bet 1997/98 ku250

Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98 :KU25 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

Inledning Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska stats­ rådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut protokollen över besluten i regeringsärenden och de handlingar som hör till ärendena. I betänkande 1997/98:KU10 har utskottet behandlat vissa administrativt inriktade granskningsuppgifter angående regeringsarbetet. I det betänkande som nu läggs fram behandlas särskilda frågor som anmälts till utskottets granskning. Som underlag för granskningen har utskottet haft att tillgå material som tagits fram av utskottets kansli och, på begäran av utskottet, av Regerings­ kansliet. Väsentliga delar av detta material presenteras i bilaga A 1.1-A 8.1. För att inhämta ytterligare upplysningar har utskottet företagit ett antal of­ fentliga utfrågningar. Uppteckningar från utfrågningarna utgör bilaga B 1B 8. I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för det granskningsarbete som ligger till grund för betänkandet. De olika granskningsfrågoma behandlas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de reser­ vationer och särskilda yttranden som fogats till betänkandet.

Sammanfattning Behandlade frågor I detta betänkande redovisas den granskning som utskottet slutfört under 1997/98 års riksmöte efter det administrativt inriktade granskningsbetänkande som justerades i december 1997 (1997/98:KU10). Vissa anmälningar har inte kunnat slutbehandlas nu. Det gäller anmälningar om regeringens kontroll över Vägverkets verksam­ het, regeringens agerande vid Europadomstolens prövning av målet mellan Torgny Gustavsson och svenska staten samt vissa frågor om statsministerns tjänsteresor m.m. I dessa fall har utskottet ansett sig böra avvakta utfallet av vissa rättsliga prövningar eller pågående utredningar.

1 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25, Del 1

1997/98 KU25

Betänkandet inleds med ett avsnitt om vissa frågor som berör regeringens förhållande till riksdagen. Där redovisas utskottets granskning av om de uppgifter som den dåvarande skolministern Göran Persson lämnade till kon­ stitutionsutskottet vid en offentlig utfrågning år 1990 om kommunaliseringen av skolan var korrekta. I samma avsnitt redovisas också utskottets gransk­ ning av försvarsministerns agerande och ansvar i fråga om vissa ekonomiska problem som uppstått inom Försvarsmakten. Även den granskning som har genomförts beträffande statsråden Winbergs och Åhnbergs hantering av frågan om fastställande av ett gränsvärde för radon i dricksvatten redovisas i detta avsnitt. I det närmast följande avsnittet redovisas utskottets granskning av vissa frågor som har samband med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, EU. Anmälningarna har gällt statsrådet Leif Pagrotskys handläggning av en fråga i EU om samarbetet inom turismpolitiken, regeringens beslut om sek­ retess beträffande en studie om Sveriges genomförande av vissa direktiv på miljöområdet, utebliven redovisning från regeringen till jordbruksutskottet av samma studie, miljöminister Anna Lindhs agerande i en fråga i EU om växthusgaser och regeringens användning av medel till Europainformation. Utskottet har granskat handläggningen av vissa andra regeringsärenden. Granskningen redovisas i avsnitt 3. Granskningsanmälningama har avsett regeringens beslut om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond, ett beslut av regeringen om medel till Sveriges socialdemokra­ tiska kvinnoförbund till ett riksomfattande sysselsättningsprojekt, beredning­ en av ett ärende som gällt bevarande av Skeppsholmsbron, handläggningen av frågan om tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen, ett beslut av regeringen om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Scientologikyrkan, beredningen av propositionerna om uthållig energiförsörjning, kärnkraftens avveckling och en ny ellag, handläggningen av ärendet om en ny tandvårdstaxa, ett beslut om ändring av reglerna för skogsavverkning och en fråga om statsråds kännedom om en ersättningsfrå­ gaVissa granskningsärenden har gällt regeringens ansvar för förvaltningen m.m. Dessa redovisas i avsnitt 4 av betänkandet. Granskningen har gällt regeringens utnämningspolitik samt kommunikationsminister Ines Uusmanns handläggning av ärendena om Citytunneln i Malmö, projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen och hanteringen av statens ägarroll i Posten AB. Granskningen har också avsett statsrådet Leif Pagrotskys roll i samband med export till Indien av vissa i Bofors tillverkade vapenkomponenter. Två granskningsärenden har gällt frågor med anknytning till rikets säker­ het. Dessa redovisas i betänkandets avsnitt 5. De gäller regeringens före­ skrifter om Säkerhetspolisens register och den svenska regeringens hand­ läggning av målet Leander vs Sverige vid Europadomstolen i Strasbourg. I ett följande avsnitt 6 behandlas vissa frågor om gåvor och liknande för­ måner till statsråd. Det gäller statsminister Göran Perssons lån av ett hus i Spanien sommaren 1997 och vissa gåvor m.m. till Anders Björck under hans tid som försvarsminister.

1997/98 :KU25

Avsnitten 7 och 8 innehåller redogörelser för utskottets behandling av två anmälningar, som gällt det svenska biståndet till kampen mot apartheid re­ spektive hanteringen av kronförsvaret år 1992.

1997/98 :KU25

Vissa resultat av granskningen

Utskottets majoritet har inte funnit anledning att ifrågasätta de uppgifter som den dåvarande skolministern Göran Persson lämnade inför utskottet vid utfrågningen år 1990 i det granskningsärende som gällde vissa frågor angå­ ende 1989 års avtalsrörelse och kommunaliseringen av skolan. I en reservation anför de ledamöter som företräder Moderata samlingspar­ tiet och Folkpartiet liberalerna att det uppenbart finns två versioner av vad som skedde i 1989 års avtalsförhandling och att den version som statsminis­ ter Göran Persson lämnat i sin bok Den som är satt i skuld är icke fri stäm­ mer bättre överens med bl.a. den version som omfattades av reservanterna till utskottets betänkande i frågan år 1990. Enligt vad utskottet funnit har försvarsminister Björn von Sydow omgående agerat på grund av information om ekonomisk obalans som han fått från Försvarsmakten under våren 1997. Han vidtog både då och senare adekvata åtgärder för att klarlägga såväl omfattningen av som orsakerna till och kon­ sekvenserna av obalansen. Försvarsministern har inte undanhållit riksdagen någon väsentlig information i frågan under den tid som granskningen avser. Han har haft en enligt utskottets mening vällovlig ambition att informera riksdagen först när precisionen i underlaget var säkerställd. En konsekvens av detta var att informationen inte fanns tillgänglig före riksdagens beslut om 1998 års budget. Detta uppvägs dock enligt utskottets mening av planmäs­ sigheten i försvarsministerns agerande och det långsiktiga betraktelsesätt som anlades i fråga om Försvarsmaktens ekonomiska villkor. Utskottet har inte funnit anledning till kritik mot försvarsministern. I en reservation anför de ledamöter som företräder Moderata samlingspar­ tiet, Folkpartiet liberalerna och Miljöpartiet de gröna att försvarsministern borde ha drivit frågan om besked från Försvarsmakten om obalansens storlek och de bakomliggande orsakerna mera energiskt så att denna information funnits tillgänglig för riksdagen före den 5 december 1997. Reservanterna ifrågasätter vidare om inte regeringen på försvarsministerns initiativ borde ha tagit hänsyn till synpunkter som ÖB delgivit Försvarsdepartementet vid delningen av budgetpropositionen för budgetåret 1998. Enligt reservanternas bedömning kan försvarsministern inte undgå att kritiseras för sin brist på agerande. Beträffande statsråden Winbergs och Åhnbergs hantering av frågan om fastställande av ett gränsvärde för radon i dricksvatten konstaterar utskottet att nya omständigheter som påverkat handläggningen uppstått efter hand. Statsrådens uppgifter till riksdagen under vissa fråge- och interpellationsdebatter framstår inte som orimliga utifrån de förutsättningar som statsråden hade att utgå från vid tidpunkten för respektive debatt. Den tid som gått åt för handläggningen av frågan kan inte från konstitutionella utgångspunkter bedömas vara obefogad.

Med anledning av vad som kommit fram under granskningen av statsrådet Leif Pagrotskys handläggning av frågan om turismsamarbetet inom EU erinrar utskottet om att utskottet tidigare uttalat att man kan utgå från att regeringen inte vid mötena i Europeiska unionens råd kommer att företräda en ståndpunkt som står i strid med vad EU-nämnden har gett uttryck för i det samråd med regeringen som skall äga rum. Samtidigt kan situationer uppstå, t.ex. på grund av ändrade omständigheter, som innebär att regeringen kan bedöma att Sveriges intressen bäst företräds genom att den svenska stånd­ punkten avviker från nämndens mandat. Regeringen måste ha ett visst hand­ lingsutrymme vid rådssammanträdena. Enligt utskottets bedömning måste det emellertid föreligga mycket goda skäl för regeringen att göra en sådan avvikelse. Utskottet utgår vidare från att sådana rutiner tillämpas i Rege­ ringskansliet att de personer som representerar Sverige i rådet får fullständig och korrekt information om vad som förevarit vid EU-nämndens sammanträ­ de.

1997/98:KU25

Regeringens beslut om sekretess beträffande en studie om Sveriges genomfö­ rande av vissa direktiv på miljöområdet har inte föranlett något uttalande av utskottet. Med anledning av vad som förekommit efter det att jordbruksutskottet till Miljödepartementet framfört ett önskemål om information om samma rap­ port understryker konstitutionsutskottet att regeringen är skyldig att lämna information i EU-frågor inom respektive utskotts ämnesområde, om utskottet begär det. För det fall en begäran om viss information inte innehåller be­ gränsningar, får detta enligt konstitutionsutskottets mening uppfattas så att regeringens företrädare skall lämna all tillgänglig information som begärts under en utfrågning så länge det håller sig inom ramen för utskottets fram­ ställning. Utskottet konstaterar att regeringen genom ansvarigt statsråd i det fall som nu har granskats har brustit i detta avseende. Utskottet tar emellertid fasta på att miljöminister Anna Lindh inför utskottet förklarat att önskemål från ett utskott om information inom EU-området i framtiden kommer att tillgodoses i enlighet med lagstiftningen. Konstitutionsutskottet förutsätter därvid att det aktuella utskottet ges möjlighet att komplettera eller precisera sin framställning om det behövs. Utskottet har inte funnit anledning att rikta kritik från konstitutionella ut­ gångspunkter mot miljöminister Anna Lindhs sätt att handlägga frågan om växthusgaser inom ramen för en gemensam EU-strategi för reduktion av utsläppen av sådana gaser. I ett särskilt yttrande anför (m, fp) med beklagande att Sveriges roll som föregångsland för att främja det globala miljöarbetet till en del reducerats genom regeringens agerande i frågan om växthusgaserna.

Utskottets majoritet har inte funnit stöd för någon kritik i fråga om regering­ ens användning av de medel som riksdagen anslagit för Europainformation. I en reservation (c, v, mp) anförs att den broschyr med namnet Jag är nyfi­ ken EU som givits ut innehåller en ensidig och partisk beskrivning av inne­ börden av Amsterdamfördraget och att den är behäftad med sakfel på flera punkter. De informationsfilmer som sänts i Sveriges television har vidare enligt reservanterna hänvisat till den osakliga informationen i broschyren.

Enligt reservanternas mening är det stötande att skattemedel används till framställning av en ensidig politisk inlaga. Reservanterna anser att utrikes­ minister Lena Hjelm-Wallén inte kan undgå kritik för Utrikesdepartementets hantering av medlen till Europainformation.

1997/98 :KU25

Beträffande regeringens beslut om permutation av Stiftelsen Bostadskoope­ rationens Garantifond har utskottet uttalat att ärendet har handlagts enligt rådande bestämmelser och att regeringen inte har överskridit sina befogen­ heter. Utskottet finner ingen anledning att rikta kritik mot handläggningen av ärendet. Enligt utskottets mening finns det anledning att återkomma till en generell granskning av regeringens handläggning av permutationsärenden. I ett särskilt yttrande (m) anförs att regeringens beslut i ärendet om Stiftel­ sen Bostadskooperationens garantifond i sak är olämpligt. Enligt yttrandet kan de ledamöter som står bakom det inte undandra sig tanken att det bak­ omliggande skälet för regeringens beslut i icke ringa grad har sin grund i de närstående organisatoriska och personella sambanden mellan HSB och Riks­ byggen å ena sidan och de socialdemokratiska statsråden å den andra.

Regeringens beslut att ge Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund medel till ett riksomfattande sysselsättningsprojekt har inte föranlett något uttalande av utskottet.

Beträffande handläggningen av ärendet om Skeppsholmsbron konstaterar utskottet att regeringen haft ett tillräckligt beslutsunderlag. I ett särskilt yttrande (m) anför s att regeringen borde ha iakttagit större noggrannhet vid beredningen av ärendet. Regeringen hade i större utsträck­ ning kunnat förvissa sig om de ekonomiska, byggnadstekniska och antikva­ riska konsekvenserna av ett jämkande av skyddsföreskrifterna för bron. Näringsminister Anders Sundströms handläggning av frågan om tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen har enligt ut­ skottets majoritet inte givit anledning till någon kritik. Utskottet finner dock anledning att ånyo framhålla vikten av att förvaltningslagens jävsregler iakt­ tas vid beredningen av ärenden i Regeringskansliet. Utskottet erinrar vidare om sin tidigare uttalade avsikt att vid kommande granskning ta upp frågan om det finns risker för jäv när tjänstemän i Regeringskansliet har uppdrag som ledamöter av styrelser för statliga företag och affärsverk. I en reservation (fp, mp) anförs att den försiktighet i fråga om jäv som är påkallad för att regeringens objektivitet och opartiskhet inte skall kunna ifrågasättas inte fullt ut har iakttagits vid handläggningen av ärendet om tillstånd att anlägga likströmskabeln till Polen. Såvitt gäller regeringens beslut om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Scientologikyrkan konstaterar utskottet att regeringen tillämpat gällande rätt. Utskottet har inte funnit anledning till kritik mot den bedöm­ ning som regeringen därvid har gjort. I en reservation (v, mp) anförs att regeringen ändrat sin inställning i frågan om sekretess för Scientologimaterialet efter utländska påtryckningar. Reser­ vanterna anser att regeringen inte bort besluta om sekretess för att komma ifrån sådana svårigheter i förhållandet till en annan stat som föranleddes av

att Scientologimaterialet kunde lämnas ut i Sverige med stöd av reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Konflikter mellan Sveriges internationella åtaganden och svensk lag bör i stället avhjälpas genom ändringar av Sveriges internationella förpliktelser eller genom ändring av svensk lag.

1997/98:KU25

Utskottets majoritet har inte funnit skäl för kritik mot regeringens beredning av propositionerna om en uthållig energiförsörjning, lag om kärnkraftens avveckling och en ny ellag. I en reservation (m, fp) riktas kritik mot beredningen av propositionen 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling. I reservationen anförs att lagens förenlighet med EG-rätten inte har blivit tillräckligt beredd. I ett särskilt yttrande (m) riktas kritik mot att en departementstjänsteman som också var suppleant i styrelsen för Vattenfall AB utarbetat en promemo­ ria om konsekvenser för bl.a. Vattenfall AB av ett beslut att stänga av en av bolagets kärnkraftsreaktorer. Det inträffade ger enligt reservationen anled­ ning att ånyo framhålla vikten av att förvaltningslagens jävsregler iakttas vid beredningen av ärenden inom Regeringskansliet.

Granskningen av statsrådet Margot Wallströms handläggning av ärendet om en ny tandvårdstaxa har givit utskottet anledning att på nytt framhålla vikten av att författningar kommer ut i tillräckligt god tid innan de skall börja gälla. Utskottet erinrar om sin tidigare uttalade avsikt att även i fortsättningen granska författningsutgivningen. Regeringens beslut om ändring av reglerna för skogsavverkning har inte givit anledning till någon kritik från utskottets sida. I ett särskilt yttrande (m) anförs att det utan allvarligare men för skogsvår­ den hade varit möjligt att bestämma ikraftträdandet av ändringarna av före­ skrifterna om skogsavverkning till en senare tidpunkt eller också förena ändringen i skogs vårdsförordningen med övergångsbestämmelser. Möjlig­ heterna för den enskilde att överblicka konsekvenserna av en rättshandling som förutsatte avverkning har enligt det särskilda yttrandet varit alltför små.

Utskottet har vid sin granskning inte funnit någonting som ger anledning att anta att Ingvar Carlsson medverkat till eller varit informerad om att Björn Borg under 1980-talet skulle ha erhållit skattefri ersättning för sina insatser som ”turistambassadör”. Beträffande regeringens utnämningspolitik anför utskottets majoritet att de utnämningar som gjorts sedan mars 1997 är förenliga med regeringsformens föreskrift att endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid tillsättning av statligt tjänst. I en reservation (m) anförs att granskningen givit vid handen att regeringen Persson utnyttjat utnämningspolitiken till det egna partiets fördel. Reservan­ terna anser att förfarandet vid tillsättning av statliga befattningar är en fråga som det inför framtiden kan finnas anledning att se över. I en reservation (fp, v) anförs att en översyn av tillsättningsförfarandet bör gälla även frågan hur fler kvinnor skall kunna rekryteras till statliga chefsbe­ fattningar.

I en reservation (mp) anförs att utnämningar med rent politiska utgångs­ punkter måste undvikas. Även (mp) anser att det kan finnas anledning att inför framtiden se över förfarandet vid tillsättning av statliga chefsbefatt­ ningar.

1997/98:KU25

Granskningen av kommunikationsminister Ines Uusmanns handläggning av ärendet om den s.k. Citytunneln i Malmö har givit vid handen att det inte finns grund för påstående att Ines Uusmann utövat ministerstyre gentemot Banverket. Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande från ut­ skottets sida. Inte heller granskningen av kommunikationsministerns tjänsteutövning i samband med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen har enligt utskottets majoritet givit anledning till kritik. I en reservation (m) anförs att den tidsutdräkt på cirka ett halvt år som förevarit när det gällt återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och chef för Banverket inte är acceptabel. I en reservation (fp) anförs att det inte finns grund för kritik av regeringens handläggning av ärendena om tillsättning av generaldirektör och chef för Banverket. Reservanterna finner dock skäl att betona att vakanserna lade ett större ansvar på Kommunikationsdepartementet vad gäller verksamheten vid Banverket än vad som annars är normalt. Ines Uusmann kan enligt vad som anförs i reservationerna (m, fp) inte undgå kritik för att regeringen inte tagit tillräckligt allvarligt på sin roll som ytterst ansvarig för Banverkets verksamhet. Enligt reservanternas mening borde kommunikationsministern ha informerat sig beträffande konsekven­ serna av övergången till en annan teknik för tunnelbygget än den ursprungli­ gen planerade, både vad gäller tunneldrivningen och användningen av tätningsmedlet Rhoca-Gil. Hennes uppfattning om ansvarsförhållandena i frå­ gan om tunnelprojektet innebär att regeringen inte har något ansvar vare sig för införande av ny teknik eller för den inträffade miljökatastrofen. Enligt reservanternas mening är denna tolkning av ansvarsförhållandena inte rimlig. I en reservation (mp) anförs att den tidsutdräkt på cirka ett halvt år som förevarit när det gäller återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och chef för Banverket inte är acceptabel. Ett viktigt skäl för ett snabbt agerande från regeringens sida är enligt reservationen att en vakans på den ledande befattningen riskerar att menligt påverka ledningsfunktionen. Regeringen borde enligt reservationen ha ansträngt sig mera för att snabbt fylla vakansen i Banverkets ledning i de här aktuella fallen. Enligt utskottets majoritet har det vid granskningen av Ines Uusmanns hante­ ring av statens ägarroll i Posten AB inte framkommit något som föranleder något särskilt uttalande från utskottets sida. I en reservation (m, fp) anförs att kontakterna mellan Kommunikations­ departementet och Posten AB dokumenterats bristfälligt och att kommunika­ tionsministerns agerande gentemot Posten AB kan karaktäriseras som pas­ sivt.

Efter att ha granskat statsrådet Leif Pagrotskys roll i samband med export av vapenkomponenter från Bofors till Indien har utskottet konstaterat att det saknas grund för konstitutionell kritik vad gäller handläggningen i Sverige.

1997/98:KU25

Beträffande regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register har ut­ skottet inte gjort någon annan bedömning än de instanser som tidigare grans­ kat frågan och som funnit att föreskrifterna inte inneburit att förbudet mot åsiktsregistrering överträtts. Utskottet anför därutöver att vad som kommer fram vid de utredningar som nyligen inletts eller kommer att inledas beträf­ fande bl.a. Säkerhetspolisens arbete kan ge utskottet anledning att återkom­ ma till denna granskningsuppgift. I en reservation (fp) anförs att vad som hittills framkommit vid utskottets granskning inte är underlag nog för att bedöma om de hemliga föreskrifter­ nas innehåll stridit mot grundlagsförbudet mot anteckning enbart på grund av politisk åskådning. Frågan om åsiktsregistrering förekommit och i så fall i vilken omfattning bör enligt reservationen bli föremål för undersökning av en särskild oberoende kommission. I en reservation (v, mp) i frågan om regeringens föreskrifter om Säkerhets­ polisens register anförs att regeringens hemliga föreskrifter möjliggör en mer extensiv registrering än som har varit avsikten enligt de öppna föreskrifter som finns i ämnet. Mot denna bakgrund anser reservanterna att de hemliga föreskrifterna inte kan anses förenliga med vare sig den tidigare gällande 2 § personalkontrollkungörelsen eller förbudet mot åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen. Regeringarna har alltså enligt reservanterna under den tid som granskningen avser möjliggjort en omfattande åsiktsregistrering av svenska medborgare i strid med grundlagen och trots att flertalet av dessa personer knappast kan ha utgjort någon fara för rikets säkerhet. Reservanter­ na anför vidare att granskningen har utvisat att Säkerhetspolisen synes vara den instans som i första hand tagit initiativ i beredningsfrågor kring de aktu­ ella föreskrifterna. Enligt reservanternas mening har regeringarna intagit en alltför passiv roll och inte tagit ett tillräckligt politiskt ansvar när det gällt föreskrifternas innehåll. Sammantaget finner reservanterna att vad som kommit fram i granskningen föranleder skarp kritik av de ifrågavarande regeringarna. Beträffande regeringens handläggning av målet Leander vs Sverige anför utskottet att det inte går att nu bortse från att en annan tidsanda än dagens präglade synen på det angelägna i att försvara personalkontrollsystemet generellt. Utskottet är därför inte berett att rikta någon kritik mot sättet att föra Sveriges talan i kommissionen och domstolen i Strasbourg. I en reservation (fp, v, mp) ifrågasätts själva utgångspunkten att så kon­ sekvent som skett försvara ett system som innebar att harmlösa uppgifter kunde registreras och lämnas ut på det sätt som skett beträffande Torsten Leander. Enligt reservanterna kan i hög grad ifrågasättas det rimliga i att regeringen hösten 1984 valde att föra processen i stället för att söka nå en uppgörelse med Torsten Leander. Den granskning som har genomförts med anledning av en anmälan som gäller statsminister Göran Perssons lån av ett hus i Spanien sommaren 1997

har enligt utskottets majoritet inte lett till att någon kritik kan riktas mot statsministern från konstitutionella utgångspunkter. I en reservation (fp) anförs att statsministern - för att undgå att hamna i en situation där allmänhetens förtroende för honom kunde riskera att rubbas borde ha visat större försiktighet i samband med den rekreation i Spanien vid vilken han bodde i det lånade huset. Enligt vad som anförs i reservationen kunde statsministern t.ex. i förväg ha inhämtat vad hyran skulle uppgå till och vid ett eventuellt besked att husägaren ej önskade någon hyra ha valt ett annat semesteraltemativ. Det som hänt i ärendet visar enligt reservanten att det är önskvärt att det utarbetas tydligare normer för vad som är godtagbart och inte godtagbart i samband med alla slag av gåvor och andra förmåner till statsråd i olika regeringar.

1997/98:KU25

Under sin tid som försvarsminister mottog Anders Björck tre officiella gåvor i form av vapen. Det är enligt utskottets mening uppenbart att Anders Björck mottog vapnen i egenskap av försvarsminister och inte som privatperson. Utan att rikta någon kritik mot Anders Björck för att han inte överlämnade pistolerna till Försvarsdepartementet understryker utskottet vikten av att de rekommendationer från Etikkommittén som numera finns i fortsättningen beaktas i fall som det nu aktuella. Granskningen av det svenska biståndet till kampen mot apartheid har givit vid handen att regeringen synes ha uppfyllt de formella krav som kan ställas från konstitutionell synpunkt.

I frågan om försvaret av kronan år 1992 anför utskottet att den konstitutio­ nellt grundade principen om likabehandling inte utesluter ställningstaganden från rent samhällsekonomiska utgångspunkter. En annan fråga är enligt ut­ skottet om finansministerns eller regeringens agerande varit det mest lämpli­ ga. En sådan bedömning måste enligt utskottet grunda sig på ett omfattande forskningsarbete med perspektiv långt tillbaka i tiden och analyser av vad kronförsvaret kan ha för betydelse i framtiden. En allmän debatt och forsk­ ning rörande kronförsvaret pågår för närvarande och frågan ligger också inom ramen för Demokratikommitténs uppdrag. I dessa sammanhang kan det enligt utskottet självfallet komma fram uppgifter som kan ge utskottet anled­ ning att närmare granska förhållanden som har samband med kronförsvaret. I en reservation (c, v, mp) anförs att det är angeläget att undersöka om det förekommit särskild information från regeringens eller statsråds sida till vissa utvalda aktörer för att ge just dem möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sig från valutaförluster eller göra rena valutavinster. Reservanterna anser att en sådan undersökning bör genomföras i granskningsarbetet under nästa riksmöte.

1 Regeringens förhållande till riksdagen

1997/98:KU25

1.1 Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid utfrågningen om skolans kommunalisering år 1990 Ärendet

Frågan om statsrådet Göran Perssons uppgifter vid en utfrågning i konstitu­ tionsutskottet om skolans kommunalisering år 1990 har anmälts till gransk­ ning av utskottet. I anmälan bilaga A 1.1 refereras dels valda delar av kon­ stitutionsutskottets utfrågning av Göran Persson våren 1990, dels valda delar av Göran Perssons bok ”Den som är satt i skuld är icke fri” som kom ut under 1997. Enligt anmälan finns det skäl för utskottet att granska om de uppgifter som gavs av den dåvarande skolministern vid utfrågningen 1990 var korrekta. Med anledning av anmälan har utskottet inhämtat en promemo­ ria från Statsrådsberedningen daterad 1998-03-18 bilaga A 1.2. Härutöver har utskottet genomfört en utfrågning med statsministern den 28 april 1997 bilaga B 8. Ärendets bakgrund i korthet

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen, i vilken Göran Persson inne­ hade posten som skolminister, lade i början av år 1989 fram en proposition om skolans utveckling och styrelse (prop. 1989/90:4). I propositionen aktua­ liserades frågan om en kommunalisering av lärar- och skolledartjänster, ett led i avskaffandet av det dubbla huvudmannaskapet för den svenska lärarkå­ ren. Propositionen innehöll emellertid inget förslag till ändring på det aktu­ ella området (1988/89:UbU4, rskr. 95). I kompletteringspropositionen (prop. 1988/89:150) anförde regeringen att kommunerna borde få det fulla arbetsgivaransvaret för lärarna. Ett kommu­ nalt huvudmannaskap skulle för kommunerna innebära ansvar också för frågor om löne- och anställningsvillkor för lärare och skolledare. Inställning­ en i frågan bland kommunernas och lärarnas fackliga organisationer var enligt propositionen viktig att beakta vid utformningen av arbetsgivaransva­ ret. I proposition 1988/89:41, som förelädes riksdagen hösten 1989, föreslogs att den statliga regleringen av löne- och anställningsvillkor för de aktuella tjänsterna skulle upphöra med 1990 års utgång. Utbildningsutskottet till­ styrkte propositionen (1989/90:UbU9). I en reservation (m och fp) avstyrktes propositionen med motiveringen att propositionen utgjorde ett otillbörligt inhopp i den pågående avtalsrörelseen. I en mp-reservation framhölls det olyckliga i att kommunaliseringsfrågan tagits upp i avtalsrörelsen innan riksdagen fattat beslut i frågan. Både (mp) och (c) avstyrkte propositionen. I särskilda yttranden (m, fp, c resp, vpk) kritiserades att kommunaliseringsfrå­ gan blandats samman med avtalsrörelsen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr. 1989/90:58). Avtalsrörelsen år 1989 på skolans område var en långt utdragen process. Under våren informerades de fackliga organisationerna i olika omgångar om

regeringens ambitioner vad gällde skolans kommunalisering och att rege­ ringen hade för avsikt att lägga fram en proposition i ärendet. Den 7 april 1989 presenterades för de fackliga organisationerna ett dokument där Ar­ betsgivarverkets utgångspunkter för avtalsrörelsen lagts fast. I verkets förslag till principöverenskommelse den 23 september 1989 angavs som en av förut­ sättningarna för förslaget att parterna skulle förklara sig införstådda med att den statliga regleringen av tjänsterna i det kommunala skolväsendet skulle upphöra vid utgången av år 1990. I en skrivelse av den 18 oktober från Ar­ betsgivarverkets t.f. generaldirektör till SACO/SR framhölls att frågan om ett beslut om ett samlat huvudmannaskap inte var en förhandlingsfråga i avtals­ rörelsen utan en sak som det ankom på regering och riksdag att ta ställning till. Arbetsgivarverket lade den 30 oktober 1989 fram två alternativa bud, var­ av det ena förutsatte en övergång till ett samlat kommunalt huvudmannaskap och en omreglering av lärarnas arbetstider m.m. Skillnaden i lönehänseende mellan detta bud och det bud som innebar status quo i huvudmannaskapsfrågan beräknades till drygt 5 %. TCO-S godtog efter medlemsomröstning det förstnämnda budet i slutet av november. SACO/SR godtog efter konfliktåt­ gärder i mitten av december ett avtal som innebar vissa förändringar i för­ hållande till budet den 30 oktober.

Konstitutionsutskottets behandling våren 1990 av frågan om relationerna mellan regeringen och Arbetsgivarverket Konstitutionsutskottet tog i sin granskning av regeringen våren 1990 upp frågan om 1989 års förhandlingar på lärarområdet med utgångspunkt i rela­ tionerna mellan regeringen och Arbetsgivarverket (1989/90:KU30 s. 63 f.). I ärendet förelåg två promemorier upprättade inom civil- respektive utbild­ ningsdepartementet. Offentliga utfrågningar ägde rum inför utskottet med generaldirektör Birger Bäckström och förhandlingschef Peter Stare, Arbets­ givarverket, förhandlingschefen vid TCO-S Jack Elwing, ordföranden i Sve­ riges lärarförbund (SL) Solveig Paulsson och ordföranden i Sveriges facklä­ rarförbund (SFL) Christer Romilson, ordföranden och förhandlingschefen i SACO/SR Lars Dahlberg, ordföranden i Lärarnas riksförbund (LR) Ove Engman, ordföranden i Statsanställdas förbund (SF) Curt Persson samt med civilminister Bengt K Å Johansson och skolminister Göran Persson. Samtli­ ga utfrågningar har återgivits i bilaga B till 1990 års granskningsbetänkande. Den 29 mars 1990 höll konstitutionsutskottet en offentlig utfrågning med civilminister Bengt K Å Johansson och skolminister Göran Persson. Utfråg­ ningen varade nära 2,5 timmar och uppteckningen av utfrågningen omfattar 36 sidor i KU:s handlingar (bilaga B 13). Här återges endast vissa frågeställ­ ningar och svar från dåvarande skolministern som fått förnyad aktualitet genom den skildring av förspelet till skolans kommunalisering som ges i Göran Perssons 1997 utgivna bok Den som är satt i skuld är icke fri. Skolministern tillfrågades om han ställt ut några löften (till Lärarnas riks­ förbund, LR) om pengar på villkor att LR gick med på kommunalt huvud­ mannaskap för skolan. Frågan hade anknytning till skolministerns möte med LR den 16 mars 1989. På denna fråga svarade Göran Persson bl.a.:

1997/98:KU25

Självfallet har varken löften eller hot förekommit. Träffen den 16 mars var en överläggning som jag tog initiativ till. Jag ville träffa LR:s ledning för att redovisa regeringens syn på skolpolitiken. Jag hade ett tillfälle i och med att distriktsordförandena var samlade. Jag utvecklade då ett resonemang som jag sedan höll fast vid hela våren, sommaren och hösten och sedan byggde mitt riksdagsanförande på när riksdagen fattade beslut den 8 december om kommunaliseringspropositionen.------ Jag var mycket tydlig då jag sade att vi inte resonerade om årets avtalsrörelse - självfallet inte. Jag hade varken mandat eller befogenhet att ha någon uppfattning om den. Men för mig som skolminister är det viktigt att göra tydligt hur jag långsiktigt bedömer ut­ vecklingen i gemensam sektor, eftersom det får en sådan strategisk konsek­ vens för skolans personal. (------)

På frågan om kommunaliseringen av skolan i praktiken kom att utgöra en del i löneförhandlingarna svarade Göran Persson: Elisabeth Fleetwood är nu inne på den del som Arbetsgivarverket har att hantera. De har att fånga upp det allmänna resonemang av skolpolitisk natur som jag har fört. Hur de tolkar det och omsätter det till bud till motparterna är deras ansvar. (------) Med anledning av de två skilda förhandlingsbud - ett med större lönepåslag plus kommunalisering och ett annat med lägre lönepåslag utan kommunalisering - som SAV lagt fram för de fackliga organisationerna tillfrågades Göran Persson om hur han såg på budet med det lägre lönepåslaget. Persson svara­ de:

Jag kan göra svaret ganska kort. Det fanns inslag i båda buden som jag tyckte bra och mindre bra om. När jag under den perioden fick uppmaningar att lägga mig i förhandlingarna sade jag att det kunde jag inte göra, utan här var det Arbetsgivarverket som skötte förhandlingarna och fick ta ansvaret. Det är likadant nu efteråt: det tjänar inget som helst syfte att recensera det ena eller det andra budet. Det var Arbetsgivarverkets uppgift att hantera saken, och det gjorde det på sitt sätt. Det tolkade från sina utgångspunkter de signaler som skickades från regeringskansliet. Jag har där ingenting att erinra. Göran Persson tillfrågades om det var riktigt att några direkta förhandlingar mellan personalorganisationerna och företrädare för regeringen inte hade ägt rum. Göran Persson svarade (på den direkta frågan ”Jag förmodar att både löneministem och skolministern anser att det påståendet är riktigt?”): Ja, självklart. Det finns nog få organisationer som är så professionella som de fackliga organisationerna på lärarområdet. Även om det fanns ett statsråd som skulle förfara på det sättet, skulle de aldrig sätta sig i en sådan vansinnig sits.

På en liknande fråga, om det funnits direkta eller indirekta kontakter med skolministern i avtalsrörelsen, svarade Göran Persson:

För deras del varade avtalsrörelsen kanske från början av mars månad fram till dess att avtal teckandes. Det var en oerhört lång avtalsrörelse. Under den tiden träffade jag Christer Romilson och Solveig Paulsson bl.a. den 4 april. Självfallet förde vi den 4 april samtal av det slag som jag här redovisat, och de kan naturligtvis dra slutsatser av det för sin avtalsrörelse, men det är deras sak. Jag har aldrig fört samtal med honom som har rört avtalsfrågor av typen arbetstidsfrågor. Det har inte varit min uppgift eller min ambition.

1997/98:KU25

På frågan om det förts samtal i slutskedet av avtalsrörelsen svarade Göran Persson:

1997/98:KU25

Något sådant kan jag inte erinra mig. Som jag sade förut har jag respekt för de fackliga organisationerna. De är ytterst professionella. (------- ) När de träffar ett statsråd för de ingenting annat än samtal som rör skolpolitiken. Utskottet framhöll i sitt utlåtande bl.a. att det låg i sakens natur att vissa kontakter mellan Arbetsgivarverket och civilministern men även andra be­ rörda statsråd måste kunna förekomma före och under en avtalsrörselse. Det var också enligt utskottets mening angeläget att Arbetsgivarverket hade klara riktlinjer för sitt agerande. Beträffande avtalsrörelsen innebar förhållandena att man i förhandlingsar­ betet helt naturligt inte kunde bortse från konsekvenserna av ett eventuellt ändrat huvudmannaskap. På grund av det tidsmässiga sambandet mellan regeringens strävanden att finna en lösning på huvudmannaskapet för skolans personal och de pågående förhandlingarna uppkom enligt utskottet uppenbart på sina håll vissa missförstånd beträffande regeringens och Arbetsgivarver­ kets avsikter. Utskottet hade funnit att vid de tillfällen då regeringen infor­ merade de fackliga organisationerna i kommunaliseringsfrågan i enlighet med medbestämmandeavtalet diskuterades i princip inte löne- och anställ­ ningsvillkor. Granskningen hade visat att Arbetsgivarverkets avtalsbud hös­ ten 1989 överensstämde med målsättningarna i den personalpolitiska propo­ sitionen och att verket helt naturligt utgått från att förändringar i fråga om huvudmannaskapet för lärarna kunde komma i fråga. Kommunaliseringsfrå­ gan var enligt vad civil- och skolministern uppgett för utskottet av den ka­ raktären att åtgärden krävde riksdagsbeslut. Granskningen föranledde utöver det anförda inte något uttalande från utskottet. Mot majoritetens uppfattning reserverade sig dels representanterna för (m) och (fp), dels representanterna för (c). De förstnämnda ansåg sammanfatt­ ningvis att granskningen givit vid handen att skolministern ingripit i avtals­ förhandlingarna på ett sätt som skadat avtalsförhandlingarna, vilket det fanns anledning kritisera. C-ledamötema anförde bl.a. att det förhållandet att kommunaliseringsfrågan genom det tidsmässiga sambandet drogs in i avtals­ rörelsen var synnerligen olyckligt och ledde till att resultatet av avtalsrörel­ sen kom att stå i mindre god överensstämmelse med riktlinjerna i den perso­ nalpolitiska propositionen i fråga om de samhällsekonomiska konsekvenser­ na. I ett särskilt yttrande framförde Miljöpartiets representant att granskning­ en inte gett anledning att från konstitutionella utgångspunkter rikta någon anmärkning mot berörda statsråd. Det var dock djupt olyckligt att kommuna­ liseringsfrågan togs upp innan riksdagen fattat beslut i frågan. Aktuellt avsnitt i Göran Perssons bok

Det aktuella avsnittet i Göran Perssons bok Den som är satt i skuld är icke fri finns på s. 156-162 under rubriken Hur kommunerna tog över skolan. I ett inledande avsnitt beskrivs utgångsläget vad gäller skolans kommunalisering på följande sätt: 13

Hur skulle det mångåriga motståndet mot kommunaliseringen mjukas upp? Lösningen låg, trodde jag, i den avtalsrörelse som skulle genomföras senare under 1989. Lärarna hade länge klagat över att de halkat efter andra grupper i löneutvecklingen. Om de kunde erbjudas ett rejält lyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering. Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det. Reaktionerna från lärarnas fackliga organisationer beskrivs på följande sätt:

När jag först kontaktade de båda fackliga lärarorganisationerna möttes jag av stort intresse för tanken på en byteshandel mellan löner och kommunalise­ ring. Framför allt TCO-lärama såg stora möjligheter... Även Lärarnas Riks­ förbund var till en böljan avvaktande positivt.------ TCO-förbundet medde­ lade att man kunde acceptera en kommunalisering om lärarna fick rejäla lönelyft och förbättrade villkor. Det var en viktig delseger. Om en enad lä­ rarkår hade sagt nej hade det aldrig gått. För Saco-lärama var själva tanken på kommunalisering omöjlig. De krävde att frågan avfördes från avtalsrörel­ sen och gick ut i en enorm kampanj mot mig. I en reflexion över sammankopplingen av den politiska och den fackliga processen skriver Göran Persson:

Jag kritiserades av Lärarnas Riksförbund för att jag hade fräckheten att blan­ da mig i en lönerörelse. Som om inte motsatsen - att det fackliga intresset var rakt inne i politiken - gällt hela tiden. Med då reagerade ingen. När jag använde den fackliga processen i politiskt syfte protesterade man. Jag tycker inte att det är något fel att koppla ihop den politiska och den fackliga proces­ sen. Vi har starka fackliga organisationer. Det är ett konstruktivt och bra inslag i vår demokrati. De fackliga organisationerna påverkar politiken. Det är i sin ordning. Då tycker jag det är bara rimligt att regeringsmakten också kan påverka organisationerna. Rapport-intervju

I en intervju i Rapport SVT 2 den 2 februari 1998 tillfrågades Göran Persson om han ångrade att han i boken så öppet beskriver hur det egentligen gick till med skolans kommunalisering. Persson svarade nej på frågan och menade att det var känt och är känt och redovisat till KU i en inlaga från Utbildningsde­ partementet redan 1990. På frågan om det inte hade varit bättre att Persson sagt i KU vad han säger i boken svarade Persson att KU inte frågade om förspelet till avtalsrörelsen. Persson menade att KU påstått att han gått in i själva förhandlingarna och förhandlat med lärarna och att det var detta granskningen av det konstitutio­ nella gällde. På reporterns fråga om Persson i boken bekräftar påståendet att han bedri­ vit byteshandel svarade Persson att han aldrig bedrivit någon byteshandel. Statsrådsberedningens promemoria

Utskottet har berett statsministern tillfälle att lämna synpunkter på ärendet, och svaret har lämnats i en promemoria upprättad inom Statsrådsberedningen den 18 mars 1998.

1997/98 :KU25

Av promemorian framgår bl.a. att Göran Persson vid utfrågningen i KU redovisade relationerna mellan honom och de fackliga organisationerna i avtalsförhandlingarna. Arbetsgivarverket skötte kontakterna med de fackliga organisationerna i dessa förhandlingar. Vid Göran Perssons kontakter med de fackliga organisationerna, som gällde frågan om kommunaliseringen, förde Persson ett principiellt resonemang om tillväxt i kommunal verksamhet, om förutsättningarna för en bättre personalpolitik med ett renodlat huvudmanna­ skap för lärarna samt om lönenivåns betydelse för läraryrkets status. Samti­ digt informerade han organisationerna om att en kommunalisering kunde påverka avtalsrörelsen. Han diskuterade enligt promemorian dock aldrig sådana löne- och andra avtalsfrågor som Arbetsgivarverket ansvarade för. I sin bok beskriver enligt promemorian Persson endast just dessa långsik­ tigt positiva effekter av ett ändrat huvudmannaskap. Det är denna ”byteshandel” han syftar på i det aktuella avsnittet och inget annat. De avsnitt ur boken som har citerats i anmälan bör enligt promemorian förstås mot bakgrund av den då rådande förhandlingsordningen inom den statliga sektorn, där Arbetsgivarverket förberedde och genomförde förhand­ lingar och regeringen och riksdagen beslutade om de anslagsmässiga kon­ sekvenserna av träffade avtal. Det låg som konstitutionsutskottet uttalat i granskningsbetänkandet 1990 i sakens natur att vissa kontakter måste kunna förekomma mellan Arbetsgivarverket och beröda statsråd före och under en avtalsrörelse. Arbetsgivarverket gjorde enligt promemorian en självständig bedömning av vilka förändringar i anställnings- och lönevillkor som skulle krävas vid ett kommunalt huvudmannaskap. Inget statsråd gav några in­ struktioner till Arbetsgivarverket om att regeringen önskade en viss nivå på det kommande läraravtalet. Däremot bedömde Persson att ett avtal enligt Arbetsgivarverkets beräk­ ningar passade mycket väl in i en strategi som gick ut på att bryta det fackli­ ga motståndet mot en kommunalisering. Därför agerade Göran Persson inom regeringen också för att det skisserade lönebudet skulle vara möjligt att läg­ ga. De uppgifter som Persson lämnade inför KU 1990 var och är enligt pro­ memorian korrekta. Det finns ingen motsättning mellan dessa uppgifter och innehållet i Perssons bok, framhålls det i promemorian.

1997/98 :KU25

Utfrågning med statsministern Statsministern anförde inledningsvis att det inte fanns någon motsättning mellan beskeden han gav till KU 1990 och den version som ges i den aktu­ ella boken. Enligt statsministern var frågan om lärarnas möjligheter till löne­ ökningar vid en kommunalisering endast en del av dåvarande skolministerns budskap 1990. En del av resonemanget gällde den kommunala sektorns kommande utveckling jämfört med den statliga, en annan del bättre fortbildningsmöjligheter och en tredje del förändringar av undervisningsskyldigheten. Det var enligt statsministern en rad stora skolpolitiska frågor som kon­ vergerade våren 1989. Statsministern ombads sammanfatta de svar han gav till KU på frågor som rörde påståenden om att lärarna skulle få mer statliga pengar i lönerörelsen

om de ändrade uppfattning i kommunaliseringsfrågan. Enligt statsministern ryms det i dagens diskussion en del missförstånd om vilket inflytande rege­ ringen hade på avtalsrörelserna jämfört med dagens situation. Skillnaden bestod främst i att Regeringskansliet på den tiden, bl.a. genom att statssek­ reteraren i Civildepartementet satt i Arbetsgivarverkets styrelse, var djupt involverat i avtalsrörelserna tills Arbetsgivarverket gick in i förhandlingsar­ betet. Perssons uppgift som skolminister var att driva sina skolpolitiska ståndpunkter och göra dem kända. Han sade sig aldrig ha gått över gränsen mellan vad Arbetsgivarverket skulle göra och vad han själv borde och kunde göra som politiker före den formella starten av avtalsrörelsen. Statsministern avvisade påståenden om att det skulle ha förekommit löften om pengar till de fackliga organisationerna med koppling till kommunaliseringen av skolan. I detta sammanhang beskrev statsministern skillnaderna mellan hur han uttryckt detta och annat i boken jämfört med vad som yttra­ des i KU. Enligt Persson har han tagit ut svängarna litet mer i boken. Även om det inte rör sig om ett skönlitterärt försök, är det dock ett annorlunda sätt att behandla samma fråga jämfört med utfrågningen i utskottet. I frågan om skillnaderna i nivå mellan de två bud som Arbetsgivarverket lade var att betrakta som ”priset för kommunaliseringen” bör beaktas att det även gällde arbetstidsfrågor, undervisningsskyldighet och fortbildningsfrågor, menade statsministern. Budskapet som dåvarande skolministern framförde till lärarna och deras fackliga organisationer var enligt statsministern i stort sett detsamma från mars 1989 fram till riksdagsbeslutet i december samma år. Ett drygt hundrafemtital möten hölls på detta samma tema. Utställdes det några löften om extra statliga pengar i lönerörelsen 1989? I boken talas det om ”en byteshandel mellan löner och kommunalisering” och att finansministern ställt särskilda pengar till förfogande för lärarlönema. Är detta samma sak som den analys om framtiden som Persson talat om i KUutfrågningen? Enligt statsministern lovades aldrig några extra pengar för lärarna och deras fackliga organisationer. När budet från Arbetsgivarverket skulle läggas var det emellertid nödvändigt att övertyga Finansdepartementet om att pengar behövdes för detta ändamål. Hade de två skilda nivåerna i lönebudet samma innebörd som att skolmi­ nistern hade ambitionen att höja lärarnas löner i allmänhet? Enligt statsmi­ nistern var det Arbetsgivarverkets bedömning att man skulle lägga buden på det sättet. Därmed var det inte skolministerns ansvar. Statsministern menade att om Arbetsgivarverket inte lagt ett bud på den högre nivån, hade skolmi­ nistern varit politiskt ”förbrukad”. Ett relativt omfattande meningsutbyte förekom vid utfrågningen om de två lönebuden och skillnaderna mellan dessa samt vad som utgjorde vad som kallats ”socker” i budet som låg på högre nivå. En tolkning var att lärarna, om de godtog kommunaliseringen, därmed också fick ändrade villkor avse­ ende bl.a. reglerad arbetstid etc. Kan man tala om ”socker” om den högre ersättningen svarar mot faktiska prestationer? Statsministern antog att Ar­ betsgivarverket gjorde en total sammanvägning och baserade sitt bud på denna. Som skolminister uppfattade han budet som alldeles för dåligt när det lades. Både arbetstidsförändringama och förändringarna av undervisnings-

1997/98:KU25

skyldigheten var positiva faktorer åtminstone för delar av kollektivet, och vissa förändringar kostade pengar som inte avspeglades i de högre lönerna. Var det så att de som tackade ja till kommunaliseringen fick mer i någon rimlig mening eller fick de mindre? Enligt statsministern var utfallet av lönerörelsen väldigt bra genom att lärarlönerna som länge släpat efter höjdes allmänt. Alla var inte nöjda eftersom det skedde en viss utjämning av lönerna också. Är det så att den bild statsministern givit i sin bok stämmer väl överens med den bild SACO-facket gav 1990, nämligen att ett av facken hade ställt sig positivt genom löftet om extra lönehöjningar? I boken var det närmast ett skeende som statsministern beskriver. Det han skrivit om i boken handlar om det dåvarande skolministern gjorde och som låg inom de gränser konstitutio­ nen satt upp. Fanns det, trots ansträngningar i Regeringskansliet att komma bort från en politisk styrning av Arbetsgivarverket, fortfarande en sådan tendens år 1989? Statsministern trodde inte att så var fallet, med referens till bl.a. de personer som satt i SAV på den tiden och som var måna om att regelverket respekte­ rades. En av de ”tuffaste” generaldirektörerna satt dessutom som ordförande i SAV:s styrelse. Statsministern förnekade att det fanns formuleringar i boken som skulle tyda på att han befann sig farligt nära gränsen för sammanblandning mellan politiken och lönerörelsen. Men boken är inte alls lika stringent som utfråg­ ningen i KU. I en bok är man inte så noga med detaljer. Det är mer ett skeen­ de och ett förhållningssätt som beskrivs. Dock har statsministern inte skrivit något annan i boken än vad han sade till KU. Det finns ingen motsättning mellan innehållet i boken och i KU-protokollet, sade statsministern. Statsministern förnekade att vissa formuleringar i boken kan tolkas så att det är fritt fram för regeringen att blanda sig i lönerörelser och att statsmi­ nistern medger att han blandade sig i lönerörelsen på lärarområdet 1989. Finns det någonstans i KU:s fyrtiosidiga protokoll någonting som gäller den uppläggning som är den centrala enligt boken? Enligt statsministern finns det i den politiska bakgrunden, hur avtalsrörelsen lades upp och i vissa doku­ ment som fogades till utfrågningen, bl.a. en promemoria från Statsrådsbered­ ningen.

1997/98:KU25

Utskottets bedömning

I granskningsanmälan anförs att det, mot bakgrund av den skildring som ges i statsminister Göran Perssons bok av avtalsrörelsen 1989 på skolans område, finns skäl att granska om de uppgifter som gavs av den dåvarande skolmi­ nistern vid utfrågningen 1990 var korrekta. Utskottet har i detta syfte givit statsministern tillfälle att lämna synpunkter till utskottet med anledning av anmälan. Statsministerns synpunkter har överlämnats i form av en promemo­ ria från Statsrådsberedningen. Härutöver har statsministern utfrågats av utskottet, där frågor ställdes om bl.a. överensstämmelsen mellan Göran Pers­ sons svar vid utfrågningen 1990 och skildringen av 1989 års avtalsrörelse på skolområdet i den bok av statsministern som gavs ut 1997. 17

1990 års granskning utgick från relationen mellan regeringen och Arbets­ givarverket under de aktuella förhandlingarna år 1989. Utskottsmajoriteten anförde i detta sammanhang inte någon kritik från konstitutionella utgångs­ punkter mot berörda statsråd, civilminister Bengt K Å Johansson och skol­ minister Göran Persson. Utskottsmajoriteten lade de uppgifter som de nämn­ da statsråden meddelat till utskottet till grund för sin bedömning utan att, såvitt utskottet kan finna, ifrågasätta sanningshalten i dessa uppgifter. Stats­ ministern har vid årets granskning vitsordat de sakuppgifter han lämnade vid utfrågningen 1990. Mot denna bakgrund finner utskottet ingen anledning att ifrågasätta de uppgifter som dåvarande skolministern lämnade till utskottet 1990. Statsministern har under den här aktuella granskningen uttalat att det i sak inte finns någon motsättning mellan de uppgifter han lämnade 1990 och skildringen i boken 1997. Vad som skulle kunna tolkas som skillnader i detta hänseende beror enligt statsministern främst på att han i boken lämnat en friare och mindre detaljerad och nyanserad bild av 1989 års händelser. Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande av utskottet.

1997/98:KU25

1.2 Försvarsministern och Försvarsmaktens ekonomiska problem Ärendet I en granskningsanmälan som inlämnades i december 1997, bilaga A 1.3, hemställs att konstitutionsutskottet bör granska försvarsministerns agerande och ansvar i samband med de ekonomiska problem som uppstått i Försvars­ makten sedan försvarsbeslutet 1996. Med anledning av anmälan har utskottet inhämtat en promemoria från Statsrådsberedningen, upprättad inom För­ svarsdepartementet, bilaga A 1.4. Härutöver har genomförts utfrågningar med dels överbefälhavare Owe Wiktorin och konteramiral Torsten Lindh den 15 april 1998, bilaga B 5, dels försvarsminister Björn von Sydow den 17 april 1998, bilaga B 6. Allmän bakgrund 1995 och 1996 års försvarsbeslut

Försvarsbeslutet för perioden 1997-2001 fattades i två etapper. Den första etappens försvarsbeslut avseende perioden 1997-2001 fattades hösten 1995 (prop. 1995/96:12, bet. 1995/96:FöUl, rskr. 1996/97:44-46). Den andra etappens beslut fattades i december 1996 (prop. 1996/97:1, prop. 1996/97:4, skr. 1996/97:199, bet. 1996/97:FöUl). 1995 års beslut utgick från de radikala säkerhetspolitiska förändringar som skett i Sveriges omvärld efter det att uppdelningen i två maktblock upphört. Mot denna bakgrund borde totalförsvaret, enligt riksdagens mening, utfor­ mas med utgångspunkt i ett vidgat säkerhetsbegrepp, som förutom försvarets traditionella uppgifter även innefattar uppgifterna att genomföra internatio­ nella fredsfrämjande och humanitära insatser. De riktlinjer som riksdagen 18

drog upp för totalförsvaret sammanfattas i nyckelorden anpassning, helhets­ syn, folkförsvar och internationella uppgifter. Proposition 1996/97:4 utarbetades på grundval av bl.a. Försvarsberedningens bedömningar av det säkerhetspolitiska läget och de ekonomiska förut­ sättningarna för totalförsvaret. Enligt propositionen delade regeringen Försvarsberedningens slutsats att riktlinjerna för totalförsvaret borde bestå. Enligt regeringens mening fanns det inte heller anledning att i någondera riktningen föreslå en ändring av den ekonomiska ram riksdagen beslöt år 1995, innebärande en besparing om 4 miljarder kronor på de årliga försvarsutgiftema jämfört med budgetåret 1994/95, en besparing som skall vara genomförd år 2001. Anslaget inom utgiftsområdet avseende budgetåret 1997 uppgick enligt riksdagens beslut till 42 373 miljoner kronor.

1997/98 :KU25

1997 års försvarsbeslut I budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1) avseende utgiftsområde 6 Totalförsvar föreslogs en utgiftsram för år 1998 på 41 244 miljoner kronor. I propositionen framhölls två allvarliga problem som regeringen uppmärk­ sammat och som,om de inte åtgärdades, kunde äventyra totalförsvarsbeslutet. Det första problemet gällde en kraftig nedgång av kompetensen inom befäl­ skåren. Det andra problemet gällde att det i Försvarsmaktens planläggning finns verksamhetskostnader om ca 300-500 miljoner kronor per år utöver den ram som riksdagen bestämt. Enligt Försvarsmakten kunde endast ambitionssänkningar åstadkomma balans på kort sikt. Försvarsmakten hade vidare anmält att det inte kunde uteslutas att förslag om strukturella åtgärder avse­ ende såväl krigs- som grundorganisation måste föreläggas riksdagen för att åstadkomma balans mellan uppgifter och resurser. Det framhölls vidare i propositionen att Försvarsmakten i april 1997 fått i uppdrag att hålla regeringen informerad om hur man avsåg lösa den avisera­ de obalansen. Efter en redovisning från Försvarsmakten i augusti 1997 hade regeringen beslutat att ge myndigheten i uppdrag att förklara hur obalansen uppkommit och lämna en redovisning av alternativa åtgärder för att komma till rätta med den. Regeringen avsåg att återkomma till riksdagen i denna fråga under år 1998. Försvarsutskottet anslöt sig i sitt betänkande med anledning av propositio­ nen (1997/98 :FöUl) till regeringens bedömning att de nämnda problemen var allvarliga och anförde vidare att detta förhållande underströks av att utskottet fått information om att obalansen kunde visa sig betydligt större än vad sotn redovisats i propositionen. Utskottet hade därför ingen erinran mot de uppdrag som regeringen givit Försvarsmakten. Utskottet förutsatte att regeringen skulle återkomma till riksdagen under år 1998 med sin bedöm­ ning och eventuella förslag till beslut för det fall det krävdes en annan inrikt­ ning av Försvarsmaktens verksamhet än den som fastställdes i 1996 års totalförsvarsbeslut. Utskottets förslag till beslut avseende anslaget inom utgiftsområde 6 avvek något från propositionens förslag men överensstämde med den föreslagna totalramen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverade sig till förmån för en minskad totalram.

I kammardebatten den 5 december 1997 inför beslutet om Sveriges total­ försvar 1998 (prot. 1997/98:41) togs frågan om försvarets ekonomiska situa­ tion upp av Henrik Landerholm (m), Lennart Rhodin (fp) och Sven Lundberg (s), innan försvarsministern gick in i debatten. Med anledning av de larmrap­ porter om underskottet i försvarsbudgeten i storleksordningen 10 miljarder kronor som Landerholm och Rhodin refererat i sina inlägg anförde försvars­ minister Björn von Sydow bl.a. följande:

1997/98 :KU25

Det är riktigt att vi i budgetpropositionen anmält att det kan röra sig om 300500 miljoner kronor. De uppgifter som cirkulerat de senaste veckorna och månaderna om ytterligare stora uppifter vill jag inte lägga till bas för en diskussion i dag i Sveriges riksdag, eftersom det ännu inte är utklarerat vari de består, hur stora de är eller vad de har för karaktär. Jag har heller inte haft samtal med överbefälhavaren under senare tid på denna punkt. Jag vet därför inte vad överbefälhavaren i sin egenskap av chef för Försvarsmakten har att säga till regeringen i detta sammanhang. (Anförande 35)

Så fort det under tidig höst anmäldes från högkvarteret att det kunde röra sig om större överbudgetering eller underskott har vi haft diskussioner inom ramen för en arbetsgrupp som tillsattes genom ett regeringsbeslut och som består av representanter för Försvarsmakten och Regeringskansliet. Jag kan säga att det har varit mycket olika innebörd i de siffror som dis­ kuterats och som framförts. Det finns fortfarande mycket arbete att göra för Regeringskansliet för att få genomlyst vari dessa möjliga underskott består. Det gör att jag för dagen icke är beredd att göra några utsagor, vare sig om s.k. ansvar eller mera precist och i så fall hur beslut skall föreslås, om rege­ ringen skall föreslå riksdagen, om regeringen skall fatta egna beslut eller om beslut skall fattas inom Försvarsmakten. Jag är icke beredd att göra sådana uttalanden innan jag känner att regeringen kunskapsmässigt står på en fastare grund när det gäller vari dessa ekonomiska problem består. (Anförande 39) Ingen försvarsminister kan väl vara nöjd med ett ekonomiskt styrsystem av den art som vi upplever när vi får den här typen av dialoger och oklarheter om vad som egentligen är kostnadsbudget och vad som är utfall. Självfallet anser jag att ingen i riksdagens försvarsutskott skall vara nöjd med något sådant. Jag har förhoppningen att vi den här gången skall kunna ta rejäla tag för att få till stånd ett ekonomiskt styrsystem som gör att vi inte hamnar i den här situationen igen.-------Jag avser att i det fortsatta arbetet också försöka tränga ned i frågan om vad det är för strukturella fel som gör att regering efter regering och riksdag efter riksdag ställs inför den här typen av under­ skott. (Anförande 45) Frågor till regeringen/forsvarsministern i kammaren den 11 december 1997

Vid frågestunden den 11 december, dvs. knappt en vecka efter försvarsbe­ slutet, togs frågan om försvarets ekonomiska problem (prot. 1997/98:45) ånyo upp. Frågor ställdes av Henrik Landerholm (m), Lennart Rhodin (fp), Carl B Hamilton (fp) och Åke Camerö (kd). Landerholm frågade hur det kom sig att försvarsministern inte kunde dis­ kutera frågan om Försvarsmaktens ekonomi vid debatten den 5 december

med hänsyn till att uppgifterna om bristema redovisats för Försvarsdeparte­ mentet redan i oktober. Försvarsministern svarade att han den 8 oktober fått en föredragning av en befattningshavare inom Försvarsmakten om läget och att det fanns många oklarheter. Först i slutet av föregående vecka hade för­ svarsministern haft tillgång till en skrift ingiven av en högre befattningshava­ re inom Försvarsmakten där det hade redovisats ståndpunkter. På grund av att ÖB var på resa dagarna före riksdagsdebatten hade försvarsministern inte kunnat samråda med honom. Landerholm undrade vidare varför försvarsministern i debatten den 5 de­ cember uppgivit att ÖB inte personligen stod bakom uppgifterna när ÖB personligen i försvarsutskottet tillsammans med sin planeringschef redovisat vidden och innehållet i de aktuella bristema. Försvarsministern sade att han inte kunnat använda uppgifter som inte förelegat i form av skrivelser från chefen för Försvarsmakten som underlag för ställningstaganden. En sådan tjänsteskrivelse skulle inlämnas nästa dag, den 12 december. I svar på en fråga från Lennart Rhodin uppgav försvarsministern att han träffat ÖB den 10 december och att han då bett om en skriftlig redogörelse med utförligare svar på en del av de aktuella frågorna. En sådan redogörelse skulle som nämnts inlämnas den 12 december. I ett senare svar meddelade försvarsministern att det så sent som den 20 november inte förelåg något precist underlag om underskotten. Dock hade regeringen vid den tiden kän­ nedom om att underskottet enligt preliminära bedömningar inom Försvars­ makten kunde vara mellan 1 och 2 miljarder kronor per år. I ett svar på en fråga från Åke Camerö (kd) sade försvarsministern bl.a. att det enligt ÖB:s föredragning föregående dag inte fanns någon substansskill­ nad mellan plus- och minusposter i Försvarsmaktens plan och regeringens förslag respektive riksdagens beslut 1996. Skillnaden var hur man skulle använda möjligheten till rationaliseringar, beträffande vilken Försvarsmakten sagt sig ha gjort en felbedömning i förhållande till riksdagsbeslutets intentio­ ner. Försvarsministerns information till riksdagen den 18 december 1997 om Försvarsmaktens ekonomi Den 18 december (prot. 1997/98:50) informerade försvarsministern riksda­ gen om det uppdrag till Försvarsmakten som regeringen beslutat om samma dag med anledning av ÖB:s redogörelse till regeringen om den ekonomiska obalansen, en redogörelse som överlämnats till regeringen den 12 december. Enligt försvarsministern var det regeringens avsikt att återställa den ekono­ miska balansen för hela försvarsbeslutet med böljan med 1998 års budget och successiva uppföljningar av försvarsbudgeten under hela perioden fram till år 2001.

Information från ÖB respektive Försvarsdepartementet till försvarsutskottet

Utskottet har från försvarsutskottets kansli inhämtat uppgifter om vilken information som försvarsutskottet fått om försvarets ekonomiska problem

1997/98:KU25

inför beslutet om totalförsvarets budget för 1998 den 5 december 1997. Det har därvid framkommit att försvarsutskottet fått särskild information, dels från ÖB vid en föredragning i utskottet den 21 oktober 1997, dels från För­ svarsdepartementet genom statssekreterare Lena Jönsson vid en föredragning i utskottet den 21 oktober 1997 avseende frågor med anknytning till budget­ propositionen och regeringens skrivelse 1997/98:1 Totalförsvar i förnyelse. Statsekreteraren har dessutom lämnat särskild information om Försvarsmak­ tens ekonomi till försvarsutskottet den 17 december.

1997/98:KU25

Promemoria från Försvarsdepartementet

En av de frågor som utskottet ställde till försvarsministern angående För­ svarsmaktens ekonomiska problem gällde om försvarsministern ansåg att det siffermässiga underlaget beträffande utgiftsområde 6 Totalförsvar i budget­ propositionen för 1998 var till fyllest i fråga om den obalans i försvarsbudgeten som indikerats redan våren 1997. Av Försvarsdepartementets promemoria framgår bl.a. att departementet redan i april 1997 ålagt Försvarsmakten att senast den 1 juni och därefter i kommande kvartalsrapporter under 1997 redovisa de åtgärder som vidtogs för att minska kostnaderna för förbandsproduktionen. Denna åtgärd föran­ leddes av att Försvarsmakten i budgetunderlaget för 1998 anmält att det i planläggningen för försvarsbeslutsperioden fanns verksamhetskostnader i storleksordningen 300-500 miljoner kronor per år utöver den ekonomiska ram som riksdagen hade bestämt. Den 4 september 1997 gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att lämna en redovisning av alternativa åtgärder för att komma till rätta med obalansen i budgetunderlaget för 1998. Enligt promemorian från Försvarsdepartementet förelåg vid tiden för budgetpropositionen inte något underlag i ämnet från Försvarsmakten som siffermässigt avvek från budgetunderlaget för 1998. Den obalans som Försvarsmakten hade anmält under våren 1997 kunde inte anges på ett mer precist sätt då budgetpropositionen beslutades. Utskottet hade också frågat försvarsministern om hans kännedom om storleken på och orsaken till obalansen inför riksdagens beslut den 5 decem­ ber 1997 om 1998 års försvarsbudget. Av promemorian framgår att departe­ mentet under hösten 1997, i likhet med försvarsutskottet, fick uppgifter som tydde på att obalansen var större än vad som tidigare hade anmälts. ÖB upp­ gav den 8 oktober för departementsledningen att underskottet för perioden 1997-2002 utgjorde 9 900 miljoner kronor. Sedan Försvarsmakten den 21 oktober rapporterat att kostnaderna för förbandsverksamheten i princip var i balans för 1997 men att obalansen för 1998 uppskattades till 635-835 miljo­ ner kronor ägde ett antal särskilda möten rum mellan tjänstemän från För­ svarsmakten och Försvarsdepartementet om Försvarsmaktens ekonomi under perioden 8 oktober-3 december. En betydande osäkerhet rådde dock enligt promemorian om storleken av obalansen från tid till annan. I samband med ett regeringsbeslut den 20 november om att avbryta arbetet med att anskaffa ett resursledningssystem antecknades att storleken av obalansen inte var känd men att den, enligt preliminära bedömningar från Försvarsmakten, kunde uppgå till mellan 1 och 2 miljarder kronor per år.

På frågan om försvarsministern ansåg att riksdagen blivit tillräckligt in­ formerad inför beslutet den 5 december har departementet svarat att tillräck­ ligt säkra uppgifter som kunde läggas till grund för information från rege­ ringen till riksdagen inte fanns förrän den 12 december 1997, då Försvars­ makten ingav en skrivelse undertecknad av överbefälhavaren som beskrev den planerade ekonomiska utvecklingen under perioden 1997-2001. Utskottet ville också veta hur försvarsministern hade agerat för att få kon­ troll över de aktuella problemen. Enligt promemorian bedrev Försvarsdepar­ tementet ett intensivt arbete med att få fram ett säkrare underlag för bedöm­ ningen av Försvarsmaktens ekonomiska problem. Sedan Försvarsmakten som nämnts lämnat sin rapport till departementet den 12 december ålade regeringen i ett beslut den 18 december Försvarsmakten att bl.a. redovisa ett nytt förslag till budget för år 1998 samt konsekvenserna av detta för plane­ ringen av den resterande försvarsbeslutsperioden. Samma dag informerades riksdagen genom försvarsministern om beslutet. Sedan Försvarsmakten lämnat sin redovisning den 16 februari 1998 har regeringen räknat med att omfattande ändringar därefter behöver göras i regleringsbrevet till Försvars­ makten för år 1998. Regeringen har sedermera, den 19 mars, lagt fram en proposition (prop. 1997/98:84) om Försvarsmaktens ekonomi och verksam­ het år 1998 m.m. med anledning av Försvarsmaktens redovisning den 16 februari. På grundval av de här redovisade erfarenheterna av svårigheterna att få fram bra underlag för prognoser har Regeringskansliet, på initiativ av För­ svarsdepartementet, vidtagit åtgärder för att bättre anpassa Försvarsmaktens planerings- och budgetprocess till den statliga budgetprocessen och för att förbättra kvaliteten i prognosunderlag från Försvarsmakten och Försvarets materielverk. Regeringen har också under våren 1998 lagt fram en proposi­ tion (prop. 1997/98:83) Förändrad styrning av Försvarsmakten m.m. Försla­ get går ut på att förbättra statsmakternas möjligheter till insyn och kontroll och därmed styrning av verksamheten.

Utfrågning av ÖB

Vid utskottets utfrågning biträddes ÖB Owe Wiktorin av konteramiral Tors­ ten Lindh. I en inledande översiktlig redovisning av Försvarsmaktens ekonomi och planeringsprocess meddelade Wiktorin att han vid delningen av budgetpro­ positionen i böljan av september 1997 hade till departementet yttrat att han mycket bestämt avrådde regeringen från att gentemot riksdagen hårt binda sig för en lösning som med stor sannolikhet inte skulle komma att vara ge­ nomförbar. Regeringen föreslog emellertid i propositionen varken någon förändring av målen för verksamheten eller av den ekonomiska ram som riksdagen bestämt. Regeringens beslut 1996 om att den s.k. anslagsförordningen skulle tilläm­ pas fullt ut för Försvarsmakten från den 1 januari 1997 har enligt ÖB spelat en mycket viktig roll i fråga om Försvarsmaktens ekonomiska situation. Enligt ÖB skapades stora problem därigenom. Förändringen i anslagsförordningens tillämpning har enligt ÖB dramatiskt försvårat planeringen och

1997/98:KU25

styrningen i en redan besvärlig situation. Effekterna av beslutet var enligt ÖB inte penetrerade innan beslutet fattades. På frågan om hur regeringen reagerade på de synpunkter ÖB framförde vid delningen av budgetpropositionen svarade ÖB att han hade förväntat sig en något mjukare och mer öppen skrivning så att regeringen av riksdagen hade fått en handlingsfrihet på den aktuella punkten. Denna förhoppning infriades inte. ÖB medgav att berättigad kritik kan riktas mot Försvarsmaktens hantering av beräkningen av obalansen. Det dröjde emellertid till en bra bit in i februari 1997, innan Försvarsmakten visste hur stort det slutliga anslaget var för budgetåret 1997 med konsekvenser även för 1998. Försvarsmakten försökte dock att stabilisera läget så snabbt som möjligt i och med föredragningarna för försvarsministern och försvarsutskottet i oktober 1997. Torsten Lindh meddelade att nivån på obalansen varit relativt konstant under de beräkningar som gjordes hösten 1997. Variationerna låg inom fältet 8,4, 9,9 och 10,6 miljarder kronor, vilket enligt Lindh får anses som ett gans­ ka normalt osäkerhetsfält, om man ser till budgetens omslutning. På frågan om Försvarsmakten och Försvarsdepartementet numera har samma uppfattning om problemets storlek svarade ÖB att i fråga om hur stor del av obalansen som är betingad av regeringsbeslut råder fortfarande viss oenighet. Enligt Torsten Lindh är man också oense i fråga om huruvida rationaliseringar skall intecknas eller inte. I övrigt är man, enligt Lindh, i stort sett överens. Under utfrågningen framkom också att någon föredragning för regeringen i allmän beredning inte hade förekommit i fråga om Försvarsmaktens ekono­ mi. Samarbetet mellan Försvarsmakten och departementet hade enligt ÖB fungerat väl under hösten 1997. ÖB medgav dock att det i vissa delar varit svårt att nå fram till departementsföreträdama med Försvarsmaktens bud­ skap. ÖB tillfrågades också om vissa förhållanden med anknytning till 1996 års försvarsbeslut, bl.a. beträffande fredsorganisationen och ambitionsförändringama. Beträffande fredsorganisationen hade ÖB lämnat de militära sak­ skälen i Försvarsmaktsplan 97 i mars 1996. Den politiska prövningen ledde enligt ÖB till oväntat stora förändringar. Försvarsmakten hade hösten 1996 ingen uppfattning om vilka ekonomiska konsekvenser som förändringarna i fredsorganisationen skulle medföra. Först fram på vårkanten 1997 böljade man få klarhet i detta. På frågan om det finns en tillfredsställande ordning för hur de internatio­ nella kostnaderna skall betalas svarade ÖB bl.a. att regeringen borde haft större framförhållning i beslut med ekonomiska konsekvenser av det interna­ tionella militära engagemanget. Någon ersättning för slitage av materielen får Försvarsmakten inte. Kommer det aktuella försvarsbeslutet med de justeringar som gjorts att kunna genomföras? Enligt ÖB ligger förbandsverksamheten på en för låg nivå långsiktigt, och materielanskaffningen kommer inte att vara tryggad på lång sikt. Enligt ÖB krävs ett nytt inriktningsbeslut våren 1999 med verkan från år 2000. Förutsättningarna för att ett sådant beslut leder till framgång är

1997/98:KU25

enligt ÖB dels att man inte lägger in högre ambitioner än vad ekonomin tål, dels att osäkerheterna kring t.ex. anslagsförordningens tillämpning löses upp. ÖB ombads kommentera om huruvida det i början av september 1997 fanns något underlag som siffermässigt avvek från budgetunderlaget för 1998. Enligt ÖB hade Försvarsmakten vid detta tillfälle inte levererat något nytt sifferunderlag. ÖB utgick från att regeringen kände till konsekvenserna av de beslut man själv fattat. Enligt ÖB borde Försvarsdepartementet vid tiden för riksdagens behandling av 1998 års försvarsbudget varit lika uppda­ terat på obalansen som Högkvarteret och ÖB själv, dvs. känt till att obalan­ sen var någonstans i storleksordningen 8,4—10,6 miljarder kronor.

1997/98 :KU25

Utfrågning av försvarsministern Försvarsministern fick frågan varför han och departementet, trots att man fått tydliga indikationer från Försvarsmakten på att det fanns ett balansproblem, lade fram en proposition som byggde på felaktiga grunder. Enligt försvars­ ministern fanns det mycket skiftande bedömningar under tiden från den 8 oktober till den 12 december. Försvarsministern fick successiva redovis­ ningar men bilden av beloppens storlek var inte entydig. Inte förrän den 12 december fanns en omfattande och systematisk redovisning av orsakerna till obalansen. En efterföljande fråga gällde varför departementet inte agerade efter ÖB:s synpunkter vid delningen av propositionen och i stället hänvisade till att man inte fått exakta siffror från Försvarsmakten. Enligt försvarsministern hade regeringen redan den 4 september ånyo givit Försvarsmakten i uppdrag att förklara hur obalansen uppkommit och att lämna en redovisning av alternati­ va åtgärder för att komma till rätta med den. Försvarsministern ansåg att det inte var möjligt på grund av den korta tiden och med det bräckliga underlag som stod till buds att göra förändringar i utgiftsposterna. Det viktiga var att departementet avsåg att gå vidare med analysen. Försvarsministern framhöll också att försvarsutskottet hade alla möjlighe­ ter att aktualisera olika åtgärder, t.ex. när utskottet behandlade budgetpropo­ sitionen. Men utskottet hade inga invändningar mot den ordning som rege­ ringen föreslagit i propositionen, att regeringen skulle återkomma till riksda­ gen under 1998. Bör man inte som politiskt ansvarig ta initiativ snarare än att vänta och se? Försvarsministern sade att först från oktober och framåt var det möjligt för departementet och Försvarsmakten att lokalisera möjliga beslutsmöjligheter. Ett sådant tillfälle infann sig då frågan om investeringar i resursledningssy­ stemet Sirius blev aktuell i slutet av november. Regeringens beslut blev att avbryta projektet med hänvisning till oklarheterna beträffande resursläget. I detta sammanhang passade regeringen på att informera om att det fanns en budgetobalans på mellan 1 och 2 miljarder. Var det inte väl fegt att, som försvarsministern gjorde vid riksdagsdebatten den 5 december, skylla på Försvarsmakten för att man inte hade agerat tidi­ gare? Försvarsministern citerade som svar vad han yttrade i riksdagen vid detta tillfälle, att det rådde oklarhet om såväl storleken på som orsaken till obalansen. Fram till den 12 december, då Försvarsmakten lämnade sin offi-

ciella rapport, varierade beräkningarna rejält enligt rapporter som försvars­ ministern fick från departementets tjänstemän. Relationerna mellan departe­ mentet och Försvarsmakten var under denna tid helt korrekta, försäkrade försvarsministern. På frågan om vem som styr Försvarsmaktens ekonomi svarade försvarsmi­ nistern att den normala konstitutionella kedjan gäller - riksdagen beslutar om inriktningen, regeringen styr och myndigheterna följer de anvisningar som regeringen med riksdagens medgivande ger myndigheterna. Försvarsministern fick frågan om regeringen/departementet och Försvars­ makten hade en gemensam uppfattning om att det fanns en obalans. För­ svarsministern bekräftade att så var fallet sedan våren 1997 men att omfatt­ ningen av obalansen var okänd för Försvarsdepartementet tidigare under 1997. Omfattningen på ca 10 miljarder var inte ömsesidigt klart dokumente­ rad förrän i mitten av december 1997. Enligt försvarsministern hade diskussionerna väsentligen kretsat kring tre saker: att Försvarsmaktens inre kostnadsutveckling varit ungefär 6 miljarder kronor, vem som hade att disponera effekterna av rationaliseringspotentialen inom försvaret och den komplexa övergången till den nya anslagsförordningen. Försvarsministern träffar ÖB ungefär varannan vecka, ibland oftare. För­ svarsministern sade sig vara nöjd med den information som lämnas vid dessa tillfällen. På frågan vems uppgift det är att slå larm om ekonomin inte ut­ vecklas på ett tillfredsställande sätt svarade försvarsministern att det är både hans och ÖB:s uppgift. Föredragningen den 8 oktober av ÖB var den första i sitt slag som försvarsministern varit med om. Försvarsministern förnekade att ÖB/Försvarsmakten medvetet skulle ha försökt undanhålla uppgifter för försvarsministern. Förklaringen till att ekonomiproblemet kunnat uppkomma hade enligt försvarsministern att göra med kunskapen och styrmöjligheterna inom Försvarsmakten och samspelet mellan Regeringskansliet och Försvars­ makten, där försvarsministern inte var nöjd med den dittillsvarande utveck­ lingen. Propositionen om en ny styrning av Försvarsmakten är en del i den förvaltningsmässiga reformering som försvarssektom bör genomgå, sade försvarsministern. Huvudansvaret för den akuta situationen ligger enligt försvarsministern på regeringen som är ansvarig inför riksdagen. Försvarsministerns personliga ansvar ligger i att han medverkat till beslut som syftar till att komma till rätta med problemen. Försvarsministern framhöll att det hade varit möjligt för försvarsutskottet att gå vidare med ytterligare utfrågningar etc., men utskottet anslöt sig till den handlingslinje som regeringen förespråkat i budgetproposi­ tionen. Försvarsministern svarade på frågan om inte handlingskraft går före formalia i akuta situationer att hans syfte var att riksdagens beslut om budgeten skulle hållas, vilket i det konkreta fallet innebar att det var möjligt att ta tillräckligt med tid för att komma till klarhet om ekonomin för 1998. Alla åtgärder som vidtas kommer, enligt försvarsministern, att leda till att riksda­ gens beslut respekteras och kommer att förverkligas. Enligt försvarsministern är rutinerna och bemanningen på Försvarsdepartementet sådana att man med

1997/98 :KU25

viss marginal kan tro att problem av det slag det här är tal om inte ska behö­ va upprepas. Försvarsministern tillfrågades om ÖB:s underhandssynpunkter på budget­ propositionen var att anse som ”mjuka formuleringar”. Försvarsministern ansåg att det kunde sägas vara tydliga men att de saknade den siffermässig­ het som krävdes för att åtgärder skulle kunna vidtas. Tillfrågad om variatio­ nerna i siffrorna som uttryckte obalansen i försvarsbudgeten svarade för­ svarsministern att skillnaderna varit större än vad som uppgetts från ÖB. Vid ett tillfälle var siffrorna hälften så stora för att därefter knytas till hur man skall beräkna anslagsförordningens fulla genomförande för Försvarsmaktens del. Hade det inte varit lämpligt att försvarsministern sett till att det material som ÖB levererade den 12 december hade varit framme något tidigare, i anslutning till riksdagsbeslutet den 5 december? Det hade säkerligen varit önskvärt, sade försvarsministern, som emellertid inte haft tillfälle att samråda med ÖB på grund av att denne befunnit sig på en längre utlandsresa. Ett enhälligt försvarsutskott indikerade att försvarsministern fullgjort sin uppgift att samspela med riksdagsmajoriteten. Försvarsministern tillfrågades om det politiska ansvaret blir större om det ansvariga statsrådet förklarar sig ha fullt förtroende för den som har ansvaret för en viss verksamhet, dvs. ÖB i detta fall. På detta svarade försvarsminis­ tern att parlamentarismens principer är bestämmande för relationerna mellan riksdagen, regeringen och myndigheterna och att regeringen utövar sin auk­ toritet att styra riket på förtroende från riksdagen. Frågor ställdes också om försvarsutskottets roll i det aktuella samman­ hanget. Måste försvarsutskottet framgent stämma av och kontrollera den information det får från departementet med fackmyndigheter? Kunde ut­ skottet fatta beslut på grundval av det underlag det fått från departementet? Enligt försvarsministern fanns det alla möjligheter för utskottet att begära ytterligare redovisningar. Det material som departementet presenterar syftar till att vara korrekt och fullödigt i alla avseenden. Utskottet fick information om att den obalans som redovisades i budgetpropositionen kunde visa sig vara betydligt större och förklarade i sitt betänkande att det inte hade någon erinran mot de uppdrag som departementet givit Försvarsmakten. Regeringen har här, enligt von Sydow, i god samklang med parlamentarismens regler samspelat med riksdagen.

1997/98 :KU25

Utskottets bedömning

Inledningsvis vill utskottet klargöra att granskningen av det här aktuella ärendet avser försvarsministerns agerande med anledning av de ekonomiska problem som uppstått efter 1996 års försvarsbeslut. Granskningen koncentre­ ras på frågan om beskaffenheten av den information som riksdagen erhöll inför behandlingen hösten 1997 av utgiftsområde 6 Totalförsvar i budgetpro­ positionen för år 1998 och hur denna information förhöll sig till försvarsmi­ nisterns kännedom om storleken på och orsakerna till obalansen i försvars­ budgeten. Frågan om Försvarsmaktens ekonomi i sig ligger utanför utskottets granskning. Den frågan är en uppgift för försvarsutskottet.

När det gäller detaljerna i fråga om obalansen i försvarsbudgeten hänvisar utskottet till redovisningen i det föregående. Utskottet vill dock här erinra om vissa sakförhållanden som är av särskild betydelse för granskningen. I det budgetunderlag för budgetåret 1998 som Försvarsmakten lämnade in till Försvarsdepartementet i mars 1997 anmäldes en brist på 300-500 miljo­ ner kronor per år. Med anledning av detta uppdrog regeringen i april 1997 till Försvarsmakten att senast den 1 juni och därefter kvartalsvis redovisa de åtgärder som vidtogs för att minska kostnaderna. Regeringen gav i början av september 1997 Försvarsmakten i uppdrag att redovisa alternativa åtgärder för att komma till rätta med den obalans som redovisats i budgetunderlaget för 1998. Vid delningen av budgetpropositionen för budgetåret 1998 i början av september 1997 meddelade ÖB under hand till departementet att Försvars­ makten bedömde att en oförändrad ekonomisk ram utan ambitionssänkningar som konsekvens var orealistisk och avrådde bestämt regeringen från att binda sig för en lösning som, enligt ÖB, sannolikt inte skulle kunna genom­ föras. I budgetpropositionen anmälde regeringen att det fanns en obalans i För­ svarsmaktens planläggning på 300-500 miljoner kronor per år utöver den ram som riksdagen bestämt. Regeringen avsåg att under 1998 återkomma till riksdagen bl.a. i fråga om åtgärder för att komma till rätta med obalansen. I propositionen förmedlades Försvarsmaktens bedömning att endast en sänk­ ning av ambitionerna kunde åstadkomma balans på kort sikt och att struktu­ rella åtgärder inte kunde uteslutas på längre sikt. Försvarsutskottet hade ingen erinran mot vad regeringen beslutat med an­ ledning av de uppgifter som redovisats i budgetpropositionen och förutsatte att regeringen skulle återkomma 1998 med en bedömning och eventuella förslag angående Försvarsmaktens ekonomi. Sedan ÖB i början av oktober funnit att det fanns en obalans på 9,9 miljar­ der kronor i försvarsbudgeten fram till år 2002, informerades departementet respektive försvarsutskottet den 8 oktober respektive den 21 oktober om detta. Under perioden 8 oktober till den 3 december penetrerades frågan om underskottets storlek och orsaker av tjänstemän vid Försvarsmakten och Regeringskansliet, varvid uppgifterna om underskottets storlek varierade från tid till annan. I debatten i kammaren den 5 december inför beslutet om 1998 års försvarsbudget sade försvarsministern att han inte ville lägga de uppgifter som cirkulerat under de senaste veckorna till grund för en redovisning i riksdagen med hänvisning till att storleken på obalansen och dess orsaker inte var till­ räckligt klarlagda. Den 12 december inlämnades till Försvarsdepartementet från Försvars­ makten en officiell skrivelse med uppgifter om Försvarsmaktens ekonomiska utveckling under perioden 1997-2001. En knapp vecka senare, den 18 de­ cember, informerade försvarsministern riksdagen om ÖB:s redogörelse av den 12 december. Utskottet övergår nu till att ge sin syn på vad som förevarit i det aktuella ärendet.

1997/98:KU25

När det gäller frågan om den information som riksdagen hade tillgång till inför beslutet om 1998 års försvarsbudget finner utskottet följande: Rege­ ringen hade i budgetpropositionen anmält att det fanns en obalans i Försvars­ maktens budget i storleksordningen 300-500 miljoner kronor per år. Även Försvarsmaktens bedömning av vilka åtgärder som krävdes för att åstad­ komma balans på kort och längre sikt redovisades. Regeringen redovisade också de uppdrag som lämnats till Försvarsmakten och att regeringen avsåg att återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder under 1998. För­ svarsutskottet fick vid en särskild föredragning av ÖB den 21 oktober 1997 veta att ÖB uppskattade obalansen till 9,9 miljarder kronor för försvarsperioden 1997-2001. I slutet av november meddelade regeringen i samband med ett beslut om att avbryta arbetet med ett s.k. resursledningssystem för För­ svarsmakten att obalansen i försvarsbudgeten enligt Försvarsmaktens preli­ minära beräkningar kunde uppgå till 1-2 miljarder kronor per år. Detta beslut delgavs försvarsutskottet. I fråga om huruvida riksdagen kan anses ha fått tillräcklig och rättvisande information om obalansen i försvarsbudgeten vill utskottet anföra följande. Vid utfrågningen med ÖB framkom att beräkningarna av obalansens stor­ lek under hösten 1997 varierat mellan 8,4 och 10,6 miljarder kronor. Upp­ giften 10,6 miljarder var den som lämnades av ÖB den 12 december. I detta perspektiv kan uppgiften 9,9 miljarder kronor, som delgavs försvarsutskottet i oktober 1997, enligt utskottets mening inte anses ha varit missvisande. Till detta kan läggas att både ÖB och försvarsministern vid utfrågningarna vittnat om svårigheterna att mera precist beräkna både storleken på obalan­ sen och dess orsaker. Försvarsministern har också starkt betonat att bedöm­ ningarna från början av oktober och fram till ÖB:s officiella redovisning den 12 december varit mycket skiftande. Inte förrän i ÖB:s skrivelse vid denna tidpunkt fanns det enligt försvarsministern en omfattande och systematisk redovisning av orsakerna. Försvarsministern har också betonat att ett ställ­ ningstagande från departementets sida borde ske på grundval av ett officiellt ställningstagande av chefen för Försvarsmakten. Av vad som här redovisats drar utskottet följande slutsatser. Försvarsmi­ nistern agerade omgående på grund av den information om en obalans som Försvarsmakten meddelade våren 1997 och vidtog adekvata åtgärder, både vid detta tillfälle och senare, för att klarlägga såväl omfattningen av och orsakerna till som konsekvenserna av obalansen. Försvarsministern har inte under den här granskade perioden undanhållit riksdagen någon väsentlig information. Ambitionen att informera riksdagen först när precisionen i underlaget var säkerställd var, enligt utskottets mening, vällovlig. En kon­ sekvens av detta tillvägagångssätt var att informationen inte fanns tillgänglig före riksdagens beslut om 1998 års budget. Detta uppvägs dock, enligt ut­ skottets mening, av planmässigheten i agerandet och det långsiktiga betrak­ telsesätt som anlades vad gäller Försvarsmaktens ekonomiska villkor. Ut­ skottet finner sålunda ingen anledning till kritik mot försvarsministern. Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande.

1997/98:KU25

1.3 Statsråden Winbergs och Åhnbergs hantering av frågan om fastställande av gränsvärdet för radon i dricksvatten

1997/98:KU25

Anmälan

I en anmälan den 12 mars 1997 hemställt om att konstitutionsutskottet grans­ kar hur statsråden Margareta Winberg och Annika Åhnberg handlagt frågan om fastställande av gränsvärde för radon i dricksvatten bilaga A 1.5. Enligt anmälaren hade dessa ministrar vid tidpunkten för anmälan under två års tid i riksdagen vid upprepade tillfällen utlovat att ett gränsvärde inom kort skulle fastställas utan att så skedde. Anmälaren anser att statsråden i denna fråga visat allvarlig försumlighet och att de vilselett riksdagens ledamöter. Ärendet

Den 8 maj 1995 besvarade statsrådet Margareta Winberg en fråga av Sven Bergström (c) och en interpellation av Dan Ericsson (kd) om åtgärder mot radon i dricksvatten och eventuella bidrag till saneringskostnader. Statsrådet svarade att sedan 1980 lämnas statligt ekonomiskt stöd för att avhjälpa ra­ donproblem i bostäder och att bidrag utgår till åtgärder i egna hem, där ra­ dondotterhalten överstiger Socialstyrelsens gränsvärde. Hon sade vidare att regeringen i det årets budgetproposition har pekat på att metoderna för en effektiv radonsanering av vatten ännu inte är färdigutvecklade. Därför vidtog regeringen ingen åtgärd med anledning av en framställning av Boverket, att ett bidrag i fortsättningen även skulle kunna lämnas till radonsanering av vatten. Hon meddelade vidare att sedan januari 1994 arbetade en arbetsgrupp bestående av representanter för Statens livsmedelsverk, Statens strålskyddsinstitut och Socialstyrelsen med att fastställa och presentera ett förslag till gränsvärde för radon i dricksvatten. Förslaget skulle presenteras för rege­ ringen i bögan av juni 1995. Först därefter var det möjligt för regeringen att ta ställning. I följande replikskiften anförde hon att när gränsvärdet är satt och när lämplig metod är färdigprövad skall regeringen ta ställning till vilken typ av bidrag man skall kunna få. Hon betonade att så fort ett sådant underlag som hon väntar på kommit skall hon se till att ett beslut fattas. ”Var så säker på det!” Radon i dricksvatten togs därefter upp i följande frågor:

Fråga 1995/96:184 Åtgärder mot radon i dricks- av Eva Goes (mp) vatten Fråga 1995/96:238

Radon i dricksvatten

av Dan Ericsson (kds)

Fråga 1995/96:355

Radonhaltigt dricksvatten

av Eva Goes (mp)

Fråga 1995/96:524 Nya gränsvärden för radon i av Dan Ericsson (kds) dricksvatten Fråga 1996/97:99

Radon i dricksvatten

av Eva Goes (mp)

De två förstnämnda besvarades av Margareta Winberg medan de övriga tre besvarades av Annika Åhnberg. 30

Regeringen lade ett förslag till riksdagen om statsbidrag till saneringsåt­ gärder i vårpropositionen (prop. 1996/97:150 s. 170, 176) i april 1997. För­ slaget vann riksdagens gillande, och den 11 juni beslöt riksdagen att 60 mil­ joner kronor skulle få disponeras för ändamålet. Därefter fattade regeringen den 26 juni beslut om bemyndigande för Livsmedelsverket att fastställa föreskrifter med gränsvärden för radon i dricksvatten. Promemoria från Statsrådsberedningen

Utskottet beslöt att ställa två frågor till Statsrådsberedningen under ärendets beredning. Dels frågades hur ärendet om radon i dricksvatten beretts, dels varför regeringens förslag dröjde till den ekonomiska vårpropositionen 1997. I en promemoria av den 23 september 1997 har Statsrådsberedningen som svar på utskottets frågor förmedlat en promemoria av den 15 augusti 1997, upprättad vid Jordbruksdepartementet bilaga A 1.6. I promemorian redogörs för regeringens handläggning. Av redogörelsen framgår att en framställning från Livsmedelverket om fastställande av gräns­ värden för radon i dricksvatten inkom till Jordbruksdepartementet den 4 december 1995. Motiveringen till att ärendet överlämnades till regeringen var att en myndighet enligt 14 § i den då gällande verksförordningen (1987:1100) skall begära regeringens medgivande att besluta en föreskrift om den leder till inte oväsentligt ökade kostnader för den som berörs och att enligt 56 § 1 livsmedelsförordningen (1971:807) föreskrift som meddelas enligt förordningen och som uppenbarligen har väsentlig ekonomisk betydel­ se eller på annat sätt är av större vikt, skall fastställas av regeringen. Statsrådet Winberg besvarade skriftligen den 16 januari 1996 en fråga av Eva Goes om vad statsrådet avsåg göra för att de som har radon i dricksvatt­ net skall kunna åtgärda detta med hjälp av bidrag. Svaret innebar, anförs i promemorian, att i samband med att regeringen skulle fatta beslut om infö­ randet av gränsvärden för radon i dricksvatten skulle frågan om bidrag för att avhjälpa radon i dricksvatten komma att noga övervägas. På interpellation av Dan Ericsson hur Livsmedelsverkets förslag till nya gränsvärden för radon i dricksvatten skulle hanteras svarade statsrådet Winberg den 30 januari 1996 att ärendet bereddes skyndsamt inom Regeringskansliet med avsikt att före utgången av mars månad ta ställning till förslaget. Regeringen träffade under våren 1996 en överenskommelse med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet om att de kommunala utgifterna inte skulle ökas utan att kompensation lämnades. Vid departementets bered­ ning av Livsmedelsverkets förslag bedömdes att beslut om gränsvärden inte borde fattas med mindre än att bidrag till saneringsåtgärder ställdes till förfo­ gande för kommunernas kostnader för sådana åtgärder. Den 20 juni 1996 besvarade statsrådet Åhnberg skriftligen en fråga av Dan Ericsson hur hon avsåg att hantera Livsmedelsverkets förslag. Innebörden av svaret var, enligt promemorian, att ärendet bereddes i Regeringskansliet med målsättning att beslut skulle fattas inom kort. Under hösten 1996 bildades en informell arbetsgrupp med representanter för berörda departement för att behandla bl.a. finansieringsfrågan. Arbetet med budgetpropositionen avseende budgetåret 1997 var då redan slutfört.

1997/98:KU25

Den 20 november 1996 besvarade statsrådet Åhnberg skriftligen en fråga av Eva Goes om ersättning vid radon i dricksvatten. Svaret var att frågan om bidrag till sanering av radonförorenade dricksvattenbrunnar var svårlöst med hänsyn till det statsfinansiella läget, men att utgångspunkten var att så snart som möjligt kunna finna en för alla parter bra lösning. Regeringen lade sedan förslaget om statsbidrag till saneringsåtgärder i vår­ propositionen 1997. Förslaget innebar att statens utgifter för bidrag skulle betalas från det under fjortonde huvudtiteln för budgetåret 1995/96 uppförda reservationsanslaget Investeringsbidrag för främjande av omställning i eko­ logiskt hållbar riktning. Efter riksdagsbeslutet den 11 juni 1997 fattade regeringen den 26 juni be­ slut om bemyndigande för Livsmedelsverket att fastställa föreskrifter med gränsvärden för radon i dricksvatten. Beslutet innehåller viss jämkning i förhållande till Livsmedelsverkets förslag. Samtidigt beslutades förordning (1997:638) om bidrag till sanering av radon i dricksvatten. Förordningen trädde i kraft den 1 oktober 1997.

1997/98 :KU25

Gällande regler beträffande svar i frågestund och interpellationsdebatt Enligt 12 kap. 5 § regeringsformen får en riksdagsledamot framställa interpellation eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår dennes tjäns­ teutövning. Närmare bestämmelser om frågeinstituten finns i 6 kap. riks­ dagsordningen. Någon skyldighet för statsråd att besvara interpellation eller fråga förelig­ ger inte. Om ett statsråd inte besvarar en interpellation inom fyra veckor från det att talmannen eller riksdagen medgav att interpellationen fick framställas, skall ett statsråd före utgången av denna tid muntligen eller skriftligen med­ dela riksdagen varför svar uteblir eller anstår. Frågor och interpellationer är inte riksdagsärenden i riksdagsordningens mening. De föranleder inget beslut och inget ställningstagande av riksdagen. Den ordning som finns i vissa parlament, att svar från regeringsmedlem blir föremål för någon form av godkännande, förekommer således inte i riksda­ gen. Någon särskild bestämmelse om att svar på interpellationer eller frågor skall vara sanningsenliga finns ej. Svaret lämnas under parlamentariskt an­ svar, inte rättsligt. Det får dock förutsättas att ett statsråd lämnar riktiga upplysningar till riksdagen. Ett statsråd som medvetet lämnar oriktiga upp­ lysningar i ett svar torde därigenom förverka sitt förtroende. Om riksdagen förklarar att ett statsråd inte åtnjuter dess förtroende skall talmannen enligt 6 kap. 5 § regeringsformen entlediga statsrådet. Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att nya omständigheter som påverkat handläggningen av ärendet har uppstått efter hand. Statsrådens uppgifter till riksdagen under fråge- och interpellationsdebatterna framstår inte som orimliga utifrån de förutsättningar som statsråden hade att utgå från vid tidpunkten för respekti-

ve debatt. Den tid som åtgått för handläggningen kan inte utifrån konstitutionella utgångspunkter bedömas vara obefogad. Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.

1997/98:KU25

2 Vissa frågor med anknytning till EU 2.1 Statsrådet Leif Pagrotskys handläggning av en fråga i EU om samarbetet inom turismpolitiken Anmälan

I en granskningsanmälan, bilaga A 2.1, begärt att utskottet prövar statsrådet Leif Pagrotskys handläggning av en fråga i EU om samarbetet inom turism­ politiken. Bakgrunden till anmälan är att EU-nämnden vid sitt sammanträde den 21 november 1997 samrådde med statsrådet Pagrotsky inför ett ministerrådsmöte den 26 november om ett planerat samarbete inom turismpolitiken. Enligt anmälan framgår det av de stenografiska uppteckningarna att det vid sammanträdet fanns en majoritet inom EU-nämnden som av subsidiaritetsskäl förespråkade att Sverige i ministerrådet borde motsätta sig det före­ slagna samarbetet. Av Närings- och handelsdepartementets återrapport från ministerrådsmötet framgår emellertid att Sverige inte motsatte sig förslaget när det behandlades i ministerrådet. Anmälaren anser att utskottet bör pröva om statsrådet Pagrotskys instruktioner till den svenske representanten vid ministerrådets sammanträde utformats i enlighet med EU-nämndens ställ­ ningstagande.

EU-ärendet

År 1996 presenterade kommissionen ett förslag till ett nytt flerårigt program för turism (1997-2000) kallat Philoxenia. Till grund för förslaget låg dels utvärderingen av den genomförda handlingsplanen för stöd till turism inom unionen (1993-1995), dels den grönbok om turismens framtida roll i unio­ nen, som kommissionen lade fram våren 1995. Grönboken presenterades vid turismrådets sammanträde den 13 maj 1996. Inför det sammanträdet hade statsrådet Björn von Sydow, som vid den tid­ punkten var ansvarig i regeringen för turismfrågor, den 10 maj informerat och samrått med EU-nämnden. På sammanträdet sade statsrådet bl.a. följan­ de: ”Förslaget från vår sida är att vi skall vara måttfullt aktivistiska på denna punkt. Vi skall inte vara helt negativa. Man inser att turism uppenbart är en väldigt stor del av både nationalprodukt och sysselsättning i andra länder. Man kan förstå att de vill sätta turism på agendan.” Efter den efterföljande diskussionen, där det framkom delade meningar om hanteringen av turism inom EU, sammanfattade ordföranden med följande: ”Jag bedömer ändå att rådet från nämnden är ganska enigt: att visa en betydande återhållsamhet men dra nytta av de möjligheter som finns.” Vid ministerrådets sammanträde den 13 maj framhöll Sveriges företrädare, enligt återrapporten, turismens betydelse. Turismen bidrar till kunskapsut­ veckling och kulturell utveckling. Vissa insatser kan vara värdefulla på det gemensamma planet, andra på nationella och regionala nivåer. De svenska 2 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25, Del 1

företrädarna menade också att fördraget ger en tillräcklig legal bas för de gemensamma åtgärderna. Förslaget behandlades vid sex möten i den berörda rådsarbetsgruppen, vil­ ket resulterade i ett kompromissförslag från ordförandelandet (Irland). Två turismråd, den 5 november 1996 och den 18 december 1996, ställdes in på grund av att Tyskland meddelade sin avsikt att rösta emot förslaget. Under Nederländernas tid som ordförandeland, första halvåret 1997, togs frågan inte upp till behandling, men på hösten samma år väckte Luxemburg den igen och lade fram det här aktuella ändrade förslaget till Philoxenia. Det övergripande målet för programmet är att stimulera kvalitet och kon­ kurrenskraft inom den europeiska turistnäringen genom samordning och samarbete så att den bidrar till tillväxt och sysselsättning. De specifika målen i det ursprungliga förslaget var:

•

Förbättra kunskaperna inom turismområdet.

•

Förbättra de rättsliga och ekonomiska villkoren för turismen.

•

Öka den europeiska turismens kvalitet.

•

Öka antalet turister från tredje land.

I det ändrade förslaget från Luxemburg återstod endast de två förstnämnda. Det första delmålet avsågs kunna nås genom att information som rör turism­ näringen skall utarbetas och sammanställas, utbyte av sakkunskap skall un­ derlättas och resultatet skall spridas. Det andra målet skulle nås genom att turismnäringens intressen beaktas i övriga tillämpliga gemenskapsprogram. Vidare skall övrig tillämplig gemenskapspolitik bevakas ur turismsynpunkt och samarbetet med medlemsstaterna, turismnäringens företrädare och andra parter förstärkas. Ordförandelandet föreslog att budgeten för programmet skulle omfatta 15 miljoner ecu för fem år. Förslaget behandlades vid tre sammanträden i rådsarbetsgruppen. Vid det sista tillfället, den 20 oktober, meddelade Tyskland att landet av finansiella skäl inte kunde acceptera förslaget. Det luxemburgska ordförandeskapet utlyste ett ministerrådsmöte den 26 november 1997 och förde upp beslut om förslaget till Philoxenia på dagordningen. För beslut krävs enhällighet enligt artikel 235 i Romfördraget. Samrådet i EU-nämnden den 21 november 1997 Inför EU-nämndens sammanträde den 21 november 1997 upprättades en promemoria vid Närings- och handelsdepartementet där ett förslag till svensk ståndpunkt presenterades. Enligt promemorian bedömdes förslaget från ordförandelandet ligga i linje med de synpunkter som Sverige har beträffan­ de samarbetet inom unionen på turismområdet. Vidare anförs att Sverige vid olika tillfällen har framfört att det inom vissa områden är värdefullt att ge­ menskapen genomför aktiviteter medan det inom andra områden är naturligt att insatser och aktiviteter avseende turism helt baseras på nationella program och förhållanden.

1997/98:KU25

Vid EU-nämndens sammanträde samrådde nämnden med statsrådet Leif Pagrotsky. Samrådet inleddes med att departementssekreterare AnnCharlotte Bernhard i korthet föredrog ärendet och Sveriges ståndpunkt. Där­ efter vidtog en diskussion där företrädare för alla partier utom Socialdemo­ kraterna framförde åsikten att Sverige borde rösta nej till förslaget vid rådets möte. Ordföranden konstaterade då att det saknas majoritet för att stödja förslaget. Leif Pagrotsky sade då att han menade att det är en fråga som Sverige inte har någon entusiasm för. Däremot har regeringen inte ansett att det finns anledning att hindra de länder som vill genomföra programmet. Om Sverige skulle lägga in ett veto vore det en ganska offensiv åtgärd som riske­ rar att skapa ett antal ”ovänner”. ”Att inta en så hög profil i en fråga där man har ganska svagt engagemang är inte riktigt kutym.” Han anser att Sverige koncentrerar sig på frågor där vi har ett starkt engagemang. ”Några allmänna bråkstakar i stort och smått i alla möjliga frågor som vi inte är så angelägna om brukar vi inte tycka att vi skall vara.” Han fortsatte därefter med att erinra om att ett annat land av allt att döma kommer att säga nej till förslaget. Efter­ som förslaget kräver enighet för att genomföras skulle det innebära att för­ slaget inte kommer att få stöd i rådet. I ett av de följande inläggen kommen­ terar Lars Tobisson (m) Pagrotskys inlägg på följande sätt: ”Jag uppskattar statsrådets inställning att Sverige skall tänka på sitt anseende och inte bråka i enskilda frågor där man har dåligt på fotterna.” Han tilläde att ”man väl får ha i åtanke att vi tidigare inte har uppträtt på ett sådant sätt att vi avvisat dessa saker”. Därefter säger han: ”Om det inträffar att vi blir ensamma finns det ingen anledning att lägga in ett veto. Men vi skall klart och tydligt låta framgå att vi är skeptiska till att låta turismen vara ett samarbetsområde inom unionen. Är det så att Tyskland gör allvar av sin avsikt att gå emot skall också vi tillsammans med Tyskland göra en markering så att det framgår var vi står.” Ordföranden sammanfattade diskussionen på följande sätt: ”Jag konstate­ rar att det finns ett utrymme för att du använder sunt förnuft. Det finns ändå ett svängrum.”

1997/98 :KU25

Regeringens återrapportering Av Närings- och handelsdepartementets återrapport framgår att vid turismrå­ dets sammanträde den 26 november 1997 företräddes Sverige av tre personer från permanenta representationen i Bryssel. (Ingen av dessa var närvarande vid EU-nämndens sammanträde den 21 november.) Av rapporten framgår att Tyskland och Storbritannien sade nej till förslaget, varför det föll. Sveriges representanters ståndpunkt vid mötet sammanfattas i återrapporten på följan­ de sätt: Åtgärder för turism ligger främst på det nationella planet. På vissa områden som att öka kunskapen om turism kan det vara motiverat med gemensamma åtgärder. Vi kan acceptera programmet då det är i linje med vad vi anser vara rimligt. Budget: 10MECU.

Bestämmelser om samrådsförfarandet

Riksdagen fattade den 7 juni 1994 ett principbeslut om att införa en EUnämnd. I samband därmed formulerades nämndens uppgift. Regeringen bör underrätta nämnden om frågor som avses bli behandlade i Europeiska unio­ nens råd samt rådgöra med nämnden om hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som nämnden bestämmer (bet. 1993/94:KU18). Den rättsliga regle­ ringen av regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden finns i 10 kap. 5 § riksdagsordningen. Samrådsförfarandet i EU-nämnden har sedermera behandlats av konstitu­ tionsutskottet i två betänkanden. I betänkandet Samverkan mellan riksdag och regering med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen (1994/95:KU22) behandlade utskottet förslaget från talmanskonferensen om att inrätta en EU-nämnd. Utskottet erinrade i det sammanhanget om att det av 1 kap. 4 § regeringsformen framgår att det är riksdagen som stiftar lag, be­ slutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. Sveriges relationer till andra länder är däremot regeringens prerogativ. Det är således regeringen som företräder Sverige vid ministerrådets möten. Ett uttalande från ett riksdagsorgan kan inte bli bindande för hela riksdagen och ett sådant uttalande saknar konstitutionell betydelse. Med nuvarande grund­ lagsreglering är det inte möjligt att till något eller några riksdagens organ delegera uppgiften att fatta för regeringen bindande beslut. Utskottet gjorde emellertid den bedömningen att riksdagen genom EU-nämnden i praktiken får ett inflytande när det gäller Sveriges ståndpunkter vid mötena i Europeis­ ka unionens råd. Man bör nämligen kunna utgå från att regeringen inte kommer att företräda en ståndpunkt som står i strid med vad nämnden har gett uttryck för i samrådet. I betänkandet EU-frågomas behandling i riksdagen (1996/97:KU2) åter­ kom utskottet till samrådsförfarandet. Utskottet tog då bl.a. upp frågan om vem som bör företräda regeringen vid nämndens sammanträden. I ett yttran­ de till utskottet anförde EU-nämnden (bet. 1996/97:KU2, bil. 3) att det är angeläget att statsråden är närvarande vid nämndens sammanträden. Nämn­ dens erfarenheter var att diskussioner om Sveriges förhandlingspositioner är meningsfulla endast om de förs med den som bär det faktiska ansvaret för positionerna. Nämnden tilläde emellertid att om en statssekreterare skall företräda regeringen vid rådsmötet kan det vara lämpligt att också hon eller han är närvarande. Konstitutionsutskottet instämde till fullo i nämndens uppfattning om värdet av statsrådens närvaro. Vidare anförde utskottet att de uttalanden som nämnden gjorde i sitt yttrande borde kunna tjäna som rikt­ linjer i denna fråga. Utskottet tog även upp förhållandet att ordföranden gör sammanfattningar beträffande majoritetsförhållandena i syfte att klargöra opinionsläget i nämn­ den. Ett sätt att ytterligare förtydliga detta opinonsläge skulle, enligt utskot­ tets mening, vara att nämnden avslutar sina överläggningar med regeringen med att anta ett skriftligt uttalande. Detta uttalande kan vara en ren tillstyrkan eller avstyrkan av regeringens ståndpunkter. Det kan också innebära en för­ ändring och/eller tillägg till regeringens förhandlingspositioner. Föreligger

1997/98:KU25

flera meningar om vad nämnden bör uttala får ordföranden avgöra vilken mening som har de flestas stöd. Utskottet underströk emellertid vad utskottet tidigare anfört om att ett uttalande av detta slag saknar formell rättslig bety­ delse.

1997/98:KU25

Promemoria från Statsrådsberedningen

I en promemoria av den 24 mars 1998 har Statsrådsberedningen som svar på några frågor som konstitutionsutskottet ställt förmedlat en promemoria upp­ rättad vid Närings- och handelsdepartementet, bilaga A 2.2. När det gäller den ståndpunkt Sverige har drivit i frågan innan ärendet kom upp till beslut i ministerrådet den 26 november 1997 anförs i promemo­ rian att den svenska ståndpunkten vid rådsarbetsgruppens tre sammanträden under hösten 1997 har varit att ordförandeskapets förslag hösten 1997 låg mer i linje med de synpunkter som Sverige haft beträffande samarbetet inom unionen på turismområdet. På sammanträdena framfördes dessutom syn­ punkten att det inom vissa områden är värdefullt att gemenskapen genomför aktiviteter medan det inom andra områden är naturligt att insatser och akti­ viteter för turism helt baseras på nationella program och förhållanden. Som framgått ovan innehöll det ursprungliga förslaget fyra punkter, medan det förslag som Luxemburg lade fram endast innefattade de två förstnämnda. Av promemorian framgår att Sverige bestämt har motsatt sig förslaget att EU bör bedriva bl.a. marknadsföring i USA och Asien för att öka antalet turister från tredje land. Skälet till ståndpunkten är att det skulle innebära en kostsam aktivitet som framför allt skulle gynna de större turistländerna. Vidare fram­ går av promemorian att Sverige har prioriterat ner det tredje förslaget att öka den europeiska turismens kvalitet. Motiveringen är att kvalitetsarbete i första hand bör vara en fråga för företagen inom näringen. Vad avser Sveriges ståndpunkter till de två förslag som återstod i Luxem­ burgs kompromissförslag anförs i promemorian att beträffande det första förslaget, att förbättra kunskaperna inom turismområdet, har Sverige ansett att det är viktigt med ett samarbete inom gemenskapen när det gäller att förbättra kunskapen om turismnäringen, framför allt genom statistik och forskning. Beträffande den andra punkten, att förbättra de rättsliga och eko­ nomiska villkoren för turismen, anförs att innebörden av förslaget är att turismnäringens intressen skall beaktas i övriga tillämpliga gemenskapspro­ gram och skall bevakas i övrig tillämplig gemenskapspolitik samt att samar­ betet mellan medlemsstaterna, turismnäringens företrädare och andra berörda parter bör förstärkas. Det har, anförs vidare, Sverige ansett vara en rimlig ambitionsnivå som det är principiellt svårt att motsätta sig. Sverige meddelade således i rådsarbetsgruppen och COREPER att vi inte motsatte oss ett program som innehöll de av ordförandeskapet föreslagna två punkterna. Beträffande vilka instruktioner statsrådet har gett till Sveriges represen­ tanter i turismrådet den 26 november 1997 hänvisas i svarspromemorian till en ministerrådspromemoria daterad den 17 november 1997. Denna prome­ moria innehåller en redovisning av de ståndpunkter som Sverige haft inför mötet i turismrådet och som återgivits ovan.

I svarspromemorian anförs vidare att efter mötet i EU-nämnden den 21 november informerades representationen i Bryssel om att majoriteten i nämnden inte ville ha ett gemensamt turismprogram, därför att man ansåg det vara en nationell angelägenhet. Representationen meddelades också att Sverige skulle markera sin skeptiska inställning till åtgärder på gemenskap­ snivå men att utrymme förelåg för en bedömning vid rådsmötet av hur det konkreta agerandet skulle ske mot bakgrund av att Tyskland aviserat att landet inte tänkte acceptera förslaget. Vidare informerades representationen om att statsrådet Pagrotsky redovisat i EU-nämnden att han ansåg att det fanns större och viktigare saker som Sverige behövde slåss för och att det kanske var onödigt att göra sig impopulär bland vissa medlemsstater med denna fråga. På frågan om skriftliga instruktioner har angivits hänvisas i promemorian till talepunkten beträffande Philoxenia (dvs. det skriftligt förberedda inlägget från Sveriges representant vid rådsmötet). Denna ändrades så att det fram­ gick att Sverige anser det naturligt att insatser och aktiviteter avseende turism baseras på nationella program och förhållanden och att Sverige anser att turismpolitiken i första hand är en angelägenhet för medlemsstaterna. Slutligen lämnas en redogörelse för ministerrådsmötet den 26 november 1997. Av promemorian framgår att vid mötet deltog i statsrådet Leif Pagrotskys ställe för Sveriges räkning ministern Lars Olof Lindgren. Härutöver ingick i den svenska delegationen ambassadrådet Tomas Dahlman och in­ dustrirådet Annelie Mannertorn från Brysselrepresentationen. Vad gäller representationens agerande och överväganden vid rådsmötet nämns följande: I enlighet med vad som gäller generellt har representationens agerande vid ministerrådsmötet den 26 november 1997 följt de instruktioner som lämnats. Den svenska positionen i fråga om Philoxenia presenterades följaktligen genom att Lars Olof Lindgren vid rådsmötet återgav innehållet i talepunkten. Detta skedde, enligt råds sekretariatets stenografiska anteckningar, vid en tour de table vid vilken det svenska inlägget gjordes före de brittiska och tyska inläggen. De sistnämnda avvisade i sina inlägg programmet. Härefter kunde ordföranden efter separata överläggningar med Storbritannien och Tyskland konstatera att det inte förelåg någon möjlighet att fatta något en­ hälligt beslut i frågan. Vidare anförs i promemorian att det vid såväl rådsmötet den 26 november som vid andra möten gäller att det svenska agerandet i rådets beslutsprocess bör präglas av bl.a. kontinuitet, trovärdighet och konstruktivitet. Detta får dock inte innebära att Sverige skall avstå från att framföra sin åsikt i olika frågor. Det är däremot önskvärt att man begränsar sig till att framföra starkt avvikande uppfattningar till frågor av betydelse och frågor där den svenska uppfattningen har förutsättningar att i realiteten påverka slutresultatet. Tro­ värdigheten för Sverige i olika frågor torde inte kunna upprätthållas på längre sikt om vi alltid tar strid, oavsett frågans betydelse och oavsett om den svenska uppfattningen i frågan kommer att förändra slutresultatet. Den aktu­ ella talepunkten har formulerats utifrån de ståndpunkter som redovisats i EUnämnden. Å ena sidan markeras två gånger att Sverige anser att turismfrågor främst är en nationell angelägenhet. Å andra sidan noteras att vi kan accepte­ ra det nedskurna programmet enligt ordförandeskapets förslag.

1997/98:KU25

Utskottets bedömning

1997/98:KU25

Samråden under EU-nämndens sammanträden avslutas med att ordföranden gör sammanfattningar i syfte att klargöra opinionsläget i nämnden. Vanligt­ vis konstateras att statsråden inte har en majoritet av ledamöterna mot sin uppläggning. Det är möjligt för nämnden att ytterligare klargöra opinionslä­ get genom att anta ett skriftligt uttalande. Ordförandens sammanfattning eller EU-nämndens uttalanden är inte ett mandat i strikt mening eftersom det är regeringen som företräder Sverige vid rådets sammanträden. Internationella relationer är regeringens prerogativ. Regeringen är således ansvarig för hur landet företräds i rådet även om sam­ råd med EU-nämnden har ägt rum inför rådssammanträdet. Konstitutionsut­ skottet har i betänkandet 1994/95:KU22 s. 15 markerat detta genom att på­ peka att riksdagen har möjlighet att i efterhand granska regeringens agerande i rådet genom att använda de kontrollinstrument som anges i 12 kap. rege­ ringsformen. Trots att samrådet inte är konstitutionellt bindande är det ändå möjligt att betrakta resultatet av samrådet som ett slags mandat. Konstitutionsutskottet har tidigare konstaterat att man kan utgå från att regeringen inte kommer att företräda en ståndpunkt som står i strid med vad nämnden har gett uttryck för i samrådet. Av utskottets uttalanden följer att regeringen har ett ansvar att följa EU-nämndens mandat. Mandaten kan, teoretiskt sett, innehålla olika komponenter. Det är för det första naturligt att mandaten rör ställningstagandet i sakfrågan. Bör Sverige stödja aktuellt förslag eller ej? För det andra kan det i mandaten också for­ muleras hur stort kompromissutrymme regeringen har. Regeringen har som regel ett handlingsutrymme för att kunna göra kompromisser under rådets behandling av en fråga. Nämnden kan i sitt mandat ange inom vilka gränser ett sådant kompromissutrymme finns. För det tredje kan mandaten också innehålla nämndens uppfattning om vilka andra länder som Sverige kan eller bör bilda allianser med. Vidare kan karaktären på mandaten variera. För det första kan de vara mer eller mindre uttryckligt uttalade. Vissa delar av ett mandat kan bygga på underförstådda förutsättningar. För det andra kan mandaten vara mer eller mindre flexibla. En viss flexibilitet är en förutsättning för att Sverige skall kunna hävda sina intressen under rådets förhandlingar. Att medlemsländer­ nas representanter inte är klavbundna av sina parlament är också en förut­ sättning för att beslutsfattandet i rådet skall kunna vara effektivt. Utskottet har senast i sitt yttrande 1997/98:KU9y vidhållit sin tidigare inställning att det inte är lämpligt att riksdagen binder regeringen med fastställda förhand­ lingsdirektiv i EU-förhandlingarna. I det aktuella granskningsärendet sammanfattade nämndens ordförande i ett första skede att det fanns en majoritet mot statsrådet. Efter ytterligare några inlägg avslutas samrådet genom att ordföranden sammanfattar med att stats­ rådet har ett visst handlingsutrymme inom vilket han bör använda ”sunt förnuft” eftersom det finns ”ett svängrum”. Det fanns med andra ord en från nämnden uttalad flexibilitet i mandatet. 39

De inlägg som statsrådet Pagrotsky och Lars Tobisson gjorde efter att ord­ föranden första gången sammanfattat samrådet innebar att det borde finnas viss flexibilitet med hänsyn till möjliga alliansbildningar. Flexibiliteten i mandatet bör således tolkas på så sätt att Sverige inte ensamt skulle säga nej till det aktuella förslaget och därmed hindra förslaget. Vari flexibiliteten består uttalades emellertid inte helt explicit, utan det finns också möjlighet att tolka mandatet på så sätt att Sverige bör undvika att skifta ståndpunkt i ett sent skede i beslutsprocessen, särskilt som frågan inte bedömdes ha någon särskilt stor vikt. Både inlägget från statsrådet och inläg­ get från Tobisson hade denna innebörd. En återkommande synpunkt i inläg­ gen under samrådet var dessutom att Sverige borde hävda att turism inte borde vara en angelägenhet för EU. Att döma av svarspromemorian från Statsrådsberedningen tolkades mandatet som att dessa olika aspekter av samrådet också var införstådda i nämndens mandat. Således ändrades talepunkten för att tydligare markera Sveriges åsikt i denna del samtidigt som Sverige inte ändrade sin tidigare intagna ståndpunkt att säga ja till förslaget, i medvetande om att Tyskland med största sannolikhet skulle komma att rösta nej. En förutsättning för att samrådet skall fungera som avsett är att de personer som representerar Sverige i rådet har fått fullständig och korrekt information om vad som förevarit vid EU-nämndens sammanträde. Detta är särskilt vik­ tigt när samrådet föranleder en ändring av förhandlingsuppläggningen. Ut­ skottet utgår från att regeringen tillämpar sådana rutiner i Regeringskansliet att detta kan tillförsäkras och att regeringen vidtar åtgärder i den utsträckning som rutinerna behöver förbättras.

1997/98 :KU25

Konstitutionsutskottet vill erinra om vad utskottet tidigare uttalat om att man kan utgå från att regeringen inte kommer att företräda en ståndpunkt som står i strid med vad nämnden har gett uttryck för i samrådet. Samtidigt kan situa­ tioner uppstå, t.ex. på grund av ändrade omständigheter, som innebär att regeringen kan bedöma att Sveriges intressen bäst företräds genom att den svenska ståndpunkten avviker från nämndens mandat. Regeringen måste ha ett visst handlingsutrymme vid rådssammanträdena. Enligt konstitutionsut­ skottets bedömning måste det emellertid föreligga mycket goda skäl för regeringen att göra en sådan avvikelse. Några sådana skäl har dock inte fö­ relegat i det aktuella fallet. Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.

2.2 Regeringens beslut om sekretess beträffande en studie om Sveriges genomförande av vissa direktiv på miljöområdet Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A 2.3, har till konstitutionsutskottets granskning anmälts regeringens beslut om sekretess beträffande en studie om genomförande av vissa direktiv på miljöområdet. Enligt anmälan bör kon­ stitutionsutskottet granska regeringens handläggning när det gäller hemligstämpling av rapporten. Utskottet bör granska hur regeringen tillämpat reg­ lerna om sekretess och allmänna handlingars offentlighet. Frågan är enligt

anmälaren bl.a. om rapporten kan anses skada svenska mellanfolkliga för­ bindelser om den offentliggörs. Anmälaren framhåller att det måste anses värdefullt med en enhetlig bedömning i denna typ av ärenden. Regeringens beslut ger enligt anmälaren intrycket av att man vill förhindra granskning och en öppen debatt om miljöpolitiken. Till grund för granskningen har bl.a. legat en promemoria upprättad inom Miljödepartementet, bilaga A 2.4. Utfrågning har vidare hållits med miljö­ minister Anna Lindh, bilaga B 1.

Bakgrund Gällande regler

Sedan den 1 januari 1995 gäller enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) sekretess för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet eller medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. Utgångspunkten är sedan den 1 januari 1995 att sekretess inte gäller för uppgifter som rör Sveriges förbindelser med andra stater eller mellanfolkliga organisationer. Tidigare rådde för sådana uppgifter en presumtion för sekre­ tess. Ändringen var enligt proposition 1994/95:112 motiverad i första hand av en strävan att även inom ramen för ett svenskt deltagande i EU-samarbetet säkerställa rätten till insyn i allmänna angelägenheter. I propositionen uttala­ de regeringen att den avsåg att vid ett svenskt medlemskap i EU noga följa utvecklingen på området och att den är beredd att överväga ytterligare åtgär­ der för öppenhet. Tidigare granskning i konstitutionsutskottet

Under riksmötet 1995/96 företog utskottet en granskning av regeringens tillämpning av reglerna om allmänna handlingar i ärenden som rör Sveriges förhållande till EU. Granskningen hade sin grund i en anmälan i vilken det framhölls att det bl.a. från joumalisthåll hade framförts kritik mot att det sedan Sverige blivit medlem i EU hade blivit svårare att från Regeringskans­ liet få ut inkomna handlingar som t.ex. berörde Sveriges förhållande till EU på olika områden. I sin bedömning konstaterade utskottet att det hade gått för kort tid för att en mer ingående utvärdering av Regeringskansliets hantering av EU-handlingar skulle kunna göras. Frågan borde enligt utskottets mening bli föremål för granskning sedan en längre tid hade förflutit.

Regeringens beslut den 19 december 1997 I ett beslut den 19 december 1997 avslog regeringen en begäran om att få ta del av en studie om Sveriges genomförande av vissa direktiv på miljöområ­ det som erhållits av Europeiska kommissionen. Som skäl för sitt beslut an­ förde regeringen att handlingarna innehåller uppgifter som angår Sveriges

1997/98:KU25

förbindelser med en mellanfolklig organisation. Det kunde enligt regeringen antas att det skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjdes. Sekretess gällde därför för uppgif­ terna enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen. Utskottet har från Regeringskansliet inhämtat att regeringens beslut avser en studie upprättad av advokatbyrån Lagerlöf & Leman på uppdrag av Europe­ iska kommissionen. Regeringen hävde hemligstämplingen den 9 februari 1998. Promemoria från Miljödepartementet

I en promemoria upprättad inom Miljödepartementet den 6 mars 1998 anförs att den rapport som avses i granskningsärendet beställts av kommissionen för att ge underlag för kommissionens granskning av Sveriges genomförande av ett antal rättsakter på miljöområdet. Motsvarande rapporter har tagits fram för de andra nya medlemsstaterna. Det var känt på departementet att kom­ missionen hade beställt en sådan underlagsrapport. Miljödepartementet fick efter kontakter med kommissionen del av ett utkast till konsultrapporten i december 1997. En begäran att få del av utkastet till konsultrapporten kom till Miljödepar­ tementet den 17 december 1997. Berörda tjänstemän på departementet gjorde preliminärt bedömningen att uppgifterna i rapporten omfattades av sekretess med hänsyn till förbindelserna med kommissionen. Som ett led i sekretess­ bedömningen togs en kontakt med den ansvariga tjänstemannen på kommis­ sionen. Denne tjänsteman förklarade att kommissionen motsatte sig att handlingen lämnades ut, eftersom den bara var ett utkast och ett bakgrunds­ material för kommissionens ställningstaganden. Den konsult som fått i upp­ drag att skriva rapporten hade åtagit sig att inte offentliggöra den. Skälen för regeringens ställningstagande i beslutet den 19 december 1997 att inte lämna ut dokumentet var den negativa inverkan på de svenska för­ bindelserna med kommissionen som kunde ha blivit följden av ett utlämnan­ de, med hänsyn till handlingens karaktär av internt underlagsmaterial för kommissionen och till den inställning som kommissionstjänstemannen hade gett uttryck för. I promemorian anförs avslutningsvis att kommissionen i början av februari 1998 lämnade nya uppgifter om bl.a. vilken sekretessklassificering slutver­ sionen till rapporten skulle få inom EU. Med hänsyn till att kommissionen vid den tidpunkten fått del av slutversionen av rapporten och med beaktande av de nya uppgifter som erhållits fanns det inte längre skäl att hålla rapport­ utkastet sekretessbelagt, utan dokumentet kunde lämnas ut till alla som öns­ kade ta del av det. Utfrågning med miljöminister Anna Lindh

Utskottet har den 17 mars 1998 hållit utfrågning med miljöminister Anna Lindh. Vid utfrågningen biträddes hon av departementsråden Stefan Rubenson och Per Bergman.

1997/98 :KU25

Anna Lindh uppgav att den ifrågavarande rapporten var ett underlagsmate­ rial för kommissionen och alltså inte uttryck för något ställningstagande. Det var ett internt arbetsmaterial som kommissionen använde. Departementet fick under hand del av ett utkast till rapporten. När detta skedde, påpekade kommissionen att det rörde sig om ett utkast till en rapport, att den inte skulle offentliggöras och att den inte ens skulle lämnas till Sverige i sin slutliga form. Kommissionen ville inte att detta utkast skulle lämnas ut. Detta var skälet till att regeringen i december 1997 beslutade att inte lämna ut utkastet till en journalist. Reglerna om utrikessekretess gäller ju där det kan antas att Sveriges internationella relationer skadas, om en uppgift lämnas ut. Kommis­ sionen klargjorde mycket tydligt att detta var ett sådant fall. Anna Lindh uppgav vidare att man från Miljödepartementets sida är mycket mån om öppenhet och att man klargjorde att så snart frågan kunde anses färdigbehandlad av kommissionen skulle konsultrapporten offentliggö­ ras. Från departementets sida klargjorde man att det var en tidsfråga och att man först ville låta kommissionen själv behandla konsultrapporten. När det gäller det administrativa förfarandet kring en sekretessprövning uppgav departementsrådet Stefan Rubenson att Sverige i det praktiska arbetet har två miljöråd i Bryssel som tjänstgör på svenska representationen i Brys­ sel. Dessa miljöråd har daglig kontakt med de olika generaldirektoraten, särskilt med GD XI, som var det direktorat som hade beställt den aktuella rapporten. Från departementets sida har man åtminstone varje vecka kontakt med tjänstemän från kommissionen. Man kände i departementet till att rap­ porten fanns. Enligt hans minnesbild var det ett utkast som en tjänsteman på den svenska representationen hade fått tillgång till som kom departementet till del, med kommissionens goda minne att departementet under hand kunde få ta del av rapporten. Rapporten diariefördes och hemligstämplades i de­ partementet. Därefter kom en förfrågan från en journalist om att få ut rap­ porten. Beträffande sekretessprövningen uppgav departementsrådet Per Bergman att man från departementets sida visste att kommissionen ville hålla rappor­ ten konfidentiell, men departementet ville ändå ha en kontakt med kommis­ sionen för att reda ut frågan. Tjänstemannen på kommissionen, som har ansvaret för genomförandefrågor i förhållande till Sverige, gav den uppgift som senare skrevs på originalhandlingen, där man starkt underströk att man inte ville att handlingen skulle lämnas ut. Därefter kunde regeringen göra sin bedömning. Miljöminister Anna Lindh påpekade vidare att det finns en del material som är tillgängligt för alla medlemsländer. Det finns också en del material som Sverige inte ens har rätt att få ut. Internt arbetsmaterial inom EU tillhör sådant som man kan arbeta med utan att låta Sverige få se den typ av utkast som det här handlar om. Att då följa sekretessreglerna åtminstone initialt är viktigt för att Sverige även i fortsättningen skall få ta del av utkast till un­ derlag som är av intresse och vikt i Sverige. Vidare uppgav Anna Lindh att det är viktigt att klargöra att EU inte ens hade kommit så långt som att tänka sig att detta dokumtent skulle lämnas ut. Hon hade själv frågat kommissionen om detta och fått som svar ett bestämt tillsägande att den här typen av internt arbetsmaterial inte fick lämnas vidare

1997/98:KU25

och att Sverige, om vi lämnar ut interna arbetsmaterial som vi bara får se under hand, riskerar att inte få se sådant material i fortsättningen. Enligt miljöministern är det viktigt att i arbetet för öppenhet i EU arbeta offensivt för detta, men utan att överträda det som kan tyckas vara självklara regler för EU - att man ibland inte vill lämna ut internt arbetsmaterial. Anna Lindh uppgav vidare att när det gällde t.ex. den aktuella rapporten kunde den innehålla sådant som kommissionen inte på något sätt stod bak­ om. Det var därför från kommissionens sida en utgångspunkt att när depar­ tementet fick ta del av materialet, fick detta inte spridas eller ges offentlighet. Det skulle skada kommissionen, som indirekt skulle bli ansvarig för ett mate­ rial som den ännu inte hade behandlat. Det kunde enligt henne leda till att kommissionen skulle tycka att det är besvärligt att lämna väldigt känsligt material till Sverige. I stället skulle man få vänta tills materialet är färdigbehandlat, vilket skulle försämra Sveriges förhandlingsposition. Därutöver uppgav Anna Lindh att det som departementet normalt får sig tillsänt och som gäller Sveriges relationer och åtaganden gentemot EU utgörs av de kommenterade dagordningarna till paketmötena, som hålls regelbundet i syfte att diskutera frågor av minsta vikt med kommissionen angående Sve­ riges genomförande av EG:s rättsakter. Dessa handlingar är hemliga i kom­ missionen, men Sverige offentliggör dem. Där går det att följa vad EU har för synpunkter på Sveriges uppfyllande av olika direktiv.

1997/98 :KU25

Utskottets bedömning

Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.

2.3 Utebliven redovisning från regeringen av studien om Sveriges genomförande av vissa direktiv på miljöområdet Bakgrund

Detta avsnitt gäller information till riksdagens jordbruksutskott om den stu­ die rörande genomförandet av vissa direktiv på miljöområdet som berörts i avsnitt 2.2.

Den 15 januari 1998 översände kanslichefen i riksdagens jordbruksutskott till departementsrådet i Miljödepartementet Stefan Rubenson ett e-postmeddelande som bl.a. innehöll följande. Enligt uppdrag från JoU framför jag härmed önskemål om en utfrågning inför JoU vid sammanträdet tisdag den 20 januari kl. 10.00-10.30. Utskottet önskar information om den EU-rapport angående svensk miljöpolitik som enligt uppgift i medierna belagts med utrikes sekretess. Sammanträdet är slutet.

I jordbruksutskottets protokoll från den 20 januari 1998 redovisades följande: 1 Utfrågning med Miljödepartementet Statssekreteraren Måns Lönnroth och departementsrådet Per Bergman in­ formerar utskottet om en konsultrapport, som utförts på uppdrag av EU-

kommissionen och som avser Sveriges genomförande av EU:s miljörättsliga regelverk. Rapporten granskas för närvarande av kommissionen, som plane­ rar att i februari 1998 anordna ett möte med Miljödepartementet för diskus­ sion av rapporten. Regeringen har beslutat att i detta skede sekretessbelägga rapporten med stöd av 2 kap. 1 § sekretesslagen. Ordföranden erinrar om att regeringen enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen är skyldig att informera utskottet i fråga om arbetet inom EU. Måns Lönnroth meddelar att regeringen i detta skede inte önskar informera utskottet om innehållet i rapporten. När kommissionen slutfört sin gransk­ ning av rapporten är regeringen givetvis beredd att återkomma till utskottet med information.

Granskningsärendet

Den 21 januari 1998 anmäldes regeringens (miljöministerns) agerande för granskning med hänvisning till bestämmelserna i 4 kap. 10, 12 och 15 §§ riksdagsordningen, bilaga A 2.5. I anmälan framhålls att frågan om öppenhet i EU-arbetet är viktig. Regeringens agerande i det aktuella ärendet innebär att riksdagens insyn i pågående EU-verksamhet kraftigt begränsas. Den 10 februari 1998 överlämnade regeringen rapporten till jordbruksut­ skottet.

Som svar på tre frågor som konstitutionsutskottet ställt med anledning av granskningsanmälan upprättades den 6 mars 1998 inom Miljödepartementet en promemoria, bilaga A 2.4. Den 17 mars 1998 höll konstitutionsutskottet en offentlig utfrågning med miljöministern Anna Lindh, bilaga B 1. Gällande regler Enligt 4 kap. 10 § första stycket riksdagsordningen skall statlig myndighet lämna upplysningar och avge yttrande, då utskott begär det, om ej annat följer av 12 § andra stycket (offentlig utfrågning). Sådan skyldighet åligger dock regeringen endast i fråga om arbetet inom Europeiska unionen på ut­ skottets ämnesområde. Den sistnämnda meningen infördes i samband med Sveriges inträde i EU. Konstitutionsutskottet tillstyrkte då ett motionsyrkande om att det skulle införas en skyldighet för regeringen att informera riksdagsutskott om frågor med anknytning till Europeiska unionen på utskottets ämnesområde (bet. 1994/95:KU22). Konstitutionsutskottet hänvisade till utskottens viktiga roll och vikten av att de själva tar ansvar för att hålla sig informerade om vad som händer på deras område inom ramen för samarbetet i EU. Utskottet ansåg att en be­ stämmelse om möjlighet för utskotten att påkalla information från regeringen borde införas. Det sagda innebär enligt utskottet inte någon reglering av i vilken form informationen lämnas. Den kan lämnas skriftligen eller muntli­ gen, av statsråd eller någon tjänsteman som har god insyn i den fråga som utskottets begäran gäller.

1997/98:KU25

När det gäller inhämtande av upplysningar från regeringen i fråga om ar­ betet inom EU gäller enligt 4 kap. 10 § andra stycket riksdagsordningen ett minoritetsskydd för minst fem av ledamöterna i ett utskott, i likhet med vad som gäller vid inhämtande av upplysningar från andra statliga myndigheter. I sammanhanget kan vidare nämnas att enligt 4 kap. 15 § riksdagsordning­ en kan tystnadsplikt beslutas i utskotten för ledamöter, suppleanter och tjänstemän. Tystnadsplikten inträder efter beslut av regeringen eller utskotten men kan endast avse vad som bör hållas hemligt med hänsyn till rikets sä­ kerhet eller av annat synnerligen viktigt skäl, som betingas av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organisation.

1997/98 :KU25

Regeringens ståndpunkt

Enligt promemorian från Miljödepartementet redovisades vid sammanträdet med jordbruksutskottet den 20 januari 1998 bakgrunden till rapporten och vad den omfattade. Vidare redovisades att rapporten i sin slutliga version skulle användas av kommissionen som underlag för fortsatt granskning av Sveriges genomförande av EU:s miljöregler och att kommissionen väntades använda delar av rapporten som underlag för ett s.k. paketmöte om genomfö­ randet av miljöreglema som skulle hållas i mitten av februari i Stockholm. Konsultrapporten, som omfattar ca 500 sidor, innehåller en genomgång, artikel för artikel, av ett femtiotal rättsakter med en redovisning av motsva­ righeten i svensk lagstiftning. Rapporten gav inte uttryck för kommissionens uppfattning. Med hänsyn till rapportens karaktär av underlagsmaterial hade regeringen inte genomfört någon detaljerad analys av dess innehåll och kunde således inte lämna någon information om huruvida rapporten innehöll något som kunde ha konsekvenser för svensk lagstiftning. Den bedömningen gjordes att det den 20 januari kunde vara av intresse att lämna en mer övergripande information om rapporten och sedan återkomma med en mer utförlig redovisning när kompletterande material förelåg om kommissionens ställningstagande. Det ansågs enligt promemorian inte lämp­ ligt att i samband med denna föredragning till jordbruksutskottet överlämna ett preliminärt underlagsmaterial avsett endast för kommissionens egen be­ dömning; ett material som vid den aktuella tidpunkten omfattades av utrikes­ sekretess. Således lämnades en kortare muntlig lägesredovisning den 20 januari. Den 12 februari lämnades ytterligare information till jordbruksut­ skottet. Som underlag lämnades bl.a. en kopia av utkastet till rapporten. Miljöminister Anna Lindh har vid konstitutionsutskottets utfrågning fram­ hållit att en formell begäran att erhålla själva rapporten aldrig gjordes. Hade så skett hade naturligtvis dokumentet överlämnats. Inom departementet uppfattades jordbruksutskottets begäran som en begäran om information, på samma sätt som departementet brukar informera jordbruksutskottet kring aktuella frågor. Statssekreteraren besökte jordbruksutskottet den 20 januari 1998 och informerade om att konsultrapporten fanns, om att kommissionens bedömning av rapporten ännu inte var känd och om att man skulle återkom­ ma till utskottet med mer information när den fanns. Det fanns vid utskotts­ sammanträdet den 20 januari inte så mycket att redovisa av innehållet i

rapporten. Det var ett oerhört komplicerat material och ganska meningslöst så länge man inte visste vad kommissionen fäste vikt vid. När statssekretera­ ren hänvisade till att regeringen inte i det aktuella skedet önskade informera utskottet om innehållet i rapporten handlade det om en innehållsmässig muntlig information. Regeringen hade i och för sig en önskan att informera utskottet men på grund av uppgifternas beskaffenhet var detta inte me­ ningsfullt. Miljöministern framhöll att formellt riktiga önskemål från ett utskott om information inom EU-området i framtiden kommer att tillgodoses i enlighet med lagstiftningen.

1997/98:KU25

Utskottets bedömning

Utskottet vill understryka att reglerna i 4 kap. 10 § riksdagsordningen inne­ bär en skyldighet för regeringen att lämna information i EU-frågor inom respektive utskotts ämnesområde, om utskottet begär det. För ett beslut att inhämta sådan information från regeringen behövs bara att fem ledamöter begär det. Någon möjlighet för regeringen att vägra lämna den begärda in­ formationen av sekretess- eller lämplighets skäl finns inte. Behovet av sek­ retess i särskilt känsliga fall kan tillgodoses hos utskotten bl.a. genom regler­ na i riksdagsordningen om tystnadsplikt för ledamöter. Det finns inte några särskilda formella krav på hur en framställning om in­ formation skall vara utformad. Beslutet att inhämta information framgår av utskottets protokoll. Om det från regeringens sida inte anses tillräckligt att beslutet förmedlas muntligen eller via e-post genom utskottets kansli, kan självfallet ett protokollsutdrag överlämnas till Regeringskansliet. För det fall en begäran om viss information inte innehåller begränsningar får detta enligt konstitutionsutskottets mening uppfattas så att regeringens företrädare skall lämna all tillgänglig information som begärs under en ut­ frågning så länge det håller sig inom ramen för utskottets framställning. Utskottet kan i det nu aktuella fallet konstatera att regeringen genom ansva­ rigt statsråd brustit i detta avseende. Utskottet vill emellertid ta fasta på att miljöminister Anna Lindh under ut­ skottets utfrågning förklarat att formellt riktiga önskemål från ett utskott om information inom EU-området i framtiden kommer att tillgodoses i enlighet med lagstiftningen. Konstitutionsutskottet förutsätter därvid att det aktuella utskottet ges möjlighet att komplettera eller precisera framställningen innan informationen ges om detta behövs för att informationen inte skall vara brist­ fällig. Granskningen i denna del föranleder inte något uttalande i övrigt från ut­ skottets sida.

2.4 Miljöminister Anna Lindhs agerande i EU i en fråga om växthusgaser

1997/98 :KU25

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 2.6, har till utskottets granskning anmälts miljöminister Anna Lindhs agerande som representant i EU i frågan om växthusgaser. Miljöministern har enligt anmälaren i ett möte med EU:s mil­ jöministrar drivit igenom möjligheten för Sverige att öka utsläppen av växt­ husgaser inom ramen för en gemensam EU-strategi. Enligt anmälaren är den linje som miljöministern drivit när hon representerat Sverige i EU inte fören­ lig med det klimatpolitiska beslut som riksdagen tog 1993. Anmälaren vill att KU prövar om miljöministerns handlande är riktigt. Bakgrund

I februari 1993 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag om åtgärder mot klimatpåverkan m.m. (prop. 1992/93:179). I propo­ sitionen föreslogs riksdagen godkänna den ramkonvention om klimatföränd­ ringar som undertecknades under Förenta nationernas konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. I propositionen gavs även förslag till en nationell strategi som innebar att koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen skulle stabiliseras till 1990 års nivå år 2000. Jordbruksut­ skottet anslöt sig i sitt betänkande till regeringens bedömning vad gällde mål och utformning av en nationell strategi. Utskottet menade att strategin inne­ bar såväl en precisering som en skärpning för Sveriges del av de åtaganden som konventionen innebär. Undertecknandet av FN:s ramkonvention om klimatförändringar och en svensk nationell strategi att till år 2000 stabilisera koldioxidutsläppen till 1990 års nivå godkändes av riksdagen den 28 maj 1993 (prop. 1992/93:197, 1992/93 :JoU 19, skr. 361). Diskussioner om gemensamma åtgärder för att reducera koldioxidutsläpp­ en har förts även inom EU. Inför FN-mötet om klimatfrågor i Kyoto i de­ cember 1997 intensifierades dessa diskussioner. Strävan var att komma fram till ett gemensamt förhandlingsbud från EU:s sida om bindande utsläppsreduktioner för alla industriländer att presentera på FN-mötet i Kyoto. Samti­ digt fördes diskussioner om hur bördefördelningen av ett gemensamt mål mellan EU:s medlemsstater skulle se ut. Vid EU:s ministerrådsmöte den 3 mars 1997 nåddes en överenskommelse om att EU skulle föreslå att de länder som skulle komma att omfattas av protokollet, för sig eller tillsammans med andra länder, till år 2010 skulle ha minskat utsläppen av växthusgaser med 15 %. Man enades också om att ett interimsmål för år 2005 skulle fastställas vid ett senare tillfälle. Överens­ kommelsen innebar att EU gemensamt skulle uppnå en utsläppsreduktion om 15 %. För att göra en uppskattning om vad det skulle betyda i utsläppsminskning för varje enskilt medlemsland hade ordförandeskapet utarbetat en modell enligt vilken olika hänsynstaganden gjordes till ländernas skilda förutsättningar att minska utsläppen, redan vidtagna utsläppsminskningar m.m. Ländernas nationella målsättningar vägdes även in i beräkningarna. Vid ministerrådsmötet enades man om vilka ”indikativa utsläppsindex” som

skulle vägleda fördelningen mellan EU-länderna av EU:s gemensamma minskning. (Med ”indikativ” menas i detta sammanhang en indikation på vad det gemensamma förhandlingsmålet skulle betyda för varje enskilt medlems­ land.) Vissa medlemsländer ålades att genomföra utsläppsminskningar, som mest med 30 %, medan ett utrymme skapades för vissa andra länder att öka sina utsläpp, som mest med 40 %. För svensk del innebar beräkningarna av bördefördelningen att utsläppen skulle kunna öka med 5 %.

1997/98:KU25

Frågeställning

Utskottets granskningsfråga gäller huruvida miljöministern agerat i strid med riksdagsbeslutet 1993 som innebar en utsläppsminskning, då hon på ministerrådsmötet den 2-3 mars 1997 gått med på ett gemensamt förhandlingsbud för EU som innebär att Sverige får ett utrymme att öka sina utsläpp med 5 %. Statsrådsberedningens promemoria Från Statsrådsberedningen har en inom Miljödepartementet upprättad pro­ memoria översänts med kommentarer och bakgrundsbeskrivning till det aktuella granskningsärendet, bilaga A 2.7.

Miljöministerns agerande I promemorian från Miljödepartementet formuleras tre skäl till att miljömi­ nistern har agerat riktigt i frågan om arbetet med att få till stånd en gemen­ sam EU-strategi för reduktion av utsläppen av växthusgaser. För det första har EU:s miljöministrar inte kommit överens om något som påverkar det klimatpolitiska beslutet från 1993. Vid rådsmötet 2-3 mars 1997 enades EU:s miljöministrar om ett förhandlingsbud att presentera i de pågående internationella klimatförhandlingama. För det andra har Sverige inte som det sägs i anmälan ”drivit igenom möj­ ligheten för Sverige att öka utsläppen av växthusgaser”. Vid miljörådsmötet har Sverige accepterat ett förhandlingsbud enligt en indikativ fördelning av EU:s eget förhandlingsbud inom EU-kretsen. Denna s.k. bördefördelning innebär att Sverige har en möjlighet att öka utsläppen av koldioxid, lustgas och metan med 5 % inom ramen för EU:s gemensamma förslag till åtagande om 15 % utsläppsreduktion till år 2010. För det tredje påverkas riksdagens beslut inte av den indikativa bördeför­ delningen. Bördefördelningen är kopplad till förhandlingsbudet och kommer att ses över när utfallet i de globala klimatförhandlingama är klart.

Bördefördelningen I Miljödepartementets promemoria görs även en beskrivning av hur börde­ fördelningen arbetades fram inom EU. Förslaget till indikativ fördelning av EU:s förhandlingsbud har sin grund i det arbete som har pågått en längre tid inom EU:s rådsarbetsgrupp för klimatfrågor. Arbetet med att utarbeta posi­ tioner inför klimatkonventionens förhandlingsmöte påbörjades på allvar

under det italienska ordförandeskapet våren 1996. Det arbetet gick ut på att föreslå ett mål för gemenskapen som helhet samt att ge ett underlag för en kommande bördefördelning. Medlemsländerna anmodades att lämna under­ lag avseende prognoser av utsläpp och vidtagna eller planerade åtgärder. Ordförandeskapet insåg snart att ländernas rapporter var svåra att jämföra med varandra, varför en kompletterande jämförelse gjordes med EGkommissionens prognoser över utsläppsutvecklingen. I EG-kommissionens prognos bedömdes den svenska kärnkraften vara helt avvecklad till år 2010 i enlighet med Sveriges riksdagsbeslut. Det irländska ordförandeskapet fortsatte arbetet med att nå fram till en bördefördelning genom att ånyo be medlemsstaterna om prognoser och ef­ fekter av gemensamma åtgärder. Denna gång gjorde ordförandeskapet an­ strängningar för att materialet från medlemsländerna skulle bli jämförbart. Sverige översände i oktober 1996 den prognos som återfinns i Energikom­ missionens s.k. basscenario. Det svenska underlaget kompletterades i no­ vember med material som visade på effekten av åtgärder som behövde vidtas gemensamt inom EU för att åstadkomma reduktioner på nationell nivå. Ir­ ländarna avslutade arbetet med att sammanställa prognoserna i en slutrap­ port. Någon enighet kring ett förslag till förhandlingsbud vid rådsmötet i december 1996 uppnåddes dock inte. När Nederländerna tog över ordförandeskapet försökte de finna ett sätt att enas kring ett förhandlingsmål genom att presentera en modell för hur bördefördelningen kunde räknas fram, den s.k. triptychmodellen. Modellen tog hänsyn till de olika medlemsländernas utsläpp genom att skilja på utsläppen från elproduktion, energiintensiv industri samt utsläpp från övriga sektorer. Med hänvisning till de beräkningar som för Sveriges del kunde göras utifrån modellen föreslogs att Sveriges utsläpp skulle få öka med 22 % till år 2010 om all kärnkraft var avvecklad vid den tidpunkten. Under en workshop i Nederländerna den 16-17 januari 1997 diskuterades den s.k. triptychmodellen. Deltagarna enades om att ge ordförandeskapet i uppdrag att på grundval av modellen presentera ett förslag till förhandlings­ bud samt bördefördelningen av detta bud. I sitt arbete med att ta fram en bördefördelning studerade Nederländerna även den rapport som samman­ ställdes under det irländska ordförandeskapet. De prognoser som där angavs sågs som möjliga utsläppsreduktioner för de olika medlemsstaterna. Sverige har dock aldrig under denna process lämnat något förslag till förhandlings­ bud till ordförandeskapet utan endast angett prognoser för den svenska ut­ släppsutvecklingen.

Rådsmötet och Sveriges ståndpunkter Frågan om EU:s förhandlingsbud och bördefördelningen mellan medlems­ länderna behandlades vid ministerrådsmötet den 2-3 mars 1997. Inför mötet upprättades en skriftlig s.k. ståndpunktspromemoria där Sveriges övergri­ pande målsättning framgick. Av denna promemoria framgår enligt Miljödepartementet att det är uppen­ bart att man skall se hela rådsslutsatserna som ett paket. Där anges även att det är viktigt att EU kan fatta beslut om ett gemensamt förhandlingsbud

1997/98:KU25

eftersom det handlar om att i ett avgörande läge påverka andra stora aktörer inom klimatförhandlingarna. Den svenska positionen sägs i ståndpunktspromemorian vara att Sverige skall verka för att få justera sitt värde uppåt om andra länder kräver det för egen del. (Någon sådan synpunkt framfördes dock aldrig på ministerrådsmötet.) I ett läge där nio medlemsländer ansåg att de borde få släppa ut mer växthusgaser än vad som hade föreslagits av ord­ förandeskapet var det enligt Miljödepartementet angeläget att i första hand stödja kompromissen och förhindra att andra medlemsstater tog i anspråk det utrymme som erbjudits Sverige. Vidare redovisar Miljödepartementet i sin promemoria vilka slutsatser som fastställdes av ministerrådsmötet den 4 december 1997. Där sägs att den initiala fördelningen skall utvärderas av rådet före och efter protokollsförhandlingama med hänsyn tagen till aktuell händelseutveckling och de prin­ ciper och förhållningssätt som ligger till grund för beräkningarna av den initiala bördefördelningen. I rådsslutsatsema konstateras även att den initiala bördefördelningen enbart innebär en reduktion om 10 % för EU som helhet, vilket innebär att ytterligare ansträngningar kommer att krävas av medlems­ staterna. Arbetet med att utforma gemensamma och koordinerade åtgärder skall därför fortsätta. Slutligen citeras i Miljödepartementets promemoria miljöministern då hon i interpellationsdebatt den 6 mars informerade riksdagen om innebörden av den initiala fördelningen: ”Sverige tillåts öka sina utsläpp med 5 procent. Detta innebär dock inte att Sverige behöver utnyttja detta utrymme. Börde­ fördelningen är heller inte slutlig utan kommer att revideras med ledning av beslut om att ytterligare gemensamma åtgärder skall fattas inom unionen så att man med säkerhet kan uppnå en femtonprocentig reduktion för gemen­ skapen som helhet. Detta kommer att innebära avvikelser för i stort sett alla medlemsländer från de i rådsslutsatsema nu angivna utsläppsförändringama.

1997/98:KU25

Det är riksdagen som fattar beslut om vår klimatpolitik.” Utskottets bedömning

Granskningen har inte givit anledning till någon kritik från konstitutionella utgångspunkter.

2.5 Regeringens användning av medel till Europainformation Bakgrund

Till anslaget E 3 Europainformation, utgiftsområde 5, anslogs för budgetåret 1997 8,8 miljoner kronor. I budgetproposition 1996/97:1 anförde regeringen att Utrikesdepartementet under flera år bedrivit en omfattande informa­ tionsverksamhet om det europeiska integrationsarbetet. En sådan saklig och bred informationsverksamhet om regeringens politik i EU-frågor inklusive regeringskonferensen var enligt propositionen angelägen även i framtiden. Verksamheten avsågs även framöver bestå av publikationer och annat infor­ mationsmaterial samt seminarier m.m. 51

Enligt regleringsbrevet för år 1997 avseende anslaget Europainformation m.m. är en saklig och bred informationsverksamhet om regeringens EUarbete viktig. Verksamheten skall enligt regleringsbrevet bl.a. bestå av do­ kumentation av svensk EU-politik och pågående förändringar inom EUsamarbetet, framtagandet av publikationer och arrangerandet av seminarier och hearings. Anslaget disponeras av Regeringskansliet och får belastas med utgifter för projektanställning. Genom beslut av Regeringskansliet den 2 januari 1997 fastslås att Utrikes­ departementet skall utöva den rätt att disponera anslaget för Europainforma­ tion m.m. som regeringen har tilldelat Regeringskansliet.

1997/98:KU25

Anmälan

I granskningsanmälan, bilaga A 2.8, anförs att informationsmaterialet i bro­ schyren Jag är nyfiken EU, som utgivits av Utrikesdepartementet i september 1997, är osakligt på åtminstone tre punkter, nämligen vad gäller beskrivning­ arna av Amsterdamfördragets innehåll beträffande asylprotokollet, den nor­ diska passunionen och handlingars offentlighet hos EU:s institutioner. An­ mälaren hänvisar till att regeringen i begäran om anslag till medel för Euro­ painformation för budgetåret 1997 anförde att en ”saklig och bred informa­ tionsverksamhet om regeringens politik i EU-frågor inklusive regeringskon­ ferensen” var angelägen. Anmälaren hemställer att konstitutionsutskottet granskar hur regeringen handlagt ärenden som innebär användning av de beviljade medlen till Europainformation inom utgiftsområde 5 och utrikes­ minister Lena Hjelm-Walléns tjänsteutövning i detta avseende.

Utredningen Utskottet har tagit del av Utrikesdepartementets informationsbroschyr Jag är nyfiken EU. I en promemoria inhämtad från Statsrådsberedningen, vilken upprättats inom Utrikesdepartementet, har följande underlag lämnats, bilaga A 2.9. UD har i promemorian lämnat en utförlig redogörelse för den informa­ tionsverksamhet UD bedriver med de av riksdagen anslagna medlen. UD har också kommenterat anmälarens påstående att UD:s broschyr Jag är nyfiken EU är osaklig på åtminstone tre punkter. När det gäller inriktningen av informationsverksamheten var enligt pro­ memorian UD och riksdagens EU-nämnd överens om att, efter det att EU 96kommittén avslutat sitt arbete, gemensamt ta ansvar för att stimulera den offentliga debatten kring frågorna i regeringskonferensen och ge företrädare för olika åsiktsyttringar utrymme att argumentera för sina uppfattningar. Enligt en promemoria från statssekreteraren för EU-frågor skulle regeringens informationsaktiviteter ha samma huvudinriktning som den utåtriktade verk­ samhet som bedrivits av EU 96-kommittén. Seminarier skulle arrangeras, snabb och lättläst information om förhandlingsprocessen spridas till allmän­ heten via nyhetsblad och Internet, expertis inom Regeringskansliet ställas till förfogande för de organisationer och andra som önskar information och

diskussion om frågorna som kom upp i förhandlingarna, medierna få konti­ nuerlig tillgång till information om förhandlingsprocessen m.m. Denna inriktning har enligt promemorian i granskningsärendet legat till grund för den omfattande informationsverksamhet UD har bedrivit kring regeringskonferensen sedan sommaren 1996. Ambitionen har varit tydlig. Saklig information om regeringens EU-politik och aktuella EU-frågor skall spridas till en bred krets. Ett omfattande arbete har lagts ned på att producera och nå ut med material samt att arrangera seminarier och stimulera den of­ fentliga debatten kring dessa frågor. Broschyren Jag är nyfiken EU inleds med ett förord av utrikesministern, som ger regeringens syn på Amsterdamfördraget. Därefter ges en relativt kortfattad beskrivning av de förändringar som medlemsländerna kommit överens om genom Amsterdamfördraget. Ambitionen har, enligt promemori­ an, varit att på ett sakligt sätt redogöra för dessa förändringar. Det ligger i sakens natur att en broschyr som skall vara lättillgänglig för en bred publik är relativt kortfattad. I promemorian tillbakavisas anmälarens påståenden om osakligheter i broschyren.

1997/98:KU25

Utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén Enligt utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, bilaga B 3, var syftet med kam­ panjen Jag är nyfiken EU att ytterligare stimulera intresset för EU. Från departementets sida ville man att allmänheten skulle ställa frågor och i bro­ schyren hänvisas till riksdagens EU-upplysning, men också till riksdagsparti­ erna. En bred och lättillgänglig information kan inte gå in i alla detaljer, utan måste av naturliga skäl lämna en del frågor för att vara lättillgänglig. Lena Hjelm-Wallén menar själv att det som gjorts är sakligt och korrekt. Broschy­ ren är enligt henne ingen partsinlaga utan en saklig redogörelse för vad Amsterdamfördraget innehåller. Där görs en saklig genomgång av de frågor där Sverige och dess regering har arbetat särskilt starkt, dvs. de områden som har varit prioriterade. Dessa är områden som har förankrats i riksdagen. Utrikesministern anser att det är naturligt att svenska folket får del av vad Sverige som land satsat på i en förhandling och vad som uppnåtts. Dessutom beskrivs förhandlingsresultatet beträffande andra frågor, som andra länder drivit, t.ex. asylprotokollet. Det hade Sverige gärna velat vara utan, men andra länder ville ha det. De som står för informationen är hon själv, i föror­ det, och Regeringskansliet. Materialet utformades av en journalist i mycket nära samarbete med Regeringskansliets tjänstemän. Användningen av medel till produkten godkändes på tjänstemannanivå. Lena Hjelm-Wallén anser inte att Amsterdamfördraget innebär någon av­ vikelse från Genévekonventionen, vilket anmälaren gjort gällande. Hon anser inte heller att Amsterdamfördraget inskränker den nordiska passunionen på något sätt, något som däremot anförts i granskningsanmälan. Om Amster­ damfördraget ratificeras införs också en konstitutionell ordning i EU som liknar den svenska offentlighetsprincipen, även om det bara är ett första steg som måste följas av flera. Det innebär alltså inte att allt är precis som den svenska offentlighetsprincipen, men att vi har kommit en bra bit på väg.

Enligt utrikesministern är det dock inte realistiskt att tro att EU kommer att införa meddelarfrihet av svensk modell. Som svar på frågan varför inga EU-kritiska organisationer räknats upp i broschyren bland de organ som kan svara på frågor anför Lena HjelmWallén att de som vill ha material från olika sådana organisationer kan få det via riksdagens EU-upplysning. Hon är inte orolig för att EU-upplysningen i riksdagen skall anses obalanserad. Hänvisar man hos EU-upplysningen till riksdagspartiernas kanslier kan säkert vart och ett av dem tala för sig självt. Hon är dock inte främmande för att vara ännu mer generös och särskilt för­ teckna de organisationer som är kritiska. Det är vidare projektbidrag på gång till flera av de EU-kritiska organisationerna. Naturligtvis gäller att det är organisationer som har att föra fram EU-information och EU-ståndpunkter som kan söka projektbidragspengama. Lena Hjelm-Wallén kommenterar också ett påstående om att Regerings­ kansliet bedrivit åsiktsreklam i Sveriges television och TV 4 när man visat informationsfilmer under rubriken Nyfiken EU i programmet Anslagstavlan. Hon förnekar att det varit fråga om åsiktsreklam och påpekar att telefon­ numret till riksdagens EU-upplysning varit huvudnumret i TV-inslagen. Hon framhåller vidare att de regler som gäller för medverkan i Anslagstavlan naturligtvis har följts.

1997/98:KU25

Projektpengar till EU-kritiska organisationer

Regeringen beslutade den 16 april 1998 om en ny förordning (1998:173) om projektbidrag för informations- och kunskapshöjande insatser inom Europe­ iska unionen. Genom förordningen ges ideella organisationer och stiftelser möjlighet att söka projektbidrag. Projekt som kan komma i fråga för bidrag skall vara av folkbi Idningskaraktär och ha god spridning. Vilken inställning till EU den organisation som söker bidrag har är dock inte avgörande för utdelningen av projektbidrag. Förordningen träder i kraft den 1 juni 1998. Ansökningar om bidrag kommer att kunna lämnas till Utrikesdepartementet två gånger per år och ansökningstillfällena annonseras i dagspressen. I maj annonseras det första ansökningstillfället. Efter det första året får en utvärde­ ring göras av hur stora resurser som bör avsättas till projektbidragen. Utskottets bedömning

Utskottet finner mot bakgrund av utredningen i ärendet att Utrikesdeparte­ mentet använt de av riksdagen anslagna medlen till Europainformation på det sätt som riksdagen avsett. Något stöd för kritik av utrikesminister Lena Hjelm-Walléns tjänsteutövning i detta avseende föreligger alltså inte. Granskningen föranleder inte något vidare uttalande från utskottets sida.

3 Handläggningen av vissa regeringsärenden

1997/98:KU25

3.1 Regeringens beslut i fråga om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond Anmälan

I en anmälan, bilaga A 3.1, har begärts granskning av regeringens beslut den 30 mars 1995 om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garanti­ fond. Granskningen bör enligt anmälan i kvarstående del - sedan jävsfrågan behandlats under 1995/96 års granskning (bet. 1995/96:KU30 avsnitt 12) avse regeringens skäl för beslutet att dela upp fonden. I en komplettering till anmälan har förhållandet till EU:s bestämmelser om statsstöd aktualiserats, bilaga A 3.2. Genom det i anmälan nämnda beslutet gav regeringen Stiftelsen Bostads­ kooperationens Garantifond (SBG) tillstånd att dels till en av HSB bildad stiftelse, HSB:s Garantifond, överlåta den del av SBG:s förmögenhet som enligt SBG:s interna redovisning var knuten till HSB, dels ändra stiftelsens stadgar. Beslutet innebar ändring av ett beslut av Kammarkollegiet, vari ansökan om permutation avslagits.

Bestämmelser om permutation i stiftelser

Föreskrifter som stiftaren har meddelat i stiftelseförordnandet kan - om inte annat följer av förordnandet - ändras eller upphävas eller åsidosättas för särskilt fall endast under vissa förutsättningar och med tillstånd av myndig­ het. Bestämmelser om sådana ändringar finns numera i stiftelselagen men reglerades vid tidpunkten för regeringens beslut i permutationslagen (1972:205). Förutsättningen enligt permutationslagen för att en föreskrift skall kunna ändras är •

att föreskriften på grund av ändrade förhållanden inte längre kan iakttas, eller

•

att föreskriften har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter, eller

•

att det föreligger annat särskilt skäl.

Fråga om permutation prövas enligt huvudregeln av Kammarkollegiet. Avser ett ärende om permutation ändrad ändamålsbestämning för egendom av mera betydande värde eller uppkommer i ärendet fråga av särskild vikt från allmän synpunkt, skall Kammarkollegiet med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande. Ett beslut av Kammarkollegiet överklagas också till regeringen. Genom permutationslagen flyttades prövningen av permutationsärenden från dåvarande Kungl. Maj:t över till, såvitt avsåg annat än fideikommiss, Kammarkollegiet.

I propositionen över permutationslagen (prop. 1972:8) hänvisas till en promemoria 30.6.1971 av Departementsutredningen angående beslutande­ rätten i ärenden om permutation. I promemorian framförs efter en ingående redogörelse för doktrinen på området uppfattningen att Kungl. Maj:ts permutationsrätt vuxit fram på sedvanerättslig grund med anknytning till områ­ det för allmän civillag. Enligt promemorian borde inte lagen innehålla några materiella bestäm­ melser om förutsättningarna för permutation. Det huvudsakliga motivet härför var svårigheten att utforma reglerna så att de både ger ledning för tillämpningen och lämnar önskvärt utrymme för de nya permutationsgrunder som samhällsutvecklingen kan motivera. Frågan om eventuella materiella regler om permutation var föremål för mycket delade meningar under re­ missbehandlingen . Föredragande statsrådet ansåg dock, med hänsyn till att permutationsinstitutet onekligen lämnar möjlighet till väsentliga ingripanden i enskildas dis­ positioner, att permutationsrätten i sina huvuddrag borde regleras i lag, men att någon detaljerad författningsreglering av förutsättningarna inte borde komma i fråga. Härtill var ärendena alltför disparata, och det var vidare angeläget att inte genom utförliga bestämmelser låsa rättsutvecklingen. Som utgångspunkt för tillämpningen av lagen borde gälla att den praxis som hade utvecklat sig vid Kungl. Maj:ts handläggning av permutationsärenden skulle följas även i fortsättningen och att någon ändring av hittills tillämpade all­ männa principer inte var åsyftad. I betänkandet Generell permutation av donationsbestämmelser (SOU 1984:60) uttalas att permutationsrätten har vuxit fram på sedvanerättslig grund och att som grund för rätten till permutation ligger två, delvis motstå­ ende intressen, nämligen dels hänsynen till stiftaren, dels samhällsintresset. I betänkandet (s. 79 f.) påpekas att stiftarens syften med förordnandet kan vid ändrade förhållanden ibland inte förverkligas på det sätt han avsett. Om någon ändring av ifrågavarande urkund då inte kunde komma till stånd, skulle fonden eller stiftelsen antingen bli tvungen att inställa sin verksamhet eller få vidkännas avsevärda svårigheter att följa stiftarens vilja. Det måste då anses riktigt och överensstämmande med stiftarens vilja och med de in­ tressen som är förbundna med fonden eller stiftelsen att erforderliga ändring­ ar får vidtas. Samhällets intresse har enligt betänkandet, åtminstone tidigare, ofta i doktrinen tillmätts en tämligen underordnad betydelse. Detta intresse kan enligt vad som uttalats ”knappast motivera ingripande i annat än mer påtagliga fall av onyttighet eller skadlighet” (se Hessler, Om stiftelser, s. 306). Det kan finnas skäl att anta att samhällsintresset i framtiden kan komma att spela en större roll i permutationsförfarandet än hittills. Enligt en i doktrinen hävdad uppfattning (se L. Vahlén, Stiftelseinstitutet i svensk rätt, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1955, s. 56) torde sålunda enligt modernt betraktelsesätt samhällsintresset tilläggas större betydelse och föranleda till permutation så snart fond- eller stiftelsemedlen inte ger det uttryck som är önskvärt ur samhällets synpunkt.

1997/98:KU25

Stiftelselagens bestämmelser om permutation

1997/98 :KU25

I 6 kap. stiftelselagen (1994:1220) finns numera bestämmelser om vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att föreskrifter i ett stiftelseför­ ordnande skall få ändras eller upphävas eller åsidosättas i särskilt fall. Be­ stämmelserna i stiftelselagen knyter i stora delar an till permutationslagens bestämmelser. Till skillnad från permutationslagen skall dock bestämmelser­ na gälla för alla stiftelser oavsett vem som är stiftare. I materiellt hänseende innebär bestämmelserna i huvudsak att föreskrifter i stiftelseförordnandet får ändras, upphävas eller i särskilda fall åsidosättas endast om sådana ändrade förhållanden inträtt att den aktuella föreskriften på grund därav inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart stridande mot stiftarens avsikter eller om det finns andra särskilda skäl (1 § andra stycket). Vid ändring av föreskrifter om stiftelsens ändamål skall vad som antas ha varit stiftarens avsikt beaktas så långt som möjligt (1 § tredje stycket). I formellt hänseende innebär bestämmelserna - i motsats till vad som är fallet enligt permutationslagen - att det alltid är stiftelsens styrelse eller förvaltare som ytterst svarar för besluten i frågor om ändring m.m. Bl.a. gäller att det endast är styrelsen eller förvaltaren som för stiftelsens räkning får ansöka om tillstånd till ändring m.m. (se 6 kap. 2 § och prop. 1993/94:9 s. 83). Det är således styrelsen eller förvaltaren som beslutar om ändring m.m. av föreskriften i stiftelseförordnandet. Enligt stiftelselagen får dock ett sådant styrelsebeslut inte tillämpas innan Kammarkollegiet gett sitt tillstånd till det eller, om beslutet avser föreskrifter av ren detaljnatur, innan till­ synsmyndigheten har fått tillfälle att kontrollera att beslutet inte strider mot stiftelselagen. Kammarkollegiets beslut får överklagas hos regeringen (2 §). När det gäller gränsdragningen mellan föreskrifter som kan ändras m.m. bara efter tillstånd och föreskrifter som kan ändras m.m. efter kontroll av tillståndsmyndighet lämnar stiftelselagen ett klart besked. I lagen finns näm­ ligen en uppräkning av sådana föreskrifter eller slag av föreskrifter som är tillståndspliktiga (se 1 § första stycket, jfr 3 § andra stycket och 4 §). Den ordning som nu beskrivits gäller emellertid inte om styrelsen eller förvaltaren enligt en av stiftaren i stiftelseförordnandet meddelad föreskrift uttryckligen har förbehållits rätt att utan tillstånd av myndighet ändra, upp­ häva eller åsidosätta särskilt angivna föreskrifter i stiftelseförordnandet som angå annan fråga än stiftarens ändamål (ändringsförbehåll). I dylika fall gäller inte några restriktioner för styrelsens eller förvaltarens rätt att fatta beslut om ändring m.m. (3 § första stycket).

EU:s regler om statsstöd

EG-fördragets regler om statsstöd utgör en del av den reglering som skall säkerställa att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids. Reg­ lerna återfinns i artiklarna 92-94 i EG-fördragets kapitel om konkurrensreg­ ler. De har till syfte att förhindra att konkurrensförhållandena inom gemen­ skapen förvanskas genom att medlemsstaterna ekonomiskt gynnar vissa företag eller viss produktion.

Artikel 92.1 uppställer ett principiellt förbud mot statsstöd ”som ges av medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion” och som ”påverkar handeln mellan medlems­ staterna”. Artikeln gäller, enligt sin lydelse, endast om inte annat föreskrivs i för­ draget. Förbudet är således inte absolut utan inskränks och modifieras av andra bestämmelser. Permutationsärendet

Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond Stiftelsen bildades år 1973 av HSB:s Riksförbund ek. för. och Svenska Riks­ byggen ek. för. Den har enligt stiftelseurkunden och stadgarna till ändamål •

att i fråga om sådana bostadsrättsföreningar som har av Riksbyggen och HSB:s Riksförbund godkända stadgar upptaga lån för hyresbortfall enligt kungörelsen (1972:760) om lån avseende kostnader för outhyrda lägen­ heter eller motta tillskott för täckande av hyresbortfall,

•

att lämna tillskott för täckande av kostnad för hyresbortfall,

•

att motta och förvalta säkerheter för och medel avsedda för återbetalning av upptagna lån och ombesörja sådan återbetalning,

•

samt att driva annan härmed sammanhängande verksamhet.

I stadgarna föreskrivs också att för återbetalning av lån som upptagits i fråga om bostadsrättsförening med av HSB godkända stadgar svarar endast dels medel som erhållits genom lån till kostnader avseende hyresbortfall inom sådan bostadsrättsförening, dels av HSB inbetalade medel, dels ock inteckningssäkerhet eller borgen som ställts av sådan bostadsrättsförening, av HSB eller av medlem i HSB. Motsvarande bestämmelse gäller i fråga om bostadsrättsförening med av Riksbyggen godkända stadgar. Enligt permutationsansökningen 1994 hade till följd av utvecklingen på bostadsmarknaden SBG:s huvudsakliga verksamhet kommit att bestå i främst nedan angivna uppgifter. •

lämna icke återbetalningspliktiga bidrag till bostadsrättsföreningar an­ slutna till HSB eller Riksbyggen för viss del av uteblivna årsavgifter i de fall bostadsrättsföreningarna inte lyckats upplåta samtliga sina lägenheter med bostadsrätt,

•

lämna icke återbetalningspliktiga marknadsföringsbidrag för bostadsrätts­ föreningar som har svårigheter att upplåta sina lägenheter med bostads­ rätt,

•

lämna återbetalningspliktiga räntefria lån till bostadsrättsföreningar som inte lyckats upplåta samtliga lägenheter med bostadsrätt,

1997/98:KU25

•

lämna lån till bostadsrättsföreningar som har svårt att upplåta sina lägenheter med bostadsrätt för att underlätta upplåtelser med bostadsrätt ge­ nom att sänka insatserna och ersätta dem med lån.

1997/98:KU25

Vad gäller SBG:s ekonomiska resurser utläses av permutationsansökningen att SBG erhållit ekonomiska resurser för sin verksamhet huvudsakligen genom att av HSB och Riksbyggen bildade bostadsrättsföreningar erlagt avgifter till SBG i samband med att bostadsrättsföreningarna uppförde sina byggnader samt att HSB och Riksbyggen därutöver lämnat riktade bidrag samt lån till SBG. För beslut inom stiftelsen föreskrivs i stadgarna att beslut om upptagande av lån eller om tillskott får fattas endast av en fulltalig och enhällig styrelse. Vidare föreskrivs att ett beslut om ändring av stadgarna eller om upplösning av stiftelsen för att vara giltigt skall godkännas av HSB:s Riksförbund ek. för., Svenska Riksbyggen ek. för. och Kungl. Maj:t. Stiftelsen skall vidare vara undantagen från tillsyn enligt tillsynslagen. Stiftelsens styrelse består enligt stadgarna av två ledamöter utsedda av HSB resp. Riksbyggen. Även revisorerna skall vara två, utsedda av HSB resp. Riksbyggen, och därutöver får Kungl. Maj:t utse en revisor. 1972 års kungörelse m.m.

I kungörelsen (1972:760), som upphävdes 1976, föreskrivs stödåtgärder för att motverka konsekvenserna av hyresförluster för outhyrda lägenheter i statligt belånade flerfamiljshus under åren 1971-1973. Som villkor före­ skrivs i 6 § för lån till annan än allmännyttigt bostadsföretag att säkerhet ställs i form av sådan borgen som för egen skuld, som kan antas utgöra be­ tryggande säkerhet, eller närmare angiven panträtt. I propositionen med begäran om godkännande av grunderna för lånen (prop. 1972:124) anges att HSB och Svenska Riksbyggen övervägde att tillskapa organ som skall ha till uppgift att som låntagare motta de lån som hänför sig till de särskilda bostadsrättsföreningarna och att avsikten var att HSB:s resp. Riksbyggens organisationer skulle ikläda sig borgen för lå­ neskulden till staten. Stiftelsen befriades enligt en särskild lag (1973:278, upphävd 1994) från skyldighet att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt för medel som den förvaltar i enlighet med sitt ändamål, och avdrag medgavs för bidrag till stiftelsen. I propositionen om lagen (prop. 1973:103) anges att återbetalning­ arna av lånen avses skola finansieras genom tillskott från föreningar i nypro­ duktionen.

Ipermutationsärendet sökt åtgärd

SBG, Riksbyggen ekonomisk förening och HSB:s Riksförbund ekonomisk förening gav i i februari in en ansökan om permutation samt om ändring av stadgar. Det tillstånd som söktes gällde uppdelning av SBG med överlåtelse av del av stiftelsens tillgångar och skulder till den av HSB bildade stiftelsen HSB:s Garantifond samt följdändring av stiftelsens stadgar. Uppdelningen

avsågs ske så att SBG överlåter den del av sina tillgångar och skulder ”som är identisk med HSB-sfären inom SBG”.

1997/98:KU25

Av sökandena åberopade skäl

1. SBG är i praktiken allt sedan stiftelsens tillkomst uppdelad på så sätt att från HSB-sfären erlagda avgifter och bidrag och lån endast kan utbetalas till bostadsrättsföreningar inom HSB-sfären och från Riksbyggesfären erlagda avgifter och lämnade lån endast kan utbetalas till bostadsrättsför­ eningar inom Riksbyggesfären. Detta var enligt ansökan en förutsättning när stiftelsen bildades, och en uppdelning således i linje med stiftarnas avsikter.

2. SBG beslöt i böljan av år 1994 att för Riksbyggens bostadsrättsförening­ ar inte göra några nya åtaganden utan att endast svara för redan gjorda åtaganden i form av beslutade avgiftssubventioner samt att därutöver - i enlighet med av SBG tillämpade regler - för tiden fram till 1994-02-28 svara för avgiftsbortfall som drabbat av Riksbyggen bildade bostadsrätts­ föreningar. Riksbyggen har vidare beslutat att inte tillföra SBG några nya medel. Konsekvensen var att SBG inom kort skulle komma att inte längre kunna lämna ekonomiskt stöd till av Riksbyggen bildade bostadsrättsföreningar, och SBG därmed på grund av ändrade förhållanden inte kunna fullgöra den verksamhet som stiftarna avsett. 3. I ett yttrande från oktober 1994 anförs att skäl för en permutation förelåg redan när möjligheten att erhålla hyresförlustlån upphörde vid utgången av år 1980, men frågan kom inte då att aktualiseras.

Argument 1 om en uppdelning sedan stiftelsens tillkomst har underkänts som permutationsskäl både av Kammarkollegiet och regeringen. Argument 2 och 3 framfördes i överklagandet och har därför endast prövats i det samman­ hanget. Kammarkollegiets skäl i beslut 16.3.1994 (avslag)

Kammarkollegiet anförde bl.a. följande som skäl för sitt beslut att avslå ansökan:

För att permutation skall kunna medges fordras att förordnandet genom ändrade förhållanden uppenbarligen blivit stridande mot utfärdamas avsikter. De ändrade förhållanden inom bostadsmarknaden, som innebär att belast­ ningen på stiftelsen är större än under inledningsskedet, kan inte anses inne­ bära att stiftelseförordnandet blivit stridande mot utfärdamas avsikter.

Regeringens skäl i beslut 30.3.1995 (bifall) I sitt beslut att bifalla ansökan anförde regeringen bl.a. följande: ... numera ändrade förhållanden inträtt därigenom att ... Riksbyggesfären ej längre kommer att tillskjuta medel till stiftelsen. Om stiftelsen fortsätter sin

verksamhet i oförändrade former innebär det att endast HSB-sfären tillskjuter medel till stiftelsen för att användas för tillskott till bostadsrättsföreningar i såväl HSB- som Riksbyggesfären. Detta får anses vara uppenbart stridande mot stiftarnas avsikter såsom de kan utläsas ur stiftelsehandlingama. Med hänsyn härtill och eftersom den av HSB bildade stiftelsen verkar för, såvitt rör HSB-sfären, samma ändamål som Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond skall, överklagandet bifallas.

1997/98 :KU25

Uppgifter i revisionsberättelse för SBG

Det kan påpekas att SBG:s revisorer i revisionsberättelse för räkenskapsåret 1993, efter att ha noterat att SBG:s tillgångar, skulder och eget kapital för­ delas mellan HSB-sektom och Riksbyggen påpekat att, för de medel som efter denna fördelning lånats ut till HSB resp. Riksbyggen, HSB till skillnad mot tidigare år endast ställt säkerhet för en begränsad del och att den ränte­ sats för utlånade medel som utgått under året för HSB:s del understigit mot­ svarande räntesats för Riksbyggen. Eftersom det inte fanns någon stadgeenlig grund för åtskillnad mellan organisationerna, ansåg revisorerna att förräntningen av utlånade medel, allt annat lika, borde utgå efter enhetliga prin­ ciper. Revisorerna påpekade vidare att efter räkenskapsårets utgång styrelsen be­ slutat att överlåta tillgångar, skulder, förpliktelser och övriga åtaganden som ansetts tillhöra HSB-sektom till HSB:s Garantifond och att beslutet verk­ ställts per den 1 mars 1994. Revisorerna ansåg att överlåtelsen stred mot SBG:s stadgar, men eftersom händelsen inträffat efter räkenskapsårets ut­ gång uppsköts prövningen av frågan till nästföljande års revision. Frågor till och svar från Regeringskansliet

Utskottet begärde i brev 1996-03-19 svar på vissa frågor. Svar inkom genom Statsrådsberedningen 1996-04-09, bilaga A 3.3. Av svaret framkommer att beslutet baserades på de enskilda omständighe­ terna i ärendet, genomgång av lagstiftningens förarbeten samt viss praxis. Särskild vikt fästes vid att ändrade förhållanden inträtt sedan Riksbygge­ sfären beslutat att inte tillskjuta medel till stiftelsen. Om stiftelsen skulle ha fortsatt sin verksamhet i oförändrade former skulle det inneburit att endast HSB-sfären tillskjutit medel till stiftelsen för att användas i såväl HSB- som Riksbyggesfären. Detta får, enligt motiveringen i regeringens beslut, anses vara uppenbart stridande mot stiftarens avsikter såsom de kan utläsas ur stiftelsehandlingama. På frågan om det gjordes några överväganden beträffande EU:s regler om statsstöd och konkurrens anförs att de överväganden som gjordes ledde till uppfattningen att statsstödsreglerna inte hindrade det beslut som regeringen sedermera fattade.

Förundersökning

1997/98:KU25

En anmälan har gjorts mot styrelsen i SBG med begäran om utredning av misstanke om grov trolöshet mot huvudman, bestående i överföring av peng­ ar från SBG till HSB:s Garantifond. Anmälan har av Riksåklagaren den 3 april 1996 överlämnats till Statsåklagarmyndigheten för speciella mål. Den 25 april 1997 beslöt Statsåklagarmyndigheten för speciella mål att inte inleda någon förundersökning. Beslutet motiverades med att tillgängligt material inte ger anledning till antagande att någon företrädare för SBG skulle ha begått något brott som hör under allmänt åtal. Det finns inte heller skäl att tro att ytterligare utredning skulle föranleda någon annan bedömning.

Statistik över permutationsärenden Under utskottets beredning har vissa statistikuppgifter över permutations­ ärenden inhämtats från Kammarkollegiet. I nedanstående tabell redovisas information om antalet permutationsärenden åren 1991/92-1997 och antalet överklaganden från 1992/93. För statistik över antalet ärenden där regeringen har ändrat Kammarkollegiets beslut är statistiken begränsad till år 1997. Det året meddelades tolv regeringsbeslut om permutation. I samtliga fall har regeringen avslagit överklagandena och således gillat kollegiets bedömning. Därutöver har kansliet begärt att få in samtliga regeringens beslut för de ärenden som överklagats budgetåret 1994/95, vilket är tio stycken. Av dessa har ett överklagat beslut omprövats av kollegiet, ett överklagande har åter­ kallats av klaganden och ett överklagande har avvisats av regeringen. Det innebär att sju av de tio fallen sakprövats. Av dessa sju fall har regeringen avslagit fem överklaganden och bifallit besvären i ett fall. I ett fall har rege­ ringen undanröjt Kammarkollegiets beslut och visat ärendet åter till Kam­ markollegiet för förnyad behandling.

År

Antal ärenden

1991/92

1992/93

1993/94

1994/95

1995/96

24 Antal överklaganden

1997 389 35 Anm. För 1991/92 saknas statistik över antalet överklaganden. Budgetåret 1995/96 avser 1,5 år. Utskottets bedömning

Enligt utskottets uppfattning bör vid den granskning som ankommer på ut­ skottet bedömningar av den materiella lagligheten av fattade beslut eller tillämpad praxis endast göras med stor försiktighet. Granskningen bör i första

hand inriktas mot ärendenas formella sidor och mot handläggningsfrågor. Materiella frågor bör endast tas upp om ett relevant fel uppmärksammas eller om regeringen har handlat i strid med riksdagens beslut eller önskemål. Utifrån dessa förutsättningar finner utskottet ingen anledning att rikta kritik mot handläggningen av det aktuella ärendet. Ärendet har handlagts enligt rådande bestämmelser och regeringen har inte överskridit sina befogenheter. Utskottet bedömer att det finns anledning att vid framtida granskningar återkomma till en generell granskning av regeringens handläggning av permutationsärenden. Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.

1997/98:KU25

3.2 Regeringens beslut att ge Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund medel till ett riksomfattande sysselsättningsprojekt Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A 3.4, har till konstitutionsutskottets granskning anmälts regeringens handläggning och beslut i ärendet att ge Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund 200 000 kr till en förstudie avseende ett riksomfattande sysselsättningsprojekt. I anmälan anförs att det inte framgår vilka kriterier arbetsmarknadsministern och regeringen har haft för beslutet. Enligt anmälaren är det märkligt att statliga medel ges ut till vad som kan tolkas som ett förstärkt anslag inför valarbetet för det kvinnoför­ bund ansvarig minister tidigare har varit ordförande i. Vidare anförs i anmä­ lan att det måste anses ligga inom ramen för partiernas ordinarie verksamhet att bl.a. skaffa sig en uppfattning om arbetslöshetens utbredning, orsaker och vilka insatser som bör göras för att minska problemen. Att ge regeringsparti­ et extra resurser för sin opinionsbildning kan enligt anmälaren knappast ligga inom ramen för Arbetsmarknadsdepartementets uppgifter. Till grund för granskningen har bl.a. legat en promemoria upprättad inom Arbetsmarknadsdepartementet, bilaga A 3.5. Regeringens beslut den 19 december 1996 I en skrivelse den 5 december 1996 ansökte Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund om medel för ett riksomfattande sysselsättningsprojekt. En­ ligt ansökan är syftet med projektet att belysa och bevaka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Kunskaperna som presenterats i betänkandet Hälften vore nog - om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad (SOU 1996:56) skall föras ned på en regional och lokal nivå, kompletteras med fakta från dessa plan samt initiativ skall tas för att omsätta dem i konkret handling. Det viktigaste målet är enligt ansökan att bidra till en breddad arbetsmarknad och fler arbetstillfällen för kvinnor. Ansökan avser två års projektarbete och ett sammanlagt belopp om 17 108 000 kr.

I beslut den 19 december 1996 beviljade regeringen Sveriges socialdemo­ kratiska kvinnoförbund högst 200 000 kr för en förstudie av sysselsättnings-

projektet. Enligt beslutet skall förstudien innehålla en tydlig planering av projektets uppläggning och verksamhet. Vidare sägs i beslutet att kostnaderna skall belasta det för budgetåret 1995/96 under tionde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget A 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, anslagspost 2 Försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder. Promemoria från Arbetsmarknadsdepartementet

I en promemoria upprättad inom Arbetsmarknadsdepartementet den 14 mars 1997 uppges att det aktuella ärendet aktualiserades genom en ansökan från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund till Arbetsmarknadsdeparte­ mentet den 5 december 1996. Arbetsmarknadsdepartementet bedömde att det aktuella projektet var av klart arbetsmarknadspolitiskt intresse och att en eventuell statlig finansiering skulle kunna ske inom ramen för medel för försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder. Departementet ansåg dock, då det rörde sig om ett stort rikstäckande sysselsättningsprojekt, det nödvändigt med en förstudie innan slutlig ställning kunde tas. Arbetsdepartementet uppger vidare att ärendet bereddes gemensamt med Finansdepartementet innan det togs upp till beredning för statsrådet Marga­ reta Winberg den 16 december 1996. Enligt departementet har prövningen av ärendet skett på sedvanligt sätt och frågan om en eventuell statlig finansiering har helt och enbart bedömts uti­ från projektets arbetsmarknadspolitiska värde. Ärendets fortsatta gång

Den 4 februari 1997 kom till Arbetsmarknadsdepartementet in en förstudie daterad den 29 januari 1997 av det riksomfattande sysselsättningsprojektet. I förstudien ingick en förnyad ansökan om medel uppgående till 7 993 000 kr avseende ett riksomfattande projekt, nu benämnt Kvinnor går först.

Till Arbetsmarknadsdepartementet kom därefter den 4 april 1997 in en redo­ visning av använda medel, vilka enligt rekvisition uppgick till 93 394 kr. Vidare kom samma dag in en komplettering av förstudien den 29 januari 1997. Den kompletterande förstudien innehöll en förnyad ansökan avseende projektet Kvinnor går först. Denna ansökan avsåg en projekttid om ett år och ett belopp om 1 828 000 kr. Regeringens beslut den 19 juni 1997

I beslut den 19 juni 1997 beslutade regeringen att bevilja Sveriges socialde­ mokratiska kvinnoförbund högst 1 800 000 kr för ett sysselsättningsprojekt under ett år. Utgifterna skulle belasta det för budgetåret 1997 inom utgifts­ område 14 uppförda anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, an­ slagspost 3 Särskilda medel. I beslutet noterade regeringen att det övergripande syftet med det aktuella sysselsättningsprojektet enligt ansökan är att bidra till metodutveckling inom

1997/98 :KU25

arbetsmarknadspolitiken, finna nya arbetssätt och nya lösningar inom tradi­ tionellt kvinnliga områden samt att dokumentera projektets resultat och föra ut dem i ordinarie verksamhet. Anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Anvisade medelför budgetåret 1995/96

I proposition 1994/95:100 bilaga 11 föreslog regeringen att riksdagen till arbetsmarknadspolitiska åtgärder (reservationsanslaget A 2) för budgetåret 1995/96 (omfattande 18 månader) skulle anvisa 33 956 700 000 kr. Härav avsåg 15 000 000 kr medel till försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder. Regeringen föreslog att bl.a. sistnämnda anslagspost skulle stå till regeringens disposition. Vidare anfördes att regeringen under budget­ året 1994/95 hade disponerat 10 miljoner kronor för försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder. Verksamheten omfattade projekt av olika karaktär och inom olika områden. Som exempel nämnde regeringen att me­ del lämnats till projekt rörande kooperativ utbildning, miljöteknik, unga företagare och ungdomar på landsbygden. Vid behandlingen av budgetpropositionen i denna del anförde arbetsmark­ nadsutskottet att utskottet inte delade de invändningar som motionsvägen framförts av Centerpartiet och Vänsterpartiet (bet. 1994/95:AU 11 s. 41). Motionerna avstyrktes därför. I motionen från Centerpartiet anfördes att medlen till försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder inte hade utnyttjats fullt ut tidigare och att en volym motsvarande 10 miljoner kronor därför var tillräcklig. Vänsterpartiet anförde i sin motion att partiet var helt emot förslaget och ansåg att motsvarande medel borde föras till posten otraditionella medel som Arbetsmarknadsstyrelsen disponerar. Riksdagen följde arbetsmarknadsutskottet (rskr. 1994/95:233). Anvisade medelför budgetåret 1997

I proposition 1996/97:1 föreslog regeringen att anslaget (ramanslag) A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1997 skall uppgå till 25 456 727 000 kr. Regeringen anförde bl.a. att försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder samt kostnader för särskilda medel skulle belasta anslaget. Vid behandlingen av regeringens förslag till anslagsfördelning erinrade ar­ betsmarknadsutskottet om att riksdagen vid behandlingen av statsbudgetens ramar beslutat att ramen för utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv borde höjas med 231 miljoner kronor. Utskottet anförde vidare att hela höj­ ningen, med undantag för 75 miljoner kronor, borde tillföras det nu behand­ lade anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Riksdagen följde ut­ skottet. Anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder fastställdes därmed till 25 612 727 000 kr (bet. 1996/97:AU1, rskr. 1996/97:102-104). I Statsliggaren för budgetåret 1997 framgår att det under anslaget A 2 Ar­ betsmarknadspolitiska åtgärder bl.a. finns en anslagspost 2 Försöksverksam­ het med sysselsättningsskapande åtgärder. Denna anslagspost uppgår till

3 Riksdagen 1997/98. 4 samt. KU25, Del 1

1997/98:KU25

10 000 000 kr. Vidare anges att medlen under denna anslagpost disponeras av Regeringskansliet. Av Statsliggaren framgår vidare att det under anslaget finns en anslagspost 3 Särskilda medel som uppgår till 100 000 000 kr. Även denna anslagspost disponeras av Regeringskansliet.

1997/98:KU25

Användningen av anslagsposten 3 Särskilda medel under budgetåret 1997

Utskottet har från Arbetsmarknadsdepartementet inhämtat att regeringen under budgetåret 1997 har fattat 24 beslut som avser beviljande av medel från anslagsposten 3 Särskilda medel under anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Summa beviljat belopp från anslagsposten uppgår till 69 503 000 kr. Utskottets bedömning

Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.

3.3 Regeringens beredning av frågan om bevarande av Skeppsholmsbron Ärendet

I en anmälan, bilaga A 3.6, har begärts att konstitutionsutskottet skall grans­ ka kulturministerns och Kulturdepartementets beredning av ärendet om riv­ ning av Skeppsholmsbron. Bakgrund

Frågan om en byggnad skall förklaras för statligt byggnadsminne prövas, enligt 2 § förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m., av regeringen efter framställning från Riksantikvarieämbetet och Statens histo­ riska museer. När en byggnad förklaras för statligt byggnadsminne anger regeringen, enligt 3 §, genom skyddsföreskrifter på vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras. Regeringen förordnade den 25 januari 1935 delar av byggnadsbeståndet på Skeppsholmen och Kastellholmen i Stockholm som statligt byggnadsminne. Regeringen fastställde vidare den 4 november 1993 skyddsföreskrifter och avgränsningar för det statliga byggnadsminnet Skeppsholmen och Kastell­ holmen. Skyddet omfattade ett större antal byggnader och markområden mellan befintlig bebyggelse. Bland de byggnadsverk som omfattades av skyddet ingick Skeppsholmsbron. I skyddsföreskrifterna angavs att bron inte fick rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras.

Statens fastighetsverks skrivelse den 28 februari 1996 Statens fastighetsverk hemställde den 28 februari 1996 hos Riksantikvarie­ ämbetet att få byggnadsminnet avseende Skeppsholmsbron upphävt samt att

gg

få riva Skeppsholmsbron för att kunna bygga en ny bro med modem kon­ struktion men med bibehållande av den gamla brons utseende. Statens fastig­ hetsverk hävdade på grundval av ett utlåtande av Korrosionsinstitutet och tidigare undersökningar att en restaurering av Skeppsholmsbron medförde alltför stora och osäkra kostnader samt att det var att jämställa med nybygg­ nad. Korrosionsinstitutet hade under november 1995 på uppdrag av Statens fas­ tighetsverk tagit fram ett utlåtande med avseende på korrosion och åtgärder som var nödvändiga ur korrosionssynpunkt om brons nuvarande konstruktionselement skulle bevaras i stor omfattning. Det konstaterades att Skeppsholmsbrons korrosionsskador var mycket långt framskridna och det bedöm­ des som nödvändigt att bron monterades ner i sin helhet, alla färgskikt av­ lägsnades och skadade delar byttes ut. Även en isärtagning av ett stort antal eller så gott som samtliga nitförband måste ske och skadade delar av förban­ den bytas ut. Korrosionsinstitutet bedömde att dessa åtgärder var nödvändiga för den befintliga brokonstruktionens fortlevande även om den efter en eventuell ombyggnad av bron inte skulle komma att ingå som bärande ele­ ment.

1997/98 :KU25

Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museers beslut 1996-03-21 Den 21 mars 1996 beslutade Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer (RAÄ), med reservation för regeringens kommande ställningstagan­ de i frågan om ändring av det statliga byggnadsminnet Skepps- och Kastellholmen, att med anledning av Korrosionsinstitutets utlåtande från november 1995 godkänna rivning av nuvarande Skeppsholmsbron för att ersättas med en ny brokonstruktion.

RAA. s skrivelse till regeringen I skrivelse den 28 juni 1996 som kom in till Kulturdepartementet den 9 juli 1996 föreslog RAÄ regeringen att jämka skyddsföreskrifterna för Skepps­ holmen och Kastellholmen. Enligt förslaget skulle skyddsområdesgränsen efter jämkningen ligga i linje med kajdragningen på Skeppsholmssidan. Skeppsholmsbron skulle därefter inte höra till de byggnader som inte fick rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. Till skrivelsen bifogade RAÄ bl.a. sin promemoria från den 13 maj 1996 angående Skeppsholmsbrons restaurering. Av promemorian framgår följande.

Skeppsholmsbron är sedan 4.11.1993 del av det statliga byggnadsminnet Skepps- och Kastellholmen. Statens Fastighetsverk kallade 1994-05-25 till ett första sammanträde an­ gående erforderlig om- och nybyggnad av gamla Skeppsholmsbron. Under­ sökningar av dess tekniska status hade visat att överbyggnaden var i mycket dålig kondition med omfattande korrosionsskador såväl på huvudbalkarna som på tvärförbanden. Underbyggnaden var i relativt gott skick dock med förskjutningar och öppna fogar i stenskiftena samt med skador i pålverk och kistor.

Utredningen framlade i september 1994 ett program för det fortsatta arbe­ tet med att projektera en ny permanent bro till Skeppsholmen. I ett yttrande 1994-11-28 anförde RAÄ som övergripande målsättning att bron skulle restaureras. Brons teknikhistoriska betydelse liksom stadsbildsmässiga aspekter, vilket legat till grund för byggnadsminnesförklaringen, motiverade ett bevarande. RAÄ:s tekniska bedömning baserade sig på dåvarande under­ lagsmaterial. Svårt angripna delar skulle bytas mot nya stålkonstruktioner, i övrigt skulle demonterade fackverk och balkar rengöras, blästras och återmonteras. Under år 1995 diskuterades inom arbetsgruppen utformning och dimensio­ nering av balkar, fackverk, räcken och fundament. Det förelåg hela tiden bestämda åsikter att brons kondition försvårade och i vissa fall omöjliggjorde en restaurering. Slutligen bordlädes frågan och Statens Fastighetsverk be­ ställde en utredning från Korrosionsinstitutet med avseende på korrosion och nödvändiga åtgärder om de nuvarande konstruktionselementen skulle kunna bevaras i nämnvärd omfattning. Besiktning av balkar och fackverk utfördes. Korrosionsinstitutet kunde efter utförda undersökningar konstatera att korrosionsskadoma är mycket långt framskridna pga eftersatt underhåll under en lång tid. Korrosiva angrepp i spalter vid nitförbanden bedömdes vara av större omfattning än som framgått av utredningen från 1993. Korrosionsinstitutets slutsatser blev att en restaurering krävde en fullständig demontering med rengöring, byte av skadade delar, avlägsnande av alla färgskikt, samt isärtagande av nitförbanden. På basis av utlåtandet bestämde sig Statens Fastighetsverk för att hävda att en restaurering av bron medförde alltför stora och osäkra kostnader. Efter samråd mellan Riksantikvarieämbetet och SFV beslöt arbetsgruppen att pröva möjligheten att bygga en ny bro i annat läge till Skeppsholmens östra sida samt bibehålla den gamla bron som gång- och cykelbro. Efter en genomgripande diskussion med Stadsbyggnadskontoret avskrevs idén om en nyetablering i läge öst. Riksantikvarieämbetet har nu, efter Korrosionsinstitutets utlåtande, samt efter överläggningar med Stadsbyggnadskontoret, beslutat att föreslå rege­ ringen jämkning av statliga byggnadsminnet Skepps- och Kastellholmen.

1997/98:KU25

Regeringens beslut 1997-02-20 Regeringen fastställde i beslut den 20 februari 1997, med ändring av tidigare beslut, skyddsföreskrifter och avgränsningar för det statliga byggnadsminnet Skeppsholmen och Kastellholmen. Beslutet innebar bl.a. att Skeppsholmsbron inte längre hörde till de byggnader som inte fick rivas, flyttas, eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras och ingick inte heller i det område som avgränsats för det statliga byggnadsminnet Skeppsholmen och Kastellholmen.

Kulturdepartementets promemoria

Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet översänt en inom Kultur­ departementet den 16 januari 1998 upprättad promemoria, bilaga A 3.7. I promemorian redogörs för ärendet och dess beredning. Av denna framgår bl.a. att Riksantikvarieämbetet i en skrivelse som kom in till departementet den 9 juli 1996 föreslagit att skyddsföreskrifterna för Skeppsholmen och Kastellholmen skulle jämkas så att Skeppsholmsbron inte längre skulle om­ fattas av skyddsföreskrifter. Vidare att till skrivelsen var bifogade Statens

fastighetsverks skrivelse den 28 februari 1996 till Riksantikvarieämbetet, Riksantikvarieämbetets skrivelse den 21 mars 1996 till Statens fastighetsverk och Riksantikvarieämbetets PM den 13 maj 1996. Av Kulturdepartementets promemoria framgår också, med anledning av Riksantikvarieämbetets PM den 13 maj 1996, att enligt inhämtade uppgifter från Riksantikvarieämbetet har ämbetet under 1994 och 1995 tillsammans med bl.a. Statens fastighetsverk, Stockholms Stadsmuseum, Stadsbyggnads­ kontoret och Gatu- och fastighetskontoret i Stockholm deltagit i arbetsgrup­ pen. Enligt Kulturdepartementet framgår av innehållet i Riksantikvarieämbetets skrivelse till Kulturdepartementet och till skrivelsen fogade handlingar att Korrosionsinstitutets utlåtande bedömts och granskats av såväl Riksantikva­ rieämbetet som Statens fastighetsverk. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de utförliga redogörelser för innehållet i utlåtandet som lämnats i de ingivna handlingarna har beslutsunderlaget bedömts vara tillräckligt. Det har därför, vid beredningen av regeringsärendet, inte bedömts som nödvändigt att inhämta utlåtandet som sådant. Utskottets bedömning

Kulturdepartementet har vid beredningen av det aktuella ärendet haft tillgång till Riksantikvarieämbetets skrivelse den 28 juni 1996, Statens fastighets­ verks skrivelse den 28 februari 1996, Riksantikvarieämbetets skrivelse den 21 mars 1996 och Riksantikvarieämbetets PM den 13 maj 1996. I dessa skrivelser redogörs för Korrosionsinstitutets utlåtande avseende Skeppsholmsbron. Enligt utskottet hade regeringen ett tillräckligt underlag när den fattade beslut i frågan den 20 februari 1997. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

3.4 Näringsminister Anders Sundströms handläggning av frågan om tillstånd för anläggande av likströmskabel mellan Sverige och Polen Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 3.8, har till konstitutionsutskottets granskning anmälts näringsminister Anders Sundströms agerande vid bevil­ jande av tillstånd för att anlägga en likströmskabel mellan Sverige och Polen. I anmälan anförs att regeringen den 17 juli 1997 beslutade att bevilja tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen. Enligt an­ mälaren har regeringen i beredningen av beslutet inte prövat projektet utifrån 4 kap. naturresurslagen. I stället har regeringen låtit ellagen vara utgångs­ punkt. Detta har enligt anmälaren kritiserats av både Boverket och SGU (Sveriges geologiska undersökning). Anmälaren begär att konstitutionsut­ skottet, mot bakgrund av de miljökonsekvenser som projektet innebär och den osäkerhet som råder över regeringens beredning och beslut, granskar näringsministerns agerande i samband med detta ärende. Granskningen bör inriktas på dels det regeringsbeslut i vilket näringsministern deltog, dels

1997/98:KU25

ministerns handlande på grund av särskilda författningar. Anmälaren anför vidare att näringsministerns förhållande till underordnade myndigheter bör granskas. Därutöver har till konstitutionsutskottets granskning kommit in en anmälan om granskning av näringsminister Anders Sundström angående handlägg­ ningen av ärendet om likströmskabeln mellan Sverige och Polen, bilaga A 3.9. I anmälan anges att statssekreteraren Lars Rekke, ansvarig för ener­ gifrågor inom Näringsdepartementet, enligt uppgift har deltagit i handlägg­ ningen av ärendet trots att han samtidigt varit styrelseordförande i Vattenfall. Anmälaren påpekar att Vattenfall var sökande företag och därmed i hög grad engagerat i projektet. Enligt anmälaren bör konstitutionsutskottet i samband med granskningen av frågan om kabeln särskilt studera jävssituationen och uttala sig om jävsfrågor för högre och politiskt tillsatta tjänstemän i departe­ menten. Till grund för utskottets granskning har bl.a. legat två promemorior upp­ rättade inom Närings- och handelsdepartementet, bilaga A 3.10-A 3.11. Utskottet har vidare hållit utfrågning med statssekreteraren Lars Rekke och f.d. departementsrådet Håkan Heden samt med näringsminister Anders Sundström, bilaga B 2 och B 7.

1997/98 :KU25

Regeringens beslut den 17 juli 1997

Genom beslut den 17 juli 1997 beviljade regeringen Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) tillstånd att dra fram och t.o.m. den 17 juli år 2037 begagna den överföringsförbindelse som ansökan avser, med den sträckning som framgår av till ansökan hörande karta och förteckning över berörda fastigheter. Tillståndet beviljades med stöd av lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen), med förbehåll för allmänna intressen och enskild rätt. I beslutet uppdrar regeringen åt nätmyndigheten vid Närings- och teknikutvecklingsverket (Nätmyndigheten) att föreskriva om villkor i vissa avseen­ den. Vidare anger regeringen att om i dessa villkor föreskrivna undersök­ ningar påvisar vissa negativa miljöeffekter, är Svenska kraftnät skyldigt att följa de beslut rörande driften av överföringsförbindelsen som regeringen kan komma att meddela i syfte att så långt som möjligt minska överföringsförbindelsens påverkan i dessa avseenden. I skälen för sitt beslut tar regeringen ställning till anläggningens lämplighet från allmän synpunkt, anläggningens effekter på möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsöijningen, sökandens lämplighet samt tillämpning av 2 och 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). När det gäller anläggningens lämplighet från allmän synpunkt konstaterar regeringen inledningsvis att anläggningen syftar till att möjliggöra elkrafts­ utbyte mellan Sverige och Polen. Vidare anför regeringen att med hänsyn till möjligheten att ansluta överföringsförbindelsen direkt till stamnätet i Karls­ hamn och till de åtaganden som sökanden gjort rörande åtgärder mot korro­ sion, talar övervägande skäl för en förläggning av anläggningen enligt sö­ kandens förslag (anslutning i Karlshamnsverket). Regeringen bedömer att även sökandens förslag till placering av elektrodstationen bör godtas. Sam-

manfattningsvis finner regeringen att den anläggning som ansökan avser är lämplig från allmän synpunkt. I fråga om anläggningens effekter på möjligheterna att långsiktigt upprätt­ hålla elförsörjningen anser regeringen att anläggningen sammantaget ökar driftsäkerheten i det svenska elsystemet genom att den förstärker strukturen på eltillförseln i södra Sverige. Anläggningen medför inte att överföringska­ paciteten på stamnätet blir otillräcklig. Sammanfattningsvis anser regeringen att den föreslagna överföringsförbindelsen inte allvarligt försämrar möjlig­ heterna att långsiktigt upprätthålla elförsöijningen i landet. Regeringen anser att Svenska kraftnät från allmän synpunkt är lämpligt att utöva näringsverksamhet. Vidare konstaterar regeringen att vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession skall, enligt 2 § 2 mom. ellagen, NRL tillämpas. Av 1 kap. 2 § NRL framgår att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas vid en sådan prövning. Vid sin prövning anför regeringen bl.a. att mot bakgrund av vad som i ärendet framkommit om dels de mängder av toxiska ämnen som beräknas bildas, dels de vatten- och djupförhållanden som råder på platsen och dels de undersökningar som redovisats i ärendet, bedöms de toxiska ämnena endast komma att ha ringa påverkan på fisk och andra organismer i närheten av elektrodstationen. Enligt regeringens uppfattning bör dock som ett villkor för nätkoncessionen föreskrivas att klorgasutvecklingen och dess inverkan på omgivningen noga bör följas genom ett kontrollprogram. När det gäller påverkan på vissa vandringsfiskars lekvandring till följd av de ämnen som bildas vid elektrodstationen delar regeringen Fiskeriverkets bedömning att sannolikheten för negativa återverkningar minskar väsentligt med den valda placeringen av elektrodstationen. I fråga om elektromagnetisk påverkan från överföringsförbindelsen delar regeringen Fiskeriverkets bedömning att den effekt som kan förväntas är väsentligen lokal till sin natur. Mot denna bakgrund kan, enligt regeringen, överföringsförbindelsen inte anses påtagligt skada naturmiljön eller den biologiska mångfalden i de områ­ den som nämnts tidigare. Om de undersökningar som bör genomföras skulle visa att fiskarnas vandringsbeteenden i påtaglig omfattning påverkas av överföringsförbindelsen, eller att påtagliga negativa miljöeffekter uppstår utanför elektrodstationens omedelbara närhet till följd av bildning av klor och klororganiska föreningar, kan regeringen komma att meddela beslut rörande driften av kabeln i syfte att så långt möjligt minska påverkan i dessa avseenden. Vidare gör regeringen den bedömningen att kabeln kommer att utgöra ett visst intrång för yrkesfisket. Intrånget är dock inte av den omfattningen att det påtagligt kommer att försvåra näringens bedrivande. Som villkor för koncessionen bör dock föreskrivas att sökanden skall följa vad man åtagit sig i fråga om trålningsförbud, m.m. Regeringen bedömer att den föreslagna kabelsträckningen inte påtagligt försvårar sjöfartens utnyttjande av berörda områden. Som villkor för nätkon­ cessionen bör enligt regeringen dock föreskrivas att sökanden skall följa

1997/98:KU25

Sjöfartsverkets anvisningar om ankringsförbud, skyltning, rättelse av sjökort m.m. Därutöver konstaterar regeringen att uppkomsten av toxiska ämnen och problem med korrosion kan reduceras genom att överföringsförbindelsen utformas som en bipolär förbindelse, dvs. med strömåterledning genom en särskild kabel. Mot bakgrund av vad som tidigare anförts om påverkan på yrkesfiske, natur- och kulturvård och friluftsliv till följd av uppkomsten av toxiska ämnen, samt de åtaganden som sökanden gjort om åtgärder mot korrosion, bedömer regeringen att det emellertid inte finns skäl att utforma förbindelsen som en bipolär förbindelse med de stora kostnader som detta medför. Regeringen påpekar att hela Blekingekusten, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i området, är av riksintresse. Enligt 3 kap. 1 § NRL får exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön därför komma till stånd endast om hinder, enligt vissa angivna bestämmelser, inte möter och det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdets natur- och kulturvärden. Härvid konstaterar regeringen att 3 kap. 4 §, som gäller i detta fall, innebär att fritidsbebyggelse och vissa typer av anläggningar, som saknar aktualitet i ärendet, bara får uppföras på visst sätt. Bestämmelserna utgör alltså inte något hinder mot att anläggningen kommer till stånd. Regeringen bedömer vidare att anläggningen inte kommer att påtagligt skada områdets natur- och kulturvärden. Mot bakgrund av vad som här anförts finner regeringen att den ansökta verksamheten är förenlig med bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL. Regeringen anför också att som villkor för nätkoncessionen bör föreskrivas om skyldighet att förebygga skador på miljön. I anslutning till områden av riksintresse enligt NRL skall villkoren kunna avse att anläggningsarbetena skall utföras på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kul­ turvärden. Avslutningsvis anför regeringen att vid en samlad bedömning av de ener­ gipolitiska och ekonomiska intressen och de miljöintressen som finns i ären­ det, bör den sökta koncessionen meddelas.

Gällande bestämmelser Ellagen

Enligt 2 § 1 mom. ellagen får elektriska starkströmsledningar inte dras fram eller begagnas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen, eller efter rege­ ringens bemyndigande, av nätmyndigheten. En ansökan om nätkoncession som avser en utlandsförbindelse skall dock prövas av regeringen. Till en lednings framdragande räknas inte bara själva byggandet av ledningen utan också schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen. I 2 § 2 mom. anges att nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Vidare anges bl.a. att nätkoncession som avser utlandsförbindelse inte får meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att lång­ siktigt upprätthålla elförsörjningen i landet.

1997/98:KU25

Nätkoncession får endast beviljas den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får endast beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda områ­ det. I samma moment anges vidare att NRL skall tillämpas vid prövning av frågor om nätkoncession.

1997/98:KU25

Enligt 2 § 3 mom. ges nätkoncession för bestämd tid, längst 40 år. Vidare anges att en nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som annars behövs från allmän synpunkt.

Naturresurslagen I 1 kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i bl.a. ellagen. Andra kapitlet innehåller grundläggande hushållningsbestämmelser. I 3 kap. anges särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i lan­ det.

Enligt 3 kap. 1 § är de områden som anges i 2-7 §§, med hänsyn till de na­ tur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd endast om hinder inte möter enligt 2-7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte på­ tagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. När det gäller bl.a. Blekinges kustområde anges i 3 kap. 4 § villkor för an­ läggandet av fritidsbebyggelse samt för anläggningar som avses i 4 kap. 1 § första stycket 1-7 och 10-11, dvs. industrianläggningar m.m. (dock ej an­ läggningar av nu aktuell typ).

I 4 kap. ges föreskrifter om tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m.m. Av 4 kap. 1 § framgår vilka slag av nya anläggningar som inte får utföras utan tillstånd av regeringen.

Vidare anges i 4 kap. 2 § att om en anläggning eller en åtgärd, som inte om­ fattas av kravet på tillstånd enligt 1 §, kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen i ett visst fall besluta att anläggningen eller åtgärden inte får utföras utan tillstånd enligt detta kapitel. Enligt 4 kap. 3 § får tillstånd enligt 1 eller 2 § lämnas om hinder inte möter på grund av bestämmelserna i 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra all­ männa planeringssynpunkter och om kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd lämnas.

Förvaltningslagens bestämmelser om jäv

1997/98:KU25

Enligt 11 § förvaltningslagen (1986:223) är den som skall handlägga ett ärende jävig 1. om saken angår honom själv eller någon närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående, 2. om han eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken an­ går eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång, 3. om ärendet har väckts hos myndigheten genom överklagande eller un­ derställning av en annan myndighets beslut eller på grund av tillsyn över annan myndighet och han tidigare hos den andra myndigheten har deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende som rör saken, 4. om han har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i sa­ ken, eller 5. om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rub­ ba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. I andra stycket anges att från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppen­ barligen saknar betydelse.

I 12 § sägs att den som är jävig inte får handlägga ärendet. Han får dock vidta åtgärder som inte någon annan kan vidta utan olägligt uppskov. Vidare anges att den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom självmant skall ge det till känna.

Statsrådsberedningens anvisningar om förvaltningslagens tillämpning hos regeringen

Förvaltningslagen gäller formellt inte för ärenden hos regeringen. I Stats­ rådsberedningens anvisningar om förvaltningslagens tillämpning hos rege­ ringen (1987) erinras om att lagens principer enligt förarbetena i stor ut­ sträckning bör följas i ärenden hos regeringen. Lagen är dessutom direkt tillämplig i departementsärenden. När det gäller förvaltningslagens jävsbestämmelser anges i anvisningarna att det kan finnas skäl att skilja mellan jäv vid å ena sidan föredragningen och avgörandet vid regeringssammanträdet och å andra sidan beredningen i departementen. I fråga om jäv vid regeringssammanträdet anges att det i princip bör und­ vikas att ett statsråd som är jävigt i ett ärende enligt någon av de jävsgrunder som anges i 11 § föredrar ärendet eller annars deltar i avgörandet av det vid regeringssammanträdet. Också i tveksamma fall bör statrådet avstå från att delta i avgörandet. I anvisningarna anges vidare vad gäller jäv vid beredningen av regeringsärenden i departementen att det i princip bör undvikas att någon som är jävig deltar. Också i detta fall bör jävsreglema i förvaltningslagen följas. När tjänstemannens möjlighet att påverka utgången i ett ärende är liten eller när han inte har någon valmöjlighet kan man enligt anvisningarna ofta med tillämpning av 11 § andra stycket bortse från jäv. En departementstjänsteman

som känner tvekan om hans opartiskhet kan ifrågasättas bör anmäla det till sin överordnade. Därutöver tas i anvisningarna bl.a. upp den situationen att en departementstjänsteman är styrelseledamot i ett statligt bolag. Enligt anvisningarna kan den särskilda jävsgrunden i 11 § första stycket 2 då bli aktuell, om en tjänsteman är behörig att företräda bolaget (s.k. ställföreträdarjäv). Är detta inte fallet kan tjänstemannen komma att anses som jävig enligt generalklau­ sulen i punkt 5. I anvisningarna hänvisas vidare till konstitutionsutskottets granskningsbetänkande KU 1985/86:25 s. 37 f. där det förhållandet diskute­ rades att en departementstjänsteman var ledamot i flygbolaget Swedairs styrelse vid det tillfälle då regeringen fattade vissa beslut om tillstånd till flygtrafik. Anvisningarna hänvisar också till utskottets granskningsbetänkan­ de KU 1986/87:25 s. 72, där utskottet återkom till jävsfrågan.

1997/98:KU25

Tidigare granskning i konstitutionsutskottet av frågor om jäv for departementstjänsteman m.fl.

