('med förslag till atom\xad ansvarighetslag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 1

Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till atom­ ansvarighetslag m. m.; given Stockholms slott den 19 januari 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att dels godkänna 1) den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadestånds­ ansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet, 2) den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade tilläggskonventionen till den under 1) nämnda konventionen, dels antaga härvid fogade förslag till 1) atomansvarighetslag, 2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angå­ ende ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, 3) lag om ändring i 15 kap. sjölagen, 4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, 5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angå­ ende ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, 6) lag om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen, 7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angå­ ende ansvarighet för skada i följd av luftfart, 8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg, 9) lag om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 10) lag angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till la­ gen den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, 11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1960 års Pariskonven­ tion om skadeståndsansvar på atomenergins område och 1963 års Brysselkonvention om supplerande statsansvar för atomskador, vilken har karak­ tären av en tilläggskonvention till Pariskonventionen. Samtidigt läggs fram förslag till ny atomansvarighetslag, byggd på de båda nämnda konventio­ nerna. Den nya lagen är avsedd att ersätta 1960 års provisoriska atoman­ svarighetslag, vars giltighetstid utgår den 31 mars 1968. Den nya lagen bygger på samma principer som den provisoriska lagen men medför att den svenska lagstiftningen i detalj anpassas till de nämnda konventionerna. Detta innebär bl. a. att den nya lagen i viss omfattning blir tillämplig även på atomolycka som inträffar utanför svenskt territorium och på olycka för vilken innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat är ansvarig enligt Pariskonventionen. För innehavare av atoman­ läggning i Sverige höjs ansvarsbeloppet från 25 till 50 milj. kr. Vidare höjs begränsningsbeloppet vid personskada från 200 000 till 1 milj. kr. per per­ son. De nya reglerna om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrof­ olyckor — dvs. fall då anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp inte förslår till full ersättning för skadorna — ansluter till 1963 års tilläggskonvention. De innebär bl. a. att staten åläggs ett civilrättsligt ansvar. Genom propositionen föreslås slutligen, utöver vissa följdändringar till den nya atomansvarighetslagen, att giltighetstiden för 1963 års lag om er­ sättning för skada i följd av atomfartygs drift förlängs till utgången av år 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 3

1) Förslag

till

atomansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §• I denna lag förstås med atombränsle: klyvbart material, bestående av uran eller plutonium i form av metall eller i legering eller i kemisk förening, och annat klyvbart material som Konungen anger; radioaktiv produkt: annat radioaktivt material än atombränsle samt radioakth t avfall, om materialet eller avfallet bildats vid framställning eller användning av^ atombränsle eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med sådan framställning eller användning; atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och utarmat uran, dels radioaktiv produkt med undantag av radioisotoper, som användes för eller gjorts färdiga att användas för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål; atomreaktor: anordning som innehåller atombränsle under sådana för­ hallanden att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion kan uppkomma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa; atomanläggning: atomreaktor med undantag av atomreaktor som infogats i fartyg eller annat transportmedel och där användes eller är avsedd att am ändas som kraftkälla; fabrik lör framställning eller behandling av atom­ substans; fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för be­ arbetning av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av atomsub­ stans, om anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig uppläggning under transport av substansen; annan anläggning, som Konungen bestämmer, i vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt; anläggningsstat: för varje atomanläggning den konventionsstat inom vars område anläggningen ligger eller, om anläggningen icke ligger inom någon stats område, den konventionsstat som driver eller har godkänt an­ läggningen; innehavare av atomanläggning: i fråga om anläggning i Sverige den som med tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) eller i övrigt driver eller innehar anläggningen och i fråga om anläggning utom riket den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens innehavare; atomskada: dels skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos atoinbränsle eller radioaktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller pro­ dukten, dels skada som orsakas av joniserande strålning från annan strål­ ningskälla i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt;

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

atomolycka: sådan händelse eller serie händelser med samma ursprung som orsakar atomskada; Pariskonventionen: den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet; tilläggskonventionen: den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och ge­ nom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade tilläggskonventionen till Pariskonventionen; konventionsstat: stat som tillträtt Pariskonventionen. Konungen kan förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas alomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk som är förbunden med anläggningen, bränslet eller produkten är ringa.

2 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande atomanläggningar i Sverige förordna, att två eller flera anläggningar som är i samma innehavares hand och ligger i varandras omedelbara närhet skall vid tillämpningen av denna lag behandlas som en anläggning.

3 §• Denna lag äger ej tillämpning på atomskada i följd av atomolycka som in­ träffat i annan stat än konventionsstat. I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige äger lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än konven­ tionsstat endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning utom riket gäller beträffande ansvarighe­ tens utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens lag. Konungen kan beträffande stat som ej är konventionsstat förordna, att ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning i ansvarighet som grundas på internationellt fördrag som avses i 14 § tredje stycket och som Sverige har tillträtt. Angående rätt i vissa fall för den som utgivit ersättning för atomskada att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersättningen åter från innehavare av atomanläggning meddelas bestämmelser i 15 §.

4 §• Konungen kan, med iakttagande av Sveriges förpliktelser enligt Paris­ konventionen, förordna att stat som ej är konventionsstat skall vid lagens tillämpning likställas med konventionsstat.

Skadestånd

5 §■ Atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning ersättes av anlägg­ ningens innehavare. Denne är dock ej utan uttryckligt åtagande genom skriftligt avtal ansvarig i anledning av atomolycka till vars skadeverkningar icke medverkat annat atombränsle eller annan radioaktiv produkt än sådan atomsubstans som upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till eller från annan atomanläggning i konventionsstat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

6 §• Atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av anlägg­ ningens innehavare, om annat icke följer av andra eller tredje stycket. Sker transporten till atomanläggning i Sverige eller i annan konventions­ stat, övergår ansvarigheten för atomskada i följd av atomolycka under transporten på den mottagande anläggningsinnehavaren vid den tidpunkt som blivit bestämd genom skriftligt avtal mellan denne och avsändaren. Har sådant avtal ej träffats, övergår ansvarigheten när atomsubstansen övertages av den mottagande anläggningsinnehavaren. Sker transporten till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat trans­ portmedel och är avsedd att där användas som kraftkälla, upphör anläggningsinnehavarens ansvarighet när atomsubstansen övertages av den som med vederbörligt tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktor.

7 §• Sändes atomsubstans från annan stat än konventionsstat till atomanlägg­ ning i Sverige eller i annan konventionsstat med skriftligt samtycke av anläggningens innehavare, svarar denne för atomskada i följd av atomolycka under transporten, om annat icke följer av andra stycket. Vid transport av atomsubstans från atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel och är avsedd att där användas som kraftkälla, till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat, åvilar ansvarig­ heten anläggningens innehavare från det atomsubstansen övertages av denne. Atomskada i följd av atomolycka som inträffar i Sverige under annan transport av atomsubstans än sådan som sker från eller till atomanlägg­ ning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av den som innehar till­ stånd till transporten enligt atomenergilagen. De bestämmelser i denna lag som avser innehavare av atomanläggning i Sverige gäller i sådant fall inne­ havaren av tillståndet.

8 §• Bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans tillämpas även beträffande atomolycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen under transporten utom i fall då uppläggningen skett i atomanläggning och dennas innehavare är ansvarig på grund av avtal som avses i 5 §.

9 §• Hai atomskada i annat fall än som avses i 5—8 §§ orsakats av atom­ substans, vilken kom från atomanläggning i Sverige eller i annan konven­ tionsstat eller vilken före atomolyckan varit under transport som avses i 7 §, åvilar ansvarigheten för skadan den anläggningsinnehavare som vid tiden för olyckan hade substansen i sin besittning eller, om substansen då icke var i någon anläggningsinnehavares besittning, den anläggnings­ innehavare som senast haft substansen i sin besittning. Om atomsubstansen före olyckan varit under transport och icke efter transporten varit i någon anläggningsinnehavares besittning, åvilar dock ansvarigheten den anlägg­ ningsinnehavare som när transporten upphörde var ansvarig enligt 6 eller 7 § för atomskada i följd av atomolycka under transporten.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

10 §.

På ansökan av fraktförare, vilken utför sådan transport av atomsub­ stans som avses i 6 eller 7 §, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna, att fraktföraren i stället för innehavare av atom­ anläggning i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atom­ olycka under eller i anslutning till transporten. Sådant förordnande får meddelas endast om anläggningens innehavare samtyckt därtill och frakt­ föraren visat att försäkring tecknats enligt 22—26 §§ eller att säkerhet ställts enligt 27 §. Har förordnande meddelats, gäller de bestämmelser i denna lag som avser innehavare av atomanläggning i stället fraktföraren i fråga om atomolycka under eller i anslutning till transporten. Har enligt lagen i annan konventionsstat motsvarande förordnande med­ delats i fråga om skada för vilken innehavare av atomanläggning i den staten skulle vara ansvarig, har förordnandet vid tillämpningen av denna lag samma verkan som förordnande enligt första stycket.

11 §•

Ersättning enligt denna lag utgår även om atomanläggningens inneha­ vare ej är vållande till skadan. Innehavare av atomanläggning i Sverige är dock ej ansvarig enligt denna lag i anledning av atomolycka, som är en direkt följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller som orsakats av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. För inne­ havare av atomanläggning i annan konventionsstat föreligger i sådant fall ansvarighet endast om anläggningsstatens lag föreskriver det. Angående ansvarighet, i fall som avses i andra stycket, enligt andra skade­ ståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser i 14 § andra stycket.

12 §.

Innehavare av atomanläggning svarar ej enligt denna lag för skada på anläggningen eller på egendom som vid tiden för atomolyckan fanns inom anläggningens område och användes eller var avsedd att användas i för­ bindelse med denna. Är innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat ansvarig i an­ ledning av atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans, avgöres enligt anläggningsstatens lag, om ersättning skall utgå för skada på transportmedlet. Angående ansvarighet för skada som avses i första eller andra stycket enligt andra skadeståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas be­ stämmelser i 14 § andra stycket.

13 §. Om ej annat föreskrives i denna lag, bestämmes ersättning, som utgår enligt lagen, med tillämpning av allmänna skadeståndsregler. Jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidan­ des sida får äga rum endast om medverkan till skadan skett uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

14 §. Anspråk på ersättning för atomskada, som omfattas av ersättnings­ bestämmelserna i denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan kon­ ventionsstat, får ej göras gällande mot annan än innehavaren av atoman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 7

läggningen eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, om annat icke följer av 16 § andra punkten. Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren enligt 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag icke är ansvarig, får göras gällande endast mot fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på transport­ medel som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinnehavaren an­ svarig enligt allmänna skadeståndsregler. Beträffande ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under trans­ port av atomsubstans eller atomskada som i övrigt uppkommer i följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel utgör bestämmelserna i törsta och andra styckena icke binder mot tillämpning av internationellt fördrag, vilket var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelse grundad på sådant för­ drag. Konungen kan förordna, att detta skall gälla även i fråga om annan bestämmelse i konventionsstats lag, som i huvudsak motsvarar föreskrift i sådant fördrag. Angående ersättning av statsmedel meddelas bestämmelser i 28—35 §§.

15 §. Den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag eller bestämmelse som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lag­ stiftning i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt denna lag. Avser ersätt­ ningen skada som omfattas av ett med stöd av 3 § tredje stycket meddelat förordnande, äger den ersättningsskyldige återkräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet ej meddelats. Har någon som bar sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat eller någon som är anställd bos sådan person nödgats utge ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, äger han återkräva skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämn­ da bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket första punkten motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konventionsstat, gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet ej längre än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehava­ rens ansvarighet icke förrän substansen lastats på det transportmedel var­ med det sändes från den främmande staten. Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer icke den som själv svarar för skadan enligt 20 §. 16 §. Har någon på en gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning enligt denna lag, och annan skada, tillämpas lagens bestämmelser om an­ svarighet för atomskada på samtliga skador, om och i den mån det råder sådant samband mellan dem att de icke kan tillförlitligen särskiljas. Detta medför dock ej inskränkning i den ansvarighet som enligt andra skade­ ståndsregler åvilar annan än den enligt denna lag ansvarige anläggnings-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

innehavaren för skada i följd av sådan joniserande strålning som icke om­ fattas av denna lag.

17 §. För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt den­ na lag begränsad till femtio miljoner kronor för varje atomolycka Konung­ en eller myndighet som Konungen bestämmer kan, med hänsyn till anlägg­ ningens storlek eller art, omfattningen av transport eller annan omständig­ het, fastställa ett lägre belopp, dock ej under tjugofem miljoner kronor. För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighets­ beloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om atomolycka som intraftar under transport av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarig­ het enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet icke i något fall lägre sammanlagt belopp än tjugofem miljoner kronor. Ersättning i anledning av dödsfall eller personskada ar for varje dödad eller skadad person begränsad till en miljon kronor. De belopp som anges i första och andra styckena innefattar icke ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

18 §. Är två eller flera anläggningsinnehavare ansvariga för samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Har skadan uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och sam­ ma transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning av flera partier atomsubstans under transport, ar dock anlaggningsinnehavarnas sammanlagda ansvarighet begränsad till det högsta be­ lopp som gäller för någon av dem. Mellan anläggningsinnehavarna inbördes fördelas ansvarigheten etter 'saa som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och övriga omständigheter.

19 §. Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som är berättigade till er­ sättning, nedsättes deras ersättningar och därpå belöpande ränta med sam­ ma kvotdel. . Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt forsta stycket fordras, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

20 §.

Ersättning som innehavare av atomanläggning utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat äger han kräva åter av fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen eller av den som genom skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att sva­ ra för skadan. I övrigt äger innehavare av atomanläggning icke av annan kräva åter vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat i vidare mån än som följer av 16 § andra punkten eller 18 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 9

21 §.

Den som med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § vill rikta ersättningsanspråk mot innehavare av atomanläggning eller mot den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet skall vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till ersättning enligt denna lag och om den för skadan ansvarige eller, i fall som avses i 15 § första eller andra stycket, från den dag då ersättnings­ anspråk riktades mot honom. Talan om ersättning skall väckas mot anläggningens innehavare eller den­ nes försäkringsgivare inom tio år från den dag då atomolyckan inträffade. Har skadan orsakats av atomsubstans som olovligen tillgripits, förlorats eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits, får dock talan icke väckas efter det att tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet, förlusten eller övergivandet. I fall, då det är nödvändigt för att uppfylla Pariskonventio­ nens bestämmelser, föreskriver Konungen att den som lidit skada skall vara bevarad vid sin rätt till ersättning, trots att talan icke väckts vid svensk domstol inom här föreskriven tid. Konungen anger därvid vad den skadelidande har att iakttaga för att rätten skall bestå. Angående ersättning av staten i vissa fall, då anläggningsinnehavares ansvarighet upphört, meddelas bestämmelser i 32 §.

Försäkring

22 §. Innehavare av atomanläggning i Sverige skall taga och vidmakthålla försäkring för att täcka sin ansvarighet för atomskada enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarig­ hetsbelopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Försäkringen skall godkännas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Försäkringen får tagas antingen a) så att försäkringsbeloppet täcker ansvarigheten för varje inträffande atomolycka; eller b) så att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkringsgiva­ ren har att utge på grund av försäkringen. Ansvarighet för skada under transport får täckas av särskild försäkring.

23 §. I fall som anges i 22 § andra stycket a) skall försäkringsbeloppet mot­ svara minst det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens inneha­ vare enligt 17 § första stycket. I fall som anges i 22 § andra stycket b) skall försäkringsbeloppet motsvara minst etthundratjugo procent av nämnda ansvarighetsbelopp. I försäkringsbeloppet inräknas icke ränta eller ersätt­ ning för rättegångskostnad. Har försäkringen tagits på det sätt som anges i 22 § andra stycket b) och inträffar försäkringsfall som kan antagas ensamt eller i förening med tidi­ gare försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare, åligger det denne att snarast taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen upp till minst etthundratjugo procent av sistnämnda belopp. It Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

24 §. Försäkringen skall för den som är berättigad till ersättning medföra rätt att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren. Om denne ej gjort an­ nat förbehåll, gäller försäkringen också för innehavaren av atomanlägg­ ningen mot hans ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande lagstift­ ning i annan konventionsstat.

25 §. Har försäkringsavtal efter uppsägning eller på annan grund upphört, är försäkringsgivaren likväl ansvarig mot den skadelidande för ersättning i anledning av atomolycka som inträffar inom två månader från den dag skriftlig anmälan om tiden för avtalets upphörande inkom till myndighet som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som uppkommer under transport av atomsubstans och har sådan transport påbörjats före utgången av nämnda tid, upphör dock försäkringsgivarens ansvarighet mot den skadelidande icke förrän transporten avslutats. Första stycket tillämpas icke beträffande atomolycka som inträffar efter det att ny försäkring trätt i kraft. I vidare mån än som följer av första eller andra stycket kan försäkrings­ givaren icke till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa omständighet som beror av annan än denne.

26 §. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ tillämpas i fall, då talan om ersättning enligt denna lag får väckas i Sverige, även om utländsk lag är tillämplig på förhållandet mellan försäkringsgivaren och innehavaren av atomanläggningen eller denna ligger utom riket.

27 §. Försäkringsplikt enligt 22 § åvilar icke staten. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan från försäk­ ringsplikten befria innehavare av atomanläggning som ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt denna lag och motsvarande lagstift­ ning i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställande sätt sörjt för reglering av uppkommande skador. Vad som föreskrives i denna lag om försäkring äger motsvarande tilllämpning i fråga om säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag.

Ersättning av statsmedel

28 §. Visar den som enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavare av atomanlägg­ ning i Sverige, att han icke kunnat få ut ersättningen av anläggningsinnehavarens försäkringsgivare, utges ersättningen av staten. Ersättning enligt första stycket utgår icke med högre belopp än som svarar mot det för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket gällan­ de ansvarighetsbeloppet.

Kungi. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 11

29 §. Åvilar ansvarighet för atomskada innehavare av här i riket eller i an­ nan stat som tillträtt tilläggskonventionen belägen atomanläggning, vilken användes för fredliga ändamål och vid tiden för atomolyckan fanns upp­ tagen på den i artikel 13 i tilläggskonventionen nämnda listan, och är svensk domstol enligt 36 § behörig att pröva ersättningsanspråk mot anlaggningsinnehavaren, skall, om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket icke förslår till full ersättning eller om ersättning tills vidare utgår endast med viss kvotdel på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket, gottgörelse av statsmedel beredas för atomskada som uppkommit a) i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen; b) på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerat i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen; eller c) på eller över det fria havet i annat fall, om skadan tillfogats stat som tillträtt tilläggskonventionen eller medborgare i sådan stat, varvid dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg utgår endast om detta vid tiden för atomolyckan var registrerat i stat som "tillträtt tilläggskon­ ventionen. Vid tillämpning av första stycket likställes med medborgare i stat som tillträtt tilläggskonventionen bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, vilken är hemmahörande eller eljest etablerad i sådan stat. Som medborgare i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen än Sverige räknas även den som enligt lagen i sådan stat är att anse som stadigvarande bosatt i den staten och i fråga om rätt till ersättning enligt tilläggskonventionen jämställes med medborgare i samma stat.

30 §. Ersättning av statsmedel enligt 29 § bestämmes enligt de grunder som anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra och tredje stycke­ na. Bestämmelserna i 15 § första stycket första punkten och tredje stycket om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning äger motsvarande tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad som utgivits i an­ ledning av atomskada för vilken ersättning av statsmedel utgår enligt 29 §.

31 §. Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall utges i följd av en atomolycka, dels enligt 5—21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel 15 i tilläggskonventionen, är begränsat till ett belopp motsvarande etthundratjugo miljoner i det europeiska monetära avtalet den 5 augusti 1955 avsedda betalningsenheter sådana dessa enligt artikel 24 i avtalet var bestämda den 29 juli 1960. I beloppet inräknas icke ränta eller er­ sättning för rättegångskostnad. Om det belopp som med tillämpning av första stycket står till förfo­ gande för gottgörelse av statsmedel enligt 29 och 30 §§ icke förslår till ersättning för skadorna, nedsättes ersättningarna och därpå belöpande rän­ ta med samma kvotdel. Bestämmelsen i 19 § andra stycket äger motsvaran­ de tillämpning.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

32 §. Har atomskada, som uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig, yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört enligt 21 § andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag men inom trettio år från dagen för olyckan, utges ersätt­ ning av staten. Också för skada som yppats innan ansvarigheten sålunda upphört utges ersättning av staten, om den skadelidande visserligen under­ låtit att inom föreskriven tid väcka talan eller företaga annan preskrip­ tionsavbrytande åtgärd men haft godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet. Har skadestånd nedsatts enligt 19 § första stycket och, i förekommande fall, 31 § andra stycket eller enligt motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag, nedsättes ersättningen av statsmedel enligt denna para­ graf i samma mån. Ersättningsskyldigheten bestämmes i övrigt som om an­ läggningens innehavare svarat för skadan. Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust anmälas inom tid som anges i 21 § första stycket hos myndighet som Konungen bestämmer. Konungen kan förordna, att ersättning enligt denna paragraf skall ut­ gå även för skada som uppkommit utom Sverige.

33 §. Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag icke förslår till full ersättning för här i riket uppkommen skada och ersätt­ ning av statsmedel ej utgår enligt 29 § eller i övrigt enligt tilläggskonventionen, beredes gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställes av Konungen och riksdagen. Sådan gottgörelse lämnas i här avsedda fall även i tillägg till ersättning som utges enligt 32 § för här i riket uppkommen ska­ da, om sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten. Gottgörelse som nu nämnts lämnas för här i riket uppkommen skada även i fall då på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket ersättning från anläggningsinnehavaren tills vidare utgår endast med viss kvotdel och er­ sättning av statsmedel ej utgår enligt tilläggskonventionen.

34 §. Ersättning enligt 28, 29 eller 33 § utgår ej i anledning av atomolycka som avses i 11 § andra stycket. 35 §. Belopp som utgivits enligt 28 § får staten kräva åter endast av atom­ anläggningens innehavare, dennes försäkringsgivare och den mot vilken an­ läggningens innehavare har återkravsrätt enligt 20 §. För belopp som utgivits enligt 29 eller 33 § med anledning av att för­ ordnande meddelats enligt 19 § andra stycket inträder staten i den rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren som kan tillkomma den skadelidande. I övrigt kan belopp, som staten utgivit enligt 29—31 §§ eller som eljest ut­ givits enligt tilläggskonventionens bestämmelser i anledning av atomolycka, för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är an­ svarig enligt annan konventionsstats lag, eller som staten utgivit enligt 33 §, krävas åter endast från fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. Motsvarande gäller i fråga om ersättning som staten utgivit enligt 32 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 13

Laga domstol m. m.

36 §. Talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § mot innehavare av atomanlägg­ ning eller dennes försäkringsgivare får väckas i Sverige, om a) atomolyckan helt eller delvis inträffat i Sverige; eller b) atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet in­ träffat utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan ej kan bestämmas med säkerhet. I fall då det är nödvändigt för att efterkomma bestämmelserna i artikel 13 (c) (ii) i Pariskonventionen förordnar Konungen om inskränkning av den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt första stycket.

37 §. Talan i mål, som enligt 36 § får upptagas i Sverige, och talan mot staten enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort där atomolyckan inträf­ fade. År två eller flera domstolar behöriga, väckes talan vid någon av dem. Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stock­ holms rådhusrätt.

38 §. Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, skall domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verkställas i Sve­ rige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas. Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas 1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet; 2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat. Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens be­ hörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. År hand­ ling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus. Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen. Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk dom­ stols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrät­ tens beslut förordnar annat.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Övriga bestämmelser

39 §. När atomsubstans sändes från atomanläggning i Sverige till mottagare utom riket eller till sådan atomanläggning från avsändare utom riket och transporten sker under sådana omständigheter, att anläggningens innehava­ re enligt 6 eller 7 § svarar för uppkommande skada, skall denne till frakt­ föraren lämna ett certifikat, som är utställt av försäkringsgivaren och inne­ håller uppgift om vem som är anläggningens innehavare och om dennes adress, om den atomsubstans och den transport som försäkringen avser samt om försäkringens belopp, art och varaktighet. Certifikatet skall vara försett med intyg av myndighet som Konungen bestämmer, att den däri nämnde anläggningsinnehavaren är innehavare av atomanläggning i Paris­ konventionens mening. Den som utställt certifikatet svarar för att uppgifter­ na om anläggningens innehavare och hans adress samt om försäkringens eller säkerhetens belopp, art och varaktighet är riktiga. Formulär till certifikat som avses i första stycket fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

40 §. Den som försummar försäkringsplikten enligt denna lag eller ej iakttager sådant villkor om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 27 § andra stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

41 §. Konungen meddelar bestämmelser om tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 29—31 §§ den dag Konungen för­ ordnar, och i övrigt den 1 april 1968.

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7)

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 12 mars 1886 angående ansva­ righet för skada i följd av järnvägs drift skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

12 §. 12 §.

I fråga -------------------------------- - särskilt stadgat. Om atomskada gälla särskilda be­ stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 15

3) Förslag

till

Lag

om ändring i 15 kap. sjölagen

Härigenom förordnas, att i 15 kap. sjölagen1 skall införas en ny paragraf, 344 §, av följande lydelse. 344 §. Om atomskada gälla särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa be­ stämmelser om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse. 18 §. Om atomskada gälla särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 15 kap. tillagt genom 1967:48.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

5) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarig­ het för skada i följd av automobiltrafik skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

12 §. 12 §.

Att i------------------- — —------- särskilt stadgat. Om atomskada gälla särskilda be­ stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att i 8 kap. vattenlagen1 skall införas en ny paragraf, 55 §, av nedan angiven lydelse, dels att 11 kap. 17 § samma lag2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

8 KAP. 55 §. Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

1 Ny lydelse av 8 kap. genom 1941:614. 1 Senaste lydelse av 11 kap. 17 § se 1964:110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 17 11 KAP.

48. talan utan samband med an­ 48. talan utan samband med an­ söknings- eller underställningsmål söknings- eller underställningsmål om ersättning för olägenhet av för­ om ersättning för olägenhet av för­ orening genom avloppsvatten, som orening genom avloppsvatten, som nyss sagts; nyss sagts, dock ej om ersättningen avser atomskada enligt atomansva­ righetslagen;

Hurusom, efter------------------ — — —------- i 68

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

7) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarig­ het för skada i följd av luftfart skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 §• 1 §• För skada,-------------------------- —— till skadan. Har den, — — —-----------------skall utgå. Om atomskada gälla särskilda be­ stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

8) Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73)

om befordran med luftfartyg

Härigenom förordnas, att i lagen den 5 mars 1937 om befordran med luftfartyg1 skall införas en ny paragraf, 41 §, av följande lydelse. 41 §. Om atomskada gälla särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

9) Förslag till Lag

om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 skall in­ föras en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse. 4 a §. Om atomskada gälla särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Ny paragrafföljd genom 1967:69. ' :( f

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 19

10) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen

den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att ikraftträdandebestämmelserna till lagen den 2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 mai 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1962; dock skola äldre bestäm­ nuari 1962; dock skola äldre bestäm­ melser gälla beträffande ansvarighet melser gälla beträffande ansvarighet för händelse, som inträffat dessför­ för händelse, som inträffat dessför­ innan, ävensom för skada som är att innan. anse som atomskada enligt atoman­ svarighetslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968. Äldre bestämmelser skall dock gälla beträffande ansvarighet för händelse som inträffat dessförinnan.

11) Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 138) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1963 om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift, vilken äger giltighet under samma tid som atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) och således upphör att gälla den 31 mars 1968, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 de­ cember 1970. De hänvisningar till atomansvarighetslagen som finns i först­ nämnda lag avser därvid atomansvarighetslagen den 3 juni 1960, trots att denna lag har upphört att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet på Stockholms slott den 20 oktober 1967.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng A ndersson , L ange , K ling , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning om skadeståndsansvar och försäkring vid atomreaktordrift, m. m. samt an­ för.

Bestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift in. in. finns i atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246). Lagen trädde i kraft den 1'juli 1960. Den är avsedd att vara ett provisorium i avvaktan på att det internationella samarbetet på detta område avslutas och att en definitiv lag­ stiftning kan genomföras med beaktande av internationella överenskommel­ ser i ämnet. Lagens giltighetstid är sålunda begränsad och utgår den 31 de­ cember 1967. Det internationella samarbetet har numera avslutats och har resulterat i ett flertal konventioner på området. Konventionsarbetet har föranlett ut­ redningsarbete i nordisk samverkan. Som resultat av detta arbete föreligger i Sverige dels ett av atomskadeutredningen1 år 1962 avlämnat betänkande, »Atomansvarighet II» (SOU 1962: 14), med förslag till ny atomansvarighetslag, dels en inom justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria, »Atomansvarighet III» (SOU 1966: 29), med ett nytt förslag till sådan lag, vilket utgör en överarbetning av 1962 års förslag. Utredningsarbetet har avslutats också i Danmark, Finland och Norge. 1962 års förslag och 1966 års departementspromemoria har remissbehandlats var för sig. Yttranden har avgivits av hovrätten över Skåne och Ble­ kinge, riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen (numera Statens järnvägar), statens vattenfallsverk, luftfartsverket, sjöfartsstyrelsen, försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor, Aktiebola­ get Atomenergi, Atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag & Co (AKK), Scandinavian Airlines System (SAS), Svenska försäkringsbolags riksför­ bund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, styrelsen för Sveriges advo-

1 Ledamöter justitierådet Erland Conradi, ordförande, byråchefen Gerdt Brundin och direk­ tören Gunnar Kalderén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 21

katsamfund, Sveriges industriförbund, vilket som eget yttrande över depar­ tementspromemorian avlämnat yttrande av Sveriges mekanförbund, Sve­ riges redareförening, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare.

INLEDNING

I prop. 1960: 140 med förslag till provisorisk atomansvarighetslag lämna­ des inledningsvis redogörelser för den tekniska bakgrunden till atomenergins utnyttjande, den radioaktiva strålning­ ens medicinska verkningar och olycksfallsrisker i atomanläggningar. Jag får i dessa hänseenden i första hand hänvisa till nämnda redogörelser. I anslutning till redogörelsen för olycksfallsriskerna i atomanläggningar kan nämnas att det i atomskadeutredningens betänkanden och i 1966 års departementspromemoria har lämnats närmare upp­ lysningar om de s. k. atomolyckor som enligt tillgängliga källor har inträf­ fat på skilda håll i världen sedan atomenergin började utnyttjas för fredliga ändamål. I den delen hänvisar jag till betänkandena »Atomansvarighet I» (SOU 1959: 34) s. 17 f. och »Atomansvarighet II» s. 18 f., samt promemorian »Atomansvarighet III» s. 22 f. Vad jag anförde i propositionen om det svenska atom energiprogrammet är delvis föråldrat och j ag vill därför nu lämna en mera aktuell redogörelse för programmet. I propo­ sitionen redogjorde jag vidare för inhemsk och utländsk lag­ stiftning på atomenergiområdet. Bortsett från tillkomsten av den pro­ visoriska atomansvarighetslagen, för vars innehåll jag kommer att redogöra i korthet, har den svenska lagstiftningen på detta område inte ändrats. I ut­ landet har på flera håll genomförts ny atomansvarighetslagstiftning. De la­ gar som sålunda har tillkommit i bl. a. Danmark, Belgien, Frankrike, Stor­ britannien och Österrike bygger emellertid på ett eller flera av de interna­ tionella fördrag på atomskadeområdet som nu är aktuella för Sveriges del. I anslutning till en redogörelse för det internationella och nor­ diska lagstiftningssamarbetet kommer jag att redogöra för det huvudsakliga innehållet i dessa internationella konventio­ ner på atomskadeområdet. Det torde därför inte vara behövligt att nu särskilt redogöra för den utländska lagstiftningen.

Det svenska atomenergiprogrammet

Huvudansvaret för utvecklingsarbetet på atomenergins område åvilar Ak­ tiebolaget Atomenergi. Bolaget bär sin verksamhet i huvudsak förlagd till Stockholm och Studsvik. Stoclcholmsanläggningarna omfattar bl. a. en bränsleelementfabrik på Liljeholmen och forskningsreaktorn R 1 vid Drott­ ning Kristinas väg.

22 Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Ulbyggnadsprogrammet för anläggningarna i Studsvik har hittills i allt väsentligt fullföljts planenligt. Sålunda är forskningsreaktorn RO och materialprovningsreaktorn R2 i drift. RO togs i bruk redan hösten 1959 och R2 togs i drift i juni 1960. Vid forskningsstationen i Studsvik är även lågeffektreaktorn R2-0 och en snabb nolleffektsreaktor FRO i drift. Aktiebolaget Atomenergis uranverk i Ranstad i Skaraborgs län färdig­ ställdes under 1965 och provdrift pågår f. n. Reaktorn i kraftvärmeverket i Ågesta togs i bruk i juni 1963. Vattenöverdomstolen har medgivit utsläpp av avloppsvatten från verket till sjön Magelungen t. o. in. utgången av år 1977. Driften av reaktorn omhänderhas nu av statens vattenfallsverk. Marvikens kraftstation på Vikbolandet, som är ett utvecklingsprojekt, avses bli färdigställd år 1968 och kunna tas i drift med mättad ånga under år 1969. Den enskilda och kommunala kraftindustrin har under år 1965 beslutat uppföra ett atomkraftverk — Oskarshamnsverket — vid Simpevarp i Kal­ mar län, vilket beräknas bli taget i drift år 1970. Hela anläggningen har be­ ställts från Asea. Aktiobolaget Atomenergi och Asea har överenskommit om samarbete vid utvecklingen av reaktorn. Statens vattenfallsverk planerar att vid Värö i Hallands län uppföra ett atomkraftverk, Ringhals kraftstation. Verket har ansökt om tillstånd att uppföra det första aggregatet i stationen, som beräknas kunna tas i drift år 1973. Från mitten av 1970-talet beräknas årligen minst ett stort atom­ kraftverk tillkomna i det svenska kraftsystemet. Aktiebolaget Atomenergis forsknings- och utvecklingsarbete, som bedrivs i nära samarbete med in­ dustrin, syftar till att inom landet skapa ett tekniskt och industriellt un­ derlag för den väntade atomkraftutbyggnaden. Arbetet avser såväl nuva­ rande termiska reaktorer som mer avancerade reaktorsystem av intresse på längre sikt. Stora insatser görs på bränsleområdet, där bolaget bedriver viss kommersiell produktion. Även ASEA bedriver tillverkning av bränsle­ element. Erfarenheter beträffande upparbetning av utbrända element har erhållits i första hand genom Aktiebolaget Atomenergis deltagande i det internationella Eurochemic-projektet i Belgien. En svensk anläggning för upparbetning av reaktorbränsle torde inte behövas förrän tidigast under senare delen av 1970-talet. För innevarande budgetår utgör anslaget över driftbudgeten till Aktie­ bolaget Atomenergi 92 milj. kr. Till uppförande av Marvikens kraftstation har anvisats sammanlagt 57,3 milj. kr. Till internationellt, huvudsakligen europeiskt atomenergisamarbete har anslagits 2,4 milj. kr. Frågan om statens fortsatta insatser på atomenergiområdet utreds f. n. av 1966 års atomenergiutredning.

K ungi. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 23

Gällande svensk atomansvarighetslag

Vår nu gällande atomansvarighetslag innehåller bestämmelser om skade­ ståndsansvar och försäkring vid atomreaktordrift. Lagen inleds med defi­ nitioner av begreppen »atombränsle», »atomprodukt», »atomanläggning» och »atomskada» (1 §). Det är att märka, att bara i Sverige belägna anlägg­ ningar räknas som atomanläggningar enligt lagen. Denna kan alltså inte tillämpas på olyckor utanför landet, även om skador skulle uppkomma i Sverige. Till atomskada hänförs person- eller sakskada genom radioaktiv strålning från atombränsle — dvs. ämne som används eller kan användas som bränsle i atomreaktor — eller atomprodukt, dvs. annat radioaktivt äm­ ne, som bildats eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med framställning eller användning av atombränsle. Om en händelse har gett upphov till skador av detta slag och dessutom till skador, som har orsakats av giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos atombränslet eller -produkten, utgör också sistnämnda skador atomskador i lagens mening. Från lagens tillämpningsområde undantas atombränsle, som utgörs av naturligt uran och som inte har blivit radioaktivt genom bestrålning, lik­ som atomprodukter (radioisotoper) vilka finns utanför atomanläggning och är avsedda för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Lagen är inte heller tillämplig beträffande atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel. Slutligen undantas också atomskada i följd av krigshandlingar och liknande hand­ lingar (2 §). Ger atombränsle eller atomprodukt i en atomanläggning upphov till atom­ skada, skall skadan ersättas av anläggningens innehavare. Om bränslet eller produkten vid tillfället var under transport inom Sverige är den av­ sändande anläggningsinnehavaren ansvarig. Skedde transporten från ut­ landet till svensk anläggning, åvilar ersättningsskyldigheten i stället mot­ tagaren. Om bränslet eller produkten vid olyckstillfället befann sig utanför atomanläggning utan att vara under transport, ersätts skadan av den anläggningsinnehavare som hade eller senast haft ämnet i sin besittning (4 §). Anläggningsinnehavaren är ansvarig för atomskada oberoende av vållan­ de. Bortsett från att särskilda regler om ansvarsbegränsning gäller, be­ stäms ersättningsskyldigheten i övrigt enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder (5 §). Ansvarigheten är begränsad sålunda att ansvarsbeloppet utgör 25 milj. kr. för varje händelse. Därjämte är personskadeersättning begränsad till 200 000 kr. för varje dödad eller skadad person. I begränsningsbeloppen inräknas inte ränta eller rättegångskostnader (6 §). Om ansvarsbeloppet 25 milj. kr. inte räcker till full ersättning åt de ska­ delidande, reduceras skadestånden proportionellt. Vid olyckor av katastrof­

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

karaktär kan Kungl. Maj :t bestämma att ersättning tills vidare skall utgå med endast viss kvotdel av full ersättning (7 §). Ersättningsanspråk enligt lagen preskriberas efter tio år, räknat från dagen för olyckan. Preskription kan avbrytas endast genom att den skade­ lidande väcker talan mot anläggningsinnehavaren vid domstol. Vidare gäller att ersättningsanspråk vid äventyr av talans förlust skall anmälas hos an­ läggningsinnehavaren inom två år, räknat från den dag då den ersättningsberättigade fick eller hade bort få kunskap om skadan och om vem som är ansvarig för denna (8 §). För skada som yppas senare än tio men inom 30 år efter olyckan utgår ersättning av statsmedel enligt de grunder som tillämpas beträffande ersättning som anläggningsinnehavaren utger. Också här gäller den tvååriga preskriptionen (13 § andra stycket). Utom när det gäller atomskada som har uppkommit under transport av atombränsle eller atomprodukt eller som i annat fall har uppkommit i följd av begagnande av transportmedel, är anläggningens innehavare ensam an­ svarig. Ersättningsanspråk kan således inte riktas mot någon annan än denne. Den som på grund av nyss anmärkta undantag från denna s. k. kanalisationsregel nödgats betala ersättning för atomskada har regressrätt mot den ansvarige anläggningsinnehavaren, om han inte själv har orsakat skadan uppsåtligen eller gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig att svara för skadan (9 § första och andra styckena). Anläggningsinnehavaren har regressrätt bara mot annan ansvarig anläggningsinnehavare och mot den som har orsakat skadan uppsåtligen. Där­ till kommer den återkravsrätt han kan ha på grund av avtal (9 § tredje stycket). Anläggningsinnehavaren är skyldig att teckna försäkring till täckande av sin ansvarighet enligt lagen. Försäkringen skall godkännas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t utser (f. n. försäkringsinspektionen). 1 stället för försäkring som täcker ansvarigheten för varje inträffad händelse får anläggningsinnehavaren teckna försäkring med visst belopp för anlägg­ ningen som sådan. Försäkringsbeloppet får emellertid då inte understiga 30 milj. kr., och efter varje försäkringsfall måste kompletterande försäkring tecknas, om försäkringsbeloppet annars skulle komma att understiga 25 milj. kr. (10 §). Staten är undantagen från försäkringsplikt och även annan anläggningsinnehavare kan befrias från försäkringsplikten, om han ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt lagen (11 §). Vidare finns vissa regler om att en försäkring inte kan bringas att upphöra i förhållande till de skadelidande förrän viss tid har gått efter det att anmälan har gjorts till behörig myndighet (f. n. försäkringsinspektionen) eller förrän den transport som försäkringen avser har avslutats (12 §). Staten bär enligt lagen ett garantiansvar för de ersättningar som anlägg­ ningsinnehavaren har att utge. Den skadelidande kan dock vända sig mot staten först sedan det visat sig att han inte kunnat få ut ersättningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 är 1!)68 25

vare sig anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare (13 § första stycket). Om ansvarsbeloppet i vasst fall visar sig otillräckligt, skall staten utge supplerande ersättning enligt grunder som fastställs av Kungl. Maj :t och riksdagen i varje särskilt fall. Ersättning skall då också utgå i tillägg till ersättning som staten bär utgivit för s. k. sena skador, dvs. skador som har yppats senare än tio år efter olyckan (13 § tredje stycket). Slutligen innehåller lagen bestämmelser om straff för den som försum­ mar försäkringsplikt eller inte iakttar föreskrivna villkor om ställande av säkerhet (14 §) samt en på ömsesidighetsgrundsatser byggd bestämmelse om att Kungl. Maj :t kan inskränka rätten att enligt svensk lag få ersätt­ ning för atomskada som har uppkommit i främmande stat i följd av olycka i Sverige (15 §).

Det internationella lagstiftningsarbetet

Under senare hälften av 1950-talet bedrevs inom organisationen för euro­ peiskt ekonomiskt samarbete (OEEG) — numera organisationen för eko­ nomiskt samarbete och utveckling (OECD) — i Paris arbete på att åstad­ komma en västeuropeisk konvention om skadeståndsansvar på atomenergi­ området. Arbetet utfördes inom OECDs organ för atomenergifrågor »European Nuclear Energy Agency» (ENEA) av en expertgrupp, bestående av representanter för flertalet av organisationens medlemsländer, däribland Danmark, Norge och Sverige. Det resulterade i att en konvention i ämnet öppnades för undertecknande i Paris den 29 juli 1960. Konventionen under­ tecknades av sexton av OEECs medlemsländer (samtliga utom Eire och Is­ land). Den träder i kraft när den har ratificerats av fem signatärmakter. Den hade vid årsskiftet 1963/64 ratificerats av Spanien och Turkiet men hann inte träda i kraft, innan den reviderades genom ett tilläggsprotokoll av den 28 januari 1964, vilket utgör en integrerande del av konventionen och till vilket jag strax skall återkomma. Belgien, Frankrike, Spanien och Stor­ britannien har sedermera ratificerat konventionen i dess lydelse enligt tillläggsprotolcollet. Konventionen träder alltså i kraft när ytterligare en stat har ratificerat den i den nya lydelsen. Konventionen benämns i det föl­ jande »Pariskonventionen». Pariskom-entionen innebär bl. a. att skadeståndsansvaret för innehavare av atomanläggning skall vara begränsat till ett belopp för varje atomolycka av lägst 5 milj. sådana betalningsenheter som avses i det europeiska mone­ tära avtalet den 5 augusti 1955 (i det följande benämnda betalningsenheter), vilket f. n. motsvarar cirka 25 milj. kr. Redan innan arbetet på konventionen var avslutat hade de sex medlems­ länderna i den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) tagit upp inbördes förhandlingar om en tilläggskonvention till Pariskonventionen,

26 Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

enligt vilken ersättning av statsmedel skulle utgå intill visst maximibelopp i anledning av atomolycka, för vilken innehavare av atomanläggning i någon av berörda stater är ansvarig enligt Pariskonventionen men vars skade­ verkningar inte till fullo täcks av det ansvarsbelopp som enligt konven­ tionen fastställts för vederbörande anläggningsinnehavare. I början av år 1962 inbjöds de övriga stater som undertecknat Pariskonventionen att ta del i de avslutande förhandlingarna om en sådan tilläggskonvention. Denna inbjudan accepterades av samtliga berörda stater, bland dem Danmark, Norge och Sverige. En konvention om supplerande statsansvar antogs den 31 januari 1963 vid en diplomatisk konferens i Bryssel. Konventionen utgör ett supplement till Pariskonventionen och står öppen för tillträde bara för stater som har antagit sistnämnda konvention. Den har undertecknats av samtliga Pariskonventionens signatärmakter med undantag av Grekland, Portugal och Turkiet. Den träder i kraft när den har ratificerats av sex signatärmakter. Hittills har Frankrike, Spanien och Storbritannien ratifi­ cerat konventionen. Ratifikationerna avser konventionen i den lydelse den har fått genom ett tilläggsprotokoll den 28 januari 1964, vilket utgör en in­ tegrerande del av konventionen och till vilket jag återkommer i det följande. Konventionen benämns i fortsättningen »tilläggskonventionen». Paris- och tilläggskonventionerna syftar till en regional reglering i Väst­ europa av atomansvarighetsfrågorna. Det föreligger emellertid på detta om­ råde behov att få till stånd en världsomfattande internationell reglering. I slutet av 1950-talet påbörjades därför inom det internationella atomenergi­ organet, »International Atomic Energy Agency» (IAEA), arbete på en världs­ omfattande atomansvarighetskonvention. I maj 1963 ägde en diplomatisk konferens rum i Wien för behandling av ett inom organisationen utarbetat konventionsförslag. I konferensen deltog ett femtiotal stater, däribland de nordiska länderna med undantag av Island. En konvention i ämnet antogs och öppnades för undertecknande den 21 maj 1963. Denna konvention, be­ nämnd »Wienkonventionen», träder i kraft när den har ratificerats av fem stater. Den har enligt tillgängliga uppgifter hittills undertecknats av nio stater, däribland Storbritannien, och ratificerats av fyra stater, nämligen Argentina, Filippinerna, Förenade Arabrepubliken och Kuba. Kamerun samt Trinidad och Tobago har anslutit sig till konventionen. Inte något av de nordiska länderna har undertecknat konventionen. Wienkonferensen antog också ett fakultativt protokoll om obligatoriskt lösande av tvister rörande Wienkonventionens tolkning och tillämpning. Stater som tillträder protokollet förbinder sig därigenom att hänskjuta så­ dana tvister till den internationella domstolen (Haag-domstolen), om de inte träffar överenskommelse om annan form för tvistens lösning. Ehuru Wienkonventionen både i fråga om de grundläggande principer­ na och beträffande utformningen av de enskilda bestämmelserna nära anslöt till Pariskonventionen, förelåg dock skiljaktigheter på en del punk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 27

ter. Bland Pariskonventionens signatärmakter rådde efter Wienkonventionens antagande enighet om att man borde närmare utreda förutsättningar­ na för ett samtidigt tillträde från de västeuropeiska staterna till såväl Pa­ riskonventionen och tilläggskonventionen som Wienkonventionen. Samti­ digt skulle undersökas om de ändringar i de två förstnämnda konventioner­ na som kunde vara nödvändiga för ett sådant tillträde lämpligen kunde eller borde vidtas. Detta utredningsarbete utfördes inom ENEA av en expert­ grupp bestående av representanter för Pariskonventionens signatärmakter. Gruppen lade vid årsskiftet 1963/64 fram förslag till dels ett tilläggsproto­ koll till Pariskonventionen, vilket innefattade vissa ändringar som, så långt det var möjligt, skulle bringa konventionens bestämmelser i överensstäm­ melse med motsvarande regler i Wienkonventionen, dels ett tilläggsproto­ koll till tilläggskonventionen avseende sådana ändringar i denna som ome­ delbart betingades av de föreslagna ändringarna i Pariskonventionen. Tillläggsprotokollen godkändes av OECDs råd den 28 januari 1964 och under­ tecknades samtidigt eller under den närmast följande tiden av Pariskon­ ventionens signatärmakter utom Grekland, Portugal och Turkiet i fråga om tilläggsprotokollet till tilläggskonventionen. Som har framgått av vad jag tidigare har anfört har Pariskonventionen i dess reviderade lydelse numera ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien samt tilläggs­ konventionen i den nya lydelsen ratificerats av sistnämnda tre stater. De internationella fördrag som nu har berörts rör uteslutande frågan om ansvarighet för skada i följd av driften av landbaserade atomanläggningar. Vid en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1962, i vilken bl. a. Dan­ mark, Finland, Norge och Sverige deltog, antogs en konvention rörande skadeståndsansvar för redare (»operators») av s. k. atomfartyg. Konventio­ nen öppnades för undertecknande den 25 maj 1962. Den träder i kraft, när den har ratificerats av två stater, av vilka en skall vara »licensstat», dvs. en stat i vilken minst ett atomfartyg är hemmahörande. Konventionen har hittills undertecknats av fjorton stater men har inte ratificerats av någon stat. Inget av de nordiska länderna har undertecknat konventionen. Pariskonventionen och tilläggskonventionen i franska och engelska ver­ sioner samt översättningar till svenska torde få fogas vid statsrådsprotokol­ let i detta ärende som bilagor 1 — 2.

Det nordiska lagstiftningsarbetet

År 1958 tillkallades i Sverige sakkunniga för att utreda vissa frågor om skadestånd och försäkring i samband med atomreaktordrift. Ungefär sam­ tidigt tillkallades motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Den svenska utredningen, som antog namnet atomskadeutredningen, av­ lämnade i oktober 1959 ett förslag till tidsbegränsad lagstiftning i ämnet, »Atomansvarighet I», för att tillgodose ett uppkommet behov av att snarast

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

möjligt få till stånd vissa grundläggande lagbestämmelser i ämnet. På grundval av förslaget utfärdades atomansvarighetslagen den 3 juni 1960. Lagen gällde ursprungligen t. o. in. den 31 december 1963. Dess giltighets­ tid har sedermera förlängts genom lagar den 17 maj 1963 (nr 157) och den 25 november 1965 (nr 567) och utgår, som jag redan har nämnt, den 31 de­ cember 1967. De nordiska atomskadeutredningarna bedrev sitt arbete parallellt med konventionsarbetet inom ENEA, i vilket representanter för Danmark, Norge och Sverige deltog. Under tiden närmast efter det att förslaget till proviso­ risk lag hade lagts fram ägnade sig den svenska utredningen åt att i sam­ arbete med de övriga nordiska kommittéerna utarbeta förslag till en defi­ nitiv lagstiftning, som skulle bygga på Pariskonventionen och möjliggöra ratifikation av denna. I mars 1962 lade utredningen fram betänkande med förslag till ny atomansvarighetslag, »Atomansvarighet II». Den danska kommittén hade i juni 1961 lagt fram ett motsvarande förslag. På grund­ val av detta förslag utfärdades den 16 maj 1962 »Lov (nr 170) om nukleare anlsegg (atomanlaegg)». Denna lag innehåller dels vissa koncessionsbestämmelser, dels ansvarighetsregler. I sistnämnda hänseende bygger la­ gen på Pariskonventionen. I avvaktan på att konventionen träder i kraft och Danmark tillträder konventionen har dock lagens tillämpningsområde begränsats till att avse danska atomanläggningar och olyckor inom danskt område. I Finland och Norge finns inte några lagbestämmelser i ämnet. Den norska utredningen hade i mars 1962 avslutat sitt arbete men lade inte fram något betänkande. I Finland lades ett betänkande fram i januari 1963. Efter remissbehandling i Sverige av 1962 års förslag uppsköts frågan om lagstiftning på grundval av förslaget i avvaktan på att det då ännu pågå­ ende internationella lagsamarbetet skulle slutföras. I januari 1964 förelåg resultatet av detta arbete i form av de internationella fördrag på området som bär berörts i det föregående. I detta läge beslöt de nordiska ländernas justitieministrar vid möte i januari 1964, att det nordiska lagsamarbetet skulle återupptas. Arbetet skulle inriktas på en överarbetning av de äldre lagförslagen — i Danmark gällande lag — med sikte på en anpassning till de internationella överenskommelserna. I Danmark, Finland och Norge tillsattes under våren 1964 särskilda kommittéer för ändamålet. I Sverige togs arbetet upp inom justitiedepartementet. Avsikten med detta utredningsarbete var att nya förslag till atomansvarighetslagstiftning skulle utarbetas på grundval av tidigare framlagda eller utarbetade förslag och däröver avgivna yttranden samt med beaktande av de nya konventionerna och tilläggsprotokollen. Det förutsattes, att kom­ mande lagförslag skulle möjliggöra en ratifikation av Pariskonventionen i dess reviderade lydelse. Under utredningsarbetet skulle vidare prövas lämpligheten av och möjligheterna för ett tillträde från de nordiska länder­ nas sida till tilläggskonventionen och Wienkonventionen samt utarbetas de lagförslag som kunde föranledas av utredningsresultatet i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 29

Med anledning av utredningsuppdraget utarbetades inom det svenska ju­ stitiedepartementet den tidigare nämnda promemorian, »Atomansvarighet III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Förslaget bygger på såväl Pariskonventionen och tilläggslconventionen som Wienkonventionen. I pro­ memorian tas dock inte ställning till frågan om Sverige bör tillträda Wien­ konventionen. De ändringar i lagtexten som blir nödvändiga om endast Paris- och tilläggskonventionerna skall tillträdas anges i specialmotiveringen till lagförslaget. I Norge har motsvarande lagförslag lagts fram i september 1967. De danska och finska kommittéerna väntas inom kort lägga fram sina betänkanden.

HUVUDDRAGEN AV PARIS- OCH WIENKONVENTIONERNA SAMT TILLÄGGSKONVENTIONEN

Paris- och Wienkonventionerna

Båda dessa konventioner syftar till en reglering av ansvarigheten för ska­ dor som uppkommer genom driften av landbaserade atomreaktorer och andra s. k. atomanläggningar i konventionsstaterna. Konventionerna byg­ ger på fyra grundläggande principer: 1) ansvarigheten skall åvila inneha­ vare av atomanläggning på objektiv grund; 2) ansvarigheten skall resp. kan begränsas till visst belopp för varje skadeorsakande händelse; 3) ansvarig­ heten skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti; 4) an­ svarigheten »kanaliseras» till vederbörande anläggningsinnehavare, dvs. i princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet. Också i fråga om den systematiska uppbyggnaden och de enskilda bestäm­ melsernas sakliga innehåll föreligger nära överensstämmelse mellan de båda konventionerna. I det följande lämnas i ett sammanhang en översiktlig redogörelse för innehållet i båda konventionerna med särskilt angivande av sakligt bety­ delsefulla skillnader. Konventionsbestämmelserna är på flera punkter invecklade och svårtill­ gängliga. För överskådlighetens skull får jag därför på åtskilliga punktei hänvisa till de mer detaljerade redogörelser som lämnas i den följande specialmotiveringen och, i vissa fall, till konventionstexterna. När hänvis­ ning sker till enskilda konventionsbestämmelser nämns Pariskonventionens föreskrifter först. Båda konventionerna inleds med en rad definitioner (art. 1. a. resp. I. 1.). Parislconventionens definitioner av nukleär olycka (»nuclear incident»), nukleär anläggning (»nuclear installation»), nukleärt bränsle (»nuclear fuel»), radioaktiv produkt (»radioactive products or waste»), nukleär sub­ stans (»nuclear substances») och innehavare av nukleär anläggning (»ope­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

rator») har sin motsvarighet i Wienkonventionen, som emellertid dessutom innehåller definitioner av person (»person»), medborgare i fördragsslutande part (»national of a Contracting Party»), anläggningsstat (»Installation State»), behörig domstols lag (»law of the competent court»), nukleär reak­ tor (»nuclear reactor») och nukleär skada (»nuclear damage»). I fråga om definitionernas närmare innehåll får jag hänvisa till konventionstexterna (betr. Wienkonventionen se »Atomansvarighet III» bil. 3). När den följande framställningen hänför sig till definitionerna, används i stället för ordet »nukleär» det i svensk lagstiftning förekommande sammansättningsledet »atom-». Enligt Pariskonventionen art. 1. b. kan ENEAs styrelse besluta att visst eller vissa slag av atomanläggningar, atombränslen eller atomsubstanser, som erbjuder endast obetydliga risker, skall undantas från konventionens tillämpning. Beslutet skall fattas enhälligt av konventionsstaternas repre­ sentanter i styrelsen (art. 16). En motsvarande bestämmelse i Wienkonven­ tionen art. I. 2 föreskriver, att en konventionsstat kan, såvitt gäller ansva­ righet för innehavare av atomanläggningar inom dess område, från konven­ tionens tillämpning undanta mindre kvantiteter nukleära substanser som er­ bjuder bara obetydliga risker, under förutsättning att IAEAs styrelse har fastställt maximigränser för sådant undantag och beslutet ligger inom ra­ men för dessa gränser. Pariskonventionen är enligt art. 2 inte tillämplig på atomolycka som in­ träffar eller skada som uppkommer i stat vilken inte har tillträtt konventio­ nen, om inte annat har föreskrivits i lagen i den konventionsstat där den an­ svarige anläggningsinnehavarens atomanläggning ligger (i det följande kal­ lad »anläggningsstaten»). Av bestämmelsen kan motsättningsvis slutas, att konventionen utan vidare gäller beträffande atomolyckor som inträffar i konventionsstat eller på eller över område som inte utgör statligt territo­ rium och därvid är tillämplig i fråga om skador som uppkommer i konven­ tionsstat eller på eller över sådant område som nyss nämnts. Wienkonven­ tionen innehåller inte några bestämmelser om det geografiska tillämpnings­ området. Definitionerna av atomanläggning och anläggningsstat är dock så utformade att konventionen blir tillämplig bara beträffande anläggningar i konventionsstaterna. Innehavaren av en atomanläggning svarar enligt Pariskonventionen art. 3. a. oberoende av vållande för person- eller egendomsskada orsakad av en atomolycka vid vilken medverkat atombränsle eller radioaktiv produkt, som fanns i hans anläggning, eller av atomsubstans, som — utan att vara under transport — kom från anläggningen. Om i det senare fallet ämnena före olyckan hade omhändertagits av annan anläggningsinnehavare, åvilar dock ansvarigheten denne (art. 5. c.). Motsvarande bestämmelser återfinns i art. II. 1. a. och b. i Wienkonventionen (jfr även art. I. 1. k. i. och ii.). Denna har till skillnad från Pariskonventionen en särskild bestämmelse i art. IV. 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 31

om att ansvarigheten för atomskador i samtliga de fall som omfattas av konventionen är objektivt. Från anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt konventionerna i anledning av en atomolycka i hans anläggning undantas skador på själva anläggningen och på egendom som fanns inom dess om­ råde och användes eller var avsedd att användas i förbindelse med anlägg­ ningen (art. 3. a. ii. 1. resp. art. IV. 5. a.). Bestämmelserna om ansA^arighet för skada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans till eller från en atomanläggning återfinns i art. 4. a. och b. resp. art. II. 1. b. och c. och innebär i huvudsak följande. Vid transport mellan atomanläggningar i konventionsstaterna är den avsändan­ de anläggningsinnehavaren ansvarig till dess ansvarigheten enligt skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sistnämnde. Finns inget sådant avtal, övergår ansvarigheten på mottagaren när denne övertar ämnena. Vid transport till atomreaktor som har infogats i transportmedel upphör avsändarens ansvarighet, när innehavaren aAf transportmedlets reak­ tor övertar ämnena. Sker transport till mottagare i icke-konventionsstat, upphör avsändarens ansvarighet när ämnena lossas från det transportmedel med vilket de anlänt till den staten. Vid transport till atomanläggning i konventionsstat från atomreaktor som har infogats i transportmedel resp. från avsändare i icke-konventionsstat blir mottagaren ansvarig från det han övertar ämnena resp. från det ämnena lastas på det transportmedel varmed de sänds från den främmande staten. I sistnämnda fall blir dock mottagaren ansvarig bara om transporten har skett med hans skriftliga samtycke. Transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande olyckor som in­ träffar under tillfällig uppläggning av ämnena i anslutning till transporten. Detta gäller också när uppläggningen sker i en atomanläggning. Dennas in­ nehavare blir då inte ansvarig för en atomolycka som inträffar i anlägg­ ningen och orsakas uteslutande av de upplagda ämnena (art. 5. b. resp. art. II. 1. in fine). Vid transportolyckor blir anläggningsinnehavaren inte ansA^arig för ska­ da på transportmedlet (art. 3. a. 2. resp. art. IV. 5. b.), om inte annat har bestämts i anläggningsstatens lag (art. 7. c. resp. art. IV. 6.). Om ska­ dorna på transportmedlet inte skall ersättas enligt konventionernas regler, hindrar inte konventionerna att anläggningsinnehavaren med stöd av na­ tionell lag görs ansA'arig enligt allmänna skadeståndsregler (art. 6. c. ii. resp. art. IV. 7. b.). En konventionsstat kan genom lagstiftning bestämma, att en fraktförare, som utför transport av atomsubstans, med samtycke av innehavare av an­ läggning i den staten och under förutsättning att han fullgör skyldigheten att teckna försäkring eller ställa annan säkerhet skall vara ansvarig för olyckor under transporten i anläggningsinnehavarens ställe. Enligt Wienkonventionen kan sådant förordnande meddelas också beträffande den som omhändertar radioaktivt avfall (art. 4. d. resp. art. II. 2.).

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

I anslutning till transportansvarighetsreglerna innehåller konventionerna bestämmelser om att den ansvarige anläggningsinnehavarens försäkrings­ givare (eller den som har ställt säkerhet för hans ansvarighet) skall förse fraktföraren med ett av behörig nationell myndighet i anläggningsstaten bestyrkt certifikat, innehållande vissa närmare angivna uppgifter om anläggningsinnehavaren, de transporterade ämnena och försäkringen eller säkerheten. I vissa hänseenden utgör certifikatet exklusivt bevismedel i fråga om riktigheten av däri intagna uppgifter (art. 4. c. resp. art. III). Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, var och en intill sitt ansvarsbelopp (art. 5. d. resp. art. II. 3. a.). Har en atomolycka orsakats av flera partier atomsub­ stans som fanns på ett och samma transportmedel eller som under transport tillfälligt upplagts i en och samma atomanläggning, skall dock den samman­ lagda ansvarigheten inte överstiga det högsta ansvarsbelopp som gäller för någon av anläggningsinnehavarna. Frågan om den inbördes fördelningen av ansvarigheten mellan två eller flera solidariskt ansvariga anläggnings­ innehavare regleras inte i konventionerna. Har såväl atomskada som annan skada orsakats av en atomolycka eller gemensamt av en atomolycka och en annan händelse och kan skadorna inte tillförlitligen särskiljas, skall samtliga skador anses som atomskador. Kon­ ventionernas regler om »kanalisation» av ansvarigheten för atomskada vilka berörs närmare i det följande — skall dock i sådant fall inte inverka på den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än anläggningsinnehavaren för skador som inte är atomskador i konventionernas meo ning men som har orsakats av joniserande strålning (art 3. b. resp. art. IV. 4.). Från konventionernas tillämpningsområden undantas helt atomolycka som är en direkt följd av krigshandling under väpnad konflikt eller liknan­ de handling under inbördeskrig eller uppror (art. 9 resp. art. IV. 3. a.). Un­ dantag gäller också för atomolycka som är en direkt följd av en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art, om inte annat föreskrivs i anläggningsstatens lag (art. 9 resp. art. IV. 3. b.). Anläggningsstaten kan genom lagstiftning föreskriva att anläggningsin­ nehavarens ansvarighet enligt konventionerna skall omfatta också skador som härrör från annan strålningskälla i hans atomanläggning än atom­ bränsle eller radioaktiv produkt resp. att sådana skador skall inbegripas under begreppet atomskada (art. 3. c. resp. art. I. 1. k. iii.). Frågan om verkan av medvållande på den skadelidandes sida skall enligt Pariskonventionen avgöras enligt lagen i den stat vars domstolar enligt kon­ ventionen är behöriga att handlägga ersättningsanspråk enligt konventio­ nen (art. 11, jfr art. 14. b.). I denna fråga innehåller Wienkonventionen ut­ tryckliga regler i art. IV. 2., som föreskriver att jämkning på grund av med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 33

vållande får ske bara vid uppsåt och grov vårdslöshet på den skadelidandes sida. Inom denna ram skall frågan i övrigt avgöras enligt den behöriga domstolens lag (lex fori). Skadeståndsansvaret »kanaliseras» enligt konventionerna till vederbö­ rande anläggningsinnehavare. Anspråk på ersättning för atomskada kan enligt art. 6. a. och b. resp. art. II. 5. (jfr även art. II. 6.) i princip inte rik­ tas mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller, om föreskrift därom har meddelats i den behöriga domstolens lag, dennes försäkringsgivare (mot­ svarande). Undantag från denna kanalisationsregel gäller dock för anspråk som grundas på en sådan internationell konvention på transportområdet som var i kraft eller öppen för undertecknande, ratifikation eller anslut­ ning på dagen för resp. konvention. Vidare gäller i fråga om sådan atom­ skada som enligt de tidigare berörda särskilda undantagsbestämmelserna inte omfattas av konventionernas ansvarighetsregler — skada på s. k. »onsite-property» och på transportmedlet vid transportolyckor samt skador i följd av krigshandlingar o. d. eller naturkatastrofer — att ersättningsan­ språk utan hinder av kanalisationsreglerna kan riktas mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen (art. 6. c. 1. resp. art. IV. 7. a.). Det skadeståndsansvar som enligt andra regler kan åvila innehavaren av en reaktor som ingår i ett transportmedel lider enligt Pariskonventionen inte heller någon inskränkning genom kanalisationsbestämmelserna (art. 6. c. 2.). Wienkonventionen saknar uttrycklig föreskrift i sistnämnda hän­ seende men torde bygga på samma princip. Den som har nödgats betala ersättning för atomskada enligt en sådan internationell konvention på transportområdet som nyss nämnts eller enligt lagen i en icke-konventionsstat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare som är ansvarig för skadan enligt konventionerna (art. 6. d. resp. art. IX. 2. a.). Subrogationsrätt tillkommer enligt Wienkon­ ventionen bara medborgare i konventionsstat men är enligt Pariskonventio­ nen inte begränsad på motsvarande sätt. Pariskonventionen innehåller i art. 6. e. en speciell regressregel, som sak­ nar motsvarighet i Wienkonventionen. Den innebär, att om någon som har sitt huvudkontor i en konventionsstat eller någon som är anställd hos så­ dan person har nödgats betala ersättning för atomskada som på grund av bestämmelserna i art. 2 om det geografiska tillämpningsområdet inte om­ fattas av konventionens ansvarighetsregler, han i vissa fall har rätt att åter­ kräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som med bortseende från dessa bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Anläggningsinnehavaren har regressrätt bara mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen och mot den som genom avtal uttryckligen (en­ ligt Wienkonventionen skriftligen) har åtagit sig att svara för skadan (art. 6. f. resp. art. X.). Frågan om samordning mellan nationella eller mellanstatliga socialför- 2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

34 Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1968

säkringssystem och det genom konventionerna inrättade ersättningssyste­ met skall avgöras enligt lagen i den stat (eller stadgarna för den mellanstatliga organisation) som har inrättat socialförsäkringssystemet (art. 6. h. resp. art. IX. 1.). Anläggningsinnehavarens ansvarighet skall enligt Pariskonventionen art. 7. a. och b. vara begränsad. Ansvarsbeloppet skall utgöra 15 milj. betalningsenheter för varje olycka. Konventionsstat kan dock genom nationell lag fast­ ställa ett högre eller lägre belopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheter. Wienkonventionen innehåller inte någon regel om obligatorisk ansvarsbegräns­ ning men ger konventionsstaterna rätt att begränsa ansvarigheten till lägst 5 milj. U.S. dollars per olycka (art. V. 1.). Ansvarsbeloppet bestäms enligt lagen i anläggningsstaten (art. 7. d. resp. art. V. 1.). Om ersättning för skada på transportmedlet vid transportolycka enligt denna lag skall inbegripas i an­ svarsbeloppet, får ansvarigheten för övriga skador inte avse lägre belopp än 5 milj. betalningsenheter resp. dollars (art. 7. c. resp. art. IV. 6.). Det ansvarsbelopp som har fastställts med stöd av konventionerna om­ fattar inte ränta eller rättegångskostnad (art. 7. g. resp. art. V. 2.). Konventionerna innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser. Talan om ersättning måste anhängiggöras inom tio år, räknat från dagen för atomolyckan (art. 8. a. resp. art. VI. 1.). Tiden kan förlängas genom före­ skrift i nationell lag (lex fori), men bara under förutsättning att ansvarig­ heten i fråga om anspråk som väcks efter tioårstidens utgång enligt anläggningsstatens lag är täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti. En förlängning av preskriptionstiden får inte heller inkräkta på den rätt till ersättning för personskada som tillkommer skadelidande vilka har väckt ersättningstalan före tioårstidens utgång. Om en atomolycka har orsakats av atomsubstans, som vid tiden för olyckan hade stulits, på annat sätt gått förlorad eller övergivits, inträder preskription inte i något fall senare än efter 20 år, räknat från dagen för förlusten eller övergivandet (art. 8. b. resp. art. VI. 2.). I nationell lag (lex fori) kan ges föreskrifter om korttidspreskription. Preskriptionstiden skall i så fall utgöra enligt Pariskonventionen minst två och enligt Wienkonventionen minst tre år, räknat från det den skadelidande fick eller skäligen hade bort få kännedom om skadan och om den som är ansvarig för skadan (art. 8. c. resp. art. VI. 3.). Anläggningsinnehavaren är skyldig att täcka sin ansvarighet enligt kon­ ventionerna med försäkring eller annan ekonomisk garanti. Anläggningssta­ ten bestämmer de närmare villkoren härför (art. 10. a. resp. art. VII. 1.) En­ ligt Wienkonventionen har anläggningsstaten ett subsidiärt garantiansvar (art. VII. 1. andra punkten), som innebär att staten gentemot de skade­ lidande själv ytterst svarar för att medel står till förfogande att täcka ska­ destånden inom ansvarsbeloppet. Pariskonventionen har inte någon uttryck­ lig föreskrift härom. Försäkringsgivaren (eller den som ställt annan säker­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 35

het) får inte hringa försäkringen (säkerheten) att upphöra att gälla tidi­ gare än två månader räknat från det han har gett behörig myndighet skrift­ lig underrättelse om försäkringens eller säkerhetens upphörande (art. 10. b. resp. art. VII. 4.). Transportansvarighetsförsäkring kan inte bringas att upphöra så länge transporten pågår. I den mån annat inte följer av särskilda bestämmelser i konventionerna skall frågan om skadeståndets art, form och omfattning avgöras enligt na­ tionell lag (lex fori) (art. 11 resp. art. VIII). Konventionerna innehåller i art. 13 a. b. och c. resp. art. XI tvingande jurisdiktionsbestämmelser. Talan mot anläggningsinnehavaren eller hans försäkringsgivare om ersättning för atomskada skall enligt huvudregeln väckas vid domstol i den konventionsstat där atomolyckan har inträffat (art. 13. a. resp. art. XI. 1.). Om olyckan har inträffat utanför konventionsstaternas områden eller om platsen för olyckan inte kan bestämmas med säkerhet, tillkommer jurisdiktion domstolarna i anläggningsstaten (art. 13. b. resp. art. XI. 2.). Skulle med tillämpning av dessa bestämmelser be­ hörighet tillkomma domstolarna i flera konventionsstater, gäller särskilda regler. Om olyckan har inträffat delvis i en konventionsstat och delvis utan­ för konventionsstaternas områden — t. ex. på det fria havet -— tillkommer behörigheten domstolarna i den konventionsstat där olyckan delvis har in­ träffat (art. 13. c. i. resp. art. XI. 3. a.). I övriga fall — dvs. när olyckan har skett inom flera konventionsstaters territorier eller när flera anläggningsinnehavare är ansvariga för en olycka utanför konventionsstaternas territo­ rier — tillkommer behörigheten enligt Pariskonventionen domstolarna i den av de enligt huvudregeln behöriga konventionsstaterna som på begäran av någon av de berörda staterna utpekas av den domstol som har inrättats ge­ nom konventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskon­ troll på atomenergins område (art. 13. c. ii.) och enligt Wienkonventionen den av de behöriga konventionsstaterna som utses genom avtal mellan de berörda staterna (art. XI. 3. b.). Konventionerna innehåller också regler om verkställighet av domar. En­ ligt Pariskonventionen art. 13. d. skall dom på ersättning som har meddelats av behörig domstol i en konventionsstat verkställas i övriga konventionssta­ ter, under förutsättning att domen kan verkställas i förstnämnda stat och att de formella förutsättningarna för verkställighet i den stat där verkstäl­ lighet begärs har blivit uppfyllda. Ny saklig prövning får inte äga rum. Motsvarande bestämmelser i Wienkonventionen art. XII är mer restriktiva. En konventionsstat kan således vägra verkställighet av dom meddelad i annan konventionsstat, om antingen a) domen erhållits genom svikligt för­ ledande; eller b) den part mot vilken domen har meddelats inte haft skä­ liga möjligheter att lägga fram sin sak; eller c) domen strider mot »ordre public» i den stat där verkställigheten söks eller mot grundläggande rätts­ liga normer. I övrigt råder överenstämmelse mellan de båda konventioner­ nas verkställighetsregler.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Om talan om ersättning förs mot en konventionsstat vid behörig domstol, äger den staten inte åberopa immunitet, utom såvitt avser åtgärder för verk­ ställighet (art. 13. e. resp. art. XIV). Konventionerna och på desamma byggd nationell lagstiftning skall tilllämpas utan diskriminering med hänsyn till nationalitet, hemvist eller up­ pehållsort (art. 14. a. och c. resp. art. XIII). Av särskilt intresse med hänsyn till tilläggskonventionen är vissa bestäm­ melser i Pariskonventionen art. 15. I denna artikel mom. a. föreskrivs, att det står varje konventionsstat fritt att vidta de åtgärder den finner nöd­ vändiga för att bygga ut konventionens ersättningssystem. Oberoende av i vilken form sådana åtgärder vidtas får de enligt mom. b. genomföras under villkor som avviker från konventionens bestämmelser, om och i den mån allmänna medel tas i anspråk för ersättningar utöver det belopp om 5 milj. betalningsenheter som anges i art. 7. I Wienkonventionen saknas motsvarig­ het till dessa bestämmelser. Frågan om det inbördes förhållandet mellan de båda konventionerna upp­ märksammades vid Wienkonventionens tillkomst och föranledde en sär­ skild bestämmelse i art. XVII i denna konvention. Artikeln föreskriver, att såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan stater anslutna till sådant in­ ternationellt fördrag om skadeståndsansvar på atomenergins område som var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den dag Wienkonventionen öppnades för undertecknande, sistnämnda konven­ tion inte skall utgöra hinder mot tillämpning av sådant fördrag. Tvister om Pariskonventionens tolkning eller tillämpning skall enligt art. 17 i nämnda konvention behandlas av ENE As styrelse (»Steering Committee») och, om godvillig uppgörelse inte nås, på begäran av någon av de be­ rörda parterna hänskjutas till avgörande av den tidigare omnämnda dom­ stol som inrättades genom 1957 års konvention om säkerhetskontroll på atomenergins område. Wienkonventionen innehåller inte någon bestämmelse om hur tvister av detta slag skall lösas. Frågan har i stället reglerats i ett samtidigt till­ kommet fakultativt protokoll om obligatoriskt lösande av tvister. Stater som tillträder protokollet förbinder sig i princip att underkasta sig den in­ ternationella domstolens (Haag-domstolen) domsrätt. Protokollet står öp­ pet för alla stater som kan tillträda Wienkonventionen. Utöver vissa bestämmelser av mer allmän natur utan intresse i detta sammanhang innehåller Paris- och Wienkonventionerna sedvanliga slut­ bestämmelser. Rörande dessas innehåll vill jag nämna följande. Reservation till Pariskonventionen är tillåten endast om den godkänns av samtliga de signatärmakter som ratificerar konventionen inom ett år från det de fått underrättelse om reservationen. Reservation skall göras senast vid ratifikation eller anslutning till konventionen. Av de reservationer som hittills har gjorts och blivit godkända bör följande omnämnas. Enligt en reservation (nr 1) av Grekland, Västtyskland och Österrike har

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 37

dessa stater förbehållit sig rätt att genom nationell lagstiftning föreskriva skadeståndsansvar för skada i följd av atomolycka även för andra personer än vederbörande anläggningsinnehavare, under förutsättning att sådana personers ansvarighet är täckt av anläggningsinnehavarens försäkring eller säkerhet eller av statlig garanti. Grekland, Norge, Sverige och Österrike har genom en reservation (nr 2) förbehållit sig att med sådana internationella fördrag som avses i art. 6. b. och d. jämställa nationell lagstiftning, vilken innehåller bestämmelser av huvudsakligen samma innehåll som föreskrifterna i sådant fördrag. Västtyskland och Österrike har genom en reservation (nr 4) förbehållit sig rätten att i fråga om atomolyckor som inträffar i resp. land föreskriva att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig för skada orsakad av atom­ olycka som är en följd av krigshandling eller liknande handling eller av en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. Wienkonventionen innehåller inte några bestämmelser om rätt att göra reservationer. Var och eu av konventionerna skall förbli i kraft under en tid av tio år. För stater som inte bär sagt upp konventionen minst tolv månader före utgången av nämnda period förblir den i kraft under ytterligare perioder om fem år i taget med rätt för konventionsstat att med iakttagande av tolv månaders uppsägningstid frånträda konventionen vid utgången av sådan femårsperiod (art. 22. a. och b. resp. art. XXV). Pariskonventionen står öppen för OECDs medlemsländer och för stater som i organisationen har ställning som associerad stat. Annan stat kan vinna anslutning med samtycke av samtliga konventionsstater (art. 21. a. och b.). OECDs generalsekreterare är depositarie för konventionen. Wienkonventionen står öppen för samtliga stater som är anslutna till Förenta Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. General­ direktören för IAEA är depositarie.

Tilläggskonventionen

Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrof olyckor och har utfor­ mats inom ramen för bestämmelsen i Pariskonventionen art. 15. b. Tillläggskonventionen är sålunda — med vissa ytterligare begränsningar — till­ lämplig bara beträffande olyckor och skador som omfattas av Pariskonven­ tionen. Utöver de rent civilrättsliga reglerna innehåller den vissa bestäm­ melser varigenom de anslutna staterna blir folkrättsligt förpliktade att till­ handahålla medel för beredande av ersättning enligt konventionen. Tilläggskonventionen är supplementär i förhållande till Pariskonventio­ nen. Bestämmelserna i Pariskonventionen skall med andra ord gälla be­ träffande ersättningar som utgår enligt tilläggskonventionen med endast de

38 Kung!. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

avvikelser eller modifikationer som följer av uttryckliga bestämmelser i denna. Så t. ex. gäller definitionerna i Pariskonventionen utan vidare inom tilläggskonventionens område. Ersättning enligt tilläggskonventionen utgår liksom enligt Pariskonventionen på objektiv grund, den s. k. kanalisationsprincipen gäller även i fråga om ansvarigheten för den del av skadorna som ersätts enligt tilläggskonventionen osv. Karaktären av tilläggskonvention innebär också, att skadorna alltid i första hand skall ersättas av vederbö­ rande anläggningsinnehavare enligt Pariskonventionens regler och att supp­ lerande ersättning enligt tilläggskonventionen uLgår bara i den mån an­ svarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning. Tilläggskonventionen gäller bara beträffande atomolyckor för vars skade­ verkningar innehavare av atomanläggning i stat som bär tillträtt tilläggs­ konventionen (i det följande benämnd »Brysselstat») är ansvarig enligt Pariskonventionen. En ytterligare förutsättning är enligt art. 2. a. i. att an­ läggningen nyttjas för fredliga ändamål och vid tiden för olyckan fanns upptagen på en enligt vissa regler i konventionen förd förteckning. Vidare undantas olyckor som i sin helhet inträffar inom en sadan av Pal iskonven­ tionen bunden stat som inte är Brysselstat (olycka i stat som inte har till­ trätt Pariskonventionen faller utanför tillämpningsområdet redan på grund av bestämmelsen i Pariskonventionen art. 2.). Tillämpningsområdet är slut­ ligen begränsat till olyckor beträffande vilka jurisdiktion enligt Pariskon­ ventionen tillkommer domstolarna i Brysselstat. Konventionen är enligt art. 2. a. ii. tillämplig endast beträffande 1) skador som uppkommer i Brysselstat; 2) skador som uppkommer ombord på far­ tyg eller luftfartyg registrerat i Brysselstat under det att fartyget eller luft­ fartyget befinner sig på eller över det fria havet; 3) skador som i övrigt upp­ kommer på eller över det fria havet och drabbar medborgare i Brysselstat (inklusive juridiska personer och andra sammanslutningar hemmahörande i sådan stat samt personer vilka är stadigvarande bosatta i en Brysselstat och enligt den statens nationella lag skall jämställas med statens medborga­ re), varvid dock skada på fartyg eller luftfartyg ersätts bara om fartyget eller luftfartyget är registrerat i Brysselstat. Ersättning enligt konventionen utgår med sammanlagt högst 120 milj. betalningsenheter vid varje olycka. Detta maximibelopp indelas enligt art. 3. a. och b. i tre »steg» enligt följande system: a) Första steget utgör lägst 5 milj. betalningsenheter och skall omfattas av anläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet enligt Pariskonventio­ nen samt vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti. b) Andra steget utgörs av ersättningsbelopp mellan första steget och 70 milj. betalningsenheter. Ersättningarna inom detta steg utgår av statsmedel och betalas av anläggningsstaten. c) Tredje steget utgörs av ersättningsbelopp mellan 70 och 120 milj. be­ talningsenheter. Ersättningarna betalas med statsmedel av samtliga kon-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 39

ventionsstater gemensamt enligt särskilda fördelningsregler. Dessa fördel­ ningsregler (art. 12. a.) innebär, att var och en av konventionsstaterna läm­ nar bidrag till 50 % av ersättningarna inom tredje steget på grundval av förhållandet mellan å ena sidan vederbörande stats bruttonationalprodukt enligt OECDs under nästföregående år publicerade statistik och å andra si­ dan bruttonationalprodukten i samtliga konventionsstater samt till åter­ stående 50 % av ersättningarna på grundval av förhållandet mellan å ena sidan den termiska effekten hos de inom vederbörande stats område be­ lägna och av konventionen omfattade atomreaktoranläggningarna och å andra sidan den termiska effekten hos samtliga sådana reaktoranläggningar i konventionsstaterna. I de enskilda staterna kan ersättningssystemet enligt art. 3. c. genomfö­ ras antingen så att ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen sätts till 120 milj. betalningsenheter, varvid den ekonomiska säkerheten enligt Paris­ konventionen delvis kommer att utgöras av statsmedel inom andra och tredje stegen, eller så att ansvarsbeloppet sätts till ett lägre belopp — som dock inte får understiga beloppet av första steget — varvid vederbörande stat har att tillse att ersättningarna inom andra och tredje stegen ställs till förfogande i annan form än som säkerhet för anläggningsinnehavarens ci­ vilrättsliga ansvarighet. Anläggningsinnehavaren är enligt art. 3. d. inte skyldig att utge ersätt­ ningar inom andra eller tredje steget i vidare mån än statsmedel faktiskt ställts till förfogande. Han bär således inte själv något ekonomiskt ansvar för dessa ersättningar. När två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, skall de totala ersättningsbeloppen inte överstiga 120 milj. betalningsenhe­ ter eller det högre belopp som motsvarar summan av de för vederbörande anläggningsinnehavare gällande första stegen (beträffande innehavare av atomanläggning i icke-Brysselstat ansvarsbeloppet enligt Pariskonventio­ nen). Är i sådant fall flera Brysselstater skyldiga att utge ersättningar inom andra steget, fördelas bidragsskyldigheten efter antalet »ansvariga» anlägg­ ningar i resp. stater (art. 4). Vid beräkningen av de ersättningsbelopp som skall utgå av statsmedel in­ om andra och tredje stegen tas hänsyn bara till ersättningsanspråk som har gjoi ts gällande inom den i Pariskonventionen fastställda tioåriga preskrip­ tionstiden (art. 6). Brysselstat som med stöd av art. 8. c. i Pariskonventionen önskar före­ skriva korttidspreskription skall fastställa preskriptionstiden till tre år (art 7>. De skadelidande äger i princip rätt till full ersättning. Vad som är att anse som full ersättning bestäms enligt lagen i den stat där rättegången förs (lex fori). Konventionsstaterna äger genom nationell lagstiftning (lex fori) fastställa kriterier för ersättningarnas rättvisa fördelning i fall då

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

skadorna totalt överstiger eller kan beräknas överstiga 120 milj. betalningsenheter. Härvid får dock inte göras någon på nationalitet, hemvist eller uppehållsort grundad diskriminering. Inte heller får olika kriterier tilllämpas allteftersom ersättningarna skall utgå inom första, andra eller tredje steget (art. 8). Genom anläggningsstatens nationella lagstiftning skall enligt art. 5. a. sä­ kerställas att konventionsstaterna i fråga om belopp som utges inom andra och tredje stegen kan utöva regressrätt mot tredje man under de villkor och i den omfattning som svarar mot vad som gäller enligt Pariskonventio­ nen art. 6. f. beträffande anläggningsinnehavarens regressrätt. Anläggningsstaten kan enligt art. 5. b. föreskriva, att regressrätt i fråga om ersättningar inom andra och tredje stegen skall kunna utövas mot anläggningsinnehavaren själv, om vållande till skadan ligger honom till last. En konventionsstat har enligt art. 14. a. i princip rätt att reglera de frå­ gor som i Pariskonventionen har överlämnats åt nationell lag (lex fori eller anläggningsstatens lag). Från denna regel gäller dock viktiga undantag. Dessa avser dels rätten att utvidga Pariskonventionens geografiska tilllämpningsområde, dels rätten att vid transportolycka inräkna skador på transportmedlet under anläggningsinnehavarens ansvarighet, dels rätten att utsträcka tillämpningsområdet till olyckor som har orsakats av krigs­ handlingar eller liknande handlingar under uppror m. in. eller av allvarliga naturkatastrofer. Beslut av en konventionsstat i något av dessa tre hän­ seenden blir enligt art. 14. b. inte bindande för övriga konventionsstater i fråga om deras skyldighet att betala resp. bidra till ersättningar inom andra och tredje stegen, om de inte har lämnat sitt samtycke härtill. En konventionsstat kan inte heller i övrigt genom ensidiga åtgärder ådra andra konventionsstater ökade ekonomiska förpliktelser enligt till äggskon­ ventionen (art. 14 c.). Om en konventionsstat ingår avtal med en icke-konventionsstat om att förstnämnda stat skall utge ersättning av statsmedel t. ex. för skador som uppkommer på den andra statens område, får enligt art. 15. a. och b. under vissa förutsättningar tas hänsyn även till dessa skador vid bedömande av huruvida maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter kommer att över­ skridas. Ett villkor är att de skadelidande i den främmande staten inte be­ handlas gynnsammare än de skadelidande som är berättigade till ersätt­ ning enligt tilläggskonventionen. Förfarandet för att tillhandahålla ersättningar inom andra och tredje stegen regleras enligt art. 9. a. av lex fori. Den skadelidande skall emeller­ tid inte behöva föra ersättningstalan enligt skilda procedurregler alltefter­ som ersättning skall utgå inom första, andra eller tredje steget (art. 9. b.). En konventionsstat är enligt art. 9. c. inte skyldig att tillhandahålla er­ sättning inom andra och tredje stegen, så länge ersättning alltjämt kan utgå inom första steget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 41

Enligt art. 10. b. kan endast den konventionsstat vars domstolar äger ju­ risdiktion enligt Pariskonventionen (jurisdiktionsstaten) påkalla att övriga konventionsstater tillhandahåller ersättningar av statsmedel inom tredje steget. De skadelidande kan således inte rikta anspråk direkt mot konventionsstaterna. Domar på ersättning enligt tilläggskonventionen, vilka bär meddelats av domstolarna i jurisdiktionsstaten, skall enligt art. 10. d. verkställas i övriga Brysselstater. Överenskommelser om sådan ersättning, vilka har ingåtts i enlighet med jurisdiktionsstatens interna lagstiftning, skall enligt samma bestämmelse erkännas av övriga Brysselstater. Den regressrätt mot tredje man som tillkommer konventionsstaterna i fråga om ersättningar inom tredje steget skall enligt art. 10. c. utövas av jurisdiktionsstaten på samtliga berörda staters vägnar. Om jurisdiktionsstaten är en annan stat än anläggningsstaten, skall den förstnämnda staten förskottera ersättningarna inom andra steget och den sistnämnda staten återbetala de utgivna beloppen. Det förutsätts enligt art. 11. a. att särskild överenskommelse träffas mellan de berörda staterna om förfarandet. I de nyssnämnda fallen skall enligt art. 11. b. konsultationer äga rum mel­ lan de båda berörda staterna, innan jurisdiktionsstaten meddelar legislativa eller administrativa bestämmelser om ersättningarnas art, form och omfatt­ ning. Anläggningsstaten äger rätt att intervenera i skaderegleringen, vare sig denna sker i rättegång eller utom rätta. Tilläggskonventionen innehåller slutligen vissa bestämmelser om kon­ sultationer mellan konventionsstaterna beträffande tolkning, tillämpning och revision av konventionen, om reservationer, rätt att tillträda konven­ tionen, ändring av konventionen samt ikraftträdande, giltighetstid och upp­ sägning m. m. Utöver vad jag redan tidigare har anfört vill jag rörande dessa bestämmelser nämna, att reservationer är tillåtna bara om de har godtagits av samtliga signatärmakter och övriga anslutna stater, att ändring av kon­ ventionen förutsätter enhälligt beslut av samtliga konventionsstater, att konventionen skall förbli i kraft så länge Pariskonventionen är i kraft samt att var och en av Brysselstaterna äger med en uppsägningstid av tolv må­ nader frånträda tilläggskonventionen vid utgången av den period om tio år under vilken Pariskonventionen enligt dess art. 22. a. skall gälla. I övrigt får jag i dessa hänseenden hänvisa till konventionstexten (art. 16—25). Det i art. 20. a. omnämnda bihanget (»annex») innefattar en förklaring från konventionsstaternas sida att de dels garanterar, att i fråga om sådan atomolycka som inte omfattas av tilläggskonventionens bestämmelser en­ bart därför att vederbörande atomanläggning — med hänsyn till det ända­ mål vartill den nyttjas — inte har tagits upp på den i art. 13 omförmälda listan, ersättning kommer att utgå med intill 120 milj. betalningsenheter för varje olycka samt att ingen diskriminering kommer att ske mot Bryssel- 2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

staternas medborgare, dds åtar sig att eftersträva att ersättningsreglerna för sådana atomolyckor utformas i så nära anslutning till tilläggskonventionens bestämmelser som möjligt. Med denna förklaring har man velat säker­ ställa, att vid olyckor i atomanläggningar som nyttjas för militära ändamål ersättning kommer att utgå enligt i huvudsak samma grunder som vid olyckor på vilka tilläggskonventionen är direkt tillämplig. Bestämmelsen i art. 20. a. i tilläggskonventionen innebär, att stat som ratificerar konventio­ nen automatiskt blir bunden av utfästelserna enligt bihanget. Enligt en för­ klaring, som avgavs av den brittiska delegationen vid 1963 års diplomatiska konferens för behandling av tilläggskonventionen och som godtogs av övriga signatärmakter, anses varken tilläggskonventionen som sådan eller dess bihang vara tillämplig i fråga om olyckor som orsakas av nukleära vapen (»nuclear weapons and warheads»).

