Ny ellag : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

NY ELLAG slutbetänkande av Eagstiftningsutredningen

mum:

å

i

i

9 m;

J17

Cr

W: 149

Statens offentliga utredningar

1995 108 :

Näringsdepartementet

Ny ellag

slutbetänkande av Ellagstiftningsutredningen

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och infonnationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20074-0 Stockholm 1995 ISSN 0375-25OX

Till statsrådet Andersson

Genom beslut den 26 mars 1992 bemyndigade regeringen chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförordningen med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet m.m. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 25 maj 1992 överdirektören Olof Söderberg som särskild utredare. Utredningen antog namnet Ellagstiftningsutredningen. Utredningsarbetet förutsattes ske i etapper. Resultatet av den första etappen, innefattande ändrade bestämmelser om koncessioner för elektriska starkströmsledningar och för ledningsnät inom ett visst

område i syfte att åstadkomma ökad konkurrens elmarknaden,

redovisades i juni 1993 i delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol SOU 1993:68. Enligt de ursprungliga direktiven för utredningsarbetet skulle den andra etappen bl.a. syfta till att få ellagen i sin helhet ersatt med modern lagstiftning. Vidare skulle utredaren bl.a. bedöma hur

förslagen till ändrade bestämmelser påverkat beredskapsverksamheten

på elområdet. Genom tilläggsdirektiv den 1 juli 1993 gav regeringen ytterligare riktlinjer för arbetet under utredningens andra etapp. Arbetet under utredningens andra etapp med frågorna kring elberedskapen redovisades i april 1995 idelbetänkandet Elförsörjning i ofred SOU 1995:51. En förteckning över utredningens sakkunniga, experter och sekretariat bifogas. Jag får härmed överlämna slutbetänkandet Ny ellag.

I arbetet med detta slutbetänkande har som sakkunniga deltagit

verkställande direktören Nils Andersson, överingenjören Per Cleverdal, jur.kand. Jan Eriksson, kammarrättsassessorn Ronald Liljegren, hovrättsassessorn Bertil Persson, överingenjören Tore Peterson och f.d. hovrättslagmannen Hans Svahn. De experter deltagit i det redovisade arbetet är försäkringssom nu juristen Age Brändström, verkställande direktören Ulf Gunnarsson,

departementssekreteraren Cecilia Hellner, tekniske direktören Jaak

Olander, lantmästaren Per-Åke Sahlberg, Nöu, enhetschefen Hans

departementssekreteraren Bengt Toresson samt hovrättsassessorn

Anders Weihe.

Utredningens huvudsekreterare under arbetet med detta betänkande har varit hovrättsrâdet Kent Jönsson. Biträdande sekreterare har varit hovrättsassessorn Helen Svensson. I arbetet har i övrigt inom sekretariatet deltagit överinspektören William Persäter, ingenjören Ingemar Rydén och hovrättsassessorn Anders Weihe. Betänkandet har färdigställts för tryckning assistenten Doris Olsson, Departementens av utredningsavdelning i Göteborg. Till delbetänkandet fogas särskilda yttranden. Utredningsarbetet är därmed slutfört.

Stockholm den 25 oktober 1995

Olof Söderberg

Kent Jönsson

Helen Svensson

Innehåll

Sammanfattning 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Summary 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Utredningsuppdraget 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Utgångspunkter för en ny ellagstiftning 67

. . . . . . . . . . . . 2.1 Elmarknadsreformerna 1992-1995 67 . . . . . . . . . . . . . . 2.2 1902 års ellag en föråldrad lagstiftning 68 - . . . . . . . . . . 2.3 Vad en ny ellagstiftning bör omfatta 69 . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Samordning av lagstiftningen 70 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Beviljande och förnyelse av nätkoncession 73 . . . . . . . . . . . 3.1 Den rättsliga regleringen av kraftledningar och andra

elledningar 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.1 Inledning 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.2 Något om kraftledningar och deras inverkan

omgivningen 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.3 Ellagens bestämmelser om nätkoncession 76 . . . . . . 3.1.4 Närmare om koncessionstiden 78 . . . . . . . . . . . . . 3.1.5 Beaktande av planer enligt plan- och bygglagen

m.m. 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.6 Anknytningen till naturresurslagen 83 . . . . . . . . . . 3.1.7 Förhållandet till vissa andra lagar inom

miljöområdet m.m. 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Prövningsförfarandet 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.2.1 Något om planering och projektering av kraft-

ledningar 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.2.2 NUTEK:s prövning vid ny koncession 86

. . . . . . . . 3.2.3 NUTEK:s prövning vid förnyelse av koncession 87 . . 3.2.4 Förhållandena i vissa andra länder 88 . . . . . . . . . . 3.2.5 Något om tillståndsprövning m.m. inom vissa

andra områden av betydelse för samhällets

infrastruktur 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Direktiven och vissa reformkrav m.m 94 . . . . . . . . . . . . . .

3.4 överväganden 96

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll

3.4.1 Prövning ansökan om nätkoncession för ny av ledning eller nytt område 96 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.2 Tidsbegränsad nätkoncession eller koncession

tills vidare 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.3 Allmänna synpunkter frågan om förnyelse av

nätkoncession 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.4.4 Förenklingar av prövningsförfarandet vid ansökan

om förnyelse av nätkoncession 104 . . . . . . . . . . . . . 3.4.5 Ökad flexibilitet i fråga tidpunkten för om

förnyelse av nätkoncession 111 . . . . . . . . . . . . . . .

4 Vissa frågor ivid återkallelse och frántirädandeiav i i i

nätkoncession 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Tvångsåtgärder vid återkallelse av nätkoncession m.m. 113 . . 4.1.1 Inledning 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.2 Frägans tidigare behandling 114 . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.3 Direktiven 116 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.1.4 överväganden 117

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Frånträdande nätkoncession m.m. 121 av . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Gällande 121 rätt m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.2.2 överväganden 122

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Vissa frågor om flyttning eller annan ändring av

elektrisk ledning 123 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Gällande rätt 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Rätten att utnyttja mark för elledningar 123 . . . . . . . 5.1.2 Bestämmelser om flyttning i ledningsrättslagen

och ellagen m.m. 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.3 Vissa andra bestämmelser intresse 125 av . . . . . . . . . 5.2 Direktiven m.m. 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.3 överväganden 126

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Ledningsrättslagens bestämmelser om flyttning 127 . . . 5.3.2 Bestämmelserna i ellagen 128 . . . . . . . . . . . . . . . .

5.3.3 Frågan särskild bestämmelse i ellagstift-

om en ningen flyttning elledning 132 om av . . . . . . . . . . . .

5.3.4 Övriga frågor 133

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Elskador och skyddsåtgärder 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inverkan elektrisk ström och spänning 136 av . . . . . . . . . . . 6.2.1 Skada till följd av elektrisk ström i den egna

anläggningen 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.2.2 Överledning 137

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.3 Induktion 138 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.4 Elektrisk influens 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Skada till följd elektrisk ström 139 av . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll 7

6.3.1 Skada på person och egendom 139 . . . . . . . . . . . . . 6.3.2 Funktionsstörning 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.4 skyddsåtgärder olika slag av anläggningar 143

. . . . . . . . 6.4.1 skyddsåtgärder på högspärmingsledningar för

att förebygga skadlig eller störande inverkan

av dessa 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.4.2 skyddsåtgärder på påverkad starkströms-

anläggning för högst 1 000 volt 144 . . . . . . . . . . . . 6.4.3 skyddsåtgärder på vissa icke elektriska

anläggningar 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.5 Regleringen i ellagen 145

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5.1 Bestämmelser om skydd mot elskador i

allmänhet 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.5.2 Åtgärder till skydd mot inverkan mellan

elektriska anläggningar 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.6 överväganden 148

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.1 Skydd mot elskador i allmänhet 149 . . . . . . . . . . . . 6.6.2 Inverkan mellan anläggningar 150 . . . . . . . . . . . . .

Skadestånd vid elskador m.m. 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Allmänt om skadestånd 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.1 Skadestånd inom och utom kontrakts-

förhållanden 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.2 Regeln om culpa 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.3 Orsakssarnband 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.4 Ansvar utan eget vållande 157 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.5 Vilka skador ersätts 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.6 Samordning mellan skadestånd och försäkring 160 . . . 7.1.7 Solidariskt ansvar 161 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.8 Skadelidandes medverkan 162 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Allmänt om produktansvar 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.3 Elektrisk anläggning ett centralt begrepp för

skadeståndsfrågan 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Det strikta ansvaret vid elskador 169 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.1 Gällande rätt 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.4.2 överväganden 171

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Produktansvar vid elskador 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.1 Gällande rätt 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.5.2 Överväganden 184

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6 Vissa gemensamma frågor 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.1 Skadeståndets bestämmande 186 . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.2 Skadelidandes medverkan 187 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7 Skadeståndsansvaret elektriska anläggningar emellan

m.m. 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.8 Regressrätt 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.9 Preskription 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Innehåll

8 Förslag till ellag 197 ny m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 ellag 197 En ny . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Vissa förordningsfrâgor 202 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 i andra författningar 204

Följdändringar

. . . . . . . . . . . . . .

9 Författningskommentar 205

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Särskilda yttranden 243

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Bilaga Kommittédirektiv 1992:39 251

. . . , . . . . . . . . . . . i i g M M g g g 259 Bilaga 2 Kommittédirektiv 1993:93 . . . . . . . . . . . . . . . 1994:119 267

Bilaga 3 Ifommittédirektiv . . . . . . . . . . . .

. . . Bilaga 4 Oversikt över ellagens utveckling 1902 - 1992 kort översikt 271 —— . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 5 Förteckning över utredningens sakkunniga,

experter och sekretariat 277 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Ny ellag

Den gällande ellagen har varit i kraft sedan år 1902. Trots de nu ändringar har genomförts i lagen sedan dess är huvuddragen i som stort sett oförändrade. Sedan lagen infördes har stora förändringar skett både tekniska förutsättningar och elmarknadens struktur, av något har skapat problem vid tillämpningen av lagen. som I sak mycket betydelsefulla förändringar av regelsystemet krävs när

den s.k. elmarknadsreformen genomförs, vilket enligt riksdagens nu

fattade beslut skall ske den 1 januari 1996. Dels görs ett stort antal ändringar och tillägg i ellagen, dels träder lag om handel med en ny kraft. Våra förslag bygger dessa lagändringar. el, m.m. i Ellagen är i sin gällande lydelse svåröverskâdlig och med de nu beslutade ändringarna den 1 januari 1996 blir den än mer per svåröverskâdlig. De omfattande ändringarna som nu träder i kraft har införts i lagen i avvaktan den översyn som vi nu genomfört. I vissa hänseenden innehåller ellagen föråldrad lagtext, främst vad gäller bestämmelser reglerar skadeståndsfrågorna. Det är ingen överdrift som

att säga att ellagen nu är ett lagtekniskt provisorium.

Det finns således ett stort behov av att ersätta ellagen med en ny lagstiftning på elområdet. Vi har övervägt olika lagtekniska lösningar. Vår slutsats är att övervägande skäl talar för att foga samman de bestämmelser som kommer att finnas i ellagen den 1 januari 1996 med bestämmelserper na i lagen om handel med el, m.m. En del bestämmelser har förts över till den nya lagen i närmast oförändrat skick. Detta gäller främst de bestämmelser som reglerar den elmarknaden. I övrigt har vi omarbetat lagens äldre benya stämmelser och föreslår även vissa nya bestämmelser. Det framlagda förslaget till ellag torde, om inga väsentliga nu ny invändningar framkommer under ärendets fortsatta beredning, kunna

träda i kraft den 1 januari 1997.

Vårt förslag till ellag har disponerats i 12 kapitel och innehåller ny

även Övergångsbestämmelser. Följande kapitelindelning gäller.

1 kap. Inledande bestämmelser 2 kap. Nätkoncession 3 kap. Nätverksamhet m.m. 4 kap. Nättariffer

10 Sammanfattning

5 kap. Leveranskoncession 6 kap. Utlandshandel 7 kap. Kommunala elföretag 8 kap. Systemansvar och balansansvar 9 kap. skyddsåtgärder 10 kap. Skadestånd 11 kap. Tillsyn m.m.

12 kap. Övriga bestämmelser

En kortfattad översikt över den nya lagen lämnas i kapitel Det förslag till ny ellag som lägger fram innehåller också

resultatet våra överväganden ett antal sakfrågor som vi enligt

av av direktiven för vårt arbete skulle behandla särskilt. Dessa frågeställningar har vi behandlat i kapitel 3-7. I denna sammanfattning lämnas en kort redogörelse för våra överväganden och förslag i dessa sakfrågor. I fråga om den nya lagens innehåll i övrigt hänvisas till nyss nämnda översikt i kapitel

Beviljande och förnyelse av nätkoncession kapitel 3

Bestämmelserna i ellagen bygger att den som svarar för verksamheten har beviljats nätkoncession för byggande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning. Enligt de bestämmelser som träder i kraft den 1 januari 1996, som i stor utsträckning motsvarar vad som gäller i dag, finns tvâ typer av nätkoncession; nätkoncession för linje och nätkoncession för område. Nätkoncession för linje avser en ledning med i huvudsak bestämd sträckning och kommer i fråga främst för ledningar med högre spänning, vanligen i storkraftnätet eller i regionnäten. Nätkoncession för område avser inte en särskild ledning utan ger innehavaren rätt att utan särskild prövning uppföra ledningar som ingår i det lokala överföringsnätet. Det är då vanligen fråga om ledningar med lägre spänning för vilka en särskild prövning i varje enskilt fall ansetts behövlig. Nätkoncession ges för högst 40 år. Efter denna tid upphör koncessionen att gälla och det krävs att nätägaren ansöker om ny koncession för att verksamheten skall kunna fortsätta. N ätmyndigheten gör då en ny prövning. Vi har haft i uppdrag att undersöka om denna prövning kan förenklas i förhållande till om det gällt en helt ny ledning. Vi har därvid även tagit upp vissa allmänna frågor som gäller såväl prövning av ansökan om nätkoncession för helt ny ledning som prövning av ansökan om förnyelse. Våra överväganden och förslag i kapitel avsnitt 3.4, i dessa frågor innebär i huvudsak följande. Under rubriken Prövning ansökan om nätkoncession för ny av

Sammanfattning 11

ledning eller nytt område konstateras att ingen ändring bör ske av de grundläggande bestämmelserna om nätkoncessioner. Innebörden härav är sålunda att

nätkoncession får endast beviljas för anläggning som är lämplig — ur allmän synpunkt,

nätkoncession får endast beviljas den som ur allmän synpunkt är —— lämplig att utöva nätverksamhet, och

nätkoncession för område får endast meddelas om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet.

Följande ändringar föreslås.

Nuvarande regel om att nätkoncession inte får strida mot -detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen inskränks till att enbart avse nätkoncession för linje. Nuvarande regel tillämpas i praktiken inte när det gäller områdeskoncession. Vi kan inte se hur regeln skulle kunna tillämpas i fråga om nätkoncession för område.

Nuvarande regel om att naturresurslagen skall tillämpas in- skränks, med samma motivering som redovisats i föregående strecksats, till att enbart avse nätkoncession för linje.

Som följd av att naturresurslagen inte behöver tillämpas i fråga nätkoncession för område bör bestämmelserna om upprättande om miljökonsekvensbeskrivning enbart avse nätkoncession för linje. av

Mot bakgrund av vissa miljö- och hälsoskyddsaspekter som inom utredningen framhållits Svenska kommunförbundet finner utav redningen att det gällande systemet med miljökonsekvensbeskrivningar i samband med nätkoncession för linje är tillfredsställande, varför inga bestämmelser behövs. Med hänsyn till frågornas vikt betonas att nya nätmyndigheten fortlöpande vid koncessionsprövningen bör följa upp att miljökonsekvensbeskrivningarna motsvarar de krav som utvecklingen på miljöområdet ställer. Vidare redovisas argument för och emot nuvarande ordning med tidsbegränsad nätkoncession eller ett system med koncession tills vidare. Slutsatsen är att det sedan år 1902 tillämpade systemet med

tidsbegränsade tillstånd senare benärrmda koncessioner bör behållas.

Vi detta systern nödvändigt för att den övriga sarnhällsutveckanser lingen skall kunna beaktas i tillräcklig utsträckning. Genom en lång koncessionstid åstadkommes en lämplig avvägning mot nätägarens intressen.

12 Sammanfattning

När det gäller koncessionstidens längd föreslås vissa förändringar. Innebörden är följande.

Nätkoncession för linje skall som nu ges för högst 40 år. -

Nätkoncession för område skall ges för högst 25 år. ——

Nätkoncession skall, inte särskilda skäl finns, alltid ges för —— om 40 år linje 25 år område om sökanden inte begär kortare resp. tid.

När tiden för gällande nätkoncession går ut, aktualiseras oftast en fråga förnyelse av nätkoncession. om Vi undersöker vissa led som ingår vid prövningen av helt ny om ledning kan tas bort när det gäller förnyelse. Vi berör även frågan om för kostnaderna för flyttning av en ledning i samband vem som svarar med att en koncession förnyas. Prövning ansökan om förnyelse av en nätkoncession måste i av en princip ske på sätt när det gäller en helt ny ledning. Vi samma som har dock funnit att trots detta betydande förenklingar kan göras. Naturresurslagen skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Denna lags grundläggande syfte är att främja en användning av naturresurserär förnuftig för samhället vid en allsidig, samlad bedömning, na som både i ett långsiktigt och i ett kortsiktigt perspektiv. Lagen är framåtsyftande. Att lagen tillämpas när det gäller en ny ledning är viktigt. Om det gäller ansökan om förnyelse som syftar till att en ledningen skall stå kvar med i huvudsak oförändrad sträckning anser vi dock att naturresurslagen inte behöver tillämpas. Detta innebär att

en miljökonsekvensbeskrivning behöver upprättas. Vad gäller prövningen mot detaljplaner och områdesbestämmelser

konstaterar vi följande. Fastställda detaljplaner och områdesbestämmelser uttryck för beslutad avvägning mellan olika ger en

markanvändningsanspråk. Prövning mot dessa planer skall ske såväl

vid ledning vid förnyelse. Vi föreslår inga ändringar av dessa ny som

bestämmelser. Vi att resultatet av det lagstiftningsarbete som

anser

pågår i fråga om plan- och bygglagen jfr Plan- och byggutredningen,

dir. 1994:65 och 1995:90 bör avvaktas. Vad gäller det administrativa förfarandet föreslår vi vissa förenklingar. Vi inte heller att alternativa ledningssträckor behöver anser undersökas det inte framkommit avsevärda olägenheter med den om befintliga sträckningen. Våra slutsatser och förslag är sammanfattningsvis följande.

En särskild bestämmelse om förnyelse av nätkoncession införs. -

Sammanfattning 13 SOU 1995: 108

Naturresurslagen skall inte tillämpas i den mån ansökan om förnyelse nätkoncession för linje i huvudsak oförändrad av avser sträckning.

I dessa fall bör därför inte heller någon miljökonsekvensbe-

skrivning ges in.

Berörda fastighetsägare behöver inte ges tillfälle yttra sig annat än ändring ledningssträckningen övervägs. om en av

Ansökan förnyelse nätkoncession både för linje och för - om av område skall in senast två år före koncessionstidens utgång. ges Sker detta, gäller nätkoncessionen tills ärendet har avgjorts.

Om det visar sig nödvändigt att vissa delar ledning måste flyttas av en förnyad koncession skall kunna beviljas, kan kostnaderna falla för att ledningshavaren. Utrymmet för förhandlingslösningar är dock stort.

När kostnaderna faller på ledningshavaren utgör de kostnader i nätverksamheten. Vi konstaterar att dessa kostnader måste anses vara

sådan beskaffenhet att något hinder inte möter mot att de får ingå av i underlaget vid bestämmandet av nättarifferna. överväganden kring Ökad Slutligen bör nämnas utredningens flexibilitet i fråga tidpunkten för förnyelse nätkoncession. om av

Vi har haft att överväga denna fråga eftersom med nu gällande regler

denna tidpunkt kan komma olämpligt för nätägaren. Vi föreslår

följande.

Nätmyndigheten får under vissa förutsättningar utan remissför- farande bevilja tillfällig förlängning för högst fem år av en en nätkoncession.

Nätmyndigheten får under vissa förutsättningar på begäran av

koncessionshavaren förnya nätkoncessionen trots att den ur-

sprungliga koncessionstiden inte löpt ut.

Vissa vid återkallelse och frånträdande

frågor av

nätkoncession kapitel 4

l fråga tvångsåtgärder vid återkallelse av nätkoncession avsnitt

om

4.1 innebär våra överväganden och förslag i huvudsak följande. Frågor tvångsinlösen har diskuterats av flera tidigare utred-

om

ningar, dock avstyrkt att sådana möjligheter införs i lagstift-

som

ningen. Den tidigare diskussionen har främst förts utifrån perspektivet

åstadkomma effektiv eldistribution i landet. Enligt våra direktiv att en

14 Sammanfattning

skall vi överväga behovet av tvångsåtgärder i samband med att en koncessionshavare fullgör sina skyldigheter i nätverksamheten. Fråga är hur staten skall kunna ingripa i en sådan situation för att trygga en säker elförsörjning. Vår utgångspunkt är att sådana situationer kommer att uppträda ytterst sällan. Vi föreslår:

En möjlighet skapas för staten att vid återkallelse av en nätkon- —— cession eller om koncessionen i annat fall upphör att gälla, mot

ersättning förfoga över ledningen eller ledningsnätet under en

begränsad tid, högst fem år, om detta behövs för att trygga elförsörjningen.

En möjlighet skapas att i vissa fall låta reparera ett bristfälligt ledningsnät nätägarens bekostnad om denne är villig att själv ombesörja åtgärderna.

Grundläggande för ett koncessionssystem är att de skyldigheter som gäller för koncessionshavaren varar koncessionstiden ut. Med regeringens eller nätmyndighetens tillstånd kan dock en nätkoncession överlåtas till annan. Denna regel bör behållas. Möjligheter bör dock vidare finnas för en koncessionshavare att under vissa förhållanden få

frånträda koncessionen. Vi föreslår avsnitt 4.2:

Nätmyndigheten får ansökan bevilja ett frånträdande av nätkoncession. Ansökan får beviljas om den elektriska anläggning nätkoncessionen avser inte längre behövs för en säker elförsörjning.

Koncessionshavare som önskar ta ledning ur bruk för längre tid än tre år utan att frånträda koncessionen skall anmäla detta till nätmyndigheten för prövning. Tillstånd bör ges om det inte är

olämpligt ur elförsörjningssynpunkt.

Som följd av förslaget om amnälningsskyldighet och prövning om en ledning skall tas ur bruk slopas nuvarande bestämmelse om återkallelse av nätkoncession om en ledning inte har varit i bruk under tre år.

Vissa frågor om flyttning eller annan ändring av elektrisk ledning m.m. kapitel 5

Vi diskuterar i detta kapitel vissa frågor som rör flyttning eller annan ändring av elledning under pågående koncessionstid. Enligt våra direktiv är den rättsliga situationen oklar t.ex. i frågan om vem som

Sammanfattning 15

skall betala flyttningen av en kraftledning om marken planeras att användas för annat ändamål. Vi bör därför analysera behovet av

kompletterande regler beträffande relationerna mellan ledningshavaren

och andra intressenter samt i förekommande fall lämna förslag till sådana. Som bakgrund till våra överväganden redovisas innebörden av bl.a. de bestämmelser flyttning eller ändring av ledning som finns om

i ledningsrättslagen och i ellagen.

Bestämmelserna i ledningsrättslagen innebär 33 § att ledningsägaren bara i undantagsfall och under förutsättning av att starka skäl talar för det kan åläggas ta bort ledning eller ändra dess sträckning. Kostnaderna skall då inte bäras av ledningsrättsinnehavaren utan av de sakägare har åtgärden. Även i vissa andra författningar, som nytta av

t.ex. expropriationslagen och plan- och bygglagen, finns bestämmelser

möjligheter att flytta en elledning. som ger

I ellagen regleras endast vissa specialsituationer. Dessa gäller sådana flyttningar eller ändringar som kan aktualiseras när en elektrisk

ledning korsar eller annat sätt berör en trafikled 5 a § eller flyttning de ledningar som har dragits fram med stöd av exproav

priation 5 b §.

Våra överväganden har lett fram till följande slutsatser och förslag.

I vad mån innehavare framdragen elektrisk ledning är - en av en skyldig att flytta eller ändra ledningen varierar, bl.a. beroende på hur markupplåtelsen skett nyttjanderätt, servitut eller ledningsrätt. Upplåtelse av mark för ledningar sker numera i allt väsentligt med stöd av ledningsrätt.

Bestämmelserna i 33 §ledningsrättslagen vad gäller skyldighet att flytta eller ändra en ledning är väl avvägda. De bör ändras. Nya eller kompletterande bestämmelser om flyttning av elledningar är erforderliga.

Bestämmelserna i 5 och 5 b ellagen är med undantag av — a reglerna i 5 § 4 arbete med ledning inom område för a mom. om trafikled än allmän väg föråldrade och bör därför annan utmönstras.

Elskador och skyddsåtgärder kapitel 6

Elektriska anläggningar kan högst skiftande slag och förenade

vara av med större eller mindre säkerhetsrisker. Definitionsmässigt är det endast starkströmsanläggningar som kan medföra risker för person eller egendom. Enligt starkströmsförordningen förstås nämligen med starkströmsanläggning elektrisk anläggning för sådan spänning, ström-

16 Sammanfattning

styrka eller frekvens som kan vara farlig för person eller egendom. De bestämmelser som finns i ellagen om skyddsåtgärder tar främst sikte elektriska anläggningars inverkan andra elektriska anläggningar. Bestämmelser om andra skyddsåtgärder utfärdas av Elsäkerhetsverket med stöd av ett särskilt bemyndigande i lagen. Våra överväganden och förslag innebär följande.

Ellagen bör innehålla en allmän bestämmelse av innebörd att en elektrisk anläggning och anslutna anordningar skall utföras och drivas med beaktande av de krav som kan ställas från elsäkerhetssynpunkt.

Som hittills bör ellagen innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer Elsäkerhetsverket att utfärda säkerhetsföreskrifter avseende elektriska anläggningar.

Den grundläggande s.k. prioritetsprincipen bakom bestämmelser- —— na i nuvarande 5 § ellagen vars innebörd är att innehavaren av —— en nytillkommen elektrisk anläggning har att vidta de skyddsåtgärder som behövs för att en befintlig anläggning inte utsätts för driftstörningar behålls. Även det undantag från prioritetsprin- — cipen som innebär att innehavare av högspänningsanläggningar med en spänning över 100 kV alltid är skyldiga att vidta erforderliga skyddsåtgärder behålls. Bestämmelserna förtydligas dock så att det klart framgår att skyldigheten att vidta åtgärder innefattar att bära kostnaderna för åtgärderna, oavsett vid vilken anläggning skyddsåtgärderna vidtas.

Prioritetsprincipen i fråga om skyddsåtgärder bör även gälla i — förhållandet mellan en elektrisk anläggning och koncessionspliktiga naturgasledningar som med hänsyn till sin utsträckning och konstruktion kan vara särskilt utsatta för inverkan.

Skadestånd kapitel 7

Bestämmelserna om skadestånd i ellagen är i stor utsträckning ålderdomligt utformade och svårtillgängliga. Huvudregeln enligt lagen innebär att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller transformator har strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av elektrisk ström. Den s.k. elmarknadsreformen, som innebär att det görs en boskillnad mellan å sidan produktion och försäljning av och å andra ena sidan överföring av nätverksamhet, kommer nu att medföra att det på elmarknaden finns aktörer som uteslutande sysslar med handel med

Sammanfattning 17

el. Vi har övervägt vilka principer som i fortsättningen bör gälla i fråga skadestånd vid elskador och gett bestämmelserna en ny om utformning.

överväganden och förslag i kapitel 7 innebär i huvudsak följande.

Det strikta ansvaret markerar samhällets syn att produktion och

överföring är farlig verksamhet. Vi har inte funnit skäl att av

överge principen om strikt ansvar. Vi föreslår:

Begreppet elektrisk anläggning, som har stor betydelse i detta — sammanhang, bör behållas. En sådan anläggning har vi valt att definiera elektrisk anläggning med däri ingående särskilda som en föremål för produktion, överföring eller användning av el. Vi har inte avsett att begreppet elektrisk anläggning skall ha någon annan innebörd än den gällande. Vidare behålls indelningen av de nu elektriska anläggningarna i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.

Huvudprincipen strikt skadeståndsansvar behålls vid person- - om eller sakskada som orsakas av el.

I likhet med vad för närvarande gäller skall endast den som - som innehar elektrisk starkströmsanläggning kunna åläggas strikt en skadeståndsansvar.

Enligt nuvarande regler är innehavare av elektriska starkströmsanläggningar med generator eller transformator strikt ansvariga för egen

skador uppstår vid anslutna anläggningar som inte har egen

som generator eller transformator och till vilka överförs. Innehavare av dessa anläggningar har emellertid i praktiken inte någon möjlighet att ha tillsyn över de anslutna anläggningarna. Vi föreslår:

Det strikta skadeståndsansvaret för innehavare av en elektrisk anläggning skall inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator. Person- eller sakskada som orsakats skall ersättas innehavaren av den starkströmsanläggning av av från vilken elen senast kommit. En innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall endast för sin anläggning. En svara

anläggningsinnehavare anläggning tillfört en annan stark-

vars strömsanläggning kan sålunda inte längre bli skadeståndsansvarig för skador inträffar vid den andra anläggningen. som

Frågan ett strikt skadeståndsansvar skall åläggas för person- eller om sakskador orsakats eller ett ansvar för endast vårdslöshet som av om skall gälla, knyts till vilken elektrisk starkströmsanläggning det typ av rör sig om. Vi föreslår:

18 Sammanfattning

Innehavare av starkströmsanläggningar för produktion av skall ——— i princip ha strikt skadeståndsansvar. Vi har dock funnit det gå för långt att ålägga innehavare av små produktionsanläggningar som företrädesvis används för privat bruk ett strikt skadeståndsansvar. Om elgeneratorn har en märkeffekt som uppgår till högst 50 kilovoltampere skall i stället skadeståndslagen tillämpas.

Innehavare av starkströmsanläggningar för överföring av skall utan undantag ha ett strikt skadeståndsansvar.

Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning — av och som tillförs med en spänning som överstiger 250 volt skall ha ett strikt skadeståndsansvar.

För innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för använd- —— ning av och som tillförs med en spänning om högst 250 volt skall skadeståndslagen tillämpas. Vi föreslår att det inte, i motsats till vad som för närvarande gäller, görs någon skillnad mellan användaranläggningar utomhus eller inomhus.

Särskilda bestämmelser gäller om produktansvar. En innehavare av en elektrisk anläggning med egen generator eller tranformator har strikt ansvar för skador som orsakas av att elen inte är så säker som skäligen kan förväntas. Detta skadeståndsansvar har sin grund i ett EG-direktiv om produktansvar. De nuvarande produktansvarsbestämmelserna i ellagstiftningen får anses överensstämma med de krav direktivet ställer. Vi föreslår:

Produktansvaret för skador orsakade av brister i kvalitet hos behålls. Vi föreslår att innehavare av elektriska anläggningar för

produktion och överföring av skall vara skadeståndsskyldiga

om brister i kvalitet hos den som tillhandahålls från deras

anläggningar orsakar skada. Detta torde inte innebära någon

förändring jämfört med gällande rätt.

Skadeståndsansvaret när en elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan av elektrisk ström från en annan elektrisk anläggning grundas enligt ellagen ett ansvar för vårdslöshet. Vi föreslår inga ändringar i detta hänseende. En utgångspunkt för oss har dock varit att skadeståndslagen skall tillämpas där så är möjligt. Vi föreslår:

Skadeståndsansvaret i nu nämnt hänseende bör inte längre regleras i ellagstiftningen utan skadeståndslagens regler bör tillämpas. Dock bör möjligheten att få ersättning för ren förmögenhetsskada vid driftstörning behållas. Den frågan bör därför

1995:108 Sammanfattning 19 SOU

även fortsättningsvis regleras i ellagstiftningen.

Vi föreslår i kapitel 6 att innehavare en elektrisk anläggning en av skall skyldig att vidta skyddsåtgärder även gentemot vissa vara naturgasledningar. För att erhålla så enhetliga regler som möjligt föreslår vi:

Skadeståndsansvaret vid skador orsakade av elektrisk ström på — naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt lagen 1978:160 vissa rörledningar bör grundas ett ansvar för om vårdslöshet och skadeståndslagen bör tillämpas.

I övrigt föreslår vi:

Om den skadelidande har medverkat till att sakskada uppkommit —och skall ersättas enligt huvudregeln om strikt ansvar bör som 6 kap. l § skadeståndslagen tillämpas. När det gäller jämkning skadestånd i övrigt samt i frågor om bestämmande av ersättav ning föreslår vi ingen ändring.

Preskriptionstiderna behålls i huvudsak. I de fall skadeståndslagen

———

skall tillämpas blir dock preskriptionslagen tillämplig.

Regressrätten vid skador orsakade av elektrisk ström bör inte längre regleras i ellagstiftningen. I stället bör regressrätten följa de allmänna, icke lagfåsta, principerna.

SOU 1995: 108

Summary

1 Background. Electricity market reforms

1992——l995

There have been great changes in the power sector in recent years, both in Sweden and abroad, and the trend towards a growing internationalisation. For long time extensive co-operation has a now,

existed between the Swedish power companies and power companies in the neighbouring Nordic countries, above all through Nordel.

Wider co-operation also being mooted within the EU. The restructuring of Swedens electricity market can be said to have started January 1st 1992, when most of the operations of the on

former National Power Board Vattenfall were transferred to a power

Vattenfall AB. At the time, national grid operations company, same hived off from Vattenfall and transferred to the newly established were

State utility Swedish National Grid Svenska Kraftnät. Accordingly,

Swedish National Grid operates and administers the national grid now while Vattenfall AB produces and sells electricity and owns parts of the and local networks. This allocation of tasks between

regional

Swedish National Grid and Vattenfall AB had the effect of making a clear distinction at national level between network activities on the one

hand and productionsales activities on the other.

The towards market was taken in the next step a new power Government Bill 199192: 133 Competitive Electricity Market, in on a

which goals and strategies proposed for a reform of the Swedish

were electricity market. The aim of the reform defined as achieving, was through competition, still efficient utilisation of producgreater more

tion and distribution and guaranteeing customers flexible

resources

of supply at the lowest possible price. The Government also put

terms

forward guidelines for operations the bulk power network, the

on activities of Swedish National Grid, the reform of distribution of

electricity and surveillance of competition in the power sector. The

Bill call for the appointment of Government Commission went on to a of Inquiry draft legislation in the electricity sector. The to new

Commission has been called in Swedish Ellagstiftningsutredningen, i.e. the Electricity Legislation Commission. We started our work in

August 1992. The goals and strategies for the reform of the electricity market as envisaged in the Bill approved by the Riksdag parliament in the were spring of 1992.

22 Summary

In July 1993 we presented our interim report Competitive power supply with a network monopoly Swedish: Elkonkurrens med nätmonopol, SOU 1993:68, with a summary in English. In the spring of 1994 the Riksdag gave its approval to a reform of the electricity

market Government Bill Prop. 199394: 162, based on our proposals,

bct. l99394zNU 22, rskr. 1993942358. That policy decision entailed amendments to the Electricity Act of 1902 and the passing of a new Electricity Trading Act 1994:618. The new provisions were to enter into force on January 1st 1995. The electricity market reform led to changes the workings of the power market, fundamentally in the sense of changing and defining more closely the responsibilities of the players in the market, the main principle being to achieve a clear segregation of production and sale

of power on the one hand and power transmission network activities

on the other. Production and sale were to be competitive, whereas network activities, a natural monopoly, would continue to be specially regulated and supervised in order to guarantee their efficiency. In December 1994 the Riksdag resolved to postpone the electricity market reform so that the Energy Commission, appointed in the summer of 1994 and including representatives for the political parties, would have time for a broader analysis of the consequences of the new rules for the electricity market before the reform took effect. The Energy Commission’s deliberations and proposals were presented in February 1995, in a first report entitled A new electricity market Swedish: Ny elmarknad, SOU 1995:14, with a summary in English. At the same time, within the Ministry of Industry and Commerce, a memorandum was compiled, entitled Certain technical issues in the new energy legislation Swedish: Vissa tekniska frågor i den nya ellagstiftningen, Ds 1995:8. The Energy Commission’s report and the ministerial memorandum form the basis of the proposals put forward in Govermnent Bill Prop. 199495:222, New Electricity Legislation, introduced in May 1995. In that Bill proposed that the electricity legislation passed by the Riksdag in 1994 should enter into force on 1st January 1996 after certain amendments, the principal purpose of which to protect rural customers and small-scale energy production. These proposals by the Government have now received parliamentary approval.

sou 1995:108 Summary 23

2 A new Electricity Act

2. 1 Introduction

The present Electricity Act has been in force since 1902 and, in spite of various amendments over the years, its main outlines have remained virtually unaltered. Since the Act was first passed, great changes have occurred both in technical conditions and in the structure of the electricity market, with the result that the Act has become less and less workable. Very important practical changes will have to be made to the regulatory system when the electricity market reform takes effect. As has already been mentioned, the Riksdag has resolved that this will happen January 1st 1996. A large number of alterations and on additions will then be made to the Electricity Act, at the same time as

Act trade in electrical etc. in this summary referred

a new on energy

to the Electricity Trading Act will come into force. Our proposals

as are based on these statutory changes. The Electricity Act now stands a complicated enactment, and as the changes to be introduced on January 1st 1996 will make more complicated than The far-reaching amendments now entering ever. into force have been added to the Act pending the review which we have conducted. Parts of the Act are out of date, above all as now regards its provisions on damages. no exaggeration to say that the Electricity Act today a makeshift expedient. Obviously there great need of a replacement for the Electricity Act. After considering a variety of legislative solutions, we have come to the conclusion that there are overwhelming arguments in favour of amalgamating the provisions which the Electricity Act will contain at January 1st 1996 with the provisions of the new Electricity Trading Act. A number of provisions, above all those governing the new electricity market, have been transferred virtually unaltered to the new Act. Otherwise have revised the earlier provisions of the Act, as we well recommending certain new ones. as Barring vital objections in the subsequent processing of the matter, should be possible for this draft version of a new Electricity Act to enter into force on January 1st 1997. The draft Electricity Act present also contains the new we now results of deliberations on a number of specific issues expressly our referred to in terms of reference. These points are in this us our summary specially dealt with in section

24 Summary

2.2 General content and structure of the Act

Our draft document divided into 12 chapters and also includes interim provisions. The chapter headings are as follows:

Chap. 1 Introductory Provisions Chap. 2 Network Concession Chap. 3 Network Activities etc. Chap. 4 Network Tariffs Chap. 5 Delivery Concession Chap. 6 International Trade Chap. 7 Municipal Power Companies Chap. 8 System Responsibility and Balance Responsibility Chap. 9 Safety Measures Chap. 10 Damages Chap. ll Supervision etc. Chap. 12 Miscellaneous Provisions

The new Act takes as its starting point the provisions of the existing Electricity Act as regards network concessions, network activities and network tariffs, safety precautions and damages, supervision etc. As regards the ongoing operation of an electrical installation and the

taking of electrical safety precautions, the supervisory authority the National Electrical Safety Board empowered under existing rules to issue the often detailed regulations which may be considered

necessary. The volume of regulations involved considerable. This state of affairs expected to continue, and so, in the matter of electrical safety, the new Act also presupposes that these regulations will be issued by the National Electrical Safety Board.

2.3 Scope and definitions

Provisions concerning the scope of the Act are contained, together with certain definitions, in Chap. The new Act applies to the production, transmission and use of electrical power. also applies to trade in electrical power, in which respect supersedes the existing Electricity Trading Act. The purpose of the new Act to facilitate rational and safe utilisation of production and transmission resources from the viewpoint of producers and consumers alike. Thus the Act to provide the basis of both an efficient electricity market and good electrical safety. Fundamental to the operation of the Act are the concepts of electrical installation and network activity.

Summary 25

Electrical installations, the law stands, are divided into high as now voltage and low voltage installations. The new Act retains this

distinction and, for practical leaves the concept of electrical

purposes, installations unaltered in other respects. Our more detailed delibera-

tions concerning electrical installations are presented in this summary

in section 3.5. Network activities, secondly, defined the provision of high are as voltage lines for transmission. Network activities also power power include the construction and maintenance of the power lines etc. As stated in Government Bill Prop. 199394:162, p. 144, this term includes all activities needed to make possible the transmission of electrical by lines. This concept has been transferred power power substantially unaltered from the existing Act.

2.4 Activities requiring network concession

a

Chap. 2 contains provision concessionary requirements and more on

detailed provisions network concessions.

on There only respect in which the present Electricity Act one

contains direct statutory provision on the requirement of permits for

a

activities coming under the Act. That provision, in Section para

the construction and of high voltage power lines, which concerns use

requires special permit known network concession. Otherwise

a as a

the Act does not stipulate permits of this kind, for example for

present

the construction, possession of electrical installation. The

or use an

High Voltage Ordinance, however, does include certain provisions, particularly the subject of electrical safety, e.g. concerning

on operating permits issued by the National Electrical Safety Board. Furthermore, the Board, exercising powers conferred by the same High Voltage Ordinance and the Electrical Matériel Ordinance, has issued regulations the design and maintenance of high voltage on electrical installations. The Act retains the system existing under the present Elecnew

tricity Act with regard to the requirement of permits network

concessions. Special permission under the Act will thus, in principle,

only be needed for the construction and use of high voltage power lines and will be granted in the form of a network concession for a

particular line for all lines within a given area. The

power or power duration of network concession for particular power line to be a a 40 and the duration of network concession for an area to be years a 25 Concessions be granted for shorter periods there are years. may for doing at the applicant’s request. One

special reasons so or innovation the inclusion of special provisions the renewal of

on

network concessions. Under these provisions, when the term for a

network. concession for particular line has expired the a power

26 Summary sou 1995:103

network concession can be renewed by a simplified assessment procedure. The faculty of revoking a network concession has been retained essentially unaltered. a network concession revoked, the State, acting through the network authority, will be able to control an installation for limited period of time, this absolutely necessary a for the maintenance of power supplies.

2.5 Network activities and charges etc. network tariffs for power transmission

The detailed provisions of the Act network activities more new on have been gathered in Chap. which lays down, as a fundamental

principle of the entire electricity market reform, that a holder of a

network concession duty bound to transmit power to anybody on reasonable terms. further provided that a juristic person conducting network activities not production of or trading in may engage electrical other than in certain exceptional cases. This chapter power, also deals with accounting, auditing, obligations of the concessionaire to connect the facilities of others to the power line, measurement of electrical transmitted etc. These provisions have been transpower

ferred more or less intact from the pre-existing Act.

The true of the provisions concerning charges and other same conditions for the transmission of electrical power and connection to

line network tariff. These provisions have been gathered in

a power Chap. 4 of the new Act.

2.6 Delivery concession

A special type of concession known as a delivery concession has been introduced connection with the reform of for a transitional period in the market. The main purpose of delivery concessions to power security for small in connection with the transition create consumers free market. Fundamental to the reformed electricity to a power market the right of customers to a free choice of power supplier. The view has been taken that this could create difficulties for small during the introductory phase. The system of delivery consumers concessions will give small consumers certain guarantees and power the right have prices, for example, subjected to official to power assessment under special procedure. The intention to evaluate the a of delivery concessions after five and possibly to abolish system years lt.

Summary 27

These provisions have been transferred less intact from the more or Electricity Trading Act and gathered in Chap. 5 of the new Electricity Act.

2.7 International trade

Provisions on international trade in power are at present contained in the Electricity Trading Act. Among other things these provisions imply that a person entering into agreement whereby electrical an power will be imported or exported for a period of at least six months must give notice thereof to the authority nominated by the Government. These provisions have been transferred intact to form Chap. 6 of the new Electricity Act. The provisions on international trade in currently power are contained in one section. In August 1995 the Government adopted terms of reference Dir. 1995:l12 for Commission rules of a on organised trading in electrical power etc. The remit includes submitting proposals on the regulation of international trade in electrical power which may be necessary in order to safeguard supplies. should be possible for the statutory rules which result from the may Commission’s deliberations to be incorporated in Chap. 6 of the new

Electricity Act. Enlargements of that chapter are therefore to be

expected.

2.8 Municipal companies

power

The special rules governing municipal electrical power activities have the effect, among other things, of excluding municipal production of and trade in electrical power on the basis of private law from certain of the principles of the Local Government Act. Activities of this kind are not subject to the localisation principle. Furthermore, they are to be conducted on a commercial basis instead of compliance with the true cost principle and the equality principle. These provisions, at present included in the Electricity Trading Act, have been transferred intact to the new Electricity Act, where they constitute Chap.

28 Summary

2.9 System responsibility and responsibility for

balance

The provisions system responsibility have since January lst 1995 on

been included in the Electricity Act Section 15 a. The term system responsibility refers to overall responsibility for the dependable operation of electrical installations that balance between production

so and consumption of electrical maintained within the entire power

country parts of in the short term. This responsibility devolves

or Svenska Kraftnät, which Govermnent agency operating the on a National Grid. These provisions, together with the provisions of

balance responsibility in the Electricity Trading Act have been

transferred essentially unaltered to the Electricity Act, where they new constitute Chap.

2.10 Safety precautions and damages

The 1902 Act deals only with safety precautions between electrical

installations, while other aspects of electrical safety are governed by provisions issued by the National Electrical Safety Board. The new Act being made to include general provision to the effect that an a electrical installation, for example, must be constructed as to afford so adequate safeguards against harmful effects from electrical power. More detailed regulations, however, will continue to take the form of

regulations issued by the National Electrical Safety Board. Most of the provisions safety precautions have been transferred to the new Act,

on but their has been somewhat enlarged, since the proposed Act scope

that the effects of electrical installations on certain pipelines

means should also under the statutory provisions. All these various come

provisions make up Chap. 9 of the new Act. In the matter of damages, strict liability the main principle applying under the existing provisions. This will continue to be the

under the Act. Strict liability incurred by the owner of an case new as

electrical installation, however, limited to responsibility for his own

installation and will longer refer solely to installations having their no transformer. Certain kinds of installation are own generator or

excluded from the principle of strict liability. Other provisions on

damages have also been reviewed and partly amended. These proposals put forward in Chap. 7. are

Summary 29

2.11 Official responsibility and supervision etc.

The legislation entering into force January 1st 1996 on presupposes that the official functions will be entrusted to three authorities. The handling, for example, of concessionary matters and of matters regarding the obligations of concessionaires, as well as enforcement of the Electricity Act except in matters of electrical safety, entrusted under the 1902 Electricity Act to a special network authority. The Govermnent has appointed the Swedish National Board for Industrial and Technical Developement NUTEK to be that authority, and NUTEK will remain responsible for the administrative duties entailed by the Electricity Trading Act. Responsibility for matters of electrical safety will remain with the National Electrical Safety Board. Responsibility for the operation of the national electrical system power as an integral system with adequate operational dependability system responsibility has since January 1st 1995 been vested in Svenska Kraftnät. The new Act does not alter the allocation of administrative duties. The statutory provisions concerning the authority with system responsibility are contained in Chap. Other provisions on official responsibility and supervision have been gathered in Chap. 11. The supervisory function reinforced insofar as the authorities will be able to have certain measures carried out, repairs to deficient e. a and dangerous power line, at the expense of a negligent network owner.

2.12 Other provisions

Provisions on liability, appeals etc. have been gathered in Chap. 12. Decisions by the network authority in matters relating to a network concession will be contestable by appeal to a county administrative court.

3 The commission’s deliberations

on

some specific issues

3.1 Award and renewal of network concession

Chapter 3

The deliberations and proposals are mainly as follows. Under the heading Assessment of application for a network concession for a new line or new area, the position taken that no

30 Summary sou 1995:108

change should be made to the basic provisions on network conces-

sions. Accordingly:

network concession only be granted for an installation a may — which suitable from public viewpoint, a

network concession only be granted to an agent who

a may — suitable, from public viewpoint, to conduct network operations, a and

network concession only be granted the area an area may —constitutes suitable unit in terms of the network operation. a

The following amendments are proposed:

The present rule whereby network concession may not conflict

a —

with detailed development plan special area regulations

a or under the Planning and Building Act restricted to apply so as solely line network concession. In practice, the to a power existing rule not applied to network concessions. The area Commission does not see how the rule could be applied to an

area network concession.

The rule whereby the Natural Resources Act to be present -

applied limited for already given in such a way

— reasons — exclusively line network concessions.

as to refer to power

As of the Natural Resources Act not needing to be —— a consequence

applied network concessions, the provisions concerning

to area the compilation of environmental impact assessments should only

apply line network concessions. to power

In view of certain environmental and health protection aspects to

which attention has been drawn by the Swedish Association of Local

Authorities in the of the enquiry, the Commission finds that the course existing environmental impact assessments in connection with system line network concessions satisfactory, so that no new power

provisions needed. Given the importance of these questions,

are

emphasized that the network authority, when assessing concession

should continuously verify the compliance of the

applications,

enviromnental impact assessments with the requirements posed by

developments in the environmental sector. Arguments for and against the present system of fixed-term network concessions system of indefinite-term concessions are or a presented. concluded that the system of fixed—term network

concessions applied since 1902 should be retained. We find this

Summary 31

system necessary in order for social developments generally be

to sufficiently taken into account. Through long concession period, the a interests of the network owner appropriately counterbalanced. are Certain changes proposed regarding the duration concessions. are These can be summarised follows. as

Network concessions for separate lines — power are, as at present, to be awarded for 40 at most. years

Area network concessions are to be awarded for 25 at —— years most.

Failing special reasons to the contrary, concessions always —— are

to be awarded for 40 for separate lines and 25

years power

years for areas the applicants so request.

More often than not, the expiry of network concession raises the a question of renewal. In principle, an application renewal must be assessed in the same

way as an application for a completely line. As regards the

new power renewal of a separate line network concession, however, the power prime consideration should be whether the present routing of the power line entails considerable inconveniences. proves necessary for certain parts of a line to be relocated in order for renewed concession to be awarded, the devolve cost can on the power line proprietor. There is, however, great deal of for a scope negotiated solutions. The material assessment of an application for the renewal of a network concession for a power line involves other things among assessment in relation to detailed development plans and special area regulations. We note that adopted development plans and special area area regulations express a defined balance between different land use claims. Since a special commission has been instructed Dir. 1994:65 and 1995:90 to review the legislation planning implementation, on we do not discuss any amendment to the provisions concerning assessment in relation to detailed development plans and special regulations area in connection with the award of line network concessions. power The Natural Resources Act not intended basis for interference as a with current land use. We therefore conclude follows: as

The Natural Resources Act not to be applied insofar — as an application for the renewal of a separate line network power concession refers to the present routing.

In such cases, accordingly, the environmental impact — assessment should not have to be submitted either.

32 Summary sou 1995:108

follows from the standpoints presented here that the procedure for

application the renewal separate line

processing an for a power

concession be made simpler than for an application network can

entirely line network concession. concerning an new separate power

The simplifications are as follows:

administrations and municipalities, together with network

County — concessionaires affected by the line, should be given the power

opportunity of commenting application, in the same way

on an

with application concerning network concession for a new

as an a

power line.

affected need not be given the opportunity

The property owners —

of stating opinion, unless change in the routing of the power

an a

line contemplated.

for the renewal of network concession both for An application a

— line and for be filed not less than two

a power an area must

before the concession expires. this done, the network years will apply until the matter has been determined. concession

mention should be made of the Commission’s deliberations Lastly,

flexibility in the timing of network concession concerning greater

renewals. On this subject proposed as follows:

certain conditions, the network authority may grant a Subject to — renewal of network concession for up to five years temporary a

without any consultation procedure.

Subject certain conditions, the network authority, at the conto — cessionaire’s network concession even request, may renew a

the term of the concession has not expired.

relating revocation and

3.2 Certain questions to

surrender of network concessions Chapter 4

connected with the revocation of

As regards coercive measures concessions, deliberations and proposals are mainly as

network our

follows.

compulsory administration have been discussed by

Questions of

Commissions, but they have advised against the several previous

of such faculties. The previous discussion has been

enactment with achieving national efficiency of electrical concerned mainly

of reference require to consider the distribution. Our terms us power

Summary 33

necessity of coercive measures when a concessionaire defaults on his duties as a network operator. The question how the State to be able to intervene in such a situation so as to guarantee secure power supplies. Our basic assumption that situations of this kind will occur extremely seldom. We propose as follows:

Empowerment of the State, in the event of a network concession — being revoked or otherwise lapsing, to control the power line or network for a limited period compulsory administration, not more than five years, in return for payment.

Enactment of a faculty for having a deficient and dangerous —— installation repaired at the network proprietor’s expense.

fundamental to a concessionary system that the obligations incurred by the concessionaire must apply for the full term of the concession. should be made possible, however on certain conditions, for the network authority to permit a concessionaire to surrender the concession. We propose as follows:

On application being made, the network authority may sanction — the surrender of a network concession. The application may be granted the electrical installation to which the network concession refers no longer necessary for the securing of electrical power supplies.

The decommissioning of an electrical power line for more than —— three years requires permission from the network authority.

3.3 Certain questions regarding relocation or other

modification of electrical power lines etc

Chapter 5

The deliberations and proposals are mainly as follows. Certain questions are discussed concerning relocation or other modification during the term of a concession in the perspective of legal relations between the individual land owner whether munici- — pality or private individual and the power line proprietor. By way —— of background, an account given of the provisions of the general legislation and the Electricity Act concerning the relocation or modification of the power lines. The general legislation concering the right to use land belonging

to someone else for power lines 1973:1144 provides Section 33

that the power line proprietor can be required only in exceptional

2 l5-ll92

34 Summary SOU 1995:l08

and where there are strong reasons for doing so, to remove a cases, line reroute it. The involved to be borne, not by power or expense but by the interested parties deriving benefit the power line proprietor

from the measure. The Electricity Act makes provision just for certain special

situations. These relocations modifications which may concern or into question when line crosses or otherwise affects a come a power

traffic artery Section 5 a or relocation of power lines constructed by

virtue of expropriation Section 5 b.

Our deliberations have led to the following conclusions and

proposals:

The provisions of the general legislation concerning the right to

—— land for lines properly balanced as they are. use power are

The special provisions of Sections 5 a and 5 b of the Electricity — outmoded and should therefore be repealed. The rules of Act are the general legislation should apply instead.

3.4 Power—related damage and protective measures

Chapter 6

Our deliberations and proposals are mainly as follows:

The Electricity Act should, hitherto, empower the Government as —

the authority nominated by the Government the National

or

Electrical Safety Board to issue safety regulations for electrical

installations.

The Electricity Act should also include a general provision to the

-— effect that electrical installation shall be constructed and an operated with regard for the requirements of electrical proper safety.

The basic priority principle underlying the provisions of the — existing Section 5 of the Electricity Act whereby the pro- —— prietor of newly constructed electrical installation has to take a the protective needed to shield an existing installation measures

from operational disruptions will be retained. The exception

—

the priority principle, whereby proprietors of high voltage

to installations with ratings exceeding 100 kV are always obliged to

take requisite protective will be retained. These measures,

provisions articulated, however, so as to make quite clear

are

Summary 35

that the duty of taking protective includes bearing the measures cost of the same, no matter which installation they concern.

The propriety principle regarding protective measures should also apply to the relationship between an electrical installation and conduits primarily gas pipelines which may be electrically conductive.

3.5 Damages Chapter 7

The deliberations and proposals put forward are mainly as follows:

The term electrical installation should be retained. We have chosen to define such an installation as an electrical installation with the special object includes for the production, transmission and use of electricity. has not been our intention for the term electrical installation to have any different meaning from at present. We also retain the division of electrical installations into high voltage and low voltage installations.

The main principle of strict liability in damages for the proprietor of a high voltage electrical installation retained for injuries or property damage caused by electricity.

The proprietor of a high voltage electrical installation shall be liable for his installation only. This means that injuries or property damage caused by electricity shall be compensated by the proprietor of the high voltage installation from which the electricity last came, and that an installation proprietor whose installation has supplied electricity to another high voltage installation can no longer be held liable for injury or damage occurring at the other installation.

The question as to whether strict liability damages should be

imposed for injuries or property damage caused by electricity linked with the type of high voltage electrical installation concerned.

In principle, proprietors of high voltage installations for electricity generation must have strict liability in damages. We have found, however, that going too far for strict liability in damages to be imposed on proprietors of small production facilities used primarily for private purposes. the power generator has a rating of not more than 50 kVA, the Liability for Damages Act must be applied instead.

36 Summary sou 1995:108

Proprietors of high voltage installations for the transmission of electricity shall incur strict liability without exception.

Proprietors of high voltage installations intended for electricity and receiving supply exceeding 250 V shall incur use a power strict liability in damages.

The Liability for Damages Act has to be applied to proprietors of high voltage installations intended for electricity use and receiving supply of not more than 250 V. We recoma power distinction be made between outdoor and indoor mend that no user installations.

Product liability for injury and property damage caused by —

defects in the quality of electricity retained in harmonisation

with the EC directives product liability, 85374EEC. We on

have proposed that proprietors of high voltage installations for

and transmission of electricity be liable in

the production damages qualitative defects the electricity supply from their

facilities cause damage or injury.

Liability in damages when electrical installation has been an damaged its operation disrupted due to the influence of or electrical from another electrical installation shall current continue be based liability for negligence. Liability in to on damages, however, should be governed by the rules of the Liability for Damages Act and longer by electricity legislano

tion, but the possibility of obtaining compensation for pure property damage connection with operational disruptions

should be retained. That question, therefore, should still come

under the electricity legislation.

The Liability for Damages Act should be applied to certain kinds of injury and damage caused by electrical current in natural gas pipelines for which concession required under the special a

legislation pipelines 1978: 160. This a logical consequence

on

of proposal that the proprietor of electrical installation

our an

should also be obliged take protective in relation to

to measures natural gas pipelines.

Författningsförslag

1 Förslag till Ellag

Härigenom föreskrivs följande.

l kap. Inledande bestämmelser

lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller vid produktion, överföring och användning av samt vid handel med el, m.m.

2 § Med en elektrisk anläggning förstås i denna lag en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el. Har olika delar av samma anläggning skilda innehavare, anses varje sådan del en särskild anläggning. Är till anläggning är som en som avsedd för användning av en eller flera andra sådana anläggningar anslutna och är dessa anläggningar i samme innehavares hand, skall anläggningarna betraktas som en och samma anläggning.

3 § Elektriska anläggningar indelas i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser om starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Nätverksamhet

4§ Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av Överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för art överföra på det elektriska nätet. Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i irmatnings- eller uttagspunkt.

38 Författningsförslag

N£1ttarifi‘er

5 § Med nättariffer avgifter och övriga villkor för överföring avses och för anslutning till ledning eller ett ledningsnät. av en

Nätmyndighet

6 § Regeringen skall myndighet nätmyndigheten som skall utse en pröva de frågor enligt denna lag, eller enligt regeringens som bemyndigande, ankommer myndigheten.

2 kap. Nätkoncession

Koncessionsplikt

1 § En elektrisk starkströmsledning får inte byggas eller användas tillstånd nätkoncession regeringen. Regeringen får beutan av myndiga nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som avser tillstånd till en utlandsförbindelse. Till byggandet ledning räknas även schaktning, skogsavverkav en ning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.

2 § En nätkoncession skall ledning med i huvudsak bestämd avse en sträckning nätkoncession för linje eller ett ledningsnät inom ett visst område nätkoncession för område.

3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till en

eller flera ledningar för vilka krävs nätkoncession för linje får inte nya börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av minst en ny ledning.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får föreskriva undantag från bestämmelserna i l § första stycket och 3 i den utsträckning det kan ske utan att grundläggande syften med lagen âsidosätts. Ett sådant undantag får avse ledningar eller stationer för utlandsförbindelser.

Allmänna förutsättningar för meddelande av nätkoncession

5 § En nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. En nätkoncession utlandsförbindelse får inte meddelas som avser en förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt om

upprätthålla elförsörjningen i landet.

SOU 1995: 108 Författningsfärslag 39

6 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas för en ledning som är avsedd för spänning inte som överstiger högsta tillåtna spänning för en nätkoncession för ett område som berörs av ledningen.

7 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får mindre avvikelser göras. Vid prövning av frågor om meddelande av en nätkoncession för linje skall lagen l987:12 om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

8 § En nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en med hänsyn till nätverksarnheten lämplig enhet. En nätkoncession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsomrâde.

9 § En nätkoncession får meddelas endast den från allmän som synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. För nätkoncession för område gäller vidare att sådan koncession endast får meddelas den som är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området.

Villkor för nätkoncession m.m.

10 § En nätkoncession skall förenas med de villkor behövs för som att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs från allmän synpunkt.

11 § I ett beslut om nätkoncession för område skall anges en för ledningsnätet högsta tillåtna spänning.

12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.

Nätkoncessions giltighetstid

13 § En nätkoncession för linje skall meddelas för fyrtio år. Om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det får kortare tid föreskrivas.

14 § En nätkoncession för område skall meddelas för tjugofem år. Om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det får kortare tid föreskrivas.

40 Författningsförslag

Förnyelse av nätkoncession m.m.

15 § Ansökan förnyelse nätkoncession skall göras senast tvâ om av år före koncessionstidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt om förnyelse inom den angivna tiden, gäller den äldre koncessionen till dess ansökningen prövats slutligt.

Vid prövning ansökan förnyelse av nätkoncession för linje

av om gäller 7 § andra stycket det är fråga en ledning med i om om huvudsak oförändrad sträckning. Föreligger särskilda skäl får en nätkoncession förnyas även om koncessionstiden löpt ut.

16 § Om det föreligger särskilda skäl fâr, efter anmälan av koncessionshavaren, nätkoncession förlängas tillfälligt. Sådan tillfällig en förlängning får meddelas för högst fem år.

Överlåtelse och upphörande nätkoncession

av

17 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid av ansökan överlåtelse nätkoncession skall 9 §

prövning av om av

tillämpas.

18 § Om koncessionshavare vill frånträda en nätkoncession eller en ledning omfattas nätkoncession för linje ur bruk för

ta en som av

längre tid år skall han anmäla det till nätmyndigheten för än tre prövning. Begäran frånträda nätkoncession kan beviljas av nätmyndigatt en heten anläggningen inte längre behövs för säker elförsörjning. om en Tillstånd ledning bruk enligt första stycket kan ges av att ta en ur

nätmyndigheten det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt.

om

19 § En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt villkor i nätkoncessionen. Frågor återkallelse nätkoncession prövas av nätmyndigheten. om av

nätkoncession återkallas eller i fall upphör att gälla 20 § Om en annat och det oundgängligen nödvändigt för att trygga elförsörjningen får är

nätmyndigheten beslut förfogande för statens räkning

genom om förfoga över ledningen eller ledningsnätet. Innehavaren av ledningen eller ledningsnätet är därvid berättigad till ersättning. Ett beslut förfogande får gälla högst fem år. om

Férfattningsférslag 41

Borttagande av ledning, återställning, m.m.

21 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft koncessionen skyldig att ta bort anläggningen och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av nätmyndigheten. Prövningen skall ske i samband med att koncessionen upphör. Om den som har haft nätkoncession inte iakttar vad som har ålagts honom, får nätmyndigheten förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Föreläggandet får förenas med vite.

22 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Föreläggandet får förenas med vite.

23 § Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställningsåtgärder avses i 21 § eller 22 § får nätmyndigheten besluta att som tillträde till marken skall lämnas under viss tid.

Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och

intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den har nyttjanderätt eller servitut avseende som marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas. Om återställningsätgärderna föranleder skada eller intrång, skall ersättning utgå för det. Talan ersättning väcks vid den fastigom hetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

3 kap. Nätverksamhet m.m.

Avgränsning av nätverksamhet

1 § En juridisk bedriver nätverksamhet får inte bedriva person som produktion av eller handel med el. Utan hinder av första stycket får produktion av bedrivas tillsammans med nätverksamhet i samma juridiska person om produktionen uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. äger i mobila reservkraftaggregat, vilka är avsedda för rum tillfälligt bruk vid elavbrott.

42 Författningsförslag

Redovisning av nätverksamhet

2 § Nätverksarnhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.

3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig om inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran meddelar undantag. Sådant undantag skall meddelas de berörda områdena ligger geografiskt om nära varandra och sarnrnantagna utgör en för nätverksarnhet lämplig enhet. Ett meddelat undantag är för sin giltighet beroende av att enhetliga

nättariffer tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget.

När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undantaget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet.

Revision

5 § Revisor hos den bedriver nätverksamhet skall särskilt som granska redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan redovisningen nätverksarnheten skett enligt gällande bestärmnelom av Intyget skall revisorn ges in till nätmyndigheten. ser. av Regeringen får meddela föreskrifter om revision av nätverksamhet.

Skyldighet att ansluta anläggning

6 § En innehavare av en nätkoncession för linje är skyldig att skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har nätkoncession för linje inte behöver ansluta en sådan anläggning till ledningen.

7 En innehavare nätkoncession för område är skyldig att på av en skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har nätkoncession för område inte behöver ansluta en sådan anläggning till ledningsnätet.

Författningsförslag 43

8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har

nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande

av den som har nätkoncession för området eller efter tillstånd av nätmyndigheten.

Skyldighet att överföra

9 § En innehavare av en nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra annan.

Skyldighet att mäta Överförd

10 § En innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av Överförd samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.

Kostnader för mätning m.m.

11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elkonsument skall av nätkoncessionshavaren påföras elkonsumenten. Om en elkonsument efter begäran fått sin elförbrukning mätt på annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § och det begärda sättet att mäta medfört ökade kostnader för nätkoncessionshavaren, skall elkonsumenten påföras merkostnaden för denna mätning och för rapportering av mätresultaten. Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte påföras enskilda elkonsumenter.

12 § En elkonsument som köper vid en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare har vid flyttning rätt att av nätkoncessionshavaren få tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Om det belopp som skall återbetalas till elkonsumenten understiger 1 000 kr behöver återbetalning inte ske.

13 § Bestämmelserna i ll § första och andra styckena och 12 § gäller inte elkonsumenter som köper sin från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.

44 Författningsförslag sou 1995:108

Ersättning vid inmatning av

14 § En innehavare produktionsanläggning har rätt till

av en ersättning den koncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen av är ansluten. Ersättningen skall motsvara värdet den minskning av energiförluster som inmatning av av från anläggningen medför i koncessionshavarens ledningsnät, och 2. värdet den reduktion koncessionshavarens avgifter för att av av ha sitt ledningsnät anslutet till koncessionshavares ledningsnät annan blir möjlig att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. som genom Regeringen får meddela närmare föreskrifter för beräkningen av ersättningen enligt första stycket.

Prövning av skyldigheter

15 § Frågor koncessionshavarens skyldigheter enligt detta kapitel om prövas av nätmyndigheten.

4 kap. Nättariffer

Allmänt om nättarijfer

1 § Nättariffer skall skäliga och utformas sakliga grunder. vara Vid bedömning nättariffs skälighet skall konsumentintresset av en särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksarnheten.

2 § Nättariffer för överföring skall utformas så, att betald avgift av för ansluten rätt att använda det elektriska nätet inom att vara ger landet, med undantag för utlandsförbindelserna.

Särskilt nättarijfer för område om

3 § Med undantag för engångsavgift för anslutning, får nättariffer för

område inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning finns.

4 § Vid skälighetsbedömningen nättariff skall nättariffen för

av en varje område bedömas för sig.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkon-

cessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid

skälighetsbedörrmingen utgöra ett område.

anses

Fätfattningsförslag 45

Särskilt om nättarijjfer för linje

5 § Om spänningen för en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje understiger 220 kilovolt regionledning får inte nättariffen,

med undantag för engångsavgift för anslutning, inom varje normalt spänningsintervall, utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns

i förhållande till ledningens anslutning till annan koncessionshavares ledning omfattas nätkoncession för linje. som av Nättariffen för enskild elkonsument, vars anläggning är ansluten en

till regionledning, skall dock i fall som avses i 6 § utformas med

en

hänsyn till på regionledningen elkonsumentens uttagspunkt finns.

var

6 § På ansökan koncessionshavaren eller berörd elkonsument skall av nätmyndigheten meddela tillstånd till avvikelse från vad som sägs i 5 §

första stycket, den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995

om och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av baseras

bland annat på var uttagspunkten finns, tillämpades den l juli 1995.

Tillstånd skall meddelas att gälla från viss dag och för bestämd tid, högst trettio år. Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nåttariff för

elkonsumenten, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma ut-

sträckning som i avtalet.

7 § Om uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrad eller om en den avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 § skall koncessionshavaren anmäla det till nätmyndigheten. När sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i en vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skall gälla.

8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning

skall koncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionledningar inom och region anslutna till en annan koncessionsen samma havares ledning bedömas samlat, 2. koncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas

samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall,

3. koncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje

normalt spänningsintervall för koncessionshavarens samtliga regionled-

ningar i hela landet.

9 § Vid skälighetsbedömningen nättariffen för en ledning med en

av spänning 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader för om koncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med

46 Färfattningsförslag

hänsyn till var på koncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt finns.

Särskilt om ncittarzfi‘er för mindre produktionsanläggningar

10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst l 500 kilowatt skall för inmatning av inte erlägga annan del av nättariffen än engångsavgift för anslutning, avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten samt årlig avgift för mätning och rapportering.

Rätt till uppgifter om nc‘zttarzfl‘er m.m.

11 § Den som har nätkoncession skall pâ begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om nättariffer. Uppgiften skall innehålla en upplysning om att en elkonsument hos nätmyndigheten kan begära prövning enligt 3 kap. 15 § och 4 kap. 12 Vid begäran om ny anslutning skall uppgifterna enligt första stycket lämnas inom skälig tid.

Prövning av ndttarifler

12 § Frågor om nättariffer enligt detta kapitel samt en koncessionshavares skyldigheter enligt 11 § prövas av nätmyndigheten.

5 kap. Leveranskoncession

Koncessionsplikt

1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt

2 kap. krävs tillstånd leveranskoncession för att få leverera till

anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen. Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges i 10 Ärenden meddelande leveranskoncession prövas regeringom av av en eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten.

2 § En leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas av nätkoncession för område leveransområde. För ett leveransområde får meddelas endast en leveranskoncession.

Förutsättningar för leveranskoncession

3 § En leveranskoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt är lämplig att leverera inom leveransområdet.

Författningsförslag 47

Villkor för leveranskoncession

4 § En leveranskoncession ges för bestämd tid, högst fem år.

Ändring av gränser för leveransområde

5 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för ändamålsenlig leverans och kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.

Överlåtelse leveranskoncession av

6 § En leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning ansökan överlåtelse leveranskoncession skall

av om av 3 § tillämpas.

Leveransskyldighet

7 § En innehavare leveranskoncession är skyldig att på skäliga av en

villkor leverera för normala förbrukningsändamål var och en

inom leveransområdet, inte annat följer av 9 och 10 om

8 § En elkonsument inom leveransområdet som köper från någon

än innehavaren leveranskoncession men som i stället vill annan av

köpa för normala förbrukningsändamål från denne har rätt till det

elkonsumenten gjort anmälan detta till koncessionshavaren om om

minst en månad innan leveransen skall påbörjas.

Undantag från leveransskyldighet

9 § En innehavare leveranskoncession är inte skyldig att inom av en ett område, där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad, leverera för vänneförsörjning av en byggnad, om elen är avsedd för vänneförsörjning något annat sätt än med värme- Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om pump.

värmeförsörjningen byggnaden med större fördel kan tillgodoses

av med än med det för området gemensamma systemet.

Rätt för annan att leverera

10 § Även den inte innehar leveranskoncession får inom ett som en leveransomrâde leverera för ändamål inte omfattas av leveranssom skyldigheten enligt 7 En sådan leverantör får inom leveransområdet också leverera till elkonsumenter som skriftligen gjort anmälan om

48 Fötfattningsförslag SOU 1995: 108

det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas. En elkonsument med koncessionshavaren har ett avtal om som leverans av som gäller för obestämd tid med en uppsägningstid som är längre än sex månader eller som har ett avtal som gäller för bestämd tid får dock inte köpa av annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall krävs ingen anmälan enligt första stycket.

Inköpsplikt

11 § Om det inte finns särskilda skäl till undantag, är en innehavare leveranskoncession skyldig att köpa från produktionsanläggav en ning är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt som om högst l 500 kilowatt.

Prisreglering

12 § Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset av levererad eller inköpt begäran av den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin av koncessionshavaren, levererar eller vill leverera till koncessionshavaren 2. den som

från sådan produktionsanläggning som anges i 11

Frågor om prisreglering prövas av nätmyndigheten. Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs. Sådant föreläggande får förenas med vite.

Framställning ändring i eller upphävande av beslutad pris-

om reglering får göras också av innehavaren av leveranskoncessionen. Avtal, strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan. som

Prövning av skyldigheter

13 § Frågor koncessionshavarens skyldigheter enligt detta kapitel om prövas av nätmyndigheten.

6 kap. Utlandshandel

1 § Den ingår avtal, som medför att import eller export av som kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan avtalet till den myndighet regeringen bestämmer. Sådan om anmälan skall göras inom månad från det avtalet ingicks. en Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om amnälningsskyldigheten.

sou 1995:108 Författningsförslag 49

7 kap. Kommunala elföretag

l § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommunallagen 1991:900 får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva produktion av och handel med samt därmed sammanhängande verksamhet, eller nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.

2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommunallagen 1991 :900 bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § eller distribution av fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten drivas affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen 1994:617 om ändring i lagen 1902:71 s. 1, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i deras lydelse enligt lagen 1994:1801 om ändring i nämnda lag.

8 kap. systemansvar och balansansvar

Systemansvar

1 § Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för el. Med systemansvar för avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och av förbrukning av el.

2 ê Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvarimyndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva ga systemansvaret, beordra kraftproducenter att, mot ersättning, öka eller m:nska produktionen av el. Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga myndigheten för att kunna utöva systemansvaret även beordra imehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av till elkonsumenter. Innehavaren av nätkoncession skall i sådana fall avbryta eller begränsa elleveranserna så rättvist och likvärdigt som möjligt.

3 § Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet för kraftprodtcenter och elkonsumenter att till den systemansvariga myndigheten

50 Författningsförslag

in uppgifter produktion eller konsumtion av el, som behövs för ge om utövandet av systemansvaret.

Balansansvar

4 § En elkonsument är skyldig att tillse att det finns någon, som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket tas ut i konsumentens uttagspunkt balanssom ansvar. Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet enligt 1 § skall ha systemansvaret för el. som En elkonsument är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät som skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt. Första och andra styckena gäller inte de elkonsumenter som köper sin från innehavare leveranskoncession enligt 5 kap. en av

5 § Den innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren som nätkoncessionen underrättad om till vilka elkonsumenter inom av leveransområdet han levererar samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans inköp.

6 § Den innehar nätkoncession skall hålla den systemansvarisom en myndigheten underrättad om de uppgifter som nämns i 4 och 5 §§. ga Han skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten underrättad har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. om vem som

9 kap. skyddsåtgärder

l § En elektrisk anläggning och anslutna elektriska anordningar skall

så beskaffade och placerade samt brukas sådant sätt att

vara betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el.

