Allmänhetens bankombudsman betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Allmänhetens

bankombudsman

SBM 1994:79 Betänkande av Utredningen om en allmänhetens bankombudsman

än

m Statens offentliga utredningar

BMW 1994:79

w Finansdepartementet

Allmänhetens

bankombudsman

Betänkande av

Utredningen om en allmänhetens bankombudsman

Stockholm 1994

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag avRegeringskansliets förvalmingskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 10647 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38-13691-O Stockholm 1994 ISSN 0375-25OX

Till Statsrådet Bo Lundgren

regeringens bemyndigande den 13 januari 1994 förordnade Med stöd av statsrådet Bo Lundgren den 7 februari 1994 f.d. hovrättslagmannen Peter Möller att särskild utredare utreda frågan om en allmänhetens von som bankombudsman. Hovrättsassessom Björn Hansson förordnades den 17 mars 1994 att expert biträda utredningen. Björn Hansson har också tjänstgjort som som utredningens sekreterare. Betänkandet Allmänhetens bankombudsman överlämnas härmed. Uppdraget är slutfört.

Stockholm i maj 1994

Peter von Möller Björn Hansson

Innehåll

Sammanfattning 5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l Inledning 6 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Nuvarande förhållanden 8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Finansinspektionen 8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 KonsumentverketKO 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå 10 . . . . . . . . . . . . . 2.4 Allmänna reklamationsnämnden 11 . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5 Klagomálsansvariga 12 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Sveriges Bankkunders Riksförbund 13 . . . . . . . . . . . . . . 2.7 The Banking Ombudsman 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Tidigare riksdagsbehandling 15 . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . 3.1 199293 års riksdag 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 199394 års riksdag 16 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Pågående reformarbete 20 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Konsumentpolitiska kommittén 20 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Grupptalanutredningen 20 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Lagstiftning om oskäliga avtalsvillkor m.m 21 . . . . . . . . . .

4.4 Översyn av lagstiftningen om

pantlâneverksamhet 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Skuldsaneringslagen 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 BankKrisKomn1ittén 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 överväganden 25

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga I Utredningens direktiv 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Arbetsordning för Stiftelsen Konsumenternas

Bankbyrå 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Utredaren har enligt direktiven haft att kartlägga konsumenternas ställning på de finansiella marknaderna och hur konsumenternas intressen tas till vara samt att mot den bakgrunden bedöma behovet av en allmänhetens bankombudsman. Utredaren har härvid funnit att bankombudsmannens tänkta arbetsuppgifter att i frågor som berör större grupper av bank- kunder eller som har principiell betydelse företräda kunderna som ett kollektiv gentemot kreditinstituten i allt väsentligt sammanfaller med vad som åligger Finansinspektionen och KonsumentverketKO, Konsumenternas position i förhållande till bankerna och andra kreditinsitut skulle alltså inte i någon påvisbar mån förstärkas genom att en funktion som allmänhetens bankombudsman tillskapas. Reformen skulle tvärtom kunna skapa otydlighet och vålla oklarheter i fråga om rollfördelningen, något som i sin tur kan medföra minskad effektivitet till nackdel bl.a. för konsumenterna. Utredaren har funnit att starka skäl talar mot att en funktion som bankombudsman inrättas och lägger därför inte fram något förslag i ämnet.

l Inledning

Det utredningsarbete som nu skall redovisas har sitt ursprung i ett beslut av 199293 års riksdag att begära en utredning av frågan om inrättande av en allmänhetens bankombudsman. Beslutet har sedermera bekräftats av 199394 års riksdag. Utredningsuppdraget har i direktiven av den 13 januari 1994 jfr bilaga 1 getts följande innehåll.

En särskild utredare bör göra en kartläggning av konsumenternas ställning på de finansiella marknaderna, hur konsumenternas intressen tillvaratas på detta område och behovet av en allmänhetens bankombudsman. Om det i utredningsarbetet inte framkommer starka skäl mot att en bankombudsman inrättas bör utredaren överväga om det är mest ändamålsenligt med ett självständigt ombudsmannaämbete eller om en sådan funktion bör knytas till någon av de myndigheter som redan i dag är verksamma på området. Om utredaren föreslår att ett självständigt ombudsmannaämbete bör inrättas skall förslag lämnas till en förordning med instruktion för den nya myndigheten. Aven förslag till de andra författningar som kan behövas med anledning av utredarens förslag bör redovisas. Utredaren bör beakta vad Konsumentpolitiska kommittén C 1992:02 föreslår i sitt betänkande som kommer att lämnas inom kort. Utredaren bör även hålla sig underrättad om arbetet i Grupptalanutredningen Ju 1991:04 och i den utredning som har till uppgift att se över lagstiftningen om pantlåneverksamhet N 1993:06. Utredaren skall beakta vad som sågs i direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984:5 samt regeringens direktiv angående beaktande av EGaspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43. Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 31 maj 1994.

I det följande lämnas först en redogörelse för hur konsumentskyddet i huvudsak år uppbyggt på de finansiella marknaderna med sikte främst på kreditmarknaden kap. 2. Därefter redogörs för riksdagsbehandlingen av frågan om en allmänhetens bankombudsman kap. 3 och för pågående reformarbete av intresse i sammanhanget kap. 4. Betänkandet avslutas med utredarens överväganden kap. 5.

Inledning 7

Under arbetet med betänkandet har synpunkter inhämtats från Finansinspektionen, KonsumentverketKO, Allmänna reklamationsnämnden, Svenska Bankföreningen, Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå och Sveriges Bankkunders Riksförbund.

2 Nuvarande förhållanden

2.1 Finansinspektionen

Finansinspektionen bildades den 1 juli 1991 genom en sammanslagning Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen. Enligt sin instruktion av 1992: 102 är Finansinspektionen central förvaltningsmyndighet för tillsyn över finansiella marknader, kreditinstitut och det enskilda försåkringsväsendet. Under inspektionens tillsyn står drygt 2 000 institut, bl.a. banker, försäkringsbolag och värdepappersbolag. De övergripande målen för Finansinspektionen är att verka för stabilitet, effektivitet och sundhet på de finansiella marknaderna. Inspektionens verksamhet inriktas på finansiell analys, operativ tillsyn samt tillståndsoch rättsfrågor. Tillsynen innebär bl.a. att inspektionen ger tillstånd för viss finansiell verksamhet, att institutens löpande verksamhet följs genom analys av t.ex. bokslut och verksamhetsberättelser samt att institutens verksamhet följs genom platsbesök och branschvisa överläggningar. upp Inspektionen kan utfärda allmänna råd och anvisningar, som är bindande, och kritisera instituten skriftliga erinringar. Finansinspektionen genom har emellertid inte någon generell möjlighet att meddela bindande förbud. Ett sätt att fånga konsumentproblem är den avrapportering som sker upp till Finansinspektionen från bl.a. de banker och andra kredit- eller värdepappersinstitut som står under tillsyn. Konsumentproblemen kommer också under inspektionens uppmärksamhet i samband med de regelbundna kontakterna med andra myndigheter och organisationer som arbetar med konsumentproblem. En annan viktig källa för information om

konsumentproblem är numera Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå se

nedan under 2.3. Det bör i sammanhanget framhållas att Finansinspektionens arbete med konsumentfrågor inte är inriktat på information och rådgivning till enskilda konsumenter. Inspektionen har inte heller laglig möjlighet att i domstols ställe pröva ekonomiska anspråk eller andra krav och tvistefråkan uppstå i förhållandet mellan en kund och t.ex. en bank gor som under inspektionens tillsyn.

Inom Finansinspektionen finns en särskild enhet, Konsumenträttsenheten, som har ansvar för konsumentfrågor. Enheten skall genom förebyggande insatser stärka konsumentskyddet inom tillsynsområdet. Detta sker genom övergripande åtgärder, t.ex. branschvisa överläggningar. som avses komma stora konsumentgrupper till godo. Centrala frågor för enhetens verksamhet är att se till att instituten följer principerna för god information och skäliga avtalsvillkor samt att underlätta konkurrensen och kundernas rörlighet på den finansiella marknaden. Under budgetåren 199192 och 199293 har tillströmningen av skriftliga klagomål och förfrågningar till Finansinspektionen legat på en nivå av 2 000 ärenden per år. Till detta skall läggas uppskattningsvis 13 000 telefonförfrâgningar per år. Detta är en markant ökning mot tidigare år. Ca 1 700 av de skriftliga ärendena samt majoriteten av telefonsamtalen rör banker och övriga kreditinstitut. Enligt Finansinspektionens mening har detta sin förklaring i utvecklingen på de finansiella marknaderna under senare år. Under perioden 1993-07-0 1 1993- 12-3 inkom till Finansinspektionens 1 -konsumenträttsenhet 733 klagomålsärenden, varav 573 rörde kredit- och värdepappersinstitut. De vanligast förekommande klagomålen avsåg frågor om säkerheter, i form av borgen eller dyl., kravrutiner och tillämpning av avtalsvillkor.

2.2 KonsumentverketKO

Konsumentverket är enligt sin instruktion 1990:1179 central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Verkets uppgift är att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Verkets generaldirektör är samtidigt konsumentombudsman, KO. Konsumentverket och KO har att övervaka efterlevnaden av de lagar som särskilt syftar till att skydda konsumenternas intressen. Såvitt gäller konsumenter på bankområdet kommer här marknadsföringslagen 1975:1418 och konsumentkreditlagen 1992:830 i betraktande. Lagen 1971:112 om avtalsvillkor i konsumentförhâllanden omfattar f.n. inte verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn jfr avsnitt 4.3 nedan. De kommunala konsumentvägledama har betecknats hörnsten som en i konsumentpolitiken. Kommunal konsumentvägledning fanns i januari 1994 i 233 av landets 286 kommuner. Resursema tas i stor utsträckning

10 Nuvarande förhållanden

i anspråk för att hjälpa konsumenter med budgetrâdgivning och skuldsanering. Konsumentverket har genom omfattande utbildningsátgärder verkat för Ökad kompetens hos konsumentvägledama när det gäller budgetrâdgivning och annan konsumenthjälp. Sammanlagt 226 000 konsumenter kontaktade 1993 en kommunal konsumentvägledare för enskild rådgivning. Tillsynen över de marknadsrättsliga lagarna ligger ytterst på KO, som kan väcka talan om förbud eller åläggande hos Marknadsdomstolen. Det helt övervägande antalet ärenden klaras ut på frivillig väg. Mest förekommande är ärenden om otillbörlig marknadsföring. KO kan själv meddela förbud eller åläggande eller till allmänt åtal anmäla ett förfarande som innebär uppsåtligt vilseledande marknadsföring. Antalet anmälningsärenden mot banker och finansbolag var under senare delen av 1980-talet ca 400 per âr. Under åren 1990-1993 var det genomsnittliga antalet anmälda ärenden ca 115. Under tiden januari-april 1994 har endast 22 ärenden anhängiggjorts.