DE SVENSKA UTREDNINGSFÖRSLAGEN OCH REMISSYTTRANDENA

Huvudgrunderna för lagstiftningen

Anslutning till Pariskonventionen Det lagförslag som atomskadeutredningen lade fram år 1962 byggde på Pa­ riskonventionen och förutsatte en svensk ratifikation av denna. Med hänsyn till vårt samarbete med de västeuropeiska länderna och till att det enligt ut­ redningen kunde på goda grunder antas, att Pariskonventionen inom en nära framtid skulle träda i kraft och ratificeras av flertalet berörda länder, ansåg utredningen det över huvud inte kunna komma i fråga att Sverige skulle ställa sig utanför den internationella gemenskapen genom att införa ersättningsbestämmelser som avviker från konventionens regler. Enligt departementspromemorian äger argumenten för ett svenskt till­ träde till konventionen alltjämt bärkraft. I promemorian framhålls också, att det under de nordiska överläggningarna inte från något håll har ifråga­ satts annat än att de nordiska länderna bör ratificera Pariskonventionen i dess lydelse enligt 1964 års tilläggsprotokoll. Samtliga remissinstanser har godtagit den ståndpunkt som intagits i ut­ redningsförslagen i detta hänseende.

Anslutning till tilläggskonventionen Gällande bestämmelser om statligt katastrofansvar. I den provisoriska atomansvarighetslagen har tagits upp vissa bestämmelser om ersättning av statsmedel i fall då olycka av katastrofkaraktär inträffar. Enligt 13 § tredje stycket atomansvarighetslagen skall gottgörelse av statsmedel beredas för här i landet uppkomna skador, i den mån det fastställda ansvarsbeloppet, 25 milj. kr., inte förslår till full ersättning för sådana skador. Ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 43

skall utgå enligt grunder som i varje särskilt fall fastställs av Kungl. Maj :t och riksdagen. Detta system för ersättning av statsmedel i katastroffall in­ nebär sålunda, att staten visserligen är skyldig att utge ersättning men att ersättningsskyldighetens omfattning inte bestäms i lagen utan är beroende av statsmakternas diskretionära prövning i det enskilda fallet.

Atomskadeutredningen föreslog bestämmelser som i sak motsvarar 13 § tredje stycket atomansvarighetslagen.

Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor och har som nämnts utformats inom ramen för den tidigare omnämnda bestämmelsen i Pariskonventionen art. 15. b. Som har framgått av den förut lämnade redo­ görelsen innehåller tilläggskonventionen utöver de rent civilrättsliga reg­ lerna vissa bestämmelser genom vilka de anslutna staterna blir folkrättsligt förpliktade att tillhandahålla medel för ersättning enligt konventionen.

Departementspromemorian. Från principiella synpunkter inger en svensk anslutning till tilläggskonventionen enligt promemorian inte några betänk­ ligheter. Tanken att staten bör i viss omfattning ikläda sig ett ersättnings­ ansvar vid katastrofolyckor har redan accepterats i gällande lagstiftning. Genom en ratifikation av konventionen skulle staten visserligen dra på sig förpliktelser att bidra till ersättning också för skador i följd av olyckor för vilka anläggningsinnehavare i andra Brysselstater är ansvariga och därige­ nom sträcka sina åtaganden längre än som omedelbart påkallas för att åstadkomma betryggande skydd för svenska intressen. Mot dessa åtagan­ den svarar dock en rätt för Sverige att av övriga Brysselstater få bidrag med avsevärda belopp, när svensk anläggningsinnehavare är ansvarig för en olycka av katastrofkaraktär. Sveriges andel av ersättningarna inom tredje steget skulle f. n. uppgå till mindre än 3 procent, om samtliga signatärmakter ratificerar konventionen, vilket motsvarar ett belopp av högst cirka 7,5 milj. kr. Övriga Brysselstater blir samtidigt skyldiga att bidra vid en katastrofolycka i en svensk anläggning med över 240 milj. kr. Det får en­ ligt promemorian anses ligga i linje med Sveriges allmänna inställning till frågor om ekonomisk samverkan mellan de västeuropeiska länderna att vårt land ansluter sig till ett delvis på kollektivt ansvar byggt ersättningssystem. Från rättsliga synpunkter ger tilläggskonventionen enligt promemorian inte anledning till erinringar. Diskrimineringen av vissa skadelidande på grundval av deras nationalitet ter sig visserligen främmande för svensk rättsuppfattning, men reglerna härom rör bara olyckor på eller över det fria havet och inger därför inte allvarligare betänkligheter. Frågan om Sveriges ratifikation av konventionen blir således enligt pro­ memorian främst en statsfinansiell fråga. Promemorian utgår från att an­ svarsbeloppet för anläggningsinnehavaren kommer att i lagen bestämmas

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

till högst det belopp som föreslogs av atomskadeutredningen i 1962 års för­ slag eller 50 milj. kr. och att följaktligen statens ersättningsansvar inom andra steget kommer att omfatta cirka (350 — 50=) 300 milj. kr., vartill kommer Sveriges andel av ersättningarna inom tredje steget, cirka 7,5 milj. kr. Det rör sig enligt promemorian bär om så avsevärda belopp, att ersätt­ ningsansvaret kan bli betungande för staten. Det är emellertid enligt pro­ memorian sannolikt att ett tillträde till till äggskonventionen i verklighe­ ten inte kommer att innebära någon nämnvärt ökad belastning för staten i jämförelse med vad som gäller redan med nuvarande ordning. Från dansk och norsk sida har man intagit en positiv hållning i frågan under de nor­ diska överläggningarna, och det bör enligt promemorian inte komma i fråga att Sverige ställer sig utanför tilläggskonventionen, om denna vinner anslut­ ning från både Danmark och Norge. Från rättstekniska synpunkter erbjuder det enligt promemorian inte större svårigheter att införliva tilläggskonventionens civilrättsliga och processuella regler med den svenska lagstiftningen. Det finns enligt promemorian således ingen anledning att nu frångå den ståndpunkt som Kungl. Maj :t redan tidigare har intagit genom beslutet att underteckna tilläggskonventionen.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser har lämnat utan erinran att Sverige tillträder tilläggskonventionen.

Anslutning till Wienkonventionen

Departementspromemorian. Från sakliga synpunkter ger enligt promemo­ rian ett tillträde till Wienkonventionen inte anledning till betänkligheter. Konventionen bygger på samma principer som Pariskonventionen, och i allt väsentligt föreligger överensstämmelse mellan de enskilda bestämmelserna i de båda konventionerna. De sakliga skillnader som finns är av underord­ nad betydelse. I ett fåtal hänseenden ger dock skiljaktigheterna upphov till konflikter mellan de båda regelsystemen. De viktigaste av dessa samman­ hänger med konventionernas geografiska tillämpningsområden och med den omständigheten att begreppen konventionsstat och icke-konventionsstat -— som spelar stor roll vid tillämpningen av transportansvarighetsreglerna —■ inte kommer att ha samma innebörd i de båda konventionerna. Bestämmelsen i Wienkonventionen art. XVII, att konventionen inte skall utgöra hinder mot tillämpning av annan äldre konvention på atomenergi­ området — t. ex. Pariskonventionen — såvitt gäller det inbördes förhållan­ det mellan de stater som är bundna av en sådan äldre konvention, är enligt promemorian av begränsat värde som instrument för en lösning av före­ liggande konflikter, eftersom en tillämpning av Pariskonventionen i åt­ skilliga fall, där konflikter kan uppkomma, berör inte bara det inbördes för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 45

hållandet mellan de stater som är bundna av Pariskonventionen utan också utomstående parters intressen, t. ex. skadelidande medborgare i stater som har tillträtt bara Wienkonventionen. Konflikterna måste därför enligt pro­ memorian lösas på annat sätt. Enligt promemorian kan flertalet av konflikterna överbryggas genom be­ stämmelser i nationell lagstiftning, men bara under förutsättning att man accepterar att staten för vissa undantagsfall påtar sig ersättningsansvar vid sidan av det statsansvar som följer av tilläggskonventionen. Dessa åtagan­ den från statens sida inger enligt promemorian inte några betänkligheter från statsfinansiella synpunkter. Statsansvaret blir aktuellt bara i vissa mycket osannolika fall av olyckor utanför atomanläggning, och ansvar kommer att inträda bara om skadorna totalt överstiger anläggningsinnebavarens ansvarsbelopp, vilket torde inträffa endast i undantagsfall. De rättstekniska synpunkterna är enligt promemorian av större vikt. En tillfredsställande lösning av konflikterna medför att lagstiftningen blir om­ fattande och de enskilda bestämmelserna invecklade och svårtolkade. Olä­ genheterna av detta kan accepteras bara om det föreligger starka sakliga skäl för en samtidig ratifikation av båda konventionerna. Frågan hur starkt intresse Sverige har av att tillträda även Wienkonven­ tionen blir enligt promemorian beroende av hur stor anslutning konventio­ nen får av länder med vilka vi uppehåller eller bör räkna med att fram­ deles få nära förbindelser på atomenergiområdet. Enligt promemorian kan man dock inte räkna med att Wienkonventionen inom en nära framtid vin­ ner anslutning från något större antal länder utanför Västeuropa —- dvs. utanför kretsen av de länder som kan väntas tillträda Pariskonventionen — med vilka Sverige har eller kommer att få sådana förbindelser på atomener­ giområdet att en gemensam lösning av ansvarighetsfrågorna framstår som angelägen. Men utvecklingen går fort och Sverige kan inom överskådlig tid komma i ett läge, där ett tillträde till Wienkonventionen framstår som nöd­ vändigt för en fortsatt gynnsam utveckling av vår atomindustri. Hur tungt de rättstekniska synpunkterna väger kan enligt promemorian bedömas bara på grundval av ett fullt genomarbetat, på alla de tre ifråga­ varande konventionerna grundat lagförslag. Det har visat sig att ett sådant förslag kan utformas så, att det utan svårighet kan omarbetas till ett för­ slag som bygger bara på Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Promemorieförslaget inrymmer i enlighet härmed i verkligheten två alternati­ va förslag, av vilka det ena förutsätter en ratifikation av alla tre konventio­ nerna och det andra en ratifikation bara av Pariskonventionen och tilläggs­ konventionen.

Remissyttrandena. Majoriteten av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan har förordat, att Sverige tillträder Wienkonventionen. Delegatio­ nen för atomenergifrågor understryker önskvärdheten av att möjligheter

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

skapas för en ratifikation av alla tre konventionerna. Delegationen finner att några sakskäl inte kan åberopas mot ett tillträde till Wienkonventionen och anser att de rättstekniska problemen inte utgör tillräckliga skäl mot en ratifikation. Även Aktiebolaget Atomenergi finner övervägande skäl tala för en ratifikation av Wienkonventionen. Denna kan enligt bolaget snart bli av betydelse för reaktor-, reaktorkomponent- och bränsleelementindust­ rin vid eventuella exportorder. AKK understryker önskvärdheten av att den nya lagen ges ett så stort tillämpningsområde som möjligt. Det är enligt konsortiet angeläget att utländsk domstol tillämpar lagar som i princip överensstämmer med svensk lag. Om Sverige tillträder bara Pariskonventio­ nen blir de länder som har tillträtt enbart Wienkonventionen att betrakta som icke-konventionsstater, vilket kan komma att innebära begränsningar i nämnda hänseenden. Man torde enligt AKK kunna räkna med att det in­ ternationella handelsutbytet på det nukleära området för Sveriges del un­ derlättas genom en svensk ratifikation av Wienkonventionen. Delvis lik­ nande synpunkter kommer till uttryck i Svenska försäkringsbolags riks­ förbunds yttrande. Även Luftfartsstgrelsen och SAS har uttalat sig till för­ mån för en svensk ratifikation av Wienkonventionen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund tar inte uttryckligen ställning till frågan men vad som har anförts i departementspromemorian föranleder styrelsen till det bedöman­ det att någon ratifikation från svensk sida av Wienkonventionen inte kan förväntas inom överskådlig tid.

Huvuddragen av lagförslagen

Som har framgått av det föregående bygger både atomskadeutredningens förslag år 1962 och departementspromemorians förslag på att Sverige skall tillträda Pariskonventionen. Promemorieförslaget förutsätter en ratifikation också av tilläggskonventionen och eventuellt även av Wienkonventionen. Med dessa utgångspunkter är huvudgrunderna för dessa förslag givna. Deras huvudsakliga innehåll framgår således av den tidigare lämnade redo­ görelsen för konventionerna. Också i systematiskt hänseende medför tillträdet till konventionerna en viss bundenhet. På vissa punkter har konventionerna överlämnat åt nationell lagstiftning att fylla ut konventionernas regelsystem. I stor utsträckning gäller detta detaljfrågor utan principiell räckvidd. På några punkter har dock en prin­ cipdiskussion ansetts påkallad. Detta gäller till en början frågan om lagens tillämpningsområde. En fråga som i anslutning därtill särskilt har upp­ märksammats i den allmänna motiveringen till det vid departementspro­ memorian fogade lagförslaget rör det rättsliga bedömandet av skadestånds­ ansvaret vid atomolyckor som inträffar i Sverige under transport av atom­ substans mellan stater som inte har tillträtt någon av konventionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 47

En annan fråga av principiell betydelse gäller ansvarsbeloppets storlek. En ratifikation av tilläggskonventionen aktualiserar vidare vissa frågor av principiell räckvidd som inte har behandlats tidigare eller som har fått be­ dömas från andra utgångspunkter och därför i departementspromemorian bär blivit föremål för särskilda överväganden. Detta gäller metoderna för att genomföra tilläggskonventionens ersättningssystem, statsansvaret inom andra och tredje stegen samt frågan enligt vilka grunder ersättning enligt tilläggskonventionen skall utgå. Slutligen har ställning måst tas till hur de tidigare berörda konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna skall överbryggas.

Lagstiftningens tillämpningsområde

Gällande rätt. Den provisoriska atomansvarighetslagen är tillämplig bara beträffande svenska atomanläggningar och olyckor som inträffar i Sverige. Detta innebär, att lagen inte gäller i fråga om en atomolycka som inträffar i Sverige under transport av atomsubstans mellan två utom landet belägna atomanläggningar (transit) eller som i övrigt orsakas av ämnen som inte härrör från eller har sänts till eu anläggning här i Sverige. Frågor om skyl­ dighet för de utländska anläggningsinnehavarna eller annan person att er­ sätta skador i följd av eu sådan olycka skall följaktligen bedömas med tilllämpning av allmänna skadeståndsregler.

Atomskadeutredningen. Enligt art. 2 i Pariskonventionen i dess ursprung­ liga lydelse kunde konventionens geografiska tillämpningsområde genom nationell lagstiftning utvidgas att omfatta atomolyckor som inträffar och atomskador som uppkommer i icke-konventionsstat. Frågan skulle avgöras enligt domstolslandets lag. I atomskadeutredningens slutbetänkande togs därför upp frågan huruvida den svenska lagen bör göras tillämplig på så­ dana olyckor och sådana skador. Enligt utredningen bör lagen inte gälla be­ träffande atomolyckor i icke-konventionsstat. I fråga om skador som upp­ kommer i sådan stat bör lagen enligt utredningen vara tillämplig endast om atomolyckan har inträffat i Sverige och innehavare av atomanläggning här i landet är ansvarig för skador i anledning av olyckan. I fråga om det sakliga tillämpningsområdet konstaterade utredningen, att Pariskonventionen gäller endast olycka i atomanläggning i konventionsstat, olycka under transport av atomsubstans till eller från sådan anläggning samt olycka som i övrigt inträffar utanför atomanläggning och orsakas av atomsubstans som härrör från anläggning i konventionsstat. Utredningen framhåller i anslutning härtill, att olycka som inträffar t. ex. under trans­ port av atomsubstans mellan icke-konventionsstater (s. k. transit-fall) följ­ aktligen inte omfattas av konventionen. Utredningen berör emellertid inte frågan i vad mån den svenska lagen trots detta kan eller lämpligen bör gö­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ras tillämplig på sådana olyckor eller på olyckor som i övrigt orsakas av ämnen som inte härrör från eller har sänts till atomanläggning i konventionsstat.

Remissyttrandena. Atomskadeutredningens förslag beträffande avgräns-

ningen av lagens geografiska tillämpningsområde lämnades utan erinran under remissbehandlingen. Frågan om en särskild reglering av ansvarighe­ ten vid atomolyckor som inte faller inom Pariskonventionens sakliga tilllämpningsområde berördes inte i något av remissyttrandena.

Departementspromemorian. Genom 1964 års revision av Pariskonventionen

gjordes den ändringen i art. 2, att frågan huruvida konventionen genom na­ tionell lagstiftning gjorts tillämplig beträffande atomolycka som inträffat eller atomskada som uppkommit i icke-lconventionsstat skulle i det enskilda fallet avgöras enligt anläggningsstatens och inte domstolslandets lag. I pro­

memorian behandlas därför frågan om utvidgning av det geografiska tilllämpningsområdet endast med tanke på de fall då innehavare av atoman­

läggning i Sverige är ansvarig enligt konventionen för skador i anledning av en atomolycka. I promemorian förordas, att den svenska lagen i över­ ensstämmelse med atomskadeutredningens förslag inte skall vara tillämp­ lig på olycka i icke-konventionsstat och att den skall gälla beträffande ska­ dor som uppkommit i sådan stat endast om olyckan har inträffat i Sverige och innehavare av här belägen anläggning är ansvarig enligt konventionen.

Vad beträffar det sakliga tillämpningsområdet erinras i promemorian om

att ersättningsbestämmelserna i 1962 års förslag gällde bara beträffande olyckor som omfattas av Pariskonventionens bestämmelser och att således i fråga om olycka som inträffat under transport av atomsubstans mellan icke-konventionsstater allmänna skadeståndsregler liksom f. n. skulle tilllämpas. Åtminstone under en övergångstid och innan de internationella konven­ tionerna har vunnit mera allmän anslutning får man enligt promemorian räkna med möjligheten att olyckor av denna art inträffar i Sverige eller i övrigt under sådana förhållanden att skador uppkommer här. Om den omständigheten att atomansvarighetslagen inte blir tillämplig i dessa fall medför, att de skadelidande kommer i ett sämre läge än de skulle ha gjort om det hade varit fråga om en transport till eller från atomanläggning i en konventionsstat, måste enligt promemorian rättsläget betecknas som otill­ fredsställande. Härvid kommer framför allt reglerna om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare, om försäkringsplikt och om statsansvar i blick­ fånget. Reglerna om försäkringsplikt kan enligt promemorian inte göras tillämp­ liga i dessa fall. Att atomansvarighetslagens bestämmelser om statsansvar inte gäller torde enligt promemorian inte behöva få någon reell betydelse i

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 49

praktiken. Det står givetvis statsmakterna fritt att genom beslut i det sär­ skilda fallet bereda de skadelidande gottgörelse av allmänna medel. Man bör enligt promemorian kunna räkna med att så också kommer att ske i öm­ mande fall. I fråga om ansvarsgrunden kan man enligt promemorian utgå från att domstolarna i hithörande fall kommer att ställa så låga krav på bevisning om vållande, att man praktiskt sett kan räkna med en tillämpning av objek­ tivt ansvar —• om domstolarna inte rentav direkt statuerar objektivt an­ svar utan stöd av lag. För att undanröja varje tvekan på denna punkt kan det dock enligt promemorian övervägas att på sätt som har skett i det norska lagförslaget (§ 23 stk. 5 andra punkten) ta in en uttrycklig bestämmelse i lagen om objektivt ansvar vid olyckor av nu ifrågavarande slag. Denna tan­ ke avvisas emellertid i promemorian, som härvid hänvisar till de rättstekniska svårigheterna att på ett entydigt sätt utpeka ansvarssubjektet och att bestämma tillämpningsområdet i olika hänseenden för en särregel. Det påpekas också att svårigheter uppkommer från systematisk synpunkt att infoga bestämmelsen i ett lagkomplex som i övrigt är helt uppbyggt på in­ ternationella konventioner.

Remissyttrandena. Frågan om en reglering av ansvarigheten vid atom­ olyckor under transport mellan icke-konventionsstater har inte berörts i något av remissyttrandena över departementspromemorian.

Ansvarsbeloppets storlek

Gällande rätt. Enligt den provisoriska atomansvarighetslagen är anläggningsinnehavarens ansvarighet för atomskador i följd av en och samma händelse begränsad till 25 milj. kr. Rörande de överväganden som ligger till grund för denna reglering får jag hänvisa till vad som anfördes i prop. 1960: 140 s. 12 f.

Atomskadeutredningen. De skadelidandes anspråk på fullgott skydd talar enligt utredningen för ett så högt ansvarsmaxium som möjligt. Å andra si­ dan föranleder hänsynen till anläggningsinnehavaren och atomindustrin i dess helhet samt de försäkringsmässiga synpunkterna att ansvaret hålls in­ om rimliga gränser. Starka skäl kan också anföras för att begränsa statens finansiella engagemang. Omsorg om statsfinanserna kan därför föranleda att anläggningsinnehavarens ansvarighet pressas uppåt. Försäkringsmarknadens kapacitet och atomindustrins förmåga att bära försäkringskostnaderna är enligt utredningen av största betydelse för de avvägningsproblem som man här ställs inför. Intresset av att underlätta vårt tekniska och kommer­ siella utbyte med andra länder genom att tillförsäkra skadelidande i främ­ mande stater ett tillfredsställande skydd bör emellertid också beaktas. I

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

synnerhet för de nordiska ländernas del synes det betydelsefullt att de en­ skilda staternas lagstiftning får en i största möjliga utsträckning enhetlig utformning i detta hänseende. Utredningen erinrar i fortsättningen om att man från både dansk och norsk sida har hävdat, att ansvarsbeloppet bör sättas betydligt högre än Pariskonventionens minimum. Man har därvid hänvisat till å ena sidan de skadelidandes intresse av ett fullgott skydd och å andra sidan önskemålet att statens engagemang begränsas så mycket som möjligt. Utredningen fin­ ner dessa skäl för ett högre ansvarsbelopp vara beaktansvärda men fram­ håller också nödvändigheten av att den kapitalkrävande atomindustrin inte redan i begynnelsen påläggs så höga försäkringskostnader att verksamhetens utveckling hämmas. Den nordiska försäkringsmarknadens begränsade ka­ pacitet måste också beaktas — ett högt ansvarsbelopp innebär ett ökat be­ roende av den internationella försäkringsmarknaden. Tillförlitligt underlag för beräkning av premiekostnaderna för ansvarsförsäkring saknas enligt utredningen. Tills vidare torde man dock få räkna med ej oväsentliga kost­ nader. Det har för utredningen framstått som angeläget att uppnå samstämmig­ het beträffande ansvarsbeloppet i de fyra nordiska länderna. Då man var­ ken i Danmark eller i Norge har varit beredd att acceptera ett lägre ansvars­ belopp än det som motsvarar 10 milj. betalningsenheter eller cirka 50 milj. svenska kronor har utredningen ansett sig böra föreslå en höjning av den provisoriska lagens ansvarsbelopp till 50 milj. kr. Utredningen påpekar att ett ansvarsbelopp på 50 milj. kr. med däremot svarande försäkring i vissa fall är onödigt högt tilltaget. Särskilt torde detta gälla beträffande ansvarighet under transport. De nordiska kommittéerna har därför enats om att ansvarsbeloppet genom beslut i administrativ ord­ ning skall kunna nedsättas till lägst det i Pariskonventionen fastställda minimibeloppet 5 milj. betalningsenheter eller 25 milj. kr.

Remissyttrandena. Bland de remissinstanser som under remissbehandling­ en av 1962 års förslag uttalade sig i frågan om ansvarsbeloppets storlek råd­ de delade meningar. Försäkringsinspektionen tillstyrkte förslaget om en höjning och Svenska försäkringsbolags riksförbund förklarade sig inte ha någon erinran mot förslaget. Delegationen för atomenergifrågor däremot ansåg det tveksamt om en höjning borde ske. AKK och Sveriges industri­ förbund uttalade sig mot en höjning av beloppet.

Departementspromemorian. Efter en redogörelse för 1962 års förslag om höjning av ansvarsbeloppet påpekas i promemorian inledningsvis, att an­ svarsbeloppet i den år 1962 antagna danska lagen i överensstämmelse med kommittéförslagen har bestämts till 70 milj. danska kronor, motsvarande ca 10 milj. betalningsenheter. Enligt promemorian medför emellertid en

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 51

ratifikation av tilläggskonventionen, att frågan om ansvarsbeloppets storlek kommer i ett annat läge. När innehavare av atomanläggning i Sverige är an­ svarig kommer i varje fall svenska medborgare och över huvud svenska in­ tressen att bli väl tillgodosedda genom tilläggskonventionens ersättnings­ system, oberoende av hur stort anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp är och oavsett var olyckan har inträffat. Å andra sidan kan man inte helt lämna ur räkningen de fall då tilläggskonventionen inte är tillämplig. Man måste också beakta att det vid sådana transportolyckor utanför atoman­ läggning som inträffar på eller över det fria havet kan finnas skadelidande som på grund av sin nationalitet inte är berättigade till ersättning enligt tilläggskonventionen. Önskvärdheten av att atomindustrin inte belastas med alltför höga för­ säkringskostnader utgör enligt promemorian ett skäl mot en höjning av den provisoriska lagens ansvarsbelopp om 25 milj. kr. Å andra sidan bör statens ansvar begränsas att träda in bara i rena katastrofsituationer. Enligt pro­ memorian äger också den nordiska försäkringsmarknaden en sådan kapa­ citet att ansvarsbelopp intill 50 milj. kr. kan täckas. Risken för olyckor med skadeverkningar överstigande 25 milj. kr. måste anses ringa, och man kan därför räkna med att ökningen av premiekostnaderna blir jämförelsevis liten. En höjning av ansvarsbeloppet till 50 milj. kr. synes därför enligt promemorian vara försvarlig. Det framhålls i det sammanhanget att man i Danmark inte torde vara beredd att föreslå en sänkning av det nu lagfästa ansvarsbeloppet och att man även på norsk sida är inställd på ett ansvars­ belopp av denna storleksordning. Den möjlighet som enligt atomskadeutredningens förslag skulle stå öppen för Kungl. Maj :t att för vissa anlägg­ ningar eller vissa fall fastställa lägre belopp bör enligt promemorian be­ hållas.

Remissyttrandena. AKK vidhåller sin i remissyttrandet över 1962 års för­ slag framförda mening, att ansvarssumman 50 milj. kr. är för hög, i syn­ nerhet om de skadelidandes intressen tillgodoses genom bestämmelserna om det supplerande statsansvaret. Denna uppfattning delas av Sveriges indu­ striförbund. Aktiebolaget Atomenergi förutsätter att det i åtskilliga fall skall vara möjligt för Kungl. Maj :t att fastställa ett lägre belopp. Försäkringsinspektionen har inte någon erinran mot förslaget men anser det i fram­ tiden böra övervägas om inte ett högre ansvarsbelopp för anläggningsinnehavare bör komma i fråga, så att statens ansvar kan begränsas.

Metoderna för genomförande av tilläggskonventionens ersättningssystem

Departementspromemorian. I promemorian framhålls inledningsvis, att tilläggskonventionen innehåller dels civilrättsliga bestämmelser, som berör de skadelidandes ersättningsrätt, staternas regressrätt mot tredje man etc.,

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dels bestämmelser av folkrättslig natur, som berör uteslutande konventionsstaternas inbördes rättigheter och skyldigheter. Enligt promemorian bör uppenbarligen endast de civilrättsliga reglerna tas upp i atomansvarighets­ lagen. I den mån konventionsbestämmelser av folkrättslig art kräver en intern reglering bör Kungl. Maj :t utfärda behövliga bestämmelser i admi­ nistrativ ordning i samband med att konventionen ratificeras. I promemorian erinras om att tilläggskonventionen anvisar de enskilda staterna två skilda metoder att internt genomföra konventionens ersätt­ ningssystem. Enligt det ena alternativet skall vederbörande anläggningsinnehavares ansvarsbelopp enligt Pariskonventionen bestämmas till 120 milj. betalningsenheter och anläggningsstaten tillse, att ansvarigheten är täckt av försäkring eller annan säkerhet inom första steget och av statlig garanti in­ om andra och tredje stegen. Enligt det andra alternativet får ansvarsbelop­ pet bestämmas till vilket som helst belopp mellan 5 och 120 milj. betal­ ningsenheter, varvid anläggningsstaten skall tillse att ersättningarna av statsmedel inom andra och tredje stegen står till förfogande i annan form än som säkerhet för anläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet. Sverige bör enligt promemorian inte välja det första alternativet. Det före­ ligger inte några bärande skäl att ålägga anläggningsinnehavaren ett civil­ rättsligt ansvar i fråga om ersättningsbelopp som han inte i något fall kan åläggas att betala och för vilka han inte är skyldig att hålla ett försäk­ ringsskydd. Det ter sig främmande att staten skall träda in som försäk­ ringsgivare beträffande viss del av en ansvarighet, som i övrigt kommer att vara täckt av sedvanlig ansvarsförsäkring. Det första alternativet torde vidare vara oförenligt med Wienkonventionen, som saknar motsvarighet till den tidigare berörda bestämmelsen i art. 15. b. i Pariskonventionen. Tilläggskonventionens ersättningssystem bör enligt promemorian såle­ des genomföras enligt det andra alternativet. Enligt promemorian har det också rått enighet härom under de nordiska överläggningarna. Wienkon­ ventionen utgör inte hinder mot en lösning enligt detta alternativ.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen av promemorian har inte från något håll riktats kritik mot förslaget att genomföra tilläggskonventio­ nens ersättningssystem enligt det i promemorian förordade alternativet.

Statsansvaret inom andra och tredje stegen

Departementspromemorian. Enligt tilläggskonventionen skall anläggnings­ staten slutligen svara för ersättningarna inom andra steget. Om jurisdiktion tillkommer domstolarna i annan stat än anläggningsstaten ■— vilket blir fallet exempelvis om anläggningsinnehavare i annan Brysselstat än Sverige är ansvarig i anledning av en transportolycka på svenskt territorium -— skall enligt konventionen art. 11. a. jurisdiktionsstaten förskottera dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 53

ersättningar. Detta betyder att svenska staten är förpliktad att i för­ hållande till de skadelidande svara för ersättningarna inom andra steget, när svenska domstolar enligt Pariskonventionen är behöriga att handlägga er­ sättningsanspråk i anledning av en atomolycka. Enligt promemorian bör följaktligen staten genom den svenska lagen åläggas att i samtliga fall, när talan mot innehavare av atomanläggning i Brysselstat skall föras vid svensk domstol och tilläggskonventionen är tillämplig, svara för ersättningsbelopp inom andra steget, dvs. ersättningar mellan ansvarsbeloppet 50 milj. kr. och övre gränsen för andra steget enligt konventionen, 70 milj. betalningsenheter eller alltså ersättningsbelopp om cirka 350 milj. kr. I promemorian påpekas, att det i fråga om ersättningarna inom tredje steget inte finns någon motsvarande förpliktelse för jurisdiktionsstaten. De deltagande staternas folkrättsliga förpliktelser att tillhandahålla ersättningarna inom tredje steget kan enligt art. 10. b. i konventionen göras gällande bara av jnrisdiktionsstaten, vilken också ensam är behörig att om­ besörja utbetalningen av ersättningsbeloppen. Det ankommer således på jurisdiktionsstaten att i nationell lagstiftning reglera frågan om de skadeli­ dandes rätt i fråga om ersättningarna inom tredje steget. Det kan enligt promemorian diskuteras, om jurisdiktionsstatens ansvar bör sträcka sig lika långt här som när det gäller ersättningarna inom andra steget. Man kan enligt promemorian tänka sig den reservationen att utbetalning till de ska­ delidande skall äga rum endast om och i den utsträckning som bidragen till ersättningarna inom tredje steget faktiskt flyter in från övriga Brysselstater. Av hänsyn till de skadelidandes intresse av en snabb och effektiv skade­ reglering och då det från statsfinansiella synpunkter knappast kan inge be­ tänkligheter att ålägga staten ett oinskränkt civilrättsligt ansvar för dessa ersättningar — eftersom staten till mer än 97 procent har rätt att få täck­ ning från andra stater för dessa belopp — förordas i promemorian att staten åläggs att svara för ersättningarna inom tredje steget på samma sätt och enligt samma grunder som när det gäller ersättningarna inom andra steget. Ersättningsreglerna har i samtliga nordiska lagförslag utformats i enlighet härmed.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har i denna del inte rönt några erinringar från remissinstanserna.

Konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna

I departementspromemorian (s. 47 f) behandlas utförligt frågan hur de tidigare berörda konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna kan och bör lösas genom speciella bestämmelser i den svenska lagen. Frågan blir självfallet aktuell endast under förutsättning att Sverige skall tillträda båda konventionerna. Av skäl som jag kommer att utveckla närmare i det följande förordar jag emellertid att Sverige f. n. inte tillträder Wienkonven-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tionen utan endast Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Under så­ dana förhållanden synes det inte finnas skäl att här gå närmare in på frå­ gan hur de nämnda konflikterna skall lösas. Jag inskränker mig därför till att hänvisa till framställningen i promemorian.

DEPARTEMENTSCHEFEN

Allmänna överväganden

Atomfysikens utveckling har nnder efterkrigstiden öppnat väsentligt vid­ gade möjligheter att utnyttja atomenergin för fredligt bruk. Driften av atomanläggningar är emellertid förenad med risk för skador av en mycket speciell typ, främst s. 1c. strålningsslcador i samband med frigörelse av ra­ dioaktiv strålning. Risken för olyckshändelser av stor omfattning är visser­ ligen enligt den tekniska sakkunskapen inte stor. Katastrofrisken kan dock inte helt uteslutas, och om olyckan är framme kan skadeverkningarna få mycket stor spridning och såväl allmänheten som atomindustrin själv drab­ bas av skador till mycket betydande belopp. Detta har gett upphov till nya och omfattande lagstiftningsproblem rörande skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift. Problemen är i allt väsentligt gemensamma för det stora flertalet länder men berör självfallet i första hand de stater som har eller inom en nära framtid kan väntas få en högt utvecklad atomindustri. Det är därför naturligt att ett omfattande internationellt samarbete har kommit till stånd på detta område. Samarbetet har bedrivits dels på världsomfattande basis inom det inter­ nationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) och dels på regionalt plan inom det organ för atomenergifrågor (ENEA) som har upprättats inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), numera orga­ nisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Inom den senare organisationen har arbetet delvis skett i samverkan med den euro­ peiska atomenergigemenskapen (Euratom). Sverige har liksom Danmark, Finland och Norge deltagit i detta internationella samarbete. När det gäller skadestånd och försäkring vid driften av landbaserade atomanläggningar har det internationella samarbetet resulterat i de tre tidi­ gare nämnda konventionerna, nämligen den år 1960 inom ENEA avslutade Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område, den år 1963 inom Euratom i samarbete med ENEA avslutade tilläggskonventio­ nen till Pariskonventionen rörande supplerande ersättning av statsmedel vid vissa atomolyckor samt den år 1963 inom IAEA avslutade Wienlconventionen om ansvarighet för nukleär skada. Genom två särskilda tilläggsproto­ koll år 1964 har Pariskonventionen och tilläggskonventionen reviderats och bragts i sådan överensstämmelse med Wienkonventionen att en stat som

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 55

bär ratificerat Pariskonventionen och tilläggskonventionen kan tillträda också Wienkonventionen. Beträffande vardera av Pariskonventionen och tilläggskonventionen gäller, att 1964 års tilläggsprotokoll utgör en integre­ rande del av konventionen, som således numera kan ratificeras endast i den lydelse den erhållit genom tilläggsprotokollet. Redan innan något resultat förelåg av det internationella samarbetet upp­ kom i Sverige behov av att snarast möjligt få till stånd vissa grundläggande lagbestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift. Det var i samband med att Aktiebolaget Atomenergis materialprovningsreaktor i Studsvik skulle tas i bruk på sommaren 1960. Med anledning härav an­ togs atomansvarighetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1960. Lagen gjor­ des provisorisk i avvaktan på att det internationella samarbetet på området skulle avslutas. Dess giltighetstid begränsades till utgången av år 1963 men har sedermera förlängts och utgår nu den 31 december 1967. Den provisoriska atomansvarighetslagen grundade sig på ett förslag som den år 1958 tillkallade atomskadeutredningen hade lagt fram på hösten 1959. Under tiden därefter ägnade sig utredningen i enlighet med sina direk­ tiv åt att med beaktande av det internationella samarbetet utarbeta förslag till definitiv lagstiftning i ämnet. Utredningsarbetet bedrevs i samverkan med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Utredningen lade år 1962 fram sitt slutbetänkande »Atomansvarighet II» med förslag till ny atomansvarighetslag. Detta förslag byggde på 1960 års Pariskonvention och förutsatte att Sverige skulle ratificera denna konvention. Förslaget remissbehandlades men ansågs inte böra föranleda lagstiftning innan resul­ tatet av det ännu pågående internationella samarbetet förelåg. Sedan detta samarbete avslutats, återupptogs i början av år 1964 det nordiska lagsam­ arbetet på området. Som resultat därav lades i maj 1966 i Sverige fram en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, benämnd »Atomansva­ righet III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Detta förslag grundar sig på samtliga de förut nämnda konventionerna. Motsvarande lagförslag lades fram i Norge i september 1967 och kan väntas föreligga inom kort i Danmark och Finland. Den svenska departementspromemorian har remissbehandlats. Därefter har fortsatta nordiska överläggningar ägt rum mellan företrädare för berörda ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Sedan såväl det internationella samarbetet som det samnordiska utred­ ningsarbetet nu har avslutats, är tiden inne att ta upp frågan om en defini­ tiv lagreglering av frågorna om skadestånd och försäkring vid atomreaktor­ drift. Sverige deltar redan sedan lång tid i det tekniska och ekonomiska inter­ nationella samarbete som äger rum på atomenergiområdet. För en fortsatt gynnsam utveckling av den svenska atomenergiverksamheten är det av stor betydelse att vårt deltagande i detta samarbete underlättas och kan utveck­ las vidare. Ett så långt möjligt enhetligt system för lösningen av uppkom­

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

mande ersättningsfrågor är ägnat att främja en sådan utveckling. Som framhållits av atomskadeutredningen och i departementspromemorian samt av ett stort antal remissinstanser bör det med hänsyn till dessa förhållanden och i betraktande av Sveriges geografiska läge inte komma i fråga att Sve­ rige ställer sig utanför den internationella gemenskapen på området. Det är också av särskild vikt att uppnå nordisk rättslikhet. Den grundinställning som jag nyss har angett för vår del har under det nordiska samarbetet kom­ mit till uttryck också i Danmark, Finland och Norge. Med hänsyn till vårt nära samarbete på atomenergiområdet med de väst­ europeiska länderna uppkommer i första hand fråga om en svensk ratifika­ tion av Pariskonventionen. Det är goda utsikter att denna konvention inom en nära framtid träder i kraft mellan ett stort antal västeuropeiska länder. Den har undertecknats av samtliga de stater som var medlemmar av ENEA, när den öppnades för undertecknande, med undantag av Eire och Island. Den har i sin slutliga lydelse ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien och träder i kraft när den har ratificerats av fem länder. Samtliga i det internationella samarbetet deltagande nordiska länder har undertecknat konventionen och under de fortsatta nordiska överläggningar­ na har enighet också vunnits om att ratifikation bör ske. En svensk ratifikation av Pariskonventionen skulle i förhållande till vår nu gällande provisoriska lag inte föranleda annan principiellt betydelsefull ändring än en utsträckning av tillämpningsområdet för vår lagstiftning till att avse även atomolyckor som inträffar utom landet under internationella transporter av nukleärt material. Den provisoriska lagen bygger nämligen på samma grundläggande principer som Pariskonventionen: skyldighet för innehavare av atomanläggning att ersätta atomskada oberoende av vållande (objektivt ansvar), s.k. kanalisation av ansvarigheten till anläggningens inne­ havare, begränsning av dennes ansvarighet till visst högsta belopp för varje händelse och slutligen skyldighet för anläggningsinnehavaren att teckna för­ säkring eller på annat sätt ställa säkerhet för att uppkommande skadeståndsskyldighet kan fullgöras. De skiljaktigheter som föreligger mellan vår gäl­ lande lag och Pariskonventionen rör uteslutande detaljfrågor utan prin­ cipiell räckvidd och är till stor del av enbart rättsteknisk natur. Samtliga remissinstanser har anslutit sig till den i atomskadeutredningens betänkande och departementspromemorian intagna ståndpunkten, att Sve­ rige bör ratificera Pariskonventionen och anta en definitiv atomansvarig­ hetslag i överensstämmelse med denna. Jag vill också för egen del förorda att så sker. I nära samband med Pariskonventionen står tilläggskonventionen av år 1963. Konventionen innehåller regler om supplerande statligt ansvar för atomskador och tar sikte på skadefall av katastrofnatur. Den utgör ett komplement till Pariskonventionen och kan tillträdas endast av stat som har ratificerat eller anslutit sig till denna konvention. Tilläggskonventionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 57

har undertecknats av samtliga de länder som har undertecknat Pariskon­ ventionen utom Grekland, Portugal och Turkiet. Den har ratificerats av Frankrike, Spanien och Storbritannien och träder i kraft tre månader efter det att den har ratificerats av sex länder. Tilläggskonventionen innebär att konventionsstaterna enligt vissa regler blir civilrättsligt ansvariga för uppkomna skador till den del dessa inte täcks av den ansvarige anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt Pariskonven­ tionen (det s. k. första steget). Även det statliga ansvaret är dock på visst sätt begränsat. Konventionen föreskriver i detta hänseende två gränser, en lägre gräns vid 70 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 350 milj. kr., och en övre gräns vid 120 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 600 milj. kr., allt räknat per atomolycka. För ersättningsbelopp som faller under den läg­ re gränsen men överstiger anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp (det s. k. andra steget) skall den konventionsstat inom vars område den ansvarige an­ läggningsinnehavarens anläggning ligger svara ensam. Vid olyckor med så omfattande verkningar att ersättningsbeloppen inom första och andra stegen inte räcker till ersättning åt de skadelidande svarar samtliga konventionsstater gemensamt för de ersättningar som faller utom 70 milj. betalningsen­ heter men inom 120 milj. sådana enheter (det s.k. tredje steget). Skyl­ dighet att bidra till ersättningarna inom tredje steget föreligger för samtliga konventionsstater, oavsett i vilken av dessa den ansvarige anläggningsinne­ havarens anläggning ligger. Bidragsskyldigheten fördelas mellan staterna efter grunder som är bestämda med hänsyn till staternas bruttonational­ produkt och den termiska effekten hos de atomreaktoranläggningar i de be­ rörda staterna som omfattas av tilläggskonventionen. Under förutsättning att samtliga signatärmakter ratificerar konventionen innebär fördelnings­ reglerna för Sveriges del skyldighet att bidra med mindre än 3 procent av er­ sättningsbeloppen inom tredje steget eller således mindre än 7,5 milj. kr. Remissinstanserna har utan undantag tillstyrkt eller lämnat utan erinran att Sverige ratificerar tilläggskonventionen. Under de nordiska departementsöverläggningarna har enighet också rått mellan de danska, norska och svenska delegerade om att ratifikation bör ske. I Finland har man ännu inte tagit slutlig ståndpunkt i frågan. Den finländska kommittén har dock stannat för att lägga fram ett lagförslag som möjliggör en finländsk ratifika­ tion också av tilläggskonventionen. Som framhållits i departementspromemorian möter en svensk ratifikation av konventionen inte några principiella betänkligheter. Regler om skyldig­ het för staten att utge supplerande ersättning för atomskador vid katastrof­ olyckor innebär inte någon nyhet för Sveriges del. Bestämmelser om statligt katastrof ansvar finns redan i 1960 års lag. Enligt denna skall ersättning för skador, som inte täcks av anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp, utgå av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall bestäms av Kungl. Maj :t och riksdagen. En svensk ratifikation av tilläggskonventionen skulle

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

innebära att den diskretionära prövning som sålunda lagts i händerna på statsmakterna ersätts med ett civilrättsligt ansvar för staten inom de nyss angivna gränserna. Det statsansvar som följer med ett tillträde till tilläggskonventionen kan tydligen komma att avse betydande belopp. Sannolikheten för att en ka­ tastrofolycka skall inträffa och statsansvaret därmed aktualiseras i någon större omfattning får dock med hänsyn till den tekniska sakkunskapens be­ dömning av olycksriskerna anses mycket liten. Men även för det fall att en olycka av ren katastrofkaraktär skulle inträffa är det tveksamt om den ersättningsskyldighet som följer av tilläggskonventionen i praktiken innebär någon ökning av statens ansvar i förhållande till vad som nu gäller enligt 1960 års lag. Enligt denna kan visserligen statens ansvar begränsas genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen både när det gäller ersättningsgrunderna och i fråga om ersättningsbeloppens storlek. Det är dock knappast länkbart att statsmakterna i en katastrofsituation skulle i ett sådant beslut i någon nämnvärd grad avvika från allmänna skadeståndsregler och vad som tillämpas av andra länder i liknande situationer. I fråga om sådana atomolyckor utanför Sverige, för vilka statsansvar inträder enligt tilläggs­ konventionen men vilka nu inte omfattas av den provisoriska lagen, kan sta­ tens ansvarighet i praktiken aktualiseras bara vid transportolyckor. Risken för transportolyckor av sådan omfattning som det här är fråga om är emel­ lertid så obetydlig att man praktiskt sett kan bortse från den. Och när det gäller statsansvaret inom tredje steget vid sådana olyckor utanför Sverige som över huvud inte berör svenska intressen kommer Sveriges andel i an­ svarigheten som nämnts att avse endast jämförelsevis blygsamma belopp. Med hänsyn till dessa förhållanden torde några bärande skäl inte kunna åberopas för att Sverige skall avstå från att tillträda tilläggskonventionen och därmed ställa sig utanför den västeuropeiska gemenskapen. Det nära tekniska och ekonomiska samarbete på atomenergiområdet som vi redan har med andra västeuropeiska länder gör det snarare naturligt att vi gör gemen­ sam sak med dessa länder och antar det ersättningssystem som tilläggs­ konventionen innehåller. Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört vill jag förorda att Sve­ rige tillträder även tilläggskonventionen och att den nya atomansvarighets­ lagen utformas med beaktande av konventionens bestämmelser. När det gäller frågan om en svensk ratifikation av Wienkonventionen är läget i viss mån ett annat än när det gäller de båda nu berörda konventio­ nerna. Wienkonventionens bestämmelser överensstämmer visserligen i hu­ vudsak med reglerna i Pariskonventionen, och något hinder från saklig syn­ punkt mot att Sverige tillträder också Wienkonventionen föreligger därför inte. Som framgår av departementspromemorian medför emellertid en rati­ fikation av både Pariskonventionen och Wienkonventionen vissa rättstekniska svårigheter. Det behövs nämligen särskilda regler för att lösa de kon­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 59

flikter som kan uppstå mellan de båda konventionernas regelsystem och detta medför att lagstiftningen blir både invecklad och svårtolkad. I departementspromemorian har inte tagits ställning till frågan om Sve­ riges tillträde till Wienkonventionen. Det vid promemorian fogade lagför­ slaget är dock så utformat att det möjliggör ratifikation av alla tre konven­ tionerna. Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tillstyrkt att Sverige tillträder Wienkonventionen. Aktiebolaget Atomenergi och AKIv har därvid särskilt framhållit den betydelse för den svenska atomenergi­ industrin som en ratifikation av konventionen kan få inom en relativt snar framtid. Av betydelse för frågans bedömning är vilken anslutning Wienkonven­ tionen kan väntas få från sådana länder som inte tillträder Pariskonventio­ nen men som Sverige har eller kan väntas få nära förbindelse med på atom­ energiområdet. Länder utanför ENEAs medlemskrets kan vinna anslutning till Pariskonventionen och tilläggskonventionen men endast under förutsätt­ ning att samtliga konventionsstater lämnar sitt samtycke. Wienkonventio­ nen står däremot utan vidare öppen för alla stater som är anslutna till För­ enta Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. Det är därför möjligt att Wienkonventionen vinner anslutning från ett betydligt större antal stater än de båda övriga konventionerna. Hittills har den emellertid vunnit mycket ringa anslutning. Den bär undertecknats av nio stater, bland vilka dock endast Storbritannien hör till de större industriländerna. Fyra stater, nämligen Argentina, Filippinerna, Förenade arabrepubliken och Kuba, har ratificerat konventionen. Förenta Staterna torde inte inom över­ skådlig tid komma att tillträda konventionen, främst beroende på att man där anser det lägsta tillåtna ansvarsbeloppet 5 milj. dollar alltför lågt. Inte heller Sovjetunionen torde f. n. ha några planer på att tillträda konventio­ nen. Det torde över huvud inte finnas anledning räkna med nämnvärd an­ slutning från de östeuropeiska staternas sida. Av de större afro-asiatiska staterna kan främst Japan och Indien tänkas vara intresserade av att till­ träda konventionen. Flertalet latinamerikanska länder torde hysa så starka principiella betänkligheter mot bl. a. kanalisations- och regressbestämmel­ serna att de inte kan väntas tillträda Wienkonventionen annat än i ett mer eller mindre uttalat tvångsläge Jag vill i detta sammanhang erinra om att det inom Inter American Nuclear Energy Commission (IANEC) sedan några år pågår arbete på en regional konvention om atomansvarighet med delta­ gande av flertalet stater på den amerikanska kontinenten. Mot bakgrunden av vad jag nu har sagt synes det inte föreligga något in­ tresse för Sverige att redan nu tillträda Wienkonventionen. Det är inte möj­ ligt att förutsäga om eller när situationen på det internationella planet för­ ändras på ett sådant sätt att en svensk ratifikation av konventionen fram­ står som nödvändig för att utvecklingen av vår atomindustri inte skall häm­ mas. Man får dock räkna med att så kan bli fallet inom en nära framtid.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Det innebär att om vi nu genomför en lagstiftning som bygger enbart på Pariskonventionen och tilläggskonventionen frågan om en ändring av lagen för att anpassa den till Wienkonventionen kan komma att aktualiseras re­ dan kort efter lagens ikraftträdande. Detta är emellertid en olägenhet som vi enligt min mening kan ta. Det erforderliga utredningsunderlaget för en sådan anpassning föreligger redan i den remitterade departementspromemo­ rian. En lagändring kan därför ske utan nämnvärd omgång och med kort varsel. Under dessa förhållanden och så länge de sakliga skälen för ett svenskt tillträde till Wienkonventionen inte är särdeles starka bör de rättstekniska synpunkter som talar mot att Sverige tillträder Wienkonventionen enligt min mening väga tungt. Stor vikt bör även fästas vid den inställning man intar i frågan i övriga nordiska länder. Om Sverige och de övriga nordiska länderna tillhör olika konventionssystem, uppkommer konflikter som gör det mycket svårt att få en tillfredsställande reglering av ansvarighetsfrågorna vid olyckor under trans­ port av atomsubstans inom Norden. Man tvingas lösa konflikterna på ett sätt som innebär att man avviker från de ömsesidighetsgrundsatser vilka ligger till grund för konventionernas reglering och man måste därför sanno­ likt komplettera de nationella lagarna med bilaterala överenskommelser. Er­ sättningssystemen skulle härigenom ytterligare kompliceras. I Danmark, Finland och Norge har man visserligen ännu inte tagit slutlig ståndpunkt till frågan om en ratifikation av konventionen. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har emellertid de delegerade från de övriga nordiska län­ derna menat, att man f. n. inte bör tillträda Wienkonventionen. På grund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att Sverige tills vi­ dare inte ratificerar Wienkonventionen. Skulle man under lagstiftnings­ ärendets fortsatta behandling i de övriga nordiska länderna komma till en annan ståndpunkt får frågan omprövas.

En ratifikation av Pariskonventionen och tilläggskonventionen förutsät­ ter, att vår interna lagstiftning anpassas till dessa konventioner. De inne­ håller till övervägande del tvingande bestämmelser. Det huvudsakliga inne­ hållet i den nya lagen är därmed på förhand givet, och jag kan i den delen i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till den redogörelse för konventionsbestämmelserna som jag har lämnat i det föregående. På vissa bety­ delsefulla punkter har dock konventionerna lämnat åt de enskilda staterna att bestämma den rättsliga regleringen. Jag vill här beröra dessa frågor nå­ got närmare och i det sammanhanget också särskilt behandla frågan, om den svenska lagen bör utsträckas till att gälla vissa atomolyckor eller atom­ skador som inte omfattas av konventionerna. Regleringen i sistnämnda hänseende är av viss betydelse för lagens inne­ håll i övrigt och jag vill därför först beröra lagens tillämpnings­ område.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 61

Pariskonventionen syftar till en reglering av de skadeståndsfrågor som har anknytning till atomenergiverksamheten i konventionsstaterna. Med denna utgångspunkt har konventionsbestämmelserna utformats så, att de i princip är tillämpliga på olycka som inträffar i atomanläggning i konventionsstat eller under transport av atomsubstans till eller från sådan an­ läggning eller som i annat fall inträffar utanför atomanläggning i konventionsstat och orsakas av atomsubstans som härrör från sådan anläggning (art. 3 och 4). Den angivna utgångspunkten har dock inte ansetts böra utan vidare leda till att konventionen skall vara tillämplig, oavsett var olyckan inträffar eller skadan uppkommer. I art. 2 har därför tagits upp bestäm­ melse att konventionen inte är tillämplig på atomolycka som inträffar eller atomskada som uppkommer i stat, vilken inte har tillträtt konven­ tionen, om annat inte har föreskrivits i anläggningsstatens lag. Av denna bestämmelse följer, att konventionen utan vidare är tillämplig på skador som uppkommer i konventionsstat eller på eller över område som inte utgör statligt territorium, under förutsättning att atomolyckan har inträffat i kon­ ventionsstat eller på eller över sådant område som nyss nämnts. Av konventionens jurisdiktionsbestämmelser och regler om tillämplig lag följer att en konventionsstats interna lag blir tillämplig inte bara på olyckor som inträffar inom den staten utan också i vissa fall på olyckor som in­ träffar på eller över det fria havet. Vissa bestämmelser i den interna lagen blir dessutom tillämpliga vid sådan olycka i annan konventionsstat för vil­ ken innehavare av anläggning inom den egna statens område är ansvarig enligt konventionen. Även andra bestämmelser i den interna lagen kan bli tillämpliga i ett sådant fall på grund av de internationellt-privaträttsliga reglerna i annan konventionsstat. Med hänsyn till dessa förhållanden mås­ te den svenska lagens geografiska tillämpningsområde bestämmas så att det täcker konventionens tillämpningsområde, sådant detta med tvingande ver­ kan har reglerats i art. 2. Konventionen ger emellertid som nämnts möjlig­ het att utvidga den interna lagens tillämpningsområde. Det ger anledning att också ta ställning till huruvida den svenska lagens tillämpningsområde bör utsträckas till att omfatta atomolyckor och atomskador som inte direkt omfattas av konventionen. När det gäller olycka som inträffar i icke-konventionsstat innebär såväl 1962 års förslag som promemorieförslaget, att huvudregeln i art. 2 i kon­ ventionen skall gälla, dvs. att lagen inte skall vara tillämplig. Remissin­ stanserna har utan undantag biträtt detta förslag och jag är själv av samma mening. Den föreslagna regleringen innebär visserligen, att om en olycka i icke-konventionsstat orsakar skada här i landet eller skada som i övrigt drabbar svensk medborgare eller svenskt intresse, anspråk på ersättning blir att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Det bör dock inte komma i fråga att generellt utvidga lagens tillämpningsområde till olycka i ickekonventionsstat. Inte heller bör införas en ordning som medför att anspråk

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

i anledning av en och samma olycka behandlas enligt olika regler, beroende på var skadan har uppkommit eller vem som har lidit skadan. Att skador uppkommer i Sverige i följd av atomolycka i icke-konventionsstat synes dessutom föga sannolikt. Man kan nämligen räkna med att alla våra grann­ länder tillträder konventionen. Vad därefter beträffar atomskada som har uppkommit i icke-konventions­ stat i följd av atomolycka i Sverige är läget i viss mån ett annat. Som har framhållits både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departe­ mentspromemorian kan det ifrågasättas, om inte på detta område bör anses gälla ett folkrättsligt grannelagsansvar, så att ersättning alltid utgår för ska­ da som uppkommer till följd av en olycka i Sverige, för vilken innehavare av anläggning här i landet är ansvarig enligt svensk lag, oavsett var skadan uppkommit. Förslaget att på denna grund göra den svenska lagen tillämplig på skador av denna art har lämnats utan erinran under remissbehandlingen, och jag vill också för egen del biträda förslaget. Däremot synes sådana folkrättsliga grannelagssynpunkter inte motivera att tillämpningsområdet ut­ sträcks till att omfatta också skador i icke-konventionsstat i följd av olycka inom område som ej tillhör någon stat. Enligt utredningsförslagen bör regeln, att ersättning enligt lagen skall ut­ gå för skada i icke-konventionsstat i följd av sådan atomolycka i Sverige för vars skadeverkningar innehavare av här belägen atomanläggning sva­ rar, inte gälla obetingat i alla situationer. Om enligt rättsordningen i den ifrågavarande staten ersättning i anledning av en där inträffad atomolycka inte utgår för skada som uppkommer i Sverige, synes det skäligt att mot­ svarande inskränkning görs i svensk lag. Ett annat fall, när enligt betän­ kandet och promemorian ersättning inte bör utgå i Sverige för skada utom­ lands, är att Sverige tidigare har erbjudit det land där skadan uppkommit att sluta traktat om atomansvarighet, byggd på ömsesidighetsgrundsats, men det främmande landet har avböjt erbjudandet. Det kan vidare tänkas, att anspråk på ersättning för atomskada som har uppkommit i eu icke-konventionsstat med stöd av culparegeln riktas mot innehavare av atomanläggning i Sverige eller mot annan här i landet i an­ ledning av en atomolycka som har inträffat i en icke-konventionsstat — t. ex. under transport av atomsubstans till eller från anläggning i Sverige — och att ersättningsfrågan kommer upp till bedömande vid svensk domstol. Även för sådana fall bör det enligt betänkandet och promemorian finnas möjlighet att enligt reciprocitetsprincipen inskränka rätten att erhålla er­ sättning i Sverige. Utredningsförslagen överensstämmer på denna punkt i princip med den reglering som redan nu gäller enligt 15 § i 1960 års lag. Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna, och jag vill också ansluta mig till förslagen i denna del. Pariskonventionens regler om transportolyckor gäller som nämnts bara vid transporter till eller från atomanläggning i konvenstationsstat. Utanför

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 63

tillämpningsområdet faller bl. a. skada i följd av atomolycka under trans­ port mellan icke-konventionsstater eller mellan sådan stat och atomreaktor i transportmedel även om skadan uppkommer i konventionsstat. Om inte i nationell lag införs särskilda ansvarighetsregler för sådana fall, blir frågan om skyldighet för avsändare, mottagare, transportör eller annan person att ersätta skadan att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Ersättning av statsmedel utgår då också endast i den mån statsmakterna fattar beslut därom i det enskilda fallet. I departementspromemorian har tagits upp frå­ gan, om den svenska lagen bör innehålla särskilda bestämmelser för det fall att det under transport mellan icke-konventionsstater inträffar en olycka som ger upphov till skada i Sverige. I promemorian har intagits den stånd­ punkten att en sådan reglering i realiteten inte nämnvärt skulle stärka de skadelidandes ställning och att det i flera hänseenden skulle erbjuda bety­ dande svårigheter att utforma och på lämpligt sätt avgränsa tillämpnings­ området för sådana bestämmelser. I promemorian har därför tanken på en reglering även för dessa fall avvisats. Någon erinran mot detta ställnings­ tagande har inte framförts under remissbehandlingen. Åtminstone så länge konventionerna inte har vunnit någon mera allmän anslutning har detta problem en viss praktisk räckvidd. Från allmänhetens synpunkt är det otillfredsställande att det här finns en lucka i ersättnings­ systemet. Även om man kan anta att svenska domstolar i händelse av en atomolycka i Sverige under en transit-transport av detta slag skulle vara beredda att utan stöd av lag statuera objektivt ansvar, är frånvaron av eko­ nomiska garantier för att ansvaret verkligen kan utkrävas en väsentlig brist. Att de skadelidande för sin rätt att få ut ersättning av statsmedel för s. k. sena skador eller i händelse av insolvens hos den som är civilrättsligt an­ svarig för skadorna blir helt beroende av statsmakternas beslut i varje särskilt fall är också otillfredsställande. I flera andra hänseenden — t. ex. när det gäller verkan av medvållande — innebär den nya lagen inom sitt tillämpningsområde en för de skadelidande förmånlig reglering som de vid en olycka av nu förevarande art inte skulle kunna dra fördel av. Det framstår därför som ett starkt önskemål, att det nya ersättningssy­ stemet så långt det är möjligt görs tillämpligt också heräffande olyckor under de berörda transitfallen. Enligt min mening är det inte heller omöj­ ligt att komma till rätta med de svårigheter av rätts- eller lagteknisk art som i promemorian har anförts som avgörande skäl mot en lagreglering av ersättningsfrågorna i dessa fall. Var och en som inom landet vill ta befatt­ ning med nukleärt material — atombränsle eller radioaktiv produkt — är enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) skyldig att inhämta till­ stånd därtill av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Transport av sådant material över svenskt territorium får följaktligen inte ske utan att tillstånd till transporten har lämnats enligt atomenergilagen. Det finns således möjligheter att knyta an en reglering av ersättningsansva­

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ret för olyckor under transporten till tillståndsgivningen. Det objektiva an­ svaret och försäkringsplikten kan åläggas innehavaren av tillståndet. Kon­ troll av att försäkringsplikten fullgörs och av försäkringsvillkoren kan ske i samband med tillståndsprövningen. Också övriga ansvarighetsregler — om undantag för vissa olyckor och skador, om verkan av skadelidandes medvållande, om kanalisation och om regress samt preskriptionsreglerna och jurisdiktionsbestämmelserna -— kan göras tillämpliga i fråga om tillståndshavarens ansvarighet. Eftersom det här är fråga om en verksamhet som är underkastad tillståndsprövning får det anses rimligt att även reglerna om statens garantiansvar inom ramen för anläggningsinnehavarens ansvars­ belopp och om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador blir tillämp­ liga. När det gäller statens supplerande ansvarighet för katastrofskador, kan tilläggskonventionens ersättningssystem inte bli tillämpligt. Däremot är det naturligt att staten träder in och utger katastrofskadeersättning enligt grunder som statsmakterna fastställer i varje särskilt fall enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Jag vill under hänvisning till det anförda förorda, att i lagen tas upp bestämmelse av innebörd, att atomskada i följd av atomolycka i Sverige under annan transport av atomsubstans än sådan som sker till eller från atomanläggning i konventionsstat men för vilken getts tillstånd enligt atomenergilagen skall ersättas av innehavaren av tillståndet samt att i så­ dant fall lagens bestämmelser om innehavare av atomanläggning i Sverige skall gälla beträffande innehavaren av tillståndet. Bestämmelsen kan lämpligen tas upp i anslutning till reglerna om ansvarighet för olyckor under transport från icke-konventionsstat eller atomreaktor i transport­ medel till anläggning i konventionsstat. Det återstår att behandla sådana atomolyckor som orsakar skada i Sve­ rige men som inte omfattas av Pariskonventionen och inte heller inträffar under sådan transit-transport som nyss berörts. Det gäller atomolycka i Sverige eller utanför svenskt område, orsakad av atomsubstans som inte härrör från eller har sänts till atomanläggning i konventionsstat och inte heller transporteras över svenskt område med tillstånd enligt atomenergilagen. Det torde inte vara möjligt att göra atomansvarighetslagens speciella regler om försäkringsplikt, kanalisering och statsansvar tillämpliga för så­ dana fall. Med hänsyn till fallens undan tagskaraktär synes det mig inte heller nödvändigt att så sker. Härvid förutsätter jag dock att om en olycka av denna art inträffar och frågor om ersättningsskyldighet för innehavare av atomanläggning i icke-konventionsstat kommer upp inför svensk dom­ stol principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare kan vinna tillämpning utan stöd av lag. Tilläggskonventionens karaktär av komplement till Pariskonventionen innebär, att dess tillämpningsområde inte i något avseende går utöver til­ lämpningsområdet för Pariskonventionen. Däremot är dess tillämpnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 65

område i vissa hänseenden mera inskränkt. Bestämmelserna härom är tvingande och någon möjlighet att genom nationell lagstiftning utvidga tilllämpningsområdet finns inte. De på tilläggskonventionen grundade reglerna i den svenska lagen måste följaktligen få ett tillämpningsområde som över­ ensstämmer helt med tilläggskonventionen. För sådana olyckor som inte omfattas av tilläggskonventionen bör de nu gällande reglerna i den provisoriska lagen om ersättning av statsmedel efter diskretionär prövning i det enskilda fallet behållas. I detta sammanhang vill jag slutligen beröra frågan om lagens tillämp­ lighet på atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga ändamål. I inledningen till Pariskonventionen uttalar de fördragsslutande staterna sin önskan alt tillförsäkra dem som tillfogas skada genom nukleära olyckor skälig och rättvis ersättning »samtidigt med att nödvändiga åtgärder vid­ tas för att icke utvecklingen av produktion och användning av atomenergi för fredliga ändamål skall hindras». I övrigt innehåller varken konven­ tionen eller dess motiv någon bestämmelse eller något uttalande om huru­ vida konventionen är tillämplig på atomanläggning som utnyttjas för mili­ tära ändamål. Frågan diskuterades ingående under förarbetena till tillläggskonventionen men meningarna var delade. Då det saknas säkra håll­ punkter i Pariskonventionens text eller förarbeten får denna fiåga anses stå öppen. Konventionen torde under dessa förhållanden inte utgöra hinder för en konventionsstat att genom nationell lagstiftning göra konventionens ersättningssystem tillämpligt också på olyckor som inträffar i anläggning för militära ändamål eller under transport av atomsubstans till eller från sådan anläggning. Tilläggskonventionen är enligt uttrycklig föreskrift i art. 2. a. i. tillämplig endast beträffande atomolycka för vilken innehavare av en för fredliga ändamål utnyttjad atomanläggning är ansvarig. Varje konventionsstat skall enligt art. 13 i tilläggskonventionen tillse, att alla atomanläggningar inom dess område som används för fredligt ändamål och faller in under den definition av atomanläggning som Pariskonventionen innehåller blir upp­ tagna på en lista som förvaras av den belgiska regeringen. Denna lista utgör exklusivt bevismedel när det gäller att avgöra om en anläggning omfattas av tilläggskonventionen. Enligt ett till tilläggskonventionen fogat bihang förklarar dock konventionsstaterna att de för skada i följd av olycka, som inte omfattas av tilläggskonventionen uteslutande av det skälet att den ifrågavarande anläggningen på grund av ändamålet med dess nyttjande inte är upptagen på listan, skall tillhandahalla ersättning utan åtskillnad mellan medborgare i stater som är bundna av tilläggskonventionen och inte be­ gränsa ersättningen till lägre belopp än 120 milj. betalningsenheter. Vi­ dare skall konventionsstaterna enligt bihanget sträva efter att göra reg­ lerna om ersättning till personer, som lider skada i följd av sådan olycka, 3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

så likartade som möjligt med de regler som gäller beträffande olyckor i förbindelse med sådana anläggningar som omfattas av tilläggskonventionen. Frågan huruvida den svenska lagen bör vara tillämplig på olyckor av nu ifrågavarande slag saknar praktisk betydelse när det gäller ansvarighet för innehavare av anläggning i Sverige, eftersom atomenergin hos oss utnyttjas uteslutande för fredliga ändamål. Den får emellertid betydelse i fråga om olycka som kan inträffa i Sverige under transport till eller från sådan atomanläggning i annan konventionsstat som utnyttjas för militära ändamål. Det erbjuder uppenbara fördelar att lagens ansvarighetsbestämmelser blir tillämpliga i sådana fall, särskilt reglerna om objektivt ansvar och om kanalisation av ansvarigheten till anläggningsinnehavaren. Det är visserligen möjligt att anläggningsstaten i ett givet fall gör gällande, att olyckan inte omfattas av Pariskonventionen på den grund att anläggningen inte utnytt­ jas för fredligt ändamål. Detta kan leda till komplikationer i fråga om för­ säkringsplikten och framför allt i fråga om möjligheterna för svensk dom­ stol att utöva jurisdiktion eller, om så kan ske, för den som har fått en dom mot anläggningsinnehavaren på ersättning för atomskada att få do­ men verkställd i anläggningsstaten. Problem av den arten uppkommer emellertid även om lagen inte görs tillämplig och ersättningsfrågan såle­ des skall avgöras enligt allmänna skadeståndsregler. Under dessa förhål­ landen anser jag att atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga ändamål inte bör uteslutas från lagens tillämpningsområde. Någon uttryck­ lig bestämmelse om alt lagen gäller beträffande sådana atomanläggningar torde inte behövas. Det till tilläggskonventionen fogade bihanget synes inte medföra några särskilda förpliktelser för Sverige när det gäller den nu ifrågavarande lagens utformning. Pariskonventionen överlämnar åt anläggningsstaten att inom vissa grän­ ser bestämma storleken av det ansvarsbelopp med vilket innehava­ ren av atomanläggning skall svara. Detta belopp utgör enligt konventionen 15 milj. betalningsenlieter för varje atomolycka. Det står emellertid anlägg­ ningsstaten fritt att med hänsyn bl. a. till försäkringsmöjligheterna be­ stämma högre eller lägre gräns för ansvarigheten, dock lägst 5 milj. betalningsenheter. I 1960 års atomansvarighetslag är ansvarigheten begränsad till 25 milj. kr., vilket ungefärligen motsvarar sistnämnda minimibelopp. Ett högre ansvarsbelopp diskuterades emellertid under förarbetena till lagen. Med hänsyn bl. a. till den svenska — och nordiska —- försäkringsmarknadens begränsade resurser ansågs det då inte lämpligt att fastställa ett högre belopp. Frågan om en höjning av beloppet i en blivande definitiv lagstift­ ning lämnades öppen i avvaktan bl. a. på resultatet av fortsatta nordiska överläggningar och de ytterligare erfarenheter som kunde vinnas under den närmaste framtiden. Från dansk och norsk sida hävdades under det samarbete som föregick

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 67

1962 års förslag, att ansvarsbeloppet borde sättas högre än Pariskonven­ tionens minimum. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes, att man öns­ kade ge de skadelidande så gott skydd som möjligt genom försäkring och att man ville begränsa statens engagemang. I 1962 års nu gällande danska lag om atomanläggningar är ansvarsbeloppet också bestämt till 70 milj. danska kronor, vilket motsvarar ungefär 10 milj. betalningsenheter. Under de fortsatta nordiska överläggningar som har föregått utarbetandet av de­ partementspromemorian har framkommit att man i Danmark vill behålla denna gräns och att man också på norsk sida förordar ett ansvarsbelopp av denna storlek. Både atomskadeutredningens förslag år 1962 och promemorieförslaget innebär att gränsen för anläggningsinnehavarens ansvarighet höjs till 50 milj. kr., vilket belopp ungefärligen motsvarar 10 milj. betalningsenheter. Förslaget om en sådan höjning har lämnats utan erinran av flertalet remiss­ instanser. I några remissyttranden har dock det föreslagna beloppet ansetts för högt. Det har därvid framhållits att en höjning inte är motiverad av hänsyn till de skadelidande, om bestämmelser införs angående supplerande statsansvar. Det är visserligen riktigt att en höjning av ansvarsbeloppet ter sig mindre angelägen från de skadelidandes synpunkt i samma mån som regler om statligt katastrofansvar införs. För vissa fall blir det dock av betydelse för de skadelidande hur högt ansvarsbeloppet är. Det gäller sådana skador för vilka innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig men på vilka tillläggskonventionens bestämmelser om statsansvar inte är tillämpliga. Hit hör t. ex. skador som genom olycka i Sverige uppkommer i icke-konventionsstat eller som uppkommer i en stat som tillträtt Paris- men inte tillläggskonventionen. Vidare följer av tilläggskonventionen att om innehava­ ren av en atomanläggning i Sverige är ansvarig för en olycka, som i sam­ band med transport har uppkommit på internationellt område, i viss ut­ sträckning endast medborgare i stat som har tillträtt tilläggskonventionen är berättigade till ersättning av statsmedel. I dessa och vissa andra fall kom­ mer enligt vad jag föreslår och i likhet med vad som gäller f. n. inte heller att utgå någon ersättning av statsmedel efter diskretionär prövning i det enskilda fallet. Ansvarsbeloppets storlek blir således av avgörande betydelse för de skadelidandes möjligheter att få full kompensation. Det är givetvis ett starkt önskemål att de nordiska ländernas lagstiftning på detta område innehåller enhetliga regler. Den nordiska försäkringsmarknaden torde också numera ha tillräcklig kapacitet för att kunna täcka an­ svarsbelopp som väsentligt överstiger 25 milj. kr. Eftersom risken för ka­ tastrofskador är ringa torde vidare en höjning för vår del av ansvars­ beloppet från 25 till 50 milj. kr. inte medföra en sådan ökning av försäk­ ringskostnaderna att atomindustrin därigenom hämmas i sin utveckling.

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Det kan visserligen hävdas, att staten av samma skäl utan större betänklig­ heter från statsfinansiella synpunkter bör kunna som hittills ta på sig an­ svaret för skador över 25 milj. kr. Det synes emellertid befogat att ansvaret i första hand bärs av atomindustrin och att statens supplerande ansvar be­ gränsas till den del av ersättningarna vid katastrofolyckor som atomindu­ strin från företagsekonomiska synpunkter inte rimligen bör belastas med. På grund av det anförda ansluter jag mig till det förslag som har upp­ tagits både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departements­ promemorian och enligt vilket som huvudregel i lagen föreskrivs ett ansvars­ belopp för innehavare av atomanläggning i Sverige om 50 milj. kr., motsva­ rande ca 10 milj. betalningsenheter. Både 1962 års förslag och promemorieförslaget ger möjlighet att göra undantag från denna regel för sådana mindre atomanläggningar och an­ läggningar av visst slag samt transporter av atomsubstans som är förbund­ na med endast begränsade olycksrisker. Enligt förslagen skall Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kunna med hänsyn till an­ läggningens storlek eller art eller omständigheterna i övrigt fastställa ett lägre ansvarsbelopp, dock lägst 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalnings­ enheter. De skäl som har föranlett dessa förslag gäller uppenbarligen alltjämt. Frågan kompliceras emellertid i viss mån av att jag för egen del förordar en annan lösning än den som föreslagits av atomskadeutredningen och i de­ partementspromemorian när det gäller frågan om ersättning vid transportolyckor för atomskada på transportmedlet. Enligt Pariskonventionen skall ersättning för sådan skada utgå endast om föreskrift därom har meddelats i anläggningsstatens lag. Sådan föreskrift måste dock förknippas med vill­ kor att om de skador som har tillfogats övriga skadelidande uppgår till eller överstiger 5 milj. betalningsenheter minst detta belopp skall stå till dessa skadelidandes förfogande. En eventuellt nödvändig nedsättning av skade­ stånden skall således i första hand gå ut över den som är berättigad till ersättning för skada på transportmedlet. Både i atomskadeutredningens be­ tänkande och i departementspromemorian utgår man från att den svenska lagen i fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige skall följa huvudregeln i konventionen på denna punkt, dvs. att ersättning för skada på transportmedlet inte skall omfattas av ansvarigheten enligt lagen. De övriga nordiska kommittéerna hade vid tiden för promemorians publicering intagit samma ståndpunkt. Enligt min mening bör dock skada på transportmedlet vid transport­ olyckor enligt den svenska lagen i princip omfattas av anläggningsinnehavarens ansvarighet. Jag återkommer närmare till denna fråga i det följan­ de. Med en sådan reglering kan det synes oförenligt att i lagen öppna möj­ lighet att för vissa anläggningar eller vissa transporter föreskriva så lågt ansvarsbelopp som 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalningsenheter. Om

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 69

en olycka inträffar under en transport för vilken enligt särskilt förordnan­ de sådant nedsatt ansvarsbelopp gäller och andra skador än sådana som till­ fogats transportmedlet uppgår till eller överstiger 25 milj. kr., kan nämli­ gen någon ersättning inte utgå för skadorna på transportmedlet. Detta har föranlett, att man under de nordiska departementsöverläggningarna har ifrågasatt, att den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att nedsätta an­ svarsbeloppet för vissa anläggningar eller transporter inte kan eller i varje fall inte bör upprätthållas. Under remissbehandlingen av departementspromemorian har några re­ missinstanser särskilt understrukit betydelsen av att det finns eu möjlighet att för vissa anläggningar och transporter sätta ned ansvarsbeloppet under det föreslagna beloppet 50 milj. kr. Intresset av alt kunna anpassa ansvars­ beloppet och därmed försäkringskostnaderna till en rimlig nivå, när det gäl­ ler mindre anläggningar eller anläggningar som på grund av verksamhetens art erbjuder ringa risker eller i fråga om transporter som anses medföra obetydliga olycksrisker, bör också enligt min mening tillgodoses. Den om­ ständigheten att enligt vad jag nyss förordat skada på transportmedlet skall omfattas av anläggningsinnehavarens ansvarighet — med de konsekvenser för den som lider sådan skada som detta kan medföra på grund av den sär­ skilda prioritetsregeln i konventionen — behöver enligt min mening inte hindra att en sådan nedsättning sker i vissa fall. Det är nämligen mycket osannolikt att skadorna i följd av en transportolycka blir så omfattande att ersättning för skada på transportmedlet över huvud inte kan utgå, där­ för att övriga skadelidande skall äga företräde intill ett belopp av 25 milj. kr. Vidare kommer i det övervägande antalet fall ersättning för skadorna på transportmedlet att utgå av statsmedel enligt tilläggskonventionen, utan att statens totala ersättningsskyldighet ökas i förhållande till vad som skulle ha blivit fallet om prioritetsregeln till förmån för övriga skadelidande inte hade gällt. Jag vill under hänvisning till det anförda ansluta mig till atomskadeutredningens förslag och promemorieförslaget på denna punkt och förordar såle­ des en regel om möjlighet för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att nedsätta ansvarsbeloppet till lägst 25 milj. kr. för mindre anläggningar eller anläggningar eller transporter som erbjuder obe­ tydliga risker. Ett par andra frågor som jag vill beröra i detta sammanhang rör genom­ förandet av tilläggskon ven tionens ersättningssystem. Detta kan enligt tilläggskonventionen genomföras på två olika sätt. Det ena innebär i huvudsak att anläggningsinnehavaren görs civilrättsligt ansvarig för hela det belopp som kan utgå i ersättning i anledning av en atomolycka eller 120 milj. betalningsenheter. Det ankommer då på vederbörande stat att tillse att ansvarigheten är täckt av försäkring inom första steget och av stat­ lig garanti inom andra och tredje stegen. Det andra alternativet innehär, att

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

anläggningsinneha varens ansvarighet är begränsad till lägst 5 milj. betalningsenheter och att ersättningsbeloppen av statsmedel inom andra och tred­ je stegen garanteras de skadelidande i annan form genom anläggningsstatens försorg. I departementspromemorian förordas, att Sverige genomför ersättnings­ systemet enligt det sistnämnda alternativet. Anläggningsinnehavaren bör nämligen enligt promemorian inte åläggas ansvarighet för belopp som han inte kan förpliktas att betala och för vilka han inte är skyldig att hålla försäkring. Vidare påpekas, att en reglering som innebär begränsning av in­ nehavarens ansvarighet till ersättningsbeloppen inom första steget och rätt för de skadelidande att få ut överskjutande belopp direkt av statsmedel stämmer bäst överens med det system som har inrättats genom den provi­ soriska lagen. Remissinstanserna har biträtt promemorieförslaget i denna del. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att det alternativ som förordats i promemorian bör väljas. Jag ansluter mig för egen del till detta förslag, vilket bäst svarar mot den reella innebörden av tilläggskonventionen. När det gäller statsansvaret föreskriver tilläggskonventionen skyldig­ het för jurisdiktionsstaten att förskottera de ersättningar inom andra ste­ get som anläggningsstaten har att slutligen betala. Motsvarande skyldighet föreligger däremot inte i fråga om de ersättningsbelopp som skall utgå inom tredje steget. I departementspromemorian har dock föreslagits att staten för de fall att jurisdiktion tillkommer svenska domstolar skall i förhållan­ de till de skadelidande ta på sig sådan skyldighet också i fråga om ersätt­ ningarna inom tredje steget. Förslaget motiveras främst av hänsyn till de skadelidandes intresse av en snabb och effektiv skadereglering. Det har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Man tänker sig samma lösning också i de övriga nordiska länderna. Jag finner för egen del inte anledning frångå förslaget. I

I enlighet med de riktlinjer som jag nu har angivit har inom justitiede­ partementet upprättats förslag till ny atomansvarighetslag. Det bör göras en erinran om den nya lagen i vissa andra lagar på skadeståndsrättens om­ råde, nämligen lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, sjölagen, lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, vattenlagen, lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg samt luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297). Dessutom bör den nya lagen föranleda en följdändring i ikraftträdandebestämmelserna till lagen den 2 juni 1961 (nr 217) om ändrad lydelse av 11 § lagen den 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 71

maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon. Slutligen bör förord­ nas om fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift, vilken gäller under samma tid som 1960 års atomansvarighetslag och alltså upphör att gälla vid utgången av år 1967. Förslag till de sålunda erforderliga lagändringarna har samtidigt upp­ rättats. Lagförslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Angående de särskilda bestämmelserna i lagförslagen vill jag anföra föl­ jande.

Förslaget till ny atomansvarighetslag

Rubriken till den nya lagen föreslås bli »atomansvarighetslag». I systematiskt hänseende har förslaget i överensstämmelse med departementspromemorians förslag fått i stort sett samma uppbyggnad som Pariskonventionen. Lagen har på grund av sin omfattning försetts med underrubriker. Under rubriken »Inledande bestämmelser» ges begrepps­ bestämningar och behandlas lagens tillämpningsområde (1—4 §§). Under rubriken »Skadestånd» upptas därefter ansvarighets-, regress- och pre­ skriptionsregler (5—21 §§). Därefter följer ett avsnitt som rubricerats »Försäkring» och innehåller regler om försäkring och annan ekonomisk säkerhet (22—27 §§). Under rubriken »Ersättning av statsmedel» tas upp bestämmelser om subsidiär statsgaranti och om ersättning av statsmedel i fall som avses i tilläggskonventionen och i fall av katastrofolycka som inte omfattas av konventionen samt regler om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador (28—35 §§). Under rubriken »Laga domstol m. m.» återfinns regler om svensk domstols behörighet, forumregler och bestämmelser om verkställighet av utländska domar (36—38 §§). Slutligen meddelas under rubriken »Övriga bestämmelser» föreskrifter om certifikat vid transport av atomsubstans, ansvarsbestämmelser och en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter (39—41 §§). Även i övrigt överensstämmer nu förevarande förslag i fråga om dispo­ sitionen med det vid departementspromemorian fogade förslaget. Under remissbehandlingen av promemorian har en remissinstans anmärkt, att avsnittet »Skadestånd» omfattar dels bestämmelser rörande anläggnings-

innehavares skadeståndsansvar, dels — ilo och 14 §§ — vissa föreskrifter

som rör skadeståndsansvar för annan än anläggningsinnehavare. Enligt remissyttrandet skulle lagen i denna del vinna i överskådlighet, om de båda nämnda paragraferna bröts ut och sammanfördes antingen i slutet av av­ snittet »Skadestånd» eller också i ett fristående avsnitt under särskild rubrik. Jag har inte ansett mig böra förorda en sådan systematik. Bestäm-

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

melserna i 10 och 14 §§ har nämligen sådant samband med föreskrifterna i angränsande paragrafer att de inte lämpligen bör brytas ut ur detta sam­ manhang. . En terminologisk fråga, som har föranlett viss diskussion under de nordiska överläggningarna och som har uppmärksammats av vissa re­ missinstanser både år 1962 och år 1966, gäller användningen av sammansättningsledet »atom-» i lagens rubrik och i definitionerna. Sveriges mekanförbund har rest invändningar mot detta språkbruk och har under åbero­ pande av tekniska synpunkter fört fram önskemål om att sammansattningsledet »kärn-» (eller ordet »nukleär») används i stället. Det kan i sam­ manhanget nämnas, att det arbete på att skapa lämpliga svenska termer på detta område som tekniska nomenklaturcentralen har bedrivit och som jag berörde i prop. 1960: 140 (s. 28) numera har avslutats. Nomenklaturcentralen har föreslagit termerna kärnreaktordrift, kärnbränsle, nukleär produkt, nukleär substans, nukleär anläggning, nukleär olycka och nukleär skada samt radionuklid (i stället för radioisotop). Atomskadeutrednmgen fram­ höll i sitt slutbetänkande (s. 28), att uttrycket »nukleär» anknyter till eng­ elskt och franskt språkbruk och onekligen för tanken till de i samman­ hanget väsentliga speciella egenskaperna hos atomens kärna, vilka utnytt­ jas inom atomenergin. Utredningen påpekade också att den danska kom­ mittén stannat för att använda detta uttryck i den danska lagen. Utredningen ansåg sig dock inte böra införa ett för det svenska språket så främmande ord. Den närmaste motsvarigheten på svenska är enligt utredningen uttrycket »kärn-». Detta uttryck fann dock utredningen av flera rent språkliga skäl vara mindre lyckat. Uttrycket »atom-» har enligt utredningen vunnit burskap på förevarande område och används bl. a. i atomenergilagen och lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i sten­ läggningar in. in. Om en ändring av språkbruket anses påkallad, bor fragan enligt utredningen tas upp i ett större sammanhang och med sikte pa att upp­ nå enhetlighet i lagstiftningen i dess helhet. De finska och norska kom­ mittéerna har också stannat för att i lagtexten använda sammansättmngsledet »atom-». Frågan har enligt departementspromemorian diskuterats vidare under de fortsatta nordiska överläggningarna. På finsk, norsk och svensk sida har man därvid på de skäl som atomskadeutredningen anfört stannat for ut­ trycket »atom-». Det förefaller mig viktigt att man på detta område upprätthåller en en­ hetlig terminologi. Även om det från tekniska synpunkter kan anföras star­ ka skäl för ett ändrat språkbruk, föreligger det dock enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu över hela linjen revidera ett sedan lång tid hävd­ vunnet språkbruk (jfr t. ex. delegationen för atomenergifrågor, Aktiebola- «et Atomenergi, atomkraftkonsortiet etc.). Jag biträder darfor atomskadentredningens och departementspromemorians förslag i denna terminolo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 73

giska fråga. När det gäller det internationella språkbruket vill jag erinra om att språkbruket är vacklande i engelskan. Förenta Staternas atomener­ gilag beter sålunda Atomic Energy Act (jfr Atomic Energy Commission, In­ ternational Atomic Energy Agency etc.), under det att den engelska lagen heter Nuclear Installations Act (jfr European Nuclear Energy Agency). När det gäller den redaktionella utformningen av förslaget kan jag förstå den kritik som under remissbehandlingen av departementspro­ memorian har framförts därom, att lagtexten är invecklad och svåröver­ skådlig. Det finns emellertid i detta fall speciella skäl att även i redaktio­ nellt hänseende söka få så stor internationell rättslikhet som möjligt. Tex­ ten har därför anslutits nära till konventionerna, vilket medfört att den kommit att avvika från de krav vi vanligen ställer på textutformningen. Jag kan hålla med om att särskilt bestämmelserna om statsansvar enligt tillläggskonventionen blivit något svårlästa, men regelsystemets uppbyggnad i konventionen är invecklad, och det kan inte undvikas att detta återspeg­ las i lagtexten. Om de många paragrafhänvisningarna skulle som föresla­ gits i ett remissyttrande ersättas med uttryckliga regler, skulle lagen bli än mer omfattande, vilket inte kan vara önskvärt. I enlighet med vad jag nu har anfört har jag inte företagit någon mera genomgripande formell om­ arbetning av promemorieförslaget. Vissa smärre redaktionella jämkningar har dock gjorts.