2 § Om elektrisk anläggning inverkan en redan befintlig en genom sådan anläggning kan vålla eller sakskada eller störning i person-

driften, innehavaren av den förstnämnda anläggningen för

svarar erforderliga åtgärder vid denna för att förebygga sådan skada eller störning. Vad sägs i första stycket gäller även om en elektrisk ansom läggning inverkan redan befintlig rörledning för transport genom en naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen 1978: 160 om av vissa rörledningar, kan vålla skada.

3 § Den innehar anläggning för starkström med en spänning som en lägst 1 000 volt mellan fasledare, i vilken vid enfasigt fel kan av uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är,

Författningsförslag 51

utöver vad som följer av 2 skyldig att iaktta följande. Så snart han får kännedom om att en elektrisk anläggning för svagström eller för starkström med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, skall han på egen bekostnad vidta erforderliga åtgärder vid den egna anläggningen för att förebygga skada eller störning.

Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga

att anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada eller annan störning än ljudstörning.

4 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny.

5 § En elektrisk anläggning skall anses ha kommit till då den togs i bruk. Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild anläggning.

6 § Om i fall som avses i 2 och 3 §§, erforderligt skydd med bättre verkan eller till lägre kostnad kan uppnås genom åtgärd vid annan anläggning än den vars innehavare enligt 2 och 3 §§ är skyldig att för åtgärden, ankommer det på innehavaren av den förstnämnda svara

anläggningen att utföra åtgärden.

Den innehavare som utfört åtgärd enligt första stycket har rätt att av den som enligt 2 och 3 §§ varit skyldig att vidta åtgärden erhålla skälig ersättning för sina utgifter.

7 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i lagen 1992: 1512 om elektromagnetisk kompatibilitet.

10 kap. Skadestånd

Strikt skadeståndsansvar

1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av från en elektrisk starkströmsanläggning, skall skadan ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. Första stycket gäller inte den innehar starkströmsanläggning för produktion av som en där elgeneratorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere, eller

52 Författningsförslag

den innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för som användning och tillförs med en spänning av högst 250 av som volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, eller det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för om transport naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen av 1978:160 vissa rörledningar, som har skadats, eller om 4. den elektriska anläggningen är avsedd för att möjliggöra om

godsbefordran och skada uppkommit egendom som har blivit

mottagen för sådan befordran.

Produktansvar

2 § Om skada orsakas av säkerhetsbrist i som har tillhandahålen lits från elektrisk anläggning för produktion eller överföring av en är innehavaren, inte annat följer 3 skyldig att betala om av skadestånd för personskada och för skada egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Med säkerhetsbrist att elen inte är så säker som skäligen kan avses förväntas. Avtalsvillkor inskränker skadeståndsskyldigheten är utan som verkan.

3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som visar att elen inte tillhandahållits från hans anläggning i näringsverksamhet, gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns där när elen tillhandahölls från hans anläggning, 3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller

4. visar att det grundval det vetenskapliga eller tekniska

av vetandet vid den tidpunkt elen tillhandahölls från hans anläggning, inte möjligt att upptäcka säkerhetsbristen. var

Skadestånd vid driftstörning

4 § Har vårdslöshet driften vid en elektrisk anläggning störts av inverkan från en annan sådan anläggning, skall ren genom av

förmögenhetsskada ersättas.

Skadelidandes medvållande

5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada skall ersättas enligt 1 § gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen som 1972:207.

1995:108 Författningsförslag 53 SOU

Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Bestámmande av ersättning

6 § l fråga bestämmande av ersättning för skada enligt 1 eller 2 § om tillämpas 5 kap. skadeståndslagen 1972:207. När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om 3 500 kr.

Ägares skadeståndsansvar

7 § Har ägaren till elektrisk starkströmsanläggning upplåtit en nyttjanderätten till någon annan har han ändå samma ansvar för skada skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft som

anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än

anläggningen och vad hör till den samt ingår i nyttjanderätten. som Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första stycket får han kräva tillbaka av anläggningens innehavare.

Preskription

8 § Talan mot elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om en skadestånd enligt l § första stycket eller 4 § skall väckas inom tvâ år från det skadan inträffade. enligt 2 § skall väcka talan inom år Den som vill ha ersättning tre från det han fick eller borde ha fått kännedom att fordringen om kunde göras gällande. Talan ersättning måste dock väckas inom tio om år från det att skadan inträffade. inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning. Den som

11 kap. Tillsyn m.m.

Tillsyn

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag i frågor om elsäkerhet och föreskrifter eller villkor har meddelats med stöd av lagen av som i dessa frågor utövas den myndighet regeringen bestämmer. av Tillsynen i övrigt över efterlevnaden denna lag och av föreav skrifter och villkor har meddelats med stöd av lagen utövas av som nätmyndigheten.

2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar behövs för tillsynen. som

54 Författningsförslag

3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller som villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Underlåter den innehar nätkoncession att vidta en åtgärd som som

åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor

har meddelats med stöd av lagen eller enligt en tillsynsmyndigsom hets förelägganden och som gäller elsäkerhet, får myndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad.

4 § Ett föreläggande eller förbud enligt 3 § första stycket får förenas med vite.

Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet

5 § För tillsyn elsäkerhet har tillsynsmyndigheten rätt att som avser få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder. Om det behövs för tillsynen får tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar anordning, avsedd att anslutas till elektrisk av en anläggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får som meddela föreskrifter ersättning för uttaget prov och om skyldighet om

att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provning.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Meddelande av föreskrifter

6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får, som i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt meddela föreskrifter

kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som

om angår elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer.

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela av föreskrifter angår elektriska anläggningar och anordningar som avsedda att anslutas till sådana anläggningar.

Avgifter

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker med stöd av denna lag.

SOTU1995:108 Författningsförslag 55

12 kap. Övriga bestämmelser

Ledning inom område för annan trafikled än allmän väg

1 § Kan arbete med elektrisk ledning inom område för annan trafikled än allmän väg inverka på trafiksäkerheten eller medför det större ingrepp i trafikleden skall, innan arbetet igångsättes, anmälan göras hos den som förvaltar trafikleden. Denne meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande och om rätt till upplag och annan anordning som, utöver vad som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till trafikledens bestånd, drift eller brukande. Kostnaden för arbetet åvilar dock den som innehar ledningen. Första stycket tillämpas även i fråga om arbete på redan dragen ledning inom område för annan trañkled än allmän väg, om arbetet kan inverka på trafiksäkerheten eller medföra ingrepp i trafikleden. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledningen och skulle dröjsmål vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att anmälan har gjorts. Den som innehar ledningen skall dock snarast underrätta den som förvaltar trafikleden.

Ansvarsbestämmelser

2 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 kap. 1 eller 3 2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 10 bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 eller 7 Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 2 kap. 18 § eller enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift. l ringa fall döms inte till ansvar.

3 § Till enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd ansvar med straff enligt brottsbalken.

4 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

5 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet förklaras förverkat.

56 Författningsförslag

Även utbytet brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, av om det inte är uppenbart oskäligt.

Överklagande

6 § Beslut enligt 2 kap. 15-16 och 18-23 §§, 3 kap. 3 6—8 och 15 4 kap. 6-7 §§ och 12 5 kap. 12-13 §§ samt 11 kap. 2-4 §§ och 5 § första eller andra stycket eller beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. När nätmyndighetens beslut prövas i domstol är myndigheten part i målet. Föreskrifter överklagande av en myndighets beslut som har om meddelats med stöd ett bemyndigande enligt lagen, meddelas av av regeringen.

7 § Beslut meddelats enligt denna lag eller med stöd av som föreskrifter meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, som om inte annat bestäms. För verkställighet gäller i övrigt vad som föreskrivs i utsökningsbalken om allmänna mål.

Annan lagstiftning

8 § I fråga vissa starkströmsanläggningar finns ytterligare om bestämmelser i lagen 1942:335 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.

9 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

Genom denna lag upphävs lagen 1902:71 s. l, innefattande vissa bestämmelser elektriska anläggningar samt lagen 1994:618 om om handel med el, m.m.

Vad sägs i 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen som p. 1994:617 ändring i lagen 1902:71 s.1, innefattande vissa om bestämmelser elektriska anläggningar skall alltjämt gälla i ärenden om där ansökan gjorts före den 1 januari 1996.

Fötfattningsfärslag 57

4. Beträffande ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av denna lag skall 5 och 5 b §§ lagen 1902:71 s. 1, innefattande vissa a bestämmelser om elektriska anläggningar alltjämt gälla.

Vad sägs i 2 i övergångsbestämmelserna till lagen 199x:xx som p. ändring i lagen 1994:618 om handel med el, m.m. samt i p. 3 om i övergångsbestämmelserna till lagen 1994:618 om handel med el, m.m. skall fortfarande gälla.

6. Vad sägs i 4 i övergângsbestämmelserna till lagen l99x:xx som p. ändring i lagen 1994:1801 om ändring i lagen 1994:617 om om ändring i lagen l902:7l s. 1, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall alltjämt gälla.

58 Författningsförslag

2 Förslag till förordning om elektriska starkströmsanläggningar

Regeringen föreskriver följande.

Inledande bestämmelser

l § Med elektrisk starkströmsanläggning förstås elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. Spänning som nominellt uppgår till högst l 000 volt växelspänning mellan fasledare eller högst l 500 volt likspänning benämns lágspänning. Är den nominella spänningen högre än vad som nu sagts, benämns den högspänning. Med elektrisk svagströmsanläggning förstås anläggning i vilken den elektriska strömmen inte har sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom.

2 § Elsäkerhetsverket bemyndigas att meddela föreskrifter om utförande, dokumentation, kontroll och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar, 2. föreskriva skyldighet för den som vill uppföra, ändra eller ta bort en starkströmsledning att anmäla detta till Elsäkerhetsverket eller till innehavare av annan elektrisk eller mekanisk ledning, föreskriva att den innehar en starkströmsanläggning av visst som slag skall till Elsäkerhetsverket anmäla olycksfall och allvarliga tillbud till olycksfall genom inverkan av elektrisk ström, vilka inträffat vid anläggningen eller vid anslutna abonnentanläggningar samt driftstörningar som kan ha väsentlig betydelse för den allmänna säkerheten. 4. föreskriva att den som ämnar dra fram en starkströmsledning i vissa fall skall anmäla det till innehavaren av befintlig elektrisk ledning eller till innehavaren av annan ledning av elektriskt ledande material. Föreskrifter rör även annan myndighets verksamhetsområde som meddelar Elsäkerhetsverket efter samråd med den myndigheten. Elsäkerhetsverket får även medge undantag från föreskrifter som verket har meddelat.

Om starkströmsledning inom område för allmän väg

3 § För starkströmsledning inom område för allmän väg finns bestämmelser i väglagen 1971:948 och vägkungörelsen 1971:954.

SOU v95: 108 Författningsförslag 59

Om :sarkströnzsledning inom område för sjätrafik

4 § Om luftledning för starkström dras fram inom område för sjötnaik skall ledningen, där inte vid beviljandet koncession av besluiats särskilt om ledningens höjd över vattenytan, förläggas så högt att den inte hindrar den platsen vanligen förekommande sjöfairen. Om området senare i avsevärd omfattning kommer att befairzs av fartyg som kräver större segelfri höjd än vad ledningen medger, skall ledningens innehavare svara för sådan ändring av ledningen som Elsäkerhetsverket beslutar. Vanningstavlor skall uppsättas i enlighet med vad Elsäkerhetsverket beslutar.

5 § Om starkströmsledning dras fram i vatten inom område för sjötnaiik skall den förläggas så att den inte hindrar sjöfarten. Viic ledningens landfästen skall tydliga varningstavlor sättas upp. Om ledningens läge inte är uppenbart, eller om det finns andra skäl till dtez, skall ledningens innehavare efter beslut av Sjöfartsverket sätta upp censmärken och ensfyrar. I övrigt skall ledningen och varningstavlor vara anordnade i enlighet med vad Elsäkerhetsverket föreskriver. Om Elsäkerhetsverket finner det nödvändigt att ankring i närheten av en ledning förbjuds, skall ledningens innehavare ansöka hos länsstyrelsen om att sådant förbud utfärdas.

6 § Innan någon påbörjar arbete med att dra fram en starkströmsledning inom område för sjötrafik, skall han anmäla detta till Sjöfartsverket. Han är skyldig att följa de anvisningar om hur arbetet skall utföras, som verket lämnar med hänsyn till sjöfartens säkerhet. Dä arbetet avslutats skall ledningens innehavare anmäla till Sjöfartsverket hur ledningen förlagts.

Om starkströmsledning inom område för järnväg

7 § Innan någon påbörjar arbete med att dra fram en starkströmsled-

ning inom område för järnväg eller invid en bro i anslutning till järnväg skall han anmäla det till innehavaren av järnvägsanläggningen. Han är skyldig att följa de anvisningar om tid och plats för arbetet, som företrädare för järnvägsanläggningen länmar.

Om starkströmsledning vid flygplats

8 § En luftledning för starkström får inte dras fram inom skyddszonen kring en flygplats eller kring friliggande anläggningar med radiohjälpmedel. Skyddszonen utgörs av en cirkel med radien 3 000 meter plus hindrets höjd över marken i meter multiplicerat med 50.

60 Författningsförslag

Vid flygplats utgör landningsbanans mittpunkt cirkelns centrum. en Ledningens höjd utgöra 90% den aktuella stolphöjden. anses av Luftfartsverket får efter samråd med flygplatshållaren medge avvikelser från dessa bestämmelser. I fråga flygplatser med militär om innehavare får försvarsmakten medge sådan avvikelse.

Driftbestämmelser

9 § Innehavare starkströmsanläggning skall se till att arbeten av en och åtgärder anläggningen hör till anläggningens drift utförs som under överinseende har nödvändig sakkunskap, av en person som erfarenhet och kännedom de bestämmelser som gäller för arbetet. om Ett arbete vid vilket finns risk att någon kan skadas genom elektrisk ström skall utföras eller under ledning av en person som är fullt av förtrogen med arbetet och har nödvändig kännedom om arbetssom

platsen. Denne skall tillse att betryggande skyddsåtgärder vidtas.

10 § Om arbete skall utföras en starkströmsledning eller en

svagströmsledning eller elektriskt ledande ledning eller

annan

någon tillhörande skyddsanordning i farlig närhet luftledning för

av en starkström, är innehavaren denna skyldig att ta sin ledning ur drift, av så länge krävs för arbetet. innehavaren den ledning som begär som av avbrottet skall samråda med den andra ledningens innehavare om lämplig tidpunkt för avbrottet och ersätta den förlust denne kan som åsamkas driftavbrottet. genom

Om tillsyn över starkströmsanläggning

11 § Elsäkerhetsverket är tillsynsmyndighet i fråga om elsäkerheten vid elektriska starkströmsanläggningar enligt 11 kap. 1 § första stycket

ellagen l99x:xx.

12 § En starkströmsanläggning beviljats nätkoncession för linje som får inte i bruk innan Elsäkerhetsverket efter prövning från tas elsäkerhetssynpunkt har gett tillstånd till detta drifttillstånd. Elsäkerhetsverket får besluta krav drifttillstånd innan en om ledning i bruk även när det gäller ledning dras fram med tas en som stöd nätkoncession för område eller kontaktledning eller hjälpav en kraftledning för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- eller trädbussdrift. Om Närings- och teknikutvecklingsverket har medgett att en starkströmsledning dras fram innan behövlig koncession beviljats, får Elsäkerhetsverket efter prövning från elsäkerhetssynpunkt medge att ledningen får användas under högst tre år i avvaktan att frågan om koncession slutligt prövas. Medgivande att använda ledningen får, om ansökan koncession har getts in, lämnas när ledningen är klar att om tas i bruk.

Författningsförslag 61

13 § Den som innehar en starkströmsanläggning är skyldig att själv fortlöpande kontrollera att anläggningen ger betryggande säkerhet för person, husdjur och egendom.

14 § Elsäkerhetsverket skall genom inspektioner och andra åtgärder kontrollera säkerheten hos starkströmsanläggningar i den omfattning som är nödvändig från elsäkerhetssynpunkt. Elsäkerhetsverket skall även där så är tillämpligt kontrollera nödvändiga rutiner för innehavarens egenkontroll av starkströmsanläggningarna.

15 § Tillsynen skall utövas i lämpliga former och med så liten olägenhet som möjligt för anläggningens innehavare.

16 § Om vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten i samband med tillsyn finns bestämmelser i 11 kap. 2-5 ellagen l99x:xx. Ett föreläggande enligt 11 kap. 3 § första stycket i den lagen får avse skyldighet för anläggningens innehavare att på egen bekostnad låta en person som kan godtas av Elsäkerhetsverket besiktiga anläggningen. Ett förbud får avse att anläggningen skall tas ur drift till dess att viss åtgärd har vidtagits.

17 § Elsäkerhetsverkets beslut enligt de bestämmelser som anges i 4 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstând krävs vid överklagande till kammarrätten.

Särskilda bestämmelser

18§ Har ägaren till en starkströmsanläggning upplåtit nyttjanderätten

till någon annan har han ändå samma ansvar som om han alltjämt innehaft anläggningen för de skyldigheter som anläggningens innehavare har enligt denna förordning och enligt de föreskrifter som

Elsäkerhetsverket utfärdat med stöd av denna förordning. Ägaren är

dock inte ansvarig med annan egendom än anläggningen och vad som hör till den samt ingår i nyttjanderätten.

Arsvar

19§ Bestämmelser om ansvar vid överträdelse av denna förordning eller av föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen finns i ellagen 199x:xx

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1997, då förordningen 1957:601 om elektriska starkströmsanläggningar upphör att gälla.

1 Utredningsuppdraget

Samma dag som regeringen i mars 1992 avlämnade 199192: 133 prop. om en elmarknad med konkurrens fattade den beslut om vårt uppdrag att utarbeta förslag till en ny ellagstiftning elomrâdet Dir. 1992:39, se bilaga Vi påbörjade värt arbete i augusti 1992, dvs. sedan riksdagen hade godkänt de mål och strategier för en reformering av elmarknaden som föreslagits i prop 199192:133. Enligt direktiven borde arbetet utföras i etapper. Under den första etappen var huvuduppgiften att över ellagens se regler om eldistribution för att möjliggöra öppnandet av den svenska elmarknaden för konkurrens. Det fortsatta arbetet under den andra etappen borde enligt direktiven bl.a. syfta till att få lagen l902:71 s. 1, innefattande vissa bestämmelser elektriska anläggningar om ellagen slutligt ersatt med modern lagstiftning. En precisering det av arbetet avsågs att ske genom tilläggsdirektiv. Vårt arbete under den första etappen ledde fram till delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol SOU 1993:68 och överlämnades till regeringen i juli 1993. I samband med att delbetänkandet överlämnades beslutade regeringen om tilläggsdirektiv för utredningen Dir. 1993:93, bilaga 2. se Där angavs att det fortsatta arbetet borde syfta till att få ellagen moderniserad såväl i sak som redaktionellt och språkligt. Därvid borde särskilt prövas möjligheten att dela upp ellagen bl.a. i eldistribuen tionslag och en elsäkerhetslag. Vidare borde vi pröva i vilken utsträckning staten behöver kunna vidta tvångsâtgärder i samband med återkallelse av nätkoncession och lämna förslag till sådana åtgärder samt överväga om och vilka villkor det bör vara möjligt för innehavaren av nätkoncession att under koncessionstiden frånträda en meddelad koncession. Det borde även övervägas i vilken utsträckning det finns behov av att införa ett förenklat prövningsförfarande vid omprövning av tidigare meddelad nätkoncession och lämna förslag till regler om ett sådant förfarande. Vidare borde utredas behovet av kompletterande regler beträffande relationerna mellan ledningshavare och andra intressenter vid bl.a. flyttning av kraftledningar. Vi borde även utvärdera de nuvarande skadeståndsreglerna och deras tillämpning samt analysera och lämna förslag till hur skadestândsreglerna bör moderniseras. Slutligen borde lämna de förslag till ändringar i annan lagstiftning som behövs i anledning den lagstiftningen av nya

64 Utredningsuppdraget SOU 1995: 108

kartlägga behovet kompletterande föreskrifter till den nya samt av lagstiftningen och lämna förslag till sådana. våra direktiv även vi borde bedöma hur de förslag till I angavs att

ändrade bestämmelser vi lämnat i vårt delbetänkande skulle påverka

elomrädet.Vi borde även lämna de förslag

beredskapsverksamheten till förändringar elberedskapens organisation kunde föranledas

av som därav. Det arbetet redovisade vi till regeringen i april 1995 i delbetänkandet Elförsörjning i ofred SOU 1995:51.

Ytterligare tilläggsdirektiv för utredningen Dir. 1994:119

beslutades regeringen i november 1994, bilaga Bakgrunden av se regeringens ställningstagande att skjuta ikraftträdandet av de var upp

hade beslutats riksdagen våren 1994 se vidare

lagändringar som av avsnitt 2.1. Enligt dessa tilläggsdirektiv skulle vi emellertid som utgångspunkt för våra överväganden och förslag ha den av riksdagen

våren 1994 beslutade ellagstiftningen. Regeringen har i juni 1995 nya tidpunkten för slutredovisning vårt arbete skall vara den beslutat att av 1 november 1995. Som redovisas i avsnitt 2.1 lade regeringen i maj 1995 närmare 1994952222 Ny ellagstiftning. Där föreslås att

fram propositionen våren 1994 beslutade reglerna jämte de i propositio-

de av riksdagen

lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1996.

nen föreslagna Riksdagen har beslutat i enlighet med propositionen. När vi i nu

följande framställningen använder uttryck gällande rätt,

den som nuvarande regler eller liknande syftar på om det inte ut- -

tryckligen sägs annat bestämmelserna i den lagstiftning som

kommer att träda i kraft den 1 januari 1996. utformningen olika bestämmelser i vårt

Vid den språkliga av lagförslag har vi arbetat efter två huvudlinjer. Sådana bestämmelser präglas den ålderdomliga strukturen

som av i 1902 ârs lag ocheller varit föremål för våra överväganden i som

olika sakfrågor enligt kapitel 3-7 har omarbetats i sin helhet.

Bestämmelserna i de delar 1902 års ellag, jämte lagen om handel av

kommer träda i kraft den 1 januari 1996 har

med el, m.m., som att

utsträckning förts över till vårt lagförslag oförändrade, även i de

i stor fall de utformats för att passa in i 1902 års ellag. Ett skäl dessa bestämmelser utgör den författningsmässiga är att för den s.k. elmarknadsreformen träder i kraft den l

grunden som

Elmarknadsreformen innebär stora förändringar för

januari 1996. elkraftsbranschen och ansvariga myndigheter. Om vårt lagförslag, som föreslås träda i kraft den 1 januari 1997, skulle innehålla omfattande förändringar jämfört med de bestämmelserna den 1 språkliga nya januari 1996, skulle, vi uppfattat saken, osäkerhet kunna uppstå

som ändringar även har saklig innebörd. Ett annat skäl huruvida sådana en med den tid regeringen i juni 1995 beslöt för hänger samman att som slutredovisning vårt arbete inte har medgett de fördjupade överav

Utredningsuppdraget 65

väganden som skulle varit nödvändiga för att kunna undgå en sådan osäkerhet. Våra förslag innebär såvitt vi kan bedöma inga offentliga kostnadsökningar. Någon redogörelse avseende prövning av offentliga åtaganden jfr Dir. 1994:23 har därför lämnats. Till följd av ämnets karaktär har vi vidare funnit att en analys och en redovisning ur ett jämställdhetsperspektiv kan göras på ett meningsfullt sätt.

3 15-1192

2 Utgångspunkter för en ny ellagstiftning

2.1 Elmarknadsreformema 1992-1995

Stora förändringar inom elområdet har skett under de senaste åren såväl i Sverige som utomlands och utvecklingen går mot en ökad internationalisering. Sedan lång tid har de svenska kraftföretagen haft ett omfattande samarbete med kraftföretagen i grannländerna, främst Nordel. Även inom EU förs diskussioner ökat genom om ett samarbete. Omstruktureringen av den svenska elmarknaden kan säga ha inletts den l januari 1992 då huvuddelen av verksamheten i det tidigare

Statens vattenfallsverk Vattenfall överfördes till ett aktiebolag,

Vattenfall AB. Vidare avskildes verksamheten i storkraftnätet från Vattenfall och överfördes till det nyinrättade Affärsverket svenska

kraftnät Svenska kraftnät. Detta medförde att det numera är Svenska

kraftnät som driver och förvaltar storkraftnätet medan Vattenfall AB dels producerar och säljer el, dels äger delar av de regionala och lokala näten. Genom uppgiftsfördelningen mellan Svenska kraftnät och Vattenfall AB infördes alltså nationell nivå en klar åtskillnad mellan nätverksamhet å ena sidan och produktionförsäljning å den andra. Nästa steg mot en ny elmarknad togs i proposition 199192: 133 om en elmarknad med konkurrens i vilken framlades förslag till mål och strategier för en reformering av den svenska elmarknaden. Som mål för reformeringen angavs att genom ökad konkurrens nå ett än mer rationellt utnyttjande av produktions- och distributionsresurserna och att tillförsäkra kunderna flexibla leveransvillkor till lägsta möjliga pris. Regeringen redovisade även riktlinjer för verksamheten med storkraftnätet, Svenska kraftnäts verksamhet, reformeringen av eldistributionen och konkurrensövervakningen elområdet. I propositionen anfördes även att en särskild utredare skulle tillkallas för att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet. Riksdagen anslöt sig våren 1992 till de mål och strategier för elmarknadens reformering som förordades i propositionen. I juli 1993 redovisade vi delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol SOU 1993:68. Våren 1994 beslöt riksdagen om en reformering av elmarknaden prop. 1993942162, baserad på våra förslag, bet. 199394:NU 22, rskr. 199394:358. Beslutet innefattade dels ändringar i ellagen, dels en ny lag 1994:618 om handel med el, m.m Enligt beslutet skulle de nya bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1995.

68 Utgångspunkter för en ny ellagstiftning

Elmarknadsreformen innebär förändringar av elmarknadens funktionssätt. Den grundläggande förändringen ligger i att aktörernas på marknaden ändras och preciseras. Huvudprincipen är att ansvar åstadkomma klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och en försäljning och å andra sidan överföring av nätverksamhet. av Produktionen och försäljningen skall ske i konkurrens, medan nätverksamheten, är ett naturligt monopol, även i fortsättningen som regleras och övervakas särskilt sätt för att säkerställa en effektiv nätverksamhet. I december 1994 beslutade riksdagen att skjuta upp elmarknads-

reformen för att skapa möjlighet för Energikommissionen, som

tillkallades 1994, att genomföra en bredare konsekvensanasommaren lys de reglerna för elmarknaden innan reformen trädde i kraft. av nya

Energikommissionen redovisade i februari 1995 sina överväganden

och förslag avseende elmarknadsreformen i delbetänkandet Ny elmarknad SOU 1995:14. Samtidigt upprättades inom Näringsdepartementet promemoria Vissa tekniska förändringar i den nya en

ellagstiftningen Ds 1995:8. Delbetänkandet från Energikommissionen och departementspro-

memorian ligger till grund för regeringens förslag i proposition 1994952222 Ny ellagstiftning och som avgavs i maj 1995. I pro-

positionen föreslås att den riksdagen år 1994 beslutade ellagstift-

av ningen skall träda i kraft den 1 januari 1996 med vissa förändringar

främst syftar till att skydda glesbygdskunderna och den små-

som skaliga elproduktionen. Riksdagen har beslutat i enlighet med regenu ringens förslag.

2.2 1902 års ellag föråldrad lagstiftning

- en

De grundläggande bestämmelserna elområdet finns i 1902 års ellag.

En översiktlig redogörelse för gällande rätt ingår i vårt delbetänkande Elkonkurrens med nätmonopol SOU 1993:68 s. 341-349. Den redogörelsen är fortfarande aktuell i sina huvuddrag vad gäller rättsläget i oktober 1995. Nytillkomna bestämmelser om systemansvar för elektrisk ström 15 § har trätt i kraft den 1 januari 1995. Här a skall endast nämnas att lagen har följande huvudsakliga innehåll: 1-3 innehåller vissa definitioner samt bestämmelser koncession för om dra fram eller begagna elektrisk starkströmsledning, skyldighet att att leverera och köpa elström, reglering av pris och övriga villkor, 4-13 bestämmelser skadestånd och skyddsåtgärder samt 15--32 §§ om bestämmelser elsäkerhet, kontroll av elektrisk materiel, ansvar, om överklagande De avslutande 33 och 34 innehåller en m.m. upplysning att vissa frågor regleras i annan lagstiftning. om

Utgángspunkter för en ny ellagstifming 69

Ellagen har varit i kraft sedan år 1902 och trots de ändringar som genomförts i lagen sedan dess är huvudragen i stort sett oförändrade. En redogörelse för de ändringar ellagen varit föremål för lämnas i bilaga Sedan lagen infördes har stora förändringar skett av både tekniska förutsättningar och elmarknadens struktur, något som har skapat problem vid tillämpning av lagen. Nu är ytterligare förändringar att vänta från den l januari 1996 då den s.k. elmarknadsreformen träder i kraft. Detta har inneburit ytterligare ändringar i ellagen samt att en ny lag lagen om handel med el, m.m. med nära an- - knytning till 1902 års ellag då träder i kraft. Ellagen är i sin nu gällande lydelse svåröverskådlig och med de beslutade ändringarna som träder i kraft den 1 januari 1996 kommer den att bli än mer svåröverskådlig. I vissa hänseenden innehåller lagen även föråldrad lagtext, främst vad gäller de bestämmelser som reglerar skadeståndsfrågorna. Det finns således ett stort behov av att ersätta ellagen med en ny lagstiftning på elområdet.

2.3 Vad en ellagstiftning bör omfatta

ny

Som nämnts finns för närvarande de grundläggande bestämmelserna elområdet i ellagen. Som ovan redovisats kommer den l januari 1996 omfattande ändringar i lagen träda i kraft. Även lag att en ny lagen om handel med el, m.m. träder då i kraft. -— Efter årsskiftet kommer ellagstiftningen således att bestå av dels ellagen och dels lagen om handel med el, m.m. Dessa båda lagar kommer då att innehålla såväl bestämmelserna om monopol och konkurrens på elmarknaden som bestämmelser om skyddsåtgärder, skadestånd, elsäkerhet m.m. Enligt direktiven för vårt arbete bör detta syfta till att ellagen slutligt ersatt med modern lagstiftning såväl i sak som redaktionellt och språkligt. Vi bör därvid särskilt pröva möjligheten att dela upp ellagen bl.a. i en eldistributionslag och en elsäkerhetslag. Vi har även som uppdrag att överväga vissa sakfrågor. I huvudsak innebär dock vårt uppdrag att, utifrån den lagstiftning som finns området med —— beslutade ändringar utarbeta en ny och modern lagstiftning. - Det författningskomplex vi har att överväga består dels av 1902 års ellag och den nytillkomna lagen om handel med el, m.m. dels av olika förordningar. Av förordningarna är det framförallt elförordningen SFS 1994:1250 och den delvis föråldrade starkströmsförordningen SFS 1957:601 som år av intresse.

70 Utgångspunkter för en ny ellagstzfining SOU l995:108

2.4 Samordning av lagstiftningen

Vid tillkomsten 1902 års ellag var ett viktigt syfte med laggen att av skydda allmänheten mot skador på liv och egendom. Ett annat syfte att möjliggöra utbyggnad starkströmsledningar med lagstöd var av mark för att främja landets elektrifiering. Den utveckling som annans lett fram till reformering elmarknaden, syftande till ökad nu en av konkurrens, har inneburit att ett stort antal bestämmelser införts. nya Bestämmelserna i 1902 års ellag kan indelas i olika huvudgruppen Den första består regler om nätkoncession. Dessa regler gruppen av är intagna i 2 och 3 §§. Vid lagens tillkomst spelade som nyss nämnts säkerhetsintressena stor roll, inte minst vid utformningen av en koncessionsreglerna. Elledningar ansågs särskilt farliga och fram-

dragandet borde ställas under samhällets kontroll. Efterhand har även andra intressen kommit i förgrunden. Bestämmelser om att en

koncession får strida mot kommunernas planering och att lagen 1987: 12 hushållning med naturresurser m.m. naturresurslagen om skall tillämpas har tillkommit. Sammanfattningsvis kan sägas att ett

viktigt syfte med koncessionsreglerna är att vid byggandet av

starkströmsledningar säkerställa att ledningsintresset vägs mot andra samhällsintressen vid utnyttjandet av marken. Bestämmelser skadestånd är intagna i bl.a. 4 § och 4 a och 4 b om

§§ och bildar andra huvudgrupp. Den grundläggande bestämmelsen

en i 4 § är i huvudsak utformad sätt när lagen trädde i samma som kraft. Enligt huvudregeln gäller strikt vid elskador. Beansvar stämmelserna i 4 och 4 b §§ produktansvaret och tillkom i a avser

samband med att produktansvarslagen trädde i kraft den l januari

1993. Den tredje huvudgruppen bestämmelser reglerar skyldigheten för av innehavaren elektrisk anläggning att vidta skyddsåtgärder i av en förhållande till andra elektriska anläggningar. Dessa bestämmelser är intagna i 5 En fjärde bestämmelser finns i 5 och 5 b §§ och handlar grupp av a bl.a. skyldighet för ledningsägaren att i vissa fall flytta ledningen. om En särskild kan de bestämmelser sägas bilda som tillkom i grupp samband med elmarknadsreformen och som träder i kraft den 1 januari 1996. Här märks framförallt bestämmelser om nätverksamhet och nättariffer i bl.a. 2 § 7 mom. och 2 § 9-12 mom. Härutöver finns i ellagen vissa bestämmelser med definitioner,

tillsynsbestärnrnelser, bestämmelser vite och straff m.m. Dessa

om bestämmelser överensstämmer i stort med motsvarande bestämmelser i och liknande lagstiftning innehåller bestämmelser om annan som myndighetstillsyn. De överväganden vi redovisar i kapitel 3-7 har lett fram till som förslag ändringar i sak, framför allt av bestämmelserna om om

Utgångspunkter för en ny ellagstifming 71

nätkoncession, om flyttning av ledningar samt om skadestånd. Exempelvis föreslår vi särskilda bestämmelser om förnyelse av nätkoncession samt att de omfattande bestämmelserna i 5 a och 5 b §§ som rör bl.a. flyttning av kraftledningar inom vissa områden skall utgå. De har genom senare tillkommen lagstiftning, bl.a. ledningsrättslagen, spelat ut sin roll. Reglerna om skadestånd moderniseras. I många avseenden bör dock innehållet i den nya lagstiftningen vara samma som i 1902 års lag även om bestämmelserna får en modernare utformning. De delar av ellagen som har samband med elmarknadsreformen bör överföras till den nya lagstiftningen i huvudsak oförändrade. Samma synsätt bör läggas bestämmelserna i lagen om handel med el, m.m. Frågan är nu vilken utformning den nya lagstiftningen skall få. Vi har i första hand övervägt det alternativ som anges i direktiven, dvs. en uppdelning i en elsäkerhetslag och en eldistributionslag. En särskild eldistributionslag bör i första hand innehålla bestämmelser om nätkoncession, leveranskoncession, nättariffer m.m. En elsäkerhetslag bör innehålla bestämmelser om skadestånd, skyddsåtgärder m.m. Vad gäller föreskrifter om elsäkerhet vid bl.a. skötsel av elektriska anläggningar bör dock sådana föreskrifter i likhet med vad som nu är fallet utfärdas av Elsäkerhetsverket. Båda lagarna bör innehålla vissa bestämmelser om tillsyn, viten och andra sanktioner. Ett skäl för att dela upp bestämmelser i olika lagar kan vara att bestämmelserna är så disparata att de inte lämpligen bör finnas i samma lag. I sådant fall kan man vinna i överskådlighet genom att ha flera lagar. Ett annat skäl kan vara att bestämmelserna skall tillämpas av olika myndigheter med risk för kompetenskonflikter. Vi har emellertid inte funnit att några vinster i fråga om ökad överskådlighet kan göras genom att dela upp ellagens bestämmelser i två lagar. Bestämmelserna har ett inbördes samband och en uppdelning två lagar torde medföra dubbleringar i vissa avseenden. Vi har inte heller funnit att det finns andra skäl att dela upp bestämmelserna i en eldistributionslag och en elsäkerhetslag eller något annat sätt. Vi har i stället övervägt om bestämmelserna i ellagen och lagen om handel med el, m.m. bör sammanföras till en lag. Ett sådant sammanförande kompliceras dock av följande förhållande. 1902 års ellag i den lydelse som gäller fram till den 1 januari 1996 reglerar såväl handel med som distribution av el. Elmarknadsreformen med de ändringar i ellagen som träder i kraft den l januari 1996 innebär att regleringen av handel med i ellagen avskaffas. Ellagen reglerar därefter enbart nätverksamhet. De föreskrifter om handel med som behövs även i fortsättningen har förts över till den nya lagen om handel med el, m.m. Den uppdelning som nu gjorts i en särskild ellag och en lag om handel med el, m.m. har motiverats med att strukturella skäl talar för det prop. 199394:l62 s. 165. Vidare handlar en stor del av den sistnämnda lagens bestämmelser om leveranskoncessioner. Systemet

72 Utgångspunkter för en ny ellagstiftning

med leveranskoncessioner är övergångslösning inför övergången till en fri elmarknad och skall utvärderas och eventuellt avvecklas efter en fem år. Vad anförts talar i viss mån för att bestämmelserna som nu inte bör infogas i en ny ellag. Vi dock lagen handel med el, bör kunna infogas anser att om m.m. i den ellagen på sådant sätt att bestämmelserna om leveranskonnya detta blir aktuellt. Återstående fåtaliga cession lätt kan avskaffas om bestämmelser från denna lag kvarstår då i ellagen i stället för i en kraftigt stympad lag handel med el, m.m. Genom att den nya om

får helt uppbyggnad än 1902 års lag finns enligt vår

lagen en annan mening inte heller några strukturella hinder längre mot en gemensam

lag. I detta sammanhang bör även framhållas att bestämmelser om utlandshandel med i vårt lagförslag har förts till ett särskilt kapitel

6 kap.. Om arbetet inom den pågående s.k. Elbörsutredningen Dir.

1995:112 leder till behov ytterligare lagregler rörande utlandsav handel med el, torde sådana bestämmelser kunna arbetas in i nämnda kapitel den ellagens struktur behöver ändras. utan att nya På grund det anförda föreslår vi att bestämmelserna i 1902 av nu års ellag och lagen handel med el, förs samman till en om m.m.

och helt lag att gälla vid produktion, överföring och

gemensam ny handel med m.m.

3 Beviljande och förnyelse av

nätkoncession

3.1 Den rättsliga regleringen av kraftledningar och andra elledningar

1 l Inledning

. l ellagen används benämningen elektrisk ledning som en sammanfattande benämning för starkströms- och svagströmsledningar. Ofta talas det om kraftledningar när man avser större ledningar för överföring av starkström. Bestämmelserna i ellagen om produktion och överföring av bygger på att den som svarar för verksamheten har beviljats nätkoncession för byggande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning. Koncessionen är knuten till ledningsverksamheten och inte till produktionen av el. Således stadgas i 2 § l mom. ellagen, i den lydelse som blir gällande från och med den 1 januari 1996, att elektriska starkströmsledningar inte får dras fram eller begagnas utan tillstånd nätkoncession. Nätkoncession är antingen koncession för linje eller koncession för område. Nätkoncession för linje avser en ledning med i huvudsak bestämd sträckning och kommer i fråga främst för ledningar med högre spänning, vanligen i storkraftnätet eller i regionnäten. Nätkoncession för område avser inte en särskild ledning utan ger innehavaren rätt att inom området utan särskild prövning uppföra ledningar som ingår i det lokala överföringsnätet. Det är då vanligen fråga om ledningar med lägre spänning för vilka en särskild prövning i varje enskilt fall inte ansetts behövlig. Transformator- eller kopplingsstation av viss storlek får inte börja byggas förrän koncession för minst en ledning beviljats utom i vissa undantagsfall. Bestämmelserna i ellagen om nätkoncession gör ingen skillnad mellan om det gäller ansökan om en koncession för en ny ledning eller om det gäller prövning vid förnyelse av en tidigare meddelad koncession. Beviljas nätkoncession för linje ger detta koncessionshavaren rätt enligt ellagen att dra fram ledningen. Innan så sker måste han emellertid även skaffa sig rätt i förhållande till fastighetsägaren att dra fram ledningen. Detta kan bl.a. ske genom avtal om servitut eller genom förrättning enligt ledningsrättslagen 1973:1144.

74 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

3.1.2 Något kraftledningar och deras inverkan

om

omgivningen

Sveriges totala elproduktion uppgår till omkring 140 TWh. För

merparten 92 procent år 1993 denna produktion svarar åtta kraftav företag. De större kraftverken ägs statliga och privata kraftföretag, av

kommuner och industrier. Störst är Vattenfall AB ca 52 procent av produktionen och Sydkraft AB ca 18 procent.

Kraftledningsnätet i Sverige brukar indelas i tre nivåer, storkraftnätet, de regionala näten samt de lokala näten. Storkraftnätet, som till största delen ägs staten och förvaltas av Svenska kraftnät, täcker av

hela landet och överför på spänningsnivåerna 220 kV och 400 kV. De största elproduktionsanläggningarna är anslutna till detta nät. De

regionala näten sammanlänkar storkraftnätet med större mottagare av elkraft, främst eldistributionsföretag och mycket stora elförbrukare i

industrin. Dessa nät ägs i allt väsentligt av de större elproduktionsföretagen. Ett stort antal elproduktionsanläggningar av betydelse är anslutna till regionala nät. Spänningsnivåerna ligger normalt på

30-130 kV. De lokala näten ägs detaljdistributörer, i de flesta fall av kommunala bolag eller kommuner. Spänningen är normalt högst 20 kV och transformeras till den normala hushållsspänningen 230400 ner volt. En kraftledning kan utföras antingen som luftledning eller som

markförlagd ledning med jordkabel. Luftledningar för högre spän-

ningar är vanligen friledningar luftledningar med fritt från varandra

upphängda, oftast oisolerade ledare medan för lågspänning i allt

man

större utsträckning använder hängkabel- eller hängspiralkabelled-

ningar. Friledningar utförs för de högsta spänningarna med stålstolpar eller i vissa fall betongstolpar eller med impregnerade trästolpar och med oisolerade ledare koppar eller stålaluminium. På senare tid av används för friledningar för 10-20 kV av framförallt driftssäker-

hetsskäl även ledare med grundisolering BLX-ledningar. Av miljöskäl och utrymmesskäl har jordkabel senare tid fått en

starkt ökad användning, framförallt i de lokala näten. J ordkablar, som dessutom hög leveranssäkerhet, har ledare koppar eller ger av

aluminium, isolerade med i huvudsak olika plastmaterial.

Sjökablar, uppfyller krav förläggning i vatten, används för som korsning vattendrag och sjöar. Särskilda kablar har också utvecklats av för förbindelser med högspänd likström. Sådan förbindelse finns nu till Gotland, Damnark, Finland och Tyskland. Ledningsgata är det område kraftledningen påverkar och är som berörd En ledningsgata omfattar vanligen dels en skogsgata, dvs. av. det område kring kraftledningen är kalhugget, dels sidoområden, som är de områden kring skogsgatan kan påverka ledningen som som

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 75

genom exempelvis trädpåfall. I starkströmsförordningen 1957:601 och i Elsäkerhetsverkets starkströmsföreskrifter ELSÄK FS ——— 1994:4 finns vissa bestämmelser om ledningars avstånd till träd och om byggnadsfri zon. Som exempel på byggnadsfri zon kan nämnas att om systemspänningen överstiger 55 kV inom detaljplanelagt område krävs att avståndet till byggnad är minst 10 meter vid vindstilla. Vidare finns bestämmelser om att friledning inte får dras fram över eller i farlig närhet av skolgårdar, bad- och lekplatser och liknande platser. Uppgår avståndet till minst 20 meter anses enligt föreskrifterna ledningen inte framdragen i farlig närhet. Det bör också framhållas att föreskrifterna tar sikte att förebygga skador kan som uppstå vid ledningsbrott, stolpfall m.m. samt på att skydda ledningarna från skador som kan uppstå t.ex. vid brand i byggnad. en Kraftledningar kan innebära avsevärd påverkan omgivningen. Även byggandet och framdragandet ledning kan innebära av en stora konsekvenser för omgivningen i form av skogsavverkning Som m.m. närmare kommer att behandlas i senare avsnitt sker därför en noggrann prövning där avvägningar sker mellan nyttan av ledningen och anläggningstekniska och ekonomiska förutsättningar å sidan ena och hänsyn till annan markanvändning, naturmiljön och olika bevarandeintressen å den andra. Själva driften av en kraftledning kan under vissa väderförhållanden orsaka visst buller. Detta uppkommer framför allt när s.k. koronaurladdningar uppstår kring ledarna. Ljuden kan antingen spravara kande till sin karaktär eller förekomma som toner. Ur plan- och byggsynpunkt anses dock ljudnivåerna leda till praktiska problem först vid spänningar om 400 kV. Frågan har studerats av en arbetsgrupp med deltagare från bl.a. Vattenfall och Naturvårdsverket som utarbetat särskilda rekommendationer i ämnet. Mer uppmärksamhet har på senare tid frågan om elektriska och magnetiska fält väckt. Under överinseende av berörda myndigheter, bl.a. Socialstyrelsen och Elsäkerhetsverket, pågår därför utredningar om hälsoeffekterna samt de tekniska och ekonomiska konsekvenserna av en eventuell reglering av magnetfälten från kraftledningar och transformatorstationer. Utredningarna skall ge underlag för eventuellt föreskrivna eller rekommenderade gränsvärden i samband med dels nybyggnad av kraftledningar och transformatorstationer, dels nybyggnad av bostäder m.m. intill befintliga kraftledningar och transformatorstationer.

76 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

3.1.3 Ellagens bestämmelser om nätkoncession

Koncession infördes begrepp i ellagen först år 1957. Detta var en som ändring främst formell art eftersom tillstånd för framdragande av av elektrisk starkströmsledning krävdes redan enligt lagens ursprungliga bestämmelser. Samtidigt infördes bestämmelser i ellagen om områdes-

och linjekoncession. Statens möjligheter att utöva inflytande

elkraftförsörjningen vidgades prop. 1957: 161. Begreppet nätkoncession införs i ellagen genom ändringar som träder i kraft den 1 januari 1996. Det ersätter begreppet koncession. Frågor nätkoncession prövas i flertalet fall av NUTEK vars om beslut kan överklagas till regeringen. I vissa särskilda fall prövas dock

frågan direkt av regeringen. En ansökan koncession skall skriftlig och innehålla vissa om vara uppgifter sökanden samt anläggningen m.m. Vidare närmare om om

skall till ansökan fogas miljökonsekvensbeskrivning. Gäller det

en nätkoncession för linje skall till ansökan även fogas förteckningar över ägarna till de fastigheter ledningen skall dras fram över. Innan som frågan koncession avgörs skall koncessionsmyndigheten inhämta om

yttrande från berörda länsstyrelser, kommuner och sakägare.

Koncession får enligt bestämmelserna i 2 § 2 mom. ellagen meddelas bara anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. om

Lämplighetsprövningen är i första hand aktuell när det gäller nätkon-

cession för linje. Prövningen syftar till att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, dvs. att hindra att nya ledningar byggs där tillräcklig överföringskapacitet redan finns samt att ledningar dras fram på ett sätt inte orsakar onödigt stor skada för som tredje prop. 199394: 162 146-147. Koncession får inte heller man s. meddelas den strider detaljplan eller områdesbestämmelser. om mot en

Mindre avvikelser får dock göras syftet med planen eller områdes-

om bestämmelserna inte motverkas. Vidare skall vid koncessionsprövningen naturresurslagen tillämpas. På detta sätt skall intresset av att bygga ledning vägas mot intresset att använda marken annat en av

Som avsnitt 3.1.1 prövas dock inte själva lednings-

sätt. nyss sagts byggandet när det gäller omrädeskoncession. Nätkoncession för linje får endast det finns särskilda skäl om

meddelas för ledning är avsedd för spänning inte överstiger

som som högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs ledningen. Motiven till denna regel utvecklas närmare i prop. av 199394:162 s. 147. För nätkoncession för område gäller att sådan koncession bara får meddelas området utgör med hänsyn till nätverksamheten om en lämplig enhet. Nätkoncession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsområde. Vad gäller koncessionshavarens lämplighet får nätkoncession endast beviljas från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverkden som

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 77

samhet. Nätkoncession för område får endast beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Närmare bestämmelser om koncessionshavares lämplighet tillkom år 1957. Enligt uttalanden i lagens förarbeten avsåg man lämplighet från teknisk, ekonomisk och organisatorisk synpunkt. 1943 års elkraftutredning, vars betänkande SOU 1954:12 låg till grund för regeringens förslag, anförde bl.a. följande angående lämplighetsprövningens innebörd i övrigt jfr prop. 1957:161 s. 34.

Koncessionssökandenslämplighet att bedriva distribution inom fastställt område bör prövas. Även då ansökan linjekoncession bör sökandenslämplighet prövas, dock avser ledningen skall användas för allmän distribution. Med denna begränsning endast om undantogs enligt utredningen från prövningen t.ex. ledning som ägs av och uteslutande betjänar ett industriföretag.

Föredragande departementschefen anslöt sig helt till vad utredningen anfört att prövningen av sökandens lämplighet att utöva disom tributionsverksamhet skall ske ur tekniska, ekonomiska och organisatoriska synpunkter. Departementschefen anförde vidare att sådan prövning är att betrakta som en konsekvens av bestämmelserna om distributionsskyldighet och därför endast bör ifrågakomma beträffande den yrkesmässigt ägnar sig sådan verksamhet prop. 1957: 161 som s. 49 f.. De uttalanden som görs i prop. 199394:162 ansluter till tidigare

uttalanden lämplighetsprövningen. Departementschefen framhåller

om s. 148 att i bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och utformningen av den organisation som skall ha hand nätverksamheten. Det framhålls vidare att om sökanden tidigare om har bedrivit nätverksamhet bör också hans tidigare agerande som nätägare vägas in. En noggrann bedömning av sökandens lämplighet också som särskilt viktig när nätkoncession för område beviljas. anses Eftersom förhållandena inom olika områden skiftar och områdena kan ha olika omfattning och struktur måste sökandens organisation vara

avpassad för just det enskilda området.

Enligt 2 § 3 första stycket ellagen skall nätkoncession ges för mom. bestämd tid, längst 40 år. Den skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. En nätkoncession skall vidare förenas med de villkor för anläggningens utförande och utnyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som annars behövs från allmän synpunkt.

78 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

3.1.4 Närmare om koncessionstiden

Som vi nyss konstaterat ges nätkoncession för bestämd tid, längst 40 år. Enligt de äldre bestämmelserna, som upphör att gälla den 1 januari 1996, kunde koncession ges för längst 60 år, en möjlighet som dock inte utnyttjades. Vanligen bestämdes koncessionstiden till längst 40 år vid linjekoncession och till 10 år vid områdeskoncession. Som

skäl för den nya ordningen i ellagen yttrade departementschefen att principen att ge koncessioner för viss tid visat sig fungera väl, att

nätägaren tidsbestärnda koncessioner bättre kan planera sin genom verksamhet samt att en längsta tid om 40 år är tillräcklig prop. l99394:162 s. 60. Redan i ellagens ursprungliga lydelse fanns tidsgränsen 40 år intagen. Denna gräns tillkom under riksdagsbehandlingen och var

således inte intagen i propositionen, som helt saknade bestämmelser

tidsgräns. Att en tidsgräns saknades har antagits bero på att en om tidsgräns skulle kunna verka hämmande den elektriska kraftens användande så sätt att den kunde medföra en osäkerhet i de elektriska företagens ställning NJA 1904 s. 27. Riksdagsutskottet

som behandlade propositionen ansåg dock att detta inte kunde tillmätas

. avgörande betydelse utan anförde för sin del att det allmänna intresset inte kunde anses vara vederbörligen tillgodosett om inte någon inskränkning fanns i koncessionstidens längd. Det var dock enligt utskottet viktigt att koncessionstiden blev väl tilltagen just för att inte försvåra den elektriska kraftens användning. Utskottet föreslog längst 50 år och motiverade detta med att det motsvarade den tid som gällde enligt kunglig förordning den 25 april 1889 för nyttjanderättsavtals en å landet bestånd samt vidare motsvarade den normala arnorteringsplaför sådana företag som kom i fråga. nen Vid behandlingen av utskottets förslag i kamrarna gick första

kammaren utskottets linje medan andra kammaren ansåg 30 år vara

tillräcklig tid. En sammanjämkning skedde därefter till högst 40 är. Frågan koncessionstidens längd övervägdes därefter av 1933 års om sakkunniga för elektriska kontrollväsendet. I betänkandet Angående kontrollen över elektriska starkströmsledningar SOU 1936:27 föreslogs att koncessionstiden skulle utökas till högst 60 år om det fanns särskilda skäl, vilket förslag också genomfördes. De sakkunniga anförde bl.a. följande angående frågan om bestämmelsen om begränsad koncessionstid helt kunde tas bort s. 71.

Till stöd för borttagande av bestämmelsen därom kan bland annat anföras följande. Tidsbegränsningen medför ett osäkerhetsmoment, som verkar besvärande för både distributörer och abonnenter. Detta gör sig särskilt gällande, när koncessionstidenbörjar lida mot sitt slut. Kraftdistributörer hava då svårt att avsluta ett leveransavtal för längre tid med abonnent, enär han icke vet, huruvida han kan fullfölja avtalet efter en koncessionstidensslut. Han kan vidare finna sig nödsakad att tills vidare undanskjuta vidtagandet av erforderlig utbyggnad eller förstärkning av anläggningen grund av att

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 79

kostnaderna därför med normala kraftpriser icke hinna avskrivas under den återstående koncessionstiden. En tidpunkt av 40 år torde visserligen i och för sig vara tillräcklig för amortering av de ursprungliga anläggningskostnaderna.Men dessa åtföljas senare av mer eller mindre dyrbara kompletteringar. Härtill kommer vidare den omständigheten, att koncession â ledningar, anslutna till tidigare koncessionerad ledning, enligt praxis endast beviljas för den tidsperiod, som då återstår av den 40-åriga koncessionstiden för ltuvudledningen. Sådana koncessioner kunna därför ibland komma att gälla endast ett fåtal år. Sammanlagt finnas sålunda starka skäl av ekonomisk natur, som direkt tala emot att begränsa koncessionernasgiltighet i tiden. Å andra sidan kan naturligtvis med hänsyn till den rastlösa utveckling, som äger rum det tekniska området, heller nu mezdbestämdhet överblickas, huru kraftförsörjningsproblemet kommer att te sig i en mera avlägsen framtid. Om emellertid försiktigheten anses bjuda, att staten även i -fortsättningen genom en begränsning av koncessionstidenförbehåller sig rätten att ånyo taga koncessionerna under omprövning, är i varje fall nödvändigt, att tiden tillmätes rikligare än förra gången.

Departementschefen delade utredningens uppfattning att en tidsgräns måste finnas och uttalade följande prop. 1938:137 s. 34-35.

I fråga om koncessionstiden hava mycket delade meningar uttalats i de avgivna yttrandena. Att denna även i fortsättningen bör vara i lag begränsad, anser jag ur det allmännas synpunkt ofrånkomligt. Beträffande maximitiden är jag med hänsyn -——-— till att den fortsatta utvecklingen elektritieringsområdet åtminstone längre sikt icke kan förutses, särskilt med tanke teknikens ofantliga utvecklingsmöjligheter, närmast böjd för att förorda ett bibehållande av den nuvarande tiden eller 40 år. Då emellertid vägande motiv anförts även för en utökning av tiden i vissa fall, har jag funnit mig böra föreslå, att tiden för tillstånden bestämmestill högst 40 eller, om särskilda skäl därtill föranleda, högst 60 år.

I propositionen gjordes även vissa uttalanden av intresse för frågan om

förnyelse av koncession s. 34. Departementschefen uttalade härvid

bl.a. följande.

Att i lagen införa särskilda bestämmelserangåendeförlängning av koncession vare sig under pågåendekoncessionstid eller vid slutet av densamma synes icke påkallat. Ehuru en realprövning av naturliga skäl är betydligt svårare att genomföra beträffande redan koncessionerade ledningar än när fråga är om nya ledningar, anser jag mig böra --understryka vikten av att vid meddelande av ny koncession å befintliga ledningar eventuellt förefintliga missförhållanden ur allmän elektrifieringssynpunkt, såvitt möjligt undanröjs.

Även 1943 års elkraftutredning övervägde koncessionstidens längd.

Utredningen konstaterade i sitt betänkande SOU 1954:12 att koncessionstidens begränsning till viss tid utgjorde resultatet av en avvägning mellan å ena sidan koncessionshavarens anspråk att under tillräckligt lång tid ostört få driva sin rörelse och å andra sidan statens intresse att kunna ta koncessionen under omprövning grund av att utvecklingen på kraftförsörjningsområdet inte kunde förutses. Efter att ha övervägt att ersätta gällande bestämmelser om tidsbegränsad koncession med en regel att koncession skall beviljas tills vidare med rätt för staten att efter viss tid med skäligt varsel helt eller delvis

80 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

inlösa rörelsen med tillhörande anläggningar fann utredningen att detta

inte erforderligt. Utredningen föreslog således ingen ändring av var

bestämmelserna att koncessionstiden skall begränsad till viss

om vara tid. I 1957:161 föreslogs omfattande ändringar i ellagens prop. koncessionsbestämmelser grundval Elkraftutredningens beav tänkande. I fråga koncessionstidens längd anförde departementsom chefen emellertid att han fann varken på grund av rationaliserings-

synpunkter eller eljest erforderligt att föreslå någon ändring av

gällande bestämmelse s. 48.

Inte heller 1960 års ellagstiftningsutredning fann anledning att

föreslå någon ändring i bestämmelserna koncessionstid. Utom redningen anförde i sitt betänkande SOU 1966:39 att även om den

utformning reglerna om koncessionstidens längd fått i gällande

som

lag haft rationaliseringssynpunkt mindre lyckliga följder, torde

ur reglerna sådana få välgrundade s. 44. I utredningens som anses förslag därför koncessionstiderna 40 respektive 60 till ny ellag behölls

ar. De olägenheter utredningen syftade på var att koncessionstiderna kunde utlöpa på olika tider vilket försvårade ett rationaliseringsarbete. Härvid erinrade dock utredningen om den praxis som kommerskolle-

gium då tillämpade och som innebar att man förlängde utlöpande

koncessioner endast för korta perioder som utlöpte länsvis vid samma

tidpunkt. Enligt utredningen var genom detta förfarande olägenheterna

väg att övervinnas SOU 1966:39 s. 44. Koncessionstiderna Övervägdes därefter ingående av Eldistrimera butionsutredningen betänkandet Eldistributionens rationalisering, SOU 1968:39. Utredningen anförde att det alltjämt var den gängse uppfattningen att staten borde medverka i strävandena att åstadkomma rationell eldistribution och nödvändig förutsättning för detta en att en distributionsförhållandena kunde omprövas med lämpligt var att avpassade mellanrum. Koncession borde därför även i fortsättningen beviljas för viss tid s. 75 och s. 98.

Vid beredningen Ellagstiftningsutredningens och Eldistributions-

av utredningens betänkanden beslutades att behandlingen av koncessionsreglerna skulle uppskjutas och tas i ett senare sammanhang prop. upp 1970: 139 36. Därefter har fortsatt utredningsarbete skett på s. eldistributionsomrädet. I samband med att riksdagen år 1976 antog riktlinjer för rationaliseringen eldistributionen prop. 197576: 100 av bil 15 D framhölls vikten koncessionsmyndighetens möjligheter p. av att påverka eldistributionens organisation s. 160. Någon närmare diskussion koncessionstidens längd eller om koncession bonde om meddelas för obestämd tid synes dock inte ha förts.

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 81

3.1.5 Beaktande av planer enligt plan- och bygglagen m.m.

Enligt 2 § 2 mom. femte stycket ellagen får, som vi tidigare nämnt, nätkoncession inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Plan- och bygglagen 1987: 10 är grundläggande för kommunernas planläggning markanvändningen. De viktigaste instrumenten för av denna planläggning är översiktsplan, detaljplan och områdesbestämmelser. I översiktsplanen skall redovisas gnmddragen i den planerade markanvändningen. En sådan plan är dock, till skillnad mot detaljplan och områdesbestämmelser, inte bindande för myndigheter och enskilda. Regeringen har emellertid i prop. 199495:23O om kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen m.m. lagt fram förslag bl.a. innebär förstärkning av och utvidgning av som en översiktsplanens uppgifter. Närmare och rättsligt bindande reglering av markanvändning och bebyggelse sker detaljplanen. För begränsade områden som genom inte omfattas av detaljplan kan kommunen anta områdesbestämmelser för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås. Detaljplanen kan sägas vara ett instrument för kommunen att förverkliga den lokala bebyggelsepolitiken. Planen skall också inriktas att uppfylla angelägna nationella mål de kommer till uttryck som i plan- och bygglagens bestämmelser om allmänna intressen och naturresurslagens bestämmelser om hushållning. Att detaljplanen har rättsverkningar innebär att den, på samma sätt som områdesbestämmelser, styr efterföljande beslut enligt lagen på så sätt att det

råder förbud mot att t.ex. meddela bygglov i strid mot planen eller

områdesbestämmelserna. Mindre avvikelser får dock medges om avvikelserna är förenliga med syftet med planen eller bestämmelserna. Som redan nämnts är det kommunen själv som antar detaljplan och områdesbestämmelser. Statens möjligheter att ingripa är i huvudsak begränsade till frågor nationellt eller mellankommunalt intresse och av till sådana fall där ett genomförande planen eller områdesbeav stämmelserna kan medföra risker från hälsoskyddssynpunkt eller

olycksfallsrisker. När kommun beslutat att anta, ändra eller

en

upphäva detaljplan eller områdesbestämmelser och beslutet inte kan

en tillgodose de intressen staten sålunda skall bevaka, kan anses som länsstyrelsen med stöd bestämmelserna i 12 kap. plan- och av bygglagen pröva kommunens beslut och även upphäva det. Enligt ett

uttalande departementschefen iprop. 1985 86:3 s.3l innebär det nu

av anförda att när ett beslut att anta detaljplan eller områdesbestämmelser har vunnit laga kraft har det allmännas intressen, såväl statliga som kommunala, klarats ut i de frågor som planen eller bestämmelserna behandlar. De avvägningar som kan ha föranletts av enskildas motstående intressen har enligt uttalande också klarats ut. samma

82 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

Fram till år 1986 innehöll ellagen inga bestämmelser om den hänsyn som skulle tas till andra markanvändningsintressen vid koncessionsprövningen. Den regel som då fanns om möjligheten att tillgodose lokala intressen vid koncessionsprövningen ansågs i första hand syfta på elektriñeringsintressena prop. 198586:90 s. 127. Före år 1986 hade dock frågan om sambandet mellan koncessionsprövningen och den fysiska planeringen behandlats i riksdagen bl.a. i samband med tillkomsten av ledningsrättslagen år 1973. Riksdagen uttalade då att koncessionsprövningen borde ske med beaktande av bl.a. riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen CU 1973:34. Frågan ägnades fortsatt uppmärksamhet under de närmaste åren och blev föremål för en rapport från Statens planverk år 1978, Kraftledningar i fysisk planering 46:1978, reviderad år 1985 och senast år 1989. Rapporten innehöll förslag till nya rutiner för ett utökat samråd mellan kraftföretag, länsstyrelser, regionala sektormyndigheter och kommuner samt former för kraftledningsfrågornas behandling i den kommunala planeringen. I detta sammanhang bör även nämnas vissa ändringar i ellagen som

genomfördes år 1982. Ändringarna avsåg bl.a. att förhindra att

kraftföretagen före koncessionsprövningen påbörjade arbetet rred ledningar och därtill hörande anläggningar i sådan omfattning att koncessionsmyndigheten inte förutsättningslöst skulle kunna pröva ärendet. Dessa bestämmelser finns bl.a. i 2 § 1 mom. tredje nu stycket. Samtidigt infördes nuvarande bestämmelser i 3 § om koncessionshavarens skyldighet att vidta vissa återställningsåtgärder sedan en koncession upphört att gälla. De gällande bestämmelserna samordning mellan ellagen och nu om plan- och bygglagen infördes genom prop. 198586:90 om följdlagstiftning till den plan- och bygglagen m.m. Departementschefen nya uttalade bl.a. följande s. 92.

Samordningen mellan PBL och annan lagstiftning rör i första hand behovet av en sammanvägning av olika anspråk användningen av mark- och vattenområden. I PBLpropositionen kallade jag detta för det planpolitiska intresset. Sammanvägningen av de olika anspråken marken och vattnet kommer att göras i de former av fysisk planläggning som PBL erbjuder. Avsikten med PBL-reformen är bl.a. att kommunena själva med de nyss nämnda begränsningarna skall ha det avgörande intlytardet - —— när det gäller bebyggelseutvecklingen i vid mening i kommunen. Planbesluten erligt PBL bör alltså påverka tillståndsprövningen enligt olika speciallagar. Detta bör gilla oavsett om ett företag skall prövas enligt både en speciallag och PBL eller endast enigt en speciallag. När det gäller verkningarna av PBL:s planer finns anledning att särskilja detaljplan, fastighetsplan och områdesbestämmelser, som har rättsverkan för eferföljande beslut enligt PBL, från Översiktsplaner som avses endast tjäna som underlag för efterföljande beslut.

Vad särskilt gällde kraftledningar pekade departementschefen det

samråd som inletts mellan kraftföretagen, länsstyrelser och kommmer för att få ändamålsenlig handläggning av kraftledningsfrågorna mh en

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 83

som föreslagits i den ovan nämnda rapporten från Statens planverk s. 127. Han framhöll att den ökade självständighet i markanvändningsfrågor som den nya plan- och bygglagen innebar för kommunerborde föra med sig ett ökat intresse från kraftföretagens sida att få na erforderliga markreservationer för sina planerade ledningar gjorda i den kommunala planeringen.

1.6 Anknytningen till naturresurslagen

Samtidigt bestämmelserna att nätkoncession inte får strida mot som om detaljplan eller områdesbestämmelser infördes i ellagen infördes även samordning med naturresurslagen. Således gäller enligt 2 § 2 mom. en sjätte stycket ellagen att vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession skall naturresurslagen tillämpas. Naturresurslagen infördes år 1987 och ersatte de allmänna riktlinjer tidigare tillämpats rörande den fysiska riksplaneringen. Lagen var som avsedd som en gemensam grund när det gällde att göra avvägningar enligt olika speciallagar i fråga om användningen av mark och vatten. Lagen innehåller grundläggande hushållningsbestämmelser 2 kap., särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet

3 kap., bestämmelser om regeringsprövning av vissa industrianlägg-

ningar 4 kap., bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar 5 kap. samt bestämmelser myndigheternas uppgifter, ansvarsförom delning m.m.

De grundläggande hushållningsbestämmelserna ger anvisningar om

de avvägningar skall göras vid planläggning och tillståndsprövsom framtida användningen mark och Är

ning i fråga om den av vatten. ett

område riksintresse för flera oförenliga ändamål, skall företräde ges av det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller en del av detta för en anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde. samordningen med ellagen uttalade departementschefen I fråga om följande prop. 198586:90 s. 127.

Man kan utgå från att kraftledningsfrågorna diskuteras ingåendemellan länsstyrelsenoch kommunerna vid upprättandeoch ändring av översiktsplanerna. Reservationerna av mark för kraftledningar kommer att i den kommunala planeringen göras utifrån bestämmelseri naturresurslagen. Mot bakgrund av den betydelse kraftledningar av den typ som na behandlas i ellagen får för markanvändningen i övrigt är det viktigt att sådana behandlas i naturresurslagen görs i koncessionsärendena. avvägningar som

Naturresurslagen tar sikte på sådana fall där det är fråga om förändrad markanvändning. Avsikten år inte att man med stöd av lagen skall kunna ingripa mot pågående markanvändning prop. 198586:3 s. 14-15.

84 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar infördes i naturresurslagen år 1991. I lagen anges vissa fall i vilka en ansökan om tillstånd skall innehålla en sådan beskrivning. Här anges dock inte ellagen. Vidare kan regeringen i vissa andra fall förordna att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en ansökan om tillstånd, vilket regeringen också gjort i förordningen 1991:738 om miljökonsekvensbeskrivningar. I denna förordning anges bl.a. nätkoncessioner enligt ellagen. En miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla underlag för en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan samt hushållningen med naturresurser, utformad med hänsyn till behovet i det enskilda fallet. Förslag till alternativa lägen och utformningar bör finnas. Vederbörande prövningsmyndighet skall bedöma om en miljökonsekvensbeskrivning är tillräcklig eller behöver kompletteras. Länsstyrelserna har i detta sammanhang fått en viktig roll även i de fall de inte är prövningsmyndighet. Kravet att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas är i princip obligatoriskt. Det sker således ingen förprövning om en beskrivning i det särskilda fallet behövs eller inte utan varje ansökan skall åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning. Dock gäller att beskrivningen skall stå i rimlig proportion till vad saken gäller. I prop. 199091:90 En god livsmiljö uttalas att med hänsyn till den inverkan miljön som elledningar och andra elanläggningar har borde en ansökan om koncession som regel innehålla en miljökonsekvensbeskrivning s. 180. Vidare uttalas att eftersom länsstyrelsen skall avge yttrande och även delta i samrådsförfarandet innan ansökan koncession lämnas in borde länsstyrelsen ges tillfälle att yttra sig om över miljökonsekvensbeskrivningen. Bestämmelser om att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas ansökan nätkoncession såväl för linje som för område finns nu i om elförordningen 1994: 1250.

1.7 Förhållandet till vissa andra lagar inom miljöområdet

m.m.

Vid framdragandet av elledningar skall som framgått beaktas krav som regleras i flera olika lagar. De mest centrala lagarna utöver ellagen är redovisats i avsnitt 3.1.5 och 3.1.6, nämligen plan- och de som bygglagen samt naturresurslagen. Skall mark upplåtas med ledningsrätt blir även ledningsrättslagen 1973:1144 tillämplig. Denna lag återkommer vi till i kapitel När det gäller ledningars inverkan miljön kan flera andra lagar bli aktuella såsom naturvårdslagen 1964:822, hälsoskyddslagen 1982:1080 och strålskyddslaigen

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 85

1988:220. Av dessa lagar är det främst naturvårdslagen som är av intresse vid själva koncessionsprövningen. I naturvårdslagen finns bl.a. bestämmelser som syftar till bevarande och skydd för bl.a. vissa typer områden, naturminnen och av naturmiljön. Enligt 20 § skall den som skall utföra arbetsföretag som kan väsentligt ändra naturmiljön samråda med länsstyrelsen. Vid samrådet görs bedömning hur allvarligt ingreppet kan bli på en av naturmiljön i stort och hur speciellt känsliga naturvårdsobjekt kan påverkas. För många naturreservat och naturvårdsomrâden finns föreskrifter innebär att arbetsföretag som att bygga luftledningar som eller lägga ned jordkablar inte får utföras utan tillstånd av länsstyrel-

sen. Samrådet redovisas i det yttrande som länsstyrelsen avger till NUTEK i koncessionsärendet.

3 Prövningsförfarandet

3.2.1 Något planering och projektering av

om

kraftledningar

Innan ansökan nätkoncession ges in till NUTEK har ett en om

omfattande planeringsarbete och samråd med myndigheter och

enskilda ägt rum. Till grund för planeringen kraftledningar och transformatorstatioav ligger över den framtida elförbrukningen. Prognoserna ner prognoser utarbetas för hela landet kraftledningsägarna och NUTEK. På av regional och lokal nivå utarbetas också prognoser över den egna belastningsutvecklingen Vattenfalls regionala enheter samt övriga av kraftföretag. Utredningsresultaten underlag för kraftföretagets ger

beslut eventuell utbyggnad. Projekterings- och byggnadstiden för

om ledning eller transformatorstation har beräknats till 4-6 år. en en Projekteringsarbetet för kraftledning inleds med att preliminära en ledningssträckningar tas fram kartstudier. Härvid väger man in genom hänsyn till topografi, bebyggelse, sjöar, befintliga kraftledningar, fornminnen, bevarandeintressen, vägar, järnvägar, militära synpunkter, flygfält och teleledningar. Tätorter undviks liksom, om möjligt, närhet till enskild bebyggelse. Sedan arbetat fram ett huvudförslag till ledningssträckning, man förslaget för länsstyrelsen i anslutning till det samråd som, presenteras enligt vad tidigare nämnts, skall ske enligt 20 § naturvårdslagen. som

Samråd sker även med kommuner som berörs, skogsvårdsstyrelse och lantbruksnämnd samt med väghållningsmyndigheten. De föreslagna

ledningssträckorna diskuteras även med Försvarsmakten, Post- och

86 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

telestyrelsen, telenätsoperatörerna Telia AB m.fl., Banverket, Luft-

fartsverket och Sjöfartsverket. Av särskild vikt är givetvis samråd med berörda fastighetsägare och information till närboende. Detta sker dels vid informationsmöten i anslutning till att föreslagen ledningssträckning presenteras för länsstyrelse och kommun, dels vid personliga kontakter. Vad som nu sagts gäller överföringsledningar i storkraftnätet och de regionala näten men i princip även de lokala näten. Här blir det dock ofta ett förenklat förfarande om det finns nätkoncession för område.

3.2.2 NUTEK:s prövning vid ny koncession

Detta avsnitt bygger på NUTEK:s handläggning av linjekoncessioner och områdeskoncessioner enligt det äldre systemet. Genomgående används dock den nya terminologin. När en ansökan om nätkoncession kommit in till NUTEK remitteras den till myndigheter och andra som berörs. Närmare bestämmelser härom finns i elförordningen. Viktiga remissinstanser är bl.a. länsstyrelse och kommun, Elsäkerhetsverket och vissa andra myndigheter. Länsstyrelsen hör i sin tur vissa instanser regional nivå såsom väghållningsmyndigheten och lantbruksnämnden. Vidare bör nämnas markägare och i förekommande fall LRF. Kommer erinringar in bereds sökanden tillfälle att yttra sig över dessa. Därefter sker en beredning av ärendet inom NUTEK. Den fortsatta handläggningen och prövningen beror på om det är fråga om nätkoncession för linje eller för område. Gäller det nätkoncession för linje är ledningens sträckning av särskilt intresse. Har exempelvis markägare framfört erinringar mot ledningen får de i sin tur tillfälle att yttra sig över eventuellt nytt material som kan ha tillförts av sökanden. Det förekommer även att NUTEK inbjuder företrädare för markägare, länsstyrelse, kommuner och sökande till överläggningar om t.ex. alternativa ledningssträckningar. Dessa överläggningar kan samordnas med besök platsen. När beredningen avslutats fattas beslut av NUTEK. Vid handläggningen av ärenden om nätkoncession för linje bedömer NUTEK behovet av ledningen och väger samman allmänna, enskilda och ekonomiska intressen ett sådant sätt att olika slags intrång minimeras. Härvid söker NUTEK tillvarata samhällsintressen och privata intressen så att inte enbart företagsekonomiska motiv kommer att bli styrande för planering, byggande och drift av kraftledningar. Gäller det en ledning med högre spänning än 145 kV och någon som hörts i ärendet har motsatt sig att koncession beviljas fattas beslut regeringen. En ansökan nätkoncession som avser en utlandsförav om bindelse skall alltid beslutas av regeringen. Beredningen sker även i dessa fall av NUTEK som därefter överlämnar ärendet till regeringen

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 87

med förslag till beslut. Därvid bereds berörda remissinstanser och markägare tillfälle att framföra erinringar direkt till regeringen. Vid prövningen av ansökan om nätkoncession för område är det företagets struktur kommer i förgrunden. Det måste finnas vissa som nödvändiga funktioner i verksamheten för att företaget skall kunna möta de krav som samhället ställer en eldistributör. Företagets resurser blir därför en huvudfråga vid bedömningen av dess lämplighet att få en nätkoncession för område.