2.3 Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå

Överenskommelse har träffats mellan å sidan Finansinena staten genom spektionen och Konsumentverket samt å andra sidan Svenska Bankföreningen om att bilda en stiftelse, kallad Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrâ. Enligt riksdagens beslut skall staten bidra till stiftelsekapitalet i Bankbyrán med 10 000 kr prop. 199394:83, bet. l99394zNU7, rskr. 199394:79. Återstoden stiftelsekapitalet tillskjuts Bankföreningen, av av som också står för Bankbyråns driftskostnader. Stiftelsens ändamål är att driva en självständig râdgivningsbyrå för att informera, vägleda och hjälpa konsumenterna i mellanhavanden mellan dem och banker och andra kreditinstitut. Verksamheten har påbörjats i mars 1994. Stiftelsens angelägenheter handhas av en styrelse med sju ledamöter, Finansinspektionen och Konsumentverket utser två ledamöter vardera.

Övriga tre ledamöter Bankföreningen. Samtliga stiftare kan dock

utses av besluta att överlåta åt annan intressent att utse en ledamot. Styrelsen meddelar de närmare riktlinjer och föreskrifter behövs för verksamsom heten. I den årsredovisning som stiftelsen skall upprätta för varje räkenskapsår skall bl.a. ingå en förvaltningsberättelse med uppgift om hur stiftelsens ändamål har tillgodosetts under verksamhetsåret. Stiftelsens

Nuvarande förhållanden 11

verksamhet motsvarar den som under många år bedrivits inom försäkringsområdet av Konsumenternas försäkringsbyrå. Bankbyråns uppgift är främst att per telefon lämna konsumenterna upplysning i form av råd grundar sig på objektiva fakta eller inforsom mation om gällande regler och rättspraxis. Byrån skall även ha kontakt med de klagomålsansvariga i banker och andra kredit- och värdepappersinstitut. Byrån skall vidare hålla både tillsynsmyndighetema och bankerna informerade om de konsumentproblem byrån uppmärksamsom mar. Det förtjänar även att nämnas att ett stort antal förekommande av klagomål och förfrågningar härrör från småföretagare och andra grupper som i förhållande till konsumentkollektivet har ett lika stort skyddsbehov. Det kan t.ex. röra frågor om boigensåtagande för företag Detta m.m. skyddsbehov är i så motto tillgodosett att Bankbyrån enligt sin genom arbetsordning i mån tid är oförhindrad att råd även åt bankav ge annan kund än konsument. Bankbyrån har under perioden 4 4 maj 1994 mottagit 1 264 mars ärenden. Bland de mest förekommande frågorna kan nämnas sådana som rör förtidslösen av lån, frågor in- och utlåningsräntor, borgen samt om bankernas kravrutiner.

2.4 Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna reklamationsnämnden, ARN, tillskapades 1968 och är en statlig myndighet. Enligt sin instruktion 1988:1583 har nämnden till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rekomsamt ge mendation om hur tvisten bör lösas. Nämnden på begäran domavger av stol också yttrande i sådan tvist. Nämnden skall vidare stödja den lokala medlingsverksamheten i konsumenttvister bl.a. utbildning, rådgenom givning och information och skall även lämna information nämndens om praxis till konsumenter och näringsidkare. Nämndens huvudsakliga uppgift är emellertid den tvistlösande verksamheten. Vid prövningen av konsumenttvister är nämnden uppdelad på f.n. tolv avdelningar för olika avtalsområden. Sedan 1990 finns bankavdelen ning som prövar bankers och andra finansinstituts tjänster. Av nämndens ca 7 000 inkomna ärenden för verksamhetsåret 199293 avsåg ungefär 700 ärenden sådana frågor som prövades bankavdelningen. av

12 Nuvarande förhållanden

Nämnden prövar uteslutande s.k. konsumenttvister, dvs. en tvist som rör tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits huvudsakligen en vara, för enskilt bruk. För prövning av ärenden på bankavdelningen gäller en värdegräns på 500 kr. Handläggningen är skriftlig. Vid prövning av tvister består nämnden normalt av en ordförande, med erfarenhet som domare, samt fyra intresseledamöter, varav två företräder konsumentintressen och två företräder näringsidkarintressen. Till bl.a. bankavdelningens sammanträden kallas emellertid sex intresseledamöter. Vid dessa sammanträden företräds Finansinspektionen av en observatör. I omkring hälften av de ärenden som prövas i sak vid nämnden får konsumenten helt eller delvis rätt. Nämndens beslut utformas härvid som en rekommendation till näringsidkaren att vidta en åtgärd, t.ex. betala ett belopp. Nämndens beslut är inte bindande för parterna och är inte heller exigibla, dvs. möjliga att med tvång verkställa. Följsamheten uppgår emellertid i genomsnitt till 80 % och för bankavdelningen till 86 %. ca Förutom ordförande och vice ordförande består nämnden av ca 30 anställda. Härutöver tjänstgör vid sidan av sina ordinarie arbeten tolv - avdelningsordförande och omkring 200 intresseledamöter. Vid nämnden pågår sedan den 1 juli 1991 en tvåårig försöksverksamhet med grupptalan varvid nämnden vid bifall till ett anspråk får rekommendera näringsidkare att genomföra motsvarande åtgärd gentemot andra konsumenter med stöd överensstämmande grunder kan antas ha som av anspråk på denna åtgärd, under förutsättning att det är påkallat från allmän synpunkt. En grupptaletvist prövas av nämnden efter anmälan av KO. På banksidan kan här nämnas tre ärenden som gällde frågor om prishöjning pâ grund av valutakursförändring. Se vidare under 4.2.

Klagomålsansvariga

Finansinspektionen har anmodat kreditinsituten att fr.o.m. den 1 september 1990 utse en eller flera personer som klagomålsansvariga. Till dessa kan inspektionen hänvisa såväl muntliga som skriftliga klagomål från allmänheten. Av de klagomål som inspektionen erhöll, före bankbyråns verksamhetsstart, överlämnades två tredjedelar till instituten för handläggning och besvarande direkt till klaganden. Inspektionen och de klagomålsansvariga har regelbundna möten för att följa upp verksamheten.

SOU 1994: 79 Nuvarande förhållanden 13

2.6 Sveriges Bankkunders Riksförbund

Sveriges Bankkunders Riksförbund är en organisation till stöd och hjälp för bankkunderna. Medlemmarna kan få kostnadsfri rådgivning lämpom liga åtgärder och anvisning på experthjälp. Förbundet arbetar aktivt för bättre balans mellan parternas rättigheter. klara regler om uppsägning av krediter. motiverade och skäliga avgifter samt införande av en banketisk nämnd. Föreningen har som exempel på återkommande problem inom deras verksamhet hänvisat till pågående tvister vid allmän domsztol. En kategori rör personliga borgensåtagande till stora belopp där bankerna bl.a. läggs till last att ha brustit i sin kreditprövning och inte lämnat tillbörlig information. En annan tvistefråga rör bankernas förr rådgivning vid ansvar finansiella tjänster.

2.7 The Banking Ombudsman

I Storbritannien finns sedan 1986 ett system för klagomål mot till systemet anslutna banker genom The Banking Ombudsman Ombudsmannen som agerar inom vissa givna direktiv utses av och svarar inför ett - oberoende råd. Varje enskild person kan ge in klagomål på erhållen bankservice och sedan 1993 har systemet öppnats för bl.a. småföretagare med årsomen sättning om högst en miljon GBP. Ombudsmannens handläggning är avgiftsfri. Ombudsmannens arbete strävar efter att ge information för att undanröja eventuella missförstånd eller att nå överenskommelse. Om en en uppgörelse inte kan nås och den klagande anses ha rätt har - - ombudsmannen mandat att bevilja ersättning till den klaigande till upp 100 000 GBP. Den klagande är emellertid obetagen rältem att istället föra sin talan vid domstol. Ombudsmannens direktiv honom rätt att handlägga klagomål ger avseende de flesta typer av finansiella tjänster. En förutsättning är emellertid att den klagande fört sitt klagomål så långt är möjligt som inom den anslutna bankens interna klagomålshantering och därefter anmäler det till ombudsmannen inom månader. sex Ombudsmannen får inte pröva klagomål rör bankems räntesättning som eller andra policyfrågor och inte heller bankens affärsmässiga be-

14 Nuvarande förhållanden

dömningar angående lån och säkerheter. Dessa frågor kan dock prövas om det har förekommit fel i handläggningen eller diskriminerande behandling. Krav som överstiger 100 000 GBP prövas inte heller. Rådet består av åtta personer, fem som är oberoende och tre som utses av medlemsbankema. Rådets uppgifter är att tillförsäkra ombudsmannens självständighet och honom riktlinjer för verksamheten och även att att ge kontrollera och vidareutveckla hans direktiv. Rådet är emellertid inte inblandat i ombudsmannens avgörande av de enskilda ärendena, Hela den beskrivna verksamheten finansieras av medlemsbankema, vilka f.n. uppgår till ett fyrtiotal. Dessa är representerade i styrelsen för det bolag som kallas The Office of the Banking Ombudsman. Styrelsens främsta uppgift är att samla in avgifter från de anslutna bankerna och att besluta om man skall acceptera rekommendationer från rådet om ändringar i ombudsmannens direktiv. The Ofñce of the Banking Ombudsman bestod i november 1993 av 46 personer, varav 17 juristutbildade handläggare. Liknande bankombudsmannasystem finns även i Australien och i Nya Zeeland.