Inledande bestämmelser

1 §•

Paragrafen tar i anslutning till art. 1 i Pariskonventionen upp definitio­ ner och vissa därtill anslutande regler. Den överensstämmer så när som på några smärre jämkningar med 1 § i promemorieförslaget och motsvarar 1 § i den provisoriska lagen. Första stycket innehåller definitioner. I fråga om dispositionen av första stycket har föreningen Sveriges hä­ radshövdingar i sitt yttrande över departementspromemorian anmärkt, att begreppet »konventionsstat» ingår i definitionen av »anläggningsstat», fast­ än det definieras först senare. Enligt föreningen kan bestämmelsen få en mera logisk uppbyggnad, om man låter raden av definitioner inledas med de fyra definitioner som i promemorieförslaget har tagits upp sist, näm­ ligen definitionerna av »Pariskonventionen», »Wienkonventionen», »tilläggskonventionen» och »konventionsstat». Under de återupptagna nordiska överläggningarna väcktes från svensk sida förslag till sådan omdisposition, men förslaget vann inte anslutning från de övriga ländernas sida. För att få nordisk enhetlighet har jag ansett mig inte böra frångå promemorieför­ slaget på denna punkt. Definitionerna i nu förevarande förslag inleds med definitionen av atom- 3f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

bränsle. Därmed förstås enligt förslaget klyvbart material bestående av uran eller plutonium i form av metall eller i legering eller kemisk förening och annat klyvbart material som Kungl. Maj :t bestämmer. Trots viss olikhet i avfattningen åsyftas inte någon saklig ändring i förhållande till motsva­ rande definition i 1 § i den provisoriska lagen. Den nu föreslagna defini­ tionen anknyter till Pariskonventionen (art. l.a.iii.). Enligt denna kan ENEAs styrelse besluta att även annat klyvbart material än som särskilt nämns i konventionen skall anses utgöra nukleärt bränsle. Den svenska la­ gen kan anpassas till ett sådant beslut av ENEAs styrelse genom förordnande av Kungl. Maj :t enligt den nyss återgivna definitionen. Härigenom kan la­ gens tillämpningsområde lätt anpassas till nya förhållanden som betingas av den tekniska utvecklingen. Enligt bestämmelse i art. l.b. i konventionen kan ENEAs styrelse också besluta, att visst eller vissa slag av atomanläggningar, bränslen eller sub­ stanser som erbjuder obetydliga risker skall uteslutas från konventionens tillämpning. Denna bestämmelse har fått sin motsvarighet i andra stycket av förevarande paragraf, till vilket jag återkommer i det följande. Till atombränsle är liksom enligt den provisoriska lagen att hänföra na­ turligt uran och s. k. utarmat uran. Förslaget saknar emellertid motsva­ righet till undantagsbestämmelsen i 2 § a) i den provisoriska lagen, enligt vilken lagen inte är tillämplig på atombränsle som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt uran och som inte blivit radioaktivt ge­ nom bestrålning. Tillämpningsområdet har därigenom vidgats något. Efter­ som naturligt och utarmat uran faller utanför begreppet atomsubstans (jfr det följande), till vilket reglerna om ansvar för olyckor som inträffar utan­ för atomanläggning anknyter, blir skillnaden dock inte stor. Skada genom naturligt eller utarmat uran omfattas av lagen endast när ämnet befinner sig i en atomanläggning men inte t. ex. vid gruvbrytning eller när mate­ rialet är under transport till eller från en atomanläggning. Med radioaktiv produkt förstås enligt nu förevarande förslag annat ra­ dioaktivt material än atombränsle samt radioaktivt avfall, om materialet eller avfallet blivit radioaktivt eller bildats genom bestrålning i samband med framställning eller användning av atombränsle. Den föreslagna defi­ nitionen anknyter till definitionen i Pariskonventionen av »radioactive products or waste» och är av väsentligen samma innehåll som den defini­ tion av atomprodukt som den provisoriska lagen innehåller. En nyhet är att avfall uttryckligen nämns i den nya texten. Det betingas av konventionstexten men innebär inte någon ändring i sak. Den provisoriska lagens ut­ tryck »atomprodukt» har ersatts med »radioaktiv produkt» för att vinna närmare anslutning till konventionstexten. I Pariskonventionen görs i definitionen av »radioactive products or waste» undantag för radioisotoper utanför nukleär anläggning vilka be­ gagnas eller är avsedda för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 75

medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Den provisoriska lagen innehåller ett generellt undantag för sådana radioisotoper (2 § b). I 1962 års förslag togs undantaget upp i definitionen av radioaktiv produkt. Under remissbe­ handlingen av detta förslag anmärktes emellertid, att den teknik som an­ vänds i konventionen medför att definitionen av atomanläggning till viss del blir en cirkeldefinition. I nu förevarande förslag har därför liksom i promemorieförslaget undantaget utgått här och i stället tagits upp i den följande definitionen av begreppet »atomsubstans». Begreppet atomsubstans (»nuclear substances») saknar motsvarighet i den provisoriska lagen. Det har tillskapats för att lagtekniskt förenkla ansvarighetsreglerna beträffande olyckor som sker under transport av atom­ bränsle och radioaktiva produkter. Till atomsubstans räknar konventionen atombränsle (med undantag av naturligt eller utarmat uran) och radio­ aktiva produkter eller avfallsämnen. Naturligt uran och utarmat uran er­ bjuder inte samma risker som andra här avsedda ämnen. De uteslöts där­ för helt från tillämpningsområdet för den provisoriska lagen. I det nu före­ liggande förslaget har emellertid i anslutning till konventionen valts en annan lösning. Vid en sammanställning av definitionerna av atomsubstans, atomskada och atomolycka samt de grundläggande ansvarighetsreglerna i 5—9 §§ framgår, att skador som orsakas av naturligt eller utarmat uran omfattas av ansvarighetsreglerna bara när ämnet vid olyckan befann sig i en atomanläggning. Anledningen till att naturligt uran och utarmat uran i konventionen och i förslaget förts in under ansvarighetsreglerna när ämnet finns i en atomanläggning är att viss risk för kriticitet under medverkan av dessa ämnen kan föreligga i sådana fall. Det bör observeras, att anlägg­ ningar för behandling eller förvaring av enbart naturligt eller utarmat uran inte är att anse som atomanläggningar. Enligt 1962 års förslag skulle undantaget avse naturligt uran och »uran som i jämförelse med naturligt uran är utarmat på isotopen U 235». Denna formulering kan emellertid, som Aktiebolaget Atomenergi anförde i sitt remissyttrande över förslaget, tolkas så att från begreppet atomsubstans undantas atombränsle av isotopen U 233, vilket är utarmat på isotopen U 235. Detta var dock inte avsett. I enlighet med vad bolaget föreslog har undantaget i nu förevarande förslag — liksom i promemorieförslaget — i stället angetts avse »naturligt uran och utarmat uran». Med begreppet ut­ armat uran skall i överensstämmelse med vedertagen terminologi förstås sådant uran i vilket den sammanlagda halten av isotoperna U 233 och U 235 understiger den i naturligt uran förekommande halten av isotopen U 235. I likhet med vad som gäller enligt den provisoriska lagen är bestrålat naturligt uran regelmässigt att hänföra till radioaktiv produkt och inte till atombränsle. Bestrålat naturligt uran omfattas följaktligen inte av undan­ taget för naturligt uran. Som jag anförde i prop. 1960: 140 (s. 30) vållar gränsdragningen mellan atombränsle och atomprodukt vissa svårigheter. Det

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

torde dock knappast råda någon tvekan om att en använd bränslestav är att betrakta som radioaktiv produkt. Anrikat uran, dvs. uran i vilket procent­ halten av t. ex. isotopen U 235 bär ökats eller plutonium har tillförts, om­ fattas givetvis av ansvarighetsreglerna i alla situationer. Som jag redan har nämnt har det undantag för radioisotoper som konven­ tionen innehåller i definitionen av radioaktiv produkt i lagförslaget tagits upp i definitionen av atomsubstans. Något behov av att uttryckligen begränsa undantaget till att gälla isotoper som befinner sig utanför en atomanläggning föreligger inte med denna lagteknik, eftersom begreppet atomsubstans i lagen — liksom i konventionen — används bara i fråga om atomolyckor som in­ träffar utanför atomanläggning. Under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonventionen var man ense om att undantaget — i likhet med vad som enligt Wienkonventionen gäller på grund av uttrycklig föreskrift — avser bara isotoper som har nått ett sådant stadium i framställningsprocessen att de omedelbart kan använ­ das för något av de angivna ändamålen. Det har ansetts lämpligt att på denna punkt göra en precisering av lagtexten. Formuleringen »framställts och blivit färdiga att användas för» något av de angivna ändamålen har valts för att markera att undantaget skall gälla också beträffande isotoper som redan har använts för sådant ändamål men därefter t. ex. sänds till en atomanläggning för att undergå förnyad behandling. Pariskonventionen liksom den provisoriska lagen och 1962 års förslag sak­ nar en definition av »nuclear reactor», atomreaktor. Då emellertid begreppet atomreaktor måste komma till användning i de bestämmelser i den nya lagen som reglerar ansvarigheten vid transport till eller från atomreaktor i trans­ portmedel, har det synts lämpligt att ta upp en definition av begreppet. Promemorieförslagets definition av atomreaktor har utformats efter möns­ ter av Wienkonventionens definition (art. I. 1. i.). Den avser med atom­ reaktor anordning innehållande atombränsle under sådana förhållanden att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion kan uppkom­ ma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa. Under re­ missbehandlingen har AKK anmärkt, att avsikten uppenbarligen inte kan vara att kräva ett faktiskt innehållande av atombränsle. Om så var fal­ let, skulle eu tillfälligt urladdad reaktor inte vara att anse som en atom­ reaktor i lagens mening. AKK har vidare anfört, att definitionen av atornreaktor är avgörande för omfattningen av begreppet atomanläggning och har ifrågasatt om man inte bör försöka komma fram till en mer adekvat definition av begreppet atomreaktor. Härvid kan man enligt AKK söka led­ ning i de definitioner som återfinns i motiveringen till 1962 års förslag och i 1 § i 1956 års atomenergilag. Jag kan inte ansluta mig till meningen, att begreppet atomreaktor bör ges en mera vidsträckt innebörd än i promemorieförslaget. Det synes inte sakligt motiverat att som atomreaktoranläggning behandla en anordning, i vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 77

atombränsle kan arrangeras så att ett s. k. kritiskt system uppkommer men som inte innehåller något atombränsle. En sådan anordning kan emellertid vara att anse som en anläggning för förvaring av atomsubstans och därmed som en atomanläggning i lagens mening. Som sådan måste den anses senast från den tidpunkt då dess innehavare — med eller utan vederbörligt till­ stånd — låter sända bränsleelement eller andra radioaktiva ämnen som omfattas av lagen till anläggningen. Normalt blir anläggningen att anse som en förvaringsanläggning redan från den tidigare tidpunkt då innehavaren får vederbörligt tillstånd att uppföra och driva anläggningen samt där in­ neha och ta befattning med atombränsle. Det bör i detta sammanhang också framhållas, att en atomreaktor som innehåller utbrända bränsleelement — dvs. radioaktiva produkter — även måste anses utgöra en anläggning för förvaring av atomsubstans. Frågan om den närmare utformningen av de­ finitionen av atomreaktor får med hänsyn till dessa förhållanden inte så stor praktisk betydelse, och det ligger då närmast till hands att anknyta till Wienkonventionens definition. I det nu föreliggande förslaget har där­ för intagits en definition av atomreaktor som överensstämmer med promemorieförslagets definition. Atomanläggning definieras i förevarande förslag på huvudsakligen samma sätt som i Pariskonventionen. Definitionen avviker något från motsvarande definition i den provisoriska lagen. Med hänsyn till att den föreslagna la­ gens bestämmelser avses kunna bli tillämpliga även på anläggningar utom landet görs inte som i den provisoriska lagen någon begränsning till anlägg­ ningar i Sverige. Till atomanläggning räknas enligt förslaget i första hand atomreaktor. Vilka slags anläggningar som hör dit bestäms av den föreslagna definitio­ nen av atomreaktor. I anslutning till konventionen har i definitionen gjorts undantag för reaktorer i transportmedel. En separat bestämmelse efter mönster av 5 § i 1962 års förslag synes inte lämplig med hänsyn till att så­ dana reaktorer särskilt omnämns i bestämmelserna om ansvarighet under transport av atomsubstans. Efter mönster av Wienkonventionen har gjorts det förtydligandet att reaktorn skall användas eller vara avsedd att användas som kraftkälla (»as a source of power»). Med den omformulering av motsva­ rande undantagsregel i 1962 års förslag som har måst ske i samband härmed har vissa under remissbehandlingen av nämnda förslag framförda önskemål om ett förtydligande av bestämmelsen tillgodosetts. Som atomanläggning anses vidare fabrik för framställning eller behandling av atomsubstans. Utanför lagen faller gruvor för utvinning av uran, porslins­ fabriker i vilka används urannitrat och andra industriella anläggningar där endast naturligt uran kommer till användning (jfr definitionen av atomsub­ stans). Fabriker för separation av isotoper i atombränsle och för bearbetning av bestrålat atombränsle har i anslutning till Pariskonventionen särskilt om­ nämnts, fastän sådana anläggningar åtminstone till väsentlig del torde vara att anse som fabriker för behandling av atomsubstans.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Vidare innefattas enligt förslaget i begreppet atomanläggning varje an­ läggning för förvaring av atomsnbstans. En anläggning för förvaring av ute­ slutande naturligt eller utarmat uran faller däremot utanför. Undantag görs också för förvaringsanläggning som är avsedd endast för tillfällig upplägg­ ning av atomsubstans under transport. Undantaget är betingat av att de sär­ skilda reglerna om ansvarighet under transport av atomsubstans enligt kon­ ventionen skall gälla även då en olycka inträffar under sådan tillfällig upp­ läggning. En anläggning som är avsedd för mera långvarig uppläggning av atomsubstans — i anslutning till en transport eller i annat fall -— berörs emellertid inte av detta undantag. Den är att anse som en atomanläggning, även om den används också för tillfällig uppläggning under transport. Av motiven till Pariskonventionen framgår, att sådana anläggningar där endast små kvantiteter av t. ex. plutonium eller annat klyvbart material finns, exempelvis forskningslaboratorier, inte är att anse som atomanlägg­ ningar i konventionens mening. Till jämförelse vill jag erinra om att ämne som används som atombränsle eller är ägnat att omvandlas till atombränsle eller förening i vilken sådant ämne ingår enligt kungörelsen den 18 de­ cember 1959 (nr 608) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) får för vetenskapligt bruk innehas och bearbetas vid universi­ tet, högskola, forskningsanstalt eller liknande vetenskaplig institution utan särskilt tillstånd. Sådan forskningsanläggning är inte att anse som »fabrik» i förslagets mening och inte heller som förvaringsanläggning. Anläggningar av denna art faller således inte in under förslagets definition av atoman­ läggning. — Avgörande för de gränsdragningsproblem som i övrigt kan uppkomma torde vara dels vilka kvantiteter det rör sig om och dels huru­ vida det verkligen är fråga om en fristående anläggning för förvaring av atomsubstans. Problemet kan väntas åtminstone delvis få sin lösning genom att ENEAs styrelse med stöd av den tidigare nämnda bestämmelsen i art. l.b. i konventionen fattar beslut om undantag för vissa mindre kvantiteter atomsubstans som befinner sig i atomanläggning. Ett före­ liggande förslag till sådant beslut avser det fall att ämnena befinner sig i en anläggning som är avsedd för högst vissa maximikvantiteter av klyv­ bara material. Enligt Pariskonventionen kan utom sådan anläggning som särskilt nämns i definitionen även annan anläggning, i vilken atombränsle eller radioaktiva produkter eller avfallsämnen förvaras, anses som atomanläggning, om ENEAs styrelse beslutar därom. Med anledning därav har i definitionen av atomanläggning i förslaget tagits in en bestämmelse av innebörd att Kungl. Maj :t kan meddela motsvarande beslut. I förevarande förslag har också tagits in en definition av anläggningsstat. W^konventionen innehåller en motsvarande definition. Där avses med »Installation State» den konventionsstat inom vars område en atomanlägg­ ning är belägen eller, om anläggningen inte finns inom någon stats område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 79

den konventionsstat som driver anläggningen eller med vars bemyndigande anläggningen innehas eller drivs. Denna definition saknar motsvarighet i Pariskonventionen, som i de enskilda bestämmelserna använder ett de­ skriptivt uttryckssätt. 1962 års förslag följde Pariskonventionen på denna punkt. Det erbjuder emellertid lagtekniska fördelar att kunna använda en enkel term. Enligt den i förevarande förslag liksom i promemorieförslaget upptagna definitionen av begreppet anläggningsstat avses därmed den kon­ ventionsstat inom vars område atomanläggningen ligger eller, om anlägg­ ningen inte ligger inom någon stats område, den konventionsstat som driver eller har godkänt anläggningen. Beträffande anläggning som inte är belägen inom någon stats område kräver inte Wienlconventionen, att tillstånd skall ha meddelats av viss stat, utan den förutsätter endast att det finns en konventionsstat »under the authority of v.hich the nuclear installation is operated». På motsvarande sätt nöjer sig den nu föreslagna definitionen med att tala om den konven­ tionsstat som »har godkänt anläggningen». Därmed avses inte bara det fal­ let att ett formligt bemyndigande har lämnats av viss stat eller dess myn­ digheter utan också det fallet att en stat eller dess myndigheter har god­ känt anläggningen genom konldudenta åtgärder. Den föreslagna definitionen är däremot begränsad såtillvida att endast konventionsstat kan vara »an­ läggningsstat». I Pariskonventionen definieras också innehavare av atomanläggning (»operator»). Därmed förstås den som av behörig myndighet har förklarats vara eller erkänns som anläggningsinnehavare. I anslutning därtill knöts motsvarande definition i 1962 års förslag till atomenergilagens svstern för tillståndsprövning när det gäller anläggning i Sverige. Som anläggnings­ innehavare skulle sålunda beträffande anläggning inom landet anses den som enligt atomenergilagen hade eller skulle ha tillstånd att inneha eller driva anläggningen eller eljest rådde över denna. I fråga om anläggning utom landet skulle som innehavare anses den som var alt anse som anläggning­ ens innehavare enligt lagen i det land där anläggningen var belägen eller, om anläggningen inte var belägen inom någon stats område, lagen i det land där tillstånd att inneha eller driva anläggningen meddelats. Mot förslaget i fråga om anläggning inom Sverige anmärkte Sveriges mekanförbund i sitt remissyttrande, att orden »eller som eljest råder över densamma» möjligen kan anses ha en vidare omfattning än som åsyftats. Om en huvudleverantör har åtagit sig att överlämna en anläggning först sedan den körts i gång och blivit kritisk, ligger det enligt förbundet nära till hands att anse att huvudleverantören »råder över anläggningen» fram till överlämnandet. Både köparen och leverantören skulle då kunna betraktas som anläggningens innehavare. Förbundet föreslog därför en omarbetning, så att det klarare skulle framgå att den bestämning som lig­ ger i de citerade orden är subsidiär i förhållande till huvudregeln. Något

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

särskilt förtydligande på denna punkt har jag dock inte ansett behövligt. I sak kan det inte råda tvekan om att i det exempel som förbundet har anfört köparen är anläggningens innehavare i lagens mening, om det är han som fått tillstånd att inneha eller driva anläggningen och att leverantören blir att anse som innehavare endast om något tillstånd inte har lämnats och det är leverantören som faktiskt råder över anläggningen. Jag har emellertid ansett det lämpligt att definitionen i redaktionellt hänseende anpassas till definitionen av »innehavare av atomfartyg» i lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Som innehavare av atomanläggning skall sålunda enligt förslaget förstås, beträffande anlägg­ ning i Sverige den som med tillstånd enligt atomenergilagen eller i övrigt driver eller innehar anläggningen och beträffande anläggning utom Sverige den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens in­ nehavare. Genom denna omformulering torde mekanförbundets synpunk­ ter i viss mån bli tillgodosedda. Enligt atomenergilagen fordras tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer för den som vill uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av atombränsle, torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till atombränsle eller förening vari sådant ämne ingår eller atombränsle som har använts i atomreaktor. Till­ stånd fordras också för den som över huvud vill ta befattning med sådant ämne som jag nu har nämnt. Den som innehar och den som driver en an­ läggning enligt atomenergilagen är i praktiken alltid en och samma person. Denna kan däremot vara en annan än anläggningens ägare. Om så är fallet blir alltså ägaren inte att anse som anläggningsinnehavare enligt förslaget. Vissa anläggningar som enligt förslaget är att anse som atomanläggningar är dock inte direkt underkastade tillståndstvång enligt atomenergilagen. Så t. ex. kan den som har tillstånd att driva en reaktor ha fått ett generellt tillstånd att inneha, bearbeta och ta befattning med atombränsle etc., och särskilt tillstånd meddelas då inte för rätten att uppföra och inneha en viss separat anläggning för förvaring av atomsubstans. En sådan anlägg­ ning är emellertid att anse som en särskild atomanläggning enligt förslaget. Innehavare av en sådan anläggning blir den som faktiskt driver eller inne­ har anläggningen. Förslaget upptar härefter definitioner av begreppen atomskada och atom­ olycka. Pariskonventionen innehåller bland sina definitioner en särskild definition av atomolycka (»a nuclear incident») men inte av atomskada. I den följande konventionstexten förekommer uttrycket skada förorsakad av en atomolycka (»damage caused by a nuclear incident»). I 1962 års förslag upptogs en definition av atomolycka som anslöt till konventionens definition. Med atomolycka skulle förstås en skadeorsakande händelse eller följd av händelser med samma ursprung som framkallats eller vars skade­ verkningar helt eller delvis orsakats av radioaktiviteten hos atombränsle

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 81

eller radioaktiv produkt eller av radioaktiviteten i förening med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten. Till skillnad från konventionen innehöll 1962 års förslag även en särskild defi­ nition av begreppet atomskada. Därmed förstods skada i följd av atom­ olycka. I Wienkonventionen har använts en annan teknik än i Pariskon­ ventionen. Där har begreppet atomskada (»nuclear damage») erhållit en utförlig definition, medan definitionen av atomolycka (»nuclear incident») gjorts helt kort i anslutning till definitionen av atomskada (»any occurrence or series of occurrences having the same origin which causes nuclear damage»). Från lagteknisk synpunkt är det i och för sig likgiltigt vilken av metoderna man använder. I sak kan samma resultat uppnås med båda me­ toderna. Som närmare har utvecklats i departementspromemorian (s. 62 f) kan det emellertid råda tvekan huruvida de båda konventionernas skadeoch olycksbegrepp har fått samma innebörd. Tveksamheten gäller närmast, huruvida Pariskonventionen till skillnad från Wienkonventionen omfattar också vissa fall av rent »konventionella» skador, dvs. skador som inte står i något orsaksmässigt samband med de speciellt farliga egenskaperna hos atombränsle eller radioaktiv produkt. Frågan löstes under 1963 års förhand­ lingar om revision av Pariskonventionen. Det uppnåddes då enighet om att det inte förelåg sakliga skäl att låta Pariskonventionen omfatta skada av helt »konventionell» art och om att det trots de formella skiljaktigheterna inte skulle anses råda någon saklig skillnad mellan konventionerna i fråga om olycks- och skadebegreppens omfattning. Någon ändring av Pariskon­ ventionens definition av atomolycka ansågs inte nödvändig. I nu förevarande förslag har ■— i anslutning till promemorieförslaget och förslagen i de övriga nordiska länderna — valts den teknik som använts i Wienkonventionen. Enligt art. 3.c. i Pariskonventionen kan konventionsstat genom nationell lagstiftning föreskriva att ansvarigheten för innehavare av anläggning inom den staten skall omfatta också skada som härrör från eller utgör resultatet av (»which arises out of or results from») joniserande strålning från an­ nan strålningskälla inom anläggningen än atombränsle eller radioaktiv produkt. Det kan t. ex. vara fråga om röntgenapparater, partikelacceleratorer, samlingar av andra radioaktiva ämnen än atombränsle och radioaktiv produkt i ett forskningslaboratorium inom anläggningens område e. d. Den europeiska atomenergigemenskapen, Euratom, har under år 1966 utfärdat en rekommendation till medlemsländerna att göra bruk av denna möjlighet. Rekommendationen diskuterades vid ett möte i december 1966 med ENEAs regeringsexpertgrupp för atomansvarighetsfrågor. Därvid riktades inte några invändningar mot rekommendationen, och det kan därför förväntas att den vinner efterföljd i flertalet av de stater som har undertecknat Pariskon­ ventionen. Under det fortsatta nordiska samarbetet har de delegerade enats om att förorda en lösning i enlighet med rekommendationen också för de

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

nordiska lagarnas del. Den praktiska betydelsen av en sådan utvidgningav skadebegreppet torde bli ringa och någon inverkan på försäkringskost­ naderna torde inte uppkomma. Eftersom det bl. a. från utredningssynpunkt synes vara en fördel att enhetliga ersättningsregler blir tillämpliga beträf­ fande alla skador genom radioaktiv strålning härrörande från strålnings­ källor inom en atomanläggning har jag stannat för att rekommendationen bör följas. I enlighet med det anförda definieras atomskada i förslaget som dels ska­ da som orsakats av radioaktiva egenskaper hos atombränsle eller radio­ aktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening med giftiga, ex­ plosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten, dels skada som orsakats av joniserande strålning från annan strålningskälla i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt. Den föreslagna definitionen av atomskada innebär i förhållande till den provisoriska lagen en utvidgning av ansvarighetsreglernas tillämplighets­ område. Skadeverkningar som har orsakats av giftiga, explosiva eller and­ ra farliga egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv produkt omfattas av den provisoriska lagens regler endast under förutsättning att den hän­ delse som har medfört skadan också har gett upphov till skada genom radioaktiv strålning. Skadeverkningar som över huvud inte har orsakats av de farliga egenskaperna hos atombränsle eller radioaktiv produkt om­ fattas inte av den provisoriska lagen. Enligt förslaget däremot utgår er­ sättning, så snart de radioaktiva egenskaperna eller dessa egenskaper i förening med andra farliga egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv produkt har medverkat i den orsakskedja som lett till skadorna. Man bör därvid skilja mellan två huvudtyper av fall. Den ena typen omfattar fall då olyckan har inletts genom en händelse som inte har något sam­ band med de radioaktiva eller i övrigt farliga egenskaperna hos ämnet, t. ex. genom en brand orsakad av vårdslöshet med eld i en reaktoranläggning. Har denna inledande händelse utlöst radioaktiv strålning och har skador uppstått genom denna strålning och eventuellt också genom andra farliga egenskaper — explosionsverkan, giftverkan osv. — hos atombränsle eller radioaktiv produkt, ersätts skadorna enligt förslaget. Har däremot radio­ aktiviteten över huvud inte medverkat till uppkomsten av skada, utgår inte ersättning (jfr dock 16 §). Den andra typen av fall avser de situa* tioner då radioaktiviteten medverkat till att åstadkomma själva olyckan. I sådant fall ersätts alla skador, oberoende av om de har uppkommit ge­ nom radioaktiv strålning, genom explosion, genom förgiftning eller till­ äventyrs utan något direkt samband med farliga egenskaper hos atom­ bränsle eller radioaktiv produkt. Som exempel kan anföras drunkning i samband med en av olyckan orsakad översvämning. Frågan i vad mån annan skada än person- eller sakskada — direkt till­ fogad allmän förmögenhetsskada eller ideell skada — skall omfattas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 83

ansvarighetsreglerna har i Pariskonventionen lämnats till avgörande ge­ nom nationell lag. Frågan har diskuterats i motiven till 1962 års förslag (s. 36). Atomskadeutredningen stannade för att lagen borde omfatta alla slags skador utan någon angiven begränsning. Detta har inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen. Även jag har anslutit mig till ut­ redningens uppfattning på denna punkt. Ordet »skada» används således i föreliggande förslag utan begränsning till person- och sakskada. Beträf­ fande sådan olägenhet utan samband med person- eller egendomsskada som avses i 8 kap. 35 § vattenlagen hänvisar jag till behandlingen i ett följande avsnitt av frågan om följdändringar i anledning av den nya lagstiftningen. Atomolycka definieras i förslaget som en sådan händelse eller serie av händelser med samma ursprung som orsakar atomskada. Med hänsyn till de särskilda förhållandena på atomenergiområdet uppstår vissa svårig­ heter att utforma ett händelsebegrepp som i alla situationer ger ett enty­ digt svar på frågan, om en eller flera händelser har gett upphov till viss eller vissa skador. Dessa problem blir väl inte fullständigt lösta med den nu föreslagna definitionen men det är svårt att finna en oantastlig lös­ ning. Det torde få lämnas åt rättstillämpningen att träffa avgöranden i de enskilda fallen under hänsynstagande till alla föreliggande omstän­ digheter. Med förslaget åsyftas inte någon ändring i förhållande till vad som gäller enligt den provisoriska lagen. Problemet reduceras avsevärt med förevarande förslag, som i 16 § innehåller en bestämmelse om att i vissa fall »konventionella» skador, som inte tillförlitligen kan särskiljas från samtidigt uppkomna atomskador, skall behandlas och ersättas som atomskador. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sitt remissyttrande över 1962 års förslag anmärkt, att det råder oklarhet om vid vilken tidpunkt en atomolycka skall anses ha inträffat. Detta leder enligt förbundet till svårigheter vid tillämpning av bestämmelsen om upphörande av försäk­ ringsgivarens ansvarighet mot de skadelidande (22 § i förevarande för­ slag). Vidare uppkommer enligt förbundet problem vid transporter, när ansvarigheten går över från avsändare till mottagare. Denna oklarhet undanröjs inte genom de nu föreslagna definitioner­ na. Det torde dock inte vara möjligt att genom preciseringar i lagtexten skapa fullständig klarhet. Även i denna del torde det få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra frågan i varje särskilt fall. Konventionen lämnar åt nationell lagstiftning att avöra om och i vad män personer som är anställda hos en anläggningsinnehavare och upp­ bär ersättning för atomskada enligt lagstiftningen om yrkesskadeförsäk­ ring eller liknande skall äga att därutöver komma i åtnjutande av er­ sättning enligt konventionens regler. Enligt den provisoriska lagen inbegrips även anläggningsinnehavarens anställda under lagen. I atomskadeutredning-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ens första betänkande (s. 39) uttalades, att det visserligen kan vara tvek­ samt om ersättningsskyldighet på objektiv grund bör åläggas en arbetsgi­ vare, som bekostar ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen, men att starka skäl, inte minst av psykologisk art, talar för att de anställda inte sätts i sämre position än utomstående skadelidande. Det saknas anledning att i denna del frångå den provisoriska lagens ståndpunkt. Förslaget innebär alltså, att de anställda erhåller ersättning enligt lagens regler för vad som inte täcks av yrkesskadeförsäkringen. Under remissbehandlingen av 1962 års förslag underströk Svenska för­ säkringsbolags riksförbund önskvärdheten av att yrkesskadeförsäkringen inte i något fall tilläggs regressrätt mot anläggningsinnehavaren. Riksför­ säkringsverket gav uttryck åt samma uppfattning men ansåg att råd atom­ olyckor av katastrofkaraktär staten bör träda emellan och gottgöra försäk­ ringskassornas utlägg. Frågan om yrkesskadeförsäkringens regressrätt torde bli löst i samband med att yrkesskadeförsäkringslagen blir reviderad. Enligt prop. 1967: 147 med förslag till lag om ändring i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag avskaf­ fas all regressrätt för yrkesskadeförsäkringen. Den av riksförsäkringsver­ ket berörda frågan om särskilda engagemang från statens sida vid kata­ strofolyckor rör problem som inte bör lösas inom ramen för en civilrättslig reglering av skadeståndsansvaret vid atomolyckor. Jag finner därför inte anledning att i detta sammanhang gå närmare in på denna fråga. Konventionens huvudregel beträffande tillämplig lag är att domstolslan­ dets lag, lex fori, skall tillämpas. Den upptar emellertid i art. 6.h. en sär­ skild bestämmelse om att frågan huruvida den som enligt visst lands socialförsäkringslagstiftning är berättigad till ersättning för atomskada också äger erhålla ersättning enligt konventionens regler alltid skall bedömas enligt det landets lag. Denna princip synes så självklar och i överensstämmelse med allmänna internationellt-privaträttsliga regler, att det har synts vara över­ flödigt att införa någon uttrycklig bestämmelse härom i lagen. Om alltså besättningsmän ombord på ett engelskt fartyg, som transporterar atom­ bränsle från England till Sverige, skadas av strålning från atombränslet i följd av atomolycka i Sverige och frågan om deras rätt till ersättning av den engelske anläggningsinnehavaren således skall prövas av svensk domstol (jfr 36 § första stycket a), skall domstolen lägga engelsk rätt till grund vid prövning av frågan om de är berättigade till ersättning vid sidan av eller utöver vad som utges enligt engelsk socialförsäkringslagstiftning. Till vissa ytterligare begränsningar i lagens tillämpningsområde vill jag återkomma i anslutning till 11 och 12 §§. Den föreslagna lagen avser utomobligatorisk skadeståndsskyldighet. Fail kan tänkas då innehavare av atomanläggning eller annan på kontraktsrättslig grund blir ansvarig för atomskada vid sidan av lagens bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 85

Slutligen innehåller förslaget definitioner av Pariskonventionen, tilläggskonventionen och konventionsstat. Med Pariskonventionen avses den i Paris den 29 juli 1960 avslutade kon­ ventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet. Med tillägg skonventionen avses den i Bryssel den 31 januari 1963 avslu­ tade och genom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsproto­ kollet reviderade tilläggskonventionen till Pariskonventionen. Som ett alter­ nativ till uttrycket »tilläggskonventionen» har övervägts termen »supple­ mentskonventionen», men uttrycket har av språkliga skäl ansetts mindre lämpligt. Benämningen »Bryssellconventionen» har inte ansetts tillräckligt tydlig med hänsyn till att ett stort antal sjörättskonventioner, däribland 1962 års atomfartygskonvention, avslutats i Bryssel. Med konventionsstat förstås enligt förslaget stat som har tillträtt Paris­ konventionen. Eftersom ingen stat kan vara ansluten till tilläggskonventio­ nen utan att samtidigt vara ansluten till Pariskonventionen kommer ut­ trycket att omfatta inte bara de stater som har tillträtt enbart Pariskonven­ tionen utan också samtliga de stater som dessutom har antagit tilläggskon­ ventionen. När den sistnämnda gruppen av stater skall särskilt anges i la­ gen sker detta genom användande av uttrycket »stat som har tillträtt tillläggskonventionen».

Andra stycket I det föregående har jag bl. a. i anslutning till definitionen av »atom­ bränsle» berört bestämmelsen i Pariskonventionen art. l.b., enligt vilken ENEAs styrelse kan fatta beslut om undantag från konventionens tillämp­ ning i fråga om visst eller vissa slag av atomanläggningar, atombränslen eller atomsubstanser, som erbjuder obetydliga risker. Denna bestämmelse har fått sin motsvarighet i andra stycket av förevarande paragraf. Där före­ skrivs sålunda, att Kungl. Maj :t äger förordna, att från lagens tillämpning skall helt eller delvis undantas atomanläggning, atombränsle eller radio­ aktiv produkt, om den risk som är förbunden med anläggningen eller äm­ net är ringa. Jag vill nämna, att ENEAs styrelse den 26 november 1964 beslutat att vissa närmare angivna mindre kvantiteter atomsubstans (dvs. bl. a. atom­ bränsle) skall vara undantagna från konventionens tillämpning, när de sänds från en anläggningsinnehavare till annan mottagare och inte befin­ ner sig i en atomanläggning, under förutsättning att vissa säkerhetsföre­ skrifter har iakttagits. Ett beslut om visst ytterligare undantag, avseende mindre kvantiteter atombränsle som befinner sig i en anläggning avsedd (licensierad) endast för vissa maximimängder av klyvbart material, är som jag tidigare har antytt under förberedelse i styrelsen. Sådana beslut bör gi­ vetvis föranleda Kungl. Maj :t att med stöd av nyssnämnda bestämmelse

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

i andra stycket förordna om motsvarande undantag. I den mån beslut av ENEAs styrelse föreligger redan när den nu föreslagna lagen träder i kraft bör förordnande meddelas i samband med ikraftträdandet.

2 §■

Paragrafen överensstämmer med 2 § i promemorieförslaget och inne­ håller en bestämmelse om att i vissa fall två eller flera atomanläggningar vid lagens tillämpning skall kunna behandlas som en enda anläggning. Den saknar motsvarighet i Pariskonventionen, men under förarbetena till denna har rått enighet om att anläggningsstaten skall kunna bestämma att två eller flera anläggningar inom dess område, som innehas av en och samma person och som ligger i varandras omedelbara närhet (»åt the same site»), skall behandlas som en enda anläggning (jfr par. 49 femte stycket i lconventionsmotiven, vilka finns återgivna i en av ENEA år 1964 utgiven tryckt upplaga av Pariskonventionen, samt Wienkonventionen art. I. 1. j. in fine). Bestämmelsen motsvarar 3 § i den provisoriska lagen. Enligt denna äger Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer förord­ na, att två eller flera atomanläggningar som är belägna i varandras när­ het skall i hänseenden som avses i lagen behandlas som en anläggning. I nu förevarande förslag har lydelsen jämkats något, så att den närmare överensstämmer med motsvarande regel i Wienkonventionen (art. I. 1. j). Förslaget avser sålunda anläggningar som är i samma innehavares hand och belägna i varandras omedelbara närhet. Bestämmelsen har fått i huvudsak motsvarande utformning i de danska och norska förslagen. Det danska förslaget avser anläggningar som är belägna inom samma om­ råde och hör till samma verksamhet och det norska förslaget avser an­ läggningar som ligger på samma område och innehas av samma »ope­ ratör».

3 §• Paragrafen motsvarar art. 2 i Pariskonventionen och innehåller bestäm­ melser om lagens tillämpningsområde. Den överensstämmer med 3 § i promemorieförslaget. Den provisoriska lagen, som saknar fullständiga regler om tillämp­ ningsområdet, är tillämplig i fråga om olyckor som inträffar på svenskt territorium. Av skäl som jag har utvecklat närmare i den allmänna mo­ tiveringen måste emellertid den nya lagens tillämpningsområde bestäm­ mas med beaktande av reglerna i art. 2. i konventionen om dennas terri­ toriella tillämpningsområde. Det innebär till en början, att lagen måste omfatta olycka som inträffar i konventionsstat eller inom område som inte tillhör någon stat samt därvid äga tillämpning på skador som upp­ kommer i konventionsstat eller inom område som nyss nämnts. I en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 87

lighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har lagen därjämte — med utnyttjande av den fakultativa regeln i art. 2 i kon­ ventionen om möjlighet att genom nationell lag utvidga konventionens tillämpningsområde — gjorts tillämplig på skada som uppkommer i ickekonventionsstat i följd av atomolycka i Sverige för vilken innehavare av här belägen atomanläggning är ansvarig. I och för sig skulle det vara en fördel om tillämpningsområdet kunde anges positivt, så att i lagen uppräknades samtliga de fall då den är tillämp­ lig, dels beträffande olyckor i Sverige och dels i fråga om olyckor utanför landets gränser. Detta visar sig emellertid av lagtekniska skäl vara ogör­ ligt. Man nödgas i stället i detta sammanhang inskränka sig till att med utgångspunkt från att lagen automatiskt blir tillämplig så snart det egna landets domstolar är behöriga (se härom 36 §) och — med vissa undantag — inte är tillämplig, när behörigheten enligt konventionen tillkommer dom­ stolarna i annan konventionsstat, dra upp de yttersta gränserna för la­ gens tillämplighet i rummet. Inom denna ram sker i realiteten ytterligare begränsningar genom ansvarighetsreglernas anknytning till atomanlägg­ ningar inom konventionsstaternas områden och för visst fall till iillståndsgivningen enligt atomenergilagen samt genom jurisdiktionsreglerna.

Första och andra styckena I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande para­ graf tagits upp en bestämmelse av innebörd, att lagen inte är tillämplig på atomskada i följd av atomolycka som inträffat i annan stat än konven­ tionsstat. I andra stycket första punkten har intagits en regel av innebörd, att lagen i fråga om ansvarighet för innehavare av här belägen atoman­ läggning tillämpas på atomskada som har uppkommit i sådan stat, om atomolyckan har inträffat här i landet. För det fall att innehavare av an­ läggning i annan konventionsstat enligt lagen svarar för skador i följd av en atomolycka ges i andra punkten i överensstämmelse med konventio­ nen en uttrycklig hänvisning till lagen i anläggningsstaten. Någon motsva­ rande hänvisning behövs inte i första styckets fall, eftersom svensk dom­ stol enligt konventionens jurisdiktionsregler aldrig kan bli behörig att handlägga anspråk i anledning av en olycka i icke-konventionsstat, för vil­ ken utländsk anläggningsinnehavare svarar.

Tredje stycket Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör regeln om skyl­ dighet för innehavare av atomanläggning i Sverige att ersätta atomskada, som i följd av atomolycka här uppkommer i icke-konventionsstat, under­ kastas vissa inskränkningar. Med tanke på de fall som jag där har nämnt har i tredje stycket första punkten av förevarande paragraf tagits upp be­ stämmelse, att Kungl. Maj :t beträffande stat som inte har tillträtt Paris­

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

konventionen äger förordna, att ersättning för atomskada som uppkommer i den staten inte skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 15 § första stycket i den provisoriska lagen. Av hänsyn till de förpliktelser som följer av Sveriges anslutning till vissa äldre konventioner på transportväsendets område måste verkningarna av så­ dant förordnande som avses i första punkten begränsas, så att det inte råkar i konflikt med dessa förpliktelser. Liksom det har varit nödvändigt att i Pariskonventionen (art. 6. b., jfr 14 § tredje stycket i förevarande förslag) göra undantag från kanalisationsreglerna för ansvarighet som grundas på en sådan konvention, måste ett motsvarande undantag göras här. Atomskadeutredningen har menat, att någon uttrycklig bestämmelse i ämnet inte be­ hövs. Enligt min mening bör dock en sådan bestämmelse tas in i lagen. Motsvarande undantagsregel i 15 § andra stycket i den provisoriska lagen föreskriver helt generellt, att ett sådant förordnande som det här är fråga om inte leder till inskränkning i ansvarighet för skada som uppkommit un­ der transport av atombränsle eller atomprodukt eller eljest i följd av be­ gagnande av fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. Denna regel synes emellertid gå längre än som betingas av de äldre konventionerna. Den inne­ bär bl. a. att förordnandet inte kan göra någon inskränkning i anläggningsinnehavarens ansvarighet i transportförhållanden enligt lagen. Det synes emellertid inte finnas skäl att i en definitiv lagstiftning begränsa räckvidden av här avsett förordnande mer än som är nödvändigt för att de folkrättsliga förpliktelserna enligt de äldre fördragen skall kunna uppfyllas. Sålunda bör undantaget inte omfatta anläggningsinnehavares ansvarighet enligt atom­ ansvarighetslagen. Vidare bör undantag göras bara för ansvarighet som föl­ jer av konventioner vilka Sverige har tillträtt, eftersom det aldrig kan bli fråga om tillämpning av förordnandet annat än när ersättningstalan förs vid svensk domstol. Eftersom man här kan sägas ha alt göra med ett specialfall av kanalisationsprincipens tillämpning, torde de internationella fördrag som det här är fråga om lämpligen kunna anges genom en hänvisning till den allmänna bestämmelse om undantag i transportförhållanden från huvudregeln om kanalisation som har tagits upp i 14 § tredje stycket i lagförslaget. I enlighet med det anförda har i tredje stycket andra punkten av föreva­ rande paragraf tagits in bestämmelse av innebörd, att förordnande med stöd av första punkten inte leder till inskränkning i ansvarighet som grundas på sådant internationellt fördag som avses i 14 § tredje stycket och som tillträtts av Sverige. Förordnande med stöd av första punkten kan givetvis inte ges retroaktiv verkan beträffande atomolycka som redan har inträffat här i landet. Detta uttrycks i lagtexten genom orden »atomskada som uppkommer» (i den främmande staten).

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 89

De överväganden som ligger till grund för principen att ansvarighet för atomskada så långt det är möjligt kanaliseras till innehavare av atomanlägg­ ning bör föranleda alt den som på grund av undantagsregeln har ålagts att betala ersättning för atomskada, vilken omfattas av förordnande enligt första punkten, får rätt att återkräva ersättningen av vederbörande anläggningsinnehavare, trots att denne på grund av förordnandet inte själv är ersättningsskyldig i förhållande till den skadelidande. Den erforderliga be­ stämmelsen härom har jag ansett lämpligen böra sammanföras med de övriga regler om rätt till regress mot innehavare av atomanläggning som i förslaget har tagits upp i 15 §. Jag får därför i denna del hänvisa till den följande specialmotiveringen till sistnämnda paragraf.

Fjärde stycket Utöver den sist berörda återkravsregeln, som har tagits upp i 15 § första stycket andra punkten i förslaget, innehåller sistnämnda paragraf en annan, på Pariskonventionen grundad regel om rätt till återkrav i vissa fall mot in­ nehavare av atomanläggning, när denne på grund av bestämmelserna i 3 § inte är ansvarig i förhållande till skadelidande. Person, som har sitt huvud­ kontor i konventionsstat och som har nödgats utge ersättning i anledning av atomolycka som inträffat eller atomskada som uppkommit i icke-konventionsstat, har sålunda enligt art. 6. e. i Pariskonventionen regressrätt mot den anläggningsinnehavare som med bortseende från konventionens regler om territoriell begränsning skulle ha svarat för skadan. Också denna regressregel, som har tagits upp i 15 § andra stycket i förslaget, innefattar ett undantag från bestämmelserna i förevarande paragraf. En hänvisning till de nu berörda återkravsreglerna har ansetts böra göras i sista stycket av paragrafen.

4 §• Enligt denna paragraf, som har stöd i art. 2 i Pariskonventionen och överensstämmer med 4 § i promemorieförslaget, äger Kungl. Maj :t för­ ordna, att icke-konventionsstat skall vid lagens tillämpning likställas med konventionsstat. Den saknar av naturliga skäl motsvarighet i den proviso­ riska lagen. Enligt art. 2 i Pariskonventionen kan som förut nämnts konventionsstat (anläggningsstaten) utsträcka konventionens tillämpningsområde att om­ fatta även atomolyckor som inträffar eller atomskada som uppkommer i icke-konventionsstat. Denna möjlighet har använts vid utformningen av 3 § andra stycket i förslaget. Genom detta lagrum har sålunda lagens tillämp­ lighet utsträckts till att avse även skada i icke-konventionsstat, när olyckan har inträffat i Sverige och innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig. Som redan har antytts vid 3 § är det emellertid inte uteslutet, att behov kan föreligga att låta den svenska lagen gälla även därutöver. Särskilt om t. ex.

90 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

något av vara grannländer skulle komma att stå utanför Pariskonventionen men ändå införa lagbestämmelser, som i stort sett överensstämmer med kon­ ventionen, kan det vara angeläget för oss att kunna efter särskilt avtal med detta land och på ömsesidighetsgrundval utsträcka den svenska lagen till att avse även olyckor som inträffar eller skada som uppkommer i nämnda land. För att tillgodose ett sådant behov ger förevarande paragraf Kungl. Maj :t möjlighet att förordna om sådan utsträckt tillämplighet av lagen. Vid tillämpning av paragrafen är att märka, att lagen inte kan göras ge­ nerellt tillämplig i förhållande till det utomstående landet. Jag vill belysa detta med ett exempel. Antag att Norge men inte Finland har biträtt kon­ ventionen och att Finland likväl har infört en lagstiftning i överensstäm­ melse med konventionen. Fråga uppkommer då om att enligt denna para­ graf likställa Finland med konventionsstat. Antag vidare, att radioaktivt avfall från en finsk anläggning sänds med fartyg till en svensk anläggning för att undergå behandling där och att det under transporten, innan äm­ net ännu har övertagits av den svenske anläggningsinnehavaren, inträf­ far en olycka på internationellt vatten som orsakar skada på ett norskt fartyg och dess besättning. Om Finland vid tillämpning av 6 och 36 §§ i nu föreliggande förslag behandlas som konventionsstat, skall den finske an­ läggningsinnehavaren ensam bära ansvaret för olyckan och svenska dom­ stolar vara förhindrade att pröva ersättningsanspråk i anledning av denna. I konventionens mening är det emellertid fråga om en transport från en icke-konventionsstat till en anläggning i konventionsstat, och för olyckor under sådana transporter föreskriver konventionen mottagaransvar. I för­ hållande till Norge — och övriga konventionsstater —- är Sverige därför för­ pliktat att i det anförda exemplet dels betrakta den svenske anläggningsin­ nehavaren som ansvarig för olyckan och dels medge att anspråk väcks mot denne i Sverige. Vid meddelande av förordnande enligt förevarande paragraf måste därför uppmärksammas, att nödvändiga begränsningar görs. I det anförda exemp­ let hör givetvis — med stöd av den ömsesidighetsgrundsats på vilken avtalet mellan Sverige och Finland får antas vila — den svenske anläggningsinne­ havaren ha regressrätt mot den finske anläggningsinnehavaren.

Skadestånd Under denna rubrik behandlas i 5—21 §§ anläggningsinnehavares ansva­ righet för atomskada.

5 §• Denna paragraf innehåller huvudregeln om vem som enligt lagen är an­ svarig för atomskada till följd av atomolycka som inträffar i atomanlägg­ ning. I de följande 6—9 §§ upptas särskilda regler om ansvarigheten för

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 91

atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans eller som i öv­ rigt inträffar utanför atomanläggning. Till grund för 5 § ligger art. 3 i Pariskonventionen. Paragrafen överens­ stämmer med 5 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 4 § första stycket i den provisoriska lagen. Huvudregeln är enligt första punkten, att atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning skall ersättas av innehavaren av anläggningen. Den när­ mare innebörden av begreppen atomskada, atomolycka och atomanläggning framgår av definitionerna i 1 §. Om det skadeorsakande ämnet — atom­ bränsle eller radioaktiv produkt — successivt har befunnit sig i flera an­ läggningar, bär innehavarna av de anläggningar där ämnet tidigare har funnits inte något ansvar, utan detta drabbar uteslutande innehavaren av den anläggning där ämnet fanns då olyckan skedde. Detta fall har upp­ märksammats i Pariskonventionen och fått sin särskilda reglering i art. 5. a. i överensstämmelse med vad nu sagts. — Den provisoriska lagen är till­ lämplig bara på atomolycka som inträffar i atomanläggning inom Sverige. Det följer av dess definition av atomanläggning. Den nu föreslagna lagen skall däremot vara tillämplig vare sig olyckan har inträffat i en atoman­ läggning här i riket eller den har skett i en anläggning inom annan konventionsstat. Förevarande bestämmelse är så avfattad att den kan tillämpas i båda dessa fall. I praktiken torde det dock bli aktuellt att tillämpa svensk lag på en atomolycka i atomanläggning i annan konventionsstat endast i rena undantagsfall, exempelvis om ett vattendrag som flyter genom Norge och Sveriges kontamineras (»smittas» av radioaktiva partiklar) i följd av två atomolyckor, en som sker i en anläggning i Norge och en som inträffar i en anläggning i Sverige. Om uppkomna skador inte kan hänföras till den ena eller andra olyckan, föreligger en kompetenskonflikt mellan norska och svenska domstolar, vilken möjligen blir löst så att jurisdiktion enligt konventionen tilläggs svenska domstolar. Dessa skall då tillämpa svensk lag även beträffande olyckan i den norska anläggningen. — Att atom­ olyckor i anläggningar i icke-konventionsstater är uteslutna från lagens tillämpning följer av 3 § första stycket i förslaget. I art. 5. b. i Pariskonventionen görs undantag från huvudregeln i art. 3 för det fall att atomskadan härrör uteslutande från atomsubstans, vilken lagts upp tillfälligt i en atomanläggning under transport till eller från annan atomanläggning i konventionsstat. I sådant fall inträder ej ansvarighet för innehavaren av den anläggning där olyckan inträffade, om annan anläggningsinnehavare eller annan person är ansvarig enligt transportansvarighetsreglerna. Denna undantagsregel sammanhänger med den reglering som har skett av ansvarigheten under transport av atomsubstans. Bestämmelsen fanns inte i den ursprungliga lydelsen av Pariskonventionen. Denna inne­ höll bara att reglerna om ansvarighet under transport av atomsubstans skulle tillämpas även i fråga om olyckor som inträffar under tillfällig upp­

92 Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1968

läggning av atomsubstansen i anslutning till transporten (art. 4). Tveksam­ het rådde emellertid om hur ansvarighetsfrågan skulle lösas, när den till­ fälliga uppläggningen under en transport skedde i eu atomanläggning och det upplagda ämnet gav upphov till en olycka i anläggningen. I avsaknad av uttrycklig bestämmelse eller klargörande motivuttalanden kunde möjli­ gen göras gällande, att ansvar skulle inträda både för den anläggningshavare som var ansvarig enligt transportansvarighetsreglerna och för innehavaren av den anläggning där olyckan inträffade. Men också en tolkning enligt vil­ ken den förre anläggningsinnehavaren ensam skulle bära ansvaret kunde hämta stöd i konventionstexten. För att avhjälpa denna otydlighet infördes i samband med 1964 års revision av Pariskonventionen efter mönster av Wienkonventionen den nuvarande bestämmelsen i art. 5. b. Innebörden av denna konventionsbestämmelse är i huvudsak följande. Om såväl de i anläggningen tillfälligt upplagda ämnena som andra i anlägg­ ningen befintliga ämnen — atombränsle eller radioaktiva produkter — ge­ mensamt medverkar till uppkomsten av en atomolycka, blir båda anläggningsinnehavarna solidariskt ansvariga för skadorna. Detta följer av kon­ ventionens regler om gemensamt och solidariskt ansvar (art. 5. d.). Om där­ emot olyckan orsakas uteslutande av de upplagda ämnena, skall i princip den anläggningsinnehavare — avsändaren eller den slutlige mottagaren — som enligt transportansvarighetsreglerna bär ansvaret för transportolyckor i egentlig mening ensam svara för skadan. Innehavaren av den anläggning där olyckan har inträffat går då fri från ansvarighet. Har innehavaren av den anläggning där olyckan inträffade genom skriftligt avtal med avsän­ daren eller den slutlige mottagaren uttryckligen påtagit sig ansvaret för olyckor som inträffar i hans anläggning under uppläggningen, torde dock detta avtal gälla och såväl avsändaren som mottagaren gå fri från ansvarig­ het. Någon särskild bestämmelse därom ansågs inte nödvändig under för­ arbetena till 1964 års revision av Pariskonventionen. 1 ett sådant fall borde det nämligen inte anses vara fråga om en tillfällig uppläggning under en och samma transport utan om två skilda transporter — en från avsändaren till den anläggning där ämnena lagts upp och en från denna anläggning till den slutlige mottagaren. Motsvarighet till undantagsregeln i art. 5. b. i konventionen har tagits upp i andra punkten av förevarande paragraf. Där föreskrivs att innehavaren av den anläggning där olyckan inträffade ej är ansvarig för atomskada som härrör uteslutande från atomsubstans, vilken lagts upp tillfälligt i anlägg­ ningen under transport till eller från annan atomanläggning i konventionsstat. Regeln avviker något från förebilden i konventionen. Denna förutsätter för att anläggningsinnehavaren skall gå fri från ansvarighet, att annan an­ läggningsinnehavare eller annan person är ansvarig enligt transportansvarig­ hetsreglerna. Bestämmelsen är emellertid avsedd att vara tillämplig även när det är fråga om transport till eller från atomreaktor i transportmedel och

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 93

upplä ggningen har skett efter det att innehavaren av denna reaktor har övertagit atomsubstansen eller innan ämnet har övertagits av mottagande anläggningsinnehavare. I dessa fall inträder över huvud inte något ansvar enligt lagens transportansvarighetsregler (däremot möjligen enligt andra lagbestämmelser, vilka särskilt reglerar ansvarigheten för innehavare av reaktor i transportmedel). Undantagsregeln gäller därför enligt förslaget vid all sådan tillfällig uppläggning av atomsubstans i en atomanläggning som sker under transport av substansen till eller från annan atomanlägg­ ning i konventionsstat.

6—8 §§. Dessa paragrafer grundar sig på art. 4 i konventionen och innehåller be­ stämmelser om ansvarigheten vid atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans inbegripet tillfällig uppläggning av substansen under trans­ porten. De överensstämmer väsentligen med 6—8 §§ i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 4 § andra stycket i den provisoriska lagen. Bestämmelserna avser dels olyckor som sker under transporter till eller från anläggning i konventionsstat (6 § samt 7 § första och andra styckena) dels olyckor som inträffar i Sverige under annan transport av atomsubstans (7 § tredje stycket). Lagen gäller däremot inte om transporten sker inom eller till eller från Sverige eller annan konventionsstat men varken avsän­ dare eller mottagare är anläggningsinnehavare i lagens mening. I sådant fall blir i stället allmänna skadeståndsregler tillämpliga. Konventionens transportansvarighetsbestämmelser bygger på principen om ett avsändaransvar. Grunden härtill är, att det regelmässigt är avsän­ daren ensam som kan övervaka och kontrollera ämnenas emballering och sändningens lastning på transportmedlet och som därför bättre än motta­ garen kan minska olycksriskerna genom säkerhetsföreskrifter och andra åtgärder. Dessa synpunkter har dock inte ansetts motivera att ansvaret un­ dantagslöst läggs på avsändaren ända till dess transporten är avslutad. Om mottagande anläggningsinnehavare har övertagit det transporterade ämnet tidigare, t. ex. i samband med en omlastning till annat transportmedel, har ansvaret ansetts därefter böra åvila honom. Detsamma har ansetts böra gälla om mottagaren uttryckligen åtagit sig att hära ansvaret från en viss tidpunkt under transporten. I överensstämmelse med dessa synpunkter in­ nehåller konventionen vissa undantag från huvudprincipen om ett avsän­ daransvar. Vid transport mellan anläggningar i konventionsstaterna övergår sålunda ansvarigheten på mottagaren i första hand vid den tidpunkt som har blivit bestämd i skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare och i andra hand, i avsaknad av sådan avtalsbestämmelse, i och med att ämnet har övertagits (blivit »taken in charge») av mottagaren. Vid transport från anläggning i konventionsstat till mottagare i icke-konventionsstat gäller av-

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

sändaransvaret till dess ämnet har lossats från det transportmedel med vilket det anlänt till den främmande staten, oavsett om ämnet dessförin­ nan har övertagits av mottagaren. Om avsändarens ansvarighet skulle upp­ höra i och med att atomsubstansen övertas av mottagaren, skulle trans­ porter i stor utsträckning kunna äga rum från anläggning i konventionsstat utan att ansvar enligt konventionens regler kunde utkrävas för olyckor som inträffar på konventionsstats territorium eller på internationellt vatten. Principen om avsändaransvar kan inte heller upprätthållas för det fall att transporten sker från avsändare i icke-konventionsstat till atomanlägg­ ning i konventionsstat. För dessa fall har i konventionen införts ett exklu­ sivt mottagaransvar. Detta inträder när ämnet har lastats på det transport­ medel med vilket det skall föras från den främmande staten. Mottagarens ansvarighet inträder dock endast under förutsättning att transporten sker med mottagarens skriftliga samtycke. Pariskonventionen innehåller vidare särskilda regler för transporter till eller från atomreaktor i transportmedel. Vid transport till sådan reaktor upphör den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet när atom­ substansen övertas av den som med vederbörligt tillstånd driver eller inne­ har transportmedlets reaktor. Vid transport från sådan reaktor inträder den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet först i och med att han övertar atomsubstansen. Här uppställs inte som förutsättning för an­ läggningsinnehavarens ansvarsfrihet att reaktorns innehavare är eller blir ansvarig enligt bestämda regler. Man har utgått från att den som av en viss stats myndighet har fått tillstånd att driva en reaktor av detta slag åtminstone enligt den statens lag är underkastad ansvarighetsbestämmelser som är tillfredsställande från de skadelidandes synpunkt. I förevarande lagförslag har bestämmelserna om ansvarighet under transport av atomsubstans till och från atomanläggning i konventionsstat utformats i överensstämmelse med de nu återgivna konventionsbestämmelserna. Grundläggande regler har tagits upp i 6 § samt 7 § första och andra styckena. 6 § behandlar transporter från anläggningar i konventionsstater samt 7 § första och andra styckena transporter till sådana anlägg­ ningar från icke-konventionsstat eller från atomreaktor i transportmedel. Reglerna i 7 § tredje stycket gäller atomolycka som inträffar i Sverige un­ der annan transport än som nu nämnts. I 8 § har i överensstämmelse med art. 4 i konventionen tagits upp bestäm­ melse om att transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande atom­ olycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstans under transport. Det bör erinras om att de föreslagna reglerna om ansvarighet under transport omfattar bara skador som orsakas av atomsubstans. Beträffande innebörden av detta begrepp får jag hänvisa till definitionen i 1 § och vad jag har anfört i anslutning därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

6 §•

Paragrafen grundar sig på art. 4. a. samt b. i. och ii. i Pariskonventionen och reglerar ansvarigheten vid transport av atomsubstans från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat. Den överensstämmer i sak vä­ sentligen med 6 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 4 § andra stycket i den provisoriska lagen.

Första stycket Första stycket innehåller den grundläggande regeln om avsändaransvar. Atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat skall enligt denna bestämmelse ersättas av den avsändande anläggningsinnehavaren. Från huvudregeln i första stycket görs vissa undantag i andra och tredje styckena. Dessa grundar sig på föreskriften i art. 4. a. i. ii. och iii. i Pariskonventionen om ansvarighetens övergång vid transport till annan atomanläggning i konventionsstat och dess upphörande vid transport till atomreaktor i transportmedel. Konventionen innehåller i mom. a. punkt iv. i nämnda artikel också bestämmelse om avsändaransvarets upphörande vid transport till mottagare i icke-konventionsstat. Ansvarigheten upphör i så­ dant fall, när ämnet har lossats från det transportmedel med vilket det har anlänt till den främmande statens territorium. I den svenska lagen behövs emellertid inte någon motsvarighet till denna bestämmelse, eftersom lagen inte är tillämplig på atomolycka i icke-konventionsstat. Huvudregeln i första stycket är tillräcklig för sådana fall. Enligt denna gäller avsändaransvaret under hela transporten utan annan inskränkning än som betingas av reg­ lerna i 3 § om lagens geografiska tillämpningsområde.

Andra stycket Detta lagrum behandlar transport mellan anläggningar inom konventionsstaterna, antingen den sker inom en och samma konventionsstat eller den sker mellan anläggningar i skilda konventionsstater. I anslutning till Paris­ konventionen föreskrivs, att ansvarigheten i sådant fall skall åvila mottaga­ ren från den tidpunkt som har bestämts genom skriftligt avtal mellan ho­ nom och avsändaren eller, om sådant avtal inte har träffats, från det äm­ net övertas av mottagaren. I sin ursprungliga lydelse innebar konventionen, att ansvarigheten kunde övergå på mottagaren bara genom att denne övertog substansen. Regeln om att avsändare och mottagare genom skriftligt avtal kan komma överens om annan tidpunkt för ansvarsövergången är hämtad från Wienkonventionen och infördes vid 1964 års revision av Pariskonventionen. Det är sannolikt att en avtalsreglering av frågan blir regel och att således bestämmelsen om ansvarsövergång vid övertagandet av ämnet blir tillämplig bara i undan­ tagsfall. I sådana fall uppkommer emellertid frågan, vid vilken tidpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ansvarsövergången närmare bestämt äger rum. Konventionen hänvisar i sin engelska text till den tidpunkt då ämnet blivit »taken in charge» av mot­ tagaren. Vid konventionens utformning har man med avsikt valt detta ut­ tryck, som inte direkt motsvaras av något rättsinstitut i de berörda län­ dernas lagstiftningar. Att döma av uttalanden från vissa delegationer under konventionsförhandlingarna skulle godset vid fob-köp anses vara »taken in charge» av mottagaren, när det förts innanför fartygets sida. Enligt svenskt betraktelsesätt torde däremot »taken in charge» i allmänhet anses ta sikte på besittningsövergången. För att inte hindra en friare tillämpning, när sådana undantagsvis kan bli påkallad, har i lagförslaget valts det neu­ trala uttrycket »övertaga». Av det certifikat som anläggningsinnehaxare enligt 39 § i förslaget skall avlämna vid transport torde i regel framgå, vem som är ansvarig i det enskilda fallet. Om emellertid vid internationell trans­ port domstolarna i avsändar- och mottagarländerna skulle komma till stri­ diga resultat, torde frågan huruvida avsändaren eller mottagaren är ansvarig kunna hänskjutas till avgörande av den domstol som inrättats enligt kon­ ventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll på atomenergins område och som enligt art. 17 i Pariskonventionen skall slita tvister mellan konventionsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av konventionen. I anslutning till regeln alt berörda anläggningsinnehavare har frihet att genom skriftligt avtal bestämma tidpunkten för ansvarsövergången har Svenska försäkringsbolags riksförbund i sitt remissyttrande över departe­ mentspromemorian understrukit vikten av att en entydig och objektivt konstaterbar tidpunkt preciseras. Enligt förbundet bör avsändare och mot­ tagare upprätta en handling i vilken datum och klockslag för ansvarsöver­ gången — hellre än viss plats — anges. Att binda de berörda parterna i fråga om avtalens utformning på denna punkt genom lagbestämmelser bör dock enligt min mening inte komma i fråga. Det torde f. ö. inte vara1 för­ enligt med Pariskonventionen. Riksförbundets önskemål torde kunna bli tillgodosedda genom en förnuftig och lämplig avtalspraxis.

Tredje stycket I sin ursprungliga lydelse innehöll Pariskonventionen inte några bestäm­ melser om avsändaransvarets upphörande i fall då atomsubstans transpor­ teras mellan en atomanläggning i en konventionsstat och en atomreaktor som har infogats i fartyg eller annat transportmedel. Denna brist uppmärk­ sammades vid konventionens tillkomst, men man önskade avvakta resulta­ tet av det pågående arbetet på en atomfartygskonvention, innan man tog slutlig ställning till problemet. År 1962 avslutades i Bryssel konventionen om ansvarighet för redare (»operators») av atomfartyg. Enligt art. IT. 4. i denna konvention inträder vid transport till fartyget ansvarighet för innehavaren av fartygets reaktor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 97 anläggning i och med att denne övertar atomsubstansen. Vid transport från fartyget upphör hans ansvarighet när ämnet övertas av annan »behörig» person, vilken är ansvarig för atomskador som ämnet kan ge upphov til! (»another person duly authorized by law and liable for any nuclear damage that may be caused by them»). Mot bakgrunden av denna bestämmelse i atomfartygskonventionen ansåg man sig vid 1964 års revision av Pariskon­ ventionen kunna ta in bestämmelser om att vid transport av atomsubstans från atomaniäggning i konventionsstat till ett atomfartyg avsändarens an­ svarighet upphör i och med att atomsubstansen övertas av den som med ve­ derbörligt tillstånd driver eller innehar atomfartygsreaktorn och att vid transport från atomfartyg till sådan atomanläggning mottagarens ansvarig­ het inträder först i och med att han övertar atomsubstansen. Bestämmel­ serna har i konventionen utsträckts att gälla för transporter till och från varje transportmedel som är utrustat med atomreaktor. De saknar dock f. n. praktisk betydelse i fråga om andra transportmedel än atomfartyg. Såvitt gäller transporter till atomreaktor i transportmedel har dessa konventionsbestämmelser sin motsvarighet i tredje stycket av förevarande pa­ ragraf i förslaget. Denna bestämmelse innehåller, att vid transport av atom­ substans till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel för att där användas som kraftkälla, den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet upphör när atomsubstansen övertas av den som med ve­ derbörligt tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktoranläggning. Att det skall vara fråga om transport till en reaktor som har infogats i ett transportmedel »för att där användas som kraftkälla», innebär ett förtyd­ ligande i förhållande till Pariskonventionen. Uttrycket är hämtat från Wienkonventionen. Under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonven­ tionen rådde enighet om att konventionen hade denna innebörd. Det har ansetts lämpligt att detta återspeglas i den svenska lagtexten. Samma för­ tydligande har gjorts i definitionen av atomanläggning i 1 § första stycket. Frågan om ansvarigheten under transport från atomreaktor i transport­ medel till atomanläggning i konventionsstat regleras i 7 § andra stycket. I * * 4

I anslutning till förevarande paragraf vill jag helt allmänt framhålla, att paragrafen tar sikte bara på att reglera frågan, vem som i ett givet fall är att anse som ansvarig för skador med anledning av en atomolycka, men inte säger något om ansvarighetens territoriella begränsning. Bestämmelser­ na måste därför ses i samband med reglerna i 3 § om lagens geografiska tillämpningsområde. Om t. ex. en olycka inträffar under transport av atomsubstans från svensk atomanläggning, är den svenske anläggningsinnehavaren i princip ansvarig enligt reglerna i förevarande paragraf för skador i följd av olyckan. Men om olyckan inträffar i icke-konventionsstat, är lagen på grund av bestämmelsen i 3 § första stycket över huvud inte tillämplig och 4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

det blir alltså inte heller aktuellt att tillämpa 6 §. Detsamma gäller enligt 3 § andra stycket första punkten i fråga om skada som har uppkom­ mit i icke-konventionsstat, om olyckan har inträffat på internationellt vat­ ten. Däremot omfattar lagen i sådant fall alla skador som har uppkommit annorstädes än i icke-konventionsstat, t. ex. på ett fartyg, som befinner sig på internationellt vatten, och detta oavsett om fartyget är hemmahörande i en konventionsstat eller i en icke-konventionsstat.

Bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf grundar sig på art. 4. b. iii. och iv. i Pariskonventionen och reglerar ansva­ righeten vid transport av atomsubstans till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat från icke-konventionsstat eller från atomreaktor i transportmedel. De överensstämmer i sak med 7 § i promemorieförslaget. Paragrafens tredje stycke behandlar frågan om ansvarighet vid annan transport av atomsubstans som sker över svenskt territorium. I den delen saknar paragrafen motsvarighet i promemorieförslaget. Den provisoriska lagen saknar helt motsvarighet till reglerna i förevarande paragraf.

Första stycket Här behandlas transport av atomsubstans från avsändare i icke-konven­ tionsstat till atomanläggning i konventionsstat. Av skäl som jag har an­ fört i det föregående har det för dessa fall gjorts avsteg från principen om att ansvarigheten åvilar avsändaren. I överensstämmelse med Pariskonven­ tionen föreskrivs sålunda, att om atomsubstans sänds från icke-konven­ tionsstat till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat mot­ tagaren svarar för skada som uppkommer genom atomolycka under trans­ porten. En förutsättning är dock att transporten sker med hans skrift­ liga samtycke. Kravet på mottagarens skriftliga samtycke till transporten är föranlett av att man inte rimligen ansett sig kunna ålägga en anläggningsinnehavare ett omfattande skadeståndsansvar på objektiv grund i si­ tuationer då han över huvud saknat möjligheter att påverka sättet för trans­ portens genomförande eller för ämnets emballering, inlastning etc.

Andra stycket Bestämmelsen i andra stycket rör transport från atomreaktor i transport­ medel till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat. Vid sådan transport inträder enligt bestämmelsen ansvarighet för mottagaren först i och med att han övertar atomsubstansen. Regeln är tillämplig oavsett om transportmedlet befinner sig i konventionsstat eller i icke-konventionsstat. Beträffande den närmare bakgrunden till bestämmelsen får jag hänvisa till vad jag har anfört vid 6 §. De nu berörda bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 99

paragraf förutsätter i likhet med reglerna i 6 § för sin tillämpning att det är fråga om en olycka som har inträffat och skador som har uppkommit inom lagens geografiska tillämpningsområde, sådant detta har angivits i 3§.

Tredje stycket Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen bör lagen innehålla en bestämmelse om ansvarighet även för det fall att atomskada uppkommer genom atomolycka i Sverige under annan transport av atomsubstans än som avses i 6 § och 7 § första och andra styckena. En sådan bestämmelse har tagits in som tredje stycke i förevarande paragraf. Enligt första punkten skall atomskada i följd av atomolycka i Sverige un­ der annan transport av atomsubstans än sådan som sker till eller från atom­ anläggning i konventionsstat ersättas av den som fått tillstånd till trans­ porten enligt atomenergilagen. Tillämpningsområdet har sålunda avgränsats att omfatta endast fall då atomolyckan inträffar i Sverige. Det omfattar allt­ så inte det fall alt olyckan sker utanför svenskt område men skada uppkom­ mer i Sverige. Ett sådant fall blir att bedöma på samma sätt som det fallet att en atomolycka inträffar utanför svenskt område under sådan transport av atomsubstans som inte till någon del går över svenskt område. En annan sak är, att om skadestandsansprak i anledning av en sådan olycka skulle komma att väckas inför svensk domstol mot vederbörande anläggningsinnehavare eller den för vars räkning transporten utförs, det kan antagas att svensk domstol med hänvisning till grunderna för atomansvarighetslagstiftningen analogt tillämpar vissa av lagens bestämmelser, främst regeln om objektivt ansvar. Att den föreslagna bestämmelsen omfattar bara atomolycka i Sverige innebär å andra sidan inte, att den också är begränsad till skada som i följd av sådan olycka uppkommer inom Sverige. Den gäller såväl skada som upp­ kommer på eller över det fria havet som skada inom främmande stat, vare sig denna är en konventionsstat eller en icke-konventionsstat. I sistnämnda hänseende blir bestämmelserna i 3 § andra stycket om att skada i icke-kon­ ventionsstat omfattas av lagen, när olyckan har inträffat i Sverige och svensk anläggningsinnehavare är ansvarig, direkt tillämpliga i kraft av föreskriften i andra punkten av nu förevarande lagrum. \ id bestämmelsens utformning har jag övervägt om man kan bortse från att en transport som avses här, dvs. främst transport mellan icke-konventionsstater, kan gå över svenskt område utan att tillstånd har meddelats en­ ligt atomenergilagen. Att det inträffar kan bero på okunnighet om de svens­ ka koncessionsreglerna eller på att dessa medvetet åsidosätts. Det kan också hända att en transport från början har varit avsedd att gå utanför svenskt område men på grund av oförutsedda omständigheter kommer att beröra svenskt territorium, t. ex. i samband med att ett fartyg tvingas söka nöd­

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

hamn i Sverige. För ett sådant fall är det dock inte möjligt att upprätthålla och kontrollera efterlevnaden av reglerna om försäkringsplikt. Det måste då också starkt ifrågasättas om exempelvis reglerna om ansvarsbegränsning bör gälla. Det kan inte heller gärna komma i fråga att i ett sådant fall tilllämpa lagens bestämmelser om statligt katastrofansvar och än mindre reg­ lerna om subsidiär statsgaranti. Under sådana förhållanden är det inte heller naturligt att reglerna om ersättning av statsmedel för s. k. sena ska­ dor blir tillämpliga. Med hänsyn till vad jag nu anfört har jag ansett mig inte böra föreslå en regel som går utanför koncessionsfallen och omfattar fall i vilka den anknytning till Sverige saknas som en svensk tillståndsgivning innebär. Som jag tidigare har nämnt torde man emellertid kunna räk­ na med att när talan om anspråk på ersättning för atomskador som inte omfattas av lagen väcks vid svensk domstol de grundläggande skadestånds­ reglerna i lagen vinner analogisk tillämpning. Föreskriften i andra punkten innebär, att de bestämmelser i lagen som är tillämpliga på innehavare av en atomanläggning i Sverige skall tillämpas på innehavaren av tillståndet till transporten. Situationen kan sägas mot­ svara den då en fraktförare med stöd av 10 § enligt särskilt förordnande har satts i en anläggningsinnehavares ställe. I allmänhet torde det inte uppkom­ ma några problem när det gäller att avgöra på vilket sätt de olika bestäm­ melserna i lagen skall tillämpas. Tvekan kan möjligen uppkomma i vissa fall. Till dessa återkommer jag i det följande. Övervakningen av att försäkringsplikten fullgörs i de fall som avses i andra stycket får ske i anslutning till tillståndsprövningen. Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl. Maj :t utser att verkställa prövningen av begäran om tillstånd enligt atomenergilagen bör således innan tillstånd med­ delas kontrollera att sökanden har tecknat ansvarsförsäkring och att denna har godkänts av därtill utsedd myndighet (f. n. försäkringsinspektionen). Vill sökanden ställa annan säkerhet än försäkring, måste frågan om god­ kännande av säkerheten enligt 27 § andra stycket i förevarande förslag underställas Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t utsett för ändamålet.

8 §• Art. 4 i Pariskonventionen inbegriper under transport av atomsubstans tillfällig förvaring under transporten. I enlighet härmed innehåller före­ varande paragraf i överensstämmelse med 8 § i promemorieförslaget, att bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av atom­ olycka under transport av atomsubstans gäller även beträffande atom­ olycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen under transporten. Som jag tidigare har anfört gäller bestämmelsen också när uppläggningen sker i en atomanläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 101

9 §• Denna paragraf motsvarar art. 3. a. in fine och 5. c. i Pariskonventionen och reglerar ansvarigheten vid atomolyckor orsakade av atomsubstans som utan att vara under transport befinner sig utanför atomanläggning. Den överensstämmer med 9 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 4 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Det torde sällan förekomma att en atomolycka inträffar utanför en atom­ anläggning annat än i samband med transport. Det kan dock t. ex. inträffa att under en sjötransport en behållare (container) innehållande utbrända bränsleelement eller andra radioaktiva produkter i samband med fartygets förlisning sjunker till havsbottnen utan att händelsen omedelbart ger upp­ hov till en atomolycka i lagens mening. Om behållaren sedermera rostar sönder och atomskada uppkommer i samband därmed, kan olyckan inte anses ha inträffat under transport. Ett annat exempel är att atombränsle eller radioaktiva produkter olovligen förs bort från en atomanläggning och ger upphov till en atomolycka utan att ha kommit i en annan anläggningsinnehavares besittning. Det är vidare också tänkbart att en anläggningsinnehavare gör sig av med radioaktivt avfall på annat sätt än genom att föra det till en särskilt godkänd anläggning för förvaring och behandling av av­ fall och att ämnet sedermera ger upphov till atomskada. För fall av denna art har det ansetts nödvändigt att meddela särskilda ansvarighetsbestämmelser. Den reglering av frågan som har skett i förevarande paragraf bygger i överensstämmelse med Pariskonventionen art 5. c. på principen, att ansva­ righeten i dessa fall skall åvila den anläggningsinnehavare som vid tiden för olyckan hade eller dessförinnan senast haft ämnet i sin besittning. För vissa fall, då olyckan skett efter det att en transport avbrutits och ämnet därefter inte varit i någon anläggningsinnehavares besittning samt ansva­ righeten för olyckor under transporten senast åvilat innehavare av an­ läggning i konventionsstat, skall ansvarigheten för olyckan åvila denne an­ läggningsinnehavare. Paragrafen avser både det fall att den skadeorsakande atomsubstansen kom från atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat och det fall att atomsubstansen före atomolyckan varit under transport som avses i 7 §. I det förra fallet är paragrafen tillämplig vare sig olyckan inträffar efter det att atomsubstansen har lämnat anläggningen på annat sätt än genom transport, t. ex. genom alt det olovligen förts från anläggningen, eller olyckan inträffar efter det att en transport från sådan anläggning — dvs. transport som avses i 6 § — har avbrutits. Första punkten innehåller huvudregeln, att ansvarigheten åvilar den an­ läggningsinnehavare som vid tiden för olyckan hade substansen i sin besitt­ ning. Var substansen vid tiden för olyckan inte i någon anläggningsinneha­ vares besittning, är den anläggningsinnehavare ansvarig som senast haft substansen i sin besittning.

102 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

För det fall att olyckan inträffar efter det att en transport har avbrutits innehåller andra punkten en särskild regel om ansvarighet för den som bar transportansvaret när transporten avbröts. Som framgår av 6 § i förslaget kan ansvarigheten vid transport mellan atomanläggningar i konventionsstaterna enligt skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare övergå på den sist­ nämnde vid annan tidpunkt än besittningsövergången. Vidare skall enligt transportansvarighetsreglerna mottagaren vara ansvarig vid transport från icke-konventionsstat, oavsett om besittningen har övergått på honom eller inte. Med hänsyn till dessa bestämmelser är en särskild reglering nödvändig för de fall då olyckan har inträffat efter det att en transport avbrutits men ämnet under tiden mellan transportens avbrytande och olyckan inte varit i någon anläggningsinnehavares besittning. I andra punkten föreskrivs där­ för, att om atomsubstansen före olyckan varit under transport och ej efter transporten varit i någon anläggningsinnehavares besittning, ansvarigheten åvilar den anläggningsinnehavare som när transporten upphörde var an­ svarig enligt 6 eller 7 § för atomskada i följd av atomolycka under trans­ porten. Hänvisningen till 7 § innebär till en början, att när olyckan har föregåtts av transport från icke-konventionsstat eller från atomreaktor i transportmedel till atomanläggning i konventionsstat, mottagande anläggningshavare är ansvarig under förutsättning att transporten har avbrutits efter det att han övertagit transportansvaret för atomsubstansen enligt 7 §. Avbryts transporten på ett tidigare stadium inträder över huvud inte något ansvar enligt konventionen eller förevarande paragraf för olyckor som atomsubstansen därefter ger upphov till. När det gäller transport från atomre­ aktor i transportmedel får man som jag tidigare har nämnt förutsätta att innehavaren av reaktorn blir ansvarig för sådana olyckor enligt särskilda regler som i stort sett motsvarar ansvarighetsreglerna i förevarande lag. Hänvisningen till 7 § innebär vidare, att när en olycka av detta slag sker i Sverige och har föregåtts av transport i transit över svenskt område, t. ex. mellan icke-konventionsstater, den som innehade tillstånd till transporten enligt atomenergilagen blir ansvarig för skada i följd av olyckan.

10 §. Paragrafen grundar sig på Pariskonventionen art. 4. d. och innehåller reg­ ler om att en fraktförare på vissa villkor kan i fråga om ansvarigheten sättas i en anläggningsinnehavares ställe. Den överensstämmer med 10 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

Första stycket Under arbetet på Pariskonventionen bedömdes det vara av praktiskt vär­ de att öppna vissa möjligheter till avsteg från kanalisationsprincipen ge­ nom att låta en transportör av atomsubstans i stället för avsändande eller mottagande anläggningsinnehavare vara ansvarig för atomolyckor som inträffar under transporten (eller i anslutning till denna). En bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 103

togs därför upp i art. 4. d. Denna överlämnar åt anläggningsstaten att när­ mare reglera denna fråga genom lagstiftning. I anslutning härtill har en bestämmelse i ämnet tagits in i första stycket av förevarande paragraf. Den innehåller i första punkten, att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kan på ansökan av en fraktförare förordna att denne i stället för innehavare av atomanläggning i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atomolycka under eller i anslutning till sådan transport av atomsubstans som avses i 6 eller 7 §. En förutsättning för att förordnande skall kunna meddelas är enligt andra punkten att innehavaren av anlägg­ ningen har lämnat sitt samtycke och att fraktföraren har visat att han full­ gjort den skyldighet att teckna försäkring eller ställa säkerhet som annars åvilar anläggningsinnehavaren. Har förordnande meddelats, skall i fråga om atomolycka som inträffar under eller i anslutning till transporten bestäm­ melserna i lagen om innehavare av atomanläggning gälla fraktföraren i stället för den i förordnandet avsedde anläggningsinnehavaren (tredje punk­ ten). Förordnandet torde kunna avse antingen viss särskilt angiven trans­ port eller också avfattas mera generellt och gälla alla eller vissa slag av transporter till eller från anläggningen under viss tid. Med orden »i anslut­ ning till» markeras att ansvarigheten omfattar också sådana skador som uppkommer efter avbruten transport och för vilka anläggningsinnehavaren är ansvarig enligt 9 §. Det är ingenting som hindrar att en fraktförare med avseende på en transport som är gemensam för två eller flera anläggningsinnehavare över­ tar samtliga anläggningsinnehavares ansvarighet för olyckor under trans­ porten. Han är då skyldig att teckna försäkring som täcker ansvarigheten för var och en av dem (jfr konventionsmotiven par. 29 andra stycket). Det är emellertid att märka, att om skada orsakas gemensamt av de olika atomsubstanspartierna genom en enda olycka, anläggningsinnehavarnas soli­ dariska ansvarighet enligt 18 § är begränsad till det högsta ansvarsbelopp som gäller för någon av dem. Denna regel gäller även i fall då de olika anläggningsinnehavarnas ansvarighet har övertagits av en fraktförare. Uttrycket »fraktförare» torde, åtminstone under vissa förhållanden, kun­ na inrymma även speditör. Det skulle därigenom vara möjligt att utan upp­ delning av ansvarigheten på flera subjekt tillämpa förevarande bestämmelse även vid s. k. kombinerade transporter genom att överflytta ansvarigheten till en speditör som gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig att ombesörja hela transporten under anlitande av flera olika transportföretag. Wienkonventionen innehåller i art. II. 2. en bestämmelse som svarar mot art. 4. d. i Pariskonventionen men som vid sidan av fraktförare (»carrier») nämner även den som omhändertar radioaktivt avfall (»a person handling radioactive waste»). Under 1963 års förhandlingar om revision av Paris­ konventionen rådde enighet om att något sådant tillägg i art. 4. d. i Paris­ konventionen inte var behövligt. Uttrycket »carrier» ansågs kunna ges en

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

så vidsträckt innebörd att det omfattar även nyssnämna kategori. De före­ tag det gäller kommer i praktiken att utföra transporter av radioaktivt av­ fall och blir således rent faktiskt att anse som fraktförare. Under dessa för­ hållanden har det inte ansetts nödvändigt att i den svenska lagtexten sär­ skilt nämna dessa företagare vid sidan av »fraktförare». Detta uttryck får anses ha samma vidsträckta innebörd som uttrycket »carrier» i Pariskon­ ventionen (jfr det norska förslaget § 25, som talar om »fraktförer eller liknende»). Bestämmelserna i första stycket kan bli tillämpliga också vid sådan trans­ port mellan icke-konventionsstater som avses i 7 § tredje stycket. Så kan bli fallet, när det inte är fraktföraren själv utan avsändaren eller mottaga­ ren som har fått tillstånd till transporten. Om det när transportavtalet träf­ fas står klart mellan parterna att ansvarigheten skall åvila fraktföraren i stället för avsändaren eller mottagaren är det visserligen mest naturligt att fraktföraren också ansöker om tillstånd till transporten enligt atomenergi­ lagen. Det kan emellertid tänkas att eu anläggningsinnehavare i en icltekonventionsstat får ett generellt tillstånd till flera transporter under viss tid men senare vill att fraktföraren skall ta på sig ansvarigheten enligt atom­ ansvarighetslagen för någon av dessa transporter. Bestämmelserna i första stycket skall då tillämpas på samma sätt som när en fraktförare sätts i stäl­ let för en anläggningsinnehavare.

Andra stycket Förordnande enligt första stycket kan meddelas bara beträffande den an­ svarighet som åvilar innehavare av här i landet belägen atomanläggning. Den ansvarighet som enligt 6 § kan åvila innehavare av anläggning i annan konventionsstat för olycka under sådan transport som avses med förordnandet berörs inte. Det är å andra sidan uppenbart, att ett med stöd av 10 § medde­ lat förordnande måste respekteras även av övriga konventionsstater. Anläggningsinnehavaren befrias ju genom förordnandet från sin försäkringsplikt och bör över huvud inte kunna göras ansvarig för olyckor under transpor­ ten, oavsett var olyckan har inträffat och vilken konventionsstat som enligt konventionens regler skall ha jurisdiktion. På samma sätt måste ett mot­ svarande förordnande som meddelats enligt annan konventionsstats lag angående den ansvarighet som åvilar innehavare av en anläggning i den staten gälla även när svensk lag är tillämplig i fråga om ersättningsanspråk på grund av olyckan. En erinran härom har tagits in i andra stycket av 10 §.

11 §■ Paragrafen grundar sig på Pariskonventionen art. 3 och 9 och fastslår principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare samt föreskriver undantag från ansvarigheten för vissa slags atomolyckor. Den överensstäm­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 105

mer i sak med 11 § i promemorieförslaget och har delvis sin motsvarighet i 5 § första stycket i den provisoriska lagen.

Första stycket I detta lagrum föreskrivs med användande av det i svenskt lagspråk gängse uttryckssättet för att utmärka objektivt ansvar, att ersättning en­ ligt lagen utgår »även om atomanläggningens innehavare ej är vållande till skadan». Enligt de danska och norska lagförslagen är anläggningsinnehavaren ersättningsskyldig »seiv om skaden er h3ende!ig» (det danska för­ slaget) eller »selv om han er uten skyld i skaden» (det norska förslaget). Innebörden av de olika uttryckssätten torde vara densamma.

Andra stycket Pariskonventionen art. 9 innehåller i sin reviderade lydelse en tvingande regel om undantag för olycka som är en direkt följd av krigshandling e. 1. under väpnad konflikt eller motsvarande handling under inbördeskrig eller uppror. Vidare har konventionen en fakultativ regel om undantag för olycka i följd av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. Anläggningsstaten — inte jurisdiktionsstaten — äger bestämma att olycka av sistnämnda slag omfattas av konventionen. Mot denna artikel i konventionen har Väst­ tyskland och Österrike gjort en av övriga signatärmakter godtagen reserva­ tion, enligt vilken de båda staterna förbehåller sig rätten att tillämpa kon­ ventionen beträffande sådana olyckor av här ifrågavarande art som inträf­ far i resp. stat. För svensk del uppkommer frågan, om svensk anläggningsinnehavare bör underkastas ansvarighet enligt lagen i fråga om olycka i följd av natur­ katastrofer. För utländsk anläggningsinnehavare gäller i detta hänseende anläggningsstatens lag. Under de nordiska överläggningarna har enighet rått om att huvudregeln i konventionen bör gälla. Även remissinstanserna har anslutit sig till denna ståndpunkt. En motsatt reglering inger vissa principiella betänkligheter. Den skulle t. ex. innebära, att en svensk an­ läggningsinnehavare blir ansvarig enligt konventionen i anledning av en olycka i följd av en jordbävning i Italien, även om sådant ansvar enligt den italienska lagstiftningen inte kan drabba innehavare av atomanlägg­ ning i Italien. Fördelen av att vederbörande anläggningsinnehavare skulle beredas skydd mot ett eventuellt obegränsat ansvar enligt allmänna skade­ ståndsregler, om konventionen genom den svenska lagen gjordes tillämplig i dessa fall, synes inte uppväga nackdelarna av en sådan ordning. Med hän­ syn till förhållandena i Sverige är det uppenbart ett mycket litet behov av en utsträckt ansvarighet för svensk anläggningsinnehavare i fråga om olycka i följd av naturkatastrof här i landet. Tillräckliga skäl synes inte heller föreligga att utsträcka ansvarigheten till att omfatta sådana olyckor på det fria havet. Den naturliga lösningen torde vara att Sverige liksom 4-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

varje annan stat för sig — eventuellt efter skälighetsprövning in casu — påtar sig att utge ersättning av statsmedel i anledning av olyckor av detta slag inom sitt territorium och att anläggningsstaten på motsvarande sätt sörjer för att i mån av behov ersättning lämnas, när olyckan inträffar på det fria havet. En sådan ordning uppnås lättast, om de enskilda konventionsstaterna i sin interna lagstiftning gör undantag i överensstämmelse med huvudregeln i konventionen. Liksom remissinstanserna har jag därför anslutit mig till promemorieförslaget på denna punkt. I enlighet med det sagda har bestämmelse om undantag från lagens tilllämpning för olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. och av vissa naturkata­ strofer tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf. Beträffande na­ turkatastrofer måste en hänvisning ske till anläggningsstatens lag för det fall då fråga uppkommer om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat. Bestämmelsen har därför delats upp i två punkter. Den första behandlar ansvarigheten i hithörande fall för svensk anläggningsinnehavare. Den innehåller, att ansvarighet för innehavare av atomanlägg­ ning i Sverige ej inträder enligt lagen i anledning av atomolycka som är en direkt följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad kon­ flikt, inbördeskrig eller uppror eller olycka som orsakats av en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. Den andra punkten innehåller hänvisning till anläggningsstatens lag beträffande ansvarigheten för innehavare av atom­ anläggning i annan konventionsstat. Den tysk-österrikiska reservationen behöver inte påverka den svenska lagstiftningen, eftersom reservationen bara gäller olyckor som inträffar i Västtyskland och Österrike och svensk lag inte under några förhållanden blir tillämplig beträffande sådana olyckor. I konventionen talas om atomolycka som är en »direkt följd» av krigs­ handling etc. Det är med hänsyn till den orsaks- och adekvanslära som tillämpas i nordisk skadeståndsrätt tveksamt om ordet »direkt» får någon självständig betydelse i svensk lagtext. Det har trots detta ansetts lämpligt att följa konventionstexten på denna punkt. Några praktiska tolkningspro­ blem torde inte uppkomma.