Under riksmötet 1985/86 granskade konstitutionsutskottet vissa regeringsbe­ slut med anledning av ansökningar om tillstånd till viss flygtrafik (bet. KU 1985/86:25 s. 37 f.) I ärendet hade bl.a. tagits upp frågan om i vilken ut­ sträckning jäv kunde anses ha förelegat beträffande vissa tjänstemän i de­ partementen. Konstitutionsutskottet erinrade om att förvaltningslagen for­ mellt inte gäller för ärenden hos regeringen. Då lagen infördes diskuterades inte närmare varför ärenden hos regeringen undantagits. Utskottet konstate­ rade att föredragande departementschefen emellertid anförde att lagens regler borde följas så långt som möjligt även hos regeringen. Vidare redogjorde utskottet för innehållet i de av Statsrådsberedningen utarbetade anvisningar­ na angående frågan om jäv. Utskottet fann att granskningen inte gav vid handen annat än att de aktu­ ella koncessionsärendena handlagts i enlighet med gällande regler och prax­ is. Ärendet föranledde utskottet att därutöver framhålla vikten av att förvalt­ ningslagens jävsregler iakttas vid ärendeberedningen i Regeringskansliet. I ärenden med två- eller flerpartsintressen borde således, enligt utskottets mening, en departementstjänsteman som är styrelseledamot i ett hel- eller halvstatligt bolag inte delta i beredningen av ett ärende som rör bolaget. Under riksmötet 1986/87 tog konstitutionsutskottet till granskning upp frå­ gan i vilken utsträckning det förekommer att departementstjänstemän innehar poster i styrelserna för olika statliga myndigheter och andra organ, frågan om jäv för dessa tjänstemän m.m. När det gällde jävsfrågan hänvisade utskottet till vad det uttalat under föregående års granskning. Utskottet ville också tillägga att det, enligt utskottets mening, var önskvärt att, vid handläggningen inom Regeringskansliet av ett ärende som rörde ett statligt bolag där en de­ partementstjänsteman var styrelseledamot, oavsett ärendets beskaffenhet, låta en annan tjänsteman i departementet i första hand svara för handläggningen bl.a. med hänsyn till intresset av att ärendet skall bli allsidigt belyst. Utskot­ tet konstaterade att en sådan rekommendation var intagen i den särskilda handbok med anvisningar om förvaltningslagens tillämpning i Regerings-

kansliet som getts ut av Statsrådsberedningen. I övrigt fann utskottet inte anledning till något särskilt uttalande.

1997/98:KU25

Promemoria upprättad inom Närings- och handelsdepartementet den 13 februari 1998

I en promemoria upprättad inom Närings- och handelsdepartementet den 13 februari 1998 anförs att projektet med Polenkabeln avser uppförande och förvaltning av en 600 MW likströmskabel mellan Stärnö i Karlshamns kom­ mun och Polen. Kabeln är av monopolär typ (dvs. en kabel där havsvatten och mark utnyttjas för återledning). Avsikten är att anlägga en elektrodsta­ tion för återledningen på havsbotten vid Vångsjö i Ronneby kommun. Vid drift av kabeln bildas klorgas genom elektrolys i elektrodstationen. Projektets intressenter är Svenska kraftnät, Vattenfall AB och det polska, statliga kraftbolaget PPGC. Ett gemensamt ägt bolag, SwePol Link AB, där Svenska kraftnät är majoritetsägare, har bildats för detta ändamål. Investe­ ringen beräknas uppgå till 2,5-3 miljarder kronor. Projektet hänger samman med den s.k. Östersjöringen, dvs. planer på att knyta samman elsystemen runt Östersjön. Grunden för projektet är ett kraftutbytesavtal mellan Vattenfall och det polska, statliga bolaget Polish Power Grid Company (PPGC). Avtalet avser en tioårsperiod som inleds år 1999 och omfattar elexport till Polen och s.k. torrårssäkring för Sverige. Departementet redogör vidare för beredningen av Svenska kraftnäts koncessionsansökan hos nätmyndigheten vid Närings- och teknikutvecklingsverket (Nätmyndigheten). Nätmyndigheten lämnade efter denna beredning över koncessionsansökan till regeringen med eget yttrande. När det gäller regeringens beredning av koncessionansökan anges i pro­ memorian att ärendet handlades vid Närings- och handelsdepartementet. Berörda sakägare bereddes tillfälle att yttra sig över Nätmyndighetens ytt­ rande. Svenska Kraftnät bereddes därefter tillfälle att yttra sig över de yttran­ den som kommit in. Regeringen beslutade härefter den 17 juli 1997, med stöd av ellagen och med förbehåll för allmänna intressen och enskild rätt, att bevilja Svenska kraftnät tillstånd att dra fram och t.o.m. den 17 juli 2037 begagna den överföringsförbindelse som ansökan avsåg med den sträckning som framgick av till ansökan hörande karta och förteckning över berörda fastigheter. I promemorian anförs vidare angående ärendet avseende prövning av Polen­ kabeln enligt 4 kap. naturresurslagen (NRL) att Boverket i en skrivelse till regeringen den 27 augusti 1996 väckte frågan om prövning av ansökan om Polenkabeln enligt 4 kap. 2 § NRL. Boverkets skrivelse remitterades, varef­ ter ett antal yttranden kom in. Svenska kraftnät yttrade sig med anledning av Boverkets skrivelse. Regeringen beslutade den 17 juli 1997 att inte vidta någon åtgärd med anledning av skrivelsen från Boverket. Regeringen fann att den planerade Polenkabeln inte kunde antas få sådan betydande omfattning eller bli av sådan ingripande beskaffenhet att tillåtlighetsprövning enligt 4 kap. 2 § NRL borde ske.

När det gäller den jävsfråga som tagits upp i en av granskningsanmälningarna anför departementet att ärendet med koncessionsprövningen av Polenka­ beln handlades vid energienheten inom Närings- och handelsdepartementet. Vid denna enhet handläggs ärenden som berör energipolitiska frågor utom frågor om kärnsäkerhet och energibeskattning. Vid enheten handläggs bl.a. förvaltningsärenden enligt ellagen och frågor om styrningen av Svenska kraftnät. Affärsverket Svenska kraftnät har bl.a. till uppgift att på ett affärs­ mässigt sätt förvalta, driva och utveckla ett kostnadseffektivt, driftsäkert och miljöanpassat överföringssystem. Verksamheten i affärsverket är därigenom av central betydelse för uppbyggnaden av det svenska elsystemets in­ frastruktur. I promemorian anförs vidare att inom Närings- och handelsdepartementet finns en enhet som har hand om ägarfrågor i helt eller delvis statsägda bolag som arbetar på kommersiella marknader, däribland Vattenfall AB. Tjänste­ männen på denna enhet handlägger inte andra frågor inom departementets ansvarsområde. Sålunda är, enligt departementet, ägarfrågorna rörande Vat­ tenfall AB skilda från handläggningen av energipolitiska frågor i departe­ mentet. Inom energienheten handlades ärendet av en departementssekreterare som också var föredragande för statsrådet Sundström i ärendet. Före detta departementsrådet Håkan Heden var chef för energienheten och vidare styrelseledamot i Svenska kraftnät. Han vidtog vissa förberedande åtgärder i ärendet. Han var också närvarande vid de veckoberedningar då statsrådet Sundström orienterades om ärendets beredning. I promemorian påpekas att koncessionsärendet var föremål för en omfat­ tande beredning inom Regeringskansliet med flera departement berörda. Så kallad gemensam beredning genomfördes med Utrikes-, Försvars-, Kommu­ nikations-, Jordbruks-, Inrikes- och Miljödepartementen. Håkan Heden del­ tog i möten med företrädare för Miljödepartementet den 26 maj och den 9 juni 1997. Vid dessa möten diskuterades Nätmyndighetens yttrande, remiss­ instansernas synpunkter och frågan om prövning av kabeln enligt 4 kap. NRL. Heden hade också vissa kontakter med Svenska kraftnät. Heden deltog inte i föredragningen av ärendet inför regeringens beslut den 17 juli 1997. Enligt promemorian deltog inte statssekreterare Lars Rekke vid några överväganden i ärendet eller vid uppsättande av beslut. Energienheten infor­ merade Rekke om ärendets beredning inför orientering om och föredragning av ärendet för statsrådet Sundström. Rekke deltog vidare tillsammans med tjänstemän vid ett möte med företrädare för Miljödepartementet och Jord­ bruksdepartementet den 14 juli 1997 rörande skyddet av fiskeintresset. I samband med regeringens beredning den 17 juli 1997 lämnade Rekke sak­ upplysningar i ärendet. Rekke hade vidare, på uppdrag av statsrådet Sund­ ström, ett samtal den 17 juli 1997 med t.f. generaldirektören vid Svenska kraftnät. Syftet med samtalet var att departementet ville förvissa sig om att avtalen mellan Svenska kraftnät och Vattenfall AB inte utformades så att den planerade Polenkabeln utnyttjades på ett sådant sätt att den av riksdagen beslutade omställningen av energisystemen försvårades eller hindrades. Därutöver anges i promemorian att Rekke tillträdde som statssekreterare i Närings- och handelsdepartementet i februari 1997 och utsågs till ordförande

1997/98:KU25

i Vattenfall AB i mars 1997. Enligt arbetsfördelningen inom departementet har Rekke ansvar för bl.a. energifrågor. I samband med Rekkes tillträde inleddes en översyn av arbetsfördelningen inom den politiska ledningen. Ett resultat av översynen var att en tjänst som planeringschef inrättades. Plane­ ringschefen svarar numera direkt under departementschefen för den politiska ledningen i fråga om förvaltningsärenden som rör Vattenfall AB. Rekke har inte medverkat i något beslut inom Vattenfall AB som avser ifrågavarande koncessionsansökan. När det gäller den granskningsanmälan som tar sikte på departementets kon­ takter med underlydande myndigheter anförs i promemorian att det inte gavs några direktiv till dessa myndigheter inför eller under prövningen av konces­ sionsansökan eller beredningen av frågan om prövning enligt 4 kap. NRL. Tjänstemän vid energienheten och företrädare för Nätmyndigheten möts regelbundet för informationsutbyte om elmarknads- och lagstiftningsfrågor med anknytning till Nätmyndighetens ansvarsområde. Vid möten den 21 januari, den 10 mars, den 15 april och den 15 maj 1997 informerade Nät­ myndigheten muntligen om beredningsläget för koncessionsansökan för Polenkabeln. Informationen rörde den tidsmässiga planeringen av beredning­ en med inriktning på tidpunkten för ärendets överlämnande till regeringen. Denna typ av information har enligt departementet ansetts behövlig för pla­ neringen av beredningsarbetet inom Regeringskansliet av mer omfattande förvaltningsärenden. I syfte att underlätta inläsningen av det relativt omfattande underlaget i ärendet och därmed vinna tid i beredningsprocessen fick energienheten vid Närings- och handelsdepartementet den 15 maj 1997 underhand del av delar av ett utkast till yttrande från Nätmyndigheten över koncessionsansökan. I utkastet redovisades inte något ställningstagande från Nätmyndigheten. Enligt promemorian hade under beredningen i Regeringskansliet den an­ svarige tjänstemannen vid några tillfällen kontakt med berörda handläggare vid Nätmyndigheten i frågor som rörde dels Nätmyndighetens beredning av ärendet, dels sakförhållanden i myndighetens yttrande. Dessa kontakter be­ dömdes inte tillföra ärendet något nytt och dokumenterades inte. I samband med den gemensamma beredningen inom Regeringskansliet hade handlägga­ re vid Jordbruksdepartementet kontakter med Fiskeriverket i syfte att in­ hämta närmare upplysningar om myndighetens remissvar i ärendet. Utkast till regeringsbeslut delades underhand till Fiskeriverket för synpunkter. Den ansvarige tjänstemannen vid energienheten informerade efter förfrå­ gan från Svenska kraftnät och Vattenfall AB vid några tillfällen muntligen om den planerade tidpunkten för ett regeringsbeslut i ärendet. Vid några tillfällen inhämtade han från Svenska kraftnät och Vattenfall AB sakupplys­ ningar om dels deltaljer i innehållet i koncessionansökan med miljökon­ sekvensbeskrivning, dels om den överföringsteknik som används för sjökab­ lar. Informationen bedömdes inte tillföra ärendet något nytt. I promemorian uppges vidare att Håkan Heden vid ett tillfälle under hand informerade generaldirektören för Svenska kraftnät om det övergripande innehållet i de villkor för koncessionen som kommit fram vid beredningen inom Regeringskansliet.

1997/98 :KU25

Därutöver redogörs i promemorian för riksdagens beslut angående de finansiella förutsättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet med Polenkabeln.

1997/98:KU25

Promemoria från Närings- och handelsdepartementet upprättad den 9 mars 1998 I en kompletterande promemoria, upprättad inom Närings- och handelsde­ partementet, anförs att det inför statssekreterare Lars Rekkes tillträde som ordförande i Vattenfall AB i maj 1997 framstod som olämpligt att han deltog i beredningen av förvaltningsärenden som rörde bolaget. Frågan löstes prak­ tiskt så att Ola Frithiofsson fick ansvar för departementsledningens kontakter med sakenheterna i sådana frågor. Efter en översyn av arbetsfördelningen inom den politiska ledningen utsågs Frithiofsson formellt till planeringschef genom ett beslut av departementschefen den 16 oktober 1997. I promemorian anförs vidare att syftet med de möten som hölls den 26 maj och den 9 juni 1997 med företrädare för Närings- och handelsdepartementet - däribland Håkan Heden - och Miljödepartementet var bl.a. att klara ut gränsdragningen mellan tillämpningen av ellagen och NRL. Vid mötena informerade Miljödepartementet om ärendet rörande prövning av Polenka­ beln enligt 4 kap. NRL, med tonvikt på den tidsmässiga planeringen av ären­ dets beredning. Vidare redogjorde Miljödepartementet för förutsättningar för en prövning enligt 4 kap. NRL. Från Närings- och handelsdepartementets sida redogjordes för prövningsförfarandet enligt ellagen, med särskild inrikt­ ning på tillämpningen av 2 och 3 kap. NRL. Mötena var av informationska­ raktär snarare än diskussionkaraktär. Vid mötet den 14 juli 1997 mellan företrädare för Närings- och handelsde­ partementet - däribland Lars Rekke - och Miljödepartementet berördes inte frågan om prövning av Polenkabeln enligt 4 kap. NRL.

Utfrågningar Utfrågning med statssekreterare Lars Rekke och f.d. departementsrådet Håkan Heden Utskottet har den 17 mars 1998 hållit utfrågning med statssekreterare Lars Rekke och f.d. departementsrådet Håkan Heden bilaga B 2.

Vid utfrågningen uppgav Lars Rekke att en statssekreterare så gott som aldrig deltar i handläggningen av ärenden av nu aktuellt slag. Handläggningen sköts på sakenheten. Det inträffar ibland i olika fövaltningsärenden av detta form­ bundna slag att statssekreterare medverkar vid politiska och andra bedöm­ ningar som görs i slutskedet. I själva utredningsprocessen deltar inte stats­ sekreterare och knappast inte heller den enhet som det är fråga om, utan det har skötts av myndigheterna. Lars Rekke uppgav vidare att han utsågs till statssekreterare med tillträde den 1 mars 1997. Han var införstådd med att den rollen skulle förenas med att han, i likhet med sina företrädare, skulle vara styrelseledamot i Vattenfall AB. Han var väl medveten om de föreskrifter och rekommendationer som

gäller för en person som sitter med i styrelsen i ett bolag. Han har t.ex. tagit del av konstitutionsutskottets olika granskningsbetänkanden i sådana frågor samt av förarbetena till bl.a. förvaltningslagen. Vattenfall förekommer ytterligt sällsynt som part i ett förvaltningsärende i departementet. Under hans tid på departementet kan det ha varit fråga om två ärenden. I båda dessa fall har han låtit bli att delta i olika åtgärder som har kunnat påverka utgången i ärendena. När det gäller regeringens beslut om Polenkabeln var han vid två tillfällen inför detta beslut med på olika möten där frågan behandlades. Det var inte i någotdera fallet av den karaktären att det påverkade utgången av ärendet. Det handlades av en tjänsteman på de­ partementet. Hans befattning med ärendet inskränkte sig till att han var med på ett möte med kolleger från Miljödepartementet och Jordbruksdeparte­ mentet. Vid detta möte diskuterades en enda fråga som rörde föreskrifter i det tilltänkta regeringsbeslutet som tog sikte på vandringsfiskens speciella problem. Anledningen till att han själv var med var att också statssekretera­ ren från Jordbruksdepartementet deltog. Han lämnade också sakupplysningar till regeringen innan frågan avgjordes. Dels visade han en karta där kabelns sträckning framgick, dels läste han upp remissvar från Statens naturvårds­ verk och Fiskeriverket. Både han och Håkan Heden har varit utomordentligt noga med att inte befatta sig med detta ärende eller andra ärenden som rör bolag eller myndigheter där jäv kan förekomma. Enligt Lars Rekke fick han vidare, efter regeringens beslut, i uppdrag av näringsministern att förvissa sig om att det i avtalen mellan Vattenfall AB, Svenska kraftnät och den polske kontrahenten inte skulle finnas bestämmel­ ser som kunde inverka menligt på genomförandet av riksdagens beslut strax före om en ny energipolitik. Lars Rekke uppgav vidare att man inom Regeringskansliet väl känner till att sådana här konflikter kan uppstå. När det gäller Vattenfall AB har, alltse­ dan bolaget bildades, statssekreteraren i Näringsdepartementet, eller tidigare Industridepartementet, varit med i bolagets styrelse. Det har i hög grad varit så att man har fått hantera dessa frågor på ett tillbörligt sätt när de har kom­ mit upp. Det har också skett i detta fall, enligt hans uppfattning. Därutöver uppgav Lars Rekke att man inom departementet redan från den tidpunkt han tillträdde som styrelseordförande i Vattenfall AB var införstådd med att han inte skulle delta i hanteringen av Polenkabelärendet. Det som hände den 16 oktober 1997 var att en bestämd person utpekades som ansva­ rig för dessa frågor i stället för honom själv. Från mars och fram till den 16 oktober 1997 fanns det inte någon bestämd person under departementsled­ ningen som pekats ut att ansvara för frågor med anknytning till Vattenfall.

Håkan Heden uppgav att enligt de riktlinjer som tidigare gällde för elmark­ naden, och numera enligt ellagen, skall utlandsförbindelser förvaltas av Svenska kraftnät. Svenska kraftnät är en organisation som kan bygga och förvalta utlandsförbindelser och som är naturlig sökare för koncessionen. Skälet till denna ordning är att man anser att utlandsförbindelser, liksom storkraftnätet, är en väsentlig del av samhällets infrastruktur och därför skall förvaltas av ett från kommersiella intressen oberoende affärsverk, i det här fallet Svenska kraftnät.

1997/98 :KU25

Vidare uppgav Håkan Heden att man, enligt rutinen i departementet, en gång i veckan inför regeringssammanträdet har s.k. veckoberedning. Då föredras de ärenden som statsrådet skall vara föredragande i vid regerings­ sammanträdet. Samtidigt är veckoberedningen ett tillfälle då tjänstemännen kan informera statsrådet om vad som händer inom departementets område. Vid några tillfällen under våren 1997 informerade den ansvarige tjänsteman­ nen om beredningsläget för ärendet om Polenkabeln. Håkan Heden var själv närvarande vid åtminstone några av dessa tillfällen, men satt tyst när ärendet om Polenkabeln var uppe. Håkan Heden uppgav också att det var viktigt att klargöra skillnaderna mellan de två beredningsprocessema angående dels prövningen enligt 2 och 3 kap. NRL, som sker i Näringsdepartementet, dels prövningen enligt 4 kap. samma lag, som sker i Miljödepartementet. Vid mötena med Miljödeparte­ mentet diskuterades vilka skillnader som finns och den tidsplan som Miljö­ departementet bedömde att den behövde följa för att ta ställning till frågan om projektet skulle prövas enligt 4 kap. NRL. Man diskuterade egentligen inte frågan om vad Miljödepartementet ville eller inte ville. Vidare uppgav Håkan Heden att ärendet var föremål för s.k. gemensam be­ redning. Vid denna beredning fick man från Näringsdepartementets sida veta att Miljödepartementet föreslog att regeringen inte skulle göra någon pröv­ ning enligt 4 kap. NRL. Det hade Näringsdepartementet inga invändningar mot.

1997/98:KU25

Utfrågning med näringsminister Anders Sundström

Utskottet har den 21 april 1998 hållit utfrågning med näringsminister Anders Sundström. Vid utfrågningen uppgav Anders Sundström att regeringen inte har gett några direktiv till myndigheter, Vattenfall AB eller Svenska kraftnät inför eller under koncessionsärendets prövning. De berörda myndigheterna har gjort sina självständiga bedömningar när de tagit ställning till projektet. Riksdagen och regeringen har vid flera tillfällen beslutat om de finansiella förutsättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet. Varje gång har det tydligt framgått av regeringens förslag att riksdagen bara haft att ta ställning till de finansiella förutsättningarna. Riksdagen skulle inte föregripa prövningen enligt ellagen av koncessionsansökan. Anders Sundström uppgav vidare att ett visst informationsutbyte har före­ kommit mellan Regeringskansliet å ena sidan och Nätmyndigheten, Vatten­ fall AB och Svenska kraftnät å andra sidan. Ett sådant informationsutbyte, som rör planeringsaspekter, sakinformation och detalj uppgifter, förekommer enligt Anders Sundström normalt i ett ärende av detta slag. Infomationsutbytet har inte varit av den karaktären att det kunnat påverka utgången av ärendet. När det gäller frågan om jäv uppgav Anders Sundström att det i första hand är tjänstemannen själv som har att uppmärksamma om han eller hon är jävig i ett ärende. Det ansvaret har tjänstemannen. Tjänstemannen skall själv säga till om han eller hon inte bör handlägga ett ärende. Hans ansvar som chef för departementet är att se till att det finns en organisation som gör det lättare för de anställda att bedöma om de är jäviga eller inte. På Näringsde-

partementet finns det en lång erfarenhet av att hantera bl.a. jävsfrågor. Det beror dels på departementets karaktär, med ett stort antal företag som depar­ tementet förvaltar statens aktier i, dels på den omfattande verksamhet som bedrivs i kontakt med andra företag och organisationer. Därför förvissade han sig i ett tidigt skede om att expeditionschefen vid återkommande tillfäl­ len informerar både nyanställda och äldre anställda om vad som gäller beträf­ fande jäv och andra bestämmelser i förvaltningslagen. Han har också talat om dessa frågor vid anställning av politiskt sakkunniga vid departementet och försökt se till att information om detta når ut. Anders Sundström uppgav vidare att det han hittills beskrivit är den orga­ nisation som gällt vid departementet också under hans företrädares tid. På en punkt har han gjort en organisatorisk förändring i förhållande till sina före­ trädare, och det gäller frågan om styrningen av Vattenfall AB. Efter det att man gick ned till endast en statssekreterare utsåg han en särskilt politiskt sakkunnig planeringschef. Denne skall under statsrådet ansvara för den poli­ tiska ledningen av förvaltningsärenden som rör Vattenfall AB. Tidigare har dessa frågor legat direkt under ministern och statssekreteraren. Under hela den tid som Vattenfall AB har varit ett bolag har statssekreteraren också suttit i bolagets styrelse. Planeringschefen utsågs i oktober 1997. Detta inne­ bar inte att Lars Rekke fram till dess hade ansvaret, utan i stället fick han själv (Anders Sundström) hantera frågorna. Han tyckte inte att det var en tillfredsställande situation, utan ville ha en annan ordning. Anders Sundström ville också poängtera att, om regeringen i anslutning till sina sammanträden behöver information från tjänstemännen, det är brukligt att statssekreteraren eller någon högre tjänsteman lämnar den informationen till regeringen. Lars Rekke var med inför regeringssammanträdet den 17 juli för att vid behov kunna lämna ren sakinformation. Just med tanke på att Rekke inte varit inblandad i ärendet och således inte kunde förväntas kunna ärendet följde den ansvarige handläggaren med. Anders Sundström uppgav att det dock var han själv som vid regeringens sammanträde föredrog ärendet för de övriga i regeringen. Enligt Anders Sundströms bedömning, efter det att han har tagit del av den information som finns i departementet samt efter att ha talat med berörda tjänstemän och ha tagit del av konstitutionsutskottets utfrågning, har de aktuella tjänstemännen inte gjort sig skyldiga till ett agerande som leder till jäv. Därutöver uppgav Anders Sundström att syftet med kabeln är att se till att vi behöver mindre produktionskapacitet i Sverige för att täcka svängningarna i konjunktur och klimatförhållanden. Det innebär en fördel om vi binder ihop nätet i Östersjön på samma sätt som vi bundit ihop nätet i Sverige. På detta sätt slipper vi bygga upp en produktionskapacitet som skall klara den absolut hårdaste påfrestning. Syftet med kabeln är alltså att minska behovet av pro­ duktionskapacitet i området och därmed minska miljöpåverkan och säkra energiförsörjningen. Anders Sundström uppgav också att det, enligt hans uppfattning, är viktigt att man inte kan avgöra frågor om vägar, järnvägar och elledningar på kom­ munal nivå. Han anser att man måste ha en infrastruktur i Sverige där man knyter ihop olika delar av vårt land. De produktionsanläggningar för el som

1997/98:KU25

finns måste kunna försörja hela Sverige. Därför anser han att det bör vara så att beslut om att bygga och dra vägar, elledningar och järnvägar skall fattas på nationell nivå och inte på lokal nivå. När det gäller Polenkabeln är det, i förhållande till de elledningar som finns i övrigt i Sverige, inget omfattande projekt, men ett nödvändigt projekt. Han uppgav vidare att det finns många vägar och järnvägar som är större projekt än detta, också i investeringsbe­ lopp, och som prövas enligt väglagen. Det är, såvitt han vet, ingen väg eller järnväg som har prövats enligt 4 kap. NRL. Frågan om en prövning enligt 4 kap. NRL av detta projekt har beretts på Miljödepartementet. Han har inte haft något att erinra mot det förslag som miljöministern redovisade. Vidare uppgav Anders Sundström att han inte hade lagt sig i något beslut som Karlshamns kommun skall fatta. Däremot anser han det vara hans skyl­ dighet att resa runt i landet och lyssna på stämningarna i olika frågor. Frågan om Polenkabeln är väldigt kontroversiell i Blekinge, så det är hans absoluta skyldighet att höra hur folk som har att hantera frågan upplever läget där. Han har naturligtvis argumenterat för att kabeln skall byggas enligt ellagen därför att han anser att den behövs. Han anser att han efter regeringsbeslutet har rätt att argumentera för regeringens beslut. Anders Sundström redogjorde också för att prövning enligt 4 kap. NRL hade begärts av Boverket, Fiskeriverket, Riksantikvarieämbetet, SGU, Läns­ styrelsen i Blekinge län och berörda kommuner. Mot en prövning har bl.a. Koncessionsnämnden för miljöskydd och Naturvårdsverket varit. Han har uppfattat att den tyngsta remissinstansen i detta fall har varit Koncessions­ nämnden. Anders Sundström uppgav vidare att han har tolkat det så att ella­ gen ställer samma hårda miljökrav på utförandet av Polenkabeln som 4 kap. NRL gör. Därutöver uppgav Anders Sundström att han bad statssekreterare Lars Rekke att kontakta Svenska kraftnät för att han ytterligare en gång ville försäkra sig om att Polenkabelns syfte är att hantera svängningar i konjunktur och klimat och inte att exportera eller importera. Han har försäkrat sig om detta ett stort antal gånger tidigare. Uppdraget gavs till Rekke efter det att frågan hade behandlats i regeringen.

1997/98:KU25

Utskottets bedömning I granskningsärendet har bl.a. aktualiserats frågan om huruvida jäv skulle ha förelegat för vissa tjänstemän i Närings- och handelsdepartementet vid be­ redningen och avgörandet av regeringens ärende om en koncessionsansökan rörande en likströmskabel mellan Sverige och Polen. Enligt utskottets me­ ning har vid granskningen inte kommit fram annat än att det aktuella regeringsärendet i detta avseende har handlagts i enlighet med gällande regler. Utskottet finner dock anledning att ånyo framhålla vikten av att förvalt­ ningslagens jävsregler iakttas vid beredningen av ärenden i Regeringskansli­ et. Som utskottet tidigare uttalat bör en departementstjänsteman, som är styrelseledamot i ett hel- eller halvstatligt bolag, inte delta i ett ärende som rör bolaget, oavsett ärendets beskaffenhet. I sådant fall bör en annan tjänste­ man i första hand svara för handläggningen. 83

I den nu aktuella granskningsanmälan begärs vidare att konstitutionsut­ skottet, förutom att granska jävssituationen i detta särskilda fall, skall uttala sig om jävsfrågor för högre och politiskt tillsatta tjänstemän i departementen. Utskottet vill härvid erinra om att utskottet i samband med årets administra­ tivt inriktade granskning har uttalat att utskottet vid kommande granskning av detta slag skall ta upp frågan om huruvida det finns risker för jäv när tjänstemän i Regeringskansliet har uppdrag som ledamöter i styrelser för statliga företag och affärsverk (bet. 1997/98:KU10 s. 7). Utöver vad som anförts ovan finner utskottet därför inte anledning att nu göra något ytterliga­ re uttalande när det gäller frågan om jäv. Granskningen föranleder inte heller i övrigt något ytterligare uttalande från utskottets sida.

1997/98:KU25

3.5 Regeringens beslut om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Scientologikyrkan Ärendet I en anmälan, bilaga A 3.12, har begärts att konstitutionsutskottet skall granska regeringens beslut att sekretessbelägga en skrift från scientologerna.

Bakgrund Regeringens beslut

Den 26 september 1996 begärde en anonym man att hos Justitiedepartemen­ tet få ta del av en handling som han uppgav fanns i departementet och som rörde Scientologikyrkan. Mannen lämnade in en handling - scientologimaterialet - som han uppgav var en kopia av den handling som han begärde att få ta del av. Enligt Justitiedepartementet blev scientologimaterialet därigenom en allmän handling i departementet. Justitiedepartementet avslog mannens begäran den 2 oktober 1996 med motiveringen att det i departementet inte kunnat påträffas någon sådan handling som han efterfrågade. Därefter har materialet vid flera tillfällen lämnats ut från Justitiedeparte­ mentet när någon har begärt att få ta del av det. Den 16 oktober 1997 beslutade regeringen emellertid att materialet inte skulle lämnas ut. Regeringen anger följande som skäl för sitt beslut (Ju97/3133). Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess bl.a. för uppgif­ ter som rör medborgare eller juridiska personer i en annan stat, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgifterna röjs. Den begärda handlingen innehåller uppgifter som rör den amerikanska or­ ganisationen Religious Technology Center. Det kan antas att ett utlämnande av uppgifterna i handlingen skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser och på annat sätt skada landet. Sekretess gäller därför för uppgifterna enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.

Justitieministernsfrågesvar den 29 oktober 1997

1997/98:KU25

Justitieminister Laila Freivalds har i svar på fråga 1997/98:73 om hemligstämpling av ”scientologbibeln” anfört bl.a. följande. Regeringen gjorde bedömningen att det kunde antas att ett utlämnande av uppgifterna skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser och på annat sätt skada landet eftersom det hävdas att Sverige bryter mot sina åtaganden enligt internationella avtal på upphovsrättsområdet genom att tillåta att mate­ rialet lämnas ut från svenska myndigheter. Detta har redan medfört en viss störning i de bilaterala förbindelserna mellan Sverige och USA och kan komma att leda till störningar även i andra internationella sammanhang. Det har således inte varit fråga om huruvida den i Sverige grundlagsfästa offentlighetsprincipen kan inskränkas genom upphovsrättsliga regler, vilket den givetvis inte kan. Däremot har varje myndighet som tar ställning till om den aktuella handlingen kan lämnas ut att göra en skadeprövning. Frågan gäller således huruvida utlämnande av handlingen stör eller på annat sätt skadar Sveriges relationer med vår omvärld. I frågor som uppkommer hos statliga myndigheter och som är av betydelse för förhållandet till andra stater eller mellanfolkliga organisationer skall med stöd av 10 kap. 8 § regerings­ formen utrikesministern underrättas. Syftet med denna underrättelseplikt är att främja en enhetlig och konsekvent utrikespolitik. Justitiekanslerns beslut En person begärde hos Justitiekanslem att få ut ett exemplar av den s.k. scientologibibeln. Justitiekanslem underrättade, med hänvisning till reglerna i 10 kap. 8 § regeringsformen, chefen för Utrikesdepartementet att det hos Justitiekanslem fanns en handling motsvarande den som berörs av sekretess enligt regeringens beslut den 16 oktober 1997 och att denna handling alltse­ dan den ingivits i ärendet hos Justitiekanslem har tillhandhållits allmänheten på begäran och att så alltjämt sker. Utrikesdepartementet överlämnade därefter den 27 oktober 1997 till Justitiekanslern en promemoria angående vissa utrikespolitiska förhållanden som aktualiserats med anledning av att dokumentet är allmän handling vid flera myndigheter i Sverige. Justitiekanslem har därefter, den 30 oktober 1997, fattat följande beslut.

Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess bl.a. för uppgifter som rör medborgare eller juridiska personer i en annan stat, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgifterna röjs. Den begärda handlingen innehåller uppgifter som rör den amerikanska or­ ganisationen Religious Technology Center. Vad som nu framkommit angå­ ende vissa utrikespolitiska förhållanden gör att ett fortsatt utlämnande av uppgifterna i handlingen kan antas störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser och på annat sätt skada landet. Sekretess gäller därför för uppgifterna enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.

Kammarrättens dom

1997/98:KU25

Justitiekanslerns beslut överklagades till Kammarrätten i Stockholm. Kam­ marrätten meddelade i dom den 5 december 1997 att kammarrätten delade Justitiekanslerns bedömning och inte ändrade det överklagade beslutet. Kammarrättens dom har överklagats till Regeringsrätten. Regeringsrätten meddelade den 6 april 1998 prövningstillstånd i målet och kommer, enligt vad utskottet har inhämtat, att under våren pröva målet i sak.

Justitiedepartementets promemoria

Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet översänt en inom Justitie­ departementet den 9 februari 1998 upprättad promemoria, bilaga A 3.13. I promemorian anförs bl.a. följande. Grunden för sekretess I Utrikesdepartementet upprättades den 27 oktober 1997 en promemoria som överlämnades till Justitiekanslem i anledning av att Justitiekanslern med stöd av 10 kap. 8 § regeringsformen underrättat chefen för Utrikesdepartementet om att materialet hade begärts ut från Justitiekanslem. I promemorian redo­ görs för de förhållanden som låg till grund för regeringens bedömning att det förelåg utrikessekretess för uppgifterna i materialet. Promemorian har hem­ ligstämplats med hänvisning till bestämmelsen om utrikessekretess. Prome­ morian har också överlämnats till riksdagens kammarkansli, Jönköpings kommun och till Stockholms tingsrätt.

Tidpunkten för sekretessens inträde

När Justitiedepartementet började att lämna ut materialet i oktober 1996 fanns inga indikationer på att uppgifterna i det skulle omfattas av sekretess. En tid efter det första utlämnandet kontaktades Justitiedepartementet och UD av företrädare för Scientologikyrkan, amerikanska kongressledamöter och USA:s ambassad i Stockholm. Justitiedepartementet ansåg inte att dessa kontakter medförde någon grund för att sekretessbelägga materialet. Av UD:s promemoria framgår att ett fortsatt utlämnande av materialet vid tid­ punkten för regeringens beslut den 16 oktober 1997 skulle medföra risk för vissa konsekvenser och att förutsättningarna för utrikessekretess för uppgif­ terna i materialet därmed var uppfyllda.

Av Utrikesdepartementets promemoria från den 27 oktober 1997 framgår bl.a. följande. USA hävdar att ett utlämnande av en kopia med stöd av de svenska bestämmelserna om utlämnande av allmänna handlingar innebär ett oskäligt inkräktande på scientologernas legitima intressen och att bestäm­ melserna som tillåter detta står i strid med Sveriges åtaganden på immaterialrättsområdet genom Bemkonventionen och TRIPs-avtalet (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights). USA hävdar att materialet är upphovsrättsskyddat, och att Sverige genom att lämna ut det skulle bryta mot sina förpliktelser enligt de internationella avtalen på immaterialrättsområdet, nämligen Bemkonventionen och TRIPs-avtalet. I april 1997 placerades Sve­ rige på USTR:s (US Trade Representative) speciella bevakningslista (Special 301) med anledning av att man inte ansåg att Sverige uppfyller sina åtagan­ den på det immaterialrättsliga området. Bakgrunden till placeringen var 86

främst en annan fråga (att Sverige inte har ett ”civil-search”-förfarande), men utlämnandet av upphovsrättsskyddat material från Regeringskansliet och riksdagen omnämndes som en bidragande orsak. USA har också inlett ett konsultationsförfarande inom ramen för WTO:s tvistlösningsförfarande med hänvisning till bristen på civil-search-förfarande och amerikanska företrädare har också informellt uppgett att man överväger att inleda ett dylikt även när det gäller frågan om utlämnande av upphovsrättsligt skyddat material. Vid TRIPs-förhandlingar i Geneve den 18 september 1997 uppgavs att USA avvaktar regeringens beslut i sekretessfrågan och att man hoppades att saken i och med det skulle vara ur världen.

1997/98:KU25

Tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen, upphovsrättslagen, m.m.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall varje svensk medborga­ re, till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Enligt 2 kap. 2 § TF får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas endast om det är påkallat med hänsyn bl.a. till rikets säkerhet eller dess för­ hållande till annan stat eller mellanfolklig organisation. Begränsningen av rätten att ta del av allmänna handlingar skall angivas noga i bestämmelse i en särskild lag eller, om så i visst fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Vad som i lag är stadgat gäller enligt 1 kap. 8 § TF om den rätt, som till­ kommer upphovsman till t.ex. litterärt eller konstnärligt verk och om upp­ hovsrätten närstående rättigheter.

Av 1 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterärt och konstnärligt verk framgår att den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upp­ hovsrätt till verket om det t.ex. är en skönlitterär eller beskrivande framställ­ ning i skrift eller tal. Enligt 2 § innefattar upphovsrätten uteslutande rätt att bl.a. förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgäng­ ligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat skick. Enligt paragrafen görs verket tillgängligt för allmänheten t.ex. då det framförs offentligt eller sprids till allmänheten eller visas offentligt. Av 26 b § framgår att allmänna handlingar skall oavsett upphovsrätten till­ handahållas enligt 2 kap. TF. Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mel­ lanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga för­ bindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. Sverige är liksom USA anslutet till Bemkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Enligt konventionens artikel 2.6 har t.ex. ett litterärt eller konstnärligt verk skydd i alla länder för vilka konventionen gäller. Skyddet gäller till förmån för verkets upphovsman och hans rättighetshavare.

I fråga om skyddade verk äger de, enligt artikel 5.1, i alla andra unionsländer än verkets hemland såväl de rättigheter som varje lands lagar för närva­ rande tillerkänner eller framdeles kan komma att tillerkänna landets egna medborgare som de rättigheter vilka särskilt tillkommer dem i kraft av denna konvention. Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk, som skyddas av denna konvention, äger enligt artikel 9.1 uteslutande rätt att låta mångfaldiga dessa verk på vad sätt eller i vilken form det vara må. Det är enligt artikel 9.2 för­ behållet unionsländemas lagstiftning att tillåta mångfaldigande av verk som sägs under 9.1 i vissa särskilda fall, förutsatt att sådant mångfaldigande icke gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och ej heller oskäligt in­ kräktar på upphovsmannens legitima intressen.

1997/98 :KU25

Regeringen beslutade den 16 april att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i syfte att vidga möjligheterna för offentlighetsprincipens tillämpning i ITsamhället (dir. 1998:32). Kommittén skall bl.a. undersöka om det i något fall finns ett behov av att öka möjligheterna att inte tillhandahålla en allmän handling som omfattas av upphovsrätt. Kommittén skall också göra en all­ män översyn av sekretesslagen. Utskottets bedömning

Regeringen har med stöd av 2 kap. 1 § sekretesslagen beslutat att avslå en begäran att få ta del av det s.k. scientologimaterialet. Skälen för regeringens beslut var att den begärda handlingen innehåller uppgifter som rör den ame­ rikanska organisationen Religious Technology Center. Det kunde enligt regeringen antas att ett utlämnande av uppgifterna i handlingen skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser och på annat sätt skada landet. Sekre­ tess gällde därför enligt regeringen för uppgifterna. Begäran att få ta del av allmän handling skall enligt 2 kap. 14 § tryckfri­ hetsförordningen göras hos myndighet som förvarar handlingen. Myndighe­ ten skall pröva en sådan begäran. Regeringen har prövat en begäran om att få ta del av en allmän handling och då funnit att handlingen inte kunde lämnas ut eftersom sekretess gällde för uppgifterna i handlingen. Regeringen har därvid tillämpat sekretesslagen. Utskottet konstaterar att regeringen tillämpat gällande rätt, i detta fall tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. Utskottet har inte funnit anled­ ning att uttala någon kritik med anledning av den bedömning regeringen därvid gjort, oavsett vilket slut Regeringsrätten kommer till när den prövar den ovan återgivna domen som överklagats från Kammarrätten i Stockholm. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

3.6 Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning och 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling samt 1996/97:136 Ny ellag Ärendet

I en anmälan, bilaga A 3.14, har begärts att konstitutionsutskottet skall granska om näringsminister Anders Sundström har berett propositionerna 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning och 1996/97:176 Lag om kärn­ kraftens avveckling i enlighet med bestämmelserna i 7 kap. 2 § regerings­ formen. I en annan anmälan, bilaga A 3.15, har begärts att utskottet skall granska hur beredningen av förslaget till ny ellag skett. I en expertrapport skriven av professor Ulf Bernitz behandlas frågan om statlig reglering av utrikeshandeln med el från EG-rättslig synpunkt. Rapporten kom enligt anmälan aldrig officiellt in till departementet. Det är, enligt anmälaren, mycket allvarligt om näringsministern valt att hemlighålla information och fakta för lagråd och riksdag. Bakgrund

Proposition 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning

I propositionens avsnitt 2 framgår följande under rubriken Ärendet och dess beredning. Riksdagen beslutade våren 1991 om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91 :NU40, rskr. 1990/91:373). Beslutet grundade sig i allt väsentligt på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Folkpar­ tiet liberalerna och Centerpartiet. En parlamentarisk kommission - Energikommissionen - tillsattes somma­ ren 1994 (dir. 1994:67, dir. 1994:120). Kommissionens uppgift var bl.a. att granska de pågående energipolitiska programmen för omställning och ut­ veckling av energisystemet och analysera behovet av förändringar och ytter­ ligare åtgärder. Kommissionen överlämnade den 18 december 1995 slutbetänkandet Om­ ställning av energisystemet (SOU 1995:139) till regeringen. Till betänkandet fogades fyra underlagsbilagor (SOU 1995:140, del 1-4). Energikommissio­ nens slutbetänkande har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkan­ det och remisssinstansemas synpunkter finns i departementspromemorian Energikommissionens betänkande (Ds 1996:55). Utöver kommissionens betänkanden har en stor mängd rapporter, syn­ punkter och förslag rörande åtgärder inom energiområdet överlämnats till regeringen från myndigheter, kommuner, organisationer, företag och enskil­ da. Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till överläggningar om energipolitiken på grundval av 1991 års överenskommelse, Energikommis­ sionens betänkande och remissvaren på detta. Överläggningarna slutfördes den 4 februari 1997 med en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet om en uthållig energiförsörjning. I avsnitt 3 redovisas överenskommelsen till sin exakta ordalydelse. Rege­ ringen föreslår att de i överenskommelsen angivna riktlinjerna för energipo-

1997/98 :KU25

litiken antas av riksdagen. Regeringen avser att i den ekonomiska vårpropo­ sitionen återkomma med förslag till finansiering av de i föreliggande propo­ sition föreslagna åtgärderna.

1997/98 :KU25

Av redovisningen i avsnitt 3 framgår bl.a. följande. I det följande redovisas de åtgärder som skall vidtas för att möjliggöra en avställning av den första reaktorn senast den 1 juli 1998 och den andra reak­ torn senast den 1 juli 2001. Ett förslag till en lag om avställning av kärnkraftsreaktorer föreläggs riks­ dagen under år 1997 i så god tid att lagen kan träda i kraft den 1 januari 1998.1 lagen föreskrivs att rätten att driva kärnkraftsreaktorer för att utvinna kärnenergi kan upphävas av regeringen. Sådana beslut skall fattas med ut­ gångspunkt i att reaktorerna skall ställas av i den ordning och vid de tid­ punkter som bäst gagnar den av riksdagen beslutade omställningen av ener­ gisystemet och dess genomförande. Av kriterierna bör vidare följa att av­ ställningen skall inledas med de reaktorer som mest kan ifrågasättas från lokaliseringsynpunkt. Barsebäcksverkets lokalisering är olämplig. Förhandlingar skall inledas med ägaren till Barsebäcksverket om att stänga en reaktor före den 1 juli 1998 och en andra reaktor före den 1 juli 2001. Regeringen avser att omedel­ bart efter lagens ikraftträdande fatta beslut om avställning av kämkraftsreaktorema Barsebäck 1 och Barsebäck 2. Ett villkor för stängningen av den andra reaktorn är att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom tillförsel av ny elproduktion och minskad användning av el.

Proposition 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling

I propositionens avsnitt 3 framgår följande under rubriken Ärendet och dess beredning. Frågan om användning av kärnkraft som energikälla i Sverige har länge stått på den politiska dagordningen. Folkomröstningen år 1980 resulterade bl.a. i att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. I avsnitt 4.1 sammanfattas frågans behandling från folkomröstningen till riks­ dagens energipolitiska beslut i juni 1997. Sommaren 1994 tillsattes en parlamentarisk kommission, Energikommis­ sionen (dir. 1994:67, dir. 1994:120). Denna överlämnade sitt slutbetänkande Omställning av energisystemet (SOU 1995:139) till regeringen i december 1995. Till betänkandet hör bakgundsmaterial i form av fristående rapporter, redovisade i fyra volymer med underlagsbilagor (SOU 1995:140). En sam­ manfattning av kommissionens betänkande och remissinstansernas syn­ punkter finns i departementspromemorian Energikommissionens betänkande (Ds 1996:55). Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till överläggningar om energipolitiken och beslutade i september samma år att tillsätta en arbets­ grupp för att komplettera Energikommissionens analys med ett förslag till lagstiftning om kärnkraftens avveckling. I arbetsgruppen ingick företrädare för Justitiedepartementet, Närings- och handelsdepartementet, Finansdepar­ tementet och Miljödepartementet. De energipolitiska överläggningarna slutfördes den 4 februari 1997 med en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänster­ partiet om riktlinjerna för energipolitiken. 90

Den 14 februari 1997 lade arbetsgruppen fram departementspromemorian Lag om kärnkraftens avveckling (Ds 1997:14). Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter har gjorts och finns tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr N 97/496). Regeringen överlämnade i mars 1997 propositionen En uthållig energiför­ sörjning (prop. 1996/97:84) till riksdagen. I propositionen redovisas den energipolitiska överenskommelsen och föreslås bl.a. att på överenskommel­ sen baserade riktlinjer för energipolitiken antas av riksdagen. En samman­ fattning av innehållet i propositionen finns i avsnitt 4.2. Riksdagen har den 10 juni 1997 beslutat i enlighet med förslagen i propositionen (bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Departementspromemorians förslag till lagstiftning bygger på de övervä­ ganden som gjorts i Energikommissionens slutbetänkande. Kommissionens juridiska analys bygger på ett expertutlåtande, som utgör underlagsbilaga 26 till betänkandet. Rättsliga frågor i samband med kärnkraftens avveckling (SOU 1995:140, del 4, s. 9-87). Underlagsbilagan finns fogad som bilaga till departementspromemorian och utgör också bilaga 1 till propositionen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De lagförslag som läggs fram i promemorian finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.

1997/98:KU25

Näringsutskottet beredde konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling. Utskottet av­ lämnade yttrandet 1997/98:KU3y till näringsutskottet. Konstitutionsutskottet höll två utfrågningar i ärendet, dels den 23 oktober 1997 med professorerna Bertil Bengtsson, Anders Victorin och Hans-Heinrich Vogel, dels den 6 november 1997 med näringsminister Anders Sundström. Proposition 1996/97:136 Ny ellag I propositionens avsnitt 3 framgår följande under rubriken Ärendet och dess beredning. Riksdagen beslutade våren 1992 om mål och strategier för en reformering av den svenska elmarknaden (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322). Regeringen tillkallade i mars 1992 en utredare med uppgift att utarbeta förslag till en ny Ellagstiftning på elområdet. Utredningen (N 1992:04) antog namnet Ellagstiftningsutredningen (ELU). Riksdagen beslutade våren 1994 om ett nytt regelverk för elmarknaden (prop. 1993/94:162, bet,1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358). Beslutet innebar omfattande förändringar i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestäm­ melser om elektriska anläggningar (ellagen). Genom beslutet infördes vidare en ny lag, lagen (1994:618) om handel med el, m.m. Enligt beslutet skulle de nya lagreglerna ha trätt i kraft den 1 januari 1995. Till grund för riksdagsbeslutet låg bl.a. de lagförslag som ELU redovisade våren 1993 i delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68). Sommaren 1994 tillkallade regeringen en parlamentariskt sammansatt kommission, Energikommissionen (N 1994:04), med uppgift att granska de pågående energipolitiska programmen för omställning och utveckling av energisystemet och analysera behovet av förändringar och ytterligare åtgär­ der. I kommissionens uppgifter ingick också att följa utvecklingen på el­ marknaden och särskilt behandla utlandshandeln och de regionalpolitiska frågorna (dir. 1994:67). Regeringen beslutade hösten 1994 om tilläggsdirek­ tiv (dir. 1994:120) till Energikommissionen som innebar att den med förtur

skulle analysera förutsättningarna för att genomföra elmarknadsreformen på ett sätt som inte låste kommissionens fortsatta arbete. Hösten 1994 beslutade riksdagen att skjuta upp elmarknadsreformens ikraftträdande för att skapa möjligheter för Energikommissionen att genom­ föra en bredare konsekvensanalys av de nya reglerna för elmarknaden innan reformen skulle träda i kraft (prop. 1994/95:84, bet. 1994/95:NU10, rskr. 1994/95:141). Energikommissionen redovisade våren 1995 sina överväganden och för­ slag avseende elmarknadsreformen i delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14). Riksdagen beslutade hösten 1995 om att de på våren 1994 beslutade lag­ ändringarna skulle träda i kraft med vissa ändringar den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). ELU:s fortsatta arbete skulle enligt direktiven syfta till att få bl.a. ellagen ersatt med en modern lagstiftning. I tilläggsdirektiv för utredningen somma­ ren 1993 (dir. 1993:93) angavs bl.a. att de nuvarande skadeståndsreglerna i ellagen skulle ses över och att lagen skulle omarbetas språkligt och redaktio­ nellt. ELU redovisade i oktober 1995 sitt slutbetänkande Ny ellag (SOU 1995:108). I betänkandet föreslås bl.a. att bestämmelserna i ellagen och lagen om handel med el, m.m. (1994:618) förs samman till en gemensam ny lag. Den nya lagen skall enligt förslaget innehålla regler för produktion, överföring och handel med el, m.m. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av ELU:s förslag finns i bilaga 1. ELU:s lagförslag återfinns i bilaga 2. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns i bilaga 3. Regeringen beslutade i augusti 1995 att tillkalla en utredare med uppgift att föreslå ett regelverk för en organiserad börshandel med el. Enligt direkti­ ven skulle utredaren även lämna förslag till den reglering av utlandshandeln som kan bli nödvändig för att säkerställa försörjningstryggheten. Utredning­ en (N 1996:49) antog namnet Elbörsutredningen. Den redovisade i april 1996 sina överväganden och förslag i betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49). En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 4. Ut­ redningens lagförslag redovisas i bilaga 5. Betänkandet har remissbehand­ lats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställ­ ning av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Närings- och han­ delsdepartementet (dnr N 96/868). Regeringen beslutade i november 1995 att tillkalla en utredare med uppgift att utarbeta förslag till regler för konsumentskydd vid leverans av el (dir. 1995:148). Utredningen antog namnet Utredningen om konsumentskydd vid leverans av el (nedan benämnd Elkonsumentskyddsutredningen). Utredning­ en redovisade i juni 1996 sitt betänkande Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104). I betänkandet lämnas förslag till regler för konsument­ skydd vid avstängning av el och för konsumentskydd vid kvantitativa driftstörningar (skadeståndsrelger). En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 7. Utredningens lagförslag redovisas i bilaga 8. Utred­ ningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­ serna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Inrikesdepartementet (dnr In 96/619). I juni 1996 uppdrog regeringen åt Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) att utreda och föreslå åtgärder för icke koncessionspliktiga elnät, m.m. Uppdraget syftade till att precisera ELU:s förslag avseende undantag från kravet på nätkoncession. Uppdraget redovisades i november 1996 i rapporten Icke koncessionspliktiga nät. En sammanfattning av rapporten

1997/98 :KU25

finns i bilaga 10. Rapportens lagförslag finns i bilaga 11. Ett remissmöte hölls i Närings- och handelsdepartementet den 19 november 1996. En för­ teckning över deltagarna i remissmötet finns i bilaga 12. Minnesanteckningar från mötet finns tillgängliga i Närings- och handelsdepartementet (dnr N 96/1380).

1997/98 :KU25

Utredningen om regler för handel med el, m.m. Utredningen om regler för handel med el, m.m. redovisade sitt uppdrag i betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49). Utredningen har som bilaga 2 till betänkandet fogat en rapport från januari 1996 Gemenskapsrättsliga gränser för Sveriges möjligheter att kontrollera internationell handel med el av professor Ulf Bemitz, Juridiska fakulteten vid Stockholms univer­ sitet och Olivier Linden, LLM i europeisk rätt. Någon ytterligare rapport av Ulf Bemitz finns inte fogad till betänkandet. Utredningens material finns arkiverat hos Riksarkivet under diarienummer 33/96. Bland arkiverat material finns dels den ovan nämnda rapporten av Ulf Bemitz och Olivier Linden, dels en ”kompletterande rapport” från mars 1996 av Ulf Bemitz och Olivier Linden.

Närings- och handelsdepartementets promemoria Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet översänt en inom Nä­ rings- och handelsdepartementet den 17 mars 1998 upprättad promemoria, bilaga A 3.16. I promemorian redogörs för beredningen av propositionerna. Vidare anförs bl.a. följande.

Ola Karlssons anmälan gäller behandlingen av ett par expertrapporter till Elbörsutredningen. Utredningen uppdrog åt professor Ulf Bemitz att utarbeta en rapport om reglering av utrikeshandeln med el ur EG-rättslig synpunkt. Rapporten överlämnades till utredningen. Rapporten innehöll en noggrann genomgång av EG-rätten på detta område och publicerades därför som bilaga till utredningens betänkande. Två tjänstemän i Närings- och handelsdepartementet, kansliråden Bengt Agartz och Bo Diczfalusy, var sakkunniga i utredningen. Diczfalusy bad muntligen, på utredarens uppdrag, professor Bemitz att utarbeta en komplet­ tering av den första rapporten. Även denna kompletterande rapport, beståen­ de av sex sidor, överlämnades till utredningen. Denna senare rapport kom dock att höra till det ganska omfattande utredningsmaterial som inte publice­ rades i tryckt skick av utredningen.

Som framgått av redovisningen ovan fick kanslirådet Bo Diczfalusy uppdra­ get av utredaren att be professor Bernitz att utarbeta en komplettering av sin första rapport. Diczfalusy gjorde således detta inom ramen för sitt uppdrag som sakkunnig i utredningen. Två av Närings- och handelsdepartementets tjänstemän var sakkunniga i Elbörsutredningen och har således haft tillgång till den aktuella komplette­ rande rapporten. Rapporten hör dock inte, i likhet med mycket annat under­ lagsmaterial i Elbörsutredningen, till det material som formellt överlämnades till departementet.

Utfrågning i konstitutionsutskottet

1997/98:KU25

Näringsminister Anders Sundström har vid utskottets utfrågning den 21 april 1998 bilaga B 7 anfört bl.a. Det energipolitiska beslutet i riksdagen föregicks av en mycket omfattande utredning med Energikommissionen i botten. Partierna som deltog i energiförhandlingarna såg två huvudalternativ för att påbörja en avveckling. Det ena var en ny lagstiftning, och det andra var ägardirektiv till Vattenfall. Dels fick en arbetsgrupp i uppdrag att arbeta fram en lag, dels fick Hans Christer Olson i uppdrag att utarbeta ett PM om konsekvenserna för Vattenfall av att stänga en reaktor till följd av direktiv från ägaren. Lagstiftning var att före­ dra. Hans tyngsta argument för detta är att han, oavsett vilken ägare av kärn­ kraftverk som tvingas stänga en reaktor på grund av ett beslut från riksdagen eller regeringen, tycker att ägarna skall hanteras på ett likvärdigt sätt. Då är en lagstiftning bättre än ett ägardirektiv. Det tyckte han att denna promemo­ ria styrkte ytterligare. Naturligtvis var det inte så att de beslutade att stänga någon reaktor i Barsebäck utan att lagen fanns på plats. Först gjordes en departementspromemoria. Denna promemoria remissbehandlades. Lagrådet yttrade sig över den. Den gick till riksdagen, som i sin tur skickade tillbaka den till lagrådet. Lagrådet fann ingen anledning att göra några ändringar eller ha några synpunkter på propositionen. Sedan antog riksdagen propositionen, och därefter beslutade regeringen om en stängning. Utskottets bedömning

Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredningen av regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas för sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Utskottet har inte funnit att någon av de tre aktuella propositionerna skulle ha beretts på ett sätt som inte överensstämmer med 7 kap. 2 § regeringsformen. Av utredningen i ärendet framgår att den s.k. kompletterande rapporten av professor Ulf Bernitz tillkom på uppdrag av Elbörsutredningen men att den inte fogades till Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el. Rapporten överlämnades inte heller formellt till Närings- och handelsdepar­ tementet utan arkiverades med utredningens material hos Riksarkivet. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

3.7 Statsrådet Margot Wallströms handläggning av ärendet om en ny tandvårdstaxa Anmälan

I en granskningsanmälan har hemställts om att konstitutionsutskottet grans­ kar statsrådet Margot Wallströms handläggning av ny tandvårdstaxa, bilaga A 3.17. Genom förordning den 12 september 1996 (SFS 1996:903) föreskrev rege­ ringen att tandvårdstaxan (1973:638) skulle fortsätta gälla tills vidare, dock 94

längst till och med den 14 oktober 1996. Den 19 september 1996 utfärdade regeringen en förordning om dels fortsatt giltighet av tandvårdstaxan, dels ändring i samma taxa. Förordningen (SFS 1996:919) utkom från trycket den 8 oktober 1996 och trädde i kraft den 15 oktober 1996. Anmälan riktar sig mot att förordningen 1996:919 kom ut alltför nära ikraftträdandet.

1997/98:KU25

Bakgrund Enligt 8 kap. 19 § regeringsformen skall förordningar kungöras så snart det kan ske, om inte något annat föreskrivs i lag. Enligt de principer som har lagts fast i den s.k. Gröna boken från Stats­ rådsberedningen bör tiden mellan det att en författning kommer ut från trycket och författningens ikraftträdande vara minst fyra veckor. Endast i speciella undantagsfall bör enligt Gröna boken tiden sättas kortare än två veckor. Konstitutionsutskottet har under ett antal år vid sin granskning betonat vikten av att författningsarbetet bedrivs på sådant sätt att förseningar und­ viks.

Promemoria från Statsrådsberedningen Utskottet har under beredningen av detta granskningsärende ställt följande fråga till Statsrådsberedningen: Vilken är orsaken till att förordningen (1996:919) om dels fortsatt giltighet av tandvårdstaxan (1973:638), dels ändring i samma taxa, kom ut från trycket endast åtta dagar innan den trädde i kraft? Med en skrivelse av den 11 april 1997 har Statsrådsberedningen som svar på utskottets fråga förmedlat tre promemorior upprättade vid Socialdeparte­ mentet respektive Statsrådsberedningen, bilagorna A 3.18-A 3.20. Av promemorian av den 9 oktober 1996 från Socialdepartementet framgår att ändringen i taxan var ett inslag i de besparingar som vidtagits för att sane­ ra statens finanser och att det huvudsakliga innehållet i ändringen varit känt sedan december 1995 (prop. 1995/96:119). Vidare redovisas att Riksförsäk­ ringsverkets förslag till reviderad åtgärdstaxa för tandvård kom in till Social­ departementet den 2 september 1996. Med anledning av att beredningsarbe­ tet i Regeringskansliet krävde viss tid förlängdes den till utgången av sep­ tember 1996 tidsbegränsade tandvårdstaxan till och med den 14 oktober 1996 (SFS 1996:903). Därefter beslutades ändringen av tandvårdstaxan med ikraftträdande den 15 oktober 1996. Regeringen beslutade ändringarna den 19 september och de utkom från trycket den 8 oktober. En kopia av författ­ ningen faxades till Riksförsäkringsverket för bl.a. vidare spridning så snart korrekturet var klart för trycklov den 30 september. I promemorian redovisas även tidigare ändringar i tandvårdstaxan åren 1991-1996. Av redovisningen framgår att tandvårdstaxan ändras tämligen ofta och att de rekommenderade tidsgänsema för när författningen bör kom­ ma ut från trycket i regel inte kunnat hållas.

I promemorian av den 10 april 1997 från Statsrådsberedningen redovisas några åtgärder som vidtagits i Regeringskansliet för att få till stånd en bättre ordning för författningsutgivningen. Som exempel anges att Statsrådsbered­ ningen i den s.k. Gröna boken har angivit vissa riktlinjer för författningsut­ givningen. Dessutom ger Justitiedepartementet inför varje halvårs- och års­ skifte ut riktlinjer för när trycklov måste meddelas för att författningar skall komma ut i rätt tid. Vidare erinras om att en promemoria upprättades hösten 1993 inom Justi­ tiedepartementet (bilaga A 3 i bet. 1993/94:KU30) med anledning av den kritik som konstitutionsutskottet riktat rörande författningsutgivningen. I promemorian föreslogs vissa åtgärder för att komma till rätta med den sena författningsutgivningen. De åtgärder som föreslogs var att ändra tryckrutinema, att ändra ikraftträdandedatum, att i ökad utsträckning hålla extra rege­ ringssammanträden samt att skärpa kraven på en realistisk tidsplanering. I promemorian från april 1997 konstateras emellertid att det trots ansträng­ ningarna fortfarande är ett ganska stort antal författningar som kommer ut senare än vad som rekommenderas. Arbetet med att förbättra rutinerna för författningsutgivningen kommer därför att fortsätta.

1997/98:KU25

Konstitutionsutskottets fördjupade granskning av författningsutgivningen år 1996

Konstitutionsutskottet genomförde under hösten 1997 en fördjupad gransk­ ning av författningsutgivningen under år 1996 (bet. 1997/98:KU10 s. 14-28). Granskningen bestod av flera delundersökningar. Bland annat gjordes en fördjupad granskning av författningsutgivningen vid några utvalda departe­ ment. Socialdepartementet var ett av de utvalda departementen. Av under­ sökningen framgår att 62 % av författningarna från Socialdepartementet utkom senare än fyra veckor före ikraftträdandet. 32 % utkom senare än två veckor i förväg. Vid granskningen gjordes också ett försök att av de sena författningarna skilja ut vilka som kan sägas ha någon betydelse för enskilda. Av de 98 försenade författningar som utgavs på Socialdepartementets område bedöm­ des 91 vara betydelsefulla för enskilda, vilket är en relativt hög andel. I sin samlade bedömning av författningsutgivningen under år 1996 kunde utskottet konstatera att andelen författningar som kommit ut mindre än fyra veckor före ikraftträdandet har minskat något sedan föregående år. Andelen sena författningar är emellertid alltjämt oacceptabelt hög. I betänkandet anförs bl.a.: Den förordade tiden om fyra veckor mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande är enligt utskottets mening i sig snävt tilltagen med tanke på att den skall ge erforderligt rådrum för information om författningens innehåll m.m. Detta rådrum är av stor betydelse för medborgarna, både för deras eget handlande och vid deras kontakter med det allmänna. Att en för­ fattning kommer ut senare än två veckor före ikraftträdandet kan därför inte accepteras annat än i yttersta undantagsfall, (s. 26)

Utskottets bedömning

1997/98:KU25

Utskottet har vid återkommande tillfällen uttalat att andelen sent utkomna författningar är oacceptabelt hög. I samband med den sedvanliga gransk­ ningen av författningsutgivningen framhöll utskottet våren 1996 (bet. 1995/96:KU30 avsnitt 5) att utskottet under flera år påpekat att andelen sena författningar är alldeles för hög och att åtgärder bör vidtas för att bringa ned denna andel. Den fortsatt höga andelen sena författningar visade att utskot­ tets upprepade påpekanden inte hade lett till önskat resultat. Utskottet påpe­ kade dessutom i sammanhanget att det är av särskild vikt att författningar som riktar sig till enskilda publiceras i god tid innan de träder i kraft. I sitt betänkande markerade utskottet att man i kommande granskningar avsåg att närmare analysera författningsutgivningen. I den följande fördjupa­ de granskning som utfördes under hösten 1997 (bet. 1997/98:10 avsnitt 4) konstaterade utskottet bl.a. att det kan komma att krävas åtgärder av skilda slag för att komma till rätta med den sena utgivningen. Utskottets återkom­ mande granskningar kan förväntas fortsätta. Utskottet har vid olika tidpunkter pekat ut möjliga sätt att komma till rätta med problemet. En aspekt som utskottet framhållit är vikten av en realistisk tidsplanering av propositions- och lagstiftningsarbetet. En ytterligare möjlig­ het är att minska tiden för framställningen av författningarna. Av en prome­ moria från Justitiedepartementet från den 24 februari 1997 framgår att man inom Regeringskansliet räknar med att det behövs ca 12 dagar för att efter riksdagsbeslutet hinna utfärda den aktuella författningen, trycklova den och därefter få den tryckt. I samband med den granskning utskottet gjorde hösten 1997 konstaterades emellertid att en relativt stor mängd författningar har utkommit från trycket 20 dagar eller mer efter riksdagsbeslutet (bet. 1997/98:KU10 s. 27). I det aktuella ärendet förlöpte 19 dagar från regerings­ beslutet innan författningen om ändrad tandvårdstaxa kom ut från trycket. Trycklov beviljades 11 dagar efter regeringsbeslutet. Enligt utskottets be­ dömning torde det vara möjligt att utnyttja modern tryckningsteknik för att framställa föreskrifterna snabbare än vad som i dag är fallet. Det ärende som utskottet här behandlar, om statsrådet Wallströms hand­ läggning av ärendet om en ny tandvårdstaxa, är ett enskilt exempel på ett generellt problem. Det är, vilket utskottet tidigt anfört (bet. KU 1975/76:51 s. 8), angeläget att en författning skall träda i kraft först efter erforderligt rådrum för information om författningens innehåll m.m. Författningai skall kungöras på sådant sätt att möjlighet föreligger för envar som berörs av författningen att ta del av dess innehåll innan den träder i kraft. Att författ­ ningar ges ut med rimlig framförhållning är särskilt angeläget när den har direkt betydelse för enskilda. Som framgått av vad som anförts i det föregående har konstitutionsutskot­ tet för avsikt att även i fortsättningen granska författningsutgivningen. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

97 4 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25, Del 1

3.8 Regeringens beslut om ändring av reglerna för skogsavverkning

1997/98:KU25

Ärendet

I en anmälan har begärts att utskottet granskar regeringens beslut den 9 okto­ ber 1997 om ändring i skogsvårdsförordningen (1993:1096), bilaga A 3.21. Enligt anmälan bör granskningen avse om beslutet strider mot grundlagens egendomsskydd och förbud mot retroaktivitet samt våra åtaganden gentemot EG-rätten. På utskottets begäran har från Regeringskansliet inkommit en promemoria i ärendet, bilaga A 3.22. Bakgrund

En regelrätt skogslagstiftning infördes 1903 med bestämmelser om att ny skog skall skapas efter avverkning. Genom senare beslut under 1920-1940talen infördes tvingande bestämmelser om hushållning med skogstillgångar­ na på varje fastighet för att garantera att det alltid finns möjlighet att få virkesavkastning från fastigheten. Reglerna innebär bl.a. begränsningar i om­ fattningen av avverkningen på en brukningsenhet under en viss period, de s.k. ransoneringsreglema. Den 1 januari 1975 infördes bestämmelser om att alla slutavverkningar större än ett halvt hektar skulle anmälas i förväg till skogs vårdsstyrelsen. Numera gäller enligt Skogsstyrelsens föreskrifter att anmälan skall ske senast sex veckor före planerad avverkning. Om anmälaren inte hört av skogsvårdsstyrelsen efter sex veckor kan avverkningen starta. Avsikten med bestäm­ melserna var i första hand att ge myndigheterna bättre möjligheter att i de enskilda fallet ge råd eller besluta föreskrifter om återväxtåtgärder och hän­ syn till naturvårdens intressen. År 1979 förenklades lagstiftningen och det infördes en generell undantags­ bestämmelse från de s.k. ransoneringsreglema för brukningsenheter, vars årliga virkesproduktion underskred 100 kubikmeter. En sådan virkesproduk­ tion motsvarade i genomsnitt 40 hektar i norra Sverige och 20 hektar i södra Sverige. Undantaget gällde emellertid inte de fall där avverkningen motive­ rades av behovet av att finansiera fastighetsköpet. År 1983 höjdes den gene­ rella undantagsgränsen för ransoneringsreglema till 200 kubikmeter. År 1993 genomfördes en genomgripande omarbetning av 1979 års skogsvårdslag (1979:429). Miljömålet infördes som ett grundläggande mål i skogspolitiken. Skogsbruket skulle bedrivas effektivt och ansvarsfullt så att det ger en uthålligt god avkastning och så att skogsmarkens naturgivna pro­ duktionsförmåga bevaras. Skogspolitikens medel skulle liksom tidigare vara av rättslig, ekonomisk och administrativ art. Skogsägaren gavs större friheter i valet av skogsbruksåtgärder. Administrationen och ransoneringsbestämmelserna förenklades och näringen förutsattes ta det ekonomiska huvudansvaret för skogsvården. Under riksdagsbehandlingen förutsatte jordbruksutskottet att regeringen skulle meddela närmare föreskrifter med innebörd att för alla brukningsenheter över 100 ha skogsmark borde gälla att avverkning skall begränsas om den skulle leda till att mer än hälften av brukningsenheten

skulle komina att bestå av kalmark och skog yngre än 20 år (bet. 1992/93: JoU15 s. 34). Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1994 samtidigt med en ny skogsvårdsförordning (1993:1096). Enligt 11 § skogsvårdslagen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer i fråga om större skogsinnehav för att främja en jämn åldersindelning av skogen föreskriva att högst en viss andel av brukningsenheter skogsmarksareal får avverkas under en viss period. I fråga om övriga skogsinnehav får vidare dessa föreskrifter innebära att avverkning inte får ske i sådan utsträckning att mer än hälften av brukningsenhetens produktiva skogsmarksareal kommer att bestå av kalmark och yngre skog. Enligt 12 § skogsvårdsförordningen i dess lydelse mellan den 1 januari 1994 och den 15 november 1997 fick på brukningsenheter större än 100 ha skogsmark föryngringsavverkning inte ske i sådan utsträckning att mer än hälften av brukningsenhetens produktiva skogsmarksareal kommer att bestå av kalmark och skog yngre än 20 år. Ändringar i jordförvärvslagstiftningen och fastighetsbildningslagstiftningen innebar att förvärvsprövningen i väsentlig utsträckning avskaffades och att möjligheterna att avstycka delar av rationella fastigheter utökades. Detta fick enligt Regeringskansliets promemoria till följd att en helt ny grupp av fastighetsköpare böljade uppträda på marknaden. Enligt Regeringskansliets promemoria rapporterades allt oftare i massme­ dierna om hur mindre skogsfastigheter köptes upp, totalavverkades och sål­ des vidare skoglösa. Det framkom också att vissa fastighetsköpare genom att begära klyvning av fastigheter större än 100 hektar satte i system att kringgå skogsvårdslagstiftningens ransoneringsbestämmelser. Regeringen beslutade därför om en komplettering av 12 § skogsvårdsförordningen som trädde i kraft den 1 januari 1995. Förordningsändringen innebär att reglerna om föryngringsavverkning på brukningsarealer större än 100 ha också skall gälla för mindre fastigheter om de varit föremål för fastighetsreglering, klyvning eller avstyckning under de senaste tre åren. En utvärdering av ransoneringsreglerna redovisades av Skogsstyrelsen i april 1996 på uppdrag av regeringen. Utvärderingen visade att 2 % av de fastigheter, som tillkommit i undantagsgruppen, under 1994 och 1995 hade avverkats så att mer än 80 % av arealen var kalmark eller skog yngre än 20 år. Jorbruksutskottet uttalade vid flera tillfällen att det förutsatte att rege­ ringen noggrant följde frågan och vid behov skulle vidta åtgärder (bet. 1996/97:JoU17, 1997/98:JoUl). Den 16 maj 1997 uttalade näringsministern i en intervju i tidningen Land, Lantbruk att regeringen till hösten skulle komma att ta ställning till skogsvårdslagens ransoneringsregler och att han inte uteslöt att det då kunde bli aktuellt med en skärpning av den delen i skogsvårdslagen. Antalet anmälda avverkningar uppgick år 1993 till ca 38 000. De ändrade undantagsreglerna trädde i kraft den 1 januari 1994. År 1994 uppgick antalet anmälningar till 68 765 för att året därpå sjunka till 44 212. År 1996 hade antalet anmälningar sjunkit under 1993 års nivå eller till omkring 31 000. Första hälften av år 1997 uppgick antalet anmälningar till 18 576. I budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1) som beslutades den 11 september 1997 framhölls att de samlade effekterna särskilt vad gäller bruk-

1997/98 :KU25

ningsenheter mindre än 100 ha i vissa fall medfört så omfattande avverk­ ningar att avverkningsbar skog kommer att saknas under överskådlig tid. De generösare jordförvärvsbestämmelser som tidigare tillkommit samtidigt med en minskad reglering hade enligt propositionen i ett antal fall lett till ett skogsbruk som inte var i skogspolitikens anda. Regeringen aviserade mot den bakgrunden sin avsikt att ändra sina föreskrifter på så sätt att undantaget från ransoneringsbestämmelsema skulle gälla endast brukningsenheter som är mindre än 50 ha. Den 9 oktober beslutade regeringen om ändring i 12 § skogsvårdsförordningen (1993:1096) med innebörd att arealgränsen för undantagen från ransoneringsreglema ändrades från 100 ha till 50 ha. Ändringen trädde i kraft den 15 november 1997 och utkom från trycket den 21 oktober 1997.

1997/98:KU25

Egendomsskyddet och skyddet mot retroaktiv lagstiftning i regeringsformen m.m.

Den 1 januari 1995 fick 2 kap. 18 § regeringsformen ny lydelse. Enligt para­ grafen är varje medborgares egendom tryggad bl.a. genom att ingen tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Ersättning för förlusten skall vara tillförsäkrad bl.a. den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark och byggnad på sådant sätt att pågående markan­ vändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada upp­ kommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastighe­ terna. Enligt förarbetena innebar inte lagändringen att ersättningsrätten ut­ vidgades i förhållande till vad som dittills gällt. Utskottet har nyligen i ett yttrande till jordbruksutskottet gjort bedömning­ en att de nya bestämmelserna måste kunna tolkas så att någon ändring av tidigare gällande rätt inte gjorts (1997/98:KU8y). Grunden för skogsvårdslagstiftningen är enligt 1 § skogsvårdslagen att skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Skogsvårdsla­ gen innehåller skilda föreskrifter som kan inskränka rådigheter över skogs­ mark. Det gäller bl.a. avverkning av skog på skogsmark. Sedan länge finns föreskrifter om att högst viss andel av en brukningsenhets skogsmarksareal får avverkas under en viss period utan att det föreligger någon rätt till ersätt­ ning.

I 2 kap. 10 § regeringsformen finns ett skydd mot retroaktiv lagstiftning. Skyddet är begränsat till strafflagstiftning och skattelagstiftning. Rättighetsutredningen behandlade frågan om retroaktiv lagstiftning (SOU 1978:34). Utredningen förklarade sig dela uppfattningen att retroaktiv lag­ stiftning på förmögenhetsrättens område som huvudregel borde undvikas. Medborgaren hade, anförde utredningen, ett berättigat anspråk på att kunna planera sina förhållanden utifrån gällande rätt. Ett huvudproblem var dock att avgöra vad som skulle förstås med att en lag är tillbakaverkande eller har retroaktiv verkan.

Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen behandlat frågan om re­ troaktiv lagstiftning. I betänkandet KU 1974:60 framhöll utskottet att den nya regeringsformen till skillnad från 1809 års regeringsform innehåller ett uttryckligt förbud mot retroaktiv lagstiftning. Utskottet ansåg det utomor­ dentligt värdefullt att principen fått sin förankring i grundlag och framhöll att även beträffande viss annan lagstiftning tillämpas i princip en motsvarande regel. På förmögenhetsrättens område har sålunda stor vikt fästs vid den enskildes möjligheter att vid en rättshandlings ingående kunna överblicka konsekvenserna. Endast tungt vägande sociala hänsyn hade ansetts kunna medge retroaktivitet. Professor Ulf Bemitz har i en uppsats i Festskrift till Stig Strömholm år 1997 behandlat ämnet retroaktiv lagstiftning i Europaperspektiv. Enligt Ulf Bemitz skulle det hittillsvarande svenska rättsläget - före medlemskapet i EES och EU - möjligen kunna sammanfattas så att en ny lagstiftning normalt inte givits retroaktiv verkan till den enskildes nackdel, men att man varit öppen för att i vissa hänseenden kunna ge lagstiftning sådan effekt om det funnits särskilda skäl som ansetts påkalla detta. Argumenten för att låta ny lag få tillämpning på äldre förhållanden har fått relateras till de i allmänhet tyngre vägande argumenten mot detta. Ulf Bemitz understryker dock rättslä­ gets osäkerhet. Frågan om retroaktiv lagstiftning har under senare år diskuterats i den juri­ diska debatten mot bakgrund av ett avgörande av Regeringsrätten år 1996. Genom Regeringsrättens avgörande den 31 maj 1996 i ett rättsprövningsmål som gällde AB Klippans Finpappersbruks skyldighet att betala kostnader för miljösaneringsarbete har, enligt Ulf Bemitz, slagits fast principen att retro­ aktiv lagstiftning, som verkar betungande för enskilda, inte kan ges retroak­ tiv verkan utan att detta har klart stöd i meddelade övergångsbestämmelser. Enligt Ulf Bemitz torde Regeringsrätten ha menat att mönstret i medlems­ staternas gemensamma rättsgrundsatser, såsom dessa kommer till uttryck i EG-rätten, utgör principer som påkallar särskilt beaktande även i svensk rätt.

1997/98:KU25

Europakonventionen Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet har varje fysisk eller juridisk per­ son rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten. När det gäller inskränkningar i rätten att använda egen­ dom har Europadomstolen anlagt ett för den enskilde relativt strängt synsätt och funnit att även tyngande begränsningar av ägarens rättigheter kunde accepteras i det allmänna intresset. När det gäller förbud mot retroaktiv lagstiftning innehåller Europakonven­ tionen ett sådant förbud endast på straffrättsområdet (artikel 7). 101

EG-rätten

1997/98 :KU25

I Romfördraget utformades ingen gemensam skogspolitik för medlemslän­ derna. Sedermera kom skogsfrågoma att behandlas i huvudsak som en del av jordbruket. Under senare år har en gemensam skogsstrategi börjat utarbetas inom kommissionen, främst i samband med jordbrukspolitiken. Inom ramen för EG:s övergripande strategi lämnas ekonomiskt stöd till bl.a. ett särskilt aktionsprogram för skogen. Skogsbruket omfattas således i princip inte av det EG-rättsliga regelverket. Om EG-rätten kan nämnas att det numera är fastslaget genom Maastrichtfördraget att unionen som allmänna principer för gemenskapsrätten skall re­ spektera de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras av Europakon­ ventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitu­ tionella traditioner. Retroaktiva åtgärder är normalt inte tillåtna inom EGrätten, såvida inte särskilda omständigheter i det allmännas intresse förelig­ ger. Retroaktivitet aktualiseras bl.a. när en ny lagregel tillämpas på en pågå­ ende handling eller transaktion som ännu inte genomförts. En annan princip inom EG-rätten är principen om berättigade förväntningar, som gäller även i de fall det inte föreligger en uttrycklig individuell rättighet. En person skall alltså kunna handla i enlighet med berättigade förväntningar om att en be­ stämmelse skall fortsätta att gälla. En EG-rättslig åtgärd får inte kränka dessa förväntningar, såvida det inte finns ett överordnat skäl i allmänt intresse. Som ovan sagts ligger skogsbruket i princip inte inom ramen för EG-rätten, vilket torde innebära att ett regeringsbeslut på området inte kan bli föremål för prövning av EG-domstolen. Professor Ulf Bemitz har när det gäller skyddet mot retroaktiv lagstiftning i egentlig mening, dvs. lagstiftning som avser att reglera redan företagna handlingar, framhållit att EG-rätten har ett strängt synsätt i fråga om lagstift­ ning som verkar till enskilds nackdel. Undantag kan dock vara tillåtna om syftet kräver det och berättigade förväntningar respekteras. EG-domstolen intar en mer tolerant hållning till lagstiftning som ändrar de rättsliga förut­ sättningarna för en påbörjad verksamhet som ännu inte lett till ett slutfört handlande. Enligt Ulf Bemitz måste en utgångspunkt vara att allmänna rättssäkerhetsprinciper som gäller i EG-rätten, såsom huvudregeln om förbud mot retroaktiv lagstiftning, skall iakttas också när det är svenska domstolar som tillämpar EG-rätt. Regeringsrätten har i det tidigare nämnda avgörandet den 31 maj 1996 framhållit att inom EG-rätten - med hänvisning till proportionalitetsprincipen och till principerna om rättssäkerhet och skyddet av berätti­ gade förväntningar - ansetts att ändringar i materiallrättsliga regler normalt inte träffar förhållanden som ligger före ikraftträdandet annat än när det t.ex. av bestämmelsens ordalydelse klart framgår att retroaktiv tillämpning har varit åsyftad. Även i ett sådant fall krävs att de berördas berättigade förvänt­ ningar har behörigen respekterats. Utskottets bedömning Den svenska skogsvårdslagstiftningen bygger sedan länge på att skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning,

vilket framgår av 1 § skogsvårdslagen (1979:429). Regeringens beslut den 9 oktober 1997 om ändring i skogsvårdsförordningen ligger helt i linje med denna grundläggande förutsättning för skogsbruket. Som framgår av den ovan lämnade redovisningen strider inte beslutet, som aviserades i budget­ propositionen, mot regeringsformens egendomsskydd eller mot förbud mot retroaktiv lagstiftning. Något EG-rättsligt hinder mot beslutet torde inte heller föreligga.

1997/98:KU25

Granskningen föranleder inte något uttalande i övrigt från utskottets sida.

3.9 Fråga om statsråds kännedom om viss skattefri ersättning Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 3.23, har till granskning anmälts en fråga om viss ersättning till Björn Borg. I anmälan refereras till en TV-dokumentär om Björn Borg, där uppgifter framkom om att Sveriges turistråd under fyra år betalade ut skattefri ersättning till Björn Borg för hans insatser som ”turistambassadör”. Enligt anmälan bör utskottet granska huruvida något statsråd varit införstådd med att ersättningen till Björn Borg var skattefri. Bakgrund

I den tredje delen av dokumentären Sagan om Björn Borg som sändes den 12 januari 1998 i Sveriges Television beskrevs bl.a. Björn Borgs uppdrag som turistambassadör för Sveriges turistråd. I programmet lämnades uppgifter om ett avtal mellan Turistrådet och Björn Borg Enterprises Ltd från 1985, enligt vilket Borg skulle erhålla 1 miljon kronor om året under fem år som ersätt­ ning för uppdraget. Pengarna skulle utbetalas till Björn Borg Enterprises Ltd med säte på Jersey. I TV-dokumentären uppgavs att dåvarande vice statsminister Ingvar Carls­ son och hans dåvarande pressekreterare Marita Ulvskog vid ett möte på Rosenbad med Björn Borg och dennes dåvarande kompanjon Lars Skarke skulle ha fått information om förslaget om Borgs engagemang för Turistrå­ det. Någon dokumentation från mötet på Rosenbad har inte kunnat återfinnas i Regeringskansliets arkiv. Den 6 februari 1986 fattade regeringen beslut om ett extra anslag till Sve­ riges turistråd på 800 000 kr. Utskottet har tagit del av regeringsbeslutet bilaga A 3.24, av vilket framgår att medlen beviljades för de ändamål som angetts i en skrivelse från Sveriges turistråd till Jordbruksdepartementet, nämligen att finansiera ”en intensifierad marknadsföringsinsats under som­ maren 1986 för turism till Sverige från Västtyskland”. Ingvar Carlsson

Samma dag som avsnittet om den skattefria ersättningen till Borg sändes i TV, den 12 januari 1998, sändes en intervju med Ingvar Carlsson i Rapports sena nyhetssändning kl. 23.00.1 intervjun tillbakavisade Ingvar Carlsson alla uppgifter om att han skulle ha känt till något om arvodet till Björn Borg eller

om att det utbetalades på ett sätt som gjorde att Borg inte behövde betala skatt i Sverige. Carlsson underströk att det aldrig skulle falla honom in att ställa sig bakom något sådant och menade att detta ”... i så fall är något som Turistrådet gjort på egen hand ...”. I en artikel i Aftonbladet den 27 januari 1998 riktade Ingvar Carlsson ett antal frågor till producent Folke Rydén, angående de påståenden som gjorts i dennes TV-dokumentär. Carlsson till­ bakavisade de beskyllningar som i programmet gjorts mot honom själv och socialdemokraterna för medverkan till skatteflykt. Vidare ifrågasatte han bl.a. varför Rydén okritiskt byggt sina påståenden uteslutande på de uppgif­ ter som Borgs tidigare kompanjon Lars Skarke lämnat. Utskottet har även tagit del av en artikel av Dan Josefsson i tidskriften ETC nr 1-2 1998 och vissa andra tidningsartiklar, bilaga A 3.25. TV-dokumentären om Björn Borg har anmälts till Granskningsnämnden för radio och TV. Utskottet har tagit del av Sveriges Televisions yttrande till granskningsnämnden, vari bl.a. återges visst opublicerat material vad avser frågan om Ingvar Carlssons kännedom om Turistrådets avtal och förutsätt­ ningarna för utbetalningen av ersättningen till Björn Borg.

1997/98 :KU25

Riksdagens revisorers granskning

Riksdagens revisorer har granskat Turistrådets och Regeringskansliets hante­ ring av avtalet med Borg och villkoren kring detta, bilaga A 3.26. Revisorer­ na har inte granskat huruvida dåvarande statsrådet Ingvar Carlsson medver­ kade till eller hade kännedom om avtalet med Borg. Avtalet

Revisorerna har inte återfunnit avtalet mellan Turistrådet och Borg bland handlingarna från Turistrådet i Riksarkivet. Det framgår dock av tillgängliga protokoll att Borg engagerades som konsult för Turistrådet under 1985 och att avsikten var att avtalet skulle löpa under fem år. Avtalet med Borg om­ nämns första gången i protokoll från Turistrådets styrelse den 7 augusti 1985. Enligt protokollet meddelade Turistrådets VD Bertil Harrysson att Borg i samarbete med Projekthuset accepterat ett samarbete med Turistrådet. Avtal och arbetsformer skulle regleras i senare delen av augusti.Vid Turistrådets referensgrupps sammanträde den 29 augusti 1985 presenterade Turistrådets ordförande Gert Karlsson idén med Borg som turistambassadör för Sverige. Avtalet innebar enligt protokollet att Borg skulle delta vid bl.a. mässor och konferenser som arrangerades av Turistrådet i Sverige och i utlandet. I revisorernas rapport nämns även att avtalet med Borg tidsmässigt sam­ manfaller med Turistrådets projekt Sverigeprofilen. Projektet syftade till att öka intresset för Sverige som turistland genom att sammankoppla Sverige med idrott. Under 1985 slöts också avtal med exempelvis Alpina landslaget. Enligt vad som framkommit av revisorernas granskning är avtalet med Borg det enda som slutits med en enskild idrottsman. Riksdagens revisorer anför i sina slutsatser att Turistrådet, i likhet med andra stiftelser och myndigheter, hade skyldighet att göra affärsmässiga bedömningar av de avtal man ingick. Riksdagens revisorer har inte funnit

något som tyder på att så inte har skett, vare sig när det gäller ersättningens storlek eller Borgs motprestationer. Revisorerna påpekar dock att det i sam­ manhanget är viktigt att skilja på avtal med olagligt innehåll och avtal som av någon anledning kan vara diskutabla från moralisk synpunkt. Avtalet mellan Turistrådet och Borg granskades av den auktoriserade revisorn. En sådan granskning avsåg lagligheten men innebar knappast någon värdering av avtalets affärsmässighet. Inte heller torde Turistrådets revisorer ha grans­ kat avtalet ur moralisk synvinkel. Turistrådets stadgar innehöll inte heller några inskränkningar av vilken sorts avtal som fick ingås av stiftelsen. Samt­ liga som intervjuats under Riksdagens revisorers granskning har dock fram­ hållit att de själva och alla inblandade ansåg att avtalet var en god affär för Turistrådet. Borg ansågs kunna företräda Sverige på ett sätt som skulle kunna öka turismen i Sverige.

1997/98:KU25

Utbetalningarna I dokumentären Sagan om Björn Borg uppges att den ersättning Borg erhöll från Turistrådet utbetalades till bolaget Björn Borg Enterprises Ltd med säte på Jersey. Enligt programmet undgick Borg på så vis att betala inkomstskatt för ersättningen. Eftersom Borg inte var anställd vid Turistrådet utan engage­ rad som konsult betalade inte Turistrådet några sociala avgifter för Borg. Vad gäller utbetalningarna anför revisorerna att de skatterättsliga regler som gällde under avtalstiden (åren 1985-1990) innebar att det var möjligt för en stiftelse att betala ut ersättning till ett utländskt bolag för tjänster som bolaget utfört åt stiftelsen utan att avdrag för preliminär skatt gjordes. Alexander Hagberg, auktoriserad revisor, var under den aktuella tidsperio­ den revisor i Turistrådet. I intervju med Riksdagens revisorer uppger Hag­ berg att han är övertygad om att avtalet mellan Turistrådet och Björn Borg innehöll krav på motprestation från Borg. Hagberg utgår från att han kon­ trollerade att det belopp som utbetalades till Borg varje år överensstämde med avtalet. Hagberg uppger även att han skulle ha godkänt utbetalningen även om betalningsmottagaren befunnit sig på exempelvis Jersey, under förutsättning att pengarna betalades ut till rätt part. Såväl Hagberg som hans medrevisor i Turistrådet, departementsrådet Dag von Schantz, menar att det inte skulle ha varit fel av Turistrådet att göra en sådan utbetalning. Skattein­ betalningarna var Borgs eller Borgs företags ansvar. Hagberg hade ingen kännedom om Borgs enskilda förhållanden såsom mantalsskrivningsort, privatekonomi eller annat. Hagberg menar att dessa förhållanden heller inte var relevanta. Hans uppgift som revisor var att granska att rätt part erhöll rätt summa och att beloppet överensstämde med det avtal som förelåg. Avtalet med Borgs företag var helt öppet och beloppet var känt. Vad gäller utbetalningarna anför Riksdagens revisorer i sina slutsatser att det inte av den information som finns tillgänglig är möjligt att dra slutsatsen att Turistrådet medverkat till olagliga skatteaffärer. Revisorerna anser dock att det är sannolikt att Turistrådet genom att betala ut ersättning för Borgs konsultinsatser till ett bolag utomlands har underlättat för Borg att skatteplanera. 105

Turism- och exportfrämjande insatser i Västtyskland

1997/98 :KU25

Den 6 februari 1986 fattade regeringen beslut om ett extra anslag till Sveri­ ges turistråd på 800 000 kr. Av beslutsakten framgår att medlen beviljades för de ändamål som angetts i en skrivelse från Turistrådet till Jordbruksde­ partementet, nämligen att finansiera “en intensifierad marknadsföringsinsats under sommaren 1986 för turism till Sverige från Västtyskland”. Riksdagens revisorer anför i sin granskning av Turistrådet att den interna kontrollen på Turistrådet inte var tillfredsställande vid tiden för ansökan om medel till insatser för en intensifierad marknadsföring av turism till Sverige från Västtyskland. De intervjuade revisorerna understryker också att Tu­ ristrådet hade svårt att på ett korrekt sätt budgetera sina projekt. Riksdagens revisorer noterar vidare att förfarandet att begära extra pengar för verksam­ heten var relativt vanligt - vid en genomgång av ärenden från Jordbruksde­ partementet från åren 1985-1986 har de funnit att Turistrådet vid ett flertal tillfällen begärt medel utöver vad som har tilldelats i den ordinarie budgeten. Uppgifterna i den här aktuella ansökan om hur medlen skulle användas före­ faller enligt Riksdagens revisorer dessutom stämma väl överens med an­ vändningen av anslaget då en del av Turistrådets verksamhet hänfördes till exportfrämjande åtgärder. Det faktum att regeringens beslut den 6 februari 1986 om medel till tu­ rismfrämjande åtgärder fattades endast en vecka efter det att styrelseordfö­ randen Bertil Harrysson i brev uppmanat VD Gert Karlsson om att få fram pengar till Borg, anfördes i mediedebatten som stöd för påståendet att Gert Karlsson påverkat regeringsbeslutet. Riksdagens revisorer pekar emellertid på att ett beslut om överlämnande till Utrikesdepartementet fattades redan den 21 januari 1986. Revisorerna menar att det är troligt att ärendet då redan var färdigberett eftersom beslut i ärendet fattades så snart efter överlämnan­ det. Detta skulle enligt revisorerna tyda på att Harryssons uppmaning till Karlsson att få fram pengar till Borgs ersättning inte hade något samband med beslutet om medel till turismfrämjande åtgärder. De menar att uppma­ ningen enligt detta resonemang skulle ha framställts för sent för att ha kunnat påverka regeringens beslut. Någon definitiv klarhet i vilken bakgrund ansökan hade och vad medlen i praktiken användes till har enligt revisorerna dock inte gått att få. Revisorer­ na har emellertid inte funnit något samband mellan ärendet rörande turism­ främjande insatser i Västtyskland och Borgs ersättning för sitt första år som turistambassadör. Utskottets bedömning

Utskottet har i sin granskning inte funnit någonting som ger anledning att anta att Ingvar Carlsson har medverkat till eller varit informerad om att Björn Borg under 1980-talet skulle ha erhållit skattefri ersättning för sina insatser som ”turistambassadör”. Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande från utskottets sida.

4 Regeringens ansvar för förvaltningen m.m.

1997/98:KU25

4.1 Regeringens utnämningspolitik Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A 4.1, har till utskottets granskning anmälts regeringens utnämningspolitik.

Tidigare granskning

Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen granskat regeringens utnäm­ ningar till statliga chefstjänster. Regeringen Göran Perssons utnämningspoli­ tik granskades av utskottet i föregående års granskningsbetänkande (1996/97:KU25). Åren 1989, 1990, 1991 och 1996 ägde också mer omfattande granskningar rum (1988/89:KU30 s. 73 f„ 1989/90:KU30 s. 79 f„ 1990/91:KU30 s. 77 f„ 1995/96:KU30 s. 52 f.). Bakgrund Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst vid bl.a. förvaltningsmyn­ dighet som lyder under regeringen av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Verkschefer tillsätts enligt de instruktioner som gäller för verken av regeringen. Vid tillsättning av statlig tjänst skall enligt be­ stämmelsen i regeringsformen avseende endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. I 4 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) föreskrivs att vid anställning avseende skall fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. I 4 § anställningsförordningen (1994:373) föreskrivs att vid anställning myndigheten utöver skickligheten och förtjänsten också skall beakta sådana sakliga grunder som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-, jäm­ ställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska mål. Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts normalt för en bestämd tid. Enligt 33 § LOA får chefen för ett statligt affärsverk eller för Arbetsgi­ varverket - om denne är anställd för bestämd tid - skiljas från sin anställning före utgången av denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa. Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organi­ satoriska skäl eller annars är nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa. En närmare redovisning av reglerna m.m. lämnas i 1995/96 års gransk­ ningsbetänkande.

Inhämtade uppgifter

1997/98:KU25

Utskottet inhämtade till 1995/96 års granskningsbetänkande uppgifter om hur regeringen Carlsson III hade organiserat sitt arbete i chefstillsättningsfrågor. Utskottet erhöll i detta sammanhang bl.a. broschyren Statligt ledarskap och ett avsnitt ur Statsrådsberedningens promemoria 1996:1 Samrådsformer i Regeringskansliet. Utskottet har med anledning av den nu aktuella granskningsanmälan inhämtat från Regeringskansliet att rekryteringen av myndighetschefer fortfarande i allt väsentligt sker på det sätt som då redovisades för utskottet.

Utskottet har i en promemoria från Regeringskansliet vidare erhållit förteck­ ningar över vilka utnämningar till statliga chefsbefattningar i myndigheter, inklusive kommittéer, styrelser och nämnder, som regeringen har gjort efter den förra redovisningen till utskottet i mars 1997, bilaga A 4.2. Av materialet framgår vilka tillsättningar som har gjorts av myndighetschefer och övriga chefer som hör till regeringens s.k. frikrets (anställda av regeringen som även beslutar om deras lön). Promemorian innehåller även en lista över styrelse­ ordförande vid myndigheter som leds av en styrelse med fullt ansvar, affärs­ verken medräknade. I övriga myndighetsstyrelser är normalt myndighetschefen ordförande. Såvitt avser kommittéer lämnas i promemorian en lista över ordförande och särskilda utredare som tillsatts i böljan av 1998. För 1997 hänvisar Regeringskansliet till kommittéberättelsen (regeringens skrivelse 1997/98:103). Av de sammanställningar som görs i Regeringskansliets pro­ memoria framgår även vilka befattningar de utnämnda generaldirektörerna, myndighetscheferna och kommittéordförandena hade när de utnämndes. Utskottet har från Regeringskansliet vidare inhämtat en förteckning över de personer som under innevarande mandatperiod anställts som departe­ mentsråd efter att tidigare ha haft befattning inom Regeringskansliet enligt det s.k. politikeravtalet, bilaga A 4.3. Utskottet har även erhållit ett exemplar av politikeravtalet. Avtalet är från den 1 november 1997 då det ersatte det tidigare avtalet från den 14 mars 1996 om anställningsvillkor för politiskt sakkunniga inom Regeringskansliet. Avtalet gäller politiskt sakkunniga i Regeringskansliet med tidsbegränsade anställningar som biträdande statssek­ reterare, planeringschef, pressekreterare eller politiskt sakkunnig, inklusive assistent, samt politiskt timanställda brevsvarare eller talskrivare i Rege­ ringskansliet. Politiskt sakkunnig som är riksdagsledamot omfattas ej av avtalet.

Utskottet har hållit en offentlig utfrågning i ärendet med statsminister Göran Persson, bilaga B 8. Vid utfrågningen framhöll statsminister Göran Persson att de grundläggande kriterierna för regeringens utnämningspolitik är förtjänst och skicklighet. Utöver detta fanns det vid utnämningar enligt Persson anledning att efter­ sträva en god balans i vissa avseenden, bl.a. mellan män och kvinnor och mellan personer med politisk och annan bakgrund. Vad gällde balansen mellan män och kvinnor menade Persson att det finns för få kvinnor i statliga chefsbefattningar. Däremot ansåg Persson att det råder god balans beträffan­ de utnämningar av personer som har politisk bakgrund respektive de som

inte har det. Persson underströk att det är en merit att ha arbetat i politiska församlingar och att den statliga förvaltningen mår väl av att den typen av kompetens finns företrädd.

1997/98:KU25

Beträffande regeringens utnämningar av personer med politisk bakgrund och fördelningen av dessa mellan olika riksdagspartier menade Persson att det finns ett litet underskott av moderater bland de förtjänta och skickliga perso­ ner som har politisk bakgrund. Regeringen hade enligt Persson ansträngt sig för att skapa bättre balans i detta avseende - under våren hade tre moderater blivit tillfrågade men avböjt att ta statliga chefsbefattningar. Göran Persson fick frågan om han inte tyckte att det var konstigt att det, proportionellt sett i förhållande till partiernas storlek, var så många fler socialdemokrater än t.ex. moderater som utnämndes. Statsministern svarade att han trodde att en bi­ dragande förklaring till detta var att det framför allt inom det moderata parti­ et finns en strävan att mer dra sig mot näringslivet. Därmed blev urvalskret­ sen som fanns kvar i de politiska församlingarna inte alltid lika stor. Göran Persson kallade denna förklaring för ”Ingvar Carlsson-doktrinen” eftersom den tidigare formulerats av Ingvar Carlsson vid en KU-utfrågning om utnämningspolitiken. Vad gällde anställningar av departementsråd inom Regeringskansliet hävda­ de Persson att en person som varit anställd enligt det s.k. politikeravtalet som politisk sakkunnig inte av den anledningen skall diskvalificeras för departementsrådstjänster. Persson framhöll att det ligger en styrka i att det även finns personer i statsförvaltningen som har partipolitisk bakgrund, med den speciella kunskap om den politiska processen som en sådan erfarenhet för med sig.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att de utnämningar som gjorts sedan mars 1997 enligt de från Regeringskansliet erhållna förteckningarna är förenliga med regeringsfor­ mens föreskrift att endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid tillsättning av statlig tjänst. Granskningen föranle­ der inget ytterligare uttalande från utskottet.

4.2 Kommunikationsminister Ines Uusmanns handläggning av ärendet om den s.k. Citytunneln i Malmö Bakgrund

Citytunneln Med Citytunneln avses en järnvägsförbindelse i form av ett dubbelspår i tunnel som förbinder Malmö centralstation och Öresundsbrons landfäste. Citytunneln skall avlasta kontinentalbanan som går genom flera av Malmös bostadsområden genom att alla persontåg till och från Öresundsbron avses gå genom tunneln. Av 13 km ny järnväg skall 4,4 km gå i en tunnel som borras i kalkberget under centrala Malmö. Hela projektet beräknas kosta drygt 5 miljarder kro-

nor, varav staten står för 80 %. Tiden från beslut att bygga Citytunneln till dess att den tas i drift har bedömts till cirka sju år. Svensk-Danska Broförbindelsen SVEDAB AB är det helstatliga bolag som genomför de svenska landanslutningama till Öresundsbron. Aktierna i SVEDAB förvaltas av Banverket och Vägverket. När brotrafiken kommer i gång skall avgifterna från tåg och bilar ge SVEDAB intäkter. Enligt proposition 1996/97:161 om Öresundsförbindelsen och Citytunneln beslutade regeringen den 3 oktober 1996 att underteckna en avsiktsförklaring om att bygga Citytunneln i Malmö samt att tillsätta en förhandlingsman med uppdrag att, med utgångspunkt från avsiktsförklaringen, förhandla om och teckna ett preliminärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel. Enligt avsiktsförklaringen skall SVEDAB medverka i finansieringen av projektet genom att låna ut 1 727,5 miljoner kronor för att finansiera byg­ gandet av tunnlarna. SVEDAB skall skriva ned lånet till tunnlarna med det överskott som kan uppkomma i SVEDAB:s verksamhet till och med Öresundsbrons 30:e driftsår. Förhandlingsmannen lämnade den 19 februari 1997 ett förslag till avtal om finansiering och byggande av Citytunneln. Den 20 februari 1997 beslutade regeringen att uppdra åt Statens järnvägar och Banverket att ingå och underteckna det preliminära avtal som den av regeringen förordnade förhandlingsmannen förhandlar fram om finansiering och byggande av en Citytunnel. Den 26 februari 1997 beslutade Banverkets styrelse att uppdra åt general­ direktören Monica Andersson att underteckna det preliminära avtalet. Enligt tidningsupppgifter ansåg Banverkets generaldirektör Monica An­ dersson att det skulle innebära för stora ekonomiska risker för Banverket med den föreslagna finansieringen av Citytunneln. När Banverkets styrelse beslutade att uppdra åt generaldirektören att underteckna det preliminära avtalet om finansieringen reserverade hon sig som enda ledamot. Därefter avgick hon från posten som generaldirektör. Enligt tidningsuppgifter ansåg Monica Andersson att regeringen direkt beordrat Banverkets styrelse att godkänna ett förslag om finansiering av Citytunneln, trots att detta förslag förkastats av Banverkets ledning och experter. Den 27 februari 1997 undertecknades huvudavtalet om genomförande och en finansiering av en citytunnel i Malmö för persontrafik med järnväg. Av­ talet slöts mellan staten, Banverket, SJ, Malmö kommun och Kommunalför­ bundet för Malmöhus läns kollektivtrafik. Banverket företräddes av direktö­ ren Sven Bårström. Den 5 december 1996 beslutade regeringen en proposition om den framti­ da inriktningen av åtgärder i transportinfrastrukturen. I enlighet med rege­ ringens förslag godkände riksdagen den 20 mars 1997 bl.a. att en delfinansie­ ring av Citytunneln skulle inrymmas inom planeringsramarna för perioden 1998-2007 (bet. 1996/97:TU7, rskr. 174) (res.c, särskilda yttranden m resp, v och mp). Förhandlingsmannens förslag till avtal om finansiering och byggande av Citytunneln utgjorde grund för proposition 1996/97:161, som underteckna­ des den 22 maj 1997. I propositionen föreslogs att Riksgäldskontoret till SVEDAB skulle låna ut 1 795 000 000 kr jämte belopp för kapitaltjänstkost-

1997/98:KU25

nader för investeringar i Citytunnelprojektet. SVEDAB skulle vara begränsat återbetalningsskyldigt för detta lån fram till det 30:e driftsåret. Därefter föreslogs betalningsskyldigheten övergå på Banverket, Malmö kommun och Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik. Banverket föreslogs ikläda sig ett betalningsansvar motsvarande 600 miljoner kronor. Trafikutskottet har i betänkande 1997/98:TU6, Öresundsförbindelsen och Citytunneln, tillstyrkt regeringens förslag i proposition 1996/97:161 rörande statens organisatoriska och finansiella engagemang i Citytunnelprojektet i Malmö. Den 5 november 1997 beslutade riksdagen i enlighet med trafikut­ skottets förslag.

1997/98:KU25

Banverket

Banverket leds av en styrelse, som ansvarar för myndighetens verksamhet. Generaldirektören är under styrelsen chef för Banverket. Generaldirektören ansvarar för och leder den löpande verksamheten enligt styrelsens direktiv och riktlinjer. Banverkets ledningsform, en styrelse med fullt ansvar för verksamheten, är ett led i en försöksverksamhet. Ledningsmodellen har valts främst för myndigheter som arbetar under affärsverksliknande förhållanden. Banverkets instruktion finns i bilaga 4.4. Anmälningarna

I granskningsanmälningar, se bilagorna A 4.5- A 4.7, har begärts att konsti­ tutionsutskottet granskar om kommunikationsminister Ines Uusmann har utövat ministerstyre gentemot Banverket vid handläggningen av det s.k. Citytunnelärendet. Anmälarna ifrågasätter om kommunikationsministern lagt sig i handläggningen av ett rutinärende i ett statligt verk genom att beordra Banverket att underteckna ett avtal om Citytunneln.

Utredningen i ärendet I en promemoria inhämtad från Kommunikationsdepartementet genom Stats­ rådsberedningen har följande underlag lämnats, bilaga A 4.8. Vidare har f.d. generaldirektören Monica Andersson och ordföranden i Ban­ verkets styrelse Gerd Engman beretts tillfälle att inkomma med yttranden, bilagorna A 4.9 -A 4.11. Kommunikationsdepartementet har bl.a. anfört följande.

Inför undertecknandet av det preliminära avtalet förde den av regeringen utsedde förhandlingsmannen Kaj Janérus diskussioner med Banverket, SJ, Malmö kommun, Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik och SVEDAB. Under tre månaders förhandlingar anmälde Banverket varken till Janérus eller till Kommunikationsdepartementet att verket inte stod bak­ om de grundläggande förutsättningarna i avsiktsförklaringen. Kort innan avtalet skulle slutförhandlas anmälde emellertid generaldirektören för Ban­ verket, Monica Andersson, till Janérus att Banverket av olika skäl inte kunde

underteckna ett avtal som innebar några ekonomiska förpliktelser för Ban­ verket. Den 5 februari 1997 redogjorde Janérus för förhandlingsläget för statssek­ reteraren Magnus Persson i Kommunikationsdepartementet vid ett besök på departementet. Janérus redogjorde för Monica Anderssons inställning till att underteckna avtalet. Någon gång mellan den 10 och 14 februari 1997 ringde Monica Andersson upp kommunikationsminister Ines Uusmann. Monica Andersson uppgav därvid att styrelseordföranden i SVEDAB, generaldirektören Ingemar Skogö, hade talat med henne och uppgett att hon var skyldig att underteckna avtalet. Monica Andersson uppgav att hon var besvärad av samtalet och att hon själv ansåg att det krävdes ett riksdagsbeslut för att hon skulle kunna skriva på. Ines Uusmann gav inte uttryck för någon personlig uppfattning i frågan. Däremot hänvisade hon till regeringsbeslutet den 3 oktober 1996 under samtalet. Ines Uusmann erbjöd också Monica Andersson att om hon med anledning av samtalet med Skogö hade något hon ville diskutera kunde expeditionsche­ fen i departementet ringa upp henne. Då expeditionschefen ringde upp Moni­ ca Andersson förklarade hon att så inte var fallet. Den 25 februari 1997 hade Ines Uusmann ett samtal med Monica Anders­ son som inte var till freds med regeringsbeslutet den 20 februari 1997 som uppdrog åt bl.a. Banverket att ingå och underteckna det preliminära avtalet. Monica Andersson poängterade att det hade fattats utan att departementet hade talat med henne. Hon uppgav ånyo att hon ansåg att det krävdes ett riksdagsbeslut för att hon skulle kunna skriva på ett beslut som binder kom­ mande generationer. Hon uppgav att hon tänkte avgå och - felaktigt - att även styrelsen hade för avsikt att göra det. Hon föreslog för att lösa den uppkomna situationen att Janérus ensam skulle skriva under avtalet för sta­ tens räkning. Under tiden den 21-26 februari 1997 förekom flera samtal mellan styrel­ seordföranden i Banverket landshövdingen Gerd Engman och statssekretera­ ren och andra befattningshavare vid departementet. Alla samtalen var föran­ ledda av att Monica Andersson hade hänskjutit frågan om undertecknande till styrelsen och att Gerd Engman hade behov av material, främst regerings­ besluten, och information om vad som förevarit i ärendet för att kunna före­ lägga styrelsen frågan. Gerd Engman underrättade därefter departementet om att styrelsen beslutat att Banverket skulle ingå avtalet, att Monica Andersson hade avgått och att styrelsen utsett ställföreträdande generaldirektören att underteckna avtalet.

1997/98:KU25

Kommunikationsminister Ines Uusmann, som av utskottet ombetts att kom­ mentera anmälningarna, har anfört följande.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har regeringen uppdragit åt kommunikationsministern att underteckna en avsiktsförklaring och senare åt bl.a. Banverket att ingå och underteckna det preliminära avtalet som följde på denna avsiktsförklaring. Det preliminära avtalet har för sin giltighet gjorts beroende av regeringens godkännande. Ett sådant godkännande är avhängigt av att riksdagen godkänner regeringens förslag i proposition 1996/97:161

Öresundsförbindelsen och Citytunneln. Att regeringen ingår ett preliminärt avtal och att överenskommelsen därefter underställs riksdagen, såvitt gäller riksdagsbundna frågor innan ett slutligt bindande avtal ingås, är ett sedan länge tillämpat förfaringssätt. Enligt 11 kap. 6 § första stycket regeringsformen lyder bl.a. Banverket un­ der regeringen. Den skyldighet att - även avseende enskilda fall - lyda rege­ ringens order som enligt 6 § första stycket åvilar Banverket begränsas genom 11 kap. 7 § regeringsformen. Regeringen får således enligt sistnämnda stad­ gande inte bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Regeringens uppdrag åt Banverket att ingå och un­ derteckna ett preliminärt avtal faller inte under 11 kap. 7 § regeringsformen. Slutligen framgår av den nu lämnade redogörelsen att kommunikationsmi­ nisterns och departementets kontakter med Banverket rört verkställighet av regeringens beslut. Det åvilar kommunikationsministern att tillse att rege­ ringens beslut på hennes ansvarsområde verkställs.

1997/98:KU25

Monica Andersson har bl.a. anfört följande. Hennes tveksamhet mot att för Banverkets räkning skriva under avtalen grundades i att det inte fanns några beslut av regering och riksdag om finan­ siering av Citytunneln. För SVEDAB:s föreslagna lån om 1,7 miljarder med ränta på ränta fanns inte ens en garanti i Riksgälden upptagen, utan bara reverser från Banverket och Vägverket, vilkas säkerhet verken själva inte hade beslutanderätt om, utan ytterst regering och riksdag, då verken är anslagsmyndigheter. De ansvariga styrelseledamöterna i SVEDAB och hon själv som ämbetsman och generaldirektör för Banverket skulle således ta ansvar för beslut med långtgående konsekvenser för kommande generationer. Hon hade framfört sina betänkligheter till Ines Uusmann vid ett sammanträf­ fande under vecka 6 och om sin avsikt att inte underteckna avtalet. Ines Uusmann hade då hållit med henne om att det borde räcka att Kaj Janérus skrev på avtalen för statens räkning. Monica Andersson levde sedan i tron att hon hade departementet på sin sida och blev därför överraskad när hon fick kännedom om att regeringen den 20 februari 1997 givit Banverket order om att skriva på avtalet. Ines Uusmann ringde henne den 25 februari. Monica Andersson hade då berättat för henne att Banverkets revisorer delade hennes invändningar. Mo­ nica Andersson hade också sagt till Ines Uusmann att Uusmann försatt Ban­ verket, styrelsen och Monica Andersson själv i en hopplös situation och att hon måste hitta en lösning. Ines Uusmann hade då uppgivit att det var Göran Persson som låg bakom beslutet att beordra Banverket att skriva på avtalet och att hon inte hade fått igenom det krav på en garanti i Riksgälden som Monica Andersson hade ställt. Några timmar senare ringde expeditionsche­ fen i departementet och gav order om att Monica Andersson måste skriva på avtalet, eftersom regeringen beslutat att hon skulle göra det. Efter ytterligare någon timme ringde Gerd Engman och berättade att Ines Uusmann ringt henne och gett order om att Banverket skulle ha telefonsammanträde med styrelsen. Det beslutades att sammanträdet skulle hållas kl. 9.00 den 26 feb­ ruari 1997.

När sammanträdet inleddes redogjorde Monica Andersson för Citytunnel­ frågan, Banverkets ställningstaganden genom åren, den tekniska utredningen från SVED AB, Banverkets svar på den, för avsiktsförklaringen och hela händelseförloppet sedan den 5 oktober 1996. Hon beskrev ingående det lån på 1,7 miljarder som SVEDAB förutsattes teckna och redogjorde för en rapport från från advokatbyrån Mannheimer och Swartling om vissa rättsliga frågor rörande Citytunnelprojektet och den ekonomiska analysen från Ban­ verkets, Vägverkets och SVEDAB:s ekonomer. Hon beskrev sitt och styrel­ sens ansvar för Banverket, att styrelsen inte hade rätt att utsätta verket för exceptionella risker och deras skyldighet att uppträda i enlighet med vad ämbetsmannarollen föreskriver. Hon informerade avslutningsvis styrelsen att hon skulle komma att avgå om hon och styrelsen kom till olika slutsatser. Flera styrelseledamöter sade att de delade hennes uppfattning och var upp­ rörda över hur ett ansvarigt verk behandlades. Gerd Engman föreslog att styrelsen skulle ajournera sig till kl. 19.00 och att dagen skulle användas till att försöka få fram en kompromiss om en garanti i Riksgälden. Gerd Engman avslutade styrelsemötet med att be styrelsen betänka att den kunde bli avsatt om den gick emot regeringsbeslutet. Gerd Engman ringde Monica Andersson senare på dagen och uppgav att det var omöjligt att få garantier i Riksgälden, men att Ines Uusmann person­ ligen lovat garantera att Banverket inte skulle behöva stå den ekonomiska risken. Monica Andersson hade då svarat att ett sådant löfte inte hade något reellt värde så länge inte regeringen stod bakom det. Vid sammanträdets återupptagande kl. 19.00 röstade styrelsen för att bi­ falla ett av Gerd Engman framtaget förslag om att underteckna avtalet men samtidigt understryka att avtalet inte fick påverka Banverkets framtida verk­ samhet negativt. Monica Andersson stödde ensam Banverkets experters förslag och reserverade sig mot beslutet. När beslutet var fattat deklarerade Monica Andersson sin avsikt att lämna in sin avskedsansökan till regeringen, eftersom hon inte kunde sitta kvar när styrelsen kört över det egna verkets experter. Gerd Engman har i sitt yttrande till konstitutionsutskottet endast funnit an­ ledning att redovisa sina kontakter med Kommunikationsdepartementet i ärendet samt Banverkets styrelses hantering av frågan om undertecknande av det preliminära avtalet om finansiering av Citytunneln. Enligt Gerd Engman redovisas hennes kontakter med departementet full­ ständigt och korrekt i den promemoria som upprättats av Kommunikations­ departementet i granskningsärendet (se ovan). När det gäller hur frågan om hur undertecknandet av det preliminära avtalet hanterades och vad som i övrigt förekom vid sammanträdet med Banverkets styrelse den 26 februari 1997 hänvisar Gerd Engman till protokollet från sammanträdet. Av proto­ kollet framgår bl.a. att styrelsen beslutat att uppdra åt generaldirektören att hos regeringen understryka betydelsen av att det preliminära avtalet om finansiering och byggande av en Citytunnel inte fick påverka Banverkets framtida verksamhet negativt samt att, i enlighet med regeringens uppdrag, underteckna det preliminära avtalet. Vidare framgår att Monica Andersson anmält reservation till protokollet och meddelat att hon hade för avsikt att

1997/98:KU25

hos regeringen begära att bli entledigad från sin tjänst som generaldirektör för Banverket. Kommunikationsminister Ines Uusmann har för kännedom tillställts de handlingar som ärendet tillförts av Monica Andersson och Gerd Engman.

1997/98:KU25

Innebörden av begreppen ministerstyre och regeringens s.k. befälsrätt över myndigheterna

Regeringsformens bestämmelse om regeringens kollektiva beslutsfattande Enligt 7 kap. 3 § regeringsformen (RF) avgörs regeringsärenden av regering­ en vid regeringssammanträde. Beslutsfattandet är alltså kollektivt. RF har därmed i princip tagit avstånd från att i formell mening införa ministerstyre, dvs. att låta departementschefen även statsrättsligt sett avgöra ärendena. Grundlagberedningen (GLB) uttalade i frågan bl.a. följande (SOU 1972:15 s. 79 f.): Systemet med kollektiva regeringsbeslut kan väl te sig som onödigt formbundet med avseende på åtskilliga ärenden av mindre räckvidd och betydel­ se. Det har emellertid stora företräden såsom underlag för det samarbete som ständigt pågår i ärenden av varierande art. Särskilt under tider med koali­ tions- eller samlingsregering ligger det ett värde i ett gemensamt ansvar för ministrarna, ett ansvar som kan åberopas som motiv för insyn och medver­ kan över departementsgränsema. Det är också bäst förenligt med vårt system med självständiga ämbetsverk att rätten att ge direktiv för förvaltningsmyn­ digheterna läggs hos regeringen som sådan (kurs. här).

Regeringformens bestämmelser om förhållandet mellan regeringen och myndigheterna

11 kap. 6 § första stycket RF har följande lydelse: Under regeringen lyder justitiekanslem, riksåklagaren, de centrala ämbets­ verken och länsstyrelserna. Annan statlig förvaltningsmyndighet lyder under regeringen, om myndigheten ej enligt denna regeringsform eller annan lag är myndighet under riksdagen. Grundlagberedningen anförde följande i SOU 1972:15 s. 195: Då det sägs att myndigheterna lyder under regeringen, innebär detta dels att enskild minister inte har någon befälsrätt över myndigheterna, dels att en föreskrift från regeringen skall riktas till myndigheten som sådan, inte till tjänsteman hos myndigheten. I grundlagskommentaren Sveriges grundlagar av Gustaf Petrén/Hans Ragnemalm (1980) kommenteras detta stadgande bl.a. enligt följande: Av 1 st framgår även att de statliga förvaltningsmyndigheter, som ej enligt RF eller annan lag sorterar under riksdagen, ”lyder under regeringen”; befo­ genheten att inom ramen för denna överordnade ställning meddela förvalt­ ningsmyndighet direktiv tillkommer regeringen som sådan, däremot inte enskilt statsråd (”ministerstyrelse”). Till skillnad från domstolarna står för­ valtningsmyndigheterna sålunda i ett principiellt lydnadsförhållande till regeringen; de är skyldiga att följa icke endast regeringens normmässiga direktiv utan även dess befallningar i konkreta ärenden. Innebörden av denna lydnadsplikt framgår emellertid först vid en jämförelse med det närmast

följande stadgandet i 7 §, vilket i vid omfattning tillerkänner även förvaltningsmyndighetema en självständig ställning.

1997/98:KU25

11 kap. 7 § RF lyder som följer: Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. I Petrén/Ragnemalms grundlagskommentar kommenteras detta stadgande: Vad som------- återstår av den i 6 § 1 st föreskrivna lydnadsplikten visavi regeringen är sålunda, att regeringen - förutom inom hela fältet för generellt inriktad verksamhet såsom planering och budgetarbete - kan ge direktiv om förvaltningsmyndighets faktiska handlande i särskilt fall och om handlägg­ ning av konkreta ärenden, i den mån dessa varken avser lagtillämpning eller myndighetsutövning (kurs. här). Trots att domstolarna i 11:2 framstår som på ett helt annat sätt självständiga och oberoende än de av en principiell lyd­ nadsplikt bundna statliga förvaltningsmyndigheterna, är det i realiteten snara­ re fråga om en grad- än en artskillnad. I den ur rättsskyddssynpunkt betydel­ sefulla funktionen som beslutande i konkreta ärenden av större vikt för en­ skilda (eller kommuner) är båda garanterade frihet från inblandning. Den rättsliga regleringens olikartade utformning förklaras främst av att nyss­ nämnda funktion kvantitativt dominerar domstolarnas verksamhet, medan förvaltningsmyndigheternas uppgifter är mera differentierade. Uttalanden i den s.k. verksledningspropositionen om förvaltningsmyndigheternas självständighet gentemot regeringen

I proposition 1986/87:99 om ledningen av den statliga förvaltningen, den s.k. verksledningspropositionen, behandlades bl.a. frågan om förvaltningsmyn­ digheternas självständighet gentemot regeringen. Civilministern anförde att regeringsformens bestämmelser ger regeringen utrymme för en starkare styrning av förvaltningsmyndigheterna under regeringen än som dittills skett. Detta utrymme borde enligt propositionen utnyttjas för att styra förvaltningen på ett sätt som uppfyller riksdagens krav och som är i medborgarnas intresse. Vad som sägs i RF 11 kap. 7 § har enligt civilministern inte sällan tolkats som ett allmänt förbud för regeringen och dess ledamöter att uttala sig i frågor som rör förvaltningsmyndigheternas verksamhetsområden. Varken regeringsformen eller dess förarbeten ger emellertid något stöd för en sådan tolkning, anförde civilministern. Det är i stället regeringen som på egen hand har att bedöma i vilken utsträckning den önskar styra förvaltningen, natur­ ligtvis med iakttagande av bestämmelserna i regeringsformen och vad riks­ dagen har bestämt. Naturligtvis kan begränsningsregeln i 11 kap. 7 § ge upphov till definitions- och avgränsningsproblem. Bl.a. hade anförts, fram­ hölls det i propositionen, att den sfär som inte träffas av förbudet är så liten att den saknar praktisk betydelse. Civilministern delade inte den uppfattning­ en utan hänvisade till att stora områden av den statliga verksamheten ligger utanför den verksamhet som rimligen kan täckas av begreppen myndighets­ utövning och lagtillämpning i RF 11 kap. 7 §. Hit hörde t.ex. hela den produ­ cerande verksamheten, dvs. det mesta som bl.a. affärsverken sysslar med. Men även andra myndigheter, som t.ex. Byggnadsstyrelsen, Vägverket, 116

Statens provningsanstalt, Statens bakteriologiska laboratorium, Statistiska centralbyrån m.fl., bedriver sådan verksamhet. Civilministerns slutsats blev att regeringsformens regler utgör en fullt till­ räcklig grund för regeringen att styra sina myndigheter precis så bestämt och i den omfattning som regeringen finner lämpligt i varje särskild situation. Självfallet bör denna rätt utnyttjas för att styra förvaltningen på ett sätt som uppfyller riksdagens krav och som är i medborgarnas intresse (prop. s. 27). Konstitutionsutskottet hade ingen annan mening än den som kom till ut­ tryck i propositionen (bet. KU 1986/87:29 s. 13) (res. m resp. vpk).

1997/98:KU25

Informella kontakter mellan förvaltningsmyndigheter och regeringskansli

Frågan om risken för ministerstyre berördes i utskottets betänkande (KU 1986/87:29) med anledning av propositionen (1986/87:99) om ledningen av den statliga förvaltningen. Konstitutionsutskottet framhöll att det finns ett stort behov av informella kontakter mellan förvaltningsmyndigheterna och Regeringskansliet. Genom sådana kontakter kan regeringen hållas informe­ rad om den aktuella situationen på olika myndighetsområden. Myndigheterna kan å sin sida via informella kontakter få regeringens intentioner och krav på myndigheterna klarlagda. Det var enligt utskottet över huvud taget svårt att föreställa sig en smidigt och väl fungerande förvaltningsapparat utan infor­ mella kontakter av olika slag. Det svenska systemet kännetecknas emellertid av att regeringsbesluten fattas av regeringen som kollektiv, inte av de enskil­ da regeringsledamöterna. Att de informella kontakterna innebär vissa risker för ministerstyre kunde inte förnekas. Därför borde de informella kontakter­ na vara mer inriktade på information än styrning. Enligt utskottet utgjorde de informella kontakterna i samband med sådan ärendehandläggning som avses i 11 kap. 7 § RF ett särskilt problem. Det torde inte vara möjligt att undvika informella kontakter ens i dessa samman­ hang, men enligt utskottets uppfattning borde återhållsamheten vara mycket stor. I särskilt hög grad borde de informella kontakterna på detta område avse informationsutbyte. Utskottet fann slutligen anledning understryka att oavsett vilka informella kontakter som förekommit bär myndigheten det fulla och slutgiltiga ansvaret för besluten i det enskilda fallet. Har en förvaltningsmyndighet inte fått något direktiv från regeringen som kollektiv, handlar den alltså självständigt och på eget ansvar även beträffande verksamhet som varken avser myndighetsutövning eller lagtillämpning (dvs. det område som skyddas i 11 kap. 7 § RF). Dock anses myndigheterna böra ha författningsstöd för sitt handlande. Myndigheterna har alltså i princip ingen lydnadsplikt i förhållande till enskilda statsråd. Undantag är de s.k. kommandomålen enligt 7 kap. 3 § RF, varom här inte är fråga.

Styrelseledamöters ansvar

1997/98 :KU25

Statliga myndigheter Enligt det s.k. verksledningsbeslutet från år 1987 skall det i statliga myndig­ heter normalt finnas en styrelse - lekmannastyrelse - som tillsammans med verkschefen leder verksamheten. Riksdagen uttalade hösten 1995 att ett starkare lekmannainflytande bör eftersträvas och att huvudregeln skall vara att statliga myndigheter skall ha en lekmannastyrelse vid sidan av verkschefen (bet. 1995/96:KU1, rskr. 32). Regeringen överlämnade KU:s betänkande till Förvaltningspolitiska kom­ missionen, som behandlat frågan om ledningsorganisationen i förvaltnings­ myndigheter i sitt betänkande I medborgarnas tjänst (SOU 1997:57). Enligt Förvaltningspolitiska kommissionen framstår medverkan i en lek­ mannastyrelse som relativt substanslös och ansvarsbefriad jämfört med sty­ relseuppdrag i bolag, stiftelser, organisationer och kommunala verksamheter. Det reella ledningsansvaret ligger enligt kommissionen hos verkschefen, som rapporterar till departementet och regeringen. Kommissionen anför vidare (SOU 1997:57 s. 119): Ledamöterna av lekmannastyrelsen utses av regeringen och är ansvariga inför denna, i den mån ansvaret låter sig identifieras. Samtidigt förutses de utöva ”insyn och inflytande” på allmänhetens vägnar, vilket innebär ett an­ svar av annat slag. Häri ligger en tvetydighet. Det är oklart hur ledamöternas ansvar som företrädare för allmänheten redovisas. Lekmannastyrelsema rekryteras i stor utsträckning bland riksdagens leda­ möter. Riksdagens uppgift är bland annat att kontrollera regeringsmakten och att besluta om lagar och riktlinjer för den statliga verksamheten. Från kon­ stitutionell synpunkt inger det betänkligheter att riksdagsledamöterna i stor omfattning deltar i statsförvaltningens ledningsorgan och som sådana är underställda regeringen och ansvariga inför denna.

Vid en sammanvägning av vad som nu har sagts finner kommissionen att den nuvarande formen lekmannastyrelse med delat ansvar bör avskaffas. I betänkandet anför kommissionen vidare (s. 120-121): Sedan någon tid har, under en försöksperiod, styrelserna i några myndig­ heter (däribland Banverket, föredragandens anm.) getts fullt ansvar för verk­ samheten. Ett motiv har varit att en ledningsform av liknande slag som för aktiebolag bedömts kunna vara lämplig för vissa typer av myndigheter. En sådan ledningsmodell innebär inte att regeringens ansvar att styra för­ valtningen minskar, endast att styrningen måste ske med delvis andra medel. Regeringen utövar sin styrning bland annat genom val av styrelseledamöter och kontakter under hand. Sådana kontakter bör normalt ske med styrelse­ ordföranden och verkschefen. Paralleller med aktiebolag får inte dras för långt. En myndighetsstyrelse med fullt ansvar har en annan roll än styrelsen i ett aktiebolag. Myndigheten är en del av statsförvaltningen med särskilda uppgifter och förpliktelser mot det allmänna. Den står under offentlig kontroll och är underkastad allmän­ hetens insyn. En styrelse med fullt ansvar representerar regeringen och har att genomföra det som har beslutats politiskt inom myndighetens ansvarsom­ råde. Regeringen kan avsätta styrelsen eller byta ut styrelseledamöter som inte uppfyller detta krav.

Den försöksverksamhet som pågår med myndighetsstyrelser med fullt an­ svar rymmer betydande oklarheter och flera frågor återstår att klara ut. Vikti­ ga frågor är vilka kriterier som bör avgöra om denna ledningsform skall användas, vilka uppgifter och vilket ansvar som bör ges styrelsen, och vilka möjligheterna är att rekrytera ledamöterna med rätt kompetens. Innan försöksverksamheten har utvärderats anser sig kommissionen inte ha underlag för att ta ställning till i vilka fall styrelser med fullt ansvar skulle kunna vara en ändamålsenlig ledningsform för vissa myndigheter.

1997/98:KU25

Förvaltningspolitiska kommissionens förslag och överväganden har tagits upp regeringens proposition 1997/98:136, Statlig förvaltning i medborgar­ nas tjänst, vilken är föremål för behandling i konstitutionsutskottet. I propo­ sitionen anför regeringen att frågan om ledningsformer för statliga myndig­ heter bör tillämpas flexibelt och att den nuvarande huvudmodellen med en lekmannastyrelse vid chefens sida inte generellt bör avskaffas. Denna led­ ningsform, styrelse med begränsat ansvar, har enligt regeringen sitt värde, inte minst som forum för demokratisk insyn och medborgerligt inflytande. Styrelse medfullt ansvar för verksamheten bör enligt regeringen även fort­ sättningsvis övervägas främst för myndigheter som arbetar under affärsverksliknande förhållanden eller har en verksamhet som innebär stort finan­ siellt och självständigt ansvar. Regeringen anför att det ibland har hävdats att styrelser med fullt ansvar egentligen inte har fullt ansvar för verksamheten i likhet med t.ex. en bolagsstyrelse, eftersom regeringen och inte styrelsen utser den som svarar för den verkställande ledningen av myndigheten. En myndighet är dock något helt annat än ett bolag, påpekar regeringen. Enligt regeringen finns det också väsentliga skillnader mellan hur en statlig myn­ dighet i demokratins och det allmännas tjänst och hur ett företag inom nä­ ringslivet leds. Ett uttryck för detta är att regeringen normalt utser myndighetschefer. Den ordningen bör gälla även för chefer för myndigheter där styrelsen har fullt ansvar, anser regeringen. Regeringen anför vidare att sedan riksdagen år 1987 fattade sitt s.k. verksledningsbeslut har de allmänna villkoren för statliga myndigheter i hög grad förändrats, främst genom övergång till mål- och resultatstyrning och införan­ de av ramanslagssystemet. Vidare är det med hänsyn till medlemskapet i EU av särskild vikt att förvaltningsmyndigheterna driver sin verksamhet helt i linje med regeringens intentioner. Regeringen är i EU-samarbetet mycket beroende av sina myndigheter. Styrning i form av kontakter och dialoger med myndigheten måste enligt regeringen ske på ett direkt, samordnat och effektivt sätt, ofta med knappa tidsmarginaler. Mot bakgrund av den utveckling som har skett anser regeringen att den, för att kunna styra och utveckla den framtida statsförvaltningen mer effektivt, bör ha större möjlighet att för vatje myndighet välja den ledningsform som bäst gagnar verksamheten och de uppställda målen. Utskottets bedömning

Enligt 11 kap. 6 § RF lyder de centrala ämbetsverken, däribland Banverket, under regeringen. Lydnadsplikten innebär, som ovan framgått, att regeringen som kollektiv kan ge direktiv om en förvaltningsmyndighets faktiska hand-

lande i särskilt fall och om myndighetens handläggning av konkreta ärenden, i den mån det inte rör sig om lagtillämpning eller myndighetsutövning mot enskild eller kommun. Av utredningen framgår att regeringen i ett beslut den 20 februari 1997 uppdragit åt Banverket att ingå och underteckna det preliminära avtalet om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö. Undertecknandet av avtalet om Citytunneln innebar inte lagtillämpning eller myndighetsutövning mot enskild eller kommun. Vidare är det rege­ ringen som kollektiv som fattat beslutet om undertecknande, inte kommuni­ kationsminister Ines Uusmann ensam. Följaktligen saknas grund för påståen­ det att Ines Uusmann utövat ministerstyre gentemot Banverket. Granskningen föranleder inget vidare uttalande från utskottets sida.

1997/98:KU25

4.3 Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med tunnelprojektet genom Hallandsåsen Ärendet Hösten 1997 har till granskning anmälts frågan om kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen. Enligt anmälan bilaga A 4.12. bör granskningen inrik­ tas på statsrådet Uusmanns förhållande till Banverket. Med anledning av anmälan har utskottet inhämtat en promemoria från Statsrådsberedningen, upprättad inom Kommunikationsdepartementet bilaga A 4.13. Härutöver har utskottet genomfört en utfrågning med kommunikationsministern den 15 april 1997 bilaga B 4. Allmän bakgrund

Frågan om en tunnel genom Hallandsåsen blev aktuell under senare delen av 1980-talet, när länsstyrelserna i Hallands, Kristianstads och Malmöhus län tillsammans med Båstads kommun och Statens järnvägar utredde en lämplig sträckning för en tunnel genom Hallandsåsen. Banverkets södra region gav år 1989 Sydkraft i uppdrag att göra en förstudie av de tekniska förutsättningar­ na för en tunnel genom åsen. En banutredning färdigställdes 1990 och färdi­ ga bygghandlingar fanns 1991. (Källa: dir. 1997:124)

Vissa regeringsbeslut med anknytning till tunnelprojektet 1991-1997 Som en följd av regeringens proposition Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. TU24, rskr. 286) har riksdagen anvisat 10 miljarder kronor för trafikens spårutbyggnad. Ett av projekten som angavs var en utbyggnad av Västkustbanan med dubbelspår. Genom ett regeringsbeslut den 27 juni 1991 anvisades totalt 900 miljoner kronor för en dubbelspårig järnväg mellan Hemmeslöv och Förslöv. Beslutet innefattade en tunnel genom Hallandså­ sen. Genom regeringsbeslut den 24 mars 1994 fastställdes en tioårig investe­ ringsplan för järnvägsnätet där Västkustbanan med den tidigare fastställda sträckningen ingick som en del av beslutet. Av beslutet framgår att regering-

ens fastställande av planen inte innebar något ställningstagande till de olika projektens utformning eller exakta lokalisering. Projekten skulle före genom­ förande prövas på sedvanligt sätt med tillämpning av gällande lagstiftning. Banverket har i ett beslut av regeringen den 5 mars 1992 fått tillstånd till expropriation av mark för omläggning av Västkustbanan i tunnel genom Hallandsåsen. I beslutet föreskrev regeringen vissa miljövillkor, bl.a. att Banverket skall iaktta allmän aktsamhet så att naturvårdens, kulturmiljövår­ dens och friluftslivets intressen så långt möjligt skyddas för påtaglig skada. Dessutom föreskrevs att arbetet med tunneln skall uföras så att påverkan på grund- och ytvatten minimeras samt att verket i samråd med länsstyrelsen skall upprätta och bekosta ett kontrollprogram för grundvatten, ytvatten och naturmiljö. Regeringen har den 21 oktober 1997 beslutat att tillkalla en kommission med anledning av det som inträffat som en följd av byggandet av en järn­ vägstunnel genom Hallandsåsen. Enligt direktiven (dir. 1997:124) skall kommissionen bl.a. redovisa de kemikalie-, vatten- och övriga miljöfrågor inklusive hushållningsfrågor samt frågor om livsmedel och arbetsmiljö som har samband med tunnelbygget genom Hallandsåsen. Vidare skall kommis­ sionen utvärdera orsaken till de skador på och olägenheter för miljön som har uppkommit och i det sammanhanget analysera besluten inklusive beslutspro­ cessen och dess bakgrund samt myndigheternas roll. Kommissionen skall också utvärdera hur arbetsmiljöarbetet har organiserats och bedrivits och hur samverkan skett mellan arbetstagarna och deras representanter. Ytterligare skall kommissionen beskriva, analysera och dra slutsatser av uppgifts- och informationshanteringen hos myndigheter och andra berörda samt lämna förslag till de åtgärder som enligt kommissionen behöver vidtas för att lik­ nande händelser skall kunna undvikas i framtiden.

1997/98:KU25

Vattendomar

I ett svar den 6 november 1997 på interpellationema 1997/98:22 och 24, där frågor ställts om grundvattensänkningen vid tunnelbygget, har miljöminister Anna Lindh meddelat följande. Banverket har av Vattendomstolen genom dom den 24 november 1992 fått tillstånd till bortledande av inträngande grundvatten i bergtunnel genom Hallandsåsen. I dom den 23 maj 1995 gav Vattendomstolen tillstånd till att även bortleda inträngande grundvatten i mellanpåslaget och arbetstunneln. I en tredje ansökan har Banverket begärt att få tillstånd till ytterligare bortledning av vatten. Denna ansökan har Vattendomstolen den 18 juni 1997 över­ lämnat till regeringen för prövning. Ärendet handläggs i Miljödepartementet, som beviljat Banverket anstånd med att inkomma med ett slutligt yttrande till den 10 november 1997. Banverket är enligt miljöministern skyldigt att följa tidigare vattendomar till dess att ett nytt beslut meddelas i ärendet. Någon underhandsinformation har enligt miljöministern inte förekommit från berör­ da departement eller regeringen till Banverket. Enligt uppgift från Miljödepartementet har Banverket begärt ytterligare anstånd till den 15 mars 1998. Regeringen har senare beviljat ytterligare anstånd för kortare tid än ansökan avsåg. Därefter har Banverket återkallat

sin ansökan, varför regeringen avskrivit ärendet och återlämnat det till Vat­ tendomstolen. Av Anna Lindhs svar på interpellationema framgår också att Länsstyrelsen i Skåne län ansett att Banverket bryter mot tillståndsplikten i vattenlagen genom att fr.o.m. december 1996 bortleda mer grundvatten än vad vattendo­ men medger. Länsstyrelsen har därför överlämnat ärendet till åtalsprövning, och åklagarmyndigheten har under våren 1997 beslutat att inleda förunder­ sökning. Alla misstankar om brott mot brottsbalken, kemikalielagstiftningen, vattenlagen etc. är numera samlade i en förundersökning.

1997/98 :KU25

Pågående förundersökning

Den nämnda förundersökningen omfattar en miljödel och en arbetsmiljödel. Miljödelen avser 13 kap. BrB, vattenlagen (1983:291) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Arbetsmiljödelen avser 3:10 BrB och arbetsmiljöla­ gen (1977:1160). Härutöver prövas frågan om företagsbot enligt 36 kap. 7 § BrB. Enligt uppgift från överåklagaren är inget statsråd misstänkt för brott. Två personer i Banverkets förutvarande ledning har delgivits misstanke om brott. Banverkets nuvarande chef har delgivits att frågan om företagsbot kan komma att aktualiseras vad gäller Banverket. Förundersökningen beräknas vara avslutad under senhösten 1998. Kommunikationsdepartementets kontakter med Banverket Den 16 april 1997 ägde ett möte mellan representanter för Kommunikations­ departementet, bl.a. statssekreterare Magnus Persson, och representanter för Banverkets ledningsgrupp och styrelsens ordförande, landshövding Gerd Engman, rum i Kommunikationsdepartementet. Mötet avsåg enligt minnes­ anteckningar som upprättats vid departementet en s.k. mål- och resultatdialog med Banverket. Vid mötet avhandlades frågor om Banverkets organisation, mål- och resultatanalys, internationella åtaganden, jämställdhet, EU-arbetet, engagemang i organisationer samt vissa övriga frågor däribland Öresundsbrons finansiering, Årstabron inom ramen för det ”nya” Dennispaketet, ut­ byggnad till dubbelspår vid Falkenberg och Arlandabanan. Däremot diskute­ rades inte frågan om tunnelbygget genom Hallandsåsen. Att den sistnämnda frågan inte berördes vid överläggningen den 16 april kommenterades i Morgonekot den 24 oktober. Två av de närvarande inter­ vjuades, dels departementstjänstemannen Thomas Ahlberg, dels Sven Bår­ ström som tidigare tillhört Banverkets direktion. Ahlberg sade sig anta att ”det var inget som man tyckte var värt att diskutera vid det tillfället”. Enligt Bårström var anledningen till att problemen med vattenläckoma inte togs upp vid mötet den 16 april att de redan var kända för departementet genom den årsredovisning från Banverket som departementet enligt Bårström hade tillgång till sedan mars 1997. Av årsredovisningen för år 1996 (s. 28 f) framgår bl.a. följande: Under arbetet är problemen stora med grundvattenintrång i tunnlarna. Banverket har därför bl.a. begärt vattendom för att få sänka grundvattnet under drivningstid inom området för den södra s.k. randzonen. Banverket

avser också att begära ny vattendom i fråga om ett högre tillåtet grundvatteninläckage under byggnadstid. Ny vattendom är nödvändig för att tunnel­ drivningen ska kunna fortsätta enligt nuvarande planer. Hallandsåstunneln bedöms mot bakgrund av här nämnda problem bli dyrare än beräknat. Stor­ leken på denna kostnadsökning är beroende av ytterligare tätnings- och förstärkningsarbeten. Med vissa antaganden om behov av vissa förstärkningsarbeten kan risken för kostnadsökningar idag beräknas uppgå till 800 miljoner kronor.

1997/98:KU25

De nyss återgivna uppgifterna om ett mer omfattande grundvatteninläckage än vad vattendomen tillåter och den därav följande kostnadsökningen har också lämnats i Banverkets kvartalsrapport avseende perioden 1 januari-30 juni 1997, som inkom till Kommunikationsdepartementet den 20 augusti 1997. Av denna rapport framgår också att de nämnda förhållandena kan innebära att betonginklädnad måste utföras i stora delar av tunneln. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 17 oktober 1997 hävdar Per Kågeson, tidigare rådgivare i Banverkets ledningsstab, att Banverkets ledning redan i februari 1997 känt till att tätningsmedlet Rhoca-Gil skulle komma till användning i tunnelbygget i Hallandsåsen. Ett avgörande i denna storleks­ ordning bör också enligt Kågeson ha diskuterats med Kommunikationsde­ partementet. Kommunikationsministern bestrider i en intervju i Dagens Nyheter den 18 oktober 1997 att så skulle ha varit fallet. Uusmann fick först den 1 oktober kännedom om att Banverket och Skanska använt Rhoca-Gil i stället för det traditionella tätningsmedlet cement. Uppgiften hade lämnats av Banverkets generaldirektör Bo Bylund. Ingen annan på departementet hade informerats om saken förrän den 1 oktober. Kommunikationsdepartementets promemoria Utskottet har frågat vilken betydelse det haft för tunnelprojektet att Banver­ ket tidvis stått utan ordinarie generaldirektör och varför utnämningarna av generaldirektörer tog så lång tid. Enligt promemorian påböljades rekryteringen av efterträdare till Jan Brandböm så snart det var beslutat att Brandbum skulle lämna Banverket och bli chef för Vägverket. Departementet lämnade sitt förslag till regeringen den 18 augusti 1995, varefter Monica Andersson den 23 november 1995 förordnades som ordinarie generaldirektör och chef för Banverket från den 1 januari 1996. Under vakansen tjänstgjorde Banverkets ställföreträdande chef Nils-Erik Bergström som generaldirektör. Monica Andersson entledigades därefter på egen begäran den 6 mars 1997 från sin tjänst. Hennes ansökan av den 27 februari föranleddes av att hon inte ville verkställa ett regeringsbeslut angående den s.k. Citytunneln i Malmö. Ställföreträdande generaldirektören Nils-Erik Bergström inträdde därefter åter i tjänsten som generaldirektör. Redan i böljan av mars 1997 lämnade departementet till regeringen förslag på tänkbara efterträdare till Monica Andersson. Bo Bylund förordnades den 17 juli som generaldirektör från den 1 september 1997.

Banverket hade således ingen ordinarie generaldirektör under tiden den 15 juli—31 december 1995 och den 6 mars-31 augusti 1997. Eftersom behovet av en ny generaldirektör inte kunde förutses vid någotdera tillfället, saknades den normala beredningstiden vid ett generaldirektörsskifte i dessa fall. Då det gäller så kvalificerade tjänster som det här är tal om är enligt promemorian en normal tid från början av tillsättningsförfarandet till det att tjänsten kan tillträdas cirka ett halvt år. Kommunikationsdepartementet vill inte föregripa den vid svarstillfället ännu inte avslutade förundersökningen, som avsåg att klarlägga vem som fattat olika beslut och på vilka grunden och med vilken kunskap detta skett. De flesta beslut, som fattats under de perioder då ordina­ rie generaldirektör saknats, har enligt promemorian varit av utpräglat teknisk natur och fattats på regional nivå. Under sådana förhållanden torde avsakna­ den av ordinarie generaldirektör inte ha haft någon avgörande betydelse för tunnelprojektet. Utskottet har även frågat vilka informella kontakter angående tunnelpro­ jektet som förekommit mellan regeringen och underordnade myndigheter, främst Banverket, med anledning av tunnelprojektet och hur dessa kontakter dokumenterats. Enligt promemorian har inga informella kontakter av det slag som utskottet efterfrågat förekommit mellan Kommunikationsdepartementet och Banverket eller någon annan myndighet. Skriftliga, formella kontakter har förekommit i form av Banverkets årsre­ dovisning för år 1996, daterad den 19 mars 1997, och en rapport i form av en bilaga till kvartalsrapport 2, som inkom till departementet den 20 augusti 1997. Härutöver har till regeringen den 18 juni 1997 från Vattendomstolen i Växjö överlämnats Banverkets ansökan om tillstånd till temporärt ytterligare grundvattensänkning. Detta ärende handläggs inom Miljödepartementet. De delar av det skriftliga materialet som citeras i promemorian har redovi­ sats i det föregående. I promemorian kommenteras det faktum att regeringen genom Banverkets årsredovisning i mars 1997 fick kännedom om problemen med grundvattenläckage och den fördyring som på grund av detta befarades. Departementet såg ingen anledning att vidta några särskilda åtgärder med anledning av detta, eftersom Banverket fått ett betydande skadestånd från den tidigare entreprenören och hade ett stort anslagssparande på anslaget investeringar i stomjämvägar, som kunde tas i anspråk för att täcka fördy­ ringar av tunnelbygget. Därför togs frågan inte heller upp vid den årliga måloch resultatdialogen med Banverket i april 1997.

1997/98:KU25

Utfrågning av kommunikationsministern Vid en utfrågning med utskottet den 15 april 1998 bilaga B 4 fick kommuni­ kationsministern frågan om när hon först kom i kontakt med den del av ären­ det som hade att göra med giftutsläppet. Ines Uusmann svarade att hon fick kännedom om detta den 28 eller 29 september då hon blev uppringd av Ban­ verkets generaldirektör i samband med att ”olyckan” blev offentlig. I Kom­ munikationsdepartementet hade man inte ordnat några speciella arrangemang för att följa tunnelbygget vid Ines Uusmanns tillträde som kommunikations­ minister. Ej heller hade det förekommit någon speciell föredragning om miljöaspekterna vid detta tillfälle. Ärendet i denna del inklusive ärendet i

Vattendomstolen handlades av Miljödepartementet. Några politiska samtal om miljödelen av ärendet fördes inte mellan Ines Uusmann och miljöminister Anna Lindh. Dessa kontakter ägde rum på tjänstemannanivå. Någon belys­ ning av ärendet skedde inte vid allmän beredning i regeringen. Kommunikationsministern kände inte till att tätningsmedlet Rhoca-Gil an­ vändes vid tunnelbygget förrrän i slutet av september 1997. Någon kompe­ tens att diskutera tekniska lösningar eller att göra bedömningar av tätningsmedlets giftighet fanns inte i Kommunikationsdepartementet. Enligt Ines Uusmann var det inte heller en uppgift för Miljödepartementet att diskutera tekniska lösningar. Däremot bör alla institutioner och entreprenörer enligt Ines Uusmann följa miljölagstiftningen. Det får förutsättas att alla berörda också gör detta. Bytet av teknik vid tunneldrivningen - övergången från borrning till tradi­ tionell tunneldrivning - föranledde ingen särskild åtgärd från departementets sida. Den ökade vatteninträngningen fanns omnämnd i Banverkets årsredo­ visning, men den därav följande kostnadsfördyringen äventyrade inte pro­ jektets fortlevnad. Beträffande regeringens ansvar ansåg Ines Uusmann att regeringen inte kan ägna sig åt daglig tillsyn av användningen av en viss teknik. Det finns en beslutsordning i svensk statsförvaltning för detta. Ines Uusmann menade också att generellt kan man inte betrakta ett nytt tätningsmedel som en ny teknik. En annan sak är att Rhoca-Gil inte borde ha kommit till användning vare sig i Hallandsåsprojektet eller i Gardemoenprojektet i Norge. På frågan om vakanserna på posten som generaldirektör i Banverket hade haft någon betydelse för verkets handläggning av tunnelbygget svarade kommunikationsministern att det hade funnits en tillförordnad generaldirek­ tör och en styrelse med fullt ansvar under de aktuella vakanserna. Ansvars­ frågan utreds för närvarande dels i den pågående polisutredningen, dels av Tunnelkommissionen. Någon anledning att avbryta projektet hade inte funnits, menade kommu­ nikationsministern. Fram till giftkatastrofen fanns det ingenting som tydde på att förseningarna och fördyringarna skulle vara av den karaktären att det fanns anledning att avbryta Västkustbaneprojektet. Det finns i dag ingen beräkning av kostnaderna för tunneln när den står fullt färdig. På frågan om Banverket med departementet diskuterade kostnadsaspekter­ na beträffande olika sätt att täta tunneln svarade Ines Uusmann att Banverket tog in ett avsnitt om detta i sin årsredovisning och att frågan om fördyring av projektet kom upp vid den mål- och resultatdialog som ägde rum i april 1997. Därvid konstaterades det att projektet skulle fördyras men att det också fanns ett stort anslagssparande i investeringsanslaget. Dessutom kunde ett skadestånd från Kraftbyggama användas för ändamålet. I övrigt var inte frågan aktuell. (Detta uttalande skiljer sig från vad som tidigare uppgivits från Kommunikationsdepartementet. Kommunikationsministern har efter genomgång av utskriften från utfrågningen till utskottet meddelat att hon missmint sig beträffande vilken information hon fått och att det rätta förhål­ landet angivits i det skriftliga svaret till utskottet. I sak innebär detta att Hal­ landsåsprojektet inte behandlades vid mötet mellan departementet och Ban­ verket den 16 april.)

1997/98 :KU25

Kommunikationsministern sade sig dela miljöminister Anna Lindhs upp­ fattning att de förtroendevalda och myndigheterna måste arbeta hårt för att återupprätta förtroendet för de beslut med miljökonsekvenser som fattas framgent. Det finns också anledning att i större omfattning diskutera och erkänna att det finns målkonflikter i infrastrukturprojekt och att man måste göra avvägningar mellan dessa målkonflikter. När det gäller allmänhetens förtroende för Banverket menade Ines Uusmann att det är viktigt att skilja på ansvaret för det som redan har ägt rum och vad man bör göra framgent.

1997/98:KU25

Utskottets bedömning

Av underlagsmaterialet framgår följande vad gäller händelseförloppet fram till månadsskiftet september-oktober 1997, då verkningarna av tätningsmedlet Rhoca-Gil blev kända. Tunnelprojektet är en del av ett omfattande program för utbyggnad av spårtrafiken, som riksdagen antog våren 1991. Principbeslutet åtföljdes av en serie regeringsbeslut under åren 1991-1994 där bl.a. de ekonomiska och miljömässiga villkoren för projektets genomförande preciserades. I två do­ mar 1992 och 1994 i Vattendomstolen har Banverket fått tillstånd att leda bort inträngande grundvatten i tunnlarna. En tredje ansökan 1997 har senare återtagits av Banverket. Utskottet har i sin granskning av ärendet uppmärksammat det faktum att Banverket under två ungefär halvårslånga perioder 1995 och 1997 stått utan ordinarie generaldirektör. Enligt Kommunikationsdepartementet har vid rekryteringen av ny generaldirektör beredningen påverkats av att avgångarna inte i någotdera fallet kunnat förutses. Rekryteringstiden har dock enligt departementet inte avvikit från vad som kan anses normalt vid tillsättning av en så kvalificerad tjänst som det här är tal om. Departementet anser vidare att avsaknaden av ordinarie generaldirektör inte torde ha haft någon avgörande betydelse för tunnelprojektet, eftersom de flesta beslut under de här aktuella vakanserna varit av utpräglat teknisk natur och fattats på regional nivå. I sin bedömning i denna del av granskningen vill utskottet anföra följande. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare (se t.ex. bet. 1995/96:KU30 s. 59) framhållit vikten av att regeringen snarast möjligt återbesätter vakanta tjäns­ ter som generaldirektör eller motsvarande inom statsförvaltningen. Detta skall dock ske med iakttagande av den noggrannhet som motiveras av att tjänsterna skall besättas med de mest kvalificerade och lämpliga kandidater­ na. I det här aktuella fallet finner utskottet att tidsutdräkten varit acceptabel, att Banverkets ledning utövats av en tillförordnad generaldirektör under rekryteringsperioderna och att den för verksamheten ansvariga styrelsens arbete vad utskottet kunnat finna har fortgått utan störningar. Utskottet finner ingen grund för kritik av regeringens handläggning av»dessa tillsättnings­ ärenden. Kommunikationsdepartementet har med anledning av en fråga från ut­ skottet meddelat att kontakterna mellan departementet och Banverket i det här aktuella ärendet varit uteslutande formella och skriftliga. Genom Ban­ verkets årsredovisning för 1996 och kvartalsrapporter under första halvåret

1997 har departementet fått kännedom om bl.a. de kostnadsfördyringar som uppkommit till följd av tekniska problem med tunneldrivningen respektive vattenintrång i tunnlarna. Departementet såg ingen anledning att vidta några särskilda åtgärder med anledning av detta i vad avser de ekonomiska kon­ sekvenserna. Vid utfrågningen inför utskottet har kommunikationsminister Ines Uusmann bekräftat uppgiften att hon och departementet först den 1 oktober 1997 fått kännedom om att tätningsmedlet Rhoca-Gil använts vid tunnelbygget. Enligt kommunikationsministern är det ingen uppgift för regeringen att utöva daglig tillsyn av verksamheter som regeringen underlydande myndigheter genomför på eget ansvar. Kommunikationsdepartementet saknar enligt Ines Uusmann kompetens att bedöma olika tekniska lösningar och deras eventu­ ella miljöpåverkan. Det är inte heller en uppgift för Miljödepartementet att göra detta. Enligt kommunikationsministern får det förutsättas att alla berör­ da i ett projekt av det här aktuella slaget följer miljölagstiftningen. Utskottet finner mot bakgrund av vad som här redovisats att det saknas anledning för kritik mot det sätt på vilket Kommunikationsdepartementet och kommunikationsministern handlagt ärendet i vad avser fördyringen av tun­ nelbygget till följd av de tekniska problem som uppstod. Eftersom Ines Uusmann och departementet i övrigt uppenbart inte kände till att ett giftigt tätningsmedel användes för att stoppa vatteninträngningen i tunnlarna, finns heller ingen anledning till kritik i denna del. Utskottet instämmer i den be­ dömning av ansvarsförhållandena i stort som kommunikationsministern gjort i sin redovisning för utskottet. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att vad utskottet här anfört i frågan om fördelningen av ansvaret mellan regeringen/Kommunikationsdepartementet och Banverket grundas på de allmänna principerna för ut­ skottets granskningsverksamhet och den kunskap som utskottet haft tillgång till vid granskningen, bl.a. att inget statsråd har delgivits misstanke om brott i den pågående förundersökningen. Utskottet anser sig oförhindrat att, när den rättsliga prövningen är avslutad, ta upp det här aktuella ärendet till fortsatt granskning. Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande från utskottet.

1997/98:KU25

4.4 Kommunikationsminister Ines Uusmanns hantering av statens ägarroll i Posten AB Ärendet Granskningsanmälan

I en anmälan, bilaga A 4.14, har begärts att konstitutionsutskottet skall granska hur statens ägarroll i Posten AB hanterats av kommunikationsmi­ nister Ines Uusmann. I bilaga till anmälan har förtecknats 25 ärenden där Posten Sverige AB ansetts agera i strid med konkurrenslagen fr.o.m. år 1992 t.o.m. 1997. Granskningen bör enligt anmälan särskilt inriktas på huruvida regeringen och det ansvariga statsrådet genom underlåtenhet att agera med­ verkat till att Posten AB inte följt gällande konkurrenslagstiftning.

Konstitutionsutskottets skrivelse till Regeringskansliet

1997/98 :KU25

I en skrivelse den 5 mars 1998 till Regeringskansliet begär konstitutionsut­ skottet svar på följande frågor. 1) Har Konkurrensverkets beslut givit anledning till några åtgärder från kommunikationsministerns sida? 2) Hur har statens ägarroll i Posten AB utövats i detta sammanhang? Kommunikationsdepartementets promemoria Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet översänt en inom Kom­ munikationsdepartementet den 20 mars 1998 upprättad promemoria, bilaga A 4.15.1 promemorian anförs följande.

I proposition 1993/94:38 Postlag och en förändrad verksamhet för Postverket m.m. anförde dåvarande regering att ombildningen av Postverket från affärs­ verk till aktiebolag i första hand innebar förändringar när det gällde stats­ makternas styrning, kontroll och insyn. Regeringen uttalade att ombildningen förutsatte styrning i andra former än dem som används för ett affärsverk. Regeringen angav att styrningen av ett bolag kunde, förutom genom lagstift­ ning, ske genom bestämmelser i bolagsordningen, genom röstning på bolags­ stämman och genom den av stämman valda styrelsen. Regeringen menade att Posten AB borde så långt möjligt verka under samma förutsättningar som vanliga aktiebolag och att det därmed blev en uppgift för Posten AB:s styrel­ se att utforma mål och strategier för verksamheten. Riksdagen anförde vid behandlingen av propositionen att statsmakternas styrning och inflytande över Posten skulle komma att förändras när Postverket ombildades till bolag. Den föreslagna postlagen, den ersättning som skulle utgå för samhällsåtaganden samt det förhållandet att staten skulle äga bolaget skapade emellertid garantier för att såväl servicegrad som demokratiskt inflytande kunde säker­ ställas. Riksdagen godkände således regeringens förslag att ombilda Postver­ ket till ett av staten helägt aktiebolag den 1 mars 1994. Posten har dels att se till bolagets bästa enligt aktiebolagslagen och att konkurrera med andra bolag, dels att tillhandahålla en rikstäckande postser­ vice till rimliga och enhetliga priser, även där detta är olönsamt. Denna dubbla roll för Posten har medfört att nya situationer uppstått på det konkur­ rensrättsliga området. Till detta kommer att den nya konkurrenslagen trädde i kraft så sent som den 1 juli 1993, endast ett halvår efter brevmonopolets upphörande. På en sådan marknad med nya förutsättningar, nya aktörer och ny lagstiftning är det knappast ägnat att förvåna att viss osäkerhet råder om inom vilka ramar det nya postbolaget kan agera. Av den till anmälningen fogade förteckningen över ärenden framgår också att flera av ärendena ut­ görs av ärenden som Posten initierat genom att begära s.k. ickeingripandebesked. Att Posten begärt sådana besked tyder på att Posten haft ambitionen att följa konkurrenslagstiftningen. I bilaga 1 kommenteras ärendena i den till anmälan fogade förteckningen. Som framgår av departementets bilaga har i förteckningen som separata ärenden upptagits flera beslut som i själva verket rör samma ärenden, anting­ en genom att ett interimistiskt beslut ersatts med ett slutligt beslut, eller att ett överklagat beslut ersatts av ett annat beslut. Mängden ärenden som rör Posten är alltså inte så stor som förteckningen ger intryck av. Flera av ären­ dena är också slutligt avgjorda innan Ines Uusmann tillträdde som kommu­ nikationsminister. Två beslut har ändrats i enlighet med Postens yrkanden i högre instans. Här bör nämnas att Stockholms tingsrätt den 11 mars 1998

upphävt Konkurrensverkets förbud för Posten att tillämpa vissa zonrabatter. Andra ärenden har Konkurrensverket beslutat att lämna utan åtgärd. Ytterli­ gare andra ärenden är från tiden före bolagiseringen och avregleringen och har förlorat aktualitet. Konstitutionsutskottets frågor Svar på fråga 1: Nej. Det har såsom ovan redovisats ankommit på postbo­ lagets styrelse att ta ställning till de bakomliggande frågorna. Posten har i samtliga fall efter det att Konkurrensverket meddelat ett beslut som gått Posten emot följt detta men i vissa fall begärt prövning i högre instans. An­ talet ärenden har som ovan framhållits sin förklaring i det osäkra rättsläget. Konkurrensverkets beslut har därför inte givit anledning till åtgärder från kommunikationsministerns sida. Svar på fråga 2: Regeringskansliet har en företrädare i postbolagets styrel­ se och det förekommer löpande underhandskontakter mellan Kommunika­ tionsdepartementet och bolagsledningen i olika frågor. Kontakt direkt föran­ ledd av något beslut av Konkurrensverket - utöver den som tagits upp i Konstitutionsutskottets granskningsärende 1996/97:15’ - har däremot inte förekommit.

1997/98:KU25

Utfrågning i konstitutionsutskottet Ines Uusmann har vid utskottets utfrågning den 15 april 1998, bilaga B 4, anfört bl.a.:

Förteckningen med 25 ärenden är en lista som går tillbaka till en period innan Posten var aktiebolag och innan Posten fungerade på en avreglerad marknad. Flera av ärendena hör dessutom ihop. Posten AB har självt initierat ett antal ärenden genom att begära s.k. icke-ingripandebesked. Inte vid något tillfälle har Posten gjort någonting annat än att följa de utslag som har kom­ mit från rättslig instans. Flera av ärendena är tillkomna före hösten 1994. Hon anser att det kan betraktas som seriöst och positivt att detta företag faktiskt vill begära besked i förhand om var gränserna går för att man skall kunna leva upp till statsmakternas krav på hög etik och moral. Posten AB lever med en dubbel roll vilket har medfört att det uppstått nya situationer på det konkurrensrättsliga området. Riksdagen har gett Posten i uppdrag att ha samhällsomfattande service, samtidigt som man skall agera enligt aktiebolagslagen på det sättet att man skall arbeta för en så stor lön­ samhet som möjligt. Detta skall ske med hög etik och moral. Detta har varit departementets linje i samtliga diskussioner och samtal med Posten. Det är fullt rimligt att tillåta att den lagstiftning som finns prövas i de rättsliga in­ stanser som finns för att det skall kunna bli en rättspraxis som fungerar bra. Kommunikationsdepartementet har redan under 1995 gjort en plan för de­ partementets bolag, dvs. Telia, Posten, Svensk bilprovning och SOS Alarm, för hur de skulle sköta de kontinuerliga kontakterna, möten och dialoger, vad gäller ägarfrågoma. När det gäller de dagliga och veckoliga kontakterna har de inte någon skriftlig dokumentation. Däremot finns det naturligtvis i olika personers privata dagböcker vissa anteckningar. De har dock dokumentation

1 Granskningsärendet gällde ett pressmeddelande från Kommunikationsdepartementet rörande differentiering av portot. 5 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25, Del 1

i form av två stämmotal samt en arbetspromemoria Riktlinjer och målsätt­ ning för Posten AB.

1997/98:KU25

De s.k. stämmotalen I stämmotalet inför Posten AB:s bolagsstämma 1996 anförs bl.a. följande. Från flera håll har det efterlysts att staten skall vara tydligare i sitt utövande av ägarrollen. Regeringen har därför vid ett flertal tillfällen, bl.a. i 1995 års budgetproposition och i propositionen Aktiv förvaltning av statens företagsägande (prop. 1995/96:141) anfört att statens ägande skall utövas aktivt och professionellt. Kommunikationsdepartementet har för avsikt att leva upp till regeringens intentioner avseende det aktiva ägarskapet. Vår uppgift som ägare är att i dialog med styrelse och företagsledning medverka till att Posten genom en stabil ekonomisk utveckling av sin verksamhet tillgodoser kraven på en långsiktig kapitalavkastning och förmögenhetstillväxt, samtidigt som målet om en rikstäckande post- och kassaservice till enhetliga och rimliga priser upprätthålls. Ägarskapet kommer vi att utöva genom förtydliganden i bolagsordningens ändamålsparagraf, information framförd på bolagsstäm­ man, avtal mellan staten och Posten avseende den grundläggande post- och kassaservicen samt genom en kontinuerlig dialog mellan ägaren, styrelsen och bolagsledningen. Postens ekonomiska mål skall för det kommande året vara att skapa förut­ sättningar för en långsiktig tillväxt av det egna kapitalet för att nå en soliditet som medger utdelning. Postens dubbla mål, samhällsmål och lönsamhetsmål, kan ibland kollidera. Att styra ett bolag med dubbla målsättningar är en inte helt enkel uppgift. Därför är en tät och förtroendefull dialog mellan ägare, styrelse och ledning av särskild betydelse. Statliga bolag bör bedriva sin verksamhet på ett sätt som motsvarar högt ställda krav på etik och moral. I det s.k. stämmotalet Riktlinjer och målsättning för Posten AB som över­ lämnades till styrelsen i samband med ordinarie bolagsstämma i Posten AB den 13 juni 1997 anförs bl.a. följande. Syftet med dokumentet är att ge in­ formation och tydliggöra ägarens syn på verksamhetens inriktning samt säkerställa en bra kommunikation mellan representanter för ägare, styrelse och bolagsledning. Dokumentet avser att övergripande belysa ägarens för­ väntningar och krav på bolaget. Den grundläggande strategin skall vara att tillhandahålla tjänster så att i landet alla kan nå alla med meddelanden, varor och betalningar, att de statli­ ga uppdragen utförs på ett effektivt sätt med hög servicenivå, att vara ledan­ de avseende kvalitet och utveckling inom sitt verksamhetsområde, att annan verksamhet än kärnverksamhet kan bedrivas om denna kompletterar kärn­ verksamheten, bidrar till lönsamheten och sker under rimligt risktagande. Kommunikationsministerns svar den 28 december 1995 på fråga 1995/96:161 Margitta Edgren har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att säkra den konkurrens som Posten AB:s handlingssätt förhindrar.

Det har under de senaste åren uppstått en debatt kring Posten AB:s ageran­ de på postmarknaden. I olika sammanhang har det framförts att bolaget bor­ de vara återhållsamt och inte bemöta konkurrensen fullt ut. Posten AB borde enligt detta resonemang exempelvis inte utnyttja möjligheten att genom sin prissättning bemöta konkurrensen från andra brevoperatörer som agerar inom begränsade geografiska områden (främst City Mail AB). Att bedöma om Posten AB:s agerande står i strid med gällande konkur­ renslagstiftning ankommer, som på alla andra oreglerade marknader, i första hand på Konkurrensverket. Konkurrensverket har vid ett antal tillfällen an­ sett att Posten AB missbrukat sin dominerande ställning. Detta är givetvis något som från ägarens ståndpunkt är olyckligt. Kommunikationsdeparte­ mentet har och kommer även framdeles att ta upp konkurrensfrågorna med Posten AB:s styrelse. Antalet ärenden hos Konkurrensverket skall dock ses mot bakgrund av att postmarknaden nyligen avreglerats.

1997/98 :KU25

Konstitutionsutskottets tidigare uttalande

Konstitutionsutskottet uttalade i betänkande 1994/95:KU30 s. 96 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning bl.a. följande när det gällde utövandet av statens ägande.

Utskottet anser det angeläget att en tydlig policy utvecklas för hur ägandet skall utövas i statligt ägda företag. Från de utgångspunkter som utskottet i detta sammanhang har att beakta är det av betydelse att skriftliga riktlinjer utformas för hur ägandet skall utövas av statsråden och övriga företrädare för regeringskansliet. Rutiner bör utvecklas som gör det möjligt att följa viktiga­ re händelseförlopp och att granska vilka kontakter som förevarit mellan bolagsledningar och berörda departement i frågor av större betydelse. Ut­ skottet vill understryka vikten av att ställningstaganden i ärenden som be­ handlas på bolagsstämmor och i andra viktigare frågor dokumenteras. Här bör erinras om vad utskottet uttalat i ett tidigare granskningsärende (bet. 1991/92:KU30 s. 70), nämligen ”att det är önskvärt med mera uttryckliga direktiv och dokumentation i frågor som avser statens företrädare på bolags­ stämmor eller i andra sammanhang”. Inom ramen för ägarpolicyn bör vidare ingå att staten skall ha en aktiv och initierande roll i fråga om val av styrel­ seledamöter. Utskottets bedömning

Av utredningen framgår att flera av ärendena på den till anmälan fogade förteckningen hänför sig till en tid innan Ines Uusmann var kommunika­ tionsminister. Vidare framgår att flera av de i förteckningen angivna ärende­ na egentligen avser ett och samma ärende men i olika skeden, t.ex. interimis­ tiskt beslut, slutligt beslut samt ärende som överklagats till högre instans. Flera ärenden har initierats av Posten genom begäran om s.k. ickeingripandebesked. Syftet med de två s.k. stämmotalen har enligt vad som framgår av dessa varit att ge information och tydliggöra ägarens syn på verksamhetens inrikt­ ning samt säkerställa en bra kommunikation mellan representanter för ägare, styrelse och bolagsledning. Dokumenten avser att övergripande belysa äga­ rens förväntningar och krav på bolaget. 131

Enligt utskottet har inget framkommit som föranleder något särskilt utta­ lande från utskottets sida.

1997/98:KU25

4.5 Statsrådet Leif Pagrotskys roll i samband med export av Boforskomponenter till Indien Ärendet

I en anmälan till utskottet anförs att krigsmaterielinspektören i december 1996 godkänt export via företaget Mipro av Boforskomponenter avsedda för granatgeväret Carl Gustaf till Indien, trots den indiska regeringens bojkott av Bofors. I anmälan frågas bl.a. huruvida de sedan 1990 ansvariga statsråden informerats om att den aktuella materielen är tillverkad av Bofors och att leveranserna därmed sker i strid med den indiska regeringens bojkott. An­ mälan bifogas, bilaga A 4.16. Med anledning av anmälan har utskottet från Statsrådsberedningen inhämtat en promemoria, som upprättats inom Utrikes­ departementet. Promemorian är i sin helhet sekretessbelagd.

Allmän bakgrund Förenade Fabriksverken (FFV) ingick 1976 avtal med Indien om export och licenstillverkning av granatgeväret Carl Gustaf. Den 26 juni 1986 gav regeringen Bofors tillstånd att exportera 410 fälthaubitsar (FH 77 B) m.m. till Indien till ett värde av 8,4 miljarder kronor. Frågan om Bofors utnyttjat mellanhänder (middle men) och betalat ut mutor till dessa ventilerades från tid till annan redan under den tid förhand­ lingarna om affären fördes. Dessa diskussioner fördes delvis på regeringsni­ vå, bl.a. vid samtal mellan premiärminister Rajiv Gandhi och statsminister Olof Palme i oktober 1985 och i januari 1986. I ett brev den 10 mars 1986 till statssekreteraren i det indiska försvarsde­ partementet försäkrade Bofors att man inte hade någon särskild representant/agent anställd i Indien i syfte att vinna kontraktet i fråga. I brevet tillädes att Bofors utnyttjade ett indiskt företag ”for administrative services”. I april 1987 framfördes i ett inslag i Dagens eko uppgifter om att Bofors med hjälp av mutor skulle ha ”tagit hem” Indienordem. I inslaget uppgavs bl.a. att Bofors under år 1986 skulle ha gjort stora utbetalningar till personer med bankkonton i Schweiz. I ett uttalande av Bofors följande dag förneka­ des påståendet om mutor. Indien begärde senare att den svenska regeringen skulle undersöka saken, informera ambassaden och vidta erforderliga åtgär­ der. Regeringen uppdrog den 29 april 1987 till RRV att göra en revisionell granskning av en rapport som Bofors lämnat till den indiska ambassaden i vilken den tidigare lämnade uppgiften om att Bofors inte använt sig av mel­ lanhänder upprepats. Av den öppna delen av RRV:s rapport framgick bl.a. att det inte fanns någ­ ra avtal om provisioner, att lokala kontakter utnyttjats men att dessa avveck­ lats innan förhandlingarna slutförts och att dessa ”avvecklingskostnader” uppgått till 170-250 miljoner kronor samt att slutbetalningen skedde under 1986. (Källa: 1989/90:KU30)

Den indiska regeringens bojkott av Bofors

1997/98:KU25

1989 förlorade kongresspartiet parlamentsvalet, som till stor del präglats av korruptionsfrågan. En konsekvens av valutgången var att premiärminister Rajiv Gandhi fick avgå. Den nye premiärministern V.P. Singh deklarerade i december 1989 att Indien skulle bojkotta Bofors med anledning av Bofors vägran att berätta vilka som tagit emot de 326 miljoner kronor som Bofors medgett att man betalat ut till olika mellanhänder. Ett formellt beslut om embargo mot Bofors och dess produkter fattades därefter. 1990 inleddes i Indien en brottsutredning med anledning av dessa uppgif­ ter och ett flertal bankkonton i Schweiz spärrades. Den indiska regeringen begärde att banksekretessen skulle brytas så att dokumentation kunde lämnas ut beträffande de aktuella bankkontona. Först i januari 1997 överlämnades den efterfrågade dokumentationen till Indien. I maj 1997 anklagade den indiska rikskriminalen 14 personer, däribland framlidne premiärminister Rajiv Gandhi, för korruptionsbrott. Enligt uppgift i Dagens Nyheter den 28 augusti 1997 pågår sedan senaste årsskiftet hemliga samtal mellan Bofors och den indiska regeringen med syftet att undanröja det vapenembargo som infördes 1990. Uppgiften har bekräftats i en intervju av Bofors informationschef Anders Florenius. Enligt det indiska försvarsdepartementet är ett villkor för hävandet av embargot att Bofors medverkar till att klarlägga de föregivna mutaffärema. Den indiska regeringen vill också att Bofors kompenserar den indiska staten för de 326 miljoner kronor som utbetalats av Bofors i form av s.k. provisioner. Från indisk sida hävdas att de indiska skattebetalarna bekostat Bofors utgifter för de s.k. provisionerna, eftersom dessa bakats in i totalpriset på haubitsaffären. Export av Boforskomponenter till Indien via Mipro

Enligt uppgifter i massmedia och i skriftliga svar på skriftliga frågor i riks­ dagen (1996/97:678 resp. 687) den 1 augusti 1997 har viss export till Indien av krigsmateriel, som tillverkas av Bofors, ägt rum med företaget Mipro som mellanhand. Fyra tillstånd för utförsel av Boforsmateriel har beviljats Mipro sedan den 1 februari 1996, då Inspektionen för strategiska produkter (ISP) ersatte den tidigare Krigsmaterielinspektionen. I två fall har enligt uppgifter i massmedierna tillstånden avsett komponenter till granatgeväret Carl Gustaf till ett värde av 375 000 kr. Två av tillstånden har avsett komponenter till fälthaubits FH 77 B. Enligt uppgift i Dagens Nyheter den 29 augusti 1997 har det totala värdet av exporten uppgått till 1,5 miljon kronor. De exportera­ de komponenterna har varit optik till granatgevär resp, elektronik till fälthaubitsar. Mipro, som enligt Aftonbladet den 4 juli 1997 ägs av dess VD och en sty­ relseledamot, ägdes tidigare av svenska staten genom FFV Holding. Företa­ get köptes ut av två personer, då Bofors och FFV slogs samman till en kon­ cern år 1990. Mipro har 25 anställda vid sin fabrik i Sundbyberg. Företaget tillverkar främst ammunitionsdelar till svenska vapensystem, bl.a. granatge­ vär Carl Gustaf.

Mottagare av den här aktuella exporten till Indien har varit det statsägda företaget Ordnance Factory, som tillverkar granatgeväret Carl Gustaf på licens i Indien.

1997/98:KU25

Regeringens kännedom om exporten Statsrådet Leif Pagrotsky, som inom regeringen är ansvarig för krigsmaterielfrågor, har den 1 augusti 1997 lämnat skriftliga svar på skriftliga frågor från Birger Schlaug (mp) (1996/97:678) resp. Eva Zetterberg (v) (1996/97:687) angående krigsmaterielexport till Indien. Enligt Pagrotskys svar till Birger Schlaug har varken Bofors eller Mipro lämnat någon särskild information till regeringen om de ansökningar om utförseltillstånd som Mi­ pro lämnat till ISP sedan den 1 februari 1996. I sitt svar till Eva Zetterberg meddelade Pagrotsky att han, då han svarade på frågor i massmedierna i juli 1996, inte var informerad om att ISP tidigare, under våren 1996, beviljat utförseltillstånd för komponenter till granatgeväret Carl Gustaf. Exportkontrollrådets kännedom om exporten I en skriftlig fråga (1996/97:739) till statsrådet Leif Pagrotsky har Birger Schlaug den 4 augusti 1997 frågat om Pagrotsky avsåg att vidta några åtgär­ der med anledning av att krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman inte hade rådfrågat Exportkontrollrådet om de aktuella Indienaffärema. I sitt svar den 18 augusti meddelade Pagrotsky att några åtgärder inte var aktuella. Pag­ rotsky sade sig ha ”förstått att information om bl.a. Mipro och Indien fortlö­ pande har lämnats till Exportkontrollrådet”. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 28 augusti har Birger Schlaug för­ nekat att Exportkontrollrådet fått den information som Pagrotsky åsyftat i sitt frågesvar. Schlaug hänvisade i artikeln till ett hemligstämplat protokoll upp­ rättat vid ISP. Enligt Schlaug nämns Bofors inte vid namn i det aktuella sammanhanget. Sju av Exportkontrollrådets ledamöter som intervjuats i Aftonbladet hade svarat nej på frågan om de kände till att Bofors exporterar krigsmateriel till Indien via en mellanhand.

Frågor till regeringen

Med anledning av anmälan har utskottet ställt frågor till regeringen om vilka beslut angående tillstånd till utförsel till Indien av krigsmateriel tillverkad vid Bofors som fattats sedan 1990, vilken information som i förekommande fall lämnats till vederbörande statsråd om materielens ursprung och om Indi­ ens bojkott samt om någon information om tillstånd till export via mellan­ händer lämnats till den indiska regeringen. Frågorna har besvarats i en promemoria från Statsrådsberedningen, upp­ rättad inom Utrikesdepartementet och daterad den 8 januari 1998. Promemo­ rian har av UD belagts med sekretess enligt 2 kap. 1 § och 8 kap. 6 § sekre­ tesslagen (1980:100). Utskottet har inte funnit anledning att inta någon annan ståndpunkt i fråga om sekretessbedömningen än regeringen.

Utskottets bedömning

1997/98:KU25

Av det öppna materialet har framgått att viss export till Indien har ägt rum av krigsmateriel som tillverkats av Bofors och som förmedlats av företaget Mipro AB. Utförseln har skett trots att den indiska regeringen år 1990 infört embargo mot Boforstillverkade produkter. Bakom detta beslut låg indiska mutanklagelser mot Bofors i samband med export av fälthaubitsar till Indien under 1980-talet. Utskottet konstaterar att det inte finns några formella hinder mot att anlita mellanhänder vid export av krigsmateriel, förutsatt att det exporterande fö­ retaget erhållit tilllstånd för utförsel i vederbörlig ordning. Med hänsyn till den sekretess som föreligger i ärendet, kan utskottet här inte gå närmare in på vilka beslut som fattats angående utförseltillstånd eller vilken information som ansvariga svenska statsråd eller den indiska rege­ ringen fått angående den här aktuella exporten. Utskottet konstaterar på basis av den information utskottet inhämtat, att det saknas grund för konstitutionell kritik vad gäller handläggningen i Sverige av det här aktuella ärendet. Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande av utskottet.

5 Vissa frågor med anknytning till rikets säkerhet 5.1 Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A 5.1, har till konstitutionsutskottets granskning anmälts regeringens reglering av SÄPO:s registreringsverksamhet genom hemliga föreskrifter. I anmälan påpekas att enligt Registerutred­ ningen (SOU 1997:65) meddelade regeringen hemliga föreskrifter den 3 december 1981 för att ge vägledning åt SÄPO vid anteckningar i SÄPOregistret. Anmälaren anför att uppenbarligen flera personer, även efter 1981, på grundval av uppgifter som lämnats ut från SÄPO:s register blivit av med arbeten eller inte erhållit tjänster som de annars varit väl meriterade för. Han hemställer att utskottet granskar de hemliga föreskrifterna utifrån om de stått i överensstämmelse med gällande författningar eller eljest innehållit sådant som inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Utskottet bör även grans­ ka huruvida flera hemliga föreskrifter av denna art meddelats av regeringar från tiden efter det att förbud mot åsiktsregistrering skrevs in i regeringsfor­ men och hur i så fall dessa förhållit sig till förbudet mot åsiktsregistrering och det demokratiska samhällets krav. Enligt anmälaren bör granskningen i synnerhet gälla hur föreskrifterna beaktat förhållandet till 2 kap. 2 § RF om medborgarnas skydd mot tvång att ge till känna åskådning i politiskt, reli­ giöst, kulturellt eller annat sådant hänseende samt 2 kap. 3 § RF om skydd mot politisk åsiktsregistrering eller om föreskrifterna medgett registrering av deltagande i öppet och legitimt politiskt arbete för politiska partier som ställt upp i allmänna val eller annars öppnat för registerverksamhet som strider mot demokratins principer. 135

Till grund för granskningen har statssekreteraren i Justitiedepartementet Kristina Rennerstedt vid två tillfällen lämnat redogörelser inför utskottet beträffande regeringens föreskrifter för Säkerhetspolisens register. Något ytterligare underlag för granskningen har utskottet inte inhämtat. Redogörelsen för utskottets bedömning har disponerats i skilda avsnitt så att ett särskilt avsnitt avser mandatperioden 1991-1994. Detta förklaras av att två av utskottets ledamöter på grund av jäv inte deltagit i den delen av granskningen.

1997/98:KU25

Gällande grundlagsbestämmelser Förbud mot åsiktsregistrering m. m.

Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, reli­ giöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.

I 2 kap. 3 § första stycket RF stadgas att anteckning om medborgare i allmänt register inte utan hans samtycke får grundas enbart på hans politiska åskåd­ ning. Bestämmelsen i 2 kap. 2 § om de ”negativa opinionsfrihetema” fick sin nuvarande lydelse genom 1976 års grundlagsreform och trädde i kraft den 1 januari 1977. Bestämmelsen i 2 kap. 3 § om förbud mot åsiktsregistrering tillkom i samband med nämnda reform och trädde i kraft samma datum.

När det gäller 2 kap. 3 § anförs i Holmberg/Stjernquists kommentar till grundlagarna (s. 84 f.) att till grund för bestämmelsen ligger uppfattningen att åsiktsregistrering utan anknytning till farhågor för brottslig handling inte skall få förekomma, men att en viss form av registrering måste vara tillåten till skydd för det demokratiska samhällsskicket. Man har enligt kommentaren här syftat på det s.k. SÄPO-registret, som förs inom Rikspolisstyrelsen för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet. I kommentaren påpekas vidare att paragrafen fick sin slutliga avfattning under departementsbehandlingen med anledningen av ett påpe­ kande i ett remissyttrande (prop. 1975/76:209 s. 243). Justitieministern an­ förde (s. 118):

En regel av denna lydelse innebär bl.a. att ett register där en person finns antecknad på någon grund som saknar varje samband med politisk åskådning inte får kompletteras med en anteckning om den registrerades åskådning i sådant hänseende. I detta fall får en anteckning av senast nämnt slag nämli­ gen anses vara helt självständig och därmed grundad enbart på den anteckna­ des åskådning. Bestämmelsen utgör däremot inte något hinder mot att an­ teckningar t.ex. om partitillhörighet tillförs ett register över personer som på andra grunder än enbart sin politiska åskådning kan betraktas som säkerhets136

risker. Grunden för anteckningen är i detta fall att vederbörande med hänsyn till samtliga förekommande omständigheter anses utgöra en sådan risk.

1997/98:KU25

I Holmberg/Stjemquists kommentar påpekas vidare att förbudet bara gäller anteckning som görs utan den registrerades samtycke. Av 2 kap. 22 § RF framgår att förbudet inte gäller utländsk medborgare. Kungörande av lagar och andra författningar Enligt 8 kap. 19 § RF skall beslutad lag utfärdas av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. Även förordningar skall kungöras så snart det kan ske, om inte något annat föreskrivs i lag. I 1 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar anges att författningar som har beslutats av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under regeringen, riksdagen eller kyrkomötet skall kungöras enligt denna lag, om inte annat följer av 2 §.

Enligt 2 § 1 skall i fråga om andra författningar än lagar 4-9 §§ inte tilläm­ pas på en författning som på grund av sekretesslagen inte får lämnas ut till envar. Bestämmelsen innebär bl.a. att en förordning som utfärdas av rege­ ringen och för vilken det råder sekretess inte behöver kungöras i Svensk författningssamling.

Säkerhetspolisens registreringsverksamhet

Säkerhetspolisen Enligt 7 § andra stycket polislagen (1984:387) kan regeringen uppdra åt Rikspolisstyrelsen (RPS) att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Regeringen kan också uppdra åt RPS att i särskilda hänseenden leda annan polisverksamhet. När RPS leder polisverk­ samhet skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyn­ dighet i tillämpliga delar gälla även RPS. Med stöd av bestämmelsen i 7 § polislagen har regeringen uppdragit åt RPS att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säker­ het. Att RPS har denna uppgift framgår av 4 § förordningen (1989:773) med instruktion för RPS. I denna bestämmelse föreskrivs vidare att RPS också leder, även om verksamheten inte avser att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet, polisverksamhet i fråga om 1. terroristbekämpning, 2. bevaknings- och säkerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller som har samband med statsbesök och liknande händelser samt 3. annat personskydd i den utsträckning som styrelsen bestämmer.

Den polisverksamhet som beskrivs i 4 § bedrivs vid Säkerhetspolisen (SÄPO).

Av 1 § instruktionen för RPS framgår att SÄPO hör till RPS. 137

Enligt 5 § instruktionen skall SÄPO också fullgöra de uppgifter som RPS har att utföra enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633). Därutöver skall SÄPO svara för den beredskapsplane­ ring som RPS har att utföra samt lämna tekniskt biträde åt polisväsendet i den utsträckning som det är lämpligt med hänsyn till verksamhetens art.

1997/98:KU25

Bestämmelser i olika författningar som reglerar polisens verksamhet gäller i huvudsak även för SÄPO. Till skillnad från vad som är fallet i många andra länder är alltså den civila svenska säkerhetstjänsten fast integrerad i polisvä­ sendet (SOU 1997:65 s. 240).

Säkerhetspolisens register Enligt 1 § polisregisterlagen (1965:94) är lagen tillämplig på register som förs hos Rikspolisstyrelsen eller någon annan polismyndighet för att tjäna till upplysning om brott, för vilken någon har misstänkts, åtalats eller dömts, eller om någons personliga förhållanden i övrigt. Lagen är sålunda tillämplig på SÄPO:s register.

Av 1 § polisregisterkungörelsen (1969:38, omtryck 1996:709) framgår att denna dock inte är tillämplig på SÄPO:s register. Där anges att särskilda föreskrifter gäller för register avsedda för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m. Särskilda föreskrifter om SÄPO-registret fanns tidigare i 2 § personalkon­ trollkungörelsen (1969:446). Kungörelsen upphävdes den 1 juli 1996. I 2 § kungörelsen angavs att det för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m. förs polisregister vid säkerhetsavdelningen inom RPS. I detta register fick RPS anteckna uppgifter som behövdes för den särskilda polisverksamheten. Vidare angavs att i polis­ register som avsågs i bestämmelsen fick anteckning inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för politisk uppfattning. Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna föreskrift meddelades av regeringen (sistnämnda mening tillkom ge­ nom en ändring år 1972).

Föreskrifterna om SÄPO-registret i 2 § personalkontrollkungörelsen har den 1 juli 1996 flyttats över till 5 a § instruktionen för RPS (1989:773). I denna bestämmelse anges att för SÄPO:s verksamhet förs polisregister. I detta register får RPS anteckna de uppgifter som behövs för verksamheten. Därut­ över anges att i ett sådant polisregister får anteckning inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för en politisk uppfattning. För tillämpningen av den tidigare gällande 2 § personalkontrollkungörelsen har regeringen meddelat såväl öppna som hemliga föreskrifter. De nu gällan­ de öppna föreskrifterna meddelades genom ett kungligt brev den 22 septem­ ber 1972 och de gällande hemliga föreskrifterna genom en förordning den 3 december 1981. Hemliga föreskrifter meddelades första gången den 27 april 1973. De ersattes av den ännu gällande förordningen, som meddela-

des den 3 december 1981. Däremellan gjordes ingen ändring av föreskrifterna. Förordningen den 3 december 1981 har ändrats fem gånger. Detta skedde senast i februari 1993.

1997/98:KU25

Regeringens öppna föreskrifter Som berörts ovan meddelades i september 1972 öppna föreskrifter om tilllämpningen av bestämmelsen 2 § personalkontrollkungörelsen om förbud mot anteckning i registret enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning. I föreskrifterna konstateras att det i vårt land finns organisationer och grupper som bedriver politisk verksamhet som innebär att våld, hot eller tvång utnyttjas eller kan komma att utnyttjas som medel för att uppnå de politiska syftena. Vidare anges att vissa organisationer i antaget program har angivit att or­ ganisationen skall verka för att omvandla samhället med våld. En stor del av sådana organisationers medlemmar kan emellertid antas aldrig komma att medverka till att vad som sålunda uttalas i programmet förverkligas. Enbart tillhörigheten till en sådan organisation skall därför inte utgöra skäl att an­ teckna någon i säkerhetsavdelningens polisregister. Anteckning får dock ske, om någon medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom sina åtgärder har givit anledning till misstanke att han kan vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat. I föreskrifterna anges därutöver att det finns organisationer och grupper som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit poli­ tisk omstörtningsverksamhet vari ingår utnyttjande av våld, hot eller tvång som medel. Uppgift om medlem i eller sympatisör med sådan organisation eller grupp skall antecknas i säkerhetsavdelningens register.

Regeringens hemliga föreskrifter I de hemliga föreskrifterna ges mer preciserade anvisningar för i vilka fall registrering får ske av medlemmar i eller sympatisörer med grupper eller organisationer som enligt antaget program skall verka för att omvandla sam­ hället med våld. Av de redogörelser som statssekreteraren i Justitiedepartementet har läm­ nat till utskottet har bl.a. framgått att föreskrifterna inte har utgjort eller utgör grund för registering av medlemmar i eller sympatisörer med något riksdags­ parti.

Utredningar

Den parlamentariska nämnden i Wennerströmärendet Avslöjandet av spionen Wennerström föranledde att en parlamentarisk nämnd tillsattes med uppgift att bl.a. överväga principiella riktlinjer för

handläggningen av säkerhetsfrågor. De riktlinjer som nämnden sedermera drog upp i sitt utlåtande (SOU 1968:4) kom att ligga till grund för personal­ kontrollkungörelsen.

1997/98:KU25

Här följer en sammanfattning av nämndens förslag (källa: SOU 1990:51): - Bestämmelserna om personalkontroll borde inte längre vara hemliga. - De tjänster för vilka personalkontroll skulle få äga rum borde bli färre och delas in i två riskklasser. - Utöver vad som följde av polisregisterlagstiftningen borde inte heller i fortsättningen gälla några begränsningar i fråga om vad som skulle få an­ tecknas i säkerhetspolisens register, men däremot borde liksom tidigare gälla restriktiva bestämmelser för att uppgifter skulle få lämnas ut från registret. - Bestämmelserna om utlämnande borde ändras så att uppgifter om en per­ sons medlemskap i ett visst parti inte alltid skulle få lämnas ut; sådana frågor borde prövas från fall till fall i rikspolisstyrelsens styrelse. - Utlämnandekontrollen borde förstärkas genom att fler parlamentariska ledamöter än tidigare skulle delta i styrelsens beslut om utlämnande av upp­ gifter. - Den kontrollerade borde i största möjliga utsträckning beredas tillfälle att yttra sig över det utredningsmaterial som framkommit.

Den särskilde utredaren Carl Lidbom Regeringen gav genom ett beslut den 27 oktober 1988 Carl Lidbom i upp­ drag att göra en genomlysning av den polisiära säkerhetstjänsten. Uppdraget avslutades med en rapport om SÄPO:s arbetsmetoder (SOU 1989:18), som föreligger i en öppen och en hemlig version. I sin rapport lämnade Carl Lidbom bl.a. synpunkter på den rådande ord­ ningen för personalkontroll. Han anförde härvid bl.a. (s. 99) att han var tvek­ sam till värdet av många av de uppgifter om de kontrollerades aktiviteter med politisk anknytning, som registrerades i SÄPO-registret i linje med regeringens föreskrifter för detta. Han konstaterade att uppgifterna bl.a. kunde röra medlemskap i extrema politiska organisationer och olika föreha­ vanden som har samband därmed. Enligt Carl Lidbom kunde givetvis sådana uppgifter under vissa förhållanden ha betydelse för bedömningen av den kontrollerades pålitlighet från säkerhetssynpunkt. Han påpekade att registre­ ringar av detta slag dock är ytterst integritetskänsliga och ligger nära gränsen för vad som kan anses tillåtet med hänsyn till det grundlagsfästa förbudet mot åsiktsregistrering. Till detta kom att uppgifter om politiska aktiviteter som förekom i SÄPO-registret i många fall var tämligen gamla. Enligt Carl Lidbom hänförde sig uppgifterna ofta till en tid då aktiviteten bland extrema politiska grupper var betydligt högre och tillmättes större betydelse med avseende på rikets säkerhet än vad som nu var fallet. Carl Lidbom anförde vidare att (s. 100) att han var medveten om att en viss registering av politiska aktiviteter inom extremiströrelsema fortfarande hade en funktion att fylla i skyddet för rikets säkerhet. Han ansåg dock inte att det fanns skäl att registrera andra än sådana som genom brottsligt beteende eller på något annat påtagligt sätt visat att de utgjorde en fara för säkerheten. I

övrigt borde den registrering med politisk anknytning som fortfarande före­ kom kunna upphöra och äldre uppgifter gallras. Om det i ett personalkon­ trollärende förekom uppgifter av intresse som inhämtats inom ramen för kontraspionaget eller terroristbekämpningen borde de enligt Carl Lidbom liksom dittills kunna lämnas ut. Carl Lidbom anförde också (s. 105) att enligt hans uppfattning borde man inskränka registreringarna av politiska aktiviteter till personer som genom brottsligt beteende eller på något annat påtagligt sätt visat att de utgör säker­ hetsrisker. Detta innebar att det inte längre skulle vara tal om någon syste­ matisk registrering av personer på grund av deras politiska aktiviteter. Hans bedömning var att de hemliga föreskrifterna borde upphävas. SÄPO skulle i stället själv från fall till fall pröva registreringsfrågan mot bakgrund av of­ fentliga författningsbestämmelser.

1997/98:KU25

Yttrande från Justitiekanslern

Regeringen beslutade den 16 augusti 1988 att uppdra åt Justitiekanslern (JK) att utreda om otillåten åsiktsregistrering hade förekommit hos SÄPO efter år 1969. JK avlämnade i januari 1990 sitt yttrande. Yttrandet föreligger i en öppen och en hemlig version. Bakgrunden till regeringens beslut var att det hade förekommit uppgifter som antydde att otillåten åsiktsregistrering bedrevs eller hade bedrivits vid SÄPO efter år 1969. Det rörde sig dels om uppgifter i en tidningsartikel, enligt vilka posttjänstemän skulle ha anmodats lämna upplysningar om tid­ ningsprenumeranter till SÄPO, dels påståenden av en tidigare tjänsteman vid SÄPO om att otillåten åsiktregistrering skulle ha skett efter personalkontroll­ kungörelsens tillkomst. I anslutning till uppdraget mottog JK 14 skrivelser från allmänheten som rörde SÄPO:s registrering. Flera av dem prövades genom särskilda beslut av JK i april 1989. Beträffande övriga gavs besked i yttrandet till regeringen. JK hade därvid gjort kontroll för vart och ett av dessa fall mot innehållet i SÄPO:s register. Beträffande registreringar som hade skett med stöd av föreskrifterna för tillämpningen av personalkontrollkungörelsens bestämmel­ se om förbud mot åsiktsregistrering hade registreringar och akter granskats beträffande en tiondel av registreringarna. JK hade vidare gått igenom beslut av RPS:s styrelse om utlämnande av uppgifter ur SÄPO:s register för tiden den 1 oktober 1969-31 december 1970 och den 1 januari 1976-februari 1989. Därutöver hade JK gjort en granskning av akter som hörde till 1 000 slumpvis utvalda poster i SÄPO:s register som rörde personer födda fr.o.m år 1920 till år 1960. Denna granskning hade tagit sikte på att utröna anledning­ en till den första registreringen. På grundval av den genomförda undersökningen ansåg sig JK sammanfatt­ ningsvis kunna slå fast att SÄPO inte i något avseende hade ägnat sig åt registrering av personer enbart på grund av deras politiska åskådning. Detta betydde enligt JK att det inte fanns grund för påståenden om fortlöpande registrering av medlemmar i eller sympatisörer till miljö- eller fredsorganisationer eller andra liknande organisationer.

I yttrandet redovisades vissa iakttagelser rörande registreringar inom det s.k. subversionsområdet. Med anledning av Carl Lidboms uttalanden om SÄPO:s arbetsmetoder framförde JK uppfattningen att det fanns anledning att bibehålla en särskild reglering av registreringen inom subversionsområ­ det. JK framförde en del i viss mån kritiska synpunkter rörande SÄPO:s tillämpning av gällande registerbestämmelser på nämnda område. Kritiken gällde uteslutande vissa äldre registreringar och innefattade att det kunde förefalla tveksamt om tillräcklig grund för registrering hade förelegat. JK angav att SÄPO syntes dela hans kritiska synpunkt på dessa punkter. JK framhöll att kritiken i intet fall innefattade att åsiktsregistrering skulle ha förekommit.

1997/98:KU25

SAPO-kommittén Genom beslut den 5 november 1987 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en över­ syn av säkerhetspolisen. Kommittén avlämnade sitt slutbetänkande Säker­ hetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51) i juni 1990. När det gällde personalkontrollen anförde kommittén bl.a. (s. 255) att en anteckning om en persons politiska hemvist som ligger så långt tillbaka i tiden som exempelvis 8-10 år måste vara en mycket osäker, för att inte säga betydelselös omständighet när det gäller att i dag bedöma personens tillför­ litlighet från säkerhetssynpunkt. Härtill kom att de uppgifter som hade an­ tecknats om den registrerade personens aktiviteter inom sin organisation inte sällan hade förefallit kommittén tämligen harmlösa. Vid sin genomgång av ett större antal personalkontrollärenden hade kommittén funnit uppgifter som att personen var ”stencilansvarig” eller ”bokkaféföreståndare”. Vanliga anteckningar var också att personen hade förekommit på organisationens valsedel till kommun- eller riksdagsval eller varit aktiv när det gällt att ex­ empelvis sälja tidningsprenumerationer. Kommitténs uppfattning var dock inte att SÄPO i sitt register generellt samlade på sig uppgifter som var ovidkommande eller mindre betydelsefulla. Inte heller menade kommittén att uppgifterna var grundlösa i den meningen att de saknade stöd i registreringsföreskrifter som gällde. Kommittén delade Carl Lidboms uppfattning att det var karaktäristiskt för en säkerhetspolis att i stor utsträckning bevara uppgifter om personer och händelser så att dessa kan ligga till grund för en eventuell framtida bedömning av om det förekommer eller finns risk för säkerhetshotande verksamhet som kräver särskilda insat­ ser. Även till synes betydelselösa uppgifter kunde enligt kommittén sederme­ ra visa sig värdefulla när de sammanställdes med andra uppgifter. Kommittén konstaterade (s. 256) att det sagda var invändningsfritt när det gällde rena spaningsuppgifter som hade inhämtats inom ramen för kontraspionage eller terroristbekämpning, t.ex. uppgifter om besök hos utländska beskickningstjänstemän som misstänks vara agenter eller om kontakter med representanter för kända terroristorganisationer. Annorlunda förhöll det sig enligt kommittén med uppgifter som hade redovisats ovan. Kommittén ansåg att sådana uppgifter låg nära gränsen för vad som kunde anses vara tillåtet

med hänsyn till det grundlagsfästa förbudet mot åsiktsregistrering, och an­ teckningarna synes vara följden av ett närmast rutinmässigt övervakande av vissa politiska grupperingar. Enligt kommittén borde det vara möjligt att undanröja de negativa konse­ kvenser från rättssäkerhetssynpunkt som de nuvarande registreringsrutinema kunde innebära, utan att SÄPO:s möjligheter att fullgöra sina uppgifter äventyrades. Kommittén angav (s. 257) att den inte var beredd att gå så långt som den särskilde utredaren. Utgångspunkten för kommittén var att det med hänsyn till de uppgifter som SÄPO har i skyddet av demokrati och oberoen­ de var nödvändigt med en viss registrering av aktiviteter inom politiska extremiströrelser. Enligt kommitténs mening borde utgångspunkten även fortsättningsvis vara att en person inte fick registreras enbart av det skälet att han genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för sin politiska uppfattning. Kommittén anslöt sig således inte till den kritik som från något håll hade riktats mot denna reglering, och kommittén hade i sin utredning - i likhet med JK - inte funnit stöd för att den skulle ha föranlett otillåtna registreringar. Kommittén anslöt sig dock till den särskilde utredarens förslag att de hem­ liga föreskrifterna skulle upphävas (s. 258). Enligt kommitténs uppfattning var det dock olämpligt att helt överlåta på SÄPO att själv avgöra när registre­ ring skulle ske. Kommittén ansåg att de hemliga föreskrifterna kunde ersättas med anvisningar som skulle tas in i de riktlinjer för SÄPO som regeringen årligen skulle utfärda. Därutöver föreslog kommittén att beslut om att lämna ut uppgifter ur SÄPO:s register skulle fattas av en särskild nämnd.

1997/98:KU25

Registerutredningen

Regeringen beslutade den 30 mars 1995 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta förslag till en rättslig reglering av belastningsregistret och misstankeregistret samt överväga vilka ändringar som behövdes i polis­ registerlagen. I uppdraget ingick också att utarbeta förslag till en rättslig reglering av polisunderrättelseregister och DNA-register. Genom tilläggsdi­ rektiv utfärdade av regeringen den 14 mars 1996 kom den särskilde utreda­ rens uppdrag att också omfatta SÄPO:s register. Utredaren avslutade sitt uppdrag i april 1997 genom att överlämna slutbe­ tänkandet Polisens register (SOU 1997:65). I fråga om innehållet i SÄPO:s register och de särskilda föreskrifterna för detta konstaterar utredaren (s. 262 f.) att det i regeringens öppna föreskrifter av år 1972 sägs att det finns orga­ nisationer och grupper som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit politisk omstörtningsverksamhet vari ingår utnyttjandet av våld, hot eller tvång som medel. Uppgift om medlem i eller sympatisör med sådan organisation skall antecknas i SÄPO-registret. För att bestämmelsen inte skall stå i strid mot förbudet mot politisk åsiktsregistrering får det enligt utredaren anses innebära att medlemskapet i sig utgör grund för misstanke om delaktighet i brott eller planering av brottslig verksamhet. Utredaren anför att det i och för sig inte finns något att invända mot att medlemmar i och sympatisörer med en organisation som ägnar sig åt brottslig verksamhet

registreras i brottsförebyggande syfte. Det förhållandet att kriminaliteten har politiska motiv föranleder enligt honom ingen annan bedömning. Vidare konstaterar utredaren att det i föreskrifterna sägs att vissa organisa­ tioner i antaget program har angett att organisationen skall verka för att om­ vandla samhället med våld. En stor del av sådana organisationers medlem­ mar kan emellertid aldrig antas komma att medverka till att vad som sålunda uttalas i programmmet förverkligas. Enbart tillhörigheten till en sådan orga­ nisation skall därför inte utgöra skäl att anteckna någon i SÄPO-registret. Utredaren konstaterar att anteckning dock får ske, om någon medlem eller sympatisör genom sina åtgärder har gett anledning till misstanke att han kan vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller på­ verka rikets ställning som oberoende stat. Härvid anför utredaren att det tidigare, särskilt inom yttersta vänstern, förekom en flora av organisationer som i sina manifest förordade en förvandling av samhället med våld. Erfa­ renhetsmässigt har våldsagitationen tagits på egentligt allvar bara av en hård kärna inom organisationen, medan medlemmar i allmänhet långt ifrån alltid varit beredda att tillgripa våld i praktiken. Utredaren påpekar att det därför har krävts att personer som kan vara aktuella för registrering framstår som säkerhetsrisker till följd av sitt eget beteende. Enligt utredarens mening är det därför naturligt att uppfatta bestämmelsen som ett uttryck för att en medlem i en organisation inte får registreras utan att SÄPO först gör en individuell prövning av om medlemmen kan misstänkas för delaktighet i brottslig verk­ samhet. Därutöver anför utredaren att det i de hemliga föreskrifterna från år 1981 ges mer preciserade anvisningar för i vilka fall SÄPO får registrera med­ lemmar och sympatisörer tillhörande organisationer som avses i de öppna föreskrifterna. Utredaren konstaterar att de hemliga föreskrifterna kritisera­ des av Carl Lidbom i hans rapport år 1989. Med hänvisning till Lidbom anför utredaren att kritiken i första hand är befogad därför att föreskrifterna kommer farligt nära förbudet mot åsiktsregistrering. Utredaren anför därtill att Lidbom också framhållit att föreskrifterna i praktiken synes medföra en mera extensiv registrering än vad som är påkallat av omständigheterna. Enligt utredarens mening kan ytterligare skäl mot de hemliga föreskrifter­ na anföras. Utredaren konstaterar att regeringen naturligtvis är ytterst ansva­ rig för rikets säkerhet. Det förefaller enligt utredaren dock inte helt problem­ fritt från demokratisk synvinkel att regeringen genom hemliga föreskrifter ålägger säkerhetstjänsten att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa organisa­ tioner som bedriver en i och för sig tillåten politisk verksamhet. Utredaren anför att det naturligtvis sker för att regeringen anser organisationernas verk­ samhet äventyrlig för vårt fria statsskick. Men den misstanken kan uppkom­ ma att andra hänsyn får påverka föreskrifternas innehåll. Utredaren anför därutöver att de svårigheter att få insyn i SÄPO:s verk­ samhet som ofta påtalats har såvitt det gäller registerfrågor kommit i ett annat läge efter Registernämndens tillkomst. Han konstaterar vidare att nämndens fortlöpande granskning av SÄPO:s register innebär en kontinuer­ lig insyn i och en betydelsefull ökning av tillsynen av en viktig del av SÄPO:s verksamhet. Nämnden skall årligen avlämna en berättelse om sin

1997/98:KU25

verksamhet till regeringen som därmed får möjlighet att vidta de åtgärder som anses påkallade. Mot bakgrund av vad som anförts och med hänsyn till de beskrivna kon­ trollmöjligheterna anser utredaren att de nuvarande föreskrifterna för SÄPO:s register bör tas bort. Regeringen bör dock bemyndigas att, mot bakgrund av de av utredaren föreslagna grunderna för registrering i SÄPOregistret, meddela närmare föreskrifter om registrets innehåll.

1997/98:KU25

Ny lagstiftning för polisens register Regeringen har i proposition 1997/98:97 lämnat förslag till en polisdatalag, en lag om belastningsregister och en lag om misstankeregister. Belastningsregistret skall ersätta den registrering av påföljder etc. som för närvarande sker i person- och belastningsregistret. Misstankeregistret skall innehålla uppgifter om skäliga brottsmisstankar. Polisdatalagen skall ersätta polisre­ gisterlagen och innehålla bestämmelser som, utöver personuppgiftslagen, behövs för polisens verksamhet. Polisdatalagen föreslås innehålla bl.a. be­ stämmelser om SÄPO-registret. Propositionen behandlas för närvarande i riksdagen. Regeringen föreslår att den nya polisdatalagen i huvudsak skall gälla även för SÄPO:s behandling av personuppgifter. Några särskilda bestämmelser om behandling av uppgifter i Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet behövs enligt regeringen inte. Förslaget innebär att SÄPO-registret lagregleras. Ändamålet med registret och förutsättningarna för registrering skall framgå av polisdatalagen. SÄPO-registret skall enligt regeringen utgöra ingången till den samlade personuppgiftshanteringen hos SÄPO. De nu gäl­ lande öppna och hemliga föreskrifterna för registret kan därmed upphävas. Nya utredningsuppdrag

Regeringen har den 6 november 1997 gett Registernämnden i uppdrag att undersöka vissa frågor rörande hanteringen av personuppgifter i samband med personalkontroll enligt reglerna i 1969 års personalkontrollkungörelse. Undersökningen skall ta sikte på i vad mån personers anställningsförhållan­ den har påverkats till följd av att personuppgifter i Säkerhetspolisens register har hanterats på ett sätt som, oavsett att det ryms inom det regelverk som gällde vid tiden för handläggningen, inte framstår som rimligt med hänsyn till omständigheterna. Uppdraget avser såväl Rikspolisstyrelsens utlämnande av uppgifter från SÄPO-registret som den kontrollerande myndighetens hantering av de utlämnade uppgifterna i den mån en sådan granskning är motiverad med hänsyn till de utlämnade uppgifternas beskaffenhet. Arbetet skall vara avslutat före utgången av december 1998. Regeringen har den 11 december 1997 beslutat att uppdra åt HumanistiskSamhällsvetenskapliga forskningsrådet att genomföra ett särskilt forsknings­ program om militär underrättelse- och säkerhetstjänst i enlighet med vad som anges i den till beslutet bifogade bilagan. Forskningsuppdraget skall pågå

under längst fem år och genomföras inom en total kostnadsram om högst 20 miljoner kronor.

1997/98:KU25

Därutöver har regeringen den 19 mars 1998, som en komplettering till upp­ draget till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, gett Försva­ rets underrättelsenämnd i uppdrag att för sin del göra en analys av förutsätt­ ningarna vad gäller tillgången på källmaterial för att genomföra forskning om den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten under tiden efter det andra världskriget. Försvarets underrättelsenämnd har vidare fått i uppdrag att med utgångspunkt i sina uppgifter enligt 2 § 2 förordningen (1988:552) med instruktion för Försvarets underrättelsenämnd göra en kart­ läggning över de register som har använts inom den militära underrättelseoch säkerhetstjänsten. Utskottets bedömning

1973-1991, 1994-nutid Utskottet konstaterar att i förevarande granskningsärende har frågan om grundlagsenligheten av de av regeringen utfärdade hemliga föreskrifterna om Säkerhetspolisens register aktualiserats. Vid granskningen har framkommit att sådana hemliga föreskrifter utfärdades första gången i april 1973. De ersattes av en förordning i december 1981, vilken är ännu gällande. Där­ emellan skedde ingen ändring av föreskrifterna. Förordningen från 1981 har ändrats fem gånger och senast i februari 1993. Enligt 2 kap. 3 § första stycket RF får en anteckning om en medborgare i allmänt register inte utan hans samtycke grundas enbart på hans politiska åskådning. Denna grundlagsbestämmelse trädde i kraft den 1 januari 1977. Särskilda föreskrifter om SÄPO-registret fanns tidigare i 2 § personalkon­ trollkungörelsen (1969:446). Kungörelsen upphävdes den 1 juli 1996. I 2 § kungörelsen angavs att det för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m. fördes polisregister vid säkerhetsavdelningen inom Rikspolisstyrelsen. I detta register fick Rikspolis­ styrelsen anteckna uppgifter som behövdes för den särskilda verksamheten. Vidare angavs att i polisregister som avsågs i bestämmelsen fick anteckning inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för en politisk uppfattning. Genom en ändring i paragrafen år 1972 infördes en mening med lydelse att närmare bestämmel­ ser om tillämpningen av denna föreskrift meddelades av regeringen. Före­ skrifterna om SÄPO-registret i 2 § personkontrollkungörelsen har den 1 juli 1996 flyttats över till 5 a § instruktionen för Rikspolisstyrelsen (1989:773). Som framgår av redogörelsen ovan meddelade regeringen i september 1972 öppna föreskrifter om tillämpningen av 2 § personalkontrollkungörel­ sen. I föreskrifterna konstateras bl.a. att vissa organisationer i antaget pro­ gram har angivit att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld. En stor del av sådana organisationers medlemmar kan emellertid antas aldrig komma att medverka till att vad som sålunda uttalas i program­ met förverkligas. Enbart tillhörigheten till en sådan organisation skall därför enligt föreskrifterna inte utgöra skäl att anteckna någon i säkerhetsavdelning-

ens polisregister. Anteckning får dock ske, om någon medlem i eller sympa­ tisör med sådan organisation genom sina åtgärder har givit anledning till misstanke att han kan vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat. I regeringens hemliga föreskrifter ges mer preciserade anvisningar för i vilka fall registrering får ske av medlemmar i eller sympatisörer med grupper eller organisationer som enligt antaget program skall verka för att omvandla samhället med våld. Av de redogörelser som statssekreteraren i Justitiedepartementet har läm­ nat till utskottet har bl.a. framgått att föreskrifterna inte har utgjort eller utgör grund för registering av medlemmar i eller sympatisörer med något riksdags­ parti. Utskottet kan inledningsvis konstatera att de första hemliga föreskrifterna om Säkerhetspolisens register, som meddelades i april 1973, tillkom innan bestämmelsen i 2 kap. 3 § RF om förbud mot åsiktsregistrering hade införts. Dessa föreskrifter utfärdades med utgångspunkt i 2 § personalkontrollkungö­ relsen, som dock hade en lydelse med samma innebörd som den senare grundlagsbestämmelsen. Som redovisats ovan har de aktuella föreskrifterna granskats och analyserats vid flera tillfällen av olika instanser. Den senaste instans som granskat föreskrifterna, Registerutredningen, har i sitt slutbetän­ kande (SOU 1997:65) med hänvisning till den särskilde utredaren Carl Lid­ boms bedömning från år 1989 anfört att föreskrifterna kommit farligt nära förbudet mot åsikstregistrering. Ingen av de granskande instanserna har emellertid funnit att föreskrifterna har inneburit att förbudet mot åsiktsregi­ strering har överträtts. Vad som förevarit vid den nu aktuella granskningen ger inte utskottet anledning att göra någon annan bedömning. Utskottet finner vidare anledning att framhålla att de hemliga föreskrifter­ na har tillkommit under en tid då samhällsförhållandena var väsentligen annorlunda jämfört med i dag. De uppgifter som utskottet har tagit del av om föreskrifternas innehåll ger också intryck av en arbetsmetod, som i dag fram­ står som i viss mån ålderdomlig. Enligt utskottets mening har föreskrifterna dock fungerat som en nödvändig ram för Säkerhetspolisens registreringsverksamhet. Regeringen har nyligen lagt fram ett förslag till riksdagen som innebär att SÄPO-registret lagregleras (prop. 1997/98:97). Enligt rege­ ringen kan därmed de öppna och hemliga föreskrifterna för registret upphäv­ as. Utskottet har i ett yttrande till justitieutskottet (1997/98:KU10y) tillstyrkt regeringens förslag. Utskottet vill därutöver erinra om vad som anförts ovan om de utrednings­ arbeten som nyligen har inletts eller kommer att inledas. Vad som kommer fram av dessa utredningsarbeten kan ge utskottet anledning att återkomma till den aktuella frågan.

1997/98:KU25

1991-1994

Utskottet gör ingen annan bedömning när det gäller under åren 1991-1994 gällande föreskrifter än vad som ovan redovisats.