3 Tidigare riksdagsbehandling

3.1 199293 års riksdag

l proposition 199293: 135 lade regeringen fram förslag till olika åtgärder för att stärka det ekonomiska systemet. Med anledning propositionen av väcktes bl.a. motionen 199293:N44 s, vari såvitt är i fråga yrkades nu att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om en allmänhetens bankombudsman i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna anförde till stöd för yrkandet följande.

Det är enligt vår uppfattning motiverat att stärka konsumenternas ställning gentemot banker och andra finansinstitut. Vi föreslår därför att en allmänhetens bankombudsman inrättas. Dennes uppgift bör att fâ vara till stånd en noggrann prövning av principiellt viktiga klagomål från bankkundema. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed.

Näringsutskottet behandlade propositionen och med anledning därav väckta motioner i sitt betänkande 199293:NU16. Utskottets majoritet s, nyd anförde beträffande det aktuella yrkandet följande. nu l Finansinspektionens tillsynsuppgifter ingår att även beakta konsumentintresset. Vid inspektionen utövas bl.a. villkors- och produkten granskning i syfte att förbättra konsumentskyddet. Inspektionen har t.ex. utformat en konsumentpolicy som syftar till att stärka konsumenternas ställning på de finansiella marknaderna. Inspektionen för löpande diskussioner med de olika instituten i konsumentfrågor. Vidare hanteras klagomål från enskilda bankkunder. Utgångspunkten är härvid att inspektionen i första hand skall koncentrera sina resurser till de klagomål som är av principiellt intresse eller på annat sätt särskilt intresse av från tillsynssynpunkt. Enskilda bankkunder kan också vända sig till Allmänna reklamationsnämnden. Sedan år 1990 finns vid nämnden särskild avdelning en som prövar tvister mellan konsumenter och kreditinstitut. Finansinspektionen har i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren 199394- 199596 uttalat att Allmänna reklamationsnämnden bör utnyttjas i betydligt högre grad för att lösa tvister i ersättningsfrågor kunden som

och banken inte förmått klara ut. Konsumenterna bör också enligt inspektionen möjlighet att få rådgivning m.m. hos en annan instans ges än inspektionen. I nämnda anslagsframställning föreslås därför att en motsvarighet till Konsumenternas försäkringsbyrå, som funnits i många år inom försäkringsområdet, inrättas även inom kredit- och värdepappersområdet. Inspektionen avser att ta initiativ till diskussioner med berörda branschorganisationer om förutsättningarna för dessa att upprätta och finansiera sådan byrå. Inspektionen skulle därvid kunna en inrikta sin verksamhet på övergripande insatser inom konsumentmer området. Enligt utskottets uppfattning bedriver Finansinspektionen och Allmänna reklamationsnämnden viktig verksamhet när det gäller att ta en till konsumenternas intressen i förhållande till kreditinstituten. Det vara redovisat är också i huvudsak posiförslag som Finansinspektionen har tivt. Utskottet emellertid att förslaget som sådant inte är anser tillräckligt mot bakgrund det stora behov många bankkunder för av som närvarande har med att få hjälp och stöd i sina mellanhavanden med banker. Vidare är det, vilket också framhålls i den aktuella motionen, viktigt att konsumenter kan kvalificerad hjälp med att få principiellt viktiga klagomål mot banker prövade. En sådan hjälp torde den av Finansinspektionen föreslagna byrån inte kunna tillhandahålla. Mot denna bakgrund anser utskottet att frågan om att inrätta en allmänhetens bankombudsman bör utredas. Därmed tillstyrks motion 199293:N44

s i denna del.

Utskottet hemställde i enlighet härmed att riksdagen med bifall till motionen skulle som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande allmänhetens bankombudsman. Riksdagen biföll utskottets hemställan. I reservation m, fp, kds hemställdes om avslag på motionen i en denna del. Reservantema ansåg att Finansinspektionens diskussioner med branschorganisationerna byrå för konsumentfrågor på kredit- och om en värdepappersområdet borde avvaktas innan riksdagen tog några initiativ i frågan om en allmänhetens bankombudsman.

3.2 199394 års riksdag

I propositionen 199394:83 lade regeringen fram förslag om bidrag till Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå. l propositionen erinrades om behandlingen vid föregående riksdag av frågan om en allmänhetens haikombudsman. Det upplystes vidare att Svenska Bankföreningen och staten

Tidigare riksdagsbehandling 17

därefter träffat den tidigare nämnda överenskommelsen att i stiftelseom form driva en rådgivningsbyrå för konsumenter inom kreditinstitutssektorn. l anslutning härtill anfördes följande i propositionen.

Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrås planerade verksamhet motsvarar den som under många år bedrivits av konsumenternas försäkringsbyrå inom försäkringsområdet. Näringsutskottet uttryckte i betänkandet 199293:NU16 att inrättandet av en motsvarighet till föisäkringsbyrån på kredit- och värdepappersomrâdet inte skulle vara tillräckligt och att frågan om att inrätta en allmänhetens bankombudsman därför borde utredas. Regeringen anser emellertid att det är en fördel om samma system för tillvaratagande av konsumenternas intressen kan gälla såväl inom banksektorn som på försäkringssidan. Genom statens engagemang i byrån tillgodoses kravet på objektivitet och opartiskhet i verksamheten. Det initiativ som nu på frivillig väg tagits av Svenska Bankföreningen, Finansinspektionen och Konsumentverket bör därför få möjen lighet att verka under en viss tid. Verksamheten bör därefter utvärderas. Om den visar sig otillräcklig får saken tas upp till förnyat övervägande.

Med anledning av propositionen väcktes motionerna 199394:N5 s

och 199394:N6 nyd. I motionerna riktades kritik mot att regeringen inte följt riksdagens begäran om en utredning av frågan om inrättande av en allmänhetens ombudsman. Motionärerna anförde i huvudsak följande. Förslaget om en bankbyrâ var otillräckligt och inte heller ett på var svar riksdagens beslut. Bankkunderna behövde en förhandlingspart som kunde företräda dem i förhållande till banker och andra kreditinstitut, bl.a. när det gällde marginalerna mellan in- och utlåningen. Bankbyrån inte var tillräckligt självständig gentemot bankintressena för att fullgöra sådan en funktion. Därför behövdes en fristående bankombudsman. Motionärerna begärde att regeringen skulle lägga fram ett förslag sådan ombudsom en man. De ansåg att beslut om statlig medverkan i bankbyrån skulle fattas först när regeringen tillgodosett denna riksdagens begäran. Propositionen och motionerna behandlades i näringsutskottets betänkande 199394:NU7. I betänkandet, som var enhälligt, redovisade utskottet detta ställningstagande.

De finansiella marknaderna blir alltmer komplicerade. Konsumenterna har betydande svårigheter att få överblick över bl.a. de olika en produkter och tjänster instituten erbjuder samt vilka räntor och som avgifter som tillämpas. Den finansiella krisen med de kreditförenorma lustema inom banksektorn har lett till att bankerna försökt öka sin intjäningsförmåga bl.a. större skillnader mellan in- och utgenom låningsräntor. Samtidigt har den allmänna nedgången i ekonomin med

18 Tidigare riksdagsbehandling

bl.a. en hög arbetslöshet gjort det allt svårare för många enskilda kunder dels att fullgöra sina åtaganden gentemot kreditinstituten, dels att acceptera institutens handlande i olika avseenden. Enligt utskottets mening görs det viktiga insatser för att tillvarata konsumenternas intressen på detta område, men den utveckling som nu har beskrivits ställer nya krav. Det är därför angeläget, anser utskottet, att det vidtas åtgärder för att förstärka konsumenternas position i förhållande till banker och andra kreditinstitut. Förslagen om en bankbyrå och bankombudsman syftar båda till att uppnå detta. De är en emellertid avsedda att verka på olika sätt och tillgodose skilda konsumentbehov. Bankbyrån avses enligt vad som framgår av propositionen och de ytterligare upplysningar som lämnats inför utskottet i första hand hjälpa enskilda bankkunder genom att informera om praxis i olika typer av frågor, ge råd om vart kunden bör vända sig i ett enskilt fall, tillhandahålla faktablad om bankernas tjänster och avgifter samt ge ut Översikter över marknaden. Det skall också vara en viktig uppgift för bankbyrån att till de olika instituten återföra de synpunkter och klagomål som den får ta emot. Härigenom får instituten underlag för att ompröva policy och rutiner på olika områden. En bankombudsman skulle enligt vad motionärerna angivit ha - som huvuduppgift att företräda kunderna som ett kollektiv gentemot banker och andra kreditinstitut. Verksamheten skulle syfta till att åstadkomma så fördelaktiga villkor som möjligt för konsumenterna i frågor berör större kunder eller som har principiell betydelse. som grupper av Eftersom de föreslagna organen sålunda avses få skilda huvuduppgifter och tillgodose olika konsumentbehov kan de komplettera varandra. Det finns därför enligt utskottets uppfattning skäl att överväga inrättande av såväl en bankbyrå som en funktion som bankombudsman. Härigenom skulle det bli möjligt att på bästa sätt tillvarata konsumenternas intressen. Det förslag angående Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå som utarbetats av Svenska bankföreningen, Finansinspektionen och Konsumentverket är enligt utskottets bedömning väl utformat. Utskottet noterar att Bankföreningen åtagit sig att svara för kostnaderna för driften av byrån. En statlig medverkan bl.a. genom en majoritet i styrelsen är motiverad för att ge bankbyrån en sådan ställning att den kommer att åtnjuta förtroende bland allmänheten. Enligt vad utskottet erfarit har förberedelserna för byrån framskridit så att den som planerat kan starta sin verksamhet den 1 januari 1994. Med hänsyn till det trängande behovet av bättre service till konsumenterna är det angeläget att byrån kan komma till stånd skyndsamt. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund att Finansinspektionen och Konsumentverket tillskjuter stiftelsekapital till bankbyrån i enlighet med regeringens förslag. De nu

Tidigare riksdagsbehandling 19

aktuella yrkandena i motionerna 199394:N5 s och 199394:N6 nyd

avstyrks därför. När det därutöver gäller frågan inrättande allmänhetens om av en bankombudsman har utskottet erfarit att regeringen i enlighet med riksdagens tidigare begäran inom kort avser att tillsätta utredning - en om en sådan ombudsman. Utskottet utgår nu ifrån att denna utredning tillkallas snarast och att den redovisar resultatet sitt arbete under av våren 1994. Om det i utredningsarbetet inte framkommer starka skäl

mot att en bankombudsman inrättas bör utredningen överväga det om är mest ändamålsenligt med ett självständigt ombudsmannaâmbete eller

om en sådan funktion bör knytas till någon de myndigheter av som nu är verksamma på området. Vad utskottet här har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed blir de nu berörda delarna motionerna av

l99394zN5 s och l99394:N6 nyd väsentligen tillgodosedda.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle sin mening regeringen som ge till känna vad utskottet anfört beträffande allmänhetens bankombudsman.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

4 reformarbete

Pågående

4.1 Konsumentpolitiska kommittén C 1992:02

Konsumentpolitiska kommittén har haft i uppdrag att se över den statliga konsumentverksamheten och bedöma arten, omfattningen och inriktningen det statliga engagemanget; även den organisatoriska strukturen på av området skulle över dir. 1992:04. Kommittén har i januari 1994 ses avlämnat betänkandet Konsument i tid SOU 1994:14. Kommittén ny föreslår bl.a. att Konsumentverket delas i Nya Konsumentverket, som handhar myndighetsutövning, och Konsument Sverige med allmänt konsumentstödjande uppgifter. Kommittén föreslår inga ändringar i fråga om K0:s talerätt. Efter hänvisning till grupptalanutredningens arbete en uttalar kommittén att det är angeläget att KO också ges möjlighet att hjälpa enskilda konsumenter att föra talan vid allmän domstol bet. s. 248. I fråga om Allmänna reklamationsnämnden föreslås att en övergripande målsättning för den fortsatta verksamheten skall vara att dess informativa, rättsbildande och praxisskapande funktion ytterligare framhävs. Kommitténs betänkande har remissbehandlats. Remisstiden utgick den 20 maj 1994.

4.2 1991:04

Grupptalanutredningen Ju

Grupptalanutredningen har enligt sina direktiv 1991:59 att utreda om det går att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är eller likartade för större grupp mnniskor, s.k. gruppgemensamma en talan. I direktiven anförs bl.a. att Konsumentverket i en skrivelse till Justitie- och Civildepartementen år 1990 tagit upp frågan om K0:s medverkan i tvistemål med kollektivt intresse. Verket ansåg tiden vara att tillerkänna KO talerått i tvistemål som har intresse på mogen konsumentområdet. Som exempel nämns tvister med bl.a. kreditinstitut

Pågående reformarbete 21

som berör en stor grupp konsumenter. I direktiven erinras också den om försöksverksamhet med möjlighet till ett slags grupptalan pågår vid som Allmänna reklamationsnämnden. Utredningsarbetet skall avslutat före 1994 års utgång. vara

Lagstiftning om oskäliga avtalsvillkor m.m.

Justitiedepartementets promemoria Ds 1994:29 innehåller förslag som syftar till att införliva EG-direktivet oskäliga villkor i konsumentavtal om med svensk rätt. Det skall vara möjligt att förbjuda oskäliga avtalsvillkor eller att tillgripa så kraftfulla åtgärder att effekten i praktiken blir densamma. Enligt 1 § i 1971 års lag avtalsvillkor i konsumentförom hållanden kan Marknadsdomstolen förbjuda ett oskäligt avtalsvillkor. Förbudet skall förenas med vite, om inte detta särskilda skäl är obehövav hgt. Talan om utdömande vite förs vid allmän domstol KO. av av Tillämpningsområdet för 1971 års lag omfattar inte verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn. Inspektionen har inte någon generell möjlighet att förbjuda oskäliga avtalsvillkor inom området för finansiella tjänster utan arbetar, nämnts tidigare, med icke bindande som allmänna råd och med kritik i form av skriftliga erinringar. I Justitiedepartementets promemoria föreslås lag avtalsvillkor en ny om i konsumentförhållanden. I syfte att lagstiftningen anpassa bättre till EGdirektivet föreslås att den blir tillämplig även på området för finansiella tjänster. Det blir därigenom en uppgift för KO och Marknadsdomstolen att pröva avtalsvillkor om finansiella tjänster enligt marknadssamma rättsliga regler som nu gäller på andra avtalsområden. Finansinspektionen behåller sina nuvarande tillsynsuppgifter. I promemorian erinras om att inspektionen, har att tillse effektiviteten och sundheten inom det som finansiella området, måste beakta även ekonomiska risker och annat som får vägas mot enskilda kunders berättigade krav på rörlighet och skäliga villkor. Avslutningsvis konstateras att både Finansinspektionen och KO kommer att verksamma i tillsynen på det finansiella området. vara Det är givetvis angeläget, sägs det, att myndigheternas praxis i huvudsak överensstämmer. Detta förutsätter enligt promemorian att myndigheterna som fallet är i dag samråder med varandra i tillsynsfrågor. - - Den nya lagen innehåller också civilrättsliga bestämmelser, innebärande i huvudsak jämkningar till konsumenternas förmån bestämmelserna i av 36 § avtalslagen.

22 Pågående reformarbete

föreslås träda i kraft den l januari 1995. Den nya lagstiftningen Promemorian har remissbehandlats. Remisstiden utgick den 2 maj 1994.

4.4 Översyn av lagstiftningen om

pantlåneverksamhet N 1993:06

En särskild utredare har i uppdrag att överväga pantlåneverksamheten om även framdeles bör regleras en särskild lagstiftning dir. genom 1993:110. l direktiven anförs bl.a. att beskrivning bör göras av en pantláneverksamhetens omfattning och struktur och utredaren bör värdera behovet särskild reglering av pantlåneverksamheten för att dels av en skydda konsumenterna, dels stävja brottslighet och underlätta polisens arbete. Det bör belysas i vad mån det finns andra lagar som på ett ändamålsenligt sätt tar tillvara samma skyddsintressen som lagen om pantlånerörelse. Det bör vidare analyseras vilka konsekvenser utredarens förslag i fråga pantlåneverksamhet bör få för regleringen av konsuom mentkrediter, bl.a. eftersom konsumentkreditlagen innehåller ett undantag för pantlåneverksamhet. I uppdraget bör även ingå att pröva hur myndighetstillsynen bör organiseras och därvid bör möjligheter till decentralisering av beslutsnivåer tillvaratas. Utredaren väntas redovisa resultatet av sitt arbete under maj 1994.

4.5 Skuldsaneringslagen

Regeringen har i proposition 199394: 123 lagt fram förslag till en skuldsaneringslag. Enligt lagförslaget avses med skuldsanering att en fysisk helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för sina skulder. person För att komma ifråga för skuldsanering skall man vara fysisk person med hemvist i Sverige och inte näringsidkare eller vara ålagd näringsförvara bud. Det krävs även att gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina skulder. Det krävs vidare att det vid allmän bedömning framstår skäligt att bevilja gäldenären en som skuldsanering. Vid skälighetsbedömningen skall särskilt beaktas bl.a. skuldernas ålder, omståndighetema vid deras tillkomst och de ansträngningar gäldenåren gjort för att fullfölja sina förpliktelser. Förslaget som

Pågående reformarbete 23

innehåller ett förfarande i tre steg, varvid det första steget är gäldenärens försök till uppgörelse med alla sina borgenärer. Råd och anvisningar egna skall därvid kunna lämnas av kommunen. Som ett andra steg talas om ansökan frivillig skuldsanering, varmed avses att gäldenären tillsamom med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till skuldsanering mans föreläggs borgenärema och det godkänns fastställs av kronofogsom om demyndigheten. Om någon borgenär motsätter sig förslaget skall kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering. Skuldsaneringen skall regelmässigt vara förenad med en betalningsplan, innebär att gäldenären som regel skall leva pâ existensminimum som under fem år och betalningsfönnågan därutöver skall komma borgenärertillgodo. I princip skall alla skulder omfattas, men förslaget gör na undantag för fordringar förenade med panträtt, underhållsbidrag och fordringar som innefattar ett fortlöpande utbyte av prestationer som t.ex. hyra. Även tvistiga fordringar skall lämnas utanför skuldsaneringen. Det

skall även i enskilda fall möjligt att lämna vissa fordringar utanför vara skuldsaneringen. I normalfallet skall alla borgenärer få lika stor procentuell nedskrivning sina fordringsbelopp. De borgenärer som inte beav vakar sin rätt i förfarandet förlorar sin rätt till betalning. I undantagsfall skall i efterhand kunna upphäva eller ändra en skuldsanering. Det man föreslås inte någon offentlig kontroll av att planen fullföljs och skuld- saneringsinstitutet föreslås vara fristående från konkurs- och ackordsinstituten så detta fâr bevakas av varje enskild borgenär. Skuldsaneringsla- gen och dess följdändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. Riksdagen har med endast mindre jämkning antagit lagförslaget LU en 199394226, rskr. 1993942303.

4.6 BankKrisKommittén 1993:02

Fi

Den 3 december 1992 beslöt regeringen tillkalla en utredning om utvecklingen på kreditmarknaden. Utredningen som sedermera antagit namnet - BankKrisKommittén har i uppdrag att analysera den utveckling som lett fram till nuvarande problem på kreditmarknaden och utreda vilka effekter dessa problem medför för den svenska ekonomin och den ekonomiska politiken dir. 1992:105. Vidare, sägs det, bör bankernas roll i utvecklingen belysas med hänsyn till deras centrala uppgifter i det finansiella systemet. Kommittén skall också belysa utvecklingen mot

24 Pågående reformarbete

bakgrund av tillsynens och regelverkens utformning. Om kommittén finner det lämpligt bör den föreslå nya riktlinjer för tillsynens innehåll och inriktning. I direktiven erinras att kommittén även är oförhindrad om att ta upp angränsande frågor som kommer fram i utredningsarbetet. Utredningsarbetet som bör redovisas fortlöpande i form del- - av rapporter bör utmynna i en slutrapport före utgången år 1994. - av

Överväganden

5 Enligt direktiven bör utredaren till början kartlägga konsumenternas en ställning på de finansiella marknaderna och hur konsumenternas intressen tillvaratas detta område. I den delen må först hänvisas till avsnittet Nuvarande förhållanden vilket framgår att konsumentskyddet orgaav nisatoriskt sett byggts kring Finansinspektionen, Konsumentverupp ketKO, Allmänna reklamationsnämnden och Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå. Vidare kan i huvudsaklig anslutning till uttalanden i direktiven

följande anföras. Från 1970-talets slut har marknaden för finansiella tjänster riktade till hushållen successivt vuxit i omfattning. Under senare år har även denna marknad, i takt med den samhällsekonomiska utvecklingen, kommit att snabbare förändringar. Internationalisering, avreglekännetecknas av allt ring och ökad användning teknologi har påverkat produktutbudet på av ett sätt torde till övervägande del ha lett till betydande förbättringar som för hushållen ökad valfrihet och service. Utvecklingen har genom emellertid även medfört svårigheter för såväl enskilda konsumenter som sådana att välja rätta produkter och att på ett snabbt och grupper av enkelt sätt få rättelse, när fel eller missförstånd har uppstått. Här kan också erinras vad näringsutskottet anfört om effekterna från konsuom mentsynpunkt den s.k. bankkrisen. Denna har, sågs det, i förening av med den allmänna nedgången i ekonomin med bl.a. en hög arbetslöshet gjort det allt svårare för många enskilda kunder dels att fullgöra sina åtaganden gentemot kreditinstituten dels att acceptera institutens handlande i olika avseenden. I linje med det sagda ligger också en misstro mot myndigheternas förmåga att hantera krissituationen. Det anförda kan tas till utgångspunkt för en översikt över konsunu möjligheter att få information och att lösa eventuella konflikter menternas med kreditinstituten. Vad först gäller konsumenternas möjligheter att välja rätta produkter eller, med andra ord, att få allmän information och rådgivning inför transaktion på de finansiella marknaderna kan Banken byrån och konsumentvägledama sägas utgöra de viktigaste upplysningskällorna vid sidan de enskilda kreditinstituten. Bankbyrån skall sålunda av

26 överväganden

enligt sin arbetsordning informera, vägleda och hjälpa konsumenter i frågor som rör bank eller annat kreditinstitut. Målet för verksamheten är, sägs det, att ge konsumenterna underlag och förutsättningar att agera vidare på egen hand. Rådgivningen skall omfatta saklig, rättvisande och jämförande information rörande finansiella tjänster riktade till privatpersoner inom bank- och kreditinstitutsområdet samt information om kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Information skall också lämnas om god sed och gällande praxis inom bank- och kreditinstitutsområdet med avseende på information, avtalsvillkor m.m., om innebörden av juridiska termer, om institutens normala rutiner vid utförande av tjänster samt om olika produkter och tjänster och vilka alternativ om som erbjuds marknaden. De flesta kommuner har någon form av konsumentverksamhet med en eller flera anställda konsumentsekreterare. Denna verksamhet tar framför allt sikte på att hjälpa konsumenter med ekonomiska problem. Hjälpen kan ha formen av budgetrådgivning, utmynnar i anvisning som en om vad konsumenten själv måste göra framför allt på utgiftssidan för att -- klara upp sin situation. Hjälpen kan också gå ut på att lägga lån eller om ordna saneringslån för att få bort dyra kontokrediter. För de mest skuldsatta konsumenterna återstår slutligen hjälp med skuldsanering. Enligt 4 § förvaltningslagen 1986:223 åligger det varje myndighet att lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Enligt 7 § verksförordningen 1987:1100 åligger det vidare myndighetens chef att till att se allmänhetens kontakter med myndigheten underlättas god service genom och tillgänglighet och genom information. En konsument kan alltså rikta allmänna förfrågningar även till Finansinspektionen, Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden, låt att konsumenten vara då ofta torde hänvisas till Bankbyrån. När det sedan gäller konsumenternas möjligheter att efter klagomål få rättelse, när fel eller missförstånd har uppstått, föreligger beträffande tillvägagångssättet samma upplysningskällor nämnts i det föregående. som Bankbyrån kan härvid enligt arbetsordningen hänvisa konsumenten till lokalt eller regionalt ansvarig inom instituten eller till den centralt klagomålsansvarige inom respektive institut. Bankbyrån torde också ha goda möjligheter att förmedla direktkontakter med de vid institupersoner ten som i första hand bör ta sig kunden och i vissa fall aktivt an mera verka för en uppgörelse i godo. Om en civilrättslig tvist föreligger, skall rådgivningen omfatta information rörande möjligheten att utverka pröv-

överväganden 27

ning hos Allmänna reklamationsnärrmden eller domstol. De kommunala konsumentvägledama har självfallet samma möjligheter som Bankbyrån att hänvisa en konsument till institutens ansvariga, reklamationsnämnden eller till domstol. I sammanhanget kan nämnas att Bankbyrån enligt sin arbetsordning i frågor som rör bank eller annat kreditinstitut skall ge lokala konsumentvägledare information, stödja dem i deras rådgivning till konsumenterna och, när det är lämpligt, överta frågor som först ställts till dessa konsumentorgan. Det nu sagda tar närmast sikte på sådana tvister som lämpligen bör lösas genom direktkontakter mellan kund och institut. När det gäller principiellt viktiga frågor av tillsynskaraktär åligger det Bankbyrån att till Finansinspektionen eller Konsumentverket hänvisa konsument vänt som sig till byrån. Som framgått av tidigare redogörelse är de båda tillsynsmyndighetema representerade i Bankbyråns styrelse. Genom den regelbundna avrapportering av uppkomna konsumentfrâgor som åligger byrån gentemot styrelsen bringas även detta sätt eventuella tillsynsfrågor till tillsynsmyndighetemas kännedom. Via bankföreningens representanter i styrelsen kan på motsvarande sätt mottagna klagomål och synpunkter återföras till de olika instituten, som härigenom får underlag för att ompröva policy och rutiner på olika områden. Verksamheten på Allmänna reklamationsnämndens bankavdelning på liknande sätt ger möjlighet att återföra uppkomna konsumentfrågor till tillsynsmyndighetema och bank- och kreditinstituten. Lokala konsumentvägledare och enskilda konsumenter är självfallet oförhindrade att direkt hos tillsynsmyndighetema påtala fel och brister av tillsynskaraktär. Av det hittills anförda torde framgå att det på kreditmarknadens område har byggts upp ett system där myndigheterna och instituten samverkar bl.a. för att skapa ett så gott skydd som möjligt för konsumenterna, ett skydd som successivt har förstärkts. I sammanhanget bör erinras att om den aviserade lagstiftningen om oskäliga avtalsvillkor innebär en skärpning till konsumenternas förmån. Grupptalanutredningens arbete kan också väntas leda till förbättringar från konsumentsynpunkt. Frågan blir då om en allmänhetens bankombudsman kan bidra till att ytterligare förstärka konsumenternas ställning. Angående ombudsmannens funktioner har vid riksdagsbehandlingen 199293 sagts i huvudsak detta. Många bankkunder hade i rådande krisläge ett stort behov hjälp och av stöd i sina mellanhavanden med banker. Ombudsmannens uppgift borde vara att få till stånd en noggrann prövning av principiellt viktiga klagomål från bankkundema. Under behandlingen vid 199394 års riksdag till-

28 Överväganden

fogades i huvudsak dessa synpunkter. Bankkunderna behövde en förhandlingspart som kunde företräda dem i förhållande till banker och andra kreditinstitut, bl.a. när det gällde marginalerna mellan in- och utlåningsräntorna. Ombudsmannen skulle företräda bankkundema som ett kollektiv i syfte att åstadkomma så fördelaktiga villkor som möjligt i frågor som berörde större konsumentgrupper eller som hade principiell betydelse. De företrädare för myndigheter och organisationer som kontaktats under utredningsarbetets gång har i allmänhet ställt sig tveksamma till behovet av en allmänhetens bankombudsman. Endast Sveriges Bankkunders Riksförbund har klart uttalat sig för en reform i enlighet med riksdagens tankegångar. Utredningsarbetet har i denna del lett fram till följande överväganden. Utredningsdirektiven antyder inga givna arbetsuppgifter för Bankombudsmannen och ger i vart fall inte utrymme för förslag av innebörd att arbetsuppgifter förs över från tillsynsmyndighetema och Bankbyrån till Bankombudsmannen. Dennes insatser skall alltså komplettera de övriga instansernas, något som riksdagen f.ö. förutsatt i fråga om Bankbyrån. Redan i det sistnämnda hänseendet uppkommer dock frågan huruvida arbetsuppgifterna inte delvis sammanfaller. Bankombudsmannens tänkta funktion att hjälpa och stödja kunderna i deras mellanhavanden med bankerna motsvarar ganska väl Bankbyråns uppgift enligt stadgarna att informera, vägleda och hjälpa konsumenterna i frågor som rör bank eller annat kreditinstitut. Med den auktoritet som riksdagen velat ge Bankombudsmannen blir det emellertid framför allt kompetensfördelningen mellan denne, å ena, samt Finansinspektionen och KonsumentverketKO å andra sidan som måste granskas närmare. Bankombudsmannens huvuduppgift skulle således, enligt vad som nyss angetts, vara att företräda kunderna som ett kollektiv i frågor som berör större kundgrupper eller som har principiell betydelse. Samtidigt är det enligt nuvarande ordning en uppgift för Finansinspektionen att ge ett gott konsumentskydd inom tillsynsområdet. Inspektionens arbete på att stärka konsumentskyddet innefattar bl.a. branschvisa överläggningar avses skola komma stora konsumentgrupper till som godo. En anledning till Bankbyråns inrättande var just att byrån skulle avlasta Finansinspektionen såvitt gällde klagomålshanteringen, så att inspektionens resurser kunde koncentreras på riktade och övergripande insatser på områden, där enskilda kunder har svårt att hävda sina intressen gentemot instituten, t.ex. när det gäller ränteändringar och lån.

1994:79 Överväganden 29

SOU

En ordning går ut på att Bankombudsmannen vid sidan av Finanssom inspektionen skulle kunna påkalla förhandlingar med kreditinstituten och företräda allmänna konsumentintressen innebär således att arbetsdärvid uppgifterna klart sammanfaller. Även i fråga kompetensfördelningen mellan Bankombudsmannen om KonsumentverketKO uppkommer liknande situation. Verket har och en det övergripande ansvaret för konsumentpolitiken och arbetar inom hela område, dvs. också området för finansiella tjänster, för att stärka detta ställning. Bankombudsmannens tänkta verksamhetsfált konsumenternas omfattar i och för sig främst kreditmarknaden, men även där uppstår alltså den situationen arbetsuppgifterna skulle sammanfalla. att slutsatser rörande bankombudsmannens arbetsupp- I stort sett samma gifter redovisas i inom Finansinspektionen upprättad promemoria, en dagtecknad den 15 november 1993, rörande inrättandet av Konsumenter- Bankbyrå. Det framhålls där att det ökade räntegapet torde vara den nas fråga f.n. varken KonsumentverketKO, Finansinspekenda typ av som tionen eller Allmänna reklamationsnämnden kan driva i syfte att stärka konsumenternas ställning. I övrigt torde, sägs det, nämnda myndigheter domstolar med stöd befintligt eller planerat lagstöd kunna pröva samt av de flesta frågor och problem kan uppstå i relationen mellan konsusom och banker eller andra företag tillhandahåller finansiella menter som tjänster. Räntegapet kan, sägs det, inte angripas utan stöd av prisreglerande lagstiftning och torde närmast fråga för Konkurrenvara en sverket. Denna ståndpunkt torde ha fog för sig. Utvecklingen synes f.ö. gå mot ett minskat räntegap jfr skr. 199394:238 s. 16 De fortsatta övervägandena rörande behovet av en allmänhetens bankombudsman måste alltså utgå från att ombudsmannens tänkta arbetsuppgifter i allt väsentligt sammanfaller med de som redan ankommer på Finansinspektionen och KonsumentverketKO. Redan den nuvarande ordningen, enligt vilken både inspektionen och de konsumentpolitiska myndigheterna kan ingripa mot och företeelse på det konsumenten samma rättsliga området har ansetts innebära oklarheter i fråga om de olika myndigheternas ansvarsområden. Systemet har ansetts kunna medföra olägenheter för både konsumenterna och de företag som tillsynen avser, eftersom de inte kan hålla sig till enda myndighet jfr prop. en 198182: 180 110. Det är givet att tillkomsten av ännu en myndighetss. funktion på området för finansiella tjänster år ägnad att skapa ytterligare otydlighet och vålla oklarheter i rollfördelningen, vilket i sin tur kan leda till minskad effektivitet till nackdel för konsumenterna. Splittringen av

30 Överväganden

tillsynen mellan Finansinspektionen och Konsumentverket har hittills kunnat hanteras på ett praktiskt sätt genom olika former av samverkan. Också i det hänseendet kan inrättandet av en ombudsmannafunktion medföra olägenheter. Riksdagsmotionema i ombudsmannafrågan och riksdagens positiva behandling av dem återspeglar otvivelaktigt den stora oro som många människor har känt inför konvulsionerna på kreditmarknaden. Av olika uttalanden att döma är situationen emellertid nu den att finanskrisen har mattats, och allmänhetens förfrågningar och klagomål hos ansvariga instanser minskat i motsvarande mån. Skälen för en reform i enlighet med riksdagens önskemål synes alltså ha minskat i styrka. Det har inte under utredningsarbetet framkommit någon omständighet som tyder på att fördelarna från konsumentskyddssynpunkt skulle vara så stora att de uppväger de nyss berörda praktiska olägenheterna eller eljest motiverar icke obetydliga kostnader ñr staten. Starka skäl mot att en funktion som bankombudsman nu inrättats måste alltså anses föreligga. Utredaren lägger därför inte fram något förslag i ärrmet. I den mån reformkravet grundas på misstro mot myndigheternas förmåga att hantera krissittlationen på kreditmarknaden synes det i och för sig ligga närmast till hands att -i stället ñr att inrätta en ny myndighetsfunktion söka åstadkomma erforderliga förbättringar hos de existerande myndigheterna. I det sammanhanget bör påpekas att Finansinspektionens verksamhet omfattas av BankKrisKommitténs uppdrag och att formerna för KonsumentverketKO:s arbete övervägs i regeringskansliet med anledning av förslagen i Konsumentpolitiska kommitténs betänkande Konsument i ny tid SOU 1994:14. I ett internationellt perspektiv kan även nämnas att såväl inom EU som inom det nordiska samarbetet beslut tagits om att -prioritera konsumentskyddet på det finansiella området. Det kan därför inte uteslutas att hela frågan om konsumentskyddet på de fmansiella marknaderna aktualiseras i ett större sammanhang. Frågan om en allmänhetens ombudsman på det finansiella området kan därvid komma under bedömande.

1 Bilaga

Allmänhetens bankombudsman

Dir. 1994:1

Beslut vid regeringssammanträde den 13 januari 1994

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utreda frågan en allmänhetens bankomom budsman.

Bakgrund

Under 1980-talet skedde snabb utveckling av de finansiella marknaderen i Sverige och utomlands. Den svenska kreditmarknaden har genom na olika åtgärder avreglerats och vägen har därmed öppnats för ökad konkurrens mellan de olika instituten, såväl svenska som utländska, på marknaden. Detta har i huvudsak inneburit betydanden förbätttringar för valfrihet och bättre service. I vissa hänseenden har hushållen genom ökad emellertid utvecklingen medfört svårigheter för enskilda och grupper av konsumenter att välja rätt produkter, och behovet av ett förstärkt konsumentskydd har accentuerats när det gäller tjänster som krediter och betalningsförmedling. Frågor kring konsumentskyddet på bankområdet, bl.a. den organisatoriska uppbyggnaden detta, har diskuterats även innan den nyss nämnda av

utvecklingen under 1980-talet se t.ex. 198182: 180, bet.

prop. 198182:NU45, rskr. 198182385. Under år har också ett flertal åtgärder vidtagits i syfte att skydda senare konsumenterna. Bl.a. inrättade Finansinspektionen år 1991 en särskild enhet, konsumenträttsenheten, för bevakning av konsumentfrågor. Enheten

32 Bilaga I

har till uppgift att genom förebyggande åtgärder verka för ett förstärkt konsumentskydd inom inspektionens tillsynsområde. Detta innebär att enheten förhandlar med såväl branschorganisationer som enskilda institut i syfte att säkerställa att krav på god information och skäliga avtalsvillkor upprätthålls. Inspektionen verkar även för att kundernas rörlighet mellan instituten skall underlättas så långt möjligt samt bevakar att god sed som inom området följs i övrigt. Finansinspektionen har även medverkat till att institut under dess tillsyn har utsett särskilda klagomålsansvariga på central nivå inom instituten. Dessa tjänstemän bevakar institutens reklamationsrutiner, ansvarar för avrapporteringen till Finansinspektionen och är kontaktpersoner för inspektionen i dessa frågor. Konsumentverket, som ansvarar för konsumentpolitik och marknadsföringsfrågor, i allmänhet, har genom omfattande utbildningsåtgärder verkat för ökad kompetens hos konsumentvägledare och socialsekreterare vad gäller budgetrådgivning. Konsumentverket KO övervakar bl.a. - efterlevnanden av marknadsföringslagen 1975:1418 och lagen 1971:112 om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Verket har även haft ansvar för en försöksverksamhet med frivillig skuldsanering. För närvarande pågår inom Justitiedepartementet ett arbete med en proposition om skuldsanering. Allmänna reklamationsnämnden har sedan 1990 en bankavdelning vid vilken prövas tvister mellan konsumenter å ena sidan och banker och andra finansiella institut å den andra rörande banktjänster och andra finansiella tjänster. I reklamationsnämnden har även pågått generell en försöksverksamhet där Konsumentombudsmannen fått möjlighet att föra kollektiv talan inför nämnden. I väntan på Grupptalanutredningens Ju 1991:04 arbete skall denna försöksverksamhet återupptas den 15 januari 1994. Även internationellt, såväl inom EU som inom det nordiska samarbetet, har beslut nyligen tagits om att prioritera konsumentskyddet på det fmansiella området. Som framgår har således en rad reformer genomförts för att stärka konsumenternas ställning på marknaden för finansiella tjänster. Flertalet åtgärder har emellertid vidtagits relativt nyligen och effekterna kan därför vara svåra att bedöma redan nu. I sin anslagsframstållning för 199394-9596 tog Finansinspektionen upp den kraftiga ökningen av antalet inkomna muntliga och skriftliga klagomål och förfrågningar till inspektionen. Orsaken till ökningen för-

Bilaga 1 33

svenska finansmarknaden. Eftersom modades främst vara krisen den klagoinålshanteringen antagit sådan omfattning anförde inspektionen i anslagsframställningen att radikala förändringar måste göras i fråga om denna hantering. För att inspektionens verksamhet i fråga om konsumentskydd skulle komma ett större antal konsumenter till godo måste, enligt inspektionen, dess resurser omdisponeras från klagomålshantering till mer riktade och övergripande insatser på viktiga områden, där enskilda kunder har svårt att hävda sina intressen gentemot institut, t.ex. avtalsvillkor för lån. ränteändringar och avtalsvillkor för olika försäkringar. Inspektionen framförde därför bl.a. tanken på att en motsvarighet till Konsumenternas Försäkringsbyrå, som funnits i många år inom försäkringsområdet, borde inrättas även inom kredit- och värdepappersområdet. Frågan om Finansinspektionens hantering av klagomål och förfrågningar från konsumenter togs även upp i 1993 års budgetproposition prop. 199293:l0O, bil. 8 68. Regeringen instämde i inspektionens s. bedömning att resursinsatsen beträffande klagomålsärenden och telefonförfrågningar inte stod i rimlig proportion till effekterna från tillsynssynpunkt. Verksamheten i detta avseende borde därför effektiviseras och renodlas gentemot instituten. Med anledning av detta borde enligt regeringen huvudinriktningen att inspektionens insatser i förhållande till vara enskilda konsumenter skulle minska under den kommande treårsperioden genom dels ökad information till allmänheten, dels överläggningar med branschen i syfte att inrätta instans utanför inspektionen dit konsuen ny menter kan vända sig för att få individuell information och reklamationsrådgivning. En överenskommelse om bildande av en stiftelse motsvarande Konsumenternas Försäkringsbyrå har därefter träffats mellan Svenska Bankföreningen och staten genom Finansinspektionen och Konsumentverket. Stiftelsen benämns Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå. Riksdagen har beslutat att staten skall bidra till stiftelsekapitalet i Bankbyrån med 10 000 kronor prop. 199394:83, bet. 199394:NU7, rskr. 19939479. l samband med att frågan om bidrag till stiftelsekapitalet i Bankbyrån behandlades i riksdagen tog näringsutskottet i sitt betänkande upp frågan om tillsättandet av en utredning om en allmänhetens bankombudsman. Saken hade tidigare behandlats av näringsutskottet i bet. l99293:NU16 där utskottet, med anledning av en motion, angav att frågan om en allmänhetens bankombudsman borde utredas. Detta gav också riksdagen regeringen till känna.

34 Bilaga 1

I betänkandet 199394:NU7 anför utskottet bl.a. att den utveckling som skett på de finansiella marknaderna ställer krav på insatser för att nya tillvarata konsumenternas intressen på detta område. Det år angeläget att det vidtas åtgärder för att förstärka konsumenternas position i förhållande till banker och andra kreditinstitut. I betänkandet redogörs för vad Bankbyrån i första hand avses ägna sin verksamhet och vad en bankombudsman skulle enligt de motionärer som väckt frågan ha som huvuduppgift. Eftersom dessa enligt - organ redogörelsen skulle få skilda huvuduppgifter och tillgodose olika kon sumentbehov kunde de komplettera varandra och det fanns därför, enligt utskottets mening, skäl att överväga inrättande av såväl en bankbyrå som en funktion som bankombudsman. Utskottet utgick från att utredning en om en allmänhetens bankombudsman -i enlighet med riksdagens tidigare begäran skulle tillsättas av regeringen inom kort. Riksdagen anslöt sig till utskottets synsätt.

Uppdraget

En särskild utredare bör göra kartläggning konsumenternas ställen av ning på de finansiella marknaderna, hur konsumenternas intressen tillvaratas på detta område och behovet av en allmänhetens bankombudsman. Om det i utredningsarbetet inte framkommer starka skäl mot att en bankombudsman inrättas bör utredaren överväga det är mest ändaom målsenligt med ett självständigt ombudsmannaämbete eller sådan om en funktion bör knytas till någon de myndigheter redan i dag är av som verksamma på området. Om utredaren föreslår att ett självständigt ombudsmannaämbete bör inrättas skall förslag lämnas till en förordning med instruktion för den myndigheten. Även förslag till de andra författningar kan benya som hövas med anledning av utredarens förslag bör redovisas. Utredaren bör beakta vad Konsumentpolitiska kommittén C 1992:02 föreslår i sitt betänkande som kommer att lämnas inom kort. Utredaren bör även hålla sig underrättad om arbetet i Grupptalanutredningen Ju 1991:04 och i den utredning som har till uppgift att över se lagstiftningen om pantlåneverksamhet N 1993:06. Utredaren skall beakta vad som sågs i direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir.

Bilaga 1 35 1984:5 samt regeringens direktiv angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43. Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 31 maj 1994. Finansdepartementet

i

2 Bilaga

Arbetsordning för Konsumenternas Bankbyrå

1 §

Bestämmelser för verksamheten

Bestämmelser för byråns verksamhet finns i stadgarna för Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå. För arbetet gäller dessutom bestämmelserna i denna arbetsordning och de föreskrifter som utfärdas av styrelsen.

2 §

Bankbyråns organisation

Bankbyrâns organisation beskrivs i bilaga utesluten här

3 §

Bankbyråns uppgifter

Byrån skall i det fortlöpande arbetet självständigt verka för att Stiftelsens ändamål enligt 1 § i stadgarna främjas. Byrån skall därvid: informera, vägleda och hjälpa konsumenter i frågor som rör bank eller annat kreditinstitut. Målet för verksamheten är att ge konsumenterna underlag och förutsättningar att agera vidare på egen hand. Byrån är i mån tid oförhindrad råd även åt bankkund av att ge annan än konsument. i frågor som rör bank eller annat kreditinstitut ge lokala konsument- vägledare information, stödja dem i deras rådgivning till konsumen-

Bilaga 2 37

terna och när det är lämpligt överta frågor som först ställts till dessa konsumentorgan. i frågor rör bank eller annat kreditinstitut lämna information till - som större grupper, massmedia m.fl. uppmärksamma konsumentfrågor som aktualiseras i byråns verksam- het och regelbundet avrapportera dessa frågor till styrelsen i form av sammanställningar m.m. uppmärksamma behov av informationsmaterial och medverka till att informationsmaterial utarbetas och sprids. vidarebefordra frågor av tillsynskaraktär till Finansinspektionen eller - Konsumentverket.

4 §

Rådgivningen

Rådgivningens innehåll Rådgivningen skall omfatta: saklig, rättvisande och jämförande information rörande finansiella tjänster riktade till privatpersoner inom bank- och kreditinstitutsområdet samt information om kreditmarknadens struktur och funktionssätt information god sed och gällande praxis inom bank- och kredit- - om institutsområdet med avseende på information, avtalsvillkor m.m. hänvisning till lokalt eller regionalt ansvarig inom instituten eller till den centralt klagomålsansvarige inom respektive institut information möjligheten att få ärende prövat av Allmänna rekla- - om mationsnämnden eller domstol om civilrättslig tvist föreligger hänvisning till Finansinspektionen eller Konsumentverket i tillsyns- frågor information om innebörden av juridiska och ekonomiska termer information om institutens normala rutiner vid utförande av tjänster information om olika produkter och tjänster och om vilka alternativ som erbjuds på marknaden utskick faktablad beskriver regler och etablerad praxis i en - av som viss fråga 2. Rådgivningens form Rådgivningen skall ske per telefon, skriftligen eller vid personliga besök.

38 Bilaga 2

5 §

Arbetsuppgiftemas fördelning befattningsbeskrivning

Chef

Chefen för rådgivningsbyrån har till uppgift att inom ramen för vad som anges enligt 1 § i arbetsordningen leda arbetet på byrån och ha det övergripande ansvaret för att rådgivningsbyråns uppgifter enligt 3 och 4 §§ i arbetsordningen fullgörs. I arbetsuppgifterna ingår: att leda och delta i rådgivningsverksamheten att företräda byrån i den löpande verksamheten att vara föredragande vid styrelsens sammanträden att avge bedömning till styrelsen i personaltillsättningsfrågor att svara för förhandling och information enligt lagen med- - om bestämmande i arbetslivet 1976:580 att svara för bankbyråns verksamhetsplanering och budgetarbete och inför styrelsen framlägga förslag till byråns budget.

Bankrádgivare

Bankrådgivare har till uppgift att svara för rådgivning och uppmärksamma konsumentfrågor som aktualiseras i rådgivningen. I arbetsuppgifterna ingår: att besvara förfrågningar i enlighet med 4 § och följa de löpande an- visningar som lämnas av chefen för byrån att i egna ärenden företa erforderlig utredning och vid kontakt med kreditinstitutens representanter m.fl. företräda byrån. att hålla sig informerad om produkter och rutiner på kreditrnarkna- den, rättspraxis och praxis hos Finansinspektionen, Konsumentverket och tvistlösande organ på bank- och kreditområdet samt massmedias behandling av bank- och kreditfrågor.

Bilaga 2 39

6 §

Inkomna handlingar och registrering

Alla förfrågningar skriftliga och muntliga registreras som ärenden. - -- Mottagande handläggare registrerar sina ärenden i löpande nummerordning. Till varje ärende skall höra ett dagboksblad eller motsvarande där handläggaren antecknar åtgärder av vikt. Registreringen skall utformas på ett sådant sätt att den möjliggör problemuppfångning och problemuppföljning för instituten. Registreringen får ske via ADB. Alla skriftliga ärenden till râdgivningsbyrân skall ankomststämplas. Handlingar skall förvaras pâ betryggande sätt.

7 §

Sekretessbestämmelser

Byrâns handlingar eller upplysningar enskilda konsumenters förom hållanden får inte lämnas ut utan konsumentens medgivande. Byråns övriga interna handlingar får inte lämnas ut utan styrelsens medgivande. Personalen skall underteckna sekretessförbindelse.

Statens offentliga utredningar 1994

Kronologisk förteckning

Ändradansvarsfördelning för den statliga 35,Vårandes stämma ochandras. . statistiken.Fi. Kulturpolitik och intemationalisering. Ku.

h Kommunerna Landstingen ochEuropa Miljöochfysisk planering. M. . . + Bilagedel.C. Sexualupplysning ochreproduktiv hälsaunder . Mänsföreställningar kvinnor om och chefskap. 1900-talet i Sverige. UD. . Vapenlagen och EG.Ju. Kvinnor,bamocharbeteiSverige[850-1993. UD. . . Kriminalvård och psykiatri. Ju. Gamla ärungasom blivitäldre.Omsolidaritet . . Sverige och Europa.Ensamhällsekonomisk mellan generationerna. Europeiska äldreåret1993. S. . konsekvensanalys. Fi. 40.Långsiktig strålskyddsforskning. M.

EU,EESoch miljön, M, 4l. L g gmiñningen en översyn. A. - , Historisktvägval FöljdemaforSverigeiutrikes- e 42. Staten ochtrossamfunden. C.

. och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, Uppskattad sysselsättning skattemas om betydelse . respektive intebli medlemi Europeiska unionen. UD, för denprivatatjänstesektom. Fi.

O Föniyelse ochkontinuitet - om konst ochkultur Folkbokföringsuppgiftema i samhället. Fi. . . i framtiden. Ku. Grunden förlivslångt lärande. U. . Anslutning till EU Förslag till övergripande Sambandet mellanSamhällsekonomi, transfereringar . - . lagstiftning. UD. ochsocialbidrag.

Om kriget kommit Förberedelser förmottagande Avveckling av den obligatoriska anslutningen . . av militärtbiståndl949-l969 Bilagedel. + SB. till Studentkårer ochnationer. U.

N Suveränitet ochdemokrati .Kunskapför utveckling bilagedel.A. + . + bilagedel med expertuppsatser. UD. Utrikessekretessen. Ju. . l3. JlK-metoden, m.m. Fi. .Allemanssparandet översyn. en Fi. - Konsumentpolitik i enny tid.C. .Minne och bildning.Museernas uppdragoch . Pâ väg. K. organisation bilagedel. + Ku. . l6. Skoterkömingjordbruks- på ochskogsmark. 52.Teaterns roller. Ku.

Kartläggning ochåtgärdsförslag. M. 53.Mästarbrev för hantverkare. Ku.

Års-ochkoncemredovisning enligtEG-direktiv. 54.Utvärdering praxisi asylärenden. av Ku. . Dell ochll. Ju. 55.Rättentill reformerat bilstöd.S. ratten-

Kvaliteti kommunal verksamhetnationell 56.Ett centrum för kvinnor som våldtagits och . uppföljning ochutvärdering. C. misshandlats. S.

Renarolleri biståndetstyrningocharbetsfördelning 57.Beskattning fastigheter, av del Principiella . - i en effektivbiståndsförvaltning. UD. utgångspunkterbeskattning fastigheter för av m.m.

Refonnerat pensionssystem. Fi

Reformerat pensionssystem, BilagaA. 58.6 JuniNationaldagen. Ju. . Kostnader ochindivideffekter. 59.Vilkavattendrag skallskyddasPrinciperoch

h Refonneral pensionssystem. BilagaB. förslag.M.

KvinnorsATPochavtalspensioner. 59.Vilka vattendrag skall skyddasBeskrivningar av

Förvaltabostäder. Ju. vattenområden. M.

Svenskalkoholpolitik - en strategiförframtiden. 60.Särskilda skäl utformning och tillämpning av - Svensk alkoholpolitikbakgrund ochnuläge. 2 kap. 5 § ochandrabestämmelser i - Att förebygga alkoholproblem. utlänningslagen. Ku.

Vård alkoholmissbrukare. av 61.Pantbankemas kreditgivning. N.

Kvinnorochalkohol. 62.Rationaliserad fastighetstaxering, del Fi.

Barn Föräldrar Alkohol. 63.Personnummerintegritetocheffektivitet.Ju. - - - Vallagen.Ju. 64.Med raps i tankarnaM.

Vissamervärdeskattefrágor lll Kultur m.m. Fi. 65.Statistik och integritet, del2 Lag om - - MycketUnderSamma Tak.C. personregister för officiellstatistik m.m. Fi.

Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, 66.Finansiella m.m. tjänsteri förändring.Fi. . Ku, 67.Räddningstjänst i samverkan och entreprenad.

wf Tekniskt utrymme förytterligare TV-sändningar. Ku. Fö.

68.Otillbörligkurspåverkan vissainsiderfrågor. och Fi.

Statens 1994

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

69.On the General Principlesof Environment Protection. M. 70.lnomkommunal utjämning.Fi. 7l .Omintygochutlåtanden som utfärdas hälso- av och sjukvårdspersonal i tjänsten. 72. Sjukpenning. arbetsskada och förtidspension förutsättningar erfarenheter. och S. - 73.Ungdomars välfärd och värderingar en under- sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. C. 74.Punktskatterna och EG.Fi. 75. Patientskadelag. C. 76.Trade and the Environmenttowards - a sustainable playingfield.M. 77. Tillvaronströsklar. C. 78.Citytunneln i Malmö.K. 79.Allmänhetens bankombudsman. Fi.

Statens offentliga utredningar 1994

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Rättentill ratten- reformerat bilstöd.[55] Ett centrum för kvinnor som våldtagits och Omkrigetkommit...Förberedelser förmottagande av militärtbistånd1949-1969Bilagedel. misshandlats. [56] + Omintygochutlåtanden utfärdas hälso- som av

Justitiedepartementet och sjukvårdspersonal i tjänsten. [71] sjukpenning, arbetsskada och förtidspension Vapenlagen ochEG[4] förutsättningar ocherfarenheter. [72] Kriminalvård och psykiatri,[5] -

Års-ochkoncemredovisning enligtEG-direktiv. Kommunikationsdepartementet Del[och ll. Ju. [l7] Påväg. [l5] Förvaltabostäder. [23] Vallagen.[30] Citytunneln i Malmö.[78]

Utrikessekretcssen. [49] Finansdepartementet 6 JuniNationaldagen. [58] Personnummerintegritet och effektivitet.[63] Ändradansvarsfördelning fördenstatligastatistiken. [1] - Sverige och Europa.Ensamhällsekonomisk Utrikesdepartementet konsekvensanalys. [6]

Historiskt vägval Följderna for Sverige i utrikes-och llK-metoden, m.m. [13] - Vissamervärdeskattefrågor lll Kultur [31] sâkerhetspolitiskt hänseende att bli,respektive intebli - m.m. av Uppskattad sysselsättning skattemas om betydelse medlemiEuropeiska unionen. [8] fördenprivatatjånstesektom. [43] Anslutning till EU Förslagtill - övergripande lagstiftning. Folkbokföringsuppgiñema i samhället. [44] [l0] Suveränitet ochdemokrati Allemanssparandet - en översyn. [50]

bilagedel med [12] Beskattning fastigheter. av del - Principiella + expertuppsatser. Renarolleri biståndetstyrningocharbetsfördelning utgångspunkter för beskattning fastigheter av m.m. [57] - Rationaliserad i effektivbistándsförvaltning. [19] fastighetstaxering, Fi. [62] del en Sexualupplysning reproduktiv Statistikochintegritet. 2 del och hälsaunder1900-talet i Sverige.[37] Lag om personregister för officiellstatistik m.m. [65] - Finansiella tjänsteri förändring.[66] Kvinnor,bamocharbeteiSverige1850-1993. [38] Otillbörligkurspåverkan ochvissainsiderfrågor. [68]

Försvarsdepartementet lnomkommunal utjämning.[70]

Punktskatterna ochEG.[74] Räddningstjänst i samverkan och entreprenad. [67] Allmänhetens bankombudsman. [79]

Socialdepartementet Utbildningsdepartementet Mäns föreställningar om kvinnorochChefskap. [3] Refonnerat Grunden förlivslångtlärande. [45] pensionssystem. [20] Avveckling av den obligatoriska anslutningen till Refonnerat pensionssystem. BilagaA. Studentkårer ochnationer.[47] Kostnader ochindivideffekter. [21] Reformerat pensionssystem. BilagaB. Kulturdepartementet KvinnorsATPochavtalsperisioner. [22] Svenskalkoholpolitik strategiförframtiden. [24] Förnyelse ochkontinuitet om konstochkultur - en - Svensk alkoholpolitik bakgrund ochnuläge.[25] i framtiden.[9] - Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden,[33] Att förebygga alkoholproblem, [26] m.m. Värd alkoholmissbrukare. Tekniskt utrymme förytterligare TV- ändningar. [34] av [27] Kvinnorochalkohol.[28] Vårandes stämma - ochandras.

Bam Föräldrar Alkohol. [29] Kulturpolitikochinternationalisering. [35] - - Gamla blivitäldre.Omsolidaritet mellan Minne och bildning. Museernas uppdragoch ärungasom generationerna. Europeiska äldreåret 1993.[39] organisation bilagedel. + [51] Sambandet Teaternsroller. [52] mellanSamhällsekonomi, transfereringar ochsocialbidrag. [46] Mästarbrev för hantverkare. [53]

Utvärdering praxisi asylårenden. av [54]

Statens offentliga utredningar 1994

Systematisk förteckning

Särskilda skäl utformningoch tillämpning 2 av kap. - 5 § ochandra bestämmelser i utläuningslagen. [60]

Näringsdepartementet Pantbankernas kreditgivning.[61]

Arbetsmarknadsdepartementet Ledighetslagstiftningen - en översyn [41] Kunskap utveckling för + bilagedel. [48]

Civildepartementet Kommunerna, Landstingen ochEuropa. + Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i enny tid. [14] Kvalitet i kommunal verksamhetnationell uppföljning och utvärdering, [18] MycketUnderSamma Tak. [32] Staten ochtrossamfunden. [42] Ungdomars välfärdoch värderingar en under- sökning om levnadsvillkor. livsstil och attityder,]73] Patientskadelag. [75] Tillvarons trösklar. [77]

Miljö- och naturresursdepartementet EU,EES ochmiljön.[7] Skoterköming påjordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsiörslag. [16] Miljö och fysiskplanering.[36] Långsiktig strålskyddsforskning. [40] Vilka vattendrag skall skyddasPrinciperoch förslag. [59] Vilka vattendrag skall skyddasBeskrivningar av vattenområden. [59] Medraps i tankarna[64] On the GeneralPrinciplesof Environment Protection.[69] Trade andthe Environment - towardsa sustainable playingfield. [76]