Tredje stycket Förslaget innehåller i 14 § vissa regler om i vad mån ansvar för atom­ skada kan föreligga på annan grund än enligt lagens bestämmelser. Det har ansetts lämpligt att i förevarande paragraf, som föreskriver vissa undantag från tillämplighetsområdet för lagens ersättningsbestämmelser, ta in en hänvisning till nämnda stadgande. En sådan hänvisning har tagits upp i paragrafens tredje stycke. 12 §. Paragrafen föreskriver i anslutning till art. 3. a. ii. 1. och 2. samt art. 7. c. i Pariskonventionen undantag från lagens tillämplighetsområde för vissa skador på atomanläggningen och egendom inom anläggningens område samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 107

för skada på transportmedel i vissa fall. Den motsvarar 12 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

Första stycket

Enligt den provisoriska lagen är innehavare av atomanläggning skyldig att ersätta också skador på anläggningen och på egendom som vid olycks­ tillfället befann sig inom denna, s. k. »on-site-property». I motiven till la­ gen framhålls att det hara undantagsvis kan inträffa att sådana skador drab­ bar någon annan än innehavaren, som ju själv är den ersättningsskyldige. Genom en tvingande bestämmelse i art. 3. b. i. i den ursprungliga Pariskonventionen undantogs från anläggningsinnehavarens ansvarighet skada på själva atomanläggningen och på viss »on-site-property», nämligen sådan egendom som var i innehavarens besittning eller förvar eller under hans kontroll inom anläggningens område och i förbindelse med dess bruk. En häremot svarande bestämmelse fanns upptagen i 1962 års svenska lagför­ slag. Undantaget i Pariskonventionen har numera i anslutning till motsva­ rande bestämmelse i Wienkonventionen fått en något vidgad omfattning. Enligt den nya undantagsregeln i Pariskonventionen (art. 3. a. ii. 1.) förut­ sätts inte att anläggningsinnehavaren hade egendomen i sitt förvar eller under sin kontroll, utan all egendom som vid olyckstillfället fanns inom anläggningens område och som användes eller var avsedd att användas i förbindelse med anläggningen omfattas av undantaget. Ändringen torde dock vara av ringa praktisk betydelse, eftersom egendom som används i för­ bindelse med anläggningen i allmänhet också torde vara under anläggnings­ innehavarens rådighet. Under remissbehandlingen av 1962 års förslag framfördes önskemål om att lagen skulle avse skador på all »on-site-property». Som framhålls i de­ partementspromemorian kan emellertid en lagstiftning som bygger på Paris­ konventionen inte tillgodose ett sådant önskemål. Sakliga skäl talar också mot att ansvarigheten ges en sådan omfattning, främst hänsynen till övriga skadelidande. Det ligger närmast till hands att hithörande skaderisker täcks genom objektförsäkring. I enlighet med det sagda har undantagsregeln i första stycket liksom i promemorieförslaget utformats i överensstämmelse med Pariskonventio­ nen. Kravet på att egendomen skall finnas inom anläggningens område och användas eller ha varit avsedd att användas i förbindelse med anläggningen torde innebära krav på ett direkt och ganska nära samband med verksam­ heten vid anläggningen. Det torde sålunda inte kunna komma i fråga att med stöd av denna bestämmelse undanta t. ex. de anställdas bilar vilka parkerats inom anläggningens område. Här saknas erforderlig förbindelse med anläggningens bruk. De gränsdragningsproblem som i övrigt kan upp­ komma torde få lösas i rättstillämpningen under hänsynstagande till de ändamålssynpunkter som ligger till grund för regeln.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Andra stijcket Vid atomoiyckor som inträffar under mera omfattande sjö- och luft­ transporter av atomsubstans har man att räkna med att skadorna på trans­ portmedlet kan komma att uppgå till betydande belopp. För att övriga skadelidande inte skall behöva konkurrera med transportmedlets ägare om ersättning ur ansvarsbeloppet har i art. 3. a. ii. 2. i Pariskonventionen inta­ gits en undantagsregel av innehåll, att anläggningsinnehavaren inte svarar för skada på transportmedlet. Bestämmelsen är emellertid inte tvingande. Enligt art. 7. c. och d. kan fördragsslutande stat föreskriva i sin lagstiftning att detta undantag inte skall gälla, när innehavare av atomanläggning i den staten är ansvarig i anledning av en transportolycka. Det har emellertid an­ setts att en sådan föreskrift inte bör få medföra en alltför långtgående re­ duktion av det ersättningsbelopp som står till övriga skadelidandes förfo­ gande. Den omständigheten att skada på transportmedel i nationell lag in­ begrips under ansvarigheten får därför enligt art. 7. c. andra punkten inte i något fall leda till att anläggningsinnehavarens skyldighet att utge ersätt­ ning för andra skador kommer att avse lägre belopp än 5 milj. betalningsenheter, dvs. cirka 25 milj. kr. Atomskadeutredningen föreslog — i likhet med den danska kommittén och i samförstånd med de finska och norska kommitterade — att den svenska lagen skulle följa huvudregeln i konventionen och undanta skada på transportmedel från anläggningsinnehavarens ansvarighet. Promemorieförslaget bygger också på denna princip. Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag har SAS och Svenska försäkringsbolags riksförbund framfört önskemål om att den svenska lagens ansvarighetsregler skall utsträckas till att omfatta även skador på transport­ medel. Denna fråga har kommit i ett nytt läge efter tillkomsten av 1963 års tilläggskonvention. Denna förändrar väsentligt de övriga skadelidandes ställning. I de fall då den är tillämplig medför den att de skadelidande vid en transportolycka kan påräkna full gottgörelse för sina skador även om ersättning för skador på transportmedlet skall utges ur anläggningsinneha­ varens ansvarsbelopp. Tillgängliga upplysningar ger vid handen att ett stort antal av EXE As medlemsländer inom en nära framtid kommer att rati­ ficera tilläggskonventionen. Detta innebär, att denna konvention kom­ mer att bli tillämplig på praktiskt taget samtliga olyckor som omfattas av Pariskonventionen och därmed av den svenska lagen. Hänsynen till de övri­ ga skadelidande kan följaktligen inte längre anföras som skäl mot att låta lagens ersättningsregler omfatta också skada på transportmedlet. En reglering som innebär att ansvarigheten omfattar även skada på trans­ portmedel innebär å andra sidan att svenska statsmedel kan komma att direkt eller indirekt tas i anspråk för ersättning av sådan skada. Om oturen är framme kan denna belöpa sig till avsevärda summor. Det kan därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 109

hävdas, att skada av denna art liksom skada på »on-site-p roper ty» bör er­ sättas i första hand genom objektförsäkring och att staten i varje fall inte lagstiftningsvägen bör bindas att ersätta sådan skada på skadeståndsrättslig grund. Nyligen gjorda uttalanden av representanter för den internatio­ nella försäkringsvärlden tyder emellertid på att försäkringsgivarna f. n. inte är beredda att inrymma atomskaderisker under kaskoförsäkring. Under sådana förhållanden får man räkna med att transportörerna kommer att avkräva anläggningsinnehavarna garantier för att de hålls skadelösa för den händelse en transportolycka medför atomskada på transportmedlet. Detta kommer i sin tur att tvinga anläggningsinnehavarna att vid sidan av de obligatoriska försäkringarna enligt Pariskonventionen hålla särskilda ansvarsförsäkringar för att täcka riskerna för atomskador på transport­ medel. Eu sådan ordning rimmar illa med ett av konventionens väsentliga syften, nämligen att genom regler om legal ansvarsbegränsning hålla anläggningsinnehavarnas kostnader för skadeståndsansvar inom rimliga och förutsebara gränser. De statsfinansielia följderna av att skada på transportmedel inbegrips under anläggningsinnehavarens ansvarighet torde inte böra överdrivas. Med ett ansvarsbelopp på 50 milj. kr. för anläggningsinnehavaren torde det en­ dast undantagsvis inträffa att det supplerande statsansvaret aktualiseras. Vidare bör beaktas, att de skador som kan uppkomma på transportmedlet i allmänhet bara till en del torde bli av karaktären atomskador. Så kan t. ex. en totalförlust av ett fartyg eller ett luftfartyg endast i undantagsfall orsa­ kas av eu atomolycka ombord. Avgörande får emellertid enligt min mening anses vara önskemålet att så långt möjligt uppnå rättslikhet bland de till Paris- och tilläggskonventionerna anslutna staterna. Den europeiska atomenergigemenskapen, Euratom, har nyligen riktat en rekommendation till de sex medlemsländerna att i sin nationella atomansvarighet slagstiftning föreskriva att anläggningsinne­ havarens ansvarighet enligt Pariskonventionen skall omfatta också skada på transportmedel. Vid det tidigare omnämnda expertmötet i december 1966 inom ENEA uttalade sig representanterna för fem av Euratoms medlemsländer samt ett flertal av Pariskonventionens övriga signatärmakter till förmån för denna rekommendation. Med hänsyn till nu anförda synpunkter och förhållanden har vid de fortsatta nordiska överläggningarna enighet nåtts om att anläggningsinne­ havarens ansvarighet enligt de nordiska lagarna bör omfatta även skada på transportmedlet vid transportolycka. För egen del har jag anslutit mig till denna uppfattning. Bestämmelsen i 12 § andra stycket i promemorieförslaget om undantag för skada på transportmedel har sålunda fått utgå i nu förevarande förslag. Den har ersatts med en regel i andra stycket av fö­ revarande pragraf av innebörd att när innehavare av atomanläggning i an­ nan konventionsstat är ansvarig för en transportolycka frågan huruvida er­

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

sättning skall utgå också för skada på transportmedlet avgörs enligt anläggningsstatens lag. Föreskriften i konventionen art. 7. c. andra punkten om att ett visst lägsta belopp alltid skall stå till förfogande för ersättning åt andra skadelidande har föranlett en motsvarande bestämmelse i 17 § första stycket i förslaget i anslutning till reglerna om ansvarsbegränsning.

Tredje stycket Detta lagrum innehåller en hänvisning till 14 § andra stycket i förslaget, som anger i vad mån ersättning enligt andra skadeståndsregler kan utgå för atomskador som anläggningsiranehavaren enligt första och andra styc­ kena i förevarande paragraf inte är ansvarig för.

13 §. Paragrafen innehåller i överensstämmelse med art. 11 i Pariskonventionen vissa regler om grunderna för skadeståndens beräkning. Den överensstäm­ mer med 13 § i promemorieförslaget och motsvarar 5 § andra stycket i den provisoriska lagen.

Första stycket Med hänsyn till de ofta betydande skillnader som föreligger mellan olika rättssystem i frågor om skadeståndets art, form och omfattning, har Pa­ riskonventionen överlåtit på nationell lag att inom de gränser som kon­ ventionen drar upp reglera hithörande frågor. I överensstämmelse härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att ersättning enligt lagen skall bestämmas med tillämpning av allmänna skadeståndsregler, om inte annat föreskrivs i lagen. Hänvisningen avser inte bara lagbestäm­ melser, dvs. i första hand bestämmelserna i 6 kap. strafflagen, utan också de rättsregler som har utbildats i praxis, exempelvis i frågan huruvida er­ sättning skall utgå för allmän förmögenhetsskada som inte utgör följ dska­ da i förhållande till person- eller sakskada (direkt tillfogad allmän förmö­ genhetsskada), om ersättning vid invaliditet och dödsfall skall utgå i form av livränta eller kapitalbelopp samt i fråga om storleken av ersättning för sveda och värk in. in. Till de frågor som skall regleras enligt allmänna regler hör också frågan om efterlevandes rätt till skadestånd. I denna del skall alltså enligt förslaget liksom enligt den provisoriska lagen 6 kap. 4 § strafflagen tillämpas.

Andra stycket Enligt den provisoriska lagen skall även frågan om verkan av den skade­ lidandes medvållande bedömas enligt allmänna regler, dvs. 6 kap. 1 § andra punkten strafflagen. Pariskonventionen innehåller ingen bestämmelse härom, utan frågan är genom art. It lämnad till reglering genom nationell lag. I

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 in

Wienkonventionen däremot har frågan reglerats genom en delvis tvingande bestämmelse. Enligt art. IV. 2. får sålunda jämkning på grund av medvållande ske endast om den skadelidande har medverkat uppsåtligen eller ge­ nom grov vårdslöshet. Det är dock ingenting som hindrar att jämkningsmöjligheterna begränsas ytterligare genom nationell lag. Atomskadeutredningen framhöll i sitt slutbetänkande, att det på detta område framträdande behovet av skydd för de skadelidande, särskilt i fråga om personskador, bör medföra att medvållande som endast är ringa inte skall kunna föranleda jämkning av skadeståndet. Inte minst när det gäller an­ ställda och personer som på annat sätt är verksamma inom anläggningen skulle det enligt utredningen kunna verka oskäligt, om de genom någon obe­ tydlig försummelse betogs rätten att få full ersättning. Omfattande utred­ ningar rörande den skadelidandes egen andel i skadans uppkomst eller om­ fattning skulle tynga skaderegleringsförfarandet på ett inte önskvärt sätt. Det är enligt utredningen en naturlig utveckling att de allmänna medverkansreglerna uppmjukas på områden där objektivt eller på annat sätt skärpt skadeståndsansvar betingas av eu verksamhets farliga natur. I 11 § första stycket i 1962 års förslag tog utredningen i enlighet med dessa överväganden upp en bestämmelse om att jämkning enligt allmänna regler skall kunna ske om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande som inte var ringa. Dessutom innehöll förslaget i 11 § andra stycket en regel om att skadeståndet kan jämkas när den skadelidande har tagit olovlig befatt­ ning med det skadeorsakande ämnet. Utredningens synpunkter och förslag vann i allmänhet remissinstanser­ nas gillande. Ett undantag utgjorde dock Svenska försäkringsbolags riks­ förbund, som avstyrkte en särreglering av frågan. Förbundet ifrågasatte om inte den föreslagna inskränkningen av jämkningsmöjligheten innebar en alltför genomgripande nyhet för att införas på ett så begränsat område och om inte reformer av denna art hör anstå tills en allmän översyn av skadeståndsrättens principer kommer till stånd. Departementspromemorians förslag upptar i 13 § andra stycket en be­ stämmelse som helt ansluter till art. IV. 2. i Wienkonventionen. Förslaget saknar däremot motsvarighet till den särskilda jämkningsregeln i 1962 års förslag för fall av olovlig befallning med det skadeorsakande ämnet. Den­ na regel är enligt promemorian inte förenlig med Wienkonventionen. Promemorieförslaget har på denna punkt lämnats utan erinran under remiss­ behandlingen. I likhet med atomskadeutredningen anser jag starka skäl tala för att man just på detta område går långt när det gäller att tillgodose de skade­ lidandes intressen. Jag finner det därför välbetänkt att begränsa möjlighe­ terna alt jämka skadeståndet på grund av den skadelidandes medvållande. Alt någon allmän översyn av skadeståndsrättens principer ännu inte har kommit till stånd bör inte hindra en särreglering på elt avgränsat område,

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

där man också i andra hänseenden gör betydande avsteg från de allmänna skadeståndsreglerna. Den för de skadelidande mycket förmånliga jämkningsregel som Wienkonventionen innehåller torde vila på överväganden av samma slag som föranledde atomskadeutredningens förslag att jämkning inte skulle få ske vid ringa medvållande. Den svenska delegationen vid Wienkonferensen stöd­ de också det förslag som låg till grund för konventionsbestämmelsen. Samma uppfattning kom till uttryck i det remissyttrande som hovrätten över Skåne och Blekinge avgav över 1962 års förslag. Vid de fortsatta nordiska över­ läggningarna enades de delegerade från Finland, Norge och Sverige om att de nationella lagarna bör följa Wienkonventionen på denna punkt, även om man i dessa länder tills vidare avstår från en anslutning till denna konven­ tion. Jag vill för egen del biträda detta förslag. Det medför också den för­ delen att man slipper göra en inte helt betydelselös saklig ändring i lagen i samband med en eventuell framtida ratifikation av Wienkonventionen. Sistnämnda synpunkt talar också för att den särskilda regeln i 1962 års förslag om möjlighet att jämka skadeståndet när den skadelidande tagit olovlig befattning med det skadeorsakande ämnet utgår. En sådan regel torde f. ö. få mycket ringa praktisk betydelse vid sidan av huvudregeln om jämkning vid medvållande. Den skulle å andra sidan i enstaka fall kunna leda till resultat som synes mindre väl förenliga med de övervä­ ganden som ligger till grund för huvudregeln. Vid de fortsatta nordiska överläggningarna har enighet också rått om att regeln bör utgå. Jag har an­ slutit mig till denna mening. I överensstämmelse med vad jag nu har anfört har i 13 § andra stycket — som ett undantag från första stycket — i överensstämmelse med promemorieförslaget tagits in en föreskrift om att jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidandes sida får äga rum endast om medverkan till skadan har skett uppsåtligen eller genom grov vårdslös­ het. Jämkningsregeln har utformats så att dess tvingande karaktär fram­ hävs. Därmed har vissa under remissbehandlingen av 1962 års förslag framförda önskemål tillgodosetts. Formuleringen »medvållande på den ska­ delidandes sida» möjliggör tillämpning av grundsatser om s. k. passiv iden­ tifikation. Svensk rättspraxis har i viss omfattning erkänt passiv identi­ fikation utan stöd av uttryckliga lagbestämmelser, t. ex. i rättsfallet NJA 1955 s. 102, där problemet behandlats i ett särskilt yttrande av justitierådet Walin. Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra om och under vilka förutsättningar passiv identifikation skall ske på förevarande område.

14 §. Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med art. 6. b. och c. i Pariskonventionen regler om s. k. kanalisation av ansvarigheten till anlägg-

Kungi. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 113

ningsinnehavaren, dvs. upphävande av skadeståndsansvar enligt andra än lagens regler. Den överensstämmer väsentligen med 14 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 9 § första stycket i den provisoriska lagen. Den s. 1c. lcanalisationsprincipen utgör en av de grundläggande princi­ perna i de internationella fördragen på förevarande område. Den har för vår del redan godtagits i den provisoriska lagen. Rörande de närmare över­ väganden som bär upp kanalisationsbestämmelserna i Pariskonventionen och i den provisoriska lagen får jag hänvisa till vad jag anförde i prop. 1960: 140 med förslag till provisorisk atomansvarighetslag (s. 15 f.). Enligt Pariskonventionen i dess ursprungliga lydelse gällde kanalisationsprincipen bara beträffande skada som omfattas av konventionens er­ sättningsbestämmelser. Kanalisationsregeln i art. 6. b. var visserligen ge­ nerellt avfattad och uteslöt enligt sin lydelse undantagslöst ansvarighet för annan än anläggningsinnehavaren för »skada i följd av atomolycka». Man torde emellertid vid bestämmelsens tillkomst ha utgått från att den åt­ minstone i stort sett skulle gälla bara i fråga om skador för vilka anlägg­ ningsinnehavaren var ansvarig enligt konventionen. Ersättningsanspråk en­ ligt allmänna skadeståndsregler kunde således väckas mot såväl anlägg­ ningsinnehavaren som annan person i anledning av atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren inte var ansvarig. Det gällde exempelvis skada på »on-site-property» och skada i anledning av atomolycka som hade upp­ kommit i följd av krigshandling eller liknande handling eller av en allvarlig naturkatastrof. Vår provisoriska lag följer liksom atomskadeutredningens förslag år 1962 den ursprungliga konventionstexten på denna punkt. I samband med 1964 års revision av Pariskonventionen infördes emeller­ tid i art. 6. c. vissa regler om undantag från kanalisationsprincipen, vari­ genom läget förändrades något. Enligt undantagsbestämmelserna i art. 6. c. i. 1. skall i fråga om skada orsakad av atoinolycka, som är en följd av krigshandling och liknande handling eller av en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art, liksom när det gäller skada på atomanläggningen och på s. k. »on-site-property» eller på transportmedlet vid transportolycka, ersätt­ ningsanspråk kunna riktas mot fysisk person som har vållat skadan uppsåtligen, under förutsättning att anläggningsinnehavaren på grund av reglerna i art. 3. a. ii. 1. och 2. resp. art. 9. inte är ansvarig för skadan enligt konven­ tionen. Enligt art. 6. c. i. 2. skall vidare kanalisationsbestämmelserna inte inverka på ansvarigheten för den som vederbörligen har bemyndigats att driva en reaktor ingående i ett transportmedel, när det gäller sådan skada genom en atomolyclca som anläggningsinnehavaren inte är ansvarig för enligt art. 4. a. iii. eller d. iii. Slutligen skall enligt art. 6. c. ii. innehavaren av en atomanläggning kunna göras ansvarig enligt andra än konventionens regler för sådan skada på transportmedel som enligt art. 3. a. ii. 2. inte om­ fattas av hans ansvarighet enligt konventionen. Sistnämnda bestämmelse utsäger i övrigt uttryckligen, att innehavaren av en atomanläggning inte är

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ansvarig enligt andra bestämmelser än dem som innefattas i konventionen för skada som har orsakats av en atomolycka. Efter införandet av bestämmelserna i art. 6. c. torde det inte längre råda någon tvekan om att kanalisationsregeln i art. 6. b. skall tolkas enligt sin lydelse, dvs. att — med de inskränkningar som följer av art. 6. c. — ansva­ righet enligt andra än konventionens regler över huvud inte kan inträda i anledning av en atomolycka, på vilken konventionen är tillämplig.

Första och andra styckena Vid överförande av konventionens kanalisationsregler till den svenska lagen har valts en annan lagstiftningsmetod än den som har kommit till an­ vändning i konventionen. I förevarande paragraf har sålunda tagits upp två från varandra fristående kanalisationsbestämmelser i stället för en ge­ nerell kanalisationsregel med därtill knutna undantagsbestämmelser. I första stycket ges sålunda en regel om kanalisation av ansvarigheten för skador som omfattas av ersättningsbestämmelserna i den svenska lagen eller i annan konventionsstats lag, dvs. skador för vilka anläggningsinnehavaren i princip är ersättningsskyldig. I andra stycket åter regleras frågan om an­ svarighet enligt andra skadeståndsregler för sådana atomskador som an­ läggningsinnehavaren enligt särskilda undantagsbestämmelser i lagen — eller i annan konventionsstats lag — inte är ansvarig för. Det gäller här dels skada genom atomolycka, som är en följd av krigshandling e. 1. eller av allvarlig naturkatastrof (11 §), dels skada på atomanläggningen och på s. k. »on-site»property» och dels skada på det atomsubstansförande transportmedlet vid transportolyckor i sådana fall då anläggningsinne­ havaren på grund av föreskrift i anläggningsstatens lag inte är ansvarig för sådan skada (12 § andra stycket). Begränsningen i första stycket till skador som omfattas av lagens ersätt­ ningsbestämmelser medför att någon särskild undantagsbestämmelse mot­ svarande art. 6. c. i. 2. i Pariskonventionen inte är behövlig. Eftersom enligt konventionens regler om tillämplig lag den svenska atom­ ansvarighetslagen kan bli tillämplig även då innehavare av atomanlägg­ ning i annan konventionsstat är ansvarig för atomskada, måste kanalisationsprincipen i den svenska lagen gälla med avseende på såväl innehavare av anläggning här i landet som innehavare av anläggning i annan konven­ tionsstat. Vidare måste kanalisationsregeln gälla för det fall att talan om ersättning för atomskada mot innehavare av atomanläggning inom konventionsområdet enligt konventionen skall prövas enligt lagen i annan kon­ ventionsstat. Annars skulle i ett sådant fall talan kunna föras här i landet mot t. ex. en svensk leverantör under åberopande av allmänna skadestånds­ regler. Bestämmelsen i första stycket, att anspråk på ersättning för atom­ skada inte kan göras gällande mot annan än anläggningsinnehavaren (eller dennes försäkringsgivare), har därför utformats så att den dels är till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 115

lämplig både då den ansvarige innehavarens anläggning ligger i Sverige och då anläggningen ligger i annan konventionsstat, dels gäller oavsett om inne­ havarens ansvarighet skall bedömas enligt den svenska atomansvarighets­ lagen eller enligt motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat. Anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet avser enligt första stycket bara »atomskada som omfattas av ersättningsbestämmelserna i denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat». Om det inte finns någon anläggningsinnehavare som är ansvarig enligt konventionens regler — olyckan har t. ex. inträffat utanför svenskt område under transport av atomsubstans mellan två icke-konventionsstater — gäller kanalisationsregeln lika litet som andra bestämmelser i lagen. Det bör vidare anmärkas, att skada som orsakas av radioisotoper omfattas av lagens ersättningsbestäm­ melser endast om isotoperna vid olyckstillfället befann sig i en atomanlägg­ ning. Enligt 16 § första punkten skall i vissa fall skador som inte direkt om­ fattas av lagens ersättningsbestämmelser likväl vid lagens tillämpning be­ handlas som atomskada. Sådana skador kommer då också att omfattas av kanalisationsregeln i förevarande lagrum. I 16 § andra punkten före­ skrivs emellertid, att regeln i första punkten inte skali leda till inskränk­ ning i den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än den enligt lagen ansvarige anläggningsinnehavaren för skada i följd av sådan joniserande strålning som inte omfattas av lagen. Regeln innefattar således ett undantag från nu förevarande kanalisationsbestämmelser. En erinran om undantaget har för tydlighetens skull tagits in i första stycket. Ivanalisationsprincipen har dikterats av ett behov att bereda bl. a. dem som levererar material till atomanläggningar skydd mot risken att bli an­ svariga för skador i anledning av fabrikationsfel o. 1. Detta behov framträder även beträffande s. k. sena skador och är över huvud taget oberoende av om anläggningsinnehavarens ansvarighet alltjämt kan göras gällande eller inte. Att anspråket mot anläggningsinnehavaren har preskriberats bör såle­ des inte föranleda, att den skadelidande i stället kan vända sig mot en leve­ rantör eller annan person som enligt allmänna regler skulle kunna göras ansvarig för skadan. Detta torde emellertid utan uttrycklig regel följa av hu­ vudregeln i första stycket, vilken som nämnts talar om skada »som omfat­ tas av ersättningsbestämmelserna i denna lag», inte t. ex. om skada för vilken anläggningsinnehavaren är ansvarig. Av skäl motsvarande dem som har föranlett en hänvisning i första stycket till lagen i annan konventionsstat har i andra stycket första punk­ ten uttryckligen hänvisats till sådana bestämmelser i annan konventionsstats lag som motsvarar 11 och 12 §§ i den svenska lagen. För t 3 ^dlighetens skull bör framhållas, att föreskrifterna i andra stycket första punkten givetvis gäller även i fråga om skador på s. k. »on-siteproperty» och transportmedel som ägs av anläggningsinnehavaren själv.

116 Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Bestämmelsen i andra stycket första punkten går såtillvida längre än en kanalisationsregel i vanlig mening, att den upphäver allt skadeståndsan­ svar med undantag bara för det ansvar som grundas på uppsåtligt hand­ lande. I den mån en sådan regel leder till att de skadelidande ställs helt utan möjlighet att få ersättning, kan den givetvis inge betänkligheter. Vad beträffar skador till följd av krigshandlingar e. 1. samt naturkatastrofer är det tydligt att regeln saknar praktisk betydelse, eftersom ett civilrättsligt ansvar knappast kan komma i fråga i sådana fall. I övrigt gäller det bär sådana egendomsskador mot vilka ekonomiskt skydd kan beredas genom objektförsäkring. Så torde ske redan nu. Den föreslagna regleringen medför därför väsentligen inte annan förändring än att försäkringsgivarna tvingas acceptera mer långtgående begränsningar i sin regressrätt än som följer av nu gängse försäkringsvillkor. Den tidigare omnämnda konventionsbestämmelsen i art. 6. c. ii. lämnar åt nationell lag att bestämma i vilken omfattning och enligt vilka grun­ der anläggningsinnehavaren vid en transportolycka skall kunna göras an­ svarig enligt andra skadeståndsregler för sådan skada på transportmedlet som han inte är ansvarig för enligt konventionen. Bestämmelsen får ingen betydelse när innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig, eftersom anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt förslaget skall omfatta också ska­ dor på transportmedlet. Men frågan måste regleras med tanke på fall när svensk lag blir tillämplig i fråga om en olycka för vilken innehavare av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig. Ett obegränsat allmänt skadeståndsansvar för anläggningsinnehavaren i sådant fall kan bli betung­ ande för honom och tvinga honom att skydda sig genom kompletterande ansvarsförsäkring. Emellertid har anläggningsinnehavaren i princip möjlig­ het att genom avtalsklausuler begränsa sin ansvarighet. Med hänsyn främst härtill synes det naturligt att inte lagstiftningsvägen införa någon inskränk­ ning i hans ansvarighet. I andra stycket andra punkten har därför gjorts undantag för nu nämnda fall från den kanalisationsprincip som har kom­ mit till uttryck i första punkten och som avser även skada på transport­ medlet vid transportolyckor. Konventionen och lagförslaget avser endast utomobligatoriskt skade­ ståndsansvar. Kanalisation gäller därför inte gentemot den som på kontraktsrättslig grund kan göras ansvarig för atomskada. Utan hinder av kanalisationsprincipen kan således ett kontraktsrättsligt ansvar för annan än anläggningsinnehavaren bestå vid sidan av dennes ansvarighet enligt lagen. Huruvida den som svarar för skadan på kontraktsrättslig grund skall äga rätt till regress mot anläggningsinnehavaren, får bedömas med ledning av allmänna grundsatser om regress mellan flera ersättningsskyldiga. I praktiken blir nog frågan sällan aktuell, eftersom man kan utgå från att de skadelidande i första hand vänder sig mot anläggningsinnehavaren,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 117

vilkens ansvarighet ju är täckt av obligatorisk försäkring eller annan sä­ kerhet.

Tredje stycket Av hänsyn till gällande internationella fördrag på transportområdet har det ansetts nödvändigt att göra vissa undantag från kanalisationsprincipen för skadeståndsanspråk som riktas mot en transportör och som grun­ das på sådana fördrag. Dessa äldre konventioner kan inte utan stort be­ svär ändras — i varje fall är det en fråga på lång sikt. Med denna utgångs­ punkt har en särskild undantagsbestämmelse tagits upp i art. 6. b. i Paris­ konventionen. Huvudregeln om kanalisation av ansvarigheten skall enligt denna föreskrift inte inverka på tillämpningen av internationella konven­ tioner på transportområdet, vilka var i kraft eller öppna för underteck­ nande, ratifikation eller anslutning senast när Pariskonventionen öppnades för undertecknande den 29 juli 1960. De viktigaste hithörande konventio­ nerna är Brysselkonventionerna om fartygssammanstötning 1910, om konossement 1924 och om begränsning av redaransvaret 1924 och 1957, Rom­ konventionen om ersättning för markskador orsakade av flygtrafik 1952 samt Warszawakonventionen om luftbefordran 1929 i dess ursprungliga eller genom 1955 års Haag-protokoll reviderade lydelse. Hänsynen till de speciella förhållandena på transportområdet har föran­ lett undantag från kanalisationsprincipen redan i vår provisoriska lag (9 § första stycket). Undantaget har dock där fått ett mera vidsträckt omfång än som direkt betingas av de folkrättsliga förpliktelser som följer av de nämnda konventionerna. Enligt den provisoriska lagen gäller näm­ ligen undantaget generellt vid atomolyckor under begagnande av transport­ medel och inte bara beträffande den ansvarighet för transportören som kan grundas på ett internationellt fördrag. Vid en anslutning till Paris­ konventionen måste emellertid undantagsregeln begränsas att gälla trans­ portörs ansvarighet enligt internationellt fördrag på transportväsendets område. Enligt en av bl. a. Norge och Sverige gjord reservation till konventionen får dock undantag göras också för fraktföraransvar som grundas på be­ stämmelser i nationell lag, vilka i huvudsak motsvarar bestämmelserna i sådant internationellt fördrag som avses i konventionens undantagsbestäm­ melse (»equivalent provisions»). Härmed avses främst sådana nationella bestämmelser genom vilka reglerna i en transportkonvention har utsträckts att gälla i förhållande till stat som inte har biträtt konventionen. Reserva­ tionen kan också utnyttjas av en stat som inte har biträtt transportkonven­ tionen men genom nationell lagstiftning har infört ansvarighetsregler som väsentligen bygger på och överensstämmer med konventionen. För Sveriges del får reservationen betydelse beträffande luftbefordringsansvaret. 1937 års luftbefordringslag och 9 kap. luftfartslagen bygger på den av Sverige bi­

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

trädda Warszawakonventionen resp. 1955 års Haagprotokoll men har till skillnad från konventionen gjorts tillämpliga också på lufttransport mellan Sverige och stat som inte har biträtt Warszawakonventionen. t anslutning till den nu berörda undantagsregeln i art. 6. b. i Pariskon­ ventionen och den nyssnämnda reservationen tog atomskadeutredningen i 1962 års förslag (12 § andra stycket) upp en motsvarande föreskrift om undantag från kanalisationsbestämmelsen. Med anledning av att det i vissa remissyttranden över 1962 års förslag ifrågasatts, om denna undantagsregel är nödvändig och om den bör behållas, vill jag framhålla att det över hu­ vud taget inte torde vara möjligt att genomföra kanalisationsprincipen inom tillämpningsområdet för vissa konventioner på transportväsendets område utan att komma i konflikt med de folkrättsliga förpliktelser som följer av dessa fördrag. En stat som vill ansluta sig till Pariskonven­ tionen blir f. ö. därigenom bunden att i sin lagstiftning införa en bestäm­ melse motsvarande konventionens undantagsregel. Dennas praktiska bety­ delse torde dock bli ringa. Man bar anledning räkna med att de skade­ lidande under alla förhållanden i första hand vänder sig mot anläggningsinnehavaren, som ju är ansvarig på objektiv grund, har ett högt ansvars­ belopp och är underkastad försäkringsplikt. Efter band som konventionerna på transportområdet underkastas revision torde dessutom generella un­ dantag för atomskador komma att göras i dessa konventioner. Så har redan skett vid 1961 års revision av Bernkonventionerna om befordran på järn­ väg (C1M och CIV). Vid 1967 års diplomatiska sjörättskonferens i Bryssel har vidare antagits en tilläggsbestämmelse om motsvarande undantag i 1924 års konossementskonvention. På grundval av nu redovisade överväganden har i överensstämmelse med promemorieförslaget i 14 § tredje stycket tagits in undantagsbestämmel­ ser av innehåll, att det beträffande ansvarighet under transport av atom­ substans eller i övrigt i följd av begagnande av fartyg eller annat transport­ medel skall utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas vad som följer av internationellt fördrag, vilket var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelse grundad på sådant fördrag (första punkten) samt att Kungl. Maj :t kan förordna att detsamma skall gälla i fråga om annan bestämmelse i konventionsstats lag som i huvudsak motsvarar före­ skrift i sådant fördrag (andra punkten). Undantaget från kanalisations­ principen omfattar sålunda — liksom i den provisoriska lagen — inte bara fall av atomskada under transport av atomsubstans utan också de fall då atomskada i övrigt uppkommer i följd av begagnande av transport­ medel. Beträffande konventioner på transportväsendets område som av­ slutats efter den 29 juli 1960 förutsätts, att en anpassning sker till atom­ ansvarighetskonventionen, i regel genom att ett generellt undantag för atomskada tas in i vederbörande konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 119

De! undantag från kanalisationsprincipen som sålunda betingas av vissa internationella transportkonventioner bör inte medföra någon rubbning i grundsatsen, att ansvaret slutligen skall drabba anläggningsinnehavaren. Pariskonventionen innehåller också i art. G. d. en bestämmelse om rätt för transportör att utöva regressrätt mot den ansvarige anläggningsinnehava­ ren. En motsvarighet till denna bestämmelse har i det föreliggande lagför­ slaget tagits upp i 15 § första stycket.

Fjärde stycket För fullständighets skull har som ett fjärde stycke i paragrafen tagits in en erinran om de bestämmelser om ersättning av statsmedel som finns i 28—35 §§ i förslaget.

15 §. Paragrafen innehåller i överensstämmelse med art. 6. d. och e. i Paris­ konventionen regler om rätt till återkrav mot anläggningsinnehavare för den som utgivit ersättning för atomskada. Paragrafen överensstämmer väsentligen med 15 § i promemorieförslaget och motsvarar 9 § andra styc­ ket i den provisoriska lagen.

Första stycket Enligt art. 6. d. i Pariskonventionen äger den som nödgats utge ersätt­ ning för atomskada på grund av fördrag eller bestämmelser som avses i art. 6. b. eller på grund av lagstiftning i stat vilken ej tillträtt Pariskon­ ventionen inträda i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt konventionen. Att återkravsrätt tillagts även den som har nödgats betala ersättning för atomskada enligt lagstiftning i icke-konventionsstat beror på att man inte ansett det finnas skäl att låta anläggningsinnehavaren undgå ansvarighet enbart på den grund att den skadelidande valt att väcka talan i en icke-konventionsstat — t. ex. mot en leverantör — under åberopande av den statens lag. Konventionens regel om rätt att inträda i skadelidandes rätt mot anlägg­ ningsinnehavaren (s. k. subrogationsrätt) gäller således till förmån för den som har ålagts ersättningsskyldighet på grund av sådana internationella transportkonventioner som avses i 14 § tredje stycket i nu föreliggande för­ slag eller på grund av lagstiftning i icke-konventionsstat. 15 § första stycket i promemorieförslaget följer konventionstexten på denna punkt. För sådan atomolycka under transport över svenskt område, t. ex. mellan icke-konventionsstater, som avses i 7 § tredje stycket i förevarande förslag bör emeller­ tid rätt till subrogation tillkomma även den som har ålagts att utge skade­ ersättning på grund av bestämmelser i annan konventionsstats lag. Efter­ som ett sådant skadefall inte omfattas av Pariskonventionens bestämmel­ ser, är konventionsstaterna inte skyldiga att tillämpa några kanalisations-

120 Kiingl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

bestämmelser i sådant fall. Det är följaktligen tänkbart att annan än den som fått tillstånd till transporten enligt den svenska atomenergilagen blir dömd att betala ersättning enligt lagstiftningen i en konventionsstat. Antag att innehavaren av en atomanläggning i en icke-konventionsstat har fatt tillstånd enligt atomenergilagen att utföra en transport över svenskt om­ råde till annan icke-konventionsstat och att en olycka inträffar inom svenskt område med skador i Norge som följd samt att Norge har tillträtt Pariskonventionen. Om fraktföraren av norsk domstol åläggs ersättnings­ skyldighet för skadorna i Norge, bör han äga rätt att återkräva ersättningen av den som innehar tillstånd till transporten enligt atomenergilagen, även om den skadelidande inför de norska domstolarna inte har kunnat åberopa en sådan transportkonvention som avses i Pariskonventionens regler om un­ dantag från kanalisationsprincipen. I anslutning till art. 6. a. men med iakttagande av vad nu sagts har i första stycket första punkten av förevarande paragraf tagits upp bestämmelse, att den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag eller bestämmelser som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lag­ stiftning i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt denna lag. I förhållande till 15 § första stycket i promemorieförslaget har den ändringen gjorts att orden »lagstiftning i stat vilken ej tillträtt Pariskonventionen» ersatts med »lagstiftning i främmande stat». Detta innebär, att subrogationsregeln en­ ligt sin lydelse kommer att omfatta också det fallet att annan än den an­ svarige anläggningsinnehavaren har ålagts ersättningsskyldighet av domstol i en konventionsstat i anledning av en atomolycka som omfattas av Pariskonventionen. De tvingande kanalisationsbestämmelserna i konventionen utgör emellertid hinder mot att sådan dom meddelas — om den inte grun­ dar sig på en sådan transportkonvention som nyss nämnts. I praktiken kom­ mer därför subrogationsregeln i den svenska lagen att sakna praktisk be­ tydelse för andra fall än dem som avses i 7 § tredje stycket och 14 § tredje stycket. Om emellertid domstol i annan konventionsstat skulle i strid mot kanalisationsreglerna ålägga annan än den ansvarige anläggningsinnehava­ ren ersättningsskyldighet, blir subrogationsregeln tillämplig. Detta står helt i överensstämmelse med Pariskonventionen och leder sakligt till ett riktigt resultat. Det kan tänkas att den skadelidandes talan mot transportör handläggs av domstol i annan konventionsstat än den vars domstolar därefter skall pröva transportörens regressanspråk mot anläggningsinnehavaren. Det mås­ te då förutsättas, att den reservation som bl. a. Sverige har gjort för »equivalent provisions» respekteras i övriga konventionsstater. Om t. ex. SAS i enlighet med den svenska lagens regler om »equivalent provisions» av svensk domstol förpliktas utge ersättning för en atomskada som har upp­ kommit vid atomolycka i samband med luftbefordran i Västtyskland, får

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 121

konventionen anses medföra rätt för flygbolaget att göra regressrätt gällan­ de vid tysk domstol enligt den tyska atomansvarighetslagen mot den anläggningsinnehavare som är ansvarig för skadan enligt konventionen. Äterkravsrätt enligt första punkten kan göras gällande, så snart anläggningsinnehavaren svarar för skadan enligt svensk lag. Även om anläggningsinnehavarens ansvarighet på grund av reglerna i 3 och 4 §§ skulle sträcka sig längre än som följer av huvudregeln i konventionen art. 2., skall alltså första stycket tillämpas. I första stycket andra punkten tas den särskilda återkravsregel upp som jag har berört vid behandlingen av 3 § tredje stycket i förslaget. Enligt and­ ra punkten av sistnämnda lagrum kan Kungl. Maj :t beträffande viss ickekonventionsstat förordna att ersättning för atomskada som uppkommer i den staten inte skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Av hänsyn till existe­ rande konventioner på transportväsendets område har emellertid i andra punkten av nämnda lagrum föreskrivits att sådant förordnande inte leder till inskränkning i ansvarighet som grundas på sådant av Sverige tillträtt internationellt fördrag som avses i 14 § tredje stycket. Undantagsregeln innebär, att även om förordnande med stöd av 3 § tredje stycket första punkten har meddelats beträffande en viss icke-konventionsstat, svensk domstol i ett givet fall kan komma att ålägga en redare eller annan transportör att ersätta atomskada som uppkommit i den staten. Eftersom förordnandet medför att innehavare av atomanläggning inte är ansvarig för sådan skada, även om olyckan bär inträffat i Sverige, kommer ersättningen att slutligen stanna på redaren. Som jag har anfört vid 3 § rimmar dock ett sådant re­ sultat inte väl med de överväganden som ligger till grund för kanalisationsprincipen. Transportören bör därför ha rätt att återkräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnan­ det inte hade meddelats. I enlighet med det sagda föreskrivs i första stycket andra punkten av fö­ revarande paragraf, att om ersättningen avser skada som omfattas av ett med stöd av 3 § första stycket meddelat förordnande, den ersättningsskyldige äger återkräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet ej meddelats. Även denna återkravsräft bygger på en subrogationsprincip. Den återkravsberättigade kan således inte få bättre rätt mot anläggningsinnehavaren än den skadelidande skulle ha haft om anläggningsinnehavaren varit ersättningsskyldig i förhållande till honom.

Andra stycket Det har under konventionsarbetet ansetts påkallat att ge den som driver verksamhet i eu konventionsstat ett längre gående skydd mot risken att slutligen drabbas av skadeståndsansvar för atomskada som är en följd av atomenergiverksamhet i konventionsstat. I art. 6. e. i konventionen före­

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

skrivs därför, att om någon som har sitt huvudkontor (»principal place of business») i konventions stat eller någon som är anställd hos sådan person på grund av lagstiftning i icke-konventionsstat har nödgats utge ersättning för atomskada för vilken innehavare av anläggning i lconventionsstat endast på grund av reglerna i konventionsstaternas nationella lagstiftning om be­ gränsning av det geografiska tillämpningsområdet inte kan göras ansvarig, den skadeståndsskyldige likväl skall i viss utsträckning ha regressrätt mot den anläggningsinnehavare som med bortseende från nyssnämnda regler skulle ha svarat för skadan. Regeln gäller utan inskränkning i fråga om dels skada i följd av atomolycka i atomanläggning i konventionsstat, dels skada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans mellan an­ läggningar i konventionsstater och dels skada i följd av atomolycka som i annat fall än under transport inträffar utanför atomanläggning. När det däremot gäller skada som uppkommer under transport mellan konventions­ stat och icke-konventionsstat gäller regressrätten bara beträffande skada i följd av olycka som inträffar efter det att atomsubstansen har lastats på det transportmedel varmed ämnet förts från den främmande staten resp. innan den har lossats från det transportmedel varmed den har förts till den utomstående staten. Skälet till denna begränsning är att det inte bör komma i fråga att beträffande transportolyckor — vare sig direkt eller indirekt — göra en anläggningsinnehavare ansvarig i vidare mån än han har möjlighet att öva inflytande på transportens utförande. En mot nu berörda konventionsbestämmelse svarande regressregel har tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf. I fråga om den redaktio­ nella utformningen anfördes under remissbehandlingen av 1962 års förslag vissa synpunkter av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Förbundet förordade, att det i förslaget använda men för svenskt språkbruk något främmande uttrycket »någon som har sitt huvudkontor här i riket» skulle ersättas med »någon som har sitt hemvist här i riket». Enligt förbundet brukar visserligen uttrycket »hemvist» inte användas beträffande juridisk person, men enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken skall som hemvist för juridisk person gälla den ort där styrelsen har sitt säte eller förvaltningen förs. Riksförbundets synpunkter är i och för sig värda beaktande. Från de öv­ riga nordiska ländernas sida har emellertid betonats det angelägna i att de nordiska lagarna på denna punkt ansluter så nära som möjligt till konventionstexten. Överensstämmelse mellan de nordiska lagarna torde knap­ past kunna uppnås, om den svenska texten använder ordet »hemvist». Med hänsyn härtill och då bestämmelsens praktiska betydelse torde bli ringa, har jag stannat för att på denna punkt följa terminologin i 1962 års förslag. Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att med ledning av allmänna regler, bl. a. på associationsrättens område, närmare bestämma innebörden av begreppet »huvudkontor». Den föreslagna bestämmelsen innebär i enlighet härmed följande. Om

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968 123

någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan stat vilken tillträtt Pariskonventionen eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av be­ stämmelserna i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, kan han återkräva skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bort­ seende från nämnda bestämmelser skulle ha svarat för skadan, varvid första stycket första punkten äger motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i stat som ej tillträtt Pariskonventionen, gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet ej längre än till dess substansen lossats från det trans­ portmedel varmed det anlände till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet inte förrän substansen las­ tats på det transportmedel varmed det sändes från den främmande staten. Att anläggningsinnehavaren sammanlagt inte svarar för högre belopp än den ansvarssumma som gäller för honom enligt lagen i anläggningsstaten följer av hänvisningen i 17 § första stycket till nu förevarande paragraf. Hänvisningen i andra stycket första punkten till första stycket har gjorts för att framhäva att återlcravsrätten har karaktär av en så att säga hypo­ tetisk subrogationsrätt, dvs. en rätt att kräva åter högst det belopp som den skadelidande skulle ha kunnat få, om vederbörande anläggningsinne­ havare hade varit ansvarig för skadan gentemot honom. Det finns inget utrymme för tillämpning av bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf i de fall som avses i 7 § tredje stycket, dvs. när det gäller transport av atomsubstans över svenskt territorium mellan ickekonventionsstater. Ersättningsreglerna i 7 § tredje stycket första punkten gäller enligt sin lydelse bara i fråga om atomolyckor som inträffar i Sverige. Innehavaren av tillståndet till transporten skall enligt 7 § tredje stycket andra punkten vid tillämpning av lagen likställas med innehavare av atom­ anläggning i Sverige. Lagens ersättningsbestämmelser är vidare enligt 3 § andra stycket tillämpliga beträffande samtliga skador utan geografisk be­ gränsning, när atomolyckan har inträffat i Sverige och innehavare av här belägen atomanläggning är ansvarig. Följaktligen kan situationer av den art som avses i andra stycket av nu förevarande paragraf över huvud inte uppkomma i de fall som avses i 7 § tredje stycket.

Tredje stycket

Enligt vissa konventionsbestämmelser (art. 6. f.) äger den ansvarige anläggningsinnehavaren själv regressrätt i begränsad omfattning. Bl. a. fö­ religger regressrätt mot den som har orsakat skadan uppsåtligen. Dessa reg­ ler har i lagförslaget tagits upp i 20 §. Det är uppenbart, att den som bär regressansvar mot anläggningsinnehavaren inte själv kan äga rätt till regress mot denne. En erinran härom har gjorts i sista stycket av förevar an­ de paragraf.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

16 §. Paragrafen grundar sig på art. 3. b. i Pariskonventionen och innehåller en bestämmelse om tillämpning av ansvarighetsreglerna för atomskada på annan skada som inträffar samtidigt med atomskada. Den överensstämmer med 16 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen. Det kan inträffa att en atomolycka i förening med en händelse som inte är att anse som en atomolycka, exempelvis en explosion, på en gång ger upp­ hov dels till vad som enligt konventionen utgör »skada i följd av atom­ olycka» (atomskada), dels till »konventionell» skada, dvs. skada i följd av annan händelse än atomolycka, samt att skador av dessa båda slag samtidigt drabbar eu och samma person eller samma egendom, utan att det i efter­ hand är möjligt att med säkerhet särskilja skadorna. Ett praktiskt inte betydelselöst fall är vidare, att vid en atomolycka under transport av atom­ substans till eller från konventionsstat också atomsubstans som var under transport mellan icke-konventionsstäter har medverkat till de uppkomna skadorna och att det inte är möjligt att särskilja de skador som härrör från de olika partierna atomsubstans. Det kan vara fråga om transport av flera partier på ett och samma transportmedel eller om en kollision mellan två atomsubstansförande transportmedel. En liknande situation kan uppkomma vid kollision mellan ett fartyg som för last av atomsubstans samt ett atom­ fartyg. I sådana fall är samtliga skador att anse som atomskador enligt de givna definitionerna i konventionen, men skadorna omfattas av konventio­ nen bara i den mån de har orsakats av atomsubstans som kom från eller hade sänts till atomanläggning i konventionsstat. I samtliga nu berörda fall skulle det uppenbarligen vara orimligt att begära bevisning från de skadelidandes sida om att eller i vilken omfattning skadorna verkligen härrör från det eller de ämnen som omfattas av kon­ ventionen. För att befria de skadelidande från en beAisbörda som i vissa fall skulle bli orimligt betungande och många gånger praktiskt omöjlig att fullgöra har i Pariskonventionen efter förebild från Wienkonventionen in­ förts en särskild bestämmelse till de skadelidandes förmån. Den innebär att i den mån skador av skilda slag inte tillförlitligen kan särskiljas, även så­ dan skada som inte är att hänföra till atomskada (skada orsakad av atom­ olycka) i teknisk mening likväl skall anses som atomskada. En konsekvens av denna regel är att konventionens ersättningsbestämmel­ ser blir tillämpliga i sin helhet beträffande dessa skador. Sålunda kommer bl. a. kanalisationsreglerna att gälla, och anläggningsinnehavarens rätt att utöva regress blir starkt beskuren. De skadelidandes intressen motiverar dock inte att dessa regler upprätthålls undantagslöst. Det kan tvärtom vara till de skadelidandes förmån att de har kvar möjligheten att rikta ersätt­ ningsanspråk enligt andra skadeståndsregler mot annan än anläggningsinnehavaren. Och en rätt för denne att av en tredje man som är ansvarig

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 125

enligt sådana regler kräva åter vad han har utgivit för »konventionella» skador kan bara i undantagsfall tänkas inverka menligt på de skadelidan­ des möjligheter att få full ersättning för sina skador. Riskfördelningssynpunkter motiverar inte heller att anläggningsinnehavaren svarar slutligt för andra skador än sådana som står i ett direkt samband med de risker som typiskt sett är förenade med atomenergiverksamheten i hans anläggning. Dessa synpunkter har föranlett vissa undantagsregler i konventionen. Det har synts naturligt, att den som skulle vara ansvarig enligt andra skade­ ståndsregler för sådan skada som orsakas av joniserande strålning men som inte omfattas av konventionen inte skall kunna få sitt ansvar övervältrat på anläggningsinnehavaren med hjälp av kanalisations- och regressreglerna. Främst har man haft i tankarna de fall då atomsubstans som inte omfattas av konventionen — t. ex. atombränsle i en atomfartygsreaktor — har med­ verkat till skadornas uppkomst. Det har ansetts självklart att ansvaret i ett sådant fall slutligt bör drabba innehavaren av atomfartyget. I konven­ tionen har därför tagits in en undantagsregel av innebörd, att en tillämp­ ning av huvudregeln om att annan skada än atomskada skall likställas med atomskada inte skall inverka på den ansvarighet som kan åvila annan än anläggningsinnehavaren för skada av nyss angivet slag enligt andra än kon­ ventionens regler. I lagförslaget har huvudregeln om att vissa skador skall likställas med atomskada tagits upp i 16 § första punkten. Bestämmelsen har utformats under beaktande av att lagens definitioner av atomskada och atomolycka är byggda på Wienkonventionen. Den innebär sålunda, att om någon på en gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning enligt lagen, och annan skada, lagens bestämmelser om ansvarighet för atomskada tillämpas på samtliga skador, om det råder sådant samband mellan skadorna att de inte kan tillförlitligen särskiljas. Formuleringen »atomskada vilken medför rätt till ersättning enligt denna lag» betingas av att skada som inte omfattas av lagens ersättningsbestämmelser enligt lagförslaget likväl kan vara att definitionsmässigt hänföra till atomskada. Uttrycket »icke kan tillförlitligen särskiljas» är en översättning från konventionens uttryck »is not reasonably separabte». Det är knappast möj­ ligt att ge några närmare anvisningar om vilka krav som bör ställas på de skadelidande när det gäller bevisning om att skadorna inte kan särskiljas. Frågan får avgöras i rättstillämpningen under beaktande av såväl de skade­ lidandes intresse av att inte betungas med en orimligt omfattande och kostnadskrävande bevisning som anläggningsinnehavarens intresse av att hans ansvarighet hålls inom rimliga gränser. I andra punkten har intagits motsvarighet till den förut berörda bestäm­ melsen i konventionen, att kanalisations- och regressreglerna inte skall tilllämpas när sådan skada som enligt första punkten skall likställas med atomskada har orsakats av joniserande strålning som inte omfattas av la­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

gen. Den ansvarighet för sådan skada som kan åvila annan än anläggningsinnehavaren enligt andra skadeståndsregler skall med andra ord kunna ut­ krävas både direkt av den skadelidande och regressvis av anläggningsinnehavaren. En tillämpning av denna undantagsregel när det gäller ett regressan­ språk av anläggningsinnehavaren kan givetvis ge upphov just till de bevis­ svårigheter som huvudregeln i första punkten skall befria de skadelidande från. Ett strängt upprätthållande av kravet på full bevisning skulle i prak­ tiken kunna omintetgöra anläggningsinnehavarens möjligheter att uppnå en någotsånär rättvis slutlig fördelning av ansvarigheten. Det får dock förutsät­ tas att det i rättstillämpningen ges utrymme för skälighetsavvägningar, när det gäller ansvarsfördelningen mellan de ansvariga inbördes. Sannolikt kommer f. ö. uppgörelser i hithörande fall i stor utsträckning att ske utom rätta mellan de berörda parterna och deras försäkringsgivare.

17 §. Paragrafen grundar sig på art. 7 och 11 i Pariskonventionen och innehål­ ler bestämmelser om begränsning av anläggningsinnehavares ansvarighet. Den överensstämmer i huvudsak med 17 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 6 § i den provisoriska lagen.

Första stycket I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen förordar jag ett ansvarsbelopp för innehavare av atomanläggning i Sverige om 50 milj. kr. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall dock när skäl föreligger kunna föreskriva ett lägre belopp, dock ej understi­ gande 25 milj. kr. Bestämmelser härom tas upp i första stycket första och andra punkterna av förevarande paragraf. Dessa bestämmelser hindrar inte att skilda ansvarsbelopp kommer att gälla för en och samma anlägg­ ning beträffande å ena sidan olyckor i anläggningen och å andra sidan trans­ portolyckor eller andra olyckor utanför anläggningen. Enligt Pariskonventionen skall ansvarssumman bestämmas enligt lagen i anläggningsstaten. Eftersom svensk lag kan bli tillämplig även när inne­ havare av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig — t. ex. i anled­ ning av en olycka som inträffar i Sverige under transport av atomsubstans till eller från atomanläggning i annan konventionsstat — måste för sådana fall hänvisas till lagen i anläggningsstaten. En sådan hänvisning har i för­ slaget tagits upp i första stycket tredje punkten. Fjärde punkten i första stycket innehåller en bestämmelse som utgör eu nyhet i förhållande till både den provisoriska lagen och de nu aktuella utredningsförslagen. I enlighet med vad jag har utvecklat vid 12 § förordar jag, att skada på transportmedel skall omfattas av anläggningsinneha­ varens ansvarighet enligt lagen. Pariskonventionen föreskriver att en så­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 127

dan regel i anläggningsstatens lag inte får medföra, att anläggningsinnehavarens ansvarighet för övriga skador kommer att avse lägre belopp än 5 milj. betalningsenheter. En särskild regel i lagen är nödvändig för att säkerställa denna ordning. Antag att ansvarsbeloppet utgör 10 milj. betal­ ningsenheter och att vid en transportolycka skadorna på transportmedlet uppgår till 6 milj. och övriga skador till 5 milj. betalningsenheter. En di­ rekt tillämpning av reduktionsregeln i 19 § första stycket i nu förevarande förslag, vilken innebär proportionell nedsättning, skulle medföra att ersätt­ ningarna för sistnämnda skador blev nedsatta med 1/11 av 5 milj. betal­ ningsenheter till 4 6/11 milj. betalningsenheter och att ersättning för ska­ dorna på transportmedlet bestämdes till (10/11 av 6 =) 5 5/11 milj. betal­ ningsenheter. Enligt konventionen skall emellertid i detta fall övriga skade­ lidande ha full ersättning med 5 milj. betalningsenheter och den nödvän­ diga reduktionen drabba enbart den som lidit skada på transportmedlet. Denna skada blir alltså i exemplet ersatt med 5 milj. betalningsenheter. I enlighet med det anförda har som fjärde punkt i första stycket av före­ varande paragraf intagits bestämmelse, att i fråga om atomolycka som in­ träffar under transport av atomsubstans, anläggningsinnehavarens ansva­ righet enligt lagen för andra skador än skada på transportmedlet inte i något fall avser lägre sammanlagt belopp än 25 milj. kr. Rörande de praktiska konsekvenserna av denna reglering får jag hänvisa till vad jag har anfört nyss och vid 12 §.

Andra stycket I den provisoriska lagen (6 § andra stycket) är ersättning i anledning av personskada begränsad till 200 000 kr. för varje dödad eller skadad per­ son. Denna begränsningsregel ansågs påkallad av flera skäl (prop. 1960: 140 s. 39). Ersättningsnivån har på sina håll i utlandet pressats starkt uppåt. En begränsning av personskadeersättningarna ansågs vid lagens tillkomst ägnad att skingra försäkringsgivares farhågor för en liknande utveckling i vårt land och sålunda underlätta för den svenska atomindustrin att få er­ forderliga försäkringar. Ett maximibelopp per person bedömdes vidare möjliggöra en jämnare fördelning av tillgängliga medel i katastrofsitua­ tioner och över huvud taget underlätta skaderegleringarna. Begränsningsbeloppet i den provisoriska lagen, 200 000 kr. per person, var hämtat från trafikförsäkringslagstiftningen. Trafikförsäkringssummor­ na har emellertid numera höjts och trafikförsäkringens maximibelopp per person utgör f. n. 1 milj. kr. Redan under remissbehandlingen av atomskadeutredningens förslag till provisorisk lag förde styrelsen för Sveriges advokatsamfund fram principi­ ella betänkligheter mot en begränsning av personskadeersättningarna. För­ slaget innebar enligt styrelsen ett klart avsteg från allmänna skadeståndsrättsliga regler. Propositionen anslöt till utredningsförslaget. Riksdagen bi­

128 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

föll propositionen. I första lagutskottets utlåtande, som godkändes av riks­ dagen, uttalades emellertid (L*U 1960: 35 s. 22) att utvecklingen på trafik­ försäkringens område talade för en omprövning av frågan under arbetet på en definitiv lagstiftning. Atomskadeutredningen uttalade i 1962 års betänkande (s. 68) att änd­ ringen av trafikförsäkringssummorna givetvis hade föranlett utredningen att ompröva den provisoriska lagens begränsningsregel. Enligt utredningen fanns dock alltjämt speciella skäl till en begränsning av personskadeersätt­ ningarna på förevarande område. Utredningen hänvisade till behovet av in­ ternationell återförsäkring, risken för katastrofskador samt svårigheterna för skaderegleringen med hänsyn till förekomsten av s. k. sena skador. Med hänsyn till utvecklingen på trafikförsäkringsområdet var det enligt utred­ ningen inte möjligt att stanna vid beloppet 200 000 kr. per person, men en ansvarssumma av 1 milj. kr. skulle å andra sidan medföra onödiga be­ kymmer från återförsäkringssynpunkt in. in. Utredningen föreslog därför att beloppet i atomansvarighetslagen skulle sättas till 500 000 kr. Under remissbehandlingen av 1962 års förslag upprepade advokatsam­ fundets styrelse sin kritik och rekommenderade i likhet med Aktiebolaget Atomenergi, att beloppet skulle sättas till 1 milj. kr. per person, dvs. det belopp som nu gäller enligt trafikförsäkringslagen. Även föreningen Sve­ riges stadsdomare gjorde jämförelser med trafikförsäkringslagstiftningen och fann den föreslagna begränsningen till 500 000 kr. per person anmärk­ ningsvärd. Föreningen Sveriges häradshövdingar förordade, att person­ skadeersättningarna begränsas bara i katastrofsituationer, dvs. när ansvars­ beloppet inte förslår till full ersättning, och att således ersättning utgår utan begränsning i övriga fall. Departementspromemorians förslag överensstämmer med atomskadeutredningens. Under remissbehandlingen av promemorian har Aktiebolaget Atomenergi anfört, att övervägande skäl alltjämt talar för att man har samma maximibelopp för personskada i all nationell lagstiftning, där någon form av maximering förekommer, och att nationell rättslikhet bör väga tyngre än nordisk rättslikhet beträffande skador av viss typ. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har däremot, fastän med viss tvekan, ansett sig kunna godta skälen för en begränsning av personskadeersättning till 500 000 kr. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vidhållit sin tidigare stånd­ punkt och bl. a. erinrat om att någon motsvarighet till begränsningsregeln inte har tagits upp i de övriga nordiska lagförslagen. I likhet med atomskadeutredningen anser jag att det med hänsyn till försäkringsmässiga synpunkter föreligger skäl till begränsning av personskadeersättningarna. Förekomsten av sena skador innebär, att försäkrings­ givarna kan nödgas betala ut personskadeersättningar efter ett annat pen­ ningvärde och i ett annat inkomstläge än som rådde när premierna fast­ ställdes. Detta kan leda till bekymmer från återförsäkringssynpunkt. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 129

svårigheter torde kunna bemästras bara genom att ersättningarna begränsas till en rimlig nivå. Som framhållits i departementspromemorian gör sig svårigheterna gällande lika mycket vid mindre omfattande olyckor som i katastroffall. Ett system som innebär att en begränsningsregel skall gälla bara i katastrofsituationer är jag därför inte beredd att förorda. När det gäller att bestämma begränsningsbeloppet måste försäkringssynpunkterna vägas mot intresset av att bereda de skadelidande ett tillfreds­ ställande ekonomiskt skydd. Den utveckling som har ägt rum sedan atomskadeutredningen lade fram sitt betänkande har förändrat bilden. Man torde inte längre kunna utgå ifrån att det bara blir i undantagsfall som ett begränsningsbelopp av 500 000 kr. visar sig otillräckligt för att bereda full ersättning. Från de skadelidandes synpunkt är därför en begränsning till 500 000 kr. knappast tillfredsställande. Det ligger nära till hands att i stäl­ let välja samma belopp som enligt 11 § trafikförsäkringslagen gäller som maximibelopp för trafikförsäkringsersättning vid personskada eller 1 milj. kr. per person. Mot bakgrunden av den penningvärdesutveckling som har ägt rum under de senaste åren är det all anledning tro att försäkringsproblemen i framtiden skall kunna bemästras även vid en så kraftig höjning av be­ loppet i förhållande till vad atomskadeutredningen föreslog år 1962. På grundval av dessa överväganden har jag kommit till att begränsnings­ beloppet vid personskada i den nya lagen bör bestämmas till 1 milj. kr. för varje dödad eller skadad person. Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed.

Tredje stycket Enligt art. 7. g. i Pariskonventionen skall av domstol utdömda räntor och rättegångskostnader inte betraktas som skadestånd i konventionens mening och sålunda inte inbegripas i ansvarsbeloppet. Som motsvarighet härtill har i ett tredje stycke av förevarande paragraf införts bestämmelse att de belopp som anges i första och andra styckena inte innefattar ränta eller ersättning för rättegångskostnad. Bestämmelsen överensstämmer med 6 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Den redaktionella utform­ ningen avviker såtillvida från konventionen att den inte är formellt be­ gränsad till sådan ränta och rättegångskostnad som döms ut av domstol.

18 §. Paragrafen ansluter sig till art. 5. d. i Pariskonventionen och innehåller regler om solidariskt ansvar och om ansvarighetens slutliga fördelning när två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada. Den överensstämmer med 18 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Första stycket När det gäller atomskada i följd av olycka i atomanläggning torde det i praktiken bli mycket sällsynt att den kan härledas från mer än en anlägg­ ning och föranleda att mer än en anläggningsinnehavare blir ansvariga en­ ligt den nu föreslagna lagen. Fallet har emellertid uppmärksammats i Paris­ konventionen, som föreskriver att anläggningsinnehavarna skall svara so­ lidariskt för skadan, varvid dock var och en svarar högst med det för ho­ nom gällande ansvarsbeloppet. Det är inte fråga om ett solidariskt ansvar i egentlig mening, eftersom ansvarigheten är solidarisk endast inom ramen för det lägsta ansvarsbelopp som gäller för någon av de berörda anlägg­ ningsinnehavarna och de skadelidande kan få ut ersättning med ett sam­ manlagt belopp motsvarande summan av de ansvariga innehavarnas an­ svarsbelopp. Detta gäller även när fråga är om en enda atomolycka i lagens mening. I praktiken torde dock flera olyckor (en i varje anläggning) före­ ligga, när 5 § första punkten skall tillämpas på en skada för vilken flera anläggningsinnehavare svarar. I överensstämmelse med nämnda regel i konventionen föreskrivs i första stycket första punkten av förevarande paragraf, att om två eller flera an­ läggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, de svarar solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. För vissa transportfall har i Pariskonventionen tagits upp en särregel om begränsning av gemensam ansvarighet. Det är ett inte opraktiskt fall att under transport av atomsubstans en enda atomolycka ger upphov till skador för vilka flera anläggningsinnehavare har att svara enligt Pariskonventionen och den nu föreslagna lagen. En sådan situation kan upp­ komma exempelvis om atomsubstans från flera olika atomanläggningar förs på ett och samma fartyg samt fartyget förliser, kolliderar med ett annat fartyg eller på annat sätt råkar ut för en olycka under transporten med resultat att de transporterade atomsubstanspartierna gemensamt ger upp­ hov till en atomolycka och sålunda bidrar till uppkomsten av atomskada. Man kan tänka sig en liknande situation, om två atomsubstansförande far­ tyg kolliderar. Enligt den ursprungliga lydelsen av Pariskonventionen skulle vid trans­ portolyckor av dessa slag den gemensamma ansvarigheten alltid vara be­ gränsad till det högsta ansvarsbelopp som gällde för någon av anläggnings­ innehavarna. I samband med 1964 års revision av konventionen inskränk­ tes emellertid tillämpningsområdet för denna begränsningsregel till att om­ fatta bara de fall då de skadeorsakande ämnena vid tiden för olyckan be­ fann sig på ett och samma transportmedel eller var tillfälligt upplagda i en och samma atomanläggning i anslutning till en transport (jfr Wienkonventionen art. II. 3. b.). Från tillämpningsområdet har alltså uteslutits dels det fallet att en atomolycka uppkommer i följd av en sammanstötning mellan

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 131

två atomsubstansförande transportmedel och dels det fallet att skilda par­ tier atomsubstans under transport har blivit tillfälligt upplagda på annan plats än i en atomanläggning och gemensamt gett upphov till en atom­ olycka. Tanken bakom den nya regleringen torde vara, att en begränsning av den gemensamma ansvarigheten framstår som motiverad bara när man med hänsyn till praktiska förhållanden kan förutsätta, att den kumulativa effekten av att flera atomsubstanspartier förs samman har kunnat förut­ ses och föranleda särskilda skyddsåtgärder. Det är tydligt, att det vid ge­ mensam transport av skilda partier atomsubstans finns möjligheter att be­ gränsa kumulrisken på ett sätt som saknar motsvarighet i kollisionsfallen. Under konventionsarbetet torde man ha ansett att det åtminstone i prin­ cip finns en motsvarande skillnad mellan de fall då tillfällig uppläggning av skilda atomsubstanspartier sker i en atomanläggning och de fall då upp­ läggningen sker under andra förhållanden, exempelvis i en hamn eller inom ett järnvägsområde i anslutning till omlastning av godset. Bestämmelse motsvarande denna regel i Pariskonventionen har tagits upp som andra punkt i första stycket av förevarande paragraf. Där före­ skrivs som ett undantag från första punkten, att om skadan uppkommit un­ der transport av flera partier atomsubstans på ett och samma transportme­ del eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning av flera partier atomsubstans under transport, anläggningsinnehavarnas sam­ manlagda ansvarighet är begränsad till det högsta belopp som gäller för någon av dem. Konventionen ger inte något klart svar på frågan huruvida begränsningsregeln skall gälla, när en olycka i en atomanläggning har orsakats gemen­ samt av atombränsle eller radioaktiv produkt som befinner sig i anlägg­ ningen i och för den där bedrivna verksamheten och atomsubstans som un­ der transport har lagts upp tillfälligt i anläggningen. Det torde dock stäm­ ma bäst överens med de överväganden som ligger till grund för konventio­ nens regler om solidariskt och kumulativt ansvar, att den särskilda begränsningsregeln inte blir tillämplig i ett sådant fall.

Andra stycket Pariskonventionen innehåller inte någon regel om den inbördes fördel­ ningen av ansvaret mellan flera solidariskt ansvariga anläggningsinnehavare. Spörsmålet har förutsatts bli löst genom nationell lagstiftning (konventionsmotiven par. 20). I överensstämmelse med de allmänna grundsat­ ser som tillämpas hos oss i andra motsvarande fall har som andra stycke av förevarande paragraf tagits upp en regel av innehåll, att ansvarigheten skall fördelas mellan anläggningsinnehavarna inbördes efter vad som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och övriga omständigheter. Samma princip har kommit till uttryck i 7 § i skadeståndskommitténs förslag till lag med allmänna bestämmelser om skade­

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

stånd (SOU 1963:33). För den provisoriska Jagens del har principen an­ tagits gälla utan uttrycklig bestämmelse (prop. 1960: 140 s. 39).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller i princip också i de fall som avses i 7 § tredje stycket, dvs. vid atomolycka i Sverige under annan transport av atomsubstans än som avses i 6 § och 7 § första och andra styckena. Det kan t. ex. inträffa att ett fartyg, som utför sådan transport över svenskt område, kolliderar med annat fartyg, som för atomsubstans till eller från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat och att de olika atomsubstanspartierna därvid gemensamt ger upphov till en atomolyclca. I sådant fall skall den enligt 6 § eller 7 § första eller andra stycket ansvarige anläggningsinnehavaren och den enligt 7 § tredje stycket ansvarige inne­ havaren av tillståndet till transittransporten svara solidariskt för skade­ ståndet enligt första stycket första punkten av nu förevarande paragraf. I fråga om den inbördes fördelningen av ansvarigheten mellan anläggnings­ innehavaren och tillståndshavaren gäller bestämmelserna i andra stycket.

19 §. Denna paragraf grundar sig på art. 11 i Pariskonventionen och inne­ håller regler om nedsättning av skadestånden när ansvarsbeloppet inte förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande. Den är likalydande med 19 § i promemorieförslaget och motsvarar 7 § i den provisoriska lagen.

Första stycket För det fall att det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren inte förslår till full ersättning åt flera ersättningsberättigade skall enligt den provisoriska lagen proportionell nedsättning ske. Pariskonventionen innehåller på denna punkt endast, att frågan om rättvis fördelning av till­ gängliga medel avgörs, inom de gränser som konventionen drar upp, en­ ligt nationell lag (art. It). I förevarande paragraf har som första stycke upptagits samma regel som i den provisoriska lagen. Endast den skillnaden föreligger att det i den nu föreslagna regeln särskilt nämns att också den ränta som belöper på ersättningsbeloppen skall nedsättas. Detta utgör inte någon ändring i sak utan innebär bara ett förtydligande. När det gäller att avgöra om ansvarsbeloppet förslår till full ersättning, skall givetvis först undersökas om det sammanlagda beloppet av samtliga skador ryms inom ansvarsbeloppet. Är det fråga om en transportolycka måste emellertid dessutom beaktas föreskriften i 17 § första stycket fjärde punkten angående ansvarsbeloppet vid transport. Ersättningarna för and­ ra skador än sådana som har tillfogats transportmedlet får inte nedsät­ tas under annan förutsättning än att det sammanlagda beloppet av dessa skador överstiger 25 milj. kr. och därjämte dessa skador jämte skadorna på transportmedlet överstiger det belopp som gäller som ansvarsbelopp för ve­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 133

derbörande anläggningsinnehavare. Nedsättningen får i sådant fall inte hel­ ler gå längre än att ersättningarna för förstnämnda skador uppgår till minst 25 milj. kr. Vidare måste bestämmelsen i 17 § andra stycket om högsta ansvarsbelopp vid dödsfall eller personskada uppmärksammas. Beträffande varje ersätt­ ningsanspråk skall vid nedsättningen i princip tas till utgångspunkt be­ loppet av full ersättning, bestämd med iakttagande av reglerna i 13 §. Om emellertid beloppet av full ersättning åt den som har lidit personskada i ett visst fall skulle överstiga 1 milj. kr. skall ersättningen reduceras till nämn­ da belopp, innan den proportionella nedsättningen görs. I det norska förslaget har de bestämmelser som motsvarar reglerna i nu förevarande paragraf kompletterats med en bestämmelse som öppnar möj­ lighet att i administrativ ordning tillförsäkra personskadeersättningarna viss prioritetsrätt. Med hänsyn bl. a. till att det svenska socialförsäkrings­ systemet ger ett betryggande grnndskydd synes det inte påkallat att i den svenska lagen införa någon bestämmelse motsvarande den norska regeln. I och med att Sverige ansluter sig till tilläggskonventionen, kommer dess­ utom så gott som undantagslöst betryggande belopp att stå till förfogande av statsmedel för täckning av samtliga ersättningsanspråk.

Andra stycket Som andra stycke har i paragrafen tagits upp bestämmelse av innehåll, att om det efter inträffat skadefall kan befaras, att nedsättning enligt första stycket fordras, Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer äger förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel av full ersättning. Bestämmelsen överensstämmer med 7 § and­ ra stycket i den provisoriska lagen. Angående motiven får jag hänvisa till prop. 1960: 140 (s. 41 f.).

20 §. Paragrafen grundar sig på art. 6. f. (jfr g.) i Pariskonventionen och inne­ håller bestämmelser om anläggningsinnehavares regressrätt. Den överens­ stämmer med 20 § i promemorieförslaget och motsvarar 9 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Enligt 9 § tredje stycket i den provisoriska lagen kan ansvarig anlägg­ ningsinnehavare göra regressrätt gällande endast mot, förutom annan anläggningshavare som svarar för skadan, den som själv har orsakat skadan uppsåtligen och den som gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig att svara för skadan. Uttrycket »den som själv uppsåtligen orsakat skadan» lämnar utrymme för en mera vidsträckt tillämpning än som förutsätts i Pariskonventionen. Enligt denna (art. 6. f. i.) äger nämligen anläggnings­ innehavaren regressrätt bara mot »the individual acting or omitting to act with such intent» (dvs. uppsåt att orsaka skada), eller således endast mot

134 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. Uttrycket »själv» i den pro­ visoriska lagen torde däremot medge tillämpning av en identifikationsgrundsats i förhållandet mellan en juridisk person och dess högsta organ, så att t. ex. ett aktiebolag anses »självt» ha orsakat skadan uppsåtligen, om uppsåt ligger bolagets styrelse eller verkställande direktör till last. Frå­ gan kan åtminstone teoretiskt få betydelse när det gäller anläggningsinnehavarens regressrätt mot en leverantör. För att vinna full överensstämmelse med Pariskonventionen på denna punkt har i förevarande förslag orden »den som själv uppsåtligen orsakat skadan» bytts ut mot »fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen». Det är att märka att även den som uppsåtligen har framkallat en skada är skyddad genom kanalisationsprincipen mot anspråk från en skadelidan­ de tredje man och bara bär regressansvar gentemot anläggningsinnehavaren. Av allmänna rättsgrundsatser torde visserligen följa att anläggningsinnehavare har rätt att söka åter vad han har utgivit i ersättning för atom­ skada av den som gentemot honom har åtagit sig att svara för skadan. Fn särskild bestämmelse härom har emellertid tagits in i konventionen. Efter­ som den svenska lagens regressregler hör vara uttömmande, har en motsva­ rande regel tagits in i första punkten av förevarande paragraf. Pariskon­ ventionen talar bara om att regressrätt skall ha förbehållits »uttryckligen» genom avtalet. Enligt motsvarande bestämmelse i Wienkonventionen art. X. a. skall regressöverenskommelsen också vara skriftlig. Skillnaden torde vara av ringa praktisk betydelse. Eftersom man torde kunna utgå från att avtal om regress på detta område undantagslöst ingås skriftligen har det emellertid ansetts lämpligt att redan nu anpassa den svenska lagen till Wienkonventionen på denna punkt. Bestämmelsen innebär även möjlighet för anläggningsinnehavaren att av sin försäkringsgivare återkräva vad han själv kan ha utgivit i ersättning för atomskada. Reglerna i 18 § om solidariskt ansvar för flera ansvariga anläggningsinnehavare och om fördelningen dem emellan av ansvaret kan tydligen ge upphov till regressanspråk mellan anläggningsinnehavarna inbördes. 16 § andra punkten föreskriver vidare att bestämmelsen i 16 § första punkten om att »konventionell» skada i vissa fall skall jämställas med atomskada inte skall inverka på den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler kan åvila annan än anläggningsinnehavaren för sådan skada orsakad av joniserande strålning som inte omfattas av atomansvarighetslagens ersätt­ ningsbestämmelser. Lagrummet innefattar med andra ord också ett undan­ tag från huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf om begräns­ ning av anläggningsinnehavarens regressrätt. En erinran om det regress­ ansvar som härflyter ur nu nämnda bestämmelser har tagits in i andra punkten av nu förevarande paragraf. Där fastslås sålunda, att utöver vad som följer av första stycket en anläggningsinnehavare inte av annan per­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 135

son kan återkräva vad han har utgivit i ersättning för atomskada enligt den svenska lagen eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat i vidare mån an som följer av 16 § andra punkten och 18 § andra stycket.

21 §. Paragrafen grundar sig på art. 8 i Pariskonventionen och innehåller preskriptionsbestämmelser för skadeståndsanspråk. Den överensstämmer i sak väsentligen med 21 § i promemorieförslaget och motsvarar 8 § i den provisoriska lagen. Pariskonventionens huvudregel angående preskription är, att anspråk på ersättning för atomskada preskriberas, när tio år har förflutit från det att den skadeorsakade atomolyckan inträffade (art. 8. a. första punkten). Kon­ ventionen medger emellertid, att en längre preskriptionstid än tio år föreskiivs genom nationell lagstiftning (lex fori). En förutsättning är dock att anläggningsinnehavarens ansvarighet är täckt av försäkring eller annan sä­ kerhet också såvitt gäller ersättningsanspråk som framställs efter tioårsti­ dens utgång. Sådan täckning av ansvarigheten skall säkerställas genom före­ skrifter i anläggningsstatens lag. Möjligheterna för en konventionsstat att tillämpa en längre preskriptionstid än tio år blir följaktligen inskänkta till sådana fall då inhemsk anläggningsinnehavare är ansvarig eller en motsvalande förlängning av preskriptionstiden har föreskrivits i anläggningssta­ tens lag. Vidare gäller, att en förlängning av preskriptionstiden genom na­ tionell lagstiftning inte får inverka på ersättningsrätten för sådana skade­ lidande som i anledning av personskada har framställt ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavaren inom tioårstiden (art. 8. a. andra punk­ ten). I eu reservation (nr 3) till Pariskonventionen har Västtyskland och Österrike förbehållit sig att i fråga om olyckor som inträffar i resp. stat få tillämpa nationella regler om en längre preskriptionstid än tio år, under förutsättning att ansvarigheten i fråga om anspråk som framställts efter tioarstidens utgång är täckt av försäkring eller annan säkerhet men obe­ roende av på vilket sätt det har sörjts för sådan täckning av ansvarigheten. Pariskonventionen innehåller för vissa fall en särbestämmelse, som kan medföra att ersättningsanspråken preskriberas tidigare än tio år från det olyckan inträffade. Om de skadeorsakande ämnena före olyckan har till­ gripits olovligen eller bär förlorats eller övergivits och därefter inte har till­ varatagits på nytt, skall skadeståndsanspråken preskriberas senast när tjugo år har förflutit från tillgreppet, förlusten eller övergivandet (art. 8. b.). Bestämmelsen är betingad av hänsyn till nödvändigheten, särskilt från forsäkringssynpunkt, att skydda anläggningsinnehavaren mot ett till tiden nästan obegränsat ansvar i anledning av olyckor som kan inträffa kanske avsevärd tid efter det att han upphört att ha kontroll över de skade­ orsakande ämnena. Det kan nämligen i vissa hithörande fall — exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

när en container har sjunkit i havet — dröja mycket lang tid från förlusten eller övergivandet till dess en olycka inträffar. Konventionen innehåller vidare en bestämmelse som ger möjlighet att i nationell lag införa regler om korttidspreskription. Enligt art. 8. c. skall ti­ den för korttidspreskription räknas från den dag då den skadelidande fick eller skäligen hade bort få kännedom om skadan och den för skadan an­ svarige. Preskriptionstiden skall utgöra minst två år. Jag vill dock anmärka, att stat som ansluter sig till tilläggskonventionen enligt art. 7. i denna måste bestämma tiden till tre år. Atomskadeutredningen föreslog — i likhet med de övriga nordiska län­ dernas kommittéer och i överensstämmelse med vad som gäller enligt den provisoriska lagen — att konventionens huvudregel om en tioårig preskrip­ tionstid skulle gälla för vår del samt att problemet rörande s. k. sena ska­ dor skulle lösas genom ett fristående system med ersättning av statsmedel. Promemorieförslaget intar samma ståndpunkt. Denna har också allmänt godtagits under remissbehandlingen av förslagen. Även jag har anslutit mig till utredningsförslagen på denna punkt. Såväl 1962 års förslag som promemorieförslaget upptog i likhet med den provisoriska lagen (8 § första stycket första punkten) regler om korttids­ preskription. Förslagen har i den delen inte föranlett erinringar av remiss­ instanserna och jag biträder också förslagen på denna punkt. På Pariskonventionen grundade preskriptionsbestämmelser har — med iakttagande av vad nyss sagts — tagits upp i förevarande paragraf. Liksom i den provisoriska lagen och i utredningsförslagen har reglerna om korttids­ preskription tagits upp i första stycket samt bestämmelserna om tioårs- och i vissa fall tjugoårspreskription i andra stycket.

Första stycket

Tiden för korttidspreskription skulle enligt 1962 års förslag utgöra två år. I förevarande förslag har emellertid liksom i promemorieförslaget tiden satts till tre år. Detta betingas av den tvingande föreskriften i art. 7 i tillläggskonventionen. Det kan i sammanhanget anmärkas att ett år 1957 fram­ lagt förslag till lag om fordringspreskription (SOU 1957:11) beträffande utomobligatoriska skadeståndsanspråk i allmänhet innehåller en regel om en preskriptionstid av tre år, räknat från det den skadelidande fick eller bort få kunskap om skadan och den för skadan ansvarige. Enligt 1962 års förslag skulle utgångspunkten för beräkning av treårsti­ den vara den dag då den skadelidande fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet hade bort få kunskap om skadan och om den för skadan an­ svarige. I remissyttrande över förslaget framhöll medicinalstyrelsen de problem som sammanhänger med att strålningsskador, även sådana av all­ varlig art, kan uppkomma lång tid efter bestrålning. Styrelsen riktade

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 137

uppmärksamheten på att radioaktiv strålning kan leda till sjukdomar vilka kan uppstå också på annat sätt. I syfte att främja en tillämpning som tar vederbörlig hänsyn till dessa speciella förhållanden borde lagtexten enligt styrelsens mening bringas i närmare överensstämmelse med avsikten med texten. Dessa synpunkter har såtillvida vunnit beaktande i promemorieförslaget och nu förevarande förslag att tiden enligt förslagen inte börjar löpa förrän den skadelidande fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet hade bort få kännedom om att han lidit sådan skada som medför rätt till ersättning enligt lagen och om den för skadan ansvarige. Inom treårsfristen åligger det den skadelidande att framställa sitt anspråk genom anmälan till anläggningsinnehavaren. För att avbryta treår spreskrip­ tionen räcker det alltså med krav utom rätta. Utgångspunkten för beräkning av tiden är en annan för återkrav som avses i 15 § första och andra styckena. Det sammanhänger med att återkravsreglerna i nu förevarande förslag är utformade som bestämmelser om subrogationsrätt och inte som fristående regressregler. Subrogationsprincipen torde innebära, att den som gör gällande återkravsrätt inte kan få en bättre ställning än den skadelidande. Därav följer att återkrav inte kan göras gällande efter det att den skadelidande har förlorat sin rätt till talan mot anläggningsinnehavaren. Den skadelidandes rätt mot en skadeståndsskyldig tredje man preskriberas emellertid i allmänhet enligt allmänna reg­ ler, dvs. först tio år från det skadan uppkom. Med hänsyn härtill kan det hända att den skadelidande inte riktar sitt anspråk mot den skadeståndsskyldige tredje mannen förrän treårsfristen har gått ut. Om den senares återkravsrätt skulle preskriberas i och med att den skadelidandes anspråk mot anläggningsinnehavaren preskriberas, skulle han i ett sådant fall vara avskuren från möjligheten att rikta återkrav mot anläggningsinnehavaren. En sådan ordning är inte tillfredsställande. Pariskonventionen innehåller visserligen inte några särbestämmelser för dessa fall, men eftersom konventionsbestämmelserna om korttidspreskription i sin helhet är fakultativa torde denna omständighet inte hindra att problemet blir löst genom natio­ nell lagstiftning. I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevaran­ de paragraf, att preskriptionstiden för den som vill göra gällande återkrav enligt 15 § första eller andra stycket räknas från den dag då ersättnings­ anspråket riktades mot den återkravsberättigade. I förhållande till promemorieförslaget har med anledning av ett påpekande under remissbehand­ lingen skett en formell förenkling av bestämmelsen.