5.2 Regeringens handläggning av målet Leander vs Sverige

1997/98:KU25

Bakgrund Torsten Leander väckte i november 1980 talan mot Konungariket Sverige hos Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter för brott mot artik­ larna 6, mom. 1 och 3, samt 13 i Europarådets konvention av den 4 novem­ ber 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg­ gande friheterna. Han yrkade att han skulle beredas en effektiv möjlighet att gå i svaromål gentemot de anklagelser som hade riktats mot honom. Häri låg ett yrkande att kommissionen måtte förklara den faktiska tillämpningen av 1969 års personalkontrollkungörelse (1969:446) såsom stridande mot nämn­ da artiklar. Kommissionen höll den 10 oktober 1983 en hearing i ärendet, där Leander och hans ombud Dennis Töllborg deltog liksom för regeringen den dåvaran­ de rättschefen vid Justitiedepartementet Hans Corell, dåvarande departe­ mentsrådet Gösta Welander och dåvarande rättssakkunniga Catarina Holz. Efter hearingen beslutade kommissionen att pröva frågan om brott mot ar­ tiklarna 8, 10 och 13 i konventionen men inte artikel 6. I enlighet med artikel 28 i konventionen ställde sig kommissionen till par­ ternas förfogande för en förlikning. Torsten Leander begärde i oktober 1984 bl.a. - såsom inte förhandlings­ bart - att han in extenso skulle få del av uppgifterna som utlämnats om ho­ nom i personalkontrollärendet. Enligt en promemoria upprättad den 22 no­ vember 1984 inom Utrikesdepartementet krävde Torsten Leander att det ”stigma” som han ansåg sig drabbad av skulle soulageras på ettdera av föl­ jande sätt: regeringen skulle erkänna att avskedandet var ett misstag och förklara att Leander inte utgjorde en säkerhetsrisk samt erlägga ett symbo­ liskt skadeståndsbelopp. Om detta inte uppfylldes skulle Leander erhålla ett skadeståndsbelopp på 115 000 kr, vilket ungefär motsvarade vad Arbetsdom­ stolen tilldömt andra som avskedats utan laglig grund och regeringen skulle ersätta Leander för hans kostnader i målet med ett förhandlingsbart belopp samt verka för en författningsändring. Föredragning i ärendet skedde enligt en promemoria den 23 november 1984 i närvaro av justitieministern Sten Wickbom, rikspolischefen Holger Romander, statssekreteraren Ulf Larsson, statssekreteraren Harald Fälth, avdelningschefen S. Å. Hjälmroth, ambassadrådet Staffan Duhs och depar­ tementsrådet Klas Bergenstrand. Efter diskussion bestämdes att Sverige inte skulle ingå i några förlikningsförhandlingar med Leander. Frågan bedömdes som alltför allvarlig och med alltför stora återverkningar på systemet i andra länder. I stället borde kommissionens rapport avvaktas. Sedan denna kommit och studerats fick ställning tas till vilka åtgärder som skulle vidtas. Det ar­ bete på eventuella justeringar i personalkontrollkungörelsen som påbörjats av ”beredskapsskäl” kunde vila i avvaktan på kommissionens rapport. I kommissionens rapport den 17 maj 1985 redovisades att kommissionen funnit att det inte förelåg brott mot någon av artiklarna 8, 10 eller 13. Be­ dömningen var enhällig utom när det gällde artikel 13 (7 mot 5), som gäller rätten till ett effektivt rättsmedel när fri- och rättigheter kränks. Kommissio­ nen beslöt den 6 juli 1985 att hänskjuta målet till Europadomstolen, som den

26 maj 1986 höll en hearing. Torsten Leander företräddes under hearingen av sitt ombud Dennis Töllborg. Regeringen företräddes av Hans Corell, Klas Bergenstrand och Sture Höglund. I dom den 26 mars 1987 fann Europadom­ stolen att det inte förelåg något brott mot vare sig artiklarna 8, 10 eller 13 i konventionen.

1997/98:KU25

Genom beslut den 27 november 1997 har regeringen ex gratia tillerkänt Torsten Leander 400 000 kr för den kränkning han blivit utsatt för. Rege­ ringen förklarar att det enligt regeringens uppfattning inte finns grund för att påstå att Torsten Leander var en säkerhetsrisk 1979 eller är det i dag. Det förhållandet att uppgifterna om honom i Säkerhetspolisens register lämnats ut i personalkontrollärendet och vad som följde på detta har utsatt honom för andras missaktning.

Ärendet I en anmälan har begärts att konstitutionsutskottet granskar regeringens handläggning av målet Leander vs Sverige inför den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i syfte att undersöka om någon eller några av regeringarna under 1980-talet vilselett Europadomstolen i målet, bilaga A 5.2. Under november månad 1997 förekom tidningsuppgifter om att regering­ ens företrädare vid hearingen inför Europakommissionen den 10 oktober 1983 på flera punkter kommit med felaktiga uppgifter och utmålat Torsten Leander som en säkerhetsrisk. Tidningsuppgifterna gällde bl.a. att Hans Corell skulle ha försäkrat att alla Säkerhetspolisens resurser ägnades åt att bekämpa terroristgäng och liknande och att han mycket eftertryckligt försäkrade att politisk åsiktsregistrering är förbjuden i Sverige. Vidare uppgavs att Hans Corell sagt att det vore mycket enklare för honom att han kunde lämna ut all information i fallet, men att han tyvärr inte fick göra det. Han kunde dock avslöja att man misstänkte att det pågick en organiserad verksamhet för att forcera säkerhetsskyddet kring personalkontrollen. I tidningarna förekom också påståenden om att Hans Corell och Klas Bergenstrand ljög när de hävdade att Säpo inte genomförde ca 100 000 personalkontroller om året och när de antydde att Leander kunde ha med ryska ubåtar att göra. Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång av Regeringskansliets ak­ ter som gäller målet vid kommissionen och domstolen. Utskottet har härefter ställt ett par frågor till Regeringskansliet och med anledning härav har inom Utrikesdepartementet upprättats en promemoria som svar, bilaga A 5.3. Utskottet har också - efter medgivande av Torsten Leander - haft tillgång till Säkerhetspolisens registeruppgifter om honom. Vidare har utskottet haft tillgång till huvuddelen av Rikspolisstyrelsens tjänsteföreskrifter från den 30 september 1969 och den 17 december 1970 (HT15 resp. HT16) med anvis­ ningar till personalkontrollkungörelsen vad avser uppgifter för registrering m.m. Statssekreteraren i Justitiedepartementet Kristina Rennerstedt har till­ sammans med departementsrådet Claes Kring och hovrättassessom Erik

Sundström informerat om innehållet i regeringens hemliga föreskrifter fr.o.m. 1973 i ärendet om regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register.

1997/98:KU25

Förbudet mot åsiktsregistrering

Enligt 2 kap. 3 § regeringsformen får inte anteckning om medborgare i all­ mänt register utan hans samtycke grundas enbart på hans politiska åskådning. Bestämmelsen infördes i regeringsformen den 1 januari 1977. Dessförinnan fanns ett förbud mot åsiktsregistrering i personalkontroll­ kungörelsen som trädde i kraft den 1 oktober 1969 och upphörde att gälla vid halvårsskiftet 1996. Enligt 2 § andra stycket personalkontrollkungörelsen fick i säkerhetsavdelningens polisregister antecknas uppgifter som behövdes för den särskilda polisverksamheten. Vidare föreskrevs att anteckning i så­ dant register inte fick göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning. Fram till slutet av september 1972 kompletterades bestämmelserna av tjänsteföre­ skrifter upprättade av Rikspolisstyrelsen. Enligt tjänsteföreskrifter den 30 september 1969 (HT15), dvs. samtida med personalkontrollkungörelsen, fick anteckning inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning. Registreringen skulle avse uppgift rörande bl.a. person som genom sin verksamhet eller eljest kunde befaras vara beredd att delta i sådan handling som gällde brott mot rikets säkerhet eller som var ägnat att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställ­ ning som oberoende stat. Vid bedömningen skulle beaktas bl.a. sådana för­ hållanden som att en person medverkar i rörelse som syftar till att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat eller att person i ledande ställning eller eljest aktivt bedriver för totalför­ svaret väsentligt skadlig verksamhet eller att person eljest företar eller före­ tagit åtgärd som från säkerhetssynpunkt måste anses anmärkningsvärd. I tjänsteföreskrifter den 17 december 1970 (HT 16), vilka ersatte tjänstefö­ reskrifterna HT15, sägs beträffande åsiktsregistreringsförbudet: Det är emellertid ett välkänt faktum att vissa politiska ytterlighetsinriktningar företräder meningar som syftar till att omstörta det demokratiska samhället med våldsamma medel. Risken att medlem i eller sympatisör med sådan organisation är beredd att delta i samhällsfientlig verksamhet är uppenbar. Sådan person måste därför kontrolleras av säkerhetstjänsten. Grunden för registrering ligger dock inte i den politiska uppfattningen som sådan utan är och förblir risken för samhällsfientlig verksamhet. Det kan emellertid själv­ fallet förekomma att en person kan vara medlem i eller sympatisör med sådan organisation utan att därför vara beredd att delta i samhällsfientlig verksamhet. Därest detta står klart skall han inte registreras.

Vidare sägs: Det är betydelsefullt att endast objektiva och sakligt grundande uppgifter antecknas i registret. Det måste emellertid samtidigt framhållas att det många gånger är nödvändigt att registrera även svaga misstankar. Ofta kan det vara fråga om obekräftade uppgifter från personer vilkas trovärdighet i allmänhet

eller i det speciella fallet inte kan bedömas. Även dåligt underbyggda upp­ gifter eller uppgifter av ringa vikt kan vara betydelsefulla för spaningsarbetet och kan också registreras. När det emellertid gäller sådana uppgifter bör särskild försiktighet visas och all nödig hänsyn tas till medborgarnas person­ liga integritet.

1997/98:KU25

De tjänsteföreskrifter som gällde före 1969 betonade att insamlade uppgifter skulle vara objektivt och sakligt grundade med angivande av källans trovär­ dighet. Bland de förhållanden som då registrerades var sådana som erfaren­ hetsmässigt kunde leda till att en person blev en säkerhetsrisk, såsom homo­ sexualitet, långvarig utlandsvistelse, släktskap eller närmare bekantskap med utlänning, tidigare deltagande i underrättelseverksamhet här eller utomlands, tidigare misstanke om detta etc. Dessutom registrerades de som tillhörde eller visat sympatier för politiska ytterlighetspartier, såsom nazister och kommunister. Den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären diskuterade Säker­ hetspolisens registreringar i betänkandet Handläggning av Säkerhetsfrågor (SOU 1968:4). Enligt nämnden vore det ytterst vanskligt att lämna några direktiv om vilka uppgifter som fick föras in. Framgången vid spaning mot säkerhetshotande verksamhet kunde nämligen ha sin grund i noteringar, som från början var dåligt underbyggda eller förefallit av ringa vikt, men fick värde då de i en förändrad situation ställdes samman med andra uppgifter. I den mån åsiktsregistrering förekom hade den sin grund i direktiv som rege­ ringen givit år 1948 mot bakgrund av det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien.

Den 22 september 1972 förordnades om ändrad lydelse av 2 § personalkon­ trollkungörelsen. Ändringen innebar att föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelsen om förbud mot anteckning i polisregistret enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Sådana närmare föreskrifter om tillämpningen meddelades av regeringen dels ge­ nom öppna föreskrifter den 22 september 1972 (se bet. KU 1986/87:33 s. 648 f.), dels genom kvalificerat hemliga föreskrifter från den 27 april 1973, som ersattes av nya sådana den 3 december 1981. Personalkontroll­ kungörelsen upphörde att gälla fr.o.m. den 1 juli 1996, då denna kungörelse liksom förordningen (1981:421) om säkerhetsskydd vid statliga myndigheter ersattes av en gemensam säkerhetsskyddslag (1996:627).

I övergångsbestämmelserna till personalkontrollkungörelsen föreskrevs 1969 att registeruppgifter som enligt bestämmelserna i kungörelsen inte skulle få antecknas i registret inte fick lämnas ut ur registret. Äldre ”förbjudna upp­ gifter” (ca 100 000 poster) rensades ut ur registret i samband med införandet av personalkontrollkungörelsen. Enligt en uppgift av JO år 1973 skulle denna gallring ha varit slutförd 1971, men andra enligt andra uppgifter fort­ satte gallringen av ”förbjudna uppgifter” längre.

Utskottets bedömning

1997/98:KU25

Utskottets genomgång av de handlingar i målet hos Europakommissionen som finns inom Regeringskansliet har gett vid handen att Hans Corell ge­ nomgående förde Sveriges talan med en principiell och generell utgångs­ punkt. Talan fördes med utgångspunkten att det gällde att visa att personal­ kontrollsystemet, såsom det tillämpades, generellt var förenligt med be­ stämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det var i huvudsak personalkontrollsystemet som sådant och rättssäkerhetsgarantiema kring det som togs upp från Sveriges sida. Självfallet kan olika tolkningar göras av vissa uttalanden från Hans Corells sida. Å ena sidan skulle vissa uttalanden möjligen kunna tolkas så att de avsåg Torsten Leander personli­ gen. Det ligger å andra sidan beträffande flertalet av de uttalanden som upp­ märksammats i massmedierna nära till hands att anta att Hans Corell i stället syftade på den generella tillämpningen av personalkontrollsystemet och skyddsklassningen av tjänster. I stället för att avse Torsten Leander person­ ligen kan Hans Corells uttalanden ha gällt sådana slag av grupper eller per­ soner som personalkontrollsystemet avsåg att skydda rikets säkerhet mot. Fråga uppkommer då om uppläggningen av Sveriges talan vid kommissio­ nen och domstolen var rimlig med hänsyn till att uppgifterna om Torsten Leander i Säkerhetspolisens register var harmlösa. Det kan således med dagens synsätt i och för sig ifrågasättas om Sveriges talan så konsekvent borde ha inriktats på att försvara systemet som sådant. Som framhållits i Utrikesdepartementets promemoria till utskottet den 20 mars 1998 måste regeringens och inblandade myndigheters agerande ses mot bakgrund av den säkerhetspolitiska situation som rådde vid den aktuella tiden. Det kalla kriget pågick fortfarande och det fanns en genuin oro för att subversiva krafter försökte infiltrera det svenska försvaret. Ubåtsincidenten i Karlskrona och andra incidenter ledde till uppfattningen att det var nödvän­ digt att värna om personalkontrollsystemet. Torsten Leanders ärende inför kommissionen och domstolen bedömdes enligt promemorian som mycket viktigt eftersom det berörde en grundläggande princip i hela det dåvarande systemet för personalkontroll. Främst var det praxis att inte lämna ut upp­ gifter från registret till den registrerade som försvarades från Sveriges sida. Enligt Utrikesdepartementets promemoria hade ett utslag som inneburit rätt för registrerade att få del av uppgifter i Säkerhetspolisens register varit likty­ digt med att personalkontrollsystemet omintetgjorts med allvarliga konsek­ venser också för Sveriges samarbete på detta område med andra länder. Enligt utskottets mening kan det inte nu bortses från att denna syn på det angelägna i att generellt försvara personalkontrollsystemet var präglat av en annan tidsanda än dagens. Utskottet är därför inte berett att rikta någon kritik mot sättet att föra Sveriges talan i kommissionen och domstolen. Utskottet vill dock understryka vad Hans Corell själv framhållit i ett ären­ de i ett annat sammanhang hos Justitiekanslem (JK-beslut 1992 s. 173) om att regeringen alltid måste sträva efter att se till att konventionsorganen er­ håller fullständig och korrekt information, även när informationen talar emot den ståndpunkt regeringen intagit i processen.

I granskningen av detta ärende har utskottet också kommit in på frågan om registreringen av uppgifterna om Torsten Leander i Säkerhetspolisens regis­ ter kan ses som åsiktsregistrering. Den första uppgiften i registret härrör från tiden före det att personalkontrollkungörelsens förbud mot åsiktsregistrering infördes. Att uppgiften inte gallrades ut i samband med införandet av perso­ nalkontrollkungörelsen kan bero på att man inte hann med detta innan nästa registrering fördes in. De två följande uppgifterna ter sig harmlösa men var inte alldeles uppenbart oförenliga med synsättet att politiska åsikter i vissa fall kunde registreras om åsikten också innebar att samhället fick omstörtas med våld. Det förhållandet att så harmlösa uppgifter som det här var fråga om lämnades ut i ett anställningsärende kan självfallet ifrågasättas eftersom uppgifterna inte kan sägas ge grund för att påstå att Torsten Leander var en säkerhetsrisk. Regeringen har emellertid numera offentligen klargjort detta och ex gratia tillerkänt Torsten Leander 400 000 kr för den kränkning han utsatts för. Något uttalande i övrigt är därmed inte påkallat från utskottets sida.

1997/98 :KU25

6 Vissa frågor om gåvor och förmåner m.m. 6.1 Statsministerns lån av ett hus i Spanien Anmälan I granskningsanmälan, bilaga A 6.1, hänvisas till uppgifter i massmedier, enligt vilka statsminister Göran Persson under två veckor sommaren 1997 lånat ett hus i Spanien av en spansk affärsman. Vidare hänvisar anmälaren till att värdet av huslånet har uppskattats till tiotusentals kronor, men att husägaren inte velat ha betalt. Statsministern skulle, enligt dessa uppgifter, ha betalat knappt åttatusen kronor i efterskott. Förmånen att låna huset skulle statsministern ha fått genom sina kontakter med en tjänsteman på Utrikesde­ partementet. Anmälaren har hemställt att konstitutionsutskottet prövar lämp­ ligheten i att statsministern genom sina kontakter på Utrikesdepartementet har utnyttjat tillfället till denna förmån samt prövar om husägaren har eller har haft affärsmässiga intressen i Sverige.

Utredningen i ärendet Riksåklagaren beslutade den 7 april 1998 att avskriva bl.a. en anmälan mot statsminister Göran Persson angående brott i samband med en semestervis­ telse i Spanien, bilaga 2. Konstitutionsutskottet beslutade att från Statsrådsberedningen begära svar på frågan om sakuppgifterna i anmälan var riktiga och att också begära att statsministern kommenterade anmälan. Utskottet beslutade därefter att begä­ ra svar på kompletterande frågor. I promemorior har Statsrådsberedningen lämnat följande underlag, bila­ gorna A 6.2 och A 6.3. Av underlaget framgår att statsminister Göran Persson i samband med en tjänsteresa till Madrid den 8-9 juli 1997 tog ut rekreationstid i Spanien. När rekreationsdelen av resan planerades kontaktade Göran Persson utrikesrådet

Ulf Hjertonsson, som varit Sveriges ambassadör i Spanien och som är den ende av statsministerns vänner som känner Spanien väl, för att förhöra sig om ett lämpligt boende under rekreationen. Ulf Hjertonsson förmedlade en kontakt med en spansk medborgare som var beredd att upplåta en villa i närheten av Malaga. Enligt svaret från Stats­ rådsberedningen meddelade Göran Persson husägaren via Hjertonsson att han accepterade erbjudandet och att han självfallet ville betala för vistelsen i huset. När Göran Persson väl var installerad och beredd att betala meddelade Ulf Hjertonsson att värden vägrade att ta emot någon ersättning. Vidare uppges att Göran Persson mötte husägaren i Sverige i september 1997 och då meddelade honom att han som tack för gästfriheten skulle ge ett personligt bidrag till svensk-spanskt kultursamarbete. Enligt vad som uppgivits från Statsrådsberedningen använde Persson vil­ lan i nio dygn. Det bidrag, 7 500 kr, som Göran Persson i december 1997 lämnade till en ideell svensk-spansk kulturstiftelse, var ett sätt att uttrycka tacksamhet för den gästfrihet som husägaren visade, och inte en ersättning för vistelsen i huset, eftersom husägaren vägrade att ta emot hyra. Beloppet grundade sig alltså inte på en uppskattning av värdet av upplåtelsen av huset. I samband med EU-toppmötet i Amsterdam den 16-17 juni 1997 hade Gö­ ran Persson frågat Ulf Hjertonsson om den spanske husägaren. Hjertonsson hade då meddelat att husägaren var en spansk affärsman med starkt engage­ mang i svensk-spanskt kultursamarbete. När Göran Persson installerat sig i huset, eller möjligen först när han återvänt till Sverige, fick han kännedom om husägarens närmare affärsmässiga koppling till Sverige och SKF:s och Atlas Copcos spanska dotterbolag. Som svar på frågan om det finns någon skillnad i det synsätt på etiska frå­ gor för statsråd som utformades under den föregående regeringens tid med utgångspunkt i den s.k. Etikkommitténs arbete och synsättet hos den nuva­ rande regeringen, hänvisar Statsrådsberedningen till att regeringens skrivelse 1996/97:56 Intressekonflikter för statsråd knöt an till Etikkommitténs pro­ memoria och att rutinerna för insyn och kontroll hos regeringen i dag är desamma som redovisades i skrivelsen 1996.

1997/98:KU25

Promemorian Intressekonflikter för statsråd

I promemorian Intressekonflikter för statsråd (november 1993) redovisade den s.k. Etikkommittén (Ju 1991 :E) synpunkter på frågan om vilka gåvor och andra förmåner som är otillbörliga. I promemorian hänvisades till uttalanden i förarbetena (Mutansvarskommittén, SOU 1974:37) enligt vilka en tjänsts beskaffenhet kan vara sådan, att tjänsten kräver särskilt integritetsskydd och att detta i hög grad gäller i fråga om myndighetsutövning och annan väsent­ lig offentlig verksamhet (bet. s. 144 f.). Misstanke att verksamheten på dessa områden inte bedrivs med opartiskhet och saklighet, skulle enligt mutan­ svarskommittén på ett olyckligt sätt kunna rubba allmänhetens förtroende för offentliga organ. Enligt Etikkommittén gällde dessa uttalanden i särskilt hög grad regeringens ledamöter. Etikkommittén ansåg att statsråden bör iaktta ett betydande säkerhetsavstånd från gränsen mellan vad som är tillbörligt och otillbörligt. Beträffande gåvor och förmåner från svenska givare bör iakttas

stor restriktivitet, när fråga är om förmåner som faller utom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet människor emellan eller utom ramen för målti­ der och annan representation, som har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt och nyttigt led i statsrådets tjänsteutövning. Samma restrik­ tivitet borde enligt Etikkommittén iakttas i fråga om förmåner från utländska privata givare, vare sig de är fysiska eller juridiska personer. 1 skrivelsen 1996/97:56 Intressekonflikter för statsråd redovisade den nu­ varande regeringen resultatet av sina strävanden att utveckla rutiner som säkerställer att statsråds förmögenhetsinnehav eller engagemang i andra verksamheter inte leder till intressekonflikter, insiderproblem eller jäv i uppdraget som statsråd. Till skrivelsen var fogad Etikkommitténs samman­ fattning av sin promemoria. Med hänvisning till regeringsskrivelsen besluta­ de Justitiedepartementet att promemorian skulle läggas ad acta. Här kan också nämnas att Etikkommitténs promemoria var föremål för be­ redning inom den förra regeringen. En arbetsgrupp under ledning av dåva­ rande statsrådet Reidunn Laurén utarbetade ett utkast till slutsatser på grund­ val av promemorian, varefter regeringen i mars 1994 nedtecknade vissa kommentarer som vägledning för statsråd vid bedömningen av etiska frågor i regeringsarbetet, bilaga A 6.4. Beträffande gåvor och gåvoliknande förmåner konstaterade den dåvarande regeringen att Etikkommitténs slutsatser över­ ensstämde i stort med vad som redan gällde i Regeringskansliet. Bl.a. fram­ hölls, liksom också Etikkommittén gjort, att statsråd bör iaktta ett betydande säkerhetsavstånd till gränsen mellan vad som tillbörligt och otillbörligt när det gäller gåvor och gåvoliknande förmåner.

1997/98:KU25

Viss ytterligare utredning

Utskottet har också tagit del av skriften Gåvor och förmåner, som utgivits av Regeringskansliets förvaltningskontor i mars 1991. Denna skrift innehåller vissa rekommendationer bl.a. för mottagande och förvaring av gåvor. Den ingår i den information för politiker som ställts samman i Regeringskansliet. Anmälaren har för utskottet företett ett intyg enligt vilket hyran per vecka för det aktuella huset uppgår till mellan 520 000 och 600 000 pesetas, bilaga A 6.5. Utskottets bedömning

Av utredningen framgår att statsminister Göran Persson under ett antal s.k. rekreationsdagar i juli 1997 kostnadsfritt fått låna en villa i närheten av Ma­ laga. Ägare till villan var en spansk medborgare med affärsmässig koppling till SKF:s och Atlas Copcos spanska dotterbolag. Såsom Etikkommittén uttalat, vilket också har stöd i förarbetena till lag­ stiftningen om mutbrott, gäller det för regeringens ledamöter att iaktta ett betydande säkerhetsavstånd till gränsen mellan vad som är tillbörligt och otillbörligt när det gäller mottagande av gåvor och förmåner. Detta gäller även i fråga om förmåner från utländska privata givare, vare sig de är fysiska

eller juridiska personer. Skälet för denna restriktivitet är att allmänhetens förtroende för regeringens ledamöter annars kan rubbas. Det kan emellertid, enligt utskottets mening, inte hävdas att förmånen i fråga haft samband med Göran Perssons tjänsteutövning. Någon kritik från konstitutionella utgångspunkter kan därför inte riktas mot statsminister Gö­ ran Persson i detta ärende.

1997/98:KU25

Granskningen föranleder inte något vidare uttalande.

6.2 Gåvor m.m. till Anders Björck under hans tid som försvarsminister Bakgrund

I TV-programmet Striptease den 7 maj 1997 förekom uppgifter om att riks­ dagsledamoten Anders Björck under tiden 1992-1993, då han var försvars­ minister, skulle ha tagit emot tre vapen som gåva i samband med utländska besök. Enligt vad som angavs skulle Anders Björck ha behållit vapnen för egen del. Uppgifter framkom också om att Anders Björck skulle ha lånat en pistol av försvarsmakten. Den 14 maj 1997 överlämnade Åklagarmyndigheten i Stockholm till Riks­ åklagaren en anmälan mot Anders Björck i ärendet. Den 2 december 1997 beslutade Riksåklagaren att inte inleda förundersök­ ning med hänvisning till att vad som framkommit i ärendet inte utgjorde anledning till antagande att Anders Björck gjort sig skyldig till brott. Anmälningarna

I granskningsanmälningar, bilagorna A 6.6 och A 6.7, har begärts att kon­ stitutionsutskottet skall granska Anders Björcks vapengåvor samt lån av vapen. Anmälarna har hemställt att utskottet prövar dels lämpligheten av att en försvarsminister mottar sådana gåvor som de som överlämnats till dåva­ rande försvarsministern Anders Björck, dels om Anders Björck agerat på ett korrekt sätt då han förvarat dessa gåvor i bostaden samt dels om det är rim­ ligt att landets försvarsminister innehar ett försvarsmakten tillhörande vapen i sin bostad. Utredningen i ärendet

I promemorior inhämtade från Statsrådsberedningen och Försvarsdeparte­ mentet har följande underlag lämnats, bilagorna A 6.7 och A 6.9. Riksåklagarens beslut att inte inleda förundersökning med anledning av anmälan mot Anders Björck finns i bilaga A 6.10. Anders Björck har yttrat sig över anmälningarna, bilaga A 6.11, samt läm­ nat in ett värderingsintyg avseende de mottagna gåvorna, bilaga A 6.12. Av promemorian från Försvarsdepartementet framgår att Anders Björck under sin tid som försvarsminister mottog följande tre officiella gåvor i form av vapen: en Glockpistol av den österrikiske försvarsministern i februari

1992, ett Mausergevär m/98 av den tyske försvarsministern i augusti 1992 och en ordonnansrevolver av den schweiziske försvarsministern i oktober 1993. Varje vapen var försett med en inskription med Anders Björcks namn. Vidare framgår av utredningen att de första Glockpistolerna som anskaffa­ des till försvarsmakten beställdes i april 1989. Chefen för flygvapnet beslu­ tade år 1991 att anskaffa 1 200 stycken Pistol 88B, även kallad Glock 19. Chefen för armén beslutade år 1993 att anskaffa 1 725 stycken Pistol 88, av tillverkaren kallad Glock 17. Pistolerna anskaffades under februari och mars 1993 genom Försvarets materielverks (FMV) försorg. I Försvarsdeparte­ mentets promemoria understryks att pistolanskaffningen inte har varit något regeringsärende vare sig under Anders Björcks tid som försvarsminister eller då hans företrädare och efterträdare var försvarsministrar.

Statsrådsberedningen har i sin promemoria anfört i huvudsak följande. Gränsen mellan godtagbara och otillbörliga gåvor bestäms av de allmänna domstolarna vid tillämpning av brottsbalkens bestämmelser om mutbrott. I sin promemoria Intressekonflikter för statsråd (november 1993) redovi­ sade regeringens etikkommitté synpunkter på frågan om vilka gåvor och andra förmåner som är otillbörliga. Kommitténs slutsatser var bl.a. att be­ dömningen är starkt beroende av förmånens värde men att någon bestämd värdegräns inte kan anges. Kommittén ansåg också att Regeringskansliets nedan nämnda rekommendationer på området var ändamålsenliga. Regeringskansliets förvaltningskontor har i en skrift från mars 1991, Gå­ vor och förmåner, som ingår i den information för politiker som ställts sam­ man i Regeringskansliet, gett vissa rekommendationer för mottagande och förvaring av gåvor. Där sägs att jul- och nyårsgåvor samt födelsedagspre­ senter inom måttliga gränser är godtagbara. En tumregel är att räkna med en värdegräns vid några hundra kronor. Är gåvan värd mer, skall den tilltänkte mottagaren avböja gåvan. Ett alternativ som är vanligt, särskilt i fråga om mera värdefulla gåvor från andra stater, är att överlämna gåvan till staten (myndigheten Regeringskansliet). Av förvaltningskontorets skrift framgår vidare att även reklamartiklar räknas som gåvor och att gåvor i form av vin och sprit alltid är särskilt känsliga. Där sägs också att den enskilde själv har det juridiska ansvaret men att man alltid skall samråda med sin närmaste chef, expeditionschefen eller motsvarande om man känner sig osäker. Föreskrifter om skyldighet för myndigheten att föra in statlig egendom i en inventarieförteckning finns i Riksrevisionsverkets (RRV) föreskrifter i an­ slutning till 20 § bokföringsförordningen (SFS 1979:1212, RRV:s föreskrif­ ter 1997-01-16). Enligt dessa föreskrifter föreligger en sådan skyldighet endast för föremål vars anskaffningsvärde överstiger 5 000-10 000 kr eller som är stöldbegärliga. Sådana gåvor förekommer sällan och någon formell skyldighet för Regeringskansliet att ta upp gåvor i en inventarieförteckning föreligger därför som regel inte. Mot bakgrund av bl.a. Etikkommitténs synpunkter har man inom regering­ en övervägt om en generell skyldighet att registrera alla gåvor till statsråd borde införas. Med tanke på att den tillämpade värdegränsen för tillåtna gåvor är så låg, ansågs det inte motiverat att införa en allmän registrering med de administrativa bestyr som en sådan ordning skulle innebära. Den

1997/98:KU25

registrering av gåvor som nu sker, huvudsakligen av protokollära skäl, i Utrikesdepartementet fortsätter emellertid. Detsamma gäller de anteckningar som sedan någon tid förs i Försvarsdepartementet över gåvor som statsrådet tagit emot.

1997/98:KU25

I promemorian Intressekonflikter för statsråd, vartill Statsrådsberedningen hänvisar, anförs bl.a. följande vad gäller förmåner från utländska myndighe­ ter. I det internationella umgänget mellan regeringar eller regeringsledamöter i olika länder torde det vara kutym åtminstone i vissa sammanhang, att gåvor förekommer och att gästfrihet åtnjutes i anslutning till överläggningar i poli­ tiska frågor. Av protokollära skäl torde det i regel varken vara möjligt eller önskvärt att sådana förmåner avböjes. Förmånerna torde vanligen inte heller kunna hänföras till kategorin ”otillbörlig belöning” i den mening som avses i ovannämnda bestämmelser i brottsbalken. Ett skäl härtill är, att givaren i dessa fall regelmässigt inte kan antas ha något syfte att otillbörligt påverka mottagaren i dennes tjänsteutövning. Förmånerna synes i stället vara att betrakta som ett uttryck av aktning för den regering och det land mottagaren representerar. När fråga är om gåvor, är ett annat skäl, att gåvorna - om inte särskilda omständigheter talar häremot - får anses vara givna inte till motta­ garen personligen utan till den myndighet denne företräder. Statsråd, som mottar gåva av nu åsyftad art, bör överlämna gåvan till ve­ derbörande departement. På sätt som framhålls i den inledningsvis omnämn­ da skriften från regeringskansliets förvaltningskontor (utesluten här), skall gåvan föras upp på departementets inventarieförteckning och placeras i ett allmänt utrymme i departementet. Gåvor av detta slag - som ofta torde utgö­ ras av prydnadsföremål - bör också kunna överlämnas för förvaring i annat departement eller i statlig myndighet utanför regeringskansliet. Anders Björck har bl.a. anfört följande. De gåvor han mottagit har överläm­ nats i samband med utländska besök. Gåvorna är försedda med inskription med hans namn och uppenbarligen avsedda av givaren att vara en gåva till honom personligen. När det gäller frågan om vad som gäller för statsråds m.fl. mottagande av gåvor är det en uråldrig sed att, inte minst vid interna­ tionella kontakter, gåvor ibland utväxlas. Ofta handlar det om något som är förknippat med givaren och hans land. Att en gåva har en militär karaktär är sålunda inte förvånande vad gäller utbyte mellan personer med anknytning till försvaret. När Anders Björck tillträdde som statsråd hösten 1991 hade han tagit upp denna typ av frågor med dåvarande expeditionschefen. Björck hade understrukit för denne, liksom för hans efterträdare och andra medar­ betare, vikten av att regler och praxis upprätthölls och att, om tveksamhet uppstod, Björck uppmärksammades på detta. Anders Björck hade särskilt frågat om hans företrädare hade fört något re­ gister vid Försvarsdepartementet för inkommande gåvor. Beskedet var att något sådant inte fanns. Inte heller fanns det några speciella regler för just Försvarsdepartementet. Anders Björck anser sig ha följt den ordning som fanns i Försvarsdepartementet. När de aktuella gåvorna överlämnades sökte han med hjälp av departementets tjänstemän licens för vapnen för att upp­ fylla de regler som gäller för vapeninnehav. Han betalade själv licenskostna­ derna eftersom det var gåvor till honom personligen.

Av det av Anders Björck ingivna värderingsintyget, utfärdat av FMV den 14 maj 1997, framgår följande: Det tyska Mausergeväret, m/98, motsvaras av det svenska geväret m/96. Priset till försvarsanställd är 250 kr plus moms. Priset till grossist i samband med utgallring är ca 150 kr. Den schweiziska armérevolvern motsvaras av den svenska pistolen m/07. Priset till grossist i samband med utgallring är 109 kr. Priset vid anskaffningen år 1993 av 1 500 pistoler 88, (Glock 17), var ca 2 300 kr per styck.

1997/98:KU25

Utskottets bedömning Under sin tid som försvarsminister mottog Anders Björck tre officiella gåvor i form av vapen från den österrikiske, tyske respektive schweiziske för­ svarsministern. Det är enligt utskottets mening uppenbart att Anders Björck mottog de aktuella vapnen i sin egenskap av försvarsminister och inte som privatperson, oaktat vapnen var försedda med inskriptioner med Anders Björcks namn. Det är av utredningen vidare klarlagt att försvarsmaktens inköp av s.k. Glockpistoler inte varit något regeringsärende vare sig under Anders Björcks tid som försvarsminister eller då hans företrädare eller efter­ trädare var försvarsministrar. Vid den tid då Anders Björck tog emot pistolerna var regelverket beträf­ fande statsråds mottagande av gåvor ofullständigt. Etikkommitténs prome­ moria Intressekonflikter för statsråd, i vilken det rekommenderas att statsråd som mottar gåvor i umgänget med regeringsledamöter från andra länder överlämnar gåvan till vederbörande departement, utfärdades först i november 1993, således efter det att Anders Björck tagit emot pistolerna. I Regeringskansliets skrift från mars 1991 rekommenderas att den som känner sig osäker om vad som gäller i samband med gåvor samråder med sin närmaste chef, expeditionschef eller motsvarande. Anders Björck har i ären­ det uppgivit att han tog upp denna typ av frågor med sin expeditionschef då han tillträdde som statsråd och att han anser sig ha följt den ordning som då fanns i Försvarsdepartementet. Utskottet vill mot den nu angivna bakgrunden inte rikta någon kritik mot Anders Björck för att han inte överlämnade de aktuella pistolerna till depar­ tementet, men vill understryka vikten av att Etikkommitténs rekommenda­ tioner om vad som bör gälla i fall som det nu aktuella i fortsättningen iakttas. Granskningen föranleder inget vidare uttalande från utskottets sida.

7 Det svenska biståndet till kampen mot apartheid Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A 7.1, hemställs att utskottet utreder vissa frågeställningar beträffande det svenska biståndet till kampen mot apartheid samt om förfarandet på något sätt varit inkonstitutionellt. Av anmälan fram­ går att Sverige enligt uppgifter i pressen skall ha givit ett bidrag till kampen mot apartheid på 2 650 000 000 kr och att allmänheten enligt utrikesminis-

tem inte fått kännedom om omfattningen av det svenska biståndet. Enligt andra uppgifter som anmälaren anför skall delar av detta bistånd inte ha hamnat där de svenska intressenterna avsåg utan tvärtom hos tillskyndama av apartheidsystemet. Med anledning det anförda ställs ett antal frågor om biståndets omfattning och förekomsten av ev. hemliga fonder m.m. Med anledning av anmälan har utskottet inhämtat promemorior från Stats­ rådsberedningen, upprättade inom Utrikesdepartementet, daterade den 11 mars 1997 (kompletterad den 10 april 1997), den 27 januari 1998 och den 26 februari 1998. Promemoriorna biläggs, bilagorna A 7.2-A 7.5.

1997/98 :KU25

TT:s rapportering m.m.

Av bilagda TT-telegram daterade den 17 oktober 1996, bilaga A 7.6, framgår bl.a. att Sverige enligt utrikesminister Lena Hjelm-Wallén satsat motsvaran­ de 400 miljoner dollar - ca 2,65 miljarder kronor - för att hjälpa till att störta det vita minoritetsstyret i Sydafrika. Det var enligt TT Afrikanska nationalkongressen, ANC, som var mottagare av stödet. På den tiden stödet utbetalades var det enligt utrikesministern hemligt till vem och via vilka kanaler pengarna gick. Konstitutionella aspekter m.m.

I granskningsanmälan har frågan ställts på vilka konstitutionella grunder regeringen agerat i ifrågavarande fall. Härutöver har frågor ställts om hur biståndet kanaliserats, vilken kontroll som utövats över ev. hemliga fonder och på vilka grunder dessa inrättats samt hur kontrollen har skett av att bi­ ståndet verkligen nått adressaten. Som framgår av den fortsatta framställningen inskränker sig frågan om de konstitutionella grunderna för den här aktuella verksamheten i mera strikt mening till grunden för regeringens tillsättande av ett beredningsorgan med uppgift att lämna förslag beträffande användningen och fördelningen av medel som anvisats över statsbudgeten till humanitärt bistånd i form av studiestöd till afrikansk flyktingungdom. Frågorna i anmälan som avser hur biståndet kanaliserades och kontrollen av att biståndet kom dem till del som det var avsett för synes beröra den verkställande myndigheten SIDA. Dessa och näraliggande frågor har således inte någon omedelbart konstitutionell karaktär. De får närmast anses utgöra grunden för en kartläggning av verkställigheten av den verksamhet som ytterst vilade på riksdagens årliga beslut om biståndspolitiken.

Det humanitära biståndets folkrättsliga grund I statsutskottets utlåtande nr 82 år 1969 uttalade utskottet att utformningen av svenskt statligt bistånd inte kunde tillåtas komma i konflikt med den folk­ rättsliga regeln att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelä­ genheter. Vad avsåg befrielserörelser i Afrika torde enligt utskottet humani­ tärt bistånd och utbildningsstöd inte behöva komma i konflikt med den nämnda folkrättsliga regeln i de fall då FN entydigt tagit ställning mot för-

tryck av folk som eftersträvade nationell frihet. Detta kunde anses vara fallet beträffande bl.a. Sydvästafrika. Vad avsåg hjälp till apartheidpolitikens offer kunde sådan hjälp motiveras bl.a. med FN:s uttryckliga fördömande av den sydafrikanska apartheidpolitiken. Utrikesutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 9 år 1970 till dessa principer.

1997/98:KU25

Riksdagsbehandlingen av frågor om humanitärt bistånd m.m. Utvecklingen av det humanitära biståndet till södra Afrika redovisas här, som den framgår av riksdagstrycket, i ungefärliga femårsintervaller, 1964, 1970, 1975 etc. Av statsverkspropositionen år 1964 (prop. 1964:1, bilaga 5) framgår under rubriken Humanitärt bistånd att politiskt flyktingskap för ett ökande antal unga afrikaner skapades av apartheidpolitiken i Sydafrika och Sydvästafrika. Behovet av stipendier för dessa flyktingars uppehälle och utbildning i asyl­ länder närmast inom det fria Afrika växte med varje år. Tills vidare beräkna­ des ett belopp på 1 miljon kronor för stipendieändamål för budgetåret 1964/65. I 1970 års statsverksproposition fanns ingen text som särskilt behandlade humanitärt bistånd. I en översikt över det allmänna biståndets länderfördelning redovisades under övriga länder att den beräknade medelsförbrukningen för södra Afrika uppgick till 4 350 000 kr och att SIDA:s beräkningar avse­ ende budgetåret 1970/71 uppgick till 9 miljoner kronor. I 1975 års budgetproposition (prop. 1975:1, bilaga 5) redovisades bl.a. att SWAPO under det innevarande budgetåret erhållit svenskt stöd för insatser inom utbildning, hälsovård och jordbruk med 600 000 kr och att ANC erhål­ lit kläder och andra civila förnödenheter för medlemmar i Tanzania och Zambia. För bistånd till afrikanska flyktingar samt för bidrag till försvar av politiska fångar och deras familjer beräknades under det innevarande budget­ året ca 8 miljoner kronor. Utrikesutskottet uttalade i sitt betänkande med anledning av propositionen (1975:UU4) att i enlighet med ett önskemål som uttalats av 1974 års riksdag hade Flyktingberedningen, som var den dåvaran­ de benämningen på beredningen för humanitärt bistånd, fått ett parlamenta­ riskt inslag. I 1980/81 års budgetproposition (prop. 1981/81:100, bilaga 6) redovisades bl.a. att det under det innevarande budgetåret utgick 33 miljoner kronor till SWAPO och 20 miljoner kronor till ANC. I propositionen framhölls att båda organisationerna hade god administrativ kapacitet och att SIDA medverkade vid deras inköp av materiel och livsmedel. Svenska enskilda organisationer mottog också bidrag från SIDA för personalbistånd och hjälp till flyktinglägren. I propositionen föreslogs ett anslag på 120 miljoner kronor till flyktingar och befrielserörelser m.m. i södra Afrika. Utöver detta förutsåg regeringen att medel ur katastrofreserven kunde komma att utnyttjas för humanitära insatser. Med hänvisning till att Zimbabwe från nästkommande budgetår skulle få en egen landram fann utskottet (1980/81:UU20) inte skäl att föreslå ett större anslag än regeringen, enligt vilken anslaget skulle vara detsamma som föregående år.

161 6 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25, Del 1 Rättelse: S. 188-190 Tillkommit sidhänvisningar

I 1985/86 års budgetproposition (prop. 1985/86:100 bilaga 5) framhölls bl.a. att biståndssamarbetet med södra Afrika skedde i huvudsak i samma former som samarbetet med programländerna och att det med hänsyn till utvecklingen i Sydafrika och Namibia borde bedrivas med betydande flexi­ bilitet. I ökande omfattning borde stöd lämnas till humanitär verksamhet i båda länderna, företrädesvis genom svenska enskilda organisationer. Rege­ ringen fann att utvecklingen i Sydafrika och Namibia väl motiverade en höjning av anslaget med 20 miljoner till 200 miljoner kronor. Utskottet be­ dömde att den aktuella ökningstakten i biståndet var rimlig (1985/86:UU15). I budgetpropositionen 1990/91 (prop. 1990/91:100 bilaga 5) hade stöd till insatser för att främja demokrati och mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd förts samman till ett anslag, Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. Anslaget avsågs användas för såväl Afrika som Asien och Latinamerika. Utskottet välkomnade regeringens åtgärder och hade inga invändningar mot propositionens förslag om att anslå 550 miljoner kronor för det nämnda ändamålet (1990/91:UU15). Från och med budgetåret 1990/91 upphörde som en följd av Namibias självständighet det humanitära biståndet till SWAPO. Samarbetet gavs i stället en inriktning mot långsiktigt stöd till Namibias utveckling. När den sydafrikanska regeringens bannlysning av ANC hävdes i februari 1990 och flyktingar böljade återflytta till Sydafrika, ändrade biståndet karaktär. Bi­ ståndet till flyktingar avslutades allteftersom dessa återvände. Större delen av det svenska biståndet användes under de närmaste åren därefter för ANC:s organisationsuppbyggnad och deltagande i förhandlingsprocessen. För bud­ getåret 1992/93 uppgick biståndet till Sydafrika till 275 miljoner kronor, varav stödet till ANC omfattade 110 miljoner kronor. För budgetåret 1993/94 var motsvarande siffror 240 resp. 95 miljoner kronor. För 1994/95 anvisades för Sydafrika 220 miljoner kronor och för det 18 månader långa budgetåret 1995/96 anvisades 345 miljoner kronor.

1997/98:KU25

Beredningens verksamhet, sammansättning m.m. Beredningen, som inledningsvis benämndes Beredningen för studiestöd till afrikansk flyktingungdom, förordnades enligt regeringsbeslut den 13 augusti 1964. Beslutet grundades på riksdagens beslut med anledning av statsut­ skottets utlåtande 35/1964 och ett förslag från UD om att inrätta en rådgi­ vande kommitté med uppgift att lämna förslag till regeringen angående disponeringen av medel under statsbudgetens tredje huvudtitel till humanitärt bistånd i form av studiestöd till afrikansk flyktingungdom. Beredningen fick även lämna synpunkter och förslag rörande fortsatt svenskt bistånd på det aktuella området och lämpliga åtgärder i syfte att främja en internationalise­ ring av studiestödet till sådan afrikansk ungdom som befann sig i landsflykt eller i hemlandet utsattes för diskriminering i utbildningsmässigt och socialt hänseende. Beredningen skulle bestå av en av regeringen utsedd ordförande och sex ledamöter jämte personliga suppleanter. I ett regeringsbeslut den 27 juni 1969 ändrades benämningen av bered­ ningen till Beredningen för studiestöd och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar och nationella befrielserörelser.

Enligt regeringsbeslut den 6 juli 1978 var beredningens huvuduppgift att lämna förslag om användning av biståndsmedel för främst flyktingar, befriel­ serörelser och apartheidpolitikens offer i södra Afrika samt för humanitärt bistånd i Latinamerika och andra områden där svenska humanitära bistånds­ insatser ansågs påkallade. Utrikesutskottet uttalade i sitt utlåtande nr 9 år 1970 att Beredningen för humanitärt bistånd fungerade på ett tillfredsställande sätt. Utrikesutskottet tillkännagav i sitt betänkande 1974 om internationellt ut­ vecklingssamarbete (1974:UU3 s. 47) att regeringen borde vidta åtgärder för att beredningen, som vid det aktuella tillfället benämndes Flyktingberedning­ en, borde få ett parlamentariskt inslag. Beredningen fick ett sådant inslag enligt regeringsbeslut den 31 maj 1974. Beredningen utökades också med två ledamöter jämte personliga suppleanter. Vid samma tillfälle förordnades riksdagsledamöterna Gösta Andersson (c) och Berit Frändfors (s) till ledamöter i beredningen. Gösta Andersson satt med i beredningen perioden 1974-1980. Berit Frändfors var ledamot fram till 1978. 1981-1991 var Axel Andersson (s) ledamot och perioden 1989— 1993 Birgitta Hambraeus (c). Ytterligare en riksdagsledamot (s) satt med i beredningen, nämligen Anneli Hultén (1992-1993). Företrädare för borgerli­ ga partier har förutom Birgitta Hambraeus varit Lennart Rohdin (19861988), riksdagsledamot (fp) från 1993, Göran Lennmarker (1988-1991), riksdagsledamot (m) från 1991, och Maria Leissner (1992-1993), sedermera Folkpartiledare 1995-1997. Härutöver har det funnits inslag av personer med annan politisk anknyt­ ning än till riksdagen. Som exempel kan nämnas att biståndsexperten Bengt Säve-Söderberg, utredningssekreterare i den socialdemokratiska riksdags­ gruppens kansli, var ledamot av beredningen 1977-1979. Centerpartiets pressekreterare/informationschef Rolf Öijes satt med i beredningen perioden 1978-1988. Åren 1979-1993 ingick Margareta Grape-Lantz, sekreterare och sedermera kanslichef i Arbetarrörelsens Internationella Centrum (AIC), i beredningen. Perioden 1979-1991 satt Socialdemokraternas internationelle sekreterare med. Bland organisationsrepresentanter som funnits med i beredningen under längre eller kortare perioder kan nämnas LO:s och TCO:s internationella sekreterare samt Svenska Röda korsets och Svenska Amnestys generalsek­ reterare och representanter för olika religiösa organisationer. SIDA:s gene­ raldirektör har hela tiden fungerat som ordförande. En genomgång av ett urval protokoll som förts vid beredningens samman­ träden under tiden 1966-1977 och som ställts till förfogande av Sida ger vid handen att protokollen är rena beslutsprotokoll, dvs. de innehåller inga refe­ rat av diskussioner eller överväganden. I protokollen har dokumenterats beredningens beslut i form av rekommendationer till SIDA, uttalanden och övriga beslut. Bland beslutsärendena har funnits ansökningar om stöd till olika organisationer och institutioner som bedrivit verksamhet med inrikt­ ning på afrikanska flyktingar. Bland dessa organisationer har funnits Inter­ national Defence and Aid Fund for Southern Africa (IDAF), World University Service (WUS) och International University Exchange (IUEF). I proto­ kollet har därvid dokumenterats ev. ansökan, beredningens rekommendation

1997/98:KU25

samt storleken på aktuella medel. Inga namn på enskilda personer har doku­ menterats i dessa sammanhang. Av protokollen framgår också att beredning­ en rekommenderat att humanitärt stöd skulle utgå till afrikanska nationella befrielserörelser, bl.a. SWAPO och ANC. Enligt muntliga uppgifter från UD har sekretessbelagda föredragningspromemorior legat till grund för bered­ ningens beslut. I urvalet av dokument ingår en föredragningspromemoria med den interna beteckningen ”förtrolig”, i vilken en ansökan från IDAF behandlas, och ett protokoll med samma beteckning som den nämnda promemorian.

1997/98:KU25

UD:s promemorior från 1997 Inriktning och kanalisering av biståndet Enligt de första promemoriorna från UD (1997-03-11, 1997-04-10) har det svenska biståndet till kampen mot apartheid pågått under tiden 1962-1993 och uppgått till sammanlagt ca 2,5 miljarder kronor. Cirka en tredjedel, dvs. drygt 800 miljoner kronor, har utgjort direkt stöd till ANC. Detta stöd har utgått under perioden 1974-1994. Ca 750 miljoner kronor har betalats ut till SWAPO och befrielsekampen för ett självständigt Namibia under tiden 1970-1990. Som framgår av UD:s första promemoria var stödet till kampen mot apart­ heid huvudsakligen inriktat på rättshjälp till politiska fångar, utbildning av sydafrikanska studenter samt humanitärt stöd till ANC. Stödet till rättshjälp kanaliserades i huvudsak genom den internationella fonden International Defence and Aid Fund for Southern Africa (IDAF), medan utbildningsstödet förmedlades framför allt av World University Ser­ vice (WUS) och International University Exchange (IUEF) samt FN:s sti­ pendieprogram för södra Afrika (UNETPSA). Det särskilda stödet till ANC gick till humanitär verksamhet, inledningsvis till ANC-medlemmar i exil, senare till sådan verksamhet i Sydafrika. Ett betydande svenskt stöd, som delvis byggt på statliga medel, har också kanaliserats via folkrörelser och andra enskilda organisationer, därav ett flertal kyrkliga organisationer.

Biståndets handläggning Enligt UD:s första promemoria har det svenska stödet till kampen mot apart­ heid i likhet med övrigt bistånd handlagts inom ramen för budgetprocessen och i enlighet med gällande regler samt på grundval av beslut i riksdagen. Beslut om enskilda projekt och mottagare bereddes inom den av regeringen tillsatta Beredningen for studiestöd och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar och nationella befrielserörelser (i dagligt tal Beredningen för hu­ manitärt bistånd alternativt Flyktingberedningen). Beredningen tillsattes 1964 och verkade fram till 1993/94.

Kontroll av biståndet

1997/98:KU25

Vad gäller kontrollen att biståndet nådde avsedda adressater framhålls i UD:s promemoria att undantag gjordes för det stöd som förmedlades via IDAF. Organisationen förbjöds i Sydafrika 1966 och tvingades som en följd av detta att arbeta undeijordiskt. Däremot kontrollerades IDAF.s räkenskaper av SIDA:s interna revision, och SIDA hade full insyn i den revision som utför­ des av revisionsbyrån Price Waterhouse på IDAF:s eget uppdrag. Av promemorian framgår också att IDAF till Sverige årligen lämnade lis­ tor över de rättegångar i vilka advokater finansierade av IDAF medverkat. Tackbrev från tusentals personer som fått hjälp via IDAF finns också beva­ rade. Enligt promemorian avbröts stödet till IUEF 1979, varefter större delen av det svenska stödet till stipendier för svarta sydafrikanska studenter flyttades över till WUS och andra stipendieorganisationer. Kontrollen av stödet till ANC åvilade enligt promemorian främst ambassa­ derna och biståndskontoren i respektive länder. Legationen i Pretoria följde också noga det stöd som förmedlades via svenska enskilda organisationer till olika mottagare i Sydafrika.

Redovisning av beredningens verksamhet Enligt UD:s promemoria har ordföranden i beredningen, tillika SIDA:s gene­ raldirektör, årligen redogjort för biståndet till kampen mot apartheid för berört utskott i riksdagen, dåvarande statsutskottets tredje avdelning och sedermera utrikesutskottet. Någon dokumentation av dessa redogörelser har inte påträffats vare sig i Sidas arkiv eller vid utrikesutskottets kansli. Beredningens ordförande under perioden 1964-1979, SIDA:s dåvarande generaldirektör Ernst Michanek, har vid samtal med konstitutionsutskottets kansli uppgivit att det genomgående inte förekom några handlingar vid dessa föredragningar, utan dessa var en­ bart muntliga.

UD:s senare promemorior Utskottet frågade på vilka grunder organisationerna ANC och SWAPO val­ des som mottagare av stödet till kampen mot apartheid och om också andra organisationer övervägdes som hade kamp mot apartheid på sitt program. Enligt UD:s promemoria från januari 1998 var det endast en mindre del av biståndet som kanaliserades till ANC respektive SWAPO. Större delen kanaliserades via ett antal svenska och internationella organisationer. ANC utgjorde den främsta samlande icke rasbaserade motståndsorganisationen och var därtill erkänd av den afrikanska enhetsorganisationen OAU. Stöd till den andra av OAU erkända politiska organisationer, PAC (Pan Africanist Congress), övervägdes vid flera tillfällen, men bl.a. på grund av att rörelsen drabbades av inre splittring och att den byggde på rasbaserade åsikter om hur kampen mot apartheid skulle föras kom direkt stöd aldrig att utgå till PAC. I ett senare skede av kampen mot apartheid gav Sverige också stöd till para-

plyorganisationen UDF (United Democratic Front). Även SWAPO var er­ känt av OAU. Organisationen var därtill den främsta på plats och hade om­ händertagande av flyktingar som en viktig del av sitt program, vilket sam­ manföll väl med det svenska stödets humanitära inriktning. FN:s generalför­ samling tillerkännde 1973 SWAPO en särskild ställning som ”den autentiska representanten” för Namibias befolkning. I promemorian från februari 1998 framhålls att erkännande av OAU var ett viktigt kriterium vid överväganden om svenskt stöd. Andra viktiga kriterier var representativitet och icke-rasism. Grunden till stödet till UDF var att organisationen utgjorde en bred samman­ slutning av kyrkliga, fackliga och civila organisationer i Sydafrika och före­ språkade icke-rasism. UDF var genom sin bredd representativ för apartheid­ motståndet i Sydafrika. I Sverige fanns det ett brett parlamentariskt stöd för biståndet till ANC och UDF. Inkatha var en på etnisk tillhörighet baserad rörelse som inte var erkänd av OAU. Den föreföll under 1980-talet alltmer verka inom ramen för apartheidsystemet. Under den tid stöd utgick till UDF var det enligt promemorian ingen i Sverige som förespråkade stöd till Inkat­ ha. När det gäller valet av formen kommitté vid tillskapandet av berednings­ organet framgår av promemorian från februari 1998 att det i regeringsbeslu­ tet den 13 augusti 1964 talades om en rådgivande kommitté. Beslutet kan hänföras till statsverkspropositionen 1964 bilaga 5, av vilken framgår att regeringen ansåg att det förelåg ett behov av dels hjälp till det växande anta­ let flyktingar i södra Afrika, dels utredning av hur ett sådant stöd bäst skulle utformas. De rutiner som införts för det övriga humanitärt inriktade biståndet inklusive stipendieverksamhet kunde endast i mycket begränsad utsträckning komma i fråga för den komplexa flyktingsituationen i södra Afrika. En intern utredning vid UD föreslog att ett rådgivande organ skulle tillsät­ tas, i vilket ett antal personer med förankring inom internationellt verksamma svenska folkrörelser och ungdomsorganisationer samt personer med god kännedom om flykting- och utbildningsproblem skulle ingå. Efter hand blev det nödvändigt att säkra en parlamentarisk insyn i beredningens arbete, vilket förverkligades genom regeringsbeslut i maj 1974. Huvuddelen av det material som är direkt relaterat till beredningens arbete finns i Sidas arkiv. Annat material rörande de politiska aspekterna av kam­ pen mot apartheid finns i UD:s arkiv. Ingen gallring har skett av det nämnda materialet. Huvuddelen av materialet omfattas inte längre av sekretess. Sed­ vanlig prövning görs av respektive arkivchefer vid begäran om att få ta del av uppgifter i materialet.

1997/98:KU25

Sammanfattning Den konstitutionella aspekten på detta ärende avser grunden och formen för tillsättandet 1964 av Beredningen för studiestöd till afrikansk flyktingung­ dom. I denna del har utskottet funnit följande. Regeringens beslut om att tillsätta beredningsorganet för den här aktuella verksamheten grundades på riksdagens beslut och ett förslag från UD att inrätta en rådgivande kommitté med uppgift att lämna förslag till regeringen angående disponeringen av medel under statsbudgetens tredje huvudtitel för

det aktuella ändamålet. Beredningen gavs formellt sett kommittéstatus, vilket framgår av regeringens beslut den 13 augusti 1964. I beslutet angavs ända­ målet med beredningen, vidare dess uppgifter, befogenheter och samman­ sättning, vissa bestämmelser om sammanträden och ersättningar samt finan­ sieringen av verksamheten, vars kostnader skulle bestridas av kommittéan­ slaget. I beslutet ingick också förordnande av ordförande, ledamöter och suppleanter. Vid senare tillfällen fattade regeringen beslut om en ändrad benämning av beredningen och en utvidgning av verksamhetens geografiska omfattning. I särskild ordning beslöts 1974 att beredningen enligt riksdagens förslag skulle ha ett parlamentariskt inslag. Skälet till detta var ökningen av antalet svenska enskilda organisationer som aktivt arbetade för befrielse­ kampen. Beredningen disponerade inte över några egna medel och utgjorde inte en kommitté i traditionell mening. Beredningen fattade inte beslut om utbetal­ ning av biståndsmedel utan utfärdade endast rekommendationer till regering­ en och NIB, sedermera SIDA/Sida. De personer som utsågs till ledamöter i beredningen hade sin förankring i internationellt verksamma svenska folkrö­ relser och ungdomsorganisationer. Även personer med god kännedom i övrigt om flykting- och utbildningsproblem ingick i beredningen. Från 1974 fick beredningen även visst inslag av parlamentariker. Vad gäller den folkrättsliga grunden har i det föregående redovisats att statsutskottet 1969 uttalade bl.a. att hjälpen till apartheidpolitikens offer kunde motiveras med FN:s uttryckliga fördömande av den sydafrikanska apartheidpolitiken. Med denna tolkning skulle utformningen av det svenska biståndet i denna del inte komma i konflikt med den folkrättsliga regeln att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter. Ett liknan­ de synsätt kunde anläggas på stödet till befrielserörelser i Afrika, bl.a. Sydvästafrika, då FN tagit ställning mot förtryck av folk som eftersträvade na­ tionell frihet. När det gäller biståndets handläggning konstaterar utskottet att beredning­ en som regel arbetat med sekretessbelagt underlagsmaterial och att endast besluten avseende pengar och destination protokollerats. Namnen på motta­ garna av biståndet antecknades inte i protokollen. Den högsta graden av sekretess torde ha tillämpats beträffande ärenden som gällde enskilda eller grupper som befann sig i Sydafrika och till vilka ekonomiskt stöd skulle utgå. Anledningen till detta var, som framgår av UD:s promemoria, att det fanns en uppenbar risk för att de tilltänkta mottagarna skulle drabbas av den sydafrikanska regimens sanktioner, om det blev bekant vilka mottagarna var och varifrån hjälpen kom. Beredningens insatser slutade i princip med de beslut som fattades om att rekommendera regeringen att besluta om en viss användning och en viss fördelning av de medel som avsatts i statsbudgeten för det aktuella ändamå­ let. Den verkställande handläggningen svarade SIDA för. Biståndet kanaliserades vad avser rättshjälp i huvudsak genom IDAF och utbildningsstödet främst genom WUS och IUEF samt FN-organet UNETPSA. Det humanitära stödet gick till ANC både i exil och senare i Sydafrika. Ett betydande stöd kanaliserades även via folkrörelser och andra enskilda organisationer, därav ett flertal kyrkliga.

1997/98:KU25

Som framgått av UD:s promemorior har erkännande av OAU varit ett vik­ tigt kriterium vid överväganden om stöd till enskilda organisationer. Även representativitet och icke-rasism var viktiga grunder. Av promemoriorna framgår mera detaljerat grunderna för valet av ANC, SWAPO och UDF som mottagare av stöd, liksom grunden för att organisationen Inkatha inte valdes. Kontrollen över hur medlen användes av de internationella organisationer­ na skedde beträffande IDAF i två led. Verksamheten kontrollerades på IDAF:s initiativ av revisionsbyrån Price Waterhouse. Även SIDA:s interna revisorer granskade regelbundet IDAF:s räkenskaper. Kontrollen av att be­ slutade medel kom de rättmätiga mottagarna till del blev, som framgår av UD:s promemoria, mera begränsad av skäl som framgått ovan. Dock lämna­ de IDAF årligen listor till Sverige över de rättegångar i Sydafrika där advo­ kater arvoderade av IDAF agerat. Som nämnts i granskningsanmälan förekommer uppgifter om att biståndet i vissa fall skulle hamnat i fel fickor. Dessa uppgifter har samband med bl.a. den sydafrikanska säkerhetstjänstens infiltration av IUEF i slutet av 1970talet, som ledde till organisationens nedläggning. Uppgifter som utskottet inhämtat tyder på att en sydafrikansk säkerhetspolis, som intog en framträ­ dande position i IUEF:s sydafrikanska organisation, lyckades destinera me­ del i viss omfattning till den sydafrikanska säkerhetspolisens utbildnings­ verksamhet. En ytterligare fråga som har samband med kontrollen av den här aktuella biståndsverksamheten gäller den parlamentariska kontrollen. Denna utöva­ des i flera led. Som nämnts i det föregående fanns sedan 1974 visst parla­ mentariskt inslag i beredningsorganet. Vidare fanns utrymme för insyn och påverkan från riksdagens sida vid den årliga behandlingen av biståndspoliti­ ken inom ramen för budgetpropositionen, där medel och ändamål etc. med det särskilda biståndet angavs öppet. I ett tredje led informerades särskilt det utskott som hade till uppgift att bereda biståndsärenden, först statsutskottets tredje avdelning och senare utrikesutskottet, av beredningens ordförande, tillika SIDA:s generaldirektör.

1997/98:KU25

Utskottets bedömning Utskottet finner att regeringen i sin hantering av den här aktuella frågan synes ha uppfyllt de formella krav som kan ställas från konstitutionell syn­ punkt. Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande av ut­ skottet.

8 Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförs varet 1992 Bakgrund Frågan om regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992 togs upp i konstitutionsutskottets granskningsbetänkande våren 1997 (bet. 1996/97:KU25 s. 173 f.). I en granskningsanmälan hade framförts att

det kan finnas anledning att befara att otillbörliga hänsyn tagits och att dessa strider mot principen om medborgarnas likabehandling. För en närmare beskrivning av ärendet, dåvarande regler om valutapoliti­ ken och händelseförloppet tiden före kronfallet 1992, liksom vissa tidigare granskningsärenden, hänvisas till nämnda betänkande. Enligt utskottets mening fanns skäl för att händelseförloppet i samband med försvaret av den svenska kronan hösten 1992 blir föremål för undersök­ ning. Från konstitutionella utgångspunkter kunde flera frågor vara av intres­ se. Det gällde bl. a. regeringens eller enskilda statsråds kontakter med oppo­ sitionen och Riksbanken. Regeringens beredskap för en krissituation som valutakrisen var också en sådan frågeställning. Utskottet framhöll att sådana frågor som rör Riksbanken och dess kontakter i princip ligger utanför ut­ skottets granskningsområde, liksom de samhällsekonomiska bevekelsegrundema för att värna om kronans kursvärde. Utskottet ansåg att en granskning av de omständigheter kring kronförsvaret som ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift krävde en bredare bakgrundsbild, som också innefattar andra omständigheter, bl.a. sådana som de exemplifierade. En sådan bild kunde bäst åstadkommas genom en kart­ läggning och undersökning av ett särskilt organ eller särskilt anlitad expertis. Utskottet var dock inte berett att ta ställning till i vilken form en undersök­ ning borde ske och efter vilka riktlinjer den borde utföras. Utskottet avsåg att närmare överväga dessa frågor och senare återkomma i frågan efter kontakter med andra riksdagsorgan. Härefter har på tjänstemannaplanet förekommit kontakter mellan utskottets kansli och finansutskottets respektive Riksdagens revisorers kansli. Vidare har inhämtats upplysningar från docenten i statskunskap Bengt Sundelius och universitetsadjunkten vid statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, Eric Stem. Dessa står som författare till boken Krishantering på svenska - teori och praktik, där valutakrisen år 1992 är en av de tre kriser som undersöks. Upplysningar har också inhämtats av doktoranden vid stats­ vetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, Jan Theorell vars dok­ torsavhandling rör krisuppgörelsema och den svenska kronans fall. Denne har informerat om sin doktorsavhandling, som bl.a. bygger på ett stort antal tidningsartiklar om kronförsvaret och ett tjugotal intervjuer med partipoliti­ ker. Från finansutskottets kanslis sida har man understrukit att Riksbanken lig­ ger inom finansutskottets ansvarsområde och att finansutskottet våren 1993 tillstyrkte ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige för året 1992 (bet. 1992/93: FiU23). Finansutskottet hade vid flera tidigare tillfällen behandlat frågor som rörde valutapolitiken under år 1992 där Riksbanken spelade en central och avgörande roll. Vidare hade riksbankschefen lämnat finansutskottet en redo­ görelse och sin syn på valutapolitiken under år 1992. En förhållandevis nog­ grann genomgång av riksbanksfullmäktiges mycket utförliga hemliga proto­ koll gjordes inom finansutskottet. Från Riksdagens revisorers kanslis sida har man förklarat att en eventuell undersökning i fråga om valutakrisen inte skulle vara främmande för reviso­ rernas verksamhet och att ett sätt för revisorerna att bedriva en sådan under­ sökning skulle kunna vara att ge ett uppdrag till utländska forskare.

1997/98:KU25

Den 11 september 1997 beslutade regeringen om direktiv till en utredning om folkstyret i Sverige (dir. 1997:101). Kommitténs arbete skall bl.a. kon­ centreras till frågorna om internationaliseringen av ekonomin och ekonomi och demokrati i samspel. De finansiella marknadernas möjligheter och kraft att påverka eller t.o.m. motverka politiska intentioner skall granskas. Som ett konkret exempel anges försvaret av den svenska kronan i samband med räntekrisen 1992. Enligt Demokratiutredningens arbetsplan utgör den främsta grunden för kommitténs arbete den forskning som utförts och pågår om den svenska demokratins utveckling. Kommitténs arbete skall enligt direktiven vara slutfört senast den 31 december 1999.

1997/98:KU25

Utskottets överväganden Utskottet har i samband med årets granskningsarbete vidare övervägt förut­ sättningarna för utskottet att bedriva ett fortsatt granskningsarbete i frågan om regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret år 1992.1 sådana överväganden måste enligt utskottets mening ingå det förhållandet att en granskning av riksbankens agerande inte ligger inom ramen för de granskningsuppgifter som enligt 12 kap. 1 § regeringsformen åligger konsti­ tutionsutskottet och inte heller är förenlig med riksdagsordningens bestäm­ melser om uppgiftsfördelningen mellan utskotten. Enligt 4 kap. 5 § riksdags­ ordningen är det finansutskottet som bereder ärenden som rör Riksbankens verksamhet. Finansutskottet har också noga informerat sig om valutakrisen år 1992 och har tillstyrkt ansvarsfrihet för riksbankfullmäktige för den period då valutakrisen inträffade. I sammanhanget måste också beaktas att enligt 10 § riksbankslagen (1988:1385) i dess då gällande lydelse var det Riksbanken som skulle be­ stämma det system som skulle gälla för att fastställa kronans värde i förhål­ lande till utländska valutor även om lagen också genom samrådsskyldigheten om penningpolitiken i 42 § gav finansministern ett starkt inflytande. Frågan är då om finansministern, annat statsråd eller regeringen i sin hel­ het - trots Riksbankens roll i sammanhanget - i samband med kronkrisen brustit i skyldigheter som åvilat dem enligt lag eller om det i övrigt från rent konstitutionella utgångspunkter kan riktas kritik mot regeringen eller enskilt statsråd. I granskningsanmälan har berörts regeringsformens princip om likabe­ handling. En sådan princip uttrycks i vissa av regeringsformens programeller målsättningsstadganden i 1 kap. regeringsformen. Bestämmelserna har inte karaktären av rättsligt bindande föreskrifter utan anger mål för den sam­ hälleliga verksamheten. Som sådana kan de få politisk betydelse och frågan om deras effekt kan bli föremål för politisk kontroll. Likabehandlingsprincipen kommer till uttryck i 1 kap. 2 § regeringsformen som föreskriver att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare kommer principen till uttryck i 1 kap. 9 § regeringsformen som stad­ gar att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör upp­ gifter inom den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Enligt Petrén-Ragnemalms grundlags-

kommentar ger målangivelsen i 1 kap. 2 § utrymme för vitt skilda tolkningar, bl.a. beroende på vem som gör bedömningen och värderingar om rimlighet och rättvisa i samhället. Också förarbetena ger uttryck för sådana bedöm­ ningar. Tidigare finansministern Anne Wibble har enligt boken Stålbadet, som åberopas i granskningsanmälan, förklarat försvaret av kronan dels med be­ hovet av förtroende för valutan, dels med de ekonomiska skäl som låg i att svenska storföretag och banker hade stora lån i utländsk valuta sedan staten genom en ny valutanorm 1989 överlåtit upplåningen i utländsk valuta till svenska företag och privatpersoner. Hade valutakursen ”brustit rätt upp och ned” i augusti utan några politiska krispaket hade det enligt Anne Wibble lett till katastrof. Enligt utskottets mening utesluter inte principen om likabehandling sådana ställningstaganden från rent samhällsekonomiska utgångspunkter. En annan fråga är om finansministerns eller regeringens agerande varit det mest lämp­ liga, särskilt sett i efterhand när effekterna framstår klarare. En sådan be­ dömning måste enligt utskottets mening grunda sig på ett omfattande forsk­ ningsarbete med perspektiv långt tillbaka i tiden och analyser av vad kronförsvaret kan ha för betydelse i framtiden. En allmän debatt och forskning rörande kronförsvaret pågår för närvaran­ de och frågan ligger också inom ramen för Demokratikommitténs uppdrag. I dessa sammanhang kan det självfallet komma fram uppgifter som kan ge utskottet anledning att närmare granska förhållanden som har samband med kronförsvaret.

1997/98:KU25

9 Övrigt I en anmälan till utskottet bilaga A 8.1 har begärts granskning av om vissa uttalanden av statsminister Göran Persson under januari och februari 1997 om nya resurser till kommunerna står i överensstämmelse med en riktig tjänsteutövning av statsrådet. Utskottet har beslutat att inte vidare utreda ärendet.

Utskottets anmälan Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning får utskottet härmed för riksdagen anmäla.

Stockholm den 12 maj 1998 På konstitutionsutskottets vägnar

Bo Könberg 171

1997/98:KU25

I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Margitta Edgren (fp) och Nikos Papadopoulos (s).

Vid behandlingen av avsnitt 5.1 har Nils Fredrik Aurelius (m) ersatt Anders Björck (m) i den del av granskningen som avsett vad som ägt rum under mandatperioden 1991-1994 och Bo Könberg (fp) avstått från att delta i samma del samt Jerry Martinger (m) avstått från att delta såvitt granskningen avsett vad som ägt rum under tid efter år 1991, avsnitten 6.2 och 8 har Nils Fredrik Aurelius (m) ersatt Anders Björck (m) och Bo Könberg (fp) avstått från att delta, avsnitten 5- 9 har Anders Johnson (fp) ersatt Margitta Edgren (fp).

Reservationer 1. Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid utfrågningen om skolans kommunalisering år 1990 (avsnitt 1.1) Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Margitta Edgren (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”1990 års granskning” och slutar med ”uttalande av utskottet” bort ha följande lydelse: 1990 års granskning utgick från relationen mellan regeringen och Arbets­ givarverket under de aktuella förhandlingarna år 1989. Utskottsmajoriteten anförde i detta sammanhang inte någon kritik från konstitutionella utgångs­ punkter mot berörda statsråd, civilminister Bengt K Å Johansson och skol­ minister Göran Persson. En betydande minoritet inom utskottet reserverade sig mot utskottsmajoritetens uppfattning eller anmälde särskilt yttrande. I två fall ansåg reservanterna att skolministern ingripit i och därmed skadat avtals­ förhandlingarna, vilket det enligt reservanterna fanns anledning att klandra. Statsministern har under den här aktuella granskningen uttalat att det i sak inte finns någon motsättning mellan de uppgifter han lämnade 1990 och skildringen i boken 1997. Vad som skulle kunna tolkas som skillnader i detta hänseende beror enligt statsministern främst på att han i boken lämnat en friare och mindre detaljerad och nyanserad bild av 1989 års händelser. Utskottet finner, tvärtemot Göran Perssons deklarerade uppfattning, att det uppenbart finns två versioner, där bokens version stämmer bättre överens med bl.a. reservanternas 1990 av vad som skedde i 1989 års avtalsförhand­ lingar.

Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande av utskottet.

1997/98:KU25

2. Försvarsministern och Försvarsmaktens ekonomiska problem (avsnitt 1.2) Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Margitta Edgren (fp) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”När det gäller” och slutar med ”ytterligare uttalande” bort ha följande lydelse: När det gäller den information som riksdagen hade tillgång till inför be­ slutet om 1998 års försvarsbudget, finner utskottet att diskrepansen var bety­ dande mellan den uppskattning av obalansen som Försvarsmakten anmält och som regeringen återgav i budgetpropositionen och den obalans som senare beräknades till drygt 10 miljarder kronor. Utskottet noterar att för­ svarsutskottet visserligen försågs med ny information av dels ÖB och stats­ sekreteraren i slutet av oktober 1997, dels av Försvarsdepartementet en må­ nad senare. Försvarsministern ville dock, vid riksdagens behandling av bud­ getpropositionen den 5 december, varken bekräfta eller avvisa ÖB:s dittills redovisade beräkningar. Detta innebar att riksdagen vid detta tillfälle inte hade vare sig tillräcklig eller rättvisande information inför sitt beslut, vilket, enligt utskottets mening, var otillfredsställande från såväl formell som de­ mokratisk synpunkt. Enligt utskottet borde försvarsministern ha drivit frågan om besked från Försvarsmakten om obalansens storlek och de bakomliggande orsakerna mera energiskt så att denna information funnits tillgänglig för riksdagen före den 5 december. Det kan också ifrågasättas om inte regeringen på försvarsministerns initia­ tiv borde ha tagit hänsyn till de synpunkter som ÖB delgav departementet i samband med delningen av budgetpropositionen. Mindre kategoriska for­ muleringar i budgetpropositionen hade enligt utskottets mening givit en mer rättvisande bild av situationen än vad som nu blev fallet. Med hänvisning till vad utskottet här anfört bedömer utskottet att för­ svarsministern inte kan undgå att kritiseras för sin brist på agerande. Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande.

3. Regeringens användning av medel till Europainformation (avsnitt 2.5) Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 2.5 bort ha följande lydelse: Riksdagen har anslagit medel under anslaget E 3 Europainformation, ut­ giftsområde 5, till en saklig och bred informationsverksamhet om regering­ ens politik i EU-frågor inklusive regeringskonferensen. Utskottet finner att den broschyr med namnet Jag är nyfiken EU som givits ut innehåller en ensidig och partisk beskrivning av innebörden av Amsterdamfördraget och att den är behäftad med sakfel på flera punkter. De informationsfilmer som sänts i Sveriges television under rubriken Nyfiken EU har i sin tur hänvisat

till den osakliga framställningen i broschyren. Enligt utskottets mening är det stötande att skattemedel används till framställning av en ensidig politisk inlaga. Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén kan inte undgå kritik för UD:s hantering av medlen till Europainformation.

1997/98:KU25

4. Näringsminister Anders Sundströms handläggning av frågan om tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen (avsnitt 3.4) Bo Könberg och Margitta Edgren (båda fp) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 83 börjar med ”1 granskningsärendet” och slutar med ”för handläggningen” bort ha följande lydelse: I granskningsärendet har bl.a. aktualiserats frågan om huruvida jäv skulle ha förelegat för vissa tjänstemän i Närings- och handelsdepartementet vid beredningen och avgörandet av regeringens ärende om en koncessionsansökan rörande en likströmskabel mellan Sverige och Polen. Kabelprojektets intressenter är Svenska kraftnät, Vattenfall AB och ett statligt polskt bolag. Statssekreteraren i Näringsdepartementet, Lars Rekke, utsågs i mars 1997 till ordförande i Vattenfall AB:s styrelse. Regeringen beslutade den 17 juli 1997 att bevilja den aktuella koncessionsansökan för kabeln. Vid granskningen har kommit fram att Lars Rekke i samband med regeringens beredning av ären­ det den 17 juli 1997 lämnade sakupplysningar i ärendet. Näringsminister Anders Sundström har vid utskottets utfrågning uppgett att anledningen till att det var Rekke som lämnade denna information vid regeringssammanträ­ det, och inte den för ärendet ansvarige departementstjänstemannen, var att det är brukligt att statssekreteraren eller någon högre tjänsteman lämnar sådan information till regeringen. Utskottet vill erinra om vad som ovan redovisats ur Statsrådsberedningens anvisningar angående jäv vid regeringssammanträden. Enligt anvisningarna bör det i princip undvikas att ett statsråd som är jävigt i ett ärende enligt någon av de jävsgrunder som anges i 11 § föredrar ärendet eller annars deltar i avgörandet av det vid regeringssammanträdet. Också i tveksamma fall bör statsrådet avstå från att delta i avgörandet. Utskottet vill härvid framhålla att stor försiktighet bör iakttas i samband med regeringsärendenas avgörande i syfte att regeringens objektivitet och opartiskhet i dess beslutsfattande inte skall kunna ifrågasättas. Enligt utskottets mening har en sådan försiktighet inte fullt ut iakttagits när statssekreterare Lars Rekke, tillika styrelseordfö­ rande för en av det aktuella projektets intressenter, har givits i uppdrag att bistå näringsministern vid föredragningen inför regeringens beslut. Utskottet anser att Rekkes deltagande vid regeringssammanträdet inte har varit av sådant slag att frågan om opartiskhet uppenbarligen saknat betydelse. Mot denna bakgrund delar utskottet inte Anders Sundströms bedömning att man kunnat bortse från jäv i detta fall.

5. Regeringens beslut om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Scientologikyrkan (avsnitt 3.5)

1997/98:KU25

Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 3.5 bort ha följande lydelse: Begäran att få ta del av allmän handling skall enligt 2 kap. 14 § tryckfri­ hetsförordningen göras hos den myndighet som förvarar handlingen. Myn­ digheten skall pröva en sådan begäran. Regeringen har prövat en begäran om att få ta del av en allmän handling, det s.k. scientologimaterialet, och då funnit att handlingen kunde lämnas ut. Regeringen har vid ett senare tillfälle vid en liknande begäran kommit fram till att handlingen inte kunde lämnas ut eftersom sekretess gällde för uppgif­ terna i handlingen. Utskottet anser i och för sig att regeringen inte bara har rätt utan också skyldighet att tillämpa tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen när det kan vara aktuellt. När det gäller regeringens beslut den 16 oktober 1997 att inte lämna ut det s.k. scientologimaterialet har dock regeringen frångått sin tidigare bedömning. Att regeringen ändrat sin inställning till hur gällande rätt skall tillämpas i ett ärende om utlämnande av det s.k. scientologimaterialet har emellertid inte skett på regeringens eget initiativ utan efter påtryckningar från USA. Det har hävdats att Sverige bryter mot sina åtaganden enligt internationella avtal på upphovsrättsområdet genom att tillåta att materialet lämnas ut från svenska myndigheter. Detta har enligt justitieministern redan medfört stör­ ningar i de bilaterala förbindelserna mellan Sverige och USA och kan kom­ ma att leda till störningar även i andra internationella sammanhang. Är det så att Sverige bryter mot internationella avtal på upphovsrättsområ­ det så skall, enligt utskottet, denna fråga prövas för sig. Enligt utskottet skall tvisten inte lösas genom att regeringen väljer att dölja problemet genom att vägra att lämna ut en allmän handling. Skyldigheten att lämna ut en allmän handling följer av tryckfrihetsförordningen, en av Sveriges fyra grundlagar. Är det så att Sverige bryter mot internationella avtal på upphovsrättsområ­ det så är det också av stor betydelse att Sverige anpassar sina internationella åtaganden så att dessa inte strider mot svensk lagstiftning och framför allt inte mot svensk grundlag. Även svenska medborgare har skydd enligt Bemkonventionen och skall kunna hävda samma rätt till upphovsrättsskydd som utländska medborgare. Det får, enligt utskottet, inte uppstå en konflikt mel­ lan Sveriges internationella åtaganden och svensk rätt, och om det ändå visar sig föreligga en sådan konflikt ankommer det på regeringen att avhjälpa den genom att antingen ändra Sveriges internationella åtaganden eller genom att lämna förslag till ändrad lagstiftning. Enligt utskottets bedömning kan regeringen inte undgå allvarlig kritik för sitt agerande.

6. Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna om uthållig energiförsörjning, om kärnkraftens avveckling och om en ny ellag (avsnitt 3.6)

1997/98:KU25

Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Margitta Edgren (fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 3.6 bort ha följande lydelse: Av utredningen i ärendet framgår att den s.k. kompletterande rapporten av professor Ulf Bemitz tillkom på uppdrag av Elbörsutredningen men att den inte fogades till Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el. Rapporten överlämnades inte heller formellt till Närings- och handelsdepar­ tementet utan arkiverades med utredningens material hos Riksarkivet. Granskningen när det gäller beredningen av proposition 1996/97:136 Ny ellag föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida. När det gäller regeringens beredning av proposition 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling anser utskottet att denna beretts på ett bristfälligt sätt. Konstitutionsutskottet höll i november 1997, med anledning av proposi­ tionen, en offentlig utfrågning med näringsminister Anders Sundström. Av dels denna utfrågning, dels propositionen framgår, enligt utskottet, att frågan om lagens förenlighet med EG-rätten inte har blivit tillräckligt beredd.

7. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anser att utskottets bedömning under avsnitt 4.1 bort ha följande lydelse: Utskottet menar att granskningen av regeringens utnämningspolitik givit vid handen att regeringen Persson har utnyttjat utnämningspolitiken till det egna partiets fördel. Utskottet anser att regeringens utnämningsmakt skall utövas så att de sakliga grunder som särskilt nämns i regeringsformens före­ skrifter - förtjänst och skicklighet - inte sätts åt sidan. Utskottet anser att förfarandet vid tillsättning av statliga chefsbefattningar är en fråga som det inför framtiden kan finnas anledning att se över. Granskningen föranleder inget ytterligare uttalande från utskottet.

8. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1) Bo Könberg och Margitta Edgren (båda fp) och Kenneth Kvist (v) anser att utskottets bedömning under avsnitt 4.1 bort ha följande lydelse: Utskottet har inte funnit anledning att utifrån de regler som gäller göra nå­ gon anmärkning mot de utnämningar till statliga chefsbefattningar i myndig­ heter som enligt de från Regeringskansliet erhållna förteckningarna har gjorts sedan mars 1997. Utskottet anser att regeringens utnämningsmakt skall utöv­ as så att de sakliga grunder som särskilt nämns i regeringsformens föreskrif­ ter - förtjänst och skicklighet - inte sätts åt sidan. Utskottet anser att förfa­ randet vid tillsättning av statliga chefsbefattningar är en fråga som det inför framtiden kan finnas anledning att se över. Översynen bör även gälla frågan hur fler kvinnor skall kunna rekryteras till statliga chefsbefattningar.

Granskningen föranleder inget ytterligare uttalande från utskottet.

1997/98 :KU25

9. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1) Peter Eriksson (mp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 4.1 bort ha följande lydelse: Utskottet anser att regeringens utnämningsmakt skall utövas så att de sak­ liga grunder som särskilt nämns i regeringsformens föreskrifter - förtjänst och skicklighet - inte sätts åt sidan eller kommer i andra hand. Utnämningar med rent politiska utgångspunkter måste undvikas. Utskottet anser att förfa­ randet vid tillsättning av statliga chefsbefattningar är en fråga som det inför framtiden kan finnas anledning att se över.

Granskningen föranleder inget ytterligare uttalande från utskottet.

10. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 126 börjar med ”1 det här aktuel­ la” och på s. 127 slutar med ”från utskottet” bort ha följande lydelse: Utskottet finner att den tidsutdräkt på cirka ett halvt år som förevarit när det gäller återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och chef för Ban­ verket inte är acceptabel. Ett viktigt skäl för ett snabbt agerande från rege­ ringens sida är att en vakans på den ledande befattningen riskerar att menligt påverka ledningsfunktionen. Regeringen borde enligt utskottets mening ha ansträngt sig mera för att snabbt fylla vakansen i Banverkets ledning i de här aktuella fallen. Kommunikationsdepartementet har med anledning av en fråga från ut­ skottet meddelat att kontakterna mellan departementet och Banverket i det här aktuella ärendet varit uteslutande formella och skriftliga. Genom Ban­ verkets årsredovisning för 1996 och kvartalsrapporter under första halvåret 1997 har departementet fått kännedom om bl.a. de kostnadsfördyringar som uppkommit till följd av tekniska problem med tunneldrivningen respektive vattenintrång i tunnlarna. Departementet såg ingen anledning att vidta några särskilda åtgärder med anledning av detta i vad avser de ekonomiska kon­ sekvenserna. Vid utfrågningen inför utskottet har kommunikationsminister Ines Uusmann bekräftat uppgiften att hon och departementet först den 1 oktober 1997 fått kännedom om att tätningsmedlet Rhoca-Gil använts vid tunnelbygget. Enligt kommunikationsministern är det ingen uppgift för regeringen att utöva daglig tillsyn av verksamheter som regeringen underlydande myndigheter genomför på eget ansvar. Kommunikationsdepartementet saknar enligt Ines Uusmann kompetens att bedöma olika tekniska lösningar och deras eventu­ ella miljöpåverkan. Det är inte heller en uppgift för Miljödepartementet att göra detta. Enligt kommunikationsministern får det förutsättas att alla berör­ da i ett projekt av det här aktuella slaget följer miljölagstiftningen.

Utskottet finner mot bakgrund av vad som här redovisats att regeringen i det här aktuella fallet inte tagit tillräckligt allvarligt på sin roll som ytterst ansvarig för Banverkets verksamhet. Utskottet anser det anmärkningsvärt att kommunikationsministern enligt vad hon uppgivit för utskottet inte tagit något initiativ till att skaffa sig egen kunskap om miljöaspekterna av tunnel­ bygget. Utskottet fmner det också anmärkningsvärt att något samråd mellan kommunikations- och miljöministern inte ägde rum i denna del av ärendet. Enligt utskottets mening borde kommunikationsministern ha informerat sig beträffande konsekvenserna av övergången till en annan teknik än den ur­ sprungligen planerade, både vad gäller tunneldrivningen och användningen av tätningsmedlet Rhoca-Gil. Enligt den uppfattning som kommunikations­ ministern gett uttryck för inför utskottet har regeringen inget ansvar för vare sig införande av ny teknik eller miljökatastrofer av det slag det här är tal om. Enligt utskottets mening är denna tolkning av ansvarsförhållandena inte rimlig. För detta och för sitt agerande i det här aktuella ärendet kan kommu­ nikationsminister Ines Uusmann inte undgå kritik. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att vad utskottet här anfört i frågan om fördelningen av ansvaret mellan regeringen/Kommunikationsdepartementet och Banverket grundas på de allmänna principerna för ut­ skottets granskningsverksamhet och den kunskap som utskottet haft tillgång till vid granskningen, bl.a. att inget statsråd har delgivits misstanke om brott i den pågående förundersökningen. Utskottet anser sig oförhindrat att, när den rättsliga prövningen är avslutad, ta upp det här aktuella ärendet till fortsatt granskning. Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande från utskottet.

1997/98 :KU25

11. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3) Bo Könberg och Margitta Edgren (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 126 bötjar med ”1 det här aktuella” och på s. 127 slutar med ”för utskottet” bort ha följande lydelse: I det här aktuella fallet finner utskottet att tidsutdräkten varit acceptabel, att Banverkets ledning utövats av en tillförordnad generaldirektör under rekryteringsperiodema och att den för verksamheten ansvariga styrelsens arbete vad utskottet kunnat finna har fortgått utan störningar. Utskottet finner ingen grund för kritik av regeringens handläggning av dessa tillsättnings­ ärenden. Dock finner utskottet skäl att betona att de här aktuella vakanserna i Banverkets ledning lade ett större ansvar på Kommunikationsdepartementet vad gäller verksamheten vid Banverket än vad som annars är normalt. Kommunikationsdepartementet har med anledning av en fråga från ut­ skottet meddelat att kontakterna mellan departementet och Banverket i det här aktuella ärendet varit uteslutande formella och skriftliga. Genom Ban­ verkets årsredovisning för 1996 och kvartalsrapporter under första halvåret 1997 har departementet fått kännedom om bl.a. de kostnadsfördyringar som uppkommit till följd av tekniska problem med tunneldrivningen respektive

vattenintrång i tunnlarna. Departementet såg ingen anledning att vidta några särskilda åtgärder med anledning av detta i vad avser de ekonomiska kon­ sekvenserna. Vid utfrågningen inför utskottet har kommunikationsminister Ines Uusmann bekräftat uppgiften att hon och departementet först den 1 oktober 1997 fått kännedom om att tätningsmedlet Rhoca-Gil använts vid tunnelbygget. Enligt kommunikationsministern är det ingen uppgift för regeringen att utöva daglig tillsyn av verksamheter som regeringen underlydande myndigheter genomför på eget ansvar. Kommunikationsdepartementet saknar enligt Ines Uusmann kompetens att bedöma olika tekniska lösningar och deras eventu­ ella miljöpåverkan. Det är inte heller en uppgift för Miljödepartementet att göra detta. Enligt kommunikationsministern får det förutsättas att alla berör­ da i ett projekt av det här aktuella slaget följer miljölagstiftningen. Utskottet finner mot bakgrund av vad som här redovisats att regeringen i det här aktuella fallet inte tagit tillräckligt allvarligt på sin roll som ytterst ansvarig för Banverkets verksamhet. Utskottet anser det anmärkningsvärt att kommunikationsministern enligt vad hon uppgivit för utskottet inte tagit något initiativ till att skaffa sig egen kunskap om miljöaspekterna av tunnel­ bygget. Utskottet finner det också anmärkningsvärt att något samråd mellan kommunikations- och miljöministern inte ägde rum i denna del av ärendet. Enligt utskottets mening borde kommunikationsministern ha informerat sig beträffande konsekvenserna av övergången till en annan teknik än den ur­ sprungligen planerade, både vad gäller tunneldrivningen, grundvattensänk­ ningen och användningen av tätningsmedlet Rhoca-Gil. Enligt den uppfatt­ ning som kommunikationsministern gett uttryck för inför utskottet har rege­ ringen inget ansvar för vare sig införande av ny teknik eller miljökatastrofer av det slag det här är tal om. Enligt utskottets mening är denna tolkning av ansvarsförhållandena inte rimlig. För detta och för sitt agerande i det här aktuella ärendet kan kommu­ nikationsminister Ines Uusmann inte undgå kritik.

1997/98:KU25

12. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3) Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 126 börjar med ”1 det här aktuella” och på s. 127 slutar med ”för utskottet” bort ha följande lydelse: Utskottet finner att den tidsutdräkt på cirka ett halvt år som förevarit när det gäller återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och chef för Ban­ verket inte är acceptabel. Ett viktigt skäl för ett snabbt agerande från rege­ ringens sida är att en vakans på den ledande befattningen riskerar att menligt påverka ledningsfunktionen. Regeringen borde enligt utskottets mening ha ansträngt sig mera för att snabbt fylla vakansen i Banverkets ledning i de här aktuella fallen. Kommunikationsdepartementet har med anledning av en fråga från ut­ skottet meddelat att kontakterna mellan departementet och Banverket i det 179

här aktuella ärendet varit uteslutande formella och skriftliga. Genom Ban­ verkets årsredovisning för 1996 och kvartalsrapporter under första halvåret 1997 har departementet fått kännedom om bl.a. de kostnadsfördyringar som uppkommit till följd av tekniska problem med tunneldrivningen respektive vattenintrång i tunnlarna. Departementet såg ingen anledning att vidta några särskilda åtgärder med anledning av detta i vad avser de ekonomiska kon­ sekvenserna. Vid utfrågningen inför utskottet har kommunikationsminister Ines Uusmann bekräftat uppgiften att hon och departementet först den 1 oktober 1997 fått kännedom om att tätningsmedlet Rhoca-Gil använts vid tunnelbygget. Enligt kommunikationsministern är det ingen uppgift för regeringen att utöva daglig tillsyn av verksamheter som regeringen underlydande myndigheter genomför på eget ansvar. Kommunikationsdepartementet saknar enligt Ines Uusmann kompetens att bedöma olika tekniska lösningar och deras eventu­ ella miljöpåverkan. Det är inte heller en uppgift för Miljödepartementet att göra detta. Enligt kommunikationsministern får det förutsättas att alla berör­ da i ett projekt av det här aktuella slaget följer miljölagstiftningen. Utskottet finner mot bakgrund av vad som här redovisats att det saknas anledning för kritik mot det sätt på vilket Kommunikationsdepartementet och kommunikationsministern handlagt ärendet i vad avser fördyringen av tun­ nelbygget till följd av de tekniska problem som uppstod. Eftersom Ines Uusmann och departementet i övrigt hävdar att hon inte kände till att ett giftigt tätningsmedel användes för att stoppa vatteninträngningen i tunnlarna, finns heller ingen anledning till kritik i denna del. Utskottet instämmer i den bedömning av ansvarsförhållandena i stort som kommunikationsministern gjort i sin redovisning för utskottet. Utskottet finner det dock märkligt att kommunikationsministern till utskottet lämnat motstridiga uppgifter om vilka kontakter som förekommit mellan departementet och Banverket, uppgifter som hon efter utfrågningen ändrat.

1997/98:KU25

13. Kommunikationsminister Ines Uusmanns hantering av statens ägarroll i Posten AB (avsnitt 4.4) Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Margitta Edgren (fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 4.4 bort ha följande lydelse: Förutom de två s.k. stämmotalen finns det enligt kommunikationsminister Ines Uusmann ingen annan skriftlig dokumentation avseende Kommunika­ tionsdepartementets kontakter med Posten AB. Utskottet konstaterar att kontakterna med Posten AB dokumenterats på ett bristfälligt sätt och således inte i enlighet med konstitutionsutskottets ovan refererade uttalande från våren 1995. Utskottet konstaterar vidare att Posten AB under flera år varit föremål för Konkurrensverkets prövning i ett flertal olika ärenden. Enligt kommunika­ tionsministerns svar på fråga 1995/96:161 avsåg Kommunikationsdeparte­ mentet att framdeles ta upp konkurrensfrågorna med Posten AB:s styrelse. På skriftlig fråga från utskottet har departementet sedan nekat till att några åt180

gärder vidtagits från kommuniktionsministems sida med anledning av Kon­ kurrensverkets beslut. Någon dokumentation av kontakterna mellan depar­ tementet och Posten AB i dessa frågor finns inte redovisad för utskottet. Enligt utskottet kan kommunikationsministerns agerande gentemot Posten AB karakteriseras som passivt.

1997/98:KU25

14. Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register (avsnitt 5.1) Bo Könberg och Anders Johnson (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 147 börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”aktuella frågan” bort ha följande lydelse: Utskottet har genom muntliga föredragningar tagit del av huvudinnehållet i regeringens hemliga föreskrifter till säkerhetspolisen samt namnen på de organisationer vars medlemmars politiska åsikt under vissa förhållanden kan - eller tidigare har kunnat - antecknas till skillnad från medlemmars i orga­ nisationer vars program inte innehållit våld. Utskottet har inte tagit del av dessa organisationers program eller på annat sätt bedömt om dessa organisa­ tioner uppfyller villkoren i de öppna föreskrifterna att de i sina program har angivit att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld. Vad som hittills framkommit vid utskottets granskning är inte underlag nog för att bedöma om de hemliga förskrifternas innehåll stridit mot grundlagsförbudet mot anteckning enbart på grund av politisk åskådning. Frågan om åsiktsregistrering förekommit och i så fall i vilken omfattning bör bli föremål för undersökning av en särskild oberoende kommission enligt norskt mönster. Vad som framkommit vid utskottets granskning av detta ärende och av Leanderärendet har inte gjort detta krav mindre angeläget. Skulle en majoritet av riksdagen fortsätta att motsätta sig tillsättandet av en oberoende kommisssion avser utskottet att under hösten och våren göra en fördjupad granskning av bl.a. de frågor som tas upp i den aktuella granskningsanmälan.

15. Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register (avsnitt 5.1) Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 147 böijar med ”Utskottet kan” och slutar med ”aktuella frågan” bort ha följande lydelse: Utskottet kan inledningsvis konstatera att de första hemliga föreskrifterna om Säkerhetspolisens register, som meddelades i april 1973, tillkom innan bestämmelsen i 2 kap. 3 § RF om förbud mot åsiktsregistrering hade införts. Dessa föreskrifter utfärdades med utgångspunkt i 2 § personalkontrollkungö­ relsen, som dock hade en lydelse med samma innebörd som den senare grundlagsbestämmelsen. Enligt utskottets mening måste det med hänsyn till Säkerhetspolisens upp­ gift att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet få förekomma en viss registrering av grupper och organisationer som enligt antaget program skall

verka för att omvandla samhället med våld. Som ovan redovisats har rege­ ringen såväl i öppna som hemliga föreskrifter meddelat närmare bestämmel­ ser om tillämpningen av 2 § personalkontrollkungörelsen om förbud mot anteckning i registret enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för en politisk uppfattning. När det gäller de grupper och organisationer där inte enbart medlemskap eller sympatiskap utgör grund för registrering, uppställs i de öppna föreskrifterna som krav för registrering att det för det första skall vara fråga om en grupp eller organisation som i antaget program har angett att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld. Därutöver krävs att medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom sina åtgärder har gett anled­ ning till misstanke att han kan vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till att med våld förändra det demo­ kratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat. Ut­ skottet anser att vad som kommit fram vid den nu aktuella granskningen dock ger vid handen att de grunder för registrering som anges i de hemliga föreskrifterna innebär att nämnda krav inte upprätthålls. De hemliga före­ skrifterna möjliggör således en mer extensiv registrering än som har varit avsikten i de öppna föreskrifterna. Enligt utskottets mening innebar särskilt den i december 1981 meddelade förordningen ett kvalitativt avsteg från innehållet i de öppna föreskrifterna. Mot denna bakgrund anser utskottet att de hemliga föreskrifterna inte kan anses förenliga med vare sig den tidigare gällande 2 § personalkontrollkungörelsen eller förbudet mot åsiktsregistre­ ring i 2 kap. 3 § RF. Regeringarna under den granskade perioden har alltså möjliggjort en omfattande åsiktsregistrering av svenska medborgare i strid med grundlagen och trots att flertalet av dessa personer knappast kan ha utgjort någon fara för rikets säkerhet. Utskottet anser vidare att granskningen har utvisat att Säkerhetspolisen sy­ nes vara den instans som i första hand har tagit initiativ i beredningsfrågor kring de aktuella föreskrifterna. Enligt utskottets mening har de aktuella regeringarna härvid intagit en alltför passiv roll och har inte tagit ett tillräck­ ligt politiskt ansvar när det gäller föreskrifternas innehåll. Sammantaget finner utskottet att vad som kommit fram i granskningen föranleder skarp kritik av de ifrågavarande regeringarna. Utskottet anser vidare att vad som kommit fram vid den hittills företagna granskningen ger anledning för utskottet att återkomma med en mer fördju­ pad granskning under kommande år. Frågan om åsiktregistrering förekommit och i så fall i vilken omfattning bör enligt utskottets mening bli föremål för undersökning av en särskild oberoende kommission.

1997/98:KU25

16. Regeringens handläggning av målet Leander vs Sverige (avsnitt 5.2) Bo Könberg (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Anders John­ son (fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 5.2 bort ha följande lydelse: 182

Utskottets genomgång av handlingarna i Regeringskansliets ärende i målet vid kommissionen och domstolen visar visserligen att Hans Corell genomgå­ ende sökt föra Sveriges talan med en generell och principiell utgångspunkt. I några fall har han emellertid kommit att uttrycka sig på ett sätt som kunde misstänkliggöra Torsten Leander trots att uppgifterna om denne i Säkerhets­ polisens register var harmlösa. Beträffande antalet personalkontroller tycks en oriktig uppgift ha lämnats. Utskottet vill ifrågasätta själva utgångspunkten att så konsekvent försvara ett system som innebar att harmlösa uppgifter kunde registreras och lämnas ut i ett anställningsärende på det sätt som skett beträffande Torsten Leander. Mot bakgrund av att de aktiviteter från Leanders sida som fanns registrerade var så pass harmlösa kan i hög grad ifrågasättas det rimliga i att regeringen hösten 1984 valde att föra processen i stället för att söka nå en uppgörelse med Torsten Leander. En sådan skulle uppenbarligen vara möjlig om rege­ ringen då varit beredd att ge Torsten Leander möjlighet att ta del av de upp­ gifter om honom som lämnats ut i personalkontrollärendet samt erkänna att avskedandet var ett misstag, förklara att Leander inte var en säkerhetsrisk och erlägga ett skadestånd. När processen ändå fördes hade det varit rimligt att regeringen instruerat statens ombud att medge att även harmlösa uppgifter kunde få negativa ef­ fekter för enskilda och att detta gällt Torsten Leander själv. Utskottet vill understryka det självklara i vad det aktuella ombudet i annat sammanhang framhållit (JK-beslut 1992 s. 173) om att regeringen alltid måste sträva efter att se till att konventionsorganen erhåller fullständig och korrekt information, även när informationen talar emot den ståndpunkt regeringen intar i proces­ sen. Vad utskottet inhämtat om innehållet i Leanderakten stärker kraven på att en oberoende kommission enligt norsk förebild tillsätts. Det kan ifrågasättas om inte uppgifterna i Säkerhetspolisens register om Leander stred mot för­ budet mot åsiktsregistrering i personalkontrollkungörelsen och senare i rege­ ringsformen. Något uttalande i övrigt från utskottets sida är inte påkallat.

1997/98:KU25

17. Statsministerns lån av ett hus i Spanien (avsnitt 6.1) Bo Könberg och Anders Johnson (båda fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 6.1 bort ha följande lydelse: Av utredningen framgår att statsminister Göran Persson under ett antal s.k. rekreationsdagar i juli 1997 kostnadsfritt fått låna en villa i närheten av Ma­ laga. Värdet av den förmån det inneburit att kostnadsfritt bo i villan i nio dygn skulle enligt tillgängliga uppgifter kunna uppskattas till åtminstone 25 000 svenska kronor. Ägare till villan var en spansk medborgare med affärsmässig koppling till SKF:s och Atlas Copcos spanska dotterbolag. Göran Persson har alltså av en spansk privatperson erhållit en gåvoliknande förmån till ett inte obetydligt värde. Det kan, enligt utskottets mening, inte hävdas att förmånen haft samband med Göran Perssons tjänsteutövning. Göran Persson hade heller inte, när han 183

installerade sig i villan, kännedom om husägarens affärsmässiga kopplingar till Sverige. Inte heller visste han då att husägaren skulle vägra att ta emot någon ersättning. Såsom Etikkommittén uttalat, vilket också har stöd i förar­ betena till lagstiftningen om mutbrott, gäller det emellertid för regeringens ledamöter att iaktta ett betydande säkerhetsavstånd till gränsen mellan vad som är tillbörligt och otillbörligt när det gäller mottagande av gåvor och förmåner. Detta gäller även i fråga om förmåner från utländska privata giva­ re, vare sig de är fysiska eller juridiska personer. Skälet för denna restriktivitet är att allmänhetens förtroende för regeringens ledamöter annars kan rubbas. Utskottet anser därför att statsminister Göran Persson - för att undgå att hamna i en situation där allmänhetens förtroende för honom kunde riskera att rubbas - borde ha visat större försiktighet i samband med rekreationen i Spanien och bl.a. i förväg inhämtat vad hyran skulle uppgå till och vid ett eventuellt besked att husägaren ej önskade någon hyra ha valt ett annat semesteraltemativ. Det som hänt i ärendet visar enligt utskottet att det är önskvärt att det utar­ betas tydligare normer för vad som är godtagbart och inte i samband med alla slag av gåvor och andra förmåner till statsråd i olika regeringar.

1997/98:KU25

Granskningen föranleder inte något vidare uttalande.

18. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992 (avsnitt 8) Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att det sista stycket i utskottets bedömning under avsnitt 8 bort ha följande ly­ delse:

Det finns emellertid en mer begränsad fråga som bör bli föremål för utskot­ tets granskning. Det gäller regeringens eller enskilda statsråds agerande under de sista veckorna före kronfallet. Det är enligt utskottets mening an­ geläget att undersöka om det förekommit särskild information från regering­ ens eller statsråds sida till vissa utvalda aktörer för att ge just dem - före andra berörda företag eller personer - möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sig från valutaförluster eller göra rena valutavinster. En sådan under­ sökning bör bl.a. innefatta utfrågningar med personer med central ställning under valutakrisen som Anne Wibble och dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis. Utskottet anser att en sådan undersökning bör genomföras i granskningsarbetet under nästa riksmöte.

Särskilda yttranden 1. Miljöminister Anna Lindhs agerande i en fråga i EU om växthusgaser (avsnitt 2.4) Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Margitta Edgren (fp) anför:

I riksdagen den 28 maj 1993 beslutades om den svenska klimatpolitiken och koldioxidmålet. Riksdagen fastslog att Sveriges utsläpp av koldioxid år 2000 inte skulle överskrida 1990 års nivå och efter millennieskiftet skulle utsläppsnivån sjunka. Trots detta har regeringen i EU deltagit i beslut som innebär att utsläppsnivån av växthusgaser i Sverige, främst koldioxid, tillåts öka med 5 %. Vi menar att Sverige på den internationella arenan har en betydande roll för att främja det globala miljöarbetet. En stor del handlar om att agera föregångsland genom att först sopa rent framför egen dörr. I och med regeringens agerande, som ledde till att Sverige tillåts öka koldioxidutsläppen, har en del av Sveriges roll som föregångsland reducerats. Vi beklagar detta.

1997/98:KU25

2. Regeringens beslut om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond (avsnitt 3.1) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför: Vi delar utskottets bedömning i detta granskningsärende, att regeringen inte har överskridit sina befogenheter. Däremot anser vi att beslutet i sak är olämpligt. Vi kan inte undandra oss tanken att det bakomliggande skälet för regeringens beslut i icke ringa grad har sin grund i de närstående organisato­ riska och personella sambanden mellan HSB och Riksbyggen å ena sidan och socialdemokratiska partiet och de socialdemokratiska statsråden å den andra. Vi vill erinra om att utskottet vid sin granskning av jävsfrågan i permutationsbeslutet (bet. 1995/96:KU3O avsnitt 12) riktade kritik mot att två av statsråden varit närvarande vid regeringssammanträdet när permutationsbeslutet fattades.

3. Regeringens beredning av frågan om bevarande av Skeppsholmsbron (avsnitt 3.3) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför: Med hänsyn till dels att Skeppsholmsbron är belägen inom ett område som så sent som 1993 av regeringen fastställdes vara statligt byggnadsminne, dels ingår i den av naturresurslagen (1988) särskilt skyddsklassade Nationalstadsparken (3 kap. 7 §) och dels att i bygglovshandlingama för det nya Moderna museet bron förutsattes bibehållas oförändrad (dvs. ej breddas för att medge ökad bilkapacitet) borde regeringen ha iakttagit större noggrannhet vid beredningen av ärendet. Sådan noggrannhet hade regeringen bl.a. kunnat låta komma till uttryck genom att i större utsträckning förvissa sig om de ekonomiska och byggnadstekniska, i kombination med de antikvariska, konsekvenserna som ett jämkande av skyddsföreskrifterna - efter förslag av Riksantikvarieämbetet på hemställan från Statens fastighetsverk (SFV) skulle komma att medföra. Några utförligare kostnadsberäkningar med an-

ledning av Korrosionsinstitutets utredning synes således ej ha inhämtats eller eljest förekomma i de kommunicerade handlingarna. En anmärkningsvärd omständighet är enligt vår bedömning att Riksantik­ varieämbetets (RAÄ) handläggare vid en intervju i tidningen Expressen uppgivit att Kulturdepartementet under hand skulle ha framfört en propå till RAÄ om att RAÄ kunde föreslå en sådan flyttning av skyddsområdesgränsen att ämbetet inte skulle behöva eller kunna ta strid om den nya brons utformning. Härigenom skulle en tänkbar konflikt mellan bevarandeintresset (RAÄ) och nybyggnadsintresset (SFV) kunna undvikas samtidigt som Kul­ turdepartementets initiativ för en sådan lösning kunde döljas.

1997/98 :KU25

4. Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna om uthållig energiförsörjning, om kärnkraftens avveckling och om en ny ellag (avsnitt 3.6) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför: Enligt utskottet är det anmärkningsvärt att en tjänsteman i Närings- och handelsdepartementet, Hans Christer Olson, som också var suppleant i Vat­ tenfalls styrelse, utarbetade en promemoria från den 15 januari 1997 Bedöm­ ning av konsekvenser för Vattenfall AB och ägaren av ett beslut att stänga en av bolagets kämkraftsreaktorer. Det finns anledning att ånyo framhålla vik­ ten av att förvaltningslagens jävsregler iakttas vid beredningen av ärenden i Regeringskansliet. En departementstjänsteman, som är styrelseledamot eller suppleant i ett hel- eller halvstatligt bolag, bör inte delta i ett ärende som rör bolaget, oavsett ärendets beskaffenhet. I ett sådant fall bör en annan tjänste­ man i första hand svara för handläggningen.

5. Regeringens beslut om ändring av reglerna för skogsavverkning (avsnitt 3.8) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför: Den svenska skogsvårdslagstiftningen bygger sedan länge på att skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning, vilken framgår av 1 § skogsvårdslagen (1979:429). Denna bestämmelse kan emellertid inte utgöra en grund för att åsidosätta elementära rättssäkerhetskrav på det sätt som skedde när regeringen ändrade i skogsvårdsförordningen. Ett beslut till förmån för det allmänna intresset av en god avkastning av skogen måste stå i proportion till det ingrepp det innebär för den enskilde. Ändamålet med ändringen i skogsvårdsförordningen väger inte tillräckligt tungt för att bestämma en ikraftträdandetidpunkt som inte tar hänsyn till de anmälningar om avverkning som avvaktade hos skogsvårdsstyrelsema. Möjligheterna för den enskilde att överblicka konsekvenserna av en eventuell rättshandling som förutsatte avverkning har därigenom varit alltför små. Utan allvarligare men för skogsvården hade det varit möjligt att bestämma 186

ikraftträdandet till en senare tidpunkt sotn tagit hänsyn till de anmälningar som avvaktade hos skogsvårdsstyrelsema eller också besluta att ändringen i skogsvårdsförordningen skulle förenas med övergångsbestämmelser i samma syfte.

1997/98:KU25

Innehållsförteckning

1997/98:KU25

Inledning...................................................................................................... 1 Sammanfattning........................................................................................... 1 1 Regeringens förhållande till riksdagen.................................................. 10 1.1 Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid utfrågningen om skolans kommunalisering år 1990....................................................... 10 1.2 Försvarsministern och Försvarsmaktens ekonomiska problem.... 18 1.3 Statsråden Winbergs och Åhnbergs hantering av frågan om fastställande av gränsvärdet för radon i dricksvatten...........................30 2 Vissa frågor med anknytning till EU..................................................... 33 2.1 Statsrådet Leif Pagrotskys handläggning av en fråga i EU om samarbetet inom turismpolitiken.......................................................... 33 2.2 Regeringens beslut om sekretess beträffande en studie om Sveriges genomförande av vissa direktiv på miljöområdet................. 40 2.3 Utebliven redovisning från regeringen av studien om Sveriges genomförande av vissa direktiv på miljöområdet............................... 44 2.4 Miljöminister Anna Lindhs agerande i EU i en fråga om växthusgaser......................................................................................... 48 2.5 Regeringens användning av medel till Europainformation........... 51 3 Handläggningen av vissa regeringsärenden...........................................55 3.1 Regeringens beslut i fråga om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond.................................................... 55 3.2 Regeringens beslut att ge Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund medel till ett riksomfattande sysselsättningsprojekt... 63 3.3 Regeringens beredning av frågan om bevarande av Skeppsholmsbron................................................................................. 66 3.4 Näringsminister Anders Sundströms handläggning av frågan om tillstånd för anläggande av likströmskabel mellan Sverige och Polen..................................................................................................... 69 3.5 Regeringens beslut om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Scientologikyrkan................................................................... 84 3.6 Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning och 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling samt 1996/97:136 Ny ellag................................................................................................. 89 3.7 Statsrådet Margot Wallströms handläggning av ärendet om en ny tandvårdstaxa.................................................................................. 94 3.8 Regeringens beslut om ändring av reglerna för skogsavverkning.................................................................................. 98 3.9 Fråga om statsråds kännedom om viss skattefri ersättning........ 103 4 Regeringens ansvar för förvaltningen m.m.......................................... 107 4.1 Regeringens utnämningspolitik.................................................... 107 4.2 Kommunikationsminister Ines Uusmanns handläggning av ärendet om den s.k. Citytunneln i Malmö.......................................... 109

4.3 Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med tunnelprojektet genom Hallandsåsen.......................... 120 4.4 Kommunikationsminister Ines Uusmanns hantering av statens ägarroll i Posten AB............................................................................127 4.5 Statsrådet Leif Pagrotskys roll i samband med export av Boforskomponenter till Indien........................................................... 132 5 Vissa frågor med anknytning till rikets säkerhet.................................. 135 5.1 Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register............ 135 5.2 Regeringens handläggning av målet Leander vs Sverige........... 148 6 Vissa frågor om gåvor och förmåner m.m............................................153 6.1 Statsministerns lån av ett hus i Spanien....................................... 153 6.2 Gåvor m.m. till Anders Björck under hans tid som försvarsminister.................................................................................. 156 7 Det svenska biståndet till kampen mot apartheid................................. 159 8 Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992......................................................................................................... 168 9 Övrigt.................................................................................................... 171 Utskottets anmälan.................................................................................. 171 Reservationer........................................................................................... 172 1. Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid utfrågningen om skolans kommunalisering år 1990 (avsnitt 1.1)................................. 172 2. Försvarsministern och Försvarsmaktens ekonomiska problem (avsnitt 1.2).................................................................... 173 3. Regeringens användning av medel till Europainformation (avsnitt 2.5)......................................................................................... 173 4. Näringsminister Anders Sundströms handläggning av frågan om tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen (avsnitt 3.4)...............................................................................174 5. Regeringens beslut om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Scientologikyrkan (avsnitt 3.5)............................................. 175 6. Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna om uthållig energiförsörjning, om kärnkraftens avveckling och om en ny ellag (avsnitt 3.6)....................................... 176 7. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1)................................. 176 8. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1)................................. 176 9. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1)................................. 177 10. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3)......................................................................................... 177 11. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3)......................................................................................... 178 12. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3)......................................................................................... 179 13. Kommunikationsminister Ines Uusmanns hantering av statens ägarroll i Posten AB (avsnitt 4.4)....................................................... 180

1997/98:KU25

14. Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register (avsnitt 5.1)...................................................................................................... 181 15. Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register (avsnitt 5.1)...................................................................................................... 181 16. Regeringens handläggning av målet Leander vs Sverige (avsnitt 5.2)......................................................................................... 182 17. Statsministerns lån av ett hus i Spanien (avsnitt 6.1).................. 183 18. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992 (avsnitt 8)................................................................................... 184 Särskilda yttranden.................................................................................. 184 1. Miljöminister Anna Lindhs agerande i en fråga i EU om växthusgaser (avsnitt 2.4).................................................................. 184 2. Regeringens beslut om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond (avsnitt 3.1).............................. 185 3. Regeringens beredning av frågan om bevarande av Skeppsholmsbron (avsnitt 3.3)........................................................... 185 4. Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna om uthållig energiförsörjning, om kärnkraftens avveckling och om en ny ellag (avsnitt 3.6).......................................186 5. Regeringens beslut om ändring av reglerna för skogsavverkning (avsnitt 3.8)......................................................................................... 186

1997/98:KU25

Eländers Gotab, Stockholm 1998

Konstitutionsutskottet

Ink BO KÖNBERG

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.1

1998 -02- 0 2

Dnr^/q^-q* Konstitutionsutskottet

En viktig politisk fråga under 1989 var frågan om skolans kommunalisering. Den nyblivne skolministern Göran Persson drev frågan mycket hårt mot ett såväl fackligt som politiskt motstånd. En vanlig bedömning vid den tiden var att ett fortsatt hårt motstånd från de två lärarfacken i det närmaste skulle göra det omöjligt att få igenom ett beslut om kommunalisering. Skolministern lyckades inte få med sig SACO-förbundet Lärarnas Riksförbund men däremot det större TCO-förbundet Lärarförbundet. I tidningsartiklar uppgavs att det senare gjorts möjligt genom att statliga medel använts i det årets avtalsrörelse för att sockra budet till Lärarförbundet mot att det ställde upp på regeringens förslag om kommunaliseringen.

Påståendena granskades av konstitutionsutskottet bland annat genom en utfrågning av skolministern den 29 mars 1990. Vid denna utfrågning fick han flera frågor om det förelegat någon koppling mellan avtalsbuden och fackförbundens inställning i kommunaliseringsfrågan. Några av svaren var: - ”Självfallet har varken löften eller hot förekommit.”

- "Jag var mycket tydlig då jag sade att vi inte resonerade om årets avtalsrörelse självfallet inte. Jag hade varken mandat eller befogenhet att ha någon uppfattning om den.” - ”Det är ett sensationellt påstående att jag skulle lagt mig i lönefrågan, särskilt som de upplevde att de var trängda. Det hade varit oerhört starkt politiskt belastande för mig.” KU-ledamoten Sture Thun (s) ställde frågan: ”Gavs det i det sammanhanget några löften om pengar i avtalsrörelsen?”

Göran Perssons svar var: ”Självfallet inte”.

För några månader sedan gav statsminister Göran Persson ut boken ”Den som är satt i skuld är icke fri”. I den skildrar han bland annat händelseförloppet 1989 inför riksdagsbeslutet om kommunaliseringen av skolan. Efter att ha redogjort för sin syn på behovet av en kommunalisering skriver han bland annat:

”Hur skulle det mångåriga fackliga motståndet mot kommunaliseringen mjukas upp? Lösningen låg, trodde jag, i den avtalsrörelse som skulle genomföras senare under 1989.

1 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.1 Lärarna hade länge klagat över att de halkat efter andra grupper i löneutvecklingen. Om de kunde erbjudas ett rejält lyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering. Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt for lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det. Först gällde det att få regeringen att ställa upp på idén. Frågan avgjordes när finansministern. Kjell Olof Feldt, accepterade att avsätta en extra lönepott till lärarna. Finansdepartementet hade länge försökt åstadkomma förändringar på skolområdet och såg de långsiktiga fördelarna med en skolreform.”

”När jag först kontaktade de båda fackliga lärarorganisationerna möttes jag av ett stort intresse för tanken på en byteshandel mellan löner och kommunalisering. Framför allt TCO-lärarna såg stora möjligheter. De insåg att den fackliga organisationen hade något att erbjuda som motparten starkt efterfrågade. Även Lärarnas Riksförbund var till en början avvaktande positivt.” ”Jag kritiserades av Lärarnas Riksförbund för att jag hade fräckheten att blanda mig i en lönerörelse. Som om inte motsatsen - att det fackliga intresset var rakt inne i politiken gällt hela tiden? Men då reagerade ingen. När jag använde den fackliga processen i politiskt syfte protesterade man. ” ”De fackliga organisationerna påverkar politiken. Det är i sin ordning. Då tycker jag det bara är rimligt att regeringsmakten också kan påverka organisationerna.”

Det finns, mot bakgrund av vad som ovan redogjorts för, skäl för KU att granska om de uppgifter som gavs av den dåvarande skolministern vid utfrågningen 1990 var korrekta.

Stockholm den 2 februari 1998

Bo Könberg (fp)

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.2 REGERINGSKANSLIET

1998-03-18

Statsrådsberedningen

Konstitutionsutskottet

SB98/1522

Riksdagen Rittschefen

Ttitfon 405 4849

KU:s granskningsärende 1997/98:30 om statsrådet Göran Perssons uppgifter vid en utfrågning år 1990

Härmed översänds en inom Statsrådsberedningen upprättad promemoria i ovannämnda ärende. Statsrådsberedningens kontaktman är politiskt

103 33 STOCKHOLM

61-«C5 10 00

£-^i. »w mj i m Mw vi mlnupy.M L4QO. SeR^afrat*. O=Prwvwnmi^r: PwMintwy. AaSlL; G=5E

01 723 11 71

171XMEMICRS

Promemoria

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.2

1998-03-18

REGERINGSKANSLIET

Statsrådsberedningen Politiskt sakkunnig Mats Andersson Tfn 08 ■ 405 48 64

Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid en utfrågning år 1990 (KU:s

granskningsärende 1997/98:30

Denna promemoria har upprättats i Regeringskansliet med anledning av an konstitutionsutskonet beslutat an ge Göran Persson tillfälle an lämna synpunkter i en ärende om granskning av om de uppgifter var korrekta som han lämnade vid en utfrågning i utskottet 1990. Utfrågningen 1990 gällde avtalsförhandlingarna på lärarområdet 1989 (jämför konstirutionsutskonets gransknings8<*rän1tandf 1990 s. 322). Vid utfrågningen redovisade Göran Persson relationerna mellan honom och parterna i avtalsförhandlingarna. Det var Arbetsgivarverket som skötte kontakterna med de fackliga organisationerna i dessa förhandlingar. Göran Perssons kontakter med organisationerna gällde den fråga om kommunalisering som regeringen avsåg an förelägga Riksdagen. Han förde vid dessa kontakter ett principiellt resonemang om tillväxt i kommunal verksamhet, om förutsättningarna för en bättre perso­ nalpolitik med en renodlat huvudmannaskap för lärarna samt om lönenivåns betydelse för läraryrkets status. Samtidigt informerade han organisationerna om an en kommunalisering kunde påverka avtals­ rörelsen. Han diskuterade dock aldrig sådana löne- eller andra avtaisfrågor som Arbetsgivarverket ansvarade för.

I sin bok ”Den som är san i skuld är icke fri’ beskriver Göran Persson

endast just de ovan refererade mer långsiktigt positiva effekterna av en byte av huvudmannaskap för lärarna. Det är denna "byteshandel" han syftar på i andra stycket s. 158 i boken och inget annat.

I boken anlägger Göran Persson också en vidare perspektiv på frågan om förberedelserna inför kommunaliseringen av lärartjänsterna. Han berättar om hur han som skolminister planerade för den reform där ett samlat huvudmannaskap för skolan och därigenom indirekt bärtre anställningsoch arbetsvillkor för lärarna var huvudpunkter. Frågan om kommunali­ sering hade betydelse för avtalsrörelsen och omvänt. Reformen planerades med hänsyn till detta.

De avsnin ur boken som har citerats i granskningsanmälan bör förstås mot bakgrund av den då rådande förhandlingsordningen inom den statliga sektorn. Ordningen innebar att Arbetsgivarverket förberedde och genom­ förde förhandlingar och an regeringen och Riksdagen beslutade om de anslagsmässiga konsekvenserna av träffade avtal. Som konstitutionsutskonet unalat i granskningsbetänkandet 1990 (s. 70-71) låg det i sakens natur an vissa kontakter mellan Arbetsgivarverket och berörda statsråd måste kunna förekomma före och under en avtalsrörelse.

1997/98:KU25 Bilaga A 1.2

I det här aktuella fallet gjorde Arbetsgivarverket, efter diskussioner i den så kallade OAS:en (offentliga arbetsgivares samarbetsnämnd), en själv­ ständig bedömning av vilka förändringar i anställnings- och lönevillkor som skulle krävas på skolområdet, givet an kommunerna övertog der samlade huvudmannaskapet för lärarna i skolan. Vare sig Göran Persson eller något annat statsråd gav sålunda några instruktioner till Arbets­ givarverket om an regeringen önskade en viss nivå på det kommande löneavtalet med lärarna. Däremot bedömde Göran Persson att den av Arbetsgivarverket redovisade kostnadsnivå en eventuellt avtal skulle hamna på, mycket väl passade in i en strategi som bland annat gick ut på an bryta det fackliga motståndet mot en kommunalisering. Därför agerade Göran Persson inom regeringen också för an det skisserade lönebudet skulle vara möjligt an lägga. De uppgifter som Göran Persson lämnade inför utskottet 1990 var och är sålunda korrekta. Det finns ingen motsättning mellan dessa uppgifter och innehållet i boken "Den som är san i skuld är icke fri*.

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.3

Konstitutionsutskottet Ink denK/i 7 • 'T-' TILL KONSTITUTIONSUTSKOTTET

' - /——-----------------

FÖRSVARSMINISTERN OCH FÖRSVARETS SVARTA HÅL 971212 Vi anser att konstitutionsutskottet bör granska försvarsministerns agerande och ansvar i samband med de ekonomiska problem som uppstått i försvarsmakten sedan försvarsbeslutet 1996.

Riksdagen fattade fredagen den 5 december -97 uppenbarligen beslut om Försvarsmaktens budget för 1998 på vad som synes vara felaktiga grunder. Det har nu framkommit uppgifter som pekar på att försvarsministern har haft kännedom om mycket stora överskridanden i försvarets budget, utöver vad som redovisades i budgetpropositionen för 1998. Redan i oktober-97 kom, enligt dessa uppgifter, signaler från Försvarsmakten om stora ekonomiska svårigheter. Försvarsministern tycks trots dessa alarmerande signaler inte ha agerat. Först långt senare efter en intensiv mediadebatt har han vidtagit åtgärder. Visste försvarsministern om att försvaret hade stora underskott i ekonomin förutsatt att ambitionsnivån som lades fast i 1996 års försvarsbeslut bibehålls? Om så var fallet, varför lade försvarsministern en proposition på riksdagens bord som byggde på felaktiga ekonomiska grunder?

Konstitutionsutskottet bör undersöka sakfrågan och ta ställning till vilket ansvar försvarsministern har för att agera skyndsamt när uppgifter kommer fram om att ekonomin inom försvaret är på väg att skena iväg utom all kontroll.

.nnika Nordgren

Peter Eriksson

Miljöpartiet de Gröna

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1998-02-22

Försvarsdepartementet

Statsrådsberedningen

1997/98:KU25 Bilaga A 1.4

Expeditions- och rättschefen

KU:s granskningsärende 1997/98:26 om Försvarsmaktens ekonomiska problem Vid sammanträde den 5 februari 1998 har konstitutionsutskottet beslutat att från försvarsministern begära svar på fyra frågor. På hans uppdrag får jag härmed lämna följande svar på frågorna.

1. Anserförsvarsministern att det siffermässiga underlaget i budgetpropositionen för 1998 utgiftsområde 6 Totalförsvar var rättvisande och tillfyllest i vad avser den obalans i försvarsbudgeten som indikerats redan våren 1997? I budgetunderlaget för år 1998 anmälde Försvarsmakten att det i planläggningen för försvarsbeslutsperioden finns verksamhetskostnader om ca 300 - 500 miljoner kronor per år utöver den ekonomiska ram som riksdagen hade bestämt. Försvarsmakten anförde att ingen ansträngning skulle lämnas ogjord när det gällde att lösa detta problem. Om det skulle visa sig att den ekonomiska obalansen kvarstod, var det Försvarsmaktens uppfattning att problemet måste lösas genom en sänkning i de långsiktiga krigsorganisationsmålen avseende kvantitet. Försvarsmaktens anmälan föranledde regeringen att i ett beslut den 24 april 1997 ålägga Försvarsmakten att i särskild ordning senast den 1 juni 1997 och därefter i kommande delårsrapport och kvartalsrapport under år 1997 redovisa de åtgärder som vidtas för att minska kostnaderna för förbandsproduktionen inom framför allt mark- och sjöstridskrafterna. I den första rapporten, som lämnades den 29 maj 1997, förklarade Försvarsmakten att obalansen kvarstod men att den bedömdes kortsiktigt vara hanterbar främst genom ambitionsminskningar. Det angavs att de varaktiga konsekvenserna under resten av försvarsbeslutsperioden ännu

var osäkra. I delårsrapporten den 15 augusti 1997 erinrades om vad som sagts om obalansen i budgetunderlaget för år 1998. Regeringen gav den 4 september 1997 Försvarsmakten i uppdrag att förklara hur obalansen hade uppkommit och lämna en redovisning av alternativa åtgärder för att komma till rätta med den.

1997/98:KU25 Bilaga A 1.4

Vid tiden för budgetpropositionen förelåg således inte något underlag i ämnet från Försvarsmakten som siffermässigt avvek från budgetunderlaget för år 1998. Med den kunskap som fanns då budgetpropositionen beslutades kunde den obalans som Försvarsmakten hade anmält våren 1997 inte anges på ett mer precist sätt. I budgetpropositionen redovisade regeringen därför den obalans som Försvarsmakten hade anmält och framhöll samtidigt obalansen som ett allvarligt problem. I sitt betänkande med anledning av propositionen anslöt sig försvarsutskottet till regeringens bedömning av allvaret i obalansen. Enligt utskottet underströks förhållandet av att utskottet fått information om att obalansen kunde visa sig betydligt större än vad som redovisats i propositionen. Av betydelse i sammanhanget är att utskottet i anslutning till detta uttalande förutsatte att regeringen skulle återkomma till riksdagen under år 1998 med sin bedömning och eventuella förslag till beslut för det fall det krävdes en annan inriktning av Försvarsmaktens verksamhet än den som fastställdes i totalförsvarsbeslutet.

2. Vilken kännedom om storleken på obalansen och orsaken till den hade försvarsministern inför riksdagens beslut den 1 december 1997 om försvarsbudgeten för 1998? Under hösten fick Försvarsdepartementet i likhet med försvarsutskottet uppgifter som tydde på att obalansen var större än vad som tidigare hade anmälts. Vid en föredragning inför försvarsministern och statssekreteraren den 8 oktober 1997 beskrev överbefälhavaren planeringsläget i oktober 1997. Problemet (underskottet) angavs därvid utgöra 9 900 miljoner kronor för perioden 1997 - 2002. En följd av informationen blev att ännu större vikt lades vid arbetet inom Regeringskansliet med att i en dialog med Försvarsmakten få bättre klarhet i omfattningen och orsakerna. I den tredje kvartalsrapporten, som lämnades den 21 oktober 1997, uppgav Försvarsmakten att kostnaderna för förbandsverksamheten i princip var i balans år 1997. För år 1998 uppskattades emellertid obalansen till 635 - 835 miljoner kronor. Som huvudorsaker angavs kostnader för omstrukturering och alltför optimistiska antaganden om kostnadsreduceringar. Efter denna redovisning lämnade Försvarsmakten fortlöpande till Försvarsdepartementet olika uppgifter om obalansens

storlek och dess orsaker. Detta skedde bl.a. vid särskilda möten om Försvarsmaktens ekonomi med tjänstemän från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten som ägde rum den 22 och 29 oktober, den 4, 10, 12, 19 och 28 november samt den 3 december 1997.1 oktober ägde ytterligare ett möte rum mellan den 8 och 22 oktober. En betydande osäkerhet rådde dock kring uppgifterna. Särskilt växlade uppgifterna om storleken av obalansen från tid till annan. Försvarsministern informerades om vad som framkom vid kontakterna med Försvarsmakten.

1997/98: KU25 Bilaga A 1.4

I ett beslut i november 1997 redovisade regeringen, i likhet med vad försvarsutskottet gjorde i sitt betänkande, att den hade fått information om att obalansen kunde vara större än vad som sades i budgetpropositionen. Den ekonomiska obalans som Försvarsmakten hade anmält utgjorde nämligen en viktig omständighet när regeringen den 20 november 1997 på försvarsministerns föredragning beslutade att avbryta Försvarsmaktens utveckling och anskaffning av resursledningssystemet Sirius. I beslutet antecknades att storleken av balansen inte var känd men att den enligt preliminära bedömningar från Försvarsmakten kunde uppgå till mellan en och två miljarder kronor per år. Det kan här tilläggas att en kopia av regeringens beslut sändes till försvarsutskottet. 3. Anserförsvarsministern att riksdagen blivit tillräckligt informerad inför det nämnda försvarsbeslutet?

Utöver vad som framgår av det föregående har information lämnats till försvarsutskottet av statssekreteraren i Försvarsdepartementet. Det skedde den 21 oktober 1997 kl. 11 00. Statssekreteraren uppgav att obalansen enligt Försvarsmakten var mycket större än vad som tidigare hade anmälts och att det inom Försvarsdepartementet pågick ett arbete med att få bättre klarhet i omfattningen och orsakerna. Hon förklarade vidare att man från departementets sida var villig att ge utskottet ytterligare information när tydlig sådan fanns att få. Tillräckligt säkra uppgifter som kunde läggas till grund för information från regeringen till riksdagen fanns dock inte förrän den 12 december 1997. Försvarsmakten gav då in en skrivelse som var undertecknad av myndighetens chef och som beskrev den planerade ekonomiska utvecklingen i Försvarsmakten under försvarsbeslutsperioden 1997-2001.

4. Hur harförsvarsministern ageratför att få kontroll över de aktuella problemen? Försvarsministern har sett till att Försvarsdepartementet under hösten 1997 bedrev ett intensivt arbete med att få fram ett säkrare underlag för

bedömningen av Försvarsmaktens ekonomiska problem. Målsättningen för detta arbete var att Försvarsmakten senast i mitten av december 1997 skulle lämna ett så långt möjligt slutligt besked om sin ekonomiska situation. Som tidigare framgått lämnades ett sådant besked den 12 december 1997. Som en följd av Försvarsmaktens redovisning ålade regeringen den 18 december 1997 på föredragning av försvarsministern Försvarsmakten att bl.a. redovisa ett nytt förslag till budget för år 1998 samt konsekvenser av detta för planeringen av den resterande försvarsbeslutsperioden. Vid ett kammarsammanträde samma dag informerade regeringen genom försvarsminstern riksdagen om beslutet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.4

Försvarsmakten lämnade redovisningen den 16 februari 1998. Regeringen har räknat med att omfattande ändringar därefter behöver göras i regleringsbrevet för Försvarsmakten för år 1998.1 överensstämmelse med vad försvarsutskottet uttalade förklarade regeringen i beslutet den 18 december 1997 att karaktären på de åtgärder som kunde bli nödvändiga också kunde leda till att regeringen kunde komma att förlägga riksdagen en proposition i ämnet under mars 1998. Arbetet med en sådan proposition pågår nu i Regeringskansliet.

Erfarenheterna har visat att det har varit svårt att få fram bra underlag för prognoser. Detta har varit ett stort hinder för Regeringskansliets möjligheter till kontroll och uppföljning. Regeringskansliet kan inte acceptera detta förhållande och har därför på initiativ av Försvarsdepartementet vidtagit åtgärder som syftar till att bättre anpassa Försvarsmaktens planerings- och budgeteringsprocess till den statliga budgetprocessen och att förbättra kvaliteten i prognosunderlag från Försvarsmakten och Försvarets materielverk. Detta arbete bedrivs i samverkan med berörda myndigheter och departement.

Inom Regeringskansliet pågår också ett arbete med en proposition om förändrad styrning av Försvarsmakten. Förslaget går ut på att förbättra statsmakternas möjligheter till insyn och kontroll och därmed till styrning av verksamheten. Avsikten är att propositionen skall föreläggas riksdagen i mars i år. e

Ingvar Åkesson

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.5

Dan Ericsson Riksdagsledamot

: KopstjtutionsutskcfTe* ! In k* deH

f2

SVERIGES UULU RIKSDAG UU SVERIGES RIKSDAG 100 12 Stockholm Telefon: 08-786 45 43 Fax: 08-791 75 60

Till Riksdagens Konstitutionsutskott

Hemställan om granskning av tidigare jordbruksminister Margareta Winberg och nuvarande jordbruksminister Annika Åhnberg

De socialdemokratiska jordbruksministrarna Margareta Winberg respektive Annika Åhnberg bör granskas för hanteringen av frågan om fastställande av gränsvärde för radon i dricksvatten. Under snart två års tid har dessa ministrar utlovat att gränsvärde snart ska fastställas. Den 31 mars 1995 ställdes en interpellation till dåvarande jordbruksminister Margareta Winberg om fastställande av gränsvärde I sitt svar och i debatten i riksdagen anförde ministern att förslag från Livsmedelsverket skall presenteras för regeringen i juni (1995) varefter regeringen fattar beslut. Det anförs vidare att man jobbar skyndsamt med frågan och ministern hade goda förhoppningar om att man skulle kunna fastställa ett gränsvärde vid den utsatta tiden. Den 24 januari 1996 ställs en ny fråga till jordbruksministern om gränsvärdet och i efterföljande debatt anför ministern att ärendet bereds skyndsamt inom regeringskansliet och att regeringen avser att före utgången av mars månad (1996) ta ställning till förslaget. Den 7 juni 1996 ställs en ny fråga till den nuvarande jordbruksministern Annika Åhnberg I sitt skriftliga svar anför ministern att ärendet bereds inom regeringskansliet med målsättning att beslut ska fattas inom kort

Efter att ha gett upp att med de kontrollinstrument riksdagen erbjuder i form av frågeinstitut få fram ett beslut om gränsvärde förbereds för min del en motion till allmänna motionstiden hösten 1996. I förberedelsearbetet engageras riksdagens utredningstjänst som i ett PM den 27 september 1996 skriver: ”Enligt uppgift från jordbruksdepartementet anses det troligt att ett beslut kommer under hösten”. Eftersom jag vid detta laget är luttrad vad gäller besked från jordbruksdepartementet i denna fråga skrivs en motion med krav om att gränsvärde ska fastställas. Idag, den 12 mars 1997, debatteras så betänkandet med detta ärende i Sveriges riksdag Jordbruksutskottet skriver i sitt betänkande att man förutsätter att arbetet fortskrider med största möjliga skyndsamhet. Det är i och för sig bra och man kan alltid hoppas att regeringen skall fatta beslut i denna fråga Oavsett det är hela denna långa process, snart två år, oacceptabel Jag anser att jordbruksministrarna i denna fråga visat allvarlig

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.5 försumlighet och vilselett mig som parlamentariker genom att ständigt hävda att beslut ska fattas inom kort Frågans karaktär är också av mycket allvarlig art För länge sedan klargjordes att de barn som idag andas in radonluft och dricker radonhaitigt vatten kan fa betala ett fruktansvärt högt pris om tjugo eller trettio år Det är alltså fråga om en allvarlig hälsofara Att regeringen långhalar ett sådant ärende och med öppna ögon fortsätter utsätta barn for denna hälsofara utan fastställda gränsvärden för radon i dricksvatten är helt oacceptabelt

Livsmedelsverket har för länge sedan lämnat sina förslag men regeringen har inte förmått samla sig till beslut

■Stockholm defj/12 mars 1997

Dan Ericsson (kd)

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.6 REGERINGSKANSLIET

1997-09-23

Statsrådsberedningen

Konstitutionsutskottet Riksdagen

SB97/4227

Rättschefen

Konstitutionsutskottet

Telefon 405 4849

Inkdenimoq^

Dnrl3

KU:s granskningsärende 1997/98:10 om fastställande av gränsvärde för radon i dricksvatten

Härmed översänds en inom Jordbruksdepartementet upprättad promemoria i ovannämnda ärende. Departementets kontaktman är expeditionschefen Karl Olov Öster, tel. 405 1163.

Bengt-Åke Klilss^n

Postadress 103 33 STOCKHOLM Besöksadress

Telefonvaxel

08-405 10 00

E-post.registrator@pnmeminister.mimstry.se

X.400: S=Registrator; O=Pnmenwnistef; P=Mmistry; A=SIL; C=SE

Telefax

Telex

08-723 11 71

178 20 PREMIERS

REGERINGSKANSLIET

PM

Jordbruksdepartementet

1997-08-15

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.6

KU-ärende 1997/98:10 om fastställande av gränsvärde för radon i dricksvatten

Bakgrund År 1994 påbörjade en arbetsgrupp med representanter för Statens livsmedelsverk, Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut en översyn av rekommen­ dationerna om radon i vatten. Bakgrunden var frågan om hälsorisker vid konsumtion av dricksvatten.

Den 8 maj 1995 besvarade statsrådet Margareta Winberg en fråga av Sven Bergström och en interpellation av Dan Ericsson om åtgärder mot radon i dricksvatten och eventuella bidrag till sanerings­ kostnader. Statsrådet svarade att staten sedan 1980 lämnar ekonomiskt stöd för att avhjälpa radon­ problem i bostäder och att bidrag utgår till åtgärder i egna hem där radondotterhalten över­ stiger Socialstyrelsens gränsvärde. Hon sade vidare att regeringen i det årets budgetproposition pekat på att metoderna för en effektiv radonsanering av vatten ännu inte var färdigutvecklade och att regeringen därför inte vidtagit åtgärd med anledning av en framställning av Boverket att ett bidrag i fortsättningen även skulle kunna lämnas till radonsanering av vatten. Statsrådet framhöll att den nämnda arbetsgruppen arbetade med att fastställa och presentera ett förslag till gränsvärde för radon i dricksvatten. Förslaget skulle presenteras för regeringen i början av juni 1995 och först därefter var det möjligt för regeringen att ta ställning. Den 1 december 1995 beslöt Livsmedelsverket att överlämna en framställning till regeringen rörande fastställande av gränsvärden för radon i dricks­ vatten. Förslaget, som hade remissbehandlats tidigare av verket, innebar att vatten i allmänna täkter som innehåller mer än 100 Becquerel(Bq) per liter vatten skall anses tjänligt som dricksvatten

med hälsomässig anmärkning och att om det innehål­ ler mer än 1000 Bq radon per liter vatten skall det anses som otjänligt som dricksvatten. För vatten i enskilda täkter innebar förslaget motsvarande gränsvärden vid 500 Bq per liter vatten resp 1000 Bq per liter vatten. Utredningen visade på betyd­ ande kostnader för saneringsåtgärder mot radon.

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.6

Regeringens handläggning Livsmedelsverkets framställning inkom till Jordbruksdepartementet den 4 december 1995. Motiveringen till att ärendet överlämnades till regeringen var att en myndighet enligt 14 § i den då gällande verksförordningen (1987:1100) skall begära regeringens medgivande att besluta en föreskrift om den leder till inte oväsentligt ökade kostnader för den som berörs och att enligt 56 § 1 livsmedelsförordningen (1971:807) föreskrift som meddelas enligt förordningen och som uppenbarligen har väsentlig ekonomisk betydelse eller på annat sätt är av större vikt, skall fastställas av rege­ ringen.

Statsrådet Margareta Winberg besvarade skriftligen den 16 januari 1996 en fråga av Eva Goés om vad statsrådet avsåg göra för att de som har radon i dricksvattnet ska kunna åtgärda detta med hjälp av bidrag. Svaret innebar att i samband med att regeringen skulle fatta beslut om införande av gränsvärden för radon i dricksvatten skulle frågan om bidrag för att avhjälpa radon i dricksvatten att noga övervägas. På interpellation av Dan Ericsson hur Livsmedelsverkets förslag till nya gränsvärden för radon i dricksvatten skulle hanteras svarade statsrådet Margareta Winberg den 30 januari 1996 att ärendet bereddes skyndsamt inom regeringskans­ liet med avsikt att före utgången av mars månad ta ställning till förslaget.

Regeringen träffade under våren 1996 en överens­ kommelse med Svenska kommunförbundet och Lands­ tingsförbundet om att de kommunala utgifterna inte skulle ökas utan att kompensation lämnas. Vid departementets beredning av Livsmedelsverkets förslag bedömdes att beslut om gränsvärden inte borde fattas med mindre än att bidrag till saneringsåtgärder ställdes till förfogande för kommunernas kostnader för sådana åtgärder. Den 20 juni 1996 besvarade statsrådet Annika Åhnberg skriftligen en fråga av Dan Ericsson hur hon avsåg att hantera Livsmedelsverkets förslag.

Innebörden av svaret var att ärendet bereddes i regeringskansliet med målsättning att beslut skulle fattas inom kort.

1997/98 :KU25 Bilaga A 1.6

Under hösten 1996 bildades en informell arbetsgrupp med representanter för berörda departement för att behandla bl.a. finansieringsfrågan. Arbetet med budgetpropositionen avseende budgetåret 1997 var då redan slutfört. Den 20 november 1996 besvarade statsrådet Annika Åhnberg skriftligen en fråga av Eva Goés om ersättning vid radon i dricksvatten. Svaret var att frågan om bidrag till sanering av radonförorenade dricksvattenbrunnar var svårlöst med hänsyn till det statsfinansiella läget, men att utgångspunkten var att så snart som möjligt kunna finna en för alla parter bra lösning.

Regeringen lade därefter förslag till riksdagen om statsbidrag till saneringsåtgärder. Förslaget togs in i ekonomiska vårpropositionen år 1997 (prop. 1996/97:150, s.170, 176). Förslaget innebar att statens utgifter för bidrag skulle betalas från det under fjortonde huvudtiteln för budgetåret 1995/96 uppförda reservationsanslaget Investeringsbidrag för främjande av omställning i ekologiskt hållbar riktning.

Den 11 juni 1997 beslöt riksdagen att 60 miljoner kronor får disponeras för bidrag till radonsanering av dricksvatten (bet. 1996/97:FiU 20, rskr. 1996/97:284). Regeringen fattade därefter den 26 juni 1997 beslut om bemyndigande för Livsmedels­ verket att fastställa föreskrifter med gränsvärden för radon i dricksvatten. Beslutet innehåller viss jämkning i förhållande till Livsmedelsverkets förslag. Samtidigt beslutades förordning (1997:638) om bidrag till sanering av radon i dricksvatten. Förordningen träder i kraft den 1 oktober 1997.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.1 Isa Halvarsson

Konstitutionsutskottet

Ink

1998 -02- 0 3

Konstitutionsutskottet

Dnr l£2 Granskningsanmälan I propositionen om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen anfördes att riksdagen borde tillförsäkras ett inflytande på förhand över de frågor som skall behandlas i Europeiska unionens råd Detta borde, anförde regeringen, åstadkommas genom att riksdagen gavs möjlighet att påverka de ståndpunkter som Sverige skall inta inför förhandlingar och beslutsfattande inom EU. Även i övrigt borde riksdagen få insyn i och inflytande över beslutsprocessen i EU. Vid EU-nämndens sammanträde den 21 november 1997 redogjorde statsrådet Pagrotsky för ett planerat samarbete inom turistpolitiken, som skulle beslutas vid ett ministerråd den 26 november Av de stenografiska uppteckningar framgår att det vid sammanträdet fanns en majoritet inom EUnämnden som av subsidiaritetsskäl förespråkade att Sverige i ministerrådet borde motsätta sig det föreslagna samarbetet. Eftersom Sverige tidigare inte motsatt sig samarbetet och eftersom det för ett positivt beslut krävdes enhällighet överenskoms vid sammanträdet att statsrådet inte ensamt skulle behöva rösta nej till förslaget Efter vad som kunnat inhämtas om hanteringen vid ministerrådet, så röstade Tyskland och Storbritannien nej, men inte Sverige

Konstitutionsutskottet bör därför pröva om statsrådet Pagrotskys instruktioner till den svenske representanten vid ministerrådets sammanträde utformats i enlighet med EU-nämndens ställningstagande. Stockholm den 3 februari 1998

Isa Halvarsson (fp)

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1997/98:KU25 Bilaga A 2.2

1998-03-24

Närings- och handelsdepartementet Enheten för företagsutveckling Ann-Charlotte Bernhard Telefon 08-405 2150

KU:s granskningsärende 1997/98:32 om statsrådet Leif Pagrotskys handläggning av en fråga i EU om samarbetet inom turistpolitiken

Bakgrund

Kommissionen lade våren 1996 fram ett förslag till Flerårigt program till stöd för europeisk turism (1997-2000) - Philoxenia. Till grund för förslaget låg dels utvärderingen av den genomförda handlingsplanen för stöd till turism inom unionen (1993-1995), dels den grönbok om turismens fram­ tida roll i unionen, som kommissionen lade fram våren 1995.

Vid EU-nämndens sammanträde den 10 maj 1996 fördes en debatt om turismens framtid i EU-sammanhang inför ett rådsmöte (turism) den 13 maj. Det rådde i viss mån delade meningar inom nämnden om hanteringen av turismen i EU. Dåvarande handelsministern Björn von Sydow föreslog i ett inlägg en måttlig aktivitet från svensk sida inom nuvarande ramar och genomförandenivå samt betonade vikten av att ha ett inflytande inom området. Han konstaterade vidare att enighet rådde bland nämndens ledamöter om att Sverige skulle motsätta sig införandet av turism i fördraget i IGC-förhandlingarna. Ordföranden avslutade med att uttala att en betydande återhållsamhet skulle visas från svensk sida, men att nytta skulle dras av de möjligheter som finns. Förslaget till Flerårigt program till stöd för europeisk turism, Philoxenia, behandlades vid sex möten i den berörda rådsarbetsgruppen, vilket resulterade i ett kompromissförslag från det irländska ordförandeskapet. Två turistministerråd, den 5 november 1996 och den 18 december 1996, ställdes in på grund av att Tyskland meddelade sin avsikt att rösta emot förslaget.

Det holländska ordförandeskapet behandlade inte frågan men Luxemburg lade under sitt ordförandeskap under andra halvåret 1997 fram ett ändrat förslag till Philoxenia. Förslaget behandlades vid tre sammanträden i rådsarbetsgruppen. Vid det sista tillfället, den 20 oktober 1997, meddelade 18

Tyskland att landet av finansiella skäl inte kunde acceptera förslaget. Det luxemburgska ordförandeskapet utlyste ett ministerrådsmöte den 26 november 1997 och förde upp på dagordningen beslut om förslaget till Philoxenia.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.2

För beslut krävs enhällighet enligt artikel 235 i Romfördraget. Ärendet

Konstitutionsutskottet har i sin anmälan om statsrådet Leif Pagrotskys handläggning av en fråga i EU om samarbetet inom turismpolitiken begärt att få svar på tre frågor angående beredningen av ärendet samt en fyllig redogörelse för ministerrådsmötet den 26 november 1997.

1. Vilken ståndpunkt har Sverige drivit i frågan innan ärendet kom upp till beslut i ministerrådet den 26 november 1997, t.ex. i rådsarbetsgruppen? Svensk ståndpunkt vid rådsarbetsgruppens tre sammanträden under hösten 1997 har varit att ordförandeskapets nya förslag låg mer i linje med de synpunkter som Sverige haft beträffande samarbetet inom unionen på turistområdet. Vidare framfördes att det inom vissa områden är värdefullt att gemenskapen genomför aktiviteter medan det inom andra områden är naturligt att insatser och aktiviteter för turism helt baseras på nationella program och förhållanden.

Det ursprungliga förslaget till program innehöll följande punkter; A. Förbättra kunskaperna inom turistområdet B. Förbättra de rättsliga och ekonomiska villkoren för turismen C. Oka den europeiska turismens kvalitet D. Oka antalet turister från tredje land genom bl.a. marknadsföring i USA och Asien. Det förslag som Luxemburg lade fram innefattade enbart A och B.

Sverige har bestämt motsatt sig punkten D eftersom det skulle innebära en kostsam aktivitet som framförallt skulle gynna de större turistländerna. Vidare har vi prioriterat ned punkten C med motiveringen att kvalitetsarbete i första hand bör vara en fråga för företagen inom näringen. Beträffande punkten A Förbättra kunskaperna inom turistområdet har Sverige ansett att det är viktigt med en samarbete inom gemenskapen när det gäller att förbättra kunskapen om turistnäringen, framför allt genom statistik och forskning.

Innebörden av punkten B Förbättra de rättsliga och ekonomiska villkoren för turismen i ordförandetskapets förslag till program är att turistnäringens intressen skall beaktas i övriga tillämpliga gemenskaps­ program och skall bevakas i övrig tillämplig gemenskapspolitik samt att samarbetet mellan medlemsstaterna, turistnäringens företrädare och andra berörda parter bör förstärkas. Det har Sverige ansett vara en rimlig ambitionsnivå som det är principiellt svårt att motsätta sig.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.2

Sverige meddelade således i rådsarbetsgruppen och COREPER att vi inte motsatte oss ett program som innehöll punkterna A och B.

2. Vilka instruktioner har statsrådet gett till Sveriges representanter i turismrådet den 26 november 1997? Ministerrådspromemoria daterad den 17 november 1997 innehåller de ståndpunkter som redovisas ovan.

Efter mötet i EU-nämnden den 21 november informerades representa­ tionen i Bryssel om att majoriteten i nämnden inte ville ha ett gemensamt turistprogram, därför att man ansåg det vara en nationell angelägenhet. Representationen meddelades också att vi skulle markera vår skeptiska inställning till åtgärder på gemenskapsnivå men att utrymme förelåg för en bedömning vid rådsmötet av hur det konkreta agerandet skulle ske mot bakgrund av att Tyskland aviserat att landet inte tänkte acceptera förslaget. Vidare informerades representationen om att statsrådet Pagrotsky redovisat i EU-nämnden att han ansåg att det fanns större och viktigare saker som Sverige behövde slåss för och att det kanske var onödigt att göra sig impopulär bland vissa medlemsstater med denna fråga.

3. Har skriftliga instruktioner avgivits? Talepunkten beträffande Philoxenia ändrades i enlighet med ovan (bifogas) och lämnades till representationen i Bryssel.

Talepunkten beträffande Philoxenia ändrades så att det framgick att Sverige anser det naturligt att insatser och aktiviteter avseende turism baseras på nationella program och förhållanden och att Sverige anser att turistpolitiken i första hand är en angelägenhet för medlemsstaterna. Redogörelseför ministerrådsmötet den 26 november 1997

Vid ministerrådets möte (turism) den 26 november 1997 deltog i statsrådet Leif Pagrotskys ställe för Sveriges räkning ministern Lars Olof Lindgren. Härutöver ingick i den svenska delegationen ambassadrådet Tomas

Dahlman och industrirådet Annelie Mannertorn från Brysselrepresentationen. Vad gäller representationens agerande och överväganden vid rådsmötet kan följande nämnas.

1997/98:KU25 Bilaga A 2.2

I enlighet med vad som gäller generellt har representationens agerande vid ministerrådets möte den 26 november 1997 följt de instruktioner som lämnats. Den svenska positionen i fråga om Philoxenia presenterades följaktligen genom att Lars Olof Lindgren vid rådsmötet återgav inne­ hållet i talepunkten. Detta skedde, enligt rådssekretariatets stenografiska anteckningar, vid en ”tour de table” vid vilken det svenska inlägget gjordes före de brittiska och tyska inläggen. De sistnämnda avvisade i sina inlägg programmet. Härefter kunde ordföranden efter separata överläggningar med Storbritannien och Tyskland konstatera att det inte förelåg någon möjlighet att fatta något enhälligt beslut i frågan.

Vid såväl rådsmötet den 26 november som vid andra möten gäller att det svenska agerandet i rådets beslutsprocess bör präglas av bl.a. kontinuitet, trovärdighet och konstruktivitet. Detta får dock inte innebära att Sverige skall avstå från att framföra sin åsikt i olika frågor. Det är däremot önskvärt att man begränsar sig till att framföra starkt avvikande upp­ fattningar till frågor av betydelse och där den svenska uppfattningen har förutsättningar att i realiteten påverka slutresultatet. Trovärdigheten för Sverige i olika frågor torde inte kunna upprätthållas på längre sikt om vi alltid tar strid, oavsett frågans betydelse och oavsett om den svenska uppfattningen i frågan kommer att förändra slutresultatet. Den aktuella talepunkten har formulerats utifrån de ståndpunkter som redovisats i EUnämnden. A ena sidan markeras två gånger att Sverige anser att turistfrågor främst är en nationell angelägenhet. Å andra sidan noteras att vi kan acceptera det nedskurna programmet enligt ordförandeskapets förslag.

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1997/98:KU25 Bilaga A 2.2

1997-11-24

Närings- och handelsdepartementet Enheten får företagsutveckling

Ann-Charlotte Bernhard

Telefon 08 - 405 2150

Anförande i rådet den 26 november 1997 Turism Pkt 3. Ändrat förslag till rådets beslut om ett första flerårigt program till stöd för europeisk turism (1997-2000) PHILOXENIA

Herr/fru ordförande! Vi anser det naturligt att insatser och aktiviteter avseende turism baseras på nationella program och förhållanden, även om vi vid olika tillfällen har framfört att det inom vissa områden är värdefullt att vi genomför gemensamma aktiviteter. Vi anser att det är viktigt med ett samarbete inom gemenskapen t.ex. när det gäller att förbättra kunskapen om turistnäringen, framför allt genom statistik och forskning och att prioritet bör ges åt detta område. Det förslag som ordförandeskapet har lagt fram ligger i linje med de synpunkter som vi har beträffande samarbetet inom unionen på turistområdet. Avslutningsvis vill jag framhålla att Sverige kan acceptera det nya förslaget som det ser ut nu. Från svensk utgångspunkt omfattar förslaget de viktigaste områdena för samarbete inom unionen på turistområdet. Jag vill dock återigen stryka under

att Sverige anser att turistpolitiken i första hand är en angelägenhet för medlemsstaterna. *

1997/98:KU25 Bilaga A 2.2

Budgeten

Om Tyskland mot förmodan skulle ha ändrat uppfattning anser Sverige att en budget på ca 10 MECU för en femårsperiod är en lämplig nivå för programmet. En övre acceptabel gräns är 15 MECU.

1997/98:KU25 Bilaga A 2.3

Peter Eriksson riksdagsledamot

SVERIGES tUttd RIKSDAG tU

SVERIGES RIKSDAG 100 12 Stockholm

Stockholm 1998-01-09

Konstitutionsutskottet

Telefon: 08-786 40 00 Telefax: Telefax: 08/786 53 75

Konstitutionsutskottet Ink den \ Z. pnr|3o/4?-qfr

GRANSKN1NGSANMÄLAN Miljörapport från EU-kommissionen om Sveriges sätt att sköta miljöpolitiken

Regeringen har med hänvisning till utrikessekretessen hemligstämplat EU-kommissionens rap­ port, diarienummer EUM97/3334, om Sveriges sätt att sköta miljöpolitiken. De svenska reglerna om utrikessekretessen ändrades vid Sveriges inträde i EU. Orsaken är att mängder av handlingar mellan Sverige och EU som direkt berör svenska förhållanden annars skulle ha hamnat under utrikessekretessen. Huvudregeln är nu den omvända mot tidigare: all­ männa handlingar som gäller relationerna till utlandet är offentliga om det inte står klart att det skulle skada Sveriges relation till andra länder om de lämnades ut. Konstitutionsutskottet bör enligt 12 kap 1 § regeringsformen granska regeringens handläggning när det gäller hemligstämpling av rapport EUM97/3334. Utskottet bör granska hur regeringen tillämpat reglerna om sekretess och allmänna handlingars offentlighet. Frågan är bl.a. om angiven rapport kan anses skada svenska mellanfolkliga förbindelser om den offentliggörs?

Ärendet är med hänsyn till den svenska offentlighetsprincipen av stort principiellt intresse. Det måste anses värdefullt med en enhetlig bedömning i denna typ av ärenden. Regeringens beslut ger intrycket av att man vill förhindra granskning och en öppen debatt om miljöpolitiken.

Peter Eriksson

Miljöpartiet de Gröna

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.4

1998-03-06

Miljödepartementet Rättsenheten Per Bergman

Telefon 08-405 2705

Konstitutionsutskottets granskningsärenden 1997/98:27 och 1997/98:28 Statsrådsberedningen har anhållit om underlag för svar med anledning av konstitutionsutskottets granskningsärenden 1997/98:27 och 1997/98:28. Det första ärendet gäller en begäran om granskning av regeringens beslut den 19 december 1997 att inte lämna ut en konsultrapport som utförts på uppdrag av Europeiska kommissionen och som avser genomförandet av Sveriges politik på miljöområdet. Det andra ärendet avser en anmälan till konstitutionsutskottet om att regeringen inte följt en anmodan från riksdagens jordbruksutskott att redovisa innehållet i konsultrapporten.

I två skrivelser från utskottets kansli den 19 februari 1998 till rättschefen Per Virdesten på statsrådsberedningen hemställs om svar på följande frågor: Granskningsärende 1997/98:27 1. Vad var anledningen till att den aktuella handlingen/handlingarna vid tiden för begäran om utlämnande fanns i Regeringskansliet?

2. Vilka var regeringens skäl att anse att handlingen/handlingarna vid den aktuella tidpunkten omfattades av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Granskningsärende 1997/98:28 3. Av vilket skäl informerades inte jordbruksutskottet om innehållet i den aktuella rapporten?

4. Står regeringens ställningstagande att inte lämna den begärda informationen enligt regeringens uppfattning i överensstämmelse med 4 kap. 10 § riksdagsordningen? 25

5 . Hur avser regeringen att i fortsättningen hantera sin skyldighet enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen att lämna information i fråga om arbetet i den Europeiska Unionen?

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.4

1 Anledningen till att handlingen fanns i regeringskansliet Den rapport som avses i ärendet är en konsultrapport som beställts av kommissionen för att ge ett underlag för kommissionens granskning av Sveriges genomförande av ett antal rättsakter på miljöområdet. Motsvarande rapporter har tagits fram för de andra nya medlemsstaterna Finland och Österrike. Det var känt på departementet att kommissionen hade beställt en sådan underlagsrapport. Miljödepartementet fick efter kontakter med kommissionen del av ett utkast till konsultrapporten i december 1997.

2 Regeringens skäl till att anse att handlingen vid den aktuella tidpunkten omfattades av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen Sekretess gäller enligt 2 kap 1 § sekretesslagen bl.a. för uppgift som rör en mellanfolklig organisation. En förutsättning för sekretess är an det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs.

En begäran att få del av utkastet till konsultrapport kom till departementet den 17 december 1997. Berörda tjänstemän på Miljödepartementet gjorde preliminärt bedömningen att uppgifterna i rapporten omfattades av sekretess med hänsyn till förbindelserna med kommissionen. Som ett led i bedömningen av om handlingen omfattades av sekretess togs en kontakt med den ansvariga tjänstemannen på kommissionen. Tjänstemannen förklarade att kommissionen motsatte sig att handlingen lämnades ut, eftersom den bara var ett utkast och ett bakgrundsmaterial för kommissionens ställningstaganden. Den konsult som fått i uppdrag att skriva rapporten hade åtagit sig att inte offentliggöra den. Regeringen beslutade den 19 december 1997 att dokumentet inte skulle lämnas ut med hänvisning till utrikessekretessen i 2 kap. 1 § sekretesslagen. Skälen för regeringens ställningstagande var den negativa inverkan på de svenska förbindelserna med kommissionen som kunde ha blivit följden av ett utlämnande, med hänsyn till handlingens karaktär av

internt underlagsmaterial för kommissionen och till den inställning som kommissionstjänstemannen gett uttryck för.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.4

Det bör i sammanhanget nämnas att kommissionen i början av februari 1998 lämnade nya uppgifter om bl.a. vilken sekretessklassificering slutversionen av rapporten skulle få inom EU. Med hänsyn till att kommissionen vid den tidpunkten fått del av slutversionen av rapporten och med beaktande av de nya uppgifter som erhållits fanns det inte längre skäl att hålla rapportutkastet sekretessbelagt, utan dokumentet kunde lämnas ut till alla som önskade ta del av det.

3 Informationen till jordbruksutskottet den 20 februari om rapporten Departementet underrättades den 15 januari 1998 av kanslichefen på jordbruksutskottet om att utskottet önskade information om konsultrapporten. Sådan information lämnades av statssekreterare Måns Lönnroth och departementsrådet Per Bergman vid ett sammanträde med utskottet den 20 januari. Vid sammanträdet redovisades bakgrunden till rapporten och vad den omfattar. Vidare redovisades att rapporten i sin slutliga version skulle användas av kommissionen som ett underlag för fortsatt granskning av Sveriges genomförande av EU:s miljöregler och att kommissionen väntades använda delar av rapporten som underlag för ett s.k. paketmöte om genomförandet av miljöreglerna som skulle hållas i mitten av februari i Stockholm. Departementet gav således en mera översiktlig redovisning för rapporten vid sammanträdet den 20 januari. Det fanns flera skäl för detta. Konsultrapporten utgör endast ett underlag för kommissionens arbete med att övervaka genomförandet av miljöreglerna. Den innehåller en genomgång, artikel för artikel, av ett femtiotal rättsakter med en redovisning av om varje bestämmelse i rättsakten har en motsvarighet i svensk lagstiftning. Konsultrapporten omfattar ca 500 sidor i den preliminära version departementet fick del av. Vad som sades i rapporten gav inte uttryck för kommissionens uppfattning. Med hänsyn till konsultrapportens karaktär av underlagsmaterial hade regeringen inte genomfört någon detaljerad analys av dess innehåll och kunde således inte lämna någon information om huruvida rapporten innehöll något som kunde ha konsekvenser för svensk lagstiftning. Den frågan skulle kommissionen först bilda sig en egen uppfattning om och återkomma till Sverige och ge sin syn på vid det kommande paketmötet. Måns Lönnroth erbjöd sig att återkomma till utskottet med ytterligare information när kommissionen kom med uppgifter om vilka frågor i rapporten som var

aktuella att ta upp med Sverige, närmast vid paketmötet i Stockholm den 16-17 februari. Sådan information lämnades också till utskottet den 12 februari av statssekreterare Måns Lönnroth med biträde av tjänstemän från Miljödepartementet (se vidare nedan).

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.4

Till saken hör också att den version av konsultrapporten som lämnades till Miljödepartementet inte var den slutliga och att regeringen bedömt att dokumentet omfattades av utrikessekretess. Med anledning av den tredje frågan kan således sägas att jordbruksutskottet fick del av den information om konsultrapporten som regeringen kunde lämna vid sammanträdet den 20 januari.

4 Förhållandet till 4 kap. 10 § riksdagsordningen Enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen skall statlig myndighet lämna upplysningar och avge yttrande, då utskott begär det. Sådan skyldighet åligger dock regeringen endast i fråga om arbetet inom Europeiska unionen på utskottets ämnesområde. Frågor om genomförandet i Sverige av EU:s regelverk måste anses falla inom det område där regeringen har informationsskyldighet enligt bestämmelsen. Det finns enligt förarbetena till bestämmelsen inte någon reglering av i vilken form informationen skall lämnas. Den kan lämnas skriftligen eller muntligen, av statsråd eller av någon tjänsteman som har god insyn i den fråga som begäran gäller.

Miljödepartementet har sedan Sverige blev medlem i EU regelbundet lämnat information till jordbruksutskottet om EU-frågor. Informationen har oftast lämnats av miljöministern och har avsett frågor på kommande möten i ministerrådet men även omfattat särskilda redovisningar för olika sakområden, där även genomförandefrågor tagits upp. Det finns i allmänhet ett lämpligt skriftligt material som kan läggas till grund för en föredragning i utskottet i en viss fråga, exempelvis den kommenterade dagordningen till ett rådsmöte. I andra fall kan ett särskilt skriftligt underlag tas fram och lämnas till utskottet innan den muntliga redovisningen sker. I det nu aktuella fallet gjordes bedömningen att det vid det första tillfället då utskottet ville ha information (den 20 januari) kunde vara av intresse att lämna en mer övergripande information om rapporten och sedan återkomma med en mer utförlig redovisning när kompletterande material förelåg om kommissionens ställningstagande. Det ansågs inte lämpligt att i samband med föredragningen den 20 januari till utskottet överlämna ett preliminärt underlagsmaterial avsett endast för kommissionens egen bedömning; ett material som vid den aktuella

tidpunkten omfattades av sekretess. Således lämnades en kortare muntlig lägesredovisning den 20 januari.

1997/98: KU25 Bilaga A 2.4

Den 12 februari lämnades ytterligare information till jordbruksutskottet i frågan. Som underlag för detta lämnades till utskottet dels den kommenterade dagordning inför paketmötet som erhållits av kommissionen den 28 januari, dels en kopia av utkastet till konsultrapport. Vid sammanträdet lämnades dessutom utförlig muntlig information om de frågor som kommissionen avsåg att diskutera med Sverige vid kommande paketmöte. Beträffande den fjärde frågan kan konstateras att jordbruksutskottet fått sådan information från regeringen i den aktuella frågan som avses i 4 kap. 10 § riksdagsordningen.

5 Den fortsatta hanteringen av skyldigheten att lämna information enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen Som framgått finns det från regeringens sida inte någon tveksamhet om att utskotten har rätt att få del av information i frågor om genomförande av EU:s regler inom utskottens ämnesområden. Miljödepartementet är liksom tidigare berett att lämna sådan information. Denna information kan även avse underlagsmaterial och liknande.

En allmän slutsats som synes kunna dras av det aktuella ärendet är att det ibland kan vara lämpligt att det sker ett mer utvecklat samråd mellan utskottet och regeringen om vilken tidpunkt som är lämplig för att lämna informationen om en viss fråga. När Miljödepartementet kallades till utskottet vid det första tillfället den 20 januari fanns det av skäl som redovisats ovan inte mycket relevant information från kommissionen att lämna i ärendet. Den 12 februari kunde däremot en utförlig redovisning ges, vilket således också skedde. Konstitutionsutskottets femte fråga torde inte kräva något svar utöver detta.

Lennart Daléus

1998-01-21

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.5 Konstitutionsutskottet Inkden Dnr[ 13/

Till konstitutionsutskottet

Den 15 januari 1998 beslöt jordbruksutskottet att anmoda regeringen att för utskottet redovisa visst ärende avseende en konsultrapport som utförts på uppdrag av EUkommissionen avseende Sveriges införande av EU:s regelverk på miljöområdet Den 20 januari redovisade statssekreterare Måns Lönnroth, Miljödepartementet, för utskottet att regeringen beslutat att i detta skede sekretessbelägga rapporten med stöd av 2 kap 1 § sekretesslagen. Måns Lönnroth meddelade att regeringen i detta skede inte önskade informera utskottet om innehållet i rapporten

Med anledning av ovanstående och med hänvisning till riksdagsordningens 4 kap 10 och 12 §§ vill i konstitutionsutskottet väcka granskning i enlighet med RF 12 kap 1 § av regeringens (miljöministerns) agerande i det aktuella ärendet

Jag vill utöver det sagda redovisa följande bedömning.

Riksdagsordningen har efter EU-inträdet ett minoritetsskydd som innebär att myndighet i detta fall regeringen - skall lämna upplysningar och avge yttrande när utskott begär det Minoritetsskyddet innebär att det räcker med fem ledamöter för att utskottet skall föranstalta om yttrande från myndighet om ärendet avser fråga om arbetet inom Europeiska unionen på utskottets ämnesområde. Det är en sådan fråga det aktuella ärendet gäller. Det aktuella ärendets redovisning skulle inte fördröjt något ärende som var föremål för utskottets behandling Formuleringen i 4 kap 12 § om att företrädare för statlig myndighet vid offentlig del av utskottets sammanträde inte är skyldig att läömna uppgift för vilken sekretess gäller hos myndigheten har rimligen som konsekvens att sådan skyldighet föreligger då utskottets sammanträde - som i det aktuella fallet - inte är offentligt Som information kan rimligen bara räknas substantiell information om ärendets innehåll Informationen att ärendet existerar kan inte rimligen inte anses räcka. En sådan innebörd skulle göra den aktuella bestämmelsen i riksdagsordningen meningslös

Om sekretessbestämmelserna i 4 kap 15 § ska gälla krävs uppenbarligen ett tungt vägande sekretessskäl. Skulle sådant föreligga så innebär det ju inte att myndigheten

1997/98:KU25 Bilaga A 2.5 (regeringen) kan undandra sig att lämna informationen utan endast att då ska för ledamöter, suppleanter och tjänstemän i det aktuella ärendet gälla att de inte obehörigen får yppa vad som ska vara hemligt Frågan om öppenheten i EU-arbetet är viktig Regeringens agerande i det aktuella ärendet innebär att riksdagens fåsyn i pågående EU-verksamhet kraftigt begränsas

Lennart Daléus

Riksdagsordningens 4 kap 10 § Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttrande, då utskott begär det, om ej annat följer av 12 § andra stycket Sådan skyldighet åligger dock regeringen endast i fråga om arbetet inom Europeiska unionen på utskottets ämnesområde Myndighet som ej lyder under riksdagen kan hänskjuta begäran från utskott till regeringens avgörande. Begär minst fem av ledamöterna i ett utskott vid behandlingen av ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas enligt första stycket, skall utskottet föranstalta om detta Detsamma skall gälla om en sådan begäran framställts utan samband med behandlingen av ett ärende, om frågan gäller arbetet inom Europeiska unionen Utskottet får avslå en begäran om upplysningar eller yttrande, om den framställts vid behandlingen av ett ärende och utskottet finner att den begärda åtgärden skulle fördröja ärendets behandling så att avsevärt men skulle uppkomma Utskottet skali i så fall i sitt betänkande redovisa skälen till att begäran har avslagits Konstitutionsutskottet får icke avgiva förklaring, att 2 kap 12 § tredje stycket regeringsformen icke är tillämpligt i fråga om visst lagförslag, utan att Lagrådet har yttrat sig i saken Lag (1994:1651)

12 § Utskott skall sammanträda inom stängda dörrar Om särskilda skäl föreligger, kan utskottet medgiva att även annan än ledamot, suppleant och tjänsteman i utskottet är närvarande Utskottet kan dock besluta att sammanträde till den del det avser inhämtande av upplysningar helt eller delvis skall vara offentligt. Vid offentlig del av utskottssammanträde är företrädare för statlig myndighet ej skyldig att lämna uppgift för vilken sekretess gäller hos myndigheten Lag (1987:1299) 15 § Ledamot, suppleant eller tjänsteman i utskott får ej obehörigen yppa vad som enligt beslut av regeringen eller utskott skall hållas hemligt med hänsyn till rikets säkerhet eller av annat synnerligen viktigt skäl, som betingas av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organisation.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.6 Konstitutionsutskotfe* InR. deH 9^-^9

Moderaterna Äl 1997-03-04

DH? Z3f 796-9/

Till konstitutionsutskottet Riksdagen beslutade våren 1993 om riktlinjer för den svenska klimatpolitiken (prop. 1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361). Enligt detta beslut skall de svenska koldioxidutsläppen från fossila bränslen stabiliseras på 1990 års nivå år 2000 för att därefter minska.

Miljöminister Anna Lindh har emellertid i ett möte med EU:s miljöministrar nyligen drivit igenom möjligheten för Sverige att öka utsläppen av växthusgaser inom ramen för en gemensam EU-strategi. Enligt uppgörelsen får Sverige möjlighet att öka utsläppen av olika växthusgaser omräknat till koldioxidekvivalenter med 5 procent, eller ca 3 miljoner ton, till år 2010 jämfört med 1990 års utsläpp. Den linje som miljöministern drivit när hon representerat Sverige i EU är inte förenlig med det klimatpolitiska beslut som riksdagen tog 1993. Jag anser därför att konstitutionsutskottet bör pröva om miljöministerns handlande är riktigt.

Göte Jonsson (m)

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.7

REGERINGSKANSLIET Miljödepartementet 1997-08-06 Måns Lönnroth

Rättschefen Bengt-Äke Nilsson Statsrådsberedningen

Ang. KU-ärende 1997/98:9 om miljöministerns agerande i en fråga i EU om växthusgaser

I en anmälan till konstitutionsutskottet den 4 mars 1997 (1997/98:9) har riksdagsledamoten Göte Jonsson begärt att utskottet prövar om miljöministern handlat riktigt när det gäller framtagandet av en gemensam EU-strategi för reduktion av utsläppen av växthusgaser med hänsyn till riksdagens klimatpolitiska beslut från år 1993. Statsråds­ beredningen har anhållit om Miljödepartementets eventuella kommentarer som underlag för svar till KU i ovan nämnda ärende. Miljödepartementet överlämnar härmed följande svar: Miljöministern har handlat riktigt i ovan nämnda fråga av följande skäl:

• EU:s miljöministrar har inte kommit överens om något som påverkar det klimatpolitiska beslutet från 1993. Vid rådsmötet 2-3 mars 1997 enades EU:s miljöministrar om ett förhandlingsbud att presentera i de pågående internationella klimatförhandlingarna. • Sverige har inte som det sägs i anmälan "drivit igenom möjligheten för Sverige att öka utsläppen av växthusgaser". Vid miljörådsmötet har Sverige accepterat ett förhandlingsbud i en indikativ fördelning av EU:s eget förhandlingsbud inom EUkretsen. Denna s.k. bördefördelning innebär att Sverige har en möjlighet att öka utsläppen av koldioxid, lustgas och metan med 5% inom ramen för EU:s gemensamma förslag till åtagande om 15 % utsläppsreduktion till år 2010.

Postadress 103 33 STOCKHOLM

Besöksadress Tegclbacken 2

Telefon växel 08 - 405 10 00 Telefax 08-24 16 29 Telex 154 99 MINEN S

Internet: registrator@environment.ministry.sc X.400: S=Registrator; O=Environment; P=Ministry; A=SIL; C=SE

2 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

• Riksdagens beslut påverkas ej av denna indikativa bördefördelning. Denna bördefördelning är kopplad till förhandlingsbudet och kommer att ses över när utfallet i de globala klimatförhandlingarna är klar.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.7

EU har varit drivande i det globala förhandlingsarbetet. Därför var det angeläget att EU skulle kunna presentera ett förhandlingsbud i de globala förhandlingarna under våren. Vid rådsmötet den 2-3 mars stödde Sverige således det nederländska ordförandeskapets förslag till förhandlingsbud, och det kompromissförslag till indikativ fördelning av detta inom EU som presenterades. Om Sverige hypotetiskt hade frångått ordförandens kompromissförslag hade detta kunnat leda till att det svenska indikativa utrymmet tagits i anspråk av något annat EU-land med lägre klimatpolitisk ambition. Ytterligare bakgrund beskrivs i bifogade PM.

REGERINGSKANSLIET Miljödepartementet Enheten för klimat, hav och kärnsäkerhet

PROMEMORIA

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.7

1997-08-06

Underlag med anledning av anhållan från statsrådsberedningen om kommentarer ang. KU-ärende 1997/98:9 I en anmälan till konstitutionsutskottet den 4 mars 1997 (1997/98:9) har riksdagsledamoten Göte Jonsson begärt att utskottet prövar om miljöministern handlat riktigt när det gäller framtagandet av en gemensam EU-strategi för reduktion av utsläppen av växthusgaser med hänsyn till riksdagens klimatpolitiska beslut från år 1993. Statsrådsberedningen har i skrivelse från den 16 juni 1997 anhållit om miljödepartementets ev. kommentarer som underlag för svar till KU. I enlighet med statsrådsberedningens begäran har följande promemoria sammanställts.

1. Bakgrund - de globala klimatförhandlingarna

För närvarande pågår förhandlingar inom ramen för FN:s ramkonvention för klimatförändringar i syfte att fastställa ett protokoll vid nästa partsmöte för konventionen som äger rum i Kyoto i december 1997. Förhandlingarna äger rum inom en förhandlingsgrupp, AGBM1 som tillsattes av det första partsmötet i Berlin 1995. Vid mötena i AGBM skall bl.a. förhandlas bindande utsläppsreduktioner för alla industriländer (de s.k. annex-1-länderna) samt åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. EU har under det globala förhandlingsarbetet varit drivande i arbetet. Därför kändes det angeläget att också kunna presentera ett kraftfullt förhandlingsbud från EU:s sida vad gäller hur mycket som industriländerna borde minska sina utsläpp av växthusgaser. Samtidigt som EU i sin rådsarbetsgrupp för klimatfrågor diskuterade hur ett sådant mål skulle kunna formuleras så diskuterades hur de olika medlemsstaterna skulle kunna skulle kunna bidra till ett sådant mål. I detta arbete ombads de olika medlemsstaterna att lämna prognoser över utsläppsutvecklingen.

Vid rådsmötet 2-3 mars enades ministrarna att föreslå att samtliga industriländer skall minska sina sammanvägda utsläpp av dikväveoxid (N2O), metan (CH4) och koldioxid (CO,) med

AGBM=Ad Hoc Group on the Berlin Mandate

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.7 15% till år 20 1 02. För att kunna enas om detta bud innehöll rådsslutsatsema dessutom en indikativ bördefordelning av hur EU gemensamt skulle uppnå detta mål. I denna indikativa fördelning ges Sverige ett utrymme att öka utsläppen för de i förhandlingsbudet ingående gaserna med 5 % till år 2010.

Det är viktigt att notera att EU:s reduktionsmål är ett förhandlingsbud som har presenterats i klimatförhandlingama. Det är således inte ett fastställt mål inom en av EU beslutad klimatstrategi. EU:s förhandlingsbud och indikativa bördefordelning påverkar ej riksdagens beslutade mål. Dessa mål sammanfattas nedan: Koldioxid: En nationell strategi bör vara att koldioxidutsläppen från fossila bränslen stabiliseras i enlighet med klimatkonventionen till 1990 års nivå år 2000 för att därefter minska. (Prop. 1992/93:179, sid 33, JoU 19, rskr 361) Metan: Metanutsläppen från avfallsupplag bör minska med 30% till år 2000.

(Prop. 1992/93:179, bil 1, sid 36, JoU 19, rskr 361) HFC- och FC-föreningar: Utsläppen av HFC- och FC-föreningar liksom övriga

närbesläktade gaser bör till år 2000 begränsas till att motsvara högst 2% av Sveriges koldioxidutsläpp år 1990, räknat som koldioxidekvivalenter. (Prop. 1994/95:119, sid 29, JoU 22, rskr 423) Dikväveoxid: Nationellt mål saknas.

Inför Rådsmötet informerades Riksdagen dels om innehållet i det föreslagna Rådsslutsatsema, dels om den svenska huvudpositionen inför diskussionen om EU:s gemensamma förhandlingsmål. Informationen skedde både skriftligt och muntligt i enlighet med de riktlinjer som finns för samråd och information mellan regering och riksdag i EU-frågor. Den skriftliga informationen bestod av utsänd kommenterad dagordning och ministerrådspromemoria. Muntligt informerades riksdagen om den svenska förhandlingspositionen genom miljöministerns information till Jordbruksutskottet och EUnämnden.

2. Hur bördefördelningen arbetades fram Förslaget till indikativ fördelning av EU:s förhandlingsbud har sin grund i det arbetet som har pågått en längre tid inom EU:s rådsarbetsgrupp för klimatfrågor. Arbetet med att utarbeta positioner inför klimatkonventionens förhandlingsmötet påböljades på allvar under det italienska ordförandeskapet, våren 1996. De påbötjade ett arbete som gick ut på att försöka föreslå ett mål för gemenskapen som helhet samt ge ett underlag för en kommande bördefordelning. Detta arbete genomfördes genom att medlemsländerna lämnade underlag avseende prognoser av utsläpp och vidtagna / planerade åtgärder.

Det italienska ordförandeskapets insåg mycket snart att det var stora skillnader i vad enskilda medlemsländer kunde skicka in och syntesen av materialet uppvisade stora luckor. Materialet kompletterades då med jämförelser med EG-kommissionens (DG17) prognoser över 2 räknat som koldioxidekvivalenter med GWP (Global Warming Potential)-faktorer, 100 år

1997/98:KU25 Bilaga A 2.7 utsläppsutvecklingen3.1 detta scenario bedömdes att den svenska kärnkraften var helt avvecklad till år 2010 i enlighet med det svenska riksdagsbeslutet. Det irländska ordförandeskapet slutförde det arbetet som italienarna hade påbörjat genom att ånyo be medlemsstaterna om prognoser och effekter av gemensamma åtgärder. Denna gång försökte ordförandeskapet strukturera underlaget så att det blev jämförbart. Sverige översände i oktober 1996 den prognos som återfinns i Energikommissionens s.k. basscenario. Det svenska underlaget kompletterades i november med material som visade på effekten av åtgärder som behöver vidtas gemensamt inom EU för att åstadkomma reduktioner på nationell nivå. Irländarna avslutade arbetet med att sammanställa prognoserna i en slutrapport. De lyckades dock inte att fa enighet kring ett förslag till förhandlingsbud vid rådsmötet i december 1996.

När Nederländerna tog över ordförandeskapet försökte de finna en lösning på problematiken att enas kring ett förhandlingsmål genom att presentera en modell för hur bördefördelningen kunde räknas fram, den s.k. triptychmodellen. Som framgick av miljöministerns information till bl.a. EU-nämnden försöker modellen ta hänsyn till de olika medlemsländernas utsläpp genom att skilja på utsläppen från elproduktion, energiintensiv industri samt utsläpp från övriga sektorer. I denna modell föreslogs att Sveriges utsläpp skulle fa öka med 22 % till 2010 om all kärnkraft var avvecklad vid den tidpunkten. Nederländernas modell diskuterades bl.a. på en workshop i Zeist, NL, 16-17 januari 1997. Under workshopen kunde deltagarna enas om att ge Ordförandeskapet i uppdrag att på basis av denna modell presentera ett förslag till förhandlingsbud samt bördefördelning av detta bud. För att ge tyngd åt diskussionerna föreslogs att NL:s miljöminister skulle ge sitt förslag till bördefördelning i ett brev som skickades till de olika miljöministrarna.

I sitt arbete med att ta fram en bördefördelning studerade även Nederländerna den rapport som sammanställdes under det irländska ordförandeskapet. De prognoser som angavs där sågs som möjliga utsläppsreduktioner för de olika medlemsstaterna. Sverige har dock aldrig under denna process lämnat ett bud till ordförandeskapet. Sverige har endast lämnat prognoser för utsläppsutvecklingen.

3. Rådsmötet den 2-3 mars 1997

Som framgick av informationen till riksdagen hade Sverige som övergripande målsättning inför Rådsmötet 2-3 mars att stödja den kompromiss som ordföranden hade föreslagit i syfte att möjliggöra att Rådslutsatsema kunde bli antagna. Det framgår av det ståndpunkts-PM som skrevs inför mötet att det är uppenbart att man skall se hela rådsslutsatsema som ett paket. Här skrivs också att det är viktigt att EU kan fatta beslut om EU:s förhandlingsbud eftersom det handlade om att i ett avgörande lägga påverka andra stora aktörer inom klimatförhandlingama. Den svenska positionen var dessutom att Sverige skulle verka för att fa justera sitt värde uppåt om andra länder krävde det för egen del. Någon sådan synpunkt framfördes dock aldrig. I ett läge där 9 medlemsländer ansåg att de borde få släppa ut mer växthusgaser än vad som hade föreslagits av Ordförandeskapet var det angeläget om att i 3 Europeiska kommissionen, DG XVII, "European Energy to 2020 - a Scenario Approach" (1996)

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.7 första hand stödja kompromissen och förhindra att andra medlemsstater tog i anspråk det utrymme som erbjudits Sverige. Rådsslutsatsema fastställer att den initiala fördelningen skall utvärderas av Rådet före och efter protokollsförhandlingama, med hänsyn taget till aktuell utveckling och de principer och förhållningssätt som ligger till grund för beräkningarna av den initiala bördefördelningen. Det konstateras också att denna initiala bördefördelning enbart innebär en reduktion om 10% för EU som helhet, vilket innebär att ytterligare ansträngningar kommer att krävas av medlemsstaterna. Därför skall arbetet med att utforma gemensamma och koordinerade åtgärder fortsätta.

Vid en interpellationsdebatt den 6 mars informerade miljöministern riksdagen om innebörden av den initiala fördelningen: ”Sverige tillåts öka sina utsläpp med 5 procent. Detta innebär dock inte att Sverige behöver utnyttja detta utrymme. Bördefördelningen är heller inte slutlig utan kommer att revideras med ledning av beslut om att ytterligare gemensamma åtgärder skall fattas inom unionen så att man med säkerhet kan uppnå en femtonprocentig reduktion för gemenskapen som helhet. Detta kommer att innebära avvikelser för i stort sett alla medlemsländer från de i rådsslutstsema nu angivna utsläppsförändringama.

Det är riksdagen som fattar beslut om vår klimatpolitik.”4 I debatten deltog även riksdagsledamöterna Göte Jonsson och Eva Eriksson.

4 Interpellation 1996/97:170,

1996/97:185

Konstitutionsutskottet Ink den

"10- 0%

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.8

Dnr

Till konstitutionsutskottet

Begäran om granskning av användning av medel till EU-information

I beskrivningen av användningen av de medel till Europainformation, som regeringen begärde i budgeten fbr 1997, skrevs att en saklig och bred informationsverksamhet om regeringens politik i EU-frågor inklusive regeringskonferensen var angelägen Nu startar UD och regeringskansliet en kampanj "jag är nyfiken EU” om Amsterdamfordraget Informationsmaterialet i en folder ”jag är nyfiken EU” är åtminstone på tre punkter osaklig och ger snarast intryck av att vara en ren skönmålande partsinlaga Inget nämns om att de presenterade ståndpunkterna är kontroversiella

På sid. 13 påstås att det speciella asylprotokoll for EU-medborgare som finns i fördraget inte strider mot 1951 års Genevekonvention Denna uppfattning har direkt bestridits av UNHCR som i ett pressmeddelande den 20 juni i år slår fast motsatsen Många frivilligorganisationer har också protesterat

På sid 15 påstås att den nordiska passunionen inte påverkas av de nya reglema i Amsterdamfordraget Detta är fel av två skäl

För det första har Schengenavtalet som enligt .Amsterdamfordraget ska införlivas i EUratten ett helt annat innehåll än den nordiska passunionen Amsterdamfordraget innebär ett direkt förbud mot gränskontroll mellan EU-länder medan den nordiska passunionen innebär passfrihet kombinerad med fortsatt gränskontroll För det andra är det ännu inte klan vad beslutsprocessen i Danmark, Norge och Island kommer att leda till. Därmed kan man inte idag slås fast att en nordisk passunionen, med passfrihet mellan de nordiska länderna, kommer att bestå på sid 18 i foldem slås det fast att ” Nu införs en offentlighetsprincip som liknar den svenska” det är ett påstående som saknar täckning i Amsterdamfordraget. De nya regler om öppenhet som fördraget stadgar har ännu inte utarbetats och kan därför inte heller ha införts Det är idag omöjligt att jämställa svensk offentlighetsprincip med EU:s blivande regler Det är mycket osannolikt att t.ex någon meddelarfrihet införs i EUs institutioner

Det är olyckligt att beviljade medel används på ett sätt som inte varit avsikten UD:s trovärdighet skadas i många medborgares ögon när direkta felaktigheter och skönmålningar distribueras som saklig information Det är mycket lätt att nu visa hur UD genom sin informationsverksamhet i form av trycksaker gav snedvriden och osaklig information före folkomröstningen 1994 och som i efterhand har visat sig vara fel på det sätt som kritikerna de hävdade Ett par exempel påståendena om att Sverige hade undantag som skyddade Systembolaget och att EU godtagit den svenska systemet för tillverkaransvar för bilavgassystem

Jag hemställer därför att konstitututionsutskottet granskar hur regeringen handlagt ärenden som innebär användning av de beviljade medlen till Europainformation inom

utgiftsområde 5 och utrikesminister Lena Hjelm-Wallens tjänsteutövning i detta avseende

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.8

Stockholm den 7 oktober 1997

Bengt Hurtig(v)

REGERINGSKANSLIET Utrikesdepartementet

Promemoria

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

1997-12-18

EU-sekretariatet Thomasine Hindmarsh

Telefon 08-405 32 51

KU:s granskningsärende 1997/98:30 om användning av medel till Europainformation

(1 bilaga)

Bengt Hurtig (v) har begärt att konstitutionsutskottet skall granska hur regeringen handlagt ärenden som innebär användning av de beviljade medlen till Europainformation inom utgiftsområde 5 och utrikesminister Lena Hjelm-Walléns tjänsteutövning i detta avseende.

Nedan följer först en redogörelse för den informationsverksamhet UD bedriver med de av riksdagen anslagna medlen. Därefter följer kommentarer till Hurtigs påstående att Utrikesdepartementets broschyr "Jag är nyfiken EU" är osaklig på åtminstone tre punkter. De trycksaker som hänför sig till tiden före folkomröstningen om medlemskap i EU som Hurtig nämner i sin anmälan faller dock inte under utrikesminister Lena Hjelm-Walléns tjänsteutövning.

Medel för EU-information Bakgrund Utrikesdepartementet har under flera år bedrivit en omfattande informationsverksamhet om det europeiska integrationsarbetet på riksdagens uppdrag. Under åren 19921995 föll uppgiften på det särskilt inrättade Sekretariatet för Europainformation i UD, som hade i uppdrag att ge saklig, bred och allsidig information om EES-avtalet, EG och EU. Sekretariatet för Europainformation skulle vara neutralt i medlemskapsfrågan. När Sverige blivit medlem i EU gjordes

en utredning om en Framtida central Europainformation (SOU 1995:127). Utredningen rekommenderade att ett permanent organ skulle inrättas i riksdagen. Den första januari 1996 flyttades ansvaret för den allmänna europainformationen över från UD till riksdagen, som upprättade EU-upplysningen.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

Att även regeringen informerar om den politik den för i EU är en viktig uppgift ur demokratiska aspekter och en del av öppenheten i det svenska EU-arbetet. Sådan information kan inte handhas av någon annan instans än regeringen själv. Under perioden mars 1995-juli 1996 arbetade den parlamentariska EU 96-kommittén med information om den fråga som var mest aktuell, nämligen EU:s regeringskonferens. Kommittén hade i uppdrag att låta göra utredningar om viktigare sakfrågor som kunde komma att behandlas vid 1996 års regeringskonferens, att stimulera den offentliga debatten kring dessa huvudfrågor och att ge företrädare för olika åsiktsyttringar utrymme att argumentera för sina uppfattningar. Kommittén producerade själv en skriftserie och arrangerade seminarier. Dessutom uppdrogs åt olika experter att göra utredningar av olika sakfrågor. En informationsfilm producerades för SVT:s Anslagstavlan. I budgetpropositionen 1996/97:1 anförde regeringen följande: "Utrikesdepartementet har under flera år bedrivit en omfattande informationsverksamhet om det europeiska integrationsarbetet. En sådan saklig och bred informationsverksamhet om regeringens politik i EU-frågor inklusive regeringskonferensen är angelägen även i fortsättningen. Verksamheten avses även framöver bestå av publikationer och annat informationsmaterial samt seminarier m.m. För år 1997 beräknas ett medelsbehov om 8 800 000 kr".

Riksdagen godkände ovanstående motivering och anslog det äskade beloppet. Medelsdisposition Enligt regleringsbrevet för anslaget för Europainformation m.m. för 1997 skall verksamheten bland annat bestå av dokumentation av svensk EU-politik och pågående

förändringar inom EU-samarbetet, framtagandet av publikationer och arrangerandet av seminarier och hearings. Anslaget disponeras enligt regleringsbrevet av Regeringskansliet och får belastas med utgifter för projektanställning.

1997/98: KU25 Bilaga A 2.9

Genom beslut av Regeringskansliet (Statsrådsberedningen) 1997-01-02 fastslås att Utrikesdepartementet skall utöva den rätt att disponera anslaget för Europainformation m.m. som regeringen har tilldelat Regeringskansliet. Av Regeringskansliets föreskrifter med arbetsordning för Utrikesdepartementet (UF 1997:1) framgår att Regeringskansliets EU-sekretariat svarar för EU-information. Anslaget följer arbetsfördelningen enligt arbetsordningen och disponeras i enlighet med nedanstående föreskrifter: Regeringskansliets förvaltningskontors föreskrifter (1996:01) om vissa ekonomiadministrativa rutiner 2 § föreskriver att det i arbetsordningen eller i något annat beslut skall anges vem som har rätt att attestera departementets medel.

UD:s interna föreskrifter om medelsdisposition från 1996-0628 föreskriver att ett dispositionsbeslut skall, beroende på beslutsnivån, upptas i regeringsbeslut, i departementsbeslut (protokoll) eller fattas genom attest. Dispositionsbeslut enligt regeringsbeslut eller protokoll skall bekräftas med attest. Befogenheten att attestera och disponera medel som departementet förfogar över (attesträtt) tillkommer chefstjänsteman och huvudman inom deras respektive sakområde. En sådan tjänsteman får enligt föreskrifterna delegera sin befogenhet till den handläggande tjänsteman, som under honom/henne svarar för ärendet. En delegering skall framgå av ett protokoll.

Verksamhetens inriktning När EU 96-kommittén avslutat sitt arbete var UD och riksdagens EU-nämnd överens om att gemensamt ta ansvar för att stimulera den offentliga debatten kring frågorna i

regeringskonferensen och ge företrädare för olika åsiktsyttringar utrymme att argumentera för sina uppfattningar. Enligt en promemoria från statssekreteraren för EU-frågor (pm 1996-07-01, bilaga 1) skulle regeringens informationsaktiviteter ha samma huvudinriktning som den utåtriktade verksamhet som bedrivits av EU 96-kommittén. Seminarier skulle arrangeras, snabb och lättläst information om förhandlingsprocessen spridas till allmänheten via nyhetsblad och internet, expertis inom Regeringskansliet ställas till förfogande för de organisationer och andra som önskar information och diskussion om frågorna som kom upp i förhandlingarna, media få kontinuerlig tillgång till information om förhandlingsprocessen m.m.

1997/98:KU25 Bilaga A 2.9

Denna inriktning har legat till grund för den omfattande informationsverksamhet UD har bedrivit kring regeringskonferensen sedan sommaren 1996. Ambitionen har varit tydlig. Saklig information om regeringens EU-politik och aktuella EU-frågor skall spridas till en bred krets. Ett omfattande arbete har lagts ned på att producera och nå ut med material samt att arrangera seminarier och stimulera den offentliga debatten kring dessa frågor. Nedan följer en detaljerad beskrivning av hur de beviljade medlen använts för att informera om regeringskonferensen och andra EU-frågor.

Informationsverksamhet om regeringskonferensen

Nyhetsbrev I september 1996 gavs det första numret ut av nyhetsbrevet "Rapport från EU:s regeringskonferens". Fram till hösten 1997 gavs nyhetsbrevet med vissa uppehåll ut varannan vecka. Det innehöll under denna tid löpande rapportering från förhandlingarna i regeringskonferensen och regeringens syn på de frågor som behandlades. Utgivningen har fortsatt efter att konferensen avslutats. Det kallas från hösten 1997 "Rapport om EU:s Amsterdamfördrag" och tar upp frågor om fördraget och andra näraliggande frågor. Utgivningen har ändrats till ett nummer i månaden. Upplagan var till en början 32.000 exemplar. Den har sedan dess ökat till 45.000. Nyhetsbrevet distribueras till ett stort antal mottagare. Till de viktigaste hör

landets kommunala huvudbibliotek, som i sin tur sprider det vidare till sina filialer. Biblioteken får nyhetsbrevet i en sådan upplaga att biblioteksbesökarna kan ta med sig ett eget exemplar hem. Nyhetsbrevet sprids vidare till media, gymnasiekolor, ett stort antal organisationer och företag, till kommuner, landsting och länsstyrelser, universitet, högskolor, folkhögskolor och studieförbund m.fl.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

Annonser med erbjudande om gratis prenumeration har gått ut i rikstäckande press. En informationsfilm om att regeringskonferensen pågick och att nyhetsbrevet finns att tillgå producerades för SVT:s Anslagstavlan och sändes i början av året. Omkring 12.000 privatpersoner har till dags dato anmält sig som prenumeranter. Prenumeration kan beställas via ett 020-nummer, som endast kostar en markering att ringa. Beställningstalonger med porto betalt har också kunnat skickas in till UD.

Nyhetsbreven läses in på kassett och finns tillgängliga även i denna form på biblioteken. Synskadade kan erhålla en gratis prenumeration på kassett. Seminarier Sedan september 1996 till slutet av 1997 har åtta seminarier med anknytning till regeringskonferensen arrangerats för allmänheten och ytterligare ett särskilt för media. Seminarierna har arrangerats tillsammans med andra departement och vid två tillfällen med andra organ. (Med LO, TCO och SAF vid ett seminarium om den sociala dimensionen och tillsammans med Europeiska kommissionens och Europaparlamentets representationskontor i Stockholm vid Storforum om Amsterdamfördraget.) Som regel har företrädare för olika ståndpunkter eller representanter för samtliga riksdagspartier medverkat vid seminarierna. Seminarierna har varit välbesökta och i stort sett fullsatta. Inbjudningar har skickats ut till ett stort antal mottagare som vanligen får nyhetsbrevet och annonser har förts in i dagspress för att nå även andra. Vid seminarierna har tillfälle givits att ställa frågor till de medverkande.

UD har rapporterat från seminarierna i sitt nyhetsbrev "Rapport från EU:s regeringskonferens". Från ett av seminarierna har en skrift givits ut med samtliga anföranden.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

Vid seminarierna har relevant material från Regeringskansliet funnits att tillgå, liksom material från andra aktörer, exempelvis EU-upplysningen och EU 96-kommittén, som gällt de behandlade sakfrågorna.

Medverkan i andras seminarier UD har medverkat i seminarier arrangerade av andra organ. Chefsförhandlaren och biträdande chefsförhandlaren i regeringskonferensen samt sakkunniga tjänstemän har medverkat vid ett flertal evenemang arrangerade av folkhögskolor, Carrefour-kontor, universitet, politiska föreningar, bibliotek m.fl.

Media Media har löpande hållits informerade genom pressbriefingar, såväl i Stockholm som i Bryssel. Ett särskilt seminarium har också hållits för media. Pressmeddelanden har gått ut om svenska förslag som lagts fram i förhandlingarna. Utrikesministern och chefsförhandlaren i regeringskonferensen har tagit aktiv del i debatten i media. Samråd med riksdagen UD har i en arbetsgrupp haft regelbunden kontakt med riksdagens EU-nämnd och EU-upplysning för möjlighet till erfarenhetsutbyte och information.

Genom UD:s försorg har EU 96-kommitténs skrifter och expertrapporter fortsatt funnits på internet. Skrifterna har också kunnat beställas kostnadsfritt från EU-upplysningen vid riksdagen. Kännedomen om regeringskonferensen Kontinuerliga mätningar av allmänhetens kännedom om regeringskonferensen har gjorts av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier. Mätningarna har visat att i genomsnitt endast fyra av tio svenskar känt till att

regeringskonferensen pågått under perioden september 1995 juni 1997. Andelen som känt till innebörden har varit lägre.

1997/98:KU25 Bilaga A 2.9

Informationssatsningen "Nyfiken EU" Regeringskonferensen avslutades i juni 1997. Resultatet av konferensen, Amsterdamfördraget, undertecknades av EU:s utrikesministrar den 2 oktober. Riksdagen skall ta ställning till fördraget under våren 1998. I samband med undertecknandet genomförde UD, delvis i samarbete med EU-upplysningen vid riksdagen, en bred informationssatsning. Syftet var att öka kunskaperna om EU och Amsterdamfördraget och att stimulera till ökat intresse, kritik och debatt inför riksdagens kommande beslut. Den intensifierade informationssatsningen pågick 29/9-22/10 1997. Kostnaderna uppgick totalt till cirka 9 miljoner kronor. Anslaget i informationssatsningen var "Nyfiken EU". Korta informationsfilmer för TV producerades tillsammans med regissören Vilgot Sjöman. Informationsfilmerna innehåller både ris och ros åt EU. De avslutas med en uppmaning till den som är nyfiken på EU att ringa till EU-upplysningen vid riksdagen. Utöver filmerna infördes annonser i rikstäckande dags- och kvällspress. Annonserna och broschyren "Jag är nyfiken EU" byggde under med fakta om Amsterdam­ fördraget och regeringens politik. Broschyren kan beställas gratis på ett särskilt 020-nummer, kopplat till UD. Dessutom producerades en särskild hemsida med broschyren, filmerna och Amsterdamfördraget. När informationssatsningen planerades vid halvårsskiftet 1997 återstod totalt, med 1997 års anslag och föregående års reservation, ca 18 miljoner kronor för regeringens EUinformation. Reservationen från föregående budgetår kvarstod på grund av den omorganisation av EU-informationen som skett under 1996 och med hänsyn till att EU 96-kommittén informerat om regeringskonferensen under perioden mars 1995-juli 1996.

Bedömningen av hur omfattande informationssatsningen skulle bli tog sin grund i allmänhetens ringa kännedom om de

förändringar som diskuteras i EU-samarbetet. Cirka hälften av de återstående medlen bedömdes rimliga att använda till information om Amsterdamfördraget i detta läge, dels för att berätta om förändringarna, dels för att stimulera till diskussion inför riksdagens beslut.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

Utvärdering av informationssatsningen Sammanfattningsvis kan det sägas att informationssatsningen "Nyfiken EU" resulterade i ett ökat intresse för Amsterdamfördraget och EU i stort i form av fler samtal till EU-upplysningen och ett stort antal beställningar av broschyren "Jag är nyfiken EU". Kännedomen om Amsterdamfördraget har också ökat. En vanlig vecka har EU-upplysningen omkring 270 samtal per vecka. Under de fyra veckor informationssatsningen pågick hade de som mest 1884 samtal under en vecka. Antalet direkta frågor om Amsterdamfördraget ökade. De vanligaste frågorna under dessa veckor var dock desamma som annars, vilket betyder att frågor om EU:s institutioner, EMU och EU:s stöd och bidrag dominerade. Därnäst i ordningen kom beställningar. Många frågade efter broschyren "Jag är nyfiken EU" och dessa beställningar vidarebefodrades till UD. Antalet busringningar ökade under perioden, vilket tyvärr är en vanlig effekt av omfattande annonsering. Broschyren "Jag är nyfiken EU" skickades ut till landets folkbibliotek, där den kunde hämtas av biblioteksbesökarna. Dessutom skickades den ut till de som prenumererar på nyhetsbrevet om regeringskonferensen. Dessa utskick omfattade cirka 40.000 exemplar. Därtill har det hittills kommit in spontana beställningar på ca 30.000 exemplar.

När informationssatsningen planerades sattes ett mål upp för hur många som skulle ha möjlighet att se informationsfilmerna på TV ett visst antal gånger. Målgruppen var alla över 15 år. När satsningen avslutats gjordes en kontroll av tittarsiffrorna på de program filmerna sänts i/i anslutning till. Resultatet blev att målet uppnåtts och till och med överstigits något.

Det finns uppgifter om att filmernas sluttext, som innehåller frågan "Nyfiken EU?", en hänvisning till EU-upplysningens telefonnummer, två logotyper och även en internetadress omfattar väl mycket information. Längre sluttext och/eller tydligare formgivning hade kunnat bidra till ökad tydlighet i budskapet.

1997/98:KU25 Bilaga A 2.9

Antalet besökare på hemsidan uppgick till drygt 2.000. Under en dryg månad fanns Amsterdamfördraget på svenska inte att tillgå på någon annan hemsida än denna. Därefter kunde det också hämtas på EU-institutionernas hemsida. Andelen av befolkningen som uppger sig känna till regeringskonferensen har under sommaren och hösten stabiliserat sig på drygt 50%. De preliminära siffrorna över hur många som känner till Amsterdamfördraget fördelar sig enligt följande: september 43%

.

oktober 55%

november 57%

Mätningarna visar att kännedomen är relativt hög, trots att Amsterdamfördraget är ett nytt begrepp. Siffrorna omfattar alla som svarat att de hört talas om Amsterdamfördraget. Andelen som känner till innebörden är lägre. Medias bevakning av informationssatsningen var stor och debatten om Amsterdamfördraget ökade under den tid den pågick.

Regeringskansliets EU-information om andra frågor Populärversion av årsberättelsen Regeringen skall enligt riksdagsordningen årligen redogöra för verksamheten i EU för riksdagen i en särskild skrivelse. En populärversion av denna årsberättelse görs också. "EU 1996" trycktes i 80.000 exemplar och spreds under första kvartalet 1997 till samma mottagare som nämnts ovan som mottagare av nyhetsbrevet om regeringskonferensen. Även denna skrift

fanns att hämta gratis på folkbiblioteken. Annonser om skriften infördes i rikstäckande dagspress. Antalet beställningar med anledning av annonserna var mycket stort.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

"Nya EU-förslag" Som ännu ett led i uppgiften att löpande informera riksdagen om vad som sker i EU upprättar departementen faktapromemorior om viktigare förslag till gemenskapslagstiftning. Dessa pm sammanställs sedan september 1997 i den löpande publikationen "Nya EUförslag". Publikationen sprids till riksdagens ledamöter och till folkbiblioteken. Kostnadsfri prenumeration kan beställas av andra intresserade. Material för de som arbetar med EU-frågor I den mån det bedöms angeläget produceras även material riktat till dem som arbetar med EU-frågor. Under 1997 har en skrift om EU:s olika kommittéer producerats med denna målgrupp som främsta mottagare. ("Kommissionens kommittéer i EU-arbetet".) Detta material sprids i mindre upplaga till departement och myndigheter, och säljs därutöver till subventionerat pris hos CE Fritzes.

Utskick till folkbiblioteken Utöver nyhetsbrev och populärversion, som skickas ut till de kommunala huvudbiblioteken i större upplaga, förses biblioteken automatiskt med referensexemplar av samtligt material som produceras. Nyligen har de erhållit referensexemplar av departementspromemorian om Amsterdamfördraget (Ds 1997:64) som förutom en utförlig beskrivning av Amsterdamfördraget också innehåller själva fördragstexten. Samtidigt bifogades de s.k. konsoliderade versionerna av EG-fördraget och Unionsfördraget, som visar hur fördragen kommer att se ut om Amsterdamfördraget antas. Biblioteken har också försetts med de konsekvensutredningar som har gjorts om EU:s utvidgning och som överlämnats till regeringen under november­ december 1997. Filialbiblioteken erhåller inte publikationerna automatiskt, men kan beställa dem kostnadsfritt.

Planerade skrifter I slutet av 1997 pågår framtagandet av en populärversion av konsekvensutredningarna. En ny skriftserie om regeringens EU-politik kommer under 1998.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

Material på internet Det informationsmaterial som produceras finns att tillgå på regeringens och UD:s hemsida på internet.

Kommentarer till broschyren "Jag är nyfiken EU" Bengt Hurtig menar att broschyren "Jag är nyfiken EU" ger en osaklig beskrivning av tre frågor. Broschyren inleds med ett förord av utrikesministern, som ger regeringens syn på Amsterdamfördraget. Därefter ges en relativt kortfattad beskrivning av de förändringar som medlemsländerna kommit överens om genom Amsterdamfördraget. Ambitionen har varit att på ett sakligt sätt redogöra för dessa förändringar. Det ligger i sakens natur att en broschyr som skall vara lättillgänglig för en bred publik är relativt kortfattad. En mer utförlig beskrivning finns att tillgå i en departementspromemoria om Amsterdamfördraget (Ds 1997:64), där också hela fördragstexten på svenska finns med. Här följer kommentarer till de tre påstådda osakligheterna: "På sid 13 påstås att det speciella asylprotokoll för EUmedborgare som finns i fördraget inte strider mot 1951 års Genévekonvention. Denna uppfattning har direkt bestridits av UNHCR som i ett pressmeddelande den 20 juni i år slår fast motsatsen..."

Kommentar: Asylprotokollet innebär inte att EU gör någon omtolkning av Genévekonventionen. Skyddet av de mänskliga rättigheterna inom unionen ligger på en hög nivå och har ytterligare stärkts genom Amsterdamfördraget.

UNHCR har kritiserat asylprotokollet på den grunden att det innebär en begränsning av Genévekonventionens tillämpning. För svensk del kommer protokollet inte att medföra några förändringar i sakbehandlingen av asylärenden. Den enda nyheten blir att vi kommer att anmäla till rådet när vi prövar asylansökningar från EU-medborgare. Denna inställning har regeringen öppet deklarerat vid flera tillfällen. Sverige har dock - i likhet med flertalet andra medlemsstater - inte sett någon anledning att klargöra detta i en särskild förklaring. Regeringen menar således att Sverige i sak följer UNHCR:s linje, nämligen att pröva alla asylansökningar individuellt.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

Asylprotokollet innebär att tre fall anges när en asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat får prövas. Dessa avser exceptionella situationer där det finns grund för att anta att en medlemsstat inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Det klargörs emellertid också att en medlemsstat ensidigt kan besluta att pröva varje ansökan om asyl från en medborgare i en annan medlemsstat. När en sådan ansökan prövas skall en anmälan göras till rådet och ansökan skall prövas med utgångspunkten att den är ogrundad, utan att det på något sätt påverkar medlemsstatens befogenhet att fatta beslut. Det är högst osannolikt att en medborgare i en medlemsstat skulle behöva asyl i en annan medlemsstat. Detta avspeglas i det låga antalet asylansökningar mellan medlemsstaterna. Dessa ansökningar är som regel ogrundade.

"På sid 15 påstås att den nordiska passunionen inte påverkas av de nya reglerna i Amsterdamfördraget. Detta är fel av två skäl..." ...För det första har Schengenavtalet som enligt Amsterdamfördraget ska införlivas i EU-rätten ett helt annat innehåll än den nordiska passunionen. Amsterdamfördraget innebär ett direkt förbud mot gränskontroll mellan EUländerna medan den nordiska passunionen innebär passfrihet med kombinerad gränskontroll. För det andra är det ännu inte

klart vad beslutsprocessen i Danmark, Norge och Island kommer att leda till. Därmed kan man inte i dag slå fast att den nordiska passunionen, med passfrihet mellan de nordiska länderna, kommer att bestå".

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

Kommentar: Syftet med Schengen-samarbetet är att säkerställa personers fria rörlighet genom ett avskaffande av de inre gränskontrollerna parallellt med införandet av gemensamma regler för de yttre gränserna. Alla nordiska länder har skrivit under anslutningsavtal eller samarbetsavtal om deltagande i Schengen. Danmark och Norge har redan ratificerat sina avtal.

Den nordiska passunionen skall naturligtvis bibehållas. Detta är inte bara den svenska och nordiska utgångspunkten. Det är också Europeiska rådets uttalade ståndpunkt i slutsatserna från mötet i Amsterdam. Schengenkonventionens regler för gränskontroll skiljer sig i några smärre avseenden från den nordiska passunionen. Bland annat måste stickprovskontroller vid de gemensamma nordiska gränserna enligt Schengenkonventionen upphöra. Inom Schengenområdet gäller samma regler för passage av inre gränser oavsett medborgarskap när individen ifråga väl uppehåller sig inom området, medan den nordiska passfriheten bara omfattar nordiska medborgare.

Amsterdamfördraget i sig ändrar dock inte den materiella innebörden av den nordiska passunionen. När det gäller det andra elementet i frågan utgår broschyren från att Amsterdamfördraget kommer att godkännas av samtliga medlemsstater liksom att anslutnings- och samarbetsavtal avseende Schengen kommer att ratificeras av samtliga parter.

Det är mot denna bakgrund man skall bedöma de lösningar som finns i Amsterdamfördraget. Enligt det särskilda Schengenprotokollet skall Norge och Island ges möjlighet att delta i utvecklingen av Schengenregelverket. En överenskommelse om detta skall träffas på grundval av det

samarbetsavtal som Norge och Island ingick med Schengenländerna i december 1996.

1997/98 :KU25 Bilaga A 2.9

Regeringen är övertygad om att en lösning kommer att uppnås med Island och Norge, som tillsammans med den särlösning för Danmark som fördraget innehåller säkerställer att vi kan behålla passfriheten i Norden.

Regeringens målsättning, som delas av övriga nordiska länder, är att uppnå en snabb och enkel lösning för Island och Norge. Arbetet inom EU med att förbereda avtalen med Norge och Island pågår och kommer att intensifieras under våren 1998. Regeringens strävan är att träffa dessa avtal så snart som möjligt. Sverige kan då hänvisa till den gemensamma förklaringen till Amsterdamfördragets Schengenprotokoll som anger att parterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att de nya samarbetsavtalen med Island och Norge skall kunna träda i kraft samtidigt med fördraget. "På sid 18 i foldern slås det fast att "nu införs en offentlighetsprincip som liknar den svenska". Det är ett påstående som saknar täckning i Amsterdamfördraget..."

Kommentar: Det kan naturligtvis diskuteras hur mycket något måste likna något annat för att beskrivningen liknar skall vara berättigad. Amsterdamfördraget medför de facto ett genombrott för den grundläggande principen som vi i Sverige är vana vid, som innebär att handlingar som huvudregel skall vara offentliga i stället för motsatsen. När det gäller beskrivningen "nu införs" framgår det klart och tydligt i broschyren att denna i sin helhet beskriver de förändringar som genomförs i EU-samarbetet om Amsterdamfördraget träder i kraft. Svensk grundlag säger att alla allmänna handlingar är offentliga om de inte har sekretesskydd enligt särskilda, på förhand bestämda undantagsregler, motiverade av starka allmänna eller enskilda intressen. Genom Amsterdamfördraget får EU en likadan konstitutionell ordning. Detta är en övergång till ett

Sverige-liknande system, eftersom det för närvarande inte finns någon offentlighetsprincip alls inskriven i fördragen.

1997/98:KU25 Bilaga A 2.9

Liksom i Sverige omfattas i rådet, kommissionen och parlamentet i princip samtliga dokument av offentlighetsprincipen, oberoende av vad dokumenten handlar om. I förhandlingarna såg det länge ut som om andra- och tredjepelardokument skulle undantas med hänsyn till deras förment känsliga innehåll, men så blev inte fallet.

Inom två år efter det att Amsterdamfördraget har trätt i kraft skall en detaljerad offentlighetsreglering antas. Då skall principerna konkretiseras, bland annat i form av vilka sekretessgrunder som skall få finnas. I det sammanhanget kommer man också in på sådana saker som offentliga register, anonymitetsskydd m.m. Det finns då också möjlighet att låta Amsterdamfördragets offentlighetsprincip omfatta också inkommande handlingar, d.v.s. den dagliga postskörden som kommer in till institutionerna. Så är det som bekant sedan länge i Sverige. Många länder är visserligen för närvarande motståndare till en så vidsträckt offentlighetsprincip, men fördraget ger faktiskt en sådan möjlighet. Detta arbetade Sverige hårt för i slutskedet av förhandlingarna.

Däremot behandlas inte meddelarfriheten, som är en annan fråga än rätten att få ta del av handlingar, i fördraget.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.1 tionsutskottet

f69/9^-96

1996-01-17

Till riksdagens konstitutionsutskott

Härmed anmäls till granskning regeringens beslut av den 30 mars 1995 rörande överklagande ifråga om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond.