3.2.3 NUTEK:s prövning vid förnyelse av koncession

Som tidigare nämnts innehåller ellagen inga särskilda bestämmelser prövning av ansökan om förnyelse av koncession. Vid den om praktiska tillämpningen har därför frågan uppkommit om detta innebär att omprövning skall vara lika utförlig som när det är fråga om en en koncession. helt ny NUTEK har i en skrift den 15 november 1993 till utredningen redogjort för viss praxis tillämpas vid förnyelse av koncession. som Enligt NUTEK måste i princip samma krav ställas vid förnyelse av en koncession som när det gäller en helt ny ledning. Detta har också

generellt sett varit utgångspunkten för hittillsvarande praxis vad avser

linjekoncession. Ett viktigt led vid prövningen en ansökan om förnyelse av av koncession gäller förhållandet till den fysiska planeringen. NUTEK har framhållit att vid förnyelse av koncession det i några fall har uppstått besvärande effekter när senare detaljplaner inte tagit hänsyn till ledningar faktiskt finns. Enligt NUTEK har dock ännu inte som några olösliga fall uppkommit. Problemen anses senare tid ha minskat i och med att kraftföretagen lagt in i sina rutiner att bevaka och att, i de fall ett planförslag inte är förenligt med företagets intressen, överklaga de rättsligt bindande planer som kommunerna fastställer. Med hänsyn härtill finner NUTEK att bestämmelsen att en koncession får strida mot detaljplan är ändamålsenlig. Vad gäller handläggningsförfarandet vid förnyelse av linjekoncession har NUTEK tillämpat ett förenklat förfarande på så sätt att begärt in någon markägarförteckning. NUTEK har därvid man anfört att servitut och ledningsrätter inte är tidsbundna samt att, i den mån fastigheten bytt ägare eller fastighetsomvandling ägt rum, ledningens fysiska existens har varit känd och accepterad. Enligt vad vi erfarit under vårt utredningsarbete leder omprövningen

vid fråga förnyad koncession i vissa fall till ändrade sträckningar

om

och nya systemlösningar. I en promemoria som i januari 1995

upprättats inom NUTEK för utredningens räkning beskrivs NUTEK:s arbete vid prövning ansökan förnyelse av koncession av om följande sätt.

88 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

Koncessionsmyndigheten medverkar aktivt i arbetet med att åstadkomma förändringar i Iedningssystemen. Sådana förändringar gäller t.ex. samordning av ledningsnät där fler nätägare har ledningar inom samma område. Så har fallet varit t.ex. i Emmaboda där Sydkraft matade i ett industriområde. Efter förhandlingar i samband med linjekoncessionsprövningen ändrades nätet så industriområdet numera matas över det lokala nätet. Behovet av förändringar är inte knutet enbart till ansökningar om förnyad koncession, men accentueras vid dessa tillfällen. Som exempel kan nämnas att i Västervik kring Verkebäcksviken har eldistributionen bedrivits med fem skilda högspänningssystem: 10, 20, 40 och 50 kV. Där sker förhandlingar mellan de olika nätföretagen för att bättre nätstruktur. Avveckling av vissa spänningsnivåer pågår och koncessionsmyndighetenhar under hand informerat företagen om lämpligheten att vidta åtgärder inför kommande koncessionsprövningar. Ett annat exempel är Stockholms Energis ledningar för 220 kV berörande bl.a. Sundbybergs och Solna kommuner där regeringen gett koncessionsmyndigheten ett särskilt utredningsuppdrag att undersöka möjligheterna till förändringar och därvid också begränsat koncessionstiden kraftigt för att understryka önskemålet om ingående överväganden. Inom Sundbybergs kommun har ledningen numera tillsammans med annan kraftledning och vissa av Telias anläggningar ändrats enligt kommunens önskemål. Kommunen har stått för kostnaderna som totalt kom att belöpa till ca 25 Mkr. För ledningsdelen inom Solna kommun föreligger emellertid ännu ingen uppgörelse trots betydande utredningsinsatser. Ledningsägaren är villig att flytta ledningen till nytt läge utanför exploaterings- — området- och också bidra till viss del av kostnaden som uppgår till 50 Mkr. Solna kommun strävar att ett annat alternativ med tunnelförlagda kablar som ersättning för nuvarande friledning. - - - Ytterligare ett exempel där prövningen av förnyad koncession lett till särsklda utredningsuppdrag från regeringen är ledningar inom Ljusnans dalgång, där särskilt Ljusdals kommun yrkat att ändringar skall vidtas. Detta samhälle har genom bebyggelseutvecklingen kommit att beröras av såväl Vattenfalls numera Sverska Kraftnäts och Krångedebolagens befintliga 220 kV ledningar ett besvärande sätt. Utredningsarbete och samverkan mellan koncessionsmyndigheten, ledningsägaren JCh kommunen har lett till betydande insatser som frilagt mark inom tätorten och cess närområde. Här har också nödvändiga systemförändringar inneburit att kommunen fått dessa åtgärder vidtagna utan att behöva bidra till kostnadstäckningen.

3.2.4 Förhållandena i vissa andra länder

Det förekommer sedan länge ett omfattande samarbete mellan de största svenska kraftföretagen och kraftföretagen i framförallt Danmark, Norge och Finland. Utredningen har därför inhämtat vissa uppgifter regelsystemen i dessa länder vad gäller byggandet av om kraftledningar.

Danmark

Vid etablerandet elektriska anläggningar höjspaendingsanlaeg är av flera olika lagar tillämpliga. Till skillnad mot i Sverige finns en

särskild elförsörjningslag lov elforsyning och en elsäler-

om

hetslag ’ lov elektriske staerkströms- anlaeg. Därtill kommer som

om

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 89

i Sverige prövning enligt planlagstiftningen lov om planlaegning och naturskyddslagen lov om naturbeskyttelse.

Enligt elförsörjningslagen krävs särskilt tillstånd bevilling för elektriska anläggningar med spänning över 100 kV. Tillståndet lämnas

särskild myndighet, Energistyrelsen. Det är närmast fråga om

av en behovsprövning. Motsvarande behovsprövning av anläggningar under 100 kV görs Elektricitetsrådet enligt elsäkerhetslagen, vilket av närmare behandlas nedan. Elförsörjningslagen uppställer inga specifika krav för att en anläggning skall godkännas. Vid prövningen aven ansökan bedömer Energistyrelsen anläggningen i förhållande till övriga energiförsörjningssystem och betydelsen för leveranssäkerhet och ekonomi. Enligt vad utredningen erfarit lämnas bevilling för 20-30 år. Förlängning sker sedan regelmässigt utan närmare prövning och närmast som en administrativ rutin. Närmare bestämmelser om elektriska anläggningar finns i elsäkerhetslagen. I denna lag finns såväl säkerhetsbestämmelser som vissa bestämmelser expropriation. Anläggningar med en spänning över om 30 kV skall anmälas till Elektricitetsrådet. De måste då uppfylla de särskilda krav stadgas bl.a. säkerhetsavstånd i förhållande till som om bebyggelse Som redan nämnts skall Elektricitetsrådet även ta m.m. ställning till behovet anläggningen om det gäller en anläggning med av spänning under 100 kV. Expropriation kan ske om frivilliga upplåtelser till mark kunnat åstadkommas.

Enligt planlagstiftningen skall upprättas regionplaner, kommunplasamt lokalplaner. Högspänningsanläggningar på 100 kV och

ner däröver betraktas som större tekniska anläggningar som skall tas upp i regionplan. Det förutsätts därvid att elföretagen underrättar planmyndigheterna sina utbyggnadsplaner. Regionplanerna revideras om vart fjärde år tillägg kan göras för tiden däremellan. Finns men

högspänningsledningar inlagda i en regionplan skall de även inarbetas i kommunplanen. Kommunen är skyldig att verka för genomförandet

övergripande planer vilket sker genom utarbetande av en lokalplan. av

Särskild prövning skall ske enligt naturskyddslagen lov om

naturbeskyttelse. Gäller det anläggning med spänning överstigande en

150 kV skall anläggningen godkännas av Skov- og Naturstyrelsen, i

annat fall amtsrådet. Prövningen ansluter nära till den prövning av

planlagstiftningen. Ofta fastslås i regionplanen endast

som sker genom lednings huvudsakliga sträckning medan resterande prövning sker en enligt naturskyddslagen. Gäller det särskilt stor ledning kan dock en

sträckningen exakt i regionplanen medan prövningen enligt

anges mer naturskyddslagen inskränks till detaljerade förhållanden. Vid mer

godkännandet ledningens sträckning kan krävas att den förläggs

av under jord.

90 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

Norge

Enligt den norska energilagen lov om produksjon, omforming,

överföring, omsetning og fordeling av energie m.v. krävs koncession för att inneha elektriska anläggningar och övriga energianläggningar viss storlek. För att koncessionsplikt skall föreligga för elektrisk av

anläggning krävs att spänningen överstiger 1 000 volt växelström eller

1 500 volt likström. Koncession ges för längst 30 år, vilket antas motsvara den genomsnittliga livslängden för elektriska anläggningar. Beslut om koncession fattas enligt lagen konungen dvs. regeringen men delegeras i stor av omfattning till Olje- og energidepartementet och till Norges vassdragsog energiverk. Vid prövningen ansökan koncession skal det tas hensyn til av om allmenne interesser vill bli berört. Här bl.a. naturskydd, som avses djurliv, friluftsliv samt kommunala intressen. Den som planerar en anläggning skall därför vid utarbetandet av planerna hålla kontakt med

berörda myndigheter. Dessa myndigheter får även yttra sig till prövningsmyndigheten. Vidare gäller skyldighet att utarbeta en

konsekvensutredning avseende inverkan miljön m.m. om det är fråga kraftledning med spänning om 132 kV eller högre och en om längd överstigande 20 km. När koncessionstiden gått ut krävs ansökan om förnyad koncession anläggningen skall fortsätta att vara i drift. Det synes dock saknas om närmare bestämmelser hur en sådan ansökan skall prövas. om Ansökningen kan dock enligt de riktlinjer som utfärdats av myndigheterna göras betydligt enklare än första gången. Vidare gäller enligt dessa riktlinjer att ansökan om förnyad koncession bör skickas omkring månader innan koncessionstiden går ut. sex

Finland

I Finland har nyligen antagits ny lagstiftning elområdet. Bestämmelser nätverksamhet, försäljning av m.m. har samlats i en om särskild lag, Elmarknadslagen, kompletterats med en särskild som elsäkerhetslag. På sätt som i Sverige avses att ge köparen av samma frihet att välja sin elleverantör. Enligt elmarknadslagen får nätverksamhet endast bedrivas med tillstånd elnätstillstånd elmarknadsmyndigheten. Produktion och av

försäljning är däremot inte beroende av tillstånd. Elnätstillstånd

av beviljas tills vidare eller särskilda skäl för viss tid. Enligt vad av en uttalas i förarbetena skall tillstånd i allmänhet beviljas tills vidare. som Det kan dock enligt vad vidare uttalas i en del undantagsfall vara som nödvändigt att begränsa tillståndets giltighetstid. Tillståndet kan under vissa förutsättningar återtas.

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 91

Vad gäller frågan om tillstånd att bygga elledningar skiljer man mellan ledningar som ingår i ett distributionsnät och ledningar i stamoch regionnätet. Med distributionsnät avses ett elnät nominella vars spänning är lägre än 110 kV. Endast för ledningar som ingår i stamoch regionnätet krävs särskilt tillstånd. Innehavaren av ett distributionsnät har genom elnätstillståndet ensamrätt att bygga distributionsnät inom sitt ansvarsområde. Han kan dock medge andra att bygga ledningar inom området. Även vissa andra undantag gäller. Som nyss nämnts är det fråga om ledningar med nominell spänning lägre än 110 kV. Gäller det en ledning för en nominell spänning på minst 110 kV, dvs. ledning inom stam- och regionnätet, krävs särskilt tillstånd av elmarknadsmyndigheten. Lagen anger ingen tidsgräns för ett sådant tillstånd. En förutsättning för tillstånd är att ledningen behövs för att trygga elöverföringen. Vidare sker en miljöprövning. I tillståndet bestäms inte ledningens sträckning. Det förutsätts att reserveringen av mark sker genom region-, general- eller detaljplaneringen. Om ledningen skall byggas någon annanstans än på ett område som reserverats i en plan krävs kommunens samtycke. Sådant samtycke får dock inte vägras om det skulle medföra oskäligt förfång för tryggandet av elöverföringen eller för sökanden.

3.2.5 Något om tillståndsprövning m.m. inom vissa andra

områden av betydelse för samhällets infrastruktur

Teleledningar

Telelagen 1993:597 trädde i kraft den 1 juli 1993. Syftet med lagen är att på en öppen telemarknad ge staten förutsättningar att styra och kontrollera verksamheten telekommunikationsområdet så att de telepolitiska målen kan uppfyllas. Anläggande av telenät kräver inte koncession. Förutom Telia AB finns det några ytterligare ägare till telenät som är att beteckna som allmänt tillgängliga. Tillstånd krävs däremot för rätten att inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla bl.a. telefonitjänst. Sådant tillstånd får avse ett visst område eller hela landet och skall gälla tills vidare. Detta gäller dock inte mobil teletjänst som får tidsbegränsas. Tillståndet får förenas med villkor. Tillståndsvillkor skall gälla för en bestämd tid och får under vissa förutsättningar ändras under löpande villkorstid. Markdispositionen för telenät tryggas antingen genom nyttjanderättsavtal gällande i 50 år alternativt 25 år inom detaljplanelagt område eller genom ledningsrätt, vilken gäller obegränsat i tiden. Inom detaljplanelagt område arbetar man normalt med ledningsrätt kom-

92 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

binerat med särskilt avtal med kommunen. I dessa avtal regleras från fall till fall de närmare villkoren för markdispositionen. Efter överenskommelser med Kommunförbundet har olika versioner av s.k. normalavtal utarbetats. Enligt den senaste versionen, som tillämpats i hundratal fall, har kommunen under tre år från tillkomsten av en ett

ledning för flyttningskostnader och är skyldig att

ny ett ansvar kontinuerligt samråda med Telia AB. Efter tre år och till fem år upp delas kostnaderna lika. Därefter Telia AB för kostnaderna. Om svarar

flyttningen förorsakats exploateringsintresse är dock huvudregeln

av

att exploatören skall svara för flyttningskostnaderna.

Vägar

Tillståndsprövningen vid byggande allmän väg regleras i

av en

väglagen 1971:948 och sker genom fastställande av en arbetsplan.

Planen fastställs Vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om av

Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning hänskjuter Vägverket med avgivande yttrande frågan om fastställelse till regering-

av ens prövning. Arbetsplanen skall innehålla redovisning av den mark som en behöver tas i anspråk för väganordningar och för genomförandet av

vägbygget. Planen skall även innehålla en miljökonsekvensbeskrivning

och de uppgifter i övrigt behövs för att genomföra vägföretaget. som Vid upprättandet arbetsplanen sker samråd i fråga om vägens av sträckning och vägförslagets utformning i övrigt med berörda

fastighetsägare och myndigheter samt andra kan ha ett väsentligt

som

intresse i saken. Inom område med detaljplan eller områdesbe-

stämmelser får våg inte byggas så att den strider mot planen eller bestämmelserna. Motverkas inte syftet med planen eller bestämmelserfår dock mindre avvikelser göras. Samråd skall alltid ske med de na naturvårdsmyndigheter som berörs. Samrådsförfarandet får efter omständigheterna förenklas om arbetsplanen gäller väg är förutsatt i detaljplan eller i områdesbesom stämmelser samt arbetsplanen gäller endast ombyggnad av väg. om Arbetsplanen ställs för granskning. Utställelse erfordras intel de ut situationer där samrådsförfarandet sker förenklat.

Vägrätt uppkommer att mark tas i anspråk med stöd av

genom upprättad och, i förekommande fall, fastställd arbetsplan. Vägrátten

ligger materiellt sett äganderätten nära. Om inskränkning inte gjorts

i arbetsplanen eller i samband med beslut förändring av enskild om väg till allmän innebär vägrätten befogenhet att i fastighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan samt att utvinnas marken. Vägrätten gäller till förmån för staten eller, det ur

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 93

fall särskilt beslutats att en kommun skall vara väghållare i viss omfattning, kommunen. Vägrätten gäller tills vidare och upphör när vägen dras in. Indragning av väg får ske om vägen av något skäl inte längre behövs för det allmänna, exempelvis efter tillkomsten av en ny väg.

Tillståndet för en allmän väg gäller således utan tidsbegränsning och

behovet av vägen omprövas i samband med att frågan om indragning av vägen aktualiseras, vilket praktiskt taget alltid sker på initiativ av väghållningsmyndigheten. Indragning av väg prövas då av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning hänskjuts frågan av Vägverket till regeringens prövning. Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg får ske när så är påkallat ur allmän synpunkt. Anledningen till att om-

läggningombyggnad av väg är påkallad ur allmän synpunkt är i

övervägande antalet fall trafikintresset med förbättrad trafiksäkerhet och framkomlighet som mål. Anledningar i övrigt är utbyggnad av järnvägar och stängning av plankorsningar samt miljöproblem som buller och avgaser vid tätortsutbyggnader.

Järnvägar

I dag saknas i stort sett lagreglering avseende planering, styrning och kontroll ur ett samhälleligt perspektiv järnvägsbyggande. I en nyligen avlämnad proposition prop. 199596:2 föreslås en helt ny lag om byggande av järnväg. Med byggande av järnväg avses i lagförslaget anläggning av en ny järnväg, omläggning av järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järnväg och utläggning av ytterligare spår. Lagens bestämmelser liknar i mycket de regler som gäller för vägbyggen. Grundläggande i förslaget är att alla järnvägsbyggen skall ske enligt en arbetsplan. Denna arbetsplan skall redovisa

uppgifter om berörda fastigheter samt innehålla miljökonsekvens- och genomförandebeskrivningar. Miljökonsekvensbeskrivningen skall vara

godkänd av länsstyrelsen. Samråd skall äga rum med berörda fastighetsägare, kommuner och länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Vid ombyggnad av järnväg som är redovisad i detaljplan eller förutsatt i områdesbestämmelser, får ett förenklat samrådsförfarande tillämpas. En arbetsplan fastställs av Banverket efter ett granskningsförfarande och efter samråd med berörda länsstyrelser. Det åligger Banverket att hänskjuta frågan till

regeringen om verket och någon länsstyrelse har olika uppfattningar.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. Mzrkförvärv för järnvägsändamål sker genom frivilliga överenskommelser, tvångsvis genom expropriation samt genom fastighetsbildningsåtgärder. Beträffande nuvarande lagstiftning för markan-

94 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

vändningen gäller i huvuddrag följande. Enligt plan- och bygglagen skall det i kommunal översiktsplan redovisas hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt naturresurslagen. Länsstyrelsen har i egenskap företrädare för central roll under arbetet med av staten en översiktplanen samrådsförfarande. Genom områdesbestämmelser

järnvägssträckning läggas fast under förutsättning att järn-

kan en viss

vägsändamålet har tagits i översiktsplanen eller är ett riksintresse.

upp Dessa bestämmelser medför varken byggrätt eller rättigheter att lösa in mark, förhindrar åtgärder kräver bygglov samt fastighetsmen som bildning i strid bestämmelserna. Områdesbestämmelser kan mot överklagas till länsstyrelsen. Om kommunen är ense med järnvägs-

byggaren markens användning kan järnvägsändamålet fastställas

om kommunen upprättar och antar detaljplan som fâr genom att en rättsverkan, dvs. kommunen får rätt att lösa marken under vissa

förutsättningar.

Enligt propositionen skall mark enligt fastställd järnvägsplan

som skall användas för järnväg tillgodoser ett allmänt transportbehov som inlösas den skall bygga järnvägen. Fastighetsägare skall ha av som

påkalla järnvägsbyggaren löser in fastighet som enligt

rätt att att

järnvägsplan skall användas för sådan järnväg. Staten äger huvuddelen järnvägsfastigheterna vilka förvaltas av

av SJ medan Banverket har dispositionsrätten till den del av statens

spåranläggningar räknas till infrastrukturen. I begränsad ut-

som sträckning finns det även järnvägar avsedda för allmän trafik vilka ägs än staten. Därutöver finns industri- och museijärnvägar. av annan

3.3 Direktiven och vissa reformkrav m.m.

I direktiven anförs följande vad gäller enklare omprövning av nätkoncession. Bestämmelser tidsbegränsad koncession har om funnits i ellagen sedan lagens tillkomst. Ett syfte med tidsbegränsningen koncessionen skulle kunna omprövas i sin helhet när var att koncessionstiden gick ut. Det har visat sig att sådan omprövning en inte alltid har varit möjlig eller lämplig. Utredaren bör nu överväga i vilken utsträckning det finns behov att införa ett förenklat av

prövningsförfarande vid omprövning av tidigare meddelad nätkon-

cession och lämna förslag till regler ett sådant förfarande. om

Utredaren bör redovisa konsekvenserna av ett förenklat prövningsför-

farande bl.a. intressen avseende markanvändning och miljöhärsyn om kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Kraftverksföreningen har i framställning till Näringsdepartemenen i september 1992 hemställt lagändring på så sätt att det klart tet om framgår bestämmelserna i 2 § 2 ellagen samordning ned att mom. om detaljplaner tillämpning naturresurslagen inte skall vara m.m samt av

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 95

tillämpliga vid omprövning av koncession. Regeringen har i januari

1994 överlämnat denna framställning till oss för beaktande i ut-

redningsarbetet. Kraftverksföreningen har i framställningen bl.a. anfört att bestämmelsen om tidsbegränsning tillkommit uteslutande för att tillgodose statens intresse av att kontrollera eldistributionens

kvalitet. Det är därför enligt Kraftverksföreningens mening endast

detta intresse och inget annat som skall beaktas när fråga uppkommer om förlängning. Kommunförbundet har i en skrift till utredningen den 16 maj 1994 framfört synpunkter och förslag i frågan om omprövning av koncession. Kommunförbundet har därvid bl.a. anfört följande. Det är bl.a. viktigt att frågan om fortsatt koncession kan prövas i mycket god tid innan koncessionen löper ut. Koncessionshavaren skall inte kunna räkna med att koncessionen automatiskt förlängs och att inget händer om koncession söks i sista stund eller för sent. Det bör därför övervägas att koncessionshavaren skall åläggas att t.ex. fem år före koncessionstidens utgång begära förlängd koncession så att olika alternativ hinner prövas i tid om det skulle visa sig att koncession för befintlig ledningssträckning inte längre bör ges. Kommunförbundet har även anfört att den koppling som finns till plan- och bygglagen och naturresurslagen bör behållas även vid omprövning av koncession. En särskild fråga som Kommunförbundet tar upp gäller miljö- och

hälsoskyddsaspekterna. Dessa frågor förtjänar större uppmärksamhet

än för närvarande och det borde därför enligt Kommunförbundet övervägas om inte principerna om bästa lokalisering och bästa teknik

enligt 4 och 5 §§ miljöskyddslagen även skall föras in i ellagen. Det

är enligt Kommunförbundet av stor vikt att alternativa ledningsdragningar redovisas och miljökonsekvenserna belyses. Kommunförbundet har vidare i en skrift till utredningen den 19 december 1994 föreslagit bl.a. följande. 1 § ellagen bör kompletteras med bestämmelser om skyldighet för nätägare att vidta åtgärder för att höja säkerheten mot elavbrott och mot leveransstörningar. I 2 § 3 mom. ellagen bör göras ett tillägg av innebörd att om betydande olägenhet uppkommer med kraftledning som inte förutsågs när nätkoncession meddelades får föreskrivas villkor för att förebygga eller minska olägenheten. Villkoret bör kunna upphävas eller mildras vid ändrade förhållanden. Kommunförbundet har även utarbetat förslag till vissa lagtexter. Vi återkommer i det följande till vad Kraftverksföreningen och Kommunförbundet anfört.

96 Beviljande och förnyelse nätkoncession

av

3 .4 överväganden

Prövning ansökan nätkoncession för ny

3.4.1 av om

ledning eller nytt område

Vi föreslår: ändring bör ske de grundläggande bestämmelserna om

Ingen av nätkoncessioner. Nuvarande regel nätkoncession inte fär strida mot detaljplan om att eller områdesbestämmelserenligt plan- och bygglagen är obehövlig nätkoncession för område och inskränks därför till att enbart vid nätkoncession för linje. avse Nuvarande regel att naturresurslagen skall tillämpas är om vid nätkoncession för område och inskränks därför till att obehövlig enbart nätkoncession för linje. avse

Bestämmelserna om upprättande av miljökonsekvensbeskrivting skall enbart nätkoncession för linje en konsekvens at att

avse naturresurslagen endast skall tillämpas vid dessa koncessionet. bör vid koncessionsprövningen fortlöpande jölja Nätmyndigheten de krav

upp att miljökonsekvensbeskrivningarna motsvarar som

utvecklingen pä miljöområdet ställer.

direktiven skall vi överväga i vilken utsträckning det finns Enligt

införa förenklat prövningsförfarande vid prövning av

behov av att ett ansökan förnyelse nätkoncession. Vi tar i detta sammanlang om av

vissa bestämmelser prövningsförfarandet i fråga om

även upp om nätkoncession för ledning eller nytt område eftersom frågorna har ny samband med varandra. Vidare tar vi här upp vissa frågor om nära aktualiserats Kommunförbundet och som miljöaspekter m.m. som av redovisats i avsnitt 3.3. bestämmelserna nätkoncession finns i 2 § 1

De grundläggande om

En koncession skall ledning ned i och 2 mom. ellagen. avse en bestämd sträckning nätkoncession för linje eller ett huvudsak visst område nätkoncession för område. ledningsnät inom ett Nätkoncession för bestämd tid, längst 40 år. Vad särskilt giller ges denna tidsgräns återkommer vi till den i avsnitt 3.4.2. får meddelas endast anläggningen är lämplig från Nätkoncession om För nätkoncession för område gäller att sådan får allmän synpunkt. endast området utgör med hänsyn till nätverkiammeddelas om en

lämplig enhet. Utöver vissa andra speciella krav för respektive

heten koncession gäller nätkoncession endast får beviljas densom slag av att synpunkt är lämplig att utöva nätverksarnhet. från allmän nämnts övervägdes i den första

De grundläggande krav som nu

vårt utredningsarbete. Dessa överväganden har redovisats etappen av Elkonkurrens med nätmonopol SOU 1993 68. i värt delbetänkande

SOU 1996:108 Beviljande och förnyelse av nätkoncession 97

De ligger nu tillsammans med de ytterligare överväganden som gjordes vid frågans fortsatta beredning i regeringskansliet till grund för den lagstiftning som träder i kraft den 1 januari 1996 prop. 1993942162 s. 61-65. Det finns inte skäl att nu överväga dem på nytt. Utöver de krav som nu nämnts gäller att nätkoncession inte får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Vidare skall naturresurslagen tillämpas. I fråga om dessa krav har vi funnit skäl att överväga de även i fortsättningen bör gälla både för nätkoncession om för linje och nätkoncession för område. När det gäller nätkoncession för linje är prövningen mot detaljplaner och områdesbestämmelser och samordningen med naturresurslagen viktig och självklar. Gäller det nätkoncession för område förhåller det sig enligt vår mening annorlunda. Nätkoncession för område ger rätt att ha ett ledningsnät inom visst område. Till skillnad mot vad som gäller vid koncession för linje avgörs dock vid koncessionsprövningen inte var och hur ledningar skall dras. Införandet år 1957 av begreppet områdeskoncession i ellagen, vilket numera motsvaras av begreppet nätkoncession för område, sågs bl.a. som en betydande förenkling vid koncessionsprövningen. Genom att eldistributionsföretagen detta sätt fick ökad frihet att utan prövning i varje fall dra fram ledningar på landsbygden inom det s.k. närdistributionsnätet befriades koncessionsmyndigheten från en mängd enklare ärenden prop. 1957: 161 s. 45-51. Det är enligt vår uppfattning svårt att se hur en nätkoncession för område kan strida mot plan, områdesbestämmelser eller mot sådana intressen skall tas till vara genom naturresurslagen. Vi har erfarit som att i praktiken tillämpas inte ifrågavarande bestämmelser i koncessionsärenden när det gäller koncession för område. Pâ grund av vad vi nu anfört föreslår vi att de nu nämnda bestämmelserna avskaffas såvitt gäller nätkoncession för område. Att naturresurslagen behöver tillämpas vid nätkoncession för område får

till följd att någon miljökonsekvensbeskrivning behöver upprättas i

dessa ärenden. Ett avskaffande bestämmelserna innebär inte att innehavare av av nätkoncession för område är helt fri från restriktioner när han bygger

ut sitt nät. Vid nybyggnad av elledningar, uppförande av trans-

formatorstationer, ställverk m.m. inom området gäller självfallet även i fortsättningen att koncessionshavaren mäste följa vad som kan ha uppställts villkor av tillständsmyndigheten samt att han måste ta som hänsyn till eventuella motstående intressen som kan lida skada eller olägenhet genom ledningsdragningen jfr prop. 1957:161 s. 30. Vidare måste iakttas vad följer annan lagstiftning såsom som av naturvårdslagen och hälsoskyddslagen. Vad härefter gäller de miljö- och hälsoskyddsaspekter m.m. som framhållits Kommunförbundet gör vi följande bedömning. av 4 15-1192

98 Beviljande och förnyelse av nätkoncession SOU 1995:1048

Till ansökan om nätkoncession skall som nyss nämnts fogas en

miljökonsekvensbeskrivning, vilket följer av den särskilda förordningen 1991:738 om miljökonsekvensbeskrivningar. Som en följd av

vårt nyss gjorda ställningstagande angående naturresurslagens tillämpning bör detta i fortsättningen gälla endast vid nätkoncession för linje. De krav som NUTEK uppställer en miljökonsekvensbeskrivning innebär att den skall vara utförlig och innefatta bl.a. landskapsbeskrivning, omgivningseffekter och ledningsföretagets inverkan landskapet. Vidare skall redovisas samråd om alternativa ledningsstråk med företrädare för de allmänna intressena och samråd med de enskilda intressen som kan bli berörda av den förordade huvudsträckningen. Det skall också redovisas på vilket sätt ledningsägaren att beakta de synpunkter som framförts. Här skall också avser nämnas det samråd enligt 20 § naturvårdslagen som skall ske mellan den skall utföra arbetsföretag kan väsentligt ändra naturmilsom som jön och länsstyrelsen. Ett sådant samråd kan bli aktuellt vid ledningsföretag och ingår då i underlaget för NUTEK:s prövning genom länsstyrelsens yttrande i koncessionsärendet. Vi att miljö- och hälsoskyddsaspekterna får anses väl anser tillgodosedda det beskrivna förfarandet och föreslår därför genom nu i detta avseende. Med hänsyn till frågornas vikt inga nya bestämmelser och den snabba utvecklingen på miljöområdet är det dock angeläget att NUTEK fortlöpande vid koncessionsprövning följer upp att miljökonsekvensbeskrivningarna motsvarar de krav som uppstår genom denna utveckling. Andra frågor som Kommunförbundet tagit upp gäller bl.a. nätägaoch dennes möjligheter att höja säkerheten mot leveransstörningar ren samt förebygga eller minska olägenheter som förutsetts när en nätkoncession meddelades. Dessa frågor hänger samman med att pågående forskning och utveckling inom elöverföringsområdet kan resultera i teknik för t.ex. konstruktion av kraftledningar. Vi anser ny dock inte att ellagstiftningen bör innehålla bestämmelser som särskilt tar sikte dessa frågor. Det är emellertid självfallet angeläget att tekniska framsteg inom kraftledningsområdet tas tillvara och att ellagstiftningen inte uppställer hinder för detta.

3.4.2 Tidsbegränsad nätkoncession eller koncession tills

vidare

Vi föreslår: Systemet med tidsbegränsade nätkoncessioner behålls. Nätkoncession för linje skall som nu ges för högst 40 år. Nätkoncession för område skall ges för högst 25 år.

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 99

Nätkoncession skall, om inte särskilda skäl finns, alltid för 40 ges år linje resp. 25 år område om sökanden inte begär kortare tid.

I detta avsnitt behandlar vi huvudsakligen frågan om huruvida nätkoncession för linje bör vara tidsbegränsad eller inte. När det gäller nätkoncession för område har vi utgått från annat än att en tidsgräns måste finnas. Vi tar dock i detta avsnitt frågan upp om tidsgränsen som anges i lagen för nätkoncession för område även i fortsättningen bör vara 40 år eller om den bör vara kortare. Bestämmelser om tidsbegränsade tillstånd fanns i ellagen redan vid lagens tillkomst. Tillstånden var då som nu begränsade till, i normalfallet, längst 40 år. En närmare redovisning hur frågan hur av om en tidsgräns för koncessioner tidigare har behandlats har lämnats i avsnitt 3.1.4. Att koncessioner gjordes tidsbestämda sågs som en fördel inte minst för koncessionshavaren eftersom det gav viss garanti för att koncessionen skulle gälla oförändrad under denna tid. Detta förutsatte

dock att koncessionstiden var tillräckligt lång. Tidsbegränsningen

utgjorde resultatet av en avvägning mellan å ena sidan koncessionshavarens anspråk att under tillräckligt lång tid ostört driva sin rörelse och å andra sidan statens intresse att kunna ta koncessionen under omprövning på grund av att utvecklingen kraftförsörjningsområdet då inte kunde förutses jfr prop. 1957:161 s. 30-31. Om nätkoncessioner för linje var tidsbegränsade skulle frågan om omprövning vid förnyelse av koncession komma i ett helt annat läge. Förnyelse av koncessionen skulle normalt behöva ske. Däremot torde det i stället krävas bestämmelser som gav möjligheter till viss omprövning vid väsentligt ändrade förhållanden. Ett sådant system gäller exempelvis för vissa tillstånd enligt miljöskyddslagen. Ett tillstånd enligt miljöskyddslagen till miljöfarlig verksamhet gäller i

princip för all framtid. Någon omprövning av själva tillståndet sker

inte bortsett från vissa undantagsfall, t.ex. om tillståndsvillkor åsidosatts eller någon väsentlig olägenhet som förutsågs vid tillståncisgivningen visar sig. Däremot kan omprövning av tillståndsvillkoren ske efter tio år, i vissa fall efter kortare tid. En modell för nätkoncession för linje utan tidsgräns som diskuterats inom utredningen är följande. Konoessionen löper tills vidare men med en möjlighet till omprövning om väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Om en omprövning sker och förnyad koncession endast ges under förutsättning att ledningen flyttas helt eller delvis skall den som har nytta av flyttningen stå för kostnaderna. Med denna modell kan antalet omprövningar av nätkoncessioner förutses komma att minska. Möjligen kommer många koncessionsärenden sorn i dag endast leder till att koncessionen förnyas utan ändringar att helt försvinna och den egentliga prövningen kunna koncentreras till de fall lär verkliga problem aktualiserats. Detta förutsätter dock att

100 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

dessa fall kan avgränsas på ett lämpligt sätt och att ärenden där någon prövning framstår motiverad lätt kan sorteras bort. Hur som omfattande denna hantering skulle bli är svårt att förutse men den torde inte bli obetydlig. Om tidsgränsen slopas skulle nätägarens ställning i förhållande till andra intressen komma att förstärkas avsevärt. Han skulle inte på sätt gäller riskera att själv få bekosta en flyttning av samma som nu en ledning. Andra viktiga frågor uppkommer med ett sådant system är som

under vilka förhållanden omprövning med hänvisning till allmänna

en intressen skall kunna komma till stånd och vem som skall stå för kostnaderna. Ändrade förhållanden kan såväl förhållandet mellan allmänna avse intressen och koncessionshavarens intressen som förhållandet mellan markägaren och koncessionshavaren. Det sistnämnda förhållandet regleras ofta redan ledningsrättslagen om ledningsrärt genom -föreligger eller annat avtal markupplåtelse. Det är här - genom om

ofta fråga ett utpräglat partsförhållande. Vad däremot gäller

om allmänna intressen till följd samhällsutveckling m.m. föreligger inte av

här sätt ett partsförhållande mellan dessa intressen och

samma ledningsägaren jfr 1970: 139 45-46. Det kan därför uppstå prop. s. svårigheter att med hänvisning till samhällsutvecklingen få till stånd omprövning nätkoncession gäller för obegränsad tid. en av en som Som vi tidigare redovisat förekommer inom olika områden tillstånd tidsgräns. Elledningar skiljer sig emellertid från många andra utan sarnhällsviktiga anläggningar. Den bedriver nätverksamtyper av som het kan sägas inneha ett naturligt monopol jfr prop. 199394: 162 s. 1 och ledningarna utgör sina fysiska dimensioner och utsträckgenom ning stora delar landet ofta ett påfallande inslag i landskapsgenom av bilden. Att de är absolut nödvändiga för samhällets existens innebär inte kraftledningsintressena inte kan behöva vägas mot andra att intressen även efter det att ledning gång dragits. Så sker också en en enligt den ordning som gäller i dag. NUTEK har till utredningen inkommit med vissa exempel som visar hur verket hittills arbetat med omprövningar av koncessioner. Verket har därvid framhållit att detta arbete i flera fall leder till ändrade sträckningar och systemlösningar. Dessa exempel har redovisats nya i avsnitt 3.2.3. Ett med nätkoncession för linje utan tidsgräns torde i och för systern sig kunna förenas med möjligheter till omprövning i vissa fall. Ledningshavarens ställning skulle dock som redan nämnts bli avsevärt starkare i ett sådant system. Det framstår som svårt att skapa tillräckliga garantier för ett beaktande av samhällsutvecklingen i ett längre tidsperspektiv tidsgränsen slopades. Härvid bör också om beaktas det pågår överväganden den framtida energipolitiatt nu om kens utfomining och energisystemets omställning. Ett slopande av

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 101

tidsgränsen för nätkoncessioner skulle i detta perspektiv kunna få stora konsekvenser det i vart fall för närvarande är svårt att överblicka. som Sammanfattningsvis anser vi följande. Om tidsgränsen för nätkoncession för linje slopas måste det införas andra möjligheter till omprövning, i vart fall vid väsentligt ändrade förhållanden och om det påkallas allmänna intressen. En fördel med ett sådant system kan av att prövningen kan koncentreras till fall där problem har vara aktualiserats, vilket dock förutsätter att dessa fall kan avgränsas på lämpligt sätt. Nätägarens ställning i förhållande till allmänna intressen kommer dock med ett sådant system att kraftigt förstärkas. Det torde bli svårare att göra dessa allmänna intressen gällande. Ett system med tidsbegränsade koncessioner måste därför anses som nödvändigt för att den övriga samhällsutvecklingen skall kunna beaktas i tillräcklig utsträckning. Genom lång koncessionstid åstadkommes en lämplig en avvägning mot nätägarens intressen. Principen att ge koncessioner för viss tid, tillämpats sedan ellagen infördes, har också visat sig som fungera väl prop. 199394:l62 s. 60. Vad kan övervägas är i stället hur lång tid en nätkoncession som skall gälla. Vi anser dock att det nu är för tidigt att närmare överväga ändring tiden för nätkoncession för linje. Den nu gällande en av längsta tiden, 40 år, måste anses som väl avvägd. Som jämförelse kan nämnas att tiden enligt rörledningslagen är längst 30 år, motsvarande beräknad avskrivningstid prop. 197778:86 s. 88. Skall förenklingar i fråga omprövning av nätkoncession för linje om kunna uppnås bör i stället närmare undersökas om vissa led som ingår

vid prövningen helt ledning kan förenklas eller tas bort vid

av en ny omprövningen. Dessa överväganden gör vi i nästa avsnitt. Vi således att de gällande bestämmelserna om att nätkonanser nu cession för linje skall tidsbegränsad skall ändras. Nätkonvara cession för linje skall även i fortsättningen för högst 40 år. ges En på förhand bestämd tidsgräns kan dock innebära att när frågan förnyelse koncessionen uppkommer är tidpunkten av olika skäl, om av inte kunnat förutses, olämplig. Detta framhålls också i våra som direktiv. För att uppnå ökad flexibilitet i detta avseende föreslår vi vissa ändringar som vi återkommer till i avsnitt 3.4.5. Vi har vidare erfarit att 40 år inte alltid ges trots att ledningsägaren gjort framställning därom. Det finns tendens i tillämpningen att inte en maximitiden 40 år, sannolikt beroende att koncessionsmyndigge heten att den allt snabbare samhällsutvecklingen medför behov menar tätare omprövning. Syftet kan också vara i vissa fall, om ledningen av ingår i ett större ledningssystem där ledningar med olika koncessionstider ingår, kunna ta hela ledningssystemet till omprövning i att upp ett sammanhang. Klart är att 40 år är lång tid under vilken många förändringar i en samhället hinner ske. Det kan därför i vissa fall vara befogat att i ett koncessionsärende besluta kortare tid. Det är t.ex. vanligt att

102 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

intilliggande ledningar i samma system har koncessioner som går ut tidigare. I dessa fall bör nätkoncession normalt kunna meddelas för motsvarande tid. Det är dock angeläget att den som ansöker om nätkoncession även kan räkna med att den tid han ansöker om när det inte finns starka skäl som talar emot det. Vi föreslår därför att bestämmelsen om tidsbegränsning till högst 40 år ändras på så sätt att nätkoncession för linje skall meddelas för 40 år om det inte föreligger särskilda skäl för en kortare tid eller sökanden begär att få kortare tid. Vad härefter gäller nätkoncession för område är tidsgränsen enligt nuvarande bestämmelser för nätkoncession för linje. Även samma som i fråga om dessa koncessioner tillämpas i praxis en betydligt kortare tid. Behovet av tätare omprövning i dessa fall är dock större än i fråga om nätkoncession för linje. Elmarknadsreformen förutsätter fortsatta krav på strukturförändringar bland nätföretagen, så att företagen optimalt kan täcka både tätorts- och glesbygdsområden. Tiden för en nätkoncession för område bör vara avsevärt kortare än 40 år. Enligt vad vi erfarit tillämpas inte koncessionstider längre än 25 år vid områdeskoncessioner. Vi anser att 25 år är en väl avvägd tid och föreslår därför att nätkoncession för område skall bestämmas till denna tid. På samma sätt som gäller vid nätkoncession för linje skall den tid som anges i lagen också meddelas i det enskilda fallet om inte koncessionshavaren begärt kortare tid eller det föreligger särskilda skäl. Strävan efter strukturförändringar kan i vissa fall utgöra särskilda skäl att meddela kortare koncessionstid än 25 år för ett nätföretag som kan förutses uppnå en mer rationell struktur. Ett annat särskilt skäl för en kortare koncessionstid kan vara att nätmyndigheten ifrågasätter ett nätföretags möjligheter att driva verksamheten rationellt.

3.4.3 Allmänna synpunkter på frågan om förnyelse av

nätkoncession

Vi konstaterar: Att en nätkoncession är tidsbegränsad innebär att prövning av en ansökan om förnyelse i princip mäste ske på samma sätt som när det är fråga om ansökan för en helt ny ledning. Framkommer vid prövningen inga avsevärda olägenheter med en befintlig ledningssträckning och strider den mot planer saknas dock skäl att överväga alternativa sträckningar. Det bör dock övervägas om vissa led som ingår vid prövningen av en ny ledning kan uteslutas när det gäller förnyelse av en nätkon-

cession. Dessa överväganden gör i avsnitt 3.4.4.

Om det visar sig nödvändigt att flytta delar av en ledning för att

förnyad nätkoncession skall kunna beviljas och kostnaderna faller

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 103

på ledningsinnehavaren, får de ingå i underlaget vid bestämmandet av ndttarifierna.

Att en nätkoncession är tidsbegränsad innebär med den konstruktion som valts i ellagen att en ny och i princip fullständig prövning skall ske när tiden gått ut och avsikten är att anläggningen skall användas även i fortsättningen. Om nätkoncession skulle beviljas för obegränsad tid uppkommer inte detta problem. Även med ett sådant systern torde det dock vara nödvändigt med vissa möjligheter till omprövning vid väsentligt ändrade förhållanden. Att en omprövning skall vara möjlig det ena eller andra sättet måste anses vara av vikt med hänsyn till den fortgående samhällsutvecklingen och de ändringar i olika avseenden som kan inträda i de förhållanden som är avgörande för elkraftförsörjningen. Vi har i föregående avsnitt funnit att det nu gällande systemet med tidsbegränsade koncessioner därför bör behållas. I föreliggande avsnitt redovisar vi vissa allmänna synpunkter på frågan om förnyelse av nätkoncession. I avsnitt 3.4.4 undersöker vi därefter i detalj vilka förenklingar som kan göras vid omprövning av nätkoncession i det nuvarande systemet med bibehållandet av en tidsgräns. En förenkling av prövningsprocessen när det gäller ansökan om förnyelse av nätkoncession kan ske enligt olika modeller. En modell kan att ett eller flera led som ingår i prövningen första gången vara direkt utesluts vid prövning för förnyelse. Detta bör då framgå av lagen. Skall en förenkling av någon betydelse därvid kunna uppnås bör det gälla sådana led som utgör en väsentlig del av prövningen såsom t.ex. prövningen mot föreliggande planer när det gäller nätkoncession för linje. Ett slopande av ett eller flera led innebär dock samtidigt att man inför ett system där koncessionen i större eller mindre utsträckning, i de delar som omprövas, blir gällande för all framtid. En sådan ordning är i och för sig tänkbar, den förekommer sålunda inom miljörätten, men måste noga övervägas eftersom den bryter med de principer som hittills gällt enligt ellagstiftningen. En annan modell är att den fullständiga prövningen behålls som möjlighet för den prövande myndigheten men att prövningen efter omständigheterna görs mer eller mindre fullständig. Detta är en ordning som delvis inte torde ligga långt ifrån vad som nu gäller i praxis. Denna modell bör dock i så fall ges uttryckligt stöd i lagtexten så sätt att det där anges att vissa led i prövningen kan utelämnas om det framkommer skål för det. En av de viktigaste frågorna som kan uppkomma vid prövning av en ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje gäller om elledningar behöver flyttas för att förnyelse skall kunna ske och vem som skall stå för kostnaderna för flyttningen. Som vi nyss anfört skall prövning mot detaljplan och områdesbestämmelser ske även när det är

104 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

fråga förnyelse koncession. Om en koncession skulle visa sig om av fastställd plan eller fastställda områdesbestämmelser skall strida mot en förnyad koncession vägras. I vissa fall bör koncession dock kunna meddelas under villkor att planen eller omrâdesbestämmelserna ändras prop. 198586:90 206. Det kan också vara så att det finns s. utrymme för att att syftet med planen eller områdesbestämmelseranse inte motverkas. Mindre avvikelser får då göras. na Vid prövning en helt ny ledning måste noga prövas hur den skall av förläggas och alternativa sträckningar övervägas. Gäller det förnyelse bör i första hand undersökas den föreliggande sträckningen innebär om avsevärda olägenheter. Framkommer inga sådana och strider ledningen mot detaljplan eller områdesbestämmelser saknas skäl att närmare överväga alternativa sträckningar. Visar det sig nödvändigt att flytta hela eller delar av en ledning för att förnyad koncession skall kunna beviljas kan hela kostnaden komma att falla ledningsinnehavaren. Utrymmet för förhandlingslösningar måste dock stort, inte minst när koncessionstiden börjar lida anses som mot sitt slut. Det ligger också i sakens natur att förhandlingslösningar underlättas att ansökan förnyad koncession kommer in i god av en om tid innan koncessionstiden löper ut. Gäller det flyttning under löpande koncessionstid uppkommer delvis andra problem och andra frågeställningar. Vi återkommer till dessa frågor i kapitel Vad gäller kostnaderna för flyttning av en kraftledning vill vi även framhålla följande. När kostnaderna faller ledningsinnehavaren utgör de kostnader i nätverksarnheten. Dessa kostnader måste anses sådan beskaffenhet att något hinder inte möter mot att de får vara av ingå i underlaget vid bestämmandet av nättarifferna.

3.4.4 Förenklingar av prövningsförfarandet vid ansökan

förnyelse nätkoncession

om av

Vi konstaterar:

De grundläggande kraven avseende anläggningen och innehavaren

mäste uppfyllda för att förnyad koncession skall kunna m.m. vara beviljas. Vi överväger inte ändring bestämmelserna om prövning mot av detaljplaner och omrädesbestämmelsermed hänsyn till att resultatet

pågående lagstiftningsarbete som rör plan- och bygglagen bör

av avvaktas. Naturresurslagen är inte avsedd att utgöra grund för ingripande under pågående markanvändning.

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 105

föreslår därför: En särskild bestämmelse om förnyelse av nätkoncession införs. ’-‘ Naturresurslagen skall inte tillämpas i den mån ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje avser i huvudsak oförändrad sträckning. Som följd härav behöver bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivning inte tillämpas i den mån ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje avser i huvudsak oförändrad sträckning. Följande förenklingarav prövningsförfarandetbör kunna tillämpas: Länsstyrelseroch kommuner samt sådana nätkoncessionsinneha- — vare som berörs av ledningen bör, på samma sätt som när det gäller ansökan om nätkoncession för en ny ledning, ges tillfälle avge yttrande över ansökan. Fastighetsägare behöver inte ges tillfälle yttra sig annat än om en ändring av ledningssträckningen övervägs. Ansökan om förnyelse av nätkoncession både för linje och för — område skall ges in senast två år före koncessionstidens utgång. Sker detta, gäller nätkoncessionen tills ärendet har avgjorts.

Enligt nu gällande regler kan nätkoncession beviljas att gälla i 40 år vilket måste anses vara en lång tid under vilken mycket kan hända. Vi har i avsnitt 3.4.2 anfört att denna tidsgräns bör behållas. Vad vi nu skall undersöka är om en prövning av en ansökan om förnyelse av en nätkoncession kan förenklas eller om den måste vara lika utförlig och förutsättningslös som när prövningen skedde första gången. Innan tar ställning till hur förenklingar vid omprövningen skall kunna uppnås finns skäl att närmare belysa de olika moment som ingår i prövningsprocessen och hur de regleras samt därefter undersöka om något kan uteslutas eller förenklas vid omprövningsprocessen. Regleringen av prövningsprocessen tar sikte på följande tre frågor.

Den materiella prövningen Vad ansökan skall innehålla Inhämtandet av yttranden

Den materiella prövningen

I 2 § 2 mom. ellagen i dess nya lydelse anges i de fyra första styckena

grundläggande allmänna krav avseende anläggningen, området samt

sökanden vilka måste vara uppfyllda för att koncession skall beviljas. Nätkoncession får sålunda ges endast om anläggningen är lämplig ur allmän synpunkt. Det uppställs också vissa krav spänning när det gäller nätkoncession för linje och på att området skall vara en lämplig enhet när det gäller nätkoncession för område. Vidare får

106 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

nätkoncession endast till den från allmän synpunkt är lämplig ges som att utöva nätverksamhet. Här bör också observeras bestämmelsen i 2 § 3 där det att nätkoncession skall förenas med de mom. anges en villkor behövs bl.a. för att skydda enskild rätt. som De angivna kraven måste självfallet vara uppfyllda även när det nu gäller prövning vid förnyelse av en tidigare meddelad koncession. en I flertalet fall torde det utan större omgång kunna konstateras att så är

fallet. Det bör ankomma på prövningsmyndigheten att avgöra hur

ingående prövningen i dessa hänseenden behöver göras. Enligt 2 § femte stycket får nätkoncession, bortsett från 2 mom. mindre avvikelser i vissa fall, inte strida mot en detaljplan eller

områdesbestämmelser och enligt sjätte stycket skall vid prövning av

frågor meddelande nätkoncession naturresurslagen tillämpas. om av När det gäller prövningen mot detaljplaner och områdesbestämmelgör vi följande överväganden. Till följd vårt tidigare ställnings ser av tagande i fråga nätkoncession för område gäller det följande endast om nätkoncession för linje.

Att planlägga användningen mark och vatten är en kommunal

av

angelägenhet. När förslag till detaljplan upprättas skall samråd ske

med alla kan ha ett väsentligt intresse för förslaget. Planförslaget som ställs också ut och kungörs. Underrättelse om innehållet i kungörelse: skall sändas ut bl.a. till kända sakägare. Hit hör otvivelaktigt innehavare berörda elledningar. Vid denna beredning kommer en av mängd olika synpunkter fram från olika håll. Det är självklart att alla synpunkter sålunda kommer fram inte som kan tillgodoses samt att en avvägning måste ske mellan motstridiga intressen. Ledningsintresset väger naturligtvis i allmänhet tungt men det är ofrånkomligt att elektriska ledningar ibland kan behöva flyttas eller ändras för från allmän synpunkt önskvärd förändring eller att en utbredning bebyggelsen skall kunna genomföras. Ledningsintresset av får då vika. Att detaljplan får den konsekvensen kan inträffa även en

under löpande koncessionstid ledningshavarens ställning bör då

men starkare, särskilt i frågan ansvaret för kostnaderna. Det har anses om

alltså i princip ingen avgörande betydelse om NUTEK förnyar

koncessionen i strid med detaljplan eller inte. Planen gäller och plar-

och bygglagen m.fl. lagar möjligheter att genomföra den.

ger Enligt vad vi erfarit har det förekommit att detaljplaner antagits utan

observerat det inom planområdet funnits elledning.

att man att en

Detta är givetvis olyckligt. Det är emellertid inte ett tillräckligt motiv

för att avskaffa kravet att nätkoncession får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser visar vikten av att ledningshavaren men

bevakar kommunens fysiska planering. Som vi tidigare anfört avsnitt 3.2.3 har kraftföretagen nu lagt n

i sina rutiner att bevaka och att, i förekommande fall, överklaga ce rättsligt bindande planer kommunerna fastställer vilket gjort at som problemen anses ha minskat.

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 107

Frågor om plangenomförande och ändrad markanvändning övervägs nu av Plan- och byggutredningen M 1992:03. Enligt beslutade tilläggsdirektiv Dir. 1994:65 och 1995:90 skall denna utredning bl.a. göra en översyn av lagstiftningen om plangenomförande och utarbeta

förslag till den författningsreglering behövs. Bland de lagar

som som utgör den rättsliga grunden för plangenomförandet nämns bl.a. ledningsrättslagen. I tilläggsdirektiven anförs bl.a. följande.

Det övergripande målet för en översyn av plangenomförandet skall vara att i ett samhällsekonomiskt perspektiv utforma författningsstöd som främjar en god hushållning med landets naturresurser, en väl fungerande infrastruktur med bl.a. rationell markanvändning och ett gott byggnadsbestândmed god livsmiljö till lägstamöjliga m.m. kostnad. Översynen skall bl.a. beakta kraven rättssäkerhet och hänsyn till olika berörda intressen.

Med hänsyn till att resultatet av det pågående arbetet bör avvaktas nu överväger vi inte vidare någon ändring av bestämmelsen att nätkoncession för linje inte får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Vårt ställningstagande att en koncession skall tidsbegränsad vara innebär att en prövning förr eller senare måste ske mot dessa planer. Vi vill dock särskilt framhålla att prövningen skall ske mot gällande,

dvs. fastställda, planer. Koncessionsprövningen bör således inte

avvakta ett vilande planärende. Prövningen bör i många fall kunna göras mycket enkelt. Vi är dock också medvetna om att det vid större ledningar kan handla om rationell markanvändning som bör ses bl.a.ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och där en helhetssyn bör tillämpas. Som framgått övervägs dessa frågor nu av Plan- och byggutredningen. Vi erinrar här även om vad vi anfört i avsnitt 3.4.3 möjligheten om för nätägare att beakta kostnader för flyttning vid bestämmandet av nättariffer. Vad härefter gäller tillämpningen naturresurslagen gör vi av följande överväganden. Naturresurslagens grundläggande syfte är att

främja en användning av naturresurserna är förnuftig för

som

samhället vid en allsidig, samlad bedömning, både i ett långsiktigt och

i ett kortsiktigt perspektiv. Enligt vad som uttalades vid lagens tillkomst är lagen inte avsedd att utgöra grund för ingripande mot pågående användning av dessa resurser prop. 198586:3 l4——15. s. Lagen kan sägas vara framåtsyftande. I de fall en ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje syftar till att ledningen skall stå kvar med i huvudsak oförändrad sträckning vi därför att anser naturresurslagen inte behöver tillämpas. Detta innebär också att någon

miljökonsekvensbeskrivning inte behöver ges in. I praxis tillämpas

redan nu att man endast uppställer krav en mer kortfattad miljökon-

sekvensbeskrivning. Om sträckningen skall ändras i något väsentligt

avseende bör emellertid prövning ske enligt naturresurslagen. En

108 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

sådan prövning bör dock kunna inskränkas till att avse vad som berörs

den ändrade sträckningen. av Vad vi anfört bör i särskild bestämmelse i ellagen om nu anges en förnyelse av nätkoncession. Sammanfattningsvis vi när det gäller prövningen för en anser förnyad koncession prövningen, med de undantag som vi nyss att

förordat, i princip skall omfatta de grundläggande krav som uppställs

för nätkoncession för ledning eller för nytt område i ellagen att ny skall kunna beviljas. Om denna möjlighet fanns skulle detta innebära principen med tidsbegränsade koncessioner, som följer av att de riksdagen nyligen antagna ändringarna i ellagen, mer eller av mindre övergavs. Vi vill dock framhålla att det ligger i sakens natur det vid förnyelse ofta ett enklare sätt kan konstateras att de att en

i lagen uppfyllda. Man har då tillgång till fakta krav som uppställs är

inte fanns när koncessionen första gången beviljades. Särskilt som detta i fall då elledning varit länge i bruk och det vid gäller en

från berörda görs gällande betydande omprövningen parter mera Det anförda innebär i praktiken att koncessionsha-

olägenheter. nu en i regel bör kunna räkna med att koncessionen förnyas. En annan vare ändrade förhållanden kan föranleda mindre ändringar i sak är att ledningens sträckning. Detta bör inte hindra att ärendet behandlas som

förnyelse koncession. Gäller det däremot avsevärda förändringar av i ledningens sträckning kan det i själva verket bli fråga om samma det helt ledning. Vi återkommer i situation som om vore en ny följande avsnitt till den närmare handläggningen.

Ansökningshandlingarna samt inhämtande av yttranden

Den materiella prövningen är styrande för vad ansökningshandlingarna skall innehålla och vilka yttranden som skall inhämtas. Vad ansökningshandlingarna skall innehålla regleras i elförord-

1250. I ansökan nätkoncession för linje skall ningen 1994: en om ny förordningen bl.a. det överföringsbehov som skall enligt uppges

alternativa ledningssträckningar undersökts. Till

tillgodoses samt som skall vid sådan koncession bl.a. fogas en

ansökningshandlingarna beskrivning bestyrkta förteckningar över ägare och

teknisk samt innehavare fastigheter ledningen skall dras fram över eller av av som

sätt behövs för anläggningen. Uppgift skall

fastigheter som annat

också lämnas de överenskommelser som träffats om upplåtelse av

om för ledningar eller de hinder finns mot sådana överenskommark som ansökan nätkoncession för område skall innehålla en melser. En om områdets framtida försörjning med elektrisk ström samt bl.a. plan för

vilket geografiskt område huvudsaklig uppgifter om som avses,

ledningar med spänning som behövs enligt sträckning av samma

Beviljande och förnyelse av nätkoncession 109

planen samt uppgift om den högsta spänning för området som sökanden önskar få fastställd. NUTEK får i det enskilda fallet medge undantag från den uppgiftsskyldighet som föreskrivs eller infordra de ytterligare uppgifter som behövs för att pröva ansökan 9 §. Enligt särskilda bestämmelser skall, som tidigare påpekats, till ansökan nätkoncession ges in en miljökonsekvensbeskrivning. om Sedan ansökningshandlingarna med eventuella kompletteringar kommit in skall prövningsmyndigheten, om ansökningen inte omedelbart skall avslås, enligt 8 § i förordningen inhämta yttrande från

Försvarsmakten, länsstyrelsen i det län som berörs av ansökningen, kommuner som berörs av anläggningen, fastighetsägare eller innehavare fastigheter som ledningarna dras av fram över eller av fastigheter som annat sätt behövs för anläggningen, andra sakägare än som anges under och 6. innehavare av nätkoncession som berörs av anläggningen.

Därutöver remitteras ansökningen till Elsäkerhetsverket samt vissa andra myndigheter som kan vara berörda. Vad först gäller ansökningshandlingarna kan det när det gäller

förnyelse nätkoncession förhålla sig så att vissa uppgifter, som

av måste obligatoriska vid ansökan om koncession för en helt anses som ny ledning inte alltid är erforderliga. Som viktigt exempel kan här

nämnas uppgifter alternativa ledningssträckor. Sådana uppgifter

om

skall dock självfallet lämnas in om det under prövningsförfarandet visar sig nödvändigt. I fråga om miljökonsekvensbeskrivningar

tillämpas redan ett förenklat förfarande på så sätt att en sådan beskrivning inte behöver lika utförlig vid ansökan om förnyelse vara som när det gäller ny ledning. När det gäller inhämtandet av yttranden gör vi följande över-

väganden. Som framgått av föregående avsnitt är den materiella prövningen vid ansökan koncession för en ny ledning omfattande.

om

Såväl allmänna intressen vid planläggning m.m. som enskilda intressen

måste beaktas. Vi har i föregående avsnitt funnit att tillämpningen av naturresurslagen kan uteslutas vid förnyelse men att övriga grundläggande förutsättningar måste prövas. En annan sak är, som vi framhållit, att det vid omprövning ofta lättare kan konstateras att en kraven år uppfyllda. Detta gör det emellertid desto viktigare att underlaget för sådan prövning är fullgott. en I fråga länsstyrelser och kommuner samt sådana nätkoncessionsom havare berörs anläggningen bör precis som när det gäller en som av anläggning yttrande inhämtas genom ett remissförfarande. Däremot ny bör formerna i övrigt kunna förenklas.

110 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

Enligt 2 § 3 mom. ellagen skall en nätkoncession förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. Enligt uppgift från NUTEK förekommer villkor sparsamt. Generellt meddelas dock nätkoncession under förbehåll av allmän och enskild rätt. När det är fråga om ledningar där sträckningen inte ändras bör det inte vara nödvändigt att bereda fastighetsägarna tillfälle att yttra sig. Om en begränsad flyttning av ledningen kommer i fråga bör motsvarande sätt endast de fastighetsägare beredas tillfälle att yttra sig berörs flyttningen jfr 16 § andra stycket väglagen. Även i som av övrigt bör formerna kunna förenklas. Vad gäller t.ex. markägarförteckning bör det kunna avgöras av NUTEK när en sådan behövs i ett

ärende om förnyelse.

Slutligen bör framhållas vikten av att ansökan om förnyelse kommer in i sådan tid att prövning kan ske i god tid före koncessionstidens utgång. NUTEK har i sina tidigare riktlinjer för linjekoncession enligt det äldre systemet rekommenderat nio månader i förväg och för områdeskoncession två år i förväg. Kommunförbundet har inom utredningen hävdat att det bör övervägas att ålägga koncessionshavare att t.ex. fem år innan koncessionstiden går ut inkomma med ansökan om omprövning av koncession. Detta för att tid skall ges till att undersöka alternativa lösningar om viss ledningssträcka måste ändras. Vi delar Kommunförbundets principiella uppfattning i fråga om att en ansökan om förnyelse bör komma in i god tid. Vid bestämmandet av denna tid bör följande beaktas. Uppkommer kostnad för t.ex. flyttning av ledningar vid förnyelse koncession kan det, som vi tidigare framhållit, åligga ledningsav ägaren att svara för dessa. Oftast torde dock förhandlingslösningar att föredra. Det bör därför vara av intresse även för ledningsvara ägaren att inkomma med ansökan i så god tid att förhandlingslösningar i dessa frågor kan uppnås. Vi finner att det efter mönster från annan koncessionslagstiftning bör införas bestämmelse i ellagstiftningen som innebär att ansökan en om förnyelse av nätkoncession skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Har sådan ansökan gjorts bör koncessionen gälla tills dess att ansökan slutligt prövas jfr 4 kap. 11 § mineralla— gen. Skulle ansökan förnyelse komma in efter denna tid gäller en om bestämmelsen. Ledningsinnehavaren får då särskilt ansöka om tillfällig förlängning enligt de bestämmelser vi föreslår i följande avsnitt för att koncessionen inte skall upphöra att gälla. En försummelse att i rätt tid ansöka om förnyelse kan alltså medföra merarbete för sökanden. Någon annan påföljd anser vi erforderlig.

Beviljande och förnyelse av nätkoncession lll

3.4.5 Ökad flexibilitet i fråga tidpunkten för förnyelse

om av nätkoncession

Vi föreslår: Nätmyndigheten får under vissa förutsättningar utan remissför-

farande bevilja en tillfällig förlängning för högst fem är aven

nätkoncession. Nätmyndigheten får under vissa förutsättningar på begäran av koncessionshavaren förnya koncessionen och bestämma ny koncessionstid trots att den ursprungliga koncessionstiden inte löpt ut.

Ett av de viktigaste skälen för att en prövning av ansökan om förnyelse av nätkoncession i princip bör vara utförlig är som vi

tidigare framhållit den långa tidsperiod det gäller. Det skulle enligt vår

mening föra för långt att mer eller mindre automatiskt låta en ny och lång koncessionstid börja löpa efter utgången av den första. Det kan emellertid ibland vara så att tidpunkten när koncessionstiden löper ut infaller olämpligt av olika skäl. Som exempel kan nämnas att ledningshavaren planerar att ändra ledningsstrukturen och att utredningar i dessa frågor ännu inte är färdigställda. NUTEK har hittills i dessa fall tillämpat ett system med tillfällig förlängning av koncessionen i högst två år såväl vid linjekoncession som vid områdeskoncession. Prövningen sker då utan remissförfarande. Vi anser att en särskild bestämmelse om möjlighet till sådan prövning bör införas i den nya ellagen. En sådan bestämmelse bör innebära följande. Om ledningshavaren, när koncessionstiden går mot sitt slut, finner att han ännu kan besluta om att ansöka om förnyelse med i huvudsak samma ledningsnät eller om hans ledningsnät behöver förändras, skall han kunna ansöka om tillfällig förlängning. Detta bör kunna ske i form av en enkel anmälan varefter NUTEK fattar beslut om tillfällig förlängning utan remissförfarande för högst fem år. Förlängning bör kunna ske i olika perioder men aldrig mer än sammanlagt högst fem år. Tillfällig förlängning bör kunna meddelas både för nätkoncession för linje och för nätkoncession för område.

Utöver att befästa NUTEK:s praxis i fråga om tillfällig förlängning

anser vi att det behövs ytterligare möjligheter till flexibilitet i fråga om

tidpunkten för en förnyelse. En nätägare kan stå inför en situation när

stora investeringar i nätet är nödvändiga men kanske endast hälften eller mindre av koncessionstiden återstår. Om exempelvis tio år återstår av koncessionstiden kan koncessionshavaren känna sig obenägen att göra en större investering om han inte vet att förnyelse kommer att beviljas. I dessa fall bör det vara möjligt för koncessionshavaren att begära att nätkoncessionen skall förnyas samma sätt som om koncessionstiden löpt ut.

112 Beviljande och förnyelse av nätkoncession

Följande förfarande bör kunna tillämpas. En nätkoncession är beviljad för 40 år. När tio år återstår är stora investeringar nödvändiga. Koncessionshavaren begär då att koncessionen skall förnyas. NUTEK gör prövning och förnyar koncessionen på samma sätt som en koncessionstiden löpt ut. Detta innebär också att ett förenklat om förfarande kan tillämpas samt att naturresurslagen behöver tillämpas det gäller ledning med i huvudsak oförändrad sträckning. Ny om en koncessionstid 40 respektive 25 år börjar löpa från och med om tidpunkten för förnyelsen alla övriga förutsättningar är uppfyllda. om Om NUTEK inte skulle bevilja en förnyad koncession skall den tidigare beviljade koncessionstiden i dessa fall självfallet fortsätta att gälla.

sou 1995:108

4 Vissa frågor vid återkallelse och

frånträdande av nätkoncession

4. l Tvångsåtgärder vid återkallelse nätkoncession

av m.m.

Vi föreslår.-

En möjlighet skapas för staten att nätkoncession återkallas om en

eller i annat fall upphör att gälla mot ersättning förfoga över ledningen eller ledningsnätet under en begränsad tid, högst fem är. En möjlighet skapas att i vissa fall låta reparera ett bristfälligt

ledningsnät på ägarens bekostnad om denne är villig att själv

ombesörja åtgärderna.

4. l 1 Inledning

. Om koncessionshavare åsidosätter sina skyldigheter kan olika en sanktioner riktas mot honom. Nätmyndigheten har sålunda möjlighet att enligt 2 § 6 andra stycket ellagen förelägga koncessionshavamom. att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen eller enligt meddelade ren villkor. Ett föreläggande kan förenas med vite. I allvarligare fall kan återkallelse av koncessionen ske. Enligt 2 § 6 fjärde stycket kan återkallelse koncession ske mom. av helt eller delvis i följande fall.

Koncessionshavaren åsidosätter i väsentlig mån villkor som givits vid meddelandet av koncessionen.

2. Koncessionshavaren åsidosätter i väsentlig mån de förpliktelser som i 2 § 4 ellagen. Förpliktelser som här avses gäller bl.a. anges mom.

skyldigheten att skäliga villkor överföra ström annan samt att

skäliga villkor ansluta en anläggning inom området.

Koncessionshavaren åsidosätter i väsentlig mån de förpliktelser som

anges i 2 § 7 mom. ellagen. Förpliktelser som här avses gäller

skyldigheten att redovisa nätverksamheten skilt från annan verksamhet, utformningen av nättariffer m.m.

4. Koncessionshavaren har under tre är i följd inte haft ledningen eller ledningsnätet i bruk.

114 Vissa frågor vid återkallelse och frånträdande

Vidare kan en nätkoncession återkallas om koncessionshavaren bryter mot 1 § lagen handel med el, m.m. Enligt denna bestämmelse om

gäller bl.a. att juridisk som bedriver produktion av eller

en person handel med inte får bedriva nätverksamhet. Den som bryter mot ellagens bestämmelser eller mot villkor som meddelats i samband med koncession kan även dömas till böter eller fängelse högst ett år utom i ringa fall. Det finns inga bestämmelser som anger vad som skall ske efter det att en nätkoncession har âterkallats. En viktig fråga i detta sammanhang är givetvis hur en fortsatt överföring skall säkerställas. Innan en återkallelse sker kan det förutsättas att den försumlige koncessionshavaren erinrats om sina förpliktelser samt att ett eller flera vitesförelägganden har meddelats. Att en återkallelse verkligen kommer till stånd torde därför bli aktuellt endast i undantagsfall.

4.1.2 Frågans tidigare behandling

Frågan om tvångsåtgärder för att säkerställa fortsatt elöverföring vid upphörande av koncession har behandlats tämligen utförligt av tidigare utredningar. Någon lagstiftning har emellertid inte kommit till stånd. Den situation som i första hand behandlats har gällt vad som skall ske med eldistributionsanläggning när koncessionstiden gått ut och en således koncessionen upphört att gälla av annat skäl än återkallelse grund av misskötsamhet från anläggningsinnehavarens sida. Av t.ex. rationaliseringsskäl kan det ha bedömts lämpligt att annat företag

övertog distributionen. Åtgärder som övervägts har gällt dels frågan

om tvångsinlösen av anläggningen dels frågan att därefter förmå lämpligt företag att ta över anläggningen om detta inte kan ske frivilligt.

Såväl Elkraftutredningen i betänkandet SOU 1954:12 som 1960 års ellagstiftningsutredning i betänkandet SOU 1966:39 uttalade att

frivilliga överenskommelser var att föredra och att särskilda lagbestämmelser i ämnet därför inte var behövliga. Eldistributionsutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1968:39 Eldistributionens rationalisering att det i 1902 års ellag skulle införas

bestämmelser tvångsöverlåtelse en anläggning i vissa fall.

om av Därvid framhölls att bestämmelserna skulle användas som en sista utväg om frivillig överlåtelse kunde åstadkommas. Utredningen anförde följande s. 110.

På grund av det anförda föreslår utredningen att ellagen tillförs en bestämmelse av innebörd att, när koncessionsmyndigheten beslutat att eldistribution skall överflyttas från en till en annan, den frånträdande distributören skall vara skyldig att, om myndigheten så bestämmer, skäliga villkor avstå sin anläggning så att distributionen utan avbrott kan fortsätta.

Vissa frågor vid återkallelse och frånträdande 115

Vad gällde frågan skulle överta driften ansåg utredningen om vem som att det borde komma i fråga att staten genom koncessionsmyndigheten eller annat statligt ens tillfälligt övertog driften. Den organ borde i stället under koncessionsmyndighetens medverkan överlåtas direkt till den koncessionshavaren i samband med att koncession nye beviljades för denne. För det fall det uppstod svårigheter att få en ny koncessionshavare att överta driften anförde utredningen följande s. 108-109.

Utredningens överväganden i denna fråga har i stället lett till den slutsatsen att den enda tänkbara utvägen är att de större regionala kraftföretagen, vanligen benämnda råkraftleverantörema, frivilligt påtager sig uppgiften att överta distribution som visat sig omöjlig att lägga annan. Dessa företag har erforderliga resurser för ändamålet. Oaktat råkraftleverantörema torde känna ansvar för att eldistributionen överallt blir tillfredsställande ordnad och att alltså envar av dem är villig tillse att konsumenterna inom det egna råkraftförsörjningsområdet fâr erforderlig tillgång till elström, så är det dock från allmän synpunkt angeläget att de uttryckligen binds vid detta sitt ansvar. Enklast vore om råkraftleverantörema ville skriftligen utfästa sig att om och i den mån så påfordras av koncessionsmyndigheten inom sina kraftförsörjningsområden överta eldistribution som tidigare bedrivits av annan och att i samband därmed skäliga villkor också överta den anläggning varom fråga är jämte därtill hörande för verksamhetens bedrivande normalt behövlig egendom. Härvid förutsätts att åtagandet gäller, även om bidrag från det allmänna lämnas och råkraftleverantören sålunda kan få påta sig nödvändiga upprustningskostnaderför att kunna tillfredsställande bedriva distributionen. Det bör dock hållas i minnet, att dessakostnader i sista hand kommer att ett eller annat sätt få övervältras råkraftleverantörens konsumenter. För tydlighetens skull bör sammanfattningsvis betonas att en förbindelse av detta slag är avsedd att åberopas endast i nödfall, nämligen då det visat sig omöjligt att frivillighetens väg säkerställa en viss elförsörjning som bör upprätthállas. Vidare bör framhållas att, såvitt hittillsvarande erfarenheter ger vid handen, tillämpning av lämnad förbindelse kan bli aktuell huvudsakligen när det gäller övertagandet av anläggning som ingår i närdistributionsnät samt av ledning som matar dylikt nät. Utredningen har genom underhandsförfrågningar hos vattenfallsverket och kraftverksföreningen förvissat sig om att råkraftleverantörema i princip är beredda att avlämna förbindelser av ovan angiven innebörd, men att de vill avvakta den slutliga utformningen av ellagen innan förbindelserna avges. Utredningen förordar, att Kungl. Majst uppdrar åt kommerskollegium att omedelbart efter riksdagsbehandlingen uppta förhandlingar med berörda råkraftleverantörer drygt 20 till antalet angåendedet - närmare innehållet i förbindelsema, vilka bör överlämnas till koncessionsmyndigheten.