Andra stycket I andra stycket första punkten har upptagits en regel om tioårspreskription i överensstämmelse med 8 § första stycket andra punkten i den provi­ soriska lagen. Utgångspunkten för tioårsfristens beräkning är dagen för atomolyckan. Särskilt vid fortvarighetstillstånd som läckage e. d. kan det 5f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

138 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

emellertid vara svårt att fastställa tidpunkten för preskriptionstidens bör­ jan. Konventionen och dess motiv lämnar inte något klart besked om när preskriptionstiden i sådana fall skall börja löpa. För egen del ansluter jag mig emellertid till atomskadeutredningens uttalande, att de skadelidandes intressen skulle betänkligt eftersättas, om tioårstiden fick anses ta sin bör­ jan innan fortvarighetstillståndet upphört. I andra stycket andra punkten har i nära anslutning till motsvarande konventionsbestämmelse intagits en särskild regel om tjugoårig preskrip­ tion för fall då skadan har orsakats av atomsubstans som olovligen tillgri­ pits, förlorats eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits. I dessa fall löper preskriptionstiden ut senast när tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet, förlusten eller övergivandet. Bestämmelsen kan bli tillämplig t. ex. i fråga om skada till följd av att en behållare med atomsubstans sjunker vid en fartygsförlisning men först lång tid därefter fräts sönder av havsvattnet så att radioaktiva produkter läcker ut och kontaminerar vattnet. Regeln förut­ sätter för sin tillämpning, att ämnet vid tiden för olyckan inte på nytt hade tillvaratagits av en anläggningsinnehavare. Har så skett, löper bara en tio­ årig preskriptionstid från dagen för olyckan enligt huvudregeln. Den tioåriga preskriptionstiden är, liksom den särskilda tjugoårsfristen, absolut. En skadelidande som inte har väckt talan inom tio år från dagen för olyckan är alltså avskuren från rätten till ersättning av anläggningsinnehavaren, även om skadan skulle ha yppats så sent att han praktiskt sett inte har haft möjlighet att väcka sin talan före fristens utgång. För sådana fall innehåller emellertid 32 § en regel som öppnar möjlighet för den skade­ lidande att i stället få ersättning av staten. Jag återkommer till denna regel vid 32 §. Som en tredje punkt i andra stycket av förevarande paragraf har tagits in en regel som grundar sig på art. 8. d. i Pariskonventionen. Denna bestäm­ melse i konventionen är i sin tur betingad av dennas jurisdiktionsregler. Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada och atom­ olyckan har inträffat utanför konventionsslaternas områden, skulle med tillämpning av konventionens huvudregel om behörig domstol— att talan skall väckas i den stat där den ansvarige anläggningsinnehavarens anlägg­ ning ligger — talan kunna väckas vid domstolar i skilda stater. För att lösa denna kompetenskonflikt har i konventionen föreskrivits, att det i sådant fall skall tillkomma den särskilda konfliktdomstol som jag har omnämnt i det föregående att utse behörigt forum. Men det kan komma att förflyta viss tid från det olyckan har inträffat och till dess konfliktdom­ stolen hinner meddela sitt beslut. Särskilt i sådana fall av tillgrepp, förlust etc. som avses i andra stycket andra punkten kan preskriptionstiden kom­ ma att löpa ut innan konfliktdomstolen har fattat sitt beslut. Konventionen föreskriver därför, att en skadelidande som inom tioårstiden har väckt talan vid någon av de domstolar som är behöriga enligt huvudregeln om juris­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 139

diktion är bevarad vid sin talerätt, trots att han inte har väckt talan inom samma tid vid det fornm som anvisas av konfliktdomstolen, under förut­ sättning dock att han har iakttagit vad konfliktdomstolen kan ha föreskri­ vit om skyldighet att väcka talan vid den anvisade domstolen inom viss tid efter det domstolen meddelat sitt beslut. På motsvarande sätt är den ska­ delidande bevarad vid sin rätt till talan, om han inom tioårstiden hos en konventionsstat har hemställt, att denna skall begära hos konfliktdom­ stolen att behörigt forum anvisas, och därefter väcker sin talan vid anvi­ sat forum inom tid som bestämts av konfliktdomstolen. Att art. 8. d. hän­ visar endast till art. 8.a. och inte också till art 8.b. och c., som innehåller reglerna om en subsidiär tjuguårsfrist i vissa fall resp. korttidspreskription, torde bero på ett förbiseende av redaktionell art vid 1964 års revision av konventionen. Under 1966—67 års expertöverläggningar i Paris rådde också full enighet om att art. 8.d. skall läsas som om den hänvisade också till art. 8.b. och c. Situationer av denna art kommer självfallet att bli sällsynta. Det har där­ för inte ansetts nödvändigt att överföra konventionstexten till svensk lag. I förslaget har i stället bara tagits upp en bestämmelse enligt vilken det ankommer på Kungl. Maj :t att föreskriva att den som lidit skada skall vara bevarad vid sin rätt till ersättning, trots att talan inte väckts vid svensk domstol inom här föreskriven tid, om det är nödvändigt för att uppfylla Pariskonventionens bestämmelser. Pariskonventionen innehåller i art. 8.e. en dispositiv regel om att den som inom föreskriven tid bär väckt sin ersättningstalan skall ha rätt att utvidga sin talan, om skadan har förvärrats efter utgången av preskriptionstiden och behörig domstol inte har meddelat en slutgiltig dom (»final judgment»). Som atomskadeutredningen anfört torde för vår del de allmänna reglerna i 13 kap. rättegångsbalken vara tillräckliga i detta hänseende. Konventionsbestämmelsen har därför inte föranlett någon motsvarande reglering i före­ varande förslag (jfr prop. 1960: 140 s. 44 f.). Av hänvisningen i 21 § första stycket till 5, 6, 7, 8, 9 och 15 §§ framgår motsättningsvis, att preskriptionsreglerna i denna paragraf inte gäller be­ träffande regressanspråk enligt 18 § andra stycket eller statens regresstalan med stöd av 35 §. I sitt remissyttrande över 1962 års förslag framhöll medicinalstyrelsen att ett registreringsförfarande, genom vilket det i anslutning till en olycka skulle kunna slås fast, att de potentiellt skadelidande hade befunnit sig inom om­ rådet och varit utsatta för bestrålningsrisk, skulle bli av avgörande bety­ delse för många i fråga om deras möjligheter att göra gällande sin ersättningsrätt. Det kunde enligt styrelsen lämpligen anbefallas vederbörande länsstyrelse att i händelse av en atomolycka vidta åtgärder för sådan registre­ ring. Även om tanken att införa ett registreringssystem kan vara värd ytter­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ligare överväganden synes spörsmålet närmast böra få sin lösning inom ra­ men för 1960 års lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Som framhålls i departementspromemorian bör f. ö. ett sådant system knappast genomföras utan ett föregående utredningsarbete. Jag har av dessa skäl ansett mig inte böra nu lägga fram några förslag i frågan.

Tredje stycket Preskriptionsreglerna i första och andra styckena av förevarande paragraf bör sammanställas med reglerna i 32 § om ersättning av statsmedel för sena skador. I ett tredje stycke av paragrafen har därför gjorts en hänvisning till sistnämnda paragraf (jfr 8 § andra stycket i den provisoriska lagen).

Försäkring

22 §.

I anslutning till Pariskonventionens bestämmelser i art 10. a. om obliga­ torisk försäkring innehåller förevarande paragraf regler om försäkrings­ plikt för innehavare av atomanläggning i Sverige. Paragrafen överensstäm­ mer med 22 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 10 § första och andra styckena i den provisoriska lagen.

Första och andra styckena Innehavare av atomanläggning i Sverige kan enligt Pariskonventionen bli ansvarig för atomskada inte bara enligt svensk lag utan också enligt lagen i annan konventionsstat. Försäkringsplikten måste följaktligen omfatta hans ansvarighet både enligt den svenska atomansvarighetslagen och enligt mot­ svarande lagstiftning i annan konventionsstat. Eftersom ansvarsbeloppets storlek skall bestämmas enligt lagen i anläggningsstaten, behöver försäk­ ringsplikten inte omfatta högre ansvarsbelopp än som bestämts i den statens lag. Visserligen medger Pariskonventionen enligt art. 7. e., att kon­ ventionsstat i fråga om vissa olyckor under transitering av atomsubstans över dess område i sin lagstiftning föreskriver, att innehavare av anläggning i annan konventionsstat skall svara med högre belopp än som gäller enligt lagen i den staten. I och med tillkomsten av tilläggskonventionen och med den anslutning som denna inom kort kan väntas få bland Pariskonventio­ nens signatärmakter torde emellertid bestämmelsen mista sin praktiska betydelse. Jag har därför i likhet med atomskadeutredningen inte ansett det behövligt att i den svenska lagen föreskriva försäkringsplikt för innehavare av anläggning i Sverige också beträffande det högre ansvars­ belopp som undantagsvis kan komma att gälla för honom under transitering över utländskt område. I enlighet med det sagda har försäkringsplikten en­ ligt förslaget begränsats till att avse det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 141

Försäkring skall enligt konventionen godkännas av »the competent public authority». I likhet med vad som gäller enligt den provisoriska lagen har i förslaget föreskrivits, att svensk anläggningsinnehavares försäkring skall godkännas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt Kungl. kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 247) med vissa förordnanden enligt atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) får godkännande av försäkring meddelas av försäkringsinspektionen. Jag förutsätter att mot­ svarande befogenhet skall tillkomma denna myndighet också enligt den nya lagen. Det torde f. n. inte vara möjligt att teckna försäkring per händelse. Detta har också förutsetts under konventionsarbetet. Av konventionsmotiven par. 49 andra stycket framgår, att konventionen inte hindrar att försäkring i stället tecknas per anläggning. I enlighet härmed skall enligt förevarande förslag liksom enligt den provisoriska lagen försäkringen få tecknas så att den gäller för anläggningen och följaktligen inte är helt konform med an- 1 äggningsinnehavarens ansvarighet per händelse. De särskilda problem som blir en följd av att ansvarighet och försäkring inte täcker varandra helt har i förslaget lösts på principiellt samma sätt som i den provisoriska lagen. .lag återkommer härtill vid 23 §. Förslaget bygger på att den skadelidande skall kunna vända sig med sina ersättningsanspråk direkt mot försäkringsgivaren (24 §). Under förarbetena till den provisoriska lagen (prop. 1960: 140 s. 53) diskuterades frågan, i vad mån försäkringsgivaren skall kunna till befrielse från ansvarighet åberopa sådana omständigheter som försummad premiebetalninng, åsidosättande av säkerhetsföreskrifter, fareökning och liknande omständigheter som är hänförliga till anläggningsinnehavaren. Denna fråga har i allt väsentligt kunnat lösas genom regeln i 24 § om rätt till s. k. direkt talan. Därigenom har man undgått att tillgripa den omväg som tvingande regler om försäkringsvillkorens utformning innebär. I anslutning till nämnda regel om rätt för skade­ lidande till direkt talan mot försäkringsgivaren har sålunda i 25 § sista stycket föreskrivits, att försäkringsgivaren inte kan till befrielse från ansvalighet mot den skadelidande aberopa omständighet som beror av annan än denne, med undantag givetvis för det fall att försäkringen helt har upphört alt gälla. Enligt uttrycklig föreskrift i 26 § skall dessa bestämmelser gälla också när utländsk lag i övrigt är tillämplig på försäkringsavtalet eller atom­ anläggningen är belägen i utlandet. Ingenting hindrar att försäkring helt eller delvis tecknas hos försäkrings­ givare i utlandet. Liksom fallet är f. n. blir det Kungl. Maj :t eller den myn­ dighet som Kungl. Maj :t utser som får avgöra om försäkringen skall tecknas hos svensk försäkringsgivare med del-credere-ansvar för den utländska återlörsäkiingen ellei om direktförsäkring i utlandet skall godtas. Lagen medger i princip att försäkringsskyddet byggs upp genom ett antal försäkringar som tecknas direkt hos olika utländska försäkringsbolag utan solidarisk ansva­ righet för försäkringsgivarna.

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Regler om att staten skall vara befriad från försäkringsplikt och om möj­ lighet att under vissa betingelser befria även annan anläggningsinnehavare från försäkringsplikten har tagits upp i 27 §. Regeln i 21 § andra stycket andra punkten om eu tjugoårig preskriptions­ tid i vissa fall ger upphov till problem när det gäller försäkringsplikten. Bl. a. under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonventionen för­ klarade representanter för den internationella försäkringsmarknaden, att försäkringsgivarna i sådana fall som det här gäller under inga förhållanden kan täcka anläggningsinnehavarens ansvarighet under längre tid än tio år, räknat från tillgreppet, förlusten eller övergivandet av atomsubstansen. Så länge man på försäkringshåll inte ändrar ståndpunkt i denna fråga, måste anläggningsinnehavarens ansvarighet för olyckor som inträffar under de sista tio åren av tjugoårsperioden täckas på annat sätt än genom ansvars­ försäkring. Troligtvis kommer någon annan möjlighet inte att stå till buds än att staten träder in som garant. Så kan enklast ske genom att staten god­ känner försäkring som inte täcker ansvarigheten för olyckor som inträffar senare än tio år efter förlusten eller övergivandet. Staten blir nämligen då enligt 28 § i förslaget automatiskt skyldig att själv garantera ersättningar­ na för skador genom sådana olyckor. De närmare villkoren för att staten skall göra åtaganden av denna art torde få bli föremål för förhandlingar med vederbörande anläggningsinnehavare. Några legislativa åtgärder torde i varje fall inte vara nödvändiga.

Tredje stycket I likhet med den provisoriska lagen öppnar förslaget möjlighet för anläggningsinnehavaren att teckna separat försäkring för ansvarighet under transport. En uttrycklig bestämmelse härom, motsvarande 10 § andra styc­ ket b) andra punkten i den provisoriska lagen, har tagits upp i tredje styc­ ket av förevarande paragraf.

23 §. Paragrafen grundar sig på art. 10. a. i Pariskonventionen och innehåller bestämmelser om försäkringsbeloppets storlek. Den överensstämmer med 23 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 10 § tredje stycket i den provisoriska lagen.

Första stycket Enligt den provisoriska lagen kan försäkring tecknas per anläggning, men försäkringsbeloppet skall då utgöra 30 milj. kr., dvs. överstiga an­ svarsbeloppet med 5 milj. kr. Eftersom ansvarsbeloppet enligt nu föreva­ rande förslag kan variera mellan 25 och 50 milj. kr., måste motsvarande bestämmelse i den nya lagen utformas pa ett annat sätt. Det bör föreskri­ vas att en viss relation skall upprätthållas mellan ansvarsbelopp och för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 143

säkringsbelopp. Enligt den provisoriska lagen skall försäkringsbeloppet överstiga ansvarsbeloppet med 20 procent. Detta har jag ansett represen­ tera en lämplig avvägning. I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att i fall som anges i 22 § andra stycket a) — dvs. när försäkringen tecknas per händelse — försäkringsbeloppet skall motsvara minst det belopp som gäller som ansvarsbelopp för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket och att i fall som anges i 22 § andra stycket b) — dvs. när för­ säkringen tecknas per anläggning — beloppet skall motsvara minst 120 procent av nämnda ansvarsbelopp. En sammanställning av bestämmelserna i 17 § tredje stycket med reg­ lerna i 22 och 23 §§ om försäkringspliktens omfattning och försäkrings­ beloppets storlek ger vid handen, att det föreskrivna lägsta försäkringsbe­ loppet inte innefattar ersättning för ränta och rättegångskostnader. Med tanke särskilt på det fallet att försäkringen har tecknats per anläggning och lörsäkringsbeloppet följaktligen skall överstiga ansvarsbeloppet har det i klarhetens intresse ansetts böra komma till uttryck i lagtexten att inte heller den överskjutande delen av försäkringssumman får tas i anspråk för täckande av ränte- och rättegångskostnader. I enlighet härmed har som tredje punkt i första stycket intagits bestämmelse, att ränta och ersättning för rättegångskostnad ej inräknas i försäkringsbeloppet. I praktiken torde de skadelidandes anspråk på ersättning för ränta och rättegångskostnad bli säkerställda i betryggande omfattning ändå, eftersom man kan räkna med att försäkringsbolagen i atomansvarighetspoliserna åtar sig att svara för ut­ dömda räntor och rättegångskostnader intill ett belopp motsvarande viss procentuell andel — sannolikt cirka 5 procent — av försäkringsbeloppet.

Andra stycket I 23 § andra stycket har upptagits en bestämmelse som motsvarar 10 § sista stycket sista punkten i den provisoriska lagen. Den innehåller, att om föi säkringen har tecknats på sätt som anges i 22 § andra stycket under b) och försäkringsfall inträffar som kan antas ensamt eller i förening med tidigare försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren, det åligger denne att snarast ta tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen upp till minst 120 procent av ansvarsbeloppet. Angående den närmare innebörden får jag hänvisa till vad som har anförts i prop. 1960: 140 (s. 52 f.).

24 §. Paragrafen grundar sig på art. 6. a. i Pariskonventionen och innehåller bl. a. föreskrift om rätt för ersättningsberättigad att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren. Den överensstämmer med 24 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

144 Kungl. Majrts proposition nr 25 år 1968

Konventionen har överlämnat åt nationell lagstiftning (enligt art. 14. b. lex fori) att avgöra om direkt talan mot försäkringsgivaren skall tillåtas. Hänvisningen till nationell lag medför, att en bestämmelse i sådan lag om direkt talan blir tillämplig också i fråga om försäkringar som bar tecknats i annat land eller som har tecknats för den ansvarighet som åvilar innehavare av anläggning i annat land än jurisdiktionslandet. Den provisoriska lagen innehåller inte någon bestämmelse om direkt ta­ lan. Det huvudsakliga skälet därtill var att grannländernas kommittéer vid tiden för lagens tillkomst hyste tvekan på denna punkt och att man på svensk sida inte ville föregripa kommande diskussioner. Under det fort­ satta nordiska samarbetet har principiell enighet uppnåtts mellan de fins­ ka, norska och svenska delegerade. Bestämmelser som bygger på principen om direkt talan har sålunda tagits upp i det norska lagförslaget och torde komma att tas in också i det finska förslaget. På dansk sida har man där­ emot inte annat än för ett speciellt fall ansett motsvarande regler vara önsk­ värda. Atomskadeutredningen framhöll som avgörande skäl för en bestämmelse om direkt talan, att den skadelidande därigenom får möjlighet att direkt få en dom som kan verkställas mot försäkringsgivaren, även om denne hör hemma i utlandet. I sitt remissyttrande över 1962 års förslag hemställde Svenska försäk­ ringsbolags riksförbund, att bestämmelsen om direkt talan skulle utgå ur förslaget. Förbundet anförde bl. a., att om en skada behöver gå till rätte­ gång, det kommer att te sig praktiskt för försäkringsgivaren att ingå som intervenient på anläggningsinnehavarens sida. Även om så ej sker, kunde förbundet inte föreställa sig att någon försäkringsgivare skulle vilja försöka undandra sig sitt ansvar om anläggningsinnehavaren-försäkringstagaren döms till skadestånd i ett mål. Detta torde enligt förbundet gälla även ut­ ländska försäkringsgivare. Förbundet kunde sålunda inte finna att några starkare skäl föreligger att införa »direct action» mot försäkringsgivarna. Förbundet anförde vidare, att om anläggningsinnehavaren upphört med sin verksamhet och det inte är möjligt för en skadelidande att vända sig mot denne, det enligt förslaget kvarstår möjlighet till »direct action» mot försäk­ ringsgivaren. Detta kan innebära att försäkringsgivaren kan ställas inför krav på ersättning inemot tio år efter en atomolycka och långt efter det av­ talsförhållandet mellan försäkringsgivaren och anläggningsinnehavaren har upphört. Försäkringsgivaren ställs då inför oöverstigliga utredningsproblem, eftersom han inte längre har anläggningshavaren att samarbeta med. Det syntes förbundet rimligt att statens mer på skälighetsbedömning grundade ansvar här träder in. I departementspromemorian har med anledning av förbundets kritik an­ förts att i de av förbundet först berörda fallen det inte rimligen kan inne­ bära någon olägenhet för försäkringsgivaren, att den skadelidande bär en

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 145

formell rätt till direkt talan, under det att en sådan möjlighet för den ska­ delidande innebär en viss trygghet. I fall då anläggningsinnehavaren har upphört med sin verksamhet framträder enligt promemorian trygghetssynpunkten med än större styrka. Försäkringsgivaren å sin sida kan som försäkringsvillkor föreskriva, att anläggningsinnehavaren skall vara skyl­ dig att biträda försäkringsgivaren i utredningsarbetet i detta fall. Det är enligt promemorian inte sannolikt att några svårigheter uppkommer i prak­ tiken i det hänseende som riksförbundet har berört. I varje fall finns det enligt promemorian inte tillräckliga skäl att för dessa fall ersätta regeln om direkt talan med en bestämmelse om statligt garantiansvar. I sitt remissyttrande över departementspromemorian har Svenska för­ säkringsbolags riksförbund återkommit till frågan. Förbundet har särskilt framhållit de svårigheter som kan drabba en försäkringsgivare, om han ställs inför ersättningsanspråk avseende en anläggningsinnehavare, vilken har nedlagt sin verksamhet efter det att en olycka har inträffat. Förbun­ det har ifrågasatt om inte en föreskrift kan införas i lagen om att sådant material som drift journaler etc., som kan komma att behövas vid en ut­ redning, skall bevaras under viss tid efter det att verksamheten har av­ vecklats. Bestämmelsen kunde eventuellt innebära skyldighet för en an­ läggningsinnehavare som avvecklar sitt företag att inleverera material av denna art till koncessionsmyndigheten, som därefter skulle ha att bevara materialet under viss tid efter det företaget lagts ned. Av skäl som har anförts i utredningsförslagen anser jag att lagen bör innehålla en bestämmelse om rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren. Som har framhållits i departementspromemorian torde de olägenheter som en regel om direkt talan kan medföra för försäkringsgivarna kunna be­ mästras genom en lämplig utformning av försäkringsvillkoren. Om det mot förmodan skulle visa sig svårt att på denna väg lösa problemen, kan det möjligen bli aktuellt att ta upp frågan om att införa särskilda lagbestäm­ melser för att tillgodose försäkringsgivarnas intressen. Jag är emellertid inte beredd att f. n. förorda en legislativ reglering av frågan enligt de riktlinjer Svenska försäkringsbolags riksförbund anvisat. Frågan huruvida rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren föreligger skall som nämnts avgöras enligt lex fori. För att säkerställa att talan kan föras mot försäkringsgivaren också i fall när innehavare av atomanlägg­ ning i utlandet har att svara inför svensk domstol har i 26 § föreskrivits att bestämmelserna i 24 § skall gälla också i sådana fall. I redaktionellt hänseende har 24 § utformats efter förebild av 3 § första stycket trafikförsäkringslagen. Av formuleringen framgår, att förhållandet mellan anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren inte berörs. I den delen överensstämmer förslaget med den provisoriska lagen (jfr prop. 1960: 140 s. 50). Regeln i 24 § är tillämplig på försäkringsgivarens förhållande till såväl

146 Kurtgl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

den skadelidande som var och en annan som enligt lagen kan rikta ersätt­ ningsanspråk mot anläggningsinnehavaren i anledning av atomskada, ex­ empelvis enligt 15 §.

25 §. Denna paragraf, som grundar sig på art. 10. b. i Pariskonventionen, inne­ håller vissa regler om ansvarighet för försäkringsgivaren trots att försäk­ ringsavtalet har upphört. Den överensstämmer med 25 § i promemorieförslaget och motsvarar 12 § i den provisoriska lagen. I första stycket föreskrivs, att om försäkringsavtalet efter uppsägning eller på annan grund upphört, försäkringsgivaren likväl är ansvarig mot den skadelidande för ersättning i anledning av atomolycka som inträffat inom två månader, räknat från den dag skriftlig anmälan om tiden för avtalets upphörande inkom till myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Gäller för­ säkringen skada som uppkommer under transport av atomsubstans och har sådan transport påbörjats före utgången av nämnda tid, upphör dock för­ säkringsgivarens ansvarighet mot den skadelidande inte förrän transporten avslutats. Andra stycket innehåller, att första stycket inte tillämpas be­ träffande atomolycka som inträffar efter det att en ny försäkring har trätt i kraft. Dessa bestämmelser överensstämmer i sak med 12 § i den provi­ soriska lagen. En skillnad i avfattningen av första stycket första punkten är betingad av att enligt det nya förslaget talan skall kunna föras direkt mot försäkringsgivaren. I förhållandet mellan försäkringsgivaren och an­ läggningsinnehavaren gäller däremot försäkringsavtalet. I detta kan alltså med bindande verkan för anläggningsinnehavaren tas in föreskrift om rätt för försäkringsgivaren att utöva regressrätt mot anläggningsinnehavaren ex­ empelvis för det fall att en olycka inträffar under den tid försäkringsav­ talet tvångsvis har förlängts enligt förevarande paragraf. När innehavare av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig, blir frågan huruvida ny försäkring har meddelats att bedöma enligt anläggningsstatens lag. I tredje stycket av förevarande paragraf har tagits upp eu bestämmelse som kompletterar 24 § och ger uttryck åt förslagets ståndpunkt beträffande direkt talan mot försäkringsgivaren. Den har samma lydelse som motsva­ rande bestämmelse i 19 § trafikförsäkringslagen och innehåller, att försäk­ ringsgivaren inte i vidare mån än som följer av första eller andra stycket kan till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa omstän­ dighet som beror av annan än denne. Regeln gäller även mot den som har åtagit sig att tillhandahålla annan säkerhet för anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt 27 § andra stycket i förslaget eller motsvarande bestäm­ melse i annan lconventionsstats lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 147

26 §. Denna paragraf grundar sig på art. 6. a. och 14. b. i Pariskonventionen och innehåller bestämmelse om att reglerna i 24 och 25 §§ — om direkt talan och om försäkringsgivares ansvarighet trots försäkringsavtalets upp­ hörande — äger tillämpning i fall då talan om ersättning enligt lagen får väckas i Sverige, även om utländsk lag är tillämplig på förhållandet mellan försäkringsgivaren och anläggningsinnehavaren eller anläggningen ligger utom riket. Paragrafen överensstämmer med 26 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen. Den medför, att lagens regler om direkt talan blir tillämpliga i alla de fall då svensk domstol är behörig och således svensk lag tillämpas vid prövning av anspråk på ersättning för atomskada, dvs. i praktiken huvudsakligen när olyckan har inträffat i Sve­ rige eller när den har skett på internationellt vatten och innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig.

27 §. Paragrafen grundar sig på art. 10. a. i Pariskonventionen och innehåller bestämmelser om undantag från den i 22 § föreskrivna försäkringsplikten och om annan säkerhet än försäkring. Den överensstämmer med 27 § i pro­ memorieförslaget och har delvis sin motsvarighet i 11 § i den provisoriska lagen.

Första och andra styckena Pariskonventionen medger att anläggningsinnehavarens ansvarighet sä­ kerställs genom ekonomisk garanti av annan art än ansvarsförsäkring. Be­ stämmelser om sådan säkerhet har tagits upp i förevarande paragraf. Första och andra styckena motsvarar 11 § i den provisoriska lagen, som behandlats närmare i prop. 1960: 140 s. 53 f. Enligt första stycket i förevarande para­ graf är staten undantagen från försäkringsplikt enligt 22 § i förslaget. Andra stycket innehåller, att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer äger från försäkringsplikten befria anläggningsinnehavare som ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt lagen och mot­ svarande lagstiftning i annan konventionsstat samt visar att han på till­ fredsställande sätt sörjt för reglering av uppkommande skador. I sitt betänkande »Atomansvarighet I» (s. 53 f.) uttalade atomskadeutredningen att uttrycket »ställer betryggande säkerhet» torde omöjliggöra att enbart självrisk godkänns som säkerhet, ett uttalande som utredningen upprepade i »Atomansvarighet II» (s. 82). I sitt remissyttrande över sist­ nämnda förslag uttalade Aktiebolaget Atomenergi tveksamhet, om sär­ skilda krav på ekonomisk säkerhet måste uppställas, när exempelvis ett flertal större kommuner gemensamt äger en atomanläggning. Bolaget sy­ nes närmast förorda, att kommunal självrisk bör kunna godtas i ett sådant fall. I departementspromemorian uttalas i anslutning härtill, att den före­

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

slagna lagtexten inte formellt utesluter att en större kommun eller en sam­ manslutning av kommuner under speciella förhållanden tillåts stå själv­ risk och att atomskadeutredningens nyss återgivna uttalande inte bör tol­ kas så bokstavligt, att det helt utesluter att även andra offentligrättsliga subjekt än staten under särskilda förhållanden kan tillåtas att stå själv­ risk. Jag ansluter mig i princip till uttalandena i promemorian. Det bör få an­ komma på Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t utser för ända­ målet att avgöra om kommunal självrisk i ett givet fall kan godtas. Eftersom försäkringsplikten omfattar anläggningsinnehavarens ansvarig­ het enligt såväl svensk lag som motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat, har möjligheten att byta ut försäkring mot annan säkerhet enligt lagförslaget getts samma omfattning.

Tredje stycket

Som tredje stycke i paragrafen har tagits in en bestämmelse som sak­ nar motsvarighet i den provisoriska lagen. Den innehåller, att vad som i lagen föreskrivs om försäkring äger motsvarande tillämpning i fråga om säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande bestämmelser i an­ nan konventionsstats lag. Bestämmelsen motiveras av den i 24 § föreslagna regeln om direkt talan mot försäkringsgivaren. Om ansvarigheten har täckts av annan säkerhet än försäkring, skall sålunda den skadelidande kunna vända sig direkt mot den som gentemot anläggningsinnehavaren har förbundit sig att tillhandahålla säkerhet eller på annat sätt svara för dennes ersättningsförpliktelser. Den skadelidande måste vidare i ett sådant fall vara fredad mot invändningar som hänför sig till förhållandet mellan anläggningsinnehavaren och garanten. Även bestämmelserna i 25 § första och andra styckena bör få motsvarande tillämpning, när försäkring har bytts ut mot annan säkerhet.

Ersättning av statsmedel Lagförslaget innehåller bestämmelser om statsansvar i 28—35 §§. Av dessa avser 28 § den subsidiära statsgarantin inom ramen för anläggnings­ innehavarens ansvarsbelopp, 29—31 §§ ersättning för katastrofskador enligt tilläggskonventionen, 32 § ersättning för s. k. sena skador och 33 § ersätt­ ning för katastrofskador i andra fall. I 34 § föreskrivs vissa undantag från 28, 29 och 33 §§. Slutligen meddelas i 35 § bestämmelser om statens regress­ rätt. 28 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om subsidiär statsgaranti och över­ ensstämmer med 28 § i promemorieförslaget. Den har sin motsvarighet i 13 § första stycket i den provisoriska lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 149

Första stycket Pariskonventionen bygger på den förutsättningen, att en konventionsstat som godkänner försäkring per anläggning — dvs. en försäkring som inte täcker anläggningsinnehavarens ansvarighet per händelse och följaktligen inte uppfyller föreskrifterna i art. 10 i konventionen — kan göras folkrättsligt ansvarig för att det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinneha- \aien stai till de skadelidandes förfogande vid varje olycka (konventionsmotiven par. 49 fjärde stycket). Det torde följaktligen vara nödvändigt att staten utan inskränkning ikläder sig ett subsidiärt ansvar för den ersätt­ ningsskyldighet som enligt konventionen åvilar innehavare av atomanlägg­ ning i Sverige. Men även i andra fall, t. ex. vid insolvens hos försäkringsgivaren eller avspärrning, som omöjliggör för utländsk försäkringsgivare att tillhandahålla försäkringsbeloppet, är det rimligt att staten ikläder sig ansvar. Utredningsförslagen intar också den ståndpunkten att den subsidiära statsgarantin bör gälla utan territoriell inskränkning i alla de fall då innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig för skadan, oavsett var för­ säkringen har tecknats. Förslagen har i denna del lämnats utan erinran under remissbehandlingen och bör enligt min mening godtas. Som har framhållits i »Atomansvarighet II och III» bör å andra sidan svenska staten inte ikläda sig något garantiansvar för de förpliktelser som åvilar innehavare av anläggning i annan konventionsstat. Det får ankomma på anläggningsstaten, vars myndigheter har att pröva och godkänna för­ säkring eller säkerhet, att sörja för att förpliktelserna fullgörs också i fråga om skador som uppkommer i Sverige. Enligt atomskadeutredningens förslag år 1962 skulle statsansvaret inträ­ da, när den ersättningsberättigade kunde visa, att han inte hade kunnat få ut skadeståndet av vare sig anläggningsinnehavaren eller försäkringsgiva­ ren. Den danska lagen av år 1962 har en något avvikande regel, som inne­ bär att staten träder in så snart det visar sig att den skadelidande inte kan få ut sin ersättning ur en föreliggande försäkring. Vid remissbehand­ lingen av atomskadeutredningens förslag anförde Aktiebolaget Atomenergi, att det system som har lagfästs i Danmark är mest konsekvent, eftersom innebörden av ansvarighetssystemet vid reaktordrift är, att anläggnings­ innehavaren inte själv skall stå risken för skadestånd utan i stället har ålagts att teckna försäkring eller ställa annan säkerhet. Denna mening har beaktats i departementspromemorian. Enligt denna är det en omgång för de skadelidande som fördröjer skaderegleringen, att de skall behöva göra gällande sina anspråk och söka exekution hos anläggningsinnehavaren. När ersättning inte har kunnat utgå ur försäkringen — försäkringsgivaren är t. ex. insolvent — torde förhållandena regelmässigt vara sådana, att sta­ ten med hänsyn till de allmänna intressen som är förenade med atomenergi­ verksamheten i landet inte anser sig kunna låta det gå till exekution i anläggningsinnehavarens tillgångar. Staten torde således i själva verket kom­

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

ma att träda in med den subsidiära statsgarantin utan att det har visats att den skadelidande inte har kunnat få ut ersättningen av anläggningsinnehavaren. En föreskrift som innehåller ett sådant villkor skulle sålunda stan­ na på papperet men komplicera skaderegleringen. Om det i ett särskilt fall anses, att anläggningsinnehavaren hör slutligt svara för någon del av er­ sättningen, kan detta resultat enligt promemorian nås genom att staten regressvis återkräver utgivna belopp av anläggningsinnehavaren. Detta gäl­ ler bl. a. fall när anläggningsinnehavaren har försummat att teckna försäk­ ring eller ställa säkerhet. I enlighet härmed innehåller 28 § första stycket i promemorieförslaget att skadeståndet utges av staten, när den ersättningsberättigade visar, att han inte har kunnat få ut skadeståndet av anläggningsinnehavarens försäk­ ringsgivare. Förslaget har på denna punkt vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen. Jag har också för egen del anslutit mig till detta för­ slag. Liksom motsvarande bestämmelse i den provisoriska lagen tar regeln främst sikte på tre typfall: l:o) när försäkringsgivaren är insolvent eller på grund av krig, avspärrning e. d. inte kan fullgöra sina skyldigheter; 2:o) när säkerhet som har ställts i stället för försäkring visar sig vara otillfreds­ ställande, och 3:o) när försäkringen är tecknad för anläggningen och inte per händelse samt två eller flera olyckor inträffar i tät följd, så att för­ säkringssumman inte räcker. Självfallet är regeln tillämplig även i andra fall så snart försäkringsgivaren brister i skyldigheten att täcka skadestånd intill ansvarsbeloppet, oavsett anledningen därtill. Statens garantiansvar enligt förevarande paragraf gäller till förmån inte bara för skadelidande utan också för den som har rätt att göra regressan­ språk gällande mot anläggningsinnehavaren enligt 15 §. De skäl som har föranlett undantagen från kanalisationsprincipen i 14 § tredje stycket mo­ tiverar inte, att ansvaret för atomskada i något fall slutligen drabbar trans­ portör eller annan som har nödgats utge ersättning för skadan och är be­ rättigad att återkräva ersättningen av vederbörande anläggningsinnehavare. Om alltså en skadelidande har kunnat vända sig mot en transportör men i stället valt att rikta sitt anspråk mot anläggningsinnehavaren och försäk­ ringsgivaren men inte har kunnat få ut sin ersättning ur försäkringen, får han enligt den föreslagna bestämmelsen ersättning av staten, även om han inte har gjort något försök att i stället få ersättning av transportören. Och en transportör eller annan som är regressberättigad mot anläggningsinne­ havaren och som har betalat ersättning till den skadelidande är berättigad att få ersättning av statsmedel så snart han visar att regressansvaret inte har kunnat utkrävas av försäkringsgivaren. Kravet att den ersättningsberättigade visar sig inte ha kunnat få ut er­ sättningen av försäkringsgivaren kan i vissa fall vara uppfyllt trots att han inte fört talan mot försäkringsgivaren utan har fått en dom bara mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 151

anläggningsinnel:m aren. Innehavaren av en atomanläggning i Sverige kan ha att svara inför domstol i annan konventionsstat i mål om ersättning för atomskada. Om det inte föreligger rätt enligt den statens lag att väcka talan direkt mot försäkringsgivaren, saknar den skadelidande möjlighet att väcka talan mot denne, eftersom svensk domstol ju i ett sådant fall inte är behörig att ta upp ersättningsanspråk som grundar sig på konventionen. Men den skadelidande bör tydligen vara berättigad att få ersättning av staten redan när han visat att han inte har kunnat få en frivillig uppgörelse med försäk­ ringsgivaren. En annan sak är att staten i ett sådant fall enligt 35 § i för­ slaget äger återkräva det utgivna beloppet av försäkringsgivaren, och en sådan regresstalan kan väckas vid svensk eller utländsk domstol enligt all­ männa regler. Genom en tidigare omnämnd reservation till Pariskonventionen har Väst­ tyskland och Österrike förbehållit sig rätt att tillämpa konventionen be­ träffande sådana olyckor i resp. stat som är en följd av krigshandlingar e. 1. eller av allvarliga naturkatastrofer av osedvanlig art. Reservationen innebär, att innehavaren av en atomanläggning i Sverige kan bli ansvarig i Västtyskland eller Österrike för en olycka av angivet slag. Särskilt i fråga om olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. är det emellertid inte tilltalande, att svenska staten skall stå subsidiärt garantiansvar. I den nya lagen bör därför göras undantag för olyckor av denna art. Av skäl som kommer att ut­ vecklas närmare vid 29 och 33 §§ bör motsvarande undantag göras, när det gäller statens katastrof ansvar enligt dessa paragrafer. En för samtliga fall gemensam undantagsregel har därför tagits upp i 34 § i förslaget. Mot­ svarande undantagsbestämmelser återfinns i de övriga nordiska lagförsla­ gen.

Andra stycket

Som tidigare nämnts kan enligt art. 7. e. och f. i Pariskonventionen en konventionsstat i fråga om olyckor som inträffar inom dess eget område under transitering av atomsubstans föreskriva, att innehavare av anlägg­ ning i annan konventionsstat skall svara med högre belopp än det ansvars­ belopp som gäller enligt lagen i anläggningsstaten. Under konventionsförhandlingarna har dessa regler mött starkt motstånd från svensk sida. Den svenska staten bör inte åläggas ansvar för ersättningsbelopp som en svensk anläggningsinnehavare kan komma att förpliktas betala på grund av en sådan föreskrift utöver det ansvarsbelopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket i förevarande förslag. Visserligen torde den nyssnämnda be­ stämmelsen i konventionen som tidigare framhållits förlora sin betydelse i och med att tilläggskonventionen träder i kraft och vinner anslutning från majoriteten av Pariskonventionens signatärmakter. Men den bör ändå för­ anleda en begränsningsregel i den svenska lagen. Som andra stycke av fö­ revarande paragraf har därför i överensstämmelse med promemorieförsla-

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

get intagits en bestämmelse av innehåll att ersättning enligt första stycket inte utgår med högre belopp än som motsvarar det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket i förslaget.

29 — 31 §§.

I 29—31 §§ meddelas bestämmelser om ersättning av statsmedel vid vissa katastrofolyckor. Dessa bestämmelser grundas på tilläggskonventionen, och de allmänna överväganden som ligger till grund för dem har i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen.

29 §. Denna paragraf ansluter sig till art. 2 i tilläggskonventionen och anger de grundläggande förutsättningarna för ersättning av statsmedel enligt tillläggskonventionen.

Första stycket Som tidigare nämnts utgör tilläggskonventionens ersättningssystem ett komplement till Pariskonventionen, på vilken de bestämmelser som behand­ lats i det föregående grundar sig. Förevarande paragraf gäller sålunda den del av ersättningen som faller utanför det s. k. första steget, dvs. utanför anläggningsinnehavarens ansvarighet. Enligt art. 2 i tilläggskonventionen är konventionens ersättningssystem tillämpligt beträffande skada som orsakas av annan atomolycka än sådan som i sin helhet inträffar inom en stat som inte har tillträtt tilläggskonven­ tionen. Vidare föreskriver art. 2 som villkor för tilläggskonventionens tilllämpning, att jurisdiktion enligt Pariskonventionen tillkommer domstolar­ na i stat som har tillträtt tilläggskonventionen, enligt vad jag förut har nämnt här benämnd Brysselstat. När det gäller att på grundval av dessa föreskrifter bestämma tillämpningsområdet för förevarande paragraf är först att märka, att det i fråga om olyckor som inträffar inom en stat som inte är ansluten till Pariskonventionen redan av 3 § i förslaget följer att de inte omfattas av lagens bestämmelser. Och i fråga om olyckor som i sin helhet inträffar inom stat som har tillträtt Pariskonventionen men inte tilläggskonventionen följer av Pariskonventionens jurisdiktionsregler, att svensk domstol inte är behörig domstol. Med hänsyn härtill synes det vara tillräckligt att i förevarande paragraf göra en hänvisning till de på Pariskonventionens jurisdiktionsregler byggda bestämmelserna i 36 § första styc­ ket om svensk domstols behörighet. Enligt tilläggskonventionen art. 2 är det vidare en förutsättning för kon­ ventionens tillämplighet, att den ansvarige anläggningsinnehavarens anlägg­ ning vid tiden för atomolyckan fanns upptagen på en i art. 13 nämnd lista över konventionsstaternas atomanläggningar för fredliga ändamål. I art. 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 153

föreskrivs, att varje konventionsstat skall se till att alla atomanläggningar i Pariskonventionens mening, som är belägna inom dess område och an­ vänds för fredliga ändamål, blir upptagna på en lista, vilken skall föras av den belgiska regeringen. Varje regering skall vid deponerandet av sitt ratifi­ kations- eller anslutningsinstrument tillhandahålla den belgiska regeringen fullständiga uppgifter rörande sådana anläggningar i vissa hänseenden som nämns i art. 13. I frågan om konventionens tillämplighet utgör denna lista exklusivt bevismedel. Om anläggningen inte fanns upptagen på listan vid tiden för olyckan, blir tilläggskonventionen inte tillämplig, även om det kan visas att anläggningen hade bort vara upptagen på listan. I anslutning här­ till har förevarande paragraf begränsats till fall då ansvarigheten åvilar innehavare av sådan atomanläggning som är belägen i Sverige eller annan Brysselstat och som används för fredliga ändamål samt vid tiden för atom­ olyckan fanns upptagen på den i art. 13 i tilläggskonventionen nämnda lis­ tan. Tilläggskonventionen gör vidare i art. 2 en begränsning i fråga om de ska­ dor som omfattas. I direkt anslutning därtill innehåller första stycket en uppräkning under a), b) och c) av de skador för vilka ersättning av stats­ medel skall utgå. Denna uppräkning omfattar atomskador som uppkommit a) i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen (Bryssel­ stat); b) på eller över det fria havet ombord på ett fartyg eller luftfartyg, som är registrerat i Sverige eller annan Brysselstat; och c) på eller över det fria havet i annat fall, om skadan tillfogats Brysselstat eller medborgare i sådan stat, varvid dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg utgår endast om detta vid tiden för atomolyckan var registrerat i Bryssel­ stat. Begränsningen i fråga om fartyg och luftfartyg till sådana som är registrerade i Brysselstat innebär bl. a. att ersättning inte kan utgå för skada på ett i Sverige hemmahörande men inte registreringspliktigt fartyg. Det torde emellertid inte vara förenligt med tilläggskonventionen att utvidga paragrafens tillämpningsområde att omfatta även skada på sådant fartyg. I särskilt ömmande fall kan dock givetvis ersättning av statsmedel utges en­ ligt särskilt beslut av statsmakterna enligt grunderna för 33 § i förslaget, I fråga om skador under c) har uttryckligen angivits, att det är registre­ ringen vid tiden för atomolyckan som är avgörande för om skada på fartyg eller luftfartyg skall vara ersättningsgill. Motsvarande gäller beträffande de skador som anges under b).

Andra stycket

Enligt art. 2. b. i tilläggskonventionen kan stat, som tillträder konven­ tionen, med det egna landets medborgare jämställa dem som är stadigva­ rande bosatta i landet. Denna möjlighet får praktisk betydelse endast för vissa skador som uppkommer på eller över det fria havet. Den har införts enligt önskemål av Danmark och Norge, vilka torde komma att införa reg­

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ler i detta hänseende. Då sådana regler måste respekteras av övriga Brysselstater, har en erinran härom tagits in i andra stycket första punkten. Den innehaller sålunda, att vid tillämpning av första stycket som medborgare i stat som tillträtt tilläggskonventionen räknas även den som enligt lagen i sådan stat är att anse som stadigvarande bosatt i den staten och i fråga om rätt till ersättning enligt tilläggskonventionen jämställs med medborgare i nämnda stat. Tilläggskonventionen innehåller i art. 2. c. en definition av uttrycket »medborgare i konventionsstat» (»a national of a Contracting Party»), Detta uttryck i artikeln skall omfatta konventionsstat — dvs. Brysselstat — eller delstat (motsvarande) i Brysselstat som utgör federal statsbildning, samt offentlig- eller privaträttsliga juridiska personer eller andra sammanslut­ ningar som har sitt säte eller annars är hemmahörande (»established») i Brysselstat (»a Contracting Party or any of its constituent sub-divisions, or a partnership, or any public or private body whether corporate or not established in the territory of a Contracting Party.»). Det svenska uttrycket »medborgare» torde inte utan vidare kunna ges en så vidsträckt innebörd. Särskilt gäller detta beträffande juridisk person, som utan att i egentlig mening ha sitt säte i en konventionsstat bedriver verksamhet där genom ett avdelnings- eller filialkontor eller i övrigt under sådana förhållanden att den är att anse som »established» i den staten. Det bär därför ansetts påkallat att ge en anvisning om att uttrycket »medbor­ gare» här skall anses omfatta även vissa andra kategorier än fysiska per­ soner. Så bar skett i andra stycket andra punkten. Där sägs, att med med­ borgare i stat som tillträtt tilläggskonventionen likställs bolag, förening el­ ler annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, vilken har sitt säte i eller eljest är hemmahörande i sådan stat. Det har inte synts nöd­ vändigt att vid sidan av Brysselstat särskilt nämna delstat (motsvarande) i sådan stat. Vad beträffar sammanslutningar av olika slag har lydelsen anknutits till rättegångsbalkens forumregler för juridiska personer (RB 10 kap. 1 § tredje stycket; jfr 11 kap. 2 §). Tilläggskonventionen synes emel­ lertid förutsätta, att även sammanslutningar utan rättskapacitet i princip kan bli ersättningsberättigade, under förutsättning nämligen att de är att anse som »established» i en Brysselstat. Det är uppenbart att en sådan sammanslutning inte kan tillåtas uppträda som part inför domstol. Däremot kan det tänkas, att de enskilda medlemmarna i sammanslutningen gemen­ samt väcker ersättningsanspråk. Om någon eller flera av dem är medbor­ gare i en stat som inte har tillträtt tilläggskonventionen, uppkommer frå­ gan om de likväl är ersättningsberättigade på den grund att de är förenade i en sådan sammanslutning eller organisation som enligt tilläggskonven­ tionen är ersättningsberättigad, trots att den inte utgör vad vi menar med en juridisk person. Frågan får besvaras i rättstillämpningen från fall till fall under hänsynstagande till samtliga omständigheter. Härvid får beaktas

Kungl. Maj ris proposition nr 25 år 1968 155

bl. a., om sammanslutningen eller organisationen erkänns som juridisk person i annan stat, till vilken den på ett eller annat sätt har anknytning. I övrigt torde paragrafen i detta hänseende få tillämpas ganska liberalt, sär­ skilt i betraktande av att den inskränkning i ersättningsrätten som görs på grund av nationalitet allmänt sett ter sig främmande för svensk rättsupp­ fattning. Tydligt är, att en inrättning eller sammanslutning som har sitt säte i en Brysselstat är att anse som »established» i den staten och följaktligen är ersättningsberättigad. Detta har kommit till uttryck i lagtexten. Kretsen av de ersättningsberättigade är emellertid större. I lagförslaget har därför gjorts ett tillägg av innebörd att även inrättning som »eljest är hemma­ hörande i sådan stat» skall höra hit. Det får ankomma på domstolarna att med beaktande av de rättspolitiska skälen för ersättningsrättens begräns­ ning till Brysselstaternas medborgare närmare bestämma vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en inrättning eller en sammanslutning skall anses hemmahörande i en Brysselstat. Innebörden av att vissa sammanslutningar utan rättskapacitet i ersättningshänseende får samma ställning som juridiska personer torde vara, att enskilda fysiska personer i kraft av sitt medlemskap i en sammanslutning, som med analogisk tillämpning av reglerna för juridiska personer kan sägas vara hemmahörande i en Brysselstat, får rätt till ersättning enligt föreva­ rande paragraf för skada på egendom i vilken de på grund av medlemskapet är delägare, trots att de i övrigt inte är ersättningsberättigade. Bestämmel­ sen kan tänkas få praktisk betydelse exempelvis för ett enkelt bolag eller ett partrederi, som är hemmahörande i en Brysselstat, om nämligen någon av bolagsmännen eller medredarna är medborgare i annan stat än Bryssel­ stat och på den grund inte har rätt till ersättning för skada som tillfogas honom på eller över det fria havet. I ett sådant fall skall ersättning enligt denna paragraf utgå för skada på egendom som »tillhör» bolaget eller re­ deriet. Det får även här överlämnas åt domstolarna att finna en tillämp­ ning av bestämmelsen som står i överensstämmelse med konventionen. Det föreslagna uttrycket »annan sådan inrättning» avses inrymma även offentligrättsliga subjekt. Det kan uppkomma fall då det för anläggningsinnehavaren gällande an­ svarsbeloppet är otillräckligt därför att skada på transportmedlet skall er­ sättas ur beloppet enligt anläggningsstatens lag (jfr Pariskonventionen art. 7. c.) eller därför att Pariskonventionens tillämpningsområde enligt anlägg­ ningsstatens lag har utvidgats till att gälla även skada i icke-konventionsstat. Enligt art. 14. b. i tilläggskonventionen får hänsyn inte las till sådana skador, när övriga Brysselstaters skyldighet att bidra till ersättningarna inom tredje steget skall bestämmas. Anläggningsstaten får alltså ersätta sådana skador med egna statsmedel utan rätt att inräkna ersättningarna i andra steget. När jurisdiktion tillkommer domstol i annan Brysselstat än

156 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

anläggningsstaten, är följaktligen jurisdiktionsstaten inte heller skyldig att förskottera ersättningar för sådana skador. Med det system som jag förordar för genomförande av tilläggskonventionen, nämligen att jurisdiktionsstaten skall påta sig det primära an­ svaret mot de skadelidande för ersättningarna inom både andra och tredje stegen, torde det knappast vara möjligt att införa särskilda undantags­ regler beträffande de ersättningsbelopp som enligt det sagda inte skall tas i beräkning vid bestämmande av ersättningarna inom andra och tredje stegen. Jurisdiktionsstaten har emellertid självfallet en oinskränkt återkravsrätt mot anläggningsstaten beträffande sådana belopp. De praktiska tillämpningsproblem som undantagsvis kan tänkas uppkomma här hän­ för sig inte till de nu föreslagna civilrättsliga reglerna om statens ansvar mot de skadelidande utan till de inbördes uppgörelserna mellan jurisdik­ tionsstaten och anläggningsstaten samt mellan den förstnämnda och övriga Brysselstater. Som jag har nämnt i samband med behandlingen av It § i förslaget möjliggör art. 9 i Pariskonventionen att konventionsstat (anläggnings­ staten) i sin nationella lag bestämmer att anläggningsinnehavarens ansva­ righet skall omfatta även olycka i följd av allvarlig naturkatastrof. Någon sådan utvidgning av tillämpningsområdet skall enligt förevarande förslag inte göras i fråga om olyckor för vilka innehavare av atomanläggning i Sve­ rige är ansvarig. Men om annan Brysselstat genom nationell lag bestäm­ mer, att sådana olyckor skall omfattas av anläggningsinnehavarens ansva­ righet, blir också tilläggskonventionen i princip tillämplig. Har olyckan inträffat i Sverige, tillkommer jurisdiktion svensk domstol och svensk lag blir tillämplig. De särbestämmelser för sådana fall som tilläggskonventio­ nen innehåller måste därför återspeglas i den svenska lagen. De bestämmel­ ser jag nu åsyftar finns i art. 14. b. i tilläggskonventionen och innebär, att anläggningsstaten inte kan åberopa »utvidgningen» av Pariskonventionen mot annan Brysselstat, när det gäller ersättningar av statsmedel inom andra och tredje stegen, utan att den andra staten har gett sitt samtycke. Om jurisdiktion tillkommer annan Brysselstat än anläggningsstaten och jurisdiktionsstaten inte har lämnat sådant samtycke, innebär detta att re­ geln i art. 11. a. i tilläggskonventionen om skyldighet för jurisdiktionsstaten att förskottera ersättning inom andra steget inte är tillämplig. Vidare är anläggningsstaten inte berättigad till bidrag från annan Brysselstat till er­ sättning inom tredje steget, om inte denna stat har lämnat sitt samtycke därtill. En Brysselstat, som inte avser att utnyttja möjligheten enligt art. 9 i Pariskonventionen att utvidga anläggningsinnehavarens ansvarighet och som inte heller anser sig böra ge ett generellt samtycke enligt art. 14.b., har följaktligen inte anledning att införa några på tilläggskonventionen grun­ dade regler om statsansvar vid olyckor av ifrågavarande art utan bör tvärt­ om i sin interna lag göra undantag från reglerna om statsansvar enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 157

tilläggskonventionen för sådana olyckor. Den tidigare nämnda tysk-österrikiska reservationen beträffande olycka i följd av krigshandling e. 1. sak­ nar betydelse i detta sammanhang, eftersom den bara avser olyckor i Väst­ tyskland resp. Österrike. Därav följer nämligen att annan stats domstolar inte blir behöriga och att alltså inte heller annan än tysk resp. österrikisk lag blir tillämplig i sådana fall. Den undantagsregel som enligt det sagda är behövlig har i förslaget tagits upp i den tidigare berörda 34 §, enligt vilken ersättning enligt bl. a. nu före­ varande paragraf inte utgår i anledning av atomolycka som avses i 11 § andra stycket, dvs. olycka i följd av krigshandling e. 1. eller allvarlig na­ turkatastrof av osedvanlig art.

30 §. Denna paragraf grundar sig på art. 1 samt 14. a. och b. i tilläggskonven­ tionen och innehåller en hänvisning till vissa tidigare paragrafer i för­ slaget som skall tillämpas på den ersättning som utgår av statsmedel en­ ligt 29 § i förslaget. Den överensstämmer så när som på en redaktionell jämkning med 30 § i promemorieförslaget. I den mån tilläggskonventionen inte innehåller särskilda bestämmelser skall ersättning av statsmedel bestämmas med tillämpning av reglerna i Pariskonventionen. Det följer av art. 1 i tilläggskonventionen. Vissa sär­ bestämmelser som innefattar avvikelser från Pariskonventionen finns i art. 6 och 7 samt 14. b. i tilläggskonventionen. Art. 6 ansluter sig till reglerna i art. 8 i Pariskonventionen om tioårspreskription, om särskild tjugoårsfrist i fråga om atomsubstans som stu­ lits etc. och om förlängning av preskriptionstiden i de fall som anges i Pariskonventionen art. 8. d. Enligt art. 8. a. i sistnämnda konvention kan förlängning av den tioåriga preskriptionstiden ske genom bestämmelse i nationell lag. På denna punkt avviker emellertid tilläggskonventionen från Pariskonventionen i det att den tar hänsyn endast till de ersättningsan­ språk som väckts inom tioårstiden. En skadelidande, som på grund av sådan nationell lag väcker anspråk mot anläggningsinnehavaren efter tioårsfristens utgång, är således inte berättigad till ersättning enligt tilläggs­ konventionen. I nu förevarande lagförslag har den möjlighet till förlängning av tioår sfristen som Pariskonventionen erbjuder inte utnyttjats. I 21 § andra stycket föreskrivs sålunda en tioårig preskriptionstid för talan om skadestånd. Tilläggskonventionen föranleder därför inte någon särskild be­ stämmelse på denna punkt. Art. 7 i tilläggskonventionen föreskriver, att om en Brysselstat med stöd av art. 8. c. i Pariskonventionen inför korttidspreskription genom nationell lag, preskriptionstiden skall bestämmas till tre år. Denna bestämmelse har beaktats i före var ande förslag, som innehåller treårsregeln i 21 § första stycket.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Föreskrifterna i art. 14. b. om att en utvidgning genom nationell lag av Pariskonventionens tillämpningsområde med stöd av art. 2, 7. c. eller 9 i nämnda konvention inte får åberopas mot övriga Brysselstater i fråga om dessas skyldighet att betala eller bidra till ersättning inom andra eller tredje steget har behandlats vid 29 §. Huvudprincipen att Pariskonventionens ersättningsbestämmelser skall gälla också i fråga om ersättningarna enligt tilläggskonventionen innebär bl. a., att det har lämnats åt nationell lag att avgöra frågor om skadestån­ dets art, form och omfattning liksom frågan om ersättningarnas rättvisa fördelning (Pariskonventionen art. 11). För det fall att maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter inte förslår till full ersättning för skadorna måste dock enligt art. 8 i tilläggskonventionen fördelningsgrunderna vara desamma för ersättningarna inom alla tre stegen. Tilläggskonventionen kräver inte att nu berörda frågor regleras på för­ hand genom lagstiftning utan de kan i den nationella lagen överlämnas till avgörande i administrativ ordning i varje särskilt fall efter det att olyckan har inträffat. Ett avgörande argument mot att lämna hithörande frågor öppna i lagstiftningen utgör emellertid bestämmelserna i tilläggs­ konventionen art. 11. b. Där föreskrivs för det fall att jurisdiktion till­ kommer domstol i annan Brysselstat än anläggningsstaten, att sådana be­ stämmelser rörande skadeståndets art, form och omfattning som meddelas efter olyckan skall fastställas av jurisdiktionsstaten efter konsultationer med anläggningsstaten. Det kan emellertid befaras, att det vid sådana konsultationer kan uppstå vissa intressemotsättningar, som gör det svårt att nå ett för de skadelidande tillfredsställande resultat. Med hänsyn här­ till bör i enlighet med vad som föreslagits i departementspromemorian hit­ hörande frågor regleras i lag.

Första stycket I departementspromemorian har föreslagits, att ersättningen av statsme­ del skall bestämmas enligt de grunder som gäller för ersättningen inom första steget. I promemorian diskuteras emellertid möjligheten att göra av­ steg från regeln i 17 § andra stycket i förslaget om begränsning av ersätt­ ning för personskada, så att skadeståndet kan fyllas ut genom ersättning av statsmedel till ett högre maximibelopp eller till det belopp som utgör full er­ sättning. Även om en sådan ordning inte torde medföra någon nämnvärd ekonomisk belastning för staten, är det enligt promemorian inte en rimlig ordning att vid en och samma olycka skilda ersättningsgränser för person­ skada skall tillämpas beträffande olika skadelidande, beroende på om de är berättigade till ersättning enligt tilläggskonventionen eller inte. Det är enligt promemorian också otillfredsställande, att omfattningen av rätten till ersätt­ ning för personskada vid en atomolycka i Sverige skall vara beroende av om dén ansvarige anläggningsinnehavaren hör hemma i en Brysselstat eller i en

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 159

annan konventionsstat. En nödvändig konsekvens av den ifrågasatta ord­ ningen skulle därför enligt promemorian bli, att staten åläggs skyldighet alt utge supplerande ersättning intill det högre maximibeloppet eller beloppet av full ersättning också i de fall som inte omfattas av tilläggskonventionen. Ett annat skäl som enligt promemorian talar för att regeln om begränsning av personskadeersättning får absolut giltighet är önskemålet om nordisk rättslikhet. Sådan ersättning döms i Danmark och Norge regelmässigt ut med väsentligt lägre belopp än i Sverige. Den ståndpunkt som har intagits i departementspromemorian i dessa frågor har under remissbehandlingen med ett undantag lämnats utan er­ inran. Föreningen Sveriges häradshövdingar har menat att önskemålet om nordisk rättslikhet inte kan vara något särskilt bärande argument, efter­ som någon motsvarande begränsningsregel inte finns i de danska och norska lagförslagen. Föreningen har också ifrågasatt, om en annan ordning måste leda till att staten åläggs att betala supplerande ersättning även i fall som inte omfattas av tilläggskonventionen. Föreningen har därvid hänvisat till att man vid utarbetandet av de danska och norska förslagen tydligen varit av en annan mening. Några betänkligheter mot ett sålunda utvidgat stats­ ansvar anser föreningen f. ö. inte föreligga. Häradshövdingeföreningen synes inte ha beaktat påpekandet i departe­ mentspromemorian, att personskadeersättningar i Danmark och Norge redan med tillämpning av allmänna regler utgår med väsentligt lägre belopp än i Sverige och att följaktligen en sådan begränsning av personskadeersätt­ ningarna som har föreslagits i departementspromemorian bidrar till den nordiska rättslikheten. Några principiella meningsskiljaktigheter mellan de nordiska kommittéerna i hithörande frågor har inte kommit till uttryck. Eftersom man i de övriga länderna över huvud inte har föreslagit några regler om begränsning av personskadeersättning, har man där inte heller haft anledning att ta ställning till den nu aktuella frågan rörande ersätt­ ningarna av statsmedel. Frågan får givetsvis mindre betydelse, om begräns­ ningsbeloppet som jag har föreslagit höjs till 1 milj. kr. per person. Med hänsyn härtill och på de skäl som har anförts i departementspromemorian för den där föreslagna ordningen biträder jag promemorieförslaget på den­ na punkt. I enlighet med det anförda skall i fråga om grunderna för fastställande av ersättning av statsmedel enligt 29 § gälla detsamma som för den ersätt­ ning anläggningsinnehavaren har att utge. För tydlighetens skull har det ansetts lämpligt att genom hänvisning till de bestämmelser i förslaget som gäller för ersättning inom första steget göra en erinran om vilka principer som skall tillämpas. I enlighet härmed innehåller första stycket av denna paragraf, att ersätt­ ning av statsmedel enligt 29 § bestäms enligt de grunder som anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra stycket. 11 § första stycket

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

avser objektivt ansvar, 12 § undantag för skada på »on-site property» och i vissa fall för skada på transportmedel samt 13 § tillämpning i övrigt av all­ männa skadeståndsregler och frågan om verkan av den skadelidandes medvållande. Tillämpningen av 17 § andra stycket innebär, att det samman­ lagda ersättningsbelopp som anläggningsinnehavaren och staten har att utge i anledning av personskada är begränsat till 1 milj. kr. per person. För det fall att en personskadas belopp överstiger 1 milj. kr. skall således vid be­ stämmande av hur stor supplerande ersättning staten har att betala det be­ lopp som anläggningsinnehavaren ålagts att utge dras från detta maximi­ belopp.

Andra stycket Den rätt till återkrav mot anläggningsinnehavaren som föreligger enligt art. 6. d. i Pariskonventionen torde ha sin motsvarighet i fråga om ersätt­ ning av statsmedel enligt tilläggskonventionen. En bestämmelse härom har tagits upp som andra stycke i förevarande paragraf. Där föreskrivs, att be­ stämmelserna i 15 § om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning äger motsvarande tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad som utgivits i anledning av atomskada, för vilken ersättning av statsmedel skall utgå enligt 29 §. Denna återkravsrätt riktar sig i första hand mot den stat som är ersättningsskyldig i förhållande till de skadelidande eller, i fråga om ersättningar inom tredje steget, den stat som har påtagit sig er­ sättningsskyldighet. Hänvisningen i andra stycket till 15 § får ingen praktisk betydelse i fråga om 15 § första stycket andra punkten eller andra stycket, eftersom dessa lagrum avser endast ersättning för skada som inte omfattas av den svenska lagens på tilläggskonventionen byggda bestämmelser. Vid tillämpning av 15 § tredje stycket i förslaget skall frågan, om den som gör gällande återkrav själv svarar för skadan, bedömas enligt reglerna i 35 § andra stycket i förslaget om statens regressrätt och inte enligt 20 §. Detta har dock inte ansetts behöva komma till särskilt uttryck i lagtexten. Mellan 20 § första stycket och 35 § andra stycket föreligger bara den skill­ naden att anläggningsinnehavaren enligt förstnämnda lagrum kan göra gäl­ lande regressrätt även mot den som genom avtal atagit sig att svara för skadan, under det att 35 § andra stycket talar endast om regress mot den som har orsakat skadan uppsåtligen. Att ett avtal som anläggningsinnehava­ ren har ingått om regressrätt mot annan inte binder hans avtalspart i för­ hållande till staten, när det gäller ersättning av statsmedel enligt 29 §, föl­ jer av sig självt. I princip kan naturligtvis även staten göra gällande regress­ rätt med stöd av avtal som den själv har ingått, men det har inte ansetts behövligt att meddela en särskild regel härom. En sådan regel skulle f. ö. sakna praktisk betydelse, eftersom ett sådant avtal knappast kan tänkas komma till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 161

31 §. Denna paragraf grundar sig på art. 3 och 15 i tilläggskonventionen och innehåller bestämmelser om maximibelopp för den ersättning som kan utgå Lotalt med anledning av en atomolycka. Den överensstämmer med 31 § i promemorieförslaget. Beloppet av de ersättningar som skall utgå av statsmedel enligt tilläggs­ konventionen är begränsat. Enligt art. 3 skall det sammanlagda beloppet av ersättningarna inom första, andra och tredje stegen inte överstiga 120 milj. betalningsenheter vid varje atomolycka. Värdet på betalningsenheten skall bestämmas på grundval av den definition av enheten som gällde enligt det europeiska monetära avtalet, när Pariskonventionen öppnades för under­ tecknande den 29 juli 1960. Räntor och rättegångskostnader skall inte räknas in utan skall enligt särskilda fördelningsregler betalas av anläggningsinnehavaren, anläggningsstaten och övriga Brysselstater. Tilläggskonventionen medger, att en Brysselstat avtalar med annan stat än Brysselstat om ersättning av statsmedel för atomskada, som inte omfat­ tas av tilläggskonventionen. Det kan t. ex. gälla skada som uppkommit inom den främmande statens område i följd av eu olycka i Brysselstaten eller skada som genom en olycka på eller över det fria havet drabbat medborga­ re i den främmande staten. I princip måste givetvis i ett sådant fall Bryssel­ staten själv betala ersättningarna enligt avtalet utan rätt att få bidrag av öv­ riga Brysselstater. Avtalet kan emellertid enligt konventionen föranleda en viss modifikation av regeln om begränsning av ersättningarna till 120 milj. betalningsenheter. I den mån avtalet inte ger de »utomstående» skadeli­ dande ersättning på förmånligare villkor än som gäller enligt lagen i Brys­ selstaten för rätt till ersättning enligt Pariskonventionen och tilläggskon­ ventionen, får nämligen enligt art. 15.b. i tilläggskonventionen ersättningar­ na enligt avtalet las i beräkning vid bedömande av om maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter överskrids och skadeersättningarna på grund därav skall reduceras. Om alltså ersättningarna enligt tilläggskonventionen och ersättningarna enligt det särskilda avtalet tillsammans överstiger 120 milj. betalningsenheter, reduceras också ersättningarna enligt tilläggskonventio­ nen, även om dessa sammanlagt för sig inte uppgår till nämnda belopp. När det gäller den berörda Brysselstatens skyldighet att bestrida eller bidra till ersättningarna inom andra resp. tredje steget, får däremot denna stat inte tillgodoräkna sig de ersättningar som den har betalat enligt det särskil­ da avtalet. Bestämmelsen i art. 15. b. är tillämplig vare sig det är jurisdiktionsstaten eller anläggningsstaten som har ingått avtalet. För det fall att ersättningarna enligt tilläggskonventionen måste ned­ sättas föreskriver art. 8, som tidigare nämnts, att bestämmelserna i jurisdiktionsstatens lag om grunderna för ersättningarna skall vara enhetliga inom alla tre stegen. Regler motsvarande nu berörda konventionsbestämmelser har tagits upp i förevarande paragraf. 6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Första stycket Första stycket innehåller som första punkt bestämmelse om begränsning av ersättningarna enligt tilläggskonventionen och sådant avtal som avses i art. 15. b. i tilläggskonventionen. Bestämmelsen avser det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall utges i följd av en atomolycka dels enligt 5—21 §§ och 29—30 §§ av innehavare av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel 15 i tilläggskonventionen. Detta sammanlagda belopp är genom bestämmelsen begränsat till ett belopp i svenska kronor motsvarande 120 milj. i det europeiska monetära avtalet den 5 augusti 1955 avsedda betalningsenheter, sådana dessa enligt artikel 24 i avtalet var bestämda den 29 juli 1960. För Sveriges del kan det möjligen bli aktuellt att ingå ett avtal enligt art. 15. b. med Finland, som kanske tills vidare väljer att stå utanför tillläggskonventionen. Om ett sådant avtal ingås, torde särskilda författnings­ bestämmelser få meddelas om grunderna för ersättning m. m. Därigenom blir det möjligt för behörig domstol att få sådan kännedom om avtalet och dettas innehåll som är nödvändig för att domstolen skall kunna tilllämpa förevarande paragraf på ett korrekt sätt. Om svensk domstol skall handlägga ersättningsanspråk mot innehavare av atomanläggning i utlan­ det och anläggningsstaten har ingått ett avtal av ifrågavarande slag med en »utomstående» stat, får det förutsättas att anläggningsstaten vid behov hos vederbörande svenska myndigheter påkallar tillämpning av art. 15. b. och därvid lämnar alla nödvändiga upplysningar om avtalet. Tilläggskonventionen innehåller inte som Pariskonventionen art. 7. b. in fine någon bestämmelse om att begränsningsbeloppet får konverteras till nationell valuta i avrundade tal. Begränsningsbeloppet har därför i lag­ texten angivits i betalningsenheter med anvisning till domstolarna att i det särskilda fallet verkställa konvertering till svenska kronor. När Pariskon­ ventionen öppnades för undertecknande, den 29 juli 1960, var enheten en­ ligt art. 24 i det monetära avtalet definierad som 0,88867088 gr fint guld. Denna definition gäller alltjämt. Den skall enligt tilläggskonventionen gälla vid dess tillämpning, även om art. 24 i det monetära avtalet ändras. Som andra punkt i första stycket har intagits bestämmelse, att ränta och ersättning för rättegångskostnad ej inräknas i begränsningsbeloppet. Dessa poster betalas alltså utöver sistnämnda belopp. De skall enligt art. 3. f. i konventionen betalas av anläggningsinnehavaren, anläggningsstaten resp. övriga Brysselstater till den del de är hänförliga till ersättningsbelopp inom första, andra resp. tredje steget. En uttrycklig bestämmelse härom i lagen torde inte vara behövlig.

Andra stycket Andra stycket innehåller beträffande ersättning av statsmedel enligt 29 och 30 §i§ — dvs. ersättningar inom andra och tredje stegen — bestämmelse om nedsättning motsvarande regeln i 19 § första stycket i fråga om den er­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 163

sättning anläggningsinnehavaren har att utge, dvs. ersättning inom första steget. Även när det gäller ersättning av statsmedel bör det finnas möjlig­ het att företa en preliminär nedsättning innan man med bestämdhet kan avgöra om begränsningsbeloppet förslår. I andra stycket andra punkten föreskrivs därför att 19 § andra stycket äger motsvarande tillämpning.

32 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador. Den överensstämmer med 32 § promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 13 § andra stycket i den provisoriska lagen. Mot­ svarande bestämmelser saknas i konventionerna. Enligt atomskadeutredningens förslag år 1962 skulle som huvudregel gälla, att ersättning av statsmedel för sena skador skulle utgå endast för skador som hade uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för vilken inne­ havare av atomanläggning i Sverige var ansvarig. Enligt atomskadeutredningen bör ett civilrättsligt ansvar för staten för sena skador, som uppkom­ mit i annan konventionsstat i följd av olycka för vilken innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig, göras beroende av ömsesidighet. Ut­ redningen föreslog i enlighet härmed möjlighet för Kungl. Maj:t att un­ der förutsättning av ömsesidighet utsträcka ansvarigheten till att gälla ock­ så skador utom Sverige. I fråga om sena skador, som uppkommit i Sverige genom olycka för vilken innehavare av anläggning i annan konventions­ stat svarar, utgick utredningen från att den främmande staten med tilllämpning av ömsesidighetsgrundsatser påtar sig ansvarighet för sådana skador. Promemorieförslaget överensstämmer väsentligen med 1962 års förslag och båda förslagen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Det har inte funnits anledning att avvika från vad sålunda föreslagits.

Första stycket Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelse om ersättning av statsmedel för sena skador som uppkommit här i landet i följd av olycka för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är an­ svarig. För att anspråket mot staten skall kunna göras gällande krävs enligt första punkten, att skadan har yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört enligt 21 § andra stycket i förslaget eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag men inom 30 år från dagen för olyckan. Hänvisningen till annan konventionsstats lag föranleds av att preskrip­ tionstiden enligt Pariskonventionen regleras av lex fori och statsansvar en­ ligt förevarande paragraf kan inträda även då lagen i annan konventions­ stat är tillämplig i fråga om anläggningsinnehavarens ansvarighet. Ersättning av statsmedel enligt förevarande paragraf kan utgå även i fall

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

då den skadelidande har väckt talan mot anläggningsinnehavaren om an­ språk på ersättning innan preskriptionstiden har gått till ända, nämligen om det är fråga om en helt ny skada. Är det däremot fråga om ett förvär­ rande av den tidigare skadan, är förevarande paragraf inte tillämplig. I så­ dant fall kan den skadelidande, om förbehåll gjorts i den första rättegången, under åberopande härav väcka ny talan mot anläggningsinnehavaren (jfr NJA 1933 s. 43). I en andra punkt i första stycket har införts en bestämmelse som syftar till att lösa problemet om ersättning för sådan skada som har yppats före preskriptionstidens utgång men så sent att det inte rimligen har kunnat begäras att den skadelidande skulle hinna väcka talan mot anläggnings­ innehavaren före preskriptionstidens utgång (jfr prop. 1960: 140 s. 46 och s. 76). Denna bestämmelse medger sålunda rätt till ersättning av statsmedel för skada som har yppats innan ansvarigheten upphört enligt de bestäm­ melser som avses i första punkten, om den skadelidande haft godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet att inom föreskriven tid väcka talan eller företa annan preskriptionsavbrytande åtgärd. Med annan preskriptionsavbrytande åtgärd avses sådan åtgärd som innebär preskriptionsavbrott när den sär­ skilda konfliktdomstolen skall avgöra jurisdiktionsfrågan.

Andra stycket I fråga om ersättningsgrunderna bör givetvis så långt möjligt likställighet råda mellan sådana skadelidande, vilkas skador har yppats så tidigt inom preskriptionstiden att de har kunnat framställa anspråk på ersättning av anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare enligt huvudregler­ na, och sådana skadelidande, vilkas skador har yppats så sent att de inte kunnat framställa anspråk på ersättning annat än enligt förevarande para­ graf. När supplerande ersättning av statsmedel utgått på grundval av tillläggskonventionens bestämmelser — dvs. enligt 29—31 §§ i lagförslaget — leder denna princip om likställighet mellan samtliga skadelidande till att ersättning för sena skador skall utges enligt samma grunder som ersätt­ ningarna enligt tilläggskonventionen. Detta innebär bl. a., att om ersätt­ ningarna enligt 29—31 §§ har måst nedsättas enligt 31 § andra stycket i förslaget därför att maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter inte har räckt till full ersättning, motsvarande reduktion bör ske av ersättningar en­ ligt förevarande paragraf för sena skador. Regler om ersättningsgrunderna har tagits upp i andra stycket av para­ grafen. Detta innehåller i en första punkt, att om skadestånd har nedsatts enligt 19 § första stycket och, i förekommande fall, 31 § andra stycket eller enligt motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag, ersättning­ en av statsmedel enligt denna paragraf nedsättes i samma mån. Hänvis­ ningen till sådana bestämmelser i annan konventionsstats lag som svarar mot nedsättningsreglerna i 19 § första stycket resp. 31 § andra stycket i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 165

svenska lagförslaget har gjorts med tanke på att paragrafen kan bli tillämp­ lig även när domstol i annan konventionsstat äger jurisdiktion över an­ språk mot anläggningsinnehavaren och följaktligen också ersättning enligt tilläggskonventionen betalas ut enligt bestämmelserna i den statens lag­ stiftning. Hänvisningen omfattar givetvis också sådana bestämmelser om ersättningarnas fördelning som bar utfärdats i annan konventionsstat men som inte har tagits in i en på konventionerna byggd lagstiftning utan har meddelats i särskild ordning efter det att olyckan har inträffat. Vidare innehåller andra stycket som andra och tredje punkt bestämmel­ ser av innehåll, att ersättningsskyldigheten i övrigt bestämmes som om an­ läggningsinnehavaren svarat för skadan och att anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust anmälas inom tid som anges i 21 § första styc­ ket hos myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Dessa bestämmelser över­ ensstämmer i sak med motsvarande regler i 13 § andra stycket i den provi­ soriska lagen.

Tredje stycket Som jag har nämnt förut föreslog atomskadeutredningen i 1962 års för­ slag bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att under förutsättning av ömse­ sidighet utsträcka bestämmelserna om ersättning för sena skador till att avse även skada som uppkommit utom Sverige. Utredningen förutsatte där­ vid, att kravet på ömsesidighet inte skulle utgöra hinder mot att bestäm­ melsen tillämpades i fråga om ersättning för skada på internationellt vat­ ten. Som framhållits i departementspromemorian är det dock tveksamt, om en sådan tillämpning kan stödjas på den föreslagna lydelsen. Under sär­ skilda förhållanden kan det dessutom finnas behov att kunna utge ersätt­ ning av svenska statsmedel för skada som uppkommit inom annan stats territorium, trots alt ömsesidighet inte föreligger. Så är exempelvis fallet när skada har drabbat besättning och passagerare ombord på svenskt fartyg medan detta befinner sig inom en främmande stats territorialvatten. Be­ stämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om ersättning även för sena skador som har uppkommit utom landet innehåller därför inte någon föreskrift om krav på ömsesidighet. I den delen överensstämmer förslaget med de danska och norska för­ slagen. Det får emellertid förutsättas, att Kungl. Maj :t bara i undantagsfall utnyttjar möjligheten att meddela förordnande enligt denna bestämmelse utan att ömsesidighet föreligger.

33 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om supplerande ersättning av stats­ medel i fall då ersättning inte utgår enligt tilläggskonventionens regler. Den överensstämmer i sak med 33 § i promemorieförslaget och har sin motsva­ righet i 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Ersättning enligt tilläggskonventionen utgår inte vid varje olycka som omfattas av den nu föreslagna lagen. Utanför konventionens tillämpnings­ område faller dels olyckor för vilkas skadeverkningar innehavare av atom­ anläggning i annan lconventionsstat än Brysselstat är ansvarig, dels regel­ mässigt olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. eller av allvarliga natur­ katastrofer. Därjämte görs undantag för vissa sådana skador som vid olyc­ kor på eller över det fria havet tillfogas person som inte är medborgare i eller skall likställas med medborgare i Brysselstat, och skador som på eller över det fria havet tillfogas fartyg eller luftfartyg som är registrerat i annan stat än Brysselstat. Dessa undantag har gett upphov till frågan, om i vissa katastroffall supplerande ersättning bör utgå av statsmedel i andra former än som behandlats i det föregående. Atomskadeutredningen tog i 1962 års förslag (27 §) upp en bestämmelse om katastrofskadeersättning av statsmedel, vilken svarade mot 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Den innebar, att om anläggningsinnehavares ansvarsbelopp inte förslog till full ersättning för skador som hade upp­ kommit i Sverige, ersättning för sådana skador skulle beredas av statsmedel enligt grunder som skulle fastställas av Kungl. Maj :t och riksdagen. Om ersättning för här i landet uppkomna sena skador hade nedsatts enligt föieskrifter i förslaget, skulle också sådan ersättning av statsmedel utgå. Den skulle då lämnas i form av tillägg till den ersättning som utgått med ned­ satt belopp. Bestämmelsen avsågs sålunda bli tillämplig endast i fråga om skador som hade uppkommit inom Sverige men skulle å andra sidan gälla oavsett om innehavare av anläggning i Sverige eller innehavare av anlägg­ ning i annan lconventionsstat var ansvarig i anledning av olyckan. Atomskadeutredningens förslag tillkom liksom den provisoriska lagen innan tilläggskonventionen hade avslutats. I departementspromemorian har intagits den ståndpunkten att den av atomskadeutredningen föreslagna ord­ ningen bör behållas beträffande sådana atomolyckor som inte omfattas av de på tilläggskonventionen grundade bestämmelserna i 29—31 §§. Även enligt promemorieförslaget är bestämmelsen tillämplig endast i fråga om skador som har uppkommit inom Sverige. Promemorieförslaget har i denna del inte föranlett några erinringar un­ der remissbehandlingen. Den föreslagna bestämmelsen har också med vissa redaktionella jämkningar tagits upp i förevarande paragraf. Denna inne­ håller sålunda, att om det ansvarsbelopp som gäller enligt 17 § första styc­ ket eller 18 § första stycket eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag inte förslår till ersättning för skada, som uppkommit i Sverige och ersättning av statsmedel ej utgår enligt 29—31 §§ eller i övrigt enligt tilläggskonventionen, ersättning av statsmedel bereds enligt grunder som fastställs av Kungl. Maj :t och riksdagen. Vidare följer i en andra punkt regeln, att i dessa fall sådan ersättning även lämnas i tillägg till ersättning som utges enligt 32 § för här i riket uppkommen skada, om sådan ersätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 167

ning nedsatts enligt andra stycket första punkten i nämnda paragraf. Med vissa jämkningar, som betingas främst av att bestämmelsen skall gälla endast sådana atomolyckor som inte omfattas av tilläggskonventionen och endast sådana skador som uppkommit här i landet, överensstämmer regeln i sak med 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Beträffande sist­ nämnda lagrum får jag hänvisa till vad som har anförts i prop. 1960: 140 s. 56 f. och i första lagutskottets utlåtande 1960: 35 s. 21. I redaktionellt hän­ seende har genom orden »i dessa fall» i andra punkten särskilt markerats, att tilläggsersättning enligt denna punkt inte utgår vid olyckor som om­ fattas av tilläggskonventionens ersättningsregler. Enligt 33 § promemorieförslaget skulle paragrafen i princip vara till­ lämplig i fråga om varje atomolycka, som inte omfattas av de ersättnings­ bestämmelser i den svenska lagen som bygger på tilläggskonventionen. Det är emellertid tydligt, att undantag måste göras också för det fall att er­ sättning enligt tilläggskonventionen utgår på grund av bestämmelser i an­ nan konventionsstats lag, t. ex. när innehavaren av en atomanläggning i annan Brysselstat är ansvarig för en atomolycka på internationellt vatten, vilken har inträffat så nära Sveriges gränser att skada har uppkommit bär. Denna begränsning har i förevarande förslag kommit till uttryck i lag­ texten genom att bestämmelsen för sin tillämpning kräver inte bara att er­ sättning av statsmedel ej utgår enligt 29—31 §§ i förslaget utan också att sådan ersättning ej utgår i övrigt enligt tilläggskonventionen. Tillämpningsområdets begränsning till bär i landet uppkomna skador innebär, att ersättning enligt denna paragraf inte utgår för sådana skador på eller över det fria havet som på grund av de särskilda undantagsreglerna i tilläggskonventionen inte omfattas av ersättningsreglerna i 29—31 §§. Saken torde emellertid få ringa praktisk betydelse. Det gäller här uteslu­ tande atomolyckor under transport av atomsubstans, och sannolikheten för att en transportolycka får sådan omfattning att ansvarsbeloppet inte förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande är mycket ringa. Men om en sådan situation mot förmodan skulle inträffa, utgör den omständigheten att statsmakterna inte genom lag har ålagts skyldighet att träda in med supplerande ersättning givetvis inget hinder mot att Kungl. Maj :t och riks­ dagen ändå beslutar att viss supplerande ersättning skall betalas av allmän­ na medel. I ömmande fall kan ett sådant ingripande från statens sida fram­ stå som befogat. Reglerna i denna paragraf blir tillämpliga även om domstol i annan konventionsstat är behörig att handlägga ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavaren och således den statens lag är tillämplig i fråga om dennes ersättningsskyldighet. Om sålunda innehavaren av en atomanläggning i stat, som har biträtt Pariskonventionen men inte tilläggskonventionen, är ansvarig för en olycka på internationellt vatten men i sådan närhet av svenskt område, att olyckan har orsakat skada i Sverige, utgår ersättning

168 Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

av statsmedel för sådan skada enligt förevarande paragraf, om ansvarsbe­ loppet inte förslår till full ersättning för skadorna. Motsvarande gäller, om t. ex. Finland tills vidare står utanför tilläggskonventionen och en kata­ strofolycka i en finsk atomanläggning ger upphov till skada på svenskt område. Som framgått av vad jag har anfört tidigare kan Pariskonventionens er­ sättningsbestämmelser genom föreskrift i anläggningsstatens nationella lag göras tillämpliga även på olycka som är en direkt följd av en allvarlig natur­ katastrof av osedvanlig art. Vidare har Västtyskland och Österrike gjort reservation beträffande rätten att tillämpa konventionen även på atom­ olyckor i resp. stat som orsakas av krigshandlingar e. 1. Det sagda har ak­ tualiserat frågan, om undantag för olyckor av de slag jag nu har nämnt bör göras från tillämpningsområdet för reglerna i 33 §. Vad först beträffar atomolyckor i följd av krigshandlingar e. 1. är det åtminstone teoretiskt tänkbart, att en sådan olycka inom västtyskt område medför skada i Sverige. Under förutsättning att Västtyskland inte har ut­ sträckt tilläggskonventionens tillämplighet till olyckor av denna art, skulle en tillämpning av de svenska bestämmelserna i 33 § om supplerande kata­ strofersättning av statsmedel kunna aktualiseras. Av principiella skäl bör emellertid svenska staten inte ha skyldighet att utge ersättning i ett sådant fall. Om innehavaren av en anläggning i annan konventionsstat är ansvarig enligt den statens lag för en atomolycka till följd av en allvarlig naturkata­ strof av osedvanlig art och olyckan har medfört skada i Sverige, blir reg­ lerna i förevarande paragraf i princip tillämpliga. Enligt förevarande lag­ förslag föreligger emellertid inte någon ersättningsskyldighet för staten i anledning av en sådan olycka i följd av naturkatastrof som en innehavare av anläggning i Sverige skulle ha svarat för, om den svenska lagen hade gjorts tillämplig beträffande sådan olycka. Staten bör då rimligtvis inte heller åläggas att utge ersättning, när innehavare av anläggning utom lan­ det är ansvarig. I enlighet med dessa överväganden har undantag från tillämpningsom­ rådet för 33 § gjorts för olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. och olyckor i följd av allvarliga naturkatastrofer av osedvanlig art. Undantagsregeln har tagits in i 34 §.

34 §. Genom denna paragraf undantas sådana atomolyckor som avses i 11 § andra stycket i förslaget — dvs. olyckor till följd av krigshandlingar e. 1. och olyckor i följd av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art — helt från tillämpningsområdet för bestämmelserna i 28 § om subsidiär statsgaranti och bestämmelserna i 29 och 33 §§ om supplerande statsansvar vid kata­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 169

strofolyckor. Bestämmelsen, som överensstämmer med 34 § i promemorieförslaget, har redan behandlats närmare i anslutning till de nu nämnda paragraferna. 35 §. Paragrafen, som delvis grundar sig på art. 5. och 10. c. i tilläggskonventionen, innehåller regler om regressrätt för staten i fråga om ersättning som har utgivits av statsmedel. Den överensstämmer med 36 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 13 § fjärde stycket i den provi­ soriska lagen.

Första stycket I fråga om ersättning, som staten har utgivit på grund av bestämmelserna i 28 § om subsidiärt statsansvar, har staten enligt paragrafens första stycke regressrätt mot anläggningsinnehavaren, försäkringsgivaren och den mot vilken anläggningsinnehavaren har återkravsrätt enligt 20 §. Tvekan kan möjligen råda i fråga om regressrätten mot anläggningsinnehavaren. Enligt den provisoriska lagen föreligger i praktiken regressansvar för denne bara när han har orsakat skadan uppsåtligen. Att anläggningsinnehavaren bör vara återbetalningsskyldig, om han har försummat sin försäkringsplikt eller skyldigheten att ställa motsvarande säkerhet, har emellertid synts uppenbart. I andra fall kan omständigheterna givetvis vara sådana, att regressansvaret helt eller delvis bör efterges. Att helt utesluta regressrätt i andra fall än de nyss nämnda har å andra sidan inte ansetts böra komma i fråga. Ett eftergivande av regressrätten i det särskilda fallet torde visser­ ligen kräva riksdagens medverkan, och prövningen av frågan kan följakt­ ligen bli förenad med en viss omgång. Det torde dock bli så sällsynt att saken över huvud aktualiseras, att man torde kunna bortse från eventuella praktiska olägenheter.

Andra stycket Övriga regressfrågor behandlas i andra stycket. Första punkten reglerar rätten till regress i fråga om ersättning som har utgivits enligt 29—31 §§ eller i övrigt enligt tilläggskonventionens bestämmelser. Andra punkten innehåller föreskrift om regressrätt för staten beträffande ersättning som har utgivits enligt 32 eller 33 §. Enligt art. 5. a. i tilläggskonventionen skall anläggningsstaten införa regler som gör det möjligt för Brysselstaterna att i fråga om ersättningar inom andra och tredje stegen utöva regress i samma omfattning som an­ läggningsinnehavaren kan utöva regress enligt Pariskonventionen. Enligt sistnämnda konvention art. 6. f. kan som tidigare nämnts återkrav göras gällande mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen och mot den som i förhållande till anläggningsinnehavaren uttryckligen har åtagit sig att svara för skadan. 6f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

170 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Då det får anses uteslutet att någon i praktiken skulle åta sig att svara för atomskador också till den del som skadestånden överskjuter vad som kan utgå ur ansvarsbeloppet har art. 5. a. i tilläggskonventionen ansetts böra föranleda endast en bestämmelse om rätt till regress mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen. Det torde inte finnas skäl att för den svenska lagens vidkommande ut­ nyttja den möjlighet som art. 5. b. i tilläggskonventionen ger anläggningsstaten att i fråga om ersättningar inom andra och tredje stegen föreskriva rätt till regress mot anläggningsinnehavare som har varit vållande till ska­ dan. Någon föreskrift härom tas inte heller upp i de övriga nordiska lagför­ slagen. Rätt till återkrav beträffande ersättningar som utges enligt 29 § skall i enlighet med det sagda föreligga bara mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen. Föreskrift härom har tagits upp i andra stycket första punkten. Med hänsyn till anläggningsstatens åligganden enligt tilläggskon­ ventionen art. 5. a. har regressregeln utformats så, att när innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig men jurisdiktion tillkommer domstolarna i annan Brysselstat, återkrav beträffande ersättningarna inom andra steget kan göras gällande i Sverige av såväl svenska staten som jurisdiktionsstaten. Sistnämnda stat, som förskotterar ersättningarna inom andra steget, kan alltså välja mellan att antingen själv utöva regressrätten och återkräva bara resterande del av dessa ersättningar från svenska staten eller också återkräva ersättningarna i deras helhet av svenska staten och överlämna åt denna att utöva en eventuell regressrätt. Vad beträffar ersättningarna inom tredje steget är det enligt tilläggskonventionen (art. 10. c.) jurisdiktionsstatens sak att utöva regressrätten på övriga Brysselstaters vägnar. Regeln i andra stycket första punkten lämnar också möjlighet härtill. När inne­ havare av anläggning i Sverige är ansvarig i Sverige, aktualiseras över hu­ vud inte frågan om utövande av regressrätt från andra Brysselstaters sida. För det fallet åter att innehavare av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig i Sverige ger bestämmelsen möjlighet för svenska staten som jurisdiktionsstat att utöva regressrätt beträffande ersättningarna inom både andra och tredje stegen. I fråga om ersättningarna inom andra steget kan dock staten i ett sådant fall i stället välja att återkräva ersättningarna i deras helhet av anläggningsstaten, som därefter med stöd av nu föreva­ rande lagregler kan göra gällande regresskrav här i landet. Genom att gottgöra svenska staten ersättningarna får anläggningsstaten nämligen anses inträda i den rätt till återkrav som enligt förevarande paragraf i första hand tillkommer svenska staten. Bestämmelsen i andra stycket andra punkten innebär, att staten i fråga om ersättningar för sena skador, som utges enligt 32 §, samt katastrofskade­ ersättning, som utges enligt 33 §, har regressrätt bara mot den som har or­ sakat skadan uppsåtligen. Stadgandet torde inte kräva någon ytterligare kommentar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 171

Laga domstol in. m.