HSB och Riksbyggen bildade den 21 mars 1973 Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond Den 31 januari 1994 ansökte Riksbyggen och HSB om en uppdelning av fonden hos Kammarkollegiet genom permutation. Kammarkollegiet avslog den 16 mars 1994 ansökan.

Kammarkollegiet framhöll i sitt avslagsbeslut att HSBs och Riksbyggens påståenden att stiftelsens tillgångar redan från första stund delat upp tillgångarna i en HSB-anknuten och en Riksbyggenanknuten del saknar stöd i stiftelseurkunden Det finns inte heller någon annan utredning i ärendet som ger stöd för att stiftarna haft en avsikt att behandla de HSB- respektive Riksbyggenanknutna föreningarna var för sig Kammarkollegiet framhåller att förutom den direkt åberopade grunden för permutation sådan kan medges om stiftelseförordnandet på grund av ändrade förhållanden inte längre kan iakttas eller blivit uppenbart onyttigt Kammarkollegiet kunde inte finna att något av dessa båda skäl eller något annat särskilt skäl förelåg för permutation Med hänsyn till detta avslogs ansökningen Regeringen upphävde emellertid den 30 mars 1995 kammarkollegiets beslut och biföll HSB s och Riksbyggens anhållan om uppdelning av garantifonden Vid regeringsbeslutet deltog statsrådet Anders Sundström som vid regeringsskiftet 1994 var ordförande i HSB och statsrådet Jan Nygren, tidigare marknadschef i Riksbyggen. Ingendera anmälde jäv vid beslutet

Konstitutionsutskottet bör granska dels regeringens skäl för att gå emot kammarkollegiets beslut, dels jävsproblematiken för statråden Sundström och Nygren Den förstnämnde var vid det tillfälle då ansökan om permutation avlämnades till kammarkollegiet medlem av HSB:s styrelse medan Nygren var anställd i ledande befattning inom Riksbyggen vid samma tidpunkt

Anders Björck

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.2 KOnsf(vi:j|1Mi,8h..

Ink. don

f9

9S-96

SVERICES RIKSDAG FÖRSTI Vlft

1996-01-18

Till KL’ s kansli

Som en komplettering till min KL'-anmälan rörande statsråden Sundström och Nygren angående deras roll vad avser HSB s och Riksbyggens garantifond översänder jag bifogade artikel ur Tidskrift for Sveriges advokatsamfund som berör frågan

Med vänliga hälsningar

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.2 ADVOKATEN

Svåra gränsdragningsproblem när EU:s bestämmelser om statsstöd ska tillämpas 2)Stödet måste ges av en med­ lemsstat eller med hjälp av statliga medel. Frågan om statsstöd måste innebära öka­ de utgifter alternativt minska­ de intäkter för medlemssta­ ten, eller om det räcker med att stödet innebär en ekono­ misk fördel för mottagaren är omtvistad' och är väsentlig i förevarande fall.

"Det råder inom EU en ovillkorlig likhet inför la­ gen, som inte stannar vid likabehandling av med­ lemsstater utan som även omfattar de enskilda med­ borgarna. Denna princip är EU-samarbetets styrka och förnämsta känneteck­ en. För det lilla landets och dess medborgares möjlig­ heter att få ut sin rätt är detta av fundamental be­ tydelse/' 1 Ovanstående citat samman­ fattar väl den förändring av Sve­ riges rättssystem som gjorts be­ ständig genom anslutningen till EU. Förändringen berör natur­ ligtvis den yrkesverksamme ju­ risten, men inte enbart genom nya materiella bestämmelser inom exempelvis civilrätten. Förändringen sker dessutom ge­ nom en delvis ny syn på rättens roll i samhället, bland annat ge­ nom upphöjningen av den juri­ diska prövningen som en integ­ rerad del av den svenska politis­ ka processen". Sålunda skall ci­ tatet ovan läsas som att EU:s rättssystem inte enbart är avsett att ge medborgarna skydd mot maktutövning av EU:s institu­ tioner. EU:s rättsskydd är i lika hög grad avsett att ge medbor­ garna garantier att den egna medlemsstaten fullgör sina åta­ ganden enligt fördragen. Denna artikel är avsedd att genom ett exempel från verklig­ heten belysa den förändring av rätten och rättstillämpningen som det är frågan om. Exemplet utgörs av ett resonemang om re­ geringens beslut från den 30 mars i år 3 angående permuta­ tion av Stiftelsen Bostadskoope­ rationens Garantifond (SBG) och beslutets överensstämmelse med EG-rättens bestämmelser om statsstöd.

Genom regeringens beslut sanktionerades SBG:s åtgärd att vederlagsfritt överlåta ett avse­ värt belopp, uppskattningsvis cirka 500 miljoner kronor, från sig själv till en av HSB upprättad stiftelse. HSB-sfären har således,

3) Stödet måste vara selektivt och således favorisera vissa fö­ retag eller viss produktion.

EU-aktuellt Ai’ jur kand Axel Rindborg

genom regeringens myndighets­ utövning och utan någon mot­ prestation. berikats med ett stort belopp. Utan regeringens beslut skulle HSB inte ha haft rätt till den ekonomiska fördel det är frågan om. Regeringen ut­ gör efter Kammarkollegiet sista instans i pcrmutationsärenden Om däremot Kommissionen, och i sista hand EU-domstolen, skulle finna att Sverige, genom beslutet om permutation, bevil­ jat otillåtet statsstöd ar detta iilegalt, varvid återbetalningsskyldighet med ränta kan föreligga av erhållna belopp. Härnedan redogörs i korthet för relevanta bestämmelser i EG-rätten angående statsstöd. Därefter analyseras om statsstödsbestämmelserna kan vara tillämpliga på regeringens beslut avseende SBG.

2. EU:» rattar om statsstöd EG-fördraget innehåller i artik­ larna 92-94 ? bestämmelser om förbud och kontroll av statsstöd. Artikel 92 innehåller de materi­ ella bestämmelserna om stats­ stöd medan artikel 93 innehåller bestämmelser kring kontrollen av statsstöd. Artikel 92, 1 st, stadgar: "Om inte annat före­ skrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med

hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkur­ rensen genom att gynna vissa fö­ retag eller viss produktion, oför­ enligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna" .

Statsstöd i strid med artikel 92 är enligt ordalydelsen i artikeln "oförenliga" med den gemen­ samma marknaden. EG-domstolen har dock gått längre och har fastställt att statsstöd är för­ bjudna och olagliga7 såvida Kommissionen inte förklarat dem förenliga med den gemen­ samma marknaden enligt de be­ stämmelser om undantag som finns i artikel 92,2 och 3 st. Som exempel på undantag kan näm­ nas stöd som ges för att avhjälpa skador som orsakats av naturka­ tastrofer.

Redan av ordalydelsen i arti­ kel 92 följer att begreppet stats­ stöd måste tolkas vitt ("stöd... av vilket slag det än är"). Vid en bedömning om en åtgärd är oförenligt statsstöd måste tre förutsättningar vara uppfyllda $:

1)Åtgärden måste innebära en ekonomisk fördel för motta­ garen eller mottagarna. Avgö­ rande är således om mottaga­ ren erhållit en ekonomisk för­ del som skulle ha uteblivit utan den aktuella åtgärden.

Om ovanstående tre rekvisit är uppfyllda återstår att bedöma om stödet snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och om det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Kommissio­ nen genomför vad gäller stats­ stöd en prövning om snedvrid­ ning av konkurrensen som är mindre omfattande än vad som är brukligt vid tillämpningen av EG-fördragets konkurrensregler tillämpliga på företag. Vad gäller påverkan av handeln mellan medlemsstaterna räcker det för Kommissionen att visa potenti­ ell påverkan10. Mot bakgrund av den vida tolkningen av statsstöd, kan ut­ över lätt identifierbara subven­ tioner även många andra mindre typiska situationer där det of­ fentliga intervenerar i ekonomin vara statsstöd11: Lån till villkor som inte är marknadsmässiga, skatterabatter och undantag från skatt, viss offentlig finansie­ ring av vissa infrastrukturella åt­ gärder för att möjliggöra indust­ riell verksamhet samt statliga garantier till förmån för företag avseende banklån.12

SBG bildades 1973 av HSB och Riksbyggen. SBG:s verksamhet bestod huvudsakligen av att lämna bidrag och lån, i vissa fall räntefria, till bostadsrättsför­ eningar anslutna till HSB eller till Riksbyggen. SBG erhöll eko­ nomiska resurser genom att be­ rörda bostadsrättsföreningar erlade avgifter till SBG samt ge­ nom att HSB och Riksbyggen lämnat riktade bidrag samt lån

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.2 ADVOKATEN

till SBG. Fram till tiden för fas­ tighetskrisen i Sverige hade SBG byggt upp en avsevärd förmö­ genhet. Enligt uppgift uppgick SBG:s förmögenhet till drygt en miljard kronor. I och med krisen i landets ekonomi kom emeller­ tid stora medel att tas i anspråk för att täcka förluster i bostads­ rättsföreningar.

bedömning: "om stiftelsen (SBG) fortsätter sin verksamhet i oförändrade former innebär det att endast HSB-sfären till­ skjuter medel till stiftelsen för att användas för tillskott till bo­ stadsrättsföreningar i såväl HSBsom Riksbygge-sfären. Detta får anses vara uppenbart stridande mot stiftarnas avsikter".

SBG och dess huvudmän an­ sökte i februari 1994 om permu­ tation av SBG. Avsikten med ansökan var att möjliggöra en överlåtelse av medel från SBG till en av HSB nybildad stiftelse (HSB:s garantifond) med sam­ ma ändamål som SBG, men vil­ ken endast skulle verka till för­ mån för HSB-sfären. En följd av åtgärden skulle bli att Riksbyg­ gens medlemmar skulle få för­ sämrade möjligheter att erhålla fullt "försäkringsskydd" från SBG, trots att man betalt "pre­ mier" i drygt 20 år, eftersom SBG genom överlåtelsen skulle försvagas ekonomiskt. HSB:s medlemmar skulle berikas i motsvarande mån.

Urider mer än 20 år hade medlemmar i både HSB och Riksbyggen inbetalat stora be­ lopp till SBG. Det kan då före­ falla märkligt att -regeringen grundade sitt beslut att tillåta överlåtelsen till HSB-stiftelsen av betydande medel ur den ge­ mensamt uppbyggda förmögen­ heten i SBG, på den omständig­ heten att HSB skulle missgynnas i förhållande till Riksbyggen av­ seende framtida tillskott.

Kammarkollegiet avslog an­ sökningen avseende överlåtelsen genom beslut den 16 mars 1994 eftersom sökandena inte kunnat visa att stiftelseförordnandet kommit att strida mot stiftarnas avsikter eller att stiftelseförord­ nandet på grund av ändrade för­ hållanden inte längre kunde iakttas eller blivit uppenbart onyttigt. f 3 dB* ils0>rin0Mis beslut

Regeringen godkände överlåtel­ sen mellan stiftelserna. Skälen för regeringens beslut fick sin grund i "ändrade förhållanden" vilka regeringen ansåg "vara up­ penbart stridande mot stiftarnas avsikter”. De ändrade förhållan­ dena hade emellertid uppstått efter Kammarkollegiets beslut. Den 6 april 1994 hade Riksbyg­ gen nämligen ensidigt beslutat att i fortsättningen inte göra nya tillskott till SBG, vilket föranled­ de regeringen att göra följande

Mot den av regeringen anför­ da motiveringen kan invändas att HSB, på samma sätt som Riksbyggen, frivilligt hade kun­ nat sluta att tillskiuta medel till SBG. för att istället i framtiden enbart tillskjuta medel till den nya HSB-stiftelsen. Framtida tillskott till HSB:s garantifond hade på detta sätt kommit en­ dast HSB till godo. En sådan lös­ ning hade gjort frågan om per­ mutation överflödig. SBG hade då fått fortsätta sin verksamhet som tidigare till förmån för både HSB:s och Riksbyggens med­ lemmar.

För att bättre förstå regering­ ens beslut är det sannolikt nöd­ vändigt att känna till att SBG:s styrelse, de facto. redan verk­ ställt överlåtelsen från SBG till HSB:s garantifond den 1 mars 1994, således ett par veckor in­ nan Kammarkollegiet beslutat att avslå ansökan och mer än ett år före regeringens beslut. SBG:s revisorer nämnde i sin revisions­ berättelse för 1993 att SBG:s styrelse under 1994 fattat beslut om överlåtelsen, samt att detta beslut stred mot SBG:s stadga. SBG:s revisorer kommer dock inte att behöva ta ställning till överlåtelsen i kommande revi­ sionsberättelse, eftersom rege­

ringen genom myndighetsutöv­ ning sanktionerat överlåtelsen. Om den analys av regeringens beslut som gjorts ovan skulle vara riktig, kan regeringens be­ slut om permutation således i realiteten ha varit en angelägen­ het där det gällde att i efterhand konstruera en legalisering för den sedan mer än ett år tidigare genomförda, enligt revisionsbe­ rättelsen stadgevidriga, överlå­ telsen. 1 regeringens beslut del­ tog statsråden Jan Nygren och Anders Sundström, vilka vid tid­ punkten för överlåtelsen var marknadschef i Riksbyggen re­ spektive styrelseledamot i HSB. Vid tidpunkten för överlåtelsen ingick de bägge VD:arna för HSB respektive Riksbyggen i SBG:s styrelse.

EG-rättens bestämmelser om statsstöd gäller emellertid utan hänsyn till om regeringens be­ slut skulle ha präglats av svensk rättsröta eller inte. Genom statsstodsbestämmelserna omfattas numera situationer där myndig­ heter intervenerar i ekonomin av rättsregler vilka är avsedda att fastställa och förhindra, att före­ tag gynnas av det offentliga på ett sätt som innebär en snedvrid­ ning av konkurrensen. 3.C. Är rekvisitan för statsstöd uppfyllda?

Inledningsvis kan konstateras att HSB torde vara företag i konkur­ rensrättslig bemärkelse. HSB:s Riksförbund ekonomisk före­ ning bedriver genom flera kon­ cernbolag verksamhet med ex­ empelvis fastighetshandel, bygg­ entreprenader samt försäkringsverksamhet. HSB-koncernens balansomslutning uppgick den 31 december 1994 till drygt 11 miljarder kronor. För att bedöma om överlåtel­ sen snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen i för­ hållande till HSB:s konkurrenter kan HSB:s årsredovisning för 1994 vara till ledning:"Vid års­ skiftet 1994/1995 hade HSB:s

Garantifond ett eget kapital om ca 500 miljoner kronor. Nuva­ rande antal tomma lägenheter medför kostnader för Garanti fonden om drygt 4 miljoner kro­ nor per månad. Fondens behåll­ ning är därmed betryggande i förhållande till de åtaganden fonden har. Nedgången av anta­ let oplacerade nyproducerade bostadsrättslägenheter fortsatte under 1994. Minskningen har åstadkommits genom att upp­ giften prioriterats och genom det ekonomiska stöd som HSB:s Garantifond lämnat"13. Det fö­ refaller således som om HSB:s egen nyproduktion av lägenhe­ ter delvis har kunnat "placeras” tack vare HSB:s Garantifonds ekonomiska stöd, samt att stif­ telsens kapital innebär en bety­ delsefull förstärkning av HSB:s finansiella ställning i ett läge där fastighets- och entreprenad­ marknaden i landet har avsevär­ da svårigheter totalt sett. 1 HSB:s årsredovisning skrivs för övrigt att: "För HSB:s vidkom­ mande har resurserna i SBG möjliggjort kraftfulla åtgärder för att avsevärt kunna bringa ner antalet osålda lägenheter i ny­ produktionen och att hjälpa bo­ stadsrättsföreningar att överle­ va"14. Man får förmoda att HSB:s Garantifond kommer att få samma betydelse som SBG hade. Slutsatsen blir då att HSB genom överlåtelsen kommit i ett förbättrat ekonomiskt läge i för­ hållande till sina konkurrenter och att konkurrensen därige­ nom riskerar att snedvridas1'.

Sa återstår att bedöma om de tre förutsättningarna16 för att statsstöd skall vara inkompati­ belt enligt artikel 92 EG-fördraget är uppfyllda. Att åtgärden innebär en ekonomisk fördel för HSB torde ha framgått enligt vad som anförts ovan, liksom att åtgärder, är selektiv oah favori­ serar endast HSB. Det återstår således att bedöma om stödet givits "av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel". 1 förstone kan det förefalla up­ penbart att frågan är enkelt be­ svarad: Forts på sidan 18

MEDICINSK-JURIDISKA UTREDNINGAR Stor erfarenhet av och intresse för handläggningen Dr. Bo Kuritzén Leg läkare av medicinska utredningar i exempelvis Specialist i intemmedicin • försäkringsfrågor • tvister med den allmänna försäkringskassan Besöksadress: Vasagatan 36. Postadress: Box 415, 101 28 Stockholm. • patientförsäkringsärenden Telefon: 08-20 17 50 (direkt); 08-613 08 47 (vx). Teletax: 08-10 36 95. • flyktingärenden e-mail: bo@kuritzen.se Internet: http://www.kuritzen.se

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.2 ADVOKATEN EU-stöd... Forts från sidan 15 Rekvisitet är inte uppfyllt efter­ som inga offentliga medel tagits i anspråk. Denna uppfattning är dessutom bekräftad av EUdomstolen i dess senaste praxis. 1 det uppmärks_ammade fallet Sloman Neptun sade domsto­ len uttryckligen att endast stöd vilka ges av statliga medel och som innebär ökade offentliga ut­ gifter utgör statsstöd . Dom­ stolen har bekräftat denna in­ ställning i ett senare fall1". Domstolens bedömning i fal­ let Sloman Neptun innebar emellertid ett avsteg från tidiga­ re praxis"1 liksem från Kommis­ sionens och generaladvokatens uppfattning i frågan. Generalad­ vokaten Marco Darmon argu­ menterade i fallet för att även åtgärder som inte innebär ökade utgifter eller minskade intäkter för det offentliga utgör statsstöd. Sådan var domstolens bedöm­ ning i tidigare praxis, exempelvis"' Kommissionen mot Frankrike~~ där omständigheterna i fallet företedde vissa likheter med förevarande situation. 1 fallet hade la Caisse nationale de crédit agricole under loppet av flera år fonderat 1,5 miljarder francs av­ sedda att utbetalas som stöd till jordbrukare. Frankrike hävdade i fallet att de avsatta medlen här­ rörde frän privat bankverksamhet och att offentliga medel inte på något sätt tagits i anspräk. Inte desto mindre bedömde domsto­ len att "ett statsstöd inte nödvändigtx :s Krkö va,a finansierat av statliga medel för att kvalificeras som statsstöd"23 I fallet Kommissionen mot Frankrike bedömde domstolen dessutom att banken, trots att den var ett särskilt rättssubjekt, inte varit tillräckligt autonom i förhållande till den franska sta­ ten och att bankens utbetalning­ ar därför kunde kvalificeras som statsstöd. 1 ärendet SBG är frå­ gan om graden av statlig inter­ vention lätt att besvara jakande eftersom det är regeringen som fattat beslutet.

Som nämnts ovan har dom­ stolen genom fallet Sloman Neptun emellertid ändrat sin in­ ställning i förhållande till det tio år äldre fallet Kommissionen mot Frankrike. Det förtjänar dock att framhållas att flera om­ ständigheter i fallet Sloman Neptun skiljer sig från situatio­ nerna i fallet Kommissionen mot Frankrike och vad som är aktu­ ellt i ärendet SBG24

kostnaden för Riksbyggen att självt Noter: 1 Regeringens proposition 1994/ stödja de egna bostadsrättsförening­ 95:19; Sveriges medlemskap i Euro­ arna uppgick under året till 165 mil­ joner kronor med "avsevärda kostna­ peiska unionen, sid 37. Om den analys av regeringens 2 Se Hovrättsråd Krister Thelins ut­ der" att vänta under kommande år. beslut som gjorts ovan skulle märkta debattinlägg "Juridisk kul­ Genom överlåtelsen och regeringens vara riktig, så kan frågor vara turchock" i Smedjan 3/95. beslut försämrades således Riksbyg­ gens situation och HSB:s förbättra­ befogade att ställa kring rege­ 3 Beslut N95/18. ringens integritet i ärendet. Sve­ 4 Se även vad som sägs i Regeringens des i motsvarande grad. Att Riksbyg­ gen förlorat i detta "noUsummespel” riges regering har deklarerat att proposition 1993/94:9, Stiftelser, man "på europeisk nivå (bör) om skäl för prövning av permuta- torde sakna relevans i konkurrensomsätta de principer om öppen­ tionsärenden av allmän förvaltnings­ rättsligt hänseende. 16 Se ovan under 2. EU:s regler om het och offentlighet som vi se­ domstol i anslutning till europeiska statsstöd. dan länge själva bekänt oss till på konventionen angående skydd för de 17 Förenade fallen C-72/91 och Cmänskliga rättigheterna och de det nationella planet” 25. Jag har 73/91, Sloman Neptun Schiffahrts grundläggande friheterna samt om i denna artikel med hjälp av ett AG mot Seebetriebsrat Bodo Zieselagen om rättsprövning av vissa förpraktiskt exempel försökt illustre­ valtningsbeslut (1988:205) mer de Sloman Neptun Schiffahrts ra att det numera finns rättsregler, 5 Såvida annat inte föreskrivs på an­ AG (1993) E.C.R. 1-887. 18 Sloman Neptun, p. 17-22. vilka har sitt ursprung i EU, som nat håll i fördraget. kan bidra till vidgad öppenhet och 6 Det kan vara värt att påpeka att 19 Fall C-189/90, Kirsammer-Hack offentlighet, även på det natio­ verbet "ge" i den svenska översätt­ mot Sidal (1993) E.C.R. 1-6185. 20 Se Slotboom, sid 294, citerad ningen av artikel 92 motsvaras av nella planet. "grant" (tillmötesgå, bevilja, tiller­ ovan. Genom att EU:s bestämmelser känna) i den engelska versionen 21 Domstolens praxis på området är om statsstöd blivit tillämpliga i samt av "accorder" (bevilja, medge, omfattande och redogörelsen i arti­ Sverige måste stat, kommuner, tilldela) i den franska versionen av keln är inte uttömmande även om de landsting och offentliga företag artikel 92. Den svenska versionen fali som nämns torde vara särskilt regelmässigt underkasta sina be­ kan ge ett snävare intryck av bestäm­ relevanta för ärendet i fråga. slut prövning enligt statsstödsbe- melsernas tillämpningsområde än 22 Fall 290/83, Kommissionen mot Frankrike, (1985) E.C.R. 439. stämmelsema. Jag har i denna ar­ vad som är fallet i praxis. tikel använt mig av ett exempel 7 Fall 78/76, Steinike und Weinlig 23 ...,une aide ne doit pas nécessairement étre financée par les ressources (1977) E.CR.595. fran verkligheten och har försökt de 1'Etat pour étre qualifiée d aide illustrera de svåra gränsdragnings- 8 Se Dony-Barthome. "La notion étatique", p. 14 i fallet. Det kan för daide d etat". Cahiers de droit euro­ problem som kan uppstå. Det péen, 1993, sid 399. övrigt tilläggas att Kommissionen i finns enligt min bedömning om­ 9 Se exempelvis Slotboom, "State sin bedömning fäste avseende vid att ständigheter som pekar på att re­ Aid in Community Law: A Broad or den franska bankens statuter inte geringens beslut, trots att överlå­ Narrow Definition", European Law medgav stödverksamhet till jord­ brukare. och att den franska staten, telsen avsåg privata medel, vid en Review, 1995. 10 Se exempelvis Jurisclasseur Eu­ genom att inte ingripa när banken prövning skulle kunna bedömas agerade utanför statuterna, inte ropé fasc. 1521. som otillåtet statsstöd. motsatt sig att stödet gavs (p.8). En 11 EG-rätten är emellertid neutral Kommissionen har som redo­ avseende medlemsstaternas vai av parallell kan dras till SBG, där den visats nyligen bedömt att stöd äganderättsordning, se artikel 222, enligt revisorerna stadgevidriga som härrör från privata medel EG-fördraget. Oavsett om verksam­ överlåtelsen förbigicks med tystnad kan utgöra otillåtet statsstöd het bedrivs i ofientlig eller privat regi och sedermera sanktionerades ge­ även om denna uppfattning inte är emellertid konkurrensbestäm­ nom regeringens beslut. 24 Fallet Sloman Neptun gällde kort accepterats av domstolen. Kom­ melserna som regel tillämpliga. sammanfattat om upprättandet av missionens inställning är emel­ 12 Dony-Bartholme,se not 8. tyska "Intemationales Schiffahrtre13 HSB:s årsredovisning för 1994, lertid inte oväsentlig eftersom gister' utgjorde statsstöd. Genom den enligt artikel 93 i EG-för- sid 15. tyska bestämmelser kunde sjömän draget övervakar statsstöd. Med­ 14 HSB:s årsredovisning för 1994, utan hemvist i Tyskland få anställ­ sid 15. lemsstaterna är å sin sida skyldi­ ning på fartyg under tysk flagg. De 15 Det kan invändas att HSB skulle ga att underrätta Kommissionen haft tillgång till ekonomiskt stöd utländska sjömännens anställnings­ om planerade stödåtgärder och från SBG om permutationen inte ägt avtal omfattades inte av tysk lag vil­ att avvakta dess beslut innan den rum och att HSB:s läge därför inte ket i praktiken ledde till lägre löner aktuella åtgärden vidtas. Om en förändrats genom överlåtelsen. Om för dessa sjömän. De ekonomiska medlemsstat är tveksam om en permutationen inte ägt rum hade fördelarna för de tyska arbetsgivarna åtgärd utgör otillåtet statsstöd emellertid SBG:s tillgångar även va­ som uppstod genom arrangemanget eller ej, kan den välja mellan att rit avsedda för att stödja Riksbyggen. skulle utgöra statsstöd. Domstolen drog härav slutsatsen att stöd som få besked i förhand av Kommis­ Det har framförts att ett av motiven inte innebär ökade utgifter för staten sionen alternativt att underlåta till överlåtelsen skulle ha varit att inte utgör statsstöd. Kommissionen skydda HSB:s intressen genom att att fullfölja sin skyldighet att hade å sin sida anfört i fallet att varje förhindra ytterligare stöd från SBG förpröva stöd. I det senare fallet till Riksbyggen. 1 en radiointervju åtgärd som innebar en skattelindring riskerar medlemsstaten emeller­ den 20 september 1994 sade HSB s för en speciell sektor och som inte tid att Kommissionen sederme­ dåvarande VD att "De (bostadsrätts­ utgor en del av en global åtgärd utgör ra. ex officio. ogiltigförklarar föreningar i Riksbyggen) kommer ju statsstöd även om åtgärden inte fi­ statsstödet och eventuellt beslu­ aldrig att få en krona ifrån HSB:s nansieras av allmanna medel. Situa­ tar om återbetalning, vilket konto (i SBG) . Det är fullkomligt tionen i SBG utgör inte en åtgärd drabbar den som mottagit stö­ uteslutet. Jag har veto i styrelsen mot riktad mot en hel industrisektor utan det. I praktiken kan vem som sådant." I Riksbyggens årsredovis­ berör ett regeringsbeslut i ett enskilt fall. helst, exempelvis en konkur­ ning för 1994 uppges att åtskilliga 25 Sveriges principiella intressen in­ rent, ringa till Kommissionen för bostadsrättsföreningar ställdes i en för EU:s regeringskonferens 1996, svår situation under året som en att ta upp ett ärende. □ Regeringskansliet, juli 1995. följd av utvecklingen. Den samlade

D SkrtMtMr

6t

NÄRINGSDEPARTEMENTET

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.3

PROMEMORIA 1996-03-28

N96/685

Bygg- och bostadsenheten Anders Lönnberg Telefon 08-405 3506

14% 04-04

Underlag till SB med anledning av KU:s frågor rörande Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond Vilken utredning om praxis i permutationsärenden beaktades?

Beslutet baserades på de enskilda omständigheterna i ärendet, genomgång av lagstiftningens förarbeten samt viss praxis. Särskild vikt fästes vid de omständigheter som angetts på s. 2 i regerings­ beslutet . Finns det någon utveckling av praxis som innebär att regeringen under senare tid oftare ändrat över­ klagade beslut i permutations frågor?

För Näringsdepartementets del har antalet ärenden varit så få att något närmare svar på denna fråga inte kan lämnas. Gjordes några överväganden av det slag som berörs i den bifogade artikeln om EU:s regler om statsstöd och konkurrens? De överväganden som gjordes ledde till uppfattningen att statsstödsreglerna inte hindrade det beslut som regeringen sedermera fattade.

Anders Sundströms uppdrag i HSB-sfären Ledamot i förbundets styrelse: 93-05-03 - 94-05-05 Ordförande i HSB:s Riksförbund: 94-05-05 - 94-09-27 Anders Sundström har inte haft någon funktion i SBG

Jörgen Anderssons relation till SBG, HSB eller Riksbygge-sfären

Jörgen Andersson har varken före eller efter inträdet i regeringen haft någon relation till nämnda organisationer.

STATSRÅDSBEREDNINGEN Rättsavdelningen Departementsrådet Bo Malmqvist

1996-04-02

1997/98:KU25 Bilaga A 3.3

KU:s frågor om Jan Nygren och permutationen av stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond

År 1994 fram till dess att Jan Nygren blev statsråd var han marknadschef hos Riksbyggen ekonomisk förening. Någon annan relation med Riksbyggensfären har han inte haft under detta eller senare år. Han har inte haft något engagemang i stiftelsen, inte deltagit i förvaltningen av stiftelsen och inte medverkat vid ansökan om permutation eller vid beslut om tillskott av medel till stiftelsen. Han har inte haft någon relation med HSB-sfären med anknytning till stiftelsen.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.4

Beatrice Ask

j Konstitutionsutskottet pnii.

SVERIGES RIKSDAG UJ

Riksdagsledamot

SVERIGES RIKSDAG 100 12 Stockholm

Stockholm 1997-01-27

Telefon: 08-786 40 00

Till konstitutionsutskottet Riksdagen 100 12 Stockholm

Begäran om granskning av regeringens beslut att ge Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund medel till ett riksomfattande sysselsättningsprojekt Regeringen beslutade i december 1996 att ge Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund 200 tkr till en förstudie avseende ett riksomfattande sysselsättningsprojekt med syftet ”att kartlägga kvinnors arbetslöshet runtom i landet, samla goda exempel och ge uppslag till nya arbetstillfällen och nya verksamhetsområden för kvinnor.” Förstudien skall presenteras till Arbetsmarknadsdepartementet senast den 1 februari 1997 varefter regeringen skall ta ställning till projektet i sin helhet, enligt ett pressmeddelande.

Av den ansökan som det socialdemokratiska kvinnoförbundet lämnat till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet Margareta Winberg, tidigare ordförande i det socialdemokratiska kvinnoförbundet framgår att förbundet tänker sig ett tvåårigt projekt i vilket 27 kvinnor skall anställas runtom i Sverige av förbundet. Utöver kartläggning av kvinnors arbetslöshet påpekas att man också vill se dessa projektanställda kvinnor ”som vägledare för andra arbetslösa och erbjuda en träflpunkt för kvinnor i samma situation”

Av de handlingar jag tagit del av framgår inte vilka kriterier arbetsmarknadsministern och regeringen haft för sitt beslut. Emellertid förefaller det märkligt att statliga medel ges ut till vad som kan tolkas som ett förstärkt anslag inför valarbetet för det kvinnoförbund ansvarig minister tidigare vant ordförande i. Partierna erhåller i särskild ordning medel för sin verksamhet. Det måste anses ligga inom ramen för partiernas ordinarie verksamhet att bl a skaffa sig en uppfattning om arbetslöshetens utbredning, orsaker och vilka insatser som bör göras för att minska problemen. Att ge regeringspartiet extra resurser för sin opinionsbildning kan knappast ligga inom ramen för Arbetsmarknadsdepartementets uppgifter. Hittills handlar det om ett bidrag för en förstudie, men i nästa steg begär det socialdemokratiska kvinnoförbundet 17 Mkr för sitt projekt för att bl a ”Samla arbetslösa kvinnor till nätverk för gemensamma intressen”. Mot bakgrund av ovanstående begär jag att konstitutionsutskottet granskar regeringens handläggning och beslut i detta ärende.

Beatrice Ask / riksdagsledamot (m)

BESÖKSADRESS: RIKSDAGEN. MVNTTORGET 1 TELEFON: 08-786 4489

BOSTAD: KUNGSGATAN 7S. 2 TR. 112 27 STOCKHOLM TELEFON: 08-6S2 SS 69

REGERINGSKANSLIET Arbetsmarknadsdepartementet Statssekreterare Sture Nordh

1997-03-14

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.5

Statsrådsberedningen Rättschefen Bengt-Åke Nilsson

Regeringens handläggning av bidrag till Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund för sysselsättningsprojekt Med anledning av KU:s frågor i ärendet får jag anföra följande.

Ärendet aktualiserades genom ansökan från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund till Arbetsmarknadsdepartementet den 5 december 1996. Arbetsmarknadsdepartementet bedömde att det aktuella projektet var av klart arbetsmarknadspolitiskt intresse och att en eventuell statlig finansiering skulle kunna ske inom ramen för medel för försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder. Departementet ansåg dock då det rörde sig om ett stort rikstäckande sysselsättningsprojekt, det nödvändigt med en förstudie innan slutlig ställning kan tas.

Ärendet beredis gemensamt med Finansdepartementet

innan det togs upp till beredning för statsrådet Margareta Winberg den 16 december 1996.

Beslut i ärendet fattades på regeringssammanträdet den 19 december 1996. Prövningen av ärendet har skett på sedvanligt sätt och frågan om en eventuell statlig finansiering har helt och enbart bedömts utifrån projektets arbetsmarknadspolitiska värde. Förstudien i fråga kom in till Arbetsmarknads­ departementet den 4 februari 1997. I förstudien ingick en ansökan om 7 993 000 kr för ett

arbetsmarknadsprojekt. Förstudien liksom ansökan är för närvarande under beredning.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.5

Sture Nordh

3 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

arbetsmarknads­ departementet

REGERINGSBESLUT

1997/98 :KU25 9 Bilaga A 3.5

1996-12-19

A96/7707/A

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund Box 70458 107 26 STOCKHOLM

Ansökan av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund om medel till sysselsättningsprojekt Regeringens beslut

Regeringen beviljar Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund högst 200 000 kr för en förstudie av ett riksomfattande sysselsättningsprojekt. För­ studien skall innehålla en tydlig planering av pro­ jektets uppläggning och verksamhet. En rapport om förstudien skall inlämnas till Arbetsmarknadsdepar­ tementet senast den 1 februari 1997. Därefter skall ställning tas till projektet i sin helhet. Arbetsmarknadsdepartementet skall på rekvisition av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund betala ut beloppet. Redovisning av hur medlen har använts skall lämnas till Arbetsmarknadsdepartementet den 1 april 1997. Medel som inte förbrukats skall åter­ betalas till Arbetsmarknadsdepartementet. Kostnaderna skall belasta det för budgetåret 1995/96 under tionde huvudtiteln uppförda reservationsan­ slaget A 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, an­ slagspost 2. Försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder.

Ärendet

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund har i en skrivelse den 5 december 1996 ansökt om medel för ett riksomfattande sysselsättningsprojekt. Syftet med projektet är enligt ansökan att kartlägga kvin­ nors arbetslöshet runt om i landet, samla in goda exempel och ge uppslag till nya arbetstillfällen och nya verksamhetsområden för kvinnor.

På regeringens vägnar

!l [ctU

Margareta Wmberg

/ Helena Hagelroth

Postadress 103 33 Stockholm

Besöksadress Drottninggatan 21

Telefon växel 08 - 405 10 00 Telefax 08 - 20 73 69 Telex 125 33 MINLAB S

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.5

S-KVINNQR

ARBETSMARKNADSDER Reaistratom ink. 1996 -12- 0 5 Dnr, /w/t-to^a

Till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

ANSÖKAN SYSSELSÄTTNINGSPROJEKT Kvinnors plats på arbetsmarknaden är nu fast förankrad. Bland annat utredningen Hälften vore nog - om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad (SOU 1996/97:56) har visat att kvinnor starkt sin ställning inom arbetslivet. Detta har också medtört att kvinnor i allt mindre omfattning är beroende av en man för sin försörjning. Inte minst mot bakgrund av att kvinnors möjligheter att bestämma över sitt eget liv är så nära förknip­ pad med egen inkomst måste denna ställning på arbetsmarknaden befästas och stärkas.

Omstruktureringen av arbetsmarknaden har under senare år medfört att många traditionella kvinnoarbeten minskat kraftigt i antal. Denna utveckling har varit särskilt markant inom den offentliga sektor där merparten av kvinnorna arbetar. Vård och omsorg är områden där arbetstillfällena blivit färre men också andra sektorer har drabbats, bland dem kontorssektorn där både privata och offentliga arbeten försvunnit. De som nu friställts måste få möjlighet att vidareutbilda sig, att utvecklas och att eventuellt byta verksamhetsområde. På läng sikt måste kvinnor finnas på hela arbetsmarknaden på ett helt annat sätl än idag.

Som ett bidrag till detta utvecklingsarbete avser vi att erbjuda arbetslösa kvinnor en möjlighet till vidareutveckling genom ett landsomfattande projekt. Vi räknar med att 27 kvinnor runt om i landet skulle kunna få arbete med att kartlägga kvinnors arbetslöshet, samla goda exempel och ge uppslag til! nya arbetstillfällen. Vi tror också att dessa kvinnor skulle kunna fungera som vägledare för andra arbetslösa och erbjuda en träffpunkt för kvinnor i samma situation. Det är viktigt att arbetet anpassas efter de olika regionala förutsättningarna. Således föreslår vi endast en ram för projektet som sedan måste fyllas ut med regionala projektbeskrivningar. En av de 27 bör placeras i Stock­ holm och fungera som arbetsgivare och handledare för de övriga. PROJEKTBESKRIVNING

Ett riksomfattande projekt genomförs under två år med start våren 1997 (förhoppningsvis i februari). Ersättning utgår med ca 15 000 per månad. Lönebikostnader tillkommer. Projektledaren som placeras centralt bör ha en lön om ca 18 000. Efter projekttiden får samtliga ett intyg på vilka arbetsuppgifter de utfört.

SVKKICCS SOCIAI OCMOKKÄHSKA KVINNOFÖRBUND SWWdCit 03 TU-lbf l<>7 2<i SlMkholut Fu» UC 976 09 PvihnK» » fil ^7-1

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.5

S-KVINNQR De projektanställda måste skapa breda kontaktytor mot såväl myndigheter som näringsliv och organisationer. Framförallt länsarbetsnämnderna och de kommunala arbetsförmedlingsnämnderna, men också de fackliga organisationerna, olika kvinnoorganisationer och länsstyrelsernas jämställdhetsexperter bör involveras i arbetet. Kvinnliga företagare och sammanslutningar av sådana samt ALMI och andra institutioner som stödjer dessa måste ingå i kontaktnätet.

Syfte Kvinnors ställning på arbetsmarknaden måste belysas och bevakas. På riksplanet har detta på ett utmärkt sätt gjorts av utredningen Hälften vore nog - om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad (SOU 1996/97:56). Syttet med detta projekt är att föra ner de kunskaperna på regional och lokal nivå, komplettera dem med fakta från dessa plan samt ta initiativ för att omsätta dem i konkret handling. Det viktigaste målet för oss är givetvis att bidra till en breddad arbetsmarknad och fler arbetstillfällen för kvinnor.

Målgrupp De som bereds arbete inom projektet skall vara eller riskera att bli arbetslösa och ha vana av någon form av kontorsarbete. En anställd som ersätts av en arbetslös person bör också kunna komma i fråga. Föreningsvana är önskvärd men ej nödvändig. Eventuellt kan arbetet kombineras med någon form av utbildning. Den centralt placerade tjänsten bör gå till en kvinna med erfarenhet av föreningsarbete, personal­ administration och utåtriktad verksamhet. Arbetsuppgifter regionalt projektansvariga -Undersöka kvinnors situation på arbetsmarknaden på regional och lokal nivå. -Ha god och kontinuerlig kontakt med ansvariga myndigheter samt näringsliv och organisationer med intresse av eller inflytande över arbetsmarknaden. -Hålla kontakt med arbetslösa kvinnor, initiera utbildningar, projekt och nya verksamheter. Även uppsökande verksamhet bör ingå, -Fungera som rådgivare och hjälpa till i kontakter med myndigheter och organisationer. Samla arbetslösa kvinnor till nätverk för gemensamma intressen. Anordna årliga träffar för arbetslösa kvinnor i länet. Arbetsuppgifter centralt projektansvarig -Projektplanering och -ledning samt samordning -Arbetsgivarfunktion för de regionalt anställda -Kalla till och ansvara för gemensamma samlingar fyra gånger per år -Sköta kommunikation och information mellan de olika distrikten -Kontinuerligt informera S‘kvinnors styrelse om projektet

Arbetsgivaransvar De projektansvariga anställs av S«kvinnor. Projektledaren ingår i förbundspersonalen. Hon är i sin tur arbetsledare och sköter personaladministrationen för de övriga.

Arbetsplats Varje distriktsansvarig måste ha tillgång till ett kontor med viss grundutrustning. Sådan bör kunna ordnas i samarbete med fackliga organisationer, partidistrikt, länsarbetsnämnd och studieförbund. Projektledarens arbetsplats blir S-kvinnors förbundsexpedition.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.5

S-KVINNQR Samarbete De regionalt ansvariga nskerar att bli mycket ensamma i sin roll. De bör därför ha möjlighet att träffas tvä gånger per termin samt dessemellan ha goda möjligheter att kontakta varandra per telefon och telefax.

Projektledning Arbetet bör ledas av en central projektgrupp inom S-kvinnors förbundsstyrelse. Den centrala projektledaren ingår i gruppen som dess sekreterare och verkställande ledamot. I varje distrikt bildas en regional projektgrupp ur S-kvinnors distriktsstyrelse. Gruppen blir den projektansvarigas närmaste referensgrupp men har ingen direkt arbetsledarroll. Utvärdering, projekt, uppföljning och dokumentation Projektet ska följas upp, utvärderas och dokumenteras ko BUDGET

Kostnader, per är lön för centralt projektansvarig inkl tillkommande kostnader kostnad för administration och arbetsplats ; med telefon, fax och dator lön för 26 regionalt projektansvariga 26 x 275 000 inkl tillkommande kostnader kostnad för administration och arbetsplats 26 x 30 000 förbrukningsmateriel träffar för de 26 regionalt projektansvanga 4 x 26 000 Uppföljning och dokumentation Summa

Totalsumma för hela projektet 2 x 8 554 000

435 000' 55 000 £ 7 150 000 780 000

104 000 50 000 8 554 000

17 108 000

Intäkter

begärt anslag

17 108 000

ANSÖKAN Med hänvisning till ovanstående projektbeskrivning ansöker S-kvinnor om finansiering av ett projekt för att befästa och starka kvinnors ställning på arbetsmarknaden med 17 108 000 kronor. Stockholm den 961205 S-KVINNOR

Inger Segelström ordförande 69

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.6 Konstitutionsutskottet Ink den^lT-oi-o

Dnr

Till Konstitutionsutskottet

Statens Fastighetsverk (SFV) hemställde 1996-02-28 hos Riksantikvarieämbetet (RAÄ) att få riva Skeppsholmsbron. RAÄ, som under längre tid haft som övergripande målsättning att be­ vara bron i sina ursprungsformer, beslutade 1996-03-21 att - med reservation för regeringens kommande ställningstagande till skyddsföreskrifterna - godkänna rivningen. RAÄ föreslog i skrivelse 1996-06-28 till regenngen att gällande skyddsföreskrifter skulle jämkas så att Skeppsholmsbron inte längre omfattas av skyddsbestämmelser. Regeringen fattade 1997-02-20, med stöd av förordningen om statliga byggnadsminnen (SFS 1988:1229) beslut om att jämka skyddsföreskrifterna för det statliga byggnadsminnet Skepps­ holmen och Kastellholmen så att Skeppsholmsbron - samt ett område intill brofästet som inte saknar betydelse i sammanhanget - inte längre omfattas av byggnadsminnesförklaringen. En­ ligt kulturminister Marita Ulvskog utgör detta beslut i sig inte ett tillstånd att riva Skeppsholms­ bron (interp svar 1996/97:289), men möjliggör dock förändringar RAÄ har ett centralt ansvar för de antikvariska frågorna medan SFV har ett ansvar som förval­ tare av det nationella kulturarvet

Alla möjligheter att söka bevara det världsunika byggnadsminnesmärke som Skeppsholmsbron utgör synes oss inte ha prövats fullt ut. Enligt uppgifter som framkommit dels i pressen under våren 1997, dels via Nätverket för Skeppsholmsbrons bevarande och dels genom kännedom om ställningstaganden hos vissa av Stockholms stads nämnder och förvaltningar har, enligt vår mening, sådana brister i bered­ ningen av ärendet påvisats, att vi finner övervägande skäl tala för att låta anmäla saken för granskning hos KU KU bör i detta sammanhang givetvis agna särskild uppmärksamhet åt hur ärendet beretts och handlagts av kulturministern och kultu partementet i deras kontakter med berörda under­ ställda verk och myndigheter

Stockholm den 12 juni 1997

HennkS

sson (kd)

Elisabeth Fleetwood (m)

Promemoria

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.7

REGERINGSKANSLIET

1998-01-16

Kulturdepartementet

Statsrådsberedningen Rättschefen Bengt-Åke Nilsson

KU:s granskningsärende 1997/98:11 om bevarande av Skeppsholmsbron

Konstitutionsutskottet har den 4 december 1997 - med anledning av en anmälan från Henrik S. Järrel, Rolf Åbjörnsson och Elisabeth Fleetwood med begäran om KU:s granskning av hur ärendet om Skeppsholmsbron beretts och handlagts - beslutat bereda statsrådet Ulvskog tillfälle att lämna synpunkter. Utskottet begär att kulturministern skall redogöra för hur ärendet beretts och vilka kontakter som tagits i samband med beredningen. Av redogörelsen skall framgå om Korrosionsinstitutets utredning av den 22 november 1995 funnits tillgänglig som beslutsunderlag för regeringen.

Statsrådsberedningen har begärt underlag för svar. Följande underlag lämnas. Ärendet och dess beredning

Skeppsholmsbron blev genom ett regeringsbeslut den 4 november 1993 statligt byggnadsminne. I samband därmed fastställdes även skyddsföreskrifter för bron. Riksantikvarieämbetet föreslog i en skrivelse till Kulturdepartementet, som kom in den 9 juli 1996, att de av regeringen den 4 november 1993 beslutade skyddsföreskrifterna för det statliga byggnadsminnet Skeppsholmen och Kastellholmen skulle jämkas så att Skeppsholmsbron inte längre omfattas av skyddsföreskrifter.

I skrivelsen anför Riksantikvarieämbetet bl.a. följande såvitt gäller bron och dess skick. ”Statens Fastighetsverk har till RAÄ inkommit med skrivelse 1996-02-28 med ansökan om att få riva befintlig bro. Som skäl för ansökan anger SFV Skeppsholmsbrons mycket dåliga kondition med omfattande korrosionsskador. Bedömningen grundar sig bl a på en

utredning av Korrosionsinstitutet daterad 1995-11-22. Utredningen konstaterar att bron för att kunna repareras och behållas måste demonteras i sin helhet och samtliga nitförband och spalter tas isär. Skadorna bedöms vara så stora att omfattande byten av balkar, fackverk och förband måste göras. SFV har, utifrån Korrosionsinstitutets utredning, gjort den bedömningen att bibehållandet av den gamla fackverksbron medför alltför stora olägenheter och kostnader, samtidigt som vitala delar blir nykonstruktioner.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.7

Statens Fastighetsverk har därför hemställt hos RAÄ om att få byggnadsminnesskyddet för Skeppsholmsbron upphävt och att få riva Skeppsholmsbron. SFV avser att bygga en ny bro med modern konstruktion men med bibehållande av gamla brons utseende.

RAÄ har prövat frågan enligt Förordningen om statliga byggnadsminnen SFS 1988:1229 10 § och finner att befintlig bro bör få rivas. RAA föreslår, som följd därav, att regeringen jämkar skyddsföreskrifterna...”

Till skrivelsen bifogade Riksantikvarieämbetet:

- Statens fastighetsverks skrivelse den 28februari 1996 till Riksantikvarieämbetet Skeppsholmsbron projektnr 11864-000 Dnr. 223937/94,

- Riksantikvarieämbetets skrivelse den 21 mars 1996 till Statens fastighetsverk angående Nybyggnad av bro till Skeppsholmen, Stockholms stad, och

- Riksantikvarieämbetets PM den 13 maj 1996 Angående Skeppsholmsbrons restaurering. Av de bifogade skrivelserna framgår bl.a. följande såvitt avser Skeppsholmsbrons skick och frågan om dess bevarande. I skrivelsen från Statens fastighetsverk till Riksantikvarieämbetet den 28 februari 1996 anför verket bl.a. ”Under november 1996 tog Korrosionsinstitutet på uppdrag av Statens Fastighetsverk fram ett utlåtande med avseende på korrosion och åtgärder som är nödvändiga ur korrosionssynpunkt om brons nuvarande konstruktionselement skall bevaras i stor omfattning. Det konstaterades att Skeppsholmsbrons korrosionsskador är mycket långt framskridna och det bedöms nödvändigt att bron monteras ner i sin helhet, alla färgskikt avlägsnas och skadade delar bytas ut. Även en isärtagning av ett stort antal eller så gott som samtliga nitförband måste ske och skadade delar av förbanden bytas ut. Korrosionsinstitutet bedömer att dessa ovan angivna åtgärder är nödvändig för den befintliga brokonstruktionens fortlevande även om den efter en eventuell ombyggnad av bron inte kommer att ingå som bärande element. Tidigare undersökningar har visat att även underbyggnaden är i dåligt skick med förskjutningar samt skador i pålverk och kistor.”

I skrivelsen hävdar Statens fastighetsverk på grundval av Korrosionsinstitutets utlåtande och tidigare undersökningar att en restaurering av Skeppsholmsbron medför alltför stora och osäkra kostnader och att så stor del av bron måste ersättas med nya delar att det

är att jämställa med nybyggnad. Fastighetsverket hemställer därför att få byggnadsminnesförklaringen upphävd samt att få riva Skeppsholmsbron för att kunna bygga en ny bro med modern konstruktion men med bibehållande av den gamla brons utseende.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.7

Av skrivelsen den 21 mars 1996 från Riksantikvarieämbetet till fastighetsverket framgår att ämbetet - med anledning av Korrosionsinstitutets utlåtande och med reservation för regeringens kommande ställningstagande till skyddsföreskrifterna - godkänner en rivning av Skeppsholmsbron.

Av Riksantikvarieämbetets promemoria, daterad den 13 maj 1996, framgår bl.a. att Riksantikvarieämbetet inför sitt beslut om att godkänna en rivning av bron hade överlagt med stadsbyggnadskontoret i Stockholm. Det framgår också att ärendet om Skeppsholmsbrons bevarande beretts av en arbetsgrupp. Enligt nu inhämtade uppgifter från Riksantikvarieämbetet har ämbetet under 1994 och 1995 tillsammans med bl.a. Statens fastighetsverk, Stockholms Stadsmuseum, Stadsbyggnadskontoret och Gatu- och fastighetskontoret i Stockholm deltagit i arbetsgruppen. Enligt promemorian har vidare Riksantikvarieämbetets övergripande målsättning varit att bron skulle bevaras.

Inom arbetsgruppen fördes grundläggande diskussioner om brons kondition och huruvida en restaurering var möjlig. Diskussionerna föranledde Statens fastighetsverk att beställa en utredning från Korrositionsinstitutet. Arbetsgruppen prövade också möjligheten att bygga en ny bro i ett annat läge till Skeppsholmens östra sida samt bibehålla den gamla bron som gång- och cykelbro. Enligt promemorian avskrevs dock den idén efter en genomgripande diskussion med Stockholms stadsbyggnadskontor. Efter det att ärendet kommit in till Kulturdepartementet har Göran Söderström, sekreterare vid Rådet till skydd för Stockholms skönhet, i ett telefonsamtal den 9 december 1996 till handläggaren i Kulturdepartementet framfört sin avsikt att för kännedom skicka en kopia av Rådets skrivelse till Statens fastighetsverk, Stadsbyggnadsnämnden och Riksantikvarieämbetet daterad den 2 september 1996. Vid samtalet framförde sekreteraren också att Rådets uppfattning var att Skeppsholmsbron borde bevaras och att Rådet menade att en alternativ förnyelse av Skeppsholmsbron, där en större del av originalmaterialet i bron bevarades, borde komma till utförande. En kopia av nämnda skrivelse kom in till Kulturdepartementet samma dag, dvs. den 9 december 1996.

Under ärendets handläggning i Kulturdepartementet har också vissa muntliga kontakter förekommit mellan tjänstemän vid Kulturdepartementet och Riksantikvarieämbetet resp. Statens fastighetsverk. Dessa samtal har dock huvudsakligen gällt förfrågningar från respektive myndighet om tidpunkten för beslut i ärendet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.7

Regeringen beslutade den 20 februari 1997 i enlighet med Riksantikvarieämbetets förslag till jämkning av skyddsföreskrifterna för det statliga byggnadsminnet Skeppsholmen och Kastellholmen. Av det nu redovisade innehållet i Riksantikvarieämbetets skrivelse till Kulturdepartementet och till skrivelsen fogade handlingar framgår att Korrosionsinstitutets utlåtande bedömts och granskats av såväl Riksantikvarieämbetet som Statens fastighetsverk. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de utförliga redogörelser för innehållet i utlåtandet som lämnas i de ingivna handlingarna har beslutsunderlaget bedömts vara tillräckligt. Det har därför inte bedömts som nödvändigt att inhämta utlåtandet som sådant.

Med vänlig hälsning

Ann-Christin Nykvist

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.8

miljöpartiet de gröna Birger Schlaug språkrör Miljöpartiet de Gröna

Stockholm den 23 juli 1997 _________ ____ ________

Konstitutionsutskottet Inkden Till riksdagens konstitutionsutskott

Anmälan om granskning av näringsminister Sundström Regeringen beslutade på sammanträde den 17 juli i år att bevilja tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen. I beredningen av beslutet har regeringen inte prövat projektet utifrån Naturresurslagens kapitel 4. Istället har man låtit Ellagen vara utgångspunkt, något som kritiserats av både Boverket och SGU (Sveriges Geologiska Undersökning).

Mot bakgrund av de milic' onsekvenser som detta projekt innebär och den osäkerhet som råder över regeringens o. ring och beslut begär jag härmed att konstitutionsutskottet granskar näringsminister Sundströms agerande i samband med detta ärende.

Granskningen bör inriktas på dels det regeringsbeslut i vilket ministern deltog, dels ministerns handlande pga särskilda författningar. Granskas bör även ministerns förhållande till underordnade myndigheter: Vilka direktiv har getts de underordnade myndigheterna och de statliga energibolagen Vattenfall och Svenska Kraftnät? Vilken information har utbytts mellan dessa myndigheter och bolag och regeringen? Vilka kontakter har tagits medan det ansvariga departementet och Vattenfall och Svenska Kraftnät? Har dess^ kontakter dokumenterats?

BirgerSchlai

Miljöpartiet de Gröna Sveriges Riksdag 100 12 Stockholm

Tel (vxl): 08 786 40 00 Tel (sekr): 08 786 57 82 Fax: 08 20 40 98

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.9

JÄV I SAMBAND MED REGERINGENS HANTERING AV POLENKABELN Jag anmäler härmed näringsminister Anders Sundström angående handläggningen av ärendet om likströmskabeln mellan Sverige och Polen. Enligt uppgift har statssekreterare Lars Rekke, ansvarig för energifrågor inom departementet, deltagit i handläggningen av ärendet trots att Recke samtidigt varit styrelseordförande i Vattenfall. Vattenfall var sökande foretag och därmed i hög grad engagerat i projektet. Jag menar att det är synnerligen olämpligt att en ordförande i ett bolag själv handlägger kontroversiella ärenden inom regeringen i frågor där bolaget ifråga är engagerat. Det är också anmärkningsvärt och upprörande att Anders Sandström som berörd minister medverkar till att denna form av jäv för förekomma.

Konstitutionsutskottet bör i samband med granskningen av frågan om Polenkabeln särskilt studera jävssituationen och uttala sig om jävs frågor tör högre och politiskt tillsattas tjänstemän i departementen.

Peter Eriksson Miljöpartiet de gröna

Promemoria REGERINGSKANSLIET

1997/98:KU25 Bilaga A 3.10

1998-02-13

Närings- och handelsdepartementet

KU:s granskningsärende 1997/98:12 om tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen

Bakgrund

Birger Schlaug och Peter Eriksson (båda mp) har hos konstitutions­ utskottet (KU) väckt frågor om granskning av näringsminister Anders Sundströms agerande vid beviljande av tillstånd för att anlägga en likströmskabel mellan Sverige och Polen, den s.k. Polenkabeln (regeringsbeslut 1997-07-17,1 8, dnr N97/1929 och N97/2084).

KU har beslutat bereda näringsministern tillfälle att lämna synpunkter med anledning av vad som anförts i anmälningarna från Birger Schlaug och Peter Eriksson. Inledning

Granskningen avser näringsministerns agerande i samband med regeringens prövning av Affärsverket svenska kraftnäts (Svenska kraftnät) ansökan om nätkoncession enligt lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, för Polenkabeln (dnr N97/1929). I underlaget för regeringsbeslutet den 17 juli 1997 avseende koncessionsansökan för Polenkabeln ingick vidare ett brev från Statens naturvårdsverk (Naturvårdsverket) angående tillämpningen av den s.k. Esbo-konventionen beträffande Polenkabeln (dnr N97/2084).

Regeringen beslutade den 17 juli 1997 rörande tillämpning av 4 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser, m.m. (natur­ resurslagen - NRL) vid prövning av koncessionsansökan för Polenkabeln (regeringsbeslut 1997-07-17, 3, dnr M97/3334). Detta ärende bereddes inom Miljödepartementet.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen efter förslag från regeringen fattat beslut rörande de finansiella förutsättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet med Polenkabeln.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Den 1 januari 1998 trädde en ny ellag i kraft (SFS 1997:857). Den ersätter lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och lagen (1994:618) om handel med el. Koncessionsansökan avseende Polenkabeln har prövats enligt 1902 års ellag, som i det följande benämns ellagen.

Promemorian har följande disposition. Inledningsvis beskrivs kortfattat projektet med Polenkabeln. Sedan redogörs för handläggningen av ärendet om koncessionsprövning. Därefter lämnas ytterligare information med anledning av Peter Erikssons och Birger Schlaugs anmälningar. Slutligen redogörs för vissa frågor om de finansiella förutsättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet med Polenkabeln. I bilaga redogörs för de vid tiden för regeringens beslut gällande bestämmelserna för prövning av nätkoncessioner enligt ellagen och bestämmelserna om prövning enligt 4 kap. NRL. Projektet med Polenkabeln

Projektet avser uppförande och förvaltning av en 600 MW likströmskabel mellan Stärnö i Karlshamns kommun och Polen. Kabeln är av monopolär typ (dvs. en kabel där havsvatten och mark utnyttjas för återledning). Avsikten är att anlägga en elektrodstation för återledningen på havsbotten vid Vångsö i Ronneby kommun. Vid drift av kabeln bildas klorgas genom elektrolys vid elektrodstationen.

Projektets intressenter är Svenska kraftnät, Vattenfall AB och det polska, statliga kraftbolaget PPGC. Ett gemensamt ägt bolag, SwePol Link AB, där Svenska kraftnät är majoritetsägare, har bildats för detta ändamål. Investeringen beräknas uppgå till 2,5-3 mdkr. Projektet sammanhänger med den s.k. Ostersjöringen (Baltic Ring), dvs. planer på att knyta samman elsystemen runt Östersjön.

Grunden för projektet är ett kraftutbytesavtal mellan Vattenfall och det polska, statliga bolaget Polish Power Grid Company (PPGC). Avtalet avser en tioårsperiod som inleds år 1999 och omfattar elexport till Polen och s.k. torrårssäkring för Sverige. Under ett normalår beräknas en nettoexport från Sverige på 2 TWh, motsvarande 1,5 % av den samlade svenska elproduktionen.

Beredning av ärendet avseende koncessionsprövning för Polenkabeln

Svenska kraftnät ansökte den 19 juni 1996 hos nätmyndigheten vid Närings- och teknikutvecklingsverket (Nätmyndigheten) om nätkoncession enligt lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen), för Polenkabeln. Ansökan var utformad enligt kraven i elförordningen (1994:1250) och föregicks av ett samrådsförfarande enligt denna förordning. Till ansökan var fogad en miljökonsekvensbeskrivning.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Nätmyndighetens beredning av koncessionsansökan Nätmyndigheten skickade ut ansökan av den 19 juni 1996 till Sjöfarts­ verket, Sveriges geologiska undersökning (SGU), Fiskeriverket, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Blekinge län, Ronneby, Sölvesborgs och Karlshamns kommuner, vilka anmodades respektive bereddes tillfälle att avge synpunkter på bl.a. behovet av eventuella kompletteringar i ärendet. På grundval av bland annat dessa synpunkter anmodades Svenska kraftnät att inkomma med kompletteringar. Nätmyndigheten anmodade därefter vid ytterligare tre tillfällen Svenska kraftnät att komplettera ansökan, bl.a. avseende miljökonsekvensbeskrivningen. Den sista kompletteringen inkom till Nätmyndigheten den 17 april 1997. Miljökonsekvensbeskrivningen med kompletteringar kungjordes i Postoch Inrikes Tidningar och Blekinge Läns Tidning.

Nätmyndigheten remitterades den 18 november 1996 i enlighet med elförordningen koncessionsansökan med kompletteringar. Följande remissinstanser inkom med yttranden: Sveriges geologiska undersökning, Fiskeriverket, Naturvårdsverket, Försvarsmakten, Vägverket, Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Försvarets materielverk, Skogsstyrelsen, Elsäkerhetsverket, Försvarets radioanstalt, Sjöhistoriska Museet, Uppsala Universitet, Länsstyrelsen i Blekinge län, Sölvesborgs, Karlshamns och Ronneby kommuner, Korrosionsinstitutet, Telia AB, Karlshamns hamn AB, Karlshamnsverkens Kraftgrupp AB, Ballast Syd AB, Vattenfall Naturgas AB, Södra Cell AB, Karlshamns Energiverk AB, Mörrums Kronlaxfiske genom AssiDomän Skog & Trä AB, Terminalgas AB, Sydgas AB, Svenska Sydkustfiskarna, Friluftsfrämjandet i Karlshamn, Karlshamns Naturskyddsförening, Sportfiskeförbundet i Blekinge, Svenska Turistföreningen, Stärnö villaförening, Samfälligheten i Vieryd, HB Bröderna Robertssons Fiske, Agnar Bengtsson & Co HB, Väbynäs Tomtägarförening, Mörtströmmens fiskevårdsområde, Somekulla-Biskopsmåla Samhällsförening, Mört­ strömmens fiskevårdsområde, Karlshamns Fiskevårds- och Sportfiskeklubb, LRF:s länsförbund i Blekinge, Mor Ohviagårdens ideella

förening, Blekinge Båtförbund genom Stärnö Vindhamns båtklubb, Greenpeace, Svensk Elbrukarförening, Ronneby Naturskyddsförening, Föreningen Elgen, Vångsö markägare genom Gordon Nävert, Kerstin Hanndrup, Lars Emmelin, Märta Cronholm, Bengt och Ulla Garnegård, Familjen Annie Jönsson m.fl. samt Fredrique Neuendorff.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Nätmyndigheten höll den 23 april 1997 ett offentligt sammanträde i Karlshamn med anledning av ärendet. Till sammanträdet inbjöds sökande, samtliga remissinstanser och intresserad allmänhet. Nätmyndigheten överlämnade den 30 maj 1997 med ett eget yttrande Svenska kraftnäts ansökan av den 19 juni 1996 till regeringen (Näringsoch handelsdepartementet). Nätmyndigheten tillstyrkte i sitt yttrande Svenska kraftnäts ansökan under förutsättning att tillståndet förenades med vissa villkor. Regeringens beredning av koncessionsansökan Ärendet handlades vid Närings- och handelsdepartementet.

Närings- och handelsdepartemetet beredde med brev daterat den 17 juni 1997 berörda sakägare tillfälle att senast den 7 juli 1997 yttra sig över Nätmyndighetens yttrande. Ett antal sakägare inkom med yttranden i ärendet. Närings- och handelsdepartementet beredde med ett brev daterat den 8 juli 1997 Svenska kraftnät tillfälle att senast den 14 juli 1997 yttra sig över de yttranden som inkommit över Nätmyndighetens yttrande av den 30 maj 1997. Svenska kraftnät inkom den 11 juli 1997 med ett sådant yttrande. Härvid anförde verket att de frågor som togs upp i skrivelsen hade behandlats tidigare i koncessionsärendets hantering och att verket inte hade några ytterligare sakupplysningar att framföra. Svenska kraftnät hänvisade vidare till i koncessionsärendet befintliga handlingar. Regeringens beslut avseende koncesstonsprövningen av Polenkabeln

Regeringen beslutade den 17 juli 1997 med stöd av ellagen, och med förbehåll för allmänna intressen och enskild rätt, att bevilja Svenska kraftnät tillstånd att dra fram och t.o.m. den 17 juli år 2037 begagna den överföringsförbindelse som ansökan avsåg med den sträckning som framgick av till ansökan hörande karta och förteckning över berörda fastigheter.

I beslutet uppdrog regeringen åt Nätmyndigheten att, med beaktande av vad Svenska kraftnät hade åtagit sig genom ansökan den 19 juni 1996 och i senare yttranden i ärendet, genom villkor föreskriva om följande: • skyldighet att vid anläggningsarbetenas utförande förebygga skador på miljön, samt att arbetena i anslutning till områden av riksintresse enligt 2 och 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser, m.m. (NRL), och på Stärnö, skall utföras på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden, • skyldighet att följa svensk standard, SEN 080401, samt Korrosionsinstitutets anvisningar vad gäller korrosion, • skyldighet att förebygga andra skador som kan uppkomma till följd av läckströmmar, • förbud mot införande av trålförbud och liknande restriktioner för yrkesfisket, • mätning och uppföljning av miljöeffekter, särskilt effekter av elektromagnetiska fält på vandringsfisk (lax, havsöring och ål) och långsiktiga effekter av bildning av klor och klororganiska föreningar vid elektrodstationen, • skydd mot övertoner och synkron resonans, samt • skyldighet att följa Sjöfartsverkets anvisningar om ankringsförbud, skyltning, rättelse av sjökon, m.m.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

I beslutet sades att om undersökningarna av miljöeffekterna skulle visa att lax-, havsörings- och ålbeståndets vandringsbeteenden påverkades i påtaglig omfattning, eller att bildningen av klor och klororganiska föreningar medförde påtagliga negativa effekter för miljön utanför elektrodstationens omedelbara närhet, var Svenska kraftnät skyldig att följa de beslut rörande driften av överföringsförbindelsen som regeringen kunde komma att meddela i syfte att så långt möjligt minska överföringsförbindelsens påverkan i dessa avseenden. Regeringen erinrade i beslutet om att detta endast innebar en prövning enligt ellagen, och att denna lag var tillämplig endast inom svenskt territorium.

Fråga om Esbo-konventionens tillämplighet Nätmyndigheten riktade i enlighet med 11 § förordningen om miljö­ konsekvensbeskrivningar till Naturvårdsverket frågan om den i ärendet aktuella likströmsförbindelsen skulle anses utgöra sådan gränsöver­ skridande miljöpåverkan att den s.k. Esbo-konventionen var tillämplig.

Naturvårdsverket yttrade sig med skrivelse den 19 december 1996 till Nätmyndigheten. Naturvårdsverket inkom vidare den 17 juni 1997 till

regeringen (Närings- och handelsdepartementet) med en skrivelse rörande Esbo-konventionens tillämplighet. Av skrivelserna framgick att Naturvårdsverket ansåg att ett förfarande enligt bestämmelserna i Esbokonventionen inte var påkallat i det aktuella ärendet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

I regeringsbeslutet avseende koncessionsansökan för Polenkabeln anförde regeringen att den delade Naturvårdsverkets bedömning. Ärendet avseende prövning av Polenkabeln enligt 4 kap lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL)

Boverket väckte i en skrivelse den 27 augusti 1996 till regeringen (Miljö­ departementet) frågan om prövning av ansökan om Polenkabeln enligt 4 kap. 2 § NRL.

Boverkets skrivelse remitterades den 18 november 1996. Efter remiss inkom yttranden från Fiskeriverket, Riksantikvarieämbetet, Sveriges geologiska undersökning, Elsäkerhetsverket, Länsstyrelsen i Blekinge län, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Karlshamns kommun, Ronneby kommun, Sölvesborgs kommun och Svenska Kraftverksfö reningen.

Svenska kraftnät yttrade sig med anledning av Boverkets skrivelse. Regeringen beslutade den 17 juli 1997 att inte vidta någon åtgärd med anledning av skrivelsen från Boverket (regeringsbeslut 1997-07-17, 3). Regeringen fann att den planerade Polenkabeln inte kunde antas få sådan betydande omfattning eller bli av sådan ingripande beskaffenhet att tillåtlighetsprövning enligt 4 kap. 2 § NRL borde ske. Information med anledning av Peter Erikssons anmälan

Ärendet med koncessionsprövningen av Polenkabeln handlades vid energienheten inom Närings- och handelsdepartementet. Vid denna enhet handläggs ärenden som berör energipolitiska frågor utom frågor om kärn­ säkerhet, som handläggs vid Miljödepartementet, och energibeskattning, som handläggs vid Finansdepartementet. Vid energienheten handläggs bl.a. förvaltningsärenden enligt ellagen och frågor om styrningen av Svenska kraftnät. Affärsverket svenska kraftnät har till uppgift bl.a. att på ett affärsmässigt sätt förvalta, driva och utveckla ett kostnadseffektivt, driftsäkert och miljöanpassat överföringssystem. Verksamheten i affärsverket är därigenom av central betydelse för uppbyggnaden av det svenska elsystemets infrastruktur.

Inom Närings- och handelsdepartementet finns en enhet som har hand om ägarfrågor i helt eller delvis statsägda bolag som arbetar på kommersiella marknader, däribland Vattenfall AB. Tjänstemännen på denna enhet handlägger inte andra frågor inom departementets ansvarsområde, såsom anslag, regler, lagstiftning eller förvaltningsärenden enligt viss lagstiftning. Sålunda är ägarfrågorna rörande Vattenfall AB skilda från handläggningen av energipolitiska frågor i departementet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Inom energienheten handlades ärendet av departementssekreterare Andreas Zsiga, som också var föredragande för statsrådet Sundström i ärendet. Departementsrådet Håkan Heden är chef för departementets energienhet. Han är vidare styrelseledamot i Svenska kraftnät. Heden vidtog vissa förberedande åtgärder i ärendet. Han undertecknade dels den skrivelse vari berörda sakägare bereddes tillfälle att inkomma med yttrande över Nätmyndighetens yttrande om koncessionsansökan, dels det brev vari Svenska kraftnät bereddes tillfälle att inkomma med yttrande över inkomna yttranden över Nätmyndighetens yttrande. Han var närvarande vid de veckoberedningar då statsrådet Sundström orienterades om ärendets beredning.

Koncessionsärendet var föremål för en omfattande beredning inom Regeringskansliet med flera departement berörda. S.k. gemensam beredning genomfördes med Utrikes-, Försvars-, Kommunikations-, Jordbruks-, Inrikes- och Miljödepartementen. Heden deltog i möten med företrädare för Miljödepartementet den 26 maj och den 9 juni 1997. Vid dessa möten diskuterades Nätmyndighetens yttrande, remissinstansernas synpunkter och frågan om prövning av Polenkabeln enligt 4 kap. NRL. Några anteckningar, fördes inte vid mötet. Slutligen hade Heden vissa kontakter med Svenska kraftnät (se nedan). Heden deltog inte i föredragningen av ärendet inför regeringens beslut den 17 juli 1997. Statssekreterare Lars Rekke deltog inte vid några överväganden i ärendet eller vid uppsättande av beslut. Energienheten informerade Rekke om ärendets beredning inför orientering om och föredragning av ärendet för statsrådet Sundström. Rekke deltog vidare tillsammans med t.f. expeditions- och rättschefen, hovrättsassessor Marinette Andersson, och Zsiga vid ett möte med företrädare för Miljödepartementet och Jordbruks­ departementet den 14 juli 1997 rörande skyddet av fiskeintresset. Några anteckningar fördes inte vid mötet.

Rekke lämnade i samband med regeringens beredning den 17 juli 1997 rena sakupplysningar i ärendet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Rekke hade vidare, på uppdrag av statsrådet Sundström, ett samtal den 17 juli 1997 med t.f. generaldirektören vid Svenska kraftnät Bertil Persson. Syftet med samtalet var att departementet ville förvissa sig om att avtalen mellan Svenska kraftnät och Vattenfall AB inte utformades så att den planerade Polenkabeln utnyttjades på ett sådant sätt att den av riksdagen beslutade omställningen av energisystemet (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272) försvårades eller hindrades. Tjänsteanteckning om samtalet finns i ärendets akt.

Rekke tillträdde som statssekreterare i Närings- och handelsdepartementet i februari 1997 och utsågs till ordförande i styrelsen för Vattenfall AB vid bolagsstämman i mars 1997. Enligt arbetsfördelningen inom departe­ mentet har Rekke ansvar för bl.a. energifrågorna. I samband med Rekkes tillträde inleddes en översyn av arbetsfördelningen inom den politiska ledningen. Ett resultat av översynen är att en tjänst som planeringschef inrättades. Departementets planeringschef, Ola Frithiofson, svarar numera direkt under departementschefen för den politiska ledningen i fråga om förvaltningsärenden som rör Vattenfall AB. Rekke ansvarar i övrigt under departementschefen för energipolitiska frågor. Rekke har inte medverkat i något beslut inom Vattenfall AB som avser ifrågavarande koncessionsansökan. Statssekreterare Yvonne Gustafsson, som är styrelseledamot i Svenska kraftnät, deltog inte i ärendets handläggning inom Närings- och handelsdepartementet. Information med anledning av Birger Schlaugs anmälan

Det gavs inga direktiv till underlydande myndigheter inför eller under prövningen av Svenska kraftnäts koncessionsansökan för Polenkabeln eller beredningen av frågan om prövning enligt 4 kap. NRL (utöver remissförfarandet). Nätmyndigheten fick enligt regeringsbeslutet den 17 juli 1997 i uppdrag att utforma närmare föreskrifter om villkor för koncessionen.

Tjänstemän vid Närings- och handelsdepartementets energienhet och företrädare för Nätmyndigheten möts regelbundet för informationsutbyte om elmarknads- och ellagstiftningsfrågor med anknytning till Nätmyndighetens ansvarsområde. Under 1997 hölls sådana möten den 21 januari, den 10 mars, den 15 april, den 15 maj, den 2 juli, den 18 september och den 27 november. Avsikten är att denna ordning skall föras

vidare med Statens energimyndighet, som fr.o.m. den 1 januari 1998 är nätmyndighet enligt ellagen (1997:857).

1997/98: KU25 Bilaga A 3.10

Vid mötena den 21 januari, den 10 mars, den 15 april och den 15 maj 1997 informerade Nätmyndigheten muntligen om beredningsläget för koncessionsansökan för Polenkabeln. Informationen rörde den tidsmässiga planeringen av beredningen med inriktning på tidpunkten för ärendets överlämnade till regeringen. Denna typ av information har ansetts behövlig för planeringen av beredningsarbetet inom regerings­ kansliet av mer omfattande förvaltningsärenden. I syfte att underlätta inläsningen av det relativt omfattande underlaget i ärendet och därmed vinna tid i beredningsprocessen fick energienheten vid Närings- och handeldepartementet den 15 maj 1997 underhand del av delar av ett utkast till yttrande från Nätmyndigheten över Svenska kraftnäts koncessionsansökan avseende Polenkabeln. Utkastet delades också till handläggare vid Miljödepartementet. I utkastet redovisades inte något ställningstagande från Nätmyndigheten. Det omfattade endast de delar av yttrandet vari Nätmyndigheten redogjorde för Svenska kraftnäts ansökan om koncession och ärendets beredning vid Nätmyndigheten samt sammanfattade remissinstansernas synpunkter. Under beredningen inom regeringskansliet hade Zsiga vid några tillfällen kontakt med berörda handläggare vid Nätmyndigheten i frågor som rörde dels Nätmyndighetens beredning av ärendet och dels sakförhållanden i myndighetens yttrande. Dessa kontakter bedömdes inte tillföra ärendet något nytt och dokumenterades inte. I samband med den gemensamma beredningen inom regeringskansliet av ärendet med koncessionsansökan för Polenkabeln hade handläggare vid Jordbruksdepartementet kontakter med Fiskeriverket i syfte att inhämta närmare upplysningar om myndighetens remissvar i ärendet. Utkast till regeringsbeslut delades underhand till Fiskeriverket för synpunkter.

Zsiga informerade efter förfrågan från Svenska kraftnät och Vattenfall AB vid några tillfällen muntligen om den planerade tidpunkten för ett regeringsbeslut i ärendet. Vid några tillfällen inhämtade han från Svenska kraftnät och Vattenfall AB sakupplysningar om dels detaljer i innehållet i koncessionsansökan med miljökonsekvensbeskrivning, dels om den överföringsteknik som används för sjökablar. Den information som inhämtades bedömdes inte tillföra ärendet något nytt och dokumenterades inte.

Heden informerade vid ett tillfälle under vecka 28 under hand muntligen generaldirektören för Svenska kraftnät Kjell Jansson om det övergripande innehållet i de villkor för koncessionen som framkommit vid beredningen inom regeringskansliet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Departementet har ingen kännedom om vilket informationsutbyte som ägt rum mellan underlydande myndigheter och Vattenfall AB och Svenska kraftnät, utöver det som enligt vad som framgår i ärendets akt förekom under Nätmyndighetens beredning av ärendet. Beslut rörande de finansiella förutsättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet med Polenkabeln

Den ekonomiska styrningen av Svenska kraftnät

Den ekonomiska styrningen av Svenska kraftnät sker enligt de riktlinjer för den ekonomiska styrningen av dåvarande Statens vattenfallsverk som riksdagen beslutade om år 1988 (prop. 1987/88:87, bet. 1987/88:NU41, rskr. 1987/88:376). Det innebär bl.a. att riksdagen årligen fastställer rullande treårsplaner för investeringar och finansieringar för Svenska kraftnät efter förslag från regeringen. Underlag för regeringens förslag är den investerings- och finansieringsplan som Svenska kraftnät årligen lämnar till regeringen. Riksdagen beslutar också om bl.a. bemyndiganden rörande upplåning, borgensteckning, garantigivning inom ramen för Svenska kraftnäts verksamhet. Med utgångspunkt i riksdagens beslut fastställer regeringen årligen de ekonomiska förutsättningarna och bemyndigandena rörande Svenska kraftnäts verksamhet. Detta sker i regleringsbrev för Svenska kraftnät. Riksdagsbeslut rörande definansiella förutsättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet med Polenkabeln Riksdagen beslutade våren 1995 om bl.a. Svenska kraftnäts investeringsoch finansieringsplan för åren 1995-1997. (prop. 1994/95:100, bet. 1994/95:NU18, rskr. 1994/95:300). I beslutet fastställdes investerings­ ramen till totalt 1,2 miljarder kronor under treårsperioden, fördelat med 400 miljoner kronor per år. Enligt beslutet skulle samtliga investeringar täckas genom egen finansiering.

I en skrivelse som inkom till regeringen (Näringsdepartementet) den 28 mars 1996 (dnr N96/737) redogjorde Svenska kraftnät för sin planerade medverkan i projektet med Polenkabeln och delägarskapet i det bolag som planerades genomföra projektet. Av skrivelsen framgick att den totala investeringen i projektet vid denna tidpunkt beräknades till ca 3 miljarder

kronor. Vidare framgick att avsikten var att investeringen skulle finansieras genom lån som togs upp av bolaget för Polenkabeln, och att bolagets delägare skulle medverka i finansieringen. Svenska kraftnäts andel av projektet angavs till ca 1,5 miljarder kronor. Svenska kraftnät avsåg finansiera sin medverkan i projektet genom att dels teckna borgen för sin andel i de lån som bolaget för Polenkabeln tog upp, dels genom delägarlån till bolaget från internt genererade medel. I skrivelsen hemställde Svenska kraftnät om att med egna medel få lämna delägarlån om 500 miljoner kronor till bolaget för Polenkabeln. Vidare hemställdes om bemyndigande för Svenska kraftnät att, intill ett sammanlagt belopp om 1,5 miljarder kronor, teckna borgen för verkets andel av bolagets lån. Fördelningen mellan delägarlån och borgen föreslogs kunna bestämmas av Svenska kraftnät.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Eftersom riksdagen beslutat om investerings- och finansieringsplan för Svenska kraftnät för det innevarande budgetåret 1995/96 kunde regeringen inte bifalla Svenska kraftnäts hemställan. Frågan togs upp i tilläggsbudgeten för budgetåret 1995/96. Riksdagen beslutade, i enlighet med regeringens förslag, att öka investeringsramen för budgetåret 1995/96 med 500 miljoner kronor till 900 miljoner kronor för att under år 1996 skapa utrymme för Svenska kraftnät att lämna delägarlån till bolaget för Polenkabeln (prop. 1995/96:150 s.167, bet. 1995/96:FiU10 s. 178, rskr. 1995/96:304). Enligt beslutet bemyndigades regeringen vidare att, intill ett sammanlagt belopp om 1,5 miljarder kronor, teckna borgen för lån eller utfärda kreditgarantier till bolag i vilka Svenska kraftnät förvaltar statens aktier eller andelar. Genom beslutet klargjordes de finansiella förut­ sättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet inför regeringens kommande prövning av en koncessionsansökan för Polenkabeln.

Riksdagen har därefter vid budgetprövningen av 1997 års statsbudget (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 21 Energi s. 20, bet,.1996/97:NU2, rskr. 1996/97:122) och 1998 års statsbudget (prop. 1997/98: 1, utg.omr. 21 s. 12, bet. 1997/98:NU2 s. 51, rskr. 1997/98:133) angivit de ekonomiska ramarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet med Polenkabeln. Detta har skett genom beslut om de treåriga investerings- och finans­ ieringsplanerna och bemyndiganden till regeringen att teckna borgen för lån eller utfärda kreditgarantier. Regeringen har i enlighet med riksdagens beslut givit Svenska kraftnät de ekonomiska bemyndiganden som behövs för att Svenska kraftnät och dess styrelse skall kunna besluta i frågor angående genomförandet av projektet.

Tjänstemän vid Närings- och handelsdepartementets energienhet och företrädare för Svenska kraftnät möts regelbundet för informellt informationsutbyte om verksamhetsrelaterade frågor. Vid flera av de

möten som hölls under år 1996 och 1997 diskuterades frågor om de finansiella förutsättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet med Polenkabeln. Vidare informerade Svenska kraftnät vid dessa möten om förhandlingarna mellan projektdeltagarna om bl.a. bildandet av bolaget för Polenkabeln och utnyttjandet av den planerade kabeln.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10 REGERINGSKANSLIET

1998-02-13

Bilaga

Närings- och handelsdepartementet

Gällande bestämmelser för koncessionsprövning enligt ellagen, m.m.

Ellagen Enligt 2 § 1 mom. lagen får elektriska starkströmsledningar inte dras fram eller begagnas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Nätmyndigheten. Av 2 § 1 mom. ellagen framgår att regeringen skall pröva ansökan om nätkoncession som avser utlandsförbindelse. Vidare framgår att till en lednings framdragande räknas själva byggandet, men även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärd som behövs för att bereda plats för kabeln. Enligt 2 § 2 mom. ellagen får en nätkoncession meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Enligt lagens förarbeten syftar prövningen till att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, dvs. att nya ledningar byggs där tillräcklig överföringskapacitet redan finns, eller att ledningarna dras fram på ett sätt som orsakar onödigt stor skada för tredje man (prop. 1993/94:162 s. 146).

I 2 § 2 mom. ellagen framgår vidare att nätkoncessiön som avser utlandsförbindelse inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet. Enligt lagens förarbeten är det främst beräknade nettoutflöden som avgör förbindelsens inverkan på landets elförsörjning. Det anges vidare att påverkan på driftsäkerheten i det nationella elsystemet skall beaktas, särskilt tillgången på överföringskapacitet (prop. 1994/95:222 s. 86). Enligt 2 § 2 mom. får nätkoncession beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Enligt lagens förarbeten skall en lämplighetsbedömning alltid göras vid ansökningstillfället (prop. 1993/94:162 s. 148). I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och utformningen av den organisation som skall handha nätverksamheten. Om sökanden tidigare har bedrivit nätverksamhet bör

också dennes tidigare agerande som nätägare vägas in. I lagens förarbeten framhålls att riksdagen har uttalat att staten genom Affärsverket svenska kraftnät skall äga en tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna för att svenska producenters och konsumenters möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med aktörer utomlands skall kunna tillfredsställas. När det gäller nätkoncession för linje som avser utlandsförbindelse fyller lämplighetsprövningen därför ytterligare en funktion. Vid prövning får i förekommande fall tas hänsyn till om det är lämpligt att annan sökande än Svenska kraftnät erhåller koncession.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Av 2 § 2 mom. ellagen framgår vidare att naturresurslagen (NRL) skall tillämpas vid prövning av frågor om nätkoncession. Av 1 kap. 2 § NRL framgår att 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas vid en sådan prövning.

Enligt 2 § 3 mom. ges nätkoncession för en bestämd tid, längst 40 år. Vidare anges att nätkoncession kan förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt de villkor som behövs för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som annars behövs från allmän synpunkt.

Närmare bestämmelser om ansökan om nätkoncession finns i elförordningen (1994:1250). Enligt 5 § elförordningen skall en ansökan om nätkoncession för linje vara skriftlig och ges in till nätmyndigheten. Den skall, i enlighet med 4 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvens­ beskrivningar, vara åtföljd av en miljökonsekvensbeskrivning samt innehålla uppgifter om bl.a. det överföringsbehov som ledningen är avsedd att tillgodose, alternativa ledningssträckningar som sökanden undersökt samt resultatet av de samråd som föregått ansökningen, samt den spänning för vilken ledningen är avsedd.

Enligt 6 § elförordningen skall till ansökningshandlingen fogas en teknisk beskrivning av den planerade ledningen samt kostnadsberäkning. Beskrivningen skall innefatta bl. a. en ritning avseende ledningens konstruktion och dess anslutning till produktionsanläggning, station eller befintlig ledning. Vidare skall fogas en karta över ledningens föreslagna sträckning och en beskrivning av den mark som behöver tas i anspråk för ledningen, bestyrkta förteckningar över ägare och innehavare av fastigheter som ledningen skall dras fram över eller av fastigheter som på annat sätt behövs för anläggningen, samt uppgift om de överens­ kommelser som träffats om upplåtelse av mark för ledningen eller de hinder som finns mot sådana överenskommelser. Enligt 8 § elförordningen skall, om en ansökan om nätkoncession inte omedelbart avslås, yttrande inhämtas från Försvarsmakten, länsstyrelsen i

det län som berörs av ansökningen, kommuner som berörs av anläggningen, fastighetsägare eller innehavare av fastigheter som ledningarna dras fram över eller av fastigheter som på annat sätt behövs för anläggningen, andra sakägare, och innehavare av nätkoncession som berörs av anläggningen.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.10

Enligt 9 § elförordningen får Nätmyndigheten i det enskilda fallet medge undantag från föreskrifterna i 5-7 §§ eller infordra de ytterligare uppgifter som behövs för att ärendet skall kunna avgöras.

Naturresurslagen

I 2 § 2 mom. ellagen stadgas att naturresurslagen (NRL) skall tillämpas vid prövning av frågor om nätkoncession. Av 1 kap. 2 § NRL framgår att 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas vid en sådan prövning. Den huvudsakliga innebörden av tillämpningen av NRL är att en avvägning sker mellan å ena sidan intresset av att anlägga överföringsförbindelsen på den begärda platsen och å andra sidan intresset av att skydda och bevara ett antal intressen som anges i relevanta paragrafer i NRL. Det gäller dels grundläggande hushållningsbestämmelser (2 kap), dels särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet (3 kap.). Denna avvägning görs alltså inom ramen för koncessionsprövningen enligt ellagen. Enligt 4 § förordning (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar skall, i ärenden om beviljande av koncession enligt ellagen, en miljökonsekvens­ beskrivning bifogas till ansökan. Vidare föreskrivs att bestämmelserna i 8 § elförordningen skall tillämpas även beträffande miljökonsekvens­ beskrivningar.

Enligt 4 kap. 1 § NRL får följande slag av nya anläggningar inte utföras utan tillstånd av regeringen:

1 järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk, 2 massafabriker och pappersbruk, 3 fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produktion, 4 fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel, 5 cementfabriker, 6 anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle, 7 förbränningsanläggningar om anläggningen har en tillförd effekt om minst 200 megawatt,

8 gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat med en sammanlagd uteffekt av minst 10 megawatt, 9 anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter naturgas, 10 anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall om huvuddelen av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen härrör från andra inrättningar och mer än 10 000 ton miljöfarligt avfall årligen förbränns eller på annat sätt slutligt omhändertas vid anläggningen, 11 anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden som anges i 3 kap. 5 § (anm: syftar på vissa geografiska områden i fjälltrakterna).

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.10

Tillstånd av regeringen krävs även för att bygga plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden och för att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av annan anledning.

Enligt 4 kap 2 § NRL kan regeringen genom särskilt beslut (s.k. förbehåll) bestämma att en anläggning eller åtgärd, som inte är prövningspliktig, skall prövas. Denna möjlighet avser endast anläggningar som kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet med hänsyn till hushållningen med landets mark- och vattenresurser och den fysiska miljön i övrigt. Statliga myndigheter är skyldiga att underrätta regeringen om en anläggning eller åtgärder kan behöva prövas.

Enligt 4 kap 3 § NRL får tillstånd enligt 1 eller 2 § lämnas om hinder inte möter på grund av bestämmelserna i 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna planeringssynpunkter och om kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd lämnas.

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.11

1998-03-09

Närings- och handelsdepartementet

Kompletterande underlag rörande KU:s granskningsärende 1997/98:14

Konstitutionsutskottet (KU) har med en skrivelse den 19 februari 1998 begärt svar på två kompletterande frågor med anledning av den promemoria rörande granskningsärendet som upprättats inom Näringsoch handelsdepartementet daterad den 13 februari 1998. I det följande besvaras frågorna. 1) Inför statssekreterare Lars Rekkes tillträde som ordförande i Vattenfall AB i maj 1997 framstod det som olämpligt att han deltog i beredningen av förvaltningsärenden som rörde bolaget. Frågan löstes praktiskt så att pol.sakk. Ola Frithiofson fick ansvar för departementsledningens kontakter med sakenheterna i sådana frågor. Efter en översyn av arbetsfördelningen inom den politiska ledningen utsågs Frithiofsson formellt till planeringschef genom ett beslut av departementschefen den 16 oktober 1997. Frithiofson svarar under departementschefen för bl.a. den politiska ledningen i fråga om förvaltningsärenden som rör Vattenfall AB.

2) Syftet med de möten som hölls den 26 maj och den 9 juni 1997 mellan företrädare för Närings- och handelsdepartementet - däribland departe­ mentsrådet Håkan Heden - och Miljödepartementet var bl.a. att klara ut gränsdragningen mellan tillämpningen av ellagen och naturresurslagen. Vid mötena informerade Miljödepartementet om ärendet rörande prövning av Polenkabeln enligt 4 kap naturresurslagen (NRL), med tonvikt på den tidsmässiga planeringen av ärendets beredning. Vidare redogjorde Miljödepartementet för förutsättningarna för en prövning enligt 4 kap NRL. Från Närings- och handelsdepartementets sida redogjordes för prövningsförfarandet enligt ellagen, med särskild inriktning på tillämpningen av 2 och 3 kap NRL. Mötena var av informationskaraktär snarare än diskussionskaraktär.

Vid mötet den 14 juli 1997 mellan företrädare för Närings- och handelsdepartementet - däribland statssekreterare Lars Rekke Miljödepartementet och Jordbruksdepartementet berördes inte frågan om prövning av Polenkabeln enligt 4 kap NRL.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.12

Konstitutionsutskottet Inkden

Dnr U2>/^7-qs

Granskningsanmälan till konstitutionsutskottet

Offentlighetsprincipen är grundlagfäst och utförligt reglerad i tryckfrihetsförordningens andra kapitel Enligt detta är en handling allmän handling om den är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet.

När en hemlig skrift från scientologema 1996 lämnades in till olika myndigheter blev den allmän handling hos dessa, i enlighet med stadgandena i TF. Detta har upprört scientologema som betraktar skriften som ett dokument som bara ett fatal skall ha rätt att fa tillgång till.

Scientologema har sökt blockera skriften hos myndigheterna för att förhindra att enligt dem obehöriga far se skriften. Att skriften har gjorts till allmän handling har också - med hänvisning till upphovsrättsliga regler - ifrågasatts av en eller flera amerikanska kongressledamöter. Under intryck av dessa påtryckningar har nu skriften hemligstämplats i regeringskansliet ”Beslutet togs för att väma Sveriges internationella kontakter” skall en hög regeringstjänsteman sagt, enligt TT Detta reser en viktig principiell fråga Tre myndigheter regeringskansliet, JK och riksdagens förvaltningskontor gör alla bedömningen att den berörda skriften som insänts till dem måste betraktas som en offentlig allmän handling i TF:s mening Men inför utländska påtryckningar retirerar regeringen från denna ståndpunkt och sekretessbelägger handlingen Kan detta bedömas som att regeringen efter internationell påtryckning vikit sig i en fråga som gäller offentlighetsprincipen och därmed sviktat i sitt hävdande av svensk grundlag ? Jag vill underställa denna fråga KU:s granskning

Stockholm den 20 oktober 1997

Kenneth Kvist (v)

Promemoria

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.13

REGERINGSKANSLIET

1998-02-09

Justitiedepartementet

Statsrådsberedningen Rättschefen Bengt-Äke Nilsson

Enheten får statsrätt och förvaltningsrätt (L 6) Helena Jäderblom

Telefon 08 ■ 405 4650

Underlag till yttrande till konstitutionsutskottet med anledning av granskningsärendet 1997/98:18, dnr 43/97-98, avseende regeringens

beslut om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Scientologikyrkan

Bakgrund

Den 26 september 1996 begärde en anonym man hos Justitiedepartementet att få del av en handling som han uppgav fanns i departementet och som rörde Scientologikyrkan. Mannen lämnade in en handling - scientologmaterialet - som han uppgav var en kopia av den handling han begärde ätt få del av. Scientologmaterialet blev därigenom en allmän handling hos departementet. Justitiedepartementet avslog begäran den 2 oktober 1996 med motiveringen att det i departementet inte kunnat påträffas någon sådan handling som mannen efterfrågade (se bilaga 1). I slutet av oktober 1996 begärde en anonym person att få ta del av scientolog-materialet. Justitiedepartementet biföll denna begäran enligt beslut den 30 oktober 1996 (se bilaga 2).

Scientologmaterialet har i övrigt lämnats ut från Justitiedepartementet, såvitt är känt, till anhängare av scientologirörelsen dagligen fram till den 12 september 1997 samt den 13 maj 1997 till Hans Neusius, Bischöfliches Generalvikariat i Trier, Tyskland. Av praktiska skäl har utlämnande på stället skett hos Rege-ringskansliets centralarkiv. Sandart & Partners Advokatbyrå begärde den 9 september 1997 hos Justitie-departementet att få ut materialet. Den 12 september 1997 meddelade arkiv-chefen Rune Hedman att handlingen i avvaktan på prövning av denna begäran inte skulle lämnas ut och hänsköt frågan därom till myndigheten. Den 17 sep-tember 1997 begärde reportern Johan Markvall på Förenade landsortstidningar att materialet skulle lämnas ut. Frågan härom hänsköts också till myndigheten. Ärendena hänsköts därefter till regeringen. 95

Regeringens beslut

1997/98:KU25 Bilaga A 3.13

Regeringen beslutade den 16 oktober 1997 (dnr Ju97/3133, § 22 och dnr Ju 97/3239, § 23) att materialet inte skulle lämnas ut. Skälet härför var att det gällde sekretess för uppgifterna i det enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) (utrikessekretess). Grunden för sekretess

I Utrikesdepartementet upprättades den-27 oktober 1997 en promemoria som överlämnades till Justitiekanslern i anledning av att Justitiekanslern med stöd av 10 kap. 8 § regeringsformen underrättat chefen för Utrikesdepartementet om att materialet hade begärts ut från Justitiekanslern (se bilaga 3). I prome-morian redogörs för de förhållanden som låg till grund för regeringens bedöm-ning att det förelåg utrikessekretess för uppgifterna i materialet. Promemorian har hemligstämplats med hänvisning till bestämmelsen om utrikessekretess. Promemorian har också överlämnats till riksdagens kammarkansli, Jönköpings kommun och till Stockholms tingsrätt.

Tidpunkten för sekretessens inträde När Justitiedepartementet började att lämna ut materialet i oktober 1996 fanns inga indikationer på att uppgifterna i det skulle omfattas av sekretess. En tid efter det första utlämnandet kontaktades Justitiedepartementet och UD av företrädare för Scientologikyrkan, amerikanska kongressledamöter och USA:s ambassad i Stockholm. Justitiedepartementet ansåg inte att dessa kontakter medförde någon grund för att sekretessbelägga materialet. Av UD:s promemoria (bilaga 3) framgår att ett fortsatt utlämnande av materialet vid tidpunkten för regeringens beslut den 16 oktober 1997 skulle medföra risk för vissa konsekvenser och att förutsättningarna för utrikessekretess för upp­ gifterna i materialet därmed var uppfyllda.

1997/98: KU25 Bilaga A 3.13

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Kopia BESLUT

§ 293

1996-10-02

Ju96/3523

NN

Begäran att få ta del av en handling Departementets beslut

Justitiedepartementet avslår Er begäran om att få ta del av en handling som enligt vad Ni har uppgett skall finnas hos departementet. Ärendet Ni har företett en handling hos Justitiedepartemen­ tet och uppgett att den är en kopia av en handling som finns hos departementet. Ni har begärt att få ta del av originalhandlingen. Skälen för beslutet

Hos Justitiedepartementet har inte kunnat påträffas någon sådan handling som Ni har begårt att få ta del av.

Upplysning om hur man överklagar Ni kan överklaga detta beslut hos regeringen. Skrivelsen med överklagandet skall ha kommit in till

Justitiedepartementet inom tre veckor från den dag dä Ni tog emot beslutet. Ange vilket beslut som överklagas och vilken ändring som begärs. På Justitiedepartementets vägnar

Laila Freivalds Helena Jäderblom

Kopian stämmer med originalet

Posudress 103 33 Stockholm

4 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

Besöksadress Rosenbad 4

Telefon våxel 08-405 10 00 Telefax 08-20 27 34 Telex 17820 premier S

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.13

Kopia BESLUT

§ 322

1996-10-30

Ju96/3895

NN

Begäran om att få ta del av allmänna handlingar

Departementets beslut

Justitiedepartementet bifaller Er begäran om att få kopior på de handlingar som ingår i bilagan till detta beslut. Er begäran med avseende på formerna i övrigt för utlämnandet lämnas utan åtgärd. Beslutet får inte överklagas. På Justitiedepartementets vägnar

Laila Freivalds Thomas S. Strömgren

Kopian stämmer med originalet

Postadress 103 33

Stockholm

Besöksadress

Telefon vixel 08 - 405 10 00

Rosenbad 4

Telefax 08 - 20 27 34 Telex 178 20 PREMIER S

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.14 Riksdagsledamot

Mikael Odenberg

Konstitutionsutskottet Inkden 9*j T-IUT 1997-10-27

Dnr

Till

Riksdagens konstitutionsutskott

Granskningsanmälan Härmed anmäls till granskning statsrådets och chefen för näringsdepartementet beredning av regeringens propositioner 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning och 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling. Sammanfattning Regeringens beslut har beretts av näringsdepartementet i särskild ordning. Några upplysningar och yttranden har inte inhämtats före det faktiska beslutsfattandet. I stället har besluten grundats på underlag som ensidigt har beaktat statens egna och ett statligt bolags intressen. Underlaget har dessutom - på departementschefens ansvar - upprättats av en suppleant i detta statliga bolags styrelse!

Regeringens beslut

Regeringen beslöt den 13 mars 1997 - på statsrådet Anders Sundströms föredragning att förelägga riksdagen en proposition om nya energipolitiska riktlinjer (prop. 1996/97:84). Regeringen beslöt vidare den 21 augusti 1997 - ävenledes på statsrådet Sundströms föredragning - att förelägga riksdagen en proposition om lag om kämkraftsaweckling (prop. 1996/97:176).

Energiöverenskommelsen

Regeringens båda beslut föregicks av särskilda överläggningar mellan företrädare för riksdagspartierna. Successivt avskildes olika partiers företrädare från överläggningarna. När överläggningarna slutfördes den 4 februari 1997 kvarstod utöver statsrådet

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.14

Riksdagsledamot

Mikael Odenberg

Sundström endast företrädarna för centerpartiet och vänsterpartiet. De tre förhandlarna avfattade en skriftlig överenskommelse. Genom överenskommelsen förband sig regeringen att framlägga förslag till en kärnkraftsavvecklingslag i sådan tid att lagen kan träda i kraft den 1 januari 1998.1 lagen skulle regeringen ges rätt att upphäva drifttillstånd för kämkraftsreaktorer. Vidare framgår av överenskommelsen regeringens avsikt att omedelbart efter en sådan lags ikraftträdande fatta beslut om avställning av den privatägda reaktorn Barsebäck 1. Överenskommelsens intentioner har därefter följts upp i de två angivna propositionerna. Beredningen

De förhandlingar som föregick överenskommelsen utgjorde uppenbart ett direkt - och t.o.m. huvudsakligt - led i regeringens beredning av de två ärendena. Detta framgår också dels av prop. 1996/97:84 (sid. 7-14) där överenskommelsen återges i sin exakta ordalydelse, del av prop. 1996/97:176 (sid. 9) där ärendet och dess beredning redovisas. TV1 Aktuellt avslöjade den 27 augusti 1997 att regeringens beslutsunderlag utgjorts av en konfidentiell promemoria, upprättad inom näringsdepartementet den 15 januari 1997. Att promemorian var konfidentiell framgick av dess försättsblad. Först på uttrycklig begäran den 28 augusti 1997 - dagen efter Aktuellts avslöjande och mer än två månader efter det att riksdagen hade fattat sitt energipolitiska beslut- fick riksdagens näringsutskott tillgång till promemorian.

1 promemorian anges uttryckligen att dess syfte var att ge "underlagför energiförhandlingarna " och att "översiktligt söka analysera och bedöma formella samt praktiska konsekvenser för Vattenfall AB och ägaren vilka skulle kunna följa efter ett beslut av statsmakterna att låta stänga en av bolagets reaktorer ". Av promemorian framgick att ett stängningsbeslut riktat mot någon av Vattenfall AB:s reaktorer skulle, utöver direkta kapitalförluster, riskera att åsamka bolaget högre lånekostnader och en försvagad marknadsställning. Det konstaterades även att statens allmänna ägarroll skulle riskera att skadas.

På grundval härav beslöts alltså att skydda Vattenfall AB från ingripanden och en överenskommelse slöts om att i stället rikta åtgärderna mot det privatägda företaget Barsebäck Kraft AB inom Sydkraftkoncemen. Ett sådant ingripande skulle i sin tur möjliggöras genom den särskilda lagstiftningen. Skäl för granskning

Enligt 7 kap 2 § regeringsformen (RF) skall "vid beredningen av regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas ". Beredningskravet är ägnat att säkerställa att regeringens beslut är väl förberedda och väl avvägda. Det yttersta

1997/98:KU25 Bilaga A 3.14

R iksdagsledamot

Mikael Odenberg

ansvaret för beredningen åvilar föredragande statsråd, i detta fall näringsminister Anders Sundström.

I förevarande fall träffades en överenskommelse om att stänga Barsebäck innan den erforderliga lagstiftningen hade remissbehandlats. Besluten grundades på en hemlig promemoria som ensidigt beaktade Vattenfall AB:s och statens egna intressen. Slutligen upprättades denna konfidentiella promemoria av ett departementsråd som samtidigt innehade posten som suppleant i styrelsen för Vattenfall AB. Konstitutionsutskottet bör därför granska om näringsminister Anders Sundström har handlagt beredningen av dessa ärenden i enlighet med bestämmelserna i 7 kap 2 § RF.

Stockholm dag som ovan

Mikael Odenberg (m)

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.15 Konstitutionsutskottet Ink den ^7 ? - 11'

Dnr

Till konstitutionsutskottet Regeringens beredning av energifrågorna ger ett allt märkligare intryck. Hastverk hemliga rapporter och bristfälliga underlag, framförallt vad gäller konsekvenserna gentemot EG-rätten. I Svenska Dagbladet redovisas den 12/11, se bil, en kontroversiell expertrapport om statlig reglering av utrikeshandeln med el ur EG-rättslig synpunkt. Rapporten var skriven av professor Ulf Bemitz som är expert på EG-rätt Ulf Bemitz ansåg att en monopolisering av ut-landskablama skulle vara direkt olaglig.

Rapporten beställdes av kanslirådet på näringsdepartementet Bo Diczfålusy som komplettering till en tidigare rapport för elhandelsutredningen. Rapporten, som skulle ha kunnat komplicera tillkomsten av den nya svenska ellagens bestämmelser om utlandsförbindelser kom emellertid aldrig officiellt in till departementet. I diariet finns enligt tidningen inga noteringar om den. Det är mycket allvarligt om näringsdepartementet med Anders Sundström som ansvarigt statsråd fått information om klara konflikter gentemot EG-rätten men valt att hemlighålla information och fakta för lagråd och riksdag. Konstitutionsutskottet bör därför granska hur beredningen av förslaget till ny ellag skett

97-11-12

Kontroversiell eirapport "försvann"

1997/98:KU25 Bilaga A 3.15

NÄRINGSLIV Johan Selander

Copyright ® SVENSKA DAGBLADET tel 08 -13 50 00 (ax 08 -13 59 44

Distributör: NOBiCON

97-11-12 00 38.00

En politiskt kontroversiell expert- rapport om statligt monopolägande av elkablar till utlandet försvann från elbörsutredningen och offentliggjordes aldrig. Utredningens ordförande förnekar att han beställt någon expert- rapport. Men SvD har läst den. Ulf Bemitz ansåg att en monopolisering av ut-landskablarna skulle vara direkt "olaglig" Det är den internationellt kände juridikprofessom vid Stockholms universitet Ulf Bemitz som skrivit rapporten. Han är expert på EG-rätt.

Han lämnade forst ett yttrande som redovisas i elbörsutredningen i april 1996. Där kom han till slutsatsen att en tillfällig statlig reglering av utrikeshandeln med el vid krissituationer (till exempel efter en stängning av Barseoäck, SvD:s kommentar) skulle bli svårare att försvara gentemot EG-rätten ju mer effektiv regleringen var. Men något definitivt svar på frågan om lagligheten av en svensK reglering kunde inte ges, ansåg han.

Kompletterande uppdrag - Sedan ville elbörsutredningen ha frågan om ett statsdirigerat importmonopol ytterligare belyst, säger Ulf Bemtiz. Han fick alltså det kompletterande uppdraget direkt av elbörsutredningen.

I denna nya rapport, som sedan försvann, kom professor Ulf Bemitz fram til! en betydligt starkare slutsats. Han ansåg att en monopolisering av utlandskabiama skulle vara direkt "olaglig" "Det är ett uppenbart brott mot regierna för fri rörlighet av varor och reglerna om konkurrens", skrev han i rapporten. Det var en skarpt formulerad varning till den svenska regeringen mot alla försök i reglerande riktning Inte desto mindre genomdrev regeringen en statlig monopolisering av alla i framtiaa utiandsförbinaeiser Riksdagen tog beslutet i slutet av oktober.

Nådde aldrig riksdagen Och beslutsfattarna i riksdagen hade aldrig sett professor Bemitz varning för att den nya svenska lagen eventuellt står i strid med EG-rätten. - Vi var förvånade över att rapporten inte fanns med i elbörsutredningen, säger Ulf Bemitz.

Ingick det också i ditt uppdrag att bedöma EG-lagiig 103

heten av ett eventuellt förstatligande av de privatägaa utlandskablama (Baltic Cabel och Sjzellands- kabeln som ägs delvis av Sydkraft och Preussen Elektra)?

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.15

- Det var en oklar punkt. Tanken fanns någonstans. Deo kraftintensiva industrin och fackliga intressen har iu en siags allians som syftar till att itina metoder tor att behålla låga elpriser i Sverige.

Är det beslut som riksdagen till slut fattade i överensstämmelse med EG-rätten9 - Det är enligt min mening oförenligt (med EG-rätten) eller mycket tveksamt.

Men nu far ju de privata kablama som redan finns vara kvar i privat ägo?

- Så tillvida är det en mellanväg. Men jag skulle ändå ha avrått. Jag har svårt att se hur beslutet i längden kan gå ihop med EG-rätten och fri handel med varor, säger Ulf Bemitz Har då Ulf Bernitz kraftfulla varning i den kompletterande rapporten för elbörsutredningen förtigits med ett politiskt syfte? Elbörsutredningens ordförande Göthe Anderson förnekar att han överhuvudtaget givit något uppdrag om en kompletterande rapport till Ulf Bemitz. Han säger att han inte heller har mottagit någon sådan rapport och hänvisar till utredningens sekreterare Thed Adelswärd som enligt Göthe Anderson har samma uppfattning.

Två av experterna i utredningen bekräftar emellertid att utredningen finns. Bo Diczfalusy som då var kansliråd i näringsdepartementet men sedermera har flyttat över til! Industriförbundet säger: - Experter från industrin och facken tyckte att alla aspekter inte var belysta i Bemitz första rapport. Jag bad därför Ulf att komplettera rapporten.

Men sedan beaktades alltså inte den nya rapporter. Var inf? Ulf Bemitz nya, starkare synpunkter intressanta? - Det skal! du inte fråga mig, jag tyckte bara frågan inte var tillräckligt utredd.

Var det så att rapporten försvann av politiska skäl? - Inte som jag vet. Det skulle förvåna mig. Jag är övertygad om att här inte finns något politiskt mörkande.

Även experten Bengt Agartz. kansliråd på näringsdepartementets rättsavdelning, bekräftar att ledamöterna fick rapporten:

- Visst fick vi ledamöter rapporten. Vart tog den sedan vägen då?

- Vi menade inte att lyfta bon den, det här var ett inlagt bland flera. Hela EG-rätten är ett ramfördrag, det går inte art slå upp i något facit vad den innebär Ulf Bemitz har gjort en bedömning, regeringen en annan Och den är vi beredda att driva i en eventuell process i EG-domstolen, säger Bengt Aganz.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3. i 5

Rapporten, som skulle ha kunnat komplicera tillkomsten av den nya svenska monopollagen på nya utlandsförbindelser, kom emellertid ald-rig officiellt in till departementet. I diariet finns inga noteringar om den. Och den dåvarande statssekreteraren Peter Nygårds kan inte erinra sig någon sådan rapport. "Inte föredragits"

- Den har inte föredragits för mig, säger han. Det vet jag. Vart tog den då vägen? SvD ringde på nytt upp elbörsutredningens ordförande Göthe Anderson. Men han kan fortfarande inte erinra sig någon kompletterande rapport från Ulf Bemitz.

- Den kan i vaije fall inte ha iett till någon djupare diskussion eftersom varken jag eller Thed Adeiswärd minns den. Anderson medger att frågan om en statlig monopolisering av utlandsförbindelserna diskuterades. Frågan behandlas också i elbörsutredningen.

- Men det övervägdes aldrig på allvar. Vi betraktade det som uteslutet eftersom vi hade kablar som ägdes av andra (än staten).

Som journalist kan man ändå inte låta bli att ställa frågan om denna kontroversiella rapport kan ha försvunnit med politisk vilja? - Det törs jag nästan garantera att den inte har gjort, svarar Göthe Anderson.

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1997/98:KU25 Bilaga A 3.16

1998-03-17

Närings- och handelsdepartementet Energienheten

Sten K/ellman

Rättschefen Per Virdesten Statsrådsberedningen

tet 405 2920

KU:s granskningsärende 1997/98:20, 22

Genom anmälningar av Mikael Odenberg (m) och Ola Karlsson (m) har frågor väckts i Konstitutionsutskottet om beredningen av propositionerna 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning, 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling samt 1996/97:136 Ny ellag. Näringsministern har beretts tillfälle att lämna synpunkter med anledning av anmälningarna samt ombetts att lämna svar på några särskilda frågor angående hanteringen av en rapport.

Beredningen av propositionerna 1996/97:84 En uthållig energi­ försörjning och 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling

Regeringen överlämnade i mars 1997 propositionen 1996/97:84. En uthållig energiförsörjning till riksdagen. I propositionen redovisades den energipolitiska överenskommelse, som den 4 februari 1997 slutits mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet, och föreslogs att de i överenskommelsen angivna riktlinjerna för energipolitiken skulle antas av riksdagen. Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till överläggningar om energipolitiken på grundval av 1991 års överenskommelse, Energi­ kommissionens betänkande och remissvaren på detta. I överläggningarna deltog inledningsvis företrädare för samtliga riksdagspartier. Den energipolitiska överenskommelsen träffades mellan nämnda tre riksdags­ partier, sedan företrädarna för de övriga partierna hade lämnat överläggningarna.

Energikommissionen hade behandlat vissa rättsliga aspekter på ett för kraftföretagen bindande beslut om avveckling av en eller flera kärnkraftsreaktorer. I överläggningarnas inledningsskede var partiernas företrädare överens om att kommissionens analys borde kompletteras, bl.a. vad gäller formerna för ett av statsmakterna fattat beslut om en avveckling. Förhandlarna såg två huvudalternativ beträffande formerna för ett sådant

beslut, antingen att beslutet fattas med stöd av ny lagstiftning eller att regeringen ges i uppdrag att tillse att en av Vattenfall AB helägd reaktor ställs av. Företrädarna för samtliga riksdagspartier var överens om att båda alternativen skulle utredas närmare. Förhandlingsgruppens avsikt att låta utreda dessa alternativa awecklingsformer meddelades i media av flera partiföreträdare.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.16

Regeringen beslöt i september samma år att tillsätta en interdepartemental arbetsgrupp för att komplettera Energikommissionens analys med ett förslag till lagstiftning om kärnkraftens avveckling. Samtidigt gavs departementsrådet Hans Christer Olson, som arbetar vid den enhet i Närings- och handelsdepartementet som svarar för ägarförvaltningen av statsägda företag och som är suppleant i Vattenfalls styrelse, uppdraget att utarbeta en PM om konsekvenserna för Vattenfall AB av ett beslut om att stänga en av bolagets kärnkraftsreaktorer genom direktiv från ägaren. Syftet med det senare utredningsuppdraget var att översiktligt söka analysera och bedöma formella samt praktiska konsekvenser för ägaren och bolaget i det fall Vattenfall AB genom ägardirektiv ålades att stänga en reaktor. I januari 1997 föredrogs för förhandlingsgruppen dels ett utkast till lagstiftningsförslag som utarbetats av den interdepartementala arbets­ gruppen, dels en PM av Hans Christer Olson om konsekvenserna för Vattenfall AB av ett beslut om att stänga en av bolagets kärnkraftsreaktorer genom direktiv från ägaren. Företrädarna för ett par riksdagspartier hade vid den tidpunkten lämnat förhandlingarna.

Två omständigheter bedömdes enligt Olsons promemoria spela en viktig roll för omfattningen av konsekvenserna, nämligen graden av ekonomisk ersättning som ges till bolaget samt omgivningens bedömning av risken för upprepningar i framtiden. Förhållandet att staten som ägare ensidigt kan förfoga över bl.a. ersättningens omfattning, samtidigt som Vattenfall är en aktör av flera på en konkurrensutsatt marknad, gör att förhållandena blir speciella för just detta bolag.

Olsons promemoria utgjorde således ett av flera underlag till överlägg­ ningarna. Det betraktades tills vidare som ett arbetspapper inom ramen för beredningen av ärendet. I den energipolitiska överenskommelsen var partierna överens om att alternativet med en generell lagstiftning var att föredra. Därigenom skulle samma regler gälla för alla aktörer och avställningen kunna ske i den ordning och vid de tidpunkter som är fördelaktigast från allmän synpunkt. Ett förslag till en lag om avställning av kärnkraftsreaktorer skulle utarbetas och föreläggas riksdagen under år 1997 i så god tid att

lagen skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1998. I lagen skulle föreskrivas att rätten att driva kärnkraftsreaktorer för att utvinna kärnenergi kan upphävas av regeringen och att sådana beslut skall fattas med utgångspunkt i att reaktorerna skall ställas av i den ordning och vid de tidpunkter som bäst gagnar den av riksdagen beslutade omställningen av energisystemet och dess genomförande. Av kriterierna borde vidare följa att avställningen skall inledas med de reaktorer som mest kan ifrågasättas från lokaliseringssynpunkt.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.16

Partierna redovisade i överenskommelsen uppfattningen att Barsebäcksverkets lokalisering är olämplig, och att förhandlingar skulle inledas med ägaren till Barsebäcksverket om att stänga en reaktor före den 1 juli 1998 och en andra reaktor före den 1 juli 2001. Ett villkor för stängningen av den andra reaktorn skulle vara att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom tillförsel av ny elproduktion och minskad användning av el.

Förslaget till lag om kärnkraftens avveckling lades den 14 februari 1997 fram som en departementspromemoria (Ds 1997:14, Lag om kärnkraftens avveckling). Promemorian remissbehandlades på sedvanligt sätt. Regeringens förslag till lag remitterades i juni 1997 till Lagrådet, och överlämnades efter smärre ändringar till riksdagen i augusti 1997. Förslaget återremitterades av riksdagen till Lagrådet under hösten 1997, vilket dock inte föranledde något ytterligare uttalande av Lagrådet. Riksdagen beslöt i december 1997 att anta regeringens förslag. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1998.

Beredning av propositionen 1996/97:136 Ny ellag

Regeringens proposition 1996/97:136 Ny ellag överlämnades till riksdagen den 22 maj 1997 och antogs av riksdagen den 29 oktober 1997. Den nya ellagen gäller fr.o.m. den 1 januari 1998. Förslagen i propositionen byggde på underlag från flera utredningar, bl.a. Elbörsutredningen (N 1996:49). Denna utredning skulle bl.a. lämna förslag till den reglering av utlandshandel som kan bli nödvändig för att säkerställa försörjningstryggheten. Utredningen överlämnade i april 1996 betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49). Betänkandet remissbehandlades.

Ola Karlssons anmälan gäller behandlingen av ett par expertrapporter till Elbörsutredningen. Utredningen uppdrog åt professor Ulf Bernitz att utarbeta en rapport om reglering av utrikeshandeln med el ur EG-rättslig synpunkt. Rapporten överlämnades till utredningen. Rapporten innehöll en noggrann genomgång av EG-rätten på detta område och publicerades därför som bilaga till utredningens betänkande.

Två tjänstemän i Närings- och handelsdepartementet, kansliråden Bengt Agartz och Bo Diczfalusy, var sakkunniga i utredningen. Diczfalusy bad muntligen, på utredarens uppdrag, professor Bernitz att utarbeta en komplettering av den första rapporten. Även denna kompletterande rapport, bestående av sex sidor, överlämnades till utredningen. Denna senare rapport kom dock att höra till det ganska omfattande utrednings­ material som inte publicerades i tryckt skick av utredningen.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.16

I sitt förslag till riksdagen, vilket remitterades till Lagrådet den 24 april 1997, följde regeringen inte Elbörsutredningens förslag beträffande utrikeshandeln med el (avsnitt 9 i proposition 1996/97:136). Regeringen ansåg inte att det fanns behov av en reglering av utrikeshandeln på det sätt som utredningen hade föreslagit. För att säkerställa att tillkommande utlandsförbindelser skulle upplåtas på icke-diskriminerande villkor föreslogs att nätkoncession för utlandsförbindelser endast skall få beviljas den som har nätkoncession för stamnätet. Lagrådet hade inga invänd­ ningar mot regeringens förslag i denna fråga, men föreslog ett förtydligande i ett avseende. Detta godtogs av regeringen.

Vad gäller regleringen av utlandsförbindelserna hade departementet vid beredningen underhandskontakter med kommissionen i Bryssel. Kommissionen redovisade därvid en preliminär bedömning att den svenska regleringen av utlandsförbindelserna är förenlig med EG-rätten. Huruvida så är fallet kan, med bindande verkan, endast avgöras av EGdomstolen.

Svarpå KU:s särskilda frågor

Som framgått av redovisningen ovan fick kanslirådet Bo Diczfalusy uppdraget av utredaren att be professor Bernitz att utarbeta en komplettering av sin första rapport. Diczfalusy gjorde således detta inom ramen för sitt uppdrag som sakkunnig i utredningen. Två av Närings- och handelsdepartementets tjänstemän var sakkunniga i Elbörsutredningen och har således haft tillgång till den aktuella kompletterande rapporten. Rapporten hör dock inte, i likhet med mycket annat underlagsmaterial i Elbörsutredningen, till det material som formellt överlämnades till departementet.

<niO(& 1997/98:KU25 Bilaga A3.17 Anmälan till kontistutionsutskottet om statsrådet Margot Wallströms handläggning av ny tandvårdstaxa

Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen vid sin granskning av regeringens administration konstaterat, att det skall gå minst fyra veckor mellan av regeringen beviljat trycklov för ny förordning och det efterföljande ikraftträdandet av förordningen Motiveringen för detta krav är, att de medborgare/juridiska personer som skall följa det nya regelsystemet, måste fa tillräcklig tid för att sätta sig in de nya reglerna och om så erfordras anpassa sina arbetsmetoder och rutiner till de nya regelsystemet. Fyra veckor skall enligt konstitutionsutskottet betraktas som en minimitid. Den öppning som finns i konstitutionsutskottets skrivningar om minsta tid på två veckor mellan trycklov och ikraftträdande kan i undantagsfall accepteras, om förordningen berör en mycket liten del av befolkningen och/eller innebär ytterligt ringa ändringar i förhållande till tidigare gällande förordning. Ny tandvårdstaxa skall gälla från 19961015. Tandvårdstaxan avser ett stort antal tandläkare, ca 10 000 och berör indirekt huvudparten av den svenska befolkningen. Den nya tandvårdstaxan innebär en radikal förändring från tidigare taxor. Vidare anges att den nya taxan endast kommer att tillämpas 12-15 månader, sedan kommer tandvårdsförsäkringen att avskaffas för de flesta medborgare.

Den nya tandvårdstaxan innebär att vaije privattandläkare, folktandvården och försäkringskassorna måste genomföra betydande förändringar i sina datasystem Sådan förändringar kan inte göras förrän den nya förordningen föreligger. Den nu nämnda förordningen fick trycklov den 30 september 1996.

Trycklovet beviljades en måndag. Det är ovanligt. Sådana tillstånd brukar ges på tisdagar. Formellt kan statsrådet Wallström på grund av detta hävda att hon klarat 14 dagarsfristen. Den torde dock inte vara tillämplig i det här fallet på grund av det stora antalet personer som är berörda samt de betydande arbetsuppgifter på grund av kravet på stora förändringar i dataprogram och omfattande informations- och utbildningsinsatser som krävs för privattandläkama, folktandvården, landstingen och försäkringskassorna. Kostnaderna härför har beräknats till mellan 200-300 miljoner kronor. Ju kortare omställningstider för tandvården, försäkringskassorna och RFV desto dyrare blir implementeringen av den nya tandvårdstaxan RFV har kunnat ge trycklov till sina anvisningar gällande regeringens förordning om ny tandvårdstaxa först den 7 oktober. Att distribuera nya blanketter för tandvårdsräkningar har varit omöjligt på grund av den sammanpressade handläggningstiden hos departementet. Detta innebär att den gamla blanketten, som inte är anpassad till den nya tandvårdstaxans konstruktion, bl. a. vad gäller merkostnader och ädelmetaller, fortfarande måste användas. (I princip kommer den att användas under 25 procent av den tid den nya tandvårdstaxa beräknas gälla ) Anslaget för tandvården har fram till halvårsskiftet belastats med lägre kostnader än vad som beräknats i gällande budget och enligt RFV:s prognoser kommer anslaget för 1996 underskridas Av finansiella skäl har det således inte funnits anledning att forcera ärendet och bryta mot de regler som regeringen bör iakttaga, när det gäller ikraftträdande av förordningar.

Med hänsyn till vad som nu anförts hemställs att konstitutionsutskottet granskar statsrådet Wallströms handläggning av ny tandvårdstaxa.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.17

Stockholm den Sföktober 1996 (Mar^-Gerthser (m)

REGERINGSKANSLIET SOCIALDEPARTEMENTET Rättssekretariatet

PM 1997-03-13

1997/98:KU25 Bilaga A 3.18

rättschef Bj8m Reuterstrand

Telefon 08 - 40 533 92

KU-ärende om nya tandvårdstaxan

Statsrådsberedningen har anhållit om underlag för svar på en fråga från konstitutionsutskottet (KU) angående tandvårdstaxan.

KU har begärt svar på följande fråga: Vilken är orsaken till att förordningen

(1996:919) om dels fortsatt giltighet av tandvårdstaxan (1973:638), dels ändring i samma taxa, kom ut fiån trycket endast åtta dagar innan den trädde i

kraft.

Bakgrunden till KU:s fiåga är en av riksdagsledamoten Margit Genser gjord

anmälan angående statsrådet Margot Wallströms handläggning av ny tandvårdstaxa.

I en i Socialdepartementet upprättad PM 1996-10-09 redovisas de uttalanden

och beslut som föregått den aktuella ändringen i tandvårdstaxan. Av promemorian, som bifogas, framgår att ändringen i taxan var ett inslag i de besparingar som varit nödvändiga för att sanera statens finanser (se särskilt

prop. 1995/96:150 s. 150). Det framgår vidare att det huvudsakliga innehållet i ändringen varit känt sedan december 1995 (prop. 1995/96:119).

Av promemorian framgår också att Riksförsäkringsverkets (RFV) förslag till

reviderad åtgärdstaxa för tandvård kom in till Socialdepartementet den 2

september 1996. Beredningen i Regeringskansliet tog naturligtvis viss tid. Giltighetstiden för den till utgången av september 1996 tidsbegänsade tandvårdstaxan förlängdes därför till och med den 14 oktober 1996 (SFS 112

1996:903).

1997/98:KU25 Bilaga A 3.18

I promemorian redovisas även de ändringar i tandvårdstaxan som skett sedan 1991. Av redovisningen framgår att ändringar i tandvårdstaxan regelmässigt har kommit ut for sent. Detta visar att det snarast handlar om ett systemfel.

Som framgår av promemorian är dessutom tandvårdstaxan långt ifrån den enda författning med sen utgivning.

SOCIALDEPARTEMENTET Råttsekretari ar et Björn Reuterstrand 533 92

PM 1996-10-09

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.19

Tandvårdstaxan

Såväl Konstitutionsutskottet som Statsrådsberedning har uttalat att tiden mellan det att en författning utkommer från trycket och författningens ikraftträdande bör vara minst fyra veckor. Endast i speciella undantagsfall bör tiden såttas kortare ån två veckor. Den senaste ändringen i tandvårdstaxan har i detta hånseende kritiserats.

I denna PM redovisas de uttalanden och beslut som föregått ändringen i tandvårdstaxan. Dessutom redovisas tidigare ändringar i tandvårdstaxan. Av redovisningen framgår att ändringar i tandvårdstaxan, i och för sig beklagligtvis, regelmässigt kommer ut för sent. Detta gäller såväl tidigare socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Slutligen redovisas KU-.s senaste statistik över antal och andel sent utgivna SFS.

1. Ändringarna per den 15 oktober 1996 Ändringar av tandvårdstaxan (1973:638) träder i kxafL den 15 oktober 1996. Samtidigt förlängs taxans giltighetstid. Regeringen beslutade ändringarna den 19 september och de utkom från trycket den 8 oktober, dvs sju dagar före ikraftträdandet (SFS 1996:919).

Ändringens förhistoria är följande:

Den 21 december 1995 beslutade regeringen prop. 1995/96:119 Reformerad tandvårdsförsäkring. I propositionen beskrivs regeringens bedömning av en reviderad åtyärdstaxa (s. 4852) . Den 9 februari 1996 beslutade regeringen skrivelsen 1995/96:147 Återkallelse av proposition 1995/96:119 Reformerad tandvårdsförsäkring.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.19 Den 10 april 1996 beslutade regeringen prop. 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, m.m. (den s.k. VÅP:en). I VÅP:en redovisar regeringen sin bedömning av tandvårdsförsäkringen (s. 150}. Det anges bl.a. att en reviderad tandvårdstaxa införs den 1 oktober 1996. Med hänvisning till den detaljerade redovisningen i prop. 1995/96:119 av hur taxan bör revideras angavs att det var nödvändigt att fullfölja det aviserade förändringsarbetet. Den 18 april 1996 gavs Riksförsäkringsverket (RFV) i uppdrag att utarbeta ett förslag till reviderad tandvårdstaxa som i princip utgår från förslaget i den återkallade prop. 1995/96:119. Den 2 september 1996 inkom till Socialdepartementet RFVs förslag till reviderad åtgärdstaxa för tandvård. Den 12 september beslutade regeringen att förlänga tandvårdstaxans giltighetstid längst till och med den 14 oktober. Beslutet utkom från trycket den 24 september och trädde i kraft den 1 oktober (SFS 1996:903).

Därefter beslutades den inledningsvis angivna ändringen. En kopia av författningen faxades till RFV för bl.a. vidare spridning så snart korrekturet var klart för trycklov den 30 september. Beträffande behandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet gäller enligt övergångsbestämmelser äldre föreskrifter till utgången av år 1996.

2. Tidigare ändringar i tandvårdstaxan 1991-1996 Tandvårdstaxan ändras tämligen ofta. Även tidigare ministrar i såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har haft svårigheter att hålla de rekommenderade tidsgränserna för när författningen bör komma ut från trycket.

SFS

Beslut

Utkom

Ikraft

Antal dagar

Reg

1991:814 1991:1815

6.6 12.12

24.6 23.12

1.7 1.1.92

7 9

s s 115

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.19 1992:848 1993:141 1993:874 1994:753 1994:1005 1994:1260 1994:1292 1994:1758 1995:350 1995:849 1996:636

11.6 4.3 10.6 9.6 9.6 8.9 15.9 16.12 6.4.95 15.6 6.6.96

29.6 16.3 29.6 20.6 27.6 20.9 4.10 29.12 19.4 22.6 20.6

1.7 1.4 1.7 1.7 1.7 1.101 1.10. 1.1 1.5.95 1.7 1.7.96

2 16 2 11 4 11 -4 3 12 9 11

B B B B B B B S S S S

Retroaktiv tillämpning från 1.9.1994.

3. KUo tidigare kritik KU granskar årligen utgivningen av Svensk författningssamling (SFS). Svårigheten att hålla de rekommenderade utgivningstiderna gäller inte enbart tandvårdstaxan. Av den senaste granskningen (bet. 1995/96:KU30) framgår bl.a. följande:

Antal och andel sent utgivna SFS under år 1995

Tid

Antal

Andel

mindre ån fyra veckor före ikraftträdandet

61 %

mindre än två veckor före ikraftträdandet

34 %

efter dagen för ikraftrådandet

mindre än 1 %

REGERINGSKANSLIET Statsrådsberedningen

PROMEMORIA

1997/98:KU25 Bilaga A 3.20

1997-04-10

Allaant om författningsutgivningen

Det är av uppenbara skäl väsentligt, att lagar och andra föreskrifter som statsmakterna beslutar kommer ut i sådan tid att medborgarna har rimliga möjligheter att ta del av föreskrifterna innan de träder i kraft. Som framgår av konstitutions­ utskottets genomgångar av författningsutgivningen de senaste aren har tiden mellan publicering och ikraftträdande i många fall varit alltför kort. Detta problem återkommer i Regeringskansliet inför varje halvårs- och årsskifte. En rad åtgärder har därför vidtagits för att få till stånd en bättre ordning.

Som exempel kan nämnas att Statsrådsberedningen i den s.k. Gröna boken har angett vissa riktlinjer för författningsutgivningen. Dessutom ger Justitiedepartementet inför varje halvårs- och årsskifte ut riktlinjer för när trycklov måste meddelas för att författningar skall komma ut i rätt tid. Med anledning av konstitutionsutskottets kritik rörande författningsutgivningen upprättades hösten 1993 en promemoria inom Justitiedepartementet (bilaga A 3 i bet.1993/94:KU30). I promemorian föreslogs vissa åtgärder för att komma till rätta med den sena författningsutgivningen. De åtgärder som föreslogs var att ändra tryckrutinerna, att ändra ikraftträdandedatum, att i ökad utsträckning hålla extra regeringssammanträden samt att skärpa kraven på en realistisk tidsplanering. Dessa åtgärder är fortfarande aktuella. Viktigast ar att det redan från början görs en realistisk

tidsplanering av propositionsarbetet och lagstiftningsarbetet i övrigt.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.20

Trots de ansträngningar som gjorts är det fortfarande ett ganska stort antal författningar som kommer ut senare än vad som rekommenderas i SB:s riktlinjer. Inom Justitiedepartementet har därför gjorts en närmare undersökning av författningsutgivningen i december 1996. för närvarande pågår arbete med en promemoria, som kommer att innehålla bl.a. en redovisning av olika orsaker till för sen publicering och även vilka möjligheter som finns att få till stånd förbättringar. Promemorian, som kommer att diskuteras med företrädare for KU:s kansli, ar avsedd att ligga till grund för det fortsatta arbetet med att förbättra rutinerna för författningsutgivningen. Resultatet av detta arbete kommer att redovisas för KU under hösten 1997.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.21

Moderaterna Ål Ulla Löfgren

1997-11-20 Konstitutionsutskottet

Inkden iQMT" Till Konstitutionsutskottet

Regeringen beslutade den 9 oktober om förändrade regler för skogsavverkning. Reglerna böljade gälla redan den 15 november, 5 veckor efter beslutet. En skogsägare i Halland har nyligen köpt en fastighet till då gällande marknadspris och räknat med att betala en del av köpet med en större avverkning. För att få avverka mer än ett hektar skog fodras anmälan till Skogsvårdsstyrelsen minst 6 veckor i förväg. Om inte Skogsvårdsstyrelsen reagerar inom denna tid blir avverkningen tillåten enligt skogsvårdslagen. Detta gjorde skogsägaren, sålde sedan en rotpost till en virkesköpare som, vilket är brukligt, betalade före avverkning. Virkesinkomsten förbrukades genast genom att betala en del av fastighetsköpet. Regeringens nya regler resulterade i awerkningsförbud för den skog som sålts, trots att anmälning och kontakt med myndigheten skett i överensstämmelse med då gällande föreskrifter. Grundlagens regler om förbud mot retroaktivitet torde därmed ha åsidosatts.

Skogsägaren kommer med anledning av det inträffade att hamna i tvist med virkesköparen, vilket sannolikt vållar skogsägaren avsevärd ekonomisk skada. Därmed berörs egendomsskyddet i RF 2:18. Även EG-rättens krav på legitima förväntningar torde ha trätts fömär genom regeringens agerande.

I hela landet finns cirka 40 000 brukningsenheter som berörs av den nya regeln. Även om bara 1 procent drabbas av omedelbar skada är det cirka 400 brukningsenheter, d.v.s. småföretagare som kommer att råka i ekonomiska och eller juridiska svårigheter.

Övergångsregler skulle, enligt Skogsstyrelsen, ha kunnat förhindra att enskilda drabbas på detta uppseendeväckande sätt. Konstitutionsutskottet bör därför granska om regeringens beslut strider mot förbudet mot retroaktivitet och egendomsskyddet i grundlagen samt våra åtaganden gentemot EG-rätten. Stockholm den 24 november 1997

Ulla Löfgren (m) Plats 336

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.22

1998-02-26

Närings- och handelsdepartementet Företagsutveckling

Underlag för svar till KU i fråga om granskningsärende 1997/98:21 om ändrade regler för skogsavverkning

Allmänt

Som en allmän bakgrund till svaren på KU:s frågor finns det anledning att något närmare beskriva gällande bestämmelser i skogsvårdslagstiftningen och något redovisa utvecklingen under tiden. Särskilt om ransoneringsreglerna De svenska skogarna har under århundraden betraktats som en viktig nationell tillgång. Därför har statsmakterna på olika sätt reglerat skogsägarens möjligheter att avverka skogen. En vad vi i dag kallar regelrätt skogsvårdslagstiftning infördes dock först år 1903. Genom denna markerades att skogsmark inte utan vidare fick exploateras för annan användning än skogsbruk. Detta kom till uttryck i bestämmelser om krav på att ny skog skall skapas efter en avverkning. Genom beslut i början av 1920- och 1930-talen samt i slutet av 1940-talet infördes tvingande bestämmelser om hushållning med skogstillgångarna på varje fastighet. Dessa bestämmelser tillsammans med de ursprungliga återväxtbestämmelserna skulle garantera att det alltid finns möjlighet att få en virkesavkastning från fastigheten. Bestämmelserna var mycket detaljerade och för många skogsägare svåra att tolka och tillämpa. Några generella undantagsbestämmelser från awerkningsreglerna fanns inte. Genom beslut år 1974 infördes bestämmelser om att alla slutavverkningar större än ett halvt hektar skulle anmälas i förväg till skogsvårdsstyrelsen. Avsikten härmed var i första hand att ge myndigheten bättre möjligheter att i det enskilda fallet ge råd eller besluta föreskrifter om återväxtåtgärder och hänsyn till naturvårdens intressen. Genom beslut år 1979 skedde en grundläggande förändring av skogspolitiken och skogsvårdslagstiftningen. Lagstiftningen

moderniserades, gjordes enklare och därmed tydligare för skogsägarna. Samhällsintresset av ett långsiktigt, uthålligt skogsbruk som tar hänsyn till naturvårdens intressen (vad som numera kallas hållbart) betonades. Vad särskilt gäller awerkningsbestämmelserna kan nämnas att en generell undantagsbestämmelse från de s.k. ransoneringsreglerna infördes för de brukningsenheter vars årliga virkesproduktion underskred 100 m3 (motsvarande i genomsnitt 40 hektar i norra Sverige och 20 hektar i södra Sverige). Möjligheterna att ge undantag i det enskilda fallet begränsades genom att behovet av medel för finansiering av fastighetsköpet inte fick motivera sådant undantag i fortsättningen. Motivet för denna begränsning var i realiteten detsamma som är aktuellt i detta ärende, nämligen förekomsten av ekonomisk spekulation i skogsfastigheter och utarmning av virkesförråden på dessa.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.22

År 1983 infördes i skogsvårdslagen tvingande awerkningsbestämmelser i syfte att underlätta skogsindustrins virkesförsörjning. Samtidigt höjdes den generella undantagsgränsen för ransoneringsreglerna till 200 m3. År 1990 beslutade riksdagen särskilda bestämmelser om skogsbruk i fjällnära skog. År 1993 beslutade riksdagen väsentliga ändringar i skogspolitiken. Bl.a. infördes ett miljömål. Skogsvårdslagstiftningens skötselbestämmelser gjordes mer flexibla (större frihet för skogsägaren) samtidigt som kraven på miljöhänsyn skärptes. Den generella undantagsgränsen för ransoneringsreglerna (som i princip är oförändrade) bestämdes till 100 hektar i stället för ett produktionstak Det innebär en väsentlig höjning särskilt för Sydsverige. Höjningen skall ses bl.a. mot bakgrund av de minskade anslag till skogsmyndigheten som samtidigt beslutades. Ungefär samtidigt beslutades ändringar i jordförvärvslagstiftningen och fastighetsbildningslagstiftningen vilka kom att påverka betydelsen av skogsvårdslagstiftningens ransoneringsbestämmelser. Förvärvsprövningen avskaffades i väsentlig utsträckning och prisprövningen helt. Möjligheterna att avstycka delar av rationella fastigheter ökade väsentligt. Detta ledde till att en helt ny grupp av fastighetsköpare började uppträda på marknaden, nämligen kapitalstarka köpare med krav på snabb och hög avkastning. Det kan i sammanhanget nämnas att avkastningen på det i en skogsfastighet bundna kapitalet alltid har varit mycket låg jämfört med det avkastningskrav som normalt ställs i företagsverksamhet. Under 1994 rapporterades allt oftare i massmedia om hur mindre skogsfastigheter köptes upp, totalawerkades och såldes vidare skoglösa. Enligt en undersökning som gjordes av Skogsstyrelsen var verksamheten

inte av stor omfattning som genomsnitt för landet som helhet. I begränsade områden, t.ex. i Småland och Västergötland, var koncentrationen av verksamheten påtaglig. Det framkom också att vissa fastighetsköpare genom att begära klyvning av fastigheter större än 100 hektar satt i system att kringgå skogsvårdslagstiftningens ransoneringsbestämmelser. Skogsfastigheter totalawerkades och såldes innan beslut om klyvning förelåg och innan lagfart erhållits. Regeringen beslutade mot denna bakgrund med verkan fr.o.m. den 1 januari 1995 att ransoneringsreglerna i skogsvårdslagstiftningen skulle gälla även för fastigheter mindre än 100 hektar om de varit föremål för fastighetsreglering, klyvning eller avstyckning och det har förflutit mindre än tre år sedan detta ägde rum.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.22

I januari 1996 fick Skogsstyrelsen regeringens uppdrag att snabbt utvärdera ransoneringsreglerna. Uppdraget redovisades i april 1996 och remissbehandlades. Utvärderingen visade bl.a. att 2 % av de fastigheter som tillkommit i undantagsgruppen hade avverkats i så stor utsträckning under 1994 och 1995 att mer än 80 % av arealen var kalmark eller skog yngre än 20 år. 2 % motsvarade 1 000 av totalt 58 000 fastigheter i gruppen. Skogsstyrelsen ansåg att det var för tidigt sett i ett riksperspektiv att då göra några regelförändringar och hänvisade till den samlade utvärderingen av skogspolitiken som skulle redovisas i januari 1998. Remissutfallet gav motsvarande resultat. Regeringen anmälde mot bakgrund härav i budgetpropositionen för 1997 att någon åtgärd inte hade vidtagits med anledning av utvärderingen. Jordbruksutskottet förutsatte i sin behandling av motioner i frågan att regeringen noggrant följer frågan och vid behov vidtar åtgärder (bet. 1996/97:JoU17). Även bostadsutskottet behandlade motioner i ämnet våren 1997 (bet. 1996/97:BoUll). Jordbruksutskottet har upprepat sitt uttalande under hösten 1997 (bet. 1997/98:JoUl) och våren 1998 (bet.l997/98:JoU15).

Under 1997 kom nya rapporter inte minst i massmedia om spekulationsköp av skogsfastigheter med åtföljande totalavverkningar och utebliven skogsvård. I en helsidesintervju i LandLantbruk den 16 maj 1997 uttalade näringsminister Anders Sundström att regeringen till hösten skulle komma att ta ställning till skogsvårdslagens ransoneringsregler och att han inte uteslöt att det då kunde bli aktuellt med en skärpning av den delen i skogsvårdslagen. Artikeln hade rubriken: ”Skogsskövlarna ska stoppas!” Näringsministern lovar lagändring. I budgetpropositionen för 1998 aviserade så regeringen sin avsikt att sänka undantagsgränsen till 50 hektar. Beslutet togs den 9 oktober och trädde i kraft den 15 november 1997.

Särskilt om anmälningsplikten

1997/98:KU25 Bilaga A 3.22

Skyldigheten att anmäla planerad avverkning infördes i skogsvårdslagstiftningen den 1 januari 1975.1 praktisk tillämpning har den begränsats till den avverkning som inte är röjning eller gallring. Vidare måste den planerade awerkningsarealen överstiga 14 hektar. Enligt de ursprungliga bestämmelserna skulle anmälan i normalfallet ske senast en månad före planerad avverkning och senast två månader före i de områden för vilka länsstyrelsen hade angett behov av samråd enligt naturvårdslagen. Numera gäller sex veckor. Samråd enligt naturvårdslagen i bl.a. awerkningsfrågor sker sedan 1994 med skogsvårdsstyrelsen. Syftet med anmälningsplikten är att ge skogsvårdsstyrelsen möjlighet att ge råd eller föreskrifter om lämpliga återväxtåtgärder, miljöhänsyn och lämplig form för föryngringshuggning i de fall den anser att detta behövs. Om anmälaren inte har hört av skogsvårdsstyrelsen efter sex veckor kan avverkningen stana. En utebliven reaktion från myndighetens sida innebär inte ett beslut om tillstånd att avverka. Tillstånd att avverka behövs endast i skog som av regeringen har förordnats som svårföryngrad eller skyddsskog. Tillstånd att påbörja en avverkning krävs endast i ädellövskog. Det är med andra ord som regel skogsägarens ansvar att avgöra om en avverkning är laglig såvida han inte har begärt ett förhandsbeslut från skogsvårdsstyrelsen.

Antalet anmälda avverkningar var under perioden 1993-1996 följande.

1993 1994 1995 1996 1997

38 082 68 765 44 212 30 998 18 576 (första halvåret)

Skogsvårdsstyrelserna kan givetvis inte aktivt gå in i alla dessa ärenden. I stället görs ett urval, bl.a. med hänsyn till myndighetens kännedom om särskilda naturvärden. Anmälningarna används även som underlag för den efterhandskontroll som görs i fråga om utförda återväxtåtgärder och deras kvalitet.

Särskilt om intrång i pågående markanvändning och ersättning

Skogsvårdslagen hindrar inte att skogsmark tas ur skogsproduktion och används för annat ändamål. Då är den inte längre skogsmark.

På skogsmark är pågående markanvändning skogsbruk. Med skogsbruk avses hållbart skogsbruk eller som det sägs i 1 § skogsvårdslagen (1979:429): ”Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls”. Detta är en allmänt accepterad norm i vårt land.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.22

Förbud mot att avverka skog som är ett led i pågående markanvändning eller andra avsevärda inskränkningar i skogsbruket kan inte beslutas med stöd av skogsvårdslagen annat än i en typ av fall. Det gäller avverkning i fjällnära skog som är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården (18 §). Endast till denna typ av beslut har det alltså varit nödvändigt att koppla ersättningsbestämmelser.

Ett förbud mot att avverka i svårföryngrad skog enligt 17 § skogsvårdslagen leder inte till ersättningsrätt. Anledningen härtill är att ett sådant förbud endast kan avse de fall då någon ny skog inte kan erhållas efter en avverkning. Avverkningen är alltså inte ett led i skogsbruk som pågående markanvändning.

Svar på KU:s frågor 1. Skogsstyrelsen publicerar varje halvår sammanställningar över antalet anmälningar. Halvårsredovisningen för 1997 förelåg i september 1997, helårsredovisningen för 1996 i februari 1997. De visade på 18 576 resp. 30 998 anmälningar.

2. Information om ”ekonomisk spekulation i skogsfastigheter” hade strömmat in fortlöpande sedan år 1994 (jmf. s. 2f).

3. Det beslut som regeringen tog den 9 oktober 1997 aviserades i budgetpropositionen för 1998. En fortgående debatt, diskussion rn.m. hade då pågått sedan hösten 1994 och näringsministern hade tidigare ställt i utsikt skärpning av skogsvårdslagen. 4. Vid beredning av alla författningsförslag inom Regeringskansliet tas ställning till frågans eventuella EG-rättsliga aspekter. I det aktuella fallet ansågs den föreslagna ordningen med ett snabbt ikraftträdande utan övergångsbestämmelser befogad med hänsyn till det allmännas intresse av att snarast få stopp på verksamhet som är uppenbart oförenlig med principerna för skogspolitiken. Sådan verksamhet kan inte skyddas av principen om berättigade förväntningar eller någon annan EG-rättslig princip. Något EG-rättsligt hinder för åtgärden ansågs inte föreligga.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.23

Eva Flyborg

Konstitutionsutskottet

Ink Konstitutionsutskottet

1998 -02- 0 3

Dnr^/^’^

Granskning av socialdemokratiska statsråds inblandning i skatteflykt Den 28 augusti 1985 spreds nyheten att Björn Borg blir landets första turistambassadör. Han hade skrivit ett femårskontrakt med Sveriges turistråd för att "sälja Sverige" i alla sammanhang, inom och utom landet. Enligt uppgifter i media den senaste månaden fick han i gengäld en skattefri miljon kronor om året av skattemedel, insatt på ett konto i skatteparadiset Jersey i Engelska kanalen. Genom arrangemanget slapp det statliga turistrådet också att betala sociala avgifter. Enligt SVT-programmet om Björn Borg så drogs ärendet för dåvarande framtidsministem Ingvar Carlsson och dennes medarbetare Marita Ulvskog i regeringskansliet Rosenbad.

I oktober 1985 uppmanades Borg av lokala skattemyndigheten, att anmäla sin flyttning till Sverige och betala skatt här för inkomståret 1985. Detta ansåg han stred mot den ingångna överenskommelsen med den socialdemokratiska regeringen. I programmet hävdades, att miljonarvodet till Björn Borg, som utgick i fyra år, togs fram vid sidan om turistrådets budget. Konstitutionsutskottet bör granska statsrådens agerande i samband med detta ärende.

Stockholm den 3 februari 1998

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.24 Utri kes d epartem entet Handelsavdelningen

Ink.datum

1986-01-21

Ärendebeteckning

... 84.. -......

Enhet

... tt 4

/ / ! c -C < -l te v .

S

UTRIKESDEP AR । EMENJEJ

HANPELSAVDELNiNGE^ 'ku

1906-02-C 6

Ärendanr.

5 Jordbruksdepartementet m. överl.

DepUDH005 1984-05 5.000

BC8 Vby 841095

av skr från Sveri ^s turistråd

ang. insatser för en intensifierad marknadsföring av turism till

Sverige från Västtyskland

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.24

REGERINGSBESLUT

esss Ltrikesdepartementet » » Han d e lsavd e ln ingen

1 Datum

1 Årendebeteckning

1 986-02-06

5 84/1986, H 4, 25

Sveriges turistråd Box 7473 103 92

STOCKHOLM

Medel till turistfrämjande åtgärder

Sveriges turistråd har i skrivelse till jordbruksdeparte­ mentet den 26 september 1985 redovisat förslag till en intensifierad marknadsföringsinsats under sommaren 1986 för turism till Sverige från Västtyskland. Rådet har be­ räknat kampanjens kostnader till 800 000 kronor.

Regeringen medger att Sveriges turistråd efter rekvisition får för ovan nämnda ändamål disponera högst 800 000 kronor från anslaget E2. Exportfrämjande verksamhet, anslagposten 5. Till regeringens disposition.

På regeringens vägnar

Mats Hellström Margareta Ousbäck Kopia till UD/H PR, H 1 RRV Fi/Ba Jo

Postadress

Gatuadress

Telefon

Telegram

Teiex

103 33 STOCKHOLM

Fredsgatan 8

08-7631000

T radeministry

17920 swetrad

RIKESDEPARTEMENTET ndelsavdelningen het 4

KONCEPT REGERINGSBESLUT 1986-02-06

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.24 84/1986, H4,

Sveriges turistråd

Box 7473 103 92 STOCKHOLM

Medel till turistfrämjande åtgärder Sveriges turistråd har i skrivelse till jordbruksdpartementet den 26 september 1985 redovisat forsla till en intensifierad marknadsföringsinsats under

sommaren 1986 för turism till Sverige från Västtys land. Rådet har beräknat kampanjens kostnader till 800 000 kronor.

Regeringen medger att Sveriges turistråd efter rek

sition får disponera högst 800 000 kronor från ans get E2. Exportfrämjande verksamhet, anslagsposten Till regeringens disposition för nämnda ändamål.

På regeringens vägnar Mats Hellström Margareta Ousbäck

Kopia till UD/H PR, H 1 RRV Fi/Ba Jo

1997/98:KU25 Bilaga A 3.24 ' '.TET

SVERIGES. TURISTRAD

- ■ .'••isÖll

JORDBRUKSDEP.

RegiSuStcrn

Registratorn Ink

| Dnr.

SVERIGEHUSET KUNGSTRÄDGÅRDEN BOX 7473 S-103 92 STOCKHOLM TELEFON 08-789 20 00 TELEX 17076

4985 -10- 0 8

<SY

Jordbruksdepartementet

103 33 Stockholm

1985-09-26

nsatser för en intensifierad marknadsföring av turism till ■Sverige från Västtyskland

v Ä

/

y

O

Sveriges Turistråd har under en längre tid förberett riktade marknadsföringsåtgärder på Västtyskland inför turistsommaren 1986. Marknadsföringen kommer inledningsvis att ta sikte på

såväl de tyska återförsä1jningsorganisationerna på Sverige som s,k. nyckelpersoner med Sverigeanknytning. I Sverige och

vid Turistrådets tysklandskontor har därför nödvändiga förbe­ redelser vidtagits sedan en tid, vilket också inneburit urval och inskolning av för kampanjen lämpliga personer såväl inom

som utom Turistrådets verksamhetsområde. De medel som anvisats Turistrådet innevarande budgetår rymmer

inte denna kampanj. Sveriges Turistråd anhåller därför om extramedel med 800 000 kr för finansiering av projektet.

För Sveriges Jurj^tråd

G

5 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25

K 4 r

tik. Även om det innebär att ljuga. Det är lätt att tro att det bara är kvälls­

pressen som arbetar så här. Men så är det inte.

Det här är den sanna berättelsen om hur en berömd Rapportjournalist

ökade dramatiken i en nyhetsfattig dokumentärfilm genom att göra ett falskt avslöjande. Det är också berättelsen om hur tre chefer på Sveriges Television beslöt sig för att grundlura hela svenska folket.

Välkommen till dramafabriken.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25 lockan är några minuter i halv åtta måndagen den 12 januari 1998. Drygt cn och en halv mil­ jon svensktalande människor som saknar intresse för Skilda De ska se Rapport. Världar har bänkat sig framför Enligt undersökningar är Rapport till­ TV-n och slagit över till TV2. sammans med Aktuellt det nyhetsprogram som svenska folket har störst förtroende för. De flesta utgår alltså från att varken Rapport eller Aktuellt medvetet skulle lju­ ga dem rakt upp i ansiktet. Men de har fel. Om en stund, ungefär 10 minuter in i sändningen, kommer Rapport att grundlu­ ra sina tittare. Och det rör sig inte om ett misstag. Rap­ ports ledning har i god tid före sändning bestämt att lurendrejeriet ska genomföras. Men denna tragiska historia börjar egentligen några timmar tidigare, låt oss säga strax efter lunch samma snöslaskiga januarimåndag. Då samlas några av Sveriges Televi­ sions tyngre beslutsfattare till ett viktigt möte. När dörren stängs befinner sig fyra personer i rummet. En är journalisten Fol­ ke Rydén, den före detta USA-korrespondenten som gjort så många prisbelönta dokumentärfilmer. Just nu går hans kritikerrosade film om Bjöm Borg i TV2 och det är kvällens tredje och avslutande av­ snitt det här mötet ska handla om. Med i rummet är också Stig Fredriks­ son, känd journalist och chef för Aktuellt, samt den mer okände Jan Axelsson som är chef för Rapport. Den fjärde deltagaren helt okänd för allmänheten. Han heter Ing­ var Bengtsson och är chef över den avdel­ ning inom SVT som TV-sporten, Rapport

K

och Aktuellt lyder under. Ingvar Bengts­ son är därmed den högste beslutsfattaren som finns i rummet. Men Ingvar Bengtsson har också en annan viktig roll vid detta möte: han är ansvarig utgivare för Folke Rydéns doku­ mentär om Bjöm Borg. Den uppgiften

känner han starkt för. Under flera månader har han och Folke tillsammans slitit med d stora projektet och när nu reaktionerna på de två första avsnitten är så översvallande kä; ner han sig glad och stolt. Särskilt som han vet att Folke Rydén i kväll kommer att avsb ta dokumentären med en rejäl skräll. I AVSNITTET SOM SÄNDS MELLAN NIO OCH TIO ITV2 kommer det att avslöjas att Bjöm Borg under s

tid som turistambassadör fick miljontals kronor i skattefri lön av statliga Turistrådet. Pen> ama betalades ut till Borgs företag i skatteparadiset Jersey i Engelska kanalen. Men den riktigt sensationella nyheten är att Björn Borgs kompanjon Lars Skarke und* ett möte på Rosenbad informerat både den dåvarande framtidsministem Ingvar Carlssc och hans dåvarande pressekreterare Marita Ulvskog om avtalet med Bjöm Borg. Ingvar Carlsson, framtidsministem som sedermera blev statsminister, visste alltså a Bjöm Borg fick skattefri lön, något han tidigare förnekat. Detta är ett scoop. Och kanske bäst av allt: trots att den rutinerade Folke Rydén sökt Ingvar Carlsson ha va hösten har denne avböjt att låta sig intervjuas om saken. Detta kan bara tolkas på e

1997/98:KU25 Bilaga A 3.25 blivit informerad om Borgs skattefria lön. Inte heller får en sådan fråga ställas till Lars Skarke eller någon annan. Intervjuförbudet ska gälla fram till klockan fem minuter i 22 då nästan hela dokumentären är sänd i TV2 och Aktuellt börjar sin tre minuter långa nyhetssam­ manfattning i Kanal I. Om Rapport sänder avslöjandet klock­ an 19.30 kommer Folke Rydéns seoop att få två timmar på sig att sjunka in i en och en halv miljon svenskars medvetande innan någon kan dementera uppgifterna. Vem som nu skulle vilja dementera. Ingvar Carlsson har ju trots påtryckningar avböjt att överhuvudtaget kommentera saken. Cheferna för Rapport och Aktuellt accepterar utan betänketid Folke Rydéns villkor och därmed är saken klar. Jan Axelsson och Stig Fredriksson läm­ nar mötet för att informera sina redaktörer om att det i kväll i båda public service­ kanalerna är förbjudet att före klockan 21-55 intervjua Ingvar Carlsson, eller annan, om Bjöm Borgs skattefria De vanliga reportrarna ska dock inte veta något om uppgörelsen.

sätt: han har inget att säga till sitt försvar. Ingvar Bengtsson vet att det kommer att bli rejäl nyhetsdramatik i kväll, och han har all anledning att känna sig nöjd. Mötet börjar med att Folke Rydén och Ingvar Bengtsson framför ett förslag. Dokumentärens sista del ska inte sändas förrän mellan klockan 21 och 22. Men de är villiga att låta Rapport och Aktuellt förhandsvisa ett utdrag ur dokumentären - närmare bestämt det spektakulära avslöjandet att Ingvar Carlsson blivit informerad om att Bjöm Borgs fick skattefri lön. Folke Rydén och Ingvar Bengtsson räknar på goda grunder med att en sådan förhandstitt i Sveriges två största nyhetsprogram kommer att öka publikens redan stora intresse för dokumentären. Samtidigt får Aktuellt och Rapport en bra nyhet före TV4. Alla vinner alltså på arrangemanget. Men det finns ett villkor. Man vill ha en uttrycklig garanti för att varken Rapport eller Aktuellt gör några försök att kolla uppgifterna ur dokumentären förrän dokumentären sänts. Det ska till exempel vara förbjudet att ringa Ingvar Carlsson och fråga om det är sant att han

HAR DENNA KVÄLL två sändningar: långa klockan 19.30, och en kort 23. Redaktören för den långa sändningen heter Freddie Ekman. Han får av sin chef Jan Axelsson veta att han i kväll ska få tillgång till ett videoband med ett utdrag ur dokumentären om Bjöm Borg. Detta ska redigeras ned till lämplig längd för ett nyhetsinslag och sändas. Det råder vidare totalförbud mot att i sändningen göra kollar och uppföljningar. Freddie Ekman har inga invändningar. Redaktören för den sena sändningen heter Anna Hedenmo. Jan Axelsson inviger också henne i det hemliga avtalet med Folke Rydén. Eftersom förbudet mot uppföljningar inte gäller hennes sändning, som startar en timme efter det att Folke Rydéns doku­ mentär är slut, planerar hon att försöka få

1997/98:KU25 Bilaga A 3.25 en kommentar från Ingvar Carlsson. På Aktuellts redaktion går det inte lika

smärtfritt att förankra chefernas påbud hos personalen.

Kvällens redaktör Eva Landahl blir för­ bannad när Stig Fredriksson informerar om avtalet med Folke Rydén. Men ordern

uppifrån gäller. Trots att Eva Landahl och resten av Aktuellts redaktion i likhet med en och en

halv miljon svenskar kommer att se ankla­ gelserna mot Ingvar Carlsson i Rapport

19.30 är hon förbjuden att i Aktuellt klock­

an 21.00, en och en halv timme senare, låta Ingvar Carlsson kommentera saken.

Istället ska Aktuellt sända Folke Rydéns anklagelser en gång till, okommenterade.

Detta tycker hon känns fel. Klockan närmar sig nu sex och på Rap­ ports redaktion pågår en febril aktivitet

inför kvällens huvudsändning. Utdraget som

Folke

Rydén

enligt

uppgörelsen

släppt ur sin dokumentär är 13 minuter

långt, och har nu kortats till längden två minuter och 47 sekunder.

Den så kallade ”påannonsen”, det vill

säga den text som programledaren läser innan inslaget startar, har författats och lig­ ger färdig i Rapports dator. Den lyder så här:

”Björn Borg fick under sin tid som

INGVAR BENGTSSON, CHEF ■SVT NYHETER OCH SPORT

turistambassadör på 80-talet skattefria mil­

joner via den socialdemokratiska regering­ en. Det här uppges i den tredje dokumentä-\ ren om Borg, som i kväll sänds här i 7V2.”| Detta sensationella påstående har fulll

I

täckning i inslaget, som inleds med bilden

av ett kontrakt och en speakerröst som]

I 1 I

berättar att detta är avtalet som gav Björn

borg en miljon kronor om året och att pengama skickades till skatteparadiset Jersey.

CEIBLRERADE

En stund senare klipps Björn Borgs kompanjon Lars Skarke in och berättar att

han inbjöds till ett möte där han skulle pre­ sentera uppgörelsen för Ingvar Carlsson, dåvarande framtidsminister och därmed

för hur,Björn Borgs hemflyttning skulle underlättas. Tittaren får veta att Marita Ulvskog

medlem av regeringen.

också var med på mötet och en suddig bild av henne visas. Därefter klipps Lars Skarke åter

Därefter visas bilder på Rosenbad och speakertexten berättar att Lars Skarke där

på ett blädderblock gick igenom planerna

in. och han säger att de medverkande på mötet ”var väldigt positiva till det här".

I slutet har Rapport lagt på en egen speakertext som lyder: "Marita Ulvskog vill idag inte kommentera Björn Borgs utnämning, och det vill inte

heller Ingvar Carlsson."

FRAM TILL NU HAR ALLT LÖPT EFTER PLANERNA. Ingen utom en handfull utvalda kommer i morgon att känna till chefernas avtal med Folke Rydén. Och om Ingvar Carlsson skulle börja bråka och påstå att han inte blivit tillfrågad kommer ingen att tro honom. Så är det i vart fail tänkt. Men det.är nu någonting går snett.

Anna Hedenmo. redaktören för Rapports sena sändning, vill så gärna ha en intervju med Ingvar Carlsson att hon redan klockan 18 ger en av sina reportrar i uppdrag att försö­

ka hitta honom.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25 Några minuter senare befinner sig Lars

Lindberger tillsammans med en fotograf i Ingvar Carlssons rum i riksdagshuset. Carlsson får se inslaget som han ska bemöta, och dementerar sedan klart och tydligt att Lars Skarke skulle ha nämnt

något om de svarta pengarna. Tio minuter senare är katastrofen elt faktum. Lars Lindberger är tillbaka på

Rapport med en bandad intervju med Ing­ var Carlsson. Och det är fyrtio minuter kvar till Rap­

ports 19.30-sändning. Vad ska redaktionen göra med sitt avtal med Folke Rydén?

Redaktör Freddie Ekman kontaktar sin chef Jan Axelsson och tillsammans tar de

beslutet: ”Folkes stora grej” får inte förstöras. Intervjun ska inte sändas. Detta innebär att man fått ett akut pro­

blem på halsen. I slutet av inslaget sägs det ju att:

"Marita Ulvskog vill idag inte kom­ mentera Björn Borgs utnämning, och det vill inte heller Ingvar Carlsson."

Det är ju numera en uppenbar lögn.

Vad göra? FREDDIE EKMAN ÄR VAN att tänka snabbt och kommer upp med en lösning. Halva

meningen ska helt enkelt klippas bort. Redigeraren som får uppgiften slarvar dock, och den riktigt uppmärksamme kan

när Rapport några minuter senare sänder

inslaget höra att sista meningen klippts mitt i reporterns inandning: "Marita Ulvskog vill idag inte kom­ mentera Björn Borgs utnämning (umpf) " En tittare som med gapande mun uppfat­

tar denna märkliga detalj är Ingvar Carlsson, som sitter kvar i sitt rum i riksdagshuset och väntar på att få se sig själv intervjuas. Reportern som får jobbet är en ung vikarie vid namn Lars Lindberger. Lars har vikarierat i nästan elva månader, och arbetslöshet hotar om han inte lyckas /ertyga Jan Axelsson eller någon annan inflytelserik person om att han är duktig nog t stanna.

Han ringer rasande till Sveriges Televi­ sion och blir kopplad till redaktören Fred­ die Ekman. Klockan är nu kvart i åtta, och det är fortfarande 15 minuter kvar av Rapports

Kanske är det denna ambition som gör att han inom den närmaste timmen ska göra ett

sändning.

S tok för bra jobb.

Istället för att sätta sig i rökrummet och över en mugg kaffe fundera på var Ingvar arlsson kan tänkas hålla hus kastar sig Lars Lindberger över telefonen och lyckas inom ppet av tio minuter göra det som stora joumalistpristagaren Folke Rydén gått bet på hal-

« hösten: att få Ingvar Carlsson på tråden. Ingvar Carlsson får refererat vad som sägs i inslaget, och säger upprört att det inte är «nt. Han har inte blivit informerad om att Björn Borg betalades med svarta pengar, och

^står också att Folke Rydén aldrig berättat för honom att en sådan anklagelse skulle fram*ras i dokumentären om Björn Borg.

I så fall hade han naturligtvis ställt upp på en intervju.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25 Intervjuförbud i SVERIGES TELEVISION, 980112 (rött fält)

19.00 Kanal 1

ÄM^ Clll '

TV 2

21.00 5 Aktuellt-

sm—>--------

(Aktuellt)

• Rapport- V

Upplägget. Cheferna över Rapport och Aktuellt förbjöd sina reportrar att låta Ingvar Carlsson eller någon annan bemöta Folke Rydéns anklagelser. Intervjuförbudet (det röda fältet ovan) skulle gälla fram till klockan 21.55 då Aktuellt sänder en kort nyhetssammanfatt­ ning. Det hade inte varit meningsfullt att sträcka intervjuförbudet längre än till klockan 22.00. Då börjar nämligen Nyheterna i TV4, en nyhetssändning som varken Folke Rydén eller SVT-chefema kan styra över.

Kanske är det för att Freddie Ekman

blir överrumplad av att plötsligt sitta med en förbannad Ingvar Carlsson på tråden som han nu råkar säga precis som det är: Nej, intervjun sändes aldrig för Rapport ville inte störa det ”stora programmet”

var Carlsson gör en egen telefonintervju med honom. Denna intervju sänder hon i Akti* elits 21-sändning. Aktuellts 770 000 tittare får därför höra Ingvar Carlsson dementer

anklagelserna i Kanal 1. Men samtidigt sitter 1 555 000 tittare och ser sista delen av Folke Rydéns dokuments i TV2. Och där påstås det fortfarande att Lars Skarke informerat Ingvar Carlsson om d

svarta pengarna. Och att Carlsson inte vill kommentera saken.

som sänds senare under kvällen.

Ingvar Carlsson kräver nu att program­

DAGEN EFTER ÄR DET som om hela Rapport drabbats av kollektiv baksmälla. Många medarbe

ledaren under det som återstår av sändning­ en åtminstone ska berätta för tittarna att han

tare lider av det som hänt, men den lojala tystnaden utåt förblir obruten. Och inte blir stän>

dementerat uppgifterna, och berätta när hela intervjun kommer att sändas.

Freddie Ekman ber Ingvar Carlsson att vänta vid telefonen, och ringer åter upp sin chef Jan Axelsson. Några sekunder senare är beslutet fattat.

ningen bättre av att Jan Axelsson rullar igång dementimaskinen. I och med att Carlsso»

intervjuades förtidigt har Rapports sätt att arbeta avslöjats. Dock är kopplingen till Akti>

elit, Folke Rydén och högste chefen Ingvar Bengtsson fortfarande en hemlighet. Axelsson väljer därför ett mönster som både en och två politiker som intervjuats i han

eget program använt: erkänn något litet och håll tyst om det viktiga. I det här fallet gäller det att framställa alltihop som ett misstag orsakat av tidspress, men a>

under inga omständigheter avslöja de tre chefernas avtal med Folke Rydén. Det skulle ju kun

”Folkes stora grej" får fortfarande inte

nat äventyra både Rapports och Aktuellts trovärdighet. Jan Axelsson har därmed sin pla>

förstöras. Förbudet mot uttalande från Ingvar Carlsson gäller, och inte ens uppgiften att

klar. Nu är det bara att vänta på kritiken. Första vågen kommer i en artikel i tidningen Arbetet. Där säger Ingvar Carlsson att har känner sig censurerad av Rapport. Jan Axelsson svarar tidningen att alltihop var e>

han dementerat får lämnas ut till Rapports en och en halv miljon tittare. för sin TV. Det sägs inte ett ord om hans

beklagligt misstag. Sedan får Lars Engqvist en artikel införd på Dagens Nyheters debattsida. Under rubriT "TV-Rapport lät sanningen ge vika" anklagar han Rapport för att ha hållit tillbaka inter vjun för att inte förstöra Folke Rydéns dokumentär. Jan Axelsson svarar några dagar sena

dementi i Rapport.

re återigen att det hela rör sig om ett beklagligt misstag och att "olika omständighete,

Ingvar Carlsson väntar förgäves fram­

Landahl, som också sett Rapport, tagit sig

ibland kan leda till redaktionella beslut som inte är idealiska". Sedan går han enligt principen anfall är bästa försvar till hårt angrepp mot Dagen*

igenom en inre kris. Klockan 20.10 tar hon

Nyheters ledarredaktion för att de väntat några dagar med att ta in hans artikel.

Under tiden har Aktuellts redaktör Eva

beslutet att bryta mot Aktuellt-chefen Stig

Och så går det på.

Fredrikssons förbud. Hon ringer upp Ing­ I EN INTERVJU I Pressens tidning förklarar Rapportchefen att misstaget berodde på långsam

ma reaktioner: "Vi funderade för långsamt på relevansen i det Carlsson sa. Det var långsamhet och

olyckliga omständigheter som gjorde att det hlev som det blev.” En något ironisk bortförklaring med tanke på att det ju i själva verket var reportern Lars

Lindberger som var för snabb. Mycket snart tröttnar media dock på bråket mellan Rapport och Ingvar Carlsson ock hela saken glömdes bort. Vad ingen upptäcker är att Folke Rydéns scoop i själva verket va>

skapat med hjälp av skicklig klippteknik. Avslöjandet var helt enkelt inte sant.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.25

et Folke Rydén aldrig berättade för sina chefer och journalistkol­

D

legor på Rapport och Aktuellt var att han lånat avslöjandet om Björn Borgs svarta lön från en

artikel i tidningen Z från 1990. Där avslöjade nämligen journalisten Bert Willborg att Björn Borg under sin tid som

svensk turistambassadör i hemlighet fått sin lön utbetalad till skatteparadiset Jersey

i Engelska kanalen. Rent formellt var det Svenska Turistrå­

det som anställde Björn Borg och enligt artikeln rådde det mycket stort hemlig­ hetsmakeri kring de ekonomiska villkoren

i uppgörelsen. Inte ens Turistrådets styrelse sägs ha känt till hur mycket Borg fick betalt, och ännu mindre vart pengarna skickades.

När tidningen Z gjorde sitt avslöjande

var Ingvar Carlsson statsminister. Samme

Ingvar Carlsson hade i egenskap av fram-

tidsminister varit djupt involverad arrangemangen kring Björn Borg.

i

Det stora scoopet vore därför att avslöja att statsminister Ingvar Carlsson kände till att Björn Borg i praktiken betalades svart.

NÄR ETC SÄ HÄR ÄTTA ÄR efter avslöjandet talar med Bert Willborg är han sur för att Folke

När Folke Rydén åtta år senare berättar historien om Björn Borgs roll som turistambas-

sadör återger han i princip bara Bert Willborgs artikel. En detalj är dock helt ny.

Rydén snott hans nyhet. Samtidigt berättar

I just det utdrag ur dokumentären som Rapport sände berättas att Lars Skarke vid ett

han att han gjorde allvarliga försök att

möte på Rosenbad med hjälp av ett blädderblock informerat dåvarande framtidsministern

bevisa att Ingvar Carlsson kände till de

Ingvar Carlsson och Marita Ulvskog om avtalet mellan Turistrådet och Björn Borg. Upp-

svarta pengarna. Men Bert Willborg lyckas inte bevisa något. I tidningen Z intervjuas

giftema bekräftas av Lars Skarke själv. Detta är ett scoop som inte lånats ur tidningen Z. Både Ingvar Carlsson och Marita Ulv­

också Ingvar Carlsson kort om saken:

skog kände till Björn Borgs svarta lön! Men det är något som inte stämmer i sekvensen.med blädderblocket. Nästan all infor­ mation förmedlas av speakerrösten. Lars Skarke får bara komma in och bekräfta påståen­

"Fickdu veta innehållet i det avtal aom

arbetades fram mellan turistrådet och Borg?" "Nej."

dena i mycket korta intervjusnuttar. Det är i TV-branschen ett känt faktum att man med en sådan klippteknik kan få vem som helst att tyckas berätta vad som helst.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25 Jag ringde därför upp Lars Skarke och ställde de följdfrågor om mötet på Rosen­ bad som Folke Rydén antingen inte ställt, eller klippt bort ur sin film. DJ: Talade du om, alltså verbalt, att Björn

Borg skulle få pengarna utbetalade till Jersey? lars skarke:

Nej. Det gjordes aldrig på

det sättet.

DJ: Det skrevs inte heller på blädderblocket? lars skarke: Nej, det gjorde det inte. dj: Det nämndes inte där?

Folke Rydéns uttalande i övriga media k

”Varför tror du att Carlsson går till angrepp mot dig? - Han vill misskreditera budbäraren. Och det är ett vanligt knep om man inte gillar budskapet.” Folke Rydé» i TT-inlerriu 980119

lars skarke: Nej, om du säger att vid

mötet... jag var ju bjuden... först var jag

ett möte där och sedan har jag varit på lui

på Rosenbad, jag har varit på vinlunch n dom. jag har träffat dom flera gånger. DJ: Men har du någon gång pratat raki

med Ingvar Carlsson om det här, pra om Jersey, nämnt att de här pengarna till Jersey? lars skarke:

Om du frågar mig ”har

pratat om att pengarna utbetalas en g3 om året till Jersey”, så kan inte jag säga jag direkt har sagt det till honom. För

ljuger jag.

LÄRS SKARKE HAR ALLTSÅ inte vid något er

tillfälle talat med Ingvar Carlsson om

Björn Borg skulle få sina pengar utbetal svart. Men detta är precis vad Folke Ryc

lyckades få både sina tittare, sina che och sina journalistkollegor att tro. T ningen Arbetet skrev till exempel följan några dagar efter att dokumentären sänt„. ”Björn Borgs före detta agent Lars

Skarke säger i programmet att Ingvar Carlsson och nuvarande kulturminister

dj: Frågade du Lars Skarke om han vid mötet på Rosenbad sa att pengarna skulle betalt

ut till Jersey?

Marita Ulvskog fick reda på 'skatteflyk­

FOLKE RYDÉN: Nej, alltså det mötet hölls den 28 februari 1985 och det var det första av vit

ten ' och godkände den.”

digt många möten som man hade. Redan ett halvår tidigare då hölls det första mötet i Rosei

Rapports programledare Anna Hedenmo

bad. och då drogs själva planen. Dokumentären berättar bara rent dramaturgiskt då. att fö»

säger till ETC att hon helt och hållet gick

drogs poängen och sedan drogs bakgrunden. Så att på det mötet som man syftar på där. •

efter uppgifterna i Folke Rydéns dokumen­

förekom det inga diskussioner om vart pengama skulle gå hit eller dit.

tär när hon i sin påannonsering sa att Bjöm

Det här är för mig, och troligen också för Folke Rydén själv, ett fullständigt obegripli

Borg fått "skattefria miljoner via den social­

svar. Jag gör därför ett nytt försök.

demokratiska regeringen”. När hon såg in­

DJ: Har du frågat Skarke om han vid något tillfälle har varit med vid ett möte med Ingv

slaget uppfattade hon det helt enkelt som att

Carlsson och där pratat om att pengarna skulle gå till Jersey?

det fanns täckning för ett sådant påstående.

folke rydén: Lars Skarke vad jag vet... har aldrig diskuterat Jersey med Ingvar Carlsso

Jag ringde upp Folke.

dj: Är inte det en viktig sak att berätta i dokumentären att Lars Skarke faktiskt aldrig ht

gjort det. folke rydén: Jo, men vi kan ju ha andra uppgiftslämnare här, va. Vi kan ju stödja oss f

andra källor som vi av en eller annan anledning inte vill ge offentlighet. DJ: Men det är väl nödvändigt att man på något sätt avslöjar att man har någon typ av kö

la. Det gör ni ju inte. folke rydén: Men vi har ju dokumenten som visaratt pengama gick till Jersey.

Det här är en uppenbar dragning. Ingen har ju ifrågasatt att Bjöm Borgs lön gick till Je

sey. Frågan äf om Ingvar Carlsson visste om det. Jag tar ny sats och frågar om det fmr

någon hemlig källa. FOLKE rydén: Alltså, där hamnar jag i ett problem om jag skulle diskutera det med dig.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25 IOLKE rydén: Ja. ja. Och jag har inte påstått något annat till dig nu. DJ: Du tycker inte att du gör det i doku­ mentären heller? EOI.KE rydén: Jag vill vara självkritisk där. Jag inser att den klippningen där. där vi hade kunnat lägga till en halv mening om

att planen handlade just om planen och inte om detaljkunskaper. Detta hade gjort att

fokuseringen i efterhand inte hade hamnat på vad Ingvar Carlsson visste eller inte viss­ te utan på vem som bär det politiska ansva­

ret. Folke Rydéns uttalande i övriga media 2:

”Nu går förre statsministern Ingvar Carlsson till motattack mot tvproducenten Folke Rydén. I ett öppet brev säger Carlsson att Rydén ljuger i dokumentären om Björn Borg. - Det är väl den ökända socialdemokratiska dementimaskinen som rullar på, säger Folke Rydén lugnt.” Utdrac r TT-tdetrai 980119

Situationen är alltså denna: Folke Rydén har. precis som ETC. frå­ gat Lars Skarke om denne berättat för Ing­ var Carlsson om de svarta pengarna.

Och Lars Skarke svarade nej. Då satte sig Folke Rydén och klippte

.intervjun på ett så raffinerat sätt att Lars ■ Skarke tycks ha svarat ja. På det sättet ibyggde Folke Rydén ett seoop.

Under resten av intervjun upprepar Fol­ ke Rydén liera gånger hur olyckligt det är att han klippte den där sekvensen på ett. som han uttrycker det. insinuant sätt. Men det han beklagar är inte att han

genom sin kreativa klippteknik fört Rap­ ports I 570 000 tittare, och en och en halv timme senare alla dokumentärens I 555 000

tittare bakom ljuset. Det han beklagar är att "fokuseringen” hamnade fel. Efter det här känns det meningslöst att

kutera huruvida Folke Rydén också var n som krävde att Rapport och Aktuellt

w: Men visst kan man väl säga att man har en källa? det här läget ändrar Folke Rydén taktik.

inte skulle få intervjua Ingvar Carlsson. Men jag ställer ändå frågan. Han skyller då på SVT-chefen Ingvar

olke rydén: I efterhand kan man naturligtvis säga att vi skulle ha varit tydligare.

Bengtsson. Och han säger att kollegorna

»j: På vilken punkt skulle ni ha varit tydligare?

på Rapport vill komma åt honom.

olke rydén: Den punkten som du nämnde. w: Vilken är det?

Av avundsjuka. Men inget av detta bekymrar mig när

OLKE RYDÉN: Att på det här tidiga mötet den 28 februari 1985 så drogs bara planen precis

intervjun är slut och bandspelaren stängts av.

om det sägs. Men precis som du säger får man intrycket av att planen innehåller alla detaler om pengar till Jersey och så vidare.

Det som bekymrar mig är att om den unge reportern Lars Lindberger inte gjort ett så in i

J: Och du visste att...

helvete bra jobb den där ödesdigra kvällen, så hade den här artikeln aldrig skrivits.

□LKE rydén: ...planen inte innehöll det. Men grejen är den - om du orkar - att det var en inch sedan den 20 mars 1985 19.30 på Rosenbad...

)IKE RYDÉN RÄKNAR upp en rad platser och klockslag då representanter för regeringen träf-

<t Björn Borg och Lars Skarke. Det är luncher på Rosenbad, besök i Ingvar Carlssons >mmarstuga och så vidare. Han tycks vilja antyda att Lars Skarke träffat Ingvar Carlsson så många gånger att han

ågon gång måste ha berättat om de svarta pengarna.

Problemet är bara att Lars Skarke ju på ett kassettband som ligger bredvid mig uttryck-

^en säger att han aldrig berättat för Ingvar Carlsson om den delen av uppgörelsen. •: ^ag pratade med Skarke igår. Och jag ställde många gångerfrågan till honom om han d något enda tillfälle berättade att de här pengarna skulle till Jersey. Och då svarar han

Nej, det kan jag inte säga, för då ljuger jag ", / en bandad intervju.

Ingen hade tittat närmare på vad som faktiskt sägs i dokumentären. Ingvar Carlssons protester hade avfär­

dats som tillhörande den ”socialdemokra­

tiska dementimaskinen". Folke Rydén hade varit hjälte.

Och måndagen den 12 januari 1998

hade bara varit en dag som alla andra i dra­ mafabriken.

VAD SÄGER DE ANSVARIGA? 139

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25

Hur tänker en journalist när han eller hon medvetet för mil­ joner tittare bakom ljuset? Och hur känns det att bli utsatt för censur i Sveriges Television? På följande sidor berättar de inblandade själva. Det är berättelser om blind lojalitet med överordnade, om en stark kåranda, och en skrämmande brist på insikt om vad publicservice rimligen innebär. Men det är också berättelser om enstaka modiga individer som vågar stå emot.

Freddie Ekman, redaktör för Rapports 19.30-sändning. Freddie Ekman var redaktör för Rapports långa sändning, och alltså den som stoppa­ de intervjun med Ingvar Carlsson. När jag ringer upp verkar han skärrad och säger att han vill få tid att tänka ige­ nom vad han ska säga. Men sedan ändrar han sig, och berättar att beslutet att inte sända intervjun gjor­ des i samråd med Rapports chef Jan Axelsson. Freddie ekman: Utgångspunkten var ju att vi hade sagt till Folke att vi inte skulle gå på uppföljningen innan hans eget pro­ gram hade sänts. Sedan kom den här intervjun med Carlsson väldigt snabbt, va. Den var egentligen gjord för kvällssändningen. Men det gick fort som fan och till slut så begrep jag att den fanns där. Och då kändes det naturligtvis jävligt tokigt att inte ha med den även om jag

visste att vi efter det att dokumentären hade sänts skulle ha med Carlssons ord i vår kvällssändning. Det var ett felaktigt beslut. DJ: Du tyckte inte att det var underligt att klippa hort den där informationen i slutet om att Carlsson inte gick att nå? FREDDIE EKMAN: Nej, det tyckte jag inte alls var underligt eftersom han ju faktiskt hade velat kommentera det. Vi tyckte det var lite underligt att säga "Carlsson har inte gått att nå” när vi uppenbarligen hade fått honom att kommentera det. DJ: Men detta fick dig inte att tycka att ni kanske också skulle sända intervjun, nu när han gick att nå? FREDDIE ekman: Jo, jag säger ju att i efterhand var affären klantigt skött av oss, vi skulle ha sänt den där Carlssonintervjun. Trots att det gick stick i stäv med önskningarna från producenten av själva dokumentären. DJ: Hade det varit ett okey beslut att göra den här dealen med Folke Rydén om vi säger att intervjun med Carlsson inte hade kommit in så här tidigt? Freddie ekman: Nej. Vi har lärt oss det att man ska vara jävligt aktsam när det gäller att göra dealar om sådana här dokument utan att kolla mycket bättre vad som sägs i doku­ menten om till exempel möjligheten att nå utpekade personer. Det är en lärdom för fram­ tiden. DJ: Du menar att nu efteråt kan man lite grann ifrågasätta om Folke Rydén verkligen varit så tydlig som han sagt att han varit när han försökt få tag på Ingvar Carlsson. FREDDIE ekman: Ja, i alla fall hävdar ju Carlsson det. Men du, nu har jag inte tid längre. dj: Tack ska du ha, hej.

<eportern som så snabbt fick tag på Ingvar Carlsson heter Lars Lindberger. Han är först veksam tili att svara på frågor, men när han får veta att jag talat med Freddie Ekman •estämmer han sig för att ändå berätta. ars lindberger: Jag träffade Ingvar Carlsson kvart över sex. Och han sa att han inte ställt pp för Folke Rydén eftersom han inte visste att han blev utpekad för affären med de skatifria miljonerna. Då hade han nog ställt upp. •J: Kändes Ingvar Carlsson trovärdig när han sa att Rydén inte talat om för honom vad aken gällde? ars lindberger: Ja. J: Vad hände när du kom tillbaka med intervjun? ars lindberger: Jag kom tillbaka till redaktionen vid tio i sju. Det tog några minuter att olla igenom materialet. Sedan ringde jag till Freddie som var redaktör och frågade vilka itar han ville ha. *id 19-tiden fick jag beskedet att vi inte skulle ha med något i 19.30-sändningen. j: Hur reagerade du då? ars lindberger: Jag blev förvånad. Men jag ifrågasatte det inte så, det lät så självklart. J: Har du funderat på det här efteråt? ars lindberger: Ja... jag tycker faktiskt att det har varit jävligt jobbigt. j: Hur då? ars lindberger: Därför att jag sa till Ingvar Carlsson att det här skulle gå 19.30. Men jag <itar att han inte är sur på mig, han fattar att det finns folk över mig.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25 JAN AXELSSON. CHEF FÖR RAPPORT

INGVAR BENGTSSON. CHEF ÖVER SVT NYHETER OCH SPORT

STIG FREDRIKSSON, CHEF FÖR AKTUELLT

Eva Landahl, Aktuellt-redaktör Aktuellts redaktör Eva Landahl var modig nog att strunta i förbudet mot att intervjua Ingvar Carlsson. När jag ringer upp henne är hon till en början försiktig. Hon vill kanske inte vara den första som berättar. Men när hon får höra att andra redan berät­ tat lossnar det. eva landahl: Jag tyckeratt har man redan halv åtta visat en bit, och dokumentären inte sänds förrän mellan nio och tio, så kan inte vi som en nyhetsredaktion med någon sorts självaktning låta bli att följa upp. Det är ett fullständigt brott mot alla naturliga journalistiska principer. Därför fattade vi ett beslut mot det här kravet som hade ställts. Och jag förankrade det hos min chef. DJ: Stig Fredriksson? eva landahl: Ja. jag försatte mig i en sådan position att jag tror det blev omöjligt för honom att säga nej. DJ: Genom att du helt enkelt fixade fram intervjun? eva landahl: Ja. Jag sa att nu har jag intervjun och vi måste sända ut den. Vi kan inte tiga om något som vi vet. Och jag fick också, till slut, min chefs stöd. Det måste jag säga till hans försvar. dj: Har det inte känts konstigt så här efteråt att se Jan Axelsson försvara sig i pressen utan att tala om att Aktuellt också var med på uppgörelsen? eva ijlndahl: Vi ju legat lågt. Vi har varit nöjda över att vi gjorde som vi gjorde, så att inte hela Sveriges Television framstod som fegt. Det var tur att vi inte gjorde på samma sätt som Rapport. I det här fallet kan det vara bra att det finns två nyhetsre­ daktioner i samma företag, som agerar lite olika.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25

Jan Axelsson, chef för Rapport. Under veckorna som gått har Jan Axelsson gång på gång påstått att intervjun med Ing­ var Carlsson utelämnades av misstag. När jag ringer upp får han liksom inte stopp på dementimaskinen och resultatet blir en synnerligen snårig intervju. Under den över en timme långa, bandade, intervjun ställer jag 15 gånger frågan om det fanns ett avtal med Folke Rydén. Jan Axelsson svarar hela tiden på en annan fråga, eller också pratar han bara strunt för att blanda bort korten. Exempel: dj: Var det så att ni hade ett avtal med Folke Rydén om att ni inte skulle sända någon intervju med vare sig Ingvar Carls­ son eller någon annan? jan axelsson: Du, nu har jag talat rätt mycket i den här frågan så att nu snackar jag inte så mycket mer om det. dj: Så om jag påstår att du och Stig Fredriksson och Ingvar Bengtsson har haft ett möte med Folke Rydén där ni har kom­ mit överens om att ni varken i Aktuellt eller i Rapport ska följa upp de här påståendena förrän efter att det här sista avsnittet i dokumentärserien är sänt. Då är det alltså fel? jan axelsson: Jag varken dementerar eller bekräftar någonting, jag bara... dj: Ja, men jag frågar dig nu. Är det så? jan axelsson: Du, jag bara konstaterar att det var inte aktuellt med någon sådan upp­ följning. dj: Du svarar inte på min fråga. JAN axelsson: Det var ingen formell över­ enskommelse... Så går han på. Det är fascinerande att den­ ne man kan vara chef för en grupp journa­ lister som dagligen kräver att makthavare utanför SVT ska svara rakt och hederligt på raka frågor.

Stig Fredriksson, chef för Aktuellt

Stig Fredriksson har blivit förvarnad om att jag kommer att ringa och tycks ha bestämt sij för att inte ljuga. Han skyller istället intervju förbudet på sin chef Ingvar Bengtsson och p? Folke Rydén. STIG FREDRIKSSON: Det var ett gemensamt beslut av Folke Rydén och Ingvar Bengtsson, sor> var dels upphovsman, dels ansvarig utgivare. dj: Det var alltså Ingvar Bengtsson som hade kommit överens med Folke Rydén. Vad hade de kommit överens om? STIG Fredriksson: Att Rapport 19.30 och Aktuellt 21 samma kväll som programmet sän des skulle få tillgång till en kassett ur programmet och ur det skulle vi få göra varsit» nyhetsinslag, ett till 19.30 och ett till 21. Var och en fick själv bestämma vad vi ville h? och längden på inslaget, men däremot så ville Ingvar och Folke inte att vi samma kväll var ken 19.30 eller 21 skulle gå vidare med kommentarer eller uppföljningar. dj: Jag känner till att det fanns ett möte mellan Ingvar Bengtsson, Jan Axelsson, Folke Rydén och du själv. Var det där detta gjordes upp? stig fredriks$on: Ja, det var där. dj: Fick du veta varför de inte ville ha uppföljningar? stig Fredriksson: Ja, skälet var att de ville att filmen skulle sändas först, och den sändes ju» mellan 21 och 22. När jag gick hem från redaktionen vid sju eller något sådant så rådde fort­ farande det här förbudet, eller den här ordem, att bara göra nyhetsinslaget. Men så ringde då» Eva strax efter halv nio och sa att nu har vi fått tag på Ingvar Carlsson. Och då lät jag mig övertalas. DJ: Var du medveten om att Ingvar Carlsson redan 1990 håde i tidningen Z och i Expres­ sen har förnekat att han kände till att Björn Borgs pengar betalades ut till Jersey? stig Fredriksson: Nej, det visste jag inte. Jag fick läsa det efteråt. Jag kom inte ihåg den historien. dj: Folke Rydén berättade alltså aldrig det? STIG FREDRIKSSON: Nej.

dj: Tror du att han berättade det för någon annan? Har du hör talas om det? stig Fredriksson: Nej, det har jag inte hört talas om.

Ingvar Bengtsson, chef över SVT Aktualiteter, under vilken Aktuellt och Rapport sorterar.

1997/98: KU25 Bilaga A 3.25

Ingvar Carlsson, f d statsminister

Ingvar Carlsson var den som såg sig själv När nu alla berättat vad de vet utgår jag från att den högsta chefen Ingvar Bengtsson ska vara censureras i Rapport. ika tillmötesgående. Men det visar sig att det här jobbet fortfarande har överraskningar att ingvar carlsson: Folke Rydén påstår ju trbjuda. Ingvar Bengtsson blir rasande och försvarar kategoriskt intervjuförbudet. faktiskt att socialdemokraterna skrev kon­ ngvar Bengtsson: Folke Rydén, som var upphovsman till den här dokumentären, tog själv trakt med Björn Borg. Det är fullständigt jeslutet att lämna ut materialet mot uttrycklig garanti att ingenting av materialet som i så fall obegripligt att han i sin dokumentär kan skulle användas fick följas upp. Det vill säga behandlas i uppföljningssyfte, förrän programlåta ett sådant påstående gå ut, när han net hade gått samma kväll. Och det har jag stött. Det är naturligtvis en mycket rimlig hållning. måste veta att det är fel och att han av det V: Det är en rimlig hållning? skälet aldrig kan belägga påståendet. ngvar Bengtsson: Ja. Den principen gäller ju alltid, att man kan ju inte börja behandla ett Att Aktuellt och Rapport kunde acceptera material förrän det har gått ut. I så fall har man ju inga gränser alls för hur man ska behanduppgörelsen tycker Ingvar Carlsson är « upphovsrätten. obegripligt. v: 1 det här inslaget, som Aktuellt och Rapport fick tillgång till, så framgår det att Lars ingvar carlsson: Jag tycker ju att det är ikarke vid ett möte i Rosenbad... oerhört om ett public service-företag i sina C4GVAR Bengtsson: (avbryter) Jag har inte mer att säga om detta. Nu sa du att du hade ett två stora nyhetsprogram träffar en uppgö­ *ar korta frågor... relse med en journalist och gör om kvällen Jo, men det här är väldigt viktiga frågor... till en teaterföreställning. ngvar Bengtsson: (ryter) Ja, det kanske är viktigt för dig, men jag har kanske inte riktigt amma uppfattning om vad du tycker är viktigt och jag förstår att du försöker inleda någon orts polemik här, du får ställa en rak fråga till, mer har jag inte att säga om det här, nu drar lu in Skarke och gud vet allt vad du tänker fråga om, det har jag inget intresse av att svara •å. Jag har ett intresse i det här och det är att jag är ansvarig utgivare för dokumentären. Det 4rdu gärna fråga om. * J: Men du är också chefför Aktuellt och Rapport. ngvar Bengtsson: Ja, men jag ger ingen ansvarig utgivare några order om vad de ska ta och ad de inte ska ta. Däremot stöttar jag Folke Rydén i att om hans material skulle användas, ■å fick uppföljningarna göras efter det att programmet hade sänts. • j: Det innebär att ni gick ut med en mycket grov beskyllning mot Ingvar Carlsson utan att an fick möjlighet att svara på den. var Bengtsson: Det fick han väl! Han fick ju förekomma i jag vet inte hur många sändingar, åtta eller vad det är jag tror inte det räcker det var väl enbart i Rapport, men mer har ig inte att säga om detta! • J: Du är helt säker på det? SÅ GICK DET TILL I KLIPPRUMMET... •JGVAR BENGTSSON: Ja, det är jag helt säker på! Det kan du räkna med! Tack ska du ha! (klick) ........................................

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25

Så lurade Folke Rydén hela svenska folket! eller KONSTEN ATT FÄ EN MÄNNISKA ATT SÄGA NÄGOT HAN ALDRIG SAGT

Den som ser Folke Rydéns dokumentär övertygas om att Ingvar Carlsson på ett möte i Rosenbad godkände att Björn Borg fick sin lön utbetald till skatteparadiset Jersey. Källan är Lars Skarke, som berättar om mötet i filmen. Men i verkligheten nämndes aldrig Borgs lön vid det där mötet. Och det har Lars Skarke inte heller påstått. ETC visar här hur Folke Rydén genom skicklig klipptek­ nik lyckades få Lars Skarke att säga något han i verkligheten aldrig sagt. Bild och text är plockade från inslaget som sändes i Rapport.

1. Programledaren Anna Hedenmo: ‘8jöm Borg fick under sin tid som turistam-

L. Speakerröst: "Enligt det här avtalet fick Björn Borg en miljon kronor om året

bassadör på 80-talet skattefria miljoner via den socialdemokratiska regeringen.

som turistambassadör. Pengarna skickades till Björn Borgs företag i skattepara­

Det här uppges i den tredje dokumentären om Borg, som i kväll sänds här i TV2.

diset Jersey."

3. Speakerröst: "Alla parter tjänade på konstruktionen. Björn Borg slapp skatt

4. ...sociala avgifter. Pengarna till Björn Borg ordnades fram utanför Turistrådets

för arvodet och arbetsgivaren, det statliga Turistrådet, behövde inte betala...

ordinarie budget. Det handlade om skattemedel.’

5. Speakerröst: "Den drivande kraften bakom överenskommelsen med Björn

6. ...Björns agent Lars Skarke förhandlade han fram detaljerna i uppgörelsen."

Borg var den här mannen. Gert Carlsson, ordförande i Sveriges Turistråd och infly­

telserik socialdemokrat. Tillsammans med...

1997/98:KU25 Bilaga A 3.25

7. Lars Skarke: 'Och dä så sa Gert att det här skulle vi presentera för Ingvar Carlsson, dåvarande framtidsminister. Och det gjorde vi på Rosenbad."

Här tycks Lars Skarke göra ett sensationellt avslöjande: att han vid ett möte pä Rosenbad berättade för Ingvar Carlsson att Björn Borg fick skattefri lön. Men i

verkligheten påstår aldrig Lars Skarke detta i intervjun. Mötet handlade om helt okontroversiella saker och Borgs lön nämndes överhuvudtaget aldrig. Det är

bara Folke Rydéns klippteknik som får det att se ut så.

□. ...Marita Ulvskog. Lars Skarke hade med sig ett blädderblock...

IV

Genom att välja en dålig, suddig bild på Marita Ulvskog förstärker Folke Rydén

TV-tittaren utgår självklart ifrån att 'planen för Borgs hemflyttning' innefattar de

tittarens upplevelse av att det hände något skumt på mötet.

svarta pengarna. I verkligheten fanns denna detalj inte med på blädderblocket.

. ...med planen för hur Björn Borgs hemflyttning skulle underlättas.'

Folke Rydén får det bara att verka så.

11. Speakerröst: 'Men att Björn Borg fick en miljon av skattemedel per år visste

12. Lars Skarke: "Och det drogs. På det där mötet. Och man var väldigt positiv till

inte allmänheten. Inte heller att Turistrådet skickade*beloppet till - ett skattepa-

det här."

radis!'

TV-tittaren är i det här läget övertygad om följande: Lars Skarke har vid ett möte på

Rosenbad berättat för Ingvar Carlsson och Marita Ulvskog att Bjöm Borg skulle få

Se Folke Rydéns klipp live på vår hemsida!

www.etc.se

sin lön utbetald till Skatteparadiset Jersey. Men i verkligheten presenterade Lars Skerke bara allmänna planer för vad Borg och andra turistambassadörer skulle ha

för arbetsuppgifter. Lars Skarke har heller aldrig påstått att han sagt något om de svarta pengarna, varken på det här mötet eller vid något annat tillfälle. Det är bara

Folke Rydéns klippteknik som får det att verka så.

1-z 7 fr.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.25

”Carlsson vägrade svara -' om Borg” „ j

j

l

tidningen ETC:s senaste nummer ; kritiseras medierna. I Sveriges Ra- r dios samhällsprogram ”Studio Etf” ■ tycks medarbetarna ha ansträngt sig : till det yttersta för att leva upp till 1 ETC:s bild av journalister som ljugan­ de manipulatörer. När redaktionen (20/4) ska diskiitera medierna med ut­ gångspunkt från dokumentären ”Sagan om Björn Borg”, blir allt fel. Reportern som ska göra reportaget väljer att inte se dokumentären. Däref- j tér presenterar han i rask följd fem sex ! osanningar om dokumentären som han inte har sett. Bland annat slår hän fast ■ att jag "hävdar att Ingvar Carlsson inte gått att nå på ett par månader", (för en ! kommentar till Borgfilmen, min anm.) ■ Dessutom kommer han med det sensa­ tionella påståendet "att uppgiften om svarta pengar till Björn Borg inte så lite bygger på antaganden och förmo­ danden". Allt detta är naturligtvis lögn. Sä här ligger det till: Ingvar Carlsson var lätt att . nå. Däremot har. Ingvar Carlsson vid upprepade tillfällen avböjt att svara pä frågor. Trots att jag i fax beskri­ vit hans insatser som avgörande för : att få Björn Borg till turistambassa­ dör. Ingvar Carlsson har även efter dokumentären vägrat att svara pä frågor om det politiska ansvaret bakom de skattefria pengarna till Borgs bolag pä Jersey. Uppgifterna om ”svarta pengar till ' Björn Borg" är väl1 underbyggda och bevisas i dokumentären genom avtal, kontoutdrag och intervjuer. De har aldrig förnekats av någon. Mer fel än så kan det väl inte bli? Jo, faktiskt. När reportern frågar sin pro­ ducent om han bör höra av sig till mig blir svaret, enligt reportern, att jag inte vill ställa upp i '.'Studio Ett". Att mitt avböjande inträffade tre månader tidigare i ett helt annat sammanhang struntar man i. Och sen, när produ­ centen tar del av reportaget före sänd­ ning, låter hon de felaktiga påstående­ na passera, trots att hon vet att allt­ sammans är osant Tdeh påföljande stu­ diodiskussionen angrips jag återigen och påstås genom skicklig klippteknik ljuga för tv-tittarna. Varken före, un­ der eller efter sändningen kontaktas jag av redaktionen. "Studio Etts” trovärdighet havererar slutgiltigt när jag efter sändningen ta­ lar med ansvarig utgivare och han av­ visar alla önskemål om genmäle : och/eller beriktigande.

I

'

< .-•

HA »;-

•\.

.‘-u.

FOLKE RYOÉN

j

Producent för "Sagan om Björn Borg"

i

l

I

„

t

1997/98: KU25 Bilaga A 3.25

SEKS NYHETER TISDAGEN DEN 5 MAJ 1S9( 12 19. Fax: 08-738 16 36, c-post: debatt@dn.s«

)

”Rydén erbjöds ] öppen debatt” | Tv-producenten Folke Rydén käni ner sig kränkt (DN Debatt 2/5) av en Studio Ett-sändning i radions^ P1 i slutet av april. Inslaget uppehöll' sig vid Rydéns omdiskuterade tv-doku-l mentär om de svarta pengar som på 80-1 talet ska ha betalats ut till turistam-i bassadören Björn Borg, möjligen med regeringskansliets eller rent av stats­ minister Ingvar Carlssons vetskap. För : begriplighetens skull svarar vi i safn- [ manfattande punkter.. ... .' 1) Inslaget avsåg inte att diskutera do- >. kumentären som sådan utan snarare ny- ' hetsredaktionernas sätt att hantera den. Det tog avstamp i tidningen ETC:s arti- : klar om Rapport- och Aktuellt-redaktio- ; nemas överenskommelse om att servera godbitarna i Rydéns dokumentär, men samtidigt förbjuda normal nyhetsupp­ följning och kommentarer innan den gått, i luften. Är det förenligt med re­ daktionernas public service-uppdrag att uppträda som marknadsförare åt egna . SVT-produktioner genom att åsidosätta : god nyhetsjournalistisk praxis? 1 ' 2) Därför var det relevant att ha just SVT:s nyhetschef Ingvar Bengtsson som försvarare i studion. Han var ansvarig utgivare för alla inblandade program. De ”osanningar" som Rydén anser sig i ha spårat i Studio Etts reportage-inslag bemöttes också i vissa fall kraftfullt av Bengtsson i direktsändningen. Mot den bakgrunden menar vi att det inte fanns; fog för Rydéns krav omedelbart efter sändningen om ett genmäle. Hans argu­ ment var redan framförda. 3) Producenten för sändningen upp­ repade för övrigt - så snart Rydén hör­ de av sig - en tidigare inbjudan att med Ingvar Carlsson öppet diskutera påstå­ endena i ”Sagan om Björrt Borg” om re­ geringskansliets eventuella vetskap om skattefria pengar till Jersey. Den debatten kunde ha ett stort । allmänintresse. Carlsson hade re­ dan tidigare förklarat sig villig. Ry­ dén avböjde också den här gängen, av skäl som blott han själv kan re­ dovisa. Folke Rydén har anmält inslaget och beslutet om uteblivet genmäle till Granskningsnämnden. Ske alltså dess vilja. Vi tycker att det tilltrasslade frågekomplex om mediers, journalisters och nyhetsredaktioners ansvar som den här historien gett upphov till för­ tjänar en mer klargörande genomgång än det gatuslagsmål som alla inblanda­ de nu riskerar att dras in i. BIRGITTA JACOBSSON Producent, Studio Ett/Pl !

BENGT UNDROTH Chef för samhällsredaktionen, P 1, ansvarig utgivare

DN DEBATT 5/5 1908

____________ •

j

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.25 JOURNALISTEN NR 14

23-29 APRIL 1998

Nyhetsinslag stoppades av SVTs ledning

Aktuelltredaktör vågade trotsa chefen I dokumentären om Björn Borg utsattes Ingvar Carlsson för all­ varliga anklagelser. I en Intervju med Rapport tillbakavisade Carlsson anklagelser­ na. Men på order av höga chefer Inom SVT stoppades Intervjun. Aktuellt drabbades av samma förbud men redaktören Eva Landahl vägrade lyda order och såg till att intervjun sändes.

Historien avslöjas i senaste num­ ret av ETC. Det hela började den 12 janua­ ri då sista delen av Folke Rydéns dokumentär om Björn Borg skul­ le sändas. Ingvar Bengtsson, en av SVTs högsta chefer, var ansvarig utgiva­ re för dokumentären. Ingvar Bengtsson och Folke Rydén gjor­ de en överenskommelse med che­ ferna för Aktuel ltochRapport:ett nyhetsinslag ur dokumentären skulle få sändas men bara under förutsättning att redaktionerna inte gjorde några egna uppfölj­ ningar.

Inget före klockan 22 Tanken var an dokumentären skulle visas i sin helhet innan dess olika delar rycktes ut och mangla­ des i nyheterna. Det nyhetsinslag som Aktuellt och Rapport erbjöds gick ut på att Björn Borg erbjudits skattefria miljoner med Ingvar Carlssons goda minne. Cheferna för Rapport och Ak­ tuellt accepterade villkoren. Med­ arbetarna fick veta att de inte hade rätt att sända någon intervju med exempelvis Ingvar Carlsson innan dokumentären var slut klockan 22. Att anklagelserna mot Ingvar Carlsson skulle framföras okom­ menterade strider givetvis mot alla journalistiska principer. I dokumentären uppgavs visser­ ligen an Ingvar Carlsson hade av­ böjt att låta sig intervjuas. Men senare skulle det visa sig att Ingvar Carlsson enligt egna upp­ gifter aldrig fått reda på att han i dokumentären skulle anklagas för att ha hjälpt Borg att få skattefria pengar. — Hade jag fått veta det skulle jag omedelbart ha låtit mig inter­ vjuas av Rydén, har Ingvar Carls­ son tidigare uppgivit för Journa­ listen. Intervjun klar 19.30 Under kvällen gjorde Rapport en intervju med Ingvar Carlsson som var tänkt att gå först i Rap­ ports 23-sändning, då det alltså var fritt fram med egna uppfölj­ ningar. Under intervjun demente­ rade Carlsson alla påståenden om att han känt till arrangemanget med Borgs skattefria miljoner. Intervju med Ingvar Carlsson var klar en god stund innan Rap­ ports 19.30-sändning. Läget var alltså följande: Rapport skulle klockan 19.30 gå ut med allvarliga anklagelser mot Ingvar Carlsson. Enligt nyhetsinslaget, som var hämtat ur dokumentären, ville inte Ingvar

Carlsson kommentera det hela. Samtidigt satt Rapport på en inter­ vju med Carlsson där han inte bara kommenterade utan även demen­ terade historien. Axelsson lydde påbudet Rapportchefen Jan Axelsson beslöt ändå att intervjun med Ing­ var Carlsson inte skulle få sändas. Avsnittet från dokumentären där det påstods att Ingvar Carlsson inte ville kommentera klipptes helt enkelt bort. — Stämningen bland journalis­ terna blev mycket upprörd när det hela läckte ut, berättar en reporter som vill vara anonym. Rapports 19.30-sändning star­ tade. Ingvar Carlsson insåg att in­ tervjun med honom hade stop­ pats. När en kvart återstod av sändningen ringde en rasande Ing­ var Carlsson till Rapport. Han krävde att programledaren i di­ rektsändning skulle gå ut med en dementi från Carlsson. Rapportchefen sa återigen nej.

Valde bryta order På Aktuellt höll man på att för­ bereda kvällens sändning. Redak­ tören Eva Landahi hade fått veta att det var förbjudet att söka kom­ mentarer. — Så jobbar vi aldrig men min chef sa att det var ert beslut från ledningen, berättar Eva Landahi. — Jag och många med mig på redaktionen blev otroligt frustre­ rade. Vi ville göra en egen journa­ listisk granskning. Jag kunde inte acceptera an anklagelserna mot bland annat Ingvar Carlsson skul­ le stå obemötta. Eva Landahi valde att bryta mot Aktuelitchefens order. — Jag hade bestämt mig för att sända oberoende av vad han skul­ le säga. Att gå emot chefen måste ha varit ett tufft beslut. — Så här i efterhand kan det tyckas så men jag tänkte aldrig på det sättet. Jag var så säker på art jag hade rätt och tänkte att jag får ta konsekvenserna efteråt. Chefen sade Ja Ungefär en timme innan sänd­ ning hade Aktuellt fått en intervju med Ingvar Carlsson. Eva Landahi tog återigen kontakt med Aktuclltchcfen Stig Fredriksson. — Jag ringde honom för att in­ formera att vi tänkte sända inter­ vjun. Då tror jag att Stig Fredriks­ son kände att det hela var så tokigt att det inte gick att hålla emot läng­ re och han sa ja. Dagen efter var han rätt uppskattande och tyckte att vi hade gjort rätt. Rapportchefen Jan Axelsson

Eva Landahi, redaktör på Aktuellt, var fast besluten att sända den stoppade Intervjun med Ingvar Carlsson, trots förbudet från ansvarige utgivare. Om hon gjort det hade hon riskerat jobbet. I sista stund fick hon dock klartecken från sin chef.

tycker i dag att han begick ett miss­ tag. — Jag utgick från att Folke Ry­ dén hade gjort flera försök att få en intervju med Carlsson och där­ för accepterade jag att vi skulle köra utan kommentar. Jag och andra har dragit stor lärdom av det här. I en artikel i DN-debatt har du som förklaring angett enbart att

"olika omständigheter ibland le­ der till redaktionella beslut som inte är idealiska”. Varför berätta­ de du inte att intervjun med Ingvar Carlsson stoppades på grund av ett genomtänkt förbud? — Det kanske var dumt att inte utveckla det närmare. Jag gick bara ut i DN och tog på mig ansva­ ret som ansvarig utgivare, svarar Jan Axelsson.

Även Rapports redaktör Fred­ die Ekman, är ångerfull. — Jag borde ha slängt in inter­ vjun med Carlsson. Man kan i och för sig göra överenskommelser med en dokumentärfilmare att man inte gör uppföljningar i ny­ hetsprogram men då måste man veta mer om materialet. STAFFAN WOLTERS

Arbetsrättsexpert om att bryta mot chefens order

Arbetsgivaren kan ge dig sparken Aktuelltredaktören Eva Lan­ dahi övervägde att sända Inter­ vjun med Ingvar Carlsson trots förbudet frän ansvarige utgiva­ ren. — Följden hade kunnat bli av­ sked, säger Christian Åhlund,

expert pä arbetsrätt.

Att gå emot chefens order är all­ varligt ur juridisk synvinkel. — Arbetsgivaren har rätten art leda och fördela arbetet och i prin­ cip är arbetsvägran skäl för av­ sked, uppger advokat Christian Åhlund.

Grovt eller upprepat brott För att det ska bli avsked måste brottet vara grovt eller upprepat. — Vägrar du att gå på en press­ konferens för att du måste skriva artikel innan deadline kanske det är en förmildrande omständighet. Men gör du så fyra-fem gånger kan

arbetsgivaren ha rätt att avskeda, förklarar Christian Åhlund. Han ger ett exempel på ett brott som skulle kunna anses som grovt: — Säger nattchefen att du mås­ te ut direkt på någon akut grej men du vägrar för att du inte tycker att nyheten är så viktigt, då är det stor risk för avsked. Så långt arbetsobstruktion i största allmänhet. Om en journa­ list dessutom lägger in en text el­ ler ett TV-inslag mot ansvarige utgivares order blir frågan än all­ varligare.

Ack sparken Två reportrar vid finska redak­ tionen på Sveriges Radio läste upp namnen på de som sökt jobbet som ny kanalchef, trots att ansva­ rige utgivare sagt ifrån. De sparka­ des. Förra året konstaterade arbets­ domstolen att avslöjandet om ny kanalchef var relativt okontrover-

sielk men att det ändå var rätt att avskeda reportrarna. För några år sedan avskedade (m)-poiitikern tillika ansvarige utgivaren vid Dalslänningen, Stig Bertilsson, sin redaktionschef. Bertilsson hade inte velat uttala sig som politiker i den egna tidning­ en. Redaktionschefen skrev då en artikel baserad på Bertilssons tidi­ gare uttalanden och fick sen spar­ ken. AD gav utgivaren rätt.

Förödmjukande uppdrag Enligt kollektivavtalet har jour­ nalister rätt att säga nej till föröd­ mjukande uppdrag. — Låt oss säga att en fotograf beordras att hänga utanför ett fönster och plåta en känd person som ligger och horar. Då kan fo­ tografen säga nej men ändå ha sto­ ra möjligheter att få behålla job­ bet, menar Christian Åhlund. STAFFAN WOLTERS

1997/98:KU25 — Bilaga A 3.25 3G APRIL-13 MAJ i?3£

JOURNALISTEN NR 15

DEBATT

Folke Rydén:

Pinsamt av Journalisten T

idningen ETC lar på 14 kunde ge din version av hur ETC helsidor heder och ära av arbetat”... mig som journalist. ETC Torsdag eftermiddag kommer har fel och det hysteriska tonlätidningen ­ Journalisten. Staffan get är inte värt att bemöta. Wolters har en stort uppslagen Men. artikel som helt bygger på ETC När Journalisten rewritar och som förmedlar samma bud­ ETC är det allvarligt. Journalis­ skap: Folke Rydén ljuger och lu­ ten klantar till det rejält och ras. Dessutom publiceras en mycket blir käpprätt fel. (mot mig kritiskt) uttalande av Under måndagen (20/4) talar Ingvar Carlsson. Men jag får inte jag med Journalistens reporter komma till tals. Staffan Wolters. Jag framför föl­ Trots att Wolters frågat efter jande: och fått min version. Och trots — Exemplet i ETC om försåt­ att han själv i e-post samma dag lig s k klippteknik är inte taget ur uppmanat mig att tycka till. dokumentären. Utan bygger på I samma tidning skriver Jour­ en (av ETC felaktig) återgivning nalistens chefredaktör Bertholof av inslaget i Rapport. Brännström att Borg-doku— Det har aldrig existerat ett mentären ”mest visat på journa­ ”hemligt avtal” mellan mig och listiska pinsamheter” bl a av docheferna på Rapport eller Aktu­ kumentärmakare Rydén. Jag ellt. Det bästa, enligt min me­ ringer Brännström och frågar ning, hade varit att sända ett in­ slag bestående av det oomtvista­ de materialet (dvs att Björn Borgs företag i Jersey fick skatte­ fria pengar), alternativt inget in­ Jag har inte bara läst ETC, Folke slag alls. Rydén. Jag har också sett doku­ — Ingvar Carlsson hade ut­ mentären om Borg. Och precis tryckligen avböjt att låta sig in­ som många andra förleddes ock­ tervjuats trots att jag i fax be­ så jag att tro att Ingvar Carlsson skrivit honom som avgörande mycket medvetet medverkat till (”instrumental”) för att få Björn miljonutbetalningarna. Borg till turistambassadör. Efter I en förmodligen bandad in­ dokumentären har Ingvar Carls­ tervju medger du själv i ETC att son återigen vägrat svara på du ”skulle ha varit tydligare” mina frågor om bakgrunden till när det gäller detta. Det vill säga Björn Borgs utnämning och det att du inte alls kunnat visa på att politiska ansvaret. Ingvar Carlsson kände till detal­ Wolters tar uppenbarligen in­ jerna i planen. Du inser kort sagt tryck av det jag säger. Under själv att den uppgiften är väsent­ torsdag förmiddag skickar han lig och självklart borde ha e-post till mig. Wolters skriver: nämnts i dokumentären. ... ”ETC har etablerat en slags Det är ett pinsamt medgivan­ vedertagen sanning om att du de med tanke på att ditt scoop ljugit och spelat falskt. ETC me­ byggde på just påståendena nar att man gjort en journalistisk kring svenska regeringens med­ bragd som avslöjat dig som verkan. lögnare”...”Eftersom jag talat Jag har också läst ETC ytterli­ med både dig och Skarke har jag gare en gång efter vårt korta tele­ en någon annan bild än den som fonsamtal. Min slutsats nu som kommit fram”...”och det vore då är att ETC inte bara kritiserar den ”försåtliga” klipptekniken i kanske även värdefullt om du Rapport-inslaget. Slutligen:

vilka pinsamheter han syftar på. Han svarar att han läst ETC. Men att hans egen reporter har kontrollerat storyn i ETC och har en annan syn (som dock undanhålls läsarna) — det strun­ tar Brännström i. Själv har han naturligtvis inte hört mig eller någon annan anklagad. Brännström och Wolters vill granska och kritisera medierna. Det är bra. Men då måste de age­ ra som föredömen. Inte som sämre kopior av de kolleger som de menar förtjänar kritik. Eller för att citera Bränn­ ströms självkritiska avslutningsord till mig i telefon om sitt eget agerande: ”...jag håller med (dig) och jag tycker att det (här) är pinsamheter för att citera nått jag nyss har skrivit”. FOLKE RYDÉN

Journalisten svarar: Oavsett om det var ett medvetet val eller inte, har Folke Rydéns sätt att berätta historien, föran­ lett en hel del kritik från flera håll, också från kolleger. Det är bra. En uppmärksam­ mad journalist som Rydén har ett stort ansvar för att kårens an­ seende inte dyker djupare än det redan är. BERTHOLOF BRÄNNSTRÖM chefredaktör

Min artikel om ETCs avslöjande handlade om hur chefer inom SVT agerat. Att jag inte tog med Rydéns uppgifter om klipptek­ nik med mera beror på att min artikel inte gick in på den frågan. Att jag i ett mail bad om Ry­ déns syn på saken har att göra med den debatt som fördes på Medialistan. Där utsattes han för hård kritik utan att gå i sva­ romål. Den debatten saknar fort­ farande ett inlägg från Folke Ry­ dén. STAFFAN WOLTERS reporter på Journalisten

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26

Granskningspromemoria 1998-04-22

Konstitutionsutskottet

Ink

1998 -M- 2 2

Turistrådet och Björn Borg

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26 Riksdagens revisorer Anna Aspegren

1998-04-22

PM

Turistrådet och Björn Borg

Riksdagsledamöterna Anders G Högmark och Lennart Nilsson har föreslagit att Riksda­ gens revisorer skall granska regeringens och berörda myndigheters hantering i frågan om anslag till Sveriges turistråd och träffade avtal med Bjöm Borg.