Efter fortsatt utredningsarbete av Elutredningen I 1971:01, som den 27 januari 1975 avlämnade en rapport med förslag till vissa allmänna riktlinjer för det fortsatta arbetet med omorganisation av eldistributionen, behandlades frågan om vissa tvångsåtgärder i prop. 197576: 100 bilaga 15. Frågan behandlades främst ur aspekten effektivitet inom

eldistributionen och tvångsinlösen i samband med sammanslagningar i detta syfte. Departementschefen framhöll att det inte fanns anledning

att tro att branschens förmåga till självsanering och anpassning till samhällets krav var uttömd och var inte beredd att förorda lagstiftning för att tvångsvis åstadkomma en sammanläggning av eller ett samgående mellan eldistributionsföretag s. 160.

116 Vissa frågor vid återkallelse och fránträdande

Behovet av bestämmelser om tvângsinlösen av eldistributionsanläggningar övervägdes därefter av Statens industriverk. Industriverket farm i sin utredning Distribution och överföring av elkraft SIND PM 1980:9 inte anledning att förorda införande i ellagen av bestämmelser tvângsinlösen av eldistributionsanläggningar. I prop. 198182: 188 om med förslag till lag om ändring i ellagen, vari nyssnämnda utredning behandlades, togs frågan om tvângsinlösen inte upp.

4.1.3 Direktiven m.m.

I vårt delbetänkande Elkonkurrens med nätmonopol SOU 1993:68 anförde vi att frågor kring bl.a. upphörande och återkallelse av koncession samt eventuella tvångsåtgärder vid återkallelse behövde

övervägas ytterligare. Enligt vad som framhålls i våra tilläggsdirelctiv

kan det i vissa fall finnas behov av att helt eller delvis återkalla en nätkoncession. Fall som avses är bl.a. om en koncessionshavtre väsentligen åsidosätter koncessionsföreskrifter eller andra förpliktelser enligt ellagen. Det bör i dessa fall finnas möjlighet att bl.a. av hänsyn till anslutna kunders behov av säkerställa en fortsatt användning av ledningsnäten. Enligt direktiven bör vi nu överväga i vilken utsträckning staten behöver kunna vidta tvángsåtgärder i samband ned återkallelse av nätkoncession och lämna förslag till sådana åtgärder. Vi bör vidare överväga om och på vilka villkor det bör vara möjligt för innehavaren av en nätkoncession att under koncessioinstiten frånträda en meddelad koncession. NUTEK har i skrift till utredningen den 11 november 1593 en närmare utvecklat behovet av regler för situationen när fråiga om återkallelse uppkommit. Myndigheten har inte i något fall âterkalat områdeskoncession eller del därav på grund av att distributör åsidosatt koncessionsvillkor eller distributionsplikt. Myndigheten har dlärenot i ett fall på 1970-talet aviserat återkallelse av områdeskoncessiion om inte distributören inom viss tid uppfyllde i koncessionsbeslutet :angiet villkor. I ett annat fall omkring år 1990 har dock koncessionsrmyndgheten avkortat tiden för gällande koncession för ett privatägt elfiörettg. NUTEK har vidare anfört följande.

I dessaoch andra undantagsfall har koncessionsmyndighetensaknat möjlighet att kmna tillgripa tvängsâtgärder för att förbättra eldistributionen. Det rör sig om eldistiributirer som på frivillig väg inte kunnat förmäs att förbättra en klart otillfredsaställaide distribution. Bl. a. har anläggningarna varit bristfälliga och leverantören har intte kunnat fullgöra sin leveransskyldighet. Också i andra avseendenhar leverantören åsidoatt viktiga krav som lagstiftningen uppställt distributören. l sådanafall anser INutekatt det bör finnas en möjlighet att kunna ingripa mot koncessionshavaren.Erfarenheter vsar att behov av sådant ingripande endast torde behövas i enstaka undantagsfall. Bara att denna möjlighet finns kan motivera koncessionshavaren att vidta erforderliga åátgärter. I dessa fall är det emellertid viktigt att kunna ingripa effektivt för att kunnat komna

Vissa frågor vid återkallelse och fránträdande 117

tillrätta med missförhållanden innebär att konsumenterna inte får tillfredsställande som elleveranser.

NUTEK diskuterar härefter olika lösningar och pekar på tvångsför-

valtning och expropriation. Enligt NUTEK bör dock om möjligt frågan lösas mindre ingripande sätt. Ett sådant sätt kan enligt

ett NUTEK koncessionshavaren i samband med meddelande av vara att koncession åläggs skyldighet att mot skälig ersättning upplåta ledningsnätet koncessionen återkallas eller annat sätt annan om upphör.

4. 1 överväganden

Tvángsinlösen eller förfogande i fråga ledning eller

annat om ledningsnät

En utgångspunkt för våra överväganden är att det även i fortsättningen kommer att möjligt att återkalla en nätkoncession vid misskötsamvara het. Återkallelse bör då ske yttersta åtgärd mot försumlig som en en koncessionshavare. Samtidigt är det viktigt att sådana bestämmelser inframstår i verkligheten helt meningslösa. Det måste med andra te som ord möjligt att använda dem verkningsfullt även om det endast vara

kan gälla i yttersta undantagsfall.

Som framgått den tidigare redogörelsen kan en koncessionshavaav gör sig skyldig till försummelser i allvarligare fall dömas till re som böter eller fängelse enligt 27 § ellagen. Det finns också möjlighet att

meddela förelägganden och förbud kan kombineras med vite.

som Genom detta sanktionssystem kan således försumlig koncessionshaen drabbas olika påföljder. Viteshotet kan också vara ett sätt att vare av förmå honom att vidta olika åtgärder. Även koncessionshavare utsätts för sanktioner är det inte om en säkert att uppkomna brister blir åtgärdade. Det kan då vara angeläget säkerställa fortsatt användning av nätet för att anslutna kunder att en

inte skall bli utan ström. Åtgärder som i dessa fall har diskuterats är

bl.a. tvångsförvaltning. En sådan kan genomföras olika sätt och

eller mindre långtgående. Det bör också vara möjligt för vara mer myndigheterna innan ett tillstånd återkallas och då i att reagera

förebyggande syfte. En grundläggande förutsättning bör givetvis även

då det är fråga ett väsentligt åsidosättande villkor eller vara att om av föreskrifter. Det kan t.ex. gälla ett väsentligt åsidosättande av

underhållet nätdelen uppenbarligen äventyrar funktionen på

av som lång sikt. Å andra sidan måste beaktas att det såvitt kan bedömas är fråga sällsynta undantagsfall som inte bör kräva någon mera om utförlig reglering. När frågan tvångsinlösen diskuterats inom tidigare utredningar om

118 Vissa frågor vid återkallelse och frânträdande

har det varit främst men inte endast ur perspektivet att åstadkomma

en effektiv eldistribution genom sammanslagningar av ur storlekssynpunkt olämpliga distributionsområden. Det är givet att i dessa situationer hänsynen till koncessionshavaren gör sig särskilt stirkt gällande. Vad vi nu har att ta ställning till gäller enligt direktiven endast situationen vid återkallelse på grund av misskötsamhet från loncessionsinnehavarens sida. Vissa grundläggande frågeställningar är dock gemensamma. Förutom hänsynen till elkonsumenterna är det tvâ aspekter nan måste ta ställning till i fråga om tvångsinlösen eller andra tvångsåtgärder. Den ena gäller situationen för den som får sin koncession åerkallad. Skall tvångsinlösen eller andra tvångsåtgärder komma i fråga måste vid ett sådant förfarande beaktas vissa rättssäkerhetskrav, en rättvis värdering av anläggningen m.m. Den andra aspekten gäller vem skall ta över driften vid som anläggningen. Ingen kan tvingas att mot sin vilja ta över en an-

läggning. Eldistributionsutredningen jfr SOU 1968:39 s. 108 ansåg

att det bör komma i fråga koncessionsmyndighcten att staten genom eller annat statligt organ övertar driften. Det bör dock framhållas att det här så mycket gällde tvångsåtgärder vid misskötsamhet. Vad gäller den första aspekten bör beaktas följande. Som närrnts har vid tidigare diskussioner om tvångsinlösen rationaliseringsskäl sätt i blickpunkten. Att av sådana skäl införa regler om tvångsinlösen :an synas tveksamt och någon lagstiftning har heller inte skett. I dessa all är det av många skäl naturligt att i det längsta förlita sig till frivilig medverkan och i vissa fall t.o.m. avstå från planerade åtgärder. Om tvångsinlösen aktualiseras av koncessionshavarens misskötsamhet förhåller det sig emellertid annorlunda. Det är givet att man även här bör i första hand pröva andra lösningar än tvångsmedel. Hänzyn till anläggningens ägare gör sig dock inte lika starkt gällande eftersm han misskött sina åligganden och konsumenterna riskerar bli utanel. Hänsynen till konsumenterna måste i dessa fall anses väga tyngre än

hänsynen till en anläggningsägare som inte kan eller förmår sköta

sna åligganden. En särskild fråga vid inlösenförfarande diskuterades som av

Eldistributionsutredningen gäller värdering av egendomen SOU

1968:39 s. 113-117. En sådan värdering är förenad med stra

svårigheter. Den som tvingas avstå sin egendom är under alla

förhållanden berättigad till ersättning. Detta gäller även den ägare som

i ett eller annat avseende varit försumlig.

Vad härefter gäller den andra aspekten, vem som skall ta över anläggningen, anser vi följande. Som vi redan påpekat kan ingen tvingas att överta någon annans anläggning. I första hand lör naturligtvis, och som redan flera gånger framhållits, eftersträvas att

Vissa frågor vid återkallelse och frånträdande

annat nätföretag lämplig och frivillig överenskommelse övertar genom driften. Om emellertid detta kan åstadkommas och tvångsmedel skall finnas i lagstiftningen återstår ingen annan än staten som då bör kunna t.ex. Svenska Kraftnät. agera genom Det är tveksamt ett system med tvångsinlösen av överföringsanom läggningar bör införas i ellagen. Sådana bestämmelser skulle tynga nu lagstiftningen avsevärt. Eftersom det ofta skulle gälla lös egendom

i dessa fall blev föremål för ett expropriationsliknande förfarande

som är problemställningen komplex. Här bör också beaktas att synen statens rätt att besluta ingripanden i enskildas egendom undergått om förändringar. Särskilt bör nämnas de ändringar i 2 kap. 18 § regeringsformen trätt i kraft den l januari 1995 och som enligt vad som uttalas i propositionen innebär precisering av det egendomssom en

skydd Europakonventionen ger prop. 199394:ll7 s. 13-19

som m.fl.. Å andra sidan vi det trots allt måste finnas reell menar att en möjlighet att lämpliga åtgärder säkra fortsatt elförsörjning genom en alla försök att på frivillig grund åstadkomma detta uttömts och inte om heller vitesförelägganden visat sig verkningsfulla. Det kan här anmärkas att ellagstiftningen i Norge och Finland innehåller bestämmelser som reglerar dessa frågor. Ett alternativ till bestämmelser om inlösen av en anläggning är att staten under en begränsad tid, t.ex. genom en lämplig entreprenör, tar över driften en viss tid för att behövlig elförsörjning skall kunna säkras. Detta bör givetvis ske mot ersättning men med beaktande av

de kostnader som kan uppstå t.ex. för att ny entreprenör skall kunna

ta över och fortsätta driften samt eventuella kostnader för att åtgärda brister i anläggningen med avseende elsäkerhet eller driftsäkerhet. Vi finner lämplig reglering är införa möjlighet för staten att en att att mot ersättning förfoga över ledningen eller ledningsnätet under en begränsad tid. Denna tid bör dock vara relativt lång. Fem år kan vara lämplig tidsperiod. Beslut om sådant förfogande bör fattas av en nätmyndigheten. Beslut om ersättning till ägaren ingår i beslutet om förfogande och

skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Vid be-

stämmandet av ersättningens storlek bör utgångspunkten vara att ersättningen skall vara marknadsmässig.

Vissa andra myndighetsåtgärder vid anläggningshavarensförsumlighet

l föregående avsnitt har vi behandlat frågan om tvångsupplåtelse av en överföringsanläggning vid en återkallelsesituation. Det har därvid varit kundernas situation vid risken för uteblivna elleveranser som stått i förgrunden. Innehavaren kan därvid ha brutit mot sina skyldigheter på olika sätt, såväl genom bristande underhåll av anläggningen som t.ex.

120 Vissa frågor vid återkallelse och frånträdande

genom att vägra upplåta sitt nät på erforderligt sätt. Bristande underhåll av en anläggning innebär emellertid inte bara att kunderna riskerar bli utan el. Anläggningen kan även bli farlig att använda. I dessa fall kan Elsäkerhetsverket ingripa genom förelägganden och i sista hand genom att stänga anläggningen. Den sistnämnda åtgärden är sällan realistisk med hänsyn till konsumenter- En möjlighet som i dessa fall bör övervägas är att införa bena. stämmelser som gör det möjligt för Elsäkerhetsverket att låta utföra erforderliga åtgärder anläggningshavarens bekostnad. Ett tänkbart fall där en sådan bestämmelse kan tillämpas är följande. Underhållet ett ledningsnät har eftersatts under längre tid. Vitesav förelägganden och andra åtgärder har visat sig verkningslösa. Anläggningen riskerar att bli farlig att använda. Av hänsyn till elkonsumenterna kan det komma i fråga att stänga anläggningen. l detta läge beslutar tillsynsmyndigheten att bristerna skall åtgärdas av särskild entreprenör. Kostnaderna tas sedan ut hos den försumlige anläggningsinnehavaren. Redan vetskapen om att tillsynsmyndigheten har denna möjlighet kan vara ett incitament för koncessionshavaren att själv ombesörja åtgärdandet av uppkomna brister. En bestämmelse av denna typ förekommer i annan lagstiftning såsom t.ex. miljöskyddslagen, strålskyddslagen och kärntekniklagen. Den förekommer även i den norska och den finska ellagstiftningen. Vi anser att det i ellagen bör föras in bestämmelser av nu angivet slag. De bör kunna knytas till de bestämmelser som redan finns i ellagen om tillsyn, förelägganden m.m. och utformas samma sätt som motsvarande bestämmelser i t.ex. strålskyddslagen. Att elsäkerhetsåtgärder på detta sätt kan vidtas i en anläggning genom myndighets försorg inverkar inte på innehavarens ansvar enligt ellagen för skador av från anläggningen. De nya bestämmelserna torde endast bli tillämpliga i undantagsfall.

Åtgärder måste dock kunna genomföras även mot koncessionshavarens

vilja. Bestämmelserna i ellagen om tillsyn av anläggningar m.m. ger redan tillsynspersonalen rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Dessa bestämmelser blir således tillämpliga även vid genomförandet av de åtgärder som det nu är fråga om. Beslut som nu avses bör gälla omedelbart samma sätt som nu gäller för andra beslut enligt 1902 års ellag 32 §. Någon särskild bestämmelse därom erfordras därför inte. Talan mot ett beslut bör oavsett detta kunna föras hos allmän förvaltningsdomstol som kan inhibera beslutet om det finns skäl för det. Viktigare torde vara möjligheten att överklaga beslutet att ålägga betalningsskyldighet för genomförandet åtgärderna. Även sådan talan bör föras hos allmän av förvaltningsdomstol.

SOU 1995:l08 Vissa frågor vid återkallelse och frånträdande 121

4.2 Frånträdande av nätkoncession m.m.

Vi föreslår: Nätmyndigheten får på ansökan bevilja ett frånträdande av nätkoncession. Ansökan får beviljas endast om den elektriska anläggning nätkoncessionen avser inte längre behövs för en säker elförsörjning. Koncessionshavare som önskar ta ledning ur bruk för längre tid än tre år utan att frånträda koncessionen skall anmäla detta till nätmyndigheten för prövning. Tillstånd bör ges om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Som följd av förslaget om anmälningsskyldighet och prövning om en ledning skall tas ur bruk slopas nuvarande bestämmelse om återkallelse av nätkoncession om en ledning inte har varit i bruk under tre år.

4.2.1 Gällande rätt m.m.

I detta avsnitt behandlas vissa frågor som uppkommer om en koncessionshavare av något skäl frivilligt vill frånträda sin nätkoncession. Som angavs i avsnitt 4.1.1 kan en nätkoncession återkallas om koncessionshavaren under tre år i följd inte haft ledningen eller ledningsnätet i bruk. Vad som gäller om en koncessionshavare innan dess eller av något annat skäl än att nätet inte är i bruk vill avstå från koncessionen regleras inte närmare. I 2 § 2 mom. sista stycket ellagen regleras endast den situationen att koncessionshavaren vill överlåta koncessionen till annan. Sådan överlåtelse får inte ske utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. NUTEK har i en skrift till utredningen den 3 december 1993 tagit upp vissa frågor kring koncessioner som utnyttjas m.m. NUTEK har därvid anfört bl.a. följande. Det är relativt vanligt förekommande att koncessionshavaren meddelar NUTEK att en ledning som dragits fram med stöd av linjekoncession rivits varvid koncessionen blivit inaktuell. NUTEK upphäver därvid koncessionen utan prövning. Anledning för lagstiftaren att ställa krav på att en koncession skall fullföljas har hittills saknats enligt NUTEK eftersom koncessionshavaren genom att dra fram en ledning tillförsäkrat sig ensamrätt till viss försäljning av el. Detta kommer dock inte att gälla en avreglerad marknad. Nätinnehavaren en avreglerad marknad kommer att ha en reglerad avkastning som ger begränsade incitament att fortsätta bedriva verksamheten. Särskilt när det gäller koncession för linje finns anledning räkna med att en koncessionshavare kan komma att vilja frånträda den helt eller delvis. NUTEK anser därför att det bör skrivas in i den nya ellagen att de

122 Vissa frågor vid återkallelse och frânträdande SOU 1995: 108

skyldigheter följer med koncession gäller koncessionstiden ut. som en Nätmyndigheten bör dock ges befogenhet att efter ansökan pröva om det allmän synpunkt är lämpligt att upphäva koncessionen, helt eller ur delvis. Ett viktigt kriterium bör därvid att förutsättningar vara föreligger att finna en lämplig operatör.

4.2.2 överväganden

De skyldigheter åligger koncessionshavaren gäller koncessionstisom den ut. Detta är grundläggande för hela koncessionssystemet. Det kan då givetvis inte accepteras att han utan vidare kan frånträda koncessionen. Vad bör gälla han inte uppfyller sina skyldigheter som om har diskuterats i föregående avsnitt. Det bör inte heller vara möjligt

han kan överlåta koncessionen till någon utan att detta

att annan prövas av nätmyndigheten. Som NUTEK framhållit kan det dock i vissa fall vara lämpligt att koncessionshavaren på egen begäran kan frånträda koncessionen. Avgörande måste då att det inte drabbar till nätet anslutna elkunvara der. Vi därför att ellagen bör innehålla en möjlighet för nätmynanser digheten att koncessionshavarens begäran upphäva koncessionen. Denna möjlighet bör kompletteras med en bestämmelse som innebär att koncessionshavaren vill ta en ledning eller ett ledningsnät ur om bruk för en begränsad tid skall han anmäla det till nätmyndigheten. De bestämmelserna bör utformas så att om en koncessionshavanya vill frånträda en nätkoncession eller ta en ledning eller ett ledningsre nät bruk för längre tid än tre år skall han anmäla det för prövning. ur Begäran att frånträda en nätkoncession bör beviljas om anläggningen inte längre behövs för en säker elförsörjning. Tillstånd till att ta en ledning tillfälligt ur bruk bör ges om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Genom de nya bestämmelserna kommer det alltid att ligga anläggningshavaren att anmäla om en ledning inte längre behövs eller tas bruk. Detta är avgörande betydelse för att bestämmelserna ur av återställningsåtgärder skall få verkan. Skyldigheten att vidta sådana om bör alltjämt knuten till koncessionens upphörande. Underlåtenhet vara att anmäla att en ledning tagits ur bruk bör vara straffsanktionerad med böter. Här bör dock observeras att det förhållandet att en ledning är spänningssatt inte behöver innebära att den skall anses ha tagits bruk. Som exempel kan nämnas ledningar från ett reservkraftverk. ur Den gällande bestämmelsen att en nätkoncession får återkallas nu ledningen inte använts tre år har enligt vad utredningen erfarit om inte tillämpats i någon omfattning. Genom de nya bestämmelser som vi föreslår amnälningsskyldighet behövs den inte heller för att om anläggningshavaren skall bli skyldig att ta bort äldre ledningar som blivit onödiga. Vi föreslår att den avskaffas.

5 Vissa

frågor om flyttning eller annan ändring av elektrisk ledning m.m.

Frågan om byggande och flyttning kraftledningar och andra av elektriska ledningar har under senare år kommit i blickpunkten. Vi har berört vissa mer övergripande frågor kraftledningar i kapitel 3 om eftersom sådana frågor ofta uppkommer i samband med att en ny

kraftledning skall dras fram eller en äldre koncession skall förnyas. Det har bl.a. gällt förhållandet mellan kraftledningsintresset och andra

samhällsintressen. Vad vi kommer att överväga i detta kapitel är mer renodlade frågor om flyttning eller ändring ledning under löpande koncessionstid av ur perspektivet rättsförhållandet mellan den enskilde markägaren, antingen denne är kommun eller enskild, och ledningshavaren. Vi tar bl.a. upp vissa specialfall av flyttning regleras i ellagen. som nu

5.1 Gällande rätt

5.1.1 Rätten att utnyttja mark för elledningar

Starkströmsledningar får, som närmare redovisats i kapitel inte

byggas utan tillstånd, nätkoncession för linje eller för område. Vissa

slags starkströmsledningar är dock enligt 2 kap. 1 § starkströmsförordningen undantagna från koncessionsplikt. Vad vi föreslagit i kapitel

3 och 4 i fråga om förutsättningar för nätkoncession innebär inte m.m.

någon ändring av dessa förhållanden. Den som har områdeskoncession har rätt att dra fram ledningar inom sitt område utan prövning i varje särskilt fall. Svagströmsledningar får dras fram utan särskilt tillstånd.

Enligt telelagen 1993:597 krävs dock tillstånd för rätten att inom ett

allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla bl.a. telefonitjänst.

Rätten att bygga en elektrisk ledning på mark kan grundas annans pa

nyttjanderätt 2. servitut ledningsrätt.

Nyttjanderätt och servitut kan upplåtas avtal. Avtal genom om nyttjanderätt får träffas för högst 50 år. Inom detaljplan är längsta

tiden 25 är. Upplåtelse av servitut får ske utan begränsning till tiden.

124 Vissa frågor flyttning eller annan ändring om

används regel vid upplåtelse mark för Nyttjanderättsavtal som av

och telefonledningar. Servitutsformen är vanligast i fråga om

telegraf-

starkströmsledningar.

1 § expropriationslagen 1972:719 får fastighet, som

Enligt 1 kap.

expropriation tas i anspråk med

tillhör annan än staten, genom nyttjanderätt eller servitutsrätt. kan också bildas enligt bestämmelserna i 7 kap. fastighets- Servitut 1970:988. Från denna möjlighet bortses i detta bildningslagen sammanhang. Ledningsrättslagen 1973:1144 öppnar möjlighet för den som för ledning vill utnyttja inom fastighet att få rätt därtill genom utrymme Ledningsrätten tillkom år 1973 för att användas i stället ledningsrätt.

för ordningen med avtal respektive expropriation. Ledningsrättslagen

bl.a. allmänna teleledningar och elektriska starkströmsledningar gäller koncession fordras. Ledningsrätten uppkommer efter särskild för vilka

handhas fastighetsbildningsmyndigheten. Rätten

förrättning som av vad bestäms vid förrättningen befogenhet att vidta omfattar enligt som åtgärder behövs för att dra fram och begagna ledningen. Den de som gäller för all framtid. fråga flyttning ledning kan aktualiseras av olika an- En om av Ett vanligt fall är att ledningen gär fram över ett område ledningar. efter ledningens tillkomst antagen detaljplan skall som enligt en bebyggas sätt förutsätter att ledningen flyttas. Ett annat ett som trafikled skall anläggas eller att befintlig led exempel är att en ny en skall ändras.

i ledningsrättslagen och

5.1.2 Bestämmelser om flyttning

ellagen m.m.

mån innehavare framdragen ledning är skyldig att flytta I vad en av en

eller ändra ledningen varierar bl.a. beroende på hur markupplåtelsen

skett. Har rätten dra fram ledningen upplåtits genom avtal gäller att i princip vad har överenskommits. som Särskilda bestämmelser flyttning eller ändring av ledning finns om

§ ledningsrättslagen 5 och 5 b §§ ellagen. Enligt dessa

i 33 samt a bestämmelser finns vissa möjligheter ledningars sträckning att anpassa till ändrade förhållanden.

33 § ledningsrättslagen kan vid ändrade förhållanden

Enligt skyldighet för ledningshavaren att flytta ledningen. Sålunda uppkomma stadgas ändrade förhållanden, väsentligt inverkar på frågan att om som

ledningsrätt, inträder sedan ledningsrättsfråga avgjorts, kan frågan

om vid förrättning. Därvid kan ledningsrätten ändras eller prövas ny upphävas. Ledningshavaren är berättigad till ersättning för skada som åsamkas honom sådan åtgärd. Kostnaderna härför fördelas genom

Vissa frågor om flyttning eller ändring 125 annan

mellan övriga sakägare efter vad som finnes skäligt. Det bör dock framhållas att ledningshavarens skyldighet att flytta ledningen enligt 33 § endast gäller i förhållande till markägaren. I ellagen regleras frågan om flyttning av elledning endast för vissa speciella situationer samt för ledningar som tillkommit efter expropriation. Sålunda stadgas i 5 a § att innehavare av elektrisk ledning inom bl.a. område för befintlig allmän väg i princip är skyldig att egen bekostnad flytta ledningen om vägens sträckning ändras. I 5 b § regleras allmänt skyldigheten att flytta en ledning tillkommit efter som expropriation och här stadgas bl.a. att ledningsägaren i vissa fall är skyldig att flytta ledningen på egen bekostnad vid ändrade förhållanden. Ellagen ålägger således ledningshavaren en vittgående skyldighet att egen bekostnad ändra eller flytta ledning. Som nyss nämnts kan flyttningsskyldigheten bl.a. bero på hur markupplåtelsen skett. Eftersom situationerna kan variera är samförståndslösningar viktiga. Här bör nämnas att Svenska Elverksföre-

ningen, Svenska Kraftverksföreningen och Vattenfall, å sidan, och

ena Lantbrukarnas Riksförbund å andra sidan år 1991 träffade avtal om kraftledningsintrång. Avtalet syftar till att reglera frågor rörande

framdragande och bibehållande av överföringsledningar ovan mark för

20 kV och högre spänningar. Det innehåller dock inga speciella

bestämmelser om flyttning.

Vad gäller teleledningar har som redovisats i kapitel 3 Kommun-

förbundet tagit fram ett s.k. normalavtal med Telia AB flyttning

om av teleledningar. Enligt vad utredningen erfarit pågår överläggningar mellan Kommunförbundet och bl.a. Svenska Elverksföreningen i fråga om upplåtelse av kommunal mark för ledningar. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas att när nätkoncession upphört är den som senast haft koncessionen skyldig enligt 3 § 1 mom. ellagen att ta bort ledningar m.m. om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt.

5.1.3 Vissa andra bestämmelser intresse av

Enligt 1 kap. l § expropriationslagen kan särskild rätt, dvs. bl.a. servitut och nyttjanderätt som tillkommer annan än staten, upphävas eller begränsas genom expropriation. När en fastighet exproprieras med äganderätt gäller som en huvudregel att särskild rätt som tillkommit genom frivillig upplåtelse upphör att gälla medan annan särskild rätt inte påverkas av expropriationen. Om särskild rätt en upphävs eller begränsas får innehavaren ersättning för skada och intrång enligt bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen. Enligt 6 kap. 17 § plan- och bygglagen 1987: 10 får kommun en i samband med plangenomförande lösa mark, skall användas för som allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Även mark annan

126 Vissa frågor flyttning eller annan ändring om

skall användas för än enskilt byggande får under vissa

som annat förutsättningar lösas. Besväras marken särskild rätt får rättigheten av

lösas. Även här gäller expropriationslagens ersättningsbestämmelser.

Med stöd 52 § väglagen 1971:948 kan länsstyrelsen förordna av anordningar finns vid väg, däribland ledningar, vilka kan att som inverka störande trafiken, skall tas bort eller att någon annan åtgärd skall vidtas. Den skada åtgärden medför för ledningshavaren skall som i så fall ersättas väghållaren 63 §. av

Slutligen kan enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen servitut

begränsas, flyttas eller upphävas bl.a. när ändrade förhållanden inträtt. Servitutshavaren har rätt till ersättning. Vi behandlar inte vidare de nämnda bestämmelserna. Sammannu de vidsträckta möjligheter hänsyn till främst allmänna taget ger att av intressen upphäva eller ändra särskild rätt att dra fram och bibehålla elektrisk ledning. Det kan värt att påpeka att innehavaren inte en vara i något fall behöver finna sig i att rätten upphävs eller ändras utan att

han får ersättning för skada.

5.2 Direktiven m.m.

I direktiven anförs bl.a. följande. Beträffande vissa frågor rör relationen mellan ledningshavaren som och andra intressenter är den rättsliga situationen oklar. Det gäller frågan skall betala flyttning av kraftledning om t.ex. om vem som marken planeras att användas för annat ändamål. Utredaren bör

analysera behovet kompletterande regler beträffande relationerna

av mellan ledningshavaren och andra intressenter samt i förekommande

fall lämna förslag till sådana. Vidare har Kommunförbundet inom utredningen anfört att det enligt förbundets mening finns behov att införa en allmän regel om av flyttning elledning i ellagen. Vi återkommer till detta i våra av överväganden.

5.3 överväganden

Vi konstaterar:

I vad mån innehavare framdragen elektrisk ledning är

en av en skyldig flytta eller ändra ledningen varierar, bl.a. beroende på att

hur markupplåtelsen skett nyttjanderätt, servitut eller ledningsrätt.

Upplåtelse mark för ledningar sker i allt väsentligt med av numera stöd av ledningsrätt. Bestämmelser flyttning ledningar finns i ledningsrättslagen om av I 973 :11 44. Innebörden är bl att kostnader som uppstår om en .a.

Vissa frågor om flyttning eller ändring 127 annan

flyttning av ledningen framtvingas, inte skall bäras ledningens av innehavare utan av de sakägare som har nytta åtgärden. av

Bestämmelser om flyttning av ledningar finns även i ellagen och

reglerar där vissa specialsituationer. Sålunda stadgas att innehavare av elektrisk ledning inom bl.a. område för befintlig allmän väg i princip är skyldig att på bekostnad flytta ledningen egen om vägens sträckning ändras. Vidare regleras i ellagen frågor om

flyttning av ledningar som har tillkommit efter expropriation.

Bestämmelseri expropriationslagen 1972:719, plan- och byggla-

gen 1987-10, väglagen 1971:948 och fastighetsbildningslagen

1970:988 ger sammantaget vidsträckta möjligheter hänsyn att av till främst allmänna intressen upphäva eller ändra särskild rätt att

dra fram och bibehålla en elektrisk ledning.

Vi finner:

Bestämmelserna i ledningsrättslagen skyldighet att flytta ledning

om

och om kostnadsansvaret vid flyttning är väl avvägda. De bär

ändras.

Bestämmelsernai ellagen om flyttning av ledningar avskaffas, vilket innebär att bestämmelserna i ledningsrättslagen flyttnings-

om skyldighet och om kostnadsansvar skall tillämpas när ledningsrätt

föreligger. Detta är oftast fallet vid större ledningar.

Nya eller kompletterande bestämmelser om flyttning elledningar

av

är erforderliga.

5.3.1 Ledningsrättslagens bestämmelser om flyttning

Enligt 33 § ledningsrättslagen gäller att om, sedan ledningsrättsfråga

avgjorts, ändrade förhållanden inträtt väsentligt inverkar som

frågan, så kan denna prövas vid förrättning. Därvid kan lednings-

ny rätt ändras, upphävas och om det sker med anledning upphävanav det,upplåtas. Avser förrättningen ledning för vilken koncession har en

meddelats, får förrättningen inledas koncessionsmyndigheten

om medger det. Ledningens innehavare är berättigad till ersättning för skada som åsamkas honom. Kostnaderna härför fördelas mellan övriga sakägare efter vad som är skäligt. I förarbetena prop. 1973:157 s. 114-117 framhölls bl.a. att det med den snabba utveckling vi har olika områden i samhället är uppenbart att det finns ett påtagligt behov att kunna olika av anpassa ledningars sträckning till de ändrade förhållanden kan inträda som

efter den tidpunkt då ledningsrättsupplåtelsen ägde rum. Det anfördes

vidare att ändrade förhållanden kan åstadkomma ledning medför att en mycket större olägenheter för de berörda markägarna än vad som var fallet vid ledningens tillkomst. Ledningen kan också framstå ett som

128 Vissa frågor flyttning eller annan ändring om

rationell planläggning och fastighetsbildning. Ändring eller

hinder mot borde dock få ske endast under förut-

upphävande av ledningsrätt

sättning de ändrade förhållanden åberopas har väsentlig av att som inverkan i det särskilda fallet. Man måste sålunda enligt departementschefens mening skapa garantier för att ledningsägaren bara i undantagsfall, och under förutsättning att starka skäl talar för det, av åläggs att ta bort ledning eller ändra dess sträckning. I fråga ersättning för kostnader uppkommer på grund av om som

ändring eller upphävande ledningsrätt anförde departementschefen

av bl.a. följande prop. 1973:157 s. 117.

har tillkommit efter prövning under hänsynstagande till både Ledningsrätten en noggrann allmänna och enskilda intressen och bör därför skänka ett visst mått av trygghet. Det varit genomgående princip i den marklagstiftning som nyligen genomförts att har en ersättning skall betalas, intrång sker i pågående markanvändning. Jag förordar om därför, de kostnader uppkommer grund av ändring eller upphävande av att som ledningsrätt skall fördelas mellan de sakägare som har nytta av åtgärden efter vad som skäligt. Detta betyder i praktiken, att kostnaden för t.ex. flyttning av ledning kan anses med anledning bebyggelse det område där ledningen går fram kommer att av en utgöra kostnad för exploatering av området i fråga. en

Vad först gäller frågan skyldighet att flytta eller ändra en ledning

om vi det ligger i sakens natur att det inte är möjligt att i detalj anser att när sådan skyldighet föreligger. Hänsyn måste tas till ange en omständigheterna i det särskilda fallet. Avgörande är om olägen-

heterna ändrad sträckning från allmän eller enskild av en m.m. synpunkt överväger fördelarna. Enligt vår mening är bestämmelserna

i 33 § ledningsrättslagen väl avvägda på denna punkt. Som anfördes i 1973:157 har det varit en genomgående

prop.

grundsats i den marklagstiftning tillkommit under senare år att

som ersättning skall betalas intrång sker i pågående markanvändning. om

Här kan också erinras de ändringar i 2 kap. 18 § regeringsformen

om

nyligen antagits och syftar till att stärka egendomsskyddet för

som som den enskilde. Vi alltså att det inte finns skäl att ändra beanser stämmelserna rätt till ersättning för skada när ledningsrätt ändras om eller upphävs.

5.3.2 Bestämmelserna i ellagen

De nämnda bestämmelserna i ellagen 5 § 1 och 2 mom. fick sin a nuvarande form år 1970 prop. 1970:139. Vissa motsvarande

bestämmelser fanns tidigare bl.a. i starkströmskungörelsen. Som huvudregel 1 mom. gäller att innehavare av ledning som dragits fram inom område för befintlig allmän väg, till farväg nyttjad enskild väg, järnväg, spårväg, kanal eller sådan vattentrafikled annan

trafikled är skyldig att bekostnad ändra ledningen, om det

egen

Vissa frågor om flyttning eller annan ändring 129

behövs för att trafikleden skall kunna ändras. Det är endast i det fallet trafikleden fanns var befintlig när ledningen drogs fram att — det ansetts motiverat att ålägga ledningens innehavare att vidta som och bekosta åtgärder skall möjliggöra en ändring av trafikleden som

prioritetsprincipen. Tanken är att man vid ledningens framdragande

kunnat dra nytta att trafikleden fanns prop. 1970:139 s. 41-42. av Undantag i fråga kostnadsansvaret görs för det fall att ledningen om dragits fram för att överföra kraft för belysning av allmän väg. Ansvaret åvilar i detta fall väghållaren. Har ledningen även annat syfte överföra kraft för belysning allmän väg skall kostnaden för än att av ändring ledningen fördelas mellan ledningsinnehavaren och av väghållaren efter vad som är skäligt. Undantag i fråga om kostnadsansvaret gäller vidare för det fall att åtgärd vidtas beträffande ledningen där denna korsar trafikleden. I korsningsfallet ledningens innehavare inte ha haft någon nytta av anses att trafikleden fanns, då ledningen drogs fram. Innehavaren av ledningen är därför pliktig att vidta nödvändiga åtgärder men kostnaden åvilar väghållaren med undantag dock för kostnaden för åtgärd gäller flyttning stolpe, stag eller liknande anordning. som av Bestämmelserna i 5 § ellagen gäller alla elledningar oavsett om de a tillkommit med stöd avtal, expropriation eller ledningsrätt. De av skiljer sig från 33 § ledningsrättslagen i två hänseenden. För det första sker enligt 5 § ingen avvägning mellan olägenheter och fördelar av a en ändring av ledningen. För det andra är ledningshavaren enligt huvudregeln skyldig att bekosta de åtgärder beträffande ledningen som behövs. För vår del vill vi allmänt framhålla att elektriska ledningar i dag är lika nödvändiga för samhällets funktion som vägar och andra trafikleder. Den starka ställning som trafikledsintresset fått gentemot ledningsintresset kan därför ifrågasättas. Många av upplâtelserna av rätt att dra fram ledningar inom område för trafikled har tillkommit genom frivilliga avtal mellan den som förvaltar trafikleden och ledningshavaren. I fråga om vågrätt gäller särskilda regler. Vägrätt kan inte upphävas eller begränsas genom expropriation och inte heller får vågrätt rubbas genom ledningsrätt. Den som vill dra fram en elektrisk ledning inom ett vägområde skall enligt 44 § väglagen ha tillstånd till detta. Tillstånd ges i allmänhet av väghållningsmyndigheten. Samma regel gäller för den som skall utföra arbete på en inom vägområdet tidigare framdragen ledning. Enligt vår mening finns det inte skäl att sätt som sker i 5 a § ellagen ingripa i vad som kan vara bestämt i avtal eller tillstånd om skyldighet att flytta eller ändra ledning. Har flyttningsskyldigheten inte reglerats i avtalet eller tillståndet och kan frågan inte heller lösas genom överenskommelse när den senare aktualiseras, finns alltid möjligheten att genom expropriation upphäva eller begränsa rätten att bibehålla ledningen. 5 15-1192

130 Vissa frågor om flyttning eller annan ändring

Vad gäller ledning som har tillkommit med stöd av ledningsrätt vill vi anföra följande. Som förut nämnts får starkströmsledningar i princip inte dras fram utan nätkoncession. I koncessionsärendet sker en avvägning mellan olika motstående intressen. Gäller det nätkoncession för linje fastställs ledningens huvudsakliga sträckning. Vad som har föreskrivits i ett beslut om nätkoncession i fråga om ledningens sträckning gäller vid ledningsförrättning 11 § ledningsrättslagen. I andra fall sker en en avvägning i förhållande till motstående intressen vid förrättningen 6-10 §§. I fråga om ersättning för upplåtelse av ledningsrätt gäller

4 kap. expropriationslagen.

När en ledning har byggts med stöd av ledningsrätt har det alltså skett en avvägning mellan trafikledens och ledningshavarens intressen och ledningshavaren har betalat ersättning för skada och intrång som åsamkas trafikleden. Enligt vår mening finns det då inte skäl att ge trafikleden en så stark ställning som nu är fallet enligt 5 a § ellagen. Beslut om flyttning eller ändring av en ledning bör, menar vi, kunna fattas bara om fördelarna från allmän eller enskild synpunkt överväger olägenheterna. Vad gäller kostnadsreglerna strider huvudregeln mot principen om

att ersättning skall betalas om intrång sker i pågående markanvänd-

ning. Den strider också mot 2 kap.l8 § regeringsformen i dess numera gällande lydelse. Enligt denna skall ersättning utgå bl.a. till den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad sådant sätt att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Den nuvarande kostnadsregeln kan således inte under några förhållanden bibehålls. Enligt vår mening leder det anförda till slutsatsen att 5 a § l och 2 mom. ellagen inte bör omfatta ledningsrättsfallen. 33 § ledningsrättslagen bör i stället gälla även när ledningsrätt upplâtits inom område för trafikled. Det återstår då att behandla det fallet att ledning har dragits fram inom ett trafikområde efter expropriation. Vi tar upp detta fall i samband med att vi behandlar 5 b § ellagen. Bestämmelserna i 5 b § fördes år 1972 utan ändring i sak över från 96 § i 1917 års expropriationslag prop. 1972:109 s. 328-330. De gäller uteslutande ledningar som har dragits fram efter expropriation. Reglerna i 1 mom. första stycket reglerar skyldigheten att ändra, flytta eller ta bort ledning som har dragits fram bl.a. i eller över allmän plats. För tillämpning av bestämmelsen krävs vidare att det visar sig t.ex. att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdseln egendomen eller hindrar någon för samhället nödvändig anläggning. Om de i stycket angivna förutsättningarna är uppfyllda är den som innehar ledningen skyldig att egen bekostnad ändra, flytta eller ta bort ledningen om det behövs för att undanröja hindret eller olägenheten.

Vissa frågor om flyttning eller annan ändring 131

1 andra stycket gäller andra fall än som avses i första stycket. mom. För tillämpning av stadgandet förutsätts att ledningen grund av ändrade förhållanden medför betydande olägenhet för fastigheten. Innehavaren av ledningen är då skyldig att egen bekostnad ändra eller flytta ledningen om det behövs för att undanröja olägenheten och det kan ske utan synnerligt men för ledningen. Bestämmelserna i 2 mom. behandlar det fallet att en fastighetsägare vill få en ledning ändrad eller flyttad för att undanröja olägenhet av ledningen. Om fastighetsägaren vill bekosta åtgärden kan länsstyrelsen ge honom rätt att utföra den, om det är skäligt med hänsyn till olägenheten och det men som uppkommer för ledningen. Om en egendom upphör att vara allmän plats eller vattendrag inom område för vilket finns en detaljplan eller inom fastställt hamnområde så gäller enligt 3 mom. inte längre rätt att bibehålla ledning inom området. Bestämmelserna i 1 mom. första stycket är helt föråldrade och bör redan den anledningen utmönstras ur lagstiftningen. av Bestämmelsen i l mom. andra stycket motsvarar i grova drag 33 § ledningsrättslagen med den viktiga skillnaden att ledningens innehavare är skyldig att på egen bekostnad ändra eller flytta ledningen. Som framgår av prop. 1973: 157 s. 117 överensstämmer detta inte med principen att ersättning skall betalas, om intrång sker i pågående markanvändning. Det är ofrånkomligt att bestämmelsen ändras den punkten. Frågan är emellertid om inte bestämmelsen numera spelat ut sin roll. Den som vill expropriera mark för ledningsändamål har först att utverka tillstånd till expropriation. Frågan om tillstånd prövas av regeringen. Regeringen kan dock överlämna till länsstyrelsen eller, när särskilda skäl föreligger, till annan myndighet att pröva frågan om tillstånd till expropriation, om ansökningen har bestritts eller ärendet från allmän eller enskild synpunkt är av mindre vikt. Ersättningsfrågor m.m. prövas av fastighetsdomstol. Trots att expropriationsförfarandet förenklats anses det vara omständligt och kostsamt. Ledningsrättslagen har tillkommit i syfte att rätten att dra fram och behålla ledning över fastighet skall kunna säkerställas genom ett snabbare och billigare förfarande än expropriation. Lagen trädde i kraft den l juli 1974. Därefter har successivt skett en övergång från expropriation till ledningsrätt. Ledningsrätten har nu helt slagit igenom och såvitt vi kunnat utröna förekommer inte längre expropriation för elektriska ledningar. Det finns därmed inte skäl att i en ny ellag införa någon motsvarighet till 5 b § 1 mom. andra stycket ellagen. Av det sagda följer att vi anser att även 5 a § 1 och 2 mom. har förlorat sin betydelse såvitt avser ledningar som har tillkommit efter expropriation. Bestämmelserna kan därmed helt utgå

132 Vissa frågor om flyttning eller annan ändring

I konsekvens med det sagda behövs enligt vår mening inte heller någon motsvarighet till 5 b § 2 och 3 mom.

5.3.3 Frågan särskild bestämmelse i ellagstiftningen

om en

om flyttning av elledning

Kommunförbundet har inom utredningen tagit upp frågan om det i ellagstiftningen behövs särskild bestämmelse som mer generellt en gäller flyttning elledning. Kommunförbundet har därvid bl.a. anfört av följande. Den omständigheten att 33 § ledningsrättslagen ger ett visst stöd för att aktualisera frågan om flyttning eller ändring av kraftledning under förutsättning att den dragits fram mark som säkrats genom ledningsförrättning, utesluter inte att en generell regel tas in i en ny ellag. Ellagen tar inte hänsyn till på vad sätt mark säkrats för kraftledningsgator. Det bör därför övervägas att föra in en bestämmelkraftledningsintrång. Detta kan t.ex. ske genom införandet av se om bestämmelse möjlighet att villkora koncessionsbeslut om en som ger förutsättningarna ändras på ett sätt inte kunde förutses då som koncession meddelades. Vi har funnit att bestämmelserna i ledningsrättslagen är väl avvägda och att det inte finns skäl att ändra bestämmelserna i denna lag om rätt till ersättning för skada när ledningsrätt ändras eller upphävs. Våra överväganden i det följande bör ses mot denna bakgrund. En generell bestämmelse i ellagen om flyttning av kraftledning skulle kunna innebära ett undantag från ledningsrättslagens till-

lämpningsområde. Vi att detta är mindre lämpligt eftersom

anser ledningsrättslagen bör behållas en sammanhållen reglering av som ledningsrättsinstitutet. Om regeln i stället utformades så att ledningsrättsfallen undantogs skulle den ett mycket begränsat användningsområde med hänsyn till att ledningsrätt nu är så pass dominerande. Inte heller de fall där särskilt avtal markdisposition föreligger bör om regleras särskilt i ellagen. Här bör i stället som utgångspunkt gälla parternas avtal. I detta sammanhang bör också framhållas de bestämmelser i bl.a. plan- och bygglagen som vi redovisat i avsnitt 5.1.3. Vid tillkomsten ledningsrättslagen anförde departementschefen av följande här är av intresse prop. 1973: 157 s. 117. som

Flyttning av ledning vars sträckning fastställts vid ledningsförrättning torde främst komma att bli aktuell i samband med att en detaljplan skall genomföras. Som ett exempel kan nämnas det fallet att ett område, där en större kraftledning går fram, enligt efter ledningens tillkomst antagen stadsplan skall bebyggas ett sätt som förutsätter en att ledningen flyttas. I ett sådant fall är situationen f.n. mycket ofta den att rätten till kraftledningen grundas servitutsavtal. Är marken i enskild ägo fordras då för ett ett genomförande stadsplanen att markägarna får till stånd en överenskommelse med av

Vissa frågor flyttning eller annan ändring 133 om

ledningsägaren flyttning av ledningen. I praktiken betingar sig ledningsägaren då en om ersättning. Är marken i kommunensägo kan kommunen med stöd av 41 § tredje stycket byggnadslagen numera 6 kap. 17 § plan- och bygglagen, vår anm.lösa ledningsägarens servitutsrätt. Enligt min mening finns det inte någon anledning att söka till stånd någon ändrad ordning.

Vi instämmer i detta synsätt. Sammanfattningsvis finner vi att de möjligheter ledningsrättslagen ger tillsammans med de besom stämmelser vi redovisat i avsnitt 5.1.3 är tillräckliga som lagreglering på området. I övrigt bör uppkommande frågor vid flyttning av kraftledning kunna lösas överenskommelser och tolkning av de genom avtal som kan föreligga.

5.3.4 Övriga frågor

Vi behandlar vissa andra frågor regleras i 5 a § ellagen och nu som sammanhänger med flyttning av elledning. som Om ledning har dragits fram inom område för en befintlig en som trafikled föranleder ökade kostnader för trafikledens underhåll skall ledningens innehavare enligt 5 § 3 ersätta kostnadsökningen. a mom. Enligt 5 § 5 gäller vidare att innehavare av starkströmsledning a mom. inom område för järnväg skall ersätta den kostnad och skada som kan

komma att tillfogas järnvägsföretaget genom framdragande, be-

gagnande och underhåll av ledningen. En del de ledningar är aktuella torde ha tillkommit av som nu att den förvaltar trafikleden frivilligt upplåtit rätten till genom som ledningen. Beträffande vägområden gäller att elektriska ledningar inte

får dras fram utan tillstånd väghållningsmyndigheten 44 §

av väglagen. Tillstånd behövs dock inte när tillstånd, t.ex. koncession för ledning, har meddelats enligt lag eller författning och annan

anmälan har gjorts hos väghållningsmyndigheten.

När frivillig överenskommelse har träffats finns det enligt vår mening inte skäl att genom lagstiftning ingripa i avtalsförhållandet. Det finns inte heller skäl att ha särskilda regler för upplåtelser inom vägområden. Frågan får regleras i samband med att tillstånd till

upplåtelse ges.

Som förut framgått kan rätt att dra fram en ledning också grundas ledningsrätt. Från expropriation bortses i detta sammanhang. I fråga ersättning för upplåtelse av ledningsrätt äger 4 kap. om expropriationslagen motsvarande tillämpning 13 §ledningsrättslagen.

Upplåtelse utrymme för ledning är i ersättningshänseende att

av jämställa med inlösen del fastighet. Intrångsersättningen skall av av alltså motsvara skillnaden i marknadsvärde på fastigheten före och efter ledningsrättsupplåtelsen. Visar det sig svårt att fastställa en sådan skillnad i marknadsvärde kan det vara motiverat att bestämma

134 Vissa frågor flyttning eller annan ändring om

ersättningen på grundval separat värdering av den avstâdda av en

marken. Ledningsrättsupplåtelsen kan emellertid orsaka även annan

skada. I princip skall all ekonomisk skada ersättas. Skadan kan bestå

t.ex. i ökade underhâllskostnader. Av 13 § ledningsrättslagen följer att ersättningen skall omfatta all a skada och ersättningen skall bestämmas i pengar att betalas en att gång. Efter särskilt yrkande kan, det är lämpligt, sakägare om hänvisas vid särskild förrättning föra talan sådan ersättning för att om skada och intrång är svår att uppskatta i samband med ledningssom förrättningen. Bestämmelserna i 5 § 3 och 5 avviker från vad som gäller a mom. enligt ledningsrättslagen. Skäl att bibehålla sådan särreglering i en förhållande till trañkleder finns inte. Vi föreslår alltså att bestämmel-

serna utmönstras. I 5 § 4 regleras arbete med ledning inom område för annan a mom. trafikled än allmän väg. Vi att denna bestämmelse bör behållas. anser

6 Elskador och

skyddsåtgärder

Detta kapitel innehåller först avsnitt 6.1-6.4 översiktliga redogörel-

ser för elskador och för de skyddsåtgärder som kan vidtas i syfte att undvika sådana skador. Framställningen syftar till att ge den nödvändiga tekniska bakgrunden för en förståelse av den reglering av

elsäkerhetsfrågorna som finns i ellagen avsnitt 6.5 och för våra överväganden om dessa bestämmelser är lämpligt utformade avsnitt

6.6. Kapitlet utgör härigenom också en nödvändig bakgrund för

kapitel som behandlar frågor om skadestånd vid elskador.

1 Inledning

Elektrisk ström har inneboende egenskaper som kan förorsaka skada på såväl person som egendom. För att så långt möjligt avvärja dessa faror är utförandet och handhavandet av elektriska anläggningar och elektrisk materiel kringgärdade av speciella bestämmelser. Dessa bestämmelser kommer framförallt till uttryck i Elsäkerhetsverkets starkströmsföreskrifter. För varje elektrisk anläggning och användning skall strömmen i enlighet med föreskrifter innehålla bestämda värden i fråga om bl.a. spänning, frekvens och form. Man söker härigenom att så långt som möjligt ge säkerhet mot skada och störningar i elektriska anläggningar. För de elektriska anläggningarna gäller att de skall beskaffade vara och placerade samt brukas sådant sätt att betryggande säkerhet ges

mot skadlig inverkan av elektrisk ström.

Elektriska anläggningar indelas enligt 1902 års ellag i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Eftersom frågan om en närmare definition och indelning av elektriska anläggningar har särskilt stor betydelse för bestämmelserna om skadestånd behandlar vi elektriska anläggningar närmare i kapitel Skador genom inverkan av elektrisk ström kan uppkomma på ett flertal sätt:

genom strömmen i det egna systemet till följd av fel, som inträffat i anläggningen eller i ansluten elmaterial, felaktigt handhavande eller avvikelser i strömmens egenskaper genom överledning mellan olika elektriska system —— genom induktion — genom elektrisk influens. —

136 Elskador och skyddsåtgärder

Årligen inträffar enligt Elsäkerhetsverkets statistik i medeltal ca 10

dödsfall och drygt 200 olycksfall till följd av elektrisk ström. Dessutom omkommer i medeltal 5 personer om året i bränder med elektrisk orsak. Under är 1993 har 16 elolycksfall 9 procent föranlett sjukskrivning under längre tid månad och 134 fall 74 procent under än en högst en vecka. 63 procent av fallen har gällt strömgenomgång

elchock och 37 procent av fallen ljusbågsskada. I det förra fallet har

8 procent och i det 3 procent varit förenade med följdskada i senare form av störtning o.d. Under den senaste tioårsperioden har 57 procent av olycksfallen drabbat yrkesmän och 43 procent lekmän. Flertalet ljusbågsolyckor drabbar naturliga skäl yrkesmän, som gör ingrepp i elanläggav ningarna och initierar en ljusbåge tex vid säkringsbyte, genom oavsiktlig kortslutning med ett verktyg, manövrering av strömförande frånskiljare, etc. När det gäller brandskador under den senaste tioårsperioden har kunnat konstatera, att av totalt drygt 30 000 inträffade bränder man år har i medeltal ca 15 procent varit orsakade av elektricitet. per Osäkerheten är dock stor, dä det finns ett stort antal bränder 25-30 procent, där orsaken inte kunnat fastställas, men där ett inte obetydligt antal torde ha orsakats av elektrisk ström. Av det totala antalet storbränder, dvs. bränder med skador som uppgår till minst 1 miljon kr, har omkring en fjärdedel orsakats av elektrisk ström. Totala skadekostnaden för dessa elbränder har de senaste åren belöpt sig till drygt 300 miljoner krår. I det följande redogörs först för olika slag av inverkan av elektrisk

ström och spänning avsnitt 6.2. Därefter ges avsnitt 6.3 exempel

på de skadefall vanligen förekommer genom påverkan på person som och egendom och genom störning på funktion eller drift.

6.2 Inverkan av elektrisk ström och spänning

6.2.1 Skada till följd av elektrisk ström i den egna

anläggningen

En elektrisk anläggning kan skadas till följd av onormala driftförhållanden och av att skyddsutrustningen är bristfällig eller i övrigt inte fungerar avsett sätt. Bristande funktion hos skyddsutrustningen kan medföra skador på grund översrröm, till följd av överlast eller kortslutning i anav läggningen. Skador kan också uppstå vid höga överspänningar och vid större avvikelser i strömmens frekvens eller kurvform. Vidare kan eftersatt underhåll, t.ex. slitage och dåliga anslutningar mellan

Elskador och skyddsåtgärder 137

strömförande element medföra skadlig uppvärmning, som skadar anläggningen och driften. I avsnitt 6.3 redogörs mer utförligt för olika typer av skador som kan uppstå en elektrisk anläggning.

6.2.2 Överledning

Överledning innebär att ström på ett inte avsett sätt förs över från ett

elektriskt system till ett annat. Sådan överledning inträffar t.ex. då en elledning faller ned elledning, eller då två elektriska en annan anläggningar på grund isolationsfel kommer i elektriskt ledande av kontakt med varandra.

Överledning mellan två faser i samma system benämnes kortslutning

och mellan fas och jord eller jordförbunden ledare, jordslutning.

Ett specialfall överledning i samband med jordslutning som

av inträffat i högspänningsanläggning kan uppstå till följd av förhöjd en markpotential. Förhöjd markpotential orsakas av en tillfällig spänningssättning av marken kring den plats, där jordslutningsströmmen leds ner. Vanligen sker detta vid en ledningsstolpe. Orsaken till spänningssättningen är

markens resistivitet elektriska motstånd. Spänningens storlek är en

produkt av felströmmen och markresistansen. Spänningssättningen kvarstår endast till dess att felströmmen brutits. Högspänningsanläggningar skall vara utförda ett sådant sätt, att felströmmen bryts inom delar av en sekund. En markförlagd elektrisk ledning kabel, som passerar ett område med förhöjd markpotential kan visa sig ha otillräcklig isolation i förhållande till spänningen i den omgivande marken. Därvid kan genomslag i ledningens isolation inträffa. Detta kan medföra dels att ledningen får ett bestående jordfel, som måste åtgärdas, dels att den spänningssätts med en för ansluten utrustning farligt hög spänning. Ett exempel på farlig situation som kan uppstå till följd av en förhöjd markpotential, inte förebyggande åtgärder vidtas, är om följande. En transformator med tillhörande jordtag för ett lågspänningsnät är belägen inom ett område tillfälligt utsätts för förhöjd marksom potential. En till detta lågspänrmingsnät ansluten förbrukningsanläggning med skyddsjordad elutrustning finns utanför området.

Motsvarande gäller om förbrukningsanläggningen är belägen inom

området med förhöjd markpotential och transformatorn utanför detta område. Eftersom transformatorns jordtag spänningssätts vid förhöjd markpotential, spänningssätts därigenom även den från transformatorn utgående skyddsledaren till förbrukningsanläggningen. Detta medför i sin tur att hög spänning uppstår mellan de skyddsjordade en

138 Elskador och skyddsåtgärder sou 1995:108

föremålen i förbrukningsanläggningen och den lokala markpotentialen vid kundens anläggning, som metalliskt kan vara förbunden med en byggnads metallföremål, t ex metallrör, diskbänkar, stålfundament etc. En står marken och håller i en elektrisk maskin kan person som i detta fall utsättas för farlig spänning till följd av att maskinens hölje spänningssätts via skyddsledaren. Ett annat exempel följden av förhöjd markpotential hög spänning uppstår mellan spis och är att en diskbänk, spisen är jordad via elnätet och diskbänken är jordad via om vattenledningen, som har kontakt med lokal jord. En person som samtidigt håller i spisen och i diskbänken kan då utsättas för farlig spänning.

6.2.3 Induktion

En elektrisk ström omger sig alltid med ett magnetfält, vars styrka är direkt proportionell mot strömmens styrka och omvänt proportionell mot avståndet till den strömförande ledaren. Magnetfältet kring en ledare med likström är statiskt medan fältet kring en växelström varierar med strömmens frekvens. Om strömmen i en ledning kortvarigt antar höga värden, t.ex. vid ett jordfel, växer således även magnetfältets styrka i motsvarande mån. Ett magnetfält som inte är statiskt inducerar en spänning, som i sin tur driver fram en ström i elektriskt ledande föremål, exempelvis en elektrisk ledning eller rörledning. Den inducerade spänningens storlek är beroende av magnetfältets storlek och dess tidsderivata, dvs. hur snabbt fältet ändrar sig i tiden. Spänningens storlek är dessutom beroende hur stor sträcka av ledningen som är belägen inom det av påverkande magnetfältet. Magnetfält som härrör från en likström inducerar ingen spänning, annat än vid slutning och brytning av strömmen, då strömmens och därmed fältets storlek plötsligt förändras. Vid jordslutning av en ledning för växelström får magnetfältet hög styrka och inducerar därför en hög spänning i den andra ledningen. Om jordslutningsströmmen dessutom innehåller en ström med stor tidsderivata, t.ex. från en åskblixt, kan fältet och därmed den in-

ducerade spänningen i den andra ledningen anta mycket höga värden.

Den inducerade spänningen i en ledning kan själv eller genom den ström den framdriver åstadkomma skada anläggningens isolation, på ledningen själv eller anslutande ledningar och på komponenter i systemet. Spänningen kan även medföra funktionsstörningar hos anläggningen och ansluten utrustning. Även från jord isolerad rörledning kan anta sådan spänning, att en en person kan skadas vid beröring av den. De skador som nu beskrivits kan uppkomma långt från det ställe där den ursprungliga störningen inträffade.

Elskador och skyddsåtgärder 139

6.2.4 Elektrisk influens

Influens innebär påverkan från en anläggning genom dess potentialskillnad spänning i förhållande till annan anläggning eller annat föremål. Om två elektriska anläggningar eller ledningar, varav det ena föremålet kan utgöras av marken, har olika spänning, uppstår ett elektriskt fält i rummet mellan dem. Ett elektriskt ledande föremål, t.ex. en elledning, som befinner sig i fältet blir därvid uppladdat, proportionellt mot spänningen i den andra ledningen. Detta kallas ofta även kapacitiv spänningssättning. Sålunda kan en elektrisk ledning bli kapacitivt spänningssatt av en annan, spänningssatt parallellgående ledning, även om denna andra ledning inte för tillfället för någon ström.

6.3 Skada till följd av elektrisk ström

6.3.1 Skada på person och egendom

Elektrisk ström kan åstadkomma skada på person och egendom. skadeverkningar kan uppstå genom strömgenomgång, genom värmepåverkan från ljusbåge eller genom att strömmen till sin karaktär avviker från det normala, t.ex. ifråga om spänning eller frekvens.

Personskada

Personskada uppstår vanligen genom elchock eller ljusbåge eller som sekundär skada härav. Elchock innebär att elektrisk ström passerar människokroppen, där den kan åstadkomma vissa skador. Redan vid strömstyrkor under 10 milliampere kan kramper uppstå, som får till följd att vederbörande t.ex. inte kan släppa ett grepp. Vid något högre strömstyrkor, särskilt om strömmen i större utsträckning passerar hjärtat, finns risk för hjärtkammartlimmer, vilket inom kort tid leder till döden, om inte hjärtats funktion kan återställas. Vid större strömmar, av storleksordningen 1 ampere, uppstår ofta brännskador huden och skador inre organ genom strömmens värmeutveckling eller genom kemisk sönderdelning. Elchock orsakas vanligen av beröring av en spänningsförande anläggningsdel är oskyddad, eller där isolationen skadats. Även som beröring av t.ex. höljet till en skyddsjordad utrustning kan medföra elchock. Detta kan bli fallet om skyddsledaren spänningssatts på grund av exempelvis felkoppling eller förhöjd markpotential, eller om ett jordfel uppstått i utrustningen, och det år avbrott i skyddsledarförbin-

140 Elskador och skyddsåtgärder

delsen. Om utför arbete på elektrisk anläggning, framförallt en person en på frånkopplad inte omsorgsfullt jordad luftledning, finns risk en men att han utsätts för elchock på grund av att ledningen spänningssatts till följd induktion eller influens från ledning. Sådan elchock av annan

inträffar vid arbete på ledning åtföljs ofta av fall, vilket medför

som än svårare skador.

Vid ett jordfel i högspänningsledning med åtföljande förhöjd

en

markpotential kring den punkt där felströmmen leds ner i marken se

6.2.2 uppstår spänningsskillnader mellan olika punkter på markytan,

s.k. stegspänning. Stegspänningen kan uppgå till så höga värden att det finns risk står på marken kan skadas. att personer som Ljusbågar, vanligen uppstår följd av jord- eller som som en kortslutning, har temperatur på flera tusen grader och kan en åstadkomma allvarliga och svårläkta brännskador. Ljusbågarnas verkan är delvis beroende på strömmens storlek, än mer på brinntiden. men

För att allvarliga personskador skall undvikas, bör frånkopplingstiden

inte överstiga någon tiondels sekund.

De flesta ljusbâgsskadorna inträffar vid arbete anläggning till

följd felaktig manövrering, tappade verktyg etc. och är många av gånger kombinerade med elchock.

Det finns misstankar att strömgenomgång med längre varaktig-

om het även kan orsaka kvardröjande skador på nervbanor. Någon forskning har belagt detta har hittills inte gjorts, åtminstone inte som i Sverige. Svensk och internationell forskning har funnit indikationer på ett samband mellan magnetiska växelfält och vissa cancerformer, framförallt barnleukemi. Forskningen inom området fortsätter.

En annan sjukdornsform, om vilken forskning pågår, är s.k.

elöverkänslighet även kallad elkänslighet. Denna sjukdom anses kunna orsakas såväl elektriska magnetiska fält och får till följd av som överkänsliga inte kan vistas i lokaler, där sådana fält att personer förekommer. De symptom är bl.a. trötthet, rodnader, som anges stickningar och brännande känsla i huden, yrsel, illamående och en huvudvärk. Svenska forskare har olika uppfattning om huruvida elöverkänsligheten till del har sin grund i direkt fysiologisk en

påverkan eller den enbart har psykologisk bakgrund.

om en Följdskada till följd elektrisk ström, såsom störtning, klassificeav Elsäkerhetsverket olycksfall orsakat av elektrisk ström. ras av som Andra skador med elektrisk orsak, såsom skada vid brand till följd elektrisk ström och klämskador på grund av oavsiktlig igångav sättning maskin vid eltekniskt fel, klassificeras däremot inte som av elolycksfall.

Elskador och skyddsåtgärder 141

Egendomsskada

till följd elektrisk ström orsakas till övervägande

Egendomsskada av

del värme och eventuellt åtföljande brand, men även skador av av andra orsaker är vanliga. Nedan redovisas några exempel olika

typer sådana skadefall. av Farlig värmeutveckling uppstår vid överbelastning av kablar och elutrustning, exempelvis vid överlast eller kortslutning, om inte annan föreskriven tid. Även vid normal anläggningen frånkopplas inom belastning kan skadlig värmeutveckling uppstå vid t.ex. ledningsskarvar och anslutningspunkter med hög övergångsresistans. vid jord- eller kortslutning eller till följd bristande

Ljusbågar av kontakt mellan t.ex. ledare och kopplingselement, glappkontakt,

den höga värmeutvecklingen orsaka brand och skada

kan grund av

på materiel.

Överledning, i synnerhet från ett elektriskt system med högre

spänning till med lägre spänning, kan orsaka skada på ledningar ett och elanläggningen i övrigt. Under omständigheter kan ogynnsamma sådan överledning sekundärt orsaka brand, t.ex. till följd av ljusbågar

och överledning i närheten av brännbar byggnadsdel.

I vissa fall kan mekaniska skador uppstå grund av elektromagnetiska krafter. Detta gäller framförallt skenor och enledarkablar som

vid kortslutning i systemet påverkas av mycket stora magne-

t.ex. en tiska krafter och därför kan slitas loss från sina infästningar och

slungas i väg och därvid orsaka ytterligare skador. I samband med större ljusbågar kan mycket höga, plötsliga luften uppstå. Om inte tryckavlastning är ordnad tryckstegringar i tillfredsställande sätt, kan tryckstegring medföra allvarliga

ett en skador ställverksfack Det kan till och med inträffa att m.m.

väggar Tryckavlastning anordnas i regel i hög-

rummets raseras. luckor slås övertrycket och

spänningsställverk i form av som upp av

leder bort detta.

Till följd förhöjd markpotential eller induktion kan långa

av

elektriskt ledande rörledningar, går parallellt med en stark-

som strömsledning bli strömförande. I de fall denna ström orsakats av

spänningsgradienter i marken, uppstått grund av att en

som likströmsöverföring i området utnyttjar jorden som återledare för har ibland kunnat konstatera korrosionsskador strömmen, man rörledningarna. När däremot strömmen i rörledningen förorsakas av induktion från

högspänningsledning för växelström bedöms en parallellgående korrosionsrisken liten. Däremot kan vid jordfel högspännings-

som höga inducerade spänningar uppträda på rörledningen med ledningen

åtföljande risk för personskador.

142 Elskador och skyddsåtgärder

6.3.2 Funktionsstörning

Funktionsstörningar orsakas vanligen strömavbrott eller vid av avvikelser från vad som är normalt i strömmens natur ifråga dess om spänning, frekvens eller utseende, kurvform. Större eller mindre funktionsstörningar kan även förorsakas andra fel uppstår i av som systemet, t.ex. i de fall som beskrivits ovan. Om strömmen således avviker från vedertagna värden, kan

funktionsstörningar och skador av olika slag inträffa. För hög

spänning kan medföra överslag samt otillåten temperaturstegring hos ansluten elektrisk materiel och förkortad livslängd hos denna. Livslängden hos t.ex. en glödlampa är proportionell mot spänningens fjortonde Även livslängd minskar potens. en motors snabbt med ökad temperatur, som kan uppstå vid större överspänningar längre av varaktighet. För låg spänning, å andra sidan, kan medföra överström hos vissa motorer, beroende på deras belastningsprofil, eller i andra fall försämrad funktion hos den anslutna utrustningen samt andra slag av

funktionsstörningar.

Ett särskilt slag av spänningsavvikelser är kortvariga sådana, s.k. transienter, som uppstår vid bl.a. till- och frånslag av brytare, in- och

urkoppling av reaktorer i systemet ingående element med induktivt

motstånd och kondensatorer m.m. Ofta talar här spikar, man om kortvariga höga överspänningar, och dippar, kortvariga stora spänningssänlcningar. Varaktigheten för transienter rör sig om storleksordningen millisekunder. Transienter kan förorsaka överslag, skada på framförallt elektronisk utrustning, och de kan dessutom

medföra funktionsstörningar. Avvikelser i frekvens kan medföra funktionsstörningar och

driftavbrott hos känslig utrustning t.ex. styrutrustningar för maskiner. Det bör framhållas att processindustrier ofta år mycket känsliga för avvikelser i spänning och frekvens. Sålunda kan kortvarig transient en för en pappersmaskin medföra ett avbrott i produktionen flera timmar med stora ekonomiska förluster följd. som I elektriska anläggningar kan övertoner olika frekvens och styrka av förekomma. Hög övertonshalt kan medföra övertemperatur hos ledare

och funktionsstörningar hos annan utrustning, särskilt elektronisk

sådan. Övertoner kan även ha störande inverkan en telenätet. Denna

inverkan kan, utan att därmed skada själva teleanläggningen, medföra

att dess funktion försämras eller upphör. Exempel på störningar är

förvrängning av Överförd information på telefax och datorkommunika-

tion och nedsatt hörbarhet telefonförbindelser. Liknande störningar kan uppkomma till följd s.k. från av corona kraftledningar. Corona är partiella urladdningar till luften från högspända ledningar och kan uppträda vid fuktig väderlek. Urladd-

1995:108 Elskador och skyddsåtgärder 143

SOU

ningarna är mycket högfrekventa och kan orsaka störningar på bl.a. radiomottagning. Det kan nämnas att överföring i fiberoptiska kablar inte påverkas av elektriska och magnetiska fält, eftersom överföringen sker med ljus. Andra avvikelser kan förekomma i elektriska starkströmssystem som skillnad i spänning mellan de olika faserna, vilket medför s.k. är minus- och nollföljdsströmmar i systemet. Dessa strömmar förorsakar värmeförluster och kan även orsaka störningar på ansluten extra elektrisk utrustning. Ett sällsynt allvarligt fel är fasföljdsfel, vilket kan uppstå vid men felaktig anslutning kabel efter ett ingrepp i anläggningen. t.ex. av en Detta fel medför bl.a. att motorer roterar fel håll, vilket kan få allvarliga konsekvenser med svåra följdfel.

6.4 skyddsåtgärder olika slag av anläggningar

I detta avsnitt översiktlig redogörelse för sådana skyddsåtgärder ges en kan vidtas på olika typer anläggningar i syfte att motverka som av skador till följd inverkan ström mellan olika elektriska anav av läggningar. Vidare behandlas skyddsåtgärder avseende inverkan från

elektrisk anläggning på elektriskt ledande rörledningar. Åtgärderna

en

blir olika beroende om de bör vidtas vid högspänningsanläggningar, lågspänningsanläggningar eller vid vissa icke elektriska anläggningar.

6.4.1 Skyddsâtgärder på högspänningsanläggningar för att

förebygga skadlig eller störande inverkan av dessa

Beroende på rådande förhållanden kan skade- och störningsbegränsande åtgärder utföras antingen på den påverkande eller på den påverkade anläggningen. Nedan exempel på åtgärder som kan utföras på en ges

högspänningsanläggning för att undvika skadlig eller störande

påverkan på annan anläggning. en

Den påverkande högspänningsanläggningen placeras sådant

avstånd från anläggningar kan utsättas för skadlig eller störande som påverkan, att dess inverkan induktion, influens och förhöjd genom

markpotential inte överstiger vad i olika fall krävs i föreskrifter,

som normer och rekommendationer. Genom minskning jordtagsresistansen i ställverk etc. kan av markpotentialen vid uppkomna jordfel reduceras. Genom mark- och topplinor kan i vissa fall betydande reduktion en

den induktiva kopplingen mellan påverkande och påverkad ledning

av

uppnås. Sådana mark- och topplinor medför även en reduktion av

markpotentialer, eftersom del felströmmen återleds utan att en av

144 Elskador och skyddsåtgärder

tränga ned eller spridas i jorden. l de punkter utmed en ledning där en påverkad anläggnings jordtag är placerade nära en påverkande anläggning, som är utförd med trästolpar, kan felströmmen hindras från att tränga ner i jorden genom att stolparnas stag i den påverkande ledningen utförs av isolerande material.

6.4.2 skyddsåtgärder på påverkad starkströmsanläggning

för högst 1 000 volt

I det följande ges exempel på åtgärder som kan utföras på en starkströmsanläggning för högst 1000 V lågspänningsanläggning för att minska skadlig eller störande påverkan från en annan anläggning. Den påverkade lågspänningsanläggningen placeras så i förhållande till den påverkande anläggningen att inverkan från denna inte överstiger de värden som föreskrivs i starkströmsföreskrifterna. Av den spänningshöjning som vid ett jordfel den påverkande anläggningen uppkommer i marken kring ett ställverk etc. antar jordtaget vid den påverkade lågspänningsanläggningens matande transformator en viss del. För att avgränsa denna spänningshöjning från lågspänningsanläggningen i övrigt insätts en s.k. isolertransforrnator i lågspänningsledningen mellan matningstransformatorn och elabonnentens anläggning. De spänningsskillnader som uppkommer vid ett jordfel i den påverkande högspänningsanläggningen kan inte förhindras genom ett ökat antal jordtag i lågspänningsnätet. Däremot kan man genom att placera jordtag på lämpliga ställen och avväga jordtagsresistansen i de

olika jordtagen inbördes balansera dem uppnå att lågspänningsnätets PEN-ledare den gemensamma neutral- och skyddsledaren får en

lägre potential. Vad gäller svagströmsanläggningar är det framförallt telenät som kan utsättas för skadlig påverkan från de direktjordade högspänningsledningarna. Det är vanligen inte möjligt att enbart genom att flytta ett telenät till

ett större avstånd från en påverkande starkströmsanläggning uppnå att

inverkan från anläggningen blir oskadlig. Andra skyddsåtgärder måste därför vidtas, t.ex. installation av överspänningsskydd eller användande av kablar som tål förekommande spänningspåkänningar.