Under denna rubrik innehåller förslaget dels i 36 och 37 §§ bestämmelser om behörighet för svensk domstol att pröva talan om ersättning för atom­ skada samt interna forumregler, dels i 38 § regler om verkställighet av dom som har meddelats i annan konventionsstat.

36 §. Paragrafen ansluter sig till art. 13. a. b. och c. i Pariskonventionen och innehåller bestämmelser om svensk domstols behörighet att pröva talan om ersättning för atomskada som riktas mot innehavare av atomanläggning eller den som har meddelat försäkring mot eller ställt säkerhet för hans ansvarighet. Den motsvarar 37 § i promemorieförslaget men saknar mot­ svarighet i den provisoriska lagen, som ju omfattar endast olyckor här i riket. Pariskonventionens jurisdiktionsbestämmelser syftar till att i fråga om varje atomolycka, för vars skadeverkningar innehavare av anläggning i konventionsstat är ansvarig, jurisdiktionen beträffande ersättningsansprå­ ken skall exklusivt tillkomma domstolarna i en enda konventionsstat. En annan ordning, som innebär att ersättningsanspråk i anledning av en och samma olycka kunde prövas alternativt eller på en gång av domstolar i flera konventionsstater, skulle med hänsyn främst till reglerna om ansvars­ begränsning kunna leda till komplikationer och otillfredsställande resul­ tat för de skadelidande. Huvudregeln är enligt Pariskonventionen art. 13. a., att jurisdiktion till­ kommer domstolarna i den stat där olyckan har inträffat. Om olyckan har inträffat utanför konventionsstaternas områden eller om platsen för olyc­ kan inte kan bestämmas med säkerhet, tillkommer jurisdiktion domstolar­ na i anläggningsstaten (art. 13.b.). Anläggningsstatens domstolar blir så­ ledes behöriga, när olyckan har inträffat på eller över det fria havet eller, för den händelse anläggningsstaten genom nationell lagstiftning har utsträckt ansvarighetsreglernas tillämpningsområde till att omfatta även olyckor inom en icke-konventionsstats område, när olyckan har inträffat inom sådant område. Regeln att domstolarna i anläggningsstaten är behö­ riga, när platsen för olyckan inte kan bestämmas med säkerhet, har till­ kommit med tanke bl. a. på sådana fall då i samband med en fartygsförlisning eller liknande en container innehållande atomsubstans har gått för­ lorad och ämnena sedermera ger upphov till kontaminering av vattnet med atomskada som följd men det inte är möjligt att exakt lokalisera containerns läge. För det fall att nu återgivna bestämmelser skulle medföra, att jurisdik­ tion tillkommer domstolarna i flera konventionsstater, har införts vissa

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

kompletterande bestämmelser. Har olyckan skett delvis i en konventionsstat och delvis utanför konventionsstaternas områden, tillkommer jurisdik­ tion domstolarna i förstnämnda stat (art. 13. c. i.). Har olyckan inträffat inom flera konventionsstaters territorier —- vilket kan inträffa under vissa fortvarighetstillstånd, t. ex. läckage under transport av atomsubstans — skall den i art. 17 nämnda konfliktdomstol som jag har berört i det före­ gående bestämma vilken av dessa konventionsstaters domstolar som skall ha jurisdiktion. Beslut i jurisdiktionsfrågan meddelas av denna domstol på framställning av en av atomolyckan berörd konventionsstat. Samma regel gäller när flera anläggningsinnehavare är ansvariga för en olycka som har inträffat utanför konventionsstaternas områden eller på en plats som inte kan bestämmas. Exempel på fall av denna art är att olyckan har inträffat under en gemensam transport av flera partier atomsubstans, härrörande från skilda atomanläggningar, eller i samband med kollision mellan flera atomsubstansförande transportmedel. Nu återgivna konventionsbestämmelser har fått sin motsvarighet i före­ varande paragraf. Den avser talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § i för­ slaget mot innehavare av atomanläggning eller dennes försäkringsgivare. Sådan talan får enligt första stycket väckas i Sverige under förutsättning att antingen a) atomolyckan helt eller delvis har inträffat i Sverige eller b) atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet inträffat utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan inte kan be­ stämmas med säkerhet. Då dessa regler, som jag strax skall återkomma närmare till, medger en något mera vidsträckt behörighet för svenska domstolar än som följer direkt av konventionen, har en kompletterande bestämmelse införts i andra stycket. Den innehåller, att om det är nödvändigt för att efterkomma be­ stämmelserna i Pariskonventionen art. 13. c. ii., Kungl. Maj :t förordnar om inskränkning av den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt första stycket. Att behörighetsreglerna angivits gälla sådan ersättningstalan mot anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare som väcks med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § i förslaget innebär, att reglerna inte är tillämpliga på sådan talan om ersättning enligt allmänna skadeståndsregler för skada på transportmedel som enligt 14 § andra stycket andra punkten i vissa fall kan riktas mot anläggningsinnehavaren. I fråga om sådan talan blir allmänna regler om domstols behörighet att tillämpa. Eftersom skada på transport­ medel enligt förslaget omfattas av dess ansvarighetsregler, när svensk an­ läggningsinnehavare är ansvarig, kan emellertid sådan talan enligt allmänna skadeståndsregler komma i fråga endast mot utländsk anläggningsinneha­ vare. Sannolikheten för att en sådan talan väcks vid svensk domstol får emellertid anses mycket ringa. Allmänna behörighetsregler blir vidare till­ lämpliga i fråga om anläggningsinnehavarens regressanspråk enligt 18 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 173

andra stycket mot medansvarig anläggningsinnehavare och i fråga om sta­ tens regressanspråk mot anläggningsinnehavare enligt 35 § första stycket. Allmänna regler gäller också i fråga om anspråk mot andra än anläggnings­ innehavare, försäkringsgivare och staten (se 37 §). Behörighetsregeln under a) motsvarar närmast huvudregeln i konventio­ nen art. 13. a. Men den täcker också det fall då svensk domstol är behörig enligt art. 13. c. i., dvs. då olyckan har inträffat delvis utanför konventionsstaternas områden och delvis inom Sverige. Bestämmelsen omfattar vidare vissa av de fall som avses i konventionen art. 13. c. ii., nämligen de fall då olyckan inträffat delvis i Sverige och delvis i annan konventionsstat samt konfliktdomstolen tillägger svenska domstolar jurisdiktion. Resulterar av­ görandet i jurisdiktionsfrågan i att domstolarna i annan konventionsstat skall vara behöriga, får det ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av andra stycket förordna att svensk domstol inte skall vara behörig enligt första stycket. Regeln under b) motsvarar närmast art. 13. b. i konventionen. Men den omfattar även vissa av de fall som avses i art. 13. c. ii., nämligen de fall då enligt art. 13. b. behörighet tillkommer även domstolarna i annan konven­ tionsstat på den grund att också innehavare av atomanläggning i den staten är ansvarig för olyckan men konfliktdomstolen tillägger svenska domstolar jurisdiktion. På samma sätt som i de nyss berörda fallen under a) får Kungl. Maj :t ingripa med förordnande enligt andra stycket, om konfliktdomstolen i stället tillägger den andra statens domstolar jurisdiktion.

37 §. Paragrafen innehåller interna forumregler. Den överensstämmer i sak med 38 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den proviso­ riska lagen. Pariskonventionen innehåller regler om vilken stats domstolar som är be­ höriga att pröva ersättningsanspråk i olika fall men reglerar inte frågan, vilken domstol inom jurisdiktionslandet som är behörig. Denna fråga får avgöras enligt konventionsstatens nationella lagstiftning. Vid den provisoriska lagens tillkomst ansågs det med hänsyn till dess begränsade giltighetstid och tillämpningsområde inte nödvändigt att över­ väga någon särskild reglering av forumfrågan. När det nu gäller en mera definitiv lagstiftning, som i stor utsträckning kommer att tillämpas också på internationella förhållanden, får emellertid frågan en helt annan bety­ delse. En tillämpning av forumreglerna i rättegångsbalken skulle innebära, att talan kunde väckas inte bara vid rätten i den ort där vederbörande anlägg­ ningsinnehavare har sitt hemvist (beträffande bolag den ort där styrelsen har sitt säte) eller, beträffande utländsk anläggningsinnehavare, där honom tillhörig egendom finns (RB 10: 1 och 3) utan också vid rätten i den ort där

174 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

olyckan har inträffat (»där den skadegörande handlingen företogs») eller skadan har uppkommit (RB 10:8). I många fall skulle detta medföra be­ hörighet för flera domstolar i fråga om anspråk på grund av en och samma olycka. Från anläggningsinnehavarens och hans försäkringsgivares syn­ punkt ter det sig emellertid angeläget, att anspråk i anledning av en och samma olycka i möjligaste mån koncentreras till en enda domstol. Från processekonomisk synpunkt är det också en fördel, att den skadereglering som skall ske på rättslig väg koncentreras till en domstol. Denna synpunkt gör sig särskilt starkt gällande på förevarande område med hänsyn till att man här får räkna med omfattande och tidskrävande rättegångar med ett stort antal parter, stora skadeståndsanspråk och invecklade bevisfrågor rö­ rande kausalitetsproblem, som kräver ingående teknisk eller medicinsk utredning. Av dessa skäl är det önskvärt att särskilda forumregler införs i lagen av sådant innehåll, att det aldrig eller bara i undantagsfall blir mer än en domstol som är behörig att ta upp anspråk i anledning av en och samma olycka. Såväl önskemålet att såvitt möjligt ansluta till de allmänna forumreg­ lerna och undvika en reglering som är alltför komplicerad och därför lätt kan ge upphov till tolknings- och tillämpningsproblem som praktiska utredningssynpunkter har föranlett att som huvudregel valts forum delicti, dvs. domstolen på den ort där olyckan har inträffat. En sådan regel följer också principen i konventionen för valet av jurisdiktionsstat. I vissa fall kan en tillämpning av huvudregeln ge upphov till kompetens­ konflikter av samma slag som vid valet av jurisdiktionsstat. Som exempel kan nämnas läckage eller andra fortvarighetstillstånd som kan inträffa inom skilda domkretsar. Detsamma gäller sådana fall som att en skada har orsakats av flera olyckor i skilda anläggningar, t. ex. så, att ett vatten­ drag har kontaminerats av radioaktiva produkter härrörande från skilda anläggningar. Det är av flera skäl praktiskt omöjligt att lösa dessa konflik­ ter på ett sätt som innebär, att principen om exklusivt forum upprätthålls till sina yttersta konsekvenser. Huvudregeln har därför måst kompletteras med en regel att om två eller flera domstolar är behöriga talan får väckas vid någon av dem. Som framgår av vad jag har anfört tidigare kan svensk domstol bli be­ hörig också i vissa fall då olyckan har inträffat utanför Sverige. Det gäller bl. a. olyckor som under transport av atomsubstans från eller i vissa fall till svensk atomanläggning inträffar på eller över det fria havet. I fall av denna art kan huvudregeln om forum delicti inte tillämpas. Den natur­ ligaste lösningen för sådana fall är att som forum anvisa Stockholms råd­ husrätt. Vad jag nu har anfört har avsett talan som riktas mot anläggningsinnehavare eller försäkringsgivare. När det gäller ersättningsanspråk mot sta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 175

ten, vilka grundar sig på reglerna i 28 § om subsidiärt statsansvar eller på reglerna i 29—31 §§ eller 33 § om ersättning för katastrofskador eller på bestämmelserna i 32 § om ersättning av statsmedel för sena skador, bör samma forumregler gälla som för talan mot anläggningsinnehavaren. I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket första punkten av förevarande paragraf, att talan i mål som enligt 36 § får upptagas i Sverige samt talan mot staten enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort där atomolyckan inträffade. Är två eller flera domstolar behöriga enligt denna regel, får enligt första stycket andra punkten talan väckas vid någon av dem. Andra stycket föreskriver, att om det inte finnes någon behörig domstol enligt första stycket, talan väckes vid Stockholms rådhusrätt. Regeln i andra stycket om behörighet för Stockholms rådhusrätt blir tillämplig även i sådana fall då innehavare av anläggning i Sverige är an­ svarig inför domstolarna i annan konventionsstat och fråga uppkommer om ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna i 28 § om subsidiär statsgaranti eller enligt 32 § för här i landet uppkomna sena skador eller enligt bestämmelserna i 33 § om katastrofskadeersättning.

38 §. Paragrafen grundar sig på art. 13. d. i Pariskonventionen och innehåller bestämmelser om verkställighet av utländsk dom om ersättning för atom­ skada. Den överensstämmer i sak med 39 § i promemoriaförslaget. Konventionen innehåller i art. 13. d. föreskrifter om verkställbarhet i konventionsstaterna av dom som har meddelats av behörig domstol enligt konventionen. Reglerna innebär att en sådan dom — även tredskodom — kan verkställas i vilken som helst av övriga konventionsstater, så snart de formella förutsättningar som föreskrivits i verkställighetslandet har blivit uppfyllda, under förutsättning att domen kan verkställas enligt den av dom­ stolen tillämpade lagen, dvs. lagen i den konventionsstat där domen har meddelats. Bestämmelserna gäller inte dom som ej vunnit laga kraft (»inter­ im judgments»). I första stycket av förevarande paragraf har tagits upp bestämmelser som ansluter sig helt till konventionsreglerna. Första stycket innehåller sålunda som första punkt bestämmelse, att om dom har meddelats i annan konven­ tionsstat i mål om ersättning för atomskada och domstolarna i den staten är behöriga enligt Pariskonventionen att pröva tvist som domen gäller, do­ men skall, när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. I andra punkten föreskrivs att detta inte medför skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvars­ belopp som gäller för anläggningsinnehavaren därigenom skulle överskri­ das. Denna bestämmelse har tillkommit i förtydligande syfte. Konventionens uttryck »interim judgments» resp. »jugements qui ne sont

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

exécutoires que provisoirement» har ansetts betyda dom som inte har vun­ nit laga kraft. Detta överensstämmer med 4 § lagen den 3 maj 1963 (nr 138) i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angåen­ de godsbefordran å järnväg samt angående befordran å järnväg av resande och resgods, vilken paragraf grundar sig på art. 55 par. 1 i vardera av 1961 års Bernkonventioner i ämnet (svensk text i bilagor till prop. 1963:57). I förevarande paragrafs andra stycke har tagits upp bestämmelser om förfarandet då fråga uppkommer om verkställighet i Sverige av dom som har meddelats av domstol i annan konventionsstat. Bestämmelserna har ut­ formats efter mönster av motsvarande regler i 6—8 §§ nyssnämnda lag. De innebär bl. a., att ansökan om verkställighet skall göras hos Svea hovrätt och att bifall till ansökningen möjliggör verkställighet av domen på samma sätt som verkställighet av svensk domstols lagakraftägande dom, om ej högsta domstolen förordnar annat efter klagan över hovrättens beslut.

Övriga bestämmelser 39 §. Denna paragraf grundar sig på art. 4. c. i Pariskonventionen och inne­ håller föreskrifter om s. k. transportcertifikat. Frånsett en mindre inskränk­ ning i tillämpningsområdet överensstämmer den med 40 § i promemorieförslaget. Paragrafen saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

Första stycket För att underlätta de internationella transporterna av atomsubstans, sär­ skilt när det gäller transiteringar genom flera olika stater, har i Pariskon­ ventionen art. 4. c. tagits in föreskrift om skyldighet för den ansvarige anläggningsinnehavaren att till fraktföraren överlämna ett särskilt certifikat, utställt av vederbörande försäkringsgivare eller den som har ställt annan ekonomisk säkerhet för anläggningsinnehavarens ansvarighet eller på den­ nes vägnar. Certifikatet skall innehålla uppgifter om anläggningsinnehava­ rens namn och adress samt säkerhetens belopp, art och varaktighet och vidare ange den atomsubstans och den transport som försäkringen eller säkerheten avser. På certifikatet skall tecknas intyg av behörig myndighet i anläggningsstaten, att den i certifikatet omnämnde anläggningsinnehavaren är inne­ havare av atomanläggning i konventionens mening. Det föreskrivs ytterli­ gare, att certifikatets uppgifter om anläggningsinnehavaren och försäkring­ en eller säkerheten inte får motbevisas av den som har utställt certifikatet eller den på vilkens vägnar det har blivit utställt, dvs. försäkringsgivaren eller den som har ställt annan ekonomisk säkerhet. Certifikatet äger alltså vitsord i dessa hänseenden. När konventionsbestämmelsen utformades, torde man ha haft uteslutan­

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 177

de de internationella transporterna för ögonen. Bestämmelsen fick emeller­ tid en sådan lydelse, att den formellt omfattar också transporter som i sin helhet äger rum inom en och samma stat. Särskilt i länder med en högt utvecklad atomenergiverksamhet förekommer givetvis interna transporter i mycket stor omfattning. Att behöva utställa och tillhandahålla certifikat för varje sådan transport innebär självfallet en betydande omgång för anläggningsinnehavare och försäkringsgivare. Det torde inte heller tjäna nå­ got praktiskt betydelsefullt ändamål att strikt upprätthålla kravet på certi­ fikat för sådana rent nationella transporter. Vid de tidigare omnämnda överläggningar som ägde rum i april 1967 inom ENEAs expertgrupp upp­ nåddes också enighet om att art. 4. c. trots sin lydelse bör tolkas som om den ägde tillämpning uteslutande i fråga om internationella transporter. De delegerade vid de nordiska departementsförhandlingarna har mot denna bakgrund enats om att motsvarande bestämmelser i de nordiska lagarna bör begränsas till att gälla internationella transporter, dvs. transporter mel­ lan anläggningar i skilda konventionsstater samt transporter mellan atom­ anläggning i konventionsstat och mottagare resp. avsändare i icke-konventionsstat eller mellan sådan anläggning och reaktor i transportmedel. Jag delar uppfattningen att tillämpningsområdet bör begränsas till inter­ nationella transporter i nyss angiven mening. Förevarande paragraf avser i enlighet härmed transporter av atomsubstans från eller till atomanlägg­ ning i Sverige till eller från mottagare eller avsändare utom riket under sådana omständigheter att anläggningsinnehavaren svarar för uppkomman­ de skador enligt 6 eller 7 § i förslaget. I övrigt följer lydelsen bestämmelsen i konventionen. Behörig att utfärda sådant intyg angående anläggnings­ innehavaren som bestämmelsen avser skall enligt paragrafen vara den myn­ dighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Om anläggningsinnehavaren har ställt egen säkerhet för sin ansvarighet (jfr 27 § andra stycket), torde han själv ha att utställa certifikatet, och han är då givetvis också underkastad den speciella bevisregeln. Om fraktföraren (speditören) enligt 10 § har trätt i anläggningsinnehavarens ställe, torde det åvila honom att ombesörja att certifikat blir utställt. Hänvisningen till 7 § omfattar givetvis också tredje stycket av sistnämn­ da paragraf, dvs. fall av annan transport än som avses i 6 § och 7 § första och andra styckena. Den som utför sådan transport skall alltså inneha cer­ tifikat enligt 39 §. Situationen blir i princip densamma som när en frakt­ förare enligt 10 § har satts i stället för innehavaren av en atomanläggning i Sverige.

Andra stycket Vid de nyssnämnda överläggningarna inom ENEAS expertgrupp disku­ terades frågan om en standardisering av transportcertifikaten i formellt hänseende. Överläggningarna resulterade i att expertgruppen utarbetade

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ett standardformulär till certifikat jämte vissa anvisningar rörande formu­ lärets användning. Formuläret och anvisningarna har i juni 1967 godkänts av ENEAs styrelse, som samtidigt har rekommenderat medlemsländerna att på det nationella planet påbjuda användning av detta formulär. Med anledning härav har i andra stycket av denna paragraf tagits upp bestäm­ melse av innehåll att formulär till certifikat som avses i första stycket skall fastställas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de övriga nordiska ländernas lag­ förslag. 40 §. Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med 14 § i den proviso­ riska lagen och 41 § i promemorieförslaget bestämmelse om straff för den som försummar försäkringsplikten enligt lagen eller ej iakttar sådana vill­ kor om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 27 § andra styc­ ket. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.

41 §. I denna paragraf, som saknar motsvarighet i den provisoriska lagen och i promemorieförslaget, har tagits upp en sedvanlig bestämmelse om att Konungen kan meddela föreskrifter om lagens tillämpning.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Den provisoriska atomansvarighetslagen upphör som förut nämnts att gälla den 31 december 1967. När lagens giltighetstid senast förlängdes ge­ nom lag den 26 november 1965, förutsattes att ett förslag till definitiv lag­ stiftning i ämnet skulle kunna föreläggas riksdagen i sådan tid att en ny atomansvarighetslag skulle kunna träda i kraft vid årsskiftet 1967/68. Frågan om tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande måste bedömas med hänsyn till de internationella förhållandena och läget i våra nordiska grannländer. Den föreslagna nya lagens nära anknytning till Pariskonventionen med­ för, att lagen inte kan sättas i kraft förrän konventionen efter ratifikation blir bindande för Sverige. Pariskonventionen träder i kraft, när fem signatärmakter har ratificerat konventionen. Tidpunkten för ikraftträdandet är den dag då det femte ratifikationsinstrumentet deponeras. Konventionen har hittills ratificerats av fyra signatärmakter, nämligen Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien. Om Sverige ratificerar konventionen blir den bindande för Sverige den dag då det svenska ratifikationsinstrumentet de­ poneras. Inom den svenska atomindustrin föreligger önskemål om att Sverige till­ träder Pariskonventionen och att den nya lagen träder i kraft snarast möj­ ligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 179

I våra nordiska grannländer ligger lagstiftningsärendet så till, att den norska kommittén nyligen har lagt fram sitt betänkande, under det att den danska kommittén väntas lägga fram sitt betänkande under hösten 1967 och den finska kommitténs arbete kan väntas vara avslutat i början av år 1968. Enligt vad jag inhämtat från berörda ministerier räknar man inte i något av dessa länder med att kunna genomföra en ny atomansvarighetslagstiftning och ratificera Pariskonventionen förrän tidigast vid årsskiftet 1968—69. Därest Sverige ratificerar Pariskonventionen redan nu och den före­ slagna nya lagen i samband därmed sätts i kraft, kommer detta emellertid att i endast obetydlig mån ändra rättsläget i förhållande till våra nordiska grannländer. I fråga om tillämpningsområdet innebär den nya lagstift­ ningen ingen annan förändring av betydelse än att atomolyckor som in­ träffar på eller över det fria havet i vissa fall kommer att omfattas av den svenska lagen. Skador som i följd av en atomolycka i Sverige uppkommer i något av våra grannländer omfattas redan av den provisoriska lagen. Olyckor som inträffar i grannländerna eller i övrigt utanför Sveriges grän­ ser omfattas inte av vare sig den provisoriska lagen eller den nu föreslagna lagen. En betydelsefull nyhet är den föreslagna höjningen av ansvarsbe­ loppet från 25 till 50 milj. kr. Denna höjning är emellertid närmast ägnad att bidra till ökad nordisk rättslikhet. Den danska lagen föreskriver redan nu ett ansvarsbelopp för innehavare av anläggning i Danmark om 70 milj. danska kr., motsvarande cirka 50 milj. svenska kr. I Finland och Norge får man i avsaknad av särskild lagstiftning på området utgå från att anläggningsinnehavare bär obegränsat ansvar. I övrigt råder i allt väsentligt över­ ensstämmelse mellan den provisoriska lagens och den nu föreslagna lagens ansvarighetsregler. De ändringar som har gjorts i vissa detaljer är genom­ gående till de skadelidandes förmån. Mot bakgrunden av dessa förhållanden torde det från nordisk synpunkt inte finnas skäl mot att Sverige redan nu tillträder Pariskonventionen och genomför en på denna byggd definitiv lagstiftning. Vad därefter angår tilläggskonventionen fordras för att den skall träda i kraft att den ratificeras av sex stater. Konventionen träder i kraft tre må­ nader efter depositionen av det sjätte ratifikationsinstrumentet. Hittills har tre av de fyra stater som har ratificerat Pariskonventionen också ratificerat tilläggskonventionen. En svensk ratifikation kommer således inte med sä­ kerhet att medföra att konventionen träder i kraft. För Sveriges del kan med hänsyn till den nyssnämnda tremånaderstiden ett ikraftträdande i varje fall inte ske tidigare än den 1 april 1968. Det är emellertid ingenting som hindrar att man sätter den nya lagen i kraft och gör undantag tills vidare för de på tilläggskonventionen grun­ dade bestämmelserna, dvs. 29—31 §§. Föreskrift torde därvid få medde­ las om att dessa bestämmelser skall träda i kraft den dag Kungl. Maj :t

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

förordnar. Under tiden från det lagen i övrigt träder i kraft till dess så­ dant förordnande meddelas kommer i stället för reglerna i 29—31 §§ om ersättning av statsmedel enligt tilläggskonventionen att gälla föreskrifterna i 33 § om ersättning av statsmedel enligt grunder som fastställs av stats­ makterna i varje särskilt fall. I sak innebär detta inte någon förändring i förhållande till vad som nu gäller om statligt katastrofansvar enligt den provisoriska lagen. Frågan, huruvida Sverige bör ratificera tilläggskonventionen redan nu med sikte på ett ikraftträdande av motsvarande bestämmelser i lagen så snart konventionen trätt i kraft på det internationella planet — för Sveri­ ges del dock tidigast den 1 april 1968 — eller om Sverige bör avvakta att våra nordiska grannländer tillträder konventionen, får praktisk bety­ delse för grannländerna endast i fråga om olyckor som inträffar på eller över det fria havet, eftersom tilläggskonventionen inte gäller i fråga om olyckor som inträffar eller skador som uppkommer i stat som inte har tillträtt denna konvention. Under sådana förhållanden och för att vi sna­ rast skall få till stånd ett så effektivt ekonomiskt skydd som möjligt vill jag förorda, att Sverige ratificerar även tilläggskonventionen redan nu. Det innebär att 29—31 §§ i den nya lagen måste träda i kraft den dag tilläggs­ konventionen i följd av ratifikationen blir bindande för Sverige. I enlighet med det anförda föreslår jag, att den nya lagen med undantag av 29—31 §§ skall träda i kraft den 1 januari 1968, när den provisoriska atomansvarighetslagen upphör att gälla, och att nämnda paragrafer skall träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Atomskadeutredningen tog i 1962 års förslag inte upp några särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagen. Utredningen torde ha förutsatt att den nya lagen skulle enligt allmänna rättsgrundsatser bli tillämplig be­ träffande ersättningsanspråk i anledning av atomolycka som inträffat efter lagens ikraftträdande och att äldre lag skulle tillämpas i fråga om olyckor som inträffat dessförinnan. Under remissbehandlingen av 1962 års förslag hemställde Sveriges mekanförbund att övergångsbestämmelserna skulle ut­ formas så, att den provisoriska lagen fortfarande blev tillämplig på sådana avtal om leverans av atomkraftanläggningar som hade träffats under lagens giltighetstid. Enligt förbundet måste övergångsbestämmelserna i varje fall klart ange, att den provisoriska lagen skulle tillämpas för sådana atom­ anläggningar om vilka avtal hade träffats under lagens giltighetstid eller dessförinnan, i den mån den nya lagen innebar en skärpning av anläggningsinnehavarens eller hans leverantörers ansvarighet. I departementspromemorian har med anledning härav uttalats, att eu reglering, enligt vilken frågan om tillämpning av äldre eller ny lag beträf­ fande utomobligatoriskt skadeståndsansvar skall avgöras med hänsyn till den tidpunkt vid vilken den skadeståndsskyldige har ingått ett visst avtal rörande den verksamhet i vilken skadan har uppkommit och inte med hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 181

syn till tidpunkten för skadans uppkomst, inte står i överensstämmelse med allmänna grundsatser i svensk rätt. Enligt promemorian kan därför det av mekanförbundet framförda önskemålet inte vinna beaktande. Mekanförbundet har återkommit till frågan i sitt remissyttrande över departements­ promemorian och framfört önskemål om att man på lämpligt sätt —- even­ tuellt genom ett motivuttalande — verkar för att förbundets synpunkter vid framtida lagändringar beaktas så långt möjligt. Man bör enligt förbundet sträva efter att de ansvarighetsprinciper som är grundläggande för redan befintliga anläggningar inte påverkas av lagändringen i väsentlig omfatt­ ning. Enligt min mening kan de av mekanförbundet framförda synpunkterna inte föranleda att gängse principer för tillämpning av gammal och ny lag inom skadeståndsrätten frångås. Inte heller i övrigt torde särskilda över­ gångsbestämmelser till den nya lagstiftningen vara behövliga.

Övriga lagförslag

Följdändringar i andra lagar

Den nu föreslagna atomansvarighetslagens kanalisationsregler medför i stor omfattning, att annan skadeståndslagstiftning inte blir tillämplig be­ träffande atomskada. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör en erinran om bestämmelserna i den nya lagen införas i vissa andra lagar på skadeståndsrättens område, nämligen lagen ang. ersättning för skada i följd av järnvägs drift, sjölagen, lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, vattenlagen, lagen ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart, lagen om befordran med luftfartyg och luftfartslagen. Denna erinran torde kunne ges följande lydelse: »Om atomskada gälla särskilda bestämmelser» och få sin plats på följande ställen i nyssnämnda lagar: 1) lagen ang. ersättning för skada i följd av järnvägs drift: 12 §, nytt and­ ra stycke; 2) sjölagen: 8 §, nytt fjärde stycke; 3) lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar: ny 18 §; 4) lagen ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik: 12 §, nytt andra stycke; 5) vattenlagen: 8 kap. 35 §, nytt andra stycke; 6) lagen ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart: 1 §, nytt tredje stycke; 7) lagen om befordran med luftfartyg: ny 30 a §; samt 8) luftfartslagen: 9 kap. 2 §, nytt andra stycke.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

I likhet med atomskadeutredningen (»Atomansvarighet II» s. 102) anser jag att det härutöver bör göras ett förtydligande tillägg i 11 kap. 17 § första stycket p. 48 vattenlagen av följande lydelse: »dock ej om ersättningen avser atomskada enligt atomansvarighetslagen».

Ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års lag om ändrad lydelse av 11 § trafikförsäkringslagen Som jag tidigare har nämnt höjdes trafikförsäkringssummorna väsent­ ligt den 1 januari 1962. I den proposition som låg till grund för lagänd­ ringen (prop. 1961:130) uppmärksammades frågan om förhållandet mel­ lan trafikförsäkringslagstiftningen och atomansvarighetslagen. Jag påpe­ kade där, att den provisoriska atomansvarighetslagen inte från sitt tilllämpningsområde utesluter skador i följd av trafik med motorfordon och att följaktligen både trafikförsäkringslagen och atomansvarighetslagen kan vara att tillämpa beträffande atomskada. Under dessa förhållanden och med hänsyn särskilt till reglerna i atomansvarighetslagen om begränsning av anläggningsinnehavarens ansvarighet till 25 milj. kr. för varje olycka och till 200 000 kr. för varje dödad eller skadad person ansåg jag mig inte kunna förorda, att de höjda trafikförsäkringssummorna skulle gälla i fråga om atomskada under övergångsperioden fram till dess en definitiv atomansvarighetslag med strängare kanalisationsregler blev genomförd. I ikraft­ trädandebestämmelserna till 1961 års lag om ändrad lydelse av 11 § trafik­ försäkringslagen föreskrevs därför, att äldre bestämmelser skulle fortfara att gälla beträffande ansvarighet för skada som är att anse som atomskada enligt atomansvarighetslagen. I 1962 års betänkande med förslag till ny atomansvarighetslag framhöll atomskadeutredningen (s. 102), att den föreslagna lagen inte helt uteslöt tillämpningen av annan skadeståndslagstiftning beträffande atomskada. Utredningen påpekade, att detta kan vålla vissa komplikationer i fråga om bilansvarigheten. Det hade enligt utredningen varit önskvärt att atomska­ dorna hade kunnat helt uteslutas från tillämpningsområdet för bilansva­ righetslagen och trafikförsäkringslagen. Med utgångspunkt från ett prak­ tiskt exempel påvisade emellertid utredningen, att detta i vissa undantags­ fall skulle leda till att atomskada över huvud inte blev ersatt, vare sig enligt atomansvarighetslagen eller genom trafikförsäkringen, en konsekvens som utredningen inte ansåg godtagbar. Utredningsförslaget innebar därför, att bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen i vissa fall kunde bli till­ lämpliga beträffande atomskada. Då utredningen emellertid inte föreslog upphävande av de nyssnämnda ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års lag om ändrad lydelse av 11 § trafikförsäkringslagen, innebar utrednings­ förslaget att de tidigare gällande lägre trafikförsäkringssummorna alltjämt skulle vara tillämpliga i sådana fall.

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968 183

Under remissbehandlingen av 1962 års förslag förordade försäkringsinspektionen, att de i 11 § trafikförsäkringslagen föreskrivna högre försäk­ ringsbeloppen skulle göras tillämpliga också på atomskada i de nyssnämn­ da undantagsfallen. Försäkringsinspektionen menade att det inte är till­ fredsställande att de skadelidande i dessa fall får en sämre ställning än vid andra trafikskadefall i Sverige eller att de får en mer begränsad ersättningsrätt i förhållande till vederbörande försäkringsgivare än om atomansvarig­ hetslagen hade varit tillämplig. I departementspromemorian har försäkringsinspektionens synpunkter be­ aktats. I promemorian; erinras om att den år 1961 föreslagna specialregeln för atomskador i ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års ändring i 11 § trafikförsäkringslagen var betingad av att denna lag tills vidare avsågs för­ bli generellt tillämplig beträffande atomskador och att situationen föränd­ ras med genomförandet av kanalisationsreglerna i den föreslagna nya atom­ ansvarighetslagen. De av atomskadeutredningen berörda undantagsfall då trafikförsäkringslagen blir tillämplig beträffande atomskada kan enligt pro­ memorian inte få så stor praktisk eller ekonomisk betydelse att det motiverar en specialreglering i trafikförsäkringslagen beträffande ansvarsbeloppens storlek. I promemorian föreslås därför att den särskilda föreskriften i ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års ändring i 11 § trafikförsäkrings­ lagen upphävs i samband med att den nya atomansvarighetslagen träder i kraft. Promemorietörslaget har i denna de! inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen. I likhet med remissinstanserna anser jag att förslaget bör godtas.

Fortsatt giltighet av lagen om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Lagen om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift kom till med anledning av ett förestående besök i Sverige av det i Förenta Staterna hemmahörande atomdrivna handelsfartyget »Savannah». Den har utfor­ mats som en till 1960 års atomansvarighetslag knuten fullmaktslag och trädde i kraft den 1 augusti 1964. Den hänvisar i fråga om den materiella regleringen i stora delar till 1960 års lag och äger giltighet under samma tid som denna. Lagens bestämmelser om ansvarighet för skada i följd av atomolycka skall enligt 2 § i lagen tillämpas endast om Kungl. Maj :t för­ ordnar därom beträffande visst atomfaryg. Sådant förordnande har med­ delats beträffande Savannah genom kungörelsen den 29 juni 1964 (nr 518). Förordnande beträffande annat atomfartyg har inte meddelats. 1963 års lag var avsedd som ett provisorium till dess tiden ansågs mo­ gen att genomföra en definitiv lagstiftning om ansvarighet för skada i

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

följd av atomfartygs drift. Den utveckling som hittills skett ger inte an­ ledning att nu ta upp frågan om definitiv lagstiftning på detta område. Det behov av särskilda regler om skadestånd och försäkring in. m. som tillfäl­ ligtvis kan uppkomma i samband med att atomfartyg besöker Sverige kan tillgodoses med 1963 års lag. Den nya atomansvarighetslagen föranleder enligt min mening inte några ändringar i 1963 års lag. Eftersom denna är direkt anknuten till 1960 års atomansvarighetslag och äger giltighet under samma tid som denna, bör emellertid dess giltighetstid förlängas i samband med att 1960 års lag ersätts med en ny lag. Jag förordar att giltighetstiden förlängs med tre år. I samband därmed bör anges att de i lagen gjorda hänvisningarna till atomansvarighetslagen avser 1960 års atomansvarighets­ lag.

Lagförslag

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartmentet upprättade förslag till 1) atomansvarighetslag; 2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7 ) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift; 3) lag om ändrad lydelse av 8 § sjölagen; 4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; 5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angå­ ende ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; 6) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen; 7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart; 8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg; 9) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 2 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297); 10) lag om ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon; samt 11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 185

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1—It angivna lagförslagen inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten. Ur protokollet: Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 187

Bilaga 1

Pariskonventionen

Konventionen öppnades för undertecknande den 29 juli 1960. Den revidera­ des genom ett den 28 januari 1964 avslutat tilläggsprotokoll. Fördragen är avfattade på engelska, franska, holländska, italienska, spanska och tyska språken. Här återges konventionen och slutbestämmelserna till tilläggspro­ tokollet i de franska och engelska texterna jämte svensk översättning.

188 Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

Convention sur la responsabiiité civile dans Convention on tliird party liability in the le domaine de 1’énergie nucléaire field of nuclear energy 29 juillet 1960 29tfa July 1960

LES GOUVERNEMENTS de la Ré­ THE GOVERNMENTS of the Fe­ publique Fédérale d’Allemagne, de deral Rcpublic of Germany, the Re- Ia République d’Autriche, du Royau- public ot Austria, the Kingdom of me de Belgique, du Royaume de Belgium, the Kingdom of Denmark, Danemark, de 1’Espagne, de la Ré­ Spain, the French Republic, the publique Frangaise, du Royaume de Kingdom of Greece, the lialian Re- Gréce, de la République Italienne, du }>ublic, the Grand Duchy of Luxem­ Grand-Duché de Luxembourg, du bourg, the Kingdom of Norway, the Royaume de Norvége, du Royaume Kingdom of the Netherlands, the des Pays-Bas, de la République Por- Portuguese Republic, the United tugaise, du Royaume-Uni de Grande- Kingdom of Great Britain and Nor­ Bretagne et d’Irlande du Nord, du thern Ireland, the Kingdom of Swe- Royaume de Suéde, de la Confédéra- den, the Swiss Confederation and tion Suisse et de la République Tur- the Turkish Republic; que; CONSIDÉRANT que 1’Agence Eu- CONSIDERING that the European ropéene pour 1’Énergie Nucléaire, Nuclear Energy Agency, established créée dans le cadre de 1’Organisation within the framework of the Orga­ Européenne de Coopération Écono- nisation for European Economic mique (appelée ci-aprés l’« Organi­ Coopération (hereinafter referred to sation »), est chargée de promouvoir as the “Organisation”), is charged 1’élaboration et 1’harmonisation des vi tli encouraging the elaboration législations intéressant 1’énergie nu­ and harmonization of legislation recléaire dans les pays participants, en lating to nuclear energy in partice qui concerne notamment le ré- cipating countries, in particular gime de la responsabiiité civile et de vith regard to third party liability 1’assurance des risques atomiques; and insurance against atomic risks; DÉSIREUX d’assurer une répara- DESIROUS of ensuring adequate tion adéquate et éqnitable aux per- and equitable compensation for per­ sonnes victimes de dommages cau- sons who suffer damage caused by sés par des accidents nucléaires, nuclear incidents whilst taking the tout en prenant les mesures néces- necessary steps to ensure that the saires pour éviter d’entraver le dé- development of the production and veloppement de la production et des uses of nuclear energy för peaceful utilisations de 1’énergie nucléaire å purposes is not thereby hindered; des fins pacifiques;

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 189

Konventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område

REGERINGARNA i Förbundsre­ publiken Tyskland, Republiken Ös­ terrike, Konungariket Belgien, Ko­ nungariket Danmark, Spanien, Franska republiken, Konungariket Grekland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Ko­ nungariket Norge, Konungariket Ne­ derländerna, Portugisiska republi­ ken, Det Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland, Ko­ nungariket Sverige, Schweiziska edsförbundet och Turkiska republi­ ken;

VILKA BEAKTA, att det euro­ peiska atomenergiorganet, som upp­ rättats inom organisationen för eu­ ropeiskt ekonomiskt samarbete (ne­ dan kallad “organisationen'*), har till uppgift att främja utarbetande och samordning av lagstiftning rö­ rande atomenergi i medlemsländer­ na, särskilt beträffande skade­ ståndsansvar och försäkring mot atomrisker;

VILKA ÖNSKA tillförsäkra dem som tillfogas skada genom nukleära olyckor skälig och rättvis ersättning, samtidigt med att nödvändiga åtgär­ der vidtagas för att icke utveckling­ en av produktion och användning av atomenergi för fredliga ändamål skall hindras;

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

CONVAINCUS de la nécessité CONVINCED of the need for unid’unifier les régles fondamentales fying the basic rules applying in the applicables dans les différents pays various countries to the liability inå la responsabilité découlant de ees curred for such damage, whilst leavdommages, tout en laissant å ees ing these countries free to take, on pays la possibilité de prendre, sur le a national basis, any additional plan national, les mesures complé- measures which they deern appromentaires qu’ils estimeraient néces- priate, ineluding the application of saires et éventuellement d’étendre the provisions of this Convention to les dispositions de la présente Con- damage caused by incidents due to vention aux dommages résultant ionizing radiations not covered d’accidents dus å des radiations therein; ionisantes qu’elle ne couvre pas;

SONT CONVENUS de ce qui suit : HAVE AGREED as follows:

Article 1 Artide 1 a) Au sens de la présente Conven- (a) For the purposes of this Con­ tion : vention : i) « Un accident nueléaire » signi- (i) “A nuclear incident” means fie tout fait ou succession de faits any occurrence or succession of de méme origine ayant causé des occurences having the same origin dommages, dés lors que ce fait ou which causes damage, provided that ees faits ou certains des dommages such occurrence or succession of causés proviennent ou résultent des occurrences, or any of the damage propriétés radioactives, ou å la fois caused, arises out of or results from des propriétés radioactives et des the radioactive properties, or a compropriétés toxiques, explosives ou bination of radioactive properties autres propriétés dangereuses des with toxic, explosive, or other hazarcombustibles nueléaires ou produits dous properties of nuclear fuel or ou déchets radioactifs. radioactive produets or waste or with any of them. ii) « Installation nueléaire » signi- (ii) “Nuclear installation” means fie les réacteurs å l’exception de reaetors other than those comprised ceux qui font partie d’un moyen de in any means of transport; faetories transport; les usines de préparation for the manufaeture or processing ou de fabrication de substances nu­ of nuclear substances; faetories for eléaires; les usines de séparation des the separation of isotopes of nu­ isotopes de combustibles nueléaires; clear fuel; faetories for the reprocesles usines de traitement de combus­ sing of irradiated nuclear fuel; facilitibles nueléaires irradiés; les instal­ ties for the storage of nuclear sub­ lations de stockage de substances stances other than storage incidental

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 191

VILKA ÄRO ÖVERTYGADE om nödvändigheten att samordna de grundläggande bestämmelserna i de olika ländernas lagstiftning avseen­ de skyldigheten att ersätta sådana skador, samtidigt som dessa länder lämnas frihet att på det nationella planet vidta de ytterligare anord­ ningar som anses nödvändiga, där­ ibland att utsträcka konventionens föreskrifter att gälla skador som härröra från annan joniserande strålning än sådan som omfattas av konventionen; HA ÖVERENSKOMMIT om föl­ jande:

Artikel 1 (a) I denna konvention förstås med

(i) »En nukleär olycka» varje skadeorsakande händelse eller serie av händelser med samma ursprung, om denna händelse eller serie av händelser eller någon därav orsakad skada härrör från eller är ett resul­ tat av de radioaktiva egenskaperna eller en kombination av de radioak­ tiva egenskaperna med giftiga, ex­ plosiva eller andra farliga egenska­ per hos nukleärt bränsle eller radio­ aktiva produkter eller avfallsämnen.

(ii) »Nukleär anläggning» reakto­ rer med undantag av sådana som in­ gå i ett transportmedel; fabriker för tillverkning eller behandling av nu­ kleära substanser; fabriker för se­ paration av isotoper i nukleärt bränsle; fabriker för bearbetning av bestrålat nukleärt bränsle; anlägg­ ningar för förvaring av nukleära sub­ stanser med undantag av tillfällig

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

nucléaires å 1’exclusion du stockage to the carriage of such substances; de ees substances en cours de trans­ and such other installations in which port, ainsi que toute autre installa­ there are nuclear fuel or radioactive tion dans laquelle des combustibles produets or waste as the Steering nucléaires ou des produits ou des Committee of the European Nuclear déchets radioactifs sont détenus et Energy Agency (hereinafter referred qui serait désignée par le Comité de to as the “Steering Committee”) shall Direction de 1’Agence Européenne from time to time determine. pour 1’Énergie Nucléaire (appelé ciaprés le « Comité de Direction »). iii) « Combustibles nucléaires » (iii) “Nuclear fuel” means fissignifie les matiéres fissiles compre- sionable material in the form of nant 1’uranium sous forme de rnétal, uranium metal, alloy, or Chemical d’alliage ou de composé chimique (y compound (ineluding natural ura­ compris 1’uranium naturel), le plu­ nium), plutonium metal, alloy, or tonium sous forme de métal, d’al- Chemical compound, and such other liage ou de composé chimique et fissionable material as the Steering toute autre matiére fissile qui serait Committee shall from time to time désignée par le Comité de Direction. determine. iv) « Produits ou déchets radioac­ (iv) “Radioactive produets or tifs » signifie les matiéres radioacti- waste” means any radioactive ma­ ves produites ou rendues radioacti- terial produced in or made radio­ ves par exposition aux radiations ré- active by exposure to the radiation sultant des opérations de produetion incidental to the process of produou d’utilisation de combustibles nu­ cing or utilizing nuclear fuel, but cléaires, å 1’exclusion, d’une part, does not inelude (1) nuclear fuel, des combustibles nucléaires et, d’au- or (2) radioisotopes outside a nu­ tre part, des radioisotopes qui, liors clear installation which are used or d'une installation nucléaire, sont intended to be used for any industri­ utilisés ou destinés å étre utilises å al, commercial, agrieultural, medides fins industrielles, commerciales, cal or scientific purpose. agricoles, médicales ou scientifiques. v) « Substances nucléaires » signi­ (v) “Nuclear substances” means fie les combustibles nucléaires (å nuclear fuel (other than natural 1’exclusion de 1’uranium naturel et uranium and other than depleted de 1’uranium appauvri) et les pro­ uranium) and radioactive produets duits ou déchets radioactifs. or waste. vi) « Exploitant » d’une installa­ (vi) “Operator” in relation to a tion nucléaire signifie la personne nuclear installation means the per­ désignée ou reconnue par l’autorité son designated or recognised by the publique compétente comme l’exploi- competent public authority as the tant de cette installation nucléaire. operator of that installation. b) Le Comité de Direction pourra (b) The Steering Committee may,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 193

förvaring under transport; samt and­ ra anläggningar i vilka nukleärt bränsle eller radioaktiva produkter eller avfallsämnan förvaras, under förutsättning att det europeiska atomenergiorganets styrelse (nedan kallad »styrelsen») beslutar härom.

(iii) »Nukleärt bränsle» klyvbart material innehållande uran i form av metall, legering eller kemisk för­ ening (därunder inbegripet natur­ ligt uran), plutonium i form av me­ tall, legering eller kemisk förening samt annat klyvbart material som styrelsen från tid till annan bestäm­ mer. (iv) »Radioaktiva produkter eller avfallsämnen» radioaktiva material som bildats eller gjorts radioaktiva genom bestrålning i samband med framställning eller användning av nukleärt bränsle, med undantag av (1) nukleärt bränsle och (2) radio­ isotoper utanför nukleär anläggning vilka användas eller äro avsedda att användas för industriellt, kommer­ siellt, jordbrukstelcniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål.

(v) »Nukleära substanser» nu­ kleärt bränsle (med undantag av naturligt eller utarmat uran) samt radioaktiva produkter eller avfalls­ ämnen. (vi) »Innehavare av nukleär an­ läggning» den person som av behö­ rig myndighet förklarats vara eller erkännes såsom anläggningsinnehavare. (b) Styrelsen kan besluta, att visst 7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

décider qu’une catégorie d’installa- if in its view the small extent of the tions nucléaires, de combustibles nu- risks involved so warrants, exelude cléaires ou de substances nucléaires any nuclear installation, nuclear fuel, sera, en raison des risques réduits or nuclear substances from the apqu’elle comporte, exclue du chainp plication of this Convention. Tapplication de la présente Conven­ tion.

Article 2 Artide 2 La présente Convention ne s’ap- This Convention does not apply plique ni aux accidents nucléaires to nuclear incidents occurring in the survenus sur le territoire d’États territory of non-Contracting States non-Contractants ni aux dommages or to damage suffered in such ter­ subis sur ees territoires, sauf si la ritory, unless otherwise provided by législation de la Partie Contractante the législation of the Contracting sur le territoire de laquelle est située Party in whose territory the nuclear 1’installation nueléaire dont 1’exploi- installation of the operator liable is tant est responsable en dispose au- situated, and except in regard to trement, sans préjudice toutefois des rights referred to in Article 6 (e). droits prévus å 1’article 6 (e).

Artide 3 Artide 3 a) L’exploitant d’une installation nu­ (a) The operator of a nuclear in­ eléaire est responsable conformé- stallation shall be liable, in accordment å la présente Convention : ance with this Convention, for : i) de tout dommage aux person- (i) damage to or loss of life of nes; et any person; and ii) de tout dommage aux biens, å (ii) damage to or loss of any pro- 1'exclusion perty other than 1. de 1’installation nueléaire elle- 1. the nuclear installation itself méme et des biens qui se trouvent and any property on the site of that sur le site de cette installation et installation whicli is used or to be qui sont ou doivent étre utilisés en used in connection with that instal­ rapport avec elle; lation; 2. dans les cas prévus å 1’article 2. in the cases within Article 4, 4, du moyen de transport sur lequel the means of transport upon which les substances nucléaires en cause se the nuclear substances involved trouvent au moment de 1’accident were åt the time of the nuclear in­ nueléaire, cident, s’il est établi que ce dommage (ap- upon proof that such damage or loss pelé ci-aprés le «dommage») est (hereinafter referred to as “da­ causé par un accident nueléaire met- mage”) was caused by a nuclear inci­ tant en jeu soit des combustibles nu- dent involving either nuclear fuel or

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 195

eller vissa slag av nukleära anlägg­ ningar, bränslen eller substanser, som erbjuda obetydliga risker, skola uteslutas från konventionens tilllämpning.

Artikel 2 Utom i fråga om de rättigheter som avses i artikel 6 (e) tillämpas denna konvention icke på nukleära olyckor, vilka inträffa inom icke fördragsslutande stats område, eller på skada som uppkommer inom så­ dant område, om icke annat före­ skrivits i lagen i den fördragsslutan­ de part, inom vars område den an­ svarige anläggningsinnehavarens nu­ kleära anläggning är belägen.

Artikel 3 (a) Innehavaren av en nukleär an­ läggning skall vara ansvarig enligt denna konvention för i) skada på person och ii) skada på eller förlust av egen­ dom med undantag av 1. den nukleära anläggningen och sådan egendom inom anläggningens område som användes eller är av­ sedd att användas i förbindelse med anläggningen; och

2. i fall som avses i artikel 4 det transportmedel på vilket de nu­ kleära substanserna befunno sig vid tiden för den nukleära olyckan, allt under förutsättning att sådan skada (nedan kallad skada eller ska­ dan) visas ha orsakats av en nu­ kleär olycka, vid vilken medverkat antingen nukleärt bränsle eller ra-

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

cléaires, produits ou déchets radio- radioactive products or waste in, or actifs détenus dans cette installa­ nuclear substances coming from tion, soit des substances nucléaires such installation, except as otherprovenant de cette installation, sous wise provided for in Article 4. réserve des dispositions de 1’article 4.

b) Lorsque des dommages sont (b) Where the damage or loss is causés conjointement par un acci- caused jointly by a nuclear incident dent nucléaire et un accident autre and by an incident other than a nuqu’un accident nucléaire, le dom­ clear incident, that part of the da­ mage causé par ce second accident, mage or loss which is caused by dans la mesure ou on ne peut le sé- such other incident shall, to the exparer avec certitude du dommage tent that it is not reasonably separacausé par l’accident nucléaire, est ble from the damage or loss caused considéré comme un dommage causé by the nuclear incident, be considerpar 1’accident nucléaire. Lorsque le ed to be damage caused by the nu­ dommage est causé conjointement clear incident. Where the damage or par un accident nucléaire et par une loss is caused jointly by a nuclear émission de radiations ionisantes incident and by an emission of ioniqui n’est pas visée par la présente zing radiation not covered by this Convention, aucune disposition de la Convention, nothing in this Conven­ présente Convention ne limite ni tion shall limit or othervvise affect n’affecte autrement la responsabilité the liability of any person in conde toute personne en ce qui concerne nection with that emission of ionizcette émission de radiations ioni­ ing radiation. santes. c) Une Partie Contractante peut (c) Any Contracting Party may by prévoir dans sa législation que la législation provide that the liabi­ responsabilité de 1’exploitant d’une lity of the operator of a nuclear in­ installation nucléaire située sur son stallation situated in its territory territoire comprend tout dommage shall include liability for damage qui provient ou résulte de rayonne- which arises out of or results from ments ionisants émis par une source ionizing radiations cmitted by any quelconque de rayonneinents se source of radiation inside that in­ trouvant dans cette installation nu­ stallation, other than those referred cléaire, autre que les sources dont to in paragraph (a) of this Article. il est fait mention au paragraphe (a) du présent article.

Article 4 Artide 4 Dans le cas de transport de sub­ In the case of carriage of nuclear stances nucléaires, y compris le substances, including storage inci­ stockage en cours de transport, et dental thereto, without prejudice to sans préjudice de 1’article 2 : Article 2 :

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 197

dioaktiva produkter eller avfallsämnen i den nukleära anläggningen el­ ler också nukleära substanser som kommo från anläggningen, med för­ behåll dock för vad som föreskrives i artikel 4. (b) Har skada orsakats gemensamt av en nukleär olycka och av en händelse, som icke utgör en nuk­ leär olycka, skall den del av ska­ dan som orsakats av denna händel­ se, i den mån den icke tillförlitligen kan särskiljas från den skada som orsakats av den nukleära olyckan, anses utgöra skada orsakad av den nukleära olyckan. Har skadan orsa­ kats gemensamt av en nukleär olyc­ ka och av en händelse varigenom så­ dan joniserande strålning som ej omfattas av denna konvention frigjorts, skall ingen bestämmelse i konventionen begränsa eller på an­ nat sätt inverka på den ansvarighet som kan åvila någon person i anled­ ning av att sådan joniserande strål­ ning frigjorts. (c) Fördragsslutande part kan ge­ nom lagstiftning föreskriva, att an­ svarigheten för innehavare av en nukleär anläggning, belägen inom dess territorium, skall omfatta an­ svarighet för skada, som härrör från eller utgör resultatet av joniserande strålning, vilken utgått från annan strålningskälla inom anläggningen än sådan som avses under (a) i den­ na artikel.

Artikel 4 I fall av transport av nukleära substanser — tillfällig förvaring un­ der transporten härunder inbegripen — gälla följande bestämmelser, om

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

a) L’exploitant d’une installation (a) The operator of a nuclear in­ nucléaire est responsable de tout stallation shall be liable, in accorddommage, conformément å la pré- ance with this Convention, for dasente Convention, s’il est établi qu’il mage upon proof that it was caused est causé par un accident nucléaire bv a nuclear incident outside that survenu hors de cette installation et installation and involving nuclear mettant en jeu des substances nu- substances in the course of carriage cléaires transportées en provenance therefrom, only if the incident ocde cette installation, å condition que curs : 1’accident survienne : i) avant que la responsabilité des (i) before liability with regard to accidents nucléaires causés par les nuclear incidents involving the nu­ substances nucléaires n’ait été assu- clear substances has been assumed, mée, aux termes d’un contrat écrit, pursuant to the express terms of a par 1’exploitant d’une autre installa­ contract in writing, by the operator tion nucléaire; of another nuclear installation; ii) å défaut de dispositions expres- (ii) in the absence of such express ses d’un tel contrat, avant que l’ex- terms, before the operator of an­ ploitant d’une autre installation nu­ other nuclear installation has taken cléaire n’ait pris en charge les sub­ charge of the nuclear substances; or stances nucléaires :

iii) si les substances nucléaires (iii) where the nuclear substances sont destinées å un réacteur faisant are intended to be used in a reactor partie d’un moyen de transport, avant comprised in a means of transport, que la personne dument autorisée å before the person duly authorized exploiter ce réacteur n’ait pris en to operate that reactor has taken charge les substances nucléaires; charge of the nuclear substances; but iv) si les substances nucléaires (iv) where the nuclear substances ont été envoyées å une personne liave been sent to a person within se trouvant sur le territoire d’un the territory of a non-Contracting État non-Contractant, avant qu’elles State, before they have been unn’aient été déchargées du moyen de loaded from the means of transport transport par lequel elles sont par- by which they have arrived in the venues sur le territoire de cet État territory of that non-Contracting non-Contractant. State. b) L’exploitant d’une installation (b) The operator of a nuclear in­ nucléaire est responsable de tout stallation shall be liable, in accorddommage, conformément å la pré- ance with this Convention, för dasente Convention, s’il est établi qu’il mage upon proof that it was caused

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 199

annat icke följer av vad som föreskrives i artikel 2. (a) Innehavaren av en nukleär an­ läggning är ansvarig enligt denna konvention för skada som visas ha orsakats av sådan nukleär olycka utanför anläggningen, vid vilken nu­ kleära substanser under transport därifrån medverkat, under förutsätt­ ning att olyckan inträffar

(i) innan ansvarighet beträffande nukleära olyckor, vid vilka de nuk­ leära substanserna medverka, har övertagits av innehavaren av en an­ nan nukleär anläggning enligt ut­ tryckliga villkor i ett skriftligt av­ tal; eller, (ii) i avsaknad av sådana uttryck­ liga avtalsvillkor, innan innehavaren av en annan nukleär anläggning har övertagit de nukleära substanserna; eller, (iii) om de nukleära substanserna äro avsedda att nyttjas i en reaktor som ingår i ett transportmedel, in­ nan den person som fått vederbör­ ligt tillstånd att driva denna reaktor har övertagit de nukleära substan­ serna; men, (iv) om de nukleära substanserna ha sänts till en person inom en icke fördragsslutande stats område, in­ nan de ha lossats från det transport­ medel med vilket de anlänt till den statens territorium.

(b) Innehavaren av en nukleär anläggning är ansvarig enligt denna konvention för skada vilken visas ha orsakats av en nukleär olycka utan-

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

est causé par un accident nucléaire by a nuclear incident outside that survenu hors de cette installation et installation and involving nuclear mettant en jeu des substances nu- substances in tlie course of carriage cléaires au cours de transports å des­ thereto, only if the incident occurs: tination de cette installation, å condition que 1’accident survienne : i) apres que la responsabilité des (i) after liability -with regard to accidents nucléaires causés par les nuclear incidents involving the nu­ substances nucléaires lui aura été clear substances has been assumed transférée, aux termes d’un contrat by him, pursuant to the express écrit, par l’exploitant d’une autre terms of a contract in writing, from installation nucléaire; the operator of another nuclear in­ stallation; ii) å défaut de dispositions ex- (ii) in the absence of such express presses d’un contrat écrit, apres terms, after he has taken charge of qu’il aura pris en charge les sub­ the nuclear substances; or stances nucléaires; iii) apres qu’il aura pris en charge (iii) after he has taken charge of les substances nucléaires prove- the nuclear substances from a per­ nant de la personne exploitant un son operating a reactor comprised in réacteur faisant partie d’un moyen a means of transport; but de transport; iv) si les substances nucléaires (iv) where the nuclear substances ont été envoyées, avec le consente- have, with the written consent of the ment par écrit de l’exploitant, par operator, been sent from a person une personne se trouvant sur le ter- within the territory of a non-Conritoire d’un État non-Contractant, tracting State, after they have been apres qu’elles auront été chargés sur loaded on the means of transport by le moyen de transport par lequel el- which they are to be carried from les doivent quitter le territoire de the territory of that State. cet État non-Contractant. c) L’exploitant responsable confor- (c) The operator liable in accordmément å la présente Convention ance with this Convention shall pro­ doit remettre au transporteur un vide the carrier with a certificate iscertificat délivré par ou pour le comp- sued by or on behalf av the insurer te de 1’assureur ou de toute autre or other financial guarantor furnishpersonne ayant accordé une garantie ing the security required pursuant financiére conformément å 1’article to Article 10. The certificate shall 10. Le certificat doit énoncer le nom state the name and address of that et 1’adresse de cet exploitant ainsi operator and the amount, type and que le montant, le type et la durée duration of the security, and these de la garantie. Les faits énoncés statements may not be disputed by dans le certificat ne peuvent étre the person by whom or on whose

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 201

för anläggningen och vid vilken nuk­ leära substanser under transport till anläggningen medverkat, under för­ utsättning att olyckan inträffar

(i) efter det ansvarighet beträf­ fande nukleära olyckor, vid vilka de nukleära substanserna medverka, har övertagits av honom från inne­ havaren av en annan nukleär an­ läggning enligt uttryckliga villkor i ett skriftligt avtal; eller, (ii) i avsaknad av sådana uttryck­ liga avtalsvillkor, efter det han över­ tagit de nukleära substanserna; eller

(iii) efter det han övertagit de nu­ kleära substanserna från en person, som driver en reaktor ingående i ett transportmedel; men,

(iv) om de nukleära substanserna med skriftligt samtycke av anläggningsinnehavaren ha sänts från en person inom en icke fördragsslutande stats område, efter det de lastats på det transportmedel med vilket de skola befordras från den statens om­ råde.

(c) Den anläggningsinnehavare som är ansvarig enligt denna konven­ tion skall tillhandahålla transpor­ tören ett certifikat, utställt av för­ säkringsgivaren eller den som ställt annan ekonomisk garanti enligt ar­ tikel 10 eller på dennes vägnar. Certi fikatet skall innehålla uppgift om anläggningsinnehavarens namn och adress samt säkerhetens belopp, art och varaktighet; dessa uppgifter få ej motbevisas av den som utställt 7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

contestés par la personne par laquel- behalf the certificate was issued. le ou pour le compte de laquelle il The certificate shall also indicate a été délivré. Le certificat doit éga- the nuclear substances and the carlement désigner les substances nu- riage in respect of which the secucléaires et 1’itinéraire couverts par rity applies and shall include a la garantie et comporter une décla- statement by the competent public ration de 1’autorité publique com- authority that the person named is pétente que la personne visée est un an operator within the meaning of exploitant au sens de la présente this Convention. Convention. d) La législation d’une Partie (d) A Contracting Party may pro­ Contractante peut prévoir qu’å des vide by législation that, under such conditions qu’elle détermine, un terms as may be contained therein transporteur peut étre substitué, en and upon fulfilment of the requirece qui concerne la responsabilité ments of Article 10 (a), a carrier prévue par la présente Convention, may, åt his request and with the ä un exploitant d’une installation consent of an operator of a nuclear nucléaire située sur le territoire de installation situated in its territory, ladite Partie Contractante, par déci- by decision of the competent public sion de 1’autorité publique compé- authority, be liable in accordance tente, å la demande du transporteur v.äth this Convention in place of that et avec 1’accord de 1’exploitant, si les operator. In such case för all the conditions requises å 1’article 10 (a) purposes of this Convention the car­ sont remplies. Dans ce cas, le trans­ rier shall be considered, in respect porteur est considéré, aux fins de la of nuclear incidents occurring in présente Convention, pour les acci- the course of carriage of nuclear dents nucléaires survenus en cours substances, as an operator of a nu­ de transport de substances nucléai­ clear installation on the territory of res, comme exploitant d’une instal­ the Contracting Party whose legislalation nucléaire située sur le terri­ tion so provides. toire de ladite Partie Contractante.

Article 5 Article 5 a) Si les combustibles nucléaires, (a) If the nuclear fuel or radioproduits ou déchets radioactifs mis active products or waste involved in en jeu dans un accident nucléaire a nuclear incident have been in more ont été détenus successivement dans than one nuclear installation and plusieurs installations nucléaires et are in a nuclear installation åt the sont détenus dans une installation time damage is caused, no operator nucléaire au moment ou le dommage of any nuclear installation in which

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 203

certifikatet eller den på vilkens väg­ nar det utställts. Certifikatet skall också ange det nukleära material som försäkringen eller garantin av­ ser samt innehålla förklaring av be­ hörig myndighet i anläggningsstaten att den person vilken angivits som anläggningsinnehavare är innehava­ re av nukleär anläggning i konven­ tionens mening. (d) Fördragsslutande part kan ge­ nom lagstiftning föreskriva, att på de villkor som anges däri och un­ der förutsättning att vad som före­ skrivits i artikel 10 (a) uppfyllts en transportör kan, på hans begä­ ran och med samtycke av inneha­ varen av en nukleär anläggning be­ lägen inom partens territorium, en­ ligt beslut av behörig myndighet bli ansvarig enligt denna konvention i stället för anläggningsinnehavaren. I sådant fall skall transportören i de hänseenden som avses i denna kon­ vention och i fråga om nukleära olyckor som inträffa under trans­ port av nukleära substanser anses som innehavare av nukleär anlägg­ ning inom den fördragsslutande parts område i vars lagstiftning fö­ reskrifterna meddelats.

Artikel 5 (a) Om nukleärt bränsle eller ra­ dioaktiva produkter eller avfallsämnen, som medverkat vid en nu­ kleär olycka, funnits i flera nukle­ ära anläggningar efter varandra och finnas i en nukleär anläggning vid den tidpunkt då skadan orsakas, är

204 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

est causé, aucun exploitant d’une tliey liave previously been shall be installation dans laquelle ils ont été liable for the damage. détenns antérieurement n’est res- ]>onsable dn dommage. b) Toutefois, si un dommage est (b) Where, however, damage is causé par un accident nucléaire sur- caused by a nuclear incident occurrvenu dans unc installation nucléaire ing in a nuclear installation and inet ne mettant en causé que des subs- volving only nuclear substances tances nucléaires qui y sont stoc- stored there in incidentally to their kées en cours de transport, 1’exploi- carriage, the operator of the nuclear tant de cette installation n’est pas installation shall not be liable where responsable lorsqu’un autre exploi­ another operator or person is liable tant ou une autre personne est res­ pursuant to Article 4. ponsable en vertu de 1’article 4.

c) Si les combustibles nucléaires, (c) If the nuclear fuel or radioproduits ou décliets radioactifs mis active products or waste involved in en jeu dans un accident nucléaire a nuclear incident have been in more ont été détenus dans plusieurs ins­ than one nuclear installation and tallations nucléaires et ne sont pas are not in a nuclear installation åt détenus dans une installation nu­ the time damage is caused, no op­ cléaire au moment ou le dommage erator other than the operator of the est causé, aucun exploitant autre last nuclear installation in which que 1’exploitant de la derniére ins­ they were before the damage was tallation nucléaire dans laquelle ils caused or an operator who has subont été détenus, avant que le dom­ sequently taken them in charge shal) mage ait été causé, ou que 1’exploi- be liable for the damage. tant qui les a pris en charge ultérieurement, n’est responsable du dommage. d) Ci le dommage implique la res- (d) It' damage gives rise to liabilponsabilité de plusieurs exploitants ity of more than one operator in conformément å la présente Conven- accordance with this Convention, tion, leur responsabilité est solidaire the liability of these operators shall et cumulative; toutefois, lorsqu’une be joint and several: provided that telle responsabilité résulte du dom­ where such liability arises as a remage causé par un accident nucléai­ sult of damage caused by a nuclear re mettant en jeu des substances nu­ incident involving nuclear substanc­ cléaires en cours de transport, soit es in the course of carriage in one dans un seul et méine moyen de and the same means of transport, transport, soit, en cas de stockage en or, in the case of storage incidental cours de transport, dans une seule et to the carriage, in one and the same méme installation nucléaire, le mon- nuclear installation, the maximum

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 205

icke innehavaren av någon av de an­ läggningar i vilka ämnena tidigare funnits ansvarig för skadan.

(b) Om emellertid skada orsakats av en nukleär olycka, vilken inträf­ fat i en nukleär anläggning och vid vilken endast sådana nukleära sub­ stanser medverkat som tillfälligt för­ varats i anläggningen i anslutning till transport av ämnena, är inneha­ varen av den nukleära anläggningen icke ansvarig, om en annan anläggningsinnehavare eller annan person är ansvarig enligt artikel 4. (c) Om nukleärt bränsle eller ra­ dioaktiva produkter eller avfallsämnen, som medverkat vid en nukleär olycka, funnits i flera än en nukleär anläggning men icke finnas i en så­ dan anläggning vid den tidpunkt då skadan orsakas, åvilar ansvarighe­ ten ingen annan än innehavaren av den anläggning i vilken ämnena se­ nast funnos före sagda tidpunkt eller, om ämnena efter att ha förts från denna anläggning tagits i förvar av annan anläggningsinnehavare, den sistnämnde.

(d) Om två eller flera anläggnings­ innehavare äro ansvariga för sam­ ma skada enligt denna konvention, är ansvarigheten solidarisk och kumulativ. Om ansvarigheten avser skada som orsakats av en nukleär olycka, vid vilken medverkat nu­ kleära substanser som befunno sig under transport på ett och samma transportmedel eller som i anslut­ ning till transport av ämnena voro tillfälligt upplagda i en och samma nukleära anläggning, utgör dock

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tant total maximum de la responsa- total amount for which such opera­ bilité desdits exploitants est égal au tors shall be liable shall be the highmontant le plus élevé fixé pour un est amount established with respect des exploitants conformément å l’ar- to any of them pursuant to Article 7 ticle 7. En aucun cas, la responsa- and provided that in no case shall bilité d’un exploitant résultant d’un any one operator be required, in re­ accident nucléaire ne peut dépasser spect of a nuclear incident, to pay le montant fixé, en ce qui le con- more than the amount established cerne, å 1’article 7. with respect to him pursuant to Ar­ ticle 7.

Article 6 Article 6 a) Le droit å reparation pour un (a) The right to compensation for dommage causé par un accident nu­ damage caused by a nuclear incident cléaire ne peut étre exercé que con- may be exercised only against an tre un exploitant responsable de ce operator liable for the damage in acdommage conformément å la pré- cordance with this Convention, or, sente Convention; il peut également if a direct right of action against the étre exercé contre 1’assureur ou con- insurer or other financial guarantor tre toute autre personne ayant ac- furnishing the security required pur­ cordé une garantie financiére å l’ex- suant to Article 10 is given by na­ ploitant conformément å 1’article 10, tional law, against the insurer or si un droit d’action directe contre other financial guarantor. 1’assureur ou toute personne ayant accordé une garantie financiére est prévu par le droit national. b) Sous réserve des dispositions du (b) Except as otherwise provided present article, aucune autre per­ in this Article, no other person shall sonne n’est tenue de réparer un be liable för damage caused by a nu­ dommage causé par un accident nu­ clear incident, but this provision cléaire; toutefois, cette disposition shall not affect the application of ne peut affecter 1’application des ac- any international agreement in the cords internationaux dans le domai- field of transport in force or open ne des transports qui sont en vigueur för signature, ratification or accesou ouverts å la signature, å la sion åt the date of this Convention. ratification ou å 1’adhésion, ä la date de la présente Convention. c) i) Aucune disposition de la pré­ (c) (i) Nothing in this Convention sente Convention n’affecte la res- shall affect the liability; ponsabilité : 1. de toute personne physique qui, 1. of any individual for damage par un acte ou une omission procé- caused by a nuclear incident för dant de 1’intention de causer un which the operator, by virtue of År-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 207

maximibeloppet för anläggningsinnehavarnas sammanlagda ansvarig­ het det högsta ansvarighetsbelopp som gäller för någon av dem enligt artikel 7. Ansvarigheten för en anläggningsinnehavare i anledning av en och samma nukleära olycka får icke i något fall överstiga det ansva­ righetsbelopp som gäller för honom enligt artikel 7.

Artikel 6 (a) Anspråk på skadestånd i an­ ledning av en nukleär olycka kan icke göras gällande mot någon an­ nan än den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt denna konvention eller, om direkt talan mot försäkringsgivare eller den som ställt säkerhet enligt artikel 10 är medgiven enligt nationell lag, mot denne.

(b) Om annat icke följer av denna artikel är ingen annan person an­ svarig för skada orsakad av en nu­ kleär olycka. Denna bestämmelse inverkar dock icke på tillämpningen av sådant internationellt fördrag inom transportväsendets område som var i kraft eller öppet för un­ dertecknande, ratifikation eller an­ slutning på dagen för denna kon­ vention. (c) (i) Ingen bestämmelse i denna konvention skall inverka på ansva­ righeten 1. för fysisk person beträffande sådan skada orsakad av en nukleär olycka för vilken anläggningsinne-

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dommage, a causé un dommage ré- ticle 3 (a) (ii) (1) and (2) or Ar­ sultant d’un accident nucléaire dont ticle 9, is not liable under this Con­ 1’exploitant, conformément å 1’arti- vention and which results from an cle 3 (a) (ii) (1) et (2) ou å l’ar- act or omission of that individual ticle 9, n’est pas responsable en ver- done with intent to causé damage; tu de la présente Convention; 2. de la personne dument aulori- 2. of a person duly authorized to sée å exploiter un réacteur faisant operate a reactor comprised in a partie d’un moyen de transport pour means of transport for damage causun dommage causé par un accident ed by a nuclear incident when an nucléaire, lorsqu’un exploitant n’est operator is not liable for such dam­ pas responsable de ce dommage en age pursuant to Article 4 (a) (iii) or vertu de 1’article 4 (a) (iii) ou (b) (b) (iii). (iii). ii) L’exploitant ne peut étre rendu (ii) The operator shall incur no responsable, en dehors de la présen­ liability outside this Convention för te Convention, d’un dommage causé damage caused by a nuclear inci­ par un accident nucléaire, sauf lors- dent except where use has not been qu’il n’est pas fait usage de 1’article made of the right provided for in 7 (c), et alors seulement dans la Article 7 (c), and then only to the mesure ou des dispositions particu- extent that national législation or liéres ont été prises en ce qui con- the législation of the Contracting cerne le dommage au moyen de Party in whose territory the nu­ transport, soit dans la législation na- clear installation of the operator li­ tionale, soit dans la législation de able is situated has made specific pro­ la Partie Contractante sur le terri- visions concerning damage to the toire de laquelle est située 1’installa- means of transport. tion nucléaire.

d) Toute personne qui a réparé un (d) Any person who has paid comdommage causé par un accident pensation in respect of damage nucléaire en vertu d’un accord inter- caused by a nuclear incident under national visé au paragraphe (b) du any international agreement referprésent article ou en vertu de la lé­ red to in paragraph (b) of this Ar­ gislation d’un État non-Contractant ticle or under any législation of a acquiert par subrogation, å concur- non-Contracting State shall, up to rence de la somme versée, les droits the amount which he has paid, acdont la personne ainsi indemnisée quire by subrogation the rights un­ aurait bénéficié en vertu de la pré­ der this Convention of the person sente Convention. suffering damage whom he has so compensated. e) Toute personne ayant son lieu (e) Any person who has his prin­ principal d’exploitation sur le terri- cipal place of business in the terri-

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 209

havaren på grund av artikel 3 (a) (ii) (1) och (2) eller artikel 9 icke är ansvarig enligt denna konvention och vilken framkallats genom uppsåtligt handlande eller uppsåtlig un­ derlåtenhet av en sådan person; 2. för en person, som vederbörli­ gen bemyndigats att driva en reak­ tor ingående i ett transportmedel be­ träffande sådan skada genom en nukleär olycka för vilken anläggningsinnehavaren icke är ansvarig enligt artikel 4 (a) (iii) eller (d) (iii) . (ii) Innehavaren av en nukleär anläggning är icke ansvarig enligt andra bestämmelser än dem som in­ nefattas i denna konvention för ska­ da orsakad av en nukleär olycka utom i fall då den rätt som omförmäles i artikel 7 (c) utnyttjats och i sådant fall endast i den omfattning som nationell lag eller lagen i den fördragsslutande part inom vars om­ råde den ansvarige anläggningsinnehavarens nukleära anläggning är be­ lägen innehåller särskilda bestäm­ melser beträffande skada på trans­ portmedlet. (d) Den som har betalat ersättning för skada orsakad av en nukleär olycka enligt sådant internationellt fördrag som avses under (b) i denna artikel eller enligt lagstiftningen i en icke-fördragsslutande stat, inträ­ der med avseende på de belopp han har utgivit i de rättigheter som en­ ligt denna konvention tillkommer den skadelidande till vilken han sålunda utgivit skadestånd.

(e) Var och en som har sitt hu­ vudkontor inom en fördragsslutan-

210 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

toire d’une Partie Contractante, ou tory of a Contracting Party or who ses préposés, qui ont réparé un dom­ is the servant of such a person and mage nucléaire causé par un acci- who has paid compensation in redent nucléaire survenu sur le terri- spect of damage caused by a nuclear toire d’un État non-Contractant ou incident occurring in the territory un dommage subi sur ce territoire, of a non-Contracting State or in acquiérent, å concurrence de la som- respect of damage suffered in such me versée, les droits dont la person- territory shall, up to the amount ne ainsi indemnisée aurait bénéficié which he has paid, acquire the en 1’absence de Farticle 2. rights which the person so compensated would have had against the operator but for the provisions of Article 2. f) L’exploitant n’a un droit de re- (f) The operator shall have a right cours que : of recourse only: i) si le dommage résulte d’un acle (i) if the damage caused by a nu­ ou d’une omission procédant de 1’in- clear incident results from an act tention de causer un dommage, or omission done with intent to contre la personne physique auteur cause damage, against the individual de 1’acte ou de 1’omission intention- acting or omitting to act with such nelle; intent;

ii) si et dans la mesure ou le re- (ii) if and to the extent that it is cours est prévu expressément par so provided expressly by contract. contrat. g) Pour autant que 1’exploitant ait (g) If the operator has a right of un droit de recours contre une per­ recourse to any extent pursuant to sonne en vertu du paragraphe (f) paragraph (f) of this Article against du présent article, ladite personne any person, that person shall not, to ne peut avoir un droit contre 1’ex­ that extent, have a right against the ploitant en vertu des paragraplies operator under paragraphs (d) or (d) ou (e) du présent article. (e) of this Article.

n) Si la réparation du dommage (h) Where provisions of national met en jeu un régime national ou or public health insurance, social public d’assurance médicale, de sé- security, workmen’s compensation curité sociale ou de réparation des or occupational disease compensa­ accidents du travail et maladies pro- tion systems inelude compensation fessionnelles, les droits des bénéfi- for damage caused by a nuclear in­ ciaires de ce régime et les recours cident, rights of beneficiaries of éventuels pouvant étre exercés con­ such systems and rights of recourse tre 1’exploitant sont réglés par la loi by virtue of such systems shall be

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 211

de parts område eller är anställd hos sådan person och som har utgivit er­ sättning för skada orsakad av en nukleär olycka, vilken inträffat inom eu icke fördragsslutande stats områ­ de, eller för skada som uppkommit inom sådant område, äger intill det hel opp som han utgivit samma rät­ tigheter mot anläggningsinnehavaren som skulle ha tillkommit den person till vilken ersättning utgivits, om bestämmelserna i artikel 2 icke gällt. (f) Anläggningsinnehavaren äger återkravsrätt endast (i) om den skada som orsakats av en nukleär olycka framkallats ge­ nom uppsåtligt handlande eller upp­ såtlig underlåtenhet och i sådant fall mot den fysiska person som med sådant uppsåt handlat eller un­ derlåtit att handla; (ii) om och i den mån uttryckliga föreskrifter därom intagits i avtal.

(g) Om anläggningsinnehavaren har återkravsrätt i någon omfattning enligt bestämmelserna under (f) i denna artikel mot någon person, äger den sistnämnde i motsvarande mån icke någon rätt mot anlägg­ ningsinnehavaren enligt vad som sägs under (d) eller (e) i denna ar­ tikel. (h) Om genom ett nationellt eller annat offentligt system för allmän sjukförsäkring, social säkerhet eller ersättning för olycksfall i arbete el­ ler yrkessjukdom ersättning beredes även för skada i följd av nuk­ leär olycka, skall enligt lagen i det land som inrättat systemet eller en­ ligt föreskrifter utfärdade av den

212 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

de la Partie Contraetante ou les determined by the law of the Conréglements de 1’organisation inter- traeting Party or by the regulations gouvernementale ayant établi ce ré- of the inter-Governmental organisa­ gime. tion which has established such sys­ tems.

Article 7 Article 7 a) Le total des indemnités paya- (a) The aggregate of compensables pour un dommage causé par un tion required to be paid in respect accident nueléaire ne peut dépasser of damage caused by a nuclear in­ le montant maximum de la respon- cident shall not exceed the maxi­ sabilité, fixé conformément au pre­ mum liability established in accordsent article. ance with this Article. b) Le montant maximum de la (b) The maximum liability of the responsabilité de 1’exploitant pour operator in respect of damage caus­ les dommages causés par un acci­ ed by a nuclear incident shall he dent nueléaire est fixé å 15.000.000 15,000,000 European Monetary Agreed’unités de compte de 1’Accord Mo- rnent units of account as defined nétaire Européen, telles qu’elles sont åt the date of this Convention (heredéfinies å la date de la présente Con- inafter referred to as “units of ac­ \ention (appelées ci-aprés « unités count”) : provided that any Conde compte»). Toutefois, un autre traeting Party, taking into account montant plus ou moins élevé peut the possibilities for the operator of étre fixé par la législation d’une obtaining the insurance or other fi- Partie Contraetante, compte tenu de nancial security required pursuant la possibilité pour 1’exploitant d’ob- to Article 10, may establish by letenir 1’assurance ou une autre ga- gislation a greater or less amount, rantie financiére requise å 1’article but in no event less than 5,000,000 10, sans toutefois que le montant units of account. The sums menainsi fixé puisse étre inférieur å tioned above may be converted into 5.000.000 d’unités de compte. Les national currency in round figures. montants prévus au présent paragraphe peuvent étre convertis en monnaie nationale en chiffres ronds. c) L’exception résultant de l’ali- (c) Any Contracting Party may by néa (a) (ii) (2) de 1’article 3 peut législation provide that the excepétre écartée par la législation d’une tion in Article 3 (a) (ii) (2) shall Partie Contraetante, å condition not apply : provided that in no case

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 213

mellanstatliga organisation som in­ rättat systemet avgöras i vilken om­ fattning de som äro ersättningsberättigade enligt systemet äga rätt till skadestånd av anläggningsinnehavaren samt huruvida och i sådant fall i vilken omfattning regressrätt före­ ligger mot anläggningsinnehavaren i anledning av att utbetalning skett enligt systemets regler.

Artikel 7 (a) Det sammanlagda ersättnings­ belopp som skall utbetalas för skada orsakad av en enda nukleär olycka får icke överstiga det högsta ansva­ righetsbelopp som föreskrivits en­ ligt denna artikel. (b) Maximibeloppet för anläggningsinnehavarens ansvarighet i anled­ ning av skador orsakade av en nuk­ leär olycka utgör 15 miljoner så­ dana betalningsenheter som avses i det europeiska monetära avtalet med den bestämning av enheten som gäller på dagen för denna konven­ tion (nedan kallade »betalningsen­ heter»). Fördragsslutande part äger emellertid, under hänsynstagande till möjligheten för anläggningsinne­ havaren att erhålla försäkring eller annan ekonomisk garanti enligt ar­ tikel 10, i sin lagstiftning föreskriva ett högre eller ett lägre belopp, dock icke i något fall mindre än 5 miljo­ ner betalningsenheter. Nu angivna belopp må konverteras till nationell valuta i runda tal.

(c) Fördragsslutande part kan ge­ nom bestämmelse i sin lagstiftning föreskriva, att det i artikel 3 (a) (ii) (2) angivna undantaget icke skall

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

qu’en aucun cas l’inclusion des dom- shall the inclusion of damage to the mages au moyen de transport n’ait means of transport result in redupour effet de réduire la responsa- cing the liability of the operator in bilité de 1’exploitant pour les autres respect of other damage to an dommages ä un montant inférieur amount less than 5,000,000 units of ä 5.000.000 d’unités de compte. account.

d) Le montant fixé eu vertu du (d) The amount of liability of paragraphe (b) du présent article operators of nuclear installations in pour la responsabilité des exploi- the territory of a Contracting Party tants d’installations nucléaires si- established in accordance with paratuées sur le territoire d’une Partie graph (b) of this Article as well as Contractante ainsi que les disposi­ the provisions of any législation of tions de la législation d’une Partie a Contracting Party pursuant to pa- Contractante prises en vertu du pa­ ragraph (c) of this Article shall apragraphe (c) du présent article, ply to the liability of such operators s’appliquent å la responsabilité des- wherever the nuclear incident ocdits exploitants quel que soit le lieu curs. de 1’accident nucléaire.

e) Une Partie Contractante peut (e) A. Contracting Party may subsubordonner le transit de substances ject the transit of nuclear substances nucléaires å travers son territoire, å through its territory to the condi­ la condition que le montant maxi­ tion that the maximum amount of mum de la responsabilité de l’ex- liability of the foreign operator conploitant étranger en cause soit aug- cerned be increased, it' it considers menté, si elle estime que ledit mon­ that such amount does not adequatant ne couvre pas d’une maniére tely cover the risks of a nuclear in­ adéquate les risques d’un accident cident in the course of the transit: nucléaire au cours de ce transit. provided that the maximum amount Toutefois, le montant maximum ain­ thus increased shall not exceed the si augmenté ne peut excéder le mon­ maximum amount of liability of op­ tant maximum de la responsabilité erators of nuclear installations sides exploitants d’installations nu­ tuated in its territory. cléaires situées sur le territoire de cette Partie Contractante.

f) Les disposition du paragraphe (f) The provisions of paragraph (e) (e) du présent article ne s’appli- of this Article shall not apply: quent pas : i) au transport par mer lorsqu’il (i) to carriage by sea where, un-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 215

gälla. Den omständigheten att skada å transportmedlet inbegripes under ansvarigheten får dock icke i något fall leda till att anläggningsinnehavarens skyldighet att utge ersättning för andra skador kommer att avse lägre belopp än 5 miljoner betalningsenheter. (d) Det ansvarighetsbelopp som en­ ligt bestämmelserna under (b) i den­ na artikel fastställts för inneha­ vare av nukleära anläggningar be­ lägna inom en fördragsslutande parts område liksom de bestämmel­ ser i en föredragsslutande parts lag vilka meddelats med stöd av bestäm­ melserna under (c) i denna artikel gälla i fråga om berörda anläggningsinnehavares ansvarighet oav­ sett var den nukleära olyckan in­ träffat. (e) Fördragsslutande part äger som villkor för rätten att transitera nukleära substanser genom eller över dess territorium föreskriva, att maximibeloppet för den under transporten ansvarige utländske anläggningsinnehavarens skadeståndsskyldighet höjes, om staten i fråga finner att detta belopp icke på skä­ ligt sätt täcker de risker som äro förbundna med en nukleär olycka under transiteringen. Belopp till vil­ ket ansvarighetssumman sålunda höjes får dock icke överskrida det ansvarighetsbelopp som gäller för innehavare av nukleära anläggning­ ar inom nämnda fördragsslutande parts område. (f) Bestämmelserna under (e) i den­ na artikel äro icke tillämpliga

(i) på sjötransport i fall då det

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

y a, en vertu du droit International, der international law, there is a un droit de refuge dans les ports de right of entry in cases of urgent ladite Partie Contractante, par suite distress into the ports of such Cona’un danger imminent, ou un droit tracting Party or a right of innocent de passage inoffensif å travers son passage through its territory; or territoire; ii) au transport par air lorsqu’il y (ii) to carriage by air where, by a, en vertu d’un accord ou du droit agreement or under international international, un droit de survol du law there is a right to fly over or territoire ou d’atterrissage sur le ter­ land on the territory of such Conritoire de ladite Partie Contractante. tracting Party.

g) Les intéréts et dépens liquidés (g) Any interest and costs awardpar le tribunal saisi d’une action en ed by a court in actions for compenreparation en vertu de la présente sation under this Convention shall Convention ne sont pas considérés not be considered to be compensacomme des indemnités au sens de tion för the purposes of this Con­ la présente Convention et sont dus vention and shall be payable by the par l’exploitant en sus du montant operator in addition to any sum for des réparations qui peuvent étre which he is liable in accordance dues en vertu du présent article. with this Article.

Article 8 Article 8 a) Les actions en reparation, en (a) The right of compensation un­ vertu de la présente Convention, der this Convention shall be extindoivent étre intentées sous peine de guished if an action is not brought déchéance, dans le délai de dix ans within ten years from the date of a compter de Paccident nucléaire. the nuclear incident. National le- Toutefois, la législation nationale gislation may, however, establish a peut fixer un délai de déchéance su- period longer than ten years it' meapérieur å dix ans, si la Partie Con­ sures have been taken by the Contractante sur le territoire de laquelle tracting Party in whose territory the est située 1’installation nucléaire nuclear installation of the operator dont 1’exploitant est responsable liable is situated to cover the liabiprévoit des mesures pour couvrir la lity of that operator in respect of responsabilité de l’exploitant å l’é- any actions for compensation begun gard des actions en reparation in- after the expiry of the period of ten troduites apres 1’expiration du délai years and during such longer pe­ de dix ans et pendant la période de riod : provided that such extension prolongation de ce délai. Toutefois, of the extinction period shall in no cette prolongation du délai de dé­ case affect the right of compensa­ chéance ne peut porter atteinte en tion under this Convention of any aucun cas aux droits ä reparation person who has brought an action

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 217

enligt internationella rättsgrundsat­ ser föreligger rätt att med anledning av hotande fara söka nödhamn i ifrågavarande stat eller rätt till oskadlig genomfart genom dess ter­ ritorialvatten; (ii) vid lufttransport i fall då det enligt internationell överenskommel­ se eller internationella rättsgrund­ satser föreligger rätt att flyga över eller landa inom den ifrågavarande statens område. (g) Sådan ränta och rättegångs­ kostnad, som utdömts av domstol i mål angående skadestånd enligt denna konvention betraktas icke som skadestånd i konventionens mening utan skall utges av anläggningsinnehavaren utöver skadeståndsbelopp som han har att betala enligt denna artikel.