Revisorerna har granskat handlingar från Sveriges turistråd från åren 1985-1990. Även ärenden rörande Turistrådet från Jordbruks- och Utrikesdepartementen från åren 1985 och 1986 har granskats.

Intervjuer har genomförts med: riksdagsledamoten Lennart Nilsson, f.d. vice ordförande departementsrådet Dag von Schantz, f.d. revisor i Turistrådet auktoriserade revisorn Alexander Hagberg, f.d. revisor i Turistrådet Ulf Åberg, f.d. verkställande direktör (augusti 1986 - 30 juni 1992, dessförinnan vice VD och t.f. VD under sommaren 1986) samt kanslirådet Kjell Nyman, f.d. handläggare för turistfrågor på Jordbruksdepartementet. Bertil Harrysson, f.d. verkställande direktör mellan 1976 och den 1 juli 1986 har avböjt medverkan i revisorernas granskning.

Riksdagens revisorers granskning begränsar sig till Turistrådets och Regeringskansliets hantering av avtalet med Borg och villkoren kring detta. Det är känt att Borg lämnade Sverige 1974 för att bosätta sig i Monaco. I mitten på 1980-talet återvände Borg till Sverige. Frågan hurvida Borg på ett riktigt sätt slutligen beskattats för ersättningen från Turistrådet berörs inte i denna granskning. Revisorerna har inte heller granskat hurvida dåvarande statsrådet Ingvar Carlsson med­ verkade till eller hade kännedom om avtalet med Borg. Detta är en fråga för konstitu­ tionsutskottet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26

1. Statligt engagemang i turistfrågor Stiftelsen Sveriges turistråd inrättades 1976 som central organisation för turistfrämjande verksamhet. Turistrådet övertog därvid sådan turistfrämjande verksamhet som dittills bedrivits av den år 1902 grundade enskilda stiftelsen Svenska Turisttrafikförbundet men även av smärre enskilda organ såsom stiftelsen Turisttrafik, Riksorganisationernas campingkommitté m.fl. År 1984 beslutade riksdagen1 och regeringen om turist- och rekreationspolitiska mål. Målen var att dels att genom marknadsföringsåtgärder och utveckling av turistnäringen åstadkomma förbättringar i svensk bytesbalans, regionalpolitiska och sysselsättningsmässiga effekter med mera, dels genom generella åtgärder inom olika områden förbättra möjligheterna för breda folkgrupper till turism och rekreation på fritiden. Turistrådet fick också delvis nya uppgifter samt nya stadgar. Efter ett betänkande av Turistrådsutredningen2 beslutade riksdagen i april 19923 att Sveriges turistråd skulle upphöra från den 1 juli samma år. Avvecklingen avslutades dock inte förrän den 1 april 1994. Turistrådet ersattes av Styrelsen för Sverigebildeh’ som bland annat fick till uppgift att bidra till spridandet av information om Sverige ut­ omlands och bistå med exportfrämjande marknadsföringsinsatser som kom svenskt nä­ ringsliv och då särskilt turistbranschen till godo. Företag och organisationer inom turist­ branschen startade hösten 1992 ett bolag, Swedish Travel & Tourism Council AB/Next Stop Sweden. Företaget tillhandahöll informations- och marknadsföringstjänster för att utveckla resandet till och i Sverige. Riksdagen beslutade våren 1995 att Styrelsen för Sverigebilden skulle avvecklas5 eftersom de former för samverkan som fanns mellan staten och branschens företag var mindre ändamålsenliga. Senare samma vår beslutade riksdagen om en ny myndighet och om bildandet av ett bolag med staten som delägare6.

Verksamheten inom turistområdet bedrivs sedan den 1 juli 1995 dels i Turistdelegatio­ nen7, dels i det av staten och turistnäringen gemensamt ägda bolaget Sveriges Rese- och Turistråd AB. Turistdelegationen har till uppgift att förbättra samordningen av olika statliga insatser som kan medverka till att stärka turistnäringens utveckling samt för att öka samverkan mellan staten regionala organ, kommuner och näringen. Aktiebolaget svarar för övergripande marknadsföring och information utomlands av Sverige som tu­ ristland.

' Prop 1983/84:145, KrU22, rskr. 353 2 Ett nytt turistråd (SOU 1991:58) 3 Prop 1991/92:100, Bil. 13, KrU 16, rskr. 196 “instruktion SFS 1992:584 5 Prop. 1994/95:100, Bil. 13, KrU 28, rskr. 395 6 Prop 1994/95:177, KrU 28, rskr. 395 7 Instruktion SFS 1995:950

1997/98:KU25 Bilaga A 3.26

2. Sagan om Björn Borg I den tredje delen av dokumentären Sagan om Björn Borg som sändes den 12 januari 1998 i Sveriges Television beskrevs bland annat Borgs uppdrag som turistambassadör för Sveriges turistråd. I programmet lämnades uppgifter om ett avtal mellan Turistrådet och Björn Borg Enterprises Ltd från 1985. Avtalet reglerade Borgs uppdrag som turis­ tambassadör för Turistrådets räkning. Enligt avtalet skulle Borg erhålla 1 miljon kronor om året under fem år som ersättning för uppdraget. Pengarna skulle utbetalas till Björn Borg Enterprises Ltd med säte på Jersey. Ett utkast (troligtvis) av avtalet förevisades i programmet. Avtalsparter var Björn Borg Enterprises Ltd och Sveriges turistråd. Avtalet var undertecknat av Björn Borg och Bertil Harrysson. I TV-dokumentären menade f.d. VD Bertil Harrysson att styrelsen var informerad om avtalet i dess helhet. F.d. vice styrelseordförande Lennart Nilsson uppgav dock att han inte kände till att Borgs ersättning utbetalades till Jersey. I dokumentären påstod också Borgs affärskompanjon Lars Skarke att dåvarande framtidsminister Ingvar Carlsson och dåvarande pressekreterare Marita Ulvskog var väl medvetna om avtalet med Borg. En­ ligt uppgifter i programmet skulle socialdemokraterna ha varit angelägna om att Borg skulle flytta tillbaka till Sverige då detta skulle kunna utnyttjas i valrörelsen år 1985. Exempelvis påstods att offentliggörandet av avtalet dröjde för att en politiskt lämplig tidpunkt skulle inväntas. I bland annat Dagens Nyheter och TV 4:s Nyheterna har en ansökan från Turistrådet till regeringen om medel till insatser för en intensifierad marknadsföring av turism till Sve­ rige från Västtyskland sammankopplas med ersättningen till Borg för hans insatser som turistambassadör under avtalets första år. Dagens Nyheter och TV 4 menar att Turistrå­ det saknade medel att betala Borg då budgeten för 1985/86 redan beslutats. Förekomsten av ett brev daterat den 30 januari 1986 från Bertil Harrysson till Gert Karlsson där Har­ rysson efterfrågar de utlovade medlen avseende Borg har av Dagens Nyheter och TV 4 påståtts resultera i ett regeringsbeslut om ytterligare medel till Turistrådet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26

3. Stiftelsen Sveriges turistråd Sveriges turistråd var en av staten, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet bildad stiftelse. Turistrådet hade sitt huvudkontor i Stockholm. Är 1992 var 103 perso­ ner anställda vid huvudkontoret. Turistrådet hade dessutom samma år tretton kontor i tolv länder.

Eftersom Turistrådets verksamhet huvudsakligen finansierades med statliga medel ingav man årligen anslagsframställning. Medel utgick framför allt för marknadsföring. Därut­ över lämnades bidrag till uppförande av turist- och rekreationsanläggningar av riksin­ tresse samt till utvecklings- och försöksverksamhet inom turist- och rekreationssektom. Regeringen angav via regleringsbrev hur Turistrådet fick använda sina medel. För bud­ getåret 1986/87 erhöll Turistrådet 78 050 000 kronor i budgetmedel. Den totala omslut­ ningen var 99 039 000 kronor. För budgetåret 1991/92 uppgick tilldelade budgetmedel till 123 000 000 kronor. Enligt stiftelsens stadgar från den 20 juni 1984 skulle Turistrådet som centralt organ planera, samordna och genomföra åtgärder för att främja turism och rekreation i Sverige. Turistrådet skulle särskilt utveckla svensk turism och genom marknadsföringsåtgärder förbättra svensk bytesbalans, sysselsättning och regional utveckling. Turistrådet skulle också medverka till att förbättra möjligheterna för breda folkgrupper till turism och re­ kreation.

Turistrådet leddes av en styrelse som utsågs av regeringen. Styrelsen bestod bland annat av politiker och representanter för organisationer och näringsliv. I styrelsen fanns en ordförande och en vice ordförande. Förutom dessa två kunde styrelsen enligt stadgarna bestå av ytterligare högst sju ledamöter. Verkställande direktör och vice verkställande direktör utsågs av styrelsen. Turistrådet hade en permanent delegation som var under­ ställd styrelsen. Delegationen skulle besluta i frågor om bidrag eller annat stöd inom Turistrådets verksamhetsområde8. Delegationen avgjorde också bland annat frågor om yttranden över arbetsmarknads- och lokaliseringsstödsärenden. Till styrelsens förfogan­ de fanns dessutom en rådgivande referensgrupp för näringslivsanknutna frågor. Styrelsen avgjorde frågor om planering och inriktning av turism och rekreation och frå­ gor om marknadsföring av Sverige som turistland. Vidare beslutade styrelsen om an­ slagsframställning och budget. Styrelsen fastställde organisation och arbetsordning. Öv­ riga ärenden avgjordes av VD i enlighet med av styrelsen beslutad delegering. Årlig revision av Turistrådet Enligt Turistrådets stadgar skulle styrelsens och VD:s verksamhet granskas av fyra revi­ sorer. Två revisorer utsågs av regeringen, varav en skulle vara auktoriserad. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet utsåg vardera en revisor.

Alexander Hagberg, auktoriserad revisor, utsågs för första gången 1986 av regeringen att vara revisor i Turistrådet. Innan dess hade Hagberg deltagit i revisionsarbetet såsom suppleant till den tidigare revisorn. Hagberg ansvarade för den löpande revisionen. Han 8 Lag (1984:477) om beslutanderätt för Sveriges turisträd

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26 besökte också personligen Turistrådets utlandskontor för att granska deras verksamhet. Han var också revisor under Turistrådets avvecklingsperiod. Departementsrådet Dag von Schantz utsågs som revisor för första gången år 1985 av regeringen.

Hagberg uppger att revisionsuppdraget tog relativt sett mycket tid i anspråk. Revisionen komplicerades av att det kunde vara svårt att få information om ekonomiska förehavan­ den då personalomsättningen var hög. Revisionen innebar en viss kontroll av att Tu­ ristrådets verksamhet överensstämde med regleringsbrevet. Hagberg uppfattade medrevisorema som intresserade och engagerade. Han uppfattade det också som att de i första hand kontrollerade att stiftarnas intressen tillgodosågs. Även von Schantz menar att hans uppgift som revisor i första hand var att se till att statens pengar användes såsom avsett. Hagberg och von Schantz berättar att revisorerna under bokslutsgranskningen träffades under en dag för att diskutera Hagbergs revisionspromemorior. Vid mötet utfrågades också ekonomichefen, verkställande direktören och styrelseordföranden. Revisionsmötena innebar enligt de intervjuade revisorerna en grundlig genomgång av revisionsmaterialet. Det gångna året och framtidsplanerna diskuterades. Frågor om antalet projekt och svårigheterna att mäta resultatet av Turistrådets verksamhet är andra exempel på vad som togs upp på mötena. F.d. VD Ulf Åberg menar att det var full insyn i Turistrådets verksamhet, bland annat genom de årliga räkenskapsgenomgångama med revisorerna. Den ekonomiska hante­ ringen var helt öppen. Anmärkning i revisionsberättelsen för 1985/86

I revisionsberättelsen för räkenskapsåret den 1 juli 1985 - den 30 juni 19869 anmärkte Turistrådets revisorer att förhållanden hade framkommit vid granskningen som tydde på att den interna kontrollen behövde förbättras. Revisorerna tillstyrkte dock att styrelsens ledamöter skulle beviljas ansvarsfrihet för förvaltningen under räkenskapsåret. Balans­ räkningen per den 30 juni 1986 och resultaträkningen för räkenskapsperioden överens­ stämde med räkenskaperna. I en skrivelse till Turistrådets styrelse den 24 november 1986 anger revisorerna att den huvudsakliga kritiken mot den interna kontrollen avser budgeterings- och rapporteringsrutinema kring projektredovisningen. Enligt revisorerna hade osäkerheten i projektre­ dovisningen gjort att man under löpande budgetår inte på ett tillfredsställande sätt hade kunnat prognostisera utfall mot antagen budget. Eftersom all marknadsverksamhet var utlagd på projekt samt rutinerna kring dessa inte hade fungerat tillfredsställande under året fann revisorerna förhållandena vara tillräckligt allvarliga för att påpeka det i revi­ sionsberättelsen.

Alexander Hagberg berättar att Turistrådet hade en ansträngd ekonomi och bristfällig löpande uppföljning avseende bedrivna projekt då han tillträdde som revisor. Även Dag von Schantz beskriver Turistrådets problem med projektverksamheten. Antalet projekt var i sig ett problem men det var också stora diskrepanser mellan planer och utfall.

9 Revisionsberättelsen är daterad den 21 november 1986.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.26 I budgetpropositionen 1987/8810 nämns inte den orena revisionsberättelsen uttryckligen. Regeringen påpekade dock att marknadsföringsinsatser skulle utgå från konkreta och väl förberedda projekt, vilka under och efter genomförandet skulle utvärderas. Regeringen betonade vidare vikten av koncentration och noggrann prioritering. Man menade att det var av synnerlig vikt att de medel som satsades på ökad marknadsföring skulle utnyttjas väl. De intervjuade revisorerna beskriver hur en avsevärd förbättring inträdde under senare delen av 1986 då Turistrådet fick en ny ekonomichef. En intem kontroll byggdes då upp och de revisionspromemorior revisorerna lämnade till Turistrådet följdes upp på ett till­ fredsställande sätt. Hagberg påpekar att de anmärkningar som revisorerna ändå framför­ de i revisionspromemoriorna efter det att den interna kontrollen hade byggts upp var så kallade undantag. Anmärkningarna berodde på misstag av enskilda och inte på brister i rutinerna.

Turistrådet i Riksarkivet Turistrådets efterlämnade handlingar ingår i Riksarkivets samlingar. Arkivförteckningen upprättades under 1992-1994.

Den tjänsteman vid Riksarkivet som deltog i upprättandet av arkivet av handlingarna inledde sitt arbete i början av juni 1992.1 arkivförteckningen uppges att arkivrensningen hade startat efter nedläggningsbeslutet i april samma år. Enligt arkivarien hade de an­ ställda rätt att förfoga helt obehindrat över sina handlingar och över innehållet i infor­ mations- och kunskapsbaser med de enda begränsningar som följde av privaträttsliga avtal. Detta var möjligt eftersom Turistrådet var ett privaträttsligt subjekt. Arkivarien menar att det tillvaratagna beståndet av handlingar och informationsmaterial speglar verksamheten vid Turistrådet på ett mycket ofullständigt sätt. Enligt arkivarien beror detta även på själva arkiveringsmetodema under den tid verksamheten bedrevs.

Möjligheterna till insyn i de statliga stiftelsernas verksamhet var föremål för granskning av Riksrevisionsverket (RRV) år 199011. RRV fann att stiftelseformen inte hade inne­ burit något hinder för statens möjligheter att styra Turistrådets verksamhet. RRV ansåg dock att förhållandet att sekretesslagens bestämmelser om bland annat registrering av allmänna handlingar inte gällde Turistrådet ledde till vissa insynsproblem. För större delen av Turistrådet fanns således inget diarium. RRV fann också i sin granskning bris­ ter i dokumentationen av bland annat organisationsutredningar samt svårigheter att fa fram handlingar, till exempel konsultrapporter. Riksdagens revisorer har ingen möjlighet att i efterhand ha någon uppfattning om hurvida Turistrådets arkiv speglar verksamheten på ett riktigt sätt. Revisorerna har kunnat granska dels styrelsens protokoll, dels protokoll från andra sammanträden inom Tu­ ristrådet. Även (delar av) ledningens, marknadsavdelningens och ekonomienhetens kor­ respondens finns bevarad. Verksamhetsberättelser, revisionsrapporter med mera ingår också i arkivet. Revisorerna har även tagit del av de avtal, kontrakt och rättsärenden som finns bevarade. Dessa handlingar är sekretessbelagda.

10 Prop. 1987/88:100, Bil. 13. 11 Stiftelser för statlig verksamhet, 1990.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26

4. Björn Borg kontrakteras Revisorerna har inte återfunnit avtalet mellan Turistrådet och Borg bland handlingarna från Turistrådet i Riksarkivet. I de handlingar revisorerna har granskat omnämns avtalet med Borg för första gången i Turistrådets styrelse den 7 augusti 1985. Enligt protokollet meddelade VD Bertil Harrysson att Borg i samarbete med Projekthuset accepterat ett samarbete med Turistrådet. Avtal och arbetsformer skulle regleras i senare delen av au­ gusti. Vid styrelsemötet medverkade bland annat ordföranden Gert Karlsson och vice VD Ulf Åberg.

Vid Turistrådets referensgrupps sammanträde den 29 augusti 1985 presenterade Gert Karlsson idén med Borg som turistambassadör för Sverige. Avtalet innebar enligt proto­ kollet att Borg skulle delta vid bland annat mässor och konferenser som arrangerades av Turistrådet i Sverige och i utlandet. Kontraktet mellan Björn Borg och Turistrådet löpte på fem år. Vid referensgruppsmötet deltog bland annat Lennart Nilsson. Avtalet med Borg sammanfaller tidsmässigt med Turistrådets projekt Sverigeprofilen. Projektet syftade till att öka intresset för Sverige som turistland genom att sammankopp­ la Sverige med idrott. Under 1985 slöts också avtal med exempelvis Alpina landslaget. Enligt vad som framkommit är avtalet med Borg det enda som slutits med en enskild idrottsman.

Den 2 oktober 1985 rapporterade VD om planerade aktiviteter med Borg. Den 11 de­ cember 1985 meddelade VD att en plan för Borgs utbildning hade utarbetats. Den 20 januari 1986 presenterades ett program för Borgs aktiviteter under våren 1986 för en ledningsgrupp inom Turistrådet. Planen innehöll bland annat framträdanden i New York, Los Angeles, Köln, Berlin, Oslo, Visby och Tokyo. Enligt protokoll från mars och juni 1986 sköttes kontakterna med Borg genom Projekthuset. Den 1 september 1986 presenterades ett förslag till engagemang för Borg under hösten och vintem sam­ ma år för ledningsgruppen. Den 29 juli 1987 meddelade VD ledningsgruppen att ett årsprogram skulle upprättas med syfte att samplanera Turistrådets ambitioner med Borgs övriga aktiviteter.

Ulf Åberg uppger att det var Turistrådets ordförande Gert Karlsson som skötte förhand­ lingarna med Borg och Lars Skarke. Avtalsslutande part var Borgs företag. Inlednings­ vis fanns också ett sidoavtal med Skarke, men detta sades upp på ett tidigt stadium. På Turistrådet kände man irritation över att kostnaderna för avtalet med Skarke blev för höga. Uppgörelsen med Borg sköttes helt affärsmässigt. Detta innebar bland annat att avtalsvillkoren inte skulle göras kända för allmänheten. Åberg såg inte själv avtalet förrän han tillträdde som VD sommaren 1986. Karlsson fortsatte att vara kontaktperson med Borg under hela avtalstiden. Om någon fråga uppstod om konstruktionen av avtalet eller om eventuella ändringar av avtalet var det Karlsson som skötte detta. Det var också Karlsson som gjorde upp med Borg om hur Borg skulle utnyttjas. Praktiska detaljer sköttes dock av tjänstemännen på Turistrådet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26 Utbetalningarna I dokumentären Sagan om Björn Borg uppges att den ersättning Borg erhöll från Tu­ ristrådet utbetalades till bolaget Björn Borg Enterprises Limited med säte på Jersey. En­ ligt programmet undgick Borg på så vis att betala inkomstskatt för ersättningen. Efter­ som Borg inte var anställd vid Turistrådet utan engagerad som konsult betalade inte Turistrådet några sociala avgifter för Borg.

De skatterättsliga regler som gällde under avtalstiden (år 1985-1990) innebar att det var möjligt för en stiftelse att betala ut ersättning till ett utländskt bolag för tjänster som bolaget utfört åt stiftelsen utan att avdrag för preliminär skatt gjordes.

F.d VD Ulf Åberg uppger att utbetalningarna till Borg egentligen aldrig diskuterades. Han vet inte heller hur många som kände till att utbetalningarna gjordes till utlandet. I avtalet angavs bolagets namn; däremot troligen inte det land där bolaget var registrerat. Det var i stället användningen av Borgs tjänster som var intressant. Åberg understryker att Borg när avtalet slöts var en internationell person. Det var vanligt att Turistrådet tecknade internationella kontrakt. Man levde i en internationell värld. Turistrådet hade också kontor i 10 länder. Det var således inget märkvärdigt med att utbetalningarna skulle göras till ett bolag utomlands. Åberg framhåller att alla på Turistrådet var stolta över avtalet med Borg. Avtalet innebar att man skulle fa arbeta med världens mest kän­ de svensk under fem års tid. Turistrådet och Borg gjorde tillsammans upp halvårsvisa eller årsvisa planer för Borgs insatser. Minst tio dagar per år avsattes för internationella engagemang. Därtill kom mindre engagemang i Sverige. VD rapporterade regelbundet om dessa planer och också om hur de olika aktiviteterna avlöpte. Även ur Turistrådets tryckta material framgår att Borg anlitades flitigt. Åberg understryker att Borg utförde ett bra arbete för Turistrådet. En miljon kronor var en låg kostnad för den publicitet Tu­ ristrådet fick genom Borgs insatser. Motsvarande reklaminsatser av annat slag skulle ha kostat betydligt mer. Lennart Nilsson, som var vice styrelseordförande när avtalet slöts med Borg, uppger till revisorerna att information lämnades om diverse verksamheter på styrelsemötena, bland annat det projekt som Borg ursprungligen kontrakterades för, Sverigeprofilen. Hela sty­ relsen tyckte att detta var en bra idé och det ansågs också riktigt att Borg skulle ha be­ talt. Nilsson har inte sett något skriftligt avtal mellan Turistrådet och Borg, men styrel­ sen fick veta att det gällde i fem år. Styrelsen informerades om ersättningens storlek men definitivt inte om att den skulle betalas ut till Bjöm Borg Enterprise Ltd på Jersey. Nilsson anser inte heller att det ingår i en styrelses uppgifter att kontrollera vart de an­ ställdas eller konsulternas löner utbetalas. Den auktoriserade revisorn Alexander Hagberg är övertygad om att avtalet mellan Tu­ ristrådet och Borgs företag (på tre sidor) innehöll krav på motprestation från Borg; an­ nars hade han reagerat. Eftersom beloppet som utbetalades varje år var relativt stort ut­ går han ifrån att han kontrollerade att det överensstämde med avtalet. Under förutsätt­ ning att pengarna utbetalades till rätt part skulle han ha godkänt utbetalningen även om betalningsmottagaren befunnit sig på exempelvis Jersey. Såväl Hagberg som medrevisom Dag von Schantz menar att det inte skulle ha varit fel av Turistrådet att göra en sådan utbetalning. Skatteinbetalningarna var Borgs eller Borgs företags ansvar. Hagberg hade ingen kännedom om Borgs enskilda förhållanden såsom mantalsskrivningsort, pri-

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26 vatekonomi eller annat. Det var inte heller relevant för revisorernas bedömning. Det viktiga för Hagberg som revisor var att rätt part erhöll rätt summa och att beloppet över­ ensstämde med det avtal som förelåg. Avtalet med Borgs företag var helt öppet och be­ loppet var känt.

Turistfrämjande insatser i Västtyskland Vid ett styrelsemöte den 10-11 juni 1985 presenterade Turistrådets VD planerna på en Tysklandskampanj. VD rapporterade att den svenska satsningen i en nordisk kampanj skulle uppgå till 10 miljoner kronor per år under 1986-88. Avsikten var att den nordiska kampanjen skulle följs upp med en svensk. Vid styrelsemötet uppgav VD att Turistrå­ dets engagemang skulle uppgå till 3,2 miljoner kronor det första året, varav 2,0 miljoner avsåg den svenska uppföljningen. VD informerade också om att förhandlingar pågick både med exportnäringen och den traditionella turistnäringen om ytterligare medel. Den 8 oktober 1985 inkom till Jordbruksdepartementet en ansökan om medel för en intensifierad marknadsföring av turism till Sverige från Västtyskland. I ansökan beskri­ ver Turistrådet en satsning med riktade marknadsföringsåtgärder mot Västtyskland inför turistsommaren 1986. Turistrådets budget rymde dock inte den beskrivna kampanjen och Turistrådet ansökte därför om extra medel med 800 000 kronor för att finansiera projektet.

Den 21 januari 1986 överlämnades ärendet till Utrikesdepartementets handelsavdelning för handläggning. Den 6 februari 1986 beslutade regeringen att medge att Turistrådet för kampanjen fick disponera högst 800 000 kronor från anslaget E2. Exportfrämjande verksamhet, anslagsposten 5. Till regeringens disposition. I ett brev daterat den 30 januari 1986 uppmanar VD Bertil Harrysson dåvarande styrel­ seordföranden i Turistrådet Gert Karlsson att lösa problemet med ”de utlovade medlen avseende Björn Borg”. Enligt budgetpropositionen för budgetåret 1985/86 (bil. 5), Utrikesdepartementet, skulle denna anslagspost användas för särskilda exportfrämjande insatser av olika slag. Som exempel på sådana åtgärder nämnde regeringen särskilda exportaktioner, information och temporärt förstärkt kommersiell representation i utlandet samt stöd till export av tjänster från statliga myndigheter. I propositionen lämnas en uppräkning av vilka rnyndigheter/organ och anslag som avser exportfrämjande verksamhet. Jordbruksdeparte­ mentets anslag I 2. Stöd till turism och rekreation ingår i denna uppräkning. Enligt Utrikesdepartementets regleringsbrev för 1985/86 uppgick anslagsposten Till regeringens disposition till 11 370 000 kronor. Därav disponerade det statsråd som var föredragande i utrikeshandelsärenden 500 000 kronor. Övriga medel skulle utbetalas av Utrikesdepartementet efter beslut av regeringen i varje särskilt fall.

Ulf Åberg uppger att det när det gäller ersättningen för Borg det första året som turis­ tambassadör ställts i utsikt att extra resurser skulle erhållas. Gert Karlsson hade förmed­ lat intrycket att finansieringen var ordnad. Det fanns ingen anledning att betvivla detta.

1997/98:KU25 Bilaga A 3.26 Vare sig Lennart Nilsson, Dag von Schantz, Kjell Nyman (dåvarande handläggare av turistfrågor vid Jordbruksdepartementet) eller Alexander Hagberg anser att det är något märkligt med att Turistrådet begärde extra medel för en speciell kampanj. De framhåller i stället att Turistrådet vid ett flertal tillfällen begärde extra pengar på detta sätt. Nilsson och von Schantz påpekar också att Turistrådets ekonomi var svag. Att det fanns behov av extra medel var inte någonting märkligt. von Schantz och Nyman menar att turistfrämjande verksamhet betraktades som export­ främjande. Det var därför inget fel att använda anslaget för exportfrämjande verksamhet, von Schantz menar också att ärendet torde ha varit klart för avgörande då det lämnades över; dels för att Utrikesdepartementet annars knappast hade tagit emot det, dels för att det gick mycket kort tid mellan överlämnandet och beslutet och att dessförinnan den föreskrivna gemensamma beredningen mellan berörda departement (Utrikes­ departementet, Jordbruksdepartementet och Finansdepartementet) måste ha avslutats.

Riksdagens revisorer har vid en genomgång av ärenden från Jordbruksdepartementet från åren 1985-86 funnit att Turistrådet vid ett flertal tillfällen begärt medel utöver vad som tilldelats i den ordinarie budgeten. Ärendeförteckningama vid Utrikesdepartementet visar att det förutom ärendet som rörde Västtyskland fanns ytterligare ett ärende som gällde Turistrådet under åren 1985-86.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26

5. Riksdagens revisorers slutsatser I mitten av 1980-talet reglerades stiftelser i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser. En stiftelse är en egen juridisk person. Enligt tillsynslagen hade ledamöterna i en stiftel­ ses styrelse ett personligt och solidariskt ansvar för stiftelsens verksamhet och ekonomi. Således hade staten som stiftare inte något juridiskt ansvar för vad som skedde i stiftel­ sens regi. Stiftelseformen har använts för statlig verksamhet som ett alternativ till myndighetsfor­ men eftersom den bland annat har ansetts vara friare. Staten hade dock möjligheter att styra Turistrådet genom att staten stod för huvuddelen av finansieringen. Regeringen utsåg därtill ledamöterna i Turistrådets styrelse. Revisorerna är medvetna om Turistrådets självständiga ställning. Denna betydde dock inte att staten som en av stiftarna inte hade något ansvar för verksamheten. Revisorerna utgår därför från att regeringen har hållit sig informerad om stiftelsens verksamhet i stort.

Turistrådet hade, i likhet med andra stiftelser och myndigheter, skyldighet att göra af­ färsmässiga bedömningar av de avtal man ingick. Riksdagens revisorer har inte funnit något som tyder på att så inte har skett, vare sig när det gäller ersättningens storlek eller Borgs motprestationer. I det här sammanhanget är det viktigt att skilja på avtal med olagligt innehåll och avtal som av någon anledning kan vara diskutabla från moralisk synpunkt. När det gäller avta­ let mellan Turistrådet och Borg vill revisorerna understryka att det granskades av den auktoriserade revisorn. En sådan granskning avsåg lagligheten men innebar knappast någon värdering av avtalets affärsmässighet. Inte heller torde Turistrådets revisorer har granskat avtalets ur moralisk synvinkel. Turistrådets stadgar innehöll inte heller några inskränkningar av vilken sorts avtal som fick ingås av stiftelsen. Samtliga som intervju­ ats under granskningen har dock framhållit att de själva och alla inblandade ansåg att avtalet var en god affär för Turistrådet. Borg ansågs kunna företräda Turistrådet och Sverige på ett sätt som skulle kunna öka turismen i Sverige. Ersättningen för uppdraget som turistambassadör

Revisorerna har inte påträffat avtalet mellan Turistrådet och Borgs företag. Det framgår dock av tillgängliga protokoll att Borg engagerades som konsult för Turistrådet under 1985 och att avsikten var att avtalet skulle löpa under fem år. Borgs avtal med Turistrådet var väl känt i såväl Jordbruksdepartementet som hos Tu­ ristrådet. Att Borg skulle erhålla ersättning för sina engagemang i Turistrådets regi före­ faller också ha varit känt, åtminstone av Turistrådets styrelse och revisorerna. I flera budgethandlingar från Turistrådet omnämns avtalet med Borgs företag. Summor från 500 000 kronor till 1 200 000 reserveras för ersättning till Borg. I dessa sammanhang omnämns inga villkor för utbetalningarna. I en sekretessbelagd del av arkivet återfinns dock en handling som visar att medel sannolikt utbetalats till Borg till ett konto utom­ lands.

161 6 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26 De regler som gällde för utbetalningar till företag utomlands under åren 1985-1990 in­ nebar att det var tillåtet för Turistrådet att göra utbetalningar till ett utländskt bolag för det arbete bolaget utfört utan att avdrag för preliminärskatt gjordes.

Riksdagens revisorer menar att det inte av den information som finns tillgänglig är möj­ ligt att dra slutsatsen att Turistrådet medverkat till olagliga skatteaffärer. Revisorerna anser dock att det är sannolikt att Turistrådet genom att betala ut ersättning för Borgs konsultinsatser till ett bolag utomlands har underlättat för Borg att skatteplanera. Frågan om hurvida ersättningen slutligen beskattats på ett riktigt sätt är en dock en fråga för mottagaren. Frågan om Borg eller Borgs företag förfarit med pengarna på ett sådant sätt att skatt borde ha betalats i Sverige omfattas inte av granskningen.

Granskningen har inte syftat till att klarlägga vem som kände till vad när det gäller vart ersättningen till Borg utbetalades. Av de handlingar som revisorerna har granskat och av de genomförda intervjuerna framgår dock inte att någon information har lämnats till styrelsen om utbetalningarna. Turist- och exportfrämjande insatser i Västtyskland Vid tiden för ansökan om medel till insatser för en intensifierad marknadsföring av tu­ rism till Sverige från Västtyskland var den interna kontrollen på Turistrådet inte till­ fredsställande, vilket visas av den orena revisionsberättelsen för budgetåret 1985/86. De intervjuade revisorerna understryker också att Turistrådet hade svårt att på ett korrekt sätt budgetera sina projekt. Vidare var förfarandet att begära extra pengar för verksam­ heten relativt vanligt. Uppgifterna i ansökan om hur medlen skulle användas förefaller dessutom stämma väl med användningen av anslaget då en del av Turistrådets verksam­ het hänfördes till exportfrämjande åtgärder.

Regeringens beslut den 6 februari 1986 om medel till turistfrämjande åtgärder har för­ visso meddelats endast en vecka efter Bertil Harryssons uppmaning till Gert Karlsson att få fram pengar till Borg. Ett beslut om överlämnande till Utrikesdepartementet fattades dock redan den 21 januari 1986. Ärendet var då troligtvis redan färdigberett eftersom beslut i ärendet fattades så snart efter överlämnandet. Detta skulle tyda på att Harryssons uppmaning till Karlsson att få fram pengar till Borgs ersättning inte hade något samband med beslutet om medel till turistfrämjande åtgärder. Med detta resonemang skulle upp­ maningen ha framställts för sent för att ha kunnat påverka regeringens beslut. Revisorerna vill dock påpeka att någon definitiv klarhet i vilken bakgrund ansökan hade och vad medlen i praktiken användes till inte har gått att fa. Revisorerna har dock inte funnit något samband mellan ärendet rörande turistfrämjande insatser i Västtyskland och Borgs ersättning för sitt första år som turistambassadör. Förslag till beslut

Turistrådets uppgift var att främja turism och rekreation i Sverige. Turistrådet skulle särskilt utveckla svensk turism och genom marknadsföringsåtgärder förbättra svensk bytesbalans och sysselsättning samt stödja regional utveckling.

1997/98 :KU25 Bilaga A 3.26 Ingenting har framkommit i granskningen som tyder på att Turistrådets avtal med Borgs företag inte ingicks efter affärsmässiga överväganden. Inget har heller framkommit i granskningen som tyder på att något annat än affärsmässiga överväganden legat bakom villkoren för utbetalningarna till Borg. Turistrådet har dock genom villkoren i avtalet i praktiken sannolikt bidragit till att bistå Borg i hans skatteplanering.

Revisorerna beslutar att överlämna denna promemoria till konstitutionsutskottet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.1

Konstitutionsutskottet Ink

1998 -02- 03

Pnr|^/f7~^

1998-02-03

Till Riksdagens konstitutionsutskott

Härmed anmäls till granskning regeringens utnämningspolitik. Det är viktigt att denna del av regeringens maktutövning kontinuerligt granskas. Utskottets granskning bör omfatta såväl utnämningar till statliga myndigheter som styrelser, nämnder, utredningar och motsvarande.

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2

REGERINGSKANSLIET

1998-03-09

Finansdepartementet Personalpolitiska enheten Departementsråd

Rättschefen Per Virdesten Statsrådsberedningen

Margareta Hammarberg

Telefon 08-405 14 27

KU:s granskningsärende 1997/98:31 om regeringens utnämningspolitik Statsrådsberedningen har begärt underlag för svar i rubricerade ärende.

1. Vilka utnämningar till statliga chefsbefattningar i myndigheter, inklusive kommittéer, styrelser och nämnder, har regeringen gjort efter den redovisning som lämnades till konstitutionsutskottet den 19 mars 1997 (SB97/2141)? Se bifogade sammanställningar. Bilaga 1 avser myndighetschefer och bilaga 2 övriga chefer som hör till regeringens frikrets (anställda av regeringen som också beslutar om deras lön). Bilaga 3 avser styrelse­ ordföranden vid myndigheter som leds av en styrelse med fullt ansvar, affärsverken medräkande. I övriga myndighetsstyrelser är normalt myndighetschefen ordförande. Såvitt avser kommittéer hänvisas för 1997 till kommittéberättelsen (regeringens skrivelse 1997/98:103). Förteckning över ordföranden och särskilda utredare tillsatta i början av 1998 återfinns i bilaga 4.

2. Vilka befattningar hade de utnämnda när de utnämndes?

Se kolumn ”Tidigare befattning” eller ”Anställning” i bifogade samman­ ställningar. Där ingen tidigare befattning anges rör det sig om ett omförordnande. 3. Har någon ändring skett efter den 19 mars 1997 i fråga om hur regeringen har organiserat sitt arbete i chefstillsättningsfrågor?

I allt väsentligt sker rekryteringen av myndighetschefer fortfarande på det sätt som redovisades för konstitutionsutskottet i Statsrådsberedningens skrivelse den 14 februari 1996.

Margareta Hammarberg 165 Postadress

Telefon växel

E-post: registratoc@finance.ministry.se

103 33 STOCKHOLM

08-405 10 00

X.400. S=Registrator; O=Finance; P=Ministry; A=SIL; C=SE

Besöksadress

Telefax

Telex

Drottninggatan 21

08-21 73 86

117 41 FINANS S

Myndighetschef KU-svar 98 - Förordnanden fr o m febr 1997

Fi/PP

Kön

S:a

Ant F Nuv F

t.o.m. t.-:™-.:—:-

k

14 13

m

43 22

Anst.form

Tidigare befattning

i :\z:; V .. • -

2000-06-30 2003-08-31 2003-12-31 2003-12-07 2003-12-31 2003-12-31 2003-12-31 2003-08-31 2004-02-29 2004-05-31

Starrin, Karin, Landshövd. Eksborg, Ann-Louise, GD Odenberg, Christina, Biskop Ackum Agell, Susanne, GD Bursell, Barbro, Överint. Cederqvist, Jane, Museidir. Begler, Ann-Marie, GD Wadstein, Margareta, DO Friggebo, Birgit, Landshövd. Bodin, Gunilla, Dir. Hallman, Christina, GD Arvidsson, Lillemor, Landshövd. Wigzell, Kerstin, GD

Länsstyrelsen i Hallands län, In Statens haverikommission, K Domkapitlet i Lunds Stift, Ku Fullmakt Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Livrustk., Skoklost. slott o. Hallwylska, Ku Statens historiska museer, Ku Brottsförebyggande rådet, Ju Diskrimineringsombudsmannen, In Länsstyrelsen i Jönköpings län. In t.v. Statens nämnd för int. adoptionsfrågor, S Stiftelsen Riksutställningar, Ku Länsstyrelsen i Gotlands län, In Socialstyrelsen, S

Riksdagsledamot Rättschef, Fö Kontraktsprost Privat anställning Avd.chef, Nordiska Museet Statssekreterare, In Överdir., Socialstyrelsen Rådman Riksdagsledamot Kanslichef, BO Kulturchef, Umeå F. d. förbundsordförande Överdir., RFV

98-01-01

2000-12-31

Neuman, Gun, GD

Alkoholinspektionen, S

JämO

97-04-01 97-07-01 97-07-01 97-07-01 97-07-01 97-07-01 97-07-01 97-08-01 97-09-01 97-09-01 97-09-01 97-09-01 97-10-01 98-01-01 98-01-01 98-01-01 98-01-01 98-01-15 98-02-01 98-02-05 98-03-08 98-04-01

97-12-31 2003-06-30 98-06-30 98-06-30 2003-06-30 2003-06-30 2003-06-30 2003-07-31

2004-03-31

Lindner, Bengt, Rektor Bengt-Påhlsson, Johan, Rektor Rosén, Björn, ÖD Lindquist, Björn, Dir. Samuelsson, Bo, Rektor Sundqvist, Bo, Rektor Håkansson, Göran, GD Ollén, Joakim, GD Remaeus, Bertil, Tf GD Ringholm, Bosse, GD Bylund, Bo, GD Borgert, Leif, Rektor Franck, Eskil, Rektor Bernhardsson, Göte, Landshövd. Korsfeldt, Thomas, GD Eklindh, Kenneth, Tf GD Ringborg, Erland, Dir. Thunberg, Börje, Tf GD Johannesson, Daniel, GD Holmquist, Rolf, GD Billinger, Nils-Gunnar, GD Jansson, Kjell, Gtd

Högskolan i Kristianstad, L) Konstfack, U Radio- och TV-verket, Ku Språk- och folkminnesinstitutet, Ku Universitetet i Göteborg, U Uppsala universitet, U Utlänningsnämnden, UD Lantmäteriverket, In Arbetarskyddsstyrelsen, A Arbetsmarknadsstyrelsen, A Banverket, K Högskolan i Dalarna, U Lärarhögskolan i Stockholm, U Länsstyrelsen i Västra Götalands län, In Statens energimyndighet, N Statens inst. för handikappfrågor i skolan, U Stiftelsen Svenska institutet, UD Statens väg- och transportforskningsinst., K Statens järnvägar, K Ekobrottsmyndigheten, Ju Post- och telestyrelsen, K Generaltullstyrelsen, Fi

Prorektor Kommunalråd Kansliråd, Ku Avd.chef, Riksantikvarieämbetet Professor Professor Exp.chef, S Privat anställning Överdir. Landstingsråd GD, Arbetarskyddsstyrelsen Prorektor Docent, Pastoralinstitutet GD, AMS GD, VTI Skolråd GD, U Forskningsdir. VD, norskt AB Hovrättslagman F. d. statssekreterare, SB GD, Affärsverket sv. kraftnät

97-05-01

2000-04-30

Kåks, Per, Museich.

Folkens museeum - etnografiska, Ku

97-05-01 97-06-09 97-07-01 97-07-01 97-09-01 97-11-01 97-12-08 98-01-01 98-01-01 98-01-01 98-01-01 98-03-01 98-06-01

2003-04-30 2003-06-08

2004-01-31 2004-02-04

vik.

t.v. längst vik.

1997/98 :KU25

2003-08-31 2003-08-31 2003-08-31 2003-09-30 2003-12-31 2002-12-31 99-12-31 2003-12-31

t.v. längst

Bilaga A 4.2

10 Myndighet och dep

Chef

Bilaga 1, sid. 1

Myndighetschef KU-svar 98 - Förordnanden fr o m febr 1997

Fi/PP

Kön

S:a

t.o.m.

Chef

Myndighet och dep

97-07-01 97-07-01 97-07-01 97-10-01 98-01-01 98-01-01 98-03-01 98-04-01 98-04-01

99-06-30 99-06-30 2000-06-30 2000-09-30 2000-12-31 98-03-31 2001-03-14 2001-03-31 2001-03-31

Engberg, Torsten, GD Roos, Kurt, GD Annerberg, Rolf, GD Norberg, Erik, Riksark. Adelsohn, Ulf, Landshövd. Rönnberg, Mats, GD Lannegren, Göran, GD Kleen, Peter, GD Skogö, Ingemar, GD

Fortifikationsverket, Fö Rättsmedicir.alverket, S Statens naturvårdsverk, M Riksarkivet, Ku Länsstyrelsen i Stockholms län, In Statens bostadskreditnämnd, In Statens kulturråd, Ku Kommerskollegium, N Luftfartsverket, K

97-01-01 97-07-01 97-07-01 97-11-01 98-01-01 98-01-01 98-02-01 98-02-01 98-03-01 98 07 01

98-12-31

98-12-31 98-01-31 98-08-31 98-12-31 2001-01-31 98-12-31 2000-05-22 2001 06-30

Carlsson, Janne, Rektor von Plåten, Fredrik, Tf GD Bjälläs, Ulf, GD Larsson, Ulf, Gtd Stark, Hans, Ordf. Pettersson, Bertil, GD Edling, Axel, GD Qviström, Jörgen, Ordf. Cullberg, Staffan, Dir. Sandebring, Hans, GD

Kungl. Tekniska högskolan i Sthlm, U Boverket, In Koncessionsnämnden för miljöskydd, M Generaltullstyrelsen, Fi Arbetsdomstolen, A Byggforskningsrådet, In Konsumentverket, In Statens va-nämnd. In Statens konstråd, Ku SMHI, K

98-07-01

2001-06-30

Johansson, Lars-Erik, Rektor

Högskolan i Skövde, U

Ant F Nuv F

Bilaga 1, sid. 2

Anst.form

Tidigare befattning

t.v. längst t.v. längst

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.2

Kön

S:a

k

1 1

m

Bilaga 2

Övr chefer KU-svar 98 - Förordnanden fr o m febr 1997

Fi/PP

11 10

t.o.m.

Chef

Myndighet och dep

97-12-08

98-12-07

Håkansson, Marianne, GD

Justitiedepartementet, Ju

97-04-11 97-10-01 97-12-01 97-12-15 98-01-01 98-01-01 98-01-01 98-01-01 98-01-01 98-03-16

2000-06-30 2002-09-30 99-11-30 2001-12-31 98-06-30 2002-01-31 98-12-31 99-06-30 2004-03-15

Gyldén, Nils, Rektor Eriksson, Håkan, Länsråd Uno, Svaleryd, Länsråd Johansson, Bengt K Å, Ambassadör Jonsson, Bo, GD Bäckström, Birger, GD Blucher, Gösta, GD Bengtsson, Göran, Länsöverdir. Sörbom, Per, Dir. Heden, Håkan, ÖD

Försvarsdepartementet, Fö Länsstyrelsen i Västmanlands län , In Länsstyrelsen i Jämtlands län , In Utrikesdepartementet, UD Finansdepartementet, Fi Inrikesdepartementet, In Inrikesdepartementet, In Länsstyrelsen i Västra Sverige, In Utrikesdepartementet, UD Statens energimyndighet, N

98-01-01

98-12-31

Nuder, Ants, Ordf.

BFR, Vetenskaplig nämnd , N

Ant F Nuv F

Anst.form

1 Tidigare befattning

GD, Brottsföreyggande rådet

1 t.v. längst t.v. längst

t.v.

t.v. längst

94-97 Försvarshögskolan Länsråd Kommunal anställning Landshövding, P län GD, Lokalförsörjningsverket Landshövding, R län GD, Boverket Länsråd, 0 län Dir., Svenska Institutet Dep.råd, N

1997/98 :KU25

Bilaga A 4.2

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2 Bilaga 3

Nya styrelseordföranden vid myndigheter som leds av en styrelse med fullt ansvar, inkl, affärsverken, under tiden fr.o.m. februari 1997

Myndighetsstyrelse

Ordförande

Anställning

Arbetsmarknadsstyrelsen

Berit Andnor

Riksdagsledamot

Exportkreditnämnden

Lennart Nilsson

Direktör AP-fonden

Statens järnvägar

Karl-Gunnar Holmqvist

Landstingsråd, Norrbottens län

Statens löne- och pensionsverk

Benne Lantz

Fd VD Trygghetsstiftelsen

För samtliga universitet och högskolors styrelser har fr o m den 1 januari 1998 förordnats externa ordföranden. Dessa framgår av underbilaga 1.

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2 1) r\ck.< bi

Utbildningsdepartementet

1998-01-12

Ledamöter och ordförande i styrelser för universitet och högskolor

Mandatperiod: 1 januari 1998 intill utgången av december 2000. I styrelserna ingår även 3 studenter och 3 lärare (utsedda av resp. orgamsadoner vid lärosätena).

Uppsala -universitet

Ane

Ordförande: Generaldirektören Anna Hedborg Rektor: Bo Sundqvist Riksdagsledamoten Ingrid Andersson Direktören Odd Eiken Vice verkställande direktören Lennart Hagelin Författaren Theodor Kallifatides Styresmannen Lars Löfgren Riksdagsledamoten Tone Tingsgård Avdelningschefen Agneta Modig Tham

Lunds universitet Ordförande: Direktören Lennart Nilsson Rektor: Boel Flodgren Chefredaktören Bo Bemhardsson Kulturrådet Anders Clason Verkställande direktören Peter Egardt Förbundsordföranden Mari-Ann Krantz Ombudsmannen Bengt Larsen Förvaltningschefen Gunilla Olofsson Riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2 Gorebor^ universitet

Ordförande: Verkställande direktören Jan-Åke Kark Rektor: Bo Samuelsson Verkställande direktören Bibbi Carlsson Verkställande direktören Ulf Gustavsson Kommunalrådet Bengt Odlöw Hovrättsrådet Ann-Chnstine Persson Docenten Mikael Romanus Direktören Per Sörbom Stadssekreteraren Gunnar Westerling

Stockholms universitet

Ordförande: Generaldirektören Anitra Steen Rektor: Gustaf Lindencrona

Författaren Heidi von Bom Generaldirektören Bo Göransson Riksdagsledamoten Eva Johansson Justinerädet Gertrud Lennander F. statsrådet Margaretha af Ugglas Direktören Björn Wolrath Ombudsmannen Andreas Xanthopoulos Umeå universitet

Ordförande: Direktören Lars Anell Rektor: Sigbritt Franke

Völ v cr

Verkställande direktören Torsten Dahlin Hovrättspresidenten Anna Karin Lundin Landstingsrådet Owe Löfgren Verkställande direktören Anna-Stina Nordmark-Nilsson Läraren Joao Pinheiro Riksdagsledamoten Lena Sandlin Småföretagaren Anna-Karin Sjöstrand

Linköpings universitet Ordförande: Generaldirektören Hans Sandebnng Rektor: Anders Flodström Bankdirektören Göran Ekdahl Generallöjtnanten Lars-Erik Englund Forskningsdirektören Bernt Ericson Chefsekonomen Karin Mossler Folkhögskolläraren Inger Sivervik Carlsson Personal- och utvecklingsdirektören Agneta Westerdahl Riksdagsledamoten Conny Öhman

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.2

Karolinska msntutet Ordförande: Riksdagsledamoten Bent Löfsredt Rektor: Hans Wigzell

Förbundssekreteraren Dag Andersson Direktören Sture Eskilsson Dr. Tahrre Kocturk Medicinjoumalisten Gunilla Myrberg Informatören Birgitta Nådell Professorn Hans Sievertsson Docenten Agnes Wold Kungl. Tekniska högskolan Ordförande: Teknologie doktorn Ulf J. Johansson Rektor: Janne Carlsson

TeknD.h.c. Bo Berggren Verkställande direktören Ulf Dinkelspiel Direktören Per-Olof Eriksson Riksdagsledamoten Christer Erlandsson Direktören Levi Svenningsson Polmag. Monica Ulfhielm Docenten Ebba Witt-B rattström

Luleå tekniska universitet Ordförande: Generaldirektören Kerstin Fredga Rektor: Ingegerd Palmer

Direktören Mona Blom Ombudsmannen Ove Ivarsen Länsteaterchefen Ingnd Kyrö Utvecklingsledaren Jan-Olof Lundberg Direktören Jan Martinsson Riksdagsledamoten Eva Persson Sellin

Danshögskolan Ordförande: F. landshövdingen Görel Bohlin Rektor: Kan Sylwan Polmag. Lars Farago Småföretagaren Margareta Ling-Vannerus Professorn Bengt Olsson Koreografen Osnat Opatowsky-Wahlberg Danskonsulenten Maria Rydén Byrådirektören Per Svensson Premiärdansören Jan-Erik Wikström

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2 Dramaaska insntutet

Ordförande: F. kanslichefen Leif Andersson Rektor: Kjell Grede Skådespelaren Helena Bergström Planeringschefen Hans Bonnevier Professorn Bengt Börjesson Direktören Lars Engqvist Kanslichefen Anders Frostell TV-chefen Mats Godée Dramaturgen Ulla Åberg

Högskolan i Borås Ordförande: Riksbibliotekarien Tomas Lidman Rektor: Anders Fransson

Civilekonomen Katrine Andersson Kommunalrådet Roland Andersson Bankdirektören Bertil Larsson Förvaltningschefen Kerstin Quentzer Arbetsförmedlingschefen Karl-Erik Spjuth Kulturredaktören Viveka Vogel Marknadsansvarige Claes Västerteg Högskolan Dalarna Ordförande: Anstaltschefen AnnBritt Gninewald Rektor: Leif Borgert

Vri/x.u.

Folkhögskoleläraren Margareta Andersson Professorn Karin Markides Personaldirektören Staffan Meijer Studiestödsutredaren Arne Mellqvist Verkställande direktören Elisabeth Salander-Björklund Museidirektören Birgitta Sandström

Högskolan Gävle/Sandviken Ordförande: Landshövdingen Thorsten Andersson Rektor: Birgitta Stymne Kommunalrådet Eva Gillström Mellanstadieläraren Eva Julin Professorn Gudni A. Johannesson Journalisten Gunilla Kindstrand Civilingenjören Anders Norin Generaldirektören Joakim OUén

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2 Högskolan i Halmstad

Ordförande: Verkställande direktören Carl Bennet Rektor: Kerstin Malmqvist

AB

Banktjänstemannen Helene Andersson Landstingsstyrelsens ordförande Jan Börjesson Arbetsförmedlingschefen Kerstin Carlsson Docenten Tora Friberg Professorn Hermann G. Grimeiss Generaldirektören Christer Wadelius Riksdagsledamoten Majléne Westerlund Panke

Högskolan i Kalmar Ordförande: Direktören Yvonne Sandberg-Fnes Rektor: Öm Taube

Distriktsstudieledaren Christina Arvidsson Direktören Sten Bjurström Civilekonomen Ingvor Edstein Universitetslektorn Eva Hansson Professorn Bengt O.H. Johansson Kommunalrådet Karl-Erik Nilsson Läraren Gert Wollinger Högskolan i Karlskrona/Ronneby Ordförande: Teknologie doktorn Cristina Glad Rektor: Per Eriksson

Direktören Bo Hedfors Ombudsmannen Lars-Åke Hennksson Professorn Sture Hägglund Övertandläkaren Olle Sandahl Datachefen Ylva Svenberg Landstingsrådet Mane Sällström Högskolan i Karlstad Ordförande: F. landshövdingen Gösta Gunnarsson Rektor: Christina Ullenius

Direktören Lars Ander Riksdagsledamoten Torgny Danielsson Docenten Kajsa Ellegård Landstingsrådet Berit Högman Småföretagaren Kajsa Jansson Professorn Erling Norrby Teaterchefen Yvonne Rock

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.2 Hög-skolan Kristianstad Ordförande: Professorn Bengt E.Y. Svensson Rektor: Bengt Lmdner

Företagssköterskan Bntt-Mane Jacobsson Informationschefen Margareta Landh-Nyberg Arkivanen Göran Larsson Professorn Bruno Nilsson Kommunalrådet Heléne Svensson Arkitekten Märta Wachtmeister Utvecklingschefen Monika Yngvesson

Högskolan i Skövde Ordförande: Direktören Marianne Nivert Rektor: Lars-Erik Johansson

Universitetslektorn Germund Hesslow Professorn Sören Holmberg Miljökonsulten Thomas Lindkvist Professorn Tuija Lindström-Caudwell Kommunalrådet Ulla Olander Direktören Jan-Crister Persson Landstingsrådet Annelie Stark

Högskolan i Trollhättan/Uddevalla Ordförande: Verkställande direktören Ingela Tuvegran Rektor: Olof Blomqvist Docenten Wanda Klintberg Specialläraren Anita Lannesjö Vice verkställande direktören Sdg-Göran Larsson Civilingenjören Ann-Charlotte Pettersson Forskningsmedarbetaren Omar Sheikhmous Riksdagsledamoten Nils-Enk Söderqvist Kommunalrådet Åsa Torstensson

Högskolan i Växjö Ordförande: Riksdagsledamoten Margitta Edgren Rektor: Bengt Abrahamsson F. förbundsordföranden Lillemor Arvidsson Kommunalrådet Carl-Olof Bengtsson Gymnasierektom Asa Björkman Konserthuschefen Sture Carlsson Direktören Kenth-Åke Jönsson Enhetschefen Eva Löfquist Professorn Ann Numhauser-Henning

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2 Höp-skolan i Örebro

AkUlxHn» j.

Ordförande: Generaldirektören L’lf Larsson Rektor: Ingemar Lind

Generaldirektören Birgit Antonsson Landstingsrådet Raul Björk Produktdirektören Roger Eriksson Landstingsrådet Mane-Louise Forsberg-Fransson Riksdagsledamoten Rose-Mane Frebran Kommundirektören Karin Hallerby Professorn Leif Lewin Idrottshögskolan i Stockholm

Ordförande: Verkställande direktören Lars Strandberg Rektor: Ingemar Wredman Skolansvarige Inga Arfwidsson Generaldirektören Agneta Dreber Konsulten Anders Gärderud Professorn Per Hedqvist Verkställande direktören Gunnar Hofring Lingdomsledaren Shadrak Odiambo Generalsekreteraren Bengt Sevelius

Konstfack

Ordförande: Förlagschefen Eva Bonnier Rektor: Johan Bengt-Påhlsson Verkställande direktören Jan-Erik Ander Konstnären Emst Billgren Kulturchefen Christina Björk Arkitekten Johan Huldt Museichefen Jöran Lindvall Designchefen Mana Lomhok Bildläraren Karolina Stenqvist

Kungl. Konsthögskolan

Ordförande: Länsandkvarien Manta Jonsson Rektor. Olle Kåks Borgarrådet Maria-Paz Acchiardo Professorn Gunnar Eliasson Generalsekreteraren Carin Fischer Överintendenten Olle Granath Redaktionschefen Ingela Lind Direktören Sune Nordgren Fastighetschefen Kerstin Westerlund

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.2 Lärarhögskolan i Stockholm Ordförande: Jämställdhetsombudsmannen Lena Svenaeus Rektor: Eskil Franck

Förlagsredaktören Bo Beckman Professorn Per Lysandet Frilansjournalisten Ana Mana Nard Vice direktören Erland Ringborg Rektorn Elisabeth Sörhuus Personalchefen Mane Wohlin Läraren Mikaela Valtersson

Mitthögskolan Ordförande: Vice verkställande direktören Lennart Hjalmarsson Rektor: Kari Marklund

l/p »k '

Rådgivaren Lena Bergeskär Småföretagaren Finn Cromberger Riksdagsledamoten Agneta Lundberg Teknikcenterchefen Mana Norell Professorn Lennart Nygren Verkställande direktören Lars Näsman Professorn Sune Svanberg Kungl. Musikhögskolan i Stockholm

Ordförande: Konserthuschefen Ake Holmquist

H/Vt/VX

Rektor Göran Malmgren Kammarmusikem Gunilla Palmkvist-von Bahr Personalchefen Sonja Gardefjord Verkställande direktören Bjame Kirsebom Direktören Martin Martinsson Musikaliske ledaren Kerstin Nerbe Sångerskan Marie Selander Fil.dr. Carl-Gunnar Åhlén

Mälardalens högskola

Ordförande: Professorn Lena Torell Rektor. Hasse Odenö

Verkställande direktören Staffan Anger Landstingsrådet Rigmor Breidemalm Ordföranden i kommunstyrelsen Hans Ekström Forskningsdirektören Harry Frank Verksamhetschefen Kerstin Hulter-Asberg Riksdagsledamoten Margareta Israelsson Verkställande direktören Johan H. Larsson

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.2 Operahögskolan i Stockholm

Ordförande: F. generaldirektören Bntt-Marie Bystedt Rektor: Johnny Blanc Hovsångerskan Britt Marie Aruhn Konstnärlige ledaren Niklas Brumus Direktören Sonja Dahl Konstnärlige chefen Jonas Forssell Teaterchefen Bengt Hall Verkställande direktören Egon Linderoth Politiske sekreteraren Rolf L. Nilson Södertöms högskola

Ordförande: Enhetschefen P-O Edin Rektor: Per Thullberg

Verkställande direktören Minoo Akhtarzand Fil.dr. Lars Kleberg Landstingsrådet Ralph Lédel Riksdagsledamoten Sören Lekberg Professorn Marie Nisser Riksdagsledamoten Karin Pilsäter Docenten Kerstin Sahlin-Andersson Landstingsrådet Claes Anstrand Teaterhögskolan t Stockholm

Ordförande: Kulturrådet Anders Clason Rektor: Fred Hjelm

Professorn Ake E. Andersson Kulturchefen Suzanne Askelöf Regissören Benny Fredriksson Skådespelaren Bjöm Granath Bokförläggaren 1 .ilian Grassman Regissören Staffan Valdemar Holm Kulturdirektören Eva Schöld

1997/98: KU25 Bilaga A 4.2 Sveriges lantbruksuniversitet

ÄVaUcWa ।

Ordförande:Landshövding Ann-Cathnne Haglund Rektor: Thomas Rosswall Agron. stud. Pernilla Albihn Fältmykolog Pia Barklund Riksdagsledamot Inge Carlsson Professor Per Gemmel Agronom Olov Hakelius Direktör Björn Hägglund Hortonom. stud. David McDonald Generaldirektör Maria Norrfalk Direktör Carl-Hennk Ohlsson Doktorand Kalle Spångberg Civilekonom Christina Risshyrt-Collman Riksdagsledamot Mane Wilén Professor Kurt Ösdund

Stiftelsen Chalmers tekniska högskola

Ordförande: Jur.kand. Sören Mannheimer Rektor: Anders Sjöberg Professorn Sture Allén Direktören Gunilla Almgren Kommunalrådet Leif Blomqvist Riksdagsledamoten Märta Johansson Direktören Marianne Nivert Studiesekreteraren Sven-Åke Strandlind

Stiftelsen Högskolan t Jönköping Ordförande: Direktören Per Risberg Rektor: Clas Wahlbin

Landstingsrådet Lars Isaksson Kommunalrådet Lars-Erik Josefson Kanslichefen Erland Olauson Riksdagsledamoten Catarina Rönnung Docenten Agneta Stark

Handelshögskolan i Stockholm Ordförande: Direktören Carl Johan Åberg Rektor: Claes-Robert Julander

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.2 BILAGA 4

Förteckning över Ordförande och Särskild utredare tillsatta första månaderna 1998

Kommittén (Fö 1998:01) om översyn av totalförsvarspliktens tillämpning och andra pliktfrågor m.m.

Ordförande: Ulf Lönnqvist, landshövding, fr.o.m. den 13 januari 1998

Utredningen (S 1997:24) om utformning av garantipension för ålderspensionärer födda garantipension för ålderspensionärer födda 19937 eller tidigare

Särskild utredare: Siv Helmer, f.d. kanslichef, fr.o.m. den 15 januari 1998

Utredningen (S 1997:25) om översyn av inkomstprövning av bostadstillägg till pensionärer m.m.

Särskild utredare: Gustav Jönsson, f.d. överdirektör, fr.o.m. den 15 januari 1998

Utredningen (Fi 1998:01) om översyn av förfarandereglema för punktskatter m.m.

Särskild utredare: Per Anders Lindgren, fr.o.m. den 1 februari 1998

Utredningen (Fi 19982:02) om översyn av skatteförvaltningens och exekutionsväsendets registerförfattningar

Särskild utredare: Sten Wahlqvist, fr.o.m. den 22 januari 1998

Kommittén om biotekniken i samhället - möjligheter och risker (U 1998:01)

Ordförande: Marianne Håkansson, generaldirektör, fr.o.m. den 17 februari 1998

Delegationen för den särskilda vuxenutbildningssatsningen

180 Ordförande: Lil Ljunggren Lönnberg, statssekreterare, fr.o.m. den 1 januari 1998 t.o.m. 30 juni 1998

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.2 Utredningen (Jo 1998:01) om myndighetsorganisation på jordbrukets område mot bakgrund av det svenska EU-medlemskapet

Särskild utredare: Pär Granstedt, f.d. riksdagsledamot, fr.o.m. den 19 januari 1998

Utredningen (Jo 19982:02) om behovet av utredningsverksamhet och analyser med ekonomisk inriktning inom det jordbrukspolitiska området

Särskild utredare: Inga-Britt Johansson, riksdagsledamot, fr.o.m. den 1 februari 1998

Rennäringspolitiska kommittén (Jo 19983:03)

Ordförande: Görel Oscarsson, universitetsdirektör, fr.o.m. den 11 februari 1998

Arbetsgruppen för metodutveckling i jämställdhetsarbetet Ordförande: Ingegerd Sahlström, statssekreterare, fr.o.m. den 4 februari 1998

Kommittén för utvärdering av markständ digital TV, m.m. (Ku 1997:06)

Ordförande: Ann-Christin, Nykvist, statssekreterare, fr.o.m. den 1 januari 1998 t.o.m. 31 oktober 1998

Kommittén för Forum för världskultur (Ku 1998:01)

Ordförande: Göte Bemhardsson, landshövding, fr.o.m. den 3 mars 1998

Utredningen (N 1998:01) om möjligheter och hinder för ökad export av tjänster och produkter inom miljösektom

Särskild utredare: Lars Åke Hallén, direktör, fr.o.m. den 2 februari 1998

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2 Kommittén (In 1996:03) om stöd till idrotten Ordförande: Kjell Nordström, riksdagsledamot, förlängt förordnande fr.o.m den 1 januari 1998 t.o.m. 31 maj 1998

Arbetsgruppen (In 1997:10) om vidgad försöksverksamhet med kommunal uppdragsverksamhet Särskild utredare: Birgitta, Lönegård, kommunalråd, förlängt förordnande fr.o.m. den 16 januari 1998 t.o.m. 16 mars 1998

Utredningen (In 1998:01) om invandrares svårigheter gällande företagande

Särskild utredare: Bjöm Eriksson, landshövding, fr.o.m. den 22 januari 1998 t.o.m. 31 januari 1999

Utrednngen (In 1998:02) om utvidgat balanskrav omfattande verksamhet i kommunala företag

Ordförande: Karl Knutsson, direktör, fr.o.m. den 30 januari 1998

Arbetsgruppen om den sociala ekonomin (In 1998:A) Ordförande: Lars Bryntesson, departementsråd, fr.o.m. den 16 januari 1998 t.o.m. 31 december 1998

Delegationen (M 1998:01) för ekologiskt hållbar upphandling

Ordförande: Monica Sundström, verkställande direktör, fr.o.m. den 24 februari 1998

Utredningen (M 1998:02) om förstärkt skydd av skogsmark för naturvård Särskild utredare: Lars-Erik, Liljelund, direktör, fr.o.m. den 27 januari 1998

1997/98:KU25 Bilaga A 4.2 Utredningen (M 1998:03) om rovdjurspolitik Särskild utredare: Sören Ekström, generalsekreterare, fr.o.m. den 3 februari 1998

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.3 REGERINGSKANSLIET

1998-04-09

Statsrådsberedningen

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Rättschefen

SB98/1503

Konstitutionsutskottet

Telefon 405 4849

,nk

1998 -04- 14

Dnrl^?/^ KU:s granskningsärende 1997/98:31 om regeringens utnämningspolitik

Härmed översänds dels en inom Regeringskansliets förvaltningsavdelning upprättad förteckning över de personer som under innevarande mandatperiod anställts som departementsråd efter att tidigare ha haft befattning inom Regeringskansliet som tillsatts enligt det s.k. politikeravtalet, dels ett exemplar av politikeravtalet.

Postadress

Telefon växel

E-post: registrat0fOpnmeminister.ministry.se

103 33 STOCKHOLM

08-405 10 00

X.400: S=Registrator; O=Primeminister; P=Mimstry; A=SIL; C=SE

Besöksadress

Telefax

08-723 11 71

178 20 PREMIERS

Angående förfrågan om utnämnda depråd under innevarande mandatperiod med början 941008, med politisk bakgrund i Regeringskansliet

Namn

S

Tauberman Ann-Christm

Depråd fr.o.m.

970310 Politisk anställning i RK 830101 941008 960115

911004 polsak/SB 960114 bitr statssekr/S-dep 960322 statssekr/S-dep

Opolitisk anställning i RK

Sekr/kommitté 960919-970131, 2 Fi-dep

Fi

Barr Daniel

930614 polsak/SB

U

Nilsson Johnny

821011 881011 941109

860106 polsak/U-dep 911004 infsek/Fi-dep 960322 polsak/SB

Jo

Wretborn Christer

821011 851017 860701

851016 polsak/UD 860630 polsak/U-dep 880415 pol planchef/U-dep

Bitr.komm(U 69:47)720401 -721 Depråd (vik) 880415-890423 Sakk 890424-921231 sekr/kom 941128-950605 ämnsak 950606-960630

U-dep U-dep U-dep U-dep U-dep

A

Cloarec Robert

901130 polsak/Fi-dep

sakk 940401-941231 arbråd 950807-960212

Fi-dep A-dep

M

Engström Mats

971116 bitr statssekr/M-dep

depsek 881015-941009 miljöattaché 910601 -940131 kansliråd 940201-971116

M-dep Bryssel M-dep

M

Linder Lars G

951106 960323

960322 polsak/N-dep 970731 polsak/C,ln-dep

Ak-enheten Monica Taleryd tel 405 40 60

Sida 1

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.3

“ un

Dep

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.3

REGERINGSKANSLIET

FA97/903/F

Förvaltningsavdelningen

Politiker avtalet Avtal om anställningsvillkor för politiskt sakkunniga samt politiskt timanställda brevsvarare eller talskrivare i Regeringskansliet

Oktober 1997

1997/98: KU25 Bilaga A 4.3 REGERINGSKANSLIET Förvaltningsavdelningen

Avtal nr 10/97 1997-10-29

Avtal om anställningsvillkor för politiskt sakkunniga samt politiskt timanställda brevsvararc eller talskrivare i Regeringskansliet

Tillämpningsområde

Detta avtal gäller politiskt sakkunniga i Regeringskansliet med tidsbegränsade anställningar som biträdande statssekreterare, planeringschef, pressekreterare eller politiskt sakkunnig, inklusive assistent, samt politiskt timanställda brevsvarare eller talskrivare i Regeringskansliet.

Politiskt sakkunnig som är riksdagsledamot omfattas ej av avtalet. Anmärkning: Parterna konstaterar att politiskt sakkunniga samt politiskt timanställda brevsvarare eller talskrivare inte omfattas av allmänt löne- och förmånsavtal, ALFA, och ramavtal om löner m.m. för arbetstagare hos staten m.fl., RALS. Vissa bestämmelser i ALFA skall dock tillämpas på motsvarande sätt (se nedan ”Allmänna anställningsvillkor”).

Definitioner

2§

Med arbetsgivaren avses Regeringskansliet om inte regeringen bestämmer annat.

Med Regeringskansliet avses Statsrådsberedningen, departementen och Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Anställningsform m.m. 4§

Utöver vad som följer av 5 och 6 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) eller föreskrifter som regeringen meddelar får en arbetstagare som omfattas av detta avtal anställas för bestämd tid eller tills vidare dock längst till dess vederbörande statsråd lämnar sin befattning.

1997/98:KU25 Bilaga A 4.3 5§

För de politiskt sakkunniga samt de politiskt timanställda brevsvarare eller talskrivare som avses i 1 § gäller inte 15, 25-27 och 28 §§ LAS (besked om att tidsbegränsad anställning upphör, 15 §, företrädesrätt till återanställning, 25-27 samt underrättelse om tidsbegränsad anställning till lokal arbetstagarorganisation, 28 §).

Lön

Lön till politiskt sakkunniga fastställs av arbetsgivaren efter samråd med berörda lokala arbetstagarorganisationer. Lönesättningen skall ske enligt Regeringskansliets lönepolitiska riktlinjer. 7§ Lön till politiskt timanställda brevsvarare eller talskrivare fastställs av arbetsgivaren efter samråd med berörda lokala arbetstagarorganisationer.

För politiskt timanställda brevsvarare eller talskrivare utgår lön för varje överenskommen fullgjord arbetad timme.

Allmänna anställningsvillkor

För politiskt sakkunniga skall följande bestämmelser i ALFA med bilagor tillämpas på motsvarande sätt som gäller för anställda i Regeringskansliet.

1 kap. 2 kap. 3 kap. 5 kap. 6 kap. 7 kap. 8 kap. 9 kap. 10 kap. 12 kap.

inledande bestämmelser 14-15 §§ lön flyttersättning m.m. semester lön under sjukfrånvaro m.m. ersättning för sjukvårdskostnader lön under föräldraledighet lön under ledighet i övrigt lön under avstängningm.m. utbetalning

samt de lokala kollektivavtal inom Regeringskansliet som har träffats med stöd av ALFA om inte något annat särskilt anges i de lokala kollektivavtalen.

Anmärkning: Arbetstagare enligt detta avtal omfattas även av övriga tillämpliga lokala och centrala kollektivavtal om inte något annat särskilt anges.

1997/98: KU25 Bilaga A 4.3 9§

Politiskt sakkunniga assistenter har rätt till ersättning för övertid enligt 4 kap. 17-23 §§ ALFA.

Arbetstid 10 §

Politiskt sakkunniga assistenter omfattas även i övrigt av gällande bestämmelser i ALFA om arbetstid och arbetstidsberoende ersättningar (4 kap.) och de lokala avtal som slutits med stöd av 4 kap. ALFA.

Arbetsgivarens ensidiga protokollsanteckning: Politiskt sakkunniga - med undantag av politiskt sakkunniga assistenter - har oreglerad arbetstid vilket innebär att bestämmelserna i arbetstidslagen (ATL) inte gäller (se ATL 2 § p 2).

Reseförmåner U§ Det allmänna reseavtalet (ARA) och det lokala reseavtalet för Regeringskansliet skall tillämpas på de politiskt sakkunniga samt de politiskt timanställda brevsvararna eller talskrivarna.

Anställnings upphörande för politiskt sakkunniga 12 § Vid'anställningens upphörande får politiskt sakkunniga avgångsvederlag med ett belopp som motsvarar månadslönen vid anställningens upphörande. Avgångsvederlaget betalas ut månadsvis.

Bestämmelserna om avgångsvederlag gäller inte för politiskt sakkunniga vars anställning upphör på grund av förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen eller om arbetstagaren säger upp sig själv. Bestämmelserna gäller ej heller på vikariat för politiskt sakkunniga. 13 §

Politiskt sakkunniga, anställda tills vidare dock längst till dess vederbörande statsråd lämnar sin befattning, som vid anställningens upphörande varit anställda kortare tid än sex månader i följd får avgångsvederlag under tre månader. Den som varit anställd sex månader i följd eller längre får avgångsvederlag under tolv månader. Politiskt sakkunniga anställda för bestämd tid eller vikarier för politiskt sakkunniga vars anställning upphör före avtalad tid och som får lämna sin anställning på grund av statsrådets avgång erhåller avgångsvederlag motsvarande en månadslön. 14 §

Avgångsvederlaget skali minskas dels med inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete under vederlagsperioden, dels med vad den politiskt sakkunnige uppbär eller har rätt att uppbära i pension eller liknande. . 189

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.3 Giltighetstid

15 §

Detta avtal gäller fr.o.m. den 1 november 1997 tills vidare med en uppsägningstid av tre månader och ersätter avtalet 1996-03-14 om anställningsvillkor för politiskt sakkunniga inom regeringskansliet (Avtal nr 5/96).

Avtalet skall anses uppsagt om arbetsgivaren eller minst en av de undertecknade arbetstagarorganisationerna har sagt upp avtalet.

Officersförbundet

SEKO

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.4 SFST

Dokument nr 2 av 2 träffade.

SFS nr 1996:286

SFS nr: 1996:286 Departement/ myndighet: Kommunikationsdepartewmentet

Rubrik: Förordning (1996:286) med instruktion för Banverket Utfärdad: 1996-04-11 Omtryck: SFS 1996:735

Uppgifter

1 § Banverket är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör järnvägar. Verkets huvuduppgifter är att 1. främja järnvägens utveckling,

2. driva och förvalta statens spåranläggningar,

3. ha hand om säkerhetsfrågor för spårtrafik, 4. rämja en miljöanpassad järnvägstrafik.

Vidare skall Banverket initiera, planera och stödja tillämpad samhällsmotiverad forskning och utveckling inom sitt verksamhetsområde. Verket skall därvid utarbeta program för forskning och utveckling inom området i samverkan med andra berörda forskningsstödjande myndigheter, dokumentera den forskning verket stöder, informera om forskningsresultaten samt svara för att forskningen utvärderas.

Delegationen för köp av viss kollektivtrafik är knuten till Banverket. Verket svarar för delegationens handläggar- och kanslifunktioner.

2 § Banverket får bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försaljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt. Vidare får verket bedriva entreprenadverksamhet i begränsad omfattning i andra länder om syftet är att utveckla eller upprätthålla nödvändig järnvägsspecifik kompetens. Förordning (1996:735). Verksförordningens tillämpning

3 § Verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på Banverket med undantag av 3, 4, 6, 7, 9 och 21 §. Banverkets ledning 4 § Banverket leds av en styrelse. Den består av lägst fem och högst nio personer, generaldirektören medräknad. En av ledamöterna är ordförande och en är vice ordförande. ■Styrelsen ansvarar för myndighetens verksamhet.

Seneraldirektören är under styrelsen chef för Banverket.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.4 SFST

Dokument nr 2 av 2 träffade.

SFS nr 1996:286

Generaldirektören ansvarar för och leder den löpande verksamheten enligt styrelsens direktiv och riktlinjer. Organisation m.m.

5 § Inom Banverket finns Järnvägsinspektionen, Tågtrafikledningen och de andra enheter verket bestämmer. Järnvägsinspektionen och Tågtrafikledningen leds av direktörer. För dem skall det finnas ställföreträdare. För frågor om banfördelning och trafikledning finns en nämnd (Trafikledningsrådet) . Anställningen som direktör vid Järnvägsinspektionen respektive vid Tågtrafikledningen beslutas av regeringen efter anmälan av generaldirektören. Anställningen får tidsbegränsas. Förordning (1996:735).

Delegationen för köp av viss kollektivtrafik

6 § Delegationen för köp av viss kollektivtrafik skall bereda och administrera statens köp av persontrafik på järnväg och statens ersättning till trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik för köp av viss kollektivtrafik. Delegationen skall i övrigt företräda staten enligt vad regeringen beslutar. Delegationen består av förhandlare som utses av regeringen efter anmälan av generaldirektören.

Styrelsens ansvar och uppgifter

7 § Utöver vad som anges i 11-13 §§ verksförordningen (1995:1322) skall Banverkets styrelse fastställa drift- och underhållsplaner för statens spåranläggningar samt sådana investeringsplaner för anläggningarna som upprättats med anledning av regeringens planeringsdirektiv. 8 § Styrelsen skall se till att regeringen får det underlag som den behöver för att ta ställning till omfattningen och inriktningen av verksamheten.

Ansvar och uppgifter för direktören vid Järnvägsinspektionen

9 § Direktören vid Järnvägsinspektionen ansvarar för och beslutar i 1. sådana frågor om säkerhetsnormer för järnväg, tunnelbana och spårväg som ankommer på Banverket, 2. frågor om tillsyn över att fastställda säkerhetsnormer följs,

3. frågor om undersökning av olyckor och andra händelser i trafiken med järnväg, tunnelbana eller spårväg som berör säkerheten, i den mån undersökningen ankommer på Banverket, 4. frågor om namn på trafikplats för järnväg,

5. frågor om tillstånd enligt järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet och frågor om återkallelse av sådana tillstånd samt om godkännande av fordon och spåranläggningar och frågor om återkallelse av sådana godkännanden. Förordning (1996:735).

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.4 SFST

Dokument nr 2 av 2 träffade.

SFS nr 1996:286

Ansvar och uppgifter för direktören vid Tågtrafikledningen 10 § Direktören vid Tågtrafikledningen ansvarar för och beslutar i fråga om trafikeringsrätt som avses i 11 och 14 §§ förordningen (1996:734) om statens spåranläggningar, om banfördelning, trafikledning samt om tilldelning av tåglägen enligt samma förordning. Förordning (1996:735). Trafikledningsrädet

11 § Trafikledningsrädet har till uppgift att vara rådgivande åt direktören vid Tågtrafikledningen i frågor som rör banfördelning och trafikledning. Trafikledningsrädet består av minst fem företrädare för Banverket, Statens järnvägar och andra intressenter för järnvägstrafik. Ledamöterna utses av regeringen för viss tid. Trafikledningsrädet sammanträder efter kallelse av direktören vid Tägtrafikledningen pä plats och tid som denne bestämmer, eller om minst tre ledamöter begär detta. Förordning (1996:735).

Personalföreträdare 12 § Personalföreträdarförordningen (1987:1101) skall tillämpas pä Banverket.

Ärendenas handläggning 13 § Generaldirektören skall avgöra ärenden som inte skall avgöras av styrelsen, direktören vid Järnvägsinspektionen, direktören vid Tågtrafikledningen eller personalansvarsnämnden.

Generaldirektören och direktörerna vid Järnvägsinspektionen respektive Tågtrafikledningen får delegera sin beslutanderätt till andra tjänstemän i verket. Direktören vid Tågtrafikledningen eller den han bestämmer får uppdra åt en trafikutövare att verkställa operativa trafikledningsbeslut enligt de föreskrifter och anvisningar som Tägtrafikledningen bestämmer. Förordning (1996:735).

Övriga föreskrifter 14 § Banverket får handlägga ärenden om anspråk på ersättning för personskada utom ärenden som enligt 3 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten skall handläggas av Justitiekanslern . Bestämmelserna i 11-13 §§ i den förordningen gäller för Banverket i ärenden om reglering av personskada. 15 § Föreskrifter om Banverkets medverkan i totalförsvaret finns i beredskapsförordningen (1993:242).

För att säkerställa att totalförsvarets krav beaktas i den fredstida verksamheten skall Banverket samråda med Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap och övriga berörda totalförsvarsmyndigheter.

16 § Banverket skall inom sitt verksamhetsområde tillhandahålla underlag för tillämpningen av plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. --------------- slut på dokumentet ---------7 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.5 KonstitutnmmtsUm:-, Birgit Fnggebo Riksdagsman

RIKSDAG SVERIGES RIKSDAG 100 12 Stockholm

Telefon: 08-786 40 00

Till Konstitutionsutskottet

Jag anhåller om att utskottet granskar omständigheterna kring generaldirektör Monica Anderssons avgång från Banverket. Intressanta konstitutionella aspekter är kommunikationsminster Ines Uusmanns uttalanden om att en generaldirektör skall lyda regeringen samt komplikationerna med att ett statligt verk styrs både av en styrelse och en generaldirektör. Stockholm den 27 februari 1997

BESÖKSADRESS RIKSDAGEN. TELEFON: 16 (0)8 786 45 89 TELEFAX: 46 (l»8 >4 ’6 46 BOSTAD: VASTMANNAGATAN 69. 3 TR. 113 ’6 SKMKOOI M ITI l.l AX: 46(0)8 34 36 40

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.6

• - 97-öZ-Z^ 2Z1 /% -9? TILL KONSTITUTIONSUTSKOTTET 27/2-97

CITYTUNNELN Jag vill att konstitutionsutskottet granskar om kommunikationsminister Ines Uusmann , har utövat ministerstyre gentemot Banverket under förarbetet med citytunneln i Malmö.

^ett^^^7 Miljöpartiet de gröna

Moderaterna ZÄ Riksdagskansliet

Anmälan till konstitutionsutskottet

1997-02-27

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.7

97^2'V

Z22

Banverkets generaldirektör Monica Andersson kände sig nödsakad att avgä den 26 februari 1997. Orsaken till detta var ett ingripande av regeringen i Banverkets myndighetsutövning, där regeringen beordrade Banverket att underteckna ett avtal som avvisats av Banverkets experter och Banverkets ledning. Oavsett grunderna för Banverkets beslut att inte teckna avtal, föreligger misstanke om direkt inblandning av berört statsråd i handläggandet av ett rutinärende i ett statligt verk.

I ett uttalande frän statsrådet Usmann följande morgon heter det att generaldirektörer enligt konstitutionen har lydnadsplikt gentemot regeringen. Detta förstärker känslan av att statsrådet direkt påverkat beslutsgången, och understryker behovet av en närmare granskning rörande ärendets handläggande. Jag hemställer att konstitutionsutskottet granskar huruvida regeringen genom direkt påverkan styrt verket pä ett sätt som inte överensstämmer med svensk förvaltning^rättslig tradition.

KUUANV IXX7US

1997/98:KU25 Bilaga A 4.8

PROMEMORIA 1997-10-08

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

Konstitutionsutskottets granskningsärende 1996/97:32-33 Konstitutionsutskottet har i ärendet begärt svar på följande frågor: 1. Vilka kontakter togs från Kommunikationsdepartementets sida med Banverket inför tecknandet av det preliminära avtalet om finansiering och byggande av Citytunneln? 2. Hur vill kommunikationsministern kommentera anmälningarna?

Bakgrund

Regeringen bemyndigade den 3 oktober 1996 chefen för Kommunikationsdepartementet att underteckna en avsiktsförklaring om finansiering och genomförande av en Citytunnel i Malmö i huvudsaklig överensstämmelse med ett efter överläggningar mellan företrädare för Kommunikationsdepartementet och Malmö stad upprättat förslag.

Vidare bemyndigade regeringen samma dag chefen för Kommunikationsdepartementet att förordna en förhandlingsman med uppdrag att. med utgångspunkt från avsiktsförklaringen, förhandla om och teckna ett preliminärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel. Den avsiktsförklaring som framgår av bilaga I undertecknades av parterna och offentliggjordes den 7 oktober 1996.1 avsiktsförklaringen anges att avsiktsförklaringen förutsätter parternas formella godkännande och att ett genomförande av projektet därutöver är avhängigt ett slutgiltigt avtal som har godkänts av regeringen samt att regeringen avsåg att

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 vidta de åtgärder eller inhämta de bemyndiganden som krävs för fullföljandet av avsiktsförklaringen. Den 22 oktober 1996 förordnades fd generaldirektören Kaj Janérus till förhandlingsman. Den 20 februari 1997 fattade regeringen efter anmälan av förhandlingsmannen det beslut som framgår av bilaga 2.

Den 28 februari 1997 redovisade förhandlingsmannen sitt uppdrag och inkom med bl.a. det preliminära huvudavtal om genomförande och finansiering av en Citytunnel i Malmö som framgår av bilaga 3. Som villkor för avtalets giltighet anges att godkännande av regeringen, kommunfullmäktige i Malmö kommun och förbundsfullmäktige i Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik krävs, i de två sistnämnda fallen senast den 14 mars 1997. Regeringen har därefter den 22 maj 1997 i prop. 1996/97:161 Öresundsförbindelsen och Citytunneln hos riksdagen hemställt om de godkännanden och bemyndiganden som krävs för att regeringen skall kunna godkänna ett slutligt avtal.

Svar på fråga nr I Inför undertecknandet av det preliminära avtalet förde förhandlingsmannen Kaj Janérus diskussioner med Banverket. SJ. Malmö kommun. Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik och SVEDAB. Under tre månaders förhandlingar anmälde Banverket varken till Janérus eller till Kommunikationsdepartementet att verket inte stod bakom de grundläggande förutsättningarna i avsiktsförklaringen. Kort innan avtalet skulle slutförhandlas anmälde generaldirektören för Banverket Monica Andersson emellertid till Janérus att Banverket av olika skäl inte kunde underteckna ett avtal som innebar några ekonomiska förpliktelser för Banverket.

Den 5 februari 1997 redogjorde Janérus för förhandlingsläget för statssekreteraren Magnus Persson i Kommunikationsdepartementet vid ett besök på departementet. Janérus redogjorde då för Monica Anderssons inställning till att underteckna avtalet. Någon gång mellan den 10 och 14 februari 1997 ringde Monica Andersson upp kommunikationsminister Ines Uusmann. Monica Andersson uppgav därvid att styrelseordföranden i SVEDAB generaldirektören Ingemar Skogö hade talat med henne och uppgett att hon var skyldig att underteckna avtalet. Monica Andersson uppgav att hon var besvärad av samtalet och att hon själv ansåg att det krävdes ett riksdagsbeslut för att hon skulle kunna skriva på. Ines Uusmann gav inte uttryck för någon personlig uppfattning i frågan. Däremot hänvisade hon till regeringsbeslutet den 3 oktober 1996 under samtalet. Ines Uusmann erbjöd också Monica Andersson att om hon med anledning av samtalet med Skogö hade något hon ville diskutera kunde expeditionschefen i departementet ringa upp henne. Då expeditionschefen ringde upp Monica Andersson förklarade hon att så inte var fallet.

Den 25 februari 1997 hade Ines Uusmann ett samtal med Monica Andersson som inte var tillfreds med regeringsbeslutet den 20 februari 1997 som uppdrog åt bl.a. Banverket att ingå och underteckna det preliminära avtalet. Monica Andersson poängterade att det hade fattats utan att departementet hade talat med henne. Hon uppgav ånyo att hon ansåg att det krävdes ett riksdagsbeslut för att hon skulle kunna skriva på ett beslut som binder kommande

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 generationer. Hon uppgav att hon tänkte avgå och - felaktigt - att även styrelsen hade för avsikt att göra det. Hon föreslog för att lösa den uppkomna situationen att Janérus ensam skulle skriva under avtalet för statens räkning.

Under tiden den 21-26 februari 1997 förekom flera samtal mellan styrelseordföranden i Banverket landshövdingen Gerd Engman och statssekreteraren och andra befattningshavare vid departementet. Alla samtalen var föranledda av att Monica Andersson hade hänskjutit frågan om undertecknande till styrelsen och att Gerd Engman hade behov av material, främst regeringsbesluten, och information om vad som förevarit i ärendet för att kunna förelägga styrelsen frågan. Gerd Engman underrättade därefter departementet om att styrelsen beslutat att Banverket skulle ingå avtalet, att Monica Andersson hade avgått och att styrelsen utsett ställföreträdande generaldirektören att underteckna avtalet. Svar på fråga nr 2

Kommunikationsminister Ines Uusmann vill endast kommentera anmälningarna på följande sätt. Som framgår av den nu lämnade redogörelsen har regeringen uppdragit åt kommunikationsministern att underteckna en avsiktsförklaring och senare åt bl.a. Banverket att ingå och underteckna det preliminära avtalet som följde på denna avsiktsförklaring. Det preliminära avtalet har för sin giltighet gjorts beroende av regeringens godkännande. Ett sådant godkännande är avhängigt av att riksdagen godkänner regeringens förslag i prop. 1996/97:161 Öresundsförbindelsen och Citytunneln. Att regeringen ingår ett preliminärt avtal och att överenskommelsen därefter underställs riksdagen såvitt gäller riksdagsbundna frågor innan ett slutligt bindande avtal ingås är ett sedan länge tillämpat förfaringssätt.

Enligt 11 kap. 6 § första stycket regeringsformen lyder bl.a. Banverket under regeringen. Den skyldighet att - även avseende enskilda fall - lyda regeringens order som enligt 6 § första stycket åvilar Banverket begränsas genom 11 kap. 7 § regeringsformen. Regeringen får således enligt sistnämnda stadgande inte bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Regeringens uppdrag åt Banverket att ingå och underteckna ett preliminärt avtal faller inte under 11 kap. 7 § regeringsformen.

Slutligen framgår av den nu lämnade redogörelsen att kommunikationsministerns och departementets kontakter med Banverket rört verkställighet av regeringens beslut. Det åvilar kommunikationsministern att tillse att regeringens beslut på hennes ansvarsområde verkställs.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 Utdrag i PROTOKOLL 6 vid regeringssammanträde 1996-10-03 K96/3578/3

KOMMUNIKATIONS­ DEPARTEMENTET

Godktzmandeavavaiktsförklariag 1 bilaga Efter överläggningar mellan företrädare för Kommu­ nikationsdepartementet och Malmö stad har ett för­ slag till avsiktsförklaring upprättats om finansie­ ring och genomförande av en Citytunnel i Malmö. Av­ siktsförklaringen förutsätter parternas formella godkännande, förslaget har den lydelse som framgår av bilagan.

Regeringen bemyndigar chefen för Kommunikationsde­ partementet eller den hon sätter i sitt ställe att underteckna en avsiktsförklaring i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Vidare bemyndigas chefen för Kommunikationsdepartementet att forordna en förhandlingsman med uppdrag att, med utgångs­ punkt från avsiktsförklaringen, förhandla om och teckna ett preliminärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel.

Utdraget stämmer med original

Gunvor Perss Utdrag till

Sanverket Svensk-Oanska Broförbindelser. AB Malmö stad Kommunförbundet for Malmöhus lans kollektivtrafik Statens järnvagar

103 33 STOCKHOLM

Bc söKvalms JiköMpun 26

Telefon stod M -405 10 00 Telef» 01-411 19 43 Teiet K? 21 MTXCOM S

1997/98:KU25 Bilaga A 4.8

Avsiktsförklaring Regeringen, Malmö stad och Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik har denna dag enats om följande avsiktsförklaring. Med regionen avses nedan Malmö stad och Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik. Det ansvar som åvilar regionen regleras mellan dessa parter i särskilt avtal.

I.

Definition av projektet

1. Med Citytunneln avses i det följande de anläggningsdelar som krävs för att sammanbinda spårtrafiken öster om Malmö C med Öresundsförbindelsen via en tunnel under de centrala delarna av Malmö. Vidare ingår de förbindelsespår som sammanbinder Ystads- och Trelleborgsbanorna med Öresunds­ förbindelsen. 2.

Projektets huvudelement är:

(i) Spårsystemet från Frihamnsviadukten till Kalkbrottsgatar inklusive stationerna Malmö C, Triangeln och Hyllie.

(ii)

Förbindelsespåret från Hyllie station till/från Öresundsbanan österut.

(iii)

Förbindelsespåret från Öresundsbanan till/från Ystadsbanan.

(iii i)

Förbindelsespåret från Ystadsbanan till/från Trelleborgsbanan.

3. I projektet ingår endast de installationer som behövs för att bedriva tågtrafiken respektive de som krävs för att de resande skall kunna ta sig mellan plattformar och stationsentréer.

II. Kostnader 1.

Förutsättningar

Kostnaderna för projektet har beräknats med utgångspunkt från "Beräkningsmetodik" (Avsnitt 6.1.3) och "Kalkyl förutsättningar" (Avsnitt 6.1.4) i SVEDAB:s rapport, Citytunneln - Utredning om teknik och kostnader, januari 1996.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 2. Kostnadssammanställning (i)

Totalkostnaderna för projektet har beräknats till 4 950 miljoner kronor. I kostnaderna ingår förbin­ delsespåren från Citytunneln mot Ystads- och Trelleborgsbanorna med 375 miljoner kronor.

(ii)

Kostnaderna är angivna i penningvärde 1996-01-01 exklusive moms och räntekostnader under byggnadsperioden.

(iii)

Med 80% sannolikhet beräknas kostnaderna för projektet underskrida 5 250 miljoner kronor.

III.

Finansiering

1.

Förutsättningar

a. Fördelningen av kostnaderna för projektet skall ske med utgångspunkt från den nytta som parterna kan dra av projektet. b. Finansieringen knytas till ett direkt ansvar för genomförande av de olika projektdelarna. c. Stationerna i Triangeln och Hyllie samt förbindelse­ spåren från Hyllie mot Öresundsbanan samt anslutningarna mot Ystads- och Trelleborgsbanorna betjänar enbart den lokala och regionala trafiken.

d. Malmö C utnyttjas såväl av lokal och regional som interregional och internationell trafik. e. Statens ansvar knyts till investeringar i bangårdsområden, järnvägsinstallationer i tunnel och banor ovan mark exklusive förbindelsespår. f. Byggandet av berg- och betongtunnlar är ett gemensamt ansvar för regionen och staten.

g. Avgrånsningen mellan betongtunnel och station Malmö C preciseras i det fortsatta förhandlingsarbetet.

h. Staten åtar sig att verka för att regionen skall få EUbidrag till projektet. Understiger det totala EU-bidraget under byggtiden 175 miljoner kronor har regionen möjlighet att etappindela utbyggnaden av de projektdelar som regioner, ansvarar för. Om det totala EU-bidraget under byggtiden understiger 250 miljoner kronor skall parterna ha solida­ riskt ansvar att minska kostnaderna för den nya stationsdelen vid Malmö Central eller finna alternativ finansiering för resterande belopp upp till 250 miljoner kronor. i. SVEDAB och Banverket skall anpassa investeringarna i Kontinentalbanan, bangårdsområdet vid Malmö C och Öresundsbroanslutningarna till en framtida Citytunnel, så att onödidga investeringar undviks.

20?

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

2.

Finansieringslösning

Proiektdel

Kalkylerade Banverkets kostnader ansvar (miljoner kr)

Bergtunnlar och betongtunnlar

- varav lån - varav statlig finansiering Bangårdsområden, Bana ovan mark och järnvägsinstallationer

2295 SJ:s ansvar

50%

regionens ansvar

50%

1727,5

567,5

100%

Stationer - Malmö C

- Triangeln

100%

- Hyllie

100%

Förbindelsespår från Citytunneln mot Ystad och Trelleborg

100%

TOTALT

4 950

3.

37,5%

62,5%

Lån till byggnationen av tunnlarna

a. SVEDAB skall medverka i finansieringen av projektet ge­ nom att låna ut 1 727,5 miljoner kronor till byggnationen av tunnlarna.

b. SVEDAB skall skriva ned lånet till tunnlarna med det överskott som kan uppkomma i SVEDAB:s verksamhet till och med Öresundsbrons 30:de driftår. Överskottet från SVEDAB utgörs av de medel som återstår i bolaget när SVEDAB:s lån till byggnationen av broanslutningarna och bolagets årliga driftskostnader har betalats. c. Huvudmän för lånet är regionen och Banverket i de andelar som bestäms enligt följande: Lånet skall i första hand täcka regionens del av kostnaderna för tunnelbygget, resterande andel av lånet skall täcka Banverkets del av kostnaderna för tunnelbygget. Med ovanstående förutsätt­ ningar leder detta till en fördelning av lånet med 66,4% till regionen och 33,6% till Banverket.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 d. SVEDAB:s nedskrivning av lånet skall ske proportionellt mot de andelar som anges i punkt c. Lånet skall i första hand garanteras av regionen och Banverket i de andelar som angivits ovan. I andra hand garanterar Banverket regionens del.

e. Om lånet kvarstår efter Öresundsbrons 30:de driftår skall regionen och Banverket amortera resterande lån på 10 år såvida inget annat har överenskommits.

4.

Förändrade kostnader

a. Kostnadsökningar till följd av uppräkning enligt index från penningvärde 1996-01-01 eller oförutsedda kostnader skall belasta respektive delprojekt. b. Parterna ansvarar för sin andel av moms och räntekostnader för delprojekten under byggnadsperioden. c. I den mån parterna är ägare till markområden som tas i anspråk för projektet skall dessa kostnadsfritt ställas till projektets förfogande.

IV. Tidplan

1. Föreliggande avsiktsförklaring gäller med utgångspunkt från den skisserade genomförandetidsplanen som redovisats i Avsnitt 7 i SVEDAB:s rapport, Citytunneln - Utredning om teknik och kostnader, januari 1996. Enligt denna är total projekttid inklusive driftsättningsperiod drygt 7 år.

2. Projektets tidsplan bör slås fast i kommande förhand­ ling. Regeringens mål är att Citytunneln tas i bruk senast 2005.

V.

Villkor för genomförande av projektet

1.

Trafikering

a. Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik och SJ förbinder sig att samverka med Danska Statsbanor (DSB) och andra aktörer för att bygga upp ett integrerat, effek­ tivt och miljöanpassat trafiksystem med bl.a. snabbtåg, interregiotrafik och Öresundståg i Öresundsregionen.

b. Den utbyggda trafiklösningen måste erbjuda en turtäthet som är attraktiv och konkurrenskraftig. Inriktningen är att trafiksystemet med Citytunneln och anslutande förbindelse­ spår till Öresundsbron skall omfatta följande trafikutbud, måndag-fredag: 204

1997/98: KU25 Bilaga A 4.8 Trafikslaa

Antal dubbelturer per dag

Snabbtåg Interregio Öresundståg

15 10 74

c. Inriktningen är vidare att pendeltågstrafiken, Pågatågen, knyts samman via Citytunneln och Ystads- och Trelleborgsbanorna. Samtliga Pågatåg kommer att trafikera stationerna Malmö C, Triangeln och Hyllie. Trafiken omfattar 78 dubbelturer per dag, måndag-fredag. d. Trafikhuvudmannen förbinder sig att skapa ett lokalt busstrafiksystem som försörjer Malmö C och Triangeln. 2.

Kommunal exploatering

a. Malmö stad förbinder sig att genomföra en exploatering av området norr om Centralstationen för att skapa en attraktiv miljö kring det nya stationsläget. b. Staden förbinder sig vidare att genomföra en fortsatt utbyggnad av Slagthusområdet och Hjälmarekajen/ Kockumsområdet för att därigenom stärka det nya resecentrets attraktivitet. 3.

Kul turmil-i öhänsyn

a. Genomförda utredningar i ärendet visar att kulturmiljö­ värdena i de berörda områdena kräver särskild uppmärk­ samhet. Projektet skall därför genomföras med särskilt beaktande av kulturmiljöaspekter. 4.

Fortsatt trafikering på Kontinentalbanan

a. Ett genomförande av Citytunneln innebär att Kontinental banan skall avlastas från merparten av persontågtrafiken. Banan kan därmed utnyttjas för godstågstrafik. b. Malmö stad vidtar inga planförändringar som ökar antale boende som exponeras för buller från Kontinentalbanan. 4.

Drift av anläggningen

a. Efter det att investeringarna genomförts skall spåranläggningarna överföras till statens spåranläggningar och förvaltas av Banverket enligt Förordning om statens spåranläggningar (1996:734). Banavgifter skall tas ut för trafiken enligt förordningen (1988:1378) om avgifter för trafik på statens spåranläggningar och enligt beslutade ändringar i förordningen.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 b. Tillträde till stationerna skall ges till de trafik­ operatörer som trafikerar banan. Utnyttjandet av anläggningen skall ske på ett konkurrensneutralt sätt.

VI. Fortsatt förhandlingsprocess 1.

Projektets genomförande

a. Kommunikationsdepartementet förordnar en förhandlingsman med uppgift att teckna ett preliminärt avtal om byggande och finansiering av projektet inom ramen för denna avsikts­ förklaring. b. En gemensam projektorganisation bildas av Banverket, SVEDAB, Kommunalförbundet för Malmöhusläns kollektivtrafik, Malmö stad och SJ.

2.

Godkännande av avsiktsförklaring

a. Denna avsiktsförklaring förutsätter parternas formella godkännande. Ett genomförande av projektet är därutöver avhängigt ett slutgiltligt avtal som har godkänts av regeringen. b. Regeringen avser vidta de åtgärder eller inhämta de bemyndiganden som krävs för fullföljandet av denna avsiktsförklaring.

Malmö den 7 oktober 1996

För staten

För Malmö stad

För Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 Bilaga 2

ÖWI ¥9 J

REGERINGEN Kommurukanonsdepanemenie*.

199 K97/691/3

Banverket 731 m. f 1.

Uppdrag att ingå och undartackna att pral ^"inårt avtal ca finansiering och byggande av an Citytunnel i Malao Regeringens beslut

Regeringen ger Statens järnvägar och Banverket i uppdrag att ingå och underteckna det preliminära avtal som den av regeringen förordnade förhandlingsmannen förhandlar fram om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö. Bakgrund

Chefen for Kcmmunicationsdepartementet utsåg den 22 oktober 1996 i enlighet med regeringens bemyn­ digande den 3 c<tccer 1996 f.d. generaldirektören Kaj Janérus att vara förhandlingsman med uppdrag att förhandla cm och teckna ett preliminärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmo. Forhanolmgsuppdraget skulle utföras med ut­ gångspunkt från en avsiktsförklaring den 7 oktober 1996 av regeringen, Malmö stad och Kommunalförbun­ det for Malmöhus lans kollektivtrafik och redovisas senast den 23 februari 199“. förhandlingsmannen nar nu anmalt att Statens järn­ vägar och Banver<et cör ingå som parter i avtalet.

?å regeringens vagnar

ines Uusmann

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 Bilaga

3 KOMMUNIKATlONSDEP. Registratom

|

* 1997 -03- 0 3

HUVUDAVTAL

27 FEBRUARI 1997 OM GENOMFÖRANDE OCH FINANSIERING

AV EN CITYTUNNEL I MALMÖ FÖR PERSONTRAFIK MED JÄRNVÄG

MELLAN

(1)

STATEN

(2)

BANVERKET

(3)

STATENS JÄRNVÄGAR (SJ)

(4)

MALMÖ KOMMUN

(5)

KOMMUNALFÖRBUNDET FÖR MALMÖHUS LÄNS

KOLLEKTIVTRAFIK (Konsnunal förbundet)

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1.

BAKGRUND

1.1 1.2

Avtalet om en fast förbindelse över Cres_nd

5 -

Utredning med förslag till geno~förande och finansiering av en event-ell Zlz/z-nnel i Xalnö

=

1.3 Utredning cm teknik och kostnader för en Citytunnel i Malmö

z

1.4 Miljöprövning av Kcntmentalbanan

1.5 Avsiktsförklaring cm genomförande och fmansiering av en Citytunnel i Malmö

7 SYFTE MED CITYTUNNELN

3.

UTFORMNING OCH OMFATTNING AV CITYTUNNELPROJEKTET

3.1 Allmänt

8 3

2.

3.2 Linjedragning

3.3 Tunne1ut formn ing

3.4 Spåranläggningen

•* 12

a) Allmänt b) Spårgeometrisk standard - -

*w

c) Underhållsområde för tågfordcn

1-

d) Trafikledning

3.5 Stationer

—* 11

3.6 Säkerhetskoncept

3.7 Avvikelser beträffande u---- 1____ -

___ ing

4. 4.1 4.2

KOSTNADER Beräknade kostnader för genomförande av projektet

12 12 13

projektet

4.3 Beräknade kostnader för de olika delarna av Besparingsmöj1igheter

5.

TIDSPLAN

6.

PROJEKTORGANISATION

7.

ANSVAR FÖR KOSTNADER OCH FINANSIERING

7.1 Gränssnitt

7.2 Ansvar för kostnader och finansiering

a) Bergtunnlar och betongtunnlar

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

i

-J

»*

'd

»• •

O

:i

c»

• •

ro

:i

•

-i

■

<»

()

j

»u

» t o;

M

O

»*

d)

»^ »*

ro

U

(n

Oj

;j

rt> ro

’

Q

y u CL

o •<

C

»t (>•

(> ■

u.

i»

। n ro

• •

n»

«« .i

h ::

Ä C)

»1

o»

»»•

rr

U »

u

ro

J

j c

:i o n

im

w 1

•:

:i •1

A'

H

ii)

» •

» *

H

n.

-J

id

» •*

;i

:i

:i d»

o

J

।•

m <o »-

U»

•

।•

»

*( i

IM

i*

(i>

H

h

>J -J

»•

»t

ro

o :i

d> «» »*

u>

• •

» *

» •

(n

»•

:i

• i

»• • •

u:

•< <n

<0

» •

*

II

»

•

i

I

u»

o»

cd

» 1

o»-

m

m

q o u

<»

;>

i

cl

;i

ti) *

il

n r j

:

cu

n.

j

:

H <

:i

»•

U ’U

l •J

0) cl

in

m

o»

M

in

n (1

p

lQ

—

*< O«

n)

o

o

&>•

c» »*

P p o :i

J

c»

n

O

—

CL

— —

Q

nj

y

rt>

m —

a>

b) 3angårdsc~rådet. tara tvan - = r < z z r.

7.4 EU-bidrag till Malmö kommun och .<r---nal förbundet

7.5 Ansvar för kostnadsökningar

8.

TILLSTÅND

8.1 Plan- och bygolagen (1987:11

cn hushåll nir.z -ed r.at-rresurser

8.2 Lagen <193":12

8.3 Miljöskyddslager. ;i?=9:38~

8.4 Vattenlagen

8.5 8.6

Lagen (1995:1549’ cr. bygga r.de av ;årr.våg Lagen (1983:951. c* kultur—. i rj-. er. — —

8.7 Naturvårds lagen

1954:822

2j

8.3 Fastigheter str berörs av Cizyf.rr.elproj ektet

9.

GENOMFÖRANDE AV ÅTGÄRDER I ANKNYTNING TILL

t1

1983:291)

21 CITYTUNNELPROJEKTET

9.1 Trafiksysten "h trafikert r.csse—/erkar.

9.2 9.3

Exploatering r ~ Kontinentalbanan

23 23

9.4 Drift av cct äza"derå*~ ti 11 Zt “ v“ »r.r.eIn

10.

12.

Investeringar i Kontinenta 1 hanar, cch väg- och järnvågsanslutningarna til 1 Iresundsfcrbindelen m :

24 ÄNDRINGAR CCH TILLÄGG

24 TVISTER

24 VILLKOR FÖR AVTALETS GILTIGHET

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

FÖRTECKNING ÖVER BILAGOR 1.

SVEZA3 : s utredning om teknik och kostnader for City­

tunneln ;anuari 1396 {omnämns första gången i punkt

2.

Avsiktsförklaring mellan regeringen, Malmö kommun och Kommunalförrundet för Malmöhus läns kollektivtrafik den “ oktober 1396 'omnämns första gången i punkt 1.5}

omnämns i punkt 3.1)

3.

översiktskarta

4.

Tidsplan för Citytunnelprojektets förverkligande »omnämns i

5.

Citytunneln - sammanställning av frågor rörande ägande,

drift och underhåll m m (omnämns i punkt 3.4) 6.

Avgränsnmg -ellan de olika delarna av Citytunnelpro;ektet

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

FÖRTECKNING ÖVER UNBERAVTAL

:<:r.s:r:uläv: al 2* februari 1597 avseende proiektorga-

~ -

för Cityt zz.-eizro-ektet mellan Banverken,

Statens järnvägar

Kal-i kommun och Kommunalförbundet

för Kal-öhus låns kollektivtrafik

omnämns i 6.1;.

Avtal z~ långfristig kreditgivning :

mellan Svens.K-Canska Broförbindelsen SVEDAB AB och

Banverket, V.al-ö kommun cch Kommunalförbundet för

Malmöhus lans kollektivtrafik (omnämns i punkt 7.2

a. Avtal -ellan Xalmc kommun och Kommunalförbundet för Malmöhus läns Kollektivtrafik rörande den inbördes

ansvarsfördelningen för genomförande och finansiering beträffande olika delar av Citvtunnelprojektet

omnämns

Avtal -ellan Mal-f kommun och Statens järnvägar rörande exploatering av o-rådet norr om Malmö Centralstation

ensk-Banska Brcförbmdelsen h Kommunalförbundet för

m

U)

fik om pro;ektering och

anslutningspunkten till Öre-

Avtal -ellan Banverket och Svensk-Banska Broförbindelsen S'.~BAB AB o- projektering och genomförande av den västra anslutningspunkten till Öresundsbanan (omnämns i punkt 9.5).

1997/98:KU25 Bilaga A 4.8 1.

BAKGRUND

1.1 Avtalet om en fast förbindelse över Öresund Sveriges och Danmarks regeringar träffade den 23 -ars 1991 avtal cm att Sverige och Danmark gemensamt skall

anlägga och driva en avgiftsf mansierad broförbindelse

för järnvägs- och vägtrafik mellan Kastrup och Limhamn, den så kallade Öresundsförbindelsen. I prcp. 1990/91:153 och bet. 1990/91:TU31 redovisades rege­

ringens respektive trafikutskottets överväganden som ledde

till ovan angivna avtal beträffande den fasta förbindelsen. Regeringen föreslog i propositionen härutöver att riksdagen

skulle godkänna avtalet samt ge tillstånd till erforderlig bolagsbildning och upptagande av lån m m. Den 12 juni 1991 godkände riksdagen avtalet (rskr. 1990/91:379) som den 3

augusti 1991 ratificerades av regeringen.

Enligt avtalet åligger det Sverige och Danmark att var för sig anlägga nödvändiga järnvägs- och vägfcrbmdel ser från Öresundsförbindelsen till det befintliga järn­

vägs- och vägnätet i respektive land. Järnvägsanslutnmgen i Sverige förutsattes bli en dubbelspång järnväg med anslutning till Trelleborgsbanan (Kentinentalbanan).

1.2 Utredning med förslag till genomförande och finansie­ ring av en eventuell Citytunnel i Malmö Med anledning av det den 23 mars 1991 träffade avtalet

mellan Sverige och Danmark om en fast broförbindelse över Öresund samt en principöverenskommelse från den 1

juni 1992 mellan svenska staten och Kommunalförbundet

för Malmöhus läns kollektivtrafik (Kommunalförbundet) om åtgärder i trafiksystemet i Malmöregionen for 213

1997/98:KU25 Bilaga A 4.8 utformning av anslutning av våg-, järnvägs- och kollektivtrafiksystemen till den fasta förbindelsen över Öresund,

beslutade regeringen den 3 februari 1994 att ge en särskild

utredare uppdraget att lämna förslag till genomförande och finansiering av en Citytunnel i Malmö. ~ det av utredningsmannen den 23 april 1994 avgivna betän­

kandet (SOU 1994:79) betecknades Citytunneln som ett bygg-

nadstekniskt komplicerat projekt med sannolika positiva miljövinster vilket skapar förutsättningar för ett väsent­ ligt ökat kollektivresande. Regeringen hemställde mot bak­

grund härav att Svensk-Danska Broförbindelsen SVEDAS AB

(SVEDAS) skulle utreda de närmare tekniska förutsättningarna för genomförande av en Citytunnel.

1.3 Utredning om teknik och kostnader för en Citytunnel i

Malmö SVEDAS genomförde utredningen i samarbete med Malmö

kommun, Kommunalförbundet, Banverket och Statens järn­

vägar (SJ) och redovisade resultatet i en rapport den 2 februari 1996 (SVEDAB:s utrednina) ibilaaa 1). I utredningen framhölls bland annat att den var begrän­ sad till tekniska frågor cm Citytunnelns gencmförbarhet

och att kostnaderna beräknats till 4 950 miljoner kronor i kostnadsläge per den 1 januari 1996. Genom­

förandetiden beräknades till cirka 7 år varför City­ tunneln skulle kunna tas i drift tidigast första halv­

året år 2003.

1.4 Miljöprövning av Kontinentalbanan Regeringen uttalade i ett beslut den 3 oktober 1996 sin

målsättning att medverka till att trafiksystemet i Malmöregionen, med anledning av Öresundsförbindelsen, 214

1997/98:KU25 Bilaga A 4.8 utformas så att det kan uppfylla krav på långsiktighet,

miljömåssighet och effektivitet. Enligt regeringens bedöm­ ning var det nödvändigt att avlasta Kontinentalbanan från

järnvägstrafik i syfte att uppnå en från miljösynpunkt

godtagbar lösning. Regeringen förordade, som en konsekvens härav, att en Citytunnel under Malmö, genom vilken i princip

all persontrafik till och från Danmark och huvuddelen av persontrafiken till och från Trelleborg respektive Ystad

leds, skall byggas med målsättningen att en sådan tunnel

skall kunna tas i bruk senast vid utgången av år 2005. Regeringen bedömde att en Citytunnel under alla omständig­

heter kan spela en viktig roll genom att utveckla kollektiv­

trafiksystemet och avlasta Kontinentalbanan. 1.5

Avsiktsförklaring om genomförande och finansiering av en Citytunnel i Malmö

Regeringen bemyndigade den 3 oktober 1996 chefen för Kommunikationsdepartementet att underteckna en avsikts­ förklaring cm genomförande och finansiering av en City­

tunnel i Malmö. Härutöver bemyndigades chefen för

kommunikationsdepartementet att förordna en förhand­ lingsman med uppdrag att, med utgångspunkt från av­ siktsförklaringen, förhandla cm och teckna ett prelimi­

närt avtal om finansiering och byggande av en City­ tunnel . En avsiktsförklaring mellan regeringen, Malmö kommun

och Kommunalförbundet undertecknades den 7 oktober 1996 'bilaga 2).

2.

SYFTE MED CITYTUNNELN Syftet med Citytunneln är att skapa ett miljövänligt och konkurrenskraftigt system för kollektivt resande med tåg

inom Skåneregicnen och över Öresund. Detta bedöms underlätta integrationen mellan Cresundsregionens svenska och danska 215

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

8 delar. Genom en Citytunnel står- :s järnvägens kvalitet och konkurrenskraft i enlighet ~ed : .ntenticnerna i den Sver.skDanska överenskommelsen om ires; .ndsförbmdelsen, i vilken

det sägs att tillkomsten av er. : :ast förbindelse syftar till att främja en rationell och ir.d = i-älsenlig järnvägstrafik mellan länderna. Avsikten är v_: :are att minska miljöproblemen längs Kontinentalbanan. et t stärka Malmö Centralsta-

tion (Malmö C) som ett regional: resecentrum och Malmö

stadskärna som centrum i staden och regionen. Citytunneln sammanbinder järnvägslinjer och “öjliggör genomgående trafik förbi Malmö C. 3.

UTFORMNING OCH OMFATTNING AV CITYTUNNELPROJEKTET

3.1 Allmänt

Med Citytunneln i Malmö eller Citytunneln avses de anlägg-

ningsdelar som krävs för att sammanbinda järnvägen ester cm Malmö C med Öresundsf örbmdelsen genom en järnvägstunnel

under de centrala delarna av "al-ö. Med Citytunnelprojektet avses Citytunneln i Malmö sa~t f örbmdelsespåren österut mellan Citytunneln i Malmö zon iresundsbanan samt mellan Cresundsbanan och Ystadsbanan respektive Trellebcrgsbanan.

Projektets huvudelement består av spårsystemet från Frihamnsviadukten till Kalkbrottsgatan med stationerna Malmö C,

Triangeln och Hyllie samt förbindelsespåren från Hyllie station till och från iresundsbanan österut, förbindelse­ spåren från Cresundsbanan till och från Ystadsbanan respek­

tive Trelleborgsbanan i huvudsak i enlighet med vad som

framgår av bifogad karta

bilaca 3 . 1 projektet ingår också

de anläggningsdelar och installationer som krävs för driften

av tågtrafiken och stationerna och för att resenärerna ska

kunna ta sig mellan entréer och plattformar. I projektet ingår emellertid inte iordningställande av områden utanför

stationerna eller kommersiella inrättningar på dem. 216

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

9 För kraftmätningen till järnvägen ingår erforderliga anläccningar från omfcrmarstat icnen på Malmö bangårdsemråde.

3.2 Linjedragning Citytunneln genom Mal~ö oörjar vid Frihannsviadukten inom.

Malmö C:s nuvarande bangårdsemråde. Banan korsar bangården och går sedan västerut till en perscntågsstation under markytan på norra sidan av Mal-c C. Stationen får goda

gånganslutningar mot staden.

Banan går därefter först västerut i betongtunnel, sedan i borrad tunnel under området kring Hovrätten, under Kungs-

och Slottsparkerna till området söder cm Triangeln, där en

undermarksstatien byggs. Banan går därefter under Universi­ tetssjukhuset MAS och vidare i sydvästlig riktning i tunnel

till ett område vid Hyllie vattentorn, där en station byggs

ovan mark. Återstoden av banan byggs helt ovan mark. Den består av följande delar:

anslutningen västerut ~zz iresundsbanan söder cm Kalk­ brottet ,

anslutningen österut ~ot Cresundsbanan geno- Hyllie förbmdelsespår via området kring Bunkeflo och Vmtrie byar samt

förbindelsespår mot Ystad och Trelleborg från trakten av

Petersborg till närheten av Dcckarp. Banans linjedragnir.g följer i huvudsak vad som framgår av

avsnitten 5.1 och 5.2 i 5\i_AB:s utrednmo. 3.3

Tunnelutformning

Avsikten är att Citytunneln skall byggas i huvudsak som fullortsborrad bergtunnel och i övrigt som betongtunnel. 2 SVBDA3:s ut­ redning förutsätts diametern i, 4 -eter för den borrade delen av 217

tunneln. Den slutliga diametern skall fastställas av den i

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 ib

punkt 6 nämnda projektorganisationen med hänsyn till diameterns påverkan på kostnaderna för bergtunnlarna och järnvägsanlägg­ ningarna i dessa, underhålIsmässigheten samt resandekomfort och vinddrag på plattformar m m. 3.4

Spåranläggningen

(a)

Allmänt Banan byggs dubbelspårig. Stationerna Malmö C och Hyllie får fyra plattformsspår som alla skall kunna nås

från vardera huvudspåret. Stationen vid Triangeln får två plattformsspår.

Banan skall kunna trafikeras i såväl vänster- som

högertrafik. Normalt tillämpas högertrafik på banan och Öresundsförbindelsen medan vänstertrafik tillämpas i övrigt i Sverige. Parterna skall verka för att tåg­

trafiken så långt det år möjligt skall kunna bedrivas i normal omfattning under byggtiden. (b)

Spårgeometrisk standard m m

Banan skall utformas så att hastigheten for alla persontåg

kan vara

80 km/tim från banans östra ände till närheten av Hovrätten,

dvs från sektion ca 13/500 till sektion ca 10/400 120 km/tim från sektion ca 10/400 förbi station Triangeln,

sektion ca 9/000 160 km/tim från sektion ca 9/000 till förbi Hyllie station, sektion ca 5/500 200 km/tim från sektion ca 5/500 och vidare söderut mot

Öresundsförbindelsen 115-130 km/tim från sektion ca 5/500 och vidare österut mct Öresundsbanan

160 km/tim på förbindelsespåret mot Ystad 160 km/tim på förbindelsespåret mot Trelleborg

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

fl 13:

f.- vid ansl-mingsp_n<terna till Cres-ndsbanan.

Högre hastighet skall -.unna gälla för vissa tåg om spårgec“ ® “ Z71 n T. B 3 3 Q T Q 2 -

Största tillåtna lutning gå canan är 25 pro-ille. 7id

stationerna hör banan m -i;ligt läggas horisontellt.

(c)

UnderhålIsområde för tågfordon

Tet befintliga undernållso-rådet vid Malmö 2 skall användas bland annat för underhåll om ser/ice av de tåg som trafike­ rar Citytunneln i Mal~ö. Hangården skall utfor—as så att o-rådet blir åtkomligt för tåg utan inskränkningar i tåg­

trafiken och så att underhålIscr.rådets befintliga anlägg­

ningar cm logistik kan utnyttjas på ett rationellt sätt. Ett tredge spår sm även kan användas för vändande tåg skall byggas öster m den nya delen av Malmö C. Två uppstälInmgs-

spår med en mellanliggande serviceplattform. skall byggas för vändande tåg i den sydvästra delen av Hyllie station.

(d)

Trafikledaing

Trafikledningen på banan skall utföras av Tågtrafikledningen enligt förordningen c— statens spåranlaggntngar EES 1556:734^ inledningsvis från Banverkets trafikledningscentral i Mal-f.

3.5 Stationer Te nya stationerna vid .Malmö C, Triangeln ooh Hyllie skall

-tfcrmas i hmmdsaklig överenståmmelse med vad som anges i

avsnitten 5.2 och 5.3 i =’."EZA3:s utredning. Vad gäller

Triangeln skall särskilt beaktas möjligheten att anlägga stationen som en betmgkmstr^ukticn gjuten i ett schakt. 219

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

/Z, 3.6

Säkerhetskoncept Genom den i punkt 6 angivna projektorganisationens försorg

skall under det fortsatta planeringsarbetet en fullständig riskanalys genomföras i samarbete med berörda myndigheter. 3.7

Avvikelser beträffande utformning och omfattning Den slutliga utformningen och omfattningen av Citytunnelprojektet skall ske med hänsyn till vad som är funkticnsmäs-

sigt önskvärt, ekologiskt motiverat, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt samtidigt som skadliga verkningar på miljön, innefattande kulturmiljön, så långt det är möjligt

undviks. Parterna är därför eniga om att de prövningar enligt punkt 3 nedan som skall ske och resultaten av för­

djupade studier beträffande utformning och omfattning av projektet under det fortsatta arbetet efter beslut av den i

punkt 6 angivna projektorganisationen kan leda till awikel-

ser från den ovan angivna utformningen och omfattningen av projektet. En sådan avvikelse kan röra det så kallade Limhamnsspåret som förbinder bangårdsområdet vid Malmö ~ med Limhamn och västra hamnområdet. 1 det fortsatta arbetet

skall förutsättningarna provas att ersätta Limnam.nsspårets del över Skeppsbron och inre hamnen med en ny spår­ förbindelse söderifrån. 4.

KOSTNADER

4.1 Beräknade kostnader för genomförande av projektet

Kostnaderna för Citytunnelprojektet har enligt avsnitt 6 i

SVEDAB:s utredning beräknats till 4 950 miljoner kronor exklusive mervärdeskatt i kostnadsläge per den 1 januari 1996. I angivna kostnader ingår ej räntekostnader under byggtiden eller för projektets genomförande nödvändiga

f inans ieringskcstnader. 220

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

Y3 4.2

Beräknade kostnader för de olika delarna av projektet Genom föreskrifter i punkt 7 är parterna överens cm andra

avgränsningar än vad scm förutsatts i den på SVEDAB:s utred­ ning baserade avsiktsförklaringen. Ge i punkt 4.1 angivna

kostnaderna fördelar sig därför enligt följande: Berg- och betongtunnlar

2 505 mil joner kronor

Bangårdsområden, bana ovan mark och j ärnvägsinstallationer

Station Malmö C

Station Triangeln Station Hyllie

1 300 miljoner kronor 150 miljoner kronor

505 miljoner kronor 115 miljoner kronor

Förbindelsespår från Citytunneln mot

Ystad och Trelleborg

375 miljoner kronor

Avgränsningen mellan de olika delarna framgår av den bilaga till vilken hänvisas i punkt 7.1

4.3 Besparingsmöjligheter Den slutliga utformningen och omfattningen av Citytunnel­

projektet skall ske med hänsyn till vad scm föreskrivits i punkt 3.7 ovan. Besparingsmöjligheter skall emellertid också cas tillvara under det fortsatta arbetet i den mån sådana

besparingar inte menligt inverkar på genomförandetiden eller innebår reducerad kapacitet eller flexibilitet för den framtida järnvägstrafiken. Ansvaret för kostnadsökningar för

någon eller några projektdelar regleras i punkt 7.5. Par­ terna år emellertid överens cm att för det fall en besparing

för någon eller några projektdelar föranleder väsentligt ökade kostnader för annan projektdel eller andra projekt­

delar skall de ökade kostnaderna bäras av den eller de

parter som föranleder de ökade kostnaderna. Parterna är också överens om att för det fall lägre drift-

och underhållskostnader över tiden motiverar högre inves­ teringskostnader skall frågan om hur besparingar av sådana

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 ty drift- och underhållskostnader skall balanseras mot högre investeringskostnader diskuteras mellan berörda parter med stråvan att uppnå lägsta totala kostnad.

5.

TIDSPLAN

Tidsåtgången för Citytunnelprojektet från projektstart under år 1997 fram till driftsättning beräknas bli drygt 7 år

enligt vad som framgår av avsnitt 7.1 - 7.2 i SVEDAS:s utredning. Genom den i punkt 6 angivna projektorganisationen

skall parterna emellertid gemensamt studera möjligheten för en kortare genomförandetid och verka för att Citytunnelprojektet skall färdigställas och kunna tas i bruk så snart

som möjligt enligt vad som framgår av tidsplanen (bilaga 4) men senast år 2005.

För att minimera störningarna för tågtrafiken och rese­ närerna skall arbeten som berör bangården vid Malmö C i

så stor utsträckning som möjligt färdigställas innan tra­ fiken över Cresundsfcrbmdelsen inleds.

Fyra beslut är av väsentlig betydelse för att tidsplanen för

Citytunnelprojektet skall kunna hållas, nämligen beslut rörande översiktsplan, detaljplaner och järnvägsplan samt

vattendom. Besluten är avhängiga av varandra och tillstånds-

processerna måste och skall därför löpa parallellt i syfte

att främja en så kort handläggningstid som möjligt. 1 punkt 8 nedan återfinns en översikt av de tillståndsprövningar som

skall göras för Citytunnelprojektet. Med beaktande av möjliga tidsmässiga överlappningar beräknas

tillståndsprocessen såsom den beskrivits ovan samt i avsnitt 4.2 i SVEDAB:s utredning ta 2 år. Malmö kommun och Banverket skall verka för att planprocedurerna bedrivs på sådant sätt att såvitt vad på Malmö kommun och Banverket ankommer erfor­ derliga detaljplaner och järnvägsplaner föreligger i enlig-

het med projektets tidsplan.

6.

PROJEKTORGANISATION

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

15 Parterna är överens om att, så snart regeringen enligt punkt 12 nedan har godkänt avtalet, bilda en gemensam

projektorganisation som för parternas räkning skall

svara för projektering och annan förberedelse för samt

byggande och driftsättning av de i Citytunnelprojektet i Malmö ingående anläggningarna.

Projektorganisationen skall utgöras av ett konsortium vars verksamhet regleras i bilagda kcnsortialavtal (underavtal 11.

7.

ANSVAR FÖR KOSTNADER OCH FINANSIERING

7.1 Gränssnitt

Avgränsningen av de olika i punkterna 7.2 (a)

- (f)

beskrivna projektdelarna framgår av bilaga 6.

7.2 Ansvar för kostnader och finansiering

(a)

Bergtunnlar och betongtunnlar

Som framgår av punkt 4.2 har parterna kommit överens cm andra avgränsningar än vad som framgår av den på SVEDAS:s

utredning baserade avsiktsförklaringen. Beräknad kostnad för att bygga bergtunnlar och betongtunnlar uppgår därför till 2 505 miljoner kronor. Av angiven kostnad skall Banverket svara för 44,2 procent och Malmö kommun samt Kommunalför­ bundet för 55,8 procent.

Kostnaden skall upp till ett belopp av 1 727,5 miljoner kronor finansieras med lån från SVEDAS till Banverket, Malmö kommun och Kommunalförbundet.

Lånet från SVEDAB till Banverket, Malmö kommun och Kommunal­ förbundet skall i första hand täcka Malmö kommuns och

Kommunalförbundets andel av kostnaderna för att bygga tunn223

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 ^6 larna, vilken är beräknad till 50 procent av den i avsikts­

förklaringen beräknade kostnaden för projektdelen eller

1 147,5 miljoner kronor. Lånet skall till resterande del o-

580 miljoner kronor delvis täcka Banverkets andel om 50 procent av kostnaderna för projektdelen. Härav följer att

lånet från SVEDAB fördelas med 66,4 procent till Malmö kommun och Kommunalförbundet och med 33,6 procent till Banverket.

Lånet från SVEDAB skall skrivas ned med det överskott set kan uppkomma i SVEDAB:s verksamhet i enlighet med vad set

föreskrivs i ett mellan SVEDAB och Banverket, Malmö kommun

samt Kommunalförbundet träffat avtal om långfristig kredit-

givning (underavtal 2). Om de förutsättningar under vilka låneavtalet träffats avsevärt förändras äger part begära ny

förhandling.

Cm EU-bidraget enligt punkt 7.4 ej uppgår till 250 miljoner kronor skall SJ lämna ett bidrag till Malmö kommun och Kommunalförbundet med ett belopp som utgör 37,5 procent av

det belopp med vilket EU-bidraget underskrider 250 miljoner kronor, dock högst 28 miljoner kronor. Cm EU-bidraget ej uppgår till 175 miljoner kronor och Malmö kommun och Kommu­ nalförbundet enligt punkt 7.2 (g) väljer att senarelägga

eller etappindela genomförandet av däri nämnda anläggningar, skall SJ inte lämna något bidrag till Malmö kommun och

Kommunalförbundet förrän dessa anläggningar byggs. (b)

Bangårdsområdet, bana ovan mark och järnvägsinstallationer

Beräknad kostnad för att bygga bangårdsområdet, bana ovan mark och jårnvägsinstallattoner uppgår till 1 300 miljoner kronor. Kostnaden skall till fullo bäras och finansieras av Banverket.

(c)

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

Malmö C

Beräknad kostnad för att

1+

= Malmö C uppgår till 150

miljoner kronor, Kostnaden skall till fullo bäras och

finansieras av SJ.

Kostnaderna för de ängörings- och parkeringsplatser som

omnämns i punkt 5.2 ingår inte i kostnaderna för Citytunnel -

projektet. SJ, Malmö ko—un coh Kommunalförbundet är överens om att söka gemensama finansieringslösningar för erforder­ liga sådana anläggningar. (d)

Station Triangeln

Beräknad kostnad för ätt bygga station Triangeln uppgår till 505 miljoner kronor. Kostnaden skall till fullo

bäras och finansieras av Malmö kommun coh Kommunalför­ bundet . (e)

Station Hyllie

Beräknad kostnad för att bygga station Hyllie uppgår

till 115 miljoner kronor. Kostnaden skall till fullo bäras och finansieras av Malmö kommun och Kommunalför­

bundet . (f)

Förbindelsespår från Citytunneln mot Ystad och Trelleborg

Beräknad kostnad för att rygga ovannämnda förbindelsespår inklusive jårnvågsmstallationer uppgår till 375 miljoner kronor. Kostnaden skall till fullo bäras och finansieras av

Malmö kommun och Kcmn-malf örbundet. (g)

Etappindelning in m

Ett genomförande av Titytunnelprcjektet bygger som framgår av punkt 7.2 (a) på förutsättningen att Malmö kommun och

Kommunalförbundet får 252 miljoner kronor i EU-bidrag. Cm 225

8 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 /S

EU-bidragen mte .ppgår till l~ö "kr får Malmö kommun och

Kommunal förbundet därför etappindela genomförandet av sta­ tionerna Triangeln cm Hyllie sa-t senarelägga förbindelse­

spåren mot Ystad och Trelleborg 7.3

Fördelning av anavar för kostnader och finansiering

mellan

kcnrm och Kommunalförbundet

Mot bakgrund av det ansvar sm åligger Malmö kommun och

Kommunal förbundet i förhållande till övriga avtals­ parter när det gäller finansiering av Citytunnelprojek­ tet regleras den inbördes ansvarsfördelningen mellan

Malmö kornmun ccn Kommunalförbundet i underavtal 3 .

7.4 EU-bidrag till Malmö kommun och Kommunalförbundet Staten skall ver.o för att Mal~ö kommun och Kommunal­

förbundet skall erhålla FJ-bidrag till Citytunnelpro­

jektet. Banverket skall efter sa__råd med angivna parter och SJ svara för.att ansökan o- E'J-bidrag görs. Malmö kommun, Ko-munalf ö rbundet och SJ sxall kontinuerligt informeras o — n_r cidragsärendet fortlöper och därvid

ges tillfälle att lämna smcunxter på den fortsatta

handläggningen. 7.5

Ansvar för kostnadsökningar

Beräknade totalkostnader för Cityfunneiprojektet har i punkt 4.2 ovan angivits till 4 351 miljoner kronor i kostnadsläge per den 1 ;anuari 1535 exklusive mer­ värdesskatt, räntekostnader under byggtiden och för projektets geno-förande nödvändiga finansieringskostnader. Ten i punkt ~.2 ovan g;orda fördelningen mellan parterna över ansvar för kostnad och finansiering base­ ras på ovan angivna totala kostnader. För den händelse kostnadsökningar skulle uppkomma för någon eller några projektdelar skall ansvaret för sådana kostnadsök­ ningar bäras av för pro;ektdelen ansvarig part eller

1997/98:KU25 Bilaga A 4.8

ansvariga parter enligt i punkt 7.2 ovan angiven ansvarsfördelning och med hänsyn till föreskriften i

punkt 4.3.

Uppstår hinder eller inträffar oförutsedda händelser som innebär att det finns risk för att den i bilaga 4

intagna tidsplanen mte kan hållas ankommer det på

ansvarig part eller ansvariga parter enligt i punkt 7.2 angiven ansvarsfördelning och med hänsyn till före­ skriften i punkt 4.3 att på egen bekostnad och med utgångspunkt från vad som kan anses funktionsmässigt cch tekniskt möjligt samt ekonomiskt rimligt vidta alla

nödvändiga åtgärder som krävs för att undanröja hindret

eller effekterna av de oförutsedda händelserna. 8.

TILLSTÅND

8.1 Plan- och bygglagen (1987:10)

Linjedragningen av Citytunneln kommer huvudsakligen att ske

genom detaljplanelagt område, varför ändringar måste ske i befintliga översikts- och detaljplaner. Härutöver måste nya

översikts- cch detaljplaner antas.

Malmö kommun skall verka för att erforderliga planer kan ändras eller antas. Den i punkt 6 nämnda projektorganisa­

tionen ansvarar för att ansökningar om övriga tillstånd enligt plan- och bygglagen görs. 8.2

Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m m (NRL) Om regeringen i enlighet med 4 kap. 2 § NRL beslutar

att pröva Citytunnelprojektets genomförande, ansvarar projektorganisationen för att samtliga de handlingar som behövs för prövningen upprättas samt att ansöknmgar om tillstånd görs. 227

8.3 Miljöskyddslagen (1969:387)

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

Om regeringen i enlighet med 4 kap. 5 § NRL beslutar

att tillstånd enligt NRL till Citytunnelprojektets genomförande skall vara beroende av att saken fullföljs

genom ansökan om prövning enligt miljöskyddslagen,

ansvarar

projektorganisationen för att samtliga de handlingar som

behövs för prövningen upprättas samt att ansökningar cm tillstånd görs.

8.4 Vattenlagen (1983:291) Projektorganisationen ansvarar för att samtliga de handlin­ gar som behövs för prövning av Citytunnelprojektets genom­

förande enligt vattenlagen upprättas samt att ansökan cm tillstånd görs.

8.5 Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg

Det åligger Banverket att fastställa en järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg. Projektorganisationen ansvarar

för att förslag till järnvägsplan upprättas. 8.6

Lagen (1988:950) om kulturminnen m m Skador på kulturmiljön skall såvitt möjligt undvikas eller begränsas vid Citytunnelprcjektets genomförande. Malmö

kommun skall snarast inleda ett samrådsförfarande med Läns­

styrelsen i Skåne län i syfte att utreda i vad mån City­ tunnelprojektet berör fornminnen, byggnadsminnen eller kyrkliga kulturminnen. Projektorganisationen ansvarar för

att eventuella utredningar och ansökningar cm tillstånd

enligt lagen om kulturminnen görs. 8.7

Naturvårdslagen (1964:822) Vid Citytunnelprojektets genomförande skall de åtgärder vidtas som behövs för att begränsa eller motverka skador på 228

1997/98:KU25 Bilaga A 4.8

naturen. Projektorganisationen ansvarar för att bestämmel­

serna i naturvårdslagen följs.

Projektorganisationen skall

härutöver samråda med Länsstyrelsen i Skåne län i syfte att utreda i vad mån Citytunnelprojektet väsentligen kan komma

att påverka naturmiljön. Projektorganisationen ansvarar för att eventuella utredningar genomförs och ansökningar om

tillstånd enligt naturvårdslagen upprättas.

Fastigheter som berörs av Citytunnelprojektet Ett flertal fastigheter kommer att beröras av Citytunnel projektet.

I den mån någon av parterna är ägare till mark som behövs för projektets genomförande, skall denna kost­

nadsfritt ställas till Citytunnelprojektets förfogande. Berörs under byggnadstiden eller för all framtid bygg­

nader eller anläggningar på,

i eller under sådan mark,

skall den upplåtande parten äga rätt till ersättning

för genom Citytunnelprojektet uppkommen skada rörande

sådana byggnader eller anläggningar.

Projektorganisationen ansvarar för åtkomst av övrig mark och de servitutsrättigheter som erfordras för Citytunnelprojek­ tets genomförande. Kan frivilliga överenskommelser ej nås

skall åtkomsten tryggas genom föreskrifter i lagen om

byggande av järnväg eller annan tillämplig lagstiftning. GENOMFÖRANDE AV ÅTGÄRDER I ANKNYTNING TILL CITYTUNNEL -

PROJEKTET

Trafiksystem och trafikeringssamverkan Kommunalförbundet och SJ ska gemensamt samverka med Danske Statsbaner (DSB) och andra berörda aktörer för

att bygga upp ett integrerat, effektivt och miljöan­ passat trafiksystem med bland annat fjärrtåg,

regiotåg och regionaltåg i Öresundsregionen.

inter-

1997/98: KU25 Bilaga A 4.8 21

Den utbyggda trafiklösningen måste erbjuda en turtäthet som

är attraktiv och konkurrenskraftig. Inriktningen är därför att utveckla en trafik som omfattar 15-20 minuterstrafik på Öresundsbron och integration mellan Öresundstågen och Påga-

tägen på svensk sida. Detta innebär att genomgående tåg

från Danmark kommer att trafikera stationer på Västkustbanan och Södra stambanan. Interregiotåg kommer att komplettera

Öresundstågen. Utöver denna trafik kommer snabbtåg från Göteborg (Oslo) och Stockholm att 1 viss omfattning gå till Köpenhamn. Alla persontåg som passerar Malmö liksom samtliga

Pågatåg kommer att utnyttja Citytunneln. Citytunneln öppnar möjligheter för regional tågtrafik på Lommabanan, Staffanstorpsbanan och Trelleborgsbanan.

Trafikering av dessa banor kräver dock investeringar i

infrastruktur som mte ingår i Citytunnelprojektet. Genom Citytunneln ges förutsättningar för ökad Pågatågstrafik cch en hopkoppling av Pågatågslinjer från norr cch söder.

Den tctala omfattningen på ett fullt utvecklat tåg­ trafiksystem i Cresundsregionen har illustrerats i avsnitt 3.1.5 i SVEDAS:s utredning och återgivits i

avsiktsförklaringen. Det slutliga tågutbudet är

emellertid beroende av hur marknaden för tågresor i Öresundsregionen utvecklas. SJ och Kommunalförbundet

liksom DSB har en gemensam grundsyn att tågtrafiken skall utgöra ryggraden i Öresundsregicnens kollektiv­

trafiksystem. SJ, Kommunalförbundet, DSB och Hovedstadsområdets Trafikselskab samarbetar för att införa ett enhetligt

regionalt taxesystem för den gränsöverskridande trafiken. Systemet skall vara klart vid öppnandet av

Öresundsförbindel sen. 230

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 23 Kommunalförbundec ansvarar för att ett lokalt busstrafik­

system försörjer Mal~c

station Triangeln och station

Hyllie.

9.2 Exploatering m m Cmrådet norr om Malmö C skall utvecklas med goda

angörings- och parkeringsmöjligheter för privatbilar och taxi för att göra stationen lätt tillgänglig samt med nya byggnader som behövs för tågtrafiken eller

bidrar till stationens resandeunderlag och tillgänglig­

het samt till en attraktiv och ändamålsenlig stads­ miljö. Malmö kommun åtar sig att utarbeta och verka för

att erforderliga detaljplaneförslag som säkerställer denna utveckling och SJ:s exploatering av marken antas.

Närmare detaljer framgår av träffat underavtal 4 mellan

SJ och Malmö kommun. Malmö kommun skall genomföra en fortsatt utbyggnad av Slagthusområdet och Hjälmareka•en/Kockumsområdet i Malmö i syfte att stärka det nya reseoentrets attraktivitet.

9.3 Kontinentalbanan Malmö kommun åtar sig att inte genomföra sådana planänd­

ringar att ett större antal boende än vad som vid detta

avtals undertecknande år fallet kcmmer att påverkas av buller från Kontinentalbanan.

9.4 Drift av och äganderätt till Citytunneln Parterna är överens om att ägande och ansvar för drift och underhåll av Citytunneln skall fördelas mellan parterna i

enlighet med vad scm framgår av bifogad sammanställning,

(bilaga 5). Järnvägen skall när den färdigställts ägas av staten

och skall därför drivas och förvaltas av Banverket

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 24

enligt förordningen

1556:'34

om. statens spåranläggningar.

Avgifter för nyttjande av anläggningarna kommer enligt särskilt avtal dåre- att tas ut av olika operatörer i

enlighet med förordningen

15=2:1373) om avgifter för trafik

på statens spåranläggningar. SJ. Malmö kommun och Kommunal­ förbundet skall ge olika operatörer tillträde till de olika stationerna på ett konkurrensneutralt sätt. 9.5

Investeringar i Kontinentalbanan och väg- och jämvägs-

anslutningama till Öresundsförbindelsen m m

Mot bakgrund av att planerade arbeten för upprustning av Kontinentalbanan och anläggningsarbeten för väg- och j ärnvägsanslutnmgar till Öresundsförbindelsen kommer att påbörjas innan arbetet med Jitytunnelprojektet

påbörjas, kommer Banverket och SVZDAB att anpassa

investeringarna för ovan angivna upprustnings- och anläggningsarbeten i syfte att undvika onödiga kost­ nader i projekten.

Avtal mellan Banverket SVB2AB. Malmö kommun ccn Kommunal­ förbundet som. reglerar projektering och genomförande av anslutningspunkter till ires.ndsbanan återfinns i underavtal 5 och 6. 10.

ÄNDRINGAR OCH TILLÄGG

Ändringar och tillägg till detta avtal skall för att

vara bindande godkännas skriftligen av alla parter. 11.

TVISTER

Tvist i anledning av detta avtal skall slutligt avgöras genom skiljedom enligt reglerna för Stockholms Handels­

kammares Skiljedomsmstitut. Skiljenämnden skall bestå av tre skiljemän, samtliga utsedda av skiljedomsinstitutet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8 25"

Omfattar påkallelses/.rif ten endast vissa avtalsparter, skall övriga parter infor-eras c- att skil;eförfarande inletts genom att skil^edmsmstitutet delger dessa kopia av påkal-

lelseskriften med upp-anmg att. om de önskar delta i

förfarandet scm part eller parter, inkomma till institutet

med yttrande. Inkommer de mte -ed sådant yttrande inom tid som anges av skihedmitsm.m äger de inte senare

inträda i skiljeförfarandet. Önskar svaranden att part set mte omfattas av påkal-

lelseskriften skall delta sc- part i skiljeförfarandet, skall han meddela detta senast i samband med att han

inkommer med yttrande till skil;edemsinstitutet. Sådan part skall delges påkailelseskriften och svarandens yttrande och

uppmanas av skil jedemsmstitutet att inkomma med yttrande. 12.

VILLKOR FÖR AVTALETS GILTIGHET Detta avtal är för sm giltighet beroende av regerin­ gens, kommunfullmäktiges i Malmö kommun och förbunds-

fullmäktiges i Kommunaltörbundet för Malmöhus låns

kollektivtrafik godkännanden. sm i de två

sistnämnda

fallen skall ha erhållits senast den 14 mars 1997.

Detta avtal har upprättats i fem. • av vilka parterna tagit var sitt.

likalydande originalexemplar

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.8

2é Malmö den 27 februari 1997

för STATEN

Kaj Janérus (av Staten förordnad förhandiingsran

för BANVERKET

Sven Bårström (direktör)

för STATENS JÄRNVÄGAR

Stig Larsson

(generaldirektör)

för MALMÖ KOMMUN

Ilmar Reepalu (kommunstyrelsens ordförande)

Klas Nydahl

gatuchef)

för KOMMUNALFÖRBUNDET FÖR MALMÖHUS LÄNS KOLLEKTIVTRAFIK

Sten Norm . förbundsstyrelseordförande)

Sunnar Hermansson örbundsdirektör)

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

CITYTUNNELN

Yttrande till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har berett mig tillfälle att yttra mig om kommunikationsminister Ines Uusmanns handläggning av ärendet om den sk Citytunneln med anledning av anmälningar frän Birgit Friggebo (fp). Per Westerberg (m) och Peter Eriksson (mp).

Den sk Citytunneln i Malmö har i de utredningar som gjorts genom åren visat stort samhällsekonomiskt underskott och med en anläggningskostnad om 3.5 miljarder kr. varför Banverket inte aktualiserat frågan i inriktningspianeringen. Bakgrunden var krav från Malmö stad och Malmöregionen, som i Citytunneln såg en möjlighet att förstärka den regionala kollektivtrafiken. Ett annat motiv var att åstadkomma en avlastning av Kontinentalbanan från huvuddelen av persontrafiken av bullerskäl. En fråga som krävde en lösning efter ett ingripande av Koncessionsnämnden. Banverkets bedömning var att en minskning av trafik- och miljöbelastningen kunde åstadkommas till en lägre kostnad och med möjlighet till etappindelning genom utbyggnad av Yttre Godsbanan. SVEDAB hade 1995 fått regeringens uppdrag att utreda frågan om Citytunneln pa nytt. Det var en teknisk utredning som presenterades i januari 1996.

I SVEDABs utredning beräknas anläggningskostnaderna för Citytunneln komma att uppgå till 4.9 miljarder kr. där ingar berg- och betongtunnlar, bangårdsomraden. om- och tillbyggnad av Malmö C samt 2 nya stationer i Triangeln och Hyllie samt järnvägsinstaliationer och förbindelsespar. Utredningen konstaterar att det finns liten erfarenhet i Sverige av byggande under sadana bergförhållanden som de i Malmö. De geologiska förhållandena i Köpenhamn är snarlika, men även där är erfarenheterna begränsade. Berggrunden bestar av kalk med en stabil kärna, men som är söndervittrad och starkt vattenförande i ytskiktet och i djupare liggande lager. Vid byggande som berör det övre uppspruckna kalkberget och andra vattenförande zoner rekontenderas tätning med t.ex tätspont. sprutbetong och injektering. Någon fullständig miljökonsekvensbeskrivning har inte gjorts.

Banverket skriver i sitt yttrande över SVEDABs utredning att trafiksiffrorna inte är realistiska, att BVs hittillsvarande prognoser indikerar att Citytunneln får stor betydelse för det lokala och regionala resandet inom Skåne, men mindre betydelse för det långväga resandet och för resandet över Öresundsförbindelsen och att BV kommer att kunna lämna mer tillförlitliga prognosresultat i oktober 1996. S.l:s tidtabelIsstudie visar på en restidsvinst på 2 minuter med Citytunneln jämfört med Kontinentalbanan mellan Malmö C och Öresundsförbindelsen. Med tanke på att anläggningskostnaden ökat väsentligt jämfört med tidigare utredningar blir det samhällsekonomiska utfallet sämre. Banverket har inte granskat de geotekniska och byggtekniska förutsättningarna och framhåller vikten av ett gott beslutsunderlag efter erfarenheterna fran tunnelbygget vid Hallandsåsen. BV bedömer att planprocessen kommer att ta minst 3 ar. Banverket framhåller också att verket pa detta stadium inte haft möjlighet att granska och bedöma kostnadsberäkningarna för anläggningen i sin helhet och att räntor under byggtiden inte ingar.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

Banverket fick inga som helst frågor från kommunikationsdepartementet, vare sig om utredningen eller Banverkets svar. Detta gav upphov till frågor inom Banverket, särskilt som regeringen dröjde med att ge besked om hur den sag pa fjärrtågstrafiken på Kontinentalbanan efter Koncessionsnämndens beslut och de ärenden som låg i departementen för avgörande. Även SVEDAB undrade över detta, eftersom det hade med tidplanen för Öresundsförbindelsen att göra. Den 11 september 1996 var Ines Uusmann och jag inbjudna till ett besök hos skogsindustrin i södra Sverige i Växjö för att bla diskutera godstransportfragor. Hon informerade mig då om att Göran Persson beslutat att Citytunneln skulle genomföras, men hon kunde inte säga mer. sa hon. Regeringen hade kallat till en konferens om infrastruktur i Malmö den 7 oktober. Jag kände pa mig att Citytunneln skulle komma upp där i någon form. Jag frågade henne om sa inte skulle ske. Det kunde hon inte svara på. sa hon.

På morgonen den 5 oktober blev jag uppringd av SVEDABs VD. som berättade att regeringen krävde att SVEDAB skulle skriva under en avsiktsförklaring om Citytunneln tillsammans med regeringen. Malmö stad och Malmöregionen, som skulle offentliggöras på konferensen i Malmö den 7 oktober. Ordföranden skulle med anledning av detta kalla till telefonkonferens. Han faxade över ett utkast till avsiktsförklaring där totalkostnaden beräknades till 4.9 miljarder, varav bergoch betongtunnlar 2.295 miljoner, bangårdsområden och järnvägsinstaliationer 1.260 miljoner. Resterande kostnader var för stationer. Banverket förutsattes betala 1.825 miljoner kr via statsbudgeten, varav 567.5 milj kr för tunneldelen och resten för bangardsområden och järnvägsinstaliationer. SVEDAB förutsattes finansiera resten av tunnelkostnaderna genom att iana ut 1.7 miljarder till sin ägare. Ett belopp av en storleksordning som SVEDAB inte förfogade över, utan i sin tur maste lana upp. Lanet skulle löpa i 30 år med ränta pa ränta och läggas ovanpa det lån SVEDAB redan hade för att finansiera de svenska landanslutningarna till Öresundsförbindelsen. Risken för lånet skulle delas mellan Banverket och regionen, men Banverkets skulle sta slutrisken.

Jag ringde till de chefer i Banverket jag kunde få tag pä. Ingen i Banverket hade blivit tillfrågad om riktigheten i de siffror som avsiktsförklaringen byggde på. Dessa var hämtade ur SVEDABs utredning, som Banverket skrivit ett kritiskt remissvar på. Regionchefen i Södra regionen papekade att siffrorna var mycket osäkra. Banverket hade inte gjort nagon geologisk undersökning pa det här stadiet och hade därför inte haft möjlighet att granska och bedöma kostnadsberäkningarna. Det slutliga läget för tunneln var inte avgjord eftersom hela planarbetet återstod. Nagon miijökonsekvensbeskrivning fanns inte heller. Han menade att tunneln kunde visa sig bli lika besvärlig som Hallandsås med tanke pä hur berggrunden i Malmö ser ut. Risken var därför stor att de verkliga kostnaderna skulle visa sig väsentligt större än vad avsiktsförklaringen utgick ifrån. De övriga cheferna gav samma bild.

SVEDABs styrelse sammanträdde per telefon. Jag berättade dä att något samråd med Banverket inte hade ägt rum om avsiktsförklaringen. Jag informerade också om vad experterna i Banverket hade sagt om osäkerheten i siffrorna och berggrunden i Malmö. Jag pekade också på de stora risker som saväl SVEDAB som Banverket skulle utsättas för med det föreslagna lånet på 1.7 miljarder. Jan Brandborn instämde i detta och påpekade att enbart räman på lånet var 150 milj.kr

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

per ar. varför den verkliga kostnaden tor lånet skulle bli mångdubbelt större för SVEDAB över tiden. Det blev en intensiv diskussion i styrelsen, som konstaterade att styrelsen i ett aktiebolag inte har rätt att besluta om åtgärder som hotar företagets ekonomi och existens, i synnerhet inte om de strider mot bolagsordningen. Varje styrelseledamot är personligen moraliskt och ekonomiskt ansvarig för sina beslut. Styrelsen ajournerades för att ordföranden, som stod i direktkontakt med statssekreteraren i kommunikationsdepartementet, skulle kunna informera departementet om styrelsens uppfattning och fraga om hur fastlasta skrivningarna i avsiktsförklaringen var. Det besked som ordföranden fick var att regeringen inte ville ändra i avsiktsförklaringen pa det här stadiet. Det fanns inte tid till det. Statssekreteraren bekräftade också att avsikten var att SVEDAB också skulle betala räntan pa 1.7-miljarderslånet. Styrelsen enade sig om att inte skriva pa avsiktsförklaringen, v ilket statssekreteraren meddelade att regeringen godtog.

Regeringen utnämnde fd generaldirektören för Sjöfartsverket Kaj Janérus till förhandlingsman för att teckna ett avtal med regionen om byggande och finansiering av projektet. Dessutom beslutade regeringen att en särskild projektorganisation skulle bildas av Banverket. SVEDAB. Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik. Malmö stad och SJ. Kaj Janérus ville ha en kontaktperson från varje organisation. Jag gav Sven Bärström uppdraget att svara för Banverkets kontakter om projektorganisationen. Finansieringsfrågan skötte jag själv via SVEDABs styrelse. SVEDAB som direkt berörd part förhandlade med Kaj Janérus om finansieringsfrågan via sin VD Karl-O. Sicking

SVEDABs styrelse hade ingående diskussioner under hösten och vintern (4 nov.. 19 dec. och 31 jan) om den uppkomna situationen. Inställningen var att SVEDAB överhuvudtaget inte skulle dras in i finansieringen av Citytunneln. SVEDABs styrelse sökte finna andra finansieringslösningar än det föreslagna lanet. Detta redovisade ordföranden Ingemar Skogö för departementet. Ett analysarbete inleddes där Mannheimer Svartling Advokatbyrå AB fick i uppdrag att granska de juridiska aspekterna pa lanet och ekonomerna i Banverket. Vägverket och SVEDAB uppdrogs att ga igenom de ekonomiska riskerna. Resultatet av analyserna skulle vara färdigt till SVEDABS styrelsemöte den 31 januari 1997.

Mannheimer Svartling konstaterade i sin rapport, som de lämnade den 24 januari. att SVEDABs föreslagna engagemang i Citytunnelprojektet ligger utanför föremålet för SVEDABs verksamhet sasom detta angetts i regeringens proposition 1990z91:158 och att det strider mot sv ftet med bolaget enligt bolagsordningen. Den maste ändras av bolagsstämman. Som ägare, med rätt att ändra bolagsordningen, bedömde Mannheimer Svartling att Banverket och Vägverket inte kunde räknas. De bedömdes förv alta statens ägarskap. Som ägare räknade de regeringen. De utgick också från att riksdagens godkännande krävdes. Mannheimer Svartling bedömde att samma behandlingsordning som var när SVEDAB bildades borde ske också nu. eftersom förändringen var sa stor. SVEDAB bildades genom ett riksdagsbeslut efter en ingående debatt.

Mannheimer Svartling pekade också i sin rapport på att aktiebolagslagen innehåller ett förbud för aktiebolag att lana ut pengar till sin ägare (12 kap 7 § 1 st ABL). Det finns 4 undantag från

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

den regeln, men inget av undantagen omfattar statliga aktiebolag. Den som verkställer länet i strid mot ianetörbudet kan dömas till böter eller fängelse. Enligt 12 kap 8 § 2 st ABL kan skattemyndigheten meddela dispens från låneförbudet om det föreligger synnerliga skäl. Bestämmelsen skall tolkas restriktivt. Något fall där ett statligt aktiebolag lanar ut pengar till staten har troligen hittills inte prövats. De transaktioner som kunde förutses komma att bii aktuella över aren i form av aktieägartillskott, återbetalningar till aktieägarna och nedskrivning av lanet bedömdes också förknippade med ett stort antal problem.

Den ekonomiska analysen visade ett antal tänkbara scenarios för SVEDAB med och utan det föreslagna lånet och med olika antaganden om ränteläge och intäkter. SVEDAB hade ett stort åtagande i sig för Öresundsförbindelsen. som byggde på att byggena blev färdiga i en viss tid. sä att intäkterna frän bron kunde flyta in som planerat. Men förseningar av byggprojekt är inte ovanliga. Skulle sädana inträffa skulle SVEDAB få kraftiga underskott redan med åtagandena för Öresundsförbindelsen. Citytunnelprojektet med de förändringar av arbetsförutsättningarna som det medförde kunde bidra till ytterligare förseningar. Skulle det här lånet med ränta på ränta läggas ovanpa. så får SVEDAB en väsentligt större belastning och blir dessutom känsligare för förändringar i ränteläget. Flera av scenarierna bedömde ekonomerna som "rent ruskiga". Vid ett styrelsemöte med SVEDAB den 4 november 1996 presenterade SVEDABs ekonomichef flera av dessa fall. Ett atagande med +1.727.5 +0.5 ränta bedömdes kunna ge SVEDAB ett underskott som i ett lindrigare alternativ uppgick till -6 miljarder kr i 15 år och i ett allvarligare alternativ ge ett underskott som 2007 skulle ligga på -6 miljarder kr för att sedan år för år öka och 2030 vara långt mer än -8 miljarder kr. SVEDAB har en aktieomslutning pa 8 miljoner kr.

Banverkets ekonomer menade också att alla tunnelprojekt innebär ett stort mått av osäkerhet. Erfarenheterna från olika projekt i Europa visar att de blivit väsentligt dyrare än planerat. SVEDABs utredning är heller inte sä fullständig att det exakt går att utläsa var tunneln ska gå fram. Banverket är en anslagsmyndighet. och skulle den ekonomiska situationen bli allvarlig kan Banverket tvingas använda anslagsmedel för att betala av lanet. inklusive den ackumulerade räntan, under lang tid. Därtill kommer risken att behöva täcka eventuella underskott i SVEDAB.

I början av januari berättade tf ekonomichef Erland Jakobsson för mig att det ater pågick diskussioner pa departementet om att Banverket och SVEDAB skulle skriva pa finansieringsatagandena i avsiktsförklaringen. Det hade kommit propåer från departementet om att SVEDABs underskott skulle täckas genom att Banverket och Vägverket ställde upp med reverser. För Öresundsförbindelsen kunde det bli aktuellt med sadana redan från år 2000 med belopp upp till 3 miljarder, med Citytunnellånet ovanpa skulle beloppen bli väsentligt högre. Reverserna skulle komma att ligga i Banverkets balansräkning för överskådlig tid. kanske 30 år eller mer. Jag bad honom meddela att jag inte kunde acceptera det och paminna om SVEDABs beslut och den principiella grunden för det.

Längre fram i januari presenterade Kaj Janérus tre olika avtalsförslag. ett konsortialavtal. ett huvudavtal och ett låneavtal, som han krävde att Banverket. SJ och SVEDAB skulle underteckna för statens räkning tillsammans med honom, och som skulle diskuteras pa ett förhandlingsmöte. som han hade kallt till den 29 - 30 januari. Huvudavtalet och låneavtalet innehöll

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

finansieringsfrågan och där återkom de lösningar som departementet aktualiserat tidigare i januari, och som jag avvisat, dvs det föreslagna lanet från SVEDAB pa 1.7 miljarder kr med ränta pa ränta kompletterat med ägartillskott från Banverket och Vägverket i form av reverser. Jag uppdrog till Sven Barström att informera Kaj Janérus om att jag inte accepterade detta, att min uppfattning från SVEDABs beslut att inte underteckna avsiktsförklaringen kvarstod och att jag inte heller hade för avsikt att underteckna hans avtal.

SVEDAB skulle ha styrelsemöte den 31 januari för att ga igenom Mannheimer Svartlings rapport om de juridiska konsekvenserna av Citytunnellånet, och de avtal som Kaj Janerus hade föreslagit. Dagen innan styrelsemötet ringde tf statssekreteraren i Kommunikationsdepartementet Siv Gustafsson mig. Hon hade hört talas om kritiken mot avtalsförslagen. Departementsrådet Brita Saxton hade träffat Jan Brandborn. som hade dragit paralleller med hur Vägverket före hans tid hanterat aktiebolag. Jag beskrev då vår kritik och redogjorde för de principiella skälen till att vi inte skrivit pa avsiktsförklaringen. Jag talade också om för henne att jag skulle agera strikt efter vad som krävs av en ämbetsman, både som styrelseledamot i SVEDAB och som generaldirektör. Jag gick inte in på nagra detaljer, för jag ville inte göra henne delaktig i mina beslut, med tanke på ministerstyredebatten. Vi hade varit på en kurs om ämbetsmannaansvaret tillsammans under hösten, sa jag tror hon förstod vad jag menade.

SVEDABs styrelse hade återigen en intensiv diskussion om Citytunnellånet, med utgångspunkt frän Mannheimer Svartlings rapport och finansieringsriskanalysen. Diskussionen mynnade ut i att SVEDABs styrelse enade sig om att inte skriva pa vare sig huvudavtalet eller laneavtalet. Motivet var detsamma som när styrelsen vägrade skriva pa av siktsförklaringen. Styrelsen beslöt istället att skriva till Kaj Janérus och redogöra för slutsatserna hos Mannheimer Svartling. SVEDABs styrelse beslutade också att inte delta i projektorganisationen, eftersom SVEDAB inte hade nagot med Citytunneln att göra. Janérus hade föreslagit ett konsortium. Banverket var däremot berett att delta, eftersom Banverket skulle ansvara för anläggningen när den var klar.

Det var jag som hade lagt förslaget om att styrelsen inte skulle skriva pa avtalen med understöd av Jan Brandborn. Jag meddelade också att jag inte heller i egenskap av Generaldirektör för Banverket skulle skriva pa. Kaj Janérus hade föreslagit att avtalen skulle skrivas under med hänvisning till alla de beslut som krävs av regering och riksdag, så att de avtalsslutande parterna pa sa sätt kunde "tv a sina händer". Jag framförde att v i som ansvariga styrelseledamöter i SVEDAB och jag som ämbetsman och Generaldirektör för Banverket inte kunde resonera så. Det fanns inget beslut från regering och riksdag om finansieringen av Citytunneln. För SVEDABs föreslagna lan om 1.7 miljarder med ränta pa ränta fanns inte ens en garanti i riksgälden upptagen, utan bara reverser från Banverket och Vägverket, vilkas säkerhet verken själva inte hade beslutanderätt om. ulan ytterst regering och riksdag, då verken är anslagsmyndigheter. Vi skulle således ta ansvar för beslut med långtgående konsekvenser för kommande generationer. Beslut som vi inte trodde pa. I styrelsens diskussion deltog också departementsrådet Brita Saxton. som hade efterträtt Hjalmar Strömberg som representant för Kommunikationsdepartementet. Hon argumenterade för att styrelsen skulle skriva pa avtalen, men fick ge sig när hon märkte den samstämmighet som växte fram under diskussionens gång. Ordföranden Ingemar Skogö föreslog dock att styrelsen i brevet till Kaj Janérus skulle inta en välvillig hållning, men hävda att formella skäl hindrar den att skriva under. Det protesterade jag

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

emot, och styrelsen enades om att brevet skulle utformas sa att alla kunde godta det efter ett delningsförfarandc.

Kaj Janérus satt utanför och väntade under hela sammanträdet. Han hade kommit till SVEDAB och begärt att fa träffa styrelsen. Styrelsen vägrade emellertid att träffa honom. Istället fick ordföranden i uppdrag att informera honom om styrelsens beslut. Han tog kontakt med mig innan jag lämnade SVEDAB och bad att få träffa mig pa måndagen, vilket jag accepterade. Han hade fått beskedet att jag inte ämnade skriva på avtalet av Sven Barström och ville prata med mig direkt om det.

Jag at lunch med Kaj Janérus pa måndagen den 3 februari 1997. "Det är Du som ligger bakom SVEDABs agerande", sa han. "Det har Du gjort hela tiden, både i höstas och nu. Du ska inte tro att Du kan hålla på så här ostraffat. Jag ska minsann se till att Du måste skriva på." Jag redogjorde lugnt och sakligt för mina skäl. Jag påpekade att Jan Brandborn. som den andre ägaren till SVEDAB hade samma uppfattning och att styrelsen är av samma mening. Han hänvisade då till att han handlade pa departementets uppdrag. Jag påpekade att det var vår skyldighet som ämbetsmän att uppträda korrekt, och att det inte minst var var skyldighet gentemot det ansvariga statsrådet. Jag pekade på vilket ansvar styrelsen i ett aktiebolag har för företaget och mitt ansvar som Generaldirektör för Banverket. Jag papekade att regering och riksdag inte hade fattat beslut om finansieringen av Citytunneln, och att jag som ansvarig ämbetsman inte har rätt att fatta beslut med sa stora konsekvenser och risker för SVEDAB och Banverket och som skjuter över betalningsansvaret till kommande generationer. Han upprepade da att han skulle se till att jag blev tvungen att skriva på. Han skulle åka på semester till Colorado, och var patagligt irriterad över invändningarna från SVEDAB och mig.

Under den här veckan (v6) pågick också diskussioner om det brev som SVEDAB skulle skicka till Kaj Janérus. Det första utkastet som kom var formulerat sa att vi av formella skäl inte kunde skriva pa avtalen men att styrelsen accepterade dem. sa som ordföranden först föreslagit. Jag reagerade direkt mot denna skriv ning och krävde att brevet skulle skrivas om. Ingemar Skogö ringde mig da. och sa att han var bekymrad. "Du kommer att fa problem", sa han. Jag påpekade da precis som för Kaj Janérus att Jan Brandborn som den andre ägaren hade samma uppfattning. "Da kommer ni att fa problem", sa han. Han återkom med ett nytt utkast till brev, som var bättre, men inte bra. Jag föreslog ett brev med en annan utformning, som jag också konfirmerade med Jan Brandborn. Jag berättade för honom vad Ingemar Skogö sagt.

I början av denna vecka (v 6) sökte jag ines Uusmann för att informera henne om mitt och SVEDABs ställningstagande och resultatet av den juridiska och ekonomiska analysen.. Hon ringde tillbaka i mitten av veckan, den 4 eller 5 februari. Hon hade fått SVEDABs styrelsemöte refererat för sig. Hon ville tala om för mig att hon inte skulle göra nagot som stred mot lagen. Hon frågade mig vad jag ansag att hon behövde göra för att uppträda korrekt. Jag informerade henne om att jag av sag att inte skriva på avtalet och skälen för det. Jag beskrev vilka skyldigheter en styrelseledamot i ett aktiebolag har. att den inte har rätt att besluta om åtgärder som hotar företagets ekonomi och existens, och mitt ansvar som ämbetsman och chef för Banverket. Det fanns inget beslut från regering och riksdag om finansieringen av Citytunneln, och regeringen

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

kan inte begära att en ämbetsman ska fatta ett beslut som får *å stora konsekvenser, innehåller så allvarliga risker och som skjuter över betalningsansvaret till kommande generationer. Jag papekade att SVEDABs styrelse beslutat att inte skriva på avtalen och att SVEDAB inte heller skrev pa avsiktsförklaringen, och att det godtagits av regeringen. Jag sa att jag ansag att departementet inte heller nu skulle anse det nödvändigt. Jag sa också att det borde räcka att Kaj Janérus skrev pa avtalen för statens räkning. Hon sa då att hon höll med mig om det. Jag sa också till henne att även om bolagsstämman ändrar SVEDABs bolagsordning, sa kan inte styrelsen besluta om ett sa stort risktagande tor bolaget. Styrelsens ledamöter är personligen moraliskt och ekonomiskt ansvariga för de beslut styrelsen fattar, och kan bli betainingsskyldiga. Hon frågade vad som. enligt min mening, krävdes för att styrelsen skulle kunna besluta att fullfölja atagandet. Jag sa att regeringen maste ställa upp en heltäckande garanti för lånet i riksgälden om den beslutar om den föreslagna finansieringslösningen via SVEDAB. Jag pekade pa det orimliga med de föreslagna reverserna. Hon lovade att hon skulle ta upp frågan med sina tjänstemän och försöka ordna det. Jag uppfattade samtalet så. att vi var överens om två saker: dels att jag inte skulle skriva pa avtalet och dels att hon skulle försöka få garantier i riksgälden. Jag informerade henne också om mina samtal med Kaj Janérus och Ingemar Skogö och sa. att jag tolkade dem så att de försökte utsätta mig för påtryckningar att skriva på. Skälet till att jag informerade henne om samtalen var att de bada hänvisade till departementets inställning. Jag underströk att det var min skyldighet som ämbetsman att uppträda korrekt. Inte minst gentemot henne som ansvarigt statsrad.

Ines Uusmann har fel när hon säger att jag ringde nagon gang mellan den 10 och 14 februari. Vart samtal ägde rum i mitten av v 6. Hon fragade mig inte heller om expeditionschefen kunde ringa upp. Expeditionschefen ringde inte heller - då. Däremot ringde expeditionschefen efter ett samtal jag hade med Ines Uusmann den 25 februari, och då med ett helt annat uppdrag.

Ines Uusmann återkom senare om garantin i riksgälden och bad mig be Banverkets tjänstemän hjälpa till med underlag. Jag bad ekonomichefen se till att departementet fick det material de behövde. Det kan ha varit den tidpunkt Ines Uusmann felaktigt hävdar att vart tidigare samtal skulle ha ägt rum.

Eredagen den 7 februari 1997 träffade jag Banverkets ordförande Gerd Engman. Vi hade en ovanligt lang sittning inför styrelsesammanträdet den 28 februari som skulle avhandla Citytunnelfrågan, läget i den pågående omfattande omorganisationen, miljöpolicy. miljöprogram och Hallandsas. som hade blivit ett akut problem pa grund av grundvattensänkningen. Jag gav henne ett brev jag fatt från tf ekonomichefen Erland Jakobsson där han redogjorde för problemet, de tekniska lösningarna och den kraftiga kostnadsökningen och tog upp frågan om att stoppa projektet Hallandsas. som jag hade aktualiserat varen 1996. Jag gav Gerd Engman en ingående redogörelse för Citytunnelfrågan och händelseförloppet, avtalens konstruktion. SVEDABs beslut att inte skriva pa dem och min avsikt att inte heller göra det. Jag berättade att jag tolkade samtalet med Kaj Janérus och Ingemar Skogö sä. att de utsatt mig för påtryckningar. Jag berättade också om samtalet med Ines Uusmann och att jag upplevde det som att jag hade hennes stöd. Gerd Engman förklarade att hon stödde mig till 100 procent.

1997/98:KU25 Bilaga A 4.9 Den 12 februari 1997 ringde Jan Brandborn mig under en stor chefskonferens i Banverket som jag anordnat som en del i förberedelserna till omorganisationen, som nu gick in i en genomförandefas. Han berättade att han hade pratat med Ingemar Skogö. och att han krävt att Skogö skulle be mig om ursäkt för att han uttryckt sig sä att jag tolkat det som påtryckningar. Ingemar Skogö ringde också och bad om ursäkt samma dag. vilket jag också godtog. Han sade att jag hade missuppfattat honom. Han hade velat varna mig. sa han. för att han inte ville att jag skulle raka illa ut. Brevet från SVEDAB till Kaj Janerus fick en utformning som jag kunde godta. Det blev mycket tydligt. SVEDAB deklarerar att styrelsen inte skriver pa avtalet. Mannheimer och Svartlings slutsatser redovisas där alla hinder räknas upp. Dessutom skriver SVEDABs styrelse att en statlig garanti är nödvändig för att SVEDAB ska kunna fullfölja atagandet och att den förordar en garanti i riksgälden framför reverser fran Banverket och Vägverket. På måndagen den 17 februari 1997 träffade jag Ingemar Skogö pa A-banans styrelse. Han berättade att han hade varit på departementet pa fredagen och att han förstått att de verkligen skulle försöka få garantier i riksgälden.

Jag levde alltså i tron att jag hade departementet pa min sida. Jag blev därför överraskad när jag fick veta att regeringen gett Banverket order att skriva på avtalet. Jag hade inlett en resa i regionerna där alla medarbetare skulle tä besked direkt av mig om den förestående omorganisationen och svar pa sina frågor. Sven Barström informerade mig på morgonen den 21 februari om att regeringen tagit ett sadant beslut dagen innan. Han hade blivit uppringd av Kaj Janerus sekreterare som frågat om jag skulle komma till en ceremoni torsdagen den 27 februari i Malmö där avtalet skulle skrivas pa. Jag bad Sven meddela Kaj Janerus att jag inte tänkte komma till Malmö den 27 februari. Jag bad honom också informera om att Banverkets styrelse sammanträdde den 28 februari och att denna fråga hade den digniteten att styrelsen ska besluta om den. Banverkets styrelse har fullt ansvar för verksamheten. Vare sig jag eller någon annan i Banverket hade blivit tillfrågad innan regeringsbeslutet. Vi fick inte beslutet pa fredagen den 21 februari, trots att vi bad om det.

På söndagkvällen den 23 februari 1997 ringde Gerd Engman. Hon berättade att statssekreterare Magnus Persson hade ringt henne pa fredagen. Han hade sagt till henne att hon skulle beordra mig att skriva pa avtalet. Hon hade bett att fa regeringsbeslutet, men inte fått det. Jag sade då till henne att styrelsen hade fullt ansvar och att hon inte kunde gå förbi den. Då får vi ta ett telefonsammanträde, sa hon. Jag invände att jag ansag det orimligt med telefonsammanträde i en sa viktig fraga. och styrelsen var ju ändå kallad till fredagen den 28 februari. Det kan väl inte vara hela världen att invänta den. Vi kom överens om att vi skulle jaga regeringsbeslutet pä varsin hall. Hon sa också att hon hade sagt till Magnus Persson att hon inte tänkte medverka till att styrelsen körde över sin generaldirektör.

Vid 11-tiden pa mandagen den 24 februari kom sa regeringsbeslutet. Där stod bara att regeringen fattat sitt beslut därför att förhandlingsmannen ville det. Där stod inte ett ord om finansieringen av det lan pa 1.7 miljarder som SVEDAB förutsattes teckna. Jag satt i en överläggning med Banverkets rev isorer fran RRV och Deloite & Touche. Jag gav dem regeringsbeslutet och informerade dem om händelseförloppet i Citytunnelfragan och mitt agerande alltsedan frågan dök upp i SVEDABs styrelse den 5 oktober 1996. Jag berättade också att regeringen och departementet inte hade samratt med Banverket vare sig före beslutet om avsiktsförklaringen

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

eller beslutet om att skriva på avtalet. Revisorerna var väl införstådda i fragan. De hade varje år särskilt granskat det alagande Banverket hade för SVEDAB och Öresundstorbindelsen och hade noga följt de nya förslagen till åtagande enligt avsiktsförklaringen och Kaj Janérus avtal. Revisorerna sa att de delade min syn. De sade att jag hade gjort helt rätt hela tiden. De ställde sig fragan om regeringen verkligen visste vad den fattat beslut om. med anledning av vad som star i Mannheimer Svartiings rapport. De bad mig ringa ines Uusmann och berätta vad de sagt och fraga henne om regeringen kände till Mannheimer Svartiings rapport.

Jag sökte Ines Uusmann och informerade Gerd Engman om vad revisorerna sagt. Hon bad mig se till att vi slapp hålla ett extra styrelsemöte per telefon. Hon bad mig också be nagon av Banverkets jurister ge sin syn på Citytunnelfrågan till styrelsemötet. Hon hade under måndagen retat upp sig på regeringen och in blanco ordern och antydde att hon tänkte ställa sin plats till förfogande. Ja. hon inte bara antydde, hon sa det. Jag talade om för henne att det kunde bli den yttersta konsekvensen för min del. men att om styrelsen håller ihop, så kan inte regeringen köra över oss.

Ines Uusmann ringde mig på tisdagförmiddagen den 25 februari. Jag berättade vad revisorerna hade sagt. Jag sade också att hon hade försatt Banverket, styrelsen och mig själv i en hopplös situation, och att hon maste hitta en lösning. Hon sa att det var Göran Persson som låg bakom beslutet att beordra Banverket att skriva pa avtalet och att hon inte hade fatt igenom kravet på en garanti i riksgälden. Jag upprepade det sakliga problemet och gav henne revisorernas hälsning. Jag underströk att jag inte hade för avsikt att skriva pa avtalet. Det fanns inget beslut från regering och riksdag om finansieringen av Citytunneln, och regeringen kan inte kräva att en ämbetsman ska ta ett beslut som innebär sa stora ekonomiska konsekvenser, medför så stora risker och som binder kommande generationer. Jag sa att regeringen inte har rätt att hantera ett aktiebolag och ett statligt verk så. och att det strider mot min uppfattning om etik och moral. Hon hänvisade återigen till Göran Persson och sa att det socialdemokratiska partiet hade valt honom till sin ordförande, och då maste hon för partiets skull foga sig. Jag informerade henne om att den yttersta konsekvensen för min del kunde bli att jag avgick, och då för det fall att styrelsen och jag kom till olika slutsats. Jag sa också att jag i sä fall offentligt skulle redogöra för skälen. Ines Uusmann har fel när hon pastar att jag sagt att hela styrelsen skulle av ga. Jag informerade henne om vad mitt beslut skulle bli i en situation, som jag bedömde som rent hypotetisk. Jag trodde aldrig att regeringen skulle driva fragan till sin spets. Men om den gjorde det och styrelsen och jag höll ihop, sa hade ju styrelsen ingen anledning att avga. och inte jag heller. Hennes hänvisning till Kaj Janérus i sista meningen hänför sig till vårt samtal i v 6. Men jag sa att jag inte förstod varför regeringen krävde att jag skulle skriva på. Jag framhöll också det orimliga i att kräva ett extra styrelsesammanträde per telefon i en så komplex och stor fråga med sa svara konsekvenser för Banverkets ekonomi. Om Banverkets styrelse skulle komma att besluta sig för att skriva pa avtalet, sa kunde den ju göra det på fredagen i så fall. En ceremoni i Malmö kunde inte vara sa viktig. Hon lät villrådig och bad om råd vad hon skulle göra. Hon fragade om jag kunde tänka mig att prata med departementsrådet Britta Saxton eller nagon annan pa departementet i syfte att hitta en lösning. Jag svarade att det var departementets sak att lösa fragan. och au det som krävdes var en garanti i riksgälden, men sa att jag kunde tänka mig att prata med departementsrådet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

Den som ringde efter nagra timmar var inte departementsrådet, utan expeditionschefen och det var definitivt inte för att be om råd. utan för att ge order. Jag maste skriva på. sa hon. eftersom regeringen hade beslutat att jag skulle göra det. Jag redogjorde återigen lugnt och sakligt för mina skäl och för vad revisorerna sagt och de exceptionella riskerna för SVEDAB och för Banverket. Jag fragade om hon hade läst Mannheimer Svartlings rapport. Hon viftade bara bort allt med påståendet att regeringen hade lagen pa sin sida. Men ni agerar oetiskt och omoraliskt och i strid med god affärssed, sa jag. Hon frågade om det inte fanns nagon jurist i regeringskansliet, som jag hade förtroende för och som kunde prata med mig. Jag hade konsulterat personer med lång och bred erfarenhet från regeringskansliet och från konstitutionsutskottet. Det berättade jag för henne och att de bestämt hade avratt mig fran att skriva pa avtalet, eftersom det skulle undergräva ämbetsmannarollen. Jag sa också att jag som gammal statssekreterare väl vet vad som gäller i sadana här situationer, om reglerna för samrad med de statliga verken och delningskraven inför regeringsbeslut. Hon svarade inte på det. utan upprepade bara att jag var tvungen att skriva pa eftersom regeringen hade beslutat det. Jag tog om min argumentering och hon svarade samma sak. Till slut konstaterade jag att vi inte kom längre, och så avslutades samtalet.

Efter nagon timme ringde Gerd Engman och berättade att Ines Uusmann ringt henne och gett order om att vi skulle ha telefonsammanträde med styrelsen. Vi gjorde upp om de praktiska arrangemangen och kom fram till att det skulle hållas kl 9.00 påföljande morgon. Vi fick tag på alla styrelseledamöter utom Agneta Dreber och Lars Werner.

Pa kvällen ringde Gerd Engman och försökte övertala mig att skriva pa avtalet. Jag upprepade återigen de sakliga skälen emot, att det var en fråga om etik och moral, och att förfarandet stred mot bade god affärssed och ämbetsmannarollen. Hon hänvisade, liksom Ines Uusmann till det socialdemokratiska partiet. Jag svarade att del inte var min sak. Min uppgift var att uppträda strikt utifrån vad som krävs av en ämbetsman. Hon fragade om jag inte kunde hitta nagon kompromiss. Jag sade da alt den kompromiss jag kunde tänka mig var en heltäckande garanti i riksgälden. Hon hade bett mig be Banverkets jurist komma med ett rad och analysera läget. Han hade kommit fram till just det. Men hon viftade bort det och sa att jag var kompromisslös. Hon behövde ett tydligare juridiskt underlag att stå på för att ga emot regeringen. Jag pekade pa vad Mannheimer Svartling kommit fram till och de dokument hon fatt fran Banverket där Banverkets experter gar igenom de exceptionella risker som den föreslagna konstruktionen innebar för SVEDAB och för Banverket och att betalningsansvaret skulle komma att skjutas över pa kommande generationer. Jag informerade henne också om att jag skulle komma att avga om styrelsen beslutade att skriva pa avtalet emot mina och Banverkets experters rekommendationer, och att jag offentligt skulle redogöra för skälen. Hon sa då att del var taskigt av mig att göra det och låta henne sta där med beslutet att skriva pa.

Kl 9.00 pa morgonen den 26 februari hade styrelsen telefonsammanträde. Jag redogjorde omsorgsfullt för Citytunnelfrågan. för Banverkets ställningstagande genom aren, den tekniska utredningen fran SVEDAB. Banverkets svar pa den. för avsiktsförklaringen och hela händelseförloppet sedan den 5 oktober. Jag beskrev ingående det lån på 1.7 miljarder som SVEDAB förutsattes teckna med ränta pa ränta med de föreslagna reverserna. Jag redogjorde för Mannheimer Svartlings rapport och den ekonomiska analysen från banverkets, vägverkets och

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

SVEDABs ekonomer. Jag berättade om SVEDABS ställningstagande att inte skriva pa avsiktsförklaringen och Kaj Janérus avtalsforslag. Jag beskrev vilket ansvar styrelsen i ett aktiebolag har. att den inte har rätt att utsätta företaget tor exceptionella risker och att den är personligen moraliskt och ekonomiskt ansvarig för sina beslut och har att arbeta efter god affärssed. Jag beskrev mitt och styrelsens ansvar för Banverket, att inte heller vi har rätt att utsätta verket för exceptionella risker och var skyldighet att uppträda i enlighet med vad ämbetsmannarollen föreskriver. Jag beskrev vad jag sag som en möjlig kompromiss, nämligen en heltäckande garanti i riksgälden. Jag informerade avslutningsvis styrelsen att jag skulle komma att avga om styrelsen och jag kom till olika slutsats och offentligt redogöra tor skälen.

Styrelsen hade fått Regeringens avsiktsförklaring. Mannheimer Svartlings rapport. Kaj Janérus olika avtalsforslag. SVEDABs brev till Kaj Janérus samt en redogörelse för projektorganisationen, en analys av de ekonomiska konsekvenserna och en genomgång av de juridiska aspekterna från Banverkets experter. De fick också en muntlig redogörelse från tf ekonomichefen och en av Banverkets jurister.

Alla som yttrade sig var kritiska till situationen. Flera av ledamöterna sa att de delade min uppfattning och var upprörda över hur ett ansvarigt verk behandlades. Flera tog också upp fragan om en garanti i riksgälden. Gerd Engman föreslog att styrelsen skulle ajournera sig till kl 19 på kvällen och att dagen skulle användas till att försöka fä fram en kompromiss om en garanti i riksgälden. Hon vände sig till Sven Barström och bad honom ringa henne. Hon gav honom, ekonomichefen och juristen i uppdrag att ta fram ett förslag till beslut och ett beslutsunderlag och skicka ut det till styrelsen innan den återupptog förhandlingarna kl 19. (Sven Barström var i Malmö där avtalen skulle undertecknas dagen därpå. Han var där för att följa diskussionen om genomförandedelen, det blivande konsortiet.) Gerd Engman avslutade styrelsemötet med att be styrelsen betänka att den kunde bli avsatt om den gick emot regeringsbeslutet.

Gerd Engman ringde senare pa dagen och sa att det var omöjligt att få garantier i riksgälden. Hon sa att Ines l usmann personligen lovat garantera att Banverket inte skulle behöva sta risken, och ville veta hur jag ställde mig till det. Jag fragade i vilken form hon skulle garantera det. kommande regeringar är ju inte bundna av vad Ines Uusmann säger. För att ett sadant löfte ska ha något värde maste hela regeringen ställa ut det. Gerd Engman förde vidare min fråga till Ines Uusmann. men återkom med beskedet att Ines Uusmann inte kunde ställa ut nagot annat än ett muntligt löfte. Jag svarade då att det inte ändrade min uppfattning, eftersom löftet inte hade nagot reellt värde sa länge inte regeringen stod bakom det.

Lite senare ringde Gerd Engman till styrelsens sekreterare och bad om faxnumren till styrelsen. Hon skulle skicka ut ett förslag till beslut. Jag ringde då och frågade vad hon menade med det. Banverkets experter hade ju fatt i uppdrag att ta fram ett förslag till beslut. Då backade hon och sa att hon bara ville faxa ut vart förslag efter att ha fått ta del av det. När förslaget var klart försökte jag na henne utan resultat, sa vi faxade ut det till styrelsen. Det innehöll ett koncentrat av den ekonomiska och juridiska analysen och mynnade ut i följande förslag till beslut:

1997/98:KU25 Bilaga A 4.9 "BV är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör landets järnvägar. En av verkets viktigaste uppgifter är att ansvara för att tillgängliga anslagsmedel används så att största möjliga samhällsnytta uppkommer. Föreliggande utkast till avtal medför avsevärda finansiella risker för BV. bade som myndighet och som förvaltare av aktier i SVEDAB.

Enligt BVs uppfattning är de frågor som omfattas av det preliminära avtalet om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö sädana att de leder till avsevärda finansiella risker och att de är ofullständigt beredda. Med anledning härav anser sig Banverket inte kunna underteckna avtalet."

Gerd Engman ringde halvannan timme före styrelsemötet och meddelade att Ines Uusmann skulle ringa mig. Det gjorde Ines Uusmann. Där förklarade hon att hon var tvungen att agera som hon gjorde för att Göran Persson gett order. Han hade krävt resultat till regeringssammanträdet på torsdagen. Jag upprepade vad jag nu hade sagt så många gånger till henne om ämbetsmannaansvaret och om vad god affärssed föreskriver. Jag sa också återigen att jag skulle avgå om styrelsen kom till en annan uppfattning än jag i frågan om att skriva pa avtalet, och att jag offentligt skulle redogöra för skälen. Ines Uusmann sa att hon inte tyckte om det uppkomna läget, men att hon var tvungen att göra som partiordföranden säger.

Styrelsen sammanträdde som planerat per telefon kl 19.00. Ekonomichefen redogjorde grundligt för förslaget till beslut och bakgrundstexten. Det visade sig att Gerd Engman hade skickat ut ett eget förslag till beslut där hon hänvisade till det PM vi skickat ut och konstaterar att avtalet innebär avsevärd risk för extraordinära ataganden för Banverket men yrkar:

"att uppdra al generaldirektören att hos regeringen understryka betydelsen av att avtalet inte far paverka Banverkets framtida verksamhet negativt, samt

att i enlighet med regeringens uppdrag underteckna det preliminära avtalet"

En efter en deklarerade styrelsens ledamöter att de stödde hennes förslag. Jag yrkade pa bifall till det förslag som tagits fram av Banverkets experter och argumenterade för det. Därefter röstade styrelsen och biföll Gerd Engmans förslag. Jag ensam stödde Banverkets experters förslag och jag reserverade mig emot beslutet. När beslutet var fattat deklarerade jag min avsikt att lämna in min avskedsansökan till regeringen, eftersom jag inte kunde sitta kvar när styrelsen kört över det egna verkets experter. Ordföranden sa att hon beklagade det. Därefter avslutades stv reisemötet. Tjänstemännen var chockade. Gerd Engman bad att fä tala med styrelsens ledamöter en och en och hon bad att få tala med Sven Bårström. Sven hade ringt mig under dagen och varit förvånad över hennes propåer om att fä tala med honom. Han sa sig inte ha ringt tillbaka.

Jag bilägger protokollet fran det extra styrelsemötet med Banverkets styrelse den 26 februari, där experternas beslutsförslag finns med. diagram från SVEDABs styrelsemöte den 4 november

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9 ringt tillbaka.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9 Bilagor:

I. Beslutsförslaget från Banverkets experter på Banverkets styrelsemöte den 26 februari 1997.

2. Diagram över de ekonomiska scenarierna, från SVEDABs styrelsemöte den 4 november 1996.

.3. SVEDABs brev till Kaj Janérus 4. Ett uttalande av av Kaj Janerus i Svenska Dagbladet från mars 1997.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

Citj tunneln

I. Bakgrund. SVEDAB har i januan 1996 utrett frågan om byggande av en Citytunnel i Malmö. BV har i yttrande 1996-08-27 angivit att enligt tidigare analys en Citytunnel inte är samhällsekonomiskt lönsam. I en avsiktsförklaring (AF) 1996-10-03, i vilken BV inte medverkat i beredningen, har regeringen givit en särskilt förordnad förhandlingsman uppdrag att förhandla om och teckna prclimcnärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö. Företrädare för berörda parter - SJ; SVEDAB, BV, Malmö kommun och Kommunalförbundet - deltagit i förhandlingarna.

Linder förhandlingarna har BV framfört att verket inte är berett av underteckna det föreslagna avtalet om genomförande och finansiering av Citytunneln. Anledningen till BVs inställning är att avtalsförslaget innebär alltför vidlyftiga ekonomiska åtaganden, som dessutom avser en mycket lång tidsperiod. Banverket har även invänt mot att regering och riksdag ännu inte har fattat beslut om projektets finansiering. Regeringens avsiktsförklaring och de avtal som avses slutas med anledning därav kommer att innebiba åtaganden för BV som myndighet, för BV som förvaltare av statens aktier i SVEDAB samt för SVEDAB som bolag.

Enligt förslaget till huvudavtal bär BV och Regionen (dvs Malmö Kommun och Kommunalförbun­ det) genomförande- och kostnadsansvar för tunneldelen av Citytunnelprojektet. I denna projektdel finns sannolikt den den största risken för kostnadsökningar. Ombyggnaderna på Malmö C blir omfattande. Det finns inte någon färdig banutredning. Tunnelanslutningen som korsar bangården, förbindelsen med underhållsområdet för tågfordon och höger-/vänsterväxel är var för sig stora objekt. Risken är allmänt sett stor för kostnadsökningar vid bangårdsombyggnader. B V bär ensamt kostnadsansvaret för åtgärderna på Malmö C. Risken är således stor för kostnadsökningar för BV

Om EU-bidrag inte erhålls i tänkt omfattning lår Regionen rätt att etappindela, senarelägga eller förenkla utförandet av de projektdelar den bär ansvaret för. Detta kan t ex medföra att förbindelsespåren mot Ystad och Trelleborg senareläggs, varvid avsedd funktion för lokaltrafiken inte uppnås Vidare kan senareläggning av förbindelsspåren medföra att sådana kapacitetsproblem på Kontinental­ banan att B V eller SVEDAB tvingas till provisorier eller att minskning på BVs eler SVEDABs anläggningar inte kan göras. SVEDABs utredning ar inte så pass genomgripande att man av den kan ange exakta gränssnitt, var exakt tunneln skall gå fram etc. Detta leder till att den slutliga utformningen bestäms under projekteringen vilket också medför osäkerhet om de slutliga kostnaderna och deras fördelning på parter

Om inte Citytunnel länet kan nedskrivas mot SVEDABs överskott skall BV och Regionen från år 31 efter Örcsundsförbindelsens färdigställande, börja amortera på lånet. Med avvikelse från vad som angivits i AF behöver enligt förslag till låneavtal ranta inte heller betalas på Citytunnellånet under byggtid. Detta har ytterligare försämrat kalkylen i fråga om nedskrivning av kapitalbelopp och upplupen kapitaliserad ränta.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9 Med utgångspunkt från de ”officiella prognoserna" för biltrafik och bilavgifter samt att låne­ konstruktionen ger en ränta- på- ränta effekt finner BV att lånet inte hinner nedskrivas till utgången av år 30. Vidare bör framhållas att kostnadsökningar i SVEDABs ursprungliga åtaganden påverkar bolagets resultat och upplåning vilket i sin tur inskränker på utrymmet för möjlig nedskrivning av Citytunnellånet och därmed ökar risken för att låntagarna att amortera. Enligt en något oklar formulering i avsiktsförklaringen skall BV i andra hand garantera Regionens lån från SVEDAB. Detta har i låneavtalet löst på så sätt att BV skall utfärda en proprieborgen (såsom för egen skuld) som säkerhet för Regionens lån. Denna konstruktion, som enligt BVs uppfattning är felaktig, är med utgångspunkt från formuleringen i AF dock inte till nackdel för BV. Innebörden är att om Regionen inte skulle betala sitt lån eller ränta kan SVEDAB kräva detta av BV. BV har emellertid regressrätt mot Regionen. Risken att Citytunnellånet skulle gå till en så allvarlig situation för Regionen att borgen behöver infrias, kan uppkomma under den amorteringsperiod som inträffar efter Öresundsförbindelsens 30 driftår. Ett annat, ruskigt fall, uppkommer redan tidigare om hela Öresundsförbindelsen av någon anledning efter i bruktagandet skulle fallera. Då ligger BV illa till. I förslag till huvudavtal har införts en möjlighet för partema att omförhandla lånet om förutsättningarna avsevärt förändras.Tanken här är att nedskrivningsperioden skulle kunna förlängas, vilket inte är till nackdel för BV, eftersom risken att landa i en amorteringsperiod därmed minskar. För SVEDAB är det däremot en nackdel. Vidare kan hävdas att formuleringen inte utesluter möjligheten för Regionen att vid avsevärd kostnadsökning påkalla omförhandling innebärande att fördelningen mellan BVs och Regionens låneandelar förändras med följd att verket med oförändrad total låneram får tillskjuta mer anslagsmedel för byggande av tunneldelen.

Enligt regeringens beslut skall BV och VV som förvaltare av statens aktier i SVEDAB genom kapitaltäckningsgaranti täcka SVEDABs egna kapital.

Med vissa antaganden om byggkostnader för Öresundsförbindelsen, räntor, trafikutveckling kan det underskott som BV och VV skall täcka uppgå till ca 2500 Mkr. Detta underskott kan täckas genom att förvaltarna ger aktieägartillskott i form av reverser åt SVEDAB eller genom att tillskjuta kontanter Sådana insatser blir aktuella från år 2000 tills toppen på 2500 Mkr efter ett antal år nås och allt vänder. Beloppet och därmed storleken på kapitaltäckningsgarantier blir mycket högre genom Citytunneilånet liksom den tidsperiod sådana garantier måste stå ute. Enligt SVEDABs experter är det liten risk för att BV och VV skulle tvingas tillskjuta kontanta medel Om så måste ske finns med nuvarande regler bara anslagsmedel att använda. Experter har dock olika mening om det räcker med reverser. Saken kan t ex komma i ett annat läge om SVEDABs ställning bedöms som mycket svag under längre tid. Då är det möjligt att krav på kontanttillskott kan uppkomma.Frågan hänger därför samman med SVEDABs lånebörda och intäktsförmåga. Mot bakgrund härav anser BV det inte rimligt att BV, och i och för sig även Vägverket skall ta på sig ytterligare garantiåtaganden för den belastning som uppkommer i SVEDAB pga bolagets engagemang i Citytunneln.BV anser därför att istället för reverser är en av staten genom Riksgäldskontoret utställd garanti nödvändig för det fail intäkterna inte täcker SVEDABs utgifter för ränta och amortering

En stor fråga under förhandlingarna har varit om återförande av BVs och VVs aktieägartillskott skall gå för nedskrivning av Citytunneilånet. I denna del har del varit angeläget att BVs och VVs aktieägar­ tillskott återförs först för att minska BVs och VVs risk. Sådan reglering finns nu i förslag till låneavtal Lånet till BV och Regionen är från början på ca 1,7 miljarder, men kommer genom indexförändring och ränta på ränta- på- ränta effekt att växa till ett mycket högre belopp.

1997/98:KU25 Bilaga A 4.9 SVED AB tar lån i Riksgäldskontoret för Citytunneln. Den säkerhet SVEDAB har att luta sig mot är BVs borgen för lånet i nästa relation, nämligen lån till BV och Regionen. Bestämmclscra kan anses vara tillfyllest för SVEDAB.

Om kredittagama, BV och Regionen eller endera av dem, skulle få rätt att öka på lånet vid kostnads­ ökningar och om kostnadsminskningarna inom SVEDABs ursprungliga åtagande inte kan infrias kan enligt SVEDAB medföra risk för att SVEDABs lånebörda blir så stor att beräknade intäktsflöden inte balanserar upplåningen, så att man inte förmår att räta upp lånekurvan inom ett överblickbart tidsperspektiv. Orsakerna härtill är att SVEDAB har drabbats av egna kostnadsökningar och att Citytunnellånet blivit något högre än vad SVEDAB ansett kunna bäras av bolaget. Ett sådan situation är mycket allvarlig. Risken för att den skall inträffa är svår att bedöma. Det är i den här beskrivna situationen fråga kan uppkomma om aktieägartillskott i förm av kontanter även om reverser eljest godtagits.

Även SVEDAB, vars aktiekapital till 50% förvaltas av BV, har anfört hinder mot att underteckna avtalet. SVEDAB konstaterar att avsiktsförklaringens intentioner förutsätter att följande villkor blir uppfyllda:

i) regeringen fattar för genomförandet och finansieringen av Citytunnelprojcktct erforderliga beslut, inklusive bemyndigande för Riksgäldskontoret att låna ut nödvändiga medel till SVEDAB; ii) SVEDABs ägare fattar nödvändiga beslut om ändring av bolagsordningen och att dessa ändringar blir godkända av regeringen samt registrerade;

iii) SVEDAB meddelas dispens från utlåningsförbudet till aktieägare; och iv) huvudavtalet 1997- 02-27 i föreslagen förin om genomförande och finansiering av en Citytunnel i Malmö har trätt i kraft Regeringen har i beslut 1997-02-20 uppdragit åt BV att att ingå och underteckna ett preliminärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö. BV har inte heller i detta ärende varit tillfrågade innan beslutet fattades.

Förslag till beslut.

BV är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör landets järnvägar. En av verkets viktigaste uppgifter är att ansvara för att tillgängliga anslagsmedel används så att största möjliga samhällsnytta uppkommer.Föreliggande utkast till avtal medför avsevärda finansiella risker för BV, både som myndighet och som förvaltare av aktier i SVEDAB. Enligt BVs uppfattning är de frågor som omfattas av det preliminära avtalet om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö sådana att de leder till avsevärda finansiella risker och att de är ofullständigt beredda. Med anledning härav anser sig Banverket inte kunna underteckna avtalet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

FL 66-10-30

LMYLaSKQIWSmAI

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

FL 93-10-30

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

lAn/Overskott/resultat

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

LMYEBSKQ.TI 96 11/04 KAN 10:35 FAI

FL 96-10-30

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9 Svensk-Danska Broförbindelsen AB

Malmö 1997-02-13 Reg nr 14-10

Statens förhandlingsman Kaj Janérus Kommunikationsdepartementet

Citytunnel i Malmö I enlighet med den av Regeringen med Malmö stad och Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik tecknade avsiktsförklaringen 1996-10-07 har upprättats förslag till avtal om långfristig kreditgivning via Svedab till de i Citytunnelprojektet ingående berg- och betongtunnlarna. Svedab har tagit del av utformningen av avtalet inklusive regler för nedskrivning av lånet enligt avsiktsförklaringens intentioner.

Svedab har låtit analysera avtalet med hjälp av revisorerna och fristående konsulter varvid klarlagts att förändringar krävs i Svedabs bolagsordning samt dispens från utlåningsförbudet till bolags aktieägare för att uppfylla intentionerna i avsiktsförklaringen. Vidare ökar kraven på underskottstäckning från ägarna liksom självfallet att Riksgäldskontoret måste bemyndigas att låna ut erforderliga medel till Svedab. Med hänsyn till vad som framkommit anser sig Svedab inte kunna ingå eller underteckna avtalet. Avsiktsförklaringens intentioner förutsätter att följande villkor blir uppfyllda :

(i)

regeringen fattar för genomförandet och finansieringen av Citytunnelprojektet erforderliga beslut, inklusive bemyndigat Riksgäldskontoret att låna ut nödvändiga medel till Svedab;

(ii)

Svedabs ägare fattar nödvändiga beslut om ändring av bolagsordningen och att dessa ändringar blir godkända av regeringen samt registrerade;

(iii)

Svedab meddelas dispens från utlåningsförbudet till aktieägare; och

(iv)

huvudavtalet 1997-02-27 i föreslagen form om genomförande och finansiering av en Citytunnel i Malmö trätt i kraft.

För Svedab s del är en statlig garanti nödvändig för att fullfölja åtagandet. Ur Svedabs synvinkel vore det en fördel att istället för reverser ha en av staten genom Riksgäldskontoret utställd garanti för det fall intäkterna inte täcker Svedabs utgifter för ränta och amortering. Samtidigt biläggs de förslag till ramavtal för genomförandet av Citytunnelns anslutningar till Öresundsförbindelsens svenska landanslutningar på avsnittet Lemacken-Fosieby som framtagits tillsammans med Banverket, Malmö Stad och Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik.

BOX 4044 ■ 203 11 MALMÖ ■ BESÖK: DJÄKNEGATAN 23

BANKGIRO 5356-4902 • POSTGIRO 640 01 59-7

TEL 040-660 37 00 ■ FAX 040-30 00 21

ORGANISATIONSNR 556 432-9083

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.9

Andersson ställdes inför ultimatum Regeringsbeslut skulle få banverket att skriva på avtalet om Citytunneln • Förra veckans regerings­ beslut om Citytun­ neln kom till endast för att tvinga general­ Monica direktören Andersson Monica Andersson att skriva på avtalet. Det säger förhandlingsman Kaj Janérus som själv upp­ manade kommunikationsmi­ nister Ines Uusmann att få fram ett extra regeringsbeslut så att Monica Andersson ställdes inför ultimatum. Skriv på eller avgå.

brobolaget Svedab och resulta­ tet har blivit sju olika avtal som reglerar vem som betalar vad.

Signaturen saknades 1 torsdags undertecknades också avtalen av alla parter ut­ om Svedab. banverkets styrel­ se har också godkänt den pre­ liminära uppgörelsen, men som bekant saknas Monica Anderssons signatur. Hon avgick som general­ direktör i samma stund som hennes styrelse skrev på. På avtalad dag levererade Kaj Janérus igår sitt avtalspaket till kommunikationsdeparte­ mentet. Det ska nu granskas av regeringen och resultera i ett förslag till riksdagen i maj. Beslut i riksdagen väntas i höst.

Försökte övertyga henne - Sedan i början av februari har Monica Andersson gjort klart att hon inte tänker skriva på avtalet eftersom hon anser att det innebär förpliktelser för banverket. -Jag har försökt övertyga henne om att finansierings­ modellen inte leder till några risker för banverket eftersom staten garanterarekonomin för projektet, men hon har inte velat lyssna. - Min uppfattning är att hon använt svepskäl, att hon i grun­ den är emot Citytunneln och bara försökt kasta grus i ma­ skineriet, säger Kaj Janérus. Sydde ihop avtal

I oktober gav regeringen sin av­ siktsförklaring för byggandet och finansieringen av Citytun­ neln. Samtidigt utsågs Kaj Janérus till regeringens för­ handlingsman att sy ihop ett preliminärt avtal som parterna kunde ställa upp på till den 28 februari. De inblandade har varit SJ. banverket. Malmö stad. Länstrafiken och

Inget emot en tunnel Men Monica Andersson häv­ dar att hon inte har något emot själva Citytunneln. - Min kritik har rört själva

finansieringen, att banverket ikläder sig ett ekonomiskt ansvar för ett projekt som mycket väl kan haverera. -Flera jurister och andra experter har kommit till sam­ ma slutsats och kritiken har framförts till såväl förhand­ lingsmannen som kommunika­ tionsministern. För Monica Andersson är det obegripligt att ingen lyssnat på hennes varningar och att man agerar så ansvarslöst med statens pengar.

”Befängt beordra mig” - Regeringen har naturligtvis full rätt att fatta vilka beslut som helst, men det är befängt att beordra mig som general­ direktör att skriva på ett avtal som är så äventyrligt. Ett avtal som dessutom Ines Uusmann inte hade läst när hon ville tvinga mig att godkänna det. säger Monica Andersson. Hon har redan flyttat hem -

till Stockholm från Borlänge. Monica Andersson är också skakad av uppgiften att förhandlingsmannen lyckats fa regeringen att fatta ett särskilt beslut som enbart gick ut på att få henne att signera avtalet.

"Låter sig styras” - Att regeringen låter sig styras på det viset hade jag inte trott och att det i kanslihuset gått så långt att man använder sådana maktmetoder mot ämbets­ mannakåren, säger hon. SvD har sökt Ines Uusmann för en kommentar, men inte lyckats nå henne. FREDRIK MELLGREN

Fotnot: Monica Andersson avvisar bestämt uppgiften att hon blev spar kad av sitt eget parti som miljö-och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm i november 1995. - Jag fick däremot ett erbjudande av Ines Uusmann att bii generaidirektör för banverket och det locka de mig mycket, säger hon.

Ett fall av ministerstyre har lett till prickning i KU • Misstankarom ministerstyre är inget ovanligt. Sådana fram­ förs ofta i den politiska debat­ ten. Inte sällan anmäls de till KU. I ett fall de senaste tio åren har det lett till prickning. Det gäller dåvarande justitie­ ministern Anna-Greta Leijon (s) och hennes så kallade rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson. KU och senare riksdagen ansåg att hon hade förfarit fel både enligt rätte­ gångsbalken och regeringsfor­ men (grundlagen). Riksdagens utsaga fick inga direkta följder. Anna-Greta Leijon avgick självmant när den så kallade Ebbe Carlsson-affären började rullas upp på för­ sommaren 1988. Riksdagen ansåg att Anna-

Greta Lcijon förtjänade "allvarlig kritik” för att hon på egen hand hade gett privatpersonen Ebbe Carlsson ett "uppdrag" i spaningarna efter Olof Palmes mördare. Denna variant av vad som brukar kallas ministerstyre är ingen direkt parallell till det fall som diskuteras just nu. Andra fall har legat närmare minister­ styre i dess vanligaste mening. Ett sådant fall granskades av KU så sent som förra året.

Försvarsminister i KU Det gällde dåvarande försvars­ ministern Thage G Peterson (s), tidigare själv KU-ordförande, som via sin statssekretera­ re misstänktes ha påverkat flyg­ vapenchefen att ändra ett

beslut. Omständigheterna bekräftades under KU:s granskning. Flygvapenchefen hade av statssekreteraren fått veta att det inte var lämpligt att samöva med Nato. Därför tog flygvapenchefen tillbaka clt sådant uppdrag. Han bekräfta­ de inför KU att han tagit intryck och bedömde det som sanno­ likt att han inte skulle ha återkallatsitt beslut om han inte fått en sådan signal. Åtgärden var däremot hans egen. KU:s majoritet och riksda­ gen tyckte inte att Thage G Pe­ terson hade överskridit sina be­ fogenheter. Två partier, mode­ raterna och folkpartiet, ansåg att agerandet var olämpligt. HANS 0 ALFREDSSON

257 9 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

• | i 1 : i

| । I I

I I |

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 Konstitutionsutskottet Riksdagen 100 12 Stockholm

Konstitutionsutskottet Inkden 1^917.05$

Dnrl<i^/<|7 2~ZQ

När jag lämnade in mitt yttrande till Konstitutionsutskottet den 28 november 1997 över regeringens hantering av Citytunnelfrågan, så var det en uppgift som inte kom med. Det gäller mitt samtal med Kaj Janérus den 3 februari 1997 och mitt referat av det till Ines Uusmann den 4 eller 5 februari, sid 6 och 7 i yttrandet.

Jag refererade hela samtalet med Kaj Janérus för Ines Uusmann. Han hade också tagit upp möjligheten av att dela på avtalen, så att jag skrev under konsortialdelen, men inte finansieringdelen. Konsortialavtalet handlade om projektorganisationen. Den var Banverket berett att delta i eftersom anläggningen skulle läggas under Banverket när den var färdig, och då var det viktigt att kunna kontrollera byggprocessen så att anläggningen höll tillräckligt bra standard. Därför sa jag också till Kaj Janérus att jag kunde tänka mig en sådan lösning. Han sa, att det var möjligt rent tekniskt att göra så, men han skulle till Colorado på semester. Jag berättade det för Ines Uusmann. men jag sa att det enklaste var att jag inte skrev på överhuvudtaget. Hon skulle prata med Kaj Janérus. för han hade inte dragit sitt avtalsförslag för departementsledningen än. Hon tyckte som jag. att den bästa lösningen var att jag inte skrev på alls. Sedan hörde jag inte mer om detta. Hon ringde tillbaka och ställde praktiska frågor om garantin i Riksgälden. Jag utgick ifrån att vi var överens.

Det var ju en lång process kvar med propositionsskrivning, och jag förväntade mig att Banverket skulle kunna föra en dialog med departementet om finansieringsfrågorna när regeringen tog ställning till Kaj Janérus förslag. Jag förväntade mig det alldeles särskilt som regeringen inte hade samrått med Banverket innan avsiktsförklaringen presenterades.

Jag bifogar också Mannheimer Svartlings rapport till SVED AB av den 24 januari 1997. När jag lämnade mitt yttrande den 28 november förstod jag att utskottet inte hade fått den.

Sto/kholm den 4 december 1997

>nica Andersson

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 UTKAST 1997-01-21 MANNHEIMER SWARTLING

VISSA RÄTTSLIGA FRÅGOR

RÖRANDE

CITYTUNNELPROJEKTET

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.

BAKGRUND

2.

ÄNDRING AV SVEDABS BOLAGSORDNING

2.1 Föremålet för SVEDABs verksamhet

2.2 Syftet med SVEDABs verksamhet

2.3 Förfarandet vid ändring av SVEDABs bolagsordning

3.

AKTIEBOLAGSLAGENS LÄNEFÖRBUD

4.

AKTIEÄGARTILLSKOTT TILL SVEDAB

5.

NEDSKRIVNING AV LÅN M M

6.

SAMMANFATTNING

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10

PROMEMORIA

Till:

1 Karl-Otto Sicking och Mats Wemming,

Svensk-Danska Broförbindelsen SVEDAB Aktiebolag

Från:

Jan Kansmark, Mannheimer Swartling Advokatbyrå

Ang:

Vissa rättsliga frågor rörande Citytunnelprojektet

1.

BAKGRUND

Svensk-Danska Broförbindelsen SVED AB Aktiebolag (”SVED AB”) föreslås medverka i finansieringen av Citytunnelprojektet genom att låna ut sammanlagt 1 727,5 miljoner kronor

till byggnationen av de i projektet ingående berg- och betongtunnlama. Låntagare förutses

bli Banverket med 33,6 % samt Malmö stad och Kommunalförbundet för Malmöhus [Skåne] läns kollektivtrafik (härefter tillsammans kallade ”Regionen”) med 66,4 %.

SVED AB föreslås skriva ned lånet till Citytunnelprojektet, proportionellt i förhållande till

Banverkets och Regionens respektive andelar, med det överskott som kan uppkomma i SVEDABs verksamhet till och med Öresundsförbindelsens 30:de driftår. Överskottet från

SVED AB skall enligt föreliggande avsiktsförklaring utgöra de medel som återstår i bolaget sedan SVEDABs lån till byggnationen av broanslutningama och bolagets årliga driftskost­ nader har betalats.

Om SVEDABs lån till Citytunnelprojektet kvarstår efter Öresundsförbindelsens 30:de driftår, skall Banverket och Regionen amortera resterande lån på 10 år, såvida inte annat överenskommes.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 Det ovan redovisade upplägget av SVEDABs förutsatta engagemang i Citytunnelprojektet

föranleder en del frågor. I denna promemoria behandlas huvudsakligen de aktiebolags-

rättsliga frågor som aktualiseras till följd av det ovan beskrivna upplägget.

Promemorian är disponerad på följande sätt. I punkt 2 behandlas frågor kring SVEDABs bolagsordning och särskilt om bolagsordningen måste ändras till följd av ett engagemang i Citytunnelprojektet från SVEDABs sida. I punkt 3 behandlas bestämmelserna i aktiebo­

lagslagen (”ABL”) angående förbud för aktiebolag att lämna lån till sina aktieägare, det s k

låneförbudet. Punkt 4 behandlar frågor med anknytning till de aktieägartillskott som staten genom Banverket och Vägverket kan komma att lämna till SVEDAB under den kapital­ täckningsgaranti för SVEDABs egna kapital som utställts. Nedskrivningen av bolagets lån

till Banverket och Regionen aktualiserar ABLs bestämmelser om vinstutdelning och veder-

lagsfria utbetalningar till tredje man. Nedskrivningen av lånen kan också komma att konkur­ rera med återbetalningen av de eventuella aktieägartillskott som kan komma att lämnas till

SVED AB. Dessa frågor behandlas i punkt 5. Promemorian avslutas med en sammanfattning

i punkt 6.

2.

ÄNDRING AV SVEDABSs BOLAGSORDNING

2.1 Föremålet för SVEDABs verksamhet

Enligt artikel 10 i avtalet mellan de svenska och danska regeringarna av den 23 mars 1991

om en fast förbindelse över Öresund åligger det staterna att tillse att det bildas ett av re­

spektive stat helägt aktiebolag. De två aktiebolagen skall tillsammans bilda ett konsortium som skall svara för genomförandet av Öresundsförbindelsen.

Till uppfyllande av artikel 10 i regeringsavtalet har den svenska staten bildat SVED AB.

SVED AB har tillsammans med sin danska motsvarighet bildat Öresundskonsortiet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 Genom regeringens proposition 1990/91:158 med anledning av ett avtal mellan Sverige och

3 Danmark om en fast förbindelse över Öresund och påföljande riksdagsbeslut har föremålet för SVEDABs verksamhet fastställts på så sätt att SVEDAB, förutom att vara svenskt

ägarbolag i Öresundskonsortiet, även skall svara för planeringen, projekteringen, byggandet, driften och underhållet samt finansieringen av de svenska väg- och järnvägsanslutningama till Öresundsförbindelsen.

Mot bakgrund av vad som redovisats ovan har i § 3 i SVEDABs bolagsordning intagits föl­ jande bestämmelse om föremålet för SVEDABs verksamhet:

”Föremålet för bolagets verksamhet är att - direkt eller indirekt genom ett konsortium planera, projektera, finansiera, uppföra, äga, förvalta, driva och underhålla

a)

en avgiftsfinansieradfast förbindelse över Öresundförjärnvägs- och vägtra­

fik mellan Köpenhamn och Malmö, i fortsättningen benämnd Öresundsförbin­ delsen, omfattande även nödvändiga områden och anläggningarför avgiftsupptagning, tullbehandling och passkontroll,

b)

nödvändiga järnvägs- och vägförbindelser till Öresundsförbindelsen från be­ fintliga järnvägs- och vägnät i Sverige,

ävensom att idka annan därmedförenlig verksamhet. ”

SVED AB kan som nämnts inledningsvis behöva utvidga föremålet för sin verksamhet till att

även avse medverkan i finansieringen av de berg- och betongtunnlar som utgör en del av

Citytunneln. Citytunnelprojektet har visserligen nära samband med genomförandet av Öre­ sundsförbindelsen men utgör inte direkt en del av det ursprungliga Öresundsförbindelsepro-

jektet. Den aktuella utvidgningen av SVEDABs verksamhet omfattas inte av föremålet för

SVEDABs verksamhet såsom detta angetts i den ovannämnda propositionen och synes inte heller rymmas inom föremålet för SVEDABs verksamhet, såsom detta uttryckts i § 3 i

SVEDABs bolagsordning. 263

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 ABLs utgångspunkt är att bolagsstämman, styrelsen och den verkställande direktören i ett

aktiebolag inte far vidta åtgärder som är främmande för föremålet för bolagets verksamhet. Detta förbud har till syfte att bereda skydd åt minoritetsaktieägama i bolaget. Om samtliga

aktieägare i bolaget är överens om att vidta någon åtgärd som faller utanför föremålet för

bolagets verksamhet, kan bolagsstämman besluta om en sådan åtgärd.

För SVEDABs del innebär detta att staten genom Banverket och Vägverket kan besluta på

bolagsstämma i bolaget att SVED AB skall vidta åtgärder som faller utanför föremålet för SVEDABs verksamhet. Härvid måste dock beaktas det föremål för SVEDAB:s verksamhet

som beskrivits i den ovannämnda propositionen och de restriktioner det kan innebära där­

vidlag.

Även om SVEDABs bolagsstämma skulle kunna besluta att SVED AB skall engagera sig i genomförandet av Citytunnelprojektet, bör det övervägas om inte bolagsordningen för

SVED AB skall ändras på så sätt att föremålet för SVEDABs verksamhet utökas till att även kunna avse Citytunnelprojektet. Utgångspunkten i ABL är ju att styrelsen och den verkstäl­

lande direktören i bolaget inte far vidta åtgärder i strid mot föremålet för bolagets verksam­ het

Eftersom SVED AB skall medverka till finansieringen av Citytunnelprojektet genom att läm­

na krediter, bör också ett tillägg göras i bolagsordningen som klarställer att SVED AB inte kommer att bedriva sådan verksamhet som avses i lagen om kreditmarknadsbolag eller i bankrörelselagen.

Förslagsvis kan § 3 i SVEDABs bolagsordning ändras på följande sätt:

"Föremåletför bolagets verksamhet är

a)

dels att - direkt eller indirekt genom ett konsortium - planera, projektera, fi­ nansiera, uppföra, äga, förvalta, driva och underhålla

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 (i)

en avgiftsfinansieradfastförbindelse över Öresundförjärnvägs-

och vägtrafik mellan Köpenhamn och Malmö, i fortsättningen be­

nämnd Öresundsförbindelsen, omfattande även nödvändiga områ­ den och anläggningar för avgiftsupptagning, tullbehandling och

passkontroll, samt

(ii)

nödvändiga järnvägs- och vägförbindelser till Öresundsförbindel­

sen från befintliga järnvägs- och vägnät i Sverige,

b)

dels att medverka i finansieringen av byggnationen av de berg- och betong­ tunnlar under de centrala delarna av Malmö som skall sammanbinda spårtra­

fiken öster om Malmö Central med Öresundsförbindelsen,

ävensom att idka annan därmedförenlig verksamhet.

Bolaget skall icke bedriva sådan verksamhet som avses i lag (1992:1610) om kreditmark­ nadsbolag eller bankrörelselagen (1987:617). ”

2.2 Syftet med SVEDABs verksamhet

Utgångspunkten i ABL är att syftet med ett aktiebolags verksamhet är att bereda aktie­ ägarna vinst. Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha annat syfte än att bereda

vinst åt aktieägarna, skall bolagets bolagsordning innehålla bestämmelser om användningen av vinsten.

SVEDABs nuvarande bolagsordning saknar en bestämmelse av innebörd att bolagets syfte

skall vara annat än att bereda bolagets aktieägare vinst och slutsatsen blir därför att syftet med SVEDABs nuvarande verksamhet måste anses vara att bereda staten genom Banverket och Vägverket vinst.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 SVEDABs föreslagna engagemang i Citytunnelprojektet och bolagets eventuella åtagande

att skriva ned sina lån till Banverket och Regionen kommer att medföra att SVED AB under

en lång tid framöver kommer att sakna förmåga att bereda staten genom Banverket och

Vägverket någon vinst. Det kan därför ifrågasättas om SVEDABs åtagande att skriva ned sina fordringar är förenligt med syftet för SVEDABs verksamhet, nämligen att bereda aktie­ ägarna vinst.

Liksom beträffande åtgärder som strider mot föremålet för bolagets verksamhet är det inte

tillåtet för bolagsorganen, med undantag i viss mån för gåvor till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, att vidta åtgärder som strider mot bolagets vinstsyfte. Om syftet med ett

aktiebolags verksamhet skall vara annat än att bereda aktieägarna vinst, bör man som ovan

nämnts inta en bestämmelse i bolagsordningen om hur vinsten istället skall användas.

Förbudet för bolagsorganen att vidta åtgärder som strider mot bolagets vinstsyfte har, lik­

som förbudet att vidta åtgärder som strider mot föremålet för bolagets verksamhet, till­ kommit som ett skydd för bolagets minoritetsaktieägare. Detta innebär att bolagsstämman,

så länge alla aktieägare är överens, kan besluta om åtgärder som står i strid mot bolagets vinstsyfte. Därvid gäller naturligtvis att det inte får föreligga en begränsning i aktieägarnas

kompetens att besluta om en sådan åtgärd.

Till skillnad från åtgärder som står i strid mot föremålet för ett aktiebolags verksamhet finns det dock en ytterligare omständighet som bolagsstämman måste beakta innan beslut om åt­

gärder som står i strid med bolagets vinstsyfte kan fattas.

Bolagsstämmans handlingsfrihet begränsas nämligen av ABLs bestämmelser om skyddet för

aktiebolagets kapital och närmare bestämt det s k utbetalningsförbudet. Se vidare under punkt 5 nedan. Utbetalningsförbudet innebär att bolagsstämman inte far besluta om åtgärder

som påverkar bolagets bundna egna kapital. Således kan en enig bolagsstämma inte dispo­ nera över bolagets tillgångar för ett ändamål som strider mot bolagets vinstsyfte på ett så­ dant sätt att bolagets bundna kapital minskar. Denna begränsning för bolagsstämman gäller även om bolagsordningen innehåller en bestämmelse om att bolagets verksamhet har ett an-

1997/98:KU25 Bilaga A 4.10 nat syfte än att bereda vinst åt aktieägarna. Anledningen därtill är att utbetalningsförbudet

?

utgör ett skydd för aktiebolagets kapital, medan förbudet mot åtgärder i strid med vinstsyf­

tet har till syfte att skydda bolagets minoritetsaktieägare och detta förbud kan därför åsido­ sättas av aktieägarna.

Det bör därför övervägas om ändring av bolagsordningen även skall ske beträffande syftet

med bolagets verksamhet. SVEDABs styrelse och verkställande direktör är ju vid sitt age­ rande för bolaget, i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse av annan innebörd i bolagsord­

ningen, skyldiga att beakta bolagets vinstsyfte. Även om nedskrivning av lånen kommer att

ske genom att balansräkning fastställs av bolagsstämman, är det inte otänkbart att styrelsen

eller den verkställande direktören kan komma att hamna i en sådan situation där en åtgärd i anslutning till lånen som inte kan anses förenlig med SVEDABs vinstsyfte måste vidtas.

Ett alternativ till en bestämmelse om att syftet med SVEDABs verksamhet helt eller delvis skall vara annat än att bereda aktieägarna vinst är att en bestämmelse tas in i bolagsordning­

en som tydliggör att det är möjligt för bolaget och dess ställföreträdare att fatta sådana be­ slut som innebär eller har samband med att SVEDABs lån till Banverket och Regionen skrivs ned. En sådan bestämmelse kan förslagsvis ha följande innehåll:

"Bolagets vinst får användas för att skriva ned de lån bolaget kan ha lämnat som ett led i

bolagets medverkan i finansieringen av byggnationen av de berg- och betongtunnlar under

de centrala delarna av Malmö som skall sammanbinda spårtrafiken öster om Malmö Cen­ tral med Öresundsförbindelsen. "

Den ovan föreslagna bestämmelsen kan tas in i § 13 i den nuvarande bolagsordningen istäl­

let för det utlänningsförbehåll som för närvarande finns i § 13. Utlänningsförbehållet i § 13 i SVEDABs bolagsordning har sannolikt införts för att undvika att SVED AB i samband med

förvärv av fast egendom skulle komma att betraktas som ett utländskt rättssubjekt, vilket tidigare innebar att tillstånd för förvärv generellt krävdes. Ett utlänningsförbehåll är inte

längre giltigt. Det synes i övrigt inte finnas några avgörande skäl till att ett förbehåll som

inskränker möjligheterna till att fritt överlåta aktierna i SVED AB tas in i SVEDABs bolags-

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 ordning. Samtliga aktier i SVED AB ägs av staten och staten kan därigenom själv ta ställ-

$

ning till om bolaget skall säljas och i så fall till vem.

2.3 Förfarandet vid ändring av SVEDABs bolagsordning

Beslut om ändring av SVEDABs bolagsordning måste fattas på bolagsstämma och skall anmälas till PRV för registrering.

Enligt § 14 i SVEDABs bolagsordning krävs vidare, för att ett beslut om ändring av bo­

lagsordningen skall vara giltigt, att beslutet godkänts av regeringen.

Det är möjligt att vissa av de aktuella ändringarna i SVEDABs bolagsordning är av sådan

art att de måste behandlas på motsvarande sätt som skedde när föremålet för SVEDAB:s verksamhet ursprungligen fastställdes.

3.

AKTIEBOLAGSLAGENS LÅNEFÖRBUD

SVED AB ägs av svenska staten genom bl a Banverket. Enligt 12 kap 7 § 1 st ABL far ett

aktiebolag som huvudregel inte lämna eller ställa säkerhet för penninglån till den som äger aktier i bolaget. När SVED AB lämnar sitt lån till Citytunnelprojektet uppkommer frågan om

ABLs bestämmelser om låneförbud blir tillämpliga beträffande den del som lånas till Ban­

verket och där staten far anses vara låntagare.

Syftet med ABLs utlåningsförbud är att skydda aktiebolagets kapital. Låneförbudet är gene­

rellt såtillvida att det gäller även om den lånande aktieägaren har en god ekonomi vid den tidpunkt när lånet ges samt även om det finns disponibla vinstmedel i det utlånande bolaget

som lovligen kan utdelas. Låneförbudet har även till syfte att förhindra vissa skattedrivna

transaktioner mellan bolaget och dess ägare.

Det finns i ABL fyra uttryckliga undantag från låneförbudet. Dessa är följande.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 Det första undantaget avser sådana lån som ett kommunalt bolag lämnar till en kommun el-

ler landstingskommun. Detta undantag har tillkommit för att möjliggöra för en kommun att låna pengar från sådana bolag som kommunen äger. Anledningen till att detta undantag ut­

tryckligen angetts i bestämmelsen är att det inte anses att en kommun kan åberopa de un­

dantag från låneförbudet som medges i koncernförhållanden och för kommersiella lån Un­ dantaget för kommunlån innebär att det undantag som finns för koncemlån utvidgats på så sätt att även lån som ges från ett kommunalt bolag till kommunen, i det koncernliknande

förhållande som uppkommer då en kommun äger ett aktiebolag, undantas från låneförbudet.

Det andra undantaget avser sådana lån som ett bolag inom en koncern lämnar till ett annat bolag inom samma koncern. Koncernbegreppet i denna bestämmelse motsvarar koncernbe­

greppet i 1 kap 5 § ABL och undantaget är därför endast tillämpligt vid lån från ett dotter­

företag till ett moderföretag, om moderföretaget är ett aktiebolag.

Det tredje undantaget avser s k kommersiella lån och tar sikte på sådana lån som ett företag

lämnar till ett annat företag uteslutande för det lånande företagets rörelse. För att undan­ taget skall vara tillämpligt krävs vidare att lånet lämnas i det lånande företagets rörelse och

inte innan eller i samband med att det lånande företagets rörelse etableras. Undantaget tar

sikte på sådana lån som lämnas mellan företag som har någon form av affärsförbindelse mellan sig. Det anses att en kommun inte kan åberopa undantaget vid lån från ett av kom­

munen ägt aktiebolag, eftersom en kommun inte kan anses driva rörelse.

Det fjärde undantaget avser småaktieägarlån och är inte relevant i sammanhanget.

En överträdelse av låneförbudet utgör ett brott och den företrädare i bolaget som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet beslutar eller verkställer lånet kan dömas till böter eller fäng­

else. Själva lånet blir dock, så länge det inte är att betrakta som en olovlig vinstutdelning,

giltigt och styrelsen i bolaget är inte skyldig att återkräva lånet.

Det kan ifrågasättas om SVEDABs lån till Banverket överhuvudtaget omfattas av grunder-

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 derna för låneförbudet. Vid införandet av undantaget för kommunlån uttalades att kom-

jf)

munlån regelmässigt inte torde strida mot grunderna för låneförbudet. Trots det infördes ett uttryckligt undantag för kommunlån. För att SVEDABs lån till Banverket skall omfattas av

låneförbudet talar själva låneförbudets konstruktion, d v s ett generellt förbud som huvud­

regel med syfte att skydda bolagets kapital och särskilt angivna undantag samt ett dispens­ förfarande för övriga fall. Något lagreglerat undantag från låneförbudet för det fall att en statlig myndighet driver verksamhet genom ett aktiebolag finns inte i lagen. Utgångspunkten

måste därför bli, i brist på ett uttryckligt undantag i lagtexten eller vägledande prejudikat, att SVEDABs lån till Banverket omfattas av låneförbudet.

Vad sedan gäller de fyra undantagen från låneförbudet kan konstateras att inget av dessa

sannolikt kan åberopas vid SVEDABs lån till Banverket. Det första undantaget upptar en­ dast kommuner och med hänsyn till att det är fråga om ett undantag från en huvudregel tol­

kas bestämmelsen restriktivt. Staten utgör inte ett företag i den mening som avses i det and­ ra undantaget. Med hänsyn till att en kommun inte anses kunna åberopa det tredje undanta­

get, eftersom kommunen inte kan driva en rörelse i den mening som avses i just det undan­ taget, kan troligen inte heller staten göra det. Det fjärde undantaget är som redan nämnts

inte relevant i detta sammanhang.

Eftersom SVEDABs lån till Banverket sannolikt omfattas av låneförbudet och inget av un­

dantagen är tillämpligt, måste SVED AB utnyttja den möjlighet att ansöka om dispens från

låneförbudet som finns. En ansökan bör göras före det att lån lämnas, eftersom lån, om dis­

pens inte ges, är otillåtet. Det är i och för sig möjligt att erhålla dispens även efter det att lån har lämnats.

Enligt 12 kap 8 § 2 st ABL kan skattemyndigheten meddela dispens från låneförbudet om det föreligger synnerliga skäl. Bestämmelsen om möjligheten att meddela dispens från låne­ förbudet skall tolkas restriktivt. Vid bedömningen av om synnerliga skäl för att meddela dispens från låneförbudet föreligger fästs i första hand avgörande vikt vid ändamålet med

lånet. Stor hänsyn tas därvid till att lånemöjligheten inte far utnyttjas i skatteflyktshänseen-

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 /f

seende.

När ansökan om dispens från låneförbudet lämnats in skall skattemyndigheten höra bolagets kända borgenärer över dispensansökan, om det inte är uppenbart att deras ställning inte på­ verkas av att ansökningen bifalles. Om en borgenär begär det, oavsett om denne hörts över

ansökan eller att det är uppenbart att borgenärens ställning inte påverkas av att ansökningen bifalles, skall det sökande bolaget betala eller ställa säkerhet för borgenärens fordran.

Ansökan om dispens från låneförbudet för SVEDABs lån till Banverket skall ges in av

SVED AB till skattemyndigheten i Malmö.

Efter kontakter med skattemyndigheten i Malmö kan noteras att skattemyndigheten vid en ansökan om dispens från SVED AB beträffande aktuellt lån sannolikt inte kommer att ta

ställning till frågan om staten omfattas av låneförbudet eller inte. Något ärende där ett av

staten ägt aktiebolag lånar ut pengar till staten har troligen inte hittills prövats.

SVED AB kommer sannolikt att erhålla dispens för sina lån till Banverket utan någon mer

ingripande prövning från skattemyndighetens sida.

4.

AKTIEÄGARTILLSKOTT TILL SVEDAB

Staten genom Banverket och Vägverket har utställt en kapitaltäckningsgaranti till skydd för SVEDABs egna kapital, innebärande att staten genom Banverket och Vägverket förbundit sig att genom aktieägartillskott svara för att SVEDABs egna kapital vid varje tillfälle upp­

går till minst bolagets registrerade aktiekapital.

De aktieägartillskott som Banverket och Vägverket kan komma att lämna till SVEDAB skall vara villkorliga, innebärande att återbetalning skall kunna göras ur disponibla vinst­ medel enligt fastställd balansräkning under förutsättning att återbetalningen inte står i strid

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 mot god affärssed.

/L

Ett aktiebolag som mottar ett villkorligt aktieägartillskott bör redovisa tillskottet som en

extraordinär intäkt i resultaträkningen. I samband med att balansräkningen fastställs av bo­

lagsstämman kommer bolagets fria egna kapital att öka, i den mån tillskotten inte behöver

tas i anspråk för att täcka förluster. Ett aktieägartillskott kan lämnas i form av en revers och det mottagande bolaget får ta upp fordran till hela dess värde så länge den som gett till­

skottet är betalningsduglig.

Beslut om återbetalning av aktieägartillskotten skall fattas av bolagsstämman. En återbetal­ ning av ett aktieägartillskott anses civilrättsligt utgöra en utdelning och en sådan återbetal­ ning kan bara ske med iakttagande av de bestämmelser som gäller beträffande vinstutdel­

ning. Se vidare punkten 5 nedan. Återbetalningen bör därför ske direkt över bolagets ba­

lansräkning som en med utdelning jämställd betalning.

Skatterättsligt jämställs ett villkorligt aktieägartillskott med ett lån, varför någon gåvoskatt inte skall utgå. Tillskottet utgör inte en skattepliktig intäkt för bolaget. Återbetalningen av tillskottet till den som lämnat detsamma betraktas som återbetalning av ett lån. Detta inne­ bär att det återbetalande bolaget inte får göra något skattemässigt avdrag för återbetal­

ningen. Avdrag för ränta får endast göras för tiden efter det att bolagsstämman har beslutat att återbetala eller skuldföra tillskottet.

De skatterättsliga bestämmelserna om koncernbidrag är inte tillämpliga i förhållandet mellan SVED AB och staten.

De aktieägartillskott SVED AB mottagit måste sålunda i princip återföras med beskattade medel.

Enligt den utställda kapitaltäckningsgarantin skall Banverket och Vägverket verka för att

lämnade aktieägartillskott återbetalas av disponibla vinstmedel. Som kommer att utvecklas

närmare under punkten 5 nedan kan denna återbetalningsskyldighet komma att konkurrera 272

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 med SVEDABs åtagande att skriva ned lånen till Citytunnelprojektet. Om lånen till City­ tunnelprojektet inte skrivits ned helt av SVEDAB efter Öresundsförbindelsens 30:de driftår,

kan Banverket komma att bli betalningsskyldigt för en viss del av de återstående lånen. Ban­ verket kan därför ha intresse av att de disponibla vinstmedlen i SVED AB i första hand an­ vänds till att skriva ned lånen till Citytunnelprojektet och i andra hand till att återbetala ak­ tieägartillskotten. Vägverket, som inte kommer att stå i någon skuld till SVED AB (annat än

för aktieägartillskott), kommer å sin sida sannolikt att vara intresserat av att aktieägartill­ skotten återbetalas så snart som möjligt så att de tillgångar Vägverket bundit för sitt tillskott

kan frigöras och användas för andra ändamål.

5.

NEDSKRIVNING AV LÅN M M

De lån som SVED AB lämnar till Citytunnelprojektet föreslås bli nedskrivna med ett belopp

motsvarade det överskott som kan uppkomma i SVEDABs verksamhet till och med Öresundsförbindelsens 30:de driftår.

Kravet på SVEDAB att skriva ned bolagets fordringar innebär att SVED AB kommer att avstå från sina fordringar gentemot Banverket och Regionen utan att det egentligen före­ ligger någon risk för kreditförlust för SVEDABs del. De nedskrivningar som SVED AB kan

komma att göra far därför närmast karaktär av en eftergift eller gåva från SVEDABs sida till förmån for Banverket och Regionen. Nedskrivningarna aktualiserar därför aktiebolags-

lagsrättsliga bestämmelser om möjlighet för ett aktiebolag att göra utbetalningar.

De begränsningar som gäller beträffande utbetalningar från ett aktiebolag och som är aktu­

ella i detta hänseende rör inte sådana utbetalningar som kan anses som affärsmässigt beting­ ande. Begränsningarna omfattar endast sådana utbetalningar från bolaget där det råder ett

missförhållande mellan utbetalningen och den motprestation som tillkommer bolaget och där utbetalningen mer eller mindre påminner om en gåva. En sådan transaktion anses inte vara affärsmässigt betingad.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 När en utbetalning skall anses vara affärsmässigt betingad eller inte måste bedömas från fall

få

till fall mot bakgrund av helheten av föreliggande omständigheter av betydelse. Därvid kan

beaktas skillnaden mellan prestationerna, utbetalningens karaktär, om utbetalningen utgör ett normalt led i bolagets verksamhet, bolagets motpart och utbetalningens betydelse för bolaget på lång sikt.

Det föreligger stor risk för att SVEDABs nedskrivningar av sina fordringar gentemot Ban­

verket och Regionen kan komma att betraktas som sådana utbetalningar som har karaktär

av gåva och som inte kan anses vara affärsmässigt betingade. Det synes svårt att med fram­ gång hävda att nedskrivningarna är affärsmässigt betingande, när skillnaden mellan storleken

av det belopp som SVED AB avstår från och de förväntade förmåner nedskrivningarna på lång sikt kan komma att ge SVED AB är så stor.

Om nedskrivningarna inte anses vara affärsmässigt betingade kommer nedskrivningarna, i

förhållande till Banverket, att betraktas som vinstutdelningar. Om nedskrivning inte sker

som en uttrycklig vinstutdelning, blir beslutet att skriva ned fordran att betrakta som en vederlagsfri utbetalning till aktieägarna eller förtäckt vinstutdelning. SVEDABs nedskrivning

av sina fordringar gentemot Regionen kommer att innebära att SVED AB efterger krav som bolaget har på en tredje man. En sådan eftergift kommer då att betraktas som en vederlagsfri utbetalning till tredje man.

Enligt det s k utbetalningsförbudet i 12 kap 1 § ABL får utbetalning till aktieägarna av bola­

gets medel endast ske enligt bestämmelserna i ABL om vinstutdelning, utbetalning vid ned­

sättning av aktiekapitalet eller reservfonden och utskiftning vid bolagets likvidation.

Utrymmet för hur stor del av SVEDABs tillgångar som staten kan disponera över genom

vinstutdelningar, och även vederlagsfria utbetalningar till tredje man, framgår av 12 kap 2 §

ABL.

Huvudregeln är att fritt eget kapital enligt fastställd balansräkning för det senaste räken­

skapsåret kan delas ut till aktieägarna, förutsatt att avsättning till reservfond inte behöver

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 ske. Detta innebär att bolaget efter utdelningen skall ha kvar minst så mycket tillgångar att

de täcker bolagets skulder och bundet eget kapital.

Det är uppgifterna i den senast fastställda balansräkningen som är avgörande för storleken

på det belopp som får utdelas. Har bolaget byggt upp obeskattade reserver, minskar utrym­ met för utdelning. De obeskattade reserverna blir utdelningsbara först sedan de redovisats och fastställts som resultat.

För att utdelning av vinstmedel skall kunna ske krävs vidare enligt den allmänna försiktig­

hetsregeln i 12 kap 2 § 2 st ABL att utdelning inte får ske med ett så stort belopp att utdel­ ningen med hänsyn till bolagets konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Den närmare innebörden av försiktighetsregeln har inte prövats i rättspraxis och en bedömning av dess tillämplighet måste ske i varje bolag för sig.

En utdelning eller utbetalning som sker i strid mot utbetalningsförbudet anses vara civilrättsligt sett ogiltig. Enligt 12 kap 5 § ABL skall en aktieägare som mottar en utdelning i

strid mot utbetalningsförbudet, med visst undantag för god tro, återbära vad som uppburits jämte ränta. Denna bestämmelse om återbetalningsskyldighet tillämpas analogt på utbetal­

ningar till tredje man i strid mot utbetalningsförbudet. Om mottagaren inte kan återbetala hela det belopp han mottagit, kan de personer som på olika sätt medverkat till beslutet eller verkställandet av utbetalningen bli solidariskt betalningspliktiga gentemot bolaget för det

resterande beloppet.

Utbetalningsförbudet innebär att SVED AB, förutsatt att nedskrivningarna inte anses vara affärsmässigt betingade, inte kan börja skriva ned sina fordringar gentemot Banverket och

Regionen förrän det finns disponibla vinstmedel i bolaget. SVED AB måste också beakta den allmänna försiktighetsregeln i 12 kap 2 § ABL, vilket innebär att bolaget vid var tid

måste göra en företagsekonomisk bedömning om det är lämpligt att, och i så fall i vilken utsträckning, vinstmedlen i bolaget disponeras.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 När och med hur mycket SVED AB kan efterge sina fordringar gentemot Banverket och

fé

Regionen är naturligtvis ytterst beroende av det överskott som Öresundskonsortiets verk­ samhet kan ge och de utdelningar SVED AB erhåller från Öresundskonsortiet samt även

SVEDABs egna verksamhet.

Möjligheterna för SVED AB att efterge sina fordringar är också beroende av om SVED AB

skall återföra de aktieägartillskott som kan komma att lämnas av Banverket och Vägverket före det att lånen skrivs ned. Som redovisas i punkt 4 ovan jämställs en återbetalning av villkorade aktieägartillskott med utdelning. Återbetalningen kan därför bara ske om det

finns disponibla vinstmedel i SVED AB. Om tillskotten skall återföras först, kan SVEDABs disponibla vinstmedel komma att tas i anspråk för detta ändamål under en lång tid, vilket

innebär att nedskrivningen av lånen inte kan påbörjas förrän tillskotten är återförda.

Eftersom återföringen av aktieägartillskotten och nedskrivningen av lånet endast kan ske om

det finns disponibla vinstmedel i SVED AB, måste bolaget redovisa vinst innan återbetalning

eller nedskrivning kan ske.

SVEDABs verksamhet kommer under inledningsskedet av Öresundsförbindelsens drift att

ge ett underskott. Detta underskott kan skattemässigt ackumuleras och det ackumulerade underskottet kan sedan kvittas mot det överskott som SVEDABs verksamhet senare kan

komma att visa. SVED AB kan därigenom under en viss tid frigöra disponibla vinstmedel utan att detta medför någon beskattning.

När det skattemässiga underskottet förbrukats kommer den vinst som SVED AB redovisar att beskattas. Detta medför att storleken av de disponibla vinstmedlen i bolaget kommer att

påverkas och utrymmet för återföring av aktieägartillskotten och nedskrivning av lånen kan

komma att minska.

En särskild fråga som aktualiseras av att SVEDAB avses skriva ned sina lån i förhållande till Banverket är om nedskrivningarna, som kan komma att anses som förtäckt vinstutdelning, strider mot den associationsrättsliga grundsats som kallas likhetsprincipen. Likhetsprincipen

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 är en princip som reglerar aktieägarnas inbördes rätt och som innebär att det med varje aktie skall följa samma rättigheter och samma skyldigheter om inte olikheter mellan aktierna har

föreskrivits i bolagsordningen.

SVED AB ägs av staten och förvaltas till vardera 50 procent av Banverket och Vägverket. Aven om statens aktier förvaltas av de två verken med lika delar, är det staten som är ensam

ägare av alla aktier i SVED AB. Banverket och Vägverket kan inte betraktas som aktieägare i aktiebolagsrättslig mening. Eftersom likhetsprincipen reglerar det inbördes förhållandet mellan flera aktieägare, kan principen sannolikt inte tillämpas i en situation då SVED AB

delar ut vinst enbart till Banverket och inte till Vägverket. Den utdelning som ges till Ban­

verket anses aktiebolagsrättsligt ha tillkommit staten, som är ensam aktieägare i SVED AB.

6. SAMMANFATTNING

(a) Ändring av bolagsordningen

SVEDABs föreslagna engagemang i Citytunnelprojektet kommer att innebära att föremålet

för SVEDABs verksamhet utvidgas till att även omfatta ett projekt som inte direkt utgör en del av det ursprungliga Öresundsförbindelseprojektet. Denna utvidgning av SVEDABs

verksamhet ligger utanför föremålet för SVEDABs verksamhet såsom detta angetts i rege­

ringens proposition 1990/91:158 och synes också strida mot föremålet för verksamheten

såsom detta anges i § 3 i bolagsordningen för SVED AB.

En nedskrivning av SVEDABs lån till Banverket och Regionen kommer att innebära att SVEDAB under en lång tid inte kommer att bereda bolagets aktieägare någon vinst. Det

kan därför ifrågasättas om syftet med SVEDABs verksamhet skall vara att bereda bolagets aktieägare vinst eller att medverka i finansieringen av byggnationen av de berg- och betong­ tunnlar som utgör en del av Citytunneln.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 SVEDABs bolagsordning bör därför ändras på så sätt att föremålet för bolagets verksamhet

utvidgas till att även omfatta det föreslagna engagemanget i Citytunnelprojektet och det bör

övervägas om ändring av bolagsordningen även skall göras beträffandet syftet med SVE­ DABs verksamhet eller om en särskild bestämmelse skall tas in i bolagsordningen av vilken framgår att nedskrivningar av lånet till Banverket och Regionen är tillåtna. Vidare bör det

s k utlänningsförbehållet i § 13 i SVEDABs bolagsordning tas bort.

En ändring av SVEDABs bolagsordning blir endast giltig efter godkännande av regeringen och ändringen måste eventuellt även genomgå en motsvarande behandling som skedde när

SVEDAB:s ursprungliga föremål fastställdes.

(b) Aktiebolagslagens låneforbud

SVEDABs föreslagna lån till Banverket och Regionen om 1 727,5 miljoner kronor omfattas

i förhållande till Banverket sannolikt av aktiebolagslagens låneförbud, som innebär att ett aktiebolag inte far lämna penninglån till sina aktieägare. SVEDAB måste därför ansöka om dispens från låneförbudet hos skattemyndigheten i Malmö. Det är sannolikt att SVEDABs ansökan om dispens från låneförbudet kommer att bifallas.

(c) Aktieägartillskott till SVEDAB

Återföringen av de aktieägartillskott som Banverket och Vägverket kan komma att behöva

lämna till SVEDAB under den utställda kapitaltäckningsgarantin för SVEDABs egna kapi­

tal kommer att jämställas med en utdelning av vinst från SVEDABs sida och sådana återföringar kan därför bara ske om det finns disponibla vinstmedel i bolaget. Utdelning av vinstmedel får vidare enligt den allmänna försiktighetsregeln i ABL endast ske med ett så

stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets konsolideringsbehov, likviditet och

ställning i övrigt inte står i strid med god affärssed.

1997/98:KU25 Bilaga A 4.10 (d) Nedskrivning av iån

Eftersom SVEDAB avses skriva ned sina lån till Banverket och Regionen utan att det före­ ligger någon risk för kreditförlust för SVEDABs del, föreligger stor risk för att nedskriv­

ningarna kan komma att jämställas med vinstutdelning i förhållande till Banverket och ve-

derlagsfria utbetalningar till tredje man i förhållande till Regionen. Detta innebär att ned­ skrivning av lånen, liksom beträffande återföringen av aktieägartillskotten, endast kan ske om det finns disponibla vinstmedel i SVED AB och med hänsyn tagen till den allmänna för­

siktighetsregeln.

När och med hur mycket SVEDAB kan skriva ned bolagets lån till Banverket och Re­ gionen, förutsatt att det finns disponibla vinstmedel i bolaget, är beroende av flera omstän­

digheter och den frågan måste vid var tid besvaras mot bakgrund av en företagsekonomisk bedömning av SVEDABs ekonomiska situation och bolagets framtida utveckling. Det finns emellertid några omständigheter som redan nu kan förutses fa stor betydelse för SVEDABs

möjligheter att skriva ned lånen.

En sådan omständighet är naturligtvis den ekonomiska utvecklingen i Öresundskonsortiet

och storleken av de utdelningar som Öresundskonsortiet kommer att lämna till SVED AB En annan sådan omständighet är resultatet av SVEDABs egna verksamhet.

Eftersom såväl återföringen av aktieägartillskotten och nedskrivningen av lånen förutsätter

att det finns disponibla vinstmedel i bolaget, uppkommer en konkurrens mellan Banverkets

och Vägverkets krav på att tillskotten återbetalas och SVEDABs eventuella åtagande att skriva ned lånen. Om tillskotten skall återbetalas först, kan nedskrivning av lånen inte börja ske förrän tillskotten är återbetalda.

En ytterligare omständighet som kommer att påverka utrymmet för nedskrivningar av lånen är den skatt som kommer drabba SVEDABs vinst. SVEDABs verksamhet förutses under

viss tid att ge ett negativt resultat. Det skattemässiga underskott som härigenom uppstår

ackumuleras och kan senare kvittas mot det överskott som uppkommer i SVED AB. När det 279

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.10 ackumulerade underskottet är förbrukat kommer den vinst som SVEDAB redovisar, vilket

4X0

måste ske för att nedskrivning av lånet skall kunna göras, att beskattas. Det är högst osan­

nolikt att någon skattemässig avdragsrätt föreligger enligt nuvarande skattelagstiftning för

de belopp, varmed SVEDAB nedskriver lånen. Därigenom minskar utrymmet för nedskriv­ ning.

Malmö den [ ] januari 1997

MANNHEIMER SWARTLING ADVOKTABYRÅ

Jan Kansmark

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.11

BANVERKET HUVUDKONTORET

Datum

Vår beteckning

1997-11-20

Handläggare, tfn

S 97-3949/02

En datum

Er beteckning

Riksdagens konstitutionsutskott 100 12 STOCKHOLM

Konstitutionsutskottet Ink den

11-74

KU;s granskningsärende 1996/97:32-33

Utskottet har berett mig i min egenskap av ordförande i Banverkets styrelse tillfälle till yttrande i fråga om utskottets granskning av kommunikationsminister Inez Uusmans handläggning av ärendet om den s.k. Citytunneln i Malmö. Jag finner endast anledning att redovisa mina kontakter med kommunikationsdepartementet i ärendet och styrelsens hantering av frågan om undertecknande av det preliminära avtalet om finansiering av Citytunneln. I den av Statsrådsberedningen till utskottet överlämnade promemorian, som upprättats inom Kommunikationsdepartementet, redovisas på sidan 3 andra stycket de samtal som förekom mellan mig och befattningshavare vid departementet. Där anges också vad som avhandlades vid dessa samtal. Promemorian redovisar korrekt och fullständigt mina kontakter med departementet i ärendet. Banverkets styrelse behandlade frågan om undertecknande av det preliminära avtalet vid ett extra sammanträde den 26 februari 1997. Hur frågan hanterades och vad som förekom vid sammanträdet framgår av protokollet från sammanträdet. Jag bilägger en kopia av protokollet.

Postadress 781 85 BORLÄNGE

Besöksadress JUSSI BJORUNGS VAG 2

Telefon 024J45O0O

Telefax 024^45009

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.11 Protokoll från ett extra inkallat telefonsammanträde i Banverkets styrelse den 26 februari 1997 kl. 09.00. Närvarande: Ledamöter

Gerd Engman (ordf) Monica Andersson Anders Engdahl Ingvar Johnsson Orvar Nyqvist

Personalrepr

Thomas Brännström Örjan Ersson John-Åke Halidén

Övriga

Ann Holm Sven Bårström Erland Jacobson Harald Troive Karin Rosander fr.om. § 4

Ej närvarande

Agneta Dreber Lars Werner Thomas Brännström, fr.o.m kl. 19.00

§1 Ordföranden öppnade sammanträdet.

§2

Dagordning

Undertecknande av det preliminära avtalet om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö.

§3

Citytunnelavtalet

Gerd Engman beskrev den uppkomna situationen där GD Monica Andersson inte ämnar underteckna ett preliminärt avtal om en Citytunnel i Malmö den 27 februari, samt ett regeringsbeslut från den 20 februari där regeringen ger Statens Järnvägar och Banverket i uppdrag att ingå och underteckna det preliminära avtal som den av regeringen förordnande förhandlingsmannen förhandlar fram om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö.

GD Monica Andersson redogjorde för hur frågan har beretts av Banverket och skälen till att hon inte ämnar underteckna det preliminära avtalet. GD deklarerade att om styrelsen beslutar att avtalet skall undertecknas, kommer hon att reservera sig mot beslutet och som en konsekvens därav till regeringen inlämna sin avskedsansökan.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.11 Styrelsen gav GD i uppdrag att, i samråd med Erland Jacobsson, Harald Troive och Sven Bårström, i särskild promemoria systematisera de konsekvenser ett undertecknande av avtalet kan få för Banverket och som i olika dokument delgivits styrelsen inför sammanträdet.

(Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1996-10-03 Godkännande av avsiktsförklaring, Regeringsbeslut 1997-02-20 Uppdrag att ingå och underteckna ett preliminärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö, PM 1997-02-17 Citytunnel i Malmö förhandlingsläget 17 feb. 1997 av Sven Bårström, Brev från SVEDAB AB till Kaj Janérus 1997-02-13 Reg nr 14-10, Internt PM Angående Citytunneln 1997-02-23 av Erland Jacobson, PM 1997-02-25 Avtal om finansiering och byggande av Citytunnel i Malmö av Harald Troive, Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB Vissa frågor rörande Citytunnelprojektet, Huvudavtal 27 februari 1997 om genomförande och finansiering av en cityturmel i Malmö för persontrafik med järnväg, Avtal om långfristig kreditgivning 27 februari 1997 mellan Svensk-Danska Broförbindelsen Svedab AB och Banverket, Malmö Kommun och Kommunalförbundet för Malmöhus läns Kollektivtrafik, samt Konsortialavtal den 27 februari 1997 avseende projektorganisation mm för Citytunnelprojektet.)

Styrelsen beslutade ajournera mötet till kl. 19.00. §4

Styrelsen återupptog förhandlingarna kl 19.00.

§5

Styrelsens beslut i Citytunnelfrågan

Erland Jacobson föredrog utkast till konsekvensanalys samt beslutsförslag som tagits fram i samråd med GD.

Gerd Engman redogjorde för alternativ till beslut i frågan. Med utgångspunkt från konsekvensanalysen yrkade GD: BV är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör landets järnvägar. En av verkets viktigaste uppgifter är att ansvara för att tillgängliga anslagsmedel används så att största möjliga samhällsnytta uppkommer. Föreliggande utkast till avtal medför avsevärda finansiella risker för B V, både som myndighet och som förvaltare av aktier i Svedab.

Enligt BV:s uppfattning är de frågor som omfattas av det preliminära avtalet om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö sådana att de leder till avsevärda finansiella risker och att de är ofullständigt beredda. Med anledning härav anser sig Banverket inte kunna underteckna avtalet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.11 Ordföranden yrkade:

Regeringen har i beslut den 20 februari 1997 uppdragit till Banverket att underteckna det preliminära avtal som den av regeringen förordnade förhandlingsmannen förhandlar fram om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö. Av det preliminära avtalet kapitel 12 framgår att avtalet för sin giltighet är beroende av regeringens godkännande.

Med anledning av regeringens uppdrag har Banverket granskat förhandlingsmannens preliminära förslag till avtal. I en av GD framlagd PM framgår innebörden för Banverket av avtalet om finansiering och byggande av Citytunneln i Malmö (bifogas). Styrelsen konstaterar att avtalet innebär avsevärd risk för extraordinära åtaganden för Banverket. Mot denna bakgrund beslutar styrelsen

att

uppdra åt generaldirektören att hos regeringen understryka betydelsen av att avtalet inte får påverka Banverkets framtida verksamhet negativt, samt

att

i enlighet med regeringens uppdrag underteckna det preliminära avtalet

Anders Engdahl, Ingvar Johnsson och Orvar Nyqvist yrkade bifall till ordförandens förslag. I detta instämde också Örjan Ersson och John-Ake Halidén.

Styrelsen beslutade i enlighet med ordförandens förslag. GD Monica Andersson anmälde reservation till protokollet och meddelade att hon har för avsikt att hos regeringen begära att bli entledigad från sin tjänst som generaldirektör för Banverket.

§6

Sammanträdet avslutas

Ordförande beklagade GD:s beslut att avgå eftersom ambitionen varit att nå en lösning som hela styrelsen kunnat ena sig kring. Sammanträdet avslutades.

1997/98: KU25 Bilaga A 4.11 Bilaga till protokoll GO 97-665/01 från telefonsammanträde j Banverkets styrelse den 26 februari 1997.

Citytunneln

Bakgrund.

SVED AB har i januari 1996 utrett frågan om byggande av en Citytunnel i Malmö. BV har i yttrande 1996-08-27 angivit att enligt tidigare analys en Citytunnel inte är samhällsekonomiskt lönsam. I en avsiktsförklaring (AF) 1996-10-03, i vilken BV inte medverkat i beredningen, har regeringen givit en särskilt förordnad förhandlingsman uppdrag att förhandla om och teckna prelimenärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö. Företrädare för berörda parter - SJ; SVEDAB, B V, Malmö kommun och Kommunalförbundet - deltagit i förhandlingarna.

Under förhandlingarna har BV framfört att verket inte är berett av underteckna det föreslagna avtalet om genomförande och finansiering av Citytunneln. Anledningen till BVs inställning är att avtalsförslaget innebär alltför vidlyftiga ekonomiska åtaganden, som dessutom avser en mycket lång tidsperiod. Banverket har även invänt mot att regering och riksdag ännu inte har fattat beslut om projektets finansiering. Regeringens avsiktsförklaring och de avtal som avses slutas med anledning därav kommer att innebära åtaganden för BV som myndighet, för BV som förvaltare av statens aktier i SVEDAB samt för SVEDAB som bolag. Enligt förslaget till huvudavtal bär BV och Regionen (dvs Malmö Kommun och Kommunalförbun­ det) genomförande- och kostnadsansvar för tunneldelen av Citytunnelprojektet. I denna projektdel finns sannolikt den den största risken för kostnadsökningar.

Ombyggnaderna på Malmö C blir omfattande. Det finns inte någon färdig banutredning. Tunnel­ anslutningen som korsar bangården, förbindelsen med underhål Isområdet för tågfordon och höger-/vänsterväxel är var för sig stora objekt. Risken är allmänt sett stor för kostnadsökningar vid bangårdsombyggnader. BV bär ensamt kostnadsansvaret för åtgärderna på Malmö C. Risken är således stor för kostnadsökningar för BV. Om EU-bidrag inte erhålls i tänkt omfattning får Regionen rätt att etappindela, senarelägga eller förenkla utförandet av de projektdelar den bär ansvaret för. Detta kan t ex medföra att förbindelse­ spåren mot Ystad och Trelleborg senareläggs, varvid avsedd funktion för lokaltrafiken inte uppnås. Vidare kan senareläggning av förbindelsspåren medföra att sådana kapacitetsproblem på Kontinental­ banan att BV eller SVEDAB tvingas till provisorier eller att minskning på BVs eler SVEDABs anläggningar inte kan göras. SVEDABs utredning är inte så pass genomgripande att man av den kan ange exakta gränssnitt, var exakt tunneln skall gå fram etc. Detta leder till att den slutliga utformningen bestäms under projekteringen vilket också medför osäkerhet om de slutliga kostnaderna och deras fördelning på parter.

Om inte Citytunnellånet kan nedskrivas mot SVEDABs överskott skall BV och Regionen från år 31 efter Öresundsförbindelsens färdigställande, börja amortera på lånet. Med avvikelse från vad som angivits i AF behöver enligt förslag till låneavtal ränta inte heller betalas på Citytunnellånet under byggtid. Detta har ytterligare försämrat kalkylen i fråga om nedskrivning av kapitalbelopp och upplupen kapitaliserad ränta. 285

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.11 Med utgångspunkt från de ”officiella prognoserna” för biltrafik och bilavgifter samt att låne­ konstruktionen ger en ränta- på- ränta effekt finner BV att lånet inte hinner nedskrivas till utgången av år 30. Vidare bör framhållas att kostnadsökningar i SVEDABs ursprungliga åtaganden påverkar bolagets resultat och upplåning vilket i sin tur inskränker på utrymmet för möjlig nedskrivning av Citytunnellånet och därmed ökar risken för att låntagarna att amortera. Enligt en något oklar formulering i avsiktsförklaringen skall B V i andra hand garantera Regionens lån från SVEDAB. Detta har i låneavtalet löst på så sätt att B V skall utfärda en proprieborgen (såsom för egen skuld) som säkerhet för Regionens lån. Denna konstruktion, som enligt BVs uppfattning är felaktig, är med utgångspunkt från formuleringen i AF dock inte till nackdel för BV. Innebörden är att om Regionen inte skulle betala sitt lån eller ränta kan SVEDAB kräva detta av BV. BV har emellertid regressrätt mot Regionen. Risken att Citytunnellånet skulle gå till en så allvarlig situation för Regionen att borgen behöver infrias, kan uppkomma under den amorteringsperiod som inträffar efter Öresundsförbindelsens 30 driftår. Ett annat, ruskigt fall, uppkommer redan tidigare om hela Öresundsförbindelsen av någon anledning efter i bruktagandet skulle fallera. Då ligger BV illa till. I förslag till huvudavtal har införts en möjlighet för partema att omförhandla lånet om förutsättningarna avsevärt förändras.Tanken här är att nedskrivningsperioden skulle kunna förlängas, vilket inte är till nackdel för BV, eftersom risken att landa i en amorteringsperiod därmed minskar. För SVEDAB är det däremot en nackdel. Vidare kan hävdas att formuleringen inte utesluter möjligheten för Regionen att vid avsevärd kostnadsökning påkalla omförhandling innebärande att fördelningen mellan BVs och Regionens låneandelar förändras med följd att verket med oförändrad total låneram får tillskjuta mer anslagsmedel för byggande av tunneldelen.

Enligt regeringens beslut skall BV och VV som förvaltare av statens aktier i SVEDAB genom kapitaltäckningsgaranti täcka SVEDABs egna kapital.

Med vissa antaganden om byggkostnader för Öresundsförbindelsen, räntor, trafikutveckling kan det underskott som BV och VV skall täcka uppgå till ca 2500 Mkr. Detta underskott kan täckas genom att förvaltama ger aktieägartillskott i form av reverser åt SVEDAB eller genom att tillskjuta kontanter. Sådana insatser blir aktuella från år 2000 tills toppen på 2500 Mkr efter ett antal år nås och allt vänder. Beloppet och därmed storleken på kapitaltäckningsgarantier blir mycket högre genom Citytunnellånet liksom den tidsperiod sådana garantier måste stå ute. Enligt SVEDABs experter är det liten risk för att BV och VV skulle tvingas tillskjuta kontanta medel. Om så måste ske finns med nuvarande regler bara anslagsmedel att använda. Experter har dock olika mening om det räcker med reverser. Saken kan t ex komma i ett annat läge om SVEDABs ställning bedöms som mycket svag under längre tid. Då är det möjligt att krav på kontanttillskott kan uppkomma.Frågan hänger därför samman med SVEDABs lånebörda och intäktsförmåga.

Mot bakgrund härav anser BV det inte rimligt att BV, och i och för sig även Vägverket skall ta på sig ytterligare garantiåtaganden för den belastning som uppkommer i SVEDAB pga bolagets engagemang i Citytunneln.BV anser därför att istället för reverser är en av staten genom Riksgäldskontoret utställd garanti nödvändig för det fall intäkterna inte täcker SVEDABs utgifter för ränta och amortering.

En stor fråga under förhandlingarna har varit om återförande av BVs och VVs aktieägartillskott skall gå för nedskrivning av Citytunnellånet. I denna del har det varit angeläget att BVs och VVs aktieägar­ tillskott återförs först för att minska BVs och VVs risk. Sådan reglering finns nu i förslag till låneavtal. Lånet till BV och Regionen är från böljan på ca 1,7 miljarder, men kommer genom indexförändring och ränta på ränta- på- ränta effekt att växa till ett mycket högre belopp.

1997/98 ;KU25 Bilaga A 4.11 SVEDAB tar lån i Riksgäldskontoret för Citytunneln. Den säkerhet SVEDAB har att luta sig mot är BVs borgen för lånet i nästa relation, nämligen lån till BV och Regionen. Bestämmelsera kan anses vara tillfyllest för SVEDAB. Om kredittagama, BV och Regionen eller endera av dem, skulle få rätt att öka på lånet vid kostnads­ ökningar och om kostnadsminskningarna inom SVEDABs ursprungliga åtagande inte kan infrias kan enligt SVEDAB medföra risk för att SVEDABs lånebörda blir så stor att beräknade intäktsflöden inte balanserar upplåningen, så att man inte förmår att räta upp lånekurvan inom ett överblickbart tidsperspektiv. Orsakerna härtill är att SVEDAB har drabbats av egna kostnadsökningar och att Citytunnellånet blivit något högre än vad SVEDAB ansett kunna bäras av bolaget. Ett sådan situation är mycket allvarlig. Risken för att den skall inträffa är svår att bedöma. Det är i den här beskrivna situationen fråga kan uppkomma om aktieägartillskott i form av kontanter även om reverser eljest godtagits.

Även SVEDAB, vars aktiekapital till 50% förvaltas av BV, har anfört hinder mot att underteckna avtalet. SVEDAB konstaterar att avsiktsförklaringens intentioner förutsätter att följande villkor blir uppfyllda: i) regeringen fattar för genomförandet och finansieringen av Citytunnelprojektet erforderliga beslut, inklusive bemyndigande för Riksgäldskontoret att låna ut nödvändiga medel till SVEDAB; ii) SVEDABs ägare fattar nödvändiga beslut om ändring av bolagsordningen och att dessa ändringar blir godkända av regeringen samt registrerade;

iii) SVEDAB meddelas dispens från utlåningsförbudet till aktieägare; och

iv) huvudavtalet 1997- 02-27 i föreslagen form om genomförande och finansiering av en Citytunnel i Malmö har trätt i kraft Regeringen har i beslut 1997-02-20 uppdragit åt BV att att ingå och underteckna ett preliminärt avtal om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö. B V har inte heller i detta ärende varit tillfrågade innan beslutet fattades. Förslag till beslut.

BV är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör landets järnvägar. En av verkets viktigaste uppgifter är att ansvara för att tillgängliga anslagsmedel används så att största möjliga samhällsnytta Se uppkommer.Föreliggande utkast till avtal medför avsevärda finansiella risker för BV, både som ^GD myndighet och som förvaltare av aktier i SVEDAB. yrkande Enligt BVs uppfattning är de frågor som omfattas av det preliminära avtalet om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö sådana att de leder till avsevärda finansiella risker och att de är ofullständigt beredda. Med anledning härav anser sig Banverket inte kunna underteckna avtalet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.11

Bilaga till protokoll GD 97-665/01, § 5 från telefonsammanträde i Banverkets styrelse den 26 februari 1997.

RESERVATION Med hänvisning till det expertutlåtande som Banverket utarbetat inför styrelsens slutliga ställningstagande anmäler jag härmed reservation mot styrelsens beslut att underteckna avtalen om Citytunneln, se bilaga.

Banverkets tjänstemän och verkställande ledning kom fram till följande slutsats: ”BV är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör landets järnvägar. En av verkets viktigaste uppgifter är att ansvara för att tillgängliga anslagsmedel används så att största möjliga samhällsnytta uppkommer. Föreliggande utkast till avtal medför avsevärda finansiella risker för BV, både som myndighet och som förvaltare av aktier i SVEDAB. Enligt BVs uppfattning är de frågor som omfattas av det prelimi­ nära avtalet om finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö sådana att de leder till avsevärda finansiella risker och att de är ofullständigt beredda. Med anledning härav anser sig Ban­ verket inte kunna underteckna avtalet.”

Med sitt beslut underkänner Banverkets styrelse det egna verkets experter. Det gör det omöjligt för mig att sitta kvar som general­ direktör.

Styrelsen tog några timmars sammanträde per telefon på sig att köra över Banverkets experter. Detta har styrelsen gjort utan att ha tillgång till egna experter vid bedömningen. Detta gör styrelsen trots att den har det fulla ansvaret för myndigheten. Det beslut som styrelsen har fattat om Citytunneln innebär ett vågspel på lösa boliner. Det är en order från regeringen som expedierats trots att rege­ ringen fattat sitt beslut utan att tillfråga Banverkets experter om konsekvenserna. Regeringsbeslutet har inte ens varit ute på delning, vilket annars är praxis och där berörda myndigheter brukar få chans att komma med sina synpunkter före ställnings­ tagandet. Inte heller inför beslutet om Avsiktsförklaringen om Citytunneln tillfrågades Banverket. Det beslutet var inte heller ute på delning.

1997/98: KU25 Bilaga A 4.11

Bilaga till protokoll GD 97-665/01, § 5

2(2)

Sådana former finner jag mig inte i. Det är ett stort ansvar att vara högste ämbetsman i ett statligt verk, i synnerhet i ett verk med nära 8.000 anställda och med ansvar for landets järnvägar. Det är med stort beklagande jag tar beslutet om att avgå. Jag har verkligen trivts i Banverket. Det är ett verk med gedigna och heder­ värda medarbetare, som verkligen älskar sitt arbete. Banverket representerar det bästa i den svenska ämbetsmannatraditionen, som står för moralbegrepp som måttlighet, klokhet och oväld.

Men det är just dessa egenskaper som gör att jag inte kan och vill medverka till att Banverket dras in i en hantering som innebär ett trixande med statliga bolag och en finansieringslösning som inne­ bär en mycket stor finansiell risk för framtiden, där beslutsansvaret skjuts på framtida generationer. Ett sådant agerande strider mot mina värderingar om etik och moral och mot min uppfattning att de statliga ämbetsverken skall uppträda med integritet och självständighet inför den politiska makten.

Borlänge den 26 februari 1997

Monica Andersson

289 10 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.12

SVERIGES WUU RIKSDAG UU

Birger Schlaug

SVERIGES RIKSDAG 100 12 Stockholm Telefon: 08-786 40 00 Telefax: 08-20 40 98

Stockholm 1997-10-16

Konstitutionsutskottet Inkden

Konstitutionsutskottet

Dnr

Anmälan till granskning av kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med tunnelprojektet genom Hallandsåsen

Konstitutionsutskottet bör enligt 12 kap. 1 § regeringsformen granska kommunikationsminister Ines Uusmann i hennes tjänsteutövning i samband med tunnelprojektet genom Hallandsåsen Granskningen bör inriktas på ministerns förhållande till Banverket En orsak till de många misstag som har skett i tunnelbyggandet kan vara att Banverket långa tider stått utan verklig ledning. Innan Monica Andersson tillträdde saknades en ordinarie gene­ raldirektör under sex månader: När hon sedan avgick tog det lika lång tid innan en ny chef tillsat­ tes. Regeringen torde bära ansvaret for detta och följden blev att beslut som borde ha tagits av högste chefen fattades av lägre tjänstemän. Utskottet bör därför granska vilken effekt regering­ ens handläggning av chefstillsättningarna på Banverket har haft på tunnelprojektet

Vi vet även i dag att t.ex. Monica Andersson ifrågasatte tunnelprojektet, dels på grund av miljö­ konsekvenserna, dels på grund av kostnaderna. Hon förordade också andra lösningar än de som senare beslutades. Utskottet bör därför granska om Banverket och andra myndigheter påverkats av regering och departement vad gäller alternativa lösningar m.m. till tunnelprojektet

Granskningen bör förutom det ovan nämnda inriktas mot:

- Vilka direktiv har getts underordnade myndigheter såsom Banverket m.fl.? - Vilken information har utbytts mellan Banverket och regeringen?

- Vilka kontakter har tagits mellan departementen och underordnade myndigheter? - Har kontakter mellan underordnade myndigheter och departement dokumenterats?

BirgerS^lk^

Miljöpartiet de Gröna

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.13

1998-01-23

Kommunikationsdepartementet

Konstitutionsutskottets granskningsärende 1997/98 nr 17 avseende kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med tunnel projektet genom Hallandsåsen

Konstitutionsutskottet har i ärendet begärt svar på följande frågor. Fråga 1: Vilken betydelse har det haft för tunnelprojektet an Banverket tidvis stån utan ordinarie generaldirektör? Varför tog utnämningarna av generaldirektörer så lång tid? Svar: Jan Brandbom som sedan den 1 juli 1988 varit generaldirektör och chef för Banverket lämnade denna befanning den 15 juli 1995 för an tillträda befanningen som generaldirektör och chef för Vägverket sedan den tidigare generaldirektören Per-Anders Örtendahl hastigt och oväntat lämnat sin befattning. Ställföreträdande generaldirektör för Banverket var efter förslag av Brandbom sedan den 1 mars 1995 dåvarande tekniska direktören i Banverket Nils-Erik Bergström. Bergström inträdde på grund härav tillsvidare i tjänsten som generaldirektör och chef för Banverket. Så snart det var beslutat att Brandbom skulle ersätta Örtendahl påbörjade Kommunikationsdepartementet arbetet att komma med förslag till lämpliga kandidater till tjänsten som ny generaldirektör och chef för Banverket. Den 28 augusti 1995 överlämnade departementet sitt förslag till regeringen. Monica Andersson förordnades den 23 november 1995 som ordinarie generaldirektör och chef för Banverket fr.o.m den 1 januari 1996.

Monica Andersson entledigades - efter ansökan kort dessförinnan den 27 februari 1997 • den 6 mars 1997 på egen begäran från sin tjänst som generaldirektör och chef för Banverket. Ansökan var föranledd av att hon inte ville verkställa ett regeringsbeslut att för Banverket underteckna ett avtal avseende bl.a. finansieringen av den s.k. Citytunneln i Malmö (se

granskningsärende 1996/97:32-33). Bergström återinträdde därmed i tjänsten som generaldirektör och chef för Banverket.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.13

För att påskynda processen när Banverket ånyo såg ut an snart stå utan generaldirektör överlämnade departementet till regeringen redan i början av mars 1997 förslag på tänkbara generaldirektörer. Bo Bylund förordnades den 17 juli 1997 som generaldirektör och chef för Banverket fr.o.m. den 1 september 1997.

Banverket hade således ingen ordinarie generaldirektör den 15 juli - den 31 december 1995 och den 6 mars - den 31 augusti 1997. Som framgår av redovisningen ovan kunde inte vid något av tillfällena behovet av en ny generaldirektör förutses i förväg. Den normala beredningstiden vid ett generaldirektörsskifte saknades alltså i dessa fall.

Det är normalt och inte ägnat an förvåna att det i en kollegial beslutsprocess tar cirka ett halvt år från det att tillsättningsförfarandet påbörjats till det att tjänsten kan tillträdas då det gäller så kvalificerade tjänster som generaldirektörer för stora myndigheter. Tillsättningsförfarandet föregås av ett omfattande och tidskrävande samråd. Normalt sett kan detta förfarande påbörjas i god tid innan företrädaren lämnar sin befattning men så har, som framgår av redogörelsen ovan, inte varit möjligt i dessa fall. Då det gäller frågan om den omständigheten att ordinarie generaldirektör för Banverket tidvis saknats har haft betydelse för tunnelprojektet, vill Kommunikationsdepartementet inte föregripa den pågående förundersökningen. Denna undersökning har just till uppgift att slå fast vem som fattat olika beslut och på vilka grunder och med vilken kunskap detu skett. Utan denna utredning går det inte att ha en väl grundad uppfattning om betydelsen av att Banverket tidvis vant utan ordinarie generaldirektör. De flesta beslut synes dock, ha varit av utpräglat teknisk natur och fattats på regional nivå inom myndigheten. Avsaknaden av ordinarie generaldirektör torde under sådana förhållanden inte ha haft någon avgörande betydelse för tunnelprojektet.

Från och med den 1 juni 1996 har Banverket en ny ledningsform. Banverket fick då en styrelse med fullt ansvar och det är därför styrelsen och inte myndighetschefen som numera ansvarar för myndighetens verksamhet. Generaldirektören är under styrelsen chef för Banverket och ansvarar för och leder den löpande verksamheten enligt styrelsens direktiv och riktlinjer. Med hänsyn härtill är det därefter inte lika besvärande för Banverket att en tid vara utan generaldirektör.

Fråga 2: Vilka beslut som inverkat på Banverket och ev. andra myndigheters handläggning av tunnelprojektet har regeringen fattat?

1997/98:KU25 Bilaga A 4.13

Svan Följande regeringsbeslut med anknytning till tunnelprojektet har fattats a) 910627 angående byggande och finansiering av tunneln (Kommunikationsdepartementet).

b) 920305 angående expropriation i samband med tunneln (Kommunikationsdepartementet).

c) 940324 angående fastställelse av stomnätsplan för perioden 1994-2003 (Kommunikationsdepartementet). d) 960411 angående bl.a förskottering av medel för byggande av vägar med massor från tunneldrivning i Hallandsåsen (Kommunikationsdepartementet).

e) 960711 angående schaktning och massuppläggning (Miljödepartementet).

f) 971021 angående tillsättande av en kommission för granskning av tunnelbygget (Miljödepartementet).

Konstitutionsutskottet har tillgång till besluten under a) - d) och f). Beslutet under e) fogas till denna promemoria som bilaga . Fråga 3: Vilka informella kontakter har förekommit mellan regeringen och underordnade myndigheter, främst Banverket, med anledning av tunnelprojektet? Hur har dessa kontakter dokumenterats? Svan Några informella kontakter angående tunnelprojektet har inte förekommit mellan Kommunikationsdepartementet och Banverket eller någon annan myndighet. Kommunikationsdepartementet har inte kunskap om an det har förekommit informella kontakter med något annat departement.

Utöver vad som föranletts av ovan redovisade beslut har följande skriftliga, formella kontakter förevarit.

Banverket har mgen sin årsredovisning för år 1996, som är daterad den 19 mars 1997. Av denna framgår bl.a följande (sid 28 f). 293

"Under arbetet är problemen stora med grundvattenintrång i tunnlarna. Banverket har därför bl.a begärt vattendom för an få sänka grundvattnet under drivningstid inom området för den södra s.k. randzonen. Banverket avser också att begära ny vattendom i fråga om ett högre tillåtet grundvatteninläckage under byggnadstid. Ny vattendom är nödvändig för an tunneldrivningen ska kunna fortsätta enligt nuvarande planer. Hallandsåstunneln bedöms mot bakgrund av här nämnda problem bli dyrare än beräknat. Storleken på denna kostnadsökning är beroende av ytterligare tätnings- och förstärkningsarbeten. Med vissa antaganden om behov av vissa förstärkningsarbeten kan risken för kostnadsökningar i dag beräknas uppgå till 800 miljoner kronor.”

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.13

Genom Banverkets årsredovisning för år 1996 fick regeringen således i mars 1997 kännedom om problemen med grundvattenläckaget och den fördyring av projektet som på grund härav befarades. I detta sammanhang bör noteras att Banverket erhållit ett betydande skadestånd från tidigare entreprenör (Kraftbyggarna) och att verket vid denna tid hade ett ston anslagssparande på anslaget avseende investeringar i stomjärnvägar, som skulle kunna användas för att täcka fördyringar av tunnelbygget. Kommunikationsdepartementet såg därför ingen anledning att då vidta några särskilda åtgärder med anledning av upplysningen om fördyringarna av projektet. Vid den årliga mål- och resultatdialogen mellan Kommunikationsdepartementet och Banverket den 16 april 1997 togs därför inte heller frågan om tunnelbygget upp av Kommunikationsdepartementet. Inte heller Banverket tog upp frågan till diskussion i detta sammanhang. Mötet dokumenterades med minnesanteckningar. Banverkets ansökan om tillstånd till temporär ytterligare grundvattensänkning överlämnades av Växjö tingsrätt, Vattendomstolen till regeringen den 18 juni 1997. Detta ärende, som ännu inte är avgjort, handläggs inom Miljödepartementet.

Banverket har även behandlat tunnelbygget i en rapport som inkom till Kommunikationsdepartementet den 20 augusti 1997. I en bilaga till denna rapport (Kvartalsrapport 2, avseende verksamheten 1 januari - 30 juni 1997) framgår under rubriken Storprojekt bl.a. följande om tunnelprojektet: ”Arbetet genomförs idag med konventionella metoder och ca 30 % av hela tunnellängden är utsprängd” samt ”Prognosen efter andra kvartalet 1997 ger en total kostnad på 2 800 Mkr och ett färdigställande år 2000 med vissa efterarbeten år 2001. Kostnadsökningen och förseningen jämfört med budget 1997 beror främst på problem med ett mera omfattande grundvattenläckage än vad vattendomen tillåter. Detta kan innebära att betonginklädnad måste utföras i stora delar av

tunneln.”

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.14

Till Konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet Inkden^-lO^

Dnr 45(^7-^ Ett brev betyder så mycket, brukar det sägas. Men det verkar inte gälla brev från konkurrensverket med fällningar av Posten Sverige AB för brott mot konkurrenslagen Sedan 1992 har Posten Sverige AB befunnits agera i strid med konkurrenslagen vid 25 tillfällen, se bilaga. Posten har blivit en av konkurrensverkets trognaste kunder Det är viktigt att statligt ägda företag följer lagama och bedriver sin verksamhet på ett sätt som motsvarar högt ställda krav på etik och moral. Det är också krav som formulerats i bl. a. den senaste propositionen om postlagen. Det blir svårare att kräva laglydnad av medborgarna om statens egna bolag agerar i strid med gällande lagar och regler. Posten Sverige AB är helägt dotterbolag till Posten AB som är helägt av svenska staten. Tidigare statsrådet Rune Molin (s) är ordförande i Posten AB och tidigare statssekreterare Ulf Dahlsten (s) är VD. Kommunikationsdepartementet utövar statens ägarskap i Posten AB.

Staten lyder, som ägare av aktier, under samma regier som andra aktieägare. Det innebär bl a att ägarinflytandet utövas i bolagets beslutande organ, bolagsstämman. Den utser styrelse som i sin tur utser verkställande direktör. Det är styrelsens uppgift att förvalta bolagets angelägenheter. KU har i tidigare granskningar uttalat att det ligger i sakens natur, särskilt i bolag med endast en eller ett fåtal aktieägare, att det förekommer underhandskontakter mellan staten som ägare och den direkta bolagsledningen. KU har vidare uttalat, 1994/95 KU 30, att rutiner bör utvecklas som gör det möjligt att följa viktigare händelseförlopp och att granska vilka kontakter som förevarit mellan bolagsbildningar och berörda departement i frågar av större betydelse.

Att ett statligt bolag befunnits systematiskt agera i strid mot gällande lagstiftning, 25 fall under ett fatal år, torde vara unikt och en fråga av betydelse för bolagets ägare och ledning. I ett privat ägt bolag hade resultatet sannolikt blivit utbyte av delar avbolagsledningen inkl styrelsen. När det gäller Posten AB verkar ingenting ha hänt från det ansvariga departementet och statsrådet Ines Uusman. Konstitutionsutskotter bär därför granska hur utövandet av statens ägarroii i Posten AB hanterats av kommunikationsministern. Granskningen bör särskilt inriktas på huruvida regeringen och det ansvariga statsrådet genom underlåtenhet att agera medverkat till att Posten Sverige AB inte följt gällande konkurrenslagstiftning. Stockholm den 24 oktober

Per Bi!!(m)

Bilaga.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.14

Förteckning över ärenden där Posten Sverige AB befunnits agera i strid med konkurrenslagen fr.o.m. år 1992 t.o.m. februari 1997.

1 Juni 1992. I SPK-rapporten ”Posttjänster från monopol till konkurrens” (1992:9) konstateras att Posten använt exklusivitetsavtai och trohetsrabatter i konkurrens med CityMail 2 2 oktober 1992. Konkurrensverket förbjuder Posten an använda de exklusivitetsavtai och trohetsrabatter som framgår av SPKs rapport från juni 1991 Posten träffar en överenskommelse med konkurrensverket (Ärende dnr 359/92) 3 2 maj 1992 Marknadsdomstolen förbjuder Posten, genom ett interimistiskt beslut, att tillämpa en nya prissättning av ePost., då denna prissättning innefattar underprissättning, kopplingsförbehåll och prisdiskriminering. Förbudet förenas med ett vite om 5 miljoner kronor. (Ärende dnr 300/93 och A2/93.) 4 . 2 juni 1993 Konkurrensverket konstaterar i ett beslut att Postens förfarande, när det gäller eftersänd CityMail-distribuerad post( den s.k. lägga på hög­ strategin), är ägnat att försvåra CityMails näringsutövning.(Ärende dnr 242/92) 5 . 4 juni 1993 Marknadsdomstolen avslår Postens överklagande av Marknadsdomstolens interimistiska beslut rörande ny prissättning av ePost. (Ärende dnr 152/94)

6 . 30 maj 1994 Konkurrensverket ålägger Posten att upphöra att tillämpa ett antal konkurrensbegränsande avtalsbestämmelser gentemot vissa postorderföretag(helkundsklausuler, trohetsrabatter, årsbonus etc ). Åläggandet förenas med ett vite om 5 miljoner kronor Ärendet leder till att Konkurrensverket för första gången väcker talan om utdömande av konkurrensskadeavgift gentemot ett företag. .Ärende dnr 152/94)

7 2 november 1994 Konkurrensverket ålägger Poster, att upphöra att tillämpa s.k. ”russinplockarklausuier" i avtal med kunder. Åläggandet förenas med ett vite om 10 miljoner kronor. (Ärende dnr 479/93)

8 9 december 1994 Konkurrensverket ålägger Posten att inte tillämpa differentierad prissättning för oadresserad distribution gentemot SDR. och övriga kunder. Åläggandet förenas med ett vite om 5 miljoner kronor.(Ärende dnr 451/94) 9 19 mai 1995 Konkurrensverket ålägger Posten att upphöra att tillämpa s.k ”russinplockarklausuier” i offerter med kunder. Åläggandet förenas med ett vite om 10 miljoner kronor (Ärende dnr 366/95) 10 6 juni 1995. Konkurrensverket konstaterar att Posten missbrukat sin dominerande ställning genom att tillämpa tronetsklausuler i distributionsavtal rörande tidskrifter. (Ärende dnr 414/94)

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.14 11 16 november 1995. Konkurrensverket ålägger Posten, genom ett interimistiskt beslut, att inte tillämpa ett särskilt stockholmspris för B-posttidningar. då detta pris utgör en förbjuden underprissättning. Åläggandet förenas med ett vite om 50 miljoner kronor (Ärende dnr 682/95) 12. 22 december 1995. Konkurrensverket ålägger Posten genom ett slutligt beslut, att inte tillämpa ett stockholmspris för B-posttidningar, då detta pris utgör en förbjuden underprissättning, förbudet förenas med ett vite om 50 miljoner kronor. (Ärende dnr 682/95) 13 8 oktober 1996. Konkurrensverket avsiår Postens ansökan om ickeingripandebesked för ett förfarande där Posten tillämpar ett särskilt pris i de geografiska områden där CityMail är verksamt och ett annat pris i övriga delar av landet. (Ärende dnr 601/96) 14. 8 oktober 1996. Konkurrensverket återkallar ett tidigare meddelat ickeingripandebesked avseende särskilt stockholmspris för distribution av B-posttidningar. (Ärende dnr 843/96)

15. 1 november 1996. Konkurrensverket ålägger Posten, genom ett interimistiskt beslut, att upphöra att tillämpa en prislista med tre priszoner för 19 olika tätorter samt en priszon för övriga landet då Posten uppenbart har missbrukat sin dominerande ställning eftersom prislistan inte är kostnadsmotiverad, är ägnad att försvåra för andra företag att konkurrera samt syftar till att eliminera förekommande konkurrens Åläggandet förenas med ett vite om 50 miljoner kronor. (Ärende dnr 1074/96) 16. 13 november 1996. Konkurrensverket återkallar den immunitet mot konkurrensskadeavgift som Posten automatsikt erhållit genom att ansöka om ickeingripandebesked för en prislista med tre priszoner för 19 olika tätorter samt en priszon för övriga landet. Äterkallandebeslutet motiveras av att det är uppenbart att icke ingripandebesked inte kommer att beviljas. (Ärende dnr 1129/96) 17. 22 november 1996. Konkurrensverket ålägger Posten, i ett slutligt beslut, att upphöra att tillämpa en prislista med tre priszoner för 19 olika tätorter samt en priszon för övriga landet eftersom prislistan inte är kostnadsmotiverad, är ägnad an försvåra för andra företag att konkurrera samt syftar til! att eliminera förekommande konkurrens. Åläggandet förenas med ett vite om 50 miijoner kronor (Ärende dnr 1074/96)

18. 26 november 1996. Konkurrensverket ålägger Posten, i ett slutligt beslut, att upphöra att tillämpa en prislista med en priszon för 19 olika tätorter samt ett annat högre pris för övriga landet eftersom prisiistan inte är kostnadsmotiverad, är agnad art försvåra för andra företag att konkurrera samt syftar till att eliminera förekommande konkurrens. Åläggandet förenas med ett vite om 50 miljoner kronor (Ärende dnr 1142/96) 19. 4 december 1996. Konkurrensverket återkallar den immunitet mot konkurrensskadeavgift som Posten automatiskt erhållit genom att ansöka om ickeingripandebesked för en prislista med en priszon för 19 olika tätorter samt en annan priszon för övriga landet Äterkallandebeslutet motiveras av ett det är uppenbart att ickeingripandebesked inte kommer att beviljas. (Ärende dnr 1143/96)

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.14 20. 17 december 1996. Marknadsdomstolen beslutar att Konkurrensverkets vitessanktionerade åläggande av den 26 november 1996 i ärende dnr 1074/96 skal! gälla fram till dess ärendet, som har överklagats av Posten, slutligen nar avgjorts av domstol (Ärende MD A 14796) 21. 19 december 1996 Konkurrensverket ålägger Posten, i ett slutligt beslut, att upphöra att tillämpa en prislista med en priszon för 19 olika tätorter samt ett annat högre pris för övriga landet eftersom prislistan inte är kostnadsmotiverad, är ägnaa att försvåra för andra företag att konkurrera samt syftar till att eliminera förekommande konkurrens. Åläggandet omfattar inte endast den aktuella prislistan utan även "annan prissättning av väsentligen samma karaktär” (Ärende dnr 1142/96) 22. 25 februari 1997. Konkurrensverket avslår Postens ansökan om ickeingripandebesked för en prislista med tre priszoner för 19 olika tätorter samt en priszon för övriga landet. (Ärende dnr 1129/96) 23. 25 februari 1997 Konkurrensverket avslår Postens ansökan om ickeingripandebesked för en prislista med en priszon för 19 olika tätorter samt en annan priszon för övriga landet (Ärende dnr 1143/96) 24. 9 juni 1997. Konkurrensverket konstaterar att Posten, genom avtal med RSV avseende år 1997, bryter mot åläggande som Konkurrensverket beslutat om i ärende dnr 1142/96. Då en ny upphandling avseende år 1998 är förstående finner emellertid Konkurrensverket inte anledning att besluta om ett åläggande vid vite, varför ärendet lämnas utan åtgärd. (Ärende dnr 1324/96)

25. 3 juli 1997. Konkurrensverket konstaterar att Posten genom att tillämpa en s.k. strukturklausul, har missbrukat sin dominerande ställning genom att tillämpa en s.k. strukturklausul vilken i praktiken binder Postens kunder att anlita Posten för hela deras distributionsbehov. Mot bakgrund av att Posten, i ett särskilt åtagande, åtar sig att upphöra med tillämpningen av klausulen finner Konkurrensverket att det inte föreligger förutsättningar för att meddela ett åläggande gentemot Posten. (Ärende dnr 246/97)

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.15 Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1998-03-20

Kommunikationsdepartementet

Konstitutionsutskottets granskningsärende 1997/98:19 om kommunikationsminister Ines Uusmanns hantering av statens ägarroll i Posten AB

Konstitutionsutskottet har den 5 mars 1998 begärt svar på följande två frågor i granskningsärende 1997/98:19. 1) Har Konkurrensverkets beslut givit anledning till några åtgärder från kommunikationsministerns sida? 2) Hur har statens ägarroll i Posten AB utövats i detta sammanhang?

Med anledning av frågorna har denna promemoria upprättats inom Kommunikationsdepartementet. I propositionen 1993/94:38 Postlag och en förändrad verksamhet för Postverket m.m. anförde dåvarande regering att ombildningen av Postverket från affärsverk till aktiebolag i första hand innebar förändringar när det gällde statsmakternas styrning, kontroll och insyn. Regeringen uttalade att ombildningen förutsatte styrning i andra former än dem som används för ett affärsverk. Regeringen angav att styrningen av ett bolag kunde, förutom genom lagstiftning, ske genom bestämmelser i bolagsordningen, genom röstning på bolagsstämman och genom den av stämman valda styrelsen. Regeringen menade att Posten AB borde så långt möjligt verka under samma förutsättningar som vanliga aktiebolag och att det därmed blev en uppgift för Posten AB:s styrelse att utforma mål och strategier för verksamheten. Riksdagen anförde vid behandlingen av propositionen att statsmakternas styrning och inflytande över Posten skulle komma att förändras när Postverket ombildades till bolag. Den förslagna postlagen, den ersättning som skulle utgå för samhällsåtaganden samt det förhållandet att staten skulle äga bolaget skapade emellertid garantier för att såväl servicegrad som demokratiskt inflytande kunde säkerställas. Riksdagen godkände således regeringens förslag att ombilda 299

Postverket till ett av staten helägt aktiebolag den 1 mars 1994 (bet. 1993/94:TU11, rskr. 1993/94:119).

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.15

Posten har dels att se till bolagets bästa enligt aktiebolagslagen och att konkurrera med andra bolag, dels att tillhandahålla en rikstäckande postservice till rimliga och enhetliga priser, även där detta är olönsamt. Denna dubbla roll för Posten har medfört att nya situationer uppstått på det konkurrensrättsliga området. Till detta kommer att den nya konkurrenslagen trädde i kraft så sent som den 1 juli 1993, endast ett halvår efter brevmonopolets upphörande. På en sådan marknad med nya förutsättningar, nya aktörer och ny lagstiftning är det knappast ägnat att förvåna att viss osäkerhet råder om inom vilka ramar det nya postbolaget kan agera. Av den till anmälningen fogade förteckningen över ärenden framgår också att flera av ärendena utgörs av ärenden som Posten initierat genom att begära s.k. icke-ingripande besked. Att Posten begärt sådana besked tyder på att Posten haft ambitionen att följa konkurrenslagstiftningen. I bilaga 1 kommenteras ärendena i den till anmälan fogade förteckningen. Som framgår av departementets bilaga har i förteckningen som separata ärenden upptagits flera beslut som i själva verket rör samma ärende, antingen genom att ett interimistiskt beslut ersatts med ett slutligt beslut, eller att ett överklagat beslut ersatts av ett annat beslut. Mängden ärenden som rör Posten är alltså inte så stor som förteckningen ger intryck av. Flera av ärendena är också slutligt avgjorda innan Ines Uusmann tillträdde som kommunikationsminister. Två beslut har ändrats i enlighet med Postens yrkanden i högre instans. Här bör nämnas att Stockholms tingsrätt den 11 mars 1998 har upphävt Konkurrensverkets förbud för Posten att tillämpa vissa zonrabatter. Andra ärenden har Konkurrensverket beslutat lämna utan åtgärd. Ytterligare andra ärenden är från tiden före bolagiseringen och avregleringen och har förlorat aktualitet.

Konstitutionsutskottets frågor

Svar på fråga 1: Nej. Det har såsom ovan redovisats ankommit på postbolagets styrelse att ta ställning till de bakomliggande frågorna. Posten har i samtliga fall efter det att Konkurrensverket meddelat ett beslut som gått Posten emot följt detta men i vissa fall begärt prövning i högre instans. Antalet ärenden har som ovan framhållits sin förklaring i det osäkra rättsläget. Konkurrensverkets beslut har därför inte givit anledning till åtgärder från kommunikationsministerns sida.

Svar på fråga 2: Regeringskansliet har en företrädare i postbolagets styrelse och det förekommer löpande underhandskontakter mellan Kommunikationsdepartementet och bolagsledningen i olika frågor. Kontakt direkt föranledd av något beslut av Konkurrensverket - utöver den som tagits upp i Konstitutionsutskottets granskningsärende 1996/97:15 - har däremot inte förekommit.

Bilaga

Dnr 359/92

1997/98:KU25 Bilaga A 4.15

De uppgifter som framkom i SPK:s rapport Posttjänster från monopol till konkurrens föranledde en närmare granskning av vissa inslag i Postens prissättningssystem från 1992. Posten gjorde sådana åtaganden mot Konkurrensverket som innebar att de konkurrensbegränsningar som påvisats i SPK:s rapport undanröjdes. Konkurrensverket vidtog inga ytterligare åtgärder i ärendet men sa sig kunna vid behov komma att granska om Postens åtaganden efterlevts.

Dnr 300/93

Posten forbjöds interimistiskt att använda ett sammansatt pris for sina e-posttjänster. De olika tjänsterna som ingick skulle redovisas separat. Beslutet meddelades av Marknadsdomstolen enligt den gamla konkurrenslagen. Något slutligt beslut hann aldrig meddelas innan lagen upphörde att gälla.

Dnr 242/92

Ärendet handlar om etableringshinder (”lägga på hög­ taktik” ). Konkurrensverket avslutade ärendet och anförde: ”Om Posten även fortsättningsvis kommer att behandla de ofrankerade försändelser som initialt är utdelade av annan postoperatör på ett annat sätt än övriga ofrankerade försändelser som lämnas i exempelvis brevlådor avser Konkurrensverket att pröva detta förfarande med utgångspunkt i från den nya konkurrenslagen.”

Dnr 152/94

Ärendet rör vissa avtalsbestämmelser vid distribution av postorderprodukter (vad Konkurrensverket beskrev som helkundsklausuler, trohetsrabatter m.m.). Konkurrensverkets ålade Posten att upphöra att tillämpa i ärendet aktuella konkurrensbegränsande förfaranden och förenade åläggandet med vite. Konkurrensverket väckte senare talan mot Posten vid Stockholms tingsrätt och yrkade att Posten skulle utge konkurrensskadeavgift med 10 miljoner kronor. Yrkandet bestreds av Posten. Sedan Konkurrensverket i december 1997 ändrat sin talan, bl.a. genom att inte längre påstå att Posten uppsåtligen brutit mot konkurrenslagen och sänkt sitt yrkande om konkurrensskadeavgift till 3,8 miljoner medgav Posten yrkandet.

Dnr 451/94

SDR klagade bl.a. över Postens prissättning för distribution i glesbygd som gjorts beroende av distribution i tätort. Konkurrensverket ålade Posten vid vite av 5 miljoner kronor att upphöra med förfarandet. De övriga klagomålen föranledde inte någon åtgärd av Konkurrensverket

Dnr 366/95 Dnr 479/93

Konkurrensverket ålade Posten, vid vite av 5 resp. 10 miljoner kronor, att upphöra att i avtal och offerter rörande distribution av ekonomibrev, DR-brev och tidningar/tidskrifter ställa upp villkor som ger Posten rätt att ensidigt höja priset om kunden förändrar förhållandet mellan köp av distribution i Stockholm och övriga landet, utan att det höjda priset framgår av avtalet eller offerten (russinplockarklausulen).

Dnr 414/94

City Mail AB klagade på Postens avtal avseende tidskriftsdistribution. Enligt klagomålet tillämpade Posten exklusivitets- och trohetsklausuler.

1997/98:KU25 Bilaga A 4.15

Posten meddelade att det var en miss att dessa klausuler fanns kvar i ett par avtal efter det att den nya konkurrenslagen trätt i kraft den 1 juli 1993 och att detta redan hade åtgärdats genom att information hade skickats ut till alla tidskriftskunder om att Posten inte skulle tillämpa klausulerna.

Konkurrensverket fann ingen anledning att vidta några åtgärder.

Dnr 682/95 Dnr 843/96 Dnr 1309/95

Konkurrensverket meddelade ett interimistiskt beslut avseende Postens aviserade priser för distribution av posttidningar år 1996. Posten ålades vid vite att inte erbjuda eller avtala om distribution av posttidningar som delas ut i postnummerområdena 10,11, 12, och 16 till de priser som Posten aviserat. Den 22 december 1995 fattade verket ett beslut om att fastställa ovanstående beslut och upphävde samtidigt sitt interimistiska beslut. Åläggandet förenades med ett vite om 50 miljoner kronor.

Samma dag, dvs den 22 december 1995, meddelade Konkurrensverket ett icke-ingripandebesked för principen att tillämpa ett särskilt pris i Stockholm och ett annat pris i resten av landet i fråga om tidsskrifter.

Den 8 oktober 1996 återkallade Konkurrensverket ickeingripandebeskedet.

1997/98: KU25 Bilaga A 4.15

Den 18 juni 1997 upphävde Stockholms tingsrätt Konkurrensverkets förbudsbeslut.

Dnr 601/96

Posten ansökte om ett icke-ingripandebesked för ett förfarande att tillämpa särskilt porto för post till vissa områden och normalporto för post till andra områden.

Ansökan avslogs. Posten AB överklagade Konkurrensverkets beslut.

City Mail ansökte om intervention vilket avslogs av Stockholms tingsrätt men bifölls av Marknadsdomstolen efter överklagande från City Mail. Stockholms tingsrätt fastställde den 11 mars 1998 beslutet.

Dnr 1074/96 Dnr 1129/96

Posten ansökte om icke-ingripandebesked avseende geografisk prisdifferentiering för befordran av stora sändningar av post.

Ansökan var fullständig den 31 oktober 1996. Konkurrensverket upphävde genom beslut den immunitet mot konkurrensskadeavgift som annars inträder när en fullständig ansökan föreligger. Den 1 november 1996 beslutade Konkurrensverket att interimistiskt ålägga Posten, vid vite om 50 miljoner kronor, att inte tillämpa den zonindelning som framgick av ett pressmeddelande som Posten skickat ut den 11 oktober 1996. Åläggandet skulle gälla tills dess att det slutliga beslutet hade fattats. Den 22 november 1996 fastställde Konkurrensverket sitt beslut från den 1 november i ett slutligt beslut. Samtidigt upphävdes det interimistiska beslutet.

Posten överklagade beslutet. Stockholms tingsrätt beslutade att inhibera beslutet. Tingsrättens inhibitionsbeslut upphävdes av Marknadsdomstolen.

Stockholms tingsrätt fastställde den 11 mars 1998 beslutet.

Dnr 1142/96 Dnr 1143/96

Posten ansökte om ett icke-ingripandebesked avseende differentierad prissättning för befordran av stora sändningar av post.

1997/98 :KU25 Bilaga A 4.15

Ansökan var fullständig den 5 november 1996. Den 4 december 1996 upphävde Konkurrensverket genom beslut den immunitet mot konkurrensskadeavgift som normalt inträder när en fullständig ansökan föreligger. Den 26 november 1996 ålade Konkurrensverket Posten i ett interimistiskt beslut att vid vite av 50 miljoner kronor inte tillämpa den nya zonrabatt som aviserats i ett pressmeddelande den 4 november 1996.

Det slutliga beslutet med samma innebörd fattades den 19 december 1996. Stockholms tingsrätt upphävde den 11 mars 1998 beslutet.

Dnr 1324/96

CityMail Sweden AB ifrågasatte om Posten i ett avtal med Riksskatteverket överträtt det åläggande som framgår av 1074/96. Mot bakgrund av bl.a. att en ny upphandling avseende år 1998 var förestående fann Konkurrensverket den 9 juni 1997 att det inte fanns någon anledning att vidta någon åtgärd. Ärendet lämnades utan åtgärd.

Dnr 246/97

Den 3 juli 1997 ansåg Konkurrensverket att Postens förfarande att i avtal införa en strukturklausui, utan någon hänvisning till preciserade andelar och priser vad beträffar försändelsestruktur och geografisk fördelning, utgjorde ett missbruk av dominerande ställning.

Posten AB åtog sig att stryka dessa klausuler ur avtalen och samtidigt skriftligt meddela alla sina kunder att klausulen inte skulle tillämpas.

Konkurrensverket meddelade inget åläggande.

1997/98:KU25 Bilaga A 4.16

miljöpartiet de gröna Birger Schlaug språkrör Miljöpartiet de Gröna

Stockholm 1997-07-07

Konstitutionsutskottet Inkden 1*147 -ö ? • <1% Dnr 3^/16 ‘Q

Till riksdagens konstitutionsutskott

1989 införde den indiska regeringen en bojkott av Bofors, eftersom företaget vägrade att berätta vilka som tagit emot deras matpengar i den stora haubitsaffären. Bojkotten är alltjämt i kraft. Men bland annat i december 1996 godkände krigsmaterielinspektören export av Boforskomponenter avsedda för granatgeväret Carl Gustaf till Indien. Som Svenska Freds och Aftonbladet avslöjat skedde exporten med företaget Mipro som mellanhand. Statsrådet Leif Pagrotsky var och är ansvarig för den svenska krigsmaterielexporten.

Mot bakgrund av detta begär jag att konstitutionsutskottet granskar statsrådet Leif Pagrotskys roll. Utskottet skall i sin granskning fästa speciell vikt vid:

1. Hur omfattande har leveranserna, via andra företag, varit av BoforstiIIverkad krigsmateriel till Indien sedan 1990?

2. Har Bofors exporterat krigsmateriel till Indien via andra företag, utöver Mipro?

3. Under vilka statsråd har Boforsmateriel levererats till Indien sedan 1990? 4. Har statsråden informerats om att materielen är tillverkad av Bofors och att leveranserna därmed sker i strid med den indiska regeringens bojkott av Bofors? 5. Har svenska myndigheter informerat den indiska regeringen om att det godkänts export av Boforstillverkad krigsmateriel till Indien, via mellanhand?

Ä

Birger Scnlaug

Miljöpartiet de Gröna Sveriges Riksdag 100 12 Stockholm

Tel (vxl): 08 786 40 00 Tel (sekr): 08 786 57 82 Fax: 08 20 40 98

1997/98 :KU25 Bilaga A 5.1

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet Ink den KK| 9*11' 0^ |O)

Granskningsanmälan

Grunderna för SÄPOs registreringar inom det s.k subversiv-området och riktade mot svenska medborgare regieras i hemliga föreskrifter från regeringen Enligt registerutredningen (SOU 1997:65) meddelades sådana hemliga föreskrifter der. 3 december 1981 för att ge vägledning åt SÄPO vid anteckningar i SÄPO-registret Dessa hemliga föreskrifter har inte upphävts Då uppenbarligen flera personer, även efter 1981. på grundval av uppgifter som lämnats ut från SÄPO:s register blivit av med arbeten eller ej erhållit tjänster de eljest varit väi meriterade för hemställer jag att KU granskar nämnda hemliga föreskrifter utifrån om de har stått i överensstämmelse med gällande författningar eller eljest innehållit sådant som icke är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.

KU bör även granska huruvida flera hemliga föreskrifter av denna art meddelats av regeringar från tiden efter det att förbud mot åsiktsrregistrering skrevs in i RF och hur i så fall dessa förhållit sig i nämnda avseenden. Granskningen bör gälla i synnerhet hur föreskrifterna beaktat förhållande til! RF 2 kap 2 § om medborgares skydd mot att tvång att ge til! känna åskådning i politiskt religiöst kulturellt eller annat sådant hanseende RF 2 kap 3 $ om skydd mot politisk åsiktsregistrering eller om föreskrifterna medgivit registrering av deltagande i öppet legitimt politiskt arbete för politiska partier som ställt upp i allmänna va! eller eljest öppnat för en registerverksamhet som strider mot demokratins principer

Stockholm den 4 decenjber 1997

Kenneth Kvist (v)

1997/98:KU25 Bilaga A 5.2

Stockholm den 4 december 1997

Till Konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet Ink den K 9 ? - \ ~2 • O 4

Granskningsanmälan

Dnr

Den s k Leanderaffären har återigen fäst uppmärksamheten på personalkontrollen och

SÄPO. Eftersom lagstiftningen sedan snart trettio år och regeringsformen sedan tjugu år

förbjudit registrering enbart på grund av politisk åskådning har den offentliga debatten om Leanderaffären, fram till att akten nu i höst blivit tillgänglig, främst gällt om SÄPO handlat rätt eller om olaglig åsiktsregistrering ägt rum Det nu avslöjade innehållet i

Leanderakten - eller snarare bristen på innehåll - tyder på att lagarna ej fbljts.

I riksdagen och i konstitutionsutskottet har den senaste månaden förslag lagts fram om

en bred oberoende granskning av säkerhetspolisen och sammanhängande frågor Dessa förslag har hittills avvisats av en majoritet i riksdagen och i konstitutionsutskottet Det finns dock åtmminstone en aspekt som konstitutionsutskottet självt bör granska - har

någon eller några av regeringarna under 80-talet vilselett Europadomstolen i

Leandermålet9

Regeringen har i förra veckan beviljat Leander ett betydande skadestånd för den skada

han lidit I riksdagens särskilda SÄPO-debatt i november hävdade justitieminstem att regeringarna på 80-talet inte begått några fel i sina förberedelser inför Leandermålet i Europadomstolen

Det är naturligtvis av yttersta vikt att företrädare för svenska staten inte vilseleder Europadomstolen då svenska medborgare där söker fa det som de som uppfattar som sin

rätt mot den svenska staten

Konstitutionsutskottet bör granska regeringens handläggning av målet Leander vs

Sverige inför den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

Stockholm som ovan

Bo Könberg riksdagsledamot (fp)

REGERINGSKANSLIET Utrikesdepartementet/RS

Promemoria

1997/98 :KU25 Bilaga A 5.3

1998-03-20

Rättschefen

KU:s granskning av målet Leander vs Sverige

Konstitutionsutskottet har i ett brev den 5 mars 1998 till Statsrådsberedningen begärt en promemoria från Regeringskansliet med svar på följande frågor: 1. Vilka överväganden låg bakom regeringens inställning till Leanders talan i Europadomstolen och vilka direktiv gavs till regeringens företrädare i förhandlingarna? 2. Vilka närmare överväganden låg bakom regeringens beslut att inte ingå förlikning?

Regeringens befattning med ärendet Leander sträcker sig från år 1980 till år 1987, då Europa-domstolen för mänskliga rättigheter meddelade sitt utslag i målet. Det har således förflutit en avsevärd tid sedan regeringen skilde sig från ärendet. De tjänstemän som handlade ärendet finns inte längre i Regeringskansliet. Det aktmaterial som är tillgängligt i ärendet för Regeringskansliet är detsamma som överlämnats till Konstitutions­ utskottet. I detta aktmaterial finns inga upplysningar som annat än indirekt ger ett svar på de frågor som ställts av utskottet. Utrikesdepartementet har varit i kontakt med följande personer för att få närmare upplysningar om de överväganden som gjordes i ärendet: - Sten Wickbom, f.d. justitieminister - Hans Corell, regeringens ombud i ärendet, numera Undergeneralsekreterare i Förenta nationerna, New York, - Ulf Larsson, f.d. generaltulldirektör - Klas Bergenstrand, riksåklagare - Holger Romander, f.d. rikspolischef - Sven Åke Hjälmroth, f.d. länspolismästare De upplysningar som lämnats av de ovannämnda personerna kan sammanfattas som följer.

Regeringens och inblandade myndigheters agerande i fallet Leander måste 1997/98: KU25 Bilaga A 5.3 ses mot bakgrund av den säkerhetspolitiska situation som rådde vid den tiden. Det kalla kriget pågick fortfarande. Det fanns en genuin oro för att subversiva krafter försökte infiltrera det svenska försvaret. I oktober 1981 t.ex. gick den sovjetiska ubåten 137 på grund utanför Karlskrona. (Hans Corell var som rättschef direkt involverad i handläggningen av denna mycket allvarliga incident.) Denna och andra incidenter ledde till uppfattningen att det var nödvändigt att värna om personalkontroll­ systemet. Torsten Leanders ärende inför kommissionen och domstolen uppfattades som mycket viktigt eftersom det berörde en grundläggande princip i hela det dåvarande systemet för personalkontroll. Vad ärendet ytterst kom att gälla var ett försvar för den praxis som utvecklats vid tillämpningen av personalkontrollsystemet. Huvudregeln om partsinsyn i förvaltningsärenden innebär att sekretess inte hindrar att en part i ett ärende hos en myndighet tar del av en handling i ärendet. En handling får dock inte lämnas ut i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att en sekretessbelagd uppgift inte lämnas ut (jfr SekrL 14:5).

Praxis i personalkontrollärenden innebar att uppgifter ur säkerhets­ polisens register som lämnats till en arbetsgivare inte kommunicerades med den som sökte en anställning. Denna praxis motiverades med att det annars skulle vara möjligt för utomstående att skapa sig en uppfattning om polisens arbetsmetoder och kontakter inom och utom landet och även kartlägga innehållet i de hemliga föreskrifter som regeringen utfärdat för verksamheten. Hos säkerhetspolisen hade man uppfattningen att det förekom organiserade försök att kartlägga eller att bryta igenom systemet.

När Leanders klagomål tagits upp av kommissionen och senare av domstolen blev således huvuduppgiften för regeringens ombud att visa att personalkontrollsystemet, som det tillämpades generellt i Sverige, var förenligt med bestämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Av relevans i detta sammanhang är vad som framfördes av regeringens ombud, rättschefen Corell, vid den muntliga förhandlingen inför kommissionen den 10 oktober 1983 (sid 88 i utskriften av bandupptagningen): "If you disconnect Mr Leander's claims to have

access to the secret police filés from the administrative matter concerning 1997/98 :KU25 the application for the position as a carpenter, you will place Mr Leander Bilaga A 5.3 in the same position as any citizen in Sweden with respect to the secret police files. If the Commission shouid consider that the Convention obliges the State to grant to the citizens of Sweden access to the secret police files, such a decision would mean a winding up of the entire security police work in Sweden. I ask myself what will be the impact of such a decision in similar security police work in other member States." Motsvarande tankegångar framfördes av Corell vid den muntliga förhandlingen inför domstolen den 26 maj 1986: (Cour/Misc (86) 109 sid 28) "To the general public, I am sure, it has been difficult to understand how the recruitment of a carpenter - a comparatively modest post at a museum - could cause such attention. At this late stage of the proceedings...it is necessary to point out that the particular case of the applicant has become of relatively minor interest. What the case really is about now ... is the way in which a democratic society can protect itself and its institutions against subversive attacks with the aim of overthrowing the democratic system. The Swedish Government is convinced that the case is followed with great interest by all member States of the Council of Europé." Corell framhöll vidare (Cour/Misc (86) 110 sid 20): "the case as it now stands really concerns the way in which a democratic society can protect itself and its institutions against subversive attacks with the aim of overthrowing the democratic system. One important means in this respect in Sweden is the personnel control machinery. History shows that this issue has been and is of constant attention and concern both to the Government and the Riksdag... The Government is convinced that the relative openness with which the Swedish Personnel Control System operates in conjunction with different safeguards to which it is subjected creates a system which must fulfil all requirements laid down in the Convention. It is with regret that one must State that a system of this kind has become indispensable in a democratic society. Consequently, the system must be protected against being revealed. Therefore, it has not been possible for the Government to furnish neither the-Court nor the Commission with full information as to how the Swedish personnel control system functions."

1997/98 :KU25 När det gäller frågan varför regeringen inte ville ingå förlikning kan Bilaga A 5.3 hänvisas till en promemoria den 23 november 1984 av rättschefen Corell. Av promemorian, som är tillgänglig för utskottet, framgår att en föredragning av ärendet ägt rum i närvaro av bl.a. justitieminister Sten Wickbom, rikspolischefen Holger Romander, statssekreteraren Ulf Larsson, statssekreteraren Harald Fälth, och departementsrådet Klas Bergenstrand. Efter föredragningen "bestäms att Sverige inte skall ingå i några förlikningsförhandlingar med Leander. Frågan bedöms som alltför allvarlig och med alltför stora återverkningar på systemet i andra länder. I stället bör kommissionens rapport avvaktas.” Till saken hör att i Leanders förlikningsbud ingick att han skulle få tillgång till uppgifterna om honom hos säkerhetspolisen. Om regeringen ingått en förlikning på dessa villkor, skulle detta ha skapat ett prejudikat som bedömdes ha alltför stora skadeverkningar för personalkontroll­ systemet för att vara acceptabelt.

I sammanhanget kan påpekas att rättschefen Corell vid förhandlingarna i domstolen framhöll (jfr sid. 7 Cour/Misc (86) 110) att regeringen aldrig hade gjort något värdeomdöme om Torsten Leander som person. Vad som inträffat var att Rikspolissstyrelsen lämnat upplysningar ur säkerhetspolisens register till anställningsmyndigheten1.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras an regeringen inte såg någon möjlighet att ingå förlikning i målet på grund av att Leander insisterade på att få del av uppgifterna om honom i registret och att regeringens företrädare hade instruktion att försvara personalkontrollsystemet i dess dåvarande utformning och i den säkerhetspolitiska situation som rådde; ett utslag som inneburit rätt för registrerade att få del av uppgifter i säkerhetspolisens register hade varit liktydigt med att personal­ kontrollsystemet hade omintetgjorts med allvarliga konsekvenser också för Sveriges samarbete på detta område med andra länder.

1 Vid den aktuella tiden utgjorde säkerhetspolisen en avdelning inom Rikspolisstyrelsen och var alltså inte en egen myndighet.

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.1

SVERIGES UJUJ RIKSDAG

Ann-Kristin Fosker Riksdagsledamot (fp)

Konstitutle:::-:

Dnr

SVERIGES RIKSDAG 100 12 Stockholm

Telefon: 08-786 42 23 Telefax: 08-20 98 68

Till Konstitutionsutskottet

Granskningsanmälan Enligt uppgifter i massmedia lånade statsministern, under två veckor i somras, ett hus i Spanien i närheten av Malaga Semestern i sig har säkert statsministern gjort sig förtjänt av. Vad som framkommit är dock att statsministern fick ”låna” huset av en spansk affärsman som inte ville ha betalt. Värdet har uppskattats till tio tusentals-, ja ända upp till femtio tusen, kronor för en två-veckors period Det skall då ställas emot de knappt åtta tusen kronor som statsministern betalat, i efterskott. Om denna ”väntjänst” behandlats så som en vara av samma värde torde det blivit förmånsbeskattat och diskussion uppkommit om bestickning hade förelegat

Denna förmån har statsministern kunnat få genom sina kontakter med en tjänsteman på utrikesdepartementet. Konstitutionsutskottet bör därför pröva lämpligheten i att statsministern genom sina kontakter på utrikesdepartementet har utnyttjat tillfället till denna förmån och pröva om husägaren har eller har haft affärsmässiga intressen för Sverige.

Stockholm 1998 01 28

Ann-Kristin Fosker riksdagsledamot (fp)

1997/98: KU25 Bilaga A 6.2

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1998-04-08

Statsrådsberedningen Po/itiskt sakkunnig

Konstitutionsutskottet

Mats Andersson

Telefon 08-405 48 64

Ink

1998 -04-1 4

i

Dnr "72 Svar på fråga från riksdagens konstitutionsutskott med anledning av granskningsärendet 1997/98:29

I samband med en tjänsteresa till Madrid den 8-9 juli 1997 tog stats­ minister Göran Persson ut rekreationstid i Spanien. När rekreationsdelen av resan planerades kontaktade Göran Persson Ulf Hjertonsson, som varit Sveriges ambassadör i Spanien och som är den ende av statsministerns personliga vänner som känner Spanien väl, för att förhöra sig om ett lämpligt boende under rekreationen.

Ulf Hjertonsson förmedlade en kontakt med en spansk medborgare som var beredd att upplåta en villa i närheten av Malaga. Göran Persson meddelade husägaren via Ulf Hjertonsson att han accepterade erbjudandet och att han självfallet ville betala för vistelsen i huset. När Göran Persson väl var installerad och beredd att betala meddelade Ulf Hjertonsson att värden vägrade att ta emot någon ersättning.

Göran Persson mötte husägaren i Sverige i september 1997 och meddelade då att han som tack för gästfriheten skulle ge ett personligt bidrag till svenskt-spanskt kultursamarbete, vilket gladde husägaren eftersom han har ett starkt engagemang i dessa frågor.

Promemoria

1997/98:KU25 Bilaga A 6.3

1998-04-29

REGERINGSKANSLIET

Statsrådsberedningen Mats Andersson

Politiskt sakkunnig Tfn 08 - 405 48 64

Svar på kompletterande frågor från riksdagens konstitutionsutskott med anledning av granskningsärendet 1997/98:29

1. Hur många dygn bodde statsministern i den lånade villan?

Göran Persson använde villan i nio dygn sommaren 1997. 2. Vilket underlagför värdering av huslånet hade statsministern när han uppskattade värdet av lånet till 7 500 kronor? De pengar som Göran Persson skänkte till svenskt-spanskt kultur­ samarbete var ett sätt att uttrycka tacksamhet för den gästfrihet som husägaren visade, och inte en ersättning för vistelsen i huset eftersom husägaren vägrade att ta emot hyra. Beloppet grundade sig alltså inte på en uppskattning av värdet av upplåtelsen av huset. Det tillföll ej heller husägaren utan en ideell svensk-spansk kulturstiftelse.

3. Vilken affärsmässig anknytning har enligt statsministerns kännedom husägaren till Sverige? 4. Närfick statsministern sin kännedom om husägarens affärsmässiga koppling till svenskt näringsliv? I samband med EU-toppmötet i Amsterdam 16-17 juni 1997 frågade Göran Persson Ulf Hjertonsson om den spanske husägaren. Hjertonsson meddelade då att husägaren var en spansk affärsman med starkt engage­ mang i svenskt-spanskt kultursamarbete. När Göran Persson installerat sig i huset, eller möjligen först när han återvänt till Sverige, fick han känne­ dom om husägarens närmare affärsmässiga koppling till Sverige och SKF:s och Atlas Copcos spanska dotterbolag. 5. Under den föregående regeringens tid utformades vissa synpunkter på etiska frågor för statsråd med utgångspunkter i etikkommitténs arbete. Finns det någon skillnad i det synsätt som då utformades och synsättet hos den nuvarande regeringen?

Den så kallade Etikkommittén Ju 1991:E)utredde frågor om intresse­ konflikter för statsråd. Utredningsuppdraget redovisades i en promemoria 314

till dåvarande statsrådet Reidunn Laurén. Promemorian kom in till Justitiedepartementet den 8 november 1993 (dnr 93-4253). Såvitt framgår av departementets handlingar i ärendet föranledde promemorian inte några åtgärder under regeringen Bildts tid.

1997/98: KU25 Bilaga A 6.3

I en skrivelse till riksdagen 1996 redovisade den nuvarande regeringen resultatet av sina strävanden att utveckla rutiner som säkerställer att statsråds förmögenhetsinnehav eller engagemang i andra verksamheter inte leder till intressekonflikter, insiderproblem eller jäv i uppdraget som statsråd (skr. 1996/97:56). Skrivelsen knöt an till Etikkommitténs promemoria. Med hänvisning till skrivelsen beslutade chefen för den enhet i Justitiedepartementet där promemorian fanns att promemorian skulle läggas ad acta. Det skedde den 5 december 1996. Konstitutions­ utskottet behandlade skrivelsen i sitt granskningsbetänkande 1997. Rutinerna för insyn och kontroll hos regeringen i dag är desamma som redovisades i skrivelsen 1996.

6. När lämnade statsministern det bidrag till svenskt-spanskt kultursamarbete som omtalas i Statsrådsberedningens promemoria av den 8 april 1998? I december 1997.

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.4

Justitiedepartementet 1994-03-10

Konstitutionsutskottet Ink

1998 -05- u 5

Dnr

Etikfrågor i regeringsarbetet

1 Bakgrund

Regeringen bemyndigade den 24 oktober 1991 statsrådet Reidunn Laurén att tillkalla en regeringens etikkommitté inom regeringskansliet. Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 31 oktober 1991 f.d. justitierådet Bengt Hult till ordförande och till övriga ledamöter i kommittén professorn emeritus Sven-Erik Johansson, civilekonomen Ulla Reinius, docenten Jan Wallander och direktören Sten Wikander. Kommitténs arbete har framför allt omfattat vissa utredningsuppgifter. Sedan kommittén fullgjort sitt arbete i denna del, överlämnades i november 1993 en promemoria, Intressekonflikter för statsråd, som i huvudsak behandlar rätten för statsråd att inneha bisysslor m.m., jäv vid behandlingen av regeringsärenden, riktlinjer för statsråds förmögenhetsförvaltning samt gåvor till statsråd. Kommitténs uppdrag

Kommittén har haft i uppdrag att undersöka om det finns möjlighet att ge riktlinjer som statsråden kan följa vid förvaltning av sina tillgångar. I samband med att kommittén utarbetade sådana etiska regler för statsrådens förmögenhetsdispositioner skulle kommittén också överväga, om reglerna borde gälla även för andra personer, i första hand statsrådens närstående men också statssekreterare och vissa andra tjänstemän och uppdragstagare i regeringskansliet med anmälningsskyldighet enligt 11 § insiderlagen (1990:1342) samt motsvarande krets hos andra myndigheter. Vidare har kommittén fått i uppgift att ur etisk synvinkel ge råd till statsråd om förmögenhetsdispositioner. Kommittén har också beretts möjlighet att granska de anmälningar enligt 11 § insiderlagen om fondpappersinnehav som görs av statsråd. Andra frågor inom ramen för kommitténs uppdrag har varit de som gäller jäv för statsråd i enskilda regeringsärenden, det lämpliga i sådana bisysslor m.m. som i och för sig är tillåtna för statsråd enligt 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen (RF) och spörsmålet huruvida riktlinjer också på det området kan vara motiverade, gåvor från in- och utländska givare till statsråd och andra ovan avsedda personkategorier samt frågan hur man skall hantera gåvor, som i och för sig anses kunna och böra tas emot men som inte bör betraktas som mottagarens personliga egendom. Regeringens beredning av ärendet

Vid allmän beredning den 11 november 1993 behandlade regeringen kommitténs promemoria. Därvid bestämdes att en grupp bestående av förutom statsrådet Laurén, statsråden Birgit Friggebo, Karl Erik Olsson, Anders Björck och Inger Davidson närmare skulle bereda de frågor promemorian tar upp och därefter redovisa arbetet för statsministern och övriga statsråd. 316

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.4 Sedan denna arbetsgrupp vid allmän beredning den 10 mars 1994 redovisat sitt arbete har regeringen funnit anledning att göra följande kommentarer som vägledning för statsråd vid bedömningen av etiska frågor i regeringsarbetet. 2 Allmänt

De regler som kommittén behandlar i sin promemoria är enligt kommittén avsedda att skydda statsrådens integritet och vidmakthålla deras opartiskhet samt därmed att slå vakt om riksdagens och allmänhetens tilltro till regeringens ledamöter. Det väsentliga är enligt kommittén att statsråd inte skall försättas i situationer som kan äventyra deras förtroende hos riksdagen och hos allmänheten. Regeringen delar i allt väsentligt de synpunkter och slutsatser som kommittén redovisat. Regeringen vill särskilt understryka vad kommittén framhåller som grundläggande, nämligen att ansvaret för att i tjänsteutövningen förebygga intressekonflikter och jävssituationer i första hand vilar på statsrådet själv. Kommittén har gjort ett förtjänstfullt arbete i fråga om utredning och analys av rättsläget och promemorian bör i många fall kunna vara till vägledning och i det enskilda fallet också utgöra grunden för de ställningstaganden som måste göras. Regeringen har dock några uppfattningar som avviker från vad kommittén föreslagit. Kommittén föreslår en uppgiftsskyldighet gentemot statsministern från statsrådskandidatemas och de utnämnda statsrådens sida. Uppgifterna skall i vissa avseenden belysa uppgiftslämnarnas ekonomiska och andra personliga förhållanden, bl.a. förmögenhetsförhållanden, styrelseuppdrag och andra liknande bindningar utanför regeringsarbetet. Detta är ingen nyhet eftersom statsministern vid varje regeringsbildning och i andra fall då nya statsråd utses förhör sig med tilltänkta kandidater i frågor av nu aktuellt slag. Kommittén föreslår emellertid också att detta uppgiftslämnande skall formaliseras på visst sätt och att de lämnade uppgifterna registreras och blir offentliga. Detta är enligt kommittén väsentligt eftersom öppenhet gentemot allmänheten är av grundläggande betydelse, när det gäller att skapa förtroende för statsråds integritet och opartiskhet. Visserligen anför kommittén att mot det allmänna intresset av största möjliga offentlighet står statsrådens beaktansvärda intresse av en från allmän insyn fredad personlig sfär. Uppgifterna skulle dock enligt kommitténs mening inte vara av den art som bör hindra offentlighet. Regeringen anser emellertid att en sådan offentlighet skulle vara alltför långtgående. Varken inom den offentlig sektorn i övrigt eller i det privata näringslivet eller inom organisationsväsendet finns någon motsvarighet till en sådan ordning. Särskilt för statsrådens anhöriga skulle det utgöra ett allvarligt intrång i den personliga integriteten som knappast kan motiveras med att någon familjemedlem tillhör regeringen. En sådan ordning skulle också skulle kunna få negativa konsekvenser vid rekryteringen av statsråd.. Till detta kommer att redan nu åligger det statsråd och andra högre tjänstemän inom regeringskansliet att enligt bestämmelserna i insiderlagen anmäla sina värdepappersinnehav. Trots att det för dessa uppgifter råder sekretess har regeringens ledamöter vid olika tillfällen offentliggjort statsrådens aktieinnehav. Det finns enligt regeringens mening ingen anledning att inte låta det enskilda statsrådet själv ta ansvaret för de konsekvenser som förhållanden av mera personligt slag kan fä för hans eller hennes ställning som statsråd. Vid detta ställningstagande har beaktats grundläggande konstitutionella principer såsom den kontroll som sker genom riksdagens granskning av regeringsarbetet och att det finns en helt annan offentlighet inom den svenska statsförvaltningen än i många andra länder. Dessa förhållanden gör att en sådan offentlighet som kommittén föreslår inte kan anses vara lika angelägen som i många av de länder som ingår i kommitténs studier av förhållandena utomlands. Den konstitutionella kontrollen och det massmediala intresset och bevakningen av regeringsarbetet i Sverige är mycket noggrann och effektiv. Att införa ytterligare ett moment i den redan så integritetkänsliga kontrollen kan därför inte anses påkallat. Enligt regeringens

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.4 mening bör därför den form av offentlighet som kommittén förordar inte komma i fråga. När det gäller frågor om bisysslor m.m. överensstämmer kommitténs ställningstaganden med vad som redan gäller. När det gäller de intresseorganisationer som utgör vad kommittén kallar "pressure groups" på det politiska fältet torde problemet inte vara av mera allvarligt slag än statsrådet självt - utan offentliggörande - kan göra de bedömningar som erfordras. I fråga om jäv föreslår kommittén en skärpning och att regeringens ledamöter i sin verksamhet ger regeln om intressejäv i förvaltningslagen den innebörden att ett statsråd skall anses vara av intressejäv förhindrad att delta i ett regeringsärendes behandling när ärendets utgång kan väntas medföra ej oväsentlig nytta eller skada för statsrådet själv eller för någon statsrådet närstående. En sådan nyordning skulle visserligen utgöra en betydande avvikelse i förhållande till vad som i övrigt gäller beträffande offentliga funktionärer. Regeringen instämmer emellertid i kommitténs förslag att regeringens ledamöter i sin verksamhet tillämpar en regel om intressejäv av denna innebörd. En sådan skärpning i förhållande till förvaltningslagens regel om intressejäv understryker därmed den vikt som regeringen fäster vid jävsproblematiken. Däremot kan det inte anses lämpligt att regeringen slår fest en schabloniserad värdegräns eftersom det sannolikt skulle fe svåröverskådliga konsekvenser för förvaltningen i övrigt. Regeringen anser alltså att en schabloniserad värdegräns inte bör föras in för att tillämpas endast av statsråd. I fråga om statsråds förmögenhetsförvaltning finner regeringen kommitténs rekommendationer vara en utmärkt vägledning för de personer som berörs. När det gäller kommitténs slutsatser i fråga om förmögenhetsförvaltning genom s.k. blind trust delar regeringen de slutsatser kommittén kommit fram till, nämligen att det inte är motiverat att för en mycket liten grupp av personer vidta lagstiftningsåtgärder för att öppna denna speciella förvaltningsform. När det gäller gåvor och gåvoliknande förmåner överensstämmer kommitténs slutsatser i stort med vad som redan gäller enligt de rekommendationer och riktlinjer som finhs i regeringskansliet. Mot bakgrund av regeringens ställningstagande ovan i fråga om registrering och offentliggörande av förmögenhetstillgångar m.m. bör det inte heller i fråga om gåvor bli aktuellt att följa kommitténs förslag om registrering och offentlighet. Däremot är som tidigare nämnt de synpunkter kommittén i övrigt för fram av intresse.

3 Riktlinjer att iakttas i regeringsarbetet Mot bakgrund av vad kommittén föreslagit och regeringen ovan anfört bör statsråd i regeringsarbetet iaktta följande. Inledningsvis bör erinras om den grundläggande principen att ansvaret för att i tjänsteutövningen förebygga intressekonflikter och jävssituationer i första hand vilar på statsrådet själv. I de fall sådana frågor uppkommer bör samråd i första hand ske med expeditionschefen i vederbörande departement. Vid kvarstående tveksamhet kan rättschefen i Statsrådsberedningen eller det konsultativa statsrådet tillfrågas.

Bisysslor m.m. Enligt 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen (RF) får statsråd inte utöva allmän eller enskild tjänst. Statsråd får inte heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för statsrådet. Detta stadgande syftar i första hand till att värna om statsrådstjänstens integritet, bl.a. genom att förebygga uppkomsten av jävssituationer. Ett annat syfte är att statsråd inte skall splittra sina krafter; verksamheten som statsråd är så betungande, att den inte tillåter att statsråd i nämnvärd mån påtar sig uppgifter utanför regeringsarbetet. Att statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst innebär emellertid inte något hinder för statsråd att med tjänstledighet stå kvar i sin tidigare tjänst. Med "uppdrag" avses exempelvis ledamotskap i styrelse för bolag, föreningar, andra

1997/98:KU25 Bilaga A 6.4 sammanslutningar och stiftelser, vare sig de driver ekonomisk eller ideell verksamhet och vare sig uppdragstagaren uppbär ersättning eller inte. Under uppdragskategorin faller även tillfälliga uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte, besiktning eller värdering eller uppdrag att vara boutredningsman eller konkursförvaltare. Med uttrycket "utöva verksamhet" torde bl.a. avses drivande av näringsverksamhet av olika slag samt vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Till utövande av verksamhet kan även vara att hänföra förvaltning av värdepapper eller andra förmögenhetstillgångar, om fråga är om tillgångar av någon större omfattning. Frågan, huruvida innehav av uppdrag eller utövande av verksamhet är ägnat att rubba förtroendet för ett statsråd, får avgöras med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Statsråd bör dock under den tid han eller hon sitter i regeringen vara återhållsam med att åtaga sig nya, i och för sig tillåtna uppdrag. Innehav av uppdrag i företag, som driver näringsverksamhet i vinstsyfte, kan i allmänhet inte anses vara förenligt med ovannämnda grundlagsstadgande. Undantagsvis kan det vara tillåtet, att statsråd behåller sådant uppdrag även efter utnämningen till statsråd. Statsråd skall emellertid inte behöva ge upp ägar- eller delägarskap i rörelser som de ensamma eller i förening med andra bedriver när de utses till statsråd. Däremot bör statsråd inte vid sidan av statsrådstjänsten delta i den dagliga skötseln av en ekonomisk rörelse som han eller hon äger eller vari statsrådet är delägare. I viss begränsad utsträckning kan dock anses tillåtet att statsråd tillfälligt utför arbete i sådan rörelse, t.ex. vidtar någon åtgärd som kan krävas för skötseln av ett jordbruk eller en skogsfastighet. Statsråd bör vid sidan av sin statsrådstjänst inte ägna sig åt "verksamhet" i form av förmögenhetsförvaltning. Statsråd kan inneha uppdrag i ideella föreningar eller stiftelser eller i andra associationer, som driver ideell verksamhet. Omständigheterna kan dock undantagsvis vara sådana - ansvar för en omfattande finansförvaltning faller exempelvis på uppdragstagaren - att även innehav av uppdrag av detta slag är ägnade att rubba förtroendet för ett statsråd. De politiska organisationerna intar dock en särställning och det torde vara allmänt accepterat, att statsråd innehar styrelseuppdrag - eller andra förtroendeuppdrag - i sådana organisationer. Statsråd bör avhålla sig från uppdrag i andra intresseorganisationer - bortsett från de politiska - som är inriktade på att inom statsrådets område påverka regeringspolitikens utformning. Frågor om jäv När det gäller frågan, i vilka situationer jäv kan anses föreligga för statsråd kan regeringsärendena delas upp i tre huvudgrupper, nämligen riksdagsärenden, regeringens normgivningsärenden och förvaltningsärenden. Till den första gruppen hänförs ärenden, vari regeringen beslutar hänskjuta förslag till riksdagen. Sådana ärenden kan avse exempelvis lagstiftning, budgetreglering eller andra frågor, som gäller rikets styrelse. Den andra gruppen avser beslut, som faller inom ramen för regeringens egen normgivningskompetens enligt 8 kap. RF och som i regel förutsätter bemyndigande av riksdagen i lag. Till den tredje gruppen hänförs beslut i särskilda fall, t.ex. dispens- och tillståndsärenden av olika slag, besvärsärenden och tjänstetillsättningsärenden. Den politik som ett partis företrädare verkar för - inför och under en valrörelse och i den fortlöpande politiska debatten, i riksdagen och utanför - måste de också kunna genomföra i regeringsställning utan hinder av några jävsregler. Regeringen genomför sin politik väsentligen genom beslut, som faller inom ramen för den första och den andra av de ovannämnda ärendegruppema. Genom beslut i regeringssammanträde avgörs varje år åtskilliga tusental ärenden och på de flesta regeringssammanträden hundratals ärenden. Det största antalet regeringsärenden bereds enbart i det departement som ansvarar för ärendets handläggning, varefter de anmäls till beslut på visst regeringssammanträde. Detta medför i normalfallet att andra statsråd än

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.4 föredraganden inte får någon närmare kännedom om t.ex. bakomliggande bolagskonstellationer beträffande parterna i ärendet. Under sådana omständigheter kan statsråd från materiella utgångspunkter inte anses vara jävig. Statsråd bör även fortsättningsvis i princip iaktta förvaltningslagens jävsregler. Statsråd skall emellertid anses vära av intressejäv förhindrad att handlägga ett ärende om ärendets utgång kan väntas medföra ej oväsentlig nytta eller skada för statsrådet eller för någon statsrådet närstående person. Uppskattningar av väntad nytta eller skada liksom avgörandet i övrigt av jävsfrågan måste göras mot bakgrund av den information som är tillgänglig för statsråd när ärendet handläggs. Statsråd har i princip inte heller någon skyldighet att utan särskild anledning efterforska omständigheter, som eventuellt skulle kunna vara jävsgrundande. Omständigheter, som blir kända först efter ärendets avgörande, kan inte tas till intakt för påståenden om att ett statsråd var jävig under ärendets handläggning. Statsråd som är eller kan ifrågasättas vara jävig bör avstå från att delta i behandlingen av det ifrågavarande ärendet. Inom regeringskansliet bör även i fortsättningen fortlöpande bevakas att statsråden inte deltar i ärenden, där de är eller kan ifrågasättas vara jäviga. Har ett jävigt statsråd deltagit i handläggningen av ett regeringsärende påverkar detta normalt inte giltigheten av regeringens beslut i ärendet. Vad som däremot kan ifrågakomma vid klara brott mot tillämpade jävsregler är utkrävande av politiskt ansvar i de former sådant förekommer.

Statsråds förmögenhetsförvaltning Förmögenhet bör inte vara någon diskvalifikation för att utöva statsrådstjänst. Ett statsråd bör också som regel vara oförhindrad att välja de former för placering av sina förmögenhetstillgångar som står öppna för andra medborgare. I sammanhanget bör följande grundläggande principer iakttas, nämligen

att

att

ett statsråd bör välja sådana former för placeringen av sina förmögenhetstillgångar och för förvaltningen av dem att han eller hon i möjligaste mån undviker intressekonflikter och jävssituationer i sin tjänsteutövning och ett statsråd inte får för egen eller närståendes vinning på ett otillbörligt sätt dra fördel av sin ställning som statsråd och av information och kunskap som han eller hon inhämtar under tjänstgöringen, exempelvis genom att vid köp eller försäljning av förmögenhetstillgångar till sin egen eller närståendes förmån utnyttja information som statsrådet har inhämtat i sin tjänst men som ännu inte har kommit till allmän kännedom.

Placeringar i bl.a. i aktie-, ränte- och obligationsfonder, är såvitt avser av fondema förvaltade värdepapper, neutrala från insider- och jävssynpunkt. I fråga om placering i aktier bör statsråd i princip avhålla sig från korttidsaffärer. Som korttidsaffärer har därvid betraktats transaktioner genom vilka aktier både köps och säljs eller säljs och köps åter - inom loppet av sex månader. Detta avser även konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt placeringar i obligationer, statsskuldväxlar, certifikat och liknande ränteinstrument. Statsråd bör avhålla sig ifrån placeringar i aktieoptioner, aktieterminer, ränteoptioner, ränteterminer, indexoptioner och indexterminer. Riktlinjerna är avsedda att iakttas vare sig statsrådet själv förvaltar sina värdepapper eller förvaltningen har överlåtits åt annan.

Gåvor och gåvoliknande förmåner 320

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.4 De riktlinjer som Regeringens förvaltningskontor utfärdat skall tillämpas också i fortsättningen. Härutöver bör följande iakttas. Gränsen mellan tillåtna och otillåtna gåvor och gåvoliknande förmåner dras ytterst genom brottsbalkens bestämmelser om bestickning och mutbrott. Av central betydelse för gränsdragningen är det i brottsbeskrivningarna förekommande begreppet "otillbörlig belöning". Det är därmed i sista hand en uppgift för domstolarna att i lagtillämpningen dra gränsen mellan godtagbara och otillbörliga gåvor och förmåner. För att en gåva eller förmån skall kunna bedömas som en otillbörlig belöning måste den ha samband med mottagarens tjänsteutövning. Gåvor och förmåner som tillhör privatlivet faller således utanför. Som otillbörlig skall betraktas vatje gåva eller förmån som objektivt sett är ägnad att påverka statsråds tjänsteutövning. Vid denna bedömning kan gåvans eller förmånens ekonomiska värde ha betydelse. Någon bestämd värdegräns kan dock inte anges. Även förmåner, som med statsråds goda minne överlämnas till dennes maka/make eller annan närstående, kan vara att bedöma som otillbörlig belöning till statsrådet. Statsråd bör iaktta ett betydande säkerhetsavstånd till gränsen mellan vad som är tillbörligt och otillbörligt. Beträffande gåvor och förmåner från svenska givare bör iakttas stor restriktivitet, när fråga är om förmåner som faller utom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet människor emellan. I fråga om gåvor och förmåner i det internationella umgänget mellan regeringar eller regeringsledamöter i olika länder ställer sig saken annorlunda. Av protokollära skäl är det i regel varken möjligt eller önskvärt att sådana gåvor eller förmåner avböjs. Officiella gåvor, dvs. gåvor mellan regeringar, departement och motsvarande, skall självfallet överlämnas till vederbörande departement. Detsamma gäller även gåvor av personlig karaktär som kan antas ha ett mer betydande värde. Inte heller här kan det anges någon bestämd värdegräns. Samråd bör ske med expeditionschefen i vederbörande departement så snart det föreligger någon tveksamhet om statsråd bör mottaga en gåva eller en gåvoliknande förmån.

321 11 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.5

Konstitutionsutskottet

Ink

1998 -0't- 2 9

Dnr /f Z - tyfå

To whom it may concem.

Accordmg to our information the rental per week in Sotogrande is for “ El Chaparro “ Avila 24, 520.000,00 Ptas and for “ Saltamonte “ , Albeniz 8, 600,000,00 Ptas. per week in high season.

This can vary according to personell requirements

EURO PIVO S I. □( SANTA MARIA GOLF RFSORT C t F H2V 744 (.04 Fl vim A. C. t KA N 540 KM 1^2 29bOO M ARRFI 1 A

EmvPicv

TF.I

MAI.åGA

IN I ♦ ( U) 05 283 01 10 FAX. INT * < M) 95 2X3 <IA 49

t-Mail’ Euro^ vantumanagult vom TOTALT AMT. SID 01

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.6

Konstitutionsutskottet Ink den Kin7 - 06 -76

Dnr

67 Konstitutionsutskottet Sveriges Riksdag

I massmedia har vi under våren/försommaren kunnat ta del av uppgifter om att dåvarande försvarsministern Anders Björck tagit emot ett eller flera vapen som gåva Han har enligt uppgifterna i medierna behållit dessa gåvor trots att de uppenbarligen överlämnats till Björck i hans egenskap av försvarsminister

Det har dessutom rapporterats att Anders Björck av något, ej redovisat, skäl disponerat och förvarat ett vapen som tillhör försvarsmakten i sin bostad Vi hemställer härmed om att konstitutionsutskottet prövar:

- dels lämpligheten av att en försvarsminister mottar sådana gåvor som överlämnats till dåvarande försvarsministern Anders Björck

dels om Anders Björck agerat på ett korrekt sätt då han förvarat dessa gåvor i bostaden samt dels om det är rimligt att landets försvarsminister innehar ett försvarsmakten tillhörande vapen i sin bostad

Stockholm 26 juni 1997

Susanne Eberstein (s)

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.7

SVERIGES UUbU RIKSDAG UJ Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutsko; i Ink den'79 ? - o ? o j

Dnr

Anmälan enligt 12 kap 1 § regeringsformen Härmed anmäler jag för granskning riksdagsledamoten Anders Björck (m) för gärningar han begått, när han tidigare var försvarsminister.

Av teveprogrammet Striptease, som sändes i SVT 1 den 7 maj 1997, med uppföljning i programmet den 14 maj, framgick att Anders Björck under sin tid som försvarsminister 1991-94 mottagit och tillägnat sig vapengåvor. Enligt programmen rörde det sig om tre olika gåvor med olika givare vid skilda tillfällen, två gevär och en pistol. Av programmen och Anders Björcks kommentarer i dessa framgick att misstanke kan föreligga om mutbrott enligt 20 kap 2 § brottsbalken. Av Anders Björcks kommentarer - särskilt i det senare programmet - framgick att han i stort sett vitsordade de faktiska omständigheterna. Han anförde att eventuellt mutbrott rörande pistolen torde vara preskriberat och därför inte åtalbart. För utskottets granskning torde dock, enligt min mening, en eventuell åtalspreskription, som beror på tillfälligheter, sakna betydelse. De krav som riksdagen har både rätt och skyldighet att ställa på ett statsråd måste rimligen sträcka sig längre. Enligt 23 kap 1 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Av inhämtade uppgifter framgår att en anmälan om eventuellt brott har lämnats till riksåklagaren den 14 maj 1997 och att ärendet har lottats på byråchefen vid riksåklagarmyndigheten Nils Rekke.

Det är för mig inte känt huruvida riksåklagaren har fattat beslut om att formellt inleda förundersökning. Oberoende av hur riksåklagaren beslutar i den frågan bör ärendet, enligt min mening, granskas självständigt av utskottet. För det allmänna rättsmedvetandet och medborgarnas förtroende för statsrådens tjänsteutövning är det angeläget att en sådan granskning sker.

I teveprogrammet redogjordes också för hur Anders Björck, under sin tid som försvarsminister, under en längre tid lånat ett vapen av försvarsmakten. Också rättsenligheten av detta bör granskas av utskottet. Med åberopande av vad jag ovan anfört anmäler jag här till utskottet att granska Anders Björcks vapengåvor samt lån av vapen.

Stockholm den 2 juli 1997

Kopia Riksåklagaren

Promemoria

REGERINGSKANSLIET

1997/98: KU25 Bilaga A 6.8

1998-01-20

Statsrådsberedningen Rättschefens kansli Ctaes Mårtensson

Telefon 08 - 405 4662

Konstitutionsutskottets granskningsärende 1997/98:12 Gåvor m.m. till Anders Björck under hans tid som försvarsminister

Konstitutionsutskottet har i en skrivelse den 5 december 1997 hos Regeringskansliet (Statsrådsberedningen) begärt svar på fyra frågor i rubricerade granskningsärende. Här följer svar på frågorna 1 och 2. Gränsen mellan godtagbara och otillbörliga gåvor bestäms av de allmänna domstolarna vid tillämpning av brottsbalkens bestämmelser om mutbrott.

I sin promemoria Intressekonflikter för statsråd (november 1993) redovisade regeringens etikkommitté synpunkter på frågan om vilka gåvor och andra förmåner som är otillbörliga. Kommitténs slutsatser var bl.a. att bedömningen är starkt beroende av förmånens värde men att någon bestämd värdegräns inte kan anges. Kommittén ansåg också att Regeringskansliets nedan nämnda rekommendationer på området var ändamålsenliga. Kommitténs närmare överväganden framgår av bilaga. Regeringskansliets förvaltningskontor har i en skrift från mars 1991 Gåvor och förmåner, som ingår i den information för politiker som ställts samman i Regeringskansliet, gett vissa rekommendationer för mottagande och förvaring av gåvor. Där sägs att jul- och nyårsgåvor samt födelsedagspresenter inom måttliga gränser är godtagbara. En tumregel är att räkna med en värdegräns vid några hundra kronor. Ar gåvan värd mer, skall den tilltänkte mottagaren avböja gåvan. Ett alternativ som är vanligt, särskilt i fråga om mera värdefulla gåvor från företrädare för andra stater, är att överlämna gåvan till staten (myndigheten Regeringskansliet). Av förvaltningskontorets skrift framgår vidare att även reklamartiklar räknas som gåvor och att gåvor i form av vin och sprit alltid är särskilt känsliga. Där sägs också att den enskilde själv har det juridiska ansvaret men att man alltid skall samråda med sin närmaste chef, expeditionschefen eller motsvarande om man känner sig osäker.

12 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

Föreskrifter om skyldighet för myndigheten att föra in statlig egendom i en inventarieförteckning finns i RRV:s föreskrifter i anslutning till 20 § bokföringsförordningen (SFS 1979:1212, RRV:s föreskrifter 1997-01-16). Enligt dessa föreskrifter föreligger en sådan skyldighet endast för föremål vars anskaffningsvärde överstiger 5 000-10 000 kr eller som är stöldbegärliga. Sådana gåvor förekommer sällan och någon formell skyldighet för Regeringskansliet att ta upp gåvor i en inventarieförteckning föreligger därför som regel inte.

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.8

Mot bakgrund av bl.a. etikkommitténs synpunkter har man inom regeringen övervägt om en generell skyldighet att registrera alla gåvor till statsråd borde införas. Med tanke på att den tillämpade värdegränsen för tillåtna gåvor är så låg ansågs det inte motiverat att införa en allmän registrering med de administrativa bestyr som en sådan ordning skulle innebära. Den registrering av gåvor som nu sker, huvudsakligen av protokollära skäl, i Utrikesdepartementet fortsätter emellertid. Detsamma gäller de anteckningar som sedan någon tid förs i Försvarsdepartementet över gåvor som statsrådet tagit emot.

6 Gåvor till statsråd

6.1 Inledning

1997/98: KU25 Bilaga A 6.8

I bilaga A avsnitt 4 återges innehållet i en av regeringskansliets förvaltningskontor i mars 1991 utfärdad skrift med rekommendationer rörande gåvor och förmåner till anställda i regeringskansliet. Dessa rekommendationer, som torde vara avsedda att iakttas också av statsråden, synes vara väl lämpade för sin ändamål. Kommittén begränsar sig därför till att anföra vissa kompletterande synpunkter.

6.2 Otillbörliga belöningar; brottsbalkens regler

betydelsen av

Såsom antyds i inledningen till nyssnämnda rekommendationer är det i princip brottsbalkens bestämmelser om bestickning och mutbrott, redovisade i bilaga A avsnitt 1.5, som anger gränsen mellan tillåtna och otillåtna gåvor och gåvoliknande förmåner till - såvitt nu är av intresse - offentliga tjänstemän for deras tjänsteutövning; även gåvor och förmåner, som tjänsteman mottagit innan han erhöll tjänsten eller efter det han lämnat denna, kan vara otillåtna. Av central betydelse for gränsdragningen är det i brottsbeskrivningama förekommande begreppet "otillbörlig belöning". Den närmare bestämningen av detta begrepp är beroende av sed och allmän uppfattning. Vad som bör anses vara otillbörligt kan växla från tid till annan och kan vara olika på skilda verksamhetsområden. Det har sålunda ansetts vara naturligt, att otillbörlighetsbegreppet får en vidare innebörd, när verksamheten innefattar myndighetsutövning än när så inte är fallet. Det är i sista hand en uppgift for domstolarna att i lagtillämpningen dra gränsen mellan godtagbara och otillbörliga gåvor och förmåner. Vissa allmänna synpunkter på denna gränsdragning anser sig kommittén emellertid - närmast med ledning av brottsbalkens förarbeten - böra anföra. 327

Gåvor eller förmåner, som uteslutande eller i allt väsentligt har sin 1997/98:KU25 grund i privata vänskaps- eller bekantskapsförhållanden, är tillåtna. Bilaga A 6.8 För att en gåva eller förmån skall kunna bedömas som en otillbörlig belöning måste den ha samband med mottagarens tjänsteutövning. Vad som är otillbörligt får bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständig­ heter. Såsom otillbörlig är att betrakta varje transaktion, som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning. Har mottagaren av förmånen handlat pliktstridigt eller har han haft sådant syfte, är gärningens otillbörlighet uppenbar. Otillbörlig är trans­ aktionen också, om det ligger i sakens natur att förmånens syfte inte gärna kan vara annat än att mottagaren skall påverkas att vidtaga en viss pliktstridig åtgärd. Bedömningen blir svårare, när transaktionen inte har en tydlig och konkret inriktning på pliktstridighet. I regel blir då avgörande, om transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning. Denna bedömning är starkt beroende av den ifrågavarande förmånens ekonomiska värde. Förmåner av obetydligt värde innebär ringa risk för påverkan och kan därför inte anses som otillbörliga. Någon bestämd värdegräns kan emellertid inte anges. Kommittén föreslår (se under 6.6 och avsnitt 7), att statsråden skall vara skyldiga att till ett inom Statsrådsberedningen fört register anmäla gåvor som har anknytning till deras utövning av statsrådstjänsten, under förutsättning att gåvan måste antagas ha ett marknadsvärde som överstiger 1 000 kr. Att kommittén har valt just denna värdeg­ räns - som för övrigt också tillämpas i Norge - förklaras närmast av praktiska och administrativa skäl. Såsom kommittén framhåller under 6.6, innebär gränsen inte att gåvor av lägre värde skulle utan vidare vara tillåtna. Det må i sammanhanget nämnas, att Högsta domstolen i en den 20 oktober 1993 meddelad dom, nr DB 578, funnit en erbjuden förmån vara otillbörlig i den mening som avses i brottsbalkens stadgande om bestickning, även om förmånens värde inte har överstigit 298 kr. Även förmåner, som med den offentlige funktionärens goda minne lämnas till make/maka eller annan närstående, kan vara att bedöma som otillbörlig påverkan av eller belöning till funktionären.

6.3 Samband med tjänsteutövningen

Den omständigheten, att en förmån har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt och nyttigt led i funktionärens tjänsteutöv328

ning, är en omständighet som normalt gör förmänen tillbörlig. Som 1997/98 :KU25 exempel har i lagförarbetena nämnts arbetsluncher och studieresor. En Bilaga A 6.8 allmän forutsättning för att en förmän av detta slag skall anses tillbörlig är emellertid, att dess syfte är helt legitimt. Härvid får man ställa strängare krav, när det gäller offentlig verksamhet. Att en funktionär inom den offentliga sektorn bjuds på en studieresa omfattande mer än någon dag torde - enligt vad som uttalades i förarbetena - mera sällan kunna anses tillbörligt. Beträffande förmåner som faller inom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet i umgänget människor emellan - exempelvis bloms­ teruppvaktningar i samband med högtidsdagar, sjukdom och represen­ tation - anfördes under förarbetena, att de givetvis i allmänhet är att anse som tillbörliga. Under förarbetena framhölls också att en tjänsts beskaffenhet kan vara sädan, att tjänsten kräver särskilt integritetsskydd och att detta i hög grad gäller i fråga om myndighetsutövning och annan väsentlig offentlig verksamhet. Misstanke, att verksamheten på dessa områden inte bedrivs med opartiskhet och saklighet, skulle på ett olyckligt sätt kunna rubba allmänhetens förtroende för offentliga organ.

6.4 Tillämpningsfrågor för statsråden

Det senast sagda gäller i särskilt hög grad regeringens ledamöter. Enligt kommitténs mening bör statsråden iaktta ett betydande säkerhetsavstånd från gränsen mellan vad som är tillbörligt och otillbörligt. Beträffande gåvor och förmåner från svenska givare bör iakttas stor restriktivitet, när fråga är om förmåner som faller utom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet människor emellan eller utom ramen för måltider och annan representation som har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt och nyttigt led i statsrådets tjänsteutövning. Samma restriktivitet bör iakttas i fråga om förmåner från utländska privata givare, vare sig de är fysiska eller juridiska personer.

6.5 Förmåner från utländska myndigheter

När det gäller gåvor och andra förmåner från utländska myndigheter och då närmast från regeringar i andra länder, ställer sig saken annorlunda. I det internationella umgänget mellan regeringar eller regeringsledamöter i olika länder torde det vara kutym åtminstone i 329

vissa sammanhang, att gåvor förekommer och att gästfrihet åtnjutes 1997/98:KU25 i anslutning till överläggningar i politiska frågor. Av protokollära skäl Bilaga A 6.8 torde det i regel varken vara möjligt eller önskvärt att sådana förmåner avböjes. Förmånerna torde vanligen inte heller kunna hänföras till kategorin "otillbörlig belöning" i den mening som avses i ovannämnda bestämmelser i brottsbalken. Ett skäl härtill är, att givaren i dessa fall regelmässigt inte kan antas ha något syfte att otillbörligt påverka mottagaren i dennes tjänsteutövning. Förmånerna synes i stället vara att betrakta som ett uttryck av aktning for den regering och det land mottagaren representerar. När fråga är om gåvor, är ett annat skäl, att gåvorna - om inte särskilda omständig­ heter talar häremot - får anses vara givna inte till mottagaren personligen utan till den myndighet denne företräder. Statsråd, som mottar gåva av nu åsyftad art, bör överlämna gåvan till vederbörande departement. På sätt framhålles i den inledningsvis omnämnda skriften från regeringskansliets förvaltningskontor skall gåvan föras upp på departementets inventarieförteckning och placeras i ett allmänt utrymme i departementet. Gåvor av detta slag - som ofta torde utgöras av prydnadsföremål - bör också kunna överlämnas för förvaring i annat departement eller i statlig myndighet utanför regeringskansliet.

6.6 Offentlig redovisning

Under förarbetena till brottsbalksbestämmelsema uttalades att den omständigheten, att en förmån lämnas helt öppet, kan föranleda att förmånen inte bör anses vara otillbörlig. Såsom närmare omtalas i bilaga B avsnitt 2.3 har det norska Stortinget öppnat möjlighet för ledamöter av Stortinget men också för de norska statsråden att registrera sina ekonomiska intressen i ett inom Stortinget fört register, som är öppet för allmän insyn. Enligt de regler som gäller för registret skall till detta anmälas även mottagande av gåvor, när gåvan för givaren har ett värde som överstiger 1 000 kr. I avsnitt 7 föreslår kommittén, att med de norska reglerna som förebild hos oss införs ett motsvarande register avsett för och begränsat till de svenska statsråden. Kommittén vill här föreslå, att statsråden skall vara skyldiga att till detta register anmäla gåvor, som har anknytning till deras utövning av statsrådstjänsten, under förutsättning att gåvan måste antagas ha ett marknadsvärde som överstiger 1 000 kr. Anmälningsskyldigheten bör dock endast omfatta gåvor till statsrådet personligen - eller till statsrådet närstående - och 330

alltså inte gåvor, som statsråd mottar for myndighetens räkning och 1997/98:KU25 som skall - i enlighet med vad tidigare anförts - överlämnas till Bilaga A 6.8 vederbörande departement. Den valda beloppsgränsen för anmälningsskyldigheten till registret innebär inte, att gåvor av lägre värde skulle utan vidare vara tillåtna. Frågan om sådana gåvors tillbörlighet får - i enlighet med vad tidigare nämnts - bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter.

1997/98:KU25 Bilaga A 6.9 REGERINGSKANSLIET

1998-01-14

Försvarsdepartementet

Rättschefen Bengt-Åke Nilsson Statsrådsberedningen

Expeditions- och rättschefen Ingvar Åkesson

Telefon 08 - 405 2552

Konstitutionsutskottets granskningsärende 1997/98:12 Gåvor m.m. till Anders Björck under hans tid som försvarsminister

Konstitutionsutskottet har i en skrivelse den 5 december 1997 hos Regeringskansliet (Statsrådsberedningen) begärt svar på fyra frågor i rubricerade granskningsärende. Jag får härmed lämna följande underlag från Försvarsdepartementet för svar på frågorna 3 och 4. Jag har samrått med Anders Björck.

Fråga 3

Under sin tid som försvarsminister mottog Anders Björck följande tre officiella gåvor i form av vapen: en Glockpistol av den österrikiske försvarsministern i februari 1992, ett mausergevär m/98 av den tyske försvarsministern i augusti 1992 och en ordonansrevolver av äldre datum av den schweiziske försvarsministern i oktober 1993. Varje vapen var försett med en inskription med Anders Björcks namn.

Fråga 4 Försvarsmakten har den 9 januari 1998 på Försvarsdepartementets begäran lämnat en redogörelse för upphandlingen av Glockpistoler. Jag hänvisar till redogörelsen, som biläggs. I sammanhanget bör understrykas att pistolanskaffningen inte har varit något regeringsärende vare sig under Anders Björcks tid som försvarsminister eller då hans företrädare och efterträdare var försvarsministrar.

o

I Ingvar Åkesson

f-posA-registrator©defence. ministry.se X.4OO: S=Registrator; 0=Defence: P=Ministry; A=SIL; C=SE

Postadress

Telefon växel

103 33 STOCKHOLM

08-405 10 00

Besöksadress Vasagatan 8-10

Telefax

Telex

08-723 11 89

179 46 MINDEF S

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.9

YTTRANDE FÖRSVARSMAKTEN HÖGKVARTERET

Datum

HKV beteckning

1998-01-09

20 410:60117 —------------------------ SWa-U3)

FÖRSVARSDEPARTEMENTET Registrator

ink.

Sändlista sid 3

1998 -01- 09

Dnr. FO9 7

^trlTTiL.

Ert tjänsteställe. handläggare

En datum

Er beteckning

Dep sekr Mattias Broman

1997-12-16

Fo 97/2747/MIL

Vårt tjänsteställe, handläggare

Vän föregående datum

Vår föregående beteckning

1 :e byråsekreterare Lena Ahlström 08-788 8221

Redogörelse för upphandling av Glockpistoler Regeringskansliet har genom Försvarsdepartementet begärt en skriftlig redogö­ relse för hur den upphandling av Glockpistoler som Försvarsmakten gjorde un­ der Anders Björks tid som försvarsminister gick till och när denna process ägde rum. Försvarsmaktens redogörelse skall ske efter samråd med Försvarets materi­ elverk. Försök med enhandsvapen genomfördes av FMV gemensamt med Norge (HFK) under åren 1983-85.

Målsättningen med FMV deltagande i försöken var att ersätta Pistol m/07 under senare delen av 80-talet. Följande vapen deltog i försöken: Heckler & Koch P7, Tyskland

Heckler & Koch P7 M8, Tyskland Sig-Sauer P 225, Tyskland Beretta 92, Italien Beretta 92 SB-F, Italien Fabrique Nationale HP-DA, Belgien Smith & Wesson Modell 459, USA Smith & Wesson Modell 469, USA Smith & Wesson Modell 539, USA Smith & Wesson Modell 639, USA Glock 17, Österrike Ruger Service Six Revolver, USA Försöken uppdelades mellan länderna på följande sätt: Poxiadress

Besöksadress

Telefon

Telex

Telefax

107 85 STOCKHOLM

LldingövSgen 24

08-788 75 00

19633 MSBSBCS

08-788 77 78

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.9

FÖRSVARSMAKTEN HÖGKVARTERET

Datum

HKV bsteckning

1998-01-09

20 410:60117

Sida 2(3) FMV:

- Mottagningskontroll - Funktionsprov i kyla (-40°C) - Funktionsprov i värme (+40°C) - Sandprov - Fallprov - Besiktning

HFK:

- Precision (25 m) - Duell (25 m) - Duell (50 m) - Snabbskjutning - Slitningsskjutning (10 000 skott) - Utbytbarhetsprov - Besiktning

Utvärderingen visade att Glock 17 var det vapen som bäst fyllde kraven på sä­ kerhet, funktion, träffsannolikhet och livslängd, allt till lägsta pris. Chefen för armén (CA) beslutade 1984 att inte genomfora någon anskaffning av en ny pistol. FMV erhöll dock tillstånd att slutföra försöken. HFK genomförde efter utvärdering av försöken en anskaffning av modell Glock 17. Chefen för marinen (CM) beslöt 1988 att anskaffa en mindre mängd Glock 17 för särskild personal ingående i incidentstyrkor. Glock 17 antogs därför som ”9 mm Pistol 88”. Samtidigt beslöt Chefen för flygvapnet (CFV) att försök skulle genomföras med en förminskad version, vilken benämns Glock 19 (Pistol 88 B). Denna initiala anskaffning kan ses som ett regelrätt truppförsök. CFV beslutade 1991 att anskaffa 1200 st Pistol 88B. CA beslutade 1993 att anskaffa 1725 st Pistol 88. Därefter har mindre antal pistoler anskaffats.

Antal anskaffade Pistoler av fabrikat Glock genom FMV försorg framgår av bi­ laga. Den totala anskaffningskostnaden för Glockpistolema överstiger inte nio mil­ joner kronor.

Denna redovisning ha lämnats efter samråd med Försvarets materielverk.

Percurt Grcen Chef Operationsledningen 334

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.9

FÖRSVARSMAKTEN HÖGKVARTERET

Datum

HKV beteckning

1998-01-09

20 410: 60117 Sida 3(3)

Sändlista Regeringskans liet/Försvarsdepanementet

Som orientering FMV InomHKV OPL/GEN INFO C TUR

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.9

a 1997-05-05

FMV:VapenB Avddir Per Arvidsson

Förteckning över av FMV anskaffade pistoler av fabrikat Glock Bestallningsdatum 1989-04-06 1989-06-21 1990-05-07 1991-03-11 1991-11-28 1993-02-19 1993-03-16 1995-04-11 1995-09-15 1996-09-11 Summa:

Totalt:

Pistol 88

Pistol 88B

65 10 100 120

"dock 26"

1200 1500 225 22 180 2222

6 6

15 15

\ Anteckning: Pistol 88 kallas av tillverkaren för' Glock 17’. Pistol 88S kallas för "Glock 19".

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.10

W I

Riksåklagaren Rättsenheten

Sida 1 (1) Datum

Byråchef Nils Rekke

Dnr

1997-12-02

1997/0700

Ert Datum

Er beteckning

Konstitutionsutskottet Ink den W 7 -1 2-

Dnr'6S'2/<fé {1 '>

BESLUT

I bl.a. TV-programmet Striptease den 7 maj 1997 förekom uppgifter om att riks­ dagsledamoten Anders Björk undertiden 1992 - 1993 då Björk var försvarsminister i samband med utländska besök tagit emot tre vapen som gåva. Enligt vad som angavs skulle Björk ha behållit vapnen för egen del. Den 14 maj 1997 överlämnade Åklagarmyndigheten i Stockholm till Riksåklagaren en anmälan mot Björk i ärendet

Vad som framkommit i ärendet utgör inte anledning till antagande att Björk gjort sig skyldig till brott. Förundersökning skall därför inte inledas.

Ärendet är därmed avslutat.

Solveig Riberdahl

Nils Rekke

Kopia till Allan Lind, Stensjögatan 20, 217 65 MALMÖ Åklagarmyndigheten i Stockholm (C00-1-18-97)

Postadress

Gatuadress

Telefon

Telefax

Box 16370 103 27 STOCKHOLM

Jakobsgatan 6

08 - 453 66 00

08 - 453 66 99

1997/98:KU25 Bilaga A 6.11

Konstitutionsutskottet Ink Till Riksdagens konstitutionsutskott

1998 -02- 1 2

Dnr

Undertecknad har beretts tillfälle till yttrande över två anmälningar till utskottet.

Anmälningarna grundar sig på uppgifter i TV-programmet Striptease den 7 respektive 14 maj. Programmen är starkt vinklade och innehåller en rad felaktigheter i sak. De har också tillkommit på ett sätt som stärker misstanken att intentionen icke varit att presentera fakta och sätta in dem i sitt sammanhang utan haft helt andra syften.

En genomgång av förekommande felaktigheter och vinklingar liksom de arbetsmetoder som använts vid programmens framtagande får emellertid i detta sammanhang lämnas därhän. Jag skall därför begränsa mig till de inkomna anmälningarna. 1) Att något mutbrott icke förekommit framgår av riksåklagarens beslut den 2/12 1997. Det finns därför ingen anledning för mig att kommentera den juridiska frågan i detta avseende.

2) Vilka vapen som överlämnats framgår av skrivelse från expeditionschefen i försvarsdepartementet. De har överlämnats i samband med utländska besök. Gåvorna är försedda med inskription med mitt namn och är uppenbarligen avsedda av givaren att vara en gåva till mig personligen. 3) I TV-programmet Striptease har påståenden gjorts avseende värdet av de mottagna gåvorna. Beträffande den schweiziska armérevoivem uppges i TV-programmet av en ”värderingsman” som aldrig sett mitt vapen, att värdet är 2 000 kr. Beträffande det gevär som överlämnats säger samme ”värderingsman”, likaledes utan att ha sett mitt vapen, att vissa varianter kan man betala runt 2 500 kr för.

Vad slutligen gäller den österrikiska Glockpistolen anges dess värde till mellan 5 000 och 7 000 kr. 338

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.11

Enligt vad som skriftligen 1997-05-14 meddelats från Försvarets Materielverk är fakta följande:

a) Det erhållna geväret motsvaras av det svenska geväret m/96. Pris till försvarsanställd 250 kr plus moms. Pris till grossist i samband med utgallring ca 150 svenska kronor.

b) Vad gäller den schweiziska gåvan motsvaras den av den svenska pistolen m/07. Pris till grossist i samband med utgallring 109 svenska kronor. c) Beträffande den österrikiska pistolen var priset vid anskaffning 1993 ca 2 300 kr.

De uppgifter som lämnats i programmet och som anmälningarna grundat sig på är alltså felaktiga. Beträffande punkterna a och b gäller an skott ej får avlossas med vapnen. De är därför rena prydnadsföremål vilket understryks av gjorda inskriptioner. I sammanhanget bör påpekas att licens har betalats av undertecknad med 150 kr per vapen vilket alltså i fallen a och b ligger i nivå med värdet på dessa vapen.

4) Vad gäller upphandlingen av österrikiska pistoler framgår av handling som överlämnats till KU från FMV och regeringskansliet att saken aldrig har varit ett regeringsärende. Upphandlingen har självständigt skötts av fackmyndigheten i fråga. Jag har aldrig haft med den att göra. Det kan noteras att upphandlingen av den aktuella Glockpistolen av FMV påbörjades den 6/4 1989. Då var Roine Carlsson försvarsminister. Det var han också vid upphandlingstillfälle två, tre och fyra enligt den redogörelse som inlämnats till konstitutionsutskottet, även om han, lika litet som jag, haft att fatta några beslut i ärendet.

5) Beträffande påståenden som görs i anmälningarna att jag skulle ha lånat något vapen (en pistol) och förvarat den i bostaden har denna sak klarats ut och visat sig vara felaktig redan mer än en månad innan de båda KUanmälningama gjordes. Om utskottet ej särskilt önskar det kommenterar jag därför ej detta vidare. 6) Så till frågan vad som gäller för statsråds m.fl. mottagande av gåvor. Det är en uråldrig sed att, inte minst vid internationella kontakter, gåvor

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.11

ibland utväxlas. Detta gäller såväl i privat som offentlig verksamhet, t.ex. när riksdagsutskott företar utlandsresor. Ofta handlar det om något som är förknippat med givaren eller hans land. Att en gåva har en militär karaktär är sålunda inte förvånande vad gäller utbyte mellan personer med anknytning till försvaret. När jag tillträdde som statsråd hösten 1991 tog jag upp denna typ av frågor med dåvarande expeditionschefen. Jag underströk, liksom för hans efterträdare och andra medarbetare, vikten av att regler och praxis upprätthölls och att om tveksamhet uppstod, jag uppmärksammades på detta. Jag frågade särskilt om mina företrädare fört något register vid försvarsdepartementet för inkommande gåvor. Beskedet var att något sådant ej fanns. Ej heller fanns det några speciella regler för just försvarsdepartementet.

I den etikkommitté som arbetade med dessa frågor i den borgerliga regeringen slogs i en PM 1994-03-10 fast:

”Beträffande gåvor och förmåner från svenska givare bör iakttas stor restriktivitet, när det är fråga om förmåner som faller utom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet människor emellan. Ifråga om gåvor och förmåner i det internationella umgänget mellan regeringar eller regeringsledamöter ställer sig saken annorlunda. Av protokollära skäl är det i regel varken möjligt eller önskvärt att sådana gåvor eller förmåner avböjs.” Vad gäller gåvor av personlig karaktär och deras värde sägs att ”inte heller här kan anges någon bestämd värdegräns”. Några regler på området finns alltså inte. Jag har följt den ordning som fanns i försvarsdepartementet. När de ovan nämnda vapengåvoma överlämnades sökte jag med hjälp av departementets tjänstemän licens för vapnen för att uppfylla de regler som gäller för vapeninnehav. Jag betalade själv licenskostnadema eftersom det var gåvor till mig personligen.

Vid licensansökan till polismyndighet uppgav jag att det var fråga om gåvor och vem som var givaren. 7) Vad är då praxis på området? Någon klart definierad sådan finns inte. Jag har inhämtat att man vare sig i t.ex. statsrådsberedningen eller

1997/98 :KU25 Bilaga A 6.11

utrikesdepartementet för något gåvoregister. Något sådant fördes ej heller vare sig av min företrädare eller efterträdare i försvarsdepartementet. Frågor av detta slag far alltså avgöras av omständigheterna i det enskilda fallet. Som ovan anförts har det ansetts rimligt att hanteringen är något annorlunda i internationellt umgänge. KU har vad gäller etikregler för riksdagens ledamöter beslutat att emottagna gåvor ej skall registreras. Även i detta fall gäller självfallet brottsbalkens bestämmelser om mutbrott. Som riksåklagaren har konstaterat föreligger i det aktuella fallet icke misstanke om sådant.

13 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 2

FMV:VapenB Per Arvidsson, 08-782 4181

1997-05-14

Genm] Kurt Blixt

Prisuppgifter på eldhandvapen Tyskt "Mausergevär" m/98

Vapnet motsvaras av det svenska geväret m/98: Pris till försvarsanställd: 250:- plus moms. Pris till grossist i samband med utgallring: ca 150:-. Schweizisk armérevolver

Vapnet motsvaras av den svenska pistolen m/07: Pris till grossist I samband mad utgallring: 109:-.

FMV anskaffning av pistol 88 (Qlock 17”) Priset vid anskaffningen av 1500 vapen 1993 var ca 2300:-. Priset I handeln är idag 5200:-

Per Arvidsson

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.1 Konsutuiioiuiutskctter

Ink. den Anmälan till Konstitutionsutskottet

Dnr éf/9é> -9^

Kartläggning av det svenska biståndet till kampen mot apartheid

Enligt uppgifter i pressen skall Sverige ha givit ett bidrag till kampen mot apartheid på inte mindre än 2 650 000 000 kronor. Utrikesministern meddelar enligt samma källa, att inte ens den svenska allmänheten fått kännedom om omfattningen av det svenska biståndet. Enligt andra uppgifter skall delar av detta bistånd inte ha hamnat, där de svenska intressenterna avsåg, utan tvärtom hos tillskyndarna av apartheidsystemet.

Detta ger anledning till en rad frågor. Vilken omfattning har det svenska biståndet till kampen mot apartheid haft? Hur har detta bistånd kanaliserats? Har det funnits ”hemliga” fonder i sammanhanget? Om så har varit fallet, vilken kontroll har funnits över dessa och på vilken grund har de överhuvudtaget inrättats? Hur har det kontrollerats, att biståndet verkligen nått adressaten? Vem har handlagt dessa frågor? På vilka konstitutionella grunder har regeringen agerat i ifrågavarande fall? Jag hemställer, att Konstitutionsutskottet utreder de ovan redovisade frågeställningarna beträffande det svenska biståndet till kampen mot apartheid samt om förfarandet på något sätt varit inkonstitutionellt.

Stockholm den 5 november 1996

1997/98:KU25 Bilaga A 7.2 ; Kojnsi|tutlcgiajsL>fe;

REGERINGSKANSLIET Statsrådsberedningen Rättschefen

1997-03-11

SB97/1432

Konstitutionsutskottet Riksdagen

KU:s granskningsärende 1996/97:17 om det svenska biståndet till kampen mot apartheid Härmed översänds en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria i ovannämnda ärende. Departementets kontaktman är departementsrådet Dan Sandberg, tel. 405 3159.

Bengt-Åk# Nilbson

UTRIKESDEPARTEMENTET

PM

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.2

1997-03-03 AF Annika Molin Hellgren Telefon 08 - 4055304

Underlag till svar till KU angående Sveriges bistånd till kampen mot apartheid

Det svenska biståndet till kampen mot apartheid inleddes redan 1962 genom beslut i riksdagen att

avsätta särskilda medel för stöd till rättshjälp

och politiska flyktingar i Sydafrika och södra Afrika. Regeringspropositionen som låg till grund

för riksdagsbeslutet tog sin utgångspunkt i en rad

av FN:s generalförsamling antagna resolutioner.

Bakgrunden till det svenska stödet till befrielserörelserna i södra Afrika stod att finna i den fortsatta koloniseringen. Under det att de

flesta afrikanska länder blev självständiga under

1950- och 60-talen blev utvecklingen i de

portugisiska kolonierna, Sydafrika, Namibia och Rhodesia en annan och befrielserörelserna inledde i

dessa områden väpnad kamp under 1960-talet.

En av dessa befrielserörelser var SWAPO (South West African People's Organisation). Sveriges bistånd

till SWAPO inleddes 1970/71. Organisationen fick stöd för humanitär verksamhet i ett flertal länder

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.2

i södra Afrika. Enligt SIDA:s beräkning uppgick det

humanitära biståndet till SWAPO och befrielsekampen för ett självständigt Namibia till ca 750 miljoner

kr under tiden 1970-1990.

Inledningsvis utgjorde det svenska biståndet till Sydafrika endast 15 % av det totala humanitära stödet till södra Afrika. Stödet till kampen mot

apartheid i Sydafrika växte dock i både omfattning och ifråga om antal samarbetspartner. Svenskt stöd

pågick från 1960-talet fram till dess att förhandlingarna mellan ANC och den dåvarande sydafrikanska regeringen resulterade i beslut om

att hålla allmänna val under 1994. Direktstödet till ANC avbröts i januari 1994, tre månader före

det till april 1994 planerade valet.

Huvudinriktningen av direktstödet till ANC under

denna avslutande fas var att stödja

demokratiprocessen genom stöd till ANC:s förhandlings- och planeringsarbete.

Det svenska biståndet till kampen mot apartheid,

inklusive direktstödet till ANC, uppgick under perioden 1962-1993 till sammanlagt ca 2,5 miljarder

kr i löpande priser. Av detta utgjorde ca en tredjedel direktstöd till ANC. Nedan redogörs för

den huvudsakliga inriktningen av och de viktigaste

kanalerna för det svenska stödet under denna period.

Stödet till kampen mot apartheid kom att ges till

huvudsakligen följande områden: rättshjälp till

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.2

politiska fångar, utbildning av sydafrikanska

studenter samt humanitärt stöd till ANC. Inriktningen av biståndet kom att ha direkt bäring

på de kanaler som valdes för biståndet.

Stöd till rättshjälp kanaliserades i huvudsak genom den i London baserade internationella

organisationen "International Defence and Aid Fund for Southern Africa"

(IDAF). Av det totala

humanitära biståndet till kampen mot apartheid under åren 1985-91 gick ca 20% till rättshjälp. Av detta förmedlades större delen via IDAF.

Undervisningsstödet kom i huvudsak att förmedlas av två självständiga stipendieorganisationer, World

University Service (WUS) och International University Exchange (IUEF), samt FN:s

stipendieprogram för södra Afrika (UNETPSA).

Direktstödet till ANC inleddes 1974 och gick initialt till humanitär verksamhet för ANCmedlemmar i exil - främst till flyktingläger i

Zambia och Tanzania. Så småningom kom en del av

stödet till ANC att även kanaliseras till humanitär verksamhet inne i själva Sydafrika, som mest rörde det sig om en tredjedel av stödet.

Därutöver lämnades under 1980-talet ett betydande svenskt stöd till det civila motståndet mot apartheid genom folkrörelser och en lång rad andra

svenska enskilda organisationer, bland dem ett

flertal kyrkliga organisationer. Stödet till kampen mot apartheid avspeglade ett unikt brett engagemang

1997/98:KU25 Bilaga A 7.2

och solidaritet hos Sveriges folk.

Det svenska stödet till kampen mot apartheid har, i likhet med övrigt bistånd, handlagts inom ramen för budgetprocessen och i enlighet med gällande regler

samt på grundval av beslut i riksdagen. Beslut om enskilda projekt och mottagare bereddes inom den av

regeringen tillsatta Beredningen för studiestöd och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar och nationella befrielserörelser (i vardagligt tal

beredningen för humanitärt bistånd). Beredningen

tillsattes 1964 och verkade fram till början av

1990-talet.

I beredningen ingick parlamentariker, representanter för SIDA, Utrikesdepartementet och

ett antal enskilda organisationer. Ordförande i beredningen var SIDA:s generaldirektör och

sekretariatet låg hos SIDA. Handläggningen av biståndet sköttes gemensamt av SIDA och UD.

Besluten om bistånd till kampen mot apartheid var

generellt sett offentliga. Främsta undantag utgjordes av besluten om stödet till rättshjälp, som kanaliserades via IDAF. De uppgifter som cirkulerat om hemliga fonder för stöd till kampen

mot apartheid torde avse det faktum att vissa

beslut, av hänsyn till de berörda mottagarnas

personliga säkerhet i Sydafrika, måste hemligstämplas.

Sydafrika var under apartheid en brutal polisstat som inte skydde några medel eller metoder för att

1997/98.KU25 Bilaga A 7.2

göra sig av med dem som kämpade för icke-rasism,

demokrati och rättvisa'. Det visar idag vittnesmålen i Sannings- och Försoningskommissionen som, under

ärkebiskop Desmond Tutus ledning, utreder brotten mot mänskliga rättigheter under apartheid. Att ta

emot hjälp utifrån kunde vara ett livsfarligt brott

som ledde till tortyr och död. Apartheidregimen

spenderade stora summor för att skaffa sig information om hur och till vilka stöd

kanaliserades, för att på detta sätt identifiera motståndare. Tack vare stor försiktighet av alla

inblandade lyckades man sällan spåra stödet, men

ibland blev polisstatens resurser övermäktiga.

Att biståndet verkligen nådde avsedda adressater

kontrollerades enligt normala rutiner med undantag för stödet till IDAF. Skälet härtill var, som

nämnts ovan, kopplat till verksamhetens natur. 1966 förbjöds IDAF i Sydafrika och tvingades därefter

att arbeta underjordiskt. Förutsättningen för att det intrikata nätverk som byggdes upp skulle kunna

verka var en effektiv sekretess.

Det finns i sammanhanget dock anledning att skilja

på kontrollen av verksamheten vid huvudkontoret i London och det stöd som i förlängningen, via IDAF:s organisation i södra Afrika, kom offren för apartheid till godo. I det förra fallet kan det

noteras att SIDA:s interna revision regelbundet granskade IDAF:s räkenskaper. SIDA hade vidare full

insyn i de granskningar som revisionsbyrån Price

Waterhouse utförde på uppdrag av IDAF självt. Det kan i sammanhanget också noteras att Ernst

1997/98:KU25 Bilaga A 7.2

Michanek, efter att ha lämnat posten som

generaldirektör för SIDA 1979, satt i IDAF:s styrelse fram till dess avveckling i början av

1990-talet. Besluten om stöd till IDAF föredrogs i beredningen för humanitärt bistånd.

När det gäller att kontrollera att de medel Sverige

ställde till IDAF:s förfogande verkligen nådde offren för apartheid, var möjligheterna av

ovannämnda skäl mera begränsade. IDAF lämnade dock varje år listor till sina huvudsakliga givare,

däribland Sverige, över de rättegångar i vilka advokater finansierade av IDAF hade medverkat.

Vidare kan noteras att de tackbrev vilka skrivits av de tusentals personer som fått finansiell och

annan hjälp via IDAF:s nätverk i Sydafrika, finns

bevarade. Sverige, och andra givare, har således nu i efterhand, på olika sätt, fått mångfaldiga bevis

på att hjälpen nådde dem den var avsedd för.

Sammanfattningsvis kan konstateras att, när det

gäller IDAF:s verksamhet inne i Sydafrika, det svenska stödet i stor utsträckning byggde på ett förtroendefullt samarbete mellan SIDA/UD och

organisationen.

Stödet till IUEF avbröts 1979, till följd av avslöjandet att den sydafrikanska regeringen infiltrerat organisationen. IUEF lades därefter ned

och större delen av det svenska stödet till stipendier för svarta sydafrikanska studenter

flyttades över till WUS och andra stipendieorganisationer.

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.2

När det gäller stödet till ANC, åvilade ansvaret

för kontrollen främst ambassaderna och biståndskontoren på plats. Legationen i Pretoria

följde också noga det stöd som förmedlades via svenska enskilda organisationer till olika

mottagare i Sydafrika.

Slutligen kan noteras att ordföranden för

beredningen för humanitärt bistånd årligen redogjorde för biståndet till kampen mot apartheid för de berörda utskotten i riksdagen (dåvarande

statsutskottets tredje avdelning, sedermera utrikesutskottet).

Det kan slutligen noteras att Nordiska Afrikainstitutet för närvarande håller på att

kartlägga de nordiska ländernas bistånd till kampen mot apartheid.

1997/98:KU25 Bilaga A 7.3 UTRIKESDEPARTEMENTET

PM I Konstitutionsqtskcne;

1997-04-10 AF Molin Kellgren Telefon 08 - 4055304

i InR, deh 97--61/- fö

Delges enligt överenskommelse : Kai Kronvall, KU:s kansli

Delges för kdm: BMK: Björner BMK: Lindström Ch AF Sandberg, RS Möllander, AF Molin Hellgren.AF

Några kompletteringar och förtydliganden om Sveriges stöd till kampen mot apartheid

Nedan följer några kompletteringar och förtydliganden i anslutning till de uppgifter som

lämnades i PM 1997-03-03 till KU om svenskt stöd

till kampen mot apartheid samt vid samtal 970407 med Kai Kronvall vid KU:s kansli.

Inledningsvis bör noteras att PM 1997-03-03 byggde

på andrahandskällor och samtal med ett antal

tjänstemän vid utrikesdepartementet och Sida vilka handlade biståndet under olika perioder från 1970talet och framåt. Någon omfattande arkivforskning

gjordes pga tidsbrist således inte.

1. Vi har inte kunnat finna stöd i arkiven för en andrahandsuppgift ur en konsultstudie, skriven på

1997/98:KU25 Bilaga A 7.3

uppdrag av Sida, om att stödet till apartheids

offer skall ha inletts 1962 (PM 1997-03-03 sid 1, första stycket). Den första referens till svenskt

bilateralt bistånd till förmån för flyktingar i södra Afrika och Sydafrika som går att finna på

arkiv utgörs av Statsverkspropositionen 1964:bil 5. Denna innehåller förslag om att en del av det humanitära biståndet avdelas till förmån för

politiska flyktingar i södra Afrika och Sydafrika. Detta bistånd utvidgades och fastställdes i

enlighet med statsutskottets utlåtande 1969:82. (Detta utesluter dock inte att en del av det

svenska biståndet som kanaliserades via FN och Röda Korset kan ha kommit flyktingar i södra Afrika till

godo i ett tidigare skede.)

2. En precisering beträffande beslutens

offentlighet (PM 97-03-03 sid 4, stycke 4) är befogad: större delen av besluten rörande stödet

till kampen mot apartheid hemligstämplades av de skäl som anges i promemorian, nämligen främst av hänsyn till de berördas säkerhet. Den parlamentariska insynen garanterades dock genom att

besluten förankrades i beredningen för humanitärt bistånd (fr o m 1974 då regeringen fattade beslut

om parlamentarisk representation i beredningen). Det har vidare framkommit att beslut om bidrag till

IDAF förbereddes i beredningen och att domprost

Gunnar Helander och författaren Per Wästberg satt i IDAF:s styrelse före Ernst Michanek. Med hänsyn

härtill föreslås att de två första meningarna i stycke 4, sid 4 som börjar med "Besluten om

1997/98:KU25 Bilaga A 7.3

bistånd..." utgår, samt att "vissa beslut" i nästa mening stycke 4, sid 4 ersätts med "besluten".

3. När stödet till IUEF avbröts 1979 kom stödet att fortsatt att kanaliseras genom organisationerna

World University Service, African Educational Trust

och World Council of Churches.

4. KU:s kansli har uttryckt önskemål om att erhålla

exempel på de föredragningspromemorior Sidas generaldirektör kan ha använt vid de i PM 1997-0303 uppgivna föredragningarna i statsutskottets

tredje avdelning, respektive i utrikesutskottet, Något sådant underlag har inte gått att finna i

vare sig Sidas eller UD:s arkiv. Det kan bero på att föredragande har använt sig av samma

promemorior som färdigställdes inför föredragningar

i beredningen för humanitärt bistånd. Vidare kan det finnas anledning att kontrollera huruvida

föredragningarna för utrikesutskottet fortskred efter 1974, då regeringen fattade beslut om

parlamentarisk representation i beredningen.

1997/98:KU25 Bilaga A 7.4

Ull 3 REGERINGSKANSLIET

1998-01-27

Statsrådsberedningen

Konstitutionsutskottet Riksdagen

SB97/1432

Rättschefen

Konstitutionsutskottet

Telefon 405 4849

Inkden

"^8

Dnr GÅ

KU:s granskningsärende 1996/97:17 om det svenska biståndet till kampen

mot apartheid

Härmed översändes en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria med svar på vissa kompletterande frågor. Departementets kontaktman är departementsrådet Dan Sandberg, tel. 405 3159.

Postadress 103 33 STOCKHOLM

Telefon vtxe! 08-4D5 10 00

E-post; registratorOprimami n istar. ministry.se X.4OO: S=Registratori 0»Primeminlster; P=Minlstry; AaSIL; C«SE

Besöksadress Rosenbad 4

Teletax 08-723 11 71

Telex 178 20 PREMIER S

REGERINGSKANSLIET Utrikesdepartementet

Promemoria

1997/98:KU25 Bilaga A 7.4

1998-01-08

AF Annika Molin Hellgren Telefon 08-405 53 04

Underlag till svar angående Sveriges bistånd till kampen mot apartheid. Ref KU-ärende 1997/98 nr 5 innehållande kompletterande frågor till KUärende 1996/97:17. Ref UD PM 1997-03-03 och UD PM 1997-04-10

1. På vilka grunder valdes organisationerna ANC och SWAPO som mottagare av stödet till kampen mot apartheid? Övervägdes andra organisationer som hade kamp mot apartheid på sitt program som mottagare av stödet? Som framgår av ovannämnda tidigare översända svarsunderlag gick endast en mindre del av det svenska stödet till kampen mot apartheid till ANC (African National Congress) respektive SWAPO (South West People's Organisation). Större delen av stödet kanaliserades således via ett ston antal svenska och internationella organisationer, särskilt sådana som var inriktade på rättshjälp och utbildning. Att ANC kom att bli den sydafrikanska politiska organisation som mottog mest bistånd har sin grund i att ANC utgjorde den främsta samlande icke rasbaserade motståndsorganisationen. Därtill var den erkänd av den afrikanska enhetsorganisationen OAU. Stöd till den andra av OAU erkända politiska organisationer, PAC (Pan Africanist Congress), övervägdes vid flera tillfällen. Något direkt stöd kom emellertid aldrig att utgå b 1. a. därför att rörelsen drabbades av inre splittring och att den byggde på rasbaserade åsikter om hur kampen mot apartheid skulle föras. Det kan i sammanhanget noteras an Sverige i ett senare skede av kampen mot apartheid också gav stöd till paraplyorganisationen UDF (United Democratic Front) som på 1980talet arbetade inne i Sydafrika när PAC och ANC sedan länge blivit förbjudna.

När det gäller regeringens beslut att kanalisera stöd via SWAPO i Namibia kan delvis samma skäl som ovan anföras. SWAPO var erkänt av OAU. Organisationen var därtill den främsta på plats och den hade omhändertagande av flyktingar som en viktig del av sitt program, vilket sammanföll väl med det svenska stödets humanitära inriktning. Det kan i sammanhanget även noteras att FN:s generalförsamling 1973 tillerkände SWAPO en särskild ställning som "den autentiska representanten” för Namibias befolkning (Ref resolution 3111 XXVm som antogs den 12 december 1973).

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.4

2. Varför valdes formen kommitté vid tillskapandet av beredningsorganet? Efter vilka principer tillsattes ledamöterna av beredningsorganet? Beredningen för humanitärt bistånd disponerade inte över några egna medel och utgjorde inte någon kommitté i traditionell mening. Beredningen hade inga utredande uppgifter eller förvaltningsuppgifter. Regeringsbeslutet från den 13 augusti 1964 talar om en rådgivande kommitté. Som framgår av tidigare översänt underlag fattade beredningen inte beslut om utbetalningar av biståndsmedel utan utfärdade endast rekommendationer till regeringen och NIB (sedermera Sida). Regeringsbeslutet från den 13 augusti 1964 kan i sin tur hänföras till statsverkspropositionen 1964: bil 5. Av denna framgår att regeringen, till följd av det snabbt växande antalet flyktingar i södra Afrika och ett växande antal framställningar från bl. a. svenska enskilda organisationer om hjälp till flyktingarna, ansåg det föreligga ett behov av an utsträcka hjälp till dessa men också att utreda hur ett sådant stöd bäst skulle utformas. Det främsta skälet härför var naturligtvis att beslutet om hjälp till apartheidregimens offer var en ny och oprövad del av det humanitära biståndet. De rutiner som införts för det övriga humanitärt inriktade biståndet, inklusive stipendieverksamhet, kunde endast i mycket begränsad utsträckning komma i fråga för den då komplexa flyktingsituationen i södra Afrika.

Utrikesdepartementets interna utredning (ingick som en bilaga till cirk 1:68) resulterade bl.a. i förslaget att tillsätta ett rådgivande organ som sedermera kom att benämnas beredningen för humanitärt bistånd. Utredningen föreslog även, vilket också sedermera fastställdes i regeringsbeslutet den 13 augusti 1964, att ett antal personer med förankring inom internationellt verksamma svenska folkrörelser och

ungdomsorganisationer samt personer med god kännedom om flyktingoch utbildningsproblem skulle ingå i beredningen.

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.4

I takt med att stödet växte och antalet svenska enskilda organisationer som aktivt arbetade för befrielsekampen ökade fann regeringen det nödvändigt att säkra en parlamentarisk insyn i beredningens arbete och regeringsbeslutet från den 31 maj 1974 fastställer an två av beredningens åtta ledamöter skulle vara ledamöter av riksdagen.

3. Var finns idag det material av hemlig karaktär som låg till grund för beredningens arbete ? Är det materialet intakt eller har det gallrats? Om det gallrats, efter vilka principer har det skett? Huvuddelen av det material som är direkt relaterat till beredningens arbete, t. ex. underlag inför och protokoll från beredningens möten, återfinns i Sidas arkiv. Annat material rörande de politiska aspekterna av kampen mot apartheid, inklusive ambassadernas rapportering, återfinns i Utrikesdepartementets arkiv. Ingen gallring har skett av vare sig Sidas eller Utrikesdepartementets material. Huvuddelen av materialet omfattas inte längre av sekretess. Sedvanlig prövning görs av respektive arkivchefer vid begäran om att få ta del av uppgifter i materialet.

Nr 28 B

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.4

PROTOKOLL

över utrikesdepartementsärenden, hållet inför HANS MAJ:T KONUNGEN i statsrådet å Stockholms slott den 13 augusti 1964. ■

Närvarande:

Statsministern ERLANDER, ministern för utrikes ären­ dena NILSSON, statsråden LINDSTRÖK, KLING, EDEN-

MAN, JOHANSSON, HOLMQVIST, SVEN-ERIC NILSSON.

Föredragande: Statsrådet Lindström.

I enlighet med föredragandens av statsrådets

övriga ledamöter biträdda hemställan behagar HANS MAJ: T KONUNGEN uti ärendena l:o) - 16 :o) fatta det

beslut, som vid varje ärende antecknats.

1997/98:KU25 Bilaga A 7.4 5:o) Gemensamt utrikesdepartements- och finansärende.

I skrivelse den 28 april 1964 nr 156, har riksdagen med

överlämnande av ett exemplar av statsutskottets utlåtande nr 55 anmält att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med

vad utskottet i anledning av Kungl. Majtts i statsverkspropositionen (bil. 5, punkterna 19 - 51) gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1964/65 till Internationell biståndsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner i utlåtandet

föreslagit. Genom riksdagens beslut har för budgetåret 1964/65 under tredje huvudtiteln anvisats ett reservationsanslag å 7 500 000

kronor till humanitärt bistånd. Härav har i prop. 1964*1 (bil.

5, p. /51/ 15) 1 000 000 kronor beräknats skola användas i form av studiestöd till afrikansk flyktingungdom.

Såsom i statsverkspropositionen förutskickades, har en utredning företagits rörande dispositionen av sist angivna be­ lopp. I en inom utrikesdepartementet upprättad, den 12 juni 19

dagteoknad promemoria angående studiestöd till afrikansk flyk­

tingungdom har sålunda föreslagits, att en rådgivande kommitté

av ad hoo-karaktär, i vilken skall ingå ett antal personer med

Till NÄMNDEN FÖR INTERNATIONELLT BISTÅND

Avskrift till se sista sidan

angående föreskrifter beträffande beredningen för studiestöd till afrikansk flyktingungdom, m.m.

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.4 förankring inom internationellt verksamma svenska folk­ rörelser och ungdomsorganisationer och med god kännedom om flykting- eller utbildningsproblem, tillsättes för

att närmare rådgöra och till Kungl. Maj st avgiva för­ slag rörande användningen och fördelningen av angivna

anslagsbelopp, att kommittén anknytes till nämnden för

internationellt bistånd (NIB) samt att nämnden skall utgöra kommitténs utredande och verkställande sekreta­ riat*

Kungl. Maj:t förordnar att för biträde vid fördel­

ningen av anslagna medel till humanitärt bistånd i form

av studiestöd till afrikansk flyktingungdom skall tills

vidare finnas en rådgivande beredning, beredningen för studiestöd till afrikansk flyktingungdom. Kungl. Maj:t meddelar följande föreskrifter beträf­

fande den rådgivande beredningen och dess verksamhet. 1. Beredningen åligger att till Kungl. Maj:t avgiva

förslag rörande användningen och fördelningen av stats­ medel anvisade under riksstatens tredje huvudtitel till

humanitärt bistånd i form av studiestöd till afrikansk flyktingungdom.

2. Beredningen skall därjämte vara oförhindrad att lämna synpunkter och förslag rörande fortsatt svenskt bi­

stånd på detta område samt rörande lämpliga åtgärder i syf* te att främja en internationalisering av studiestödet till

sådan afrikansk ungdom, som befinner sig i landsflykt eller i hemlandet är utsatt för diskriminering i utbildningsmäs-

sigt och socialt hänseende. 3. Beredningen äger att från verk och myndigheter er­

hålla de upplysningar och yttrande som för arbetet kunna er­ fordras. 4. Beredningen torde vidare, i den utsträckning som be-

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.4 finnes lämpligt» samarbeta med andra länder i den mån de bedriva motsvarande biståndsverksamhet till förmån för

afrikansk flyktingungdom, och med sådana internationella eller interafrikanska organ eller organisationer, som

manifesterat intresse för och besitta erfarenhet av afri­

kanska flykting- och utbildningsproblem. 5.

Beredningen består av en av Kungl. Maj:t för viss

tid förordnad ordförande samt sex av Kungl. Majit likaledes

för viss tid förordnade ledamöter.

För de senare skola finnas

lika många personliga suppleanter. 6.

Beredningen sammanträder på kallelse av ordföran­

den så ofta förhållandena det påkalla.

7.

För beslutförhet erfordras att - utöver ordföran­

den - minst tre ledamöter deltaga i avgörandet. Såsom beredningens beslut gäller den mening, varom

de flesta förena sig, eller vid lika röstetal den som bi­ trädes av ordföranden. 8.

Beträffande protokoll m.m. skall i tillämpliga

delar gälla vad som föreskrives i 9-11§§ allmänna verksstadgan.

9.

Ersättningar till beredningens ordförande och övriga

ledamöter samt suppleanter och sekreterare skola, i de fall Kungl. Majit icke annorlunda bestämmer, utgå enligt före­

skrifterna i kommittékungörelsen. 10.

Kostnaderna för beredningen skola bestridas från

anslaget III A 10 Kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Kungl. Majit bemyndigar ministern för utrikes ärendena att utsa sekreterare åt beredningen samt anbefaller nämnden för internationellt bistånd att ställa annat erforderligt

arbetsbiträde till beredningens förfogande. Kungl» Majit förordnar till ordförande, ledamöter och

suppleanter i studiestödsberednlngen för tiden till och med den JO juni 1965»

till ordförande i generalsekreteraren Ernst Natanael Kichanekj

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.4

till ledamöter: byråchefen Per-Erik Rönquist, direk­ tören Axel Bertil Bolin, missionssekreteraren Folke Gustav Arvid Stenström, sekreteraren Roland Morell, författaren Per Erik Wästberg samt förste sekreteraren Anders Ragnar Drombergj till suppleanter: för ledamoten Rönquist sekreteraren Anders Ingemar Thunborg, för ledamoten Bolin sekreteraren Sven Emanuel Pockstedt, för ledamoten Stenström kontraktsprosten Gunnar Manfred Helander, för ledamoten Morell ombudsman Brita Elisabet Johanson, för ledamoten Wästberg fil .kand, Sven Eamrell, samt för ledamoten Dromberg förste sekreteraren Carl Torsten Wilhelm örn, Stockholms slott den 13 augusti 1964.

GUSTAF ADOLF

Ulla LindstxöaV

Avskrift till statsrådsberedningen finansdepartementet ecklesiastikdepartement.^ civildepartementet riksrevisionsverket FE-representationen Genéve-delegationen ambassaden i Washl ambassaden i Londpn ambassaden i Oslo . ambassaden i AddlsAb ambassaden 1 envar av ledamöt anterna i beröd studiestöd' tlll,^^ flyktingungdom

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.5 REGERINGSKANSLIET

1998-02-26

Statsrådsberedningen

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Rättschefen

SB97/1432

Konstitutionsutskottet

Telefon 08-405 4849

Ink

1998 -02- 2 6

Dnr//Z^7 KU:s granskningsärende 1997/98:5 om det svenska biståndet till kampen mot apartheid

Härmed översänds en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria med svar på vissa kompletterande frågor. Departementets kontaktman är departementsrådet Dan Sandberg, tel. 405 3159.

Bengt-Åke Nilsson

Postadress

Telefon växel

103 33 STOCKHOLM

08-405 10 OO

Besöksadress Rosenbad 4

Telefax

08-723 11 71

E-post: registratorOpnmeminister.ministry.se X.4OO: S=Registrator; O=Primeminister; P=Ministry; A=SIL; C=SE Telex 178 20 PREMIERS

REGERINGSKANSLIET Utrikesdepartementet

Promemoria

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.5

1998-02-24 AF Annika Molin Hellgren Telefon 08-405 53 04

Delges: Rättschefen Bengt-Åke Nilsson, SB

Kartläggning av det svenska biståndet till kampen mot apartheid (granskningsärende 1997/98:5)

1. Vilka var de grundläggande kriterierna för valet av organisationer som kunde bli föremål för svenskt stöd ? Var erkännandet av O AU ett sådant kriterium? Vilka ytterligare kriterier gällde? Erkännande av OAU utgjorde ett viktigt kriterium vid överväganden om svenskt stöd, vilket också framhållits i svarspm 1998-01-08. Därtill var representativitet och icke-rasism viktiga element vid beslut om stöd.

2. På vilka grunder lämnades stöd till organisationen UDF? Varför lämnades inget stöd till organisationen Inkatha?

UDF utgjorde en bred sammanslutning av kyrkliga, fackliga och civila organisationer i Sydafrika. Den förespråkade icke-rasism och var genom sin bredd representativ för apartheidmotståndet i Sydafrika. Det fanns, som tidigare framhållits, ett brett parlamentariskt stöd i Sverige för biståndet till ANC och UDF-koalitionen. Inkatha, som bildades 1920, var en på etnisk tillhörighet baserad rörelse. Den var inte erkänd av OAU och syntes under 1980-talet alltmer verka inom ramen för apartheidsystemet. Under den tid svenskt stöd utgick till UDF var det ingen i Sverige som förespråkade direkt stöd till Inkatha.

1997/98 :KU25 Bilaga A 7.6

34 TT:s Nyhetstelegram Nr:392 39 Rader Datum 961017/18:24 adr: 1378193 UTRIKESMINISTERN UNDERTECKNADE BISTÅNDSAVTAL MED SYDAFRIKA KAPSTADEN (TT) Sveriges utrikesminister Lena Hjelrn-Wallén undertecknade pä torsdagen ett biståndsavtal med Sydafrika. Avtalet omfattar totalt 805 miljoner kronor och löper över fyra år.

När förre statsministern Ingvar Carlsson besökte Sydafrika i februari förra året inleddes steg ett i och med att han tecknade ett avtal värt 345 miljoner kronor. Nu är det ytterligare 460 miljoner kronor som Sverige lovar sydafrikanerna. Det svenska biståndet till Sydafrika är främst inriktat på fyra områden; demokrati och mänskliga rättigheter, utbildning, förvaltning och bostadsbyggande. - Tiden lär komma att utvisa att era investeringar i vårt land nu kommer att resultera i ett fruktbart samarbete i framtiden, sade vice utrikesminister Aziz Pahad när biståndsavtalet undertecknades i Kapstaden. Sydafrika är en av Sveriges största biståndsmottagare. Regerande ANC, Afrikanska nationalkongressen, är inte ovant vid att få pengar från Sverige. Under apartheideran var det befrielserörelsen ANC som fick stöd av Sverige. - På den tiden var det hemligt till vem och via vilka kanaler pengarna gick. Men nu kan det sägas att det totalt rörde sig om 2.6 miljarder kronor. På den tiden kunde vi inte avslöja omfattningen av hjälpen, inte ens för svenska folket, sade Lena Hjelm-Wallén. Ingrid Dahlbäck/TT

//41824

Sign: 1 xx lun Typ: u Slug: sydafrika-sverigebistånd Ort/Källa: KAPSTADEN (TT)

1997/98 :KU25 Bilaga A 8.1

SVERIGES UåUJ , RIKSDAG IU

Mats Odell Riksdqgslcd<nn<>l

I Konstitutionsutskottet Ink. den ^^--ÖZ-ZD ! ^Å^/96-9/ —......................

SVERIGES RIKSDAG

100 12 Stockholm

Telefon: 0S-7«6 40 00

Konstitutionsutskottet

Anmälan om granskning av Statsminister Göran Persson.

Statsminister Göran Persson har vid ett flertal tillfallen utlovat nya resurser till kommunerna. Mycket talar för att dessa långtgående löften inte varit samordnade i regeringskansliet. I ett tal till tjänstemän på AMS arbetsmarknadsdagar den 5 februari utlovade statsministern 6 miljarder kronor under löpande budgetår. Belopp på 10 miljarder kronor har nämnts hl a vid partiledardebatten i riksdagen den 22 januari. Den 23 januari meddelade statsministern en häpen omvärld att de utlovade 10 miljarderna inte var en engångsåtgärd, utan skulle utbetalas årligen, ert ”permanent bidrag”, uppenbarligen för all framtid.

Finansminister Erik Åsbrink och finansdepartementet, med beredningsansvaret för statens finanser, har uppenbarligen varit ovetande om regeringschefens utspel. Redan fredagen den 24 januari sökte finansministern tona ned statsministerns löften. För att lugna de finansiella marknaderna sade Åsbrink att ”En del kan användas till sänkta skatter och sänkta arbetsgivaravgifter är en möjlighet”. Konfronterad med statsministerns senaste utspel om ytterligare 6 miljarder kronor till den kommunala sektorn sade finansministern vid en presskonferens i Bryssel den 17 februari, att de utlovade 6 miljarderna kronor måste vara ett missförstånd. I lan betonade att budgetåret 1997 redan löper och att handlingsutrymmet är mycket begränsat.

Regeringens politik har resulterat i de största neddragningar inom vård och omsorg i mannaminne. Med växande vårdköer och en växande skillnad mellan behov och resurser i vården av gamla och sjuka har kristdemokraterna gjort omprioriteringar i sitt budgetalternativ som ger kommuner och landsting ytterligare 6,5 miljarder kronor för 1997. Dessa förslag har i hela budgetprocessen avvisats av regeringen och centerpartiet. När budgetprocessen är avslutad och budgetåret löper gör nu landets statsminister uttalanden som skapar stor förvirring. Enligt uppgift har åtminstone Vänersborgs kommun redan tagit tillbaka varsel med anledning av statsministerns uttalanden.

BESÖKSADRESS: RIKSDAGEN. MYNTTORGET 2 TE1.EION: 08 7«ö 5o 8b TELEFAX: 08 791 75 öO MOBILTEl EFON: 070 530 42 47

1997/98 :KU25 Bilaga A 8.1

SVERIGES LUtU RIKS BAG tU

Statsministerns uttalanden kan följaktligen ha uppfattats, t ex hos kommuner, som tydliga löften om resurser och kan ha påverkat beslutsprocessen i offentliga organ. Undertecknad vill med anledning härav be konstitutionsutskottet granska statsministerns uttalanden. Står de i överensstämmelse med en riktig tjänsteutövning av statsrådet?

Stockholm den 19 februari 1997

Innehållsförteckning

1997/98:KU25

Bilagorna A 1.1-A 8.1 A 1.1 Granskningsanmälan 1998-02-02................................................... 1 A 1.2 PM 1998-03-18 från Statsrådsberedningen..................................... 3 A 1.3 Granskningsanmälan 1997-12-12................................................... 6 A 1.4 PM 1998-02-22 från Statsrådsberedningen......................................7

A 1.5 Granskningsanmälan 1997-03-12................................................. 11 A 1.6 PM 1997-09-23 från Statsrådsberedningen................................... 13 A 2.1 Granskningsanmälan 1998-02-03................................................. 17

A 2.2 PM 1998-03-24 från Närings- och handelsdepartementet............ 18 A 2.3 Granskningsanmälan 1998-01-12.................................................. 24 A 2.4 PM 1998-03-06 från Miljödepartementet......................................25 A 2.5 Granskningsanmälan 1998-01-21.................................................. 30 A 2.6 Granskningsanmälan 1997-03-04.................................................. 32 A 2.7 PM 1997-08-06 från Miljödepartementet......................................33 A 2.8 Granskningsanmälan 1997-10-08................................................. 39

A 2.9 PM 1997-12-18 från Utrikesdepartementet................................... 41 A 3.1 Granskningsanmälan 1996-01-17................................................. 56 A 3.2 Tidskrift för Sveriges advokatsamfund.......................................... 57

A 3.3 PM 1996-04-09 från Statsrådsberedningen...................................61 A 3.4 Granskningsanmälan 1997-01-27.................................................. 63 A 3.5 PM 1997-03-14, 1996-12-19 från Arbetsmarknadsdeparte­

mentet ........................................................................................................ 64 A 3.6 Granskningsanmälan 1997-06-17.................................................. 70 A 3.7 PM 1998-01-16 från Statsrådsberedningen...................................71 A 3.8 Granskningsanmälan 1997-07-23.................................................. 75 A 3.9 Granskningsanmälan 1997-08-29.................................................. 76

A 3.10 PM 1998-02-13 från Närings- och handelsdepartementet............ 77 A 3.11 PM 1998-03-09 från Närings- och handelsdepartementet............ 93 A 3.12 Granskningsanmälan 1997-10-20................................................. 94 A 3.13 PM 1998-02-09 från Statsrådsberedningen, beslut 1996-10-02 och 1996-10-30 från Justitiedepartementet............................................... 95

A 3.14 Granskningsanmälan 1997-10-27................................................. 99 A 3.15 Granskningsanmälan 1997-11-24.............................................. 102

A 3.16 PM 1998-03-17 från Statsrådsberedningen...................................106

1997/98:KU25

A 3.17 Granskningsanmälan 1996-10-16................................................ 110 A 3.18 PM 1997-03-13 från Socialdepartementet.................................... 112 A 3.19 PM 1996-10-09 från Socialdepartementet.................................. 114 A 3.20 PM 1997-04-10 från Statsrådsberedningen................................. 117 A 3.21 Granskningsanmälan 1997-11-24................................................ 119 A 3.22 PM 1998-02-26 från Närings- och handelsdepartementet.......... 120

A 3.23 Granskningsanmälan 1998-02-03................................................. 125 A 3.24 Regeringsbeslut 1986-02-06 från Utrikesdepartementet............. 126 A 3.25 Tidningsartiklar............................................................................... 130 A 3.26 PM 1998-04-22 från Riksdagens revisorer...................................150 A 4.1 Granskningsanmälan 1998-02-03.................................................. 164 A 4.2 PM 1998-03-09 från Finansdepartementet.....................................165 A 4.3 PM 1998-04-09 från Statsrådsberedningen....................................184 A 4.4 Förordning 1996-04-11 från Kommunikationsdepartementet.... 191

A 4.5 Granskningsanmälan 1997-02-27................................................. 194 A 4.6 Granskningsanmälan 1997-02-27.................................................. 195

A 4.7 Granskningsanmälan 1997-02-27.................................................. 196 A 4.8 PM 1997-10-08 från Kommunikationsdepartementet...................197

A 4.9 Yttrande 1997-11-28 från Monica Andersson.............................. 235 A 4.10 Komplettering 1997-12-08 från Monica Andersson................... 258 A4.ll Yttrande 1997-11-20 från Banverket............................................281

A 4.12 Granskningsanmälan 1997-10-17................................................. 290 A 4.13 PM 1998-01-23 från Kommunikationsdepartementet................. 291 A 4.14 Granskningsanmälan 1997-10-24................................................. 295 A 4.15 PM 1998-03-20 från Kommunikationsdepartementet................. 299 A 4.16 Granskningsanmälan 1997-07-08................................................. 305 A 5.1 Granskningsanmälan 1997-12-04.................................................. 306 A 5.2 Granskningsanmälan 1997-12-04.................................................. 307 A 5.3 PM 1998-03-20 från Utrikesdepartementet...................................308 A 6.1 Granskningsanmälan 1998-01-29................................................. 312 A 6.2 PM 1998-04-08 från Statsrådsberedningen...................................313 A 6.3 PM 1998-04-29 från Statsrådsberedningen...................................314

A 6.4 Etikfrågor 1994-03-10 från Justitiedepartementet....................... 316 A 6.5 Prisuppgift från Spanien................................................................ 322 A 6.6 Granskningsanmälan 1997-06-26................................................. 323

Granskningsanmälan 1997-07-03................................................ 324

1997/98 :KU25

A 6.8 PM 1998-01-20 från Statsrådsberedningen..................................325 A 6.9 PM 1998-01-14 från Statsrådsberedningen..................................332

A 6.10 Beslut 1997-12-02 från Riksåklagaren........................................337 A 6.11 Yttrande 1998-02-12 från Anders Björck...................................338 A 6.12 Prisuppgifter på eldhandvapen.................................................... 342 A 7.1 Granskningsanmälan 1996-11-05................................................ 343

A 7.2 PM 1997-03-11 från Statsrådsberedningen..................................344 A 7.3 PM 1997-04-10 från Utrikesdepartementet..................................352 A 7.4 PM 1998-01-27 från Statsrådsberedningen..................................355 A 7.5 PM 1998-02-26 från Statsrådsberedningen..................................364

A 7.6 TT:s Nyhetstelegram.................................................................... 366 A 8.1 Granskningsanmälan 1997-02-20................................................ 367

Eländers Gotab 56342, Stockholm 1998

Konstitutionsutskottet 1998-03-17

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Kl. 11.00-12.10

Offentlig utfrågning med miljöminister Anna Lindh angående regeringens beslut om sekretess samt utebliven redovisning av en miljörapport från EG-kommissionen

Ordföranden: Härmed förklaras konstitutionsutskottets sammanträde öppnat. Jag hälsar miljöminister Anna Lindh och även departementsråden Per Berg­ man och Stefan Rubenson välkomna. De två frågor som vi har tänkt diskutera rör ett och samma dokument. I det ena fallet finns det en anmälan som gäller relationen till press och allmänhet, i det andra fallet en anmälan som gäller relationen till ett av riksdagens fack­ utskott, jordbruksutskottet. Detta skall vi försöka klara av fram till ungefär kl. 12.30. Önskar miljöministern inleda innan vi släpper in utskottets ledamöter?

Regeringens beslut om sekretess beträffande en miljörapport från EG kommissionen Anna Lindh: Tack, ordförande. Det vore bra om jag fick möjlighet att säga några allmänna inledande ord om mina och departementets erfarenheter av samarbetet med riksdagen och särskilt jordbruksutskottet när det gäller EUfrågor. När Sverige blev EU-medlem 1995 tog jag själv initiativ till att vi inte bara skulle informera EU-nämnden utan även jordbruksutskottet inför EU:s mil­ jöministermöten. Det innebär att vi har haft ett kontinuerligt och i mitt tycke bra samarbete, där vi lämnar information och redovisningar till jordbruksut­ skottet vatje gång som vi skall ha miljöministermöten, dvs. ungefär fyra gånger per år. Dessutom har vi vid ett antal tillfällen, också på förslag från utskottet, varit i utskottet för att redogöra mera ingående för speciella frågor som utskottet har önskat information om. Vi hade senast information den 3 mars. Jag tycker att det här har fungerat väldigt bra. Det är även mitt intryck att utskottet har uppskattat att få betyd­ ligt mer information om pågående och aktuella frågor än vad det normala samarbetet skulle ha givit. Det andra som jag vill säga är att det när det gäller genomförande av EG:s rättsakter är kommissionens uppgift att övervaka att medlemsstaterna ge­ nomför EG-regler i sin nationella lagstiftning. Därför förekommer det en löpande kontakt mellan Regeringskansliet och kommissionen. Detta kan gälla allt från små praktiska frågor, t.ex. att kommissionen inte hittar doku­ ment som har skickats från Sverige, till större frågor, där kommissionen ifrågasätter om vissa EG-regler har genomförts på ett riktigt sätt. Detta sker

1 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 3

genom en kontinuerlig dialog mellan tjänstemännen på Regeringskansliet och tjänstemännen på kommissionen. Alla frågor som är av minsta vikt diskuteras i s.k. paketmöten med kom­ missionens tjänstemän. Dessa paketmöten äger rum flera gånger varje år mellan departementet och EU-kommissionen. Dagordningarna till paketmö­ tena har alltid varit offentliga. Det som skall avhandlas vid paketmötena är alltså offentligt. Skälet till att jag nämner det här är att jag tror att det är viktigt att förstå att det finns ett rutinmässigt utbyte av information med kommissionen om en mängd genomförandefrågor, stora som små. Därför är det också viktigt att vi när vi informerar riksdagen strukturerar informationen på ett bra sätt. Väldigt många frågor saknar värde för riksdagen. Det kan gälla väldigt små frågor och frågor där kommissionen ännu inte har tagit ställning till om det finns en kritik mot Sverige eller inte. Vi är alltså väldigt måna om att ge en bra information. Vi är också mycket måna om att ge en strukturerad information. Jag tycker att det är både natur­ ligt och självklart att utskotten skall ha rätt att få information om frågor som rör hela genomförandet av en rättsakt, likaväl som att man skall ha informa­ tion som gäller frågor om förhandlingsarbetet innan man beslutar om en rättsakt. Detta vill jag säga bara som en bakgrund. Den fråga som det nu gäller av­ ser en konsultrapport som har beställts av kommissionen och som innehåller en detaljerad genomgång av ett femtiotal miljödirektiv. EU-kommissionen har beställt konsultrapporter för alla de nya medlemsländerna. Rapporten var ett underlagsmaterial för kommissionen och alltså inte uttryck för något ställningstagande. Det var ett internt arbetsmaterial som kommissionen an­ vände. Vi fick under hand del av ett utkast till konsultrapporten. När vi fick del av utkastet påpekade kommissionen att det rörde sig om ett utkast till en rapport, att den inte skulle offentliggöras och att den inte ens skulle lämnas till Sverige i sin slutliga form. Kommissionen ville inte att detta utkast skulle lämnas ut. Detta är skälet till att regeringen i december beslöt att inte lämna ut utkas­ tet till en journalist. Reglerna om utrikes sekretess gäller ju fall där det kan antas att våra internationella relationer skadas, om en uppgift lämnas ut. Kommissionen klargjorde mycket tydligt att detta var ett sådant fall. Den information som lämnades till jordbruksutskottet har regeringen ut­ förligt redogjort för i det skriftliga underlaget till konstitutionsutskottet. Jag skulle bara vilja tillägga några saker när det gäller informationen till riksda­ gen. Först och främst är min princip den att utskotten skall ha rätt att få all in­ formation. Men situationen den 20 januari var litet speciell. Jordbruksut­ skottet ville ha information om konsultrapporten, men det fanns vid det till­ fället inte särskilt mycket att säga om utkastet till konsultrapport. Vi väntade vid det här tillfället på att kommissionen skulle ta ställning till rapportens slutversion och på att man skulle återkomma till Sverige, om det fanns något som man där ville diskutera vidare. Vi visste inte hur de bedömde den här konsultrapporten.

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Så skedde också. Vi meddelade jordbruksutskottet redan vid sammanträf­ fandet den 20 januari att vi kunde återkomma till utskottet. Den 28 januari fick vi ett officiellt brev från kommissionen med synpunkter som delvis byggde på konsultrapporten och som skulle diskuteras vid paketmötet i Stockholm i mitten av februari. Då visste vi vad kommissionen ansåg om konsultrapporten och vilka delar som hade föranlett kommissionen att reage­ ra. Mot bakgrund av det fick utskottet också en utförlig redovisning vid det andra informationstillfället, den 12 februari. Jag tror att alla som har sett det här utkastet förstår problemet att informera redan vid det första tillfället i jordbruksutskottet om innehållet. Det är helt enkelt svårt att sammanfatta innehållet på ett meningsfullt sätt. Det är 500 sidor med tabeller om hur enskilda bestämmelser i 60 olika EG-direktiv överförts i svensk rätt, dock utan några ställningstaganden eller utan några riktlinjer från kommissionen. Det var en preliminär konsultrapport. Det var svårt att ge en bild av det innan vi visste hur kommissionen värderade det här underlaget, vad den tyckte var viktigt och inte var viktigt. Vi gjorde i stället så att vi vid det första tillfället, den 20 januari, informe­ rade om att den här konsultrapporten fanns, att den för närvarande bedömdes av kommissionen och att utskottet skulle få mer information senare. Vi kom tillbaka den 12 februari och gav information om innehållet. Jag tror att det när det gäller den här sortens kontakter mellan riksdagen och Regerings­ kansliet är bra om man kan ha ett inledande samråd mellan utskottet och Regeringskansliet, där man kanske litet tydligare klargör vilka frågor det gäller, vilken information man är intresserad av och hur man kan komma överens om att informationen skall lämnas.

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Ordföranden'. Som jag nämnde inledningsvis är det två granskningsanmälningar som vi har uppe under den här punkten. Jag vill vad gäller den första lämna ordet till anmälaren, Peter Eriksson.

Peter Eriksson: Den gäller alltså varför den här handlingen inte lämnades ut till medierna och allmänheten i det tidigare skedet. Jag har några få frågor, och den första gäller den förändring av sekretesslagen som genomförts ge­ nom riksdagsbeslut sedan vårt land blev medlem i EU. Den gjordes för att vi inte skulle hamna i en situation där väldigt många dokument i EU-arbetet skulle hemligstämplas. Vi skulle försöka bevara litet mer av den svenska traditionen av öppenhet trots att vi gick in i Europeiska unionen. Tycker du att ni på Miljödepartementet ordentligt har gått igenom vad den här förändringen skall innebära för att säkerställa en öppen attityd och ett bevarande av offentlighet som huvudprincip i svensk kultur? Anna Lindh: Ja, herr ordförande, jag tycker att det är viktigt att visa öppenhet och att det är viktigt att vi både kan bevara svensk öppenhet och även påver­ ka EU att bli öppnare. Men det finns situationer när man får iaktta utrikes­ sekretessen. I det här fallet var det fråga om ett internt EU-material, en pre­ liminär konsultrapport. Kommissionen var väldigt noga med att klargöra att det skulle skada våra relationer, om den lämnades ut.

Vi klargjorde också hela tiden för journalister att det var en tidsfråga innan den skulle lämnas ut. Vi ville att kommissionen åtminstone själv skulle få göra ställningstaganden utifrån konsultrapporten och gå igenom konsultrap­ porten innan vi lämnade ut den typen av material.

1997/98 :KU25 Bilaga B 1

Peter Eriksson: Du säger att det här var ett internt material. Men är det inte precis det som det handlar om - att väldigt mycket av det som nu finns i EUarbetet blir internt material inom EU? Det gäller i kommittéerna, där vi har ledamöter inom en lång rad områden. Bl.a. har Miljödepartementet massor av folk i EU:s olika kommittéer och i samarbetet mellan de enskilda länder­ na, mellan departementet och kommissionen. Mellan dem utväxlas en enorm mängd papper som då kan betraktas som interna och därför kan uteslutas från offentligheten. Jag har den uppfattningen att anledningen till att vi i riksdagen gjorde den förändringen att lätta litet på utrikessekretessen just var att den typ av hand­ lingar som du kallar interna skall kunna fortsätta att vara offentliga, trots att vårt land blivit medlem av EU. Anna Lindh: För det första vill jag påpeka att vi från Miljödepartementets sida aldrig hållit något hemligt som rör genomförandet av EG-akter. Det är också viktigt att komma ihåg att konsultrapporten var lämnad till kommis­ sionen, inte till Sverige. Vi fick under hand se ett utkast, men det var alltså bara en underhandsrapport. Det handlade om kommissionens material. Vi är mycket måna om öppenhet, och vi klargjorde också att så snart detta kan betraktas som på minsta sätt färdigbehandlat av kommissionen kommer vi att offentliggöra denna konsultrapport. Vi klargjorde att det handlade om en tidsfråga, men att vi först ville låta kommissionen själv behandla denna beställda konsultrapport.

Peter Eriksson: Hur går det praktiskt till i ett fall som det här? Vem är det som tar kontakt med vem från kommissionen innan ni fattar beslut i Miljö­ departementet? Anna Lindh: Herr ordförande! När det gäller frågan om det administrativa förfarandet vore det bra om jag fick låta en av mina tjänstemän svara.

Stefan Rubenson: Det går till så att Sverige i det praktiska arbetet har två miljöråd i Bryssel som tjänstgör på den svenska representationen. Dessa miljöråd har daglig kontakt med de olika generaldirektoraten, särskilt med GD XI, som var det direktorat som hade beställt den här rapporten. Dessutom har vi från departementets sida om inte varje dag så åtminstone varje vecka kontakt med tjänstemän från kommissionen. Vi kände till att den här rapporten fanns, för det första genom att upphandlingen av den var of­ fentlig och utannonserad, för det andra genom att vi visste vem som hade fått uppdraget. För det tredje tjatade vi ständigt på kommissionen att vi skulle få reda på resultatet, eftersom det började spridas rykten om att den snart skulle vara klar.

Om jag minns rätt var det ett utkast som en tjänsteman på den svenska re­ presentationen hade fått tillgång till som kom oss till del, med kommissio­ nens goda minne att vi under hand kunde få titta på det.

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Peter Eriksson-, Men i de papper som vi i KU har fått står det att Miljöde­ partementet när ni fick förfrågan om att lämna ut den här handlingen kon­ taktade en tjänsteman på kommissionen. Jag skulle vilja veta vem som kon­ taktar vem. Hur går den här processen till? Stefan Rubenson'. Kontakten gick till så att när den kom till den svenska representationen överlämnades den till oss i Miljödepartementet, där den diariefördes och hemligstämplades. Därefter fanns handlingen i departe­ mentet. Sedan kom en förfrågan från en journalist om utlämnande av denna rapport, av detta interna arbetsmaterial. Då måste man från departementets sida göra en sekretessprövning. Där lämnar jag bollen vidare till Per Berg­ man, som var den som skötte ärendet.

Per Bergman: Det är inte mycket mer att säga. Som Stefan Rubenson sade måste vi göra en sekretessbedömning när vi fick denna begäran om att lämna ut dokumentet. Enligt bestämmelserna i sekretesslagen om utrikessekretess har ju vårt förhållande till den internationella organisation som kommissio­ nen är betydelse för sekretessbedömningen. Vi visste att kommissionen ville hålla det här materialet konfidentiellt, men vi tyckte ändå att vi måste ha en kontakt med kommissionen och reda ut det. Då gav den tjänsteman på kom­ missionen som har ansvaret för genomförandefrågor i förhållande till Sverige - tydligen efter att ha talat med sina chefer, eftersom hon ringde tillbaka efter ett tag - den uppgift som senare skrevs på originalhandlingen, som kanske utskottet också har sett, där man starkt underströk att man ville att den här handlingen inte skulle lämnas ut. Därefter kunde regeringen göra den be­ dömning som gjordes i december.

Peter Eriksson: Är det alltså riktigt att ni hemligstämplade handlingen redan när den kom in, utan att någon hade efterfrågat den? Stefan Rubenson: Svar ja. Eftersom vi uttryckligen hade fått den i förtroende satte vi redan då på en hemligstämpel. Anna Lindh: Herr ordförande! Låt mig tillägga att naturligtvis en del material är tillgängligt för alla medlemsländer. Det finns vidare en del material som vi egentligen inte ens har rätt att få ut. Internt arbetsmaterial inom EU tillhör sådant som man kan arbeta med utan att låta Sverige få se den typ av utkast som det här handlar om. Att då följa sekretessreglerna åtminstone initialt är viktigt för att vi även i fortsättningen skall få ta del av utkast till underlag som är av intresse och vikt i Sverige.

Peter Eriksson: Handlingarna var alltså inte hemligstämplade från EU när ni fick dem?

Anna Lindh: Jo, handlingarna var hemliga. EU hade ju bedömt att detta icke fick lämnas ut. EU hade givit uttryckliga direktiv om att de här handlingarna inte fick lämnas ut.

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Peter Eriksson-. Det fanns alltså en hemligstämpel från EU. Sedan tryckte Miljödepartementet opåkallat på en egen hemligstämpel, och när någon därefter frågade beslöt ni om en total sekretess? Är det så? Anna Lindh'. Ordförande! Jag tror att det här är ett missförstånd. I Sverige gör vi en egen sekretessbedömning. Vi gjorde en sekretessbedömning därför att vi visste att EU hade den bestämda uppfattningen att eftersom detta var ett utkast, skulle handlingen inte lämnas ut. Vi svarade också vid upprepade tillfällen på frågor att vi bedömde att det bara var en tidsfråga till dess att handlingen skulle lämnas ut.

Peter Eriksson: Jag tycker bara att det var en litet märklig hantering att trots att det från EU fanns en hemligstämpel, trycker ni opåkallat på egna hemlig­ stämplar utan att någon har efterfrågat handlingen. Det är väl inte precis det vanliga. Anna Lindh: Per Bergman får kommentera hur sekretessbestämmelsen fun­ gerar.

Per Bergman: Jag tycker att det är ett helt normalt förfarande. Hemligstäm­ peln är så att säga en varningssignal. När man får in handlingen i diariet gör man den bedömningen att det här är någonting som kan omfattas av sekre­ tess, och därför sätter man på ett antal dokument en sådan här hemligstäm­ pel. Det är, som sagt, inte särskilt många för vår del. Sedan måste man göra en sekretessbedömning i det enskilda fallet, när nå­ gon vill ha ut handlingen. För Regeringskansliet är det här alltså ett fullstän­ digt normalt förfarande. Jag kan också svara på den ställda frågan om det här var hemligstämplat inom EU. Det var det alltså inte, men det berodde på att det var ett utkast. Dokumentet hade ju aldrig sekretessbedömts inom EU för att få någon av EU:s sekretessklasser. Det här var ett utkast som vi fick via elektronisk post och som inte alls var färdigt på så sätt att det formellt sett var bedömt av EU. Peter Eriksson: Det fanns alltså ingen hemligstämpel från EU när vi fick det? Anna Lindh: Ordförande! Det är viktigt att klargöra att EU inte ens hade kommit så långt som att över huvud taget tänka sig att detta dokument skulle lämnas ut. Därför hade EU tydligt klargjort för oss att vi inte fick lämna ut dokumentet. Men i EU hade det inte ens kommit så långt att det var fråga om att lämna ut dokumentet. Jag har också själv frågat kommissionen om detta, och det var ett mycket bestämt tillsägande att den här typen av internt arbetsmaterial inte fick läm­ nas vidare och att Sverige, ifall vi lämnar ut interna arbetsmaterial som vi bara får se under hand, riskerar att inte få se sådant material i fortsättningen. Jag tror också, herr ordförande, att det är väldigt viktig att i arbetet för öp­ penhet och för att EU skall bli mera öppet gäller att på ett offensivt sätt ar­ beta för EU:s öppenhet, men utan att överträda det som kan tyckas vara litet

självklara regler för EU, att man ibland inte vill lämna ut internt arbetsmate­ rial. Då riskerar vi i stället att skada det arbete för öppenhet som vi tycker är väldigt viktigt. Jag vill återigen betona att vi från början sade att det är en tidsfråga innan detta kommer att offentliggöras men att vi ville ge EU-kommissionen möj­ lighet att själv gå igenom denna preliminära konsultrapport innan Sverige lämnar ut den. Peter Eriksson-, Jag ber om ursäkt för mina frågor, men jag försöker få litet ordning på de ganska förvirrade svaren. Skälet till att Miljödepartementet inte lämnar ut det här är alltså att kommissionen, om vi lämnar ut handlingar som den inte vill att vi skall lämna ut, inte kommer att lämna ut interna pap­ per till den svenska regeringen och Miljödepartementet i framtiden? Är alltså det den bedömning som ni har gjort?

Anna Lindh: Skälet är att detta är ett internt arbetsmaterial, ett utkast till en inte ens färdigberedd konsultrapport, som kommissionen inte hade haft nå­ gon chans att själv ta ställning till. Vi bedömde att vi medan kommissionen såg över rapporten skulle gå kommissionen till mötes och inte lämna ut ma­ terialet. Det omfattades av utrikessekretess.

Peter Eriksson: Men det sätt som det skulle kunna skada Sverige och våra relationer till EU var alltså att man från EU hotade med att inte delge Sverige interna papper, eftersom vi släpper dem vidare. Anna Lindh: Ja, det är följden av att man skadar internationella intressen.

Peter Eriksson: Och detta har framförts till Anna Lindh personligen? Anna Lindh: Det har inte framförts i den formen till mig, men när vi har diskuterat detta i efterhand med kommissionen har vi också fått de uppgifter­ na från kommissionen.

Axel Andersson: Ordförande! I det meningutbyte som har förekommit en stund mellan Peter Eriksson och miljöministern har jag egentligen fått svar på min fråga, men eftersom den för mig är central, vill jag gärna att miljömi­ nistern utvecklar sitt svar något. Det gäller det sista som Peter Eriksson fram­ förde, om konsekvenserna för svensk del om vi bryter mot ett vedertaget arbetssätt inom EU. Det gäller alltså konsekvenserna för Sverige i litet vidare mening om vi ensidigt bryter mot de behandlingsmetoder man har. I det här fallet gäller det att gå Miljöpartiet till mötes och ge offentlighet åt ett internt arbetsmaterial. Det är klart att det får konsekvenser när det gäller handlingars utlämnande i framtiden, men finns det någon vidare aspekt på ett sådant brott mot reglerna? Anna Lindh: Herr ordförande! När man får se underhandsmaterial får man se känsliga handlingar, utkast som de som lämnar ut materialet arbetar med men själva inte har tagit ställning till. Jag kan försöka exemplifiera det när det gäller konsultrapporten. Det kunde stå väldigt mycket i den rapporten. Den innehöll 500 sidor med tabeller och synpunkter på EG-lagstiftning och svensk lagstiftning. Det kunde stå väldigt mycket i den som kommissionen inte på något sätt stod bakom och därför inte heller ville skulle spridas. Det

1997/98:KU25 Bilaga B 1

var därför från kommissionens sida en utgångspunkt att när vi fick se materi­ alet fick vi inte heller sprida eller ge offentlighet åt materialet. Det skulle skada kommissionen, som indirekt blir ansvarig för ett material som den ännu inte har behandlat. Det kan naturligtvis i fortsättningen leda till att kommissionen, trots att vi arbetar väldigt mycket för öppenhet, tycker att det blir besvärligt att lämna ut väldigt känsligt material till Sverige. Man vill då vänta tills materialet är färdigbehandlat innan det lämnas ut till Sverige, och det försämrar naturligt­ vis Sveriges förhandlingsposition.

1997/98 :KU25 Bilaga B 1

Bengt Hurtig: Här används hela tiden begreppet ”internt arbetsmaterial”, men i vilket avseende är det internt arbetsmaterial? Är det ett internt arbets­ material i kommissionen? När detta interna arbetsmaterial når Miljödeparte­ mentet diarieförs det i vanlig ordning, och då är det en inkommen allmän handling som skall sekretessbeläggas. EU är ju inte någon stat där, så att säga, arbetsmaterialet definieras över hela området, utan vi definierar själva vad som är arbetsmaterial. När ni använder uttrycket ”internt arbetsmaterial” måste ni avse att det är ett internt arbetsmaterial inom kommissionen.

Anna Lindh: Ja.

Catarina Rönnung: Hur ser ni på internt arbetsmaterial över huvud taget? Lämnas det ut från departementet när det gäller Sverige? I anslutning till den frågan undrar jag om det inte vore att begå ett direkt fel att lämna ut kommis­ sionens interna arbetsmaterial, som inte innehåller något slutligt ställningsta­ gande av någon sort. Det är en litet ledande fråga, men jag tycker ändå att man borde hyfsa debatten litet grand när det gäller internt arbetsmaterial. Anna Lindh: Det finns naturligtvis mycket av internt arbetsmaterial även inom ett regeringskansli. När man har frågor på delning och när man förbe­ reder frågor är det på ett beredandestadium. Man har inte tagit slutlig ställ­ ning, och då är det ett internt arbetsmaterial. Kommissionen ansåg i det här fallet att detta för den var ett internt arbetsmaterial. Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att det här materialet inte ens hade gjorts av kommissionen. Det hade gjorts av en konsultbyrå, och konsultarbeten i all ära, men det var alltså inte ens kommissionen själv som hade gjort materialet. Jag tycker att man måste förstå att den inte vill stå bakom ett material i en konsultrapport som man inte har tagit ställning till. Jag vill dock fortfarande betona att vi i normala fall verkligen arbetar för största möjliga öppenhet. Jag kan tänka mig att det kan finnas ett antal ex­ empel där kommissionen och Sverige skulle komma fram till olika uppfatt­ ningar om vad som skall ha sekretess eller inte, men i detta fall tyckte jag att det var rimligt att tillmötesgå kommissionens begäran om att materialet inte skulle lämnas ut.

Margitta Edgren: Förväntades Sverige i just denna fråga reagera på innehål­ let i utkastet till rapport, och blev det därmed så att säga ett internt arbets­ material även på departementet? Anna Lindh: Problemet var att det även för oss var väldigt svårt att veta hur vi skulle bedöma den här konsultrapporten. Det var egentligen inte förrän vi

fick brevet från kommissionen om vad den var intresserad av att gå vidare med som detta blev av något större intresse ens för departementet. Däremot fanns ändå dokumentet som ett underlag för oss. Den var på det sättet ett internt arbetsmaterial, eftersom vi hade en kunskap om vad som stod i den här konsultrapporten.

1997/98 :KU25 Bilaga B 1

Catarina Rönnung: Jag uppfattade inte riktigt om Sverige reagerade tillbaka på rapporten? Bara ja eller nej. Anna Lindh: Nej, det gjorde vi inte.

Ordföranden: Jag fortsätter litet grand där Bengt Hurtig slutade. Orden in­ ternt arbetsmaterial, informellt och preliminärt viner genom luften i diskus­ sionen. Bara så att vi är överens om det rättsliga läget och den svenska of­ fentlighetsprincipens innebörd: När dokumentet når departementet är det förstås en allmän handling, annars skulle det inte hemligstämplas. Detta gör att en allmän handling inte kan transformeras på departementet till att bli ett arbetsmaterial; det kan inte övergå från att vara en allmän handling till något annat? Jag vill kontrollera att statsrådet och jag är överens. Anna Lindh: Ja, vi är överens om detta.

Anders Björck: Rapporten var speciell i så måtto - jämfört med övrigt EUmateriel - att den rörde Sveriges sätt att sköta miljöpolitiken. Finns det några paralleller till rapporten som har fått en motsvarande behandling, dvs. hand­ lingar från EU som rör svenska åtaganden, eller brist på åtaganden, som har behandlats på ett likartat sätt? Anna Lindh: Herr ordförande! Jag skulle snarare vilja säga tvärtom. Det som vi normalt får oss tillsänt till Sverige och som gäller våra relationer och åtaganden med EU är de kommenterade dagordningarna till paketmötena. Jag redogjorde tidigare att de hålls regelbundet. De handlingarna är hemliga i kommissionen, men där Sverige offentliggör de kommenterade dagordning­ arna. Där går det att följa vad EU har för synpunkter på Sveriges uppfyllande av olika direktiv.

Anders Björck: Finns det någon parallell till detta, dvs. en upprättad kon­ sultrapport som rör Sverige och som har kommit in och som ni har gjort en motsvarande behandling av vad gäller hemligstämpel etc.? Anna Lindh: Nej. Bengt Hurtig: Min bild av diskussionen - man får lyssna på bandet för att höra - är att miljöministern talade om materialet som ett internt arbetsmateri­ al på Miljödepartementet. Men som svar på min fråga sade hon att det var en inkommen allmän handling och ett arbetsmaterial inom kommissionen.

Anna Lindh: Herr ordförande! Jag tyckte att det var bra att Bengt Hurtig ställde frågan tidigare. Då fick jag chansen att svara. När jag talar om ett internt arbetsmaterial, talar jag om ett internt arbetsmaterial i kommissionen. Vi fick ett utkast till Sverige. Men det var inget utkast vi skulle kommentera. Det var inget utkast vi skulle göra något åt eller lämna svar på till EU. När

jag talade om internt arbetsmaterial, avsåg jag internt arbetsmaterial i kom­ missionen.

Peter Eriksson-, Under arbetet med Amsterdamfördraget uttryckte justitiemi­ nister Laila Freivalds att regeringen bedrev ett korståg för öppenheten. Deltar Anna Lindh i det korståget? Anna Lindh'. Ja.

Ordföranden'. Skall vi anse att frågorna är klara vad gäller granskningsanmälan 27? Vi går då över till den andra granskningsanmälan som rör samma dokument men en annan principiell fråga, nämligen relationen mellan rege­ ringen och riksdagen. I det här fallet gäller det ett av våra fackutskott jordbruksutskottet. Jag lämnar ordet till det parti som anmälaren tillhör. Utebliven redovisning från regeringen av en miljörapport från EG kommissionen

Birgitta Hambraeus: Orsaken till att riksdagen på KU:s förslag ändrade i 4 kap. 10 § riksdagsordningen, är ju att en del lagstiftning som riksdagen tidi­ gare har varit suverän i har förts över till EU, och man kan säga att regering­ en lagstiftar å Sveriges vägnar. Vi alla har ansett att det är viktigt att riksda­ gen på ett så tidigt stadium som möjligt kommer in i förhandlings- och be­ redningsarbetet så att vi har möjligheter att påverka regeringen och de tjäns­ temän som för Sveriges talan i lagstiftningsarbetet i EU. När riksdagen kommer in i detta arbete innebär det att också oppositionen får en möjlighet till en insyn och har möjligheter att på det stadium då det fortfarande går att påverka förhandlingarna komma med synpunkter. Det är det vi är vana vid, så långt det är möjligt som medlemmar i EU. Statsrådet sade att hon är mycket medveten om detta och verkligen har ta­ git initiativet att informera jordbruksutskottet i miljöfrågor. Statsrådet nämn­ de att det var närmast inför ministerrådsmötena. Orsaken till att riksdagsordningen har ändrats är att riksdagen måste kom­ ma in på ett tidigare stadium. Alternativen är få, och riksdagen har liten möjlighet att påverka utformningen. Av 4 kap. 10 § riksdagsordningen framgår det att statlig myndighet, i det här fallet regeringen, skall lämna upplysningar och avge yttrande då utskottet begär det. Litet längre fram framgår det i fråga om arbetet i EU på utskottets ämnesområde. Anser statsrådet att det finns något som skulle göra att utskottet inte får igenom sin begäran enligt riksdagsordningen? Anna Lindh: Nej.

Birgitta Hambraeus: Anser då statsrådet att regeringen har informerat och lämnat den information som utskottet begärde? Anna Lindh: Herr ordförande! En formell begäran gjordes aldrig från ut­ skottet. Det är viktigt att komma ihåg. Den formella begäran gjordes aldrig. Min statssekreterare besökte utskottet den 20 januari och informerade om att konsultrapporten fanns, informerade om att vi ännu inte visste vad kommis-

1997/98 :KU25 Bilaga B 1

sionen gjorde för bedömning av konsultrapporten och huruvida kommissio­ nen ställde sig bakom rapporten. Vi meddelade också att vi kunde återkom­ ma till utskottet med mer information när vi hade mer information. Efter det att vi hade fått kallelse till paketmötet - och därmed hade mer in­ formation om vad kommissionen tyckte om några av frågorna, åtminstone vad som skulle diskuteras - återkom vi till utskottet med information den 12 februari. Birgitta Hambraeus: Jag tror att det kan vara bra att jag läser ur jordbruksut­ skottets protokoll den 20 januari. I 1 §, Utfrågning av Miljödepartementet, framgår följande: Statssekreterare Måns Lönnroth och departementsrådet Per Bergman informerar utskottet om en konsultrapport som utförts på uppdrag av EU-kommissionen och som avser Sveriges genomförande av EG:s miljörättsliga regelverk. Rapporten granskas för närvarande av kommissionen, som planerar att i februari 1998 anordna ett möte med Miljödepartementet och diskutera rapporten. Rege­ ringen har beslutat att under detta skede sekretessbelägga rapporten med stöd av 2 kap. 1 § sekretesslagen. Ordföranden erinrar om att regeringen enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen är skyldig att informera utskottet i fråga om arbetet inom EU. Måns Lönnroth meddelar att regeringen i detta skede inte önskar informera utskottet om innehållet i rapporten. När kommissionen slutfört sin granskning av rapporten är regeringen givetvis beredd att åter­ komma till utskottet med information. Anser miljöministern att utskottet fick den information som utskottet be­ gärde enligt riksdagsordningen? Anna Lindh: Herr ordförande! Någon formell begäran gjordes aldrig. Men vid diskussionen i utskottet den 20 januari fanns inte så mycket att redovisa av innehållet. Det var ett oerhört komplicerat material. Det vara ganska me­ ningslöst material, så länge vi inte visste vad kommissionen fäste vikt vid. Den 20 januari klargjordes formfrågoma och hur det fortsatta arbetet skulle gå till. Så fort vi hade en vettig information om innehållet, den 12 februari, informerade vi utskottet.

Birgitta Hambraeus: Tidpunkten är i det här sammanhanget viktig för riks­ dagens oppositionspartier att kunna sätta sig in i en fråga och motionsvägen föra fram synpunkter som kan beaktas i mer formell form. Vi befinner oss i en vag materia om hur riksdagen verkligen skall kunna utöva en påverkan och få på papper var de olika partierna står och riksdagens ställningstagande till förhandlingsupplägg osv. I och med att regeringen inte lämnade ut dokumentet som regeringen enligt riksdagsordningen var skyldig att göra - man kunde ha lämnat ut dokumentet i befintligt skick till utskottet för utskottet att själv göra en bedömning hindrade man riksdagens ledamöter från att formellt framföra synpunkter motionsvägen. Stämmer detta?

Anna Lindh: Herr ordförande! Jag vill först och främst upprepa att en formell begäran aldrig gjordes. Hade en formell begäran att få själva dokumentet framförts hade naturligtvis dokumentet överlämnats. En formell begäran att få materialet gjordes aldrig.

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Min statssekreterare uppfattade det som ett önskemål att ta del av en be­ griplig information om innehållet. Det gick inte att göra den 20 januari. Han återkom med det den 12 februari. Det är viktigt att komma ihåg att det här dokumentet är sedan en dryg må­ nad offentligt. Jag tror att vår bedömning av dokumentet var riktig, dvs. att det var meningslöst i form av en konsultrapport. Därefter har det inte väckt något intresse. Det har inte kunnat användas på det sätt som en del har velat göra gällande att det gick.

Birgitta Hambraeus: Det här är en viktig punkt angående hur vi skall arbeta med sådana frågor framöver. Statsrådet säger att det väcktes ingen formell begäran. Av protokollet som hela utskottet står bakom är det uppenbart att utskottet muntligen begärde information och fick svaret att statssekreteraren inte önskade lämna det. Anser inte statsrådet att detta är en så formell anhållan man kan begära? Menar statsrådet att riksdagen framöver skriftligen skall inkomma med nå­ got? Jag har svårt att se hur det kan vara i enlighet med riksdagsordningen. Anna Lindh: Herr ordförande! Jag var inte själv närvarande i utskottet. Men såvitt jag har förstått restes en fråga om man formellt skulle begära in doku­ mentet, men detta gjordes aldrig. Det är viktigt att komma ihåg att vi inte har nekat utskottet att ta del av dokumentet på en formell begäran.

Ordföranden: Jag tänkte fortsätta där Birgitta Hambraeus slutade. I det svar vi har fått från Regeringskansliet om vad som hände, framgår det under punkten Information till jordbruksutskottet följande: Departementet under­ rättades den 15 januari - dvs. 4-5 dagar tidigare - av kanslichefen på jord­ bruksutskottet om att utskottet önskade information om konsultrapporten. Sedan fortsätter man att beskriva att man har gett sådan information. Finns det några oklarheter mellan riksdagens fackutskott och regeringen på vilket sätt materialet skall begäras in? Är det statsrådets uppfattning? Anna Lindh: Jag har den EP med begäran som kom över till departementet. Där står det att utskottet önskar information om den EU-rapport angående svensk miljöpolitik som enligt uppgifter i medierna belagts med utrikessek­ retess. Detta läste vi som att man ville ha information, dvs. inte en formell begä­ ran om att få dokumentet utlämnat. Det är på det sättet vi regelbundet brukar informera utskottet kring olika aktuella frågor - inte bara inför miljöminis­ termötena. Vi brukar också ganska regelbundet informera utskottet om olika sakfrågor som skall komma upp till behandling framöver inom EU:s miljö­ samarbete.

Ordföranden: Skall jag tolka svaret så att ni menar att om det hade stått i meddelandet att man ville ha rapporten hade statssekreteraren haft med sig rapporten den 20 januari? Anna Lindh: Ja.

Ordföranden: Vi går vidare till vad som sades på själva utskottssammanträ­ det. Birgitta Hambraeus har redan läst upp den paragrafen. Vid en ytlig läs-

1997/98 :KU25 Bilaga B 1

ning förefaller det som att ordföranden önskar påminna regeringen om att den är skyldig att informera utskottet om arbetet inom EU. Statssekreterare Måns Lönnroth meddelar att regeringen i det skedet inte önskar informera utskottet om innehållet i rapporten. Har statsrådet någon kommentar till formuleringarna till vad jag tror är det justerade protokollet från fackutskottet?

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Anna Lindh: Man gjorde inte ens då en formell begäran om att få själva dokumentet. Jag tror inte heller att vi hade någon tanke på att utskottet egentligen ville ta del av dokumentet rent formellt. Då hade man kunnat begära det. Då hade utskottet fått den 500-sidiga ganska intetsägande kon­ sultrapporten. Diskussionen handlade om hur mycket begriplig information om innehållet som kunde ges i sak den 20 januari. Det var inte mycket. Hade utskottet gjort en formell begäran, hade utskottet fått dokumentet. Men jag tror, med förlov sagt, att det inte hade gett utskottet särskilt mycket.

Ordföranden: Om utskottet hade haft någon glädje av rapporten är en intres­ sant fråga att diskutera. Men det är inte riktigt den frågan som är uppe till diskussion i dag. Frågan är relationen mellan riksdag och regering i fråga om information. Jag blev inte riktigt klar över det svar jag fick. Det förefaller klart avvisan­ de om ordföranden i ett fackutskott i riksdagen i en fråga som i hög grad handläggs inom EU, nämligen jordbruk och miljöfrågor, påminner om att enligt riksdagsordningen har utskottet rätt till information, och får ett svar från ansvarig statssekreterare, om man får tro protokollet, att regeringen i detta skede inte önskar informera utskottet om innehållet i rapporten. Det låter litet märkligt om det bara skulle bero på att regeringen inte har fått den korrekta skriftliga anhållan om rapporten. Anna Lindh: Det handlade om att utskottet önskade en innehållsmässig muntlig information vid sammanträdet. Det var detta som statssekreteraren inte ansåg sig kunna ge. Sedan kom han tillbaka till utskottet med informa­ tion. Han sade att så fort det fanns information skulle han komma tillbaka till utskottet med information. Det gjordes den 12 februari. Vad jag förstår togs frågan om man skulle begära in rapporten upp på jordbruksutskottets sammanträde. Men detta blev inte beslutet.

Ordföranden: Med risk för att märka ord: Står det inte i protokollet att stats­ sekreteraren förklarade sig oförmögen att klara uppgiften att redovisa för innehållet? Det står att han meddelar att regeringen i detta skede inte önskar informera utskottet. Anna Lindh: Inte heller regeringen hade någon begriplig information om vad som egentligen var innehållet i konsultrapporten vid det tillfället. Vi hade ingen bedömning från kommissionen. Vi hade inga slutsatser. Vi återkom till utskottet så fort vi hade bedömning och slutsatser.

Ordföranden: Skall jag tolka svaret som att regeringen hade en önskan att informera utskottet men var oförmögen att klara av det? 13

Anna Lindh: Ja, det kan väl stå så.

Peter Eriksson-, Statsrådet kommer tillbaka till att det var ett meningslöst material. Det var så konstigt att det inte gick att informera om det. Så var min uppfattning. Skall det komma an på regeringen, dvs. det departement som berörs, att göra sådana bedömningar när ett utskott begär att få information i en fråga? Bör man inte ge den information som finns, även om man själv tycker att det är meningslöst?

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Anna Lindh'. Departementet kan inte ge meningsfull information när vi inte vet vad kommissionen anser vara relevant och icke-relevant i det för kom­ missionen interna arbetsmaterialet. Så länge har departementet ingen me­ ningsfull information att ge. Vi sade att vi skulle återkomma. På alla frågor jag fick sade jag att det var en tidsfråga innan både allmänhet och utskott skulle få information. Utskottet fick information så snart vi hade ett relevant underlag.

Peter Eriksson: Gör ni bedömningen att jordbruksutskottets ledamöter inte klarar av att göra distinktionen mellan ett papper som kommer direkt från kommissionen och ett papper från en konsult? Är det därför som det blir så konstigt och meningslöst? Anna Lindh: Nej, det är det inte. Däremot hade vi ingen meningsfull infor­ mation att ge. Det meningsfulla är ju att tala om vad kommissionen anser har relevans i det omfångsrika materialet. Peter Eriksson: Det jordbruksutskottet efterfrågade var inte kommissionens uppfattning utan rapporten.

Anna Lindh: Utskottet begärde aldrig formellt att få rapporten. Utskottet begärde att få information om innehållet. Då måste man göra en bedömning av innehållet. Vi kunde vid det tillfället inte göra en relevant bedömning av innehållet, utan sköt på detta till den 12 februari då vi kunde göra en relevant bedömning av innehållet.

Peter Eriksson: Det var inte en bedömning utskottet efterfrågade utan en information om innehållet. Anna Lindh: För att kunna ge information om 500 sidor tabeller måste man göra en bedömning av vad som är av intresse att informera om i dessa 500 sidor tabeller.

Peter Eriksson: Det är alltså regeringens bedömning om ett dokuments värde som till syvende och sist avgör om utskotten skall få del av det hela eller inte? Anna Lindh: Nej. Om utskottet hade begärt att få konsultrapporten i det skick den fanns, hade utskottet fått konsultrapporten i det skick den fanns. Men utskottet begärde inte att få ta del av konsultrapporten i det skick den fanns. Utskottet begärde att få information av departementet. Detta måste tolkas som att man vill ha en muntlig relevant beskrivning av innehållet. 14

Peter Eriksson-. Det klarade inte departementet av att ge?

Anna Lindh: Nej, det kunde vi inte ge. Vi hade inte den informationen själva.

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Peter Eriksson: Ni hade dokumentet?

Anna Lindh: Vi hade inte kommissionens ställningstagande och kommissio­ nens bedömning av vad som var relevant och inte relevant. Peter Eriksson: Lyder departementet direkt under kommissionen?

Anna Lindh: Nej. Men vi tycker att det är ointressant vad en enskild konsult anser. Det intressanta - och som jag förmodar att även utskottet tycker är intressant - är ju vad EU-kommissionen antog.

Peter Eriksson: Men det var inte det utskottet efterfrågade. Det var informa­ tion om dokumentet. Anna Lindh: Jag återkommer till att någon formell begäran om att få doku­ mentet aldrig gjordes.

Bengt Hurtig: Argumentet att visst material i EU-systemet är obegripligt och meningslöst drabbar många skrifter från EU. Jag tror inte att vi kan ha det som ett argument för att inte lämna ut material till riksdagen. Riksdagen må ju själv konstatera att materialet är meningslöst och obegripligt. Det har jag haft anledning att göra. Vad tycker miljöministern om det? För att riksdagen skall kunna begära in material måste riksdagen veta att det finns något material. I de allra flesta fall får vi reda på det genom medi­ erna eller genom att folk ringer och säger att vi måste försöka få ut materia­ let. Det här tillhör kategorin material som inte har offentliggjorts av kommis­ sionen och därmed inte automatiskt kommer in till kammarkansliet. Här har regeringen ett särskilt ansvar att informera om vilket material som är någor­ lunda väsentligt och som cirkulerar. Kan vi vara överens om det?

Anna Lindh: Herr ordförande! Det är vi mycket överens om. Vi försöker verkligen att informera om alla de frågor som är aktuella och kommer att bli aktuella inom EU. Jag vill passa på att säga att det var inte för att dokumentet var obegripligt som vi inte ansåg att riksdagen skulle ha tillgång till det. Hade utskottet begärt in dokumentet hade utskottet fått det. Men vi kunde inte göra en rele­ vant beskrivning av innehållet i dokumentet vid det tillfället. Vi sköt på det till den 12 februari. Birgitta Hambraeus: I den PM som utskottet har fått, författad av Per Berg­ man den 6 mars, analyseras förhållandet till riksdagsordningen på s. 4. Där framgår att det ansågs inte lämpligt att i samband med föredragningen den 20 januari till utskottet överlämna ett preliminärt underlagsmaterial avsett endast för kommissionens egen bedömning. Detta material omfattas vid den aktuella tidpunkten av sekretess. Således lämnades en kortare muntlig lägesredovisning den 20 januari. Här är det en bedömning som, vad jag förstår, Måns Lönnroth själv står bakom och som är skriven av Per Bergman. Regeringskansliet har gjort en 15

bedömning att det inte är lämpligt att lämna material. Har statsrådet någon kommentar till detta beslut? Anna Lindh: Herr ordförande! Utskottet hade fortfarande kunnat begära att få ta del av rapporten. Frågan kom upp vid utskottssammanträdet, men inget beslut fattades om detta.

Birgitta Hambraeus: Här har det gjorts en bedömning att det icke var lämp­ ligt att lämna ut detta material till utskottet. Det är oerhört väsentligt att vi får klarhet i detta, så att det inte upprepas. Statsrådet och jag är överens om att enligt riksdagsordningen 4 kap. 3 § skall allt det material som ett utskott begär inom EU-området lämnas ut. Det är alltså ett misstag som har begåtts denna gång när man skriver att det inte var lämpligt att materialet lämnades ut? Anna Lindh: Jag tolkar skrivningen så att utskottet hade begärt att få infor­ mation. Utskottet hade inte sagt att man ville ha själva dokumentet. Det var inte möjligt att lämna ut dokumentet och tro att det var relevant information för utskottet. Det dokumentet hade varit intetsägande på utskottets bord. Bedömningen gjordes att det var bättre att informera om proceduren. En rapport om innehållet gavs den 12 februari. Departementet har inte beslutat att dokumentet inte skall lämnas ut till jordbruksutskottet. Detta vara en bedömning att det inte var någon bra in­ formation att komma med 500 sidor tabeller. Jag upprepar att utskottet aldrig begärde att få ta del av själva dokumentet.

Birgitta Hambraeus: Jag vill än en gång upprepa vad det står här, nämligen att det inte ansågs lämpligt att överlämna ett preliminärt underlagsmaterial som bara kommissionen skulle bedöma och som var hemligstämplat. Regeringen gör bedömningen att det inte var lämpligt. En sådan bedöm­ ning kommer regeringen aldrig mer att göra? Enligt riksdagsordningen skall allt material som ett utskott önskar, natur­ ligtvis inte bara skriftligt utan också muntligt, lämnas ut. Om det i protokollet inte hade stått att Måns Lönnroth menar att regering­ en inte önskar informera utskottet om innehållet i rapporten, utan i stället stått att Måns Lönnroth meddelar att rapporten kommer att överlämnas, hade vi inte haft något att anmärka på.

Ordföranden: Får jag fortsätta en aning på detta. Vi har, som vanligt är vid utredning av en granskningsanmälan, bett att få in skriftligt material. Vi tittar på det och gör sedan en bedömning om vi önskar att få träffa exempelvis ansvarigt statsråd för att fortsätta att diskutera frågan. Jag kan inte komma ifrån bilden av att det är en väsentligt annorlunda försvarslinje som statsrådet intar jämförd med den i det dokument vi har fått från Regeringskansliet den 11 mars och som baserar sig på promemorian från den 6 mars, dvs. för bara några veckor sedan. Här finns ett antal formuleringar av den typ som Birgitta Hambraeus har tagit upp, dvs. att man inte anser det lämpligt osv. och som väl överensstämmer med jordbruksutskottets formulering där det verkar som om statssekreteraren har vägrat. Nu har statsrådet gjort en stor affär av att det är själva avsaknaden av en formell skrift e.d. av ett önskemål om att få hela

1997/98:KU25 Bilaga B 1

dokumentet som har ställt till det hela. Är det olika försvarslinjer som vi har att ta ställning till när vi från vår sida skall ta ställning till granskningsanmälan i det skriftliga dokumentet och det vi får höra i dag?

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Anna Lindh: Det handlar egentligen om att det som här står skrivet om att det inte anses lämpligt inte är en formell bedömning av regeringen. Det är sam­ ma utgångspunkt som jag har haft när jag säger att vi inte kunde ge relevant information eftersom vi inte hade relevant information den 20 januari. Vi kände inte till kommissionens ställningstaganden. Av samma skäl var inte underlaget i själva konsultrapporten särskilt relevant. Jag har tillagt att om det hade gjorts en formell begäran hade regeringen tagit ställning till den. Jag utgår från att dokumentet hade överlämnats till utskottet. Jag vill påminna om att utskottet fick den relevanta informationen den 12 februari. Precis som jag strök under från början var det en tidsfråga innan den relevanta informationen lämnades vidare.

Ordföranden-, Granskningsanmälningar hos oss leder till att man granskar frågor och ibland till att man drar slutsatser inför framtiden. Därför vill jag med risk för upprepningar ställa en avslutande fråga till statsrådet. Är det statsrådets bestämda uppfattning att formellt riktiga önskemål från utskott som rör EU-området angående dokument som regeringen har alltid skall lämnas ut? Anna Lindh: Ja, i enlighet med den lagstiftning vi har.

Anders Björck: Jag vill hänga på den frågan. Statsrådet återkommer till att om utskottet hade begärt att få in handlingen hade man utan tvekan fått det. Tidigare i dag har vi haft en diskussion om det vi kan kalla för halvfärdigt material, sådant som inte är fullständigt i den meningen att alla relevanta delar inte finns med. Har regeringen i dag någon policy för när ett riksdags­ utskott kan få ut ett material beroende på om det är halvfädigt eller ofullstän­ digt och när man i så fall skall neka? Finns det någon gräns för om utskottet, med bedömning av materialets kvalitet, har rätt att få det eller inte? Anna Lindh: Herr ordförande! Situationen är ny för oss på det här området, därför får man väl utveckla rutinerna. Några sådana finns ju inte riktigt i dag. Vi har inte ställts inför detta vid något annat tillfälle än det här aktuella.

Anders Björck: Om jag har förstått ordförandens fråga rätt kan man tolka statsrådet så att det föreligger en ovillkorlig rätt för ett riksdagsutskott att få ut handlingar relaterade till EU, oavsett i vilket formellt och materiellt skick de befinner sig i. Är det korrekt uppfattat? Anna Lindh: I enlighet med lagstiftningen, ja. Vi följer naturligtvis den riks­ dagsordning som vi har. Jag gör bedömningen att i det här fallet - jag uttalar mig om det här fallet - hade utskottet om man formellt hade begärt det också kunnat få ta del av konsultrapporten.

Anders Björck: Men om en handling har inkommit till Regeringskansliet från EU-kommissionen, även om den får betraktas som ofullständig, bristfällig, bara delvis täckande det område som bedöms, så att man för att få full förstå17

else skulle behöva ett antal andra dokument, har då ett utskott rätt att få del av denna ofullständiga handling? Anna Lindh: Principen är att riksdagsutskotten skall få ta del av alla hand­ lingar i enlighet med riksdagsordningen. Däremot är det naturligtvis vansk­ ligt att uttala sig om vatje hypotetiskt fall som tänkas kan. Men principen är att riksdagsordningen visar att man skall ha öppenhet mot riksdagens utskott.

Anders Björck: Det här tycker jag faktiskt är en viktig fråga ur riksdagsut­ skottens synpunkt, därför att här handlar det litet om på vilket stadium ett riksdagsutskott skall komma in. Jag är medveten om att halvfärdigt material, som Anna Lindh påpekar, ibland kan leda tankarna fel. Men i så fall får de som har blivit felledda stå för det. Regeringen är ju icke en förmyndare för utskotten. Utskotten och riksdagen står faktiskt över regeringen och inte tvärtom, som vi konstaterade för 20 år sedan här i KU i ett annat fall. Men jag skall inte dra upp vem det var. Om det nu kommer in en sådan här halvfärdig rapport som ger en ofull­ ständig och enligt Regeringskansliet vilseledande bild - det kan vara en icke­ kommenterad konsultrapport - vad gör regeringen då? Det tycker jag att utskottet gärna skulle få ett så fullständigt och kategoriskt svar på som möj­ ligt. Anna Lindh: Jag föredrar att svara för mitt eget område, och jag kan svara att i detta fall hade utskottet fått ta del av den här konsultrapporten. Jag tycker också i princip att utskottet skall få ta del av allt material i enlighet med riksdagsordningen. Däremot varken vill eller kan jag gå in på varje enskilt hypotetiskt fall som tänkas kan. Utfrågningen omfattar väl det här ärendet. Utfrågningen omfattar Miljödepartementet, och då tycker jag också att det är det jag skall svara på.

Anders Björck: Vi håller oss gärna till Miljödepartementet. Får jag då tolka Anna Lindhs svar som att om det till Miljödepartementet kommer in en konsultrapport från Bryssel som ni tycker är illa gjord, hafsig, ofullständig, med åsikter som går konträrt emot vad regeringen tycker, och ni kanske bara har fått första kapitlet av den här konsultrapporten, och så kommer jord­ bruksutskottet och begär att få ut denna, kan vi då utgå från, som dagens behållning, att utskottet har rätt att få detta kapitel och att Anna Lindh kom­ mer att göra allt för att se till att detta kvickt och färmt expedieras? Det går väl ändå att svara ja eller nej på den frågan? Anna Lindh: Jag kommer att iaktta största möjliga öppenhet i fortsättningen.

Anders Björck: Det tycker vi nog alla är bra. Anna Lindh ser då inget princi­ piellt hinder för att en sådan här ofullständig rapport skall lämnas ut till respektive utskott? Anna Lindh: Som jag sade är jag här för att svara på frågor om den här kon­ sultrapporten. Jag är här för att svara på frågor om Miljödepartementet, och det gör jag. Men jag kan inte svara på hypotetiska frågor som kan angå helt andra områden. Jag svarar för den här frågan, som jag är kallad hit för att svara på.

1997/98 :KU25 Bilaga B 1

Anders Björck: Jag har all respekt för att det här är svåra frågor för ett stats­ råd. Vi skulle kanske kunna utbe oss att på lämpligt sätt, t.ex. skriftligt inom en vecka eller två, få ett svar från Anna Lindh rörande den här problemati­ ken, eftersom hon inte vill svara nu - ett brev till utskottet med ett klargöran­ de eller på annat sätt. Kan Anna Lindh utlova det när hon har konsulterat sina kolleger?

Anna Lindh: Herr ordförande! Jag måste säga att jag tycker att det här är en litet underlig förfrågan. Jag har tagit för givet att jag är kallad hit för att svara på frågor om ett specifikt ärende. Jag är kallad hit för att svara för Miljöde­ partementets agerande. Jag tycker att frågor skall vara väl beredda och för­ ankrade. Därmed anser jag inte att man skall ha vare sig hypotetiska frågor eller spontana infall som grund i konstitutionsutskottet. Anders Björck: Då är min fråga, eftersom jag har respekt för det Anna Lindh säger: När har Anna Lindh tänkt färdigt i den här frågan, så att utskottet skulle kunna få ett svar? Vad anser Anna Lindh att det behövs för tid för det?

Anna Lindh: Jag anser inte att det ligger inom ramen för detta sammanträde, herr ordförande. Ordföranden: Jag uppfattade i och för sig frågan som gällande en tid framåt.

Peter Eriksson: Jag håller med ordföranden om att utfrågningen har tagit en oväntad vändning. Jag hade inte räknat med att den här formalitetsfrågan skulle bli så intressant och viktig. Därför vill jag, bara för att få något slags fullständighet i den bild vi får i dag, till skillnad från den bild som vi har fått tidigare, fråga om det verkligen är klart att ni fick en formell begäran från jordbruksutskottet om att få information om den här konsultrapporten. Anna Lindh: Hur var frågan?

Peter Eriksson: Fick ni från jordbruksutskottet en tillräckligt formell begäran om att få information om den här konsultrapporten? Anna Lindh: Vi fick ett EP om att utskottet önskade information. Men vi fick ingen formell begäran om att man ville ha rapporten utlämnad.

Peter Eriksson: Men det var formellt nog att få ett EP? Anna Lindh: Det var formellt nog för att vi skulle gå till utskottet och ge ledamöterna muntlig information, ja. Men vi fick ingen begäran om att vi skulle lämna ut rapporten till utskottet.

Peter Eriksson: Det var i alla fall formellt nog för att ni skulle uppfatta en förfrågan om att få information. Anna Lindh: Det var därför vi var där både den 20 januari och den 12 ...

Peter Eriksson: Jag ville bara vara säker på att det inte fanns någon oklarhet där också.

Catarina Rönnung: Om nu den här rapporten hade lämnats ut till utskottet efter en formell begäran, hade det då inneburit att den journalist som en gång efterfrågade rapporten också hade fått den?

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Anna Lindh: Såvitt jag känner till kan utskottet så att säga ta vid sekretessen. Det hade inneburit att utskottet hade fått materialet utan att det därför borde ha kommit till någon annans kännedom.

1997/98:KU25 Bilaga B 1

Birgitta Hambraeus: Jag vill anknyta till frågorna från Anders Björck. Det är väldigt viktigt för KU att se regeringens inställning till riksdagsordningen. Vi får ju, om vi inte är nöjda med regeringens inställning till på vilket sätt man överlämnar det material som ett utskott vill ha, ändra riksdagsordningen så att den blir tydligare. Det är därför jag tycker att det var mycket viktiga frågor som Anders Björck ställde. De hör i hög grad ihop med vårt framtida arbete med de här frågorna. Är det regeringens uppfattning - Anna Lindh är ju ledamot av regeringen att allt material som på något sätt rör ett utskotts område inom EU i framti­ den skall överlämnas om ett utskott vill ha det? Det är mycket viktigt att vi kan generalisera detta. Jag tycker som Anders Björck, att om det är svårt för ett statsråd att svara nu så vore det kanske lämpligt att vi fick en formell uppfattning från regeringen. Om vi inte är nöjda med det svaret kan det i så fall innebära att vi föreslår riksdagen att ändra Riksdagsordningen. Anna Lindh: Herr ordförande! Jag har egentligen ingen anledning att svara på det. Det är väl någonting som konstitutionsutskottet får diskutera vidare, om man vill fortsätta den diskussionen med regeringen.

Ordföranden: Ja, det skall vi förstås göra. Jag tycker dock inte att det är helt onaturligt att frågan har kommit upp med tanke på att några av oss tycks uppfatta svaren i dag som litet avvikande vad gäller försvarslinjen gentemot granskningen i jämförelse med det skriftliga material vi fick för bara ett par veckor sedan. I de muntliga svar vi har fått av statsrådet i dag har jag upp­ fattat alldeles klara signaler om att hade någon på ett formellt riktigt sätt begärt det hade man fått det här dokumentet den 20 januari. Länge uppfatta­ de jag också att svaren var av mer generell karaktär, dvs. ungefär som Bir­ gitta Hambraeus och Anders Björck har varit inne på. Men vi får väl åter­ komma till detta. Anders Björck: Får jag bara hänga på det Birgitta Hambraeus har sagt. Jag har respekt för att det kan vara svårt att svara på den här typen av frågor. Men vad jag ändå tycker att utskottet har rätt att kräva i sinom tid är att vi får besked om det för det första finns en informationspolicy hos Regeringskan­ sliet och regeringen på det här området och, för det andra, hur den ser ut. Jag kommer för egen del att föreslå utskottet att vi återkommer i den här frågan. Statsministern, som ju ändå har det övergripande ansvaret, kommer väl hit litet senare. Jag tycker att det är självklart att vi skall veta vad som gäller. Jag har respekt för att allt naturligtvis inte kan lämnas ut. Men vad som kan lämnas ut och vad som inte kan lämnas ut måste vi faktiskt ha be­ sked om. Vi har ändå varit med i EU några år nu. Ordföranden: Jag ber att på utskottets vägnar få tacka statsrådet och hennes medarbetare för den här utfrågningen. Tack så mycket! 20

Konstitutionsutskottet 1998-03-17

1997/98:KU25 Bilaga B 2

Kl. 13.00-13.50

Offentlig utfrågning med departementsrådet Håkan Heden och statssekreterare Lars Rekke angående näringsminister Anders Sundströms agerande vid beviljande av tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen. Ordföranden: Härmed förklarar jag denna del av sammanträdet öppnat. Jag ber först att få hälsa välkomna statssekreterare Lars Rekke och departements­ rådet Håkan Heden1 med anledning av den granskningsanmälan vi har om näringsministerns agerande vid beviljande av tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen. Vi hade tänkt att utfrågningen skulle gå till så att vi kunde börja i den ord­ ning som står upptaget på föredragningslistan, dvs. med departementsrådet Håkan Heden och därefter med statssekreterare Lars Rekke. Jag tänkte först fråga om det är någon av er som vill säga något inledningsvis. I så fall är det fullt möjligt. Statssekreteraren. Lars Rekke: Jag skulle gärna vilja bölja med att säga några ord om det här ärendet. Om Håkan Heden och jag har förstått det rätt innefattar utfrågningen av oss de åtgärder som vi har deltagit i vid detta ärendes handläggning på Närings- och handelsdepartementet. Det här rör ett ärende som har avgjorts enligt ellagen. Det är alltså en kon­ cession enligt ellagen som har prövats. Sådana ärenden är mycket formbund­ na till sin karaktär. Det finns noggranna föreskrifter i ellagen kompletterade med eller hänvisande till naturresurslagen. Det går till på det sättet att prak­ tiskt taget all utredning i ärendet görs av myndigheterna, i det här fallet den dåvarande Nätmyndigheten vid NUTEK. Den tog emot ansökningen och handlade den enligt reglerna i ellagen och skickade ut ärendet på remiss till olika berörda myndigheter: Naturvårdsverket, Fiskeriverket, kommunen, etc. Praktiskt taget all den utredning som finns i ärendet har gjorts av myndig­ heten och myndigheterna. Gången är den att myndigheten sedan den är klar med sin utredning skickar över ärendet till regeringen för avgörande. Det som förekom i form av dylika åtgärder på departementet var bara att Nät­ myndighetens förslag, till bifall i det här fallet, skickades ut till sakägare i ärendet. Därefter avgjordes frågan av regeringen den 17 juli 1997. När det så gäller vad en statssekreterare gör normalt med ärenden av det här slaget så deltar en statssekreterare så gott som aldrig i handläggningen. Den sköts på enheten. Självklart inträffar det ibland i olika förvaltningsären­ den av detta formbundna slag att en statssekreterare medverkar vid politiska och andra bedömningar som görs i slutskedet. Men i själva utredningsproces-

'Heden är från den 16 mars 1998 överdirektör i Statens energimyndighet.

sen deltar inte statssekreterare och knappast heller den enhet som det är fråga om, utan det har skötts av myndigheterna.

1997/98:KU25 Bilaga B 2

När det gäller min egen befattning med energifrågorna utsågs jag till stats­ sekreterare i departementet med tillträde den 1 mars 1997. Jag var naturligt­ vis väl införstådd med att den rollen skulle förenas med att jag i likhet med mina företrädare i detta ämbete skulle vara styrelseledamot i Vattenfall AB, som var berört av detta ärende. Jag var väl medveten om de föreskrifter och rekommendationer som gäller för en person som sitter med i styrelsen i ett bolag. Jag hade noggrant tagit del av t.ex. konstitutionsutskottets olika granskningsbetänkanden i sådana frågor, bl.a. konstitutionsutskottets betän­ kande 1985/86:25, där det sägs att den som är jävig bör underlåta att delta i handläggningen av ärendet. Jag hade också tagit del av ett senare betänkan­ de, 1986/87:33, där det framhålls att man som jävig inte bör delta i hand­ läggningen av sådana ärenden. Jag hade också tagit del av förarbetena till bl.a. förvaltningslagen. Vattenfall förekommer ytterligt sällsynt som part i ett förvaltningsärende på departementet. Det händer ibland när det gäller exempelvis koncessioner, men i övrigt förekommer det nästan aldrig. Under den tid jag har varit på departementet har frågan om koncession för likströmskabel till Polen varit ett ärende. Jag vill minnas att det möjligen har kunnat vara en koncessionsansökan till för någon elledning. I båda dessa fall har jag låtit bli att delta i olika åtgärder som har kunnat påverka utgången i ärendet, precis som det står i förarbetena till förvaltningslagen. Jag vill där hänvisa till SOU 1968:27, där det sägs att man inte skall delta i handläggningen. Däremot är det inte ute­ slutet att man på olika sätt kan befatta sig med ett ärende. Det viktiga är ju, som det står i förarbetena, att man inte deltar i någon åtgärd som påverkar utgången i ärendet, vare sig det blir bifall eller avslag på en ansökan. Jag själv, och också som jag känner till överdirektör Heden, deltog inte i några sådana överväganden som hade sikte på själva utgången i ärendet. Som vi säkert kommer in på i utfrågningen senare var jag vid två tillfällen inför detta beslut med på olika möten där den här frågan behandlades. Men det var inte i någotdera fallet av den karaktären att det påverkade utgången av ären­ det. Det handlades av en tjänsteman på departementet, departementssekrete­ raren Andreas Zsiga, som tog emot ärendet när det kom från Nätmyndighe­ ten. Han vidtog alla de förberedelser som skulle göras. Han upprättade ett förslag till beslut som sedan drogs för statsrådet Sundström utan att jag del­ tog i den proceduren. Min befattning med ärendet inskränkte sig till att jag var med på ett möte med kolleger från Miljödepartementet och Jordbruksdepartementet. Jag lämnade också sakupplysningar till regeringen före det att frågan avgjordes. Det skulle jag gärna vilja komma in på sedan vid utfrågningen. Både Håkan och jag har varit utomordentligt noga med att inte befatta oss med detta ärende eller andra ärenden som rör bolag eller myndigheter där tvåinstansjäv eller andra typer av jäv kan förekomma.

I övrigt skulle jag vilja framhålla för egen del att ansökningen inlämnades innan jag tillträdde min befattning. Jag har därför ingen närmare insikt i hur handläggningen har gått till vare sig på myndigheten eller på departementet utom just de sista dagarna. Jag är beredd att svara på frågor om det vid ut­ frågningen. Sammanfattningsvis känner Regeringskansliet väl till att sådana här kon­ flikter kan uppstå. När det gäller Vattenfall har, alltsedan Vattenfall AB bildades, statssekreteraren i Näringsdepartementet, eller tidigare Industride­ partementet, varit med i styrelsen för Vattenfall. Det har naturligtvis i hög grad varit så att man fått hantera de här frågorna på ett tillbörligt sätt när de har kommit upp. Det har skett också i detta fall enligt min uppfattning. Det var de ord jag gärna skulle vilja säga som inledning. Därmed är jag och också överdirektör Heden beredda att svara på frågor.

1997/98:KU25 Bilaga B 2

Ordföranden: Tack för det. Jag lämnar då ordet till Peter Eriksson från Mil­ jöpartiet. Peter Eriksson: Det finns ett par anmälningar. Det finns dels en anmälning om beslutet att pröva enligt ellagen i stället för att pröva enligt naturresursla­ gens 4 kap. 2 §, dels en anmälning om själva jävsfrågoma. Jag skulle vilja bölja med att ställa några frågor till Heden. Du är styrelse­ ledamot i Svenska kraftnät och samtidigt chef för departementets energien­ het. Hur är kopplingen mellan Polenkabeln, Svenska kraftnät och regeringens prövning? Håkan Heden: Ursäkta, jag förstod inte riktigt frågan. Svenska kraftnät läm­ nade in en koncessionsansökan om denna kabel. Svenska kraftnät är huvud­ man på svensk sida i hela projektet. Men jag förstod inte kopplingen mellan kabeln och Svenska kraftnät och vad du avser.

Peter Eriksson: Det var precis det jag avsåg. Jag tänkte att de andra också skulle veta vad vi pratar om här och hur kopplingen är mellan Svenska kraft­ nät och Polenkabeln. Det är i alla fall Svenska kraftnät som har lämnat in koncessionsansökan. Håkan Heden: Nu enligt ellagen och tidigare enligt de riktlinjer som gällde för elmarknaden efter 1995 års beslut om en ny elmarknad skall utlandsför­ bindelser förvaltas av Svenska kraftnät. Det var en riktlinje, och från den 1 januari 1998 är det inskrivet i ellagen att koncession för utlandsförbindelser kan ges till den som har koncession för storkraftnätet. Svenska kraftnät är en organisation som kan bygga och förvalta utlandsförbindelser och som är naturlig sökare för koncessionen. Skälet till att man har det på detta sätt är att man anser att utlandsförbin­ delser liksom storkraftnätet är en väsentlig del av samhällets infrastruktur och därför skall förvaltas av ett från kommersiella intressen oberoende af­ färsverk, i det här fallet Svenska kraftnät.

Peter Eriksson: På vilket sätt har du varit inblandad i själva handläggningen i departementet? Det står i våra papper att du har varit närvarande vid veckoberedningar med statsrådet. Hur går t.ex. det till? Har du föredragit några ärenden, och på vilket sätt har du deltagit?

Håkan Heden: Rutinen i departementet är att vi en gång i veckan inför varje regeringssammanträde har s.k. veckoberedning. Då föredras de ärenden som vårt statsråd skall vara föredragande för på regeringssammanträdet. Det kan vara något enstaka ärende, och det kan vara flera olika. Samtidigt är veckoberedningen ett tillfälle då vi tjänstemän kan informera statsrådet om vad som händer inom departementets område. Vid några tillfällen den här våren vid veckoberedningar informerade de­ partementssekreteraren Andreas Zsiga statsrådet om beredningsläget för denna kabel. Då var jag närvarande. Men det var Andreas Zsiga som infor­ merade. Vid några av dessa tillfällen var jag närvarande. Jag är inte säker på om jag har varit närvarande vid alla beredningar. Men det var Andreas Zsiga som föredrog ärendet, eller orienterade statsrådet.

1997/98:KU25 Bilaga B 2

Peter Eriksson: Du har också varit med vid några möten vid Miljödeparte­ mentet och bl.a. diskuterat frågan om en prövning av Polenkabeln enligt 4 kap. naturresurslagen. Var det så att departementet på det här stadiet ville göra en bredare miljöprövning och också en prövning enligt 4 kap. 2 § natur­ resurslagen?

Håkan Heden: Enligt ellagen skall den här typen av projekt prövas enligt 2 och 3 kap. naturresurslagen. Det sker en prövning. Sedan har regeringen också möjlighet att besluta att pröva projektet enligt 4 kap. naturresurslagen. Vid prövning enligt 2 och 3 kap. sker beredningen i Näringsdepartementet. Beslutet om en prövning enligt 4 kap. är en fråga för Miljödepartementet. Det som var viktigt här var att klargöra skillnaderna mellan de två proces­ serna för att planera arbetet och se hur gränssnittet var. Vad innebär en pröv­ ning enligt 2 och 3 kap., och vad innebär en prövning enligt 4 kap., dels formellt, dels i sak? Vilka skillnader finns det? Det gällde också den tidsplan som Miljödepartementet bedömde att det behövdes för att ta ställning till om projektet skulle prövas enligt 4 kap. Vi diskuterade egentligen inte frågan om vad Miljödepartementet ville eller inte ville. Den frågan diskuterades inte vid dessa möten.

Peter Eriksson: Vilka skulle du säga är de viktiga principiella skillnaderna om man gör en prövning enligt 4 kap.? Håkan Heden: Nu är jag inte expert på naturresurslagen. Det är dels en fråga i själva substansen, dvs. att det skall göras mer ordentliga miljökonsekvens­ beskrivningar, dels en fråga om formen i den meningen att enligt 4 kap. finns frågan om kommunalt veto.

Peter Eriksson: Då är vi överens där i varje fall. Hade man gjort en prövning enligt 4 kap. 2 § naturresurslagen hade man varit tvungen att göra en bredare miljöprövning, och kommunen hade haft vetorätt. Då tycker jag för min del att vi kan gå över till Lars Rekke när det gäller frågorna.

Ordföranden: Jag funderade på om vi kunde dela upp det, men det kanske blir konstigt. Skall vi göra som så att varje frågeställare får fortsätta så länge han vill.

Peter Eriksson: Jag skulle vilja fråga färdigt om det går bra.

Ordföranden: Jag tror att det kanske är en bättre ordning än det som vi sade från början. Peter Eriksson: Jag skulle vilja ställa samma frågor till Lars Rekke. Vilken är kopplingen mellan Vattenfall och Polenkabeln? Det är så att du inte bara är styrelseledamot utan du är styrelseordförande i Vattenfall. Du har också det högsta politiska ansvaret för energifrågor i Näringsdepartementet under statsrådet. Var ligger kopplingen mellan Vattenfall och den här kabeln? Lars Rekke: Kopplingen finns genom att Vattenfall och Svenska kraftnät har bildat, efter medgivande av riksdagen, ett gemensamt bolag som skall hante­ ra användningen av kabeln. Syftet är att Vattenfall skall använda kabeln för leveranser av elektrisk ström till Polen.

Peter Eriksson: Det finns också ett avtal mellan Svenska kraftnät och Vatten­ fall. Lars Rekke: Just det. Det innehåller just det jag sade.

Peter Eriksson: Du var alltså den tjänsteman som var närvarande och drog ärendet när regeringen beslutade den 17 juli. Stämmer det? Lars Rekke: Nej. Det är inte riktigt. Det var statsrådet Sundström som drog ärendet. Jag och Andreas Zsiga var uppkallade för att svara på vissa sakfrå­ gor som kunde komma upp under Sundströms föredragning av ärendet. Jag föredrog inte detta ärende. Peter Eriksson: Men det stämmer i alla fall att styrelseordföranden i Vatten­ fall lämnar sakupplysningar i sitt eget koncessionsärende under beslutande regeringssammanträde. Lars Rekke: Jag lämnade sakupplysningar. Jag kan berätta vad det var för upplysningar. Jag fick frågan om kabelns sträckning. Då visade jag kartan. Jag var inte så insatt i ärendet, eftersom jag hade avhållit mig från att delta i handläggningen. Men jag tog fram kartan som fanns i ärendet och visade var kabeln skulle gå någonstans. Den andra frågan jag fick var: Vad har Statens naturvårdsverk sagt i ären­ det? Då läste jag upp deras remissvar. Vad har Fiskeriverket sagt i ärendet? Då läste jag upp deras remissvar. Den sista frågan var: Vad står det i försla­ get till beslut? Då läste jag upp det. Sedan gick jag ut.

Peter Eriksson: Du var inte särskilt insatt i ärendet, säger du. Men du är styrelseordförande i Vattenfall som skall vara med i och har stora intressen i projektet. Du har under processen också fått information inför varje dragning med statsrådet Sundström. Det står i våra papper. Är det felaktigt? Lars Rekke: Det är felaktigt. Jag tror inte heller att det står så i papperna att jag har fått information vid varje tillfälle. Jag var informerad om att ärendet skulle tas upp på veckoberedningen inför regeringssammanträdet den 17 juli. Jag hade inte själv gått igenom handlingarna. Jag hade med mig handlingar­ na upp på regeringssammanträdet. Men jag hade inte själv deltagit i denna

1997/98:KU25 Bilaga B 2

handläggning. Det enda tillfälle när jag informerades om att detta ärende skulle komma upp var vid detta tillfälle.

1997/98 :KU25 Bilaga B 2

Peter Eriksson: I de papper som vi har fått från departementet står det: Ener­ gienheten informerade Rekke om ärendets beredning inför orientering om och föredragning av ärendet. Lars Rekke: Ja.

Peter Eriksson: För statsrådet Sundström. Lars Rekke: Det var vid den här tidpunkten.

Peter Eriksson: Det var vid det enstaka tillfället. Men du deltog också i ett möte med Miljö- och Jordbruksdepartementen den 14 juli. Lars Rekke: Det är riktigt.

Peter Eriksson: Vilka frågor diskuterade ni mer specifikt där?

Lars Rekke: Det var bara en enda fråga som diskuterades vid det mötet. Jordbruksdepartementet hade ställt frågan till Näringsdepartementet vad det fanns för föreskrifter i det tilltänkta beslutet som tog fasta på vandringsfiskens speciella problem med anledning av den magnetism som kunde före­ komma i samband med kabelns användning. Då hade Zsiga och hans medar­ betare på departementet utarbetat ett förslag till en sådan föreskrift, som också finns redovisad i handlingarna. Den lästes vid detta tillfälle upp för tjänstemännen på Jordbruksdepartementet. Föreskrifterna innebar i sak att man vid köming av kabeln skulle genomfö­ ra noggranna undersökningar om hur detta påverkade fiskens vandringar. Det var framför allt ål och lax. Det togs till vara på det sättet att om det skulle visa sig att fiskens vandring skadades, förhindrades eller påverkades i nega­ tiv riktning skulle som en yttersta åtgärd regeringen kunna föreskriva att kabeln inte fick användas. Det redovisades också av Zsiga för tjänstemännen på Jordbruksdepartementet, och sedan var mötet slut. Det var ett mycket kortfattat möte. Anledningen till att jag var med kan jag berätta. Det var att statssekretera­ ren vid Jordbruksdepartementet var med. Då ansågs det lämpligt att också jag var med. Peter Eriksson: Tror du att det bedöms som en fördel i Vattenfall att ha sin styrelseordförande på en ledande post i berört departement?

Lars Rekke: Jag skulle bedöma att de flesta i Vattenfall inte tycker att det är en bra lösning. Peter Eriksson: Varför det?

Lars Rekke: Det har som du känner till förts en diskussion om denna roll där det har gjorts gällande att Vattenfall skulle bli föremål för en alltför ingående politisk styrning genom denna konstruktion.

Peter Eriksson: Du tror inte att det finns en hel del andra företag som skulle vilja ha möjligheten att t.ex. låta sin styrelseordförande lämna sakupplys-

ningar under regeringssammanträden när det skall beslutas om ärenden där de är inblandade?

1997/98:KU25 Bilaga B 2

Lars Rekke: Det känner jag inte till. Däremot vet jag att det inte sällan före­ kommer att ledande befattningshavare i bolag kan inför departementet och inför statsrådet i fråga lämna sakupplysningar i ärenden. Det tror jag före­ kommer då och då, naturligtvis, eftersom det ingår som ett led i en beredningsprocess att lämna sådana sakupplysningar om man t.ex. är sökande, klagande eller på något annat sätt involverad i ett ärende.

Peter Eriksson: Kan du berätta litet mer specifikt: Vad var det statsrådet Sundström egentligen var rädd för när han den 17 juli, dvs. samma dag som regeringen tog beslut, bad dig ta upp frågan om avtalet mellan Vattenfall och Svenska kraftnät med generaldirektören för Svenska kraftnät? Lars Rekke: Detta var efter beslut.

Peter Eriksson: Det var efter beslut. Lars Rekke: Det var efter regeringens beslut som jag hade den kontakten.

Peter Eriksson: Vad var det mer specifikt som du fick i uppdrag att kolla upp? Lars Rekke: Vid den tidpunkten höll Vattenfall, Svenska kraftnät och den polske kontrahenten på att skriva de här avtalen. Vad vi ville förvissa oss om, eller vad Sundström bad mig förvissa mig om, var att det inte i de avtalen skulle finnas bestämmelser som kunde inverka menligt på genomförandet av riksdagens beslut strax dessförinnan om en ny energipolitik.

Peter Eriksson: Om det här kunde påverka negativt avställningen av kärn­ kraften och omställningen till ett nytt energisystem. Lars Rekke: Jag vill notera att det var efter beslutet. Detta var inte inför be­ slutet. Det var efter det att beslutet hade fattats av regeringen om koncession.

Peter Eriksson: Var det inte litet sent att komma på det efter beslutet om det möjligen förhindrade den svenska omställningen av kärnkraften? Lars Rekke: Det var inte kabelns anläggning utan avtalsföreskriftemas ut­ formning som den frågan tog sikte på.

Peter Eriksson: Var det ändå inte litet sent påkommet?

Lars Rekke: Nej. Avtalen var inte klara. Det visste jag om.

Peter Eriksson: När fick du för första gången veta att Vattenfall planerade att köpa polska kolkraftverk? Lars Rekke: Jag förstår inte frågan. Det finns inga planer på att köpa polska kolkraftverk.

Peter Eriksson: På Vattenfalls egen hemsida kunde man åtminstone under 1997 läsa att man planerade strategiska investeringar när det gällde att köpa tre polska kolkraftverk inom ett annat bolag. Kände du alltså inte till det?

1997/98 :KU25 Bilaga B 2

Lars Rekke: Det är inte behandlat någon sådan fråga i Vattenfalls styrelse om att köpa kolkraftverk i Polen.

Peter Eriksson: Så du kan därmed anta att regeringen inte heller kände till de planerna? Lars Rekke: Jag kan anta det, ja.

Peter Eriksson: Då går vi över till själva beslutet att inte pröva enligt 4 kap. 2 § naturresurslagen. Var det så att risken för att det här projektet skulle haverera var mycket större om det hade skett en prövning enligt 4 kap. 2 §? Lars Rekke: Det kan jag inte bedöma. Jag vet inte och känner inte till vilka överväganden som man hade gjort på Miljödepartementet, närmare bestämt kring den frågan. Den frågan hanterades helt och hållet på Miljödeparte­ mentet. Jag kan inte bedöma hur det hade kunnat gå för den händelse man hade fattat ett sådant beslut.

Peter Eriksson: Vilken inställning hade Näringsdepartementet i den här frågan om en prövning enligt 4 kap.? Frågan kanske framför allt är riktad till Heden, som var mest involverad. Håkan Heden: Ärendet var föremål för s.k. gemensam beredning. Vid den gemensamma beredningen fick vi se att Miljödepartementet - det var Zsiga som handlagt frågan också där - föreslog att regeringen inte skulle pröva enligt 4 kap. naturresurslagen. Det hade Näringsdepartementet inga invänd­ ningar mot.

Peter Eriksson: Var det Miljödepartementet självt som hade den här inställ­ ningen till en början? Det var inte så att man förde en diskussion där Nä­ ringsdepartementet var den som drev på för att göra prövningen enligt ellagen i stället? Håkan Heden: Nej, så var det inte vad jag känner till.

Peter Eriksson: Hur ser ni själva på Näringsdepartementet på frågan? Detta var ju en investering som handlade om minst tre miljarder kronor. Det finns en väldigt stark opinion, åtminstone i Blekinge, för att försöka förhindra att kabeln kommer till stånd. Det finns en stark oro ur flera miljöaspekter; för fisket, som vi var inne på, och för andra miljökonsekvenser. Är inte detta ganska uppenbarligen fråga om ett projekt som är av betydande omfattning och ingripande beskaffenhet? Håkan Heden: Jag och mina medarbetare har inte prövat detta i detalj. Men enligt vår uppfattning är projektet betydande i och med att det kostar tre miljarder kronor i investeringar att genomföra. Sedan är det Miljödeparte­ mentets sak att bedöma om detta skall prövas enligt 4 kap. med de kriterier som gäller enligt den lagen. Det har jag ingen uppfattning om. I det förslag vi

såg föreslog man att man inte skulle pröva enligt 4 kap., och det hade vi inga invändningar emot. Men det är ju deras lagstiftning.

1997/98:KU25 Bilaga B 2

Peter Eriksson: Jag går tillbaka till jävsfrågoma igen till slut. Har det funnits några uttalade regler på departementet eller i regeringen i stort kring den här typen av jävsförhållanden?

Lars Rekke: Ja, det finns anvisningar från Statsrådsberedningen. Formellt är inte förvaltningslagen tillämplig på regeringens handläggning av ärenden. Man gör uttryckligen undantag för detta i förvaltningslagen. Däremot har Statsrådsberedningen utfärdat anvisningar som i sak innebär att förvaltnings­ lagen likväl skall tillämpas även i Regeringskansliet. Som jag nämnde i min inledning tas just denna fråga kring departementstjänstemän som är engage­ rade i styrelsearbete upp i dessa anvisningar. Där erinrar man för det första om de två uttalanden som gjorts av konstitutionsutskottet i denna fråga. Från utskottets sida har det sagts att det inte är aktuellt att förbjuda eller föreslå ett förbud för departementstjänstemän mot att vara med i styrelser. Det är en acceptabel åtgärd. Men det erinras också om att jävsfrågor kan bli aktuella. De frågor som prövades i konstitutionsutskottet på 8O-talet rörde framför allt flygkoncessioner. Det fanns departementstjänstemän i olika flygbolag, Swedair t.ex., som åtminstone delvis är statligt ägda. Utskottet tar upp frågan och konstaterar för det första att det inte finns något att invända mot att tjänstemän i departement är styrelseledamöter. Men sedan säger man så här: I ärenden med två- eller flerpartsintressen, dvs. ärenden där det finns mot­ satta intressen till i det här fallet flygbolagets intressen, bör således en departementstjänsteman som är styrelseledamot i ett hel- eller halvstatligt bolag inte delta i beredningen av ett ärende som rör bolaget. I konstitutionsutskottets granskningsbetänkande 1986/87:33 återkommer utskottet till denna fråga och tillägger att det oavsett ärendets karaktär, dvs. även om det inte är fråga om en intressekonflikt, är önskvärt bl.a. med hän­ syn till intresset av att ett ärende skall bli allsidigt belyst att i första hand låta en annan tjänsteman vid departementet svara för handläggningen. Det står vidare i anvisningarna, när man går in på själva jävsfrågan, att be­ stämmelserna om jäv skall tillämpas på den som har att handlägga ett ärende. Så står det i förarbetena till förvaltningslagen. Reglerna gäller alltså inte för alla dem som på något sätt kommer i kontakt med ett ärende. I de här förar­ betena i SoU 1968:27 sades att den personkrets som jävsbestämmelsema bör gälla bör innesluta alla dem som tar befattning med ett ärende på ett sådant sätt att de kan tänkas inverka på ärendets utgång vare sig denna blir ett bin­ dande avgörande eller enbart ett remissyttrande eller dylikt. Jävsbestämmel­ sema blir då tillämpliga på den som ensam eller tillsammans med andra fattar det avgörande beslutet och den som är föredragande eller i någon an­ nan egenskap deltar i ärendets slutliga handläggning, liksom den som hos beslutsmyndigheten medverkar i utredningen, framför synpunkter eller upp­ rättar förslag till beslut i ärendet. Däremot bör föreskrifterna om jäv inte gälla för personer som endast vidtar åtgärder av rent expeditionell natur. Sedan nämns några exempel på detta.

Peter Eriksson: Ni kände till allt det här och de beslut som har fattats av KU tidigare. Hur kan det då bli så att det inte fungerar i verkligheten, och att ni båda två deltar i beredningen och handläggningen av ärenden trots att Lars Rekke t.o.m. är styrelseordförande i ett berört företag? Ni är ju med i viktiga skeden i sluttampen av handläggningen. Heden är styrelseledamot i sökande företag och deltar i viktiga möten med andra departement om hur man skall handlägga det hela.

1997/98:KU25 Bilaga B 2

Lars Rekke: Jag vill bestrida att det är på det sättet. Jag har inte deltagit i en enda åtgärd som har påverkat utgången av det här ärendet i Regeringskansli­ et. Jag har varit med på ett möte, där jag var mer lyssnare och åskådare än någonting annat. Jag tror knappast att jag ens yttrade mig vid det mötet. Det påverkade över huvud taget inte utgången av ärendet på något sätt. Den andra åtgärden var att jag läste innantill i vissa handlingar inför rege­ ringens beslut vid det regeringssammanträde där beslut fattades. Jag var naturligtvis inte med i diskussionen - det är tjänstemän aldrig. Man blir utvisad när övervägandena i diskussionen skall påböijas. Inte heller detta svarande på frågor kan ha påverkat ärendets utgång i någon utsträckning. Detta är mina två befattningar med detta ärende. Jag vill bestämt bestrida att jäv skulle föreligga i den mening som anges i det som jag nyss återgav.

Ordföranden: Kommentaren gällde väl också Heden?

Peter Eriksson: Ja, det gjorde den. Håkan Heden: Jag har samma uppfattning. Jag vill alltså också bestrida att vi på något sätt har avvikit från de riktlinjer som finns i Statsrådsberedningens anvisningar. Vi har varit noga med att inte delta på ett sådant sätt att vi har kunnat påverka det här ärendets beslut.

Peter Eriksson: Är inte detta ganska uppenbart? Du säger här nu själv att du var med på möten med företrädare för Miljödepartementet och diskuterade om detta skulle beredas enligt 4 kap. naturresurslagen eller om det skulle beredas enligt ellagen. En beredning enligt 4 kap. naturresurslagens hade inneburit en helt annan situation än den vi befinner oss i i dag. I går fattade regeringen beslut om att man faktiskt är beredd att köra över Karlshamns val att inte pröva detta enligt bygglagen och att inte göra någon detaljplan. Hade man använt sig av 4 kap. naturresurslagen i stället hade regeringen inte lika enkelt kunnat köra över ett kommunalt veto. Håkan Heden: Jag måste ha uttryckt mig otydligt. Vid de möten vi hade med Miljödepartementet förde vi en orienterande diskussion om skillnaden mel­ lan en andra- och tredjekapitelprövning och en fjärdekapitelprövning. Miljö­ departementet informerade också om den tidsplan som fanns i beredning för själva beslutet - om det skulle prövas eller inte. Men vi förde ingen diskus­ sion i sak i frågan.

Peter Eriksson: Menar du att man i praktiken kan göra en total distinktion mellan den formella frågan och själva innebörden, och att det också fungerar så i verkligheten? Diskuterade ni över huvud taget inte effekterna av om man skulle göra på det ena eller det andra sättet?

Håkan Heden: Jo, vi diskuterade ju skillnaden mellan en andra- och tredjekapitelprövning och en fjärdekapitelprövning. Då kommer man naturligtvis in på skillnaden på effekter, dvs. dels handläggningsordning, dels effekter. Men vi diskuterade inte innehållet i de beslut som Miljödepartementet hade under beredning, nämligen om man skulle pröva enligt 4 kap. eller inte. Den frågan behandlades under den s.k. gemensamma beredningen då vi fick ett förslag från Miljödepartementet där man gick på linjen att det inte skulle prövas enligt fjärde kapitlet. Den gemensamma beredningen handlades av departementssekreterare Zsiga. Men på mötena diskuterade vi vad lagen innebar och en tidsplan för Miljödepartementets arbete.

Peter Eriksson: Menar du också att det är helt betydelselöst att en styrelsele­ damot i Svenska kraftnät och chef för energienheten sitter med när statsrådet informeras om frågorna i ett koncessionsärende som Svenska kraftnät har ansökt om? Håkan Heden: Ja, det tror jag att det är. Som jag sade har vi den ordningen att vi går igenom veckans regeringsärenden, och sedan brukar det vara en punkt med kanske 3-6 andra frågor som vi orienterar statsrådet om. Jag har valt att inte springa ut vid just de tillfällen när Polenkabeln togs upp, men jag sitter tyst vid de här tillfällena.

Peter Eriksson: Jag har en sista fråga kvar, åtminstone i den här omgången. Den riktar sig framför allt till Lars Rekke. Anser du att det är viktigt att män­ niskor känner att de kan lita på att regeringen handlägger frågor på ett själv­ ständigt och opartiskt sätt? Lars Rekke: Jag vet inte om det finns något mer svar på det än att jag själv­ fallet anser det vara viktigt.

Peter Eriksson: Vore det då inte också viktigt att man inte har personer i ledande ställning i företagen som är med under processen och kan ha möjlig­ het att påverka den? Lars Rekke: I den mån jag följer föreskrifterna har jag ingen möjlighet att påverka processen. Skulle jag bryta mot föreskrifterna tror jag inte heller att jag egentligen har någon möjlighet att påverka processen, men den risken kanske finns. Men så länge jag inte deltar i processen anser jag att man kan hantera frågan på ett sådant sätt att det borde inge förtroende. Självfallet måste man vara utomordentligt grannlaga och ta mycket stor hänsyn till sin roll. Peter Eriksson: Vattenfall är ju ett enormt företag med svenska mått mätt. Är det inte så i praktiken att det i stor utsträckning är Vattenfall som styr den svenska energipolitiken, och att detta görs ännu lättare genom att t.ex. styrel­ seordföranden sitter med i departementsledningen?

Lars Rekke: Jag kan försäkra att det inte är Vattenfall som styr en betydande del av den svenska energipolitiken. Det hoppas jag att riksdagen gör. Alla de beslut som har fattats, av principiell eller av annan karaktär, har naturligtvis fattats av riksdagen. Tittar man på Vattenfall som organisation i betydelsen de människor som är verksamma där måste jag säga att applådåskorna inte är

1997/98:KU25 Bilaga B 2

så enorma när det gäller anslutningen till det energibeslut som fattades för ungefär ett år sedan. Det är inte Vattenfalls energibeslut, utan det är riksda­ gens energibeslut. Det kan jag försäkra.

1997/98:KU25 Bilaga B 2

Peter Eriksson: Problemet är ju lojaliteten. Var ligger den viktigaste lojali­ teten om man är styrelseordförande i Vattenfall och samtidigt statssekreterare i regeringen? Är det hos regeringen eller är det hos Vattenfall? Lars Rekke: Detta handlar ju om specifika fall, där en intressekonflikt kan uppstå i ett visst ärende eller en viss fråga. När man har en dubbel roll - och det är det väldigt många människor som har i olika sammanhang - måste man naturligtvis se till att man inte deltar i ärendets handläggning på båda ställena. Det är det som är innebörden av förvaltningslagens bestämmelser, som också skall tillämpas i Regeringskansliet. Det får man hantera. Vattenfall har inga ärenden inför regeringen annat än i rena undantagsfall. Det händer ibland att koncessionsärenden avgörs av regeringen, och inte av de myndigheter som ligger under regeringen. Jag tror att detta är det enda ärendet under min tid som statssekreterare i Näringsdepartementet. Möjligen kan det ha funnits något ytterligare om någon elledning som skulle dras fram. Men detta är inte alls frekvent, utan det förekommer ytterligt sällan.

Ordföranden: Jag vill ställa några frågor för min del. När det gäller frågan om jäv har det sagts mycket tydligt från statssekreterarens sida att detta vore olämpligt. Det har också markerats i ett antal av svaren och i studerandet av vad bl.a. KU har sagt tidigare i frågan. Att döma av de handlingar vi fått från er skall du i mars 1997 ha utsetts till ordförande i Vattenfall och tydligen tillträtt i maj. Det berättas i handlingarna om att man har gjort förändringar på departementet så att du skulle få en viss inskränkning i ditt ansvar för energifrågorna på departementet med tanke på att du är styrelseordförande i Vattenfall. En sådan ändring har alltså ägt rum. Såvitt jag förstår har den ägt rum i oktober 1997, närmare bestämt den 16 oktober. Det verkar som att planeringschefen därefter under departe­ mentschefen svarar för den politiska ledningen i fråga om förvaltningsären­ den som rör Vattenfall AB. Min fråga är: Vem svarade för de här frågorna mellan mars och den 16 oktober? Lars Rekke: Som jag försökte beskriva har det inte förekommit några ären­ den av det här slaget förrän den här frågan om koncession för den s.k. Polen­ kabeln uppstod. Jag, och omgivningen i departementet, var självfallet inför­ stådd med att om ett sådant ärende skulle uppkomma skulle jag inte delta i hanteringen av det. Detta gällde alltså egentligen redan från den tidpunkt då jag blev styrelseordförande i Vattenfall. Det som hände den 16 oktober 1997 var att en bestämd person utpekades som alltid ansvarig för dessa frågor i stället för mig när de uppkom. Själva sakfrågan, att jag inte skulle delta, gällde redan från den tidpunkt då jag ingick i Vattenfalls styrelse. Det som hände den 16 oktober var alltså att en bestämd person utpekades.

Ordföranden: Kan jag tolka svaret som att det mellan mars det året, över sommaren och fram till den 16 oktober inte fanns någon bestämd person utpekad att ansvara för Vattenfallfrågor under departementsledningen?

Lars Rekke: Det är riktigt. Ordföranden: Tack. Finns det ytterligare några frågor? Om så inte är fallet ber jag att få tacka er båda för den här utfrågningen. Tack skall ni ha! Ut­ frågningen är härmed avslutad.

2 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 3

1997/98:KU25 Bilaga B 2

Konstitutionsutskottet 1998-03-24

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Kl. 10.00-10.45

Offentlig utfrågning med utrikesminister Lena Hjelm-Wallén angående regeringens användning av medel till Europainformation

Ordföranden: Härmed förklaras konstitutionsutskottets sammanträde öppnat. Vi ber att få hälsa utrikesminister Lena Hjelm-Wallén och presschefen Anni­ ka Söder hjärtligt välkomna till oss. Vi har bett er att komma därför att vi har en anmälan som rör medel till Europainformation. Vi har som praxis att fråga vederbörande statsråd om hon eller han vill in­ leda eller om vi skall gå direkt på frågorna. Varsågod! Lena Hjelm-Wallén: Kanske då några ord mycket allmänt. Jag tror att vi alla är överens om att det behövs information om EU. Det behövs mer debatt om EU. Det är ju därför det finns särskilda medel avsatta i budgeten som riksda­ gen har beviljat. Sedan är det förstås svårt att göra en information som alla tycker är precis så balanserad som de önskar. Det här dr ju kontroversiellt. Med kampanjen ”Jag är nyfiken EU” ville vi ytterligare stimulera intresset för EU. Vi ville att folk skulle ställa frågor, och i broschyren hänvisas det då huvudsakligen till riksdagens EU-upplysning men också till riksdagspartier­ na. EU 96-kommittén gjorde ett förträffligt arbete men på en ganska kvalifice­ rad nivå. Vad vi behöver nu är en bredare information. En bred och lättill­ gänglig information kan ju inte gå in i alla detaljer utan måste av naturliga skäl lämna en del frågor för att vara lättillgänglig. Men den skall ändå väcka intresset, och jag tror att det vi har gjort har levt upp till de målen. Jag menar själv att det vi har gjort är sakligt och korrekt. Vi som står för det är jag själv, i förordet, och Regeringskansliet. Det är vad jag vill säga inledningsvis.

Ordföranden: Tack för det! Då är ordet fritt. Jag lämnar först ordet till Bengt Hurtig. Bengt Hurtig: Tack, herr ordförande! Jag skulle vilja börja med en fråga om hur besluten gick till när det gällde att utforma den här skriften. Det står i UD.s promemoria att det är Regeringskansliets EU-sekretariat som skall svara för EU-informationen. Litet längre fram står det att UD i samarbete med EU-upplysningen genomförde den här informationssatsningen. Jag skulle vilja höra litet grand om vem som tog initiativet och hur arbetet med att ta fram detta var utformat.

Lena Hjelm-Wallén: Nu är det ju inte jag som minister som handlägger de frågorna och tar de kontakterna i detalj. Vad jag har gjort är att med EUnämndens ordförande - och jag vet att hon hade det förankrat i EU-nämnden - diskutera vad som är riksdagens, EU-nämndens och EU-upplysningens roll i det här och vad som är departementets. Sedan hade vi åtminstone planer på att ha någon gemensam grupp. Om det verkligen blev så vet jag inte; det var på tjänstemannaplanet. Men själva den här informationskampanjen ”Jag är nyfiken EU” utarbetade Regeringskansliet. Det var inte EU-nämndens eller EU-upplysningens sak, utan EU-upplysningen var det organ som man hänvi­ sade frågor till.

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Bengt Hurtig: Det är alltså Regeringskansliet som ansvarar för det här. Vad jag förstår har man lejt en konsult, en journalist som heter Anders Bolling, för att skriva det här materialet. Det är vad som sägs i den här skriften. Var det han själv som utformade materialet, eller gjorde han det med hjälp av tjänstemän på Regeringskansliet? Annika Söder: Materialet utformades av Anders Bolling i mycket nära sam­ arbete med Regeringskansliets tjänstemän. Ansvaret för produkten ligger alltså hos Regeringskansliet och inte hos Anders Bolling.

Bengt Hurtig: När man förfar på det här viset är det rimligt att UD gör en ordentlig faktagranskning av vad som står och hur det är formulerat. Jag förutsätter att en sådan faktagranskning har gjorts. Vem har då gjort den? Har statssekreterare varit inblandade, eller utrikesministern, eller har det också skett helt på tjänstemannaplanet? Lena Hjelm-Wallén: Jag kan svara för mig själv. Jag som utrikesminister går inte in och granskar den här typen av produkter från departementet. Att det är en tjänstemannagranskning är en självklarhet.

Bengt Hurtig: Det framgår också av beskrivningen från UD att det finns olika nivåer där man attesterar eller godkänner användningen av medel för den här informationssatsningen. Men det framgår inte speciellt i det här fallet vem det var som godkände användningen av medel. Det måste alltså också ha varit på tjänstemannanivå. Lena Hjelm-Wallén: Ja. Bengt Hurtig: Okej. Då har jag en något bättre bild av hur det här har gått till. Jag tänkte sedan beröra de tre punkter som jag tog upp i min anmälan. Jag tror dock inte att några positioner när det gäller faktaupplysningar kom­ mer att förändras. Den första punkten, som också är det som tas upp först i promemorian, är synen på det speciella asylprotokollet för asylsökande som är medborgare i andra EU-länder. Här har ju inte bara vi utan många organisationer varit kritiska mot det sätt på vilket regeringen tolkar det här protokollet, den en­ skilda artikel som finns i Amsterdamfördraget. Man anser att det har suspen­ derat viktiga delar av skyddet för de mänskliga rättigheterna. 35

När man skall pröva en asylansökan från en EU-medborgare skall man först granska om det enskilda landet har suspenderat stora delar av skyddet för de mänskliga rättigheterna i artikel 15 i den europeiska människorättskonventionen, eller också skall rådet ha fastlagt eller satt i gång ett förfarande för att suspendera ett medlemsland på grund av ihållande brott mot de mänskliga rättigheterna. Det där är ju ganska extrema och långtgåen­ de villkor för att kunna ta upp en asylansökan. Om man gör det skall man utgå från att den är ogrundad och underrätta ministerrådet. Det här menar vi strider mot asylrättens grundidé och ger en sorts politisk dimension åt asyl­ rätten. Man får ju inte diskriminera folk beroende på vilket land de kommer ifrån. I remissvaren i den här frågan har Rädda Barnen, Röda korset och svenska sektionen av Amnesty förklarat att det här protokollet inte är förenligt med 1951 års flyktingkonvention. Röda korset säger att vi antingen fullt ut får respektera Sveriges internationella åtagande enligt 1951 års Genévekonvention och dess tilläggsprotokoll, och därmed bekräfta gällande praxis, eller ansluta oss till och tillämpa Amsterdamsfördragets asylprotokoll. Det är alltså rätt långtgående ställningstaganden. Anser regeringen och utrikesministern fortfarande att det här inte innebär någon avvikelse från Genévekonventionen?

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Lena Hjelm-Wallén: Ja. Det är den svenska regeringens åsikt, och det är alla de andra EU-ländemas åsikt också. Det finns flera regeringar som hellre hade velat vara utan det här särskilda protokollet; det vill jag gärna erkänna. Men det är inte så att det omöjliggör för oss att leva upp till Genévekonven­ tionen - självfallet inte, då skulle vi aldrig ha sagt ja till det. Jag får väl i den här delen avvakta vad riksdagen kommer att säga. Riksdagen kommer ju inom kort att ta ställning till det här. Just nu gäller diskussionen om vi har informerat rätt. Vi har informerat om vad som är EU. s åsikt, vad som är EUländemas åsikt och vad som är regeringens åsikt. Vi får väl se inom kort om riksdagen kommer att ha samma åsikt. Bengt Hurtig: Ja, men man har inte nämnt något i skriften om att det finns organisationer som har ifrågasatt den här tolkningen. När det gäller den nordiska passunionen säger man att denna inte påverkas av de nya reglerna i Amsterdamfördraget. Nu förutsätter den nordiska pass­ unionen att man skall kunna ha kvar gränskontrollen, men enligt Schengenkonventionen skall ju gränskontrollerna avskaffas. Dessutom gäller den nordiska passfriheten nordiska medborgare, men enligt de nya reglerna kommer passfrihet att gälla oavsett medborgarskap när väl individen uppe­ håller sig inom området. Passunionen är alltså inte samma sak som Schengenkonventionen, vilket man kan få intryck av när man läser det här. När det sedan gäller proceduren för att besluta om detta i Danmark, Norge och på Island vet vi inte helt säkert hur det här kommer att avlöpa. Man har i traktaten förbundit sig att lyckas förena passunionen med Schengensamarbetet. Det är målsättningen. Nu skall man förhandla med Norge och Island om hur man skall kunna flytta över en del av besluten i Schengenkonventionen till första pelaren. Om det inte går i lås utan det blir någon form av kon­ flikter uppstår naturligtvis en risk att man får backa i något avseende när det

gäller den nordiska passunionen, dvs. införa någon form av yttre gränskon­ troll mot de här länderna. Skulle en sådan konflikt inträffa har regeringen möjlighet, vad jag förstår, att vara mycket restriktiv. Regeringen kan säga nej till att föra över vissa delar till första pelaren om det skulle uppstå ett hot mot den nordiska pass­ unionen. Min fråga är: Om det uppstår en konfliktsituation, är man då beredd att välja passunionen före Schengensamarbetet?

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Lena Hjelm-Wallén: Den sakfrågan kan vi diskutera i andra sammanhang, och vi har också gjort det. Just nu handlar det om hur vi har informerat. Vi har informerat om det som finns i Amsterdamfördraget och sagt att Amsterdamfördraget inte inskränker den nordiska passunionen på något sätt. Vi har också informerat om vad våra nordiska grannländer har åtagit sig i sitt avtal och i sin process hemmavid för att också ansluta sig till det här avtalet. Jag kan naturligtvis inte ge ut information som handlar om vad som händer om det inte blir som man har bestämt. Min information handlar om vad som händer om Amsterdamfördraget, i de delar som berör Schengen, faktiskt går igenom. Det är det informationen handlar om. Bengt Hurtig: Okej. När det gäller den sista frågan jag tog upp sägs det på s. 18 i foldern att man inför ”en offentlighetsprincip som liknar den svens­ ka”. En grundbult i offentlighetsprincipen är ju att det finns diarier, offentliga register där man kan se vilka handlingar som har inkommit och vilka hand­ lingar som har upprättats inom myndigheten. Det finns dock inga regler i det här som säger att det kommer att bli offentliga register, utan det beror på hur reglerna kommer att utformas inom de olika institutionerna. Det är inte heller på något sätt konkretiserat vilka sekretessgrunder som skall finnas, och det är ju en förutsättning för en offentlighetsprincip enligt den svenska modellen. Inte heller sägs det klart att inkommande handlingar skall omfattas av det här, även om den möjligheten finns. Likadant är det med meddelarfrihet och meddelarskydd - det finns inte heller. Tvärtom har ombudsmannen i EUparlamentet Jacob Söderman fått kämpa mot de munkavlar som man i dag försöker lägga på EU. s tjänstemän. Andra institutioner än rådet, kommissio­ nen och parlamentet omfattas inte heller av den här principen. Vad man möjligen kan säga är att dörren öppnas för att införa vidgad of­ fentlighet. Man har antagit en grundläggande text i fördraget som öppnar möjligheter till detta. Men att redan nu säga att man inför en offentlighets­ princip som liknar den svenska - är inte det att gå litet väl långt?

Lena Hjelm-Wallén: Det här är ett område där vi har arbetat hårt inom EU och med väldigt mycket motstånd. Länderna på kontinenten förstår inte den offentlighetsprincip som vi har i Sverige. Nu har vi lyckats komma så långt att man faktiskt inför - om man nu ratificerar fördraget; säger man nej kom­ mer det förra, mer slutna systemet att vara kvar - en konstitutionell ordning i Amsterdamfördraget som liknar den svenska. Det är ett första väldigt viktigt steg i det sammanhanget. Men vad det handlar om är: Tar vi fördraget eller inte? 37

Sedan är det rätt att det måste komma flera steg. Det sägs att man inom två år skall gå vidare med en detaljerad offentlighetsreglering. Det här innebär alltså inte att allting är precis som den svenska offentlighetsprincipen, utan den kommer vi att närma oss steg för steg. Men vi har kommit en bra bit på väg. Just principen om att handlingar är offentliga om de inte har sekre­ tesskydd är ju det konstitutionellt viktiga, och det är den vi har fått förståelse för. Det tycker vi är väldigt positivt. Det är en positiv del av Amsterdamfördraget som jag hoppas att riksdagen tänker på när man står inför ratificeringen.

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Bengt Hurtig: Nu är vi ju inte heller i det här avseendet ensamma om att tycka att det är litet skönmålning på den här punkten. Tidningsutgivarna säger i sitt remissvar att den beskrivning som ges i promemorian av läget före Amsterdam är för glättad, och tolkningen av resultatet är möjligen för optimistisk. Likartade tongångar finns också i Journalistförbundets svar. Professorn i historia Jörgen Weibull skrev i Dagens Nyheter den 26 novem­ ber 1997 att redogörelsen för EU. s grundlag är regeringspropaganda. De här organisationerna och den här personen kan ju ha olika motiv, men det är ändå ståndpunkter som framförs i den offentliga debatten. Jag skulle vilja ställa en sista fråga. Det rör det som står på s. 26 i broschy­ ren, där lärare och elever får frågan om de vill veta mer. Där räknar man upp ett antal organisationer och institutioner som skall svara. Förutom UD är det Rosenbad, EU-upplysningen, riksdagspartiernas kanslier, Kommerskollegi­ um, Info Point Europa, Europeiska kommissionen, Europaparlamentets in­ formationskontor och Riksdagsbiblioteket. Däremot finns ingen av de EUkritiska organisationer som finns i Sverige explicit nämnd. Jag har fått en del förfrågningar om varför det är så, och man har också bett att vi skall skicka material. När man skall använda den här informationen i folkbildning och i skolor reses ju också frågan varför ett sådant material inte finns med. Var det möjligen ett misstag att inte bredda de organisationer och institutioner som finns med i listan över vart man kan vända sig för att få veta mer? Lena Hjelm-Wallén: Jag tror att de som vill ha material från olika sådana organisationer kan få det via riksdagens upplysning. Där har man namn och adress till dessa, och jag utgår från att särskilt några riksdagspartier har väl­ digt god kläm på var de finns någonstans. Jag tror inte att det är en omöjlig­ het att få del av information från den här sidan. Det är klart att man kunde ha funderat på att ta med ett antal ytterligare or­ ganisationer - det får ju inte heller bli för tungt. Visst kunde man ha satt in flera. Annika Söder säger att det i skolmaterialet finns med nio organisatio­ ner som sysslar med EU-frågor.

Bengt Hurtig: Det är ju bra. Det är ett framsteg. Men om man har den här ensidiga beskrivningen av vilka organisationer som kan svara på frågor, är det då inte en risk att man litet grand undergräver förtroendet för Utrikesde­ partementet?

Lena Hjelm-Wallén: Jag är inte på något sätt orolig för att EU-upplysningen i riksdagen skall anses vara obalanserad. Den är det organ som riksdagen har inrättat för att svara på frågor. Och hänvisar man till riksdagspartiernas kanslier kan säkert vart och ett av dem tala för sig själv. De har ju inte sam­ ma åsikt om det här. Jag tycker alltså inte att det är på det viset. Men visst kan man vara ännu mer generös och särskilt ta fram de organisationer som är negativa, eftersom jag förstår att det är vad Bengt Hurtig efterlyser.

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Ordföranden: Då går vi vidare till nästa frågare. Catarina Rönnung, varså­ god.

Catarina Rönnung: Tack, herr ordförande! Jag måste säga att vi den här gången har fått föredömligt mycket skriftligt material - dels om hur EUinformationen har gått ut i stort, dels bemötanden på de tre punkter som granskningen gäller. Jag vill bara säga att den här EU-informationen verkli­ gen behövs. Jag har varit ute på en del valstudiecirklar och vet att okunska­ pen om EU är kompakt. Jag har inte så många kompletterande muntliga frågor att komma med. Möjligtvis kan jag ta upp offentlighetsprincipen. Jag har varit i Österrike och försökt sälja svensk offentlighetsprincip och vet att det inte är särskilt lätt. Därför vill jag ställa frågan om det inte är att hårdra verkligheten att säga att den offentlighetsprincip som stadfästs i Amsterdamfördraget liknar den svenska. Ordet ”likna” är ju väldigt töjbart, men jag vill ändå ställa den frå­ gan.

Lena Hjelm-Wallén: Det är klart att ordet ”likna” är töjbart. Olika individer kan också uppfatta vår beskrivning av vad som ligger i Amsterdamfördraget och huruvida det liknar den svenska offentlighetsprincipen eller inte på olika sätt. Vad som naturligtvis har väglett de tjänstemän som har skrivit detta är att det är ett så viktigt genombrott. Principiellt tar man nu ändå den ställning­ en i EU att det är offentlighetsprincipen som skall gälla. Men sedan är det ju väldigt mycket mer som måste till innan det praktiskt kommer att fungera. Jag ser många stenar på den vägen fortsättningsvis. Vi införde inte heller offentlighetsprincipen över en natt. Det här är en viktig startpunkt, och därför finns det anledning att tydliggöra att det är en sådan princip som införs. Sedan vill jag med det inte säga att allting är frid och fröjd. Tvärtom tror jag att många kommer att behöva vara ute och ”sälja” den svenska offentlighets­ principen till många andra länder. Catarina Rönnung: Är det realistiskt att tro att EU någonsin kommer att acceptera vår meddelarfrihet? Lena Hjelm-Wallén: Den tror jag nog är något av det mest svårsmälta för många länder.

Catarina Rönnung: Då har jag inga fler frågor för tillfället. Ordföranden: Tack för det! Då går ordet till Birgitta Hambraeus.

Birgitta Hambraeus: Tack, herr ordförande! Frågorna i dag gäller alltså hur offentliga medel används för information om EU. Det här är verkligen en svår fråga. Jag tror att vi är överens om att intresset för EU-frågor är alldeles för lågt i Sverige, dvs. intresset för att sätta sig in i vad det egentligen gäller och vad vi håller på att ansluta oss till. Det finns en sorts trötthet. Frågan är hur man väcker intresse. Regeringen har försökt göra det genom en broschyr som - tror jag att man objektivt kan säga - för fram regeringens glädje över de framgångar som Sverige rönt. Samtidigt utelämnar den väldigt mycket och gör det på ett sätt som kanske ändå gör det här till en partsinlaga. Jag tycker att det är naturligt att det är en partsinlaga. Regeringen har fört för­ handlingar och kommit fram till någonting, och då vill man redovisa detta. Men då kommer frågan: Hur skall man se till att annan information kan nå ut på någorlunda likvärdiga villkor? De som har upptäckt problem och vill fokusera dem har ju inte några som helst ekonomiska resurser att föra ut sin information. Låt mig ställa två frågor. Anser utrikesministern att det stämmer att det som regeringen informerar om huvudsakligen är det som regeringen har drivit och uppnått, inte misslyckandena? Det är den första frågan. Den andra frågan är: Hur skall man kunna problematisera EU så att det blir intressant för massmedierna och därmed också för allmänheten att börja diskutera det här? Då måste man ju se också andra möjligheter än det som har förts fram av regeringen. Har utrikesministern någon idé om hur man skulle kunna stödja saklig men dock kritisk information så att debatten och opinionsbildningen kunde vila på någorlunda likvärdiga villkor för nej-sidan och ja-sidan i sammanhanget?

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Lena Hjelm-Wallén: Det här är ingen partsinlaga. Vad det handlar om är att vi har gjort en saklig redogörelse för vad Amsterdamfördraget innehåller. Vi har gjort en saklig genomgång av de frågor där Sverige och dess regering har arbetat särskilt starkt, alltså de områden som har varit prioriterade. Det är områden som vi har förankrat i riksdagen. Det är naturligt att svenska folket måste få del av vad Sverige som land satsar på i en förhandling och vad det är vi uppnår. Detta har vi alltså klargjort och dessutom andra saker som kommit till som andra länder har drivit. Ibland är det saker och ting som vi inte tycker är jättebra, t.ex. asylprotokollet. Vi hade gärna velat vara utan det, och det hade varit enklare. Jag tycker inte att det tillför någonting. Men det var andra länder som ville ha det, och det får man acceptera. Så är informationen upp­ lagd. Birgitta Hambraeus talar om att problematisera EU. Behöver vi verkligen tänka på det så särskilt mycket? Det görs av sig självt ganska mycket. Inte är det när EU har stora framgångar eller när positiva saker händer som det är stor uppmärksamhet i medierna, utan det är just i sådana frågor där man problematiserar EU. Det hindrar inte att man kan ge stöd till organisationer som mer systematiskt går in och problematiserar frågorna. Det är projektbi­ drag på gång till flera av de EU-kritiska organisationerna. 40

Birgitta Hambraeus: Det var mycket glädjande att få höra detta. Det är nöd­ vändigt om folket skall kunna intressera sig. Precis som utrikesministern säger får man en mängd negativ information i massmedierna. Så kommer regeringens oerhört positiva syn. Jag tror att det psykologiskt får den effek­ ten att människor bara ger upp. Sedan märker människorna i sitt eget liv en hel del problem med EU, krångel med saker, inte bara med sådant som det står i tidningarna om utan sådant som man själv märker. För att få rätsida på informationen och en möjlig väg för Sverige är det oerhört glädjande om regeringen verkligen ser till att seriösa kritiska organ får resurser så att man i de här frågorna på någorlunda likvärdiga villkor kan lämna information. Jag nöjer mig med detta så länge.

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Lena Hjelm-Wallén: Vad gäller projektbidragen vet jag av erfarenhet att det särskilt är de EU-kritiska organisationerna som är på hugget. Men det gäller naturligtvis att det är organisationer som har att föra fram EU-information och EU-ståndpunkter som kan söka projektbidragspengama.

Peter Eriksson: Jag ber om ursäkt för att jag inte lyckades komma i tid. Jag tänkte ställa några frågor, inte så mycket kring detaljerna för jag tycker att det är ganska klart att regeringen framför sin åsikt om vad som är bra i fördraget, utan om några andra saker. Varför blev rubriken ”Jag är nyfiken EU”? Annika Söder: När Amsterdamfördraget nästan var färdigförhandlat diskute­ rade vi hur vi skulle öka intresset för Amsterdamfördraget - jag vill under­ stryka intresset. Vi diskuterade i Regeringskansliet att även regeringen hade ett ansvar för att på en bred basis öka intresset för EU-frågor och ville an­ vända Amsterdamfördraget som hävstång. Därför gjordes de korta TVinslagen väldigt öppna i sin utformning så att både EU-kritiska och EUpositiva tittare skulle intressera sig för EU. Eftersom vi fick till stånd ett samarbete med Vilgot Sjöman var det ganska naturligt att med hans historia använda ”nyfiken EU”. Det passade för just det ändamål som vi vill driva, nämligen att i första hand öka intresset. Peter Eriksson: Med tanke på kopplingen till Vilgot Sjöman och TVinslagen måste det vara riktigt att kalla det här för en integrerad kampanj, med både TV-inslag och en broschyr.

Lena Hjelm-Wallén: I TV-inslagen är det vanliga människor som säger vad de tycker om EU. Det är väl balanserat. Peter Eriksson: Jag kan hålla med om att i TV-inslagen framförs inte en åsikt om detta. Men det är en integrerad kampanj, och syftet med TV-inslagen är att man skall gå vidare till det här materialet, som är mer vinklat. Då måste man ändå se det som ett nytt grepp när regeringen går ut i TV-reklam i både TV 4 och någon annan reklamfinansierad kanal och dessutom i public service-TV. Det är åsiktsreklam i svensk television. Har ni på pressavdelningen varit med om det tidigare?

Annika Söder: Jag skulle vilja understryka en annan aspekt på detta, och det är samarbetet med riksdagens EU-upplysning vars utgångspunkt naturligtvis var det uppdrag som riksdagens EU-upplysning har, nämligen att väcka intresse för EU-frågor och svara på frågor opartiskt och sakligt. Därför var det telefonnummer som fanns i TV-inslagen till EU-upplysningen, där denna opartiska information skulle lämnas och varifrån frågeställaren skulle kunna komma vidare till andra instanser som skulle kunna informera mera.

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Peter Eriksson: Tror utrikesministern att det vore möjligt för en annan orga­ nisation att göra reklam i Sveriges Television med balanserat material som hänsyftar till ett annat vinklat material?

Lena Hjelm-Wallén: Vi kan ha olika åsikter om materialet. Jag vidgår inte att det är vinklat. Det här är information om Amsterdamfördraget. Vi har riks­ dagens uppdrag att ge information om EU-frågor, där Amsterdamfördraget just nu är den allra viktigaste frågan. Peter Eriksson: Utrikesministern sade själv nyligen att reklamsnuttama var mer balanserade, att där kom olika synpunkter till tals. Men här kan man knappast påstå att olika synpunkter kommer till tals, att både för och emot, kritiska och positiva synpunkter kommer fram. Det är bara så i reklamsnut­ tama i TV, eller hur? Lena Hjelm-Wallén: Reklaminslagen i TV var.Vad tycker man allmänt om EU? De hade ingen direkt koppling till Amsterdamfördraget, utan de var till för att väcka intresse. Om man skall förstå sig på Amsterdamfördraget måste man få en saklig information om fördraget. Vad var det svenska riksdagen och svenska regeringen ville uppnå när de förhandlade fram fördraget, och hur blev det? Detta framgår i broschyren. Den är på det viset sakligt balanse­ rad, vi grundar den på fakta.

Peter Eriksson: All information som grundar sig på fakta är inte sakligt balanserad. Lena Hjelm-Wallén: Vi kan inte gärna omtolka Amsterdamfördraget, utan vi måste hålla oss till vad som faktiskt står i det. Sedan må det vara så att Peter Eriksson har en annan åsikt i några delar. Jag tydliggör vad som står i för­ draget. Om det sedan är bra eller dåligt kan man diskutera. Vi får väl se vad svenska riksdagen säger om det, om den ställer sig bakom det eller inte. Så småningom blir det ett beslut i Sverige som kommer att fattas här i riksda­ gen.

Peter Eriksson: Det är en av poängerna att vi så småningom får se vad svenska riksdagen beslutar i denna fråga, men dessförinnan går regeringen ut till svenska folket med information finansierad med skattebetalarnas pengar och säger sin åsikt om detta och kallar det för en balanserad och saklig redo­ visning. Jag tror att de som är kritiska till fördraget hade gjort en helt annan redovisning, som de uppfattar som saklig och balanserad. Det är det som blir problemet. 42

Därutöver tycker jag att det finns en intressant fråga kring reklamplats i TV. Både i public service-TV och i TV 4 finns det speciella avtal om begräns­ ningar när det gäller åsiktsreklam. Jag får intrycket att pressavdelningen och regeringen har valt en mer balanserad variant när det gäller TV-reklamen. Men eftersom det är en integrerad del i det andra och TV-reklamen syftar till att man skall gå vidare, är frågan om man verkligen uppfyller de krav som ställs på åsiktsreklam i TV och i Sveriges Television. Har ni inför kampanjen gjort en ordentlig genomgång av de regler som gäller?

1997/98:KU25 Bilaga B 3

Lena Hjelm-Wallén: Vi har olika utgångspunkter. Peter Eriksson anser tydli­ gen att hela broschyren, som är en genomgång av Amsterdamfördraget, är någonting väldigt osakligt. Där har vi en annan åsikt. Vad vi har redovisat här grundar sig på fakta. Vad vi gör är att fullfölja det som riksdagen har sagt, nämligen att vi har fått pengar för att genomföra informationsverksam­ het om regeringens politik i EU-frågor, inklusive regeringskonferensen. Det är vad vi har gjort. Jag tycker att det är viktigt att svenska folket får en bred sådan information.

Peter Eriksson: Jag håller verkligen med om att det är viktigt att svenska folket får en information, för man vet alldeles för litet om EU och speciellt om Amsterdamfördraget. Men det bör vara en information som är någorlun­ da balanserad. Min fråga var: Har ni gjort en ordentlig genomgång av vad reglerna säger om åsiktsreklam i public service-TV och i TV 4? Lena Hjelm-Wallén: Vi ägnar oss inte åt åsiktsreklam.

Peter Eriksson: Får jag ställa samma fråga till pressavdelningen också? Annika Söder: När man vill medverka i Anslagstavlan har man kontakt med personer på Sveriges Television som är satta att förvalta de regler som gäller för Sveriges Television. De reglerna har vi naturligtvis följt eftersom de har låtit oss komma med i Anslagstavlan.

Peter Eriksson: Fick de på Sveriges Television tillfälle att läsa det här mate­ rialet innan man beslöt om sändningen? Annika Söder: Sveriges Television hade kännedom om kampanjens utform­ ning. Jag vill åter understryka att riksdagens EU-upplysnings telefonnummer var huvudnumret i TV-inslaget.

Ordföranden: Vi ber att få tacka utrikesministern med medarbetare för besö­ ket här och för svaren på de frågor som vi har ställt.

Konstitutionsutskottet 1998-04-15

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Kl. 09.00-10.35

Offentlig utfrågning med kommunikationsminister Ines Uusmann angående kommunikationsministerns tjänsteutövning i samband med tunnelprojektet genom Hallandsåsen samt hanteringen av statens ägarroll i Posten AB Ordföranden: Härmed förklaras sammanträdet öppnat. Vi hälsar kommuni­ kationsministern med medarbetare hjärtligt välkomna till denna utfrågning med anledning av ett par granskningsanmälningar. Det gäller för kommunikationsministerns del en granskningsanmälan om Hallandsåsen och en om statens ägarroll i Posten. Får jag be kommunikationsministern att först säga namnen på medarbetar­ na och sedan, om hon vill, inleda med någon kommentar före frågorna. Var­ sågod.

Kommunikationsminsterns tjänsteutövning i samband med tunnelprojektet genom Hallandsåsen

Ines Uusmann: Tack, herr ordförande! Vid min högra sida befinner sig min expeditions- och rättschef Åsa Kastman Heuman. På min vänstra sida sitter Tomas Ahlberg, som arbetar på Infrastrukturenheten på Kommunikationsde­ partementet. Litet längre till vänster om mig befinner sig min pressekreterare Eva Lindau, och ännu längre till vänster om mig befinner sig Désirée Veschetti Holmgren, som är handläggare på den enhet som postfrågoma handläggs på. Själv heter jag Ines Uusmann, vilket torde vara bekant. Jag har inte förberett något första inlägg när det gäller frågorna om Hal­ landsåsen. Jag är beredd att svara på frågor direkt.

Anders Björck: Tack, herr ordförande! Jag vill fråga kommunikationsminis­ tern när hon först kom i kontakt med det ärende som av medierna har kom­ mit att betecknas som en av de stora miljöskandalerna i modem tid. Jag menar naturligtvis i hennes egenskap av kommunikationsminister. Ines Uusmann: Herr ordförande! Det datum jag första gången hörde talas om att någonting höll på att hända, som kan betecknas som en skandal men som då lät som en svår olycka, var i samband med att jag var på ett Nordiskt ministerrådsmöte i Malmö och blev uppringd av generaldirektören. Han hade fått ett besked kvällen före. Han sade att det hade hänt någonting med djuren på Hallandsåsen. Detta var den 1 oktober 1997 (ministerrådsmötet i Malmö ägde rum den 1 oktober 1997). Det var precis i samband med att ”olyckan” blev offentlig.

Anders Björck: Dessförinnan: Hade Ines Uusmann begärt någon form av information? Fanns det när hon tillträdde som kommunikationsminister

någon form av speciella arrangemang för att följa tunnelbygget? Var det de döda djuren som uppmärksammade kommunikationsministern på att någon­ ting var på gång?

1997/98 :KU25 Bilaga B 4

Ines Uusmann: I fråga om giftutsläppet var det de döda djuren. I övrigt var Hallandsåsbygget ett stort och viktigt projekt som Banverket hade arbetat med under en lång rad år. Det följdes på ett naturligt sätt av Kommunika­ tionsdepartementet vad gäller finansiering, vad gäller uppföljning av arbetet. Det hade skett kraftiga förseningar. De mest betydande förseningarna hade ju berott på saker som hade inträffat innan jag blev kommunikationsminister. Det fanns frågor som också var aktuella i Regeringskansliet men som handlades på ett annat departement, dvs. det som hängde ihop med Vatten­ domstolens förfrågan på Miljödepartementet. Frågan levde i departementet, naturligtvis som en akut fråga på det sättet att man visste att det kunde inträffa något som kunde bli ohanterligt. Anders Björck: Ines Uusmann säger att detta var ett stort och viktigt ärende. Men blev det någon föredragning för kommunikationsministern om miljö­ aspekterna i anslutning till att Ines Uusmann tillträdde som kommunika­ tionsminister? Ines Uusmann: När jag tillträdde som kommunikationsminister hade jag varit ledamot i riksdagens trafikutskott under en mandatperiod. Därigenom hade jag fått information och kunde rätt väl de problem som fanns med tunnel­ bygget i Hallandsåsen. Det handlade framför allt om de problem som bestod av att man inte kunde fortsätta att bygga på det sätt som var tänkt från böljan, dvs. i början av 90-talet. Borren fungerade inte. Det var inga speciella föredragningar om miljökonsekvenserna av Hal­ landsåsprojektet. När jag tillträdde som kommunikationsminister hade jag enhetsvisa genomgångar med samtlig personal om vad som var på gång inom respektive enhet. I fråga om denna enhet kom detta stora projekt också upp. Hela Västkustbanan var ett av de stora infrastrukturprojekten som hade initi­ erats av den tidigare regeringen. Arbetet var på gång på en mängd områden på Västkustbanan.

Anders Björck: Men före de döda djuren: Tog kommunikationsministern någon form av initiativ till att få en föredragning för sig om miljöaspekterna på bygget eller inte?

Ines Uusmann: Miljöaspekterna och frågorna från Vattendomstolen handla­ des av Miljödepartementet. Vi hade inga särskilda föredragningar i frågorna om vattendomen. Det var det aktuella departementet som hade det ansvaret. Anders Björck: Vilken form av samråd skedde med Miljödepartementet och Anna Lindh om frågorna? Ines Uusmann: Det var det ordinära samråd som sker mellan våra tjänstemän när interdepartementala frågor skall avgöras. Det hade kommit in ett ärende från Växjö tingsrätt som handlades på Miljödepartementet. Den 18 juni 1997 hade Banverkets ansökan överlämnats till Miljödepartementet för granskning

och värdering. Under sommaren hade Anna Lindh och jag inga samtal eller diskussioner om de frågorna. Det skedde på tjänstemannanivå.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Anders Björck: Före de döda djuren. Hade kommunikationsministern och miljöministern några samtal i ärendet? Jag talar nu om miljödelen. Ines Uusmann: Vi hade inte några politiska samtal om miljödelen. De sam­ talen skedde på tjänstemannanivå. Anders Björck: Borde inte det ha skett? Ines Uusmann: Eftersom ärendet inte hade kommit så långt i handläggningen - Miljödepartementet fick in ärendet i juni -97, sedan var det sommarstiltje fanns det ingen anledning att ta någon diskussion då. Det var en fråga som skulle komma upp senare under hösten.

Anders Björck: Före de döda djuren: Förekom det någon form av belysning av ärendet vid t.ex. allmän beredning i regeringen?

Ines Uusmann: Nej. Anders Björck: Visste kommunikationsministern om att man använde tätningsmedlet Rhoca-Gil före de döda djuren? Ines Uusmann: Nej.

Anders Björck: Borde man inte ha känt till det? Kommunikationsministern var ändå ansvarigt statsråd för själva tunnelbygget. Ines Uusmann: Nej, jag kan definitivt inte anse att vi har vare sig möjlighet eller kompetens att diskutera tekniska lösningar. Det var en utpräglat teknisk lösning. Vi hade inte heller möjlighet att göra en giftbedömning på Kommu­ nikationsdepartementet. Anders Björck: Vore det inte rimligt att det ansvariga statsrådet när stora svårigheter uppkommer i ett projekt i miljardklassen blir informerad om att metoden byts ut? Det hade skett en gång tidigare. Borrarna fungerade inte. Man övergick till en annan teknik.

Ines Uusmann: Vid bytet av metod vid det tidigare tillfället handlade det om att fullfölja det avtal som fanns med den dåvarande entreprenören. Det stod att om inte den nya metoden med borren gick att använda skulle man gå över till traditionell tunneldrivning. Det var inte en dramatisk fråga. När det gäller vattenfrågorna fanns det uppgifter i bokslutet om att det fanns problem som innebar fördyringar i och med att det fanns en större vatteninträngning i tunneln än beräknat. Det ledde till att i bokslutet för -96 finns det en uppgift om att projektet kommer att bli dyrare än vad som var sagt tidigare. Dock fanns det vid det tillfället ett reellt anslagssparande och andra medel. Vid det tillfället fanns det inte någon anledning för oss på departementet att hissa någon vamingsflagg för projektets fortlevnad.

Anders Björck: Slutsatsen av detta är helt enkelt att Kommunikationsdepar­ tementet, det ansvariga departementet för tunnelbygget, var precis lika över­ raskat som alla andra när miljöproblemen uppkom?

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Ines Uusmann: När miljöproblemen uppkom vad gäller vattenfrågorna be­ gärde Banverket - precis som man skall - ny vattendom. De ärendena har handlagts och redovisats enligt den lagstiftning vi har. När Tingsrätten i Växjö, dvs. Vattendomstolen, överlämnade de frågorna till regeringen, skedde det till det ansvariga departementet, dvs. Miljödepar­ tementet.

Anders Björck: Men slutsatsen måste bli att inte förrän man upptäckte döda djur blev kommunikationsministern medveten om att det förekom mil­ jöproblem och att de var relaterade till tätningsmedlet Rhoca-Gil? Ines Uusmann: Svaret på frågan är att varken jag eller någon av mina medar­ betare på departementet hade någon som helst aning om giftet Rhoca-Gil före den 1 oktober 1997 (jfr s. 1).

Anders Björck: Borde ni ha haft det? Ines Uusmann: Nej. Det är inte vår uppgift att diskutera den typen av teknis­ ka lösningar på departementet.

Anders Björck: Borde Anna Lindh ha haft det? Ines Uusmann: Jag kan inte se att tekniska lösningar av det slaget skall före­ komma i diskussioner på departementet. Det är en fråga för teknikerna att följa den lagstiftning som finns på miljöområdet.

Anders Björck: Borde någon politiskt ansvarig institution, myndighet eller person ha haft kännedom om det? Ines Uusmann: Alla institutioner och entreprenörer skall följa den miljölag­ stiftning som finns. Miljölagstiftningen säger att man inte skall använda giftiga medel. Vi förutsätter att alla följer den lagstiftningen. Det är något som är föremål för förundersökning och för Tunnelkommissionen att under­ söka.

Anders Björck: Anser Ines Uusmann att det är tillfredsställande - jag tänker inför framtida projekt - att det finns en ordning att saker kan uppkomma utan att det ansvariga statsrådet eller regeringen har en aning om vad som är på gång miljömässigt? Ines Uusmann: Man får skilja på problemen med vattenfrågorna och att ett giftigt medel användes. Oavsett vilka problem som skulle uppstå med vatten­ frågor eller något annat kan man aldrig tillåta att miljömässigt farliga medel används. I fråga om stora projekt kommer olyckan att få till följd att styrningen i de stora trafikverken - inte bara järnvägsbyggen utan även andra infrastruktur­ projekt - stramas upp.

Anders Björck: På vad sätt skulle den stramas upp?

Ines Uusmann: Genom en tydligare och bättre beslutsordning i Trafikverket.

Anders Björck: När stora miljökatastrofer av det slaget inträffar är det fortfa­ rande så att, enligt Ines Uusmann, regeringen inte har något ansvar?

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Ines Uusmann: Regeringen har naturligtvis alltid ett ansvar att föreslå en lagstiftning, precis som riksdagen har ansvar att lagstiftningen skall verk­ ställas. Men i fråga om att använda en viss teknik vid ett bygge, kan rege­ ringen inte ägna sig åt den dagliga tillsynen. Där finns det en beslutsordning i svensk statsförvaltning som måste användas. Anders Björck: Om det införs en helt ny teknik, som skedde i samband med Rhoca-Gil-preparatet, är det fortfarande enligt kommunikationsministern så att det är en fråga som bara berör tekniker? Regeringen har inget ansvar för införande av ny teknik? Ines Uusmann: Herr ordförande! Med förlov sagt, utan att gå in på tekniska beskrivningar, jag vill inte generellt kalla ett nytt tätningsmedel för ny tek­ nik. Tätningsmedel används i en mängd olika sammanhang. Det i sig är ingen ny teknik. Det handlar om att inflödet av vatten behövde stoppas. Sedan är det en annan sak att det tätningsmedel som användes var ett medel som aldrig skulle ha använts, varken i det här projektet eller i andra projekt, t.ex. Gardemoenproj ektet i Norge där det använts i flera år.

Anders Björck: Om Kommunikationsdepartementet fått besked om att Rhoca-Gil användes, hade ni haft kompetens att bedöma om det hade varit miljöfarligt, giftigt eller inte? Ines Uusmann: Det är knappast troligt att vi skulle ha kunnat göra det. Enligt experterna var medlet väl beprövat, inte minst i Gardemoenproj ektet. Den kompetensen skall vi varken ha på Kommunikationsdepartementet eller har vi möjlighet att tillägna oss. Det finns expertmyndigheter som skall göra den bedömningen.

Anders Björck: Gärna det. Men expertmyndighetema lyder i vissa fall under Kommunikationsdepartementet. Det framgår av de handlingar vi har i ut­ skottet att det fanns vakanser i Banverket. Det tog ganska lång tid efter det att någon hade avgått till dess en ny hade tillsatts. Vad berodde det på? Ines Uusmann: Det berodde på att vid båda de tillfällena blev Banverket utan generaldirektör med mycket kort varsel. Det normala är att det finns en bra framförhållning när en generaldirektör skall sluta. Det tog den tid det tog innan det tillträdde en ny generaldirektör. Det var inte särskilt lång tid med tanke på att det är ett stort och viktigt verk. Det är en kollegial beslutspro­ cess. Rekryteringen måste få ta den tid det tar.

Anders Björck: Tror kommunikationsministern att vakanserna spelar någon som helst roll för handläggningen av tunnelbygget från verkets sida? Ines Uusmann: Man måste påminna sig om att vi hade en tillförordnad gene­ raldirektör under perioderna. Det fanns en styrelse med fullt ansvar. Det fanns en beslutsordning för den typen av projekt som var decentraliserad 48

det kan man i och för sig ha synpunkter på. Det var i hög grad ned i organi­ sationen som den typen av beslut fattades. Det sker nu en förundersökning av vad som eventuellt har varit brottsligt. Men det finns också en tunnelkommission. Jag vill gärna avvakta innan jag ger några kommentarer om hur organisationen skulle ha sett ut för att funge­ ra bättre. Vi skall komma ihåg att det fanns en tillförordnad generaldirektör, och det finns en styrelse med fullt ansvar. Det fanns en styrning på Banver­ ket.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Anders Björck: Men om inte kommunikationsministern är ansvarig, om inte regeringen är ansvarig, är styrelse och generaldirektör för Banverket ansvari­ ga? Vem är ansvarig?

Ines Uusmann: De ansvarsfrågorna utreds för närvarande dels i polisutred­ ningen, dels av Tunnelkommissionen. Jag vill avvakta med att svara.

Anders Björck: Det innebär att kommunikationsministern inte vet vilka som är ansvariga utan vill ha svar från polisen vilka som är ansvariga hos under henne underställda verk? Det är slutsatsen av vad hon säger. Ett statsråd måste väl veta hur ansvarsförhållandena är? Det är väl kurs 1 A?

Ines Uusmann: Det finns ingen anledning för mig att föregripa en polisun­ dersökning. Jag har dessutom inte rätt att ingripa i polisens utredning. Anders Björck: Jag har inte bett kommunikationsministern ingripa i polisens utredning. Däremot hade det varit bra om hon ingripit i en annan fråga. Men min fråga till ett statsråd - och den har vi rätt att ställa här - är vem som enligt statsrådet är ansvarig i sådana frågor. Det har ingenting med en polisutredning att göra. Vi måste ha krav på att statsråden kan konstitutionen, kan ansvarsförhållandena och är så pass kompetenta att de kan klara av det rent konstitutionella. Ines Uusmann: Banverket har under perioden haft en tillförordnad generaldi­ rektör. Banverket har en styrelse med fullt ansvar. Det är det som utgör Ban­ verkets ledning. De är ansvariga för alla de projekt som ligger i Banverkets hägn.

Anders Björck: Det är alltså styrelse och generaldirektör, oavsett om han eller hon är ordinarie eller tillförordnad, som enligt Ines Uusmann bär ansva­ ret för det som har hänt? Ines Uusmann: Banverket, generaldirektör och styrelse, har ansvar för den verksamhet som bedrivs i Banverket. Catarina Rönnung: Vi har hört att Ines Uusmann följde tunnelbygget som ledamot i trafikutskottet. Hela tiden var det fråga om fördyringar, krångel, borrar som inte fungerade. Fanns det några planer från Ines Uusmanns sida, när hon blev kommuni­ kationsminister, att avbryta projektet? Gjordes någon samhällsekonomisk bedömning av projektet eller i samråd med Miljödepartementet någon mil­ jömässig bedömning?

Ines Uusmann: Projektet har dragits med förseningar och fördyringar under hela 90-talet. Det är alldeles riktigt. Men samtidigt har projektet varit en viktig del av den infrastruktursatsning som den regering som avgick -91 och den senare regeringen -91-94 tyckte var angelägen och som den nuvarande regeringen tycker är angelägen. Dvs. att ha en järnvägsförbindelse mellan Oslo och Köpenhamn som fungerar för persontrafik, men också - och det är allra viktigast - ett effektivt godstransportsystem. I detta ligger tunneln genom Hallandsåsen som en viktig del. Fram till miljökatastrofen fanns det ingenting som tydde på att dessa förseningar och fördyringar skulle vara av den karaktären att det fanns anledning att avbryta hela Västkustbaneprojektet.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Catarina Rönnung: Har man gjort någon kostnadsberäkning på vad tunneln kommer att kosta när den är färdig, efter sanering och färdigbyggande? Finns det någon kostnadsberäkning för detta?

Ines Uusmann: Det finns i dag inte någon sådan kostnadsberäkning. Den kan inte göras förrän framför allt saneringsarbetet är avslutat. Naturligtvis måste det ske analyser och kalkyler. Det får ta sin tid. Nu är det viktiga att sane­ ringsarbetet kan avslutas och att det går att se vad som behöver göras. Att bygga vidare måste ske på att absolut miljösäkert sätt. Catarina Rönnung: Det finns en promemoria från den 19 februari 1997 där man kostnadsberäknade dels vad det skulle kosta att täta tunneln med RhocaGil, dels vad det skulle kosta att använda tätningsmedel och en lining, ett tunt betongskal, på väldigt känsliga delar i tunneln. Man gjorde en kostnadsbe­ räkning att det dyrare sättet med bly skulle kosta 800 miljoner och det billi­ gare 400 miljoner. Diskuterades fördyringen med departementet när det gäller olika sätt att täta tunneln? Ines Uusmann: Den promemorian var en föredragningspromemoria inför ett styrelsesammanträde i slutet på februari 1997. Det ledde i sin tur till att Ban­ verkets styrelse i bokslutet för 1996 tog in en passus om fördyring av Hal­ landsåsprojektet. Också i den mål- och resultatsdialog som ägde rum i april 1997 kom frågan om fördyring av projektet upp. Man konstaterade att pro­ jektet kostade mer men att det å andra sidan fanns ett stort anslagssparande i investeringsanslaget. Dessutom var vi medvetna om att det fanns ett skade­ stånd från kraftbyggama som kunde användas. I övrigt var inte frågan aktu­ ell.2

Catarina Rönnung : Det har visat sig vara litet besvärligt för Banverket med att stå utan generaldirektör under den här perioden. Kan det påstås att led­ ningsfunktionerna i Banverket var tillfredsställande under den tid man letade efter en ny ordinarie generaldirektör? Ines Uusmann: Det är självklart bäst att ha en ordinarie generaldirektör. Men det är också viktigt att få fram en bra generaldirektör när man skall ha en ny.

2 Kommunikationsministern har efter genomgång av utskriften meddelat att hon missmint sig beträffande vilken information hon fått och att det rätta förhållandet har angivits i det skriftliga svaret.

Av den anledningen måste det få lov att ta litet tid. Banverket är, som jag har sagt tidigare, ett stort och viktigt verk, och det är en ganska grannlaga uppgift att få fram en ny generaldirektör. Det måste få ta tid. Av den anledningen är det naturligtvis viktigt att man har en ställföreträdande generaldirektör med erfarenhet som kan gå in och ta det löpande ansvaret och att man också har en styrelse som tar sin del av det löpande ansvaret. Så menar jag att det har fungerat under de här två perioderna.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Catarina Rönnung: Ledningen för Banverket har fungerat på ett bra sätt enligt Ines Uusmann?

Ines Uusmann: Min bedömning är att den har fungerat tillfredsställande. Catarina Rönnung: Jag skulle vilja fråga nu när vi har facit över vad som hänt om det är någonting i handläggningen av tunnelbygget som kommuni­ kationsministern skulle ha gjort på ett annorlunda sätt.

Ines Uusmann: Under den tid som jag har varit kommunikationsminister har vi fattat ett beslut där jag har varit föredragande för regeringen, och det handlade om det s.k. mellanpåslaget, dvs. att man skulle arbeta snabbare och komma in på åtta ställen i stället för på bara fyra. För att detta skulle vara möjligt att genomföra fanns det en uppgörelse som innebar att vi kunde förskottera medel till ett antal regionala vägprojekt i det här området för att använda massorna från det s.k. mellanpåslaget. Det är ett beslut som vi fattat där jag varit föredragande i regeringen. Det beslutet tycker jag har varit bra därför att det har inneburit att man har kunnat få en bättre samhällsekono­ misk lösning på de totala infrastrukturproblemen i hela regionen. Margitta Edgren: Jag deltog i en frågedebatt med Anna Lindh i böljan av november 1997 i denna fråga. Då tog jag bl.a. upp den folkliga vrede som finns på Hallandsåsen över att man inte lyssnade. Det folkliga upplevandet av att vattnet försvinner, att naturen inte mår bra, att man själv inte mår bra var det ingen som lyssnade på. Vi var överens om att detta är ett problem. Anna Lindh menade att vi måste arbeta hårt från den politiska sidan och från myndigheterna för att få tillbaka ett folkligt förtroende. Delar Ines Uusmann Anna Lindhs uppfatt­ ning? Det var min första fråga. Min andra fråga är: På vilket sätt skall vi som politiker, regering och myn­ digheter kunna upprätta ett nytt förtroende för de beslut som fattas? Har ni påböijat ett sådant förtroendeskapande arbete?

Ines Uusmann: På den första frågan svarar jag obetingat ja. Jag tror att det är ett gemensamt ansvar från politiker och myndigheter att delta i dialogen vad gäller de svårigheter som det innebär att bygga infrastruktur, särskilt stor infrastruktur. Varje stort infrastrukturprojekt får konsekvenser när det gäller närmiljön, intrång och kan få även andra konsekvenser. Jag tror att vi totalt sett i Sverige måste bli bättre på att diskutera och erkänna att det finns mål­ konflikter när man bygger infrastruktur. Då måste man göra avvägningar mellan dessa målkonflikter. Det är naturligtvis inte alls samma sak som att man skall acceptera miljöskador och gifter. Men att det kan bli målkonflikter 51

när det gäller t.ex. intrångsfrågor måste vi faktiskt erkänna. Det tar mark att bygga vägar och järnvägar.

Margitta Edgren: När nu Ines Uusmann så helhjärtat stöder vad Anna Lindh har kommit fram till, att vi måste arbeta långsiktigt för att återskapa förtro­ endet, kan man då säga att det Ines Uusmann säger, att expertmyndigheten har fungerat tillfredsställande och har hennes förtroende, är ett led i ett förtroendeskapande arbete? Det är en expertmyndighet som gjort så hårresande missbedömningar dels om vattenuttaget, dels om tätningsmaterialet men framför allt det största misstaget vid val av första entreprenör. Kan man verkligen säga att det är en fungerande myndighet med tanke på dessa miss­ tag? Kan man utifrån det verkligen tro att det går att återskapa det folkliga förtroendet på Hallandsåsen?

Ines Uusmann: Det är viktigt att skilja på ansvarsfrågor bakåt och vad man bör göra framåt. Jag tror inte att man återskapar förtroende vare sig för det här stora infrastrukturprojektet eller för det fortsatta arbetet med andra lik­ nande projekt genom att föregå de utredningar som nu är aktuella och säga att man misstror den och den handläggaren eller den och den generaldirektö­ ren i historisk tid. Banverket har i dag en ny generaldirektör. Han har ett mycket tufft och grannlaga arbete framför sig, att bygga upp det skadade förtroendet för Ban­ verket i den här regionen. Han arbetar med stor ambition för att göra detta. Det är inget lätt arbete. Jag vet att han har den ambitionen, och han har vårt stöd på departementet för att göra det.

Ordföranden: Vi ber att få tacka för den ytterligare belysningen i den granskningsanmälan som gäller tunnelbygget genom Hallandsåsen. Vi går därmed över till den andra anmälan som vi bett kommunikationsministern att komma hit och resonera om, nämligen den som gäller kommunikationsmi­ nisterns hantering av statens ägarroll i Posten AB. Hantering av statens äggaroll i Posten AB

Ola Karlsson: Bifogad till granskningsanmälan finns en lista över 25 tillfäl­ len där Posten har befunnits agera i strid med konkurrenslagen. Jag skulle vilja bötja med att fråga statsrådet om hon kan erinra sig något liknande fall. Finns det något annat statligt företag som på ett sådant här systematiskt sätt befunnits agera i strid med svensk lagstiftning? Ines Uusmann: Herr ordförande! Jag vill först säga att den här listan på 25 tillfällen är en lista som går tillbaka till en period innan Posten var aktiebolag och innan Posten fungerade på en avreglerad marknad. Dessutom hör flera av ärendena ihop. Vad gäller styrningen av AB Posten lever Posten med en dubbel roll. Det har medfört att det har uppstått nya situationer på det konkurrensrättsliga området. Den nya konkurrenslagen antar jag är det vi nu skall diskutera. I den s.k. 25-punktslistan finns saker som hänger ihop med den gamla konkur­ renslagen. Den nya konkurrenslagen trädde i kraft ett halvår efter det att brevmonopolet hade upphört. Det är alltså en helt ny sorts marknad, ny lag-

1997/98:KU25 Bilaga B 4

stiftning, nya aktörer och det är inte särskilt förvånansvärt att det råder en ganska stor osäkerhet om vilka ramar som det nya bolaget faktiskt har att leva efter. Därför har också aktiebolaget självt initierat ett antal ärenden genom att begära s.k. icke-ingripandebesked. Vid inte något tillfälle har Posten gjort någonting annat än att följa de utslag som har kommit ifrån rättslig instans. Det är alltså ett nytt läge. Det är en lagstiftning som tar sikte på en helt ny marknad. Det behöver prövas var gränserna går.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Ola Karlsson: Jag får upprepa min fråga: Kan statsrådet erinra sig något annat statligt företag där man har så här många ärenden hos den konkur­ rensvårdande eller annan rättsvårdande myndighet? Ines Uusmann: Det finns inget annat statligt företag som lever i den situation som Posten gör vad gäller att verka i en ny och avreglerad situation. För övrigt är det inga andra marknader i Europa heller som har en avreglerad situation på det sättet. Det finns ingen internationell erfarenhet heller att gå på. Av den anledningen är det inte relevant att svara ja eller nej på frågan. Man måste kunna förstå att det är nya förutsättningar och nya aktörer med en avreglerad postmarknad och ny lagstiftning på konkurrensområdet. Detta måste få sätta sig.

Ola Karlsson: Det skall alltså tolkas som att det inte finns något annat statligt företag där något liknande förekommer, att man har så många ärenden hos den rättsvårdande myndigheten? Ines Uusmann: Jag känner inte till hur det ser ut på de aktiebolagsområden som inte lyder under Kommunikationsdepartementet.

Ola Karlsson: Vi har ju ett annat statligt företag som varit utsatt för hygglig avreglering, nämligen Telia. Jag har inte sett någon motsvarande lista hos Konkurrensverket eller någon annan myndighet. Vi kan väl konstatera att det här fallet är unikt. Det finns inget annat stat­ ligt företag som har en så diger lista. Finns det enligt statsrådet något skäl för ägaren att agera när ett bolag så konsekvent hamnar hos Konkurrensverket och lever i konkurrenslagens yttersta gränsmarker? Det är ju det man gör när man testar gränserna för konkurrenslagen. Ines Uusmann: Först vill jag påminna utskottet om att vi aldrig haft telemonopol i Sverige. Postmonopol har vi däremot haft ända fram till 1993. Det är en stor skillnad mellan telesidan och postsidan. ”Konkurrenslagens yttersta gränsmarker” är en värdering som jag inte kan ställa upp på. Jag grundar det på att en del av de ärenden som har diskuterats under den här handläggningen är sådana där Posten har bett att Konkur­ rensverket skall ta reda på om det är tillåtet eller inte att agera på ett visst sätt för att man inte skall komma i gränstrakterna av vad som skulle vara en bristande etik eller moral.

Ola Karlsson: Statsrådet ser alltså inget skäl för ägaren-staten att agera i kontakterna med bolaget när bolaget ändå kan redovisa den här digra listan över ärenden i strid med konkurrenslagen?

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Ines Uusmann: Vi har från Regeringskansliet en kontinuerlig dialog med AB Posten. Vi har också - och det har riksdagen godkänt med anledning av en proposition - talat om att de dubbla rollerna för Posten innebär att man kan­ ske har något svårare att hantera sitt åtagande. Riksdagen har gett Posten i uppdrag att ha samhällsomfattande service, samtidigt som man skall agera enligt aktiebolagslagen på det sättet att man skall arbeta för en så stor lön­ samhet som möjligt. Vi har dessutom både i propositionen och i ägardirekti­ vet till stämman sagt att detta skall ske med hög etik och moral. Men jag tycker att det är fullt rimligt att tillåta att den lagstiftning som finns prövas i de rättsliga instanser som finns för att det skall kunna bli en rättspraxis som fungerar bra.

Ola Karlsson: Skall jag tolka det svaret som att statsrådet inte ser något skäl att ta någon kontakt med bolaget för att diskutera de här frågorna med bola­ get? Ines Uusmann: Som jag sade tidigare har vi kontinuerliga kontakter med bolagets ledning i form av samtal inför varje styrelsesammanträde med bola­ gets ordförande, och inför större händelser har vi samtal med bolagets styrel­ seordförande och vd. Det är det normala sättet att styra statliga bolag. Den här frågan såväl som andra diskuteras naturligtvis vid dessa samtal.

Ola Karlsson: Vi har fått svar från departementet på ett par skriftliga frågor. Där står att kontakt direkt föranledd av något beslut av Konkurrensverket utöver den som tagits upp i konstitutionsutskottets granskningsärende 1996/97:15 däremot inte har förekommit. Skall jag ändå tolka statsrådets svar på den tidigare frågan som att konkur­ rensfrågorna har varit uppe för kontinuerliga kontakter under hela perioden? Kan statsrådet i så fall redogöra för vad de kontakterna har innefattat? Ines Uusmann: Som jag sade tidigare förekommer det regelbundna kontakter inför varje styrelsemöte och inför händelser av större vikt inom bolaget med framför allt bolagets ordförande. Då diskuteras den allmänna ledningen av bolaget. I den allmänna ledningen av bolaget och den omvärld som bolaget lever i ingår naturligtvis också frågorna om konkurrenssituationen och den marknad som bolaget lever i. Vi har inte kallat bolagets styrelseordförande eller dess vd till något räfst- och rättarting med anledning av något ärende i Konkurrensverket utöver det som tidigare har diskuterats här. Ola Karlsson: Kan vi tolka svaret som att konkurrensfrågorna har varit uppe kontinuerligt under hela den tid som Ines Uusmann har varit statsråd och haft kontakter med Posten? Vad har departementets linje i konkurrensfrågorna varit i kontakterna med Posten? Ines Uusmann: Min linje, som är dokumenterad i ett stämmotal från 1996 och i en proposition hösten 1996 till riksdagen, är att Postkoncemen vid sitt

bemötande av konkurrens på marknaden bör lägga stor vikt vid att bedriva sin verksamhet på ett sätt som motsvarar högt ställda krav på etik och moral. Det är min och departementets linje i samtliga diskussioner och samtal med Postbolaget.

Ola Karlsson: Är Postens förmåga att hålla sig inom konkurrenslagens hank och stör en fråga av större betydelse för departementet?

Ines Uusmann: Det är en fråga av betydelse. Då jag talar om frågor av större betydelse tänker jag t.ex. på frågor om etableringar utanför Sverige, frågor som hänger ihop med nya verksamhetsformer. Jag tänker inte på enskilda fall i Konkurrensverket.

Ola Karlsson: Men den totala bilden, att Posten i stort sett håller sig till konkurrenslagens regler, är det en fråga av större betydelse? Ines Uusmann: Jag har inte kännedom om något fall där Posten skulle ha låtit bli att följa de beslut som faktiskt har fattats av Konkurrensverket eller i någon rättslig instans. Men man har begärt prövning i högre instans i vissa fall. Det är en rätt som det här bolaget såväl som andra aktiebolag måste ha.

Ola Karlsson: Konstitutionsutskottet har tidigare i 1994/95.KU30 uttalat att rutiner bör utvecklas som gör det möjligt att följa viktigare händelselopp och att granska vilka kontakter som har förevarit mellan bolagsledningar och berörda departement i frågor av större betydelse. Utskottet vill understryka vikten av att ställningstaganden i ärenden som behandlas på bolagsstämmor och i andra viktigare frågor dokumenteras. Hur har kontakterna mellan Posten och departementet dokumenterats? Ines Uusmann: Vi har redan under 1995 gjort en plan för våra olika bolag det handlade då om Telia, Posten, Svensk Bilprovning och SOS Alarm - för hur vi skulle sköta de kontinuerliga kontakterna, möten och dialoger, vad gäller ägarfrågoma. Vi har sedan i Regeringskansliet fått en gemensam ord­ ning för hur kontakterna skall skötas. Men vi var kanske något tidiga i vårt departement genom att vi strukturerade detta för våra bolag redan dessförin­ nan. Vi har när det gäller de dagliga och veckoliga kontakterna inte någon skriftlig dokumentation. Däremot finns det naturligtvis i olika personers privata dagböcker vissa anteckningar. Dock har vi två stämmotal, som vi för övrigt har med oss, och en arbetspromemoria som heter ”Riktlinjer och mål­ sättning för Posten AB”. Det är ett dokument som överlämnades vid den senaste bolagsstämman. Det är den dokumentation som vi har.

Ola Karlsson: Den dokumentation som finns är alltså två stämmotal från 1996 respektive 1997 samt privata dagböcker. Är det mest tjänsteanteck­ ningar som de privata dagböckerna innehåller? Ines Uusmann: Som utskottet säkert förstår handlar det om telefonsamtal. Det kan hända att någon tjänsteman skriver upp att man har haft ett samtal eller att man i en dagbok har gjort en anteckning när man diskuterat en fråga med vd eller styrelsens ordförande. Jag har inte funnit anledning att samla ihop dessa privata dagböcker.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Ola Karlsson: Det innebär alltså att det, trots att konstitutionsutskottet redan 1995 betonade vikten av dokumentation av kontakterna mellan bolagsled­ ning och berörda departement, inte finns någon som helst dokumentation på Kommunikationsdepartementet frånsett två stämmotal. Är det korrekt?

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Ines Uusmann: Jag vill påminna om att de viktiga frågorna dokumenteras i de propositioner som riksdagen får ta ställning till vad gäller ägarfrågor för Posten. Den dokumentationen är väl synnerligen offentlig.

Ola Karlsson: Vi sitter här i konstitutionsutskottet just nu för att granska kontakterna mellan departementet och bolaget. Om de kontakterna bara handlade om att skicka propositioner till bolaget vore statsrådets svar fullö­ digt. Nu har vi fått reda på att det veckovis sker kontakter mellan departe­ mentet och bolaget. KU har tidigare uttalat att viktigare frågor skall doku­ menteras. Vad är skälet till att man inte har dokumenterat någonting? Ines Uusmann: Herr ordförande! De telefonsamtal och den kontinuerliga kontakt som jag tycker att det är viktigt att man har med ett stort bolag är det ganska orimligt att protokollföra. Det skulle inte fungera. Däremot samman­ fattas de viktiga frågorna - nu talar vi om de viktiga frågorna - inför stäm­ morna. Det är den form av ägarstyming som vi har när det gäller ett aktiebo­ lag. Eftersom vi har dubbla roller för detta aktiebolag har vi också förordning osv. via den postlag som riksdagen har tagit ställning till och som Posten har att rätta sig efter. Posten har att rätta sig efter en lagstiftning som övervakas av Post- och telestyrelsen också. Det är också en styrning. Men vi styr via bolagsstämman, och vi styr via ägarskapet. Och det är naturligtvis via vår ordförande som vi har de kontinuerliga kontakterna. Ola Karlsson: Är det enligt statsrådets mening en uppenbart orimlig stånd­ punkt att de viktiga kontakterna enligt konstitutionsutskottets uttalande skall dokumenteras? Ines Uusmann: Tvärtom är det en mycket rimlig ståndpunkt att de viktiga frågorna skall dokumenteras. Det är därför som vi har infört systemet med dokumenterade stämmotal och ägardirektiv på stämman, vilket inte förekom när bolaget var alldeles nytt.

Ola Karlsson: Jag hittade ett TT-telegram från den 2 januari 1996 i vilket följande står: Uusmann: Olyckligt att Posten falls. Därefter står det: Visst är det från ägarens synpunkt olyckligt att Konkurrensverket ett antal gånger ansett att Posten AB missbrukat sin dominerande ställning. Kommu­ nikationsminister Ines Uusmann medger detta i ett svar på en riksdagsfråga av Margitta Edgren. Hon lovar att även i fortsättningen ta upp konkurrens­ frågorna med Postens styrelse. Men antalet postärenden hos Konkurrensver­ ket måste ses mot bakgrund av att postmarknaden nyligen har avreglerats. Edgren efterlyser initiativ från Uusmann för att säkra konkurrensen även inom postområdet. Men ministern ligger lågt och hänvisar bara till debatten om huruvida Posten genom sin prissättning bör bemöta konkurrensen från t.ex. City Mail AB som agerar på ett begränsat område. Att bedöma om

Posten AB.s agerande står i strid med gällande konkurrenslagstiftning an­ kommer i första hand på Konkurrensverket, påpekar Uusmann. Jag kan konstatera att statsrådet tog upp detta med Postens ledning efteråt och talade om att det var olyckligt att Posten agerade på detta vis. Är det en korrekt uppfattning?

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Ines Uusmann: Som jag har sagt, herr ordförande, har vi kontinuerliga kon­ takter med bolagets ordförande, och självklart kommer dessa saker upp vid de samtal som vi har inför t.ex. varje bolagsstyrelsemöte. Men det är inte bara den här typen av frågor som vi resonerar om. Detta är ett stort bolag med ett stort och viktigt samhällsansvar. Det må vara mig förlåtet, men det finns andra saker som också behöver diskuteras med bolagets ordförande. Ola Karlsson: Då kan vi alltså konstatera att statsrådet tog upp detta med Postens ledning i varje fall i närheten av januari 1996 och då konstaterade att det var olyckligt. Efter januari 1996 är det ett antal ärenden som har kommit in till Konkurrensverket. Den 8 oktober 1996 kom det in två ärenden, den 1 november 1996, den 13 november 1996, den 22 november 1996, den 26 november 1996, den 4 december 1996, den 17 december 1996, den 19 de­ cember 1996, den 25 februari 1997 kom det in två ärenden, den 9 juni 1997 och den 3 juli 1997. Sedan har jag inte kontrollerat resterande ärenden, men jag misstänker att det finns några till. Nu har vi alltså fått reda på att departementet och Posten för en kontinuer­ lig dialog om dessa frågor. Det innebär alltså att vi nära nog kan förutsätta att detta diskuteras med departementen under de veckovisa kontakterna som av någon anledning inte dokumenteras. Vad är skälet till att departementet inte har reagerat på alla dessa ärenden som ändå dyker upp i Konkurrensverket? Har man gett ett klartecken i kon­ takterna till att det bara är att köra? Ines Uusmann: Jag skulle vilja gå tillbaka till den debatt som jag hade med Margitta Edgren i denna fråga då jag sade att vi naturligtvis följer upp dessa frågor. Det var precis det som vi på ett mycket offentligt sätt gjorde genom det stämmotal som statssekreteraren höll på bolagsstämman i maj 1996 och som sedan dokumenterades också i den proposition som överlämnades till riksdagen hösten 1996. De flesta av de ärenden som nu har tagits upp här hör ihop. Det är inte en rad olika ärenden, utan de hör faktiskt ihop. Dessutom är de flesta av dessa ärenden s.k. begäran om icke-ingripandebesked. Detta är ju ett uttryck för att Posten skall agera så att det motsvarar högt ställda krav på etik och moral. Man skall alltså begära icke-ingripandebesked för att i förväg få reda på var gränserna i konkurrenslagstiftningen går. Ola Karlsson: När Konkurrensverket genom ett interimistiskt beslut ålägger Posten att upphöra att tillämpa en prislista med tre priszoner-skulle det alltså vara ett aktivt agerande från Posten?.

Ines Uusmann: Jag vill då återigen betona att det inte kan vara rimligt att Posten som ett bolag som arbetar på en avreglerad marknad inte kan gå till

högre instans och få dessa frågor prövade. Det är vad man har gjort. Dess­ utom har tingsrätten i mars i år gett Posten rätt. Ola Karlsson: Jag konstaterar att det förekommer dubbla budskap i detta. Dels får vi reda på att det i ett skriftligt svar har sagts att den enda kontakt föranledd av något beslut av Konkurrensverket som har förevarit var när man från Posten gick upp till statssekreteraren i november 1996. Dels får vi reda på att det sker veckovisa kontakter mellan departementet och Posten. Men tyvärr dokumenteras då ingenting, och enligt statsrådet är det orimligt att ha en sådan dokumentation. Trots uttalanden i riksdagen om att statsrådet skall ta upp detta med Postens ledning, fortsätter Posten att systematiskt agera i strid mot konkurrenslagen. Jag tror, herr ordförande, att det inte är möjligt att komma längre i denna utfrågning. Ines Uusmann: Får jag bara, herr ordförande, säga att mina båda uppgifter finns med i det skriftliga svaret. Det verkar som om ledamoten bara har läst halva svaret. Det står: Regeringskansliet har dels en företrädare i Postbolagets styrelse, och det förekommer löpande underhandskonktakter mellan Kommunikationsdepar­ tementet och bolagsledningen i olika frågor. Detta har jag med en viss envishet upprepat här under förmiddagens gång. Någon kontakt direkt föranledd av beslut av Konkurrensverket utöver den som tagits upp i konstitutionsutskottets granskningsärende 1996/97:15 har inte förekommit. Vi har inte kallat bolagets ordförande särskilt mer än vid ett tillfälle. Ordföranden: Innan jag lämnar ordet vidare vill jag säga att vi förstås gärna tar emot de nämnda stämmotalen och den promemoria som kommunika­ tionsministern nämnde, så att vi kan ha detta som underlag tillsammans med det övriga inför vårt slutgiltiga ställningstagande.

Frank Lassen: Jag har ju förstått att bakgrunden till anmälan är den digra listan på anmälningar mot Posten. Det är klart att om man har ett stort domi­ nerande företag som under några år får 25 ärenden och anmälningar till Kon­ kurrensverket, skulle vi naturligtvis som enskilda personer oberoende av vilket företag det är tycka att det inte är speciellt bra och att det inte är något som länder företaget till heder. Men jag måste återkomma till denna lista litet grand. Den är för mig litet svårgreppbar till det skriftliga materialet. Jag undrar vad som hänger ihop och vad som är samma ärende? Jag har förstått att av dessa 25 ärenden är det i alla fall några ärenden som går tillbaka till den tidigare kommunikationsministerns tid. Några kanske hör ihop och är samma ärende. Jag skulle vilja ställa följande fråga: Vilka av dessa 25 ärenden är det som har aktualiserats under Ines Uusmanns tid, och i vilka ärenden har Posten blivit fälld, om man uttrycker det på ett sådant sätt? Det vore bra att få storleken på detta klar för sig. Ines Uusmann: Posten har blivit fälld vid ett tillfälle. Det handlade om post­ orderpaket.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

När det gäller den s.k. listan, som jag vill påstå egentligen inte är så diger, är det såvitt jag nu kan se ett sjok av ärenden som har avgjorts av tingsrätten. Sammantaget tror jag att det i den s.k. listan är sju ärenden3 som är samman­ förda till ett ärende som har avgjorts av tingsrätten. Majoriteten av ärendena i den s.k. 25-punktslistan, nämligen 13 ärenden4, är tillkomna före hösten 1994.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Frank Lassen: Då har vi alltså 12 kvar av dessa 25 ärenden som Ines Uusmann är ansvarig för, och av dessa hör en hel del ihop. Anmälningarna mot Posten har naturligtvis väckt en del uppmärksamhet. Även om en del säger att all reklam är bra, även den dåliga, är det klart att detta inte upplevs så positivt bland oss medborgare, som så att säga de sista ägarna. Anser statsrådet att hon borde ha kunnat agera något mer kraftfullt i dessa frågor för att undvika dessa negativa händelser?

Ines Uusmann: Man kan spekulera i vad orsaken är till att det anses negativt att ett företag som agerar på en nyligen avreglerad marknad faktiskt begär besked från den konkurrensvårdande myndigheten om möjligheterna att agera efter den nya lagstiftningen. Jag tycker snarare att det är någonting som skulle kunna betraktas som seriöst och positivt att detta företag faktiskt vill begära besked i förhand om var gränserna går för att man skall kunna leva upp till statsmakternas krav på hög etik och moral. Jag har agerat genom, som jag sade tidigare, bolagsstämman, och jag har agerat via propositionsskrivande, och jag kan inte se att det finns anledning att näpsa bolaget på ett annorlunda sätt. Vi har en situation där det inte är alldeles enkelt att tolka en alldeles ny lagstiftning på ett alldeles nyavreglerat område samtidigt som statsmakterna gemensamt har lagt på detta bolag att det skall sköta den samhällsomfattande servicen. Frank Lassen: Jag har som ganska nya ledamot i KU förstått att det ibland kan vara en balansgång. Ibland blir ju statsråd anmälda för ministerstyre också. Men det har väl kanske funnits något utrymme kvar att agera här. Låt mig gå vidare och inte upprepa de frågor som har ställts tidigare. Vi får en bild av en verksamhet som bedrivs enligt en ny lagstiftning och där man trevar sig fram litet grand för att se hur man skall kunna agera. Man begär förhandsbesked, eller vad det kallas, om detta. Det är ju lovvärt. Men det ger ju också en bild av att man saknar en kunskap, kanske beroende på att det är fråga om en ny lagstiftning, kanske också beroende på att man inte har denna kompetens. Hur bedömer statsrådet framtiden i fråga om detta? Har man den kompetens som behövs i Posten AB när det gäller att undvika felaktiga be­ slut i dessa frågor? Kommer behovet av att testa ärendena att minska genom att man kommer att klara av det själv när man blir varm i kläderna? Eller kommer vi i fortsättningen att få leva med att få en regelbundenhet av an­ mälningar mot Posten, låt vara att det bara är ett fall där man har blivit fälld?

3 Rätteligen tio ärenden som handlades vid ett tillfälle. 4 Rätteligen sex (jfr datum i ”25-punktlistan”).

Ines Uusmann: Min bedömning är att när den här marknaden så småningom sätter sig kommer aktörerna att hitta sina roller. Men hur lång tid det kommer att ta är det litet svårt att spekulera om i dag. Detta är en krympande mark­ nad, och då kommer det naturligtvis under ett antal år att behövas en bra konkurrens vårdande myndighet som hjälper till att klara ut denna lagstift­ ning. Vi har inte så mycket att lära oss av andra länder, eftersom Sverige så ti­ digt avreglerade detta område. Därför är det särskilt svårt, och därför måste vi treva oss fram allihop.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Frank Lassen: Men man får väl ändå anse att det finns en expertis på områ­ det. Konkurrensverket gör ju tolkningarna. Jag föreställer mig att man där har kunskap och expertis kring detta. Har Posten eller kommer Posten att kunna skaffa sig en motsvarande kompetens, så att man i stället för att begära förhandsbesked faktiskt kan klara av dessa bedömningar på ett korrekt sätt själv?

Ines Uusmann: Jag måste beträffande rollfördelningen säga att Posten som andra bolag skall ha möjlighet att fråga den statliga myndigheten om hur lagstiftningen skall tolkas. Det tycker jag är en rätt så bra rollfördelning. Visst finns det bolagsjurister, och visst finns det konkurrensjurister på Pos­ ten. Men statens konkurrensvårdande myndighet är ju och bör vara den myn­ dighet som alla skall kunna vända sig till för att få bedömningar som är så bra som möjligt. Men samtidigt, med det rättstänkande som vi har, måste man naturligtvis också kunna gå vidare i rättssystemet för att få saken prövad till dess att vi har en s.k. normal marknad.

Margitta Edgren: Vi har ju som sagts diskuterat detta för länge sedan. Men jag skulle vilja ställa en fråga till som restes när jag lyssnade på diskussionen mellan Ola Karlsson och Ines Uusmann. Jag tycker att kommunikationsmi­ nistern gång på gång kommer tillbaka till att Posten måste ursäktas för att det blev en avreglering och att det blev en ny situation. Jag tror att det trädde i kraft den 1 januari 1994. Hur lång tid skall detta statliga bolag få på sig - inkörningstid - för att lära sig att fungera på en marknad? Nu är det 1998. Man hade ett ärende uppe 1998. Visserligen avskrevs det. Men ändå verkar det som om man fortfaran­ de fumlar och inte har riktigt klart för sig var gränserna går. För mig ger det ett oseriöst intryck. Det tror jag att man skall vara litet försiktig med när Posten nu skall hitta sin plats på en marknad som dessutom är vikande. Det var ingen tydlig fråga, men det var ändå en diskussionsinvit. Ines Uusmann: En viss kommentar förtjänar den. Jag tror att det hade varit oerhört enkelt att klara av detta om vi bara hade sagt att Posten nu lever på en avreglerad marknad och that 's it. Men samtidigt lägger vi på detta domi­ nerande bolag samhällsuppgifter. Min uppfattning är att vi skall göra det också i fortsättningen. Det är naturligtvis en ideologisk fråga att jag tycker det. Men vi har detta bolag som en oerhört viktig del av vår infrastruktur. Då måste vi också vara beredda på att det tar tid för bolaget att hitta sin roll på en avreglerad marknad. Om jag skall redovisa någon politiskt uppfattning, men det kanske man inte skall göra i detta sammanhang, så var många av de

problem som vi ser i Posten i dag inte alldeles omöjliga att förutse 1993 när vi diskuterade om det var meningsfullt eller inte att avreglera postmarkna­ den.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Margitta Edgren: Det som vi har ålagt Posten, bl.a. glesbygdsansvar, betalar vi faktiskt för med skattepengar. Redan 1990 hade Posten i sin interna koncemrapportering kommit fram till att det inte fanns någon skillnad i kostnaderna att bära ut post i glesbygd eller i tätort. Det är alltså inte på det sättet att Posten gör detta i sin stora godhet. Detta är ju ett affärsdrivande bolag och man tar naturligtvis betalt för detta och får betalt för det, och kanske t.o.m. litet för mycket.

Ines Uusmann: Jag har en stillsam kommentar. Det som vi betalar för med skattepengar är en rikstäckande kassatjänst. Men vi lägger dessutom enligt postlagen och enligt avtalet med Posten på Posten AB att vi också skall ha en rikstäckande brev- och paketutdelning. Detta betalar vi inte en enda krona av skattepengarna för. Det måste vi faktiskt skilja på. Sedan 1990 har utvecklingen på just brev- och paketsidan, särskilt på brev­ sidan, gått väldigt snabbt, inte minst med tanke på att alltfler av oss numera skickar e-post och faxar till varandra.

Jerry Martinger: Jag har en mycket kort fråga. Kommunikationsministern säger att det råder stor osäkerhet om vilka ramar som det nya bolaget har att hålla sig inom. Sedan säger hon också att det sker kontinuerliga kontakter och en ständig dialog mellan departement och bolag och att den dialogen och dessa kontakter kommer att fortsätta. Samtidigt vill kommunikationsminis­ tern inte näpsa bolaget. Tycker kommunikationsministern att det finns någon anledning att ta några initiativ från ministerns sida framöver för att klargöra den situation som gäller? Kommer kommunikationsministern att ta några särskilda initiativ i frågan? Ines Uusmann: Det som riksdagen har godkänt i fråga om hanteringen, att den skali vara etiskt och moraliskt fullgod, gäller till dess att riksdagen fattar något annat beslut.

Jerry Martinger: Min fråga var alltså om kommunikationsministern direkt har några planer på att ta några initiativ just med tanke på att försöka reda ut den oklara situation som hon säger gäller. Ines Uusmann: När det gäller oklarheten på den nya marknaden pågår ett arbete i Posten efter tingsrättens beslut. Jag ser därför ingen anledning att kalla upp bolagets ordförande för att ta något nytt initiativ i denna fråga. Det sagda, som jag sade tidigare, gäller fortfarande.

Jerry Martinger: Jag menar inte att man nödvändigtvis behöver kalla upp bolagets ordförande, utan det kunde ju tänkas att man tog initiativ på något annat sätt också för att se över situationen. Ines Uusmann: Om Jerry Martinger menar att vi skall se över postlagen eller att vi skall se över konkurrenslagstiftningen är det när det gäller postlagen på 61

det sättet att vi bedriver ett kontinuerligt arbete. Riksdagen har ju för övrigt en proposition som är aktuell just nu med förändringar i postlagen.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Ordföranden: Möjligen kan kommunikationsministern hjälpa mig att avrun­ da denna del av utfrågningen. Det som vi nu talar om är en speciell situation, dvs. att man inte har haft det på detta sätt tidigare. Det är svårt att hitta inter­ nationella erfarenheter som kan vara till hjälp. Det är alldeles utmärkt att man slår fast att av staten ägda bolag skall ha god etik och moral, och vi får väl hoppas att det inte blir någon ändring på den punkten genom några beslut framöver. Jag har inte fått följande riktigt klart för mig: Vad är kommunikationsmi­ nisterns grundläggande syn på hur konkurrensen skall fungera på detta om­ råde? Skulle kommunikationsministern kunna sammanfatta detta för oss?

Ines Uusmann: I en situation där vi har en avreglerad postmarknad måste man, precis som vi har talat om hela förmiddagen, ha armlängds avstånd när det gäller regelsystemet. Men Posten har inte gjort något annat, som vi kan bedöma det, än att följa de ålägganden som man faktiskt har fått sig tillsagda. Jag kan inte se att det är fel att ett företag som vi ålägger att konkurrera ak­ tivt också får pröva var gränserna går innan vi har fått ett alldeles klart rätts­ läge. De regelsystem som vi har med Konkurrensverket och med möjlighet att gå till Marknadsdomstolen och tingsrätten måste kunna få utnyttjas även av ett statligt bolag. Men man skall följa regelsystemet. Ordföranden: Är det sannolikt att man i takt med att dessa besked kommer, som kommunikationsministern redan har antytt, lär sig mer hur det ser ut, så att det i framtiden inte behöver dyka upp ålägganden från verket med viten på 50 miljoner och sådant utan att man har böljat hitta sin roll? Ines Uusmann: Som jag sade tidigare tror jag att marknaden kommer att stabilisera sig, och inte bara detta stora bolag utan även de andra aktörerna på postmarknaden kommer att hitta sina roller. Jag tror att detta blir ett mindre problem. Men jag tror att det är något som man kommer att få leva med ett tag till i all fall.

Ordföranden: Jag har en sista fråga om att marknaden stabiliserar sig. Är det detta att marknaden stabiliserar sig, hur det nu skall se ut, som kommer att leda till att vi får färre mål som har att göra med överträdelser av konkur­ rensbestämmelser? Ines Uusmann: Jag tror att konkurrenslagstiftningen - det är inte så lätt att skriva en bra konkurrenslag på ett nyligen avreglerat område där det inte finns någon internationell erfarenhet att bygga på heller - kanske också kommer att behöva anpassas, precis som de olika aktörerna måste lära sig var gränserna går. Dessutom kan det bli så att vi återkommer till riksdagen någon gång inom ett antal år med förändringar i postlagen. Postlagen kan naturligtvis också påverka det stora, dominerande bolaget - vilket jag tror att Posten kommer att vara ganska många år framöver - för att vi skall klara av att ha en samhällsomfattande tjänst. Det politiskt oerhört viktiga är ju att vi skall klara av infrastrukturen med Posten.

Ordföranden: Jag ber att få tacka kommunikationsministern för den här genomgången i granskningsärende nr 19.

■ i-'

.1» r*t»»

s-i. ■

<

7^ ijz

te i rngi>- '

hö Itp< TO.

1997/98:KU25 Bilaga B 4

Töi tj

■.w» ” ■ <

h ur' ju

: OT höMftlvJ Dj u? '

Ho gmwiorjqfii/i; >i ^h>hi O ui !lij kO(p nt)' Jlii nv-rii rf bwn

ni rjm obniUjiMhjnbt! >

I .

m :• lukodxiar.gniinrj ioi . -Ini ruannogsi Ilil gelTjunu Jtg/ v ' jvCI jiö! i-ji cburi ni.nni zi.tP Ht nnmiji POHrjiKq i m«d imt u>J vr.Hul olliU ‘ rnM!j b.rl cntz- fno m nnc iio in;:. »

■ ri- , !i -

ncwi >

/ Li H'

i- >i

> i*ö •

>n ■

n s

'Pc;M . hrt

■

. c.

Konstitutionsutskottet 1998-04-15

1997/98:KU25 Bilaga B 5

KL 11.00-12.20

Offentlig utfrågning med ÖB Owe Wiktorin och konteramiral Torsten Lindh angående försvarsministern och Försvars­ maktens ekonomiska problem

Ordföranden: Konstitutionsutskottets sammanträde återupptas. Vi hälsar överbefälhavare Owe Wiktorin och konteramiral Torsten Lindh välkomna. Vi har bett er komma hit därför att vi har en granskningsanmälan riktad mot försvarsministern. Det gäller hans agerande och ansvar i samband med de ekonomiska problem som uppstått i Försvarsmakten sedan försvarsbeslutet 1996. Jag ger som vanligt de inblandade möjlighet att inleda, om de vill, med en kort sammanfattning av hur de ser på frågan.

Owe Wiktorin: Jag skall ge en kortfattad redogörelse för ekonomi och planeringscykel. Basen för den här processen är de uppdragsförslag som kommer underifrån i organisationen. Man lägger fram uppdragsförslag och behov av resurser eller i klartext pengar. Det här kommer dels från förbanden, dels frän Försvarets materielverk, Fortifikationsförvaltningen på materielsidan och byggnadssidan. Man rullar planeringen årligen. Underlaget för processen kommer normalt i början av oktober, och sedan går det in i en vanlig bud­ getmangling. Normalt har högkvarteret en preliminär inriktning klar någon gång i december. Sedan mynnar det hela ut i ett budgetunderlag till regering­ en och så småningom regeringens proposition till riksdagen. Vi levererar underlaget till regeringen i mars varje år. Sedan förra året, hösten 1997, under vintern 1998 och fram till mars i år har budgetarbetet varit inriktat på året 1999 och femårsperioden fr.o.m. 1999 och framåt. Parallellt med den här processen sker självfallet en uppföljning av det ge­ nomförandeår man är inne i, det löpande budgetåret. Det är i det här fallet förra året, budgetåret 1997. Man följer upp budgeten och verksamhetens utfall med kvartalsvis avrapportering till regeringen. Den här uppföljningen kan inte med hänsyn till processen syfta till att vara framåtblickande mer än t.o.m. budgetårets slut. Jag tror att det är bra att ha det här som bakgrund. Inför försvarsbeslutet presenterade Försvarsmakten Försvarsmaktsplan 97. Det var vårt underlag till regeringen inför det femåriga försvarsbeslut som skulle fattas. Låt mig bara i parentes nämna att strax innan hade det före­ kommit en annan debatt om svarta hål inom försvarsmakten. Dåvarande försvarsministern, Thage G Peterson, tillsatte då en särskild kommitté som analyserade det här. Resultatet heter Analys av Försvarsmaktens ekonomi, SOU 1995.13. Resultatet, vill jag påstå, blev inte negativt för försvaret vad gäller själva skuldbördan. Däremot blev det negativt vad gäller nedskärning i verksamheten.

Åter till Försvarsmaktsplan 97 och det underlag vi levererade. Jag ansåg, och anser fortfarande, att planen var i rimlig ekonomisk balans med den verk­ samhet vi föreslog. Underlaget gick sedan in i den politiska processen och i regeringens hantering. Det torde väl knappast vara okänt i den här försam­ lingen att propositionen och det senare riksdagsbeslutet som fattades på luciadagen 1996 innebar en ganska kraftig omstrukturering i fredsorganisationen i förhållande till det förslag som jag hade lämnat. Om man ser på ommöbleringen i ekonomiska termer är det vår uppfattning att det var kostnadsneutralt under den första femårsperioden, dvs. fram t.o.m. 2001. Där­ emot kostade regeringens förslag 1 miljard mer i den andra femårsperioden än det förslag som jag hade levererat. Till detta låg det i samma proposition högre ambitioner på ett antal områ­ den, som vi bedömde uppgå till 1,3 miljarder över perioden 1997-2001. Försvarsmaktens uppfattning i anslutning till försvarsbeslutet var därför, och är fortfarande, att mer verksamhet skulle inrymmas i planen än vad vi hade ansett vara sunt och ekonomiskt riktigt. Regeringen finansierade den ökade ambitionen genom att öka kraven på rationalisering framför allt inom För­ svarsmakten men också inom stödmyndighetema. När vi inom försvaret presenterade vår plan pekade vi på att det fanns rationaliseringsmöjligheter, en potential på det här området, men vi såg det som en reserv inför komman­ de sannolikt obehagliga överraskningar som regelmässigt dyker upp i en planering på en femårshorisont. Regeringens beslut ökade trycket i planen. Det förutsätter jag självfallet att regeringen har känt till eftersom det var den som fattade beslutet. I samma proposition reduceras anslaget för Försvaret med 2 miljarder för budgetåret 1998. Medlen återlades sedan år 2000 och 2001. Regeringen ansåg att Försvarsmakten kunde hantera detta genom att senarelägga materiel under budgetåret 1998. Det är självklart att det påverkar den process som vi nu talar om. Den årliga processen löpte sedan vidare i enlighet med vad jag tidigare be­ rörde. I mars 1997 lämnade vi in budgetunderlaget för budgetåret 1998. Jag tvingades då anmäla att Försvarsmakten hade en brist som uppgick till 300500 miljoner kronor per år inom framför allt förbandsverksamheten. Det be­ rodde på att vi hade en felaktig kostnadsuppskattning men också på grund av långsammare personalreduktioner än planerat. Omstruktureringen gick något långsammare än vad vi hade förväntat i planeringen tidigare. Det här anmälde vi tidigt till regeringen, redan i mars 1997, i syfte att medvetandegöra regeringen om de problem som hade uppstått, trots att vi då inte helt överblickade konsekvenserna av det. Jag ansåg det nödvändigt att göra en tidig anmälan. Processen fortsatte sedan med regeringens vårpropo­ sition till riksdagen våren 1997. Där förordade regeringen ytterligare ramre­ duktioner, finansierade med ytterligare rationaliseringskrav riktade mot stödmyndighetema. Försvarsmaktens anslag reducerades i motsvarande grad. Det här måste också ha varit känt av regeringen eftersom det var regerings­ beslut. Till det här fattades det under året löpande ett stort antal successiva rege­ ringsbeslut som tog ekonomiska resurser i anspråk. Av den redovisning som Försvarsmakten lämnade till regeringen den 12 december 1997, före jul förra

3 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 3

1997/98:KU25 Bilaga B 5

året, framgår att vår uppfattning är att regeringsbeslut, ambitionshöjningar och ramsänkningar vid den här tidpunkten totalt uppgick till ca 4 miljarder kronor under den första femårsperioden 1997-2001. Regeringen ansåg att det skulle finansieras med 2,8 miljarder i ytterligare rationalisering utöver vad Försvarsmakten föreslagit. Detta har jag tidigare berört. Resten var alltså ofinansierat i regeringspropositionerna. Vår uppfattning i Försvarsmakten var att det inte var möjligt att ta ut 2,8 miljarder i rationalisering. Vi bedöm­ de det som genomförbart att förverkliga ungefär hälften, 1,4 miljarder. Men då utnyttjade vi, som jag tidigare har pekat på, den reserv vi hade avsett för obehagliga överraskningar. Huvuddelen av de beslut som ligger i de 4 mil­ jarderna fattades före den nu aktuella propositionen till riksdagen. De borde självfallet vara kända av regeringen. I april 1997 fick Försvarsmakten direktiv att fortlöpande i kvartalsrapportema rapportera om den anmälda bristen på 300-500 miljoner som vi hade redovisat i budgetunderlaget i mars 1997. I halvårsrapporten som lämnades in den 15 augusti 1997 konstaterade Försvarsmakten: För närvarande kan balans i planeringen endast åstadkommas genom ambitionsminskningar. Det som sedan hände processmässigt var att vi hade en s.k. delning av proposi­ tionen. Det är en underhandsdelning. Den ägde rum i böljan av september 1997. Jag yttrade mig som ÖB till Försvarsdepartementet den 5 september, under hand, i en icke officiell skrivelse. Mot bakgrund av det då kända bud­ getläget, våra egna problem med de 300-500 miljonerna, regeringsbesluten och det ökade trycket i försvarsbeslutet samt anslagsförordningen, som jag skall återkomma något till, yttrade jag som sammanfattning. Jag vill därför mycket bestämt avråda regeringen från att gentemot riksdagen hårt binda sig för en lösning som med stor sannolikhet inte kommer att visa sig genomför­ bar. Regeringen lade fram sin proposition i början av september. Man redovi­ sade vad gäller denna fråga först: I Försvarsmaktens planläggning finns vidare verksamhetskostnader om ca 300-500 miljoner per år utöver den ekonomiska ram som riksdagen har bestämt. Enligt Försvarsmakten kan endast ambitionssänkningar för närvarande åstadkomma balans. Försvars­ makten har vidare anmält att det inte kan uteslutas att förslaget om struktu­ rella åtgärder avseende såväl krigs- som grundorganisationen måste föreläg­ gas regeringen för ställningstagande för att åstadkomma balans mellan upp­ gifter och resurser. Därefter regeringens uppfattning: Regeringen finner att nu nämnda förhållanden är anmärkningsvärda och allvarliga. Enligt rege­ ringens uppfattning skall det inom den ekonomiska ram som anges i totalför­ svarsbeslutet vara möjligt att genomföra krigs- och grundorganisationsför­ ändringen och upprätthålla den kompetens och kvalitet i verksamheten som förutsattes i beslutet. Regeringen föreslår därför varken någon förändring av de mål för verksamheten eller av den ekonomiska ram som riksdagen har bestämt. Det blev bedömningen vid den tidpunkten. Processen budgeteringsmässigt och planeringsmässigt löpte vidare enligt den process jag kortfattat rekapitu­ lerade inledningsvis. Försvarsdepartementet hölls kontinuerligt orienterat om vår syn på det ekonomiska läget, när det ekonomiska läget så småningom började anta kontur under hösten i enlighet med den process jag visade på.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Den 8 oktober 1997 hade jag och chefen för planeringsstaben, Torsten Lindh, en föredragning för försvarsminister och statssekreterare där vi redovisade det aktuella läget. Den ekonomiska brist vi fann angav vi till 9,9 miljarder över den första femårsperioden 1997-2001. I stort sett samma redovisning gavs den 21 oktober till försvarsutskottet. Det här är det händelseförlopp som jag inledningsvis vill rekapitulera. Men jag skulle ytterligare vilja kommentera en annan mycket viktig faktor i den ekonomiska historien. Det är regeringens beslut 1996 att anslagsförordningen skulle tillämpas fullt ut för Försvarsmakten från den 1 januari 1997. Det här beslutet fattades mot Försvarsmaktens rekommendation eftersom vi ansåg att effekterna av förändringen inte kunde överblickas. Effekterna blev utomor­ dentligt stora. Jag vill säga att utomordentligt stora problem har skapats. Beslutets konsekvenser var illa penetrerade. Konsekvenserna berör såväl budgetåret 1997 som aktuellt år 1998 och resten av planeringsperioden under försvarsbeslutet. Frågan berör miljardbelopp. Den är ännu inte utklarad. Det för för långt att nu gå in på helheten. Men jag skulle vilja ta ett exem­ pel som berör den nu aktuella propositionen och det nu aktuella budgetåret. Anslagsramen för 1997 var inte slutligt klarlagd för myndigheten Försvars­ makten förrän den 12 februari 1998, dvs. en och en halv månad efter det att budgetåret hade avslutats. Vid den tidpunkten tillfördes anslaget 4 miljarder kronor. I stället för ett befarat kraftigt underutnyttjande fick Försvarsmakten därmed för budgetåret 1997 ett sparande. Det var ett planerat sparande som vi ansåg skulle ligga på en nivå som jag återkommer till. Tack vare tillförseln i februari 1998 uppgick anslagssparandet till 1,2 miljarder, men borde med tillämpning av den matematiska modell som låg bakom beslutet ha varit ytterligare 500 miljoner högre, dvs. 1,7 miljarder. Den här frågan är inte avslutad ännu. Det här påverkar självfallet starkt budgetåret 1998 när beloppen på anslaget först pekar på ett överutnyttjande och sedan går mot ett planerat underutnyttjande på det sätt som vi hade pla­ nerat från början. Förändringen i anslagsförordningens tillämpning har dra­ matiskt försvårat planeringen och styrningen i en redan besvärlig situation. Effekterna av det här beslutet var inte penetrerade innan det fattades. Jag avslutar här. Men jag skulle om ordföranden tillåter vilja släppa in Torsten Lindh för att kortfattat kommentera när vi i högkvarteret mot bak­ grund av planeringscykeln kom till insikt om ingångsvärdena i den här eko­ nomiska planeringen.

Torsten Lindh: Vi lämnade in vårt underlag till försvarsbeslutet, alltså Försvarsmaktsplan 96, i mars 1996. Vi ansåg att det var en plan i rimlig balans. Vi ansåg t.o.m. att planen var bättre balanserad än de underlag som jag vid många tillfällen tidigare har varit med om att ta fram och lämna in. Det var två väsentliga skillnader. Det första var att vi på ett helt annat sätt än tidigare hade verksamhetsförändringsrelaterade prislappar. Vi tittade helt enkelt på vad en viss verksamhet tidigare har kostat, och vi försökte att sätta en likadan prislapp på den i framtiden. Det andra var att vi de facto i tidigare underlag ganska systematiskt hade genomsökt planen efter positiva möjligheter, bl.a. rationaliseringsmöjligheter, som då också hade intecknats. Erfarenheterna av hållbarhet i tidigare planer hade inte varit överdrivet bra. Vi avstod därför

1997/98:KU25 Bilaga B 5

efter en ganska tuff intern debatt från att göra inteckning i kommande ratio­ naliseringar och sade: Detta är en nödvändig motvikt mot alla de negativa överraskningar som man av erfarenhet vet kommer. När försvarsbeslutet kom uppfattade vi initialt att det handlade om en am­ bitionsökning i den första femårsperioden på ungefär 1 miljard. Successivt fram till mars månad växte vår insikt. Det var egentligen inte förrän i vårpro­ positionen i mars som vi såg hela konsekvensen. Vi såg att det inte bara handlade om ungefär 1,3 miljarder i mer verksamhet in. Det handlade också om ramreduktioner som gjorde att ribban med vårt mått mätt då hade höjts med 2,8 miljarder. Regeringen ansåg att det här var finansierat med rationali­ seringar. På den punkten hade vi olika uppfattningar om huruvida det var lämpligt eller inte lämpligt att inteckna det. Det var också oerhört svårt att utläsa den fulla konsekvensen av rationali­ seringskraven. Det stod bl.a. i vårpropositionen att regeringen hade för avsikt att rikta rationaliseringskrav om 200 miljoner per år gentemot stödmyndighetema. I det regleringsbrev som sedan kom i december kunde man läsa att det riktades krav på ungefär 25 miljoner per år mot FOA. Ett annat krav, som var i växande, men som slutade på drygt 100 miljoner, riktades mot FMV. Alla tog för givet att de här instruktionerna var en del av förverkligandet av de 200 miljonerna. Med det synsättet räckte emellertid inte regeringens ra­ tionaliseringskrav för att finansiera de pålagor som hade lagts på oss. När vi upplyste regeringen om det här ändrades, efter någon vecka eller kanske två, inställningen till vad man hade avsett i de olika dokumenten. Detta blev plötsligt två separata rationaliseringskrav. Under hösten 1997 blev vi så småningom, enligt min uppfattning, helt överens med handläggarna i Försvarsdepartementet om att det inte fanns några möjligheter att ta ut hela denna stora rationaliseringspotential. De 200 miljonerna mot stödmyndighetema, där det inte fanns några instruktioner mot dessa myndigheter över huvud taget vid den tidpunkten, uppfattades då gemensamt som icke genomförbara. Det fanns också en stor rationaliserings­ potential som var kopplad till tanken på att föra över Fortifikationsverket till Finansdepartementet för att slå ihop en större statlig fastighetsägarfamilj. Det beslutet kom aldrig att genomföras. Därför tyckte vi att då föll ju naturligen den rationaliseringspotentialen bort helt och hållet. Så det finns stora tvek­ samheter i den totala uppfattningen om hur mycket vi skulle rationalisera. När vi lämnade in försvarsmaktsplanen i mars 1997 stod det ganska klart för oss att de prislappar som låg på bordet indikerade att vi hade en brist på mellan 300 och 500 miljoner per år. Det skrev vi också i underlaget. Men vi hade då inte sett detta slag som totalt förlorat. Vi skrev också att vi skulle göra vad vi kunde för att komma ned i ram. Vi gick inte in med några ome­ delbara förslag till förändringar av verksamhetens inriktning. Men vi skrev också att om vi inte lyckas måste vi naturligtvis återkomma. I halvårsrap­ porten stod det för oss helt klart att försöken att rädda hem 300-500 miljoner per år hade misslyckats. Det anmälde vi i den rapporten. Vi sade att nu finns det endast ambitionsminskningar som instrument för att med vårt mått mätt balansera planen.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Samtidigt började det i planstaben att samlas ihop det underlag som ligger till grund för den årliga rullningen. Jag kunde där ganska lätt se att det fanns fler obehagliga överraskningar, även om jag inte omedelbart kunde sätta en exakt siffra på det. Men arbetet med att ta fram underlaget startade genast. Det vi hade god kontroll på var naturligtvis vilka anslagsförändringar som har till­ kommit genom regeringsbeslut och vilka ambitionsförändringar som har tillkommit genom regeringsbeslut eller genom våra egna beslut. Det kunde vi notera ganska exakt. Vi kunde också konstatera att det fanns flera miljarder på prislappssidan, där de 300-500 miljonerna per år var en huvudingrediens. I början av oktober hade jag bilden så klar för mig att jag kunde uttala mig litet mer konkret siffermässigt. Den bild jag då hade var att det fram till år 2002, om vi inte gjorde någon förändring, enligt vår syn fattades 9,9 miljar­ der. Vi beslutade då att det här var en siffra som var så alarmerande att vi omedelbart ville informera såväl Regeringskansliet som försvarsutskottet. Den informationen lämnades den 8 oktober till ministern och den 21 oktober till försvarsutskottet. Det var likalydande information. Det fanns ytterligare en faktor som inte har varit uppe i den allmänna de­ batten. Den är kopplad till anslagsförordningen. De prognoser som gällde utfall var för mig vid den här tidpunkten oerhört förbryllande. Prognoserna sade nämligen att Försvarsmakten på sitt checkkonto, där de riktiga pengarna hanteras, skulle ha ungefär 1 miljard över vid budgetårets slut. Samtidigt sade den prognos som tittar på hur anslagsbelastningen ser ut något annat. Skillnaden mellan anslag och pengar är egentligen att anslag klarar ut hur mycket räkningar som registreras och checkräkningen talar om hur mycket pengar som betalas ut. Prognosen sade att på anslaget skulle Försvarsmakten komma att ha en brist på kanske uppemot 3 miljarder. För mig var det helt obegripligt hur de här två kunde divergera på detta sätt. Det vi anmälde till Regeringskansliet var emellertid anslagsbelastningen. Men vi anmälde sam­ tidigt att här var det något konstigt och att vi undersökte det. I medio oktober ansåg jag att vi hade klarlagt mekanismerna på ett sådant sätt att vi visste vad som hände. Det försökte vi också att förklara i Rege­ ringskansliet. Det var en förklaring som det tog oerhört lång tid att få gehör för. Under hela höstarbetet hade egentligen, som jag uppfattade det, Rege­ ringskansliet uppfattningen att vi skulle gå mot ett resultat som var ungefär 3>/2 miljarder sämre än det vi ansåg att vi gick mot. När vi presenterar en viss siffra har vi alltså som utgångspunkt en syn på anslagsförordningen som skiljer sig från regeringens syn med 3*/2 miljarder. I Regeringskansliet borde det egentligen ha funnits anledning till ännu större oro än den vi kände. De hade naturligtvis sin rationaliseringspotential som motvikt mot detta, men den uppgick till 2,8 miljarder. Det har också talats mycket om ett PM som är skrivet i samförstånd mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet där vi kommer fram till att vi är över­ ens om att försvarsbeslutet var i balans. Det här PM. et innehåller en mening som för mig är den vitala och väsentliga. Jag skulle därför vilja läsa upp den. Det står så här: I en jämförelse mellan Försvarsmaktsplan 97 och 1996 års försvarsbeslut uppfattade Försvarsmakten i mars 1997 att det fanns en brist uppgående till 2,3 miljarder kronor. Hela summan är dock finansierad i 1996 års försvarsbeslut med bl.a. rationaliseringar om rationaliseringarna genom-

1997/98:KU25 Bilaga B 5

förs på förutsatt sätt och om vinsten är inteckningsbar. Det är två mycket viktiga ”om”. Man avslutar med att säga: Försvarsmaktens mening är att rationaliseringspotentialen är en nödvändig motvikt mot negativa överrask­ ningar och borde därför inte intecknas. Vad vi har kommit fram till är egent­ ligen att vi är överens om matematiken. Men vi har varit och är fortfarande djupt oense om vilka slutsatser man skall dra av det. Så småningom kommer vi i alla fall i gång med ett mycket fruktbart sam­ arbete mellan Regeringskansliet och Försvarsmakten där vi försöker att penetrera alla siffror och lägga dem på bordet. När vi kommer fram till den 12 december är budskapet att det fattas 10,6 miljarder. Vår uppfattning är att av dessa 10,6 miljarder har 3,9 miljarder tillkommit genom regeringsbeslut och resten är sådant som Försvarsmakten får stå för. Siffran 10,6 miljarder byggde på en uppfattning om vilka slutsiffror man skulle få ut ur detta med anslagsförordningsomställningen. För att göra en mycket lång historia kort är det så att när vi amorterar förskottslån behöver vi hjälp med de amorteringarna utöver ram. Om den mekanismen är vi överens. I december var prognosen för amortering av förskott att de skulle betalas ned med 2,4 miljarder. Den prognosen var mycket felaktig. I februari i år har prognosen växt med 5 miljarder. Prognosen kommer från Försvarets materi­ elverk. När vi tittar på läget i det budgetunderlag som nu är inlämnat kan jag kon­ statera att i förhållande till verksamheten som var inplanerad i försvarsbe­ slutet har vi nu plockat bort innehåll för 7 miljarder. Vi har också enligt regeringens instruktion intecknat rationalisering som vi bedömer genomför­ bar. Den uppgår till 1,4 miljarder. Hade vi inte intecknat rationaliseringar hade vi varit tvungna att plocka bort för 8,4 miljarder. Alltså är förlusten från det första underlaget 8,4 miljarder. Av de 8,4 miljarderna är enligt vår upp­ fattning 4,5 miljarder direkt hänförbara till regeringsbeslut. 1 miljard har tillkommit därför att vi har funnit det nödvändigt att skapa en ny reserv. Vi har avsatt pengar för en ny reserv. 2,9 miljarder är en felkalkyl i Försvars­ makten. Det är en felkalkyl på 1,7 %. Om den står sig tycker jag att det är mer en bedrift än ett misslyckande.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Peter Eriksson: Det blir mycket siffror. Jag skulle vilja koncentrera mig på frågan om när information har getts till försvarsministern och försvarsut­ skottet, framför allt försvarsministern och Försvarsdepartementet. Jag undrar också vilken information som har kommit vid vilken tidpunkt. Vi har fått en bra genomgång tycker jag. Jag måste rekapitulera litet grand. I mars 1997 delger Försvarsmakten en beräknad brist på 300-500 miljoner kronor per år. Är det riktigt?

Torsten Lindh: Låt mig tillägga: en befarad brist. Men vi säger samtidigt att vi skall göra allt som går för att pressa ned kostnadsbilden. Vi säger inte att det är avgjort att det är förlorade pengar, utan vi säger att vi har starka indi­ kationer.

Peter Eriksson: Sedan får Försvarsmakten i uppgift att i kvartalsrapportema närmare gå in på hur man skall lyckas hantera situationen. I de svar vi har fått från departementet säger man: I den första rapporten, den 29 maj 1997,

förklarade Försvarsmakten att obalansen kvarstod, men den bedömdes kort­ siktigt vara hanterbar främst genom ambitionsminskningar. Är det en riktig beskrivning?

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Torsten Lindh: Beskrivningen är korrekt. Till bilden kan möjligtvis läggas att trycket i en plan förändras med tre faktorer. Pengar till, pengar från har själv­ fallet omedelbar verkan. Det här är mycket lätt att följa upp eftersom ansla­ get endast förändras med ett regeringsbeslut. Vi kan dag för dag tala om hur det ser ut. Det andra som är relativt lätt att följa upp är beslut om förändrad verksamhet. Det beslutet fattar vi, eller också tar vi emot en instruktion från regeringen. Det kan vi också på central nivå relativt lätt plotta. Vad som är svårt att stridsleda mot är själva prislappen på verksamheten. Det handlar ju om en indikation om en förändrad prislapp. Det är egentligen ganska givet att man får bra håll på det i en årlig cykel. Man ställer ett uppdrag utåt. Det går ned på lokal nivå. Man funderar över hur man skall lösa uppgiften exakt. Det är först där nere man kan bötja räkna på vad det kostar. Sedan sipprar svaret upp igen. Man har kanske inte full rätt, som jag uppfattar det, att förvänta sig kvar­ talsvisa svar på prislapparna. Därav vårt kanske litet inbäddade svar här. Vi hade ännu inte börjat få ordentlig feedback på de utgångssignaler som vi i den första kvartal srapporten hade lämnat. Situationen var egentligen ganska oförändrad jämfört med det kunskapsläge vi hade i mars.

Peter Eriksson: Det är ändå så att man från Försvarsmaktens sida utifrån försvarsbeslutet 1996 såg att det egentligen togs ett beslut som var ogenom­ förbart i relationen mellan ambitioner och tillgängliga medel. Men åtminsto­ ne fram till den 29 maj 1997 kunde ni förklara att det går att hantera det genom rationaliseringar och ambitionsminskningar. Owe Wiktorin: Läget är korrekt vad gäller beskrivningen. 300-500 miljoner per år anmälde vi i mars. Vi visste också att regeringen då hade gjort änd­ ringar i propositionen, och riksdagsbeslutet i december 1997 innebar änd­ ringar med ett ökat tryck i planeringen på 1,7 miljarder. Kvartalsrapporten i maj var den vi nyss behandlade. Vi uttryckte det på det refererade sättet. I halvårsrapporten den 15 augusti kom vi tillbaka. Som jag sade förut anmälde vi: För närvarande kan balans i planerna endast åstad­ kommas genom ambitionsminskningar. Då hade alltså ytterligare ett steg i klarläggandet skett. Sedan kom delningsrundan i början på september, den 5 september, och därefter redovisning av det ekonomiska läget för ministern i oktober.

Peter Eriksson: Från departementets sida beskriver man rapporten den 15 augusti så här. I delårsrapporten den 15 augusti 1997 erinrades om vad som sagts om obalansen i budgetunderlaget för 1998. Regeringen gav därför Försvarsmakten i uppdrag att förklara, litet senare, hur obalansen hade upp­ kommit, osv. Jag tycker att ni här ger en annorlunda bild. Ni säger att ni meddelade till regeringen den 15 augusti att rationaliseringarna i fråga egentligen har miss­ lyckats. Det gick inte att klara uppdraget i förhållande till de ambitioner som 71

fanns. Den bild som ni ger till regeringen är tydligare och mer utförlig om att problemen måste åtgärdas. Är det riktigt?

1997/98 :KU25 Bilaga B 5

Owe Wiktorin: Det vi syftade på den 15 augusti var egentligen inte det sam­ lade övertrycket som regeringen hade åstadkommit i försvarsbeslutet. Syft­ ningen när vi säger att balans i planerna endast kan åstadkommas genom ambitionsminskningar relaterar sig till våra anmälda 300-500 miljoner kro­ nor, som vid den här tidpunkten framstod som reella på ett annat sätt än vad vi kanske uttryckte dem i marsunderlaget. Det hade blivit mer substans i att det inte går att hantera det på annat sätt. Peter Eriksson: Sedan får ÖB propositionen. Här reagerar ÖB, om jag förstår saken rätt, tydligare än tidigare och också på ett sätt som inte riktigt har framkommit i de underlag vi har fått från departementet. Här säger ÖB att den 5 september reagerar han och säger att propositionen är ogenomförbar. Är också det riktigt? Owe Wiktorin: Detta var som jag sade tidigare ett underhandsunderlag. Det är alltså inte en offentlig skrivelse mellan Regeringskansliet och Försvars­ makten. Jag läser upp meningen igen med något mer av texten runtomkring. Vi skrev på det här sättet vid den tidpunkten: Nuvarande insikt om plane­ ringsläget gör att det enligt min bestämda mening framstår som orealistiskt att tänka sig en oförändrad ekonomisk ram utan ambitionsändringar som konsekvens. Jag vill därför mycket bestämt avråda regeringen från att gen­ temot riksdagen hårt binda sig för en lösning som med stor sannolikhet inte kommer att visa sig genomförbar. Slutligen vill jag anmäla att uppdragsstyrning enligt min mening bl.a. förutsätter att uppdragsgivare och uppdragsmottagare är överens om att det råder balans mellan uppgifter och resurser. För mig är av denna anledning reaktionen på anmälda planeringsproblem utomordentligt svår att förstå. Problem kan inte lösas genom att förnekas. Detta var under underhandsdialogen. Jag relaterade tidigare vad man skrev i propositionen i den här frågan.

Peter Eriksson: Den förväntade reaktionen från ÖB på det här ganska krafti­ ga meddelandet, vad var den? Hade ÖB och Försvarsmakten förväntat sig att regeringen skulle komma med förändringar i propositionen innan den lades fram för riksdagen? Owe Wiktorin: Jag hade förväntat mig att skrivningen på den här punkten i propositionen kanske inte hade varit så entydigt låsande som den blev. Rege­ ringen avslutade med att säga: Regeringen föreslår därför varken någon förändring av de mål för verksamheten eller av den ekonomiska ram som riksdagen har bestämt. Enligt regeringens uppfattning skall inom den eko­ nomiska ramen som anges vara möjligt att genomföra krigs- och grundorga­ nisationsförändring och att upprätthålla kompetens och kvalitet i den verk­ samhet som förutsatts i beslutet. Jag hade förväntat mig att det skulle varit en något mjukare och mer öppen skrivning så att regeringen av riksdagen hade fått en handlingsfrihet att age­ ra.

Peter Eriksson: Sedan kom ett mer slutligt besked, kan man i varje fall se med facit, om storleken på underskotten i oktober. Den 8 oktober hade För­ svarsmakten en redovisning där man berättar att underskottet pekar mot 9,9 miljarder under perioden. Ni säger också att regeringen själv på departe­ mentet har beräkningar som tyder på ännu större underskott i realiteten, ytterligare minus 3,5 miljarder. Är det riktigt?

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Owe Wiktorin: Det är riktigt att vi den 8 oktober 1997 för försvarsministern och statssekreteraren anmälde en brist på 9,9 miljarder. Sedan kan man kon­ statera att i budgetprocessen far det olika siffror fram och tillbaka. Men om man nu i efterhand rekonstruerar det kan man kanske härleda det till att rege­ ringen borde ha haft den uppfattning som du anför. Men jag är också lika uppenbart klar över att Regeringskansliet sannolikt inte hade den bilden klar för sig vid den tidpunkten. Vår anmälda uppgift var 9,9 miljarder. Peter Eriksson: Lämnade Försvarsmakten då också något förslag om hur regeringen skulle kunna agera för att skyndsamt åtgärda det här?

Owe Wiktorin: Återigen till planeringscykeln. Vi hade levererat vårt under­ lag för budgetåret 1998. Regeringen hade lagt fram sin proposition. Vi hade slutfört dialogen om detta. Det var nu på riksdagens bord och därmed egent­ ligen inte påverkbart från våra utgångspunkter. Vårt nästa underlag i detta, som regeringen hade begärt av oss, var förutom kvartalsrapportema det nya budgetunderlag som vi skulle komma in med i mars 1998 rörande budgetåret 1999 och tiden framöver. Det var det underla­ get vi nu arbetade med och riktade in oss på. Vi såg 1998 som ett år där vi får vidta åtgärder för att dra i bromsarna så hårt det går på verksamheten inom ramen för fattat riksdagsbeslut. Att det skulle bli konsekvenser på verksamheten stod uppenbart klart för oss. Men förslag av mera definitivt korrigerande karaktär i form av organisa­ tionsförändringar, ändringar i materielplaner och annat kunde vi först komma tillbaka till regeringen med den 1 mars i enlighet med den process som löpte.

Peter Eriksson: Från Försvarsdepartementet och försvarsministerns sida har man framfört att det var väldigt svårt att reagera på Försvarsmaktens uppgif­ ter därför att man inte kom med några konkreta, precisa siffror förrän egent­ ligen budgeten och propositionen var lagd långt in i oktober. Kan man inte rikta en sådan kritik mot er? Det är märkligt att ni under så lång tid är med­ vetna om omfattande problem men ändå inte kan ge en konkret siffra på hur stora de ekonomiska underskotten beräknas vara. Det försvårar hela hante­ ringen i regering och riksdag. Owe Wiktorin: Jag tror säkert att berättigad kritik kan riktas mot vår hante­ ring av hela den här problematiken. Men samtidigt måste man konstatera att det var ett antal regeringsbeslut om ökad belastning på budgeten, som vi summerar till ca 4 miljarder kronor, som regeringen rimligen borde ha känt till. Vi hade anmält våra problem om de 300-500 miljoner kronorna. Till detta kommer hela omställningen av anslagsförordningen och dess ef­ fekter. Inte förrän budgetåret var slut en bra bit in i februari visste vi det slutliga anslaget för det budgetår vi nu diskuterar, 1997. Detta medförde

konsekvenser in i 1998. Svårigheterna i detta avseende var stora. Till detta kommer budgetprocessen och den normala årscykeln där vi någonstans i oktober börjar få in underlaget för de nya planerna i det rullande systemet, vilket gjorde att det fanns svårigheter. Säkert skulle man ha kunnat snabbat upp eller skärpt hanteringen från vår sida. Men jag tycker att vi försökte så fort det över huvud taget gick att an­ mäla läget i och med att vi gick till ministern och försvarsutskottet och an­ mälde förhållanden så tidigt som kunskapen de facto fanns i högkvarteret.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Peter Eriksson: Får jag ställa en sista fråga innan jag lämnar ordet vidare. När ändå ÖB den 5 september ger ett väldigt tydligt besked om att det är allvarliga problem förknippade med propositionen och budgeten som plane­ ras att läggas, när han inte får ett svar i form av något slags förändring, hur reagerar då ÖB på det icke-budskapet, det beskedet att budskapet inte verkar ha gett något resultat i budgetpropositionen? Owe Wiktorin: Gudskelov lever vi i en demokrati, och som myndighetschef måste jag finna mig i vad regeringen lägger som förslag till riksdagen. Sedan får den politiska behandlingen i riksdagen avgöra vad som gäller. De spel­ reglerna har jag att följa. Jag tycker att det är riktigt. Sedan kan man som individ tycka annorlunda eller ha uppfattningar. Men som myndighetschef måste jag acceptera processen.

Torsten Lindh: Man kan möjligtvis tillägga att det förhållandet att proposi­ tionen blev som den blev hjälpte mycket till när vi bestämde oss för att ome­ delbart försöka komma åt ministern och förklara hur vi såg på läget och när vi lade fram de 9,9 miljarderna, även om det då var en mycket preliminär siffra. Som tillägg till din förra fråga skulle jag vilja säga att vi har haft en relativt konstant nivå på problemets storlek ända sedan dess - 9,9, 10,6, 8,4. Det handlar om ett relativt lika antal miljarder. Det svang som är där på 2 till 3 miljarder är i den totala budgeten trots allt ett ganska normalt osäkerhetsfält, uppfattar jag det som. Peter Eriksson: Jag kanske inte uttryckte mig tydligt i min förra fråga. När regeringen och försvarsministern inte reagerar på det besked som lämnas den 5 september, uppfattar ni det som en kritik eller att man från Försvarsdepar­ tementet har andra beräkningar, andra uppfattningar om läget som skiljer sig kraftigt från det som ni försöker framföra? Owe Wiktorin: Som jag försökte säga förut uppfattade jag det som att det var regeringens avdömning av budgetåret 1998. Det budgetåret hade jag som myndighetschef att genomleva med de uppgifter och de ekonomiska ramar som har givits. Jag förutsatte att jag senare skulle vara tvungen att återkom­ ma till regeringen när vi var tvungna att dra i bromsarna, vilket framstod som uppenbart att vi var tvungna att göra. Jag förutsatte vidare att mitt förslag till en mer långsiktig korrigering av planeringen var jag tvungen att återkomma med i mars 1998. Sedan kan man säga som Torsten Lindh här kommenterade. Den omedelbara reaktionen på det ekonomiska läget var att begära föredragningen för CFÖD/statssekre-

terare och redovisa det ekonomiska läget som vi då såg det. Budgetsiffrorna låg i varje fall i rätt landsfiskalsdistrikt när vi gjorde det i början på oktober.

1997/98 :KU25 Bilaga B 5

Ordföranden: Tack för det. Då lämnar jag ordet till Frank Lassen. Frank Lassen: I stort sett har Peter Eriksson betat av de punkter som jag för min del tycker har varit intressanta. Är man nu i en situation där ni tillsam­ mans med departementet har samma uppfattning om problemets storlek i kronor, eller är ni på god väg att nå dithän?

Owe Wiktorin: Om jag tar de 4 miljarder som jag pekade på tidigare har regeringen en annan uppfattning. Vi har den uppfattningen att vi kan peka på regeringsbeslut för hela beloppet. Regeringen anser att en del av sakförhål­ landena inte är korrekta och att hela beloppet är lägre. Det här är mer siffergräl. Det som däremot är mer väsentligt för framtiden är anslagsförordningens konsekvenser, som fortfarande inte är utklarade. Regeringen har i den propo­ sition som man nu har lagt till riksdagen avseende budgetåret 1998 anmält att man avser att återkomma till riksdagen efter komplettering av den analys som pågår inom Regeringskansliet. Detta berör hur de lånefinansierade förskotten skall hanteras, och det berör osäkerheter över en period som vi nu talar om på miljardbelopp - 7,4 miljar­ der, om jag kommer ihåg siffran rätt i huvudet. Den andra osäkerheten är övergången till milstolpsfakturering. Jag pekade förut på att det finns en diskrepans i uppfattningen på ungefär 500 miljoner för anslagsnivån under budgetåret 1997 som ännu inte är utlöst och inte slutligt avdömd. Det finns stora osäkerheter kopplade till anslagsförordningen. Sedan finns det en matematik bakom alla dessa siffror, som jag håller med om är många, där vi i stort sett är överens om matematiken bakom siffrorna men där vi kanske drar något olika slutsatser. Torsten Lindh: Jag har uppfattat en punkt där vi är och förblir oense. Det är frågan om var balanspunkten ligger. Skall man eller skall man inte inteckna rationaliseringen? Där har regeringen nu dömt av och sagt att den skall intecknas. Vi har å andra sidan försökt att parera det litet grand genom att skapa en ny reserv på 1 miljard, men då på bekostnad av utkastade grejer. I övrigt uppfattar jag att när det gäller funktionalitet, prislappar och allting är vi i stort sett överens. Det finns ytterligare ett område där vi har olika mening. Vi taxerar rege­ ringsbesluten i dag till 4,5 miljarder. Vi gjorde det till 3,9 miljarder i decem­ ber. Här finns ett antal punkter där regeringen säger: Det där kan ni inte lasta oss för. Exempel på en sådan punkt är följande. Regeringen har i propositio­ nen sagt att man ämnar vidta åtgärder som sänker våra ränteinkomster med 100 miljoner om året. När jag sätter upp det på regeringens konto säger de till mig: Ni hade väl ingen rätt att räkna med ränteintäkter och finansiera verksamhet med det. Då blir jag oerhört oförstående. Man har infört ett system där det är så att har jag pengar på mitt check­ konto får jag ränta. Har jag inte pengar där eller har lånat på det får jag betala ränta. Om vi då har fått budet: Sänk ramen med 2 miljarder 1998, innebär det med automatik att vi inte kan köra som om ingenting hade hänt under 1997

och hoppa över den djupa gropen, utan vi måste bötja bromsa kraftfullt. Det gjorde vi redan i mitten på 1996 för att skapa ett anslagssparande - det som nu så småningom blev 1,1 miljarder - för att lägga i gropen. Det är självklart att jag med det regelverk jag uppfattar som gällande räk­ nar med räntan på de pengarna. Om regeringen kommer och säger: Nu änd­ rar vi regelverket; sätter jag det på deras konto. De säger: Det borde du inte ha gjort. Vi är däremot inte oense om att jag plötsligt förlorar de här pengar­ na. Men de tycker att det skall skrivas på Försvarsmaktens konto. Det kan vara en semantisk fråga. När det gäller de konkreta siffrorna, verksamhetens innehåll och prislappar är vi överens. Den springande punkten är fortfarande rationaliseringar. Där jag inte uppfattar att regeringen har tagit någon uttalad tydlig ställning är det förhållandet att vi kommer att amortera ungefär 7 miljarder av förskottslånet. När den här förändringen infördes 1996 lånade Försvarets mate­ rielverk 14,5 miljarder i Riksgälden. Det var summan av våra uteliggande förskott. Försvarets materielverk betalade tillbaka de pengarna till Försvars­ makten som inlevererade dem till statsmakten. Om nu den här upplåningen hade förblivit på nivån 14,5 miljarder hade det varit gott och väl och ingenting hade hänt. Men hade man väntat till slutet på femårsperioden att införa nyordningen hade upplåningen endast varit 7 mil­ jarder. I det läget hade jag bara kunnat återbetala 7 miljarder. Jag måste alltså nu få tillbaka ungefär 7,5 miljarder av de inbetalade pengarna. Detta är vi också överens om. Så har vi skrivit i vår planering. Planeringen förutsätter att vi får hjälp med detta. Det finns inget tydligt regeringsuttalande som säger att detta är okej. Det finns bara en tystnad där. Det enda som står är att regeringen avser återkom­ ma på denna punkt. Vi skulle vilja ha det kvitterat.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Frank Lassen: Man kan konstatera att det i dagsläget fortfarande finns en del olika uppfattningar. Även om det råder en ganska stor samsyn finns det litet olika uppfattningar om hur saker skall finansieras. Kan man säga att den inte helt klara bilden i dag var betydligt oklarare in­ för budgetbeslutet för 1998 i december, oktober och november 1997? Var det då en oklarare bild och mindre samsyn om siffrorna och att det har blivit klarare under resans gång? Owe Wiktorin: Vad gäller samsynen på de siffror som Torsten Lindh pekade på är det någonting som successivt har vuxit fram nu under förra hösten. I den meningen är det riktigt att det har blivit en större samsyn på faktorerna bakom detta. Men samtidigt vill jag konstatera att konsekvenserna vad gäller anslagsförordningens tillämpning inte var lika kända vid den tidpunkt när propositionen togs fram som de är i dag. Man kan därför säga att den delen av problematiken kring anslagsförordningen pekar åt andra hållet. Där är det en större osäkerhet, trots en djupare insikt i problemens art än som fanns vid tidpunkten för propositionen. Då levde vi kanske i en något större idyll på den punkten än vad vi gör just nu.

Ordföranden: Då går vi vidare. Nästa frågeställare är Anders Björck. Varså­ god.

Anders Björck: Tack, herr ordförande. Vi skall här inte granska försvarsekonomin - det ligger inom försvarsutskottet - men väl om försvarsministern har vilselett riksdagen eller inte när det gäller frågan om underlaget för det försvarsbeslut som fattades den 13 december förra året. Annars skulle jag med viss förtjusning kasta mig in i de försvarsekonomiska frågorna. Jag har diverse oplockade gäss, icke med herrarna, men med någon s.k. efterträdare på den punkten. Jag skulle vilja böija med att fråga: När ni haft dialogen med regeringen, har det uteslutande skett med Försvarsdepartementets ledning?

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Owe Wiktorin: Förutom försvarsutskottet har mina kontakter i dessa frågor uteslutande gått mot Försvarsdepartementet inom Regeringskansliet. Jag vet inte om du Torsten har haft kontakter med andra?

Torsten Lindh: För min del finns det två undantag från tjänstemannanivån i Försvarsdepartementet. Det ena är redovisningen för ministern den 8 okto­ ber, och det andra är redovisningen i försvarsutskottet den 21 oktober. Owe Wiktorin: Får jag lägga till att vad gäller anslagsförordningens effekter har vi självfallet också haft kontakter med Riksrevisionsverket. Det har varit inblandat, men kanske på ett annat plan. Anders Björck: Det har alltså inte varit så som det var när ordföranden och jag satt i regeringen att när det skedde större saker, t.ex. som i samband med stabiliseringspropositionens förändringar hösten 1992, att dåvarande överbe­ fälhavaren med medhjälpare gjorde en föredragning för hela regeringen i samband med en allmän beredning?

Owe Wiktorin: Jag har inte deltagit i någon sådan allmän beredning. Om försvarsministern har arrangerat det på annat sätt har jag inte kännedom om. Anders Björck: Ingen från försvaret har gett hela regeringen sin bild av den här problematiken, till skillnad från tidigare? Owe Wiktorin: Nej.

Anders Björck: När det gäller kontakterna med departementet, anser ni att det finns en bra samtalston och en förståelse er emellan om hur de här frå­ gorna skall hanteras? Owe Wiktorin: Jag tycker att successivt under hösten, från att ha varit ett ganska kylslaget samarbetsklimat när dessa förhållanden kom på bordet, av rätt naturliga mänskliga skäl och utan andra orsaker, insåg väl alla parter att det inte räckte med att bara sitta och titta snett på varandra utan att vi var tvungna att samarbeta. Enligt min uppfattning har samarbetet mellan För­ svarsmakten och departementet under hösten fungerat väl och utan friktioner, trots att det har varit ganska besvärliga frågor som har hanterats. Jag tittar på Torsten Lindh för att se om han har en annan uppfattning. Jag har bilden att det har varit ett bra samarbetsklimat hela tiden, trots bekymren.

Torsten Lindh: Jag kan instämma i den bilden. Jag tycker att det har varit mycket sakligt och konstruktivt. Det har också lämnats utrymme även för den som sitter i en underordnad myndighet att markera när man har en annan uppfattning, och jag tycker att den i viss mån har respekterats.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Anders Björck: Har departementet förstått vad ni har menat?

Torsten Lindh: Jag är ganska övertygad om att det understundom kanske har krävts större pedagogik än den jag själv är förmögen att ge för att förklara olika saker. Om jag tar den värsta frågan handlade det om de 3,5 miljarderna som sedan blev 4 miljarder. Där hade vi nästan två månader av oavbruten diskussion. Jag uppfattade att genombrottet för vår linje skedde natten innan tabellverken skulle låsas, när de 6,5 miljarder som då stod till regeringens disposition fick stå kvar för att kunna hantera detta. Så småningom var såväl FOA som Riksrevisionsverket inkopplade på detta. I dag har jag uppfattning­ en att alla är helt överens om att den linje vi företrädde är korrekt. Anders Björck: Vad beror det på att man måste hålla på exempelvis två må­ nader? Talar ni olika språk? Har det funnits olika utgångspunkter i det hela? Det handlar ändå om ganska stora belopp och en mycket viktig samhälls­ sektor. Torsten Lindh: Jag har självklart ställt mig den frågan understundom. Mate­ matiken är inte överdrivet svår. Jag tror att det har att göra med vad man från början vill att svaret skall vara.

Anders Björck: Där ville ni litet olika? Torsten Lindh: Ja, självklart. Anders Björck: När det gäller dialogen med Försvarsdepartementet var det uppenbarligen så att ni gav ett antal, om jag förstår det rätt, ganska alarme­ rande rapporter till Regeringskansliet inför försvarsbeslutet som togs den 13 december förra året. Hade ni någon uppfattning om att Försvarsdepartemen­ tet var berett att ta detta till sig inför själva försvarsbeslutet? Owe Wiktorin: Menar Anders Björck försvarsbeslutet i december 1996?

Anders Björck: Luciabeslutet. Owe Wiktorin: Luciabeslutet 1996. Där försiggick en läng och mycket inten­ siv diskussion med dåvarande försvarsministern och mig, framför allt i slut­ varvet, om dels fredsorganisationen, dels ambitionsförändringama. Jag upp­ fattade att i det skede när beslutet togs i slutet på augusti, i böljan på septem­ ber inför propositionens publicering var utrymmet för myndighetspåverkan inte särskilt stort beroende på att man politiskt hade bestämt sig. Det gick inte med myndighetssynpunkter att komma igenom. Processen hade då löpt så långt.

Anders Björck: På vilka punkter fanns de viktigaste politiska låsningarna?

Owe Wiktorin: Det var på fredsorganisationssidan. Där blev det stora om­ möbleringar i förhållande till vårt förslag. Jag vill bara erinra om - om jag nu kommer ihåg rätt från norr till söder - att vi hade föreslagit nedläggningar i större omfattning i Östersund. Det blev Umeå. Vi hade föreslagit nedlägg­ ningar i Falun. Det blev Linköping. Vi hade föreslagit nedläggningar till del i Karlsborg. Det blev i Borås, medan Halmstad fick vara kvar. Vi hade också föreslagit Södertälje och ett antal andra platser. På marinsidan gällde det Fårösund och neddragningar i Göteborg. På alla de punkterna var det diskussioner. Som jag uppfattade det var det politiska beslutet taget innan propositionen lades fram. Det är väl naturligt att så är fallet.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Anders Björck: Menar ÖB därmed att fredsorganisationens utformning icke styrdes av militära sakskäl utan av ”riksdagspolitiska” skäl?

Owe Wiktorin: De militära sakskälen hade jag, som jag ser det, levererat i Försvarsmaktsplan 97 i mars 1996. Därefter sker det ju en politisk prövning. Jag tycker att det är naturligt att man lägger en politisk värdering ovanpå den militära värderingen. Nu resulterade den politiska prövningen och värdering­ en i oväntat stora förändringar, och det är ju den politiska nivåns ansvar. Anders Björck: Det här var ju en del av propositionen. Därför vill jag gärna fortsätta med den här frågan, då ju riksdagen fattar beslut om territoriella förband. Hur motiverade man de här förändringarna från departementets sida? Var man medveten om att de skulle innebära kostnadsfördyringar?

Owe Wiktorin: I den här tidsfasen hade vi i Försvarsmakten ingen som helst uppfattning om vilka ekonomiska konsekvenser som förändringarna i fredsorganisationen skulle medföra. Vi hade heller inte full insikt i vilka övriga ambitionshöjningar som skulle ske. Som Torsten Lindh sade var det först fram på vårkanten 1997 som det började bli klart för oss hur Regerings­ kansliets matematik i de här frågorna låg till. Torsten Lindh: Det finns en annan sak som kan förtjäna att nämnas i det här sammanhanget. Strax före försvarsbeslutet hade man genomfört ytterligare en systemomläggning hos oss. Den gick ut på att investeringar för fredsorga­ nisationens bruk skulle lånefinansieras. När vi bygger upp vår matematik har vi därigenom endast utgifterna för räntor och amorteringar att ta hänsyn till. När det här infördes anförde vi att vi var ängsliga. Oftast kan ju en plan som har gott om investeringsmedel göras långsiktigt billigare, och om vi bara skall titta på räntor och amorteringar är det risk att vi kommer med ett förslag som är så investeringstungt att det på grund av brist på investeringskapital sedan ändå inte får genomslag. Vore det inte bättre om vi höll fast vid den gamla modellen? Nej. Beslutet fattades, och vi har nu endast att titta på rän­ tor och amorteringar. När vi sedan lämnade in detta var en av de första in­ vändningar vi fick: Men det borde ni väl förstå att man inte kan komma med de här anspråken på investeringar! Då sade vi: Ja, men det var ju det vi sade! Risken är alltså stor att man får två olika måttstockar. Vi tittar på räntor och amorteringar; ni tittar på pengarna som skall ut till byggmästaren som skall

göra jobbet. Det tror jag var en bidragande orsak till att man kom till olika slutsatser.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Owe Wiktorin: Låt mig fylla på här, eftersom Torsten Lindh väcker mitt minne. Jag har uppfattningen att utgångsläget i fråga om fredsorganisationen var, precis som Torsten Lindh säger, att det var föreskrivet att vi i vår plane­ ring skulle lånefinansiera till investeringar. Därmed kunde vi skapa en i vårt tycke långsiktigt rationell fredsorganisation, vi tog upp lån i Riksgälden och amorterade via normala hyreskostnader i enlighet med av regeringen beslu­ tade regler. Sedan ändrades spelreglerna i det här så till vida att det under sommaren klart framgick att regeringens avsikt inte var att se saken på det här sättet. I stället tittade man på fredsorganisationsförslaget från ÖB och Försvarsmakten utifrån en ambition att minimera investeringsmedel. Man ville inte godkänna den princip som man hade föreskrivit oss. Detta står t.o.m. inskrivet i riksdagsbeslutet - så ärlig var propositionen på den här punkten. Man pekade på detta som en faktor där man faktiskt ändrade spel­ reglerna under spelets gång och när matchen för vår del var avslutad.

Anders Björck: När vi nu är inne på vad som skall belasta Försvarsmaktens konto vill jag fråga: Anser ni att det i dag finns en tillfredsställande ordning för hur de internationella kostnaderna skall betalas? Owe Wiktorin: I dag är ju läget vad gäller våra internationella engagemang att FN-mandatet, riksdagens mandat och de pengar som regeringen tilldelar Försvarsmakten för insatsen i Bosnien löper ut den 30 juni i år. Ingenting därefter är klart. Alla är väl mentalt inställda på att fortsätta, men beslutsläget är de facto att jag som myndighetschef egentligen borde vidta åtgärder för att säga upp personalen i Bosnienbataljonen och ta hem materielen för att inte dra ekonomiska resurser efter den 30 juni i år. Nu är vi kvar där nere. Vi har inte utlöst en urdragningsplan. Men vi har inte ekonomin klar efter den 30 juni. Personalen är anställd från den 1 april på ett sexmånaderskontrakt med tre månaders uppsägningstid. I den proposition som nu har lagts på riksda­ gens bord har regeringen begärt ytterligare 150 miljoner kronor för att ha handlingsfrihet i det här avseendet. Min uppfattning är dock att man borde ha hanterat besluten om den ekonomiska situationen i det här med större fram­ förhållning. Sedan har jag full förståelse och respekt för att FN-beslutet och riksdagsbeslutet om en fortsatt truppnärvaro kanske måste anstå till en senare tidpunkt. Men det här är en källa till ständig debatt och diskussion. Det gäller inte bara specifikt för Bosnien, utan i varje enskilt moment där vi skall göra något i de internationella sammanhangen så är det problem med finansieringsregler och annat.

Anders Björck: Får Försvarsmakten i dag full kompensation, inklusive på materielsidan, för de internationella kostnader som belastar er? Owe Wiktorin: Vi får i dag, om vi tar Bosnienbataljonen som typexempel, ersättning för de merkostnader vi har för personalens löner, transporter och annat. Men vi får inte ersättning för det slitage av materielen som sker där nere. Under Unprofortiden betalade FN tillbaka för slitaget av materiel. Nu

betalar vage deltagarland sin kostnad, och nu utgår ingen ersättning från det att vi gick in under Natokommando.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Anders Björck: Har ni kvantifierat detta i ekonomiska termer? Owe Wiktorin: Jag måste vända mig till Torsten Lindh, men jag tror inte att det finns kvantifierat just nu.

Torsten Lindh: Man skall ha klart för sig att den grundläggande ekonomiska styrprincipen i staten just nu, som jag har uppfattat den, är att man sätter ett utgiftstak. Sedan fördelar man med underutgiftstak för de olika utgiftsområ­ dena, varav utgiftsområde 6 berör totalförsvaret. Då ligger det i sakens natur att väldigt mycket är kommunicerande kärl. Om vi får ersättning på anslaget A 2 för en ökad ambition utomlands är det som regel så att vi, med eller utan en direkt adress, också råkar ut för att man under någon förevändning tar pengar från anslaget A 1. Full kompensation, vågar jag påstå, har vi alltså i praktiken inte haft. Vi har ju haft ett stort antal mål där frågan har varit hur vi skall finansiera utlandsverksamheten. Det som det stod mest om i tidningarna var det som handlade om 205 miljoner i skatt som skulle betalas i efterhand. Där kom det så småningom, efter mycket om och men, en order till oss om att vi får betala 100 miljoner. Det är naturligtvis så det går till. Alla pengar som plockas fram måste tas någon annanstans under det satta utgiftstaket. Anders Björck: Finns det något försvarsbeslut i modern tid som har hållit?

Owe Wiktorin: Jag har ju varit med rätt länge i den här branschen, och jag tror inte att jag kan peka på något enskilt beslut. Men jag måste också säga utifrån min erfarenhet - Torsten Lindh sade det också tidigare - att förutsätt­ ningarna var större inför 1996 års försvarsbeslut än vid något tidigare beslut. Anledningen till misslyckandena är ju de inblandade parternas, inklusive Försvarsmaktens, ambition och vilja att fatta så litet av obehagliga beslut som möjligt - neddragningar, nedläggningar, avskedanden av personal, uppsägningar av materielprojekt osv. Här bidrar både den politiska nivån och Försvarsmakten till ambitionshöjning, och det har inte, historiskt sett, fallit väl ut. Anders Björck: Då måste jag ställa ytterligare en fråga, inte minst utifrån de konstitutionella utgångspunkter som vi har att bevaka från utskottets sida. Om vi nu har den här besvärliga problematiken att försvarsbeslut inte överle­ ver under hela femårsperioden - vi behöver inte diskutera vems felet är anser ni att det försvarsbeslut som just nu rullar på, med de justeringar som har gjorts, kommer att kunna genomföras?

Owe Wiktorin: På den punkten har jag i underlaget till regeringen den 16 februari i år varit mycket tydlig, enligt min uppfattning. Jag har sagt att bud­ getåret 1998 och budgetåret 1999 är år som är skarpa för mig, i den mening­ en att regering och riksdag förhoppningsvis fattar ett beslut som går ungefär i den riktning propositionen uttrycker. Men det innebär att verksamheten ute på förbanden i Försvarsmakten ligger på en mycket låg nivå - för låg nivå långsiktigt. Det innebär att materielanskaffningen, försvarsindustrins fort­ satta överlevnad, icke långsiktigt kommer att vara tryggad. Därav kommer

mitt förslag till regeringen att lämna en ny, modifierad inriktning till För­ svarsmakten och att utnyttja kontrollstationen 1998 för detta. Jag uppfattar nu att regeringen har svarat på detta i den proposition som nyss har lagts fram genom att säga att man kommer att förflytta kontrollstationen till bud­ getåret 1999. Min definitiva uppfattning är att det krävs en ny inriktning i de här hänseendena våren 1999 från riksdagens sida, så att vi kan gå mot en ny struktur och en ny inriktning med en större stabilitet från sekelskiftet, dvs. år 2000, som är det första påverkbara året.

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Anders Björck: Då har jag bara en ytterligare fråga. ÖB säger alltså att det här inte fungerar. Det försvarsbeslut som fattades av riksdagen 1996 genom­ förs de facto inte. Det måste ju vara kontentan av det ÖB säger. Vad är det då som säger att ett nytt försvarsbeslut 1999 eller någon annan gång skulle fungera bättre? Owe Wiktorin: En första förutsättning är ju att alla kommer till den insikt som i varje fall vi två som sitter här framme har kommit till, nämligen att man inte skall stoppa in högre ambitioner i planerna än vad man de facto tror är sunt och ekonomiskt riktigt. Detta måste gälla inte bara Försvarsmakten utan även regering och riksdag. Det andra är att man ser till att de osäkerhe­ ter som nu finns i t.ex. anslagsförordningens faktiska tillämpning löses upp. I dag ligger t.ex. hela risken vad gäller ränteförändringar på Försvarsmakten. Nu har vi en låg ränta i landet. Går räntan upp, vilket den sannolikt kommer att göra förr eller senare, har Försvarsmakten att inom givna anslagsramar hantera detta. Räntekostnaden för Försvarsmakten är i dag ungefärligen 200250 miljoner per år.

Torsten Lindh: Vi brukar svara att om räntan ändrar sig en procent måste vi kasta ut eller kan vi lägga till verksamhet för ungefär en miljard under en femårsperiod. Owe IViktorin: Den här risken ligger alltså kvar. Den här typen av system­ mässig osäkerhet, vid sidan av ärligheten i hanteringen, är enligt min upp­ fattning nödvändig för att man skall komma till rätta med stabiliteten i plane­ ringen. Därför har jag sagt att jag välkomnar det forskningsuppdrag som regeringen i den proposition som nu ligger på riksdagens bord har aviserat för att titta på mekanismerna bakom det som har förevarit inför 1998 års budgetproposition. Jag tycker att det är utomordentligt viktigt att det här penetreras i botten så att man får en erfarenhetsbakgrund vid sidan av den som jag förut pekade på (SOU 1995:13) och som finns i det material jag har framför mig här. Det här tycker jag att man skall ta till vara.

Anders Björck: En procent gör alltså en miljard på fem år, herr ordförande. Det är ett flertal arméförband, det. Owe Wiktorin: Ja, om man räknar på det sättet. Räknat mellan tummen och pekfingret kostar en armébrigad ungefär 300 miljoner kronor per år, om man räknar med klosskostnader. En procents räntehöjning skulle man då kunna säga är ett förband, med de osäkerheter vi lever i just nu.

Anders Björck: Är det rimligt att vi har ett system med den typen av osäker­ heter?

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Owe Wiktorin: När det gäller den här typen av osäkerheter tycker jag att man måste bestämma sig för vem som skall ha risken. Fattar man det politiska beslutet, vilket riksdagen självfallet kan göra, att den skall ligga på Försvars­ makten har vi ju att beakta detta i vår planering. Vi måste då lägga in nöd­ vändiga reserver och försöka ha långsiktiga konjunkturprognoser m.m. vilket vi inte har i dag. Då måste vi skaffa oss de instrumenten. Men läget i dag är ju att frågan inte har varit uppe till diskussion, utan risken/chansen ”hamnar” på Försvarsmakten, med de osäkerheter som det genererar, utan ett klart politiskt ställningstagande. Det är det jag menar att man måste penetrera: Var skall det här ansvaret ligga?

Anders Björck: En allra sista fråga, herr ordförande: Har ni nu lagt in till­ räckliga reserver? Owe Wiktorin: Det vore ju dumt att sitta och svära på att vi har tillräckliga reserver nu. Det vi har gjort är att vi har lagt in 400 miljoner kronor per år. Min bedömning och min erfarenhet, som jag bedömer att Torsten Lindh delar, är att det är skäligt och rimligt. Men det förutsätter en återhållsamhet i fråga om att lägga nya uppgifter på Försvarsmakten utan finansiering, och det förutsätter på samma sätt en återhållsamhet från vår sida att ta på sig nya engagemang utan att se till att finansieringen är klar. Ordföranden: Då har jag några frågor för egen del innan vi avslutar. I det underlag vi har fått från departementet när vi har ställt frågor sägs bl.a.: Vid tiden för budgetpropositionen - det skall tolkas som böljan av september, gissar jag - förelåg således inte något underlag i ämnet från Försvarsmakten som siffermässigt avvek från budgetunderlaget för år 1998. Har ÖB någon kommentar till det?

Owe Wiktorin: Vi hade vid den tidpunkten inte levererat något nytt sifferunderlag. Vi hade levererat underhandsunderlaget och kommentarerna till delningsexemplaret, och dessutom kvartalsrapportema, men sifferunderlaget var då inte klart på vår sida. Men uppenbarligen och rimligen hade regeringen vid den här tidpunkten kännedom om de beslut som man själv hade fattat.

Ordföranden: Jag tänkte återkomma till frågan om delningsexemplaret. Överbefälhavaren har ju läst innantill ur sina kommentarer två gånger - en gång litet mer begränsat och en gång mer utförligt. Det vore av värde för utskottet om vi kunde ta del av texterna runt omkring också. Owe Wiktorin: Jag förutsätter att detta går bra, trots att - det vill jag poängte­ ra - det inte är någon offentlig handling. Ordföranden: Det är väl inte ens en allmän handling, såvitt jag förstår. Men det som hände sedan var alltså att först försvarsministern den 8 oktober och sedan försvarsutskottet den 21 oktober fick ett mera ”siffermässigt” under­ lag. De 9,9 miljarderna lär ju ha redovisats vid bägge dessa tillfällen, och från tiden därefter och kanske någon månad eller två framåt har det här alltså

befunnit sig, om jag uppfattade uttrycket rätt, i samma landsfiskalsdistrikt. Är det rätt uppfattat?

1997/98:KU25 Bilaga B 5

Owe Wiktorin: Det är korrekt uppfattat. Under den här tiden, på hösten, hade vi också en kontinuerlig dialog och ett positivt samarbete mellan departe­ mentet och högkvarteret. Ordföranden: En av de frågor som vi har anledning att se på är frågan om de kunskaper försvarsministern hade i samband med riksdagsbeslutet den 5 december. Vi kommer förstås att återkomma till de frågorna med försvars­ ministern nu på fredag. Men jag skulle till sist bara vilja höra överbefälhava­ ren beskriva vilka kunskaper i den här frågan som försvarsministern borde ha haft den 5 december.

Owe Wiktorin: Jag kan självklart inte uttala mig om vilka kontakter ministern har med sina medarbetare inom departementet. Men den bild som vi i hög­ kvarteret hade under hösten, med de förändringar i positiv och negativ rikt­ ning som successivt växte fram, förmedlades kontinuerligt till departementet. Ministern och jag hade då och då under våra möten kommentarer och diskus­ sioner kring de ekonomiska frågorna oss emellan utan att då gå i clinch med de enskilda siffrorna. Men departementstjänstemännen och departementet var lika väl uppdaterade som högkvarteret och jag själv, vill jag påstå.

Ordföranden: ”Lika uppdaterad” skall vi här i rummet alltså förstå som att kunskapen om att det fanns en brist på 9,9 eller 8,4 eller 10,6 miljarder borde ha funnits hos den högsta ledningen i departementet. Owe Wiktorin: Ja, att bristen låg i den här storleksordningen var uppenbart. Sedan varierade det litet grand över tiden.

Peter Eriksson: Som avslutning skulle jag vilja ställa den här väldigt kon­ kreta frågan: Anser ÖB alltså att riksdagen fattade sitt beslut på felaktig grund? Owe Wiktorin: Som svar på den frågan kan jag bara konstatera att vi har levererat underlag på det sätt som jag här har beskrivit. Sedan tycker jag inte att det åligger mig att bedöma vad riksdagen skall ha för grund för att fatta sina beslut. Det är dels konstitutionsutskottets granskning som skall avgöra detta, dels självfallet riksdagens och regeringens egen uppfattning. Jag kan inte avge omdöme i den frågan.

Ordföranden: Då ber jag att få tacka överbefälhavaren och konteramiralen för att ni har kommit hit och svarat på våra frågor. Tack skall ni ha! Konsti­ tutionsutskottets sammanträde är avslutat.

Konstitutionsutskottet 1998-04-17

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Kl. 13.00-15.05

Offentlig utfrågning med försvarsminister Björn von Sydow angående försvarsministern och Försvarsmaktens ekonomiska problem Ordföranden: Vi har samlats i dag för att diskutera en granskningsanmälan som gäller försvarsministern och försvarets ekonomiska problem. Speciellt hälsar jag förstås försvarsministern Björn von Sydow välkommen. Vi har, som jag tror att försvarsministern känner till, den ordningen att om den inbjudne vill inleda, går det bra att göra det innan vi släpper ordet fritt för frågor. Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag vill gärna begagna tillfället att göra en inledning. Jag tänker då anknyta till den promemoria som har ingivits från Försvarsdepartementet och skall göra några tillägg till den. Jag följer upp­ ställningen i promemorian när det gäller de frågor som konstitutionsutskottet har önskat diskutera med mig. Den första frågan är: Anser försvarsministern att det siffermässiga under­ laget i budgetpropositionen för 1998 utgiftsområde 6 Totalförsvar var rättvi­ sande och till fyllest i vad avser den obalans i försvarsbudgeten som indikerats redan våren 1997? Herr ordförande! I budgetunderlaget för 1998 anmälde Försvarsmakten att det i planläggningen för försvarsbeslutsperioden, dvs. de fem åren 1997 t.o.m. 2001, fanns verksamhetskostnader om ca 300-500 miljoner kronor per år utöver den ekonomiska ram som riksdagen hade bestämt. Försvarsmakten anförde att ingen ansträngning skulle lämnas ogjord när det gällde att lösa detta problem. Om det skulle visa sig att den ekonomiska obalansen kvar­ stod, var det Försvarsmaktens uppfattning att problemet måste lösas genom en sänkning i de långsiktiga krigsorganisationsmålen avseende kvantitet. Denna Försvarsmaktens anmälan ledde till att regeringen i ett beslut den 24 april 1997 ålade Försvarsmakten att i särskild ordning, senast den 1 juni samma år och därefter i kommande delårsrapport och kvartalsrapport under 1997, redovisa de åtgärder som vidtas för att minska kostnaderna för förbandsproduktionen inom framför allt mark- och sjöstridskrafterna. I den första rapporten, som lämnades den 29 maj 1997, förklarade För­ svarsmakten att obalansen kvarstod men att den bedömdes kortsiktigt vara hanterbar främst genom ambitionsminskningar. Det angavs att de varaktiga konsekvenserna under resten av försvarsbeslutsperioden ännu var osäkra. I delårsrapporten den 15 augusti 1997 erinrades om vad som sagts om obalansen i budgetunderlaget för år 1998, och regeringen gav den 4 septem­ ber 1997 Försvarsmakten i uppdrag att förklara hur obalansen hade upp­ kommit och lämna en redovisning av alternativa åtgärder för att komma till rätta med den.

Vid tiden för budgetpropositionen, som regeringen beslutade att förelägga riksdagen den 11 september 1997, förelåg således inte något underlag i äm­ net från Försvarsmakten som siffermässigt avvek från budgetunderlaget för år 1998. Med den kunskap som fanns då budgetpropositionen beslutades kunde den obalans som Försvarsmakten hade anmält våren 1997 inte anges på ett mer precist sätt. I budgetpropositionen redovisade regeringen därför den obalans som Försvarsmakten hade anmält och framhöll samtidigt att obalansen var ett allvarligt problem. Jag tar nu fram budgetpropositionen, där det finns en redovisning av det som jag just har sagt. Sedan står det så här: ”Efter redovisningen från Försvarsmakten i augusti 1997 har regeringen beslutat att ge myndigheten i uppdrag att förklara hur obalansen har upp­ kommit och att lämna en redovisning för alternativa åtgärder för att komma till rätta med den. I redovisningen skall ingå åtgärder som Försvarsmakten själv kan vidta. Regeringen återkommer till riksdagen i denna fråga under år 1998.” Jag vill så gå till fråga 2: Vilken kännedom om storleken på obalansen och orsaken till den hade försvarsministern inför riksdagens beslut den 5 decem­ ber om försvarsbudgeten för 1998? Under hösten 1997 fick Försvarsdepartementet i likhet med försvarsut­ skottet uppgifter som tydde på att obalansen var större än vad som tidigare hade anmälts. I en föredragning inför mig och min statssekreterare den 8 oktober förra året beskrev överbefälhavaren planeringsläget i oktober 1997. Problemet, underskottet, angavs därvid utgöra 9 900 miljoner kronor för perioden 1997-2002. En följd av informationen blev att ännu större vikt lades vid arbetet inom Regeringskansliet med att i en dialog med Försvars­ makten få bättre klarhet i omfattningen och orsakerna. I den tredje kvartalsrapporten, som lämnades den 21 oktober 1997, uppgav Försvarsmakten att kostnaderna för förbandsverksamheten i princip var i balans år 1997. För år 1998 uppskattades emellertid obalansen till mellan 635 och 835 miljoner kronor. Som huvudorsaker angavs kostnader för om­ strukturering och alltför optimistiska antaganden om kostnadsreduceringar. Efter denna redovisning lämnade Försvarsmakten fortlöpande till För­ svarsdepartementet olika uppgifter om obalansens storlek och dess orsaker. Det skedde bl.a. i särskilda möten om Försvarsmaktens ekonomi med tjäns­ temän från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten. De ägde rum den 22 och 29 oktober, den 4, 10, 12, 19 och 28 november samt den 3 december 1997.1 oktober ägde ytterligare ett möte rum, mellan den 8 och 22 oktober. En betydande osäkerhet rådde dock kring uppgifterna. Särskilt växlade uppgifterna om storleken av obalansen från tid till annan. Jag informerades om vad som framkom vid kontakterna med Försvarsmakten. I ett beslut i november 1997 redovisade regeringen att den hade informa­ tion om att obalansen kunde vara större än vad som sades i budgetproposi­ tionen. Den ekonomiska obalans som Försvarsmakten hade anmält utgjorde nämligen en viktig omständighet när regeringen den 20 november 1997 på min föredragning beslutade att avbryta Försvarsmaktens utveckling och anskaffning av resursledningssystemet Sirius. I beslutet antecknades att storleken av balansen inte var känd men att den enligt preliminära bedöm-

1997/98:KU25 Bilaga B 6

ningar från Försvarsmakten kunde uppgå till mellan en och två miljarder kronor per år. Det kan tilläggas att en kopia av detta beslut sändes till riksda­ gens försvarsutskott. Den tredje frågan: Anser försvarsministern att riksdagen blivit tillräckligt informerad inför försvarsbeslutet den 5 december? Utöver vad som framgår av vad jag har sagt har information lämnats till försvarsutskottet av statssekreteraren i Försvarsdepartementet. Det skedde den 21 oktober 1997. Statssekreteraren uppgav att obalansen enligt Försvars­ makten var mycket större än vad som tidigare hade anmälts och att det inom Försvarsdepartementet pågick ett arbete med att få bättre klarhet i omfatt­ ningen och orsakerna. Hon förklarade vidare att man från departementets sida var villig att ge utskottet ytterligare information när tydlig sådan fanns att få. Utskottet, som justerade sitt betänkande den 20 november, refererar vad som har stått i budgetpropositionen i de här hänseendena och skriver därefter följande: ”Utskottet anser liksom regeringen att de anmälda förhållandena med en nedgång i befälskårens kompetens respektive en obalans mellan verksam­ hetsinriktning och kostnader är mycket allvarliga. Detta understryks av att utskottet fått information om att den av regeringen i propositionen redovisa­ de obalansen kan visa sig vara betydligt större. Utskottet har därför ingen erinran mot det uppdrag som regeringen givit Försvarsmakten i syfte att reda ut problemen och klarlägga behovet av åtgärder. Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen under år 1998 med sin bedömning och eventuella förslag till riksdagens beslut för det fall att det krävs en annan inriktning av Försvarsmaktens verksamhet än den som fastställdes i 1996 års lokalförsvarsbeslut.” Jag kan inte se att det i de reservationer eller särskilda yttranden som finns knutna till utlåtandet finns någon i försvarsutskottet som särskriver sig från denna formulering. Tillräckligt säkra uppgifter som kunde ligga till grund för information från regeringen till riksdagen fanns dock inte förrän senare. Sådana fanns efter det att Försvarsmakten den 12 december 1997 ingav en skrivelse som var un­ dertecknad av myndighetens chef överbefälhavaren och som beskrev den planerade ekonomiska utvecklingen i Försvarsmakten under försvarsbeslutsperioden 1997-2001. Det var denna skrivelse som ledde till att regeringen den 18 december gav ett uppdrag till Försvarsmakten att inkomma med förslag till hur problemen skulle åtgärdas. Samma dag, den 18 december, var jag också i kammaren för information och debatt under cirka en och en halv timme. Jag vill också nämna att jag inte har fått reda på att försvarsutskottet under den här perioden begärt att av Försvarsdepartementet eller på annat sätt från Regeringskansliet få någon ytterligare information om den ekonomiska ut­ vecklingen. Den fjärde frågan: Hur har försvarsministern agerat för att få kontroll över de aktuella problemen? Jag har sett till att Försvarsdepartementet under hösten 1997 bedrev ett in­ tensivt arbete med att få fram säkrare underlag för bedömningen av Försvars-

1997/98:KU25 Bilaga B 6

maktens ekonomiska problem. Målsättningen för detta arbete var att Försvar­ smakten i mitten av december 1997 skulle lämna ett så långt möjligt slutligt besked om sin ekonomiska situation. Som tidigare framgått lämnades ett sådant besked den 12 december 1997, och som en följd av denna redovisning ålade regeringen den 18 december på min föredragning Försvarsmakten att redovisa ett nytt förslag till budget för 1998 samt konsekvenser av detta för planeringen av den resterande försvarsbeslutsperioden. Som jag sade nyss informerade jag i kammarsammanträde samma dag riksdagen om detta be­ slut. Min uppfattning är att det alltså inte förrän den 12 december förra året fanns tillräckligt säkra uppgifter som kunde läggas till grund för information från regeringen till riksdagen om omfattningen och orsakerna till de ekono­ miska problemen i Försvarsmakten. Jag tror att det ändå kan vara av värde att jag något går in på vad som har följt därefter, eftersom det illustrerar hur svårt det har varit att även senare få underlag just för år 1998. Avsikten var att regeringen skulle lämna en proposition till riksdagen den 12 mars i år. Försvarsmaktens redovisning den 16 februari i år innehöll en del ofullständigheter och gav upphov till nya frågor inom Försvarsdeparte­ mentet. Därför anmodade departementet den 24 februari i år Försvarsmakten att senast den 1 mars inkomma med skriftliga svar på 15 frågor - 12 öppna och 3 hemliga. En viktig fråga var hur stora, uttryckt i pengar, de ambitionssänkningar som låg till grund för redovisningen den 16 februari var. Departementet pekade i sammanhanget på att Försvarsmakten i sin redovisning den 12 december 1997 hade angivit att ambitionssänkningama motsvarade drygt 10,6 miljarder kronor. För departementet var det absolut nödvändigt att veta att de föreslagna besparingsåtgärderna och ambitionssänkningama påverkade behoven av anslagsmedel för den aktuella perioden. Försvarsmaktens redo­ visning gav inte något tydligt besked i detta avseende, och de kontakter som hade ägt rum mellan departementet och högkvarteret ledde inte till att den osäkerhet som fanns här undanröjdes. Av den anledningen begärdes i tre olika frågor besked på den punkten. Det gällde t.ex. reducering av antalet värnpliktiga, reduceringarna inom hemvär­ net samt en fråga i den hemliga delen. Departementet efterlyste vidare alternativ till vissa av besparingsförslagen, däribland det som gick ut på reduceringar av hemvämsverksamheten. De­ partementet ville ha fler uppgifter kring den reserv om 400 miljoner kronor per år som Försvarsmakten ansåg sig behöva. Det stod nu klart att propositionen inte kunde lämnas förrän den 19 mars i år, vilket vänligt nog medgavs från kammarkansli och utskott. Försvarsmak­ ten lämnade ett kompletterande underlag den 1 mars. Dagen därpå, den 2 mars, inkom i enlighet med den ordning som gäller Försvarsmakten med sin årsredovisning för 1997 och sitt budgetunderlag för 1999.1 budgetunderlaget lämnades uppgifter som på vissa punkter skilde sig från den redovisning som hade lämnats den 16 februari. Ett propositionsutkast kunde nu färdigställas och delas. Dagen innan propositionen skulle beslutas inkom från Försvars­ makten nya uppgifter när det gällde den reserv om 400 miljoner kronor per år som Försvarsmakten den 16 februari hade ansett vara nödvändig att avdela.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Det visade sig nu att behovet var 100 miljoner kronor lägre för år 1998, och det fick naturligtvis betydelse för utformningen av propositionen. Här gavs en annan möjlighet att finansiera ett i allt väsentligt bibehållande av hemvämsverksamheten utan att besparingsmålet eftersattes. Herr ordförande! Jag vill med de här sista orden med anledning av den här frågan visa att det har varit svårt att arbeta med de underlag som successivt har inkommit från Försvarsmakten. Det gäller även för den period som har varit dessförinnan. Jag har ytterligare saker att säga som kan ha en vidare omfattning när det gäller fråga 4, om hur jag agerat för att få kontroll över de aktuella problemen. Jag vill nämna något om detta, även om det möjligen mer hör hemma i den dialog som Försvarsdepartementet och regeringen har med försvarsutskottet. Jag vill nämna att regeringen har beslutat om en ny organisation av hög­ kvarteret, dvs. den högsta ledningen av Försvarsmakten. Det är en organisa­ tionsförändring som enligt min bedömning kan leda till en modernare och mindre organisationsberoende budgetprocess inom högkvarteret. Vi har också genomfört omfattande förändringar när det gäller bemanningen av det nya högkvarteret. Jag vill också nämna att det har visat sig svårt att få fram underlag för pro­ gnoser. Det är inte bara Regeringskansliet som har den uppfattningen. Vi har just fått en revisionsberättelse för Försvarsmakten som gjorts av Riksrevisionsverket. Den är för närvarande för yttrande i Försvarsmakten, och rege­ ringen har ingen ståndpunkt innan den dialogen är avslutad, men jag vill ändå läsa upp för utskottet vad Riksrevisionsverket för sin del säger i det här hänseendet. Man säger på s. 3 i sin rapport; ”1 proposition 1997/98; 84 till riksdagen har regeringen föreslagit åtgärder under år 1998. RRV har inte underlag för att bedöma huruvida det av För­ svarsmakten lämnade underlaget är korrekt vad avser beloppets storlek (10,6 miljarder kronor) men menar att kraftiga åtgärder synes nödvändiga vad avser uppföljning och planering inför utarbetande av de årsvisa budgetun­ derlagen, så att underlaget till regeringens ställningstaganden präglas av fasthet och hållbarhet.” Jag läser litet längre fram i samma skrift; ”1 RRV. s granskningar av pro­ jektet Sirius och av Försvarsmaktens utveckling av vissa andra system påta­ lades svagheter i uppföljning och kostnadskontroll.” Det är naturligtvis synnerligen angeläget att underlag från myndigheter till regeringen och Regeringskansliet är korrekta. Samtidigt har det, som har framkommit i den offentliga debatten, många gånger varit liknande problem, där försvarsplaneringsperioderna har kantats av s.k. svarta hål. Jag anser att det vore värdefullt att det inför riksdagens kontrollstation 1999 kunde finnas ett material som på något sätt litet mera långsiktigt och djupt belyser hur detta kan komma sig. Det är därför min förhoppning att vi skall kunna få en forskningsinsats eller åtminstone en böljan till en forskningsmässig belys­ ning av vad det är som gör att denna typ av problem har kantat den svenska försvarsplaneringen. Jag vill också nämna att det i den proposition som behandlar de här frågor­ na, proposition 1998. 84, finns en omfattande inledning, där regeringen redo-

1997/98:KU25 Bilaga B 6

visar utvecklingen. Men propositionen innehåller självklart också ställnings­ taganden i sakfrågorna. Med de här orden ber jag att få avsluta min inledande redovisning, herr ordförande. Jag står självklart till förfogande för frågor från konstitutionsut­ skottet.

1997/98 :KU25 Bilaga B 6

Ordföranden: Tack för denna inledande redovisning, som såvitt jag förstår för tiden fram till mitten på februari i sak helt och hållet överensstämmer med den promemoria som vi har fått in under slutet på februari. I den munt­ liga redovisningen har därtill såvitt jag förstår tillagts händelseutvecklingen därefter. Peter Eriksson: Vi har nu fått en ganska omfattande genomgång av för­ svarsministerns syn på situationen under framför allt 1997. Det är väldigt tydligt klarlagt att man redan i böljan på 1997 fick information från För­ svarsmakten om att det fanns ekonomiska problem som var svåra att lösa. Det blev tydligare och tydligare under hela året. Den avgörande och stora fråga som jag har gäller anledningen till att man, trots att Försvarsdeparte­ mentet och försvarsministern får alltmer tydliga indikationer på att något är fel, under hösten ändå, mot bättre vetande, lägger fram en proposition som bygger på uppenbart felaktiga grunder. Vad är anledningen till att inte göra någon förändring utan ändå lägga fram en sådan proposition? Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag vill börja med att nämna att det enligt min bedömning inte är på det sättet att utvecklingen under hela året 1997 entydigt gick i den riktning som frågan var formulerad. Vi hade att göra med påpekanden om olika summor, men ännu så sent som i kvartalsrapportredovisningen den 21 oktober var det fråga om belopp som tedde sig väsentligt mindre än vad som hade sagts vid en muntlig föredragning tio dagar dessförinnan. Från perioden den 8 oktober, när överbefälhavaren var hos mig och gjorde en redovisning, och fram till det att vi har fått överbefälhavarens tjänsteskrivelse fanns det mycket skiftande bedömningar. Bedömningarna varierade när det gällde omfattningen av den kommande överplaneringen eller det hotande budgetunderskottet. Jag läste inledningsvis upp ett antal datum när det hade hållits diskussioner mellan tjänstemän från Försvarsdepartementet och tjäns­ temän från Försvarsmakten. Jag fick successivt en redovisning av hur det förhöll sig, och det var inte en entydig bild av beloppens storlek. Jag vill också peka på ett annat element. Jag var väldigt angelägen att få klarhet i vad som genererade detta. Jag ville veta det inför det att vi skulle vidta åtgärder. Vilka mekanismer är det som leder till att det över huvud taget är möjligt med ett budgetunderskott? Jag kan säga att det inte förrän den 12 december i den skrivelse som då kom till regeringen finns en omfat­ tande och systematisk redovisning av orsakerna. Jag vill mena att det först då fanns en så pass stor tydlighet om vad som hade genererat det här, att det var möjligt att bölja vidta åtgärder från rege­ ringens sida. Så fort det här hade kommit in den 12.e ger regeringen, den 18:e, ett uppdrag till Försvarsmakten att inkomma med förslag. Jag vill un­ derstryka det som jag läste upp ur budgetpropositionen. Regeringen, som får

stöd av försvarsutskottet, klargör redan i budgetpropositionens skrivning att regeringen har beslutat ge myndigheten i uppdrag att förklara hur obalansen har uppkommit och lämna en redovisning av alternativa åtgärder för att komma till rätta med den, inklusive sådana som Försvarsmakten själv kan vidta, och att regeringen återkommer till riksdagen i den här frågan under 1998. Här fanns alltså en till riksdagen anmäld processordning. Jag ville ha en klarhet i omfattningen. Men jag ville också ha - och det var lika viktigt - ett klarläggande av orsakerna, så att de åtgärder som vi avsåg att sätta in skulle bli relevanta.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Peter Eriksson: I den proposition som försvarsministern lägger fram i början av hösten skriver regeringen mycket entydigt: Regeringen vill därför göra klart att den inte har för avsikt att föreslå riksdagen någon förändring av varken den inriktning av verksamheten eller den ekonomiska ram som riks­ dagen har bestämt. Man låser sig väldigt tydligt här. Ändå var det så att Försvarsmakten i den halvårsrapport som kom i augusti, alltså en månad tidigare, sade: Ambitionsförändringar är det enda instrument som för närva­ rande är tillgängligt om planen skall balanseras ekonomiskt inom ramen. Litet senare, när ÖB svarar på propositionen när det gäller delningen, framkommer det också enligt det papper som KU nyligen har fått tillgång till att ÖB säger. Nuvarande insikt om planeringsläget gör att det enligt min bestämda mening framstår som orealistiskt att tänka sig en oförändrad eko­ nomisk ram utan ambitionsändringar som konsekvens. Jag vill därför mycket bestämt avråda regeringen från att gentemot riksdagen hårt binda sig för en lösning som med stor sannolikhet inte kommer att visa sig genomförbar. Vidare säger ÖB. Problem kan inte lösas genom att förnekas. Ändå är det precis det som försvarsministern och regeringen väljer att gö­ ra. Man väljer att binda sig och att förneka problemen i propositionen. Det är det jag frågar om igen. Vad är anledningen till att man låter bli att agera och sedan efteråt hänvisar till någon slags formella diskussioner om att man inte har fått exakta siffror? Ni har ju lagt fram en budget med exakta siffror! Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag vill nämna igen att regeringen redan den 4 september ånyo givit Försvarsmakten i uppdrag att förklara hur oba­ lansen uppkommit och att lämna en redovisning av alternativa åtgärder för att komma till rätta med den. Regeringen avsåg alltså att återkomma till denna. Hur är då situationen vid den här tidpunkten? Här har jag det sjätte utgifts­ området med mig. Om konstitutionsutskottets ledamöter kanske inte helt är underkunniga om sjätte utgiftsområdet, vill jag nämna att det i förslagen finns ca 55 klämmar, beslutspunkter, för hela totalförsvaret. Jag tror att cirka ett fyrtiotal av dem är knutna till Försvarsmakten eller till de s.k. stödmyn­ digheter som samverkar med Försvarsmakten. Det är en total budget på, om jag minns rätt, ca 45 miljarder kronor. Det är ju ett komplext system, om jag får säga så. Är det ansvarsfullt att göra ingrepp i detta baserat på något som man inte är säker på grundvalarna för? Jag ansåg att det under den här perioden - alltså under våren, andra kvar­ talet, när budgetarbetet kom i gång, och efter sommaren när budgetarbetet

slutputsades i Regeringskansliet och vi fick nya uppgifter - ännu inte var möjligt att föreslå att plötsligt under oerhört kort beredning i samspel med myndigheterna på försvarsområdet och inom Regeringskansliet med Finans­ departementet m.fl. göra förändringar i utgiftsposterna. Vad hade hänt om vi hade gjort detta på grundval av de, om jag får säga så, mjuka formuleringar som fanns med i den här underhandsskrivelsen? Vad hade hänt om det hade visat sig att det var för litet insatser? Vad hade hänt om det hade varit för mycket insatser? Den fråga som konstitutionsutskottet har ställt är mycket viktig. Jag har strukit under ordet ”siffermässigt”, för det var det som var valet för regering­ en. Kan vi med mycket kort varsel göra förändringar i förslagen på de mäng­ der av punkter som regeringen inbjuder riksdagen att besluta om utan ett mer omfattande underlag? Jag ansåg inte det. Jag ansåg att det viktiga var att markera att vi skulle gå vidare med detta. Vi skulle få in ett bättre material, som inte bara försökte fånga in volymen - kvantiteten - på en möjlig över­ planering eller underbudgetering. Vi skulle också fråga: Vad är orsakerna? Då skulle det vara möjligt att åstadkomma förändringar. Jag anser att det vi gjorde den 18/12 när vi gav ett uppdrag till Försvars­ makten var grundat på ett bättre underlag. Det var ett bättre underlag från Försvarsmaktens sida. Där får man en framställning om vad det är för meka­ nismer som har lett till det hotande förloppet. Det är intressant. Det har att göra med kostnadsutvecklingen inom Försvarsmakten. Det är en diskussion om hur rationaliseringsutrymmet inom Försvarsmakten i verkligheten ge­ nomförs. Det är också en diskussion om den komplexa övergången till ett nytt finansieringssystem för försvarsmaterielen. Där finns en viktig budgetkomponent. Men jag vill i denna fråga också gärna nämna att det först då var möjligt att ge en principiell inriktning för hur vi skulle komma till rätta med besparingarna. Vi hade under de här höstmånaderna haft en möjlighet att gå igenom försvarspolitiken inte bara från budgetmässiga utgångspunkter utan även från substantiella. Det gjorde det möjligt att i det uppdrag som vi gav, och som finns med i konstitutionsut­ skottets promemoria, ge en principiell inriktning för vilka utgiftsbegränsningar Försvarsmakten skulle kunna genomföra själv, men också för vilka de skulle kunna föreslå regeringen. De utgiftsbegränsningar som man skulle kunna genomföra själv är sådana som kanske inte är så försvarspolitiskt betydelsefulla. Men de andra har en försvarspolitisk motivering i den meningen att de för fram anpassningsdoktrinen, anpassningstänkandet. Vi kunde kombinera den ordentligare informa­ tion som nu fanns - låt vara att den fortfarande under flera vinterveckor visade sig vara behäftad med diskussionspunkter - med ett försvarspolitiskt val av inriktning för att åtgärderna skulle vara försvarspolitiskt riktiga. Det kunde vi nå i uppdraget den 18/12. Det är också på den grundvalen som Försvarsmakten har redovisat förslag. Det är också på den grundvalen som jag har föreslagit regeringen den proposition som nu finns under behandling i försvarsutskottet. Jag vill nämna att det i den propositionen bara finns ett beslutsförslag för riksdagen. Men det är mycket betydelsefullt. Det handlar nämligen om en tydlighet som gäller en avgörande del i Sveriges försvarspolitik. Fram till nu

1997/98:KU25 Bilaga B 6

gäller att hela vår krigsorganisation i princip skall vara möjlig att använda efter ett år av förberedelser. Vissa förband har en sådan nivå att de är till­ gängliga omedelbart inom ett fåtal timmar - eller t.o.m. snabbare - eller inom ett fåtal dygn. Hela Försvarsmakten skall i princip vara tillgänglig inom ett år i det nuvarande systemet. Vi föreslår i propositionen att utvalda delar av krigsorganisationen skall vara tillgängliga inom ett år. Det är en mycket betydelsefull princip, och den har självklart sin grund i att den säkerhetspolitiska situationen har förbättrats - för Sverige liksom faktiskt för egentligen alla länder i hela norra Europa. Det har därigenom blivit möjligt att ge en tydlig principinriktning. Jag vågar nog påstå att en sådan kombination av förutsättningar inte förelåg förrän i den tidsföljd som regeringen har valt. Detta är i konsistens med vad rege­ ringen anmält att den skulle göra under 1998 och med vad försvarsutskottet har bejakat att regeringen bör göra.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Peter Eriksson: Försvarsministern ger mycket långa och omständliga svar. Jag skulle uppskatta om det blev något mer koncist. Jag tycker att situationen var den under hösten 1997 att ÖB i halvårsrapporten mycket tydligt hade talat om att det här inte längre gick ihop. I delningen till propositionen var han ännu mer tydlig. Då sade han t.o.m. att han bestämt ville avråda rege­ ringen från den här inriktningen. I det läget måste man anse att ansvaret faller över till försvarsministern och departementet. Försvarsministern har i det läget ett antal olika handlingsalternativ som jag ser det. Dels kan man dra tillbaka propositionen, dels kan man göra ändringar i propositionen, dels kan man skriva in i propositionen att läget är oklart, att vi sannolikt måste revide­ ra budgeten under 1998. På det sättet hade man öppnat en möjlighet också för riksdagen att agera mer efter verkligheten. Men ministern väljer att förneka problemen, att inte göra något. Eller kan man säga - det är min fråga till försvarsministern - att det gjordes någon som helst förändring i budgetpropositionen efter det att ÖB hade sagt att han mycket bestämt ville avråda regeringen från att binda sig så hårt för den lösning som framkommer här? Fanns det någon ändring som försvarsministern tog initiativ till?

Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag vill understryka att riksdagens för­ svarsutskott under oktober såvitt jag förstår fick samma föredragning från chefen för Försvarsmakten som Regeringskansliet fick. Följaktligen har försvarsutskottet varit orienterat om utvecklingen. Det betyder att det alltså har funnits alla möjligheter för försvarsutskottet, för ledamöter i försvarsut­ skottet, att aktualisera åtgärder t.ex. när försvarsutskottet behandlade rege­ ringens budgetproposition. Jag har nämnt, jag har läst upp, att utskottet in­ stämde i regeringens process framåt, nämligen att återkomma till riksdagen i denna fråga under 1998. Sedan pekar Peter Eriksson på att man kan vidta olika åtgärder. Det är ju riktigt att man kan det. Det är självklart att jag har ansvar inför Sveriges riksdag för vilka åtgärder som vidtas och inte vidtas. Jag har i mitt svar på den förra frågan just försökt att visa vad som är en klok linje i den här situa­ tionen. Jag kan säga att jag inte anser att det hade varit klokt att på grundval av de underhandsformuleringar som vi fick under delningsperioden, med de

variationer som fortfarande fanns om hur stora underskotten kunde bli och de ovissheter som fanns när det gäller vad de berodde på, lägga fram förslag om något annat än att redovisa det här och säga att vi skall återkomma. Jag tror för min del att den period som vi här har att göra med är ett antal månader - kanske en ganska kort period i verkligheten - då det gäller att komma till en klarhet om, och få en inriktning på, vad man skall göra i en så komplex situation som det här handlar om. Det gäller att göra detta på ett sätt som har bärighet mot framtiden och som innebär ett ansvarstagande i förhål­ lande till Försvarsmaktens syften och ett ansvarstagande i förhållande till alla människor som är beroende av Försvarsmakten. Det gäller de anställda och de värnpliktiga som skall kallas in. Det gäller frivilligverksamheten. Det gäller dem som tillhör det civila samhället men som ändå använder sig av Försvarsmaktens resurser. I det ljuset tycker jag att man måste väga in frågan: Vad hade man kunnat åstadkomma genom att välja att handla baserat på det underlag som fanns då respektive att välja att få fram ett mer fullödigt underlag och sedan kunna handla efter en principiell orientering? Det är den linjen som jag anser har varit den riktiga.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Peter Eriksson: Det måste ändå ses som väldigt tydligt att försvarsministern väljer att lägga fram en proposition som bygger på felaktiga grunder. Han gör det för att han anser att han vill invänta händelseutvecklingen och få en precis siffra på hur stora problemen är för att se vad som eventuellt skall kunna åtgärdas i ett senare skede på grundval av detta. Är inte det en litet för forskarmässig inställning till uppdraget som ansvarig politiker? Bör man inte som ansvarig politiker snarare ta initiativ till att något händer?

Björn von Sydow: Herr ordförande! Nog har jag frågat mina medarbetare och även om jag minns rätt - men jag kan minnas fel - när vi hade föredragning av överbefälhavaren och amiral Lind den 8/10 om orsakerna. Jag vill minnas att jag frågade om detta. Jag vill också minnas att jag då fick den redovis­ ningen att det inte var lätt heller för planeringsavdelningen inom högkvarte­ ret att tolka vad det var för förlopp som var på gång. Det berodde bl.a. på att man kunde läsa av utvecklingen dels rent likviditetsmässigt, mot den check­ räkning som Försvarsmakten disponerar, dels när det gällde anslagsbelast­ ningen. Och det var först under oktober som man i det finförgrenade system som Försvarsmakten utgör började få in material från lokala och regionala chefer som kunde förklara: Vad händer under 1997 och vad är våra budget­ äskanden inför 1998? Jag vill minnas att det inte tedde sig klart heller för Försvarsmaktens planeringsledning vilken av de här två indikatorerna som var den utslagsgivande. Återigen vill jag säga att jag i den situationen valde det som må kallas forskarmässigt. Jag anser ändå att detta är omdömesgillt även för en som har till uppgift att ansvara för försvaret, för försvarets alla uppgifter och för alla människor som är berörda av försvaret. Jag anser att det var riktigt att få fram material som gjorde att förändringarna blev förståeliga och förhoppningsvis i stort sett relevanta. Detta är en bättre politik än att, om jag får använda det uttrycket, ”klippa till”. 94

Men jag vill ändå lägga till att fr.o.m. då - alltså oktober och framåt - var jag och Försvarsdepartementet väldigt inriktade på att ta tag i sådana be­ slutsmöjligheter som fanns. En viktig sådan kom när Försvarsmaktens för­ slag till investeringar i datasystemet, resursledningssystemet Sirius kom på tapeten. Jag lade ned mycket omsorg på att det skulle finnas med en omfat­ tande text som förklarar regeringens ställningstagande i det beslutet. Och det finns det. Där framkommer det att vi då laborerar med en budgetobalans på en till två miljarder kronor. I fråga om det här föreslagna beslutet var det inte klart vad kostnaderna egentligen skulle bli. Dessutom tillkom det att det fanns - och fortfarande finns - oklarheter om övergången till år 2000 inom Försvarsmaktens datorsystem. I den situationen ansåg jag att det var riktigt att fatta ett beslut som innebar att regeringen avbröt den här verksamheten. Det är ett exempel på att när det fanns en möjlighet att göra något som ha­ de betydelse, kunde jag också föreslå regeringen att göra det. Här fanns det nämligen ett särskilt förslag som det var möjligt att granska med de noggran­ na utgångspunkter som jag anser skall karaktärisera omsorgen om den of­ fentliga verksamheten i vårt land.

Peter Eriksson: Om vi går tillbaka igen så är det ju så här: När väl proposi­ tionen var framlagd fick Försvarsmakten i uppdrag att lägga fram en mer precis siffra omkring hur stora de ekonomiska problemen och obalanserna var. Då kommer man den 8 oktober fram till en siffra på 9,9 miljarder kro­ nor. Det är en siffra som i stort sett har hållit senare. Det har visat sig vara ungefär den storleksordningen som problemen och obalanserna var på. När riksdagen till syvende och sist debatterade budgeten ett par månader senare, den 5 december, sade försvarsministern, som deltog i debatten, att han inte kunde uttala sig om uppgifterna om stora underskott. Han sade att han först måste ha en fastare kunskapsgrund. Då hade det här varit ute i medierna ett tag också. Kunskaperna om ett underskott hade funnits sedan böljan av 1997, men de hade tagit tydligare och tydligare form hela tiden. I det läget, när man måste säga att det fanns mycket stora kunskaper om underskottens storlek och om att problemen var betydande, är det inte då väl fegt att skylla på Försvarsmakten för att man inte har agerat tidigare? Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag vill gärna nämna vad jag har sagt i riksdagen, i kammaren, den 5 december: ”De uppgifter som har cirkulerat de senaste veckorna och månaderna om ytterligare stora uppgifter vill inte jag lägga till bas för en diskussion i dag i Sveriges riksdag, eftersom det ännu inte är utklarerat vari de består, hur stora de är och vad de har för karaktär. Jag har heller inte haft samtal med överbefälhavaren under senare tid på denna punkt.” Jag kan säga att när denna skrivelse kom till mig den 12/12 kom det också uppgifter som icke var kända för mig, varken offentligt eller genom underhandsinformation, om innebörden. Det gällde, vill jag minnas, bl.a. underfi­ nansieringar i den del som gällde flygvapnet. Det är först i den skrivelsen, och efter den beredningsprocessen inom Försvarsmakten, som vi har en av chefen för Försvarsmakten undertecknad slutlig bedömning. Men det framgick ju också av min inledning, då jag lade till ytterligare in­ formation för utskottet, hur det fortsatta arbetet har gått till. Även därefter

1997/98:KU25 Bilaga B 6

har det förekommit mycket stora variationer. Det har under en viss tid i be­ redningsarbetet i det material som vi har fått från Försvarsmakten funnits den uppfattningen att underskottet inte var på den här tiomiljardersnivån utan att det i själva verket var på hälften därav, kanske på fem miljarders nivå. Fort­ farande under den här perioden, alltså oktober/november, fick jag när jag frågade tjänstemännen i Försvarsdepartementet om den mötesverksamhet som då pågick mycket tätt bilden av att det varierade kraftfullt i omfattning. Jag vill inte här bara kasta fram några siffror. Men jag kan säga att jag fick den bilden av tjänstemän i Försvarsdepartementet att uppgifterna vid sam­ manträdena varierade rejält under den här perioden.

1997/98 :KU25 Bilaga B 6

Peter Eriksson: Min sista fråga - möjligen, det beror på svaret - gäller rela­ tionen mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och försvarsministern. Enligt de erfarenheter och den information som vi har fått under slutet av 1997 och under 1998 fram till i dag, var det tidvis mycket frostiga relationer. Det var svårt, ansåg man, för Försvarsmakten att pedagogiskt kunna förklara saker för departementet. Man hade inte bara olika utgångspunkter, utan det tycks också ha varit en viss ovänlighet i relationerna. Har försvarsministern något ansvar för de frostiga relationerna mellan Försvarsmakten och depar­ tementet? Björn von Sydow: Herr ordförande! Relationerna har varit helt korrekta. Jag kan säga att fr.o.m. den 8/10 gav jag den inriktningen att det skulle vara ett intensivt arbete på handläggar- och chefsnivå mellan Försvarsdepartementet, Finansdepartementet och Försvarsmakten - och indirekt också stödmyndighetema inom försvarssektom - för att klargöra omfattningen och orsakerna. Jag anser att det har varit konstruktivt. Under detta förlopp har det skapats mer av kunskaper, och det har undanröjts felaktiga uppfattningar om hur man t.ex. har tolkat och tillämpat regeringens och riksdagens beslut. Jag anser att det är en riktig metod att man har ett nära samarbete mellan myndigheterna, och då inte bara mellan myndigheternas chefer och i det här fallet försvars­ ministern. Jag menar att man även bör ha ett tätt samarbete i löpande frågor. Jag anser att det skall fortsätta att utvecklas på det sättet mellan Försvarsde­ partementet och myndigheterna på försvarsområdet. Jag anser att det här har varit en process som inte har varit önskad. Den har lett till oro. Människor har blivit oroliga för sin framtid. De har undrat: Hur skall jag träffas av förändringar? Det gäller för människor som är anställda i försvaret. Det gäller i kommuner. Det gäller i försvarsindustrin. Det gäller hemvämsmän, hemvämskvinnor och värnpliktiga. Det är inte eftersträvans­ värt att det skall bli på det sättet. Men med den linje, med den proposition och den inriktning med regleringsbrev som regeringen har antagit, och inför det kommande arbetet med en kontrollstation, anser jag att sättet att arbeta bör vara att man har en nära och kontinuerlig samverkan mellan departe­ mentets tjänstemannadel och myndigheter som lyder under Försvarsdeparte­ mentet.

Peter Eriksson: Allra sist vill jag ställa en fråga till Björn von Sydow som statsvetare. Vem är högst ansvarig för Försvarsmaktens ekonomi? 96

Björn von Sydow: Enligt min uppfattning gäller här självfallet den normala konstitutionella kedjan, att riksdagen beslutar om inriktning, regeringen styr riket, och under regeringen lyder förvaltningsmyndigheterna. Förvaltnings­ myndigheternas ledningar har sedan att följa de anvisningar som regeringen med riksdagens medgivande ger.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Peter Eriksson: Tack, det var ett väldigt tydligt svar. Frank Lassen: Efter att ha följt det här ärendet, dagens utfrågning och även den tidigare utfrågningen med överbefälhavaren och konteramiralen tycker jag mig se att det trots att det har funnits ganska oklara eller varierade upp­ fattningar om den befarande obalansen ändå, även om man inte exakt kan precisera obalansen eller ange vad den beror på i enskilda delar, är rätt up­ penbart att det har funnits en ganska stor samsyn mellan regering, departe­ ment och försvar om att obalansen fanns. Är det riktigt uppfattat?

Björn von Sydow: Herr ordförande! Ja, att det har funnits en obalans och att det gällde att skapa ökad klarhet om obalansens orsaker har det har förelegat en ömsesidig uppfattning om ända sedan mars eller april förra året, som jag minns det. Däremot har omfattningen av obalansen varit okänd för Försvars­ departementet tidigare under 1997. Först vid mitten på december ansåg jag att det fanns ett sådant underlag att man kunde säga att obalansen rör sig kring 10 miljarder kronor. Jag vill nämna, vilket framgår av den fortsatta dialogen mellan departe­ mentet och Försvarsmakten, att det även under propositionsarbetets gång har funnits olika uppfattningar. Försvarsmakten har bl.a. menat att det var en mindre obalans, detta beroende på hur den komplexa övergången till använ­ dandet av den s.k. anslagsförordningen fullt ut skulle tolkas. Det var alltså fråga om en överplanering, ett hotande budgetunderskott, men orsakerna var icke klara förrän sent på året 1997, och omfattningen, dvs. att det låg på 10-miljardersnivån, var icke ömsesidigt klart dokumenterad förrän i mitten på december. Man kan säga att det är den 18 december som regeringen anger att det handlar om den nivån. Frank Lassen: Jag är medveten om att en dåre kan fråga mer än vad tio vise kan svara på. Jag skall försöka vara tydlig i mina frågor, så att jag kanske får relativt korta svar. Man hade alltså klart för sig att det fanns en obalans, men man var oklar över hur stor den skulle riskera att bli. Hade man uppfattningen att man genom att analysera den kunde analysera bort den, eller var man på det klara med att det skulle bli en obalans fastän man inte visste hur stor den skulle bli?

Björn von Sydow: Vi ansåg att en analys delvis kunde leda till ett annat re­ sultat. Det gällde t.ex. den del som har att göra med anslagsförordningens fulla tillämpning. Frank Lassen: Det framkom vid utfrågningen med ÖB och konteramiralen en uppgift - jag tror att det var Lindh som lämnade den - om att man när man i oktober presenterade en siffra i storleksordningen 10 miljarder kronor och satte i gång diskussionerna kring detta var av den bestämda åsikten att

4 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 3

uppfattningen på Regeringskansliet var att underskottet skulle vara 3 */2 mil­ jarder kronor högre än det som försvaret presenterade. Kan du kommentera det?

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Björn von Sydow: Jag är inte alldeles säker på vad den uppgiften kan referera till. Det kan ha varit en av två saker. Antingen syftar det på att man inom Försvarsmakten under en viss tid också hade året 2002 med i sammanhanget, och då var det fråga om ytterligare en del pengar. Det kan också samman­ hänga med hur man hanterade anslagsförordningen. Jag måste säga att jag är litet osäker på detta. Frank Lassen: Jag vill ställa en sista fråga. Något som går som en röd tråd genom hela det här ärendet är problemet att hitta en gemensam syn på de här olika beloppen. Det har framkommit att detta beror på olika saker. Konteramiral Lindh menade att det låg utanför hans pedagogiska förmåga att förklara för departementet hur man räknade, men att de så småningom hade närmat sig varandra. Min fråga gäller inte så mycket den pedagogiska förmågan eller fattningsförmågan utan snarare om det är olika kulturer, olika sätt att hantera budgetfrågor, som gör att man hamnar så pass långt isär och har så oerhört svårt att komma fram till samma språk. Om det är på det sättet, är då de förändringar i organisationen som försvarsministern antydde ett led i försö­ ken att hitta ett gemensamt språk?

Björn von Sydow: Jag vill böija med den sista delen av frågan och på den punkten obetingat säga ja. Jag anser att den typen av skiljaktigheter i organi­ sationskultur kan finnas och att detta har gjort att diskussionen inte har fun­ gerat. Den nya organisationen på högkvarteret kan innebära förändringar. Jag hoppas också att det skall vara möjligt att rekrytera civila befattningshavare med ekonomiskt ansvar till högkvarteret och till Försvarsmakten i övrigt och därigenom få till stånd den här typen av brytningar, inte nödvändigtvis mel­ lan Regeringskansliet och högkvarteret utan inom Försvarsmakten själv. Jag tror att systemet skulle må bra av det. Jag vill ändock säga att jag anser att mycket av diskussionerna handlade om två ting. En punkt som egentligen inte har varit tvistig vad gäller det här 10miljardersperspektivet är det faktum att Försvarsmaktens inre kostnadsut­ veckling har ökat med ungefär 6 miljarder kronor. Det sammanhänger bl.a. med arméns mekanisering, där kostnaderna har tydliggjorts senare. Det gäller också att marinen inte har avvecklat personal i den takt som hade förutsetts. Det visade sig alltså även gälla flygvapnet. Det har gällt utvecklingen av ITkostnader. En annan punkt är vem som hade att disponera effekterna av de rationali­ seringspotentialer som finns inom sektorn. Regeringens åsikt är att det är riksdagen som har angivit vartill dessa rationaliseringsmöjligheter skall användas. På den punkten har företrädarna för myndigheten redovisat en annan åsikt. Regeringens uppfattning är att det här självfallet är riksdagens åsikt som skall vara gällande. Den tredje punkten gäller den komplexa övergången till den nya anslagsförordning som innebär att Försvarets materielverk lånefinansierar sin verk-

samhet. Hur skall då Försvarsmaktens tidigare lämnade förskott till industrin återbetalas? Det är en komplex fråga, som emellertid löses successivt av regeringen. Den har varit föremål för många diskussioner, och det är inte lätt heller för mig att följa den frågan i alla dess delar.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Anders Björck: Herr ordförande! För att det skall bli bra resultat i den här typen av verksamhet krävs ett bra och förtroendefullt samarbete mellan de­ partement, departementsledning och fackmyndighet. Anser du att du i dag har ett bra och förtroendefullt förhållande till överbefälhavaren och hans stab?

Björn von Sydow: Ja, det anser jag. Jag har velat gå vidare med detta och se till att det institutionaliseras även på lägre nivåer i samspel mellan Försvars­ departementet och myndigheterna.

Anders Björck: Vid några tillfällen tidigare har du tvekat när du har tillfrå­ gats av medierna rörande ditt förtroende för överbefälhavaren. Det har lett till att han har tagit kontakt med statsministern. Vad var problemet då? Björn von Sydow: Jag har alltid uttryckt ett fullt förtroende för överbefälha­ varen. Det har icke funnits några andra åsikter från min sida.

Anders Björck: Så det som har kommit fram i medierna har ingen som helst verklighetsbakgrund? Björn von Sydow: Nej, det har ingen som helst verklighetsbakgrund.

Anders Björck: Hur ofta och i vilka former sker möten och avrapportering från överbefälhavaren till försvarsministern numera? Björn von Sydow: Vi träffas ungefär en gång var fjortonde dag, ibland en gång per vecka. Självklart har det i en del situationer varit intensivare, med telefonsamtal. Det beror delvis på vad som är aktuellt. Vi har alltså en regel­ bundenhet i våra kontakter. Jag kan nämna att jag har samma system för alla chefer för myndigheterna under Försvarsdepartementet. Dock anpassas det i någon mån till hur många ärenden det är fråga om. Jag träffar ändå samtliga generaldirektörer under Försvarsdepartementet på en regelbunden basis.

Anders Björck: Det här är ju ett ganska omfattande kontaktutbyte. Är du nöjd med den information som, om vi nu håller oss till försvaret, lämnas till dig från överbefälhavaren över den löpande utvecklingen inom Försvarsmakten? Björn von Sydow: Ja.

Anders Björck: Är det då inte orimligt att den här typen av konflikter upp­ kommer? Björn von Sydow: Det här hotande underskottet är en insikt som växer fram successivt. Den växer fram på ett väldigt konkret sätt i den meningen att chefen för planeringsstaben, och självfallet indirekt överbefälhavaren och även vi, kan avläsa att Försvarsmaktens checkkonto utvecklar sig med en viss hastighet, medan Försvarsmaktens anslagsbelastning på det stora ansla­ get A 1 utvecklar sig med en annan. Det betyder att det inte har varit möjligt 99

för mig förrän sent i november eller december att kunna föra samtal som verkligen har att göra med orsakerna till den här överplaneringen.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Anders Björck: Om ni träffas kanske varje vecka - det finns ju förutom for­ mella sammanträden också ganska många andra arrangemang där man rent automatiskt stöter ihop - är det då inte konstigt att varningssignaler inte har getts? Eller har ni vid de här regelbundna träffarna över huvud taget inte tagit upp den löpande budgetutvecklingen? Björn von Sydow: Fr.o.m. den 8 oktober, när överbefälhavaren ville komma - och jag vill minnas att vi med mycket kort varsel ordnade det sammanträf­ fandet - var vi överens om att det fanns ett flertal komplexa frågeställningar om vad som genererade det hotande underskottet. Vi var överens - det var mitt förslag, men han instämde helt i det - om att amiral Lindh, chefen för vårt ekonomiska sekretariat och deras handläggare skulle arbeta med att, för att anknyta till Frank Lassens fråga, försöka få en gemensam, av båda parter accepterad verklighetsbeskrivning kring vad det var som skedde. Det betyd­ de att vi kunde säga till varandra att arbetet pågick, och det var fortfarande så pass många ups and downs att det enligt min åsikt inte var meningsfullt för oss att föra några avgörande samtal från den 8 oktober och fram till dess att materialet började bli färdigt.

Anders Björck: Före den 8 oktober, frågade du då aldrig överbefälhavaren hur läget var, hurdana prognoserna var och vilka bedömningar man gjorde?

Björn von Sydow: Jag kan inte svara på frågor rörande samtalens innehåll. Jag har inte det i minnet. Vi hade vissa genomgångar, delvis i samband med tidig vår, när den första summan på 300-500 miljoner kronor redovisades. Jag kan inte minnas några samtal med ordentliga genomgångar kring må­ nadsskiftet augusti/september, men det är möjligt att jag missminner mig på den punkten. Anders Björck: Menar du att det är ÖB.s uppgift att slå larm, eller är det din uppgift att fråga? Björn von Sydow: Det är självfallet båda delarna. När man frågar, vilket jag har gjort, kan man dessutom gå via formella uppdrag. På den punkten har jag tagit initiativ, bl.a. genom uppdrag till Försvarsmakten i september, vilket redovisas i budgetpropositionen, detta för att ännu tydligare markera att regeringen vill ha ett material som belyser frågeställningen. Anders Björck: Men du kan inte påminna dig att du före den 8 oktober har frågat ÖB om det fanns risk för att sådana svarta hål skulle uppstå?

Björn von Sydow: Vi hade många samtal. Jag har däremot inget minne av att jag före den 8 oktober har fått en föredragning av det slaget som jag fick vid den tidpunkten. Anders Björck: Borde du ha fått det? Björn von Sydow: Det är en fråga som det inte är alldeles lätt att ge ett tydligt svar på. Man måste tänka på att Försvarsmaktens ekonomiska redovisnings­ system går på årsbasis. Den bild jag har fått är att det var från oktober och

framåt som det var möjligt för Försvarsmakten att börja peka på dels ett möjligt bokslut, dels en budget för 1998. Men ännu åtskilliga veckor efter nyår förelåg inte något bokslut. Det var först i februari som det var möjligt att göra vissa bokföringsmässiga transaktioner i enlighet bl.a. med anslagsförordningen.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Anders Björck: Anser du att ÖB eller Försvarsmakten medvetet har försökt att undanhålla uppgifter från dig? Björn von Sydow: Nej.

Anders Björck: Den information som har lämnats vid givna tillfällen har alltså enligt din uppfattning varit korrekt? Björn von Sydow: Jag anser att alla de tjänstemän som har föredragit har gjort det under ansvar i tjänsten och att de därigenom har gjort det på ett korrekt sätt.

Anders Björck: Hur kan då hela problemet uppkomma? Björn von Sydow: Den frågan har att göra med kunskapen och styrmöjlighe­ terna inom Försvarsmakten och samspelet mellan regeringskansli och för­ svarsmakt. Jag är inte alls nöjd med utvecklingen som den har varit, och det har man inte heller varit inom Försvarsmakten. En av de arbetsgrupper som har funnits och som har fungerat mycket bra är den som har arbetat fram underlag för en proposition, som just nu finns i försvarsutskottet för behandling. Det är en proposition som, vill jag minnas, har nummer 83 och som innebär en ny styrning av anslag och i fråga om underrubriceringar på anslag av Försvarsmakten. Den propositionen ger enligt min uppfattning både bättre möjligheter än nu att följa utvecklingen inom de 15 program som i dag finns och bättre möjlighet för både riksdag och regering att styra. Samtidigt kommer det att ge upphov till bättre under­ lag från Försvarsmakten. Den här propositionen är en del i den förvaltningsmässiga reformering som jag menar att försvarssektom och Försvarsmakten bör genomgå.

Anders Björck: Och du tror att det ger resultat? Björn von Sydow: Det är min förhoppning. Jag är dessutom övertygad om att det här systemet kommer att göra det lättare att identifiera kostnader för förbrukning i nuet i relation till förbrukning av investeringskaraktär. Dit kan man räkna forskning och materielbeställningar. Man får därigenom sannolikt en bättre insikt över avvägningen mellan nutid och framtid för denna kom­ plexa verksamhet. Den propositionen, liksom förändringen av högkvarteret, innebär dessutom att försvarsgrenarna i Sverige inte längre kommer att vara budgetansvariga. Den konkurrens som har funnits mellan flygvapnet, marinen och armén kommer inte att ta sig uttryck på det sätt som har inneburit att vi har kommit att få budgetöverskridanden. Meningen är att i den nya ledningsorganisatio­ nen i högkvarteret skall budgetönskemålen från de olika förbanden - de må komma från flygvapnet, marinen eller armén - hanteras i en organisation som inte är knuten till de tre försvarsgrenarna utan till en integrerad organi-

sation, som skall ledas utan den typen av budgetkonkurrens. Däremot kom­ mer försvarsgrenarna att vara kvar i form av generalinspektörer, chefer för taktiska centrum - kring detta finns det ett utlåtande från försvarsutskottet, och en kammardebatt i ärendet kommer att äga rum nästa vecka.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Anders Björck: Jag tillåter mig att ha en helt annan uppfattning än Björn von Sydow på den här punkten, och jag är beredd att sätta ett ganska stort belopp i en vadslagning angående vad som kommer att hända. Men det kanske vi inte behöver ta upp här - å andra sidan var det inte jag som tog upp den problematiken. Björn von Sydow sade just att det läge vi har hamnat i icke är bra. Det här är olyckligt för försvaret, för människorna, för riksdagen, för Försvarsdepar­ tementet och för många andra. Vems är då huvudansvaret för att vi har ham­ nat där vi har hamnat? Björn von Sydow: Det är självklart att regeringen är ansvarig inför riksdagen, bl.a. inför konstitutionsutskottet, när det gäller ett statsråds och hela rege­ ringens tjänsteutövning. Det är självklart, och det innebär både ansvaret inför riksdagen och styrningen av myndigheter som lyder under regeringen.

Anders Björck: Vilket är ditt personliga ansvar?

Björn von Sydow: Mitt ansvar är att jag i regeringen har medverkat till beslut i syfte att komma till rätta med de problem som vi har drabbats av. Anders Björck: Vad kunde du ha gjort i stället?

Björn von Sydow: Den diskussionen hade jag i inledningen av den här över­ läggningen på fråga från Peter Eriksson. Jag har försökt ge ett nyansrikt svar på den frågan i den meningen att jag har försökt visa att initiativ från min sida under september 1997 inte hade varit riktiga. De hade kunnat leda till att man gjort felbedömningar i och med att vi då inte hade klarhet i vad som genererade de hotande underskotten. Min uppfattning, som framgår tydligt av budgetpropositionen och som riksdagens försvarsutskott såvitt jag har förstått enhälligt accepterar, var i stället att uppdra åt Försvarsmakten att analysera och komma med förslag, varefter regeringen redan under 1998 skall återkomma till riksdagen. Jag menar att den linjen, som jag har redovi­ sat offentligt i budgetpropositionen, har varit ansvarsfull.

Anders Björck: Men försvarsutskottet, ett riksdagsutskott, agerar väl normalt på grundval av den information man får från regeringen? Björn von Sydow: Ja, men samtidigt har det utskottet, liksom andra utskott, en dialog med myndigheter och intressenter på området. Det har framkommit att överbefälhavaren har gjort en föredragning, samma föredragning som jag fick på Försvarsdepartementet under oktober. Det har varit möjligt för för­ svarsutskottet att gå vidare med ytterligare utfrågningar, och försvarsutskot­ tet har, som vi har kunnat konstatera, anslutit sig till den handlingslinje som regeringen förespråkar. Jag sätter också stort värde på att försvarsutskottet har gjort samma bedömning.

Anders Björck: Om man nu har gjort det i alla avseenden - men vi granskar ju här inte försvarsutskottet. Det kom onekligen varningssignaler. Så långt är vi väl alla överens. Vi kan diskutera i vilken utsträckning varningssignalerna var specificerade. Om jag har förstått det vi har hört under den tidigare delen av utfrågningen rätt ansåg Björn von Sydow att han icke kunde agera på grundval av de här varnings­ signalerna, eftersom de formellt sett var ofullständiga, dvs. de var inte ingiv­ na från ÖB och det var inte något slutgiltigt dokument som hade skickats in till Försvarsdepartementet. Är det korrekt?

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Björn von Sydow: När det har varit möjligt att med ett underlag från chefen för Försvarsmakten eller den han sätter i sitt ställe göra en bedömning, fatta ett beslut, har jag gjort det. Ett sådant fall var beslutet om materielledningssystemet Sirius. Det var ett särskilt materielbeslut. Kring detta var det möjligt att göra ett ställningstagande, och som jag har redovisat avslog vi den ut­ vecklingen i och med att den innebar risker för budgeten. Det kan också finnas andra beslut med den inriktningen som regeringen har fattat. Jag vill emellertid inte gå in på det, eftersom det kan gälla sådant som finns på de hemliga listor som regeringen beslutar om. När det finns ett material som chefen för Försvarsmakten eller den han sätter i sitt ställe inger är det alltså möjligt för mig att göra ett ställningstagande, och det har jag också en skyl­ dighet att göra. Det här handlar alltså om ett mycket komplext fall. Det handlar om en budget på 36-38 miljarder kronor, det handlar om ett stort antal punkter som bara riksdagen beslutar om, och vi har ett regleringsbrev som är tjockt som ett kompendium på universitetet. Då får man inse att det är förenat med stora risker att göra förändringar utan att genomföra mer detaljerade analyser och en helhetsbedömning. Det är det som jag har strävat efter att få. Det fick jag också den 12 december, och jag har fått det därefter i flera omgångar från ÖB eller den han sätter i sitt ställe.

Anders Björck: Men det här resonemanget innebär att om någon håller på att drunkna väntar Björn von Sydow tills ett officiellt meddelande har kommit från brandkåren. Björn von Sydow: Nej, det gör jag verkligen inte. Är det någon som håller på att drunkna skall man genast ingripa. Men här handlar det om att regeringen styr riket. Förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen. Regeringsfor­ men, förvaltningslagen osv. är tillämpliga. Det är därför som jag har velat vara tydlig och hålla på formerna. Jag har nämnt i riksdagsdebatter kring detta att man som försvarsminister ibland får dokument och förslag från olika befattningshavare i Försvarsmak­ ten. Det kan gälla lokala chefer och det kan gälla funktionsansvariga som menar att man kanske har en avvikande budgetbedömning av olika föränd­ ringar. Min linje är att man inte kan ha dem som grundval, utan man får överlämna dem till chefen för Försvarsmakten. Sedan han har gjort sin be­ dömning och avgett sitt förslag kan man göra ett ställningstagande från rege­ ringens sida.

Anders Björck: Men är ändå inte detta ett resonemang som innebär att i akuta situationer går formalia före handlingskraft? Jag tycker att detta är viktigt. Björn von Sydow är tidigare KU-ledamot och kan formalia väl.

1997/98 :KU25 Bilaga B 6

Björn von Sydow: Det finns akuta situationer på det militära området eller på räddningsområdet som både regeringen och myndigheterna skall hantera omedelbart. Då kommer jag och regeringen att agera omedelbart. Men då skall det noteras att det faktiskt finns lagar i Sverige som föreskriver att det då skall ageras på det sättet. Här har vi att göra med ett hotande, jag säger hotande, budgetunderskott 1998. Mitt syfte har varit att riksdagens beslut om budget skall hållas, dvs. att vi vid utgången av 1998 skall ha förbrukat det anslag som riksdagen har anvisat. Det betyder att det var möjligt att ta den här tiden på sig. Jag är övertygad om att när budgetåret 1998 går mot sitt slut kommer det att visa sig att vi inte kommer att se några budgetöverskridanden. Alla de åtgärder som vi nu vidtar, låt vara att de ingår i en proposition som är under arbete i dag, regleringsbrevsändringar som vi har vidtagit i början av april, beslut inom Försvarsmakten som chefen för Försvarsmakten är berättigad att fatta enligt gällande föreskrifter och har fattat, kommer tillsammans att innebära att det som är det yttersta målet, nämligen att riksdagens beslut skall respek­ teras, också kommer att förverkligas. Anders Björck: Vi är kanske oense på den här punkten och har olika sätt att närma oss problemen. Men när överbefälhavaren var här för några dagar sedan kom frågan om Försvarsmaktsplan 97 upp och de avvikelser som skedde från den från Försvarsdepartementets sida. Varför gjorde man dessa avvikelser, och vad uppskattar Björn von Sydow merkostnaden till?

Björn von Sydow: Gäller frågan beslutsprocessen för 1995/96? Ja, då vill jag säga att jag inte har någon annan åsikt än den som har förelegat i regeringens och riksdagens behandling av detta, nämligen att de förändringar som gjor­ des i princip var neutrala i förhållande till det underlag som Försvarsmakten hade redovisat. Det är också en åsikt som har kommit fram under den fort­ satta processen. Anders Björck: Men överbefälhavaren hade en annan uppfattning när han var här. Han menade att de icke var kostnadsmässigt neutrala. Det rörde sig om stora belopp. Är ni oense på den punkten?

Björn von Sydow: Jag har den åsikten att de förändringar som gjordes - det var framför allt i fredsorganisationen - gjordes utifrån prislappar som redovi­ sades från Försvarsmakten. Det betydde att förändringarna i förhållande till FMP var kostnadsneutrala. Den punkt där det föreligger en diskrepans i bedömningen gäller hur rationaliseringsutrymmet, som var förutsatt i 1996 års beslut, har hanterats. Där har jag redovisat att min uppfattning är att det är riksdagens tolkning av detta som skall ta överhanden. Anders Björck: En sista fråga. Anser försvarsministern med anledning av det som har hänt att rutinerna och bemanningen inom Försvarsdepartementet i

dag är sådana att man med hyfsade marginaler kan säga att det här inte behö­ ver hända igen?

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Björn von Sydow: Ja, det är min åsikt. Det gäller, som jag har sagt, Försvars­ departementets sätt att arbeta, men det gäller också det som finns formellt uttryckt i regleringsbrev till Försvarsmakten, nämligen att det skall vara en mycket tät och återkommande rapportering från myndigheten till departe­ mentet och följaktligen en dialog om hur alla utredningsuppdragen och den ekonomiska utvecklingen inom Försvarsmakten utvecklar sig. Jag kan också nämna att jag håller på att ta initiativ till en ännu tydligare samordning inom Försvarsdepartementet mellan de olika arbetsgrupper, ca sju-åtta stycken, som inom Regeringskansliet och Försvarsdepartementet förbereder kontrollstationen. Arbetet skall samordnas inom Försvarsdepar­ tementet så att vi därigenom skall få en bättre analytisk förmåga på det eko­ nomiska fältet, men också när det gäller strategiska och materieltekniska frågeställningar, som är av mycket stor betydelse. Catarina Rönnung: Vi har hört talas om gammalmodiga ekonomiska rutiner, att de olika försvarsgrenarna inom försvarets organisation har konkurrerat med varandra och att högkvarteret kanske har varit omodernt. Såvitt jag förstår är det här systemfel som kan sökas väldigt långt tillbaka i tiden, men som väl har blivit mer synliga nu beroende på att försvaret har varit tvunget att banta. Jag vill ge försvarsministern litet tid att utveckla hur långt tillbaka i tiden de här systemfelen går och till att göra en liten kommentar om hur det har varit att överta en del tingens ordning som kanske inte har varit så bra.

Björn von Sydow: Det är naturligtvis många som har mycket djupa kunska­ per om dessa tingens utveckling, djupare än jag har. Men det är kanske inte helt förvånansvärt att det finns ett stort reformbehov i vår försvarsmakt och, jag vill understryka det, dess förvaltningsmässiga del. Jag anser att Sveriges försvar befinner sig på en mycket hög nivå i opera­ tivt hänseende, i materielhänseende och i utbildningshänseende. Jag tycker att det finns erfarenheter från tillfällen när materiel, människor och ledning prövas. Det gäller bl.a. våra internationella verksamheter. Men det finns även studier som görs på grundval av öppna källor som visar Sveriges operativa förmåga relativt andra länders krigsmakter. Där visar det sig att vi i många hänseenden i dag står starkare än tidigare. I det hänseendet finns det mycket positivt att säga. Under mina besök på förband och skolor har jag av de värn­ pliktiga och de lägre befälen fått en oerhört positiv bild av förhållandena, som skapar optimism. Det finns mycket som är positivt. Det finns däremot ett reformbehov när det gäller det styr- och ledningsmässiga i fred, det förvaltningsmässiga. Där har jag nämnt några saker. Jag har fått tillfälle att som försvarsminister komma in i saker som delvis har varit under utredning sedan länge. Men det är självklart att jag har kommit att lägga ned mycket energi på detta, när jag har sett hur viktigt det är att komma till rätta med det som sammanfattningsvis kan sägas vara s.k. svarta hål. Jag har nämnt den proposition som finns i riksdagen om nya taktiska centrum, där försvarsgrenarna får en ny position. De kan koncentrera sig på sin tekniska, taktiska förmåga utan att vara direkt budgetansvariga för detta.

Jag har nämnt det nya anslagssystemet, den nya högkvartersorganisationen, den intressanta och, det vill jag säga, under min tid som försvarsminister tydliga tillämpning av anpassningsdoktrinen som ett mycket betydelsefullt sätt att stimulera en vettig resursanvändning och en, om jag nu får säga så, intellektuellt skarp diskussion inom totalförsvaret om doktriner och förvarningssystem. Jag kan också nämna att jag anser att Försvarsberedningen, dess arbete, dess rapporter, dess seminarier osv. leder till att tidigare kanske mycket revirartade diskussioner nu kommer ut i ljuset och därigenom blir föremål för en allsidig prövning. Vi lever ju i en tid som präglas av att det kalla kriget verkligen inte längre är aktuellt. Även om det fortfarande finns spänningar och risker ligger de enligt min åsikt för Sveriges vidkommande längre fram i tiden, och det gäller att inrikta vårt totalförsvar på det sättet. Det gör att det finns all anledning att nu ta i sådana här förvaltningsmässiga och ledningsorganisatoriska frågor och se till att vi får även denna del av den offentliga verksamheten ledd enligt moderna synsätt.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Ordföranden: Jag har inte uppfattat att några fler har begärt ordet. I så fall skulle jag själv vilja ställa några frågor. Peter Eriksson har redan läst upp litet grand ur de delningssynpunkter som är daterade den 5 september, i samband med att propositionen fanns under utarbetande i Försvarsdepartementet. I den finns formuleringar, som också lästes upp av överbefälhavaren vid hans besök hos oss, av följande lydelse: Jag vill därför mycket bestämt avråda regeringen från att gentemot riksdagen hårt binda sig. Litet senare står det: en lösning som med stor sannolikhet inte kommer att visa sig genomförbar. I slutet av stycket påtalas att författaren, dvs. överbe­ fälhavaren, anser att regeringens reaktion på anmälda planeringsproblem är utomordentligt svår att förstå. Till sist det som Peter Eriksson läste upp: Problem kan inte lösas genom att förnekas. Något tidigare under vårt samtal i dag använde försvarsministern orden mjuka formuleringar. Var det de meningar som jag läst upp som avsågs? Björn von Sydow: Herr ordförande! Det jag syftade till blev kanske inte en så välvald formulering från min sida. Det jag menade var att formuleringarna naturligtvis kan sägas vara tydliga, men de saknar det som konstitutionsut­ skottets fråga nr 1 efterlyser, nämligen siffermässighet. Det var det jag för­ sökte formulera genom uttrycket mjuka. Jag gjorde den bedömningen att även om det här var ett tydligt språk saknades det som konstitutionsutskottet just ville ha belyst, nämligen siffermässiga underlag för ett annorlunda ställ­ ningstagande. Det må vara att detta utgiftsområde inte har det allra tjockaste häftet av dem som kommer till riksdagen, men jag vill erinra om att det är en komplex verksamhet. Vad hade hänt om vi i den situationen - det var väl ungefär en vecka innan budgetpropositionen måste antas av regeringen och överlämnas till riksdagen - i avsaknad av kunskap om förloppen, kunskap om grunderna till förloppen, hade gett oss till att föreslå andra saker för riksdagen, t.ex. på materielsidan, när det gäller sådana program som har inriktning på flygvap­ nets lednings- och underhållsförband, inriktning på verksamheten i övriga

stridsflygförband, ta vad som helst, marina lednings- och underhållsförband? Jag ansåg att det material som fanns från överbefälhavaren inte var möjligt för mig att omsätta i form av ett förändrat förslag från regeringen till riksda­ gen. Men - detta har jag läst upp flera gånger - regeringen nämner att vi har gett ett uppdrag till Försvarsmakten att redovisa och komma med alternativa förslag och återkomma till riksdagen i denna frågan under år 1998. Det fanns en tydlig processinriktning, som riksdagens försvarsutskott, som är sakut­ skott i den här frågan, har ställt sig bakom.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Ordföranden: En huvudpunkt i de här diskussionerna har gällt omfattningen av obalansen och kunskapen om när de har inträffat. Under vår utfrågning av överbefälhavaren och konteramiral Lindh nämnde konteramiral Torsten Lindh - enligt det utskrivna ännu inte justerade, men som jag tror säkert helt korrekta, stenografiska protokollet - att efter det att de 9,9 miljarder kronor­ na hade omtalats för försvarsministern vid föredragningen i början av okto­ ber har det, enligt hans uppgift, under höstmånaderna svajat mellan siffrorna 9,9, 10, 6 och 8,4. Är det den bild som försvarsministern har av variationerna i uppgifterna fram till riksdagsdebatten den 5 december?

Björn von Sydow: Jag har en annan bild. Den bild jag har är att det var större olikheter mellan siffrorna. Men jag vill säga att jag på den punkten inte har några direkta minnen av att jag har haft direkta samtal med vare sig Torsten Lindh eller ÖB på just den punkten. Det intryck jag har refererat till är när tjänstemännen i Försvarsdepartementet successivt rapporterade kring alla de sammanträden som man hade haft.

Ordföranden: Just den punkten, det jag nyss läste upp, återkom jag själv till i slutet av den utfrågningen. Jag upprepade siffrorna och ställde frågan till överbefälhavaren som då svarade: Ja, att bristen låg i den här storleksord­ ningen var uppenbart. Sedan varierade det litet grand över tiden. Björn von Sydow: Jag kan bara nämna att siffrorna senare, efter den 12 december, har gått åt olika håll. Vid ett tillfälle var de nere i hälften av det här beloppet för att därefter, i den argumentation som Försvarsmaktens led­ ning har framfört, knytas till frågan om hur man skall beräkna anslagsförordningens fulla genomförande. Jag vill nog mena att det, beroende kanske framför allt på anslagsförordningen och i viss mån på rationaliseringsutrymmet, har funnits olika uppfattningar. Däremot vill jag hävda att kostnadsök­ ningarna inom verksamheten - då gäller det inom Försvarsmakten - har legat rätt konstant på mellan 6 och 7 miljarder kronor.

Ordföranden: Riksdagen diskuterade och fattade beslut om försvarsbudgeten den 5 december. Det har vi sagt. Vid det tillfället har försvarsministern, vilket också har framkommit, inte ansett sig ha tillräckligt med information för att kunna gå vidare, någonting som han upprepade vid frågedebatten i kammaren någon vecka senare. Det har också framkommit klart, bl.a. i dag, att denna mer fullständiga information fanns den 12 december. Hade det inte varit lämpligt att försvarsministern hade sett till att det materialet fanns till107

gängligt någon vecka tidigare, dvs. i samband med att landets riksdag disku­ terade försvarsbudgeten?

1997/98 :KU25 Bilaga B 6

Björn von Sydow: Det hade säkerligen varit önskvärt. Men om jag minns saken rätt förelåg inte någon indikation till mig om att det fanns en slutlig sammandragning inom högkvarteret av material. Jag hade dessutom sagt i debatten att jag inte haft tillfälle att samråda med överbefälhavaren på grund av en längre utlandsresa som han gjorde vid den här tidpunkten. Jag har under min tid som försvarsminister varit noggrann med att se till att det är med chefen för Försvarsmakten som regeringen kommunicerar. Jag ville i det här sammanhanget ha en, skall vi säga slutlig avvägning av både omfatt­ ning och bedömning av orsaker till underskottet, självklart signerat av chefen för Försvarsmakten.

Ordföranden: Vi har nog, tror jag, inga indikationer på att försvarsministern hade fått signaler om att det fanns något material. Det var inte riktigt det min fråga hade som botten. Det var mer en fråga om försvarsministerns/regeringens relation till parlamentet. När man en gång om året fattar budgetbeslut och det under hösten uppenbarligen har funnits signaler i ett par månaders tid om eventuellt mycket stora överskridanden är min fråga mer om det inte hade varit lämpligt att försvarsministern hade drivit på i akt och mening att ha någonting att kunna svara riksdagen under försvarsdebatten den 5 december. Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag har arbetat i strävan att ha en så nära kontakt med riksdagen som möjligt. Jag var angelägen om att ha med i bud­ getpropositionen och anmäla för riksdagen hur vi tänkte gå vidare, att det fanns ett uppdrag till Försvarsmakten, att vi skulle ta upp det redan under 1998. Det är klart att när jag får läsa det justerade betänkandet från för­ svarsutskottet av den 20 november - som jag har läst - där man kan säga att jag får accept som jag noterat var enhälligt från försvarsutskottet, tillåter jag mig att säga att jag har fullgjort den skyldighet som regeringen har, nämligen att befinna sig i ett samspel med riksdagsmajoriteten. Kort sagt, jag har an­ sett att riksdagen och regeringen här var på samma linje om den vidare pro­ cessen. Jag vill understryka att jag till punkt och pricka har följt det riksda­ gen har sagt. Jag har tagit fram förslag till beslut som gäller redan 1998 och där resultatet skall vara att vi går ur budgetåret 1998 inom de anslag som riksdagen har angivit.

Ordföranden: Jag finner en rimlig tolkning av det svaret vara att försvarsmi­ nistern anser att det inte fanns något speciellt ansvar hos honom för att försö­ ka ta fram ett material till just den 5 december när kammaren fattade beslu­ tet. Björn von Sydow: Jag ansåg att det viktiga var att det här fanns ett mycket tydligt stöd för den linje jag hade föreslagit. Ett enhälligt försvarsutskott hade gett inriktningen för hur arbetet skulle gå vidare. Det gällde att åter­ komma under 1998, och det har jag gjort. 108

Ordföranden: Då förstår jag återigen att min tolkning var riktig, att för­ svarsministern inte kände något speciellt ansvar för att ta fram något under­ lag till den 5 december.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Björn von Sydow: Jag hade vid det tillfället att föra en debatt om hur för­ svarsutskottet hade föreslagit att budgetpropositionen skulle hanteras, inklu­ sive vad som var känt i substans också av utskottet. Man hade fått föredrag­ ningar från överbefälhavaren. Man hade fått samma kunskapsmaterial som jag. Man hade haft en månads möjlighet att diskutera saken. Hade man öns­ kat framföra någonting från utskottets sida hade jag gjort vad jag kunnat för att villfara den begäran.

Ordföranden: Min sista fråga gäller ansvar och förtroende. Vi tycks alla vara överens om att det finns problem inom försvaret och att det som granskningsanmälan gäller är relationerna till budgetbesluten och innehållet i de­ samma. Om jag har förstått det rätt av massmedierna i slutet av förra året har försvarsministern uttalat att han har fullt förtroende för överbefälhavaren. Björn von Sydow: Ja, det är riktigt. Ordföranden: Det ansvar som ett statsråd har för den verksamhet som be­ drivs och vad som görs och vad som inte görs kan i någon mening betraktas som närmast absolut. Men det är klart att det i praktiken många gånger för­ stås handlar om saker som vederbörande har haft begränsad möjlighet att känna och ta ansvar för beroende på kunskap och vad som gjorts av andra befattningshavare underställda honom. Men i det skede ett statsråd förklarar att han har fullt förtroende för den som har ansvaret för verksamheten blir det politiska ansvaret än större. Delar försvarsministern min bedömning?

Björn von Sydow: Jag anser att i parlamentarismen, som vi har, är det rege­ ringen som styr riket. Förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen. Regeringen utövar denna sin auktoritet beroende på förtroende från riksda­ gen. Det förhåller sig på det sättet.

Anders Björck: En sista fråga, eftersom försvarsministern tar upp försvarsut­ skottet gång på gång. Uppfattningen är uppenbarligen den att eftersom för­ svarsutskottet inte reagerade så är man medskyldig till det som har hänt.

Björn von Sydow: Jag anser att det är regeringen som är ansvarig inför riks­ dagen. Det är det som enligt regeringsformen gäller.

Anders Björck: Det innebär att försvarsutskottet i fortsättningen, eftersom man uppenbarligen inte har fått fullständig information, måste utgå från att den information som kommer från Försvarsdepartementet direkt måste stämmas av och kontrolleras med underlydande fackmyndigheter. Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag strävar efter att de propositioner och de skrivelser som riksdagen får från Försvarsdepartementet och som för­ svarsutskottet behandlar skall innehålla fakta och redovisningar som är kor­ rekta. Det finns alla möjligheter för utskotten att enligt riksdagsordningen begära redovisningar från förvaltningsmyndigheter eller andra. Jag hoppas på en sådan dialog, för jag anser att det alltid kommer fram andra värdefulla

aspekter. Men det är verkligen mitt syfte att det material som vi presterar och presenterar skall vara korrekt och fullödigt i alla avseenden.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Anders Björck: Men någonting har ju faktiskt hänt. Annars hade vi inte haft glädjen att se Björn von Sydow i vår krets i dag. Slutsatsen måste ändå bli att Björn von Sydow uppmanar försvarsutskottet att i fortsättningen stämma av hans uppgifter med ansvariga fackmyndigheter.

Björn von Sydow: Det är inte upp till minister eller statsråd att ha några syn­ punkter över huvud taget på hur riksdagens utskott skall arbeta. Jag kan redovisa att jag avser att prestera och presentera material som skall hålla för granskning såväl i utskott och kammare som i medier. Anders Björck: I ena ögonblicket säger Björn von Sydow att försvarsutskot­ tet kan lita på de uppgifter som kommer från departementet, i nästa andetag säger han att de har tillgång till fackmyndigheter. Det här får de väl kolla upp.

Björn von Sydow: Jag har formulerat mig på det sätt som gått att höra här. Jag har sagt att jag avser att prestera och presentera material som har kor­ rekta fakta och att redovisa dem allsidigt och korrekt. Sedan är det enligt riksdagsordningen möjligt för utskotten att efter eget önskemål begära de ytterligare redovisningar som man önskar. Anders Björck: Så det underlag som försvarsutskottet har fått från Rege­ ringskansliet var enligt Björn von Sydows uppfattning gott underlag och på det kunde utskottet fatta beslut. Björn von Sydow: Herr ordförande! Det material som har redovisats har jag flera gånger nämnt. Jag kan gärna läsa upp det igen. Det gäller hur vi redovi­ sar vilka initiativ vi har tagit för att Försvarsmakten, som ju är den stora myndigheten på området, vid flera återkommande redovisningstidpunkter skall återkomma och informera regeringen och förklara hur obalansen har uppkommit och lämna en redovisning av alternativa åtgärder för att komma till rätta med den. Med denna utgångspunkt avser regeringen att återkomma till riksdagen. Den konstitutionella kedjan är ju helt klar. Vi begär att För­ svarsmakten, som är huvudmyndigheten här, skall inkomma med redovis­ ningar, åtgärder och förslag. Regeringen kommer därefter på den grundvalen att komma till riksdagen.

Anders Björck: Jag är ledsen att jag är litet ihärdig här, eftersom det är för­ svarsministern som drar in försvarsutskottet. Det är inte vi som har gjort det, vi granskar inte försvarsutskottet. Var det eller var det inte så att försvarsut­ skottet i lugn och ro och trygghet kunde fatta ett beslut på grundval av den proposition som hade lagts fram, eller skulle man ha begärt in kompletteran­ de material? Alldeles oavsett om man skulle återkomma eller inte, kunde utskottet tryggt göra detta? Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag kan säga så här: Utskottet skriver självt att utskottet anser, liksom regeringen, att de anmälda förhållandena, en obalans mellan verksamhetens kostnader och inriktning, är mycket allvarliga. Det understryks av att utskottet fått information om att den av regeringen i

propositionen redovisade obalansen kan visa sig vara betydligt större. Ut­ skottet har därför ingen erinran mot de uppdrag som regeringen givit För­ svarsmakten i syfte att reda ut problem och klarlägga behovet av åtgärder. Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen under år 1998 med sin bedömning och eventuella förslag till riksdagens beslut för det fall det krävs en annan inriktning av Försvarsmaktens verksamhet än den som fastställdes vid 1996 års försvarsbeslut. Konklusionen är alltså att utskottet har fått information om att den av rege­ ringen i propositionen redovisade obalansen kan visa sig vara betydligt stör­ re. Utskottet säger också: Utskottet har därför ingen erinran mot de uppdrag som regeringen givit Försvarsmakten. Jag anser att här har regeringen i god samklang med parlamentarismens regler arbetat i samspel med riksdagen.

1997/98:KU25 Bilaga B 6

Anders Björck: Men var det lyckligt att det blev som det blev? Björn von Sydow: Jag har flera gånger, i kammaren som svar på frågor och på andra sätt inför medierna, framhållit hur allvarligt regeringen och jag själv självfallet ser på utvecklingen under 1997. Det står jag för. Det har varit en mycket allvarlig, bekymmersam och beklaglig utveckling. Men jag vill ändå avrunda med att säga att den väg som jag och regeringen valde har varit en väg som har tagit ett antal månader, men som kommer att leda till framgång. Detta har skett i samspel med riksdagen på det sätt som parlamentarismens principer föreskriver.

Anders Björck: Björn von Sydow säger att det har tagit några månader. Den här regeringen har ju suttit längre än den gamla regeringen gjorde, eftersom vi har skiftat mandatperiod. Björn von Sydow: Herr ordförande! Jag refererar här naturligtvis till den process som har gällt under den tid som det nya försvarsbeslutet från 1996 har verkat, dvs. fr.o.m. april 1997 och framåt, när den här ekonomiska ut­ vecklingen har kommit att tydliggöras. Ordföranden: Då har jag inga fler frågare, och det passar bra med tanke på att vi hade satt sluttiden till senast ca kl. 15. Jag tackar försvarsministern för i dag.

Björn von Sydow: Tack så mycket.

Ordföranden: Jag förklarar sammanträdet avslutat.

Konstitutionsutskottet 1998-04-21

1997/98 :KU25 Bilaga B 7

Kl. 11.00-12.35

Offentlig utfrågning med näringsminister Anders Sundström angående beviljande av tillstånd för anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen, beredningen av propositionerna om uthållig energiförsörjning och kärnkraftens avveckling samt beredningen av förslaget till ny ellag

Ordföranden: Härmed förklaras konstitutionsutskottets sammanträde öppnat. Jag hälsar alla välkomna, speciellt näringsminister Anders Sundström med medarbetare. Han är här i dag för att svara på frågor om två ärendekomplex. Det ena har att göra med beviljande av tillstånd för anläggande av en lik­ strömskabel mellan Sverige och Polen. Det andra gäller två anmälningar rörande beredningen av propositionerna om uthållig energiförsörjning och kärnkraftens avveckling och ny ellag. Min avsikt är att ta frågorna i två om­ gångar för att lättare kunna hålla ordning på dem. Jag lämnar nu ordet till Anders Sundström, som har möjlighet att presentera sina medarbetare och, om han vill, inleda med sin syn på saken. Näringsministerns agerande vid beviljande av tillstånd for anläggande av en likströmskabel mellan Sverige och Polen Anders Sundström: Tack. Först vill jag berätta att jag har med mig Christer Fallenius, som är expeditionschef, och Andreas Zsiga, handläggare på ener­ gienheten som har handlagt ärendet med Polenkabeln. I frågan om Polenkabeln har två anmälningar gjorts, den ena av Birger Schlaug och den andra av Peter Eriksson. Birger Schlaugs anmälning handlar om hanteringen mellan å ena sidan Regeringskansliet och å andra sidan de myndigheter, affärsverk och bolag som lyder under regeringen. Frågan om Polenkabeln har prövats enligt ellagen. Prövningen är formbunden till sin karaktär, och det är väl reglerat hur detta skall hanteras. Beredningen av ärendet har huvudsakligen skett vid Nätmyndigheten. Det var en mycket omfattande beredning som pågick i över ett år innan ärendet överlämnades till regeringen den 30 maj tillsammans med ett eget yttrande från Nätmyn­ digheten. Regeringen beredde sedan sakägare tillfälle att yttra sig om Nät­ myndighetens yttrande, och sedan avgjorde regeringen ärendet den 17 juli 1997. Vi prövade detta enligt 2 och 3 kap. naturresurslagen. Som svar på de frågor Schlaug ställer vill jag säga att regeringen självfallet inte givit några direktiv till myndigheter, till Vattenfall eller till Affärsverket svenska kraftnät inför eller under koncessionsärendets prövning. De berörda myndigheterna har gjort sina självständiga bedömningar när de tagit ställning till projektet. Riksdagen och regeringen har vid flera tillfällen beslutat om de finansiella förutsättningarna för Svenska kraftnäts medverkan i projektet.

Varje gång ärendet har varit uppe i riksdagen under min tid som ansvarig har det tydligt framgått av regeringens förslag att riksdagen bara haft att ta ställ­ ning till de finansiella förutsättningarna. Riksdagen skulle inte föregripa prövningen av koncessionsansökan enligt ellagen. Detta har framgått mycket tydligt i riksdagshanteringen. Naturligtvis har ett visst informationsutbyte förekommit mellan Rege­ ringskansliet å ena sidan och myndigheten. Vattenfall och Svenska kraftnät å andra sidan. Jag tänkte tala om vilken typ av information det rört sig om. Svenska kraftnät har vid några tillfällen under 1996 och 1997 informerat om projektet med Polenkabeln. Det är fullt naturligt att Svenska kraftnät infor­ merar regeringen om hur detta ärende hanteras där. Nätmyndigheten vid NUTEK har informerat om tidpunkten för ett överlämnande av ärendet till regeringen, vilket också är fullt naturligt. Den ansvarige handläggaren vid Närings- och handelsdepartementet har under beredningen inom Regerings­ kansliet haft kontakt med Nätmyndigheten, Vattenfall och Svenska kraftnät rörande sakfrågor och detaljer i beslutsunderlaget samt den planerade tid­ punkten för ett regeringsbeslut. Generaldirektören vid Svenska kraftnät har vid ett tillfälle under hand informerats om det övergripande innehållet i de villkor som framkommit vid beredningen inom Regeringskansliet. Handläg­ gare på andra departement har i vissa fall haft kontakter med sina myndig­ heter i detta ärende. Ett sådant informationsutbyte, som rör planeringsaspekter, sakinformation och detaljuppgifter, förekommer normalt i ett ärende av detta slag. Informa­ tionsutbytet har inte varit av den karaktären att det kunnat påverka utgången av ärendet. Peter Erikssons frågor gäller jäv. Om jag har fått korrekt information, tar inte utskottet i detta ärende upp de allmänna jävsfrågoma för tjänstemän, utan de förväntas tas upp vid ett senare tillfälle. Därför berör jag inte den frågan speciellt mycket nu. Till att börja med vill jag säga att det ju är tjänstemannen själv som i första hand har att uppmärksamma om han eller hon är jävig i ett ärende. Det an­ svaret har tjänstemannen. Tjänstemannen skall själv säga till om han eller hon inte bör handlägga ett ärende. Mitt ansvar som chef för departementet är att se till att vi har en organisation som gör det lättare för de anställda att bedöma om de är jäviga eller inte. Det är mitt ansvar. När jag gick in i de­ partementet skaffade jag mig den kunskapen. På departementet finns lång erfarenhet av att hantera bl.a. jävsfrågor. Det beror dels på departementets karaktär, med ett stort antal företag som departementet förvaltar statens akti­ er i, dels på den omfattande verksamhet som bedrivs i kontakt med andra företag och organisationer. Därför förvissade jag mig i ett tidigt skede om att expeditionschefen, Christer Fallenius, informerar både nyanställda och äldre anställda vid återkommande tillfällen om vad som gäller beträffande jäv och andra bestämmelser i förvaltningslagen. Jag har också talat om dessa frågor vid anställning av politiskt sakkunniga vid mitt eget departement och försökt se till att information om detta når ut. Det jag hittills har beskrivit är den organisation som gällt vid departemen­ tet också under mina företrädares tid. Men på en punkt har jag gjort en orga­ nisatorisk förändring i förhållande till mina företrädare, och det gäller frågan

1997/98:KU25 Bilaga B 7

om styrningen av Vattenfall. Efter det att vi gick ned till endast en statssek­ reterare utsåg jag en särskild politiskt sakkunnig planeringschef, Ola Frithiofson. Han skall ansvara under mig för den politiska ledningen av förvalt­ ningsärenden som rör Vattenfall AB. Jag är den första ministern som valt denna organisation. Tidigare har dessa frågor legat direkt under ministern och statssekreteraren. Under hela den tid som Vattenfall varit ett bolag har statssekreteraren också suttit i Vattenfalls styrelse. Jag ville få detta sagt, eftersom jag har intrycket av att den som anmält frå­ gan på något sätt vill överföra ansvaret på departementschefen att nästan fungera som en slags dadda för hela verksamheten. Så kan det inte vara, utan jag har ansvaret för organisationen. Jag anser att jag organiserat den på ett bra sätt. Lars Rekke och Håkan Heden har vid utfrågning informerat konstitutions­ utskottet om vilka åtgärder de vidtagit i ärendet. Som de redovisade för ut­ skottet har de inte handlagt ärendet, utan handläggare har varit Andreas Zsiga, som sitter här bredvid mig. Jag vill poängtera en viktig sak innan jag släpper den här frågan. Om regeringen i anslutning till sina sammanträden behöver information från tjänstemännen är det brukligt att statssekreteraren eller någon högre tjänsteman lämnar den informationen till regeringen. Lars Rekke var med inför regeringssammanträdet den 17 juli för att vid behov kunna lämna ren sakinformation. Just med tanke på att Rekke inte varit in­ blandad i ärendet och således inte kunde förväntas kunna ärendet följde handläggaren Andreas Zsiga med. Men det var jag som vid regeringens sammanträde föredrog ärendet för den övriga regeringen.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Ordföranden: Det stämmer att vi har planer på att göra en mer allmän över­ syn av jävsreglema. Peter Eriksson: Jag tänkte ta upp tre frågeområden. Det första gäller hante­ ringen av koncessionsärendet och varför regeringen valde att pröva frågan om Polenkabeln enligt ellagen i stället för enligt naturresurslagens fjärde kapitel. Det andra området är jävsfrågan, som ministern varit inne på. Det tredje gäller frågan om ministerstyre. Jag vill inleda med en fråga om syftet med kabeln till Polen. Det är tänkt att elkabeln skall läggas mellan Blekinge och Polen. I Svenska Dagbladet uttalade Birgitta Johansson, ordförande i näringsutskottet, att syftet är att man också skall kunna importera el från ryska kärnkraftverk. Vattenfalls vd har tidigare uttalat att billig import skall ersätta den avvecklade kärnkraften i Sverige. Det finns flera tecken som visar att man i Vattenfall haft planer på att importera polsk kolkraft till Sverige och använda den här kabeln på det sättet. Vilket är syftet med kabeln?

Anders Sundström: Syftet med kabeln är att se till att vi behöver mindre produktionskapacitet i Sverige för att täcka svängningarna i konjunktur och klimatförhållanden. Om ett extremt torrår i Sverige kombineras med ett extremt kallt år, vilket det ofta gör, och om vi samtidigt befinner oss i en extrem högkonjunktur har vi ett väldigt stort behov av el. Det är mycket ovanligt att den situationen uppkommer samtidigt i alla länder runt Öster­ sjön. Det innebär en fördel om vi binder ihop nätet i Östersjöområdet på

samma sätt som vi bundit ihop nätet i Sverige. På det sättet slipper vi bygga upp en produktionskapacitet som klarar den absolut hårdaste påfrestningen. Genom att göra nätet mera omfattande sparar vi både miljö och natur. Det är därför vi har byggt upp ett nät för hela vårt land. Annars skulle vi ju kunna ha regionala nät i Sverige och klara elförsörjningen regionvis. Syftet med kabeln är alltså att minska behovet av produktionskapacitet i området och därmed minska miljöpåverkan och säkra energiförsörjningen.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Peter Eriksson: När prövningen gjordes i juni 1997, var Anders Sundström då medveten om att Vattenfall planerade att köpa polska kolkraftverk?

Anders Sundström: Jag är fortfarande inte medveten om att de skall köpa polska kolkraftverk. Däremot förvissade jag mig - innan beslutet underteck­ nades av mig - om att den beskrivning som jag nu ger också var den som gällde med anledning av ansökan från Svenska kraftnät. Syftet med att bygga Polenkabeln var att utjämna skillnader i klimat, konjunktur och torrår och våtår samt att Sverige inte skulle bli en nettoimportör av el via denna kabel. Peter Eriksson: Birgitta Johanssons uttalande om att kabeln i första hand är till för att vi skall importera, är det felaktigt?

Anders Sundström: Nu är detta ett tag sedan, men jag har för mig att det i ansökan framgår att det skall vara en nettoexport på denna kabel. I beslutet redovisas en nettoexport på i storleksordningen 1,5-2 TWh per år, om jag kommer ihåg rätt.

Peter Eriksson: Anders Sundström var nyligen nere i Blekinge och åstadkom en del rabalder. Bl.a. förklarade han att Polenkabeln är en fråga av stor na­ tionell betydelse. Är det en riktig slutsats? Anders Sundström: Enligt min uppfattning är det viktigt att man inte kan avgöra frågor om vägar, järnvägar och elledningar på kommunal nivå. Vi måste ha en infrastruktur i Sverige där man knyter ihop olika delar av vårt land, såväl vägar som järnvägar och elledningar. Jag som kommer från Norr­ botten, liksom också Peter Eriksson gör, vet att vi i vårt län ofta har en debatt om att stänga av elledningarna i Piteå kommun och Arvidsjaur kommun. Hade vi en kommunal vetorätt för elledningar skulle vi rent teoretiskt kunna göra detta. Men det är helt orimligt. De produktionsanläggningar som finns måste naturligtvis kunna försörja hela Sverige. Därför tycker jag att det bör vara så att beslut om att bygga och dra vägar, elledningar och järnvägar skall fattas på nationell nivå och inte på lokal nivå. Detta är min ståndpunkt, och den tycker jag är ganska väl avvägd och klok.

Peter Eriksson: Kan man säga att detta är ett omfattande projekt också från energimässig och ekonomisk ståndpunkt? Anders Sundström: I förhållande till de elledningar vi har i övrigt i Sverige är det inget omfattande projekt, men det är ett nödvändigt projekt. Det är nöd­ vändigt att bygga en bättre infrastruktur också vad gäller elledningar mellan länder, på samma sätt som vi har inom landet.

Peter Eriksson: Kabeln beräknas kosta ungefär 3 miljarder kronor. Tycker du att det är mycket pengar?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Ja, för mig är det mycket pengar.

Peter Eriksson: Regeringens bedömning var att man inte skulle använda sig av 4 kap. naturresurslagen. Utifrån vad näringsministern sagt i riksdagen som svar till bl.a. Karin Olsson var orsaken att detta inte är ett projekt av bety­ dande omfattning. Står du fast vid att det inte är ett projekt av betydande omfattning?

Anders Sundström: Att vi inte har granskat projektet enligt 4 kap. naturre­ surslagen beror på att den frågan beretts av Miljödepartementet och miljömi­ nistern. Miljöministerns förslag till regeringen var att inte göra en prövning enligt 4 kap. Jag har inte haft någon annan uppfattning än miljöministern på den punkten. Jag har haft att bereda frågan utifrån 2 och 3 kap. naturresursla­ gen. Miljöministern har haft att bereda frågan enligt 4 kap. naturresurslagen. Egentligen måste Peter Eriksson fråga miljöministern varför hon, eller den som då var miljöminister, kom fram till den slutsats som sedan också blev regeringens beslut, nämligen att inte pröva frågan enligt 4 kap. naturresursla­ gen. Den frågan bereddes inte av näringsministern. Peter Eriksson: Problemet är att om detta är ett projekt av betydande omfatt­ ning så skall en prövning göras enligt 4 kap. naturresurslagen. Tidigare i riksdagen har näringsministern uttalat att detta inte är ett projekt av betydan­ de omfattning. Men i dag säger han att det är en viktig nationell fråga av betydande omfattning. Går det verkligen ihop? Anders Sundström: Det finns många vägar och järnvägar som är större pro­ jekt än detta, också i investeringsbelopp, och som prövas enligt väglagen. Jag har att ta ställning till prövningen enligt ellagen. Det är, såvitt jag vet, ingen väg eller järnväg inom Sverige som har prövats enligt 4 kap. naturresursla­ gen, utan alla har prövats enligt väglagen. Men frågan om en prövning enligt 4 kap. har beretts på Miljödepartementet. Jag har inte haft något att erinra mot det förslag som miljöministern redovisade.

Peter Eriksson: Det sägs att näringsministern, när han var nere i Blekinge häromveckan, sade: Vill ni ha el i Blekinge så får ni acceptera kabeln. Det stämmer väl ganska väl med det han har sagt nu. Är detta uttalande riktigt? Anders Sundström: Nej. Jag visade på samma sak som jag nu gjorde med Norrbotten. I Blekinge sade jag att jag tycker att det är rimligt att norrbott­ ningarna är skyldiga att tillåta att elledningar dras från de stora vattenkrafts­ magasinen till södra Sverige. Jag tycker också att det är rimligt att de som bor i Blekinge accepterar att elledningar dras för att anslutas till det svenska kraftförsörjningssystemet. Det kan inte vara ett beslut som skall avgöras lokalt. Men frågan om en prövning enligt 4 kap. har beretts på Miljödepar­ tementet. Miljöministern har lagt fram ett förslag till regeringen som jag har anslutit mig till. Den frågan skall utskottet egentligen ställa till Miljödepar­ tementet. 116

Peter Eriksson: För någon vecka sedan var kommunalrådet i Karlshamn och miljönämndens ordförande, Torsten Andersson och Anita Martinsson, kalla­ de till näringsministern för att få information om Polenkabeln. Vilka frågor ville näringsministern ta upp med dem?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Jag ville höra hur stämningarna kring Polenkabeln var i Karlshamn.

Peter Eriksson: Är det inte ganska viktigt för en minister att inte blanda sig i ett enskilt myndighetsärende, som i det här fallet skall avgöras nere i Karls­ hamn? Anders Sundström: Jag har inte blandat mig i något beslut som Karlshamns kommun skall fatta. Däremot är det min skyldighet att resa runt i detta av­ långa land och lyssna på hur stämningarna är kring olika frågor. Den här frågan är ju väldigt kontroversiell i Blekinge, så det är min absoluta skyldig­ het att höra hur folk som har att hantera frågan upplever läget där. Peter Eriksson: Efter mötet hos Anders Sundström sade åtminstone Anita Martinsson, miljönämndens ordförande, så här, enligt Blekinge läns tidning: Visst var det en form av påtryckning när Anders Sundström förklarade för oss hur viktig kabeln var som riksangelägenhet. Har du någon kommentar till detta?

Anders Sundström: I så fall rör det sig om samma påtryckning som jag ut­ övade på det stora möte i Blekinge jag deltog i, och där jag tror att hon också var med. Jag har i regeringen naturligtvis argumenterat för att kabeln skall byggas enligt ellagen därför att jag anser att den behövs. Jag har inte föresla­ git att projektet skall genomföras för att det inte behövs. Jag anser att jag efter regeringsbeslutet har all rätt att argumentera för mitt beslut. Det kan väl ändå inte vara fel? Får man inte berätta varför man har fattat ett beslut? Peter Eriksson: Låt oss gå tillbaka till frågan om man skall ge tillstånd enligt 4 kap. naturresurslagen eller inte. Det var ett regeringsbeslut att inte göra det. Stämmer det?

Anders Sundström: Ja, och det var ett beslut enligt ellagen att göra det.

Peter Eriksson: Och också Anders Sundström var närvarande när regeringen fattade detta beslut? Anders Sundström: Ja.

Peter Eriksson: Är Anders Sundström inte ansvarig för att det beslutet fatta­ des? Tycker han ändå att Miljödepartementet är ansvarigt? Anders Sundström: Så har jag inte uttryckt mig. Jag har sagt att jag inte hade någon erinran mot det förslag som miljöministern lade fram, utan jag anslöt mig till detta förslag. Men om utskottet skall bölja granska beredningen av detta skall frågan ställas till miljöministern.

Peter Eriksson: I riksdagen har du flera gånger sagt att du inte skall blanda dig i ett enskilt ärende och att risken finns för att det annars skulle kunna bli ministerstyre. Men är det inte just en sådan inblandning du har gjort när du

tagit upp frågan med folk i ledningen för Karlshamns kommun och även med länsstyrelsen i Blekinge?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Jag har faktiskt inte försökt att påverka. Jag har haft att bereda frågan enligt ellagen. Ärendet överlämnades från Nätmyndigheten i maj månad i fjol. Deras förslag skickades ut på remiss, och efter den remiss­ rundan föreslog jag regeringen att bevilja detta tillstånd enligt ellagen. Rege­ ringen beslutade också i juli månad om detta. Därefter har jag argumenterat för det beslut som regeringen har fattat. Peter Eriksson: Under beredningen av ärendet togs en rad frågor upp. Polen­ kabeln är en ganska komplicerad fråga. Man hade överläggningar mellan flera departement. Det är nu väl klarlagt att Närings- och handelsdeparte­ mentets chef för energienheten, Håkan Heden, deltog vid flera tillfällen under beredningen av ärendet. Han är styrelseledamot i Svenska kraftnät. Han deltog t.ex. vid förhandlingar och överläggningar om huruvida man skulle avgöra tillståndsfrågan enligt 4 kap. naturresurslagen eller inte. Det är också klarlagt att en bedömning enligt 4 kap. naturresurslagen innebär en större och mer övergripande miljöprövning och också att man får ett kom­ munalt veto. Anser du att det är lämpligt att tjänstemän från departementet deltar i beredningen av ärenden när de samtidigt är styrelseledamöter i de företag som är inblandade i den ansökan som regeringen skall ta ställning till?

Anders Sundström: Håkan Heden har inför det här utskottet svarat på frågan om på vilket sätt han kommit i kontakt med ärendet. Han har redovisat att han inte deltagit på något sätt som påverkat ärendets innehåll. Min uppgift som chef för departementet är ju att se till att det finns en organisation som informerar om regelverket, och det har jag sett till att det gör. Om utskottet vill kan också Christer Fallenius beskriva hur han informerar personalen om jävsfrågoma. Peter Eriksson: Har inte departementschefen något ansvar för hur reglerna följs och för hur ärenden behandlas i departementet?

Anders Sundström: Jag har precis det ansvar som jag nyss redovisade. Hur de enskilda tjänstemännen sedan klarar att leva upp till det är någonting som jag naturligtvis skall titta på. Jag har fått precis samma redovisning som konsti­ tutionsutskottet av på vilket sätt Håkan Heden varit inblandad i detta ärende. Jag kan utifrån min kompetens inte finna att han har uppträtt på ett sådant sätt att han påverkat utgången av ärendet. Peter Eriksson: Anders Sundström måste väl rimligen ha varit medveten om att Håkan Heden var styrelseledamot i Svenska kraftnät liksom att Lars Rekke var styrelseordförande i Vattenfall under denna period?

Anders Sundström: Självklart.

Peter Eriksson: Ändå tar Anders Sundström med sig Lars Rekke till rege­ ringssammanträdet när frågan skall avgöras och han är också inblandad och agerar under mötet. Är det lämpligt att göra det? 118

Anders Sundström: Han medföljde tillsammans med Andreas Zsiga upp till Rosenbad. Han svarade på ett antal frågor från övriga statsråd inför rege­ ringssammanträdet. På regeringssammanträdet är det jag som föredrar ären­ det. Det är den praxis som har gällt, att det är statssekreteraren eller en högre tjänsteman från departementet som deltar i den redovisningen. Han har också i konstitutionsutskottet redovisat precis vad han har redovisat för regeringen. Jag kan bekräfta att den redovisning som ni har fått också var den som vi i regeringen fick från Lars Rekke.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Peter Eriksson: Men om Lars Rekke har varit jävig i denna fråga, t.ex. vid detta tillfälle, inte genom att han deltog i beslutet men genom att han är inblandad i ärendet och samtidigt styrelseordförande i Vattenfall, har Anders Sundström då inget som helst ansvar för det?

Anders Sundström: Jag har återigen sagt att det som jag har ansvar för är att se till att organisationen fungerar på ett bra sätt. Jag har för min del, till skill­ nad från mina företrädare när det gäller förvaltningsärenden mot Vattenfall, utsett en särskild politiskt sakkunnig som har ansvaret under mig för detta.

Peter Eriksson: När tog Ola Frithiofson över detta ansvar? Anders Sundström: Jag utsåg Ola Frithiofson i oktober 1997. Men det inne­ bär inte att Lars Rekke fram till dess hade ansvaret. Fram till dess hade jag ingen fast person att lita till, utan jag fick hantera frågorna själv. Det tyckte jag inte var en tillfredsställande situation. Det var den situation som mina företrädare levt med under hela sin tid. Men jag ville ha en annan ordning.

Peter Eriksson: Anders Sundström kan i alla fall instämma i att det inte är någon bra ordning att ha de högsta företrädarna både som statssekreterare och som högsta chef på energienheten, som är inblandade i själva ansökan och samtidigt är med och prövar. Anders Sundström: För min del tycker jag inte att det är något problem för den personen. Han kan själv bedöma om han är jävig i frågorna och om han skall delta eller inte. Men jag vill ju ha en person som jag kontinuerligt kan vända mig till i sådana frågor så att jag själv inte behöver ta över beredningsansvaret inne i departementet. Det är alltså mer en fråga för mig själv att jag vill ha en bättre organisation som hjälper mig att hantera frågorna. Jag vill ha en starkare organisation än mina företrädare. Det är mer ett beslut som berör mig själv.

Peter Eriksson: Handlar inte detta väldigt mycket om vilket förtroende all­ mänheten har för regeringen som myndighet, om man låter anställda på departementen sitta som styrelseordförande eller vara styrelseledamöter i företag samtidigt? Anders Sundström: Nu kommer vi in på den fråga som jag uppfattade var en fråga som skulle hanteras längre fram, nämligen jävsregler rent allmänt och frågan hur man skall se på att vi har anställda i Regeringskansliet som tillika är styrelseledamöter i av staten ägda företag. Det är en generell fråga som konstitutionsutskottet tidigare har hanterat och som utskottet tydligen skall återkomma till.

Peter Eriksson: Det intryck som jag får är att vi i Sverige, åtminstone i vissa departement, har ett starkt korporativistiskt system där företagen och depar­ tementet är invävda och inblandade i varandra och att man skall utöva tillsyn och ansvar och tillstånd över sig själv.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Det kan jag inte alls hålla med om. Jag vill hävda motsat­ sen. Först och främst har Sverige en förvaltningsorganisation där Regerings­ kansliet är mycket litet och där myndigheterna är självständiga till skillnad från hur det är i andra länder. Till saken hör också att staten i Sverige äger relativt litet av näringslivet. Den bild som Peter Eriksson ger av Sverige i förhållande till andra länder kan jag inte alls hålla med om.

Peter Eriksson: Regeringen har valt att köra över Karlshamns kommun och också länsstyrelsen när det gäller bygglovet av en strömriktad station i sam­ band med Polenkabeln. Men frågan om bygglov skall tas upp igen längre fram. Jag tänkte komma tillbaka litet grand till frågan om ministerstyre. När Anders Sundström åker ned till Blekinge, talar om för de lokala politikerna vad regeringen anser och hur viktigt detta är för nationens väl och ve och att man inte från lokal och regional synpunkt kan styra och bestämma i sådana frågor, är inte det att lägga näsan i blöt i en lokal myndighetsfråga?

Anders Sundström: Peter Eriksson tar upp två frågor. Den första gäller själva bygglovsprövningen. Det är inte en fråga som bereds på Närings- och han­ delsdepartementet, utan det är en fråga som bereds på Inrikesdepartementet. Därför skall den frågan ställas till inrikesministern. Den andra frågan, att jag har inbjudits att tala på det socialdemokratiska partidistriktets årskonferens i Blekinge, tycker inte jag är inblandning i Ble­ kinges inre angelägenheter, utan det är faktiskt ett ganska fint och hedersamt uppdrag. Att jag i det talet också berör frågan om Polenkabeln tycker jag att man skall göra, eftersom det är en stor fråga när jag kommer till Blekinge. Att tala om allt utom Polenkabeln när jag kommer till Blekinge känns litet konstigt. Peter Eriksson: Skulle man kunna tänka sig att man som minister kan kom­ ma i konflikt med frågan om ministerstyre i detta sammanhang?

Anders Sundström: Nej, jag ser inte den kopplingen. Jag tycker inte det, utan jag tycker att det är ganska naturligt att jag argumenterar för regeringens beslut om kabeln kontra ellagen. Peter Eriksson: Men regeringen har ju tidigare gjort ett klart ställningstagan­ de att detta inte är ett omfattande projekt utan måste kunna ses ur en lokal eller en regional synvinkel. Anders Sundström: Ja, men det innebär inte att frågan kan vara stor lokalt. Frågan kan vara väldigt stor i Karlshamn utan att vara stor i Sverige. Jag anser att jag, oavsett om de ärenden som regeringen beslutar om är små eller stora, har all rätt att argumentera för de beslut som regeringen har fattat. Peter Eriksson: Men här i Stockholm resonerar alltså regeringen och Anders Sundström om att detta är en fråga av mindre betydelse, åtminstone i juli 1997, och att det därför inte behöver genomföras en ordentlig miljöprövning.

Men nere i Blekinge resonerar samma regeringsföreträdare om att detta är en nationell fråga av stor betydelse som man där inte skall lägga sig i. Hur går detta ihop?

1997/98 :KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Peter Eriksson är kvar i frågan om detta skall prövas enligt 4 kap. naturresurslagen. Den frågan har beretts i Miljödepartementet, och miljöministern har, efter att ha lyssnat på flera instanser, kommit fram till ståndpunkten att den inte skall beredas enligt 4 kap. och föreslagit det för regeringen. Jag har tillsammans med de andra i regeringen anslutit mig till den positionen. Jag har berett frågan enligt ellagen.

Peter Eriksson: Jag har för tillfället inte några fler frågor. Mats Berglind: Jag har bara ett par frågor. Den första gäller detta med natur­ resurslagen eller inte. Vilka är det som har föreslagit att detta skulle prövas enligt naturresurslagen? Är det någon?

Peter Eriksson: Boverket har ingett en skrivelse om detta.

Mats Berglind: Jag ställde frågan till Anders Sundström. Ordföranden: Det skadar väl inte om vi hjälper varandra. Anders Sundström: Prövning enligt 4 kap. har begärts av Boverket, Fiskeri­ verket, Riksantikvarieämbetet, SGU, Länsstyrelsen i Blekinge län och berör­ da kommuner. Mot en prövning har varit Koncessionsnämnden för miljö­ skydd och Naturvårdsverket, för att nämna ett par av dem. Jag har uppfattat att den tyngsta remissinstansen i detta fall har varit Koncessionsnämnden för miljöskydd. Mats Berglind: De som i sina utlåtanden har hävdat att detta skulle prövas enligt naturresurslagen, vilka bärande argument har de anfört?

Anders Sundström: Boverket som har väckt frågan har sagt att anläggningen kunde få betydande omfattning i ett oexploaterat kustområde som är skyddat enligt 3 kap. 1 och 4 §§ naturresurslagen. Det är Boverkets argument.

Mats Berglind: Då är det väl följdriktigt, eftersom Anders Sundström säger att andra har sagt att ellagen skall tillämpas. Vad är det bärande argumentet i det sammanhanget, för att få något slags balans när det gäller hur regeringen till sist tog ställning? Anders Sundström: När det gäller ellagen vill jag understryka att det i den såvitt jag kan förstå ställs samma hårda miljökrav på utförandet av denna kabel som görs i 4 kap. naturresurslagen. Det är min tolkning. Mats Berglind: En annan fråga som har kommit upp är jävsfrågan, och kan­ ske framför allt med Lars Rekke som ordförande i Vattenfall. Både Lars Rekke och Anders Sundström har i sina inledningsanföranden tagit upp att man var mycket medveten om att jävsfrågan kunde komma fram vid sådana här typer av beredningar. Är det korrekt uppfattat? Anders Sundström: Ja.

Mats Berglind: Kan man säga att problematiken som sådan var känd innan Lars Rekke tillträdde?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Just det. Mats Berglind: Ändå övervägde fördelarna att tillsätta honom. Tidigare har det ju varit fråga om styrelseledamöter. Nu blev han dessutom ordförande.

Anders Sundström: I formell mening är det ingen skillnad om han är styrel­ seordförande eller ledamot i styrelsen. Han har samma förhållande till bola­ get. Att tidigare ministrar har haft statssekreterare som ledamöter i styrelsen och jag har en statssekreterare som är ordförande i styrelsen förändrar egent­ ligen inte principen när det gäller jävsförhållanden.

Margitta Edgren: Jag vill ställa en fråga som gäller Lars Rekkes eventuella jäv. Vi har nu fått ett papper från Curt Malmborg. Om jag förstår rätt tillträd­ de Lars Rekke som ordförande i Vattenfall i maj 1997, men inte förrän i oktober 1997 utsågs en annan, nämligen Frithiofson. Curt Malmborg säger att vid diskussioner med Närings- och handelsdepartementet under den mel­ lanperioden var det Lars Rekke tillsammans med två handläggare som deltog från Närings- och handelsdepartementet och att man då diskuterade effekter för fisket m.m. Det är alltså litet mer komplicerat än vad det framstår. Här har han aktivt deltagit i diskussionen som statssekreterare, om jag läser pap­ peren rätt. Anders Sundström: Jag tror att Lars Rekke fick den frågan av er och att han också redogjorde för hur han hade uppfattat det sammanträde som han deltog i tillsammans med Curt Malmborg som då var statssekreterare på Jordbruks­ departementet. Jag har ingen anledning att ifrågasätta hur det samtalet har gått till.

Margitta Edgren: Jag ville bara lyfta fram detta. När Anders Sundström redogjorde för det verkade det så väldigt lätt och glatt och att man hade detta klart för sig. Men det finns andra uppfattningar om vad man har diskuterat och vilka som har varit med. Anders Sundström: Jag vill understryka att jag tycker att mitt ansvar som statsråd är att se till att det finns en organisation som uppfyller de krav som ni har rätt att ställa på mig. Jag anser att vi har en sådan organisation och att organisationen under min tid faktiskt är något mer utvecklad än den har varit tidigare. Det är min första synpunkt. Den andra synpunkten är att jag anser att det är den enskilde tjänsteman­ nen själv som har att ta ställning till om han är jävig. Så är det också när jag sitter i regeringen, att det inte är rättschefen i Statsrådsberedningen som skall tala om för mig om jag skall delta i ett beslut eller ej, utan det är mitt ansvar och min skyldighet att se till att det finns en information i departementet så att detta fungerar, och det anser jag att det finns. Jag har också sagt att min bedömning, efter att ha tagit del av detta, dels genom att tala med berörda tjänstemän, dels genom att ta del av er utfråg­ ning, är att jag inte kan se att dessa två tjänstemän har gjort sig skyldiga till ett agerande som leder till jäv. Men det är så att säga två faser.

Peter Eriksson: Jag har ett par kompletterande frågor kring dessa jävsfrågor. Anders Sundström hävdar att hans ansvar bara ligger på det organisatoriska planet. Men jag skulle vilja ställa en fråga kring det organisatoriska planet. Anser Anders Sundström att det är en organisatoriskt bra lösning att ha sina högst ansvariga tjänstemän inom ett område också som styrelseledamöter i några av de största företagen på marknaden inom detta område? Det är ju precis det som Anders Sundström har haft.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Ja, det anser jag. Jag anser att det är helt legitimt att staten som ägare också har anställda som jobbar i Regeringskansliet som sitter i de statliga styrelserna.

Peter Eriksson: Gäller det också de högst ansvariga tjänstemännen?

Anders Sundström: Ja, det kan inte vara mer fel att de har mycket ansvar när de sitter där. Jag tycker inte det. Men det är en fråga som konstitutionsut­ skottet och riksdagen har att särskilt pröva. Det är en generell fråga. Men om Peter Eriksson frågar om min personliga uppfattning så anser jag att det är fullt legitimt. Hittills har också riksdagen ansett det. Peter Eriksson: Rollerna som ägare och myndighet är alltså inget problem i detta sammanhang? Man klarar av att vara opartisk i alla lägen även om man är styrelseledamot och t.o.m. ordförande. Anders Sundström: Nu kommer vi tillbaka till nästa steg. Då krävs det en organisation där man själv är medveten om i vilka ärenden som man kan delta och i vilka ärenden som man inte kan delta. Det är precis som om det finns någon som sitter i regeringen och som har aktier i ett stort antal andra företag. De får ändå sitta i regeringen. Men man måste veta när man kan delta och när man inte kan delta i ett sammanträde.

Peter Eriksson: Men Anders Sundström säger själv att hans ansvar ligger på det organisatoriska planet. Och här bygger han upp en organisation där han i ännu större utsträckning än tidigare gör sina högst ansvariga tjänstemän till ledande aktörer inom energiområdet. Anders Sundström: Jag delar inte den beskrivningen. Det är ingen skillnad i ansvar om det är fråga om ordförande eller ledamot i styrelsen. Ordföranden och ledamöterna har samma ansvar. Där finns alltså ingen skillnad. Den konstruktion som jag har är en konstruktion som finns i många departement, och den är diskuterad vid många tillfällen i riksdagen, och riksdagen har hittills haft den positionen att detta är fullt rimligt. Ordföranden: Jag har för egen del ett par kompletterande frågor som rör jävsfrågan. Kan man uppfatta det som att statsrådet har varit sin egen hand­ läggare under perioden från våren och fram till dess att det utsågs en speciell handläggare som jag tror hette Frithiofson - det rör sig om ett halvår - och som skulle hålla i dessa frågor, eller hur skall man uppfatta det?

Anders Sundström: Nej, jag har inte varit min egen handläggare. Handlägga­ re har Andreas Zsiga varit. Däremot har han rapporterat till mig. Därmed har han inte haft någon annan chef än mig att rapportera till.

Ordföranden: Är det den ordningen som sedan följdes av en ordning med en speciellt ansvarig?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Ja. Ordföranden: Min andra fråga gäller en fråga som har tagits upp några gång­ er av Peter Eriksson och som statsrådet har svarat på i olika tappningar och som gäller vilket ansvar som statsrådet har för jävsförhållanden inom depar­ tementet. Vi har då fått höra att det ansvar som statsrådet anser sig ha är att ha en bra organisation för jävsfrågoma och att varje tjänsteman sedan själv får bedöma om han eller hon är jävig. Jag tror att jag refererar korrekt vad som har sagts. Jag är litet nyfiken på hur statsrådet ser på händelser i sam­ band med regeringssammanträdet i juni. Det som nu sägs är att statssekrete­ raren Rekke var med. Det antyds i svaren från statsrådet att detta har att göra med att det är praxis att det är höga tjänstemän som är närvarande osv. Anser statsrådet då att denna praxis skall fullföljas fullt ut oavsett det speciella förhållande som rådde med ordförandeskapet i Vattenfall?

Anders Sundström: Jag löste detta på ett sådant sätt att jag själv var den som föredrog ärendet och att hans deltagande begränsades till att svara på frågor. De frågor som han besvarade var just de frågor som han redovisade i utskot­ tet. På regeringssammanträdet föredrog jag själv ärendet. Ordföranden: Ser statsrådet inga problem med detta förhållande ur jävssynpunkt?

Anders Sundström: Inte med den kunskap som jag har. Ordföranden: Att statsrådet kanske redan då hade börjat fundera på att ord­ na det på något annat sätt till hösten tog inte över den bedömningen?

Anders Sundström: Nej, jag tyckte att det borde vara så att det var någon chef som granskade alla ärenden innan de kom till mig. Det var motivet till detta med Ola Frithiofson. Den organisation som jag hade var en organisation som på intet sätt var ny, dvs. där man inte hade någon chef som kunde hantera frågan. Ordföranden: Hade det enligt statsrådets bedömning vid junisammanträdet inte räckt att ta med sig den person som handlade ärendena utan att det behövdes en statssekreterare, även om han råkade vara ordförande för bola­ get i fråga? Anders Sundström: Jag tror i och för sig att Andreas Zsiga hade klarat att svara på dessa frågor.

Peter Eriksson: Jag har ytterligare en fråga. Den 17 juli, alltså samma dag som regeringen fattade beslutet om Polenkabeln, får Lars Rekke, som också är närvarande vid beslutet, i uppdrag av Anders Sundström att undersöka om avtalet om Polenkabeln är utformat så att den kan försvåra eller förhindra omställningen av energisystemet, alltså avvecklingen av kärnkraften och ersättningen av den. Det har vi fått från departementet, att styrelseordföran­ den i Vattenfall fick detta uppdrag. Är det en riktigt beskrivning? 124

Anders Sundström: Nej, den är inte riktig så till vida att han inte deltog i beslutet. Han var inte med på regeringssammanträdet när beslutet fattades. Däremot är det riktigt att jag bad honom - detta var under semesterperioden - kontakta Svenska kraftnät för att jag ytterligare en gång ville försäkra mig om, precis som jag började denna redogörelse med, att denna kabels syfte är att hantera svängningar i konjunktur och klimat, inte att exportera eller im­ portera. Jag hade försäkrat mig om detta ett stort antal gånger tidigare.

1997/98 :KU25 Bilaga B 7

Peter Eriksson: Var det före eller efter det att beslutet hade fattats? Anders Sundström: Det var efter det att beslutet hade fattats, efter det att frågan hade behandlats i regeringen.

Peter Eriksson: Var det inte litet sent påtänkt? Anders Sundström: Jag hade tagit upp denna fråga tidigare också. Detta var en dubbelkoll. I den meningen var jag väldigt noggrann. Jag kan inte se något fel i att jag kollar saker. Om jag gör det väldigt många gånger måste det vara okej för er att jag gör det.

Peter Eriksson: Vad blev resultatet? Anders Sundström: Jag fick ytterligare bekräftat det som jag nu har redovisat för Peter Eriksson vid flera tillfällen.

Peter Eriksson: Är det en lämplig fråga att ställa just till ordföranden i det företag som har skrivit avtalet?

Anders Sundström: Det var inte till ordföranden, utan det var till Svenska kraftnät. Den frågan hade jag ställt vid ett flertal tillfällen. Jag ville försäkra mig om detta ytterligare en gång. Det var alltså ingen ny fråga som väcktes. Ordföranden: Då uppfattar jag att vi för dagen är klara med de frågor om rör beviljande av tillstånd för elkabeln mellan Sverige och Polen och därmed går över till det andra ärendekomplexet, det som har att göra med beredning av propositionerna, om energiförsörjning, kärnkraftens avveckling och ny ellag. Jag frågor även här om statsrådet skulle vilja göra en inledning innan vi börjar ställa frågor.

Näringsministerns beredning av propositionerna om uthållig energi­ försörjning och kärnkraftens avveckling samt regeringens beredning av förslaget till ny ellag Anders Sundström: Jag kan göra en mycket kort inledning.

Ordföranden: Jag tror att det kan vara klokt med just den disponeringen.

Anders Sundström: Mikael Odenberg har frågat hur beredningen har gått till. Han hävdar att det har träffats en överenskommelse om att stänga Barsebäck innan den erforderliga lagstiftningen hade remissbehandlats och att besluten grundades på en hemlig promemoria. Det är de två frågorna. Jag vill för det första säga när det gäller den första frågan att det energipo­ litiska beslutet i riksdagen föregicks av en mycket omfattande utredning med

Energikommissionen i botten. Partierna som deltog i energiförhandlingama såg två huvudalternativ för att påbörja en avveckling. Det ena var en ny lagstiftning, och det andra var ägardirektiv till Vattenfall. Dels satte vi i gång den arbetsgrupp som arbetade fram en lag, dels upp­ drog vi åt Hans Christer Olson att utarbeta en promemoria om konsekvenser­ na för Vattenfall att stänga en reaktor till följd av direktiv från ägaren. Vi kom ganska snabbt fram till att lagstiftning är att föredra. Mitt tyngsta argu­ ment för detta är att jag, oavsett vilken ägare av kärnkraftverk som tvingas stänga en reaktor på grund av ett beslut från riksdagen eller regeringen, tyck­ er att de skall hanteras på ett likvärdigt sätt. Då är en lagstiftning bättre än ett ägardirektiv som kan variera från tid till annan till det av staten ägda bolaget. Det tyckte jag att denna promemoria styrkte ytterligare. Naturligtvis var det inte så att vi beslutade att stänga någon reaktor i Bar­ sebäck utan att lagen fanns på plats. Först gjordes en departementspromemo­ ria. Denna promemoria remissbehandlades. Lagrådet yttrade sig över den. Den gick till riksdagen, som i sin tur skickade tillbaka den till Lagrådet. Lagrådet fann ingen anledning att göra några ändringar eller ha några syn­ punkter på propositionen. Sedan antog riksdagen propositionen, och därefter beslutade regeringen om en stängning. Sedan har Ola Karlsson ställt en fråga som handlar om den nya ellagen, en handling som professor Ulf Bemitz har utarbetat. De två dokument som han har utarbetat har han utarbetat på utredningens uppdrag. Enligt uppgift som jag har fått av Bo Diczfalusy har han gett Bemitz uppdraget på uppdrag av utredningen. Att sedan utredningen inte har överlämnat handlingen till de­ partementet tror jag inte är något ovanligt. Det är ofta därför som man till­ sätter en utredning. Den samlar ihop en mängd information, och sedan över­ lämnar den ett betänkande. Resten arkiveras i Riksarkivet.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Ordföranden: Vi tackar för det.

Ola Karlsson: Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen talat om vikten av konsekvensanalyser och annat vid beredningen av olika lagförslag och propositioner. Både avvecklingslagen och propositionen om en uthållig energiförsörjning beräknas kosta hyggligt mycket pengar men innehåller inte någon som helst ekonomisk konsekvensanalys av kostnaderna för avveck­ lingen av tolv kärnkraftverk. Vad är skälet till att beredningen inte har inne­ hållit någon sådan konsekvensanalys? Anders Sundström: Det är väldigt svårt att uppskatta kostnaderna för en total omställning av energisystemet, speciellt eftersom vi i det beslut som vi nu fattade i riksdagen konstaterade att vi i dag inte har kunskap för att ställa om hela energisystemet. Vi har inte den kunskapen. Vi är i dag beroende av att ha kvar kärnkraften till dess att vi har kunskap om alternativen. Ola Karlsson: Jag får kanske upprepa min fråga. Vad var skälet till att man inte försökte ta fram en ekonomisk konsekvensanalys av kostnaden? En vital del i propositionen är ändå att man skall avveckla kärnkraften helt och i vart fall börja med Barsebäck 1 och 2. Ändå redovisar man inte någon som helst ekonomisk analys av det. Varför ingick inte det i beredningen?

Anders Sundström: Jag tyckte att jag svarade på det. Vi har inte kunskap om hur vi ställer om energisystemet fullt ut. Därför anslog riksdagen 5 miljarder kronor för forskning om ny teknik och ny kunskap för att kunna göra om­ ställningen. Vi hade ingen kunskap och har ingen kunskap om hur detta skall gå till.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Ola Karlsson: Skall jag tolka det som att departementet inte heller har någon kunskap om vad det kostar att betala Sydkraft för att ställa av Barsebäck 1 och 2? Det är ju den bärande delen i avvecklingslagen att den skall möjliggö­ ra en avveckling av dessa två reaktorer. Fanns det heller ingen kunskap om det, som kunde redovisas i en proposition och i en konsekvensanalys?

Anders Sundström: Det finns naturligtvis en bedömning hos våra förhandlare av vad de kostnaderna kan vara. Men det gagnar inte staten att till Sydkraft tala om vad staten tycker att man skall betala för inlösen av Barsebäcksreaktorema. Därför har vi formulerat riksdagsbesluten så, och fått riksdagens godkännande, att vi först fattar detta beslut i lagen. Nu ligger också i riksda­ gen ett beslut om finansieringen för Barsebäck, reaktor 1, i vårbudgeten, och riksdagen har ju att ta ställning till vårt förslag. Ola Karlsson: Det är i och för sig inte vårbudgetens förslag på 1 miljon kronor som vi granskar nu. Men det kanske ändå finns skäl att fråga om det är en realistisk bedömning av kostnaden utifrån den kunskap som finns på departementet.

Anders Sundström: Det står att regeringen skall få möjlighet att genomföra avstängningen och man tar upp ett anslag på 1 miljon kronor. Men det är inte så att regeringen tror att vi kommer undan med 1 miljon kronor.

Ola Karlsson: När är det enligt statsrådets mening motiverat att hemlighålla information om den här typen av miljardkostnader för riksdagen när riksda­ gen frågar?

Anders Sundström: Jag anser att de ärenden som finns hos förhandlaren inte är allmän handling så länge förhandlingen pågår, utan blir offentliga först när förhandlingen är avslutad. Men det där kan säkert Christer Fallenius utveckla bättre än vad jag kan, när det gäller gränsdragningen mellan tillgänglig och icke tillgänglig handling. Jag föreslår att Christer Fallenius får svara på den frågan. Christer Fallenius: Förhandlaren har ett antal handlingar som har olika skepnader i olika tider. Är det så att handlingar kommer utifrån till förhand­ laren blir det naturligtvis en allmän handling på vanligt sätt. Har man hand­ lingar som tas fram av förhandlaren själv eller av hans sekretariat och som stannar inom en viss krets så blir det inte automatiskt en allmän handling i det att den tas fram, utan snarare ett arbetspapper. Så det finns nog handling­ ar med olika dignitet hos förhandlaren. Sedan, när uppdraget är slut, har man naturligtvis att ta ställning till vilka handlingar som skall bli offentliga, vilka som skall arkiveras, osv. Det finns säkert några handlingar som aldrig kommer längre än till att bli arbetshand­ lingar. Andra arkiveras och blir allmänna handlingar. Det är handlingarnas

status. En annan sak är naturligtvis om de är hemliga eller icke. Handlingar som kommer in, som i och för sig är allmänna handlingar hos förhandlaren, kan ju vara öppna eller vara belagda med sekretess på grund av någon be­ stämmelse i sekretesslagen. Jag tror att det finns olika schatteringar av hand­ lingar i det här arbetet.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Ordföranden: Om Ola Karlsson inte misstycker vill jag bara försöka få detta utrett. Det senare svaret förstår jag som att inkommande handlingar förstås är allmänna handlingar. Sedan kan de vara offentliga eller icke-offentliga och det prövas på vanliga sekretessgrunder. Min tilläggsfråga är väl närmast hur det är med diarieföringen av det här. Fungerar det så att det är möjligt att utreda vilka allmänna handlingar som har inkommit eller upprättats så som allmänna handlingar? Christer Fallenius: Departementet har ett antal handlingar diarieförda. Ut­ lämnande av dessa handlingar har också prövats. Sedan finns det ett antal handlingar som inte är allmänna, som Kaj Janérus själv disponerar över i det här skedet, men som sedan kan bli allmänna handlingar. Men utlämnande har redan prövats av vissa av de här handlingarna.

Ordföranden: Får jag fatta svaret som att alla handlingar som har inkommit är allmänna handlingar? Christer Fallenius: Alla handlingar som har inkommit hoppas jag är registre­ rade på det sätt som sekretesslagen påbjuder. Det är i varje fall min avsikt att hålla koll på detta.

Ola Karlsson: Kan jag tolka det så att frånsett det som finns hos förhandlaren finns det inga allmänna handlingar hos departementet innehållande uppgifter om kostnader och annat som skulle ha varit av värde i en ekonomisk kon­ sekvensanalys? Christer Fallenius: Jag kan i dag inte säga vad alla de här handlingarna innehåller. På den frågan måste jag passa. Jag tror inte att det i någon av handlingarna finns någon övergripande ekonomisk kalkyl. Men jag reserve­ rar mig för detta.

Ola Karlsson: Ett skäl till att jag frågar är att vi har haft statsrådet här tidiga­ re i en utfrågning. Bl.a. Anders Björk frågade ganska utförligt vilka kostna­ der som kan vara förknippade med avvecklingslagen. Svaret från Anders Sundström har hela tiden varit att man inte vet det och att det ligger hos förhandlaren. Det gör mig litet konfunderad eftersom det finns en i februari 1997 inkommande handling till Näringsdepartementet som berör just kostna­ derna för att avveckla kärnkraftverken. Den är upprättad av Bertil Hall. Jag skulle vilja fråga: Vad var skälet till att de siffror som nämns i den inte redo­ visas vare sig i den första propositionen, En uthållig energiförsörjning, i avvecklingslagen eller i utfrågningen i KU, när KU explicit frågade om kostnaderna för avvecklingen? Anders Sundström: Om jag får återknyta till själva sakfrågan har min inställ­ ning när det gäller förhandlingssituationen med Sydkraft hela tiden varit att det inte gagnar staten att jag redovisar ersättningsanspråk från Sydkraft som

vi måste leva upp till. Jag tror nämligen att det försämrar förhandlarens möj­ ligheter att nå ett för staten bra resultat. Däremot har jag i samband med själva propositionen, både lagförslaget och propositionen, inte haft för avsikt att redovisa den sammanlagda sam­ hällsekonomiska kostnaden för den totala avstängningen av kämkraftssystemet. Jag har redovisat det program på 9 miljarder kronor som finns för att ta fram alternativen för Barsebäck 1 och 2. Sedan har jag också redovisat att vi därutöver får kostnader för inlösning av Barsebäck. Men jag har inte spe­ cificerat de kostnaderna just därför att det inte har legat i statens intresse. Det har varit mitt motiv. Men i propositionen finns redovisat de kostnader som vi bedömer att vi har för att ersätta loch 2. Det är dels forskningsanslaget, dels subventionsinslaget för att ta fram alternativ.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Ola Eriksson: Jag får kanske upprepa min fråga. Vid vilka tillfällen är det motiverat för statsrådet att hemlighålla uppgifter för riksdagen, när riksdagen specifikt efterfrågar dem och de som i det här fallet finns i en allmän hand­ ling? Anders Sundström: Menar Ola Karlsson med riksdagen utfrågningen förra gången i konstitutionsutskottet? Är det detta Ola Karlsson menar med att riksdagen efterfrågar materialet? Min bild av det samtalet är att jag fick in frågor som handlade om huruvida jag var beredd att berätta vad kostnaden var. Jag kan inte svara på den frågan. Jag tycker inte att det ligger i vårt intresse att göra det när det gäller inlösenkostnaden. Jag vet inte om konsti­ tutionsutskottet har begärt att få ut den här handlingen. Men den finns ju hos utskottet, så den handlingen har ni tydligen redan. Jag vet inte vad problemet med det är.

Ola Karlsson: Problemet är att den kom ut något sent. En av de frågor som konstitutionsutskottet ställde vid en tidigare utfrågning var: Vilka beräkning­ ar gör näringsministern av de kostnader för staten som kommer att uppkom­ ma i samband med avvecklingen av Barsebäck? Jag tycker att det är ganska allvarligt när det visar sig att det finns beräk­ ningar upprättade av departementet när det gäller spännvidden, intervallet av kostnader. I promemorian redovisas ett spann på mellan 4 och 24 miljarder kronor per medelreaktor. Jag tycker att det är litet märkligt, på en så pass direkt fråga i konstitutionsutskottet, att riksdagen ändå förvägras den infor­ mationen. Näringsministern hänvisar till att det inte ligger i statens intresse att det här skall redovisas. Vem avgör statens intresse i det här fallet? Anders Sundström: Om syftet med frågan den gången var att få en allmän bedömning av vad värdet på olika reaktorer ungefär är, så är det en fråga. Den andra frågan handlar om vad vi specifikt är beredda att betala för att stänga Barsebäck 1 och 2. Det är faktiskt en väldig skillnad, tycker jag. I så fall måste jag säga att då uppfattade jag inte frågan korrekt. Det är klart att det finns många bedömningar gjorda om de allmänna värdena. Den här pro­ memorian finns, och bedömningar är gjorda av en rad affärstidningar. I sam­ band med beräkningar av statsbudgeten har någon bank också gjort en be­ dömning av vad det kostar.

129 5 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 3

Ola Karlsson:Vad är då skälet till att statsrådet inte redovisar departementets egna beräkningar, alltså de som man själv har låtit göra?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Den handlingen har ni ju. Ola Karlsson: I dag, ja. Men när vi efterfrågade uppgifterna vid utfrågningen fick vi dem inte. Anders Sundström: I så fall måste jag säga att jag uppfattade inte frågan så den gången.

Ola Karlsson: Näringsutskottet har vid två olika tillfällen begärt att få ut promemorior som kan vara av intresse för utskottets hantering av ärendet. Inte vid något av de två tillfällena delade man den här promemorian till näringsutskottet. Det var först när Mikael Odenberg gjorde en skriftlig begä­ ran hos departementet som promemorian kom till utskottets kännedom. Vad var skälet till att man inte överlämnade den till näringsutskottet tidigare?

Christer Fallenius: Jag vet ärligt talat inte i vilka skeden näringsutskottet har begärt att få promemorior. Jag har i och för sig ett svar till Mikael Odenberg som är från november förra året. Men jag är inte medveten om att näringsut­ skottet skulle ha gjort några förfrågningar innan dess och att man skulle ha fått nej i något skede. Det beror på när det har varit i så fall. Ola Karlsson: Enligt kanslichefen i näringsutskottet skedde det direkt efter utskottets första sammanträde, ungefär i månadsskiftet augusti-september i fjol, när vi hade den första dragningen av motioner och propositioner inför avvecklingslagen. Då uppmanades i utskottet kanslichefen att begära in samtliga promemorior som kunde ha betydelse för ärendet. Sedan begärde man i november att få ut de promemorior som hade betydelse för ärendet och den kom inte då heller.

Christer Fallenius: När det gäller augusti, början av september är jag inte medveten. Jag måste kolla de uppgifterna. Jag måste kolla om det är handlagt av någon annan på departementet. När det gäller den senare delen begärde kanslichefen, som vi förstod, först en förteckning över ett antal promemorior. Någon sådan förteckning känner vi inte till att det har gjorts i de här för­ handlingarna. Vad som finns är ett antal olika papper. Väldigt många av dem var arbetshandlingar. Kunde man tolka kanslichefens förfrågan för utskottets räkning som att man ville få ut alla dem, så betraktade vi dem som arbets­ handlingar. De lämnades alltså inte ut. Detta har jag redogjort för i mitt svar till Mikael Odenberg. Däremot hade vissa handlingar blivit allmänna hand­ lingar, och de lämnades över i samband med mitt svar till Mikael Odenberg, alltså i slutet av november. Vissa av de här handlingarna hade utskottet up­ penbarligen redan tidigare. Bertil Halls promemoria har vi diskuterat här. Den begärdes av arbetsgruppen som leddes av rättschefen på departementet, Per Erik Lindeberg, som tog fram Ds-promemorian. Det var litet oklart när jag pratade med Per Erik Lindeberg om detta om den hade lämnats över. Så för säkerhets skull lämnade vi över den också tillsammans med brevet. Så är min minnesbild av detta. Men, som sagt, något skede i augusti är jag inte medveten om.

Ola Eriksson: Skälet till att den inte överlämnades när näringsutskottet be­ gärde det var alltså inte att man tyckte att det var ett arbetsmaterial som hörde till de övriga promemoriorna? Eller vad var skälet?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Christer Fallenius: Vilken handling pratar vi om nu?

Ola Eriksson: Peter Halls promemoria. Vad var skälet till att man inte läm­ nade över den till näringsutskottet förrän Mikael Odenberg begärde den och inte vid näringsutskottets förfrågan?

Christer Fallenius: Jag får be att återkomma i så fall. Jag har just sagt att jag inte vet vad som hände i slutet av augusti, böljan av september. Jag är beredd att återkomma i den frågan, men jag har ingen kunskap om det nu. Ola Eriksson: Men vid näringsutskottets andra begäran, när man begärde att få en förteckning, skrevs det: Det stod inte fullt klart huruvida utskottets framställning även innefattade en begäran att få ta del av själva handlingarna. Departementet prövade framställningen som om den även omfattade en sådan begäran, dvs. att ta del av handlingarna. Vad var skälet till att man då inte överlämnade den här handlingen till näringsutskottet?

Christer Fallenius: Det här var ett ganska kort skede. Jag kan inte säga exakt hur lång tid det gick, men det var inte någon längre tid emellan. Vi tog ställ­ ning till detta, och vi överlämnade med detta brev de handlingar vi hade. Men det finns ju ett antal arbetspapper också, som inte överlämnades. De tittade vi naturligtvis också på. Jag tror att det är ett mycket kort skede här. Det finns ju ingen rimlig anledning för mig som expeditionschef att undan­ hålla någon handlingar som skall gå till ett utskott och riksdagen i övrigt. Ola Eriksson: Nej, jag tycker inte heller det. Det gör mig förvånad att man inte lämnade ut den när näringsutskottets kanslichef begärde det i november. Christer Fallenius: Då kan jag möjligen tillägga att vid det första samtalet som jag hade med kanslichefen var framställningen inte riktigt klar. Jag vill minnas att även kanslichefen tyckte att det var något oklart vad utskottet egentligen ville. Vi hade ett par samtal, har jag en känsla av. Det är min minnesbild av det här.

Ola Eriksson: Men på departementet skriver man själv att man prövade om det också innefattade en begäran att ta del av handlingarna, och ändå landar man i beslutet att inte överlämna den här handlingen till näringsutskottet förrän Mikael Odenberg ett par dagar senare lämnade in en skriftlig begäran.

Christer Fallenius: Jag menar att det här gick i ett skede. Vi prövade arbets­ material. Vi trodde först att det var en begäran att få en förteckning, vilket vi då inte hade. Vi gick igenom det här. Vi anade att det kunde vara så att man ville ha ett antal handlingar. De handlingarna, i den mån ni inte redan har dem, har ni fått. Så jag förstår inte riktigt vad mer vi kan göra. Ola Eriksson: Men resultatet blir att det är först när det kommer in en skrift­ lig begäran som handlingen överlämnas till utskottet? 131

Christer Fallenius: Det har ingen betydelse om det är en skriftlig eller munt­ lig begäran. Men den måste vara så klar att vi vet vad man vill ha ut. Det är grundförutsättningen.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Ola Eriksson: Vi kommer uppenbarligen inte längre i just den delen. En annan viktig del av beredningen av de här propositionerna är konsek­ venserna när det gäller EG-rätt, Europakonventioner och mycket annat. Skulle statsrådet översiktligt vilja redovisa hur beredningen gentemot EGrätten har gått till? Anders Sundström: Vilken proposition handlar det om nu?

Ola Eriksson: Vi kan ta i första hand avvecklingslagen. Anders Sundström: Jag har för mig att Per Erik Lindeberg har redovisat det vid ett tidigare förhör i konstitutionsutskottet. Är det inte så? Jag är ganska säker på att just den frågan har Ola Karlsson ställt en gång tidigare. Ola Karlsson: Det skadar aldrig att få en uppfräschning av minnet. Anders Sundström: Jag tycker faktiskt att den frågan har vi särskilt hanterat. Per Erik Lindeberg, som var rättschef, var med och redogjorde för den frågan i utskottet. Jag har inte med mig anteckningarna från den gången. Jag trodde inte att den frågan skulle komma upp en gång till.

Ordföranden: Frågan har varit uppe. Sedan får man väl i varje fråga bedöma om man känner sig nöjd med svaret.

Anders Sundström: Men det är samma svar. Ola Karlsson: I så fall får vi väl inte veta något mer nu heller. Problemet var ju att ett mycket stort antal remissinstanser hade framfört kritik mot utred­ ningar och konsekvenser när det gäller EG-rätten, men inte någonting redo­ visades i propositionen. Frågan kan väl i så fall formuleras: Varför gjorde inte departementet en utförligare beredning när det gällde EG-rätten när det framfördes sådan kritik av remissinstanserna?

Anders Sundström: Jag måste få säga att just den här frågan har jag svarat på vid ett särskilt informationssammanträde med konstitutionsutskottet i förstakammarsalen. Den nuvarande skrivelsen från Mikael Odenberg handlar ju om ett par andra saker. Nu begär Ola Karlsson att jag på fri hand skall ta upp hela den stora diskussion som vi hade förra gången. Det måste väl ändå vara så att frågorna som ställs i utskottet har någon samklang med vad den skrift­ liga anmälan handlar om. Just den frågan har ju utskottet skrivit ett betän­ kande om.

Ordföranden: Vi skall ha någon samklang mellan dem. Men det är också klart att man får ställa frågor som rör det vida fält som det kan vara fråga om. Vill Ola Karlsson gå vidare på detta spår?

Ola Karlsson: Anmälan gäller ju beredningen av bl.a. avvecklingslagen. Men uppenbarligen är Anders Sundström inte mycket mer utförlig här.

I beredningen av lagen om en uthållig energiförsögning uppges det att re­ geringen har haft kontakter med företrädare för Sydkrafts huvudägare för att bilda sig en uppfattning i frågan om huruvida en stängning senast den 1 juli 1998 av den första reaktorn kommer att kunna genomföras. Jag skulle vilja fråga: Vilka företrädare var det man hade kontakt med i den här delen av beredningen?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Anders Sundström: Jag känner inte igen den formuleringen. Använde Ola Karlsson ordet huvudägare?

Ola Karlsson: Jag försöker att nästan ordagrant citera den proposition som Anders Sundström har lagt fram. Anders Sundström: Gör det en gång till då, och gör det exakt.

Ola Karlsson: Vattenfall AB skall medverka till att stängningen av Barsebäcksverket kan genomföras enligt redovisad tidtabell. Vattenfall ges upp­ draget att som en av sina viktigaste uppgifter aktivt medverka i omställning­ en av energisystemet. Efter regeringens kontakter med företrädare för Syd­ krafts huvudägare är vår uppfattning att en stängning senast den 1 juli 1998 av den första reaktorn kommer att kunna genomföras. Det är proposition 1996/97:84. Jag tror att Anders Sundström var föredra­ gande. Anders Sundström: Ni tar upp ett ärende som ni har skrivit ett betänkande om. Det är klart att det är lätt att ha papperna framför sig och så fråga om något helt annat än det man är förberedd på. Möjligheten att klara stängning­ en från den 1 juli var en bedömning som vi gjorde. Det var inte en bedöm­ ning som huvudägama gjorde. Efter kontakter med huvudägama gjorde vi den bedömningen. Nu har inte jag texten framför mig, men jag har för mig att det står så. Det är ett tag sedan det skrevs, men det är den bedömning vi gjorde då. Och den bedömningen gör jag fortfarande.

Ola Karlsson: Vilka hade man kontakt med? Anders Sundström: Vi hade kontakt med företrädare för samtliga stora ägare i Sydkraft för att höra hur de såg på frågan om en stängning av Barsebäck.

Ola Karlsson: En del av beredningen av det här ärendet var ju att utreda konsekvenserna för Vattenfall om man genom ägardirektiv skulle låta stänga en av Vattenfalls reaktorer. Vad var skälet till att man inte utredde konsek­ venser för andra ägare av kämkraftsreaktorer? Det finns ju inte så rasande många ägargrupper. Anders Sundström: Vi undersökte två alternativ till att stänga reaktorer. Det ena alternativet var via lag, och det andra var via ägardirektiv. Ägardirektiv kan bara utövas mot Vattenfall. Det är det enda bolag som staten äger. Det var de två alternativen vi undersökte.

Ola Karlsson: Vad finns det för skäl att göra en sådan utredning om man ändå av lokaliseringsskäl måste välja just Barsebäck?

133 6 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 3

Anders Sundström: Det var något som vi resonerade oss fram till. Det var de två alternativ som fanns. I det samtalet, om jag erinrar mig rätt, deltog före­ trädare för samtliga partier. Det var i ett mycket tidigt skede av förhandling­ en som vi bestämde oss för att titta på de två alternativen.

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Ola Karlsson: Är det praxis att låta en styrelsesuppleant i bolagets styrelse utreda konsekvenserna för bolaget vid ett visst agerande från staten?

Anders Sundström: Jag kan inte se att det var något problem med det. Han hade god kännedom om företaget och om hur det såg ut. Det handlade om två alternativa tillvägagångssätt. Regeringen, och för övrigt också de partier som var med i uppgörelsen, förkastade alternativet att via ägardirektiv ge­ nomföra stängningen. Ett tungt skäl var just detta att man då inte kunde välja de reaktorer som är de mest angelägna att stänga, utan man skulle alltså gå efter dem man råkar äga. Det är faktiskt ett ganska tungt argument. Det var ett av de tyngsta argumenten för varför vi avfärdade just det alternativet. Ola Karlsson: I beredningen av ellagen, eller i varje fall inför utredningsskrivandet inför ellagen, har det upprättats två promemorior av Ulf Bemitz. Har statsrådet deltagit i någon diskussion om Ulf Bemitz andra promemoria, alltså det som sedan inte kom med i utredningen? Anders Sundström: Nej, jag kan inte erinra mig att jag har deltagit i någon sådan diskussion. Den diskussion jag har deltagit i var innan vi skrev propo­ sitionen. Frågan var om jag skulle följa utredningens förslag när det gäller utlandsförbindelser eller om jag skulle välja en egen lösning. Jag valde en annan lösning än den utredningen föreslog. Ola Karlsson: Så det har inte förekommit någon som helst diskussion från departementsledning eller annat om den här promemorian?

Anders Sundström: Nej. När vi tog ställning till den nya ellagen - det vill jag understryka än en gång - valde vi en annan lösning när det gällde utlandsför­ bindelser än den utredningen föreslog. Ola Karlsson: Det har heller inte tagits några kontakter mellan departementet och utredningen i syfte att lyfta ut den här promemorian ur utredningsbetänkandet? Anders Sundström: Inte som jag känner till. Men återigen: Man skall komma ihåg att den debatten handlade om utredningens förslag och om hur Bemitz såg på det förslaget. Det förslag som jag lade fram var ett annat förslag.

Ola Karlsson: Anser inte statsrådet rent generellt att det är ett bekymmer om den här typen av information, som ju ändå är mycket klarläggande vad gäller utredningsförslaget, alltså Ulf Bemitz promemoria, inte biläggs och kommer till riksdagens kännedom? Anders Sundström: Det är två saker, om den biläggs eller kommer till riksda­ gens kännedom. Den första frågan är: Skall allt material som en utredning får också överlämnas till departementet och därmed ingå i den behandling som departementet gör? Jag tycker att litet av idén med en utredning försvinner då. En statlig utredning syftar ju till att försöka sammanställa information

och göra den tillgänglig för oss som sedan skall fatta ett beslut. Därför be­ gränsas informationen i ett betänkande. Sedan överlämnas resten till Riksar­ kivet för arkivering. Det tycker jag är den ordning som skall gälla. Om det här skulle ha ingått i materialet eller inte kan inte jag bedöma, men Andreas har kanske någon synpunkt på det?

1997/98:KU25 Bilaga B 7

Andreas Zsiga: Nej, det har jag faktiskt inte. Generellt sett tar man inom utredningsväsendet fram en hel del underlag och bedömer sedan vilket un­ derlag som är relevant. Där görs också en kvalitetsbedömning. Detta tilläm­ pas generellt. Men i detta enskilda fall har jag ingen kommentar.

Ordföranden: Vi ber att få tacka statsrådet och hans medhjälpare. Jag förkla­ rar därmed sammanträdet avslutat i denna del.

Konstitutionsutskottet 1998-04-28

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Kl. 14.00-16.05

Offentlig utfrågning med statsminister Göran Persson angående uppgifter vid utfrågningen om skolans kommunalisering 1990 samt regeringens utnämningspolitik

Ordföranden: Härmed förklarar jag konstitutionsutskottets sammanträde öppnat. Jag hälsar alla välkomna och speciellt statsministern till denna ut­ frågning som ju skall handla om två saker. Den ena är statsrådet Göran Pers­ sons uppgifter vid en KU-utfrågning om skolans kommunalisering år 1990 och regeringens utnämningspolitik. Vi börjar således med frågan om skolans kommunalisering. Vi har den praxisen att vi erbjuder de inbjudna att inleda om de vill. Statsrådets uppgifter vid utfrågningen om skolans kommunalisering år 1990 Göran Persson: Jag har inget att tillägga utöver det skriftliga materialet.

Ordföranden: Jag tänkte ta upp ett antal frågor som rör denna granskningsanmälan. Utskottet hade fem utfrågningar i mars 1990 om avtalsförhandlingarna för 1989 och riksdagsbeslutet om kommunaliseringen av skolan hösten samma år. Det var en utfrågning med skolministern och civilministern. Den tog ungefär två och en halv timme och fyller 40 sidor. Samma händelseförlopp beskrivs på några sidor i statsministerns under hösten utgivna bok Den som är satt i skuld är icke fri. När man läser igenom utfrågningen från 1990 kan man säga att huvudfrågan under de nästan sex timmar långa utfrågningarna var om de olika lärarfacken fått en signal från statsmakterna om att de skulle få mer statliga pengar i 1989 års avtalsrörelse om de gav upp sitt motstånd mot en kommunalisering. Dagens utfrågning gäller inte om kommunaliseringen är bra eller dålig. Det gäller inte ens primärt om Göran Persson som skolminister blandar sig i 1989 års avtalsrörelse, utan anmälan gäller om beskeden till konstitutionsut­ skottet våren 1990 stämmer med den version som nu ges i den aktuella bo­ ken. För säkerhets skull ställer jag frågan om jag uppfattat det rätt att stats­ ministern anser att bägge versionerna är korrekta och att det inte finns någon motsättning mellan dem. Göran Persson: Det är riktigt uppfattat.

Ordföranden: Jag har läst igenom utskrifterna från utfrågningarna. Den bild som därmed framträder med rätt stor kraft av statsministerns uppfattning, då som skolminister, är att det i den aktuella frågan handlade väldigt mycket om att lärarnas möjlighet till löneökningar skulle kraftigt förbättras om de gick

över från den statliga sidan till den kommunala. Är det en rätt uppfattning att det var det huvudbudskap du presenterade när det gällde inriktningen på det årets avtalsrörelse?

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: Nej, det är en del av resonemanget. Nu skall jag snabbt försöka rekapitulera 1989 och 1990 års politiska debatt. Utöver lönediskussionen förde jag vid det tillfället ett resonemang, som kopplades till offentlig sektors utveckling, om var jag trodde att vi skulle få tillväxten i offentlig sektor någonstans, om den skulle komma inom staten eller i kommunerna. Jag trodde och tror fortfarande att den kommer på kommunal nivå. Däremellan ligger en statsfinansiellt kaotisk period. Det var den ena delen av resonemanget. Strategiskt sade jag som skolminister att jag föredrar att personalgruppen är knuten till kommunerna. Den andra delen av resonemanget handlade om lärarnas möjlighet till fort­ bildning, som var väldigt dåligt utvecklad vid det tillfället. Det fanns några studiedagar per år. Jag gjorde den bedömningen att skall man klara en ut­ veckling av personalgruppen krävs en ökad satsning på personalutveckling. Det kan bara arbetsgivaren stå för, och arbetsgivaren måste då också vara den som de facto är arbetsgivare lokalt. Den tredje dimensionen i sammanhanget rörde, om jag inte missminner mig, undervisningsskyldigheten. Sedan den tid vi hade en realskola och en folkskola, som så småningom slogs ihop i en grundskola, hängde olika undervisningsskyldigheter för olika lärarkategorier kvar i den nya grundskolan. Det hade man till nöds kunnat leva med, men det hade förorsakat spänningar. Med en ny läroplan på väg fram vid detta tillfälle och dessutom med en ny lärarutbildning, där man skulle få ut den första kullen nya lärare, som i och för sig hade den något olyckliga benämningen senarelärare och tidigarelärare, var hela konstruktionen för undervisningsskyldighet totalt omöjlig. Den borde också lösas ut. Därtill fanns ytterligare någon fråga av samma dignitet. Vi hade alltså ett läge då vi hade en lång rad stora skolpolitiska frågor som uppenbarligen konvergerade vid detta års lönerörelse. Att jag tog tillfället i akt som ny skolminister att lyfta upp diskussionen var självklart. Det skedde också mot bakgrund av att riksdagen samma vår, våren 1989, diskuterade principerna för styrningen av skolan. Ordföranden: Vi fattade en del beslut om det, men det tänkte jag inte gå in på i dag, för det rör sig inte så mycket om det i själva granskningen. Jag uppfattar ändå att vi båda två, i mitt fall efter att ha läst igenom materialet och möjligen detsamma i statsministerns fall, anser att det handlar om en bedömning - om det var rätt eller fel diskuterar vi inte i dag - att det i fram­ tiden skulle bli en bättre löneutveckling om man gick över från stat till kom­ mun. Bakom väldigt många av frågorna från KU-ledamötema våren 1990 låg misstanken att det inte bara handlade om detta, inte bara handlade om att den dåvarande regeringen försökte övertyga lärarfacken och deras medlemmar om att det skulle bli bättre om de gav upp sitt motstånd mot att gå över till kommunerna. Det fanns en misstanke att det också skulle finnas mer statliga

pengar i 1989 års avtalsrörelse på villkor att facken accepterade en kommunalisering. Bakom misstanken låg bl.a. tidningsuppgifter - jag tror att det var de som låg bakom själva granskningsanmälningarna - och också vad som hävdades i utfrågningarna några dagar tidigare av ordföranden i SACOLäramas riksförbund Ove Engman och ordföranden i SACO-S Lars Dahl­ berg. Många av frågorna till dig vid utfrågningen handlade just om detta. Ett exempel var din partivän Sture Thuns fråga om du i avtalsrörelsen ställt ut några löften om pengar om SACO-förbundet/LR gick med på kommunalt huvudmannaskap. Ditt svar inleds med: ”Självfallet har varken löften eller hot förekommit.” Det var många frågor med samma inriktning. Hur vill du själv i dag sammanfatta de svar du gav till KU på frågor som rörde påståenden om att lärarna skulle få mer statliga pengar i 1989 års av­ talsrörelse om de ändrade uppfattning i kommunaliseringsfrågan?

1997/98 :KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: Det här är angeläget att klara ut. Jag tror också att bakom dagens diskussion ryms något slags missförstånd omkring vilket utrymme dåtida regeringen hade i förhållande till avtalsrörelserna jämfört med dagens situation. Vi skall komma ihåg att Arbetsgivarverket vid det tillfället hade en direkt relation inne i Regeringskansliet. Statssekreteraren på Civildeparte­ mentet satt i Arbetsgivarverkets styrelse. Det gjorde att avtalsrörelserna förbereddes också i Regeringskansliet, vilket ju KU fick information om vid det tillfället och också uttalade sig om och inte fann något som helst konstigt i. Ungefär så tror jag att orden föll. Min uppgift som skolminister bestod vid det tillfället i att så kraftfullt som möjligt, innan avtalsrörelsen formaliserades genom att Arbetsgivarverket lade sitt bud, driva mina ståndpunkter och göra dem kända. Det skedde på många olika sätt. Också det är redovisat till KU: en lång rad möten, konfe­ renser, debattartiklar, enskilda kontakter. Men poängen var den, och är fort­ farande, att det var Arbetsgivarverket som så småningom summerade de signaler det tyckte att det hade fått och lade sitt bud. Min granskning förra gången i KU bestod rimligen i om jag hade lagt mig i Arbetsgivarverkets arbetsuppgifter och på så sätt utövat ett ministerstyre. Det gjorde jag naturligtvis aldrig, men i den process som föregick, innan Arbetsgivarverket formulerade sitt bud, var jag öppet och tydligt aktiv, inte minst i relation till lärarfacken. Men jag gick naturligtvis aldrig över någon gräns utan höll noga åtskillnad mellan vad Arbetsgivarverket skulle göra och vad jag kunde och borde göra som politiker före den formella starten för avtalsrörelsen. Avtalsrörelsen kom sedan att läggas upp på ett sådant sätt att Arbetsgivarverket lade två bud, ett bud som innehöll en oförändrad organi­ satorisk lösning och ett lägre löneutfall och ett annat bud som innebar stora organisatoriska förändringar i skolan och ett bättre löneutfall. Det kan sägas vara ett svar på den diskussion som hade förts under våren och som startat i och med kompletteringspropositionen. Det var första gång­ en man nämnde den inflammerade frågan igen. Jag tror att det var i mitten på mars 1989. Missförståndet består i att man tror att dåtidens lönerörelse bedrevs på samma sätt som den bedrivs i dag. Så var definitivt inte fallet. Regerings-

kansliet var djupt inne tills Arbetsgivarverket gick i gång med sitt förhand­ lingsarbete. Då höll man sig borta.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Ordföranden: Det är möjligt att det finns ett sådant missförstånd. Jag tror inte att jag stött på det, men det kan finnas. Jag skall återkomma till frågan om de två buden, för de är av viss betydelse för dagens granskning. Resultatet av det jag läste upp nyss var att du svarade Sture Thun på hans fråga om man hade ställt ut några löften om pengar: ”Självfallet har varken löften eller hot förekommit.” Jag kan möjligen citera en sak till som finns med i själva granskningsanmälan. ”Det är ett sensationellt påstående att jag skulle ha lagt mig i lönefrågan.” Sture Thun frågar en gång till om det i det sammanhanget avgavs några löften om pengar i avtalsrörelsen. Också då svarade du: ”Självfallet inte.” På samma vis som du då avvisade de påståen­ dena avvisar du dem också nu? Göran Persson: Självklart. Man får komma ihåg att vad jag beskriver i bo­ ken är hela processen och framför allt den del som i KU:s granskning finns redovisad i några ganska trista torra promemorior med datumanteckningar och sådant. Svängarna kanske tas ut litet mer i boken. Jag vill inte förhäva mig och säga att det är skönlitterära ambitioner, men det är ändock ett litet annorlunda sätt att behandla samma fråga än utfrågningen i konstitutionsut­ skottet. I boken avser jag att beskriva just det jag nyss sade. Ordföranden: Jag tror inte att KU kommer att recensera det skönlitterära innehållet i statsministerns bok. Vår kompetens ligger på annat område.

Göran Persson: Jag är glad att KU läst boken. Ordföranden: Som du nämnde nyss fanns två alternativ i avtalsförhandling­ arna: ett som innebar en kommunalisering och ett som inte innebar det. Det var litet diskussion dagarna innan hur stor skillnaden var mellan buden. Jag tror att man enstämmigt landade på att det för de två åren var en skillnad på litet drygt 5 % mellan buden. Dessutom var det för år tre ett löfte om att det, om man gick på kommunaliseringen, skulle bli några procentenheter utöver det normala löneutrymmet. Låt oss hålla oss till de 5 procenten. Det är ingen obetydlig skillnad mellan de två buden. Tjänar man 150 000 kr blir det en skillnad på årslönen på 7 000-8 000 kr. Under utfrågningen med ledningen för Arbetsgivarverket några dagar tidi­ gare hade ledningen på en fråga av Bo Hammar från vpk om skillnaden mellan de två buden var ”priset för kommunaliseringen” kraftfullt förnekat det. På utskriften inleds svaret med två nej och ett följande utropstecken. På liknande frågor till dig svarar du att du inte kunde svara på sådana frå­ gor utan hänvisade till protokollet med verksledningen. Din hänvisning har jag trott gäller bl.a. det kraftiga förnekandet från verksledningens sida att den stora skillnaden mellan de båda lönealtemativen var ”priset för kommunali­ seringen”. Var det rätt att du ställde dig bakom det?

Göran Persson: Jag måste vara litet försiktig när jag försöker tolka vad Peter Stare - det var väl han - sade 1990. Jag erinrar om vad jag sade inlednings­ vis om vad det egentligen handlade om. Det var inte bara kommunaliseringsfrågan, utan det var arbetstidsfrågor, undervisningsskyldigheter, fortbild-

ningsfrågor. Jag misstänker att det var det Stare åsyftade är han svarade på det sätt han gjorde. Men det måste han reda ut, det kan jag inte göra.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Ordföranden: Jag som läst om det kan bekräfta att Stare nämner de frågorna i anslutning till sitt dubbla nej till att skillnaden var ”priset för kommunaliseringen”.

Göran Persson: Då har jag rätt. Ordföranden: Det var rätt när det gäller hänvisningen till Stare. Jag undrade om du ställde dig bakom det.

Göran Persson: Ja, det gjorde jag.

Ordföranden: Sedan dök det upp frågor från annat håll som rörde det här. Elisabeth Fleetwood tog upp frågan om varför avtalsrörelsen hade blivit så dyr - det var tydligen en samstämmig uppfattning efteråt - och ställde bl.a. frågan om kommunaliseringen var lockbetet. Hon frågade dig vad man fick i stället. Återigen säger du att det är frågor du inte kan svara på. Det är frågor som hanteras av Arbetsgivarverket i förhandlingar med parterna. Du hänvisar återigen till protokollet. Intrycket av utskrifterna, nu när man läser dem ett antal år efteråt, är att du, bortsett från ditt önskemål om en kommunalisering och din aktiva plädering för en sådan, spelar en rätt passiv roll under händelseförloppet fram till pro­ positionen i slutet på oktober. Är det en rimlig beskrivning av det som hände under 1989? Göran Persson: Jag skiljer alltså på den formella del som Arbetsgivarverket hade att ansvara för i direkta förhandlingsaktiviteter med parterna. Där var vi aldrig inne, däremot i den process som föregick Arbetsgivarverkets budgiv­ ning. Där var hela Regeringskansliet mobiliserat på ett eller annat sätt för olika typer av intressen. Jag erinrar om att vi i samma avtalsrörelse hade en rikspolischef som stod med en tröja på sig där det stod att det var 15 000 kr i månaden till poliserna som gällde. Så var livet vid den tid då Regeringskans­ liet i praktiken var inne i förberedelserna för avtalsrörelsen. Vi höll en oer­ hört noga boskillnad mellan vad som skulle göras innan och efter det att Arbetsgivarverket väl hade lagt sitt bud. Det var rimligen också det som granskningen avsåg vid det tillfället.

Ordföranden: Granskningen avsåg nog, såvitt man kan se, väldigt mycket av relationer mellan regeringen och Arbetsgivarverket. Men den kom av natur­ liga skäl att komma in på en mängd andra frågor. Det är några av dem som jag tycker ger anledning att ställa frågor till statsministern om huruvida be­ skeden då stämde med det som framkommer i den bok som statsministern också har sagt stämmer. Jag vill därför gå in litet närmare på skildringen i boken. Där berättas hur du som nybliven skolminister våren 1989 böljade planera för en skolreform. Strategin beskrivs i boken vara att erbjuda extra statliga lönehöjningar, ”ett rejält lyft”. Att ”sockra lönebudet”, var en annan, om facken gav upp sitt motstånd mot kommunaliseringen. I boken är din egen beteckning för hela denna strategi byteshandel. Du beskriver också hur du ordnar fram extra

pengar inom regeringen. Sedan säger du: ”När jag först kontaktade de båda fackliga lärarorganisationerna möttes jag av ett stort intresse för tanken på en byteshandel mellan löner och kommunalisering.” Erinrar du dig när denna första kontakt ägde rum?

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: Jag har redan redovisat hela den processen i KU. Den finns utförligt dokumenterad inte minst i en artikel i tidningen Skolvärlden, som refererar hela mitt resonemang när jag mötte Lärarförbundets förtroendeval­ da. Skolvärlden var ju Lärarnas riksförbunds tidning, en bra och självständig produkt. Det var helt öppet samma resonemang som jag för nu och samma resonemang som man sedan fortsatte att hålla fast vid ända fram till riks­ dagsdebatten. Jag höll i stort sett samma tal från mars 1989 fram till riksdagsvoteringen någon gång i december 1989. Det var genomtänkt och med­ vetet, och det var med iakttagande av vad statsrådet kunde och borde göra och vad Arbetsgivarverket hade att göra i enlighet med sina instruktioner.

Ordföranden: När du på min fråga om när hänvisar till det som sades förra gången förmodar jag att det handlar om det rätt omskrivna mötet någon gång i mitten på mars. Göran Persson: Det var flera omskrivna möten, om jag inte missminner mig, efter det riktigt härliga möte som jag började med att nämna. Sedan hamnade vi i det läget att jag hade en sammanhållen skolpolitik och en idé om hur man borde göra och presenterade därför de första förslagen för de stora lärarfacken. När det väl var gjort slås man plötsligt av tanken: De andra skall inte behöva läsa om detta i LR:s tidning. Det gäller att informera dem också. Sedan hade vi ett pärlband av informationer. Vi hade också att iaktta medbe­ stämmandeavtalet och den informationsskyldighet som gällde från regering­ ens sida när vi skulle förbereda stora förändringar. Det var en proposition i sikte, det var uppenbart. Att då ha den här typen av kontakter och informa­ tioner resulterade, som jag sade förut, i en lång rad möten. Vissa var härliga, några mindre härliga. Ordföranden: Om det är samma möten som nämndes i KU förra gången behöver vi inte gå in på dem i detalj.

Göran Persson: Nej, det är de, plus ytterligare ett hundrafemtiotal runt om i landet. Ordföranden: Om jag förstod ditt svar nyss rätt upprepade du samma sak tämligen oavbrutet, samma tal. Det handlade väl om det som jag frågade om inledningsvis och bad om din kommentar till, nämligen resonemanget om att går man över från staten till kommunerna är det kommunerna som får till­ växten i framtiden snarare än staten och att det skulle bli hygglig lön i fram­ tiden jämfört med hur det skulle bli med att stanna kvar i statsmakten. Hur är det möjligt att beskriva det så som du gör i din bok? ”När jag först kontaktade de båda fackliga lärarorganisationerna möttes jag av ett stort intresse för tanken på en byteshandel mellan löner och kommunalisering”, skriver du. Det skrivs några rader efter det att du berättar hur du fått fram extra statliga pengar via din kollega Kjell-Olof Feldt. Jag har litet svårt att se

7 Riksdagen 1997/98. 4 saml. KU25. Del 3

tankegången om att en analys av framtiden är samma sak som att lova extra statliga pengar i lönerörelsen 1989/90.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: Det lovades aldrig några extra statliga pengar för några lärarfack. Däremot när det bud förbereddes i Regeringskansliet som Arbets­ givarverket skulle lägga gällde det att i Regeringskansliet övertyga finansmi­ nistern och dåvarande budgetministem Odd Engström om det kloka i att göra en extra insats på mitt sakområde, skolan. Jag ville ju få upp min personal­ grupps löner. Vi var flera fackministrar som var djupt engagerade för våra olika personalgrupper. Sedan hade finansministern och civilministern att väga ihop det hela i en dialog med Arbetsgivarverket, som sedan självstän­ digt tog ställning. Det där beskriver de möten som kanske inte alltid var så härliga i Regeringskansliet och som handlade om dragkampen mellan sekto­ rer inför avtalsrörelsen. Så gick det till då. Det var det sätt som vi arbetade på och som vi sedan övergav, för vi tyckte inte att det var alldeles rationellt.

Ordföranden: Jag kan föreställa mig att inte alla möten var härliga. Där är utskottet fullt berett att ta statsministern på orden. Jag tvingas att återkomma till vad som sägs i din egen bok från i höstas. Det är ett resonemang som är väldigt konsekvent på de fyra fem sidor som handlar om detta. Det är en person som vet vad han vill. Han försöker åstad­ komma det. Jag behöver inte recensera medlen. Slutresultatet är att han går i mål. Det är vad de fem sidorna handlar om. För att citera, det är dina egna funderingar: ”Hur skulle det mångåriga fackliga motståndet mot kommunaliseringen mjukas upp? Lösningen låg, trodde jag, i den avtalsrörelse som skulle genomföras senare 1989. Om lärarna kunde erbjudas ett rejält lyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering.” Det syftar ju inte på det som kan hända sedan när de väl är i kommu­ nerna och som kan tänkas expandera. Det handlar just om den lönerörelsen. När du nyss beskrev det lät det som att du som fackminister ville höja just lärarlönema i Sverige, och det är väl en rimlig ambition. Göran Persson: Det var nödvändigt.

Ordföranden: Ja, t.o.m. nödvändigt. Problemet beskrivningsmässigt är före­ komsten av de två alternativen, där det ena av alternativen ger mycket mer än det andra. Det verkar inte vara så att du förhandlade fram att man skulle få mera pengar till lärare i allmänhet utan till vissa lärare i synnerhet, dvs. om de gick med på, som du själv säger, att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering. Är det samma saker du svarar på? Göran Persson: Det var Arbetsgivarverkets bedömning att lägga buden på det sätt som man gjorde. Jag tror att Bengt K Å Johansson svarade på det i föregående utfrågning. Därmed är det inte mitt ansvar. Jag förde den politis­ ka opinionsbildande kampanjen, som jag var väldigt aktiv i. Hur det hantera­ des formellt av dem som skulle sköta förhandlingarna var Arbetsgivarverkets ansvar, som gjorde på det här sättet. Det tycker jag motsvarar mycket väl den debatt som hade förts och det angreppssätt som hade valts. Men de hade lika gärna kunnat välja ett annat sätt. Det var deras beslut och ansvarsområde, inte mitt.

Ordföranden: Det svar som du nu ger liknar väldigt mycket de svar du gav under den långa utfrågningen i KU förra gången. Men det stämmer väldigt illa med det som står i boken.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: Vad som står i boken vet väl rimligen jag bäst själv. Jag har inte skrivit denna bok såsom ett genmäle på min KU-utfrågning 1990. Jag har den i bakhuvudet. Sådant glömmer man inte som politiker, varken som utfrågare eller som svarande. När jag har formulerat mig har jag gjort en populär politisk framställning, kraftfull och tydlig, men naturligtvis inte gjort alla de reservationer i enskildheter som behöver göras för att det skall mot­ svara det som du nyss sade själv, ett 40-sidigt KU-utfrågningsprotokoll. Det är två helt skilda saker. Jag vet vad som står i min bok. Det är samma sak som jag beskriver i den som finns om förhöret i KU. Ordföranden: Det är väl mycket sannolikt att du inte skrivit denna bok som ett genmäle på KU-förhöret. Däremot försöker jag reda ut om det är så att de besked som du gav i konstitutionsutskottet 1990 var korrekta eller inte, vilket är en central fråga för konstitutionsutskottet som en del av riksdagens kon­ trollmakt. Det är alltså detta vi försöker reda ut. Då kan jag återigen påminna om att det på sida upp och på sida ner i den bok som du kan så väl står att hela strategin handlar om att, om lärarna ger upp sitt motstånd mot en kommunalisering, skall man få extra statliga pengar utöver de kommunala pengar som förhoppningsvis skall komma i en framtid.

Göran Persson: Det finns en ganska bra fråga, Bo, som jag på sätt och vis tycker sticker hål på tanken att jag skulle ha två versioner. Jag vet inte vem som ställde frågan i KU. Litet aningslöst frågade någon i KU följande: ”Tänk om inte Arbetsgivarverket skulle ha givit ett bud av det slaget. Vad hade hänt då?” Det är klart att jag då, för att uttrycka det milt, hade varit politiskt förbru­ kad. Det var naturligtvis en strategi från min sida som innehöll en del risker. Jag var oerhört tydlig politiskt under detta år och tog många strider och poli­ tiska risker. Jag kunde inte veta hur utgången skulle bli, men jag hyllar nog principen att man ibland måste ta en och annan strid för att kunna åstad­ komma någonting. Jag tror faktiskt att det var Fleetwood som frågade vad som hade hänt om budet inte hade kommit. Däri ligger faktiskt konstaterandet att jag inte ägde budet. Det gjorde andra. Därmed var jag i deras våld.

Ordföranden: Det resonemang du förde nyss inför mig och utskottet om att man måste våga ta strider osv. har jag personligen lätt för att instämma i, men jag tror inte att det är det som utskottets utfrågning handlar om. Den handlar om huruvida beskeden till konstitutionsutskottet är korrekta eller inte. I samband med granskningsanmälan i år, i början på februari, svarar du i TV-programmet Rapport på en fråga om detta att du aldrig bedrivit någon byteshandel med lärarna, trots att hela bokavsnittet handlar just om det. Hur kommer det sig? 143

Göran Persson: Återigen vill jag säga att jag naturligtvis syftar på att Ar­ betsgivarverket sköter det som sker i relation till lärarnas fackliga organisa­ tioner som har någon som helst verkan. Allt annat är bara larvigt. Det finns ingen fackminister som kan sätta sig och förhandla med ett lärarkollektiv och tro att han kan träffa ett avtal. Det är befängt. Vi har på andra sidan bordet de kanske mest rutinerade fackliga organisationerna i landet. Jag har en oerhörd respekt för lärarnas fackliga organisationer. De skulle aldrig komma på tan­ ken att förhandla eller byta med en juniorminister med några månader i rege­ ringsställning. Det faller på sin egen orimlighet, och det faller på sin felak­ tighet.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Ordföranden: Får jag då än en gång citera några delar av den bok som du, men kanske inte alla i salen, kan väl. Göran Persson: Läs gärna mycket ur boken!

Ordföranden: Jag skall göra det. Då tar jag ett citat som vi snuddade vid nyss, och så tar jag ett citat till: ”När jag, dvs. Göran Persson, först kontakta­ de de båda fackliga lärarorganisationerna möttes jag av ett stort intresse för tanken på en byteshandel mellan löner och kommunalisering. Framför allt TCO-lärama såg stora möjligheter.” Så fortsätter det: ”De insåg att den fackliga organisationen hade något att erbjuda som motparten starkt eftertraktade.” Det är väl uppenbart vad det syftar på. Det syftar på att staten, dvs. du i detta fall, var mycket angelägen om att de skulle ge upp sitt motstånd mot kommunaliseringen. Det är ingen övertolkning, utan det är det som sägs. Göran Persson: Där fanns också arbetstidsresonemanget, fortbildningsfrågoma och frågan om undervisningsskyldigheten. Det var stora frågor.

Ordföranden: Jag tänkte att vi skulle komma fram till dem om ett ögonblick. Det fortsätter med att du får besked om att SACO säger nej litet senare. Sedan fortsätter det med följande: ”TCO-förbundet meddelar att man kunde acceptera en kommunalisering om lärarna fick rejäla lönelyft och förbättrade villkor. Det var en första viktig delseger. Om en enad lärarkår hade sagt nej hade det aldrig gått.” Du känner igen citatet. Göran Persson: Även min åsikt att kommunaliseringen inte gick att genom­ föra mot en majoritet av lärarna är väl dokumenterad i KU-utfrågningen. Det gick sedan som en röd tråd genom hela denna höst. Det är på inget sätt något nytt.

Ordföranden: Jag hade inte tänkt att ta upp den frågan. Jag tror att den förre skolministern har rätt på den punkten. Det var nästan en nödvändighet för att åstadkomma det han ville - att man fick en uppmjukning av något av lärarfacken. Jag vill ta upp frågan om de två alternativen. I KU-utfrågningen förra gången, och i dag, beskriver du det som om skillnaderna har att göra med att det är så olika saker i buden. Det gällde ungefär det som verksledningen hade sagt. Undervisningstidens förläggning och flera andra frågor låg bakom det 144

faktum att den som sade nej skulle få 1,5 % och den som sade ja 5 % ytterli­ gare.

1997/98 :KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: 1,5 %? Mer var det väl ändå?

Ordföranden: Det var väldigt låga belopp. Vi fick en rättelse från dåvarande TF. Jag kan leta efter den utan att försena utfrågningen, tror jag. Jag hittar den om ett ögonblick. Göran Persson: Min minnesbild av 1989 års avtalsrörelse var att det var något högre nivåer än 1,5 %.

Ordföranden: Jag tänkte på vad som erbjöds just dem som inte var med. Det var 4 %. Statsministern har rätt. De andra skulle få 9,1 %. Det var på en tvåårsperiod, om jag minns rätt. Det betraktades allmänt, tror jag, som ett ganska lågt bud. Göran Persson: Det samhällsekonomiska utrymmet det året ansågs i finans­ planen vara 5 %. Därmed var det en rimlig startpunkt för Arbetsgivarverket. Jag skall inte recensera deras bud, men det var säkert 4 % per år.

Ordföranden: Jag tänkte komma in just på skillnaden mellan buden. Om man läser boken uppfattar man det som att hela strategin var att lärarna skulle få någonting som de tyckte var värdefullt, något extra, och därför ge upp sitt motstånd. Var låg byteshandeln mellan löneökning och ett ja till kommunalisering om skillnaden mellan buden bara var att lärarna fick betalt för att de skulle jobba mer och sitta i klassrummet på nättema eller i kollegierummet på dagarna? Var fanns byteshandeln då? Göran Persson: Jag törs inte exakt säga hur Arbetsgivarverket vägde av de sakerna. Det fanns också t.ex. utjämningen i undervisningsskyldighetema. Där fanns ytterligare tio dagar i fortbildning, varav några skulle förläggas till sommarlovet. Vi vet alla som har sysslat med skolpolitik att den delen av skolåret är värd väldigt mycket när man börjar sätta pris på den. Jag misstän­ ker att Arbetsgivarverket gjorde en total avvägning och lade fram ett bud. Så förhandlade man om det hela. Jag kommer inte ihåg utfallet, men jag tror att de fick mer än de fem pro­ centen. Vi fick en ordentlig lönejustering för den största kvinnogruppen på arbetsmarknaden, våra lågstadielärare. Det var ingen dålig jämställdhetsreform i den meningen. Den är inte så ofta betecknad som sådan, men så var det faktiskt.

Ordföranden: Även om statsministern hade läst på inför dagens utfrågning tror jag att många har förståelse för att alla detaljer inte kan finnas med. Min avsikt har heller inte varit att ta de detaljerna i dag. Jag vill bara få tag i det stora greppet. Men det tvingar mig att återgå till min fråga. Var fanns sockret om detta i grova drag var ersättning för de extra saker lärarna skulle göra? Man skulle ju sockra lönebudet. Göran Persson: Fråga Arbetsgivarverket. Om jag riktigt grunnar på det är det möjligt att jag minns att jag uppfattade budet som alldeles för dåligt när det lades. Men jag hade inget utrymme att över huvud taget ha någon syn-

punkt på det. Om du så här nio år efteråt skall höra min synpunkt tror jag nog att jag tyckte att det var snålt. Men då var Persson förd åt sidan. Då hade jag inget som helst att göra med det hela. Då skötte Arbetsgivarverket förhand­ lingen. Naturligtvis slåss man för sitt som fackminister. Jag slogs för mitt i denna modell. Det fanns ett vidare ansvar för dem i civildepartement och finansde­ partement som skulle väga av. Jag erinrar om att den verkligt svåra förhand­ lingen vid sidan om lärarnas det året var polisernas. Jag kan så här på distans förstå att Arbetsgivarverket hamnade där man gjorde, men jag blir inte all­ deles förvånad när jag minns att jag vid det tillfället tyckte att de var snåla. Men jag kunde naturligtvis inte driva den uppfattningen offentligt.

1997/98 :KU25 Bilaga B 8

Ordföranden: Nej, det är lätt att förstå. Däremot talar vi om skillnaden mel­ lan två versioner. Den ena är senare och kommer från den bok som du gärna ser att jag läser ur. Där står så här: ”Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar för­ svara att man inte förhandlade hem det.” Dina svar då och nu är att det egentligen bara var ersättning för någonting extra de skulle göra. Det var inget socker. De trodde att det var socker, men det fanns inget socker. Skall jag tolka det så? Göran Persson: En del av arbetstidsförändringama var av sådant slag att de var positiva. Utjämningen av undervisningsskyldighetema var för stora grupper i lärarkollektivet något som också var en plusfaktor och som kostade pengar, och som rimligen inte låg i själva lönebudet. Det var en kostnad som kom till utöver det andra. Exakt hur det bedömdes och vägdes av vet jag inte. Det var som sagt inte min uppgift. Min uppgift var att, innan man kom så långt, bedriva en allmän opinionsbildande verksamhet. Jag lade ut texten om vad jag tyckte var rim­ ligt vad gällde skolutvecklingen. Sedan var det andra som fick försöka fånga upp, tolka och föra vidare. Där gick en gräns. Den gränsen gick jag aldrig över. Jag beskriver vad som föregick gränsen i boken, som jag är glad för att vi alla kan läsa ur. Vad som hände efteråt känner vi till, och det var utanför min kontroll och mitt ansvar.

Ordföranden: Jag ställer då frågan från andra hållet. Även om det är svårt att reda ut om det fanns något socker kan vi kanske i dag få svar på frågan om det enligt dåvarande skolministern, dagens statsminister, var så att de som tackade ja till en kommunalisering fick mer i någon rimlig mening, eller om de fick mindre. Göran Persson: Jag tror att det fick ett väldigt bra utfall av lönerörelsen. Vi fick upp lärarlönerna, som ju hade släpat efter väldigt länge. Jag var allmänt bekymrad för situationen i den delen av offentliga sektorn. För mig som skolminister var det oerhört viktigt att få upp personalgruppens löner. Det är svårt när det gäller så jättestora kollektiv som detta. Jag tror att det blev ett hyfsat utfall det året. Sedan var inte alla inom lärar­ gruppen helt nöjda. Det gjordes också en utjämning av lönerna inom lärar­ kollektivet. Detta var företrädesvis en satsning på stora kvinnogrupper inom TCO, som fick ordentliga lönelyft. Därefter följde en helt ny lönesättnings-

modell som också har givit bra löneutveckling, inte minst på gymnasiet, för många lärargrupper. Det var en strukturförändring och ett systemskifte som skedde. I denna pe­ riod ligger också en kris av oanade mått. När vi nu går in i mer normala kommunalekonomiska förhållanden tror jag det kommer att visa sig vara ett grepp som är riktigt och som gör att man mer aktivt kan bedriva personalut­ veckling och kombinera det med lönesättning.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Ordföranden: Det kan mycket väl vara så. Jag tänkte inte ta upp de frågorna i dag. Det vi kan komma fram till är väl ändå att det blev olika utfall för dem som hade intagit den ståndpunkt som skolministern tyckte var angelägen, nämligen för kommunalisering, respektive för dem som inte tyckte så. Det skedde efter en konflikt med SACO-förbunden på arbetsmarknaden under hösten.

Göran Persson: Blev det verkligen så? Ordföranden: Ja. Vad trodde du? Vilka är buden?

Göran Persson: Jag tror inte att man träffade ett avtal som var sämre på den andra sidan. Det tror jag inte. Ordföranden: Det var bara buden som skilde sig åt, då?

Göran Persson: Jag vet inte. Jag törs inte säga det. Min kraft låg inte i för­ handlingen. Där kunde jag inget göra. Den låg före förhandlingarna. Det rör heller inte dagens utfrågning. Det är egentligen ovidkommande. Ordföranden: Min sista fråga för i dag för att hjälpa vår granskning framåt är följande. Är inte den beskrivning du själv ger i fjolårets bok exakt den bild som SACO-företrädama gav i utfrågningen 1990, och som många av utfrågama uppenbarligen misstänkte, dvs. att omsvängningen från ett av de två förbundens sida hade åstadkommits genom att staten lovat facken extra stat­ liga pengar för löneförhöjningar om de gav upp sitt gamla motstånd mot kommunaliseringar?

Göran Persson: Det kan tyckas så, men jag har å andra sidan i boken försökt att beskriva vikten av att vara synlig i politiken och driva processer. En och annan risk får man också ta. Det är snarast det skeendet jag beskriver. Jag gör det naturligtvis inte med alla de reservationer och alla de detaljer som skulle behöva tillfogas om man skall se det i ett KU-perspektiv. Samtidigt vill jag än en gång säga att jag inte är helt utan minneskapacitet. Jag vet vad som avhandlades under dessa år. Jag vet också gränserna för vad som var möjligt att göra och inte möjligt att göra. Det jag har skrivit i boken har ju handlat om det jag gjorde och som låg inom de gränser som konstitutionen hade satt upp. Ordföranden: Det skall KU återkomma till inom den närmaste tiden. Jag ger då ordet till vice ordföranden Kurt Ove Johansson. Varsågod!

Kurt Ove Johansson: Tack så mycket för det.

Drygt 30 år har nu gått sedan det offentliga arbetsmarknadsområdet fick samma avtalsfrihet som det privata. När Avtalsverket 1978 ombildades var syftet att lägga fast en klarare rollfördelning inom statsförvaltningen. 1987 var det dags igen. Verksamhetsföreträdarnas inflytande stärktes medan, som det sades i propositionen, den mera direkta politiska styrningen skulle av­ skaffas. Jag skulle vilja ställa en första fråga. Jag undrar om statsministern och jag är ense om att det i stort sett ända sedan 1965, då Avtalsverket tillkom, har funnits en strävan att komma bort ifrån en politisk styrning av Statens ar­ betsgivarverk.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: Ja, det var nog också den här avtalsrörelsen ett uttryck för. Arbetsgivarverket hade en ambition att lyssna och sedan självständigt ta ställning. Vi som fackministrar hade våra käpphästar, men hölls på behörigt avstånd. Efter lönerörelsen kom ytterligare ett steg, där Regeringskansliet i praktiken var helt bortkopplat från förhandlingarna. Det var också en reform som jag var med om att stödja och tyckte var riktig. Vid detta tillfälle fanns fortfarande kopplingen med statssekreterarna i styrelsen för SAV kvar. Kurt Ove Johansson: Strax efter det att riksdagen 1987 fattade beslutet att komma bort ifrån en politisk styrning aktualiserades frågan om skolans kommunalisering. Kan det möjligen ha förflutit en alltför kort tid? Fanns det alltjämt en politisk styrning av Statens arbetsgivarverk? Göran Persson: Det tror jag inte med tanke på de personer som fanns i S AV. Det var erfarna ämbetsmän och ämbetskvinnor som höll noga på regelverket. Däremot fanns det, upplever jag, en väldigt nära koppling mellan det fackde­ partement som skulle svara för lönepolitiken, Civildepartementet, och Fi­ nansdepartementet. Det fanns en arm över till Finansdepartementet. Den kopplingen fanns på ett annat sätt än i dag, men det fanns ingen koppling gentemot oss i fackdepartementen. Vi fick vara sällsynt aktiva och använda medbestämmandeavtalet för att göra vår röst hörd. Min möjlighet att få in någon som helst diskussion i avtalsrörelsen det året var att tala om att vi skulle komma med en proposition om ett förändrat huvudmannaskap. Det skulle få inverkan på en lång rad frågor som avhandlades i avtalsrörelsen. Därför tog jag initiativet att informera om det hela. Det var så det lades upp. Kurt Ove Johansson: Det var som du alldeles nyss antydde så, att ordföran­ den i verksstyrelsen ersatte statssekreteraren i Civildepartementet med en generaldirektör från Byggnadsstyrelsen. Det var alltså den erfarne statssek­ reteraren som fanns kvar i Regeringskansliet. Sedan skulle en ny ta vid på posten som ordförande. Mot den bakgrunden är det väl inte helt orimligt att anta att den gamla politiska styrningen följde invanda fotspår?

Göran Persson: Man kan naturligtvis spekulera om detta. Om jag inte missminner mig var det en av våra tuffaste generaldirektörer vi satte som ordförande i Arbetsgivarverket, en av de mest erfarna. Kurt Ove Johansson: Statssekreteraren som satt ordförande före honom var väl inte heller så spak?

Göran Persson: Jag skall inte värdera honom. Han blev så småningom själv generaldirektör i Arbetsgivarverket, tror jag.

1997/98 :KU25 Bilaga B 8

Kurt Ove Johansson: Statssekreteraren hade ändå suttit ett ganska bra tag. Det vore väl konstigt om inte han skulle ha ett övertag mot en som är alldeles ny, hur tuff denne än må vara?

Göran Persson: Jag törs inte gissa. Det är bara spekulationer. Min bild var verkligen inte den att generaldirektören i Byggnadsstyrelsen, jag saknar just nu hans namn, var något slags rundningsmärke. Tvärtom var det en mycket fast person. Han gick sedan till Finansinspektionen.

Kurt Ove Johansson: Jag skall inte göra som Bo Könberg och läsa alltför mycket ur din bok. Du böljar väl kunna den nu. Men några citat blir även jag tvingad att ta till. Göran Persson: Känn det inte som ett tvång, Kurt Ove.

Kurt Ove Johansson: Du skriver så här i boken: ”Jag kritiserades av Lärarnas riksförbund för att jag hade fräckheten att blanda mig i en lönerörelse, som om inte motsatsen, att det fackliga intresset var rakt inne i politiken, gällt hela tiden.” Tyder ändå inte denna typ av formuleringar på att den dåvarande utbild­ ningsministern själv låg farligt nära gränsen för en sammanblandning mellan politik och lönerörelse? Göran Persson: Nej. Det finns redovisat till KU redan 1990 hur jag gick in inför avtalsrörelsen med en information om en kommande proposition som jag bedömde skulle få sådan betydelse att det skulle påverka anställningsvill­ koren för lärarkategorin. Jag var med hänvisning till medbestämmandeavtalet skyldig att lämna den informationen. Därmed blev jag angripen för att ha gått in och ställt till avtalsrörelsen och rört till den av dem som tyckte att det var dåligt och inte gillade det. Det tillhör ett normalt politiskt spel att göra den typen av angrepp på en ny oerfaren minister. Kurt Ove Johansson: Det är många som har läst din bok som har dragit slut­ satsen att du inte lämnade korrekta uppgifter vid utfrågningen 1990. Bo Könberg är såvitt jag förstår en av dem. Han frågade om dina svar i boken var desamma som du hade givit till KU. Jag skulle vilja formulera frågan på följande sätt: Är det ingenting av vad du sade inför utskottet 1990 som du skulle vilja nyansera eller ändra på? Göran Persson: Det finns så mycket som man har sagt genom åren som man skulle vilja nyansera och ändra på.

Kurt Ove Johansson: Nu har du chansen. Göran Persson: Jag förstår det. Jag blev glatt överraskad när jag läste ige­ nom protokollet från utfrågningen. Det är stringent. Om det är ett återgivande av vad jag har sagt, vilket jag får förmoda att det är, har jag ingen som helst anledning att ångra vad jag sade då. Det var välformulerat och klart, och det fanns på inget sätt någonting som gjorde att jag nu har anledning att säga att jag inte skulle ha sagt så då. Det är 40 sidors utfrågning. Det var en lika

hjärtlig atmosfär då som det är nu, kan jag försäkra de närvarande om. Det var en annan typ av miljö. Boken är skriven med helt andra förtecken och helt andra ambitioner. Den är på så sätt naturligtvis inte alls lika stringent som utfrågningen. Det jag avser att beskriva i boken, det vet jag bäst själv, är detsamma som beskrivs i denna mycket långa utfrågning i KU. Det är en hel vårs arbete.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Kurt Ove Johansson: När man läser det avsnitt i boken som gäller skolans kommunalisering och jämför det med de svar som du lämnade i KU för åtta år sedan får man faktiskt intrycket att du 1990 inför KU försökte spela något slags tillbakadragen centerhalv, medan du i boken placerar dig själv som en framfusig center. Man kan fråga sig varför ditt ordval i boken har blivit så självhävdande i jämförelse med framträdandet i KU.

Göran Persson: Du kommer själv, när du så småningom försöker dig på att skriva en bok, att märka att du tar ut svängarna litet. Man är inte så alldeles noga med alla detaljer. Det är mer ett skeende och ett förhållningssätt som beskrivs. Det är fullt naturligt. Vid KU-utfrågningen ansträngde jag mig naturligtvis verkligen för att ge en klar och tydlig bild och redovisa alla fakta. Boken är mer en beskrivning av politiska processer, av hur det går till och hur jag ser på frågan hur man gör politik. Hade jag anat att det skulle få de här konsekvenserna hade jag naturligtvis lagt in någon mening till för att klara ut dessa missförstånd. Jag har som sagt var inte skrivit någonting annat i boken än vad jag sade till KU 1990.

Kurt Ove Johansson: Vad statsministern egentligen säger är att han inte ansträngde sig för att ge en korrekt bild av det som man talade om vid ut­ frågningen i KU när han skrev boken. Göran Persson: Det är litet hårt draget av vice ordföranden. Vad jag sade var att jag tog ut svängarna litet mer. Jag behandlade på 4, 5 sidor någonting som i en KU-utfrågning behandlas på 30, 40 sidors tät text. Det var en väldigt bra utfrågning, måste jag säga när jag ser den nu efteråt. Kurt Ove Johansson: Frågan varför statsministern inte tog ut svängarna när han var i konstitutionsutskottet 1990 kan väl i och för sig vara berättigad. Fanns det möjligen en tanke bakom?

Göran Persson: Kurt Ove Johansson kommer någon gång i framtiden att märka att det är två skilda saker att sitta i denna relation och svara på precisa frågor och att föra ett resonemang där man inte behöver vara så exakt i alla detaljer. KU-utfrågningen är det centrala. Där finns det tid att förbereda sig. Där finns alla saker beaktade. Boken är mer en snabbskiss över ett politiskt förhållningssätt och ett exempel på hur man kan bedriva politik. Det finns ingen motsättning mellan boken och KU-protokollet, tvärtom.

Kurt Ove Johansson: Så formuleringarna i boken är alltså inga citat från noggrant förda anteckningar från statsministern?

Göran Persson: Nej. Jag har fört anteckningar om rätt mycket genom åren, men det finns väldigt litet från de första åren. Där får jag förlita mig på min­ ne och riksdagsprotokoll.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Kurt Ove Johansson: Statsministern svarade på en fråga från Bo Könberg att han har tagit de uppgifter som finns i boken ur bakhuvudet. Det är kanske inte konstigt att det blir klara differenser mellan det som sades vid utfråg­ ningen 1990 och uppgifterna i boken åtta år efteråt. Göran Persson: Boken har aldrig haft som syfte att kasta något ljus över diskussionen “i alla dess konstitutionella delar. Hade jag haft det syftet hade jag naturligtvis gått till KU-utfrågningen, som jag har rekapitulerat inför denna träff. Jag måste säga att jag tycker att det är en mycket bra utfrågning och en mycket heltäckande beskrivning av hela frågekomplexet. Det är två skilda typer av produkter, varav jag äger en. Jag äger inte den andra. Det är den som jag inte äger som är den auktoritativa versionen. Den jag äger har jag ju skrivit själv utifrån ett helt annat perspektiv. Jag beskriver vad som har sagts i KU utifrån ett mer politiskt litterärt förhållningssätt.

Kurt Ove Johansson: Du antyder i boken att det inom regeringen fanns en strategi för att luckra upp det fackliga motståndet mot en kommunalisering av skolan. Vilka var det, mer än Göran Persson, inom regeringen som stod fadder för en sådan strategi?

Göran Persson: Så här åtta nio år efteråt vet jag inte om jag vill dela äran med någon annan, för att uttrycka det litet tillspetsat. Det tror jag att jag avstår från att svara på. Det fanns andra statsråd som var djupt engagerade, inte minst mot bakgrund av att förnyelse av offentlig sektor då var ett område som regeringen var upptagen av utan att ha lyckats bryta igenom på. Man hade inte hittat några bra exempel på hur man kunde driva det jobbet framåt. Det fanns många som var engagerade i den frågan i Regeringskansliet. Jag hade ett mycket gott stöd. Kurt Ove Johansson: Jag vill minnas att du beskriver att det var viktigt att klara ut strategin och vinna regeringen för saken i boken. Saken var klar när Kjell-Olof Feldt hade fixat fram pengarna. Var det inte så att förhandlarna i Arbetsgivarverket fick besked om att det bara var att köra på när det gällde skolans kommunalisering, när Kjell-Olof Feldt fixat fram pengarna? Göran Persson: Så tror jag inte att det gick till. Exakt hur relationen var mellan finansen, Civildepartementet och SAV vet jag inte. Jag tror att alla som har varit inne i ett regeringskansli begriper att man inte släpper en juni­ orminister så långt in i regeringens hjärta. Det var min position vid det till­ fället. Däremot var det alldeles uppenbart så, att jag begrep saken rätt i en me­ ning: Skulle finansen ha sagt till mig att glömma projektet och stoppa det åt sidan hade det över huvud taget aldrig varit möjligt att formulera ett politiskt resonemang för mig under våren som hade varit så tydligt att det hade kunnat uppfattas som en signal av Arbetsgivarverket. Det var deras uppgift att ta emot, tolka och formulera. Jag som ny minister hade aldrig kunnat ta ut 151

svängarna som jag gjorde om inte Finansdepartementet hade stått bakom projektet. Det är alldeles självklart.

1997/98 :KU25 Bilaga B 8

Kurt Ove Johansson: Hur gick det till i den strategi som vi har talat om och som vi nu vet var Göran Perssons egen? Du säger att man skulle sockra lönebudet så mycket att lärarnas organisationer inte skulle kunna säga nej. Är det inte svårt för statsministern att förklara att detta inte är att blanda sig i lönerörelsen? Göran Persson: Återigen: Lönebudet lades inte fram av regeringen eller av något statsråd, utan det lades av Arbetsgivarverket. Arbetsgivarverket gjorde sin bedömning. Det var, som vi sade tidigare, tudelat. Som jag sade alldeles nyss till ordföranden tror jag att min spontana reaktion när man lade budet var att det var knapert, men det var aldrig mitt eller regeringens ansvar utan SAV. s ansvar. Kurt Ove Johansson: Men du skriver klart och tydligt i boken att strategin för det första var att övertyga regeringen om nödvändigheten av detta. Sedan skaffar Kjell-Olof Feldt fram de pengar som behövdes för att sockra lönebu­ det för att lärarna skulle kunna anta det. Är inte detta att blanda sig i lönepo­ litiken?

Göran Persson: Nej, inte så som jag beskriver det i boken och som jag sagt alldeles nyss som svar på samma frågor från Bo Könberg. Jag beskriver i boken den politiska process som föregick SAV.s formulering av budet, ing­ enting annat.

Kurt Ove Johansson: Det har här också ställts frågor beträffande Sture Thun och om några löften om pengar ställdes ut i samband med de här överlägg­ ningarna om kommunalt huvudmannaskap. Då svarade du precis som Bo Könberg läste upp, att självfallet har varken löften eller hot förekommit. Du skriver i din bok: ”När jag först kontaktade de båda fackliga lärarorga­ nisationerna möttes jag av ett stort intresse för tanken på en byteshandel mellan löner och kommunalisering.” Är det då inte rimligt att anta att lönta­ garorganisationerna uppfattade den dåvarande skolministerns agerande som ett direkt löfte? Göran Persson: Nej, det bygger i så fall på en dålig insikt om hur det funge­ rar i en avtalsrörelse. Jag hade som ny skolminister att möta de kanske bästa fackliga organisationer som vi har i landet. De förhandlar inte med en fack­ minister. De är inte så dumma, och de begriper att om de ger sig in i en by­ teshandel av det slaget, får de omedelbart en försämrad position i kommande avtalsrörelse. Vad det där syftar till är den beskrivning som jag har gjort av helhetsgrep­ pet om det årets avtalsrörelse. Vi förde in en lång rad frågor som jag beskri­ ver för första gången vid ett möte med Lurarnas Riksförbund den 16 mars. Det är det som åsyftas, ingenting annat. Då fick jag, vilket förvånade mig, en svagt positiv reaktion, och sedan gick vi därifrån snabbt vidare till kompletteringsproposition och till en lång serie av möten i enlighet med medbe­ stämmandeavtalet om fördjupad information.

Kurt Ove Johansson: Det måste väl ändå vara så, Göran Persson, att om en utbildningsminister tar kontakt med fackliga företrädare - kvalificerade sådana, som du själv säger - och frågar om de är beredda att göra en bytes­ handel mellan löner och kommunalisering, måste de här durkdrivna fackliga förhandlarna ta det som ett direkt löfte?

1997/98 :KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: Men det skedde ju inte. Så har det naturligtvis aldrig gått till. Vad jag beskriver i boken är det möte som också finns redovisat i KU den 16 mars 1990, där vi beskriver helheten i sammanhanget. Formuleringen i bo­ ken täcker ju inte alls den relation som jag har haft med lärarnas fackliga organisationer. Det skulle de självklart aldrig någonsin komma på tanken att ha med ministern.

Kurt Ove Johansson: Men när Göran Persson i boken har tagit ut svängarna står det: ”När jag först kontaktade de båda fackliga lärarorganisationerna möttes jag av ett stort intresse för tanken på byteshandel mellan löner och kommunalisering.” Jag menar att det är alldeles solklart. Göran Persson: Nej, det är inte särskilt klart, utan det är faktiskt precis det som jag alldeles nyss pekade på, mötet den 16 mars, ingenting annat.

Kurt Ove Johansson: Vi som har läst boken och som inte har tolkningsföre­ träde anser att löntagarorganisationerna måste ha uppfattat detta såsom ett löfte. Göran Persson: Varifrån får du ett löfte?

Kurt Ove Johansson: Ett löfte om att få göra en byteshandel mellan löner och kommunalisering. Göran Persson: Det har aldrig varit någon som helst relation mellan mig och några lärarfackliga organisationer av det slaget. Det kan inte vara och fick inte vara det, utan det har varit en lång serie möten av det slag som finns redovisat redan 1990 i konstitutionsutskottet. Kurt Ove Johansson: Det finns några formuleringar i statsministerns bok som har väckt särskild uppmärksamhet. Du skriver: ”Jag kritiserades av Lärarnas Riksförbund för att jag hade fräckheten att blanda mig i en lönerö­ relse. Som om inte motsatsen - att det fackliga intresset var rakt inne i politi­ ken - gällt hela tiden. Men då reagerade ingen”, skriver du. ”När jag använde den fackliga processen i politiskt syfte protesterade man. De fackliga organi­ sationerna har påverkat politiken. Det är i sin ordning. Då tycker jag”, skriver du i boken, ”att det bara är rimligt att regeringsmakten också kan påverka organisationerna.” Vad menar statsministern med sådana formuleringar? Skall de tolkas så att det är fritt fram för regeringen att blanda sig i lönerörelser och att statsmi­ nistern med sådana här formuleringar medger att han 1990 blandade sig i lönerörelsen på lärarområdet?

Göran Persson: Nej, det är fullständigt fel. Kurt Ove Johansson: Hur vill författaren uttrycka det?

Göran Persson: Jag har alldeles nyss svarat på den frågan. Jag har mot bak­ grund av att en proposition planerades till hösten gjort klart för lärarfacket att det politiska initiativet med en proposition i kommunaliseringsfrågan kom­ mer att påverka årets avtalsrörelse. Därmed fick jag kritik därifrån för att jag gick in i avtalsrörelsen, men det var en nödvändighet med tanke på att propo­ sitionen skulle komma att i grunden förändra anställningsvillkor och anställ­ ningsförhållanden. Det är detta det handlar om, och det finns redovisat i tidigare utfrågningar i KU.

1997/98 :KU25 Bilaga B 8

Inger René: Tack, herr ordförande! Jag vill gärna borra vidare i den här frågan. Jag är inte riktigt klar över svaren. På s. 157 i statsministerns bok för statsministern ett samtal med, som jag uppfattar det, sig själv, inte med Avtalsverket eller någon annan part. Det står där: ”Hur skulle det mångåriga fackliga motståndet mot kommunaliseringen mjukas upp?” Du ger det här svaret: ”Om de kunde erbjudas ett rejält lyft kanske de kunde vara beredda att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering.” Litet senare står den mening som Kurt Ove Johansson läste upp och som tydligen gäller ett sammanträde som ägde rum den 16 mars: ”När jag först kontaktade de båda fackliga lärarorganisationerna möttes jag av ett stort intresse för tanken på en byteshandel mellan löner och kommunalisering.” Först talar alltså statsministern med sig själv och säger att för att klara kommunaliseringen får vi lov att sockra lönebudet, och sedan kommer me­ ningen om sammanträdet med lärarförbunden? Hänger det inte ihop på något sätt, eller vad betyder detta? Det är en ganska enkel och klar mening, utan en massa extrameningar, kommatecken osv. Det är egentligen inte svårt att förstå.

Göran Persson: Det är inte särskilt svårt att förstå för den som tittar närmare på vad som hände under den våren. Där har jag faktiskt utvecklat min stånd­ punkt: dels att lärarlönema var för låga, dels att jag tyckte att vi hade pro­ blem med huvudmannaskapet; dels undervisningsskyldigheterna, dels fort­ bildningen. Detta låg i ett utbildningspolitiskt resonemang som jag förde i upptakten till lönerörelsen. Jag hade då som statsråd ansvar för den del som rörde kommunaliseringen, och jag informerade om att jag skulle driva den. Jag skrev första gången till riksdagen i mitten på mars - jag tror att det var den 18 mars - i kompletteringspropositionen. Det är det som beskrivs och ingenting annat.

Inger René: Statsministern tog alltså inte i det sammanhanget upp den här diskussionen om att sockra lönebudet för att genomföra kommunaliseringen? Göran Persson: Jag kan inte föra sådana samtal med den fackliga organisa­ tionen. Jag tror att alla som har varit inne i den här typen av resonemang begriper det. Inger René: Är då det som står i boken inte sant?

Göran Persson: Det handlade om mitt arbete i Regeringskansliet, att få de andra statsråden, inte minst på Finansdepartementet och Civildepartementet, att prioritera den här förhandlingen med lärarkåren, och det gjorde de.

Inger René: Men det är inte så det står. Det står ordagrant att statsministern möttes av ett stort intresse när det gällde att ha en byteshandel mellan löner och kommunalisering.

1997/98:KU25 Bilaga B 8

Göran Persson: Ja, men den processen, det som då händer, finns beskrivet fullständigt i artikeln i Skolvärlden den 16 mars. Det skedde helt öppet och offentligt, och där för jag för första gången fram synpunkterna att jag tror att det finns utrymme för en bättre löneutveckling framöver i en kommunal huvudmans regi än i statens regi. Det har tidigare varit som att svära i kyrkan i olika skolsammanhang. När jag vid det tillfället för första gången gjorde det fick jag en något så när konstruktiv reaktion tillbaka. Det var startskottet i processen.