Elskador och skyddsåtgärder 145

6.4.3 Skyddsåtgärder på vissa icke elektriska anläggningar

Utbredningen och storleken av spänningar som kan uppträda på gasledningar och andra metalliska rörledningar enligt vad som beskrivits under 6.3.1 kan begränsas genom avisolering av rörledningen i delsträckor. Avisoleringen utförs med s.k. isolerkopplingar monteras rörledningen ett sådant sätt, att elektriskt som

påverkade sträckor isoleras sektioneras mot andra delsträckor på

ledningen. I alla normalt förekommande fall är det tillfyllest att utföra dessa åtgärder med hänsyn endast till onormala driftförhållanden som kan tänkas inträffa på den påverkande kraftledningen. Den induktions-

påverkan som förekommer under normal drift av en parallellgående

kraftledning är vanligen mycket liten. Sektionering av en rörledning reducerar även den elektriska strömmen genom ledningen och motverkar därigenom korrosion. En metod kan tillämpas för att ytterligare minska strömmen som ledningen är att ansluta väl jordade zinkelektroder till denna i genom

lämpliga punkter. Härigenom uppstår ett galvaniskt element som

driver ström i motsatt riktning och kompenserar den skadebringen ande strömmen. En annan utväg är att känna av markspänningen i olika sektioner längs rörledningen och lägga en för varje sektion avpassad motspänning, som eliminerar strömmen genom ledningen.

6.5 Regleringen i ellagen

De skyddsåtgärder skall vidtas en elektrisk anläggning skall

som syfta till att förhindra personskador och skador på egendom. Skydd mot personskador i första hand tredje man, men även de avser arbetar anläggningen eller med dess underhåll måste personer som skyddas på ett betryggande sätt. Skydd mot skador egendom avser såväl andra elektriska anläggningar som övrig egendom, t.ex. byggnader och byggnadsinstallationer, och den egna anläggningen. Bestämmelser om skyddsåtgärder för elektriska anläggningar finns

i ellagen, starkströmsförordningen, svagströmskungörelsen och Elsäkerhetsverkets starkströmsföreskrifter ELSÄK-FS 1994:4 och

ELSÄK-FS 1994:7. De bestämmelser finns införda i ellagen som 5 § tar främst sikte inverkan mellan elektriska anläggningar medan bestämmelser om andra skyddsåtgärder återfinns i förordningar och i de nyss nämnda starkströmsföreskrifterna.

146 Elskador och skyddsåtgärder

6.5.1 Bestämmelser om skydd mot elskador i allmänhet

Ellagen innehåller som nämnts inledningsvis inte några närmare föreskrifter om åtgärder vid elektriska anläggningar till skydd mot direkt inverkan av ström vid beröring m.m. Förklaringen till detta är att sådana föreskrifter med nödvändighet blir så detaljerade och speciella att de inte lämpligen bör meddelas i lag jfr prop. 1970:139 s. 37. I stället innehåller ellagen ett bemyndigande regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att, i den mån det är påkallat från elsäkerhetssynpunkt, meddela sådana föreskrifter ellagen 15 §. I Elsäkerhetsverkets starkströmsföreskrifter finns mycket utförliga bestämmelser detta område. I starkströmsförordningen finns särskilda bestämmelser om drifttillstånd. Kravet på drifttillstånd innebär att en starkströmsanläggning för vilken meddelats linjekoncession inte får tas i bruk innan Elsäkerhetsverket efter prövning från elsäkerhetssynpunkt gett tillstånd till det.

6.5.2 Åtgärder till skydd mot inverkan mellan elektriska

anläggningar

Skyldighet för innehavare av en elektrisk anläggning att vidta skyddsåtgärder mot skada till följd av anläggningens inverkan annan elektrisk anläggning såsom induktion m.m. regleras i 5 § ellagen. För skadeståndsskyldighet i de fall elektrisk anläggning skadats eller fått vidkännas driftstörning genom inverkan av elektrisk ström från annan elektrisk anläggning gäller 6 § ellagen. En särskild fråga som bör nämnas i detta sammanhang gäller

elektromagnetisk kompatibilitet EMC. Detta begrepp definieras som

förutsättningen för en komponent, apparat, utrustning eller system att fungera tillfredsställande i den avsedda elektromagnetiska miljön utan att den själv förorsakar elektromagnetiska störningar. Det har inte ansetts att det numera finns grund för att reglera dessa frågor med stöd ellagen prop. 199293:47 s. 18. Frågorna regleras därför i av särskild lagstiftning, lagen 1992: 1512 om elektromagnetisk kompati-

bilitet med tillämpningsförordning 1993:1067. Denna innehåller

bestämmelser om krav på EMC och tillämpas på apparater som kan ge upphov till elektromagnetisk störning eller vars funktion påverkas av sådan störning. Lagen baseras på EG-direktiv i frågan. Vi behandlar inte dessa frågor vidare. 5 § ellagen bygger i princip tidsprioritet. Lagens huvudregel innebär sålunda att innehavaren av en äldre anläggning har rätt att driva anläggningen utan att bli utsatt för störningar från en senare

Elskador och skyddsåtgärder 147

tillkommen anläggning. Detta framgår av paragrafens 1 mom. första stycket, där det sägs att innehavare av elektrisk anläggning som genom inverkan på redan befintlig sådan anläggning kan vålla skada på eller egendom svarar för att förebygga sådan skada eller person störning. Underlåter den nya anläggningens innehavare att utföra erforderliga åtgärder är det han ensam som blir skadeståndsskyldig för uppkommen skada enligt 6 År 1958 infördes 5 § 1 andra stycket ett undantag från genom mom. prioritetsprincipen. Undantaget gäller direktjordade starkströmsanläggningar i vilka det vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström

med större styrka än 500 ampere avser i praktiken högspännings-

anläggningar med spänning över 100 kV. Innehavaren av en sådan en anläggning är, utöver vad som allmänt gäller enligt första stycket, skyldig att också vidta åtgärder för att förebygga att hans anläggning genom inverkan på en senare tillkommen anläggning för svagström eller för starkström med en spänning av högst 1000 volt medelst induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada person eller egendom eller annan störning än ljudstörning. Bestämmelsen medför att innehavare direktjordade högspänningsanläggningar i princip av

gjorts ansvariga för att svagströms- och lågspänningsanläggningar,

oberoende av tidsprioritet, skall kunna anläggas och drivas utan att avståndsverkningar utsättas för störning av högspänningsangenom

läggningarna. Detta undantag från prioritetsprincipen motiverades med att dessa högspänningsanläggningar innebar så stora tekniska och

ekonomiska fördelar för sina ägare jämfört med de betydande risker de innebar att det inte kunde anses oskäligt prop. 1958:153 s. 35-36. Nya svagströms- och lågspänningsanläggningar bör dock planeras och utföras med hänsyn tagen till befintliga direktjordade högspänningsanläggningar. I annat fall riskerar den nya ledningens innehavare att få betala merkostnaden, om skyddsåtgärderna därigenom blivit dyrare 2 mom. andra stycket. Bestämmelserna i 5 § 1 mom. avser i första hand de fall då erforderliga skyddsåtgärder kan utföras vid den störande anläggningen. Ofta är det emellertid lämpligare eller i vart fall billigare att utföra skyddsåtgärderna vid den störda anläggningen eller eventuellt vid en tredje anläggning. I 2 stadgas därför att om erforderligt skydd mom. med bättre verkan eller till lägre kostnad kan utföras vid annan elektrisk anläggning än den vars innehavare enligt l mom. är skyldig att svara för åtgärden, ankommer det dess innehavare att efter överenskommelse eller rättens förordnande utföra åtgärden. Den som utför åtgärden är i så fall berättigad till ersättning för nödvändiga utgifter från den störande anläggningens innehavare. Avdrag skall dock göras för den eventuella nytta som uppkommer vid den anläggning där åtgärder vidtagits, t.ex. genom minskade underhålls- och driftkostnader 2 mom. andra stycket.

148 Elskador och skyddsåtgärder

Det kan i detta sammanhang nämnas, att vid den prövning som Elsäkerhetsverket gör innan drifttillstånd meddelas ingår kontroll av att erforderliga åtgärder mot induktion och förhöjd markpotential utförts. Reglerna i 5 och 6 ellagen om skyldighet att förebygga skador annan elektrisk anläggning och om ersättningsskyldighet vid underlåtenhet att utföra erforderliga skyddsåtgärder tillämpas i sista hand, om parterna inte kommer överens, av de allmänna domstolarna. För att så långt möjligt undvika tvist inför domstol har det emellertid sedan år 1960 funnits en frivillig samarbetsnämnd, Telestörningsnämnden, som har karaktären av en partsammansatt skiljenämnd. Denna har till uppgift att utfärda rekommendationer i ersättningsfrågor m.m. som berör skador och störningar svagströms- och lågspänningsanläggningar till följd av avståndsverkan från högspånningsledningar med direktjordad neutralpunkt. Telestörningsnämnden har o m den l januari 1994 följande huvudmän:

kraftsidan Svenska Kraftnät och Kraftverksföreningen med var sin ledamot,

på telesidan Telia AB och Banverket med var sin ledamot, -

lågspänningssidan Svenska Elverksföreningen med två ledamö-

-ter och

Elsäkerhetsverket som är adjungerat med en representant. - Telestörningsnämndens rekommendationer publiceras i en serie, ’ Meddelande från Telestörningsnämnden

6.6 överväganden

Vi konstaterar: Nuvarande ellag innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer Elsäkerhetsverket att utfärda säkerhetsföreskrijter avseende elektriska anläggningar. Nämnda bemyndigande utgör den författningsenliga grunden för de

detaljerade säkerhetsföreskrzfter som finns i form av bl .a. stark-

strömsförordningen 195 7:601 och Elsäkerhetsverkets starkströrnsföreskrifter ELSÄK-FS 1994:4 och 1994:7. Ellagen innehåller i övrigt endast vissa specialbestämmelser om skyddsätgärdermot skada genom anläggningens inverkan på annan elektrisk anläggning. Bestämmelserna bygger på tidsprioritet, dvs.

huvudregeln är att innehavaren av en äldre anläggning har rätt att

Elskador och skyddsåtgärder 149

driva denna att bli utsatt för störningar från en senare utan tillkommen anläggning.

Undantag från prioritetsprincipen gäller i praktiken för högspän-

ningsanläggningar över 100 kV. Sålunda är innehavare av regionala 130 kV och högre samt storkraftnätet 220 och nät av

400 kV alltid skyldiga att vidta erforderliga åtgärder.

Vi föreslår därför: Ingen ändring bör ske bemyndigandet i ellagen för regeringen av eller den myndighet regeringen bestämmer Elsäkerhetsverket att

meddela säkerhetsföreskrifter.

Ellagen bör innehålla allmän bestämmelse innebörd att även en av elektrisk anläggning och anslutna anordningar skall utföras och en drivas med beaktande de krav kan ställas från elsäkerav som hetssynpunkt.

Nuvarande bestämmelser skyddsåtgärder som, med undantag

om

för vissa anläggningar, bygger på prioritetsprincipen förs över till ellagen med vissa mindre ändringar och förtydliganden.

den nya

Prioritetsprincipen i fråga skyldighet att vidta skyddsåtgärder

om

skall även gälla i förhållandet mellan elektrisk anläggning och

en

vissa rörledningar naturgasledningar kan vara elektriskt

som ledande.

6.6.1 Skydd mot elskador i allmänhet

Elektriska anläggningar kan högst skiftande slag och förenade vara av med eller mindre säkerhetsrisker. Definitionsmässigt är det större enbart starkströmsanläggningar kan medföra risker för person som eller egendom. Enligt starkströmsförordningen förstås nämligen med

starkströmsanläggning elektrisk anläggning för sådan spänning,

strömstyrka eller frekvens kan farlig för person eller som vara egendom. starkströmsanläggningar måste ställas höga krav säkerhet för På förebygga såväl de skall utföra arbete eller invid att att som anläggningarna skadas, handhar anläggningarna som att personer som eller sätt kan komma i beröring med dem utsätts för annat

skaderisker. Härvid bör ägnas särskild uppmärksamhet risken att oförstånd kan komma spänningsförande delar eller

personer, som av använda elektrisk utrustning olämpligt sätt, skadas. Omfattande säkerhetskrav ställs även elektrisk materiel. Kraven

huvudsakligen baserade EG:s lågspänningsdirektiv, LVD

är nu rådets direktiv 7323EEC, i svensk lagstiftning implementeras som förordningen 1993:1068 elektrisk materiel och genom bl.a. om

elmaterielföreskrifter ELSÄK-FS 1994:9.

Elsäkerhetsverkets Bestämmelser för reglera de olika säkerhetskraven måste att

150 Elskador och skyddsåtgärder

självfallet vara detaljerade och ta sikte på en mängd olika situationer. En sådan reglering sker bäst genom att det får ankomma på regeringen och vederbörande myndighet Elsäkerhetsverket att, såsom är nu fallet, utfärda generella föreskrifter. Vi dock att det i lagen bör anser finnas en allmän bestämmelse innebörd att elektrisk anläggning av en och anslutna anordningar skall utföras och drivas med beaktande av de krav som kan ställas från elsäkerhetssynpunkt. Pâ grund av det anförda föreslår vi att det i ellagen förs in en bestämmelse om att en elektrisk anläggning och anslutna anordningar skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el. I övrigt bör den nuvarande ordningen, som innebär att det är Elsäkerhetsverket som utfärdar föreskrifter på omrâdet, behållas.

6.6.2 Inverkan mellan anläggningar

Allmänt

Såvitt vi erfarit förekommer inga större problem vid tillämpningen av bestämmelserna i 5 § ellagen om skyddsåtgärder. De nuvarande bestämmelserna kan därmed anses vara väl avvägda. Innehållet i dem bör därför i sak överföras till den nya ellagstiftningen. Vi föreslår därjämte i detta avsnitt bl.a. en utvidgning av skyldigheten att vidta skyddsåtgärder i vissa fall i förhållande till naturgasledningar. Prioritetsprincipen som huvudregel för bestämmelserna i 5 § kan ses som rimlig och i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Varje elektrisk anläggning som uppförs skall utföras i enlighet med gällande starkströmsföreskrifter, vilket skall säkerställa att den ger betryggande säkerhet för person, husdjur och egendom. I normalfallet bör därutöver inte finnas krav mer omfattande skyddsåtgärder mot skada t.ex. andra elanläggningar än vad som betingas av då kända förhållanden. Om dessa förhållanden förändras genom att en ny anläggning skall uppföras, har den som planerar anläggningen möjlighet att välja lämpligt alternativ ifråga om utförande och placering och även väga in kostnader för skyddsåtgärder vid alternativ kräver sådana. som Denna princip medför också att särskilda skyddsåtgärder för att förebygga störning av annan anläggning inte behöver vidtas annat än när det är påkallat.

Undantaget från prioritetsprincipeni 5 § 1 andra stycket mom.

Undantaget från prioritetsprincipen enligt 5 § l andra stycket mom. ger uttryck för en avvägning mellan den nytta anläggningsägaren samt

1995:108 Elskador och skyddsåtgärder 151

SOU

samhället helhet har så kraftfull anläggning och de som av en störningar den innebär för omgivningen. Lagen talar här åtgärder för att förebygga att en starkströmsanom läggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 genom inverkan på en svagströmsampere,

eller lågspänningsanläggning medelst induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada på person eller egendom eller annan

störning än ljudstörning. Någon spänningsgräns anges inte.

I 1958:153, där departementschefen föreslår införandet av

prop. detta undantag, anför han bl.a. följande s. 35-36.

Den särskilda fara för avständsverkningar, som driften av direktjordade kraftanläggningar för högre spänning än 100 kV medför, har föranlett de sakkunniga att med frångående prioritetsprincipen föreslå undantagsregel, enligt vilken innehavare av en sådan anläggning skall vidta skyddsåtgärder även i förhållande till vissa yngre av en anläggningar. Förslaget har mötts med kritik främst av svenska vattenkraftföreningen och dess särskilda representanter, vilka förordat att utförandet av skyddsåtgärderna lämpligen bör åligga innehavaren en störd yngre anläggning och att den störande av anläggningens innehavare bör förpliktas därtill endast undantagsvis, då tekniska eller ekonomiska skäl det föranleder. Driften direktjordade högspänningsanläggningar av medför emellertid enligt min mening å ena sidan så stora tekniska och ekonomiska fördelar för dessa anläggningars innehavare och å andra sidan så betydande risker för skada eller driftstöming å främst svagströms- och lågspända starkströmsanläggningar, det icke kan oskäligt att ålägga de direktjordade anläggningarnas innehavare att anses vidta även de skyddsåtgärder, påkallas senare tillkomna anläggningar. I att som av enlighet härmed har sakkunnigförslaget, efter viss omarbetning, upptagits i 1 mom. andra stycket av depanementsförslaget. l anslutning till sakkunnigförslaget har i lagtexten den i störningshänseende farliga anläggningen betecknats, icke direktjordad anläggning för spänning över 100 som en anläggning, i vilken vid enfasigt jordfel kan uppkomma jordslutningskV, utan som en ström med större styrka än 500 Det uttryckssättet har valts med hänsyn ampere. senare till bestämmelsen bör tillämplig även i fråga om en anläggning, vars att vara transformatornollpunkter jordats över endast i ringa mån strömbegränsande organ. Såsom de sakkunniga anfört ligger gränsen 500 ampere klart över de strömvärden, som kan väntas vid enfasiga jordfel i anläggningar, vilka är eller framdeles kan bli jordade över petersen-spole eller annat effektivt strömbegränsande organ, men samtidigt under de strömvärden kan uppträda vid sådant fel i direktjordade högspänningsansom läggningar.

Vår uppfattning överensstämmer med den som departementschefen enligt det citerade gett uttryck för. Eftersom nu gällande regler

ovan dessutom kunnat tillämpas smidigt och utan att branschen anfört

svårigheter, vi inte skäl att föreslå några principiella ändringar.

ser

Som ytterligare stöd för denna uppfattning kan anföras departe-

mentschefens uttalande i 1970:139 s. 38 i denna sak: prop.

Vattenfallsverket framhåller det nuvarande undantaget från prioritetsprincipen, vilket att gäller direktjordade starkströmsanläggningar med särskilt hög spänning, är motiverat med hänsyn till riskerna för skada på person och egendom samt de relativt höga kostnaderna för förebyggande åtgärder.

152 Elskador och skyddsåtgärder

Vi anser sålunda att den nuvarande regleringen i princip bör behållas. l förtydligande syfte bör dock lagtexten, utöver de ändringar som betingas av att den rent språkligt bör moderniseras, i vissa avseenden utformas annat sätt än för närvarande. I den nuvarande 5 § 1 mom. sägs att innehavaren av den störande anläggningen är pliktig att vidtaga erforderliga åtgärder vid sin anläggning Departementschefens uttalande ovan om att direktjordade högspänningsanläggningar enligt hans mening medför så stora tekniska och ekonomiska fördelar att det inte kan anses oskäligt att ålägga deras innehavare att vidta skyddsåtgärder måste rimligen tolkas som att även kostnadsansvaret för åtgärderna åläggs dessa innehavare. Vi föreslår därför att bestämmelsen formuleras på så sätt att det klart framgår att ägaren av den störande anläggningen på egen bekostnad skall vidta erforderliga åtgärder. Vidare framgår av det anförda att de störande anläggningar, som undantaget skulle omfatta, enbart är högspänningsanläggningar med nollpunkt som är direktjordad eller jordad över ett organ som är endast i ringa mån strömbegränsande. l praktiken innebär detta regionala ledningar för 130 kV och storkraftnätet för 220 och 400 kV. Däremot avses inte sådana lågspänningsanläggningar som kan ha en jordfelsström överstigande 500 ampere. För att tydliggöra detta föreslår vi att undantaget från prioritetsregeln utformas så att det blir tillämpligt enbart på den som innehar en starkströmsanläggning med en spänning överstigande 1 000 volt.

Skyddsåtgärder avseende rörledningar

Den nuvarande lagstiftningen behandlar endast frågor som gäller skyddsåtgärder mot störningar andra elektriska anläggningar. Som framgår ovan har det visat sig att skyddsåtgärder i vissa fall även måste vidtas på vissa icke elektriska anläggningar. De anläggningar det här rör sig om är främst långa elektriskt ledande rörledningar. Sådana används framförallt för överföring av gas och färskvatten samt hetvatten i fjärrvärmesystem. Bland dem är det i synnerhet hos långa naturgasledningar som skador i form av korrosion upptäckts. Denna typ av skador orsakas av den elektriska anläggningen även vid normaldrift. Naturgasledningar har under de senaste årtiondena börjat förläggas som ett utbrett system i södra och västra Sverige. Avsikten är att på sikt bygga ut nätet till att omfatta även åtminstone Mellansverige och att möjliggöra anslutning för import av gas ledningar från länder i öster. Vid byggande och användning av naturgasledningar och andra rörledningar gäller lagen 1978:160 om vissa rörledningar. Koncession krävs utom i vissa undantagsfall. Dessa undantag gäller

Elskador och skyddsåtgärder 153

ledningar med sträckning understigande 20 km, ledningar för en enskilda hushåll samt ledningar som uteslutande används inom hamn eller industriområde. En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. Gasledningar utsätts delar av sin sträckning för påverkan av

direktjordade högspänningsledningar. I vissa fall löper ledningarna

parallellt och i andra fall korsar de varandra. I båda fallen kan det krävas åtgärder för att eliminera de risker som påvisats i det föregående.

Då huvudparten av befintliga högspänningsledningar byggdes, var

frågan naturgasledningar inte aktuell. Det var därför inte möjligt om att vid lokaliseringen och konstruktionen av högspänningsledningarna ta hänsyn till inverkan framtida gasledningar och att genom annan placering och ändrat tekniskt utförande kunna reducera en störande påverkan. Däremot bör vid planering kraftledning beaktas befintliga av en ny naturgasledningar och vid valet exempelvis olika ledningssträckav ningar kostnaden för de åtgärder som krävs för att förebygga de risker

dessa kan medföra vägas in. Åtgärder för att eliminera sådana

förekommande risker bör vara ett naturligt steg vid utförandet av en kraftledning jfr kap. 3. Vi därför att anläggningsägarens anser skyldighet att vidta skyddsåtgärder mot inverkan på andra elektriska

anläggningar bör utvidgas till att avse även sådana naturgasledningar

tillkommit före den elektriska anläggningen. som Vad gäller det omvända fallet har vi erfarit att det föreligger viss oklarhet har ansvaret för lämpliga åtgärder. Vi anser att om vem som den bygger gasledning i närheten av en högspänningssom en ny ledning själv måste vidta åtgärder för att förebygga skada. Detta gäller särskilt den elektriska anläggningen är uppförd och beskaffad på om elsäkerhetssynpunkt betryggande sätt. Visserligen gäller det ett ur strikta ansvaret för innehavaren den elektriska anläggningen om av personskada skulle uppstå vid induktion men han torde i sådant fall kunna åberopa regressrätt mot innehavaren rörledningen om denne av byggt rörledningen olämpligt nära den elektriska anläggningen utan att

vidta skyddsåtgärder jfr avsnitt 7.8.

I frågor gäller koncessionspliktiga gasledningar bör, för att på som smidigt sätt lösa angivna frågor skyddsåtgärder, lämpligt ett nu om samråd ske mellan koncessionsmyndigheten för rörledningar NUTEK och Elsäkerhetsverket. Erforderliga åtgärder bör utföras på den anläggning där skydd kan åstadkommas med bäst verkan eller till lägst kostnad. Det ekonomiska ligger dock den i första hand är skyldig att svara för ansvaret som åtgärderna. Vi föreslår sålunda, mot bakgrund av vad som sagts ovan, att

prioritetsprincipen skall gälla vad kostnadsansvaret för åtgärder

avser till skydd inverkan koncessionspliktiga naturgasledningar. mot

154 Elskador och skyddsåtgärder sou 1995:108

Därmed skulle i lagstiftningen samma syn tillämpas när det gäller skyddsåtgärder elektriska anläggningar emellan som när det gäller skyddsåtgärder elektriska anläggningar och naturgasledningar emellan

bortsett från undantaget i 5 § 1 mom. andra stycket. Genom att be-

stämmelsen blir tillämplig endast i förhållande till naturgasledningar som är koncessionspliktiga uppnås en lämplig avvägning mellan anläggningshavarens skyldigheter och det verkliga behov av sådana åtgärder som enligt vad vi erfarit föreligger.

7 Skadestånd vid elskador m.m.

I kapitel 6 har närmare behandlats skadlig inverkan av elektrisk ström samt olika åtgärder till skydd mot sådan inverkan. Det har där konstaterats att handhavandet av elektrisk ström kan innebära stora risker för skador. Regler om skadestånd vid elskador intar därför en central plats inom ellagstiftningen. I detta kapitel kommer vi även att behandla begreppet elektrisk anläggning då detta begrepp har särskild betydelse för skadeståndsfrågorna. Med hänsyn till att även allmänna bestämmelser om skadestånd, särskilt skadeståndslagen SkL, är viktiga när det gäller skadestånd vid elskador lämnas inledningsvis en allmän redogörelse för grundläggande skadeståndsrättsliga regler. Vi redovisar också reglerna om produktansvar.

7.1 Allmänt om skadestånd

7.1.1 Skadestånd inom och utom kontraktsförhållanden

Regler om skadestånd har som övergripande syfte att ge den som lidit skada ersättning så att denne sätts i samma ekonomiska ställning som om ingen skada hade inträffat. Skadestånd kan förekomma antingen när parterna står i kontraktsförhållande till varandra inomobligatoriskt eller kontraktsmässigt skadestånd eller när det inte finns ett sådant förhållande mellan den som lidit skada och den som skall ersätta skadan utomobligatoriskt skadestånd. Skadestånd mellan avtalsparter regleras i huvudsak genom avtalet. Med skadeståndsrätt i trängre mening brukar avses reglerna för det utomobligatoriska området. Den nuvarande allmänna skadeståndsrättsliga regleringen kom till huvudsakligen år 1972 genom skadeståndslagen 1972:207. Dittills hade reglerna om skadeståndsansvar i stor utsträckning utbildats som s.k. sedvanerätt genom domstolarnas rättstillämpning. Endast inom vissa områden hade man tidigt sett behov av att särskilt lagreglera skadeståndsansvaret. Ett av dessa områden gällde handhavandet av elektrisk ström. SkL är central för skadeståndsrätten. Enligt l kap. 1 § SkL är lagens bestämmelser tillämpliga, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd

156 Skadestånd vid elskador m.m.

i avtalsförhållanden. Som vi närmare kommer att beröra hänvisar 1902 års ellag i vissa fall till skadeståndslagens bestämmelser. Detta gäller inte minst bestämmandet av skadeståndets storlek.

7.1.2 Regeln om culpa

Huvudregeln i skadestândsrätten uttrycks i 2 kap. 1 § SkL och innebär att endast den uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller som sakskada skall ersätta skadan s.k. culpaansvar. Det är ett allmänt hållet stadgande och inte i sig ledning för tillämpningen eftersom ger regeln inte anvisning vilken aktsamhetsnorm som man skall ger om bygga på vid bedömningen. Om skada uppkommer olyckshändelse, av våda, en av en ren föreligger enligt culparegeln inte skadeståndsskyldighet. Det kan vara svårt att avgöra ett visst handlande är vårdslöst. Vilket beteende om bedöms sådant att det avviker från den handlingsnorm som som vara styr aktsamhetsbedömningen ett visst område dvs. är culpöst beror oftast de vid varje tidpunkt vedertagna handlingsmönstren. De krav på aktsamhet måste uppfyllas är i sin tur oftast beroende som vilken risk för skada som föreligger i det enskilda fallet. av I många fall finns föreskriven handlingsnorm som blir aven görande för bedömningen av vad som är att anse som vårdslöst. Vid sidan dessa fall kan bedömningen sägas ske med hänsyn till i av huvudsak fyra faktorer; risken för skada 1, den sannolika skadans

storlek 2, möjligheten att undvika skada 3 och den handlandes

möjlighet att inse risken för skada 4. För skadeståndsskyldighet krävs i regel att skadan orsakas av en positiv handling det kan ibland räcka med en underlåtenhet att men handla. Om har framkallar en farlig situation är han skyldig en person att vidta åtgärder för att hindra att en skada inträffar.

1 Orsakssamband

Det måste självfallet ha uppstått skada för att skadeståndsskyldighet

en skall föreligga. Det krävs också att det skall finnas ett orsakssamband

kausalitet mellan det vårdslösa beteendet och skadan. Följande

exempel kan illustrera detta. En fastighetsägare eftersätter underhållet sin fastighet i en sådan grad att fastigheten förfaller. Det inträffar en skada genom att takpannor faller och parkerad bil skadas. Vid en undersökning ner en visar det sig att det eftersatta underhållet inte var huvudorsaken eller bidrog till att skadan inträffade. Takpannorna föll ner därför att ens det pågick grävningsarbeten fastigheten intill vilket åstadkommit

Skadestånd vid elskador m.m. 157

skakningar i intilliggande fastigheter. Fastighetsågarens oaktsamma beteende står alltså inte i orsakssamband med skadan och skadeståndsskyldigheten kan inte grundas det eftersatta underhållet. Skulle takpannorna ha fallit den anledningen att de var trasiga och bort ner av bytas ut finns däremot ett orsakssamband mellan fastighetsägarens försummelse och den skada som inträffade. Det räcker emellertid inte med att orsakssamband finns, sambandet måste adekvat. För att ett samband skall anses vara adekvat krävs vara att den skada handlingen medför för den som har insikt om de som faktiska förhållandena, framstår som en beräknelig och sannolik följd handlingen. Skadan skall, det ofta uttrycks, ligga i farans av som riktning.

7.1.4 Ansvar utan eget vållande

Vid sidan för eget vållande finns ansvar utan eget vållande. av ansvar Här kan man skilja mellan två former av sådant skadeståndsansvar,

principalansvar ansvar för annans vållande och strikt ansvar ansvar

helt oberoende av vållande. En arbetsgivare år enligt 3 kap. 1 § SkL skyldig att ersätta sakeller personskada arbetstagare orsakat genom fel eller som en

försummelse i tjänsten principalansvar. Stat och kommun svarar vid

privaträttslig verksamhet näringsverksamhet såsom arbetsgivare. Vid

myndighetsutövning går ansvaret längre och omfattar också ren

förmögenhetsskada ang. detta begrepp se avsnitt 7.1.5. Det strikta ansvaret innebär att skadeståndsskyldighet föreligger så snart det har fastslagits att det finns ett adekvat orsakssamband mellan händelse ligger inom ansvarsområdet och skadan. Det behöver en som alltså inte utredas någon har orsakat skadan avsiktligen eller om vårdslöshet. På det sättet minskar ett strikt ansvar kostnaderna genom för utredning och rättegång, de s.k. transaktionskostnaderna.

Strikt ansvar finns främst i speciallagstiftningen transportom-

rådet, t.ex. trafikskadelagen 1975:1410, järnvägstrafiklagen 1985: 192 och luftansvarighetslagen 1922:382 men även enligt bl.a. ellagen och miljöskadelagen 1986:225. Ett genomgående drag när det gäller skadeståndsregler som ålägger någon strikt är att dessa tar sikte speciella situationer när ett ansvar för culpa otillräckligt för att tillgodose den skadelidandes ansvar anses behov ersättning. Strikt åläggs alltså främst för att säkerstälav ansvar att den skadelidande får ersättning reparationshänsyn. Det har emellertid hävdats att ett strikt ansvar är det mest effektiva sättet att skadeståndsregler förhindra skador preventionshänsyn. Om genom blir skadeståndsskyldig trots att man iakttagit all tillbörlig man försiktighet har starka skäl inte bara att iaktta försiktighet utan man även att arbeta aktivt skadeförebyggande. Således kan även preven-

158 Skadestånd vid elskador m.m. sou 1995:108

tionsskäl tala för ett strikt skadeståndsansvar. Sådana preventionsresonemang kan tillsammans med reparationshänsyn sägas ligga bakom reglerna om produktansvar. I detta sammanhang kan också nämnas det s.k. presumtionsansvaret som fanns enligt 2 § bilansvarighetslagen 1916:312 enligt vilken bevisbördan kastades om så att ägaren eller föraren av ett fordon var ansvarig för skador som uppkom genom trafik med fordonet om det inte kunde visas att skadan varken orsakats genom bristfällighet på fordonet eller genom förarens vållande. Här åstadkom man ett skadeståndsansvar som genom bevisbördans placering blev mycket strängt i det närmaste lika strängt som strikt ansvar. - Det har anförts olika skäl till varför ett skadeståndsansvar för vårdslöshet i vissa fall inte anses räcka till. Uppfattningen om att ett strikt ansvar behövs bygger ofta på föreställningen om en konkret risk för skada i en viss verksamhet. En typiskt sett farlig verksamhet som ändå tolereras är vanligen förknippad med särskilda fördelar ur allmän synpunkt men också för den som bedriver verksamheten. Oftast är fördelarna av ekonomiskt slag. Om dessa fördelar inte fanns skulle samhället med stor sannolikhet förbjuda verksamhet som orsakar många skador. Mot denna bakgrund anses det rimligt att den som bedriver en farlig verksamhet och inte den som drabbas av en skada skall ersätta den skada som har uppkommit. Det motiverar skadeståndsregler av innebörd att skador som verksamheten ger upphov till skall ersättas, oberoende av om det har förekommit någon oaktsamhet vid verksamhetens bedrivande. Skadekostnaderna ses som en kostnadspost för verksamheten. Ett strikt ansvar kan också anses nödvändigt där en verksamhet åstadkommer skador som visserligen inträffar ganska sällan, men mycket slumpartat och skadorna drabbar en enskild skadelidande särskilt hårt t.ex. läkemedelsskador eller är särskilt omfattande t.ex. vissa typer av miljöskador. Det kan då anses lämpligt att sprida risken och kostnaderna för skador ett kollektiv, t.ex. på ett kundkollektiv genom högre priser, i stället för att låta den enskilde drabbas. Den som bedriver verksamheten kan således genom ett strikt ansvar primärt få bära kostnaderna för skadorna och sedan genom prissättningen på varor överföra risken till sina kunder. Det strikta skadeståndsansvaret sprider pulvriserar på det sättet förlusterna. Ett resonemang av det slaget är typiskt inom försäkringsområdet men samma funktion kan ett strikt skadeståndsansvar fylla. Inom konsumenträtten är det en bärande tanke att konsumentkollektivet skall bära risken för att en enskild konsument drabbas alla bär risken för att en köper måndagsexemplaret. I vissa fall kan det anses önskvärt med ett längre gående ansvar än ett ansvar för endast vårdslöshet av det skälet att det är svårt för en enskild skadelidande att visa att en skada har uppkommit genom en oaktsam handling eller underlåtenhet. Skälet till att man vill skärpa an-

Skadestånd vid elskador m.m. 159

svaret kan alltså vara att den skadelidande har en mycket besvärlig situation ur bevissynpunkt. Särskilt starka kan önskemålen om ett skärpt ansvar bli om skadefallen samtidigt framstår som ömmande ur

psykologisk synvinkel. Ett exempel där skärpt ansvar diskuteras främst

från dessa utgångspunkter är vid s.k. patientskador. Det kan vara svårt för en patient att i en skadeståndsprocess visa att en skada uppkommit på grund av fel eller försummelse i samband med behandling. Samma bevissvårigheter kan förekomma inom annan verksamhet som är tekniskt komplicerad och svårbedömd och där orsakssambanden är svåra att utreda. Även ekonomisk hänsyn vid bedömningar strikt tas av om ansvar skall åläggas. Det är nämligen av avgörande betydelse att strikt ansvar läggs på lämpliga kostnadsbärare. Ett skadeståndsansvar där den ansvarige inte förmår att betala är givetvis inte till stor nytta för den skadelidande. Vid bestämmelser om strikt skadeståndsansvar som har som främsta syfte att säkerställa den skadelidandes behov av ersättning är det därför vanligt att kretsen av de skadeståndsskyldiga begränsas till ett fåtal kapitalstarka subjekt. Främst sker det för att den ansvarige skall förmå att bära ansvaret. Men flera skäl talar för den lösningen, bl.a. att samma risk inte behöver försäkras flera håll och att kostsamma regressförfaranden undviks. De som är strikt ansvariga förutsätts planera sin verksamhet med hänsyn till ansvaret och täcka det genom ansvarsförsäkring. I fråga om vissa verksamheter kan det vara ett krav för att få bedriva verksamheten att det finns en ansvarsförsäkring. Bland försäkringskonstruktioner kan nämnas trafikförsäkringen och miljöskadeförsäkringen

samt den frivilliga patientförsäkringen. Ekonomiska lärnplighetsöverväganden är viktiga men det ligger i

sakens natur att ett strikt skadeståndsansvar bör åvila någon på grund av hans relation till den föreliggande risken eller andra särskilda omständigheter. Skadeståndsansvaret bör i första hand åvila den som har möjlighet att påverka risken för skada.

7.1.5 Vilka skador ersätts

I skadeståndsrätten används ordet skada i något varierande betydelse. Ofta avses den konkreta förändring som inträffat. Personskador är således fysiska skador på den mänskliga kroppen samt psykiska skador medan sakskador är fysiska skador fast egendom och lösa saker. Även förlust egendom, både permanent och tillfällig, behandlas av som sakskada. Ibland avses emellertid med skada de ekonomiska kostnader eller förluster som en person- eller sakskada ger upphov till, dvs. den negativa ekonomiska förändring som en skada för med sig. De

sistnämnda följderna brukar benämnas allmän förmögenhetsskada eller

160 Skadestånd vid elskador m.m. sou 1995:108

ekonomisk skada. Som exempel kan nämnas inkomstförluster i anledning personskada eller de reparationskostnader som en av sakskada för med sig. Man skiljer mellan ekonomisk och ideell skada. Med ideell skada avses sådana icke ekonomiska följder som lidande, obehag och men. Huvudprincipen i svensk rätt är att enbart ekonomisk skada ersätts. l fråga utomobligatoriskt skadestånd ersätts ideell skada bara i vissa om fall då det finns särskilt lagstöd, som t.ex. i 5 kap. 1 § SkL vid personskada. Ren förmögenhetsskada är skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada och kan exempelvis avse försämrat rörelseresultat för företag och andra rörelseidkare. Ren förmögenhetsskada ersätts i utomobligatoriska förhållanden i princip enbart den vållats genom brott 2 kap. 4 § SkL. Sådan skada om ersätts dock skadan orsakats genom fel eller försummelse för vars om fullgörande staten eller kommunen svarar 3 kap. 2 § SkL. Ren förmögenhetsskada kan även ersättas enligt bestämmelser i speciallagstiftning. 1902 års ellag även miljöskadelagen 1986:225 är men exempel detta. Regler bestämmande av skadestånd finns i 5 kap. SkL. Dessa om regler korn till i huvudsak genom lagändringar år 1975. I 1 § behandlas ersättning till den som tillfogats personskada och i 2 § ersättning när personskada har lett till döden. l 7 § regleras vad som ersätts vid sakskada. Avbrott i elektrisk ström medför driftstörningar o.d. kan leda som till ekonomisk skada och sålunda föranleda ersättningsskyldighet antingen såsom följdskada till skada elektrisk ledning -sakskadaeller, avbrottet uppstått utan samband med fysisk skada, som ren om förmögenhetsskada NJA 1966 210, jfr också NJA 1972 598

se s. s.

och Hellner, Ersättning till tredje man vid sak- och personskada, SvJT 1969 332 och 357 f.. I fall då strömavbrott orsakat ekonomiska förluster för någon utan att avbrottet uppkommit till följd av sakskada hos den drabbas av förlusten kan de ekonomiska förlusterna vara som att anse som ren förmögenhetsskada och tredjemansskada.

7.1.6 Samordning mellan skadestånd och försäkring

Betydelsen skadeståndet ersättningsform påverkas i hög grad av som frågor försäkring. Särskilt vid person- eller sakskada, som är av om de skadetyper främst regleras i den utomobligatoriska skadessom tåndsrätten, är försäkringsfrågan ofta den avgörande både ur den skadelidandes och den skadeståndsskyldiges perspektiv. Större delen kostnaderna och förlusterna vid personskador ersätts av socialförsäkringen. Det följer redan 5 kap. 3 § SkL att kostgenom av naderna för sjukvård och inkomstförluster inte belastar skadevållaren.

sou 1995:108 Skadestånd vid elskador m.m. 161

Bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL innebär att avräkning skall ske när ersättningen för inkomstförlust bestäms, om den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring eller grund av lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån. Sjuklön eller pension som betalas av arbetsgivare på grund av anställningsavtal skall också avräknas. Detsamma gäller pension som utgår grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal. Den metod för avräkning som 5 kap. 3 § SkL är ett uttryck för brukar kallas nettometoden. skadeståndet bestäms till skillnaden mellan beloppet som motsvarar den totala skadan och de förmåner den skadelidande har rätt att få. Det innebär alltså att förmånerna som minskar skadeståndsskyldigheten för skadevållaren. Förmånerna avräknas med de belopp som är aktuella när skadeståndet bestäms. Det fastställda skadeståndsbeloppet påverkas därefter inte om förmånernas storlek skulle ändras. Principen om avräkning enligt nettometoden innebär att skadestånd enbart kan komma i fråga, om det belopp som motsvarar den totala skadan överstiger de avräkningsförmåner som den skadelidande har rätt till. I svensk skadeståndsrätt är nettometoden huvudprincip. Den anses underlätta skaderegleringen högst väsentligt eftersom den innebär att parterna redan från början med säkerhet kan beräkna skadeståndets storlek. Följden av nettoavräkning är att regressrätt gentemot skadevållaren inte finns för den som utger förmånerna och att en uppräkning av dessa alltså inte påverkar skadeståndet. I förarbetena till 5 kap. 3 § SkL prop. 1975:12 s. 128 f. framhålls att regressrätten beträffande dessa förmåner oftast har ringa ekonomisk betydelse för den som betalar ut förmånen. En metod för avräkning av förmåner från skadeståndet till annan den skadelidande är den s.k. bruttometoden. Skadeståndet bestäms då till ett belopp motsvarar hela skadan, och det föreskrivs att som förmån som betalas ut skall räknas av från skadeståndet till den skadelidande.

7.1.7 Solidariskt ansvar

Enligt 6 kap. 3 § SkL gäller solidariskt ansvar för skadeståndet om två eller flera skall ersätta samma skada, i den mån annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem. Denna regel innebär att den skadelidande kan kräva ut hela skadeståndsbeloppet från helst av de ansvariga. Självfallet vem som kan den skadelidande sammanlagt inte kräva ut mer än hela beloppet. 6 15-1192

162 Skadestånd vid elskador m.m.

Den slutliga fördelningen mellan de skadeståndsskyldiga är en angelägenhet som i stort sett inte angår den skadelidande. I SkL finns inga bestämmelser om hur skadeståndsansvaret slutligen skall fördelas mellan de skadeståndsansvariga och rättsläget är inte alldeles klart. Den allmänna principen anses vara att en bedömning av skäligheten skall göras. Här kan grunden för skadeståndsskyldigheten vara av betydelse och som huvudregel kan sägas att den som svarar enbart grund av regler om strikt ansvar har regressrätt mot den som svarar för eget vållande. Detta kan sägas vara uttryck för att ett ansvar grundat vårdslöshet traditionellt har sitt ursprung i en moraluppfattning och vilar en skuldprincip.

7.1.8 Skadelidandes medverkan

Har den skadelidande avsiktligt eller av vårdslöshet medverkat till att skadorna uppkommit kan skadeståndet jämkas. När det gäller personskador är huvudregeln enligt 6 kap. 1 § första stycket SkL att jämkning inte skall ske. För jämkning krävs att den skadelidande

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Vid

sakskador eller vid ren förmögenhetsskada kan jämkning enligt 6 kap. 1 § andra stycket ske om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning kan således vid denna typ av skador ske på grund av att någon annan än den skadelidande har medverkat till skadans uppkomst. Det är då fråga om någon person som står i ett så speciellt förhållande till den skadelidande att det är motiverat att bedöma situationen som om den skadelidande själv varit vårdslös.

7.2 Allmänt om produktansvar

Med produktansvar menas ansvaret för skador som en produkt orsakar något annat än produkten själv. Sådana produktskador har under de senaste decennierna uppmärksammats alltmer såväl internationellt som här. Det avgörande för produktsäkerheten är i första hand de förebyggande åtgärderna, dvs. arbetet med att konstruera och utforma säkra produkter. I detta sammanhang har också provning och kontroll en mycket stor betydelse. Utvecklingen har inneburit att ansvaret för produktsäkerhet i allt större utsträckning läggs företagen själva i stället för myndigheterna. På vissa områden där det ställs särskilt höga krav säkerhet är skyddet dock reglerat i lag och utformat som obligatorisk kontroll av en statlig myndighet, t.ex. vad gäller en läkemedel. Det finns på marknaden ett mycket stort utbud av produkter inom de flesta områden. Konsumenterna har inte någon rimlig möjlighet att

SOU 1995: 108 Skadestånd vid elskador m.m. 163

på hand göra säkra bedömningar av de risker produkterna kan egen medföra utan måste i praktiken förlita sig att dessa uppfyller de krav som skäligen kan ställas. Oavsett om kontrollen är god och säkerheten allmänt sett är hög är det oundvikligt att skadebringande produkter förekommer. Det är inte rimligt att de som drabbas av sådana skador skall stå utan ersättning, utan starka skäl talar för att de näringsidkare som framställer och tillhandahåller produkterna bör bära ansvaret för riskerna. I Sverige saknades länge särskilda lagregler om produktansvar. Särskild lagstiftning fanns vissa områden bl.a. beträffande atomansvarighet och ansvar för oljeskada till sjöss. I övrigt tilllämpades skadeståndslagens regler på produktansvarsområdet. Som har framgått av det föregående avsnittet förutsätter skadeståndsskyldighet enligt SkL att skadan orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Kravet på aktsamhet för producenter sattes dock högt i rättspraxis,

särskilt vad gäller personskador.

Det finns ett EG-direktiv om produktansvar från år 1985 85374 EEC. I ingressen till detta direktiv sägs bl.a. att skillnaderna mellan medlemsländernas lagstiftning rörande produktansvar kan störa konkurrensen och påverka varuhandeln inom den gemensamma marknaden samt leda till varierande grad av skydd mot produktskador för konsumenten avseende hans hälsa eller egendom. Man ansåg således att det fanns ett harmoniseringsbehov för att den inre marknadens funktion skulle förbättras eller säkerställas. Direktivet föreskriver strikt ansvar för skador som orsakats av defekta produkter. Det bör observeras att detta direktiv inte är ett s.k. minimidirektiv. Det är i stället ett s.k. totalharmoniserande direktiv. Det är alltså inte tillåtet att den nationella lagstiftningen ger ett längre gående konsumentskydd annat än i de fall där direktivet uttryckligen medger detta. Det kan nämnas att artikel 13 i EG-direktivet anger att direktivet inte inverkar på de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt de rättsregler i och utom avtalsförhållanden eller om ansvar enligt de särskilda ansvarsregler som gäller när direktivet meddelas.

Genom produktansvarslagen 1992:18, som trädde i kraft den

1 januari 1993, anpassades svensk rätt vad gäller lösa saker till detta EG-direktiv. Enligt EG-direktivet utgör också elektricitet en sådan produkt som omfattas av dess tillämpningsområde, vilket innebär att det även avser

skador orsakats av elektricitet som produkt. I ellagen har därför

som införts bestämmelser om produktansvar för skador orsakade av elektricitet 4 och 4 b §§ i enlighet med direktivet jfr prop. a 1991922135, bet. 199192:NU31, SFS 1992:668. Dessa regler ansluter nära till bestämmelserna i produktansvarslagen men skiljer något beträffande som är skadeståndsansvarig. Bestämmelserna vem i ellagen gäller enbart ansvar för säkerhetsbrist i elektriciteten som sådan och inte för den utrustning som används i elektriska om ansvar

164 Skadestånd vid elskador m.m.

anläggningar. I elektrisk anläggning ingår åtskilliga produkter som kan orsaka en skador de är felaktiga och som sålunda kan ge upphov till om produktansvar. Exempelvis kan en kabel vara felkonstruerad eller behäftad med ett tillverkningsfel och därmed leda strömmen fel med skador följd. I det fallet torde den skadelidande kunna göra som

gällande rätt till ersättning enligt produktansvarslagen. Enligt produktansvarslagen föreligger ersättningsskyldighet oavsett

någon varit vårdslös eller inte, dvs. ansvaret är strikt. De om lett till slutsatsen att strikt ansvar bör gälla överresonemang som ensstämmer i allt väsentligt med vad som redovisats i det föregående. Det grundläggande syftet med reglerna om produktansvar är att stärka den enskildes skydd mot att drabbas av produktskador.

Skadestånd enligt produktansvarslagen utgår därför för personskada

och för sakskada egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, den skadelidande vid tiden för skada också om använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skada på

själva produkten ersätts inte enligt produktansvarslagen.

Produktansvaret begränsas emellertid till skador som uppstår till följd att en produkt varit behäftad med en säkerhetsbrist, dvs. att av den inte varit så säker skäligen kunnat förväntas. Vad som avses som med detta är i princip att en produkt skall ha någon egenskap som produkter detta slag normalt inte har och grund av det orsakar av skada. Vid bedömningen vad som är erforderlig säkerhet skall hänsyn av till hur produkten kan förutses bli använd, hur den har marknadstas förts, bruksanvisningar, den tidpunkt produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter. Om exempelvis en kniv inte är så säker mot skada normal användare kan ha anledning att förvänta sig kan som en detta anledning att tillverkaren skall bära produktansvar. Att vara en kniven i sig är farlig produkt bör emellertid inses och ger inte en anledning till sådant skadeståndsansvar som här avses. Bedömningen skall ske utifrån i rimlig mening förutsebar användning av en produkten. I många fall är det omöjligt att konstruera en produkt på ett sådant sätt att den inte kan orsaka skada. I ett sådant fall måste tillverkaren för att undvika produktansvar marknadsföra produkten på ett sådant sätt att konsumenterna blir medvetna om riskerna. Det strikta ansvaret omfattar inte s.k. systemskador, dvs. skador orsakas kända skaderisker hos produkter som trots dessa risker som av är godtagna samhället. Dessa produkter är således trots skaderiskerav inte att defekta. Vad är bl.a. kända biverkna anse som som avses ningar läkemedel också fall där det är känt att mycket av men allvarliga skador kan uppstå i enstaka fall men där det är omöjligt att förutse kommer att drabbas. vem som En förutsättning för skadeståndsansvar är att den skadeorsakande produkten defekt, dvs. hade en säkerhetsbrist när den sattes i var

Skadestånd vid elskador m.m. 165

omlopp. Tillverkaren svarar inte för säkerhetsbrister som uppstår efter denna tidpunkt. En närmare bestämning av begreppet sattes i omlopp kan inte göras men därmed avses i huvudsak att den produktansvarige avsiktligen lämnar produkten vidare så att han inte längre förfogar över den. Kommer produkten ur t.ex. tillverkarens besittning utan hans medverkan är han inte ansvarig. Synsättet att det i första hand är den som kan påverka risken för skada skall bära skadeståndsansvaret är grundläggande för som produktansvarslagstiftningen och leder till att ansvaret normalt bör åvila tillverkaren jfr 199091:197 s. 19. Då konsumenter ofta prop. kan ha svårt att göra sina krav gällande mot utländska tillverkare har dock även importörer satt produkter i omlopp strikt ansvar för som dessa. Produktansvarslagen pekar även ut andra ansvariga. Om det

t.ex. är fråga om anonyma produkter är den skadeståndsskyldig

tillhandahåller produkten om han inte inom viss tid anvisar annan som ansvarig. Det strikta ansvaret är begränsat till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet. Detta innebär att strikt ansvar inte åvilar den som tillhandahåller skadebringande produkter utan att det har samband med en näringsverksamhet han bedriver. I Sverige står det en skadelidande fritt att åberopa andra grunder än produktansvaret för sitt anspråk på skadestånd, även i fråga om skador som i och för sig faller inom tillämpningsområdet för produktansvarslagens regler. Detta innebär att den skadelidande har möjlighet att åberopa såväl skadeståndslagens regler som regler i eventuella avtal. En sådan överlappning vad gäller tillämpligheten av skadeståndsregler har inte ansetts medföra särskild olägenhet och har för den skadelidande ansetts vara en fördel. Oftast är det förmånligast för skadelidande att kräva skadestånd enligt en rättsregel som stadgar en strikt ansvar för någon att ersätta skada. Det kan dock förekomma att det på grund av regler om jämkning vid medvållande eller självrisk är mer förmånligt att åberopa SkL.

7.3 Elektrisk anläggning ett centralt begrepp för

-

skadeståndsfrågan

Vi föreslår: Begreppet elektrisk anläggning behålls.

En elektrisk anläggning definieras som en anläggning med däri

ingående föremål för produktion, överföring eller användning av el. Indelningen i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar behålls.

166 Skadestånd vid elskador m.m.

Enligt våra direktiv skall vi bl.a. utvärdera de nuvarande skadeståndsreglerna i ellagen samt lämna förslag till hur dessa bör moderniseras. Av betydelse för ellagens skadeståndsregler är begreppet elektrisk anläggning. Innan vi går in på skadeståndsreglerna i ellagen måste därför begreppet elektrisk anläggning klargöras.

Nuvarande innebörd

l l § första stycket ellagen enligt dess nu gällande lydelse anges att elektrisk anläggning är en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström. Begreppet elektrisk anläggning har funnits i ellagen sedan lagen trädde i kraft år 1902. Den definition av begreppet som nu finns i ellagen infördes år 1971. När definitionen infördes uttalades i förarbetena prop. 1970:139 s. 54 att definitionen bygger den språkliga innebörden av begreppet anläggning såsom något uppbyggt och stationärt samt till omfattningen inte alltför obetydligt. Som exempel sådana elektriska anläggningar angavs kraftstationer, transforrnatorstationer, telestationer samt ledningar av olika slag. Vidare angavs att till elektriska anläggningar torde även få räknas elektriska lok, hamnkranar och mobila radiostationer. En elektrisk anläggning kan omfatta ett helt system för överföring, från en anläggning för generering av elkraft t.ex. en vattenkraftsta-

tion ända ut till enskilda byggnader. Omfattningen av en elektrisk

anläggning bestäms i första hand av det faktiska innehavet, oavsett om detta beror äganderätt eller nyttjanderätt. Om olika delar av samma elektriska anläggning har skilda innehavare skall enligt l § andra stycket ellagen varje sådan del anses som en särskild anläggning. Detta utesluter dock inte att omfattningen också måste bedömas från teknisk utgångspunkt med hänsyn till anläggningens syfte. Ett kraftverk samt ledningar som ingår i storkraftnätet ocheller i de regionala och lokala näten kan därför anses som skilda anläggningar även om de är anslutna till varandra och har samma innehavare. En särskild avgränsningsregel har dock ansetts nödvändig med hänsyn till tillämpningen av bestämmelserna om skyldighet för anläggningsinnehavare att svara för skyddsåtgärder samt om skadeståndsansvar. Som sagts innebär den att om olika delar av samma elektriska nyss anläggning har skilda innehavare anses varje innehavares del som en särskild anläggning. En elektrisk anläggning anses inte omfatta de lösa föremål och apparater, dvs. handverktyg, hushållsmaskiner 0.d., som ansluts till anläggningen. Det har lämnats till rättstillämpningen att bestämma begreppets närmare innebörd. Det finns dock knappt några rättsfall området. De elektriska anläggningarna delas enligt l § tredje stycket ellagen

Skadestånd vid elskador m.m. 167

in i två grupper starkströmsanläggningar och svagströmsanlägg- ningar. Indelningen sker efter farlighet, dvs. starkströmsanläggningar är sådana som kan vara farliga för person och egendom medan svagströmsanläggningar är sådana som är ofarliga. S vagströmsledning definieras i starkströmsförordningen som ledning

för telekommunikation telefon, telegraf, eller radio eller för

signalering, manövrering, mätning eller annat dylikt ändamål, i vilken den elektriska strömmen icke har en sådan spänning, strömstyrka eller frekvens kan vara farlig för person eller egendom. Starkströmsansom läggning definieras å andra sidan som anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person eller egendom. Förbrukningsanläggning för starkström används som begrepp i 4 § tredje stycket ellagen för att undanta vissa elektriska anläggningar från det strikta skadestândsansvarets omrâde. Med förbrukningsanläggning för starkström anläggning som är avsedd att möjliggöra avses nyttjande av elektrisk ström. Härmed torde avses bl.a. de ledningar finns för fördelning av elektrisk ström inom anläggningen och som övriga fasta installationer som möjliggör nyttjande av elektrisk ström såsom strömbrytare, vägguttag och andra uttag. I och med att en

elektrisk anläggning inte anses omfatta de lösa föremål och apparater

är avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning innefattar inte som heller förbrukningsanläggning sådana föremål. Innebörden av en begreppet förbrukningsanläggning anses något oklar.

Överväganden

Det är enligt vår mening inte möjligt att i generella termer mera precist bestämma begreppet elektrisk anläggning. Den precisering som kan göras utifrån nuvarande definition har redovisats i närmast föregående avsnitt. En närmare bestämning av begreppet skulle kräva lång uppräkning teknisk natur. Sådana uppräkningar bör en av undvikas i lagtext. Begreppet bör vidare vara så flexibelt att hänsyn vid tillämpningen kan tas till den tekniska utvecklingen. Begreppet elektrisk anläggning bör därför behållas. Det bör dock i den nya lagen definieras anläggning med däri ingående särskilda föremål för som en produktion, överföring eller användning el. Vi har inte funnit skäl av att särskilt upplagring, omformning och distribution som ändamål ange för elektrisk anläggning. Upplagring och omformning får anses en ingå i antingen produktion eller överföring och distribution kan inte här längre anses vara ett relevant begrepp. Någon betydelseförändring begreppet elektrisk anläggning är inte avsedd. av Det sagda innebär att en elektrisk anläggning inte heller i fortsättningen kommer att omfatta de lösa föremål och apparater som ansluts till anläggning. När det gäller sådana anordningar som är fast en

168 Skadestånd vid elskador m.m.

anslutna får det även fortsättningsvis överlåtas rättstillämpningen att närmare avgöra om sådana anordningar är att anse som en egen elektrisk anläggning, ingår i en sådan eller inte alls är en elektrisk anläggning. Det finns även skäl att i lagen behålla indelningen i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Denna terminologi är fast etablerad och kommer även fortsättningsvis att fylla en väsentlig funktion. Med en elektrisk anläggning med däri ingående föremål för produktion, överföring eller användning av avses således såväl starkströmsanläggningar som svagströmsanläggningar. Framställningen i detta kapitel avser, som nämnts inledningsvis, skadestånd vid elskador m.m. Sådana skador kan definitionsmässigt endast uppstå genom inverkan av från starkströmsanläggningar. Vi saknar därför anledning att närmare in på begreppet svagströmsanläggning. När vi i den följande framställningen talar om produktionsanläggningar, överföringsanläggningar och anläggningar avsedda för användning av avser vi endast starkströmsanläggningar. Med en produktionsanläggning bör förstås en elektrisk anläggning avsedd för produktion av elektrisk kraft med alla anordningar som ingår i driften exempelvis generator, ställverk, transformator, kontrolloch hjälpsystem. Avgörande för avgränsningen av en produktionsanläggning bör vara anslutningspunkten till en överföringsanläggning. Punkten för gränsdragningen bör anses vara den där kraftproducenten levererar elektrisk ström för överföring av elektrisk ström, dvs. i praktiken alltid i inmatningspunkten till anläggningen som innehas av den som bedriver nätverksamhet. Med en överföringsanläggning bör förstås en anläggning för överföring av elektrisk ström till anläggning för användning av elektrisk ström. Begreppet kommer i viss mån att bli självständigt eftersom det kommer att omfatta de anläggningar som finns mellan produktionsanläggningar och anläggningar för användning av elektrisk ström och som används för att elektrisk ström skall komma ut till de sistnämnda. I en överföringsanläggning ingår ledningar, ställverk, transformatorer, mätutrustning, utrustning för styrning och övervakning etc. Om delar av ett nät är i olika innehavares händer bör dessa, liksom nu, betraktas som skilda anläggningar. l princip kommer överföringsanläggningar alltid att vara sådana anläggningar som ingår i en nätverksamhet. Förbrukningsanläggning för starkström används som begrepp i 4 § tredje stycket i den nu gällande ellagen. Begreppet har ansetts oklart men torde i normalfallet avse en anläggning bortom leveranspunkten, dvs. den del av den elektriska anläggningen som inte innehas av strömleverzmtören och som han inte har någon kontroll

över se SOU 1991:94 s. 60. En sådan anläggning har vi valt att

fortsättningsvis benämna en elektrisk anläggning avsedd för an-

Skadestånd vid elskador m.m. 169

vändning av el. Den bör enbart omfatta ledningarna och samtliga övriga fasta installationer avsedda att möjliggöra nyttjande av elektrisk ström. Det innefattar de ledningar som finns för fördelning av elektrisk ström inom anläggningen, skydds- och mätutrustning, strömbrytare, vägguttag och andra uttag. Som tidigare nämnts omfattar en

elektrisk anläggning inte anslutna lösa föremål och apparater.Vad

gäller till en elektrisk anläggning fast anslutna anordningar får det överlämnas till rättspraxis att närmare bestämma begreppets innebörd.

7.4 Det strikta ansvaret vid elskador

7.4.1 Gällande rätt

Produktion och överföring av har ansetts som verksamhet som kan innebära risker för såväl den som arbetar inom verksamheten som för annan att drabbas av skador från elektrisk ström. Bestämmelserna om skadestånd intar därför en viktig plats i den nuvarande ellagen. Skadeståndsregleringen i ellagen är i allt väsentligt oförändrad sedan lagen tillkom år 1902. Den omfattar skador som antingen uppstår omedelbart genom direkt inverkan av den i en anläggning använda strömmen eller medelbart genom att den farliga strömmen genom induktion eller överledning, t.ex. till följd av tillfällig kontakt, kommer in i en annan elektrisk anläggning, som inte är avsedd att motstå den högre spänningen. Vid sidan av dessa regler finns produktansvarsbestämmelser i 4 a § och 4 b § ellagen. Produktansvaret omfattar skada på person och vissa sakskador som orsakats av att den elektriska strömmen i sig har brister i kvalitet, vilket i detta sammanhang benämns säkerhetsbrist. Därmed avses att den elektriska strömmen inte är så säker som skäligen kan förväntas. Alltsedan ellagens tillkomst har huvudregeln varit att innehavaren av en elektrisk starkströmsanläggning som har egen generator eller transformator har strikt ansvar gentemot tredje man för skada, som orsakas av elektrisk ström från anläggningen. Som förebild vid tillkomsten av bestämmelsen tjänade 1886 års järnvägsansvarighetslag. Att ett strikt ansvar infördes markerade den rådande uppfattningen att användningen av elektricitet ansågs förenad med särskilda faror för skada person eller egendom och att allmänheten måste skyddas i anledning därav. Vid lagens tillkomst framhölls i förarbetena att den särskilda ersättningsskyldigheten i allmänhet mäste inskränkas till att omfatta den skada, som genom den i anläggningen använda elektriska kraftens verkan åstadkommes. Vidare anfördes att det krävdes bestämmelser som reglerade de förhållanden som kan uppstå när

170 Skadestånd vid elskador m.m.

elektrisk kraft gått över från anläggning till en annan eller når i en annat fall elektrisk kraft kommer in i en elektrisk anläggning där den inte var avsedd att användas NJA 1904, nr s. 40. I det ursprungliga förslaget till ellag bar alla innehavare av elektriska anläggningar strikt ansvar. Högsta domstolen ansåg dock att det skulle föra för långt att låta en husägare eller hyresgäst som i sitt hus eller i sin våning låtit införa en elektrisk ljusledning ha ett strikt Det allmänna rättsmedvetandet skulle inte godkänna en regel ansvar. med detta innehåll NJA 1904, 43. Därför undantogs från nr s. det strikta ansvaret innehavare av anläggning inom byggnad eller inhägnad gård s. 46. Ansvaret begränsades sedan på förslag av det särskilda utskottet s. 52 till den som innehar en anläggning som har generator eller transformator. egen Undantaget för inhägnad gård slopades år 1970. Skälet var att

undantaget lett till tolkningssvårigheter och otillfredsställande resultat

för den skadelidande prop. 1970:139 s. 48-49. Vid tillkomsten ellagen använde lagstiftaren inte begreppet skada av för andra skador än person- eller egendomsskador sakskador. Således torde avsikten ha varit att inga andra skador än sådana skador omfattas

paragrafens tillämpningsområde. Bestämmelserna i 4 § ellagen

av att trygga tredje rätt, dvs. utom saken elektricitetsverkavser mans en

samhet stående skadelidande jfr NJA 1904, nr s. 50. Ersätt-

ning avseende elektriska anläggningar emellan omfattas inte av 4 § ellagen utan regleras i 6 Skador orsakas användning av bristfälliga förbrukningssom genom anordningar omfattas inte det strikta ansvaret. Sådana förbrukningsav anordningar, elektriska apparater, är lösa saker och omfattas i stället

produktansvarslagens bestämmelser jfr NJA 1977 s. 538 och prop.

av 199091:197 s. 14. Saknar anläggningen där skada inträffat egen generator eller transformator faller ansvaret innehavaren av den därmed försedda anläggning tillfört förstnämnda anläggning ström. Detta innebär som

anläggningsinnehavare blir ansvarig för skador som inträffar vid

att en

anläggning. I praktiken innebär bestämmelserna att ansvaret

en annan drabbar innehavare distributionsanläggningar, dvs. nätföretagen. av Dessa således i de flesta fall strikt även för skador som orsakats svarar

ström från vanlig lågspänningsanläggning, eftersom en sådan i

av en regel får kraften via nätföretagets eldistributörens transformator. Det förekommer emellertid att industrier köper högspänd och själva transformerar den till lämplig spänning. Det strikta ansvaret åvilar då vederbörande företag. Med generator eller transformator avses enligt 4 § fjärde stycket inte apparat alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i som

telegraf-, telefon- eller dylik anläggning, dvs. om det är fråga

annan

svagströmsanläggningar. Det innebär att en innehavare av en

om elektrisk anläggning med generator eller transformator inte bär egen

Skadestånd vid elskador m.m. 171

strikt ansvar om apparaterna är av sådant ofarligt slag. Att innehavare av svagströmsanläggningar är undantagna från strikt ansvar innebär emellertid inte att skador genom inverkan av ström från svagströmsanläggningar är undantagna från tillämpningsområdet för 4 § ellagen. Sådana anläggningar tillförs ibland genom olyckshändelse ström från starkströmsanläggningar. Har så skett är innehavaren av starkströmsanläggningen strikt ansvarig för skador som uppkommer vid en svagströmsanläggning. Som motiv till denna begränsning av det strikta ansvaret ligger uppfattningen att ansvaret i första hand bör ligga den elektriska anläggning från vilken den skadegörande strömmen gått ut och att skada vid svagströmsanläggning endast kunde uppkomma om sådan anläggning tillförts farlig ström från en starkströmsanläggning jfr NJA 1904, nr s. 51. Regeln ansågs också säkerställa att den skadelidande kunde vända sig sådant håll, där man kan påräkna ekonomisk vederhäftighet. Det strikta ansvaret mildras genom att skador som uppkommit genom händelse av högre hand undantas från ansvar, om skadan inte kunnat avvärjas genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder. Enligt förarbetena till ellagen syftar undantaget på olyckor som uppkommit genom övermäktiga naturkrafter som orkaner av i vårt

klimat sällspord styrka, jordbävningar eller åskslag av oberäknelig

intensitet. Ett undantag från det strikta ansvaret som har stor betydelse är undantaget i 4 § tredje stycket ellagen, för skada som uppkommit inom byggnad och som orsakats av ström som med en spänning av högst 250 volt mellan ledare och jord eller vid inte jordat system

mellan två ledare tillförts förbrukningsanläggning för starkström.

Begränsning för husinstallationer har funnits sedan ellagens tillkomst. Skälet för sådan begränsning var att ett strikt ansvar i sådana fall skulle verka avskräckande användningen av och att husinstallationerna inte var farligare än gasledningar, fotogenlampor och dylikt. Undantaget innebär att elskador som uppkommer vid installationsanläggningar i vanliga bostadslägenheter, kontor, hantverkslokaler o.d. inte omfattas av det strikta ansvaret. Här gäller i stället SkL:s regler.

7.4.2 Överväganden

Vi konstaterar: Nuvarande huvudregel om strikt ansvar för innehavare av elektrisk

starkströmsanläggning med egen generator eller transformator är

anpassad till de regler för elmarknaden som gäller t.0.m. år 1995.

Elmarknadsreformen innebär att det den I januari 1996 görs en

boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av el, och å andra sidan överföring av nätverksamhet. På den nya elmark-

172 Skadestånd vid elskador m.m.

naden kommer det att finnas företag som uteslutande sysslar med att

sälja el, som inte innehar någon elektrisk anläggning. men

Elmarknadsreformen nödvändiggör att reglerna om ansvar och

skadestånd vid elskador övervågs.

Vi föreslår:

Systemet med strikt ansvar behålls som huvudprincip. I likhet med

vad som nu gäller skall endast den som innehar en elektrisk stark-

strömsanlåggning kunna åläggas strikt ansvar för skador orsakade av el. Varje innehavare elektrisk starkströmsanlåggning skall svara av en endast för sin anläggning. Innehavaren av den starkströmsanlåggning från vilken elen senast kommit skall ersätta skadan. Innehavare starkströmsanläggningarför produktion av skall ha av strikt skadeståndsansvar med undantag för sådana produktionsanläggningar där elgeneratorn har en mdrkeflekt om högst 50 kilovoltampere. Innehavare av starkströmsanlåggningar för överföring av skall ha strikt skadeståndsansvar. Innehavare starkströmsanlåggningar avsedda för användning av av och tillförs med spänning som överstiger 250 volt skall som en ha strikt skadeståndsansvar. Innehavare starkströmsanlåggningar avsedda för användning av av och tillförs med spänning högst 250 volt undantas som en om från strikt skadeståndsansvar. Undantaget från det strikta ansvaret för skador som tillkommit händelse av högre hand slopas. genom

Inledning

Skadeståndsreglerna i ellagen har i stort sett varit oförändrade sedan lagen kom till år 1902. Den skadeståndsrättsliga utveckling som skett därefter har alltså till största delen gått ellagen förbi. skadeståndsreglerna i ellagen bör till utvecklingen. Därvid måste nu anpassas

utgångspunkten att skadeståndslagens generella regler bör gälla

vara i alla de hänseenden där det är möjligt utifrån de hänsyn som bär upp regleringen i ellagen och att en ny ellag bör innehålla så få skadeståndsrättsliga särregler som möjligt. Den första och största frågan är principen strikt skadeståndsansvar alltjämt bör vara den om om grundläggande.

Skadestånd vid elskador m.m. 173

Principen om strikt ansvar

Huvudregeln i ellagen har alltsedan lagens tillkomst varit att den som innehar elektrisk starkströmsanlåggning med egen generator eller en transformator har strikt ansvar för skada som orsakats av ström från anläggningen. I samband med att vissa ändringar i ellagens skadeståndsregler gjordes år 1970, övervägdes även frågan om bibehållande av huvudregeln strikt Föredragande departementschefen anförde om ansvar. därvid bl.a. prop. 1970:139 47 att ett skadeståndsansvar obes. roende vållande alltjämt fyller ett behov. Införandet av ett strikt av i ellagen markerade lagstiftarens uppfattning om produktion ansvar och distribution elektrisk ström som en utpräglat farlig verksamhet. av Även teknikens utveckling bidragit till drastisk förändring av om en samhället sedan lagens tillkomst och denna förändring lett till en betydligt nyanserad uppfattning begreppet farlig verksamhet, mer av

fanns det enligt departementschefen ingen anledning att ha någon

väsentligt inställning än vid lagens tillkomst. Uttalandena annan föranledde inte någon erinran från riksdagens sida bet. tredje lagutskottet 1970:LU84 s. 27. Frågan är närmast det sedan år 1970 skett sådana förändringnu om i samhället ändrad ståndpunkt är motiverad. Härvid måste ar att en beaktas även det ställningstagande som internationellt skett i fråga om produktansvar.

Elsäkerheten har med tiden blivit allt bättre. Antalet elolycksfall har

minskat trots att användningen av har ökat kraftigt. Anledningen

torde främst att kraven de elektriska anläggningarna har stigit vara och att allmänhetens förtrogenhet med hur de elektriska anläggningarna skall användas har ökat. Även elsäkerheten i Sverige således allmänt sett är god, måste om produktion och överföring elektrisk ström fortfarande anses vara av farlig verksamhet. Som nämnts i kapitel 6 inträffar enligt Elsäkeren hetsverkets statistik årligen omkring 200 elolycksfall, varav cirka 10 med dödlig utgång. Elektriciteten orsakar också en stor mängd bränder. Man räknar med att elektriciteten svarar för ca 20 procent av alla brandskador och att det årliga värdet uppgår till storleksordningen drygt 300 miljoner kr. Vid bränder till följd av elektrisk ström omkommer årligen i medeltal fem personer. Traditionellt har brukat framhållas att regler om skadestånd verkar

två sätt preventivt och reparativt.

- Den preventiva effekten uppstår genom att reglerna frammanar en bidrar till förebygga skador. Överviss försiktighet och därigenom att flyttningen kostnaderna och förlusterna i anledning en skada till av av

den skadeståndsskyldige medför enligt preventionsteorin att antalet

skadefall minskar. Den avhållande effekten uppnås under förutsättning flertalet eller i vart fall den grupp personer man vill att personer -

174 Skadestånd vid elskador m.m.

påverka undviker ett handlande eller en underlåtenhet som kan medföra att de får betala skadestånd och att det är risken för skadeståndsskyldighet som förmår dem att bete sig så att skador inte uppstår. Det måste således finnas ett orsakssamband mellan risken att bli skadeståndsskyldig och beteendet, även om den enskilde kanske inte är medveten om detta samband. Ett system som motverkar att förlusten flyttas över på den som orsakat skadan skulle kunna öka risken för att skador uppstår. I vissa fall har också skadeståndsregler motiverats med att en viss placering av det slutliga kostnadsansvaret för skador kan medföra att ett färre antal skador inträffar. Det gäller bl.a. reglerna i produktansvarslagen. Produktansvarslagens regler är utformade så att skadeståndsskyldighet kan drabba dem som kan påverka produkternas säkerhet och skadeståndsansvaret förutsätts leda till ett mer intensivt skadeförebyggande arbete prop. l99293:8 s. 25 f.. Olika uppfattningar råder i frågan hur stor den preventiva effekten är. Det har hävdats att ett skadeståndsansvar som är oberoende av vållande har en särskilt stark skadeförebyggande effekt eftersom den som bär strikt ansvar måste se till att skador inte inträffar för att undvika att få betala skadestånd det räcker inte att visa all möjlig aktsamhet. Det strikta ansvaret markerar också

samhällets på att produktion och överföring elektrisk ström är

syn av farlig verksamhet. På det sättet kan företagens attityder till elsäkerheten påverkas. I svensk ersättningsrätt har skadeståndsreglernas reparativa effekt framhållits som den viktigaste. Skadestândsreglerna skall tillsammans med andra ersättningssystem medföra att faktiskt inträffade skador i möjlig mån ersätts ekonomiskt. Här spelar det strikta ansvaret fortfarande en viktig roll. Som sagts har framväxten av det moderna välfärdssamhället och den svenska ersättningsrätten gjort att skadestándsrättens betydelse för att ersätta skadelidande har minskat högst

betydligt. Enligt 5 kap. 1 § SkL omfattar skadestånd till den som

tillfogats personskada ersättning för bl a. sjukvårdskostnader och andra . utgifter, inkomstförlust samt sveda och värk och lyte och men. Har personskadan lett till döden utgår enligt 5 kap. 2 § SkL ersättning för bl.a. förlust av underhåll. Avräkningsreglerna i SkL innebär emellertid att skadeståndsersättning oftast inte betalas ut för inkomstförlust eller för förlust av underhåll. Bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL innebär att avräkning skall ske när ersättningen för inkomstförlust bestäms, om den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till ersättning som utgår grund av obligatorisk försäkring enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring eller grund av lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån. Sjuklön eller pension som betalas av arbetsgivare grund av anställningsavtal skall också avräknas. Detsamma gäller pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har meddelats grund

SOU 1995: 108 Skadestånd vid elskador m.m. 175

av kollektivavtal. Det strikta ansvaret är emellertid långt ifrån betydelselöst

personskadesidan och jämförelse med förhållandena år 1970 ger

en närmast vid handen att det kan antas att skadeståndsrättens betydelse kommer att öka. Detta främst två skäl. För det första har Sveriges av medlemskap i EU fört med sig att det finns större anledning än tidigare att beakta den internationella utvecklingen och då främst den europeiska. Det kan tveksamt om Sveriges i internationell anses jämförelse särpräglade ersättningsrätt fullt ut kan upprätthållas. Internationellt har det ansetts oacceptabelt att i sådan liten utsträckning

som vi har gjort beakta skadeståndsrättens preventiva effekter. Det

finns visserligen inga empiriska studier som kan visa att skadeståndsförebygger skador ett bra sätt men det är en vedertagen ansvar uppfattning att det finns en preventiv effekt. Särskilt stötande har det ansetts att socialförsäkringen bär sä stor del av kostnaderna för en personskador. Inom EU kan inriktningen vad gäller farlig verksamhet sägas att den som bedriver verksamheten skall ha ett strängt vara skadeståndsansvar eventuellt i kombination med en skyldighet att ha ansvarsförsäkring. Det andra skälet till varför skadeståndsrättens betydelse antagligen kommer att öka är att det ur statsfinansiell synvinkel inte längre är realistiskt att räkna med sådana allmänna trygghetssystem som föresvävade lagstiftaren under 1970-talet. Det är knappast rimligt att tro att socialförsäkringarna i framtiden alltid kommer att ersätta skadelidande fullt ut. Tendensen är istället att det införs s.k. självrisker i socialförsäkringssystemen genom att det införs karens och ersättningsnivåerna sänks. Vad gäller sakskador torde liksom år 1970 gälla att de i allt väsentligt regleras försäkringsvägen. För sakskadorna har det strikta ansvaret betydelse för den s.k. kanaliseringen ansvaret genom försäkringsgivarnas regressrätt som av emellertid mycket sällan utnyttjas.

I utredningsarbetet har företrädare för elkraftbranschens organisatiodeltagit. Vi har också haft del direkta kontakter med företag

ner en inom elkraftbranschen. Det har inte framkommit annat än att företagen alltjämt är beredda att bära ett strikt ansvar för person- och sakskador orsakats el. Det kan till och med sägas att kraftföretagen som av förordar ett bibehållande av det strikta ansvaret. Med hänsyn till det anförda vi att det inte finns skäl att frångå anser principen strikt skadeståndsansvar för person- och sakskada på elom omrädet. Huvudregeln bör alltså liksom hittills bygga ett strikt Däremot bör övervägas vilka ändringar som är påkallade vid ansvar. modernisering ellagstiftningen, särskilt av hänsyn till den en av övergång till konkurrensutsatt elmarknad som nu förestår men en mer också hänsyn till den internationella utvecklingen och den rättsav utveckling skett i fråga skadestånd sedan år 1902. som om

Enligt den tidigare Ellagstiftningsutredningen, som år 1966 avgav

betänkandet Lagstiftning elektriska anläggningar SOU 1966:39, om

176 Skadestånd vid elskador m.m.

borde den allmänna regeln vara att varje anläggningsinnehavare skall bära ansvaret för sin anläggning. Uppkom skadan inomhus borde strikt ansvar gälla endast om spänningen var högre än 250 volt. Utomhus borde däremot innehavaren alltid vara strikt ansvarig och undantaget för skada inom inhägnad gård slopas. Utredningen anförde till stöd för sin principiella uppfattning om fördelningen av ansvaret att det för att ett strikt ansvar skulle åläggas en eldistributör syntes vara ett rimligt krav att denne hade någorlunda goda möjligheter att avvärja skaderiskerna. Vid annans anläggning var dessa möjligheter som regel mycket begränsade. Enbart den omständigheten att eldistributören tillhandahöll en vara, som i vissa situationer kunde vara farlig, ansåg utredningen inte vara tillräcklig för att motivera ansvar, varhelst skadan inträffade. Att låta skadeståndsskyldigheten uppbäras endast av hänsyn till den skadades intresse att erhålla ersättning ansåg utredningen inte heller vara tillfredsställande. Installationsanläggningar för lågspänd ström var vanligen till hela sin sträckning förlagda inomhus, varvid risken för olycksfall ansågs liten. En ledning utomhus fick anses betydligt farligare. När Ellagstiftningsutredningens förslag prövades anförde föredragande departementschefen att ansvaret inte borde läggas ett led som har mindre genomsnittlig bärkraft än eldistributörerna. Ansvaret borde därför även i fortsättningen knytas till innehavet av anläggning med egen generator eller transformator prop. 1970: 139 s. 48. Undantaget från principen om strikt ansvar inom inhägnad gård borde enligt departementschefen slopas. Det strikta ansvaret borde vidare utsträckas till att omfatta alla inomhusanläggningar oavsett spänningens höjd. Riksdagen biföll propositionen utom i sistnämnda del bet. tredje lagutskottet 1970:LU84 s. 27--30. Bestämmelserna om den nya elmarknaden som träder i kraft den 1 januari 1996 kommer att medföra bl.a. att det görs en boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av och å andra sidan överföring av nätverksamhet. Den som bedriver nätverksamhet skall ha skyldighet att ansluta anläggningar till sina ledningar och nät och att på skäliga villkor överföra annan. På den nya elmarknaden kommer det att finnas producenter, innehavare av nät, säljare och kunder förbrukare. På den framtida elmarknaden kan det förekomma företag som uteslutande sysslar med att sälja el. Eftersom de inte kommer att ha något direkt inflytande över vare sig produktionsanläggningarna eller överföringsanläggningarna är det enligt vår mening inte motiverat att ålägga dem strikt ansvar för skador som orsakas av den de säljer. Det strikta ansvaret bör som vi ser det även fortsättningsvis vara knutet till innehav av anläggning. Detta överensstämmer också med den grundläggande principen att strikt ansvar inte bör åläggas den som inte kan påverka risken för skada.

Skadestånd vid elskador m.m. 177

Vi således att endast den som innehar en elektrisk anläggning menar skall kunna åläggas strikt ansvar för skador orsakade av el. Frågan om strikt skall åläggas en innehavare av en elektrisk anläggning ansvar bör emellertid bedömas olika beroende på vilken typ av elektrisk anläggning det är fråga om. Vi behandlar denna fråga i det följande.

Produktionsanlággningar

Vad gäller produktionsanläggningar kan det inte komma i fråga annat än att innehavaren sådan anläggning liksom för närvarande av en - i princip skall ha strikt för skador ström från anläggningen. ansvar av När det gäller sådana anläggningar gör sig emellertid liknande gällande de Högsta domstolen förde om strikt resonemang som som för envar husägare eller hyresgäst i samband med att ellagen ansvar infördes. Det skulle föra för långt samt inte fylla en rimlig funktion

att ålägga små produktionsanläggningar, företrädesvis används för

som privat bruk, ett strikt Exempel sådana anläggningar är små ansvar.

portabla reservkraftaggregat samt vind- och solenergianläggningar som

är avsedda att försörja enstaka hus. Vi föreslår därför att endast de

innehar produktionsanläggningar där elegeneratorn har en

som märkeffekt överstiger 50 kilovoltampere skall ha strikt ansvar för som sina anläggningar. För innehavare av övriga mindre produktionsanläggningar bör SkL tillämpas.

Övedöringsanläggningar

Även den bedriver nätverksamhet bör bära strikt ansvar i verksom samheten. Till nätverksamhet hör, förutom själva ledningsnätet bl.a. ställverk och transformatorer samt anordningar för anslutning av anläggningar och mätning Överförd effekt och energi. Nätet börjar av i princip i inmatningspunkten eller inmatningspunkterna från produktionsanläggningar och upphör vid uttagspunkten eller uttagspunkterna till anläggningar för användning el. I den mån det av förekommer överföring vid sidan av reguljär nätverksamhet bör av också strikt gälla. Strikt ansvar bör således åvila innehavare av ansvar överföringsanläggningar.

Strikt som omfattar andra anläggningar

ansvar

Frågan är nu närmast om den som innehar en produktionsanläggning

eller överföringsanläggning skall ha strikt ansvar även för skada en inträffar vid anläggning som tillförs från den egna som annan anläggningen. I praktiken gäller frågan främst om den som innehar en

178 Skadestånd vid elskador m.m.

överföringsanläggning skall ha strikt ansvar för skador som inträffar vid anslutna anläggningar till vilka nätägaren överför el. I principfrågan är vi närmast böjda att ansluta oss till den tidigare

Ellagstiftningsutredningensuppfattningattvarjeanläggningsinnehavare

bör bära ansvaret för sin anläggning. Elsäkerheten är i huvudsak en fråga om hur anläggningarna utformas och underhålls. Ansvaret för skador bör främst ligga på den som har ett reellt inflytande över anläggningarnas underhåll och som således kan påverka risken för skada. Den som innehar en överföringsanläggning har i praktiken inte någon möjlighet att ha tillsyn över anslutna anläggningar till vilka

överförs. Att elen tillförs en anläggning från överföringsanläggningen

kan inte, då den är kvalitetsmässigt god, anses vara ett tillräckligt motiv för att innehavaren av överföringsanläggningen skall bära ansvaret. Inte heller den omständigheten att innehavare av överföringsanläggningar allmänt har större ekonomisk bärkraft än innehavarna av sådana anslutna anläggningar kan motivera detta. Vår mening är således att en innehavare av en anläggning för användning av i princip själv bör ansvara för de skador som orsakas av elektrisk ström från den egna anläggningen. Frågan är då om ansvaret bör vara strikt eller om allmänna skadeståndsregler bör gälla för skador som uppstår genom inverkan av ström från en sådan anläggning. I princip innebär det senare att ersättning för skada utgår endastnär vårdslöshet från anläggningsinnehavarens sida kan styrkas. Frågan om strikt ansvar eller inte bör bedömas olika beroende på vilken typ av användaranläggning det är fråga om.

El med högre spänning än 250 volt

Innehavare av anläggningar för användning av köper av olika spänning. För närvarande finns i landet drygt 7 000 elkunder som köper med högre spänning än 250 volt. Avgörande är i detta sammanhang vilken spänning som elen har i leveranspunkten, dvs. i gränsen mellan anläggningarna. Kunder som köper med högre spänning än 250 volt torde undantagslöst vara företag. Omkring 50 procent av sådana leveranser sker till tillverkningsindustrier. De aktuella köparna har så gott som utan undantag egna transformatorer och därmed i princip strikt ansvar enligt nu gällande regler. Det finns enligt vår mening inte skäl att göra någon ändring i detta hänseende men kopplingen till innehav av egen transformator bör slopas. I stället bör det avgörande vara att anläggningen används för med en

‘Dar det det i följande 250 volt spänning 250 volt mellan ledare

anges avses om en och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare.

Skadestånd vid elskador m.m. 179

spänning över 250 volt. Gränsen bör dras så att strikt ansvar gäller om leveransen till anläggningen sker vid en spänning som i leveranspunkten är högre än 250 volt. Till en sådan anläggning kan vara anslutna eller flera andra anläggningar, där används som har en högre eller lägre spänning än 250 volt. Om anläggningarna har samme innehavare, bör de betraktas som en och samma anläggning. Det strikta gäller för huvudanläggningen bör sålunda gälla ansvar som i hela anläggningen. Att göra skillnad i fråga om ansvar när det gäller skador kanske helt likartade inträffar vid vad som kan anses - - som anläggning skulle medföra betydande komplikatiosom en och samma vid skaderegleringen. Det finns starka skäl att undvika obestämda ner och svårtolkade regler.

El med spänning om högst 250 volt

Totalt sker för närvarande drygt 5 miljoner elleveranser med en spänning högst 250 volt till anläggningar för användning av i av bostäder, kontor, hantverkslokaler För sådana inomhusanm.m. läggningar tillförs med en spänning av högst 250 volt gäller som för skador orsakas vårdslöshet. idag som huvudregel ett ansvar som av Strikt kan dock förekomma på grund av reglerna om proansvar duktansvar avsnitt 7.5. När det gäller utomhus belägna

se an-

läggningar för användning av som tillförs med en spänning av högst 250 volt gäller ett strikt skadeståndsansvar för distributören nu av till sådan anläggning. I likhet med vad för närvarande gäller bör huvudregeln vara att som innehavare nämnda inomhusanläggningar inte har strikt ansvar av nu för skador orsakade elektrisk ström från anläggningen. Inte heller av för skador uppstår grund ström om högst 250 volt vid som av utomhus belägna anläggningar för användning av finns det tillräcklig anledning att stadga strikt Det finns flera skäl för ansvar. det. Ett skäl hänger samman med att innehavarna av sådana anläggningar till övervägande del är privatpersoner; enskilda som inte är näringsidkare bör inte utan mycket starka skäl åläggas strikt ansvar. Det kan också sättas i fråga skaderiskerna är så mycket större om utomhus än inomhus. Avgörande för risken, främst för personskada, torde i stället hur tillgänglig anläggningen är, under vilken tillsyn vara står och vilka skyddsåtgärder vidtagits. Önskemålet att den som enhetliga regler bör gälla beträffande ansvaret för skador av ström måste också tillmätas viss vikt. Den rättstekniska förenkling av systemet uppstår härigenom förstärker de enskilda argumenten för som denna lösning. De anläggningar där strikt enligt vårt förslag inte kommer ansvar gälla är således anläggningar avsedda för användning av som i att leveranspunkten tillförs med spänning av högst 250 volt. en

180 Skadestånd vid elskador m.m.

Svagströmsanläggningar

Enligt nuvarande regler har inte innehavare av svagströmsanläggningar strikt ansvar utan sådant ansvar åvilar endast innehavare av starkströmsanläggningar. Svagströmsanläggningar kan i princip inte orsaka skada genom inverkan av ström om det inte är så att strömmen inkommit från en starkströmsanläggning. Enligt vår mening bör även fortsättningsvis innehavaren av den starkströmsanlåggning från vilken svagströmsanläggningen tillförts ström svara strikt för skada som i sådant fall kan uppkomma.

Undantaget för händelse av högre hand

Sedan ellagens tillkomst har gällt att en anläggnings innehavare inte är ansvarig för skada som tillkommit genom händelse av högre hand. Undantaget gäller dock endast under förutsättning att föreskrivna skyddsåtgärder vidtagits. Enligt förarbetena till ellagen syftar undantaget på olyckor som uppkommit genom övermäktiga naturkrafter som orkaner av i vårt klimat sällspord styrka, jordbävningar eller åskslag av oberäknelig intensitet. Undantag för force majeure finns, förutom i ellagen, bl.a. i 11 § atomansvarighetslagen 1968245, 3 § andra stycket oljeansvarighets-

lagen 1973:1198, och 5 kap. 1 § andra stycket järnvägstrafiklagen

1985: 192. De två förstnämnda lagarna grundar sig internationella konventioner. Undantaget i ellagen är ålderdomligt och har en så begränsad räckvidd att det nästan helt saknar praktisk betydelse. Frågan är närmast om det i den nya ellagstiftningen bör finnas en bestämmelse som föreskriver undantag för force majeure efter mönster av vad som stadgas i annan lagstiftning om skadestånd. Då man i svensk rätt i allmänhet varit restriktiv till undantag för force majeure har stannat för att det nuvarande undantaget för högre hand inte ersätts av någon ny bestämmelse.

Försäkringsersättning och skadestånd

Att en skadelidande har rätt till skadestånd är till föga nytta för honom om den skadeståndsskyldige inte förmår att betala skadeståndet. Bristande betalningsförmåga kan ofta finnas hos enskilda och mindre

företag. Om skadeståndsbeloppet är mycket stort kan det givetvis

förekomma att även större företag har svårt att betala det. Dessa problem gäller oavsett vilken grund skadeståndsskyldigheten vilar. Strikt skadeståndsansvar föreskrivs dock främst för att tillgodose den skadelidandes behov att skadan ersatt och det är därför otill-

Skadestånd vid elskador m.m. 181 SOU 1995: 108

fredsställande reglerna strikt visar sig onyttiga för den om om ansvar drabbade den anledningen att skadeståndet inte betalas ut. av

ansvarsförsäkring fyller det dubbla syftet att skydda både den

En skadelidande och den skadevållande. För den sistnämnde ersätts risken

drabbas ekonomiskt förödande skadeståndsanspråk av en av att av ett

betala premier. En försäkring innebär att den jämn skyldighet att

skadelidande med nästan total säkerhet kan påräkna ersättning. företag bör kunna räkna med att de i allmänhet har Vad gäller man ansvarsförsäkringar täcker skadeståndsansvar enligt lag, oavsett som grunden för detta är. En sådan försäkring ingår i de flesta förevad

tagsförsäkringar. Vi har övervägt frågan om det finns anledning att införa bestämmelser stadgar skyldighet för den som i en närings-

som verksamhet eller överför elektrisk ström främst nät-

producerar

teckna ansvarsförsäkring täcker det strikta

verksamhet att som

Så bör ske det kan befaras att de ansvariga i mer ansvaret. om

betydande omfattning saknar erforderligt försäkringsskydd. Vi anser

emellertid inte det med hänsyn till elkraftbranschens struktur att företagens storlek och bärkraft och dess benägenhet att teckna

försäkring införa sådan skyldighet. När det gäller är påkallat att en nätverksamhet sker även lämplighetsprövning av de företag som

en

koncession. Den prövningen torde säkerställa att de

ansöker om företag bedriver nätverksamhet är seriösa. som Av hushållen har 95 procent någon form av hemförsäkring. ca lägre bland hyresgäster. Dessa torde emellertid endast Andelen är inneha elektriska anläggningar. Enskilda

undantagsvis kunna anses hushåll torde i princip aldrig med de regler vi föreslår bära strikt

som för elskador. Småhusägare torde så gott som samtliga ha ett ansvar

tillfredsställande försäkringsskydd för skador drabbar utomstående

som fastigheten såväl inomhus utomhus. De skadelidande inom som alltså i mycket utsträckning få ersättning försäkringskommer att stor

både när den ersättningsskyldige ansvarar strikt och i de fall han

vägen

har för vårdslöshet. Vidare torde uppkomna skador kunna

ansvar försäkringar på den skadelidandes sida. ersättas genom

7.5 Produktansvar vid elskador

7.5. l Gällande rätt

Den l januari 1993 trädde produktansvarslagen och produktansvarsbe-

stämmelserna i 4 § och 4 b § ellagen i kraft. De ändringar som då a sin grund i det tidigare nänmda EG-direktivet om

genomfördes har produktansvar 85374EEC, se avsnitt 7.2. Vid direktivets anpassning till svensk rätt begränsades produktansvarslagens tillämpningsområde till lösa saker. Eftersom ellagen sedan

182 Skadestånd vid elskador m.m.

tidigare innehöll regler om skadestånd för skador orsakade genom inverkan av elektrisk ström ansågs lämpligast att också föra in bestämmelser om produktansvar avseende elektrisk ström i den. På så sätt skulle skadeståndsreglerna angående elektrisk ström bli samlade i en författning. Detta innebar att vissa preciseringar begreppen av krävdes för att bestämmelserna om produktansvar i ellagen skulle bli

begripliga. Därvid iakttogs en stor försiktighet för att bestämmelserna

inte skulle avlägsna sig från direktivets innebörd. Vidare lades

produktansvarslagens regler, så långt som möjligt, till grund för

bestämmelsernas utfomming. I det lagstiftningsärende som ledde till införandet av produktansvarsbestämmelserna i ellagen konstaterades att förslaget innebar en provisorisk reglering i avvaktan på ellagstiftning och att en ny

bestämmelserna senare skulle arbetas in i den nya ellagstiftningen

som skulle utarbetas.

4 a § ellagen avser enbart skador som orsakats av att den elektriska

strömmen i sig har brister i kvalitet, vilket i detta sammanhang benämns säkerhetsbrist. Därmed avses att den elektriska strömmen inte är så säker som skäligen kan förväntas. Begreppets närmare innebörd har inte preciserats och vid bestämmelsens tillkomst prop.

1991922135 s. 7 f. ansågs inte heller lämpligt att göra det eftersom

man menade att försiktighet måste iakttas för att inte avlägsna sig från direktivets EG-rättsliga innebörd. Departementschefen anförde emellertid att de normer för skälig kvalitetsnivå på levererad ström, som var under utveckling, kunde förväntas få stor betydelse i detta sammanhang samt vidare att vissa brister i kvalitet hänger samman med s.k. systemfel, vilket innebär att sådana risker godtas av samhället s. 20 nämnda prop.. Som redan nämnts bör det observeras att elektriska apparater är lösa saker, även om dessa infogats eller på annat sätt blivit beståndsdel en i lös eller fast egendom, och att produktansvaret beträffande sådana apparater regleras i produktansvarslagen. Även skador som uppkommer till följd av felaktigheter i en elektrisk anläggning kan mycket väl falla under produktansvarslagens tillämpningsområde. Det bör observeras att en elektrisk anläggning endast i undantagsfall torde rena anses vara en lös sak. Begreppet lös sak används i produktansvarsla-

gen i dess vedertagna juridiska betydelse, dvs. varje slag rörligt

av fysiskt föremål. För att något skall elektrisk anläggning anses vara en krävs i princip att det är något uppbyggt och stationärt samt inte till

omfattningen alltför obetydligt. Produktansvarslagen torde dock kunna

tillämpas om en produkt som infogats i elektrisk anläggning är en

defekt har en säkerhetsbrist inte anläggningen sammanfogats

men om av i och för sig säkra produkter som byggts ihop på ett sådant sätt att

anläggningen blivit farlig. Följande exempel kan illustrera detta. En tillverkare av elektriska kablar och kraftledningsstolpar också

- som åtar sig att på entreprenad uppföra kraftledningar levererar ett antal -

Skadestånd vid elskador m.m. 183 SOU 1995: 108

defekta beståndsdelar till kraftledning kablar och upphängnings-

en anordningar. Kraftledningen blir grund de undermåliga av beståndsdelarna farlig och skada orsakas grund av det. I nu en

anfört fall torde skadelidande kunna åberopa produktansvarslagen

en och begära skadestånd grund att säkerhetsbrist hos kablarna av en

och upphängningsanordningarna orsakat en skada. Däremot kan en skadelidande inte åberopa produktansvarslagen, om tillverkaren av

kablar och andra beståndsdelar levererar säkra beståndsdelar till kraftledningen entreprenören bygger anläggningen ett men olämpligt sätt och anläggningen orsakar skador. Produktansvarsreglerna är till för att stärka den enskildes skydd mot

att drabbas skador som orsakas av brister hos produkter. Skade-

av

stånd enligt 4 § ellagen, liksom enligt produktansvarslagen, skall

a

därför ersätta personskada och sakskada på egendom som till sin typ

vanligen är avsedd för enskilt ändamål, den skadelidande vid tiden om för skada också använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Personskador torde dock sällan orsakas av fel på den elektriska strömmen sådan. När det gäller skador på egendom som innebär begränsningen till enskilt bruk bl.a. att näringsidkare som har känslig maskinell utrustning inte kan få ersättning för uppkomna

skador enligt ellagens produktansvarsregler.

En förutsättning för skadeståndsansvar enligt 4 a § ellagen är att strömmen satts i omlopp från anläggning med egen generator eller en

transformator. Detta torde i praktiken innebära att produktansvaret

regel faller på eldistributören. Strömmen måste anses vara satt i som lämnar hans anläggning. Även kraften omlopp av denne när den om köps från producent omvandlas den i distributörens transformator en och någon möjlighet att identifiera ström finns inte. Det bör noteras undantag från produktansvaret inte görs för innehavare av att

svagströmsanläggningar med egen generator eller transformator.

Sätta i omlopp är ett uttryck inte är särskilt näraliggande när som

det gäller elektricitet. Begreppet har tagits från produktansvarslagen

i sin tagit över begreppet från EG-direktivet, put into som tur circulation. När det gäller lösa saker får principen anses vara att för produkt inträder när den ansvarige släpper produkten ansvaret en från sig överlämna den till nästa led i tillverknings- eller genom att distributionskedjan eller till den slutlige användaren. När det gäller elektricitet torde den rimliga tolkningen begreppet vara att den av elektriska strömmen har i omlopp när den har lämnat en elektrisk satts anläggning och tillförts eller när den på annat sätt tillen annan handahålls från anläggningen. Skadeståndsskyldigheten enligt 4 a§ ellagen har undantag som anges i 4 b En förutsättning för skadeståndsskyldighet är enligt 4 b § ellagen att strömmen satts i omlopp i näringsverksamhet. Tanken är att en skall kanaliseras till kostnadsbärare som förmår att betala ansvaret

184 Skadestånd vid elskador m.m.

ersättningsbeloppen och som kan pulvrisera kostnaden att genom behandla den som en kostnad i rörelsen. Vad torde krävas som rent allmänt för att en tillverkare skall undgå produktansvar är denne att visar att produkten varken framställts honom för försäljning eller av annan form av distribution i ekonomiskt syfte eller framställts eller distribuerats honom inom för näringsverksamhet. av ramen en

Skadeståndsskyldighet enligt 4 a § föreligger inte heller

om

innehavaren av den anläggning gör sannolikt säkerhets-

som avses att bristen inte fanns när han satte strömmen i omlopp. Vad här som torde avses är att innehavaren för att undgå mäste göra ansvar sannolikt att strömmen var så säker skäligen kan krävas när den som lämnade hans anläggning.

Vidare föreligger inte skadeståndsskyldighet det visas att

om säkerhetsbristen beror att den elektriska strömmen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats myndigav en het eller att det var omöjligt att upptäcka säkerhetsbristen med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska vetandet då strömmen i sattes omlopp. Dessa båda undantag torde dock sakna större praktisk betydelse och berörs inte närmare. Regeln i 4 a§ ellagen har inte gjorts exklusiv i förhållande till huvudregeln i 4 § om strikt ansvar. Eftersom 4 § ellagen i princip är tillämplig även på skador orsakas bristande kvalitet i den som av elektriska strömmen sådan kan de båda bestämmelserna i princip som bli tillämpliga på samma skada. Utom i de fall där undantag från det strikta ansvaret stadgas i 4 dvs. undantaget för inomhus belägna

förbrukningsanläggningar som tillförs ström med spänning

en som

understiger 250 volt, är bestämmelsen i 4 § ellagen förmånlig för

mer den skadelidande eftersom bestämmelsen i 4 § ellagen förutsätter att a den elektriska strömmen inte är så säker skäligen kan förväntas. som Detta får anses innebära att en standardavvikelse visst mått krävs. av

7.5.2 överväganden

Vi föreslår: Produktansvaret skall åvila innehavare elektriska anläggningar av

för produktion och överföring av el.

Som nämnts i det föregående avsnittet finns det EG-direktiv

ett om produktansvar från år 1985. Detta direktiv ligger bakom produktan-

svarsbestämmelserna i ellagen och produktansvarslagen. I artikel 13

i EG-direktivet stadgas att direktivet inte inverkar på de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt de rättsregler i och utom om ansvar avtalsförhållanden eller enligt de särskilda ansvarsregler, gäller som när direktivet meddelas. I Sverige kan vi således behålla och modernisera det gällande strikta ansvaret på elområdet till skydd för skadeli-

SOU 1995: 108 Skadestånd vid elskador m.m. 185

dande, alltefter vad som anses lämpligt. Det ankommer inte på den svenska lagstiftaren att tolka EGdirektivet produktansvar. Bedömningen av om de svenska reglerna om

står i överensstämmelse med de uppställda kraven förutsätter emeller-

tid tolkning, eftersom kraven måste identifieras. Den slutliga en uttolkningen EG-rättens innehåll åvilar och tillkommer dock av exklusivt EG-domstolen. Som anges i förarbetena till produktansvarsbestämmelserna i ellagen prop. l99l92:l35 s. 7 är det aktuella direktivet skrivet med inriktning på produkter i vanlig mening, varmed i gängse språkbruk torde förstås i första hand lösa saker. Direktivet innehåller ingenting annat elektrisk ström än en mening där det om att i begreppet produkt innefattas elektricitet. Någon egentlig anges ledning för hur direktivet skall tillämpas elektrisk ström ger direktivets lydelse således inte.

När produktansvarsreglerna infördes i ellagen betonade departe-

mentschefen att regleringen utgjorde ett provisorium i avvaktan på en ellagstiftning och att bestämmelserna skulle arbetas in i den nya ny ellagstiftningen skall utarbetas. I huvudsak får produktansvarssom reglerna i ellagen överensstämma med de krav EG-direktivet anses ställer. Det skall nämnas att begreppet säkerhetsbrist har varit föremål för kritik. Att närmare försöka tolka begreppet låter sig dock enligt

vår mening inte göras mot bakgrund av vad departementschefen anförde vid lagstiftningsarbetet om olämpligheten av att närmare

försöka tolka innebörden av begreppet. Det bör dock, mot bakgrund de förslag som lämnats i det av föregående och med beaktande av att regleringen så nära som möjligt skall överensstämma med EG-direktivet, övervägas vilka subjekt produktansvaret skall ligga. EG- direktivets grundläggande princip är

att den som inom ramen för en näringsverksamhet tillverkar en

produkt skall strikt ansvarig för skador som orsakas av en defekt vara i produkten. Det strikta ansvaret är således kanaliserat i första hand till

den som typiskt sett befinner sig i en sådan position att han kan bestämma över produktens beskaffenhet och som ofta har ekonomiska att bära skadestándsansvaret. Ett syfte med produktansvaret,

resurser förutom skadelidande skall ersättning för skada, är således att att en skapa incitament för säkerhetsarbete för att så sätt höja produktsåkerheten. De när det gäller elektrisk ström, närmast får som, de uppfyller nämnda förutsättningar och som anses vara som nu således bör bära ett sådant ansvar som nu nämnts är innehavare av elektriska anläggningar för produktion och överföring av el, dvs i princip de bedriver näringsverksamhet med ström. Hos dessa som torde finnas den största möjligheten att påverka riskerna och de har även den ekonomiska bärkraften får en förutsättning som anses vara för produktansvar. Genom att lägga produktansvaret innehavare av

produktions- och överföringsanläggningar torde EG-direktivets krav

bäst uppfyllas. Härigenom slopas således kopplingen till innehav av

186 Skadestånd vid elskador m.m.

egen generator eller transformator för skadeståndsansvar, men någon omflyttning av skadeståndsansvaret jämfört med vad som nu gäller torde detta inte innebära. Innehavare av svagströmsanläggningar kommer inte att omfattas av produktansvaret eftersom svagströmsanläggningar inte kan orsaka skada. Svagströmsanläggningar är enligt definition anläggningar som är ofarliga för person eller egendom. Vidare bör begreppet sätta ström i omlopp slopas. Som nämnts är begreppet främmande när det gäller elektrisk ström. Med uttrycket torde vad gäller ström avses att den lämnar en elektrisk anläggning och tillförs en annan eller annat sätt tillhandahålles från anlägg ningen. Som redan framgått står det en skadelidande fritt att åberopa andra grunder än produktansvaret för sitt anspråk på skadestånd, även i fråga om skador som i och för sig faller inom tillämpningsområdet för produktansvarsreglerna. En sådan överlappning vad gäller tilllämpligheten av skadeståndsregler har inte ansetts medföra särskild olägenhet och har för den skadelidande rent av ansetts vara en fördel. Det är som regel mest gynnsamt för en skadelidande att kräva skadestånd enligt en rättsregel som stadgar strikt ansvar för någon att skada. Den lidit skada på grund säkerhetsbrist i ersätta som av elektrisk ström har således möjlighet att välja vilken grund han vill åberopa för rätt till skadestånd. Denna valmöjlighet bör kvarstå.

7.6 Vissa frågor

gemensamma

7.6.1 Skadeståndets bestämmande

Vi föreslår ingen ändring.

Gällande rätt

I 8 § första stycket ellagen regleras hur ersättning för skada skall bestämmas. Har skada uppkommit som skall ersättas enligt huvudregeln om strikt ansvar 4 § eller enligt produktansvarsregeln 4 a § tillämpas 5 kap. SkL. En särskild regel om självrisk vid bestämmande av ersättning för sakskada enligt 4 a § ellagen finns i 8 § andra stycket ellagen. Då skall ett belopp om 3 500 kr räknas av. Bestämmelsen, som har sin

motsvarighet i produktansvarslagen, har sin grund i EG-direktivet om

produktansvar från år 1985 och har som syfte att undvika tvister rörande smärre skador. Den grundläggande principen vid skadeståndsberäkning kan allmänt sägas att skadeståndet skall sätta den skadelidande i samma vara

Skadestånd vid elskador m.m. 187

ekonomiska ställning som om ingen skada inträffat. Detta förutsätter en bedömning av hur ställningen skulle ha varit om ingen skada inträffat och sedan en jämförelse med den situation som uppstått genom skadan, en s.k. differensbedömning. Regleringen i 5 kap. SkL bygger denna princip. Där anges bl.a. vilka poster som ersätts vid personskada sjuk- vårdskostnad och andra utgifter, inkomstförlust samt sveda och värk

eller annat stadigvarande men samt olägenheter l § och vid

sakskada värde eller reparationskostnad och värdeminskning, annan kostnad samt inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet 7 §. I 5 kap. skadeståndslagen finns också bestämmelser om när skadestånd för inkomstförlust eller förlust av underhåll skall påverkas av att den skadelidande uppbär andra förmåner grund av skadan 3 §.

Överväganden

Det finns som vi ser det ingen anledning att beräkning av skadestånd skall ske efter andra principer än de nuvarande. Någon ändring bör alltså inte ske.

7.6.2 Skadelidandes medverkan

Vi föreslår: 6 kap. 1 § SkL skall tillämpas om den skadelidande har medverkat till att sakskada uppkommit, vilken skall ersättas enligt huvudregeln om strikt ansvar.

Övriga regler om inverkan av den skadelidandes medverkan till

skadans uppkomst behålls.

Gällande rätt

Enligt 6 kap. l § SkL kan skadestånd med anledning av personskada jämkas om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden kan skadeståndet till de efterlevande jämkas om den skadelidande uppsåtligen medverkat till dödsfallet. Jämkning sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Vad gäller skadestånd med anledning av sakskada föreskrivs i samma bestämmelse att skadestånd kan jämkas om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning sker efter samma grunder som beträffande personskada. Enligt 7 § första stycket ellagen skall 6 kap. 1 § SkL tillämpas i fråga om personskada som skall ersättas när strikt ansvar enligt

188 Skadestånd vid elskador m.m.

huvudregeln i 4 § ellagen föreligger. När det gäller sakskada som skall ersättas enligt bestämmelse är en elektrisk anläggnings samma innehavare fri från skadeståndsskyldighet, om den skadelidande genom överträdelse gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv av vållat skadan eller skadan föranletts av att han underlåtit att om fullgöra sina skyldigheter mot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare.

Vid skadestånd enligt produktansvarsbestämmelsen i 4 a § ellagen

skall enligt 7 § tredje stycket ellagen sådant jämkas efter vad som är skäligt, vållande den skadelidandes sida har medverkat till om skadan. Detta överensstämmer med vad som stadgas i 10 § produktansvarslagen och med EG-direktivet. Det kan nämnas att

departementschefen i propositionen med förslag till produktansvarslag

prop. 1990912197 s. 61-64 anförde att SkL:s regler om medvållande, är gynnsamma för skadelidande, borde gälla även som mer i fråga produktansvar och hänvisade då till EG-direktivets artikel om 13. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget ansågs emellertid att

produktansvarslagstiftningen inte borde avvika från EG-direktivet

denna punkt.

Överváganden

När det gäller och sakskada som skall ersättas enligt regeln personproduktansvar bör medvållandebestämmelsen, liksom nu, om överensstämma med EG-direktivet och således korrespondera med motsvarande bestämmelse i 10 § produktansvarslagen. Vi vidare att medvâllandebestämmelserna i SkL bör gälla vid anser personskada som inte omfattas av särregleringen för produktansvar. Någon ändring denna punkt bör alltså inte ske. När det gäller sakskada som inte omfattas av särregleringen för produktansvar gäller enligt 7 § ellagen principen att antingen utgår fullt skadestånd eller inget alls. Huruvida skadestånd eller inte skall utgå är beroende av vilken grad av vårdslöshet som har förekommit den skadelidandes sida. Har den skadelidande handlat grovt vårdslöst erhåller han ingen ersättning överhuvudtaget. Vid vårdslöshet inte är grov utgår full ersättning. I ett särskilt yttrande i rättsfallet som

NJA 1948 s. 182 anförde justitierådet Karlgren sin tids främste

skadeståndsexpert att principen allt eller intet som uttrycks i bestämmelsen måste anses otillfredsställande. Bestämmelsen kritiserades också av Skadeståndskommittén i betänkandet Skadestånd V SOU 1973:51. Kommittén anförde s. 250 att bestämmelsen syntes diskutabel; det stämde inte väl med kommitténs allmänna inställning till verkan den skadelidandes medverkan, att grov vårdslöshet från av den skadelidandes sida skulle medföra att skadeståndsansvaret helt föll bort, särskilt om därmed jämställdes alla fall av överträdelser av

Skadestånd vid elskador m.m. 189

gällande föreskrifter. Kommittén ansåg emellertid att det låg utanför utredningsuppdraget att föreslå någon ändring i denna del. Vi instämmer i kritiken av bestämmelsen och föreslår att 6 kap. 1 § SkL görs tillämplig också beträffande sakskada.

7.7 Skadeståndsansvaret elektriska anläggningar

emellan m.m.

Vi föreslår: Skadeståndsansvaret när en elektrisk anläggning skadats eller dess

drift störts genom inverkan av från en annan sådan anläggning skall fortfarande grundas på ett ansvar för vårdslöshet.

Sådant skadeståndsansvarskall inte längre regleras i ellagstiftningen

utan SkL skall gälla. Ersättning för ren förmögenhetsskada vid

driftstörning skall dock kunna utgå. En innehavare av en elektrisk starkströmsanlåggning skall inte ha strikt det är naturgasledning för vilken koncession ansvar om en krävs enligt lagen 1978:160 om vissa rörledningar som skadats genom inverkan av från den elektriska anläggningen.

Gällande rätt

Huvudregeln enligt ellagens skadeståndsregler är att strikt ansvar föreligger för skador orsakade av elektrisk ström. Skada elektrisk anläggning eller störning av dess drift som orsakats av elektrisk ström ersätts dock inte såsom skada egendom, dvs. strikt ansvar annans enligt 4 § ellagen gäller inte. Uttrycket drift störts syftar närmast på induktionsstörningar i teleanläggningar. Störningen förutsätter inte att skada uppstått ledning, motor eller något annat föremål. en en Har elektrisk anläggning skadats eller driften störts genom en

inverkan ström överledning eller induktion från en annan elektrisk

av anläggning gäller enligt 6 § första stycket ellagen att innehavaren av den anläggning från vilken den skadegörande strömmen utgått är skyldig att betala skadestånd, om han underlåtit att vidta de skyddsåtgärder ankommit på honom jfr 5 § ellagen eller om annars som skadan eller störningen föranletts vårdslöshet vid utförandet av hans av anläggning eller vid dess skötsel. Det kan också inträffa att skada eller störning uppstår på den anläggning strömmen gått ut från. Om skadan eller störningen som föranletts vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller av skötsel, skall den anläggningens innehavare ersätta skadan eller förlusten. Om vårdslöshet har förekommit vid båda anläggningarnas utförande

190 Skadestånd vid elskador

m.m.

eller skötsel, kan rätten bestämma hur skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan 6 § andra stycket ellagen. Skadeståndsansvaret förutsätter således alltid vårdslöshet. Ersättningsskyldigheten omfattar både egendomsskador och, vid driftstörning, ren förmögenhetsskada. Att ersättning för skada annan elektrisk anläggning utgår endast vid vårdslöshet kan medföra att anläggningshavare från vars en anläggning skadegörande ström utgått kan bli skadeståndsskyldig både enligt reglerna om strikt ansvar i 4 § ellagen och enligt reglerna om vållande i 6 § ellagen. Har exempelvis inverkan av ström från en elektrisk anläggning orsakat skada en annan elektrisk anläggning och industrianläggning, i vilken den elektriska anläggning som en skadats finns, grund härav brinner ned skall den elektriska anläggningen ersättas endast vid vållande medan strikt ansvar kan föreligga för industrianläggningen. Bestämmelserna i 6 § ellagen jämkades år 1958 i samband med att reglerna skyldighet att vidta och bekosta skyddsåtgärder ändrades om har i övrigt varit oförändrade sedan år 1902. men Förslag om att införa strikt ansvar i förhållandet mellan starkströmsoch svagströmsanläggningar prövades åren 1938 och 1958 prop. 1938: 137 52, 65-67 och 70 och 1958: 153 s. 50-53. Ett förslag s.

den tidigare Ellagstiftningsutredningen prövades år 1970. Enligt det

av

skulle högspänningsanläggningar, dvs. anläggningar med högre

spänning än 250 volt, ha strikt i förhållande till andra elektrisansvar ka anläggningar prop. 1970: 139 s. 50-52. Som redan framgått har prövningen vid dessa tillfällen utmynnat i att någon ändring i de år 1902 antagna principerna för skadestånd elektriska anläggningar emellan inte genomförts.

Överväganden

Som framgått ansågs redan vid tillkomsten av 1902 års lag att ersättningsskyldigheten anläggningsinnehavare emellan borde bygga för vårdslöshet. Det kan i och för sig övervägas att införa ett ansvar bestämmelser om strikt ansvar även i dessa fall, särskilt om skadorna uppstår på anläggning för användning av el. Vi anser dock att en ansvaret som hittills bör grundas vårdslöshet. Nästa fråga skadeståndsansvaret elektriska starkströmsanläggär om ningar emellan fortfarande skall regleras i ellagstiftningen eller om SkL:s regler skall gälla.

Den tidigare Ellagstiftningsutredningen anförde i sitt betänkande att ersättningsanspråk grundades vårdslöshet utan olägenhet kunde

som regleras med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser SOU 1966:39 87 och 114. Utredningen föreslog därför att s. specialbestämmelserna om ersättning för skada mellan anläggningar

Skadestånd vid elskador m.m. 191

skulle utgå ur lagen utan att ersättas. Departementschefen framhöll emellertid prop. 1970:139 s. 52 att ansvaret för vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel ’ innebar ett ansvar för anställdas vållande som gick långt utöver det principalansvar som dittills erkänts i skadeständsrättslig praxis. Detta ansvar borde komma till uttryck i lagen. Vid tiden för 1970 års lagstiftningsärende torde ha gällt att arbetsgivaren ansvarade för arbetstagares vållande bara om den vållande tillhörde drifts- eller arbetsledningen eller hade en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull befattning. Numera är enligt 3 kap. 1 § SkL en arbetsgivare generellt ansvarig för arbetstagares vållande. Enligt den bestämmelsen skall nämligen den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Det finns alltså inte det skäl av som departementschefen anförde år 1970 anledning att bibehålla specialregleringen. I prop. 1958:153 s. 50 framhölls att den som innehar en elektrisk anläggning ansvarar även för sådan ovarsamhet vid anläggningens utförande eller skötsel, som förekommit innan han tillträdde anläggningen. Vi vill med anledning härav påpeka att den som innehar

en bristfällig anläggning, oavsett när bristen uppkommit är skyldig att

tillse att den åtgärdas. Enligt 6 § första stycket ellagen utgår vid driftstörning ersättning för s.k. ren förmögenhetsskada. Som tidigare redovisats avses med sådan skada förlust som uppstår utan att ha förmedlats av person- eller sakskada. Huvudregeln i SkL innebär att förmögenhetsskada ren ersätts bara om den vâllats genom brott 2 kap. 2 § SkL. Ellagen går alltså i detta hänseende längre än skadeståndslagen. Vi anser att ersättning för ren förmögenhetsskada vid driftstörning även i fortsätt-

ningen bör kunna utgå enligt den nya ellagstiftningen. l övrigt finns

inte anledning att särskilt reglera skadeståndsansvaret elektriska anläggningar emellan i den nya ellagstiftningen utan SkL bör gälla. Med hänsyn till vad som nyss sagts angående ansvar för arbetstagare och skyldighet att tillse att brister avhjälps innebär detta inte någon egentlig ändring i sak. Vad gäller jämkning av skadestånd grund av medvållande 6 § andra stycket ellagen anser vi att 6 kap 1 § SkL utan olägenheter kan tillämpas. I detta sammanhang bör även skadeståndsansvaret för skador på koncessionspliktiga naturgasledningar beröras. Vi har i kapitel 6 föreslagit att innehavare av elektriska anläggningar skall vidta skyddsåtgärder gentemot koncessionspliktiga rörledningar för transport av naturgas som tillkommit före den elektriska anläggningen. Om en elektrisk anläggning uppförs bör således innehavaren av anläggningen vara skyldig att vidta skyddsåtgärder såväl gentemot andra elektriska anläggningar som gentemot en redan befintlig sådan rörledning. Då

192 Skadestånd vid elskador m.m.

skador orsakade elektrisk ström elektriska anläggningar inte av omfattas strikt utan ersätts enligt SkL:s regler bör, för att av ansvar erhålla så enhetliga regler möjligt, även för skador orsakade av som ström befintliga naturgasledningar SkL tillämpas. Skulle innehavaren den elektriska anläggningen underlåta att vidta erforderav liga skyddsåtgärder och skada uppkommer rörledningen, får anläggningsinnehavaren ha förfarit vårdslöst och således bli anses skadeståndsskyldig. I likhet med vad gäller mellan elektriska anläggningar bör som undantaget från strikt ansvar i förhållande till nu aktuella rörledningar rörledningen tillkommit före eller efter den elektriska gälla oavsett om anläggningen.

7.8 Regressrätt

Vi föreslår: Regressrätten vid skador orsakade skall inte längre regleras i av ellagstifmingen. Den skall i stället följa de allmänna, icke lagfästa, principerna.

Gällande rätt

Om elektrisk anläggnings innehavare har utgett ersättning för skada en har han enligt 12 § ellagen regressrätt mot den som vållat skadan. Denna bestämmelse gäller om inget annat föranledes av 9 § ellagen. Enligt 9 § första stycket ellagen har den innehavare som har betalat ersättning för skada rätt att anläggnings innehavare söka av en annan åter vad han betalat, under förutsättning att skadan orsakats genom ström induktion eller överledning eller eljest åsyftat som genom sätt kommit in från den andra anläggningen och skadan var vållad vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens utförande eller genom skötsel. Om vårdslöshet vid utförande eller skötsel förekommit även vid den anläggning är primärt skadeståndsskyldig får rätten, med som avseende de fel begåtts båda sidor, bestämma med hur stort som belopp ersättningen slutligen skall betalas av vardera sidan. Om ingen sida varit vårdslös skall båda betala ersättning som om de gemensamt vållat skadan. Ersättningsskyldighet föreligger i sådant fall

emellertid inte för innehavare av svagströmsanläggningar. Hur

fördelningen skall ske är inte helt klart. Det har föreslagits en uttrycklig regel lika fördelning prop. 1958:153 s. 57. Lagrådet om förordade i stället att fördelningen skulle ske efter vad som finnes skäligt s. 78. Härvid skulle kunna beaktas såväl anläggningarnas

Skadestånd vid elskador m.m. 193

beskaffenhet som felets natur i det särskilda fallet. Slutet blev att ingen ändring gjordes i avvaktan på en allmän översyn av lagen s. 81. En särskild regressregel finns i 9 § andra stycket för det fall att skada föranletts av att någon efter det att utförandet av en elektrisk anläggning påbörjats, utan innehavarens samtycke vidtagit åtgärd som i väsentlig mån ökat faran för skadans uppkomst. Har vederbörande insett eller bort inse faran, är han gentemot anläggningens innehavare ansvarig för den skada som uppkommit. Bestämmelsen åsyftar enligt förarbetena till ellagen fall då t.ex. en person i omedelbar närhet av en högspänningsledning uppfört en byggnad utan att vidta erforderliga skyddsåtgärder, varigenom någon kommit i beröring med ledningen.

Överväganden

När det gäller inbördes ansvar mellan solidariskt ansvariga är rättsläget delvis oklart. Någon reglering finns inte i skadeståndslagen. Den allmänna principen kan sägas vara att en skälighetsbedömning skall göras. Vid denna bör beaktas grunden för de berörda parternas ansvar och övriga omständigheter, bl.a. graden av vållande. När det gäller strikt ansvar är den traditionella uppfattningen i svensk rätt att den som har ett sådant ansvar alltid har regressrätt mot den som har vållat skadan. Det skall här uppmärksammas att den som inte bär strikt ansvar mot den skadelidande enligt ellagen dock är ansvarig enligt de allmänna reglerna i SkL och, om vårdslöshet föreligger, således skyldig att ersätta samma skada. Han är således solidariskt ansvarig med den strikt ansvarige. Huvudregeln i 12 § ellagen angående regressrätt gentemot den som vållat skadan överensstämmer med vad som allmänt gäller vid strikt ansvar. När det gäller det inbördes ansvaret enligt 9 § ellagen anser vi att den nuvarande regeln har en innebörd som i allt väsentligt torde överensstämma med de allmänna principerna för regressrätt mellan solidariskt ansvariga. Som redan framgått gäller emellertid som huvudregel att den som betalat skadestånd grund av strikt ansvar skall ha regressrätt mot den som vållat skadan. Det finns därför inte skäl att, såsom sker enligt 9 begränsa regressrätten till fall av vårdslöshet, vid anläggnings utförande eller skötsel. Den allmänna regeln om regress grund av vållande bör enligt vår mening kunna tillämpas även i detta fall. När båda anläggningarnas innehavare varit vårdslösa sker fördelningen efter beskaffenheten av de å ömse sidor begångna fel. Härmed torde åsyftas graden av vållande ömse sidor. Detta är självfallet viktig faktor men liksom vid medvållande bör även andra en 7 154192

194 Skadestånd vid elskador m.m.

omständigheter kunna beaktas. Så torde ske enligt allmänna principer

se 1972:5 119-120 och SOU 1975:103 s. 52--53 och det

prop. s. finns inte skäl att ellagstiftningen skall avvika härifrån. När vårdslöshet inte har förekommit någon sida torde enligt allmänna regler solidariskt ansvar inte föreligga. Det synes då saknas grund att ålägga annan än den som bär strikt ansvar ersättningsskyldighet mot den skadelidande och vid sådant förhållande saknas också bärande skäl för att den strikt ansvarige skall ha regressrätt. Den nuvarande regleringen i 9 § ellagen är oklar till sin innebörd och närmast egendomlig. Vi anser att situationen bör behandlas enligt allmänna regler. Regeln bör därför utgå, vilket i allmänhet torde innebära att den strikt ansvarige svarar ensam. Strikt ansvar innebär just att svara oberoende av vållande och det torde inte vara stötande att det ansvaret inte övervältras någon annan, som inte bär primärt strikt ansvar och inte heller vållat skadan. Den särskilda regressregeln i 9 § andra stycket ellagen avser en mycket särpräglad situation. Något behov av en uttrycklig reglering sådana mycket speciella skadefall finns enligt vår mening inte. av Allmänna principer för regressrätt bör utan olägenhet kunna tillämpas. Vad särskilt gäller det fallet att någon inom säkerhetsavstånd för en starkströmsledning uppfört en byggnad vill vi påpeka att ledningens innehavare i allmänhet torde kunna få särskild handräckning enligt 4 § första stycket lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handräckning för att få rättelse. Som framgått är vår mening att regressrätten vid skador orsakade elektrisk ström i samtliga fall bör följa de allmänna principerna, av som inte är lagfästa. Valet står då mellan att i den nya ellagstiftningen uttryckligen reglera frågorna i enlighet härmed eller att överlämna frågorna rättspraxis med ledning allmänna principer. Vår av uppfattning är att den senare lösningen bör väljas. Ett av skälen är att det rör sig om tämligen ovanliga situationer och att en tyngande detaljreglering bör undvikas. Om allmänna bestämmelser om regressrätt införs i SkL bör den nya ellagstiftningen hänvisa till dessa.

Skadestånd vid elskador m.m. 195

7.9 Preskription

Vi föreslår:

I de fall SkL:s regler skall tillämpas blir preskriptionslagen till-

lämplig. Preskriptionstidernai övrigt behålls.

Gällande rätt

Enligt 11 § ellagen skall talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt huvudregeln om strikt ansvar i 4 § väckas inom två år från det skadan inträffade. Detsamma gäller om det är en elektrisk anläggning som skadats eller om dess drift störts 6 §. Den som vill ha ersättning enligt produktansvarsbestämmelsen i 4 a § skall enligt 11 § väcka talan inom tre är från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringar kunde göras gällande. Talan måste dock i sådant fall väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den elektriska strömmen i omlopp. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.

överväganden

Preskriptionsregeln vid produktansvar grundas på EG-direktivet och överensstämmer med motsvarande bestämmelse i produktansvarslagen och vi föreslår därför ingen ändring. Vidare bör preskriptionstiderna behållas vid skador som skall ersättas enligt huvudregeln om strikt ansvar samt vid ren förmögenhetsskada när driften vid en elektrisk anläggning störts. Vi har ansett att SkL:s regler skall tillämpas i stället för huvudregeln om strikt ansvar i vissa fall, bl.a. om det är en elektrisk an-

läggning eller en koncessionspliktig naturgasledning som har skadats.

SkL.s regler skall även tillämpas om skadan uppkommit genom inverkan av ström från antingen en starkströmsanläggning avsedd för användning av och som tillförs med en spänning om högst 250 volt eller en starkströmsanläggning för produktion av el, där elgeneratorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere. skadeståndskrav enligt SkL följer den allmänna fordringspreskriptionen i preskriptionslagen. Således blir i dessa fall preskriptionslagens regler om tioårig preskriptionstid tillämpliga.

8 Förslag till ellag m.m.

ny

8.1 En ellag

ny

Lagens allmänna innehåll och utformning

I avsnitt 2.4. har vi förordat att bestämmelserna i 1902 års ellag och lagen handel med el, sammanförs till en gemensam lag. om m.m. Härigenom erhålls en lag där samtliga grundläggande bestämmelser om produktion, överföring och användning av samt handel med återfinns. När i det följande talas om den nuvarande ellagen avses

1902 års ellag i den lydelse lagen får den 1 januari 1996.

samordnade lagen utgår från den nuvarande ellagens be- Den nya stämmelser nätkoncession, nätverksamhet och nättariffer, skyddsåtom gärder och skadestånd, tillsyn m.m. När det gäller den fortlöpande driften elektrisk anläggning och vidtagande av elsäkerhetsâtav en gärder har tillsynsmyndigheten Elsäkerhetsverket enligt nu gällande regler befogenhet att meddela de ofta detaljmässiga föreskrifter som kan erforderliga. Det är fråga betydande mängd föreanses om en skrifter. Denna ordning förutsätts gälla även i fortsättningen. Vad gäller frågan elsäkerhet bygger därför även den nya lagen att om Elsäkerhetsverket utfärdar dessa föreskrifter. Bestämmelserna i den nya lagen har i stor utsträckning förts över från den äldre lagstiftningen med oförändrat innehåll. Detta gäller särskilt bestämmelser rör den s.k. elmarknaden. För att få nyare som bättre överskådlighet har lagen delats in i kapitel och längre en paragrafer delats upp.

Lagens tillämpningsområde och definitioner

Bestämmelser lagens tillämpningsområde samt vissa definitioner

om finns i l kap. Den lagen är tillämplig vid produktion, överföring och annya vändning el. Den är vidare tillämplig vid handel med där den av ersätter den nuvarande särskilda lagen om handel med el, m.m.

Syftet med lagen är att skapa förutsättningar för ett för producenter

och konsumenter rationellt och säkert utnyttjande av produktions- och överföringsresurserna. Lagen skall således tjäna som grund för såväl effektiv elmarknad som en god elsäkerhet. en

198 Förslag till ny ellag m.m.

Grundläggande för lagens tillämpning är begreppen elektrisk anläggning och nätverksamhet. Elektriska anläggningar indelas i den nuvarande lagen i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Denna indelning behålls i den nya lagen. Inte heller i övrigt innebär den nya lagen någon ändring i sak i fråga om begreppet elektrisk anläggning. Våra närmare överväganden gällande elektriska anläggningar redovisas i avsnitt 7.3. Vad härefter gäller begreppet nätverksamhet avses med sådan verksamhet att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också byggande och underhåll av ledningar m.m. Som sägs i prop. 199394:l62 s.l44 ingår all verksamhet som behövs för att göra det möjligt att överföra på ledningarna. Begreppet har i sak överförts oförändrat från den nuvarande lagen.

Tillståndspliktig koncessionspliktig verksamhet

2 kap. innehåller bestämmelser om koncessionsplikt samt närmare föreskrifter om nätkoncession. Den nuvarande ellagen innehåller endast i ett avseende en direkt lagbestämmelse om krav på tillstånd vid verksamhet enligt lagen. Denna bestämmelse finns i 2 § 1 mom. och avser byggande av elektrisk starkströmsledning. Härför krävs särskilt tillstånd, nätkoncession. I övrigt uppställs i lagen krav på tillstånd vid t.ex. uppförande, innehav eller utnyttjande av en elektrisk anläggning. Vad särskilt gäller elsäkerheten finns dock vissa bestämmelser i starkströmsförordningen om bl.a. drifttillstånd som utfärdas av Elsäkerhetsverket. Vidare har Elsäkerhetsverket med stöd av starkströmsförordningen och elmaterielförordningen meddelat föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar. l den nya lagen behålls den ordning som gäller enligt den nuvarande ellagen avseende krav tillstånd nätkoncession. Särskilt tillstånd enligt lagen kommer således i princip endast att behövas när det gäller byggandet av elektriska starkströmsledningar och meddelas som nätkoncession. Nätkoncession skall meddelas för 40 år om det gäller nätkoncession för linje och 25 år om det gäller nätkoncession för område. Föreligger särskilda skäl eller begär sökanden kortare tid får sådan meddelas. En nyhet är att det finns särskilda bestämmelser om förnyelse av nätkoncession. Dessa bestämmelser innebär att när tiden för en kraftledning löpt ut kan nätkoncessionen förnyas vilket då kan ske genom prövning i förenklad form. Under vissa förutsättningar skall det vara möjligt att frånträda en nätkoncession. Möjligheten att återkalla en nätkoncession behålls i huvudsak oförändrad. Om en nätkoncession återkallas skall staten genom nätmyndigheten under en begränsad tid kunna förfoga över en anläggning om det är ound-

sou 1995:108 Förslag till ny ellag m.m. 199

gängligen nödvändigt för att trygga elförsörjningen. Våra närmare överväganden när det gäller nätkoncessioner har redovisats i kapitel 3 och 4.

Nätverksamhet och avgifter m.m. ndttarzfier vid Överföring av ström

Närmare bestämmelser om nätverksamhet har i den nya lagen samlats i 3 kap. Här stadgas den för hela elmarknadsreformen bärande principen att en innehavare av en nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra annan. Vidare föreskrivs att en juridisk person som bedriver nätverksarnhet inte får bedriva produktion av eller handel med utom i vissa undantagsfall. I detta kapitel regleras även redovisning av nätverksamhet, revision, koncessionshavarens skyldigheter att ansluta andras anläggningar till ledningen, mätning av Överförd Bestämmelserna har förts över i huvudsak oförm.m. ändrade från den äldre lagen. Detta gäller även bestämmelserna om avgifter och övriga villkor för överföring av och anslutning till ledning nättariffer. Dessa bestämmelser har samlats i 4 kap. Det kan i detta sammanhang nämnas att vi övervägt en annan struktur det regelverk som gäller nättariffer. Enligt det lagförslag vårt arbete bygger riktar sig en stor del av de bestämmelser som

handlar om nättariffer till nätmyndigheten och anger hur

som

myndigheten skall förfara vid skälighetsbedömningen av nättarifferna. Utgångspunkten synes vara att nätföretagen beslutar självständigt om

nättarifferna, men rimligen under beaktande av de kriterier som nätmyndigheten har att anlägga om det blir aktuellt med skälighetsbedömning nättarifferna. Det kan övervägas om inte de bestämmelserav na i stället borde vända sig till nätföretagen och direkt ange hur nättarifferna skall utformas. Detta skulle inte behöva betyda någon ändring i sak. Vi har dock valt att utforma vårt lagförslag i enlighet med den lagstiftning kommer att träda i kraft den 1 januari 1996. som Ett skäl till detta är att osäkerhet inom elbranschen skulle kunna ändringarnas sakliga innebörd. uppstå om

Leveranskoncession

Som 5 kap. i den lagen har tagits in de bestämmelser om nya leveranskoncession som nu finns i lagen om handel med el, m.m. Bestämmelserna är i sak oförändrade. Som anförs i prop. 199495:222 s.47 är det främsta syftet med leveranskoncessioner att skapa trygghet för de mindre konsumenterna vid övergången till en fri elmarknad. Avsikten är att efter fem år utvärdera systemet med leveranskoncessioner och eventuellt avveckla det.

200 Förslag till ny ellag m.m. sou 1995:108

Utlandshandel

Bestämmelser om utlandshandel med finns nu i lagen om handel med el, m.m. Bestämmelserna innebär bl.a. att den som ingår avtal, som medför att import eller export av ström kommer att pågå under tid minst sex månader skall göra anmälan om det till den en av myndighet regeringen utser. Dessa bestämmelser har med oförändrad innebörd överförts till den nya ellagen som 6 kap. Bestämmelserna om utlandshandel med ryms för närvarande i en paragraf. Regeringen har i augusti 1995 beslutat om direktiv Dir. 1995:112 för en utredning om regler för organiserad handel med m.m. I uppdraget ingår att lämna förslag till den reglering av utrikeshandeln med som kan bli nödvändig för att säkerställa försörjningstryggheten. De lagregler som kan bli resultatet av den utredningens arbete torde kunna arbetas in i den nya ellagens 6 kap. Det kan således förutses att kapitlet kommer att utvidgas.

Kommunala elföretag

Särreglerna för kommunal elverksamhet innebär bl.a. att kommunal produktion av och handel med som drivs i privaträttslig form undantas från vissa av kommunallagens principer. För sådan verksamhet gäller lokaliseringsprincipen. Vidare skall verksamheten drivas på affärsmässig grund i stället för med iakttagande av självkostnadsprincipen och likställighetsprincipen. Bestämmelserna, som nu finns i lagen om handel med el, m.m., har oförändrade förts över till den nya ellagen och bildar där 7 kap.

Systemansvar och balansansvar

Bestämmelser systemansvar ingår sedan den l januari 1995 i om ellagen 15 a §. Med systemansvaret avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning el. Detta ansvar ligger Svenska Kraftnät. Beav stämmelserna har, tillsammans med bestämmelserna om balansansvar i lagen handel med el, m.m., i huvudsak oförändrade förts över om till den nya ellagen som 8 kap.

108 Förslag till ny ellag m.m. 201 SOU 1995:

Skyddsâtgärder och skadestånd

I 1902 års lag regleras endast skyddsåtgärder mellan elektriska anläggningar medan elsäkerhet i övrigt regleras enligt föreskrifter av Elsäkerhetsverket. I den lagen förs in en generell bestämmelse om nya elektrisk anläggning bl.a. skall beskaffad sådant sätt att att en vara betryggande säkerhet mot skadlig inverkan av el. Den närmare ges regleringen skall dock även i fortsättningen ske genom Elsäkerhetsverkets föreskrifter. Bestämmelserna om skyddsåtgärder har i huvudsak förts över till den lagen. De har dock i viss utsträckning fått nya utökad tillämpning eftersom vi föreslår att även elektriska anläggningars inverkan vissa rörledningar skall omfattas av lagens bestämmelser. De nu nämnda bestämmelserna bildar 9 kap. I fråga skadestånd gäller enligt nuvarande bestämmelser strikt om huvudprincip. Detta kommer att gälla även enligt den nya ansvar som lagen. Det strikta ansvaret för innehavaren av en elektrisk anläggning begränsas dock så att denne endast svarar för sin egen anläggning men inte längre endast anläggningar med egen generator eller transavser formator. Vissa typer anläggningar undantas från principen om av strikt Även övriga bestämmelser skadestånd har övervägts ansvar. om och fått delvis utformning. Vi redovisar dessa förslag i en ny kapitel

Myndighetsansvar och tillsyn m.m.

Den lagstiftning träder i kraft den 1 januari 1996 utgår från att

som

myndighetsfunktionerna ligger tre myndigheter. Uppgiften att

handlägga bl.a. koncessionsärenden och ärenden om koncessionshavarskyldigheter samt att utöva tillsyn av ellagens efterlevnad utom i nas frågor rör elsäkerhet läggs enligt 1902 års ellag på en särskild som nätmyndighet, till vilken regeringen utsett NUTEK. NUTEK ges även

ansvaret för de myndighetsuppgifter som följer av lagen om handel

med el, Ansvaret för frågor som gäller elsäkerhet ligger på m.m. Elsäkerhetsverket. Ansvaret för att det nationella elsystemet fungerar ett sammanhâllet system med tillfredsställande driftsäkerhet som systemansvaret ligger sedan den l januari 1995 Svenska Kraftnät. Den lagen innebär ingen ändring av uppdelningen av myndignya hetsfunktionerna. Lagbestämmelserna om den systemansvariga myndigheten ingår i 8 kap. Bestämmelser i övrigt om myndighetsansvar och tillsyn har förts samman i 11 kap. Tillsynsfunktionen stärks på så sätt att myndigheterna får möjlighet att låta utföra vissa åtgärder, t.ex. reparation av en bristfällig och farlig elledning, en försumlig nätägares bekostnad.

202 Förslag till ny ellag m.m.

Övriga bestämmelser

I 12 kap. har samlats bestämmelser om ansvar, överklagande, m.m. Talan mot bl.a. nätmyndighetens beslut i frågor om nätkoncession skall kunna föras hos allmän förvaltningsdomstol.

Övergångsbestämmelser

Vi föreslår att den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1997. Behovet av Övergångsbestämmelser är begränsat. Detta är en följd av att lagförslaget i åtskilliga avseenden inte innebär ändringar i sak i förhållande till den lagstiftning som enligt prop. 199495 :222 kommer träda i kraft den l januari 1996. Även för de fall där vi föreslagit att ändringar är emellertid behovet av övergångsregler förhållandevis litet. Enligt allmänna principer tillämpas sålunda nya skadeståndsregler endast skadefall som inträffar efter ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestämmelse om skadestånd behövs därför inte. För vissa frågor behöver dock den nya lagen innehålla särskilda Övergängslösningar. En fråga som tas upp i övergångsbestämmelserna är bl.a. vilka bestämmelser som skall tillämpas när en ansökan om nätkoncession gjorts men inte prövats innan vårt lagförslag träder i kraft. Vidare behandlas i övergångsbestämmelserna vilka bestämmelser om kostnadsansvaret vid flyttning av ledning som skall gälla för ledningar som byggts före ikraftträdandet.

8.2 Vissa förordningsfrågor

I våra direktiv anges att det finns ett starkt behov av att modernisera de förordningar som nu anknyter till 1902 års ellag, bl.a. förordningen 1957:601 om elektriska starkströmsanläggningar. Vi föreslår nu en ny förordning om elektriska starkströmsanläggningar. Innehållet i denna framgår av författningsförslaget. Den nya starkströmsförordningen bör sålunda innehålla bestämmelser som tar sikte elsäkerhetsfrågor. Dessa bestämmelser har i huvudsak överförts i sak oförändrade från den nu gällande starkströmsförordningen. I förslaget till ny starkströmsförordning ingår inte, i motsats till vad som för närvarande är fallet, vissa bestämmelser om nätkoncession som vi anser i stället bör finnas i elförordningen. Det gäller bl.a. bestämmelserna om undantag från koncessionsplikt. Vidare har vi funnit att de bestämmelser i 1957 års starkströmsförordning som reglerar frågor om starkströmsledning inom område för kronoegendom grund av ledningsrättslagen har spelat ut sin roll och därför bör upphävas. Vår slutsats grundas på samråd med bl.a.

SOU 1995: 108 Förslag till ny ellag m.m. 203

AssiDomän AB. Vidare har vi ansett att de bestämmelser som gäller starkströmsledningar inom område för allmän väg helt bör utgå då motsvarande reglering finns i andra författningar. En fråga vi inte närmare har övervägt är om det finns behov av övergångsregler till den nya starkströmsförordningen. Vi lämnar därför inga förslag till sådana, förutom att vi anger tidpunkt för förordningens ikraftträdande och att 1957 års starkströmsförordning upphävs. Vad gäller elförordningen har vi gjort följande överväganden. Regeringen utfärdade hösten 1994 en ny elförordning SFS 1994: 1250. I anledning av att elmarknadsreformen sköts upp genom riksdagens beslut i december 1994 har denna ännu inte trätt i kraft, utom i viss del. Vi utgår från att den kommer att träda i kraft den 1 januari 1996. Som följd att vi föreslår helt ny ellag måste en ny elförordav en ning utfärdas. Vi har dock valt att inte lämna ett förslag till ny sådan. Skälen till det är följande. Regeringen föreslog i prop. 199495:222 ändringar i såväl 1902 års ellag som lagen om handel med el, m.m. Riksdagen har beslutat enligt propositionen. De lagändringar som nu träder i kraft kommer sannolikt att medföra ändringar i den nya elförordningen. Vi har mot denna bakgrund inte funnit det meningsfullt att lämna ett förslag till en elförordning att gälla fr.0.m den l januari 1997. Vad den nya elförordningen bör innehålla framgår bl.a. av våra överväganden och förslag i kapitel 3 om beviljande och förnyelse av nätkoncession. Särskilda bestämmelser om förnyelse av nätkoncession blir t.ex. erforderliga. Som redan nämnts bör också bestämmelser om undantag från kravet koncessionsplikt för vissa starkströmsledningar ingå i elförordningen. Det får anses vara en fördel att ha bestämmelserna som anknyter till nätkoncession samlade. Det bör dock noteras att vi inte har övervägt frågan om det finns behov av att i sak ändra de bestämmelser i 1957 års starkströmsförordning reglerar undantag från koncessionsplikten och som alltså som bör återfinnas i elförordningen. Slutligen bör framhållas att i elförordningen bör även nätmyndigheten ges rätt att för särskilda fall meddela undantag från kravet på koncession. Detta är en följd av att vi i vårt förslag till ny ellag ger regeringen möjlighet att bemyndiga nätmyndigheten att medge undantag från kravet koncessionsplikt i den utsträckning det kan ske utan att grundläggande syften med lagen åsidosätts.

204 Förslag till ny ellag m.m.

8.3 Följdändringar i andra författningar

Enligt våra direktiv bör vi bl.a. lämna de förslag till ändringar i annan lagstiftning behövs i anledning av den nya lagstiftningen. Våra som förslag i detta betänkande torde inte föranleda något behov av följdändringar i andra lagar utöver de som följer av att hänvisning skall göras till den nya ellagen. Såvitt vi har kunnat finna bör en sådan ändring ske i naturresurslagen och lagen 1942:335 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. Motsvarande ändringar måste även göras i ett antal förordningar, nämligen i radiostörningsförordningen 1985:625, elinstallatörsförordningen 1990:806, förordningen 1993:560 om elabonnentavgift, förordningen 1993:1068 om elektrisk materiel samt förordningen 1994: 1806 om systemansvaret för elektrisk ström.

SOU 1995: 108

9 Författningskommentar

Förslag till ny ellag

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

lag gäller vid produktion, överföring och användning av

1 § Denna samt vid handel med el, m.m.

lagens tillämpningsområde. Den saknar Denna paragraf anger

i 1902 års ellag. Med användning avses här all motsvarighet av användning, dvs. även sådan användning sker i anslutningsansom ordningar eller i elektrisk materiel. 1902 års ellag och lagen handel med el, m.m. används som I om såväl elektrisk ström ström och el, Vi har valt att begrepp som m.m.

genomgående i lagen använda begreppet el.

oss av i lagtexten syftar närmast bestämmelserna i 7 kap. Orden m.m.

Elektriska anläggningar

elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning

2 § Med en en

däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller

med användning av el.

Har olika delar anläggning skilda innehavare, anses

av samma särskild anläggning. Är till anläggning som varje sådan del som en en

avsedd för användning eller flera andra sådana an-

är av en anslutna och är dessa anläggningar i samme innehavares läggningar

hand, skall anläggningarna betraktas en och samma anläggning.

som

sin motsvarighet i 1 § första och andra stycket i

Denna paragraf har

års ellag. Bestämmelsen innehåller i första stycket definitionen 1902

elektrisk anläggning. Vad skall avses med en

av begreppet som har övervägts i den allmänna motiveringen

elektrisk anläggning

7.3. Definitionen överensstämmer i stort med den som nu

avsnitt

förändring jämfört med gällande rätt av begreppet finns och någon nu har vi inte En sådan anläggning omfattar

elektrisk anläggning avsett.

lösa föremål och apparater ansluts till en analltså inte de som det gäller sådana anordningar är fast anslutna till läggning. När som elektrisk anläggning får det överlåtas rättspraxis att avgöra om en

206 Författningskommentar

sådana anordningar är att anse som en egen elektrisk anläggning, ingår i en sådan eller inte alls är elektrisk anläggning.

en I denna paragraf har begreppet användning inskränkt av en mer

betydelse än i 1 då begränsning här görs till användning i

av en elektrisk anläggning.

Vi har valt att inte längre ange upplagring, omformning och distribution i lagtexten. Upplagring och omfornming får ingå i

anses

antingen produktion eller överföring och distribution kan inte längre här anses vara ett relevant begrepp.

Enligt 1902 års ellag gäller att om olika delar anläggning

av samma har skilda innehavare, skall varje sådan del särskild anses som en

anläggning. Denna avgränsning ansågs behövas i förtydligande syfte med hänsyn till tillämpningen av bestämmelserna skyldighet för

om

anläggningshavare att svara för skyddsåtgärder och skadeståndsan-

om

svar. En motsvarande avgränsningsregel har tagits upp i andra stycket.

I detta stycke finns även en ny bestämmelse som avser fallet flera om

anläggningar för användning av innehas ett och subjekt.

av samma

Är sådana anläggningar anslutna till varandra skall

de anses som en

anläggning. Regleringen har sin betydelse när det gäller skadestånd

och behandlas nämnare under 10 kap. 1 En specialbestämmelse som

endast har betydelse för skyddsåtgärder finns i 9 kap. 5

3 § Elektriska anläggningar indelas i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser om starkströmsanläggningaroch svagströrnsanläggningar meddelas regeringen eller den myndighet regeringen

av bestämmer.

Denna paragraf motsvarar 1 § tredje stycket i 1902 års ellag. Jämfört med den bestämmelsen har ändringar i förtydligande syfte gjorts. Att

indelning skall ske med hänsyn till farlighetsgrad behöver

inte anges i lagen.

Nätverksamhet

4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring el. Till nätverksamhet hör också

av

projektering, byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och

transformatorstationer, anslutning elektriska anläggningar, mätning av av Överförd eflekt och energi verksamhet behövs för samt annan som att överföra på det elektriska nätet.

Med anslutning av elektriska anläggningar också återin-

avses koppling av en befintlig anläggning och höjning avtalad eflekt i av

inmatnings- eller uttagspunkt.

Denna paragraf motsvarar 1 § fjärde och femte stycket i 1902 års ellag

Författningskommentar 207

SOU 1995: 108

i lydelse enligt SFS 1994:617. Jämfört med den bestämmelsen har en

ändring av redaktionell art gjorts.

Nättariffer

5 § Med nättarijjfer avgifter och övriga villkor för överföring av

avses och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät.

Denna paragraf innehåller definitionen nättariffer som återfinns i

av tredje stycket första meningen i 1902 års ellag i lydelse 2 § 7 mom. enligt SFS 1994:617. Jämfört med den bestämmelsen har ändringar av redaktionell art gjorts.

Nätmyndighet

§ Regeringen skall myndighet nätmyndigheten som skall

6 utse en de frågor enligt denna lag, eller enligt regeringens pröva som

bemyndigande, ankommer på myndigheten.

Denna paragraf 1 § sjätte stycket i 1902 års ellag i lydelse

motsvarar enligt SFS 1994:617. Jämfört med den bestämmelsen har en redaktionell ändring gjorts.

2 kap. Nätkoncession

Koncessiønsplikt

§ En elektrisk starkströmsledning fär inte byggas eller användas utan 1 tillstånd nätkoncession regeringen. Regeringen fär bemyndiga av

nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som avser

tillstånd till en utlandsfärbindelse. Till byggandet ledning räknas även schaktning, skogsavverk-

av en

ning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.

2 § 1 första stycket i 1902 års ellag i

Paragrafen motsvarar mom. enligt SFS 1994:617, uppdelat i tvâ stycken. Endast vissa lydelse språkliga förenklingar och ändringar har gjorts.

nätkoncession skall ledning med i huvudsak bestämd 2 § En avse en sträckning nätkoncession för linje eller ett ledningsnät inom ett visst område nätkoncession för område.

§ l andra stycket första meningen i

Paragrafen motsvarar 2 mom.

1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617. Eftersom bestämmelsen

är grundläggande har den tagits in i en egen paragraf.

208 Författningskommentar

3 § En transformator- eller kopplingsstation skall anslutas till som en

eller flera nya ledningar för vilka krävs nätkoncession för linje får inte

börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande

av minst en ny ledning.

Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 tredje stycket i 1902 års ellag i mom.

lydelse enligt SFS 1994:617. I denna bestämmelse angavs spänningen

40 kV. Syftet med detta att begränsa bestämmelsen till linjekonvar

cessioner. Detta uppnås att i lagtexten att det skall

nu genom anges vara fråga om ledning för vilken krävs nätkoncession för linje. Frågan

om undantag från bestämmelsen kommer nu att regleras med stöd av

4 Vi har förutsatt att detta inte kommer att innebära någon ändring av nuvarande ordning.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten

får föreskriva undantag från bestämmelserna i 1 § första stycket och 3 i den utsträckning det kan ske utan att grundläggande syften med lagen äsidosätts. Ett sådant undantag får ledningar eller avse

stationer för utlandsförbindelser.

Bestämmelsen ersätter de bemyndiganden tidigare fanns i 2 §

som 1 mom. fjärde stycket och 2 § 8 i 1902 års ellag i dess lydelse mom. enligt SFS 1994:617. Bemyndigandet har fått liknande utformning en som numera förekommer inom lagstiftning, t.ex. strålskyddslanyare gen och lagen om brandfarliga och explosiva varor.

Den viktigaste ändringen i förhållande till 1902 års ellag är att nät-

myndigheten kan bemyndigas att meddela undantag från koncessionsplikten. Avsikten är att möjliggöra att nätmyndigheten i särskilda fall

skall kunna medge sådant undantag. Ett sådant bemyndigande får

utformas närmare i elförordningen. NUTEK har inom utredningen aktualiserat vissa fall där en ny undantagsbestämmelse utformad enligt vårt förslag borde kunna

tillämpas. Ett exempel är en industri som inom sin anläggning har

ledningar som omfattas av undantag från koncessionsplikten enligt nu

gällande bestämmelser i starkströmsförordningen. Om industrin läggs ner och företagaren i stället hyr ut friställda lokaler till utomstående

innebär detta att företagaren bedriver eldistribution inte omfattas som

av det nuvarande undantaget i starkströmsförordningen. En liknande

situation gäller den distribution som Banverket i del fall bedriver. en

Hjälpkraften används normalt för att förse stationshus, banvaktstugor etc. som behövs för tågdriften med el. Husen har i vissa fall

senare sålts till utomstående som därefter fått sin Banverket. SJ har genom också tidigare åtagit sig att leverera till utomstående vilkas fastigheter legat vid järnvägen kanske miltals från närmaste men

reguljära distributionsnät. För ledningar utanför trafikområdet krävs

koncession men distributionen har hävd fortsatt utan koncession. av

Författningskommentar 209

Den av oss föreslagna bestämmelsen bör kunna vara tillämplig i nu nämnda situationer. I vissa fall kan det dock vara olämpligt att dispens ges med hänsyn till elkonsumenternas långsiktiga intressen. Förhåller det sig så bör dispens från koncessionsplikten endast ges under en övergångstid. I andra fall är det uppenbart ekonomiskt orationellt med hänsyn till nätbilden att föra över anslutningsskyldigheten till det lokala nätföretaget. Dispens bör då medges tills vidare.

Allmänna förutsättningar för meddelande av nätkoncession

5 § En nätkoncession får meddelas endast om anläggningen år lämplig frän allmän synpunkt. En nätkoncession som avser en utlandsförbindelse får inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt

upprätthålla elförsörjningen i landet.

Första stycket motsvarar 2 § 2 mom. första stycket i 1902 års ellag enligt SFS 1994:617. Andra stycket motsvarar 2 § 2 mom. fjärde stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt prop. 199495:222.

6 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl

meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna spänning för en nätkoncession för ett område som berörs av ledningen.

Bestämmelsen motsvarar 2 § 2 mom. andra stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617 med vissa ändringar av redaktionell art.

7 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller

områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte

motverkas, får mindre avvikelser göras.

Vid prövning av frågor om meddelande av en nätkoncession för linje

skall lagen 1987.-I2 om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Paragrafen motsvarar närmast 2 § 2 mom. sjätte och sjunde styckena enligt SFS 1994:617. Bestämmelserna är till skillnad mot vad som gäller enligt 1902 års lag endast tillämpliga vid nätkoncession för linje. Skälen till detta har utvecklats i den allmänna motiveringen i kapitel

8 § En nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en med hänsyn till nänerksamheten lämplig enhet. En nätkoncession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis samman-

faller med ett annat koncessionsområde.

210 Författningskommentar

Bestämmelsen motsvarar, med en mindre ändring av redaktionell art, 2 § 2 mom. tredje stycket i 1902 års ellag.

9 § En nätkoncession får meddelas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. För nätkoncession för område gäller vidare att sådan koncession endast får meddelas den är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. som

Bestämmelsen motsvarar 2 § 2 mom. femte stycket i 1902 års ellag enligt 199495:222 med en mindre ändring av redaktionell art. prop.

Villkor för nätkoncession m.m.

10 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs från allmän synpunkt.

Bestämmelsen motsvarar 2 § 3 mom. andra stycket i 1902 års ellag enligt SFS 1994:617. Det är fråga om de villkor som nätmyndigheten utfärdar vid meddelande nätkoncession. Villkoren omfattar av elsäkerhet eftersom det är Elsäkerhetsverket som svarar för sådana frågor. För att undvika oklarheter om detta bör säkerhetsskäf exempel i förevarande bestämmelse även om det gäller anges som

säkerhet än elsäkerhet. Att exemplet utgår innebär ingen saklig

annan ändring av bestämmelsen.

11 § l ett beslut nätkoncession för område skall anges en för

om ledningsnåtet högsta tillåtna spänning.

Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 andra stycket andra meningen mom. i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617.

12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.

Bestämmelsen motsvarar 2 § 5 mom. i 1902 års ellag enligt SFS 1994:617.

Nätkoncessions giltighetstid

13 § En nätkoncession för linje skall meddelas för fyrtio år. Om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det får kortare tid föreskrivas.

Författningskommentar 21 1

Paragrafen motsvarar i 1902 års ellag närmast 2 § 3 första mom. stycket enligt SFS 1994:617 men avser endast nätkoncession för linje. Bestämmelsen och motsvarande bestämmelse i 14 § för nätkoncession för område innebär att olika regler gäller för nätkoncessions giltighetstid beroende på om det är fråga om nätkoncession för linje eller nätkoncession för område. Skälen för detta har redovisats i den allmänna motiveringen i kapitel För nätkoncession för linje skall i normalfallet gälla att koncession skall meddelas för 40 år om inte sökanden begär kortare tid. Begär han kortare tid skall i stället den kortare tiden bestämmas. Finner nätmyndigheten i annat fall att det på grund av särskilda omständigheter i det enskilda fallet bör bestämmas en kortare tid än som begärts får detta ske. En sådan omständighet kan vara att nätdelen ingår som en mindre del i ett större nät för vilket endast en kort tid av koncessionstiden återstår. Möjligheten bör dock tillämpas restriktivt.

14 § En nätkoncession för område skall meddelas för tjugofem år. Om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det får kortare tid föreskrivas.

På samma sätt som gäller för nätkoncession för linje skall den i lagen föreskrivna tiden bestämmas utom i de fall som anges i andra meningen. I den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.2, har berörts vilka skäl som kan motivera kortare tid än 25 år. Det kan gälla såväl strukturförändringar som skäl som hänger samman med nätföretagets möjligheter att drivas rationellt.

Förnyelse av nätkoncession m.m.

15 § Ansökan om förnyelse av nätkoncession skall göras senast två år

före koncessionstidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt om förnyelse inom den angivna tiden, gäller den äldre koncessionen till

dess ansökningen prövats slutligt. Vid prövning av ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje

gäller 7 § andra stycket om det är fråga om en ledning med i huvudsak oförändrad sträckning. Föreligger särskilda skäl får en nätkoncession förnyas även om koncessionstiden löpt ut.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1902 års ellag. Den innebär att särskilda bestämmelser införs om förnyelse av nätkoncession. Frågan behandlas i den allmänna motiveringen i kapitel Bestämmelserna torde ha störst betydelse när det gäller nätkoncession för linje. Den äldre nätkoncessionen fortsätter att gälla under tiden som ansökan om förnyelse prövas under förutsättning att ansökningen kommit in inom två år från tidpunkten för koncessionstidens utgång.

212 Författningskommentar sou 1995:108

Vid prövningen av en ansökan om förnyelse av nätkoncession skall

naturresurslagen tillämpas om det gäller en linje med i huvudsak

oförändrad sträckning. Det innebär bl.a. att någon miljökonsekvensbe-

skrivning behöver upprättas. Skall däremot sträckningen ändras blir naturresurslagen tillämplig. Denna tillämpning bör dock kunna begränsas till att avse den sträcka som berörs. Även i övrigt bör vid förnyelse nätkoncession förfarandet ofta av

kunna förenklas beroende omständigheterna. Exempelvis bör det

vid oförändrad sträckning inte vara obligatoriskt att inhämta yttrande

från fastighetsägarna. Vid ändring av sträckningen bör inhämtandet av

yttranden kunna begränsas till de fastighetsägare som berörs av ändringen. De särskilda omständigheterna i varje fall bör avgöra. Markägarförteckning bör infordras endast om nätmyndigheten finner skäl för det. Vid bestämmandet av den nya koncessionstiden gäller samma regler det varit fråga helt ny ledning. Förnyad koncession som om om en skall således normalt meddelas för 40 respektive 25 år om det inte föreligger särskilda skäl. Avsikten med bestämmelsen i tredje stycket är nätkoncession att en skall kunna förnyas trots att tiden inte löpt ut. Bestämmelsen är i första hand tänkt för situation när begränsad men ändå inte en en särskilt kort tid, kanske 10-15 år, återstår av koncessionstiden och större renoveringar och investeringar är aktuella. I dessa fall skall koncessionstiden kunna förnyas och ny koncessionstid om 40 respek-

tive 25 är kunna börja löpa om övriga förutsättningar är uppfyllda.

16 § Om det föreligger särskilda skäl får, efter anmälan av kon-

cessionshavaren, nätkoncession förlängas tillfälligt. Sådan tillfällig en

förlängning får meddelas för högst fem år.

Bestämmelsen är avsedd att tillämpas i fall när koncessionstiden för en nätkoncession går mot sitt slut tidpunkten för en förnyelse av men något skäl infaller olämpligt. Koncessionshavaren kanske överväger en alternativ ledningsdragning i sin tur är beroende av andra som ledningar. Han kan då enkel anmälan söka tillfällig genom en

förlängning. En sådan tillfällig förlängning skall kunna beviljas av nätmyndigheten utan remissförfarande. Förlängning kan ske såväl av

nätkoncession för linje som för område.

Överlåtelse och upphörande nätkoncession

av

17 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Vid pröv-

ning ansökan överlåtelse nätkoncession skall 9 § tillämpas. av om av

Bestämmelsen motsvarar 2 § 2 mom. sista stycket i 1902 års ellag

sou 1995:108 Författningskommentar 213

enligt SFS 1994:617.

18 § Om koncessionshavare vill frånträda en nätkoncession eller ta en

ledning som omfattas av nätkoncession för linje ur bruk för längre

en tid än tre år skall han anmäla det till nätmyndigheten för prövning.

Begäran att frånträda en nätkoncession kan beviljas av nätmyndig-

heten anläggningen inte längre behövs för en säker elförsörjning. om Tillstånd att ta ledning ur bruk enligt första stycket kan ges av en nätmyndigheten om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1902 års ellag. En innehavare av nätkoncession är i princip skyldig att hålla ledningen eller ledningsnätet i bruk under hela koncessionstiden. Eftersom det är viktigt att nätmyndigheten får kunskap ändringar som koncessionshavaren om att vidta har det lagts honom att anmäla till nätmyndigheten avser han vill frånträda koncessionen eller han vill ta en ledning ur om om bruk för begränsad tid. Nätmyndigheten skall därefter pröva om en ansökningen kan bifallas. En ledning behöver vara spänningssatt för att i bruk. Ledningar frän ett reservkraftverk bör således anses vara i bruk även reservkraftverket under långa tider anses vara om behöver användas väl är förberett för att med kort varsel men användas. Med ur bruk därför att ledningen inte under den avses aktuella tiden att användas i det nationella elsystemet. avses

19 § En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt villkor i nätkoncessionen. Frågor återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. om

De âterkallelsegrunder i paragrafen har överförts i sak

som anges oförändrade från 1902 års ellag 2 § 6 fjärde stycket i lydelse mom.

enligt 1994952222. 1902 års ellag innehöll ytterligare en äter-

prop. kallelsegrund, nämligen ledningen varit i bruk tre är. Denna om äterkallelsegrund har avskaffats eftersom den med hänsyn till de nya bestämmelserna i 18 § inte kan anses behövlig.

20 § Om en nätkoncession återkallas eller i annat fall upphör att gälla

och det är oundgångligen nödvändigt för att trygga elförsörjningen får nätmyndigheten beslut förfogande för statens räkning genom om förfoga över ledningen eller ledningsnätet. Innehavaren av ledningen eller ledningsnätet år därvid berättigad till ersättning.

Ett beslut om förfogande får gälla högst fem år.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1902 års ellag och har kommenterats närmare i den allmänna motiveringen i kapitel 4. Som där anförts

är det fråga undantagssituationer. Bestämmelsen bör tillämpas

om rena

214 Författningskommentar

först när alla rimliga möjligheter att till stånd en frivillig överenskommelse uttömts. Med i annat fall avses att en nätägare efter koncessionstidens utgång vill fortsätta driften av anläggningen och det är möjligt att säkra elförsörjningen annat sätt. Det år således även här fråga om en ren undantagssituation där möjligheter till

frivillig överenskommelse saknas. Tiden fem år har valts med hänsyn

till att det inom denna tid bör kunna vara möjligt att finna en annan lösning.

Borttagande av ledning, återställning, m.m.

21 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft

koncessionen skyldig att ta bort anläggningen och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av nätmyndigheten. Prövningen skall ske i samband med att koncessionen upphör.

Om den som har haft nätkoncession inte iakttar vad som har ålagts

honom, får nätmyndigheten förelägga honom att fullgöra sina

skyldigheter.

Föreläggandet får förenas med vite.

22 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Föreläggandet får förenas med vite.

23 § Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställ-

ningsåtgärder som avses i 21 § eller 22 § får nätmyndigheten besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.

Äterställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och

intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas. Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, skall ersättning utgå för det. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Bestämmelserna i 21--23 §§ motsvarar 3 § 1-3 mom. i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617. I 21 och 23 §§ har vissa förenklingar och språkliga ändringar gjorts.

Författningskommentar 215

3 kap. Nätverksamhet m.m.

Avgränsning av nätverksamhet

1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Utan hinder första stycket får produktion av bedrivas tillav sammans med nätverksamhet i samma juridiska person om produktionen uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. äger i mobila reservkraftaggregat, vilka är avsedda för rum tillfälligt bruk vid elavbrott.

Denna paragraf motsvarar 1 § lagen om handel med el, m.m. enligt

199495:222. Jämfört med den bestämmelsen har ändringar av prop. redaktionell art gjorts.

Redovisning av nätverksamhet

2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 mom. första stycket första meningen i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617.

3 § Vid redovisning nätverksamhet grundas på nätkoncession

av som för område skall varje område redovisas för sig om inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran meddelar undantag. Sådant

undantag skall meddelas om de berörda områdena ligger geografiskt

nära varandra och sammantagna utgör för nätverksamhet lämplig en enhet. Ett meddelat undantag är för sin giltighet beroende av att enhetliga

nättariyjfer tillämpas för samtliga områden som omfattas av undanta-

get.

När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av

undantaget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå.

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 första stycket andra-femte

mom. meningen i 1902 års ellag enligt prop. 199495:222.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndighe-

får meddela ytterligare föreskrifter redovisning av nätverk-

ten om samhet.

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 mom. första stycket sjätte meningen

216 Författningskommentar

i 1902 års ellag enligt prop. 1994952222.

Revision

5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall särskilt granska redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av revisorn ges in till nåtmyndigheten. Regeringen får meddela föreskrifter om revision nätverksamhet. av

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 mom. andra stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617.

Skyldighet att ansluta anläggning

6 § En innehavare av en nätkoncession för linje är skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen.

Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som

har nätkoncession för linje inte behöver ansluta en sådan anläggning till ledningen.

7 § En innehavare av en nätkoncession för område är skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnåtet.

Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som

har nätkoncession för område inte behöver ansluta sådan en anläggning till ledningsnåtet.

8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som

omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området eller efter tillstånd av

nåtmyndigheten.

Dessa paragrafer 6-8 §§ motsvarar 2 § 4 mom. första-femte stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617. Jämfört med de bestämmelserna har redaktionella ändringar gjorts.

Skyldighet att överföra

9 § En innehavare av en nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra åt annan.

Denna paragraf, som innehåller den för hela elmarknadsreformen

SOU 1995: 108 Fötfattningskommentar 217

bärande principen, motsvarar 2 § 4 mom. sjätte stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617. Jämfört med den bestämmelsen har en redaktionell ändring gjorts.

Skyldighet att mäta överförd

10 § En innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av Överförd samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i

enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.

Denna paragraf motsvarar 2 § 4 mom. sjunde stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 19942617.

Kostnader för mätning m.m.

11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elkonsument skall av nätkoncessionshavaren påföras elkonsumenten.

Om en elkonsument efter begäran fått sin elförbrukning mätt på

annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § och det begärda sättet att mäta medfört ökade kostnader för nätkoncessionshavaren, skall elkonsumenten påföras merkostnaden för denna mätning och för rapportering av mätresultaten. Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte påföras enskilda elkonsumenter.

12 § En elkonsument som köper vid en spänning av högst

I 000 volt mellan fasledare har vid flyttning rätt att av nätkoncessions-

havaren tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Om det belopp som skall återbetalas till elkonsumenten understiger 1 000 kr behöver återbetalning inte ske.

13 § Bestämmelserna 11 § första och andra styckena och 12 § gäller inte elkonsumenter som köper sin från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.

Dessa paragrafer 11-13 §§ har sin motsvarighet i 2 § 10 mom. i

1902 års ellag enligt prop. 1994952222. Ändringar i förtydligande

syfte har gjorts jämfört med motsvarande bestämmelser i 1902 års ellag. I den motsvarande bestämmelsen till 12 § används begreppet lågspänningskund. Då detta begrepp inte finns definierat i lagen har vi valt att i stället konsument köper vid en spänning av ange som

218 Författningskommentar

högst 1 000 volt mellan fasledare. Någon saklig ändring har inte avsetts.

Ersättning vid inmatning av

14 § En innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av den koncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen skall motsvara värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av från anläggningen medför i koncessionshavarens ledningsnät, och värdet av den reduktion av koncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. Regeringen får meddela närmare föreskrifter för beräkningen av ersättningen enligt första stycket.

Denna paragraf motsvarar 2 § 12 mom. första och andra styckena i 1902 års ellag enligt prop. 199495:222. Jämfört med den bestämmelsen har en ändring av redaktionell art gjorts.

Prövning av skyldigheter

15 § Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta kapitel prövas av nätmyndigheten.

Denna paragraf motsvarar 2 § 4 mom. åttonde stycket i 1902 års ellag

i lydelse enligt SFS 1994:617 samt delvis 2 § 7 mom. åttonde stycket och 2 § 10 mom. sjätte stycket i 1902 års ellag enligt prop. 199495:222. Paragrafen motsvarar även 2 § 12 mom. tredje stycket i 1902 års ellag enligt prop. 199495:222. Enligt den bestämmelsen prövas den ersättning en innehavare av en produktionsanläggning har rätt till vid inmatning av i koncessionshavarens ledningsnät jfr 14 § av nätmyndigheten. Då en anläggningsinnehavares rätt till ersättning fár anses innebära en motsvarande skyldighet för koncessionshavaren har valt att reglera frågan här.

4 kap. Nättariffer

Allmänt om niittanffer

1 § Nättarüfer skall vara skäliga och utformas på sakliga grunder.

Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten.

Författningskommentar 219

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket första meningen samt 2 § 7 mom. fjärde stycket första och andra meningen i 1902 års ellag, allt i lydelse enligt SFS 1994:617.

2 § Nättarijfer för överföring av skall utformas så, att betald avgift

för att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna.

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket femte meningen i 1902 års ellag enligt prop. 199495:222. Jämfört med den bestämmelsen har ändring av redaktionell art gjorts.

Särskilt om nättanffer för område

3 § Med undantag för engángsavgift för anslutning, får nättarijfer för

område inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning

finns.

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket andra meningen i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617. Jämfört med den bestämmelsen har ändring av redaktionell art gjorts.

4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättarijjfen för

varje område bedömas för sig.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgi vit att flera nätkon-

cessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 mom. fjärde stycket tredje och fjärde meningen i 1902 års ellag enligt prop. 199495:222.

Särskilt om nättarifferför linje

5 § Om spänningen för en ledning som omfattas av en nätkoncession

för linje understiger 220 kilovolt regionledning får inte nättarijfen, med undantag för engångsavgift för anslutning, inom varje normalt

spänningsintervall, utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns

i förhållande till ledningens anslutning till annan koncessionshavares

ledning som omfattas av nätkoncession för linje.

Nättarijjfen för en enskild elkonsument, vars anläggning är ansluten

till en regionledning, skall dock i fall som avses i 6 § utformas med

hänsyn till var på regionledningen elkonsumentens uttagspunkt finns.

6 § På ansökan av koncessionshavaren eller berörd elkonsument skall nätmyndigheten meddela tillstånd till avvikelse från vad som sägs i

5 § första stycket, om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995

220 Författningskommentar

och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av baseras bland annat på uttagspunkten finns, tillämpades den 1 juli 1995. var Tillstånd skall meddelas att gälla från viss dag och för bestämd tid, högst trettio år. Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättarzjf för elkonsumenten, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning som i avtalet.

7 § Om uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrad eller om en

den avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det

att nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 § skall koncessionshavaren anmäla det till nätmyndigheten. När sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i en vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skall gälla.

Dessa bestämmelser 5-7 §§ motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket tredje och fjärde meningen samt 2 § 9 mom. i 1902 års ellag, allt

enligt prop. 199495:222. I 5 § har normalt spänningsintervall införts i stället för spänningsnivå. Begreppet normalt spänningsintervall

återfinns i 8 § motsvarar 2 § 7 mom. femte stycket i 1902 års som ellag enligt prop.199495:222. Huvudstadgandet vad gäller be-

dömningen skäligheten regionnätstariffer återfinns i 8 Det

av av finns därför vi det inget skäl att ha ett annat begrepp när det som ser gäller utformningen nättariffen för regionnät. Såvitt vi erfarit finns av det inte något fall där nätägare har regionledningar som skulle samma

hamna inom ett normalt spänningsintervall men på olika spännings-

nivåer för det fall i 5 Den nu föreslagna ändringen torde som avses därför inte innebära någon ändring i sak. I övrigt har ändringar av redaktionell art gjorts.

8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariyjfen för en regionledning skall koncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionledningar inom och samma region anslutna till en annan en koncessionshavares ledning bedömas samlat, koncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas

samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall,

koncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom

varje normalt spänningsintervall för koncessionshavarens samtliga

regionledningari hela landet.

9 § Vid skälighetsbedömningen nättarijfen för en ledning med en av spänning 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader för om koncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för

utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariflen får dock utformas med

Föqfattningskommentar 221

hänsyn till varpå koncessionshavarensledningsnät en anslutningspunkt finns.

8-9 §§ har sin motsvarighet i 2 § 7 mom. femte och sjätte stycket i 1902 års ellag enligt prop. 199495:222. Jämfört med de bestämmelserna har ändringar i förtydligande syfte och av redaktionell art gjorts.

Särskilt nättanfferför mindre produktionsanläggningar om

10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en ejfekt om högst 1 500 kilowatt skall för inmatning av inte erlägga

annan del av nättariffen än engångsavgift för anslutning, avgift för

mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten samt årlig avgift för mätning och rapportering.

Denna paragraf motsvarar 2 § 11 mom. i 1902 års ellag enligt prop. 199495:222. Jämfört med den bestämmelsen har ändring av redaktionell art gjorts.

Rätt till uppgifter om nättariffer m.m.

J] § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål

lämna skriftlig uppgift om nättarzjfer. Uppgiften skall innehålla en

upplysning om att en elkonsument hos nätmyndigheten kan begära prövning enligt 3 kap. 15 § och 4 kap. 12 Vid begäran om ny anslutning skall uppgifterna enligt första stycket lämnas inom skälig tid.

Denna paragraf motsvarar 2 § 7 mom. sjunde stycket i 1902 års ellag

enligt 199495:222. Jämfört med den bestämmelsen har ändring prop. av redaktionell art gjorts.

Prövning av nättanffer

J 2 § Frågor nättarijfer enligt detta kapitel samt en koncessionshaom vares skyldigheter enligt 11 § prövas av nätmyndigheten.

Bestämmelsen kan sägas motsvara 2 § 4 mom. åttonde stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617 som bl.a. innebär att nätmyndigheten prövar koncessionshavarens skyldighet att skäliga villkor överföra annan. Den motsvarar även delvis 2 § 7 mom. åttonde stycket enligt prop. 199495:222.

222 Färfattningskommentar

5 kap. Leveranskoncession

Koncessionsplikt

1 § Inom ett område omfattas av nätkoncession för område enligt

som

2 kap. krävs tillstånd leveranskoncession för att få leverera till

anläggningar är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av

som

nätkoncessionen. Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges

i 10 Ärenden meddelande leveranskoncession prövas regeringom av av

eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten.

en

Denna paragraf har sin motsvarighet i 6 § första och andra stycket lagen handel med el, Iden bestämmelsen anges att regeringom m.m. en eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela leveranskoncession. i stället nätmyndigheten. l andra stycket har, Nu anges jämfört med motsvarande bestämmelse i lagen om handel med el, m.m., även en redaktionell ändring gjorts.

2 § En leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas nätkoncession för område leveransområde.

av För ett leveransområde får meddelas endast en leveranskoncession.

Denna paragraf motsvarar 6 § tredje och fjärde stycket lagen om

handel med el, I andra stycket har en redaktionell ändring gjorts m.m. jämfört med den motsvarande bestämmelsen.

Förutsättningar för leveranskoncession

3 § En leveranskoncession får endast till den som från allmän ges synpunkt är lämplig att leverera inom leveransområdet.

Denna paragraf motsvarar 7 § första stycket lagen om handel med el,

m.m.

Villkor för leveranskoncession

4 § En leveranskoncession för bestämd tid, högst fem är.

ges

Denna paragraf motsvarar 7 § andra stycket lagen om handel med el, enligt prop. 199495:222. m.m.

Författningskommentar 223

Ändring av gränser för leveransområde

5 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av nätmyndigheten,

om det behövs för ändamålsenlig leverans och kan ske utan synnerlig

olägenhet för koncessionshavaren.

Denna paragraf motsvarar 8 § lagen om handel med el, m.m. I den bestämmelsen anges att den myndighet regeringen bestämmer får ändra gränserna. Nu anges i stället nätmyndigheten.

Överlåtelse leveranskoncession av

6 § En leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd regering-

av

en eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid

prövning av ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas.

Denna paragraf motsvarar 7 § tredje stycket lagen om handel med el, m.m. I den bestämmelsen anges att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela tillstånd till överlåtelse. Nu anges i stället nätmyndigheten.

Leveransskyldighet

7 § En innehavare av en leveranskoncession är skyldig att på skäliga villkor leverera för normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet, om inte annat följer av 9 och 10

Denna paragraf motsvarar 9 § första stycket lagen om handel med el, m.m. Jämfört med den bestämmelsen har i förtydligande syfte tillagts på skäliga villkor jfr föreslagen lydelse av 5 kap. 12 §.

8 § En elkonsument inom leveransområdet som köper från någon annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa för normala förbrukningsändamål från denne har rätt till det om elkonsamenten gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas.

Denna paragraf motsvarar 12 § tredje stycket lagen om handel med el, m.m. I förhållande till den motsvarande bestämmelsen har nu gjorts det förtydligandet att om någon som köper från annan, i stället vill köpa från innehavaren av leveranskoncession, skall han ha rätt till det under förutsättning att det rör sig om för normala förbrukningsändamål och som således omfattas av koncessionshavarens leveransskyldighet enligt 7 § jfr prop. 199394:162 s. 175.

224 Fötfattningskommentar

Undantag från leveransskyldighet

9 § En innehavare av en leveranskoncession är inte skyldig att inom ett område, där jjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad, leverera för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värme- Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om pump.

värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses

med än med det för området gemensamma systemet.

Denna paragraf motsvarar 9 § andra stycket lagen om handel med el, Jämfört med den bestämmelsen har specialreglerna för situatiom.m. där kommunfullmäktige beslutat om värmepumpar i fjärrvärmesysner tem inte tagits med.

I övergångsbestämmelserna till ändringarna i ellagen prop.

1994952222 finns reglering innebär att nätmyndigheten på en som anmälan kommun kan under en treårsperiod meddela förbud för av en den innehar nätkoncessionen att inom ett angivet område ansluta som anläggningar för värmeförsörjning byggnad om denna redan är av en ansluten till ett fjärrvärme- eller naturgasnät. Detta gäller dock inte

anläggning i form av värmepump. I denna övergångsbestämmelse har

inte uppställts något undantag för det fall att kommunfullmäktige meddelat beslut att värmepumpar inte bör förekomma i området. om

Denna övergångsbestämmelse utgör huvudstadgandet vad gäller

fjärrvärmens och naturgasens skydd mot konkurrens från eluppvärmning. Vi finner därför inte att det finns några bärande skäl att ha kvar undantaget i förevarande paragraf vad gäller kommunfullmäktiges beslut angående värmepumpar.

Rätt för annan att leverera

10 § Även den inte innehar leveranskoncession får inom ett som en

leveransområde leverera för ändamål som inte omfattas av

leveransskyldigheten enligt 7 En sådan leverantör får inom leveransområdet också leverera till elkonsumenter som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas. En elkonsument med koncessionshavaren har ett avtal om som

leverans av som gäller för obestämd tid med en uppsägningstid som

är längre än månader eller som har ett avtal som gäller för sex bestämd tid får dock inte köpa än koncessionshavaren av annan

förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall krävs ingen

anmälan enligt första stycket.

Denna paragraf motsvarar 12 § första och andra stycket lagen om handel med el, enligt prop. 199495:222. I motsvarande m.m.

Författningskommentar 225

bestämmelse i nämnda lag har annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession rätt att leverera till konsumenter som med en leverantör har haft ett tidsbestämt avtal som har upphört att gälla under tiden den 30 juni 31 december 1995. Detta undantag från —— kravet på leveranskoncession har vi slopat på grund av att när den nya lagen föreslås träda i kraft får undantaget anses ha spelat ut sin roll. I andra stycket har ändringar av redaktionell art gjorts jämfört med motsvarande bestämmelse i lagen om handel med el, m.m.

Inköpsplikt

11 § Om det inte finns särskilda skäl till undantag, är en innehavare

leveranskoncession skyldig att köpa från produktionsanlågg-

av en ning är belägen inom leveransområdet och kan leverera en ejfekt som om högst 1 500 kilowatt.

Denna paragraf motsvarar 9 § fjärde stycket lagen om handel med el, Jämfört med den bestämmelsen har ändring av redaktionell art m.m. gjorts.

Prisreglering

12 § Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på

av levererad eller inköpt på begäran av 1 den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin av . koncessionshavaren, den levererar eller vill leverera till koncessionshavaren som från sådan produktionsanläggning som anges i 11 Frågor prisreglering prövas nätmyndigheten. Myndigheten får om av

förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs. Sådant

föreläggande får förenas med vite. Framställning ändring i eller upphävande av beslutad prisom reglering får göras också av innehavaren av leveranskoncessionen.

Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.

Denna paragraf motsvarar 10 § lagen om handel med el, m.m. I den bestämmelsen anges att den myndighet regeringen bestämmer prövar frågor prisreglering. Nu anges i stället nätmyndigheten. om

Prövning av skyldigheter

13 § Frågor koncessionshavarens skyldigheter enligt detta kapitel om prövas av nätmyndigheten.

Denna paragraf motsvarar 9 § femte stycket lagen om handel med el,

8 l5-ll92

Författningskommentar

m.m. l den bestämmelsen anges att den myndighet regeringen bestämmer skall göra prövningen. Nu anges i stället nätmyndigheten.

6 kap. Utlandshandel

1 § Den som ingår avtal, som medför att import eller export av el kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det avtalet ingicks. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.

Denna paragraf motsvarar 2 § lagen om handel med el, m.m.

7 kap. Kommunala elföretag

1 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§

kommunallagen 1991:900 får, utan hinder av föreskriften i 2 kap.

J § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva produktion av och handel med samt därmed sammanhängande verksamhet, eller

nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet

inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.

Denna paragraf motsvarar 4 § lagen om handel med el, m.m.

2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommunallagen 1991:900 bedriver sådan verksamhet som avsesi 1 § eller distribution fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten av drivas på ajfärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte företag bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett som område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen 1994561 7 om ändring i lagen

1902: 71 1, innefattande vissa bestämmelser om elektriska

s. anläggningar i deras lydelse enligt lagen 1994:1801 om ändring i nämnda lag.

Denna paragraf motsvarar 5 § lagen om handel med el, m.m. enligt

prop. 199495:222.

Författningskommentar 227

8 kap. Systemansvar och balansansvar

Systemansvar

J § Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för el. Med systemansvar för avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el.

Denna paragraf motsvarar 15 a § första och andra styckena i 1902 års ellag.

2 § Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra kraftproducenter att, mot ersättning, öka eller minska produktionen av el. Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga myndigheten för att kunna utöva systemansvaret även beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av

till elkonsumenter. Innehavaren av nätkoncession skall i sådana fall

avbryta eller begränsa elleveranserna så rättvist och likvärdigt som möjligt.

Första stycket motsvarar 15 a § tredje stycket i 1902 års ellag. Enligt den bestämmelsen har den systemansvariga myndigheten, för närvarande Svenska kraftnät, enligt vad regeringen närmare föreskriver, möjligheter att beordra kraftproducenter att öka eller minska produktionen av i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret. En ändring av redaktionell art har gjorts jämfört med motsvarande bestämmelse i 1902 års ellag. Vi har valt att inte särskilt att den ersättning kraftproducenter skall erhålla om de ökar eller ange

minskar produktionen av skall vara marknadsmässig. Enligt

vedertagen praxis förstås med ersättning full ersättning. Det är alltså tillräckligt att ange att ersättning skall erhållas. Någon ändring i sak innebär det inte. I Det finns i nuvarande ellag inga bestämmelser om möjlighet att vid stora störningar i driften minska eller helt avbryta konsumtionen av el. Det bör i lagen uttryckligen ges möjligheter för den systemansvariga myndigheten att enligt regeringens närmare föreskrifter beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leveransen av till elkonsument. En sådan bestämmelse har införts i andra en stycket. Den systemansvariga myndigheten får således beordra att leveransen av skall avbrytas eller begränsas. Det är nätkoncessionshavaren som har att se till att så sker. Då elkonsumenterna bör behandlas så rättvist och likvärdigt som möjligt har detta särskilt angetts.

228 Författningskommentar

3 § Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet för kraftpro-

ducenter och elkonsumenter att till den systemansvariga myndigheten ge in uppgifter om produktion eller konsumtion av el, som behövs för utövandet av systemansvaret.

Denna paragraf motsvarar 15 a § fjärde stycket i 1902 års ellag.

Balansansvar

4 § En elkonsument är skyldig att tillse att det finns någon, som har

åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket som tas ut i konsumentens uttagspunkt balansansvar. Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet som enligt I § skall ha systemansvaret för el. En elkonsument som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt. Första och andra styckena gäller inte de elkonsumenter som köper sin från en innehavare av leveranskoncession enligt 5 kap.

5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om till vilka elkonsumenter inom leveransomrädet han levererar samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans inköp.

6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvarimyndigheten underrättad om de uppgifter som nämns i 4 och 5 §§. ga Han skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten underrättad har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. om vem som

Dessa bestämmelser 4--6 §§ motsvarar 13 § lagen om handel med el, enligt prop. 199495:222. Jämfört med den bestämmelsen m.m. har ändringar av redaktionell art gjorts.

9 kap. skyddsåtgärder

1 § En elektrisk anläggning och anslutna elektriska anordningar skall

vara så beskaflade och placerade samt brukas på sådant sätt att

betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1902 års ellag. Den innebär dock inga nyheter i förhållande till vad som redan gäller för elektriska anläggningar. Närmare bestämmelser om hur elektriska anläggningar skall vara beskaffade meddelas av Elsäkerhetsverket med stöd m.m. av bemyndigande i 11 kap. 6

1995:108 Författningskommentar 229 SOU

2 § Om elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig en sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller störning i driften, innehavaren av den förstnämnda anläggningen för svarar erforderliga åtgärder vid denna för att förebygga sådan skada eller störning. Vad sägs i första stycket gäller även om en elektrisk anläggning som inverkan på en redan befintlig rörledning för transport av genom naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen 1978:160 om vissa rörledningar, kan vålla skada.

Första stycket motsvarar 5 § l mom. första stycket i 1902 års ellag med en smärre språklig ändring. Andra stycket är nytt och innebär att skyldigheten att vidta skyddsåtgärder även gäller i förhållande till koncessionspliktiga naturgasledningar. Bestämmelsen tar i första hand sikte korrosionsskador vid induktion. Sådana skador orsakas vid normal drift av den elektriska anläggningen. Detta har kommenterats i den allmänna motiveringen i kapitel

3 § Den innehar en anläggning för starkström med en spänning som

lägst 1 000 volt mellan fasledare, i vilken vid enfasigt fel kan

av uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver vad följer 2 skyldig att iaktta följande. Så snart han som av får kännedom elektrisk anläggning för svagström eller för om att en

starkström med spänning högst 1 000 volt mellan fasledare

en av

tillkommit, skall han på egen bekostnad vidta erforderliga åtgärder vid

den anläggningen för att förebygga skada eller störning. egna

Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga

att anläggningen inverkan på den andra anläggningen genom genom induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada eller annan störning än ljudstörning.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. andra stycket i 1902 års ellag med dels vissa redaktionella ändringar, dels en ändring i första stycket som vilka anläggningar som omfattas av bestämmelsen. Detta avser kommenteras i den allmänna motiveringen i kapitel

4 § Om elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om en

utförande eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar,

skall frågan skyldighet att för skyddsåtgärder som föranleds

om svara den ökade risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var av ny.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 tredje stycket i 1902 års ellag. mom. Vissa ändringar språklig och redaktionell art har företagits. av

230 Färfattningskommentar

5 § En elektrisk anläggning skall ha kommit till då den togs i anses bruk. Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del vid tillämpning detta kapitel av anses som en särskild anläggning.

Paragrafen motsvarar 5 § l fjärde stycket i 1902 års ellag. mom. Vissa ändringar av språklig och redaktionell art har företagits.

6 § Om i fall som avses i 2 och 3 §§, erforderligt skydd med bättre

verkan eller till lägre kostnad kan uppnås genom åtgärd vid annan anläggning än den vars innehavare enligt 2 och 3 §§ är skyldig att svara för åtgärden, ankommer det på innehavaren den förstnämnda av anläggningen att utföra åtgärden. Den innehavare som utfört åtgärd enligt första stycket har rätt att av den som enligt 2 och 3 §§ varit skyldig att vidta åtgärden erhålla skälig ersättning för sina utgifter.

Paragrafen motsvarar i huvudsak, med vissa redaktionella ändringar, 5 § 2 mom. första och andra styckena i 1902 års ellag. I gällande bestämmelser anges att den som är skyldig att vidta åtgärder skall göra det enligt överenskommelse eller enligt rättens förordnande. Detta ligger dock i sakens natur och behöver inte särskilt anges i lagtexten. Paragrafens andra stycke har kortats ner. Att den som har vidtagit åtgärder har rätt till skälig ersättning innebär att ersättningen, precis som enligt nu gällande bestämmelser, skall beräknas med hänsyn till om han haft nytta av åtgärderna.

7 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns

i lagen 1992:1512 om elektromagnetisk kompatibilitet.

Hänvisningen till lagen om elektromagnetisk kompatibilitet har kommenterats i den allmänna motiveringen i avsnitt 6.5.2.

10 kap. Skadestånd

Strikt skadeståndsansvar

1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av från en elektrisk starkströmsanläggning, skall skadan ersättas av innehavaren av den starkstromsanläggning från vilken elen senast kommit. Första stycket gäller inte den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av där elgeneratorn har en märkejfekt om högst 50 kilovoltampere, eller den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för

1995:108 Fötfattningskommentar 231

SOU

användning och som tillförs med en spänning av högst 250 av volt mellan ledare och jord eller vid icke direkt jordat system en mellan två ledare, eller det är elektrisk anläggning eller en rörledning för om en annan transport naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen av 1978:160 vissa rörledningar, har skadats, eller om som den elektriska anläggningen är avsedd för att möjliggöra om godsbefordran och skada uppkommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran.

Paragrafen har sin motsvarighet i 4 och 13 i 1902 års ellag. Som

anförts i den allmänna motiveringen avsnitt 7.4. föreslår vi att

huvudprincipen strikt för skador orsakade av från om ansvar starkströmsanläggningar skall behållas. Där framgår även att vi anser varje innehavare elektrisk anläggning skall svara endast för att av en

sin egen anläggning. Det nu sagda innebär att en anläggningsin-

nehavare, från vars anläggning en annan starkströmsanläggning tillförts el, inte längre kan bli ansvarig för skador som inträffar vid den andra anläggningen. Har någon tillfogats eller sakskada genom inverkan av personfrån elektrisk starkströmsanläggning, skall enligt första stycket en skadan ersättas innehavaren den elektriska starkströmsanläggning av av från vilken elen senast kommit. Det ligger i det strikta ansvaret att det gäller oberoende anläggningens innehavare av vårdslöshet vållat av om skadan eller inte. De skador ersätts är eller sakskador. som person- Flertalet skador inträffar i direkt anslutning till en elektrisk starkströmsanläggning. Någon kommer exempelvis i kontakt med en nedfallen ledning och skadas elen därifrån. Det kan också inträffa av att ledning faller ned och gör ett järnstaket strömförande eller t.ex. en att induktion tillförs svagströmsanläggning och via den genom en orsakar eller sakskada. Det strikta ansvaret gäller i alla dessa personoch liknande situationer. Ansvaret åvilar innehavaren den starkströmsanläggning från av vilken elen senast kommit. Detta innebär att det saknar betydelse var elen alstrats eller om den genom vanlig leverans eller annat sätt avsiktligt eller oavsiktligt kommit in i anläggningen genom överledning eller induktion. Den skadelidande kan alltid vända sig mot innehavaren den elektriska starkströmsanläggning som ligger av närmast till. Någon svårighet att identifiera den anläggningen torde inte föreligga. Som nämnts har vårt förslag utgångspunkt att varje innehavare som elektrisk starkströmsanläggning skall svara endast för sin av en anläggning. Har från elektrisk starkströmsanläggning orsakat person- eller en sakskada blir således innehavaren anläggningen skadeståndsskyldig. av Vi har dock ansett det föra för långt att alltid låta det skadeståndsan-

232 Färfattningskømmentar

svaret vara strikt. Enligt andra stycket punkt 1 och 2 undantas därför från det strikta ansvaret, dels den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av där elgeneratorn har en märkeffekt om högst femtio kilovoltampere dels den som innehar en starkströmsanläggning avsedd för användning av och som tillförs med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt mellan ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan tvâ ledare. Att observera vad gäller sist nämnda typ av anläggning är att ingen åtskillnad görs mellan anläggningar inomhus eller utomhus. Skälen till att innehavare av dessa anläggningar inte skall ha ett strikt skadeståndsansvar har vi utvecklat i avsnitt 7.4. Att skador orsakade av från dessa anläggningar undantas från det strikta ansvaret innebär att innehavarna bär skadeståndsansvar enligt SkL:s regler. I detta sammanhang bör även regleringen i l kap. 2 § andra stycket andra meningen beröras. Där anges att är till en anläggning som är avsedd för användning av en eller flera andra sådana anläggningar anslutna och är dessa anläggningar i samme innehavares hand, skall anläggningarna betraktas som en och samma anläggning. Detta innebär t.ex. att om skada inträffar vid någon eller några sådana anläggningar och någon av dessa anläggningar tillförs med en spänning som överstiger tvåhundrafemtio volt, gäller strikt ansvar även för skada som inträffar vid ansluten anläggning som tillförs med en spänning understigande tvåhundrafemtio volt. Strikt skadeståndsansvar gäller inte heller enligt tredje punkten i andra stycket det är elektrisk anläggning har skadats. Även om en som i sådant fall skall skadeståndslagens regler tillämpas. Det kan också förekomma att driften hos en elektrisk anläggning störs på grund av inverkan av från en annan sådan anläggning. Denna fråga behandlas under 4 Om det är en rörledning för transport av naturgas, för vilken krävs koncession enligt lagen 1978: 160 om vissa rörledningar som skadats genom inverkan av ström från en starkströmsanläggning skall inte heller strikt ansvar gälla för innehavaren av den elektriska anläggningen, utan även här skall SkL gälla. Skälen för detta har

redovisats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.7.

Undantag från det strikta ansvaret görs också enligt andra stycket fidrde punkten, om den elektriska anläggningen är avsedd för att möjliggöra godsbefordran och skada uppkommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran. Här gäller i stället frakträttsliga regler.

Författningskommentar 233

Produktansvar

2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbristi har tillhandahållits som från en elektrisk anläggning för produktion eller överföring är av innehavaren, om inte annat följer av 3 skyldig att betala skadestånd för personskada och för skada på egendom som till sin typ vanligen år avsedd för enskilt ändamål om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker skäligen kan som förväntas.

A vtalsvillkor som inskränkerskadeståndsskyldigheten är utan verkan.

3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som visar att elen inte tillhandahållits från hans anläggning i näringsverksamhet,

gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns där när elen till-

handahölls från hans anläggning, visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller visar att det på grundval av det vetenskapliga eller tekniska vetandet vid den tidpunkt elen tillhandahålls från hans anläggning, inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.

2 och 3 §§ har sin motsvarighet i 4 a och 4 b i 1902 års ellag och reglerar skadeståndsansvaret vid skador orsakade av som har brister

i kvalitet. Bestämmelserna har sin grund i EG-direktivet 85374EEC

om produktansvar. Vår utformning av bestämmelserna överensstämmer i stort sett med gällande rätt. Av skäl som anges i den allmänna

motiveringen avsnitt 7.5.2 har vi ansett att produktansvaret skall

åvila innehavare av elektriska anläggningar för produktion och överföring av el. Någon överflyttning skadeståndsansvaret torde detta av dock inte innebära i praktiken. Vi har valt att ta bort uttrycket sätta i omlopp, som används i 1902 års ellags produktansvarsbestämmelser. Uttrycket har hämtats från det nämnda EG-direktivet men får anses helt främmande när det gäller el. I stället har valt att använda oss av begreppet tillhandahålla ’ .

Skadestånd vid drtftstörning

4 § Har av vårdslöshet driften vid en elektrisk anläggning störts

genom inverkan av från en annan sådan anläggning, skall ren förmögenhetsskada ersättas.

Denna paragraf motsvarar delvis 6 § i 1902 års ellag. Har en elektrisk anläggning skadats genom inverkan av från en annan elektrisk

234 Författningskommentar SOU 1995: 108

anläggning skall, vilket har framgått av vad som angetts under l SkL:s regler tillämpas. Men även driften vid en elektrisk anläggning kan störas inverkan från elektrisk anläggning. genom av en annan Enligt 1902 års ellag har då innehavaren av den anläggning vid vilken

driften störts rätt till ersättning för förmögenhetsskada. Enligt SkL

ren

utgår emellertid ersättning för ren förmögenhetsskada i princip endast

brott har begåtts. Vi att ersättning för ren förmögenom anser hetsskada även fortsättningsvis skall utgå driften vid en elektrisk om anläggning störts inverkan från sådan anläggning. genom av annan

Skadelidandes medvållande

5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada

skall ersättas enligt I § gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen som 1972:207.

Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad är skäligt, om vållande

som på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 7 § i 1902 års ellag. Första

stycket innebär ändring i fråga sakskada som avses i 1 en om Således skall i sådant fall SkL:s regler jämkning tillämpas. Skälen om till ändringen har redovisats i avsnitt 7.6.2.

Andra stycket överensstämmer med gällande rätt.

Bestämmande av ersättning

6 § bestämmande ersättning för skada enligt 1 eller 2 §

[fråga om av

tillämpas 5 kap. skadeståndslagen 1972:207. När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om 3 500 kr.

Denna paragraf motsvarar 8 § i 1902 års ellag.

Ägares skadeståndsansvar

7 § Har ägaren till elektrisk starkströmsanläggning upplåtit en nyttjanderätten till någon har han ändå samma ansvar för annan

skada skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft

som

anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än

anläggningen och vad h0r till den samt ingår i nyttjanderätten.

som

Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i

första stycket får han kräva tillbaka anläggningens innehavare. av

Denna paragraf 10 § i 1902 års ellag. Endast ändringar av

motsvarar redaktionell karaktär har skett.

Författningskommentar 235

Preskription

8 § T alan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt I § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från det skadan inträjfade. Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år

från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde

göras gällande. T alan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att skadan inträjfade. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.

Denna paragraf motsvarar 11 § i 1902 års ellag. Jämfört med den bestämmelsen har ändringar av redaktionell art gjorts. För de skador som skall ersättas enligt SkL:s regler blir de allmänna reglerna i preskriptionslagen tillämpliga.

11 kap. Tillsyn m.m.

Tillsyn

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag i frågor om elsäkerhet

och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen i dessa frågor utövas av den myndighet regeringen bestämmer.

Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter

och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten.

Denna paragraf motsvarar 2 § 6 mom. första stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617, 21 § i 1902 års ellag samt 11 § första stycket lagen om handel med el, m.m. Jämfört med dessa bestämmelser har ändringar av redaktionell art gjorts.

2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran de upplysningar

och handlingar som behövs för tillsynen.

Denna paragraf motsvarar 23 § i 1902 års ellag.

3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud

som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller

villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Underlåter den som innehar nätkoncession att vidta en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt en tillsynsmyndighets förelägganden och som gäller elsäkerhet, får myndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad.

236 Författningskommentar

Första stycket i denna paragraf motsvarar 2 § 6 mom. andra stycket i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617, 25 § i 1902 års ellag samt 11 § andra stycket första meningen lagen om handel med el, Andra stycket är nytt och anger att om en innehavare av m.m. nätkoncession underlåter att vidta en åtgärd avseende elsäkerhet som åligger honom kan tillsynsmyndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas i rena undantagssituationer och behandlas närmare i kapitel 4.

4 § Ett föreläggande eller förbud enligt 3 § första stycket får förenas med vite.

Denna paragraf motsvarar 2 § 6 mom. tredje stycket i 1902 års ellag

i lydelse enligt SFS 1994:617, 26 § i 1902 års ellag samt 11 § andra stycket andra meningen lagen handel med el, m.m. Det anges inte om särskilt att begäran enligt 2 § kan förenas med vite. Om en sådan en begäran inte följs kan emellertid ett föreläggande utfärdas som kan förenas med vite.

Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet

5 § För tillsyn elsäkerhet har tillsynsmyndigheten rätt att som avser tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.

Om det behövs för tillsynen får tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller

exemplar anordning, avsedd anslutas till elektrisk

flera av en att an-

läggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på

marknaden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter ersättning för uttaget prov och om skyldighet om att ersätta tillsynsmyndighets kostnader för provning. en Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Denna paragraf motsvarar 24 § i 1902 års ellag. Ett förtydligande har gjorts jämfört med den bestämmelsen på så sätt att sådan rätt som en tillsynsmyndighet har enligt denna paragraf endast tillkommer den

myndighet har tillsyn över elsäkerhetsfrågor, dvs. för närvarande som Elsäkerhetsverket.

Meddelande av föreskrifter

6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får, som i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt meddela föreskrifter om

kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår

elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana

Föifattningskommentar 237

anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer.

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela av föreskrifter angår elektriska anläggningar och anordningar som avsedda att anslutas till sådana anläggningar.

Dessa paragrafer 6-7 §§ motsvarar 15 § i 1902 års ellag. Den

bestämmelsen regeringen eller den myndighet regeringen beger stämmer möjlighet att meddela föreskrifter i närmare angivna frågor i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt eller av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. De myndigheter som nu har sådant bemyndigande avses i bestämmelsen är Elsäkersom hetsverket och Svenska kraftnät. Med hänsyn till att det rör sig om olika myndigheter och då de frågor det finns behov att meddela närmare föreskrifter är skilda för dessa myndigheter, regleras om

möjligheten till normgivning i två paragrafer. En konsekvens av vår

utformning 7 § är att 16 § i förordningen 1994:1806 om av systemansvaret för elektrisk ström mäste ändras. Bemyndigandet i 6 § gäller även föreskrifter om krav kompetens hos som utför arbete på elektriska anläggningar. personer

Avgifter

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter avgifter för myndighets verksamhet som sker om med stöd av denna lag.

Denna paragraf motsvarar 16 § i 1902 års ellag.

12 kap. Övriga bestämmelser

Ledning inom område för trafikled än allmän väg

annan

1 § Kan arbete med elektrisk ledning inom område för annan trafikled än allmän väg inverka på trafiksäkerheten eller medför det större

ingrepp i trafikleden skall, innan arbetet igångsättes, anmälan göras

hos den förvaltar trafikleden. Denne meddelar de föreskrifter om

som arbetets bedrivande och rätt till upplag och annan anordning som, om utöver vad är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till som

bestånd, drift eller brukande. Kostnaden för arbetet åvilar trafikledens

dock den som innehar ledningen. Första stycket tillämpas även i fråga om arbete på redan dragen

ledning inom område för trafikled än allmän väg, om arbetet

annan

kan inverka på trafiksäkerheten eller medföra ingrepp i trafikleden.

238 Författningskommentar sou 1995:108

Påkallas på grund av intrafiad skada skyndsam reparation av ledningen och skulle dröjsmål vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att anmälan har gjorts. Den som innehar ledningen skall dock snarast underrätta den som förvaltar trafikleden.

Denna paragraf motsvarar 5 a § 4 mom. i 1902 års ellag. Bestämmelsen har utformats med 12 § lagen 1978:160 om vissa rörledningar som förebild.

Ansvarsbestämmelser

2 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 kap. 1 eller 3 bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 10 bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 eller 7 Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 2 kap. 18 § eller enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgå-

I ringa fall döms inte till ansvar.

Denna paragraf motsvarar 27 § i 1902 års ellag och 3 § lagen om handel med el, m.m. I andra stycket punkt 1 finns en ny straffbestämmelse för de fall en nätägare tar en ledning ur bruk utan att ha gjort anmälan till nätmyndigheten. Vad som skall avses med begreppet ur bruk behandlas i kommentaren till 2 kap. 18

3 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med strafi‘ enligt brottsbalken.

Denna paragraf motsvarar 28 § i 1902 års ellag.

4 § Den som har åsidosatt ett vitesförelåggande eller överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som

omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Denna paragraf motsvarar 29 § i 1902 års ellag.

5 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. 1 stället för sådan egendom kan värdet förklaras förverkat. Även utbytet brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, det av om

Författningskommentar 239

inte är uppenbart oskäligt.

Denna paragraf motsvarar 30 § i 1902 års ellag.

Överklagande

6 § Beslut enligt 2 kap. 15-16 §§ och 18-23 §§, 3 kap. 3 6-8 §§ och 15 4kap. 6-7 §§och 12 5 kap. 12-13 §§ samt 11 kap. 2-4 §§ och 5 § första eller andra stycket eller beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol Prövningstillstånd krävs vid överklagande

. till kammarrätten. När nätmyndighetens beslut prövas i domstol är myndigheten part i målet. Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut som har meddelats med stöd av ett bemyndigande enligt lagen, meddelas av regeringen.

Denna paragraf motsvarar i stort 31 § i 1902 års ellag i lydelse enligt SFS 1994:617 och 14 § lagen om handel med el, m.m. Jämfört med motsvarande bestämmelse i 1902 års ellag har regleringen som gäller riksprovplats tagits bort.

7 § Beslut som meddelats enligt denna lag eller med stöd av föreskrif-

ter som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms. För verkställighet gäller i övrigt vad som föreskrivs i utsökningsbalken om allmänna mål.

Denna paragraf motsvarar 32 § i 1902 års ellag.

Annan lagstiftning

8 § fråga I vissa starkströmsanläggningar finns ytterligare bestäm-

om melser i lagen 1942:335 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.

Denna paragraf motsvarar i 33 § i 1902 års ellag.

9 § Om atornskada gäller särskilda bestämmelser.

Denna paragraf motsvarar 34 § i 1902 års ellag.

240 F Örfattningskommentar SOU 19-95: 108

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

Genom denna lag upphävs lagen 1902:71 s. 1, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar samt lagen 1994:618 om handel med el, m.m.

Vad som sägs i p. 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen

1994:617 om ändring i lagen 1902:71 s. 1, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar skall alltjämt gälla i ärenden där ansökan gjorts före den 1 januari 1996.

Beträffande ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av

denna lag skall 5 a och 5 b §§ lagen 1902:71 s. 1, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar alltjämt gälla.

Vad som sägs i p. 2 i övergångsbestämmelserna till lagen 1 99x:xx om ändring lagen 1994:618 om handel med el,m.m. samt i p. 3 i övergångsbestämmelserna till lagen 1994:618 om handel med el, m.m. skall alltjämt gälla.

Vad som sägs i p. 4 i övergångsbestämmelserna till lagen 1 99xsxx om ändring i lagen 1994:1801 om ändring i lagen 1994:617 om

ändring i lagen 1902:71 s. 1, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar skall alltjämt gälla.

Som framgår av punkt 1 föreslår vi att vårt lagförslag träder i kraft

den 1 januari 1997. Genom den nya lagen upphävs enligt punkt 2 1902 års ellag och lagen om handel med el, m.m. Behovet av övergångsregler är begränsat. Detta är en följd av att lagförslaget i åtskilliga avseenden inte innebär ändringar i sak i förhållande till den lagstiftning som enligt prop. 199495 :222 kommer att träda i kraft den 1 januari 1996. I övergångsbestämmelserna till lagen 1994:617 om ändring i ellagen anges i 2 och 3 i vilka hänseenden ellagen i sin äldre lydelse skall tillämpas i ärenden där ansökan har gjorts före den 1 januari 1996. Det gäller förutsättningarna för att få koncession, koncessionstidens längd, återkallelse av koncession och prisreglering. Enligt vårt förslag kommer dessa bestämmelser att upphöra att gälla den 1 januari 1997. Frågan är i vilka hänseenden en liknande övergângsreglering är motiverad. Allmänt gäller att 1902 års ellag är svåröverskådlig och att komplexiteten ökar genom de ändringar som väntas träda i kraft den

1 januari 1996. Övergångsbestämmelser är alltid komplicerade och det

är önskvärt att så långt det är möjligt undvika sådana. Särskilt

Fdtfattningskommentar 241

komplicerat blir det i detta fall när man har att ta hänsyn till ellagen i dess lydelse före den l januari 1996, lydelse under år 1996 och den

ellag som vi föreslår skall träda i kraft den l januari 1997.

nya I fråga förutsättningarna för att få koncession föreslår vi beom träffande nätkoncession för område att bestämmelserna om att en sådan koncession inte får strida mot detaljplan eller områdesbeen stämmelser inte längre skall gälla och att vid prövning av frågor om meddelande nätkoncession för område naturresurslagen inte skall av

tillämpas. Skälet härtill är att vi ansett bestämmelserna obehövliga se

avsnitt 3.4.1. Något behov Övergångsbestämmelser finns då inte.

av Inte heller beträffande förutsättningarna i övrigt för att få koncession

föreslår vi några sådana ändringar att Övergångsbestämmelser behövs.

Vad gäller koncessionstidens längd gör vi följande överväganden. Fr.o.m. den l januari 1996 kommer att gälla att nätkoncession ges för bestämd tid, längst 40 år. Enligt värt förslag skall en nätkoncession för linje enligt huvudregeln meddelas för 40 är och en nätkoncession för område för 25 år. Om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det får kortare tider föreskrivas. Förslagen innebär inte obetydliga ändringar och det talar för att prövningen av ärenden kommit in före den lagen träder i kraft bör ske enligt de som nya äldre bestämmelserna. l praktiken behöver skillnaden emellertid inte bli särskilt stor. Om tillämpning enligt de äldre bestämmelserna en under övergångstiden i ett visst fall skulle ha lett till en kort koncessionstid finns det även enligt de bestämmelserna möjlighet att nya nå resultat med tillämpning bestämmelsen om att huvudsamma av reglerna kan frångås när skilda skäl föreligger. Vi föreslår därför

ingen övergångsbestämmelse beträffande koncessionstidens längd.

Bestämmelserna återkallelse koncession föreslås inte ändrade om av

på sådant sätt att övergångsregler behövs.

Vi föreslår möjlighet skapas för staten att vid bl.a. äteratt en kallelse nätkoncession förfoga över ledningen eller ledningsnätet av en under begränsad tid 2 kap. 20 §. Denna bestämmelse bör kunna en tillämpas även återkallelse skett före ikraftträdandet. Någon om

övergångsbestämmelse behövs inte. Enligt allmänna principer tillämpas nya skadeståndsregler endast skadefall inträffar efter ikraftträdandet. Någon Övergångsbe-

som stämmelse skadestånd behövs därför inte. om

Som förut nämnts regleras vissa övergångsfrågor i p. 2 och 3 övergångsbestämmelserna till lagen 1994:617 om ändring i ellagen. Dessa punkter torde i huvudsak ha spelat ut sin roll den 1 januari

1997. De kan emellertid inte helt upphävas. De har tagits in som

punkt 3 i vårt förslag. En särskild fråga gäller flyttning framdragna elektriska ledningar. av Den behandlas i punkt Vi att ledningen har dragits fram anser om före ikraftträdandet skall bestämmelserna i 5 och 5 b §§ i 1902 års a

ellag gälla. Detta innebär t.ex. att för ledningar som före den l januari

242 Fözfattningskommentar

1997 dragits fram efter expropriation skall de bestämmelser som gäller idag tillämpas. Som skäl för vår ståndpunkt kan anföras att ledningarna dragits fram under de förutsättningar 1902 års ellag som gav. För innehavarna av dessa ledningar och för de som i övrigt berörs bör inte förutsättningarna ändras retroaktivt. Vår valda lösning innebär dock att i detta hänseende får den nya lagen en långsam genomslagskraft. Den som erhåller leveranskoncession kan vara någon annan än den som har områdeskoncession enligt de bestämmelser i 1902 års ellag som gäller i dag. Enligt regeringens förslag i prop. 1994952222 till Övergångsbestämmelser till förslag till ändring i lagen 1994:618 om handel med el, m.m. skall då följande gälla. Den som erhållit leveranskoncession har leveransskyldighet. Leveransskyldigheten omfattar dock inte elkonsumenter inom området som den 1 januari 1996 har tidsbestämda avtal eller avtal med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader med den tidigare innehavaren av områdeskoncessionen inom området. Sådant undantag från leveransskyldigheten gäller till utgången av är 1997. Då blir också de avtal som nu nämnts ogiltiga. Denna övergångslösning bör ha fortsatt giltighet även när vårt förslag träder i kraft. Frågan regleras i punkt 5 i våra Övergångsbestämmelser. Bakgrunden till punkt 6 i övergångsbestämmelserna är följande. Enligt övergångsbestämmelserna i prop. 199495 2222 skall nätmyndigheten på anmälan av en kommun kunna meddela förbud för en innehavare av nätkoncession att inom ett angivet område ansluta anläggningar för värmeförsörjning av en byggnad om byggnaden redan är ansluten till ett fjärrvärme- eller naturgasnät. Ett sådant förbud gäller till utgången av år 1998. Med hänsyn till hur länge förbudet är avsett att gälla bör våra Övergångsbestämmelser att ange denna övergångsregel alltjämt skall gälla. Utöver vad som följer av det sagda behövs inga övergångsbestämmelser.

1995:108 243 sou

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av sakkunnige Hans Svahn och experten

Anders Weihe

Utredningen har i slutfasen haft att bedriva sitt arbete under speciella förhållanden. Energikommissionen i februari 1995 betänkandet avgav Ny elmarknad SOU 1995: 14. Vidare framlades under våren departementspromemorian Vissa tekniska förändringar i den nya ellagstift-

ningen Ds 1995:8. På grundval betänkandet och promemorian

av avlämnade regeringen den 24 maj propositionen 199495:222 med

förslag till ny ellagstiftning. Det är självklart att det inte ankommit på utredningen att överpröva

de politiska ställningstaganden sålunda skett. I juridiskt-tekniska

som frågor måste emellertid utredningen ha haft fria händer att lägga anses fram de förslag den ansett motiverade. Utredningen har också föreslagit åtskilliga redaktionella och språkliga förändringar till det bättre. Enligt vår mening har dock utredningen visat alltför stor återhållsamhet härvidlag. Det kan aldrig nackdel ens kort sikt att vara en lagregler görs så enkla och lättbegripliga det någonsin är möjligt. som Att tidsfaktorn varit besvärande instämmer helt Vi i fortsättningen några exempel på bestämmelser som enligt ger vår mening bort utformas på annat sätt. I 2 kap. 5 § första stycket stadgas nätkoncession endast får att en meddelas anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Inneom börden den bestämmelsen finns utvecklad i prop. l99394:l62 av 61 f och 146 f jfr 2 § 2 mom. SFS 1994:617. Det förtjänar s. nämnas begreppet allmän synpunkt inte är ovanligt i lagstiftningsatt

sammanhang ifr t.ex. 3 kap. 4 § vattenlagen 1983:291. Mot den

bakgrunden är det förvånande att det ansetts finnas anledning att ha ett andra stycke i 2 kap. 5 § innebörd att en nätkoncession som avser av utlandsförbindelse inte får meddelas förbindelsen allvarligt en om

skulle försämra möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörj-

ningen i landet jfr. 2 § 2 andra stycket i lagförslaget i prop. mom. l99495z222. Man ställer sig frågan sådan utlandsförbindelse om en inte får tillåtas enligt andra stycket verkligen kan vara lämplig ur som allmän synpunkt. Att svaret på frågan är nej uppenbart. Vi anser synes alltså andra stycket är onödigt. Det skapar också oklarhet om inneatt börden begreppet lämplig från allmän synpunkt eftersom 2 § nu ger av intryck att det skulle förenligt med första stycket att regeringav vara koncession för förbindelse allvarligt försämrar möjligen gav en som heterna långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet. att

244 Särskilda yttranden sou 1995:108

Till de bestämmelser som också hade bort bearbetas hör de som gäller nättariffer. Följande synpunkter hade därvid enligt vår mening bort vara vägledande. Bestämmelserna bör ta sikte på hur nättarifferna skall vara utformade. Förslaget till ny ellag avviker på den punkten från vad som får anses vara vedertagen lagstiftningsteknik. I sak gör det visserligen inte någon större skillnad vilken lösning man väljer. Det företag som skall fastställa nya tariffer måste självfallet fråga sig hur Nätmyndighetens prövning, om en sådan aktualiseras, kan tänkas utfalla. Indirekt ges således genom 4 kap. direktiv för hur tariffer skall utformas. Om man väljer att rikta sig till prövningsmyndigheten och ge direktiv för dess prövning bör det i vart fall ske konsekvent. Särskilt faller i ögonen att i huvudbestämmelsen i 4 kap. 1 § första

stycket anges att nättariffer skall vara skäliga och utformas sakliga

grunder medan andra stycket riktas till prövningsmyndigheten. Här kan också hänvisas till 9 I motiven framhålls att nätverksamheten skall bedrivas rationellt och effektivt prop. 199394:162 s. 109. Häri ligger i själva verket den viktigaste garantin för att kundkollektivets intresse av låga och stabila nätavgifter tillgodoses. Principen är så viktig att den hade bort komma till uttryck som en övergripande bestämmelse om nätverksamhet. Å andra sidan gäller att den nätägare som bedriver verksamheten rationellt och effektivt genom tarifferna, totalt sett, måste få full täckning för alla med verksamheten förenade kostnader. Hit hör kostnader för drift, underhåll och förnyelse, ränta lånat kapital och administration. Han bör dessutom ha skälig avkastning eget kapital. Vad som avses med att kundintresset är den viktigaste faktorn vid bedömningen av en nättariffs skälighet är därför oklart. Om nätverksamheten bedrivs rationellt och effektivt kan man inte rimligen tumma principen att nätägaren skall ha full kostnadstäckning och skälig avkastning eget kapital. Om nättarifferna sätts lägre än som följer av det sagda blir följden att underhåll och förnyelse av näten eftersätts och att nyinvesteringar uteblir. Detta ligger inte i konsumenternas intresse. I 4 kap. l § andra stycket anges som sagts att konsumentintresset särskilt skall beaktas vid bedömningen av en nättariffs skälighet och vidare att hänsyn dessutom skall tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. Bestämmelsen fick sin slutliga lydelse förslag av lagrådet som ansåg att lagrådsremissens bestämmelse inte gav en

riktig upplysning om vad som avsågs se prop. 199394: 162 s. 268.

I det remitterade förslaget angavs att företagets prisutveckling särskilt skulle beaktas vid bedömningen av en nättariffs skälighet. I de lagar konsumentskyddets område som kommit till senare år finns inte någon bestämmelse av det slag som finns i ellagsförslaget. En jämförelse kan göras med 5 § konsumentkreditlagen 1992:830 där det stadgas att näringsidkaren i sitt förhållande till konsumenten skall iaktta god kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens

Särskilda yttranden 245

intressen med tillbörlig En motsvarighet till den bestämmelomsorg. finns i 4 § konsumenttjänstlagen stadgar att tjänsten skall sen som utföras fackmässigt och att näringsidkaren med tillbörlig omsorg skall

till konsumentens intressen. De nu nämnda bestämmelserna är ta vara

exempel övergripande regler ett slag som är ovanliga i svensk

av konsumenträtt. Enligt förarbetena till konsumentkreditlagen syftar

bestämmelsen till att betona kreditgivarens ansvar gentemot konsumenoch till utgöra grundval för lagens konkreta regler om terna att mer näringsidkarens skyldigheter samt till att inträda som utfyllande norm i situationer inte reglerats. Bestämmelsens huvudpunkt ligger i som

begreppet god kreditgivningssed, och föreskriften om att näringsid-

karen skall till konsumentens intressen med tillbörlig omsorg ta vara

får exempliñering vad krävs enligt god kredit-

ses som en av som givningssed och innebär således inte någon förpliktelse därutöver jfr

Konsumentkrediter, kommentar till 1992 års konsumentkreditlag,

Anders Eriksson Göran Lambertz, 89. Om man hade känt behov s. i ellagen särskilt betona ansvaret mot konsumenterna och velat av att

föra in övergripande bestämmelse liknande slag som de nu

en av nämnda hade med fördel kunnat koppla den till den av oss man föreslagna regeln nätverksamhet skall bedrivas rationellt och om att en eflektivt tillägget ’ ’och med tillbörlig omsorg om konsumentens genom intressen. I övrigt borde liknande sätt som i t.ex. konsumentman kreditlagen ha ställt sådana konkreta regler hur tarifferna skall upp om

utformade att det syfte ellagen skall ha uppfylls. Vi frågar oss

vara framgått vad med att konsumentintresset skall särskilt som som avses

vid skäl ighetsbedömningen, särskilt dessutom hänsyn skall

beaktas som till kravet rimlig avkastning i nätverksamheten. I prop. tas en 199394: 162 158 sägs att med konsumentintresset avses konsumens. intresse låga och stabila nättariffer och att det under normala ternas av förhållanden ofta kan bli den enda faktor beaktas samt att vid mer som speciella förhållanden måste dock även andra omständigheter tillåtas

inverka på skälighetsbedömningen. Man kan jämföra med bestämmel-

i 36 § andra stycket avtalslagen som synes ha en väsentligt annan sen det den bristande balansen mellan de två avtalsinnebörd. Där är är huvudpunkten och tanken på ett särskilt konsumentparterna som

skydd blir tillkommande eller kompletterande synpunkt på det

en en villkor i konsumentförhållande kan anses oskäligt även sättet att ett ett

det inte skulle oskäligt i ett avtal mellan jämställda

om anses vara näringsidkare. Över huvud taget är det oklart vilket slags skälig-

hetsbegrepp som används i ellagen. Ett så allmänt hållet stadgande det i 4 kap. 1 § första stycket som

inte sådan ledning för tillämpningen uppenbarligen behövs

ger en som

med hänsyn till syftet med reglerna nättariffer. Som nyss framgått

om

det varit önskvärt konkreta regler uppställts i lagtexten. Ett

hade att alternativ hade varit säga att tarifferna inte är skäliga om de inte att

vissa angivna krav jfr. 12 kap. 55 § jordabalken ang. skälig

uppfyller

246 Särskilda yttranden

hyra. I 4 kap. l § första stycket anges att nättarifferna skall utformas på sakliga grunder. Bestämmelsen tar enligt motiven prop. 199394: 162

s. 157 sikte fördelningen av avgifterna mellan olika kundkategori-

er. Denna begränsning framgår inte lagtexten. Bestämmelsen kan av lika väl läsas som ett allmänt krav nättarifferna. Hur kravet på saklighet i så fall förhåller sig till kravet på skälighet är oklart. Att en tariff är utformad på sakliga grunder innebär inte i och för sig att den är skälig. Omvänt kan en tariff mycket väl skälig även vara om osakliga motiv styrt utformningen. I lagen 1970:244 allmänna om

vatten- och avloppsanläggningar regleras det totala avgiftsuttaget och

fördelningen av avgiftsuttaget mellan fastighetsägarna i två olika paragrafer, 24 resp. 26 Det hade varit lämpligt att även i den nya ellagen hålla dessa frågor åtskilda. Enligt Va-lagen gäller att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Något liknande uttryck hade med fördel kunnat användas i den nya ellagen. Orden sakliga grunder träffar inte särskilt väl vad som avses. Som anges i propositionen s. 157 skall kunder inom samma

kundkategori ha samma nättariff. Vi vill tillägga att fördelningen av

fasta och rörliga avgifter måste vara rimlig. Om så inte är fallet kan vissa kundkategorier betungas oskäligt. I 4 kap. 6 § uppställs den egendomliga regeln elkonsument att en skall kunna ansöka om tillstånd till avvikelse från skyldighet en som åvilar koncessionshavaren. Enligt paragrafen skall tillstånd meddelas när vissa lätt konstaterbara omständigheter föreligger. Man frågar sig

om en sådan tillståndsprövning fyller något ändamål. Ett alternativ

hade här varit att överlämna parterna att träffa avtal för viss tid med möjlighet för Nätmyndigheten att medge förlängning. Bestämmelserna i 4 kap. 8 § om nättariff för regionledning kan ses som en konkret regel. Bestämmelserna är emellertid utomordentligt

svårtillgängliga, och det är svårt att se hur de regler som anges i

p. l-3 förhåller sig till begreppet skälighet. Utredningen borde ha försökt att göra paragrafen lättillgängligare och ta bort kopplingen till prövningen av tariffers skälighet. En bestämmelse som hade riktat sig till företagen och som gett direktiv för utformningen tariffer borde av ha övervägts. Bestämmelserna i 4 kap. ger allmänt intrycket att Nätmyndigheten

skall göra en skälighetsbedömning efter tämligen strikta principer. I

praktiken är detta inte möjligt. Som regel får efter helhetsbeman en dömning nöja sig med att konstatera att tarifferna inte är oskäliga. Detta följer bl.a. av att tariffer grundas på i efterhand prognoser som kan visa sig felaktiga. Tillfälliga alltför stora överskott under något

eller några år kan också accepteras om de balanseras andra års

av underskott eller lägre överskott. Enligt vår mening har bestämmelserna om prövningen av avgifter och övriga villkor för överföring och av

Särskilda yttranden 247 SOU 1995: 108

för anslutning till ledning eller ett ledningsnät, utformats så att det en

är tveksamt det är avsett att oskälig tariff avtalsvillkor i

om en ellagens betydelse kommer att oskälig också vid en bedömning anses enligt allmänna civilrättsliga bestämmelser, t.ex. enligt 36 § avtalslagen. Det är olyckligt att begreppet används detta sätt i ellagen.

Som vi tidigare nämnt blandas också i ellagsförslagets 4 kap. bestäm-

melser hur Nätmyndigheten skall göra skälighetsprövningen 1, om 8 och 9 §§ och bestämmelser förbjuder resp. föreskriver viss utsom formning tarifferna 2, 5 och 10 §§. Det blir oklart. Det är ockav så brist införlivandet med svensk rätt EG:s direktiv om oskäen att av liga avtalsvillkor i konsumentförhållanden genom lagen 1994:1512 avtalsvillkor i konsumentförhållanden inte har berörts. Vi vill om

den precisering begreppet oskäligt avtalsvillkor som görs i

nämna av rådets direktiv 93 l3EEC den 5 april 1993 om oskäliga avtalsvillav

kor i konsumentförhållanden se bilaga l till prop. 199495:17. Där

avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell anges att ett som förhandling skall oskäligt det i strid med kravet god anses vara om sed medför betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigen heter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Regeringen gjorde

bedömningen att preciseringen i direktivet inte medförde ett krav

motsvarande precisering i de svenska reglerna och anförde att det en knappast kunde råda tvekan att ett villkor som i strid med god sed om medför betydande obalans till konsumentens nackdel skulle anses en oskäligt enligt 36 § avtalslagen och lagen om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Det påpekades dock att ett villkor som medför

betydande obalans visserligen inte alltid anses oskäligt men att

en

oskälighetspunkten alltid nås villkoret dessutom är i strid med god

om sed. Vi inte att bestämmelserna i 4 kap. 8 och 9 §§ är förenliga anser

skälighetsbedömning enligt gängse civilrättsliga principer.

med en Ett uttalanden i l99394:162 angående Nätmyndighetens par prop. prövning nättariffer bör särskilt beröras. av I propositionen anförs lll följande. s.

Om myndigheten finner att de nättariffer som har tillämpats av

nätägaren varit för höga uppstår frågan tarifferna skall anses ha om varit oskäliga även för tiden före Nätmyndighetens beslut i frågan.

Nätmyndighetens avgörande nättariffs oskälighet kan i normalav en fallet få retroaktiv effekt. Frågan rätten att i sådant fall få även en om tillbaka erlagda avgifter bör lösas avtalsvägen. Om så inte kan ske får

frågan sådan retroaktiv återbetalningsskyldighet liksom i dag om avgöras allmän domstol. av Enligt vår mening kan det aldrig uppstå någon sådan fråga som

i det citerade avsnittet. Nätmyndigheten måste innan den ingår anges

i klart för sig vad prövningen Om Nätmyndigprövning göra avser.

heten bestämmer sig för att pröva de tariffer som ett företag t.ex. tillämpar för 1996 och finner de är oskäliga kan det knappast råda att någon tvekan tarifferna är oskäliga även för tiden före om att

248 Särskilda yttranden sou 1995:108

Nätinyndighetens beslut. En annan fråga är om företaget skall åläggas att återbetala vad det uppburit för mycket. Detta också anförs, är, som en fråga som det ankommer på allmän domstol att pröva jfr NJA 1990 s. 602. I propositionen anges vidare att Nätmyndighetens beslut kommer att utgöra en viktig del av bevisningen vid domstolens prövning. Vi vill påpeka att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1994 s. 442 uttalat att Prisregleringsnämnden för elektrisk ström har exklusiv behörighet att utifrån kravet skälighet allsidigt och slutgiltigt reglera priset för strömmens tillhandahållande, varmed förstås alla till beloppet bestämda avgifter som leverantören betingar sig av kraftmottagaren. Prisregleringen omfattar även andra avtalsvillkor som kan verka oskäligt betungande. Vad Högsta domstolen uttalat torde komma att gälla även Nätmyndighetens prövning. Enligt 5 kap. 12 § införs beträffande leveranskoncessioner en motsvarighet till det gamla prisregleringsinstitutet. Karaktäristiskt för detta är att prövning sker endast på begäran kund och att av avgörandet gäller bara kunden och leverantören. Vi är kritiska till den föreslagna ordningen. Erfarenheten visar att endast några tiotal

ansökningar om prisreglering görs per år och att det sker tämligen

slumpartat. Elkunderna har som regel inga möjligheter att bedöma om tarifferna är skäliga utan reagerar spontant t.ex. när de missgynnas av att anslutningsavgifterna är utjämnade eller när taxorna höjs mer än konsumentprisindex. Några garantier för att prövning kommer till stånd där det är motiverat finns inte. Enligt vår mening saknas skäl att ens för en kortare tid behålla prisregleringsinstitutet och på det sättet ha två parallella prövningssystem. Det hade varit bättre att ha en enhetlig reglering och som föreslås i 4 kap låta det ankomma på Nätmyndigheten att avgöra om och i vilken utsträckning prövning skall

ske. Vad gäller prövningsnormen vill vi påpeka att det är oklart hur skälig prissättning förhåller sig till skälighetsbegreppet i 4 kap.

Enligt 3 kap. 10 § kommer närmare föreskrifter mätning om av att meddelas. Av 11 § framgår emellertid att mätning också kan ske annat sätt än enligt dessa föreskrifter. Hur bestämmelserna förhåller sig till varandra framgår inte. I 3 kap. 12 § regleras återbetalning av kostnad för mätare i vissa fall. Enligt andra stycket gäller att om det belopp skall återbetalas som understiger 1 000 kr behöver återbetalning inte ske. Bestämmelsen får till följd att 995 kr inte behöver återbetalas medan 1 005 kr skall erläggas till konsumenten. Sådana tröskeleffekter bör undvikas. Enligt 10 kap. 6 § gäller beträffande produktansvar att när ersättning för sakskada bestäms så avräknas ett belopp om 3 500 kr. Den bestämmelsen grundas ett EG-direktiv och att avvika från detta kan inte komma i fråga. Några skäl för att dessa två likartade frågor skall behandlas på helt olika sätt har inte anförts. Även i fall i 3 som avses kap. 12 § bör alltså avräkning ske.

sou 1995:108 Särskilda yttranden 249

Särskilt Per-Åke Sahlberg yttrande av experten

Utredningen har enligt regeringens direktiv bl.a. till uppgift att utreda behovet av kompletterande regler beträffande relationerna mellan ledningshavare och andra intressenter. I och med avregleringen av den svenska elmarknaden sker en avgörande förändring av relationerna mellan de olika aktörerna på elmarknaden, samhället och elkonsumenterna. Tidigare var elförsörjningen sammanhållen i ett consensusförhållande där målet var att skapa en rationell elförsörjning till en för hela samhället optimal kostnadsnivå och leveranssäkerhet. De svenska krafttillgångarna och leveransanläggningarna var i allmänhet i samhällets ägo. Avregleringen och uppdelningen av elföretagen parat med bolagiseringar medför att profitoptimerade lösningar kommer att etableras för att skapa vinster i flera led. Därmed blir det intressant för såväl insom utländska kapitalägare att med olika lösningar in som partner i de olika bolagen för att komma i åtnjutande av värdestegringen på de svenska krafttillgângarna och leveransanläggningarna. Denna nya situation skapar en förändring av relationerna mellan parterna på elmarknaden som enligt direktiven borde utredas och beaktas vid skapandet av ny ellag. Tyvärr har utredningen inte i tillräcklig grad beaktat detta direktiv. Konsumentintresset över den svenska elförsörjningen och dess kostnadsmassa bör i den kommande situationen stärkas genom insyn och ges möjligheter till medverkan i kontrollorganen. Vidare bör markägarens rätt och markanvändning få ett starkare inflytande vid ledningsframdragande för att därmed få en mera likvärdig rättslig status. Eftersom en koncession har en varaktighet av 40 år och samhället förändras i en snabbare takt medför detta att användningen av mark som ställs till förfogande för ledningsframdragningar med all rätt kan behövas för andra ändamål. Man måste också beakta att under en tid av 40 år sker det i allmänhet minst ett generationsskifte enskilt ägd mark. Situationer kan uppkomma då elledningen utgör ett absolut hinder för en rationell användning av marken. Ny teknik vid ledningsbyggande har också medfört att förändringar ledning kan ske utan större ekonomisk olägenhet av en för ledningshavarna. Därför anser jag att det år ett krav att markägare regelmässigt hörs vid förnyelse av koncession och att förslaget under 3.4.4 och underliggande resonemang utmönstras. Vidare anser jag det märkligt att man skall lagstifta om återbetalningsbelopp föreslås ske i kap. 3 § 12. Beloppet l 000 kr är som för en koncessionshavare ett litet belopp, men är för en elkonsument ett avsevärt belopp. Om det för leverantören är ett administrativt besvär så kan kvitta beloppet mot kvarstående leveransavgift. man

250 Särskilda yttranden sou 1995:108

Jag att förslaget återbetalningsbelopp skall utmönstras ur anser om förslaget det inte följs av samma villkor för slutreglering av om leveransavgift vid flyttning. Sammanfattningsvis anser jag att, förutom att de ovan nämnda förslagen från utredningens majoritet utmönstras, det bör ske en överarbetning utredningens förslag elkonsument- och markägarav ur synpunkt eftersom relationerna mellan parterna elmarknaden förändrats i och med avregleringen och att utredningen inte i tillräcklig grad beaktat den mindre elkonsumentens och markägarens ställning.

sou 1995:108 251

Bilaga 1

Kommittédirektiv gg

Dir. 1992:39

Översyn

elområdet

av lagstiftningen på m.m.

Dir 1992:39

Beslut vid regeringssammanträde 1992-03-26

Chefen för Näringsdepartementet, statsrådet P. Westerberg, anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet. Den skall bl.a. innefatta ändrade bestämmelser om koncessioner för elektrisk starkströmsledning och för ledningsnät inom ett visst område i syfte att åstadkomma ökad konkurrens elmarknaden.

Bakgrund

En betydelsefull omstrukturering av elmarknaden har inletts. Den ljanuari 1992 överfördes huvuddelen av verksamheten i det tidigare Statens vattenfallsverk Vattenfall till ett aktiebolag, Vattenfall AB prop. l9909l:87, NU38, rskr. 318 samt prop. I99192:49, NUIO, rskr. 92. Verksamheten i storkraftnätet har avskiljts från Vattenfall och ingår i Affärsverket svenska kraftnät som inrättades vid årsskiftet l99l92. storkraftnätet statligt ägda utlands- Svenska kraftnät ansvarar för och de förbindelserna. Storkraftnätet omfattar 220 och 400 kV-näten i Sverige. Dess ledningslängd uppgår till drygt 15 000 km. Svenska kraftnäts personalstyrka uppgår till ca 150 personer. Verksamheten är lokaliserad till Stockholm. Dessa åtgärder är ett första steg i omvandlingen av den svenska elmarknaden mot en ökad konkurrens och som en förberedelse för en alltmer internationell elmarknad med ökade möjligheter för export och import. En elmarknad med ökad konkurrens och goda förutsättningar för en omfattande handel med elkraft

252 Bilaga 1

2 leder till att bl.a. de samlade produktionsresurserna kan utnyttjas bättre. Den bidrar till den ekonomiska utvecklingen och är av stor betydelse för konsumenternas ställning på marknaden. Tidigare förvaltade Vattenfall storkraftnätet samt utlandsförbindelserna. Det s.k. stamnätet, dvs. den del av storkraftnätet som ligger söder Umeälven om och Skellefteälven, utnyttjades av vissa kraft- och industriföretag, de s.k. transitörerna. Genom ett stamnätsavtal mellan transitörerna reglerades möjligheterna till kraftöverföring på stamnätet. Stamnätet spelar en viktig roll inte enbart för överföring av kraft från kraftstationer till konsumtionscentra utan även för köp och försäljning av kraft mellan kraftföretag, den s.k. samkörningen. Affärerna med kraft inom ramen för samkörningen regleras genom ett avtal. det s.k. samkörningsavtalet, mellan de kraftföretag som deltar i samkörningen.

Nuvarande lagstiftning på elområdet

De grundläggande bestämmelserna elomrâdet finns i lagen 1902:71 s.l, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, vanligen kallad ellagen. Lagens bestämmelser kan delas upp i tre grupper:

1-3 §§ med vissa definitioner samt bestämmelser om koncession för att dra fram eller begagna elektrisk starkströmsledning, skyldighet att leverera och köpa elström, reglering av pris och övriga villkor m.m. 2. 4-13 §§ om skadestånd m.m. 15-32 §§ om elsäkerhet, kontroll av elektrisk materiel, ansvar, överklagande m.m.

Lagens 14 § är upphävd. De avslutande 33 och 34 §§ innehåller en upplysning om att vissa frågor regleras i annan lagstiftning. Utöver ellagen finns andra lagar som berör elförsörjningen, t.ex. lagen 1977:439 om kommunal energiplanering, lagen 1981:599 om utförande av eldningsanläggningar för fastbränsle fastbränslelagen och lagen 1987: 142 om förvärv av eldistributionsanläggningar. För de eldistributionsföretag som drivs i kommunal regi är kommunallagen 1991:900 med dess regler om bl.a. likställighet och förbud mot att driva näringsverksamhet i vinstsyfte, samt den rättspraxis som därvid utvecklats, viktig. Planeringen och möjligheterna till utbyggnad av elektriska anläggningar beror av bl.a. plan- och bygglagen 1987:l0, PBL och lagen l987:l2 om hushållning med naturresurser m.m. NRL. Genom denna lagstiftning har

sou 1995:108 Bilaga 1 253

3 föreskrifter införts om att koncession enligt ellagen inte får strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Vid prövning av frågor om tillstånd till koncession skall NRL tillämpas. Härutöver har regeringen utfärdat ett antal förordningar som berör området. Som exempel kan nämnas elförordningen 1982:548 samt förordningen 1957:601 om elektriska starkströmsledningar. För att dra fram eller begagna en elektrisk starkströmsledning krävs tillstånd koncession enligt ellagen. Koncession ges av regeringen eller den myndighet regeringen bemyndigar. Regeringen har bemyndigat närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK att besluta i flertalet koncessionsärenden. Koncession kan lämnas för viss ledning med en i huvudsak bestämd sträckning linjekoncession eller för ledningsnät inom ett visst område områdeskoncession. Utöver ellagen finns i elförordningen närmare bestämmelser om koncession. Linjekoncession beviljas för stamledning 220-400 kV. regionledning 20-130 kV och fördelningsledning 3-20 kV. Den som har linjekoncession är skyldig att, om det är förenligt med koncessionens ändamål, leverera ström till bl.a. innehavaren av områdeskoncession för att denne skall kunna fullgöra sina leveransförpliktelser. Omrádeskoncession beviljas för hög- och lågspänningsledningar och andra närdistribtttionsledningar inom ett geografiskt begränsat område. Med stöd områdeskoncession kan av en koncessionsinnehavaren inom området dra fram de hög- och lågspänningsledningar upp till en viss spänning som är nödvändiga för att förse området med erforderlig kraft. Trots de ändringar som genomförts i ellagen under årens lopp är lagen i sina huvuddrag oförändrad sedan den infördes 1902. lagen år Under den tid varit i kraft har dock såväl de tekniska förutsättningarna som elmarknadens struktur ändrats väsentligt, vilket bl.a. har skapat problem vid tillämpning av lagen. Den är i många avseenden svåröverskâdlig och behovet av att ersätta den med modern lagstiftning har många gånger påpekats. Förslag till vissa ändringar i ellagen har lagts fram av elsäkerhetsutredningen i betänkandet SOU 1991:94 ELSU 91. Förslagen gäller dels skadeståndsregler, dels vissa regler om säkerhetskontroll av elektriska anläggningar. Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen har den 26 mars 1992 beslutat att i propositionen 199192:I35 om produktansvar för skador orsakade av elektrisk ström förelägga riksdagen förslag om ändringar i skadestándsreglerna, som syftar till att anpassa svensk rätt till ett EG-direktiv nr. 85374EEC om produktansvar. Övriga förslag i betänkandet bereds vidare inom Näringsdepartementet. Som jag strax återkommer till behöver ellagens regler eldistribution om ses över för att möjliggöra öppnandet av den svenska elmarknaden för konkurrens

254 Bilaga 1 sou 1995:108

4 som föreslagits i propositionen l99l92zl33 om en elmarknad med konkurrens. Sammantaget står alltså elsektorn inför betydelsefulla förändringar. Detta medför att behovet att ersätta 1902 års ellag nu blivit akut. En utredning med denna uppgift bör tillsättas. Samtidigt star klart att vissa ändringar behöver göras innan en helt ny lagstiftning hinner utarbetas. Det gäller bl.a reglerna om produktansvar, som bör träda i kraft samtidigt med produktansvarslagen den l januari 1993. De ändringar som genom prop. l99l92zl35 föreslås i den befintliga ellagen bör senare arbetas i den lagstiftning som ersätter ellagen. Den mest praktiska lösningen bör vara att den utredning som nu bör tillsättas får arbeta i etapper med slutmålet att ersätta ellagen med modernt utformade regler. Starka skäl talar för att ellagen därvid delas upp pá tvâ lagar, en eldistributionslag och en elsäkerhetslag.

NUTEKzs utredning om den svenska elmarknaden

Statens energiverk fick den l4 mars l99l i uppdrag av regeringen att i samband med sin elmarknadsstudie utreda den framtida organisationsformen för det svenska stamnätet. Statens energiverk uppgick den l juli l99l i Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK och utredningen har slutförts där. NUTEK överlämnade i november l99l till regeringen rapporten Elmarmad i förändring. Rapporten har remissbehandlats. I rapporten lämnas förslag som syftar till att öppna den svenska elmarknaden för konkurrens. Ett regelverk bör enligt förslagen skapas som ger en stor frihet för kraftproducenter och elanvändare att sluta kontrakt inbördes och med varandra om leveranser och samarbete kort och lång sikt. På de svenska kraftledningsnäten bör en fri handel kunna ske med elektrisk kraft mellan kraftverk, återförsäljare och industri inom och utom landet. Förslagen är av principkaraktär och förutsätter att nuvarande regler om koncession ändras. Regeringen har beslutat att i propositionen prop. l99l92:l33 om en elmarknad med konkurrens förelägga riksdagen förslag om vissa riktlinjer för Svenska kraftnäts fortsatta verksamhet, som bl.a. innebär att möjligheterna ökar för nya aktörer att utnyttja storkraftnätet för transitering av el. Svenska kraftnät skall tills vidare drivas som affärsverk, men en ombildning till statsägt aktiebolag kan sikt övervägas. Regeringen har vidare aviserat avsikten att överlägga med transitörerna stamnätet i syfte att nä en överenskommelse som står i linje med de i propositionen föreslagna förändringarna av elmarknaden.

sou 1995:108 Bilaga 1 255

l anslutning till propositionen redovisade jag min bedömning att det är statens uppgift att skapa och upprätthålla för effektivt fungerande marknader. ramar För elmarknaden bör det áligga staten att garantera tillgängligheten till ledningsnäten för att därigenom möjliggöra ökad handel under konkurrens. en Den som har koncession för en elektrisk starkströmsledning eller för ett led ningsnät inom ett visst område bör ha en principiell skyldighet att mot ersättning upplåta ledningskapacitet för transport elektrisk ström till den så av som begär, oavsett om det är koncessionsinnehavaren eller någon levereannan som rar den elektriska strömmen.

Internationella aspekter

Marknaderna för har i huvudsak varit nationellt avgränsade. Handeln med mellan kraftföretag i flera europeiska länder ökar nu. delvis pá grundval av långsiktiga avtal. Det gäller såväl i Norden som i övriga Europa. De nordiska kraftföretagen har länge samarbetat inom ramen för Nordel. Inom EG pågår en utveckling inre marknad omfatta även av en som avses att energiområdet. Som ett första steg pä elförsörjningsområdet har EG:s råd antagit det s.k. transiteringsdirektivet nr 90547EEC och ett direktiv om pristransparens nr 90377EEC. Dessa direktiv trädde inom gemenskapen i kraft vid årsskiftet l99l92. Genom ett EES-avtal accepterar EFTA-länderna EG:s lagstiftning för handel och konkurrens. Förutom tillämpliga artiklar i Romfördraget kommer ett EES-avtal även att gälla ett stort antal direktiv och regleringar som antagits av EG:s râd. Det gäller bl.a. de nämnda direkovan tiven om transitering och pristransparens. lnom Europeiska gemenskapen diskuteras bl.a. åtgärder för att öppna elnäten för konkurrens vilket skulle en genomgripande inverkan på elmarknaden i EG-länderna. EG-kommissionen har nyligen lagt fram ett förslag till ytterligare åtgärder. Ett andra steg mot den inre elmarknaden innefattar bestämmelser nya för uppförande kraftverk och kraftledningar krav separation av samt av produkti0ns-, överförings- och distributionsverksamheterna i vertikalt integrerade kraftföretag. Dessa åtgärder väntas innebära aktörer börjar att nya verka elmarknaden. Kommissionen önskar dessa bestämmelser träda i se kraft den l januari 1993. Ett tredje steg. som inkluderar s.k. guld party access TPA för större elkunder, beräknas sedan att kunna genomföras den l januari l996.

l England och Norge har man nyligen genomfört genomgripande förändringar av elmarknaderna i linje med det aktuella EG-förslaget inre elom en marknad.

256 Bilaga 1

Uppdraget

Mot bakgrund vad jag nu har anfört föreslår jag att en särskild utredare av tillkallas för att utarbeta lagstiftning för elområdet. Därvid bör inriktningen ny att dela bestämmelserna i en eldistributionslag och en elsäkerhetslag. vara upp Reglerna eldistribution bör utformas så att de möjliggör den reformering om elmarknaden redovisas i propositionen 1991921133 om en elmarknad av som med konkurrens. De mal och strategier för en reformerad elmarknad som där förutsättningar bör skapas för effektiv prisbildning anges innefattar bl.a. att en elmarknaden skärpt konkurrens om kunderna. Den som har kongenom en cession för elektrisk starkströmsledning eller för ett ledningsnät inom ett en visst område bör ha principiell skyldighet att mot ersättning upplåta leden ningskapacitet för transport av elektrisk ström till den som så begär, oavsett om det är koncessionsinnehavaren eller någon som levererar, utnyttjar eller annan återförsäljer den elektriska strönunen. Nätverksamhet bör drivas och ekonomiskt redovisas separat från verksamhet enligt principer som är lättöverannan skadliga och för dem som bedriver sådan verksamhet. gemensamma Nuvarande ellag bygger statliga koncessioner, varmed följer rättigheter och skyldigheter. Denna grundprincip bör gälla också i fortsättningen. Utredbör överväga vilka villkor bör gälla för koncessioner och vilka aren som nya ändringar behöver göras för att åstadkomma önskade effekter utan att otillsom börliga ingrepp görs i koncessionsltztvarttas rättigheter enligt beviljade konägandeförhällaittletta skall kunna utgöra prövningsgrund cessioner. Frågan om vid koncessionsprövning för Itögspänd hör behandlas. Överföringsförbindelsema med utlandet bör ses som en viktig del av storkraftnätet. Principen bör att Svenska kraftnät skall äga och förvalta en vara tillräckligt stor del utlandsförbindelserna för att tillfredsställa svenska proav ducenters och konsumenters möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med andra aktörer utomlands. Utredaren bör pröva villkoren för att inneha bl.a. nya utlandsförbindelser och därvid överväga om särskilda krav bör ställas på koncessionsinnehavaren mot bakgrund bl.a. anläggningarnas betydelse för av infrastrukturen och för en elmarknad med konkurrens. En ökad konkurrens förutsätter att även andra än koncessionsinnehavarna får möjlighet transitera kraft ledningarna. l första etapp bör detta gälla att en främst de regionala näten. Utredaren bör i det sammanhanget bedöma förutsättningarna för utöver ökad transiteringsskyldighet för linjekoncesatt. en sionsinnehavare, samtidigt införa skyldighet för innehavare av områdeskonen cession överföra leveranser för räkning till stora kunder. Därvid bör att annans särskilt beaktas att kunder med liknande leveransbehov i dag kan sina leveantingen över regional kraftledning eller inom omrädeskoncession. ranser en

SOU 1995: 108 Bilaga 1 257

7 Utredningen bör lämna förslag om hur en ökad transiteringsskyldighet skall utformas så att rimlig hänsyn tas till koncessionsinnehavarnas egen verksamhet. Vidare bör övervägas om en sådan transiteringsskyldighet bör kunna genomföras tvångsvis. Reformeringen av elmarknaden förutsätter att koncessionshavarna ekonomiskt särredovisar nätverksamheten och offentligt redovisar tarifferna och villkoren för kraftleveranser. Till uppdraget hör att utforma förslag till lämpliga regler för detta. Utredaren bör därvid också överväga hur skäligheten i tariffer och leveransvillkor skall kunna prövas. Utredaren bör vidare överväga om det finns skäl att införa en särskild koncession för innehav och drift av ett nationellt transmissionssystem där nätverksamheten är förbunden med elsystemets produktions- och frekvensreglering och driftssäkerhet. De krav som kan komma att ställas i EG på en sådan funktion i samband med beslut om direktiv för en gemensam elmarknad bör därvid beaktas. l sitt arbete bör utredaren även se över ellagens skadeståndsreglering och överväga möjligheten till en närmare förenkling och samordning reglerna. av Därvid måste reglerna om produktansvar stämma överens med det tidigare nämnda EG-direktivet. Dessutom bör övervägas hur skadeståndsregleringen påverkas av sådana förändringar som att de lokala näten kan komma att bli tillgängliga för andra än koncessionsinnehavarna och att Svenska kraftnät, som förvaltar och driver storkraftnätet, inte har någon större egenproduktion av elkraft. Arbetet bör genomföras i etapper. l en första etapp bör vissa frågor som rör enbart områdesdistributionen inte tas upp. l denna etapp bör främst följande frågor som gäller de regionala och nationella näten behandlas:

utformningen av en ökad transiteringsskyldighet för innehavare linje- - av koncession. frågan om en skyldighet för innehavare av områdeskoncession att överföra leveranser för annans räkning till elkrävande kunder, de villkor som bör gälla för nya koncessioner, inklusive utlandsför- bindelserna. frågan om det finns skäl att införa en särskild koncession för innehav och drift av ett nationellt transmissionssystem. regler om en särskild skyldighet för koncessionsinnehavare att ekonomiskt särredovisa nätverksamheten och att offentligt redovisa tariffer och villkor för kraftleveranser, de möjligheter som bör finnas för att pröva skäligheten i tariffer och leveransvillkor.

9 15-1192

258 Bilaga 1 sou 1995:108

Utredaren bör följa det fortsatta arbetet med elmarknadens reformering som sker parallellt med utredningsarbetet. Vidare bör utredaren följa arbetet med den konkurrenslagstiftning som avses att föreläggas riksdagen under år nya 1992 samt den fortsatta beredningen av avgiftsgruppens betänkande SOU 1991:110 Effektiva avgifter resursstyrning och finansiering. - Det fortsatta arbetet i andra etapp bör syfta till att fâ ellagen slutligt ersatt en med modern lagstiftning. En precisering av detta arbete avses komma att ske tilläggsdirektiv. Utredaren bör dock vara oförhindrad att förbereda genom arbetet åtgärder som man redan nu kan förutse behovet av. genom Utredaren bör bedöma hur förslagen till ändrade bestämmelser skulle påverka beredskapsverksamheten elomrâdet och lämna de förslag till förändringar elberedskapens organisation som kan föranledas därav. av För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984:5. Utredaren skall vidare beakta innehållet i regeringens direktiv angående EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43. Utredaren bör redovisa den första arbetet senast den 28 februari etappen av 1993.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen benu myndigar chefen för Näringsdepartementet tillkalla särskild utredare omfattad av kommittéförordningen att en - 1976:119 med uppdrag utarbeta förslag till lagstiftning på elområdet - att ny bör innefatta bl.a. ändrade koncessionsvillkor för elektrisk starkströmssom ledning och för ledningsnät inom ett visst omrâde. besluta sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde utredaatt om ren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. Näringsdepartementet

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm 1992

Bilaga 2

Kommittédirektiv m

Dir. 1993:93 Tilläggsdirektiv till utredningen N 1992:04 för översyn av lagstiftningen på elområdet m.m.

Dir. 1993:93

Beslut vid regeringssammanträde 1993-07-01

Chefen för Näringsdepartementet, statsrådetP. Westerberg, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att utredningen N 1992:04 för översyn av lagstiftningen på elområdet, m.m. Ellagstiftningsutredningen genom tilläggsdirektiv ges anvisningar inför det fortsatta arbetet med att ersätta lagen 0902:71 5.1 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar ellagen med modem lagstiftning. I uppdraget ingår bl.a. att se över nuvarande skadeständsregler i ellagen och att omarbeta lagen språkligt och redaktionellt. Utredaren skall också redovisa förslag till riktlinjer för beredskapsverksamheten elomrádet.

Bakgrund

Regeringen bemyndigade den 26 mars 1992 chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning elomrádet dir. 1992:39. Utredaren, antagit namnet Ellagstiftningsutredningen N 1992:04, har i dag till som regeringen överlämnat betänkandet Elkonkurrens med nätmonopol SOU 1993:68. Av direktiven till Ellagstiftningsutredningen framgår att arbetet med den nya ellagen bör genomföras i etapper. Enligt direktiven skall den andra etappen bl.a. syfta till att få eliagen i sin helhet ersatt med modern lagstiftning. Vidare bör utredaren bl.a. bedöma hur förslagen till ändrade

260 Bilaga 2 sou 1995:108

bestämmelser påverkar beredskapsverksamheten elomrädet och lämna de förslag till förändringar av elberedskapens organisation som kan bli nödvändiga.

En ny ellagstiftning

Det fortsatta arbetet bör syfta till att ellagen slutligt ersatt med modern redaktionellt och språkligt. Utredaren bör lagstiftning såväl i sak som därvid särskilt pröva möjligheten att dela upp ellagen bl.a. i en eldistributionslag och en elsäkerhetslag. En utgångspunkt för utredarens överväganden bör vara de av riksdagen fastställda riktlinjerna för den fortsatta reformeringen av elmarknaden samt utredarens egna förslag i betänkandetElkonkunens med nätmonopol.

Tvángsâtgärder vid återkallelse av nätkoncession

Enligt betänkandet bör regleringar så långt det är möjligt undvikas den konkurrensutsatta delen av elmarknaden, dvs. produktion och försäljning el. Även med konkurrens på elmarknaden behövs dock en av Kontrollen kommer bl.a. gälla att kontroll av nätverksamheten. att ledningar och nät skäliga villkor hålls öppna och tillgängliga för alla behöver använda dem för att överföra elektrisk kraft. Utredaren som föreslår därför i betänkandet att de nuvarande linje- och områdeskoncessionemaersätts med nätkoncession för linje respektive för område. Enligt utredaren kan det i vissa fall finnas behov att helt eller delvis återkalla nätkoncession. Detta kan gälla bl.a. om koncessionshavaren väsentligen åsidosätter koncessionsförskrifter eller andra förpliktelser i ellagen. Det bör i dessa fall finnas möjlighet att bl.a. med hänsyn till anslutna kunders behov av elektrisk kraft säkerställa en fortsatt användning av ledningsnäten. Utredaren bör nu överväga i vilken utsträckning staten behöver kunna vidta tvångsåtgärder i samband med återkallelse av nätkoncession och lämna förslag till sådana åtgärder. Utredaren bör vidare överväga om och vilka villkor det bör vara möjligt för innehavaren av en nätkoncession att under koncessonstiden frånträda en meddelad koncession.

Enklare omprövning av nätkoncession

Enligt utredarens förslag skall nätkoncession ges för bestämd tid, dock längst 40 år. Bestämmelser om tidsbegränsad koncession har funnits i ellagen sedan lagens tillkomst. Ett syfte med tidsbegränsningen var att

Bilaga 2 261

koncessionenskulle kunna omprövas i sin helhet när koncessionstiden gick ut. Det har visat sig att sådan omprövning inte alltid har varit möjlig en eller lämplig. överväga i vilken utsträckning det finns Utredaren bör nu behov att införa ett förenklat prövningsförfarande vid omprövning av av tidigare meddelad nätkoncessionoch lämna förslag till regler om ett sådant förfarande. Utredaren bör redovisa konsekvenserna av ett förenklat pröv- V ningsförfarande bl.a. om intressen avseende markanvändning och miljöhänsyn kan tillgodoses ett tillfredsställande sätt.

Det rättsliga förhållandet avseendebl.a. flyttning av krajllednlng

Ledningshavaresrätt att med stöd av koncession dra fram och bibehålla kraftledningar kan ske flera sätt. Ett är att Iedningshavaren genom frivilligt avtal eller nyttjanderätt kommer överens med markägaren om intrånget för ledningen. Ett annat är att ledningshavaren genom expropriation får tillträde till marken. Det numera vanligaste sättet att lednlngshavaren förrättning enligt ledningsrättslagen skaffar sig rått att ha kraftledgenom ningen mark. Beträffande vissa frågor som rör relationen mellan annans ledningshavaren och andra intressenter den rättsliga situationen oklar. Det gäller t.ex. frågan om vem som skall betala flyttning av kmftledning marken planeras att användas för annat ändamål. bör analyom beträffande telationenta mellan sera behovet av kompletterande regler ledningshavaren och andra intressenter samt i förekommande fall lämna förslag till sådana.

Skadestdndregler samt jöljdändringar i annan lagstiftning

De nuvarande skadeståndsreglerna i ellaggn ålderdomligt utformade och det rader viss osäkerhet om deras räckvidd och tillämpning i Vissa 7311

År 1992 gjordes en av EES-avtalet föranledd komplettering som innebar en

anpassningtill ett Bli-direktiv om produktansvar prop. 199192:135, bet. I99192:NU3l, mkr. l99l92z387. Utredaren bör utvärdera de nuvarande skadeståndsreglernaoch deras tillämpning. Utredaren bor vidare analysera och lämna förslag till hur skadwéndmglenla bör modemiseras. En lagstiftning medför behov av ändringar i annan lagstiftning. ny Utredaren bör lämna förslag till sådana ändringar, Det finns också ett starkt behov att modernisera de förordningar som nu anknyter till ellagen, av bLa. förordningen 1957:601 om elektriska starkströmsartlâggningar. Utredaren bör kartlägga behovet av kompletterande föreskrifter till den nya lagstiftningen och lämna förslag till sådana.

262 Bilaga 2 sou 1995:108

Särskilt om elberedskapen

Utredaren bör överväga vilka principer som i fortsättningen skall gälla för beredskapsverksamheten elförsörjningens område, när det gäller såväl den fredstida planeringen som verksamhetenunder kriser och i krig. Utredaren bör därvid utgå från de gällande riktlinjerna för verksamheten inom totalförsvarets civila del. Av betydelsei detta sammanhangär särskilt den planeringsinriktning som har fastställts genom 1992 års totalförsvarsbeslut prop. 1991922102, bet. 199192:F6Ul2, rskr. 199192:337 och som innebär bl.a. att elförsörjningen skall ges hög prioritet i beredskapsarbetet.

Ansvaret för att säkerställa elförsörjningen

Utredaren bör lämna förslag om gränsdragningenmellan myndigheternas och övrigas ansvar för att säkerställa elförsörjningen vid kriser och krig. Också frågan om nätägares och elkunders ansvar för att genom egna åtgärder eller avtal med leverantören skaffa sig ett rimligt skydd mot störningar i kris och krig bör uppmärksammas. Utredaren böri frågor om fördelning av ansvaret för beredskapsåtgårder samråda med Hot- och riskutredningen Fö 1992:03. En given myndighetsuppgift är att formulera de krav på leveranssäkerhet som bör ställas elförsörjningssystemet i kris- och krigssituationer utifrån totalförsvarets behov. En annan myndighetsuppgift är prioriteringen av leveranser vid kapacitetsbrist och fastställande av miniminivåer för verksamheter som är särskilt viktiga från totalförsvarssynpunkt. Uppgiften att svara för den operativa beredskapsplaneringen är däremot inte nödvändigtvis en myndighetsuppgift. Sedan den l januari 1992, då Vattenfall bolagiserades, ligger denna uppgift under normala förhållanden elbranschen genom Kraftsam Elberedskap och Affärsverket svenska kraftnät. Under vissa allvarliga kriser och i krig skall ansvaret föras över till en särskild statlig myndighet, Elförsörjningsnämnden. Enligt instruktionen för Elförsörjningsnämnden 1988:520 skall nämnden i samverkan med övriga totalförsvarsmyndigheter tillgodose samhällets behov av genom att planera, leda och samordna elförsörjningens resurser. Utredaren bör överväga om denna ordning är ändamålsenlig. Om så inte bedöms vara fallet bör utredaren pröva en lösning som innebär att producenter och övriga aktörer, t.ex. genom ett samägtbranschanknutet organ, svarar för den operativa ledningen av elsystemet också i kris- och krigssituationer. Därigenom skulle en bättre överensstämmelse nås mellan vad som gäller i fred och i kris eller krig i enlighet med den grundläggande principen för ansvarsfördelning inom totalförsvarets civila del.

Bilaga 2 263

En förutsättning för en sådanlösning är att branschenär beredd att fortlöpande redovisa de åtgärder som den har vidtagit och planerar att vidta för att de myndigheterna ställda kraven skall kunna uppfyllas. Formema för av redovisningen och för den tillsyn som i övrigt kan behövas bör övervägas av utredaren. Ett alternativ till branschanknuten ledningsfunktion är att Affirsverket en svenska kraftnät utvidgad beredskapsroll, mot bakgrund av verkets ges en systemansvar för det nationella överföringssystemet och detta systems stora betydelse från beredskapssynpunkt. Utredaren bör överväga även en sådan lösning.

Behovet av ändrade regler för elberedskapen

Mot bakgrund av sina överväganden om fördelningen av ansvar och uppgifter bör utredaren pröva behovet av ändringar i nuvarande regelverk för elberedskapen. Bland de frågor som bör analyseras är möjligheten att i lagstiftningen formulera ett generellt krav att elsystemet skall utformas så rimlig försörjning kan upprätthållas såväl vid fredstida störningar att en som i krig. En viktig fråga är behovet av lagstöd för det organ som skall svara annan för det operativa ledningsansvaret i kris- och krigsssituationer. Detta gäller särskilt för det fall att uppgiften läggs på ett organ som inte har formell ställning som myndighet. Utredaren bör i sammanhanget beakta vikten av eventuellt utökad branschsamverkan kring beredskapsfrågoma inte att en får effekter som är oförenliga med den nya konkurrenslagstiftningen. Vidare måsteklara regler skapas för prövning av beslut om fördelning av resurser som fattas under kriser och i krig, liksom av krav ersättning från dem som drabbas av konsumtionsbegränsningar.

Finansieringen av beredskapsátgärdema

Nuvarande ordning för finansiering av beredskapen elförsörjningens område visar splittrad bild. Enligt lagen 1942:335 om särskilda en skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar kan ägaren till en anläggning över viss storlek åläggas att den ett utförande som är lämpligt från en ge skyddssynpunkt. Likaså kanägare till större elproducerande gasturbiner och oljekondensverk åläggas att hålla vissa oljelager med stöd av lagen 1984:1049 om beredskapslagring av olja och kol. För vissa andra slag av beredskapshöjandeåtgärder hos elföretagen lämnas emellertid sedan år 1987 statsbidrag. Utredaren bör pröva om dessa punktvisa statliga åtgärder för elberedskapen kan avlösas genom ett mer generellt krav elsystemets funktion i

264 Bilaga 2

kris- och krigssituationer. Därvid bör förutsättas att branscheni allt väsentligt skall bära kostnaderna även för sådanaåtgärder som motiveras enbart av beredskapsnyttan.Såvitt gäller frågan om skyldigheten att lagra olja för elproduktion bör utredaren samråda med 1993 års oljelagringsutredning N 1993:02.

Ändringar i beredskapsørganisatiønen

Också den nuvarande beredskapsorganisationen elförsörjningens område är splittrad. Enligt beredskapsförordningen1993:242 år Näringsoch teknikutvecklingsverket NUTEK ansvarig myndighet för funktionen energiförsörjning inom totalförsvarets civila del. Därmed har NUTEK i en kris- eller krigssituation det övergripande samordningsansvaretför landets energiförsörjning. Andra myndigheter med uppgifter inom funktionen är Eförsörjningsnâmnden, Affärsverket svenska Kraftnät och Statens kimkraftinspektion. Av dessa myndigheter träder Elñrsörjningsnämnden i verksamhetendasti krig eller när regeringen annars bestämmerdet. Också regionala statliga myndigheter och kommunerna har uppgifter inom elförsörjningen. Utredaren bör mot bakgrund av sina principiella överväganden om fördelningen av ansvar mellan myndigheter, branschföretag och användare föreslå de ändringar i nuvarande organisation som kan vara motiverade. Därvid bör också behovet av ändringar l instruktionerna för de berörda myndigheterna beaktas.

Även i övrigt bör utredaren uppmärksamma eventuella behov av

ändringar i gällande författningar heredskapsområde till följd av utredarensövervägandenoch förslag,

Arbetets uppläggning

Utredaren bör vara oförhindrad att upp till övervägande även andra frågor, inom ramen för översynen av ellagen, som utredningsarbetet kan föranleda. För utredaren gäller regeringens direktiv angåendeutredningsförslagens inriktning dir. 1984:5, och Bil-aspekter i utredningaverksamheten dirl988:43 samt om regionalpolitiska konsekvenserdir. 1992:50. Utredaren bör senast den 15 december R994till regeringen redovisa sina överväganden och förslag. Om det visar sig lämpligt får utredaren redovisa överväganden i beredskapsfrágansärskilt,

sou 1995:108 Bilaga 2 255

Hemställan Jag hemställer att regeringen utvidgar utredningens uppdrag i enlighet med vad jag har anfört.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

Näringsdepartementet

Bilaga 3

Kommittédirektiv

Txlléiggsdirektiv till utredningen Dir.

N 1992:04 för översyn av lagstiftningen 1994:119

på elområdet, m.m.

Beslut vid regeringssammanträde den 3 november 1994

Sammanfattning av uppdraget

Utredningen N 1992:04 för översyn lagstiftningen av elomrádet, m.m. EIlagstittningsutredningen tillges genom läggsdirektiv anvisningar inför det fortsatta arbetet med att ersätta lagen 1902:7l s. l, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar ellagen med modern lagstiftning. 1 uppdraget ges bl.a. tidsplan för arbetet. en ny

Bakgrund

Regeringen bemyndigade den 26 mars 1992 chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning elomrádet dir. 1992:39. Utredaren har antagit namnet Ellagstiftningsutredningen. Av direktiven till Ellagstifiningsutredningen framgår att arbetet med den nya ellagen bör genomföras i etapper. Regeringen beslutade den 1 juli 1993 tilläggsdirektiv med om anvisningar inför det fortsatta arbetet dir. 1993:93. Detta skall syfta till att ellagen ersatt med modern lagstiftning såväl i sak som redaktionellt och språkligt. Utredaren skall särskilt pröva möjligheten att dela ellagen upp i en eldistributionslag och elsäkerhetslag. l uppdraget ingår en

268 Bilaga 3

att se över nuvarande skadeståndsregler i ellagen. Utredaren skall också redovisa förslag till riktlinjer för beredskapsverksamheten på elområdet. Enligt direktiven skall utredaren avsluta sitt arbete den 15 december 1994. Riksdagen antog våren 1994 regeringens förslag om en ny ellagstiftning prop. 1993942162, bet. 199394:NU22, rskr. 1993942358. Riksdagen beslutade om dels ändringar i ellagen. dels lag, lagen 1994:618 handel med el, m.m. en ny om Enligt riksdagens beslut skall det regelverket träda i kraft nya den ljanuari 1995. Sommaren 1994 tillkallades en kommission, Energi-

kommissionen N 1994:04 med parlamentarisk samman-

sättning. Enligt direktiven dir. 1994:67 skall kommissionen granska de pågående energipolitiska programmen för omställning och utveckling energisystemet och analysera av behovet förändringar och ytterligare åtgärder. Vidare skall av Energikommissionen mot bakgrund elmarknadens av avreglering följa utvecklingen på den svenska elmarknaden och föreslå de åtgärder kan vara motiverade för att som anses säkerställa effektiv elförsörjning. Kommissionen skall en slutligen lägga fram förslag med tidsangivelser för om program omställning av energisystemet. Regeringen har nyligen i propositionen Vissa ändringar i ellagen, prop. 199495:18 lagt fram förslag om att m.m. ikraftträdandet den riksdagen beslutade elmarknadsav av reformen skall skjutas för att skapa möjligheter för upp

Energikommissionen att genomföra en bredare konsekvensanalys reglerna för elmarknaden.

av de nya Regeringens förslag innebär således att den nu gällande lagstiftningen på elområdet kommer att tillämpas i avvaktan Energikommissionens ställningstagande. När det gäller ellagen föreslås dock att de föreskrifter reglerar Affärsverket som svenska kraftnäts systemansvar skall träda i kraft den l januari 1995.

Regeringen har denna dag beslutat om tilläggsdirektiv för Energikommissionens fortsatta arbete dir. 1994: 120.

Enligt direktiven skall kommissionen med förtur analysera

Bilaga 3 269

möjligheterna att genomföra elmarknadsreformen ett sätt som inte låser kommissionens fortsatta arbete. Om kommissionen finner att detta är möjligt skall kommissionen snarast överlämna sitt förslag i frågan med de eventuella ändringar i regelverket som bedöms vara nödvändiga. Kommissionen skall enligt sina direktiv härvid väga frågan om elmarknadens avreglering i ett större energi-, miljö- och näringspolitiskt perspektiv.

Utredningsuppdraget

Regeringen har erfarit att Ellagstiftningsutredningens arbete är försenat. Förslaget en tidsplan för ikraftträdandet av om ny elmarknadsreformen innebär att även tidsplanen för utredningens fortsatta arbete kan ändras.

Ellagstiftningsutredningen bör med förtur behandla elberedskapen och redovisa sina överväganden och förslag i

beredskapsfrågan särskilt. Utredaren bör i sina överväganden och förslag ha som utgångspunkt den av riksdagen beslutade nya ellagstiftningen, dvs. lagen 1994:617 om ändring i lagen 1902:7l s. l, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och lagen 1994:618 om handel med el. m.m.

Tidsplan, arbetsformer m.m.

Utredaren bör senast den 28 februari 1995 till regeringen redovisa sina bedömningar och förslag beträffande

elberedskapen. Utredarens överväganden och förslag i övriga lagstiftningsfrågor bör redovisas till regeringen senast den l

juli 1995. Utredaren bör ha fortlöpande kontakter med Energikommissionen vid utformningen av de lagförslag som avser eldistributionen.

sou 1995:108 271

Bilaga 4

1902 1992

Ellagens utveckling — - kort

översikt

Angående motiven till lagen, se NJA 1904 nr. 6

Vid tillkomsten av ellagen var syftet främst att skydda allmänheten mot skador på liv och egendom. Tillståndsskyldigheten avsåg i första hand att få en statlig kontroll över framdragande och begagnande av högspänningsledningar ovan jord. Dessutom ansågs det angeläget att förbehålla det allmänna ett lämpligt inflytande på eldistributionen. I lagstiftningsärendet uppehöll man sig främst vid bestämmelserna om skadestånd, 4-9 §§. Betydelsen av begreppen elektrisk anläggning och elektrisk ledning avhandlades. Diskussionen gällde bl.a. skadeståndsansvarets omfattning. Under riksdagsbehandlingen kom det begränsade momentet rörande egen generator eller transformator till.

Ändringar

Från år 1902 och fram t.o.m. år 1992 har ett trettiotal ändringar

gjorts. Ändringar nr l-.-6 och 8--ll under åren 1907-1946 avsåg

främst detaljer rörande koncessioner. Motsvarande nu gällande bestämmelser finns i bl.a. starkströmsförordningen. Nedan följer en översiktlig förteckning av viktigare ändringar.

7. Prop. 1938:137, lLU 51 En bestämmelse infördes som innebar att tillståndsplikten utsträcktes till att avse också lågspänningsledning. Dessutom infördes en bestämmelse som innebar att anläggningens behövlighet och planmässighet skulle beaktas vid prövning av ansökan om tillstånd till en ledning med viss sträckning eller för lågspänningsnät.

År 1938 infördes också något begränsat prisregleringsinstitut

ett som gällde enskilda distributörer. En särskild nämnd inrättades för att

pröva frågor om prisreglering. Enligt bestämmelserna skulle en

ansökan prisreglering ges in till kommerskollegium som i sin tur om

skulle överlämna ärendet till nämnden om inte ansökan var uppenbart

ogrundad. Beslut kommerskollegium eller nämnden kunde inte av överklagas.

272 Bilaga 4 sou 1995:108

12. prop. 1957:161, 3LU B2 År 1957 fick ytterligare möjligheter att öva inflytande på staten eldistributionen. Då infördes koncessionsplikt för i princip alla ledningar. Undantag gäller därefter bara för ledningar där inte prövning behövs sig från behovs~, plan- eller säkerhetssynpunkt. vare Vidare tillkom bestämmelserna om områdeskoncession, distributionsplikt samt lämplighetsprövning beträffande distributörer och områden. Kommunala och statliga distributörer blev vidare skyldiga att underkasta sig prisreglering.

13. Prop. 1958: B 30, 3LU B2 Reglerna skyldighet att vidta åtgärder för att hindra skada om elektrisk anläggning på grund av induktion ändrades. Vidare annan ändrades skadeståndsreglerna.

14. Prop. 1968:25, 1LU 13 En 18 § med anledning av atomansvarighetslagen infördes. ny

15. Prop. 1970:139, 3LU 84 En definition begreppet elektrisk anläggning infördes i ellagen. av

Reglerna skyldigheten att vidta skyddsåtgärder kompletterades.

om Vidare infördes bestämmelser förhållandet mellan elektriska om ledningar och trafikleder.

16. Prop. 1971:30, KU 13

Avser ändringar med anledning av de nya förvaltningsdomstolarna.

17. Prop. 1972:109, CU 34 Avser ändringar med anledning av den nya expropriationslagen.

18. Prop. 1973:41, NU 54 Avser ändringar med anledning bildandet statens industriverk. av av

19. Prop. 1973:157, CU 34

Avser ändringar med anledning av ledningsrättslagen.

20. Prop. 1975:8, KU 10 Avser ändringar med anledning av regeringsformen n0rmgivningsbemyndiganden.

21. Prop. 1975:12, LU 16 Avser ändringar med anledning av en ändring i skadeståndslagen.

22. Prop. 197576:l00 bil 15 p. D, NU 45 Riksdagen antog år 1976 riktlinjer för rationaliseringen av eldistributionen. Enligt dessa bör bl.a. följande gälla

Bilaga 4 273

Huvudansvaret för distributionens ordnande åvilar det allmänna. -

Kommunerna bör företrädare för lokala intressen ges ett större ——— som inflytande eldistributionen.

Statens vattenfallsverk vattenfall skall aktivt medverka till en

rationell utveckling området. Vattenfall förutsätts också bedriva en inte oväsentlig distributionsverksamhet.

Företagsbildningarna på eldistributionsområdet bör medge en rationell verksamhet tillgodoser konsumenternas krav som

driftsäkerhet, störningsberedskap, elkvalitet och service.

Möjligheterna till taxeutjämning skall tas till vara. Så långt det är ~— möjligt skall söka uppnå enhetliga lokala distributionsförhållanden man

samordning av tätorts- och landsbygdsdistribution.

genom

Vattenfalls erfarenheter och stora bör utnyttjas vid en omresurser — strukturering. Vattenfall bör öka sitt samarbete med kommunerna och i samverkan med dessa söka åstadkomma rationella enheter, där de kommunala intressena kan tillgodoses i skälig omfattning.

Vidare infördes lagstiftning uppställer krav tillstånd för ny som förvärv eldistributionsanlåggningar samt aktier och andelar i disav

tributionsbolag m.fl. Syftet var att ge koncessionsmyndigheten möjlig-

het i tidigare skede än dittills kunna följa och påverka strukatt ett turomvandlingen. Tanken också att förebygga konkurrenssituatiovar

och spekulativa förvärv kan driva prisnivån till nackdel

ner som upp för konsumenterna. En nämnd för värdering av eldistributionsanläggningar inrättades vidare. Värderingsnämnden avskaffades år 1988.

23. Prop. 197677:129, CU 39

Lagen 1977:439 kommunal engergiplanering infördes. I samband

om med det gjordes ändringar i 2§ 4 rörande undantag från mom.

leveransplikt i fjärrvärmeområdet.

24. Prop 198081:90 bil. NU 60 Bemyndigande att ta ut avgift för ansökan infördes i 15

25. Prop. 19808l:64, CU 64 Fjärrvärmelagen ersattes med en lag 1981:1354 om allmänna värmesystem. Undantaget från skyldighet att leverera i 2 § 4 mom.

utvidgades till att även omfatta naturgasområden.

274 Bilaga 4 sou 1995:108

26, Prop. 198182:188, CU 34 År 1982 infördes bestämmelser om att större transformator eller kopplingsstation inte får uppföras förrän koncession beviljats för vissa därtill hörande ledningar. Syftet var att handläggningen av ärenden om tillstånd att dra fram och utnyttja elektriska ledningar inte skulle föregripas. Vidare infördes en skyldighet att ta bort kraftledning i vissa fall och vidta andra återställningsarbeten. Vissa administrativa bestämmelser togs också bort från ellagen. Nämnas kan att bestämmelsen om att prisregleringsbeslut inte kan överklagas i stället fördes in i en förordning. Statens energiverk bildades och prisregleringsnämnden fördes till energiverket. Det anmärktes i motiven att prisregleringsnämnden skulle behålla sin självständiga ställning även inom energiverket.

27. Prop. 198485:5, BoU 6 Bestämmelserna om distributionsplikt i 2 § 4 mom. ändrades. Som tidigare skulle gälla att en elleverantör som har områdeskoncession inte är skyldig att leverera ström för värmeförsörjning inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller planeras att distribueras. Enligt den nya bestämmelsen skulle dock skyldigheten kvarstå för till värmepumpar om inte kommunalfullmäktige beslutat om riktlinjer som innebär att sådana pumpar inte bör förekomma i området.

28, Prop. 198586:90, BoU 4 Följdåndringar med anledning av plan- och bygglagen och naturresurslagen. En koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Vid prövning av frågor av tillstånd till koncession skall naturresurslagen tillämpas.

29. Prop. 198687:167, NU 7

Ändringarna i ellagen avsåg rätt för små lokala elproducenter att få

leverera elkraft till den som innehar områdeskoncession. Samtidigt infördes en rätt för den som levererar ström att påkalla prisreglering enligt ellagen.

§0. Prop. 198788:82, NU 30

Andringar i ellagen gjordes med anledning av den nya kontrollordningen för elektrisk materiel. Bl.a infördes nya tillsynsbestämmelser.

31. Prop. 199192:25 bil ll, NU 13

Statens energiverk byttes ut mot närings- och teknikutvecklingsverket

sou 1995:108 Bilaga 4 275

32. Prop. 199192:135, NU 31 Skadeståndsreglerna kompletterades med särskilda bestämmelser om produktansvar vid säkerhetsbrist i elektrisk ström.

Bilaga 5

Förteckning över utredningens sakkunniga,

experter och sekretariat

Särskild utredare: Söderberg, Olof, överdirektör, fr.0.m. den 1 juni 1992

Sakkunniga: Nils, verkställande direktör, Svenska kraftverksföreningen, Andersson, fr.0.m. den 1 juli 1992 överingenjör, Svenska elverksföreningen, fr.o.m. den Cleverdal, Per, 13 september 1993 Sveriges Industriförbund, fr.0.m. den 13

Eriksson, Jan, jur.kand.,

september 1993 Liljegren, Ronald, kammarrättsassessor, Svenska kraftnät, senare Riksförbundet Energileverantörer, fr.0.m. den 1 juli 1992 Bertil, hovrättsassessor, Svenska Kraftnät, fr.0.m. den 1 juli Persson, 1994 överingenjör, Svenska kommunförbundet, fr.0.m. den Peterson, Tore, 13 september 1993 Svahn, Hans, f.d. hovrättslagman, fr.0.m. den 1 oktober 1993

Experter:

Balsvik, Gunnar, departementssekreterare, Finansdepartementet,

t.o.m. den 23 januari 1994

försäkringsjurist, Länsförsäkringsbolagen, fr.o.m. Brändström, Age, den 10 mars 1994 Ulf, verkställande direktör, Kalmar Energi AB, fr.0.m. Gunnarsson,

den 13 september 1993 Hellner, Cecilia, departementssekreterare, Näringsdepartementet,

fr.0.m. den 13 juni 1994

Kärrmarck, Urban, enhetschef, Närings- och teknikutvecklingsverket, den 1 oktober 1992 t.o.m. den 30 juni 1995

fr.0.m. direktör, Elsäkerhetsverket, fr.0.m. den 13 Nöu, Jaak, teknisk september 1993

lEn redovisning de som medverkade under den första etappen av

av personer arbete finns i SOU 1993:68 s. 3-4. Den nu aktuella förteckningen utredningens medverkat i utredningens arbete fr.0.m. den l juli 1993. omfattar personer som

278 Bilaga 5 sou 1995:108

Olander, Hans, enhetschef, Närings- och teknikutvecklingsverket, fr.0.m. den ljuli 1992

Pärnerteg, Folke, verkställande direktör, Svensk Elberedskap AB,

fr.0.m. den 13 september 1993 t.0.m. den 30 juni 1995

Sahlberg, Per-Åke, lantmästare, Lantbrukarnas riksförbund, fr.0.m.

den 24 januari 1995 Samuelsson, Jan, verkställande direktör, Riksförbundet Energileverantörer, t.0.m. den 21 augusti 1994

Sundin, Åke, kansliråd, Försvarsdepartementet, fr.0.m. den 13

september 1993 t.o.m. den 30 juni 1995 Sävström, Ulf, departementssekreterare, Näringsdepartementet, t.0.m. den 12 juni 1994 Thyberg, Jan, kansliråd, Näringsdepartementet, fr.0.m. den 13 september 1993 t.0.m. den 5 juni 1995 Toresson, Bengt, departementssekreterare, Finansdepartementet, fr.0.m. den 24 januari 1994

Wehlin, Hans, avdelningsdirektör, Överstyrelsen för civil beredskap,

fr.0.m den 13 september 1993 t.0.m. den 30 juni 1995 Weihe, Anders, hovrättsassessor, fr.0.m. den 1 januari 1995

Sekreterare: Gustafsson, Gunilla, hovrättsassessor, t.0.m. den 30 juni 1994 Jönsson, Kent, hovrättsråd, fr.0.m. den 28 1994 mars Persäter, William, Överinspektör, t.0.m. den 31 december 1994

Bitr. sekreterare: Molin, Staffan, civilingenjör, fr.0.m. den 11 oktober 1993 t.0.m. den 31 januari 1995 Rydén, Ingemar, ingenjör, fr.0.m. den 6 september 1993 t.0.m. den 31 augusti 1994 Svensson, Helen, hovrättsassessor, fr.0.m. den 1 januari 1995 Weihe, Anders, hovrättsassessor, fr.0.m. den 16 maj 1994 t.0.m. den 31 december 1994 Zaar, Harriet, administratör, t.0.m. den 31 december 1994

1995 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ett renodlat näringsförbud.N. 40. Ãlvsäkerhet.K. . Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa. A. 41 Allmän behörighet för högskolestudier.U. . - . Grön diesel miljö- och hälsorisker.Fi. 42. Framtidsanpassad Gotlandstrafik.K. . - Lángtidsutredningen1995.Fi. 43. Sambandet Redovisning Beskattning.Ju. . - Vårdenssvaraval. 44. Aktiebolagets organisation.Ju. . slutbetänkandeav Prioriteringsutredningen.S. 45. Grundvattenskydd.M.

Muskövarvets framtid. Fö. 46. Effektivare styrningoch rättssäkerhet . Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa.A. iasylprocessen.A. . Pensionsrättigheter och bodelning.Ju. 47. Tvángsmedelenligt 27 och 28 kap. RB . Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar. Fi. samt polislagen.Ju. . Översyn av skattebrottslagen.Fi. 48. EG-anpassade körkortsregler. K.

. Nya konsumentregler.Ju. 49 Prognoseröver statens inkomster och utgifter. Fi. . . Mervärdesskatt Nya tidpunkter för 50. Kunskapsläget på kärnavfallsomrádet1995.M. . redovisning och betalning.Fi. 51. Elförsörjning i ofred. N.

13.Analys av Försvarsmaktens ekonomi.Fö. 52. Godtrosförvärv av stöldgods Ju. .Ny Elmarknad + Bilagedel.N. 53. Samverkan för fred. Den rättsligaregleringen. Fö.

15. Könshandeln.S. 54. Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat - 16.Socialtarbetemot prostitutionen i Sverige.S. och kommun. M.

17.Homosexuell prostitution. S. Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden.A. . 18 Konsti offentlig miljö. Ku. 56. Förmåneroch sanktioner . Ett säkrare samhälle.Fö. utgifter för administration.Fi. . - 20. Utan stannar Sverige.Fö. 57. Förslag om ett internationellt flygsäkerhets-

21.Staden vatten utan vatten. Fö. universitet i Norrköping-Linköping.U.

22 Radioaktivaämnen slår ut jordbruk i Skåne.Fö. 58. Kompetensoch kunskapsutveckling om yrkes- . - .Brist på elektronikkomponenter.Fö. roller och arbetsfältinom socialtjänsten.S.

24.Gasmoln lamslårUppsala.Fö. 59. Ohälsoförsäkringoch samhällsekonomi

25. Samordnadoch integrerad tågtrafik olika aspekter modeller, finansiering - Arlandabanan och i Mälardalsregionen.K. och incitament.S.

26. Underhállsbidragoch bidragsförskott, 60. Kvinnofrid. Del A+B.

Del A och Del B. S. 61. Myndighetsutövningvid medborgarkontor. C.

27.Regional framtid + bilagor. C. 62. Ett renat Skåne.M. 28. Lagen vissa internationella sanktioner 63 .Översyn skattereglerna för stiftelseroch ideella om av en översyn. UD. föreningar. Fi. - 29.Civilt bruk av försvarets resurser 64. Klimatförändringari trañkpolitiken. K. regelverken, erfarenheter, helikoptrar. Fö. 65. Näringslivetstvistlösning.Ju. 30.Alkylat och Miljöklassning av bensin.M. 66 Polisens användning av övervakningskameror vid . Ett vidareutvecklat miljöklassystemi EU. M. förundersökning.Ju. . 32.IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. 67. Naturgrusskatt, m.m. Fi. samverkansformer.Ju. lT-kommissionens arbetsprogram 1995-96. SB. Förslagtill nya . 33. Ersättning för ideell skadavid personskada.Ju. 69. Betaltjänster.Fi.

34.Kompetens för strukturomvandling.A. 70. Allmännakommunikationer för alla K. - 35. Avgifter inom handikappomrâdet.S. 71. Behörighetoch Urval. Förslagtill nya regler för

36. Förmåneroch sanktioner en samladredovisning. antagningtill Universitetoch högskolor. U. - Fi. 72. Svenskainsatser för internationell katastrof-och

37. Várt dagligablad stödtill svenskdagspress.Ku. flyktinghjälp. Kartläggning,analysoch förslag. - Kvalificerad eftergymnasial Fö. 38. Yrkeshögskolanyrkesutbildning.U. 73. Ett aktiebolagför servicetill universitet och

39. Some reflections on SwedishLabour Market högskolor m.m. U.

Policy. A. 74. Lägenhetsdata.Fi.

Någrautländska forskares syn pä svensk 75. Svenskflyktingpolitik i globalt perspektiv. A.

arbetsmarknadspolitik.A. 76. Arbete till invandrare.A.

Statens offentliga utredningar

1995 Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens 108.Ny ellag. N. - hearingmed organisationsföreträdare, debattöreroch forskare.UD. 78. Den svenska rymdverksamheten.N. 79. Vårdnad,boendeoch umgänge.JU. 80. EU om regeringskonferensen 1996 - institutionernasrapporter synpunkteri övriga medlemsländer.UD. - 81. Ny rättshjälpslagoch andrabestämmelserom rättsligt bistånd.Ju. 82. Finansieringslösningarför Göteborgs-och Dennisöverenskommelsema. K. 83. EU-kandidater 12länder som kan bli EU:s nya medlemmar.UD. 84.Kulturpolitikens inriktning. Ku. 84.Kulturpolitikensinriktning i korthet. Ku. — 85.Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.Ku. 86. Dokumentationoch socialtjänstregister.S. 87.Försäkringsrörelse förändring i Fi. 88. Den brukademångfalden.Del l+2. Jo. 89. Svenskari EU-tjänst. Fi. 90.Kämavfall och Miljö. M. 91. Ett reformeratstraffsystem.Del I-III. Ju. 92. EG:s arbetstidsdirektivoch desskonsekvenserför det svenskaregelsystemet.A. 93.Omprövning av statligaåtaganden.Fi. 94. Personalavveckling,utbildningoch beskattning. Fi. 95.Hälsodataregister Värdregister.S. - 96.Jordensklimat förändras.En analys av hotbild och globalaåtgärdsstrategier.M. 97. Miljöklassning av snöskotrar.M. 98. 1990-taletsbostadsmarknad - en första utvärdering.N. 99. SMHI:s verksamhetsformK. 100.Hållbar utveckling i landetstjällomrâden.M. 101.Ett utvidgatEU möjligheteroch problem. - Sammanfattning av en hearingi augusti1995. UD. 102.MedborgarnasEU frihet och säkerhet - Frågor om unionenstredjepelareinför regeringskonferensen1996. UD. 103.Föräldrari självförvaltandeskolor. U. 104.Skattereformen1990-1991.En utvärdering.Fi. 105.Konkurrensi balans. Åtgärder för ökad konkurrensneutralitetvid offentlig prissättning m.m. N. 106.Rapporteringsskyldighet för revisoreri finansiella företag.Fi. l07. Avbytarverksamhetens organisationoch finansiering.Jo.

Statens offentliga utredningar 1995

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Samverkanför fred. Den rättsligaregleringen.[53]

Svenskainsatser för internationellkatastrof- och IT-kommissionens arbetsprogram1995-96.[68] tlyktinghjälp. Kartläggning,analysoch förslag. [72]

Justitiedepartementet Socialdepartementet Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Vârdenssvåraval. Nya konsumentregler. slutbetänkande Prioriteringsutredningen.[5] av lT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Könshandeln.[15] Förslagtill nya samverkansformer.[32] Socialtarbete mot prostitutioneni Sverige. [16] Ersättning för ideell skada vid personskada.[33] Homosexuellprostitution. [17] SambandetRedovisning- Beskattning.[43] Underhållsbidragoch bidragsförskott, Aktiebolagetsorganisation.[44] Del A och Del B. [26] Tvângsmedelenligt 27 och 28 kap. RB Avgifter inom handikappområdet.[35] samt polislagen.[47] Kompetens och kunskapsutveckling om yrkes- Godtrosförvärv av stöldgods [52] roller och arbetsfältinom socialtjänsten.[58] Näringslivetstvistlösning.[65] Ohälsoförsälcringoch Samhällsekonomi Polisensanvändning av övervakningskamerorvid olika aspekter modeller, finansiering förundersökning.[66] och incitament. [59] Vårdnad,boendeoch umgänge.[79] Kvinnofrid. Del A+B. [60] Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om Dokumentationoch socialtjänstregister.[86] rättsligt bistånd.[81] reformerat Hälsodataregister Vårdregister.[95] Ett straffsystem. Del I-lIl. [91] -

Utrikesdepartementet Kommunikationsdepartementet Lagenom vissainternationellasanktioner Samordnadoch integrerad tågtrafik på en översyn. [28] - Arlandabananoch i Mälardalsregionen. [25] Röster om EU:s regeringskonferens Älvsäkerhet.[40] hearing med organisationsföreträdare, debattörer - Framtidsanpassad Gotlandstrañk.[42] och forskare. [77] EG-anpassade körkortsregler. [48] EU om regeringskonferensen 1996 Klimatförändringar trañkpolitiken. [64] i - institutionernasrapporter Allmännakommunikationer för alla [70] synpunkter övriga medlemsländer.[80] i - - Finansieringslösningar för Göteborgs-och EU-kandidater 12länder som kanbli EU:s - Dennisöverenskommelsema. [82] nya medlemmar.[83] SMHI:s verksamhetsform [99] Ett utvidgatEU möjligheteroch problem.

Sammanfattning av en hearingi augusti1995.[101] Finansdepartementet MedborgarnasEU frihet och säkerhet - Frågor tredje inför regerings- Grön diesel miljö- och hälsorisker. [3] om unionens pelare konferensen1996. [102] Längtidsutredningen1995. [4]

Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.[9]

Försvarsdepartementet Översyn skattebrottslagen.[10]

av Mervärdesskatt Nya tidpunkterför Muskövarvetsframtid. [6] redovisningoch betalning.[12] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Förmåneroch sanktioner en samladredovisning.[36] Ett säkrare samhälle. [19] - Prognoseröver statens inkomsteroch utgifter. [49] Utan stannar Sverige.[20] Förmåneroch sanktioner Staden vattenutan vatten. [21] utgifter för administration.[56] Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne.[22] - Översyn av skattereglema för stiftelser och ideella Brist pâ elektronikkomponenter.[23] föreningar. [63] GasmolnlamslärUppsala.[24] Naturgrusskatt, m.m. [67] Civilt bruk av försvarets resurser- Betaltjänster.[69] regelverken,erfarenheter,helikoptrar. [29]

Statens 1995

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Lägenhetsdata.[74] Näringsdepartementet

Försäkringsrörelsei förändring [87] Ett renodlatnäringsförbud.[l] Svenskar i EU-tjänst. [89] Ny Elmarknad + Bilagedel. [14] Omprövningav statligaåtaganden.[93] Elförsörjning ofred. [51] i

Personalavveckling,utbildning och beskattning.[94] Den svenskaRymdverksamheten.[78] Skattereformen1990-1991.En utvärdering. [104] 1990-taletsbostadsmarknad Rapporteringsskyldighet för revisoreri finansiella en första utvärdering. [98] företag. [106] - Konkurrensi balans. Åtgärder för ökad

konkurrensneutralitetvid offentlig prissättning m. m. Utbildningsdepartementet [105] Yrkeshögskolan Kvalificeradeftergymnasial Ny ellag. [108] yrkesutbildning.[38]

Allmän behörighetför högskolestudier.[41] Civildepartementet

Förslag om ett internationelltflygsäkerhets- Regionalframtid + bilagor. [27] universiteti Norrköping-Linköping.[57] Myndighetsutövningvid medborgarkontor.[61] Behörighetoch Urval. Förslagtill nya regler för

antagningtill Universitetochhögskolor. [71] Miljödepartementet

Ett aktiebolag för service till universitetoch Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] högskolor m.m. [73] Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. [31] Föräldrari självförvaltandeskolor. [103] Grundvattenskydd.[45]

Jordbruksdepartementet Kunskapslägetpå kärnavfallsomrádet1995. [50]

Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat Den brukademångfalden.Del 1+2. [88] och kommun. [54] Avbytarverksamhetens organisationoch Ett rena Skåne.[62] finansiering.[107] Kärnavfall och Miljö. [90]

Jordens klimat förändras.En analys av hotbild Arbetsmarknadsdepartementet och globalaátgärdsstrategier.[96] Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa.[2] Miljöklassning Snöskotrar.[97] - av Obligatoriskaarbetsplatskontakter arbetslösa.[7] för landetsfjällomráden. [100] Hållbar utveckling i Kompetens för strukturomvandling.[34]

Some reflections on SwedishLabour Market

Policy. [39]

Någrautländskaforskares syn pâ svensk

arbetsmarknadspolitik.[39]

Effektivarestyrningoch rättssäkerhet

iasylprocessen. [46]

Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden.[55]

Svensk flyktingpolitik globaltperspektiv. i [75]

Arbete till invandrare.[76]

EG:s arbetstidsdirektivochdesskonsekvenserför

det svenska regelsystemet.[92]

Kulturdepartementet

Konst i offentlig miljö. [18]

Várt dagligablad Pstödtill svenskdagspress.[37] - Kulturpolitikensinriktning. [84]

Kulturpolitikensinriktning i korthet. [84] - Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.[85]