Artikel 8 (a) Rätten till ersättning enligt den­ na konvention upphör, om talan icke väckts inom tio år från dagen för den nukleära olyckan. Genom nationell lagstiftning kan emellertid fastställas en längre period än tio år, om den fördragsslutande part inom vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens nukleära an­ läggning är belägen vidtagit åtgärder för att täcka anläggningsinnehavarens ansvarighet i fråga om ersätt­ ningsanspråk som göras gällande efter utgången av tioårsperioden samt under den sålunda bestämda längre perioden, dock att en sådan utsträckning av preskriptionstiden icke i något fall får inverka på den rätt till ersättning enligt denna kon­ vention som tillkommer en person,

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

en vertu de la présente Convention in respect of loss of life or personal des personnes ayant intenté contre injury against the operator before 1’exploitant une action du fält de the expiry of the period of ten years. décés ou de dommages aux person­ nes avant 1’expiration dudit délai de dix ans. b) Dans le cas de dommage causé (b) In the case of damage caused par un accident nucléaire mettant by a nuclear incident involving nuen jeu des combustibles nucléaires, clear fuel or radioactive products or produits ou déchets radioactifs qui waste which, åt the time of the in­ étaient, au moment de 1’accident, cident ha ve been stolen, lost, jettivolés, perdus, jetés par-dessus bord soned or abandoned and have not ou abandonnés et n’avaient pas été yet been recovered, the period estarécupérés, le délai visé au paragra- blished pursuant to paragraph (a) phe (a) de cet article est calculé å of this Article shall be computed partir de la date de cet accident nu­ from the date of that nuclear inci­ cléaire, mais il ne peut en aucun cas dent, but the period shall in no case étre supérieur å vingt ans å compter exceed twenty years from the date de la date du vol, de la perte, du jet of the theft, loss, jettison or abanpar-dessus bord ou de 1’abandon. donment. c) La législation nationale peut (c) National législation may esfixer un délai de déchéance ou de tablish a period of not less than two prescription de deux ans au moins, years for the extinction of the right soit å compter du moment ou le lésé or as a period of limitation either a eu connaissance du dommage et from the date åt which the person de l’exploitant responsable, soit å suffering damage has knowledge or compter du moment ou il a du rai- from the date åt which he ought sonnablement en avoir connaissance, reasonably to have known of both sans que le délai établi en vertu des the damage and the operator liable: paragraphes (a) et (b) de cet arti­ provided that the period established cle puisse étre dépassé. pursuant to paragraphs (a) and (b) of this Article shall not be exceeded.

d) Dans les cas prévus å 1’article (d) Where the provisions of Ar­ 13 (c) (ii), il n’y a pas de déchéan­ ticle 13 (c) (ii) are applicable, the ce de 1’action en réparation si, dans right of compensation shall not, le délai prévu au paragraphe (a) du however, be extinguished if, witliin présent article. the time provided for in paragraph (a) of this Article, i) une action a été intentée, avant (i) prior to the determination by que le Tribunal visé å 1’article 17 the Tribunal referred to in Article

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 219

vilken före utgången av tioårsperio­ den har väckt talan mot anläggningsinnehavaren om ersättning i anledning av personskada.

(b) Om skada orsakats av en nukleär olycka, vid vilken medverkat nukleärt bränsle eller radioaktiva produkter eller avfallsämnen som vid tiden för olyckan stulits, gått för­ lorade eller övergivits och icke där­ efter åter tillvaratagits, skall den frist som fastställts enligt bestäm­ melserna under (a) i denna artikel räknas från dagen från den nuk­ leära olyckan, men den skall icke i något fall överstiga tjugo år räk­ nat från dagen för stölden, förlusten eller övergivandet. (c) Genom nationell lagstiftning kan fastställas en kortare frist inom vilken talan skall väckas eller ska­ deståndsanspråket anmälas. Denna frist får icke understiga två år räk­ nat antingen från den tidpunkt då den skadelidande fick kännedom om skadan och om den för skadan an­ svarige anläggningsinnehavaren el­ ler från den tidpunkt då han skä­ ligen bort ha sådan kännedom, dock att den preskriptionstid som fast­ ställts enligt bestämmelserna under (a) och (b) i denna artikel icke får överskridas. (d) I fall som avses i artikel 13 (c) (ii) förloras icke talerätten om, inom den frist som anges under (a) i denna artikel,

(i) innan beslut meddelats av den internationella domstol varom stad-

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

n’ait pris une décision, devant l’un 17, an action has been brought bedes tribunaux entre lesquels ledit fore any of the courts from which Tribunal peut choisir si le Tribunal the Tribunal can choose; if the Tri­ désigne comme tribunal compétent, bunal determines that the compeun autre tribunal que celui devant tent court is a court other than that lequel 1’action a déjå été intentée, il hefore which such action has alrea­ peut fixer un délai dans lequel l’ac- dy been brought, it may fix a date tion doit étre intentée devant le tri­ by which such action has to be bunal compétent ainsi désigné; brought before the competent court so determined; or

ii) une demande a été introduite (ii) a request has been made to a auprés d’une Partie Contractante Contracting Party concerned to iniintéressée en vue de la désignation tiate a determination by the Tribu­ du tribunal compétent par le Tri­ nal of the competent court pursuant bunal conformément å 1’article 13 to Article 13 (c) (ii) and an action (c) (ii), å condition qu’une action is brought subsequent to such deter­ soit intentée apres cette désignation mination within such time as may dans le délai qui serait fixé par ledit be fixed by the Tribunal. Tribunal. e) Sauf disposition contraire du (e) Unless national law provides to droit national, une personne ayant the contrary, any person sufifersubi un dommage causé par un acci- ing damage caused by a nuclear in­ dent nucléaire qui a intenté une ac­ cident who has brought an action tion en réparation dans le délai pré- for compensation within the period vu au présent article peut présenter provided for in this Article may une demande complémentaire en cas amend his claim in respect of any d’aggravation du dommage apres aggravation of the damage after the 1’expiration de ce délai, tant qu’un expiry of such period provided that jugement définitif n’est pas inter- final judgment has not been entered venu. by the competent court.

Article 9 Article 9 L’exploitant n’est pas responsable The operator shall not be liable des dommages causés par un acci- for damage caused by a nuclear inci­ dent nucléaire si cet accident est du dent directly due to an act of armed directement å des actes de conflit conflict, hostilities, civil war, inarmé, d’hostilités, de guerre civile, surrection or, except in so far as the d’insurrection ou, sauf disposition législation of the Contracting Party contraire de la législation de la Par­ in whose territory his nuclear in­ tie Contractante sur le territoire de stallation is situated may provide to laquelle est située son installation the contrary, a grave natural disaster of an exceptional character.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 221

gas i artikel 17 talan väckts vid en av de domstolar bland vilka den in­ ternationella domstolen äger välja; utser den internationella domstolen som behörig domstol annan dom­ stol än den vid vilken talan redan väckts, äger den internationella domstolen bestämma en frist inom vilken talan skall väckas vid den domstol som sålunda angivits som be­ hörig; eller (ii) hemställan gjorts hos någon fördragsslutande part att den skall begära hos den internationella dom­ stolen att behörig domstol utses en­ ligt artikel 13 (c) (ii) samt, sedan den internationella domstolen med­ delat sitt beslut, talan väckts inom tid som bestämts av sistnämnda domstol. (e) Om icke annat föreskrives i na­ tionell lag, har den som lidit ska­ da till följd av en nukleär olycka och som väckt talan inom tid som anges i denna artikel rätt att utvid­ ga sin talan, om skadan förvärrats efter utgången av denna tid och sa­ ken icke slutligt avgjorts.

Artikel 9 Anläggningsinnehavaren är icke ansvarig för skada orsakad av en nukleär olycka, vilken är en direkt följd av krigshandling under väpnad konflikt eller häremot svarande handling under inbördeskrig eller uppror eller, om icke lagstiftning­ en i den fördragsslutande part inom vars område anläggningsinnehavarens nukleära anläggning är belägen

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

nucléaire, å des cataclysmes naturels de caractére execptionnel.

Article 10 Artide 10 a) Tout exploitant devra étre tenn, (a) To cover the liability under this pour faire face å la responsabilité Convention, the operator shall be prévue par la présente Convention, required to have and maintain ind’avoir et de maintenir, å concur- surance or other financial security rence du montant fixé conformé- of the amount established pursuant ment å 1’article 7, une assurance ou to Article 7 and of such type and u ne autre garantie financiére corres- terms as the competent public aupondant au type et aux conditions thority shall specify. déterminés par l’autorité publique compétente. b) L’assureur ou toute autre per- (b) No insurer or other financial sonne ayant accordé une garantie fi­ guarantor shall suspend or cancel nanciére ne peut suspendre 1’assu- the insurance or other financial se­ rance ou la garantie financiére pré­ curity provided for in paragraph (a) vue au paragraphe (a) du present of this Article without giving notice article, ou y mettre fin sans un préa- in writing of åt least two montlis to vis de deux mois au moins donné the competent public authority or in par écrit å 1’autorité publique com- so far as such insurance or other pétente, ou, dans la mesure ou ladite financial security relätes to the carassurance ou autre garantie finan­ riage of nuclear substances, during ciére concerne un transport de sub- the period of the carriage in stances nucléaires, pendant la durée question. de ce transport. c) Les sommes provenant de l’as- (c) The sums provided as insur­ surance, de la réassurance ou d’une ance, reinsurance, or other financial autre garantie financiére ne peuvent security may be drawn upon only servir qu’å la reparation des dom- for compensation for damage caused mages causés par un accident nu- by a nuclear incident. cléaire.

Artide 11 Artide 11 La nature, la forme et 1’étendue de The nature, form and extent of la réparation, ainsi que la repara­ the compensation, within the limits tion équitable des indemnités sont of this Convention, as well as the régies, dans les limites prévues par equitable distribution thereof, shall la présente Convention, par le droit be governed by national law. national.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 223

föreskriver annat, av en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art.

Artikel 10 (a) För att täcka skadeståndsan­ svar enligt denna konvention är anläggningsinnehavaren skyldig att teckna och hålla vid makt försäk­ ring eller annan ekonomisk säker­ het till det belopp som fastställts som ansvarighetsbelopp enligt arti­ kel 7. Försäkringens eller säkerhe­ tens art och villkor skola godkännas av vederbörande myndighet. (b) Försäkringsgivaren eller den som ställt annan säkerhet äger icke tillfälligt eller definitivt fritaga sig ansvarighet enligt bestämmelserna under (a) utan att ha lämnat skrift­ ligt meddelande härom till veder­ börande myndighet minst två må­ nader i förväg. Avser försäkringen eller säkerheten transport av nu­ kleära substanser får fritagande från ansvarighet icke ske så länge trans­ porten pågår.

(c) Belopp härrörande ur försäk­ ring, återförsäkring eller annan eko­ nomisk säkerhet får icke användas för annat ändamål än ersättning för skador orsakade av nukleär olycka.

Artikel 11 Frågor om skadeståndens art, form och omfattning liksom om rätt­ vis fördelning av tillgängliga medel avgöras, inom de gränser som kon­ ventionen uppdrager, enligt natio­ nell lag.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 12 Article 12 Les indemnités payables confor- Compensation payable under this mément å la présente Convention, Convention, insurance and reinsurles primes d’assurance et de réas- ance premiums, sums provided as surance ainsi que les sommes prove- insurance, reinsurance, or other finant de 1’assurance, de la réassuran- nancial security required pursuant ce ou d’une autre garantie financiére to Article 10, and in terest and costs en vertu de 1’article 10 et les intéréts referred to in Article 7 (g), shall be et dépens visés ä 1’article 7 (g), sont freely transferable between the molibrement transférables entre les zo- netary areas of the Contracting Par­ nes monétaires des Parties Contrac- ties. tantes.

Article 13 Article 13

a) Sauf dans les cas ou le présent (a) Except as otherwise provided article en dispose autrement, les tri­ in this Article, jurisdiction over ac­ bunaux de la Partie Contractante tions under Artides 3, 4, 6 (a) and sur le territoire de laquelle 1’acci- 6 (e) shall lie only with the courts dent nucléaire est survenu, sont of the Contracting Party in whose seuls compétents pour statuer sur territory the nuclear incident ocles actions introduites en vertu des curred. artides 3, 4, 6 (a) et 6 (e). b) Lorsqu’un accident nucléaire (b) Where a nuclear incident ocsurvient hors des territoires des Par­ curs outside the territory of the ties Contractantes, ou que le lieu de Contracting Parties, or where the 1’accident nucléaire ne peut étre dé- place of the nuclear incident cannot terminé avec certitude, les tribunaux be deter mined with certainty, juris­ de la Partie Contractante sur le ter­ diction over such actions shall lie ritoire de laquelle est située Finstal- with the courts of the Contracting lation nucléaire dont 1’exploitant est Party in whose territory the nuclear responsable sont seuls compétents. installation of the operator liable is situated. c) Lorsqu’en vertu des paragra- (c) Where jurisdiction would lie phes (a) ou (b) du présent article with the courts of more than one les tribunaux des plusieurs Parties Contracting Party by virtue of para- Contractantes sont compétents, la graphs (a) or (b) of this Article, compétence est attribuée, jurisdiction shall lie, i) si 1’accident nucléaire est sur­ (i) it the nuclear incident occurrvenu en partie en dehors du terri­ ed partly outside the territory of toire de toute Partie Contractante et any Contracting Party and partly in en partie sur le territoire d’une seule the territory of a single Contracting Partie Contractante, aux tribunaux Party, with the courts of that Con­ de cette derniére; tracting Party; and

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 225

Artikel 12 Skadeståndsbelopp som erläggas enligt denna konvention, premier för försäkring och återförsäkring, be­ lopp som utges på grund av försäk­ ring, återförsäkring eller annan eko­ nomisk säkerhet enligt artikel 10 samt ränta och kostnader vilka om­ nämnas i artikel 7 (g) skola få fritt överföras mellan de fördragsslutande parternas monetära områden.

Artikel 13 (a) Om annat icke föreskrives i denna artikel, tillkommer jurisdik­ tion beträffande anspråk enligt ar­ tiklarna 3, 4, 6 (a) och 6 (e) endast domstolarna i den fördragsslutande part inom vars område den nukleära olyckan inträffade.

(b) Om en nukleär olycka inträf­ far utanför de fördragsslutande par­ ternas områden eller om platsen för den nukleära olyckan icke kan be­ stämmas med säkerhet, tillkommer jurisdiktion över sådana anspråk domstolarna i den fördragsslutande part inom vars område den ansva­ rige anläggningsinneliavarens nu­ kleära anläggning är belägen. (c) Om jurisdiktion skulle tillkom­ ma domstolarna i flera än en för­ dragsslutande part enligt bestäm­ melserna under (a) eller (b) i denna artikel, tillkommer jurisdiktion (i) om den nukleära olyckan in­ träffat delvis utanför de fördrags­ slutande parternas områden och delvis inom en enda fördragsslutan­ de parts område domstolarna i sist­ nämnda fördragsslutande part; och 8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ii) dans tout autre cas, aux tribu- (ii) in any other case, with the naux de la Partie Contractante dé- courts of the Contracting Party designée, å la demande d’une Partie termined, åt the request of a Con­ Contractante intéressée, par le Tri­ tracting Party concerned, by the Tri­ bunal visé å 1’article 17, comme bunal referred to in Article 17 as étant la plus directement liée å l’af- being the most closely related to the faire. case in question. d) Lorsque les jugements pronon- (d) Judgments entered by the comcés contradictoirement ou par dé- petent court under this Article after faut par le tribunal compétent eu trial, or by default, shall, when they vertu des dispositions du présent ar­ have become enforceable under the tide sont exécutoires d’aprés les lois law applied by that court, become appliquées par ce tribunal, ils de- enforceable in the territory of any viennent exécutoires sur le territoire of the other Contracting Parties as de toute autre Partie Contractante soon as the formalities required by dés raccoraplissement des formali- the Contracting Party concerned tés prescrites par la Partie Contrac­ have been complied with. The merits tante intéressée. Aucun nouvel exa­ of the case shall not be the subject men du fond de 1’affaire n’est ad- of further proceedings. The foregomis. Cette disposition ne s’aplique ing provisions shall not apply to pas aux jugements qui ne sont exé­ interim judgments, cutoires que provisoirement. e) Si une action en réparation est (e) If an action is brought against intentée contre une Partie Contrac­ a Contracting Party under this Con­ tante en vertu de la présente Con- vention, such Contracting Party may vention, ladite Partie Contractante not, except in respect of measures ne peut invoquer son immunité de of execution, invoke any j urisdictionjuridiction devant le tribunal com­ al immunities before the court pétent en vertu du présent artide, competent in accordance with this sauf en ce qui concerne les mesures Article. d.'exécution.

Article 15 Article 15 a) La présente Convention doit étre (a) This Convention shall be ap­ appliquée sans aucune discrimina- plied without any discrimination tion fondée sur la nationalité, le based upon nationality, domicile, or domicile ou la résidence. residence. b) Le « droit national» et la « lé- (b) “National law” and “national gislation nationale» signifient le législation” mean the national law droit ou la législation nationale du or the national législation of the tribunal compétent en vertu de la court having jurisdiction under this présente Convention pour statuer Convention over claims arising out sur les actions résultant d’un acci- of a nuclear incident, and that law

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 227

(ii) i varje annat fall domstolar­ na i den fördragsslutande part som på framställning av en berörd för­ dragsslutande part bestämts av den i artikel 17 omnämnda domstolen som varande den part vilken har den närmaste anknytningen till saken. (d) Dom -—- varunder inbegripes tredskodom — som meddelats av domstol vilken är behörig enligt denna artikel kan, när domen kan verkställas enligt den av domstolen tillämpade lagen, verkställas också i alla andra fördragsslutande par­ ter, så snart de formella förutsätt­ ningar som föreskrivits i verkställighetslandet blivit uppfyllda. Ny prövning av den sak som avgjorts genom domen får icke äga rum. Des­ sa bestämmelser gälla dock icke dom som ej vunnit laga kraft.

(e) Väckes skadeståndstalan mot en fördragsslutande part enligt denna konvention, kan denna part icke annat än i fråga om åtgärder för verkställighet åberopa immunitet inför den domstol som är behörig enligt denna artikel.

Artikel lb (a) Denna konvention skall tilläm­ pas utan diskriminering med hän­ syn till nationalitet, hemvist eller uppehållsort. (b) Med »nationell lag» och »natio­ nell lagstiftning» förstås nationell lag och nationell lagstiftning på den ort där domstol, vilken enligt den­ na konvention är behörig att döma över anspråk i anledning av nukleär

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dent nucléaire; le droit ou la législa- or législation shall apply to all mat­ tion nationale est applicable pour ters both substantive and procedural toutes les questions de fond et de not specifically governed by this procédure qui ne sont pas réglées Convention. spécialement par la présente Convention. c) Le droit et la législation natio- (c) That law and législation shall nales doivent étre appliqués sans be applied without any discrimina­ aucune discrimination fondée sur la tion based upon nationality, domi­ nationalité, le domicile ou la rési- cile, or residence. dence.

Article 15 Artide 15 a) Il appartient ä chaque Partie (a) Any Contracting Party may take Contractante de prendre les mesures such measures as it deems necessary qu’elle estime nécessaires en vue to provide for an inerease in the d’accroitre 1’importance de la répa- amount of compensation specified in ration prévue par la présente Con- this Convention. vention. b) Pour la part des dommages dont (b) In so far as compensation for la réparation proviendrait d’une damage involves public funds and is intervention financiére mettant en in excess of the 5,000,000 units of jeu des fonds publics et qui ex- account referred to in Article 7, any céderait le montant minimum de such measure in whatever form may 5.000.000 d’unités de compte prévu be applied under conditions -which å 1’article 7, 1’application de ees me­ may derogate from the provisions of sures, quelle que soit leur forme, this Convention. pourrait étre soumise å des conditions particuliéres dérogeant aux dispositions de la présente Convention.

Artide 16 Artide 16 Les dispositions prises par le Co- Decisions taken by the Steering mité de Direction en vertu de l’ar- Committee under Article 1 (a) (ii), ticle 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) et 1 (b), 1 (a) (iii) and 1 (b) shall be adopsont adoptées par accord mutuel des ted by mutual agreement of the membres représentant les Parties members representing the Contract­ Contractantes. ing Parties.

Artide 17 Artide 17 Tout différend entre deux ou plu- Any dispute arising between two sieurs Parties Contractantes relatif or more Contracting Parties con-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 229

olycka, har sitt säte; nämnda lag el­ ler lagstiftning är tillämplig beträf­ fande alla frågor rörande både sa­ ken och förfarandet, om icke sär­ skild bestämmelse i visst hänseende meddelats i denna konvention. (c) Nationell lag och nationell lag­ stiftning skola tillämpas utan diskri­ minering med hänsyn till nationali­ tet, hemvist eller uppehållsort.

Artikel 15 (a) Varje fördragsslutande part äger vidtaga de åtgärder den anser nöd­ vändiga för att bygga ut det ersätt­ ningssystem som skapas genom den­ na konvention.

(b) I den mån allmänna medel ta­ gas i anspråk för ersättningar utöver det belopp om 5 miljoner betalningsenheter som anges i artikel 7, får åtgärder i sådant hänseende, obe­ roende av vilken form de erhålla, genomföras under villkor som av­ vika från vad som föresk-rives i den­ na konvention.

Artikel 16 Beslut av styrelsen enligt artikel 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) och 1 (b) får icke fattas utan att de medlemmar av styrelsen som representera de fördragsslutande parterna äro ense om beslutet.

Artikel 17 Tvister mellan två eller flera för­ dragsslutande parter rörande tolk-

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

å 1’interprétation ou å 1’application cerning the interpretation or applide la présente Convention sera exa- cation of this Convention shall be miné par le Comité de Direction et å examined by the Steering Commitdéfaut de solution amiable soumis, tee and in the absence of friendly å la demande d’une Partie Contrac- settlement shall, upon the request of tante intéressée, au Tribunal créé a Contracting Party concerned, be par la Convention en date du 20 dé- submitted to the Tribunal establicembre 1957 sur l’Établissement shed by the Convention of 20th De­ d’un Contröle de Sécurité dans le cember 1957 on the Establishment Domaine de 1’Énergie Nucléaire. of a Security Control in the Field of Nuclear Energy.

Article 18 Artide 18 a) Des réserves portant sur une ou (a) Reservations to one or more of plusieurs dispositions de la pré­ the provisions of this Convention sente Convention peuvent étre for- may be made åt any time prior to mulées å tout moment avant la rati­ ratification of or accession to this fication ou l’adhésion å la présente Convention or prior to the time of Convention, ou avant la notification notification under Article 23 in refaite en vertu de 1’article 23 en ce spect of any territory or territories qui concerne le ou les territoires vi- mentioned in the notification, and sés par cette notification; ees réser­ shall be admissible only if the terms ves ne sont recevables que si leurs of these reservations have been extermes ont été expressément accep- pressly accepted by the Signatories. tés par les Signataires. b) Toutefois, 1’acceptation d’un (b) Such acceptance shall not be Signataire n’est pas requise, si celui- required from a Signatory which ci n’a pas lui-méme ratifié la Con­ has not itself ratified this Conven­ vention dans un délai de douze mois tion within a period of twelve a partir de la date ou la notification months after the date of notification de la réserve lui a été communiquée to it of such reservation by the Secpar le Secrétaire général de l’Orga- retary-General of the Organisation nisation, conformément å 1’article in accordance with Article 24. 24. c) Toute réserve acceptée conformé­ (c) Any reservation admitted in ment au présent article peut étre accordance with this Article may be retirée a tout moment par notifica­ withdrawn åt any time by notifica­ tion adressée au Secrétaire général tion addressed to the Secretary-Gede 1’Organisation. neral of the Organisation.

Artide 19 Artide 19 a) La présente Convention sera ra- (a) This Convention shall be ra­ ratifiée. Les instruments de ratifica- tified. Instruments of ratification

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 231

ningen eller tillämpningen av denna konvention skola behandlas av sty­ relsen och, om icke godvillig upp­ görelse nås, på begäran av någon av de berörda fördragsslutande parter­ na hänskjutas till avgörande av den domstol som inrättats enligt konven­ tionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll på atomenergins område.

Artikel 18 (a) Reservation mot en eller flera av bestämmelserna i denna konven­ tion får göras vid varje tidpunkt före ratifikation av eller anslutning till konventionen eller, ifråga om område eller områden som avses i meddelande enligt artikel 23, innan sådant meddelande lämnats. Reser­ vation blir dock giltig endast om den uttryckligen godkänts av signatärmakterna.

(b) Sådant godkännande kräves dock icke från signatärmakt, som ej själv har ratificerat konventionen inom ett år räknat från den dag då meddelande om reservationen enligt artikel 24 lämnades till denna signa­ tärmakt av organisationens general­ sekreterare.

(c) Reservation som godkänts en­ ligt denna artikel kan när som helst återtagas genom meddelande till or­ ganisationens generalsekreterare.

Artikel 19 (a) Konventionen skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten depo-

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tion seront déposés auprés du Sec- shall be deposited with the Secretrétaire général de 1’Organisation. ary-General of the Organisation. 6J La présente Convention entrera (b) This Convention shall come into en vigueur des que cinq au moms force upon the deposit of instru­ des Signataires auront déposé leur ments of ratification by not less instrument de ratification. Pour tout than five of the Signatories. For Signataire qui la ratifiera ultérieu- each Signatory ratifying thereafter, rement, la présente Convention en­ this Convention shall come into trera en vigueur dés qu’il aura dé­ force upon the deposit of its instru­ posé son instrument de ratification. ment of ratification.

Article 20 Article 20 Les modifications å la présente Amendments to this Convention Convention seront adoptées par ac- shall be adopted by mutual agreecord mutuel de toutes les Parties ment of all the Contracting Parties. Contractantes. Elles entreront en They shall come into force when vigueur lorsqu’elles auront été rati- ratified or confirmed by two-thirds fiées ou confirmées par les deux of the Contracting Parties. For each tiers des Parties Contractantes. Contracting Party ratifying or con- Pour toutes Parties Contractantes firming thereafter, they shall come qui les ratifieront ou confirmeront into force åt the date of such rati­ ultérieurement, les modifications fication or confirmation. entreront en vigueur å la date de cette ratification ou confirmation.

Article 21 Article 21 a) Tout Gouvernement d’un pays (a) The Government of any Memmembre ou associé de 1’Organisa- ber or Associate country of the tion, non Signataire de la présente Organisation which is not a Signa­ Convention, pourra y adhérer par tory to this Convention may accede notification adressée au Secrétaire thereto by notification addressed to général de 1’Organisation. the Secretary-General of the Organi­ sation. b) Tout Gouvernement d’un autre (b) The Government of any other pays non Signataire de la présente country which is not a Signatory to Convention pourra y adhérer par no­ this Convention may accede thereto tification adressée au Secrétaire gé­ by notification addressed to the néral de 1’Organisation et avec l’ac- Secretary-General of the Organisa­ cord unanime des Parties Contrac­ tion and with the unaniinous assent tantes. L’adhésion prendra effet å la of the Contracting Parties. Such acdate de cet accord. cession shall take effect from the date of such assent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 233

neras hos organisationens general­ sekreterare. (b) Konventionen träder i kraft, när minst fem signatärmakters ratifi­ kationsinstrument deponerats. För signatärmakt som ratificerar vid se­ nare tidpunkt träder konventionen i kraft, när den statens ratifikations­ instrument deponeras.

Artikel 20 För ändring i denna konvention kräves överenskommelse mellan samtliga fördragsslutande parter. Ändringen träder i kraft, när den ra­ tificerats eller bekräftats av två tred­ jedelar av de fördragsslutande par­ terna. För fördragsslutande part som ratificerar eller bekräftar ändringen vid senare tidpunkt, träder den j kraft den dag ratificeringen eller be­ kräftandet sker.

Artikel 21 (a) Stat, som är medlem av orga­ nisationen eller har ställning av as­ socierad stat men icke är signatär­ makt, kan ansluta sig till konven­ tionen genom meddelande till orga­ nisationens generalsekreterare.

(b) Annan stat, som icke är signa­ tärmakt, kan ansluta sig till kon­ ventionen genom meddelande till organisationens generalsekreterare och under förutsättning att samtli­ ga fördragsslutande parter lämna sitt samtycke till anslutningen. An­ slutningen blir gällande den dag samtycke som nu nämnts lämnas.

8f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 22 Article 22 a) La présente Convention est (a) This Convention shall renvain conclue pour une durée de dix ans in effeet for a period of ten years å compter de la date de son entrée as from the date of its coming into en vigueur. Toute Partie Contrac- force. Any Contracting Party may, tante pourra mettre fin en ce qui by giving twelve months’ notice to la concerne å 1’application de la pré­ the Secretary-General of the Organi­ sente Convention au terme de ce dé- sation, terminate the application of lai en donnant un préavis d’un an å this Convention to itself åt the end cet. effet au Secrétaire général de of the period of ten years. 1'Organisation. b) La présente Convention restera (b) This Convention shall, af ter par la suite en vigueur pour une the period of ten years, rémain in période de cinq ans, vis-å-vis des force för a period of five years for Parties Contractantes qui n’auront such Contracting Parties as have not pas mis fin å son application con- terminated its application in accordformément au paragraphe (a) du ance with paragraph (a) of this Ar­ présent article et ultérieurement, ticle, and thereafter for successive par périodes successives de cinq ans, periods of five years for such Con­ vis-å-vis des Parties Contractantes tracting Parties as have not termi­ qui n’y auront pas mis fin au terme nated its application åt the end of de l’une de ees périodes, en donnant one of such periods of five years by un préavis d’un an å cet effet au giving twelve months’ notice to tliat Secrétaire général de l’Organisation. effeet to the Secretary-General of the Organisation. c) Une conférence sera convoquée (c) A conference shall be conpar le Secrétaire général de l’Orga- vened by the Secretary-General of nisation pour examiner la révision the Organisation in order to conde la présente Convention, au terme sider revisions to this Convention de la période de cinq ans qui suivra after a period of five years as from la date de son entrée en vigueur ou, the date of its coming into force or, å tout autre moment, å la demande åt any other time, åt the request of a dune Partie Contractante, dans un Contracting Party, within six délai de six mois ä compter de cette months from the date of such re­ demande. quest.

Article 23 Article 23 a) La présente Convention s’ap- (a) This Convention shall apply plique aux territoires métropolitains to the metropolitan territories of des Parties Contractantes. the Contracting Parties. b) Tout Signataire ou Partie Con- (b) Any Signatory or Contracting

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 235

Artikel 22 (a) Denna konvention gäller under en tid av tio år räknat från den dag den träder i kraft. Varje fördragsslutande part kan för sitt vidkom­ mande bringa konventionen att upp­ höra gälla vid nämnda tids utgång efter uppsägning hos organisationens generalsekreterare ett år i förväg.

(b) Efter tioårstidens utgång skall konventionen för de stater som icke uppsagt konventionen enligt bestäm­ melserna under (a) i denna arti­ kel fortsätta att gälla under en pe­ riod av fem år. Därefter gäller kon­ ventionen under perioder om fem år i taget för de fördragsslutande par­ ter som icke senast ett år före ut­ gången av sådan femårsperiod upp­ sagt konventionen hos organisatio­ nens generalsekreterare.

(c) Sedan konventionen varit i kraft Under fem år, skall en konferens för att pröva förslag om ändringar i konventionen sammankallas av organisationens generalsekreterare. En sådan konferens skall också sam­ mankallas av generalsekreteraren närhelst begäran därom framställes av fördragsslutande part; konferen­ sen skall i sådant fall hållas inom sex månader från den dag framställ­ ningen gjordes.

Artikel 23 (a) Denna konvention skall tilläm­ pas på de fördragsslutande parter­ nas europeiska territorier. (b) Signatärmakt eller fördragsslu-

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tractante peut, au moment de la si- Party may, åt the time of signature gnature ou de la ratification de la or ratification of or accession to this présente Convention ou de son adhé- Convention or åt any later time, nosion å la présente Convention, ou tify the Secretary-General of the Or­ ultérieurement å tout moment, indi- ganisation that this Convention shall quer par notification adressée au apply to those of its territories, in- Secrétaire général de 1’Organisation cluding the territories for whose inque la présente Convention s’appli- ternational relations it is responsique å ceux de ses territoires, y com- ble, to which this Convention is not pris les territoires pour lesquels la applicable in accordance with para- Partie Contractante est responsable graph (a) of this Article and which dans les relations internationales, are mentioned in the notification. auxquels elle n’est pas applicable en Any such notification may in revertu du parapgraphe (a) du pré- spect of any territory or territories sent article et qui sont désignés dans mentioned therein be withdrawn by la notification. Une telle notifica­ giving twelve months’ notice to that tion peut, en ce qui concerne tout effect to the Secretary-General of territoire qui y est désigné, étre re- the Organisation. tirée en donnant un préavis d’un an å cet effet au Secrétaire général de 1’Organisation. c) Les territoires d’une Partie (c) Any territories of a Contracting Contractante, y compris ceux pour Party, including the territories for lesquels elle est responsable dans les whose international relations it is relations internationales, auxquels responsible, to which this Convention la présente Convention ne s’applique does not apply shall be regarded pas, sont considérés aux fins de la- for the purposes of this Convention dite Convention comme territoires as being a territory of a non-Cond’un État non-Contractant. tracting State.

Article 24 Article 24 Le Secrétaire général de 1’Organi- The Secretary-General of the Or­ sation donnera communication å ganisation shall give notice to all tous les Signataires et Gouvernement Signatories and acceding Governayant adhéré å la Convention de la ments of the receipt of any instru­ réception des instruments de ratifi­ ment of ratification, accession, withcation, d’adhésion et de retrait, ainsi drawal, notification under Article que des notifications faites en vertu 23, and décisions of the Steering de 1’article 23 et des décisions prises Connnittee under Article 1 (a) (ii), par le Comité de Direction en vertu 1 (a) (iii) and 1 (b). He shall also de 1’article 1 (a) (ii), l(a) (iii) et 1 notify them of the date on which (b). Il leur notifiera également la this Convention comes into force,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 237

tande part äger, vid tidpunkten för undertecknande eller ratifikation av konventionen eller anslutning till densamma eller vid vilken som helst senare tidpunkt, genom meddelande till organisationens generalsekrete­ rare förklara, att konventionen skall gälla för nämnda part tillhörigt och i meddelandet angivet område — därunder inbegripet område för vars internationella förbindelser parten svarar — på vilket konventionen icke är tillämplig enligt bestämmel­ serna under (a) i denna artikel. För­ klaring som nu nämnts kan i fråga om varje område som anges däri återtagas efter uppsägning ett år i förväg hos organisationens general­ sekreterare.

(c) Sådana till fördragsslutande part hörande områden -— därunder inbegripet område för vars interna­ tionella förbindelser parten svarar — beträffande vilka denna konven­ tion icke gäller, betraktas vid tilllämpning av konventionen som om­ råden hörande till icke fördragsslu­ tande stat.

Artikel 2b Organisationens generalsekretera­ re skall underrätta samtliga signatärmakter och stater som anslutit sig till konventionen om mottagan­ det av ratifikations- och anslutnings­ instrument, återkallelse^ meddelan­ den enligt artikel 23 och beslut av styrelsen enligt artikel 1 (a) (ii), 1 (a) (iii) och 1 (b). Han skall vidare underrätta dem om vilken dag den­ na konvention träder i kraft, om ly-

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

date de 1’entrée en vigueur de la pré- the text of any amendment thereto sente Convention, le texte des modi- and of the date on which such fications adoptées et la date de l’en- amendment comes into force, and trée en vigueur desdites modifica- any reservation made in accordance tions, ainsi que les réserves faites with Article 18. conformément å 1’article 18.

ANNEXE I ANNEX I

Les réserves suivantes ont été ac- The following reservations were ceptées, soit å la date de la signature accepted either åt the time of sig­ de la Convention, soit å la date de lu nature of the Convention or åt the signature du Protocole Additionncl : time of signature of the Additional Protocol :

1. Article 6 (a) et (c) (i) : 1. Article 6 (a) and (c) (i) : Réserve du Gouvernement de la Reservation by the Government of République Fédérale d’Allemagne, the Federal Republic of Germany, du Gouvernement de la République the Government of the Republic of d’Autriche et du Gouvernement du Austria and the Government of the Royaume de Gréce. Kingdom of Greece. Réserve du droit de laisser sub- Reservation of the right to pro­ sister, par une disposition de la lé- vide, by national law, that persons gislation nationale, la responsabilité other than the operator may cond’une personne autre que l’exploi- tinue to be liable for damage caused tant, å condition que cette personne by a nuclear incident on condition soit entiérement couverte, méme en that these persons are fully covered cas d’action mal fondée, soit par in respect of their liability, including une assurance ou une autre garantie défence against unjustified actions, financiére obtenue par 1’exploitant, by insurance or other financial sesoit au moyen des fonds publics. curity obtained by the operator or out of State funds.

2. Article 6 (b) et (d) : 2. Article 6 (b) and (d) : Réserve du Gouvernement de la Reservation by the Government of République d’Autriche, du Gouver­ the Republic of Austria, the Govern­ nement du Royaume de Gréce, du ment of the Kingdom of Greece, the Gouvernement du Royaume de Nor- Government of the Kingdom of Norvége et du Gouvernement du Royau­ way and the Government of the me de Suéde. Kingdom of Sweden. Réserve du droit de considérer Reservation of the right to considleurs lois nationales comportant des cr their national legislation which dispositions équivalentes å celles des includes provisions equivalent to

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 239

delsen av varje i konventionen vid­ tagen ändring och om vilken dag ändringen träder i kraft samt om re­ servationer som gjorts enligt artikel 18 .

ANNEX I

Följande reservationer godkändes vid tidpunkten för undertecknandet av denna konvention eller vid tid­ punkten för undertecknandet av tillläggsprotokollet:

1. Artikel 6 (a) och (c) (i): Reservation av Förbundsrepubli­ ken Tysklands, Republiken Österri­ kes och Konungariket Greklands re­ geringar.

Reservation av rätten att genom föreskrift i nationell lagstiftning behålla skadeståndsansvar för an­ nan än anläggningsinnehavaren, un­ der förutsättning att detta skade­ ståndsansvar är fullständigt täckt, även i fall av obefogad rättegång, genom försäkring eller annan eko­ nomisk säkerhet, för vilken anlägg­ ningsinnehavaren skall sörja, eller av statlig garanti.

2. Artikel 6 (b) och (d): Reservation av Republiken Öster­ rikes, Konungariket Greklands, Ko­ nungariket Norges samt Konungari­ ket Sveriges regeringar.

Reservation av rätten att med så­ dana internationella överenskom­ melser som åsyftas i artikel 6 (b)

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

accords internationaux visés å l’ar- those included in the international ticle 6 (b) comme des accords inter­ agreements referred to in Article 6 nationaux aux fins de 1’article 6 (b) (b) as being international agree­ et (d). ments within the meaning of Ar­ ticle 6 (b) and (d).

3. Article 8 (a) : 3. Artide 8 (a) : Réserve du Gouvernement de la Reservation by the Government of République Fédérale d’Allemagne et the Federal Republic of Germany du Gouvernement de la République and the Government of the Republic d’Autriche. of Austria. Réserve du droit d’établir, en ce Reservation of the right to estabqui concerne les accidents nucléaires lish, in respect of nuclear incidents survenant respectivement dans la occurring in the Federal Republic République Fédérale d’Allemagne et of Germany and in the Republic of dans la République d’Autriche, un Austria respectively, a period longer délai de déchéance supérieur å dix than ten years if measures have ans, si des mesures ont été prévues been taken to cover the liability of the pour couvrir la responsabilité de operator in respect of any actions for 1’exploitant å l’égard des actions en compensation begun after the expiry réparation introduites apres 1’expi- of the period of ten years and durration du délai de dix ans et pendant ing such longer period. la période de prolongation de ce dé­ lai.

4. Artide 9 : 4. Artide 9 : Réserve du Gouvernement de la Reservation by the Government of République Fédérale d’Allemagne et the Federal Republic of Germany du Gouvernement de la République and the Government of the Republic d’Autriche. of Austria. Réserve du droit de prévoir, en ce Reservation of the right to pro­ qui concerne les accidents nucléai­ vide, in respect of nuclear incidents res survenant respectivement dans occurring in the Federal Republic la République Fédérale d’Allemagne of Germany and in the Republic of et dans la République d’Autriche, Austria respectively, that the oper­ que 1’exploitant est responsable des ator shall be liable for damage caused dommages causés par un accident by a nuclear incident directly due nucléaire si cet accident est du di- to an act of armed conflict, liostilirectement ä des actes de conflit ar­ ties, civil war, insurrection or a mé, d’hostilités, de guerre civile, gra ve natural disaster of an excepd’insurrection ou å des cataclysmes tional character. naturels de caractére exceptionnel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 241

och (d) jämställa nationell lagstift­ ning vilken innehåller bestämmelser av huvudsakligen samma innehåll som föreskrifterna i dessa interna­ tionella överenskommelser.

3. Artikel 8 (a): Reservation av Förbundsrepubli­ ken Tysklands och Republiken Ös­ terrikes regeringar. Reservation av rätten att beträf­ fande nukleära olyckor som inträffa i Förbundsrepubliken Tyskland res­ pektive Republiken Österrike fast­ ställa en längre preskriptionstid än tio år, om åtgärder ha vidtagits för att täcka anläggningsinnehavarens ansvarighet i fråga om ersättnings­ anspråk som framställas efter ut­ gången av tioårsperioden och un­ der den sålunda fastställda längre perioden.

4. Artikel 9: Reservation av Förbundsrepubli­ ken Tysklands och Republiken Ös­ terrikes regeringar.

Reservation av rätten att i fråga om nukleära olyckor som inträffa inom Förbundsrepubliken Tyskland respektive Republiken Österrike föreskriva, att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig för skada orsakad av en nukleär olycka, som är en direkt följd av en krigshand­ ling eller däremot svarande hand­ ling under inbördeskrig eller upp­ ror eller av en allvarlig naturka­ tastrof av osedvanlig art.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

5. Article 19: 5. Artide 19: Réserve du Gouvernement de la Reservation by the Government République Fédérale d’Allemagne, of the Federal Republic of Germany, du Gouvernement de la République the Government of the Republic of d’Autriche et du Gouvernement du Austria, and the Government of the Royaume de Gréce. Kingdom of Greece. Réserve du droit de considérer la Reservation of the right to conratification de la présente Conven- sider ratification of this Convention tion comme entrainant 1’obligation, as constituting an obligation under conformément au droit internatio- international law to enact national nal, de prendre dans l’ordre interne legislation on third party liability des dispositions relatives å la res- in the field of nuclear energy in acponsabilité civile dans le domaine cordance with the provisions of this de 1’énergie nucléaire conformes Convention. aux dispositions de la présente Convention.

ANN EXE II ANNEX II Cette Convention ne peut étre in- This Convention shall not be in­ terprétée comme privant une Partie terpreted as depriving a Contracting Contractante sur le territoire de la- Party, on who se territory damage quelle des dommages auront été was caused by a nuclear incident causés par un accident nucléaire occurring on the territory of another survenu sur le territoire d’une au- Contracting Party, of any recourse trc Partie Contractante, des recours which might be available to it un­ qui pourraient lui étre ouverts en der international law. application du droit international.

EN FOI DE QUOI les Plénipo- IN WITNESS WHEREOF, the untentiaires soussignés, dument habi- dersigned Plenipotentiaries, duly lités, ont apposé leurs signatures au empowered, have signed this Con­ bas de la présente Convention. vention. FAIT å Paris, le 29 juillet 1960, DONE in Paris, this twenty-ninth eu frangais, en anglais, en allemand, day of July Nineteen Hundred and eu espagnol, en italien et en Sixty, in the English, French, néerlandais, en un seul exemplaire German, Spanish, Italian and Dutch qui restera déposé auprés du Secré- languages in a single copy which taire général de 1’Organisation Eu- shall remain deposited with the ropéenne de Coopération Économi- Secretary-General of the Organisa­ que qui en communiquera une co- tion for European Economic Copie certifiée conforme ä tous les Si- operation by whom certified copies gnataires. will be communicated to all Signatories.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 243

5. Artikel 19: Reservation av Förbundsrepubli­ ken Tysklands, Republiken Österri­ kes och Konungariket Greklands re­ geringar.

Reservation av rätten att betrakta ratifikation av denna konvention som medförande förpliktelse enligt internationell rätt att i nationell lag­ stiftning införa bestämmelser om skadeståndsansvar på atomenergins område i överensstämmelse med vad som föreskrives i konventionen.

ANNEX II Denna konvention skall icke ges den innebörden att en fördragsslutande part, på vars område skada orsakas av en nukleär olycka vilken inträffat på annan fördragsslutande parts område, genom konventionen berövas befogenheten att göra gäl­ lande anspråk som kunna grundas på internationell rätt.

TILL BEKRÄFTELSE VARPÅ undertecknade befullmäktigade och vederbörligen bemyndigade ombud ha undertecknat denna konvention. SOM SKEDDE i Paris den 29 juli 1960 på de engelska, franska, hol­ ländska, italienska, spanska och tyska språken i ett exemplar som skall förvaras hos Organisationens för europeiskt ekonomiskt samarbe­ te generalsekreterare, vilken skall tillställa alla signatärmakterna be­ styrkta avskrifter därav.

244 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Protocole additionnel Additional protocol å la convention sur la responsabilité civile to the convention on third party liability dans le domaine de 1’énergie nucléaire in the field of nuclear energy 28 janvier 1964 28th January 1964

II II

(Clauses finales) (Final clauses) (a) Les dispositions du présent (a) The provisions of this Addi­ Protocole Additionnel font partie tional Protocol shall form an in­ intégrante de la Convention sur la tegral part of the Convention on Responsabilité Civil dans le Domai- Third Party Liability in the Field of ne de 1’Énergie Nucléaire du 29 juil- Nuclear Energy of 29th July 1960 let 1960 (appelée ci-aprés la « Con­ (hereinafter referred to as the “Con­ vention »). vention”). (b) Le présent Protocole Addition­ (b) This Additional Protocol shall nel sera ratifié ou confirmé. Les be ratified or confirmed. Instru­ instruments de ratification du pré­ ments of ratification of this Addi­ sent Protocole Additionnel seront tional Protocol shall be deposited déposés auprés du Secrétaire Gene­ with the Secretary-General of the ral de 1’Organisation de Coopéra- Organisation for Economic Co-opetion et de Développement Économi- ration and Development. Where ques; le cas échéant, la confirmation tliere is a confirmation of this Ad­ du présent Protocole Additionnel lui ditional Protocol, it shall be notisera notifiée. fied to him. (c) Les Signataires du présent (c) The Signatories of this Addi­ Protocole Additionnel qui ont déjå tional Protocol who have already ratifié la Convention, s’engagent å ratified the Convention undertake ratifier ou ä confirmer aussitöt que to ratify or to confirm this Addi­ possible le présent Protocole Addi­ tional Protocol as soon as possible. tionnel. Les autres Signataires du The other Signatories of this Addi­ présent Protocole Additionnel s’en- tional Protocol undertake to ratify gagent å le ratifier ou å le confirmer it or to confirm it åt the same time en méme temps qu’ils ratifieront la as they ratify the Convention. Ac- Convention. Aucune adhésion å la cessions to the Convention will be Convention ne sera recue si elle accepted only if they are accornn’est accompagnée d’une adhésion panied by accession to this Addi­ au présent Protocole Additionnel. tional Protocol. (d) Le Secrétaire Général de l’Or- (d) The Secretary-General of the ganisation donnera communication Organisation shall give notice to all ä tous les Signataires, ainsi qu’aux Signatories and acceding Govern- Gouvernements ayant adhéré å la ments of the receipt of any instru-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 245

Tilläggsprotokoll den 28 januari 1964 till konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område

II

( Slutbestämmelser ) (a) Bestämmelserna i detta tilläggs­ protokoll utgöra en integrerande del av konventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område (i det följande benämnd »konventionen»).

(b) Detta tilläggsprotokoll skall ra­ tificeras eller bekräftas. Instrument avseende ratifikation av detta tillläggsprotokoll skola deponeras hos generalsekreteraren i Organisationen för ekonomiskt samarbete och ut­ veckling. I fall av bekräftelse av till- Iäggsprotokollet skall underrättelse om bekräftelsen lämnas till denne.

(c) De stater som underteckna det­ ta tilläggsprotokoll och som redan ha ratificerat konventionen för­ binda sig att ratificera eller bekräf­ ta detta tilläggsprotokoll så snart som möjligt. De övriga stater som underteckna detta tilläggsprotokoll förbinda sig att ratificera eller be­ kräfta det samtidigt som de ratifice­ ra konventionen. Anslutning till konventionen godtages endast om den sker i förbindelse med anslut­ ning till detta tilläggsprotokoll. (d) Organisationens generalsekrete­ rare skall underrätta alla signatärmakter och anslutna regeringar om mottagandet av varje ratifikations-

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Convention, de la réception des in- ment of ratification and of the retruments de ratification et de la no- ceipt of any confirmation. tification des confirmations. (e) Pour le calcul du nombre de (e) In calculating the number of ratifications prévu å 1’Article 19 (b) ratifications required in accordance de la Convention pour son entrée en with Article 19 (b) for the coming vigueur, il ne sera tenn compte que into force of the Convention, acdes Signataires qui auront ratifié la count will be taken only of those Convention et ratifié ou confirmé le Signatories who have ratified the présent Protocole Additionnel. Convention and have ratified or confirmed this Additional Protocol.

EN FOI DE QUOI les Plénipoten- IN WITNESS WHEREOF, the untiaires soussignés, dument habilités, dersigned Plenipotentiaries, duly ont apposé leurs signatures au bas empowered, have signed this Pro­ du présent Protocole. tocol. FAIT å Paris le 28 janvier 1964, DONE in Paris the 28th day of en fran^ais, en anglais, en allemand, January 1964 in the English, en espagnol, en italien et en néer- French, German, Spanish, Italian landais, en un seul exemplaire qui and Dutch languages in a single restera déposé auprés du Secrétaire copy which shall remain deposited Général de 1’Organisation de Coopé- with the Secretary-General of the ration et de Développement Econo- Organisation for European Co-operamique qui en communiquera une tion and Development by whom cercopie certifiée conforme å tous les tified copies will be communicated Signataires. to all Signatories.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 247

instrument och om mottagandet av varje underrättelse avseende bekräf­ telse. (e) Vid beräkning av det antal ra­ tifikationer som fordras enligt ar­ tikel 19 (b) för att konventionen skall träda i kraft tages hänsyn en­ dast till de signatärmakter som ha ratificerat konventionen och ha ra­ tificerat eller bekräftat detta tillläggsprotokoll.

TILL BEKRÄFTELSE VARPÄ undertecknade befullmäktigade och vederbörligen bemyndigade ombud ha undertecknat detta protokoll. SOM SKEDDE i Paris den 28 ja­ nuari 1964 på de engelska, franska, holländska, italienska, spanska och tyska språken i ett exemplar, som skall förvaras hos Organisationens för ekonomiskt samarbete och Ut­ veckling generalsekreterare, vilken skall tillställa alla signatärmakter bestyrkta avskrifter därav.

- . ,

Kangl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 249

Bilaga 2

Tilläggskonventionen

Konventionen öppnades för undertecknande i Bryssel den 31 januari 1963. Den reviderades genom ett den 28 januari 1964 i Paris avslutat tilläggspro­ tokoll. Konventionen och protokollet är avfattade på engelska, franska, hol­ ländska, italienska, spanska och tyska språken. Här återges konventionen och slutbestämmelserna till tilläggsprotokollet i de franska och engelska texterna jämte svensk översättning.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Convention 31 janvier 1963 complémen- Convention of 31 January 1963 suppletaire å la convention de Paris du 29 mentary to the Paris convention of 29 juillet 1960 sur la responsabilité July 1960 on third party liability in the civile dans le domaine de field of nuclear energy Pénergie nucléaire

LES GOUVERNEMENTS de la THE GOVERNMENTS of the Fe­ République Fédérale d’Allemagne, deral Republic of Germany, the Rede la République d’Autriche, du public of Austria, the Kingdom of Royaume de Belgique, du Royau- Belgium, the Kingdom of Denmark, rae de Danemark, de 1’Espagne, Spain, the French Republic, the Itade la République Frangaise, de lian Republic, the Grand Duchy of Ia République Italienne, du Grand- Luxembourg, the Kingdom of Nor- Duché de Luxembourg, du Royaume xvay, the Kingdom of the Netherde Norvége, du Royaume des Pays- lands, the United Kingdom of Great Bas, du Royaume-Uni de Grande- Britain and Northern Ireland, the Bretagne et d’lrlande du Nord, du Kingdom of Sweden and the Swiss Royaume de Suéde et de la Gonfé- Confederation; dération Suisse, PARTIES å la Convention du 29 BEING PARTIES to the Conven­ juillet 1960 sur la responsabilité ci­ tion of 29th July 1960 on Third Party vile dans le domaine de 1’énergie nu­ Liability in the Field of Nuclear cléaire, conclue dans le cadre de Energy, concluded within the frame- 1'Organisation Européenne de Co- work of the Organisation for Euroopération Economique devenue l’Or- pean Economic Co-operation, now ganisation de Coopération et de Dé- the Organisation for Economic Coveloppement Economiques et telle operation and Development and as qtvelle a été modifiée par le Proto- modified by the Additional Protocol cole additionnel conclu å Paris, le concluded in Paris on 28th January 28 janvier 1964 (ci-aprés dénommée 1964 (hereinafter referred to as the « Convention de Paris »). “Paris Convention”); DESIREUX d’apporter un complé- DESIROUS of supplementing the ment aux mesures prévues dans cet- measures provided in that Conven­ te Convention, en vue d’accroitre tion with a view to increasing the 1’importance de la réparation des amount of compensation for damdommages qui pourraient résulter age xvhich might result from the use

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 251

Konventionen den 31 januari 1963 utgö­ rande tillägg till Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område

REGERINGARNA i Förbundsre­ publiken Tyskland, Republiken Ös­ terrike, Konungariket Belgien, Ko­ nungariket Danmark, Spanien, Franska republiken, Italienska repu­ bliken, Storliertigdömet Luxem­ burg, Konungariket Norge, Ko­ nungariket Nederländerna, Det Fö­ renade Konungariket Storbritannien och Nordirland, Konungariket Sve­ rige och Schweiziska Edsförbundet;

VILKA ÄRO ANSLUTNA till konventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område, avslutad inom organisatio­ nen för europeiskt ekonomiskt sam­ arbete, numera organisationen för ekonomiskt samarbete och utveck­ ling, sådan konventionen reviderats genom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet (i det följande benämnd »Pariskon­ ventionen» ); VILKA ÖNSKA komplettera i nämnda konvention föreskrivna åt­ gärder i syfte att höja ersättnings­ beloppet för skada som kan upp­ komma i följd av utnyttjandet för

252 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

de 1’utilisation de 1’énergie nucléaire of nuclear energy för peaceful pur­ å des fins pacifiques, poses; SONT CONVENUS de ce qui suit : HA VE AGREED as follows:

Article 1 Article 1 Le régime complémentaire å celui The system instituted by this de la Convention de Paris, institué Convention is supplementary to that par la présente Convention, est sou- of the Paris Convention, shall be mis aux dispositions de la Conven­ subject to the provisions of the Pa­ tion de Paris ainsi qu’aux disposi­ ris Convention, and shall be applied tions fixées ci-aprés. in accordance with the following Artides.

Article 2 Article 2 a) Le régime de la présente Con­ (a) The system of this Convention vention s’applique aux dommages shall apply to damage caused by causés par des accidents nucléaires nuclear incidents, other than those autres que ce qui sont survenus en- occurring entirely in the territory of tiérement sur le territoire d’un État a State which is not a Party to this non contractant å la présente Con­ Convention: vention : i) dont la responsabilité incombe, (i) för which an operator of a en vertu de la Convention de Paris, nuclear installation, used for peace­ å 1’exploitant d’une installation nu­ ful purposes, situated in the terri­ cléaire å usage pacifique, située sur tory of a Contracting Party to this le territoire d’une Partie Contrac- Convention (hereinafter referred to tante å la présente Convention (ci- as a “Contracting Party”), and aprés dénommée « Partie Contrac- which appears on the list establishtante») et figurant sur la liste éta- ed and kept up to date in accord­ blie et mise å jour dans les condi- ance with the terms of Article 13, tions prévues å 1’article 13, is liable under the Paris Conven­ tion, and ii) subis (ii) suffered 1) sur le territoire d’une Partie (1) in the territory of a Contract­ Contractante; ou ing Party; or 2) en haute mer ou au-dessus, å (2) on or over the high seas on bord d’un navire ou d’un aéronef hoard a ship or aircraft registered immatriculé sur le territoire d’une in the territory of a Contracting Partie Contractante; ou Party; or 3) en haute mer ou au-dessus, par (3) on or over the high seas by un ressortissant d’une Partie Con­ a national of a Contracting Party, tractante å condition, s’il s’agit de provided that, in the case of dam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 253

fredliga ändamål av nukleär energi;

HA ÖVERENSKOMMIT om föl­ jande:

Artikel 1 Det genom denna konvention in­ rättade systemet utgör ett komple­ ment till Pariskonventionens sys­ tem, är underkastat bestämmelserna i Pariskonventionen och skall tilllämpas i enlighet med följande ar­ tiklar.

Artikel 2 (a) Denna konventions system tilllämpas beträffande skada orsakad av andra nukleära olyckor än sådana som i sin helhet inträffa inom en stat vilken icke tillträtt denna konven­ tion, om

(i) ansvarighet för skadan enligt Pariskonventionen åvilar innehava­ ren av en för fredliga ändamål ut­ nyttjad nukleär anläggning, belägen inom område tillhörande en till den­ na konvention ansluten part (i det följande benämnd »konventionsstat») och upptagen på den lista som upprättats och hållits aktuell enligt reglerna i artikel 13, samt

(ii) skadan uppkommit: (1) inom en konventionsstats om­ råde; eller (2) på eller över det fria havet ombord på ett fartyg eller luftfar­ tyg, registrerat i en konventionsstat; eller (3) på eller över det fria havet och tillfogats medborgare i konven­ tionsstat, under förutsättning dock

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dommages å un navire ou å un aéro- age to a ship or an aircraft, the ship nef, que celui-ci soit immatriculé sur or aircraft is registered in the terrile territoire d’une Partie Contrac- tory of a Contracting Party; tante, provided that the courts of a Con­ sous réserve que les tribunnaux tracting Party have jurisdiction d’une Partie Contractante soient pursuant to the Paris Convention. compétents conformément å la Convention de Paris. b) Tout Signataire ou Gouverne- (b) Any Signatory or acceding Go­ ment adhérant ä la Convention peut, vernment may, åt the time of sigau moment de la signature de la pré- r.ature of or accession to this Con­ sente Convention ou de son adhésion vention or on the deposit of its ä celle-ci ou au moment du dépöt de instrument of ratification, declare son instrument de ratification, dé- that, for the purposes of the appliclarer qu’il assimile å ses propres cation of paragraph (a) (ii) of this ressortissants, aux fins de 1’applica- Article, individuals or certain catetion du paragraphe (a) (ii) ci-des- gories thereof, considered under its sus, les personnes pliysiques qui ont law as having their habitual residleur résidence habituelle sur son ence in its territory, are assimilated territoire au sens de sa législation, to its om nationals. ou certaines catégories d’entre elles.

c) Au sens du présent article, l’ex- (c) In this Article, the expression pression « ressortissant d’une Partie “a national of a Contracting Party” Contractante» couvre une Partie shall include a Contracting Party or Contractante ou toute subdivision any of its constituent sub-divisions, politique d’une telle Partie, ou toute or a partnership, or any public or personne morale de droit public ou private body ■whether corporate or de droit privé, ainsi que toute entité not established in the territory of a publique ou privé n’ayant pas la Contracting Party. personnalité juridique, établie sur le territoire d’une Partie Contractante.

Article 3 Article 3 a) Dans les conditions fixées par (a) Under the conditions established la présente Convention, les Parties by this Convention, the Contracting Contractantes s’engagent å ce que la Parties undertake that compensareparation des dommages visés å tion in respect of the damage refer- Particle 2 soit effectués å concurren- red to in Article 2 shall be provided ce d’un montant de 120 millions up to the amount of 120 million units d’unités de compte par accident. of account per incident. b) Cette reparation est effectuée : (b) Such compensation shall be provided:

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 255

att i händelse av skada på fartyg eller luftfartyg detta är registrerat i en konventionsstat; allt under förutsättning att enligt Pariskonventionen jurisdiktion till­ kommer domstolarna i en konven­ tionsstat.

(b) Stat som undertecknar eller ansluter sig till denna konvention äger vid tiden för undertecknandet eller anslutningen till konventionen eller vid deponerandet av sitt ratifi­ kationsinstrument avge förklaring, att vid tillämpning av bestämmelser­ na under (a) (ii) i denna artikel fysiska personer eller vissa katego­ rier av sådana personer, vilka enligt den statens lagstiftning anses vara stadigvarande bosatta inom den sta­ tens område, skola jämställas med statens egna medborgare. (c) I denna artikel skall uttrycket »medborgare i konventionsstat» om­ fatta konventionsstat eller delstat (motsvarande) i konventionsstat som utgör federal statsbildning, sam­ manslutning eller annan privaträtts­ lig eller offentligrättslig inrättning, vare sig den äger rättshandlingsförmåga eller ej, vilken har sitt säte eller eljest är hemmahörande i en konventionsstat.

Artikel 3 (a) Under de villkor som föreskri­ vas i denna konvention förbinda sig konventionsstaterna tillse att ersätt­ ning för sådan skada som avses i artikel 2 skall utgå med ett belopp av högst 120 miljoner betalningsenheter för varje olycka. (b) Sådan ersättning skall tillhanda­ hållas:

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

i) å concurrence d’un montant au (i) up to an amount of åt least 5 moms égal å 5 millions d’unités de million units of account, out of compte, fixé å cet effet en vertu de funds provided by insurance or other la législation de la Partie Contrac- financial security, such amount to tante sur le territoire de laquelle est be established by the législation of situé 1’installation nucléaire de l’ex- the Contracting Party in whose terploitant responsable, au moyen de ritory the nuclear installation of the fonds provenant d’une assvirance ou operator liable is situated; d’une autre garantie financiére; ii) entre ce montant et 70 millions (ii) between this amount and 70 d’unités de compte, au moyen de million units of account, out of pub­ fonds publics å allouer par la Partie lic funds to be made available by Contractante sur le territoire de la­ the Contracting Party in whose terquelle est située 1’installation nuclé­ ritory the nuclear installation is si­ aire de 1’exploitant responsable; tuated ; iii) entre 70 et 120 millions d’uni- (iii) between 70 million and 120 tés de compte, au moyen de fonds million units of account, out of public publics å allouer par les Parties funds to be made available by the Contractantes selon la clé de réparti- Contracting Parties according to the tion prévue å 1’article 12. formula for contributions specified in Article 12. c) A cet effet, chaque Partie Con­ (c) For this purpose, each Contract­ tractante doit ing Party shall either:

i) soit fixer, conformément å l’ar- (i) establish the maximum liabiticle 7 de la Convention de Paris, le lity of the operator, pursuant to Ar­ montant maximum de la responsa- ticle 7 of the Paris Convention, åt bilité de 1’exploitant ä 120 millions 120 million units of account, and d’unités de compte et disposer que provide that such liability shall be cette responsabilité est couverte par covered by all the funds referred to 1’ensemble des fonds vises au para- in paragraphe (b) of this Article; graphe (b) ci-dessus; or ii) soit fixer le montant maximum (ii) establish the maximum liabi­ de la responsabilité de 1’exploitant lity of the operator åt an amount åt å un niveau au moins égal å celui qui least equal to that established pur­ est fixé conformément au para- suant to paragraph (b) (i) of this graphe (b) (i) ci-dessus et disposer Article and provide that, in excess qu’au delå de ce montant et jusqu’å of such amount and up to 120 mil­ 120 millions d’unités de compte, les lion units of account, the public fonds publics visés au paragraphe funds referred to in paragraph (b) (b) (ii) et (iii) ci-dessus sont al- (ii) and (iii) of this Article shall loués å un titre différent de celui be made available by some means d’une couverture de la responsabi- other than as cover for the liability

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 257

(i) intill ett belopp av lägst 5 mil­ joner betalningsenheter genom me­ del, som utgå ur försäkring eller annan ekonomisk säkerhet; belop­ pet skall bestämmas enligt lagen i den konventionsstat inom vars om­ råde den ansvarige anläggningsinnehavarens nukleära anläggning är be­ lägen; (ii) mellan detta belopp och ett belopp av 70 miljoner betalningsen­ heter av allmänna medel, vilka sko­ la tillhandahållas av den konven­ tionsstat inom vars område den nu­ kleära anläggningen är belägen; (iii) mellan 70 miljoner och 120 miljoner betalningsenheter av all­ männa medel, vilka skola tillhanda­ hållas av konventionsstaterna en­ ligt de fördelningsgrunder som när­ mare anges i artikel 12. (c) För nu angivna ändamål skall var och en av konventionsstaterna antingen (i) bestämma anläggningsinnehavarens ansvarighetsbelopp enligt ar­ tikel 7 i Pariskonventionen till 120 miljoner betalningsenheter samt föreskriva att hans ansvarighet skall vara täckt av samtliga de me­ del som omnämnas under (b) i den­ na artikel; eller (ii) bestämma anläggningsinnehavarens ansvarighet till ett belopp som motsvarar lägst det belopp vil­ ket fastställts enligt (b) (i) i den­ na artikel samt föreskriva, att över detta belopp och intill 120 miljoner betalningsenheter de statsmedel som omnämnas under (b) (ii) och (iii) i denna artikel skola tillhandahållas i annan form än som täckning av anläggningsinnehavarens ansvarig- 9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

lité de 1’exploitant; toutefois, elle ne of the operator, provided tliat the doit pas porter atteinte aux régles de rules of substance and procedure fond et de procédure fixées par la laid down in this Convention are not présente Convention. thereby affected. d) Les créances découlent de l’ob- (d) The obligation of the opera­ ligation pour 1’exploitant de réparer tor to pay compensation, interest or des dommages ou de payer des inté- costs out of public funds made availréts et dépens au moyen des fonds able pursuant to paragraphs (b) alloués conformément aux paragra- (ii) and (iii), and (f) of this Ar­ phes (b) (ii), (iii) et (f) du présent ticle shall only be enforceable article ne sont exigibles å son égard against the operator as and when qu’au fur et å mesure de 1’alloca- such funds are in fact made availtion effective de ees fonds. able. e) Les Parties Contractantes s’en- (e) The Contracting Parties, in cargagent å ne pas faire usage dans rying out this Convention, under- 1’exécution de la Présente Conven­ take not to make use of the right tion de la faculté prévu å 1’article provided for in Article 15 (b) of the 15 (b) de la Convention de Paris Paris Convention to apply special d’édicter des conditions particulié- conditions: res : i) pour la reparation des domma­ (i) in respect of compensation ges effectuée au moyen des fonds for damage provided out of the visés au paragraphe (b) (i) ci-des- funds referred to in paragraph (b) sus : (i) of this Article; ii) en dehors de celles de la pré­ (ii) other than those laid down in sente Convention, pour la réparation this Convention in respect of com­ des dommages effectuée au moyen pensation for damage provided out des fonds publics visés au paragraphe of the public funds referred to in (b) (ii) et (iii) ci-dessus. paragraph (b) (ii) and (iii) of this Article. f) Les intéréts et dépens visés å ( f) The interest and costs refer­ 1’article 7 (g) de la Convention de red to in Article 7 (g) of the Paris Paris sont payables audelä des mon- Convention are payable in addition tants indiqués au paragraphe (b) ci- to the amounts referred to in para­ dessus. Dans la mesure ou ils sont graph (b) of this Article and shall alloués au titre d’une réparation be home in so far as they are awardpayable sur les fonds visés : ed in respect of compensation pay­ able out of the funds referred to in: i) au paragraphe (b) (i) ci-des- (i) paragraph (b) (i) of this Ar­ sus, ils sont å la charge de 1’exploi- ticle, by the operator liable; tant responsable; ii) au paragraphe (b) (ii) ci-des- (ii) paragraph (b) (ii) of this sus, ils sont å la charge de la Partie Article, by the Contracting Party in

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 259

het, dock att de materiella reglerna och procedurreglerna i denna kon­ vention icke därigenom bli åsido­ satta. (d) Anläggningsinnehavarens skyl­ dighet att betala skadestånd, ränta eller rättegångskostnader med stats­ medel tillhandahållna enligt bestäm­ melserna under (b) (ii) och (iii) samt (f) i denna artikel kan göras gällande mot anläggningsinnehavaren endast om och när dylika medel faktiskt ställts till förfogande.

(e) Konventionsstaterna förbinda sig att vid genomförande av denna konvention icke utnyttja den rätt som enligt artikel 15 (b) i Pariskon­ ventionen tillkommer dem att tilllämpa särskilda villkor (i) i fråga om skadeersättning som utgår av de medel som omförmälas under (b) (i) i denna arti­ kel; (ii) beträffande skadeersättning som utgår av statsmedel enligt be­ stämmelserna under (b) (ii) och (iii) i denna artikel, om icke villko­ ren föreskrivits i denna konvention.

(f) Sådan ränta och rättegångskost­ nad som avses i artikel 7 (g) i Pa­ riskonventionen skall erläggas i tilllägg till de under (b) i denna ar­ tikel nämnda beloppen och skall ut­ ges, till den del de äro hänförliga till ersättning som utgår av medel som omförmälas (i) under (b) (i) i denna artikel av anläggningsinnehavaren;

(ii) under (b) (ii) i denna arti­ kel av den konventionsstat inom

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Contractante sur le territoire de la- vdiose territory the nuclear installa­ quelle est située Finstallation nuclé- tion of that operator is situated; aire de cet exploitant; iii) au paragraphe (b) (iii) ci- (iii) paragraph (b) (iii) of this dessus, ils sont å la charge de 1’en- Article, by the Contracting Parties sernble des Parties Contractantes. together. g) Au sens de la présente Conven- (g) For the purposes of this Con­ tion, «unité de compte» signifie vention, “unit of account” means 1’unité de compte de 1’Accord Moné- the unit of account of the European taire Européen telle qu’elle est dé- Monetary Agreement as defined åt finie å la date de la Convention de the date of the Paris Convention. Paris.

Article 4 Artide 4 a) Si un accident nucléaire en- (a) If a nuclear incident causes traine un dommage qui implique la damage which gives rise to liability responsabilité de plusieurs exploi- of more than one operator, the agtants, le cumul des responsabilités gi egate liability provided for in Ar­ prévu å 1’article 5 (d) de la Conven­ ticle 5 (d) of the Paris Convention tion de Paris ne joue, dans la me- sliall not, to the extent that public sure ou des fonds publics visés å funds have to be made available 1’article 3 (b) (ii) et (iii) doivent pursuant to Article 3 (b) (ii) and élre alloués, qu’å concurrence d’un (iii), exceed 120 million units of ac­ montant de 120 millions d’unités de count. compte. b) Le montant global des fonds (b) The total amount of the pub­ publics alloués en vertu de 1’article lic funds made available pursuant 3 (b) (ii) et (iii) ne peut dépasser, to Article 3 (b) (ii) and (iii) shall dans ce cas, la différence entre 120 not, in such event, exceed the differmillions d’unités de compte et le to­ ence between 120 million units of tal des montants déterminés pour account and the sum of the amounts ees exploitants conformément å 1’ar­ established with respect to such op­ ticle 3 (b) (i) ou, dans le cas d’un erators pursuant to Article 3 (b) (i) exploitant dont Finstallation nuclé­ or, in the case of an operator whose aire est située sur le territoire d’un nuclear installation is situated in État non Contractant å la présente the territory of a State which is not Convention, conformément å 1’ar- a Party to this Convention, the ticle 7 de la Convention de Paris. Si amount established pursuant to Ar­ plusieurs Parties Contractante sont ticle 7 of the Paris Convention. If tenues d’allouer des fonds publics, more than one Contracting Party is conformément å 1’article 3 (b) (ii), la required to make available public charge de cette allocation est répartie funds pursuant to Article 3 (b) (ii), entre elles au prorata du nombre des such funds shall be made available

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 261

vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens nukleära anlägg­ ning är belägen; (iii) under (b) (iii) i denna arti­ kel av konventionsstaterna gemen­ samt. (g) I denna konvention avses med »betalningsenhet» den i det euro­ peiska monetära avtalet omförmälda betalningsenheten sådan denna var bestämd på dagen för Pariskonven­ tionen.

Artikel A (a) Om en nukleär olycka orsakar skada som medför ansvarighet för flera än en anläggningsinnehavare, skall den totala ansvarighet varom föreskrifter meddelats i artikel 5 (d) i Pariskonventionen, till den del statsmedel skola tillhandahållas en­ ligt artikel 3 (b) (ii) och (in), ej överstiga 120 miljoner betalningsenheter.

(b) Det sammanlagda beloppet av de statsmedel som skola tillhanda­ hållas enligt artikel 3 (b) (ii) och (iii) skall i sådant fall icke över­ stiga skillnaden mellan 120 miljoner betalningsenheter och summan av de belopp som fastställts för anläggningsinnehavarna enligt artikel 3 (b) (i) eller, i fråga om anlägg­ ningsinnehavare vilkens nukleära anläggning är belägen i stat som ej tillträtt denna konvention, de belopp som bestämts enligt artikel 7 i Pa­ riskonventionen. Om flera än en konventionsstat ha att tillhandahål­ la statsmedel enligt artikel 3 (b) (ii) skola dylika medel tillhanda­ hållas av dem i proportion till an-

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

installations nucléaires situées sur le by them in proportion to the numterritoire de chacun d’elles qui sont ber of nuclear installations situated impliquées dans 1’accident nucléaire in their respective territories, which et dont les exploitants sont responsa- are involved in the nuclear incident bleS- and of which the operators are liable.

Article 5 Article 5 a) Dans le cas oii 1’exploitant res- (a) Where the operator liable has ponsable a un droit de recours con- a right of recourse pursuant to Ar­ formément k 1’article 6 (f) de la ticle 6 (f) of the Paris Convention, Convention de Paris, la Partie Con- the Contracting Party in whose tertractante sur le territoire de laquelle ritory the nuclear installation of est située 1’installation nucléaire de that operator is situated shall take cet exploitant adopte dans sa législa- such legislative measures as are netion les dispositions nécessaires cessary to enable both that Con­ pour permettre å cette Partie Con- tracting Party and the other Con­ tractante et aux autres Parties Con- tracting Parties to benefit from this tractantes de bénéficier de ce re­ recourse to the extent that public cours dans la mesure ou des fonds f linds have been made available pur­ publics sont alloués au titre de l’ar- suant to Article 3 (b) (ii) and (iii), ticle 3 (b) (ii), (iii) et (f). and (f). b) Cette législation peut prévoir å (b) Such législation may provide för 1’encontre de cet exploitant des dis­ the recovery of public funds made positions pour la récupération des available pursuant to Article 3 (b) fonds publics alloués au titre de l’ar- (ii) and (iii), and (f) from such ticle 3 (b) (ii), (iii) et (f) si le dom­ operator if the damage results from mage résulte d’une faute qui lui soit fault on his part. imputable.

Artide 6 Artide 6 Pour le calcul des fonds å allouer In calculating the public funds to eu vertu de la la présente Conven­ be made available pursuant to this tion, seuls sont pris en considération Convention, account shall be taken les droits å réparation exercés dans only of those rights to compensation un délai de dix ans å compter de exercised within ten years from the l’accident nucléaire. En cas de dom­ date of the nuclear incident. In the mage causé par un accident nucléaire case of damage caused by a nuclear mettant en jeu des combustibles incident involving nuclear fuel or nucléaires, produits ou déchets ra- radioactive products or waste which, dioactifs qui étaient, au moment de åt the time of the incident have been 1’accident, volés, perdus, jetés par- stolen, lost, jettisoned, or abandon-

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 263

talet nukleära anläggningar inom deras respektive områden vilka be­ röras av den nukleära olyckan och vilkas innehavare äro ansvariga.

Artikel 5 (a) För det fall att den ansvarige anläggningsinnehavaren har återkravsrätt enligt Pariskonventionen artikel 6 skall den konventionsstat inom vars område innehavarens nu­ kleära anläggning är belägen vidtaga de legislativa åtgärder som påkallas för att möjliggöra för såväl denna som övriga konventionsstater att göra gällande återkrav med avseen­ de på statsmedel som har tillhanda­ hållits enligt artikel 3 (b) (ii) och (iii) samt (f).

(b) Genom dylik lagstiftning kan föreskrivas att statsmedel som till­ handahållits enligt artikel 3 (b) (ii) och (iii) samt (f) skola kunna åter­ krävas från den ansvarige anlägg­ ningsinnehavaren, om skadan orsa­ kats genom vållande på dennes sida.

Artikel 6 Vid beräkning av de statsmedel som skola tillhandahållas enligt denna konvention tas hänsyn endast till de ersättningsanspråk som väckts inom tio år från dagen för atomolyckan. Har skada orsakats av en nukleär olycka, vid vilken med­ verkat nukleärt bränsle eller radio­ aktiva produkter eller avfall som vid tiden för olyckan hade stulits, gått förlorade eller blivit övergivna

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dessus bord ou abandonnés et n’a- ed and have not yet been recovered, vaient pas été récupérés, un tel délai such period shall not in any case ne peut, en aucun cas, étre supérieur exceed twenty years from the date of a vingt ans å compter de la date du the theft, loss, jettison or abandonvol, de la perte, du jet par-dessus ment. It shall also be extended in bord ou de 1’abandon. Il est en outre the cases and under the conditions prolongé dans les cas et aux condi- laid down in Article 8 (d) of the tions fixés å 1’article 8 (d) de la Paris Convention. Amendments made Convention de Paris. Les demandes to claims after the expiry of this complémentaires présentées apres period, under the conditions laid 1’expiration de ce délai, dans les con- dovra in Article 8 (e) of the Paris ditions prévues å 1’article 8 (e) de Convention, shall also be taken into la Convention de Paris, sont égale- account. rnent prises en considération.

Article 7 Article 7 Lorsqu’une Partie Contractante Where a Contracting Party makes fait usage de la faculté prévue å l’ar- use of the right provided for in Ar­ ticle 8 (c) de la Convention de Pa­ ticle 8 (c) of the Paris Convention, ris, le délai qu’elle fixe est un délai the period whicli it established shall de prescription de trois ans å comp­ bo a period of prescription of three ter soit du moment ou le lésé a eu years either from the date åt whicli connaissance du dommage et de l’ex- the person suffering damage lias ploitant responsable, soit du mo­ knowledge or from the date åt ment ou il a du raisonnablement en which he ought reasonably to have avoir connaissance. known of both the damage and the operator liable.

Article 8 Article 8 Toute personne bénéficiant des Any person who is entitled to dispositions de la présente Conven­ benefit from the provisions of this tion a droit å la réparation intégrale Convention shall have the right to du dommage subi, conformément full compensation in accordance aux dispositions prévues par le droit with national law for damage sufnational. Toutefois, chaque Partie fered, provided that, where the Contractante peut fixer des critéres amount of damage exceeds or is de répartition équitables pour le cas likely to exceed: ou le montant des dommages dépasse ou risque de dépasser : i) 120 millions d’unités de compte, (i) 120 million units of account; ou or ii) la somme plus élevée qui ré- (ii) if there is aggregate liability sulterait d’un cumul de responsabi- under Article 5 (d) of the Paris

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 265

och icke åter hade tillvaratagits, skall nämnda tidsperiod icke i något fall överstiga tjugo år, räknat från dagen för stölden, förlusten eller övergivandet. Tidsfristen skall också förlängas i de fall och under de villkor som angivits i Pariskonven­ tionen artikel 8 (d). Kompletteran­ de ersättningsanspråk, som framfö­ ras efter utgången av denna period, skola under de villkor som angivits i Pariskonventionen artikel 8 (e) också tagas i beräkning.

Artikel 7 Om en konventionsstat utnyttjar den rätt som tillkommer den enligt Pariskonventionen artikel 8 (c), skall den tidsfrist som föreskrives utgöra en preskriptionstid av tre år, räknat antingen från den dag då den skadelidande fick kännedom om såväl den lidna skadan som den an­ svarige anläggningsinnehavaren el­ ler från den dag då han skäligen bort få sådan kännedom.

Artikel 8 Var och en som åtnjuter förmå­ ner enligt bestämmelserna i denna konvention äger rätt till full ersätt­ ning för den lidna skadan enligt na­ tionell lagstiftning. I fall, då ska­ dans belopp överstiger eller sanno­ likt kommer att överstiga

(i) 120 miljoner betalningsenheter; eller (ii) det högre belopp som skall gälla i följd av att ansvarigheten 91 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

lités en vertu de l’article 5 (d) de la Convention and a higher sum results Convention de Paris, therefrom, such higher sum, sans qu’il en résulte, quelle que soit any Contracting Party may establish l’origine des fonds et sous réserve equitable criteria for apportionment. des dispositions de 1’article 2, de dis- Such criteria shall be applied whatcrimination en fonction de la natio- ever the origin of the funds and, nalité, du domicile ou de la rési- subject to the provisions of Article dence de la personne ayant subi le 2, without discrimination based on dommage. the nationality, domicile or residence of the person suffering the damage.

Article 9 Artide 9 a) Le régime d’allocation des fonds (a) The system of disbursements by publics visés ä 1’article 3 (b) (ii), which the public funds required (iii) et (f) est celui de la Partie under Article 3 (b) (ii) and (iii), Contractante dont les tribunaux sont and (f) are to be made available compétents. shall be that of the Contracting Par­ ty whose courts have jurisdiction. b) Chaque Partie Contractante prend (b) Each Contracting Party shall les dispositions nécessaires pour ensure that persons suffering dam­ que les personnes ayant subi un age may enforce their rights to comdommage puissent faire valoir leurs pensation without having to bring droits å réparations sans avoir å separate proceedings according to entamer des procédures différentes the origin of the funds provided for selon l’origine des fonds destinés å such compensation. cette réparation. c) Aucune Partie Contractante n’est (c) No Contracting Party shall be tenue d’allouer les fonds publics required to make available the pu­ visés å 1’article 3 (b) (ii) et (iii) blic funds referred to in Article 3 tant que des fonds visés å 1’article (b) (ii) and (iii) so long as any of 3 (b) (i) restent disponibles. the funds referred to in Article 3 (b) (i) remain available.

Artide 10 Artide 10 a) La Partie Contractante dont les (a) The Contracting Party whose tribunaux sont compétents est tenue courts have jurisdiction shall be re­ d’informer les autres Parties Con- quired to inform the other Contract­ tractantes de la survenance et des ing Parties of a nuclear incident and circonstances d’un accident nuclé- its circumstances as soon as it apaire dés qu’il apparait que les dom­ pears that the damage caused by mages causés par cet accident dépas- such incident exceeds, or is likely to

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 267

skall kumuleras enligt artikel 5 (d) i Pariskonventionen, äger dock varje konventionsstat be­ stämma grunder för ersättningsbe­ loppens rättvisa fördelning. Sådana grunder skola tillämpas oavsett av vilka medel ersättning skall utges samt, med iakttagande av bestäm­ melserna i artikel 2, utan att åtskill­ nad göres mellan de skadelidande av hänsyn till deras nationalitet, hemvist eller stadigvarande bosätt­ ning.

Artikel 9 (a) Piegler om fördelningen av så­ dana statsmedel som skola tillhan­ dahållas enligt artikel 3 (b) (ii) och (iii) samt (f) fastställas av den kon­ ventionsstat vars domstolar äga ju­ risdiktion. (b) Varje konventionsstat skall ga­ rantera att de skadelidandes rätt till ersättning kan tillgodoses utan att de nödgas föra ersättningstalan en­ ligt skilda procedurregler beroende på av vad slags medel ersättningen skall utges.

(c) Ingen konventionsstat är skyl­ dig att tillhandahålla sådana stats­ medel som avses i artikel 3 (b) (ii) och (iii) så länge medel som avses i artikel 3 (b) (i) stå till förfogan­ de.

Artikel 10 (a) Den konventionsstat vars dom­ stolar äga jurisdiktion skall under­ rätta de övriga konventionsstaterna om att en nukleär olycka inträffat och om omständigheterna kring olyckan, så snart det uppenbaras att de skador olyckan orsakat överstiga

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

sent ou risquent de dépasser le exceed, 70 million units of account. montant de 70 millions d’unités de The Contracting Parties shall compte. Les Parties Contractantes without delay make all the necesprennent sans délai toutes disposi­ sary arrangements to settle the protions nécessaires pour regler les cedure for their relations in this modalités de leurs rapports å ce su- connection. jet. b) Seule la Partie Contractante dont (b) Only the Contracting Party les tribunaux sont compétents peut whose courts have jurisdiction shall demander aux autres Parties Con­ be entitled to request the otlier Con­ tractantes 1’allocation des fonds pu- tracting Parties to make available blics visés å 1’article 3 (b) (iii) et the public funds required under Ar­ (f) et a compétence pour attribuer ticle 3 (b) (iii) and (f) and shall ees fonds. have exelusive competence to disburse such funds. c) Cette Partie Contractante exerce, (c) Such Contracting Party shall, les cas échéant, les recours visés ä when the occasion arises, exercise 1’article 5 pour le compte des autres the right of recourse provided för in Parties Contractantes qui auraient Article 5 on behalf of the other Con­ alloué des fonds publics au titre de tracting Parties who have made avail­ 1’artiele 3 (b) (iii) et (f). able public funds pursuant to Ar­ ticle 3 (b) (iii) and (f). d) Les transaetions intervenues con- (d) Settlements effeeted in respect formément aux conditions fixées par of the payment of compensation out la législation nationale au sujet de of the public funds referred to in la reparation des dommages effee- Article 3 (b) (ii) and (iii) in actuée au moyen des fonds publics vi­ cordance with the conditions estabsés ä 1’article 3 (b) (ii) et (iii) se- lished by national législation shall ront reconnues par les autres Par­ be recognized by the other Con­ ties Contractantes, et les jugements tracting Parties, and judgments enprononcés par les tribunaux compé­ tered by the competent courts in tents au sujet d’une telle réparation respect of such compensation shall de viendront exécutoires sur le ter- become enforceable in the territory ritoire des autres Parties Contrac­ of the other Contracting Parties in tantes conformément aux disposi­ accordance with the provisions of tions de 1’article 13 (d) de la Gon- Article 13 (d) of the Paris Convenvention de Paris. tion.

Article 11 Artide 11 a) Si les tribunaux compétents re- (a) If the courts having jurisdic­ lévent d’une Partie Contractante au- tion are those of a Contracting Par­ tre que celle sur le territoire de la- ty other than the Contracting Party quelle est située 1’installation nuclé- in whose territory the nuclear in­ aire de 1’exploitant responsable, les stallation of the operator liable is

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 269

eller sannolikt komma att överstiga 70 miljoner betalningsenheter. Konventionsstaterna skola utan dröjs­ mål träffa alla nödvändiga anstal­ ter för bestämmande av hur deras inbördes förhållanden skola ordnas i samband med olyckan. (b) Endast den konventionsstat vars domstolar äga jurisdiktion äger på­ fordra, att övriga konventionsstater ställa sådana statsmedel till förfo­ gande som avses i artikel 3 (b) (iii) och (f), och är ensam behörig att ut­ betala dylika medel.

(c) Nämnda konventionsstat skall, när anledning därtill uppkommer, utöva återkravsrätt enligt bestäm­ melserna i artikel 5 på de övriga konventionsstaters vägnar vilka ha tillhandahållit statsmedel enligt ar­ tikel 3 (b) (iii) och (f). (d) Överenskommelser om ersätt­ ning av statsmedel enligt artikel 3 (b) (ii) och (iii), vilka ingåtts i en­ lighet med föreskrifter meddelade i nationell lag, skola erkännas av öv­ riga konventionsstater, och domar som meddelats av behörig domstol i fråga om dylik ersättning skola verkställas i de övriga konventionsstaterna i enlighet med bestämmel­ serna i Pariskonventionen artikel 13 (d).

Artikel 11 (a) Om domstolarna i annan kon­ ventionsstat än den inom vars om­ råde den ansvarige anläggningsinnehavarens nukleära anläggning är be­ lägen äga jurisdiktion, skola de

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

fonds publics visés å 1’article 3 (b) situated, the public funds required (ii) et (f) sont alloués par la pre- under Article 3 (b) (ii) and (f) miére de ees Parties. La Partie Con- shall be made available by the firsttraetante sur le territoire de laquelle named Contracting Party. The Conest située 1’installation nueléaire de traeting Party in whose territory the 1’exploitant responsable rembourse nuclear installation of the operator å 1’autre les sommes versées. Ces liable is situated shall reimburse to deux Parties Contractantes détermi- the other Contracting Party the nent d’un commun accord les moda- sums paid. These two Contracting lités du remboursement. Parties shall agree on the procedure for reimbursement. b) Dans 1’adoption de toutes dis­ (b) In adopting all legislative, repositions législatives, réglementaires gulatory or adminstrative provi­ eu administratives postérieures au sions, after the nuclear incident has moment de 1’accident nueléaire et occurred, concerning the nature, relatives å la nature, å la forme et å form and extent of the compensa- 1’étendue de la réparation, aux mo- tion, the procedure for malung avail­ dalités d’allocation des fonds publics able the public funds required un­ visés å l’article 3 (b) (ii) et, le cas der Article 3 (b) (ii) and, if neceséchéant, aux critéres de répartition sary, the criteria for the apportionde ces fonds, la Partie Contractante ment of such funds, the Contracting dont les tribunaux sont compétents Party whose courts ha ve jurisdicconsulte la Partie Contractante sur tion shall consult the Contracting le territoire de laquelle est située Party in whose territory the nuclear 1’installation nueléaire de 1’exploi­ installation of the operator liable is tant responsable. En outre, elle situated. It shall further talte all prend toutes mesures nécessaires measures necessary to enable the latpour permettre å celle-ci d’intervenir ter to intervene in proceedings and to dans les procés et de participer aux participate in any settlement con­ transaetions concernant la répara­ cerning compensation. tion.

Article 12 Artide 12 a) La clé de répartition selon la­ (a) The formule for contributions quelle les Parties Contractantes al- according to which the Contracting louent les fonds publics visés å Par­ Parties shall make available the pub­ tier 3 (b) (iii) est calculée : lic funds referred to in Article 3 (b) (iii) shall be determined as follows: i) å concurrence de 50 %, sur la (i) as to 50 %, on the basis of

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 271

statsmedel som avses i artikel 3 (b) (ii) och (f) tillhandahållas av först­ nämnda stat. Den konventionsstat inom vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens nukleära an­ läggning är belägen skall återgälda den andra konventionsstaten de be­ lopp denna utbetalat. Dessa två konventionsstater skola träffa överens­ kommelse om förfarandet för sådan återbetalning. (b) Den konventionsstat vars dom­ stolar äga jurisdiktion skall samrå­ da med den konventionsstat inom vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens nukleära anlägg­ ning är belägen, när det gäller att efter det den nukleära olyckan in­ träffat fastställa legislativa eller ad­ ministrativa regler rörande skade­ ståndens art, form och omfattning, förfarandet för att tillhandahålla statsmedel som avses i artikel 3 (b) (ii) samt, i den mån det erfordras, grunderna för fördelning av dylika medel. Den konventionsstat vars domstolar äga jurisdiktion skall vi­ dare vidta de åtgärder som erford­ ras för att sätta den konventionsstat inom vars område anläggningen är belägen i stånd att inträda i rätte­ gångarna och delta vid träffande av överenskommelser rörande skade­ stånden.

Artikel 12 (a) De fördelningsgrunder enligt vilka konventionsstaterna skola till­ handahålla statsmedel som avses i artikel 3 (b) (iii) skola bestämmas enligt följande:

(i) i fråga om 50 % på grundval

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

base du rapport existant entre, d’une the ratio between the gross national part, le produit national brut aux product åt current prices of each prix courants de chaque Partie Con- Contracting Party and the total of tractante, et, d’autre part, le total the gross national products åt cur­ des produits nationaux bruts aux rent prices of all Contracting Parties pris courants de toutes les Parties as shown by the official statistics Contractantes, tels qu’ils résultent published by the Organisation for de la statistique officielle publiée Economic Co-operation and Develpar rOrganisation de Coopération et opment för the year preceding the de Développement Economiques year in which the nuclear incident pour 1’année précédant celle au occurs; cours de laquelle 1’accident nucléaire sera survenu; ii) å concurrence de 50 %, sur la (ii) as to 50 %, on the basis of base du rapport existant entre, d’une the ratio between the thermal popart, la puissance thermique des wer of the reactors situated in the réacteurs situés sur le territoire de territory of each Contracting Party chaque Partie Contractante et, d’aut- and the total thermal power of the re part, la puissance thermique to­ reactors situated in the territories tale des réacteurs situés sur l’ensem- of all the Contracting Parties. This ble des territoires des Parties Con- calculation shall be made on the ba­ tractantes. Le calcul sera effectué sis of the thermal power of the reac­ sur la base de la puissance thermi­ tors shown åt the date of the nu­ que des réacteurs figurant å la date clear incident in the list referred to de 1’accident, sur la liste prévue å in Artide 2 (a) (i): provided that a 1’article 2 (a) (i). Cependant, un ré- reactor shall only be taken into conacteur n’est pris en considération sideration for the purposes of this pour ce calcul qu’å partir de la date calculation as from the date when it ä laquelle il a atteint, pour la pre- first reaches criticality. miére fois, la criticalité.

b) Au sens de la présente Conven- (b) För the purposes of this Convention, « puissance thermique » signi- tion, “thermal power” means fie : i) avant la délivrance de 1’autori- (i) before the issue of a final op­ salion d’exploitation définitive, la erating licence, the planned thermal puissance thermique prévue, power; ii) apres cette délivrance, la puis­ (ii) after the issue of such licence, sance thermique autorisée par les au- the thermal power authorized by the torités nationales compétentes. competent national authorities.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 273

av förhållandet mellan å ena sidan varje konventionsstats bruttonatio­ nalprodukt efter gängse priser och å andra sidan sammanlagda belop­ pet av samtliga konventionsstaters bruttonationalprodukt till gängse priser enligt den officiella statistik som publicerats av organisationen för ekonomiskt samarbete och ut­ veckling för året före det under vil­ ket den nukleära olyckan inträffa­ de;

(ii) i fråga om 50 % på grundval av förhållandet mellan å ena sidan den termiska effekten hos de reak­ torer som äro belägna inom varje konventionsstats område och å and­ ra sidan den sammanlagda termiska effekten hos de reaktorer som äro belägna inom samtliga konventions­ staters områden. Denna beräkning skall göras på grundval av den ter­ miska effekten hos de reaktorer som vid tiden för den nukleära olyckan funnos upptagna på den lista som omförmäles i artikel 2 (a) (i), dock att vid beräkningen en reaktor skall tagas i betraktande endast från den dag då den först uppnådde kritici­ tet. (b) I denna konvention förstås med termisk effekt:

(i) innan en slutgiltig driftsli­ cens utfärdats den planerade ter­ miska effekten; (ii) efter det sådan licens utfär­ dats den termiska effekt som med­ givits av vederbörande nationella myndighet.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 13 Artide 13

a) Chaque Partie Contractante doit (a) Each Contracting Party shall en­ faire figurer sur la liste prévue å l’ar- sure that all nuclear installations ticle 2 (a) (i) toutes les installations used for peacefid purposes situated nucléaires å usage pacifique situées in its territory, and falling within sur son territoire, répondant aux dé- the definition in Article 1 of the finitions de 1’article premier de la Paris Convention, appear in the list Convention de Paris. referred to in Article 2 (a) (i).

b) A cet effet, chaque Signataire ou (b) For this purpose, each Signa- Gouvernement adhérant å la pré- tory or acceding Government shall, sente Convention communique, au on the deposit of its instrument of moment du dépöt de son instrument ratification or accession, communide ratification ou d’adhésion, le re- cate to the Belgian Government full levé complet de ees installations, au partieulars of such installations. Gouvernement beige.

c) Ce relevé contient : (c) Such partieulars shall indicate: i) pour toutes les installations (i) in the case of all installations non encore achevées, 1’indication de not yet completed, the expeeted date la date prévue d’existence du risque on which the risk of a nuclear inci­ d’accident nucléaires; dent will exist;

ii) et de plus, pour les réacteurs, (ii) and further, in the case of 1’indication de la date å laquelle il reaetors, the expeeted date on which est prévu qu’ils atteindront pour la they will first reach criticality, and premiére fois la criticalité et l’indi- also tlieir thermal power. eation de leur puissance thermique. d) Chaque Partie Contractante com­ (d) Each Contracting Party shall munique, en outre, au Gouverne­ also communicate to the Belgian Go­ ment beige, la date exaete de 1’exis- vernment the exaet date of the existtence du risque d’accident nueléaire ence of the risk of a nuclear in­ et, pour les réacteurs, celle å la­ cident and, in the case of reaetors, quelle ils ont atteint pour la pre­ the date on which they first reached miére fois la criticalité. criticality. e) Chaque Partie Contractante com­ (e) Each Contracting Party shall munique au Gouvernement beige also communicate to the Belgian Go­ toute modification å apporter å vernment all modifications to be la liste. Au cas ou la modification made to the list. Where such modi­ comporte 1’adjonction d’une instal­ fications inelude the addition of a lation nueléaire, la communication nuclear installation, the communica­ doit étre faite au moms trois mois tion must be made åt least three

Knngl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 275

Artikel 13

(a) Varje konventionsstat skall till­ se, att alla nukleära anläggningar, vilka användas för fredligt ändamål och äro belägna inom dess område och vilka falla under definitionen i Pariskonventionen artikel 1, bli upp­ tagna på den lista som omförmäles i artikel 2 (a) (i). (b) För detta ändamål skall varje regering som undertecknar eller till­ träder konventionen vid deponeran­ det av sitt ratifikations- eller anslut­ ningsinstrument tillhandahålla den belgiska regeringen fullständiga uppgifter rörande sådana anlägg­ ningar. (c) Dessa uppgifter skola ange: (i) för det fall att samtliga an­ läggningar ännu icke färdigställts den dag från vilken det kan förvän­ tas föreligga risk för en nukleär olycka; (ii) vidare, i fråga om reaktorer, den tidigare dag de kunna förväntas uppnå kriticitet samt deras termiska effekt.

(d) Varje konventionsstat skall ock­ så lämna den belgiska regeringen exakt uppgift om den dag från vil­ ken risk för nukleär olycka förelig­ ger samt, ifråga om reaktorer, den dag då de tidigast uppnå kriticitet.

(e) Varje konventionsstat skall ock­ så lämna den belgiska regeringen uppgift om alla de rättelser eller ändringar som skola göras på listan. För den händelse en dylik uppgift avser att en nukleär anläggning skall tillfogas, skall uppgiften läm-

276 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

avant la date prévue d’existence du months before the expected date on risque d’accident nucléaire. which the risk of a nuclear incident will exist. f) Si une Partie Contractante est (f) If a Contracting Party is of the d’avis que le relevé ou une modifica- opinion that the particulars, or any tion å apporter å la liste communi- modification to be made to the list, quée par une autre Partie Contrac­ communicated by another Contract­ tante n’est pas conforme aux dispo­ ing Party do not comply with the sitions de 1’article 2 (a) (i) et aux provisions of Article 2 (a) (i) and dispositions du present article, elle of this Article, it may raise objec­ ne peut soulever d’objections å cet tions thereto only by addressing them égard qu’en les adressan t au Gou- to the Belgian Government within vernement beige dans un délai de three months from the date on trois mois å compter de la date å la- which it has received notice perquelle elle a regu une notification suant to paragraph (h) of this Ar­ conformément au paragraphe (h) ticle. ci-dessous. g) Si une Partie Contractante est (g) If a Contracting Party is of the d’avis qu’une des Communications opinion that a communication rerequises conformément au présent quired in accordance with this Ar­ article n’a pas été faite dans les dé- ticle has not been made within the lais prescrits, elle ne peut soulever time prescribed in this Article, it d’objections qu’en les adressant au may raise objections only by address­ Gouvernement beige dans un délai ing them to the Belgian Govern­ de trois mois å compter du moment ment within three months from the ou elle a eu connaissance des faits date on which it knew of the facts qui auraient du, selon elle, étre com- which, in its opinion, ought to have muniqués. been communicated. h) Le Gouvernement beige notifiera (h) The Belgian Government shall dés que possible å chaque Partie give notice as soon as possible to Contractante les Communications et each Contracting Party of the Com­ objections qu’il aura regues confor­ munications and objections which it mément au présent article. has received pursuant to this Ar­ ticle. i) L’ensemble des relevés et modi- (i) The list referred to in Article 2 fications visés aux paragraphes (b), (a) (i) shall consist of all the par­ (c), (d) et (e) ci-dessus constitue ticulars and modifications referred la liste prévue å 1’article 2 (a) (i), to in paragraphs (b), (c), (d) and étant précisé que les objections pré- (e) of this Article, it being undersentées aux termes des paragraphes stood that objections submitted pur­ (f) et (g) ci-dessus ont effet rétro- suant to paragraphs (f) and (g) of

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 277

nas senast tre månader före den dag från vilken risk för nukleär olycka väntas föreligga. (f) Om en konventionsstat anser, att uppgifter som lämnats av annan konventionsstat för att uppföras på listan icke stå i överensstämmelse med bestämmelserna i artikel 2 (a) (i) och i denna artikel, äger först­ nämnda stat göra invändningar däre­ mot endast genom att framföra dem till den belgiska regeringen inom tre månader från den dag då den staten mottog underrättelse enligt bestäm­ melserna under (h) i denna artikel.

(g) Om en konventionsstat anser, att en uppgift som skall lämnas enligt denna artikel icke har lämnats inom den tid som föreskrives i artikeln, äger den staten resa invändningar endast genom att framföra dem till den belgiska regeringen inom tre må­ nader från den dag då den erhöll kännedom om de fakta som enligt dess mening hade bort meddelas.

(h) Den belgiska regeringen skall så snart som möjligt lämna varje kon­ ventionsstat underrättelse om de uppgifter och invändningar som den mottagit enligt denna artikel.

(i) Den lista som omförmäles i ar­ tikel 2 (a) (i) skall upptaga alla de uppgifter som omnämnas under (b), (c), (d) och (e) i denna artikel, var­ vid invändningar framförda enligt bestämmelserna under (f) och (g) i denna artikel skola få verkan retro-

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

actif au jour oii elles ont été formu- this Article shall have effeet retrolées, si elles sont admises. spective to the date on which lliey were raised, if they are sustained. j) Le Gouvernement beige adresse (j) The Belgian Government shall aux Parties Contractantes sur leur supply any Contracting Party on dedemande un état å jour comprenant mand with an up-to-date statement les installations nucléaires tombant of the nuclear installations covered sous la présente Convention et les by this Convention and the details indications fournies å leur sujet en supplied in respect of them purvertu du présent article. suant to this Article.

Article lb Article li a) Dans la mesure ou la présente (a) Except in so far as this Con­ Convention n’en dispose pas autre- vention otherwise provides, each ment, chaque Partie Contractante Contracting Party may exercise the peut exercer les compétences qui powers vested in it by virtue of the lui sont dévolues par la Con­ Paris Convention, and any provi­ vention de Paris et toutes disposi­ sions made thereunder may be intions ainsi prises sont opposables voked against the other Contracting aux autres Parties Contractantes Parties in order that the public pour l’allocation des fonds publics funds referred to in Article 3 (b) visés å 1’article 3 (b) (ii) et (iii). (ii) and (iii) be made available. b) Toutefois les dispositions prises (b) Any such provisions made by par une Partie Contractante con- a Contracting Party pursuant to Ar­ formément aux artides 2, 7 (c) et 9 tides 2, 7 (c) and 9 of the Paris de la Convention de Paris ne sont Convention as a result of which the opposables å une autre Partie Con­ public funds referred to in Article tractante pour 1’allocation des fonds 3 (b) (ii) and (iii) are required to publics visés å 1’article 3 (b) (ii) et be made available may not be in- (iii) que si elles ont re$u son con- voked against any other Contracting sentement. Party unless it has consented thereto. c) La présente Convention ne s’op- (c) Nothing in this Convention shall pose pas å ce qu’une Partie Con­ prevent a Contracting Party from tractante prenne des dispositions en making provisions outside the seope dehors du cadre de la Convention de of the Paris Convention and of this Paris et de la présente Convention, Convention, provided that such pro­ sous réserve toutefois que ees dispo­ visions shall not involve any further sitions n’entrainent pas d’obliga- obligation on the part of the other tions suppléraentaires pour les au­ Contracting Parties in so far as their tres Parties Contractantes dans la public funds are concerned. mesure ou des fonds publics de ees Parties sont en cause.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 279

aktivt från den dag då de gjordes, under förutsättning att de bli god­ kända. (j) Den belgiska regeringen skall på begäran förse varje konventionsstat med en dagsaktuell förteckning över de nukleära anläggningar som om­ fattas av denna konvention och de detalj uppgifter om dem som lämnats enligt denna artikel.

Artikel li (a) I den mån annat icke föreskrives i denna konvention, äger varje kon­ ventionsstat utöva de befogenheter som tillkommer den enligt Pariskon­ ventionen, och varje bestämmelse som utfärdats enligt nämnda kon­ vention kan åberopas mot övriga konventionsstater i syfte att sådana statsmedel som avses i artikel 3 (b) (ii) och (iii) skola tillhandahållas. (b) Av en konventionsstat enligt ar­ tiklarna 2, 7 (c) eller 9 i Pariskon­ ventionen utfärdad bestämmelse, vil­ ken medför att sådana statsmedel som avses i artikel 3 (b) (ii) och (iii) skola tillhandahållas, får icke åberopas mot någon annan konven­ tionsstat, om denna icke har givit sitt samtycke därtill.

(c) Ingen bestämmelse i denna kon­ vention hindrar en konventionsstat från att utfärda bestämmelser utan­ för tillämpningsområdet för Paris­ konventionen och denna konvention, dock att sådana bestämmelser icke skola medföra några ytterligare för­ pliktelser för de övriga konventionsstaterna i fråga om dessa staters all­ männa medel.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 15 Article 15

a) Toute Partie Contractante peut (a) Any Contracting Party may conconclure avec un Etat non Contrac- clude an agreement with a State tant å la présente Convention un ac- which is not a Party to this Con­ cord portant sur la reparation, au vention concerning compensation moyen de fonds publics, de domma­ out of public funds for damage ges causés par un accident nuclé- caused by a nuclear incident. aire. b) Dans le mesure ou les condi- (b) To the extent that the conditions tions de réparation résultant d’un for payment of compensation under tel accord ne sont pas plus favorable any such agreement are not more que celles résultant des dispositions favourable than those which result prises pour 1’application de la Con­ from the measures adopted by the vention de Paris et de la présente Contracting Party concerned for the Convention par la Partie Contrac­ application of the Paris Convention tante considérée, le montant des and of this Convention, the amount dommages indemnisables en vertu of damage caused by a nuclear inci­ cl’un tel accord et causés par vin ac­ dent covered by this Convention and cident nucléaire couvert par la pré­ for which compensation is payable sente Convention peut étre pris en by virtue of such an agreement may considération, en vue de 1’applica- be taken into considération, where tion de 1’article 8, deuxiéme phrase, the proviso to Article 8 applies in pour le calcul du montant total des calculating the total amount of dam­ dommages causés par cet accident. age caused by that incident.

c) En aucun cas les dispositions des (c) The provisions of paragraphs (a) paragraphes (a) et (b) ci-dessus ne and (b) of this Article shall in no peuvent affecter les obligations in- case affect the obligations under Ar­ combant en vertu de 1’article 3 (b) ticle 3 (b) (ii) and (iii) of those (ii) et (iii) aux Parties Contractantes Contracting Parties which have not qui n’auraient pas donné leur con- given their consent to such agree­ sentement ä un tel accord. ment. d) Toute Partie Contractante qui (d) Any Contracting Party intending se propose de conclure un tel accord to conclude such an agreement shall doit faire part de son intention aux notify the other Contracting Parties autres Parties Contractantes. Les ac- of its intention. Agreements concludcords conclus doivent étre notifiés ed shall be notified to the Belgian au Gouvernement beige. Government.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 281

Artikel 15

(a) Varje konventionsstat äger ingå överenskommelse med stat som icke är ansluten till denna konvention om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av en nukleär olycka.

(b) I den mån villkoren för utgivan­ de av ersättning enligt en sådan överenskommelse icke äro mer för­ månliga än de villkor som följa av åtgärder vidtagna av den berörda konventionsstaten i fråga om tilllämpning av Pariskonventionen och denna konvention, får beloppet av sådan skada som orsakats av en av denna konvention omfattad olycka och för vilken ersättning skall utgå i kraft av sådan överenskommelse tagas i betraktande, vid tillämpning av artikel 8, för beräkning av det sammanlagda beloppet av de skador som orsakats av ifrågavarande olyc­ ka. (c) Bestämmelserna under (a) och (b) i denna artikel inverka icke i nå­ got fall på förpliktelserna enligt arti­ kel 3 (b) (ii) och (iii) för de konventionsstater som icke lämnat sitt samtycke till sådan överenskommel­ se. (d) Varje konventionsstat som avser att ingå en dylik överenskommelse skall underrätta de övriga konventionsstaterna om sin avsikt. Om in­ gångna överenskommelser skall un­ derrättelse lämnas den belgiska rege­ ringen.

282 Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1968

Article 16 Article 16 a) Les Parties Contractantes se con- (a) The Contracting Parties shall sulteront å 1’égard de tous les pro- consult each other upon all pro­ blémes d’intérét commun posés par blems of common interest raised by 1’application de la présente Conven- the application of this Convention tion et de la Convention de Paris, and of the Paris Convention, espenotamment des articles 20 et 22 (c) cially Articles 20 and 22 (c) of the de cette derniére. latter Convention.

b) Elles se consulteront sur Foppor- (b) They shall consult each other tunité de réviser la présente Conven­ on the desirability of revising this tion au terme de la période de cinq Convention after a period of five ans qui suivra la date de son entrée years from the date of its coming en vigueur, et ä tout autre moment, into force, and åt any other time å la demande d’une Partie Contrac- upon the request of a Contracting tante. Party.

Article 17 Article 17 Tout différend entre deux ou plu- Any dispute arising between two sieurs Parties Contractantes relatif or more Contracting Parties conå Finterprétation ou å 1’application cerning the interpretation or appli­ de la présente Convention sera sou- cation of this Convention shall, upon mis, å la demande d’une Partie Con- the request of a Contracting Party tractante intéressée, au Tribunal concerned, be submitted to the Eu- Européen pour FEnergie Nucléaire ropean Nuclear Energy Tribunal créé par la Convention en date du 20 established by the Convention of décembre 1957 sur FEtablissement 20th December 1957 on the Estabd’un Contröle de Sécurité dans le lishment of a Security Control in domaine de FEnergie Nucléaire. the Field of Nuclear Energy.

Article 18 Article 18 a) Des réserves portant sur une ou (n) Reservations to one or more of plusieurs dispositions de la pré­ the provisions of this Convention sente Convention peuvent étre for- may be made åt any time prior to mulées å tout moment avant la rati- ratification of this Convention if the fication de la présente Convention, terms of these reservations have si leurs termes ont été expressément been expressly accepted by all Sig­ acceptés pal' tous les Signataires, ou na tories or, åt the time of accession lors, soit de 1’adhésion soit de Futi- or of the application of the provi­ lisation des dispositions des articles sions of Articles 21 and 24, if the 21 et 24, si leurs termes ont été ex- terms of these reservations have

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 283

Artikel 16

(a) Konventionsstaterna skola rådföra sig med varandra om alla pro­ blem av gemensamt intresse, vilka uppkomma i samband med tillämp­ ning av denna konvention och av Pariskonventionen, i synnerhet av artiklarna 20 och 22 (c) i sistnämn­ da konvention. (b) De skola rådföra sig med var­ andra om önskvärdheten av att re­ videra denna konvention efter en pe­ riod av fem år, räknat från dagen för dess ikraftträdande eller, om en konventionsstat begär det, vid an­ nan tidpunkt.

Artikel 17 Tvist som uppkommer mellan två eller flera konventionsstater beträf­ fande tolkningen eller tillämpningen av denna konvention skall på begä­ ran av en berörd konventionsstat underställas den europeiska domsto­ len för säkerhetskontroll på atom­ energiområdet, inrättad genom kon­ ventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll på den nukleära energins område.

Artikel 18 (a) Reservationer till en eller flera av bestämmelserna i denna konven­ tion få göras vid varje tidpunkt före ratifikation av konventionen, om in­ nehållet i reservationerna uttryckli­ gen har godkänts av alla signatärmakter, eller vid tiden för anslutning till konventionen eller vid tiden för tillämpning av bestämmelserna i ar­ tiklarna 21 och 24, om innehållet i

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

pressément acceptés par tous les Sig- been expressly accepted by all Signataires et Gouvernements adhérents natories and acceding Governments. å la présente Convention.

b) Toutefois, 1’acceptation d’un Sig- (b) Such acceptance shall not be nataire n’est pas requise si celui-ci required from a Signatory which n’a pas lui-méme ratifié le présente has not itself ratified this Conven­ Convention dans un délai de douze tion within a period of twelve mois å partir de la date ou la notifi- months after the date of notifica­ cation de la réserve lui a été com- tion to it of such reservation by the muniquée par le Gouvernement beige Belgian Government in accordance comformément å 1’article 25. with Article 25. c) Toute réserve acceptée confor- (c) Any reservation accepted in ac­ mément aux dispositions du para- cordance with the provisions of paragraphe (a) ci-dessus peut étre reti- graph (a) of this Article may be rée å tout moment par notification withdrawn åt any time by notifica­ adressée au Gouvernement beige. tion addressed to the Belgian Go­ vernment. Article 19 Artide 19 Un État ne peut devenir ou rester No State may become or continue Partie Contractante å la présente to be a Contracting Party to this Convention que s’il est Partie Con­ Convention unless it is a Contracting tractante å la Convention de Paris. Party to the Paris Convention.

Artide 20 Artide 20 a) L’Annexe å la présente Conven­ (a) The Annex to this Convention tion fait partie intégrante de cette sliall form an integral part thereof. derniére. b) La présente Convention sera rati- (b) This Convention shall be ratified. fiée. Les instruments de ratification Instruments of ratification shall be seront déposés auprés du Gouverne­ deposited with the Belgian Govern­ ment beige. ment. c) La présente Convention entrera (c) This Convention shall come into eu vigueur trois mois apres le dépot force three months after the deposit du sixiéme instrument de ratifica­ of the sixth instrument of ratifica­ tion. tion. d) Pour chaque Signataire ratifiant (d) For each Signatory ratifying this la présente Convention apres le sixié­ Convention after the deposit of the me dépot, elle prendra effet trois sixth instrument of ratification, it mois apres la date du dépot de son shall come into force three months instrument de ratification. after the date of the deposit of its instrument of ratification.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

reservationerna uttryckligen har god­ känts av alla signatärmakter och re­ geringar som ha anslutit sig till kon­ ventionen. (b) Sådant godkännande fordras icke från signatärmakt, som icke själv har ratificerat konventionen inom tolv månader från det den fått underrät­ telse om sådan reservation genom den belgiska regeringen enligt artikel 25.

(c) Varje reservation som godkänts enligt bestämmelserna under (a) i denna artikel kan när som helst åter­ tagas genom underrättelse ställd till den belgiska regeringen.

Artikel 19 Ingen stat kan bli eller fortsätta att vara ansluten till denna konven­ tion, om den icke är ansluten till Pariskonventionen.

Artikel 20 (a) Bihanget till denna konvention skall utgöra en integrerande del av konventionen. (b) Denna konvention skall ratifice­ ras. Ratifikationsinstrumenten skola deponeras hos den belgiska regering­ en. (c) Denna konvention träder i kraft tre månader efter deponerandet av det sjätte ratifikationsinstrumentet.

(d) För varje signatärmakt som ra­ tificerar denna konvention efter de­ ponerandet av det sjätte ratifika­ tionsinstrumentet träder konventio­ nen i kraft tre månader efter den dag då den statens ratifikationsin­ strument deponerades.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 21 Artide 21 Les modifications å la présente Amendments to this Convention Convention sont adoptées du com- shall be adopted by agreement mun accord des Parties Contractan- ainong all the Contracting Parties. tes. Elles entrent en vigueur å la They shall come into force on the date å laquelle toutes les Parties date when all Contracting Parties Contractantes les auront ratifiées ou have ratified or confirmed them. confirmées.

Artide 22 Article 22 a) Apres 1’entrée en vigueur de la (a) After the Corning into force of présente Convention, toute Partie this Convention, any Contracting Contractante å la Convention de Paris Party to the Paris Convention which qui n’a pas signé la présente Conven­ has not signed this Convention may tion peut demander å y adhérer par request accession to this Convention hy notification addressed to the Belnotofication adressée au Gouvernement beige. gian Government.

b) L’adhésion requiert 1’accord una- (b) Such accession shall require the nime des Parties Contractantes. unanimous assent of the Contracting Parties. (c) Once such assent has been given, c) A la suite de cet accord, la Partie Contractante å la Convention de Paris the Contracting Party to the Paris Convention requesting accession ayant demandé 1’adhésion dépose son instrument d’adhésion auprés du shall deposit its instrument of acces­ Gouvernement beige. sion with Belgian Government.

d) L’adhésion prendra effet trois (d) The accession shall take effect mois apres la date du dépot de l’ins- three months from the date of depos­ it of the instrument of accession. trument d’adhésion.

Artide 23 Artide 23 a) La présente Convention reste en (a) This Convention shall remain in vigueur jusqu’å 1’expiration de la force until the expiry of the Paris Convention de Paris. Convention. b) Toute Partie Contractante pourra (b) Any Contracting Party may, hy mettre fin, en ce qui la concerne, å giving twelve months’ notice to the 1’application de la présente Conven­ Belgian Government, terminate the tion au terme du délai de dix ans application of this Convention to itfixé å l’article 22 (a) de la Conven­ self after the end of the period of tion de Paris en donnant un préavis ten years specified in Article 22 (a) d’un an å cet effet notifié au Gouver- of the Paris Convention. Within six

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 287

Artikel 21 Ändringar i denna konvention sko­ la antagas genom överenskommelse mellan alla konventionsstaterna. De träda i kraft den dag då alla kon­ ventionsstaterna ha ratificerat eller bekräftat dem.

Artikel 22 (a) Efter det denna konvention trätt i kraft äger varje stat som är anslu­ ten till Pariskonventionen och som icke har undertecknat denna kon­ vention begära att få ansluta sig till konventionen genom att göra fram­ ställning härom till den belgiska re­ geringen. (b) Sådan anslutning förutsätter en­ hälligt samtycke av konventionssta­ terna. (c) Så snart sådant samtycke läm­ nats skall den till Pariskonventionen anslutna stat som begärt anslutning till denna konvention deponera sitt anslutningsinstrument hos den bel­ giska regeringen. (d) Sådan anslutning får verkan efter tre månader, räknat från da­ gen för deponerandet av anslut­ ningsinstrumentet.

Artikel 23 (a) Denna konvention förblir i kraft till dess Pariskonventionen upphört att gälla. (b) Varje konventionsstat äger, ge­ nom att lämna underrättelse därom till den belgiska regeringen tolv må­ nader i förväg, bestämma att denna konvention skall upphöra att tilläm­ pas beträffande den staten efter ut­ gången av den period om tio år som

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

neraent beige. Dans le délai de six months after receipt of such notice, niois suivant la notification de ce any other Contracting Party may, by préavis, chaque Partie Contractante notice to the Belgian Government, pourra par une notification au Gou- terminate the application of this vernement beige mettre fin å la pré- Convention to itself as from the date sente Convention, en ce qui la con- v/hen it ceases to have effect in recerne, å la date ou elle cessera d’avoir spect of the Contracting Party which effet å l’égard de la Partie Contrac­ first gave notice. tante qui aura effectué la premiére notification.

c) L’expiration de la présente Con­ (c) The expiry of this Convention vention ou le retrait d’une des Par- or the withdrawal of a Contracting ties Contractantes ne met pas fin aux Party shall not terminate the obliga­ obligations que chaque Partie Con­ tions assumed by each Contracting tractante assume, en vertu de la Party under this Convention to pay présente Convention, pour la repara­ compensation for damage caused by tion des dommages causés par un ac- nuclear incidents occuring before cident nucléaire survenant avant la the date of such expiry or withdra­ date de cette expiration ou de ce wal. retrait. d) Les Parties Contractantes se con- (d) The Contracting Parties shall, sulteront en temps opportun sur les in good time, consult each other on mesures å prendre apres 1’expiration what measures should be taken after de la présente Convention ou le re­ the expiry of this Convention or the trait d’une ou de plusieurs Parties withdrawal of one or more of the Contractantes, afin que soient répa- Contracting Parties, to provide com­ rés, dans une mesure comparable å pensation comparable to that accelle prévue par la présente Conven­ corded by this Convention for dam­ tion, les dommages causés par des age caused by nuclear incidents ocaccidents survenus apres la date de curring after the date of such expiry cette expiration ou de ce retrait, et or withdrawal and for which the dont la responsabilité incombe å l’ex- operator of a nuclear installation in ploitant d’une installation nucléaire operation before such date within qui était en fonctionnement avant the territories of the Contracting cette date sur les territoires des Par­ Parties is liable. ties Contractantes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 289

anges i Pariskonventionen artikel 22 (a). Varje annan konventionsstat äger inom sex månader efter motta­ gandet av sådan underrättelse och genom att lämna meddelande därom till den belgiska regeringen bestäm­ ma, att tillämpningen av denna kon­ vention skall upphöra för dess vid­ kommande från den dag då konven­ tionen upphör att äga tillämpning beträffande den konventionsstat som först uppsade konventionen. (c) Upphör denna konvention att gälla eller frånträder en konven­ tionsstat konventionen, medför det­ ta icke att de förpliktelser upphöra som en konventionsstat påtagit sig enligt denna konvention att betala ersättning för skador orsakade av nukleära olyckor vilka inträffat före den dag konventionen upphörde att gälla eller frånträdandet ägde rum. (d) Konventionsstaterna skola i god tid rådföra sig med varandra rö­ rande de åtgärder som skola vid­ tagas efter det konventionen upp­ hört att gälla eller efter det en eller flera konventionsstater frånträtt konventionen, för att ersättning jämförbar med den ersättning var­ om överenskommelse träffats genom denna konvention skall tillhanda­ hållas för skada orsakad av nukleär olycka, vilken inträffar efter den dag konventionen sålunda upphörde att gälla eller frånträdandet ägde rum och för vilken innehavare av nukleär anläggning inom konventionsstaternas områden som var i drift nämnda dag är ansvarig.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1968. i samt. Nr tS

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 24 Artide 24 a) La présente Convention s’appli- (a) This Convention shall apply to que aux territoires métropolitains the metropolitan territories of the des Parties Contractantes. Contracting Parties. b) Toute Partie Contractante qui (b) Any Contracting Party desirdésire que la présente Convention ing the application of this Conven­ soit rendue applicable å un ou plu- tion to one or more of the territories sieurs territoires pour lesquels con- in respect of which, pursuant to Ar­ formément å 1’article 23 de la Con­ ticle 23 of the Paris Convention, it vention de Paris, elle a indiqué que has given notification of applica­ cette derniére Convention s’appli- tion of that Convention, shall adque, adresse une demande au Gou- dress a request to the Belgian Go­ vernement beige. vernment. c) L’application de la présente Con­ (c) The application of this Conven­ vention å ees territoires requiert tion to any such territory shall re- 1’accord unanime des Parties Con­ quire the unanimous assent of the tractantes. Contracting Parties. d) A la suite de cet accord, la Par­ (d) Once such assent has been giv­ tie Contractante intéressée adresse en, the Contracting Party concernau Gouvernement beige une déclara- ed shall address to the Belgian tion qui prend effet å compter du Government a notification which jour de sa réception. shall take effeet as from the date of its receipt. e) Un telle déclaration peut, en ce (e) Such notification may, as requi concerne tout territoire qui y est gards any territory mentioned theredésigné, étre retirée par la Partie in, be withdrawn by the Contracting Contractante qui Pa faite, en don- Party which has made it by giving nant un préavis d’un an å cet effet twelve months’ notice to that effeet notifié au Gouvernement beige. to the Belgian Government. f) Si la Convention de Paris cesse (f) If the Paris Convention ceases d’étre applicable å un de ees terri­ to apply to any such territory, this toires, la présente Convention cesse Convention shall also cease to ap­ également de lui étre applicable. ply thereto.

Artide 25 Article 25

Le Gouvernement beige donne The Belgian Government shall nocommunication å tous les Signatai- tify all Signatories and acceding Gores et Gouvernements ayant adhéré vernments of the receipt of any å la Convention, de la réception des instrument of ratification, accession instruments de ratification, d’adhé- or withdrawal, and shall also notify sion, de retrait et de toutes autres tliem of the date on which this Con­ notifications qu’il aurait regues. Il vention comes into force, the text of

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 291

Artikel 24 (a) Denna konvention tillämpas på konventionsstaternas europeiska om­ råden. (b) Varje konventionsstat, som öns­ kar att denna konvention skall tilllämpas inom ett eller flera av så­ dana områden beträffande vilka den staten enligt Pariskonventionen ar­ tikel 23 har lämnat underrättelse i fråga om sistnämnda konventions tillämpning, skall göra framställning därom till den belgiska regeringen. (c) Tillämpning av denna konven­ tion på sådant område förutsätter enhälligt samtycke av konventionsstaterna. (d) Så snart sådant samtycke läm­ nats skall den berörda konventionsstaten till den belgiska regeringen lämna underrättelse, vilken äger verkan från den dag underrättelsen mottagits. (e) Sådan underrättelse kan beträf­ fande område som avses däri åter­ tagas av den konventionsstat som har lämnat underrättelsen genom meddelande därom till den belgiska regeringen tolv månader i förväg. (f) Om Pariskonventionen upphör att äga tillämpning beträffande nå­ got sådant område, skall även denna konvention upphöra att äga tillämp­ ning därpå.

Artikel 25 Den belgiska regeringen skall un­ derrätta alla signatärmakter och anslutna regeringar om mottagandet av varje ratifikations- eller anslut­ ningsinstrument eller uppsägning. Den skall likaledes underrätta dem om den dag då denna konvention

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

leur notifie également la date d’en- any amendment thereto and the date trée en vigueur de la présente Con- on which such amendment comes vention, le texte des modifications into force, any reservations made in aöoptées et la date d’entrée en vi­ accordance with Article 18, and all gueur de ees modifications, ainsi que notifications which it hus received. les réserves faites conformément å 1’article 18.

EN FOI DE QUOI les Plénipoten- IN WITNESS WHEREOF the untiaires soussignés, dument habilités, ckrsigned Plenipotentiaries, duly ont apposé leurs signatures au bas empowered, have signed this Con­ de la présente Convention. vention. FAIT å Bruxelles, le 31 janvier DONE åt Brussels, this 31st day 1963, en frangais, en allemand, en of January 1963, in the English, anglais, en espagnol, en italien et en Dutch, French, German, Italian and néerlandais, les six textes faisant Spanish languages, the six texts également foi, en un seul exemplaire heing equally authoritative, in a qui sera déposé auprés du Gouver- single copy which shall be deposited nement beige qui en communiquera with the Belgian Government by une copie certifiée conforme å tous whom certified copies shall be comles autres Signataires et aux Gouver- municated to all the other Signanements ayant adhéré å la Conven­ tories and acceding Governments. tion.

Annexe Annex å la convention 31 janvier 1963 complé- to the convention of 31 January 1963 mentaire å la convention de Paris de 29 supplementary to the Paris convention juillet 1960 sur la responsabilité civile of 29 July 1960 on third party liabidans le domaine de 1’énergie nueléaire lity in the field of nuclear energy

LES GOUVERNEMENTS DES THE GOVERNMENTS OF THE PARTIES CONTRACTANTES dé- CONTRACTING PARTIES declare clarent que la réparation des dom­ tbat compensation for damage causmages causés par un accident nu­ ed by a nuclear incident not covered eléaire qui n’est pas couvert par la by the Supplementary Convention Convention complémentaire du seul solely by reason of the faet that the fait que 1’installation nueléaire con- relevant nuclear installation, on accernée, en raison de son utilisation, count of its utilization, is not on the n’est pas incluse dans la liste visée å list referred to in Article 2 of the 1’article 2 de la Convention com­ Supplementary Convention, (includplémentaire, (y compris le cas ou ing the case where such installation cette installation, non incluse dans is considered by one or more but not

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 293

träder i kraft, om texten till varje ändring i konventionen, om den dag då sådan ändring träder i kraft samt om alla reservationer som gjorts en­ ligt artikel 18 och om alla underrät­ telser som har mottagits.

TILL BEKRÄFTELSE VARPÅ undertecknade befullmäktigade och vederbörligen bemyndigade ombud ha undertecknat denna konvention. SOM SKEDDE i Bryssel den 31 januari 1963 på de engelska, franska, holländska, italienska, spanska och tyska språken, med lika vitsord för texterna på vart och ett av språken, i ett exemplar som skall förvaras hos den belgiska regering­ en, vilken skall tillställa alla de öv­ riga signatärmakterna eller anslutna regeringarna bestyrkta avskrifter därav.

Bihang till tilläggskonventionen den 31 januari 1963 till Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område

KONVENTIONSSTATERNAS RE­ GERINGAR förklara, att ersättning för skada orsakad av en nukleär olycka, vilken icke omfattas av tillläggskonventionen uteslutande av det skälet att den ifrågavarande nu­ kleära anläggningen på grund av ändamålet med dess nyttjande icke är upptagen på den lista som avses i tilläggskonventionen artikel 2 (inbe­ gripet det fall att en sådan anlägg­ ning av en eller flera men icke av

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

la liste, est considérée par un ou all of the Governments to be outside plusieurs, mais non par tous les tbe Paris Convention): Gouvernements comme non couverte par la Convention de Paris) : — est effectuée sans aucune dis- — shall be provided without discrimination entre les ressortissants crimination among the nationals of des Parties Contractantes å la Con­ the Contracting Parties to the Supvention complémentaire; plementary Convention; and — n’est pas limitée par un pla­ — shall not be limited to less than fond qui serait inférieur å 120 mil­ 120 million units of account. lion d’unités de compte. En outre, ees Gouvernements s’ef- In addition, if they have not al­ forceront, si elles ne le sont déjå, de ready done so, they shall endeavour rendre les régles de dédommagement to make the rules for compensation des victimes de tels accidents aussi of persons suffering damage caused voisines que possible de celles pré- by such incidents as similar as pos­ vues pour les accidents nueléaire sible to those established in respect survenus en relation avec les instal­ of nuclear incidents occurring in lations nueléaires couvertes par la connection with nuclear installa­ Convention complémentaire. tions covered by the Supplementary Convention.

Protocole additionnel Additional protocol å la convention du 31 janvier 1963 com- to the convention of 31 January 1963 plémentaire å la convention de Paris du supplementary to the Paris convention of 29 juillet 1960 sur la responsabilité civile 29 July 1960 on third party liabilityin dans le domaine de 1’énergie nueléaire the field of nuclear energy 28 janvier 1964 28 January 1964

II II

(Clauses finales) (Final clauses) a) Les dispositions du présent Pro­ (a) The provisions of this Additional tocole Additionnel font partie inté- Protocol shall from an integral part grant de la Convention du 31 janvier of the Convention of 31 January 1963 1963 complémentaire å la Conven­ Supplementary to the Paris Conven­ tion de Paris du 20 juillet 1960 sur la tion of 29 July 1960 on Third Party responsabilité civile dans le domaine Liability in the Field of Nuclear En­ de 1’énergie nueléaire. ergy. b) Le présent Protocole Addition­ (b) This Additional Protocol shall

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 295

alla regeringarna anses falla utanför tillämpningsområdet för Pariskon­ ventionen)

— skall tillhandahållas utan åt­ skillnad mellan medborgare i stater anslutna till tilläggskonventionen; och — icke skall begränsas till lägre belopp än 120 miljoner betalningsenheter. Härutöver skola de, om de icke redan ha gjort detta, sträva efter att göra reglerna om ersättning till per­ soner, som lida skada orsakad av sådana olyckor, så långt möjligt lik­ artade med dem som fastställts be­ träffande nukleära olyckor, vilka in­ träffa i förbindelse med nukleära anläggningar omfattade av tilläggs­ konventionen.

Tilläggsprotokoll den 28 januari 1964 till konventionen den 31 januari 1963, utgörande tillägg till Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område

II

(Slutbestämmelser) (a) Bestämmelserna i detta tilläggs­ protokoll utgöra en integrerande del av tilläggskonventionen den 31 janu­ ari 1963 till Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område.

(b) Detta tilläggsprotokoll skall rati-

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

nel sera ratifié ou confirmé. Les ins­ be ratified or confirmed. Instru­ truments de ratification du présent ments of ratification of this Addi­ Protocole Additionnel seront dépo- tional Protocol shall be deposited sés auprés du Gouvernement beige; with the Belgian Government. Where le cas échéant la confirmation du there is a confirmation of this présent Protocole Additionnel lui Additional Protocol it shall be nosera notifiée. tified to him. c) Les Gouvernement Signataires (c) The Signatories of this Addi­ du présent Protocole Additionnel tional Protocol undertake to ratify s’engagent å le ratifier ou å le con- it or to confirm it åt the same time firmer en méme temps qu’ils rati- as they ratify the Convention of 31 fieront la Convention du 31 janvier January 1963. Accessions to this 1963. Aucune adhésion å cette Con­ Convention will be accepted only if vention ne sera recue si elle n’est they are accompanied by accession pas accompagnée d’une adhésion au to this Additional Protocol. présent Protocole Additonnel. d) Le Gouvernement beige donne- (d) The Belgian Government shall ra communication å tous les Signa­ give notice to all Signatories, as also taires ainsi qu’aux Gouvernements to the Governments which have acayant adhéré å la Convention du 31 ceded to the Convention of 31 Ja­ janvier 1963 de la réception des in­ nuary 1963, of the receipt of instru­ struments de ratification et de la ments of ratification and of notifica­ notification des confirmations. tion of confirmations. e) Pour le calcul du nombre de (e) In calculating the number of ratifications prévues å 1’article 20 ratifications required in accordance (c) de la Convention du 31 janvier with Article 20 (c) of the Conven­ 1963 pour son entrée en vigueur, il tion of 31 January 1963 for the Corn­ ne sera tenu compte que des Signa­ ing into force thereof, account will taires qui auront ratifié cette Con­ be taken only of those Signatories vention et ratifié ou confirmé le pré­ who have ratified this Convention sent Protocole Additionnel. and have ratified or confirmed this Additional Protocol.

EN FOI DE QUOI les Plénipoten- IN WITNESS WHEREOF the untiaires soussignés, dument habilités, dersigned Plenipotentiaries, duly ont apposé leurs signatures au bas empowered, have signed this Pro­ du présent Protocole. tocol. FAIT å Paris, le 28 janvier 1964, DONE åt Paris, the 28 of January en frangais, en allemand, en an- 1964, in the English, Dutch, French, glais, en espagnol, en italien et en German, Italian and Spanish lannéerlandais, les six textes faisant guages, the six texts being equally également foi, en un seul exemplaire authoritative, in a single copy which

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 297

ficeras eller bekräftas. Instrument avseende ratifikation av detta tillläggsprotokoll skola deponeras hos den belgiska regeringen. Bekräftelse av detta tilläggsprotokoll skall till­ ställas den belgiska regeringen.

(c) De stater som underteckna det­ ta tilläggsprotokoll förbinda sig att ratificera eller bekräfta protokollet samtidigt som de ratificera konven­ tionen den 31 januari 1963. Anslut­ ning till nämnda konvention godtages endast om den sker i samband med anslutning till detta tilläggs­ protokoll. (d) Den belgiska regeringen skall underrätta alla signatärmakter lik­ som också de regeringar som ha an­ slutit sig till konventionen den 31 januari 1963 om mottagandet av ra­ tifikationsinstrument och om under­ rättelser rörande bekräftelser. (e) Vid beräkning av det antal rati­ fikationer som fordras enligt artiitel 20 (c) i konventionen den 31 januari 1963 för att konventionen skall träda i kraft skall hänsyn ta­ gas endast till de signatärmakter som ha ratificerat konventionen och ha ratificerat eller bekräftat detta tilläggsprotokoll.

TILL BEKRÄFTELSE VARPÅ un­ dertecknade befullmäktigade och vederbörligen bemyndigade ombud ha undertecknat detta protokoll. SOM SKEDDE i Paris den 28 ja­ nuari 1964 på de engelska, franska, holländska, italienska, spanska och tyska språken, med lika vitsord för texterna på vart och ett av språ- 11 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 23

298 Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1968

qui sera déposé auprés du Gouverne- shall be deposited with the Belgian ment beige qui en communiquera une Government, by whom certified cocopie ceritifiée conforme å tous les pies shall be communicated to all autres Signataires et aux Gouverne- other Signatories and acceding Goments adhérents. vernments.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 299

ken, i ett exemplar som skall depo­ neras hos den belgiska regeringen, vilken skall tillställa alla övriga signatärmakter och anslutna regering­ ar bestyrkta avskrifter därav.

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Bilaga 3

Förslag

till

atomansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §• I denna lag förstås med atombränsle: klyvbart material, bestående av uran eller plutonium i form av metall eller i legering eller kemisk förening, och annat klyvbart material som Konungen bestämmer; radioaktiv produkt: annat radioaktivt material än atombränsle samt ra­ dioaktivt avfall, om materialet eller avfallet blivit radioaktivt eller bildats genom bestrålning i samband med framställning eller användning av atom­ bränsle; atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och utarmat uran, dels radioaktiv produkt med undantag av radioisotoper, som framställts och blivit färdiga att användas för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål; atomreaktor: anordning som innehåller atombränsle under sådana för­ hållanden att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion kan uppkomma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa; atomanläggning: atomreaktor med undantag av atomreaktor som infogats i fartyg eller annat transportmedel och där användes eller är avsedd att användas som kraftkälla; fabrik för framställning eller behandling av atom­ substans; fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för be­ arbetning av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av atomsub­ stans, om anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig uppläggning under transport av substansen; annan anläggning, som Konungen bestämmer, i vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt; anläggningsstat: för varje atomanläggning den konventionsstat inom vars område anläggningen ligger eller, om anläggningen icke ligger inom någon stats område, den konventionsstat som driver eller har godkänt an­ läggningen ; innehavare av atomanläggning: i fråga om anläggning i Sverige den som med tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) eller i övrigt driver eller innehar anläggningen och i fråga om anläggning utom riket den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens innehavare; atomskada: dels skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos atom­

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 301

bränsle eller radioaktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller pro­ dukten, dels skada som orsakas av joniserande strålning från annan strål­ ningskälla i eu atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt; atomolycka: sådan händelse eller serie av händelser med samma ursprung som orsakar atomskada; Pariskonventionen: den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet; tilläggskonventionen: den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och ge­ nom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade tilläggskonventionen till Pariskonventionen; konventionsstat: stat som tillträtt Pariskonventionen. Konungen kan förordna, att från lagens tillämpning skall helt eller del­ vis undantagas atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk som är förbunden med anläggningen, bränslet eller produkten är ringa.

2 §■ Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna, att två eller flera atomanläggningar som är i samma innehavares hand och lig­ ger i varandras omedelbara närhet skall vid tillämpningen av denna lag be­ handlas som en anläggning. 3 §• Denna lag äger ej tillämpning på atomskada i följd av atomolycka som in­ träffat i annan stat än konventionsstat. I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige äger lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än konven­ tionsstat endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning utom riket gäller i fråga om ansvarighe­ tens utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens lag. Konungen kan beträffande stat som ej är konventionsstat förordna, att ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning i ansvarighet som grundas på sådant internationellt fördrag som avses i 14 § tredje stycket och som Sverige har tillträtt. Bestämmelserna i denna paragraf medför ej inskränkning i den rätt till återkrav som föreskrives i 15 § första stycket andra punkten eller andra stycket.

4 §■ Konungen kan förordna att stat som ej är konventionsstat skall vid la­ gens tillämpning likställas med konventionsstat.

Skadestånd

5 §• Atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning ersättes av anlägg­ ningens innehavare. Denne är dock ej ansvarig för atomskada som härrör uteslutande från atomsubstans, vilken upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till eller från annan atomanläggning i konventionsstat.

302 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

6 §• Atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av anlägg­ ningens innehavare, om annat icke följer av andra eller tredje stycket. Sker transporten till atomanläggning i Sverige eller i annan konventions­ stat, övergår ansvarigheten för atomskada i följd av atomolycka under transporten på den mottagande anläggningsinnehavaren vid den tidpunkt som blivit bestämd genom skriftligt avtal mellan denne och avsändaren. Har sådant avtal ej träffats, övergår ansvarigheten när atomsubstansen övertages av den mottagande anläggningsinnehavaren. Sker transporten till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat trans­ portmedel för att där användas som kraftkälla, upphör anläggningsinnehavarens ansvarighet när atomsubstansen övertages av den som med veder­ börligt tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktor.

7 §. Sändes atomsubstans från annan stat än konventionsstat till atomanlägg­ ning i Sverige eller i annan konventionsstat med skriftligt samtycke av an­ läggningens innehavare, svarar denne för skada i följd av atomolycka under transporten, om annat icke följer av andra stycket. Vid transport av atomsubstans från atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel för att där användas som kraftkälla, till atom­ anläggning i Sverige eller i annan konventionsstat, åvilar ansvarigheten an­ läggningens innehavare från det atomsubstansen övertages av denne. Atomskada i följd av atomolycka som inträffar i Sverige under annan transport av alomsubstans än sådan som sker från eller till atomanlägg­ ning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av den som innehar till­ stånd till transporten enligt atomenergilagen. Bestämmelserna i denna lag om innehavare av atomanläggning i Sverige gäller i sådant fall innehavaren av tillståndet. 8 §• Bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans tillämpas även beträffande atomolycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen under transporten. 9 §■ Har atomskada i annat fall än som avses i 5—8 §§ orsakats av atom­ substans, vilken kom från atomanläggning i Sverige eller i annan konven­ tionsstat eller vilken före atomolyckan varit under transport som avses i 7 §, åvilar ansvarigheten för skadan den anläggningsinnehavare som vid tiden för olyckan hade substansen i sin besittning eller, om substansen då icke var i någon anläggningsinnehavares besittning, den anläggnings­ innehavare som senast haft substansen i sin besittning. Om atomsubstansen före olyckan varit under transport och icke efter transporten varit i någon anläggningsinnehavares besittning, åvilar dock ansvarigheten den anläggningsinnehavare som när transporten upphörde var ansvarig enligt 6 eller 7 § för atomskada i följd av atomolycka under transporten.

10 §.

På ansökan av fraktförare, vilken utför sådan transport av atomsub­ stans som avses i 6 eller 7 §, kan Konungen eller myndighet som Konungen

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 303

bestämmer förordna, att fraktföraren i stället för innehavare av atom­ anläggning i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atom­ olycka under eller i anslutning till transporten. Sådant förordnande får meddelas endast om anläggningens innehavare samtyckt och fraktföraren visat att försäkring tecknats enligt 22—26 §§ eller säkerhet ställts enligt 27 §. Har förordnande meddelats, gäller bestämmelserna i denna lag om innehavare av atomanläggning i stället fraktföraren i fråga om atomolycka under eller i anslutning till transporten. Har enligt lagen i annan konventionsstat motsvarande förordnande med­ delats i fråga om skada för vilken innehavare av atomanläggning i den staten skulle vara ansvarig, har förordnandet vid tillämpningen av denna lag samma verkan som förordnande enligt första stycket.

11 §• Ersättning enligt denna lag utgår även om atomanläggningens inneha­ vare ej är vållande till skadan. För innehavare av atomanläggning i Sverige inträder dock ej ansvarig­ het enligt denna lag i anledning av atomolycka, som är en direkt följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller som orsakas av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. Beträffande ansvarighet i sådant fall för innehavare av atomanlägg­ ning i annan konventionsstat gäller anläggningsstatens lag. Angående ansvarighet enligt andra skadeståndsregler i fall som avses i andra stycket meddelas bestämmelser i 14 § andra stycket.

12 §.

För skada på atomanläggningen eller på egendom som vid tiden för atomolyckan fanns inom anläggningens område och användes eller var av­ sedd att användas i förbindelse med denna utgår ej ersättning enligt den­ na lag. Är innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat ansvarig i an­ ledning av atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans, avgöres enligt anläggningsstatens lag, om ersättning skall utgå för skada på transportmedlet. Angående ansvarighet enligt andra skadeståndsregler för skada som av­ ses i första eller andra stycket meddelas bestämmelser i 14 § andra styc­ ket. 13 §. Om ej annat föreskrives i denna lag, bestämmes ersättning enligt lagen med tillämpning av allmänna skadeståndsregler. Jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidan­ des sida får äga rum endast om medverkan till skadan skett uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

14 §. Anspråk på ersättning för atomskada, som omfattas av ersättnings­ bestämmelserna i denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan kon­ ventionsstat, får ej göras gällande mot annan än innehavaren av atoman­ läggningen eller försäkringsgivare som meddelat försäkring mot hans an­ svarighet, om annat icke följer av 16 § andra punkten. Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren enligt 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan kon-

304 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ventionsstats lag icke är ansvarig, får göras gällande endast mot fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på transport­ medel som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinnehavaren an­ svarig enligt allmänna skadeståndsregler. Utan hinder av första och andra styckena tillämpas beträffande ansva­ righet vid transport av atomsubstans eller i övrigt i följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel vad som följer av internationellt för­ drag, vilket var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelse grundad på sådant fördrag. Konungen kan förordna, att detta skall gälla även i fråga om annan bestämmelse i konventionsstats lag, som i huvudsak motsvarar föreskrift i sådant fördrag. Angående ersättning av staten meddelas bestämmelser i 28—35 §§.

15 §. Den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag eller bestämmelse som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lag­ stiftning i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt denna lag. Avser er­ sättningen skada som omfattas av ett med stöd av 3 § tredje stycket med­ delat förordnande, äger den ersättningsskyldige återkräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förord­ nandet ej meddelats. Har någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, äger han återkräva skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämn­ da bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket första punkten motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konventionsstat, gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet ej längre än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehava­ rens ansvarighet icke förrän substansen lastats på det transportmedel var­ med det sändes från den främmande staten. Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer icke den som själv svarar för skadan enligt 20 §.

16 §. Har någon på en gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning enligt denna lag, och annan skada, tillämpas lagens bestämmelser om an­ svarighet för atomskada på samtliga skador, om och i den mån det råder sådant samband mellan dem att de icke kan tillförlitligen särskiljas. Detta medför dock ej inskränkning i den ansvarighet som enligt andra skade­ ståndsregler åvilar annan än den enligt denna lag ansvarige anläggnings­ innehavaren för skada i följd av sådan joniserande strålning som icke om­ fattas av denna lag. 17 §. För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt den­ na lag begränsad till femtio miljoner kronor för varje atomolycka. Konungen

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 305

eller myndighet som Konungen bestämmer kan, med hänsyn till anlägg­ ningens storlek eller art, omfattningen av transport eller annan omständig­ het, fastställa ett lägre belopp, dock ej under tjugofem miljoner kronor. För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighets­ beloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om atomolycka som in­ träffar under transport av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet icke i något fall lägre sammanlagt belopp än tjugofem miljoner kronor. Ersättning i anledning av dödsfall eller personskada är för varje dödad eller skadad person begränsad till en miljon kronor. De belopp som anges i första och andra styckena innefattar icke ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

18 §. Är två eller flera anläggningsinnehavare ansvariga för samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Har skadan uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och sam­ ma transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atom­ anläggning av flera partier atomsubstans under transport, är dock anläggningsinnehavarnas sammanlagda ansvarighet begränsad till det högsta be­ lopp som gäller för någon av dem. Mellan anläggningsinnehavarna inbördes fördelas ansvarigheten efter vad som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och övriga omständigheter.

19 §. Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som är berättigade till er­ sättning, nedsättes deras ersättningar och därpå belöpande ränta med sam­ ma kvotdel. Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt första stycket fordras, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

20 §. Ersättning som innehavare av atomanläggning utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat äger han kräva åter av fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen eller av den som genom skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att svara för skadan. I övrigt äger innehavare av atomanläggning icke av annan kräva åter vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande lag­ stiftning i annan konventionsstat i vidare mån än som följer av 16 § andra punkten och 18 § andra stycket.

21 §. Den som med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § vill rikta ersättningsanspråk mot innehavare av atomanläggning eller mot dennes försäkringsgivare skall vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till ersättning enligt denna lag och om den för skadan ansvarige eller, i fall som avses i 15 § 11-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sam!. Nr 25

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

första eller andra stycket, från den dag då ersättningsanspråk riktades mot honom. Talan om ersättning skall väckas mot anläggningens innehavare eller den­ nes försäkringsgivare inom tio år från den dag då atomolyckan inträffade. Har skadan orsakats av atomsubstans som olovligen tillgripits, förlorats eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits, får dock talan icke väckas efter det att tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet, förlusten eller övergivan­ det. I fall, då det är nödvändigt för att uppfylla Pariskonventionens be­ stämmelser, föreskriver Konungen att den som lidit skada skall vara be­ varad vid sin rätt till ersättning, trots att talan icke väckts vid svensk dom­ stol inom här föreskriven tid. Angående ersättning av staten i vissa fall, då anläggningsinnehavares ansvarighet upphört, meddelas bestämmelser i 32 §.

Försäkring

22 §.

Innehavare av atomanläggning i Sverige skall taga och vidmakthålla försäkring för att täcka sin ansvarighet för atomskada enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarig­ hetsbelopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Försäkringen skall godkännas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Försäkringen får tagas antingen a) så att försäkringsbeloppet täcker ansvarigheten för varje inträffande atomolycka; eller b) så att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkringsgiva­ ren har att utge på grund av försäkringen. Ansvarighet för skada under transport får täckas av särskild försäk­ ring.

23 §. I fall som anges i 22 § andra stycket a) skall försäkringsbeloppet mot­ svara minst det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens inneha­ vare enligt 17 § första stycket. I fall som anges i 22 § andra stycket b) skall försäkringsbeloppet motsvara minst etthundratjugo procent av nämnda ansvarighetsbelopp. I försäkringsbeloppet inräknas icke ränta eller ersätt­ ning för rättegångskostnad. Har försäkringen tagits på det sätt som anges i 22 § andra stycket b) och inträffar försäkringsfall som kan antagas ensamt eller i förening med tidi­ gare försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare, åligger det denne att snarast taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen upp till minst etthundratjugo procent av sistnämnda belopp.

24 §. Försäkringen skall för den som är berättigad till ersättning medföra rätt att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren. Om denne ej gjort annat förbehåll, gäller försäkringen också för innehavaren av atoman­ läggningen mot hans ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande lag­ stiftning i annan konventionsstat.

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 307

25 §. Har försäkringsavtal efter uppsägning eller på annan grund upphört, är försäkringsgivaren likväl ansvarig mot den skadelidande för ersätt­ ning i anledning av atomolycka som inträffar inom två månader från den dag skriftlig anmälan om tiden för avtalets upphörande inkom till myndighet som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som uppkommer under transport av atomsubstans och har sådan transport påbörjats före utgången av nämnda tid, upphör dock försäkringsgivarens ansvarighet mot den skadelidande icke förrän transporten avslutats. Första stycket tillämpas icke beträfffande atomolycka som inträffar efter det att ny försäkring trätt i kraft. I vidare mån än som följer av första eller andra stycket kan försäk­ ringsgivaren icke till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åbe­ ropa omständighet som beror av annan än denne.

26 §. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ tillämpas i fall, då talan om ersättning enligt denna lag får väckas i Sverige, även om utländsk lag är tillämplig på förhållandet mellan försäkringsgivaren och innehavaren av atoman­ läggningen eller denna ligger utom riket.

27 §. Försäkringsplikt enligt 22 § åvilar icke staten. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan från för­ säkringsplikten befria innehavare av atomanläggning som ställer betryg­ gande säkerhet för sina förpliktelser enligt denna lag och motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställan­ de sätt sörjt för reglering av uppkommande skador. Vad som föreskrives i denna lag om försäkring äger motsvarande tilllämpning i fråga om säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag.

Ersättning av statsmedel

28 §. Visar den som enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavare av atoman­ läggning i Sverige, att han icke kunnat få ut ersättningen av anläggningsinnehavarens försäkringsgivare, utges ersättningen av staten. Ersättning enligt första stycket utgår icke med högre belopp än som motsvarar det för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket gällan­ de ansvarighetsbeloppet.

29 §. Åvilar ansvarighet för atomskada innehavare av här i riket eller i an­ nan stat som tillträtt tilläggskonventionen belägen atomanläggning, vilken användes för fredliga ändamål och vid tiden för atomolyckan fanns upp­ tagen på den i artikel 13 i tilläggskonventionen nämnda listan, och är svensk domstol enligt 36 § behörig att pröva ersättningsanspråk mot an­ läggningsinnehavaren, skall, i den mån det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket icke förslår till full er­

308 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

sättning, gottgörelse av statsmedel beredas för atomskada som uppkom­ mit a) i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen; b) på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerat i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen; eller c) på eller över det fria havet i annat fall, om skadan tillfogats stat som tillträtt tilläggskonventionen eller medborgare i sådan stat, varvid dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg utgår endast om detta vid tiden för atomolyckan var registrerat i stat som tillträtt tilläggskon­ ventionen. Vid tillämpning av törsta stycket räknas som medborgare i stat som tillträtt tilläggskonventionen även den som enligt lagen i sådan stat är att anse som stadigvarande bosatt i den staten och i fråga om rätt till ersättning enligt tilläggskonventionen jämställes med medborgare i sam­ ma stat. Med medborgare i stat som tillträtt tilläggskonventionen likstäl­ les vidare bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, vilken har sitt säte i eller eljest är hemmahörande i sådan stat. 30 §. Ersättning av statsmedel enligt 29 § bestämmes enligt de grunder som anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra stycket. Bestämmelserna i 15 § om rätt till återkrav mot innehavare av atom­ anläggning äger motsvarande tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad som utgivits i anledning av atomskada för vilken ersätt­ ning av statsmedel utgår enligt 29 §.

31 §. Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall utges i följd av eu atomolycka, dels enligt 5—21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel 15 i tilläggskonventionen, är begränsat till ett belopp motsvarande ett­ hundratjugo miljoner i det europeiska monetära avtalet den 5 augusti 1955 avsedda betalningsenheter sådana dessa enligt artikel 24 i avtalet var bestämda den 29 juli 1960. I beloppet inräknas icke ränta eller er­ sättning för rättegångskostnad. Om det belopp som med tillämpning av första stycket står till förfo­ gande för gottgörelse av statsmedel enligt 29 och 30 §§ icke förslår till ersättning för skadorna, nedsättes ersättningarna och därpå belöpande ränta med samma kvotdel. Bestämmelsen i 19 § andra stycket äger motsvarande tillämpning. 32 §. Har atomskada, som uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig, yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört enligt 21 § andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag men inom trettio år från dagen för olyckan, utges ersätt­ ning av staten. Har skadan yppats innan ansvarigheten sålunda upphört, utges också ersättning av staten, om den skadelidande haft godtagbar ur­ säkt för sin underlåtenhet att inom föreskriven tid väcka talan eller före­ taga annan preskriptionsavbrytande åtgärd.

Kungi. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 309

Har skadestånd nedsatts enligt 19 § törsta stycket och, i förekommande fall, 31 § andra stycket eller enligt motsvarande bestämmelser i annan konvenlionsstats lag, nedsättes ersättningen av statsmedel enligt denna paragraf i samma mån. Ersättningsskyldigheten bestämmes i övrigt som om anläggningens innehavare svarat för skadan. Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust anmälas hos myndighet som Konungen bestämmer inom tid som anges i 21 § första stycket. Konungen kan förordna, att ersättning enligt denna paragraf skall ut­ gå även för skada som uppkommit utom Sverige.

33 §. Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag icke förslår till ersättning för här i riket uppkommen skada och ersättning av statsmedel ej utgår enligt 29—31 §§ eller i övrigt enligt tilläggskonventionen, utges ersättning av statsmedel enligt grunder som fastställes av Konungen och riksdagen. Sådan ersättning lämnas i dessa fall även i tillägg till ersättning som utges enligt 32 § för bär i riket uppkommen skada, om sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten.

34 §. Ersättning enligt 28, 29 eller 33 § utgår ej i anledning av atomolycka som avses ill§ andra stycket. 35 §. Belopp som utgivits enligt 28 § får staten kräva åter endast av atom­ anläggningens innehavare, dennes försäkringsgivare och den mot vilken an­ läggningens innehavare har återkravsrätt enligt 20 §. Belopp som staten utgivit enligt 29—31 §§ eller som i övrigt utgivits enligt Lilläggskonventionens bestämmelser i anledning av atomolycka, för vars ska­ deverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig enligt an­ nan konventionsstats lag, kan krävas åter endast från fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. Motsvarande gäller i fråga om ersättning som staten utgivit enligt 32 eller 33 §.

Laga domstol in, in.

36 §. Talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § mot innehavare av atomanlägg­ ning eller dennes försäkringsgivare får väckas i Sverige, om a) atomolyckan helt eller delvis inträffat i Sverige; eller b) atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet in­ träffat utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan ej kan bestämmas med säkerhet. I fall då det är nödvändigt för att efterkomma bestämmelserna i artikel 13 (c) (ii) i Pariskonventionen förordnar Konungen om inskränkning av den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt första stycket.

37 §. Talan i mål, som enligt 36 § får upptagas i Sverige, och talan mot staten enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort där atomolyckan inträf­ fade. Är två eller flera domstolar behöriga, väckes talan vid någon av dem.

310 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stock­ holms rådhusrätt.

38 §. Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, skall domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verkställas i Sveri­ ge utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas. Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas 1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet; 2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat. Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens be­ hörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är hand­ ling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus. Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen. Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk dom­ stols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrät­ tens beslut förordnar annat.

Övriga bestämmelser

39 §. När atomsubstans sändes från atomanläggning i Sverige till mottagare utom riket eller till sådan atomanläggning från avsändare utom riket och transporten sker under sådana omständigheter, att anläggningens innehava­ re enligt 6 eller 7 § svarar för uppkommande skada, skall denne till frakt­ föraren lämna ett certifikat, som är utställt av försäkringsgivaren eller på dennes vägnar och innehåller uppgift om vem som är anläggningens inne­ havare och om dennes adress, om den atomsubstans och den transport som försäkringen avser samt om försäkringens belopp, art och varaktighet. Certifikatet skall vara försett med intyg av myndighet som Konungen bestäm­ mer, att den däri nämnde anläggningsinnehavaren är innehavare av atom­ anläggning i Pariskonventionens mening. Den som utställt certifikatet eller den på vars vägnar det utställts svarar för att uppgifterna om anläggningens innehavare och hans adress samt om försäkringens eller säkerhetens belopp, art och varaktighet är riktiga. Formulär till certifikat som avses i första stycket fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 311

40 §. Den som försummar försäkringsplikten enligt denna lag eller ej iakttager sådant villkor om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 27 § andra stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. 41 §. Konungen meddelar bestämmelser om tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 29—31 §§ den dag Konungen för­ ordnar, och i övrigt den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 12 mars 1886 angående ansva­ righet för skada i följd av järnvägs drift skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

12 §. 12 §.

I fråga —• —- ------------------ - — särskilt stadgat. Om atomskada gälla särskilda be­ stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

312 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § sjölagen

Härigenom förordnas, att 8 § sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

För skada,---- -------------------------- - — fartygets tjänst. Vad redare--------------------------------------vållat skadan. Om redares------- --------------------- — -—rörande konossement. Om atomskada gälla särskilda be­ stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till Lag

om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa be­ stämmelser om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse. 18 §. Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1936:276.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 313

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den SO juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarig­ het för skada i följd av automobiltrafik1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Att i särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda be­ stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

I fråga------ ------------------------ — motsvarande tillämpning.

Om atomskada gälla särskilda be­ stämmelser.

11 KAP. 17 §. 17 §. Till vattenmål hänföras följande mål:

B. stämningsmål:

48. talan utan samband med an- 48. talan utan samband med an­ söknings- eller underställningsmål söknings- eller underställningsmål om ersättning för olägenhet av för- om ersättning för olägenhet av för- » 12 § tillagd genom 1929:78. 2 Ny lydelse av 8 kap. genom 1941:614. Senaste lydelse av 11 kap. 17 § se 1964:110.

314 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

orening genom avloppsvatten, som orening genom avloppsvatten, som

nyss sagts; nyss sagts, dock ej om ersättningen avser atomskada enligt atomansva­ righetslagen;

Hurusom, efter------------------------------- i 68 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarig­ het för skada i följd av luftfart skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 §• 1 §.

Om atomskada gälla särskilda be­

stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om

befordran med luftfartyg

Härigenom förordnas, att i lagen den 5 mars 1937 om befordran med luftfartyg1 skall införas en ny paragraf, 30 a §, av nedan angiven lydelse. 30 a §. Om atomskada gälla särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. 1 Ny paragrafföljd genom 1967:69.

Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1968 315

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 kap. 2 § luftfartslagen åen 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 9 kap. 2 § luftfartslagen den 6 juni 19571 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Bestämmelserna i------------------------------------------å postbefordran.

Om atomskada gälla särskilda be­ stämmelser.

Vad i-------------------------------------------------- av luftfartsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av ikraftträdandeibestämmelserna till lagen den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen

den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att ikraftträdandebestämmelserna till lagen den 2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1962; dock skola äldre bestäm­ nuari 1962; dock skola äldre bestäm­ melser gälla beträffande ansvarighet melser gälla beträffande ansvarighet för händelse, som inträffat dessför­ för händelse, som inträffat dessför­

innan, ävensom för skada som är att innan. anse som atomskada enligt atoman­ svarighetslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 9 kap. 2 § tillagd genom 1960:69.

316 Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158)

om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1963 om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift, vilken äger giltighet under samma tid som atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) och således upphör att gälla vid utgången av år 1967, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1970. De hänvisningar till atomansvarighetslagen som finns i förstnämnda lag avser därvid atomansvarighetslagen den 3 juni 1960, trots att denna lag har upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 317

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 12 januari 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet L ind , justitierådet A lexanderson , regeringsrådet R ingdén , justitierådet W esterlind .

Enligt lagrådet den 13 november 1967 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Herti­ gen av Halland, i statsrådet den 20 oktober 1967, hade Kungl. Maj :t förord­ nat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda än­ damålet inhämtas över upprättade förslag till 1) atomansvarighetslag, 2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående an­ svarighet för skada i följd av järnvägs drift, 3) lag om ändrad lydelse av 8 § sjölagen, 4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1) inne­ fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, 5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, 6) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen, 7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, 8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luft­ fartyg, 9) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 2 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 10) lag om ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon och 11) lag angå­ ende fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av departementsrådet Ulf Nordenson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till atomansvarighetslag

5 §• Det kan förekomma att atomsubstans, som sänds från en atomanläggning till en annan, under transporten läggs i förvar i en — tredje — atomanlägg­ ning. Är uppläggningen av tillfällig natur, kommer den enligt det remittera­

318 Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

de förslaget att anses som ett led i transporten och följa de ansvarighetsregler som gäller för transporten i dess helhet. Är däremot uppläggningen icke att anse som tillfällig, föreligger två transporter, skilda åt av ett av­ brott som inte ingår i någondera. Om en uppläggning skall anses tillfällig eller ej beror av omständigheterna, själva transportavtalets innehåll, förva­ ringstidens längd och liknande. Av betydelse härvidlag är givetvis om atom­ substansen kommer till användning i den anläggning där den lagts i förvar. Att innehavaren av anläggningen åtagit sig att ansvara för atomolycka i an­ läggningen är däremot icke enbart för sig tillräckligt för att anse förvaring­ en A7ara av icke tillfällig natur. Enligt föreliggande upplysningar synes emel­ lertid finnas behov av att innehavaren av den atomanläggning där atom­ substansen förvaras skall kunna åta sig ansvarigheten ehuru förvaringen är tillfällig. Detta bör då komma till uttryck i lagtexten. Av denna bör där\id framgå att det här är fråga, inte om ett åtagande av sådan typ som avses exempehds i 20 §, utan om ett åtagande som medför övergång av anläggningsinnehavare-ansvarigheten (innefattande bl. a. kanalisation enligt 14 §) och att åtagandet befriar den eljest ansvarige från ansvar. Att det är gent­ emot denne som åtagandet skall göras ligger i sakens natur. I enlighet med det anförda hemställer lagrådet att andra punkten i före­ varande paragraf måtte — med någon jämkning av ordalagen jämväl i öv­ rigt — erhålla förslagsvis det innehållet att anläggningens innehavare ej är ansvarig i anledning av atomolycka till vars skadeverkningar icke medver­ kat annat atombränsle eller annan radioaktiv prodnkt än sådan atomsub­ stans som upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till eller från annan atomanläggning i konventionsstat, om han icke för uppläggningstiden genom skriftligt avtal uttryckligen övertagit ansvarigheten. Vinner denna hemställan bifall, erfordras ändring av 8 §.

8 §• Godtages vad lagrådet föreslagit under 5 §, bör göras ett tillägg till före- A7arande paragraf. Däri bör stadgas undantag från paragrafens huvudregel för fall då uppläggningen skett i atomanläggning och dennas inneha\Tare övertagit ansvarigheten enligt 5 § andra punkten i dess av7 lagrådet föreslag­ na lydelse. 19 §. I första stycket föreskrives proportionell nedsättning av ersättningar till skadade i fall då anläggningsinnehavares ansvarighetsbelopp ej förslår till att alla får full gottgörelse. För att en domstol i mål om ersättning skall kunna nedsätta beloppet fordras full bevisning att ansvarighetsbeloppet icke skulle komma att förslå åt alla skadade. Andra stycket i denna paragraf medger möjlighet för Kungl. Maj :t eller utsedd myndighet att förordna att tills vidare ersättningar skall utgå med

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 319

endast viss kvotdel för den händelse det kan befaras att nedsättning ford­ ras. Sannolikt kommer man därvid att söka bestämma kvotdelen så lågt att därigenom säkerställs proportionellt lika utdelning åt alla skadade. Situa­ tionen att några skadade skulle få ingen eller proportionellt för låg ersätt­ ning skulle på detta sätt undvikas. Sedan alla ersättningsfordringar regle­ rats skulle i stället normalt återstå belopp till ytterligare fördelning. Tydli­ gen kan antas att försäkringsgivaren då kommer att ta initiativ till förord­ nandets upphävande och sådan ytterligare fördelning. I detta sammanhang må erinras om att domen i mål om ersättning alltid måste åtminstone domskälsvis innehålla ett konstaterande av till vilket be­ lopp den ersättningsgilla skadan bör skattas, även om nedsättning sker en­ ligt första eller andra stycket i förevarande paragraf. Måhända kan det fin­ nas lämpligt att detta konstaterande sker i domslutet. Oavsett förordnande enligt andra stycket synes fastställelsetalan kunna föras beträffande hela skadebeloppet. Förordnande enligt andra stycket torde enbart ha den verkan att domstol icke får ålägga anläggningsinnehavaren (försäkringsgivaren) att utge stör­ re skadeersättning än den fastställda kvotdelen. Skulle domstol före förord­ nandet eller av förbiseende ha utdömt hela ersättningsbeloppet lär detta sko­ la erläggas till fullo. Likaså lär förlikning eller överenskommelse om full er­ sättning böra lända till efterrättelse. Vidare märks att betalning med belopp, överskjutande kvotdelen, inte bör gå åter. De angivna fallen kan emellertid antas bli sällsynta. Blir ersättningar nedsatta enligt första stycket, skall bristen i regel täckas av statsmedel enligt 29 eller 33 §. Det är sålunda sörjt för att de skadade skall få full gottgörelse trots ansvarsbegränsningen för anläggningsinneha­ varen. I ett hänseende är emellertid skyddet ofullständigt. Om det efter en atomolycka anses nödvändigt att meddela förordnande enligt 19 § andra stycket ligger det, såsom förut angivits, i sakens natur att den kvotdel som tills vidare skall få utdelas sättes jämförelsevis lågt. Man kan ju nämligen på detta stadium ej med säkerhet förutse hur stor begränsning av ersätt­ ningarna som behövs, framför allt emedan nya skador kan uppträda längre fram. I fråga om en del av ersättningsanspråken kan det emellertid inom tämligen kort tid bli fullt klarlagt hur stort ersättningsbelopp som svarar mot skadan. Även i en sådan situation kan ett förordnande enligt andra stycket medföra att ersättningsberättigade nödgas vänta på en del av sin er­ sättning. Det kan vara fråga om betydande belopp och väntetiden kan ofta bli lång. Gottgörelse av statsmedel enligt 29 § utgår nämligen först sedan nedsättningen blivit slutgiltigt fastställd till sin storlek. Och för att en så­ dan fastställelse skall kunna ske torde det vara nödvändigt att i 21 § stad­ gade preskriptionstider förflutit och att pågående ersättningsprocesser slut­ förts. För detta åtgår kanske många år. Ehuru möjligheten finns att stats­ makterna tillerkänner skadeersättning ex gratia, kan den ordning som för­

320 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

slaget på denna punkt innebär inte anses tillfredsställande. Lagrådet vill förorda att obligatorisk skyldighet stadgas för staten att utge sådan del av skadeersättning som på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket tills vidare inte kan erhållas från anläggningsinnehavaren (försäkringsgivaren). Skulle härigenom komma att utges mera än som efter den slutgiltigt fast­ ställda nedsättningsprocenten skulle falla på staten, bör regressrätt tillkom­ ma staten. Lagrådet återkommer till den lagtekniska utformningen under 29 och 33 §§.

21 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser om preskription. Denna är av två slag, dels en treårspreskription dels en tioårspreskription. Angående preskriptionens verkan föreskrivs i första stycket beträffande treårspreskriptionen att anspråk skall anmälas »vid äventyr av talans för­ lust». I andra stycket, som handlar om tioårspreskription, anges verkan en­ dast indirekt genom stadgande att Konungen i vissa undantagsfall föreskri­ ver att den skadelidande skall vara »bevarad vid sin rätt till ersättning» trots att talan icke väckts inom föreskriven tid. Vid preskription enligt 1862 års preskriptionsförordning har fordringen kvar vissa verkningar även efter det preskription inträtt; framför allt kan den användas till kvittning. Förordningens principstadgande om preskrip­ tionens verkan utsäger att borgenären »have sin talan emot gäldenären förlorat». Enligt exempelvis försäkringsavtalslagens stadgande i 29 § om preskription av fordringsrätt på grund av försäkringsavtal kvarstår ingen sådan verkan efter inträde av preskription. Detta uttryckes med orden »vare fordringsägaren sin rätt förlustig». De två preskriptionsinstitut som förevarande paragraf innefattar är båda av specialpreskriptions karaktär. Med hänsyn till de sinsemellan olikartade formuleringarna bör verkningarna antas bli, av treårspreskriptionen att s. 1c. naturlig fordran kvarstår och av tioårspreskriptionen att all rätt är utslock­ nad. Av de engelska och franska konventionstexterna som bilagts remiss­ protokollet synes också framgå att detta står i överensstämmelse med kon­ ventionen: tioårspreskriptionen skall enligt art. 8 a) medföra förlust av rätten till ersättning medan enligt art. 8 c) det står nationell lagstiftning öppet att stadga treårspreskription och förena dess inträde med enbart den påföljden, att rätten till talan går förlorad. Har enligt 19 § andra stycket förordnats att ersättningen tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel, t. ex. hälften, kan det tänkas att det anspråk som anmäles eller det yrkande som instämmes anges till endast hälften av vad den skadelidande anser tillkomma honom. Preskriptionsavbrottet lär det oaktat få antas gälla hela skadeståndsfordringen, alltså även den återstå­ ende hälften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 321

Tydligt är att den allmänna fordringspreskriptionen enligt 1862 års för­ ordning icke kan vinna tillämpning vid sidan av de i förevarande paragraf upptagna preskriptionsinstituten. Meddelas däremot dom på utgivande av ersättning, börjar ny preskriptionstid att löpa; det blir då fråga om den vanliga fordringspreskriptionen enligt 1862 års förordning. Avser domen, till följd av förordnande enligt 19 § andra stycket, en viss kvotdel av det belopp vartill skadan skattas, måste detsamma antas gälla även den åter­ stående kvotdelen.

29 §. I denna paragraf anges förutsättningarna för ersättning av statsmedel enligt tilläggskonventionen. Enligt paragrafens första stycke under b) kan i vissa fall gottgörelse av statsmedel beredas för atomskada som uppkom­ mit »ombord på fartyg eller luftfartyg». Detta uttryck kan möjligen tolkas så att atomskada på själva fartyget omfattas av bestämmelsen. Enligt vad som föredraganden upplyst under hänvisning till konventionstexterna är så emellertid icke meningen; bestämmelsen är avsedd att gälla endast atom­ skada som tillfogats person eller egendom som finns på fartyg. Enär ut­ trycket »ombord på fartyg eller luftfartyg» överensstämmer med ordaly­ delsen av motsvarande bestämmelse i tilläggskonventionen anser lagrådet något förtydligande av bestämmelsen ej påkallat. Med åberopande av lagrådets uttalande vid 19 § hemställes att förevaran­ de paragraf erhåller ett tredje stycke av innehåll att vad som i första och andra styckena sägs om gottgörelse av statsmedel skall avse även sådan del av ersättning som på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket tills vidare icke utgår.

30 §. Den i paragrafens andra stycke upptagna regleringen av rätten till återkrav mot staten har fått formen av en allmän hänvisning till bestämmelser­ na i 15 § om rätt till återkrav mot anläggningsinnehavaren. Det kan an­ märkas att innehållet i 15 § inte kan i sin helhet vinna aktualitet beträffan­ de möjligheten att rikta återkravsanspråk mot staten. Sålunda får, såsom framhållits i remissprotokollet, hänvisningen ingen praktisk betydelse vare sig i fråga om 15 § första stycket andra punkten eller rörande lagrummets andra stycke, eftersom bestämmelserna i dessa delar avser endast ersätt­ ning för skada vilken faller utanför lagens på tilläggskonventionen byggda stadganden. Eu jämkning av lagtexten till förtydligande härav skidle vara av värde. Tredje stycket i 15 § föreskriver, att rätten till återkrav inte tillkommer den som själv svarar för skadan enligt 20 §, dvs. dels fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen dels den som genom skriftligt avtal med an­ läggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att svara för skadan. I remiss­

322 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

protokollet har emellertid uttalats att spörsmålet i vilken mån rätten till återkrav mot staten är utesluten inte skall bedömas enligt 20 § utan enligt 35 § andi a stycket där till skillnad från i 20 § talas om regress endast mot fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. Lagrådet vill ifrågasätta huru­ vida detta förbehåll beträffande tillämpningen av 15 § tredje stycket verk­ ligen är påkallat. Såsom betonats i remissprotokollet kan naturligtvis även staten, ehuru uttrycklig regel därom ansetts onödig, göra gällande regress­ ratt med stöd av avtal som staten ingått. Föreskriften i 15 § tredje stycket synes följaktligen också när fråga är om rätt till återkrav mot staten kun­ na tillämpas i överensstämmelse med sin lydelse.

33 §. Under hänvisning till lagrådets uttalande vid 19 § hemställes att till para­ grafen fogas ett andra stycke av innehåll att bestämmelserna i första stvcket skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådan del av ersättning som på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket tills vidare icke utgår. Provisorisk nedsättning, motsvarande den i 19 § andra stycket föreskrivna, kan tänkas förekomma även enligt annan konventionsstats lagstiftning. Emellertid synes man för närvarande icke kunna bedöma hur föreskrifterna i dessa lagstiftningar kan komma att gestalta sig, och över huvud taget er­ bjuder det svårigheter att inarbeta stadganden, hänförande sig till sådana föreskrifter, i det remitterade förslaget. Härtill kommer att den nu före­ varande 33 § framstår som en vag rättsregel; bland annat är ersättnings­ beloppets bestämmande helt lagt i den ersättningsskyldiges — staten — hand. Något uttryckligt stadgande för nu avsedda fall torde knappast vara nödvändigt. Man lär kunna utgå från att Kungl. Maj :t och riksdagen skall analogivis tillämpa vad som stadgas i det av lagrådet föreslagna andra styc­ ket av förevarande paragraf. 35 §. Godtages lagrådets förslag om tillägg till 29 och 33 §§, erfordras i nu förevarande paragraf en särskild bestämmelse om statens återkravsrätt i fall som avses med tilläggen. En förutsättning är givetvis att det blivit klarlagt i vad mån ansvarighetsbeloppen enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket förslår till ersättning utöver den kvotdel som fastställts i förord­ nande enligt 19 § andra stycket och att förordnandet blivit upphävt. Skill­ naden mellan ansvarighetsbelopp och kvotdel utgör den ram inom vilken återkrav kan göras gällande. Lagtexten synes i överensstämmelse härmed lämpligen kunna ändras så att paragrafen erhåller ett tredje stycke av förslagsvis följande lydelse: »Återkravsrätt på sätt i första stycket sägs tillkommer staten jämväl för belopp som utgivits enligt 29 § tredje stycket eller 33 § andra stycket i den män det visar sig att ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första styc­

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 323

ket eller 18 § första stycket förslår till gottgörelse utöver den kvotdel som fastställts i förordnande enligt 19 § andra stycket.» Härav föranledes att hänvisningen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf bör avse 29 § första och andra styckena samt 30 och 31 §§ samt att slutorden i andra punkten bör lyda »enligt 32 § eller 33 § första stycket». Såsom angivits vid 33 § förutsätter lagrådet att Kungl Maj :t och riksda­ gen skall, med analogisk tillämpning av vad som stadgas i det av lagrådet föreslagna andra stycket av 33 §, besluta om gottgörelse av statsmedel då provisorisk nedsättning av ersättning skett i enlighet med föreskrift i annan konventionsstats lagstiftning. Eftersom den i förevarande paragraf stadgade regressrätten, i varje fall efter orden, icke äger tillämpning därvidlag, synes ett beslut om utanordnande av ersättning böra ske under förbehåll om re­ gressrätt enligt reglerna i paragrafen.

Ikraftträdandebestämmelsen Enligt denna bestämmelse skall lagen träda i kraft, såvitt avser 29—31 §§ den dag Kungl. Maj :t förordnar, och i övrigt den 1 januari 1968. Sistnämnda datum bör ersättas med den 1 april 1968, till vilken dag atomansvarighets­ lagen den 3 juni 1960 numera gäller.

Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Enär 1963 års lag i likhet med 1960 års atomansvarighetslag numera gäl­ ler till den 1 april 1968 bör den föreslagna lagtexten ändras med iakttagande härav.

Övriga lagförslag

I lagrådsremissen föreslås att bestämmelse med erinran om att särskilda regler gäller om atomskada införs i vissa lagar på skadeståndsrättens om­ råde. Angående bestämmelsens placering i några av lagarna förordar lagrådet att den i sjölagen intages som en första paragraf i dess femtonde kapitel, med särskilda bestämmelser, under paragrafnummer 344, som är ledigt, i vattenlagen — förutom ill kap. 17 § — som en särskild paragraf med num­ mer 55 i 8 kap., i lagen om befordran med luftfartyg som en ny 41 § bland särskilda bestämmelser och i luftfartslagen som en ny 4 a § i 1 kap., med inledande bestämmelser. Beträffande samtliga lagförslag bör i överensstämmelse med vad som tidi­ gare anförts iakttagas att dag för ikraftträdandet anges till den 1 april 1968.

324 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

I fråga om förslaget till lag angående ändrad lydelse av ikraftträdande­ bestämmelserna till lagen den 2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon hemställer lagrådet att till den där­ till fogade ikraftträdandebestämmelsen — i dess av lagrådet föreslagna jämkade lydelse — måtte för tydlighetens skull fogas det tillägget, att äldre bestämmelser dock skall gälla beträffande ansvarighet för händelse, som inträffat dessförinnan.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 325

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 19 januari 1968.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1 ) atomansvarighetslag; 2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift; 3) lag om ändrad lydelse av 8 § sjölagen; 4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; 5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) an­ gående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; 6 ) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen; 7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart; 8 ) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg; 9) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 2 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297); 10 ) lag angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till la­ gen den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon; 11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. De av lagrådet föreslagna jämkningarna i lagförslagen bör vidtas med vissa avvikelser i fråga om den lagtekniska eller redaktionella utformningen. Jag kan för egen del också ansluta mig till vad lagrådet har uttalat om innebörden av bestämmelserna i 19, 21, 30 och 33 §§ förslaget till atom­ ansvarighetslag.

326 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna och tilläggen bör vissa redaktionella jämkningar företas i lagförslagen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att dels godkänna 1) den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadestånds­ ansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet, 2) den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade tilläggskonventionen till den under 1 ) nämnda konventionen, dels antaga förslag till 1 ) atomansvarighetslag, 2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, 3) lag om ändring i sjölagen, 4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, 5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) an­ gående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, 6 ) lag om ändring i vattenlagen, 7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, 8 ) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg, 9) lag om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 10 ) lag angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till la­ gen den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, 11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten