KO:s biträde åt enskilda betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

KO:s biträde

enskilda

äüül

I Betänkande av Utredningen om KO:s biträde enskilda konsumenter Göteborg

/yr/zgwz

ä .CC

Occ

l

Statens H offentliga utredningar 1996 140 : Inrikesdepartementet

KO:s biträde

enskilda

Betänkande av Utredningen om KO:s biträde enskilda konsumenter Göteborg 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svanar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag Regeringskansliets förvaltningskontor. av

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 91 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. En liten broschyr underlättar arbetet för den som skall svara remiss. som - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 lO 10 Telefon: 08-405 lO 25

ISBN 91-38-20383-9 Göteborg 1996 ISSN 0375-250X Graphic Systems AB,

Till statsrådet Blomberg

Genom beslut den 12 oktober 1995 bemyndigade regeringen chefen för Civildepartementet att tillkalla särskild utredare med uppdrag en

att utreda förutsättningarna för att ge Konsumentombudsmannen KO

möjlighet att företräda en enskild konsument i ärenden eller mål av principiellt eller allmänt intresse, främst området för finansiella tjänster. Med stöd av detta bemyndigande utsågs hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren till särskild utredare fr.o.m. den 1 november 1995. Utredningen antog namnet Utredningen KO:s biträde om enskilda konsumenter. Som experter förordnades fr.o.m. den 23 november 1995 hovrätts- Åke Söderlind, assessorn Civildepartementet, och rättschefen, t.f.

ställföreträdande KO, Marianne Åbyhammar, Konsumentverket samt

fr.o.m. den 1 december 1995 hovrättsassessorn Carina Crantz, Finansdepartementet. Åke Söderlind entledigades från sitt uppdrag fr.o.m. den 16 januari 1996. I hans ställe förordnades fr.o.m. som expert samma dag hovrättsassessorn Kenneth Nordlander, Civildepartementet. Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 15 december 1995 hovrättsassessorn Helen Svensson. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande KO:s biträde enskilda . Utredningen har slutfört sitt uppdrag.

Göteborg i september 1996

Nils-Olof Berggren

/Helen Svensson

Innehållsförteckning

Sammanfattning 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Utredningsuppdraget 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Utredningens bedrivande 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Betänkandets innehåll 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4 KO:s medverkan i tvistemål tidigare behandling 23 -

2 Konsumentpolitiken och konsumentlagstzjctningen 29 . . . . . 2.1 Konsumentpolitiken 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Den svenska konsumentpolitiken 29 . . . . . . . . . . 2.1.2 Arbetet inom EU med konsumentfrågor 30 . . . . . 2.2 Konsumentlagstiftningen 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Myndigheter och andra organ som arbetar med

konsumentfrågor 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Konsumentverket/KO 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Närmare om Konsumentombudsmannen KO 35 . . . . . . . 3.4 Finansinspektionen 38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå 39 . . . . . . . . . . . . . 3.6 Stiftelsen Konsumenternas Försäkringsbyrå 40 . . . . . . . . 3.7 Den kommunala konsumentverksamheten 42 . . . . . . . . . . 3.8 Marknadsdomstolen 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 T vistlösningen 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Inledning 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Allmänna reklamationsnämnden ARN 43 . . . . . . . . . . . 4.2.1 Allmänt 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Försöksverksamheten med grupptalan vid

ARN 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.3 Närmare om grupptalantvisterna 46 . . . . . . . . . . 4.3 Domstolsförfarandet m.m. 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Tvistemålsförfarandet i allmänhet 52 . . . . . . . . . 4.3.2 De s.k. småmålen 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.3 Den summariska processen . . . . . . . . . . . . .

6 Innehållsförteckning

4.4 Pågående reformarbete 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Inledning 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Grupptalanutredningen 57 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.3 Hovrättsprocessutredningen 62 . . . . . . . . . . . . . 4.4.4 Förslaget till ny rättshjålpslag 63 . . . . . . . . . . . 4.4.5 Skiljedomsutredningen 64 . . . . . . . . . . . . . . . .

Finansiella tjänster 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vad avses med finansiella tjänster 67 . . . . . . . . . . . . . . Konsumentskyddande åtgärder inom området finansiella

tjänster 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Sverige 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.2 Det nordiska samarbetet 70 . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.3 Europeiska Unionen 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . Problem området finansiella tjänster 72 . . . . . . . . . . .

Allmänna utgångspunkter 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Företrädare för det allmänna med talerätt för enskilda 79 . Andra ombudsmän 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.1 Inledning 79 . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.2 Lagen 1974:371 om rättegången i arbetstvister

LRA 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.1.3 Jämställdhetsombudsmannen JämO 80

. . . . . . . 7.1.4 Diskrimineringsombudsmannen DO 82 . . . . . . . 7.1.5 Varför får annan som part föra talan för

enskild 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.2 Åklagarens medverkan vid enskilda anspråk 84

. . . . . . . .

Nordisk rätt 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Finland 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Danmark 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Norge 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

KOss medverkan 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . När skall KO medverka 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Var skall KO medverka 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hur skall KO medverka 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Närmare om KO:s talan för enskilda 96 . . . . . . . . . . . . . Särskilt om rättegången vid allmänna domstolar 98 . . . . . . 9.6.1 Rättegångskostnader 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.2 De s.k. småmålen 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.3 Prövningstillstånd 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehållsförteckning

9.7 Sekretess 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 En försöksverksamhet 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Vad skall försöksverksamheten omfatta 107 . . . . . . . . . . 10.2 Hur länge skall försöksverksamheten pågå 108 . . . . . . . .

1 l Möjligheter att snabbt fram vägledande domstols-

avgöranden 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Allmänt 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11.2 Hänskjutande prejudikatfråga 111

av . . . . . . . . . . . . . . . 11.3 Tidigare överväganden om snabba avgöranden 113 . . . . . . 11.4 Utredningens överväganden 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Ekonomiska konsekvenser 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Författningskommentarer 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Inledning 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Förslaget till lag försöksverksamhet med om Konsumentombudsmannens medverkan i tvister 117 . . . . . . 13.3 Förslaget till lag ändring i rättshjälpslagen om 1996:000 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

1980:100 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Ikraftträdande 127

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor:

Bilaga 1 Kommittédirektiv 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Sammanställning över Bankbyråns kundkontakter

under år 1995 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Refererade avgöranden från ARN:s bankavdelning 141 . . Bilaga 4 Refererade avgöranden från ARN :s försäkrings-

avdelning 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Konsumentskyddet

Konsumentpolitiken i Sverige har långa traditioner. Ett de av övergripande målen är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Härvid utövar många myndigheter och andra offentliga organ verksamhet betydelse för konsumenterna, av t.ex. Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden ARN.

Konsumentlagstiftningen är i huvudsak civilrättslig eller

av

marknadsrättslig natur. De civilrättsliga reglerna är inriktade

att stärka enskilda konsumenters ställning i förhållande till näringsidkare och ger anvisningar hur tvist skall eller bör lösas. Den om en

marknadsrättsliga lagstiftningen syftar till att stärka konsument-

kollektivets ställning genom ingripanden mot näringsidkare från det allmännas sida. Här har Konsumentombudsmannen KO viktig en uppgift genom dennes möjligheter att väcka talan förbud eller föreom lägganden.

Konsumentpolitiskt arbete bedrivs även inom EU. Särskilda

konsumentpolitiska program och direktiv har antagits och rad

en

direktivförslag som rör konsumentområdet är under beredning.

De finansiella tjänsterna

Ett område som senare tid har tilldragit sig särskilt intresse ett såväl i Sverige som inom EU de finansiella tjänsterna. På detta avser område har de senaste åren skett snabb utveckling. Kreditmarknaen den har avreglerats, vilket inneburit ökad konkurrens på marknaden. T.ex. erbjuder detaljhandeln kunder att ha räntebärande pengar kundmedelskonton. Den utveckling har skett har inneburit som fördelar för den enskilde, bl.a. ökat utbud och valfrihet. genom större Det har emellertid blivit svårare för den enskilde att göra rätt val ur det stora utbudet och riskerna för att konsumenterna erhåller bristande

information har ökat. Många konsumenter har också hamnat i s.k.

skuldfällor. Eftersom de finansiella tjänsterna i många fall rör sig om

stora belopp och långsiktiga åtaganden innebär de stora ingrepp i den

enskildes ekonomi.

I anledning av de konsumentproblem har uppstått har rad

som en reformer genomförts för att stärka konsumenternas ställning. Ett

10 Sammanfattning

exempel är avtalsvillkorslag har införts som numera omfattar att en ny även avtalsvillkor det finansiella området. Skuldsaneringslagen, enskild möjlighet att befrias från sina skulder, är som ger en person ett annat exempel. propositionen 1995/96:82 Ökat för Konsumentombudsmanl ansvar och Konsumentverket området finansiella tjänster redovisar nen regeringen sina synpunkter på de ytterligare åtgärder som behöver vidtas inom området. Bl.a. nämns att möjligheterna för KO att i ökad utsträckning företräda konsumenterna när det gäller finansiella tjänster

snabbt bör utredas. Inom området för finansiella tjänster anses finnas behov av att få fram vägledande avgöranden. Det beror bl.a. att den nya lagstiftningen inom området behöver fyllas ut med vägledande avgöranden.

Tvistlösningen

En viktig del det konsumentpolitiska arbetet syftar till att underlätta av för konsumenterna till sin rätt när det uppstår en tvist med att ta vara näringsidkare. En konsument har möjlighet att vända sig till en särskilda för att där råd och vägledning. T.ex. kan konsuorgan vända sig till kommunernas konsumentvägledning. Där kan en menten konsument få hjälp med såväl att lösa tvist att erhålla råd i en som konsumenträttsliga frågor. När det gäller finansiella tjänster kan en konsument erhålla råd och upplysningar Konsumenternas försäkav ringsbyrå och Konsumenternas bankbyrå. Tvistlösningen mellan konsument och näringsidkare sker i en en många fall vid Allmänna reklamationsnämnden ARN. Där kan en tvist lösas på snabbt, enkelt och billigt sätt. Vid ARN kan även KO ett föra talan för konsumenter. Tvistlösningen vid ARN har en grupp emellertid vissa brister. T.ex. utgörs de avgöranden nämnden ger rekommendationer vilket innebär att de inte är verkställbara endast av dom från domstol. Vidare är förfaringssättet vid ARN som en en skriftligt vilket innebär att i fall där muntlig bevisning krävs är en konsument hänvisad till vid de allmänna domstolarna. en process vid de allmänna domstolarna är i många fall förenad En process med kostnader vilket kan få till följd att konsumenten avstår från att till sin rätt. Många näringsidkare undviker också att föra ta vara vid allmän domstol. Förutom att såväl näringsidkaren som processer den enskilde konsumenten kan drabbas rättsförluster innebär det nu sagda risk finns för att många frågor principiellt eller av mer att av

allmänt intresse inte får någon rättslig prövning.

De konsumenttvister prövas allmän domstol är ganska få till som av antalet. Detta förhållande leder, i förening med den utgallring instanssystemet i sig innebär, till att antalet konsumenttvister som när

Sammanfattning l l

Högsta domstolen är obetydligt. Detta medför att det uppkommer brist på prejudikat. När det gäller den process som sker vid allmän domstol är den föremål för en rad reformer. Bl.a. har förslag lämnats om att det skall bli möjligt att föra grupptalan vid domstolarna. Vidare har föreslagits att förfarandet vid hovrätterna skall förändras och att möjligheterna att erhålla rättshjälp skall begränsas.

Utredningens förslag

Till KO:s nuvarande arbetsuppgifter hör att föra konsumentkollektivets talan inför Marknadsdomstolen i ärenden enligt marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhetslagen. Härtill kommer möjligheten att företräda en grupp av konsumenter vid ARN. KO har emellertid enligt det nuvarande regelsystemet inte möjlighet att hjälpa en enskild konsument när denne har hamnat i en tvist med en näringsidkare. Utredningen föreslår att en försöksverksamhet skall inledas i vilken KO i en tvist mellan en konsument och en näringsidkare skall ha möjlighet att biträda konsumenten. Tvisten skall röra en finansiell tjänst. Förslaget syftar till förutom att ge den enskilde konsumenten ett stöd att stärka rättsbildningen inom konsumentområdet. Konsumen- ten skall därför kunna erhålla hjälp av KO i de fall denne anser att utgången i tvisten är av betydelse för rättstillämpningen. Biträdesmöjligheten begränsas emellertid inte till rena prejudikatfrågor utan KO kan medverka även när en fråga av annan anledning är av vikt för konsumentintresset, t.ex. när ett större antal konsumenter berörs. Detta har uttryckts på så sätt att KO skall kunna biträda en enskild konsument också då det finns särskilda skäl för det. KO skall enligt förslaget biträda konsumenten samt förbereda och utföra dennes talan vid tvistlösande organ. Syftet är att biträde i första hand skall lämnas vid ARN och de allmänna domstolarna. KO skall dock ha möjlighet att bistå konsumenten även vid andra tvistlösningsorgan. Det förutsätts emellertid att biträdet har anknytning till en tvist och lämnas för att stärka rättsbildningen. KO skall själv avgöra om förutsättningarna för biträde är uppfyllda. Det är KO som i samråd med konsumenten får avgöra var tvisten skall föras. KO skall biträda den enskilde konsumenten som ombud. KO:s befogenheter och skyldigheter härvidlag motsvarar de som ett ombud har enligt rättegångsbalken. KO skall inte kunna vidta åtgärder som konsumenten inte samtycker till. Om konsumenten av någon anledning inte längre vill ha KO:s biträde skall KO frånträda sitt uppdrag. KO:s rätt att biträda en konsument bör ses som ett komplement till

l2 Sammanfattning

möjligheten för KO att föra grupptalan vid ARN och allmän domstol sådan möjlighet införs. Om en stor grupp konsumenter berörs kan om således finnas möjlighet för KO att välja mellan att föra ett pilotmål eller en grupptalan. I de aktuella målen skall i princip sedvanliga bestämmelser om tvistlösningsförfarandet vid respektive tillämpas. För de mål organ drivs vid allmän domstol har emellertid några avvikelser från som rättegångsbalkens bestämmelser ansetts erforderliga. Det gäller de bestämmelser handlar om rättegångskostnaderna och de s.k. som smâmålen. I de mål där KO medverkar skall enligt förslaget förfarandet för konsumenten i princip kostnadsfritt. KO:s biträde skall inte kosta vara konsumenten något. När det gäller de kostnader som kan uppstå för konsumenten, t.ex. kostnader för muntlig bevisning, föreslår utredningen koppling skall ske till bestämmelserna i rättshjälpslaatt en Detta innebär att staten ersätter konsumentens kostnader som om gen. denne hade haft rättshjälp. Även när det gäller rättegängskostnadernas fördelning föreslår utredningen särreglering. Regleringen har främsta syfte att en som motverka parterna kostnadsskäl avstår från en process och att av därigenom försvårar möjligheten att få fram vägledande avgöranden. Utredningen föreslår därför att konsumenten aldrig skall behöva svara

för näringsidkarens rättegångskostnader om konsumenten skulle

förlora målet. Näringsidkaren skall i stället erhålla ersättning av staten för sina kostnader. Om näringsidkaren skulle förlora målet kan rätten låta vardera stå sin rättegångskostnad. En förutsättning skall parten dock att näringsidkaren hade skälig anledning att få sin sak vara prövad. För det fall att näringsidkaren förlorar målet och rättegångskostnaderna inte kvittas skall näringsidkaren ersätta staten dels vad har utgått allmänna medel för t.ex. bevisning, dels kostnaden som av för KO:s arbete. Utredningen föreslår att de särskilda småmålsreglerna i rättegångsbalken inte skall tillämpas i de mål där KO biträder en konsument. Detta innebär bl.a. att rätten i första instans kan bestå av tre domare vid målets avgörande och att näringsidkaren kan ersättning för sina ombudskostnader. Skälet till denna reglering är främst att många av de mål i vilka KO kommer att medverka konsumentens sida är av sådan kvalificerad att näringsidkaren behöver ett ombud som för art hans talan. Kostnaden för ett sådant bör näringsidkaren ha möjlighet att ersättning för. Utredningen föreslår att det i särskild lag anges de förutsätten ningar för KO:.s medverkan som skall gälla samt de särskilda processuella regler är nödvändiga. KO:s medverkan skall till en som början ske i försöksverksamhet är inriktad de finansiella en som tjänsterna. Försöksverksarnheten bör pågå i fem år. Om försöksverk-

Sammanfattning 13 samheten slår väl ut och statsmakterna finner att den bör permanentas bör den kunna omfatta tvister inom hela det civilrättsliga området.

Författningsförslag

1 Förslag till lag försöksverksamhet med Konsument-

om

ombudsmannens medverkan i tvister

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I tvist mellan konsument och en näringsidkare får Konsuen en mentombudsmannen, tvisten rör finansiell tjänst och om om en utgången i tvisten är betydelse för rättstillämpningen eller om det av finns särskilda skäl för det, biträda konsumenten och med annars dennes medgivande förbereda och utföra konsumentens talan vid allmän domstol, Allmänna reklamationsnämnden eller annat tvistlösande organ. När Konsumentombudsmannen för talan vid allmän domstol gäller bestämmelserna i 2-6 §§.

2 § Om inte annat följer 3-6 §§, tillämpas i fråga om rättegången av vad är föreskrivet i rättegångsbalken eller i andra författningar som rättegången i tvistemål där förlikning om saken är tillåten. om

3 § Konsumenten skall under den tid biträde lämnas av Konsumentombudsmannen erhålla de förmåner som avses i 16-20 §§ rättshjälpslagen 1996:000.

4 § Staten skall i stället för konsumenten ersätta näringsidkaren för rättegångskostnader har bestämts enligt reglerna i 18 kap. som rättegångsbalken om fördelningen av sådana kostnader mellan parterna. Om näringsidkaren enligt dessa bestämmelser är skyldig att ersätta konsumenten för dennes rättegångskostnad skall näringsidkaren ersätta staten kostnaden för Konsumentombudmannens arbete och för vad har utgått allmänna medel enligt 3 som av

5 § Om näringsidkaren enligt bestämmelserna i rättegångsbalken är skyldig att ersätta konsumenten dennes rättegångskostnad, kan rätten, näringsidkaren hade skälig anledning att saken prövad, i stället om för att förplikta näringsidkaren att enligt 4 § betala dessa kostnader förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

16 Färfattningsförslag sou 1996:140 6 § I mål där Konsumentombudsmannen medverkar enligt denna lag, skall l kap. 3 d § rättegångsbalken inte tillämpas.

Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag

2 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen 1996:000

Härigenom föreskrives att 32 och 35 §§ rättshjälpslagen 1996:000 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rättshjälp skall upphöra om rättshjälpsavgift inte betalas enligt 25 den råttssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte skulle ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats, den råttssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har lämnat oriktiga uppgifter, som varit ägnade att leda till för låg rättshjälpsavgift, 4. den rättssökandes ekonomiska förhållanden har ändrats så att han eller hon inte längre är berättigad till rättshjälp, 5. ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att ett annat rättshj älpsbiträde förordnas, det med hänsyn till an- det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, gelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde samt om- tvisteföremålets värde samt omständigheterna i övrigt inte ständigheterna i övrigt inte längre är rimligt att staten bi- längre är rimligt att staten bidrar till den rättssökandes kost- drar till den rättssökandes kostnader. nader, Konsumentombudsmannen beslutat att biträda den rättssökande enligt lagen 199x:000 om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medverkan i tvister.

Om rättshjälpen upphör Om rättshjälpen upphör någon av de grunder som anges någon av de grunder som anges i 32 skall den råttssökande i i 32 § 1-6, skall den råttssöskälig omfattning återbetala kande i skälig omfattning återkostnaderna för rättshjälpen till betala kostnaderna för rättshjälstaten. pen till staten. Om rättshjälpen upphör den grund som anges 33 skall de kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften inte återbetalas till staten.

18 Förfatzningsförslag sou 1996:140 Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag 19

3 Förslag till lag ändring i sekretesslagen

om 1980:100

Härigenom föreskrivs i fråga sekretesslagen 1980: 100 om dels att 9 kap. 21 § skall ha följande lydelse, dels att det skall det skall införas paragraf, 8 kap. 24 en ny av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 24 § Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt 1 § lagen l99xs000 om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medverkan i tvister för uppgift tillsom kommit eller inhämtats i anledning av rättstvist som avses i den nämnda bestämmelsen, om det kan antas att den enskildes ställning som part försämras om uppgiften röjs.

9 kap. 21 § Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller J ämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen 1991 :433 för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, det kan om antas att den enskilde lider skada eller uppgiften röjs. men om Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen 1994: 134 mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen 1994:749 Handiom kappombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller uppgiften röjs. men om Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt 1 § lagen 199x:000 om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medver-

20 Författningsförslag

kan i tvister för uppgift om en-

skilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan

antas att den enskilde lider

skada eller men om uppgiften

rojs.

I fråga uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

om år.

Denna lag träder i kraft den

1 Inledning

1 1 Utredningsuppdraget

.

Regeringen beslutade den 12 oktober 1995 att en särskild utredare skulle tillsättas för att utreda förutsättningarna för att ge Konsumentombudsmannen KO möjlighet att företräda en enskild konsument i ärenden eller mål av principiellt eller allmänt intresse, främst på området för finansiella tjänster. Enligt direktiven Dir. 1995:126, se Bilaga skall utredaren föreslå vilket eller vilka sätt KO kan ges möjlighet att föra talan för en enskild konsument i sådana mål eller ärenden som nu nämnts.

Övervägandena skall omfatta en möjlighet för KO att föra en enskilds

talan i Allmänna reklamationsnämnden ARN, att föra ärenden vidare som avgjorts i ARN till allmän domstol och att väcka talan direkt vid allmän domstol. Utredaren skall kartlägga och analysera de förhållanden som nu råder på framför allt marknaden för finansiella tjänster. Med utgångspunkt i detta skall beskrivas hur en försöksverksamhet med rätt för KO att föra en enskild konsuments talan bör läggas upp. Särskilt skall uppmärksammas frågan om på vilken rättsgrund KO:s uppdrag att företräda konsumenten skall vila. De kriterier som bör gälla för urvalet av de fall där KO bör kunna föra tala talan för enskilda konsumenter skall anges och om och i vilka fall en ny roll för KO innebär att ändringar bör göras i processrättsliga regler. Vidare skall anges vad som bör gälla i fråga om rättegångskostnader. Jämförelser skall göras med de andra områden där en ombudsman fått befogenhet

att under vissa förutsättningar biträda privatpersoner vid domstol.

När det gäller försöksverksamheten skall redovisas om och hur en sådan verksamhet kan knytas till den vid ARN pågående försöksan verksamheten med rätt för KO att föra s.k. grupptalan. Härvid skall förslag lämnas om hur länge försöksverksamheten skall pågå och hur den skall följas upp. Utredaren skall även överväga och redovisa vilka olika möjligheter som står till buds för att få snabba och vägledande domstolsavgöranden. Förslaget skall när det gäller KO:s rätt att föra enskilda konsumenters talan i domstol och i ARN ses som ett komplement till Grupptalanutredningens förslag om grupprättegång SOU 1994: 151 Grupprättegång. I anledning därav skall det förslaget beaktas i utredningsarbetet.

22 Inledning

Enligt direktiven skall utredaren inhämta synpunkter från och samråda med berörda myndigheter. Vidare bör del tas av de övriga nordiska ländernas erfarenheter när det gäller KO:s möjligheter att föra enskilda konsumenters talan. För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser Dir. 1992:50, att pröva offentliga åtaganden Dir. 1994:23, att redovisa

jämställdhetspolitiska aspekter Dir. 1994:124 samt att redovisa

konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet Dir. 1996:49. Det kan redan i det här sammanhanget nämnas att till följd av ämnets karaktär har utredningen, förutom när det gäller direktivet att pröva offentliga åtaganden, inte funnit skäl till analys och redovisning i enlighet med nämnda direktiv.

1.2 Utredningens bedrivande

Utredningen har vid besök hos Konsumentverket/KO träffat konsumentombudsmannen Axel Edling samt företrädare för KO-sekretariatet och avdelningen Hushållning. Utredningen har även besökt företrädare för ARN och Konsument Göteborg. Vidare har vid besök på Justitiedepartementet information erhållits om departementets planer i anledning av Grupptalanutredningens betänkande Grupprättegång SOU 1994:151. Enligt direktiven skall utredningens förslag i första hand gälla konsumenttvister som har sin grund i finansiella tjänster. Utredningen har därför besökt sådana myndigheter och andra organ som finns området för finansiella tjänster, nämligen Finansinspektionen, Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå och Stiftelsen Konsumenternas Försäkringsbyrå. Utredningen har i Finland besökt Konsumentombudsmannen för information om dennes erfarenheter av att föra enskild konsuments talan vid allmän domstol. Vidare har utredningen sammanträffat med företrädare för Forbrugerstyrelsen i Danmark och Forbrukerrådet i Norge.

1.3 Betänkandets innehåll

Betänkandet är uppdelat i två huvuddelar. Den första delen, som omfattar kapitel 1-5, innehåller en mer allmän redogörelse för de nuvarande förhållandena inom konsumentomrâdet. framför allt vad som gäller beträffande de s.k. finansiella tjänsterna. l kapitel 2 finns

SOU 1996: 140 Inledning 23

en översiktlig redogörelse för den konsumentpolitik som f.n. bedrivs i Sverige och inom EU. Kapitel 3 innehåller en redogörelse för några av de myndigheter och organ som arbetar med konsumentfrågor. Med hänsyn till att utredningens uppdrag i enlighet med direktiven främst har avsett finansiella tjänster har tonvikten lagts de myndigheter m.m. som arbetar med sådana tjänster. l kapitel 4 behandlas översiktligt tvistlösningsförfarandet och några av de förslag som tidigare lämnats beträffande detta. Som nämnts har utredningens uppdrag inriktats främst på de finansiella tjänsterna. I kapitel 5 finns därför en redogörelse för de särskilda problem som finns inom det området och för de åtgärder som vidtas, såväl i Sverige som i utlandet, i anledning av dessa problem. Kapitel 6-14, betänkandets andra del, handlar framför allt om hur KO skall ges möjlighet att företräda enskilda konsumenter. l kapitel 6 finns vissa allmänna utgångspunkter. Kapitel 7 innehåller en redogörelse för hur företrädare för det allmänna inom andra områden ges möjlighet att företräda enskilda. I kapitel 8 finns beskrivningar över nordisk rätt. Kapitel 9 innehåller utredningens överväganden om hur KO:s medverkan rättsligt skall regleras och därtill hörande frågor. I kapitel 10 beskrivs försöksverksamheten närmare. En redovisning över vilka möjligheter som finns för att få snabba och vägledande domstolsavgöranden finns i kapitel ll. De ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag lämnas i kapitel 12. l kapitel l3 ges författningskommentarer. Kapitel 14 handlar om förslagets ikraftträdande.

1.4 KO:s medverkan i tvistemål tidigare

-

behandling

Frågan om att ge KO en möjlighet att biträda enskilda konsumenter

har diskuterats vid tidigare tillfällen. Generalklausulutredningen anförde i sitt betänkande Generalklausul i förmögenhetsrätten SOU 1974:83 att deras förslag innebar att de allmänna domstolarna fick viktiga uppgifter i fråga om konsumentskydd och rättsutveckling och pekade därvid möjligheten att ge ett särskilt som har att ta till vara konsumenternas intressen, t.ex. organ Konsumentverket eller KO, befogenhet att ta upp en enskilds talan inför domstol. Utredningen ifrågasatte om inte i många fall den bästa garantin för att en principfråga kom under kvalificerad bedömning inför högre instans var att ansvaret för processföringen vilade organ som företrädde konsument- respektive näringsidkarintressen. Generalklausulutredningens betänkande remissbehandlades och till sitt yttrande fogade KO en promemoria Processuella aspekter skilda sätt att ge konsumentombudsmannen möjlighet att föra talan i konsumenttvister som utarbetats av professorn Per Henrik Lind- -

24 Inledning

blom. l promemorian diskuterade Lindblom bl.a. tänkbara sätt att ge KO möjlighet att föra talan i konsumenttvister. En tänkbar metod var att införa en fristående rätt för KO att föra fullgörelse- eller fastställelsetalan i sådana mål. Med fristående rätt menas då att KO ges möjlighet att ingripa utan stöd av viljeförklaring från enskild konsument. En taleform av detta slag framstod dock som främmande för svensk rättstradition eftersom staten skulle komma att agera i typiskt privaträttsliga förhållanden helt utan uppmaning eller uppdrag från något av subjekten i rättsförhållandet. I stället för en möjlighet att gripa in i konkreta rättsförhållanden kunde KO ges rått att föra en abstrakt talan utan anknytning till visst rättsförhållande. Enligt Lindblom syntes det dock tveksamt om det fanns tillräckliga skäl att införa en så extrem taleform. Vidare skulle en abstrakt talerätt innebära stora svårigheter när det gällde att lösa frågan om lämplig partsställning på svarandesidan. Också när det gällde domens rättskraft skulle vissa problem uppstå. Med hänsyn till de nackdelar som var förenade med en fristående talerätt ansåg Lindblom att denna inte erbjöd en godtagbar lösning. I stället borde den valda taleformen anknyta till ett konkret rättsförhållande och bygga på en viljeförklaring av något slag från konsumentens sida. Den kanske mest närliggande lösningen skulle enligt Lindblom vara att konsumenten utfärdade en rättegångsfullmakt enligt 12 kap. rättegångsbalken RB för KO. Denna metod fullmaktsmetoden - ansåg Lindblom vara förenad med åtskilliga fördelar. Den innebär att konsumenten kvarstår som part i målet. Enligt Lindblom var metoden enkel och skulle inte nödvändigtvis kräva några lagändringar. Lindblom förordade dock att vissa rättegångskostnadsfrågor reglerades. En nackdel med metoden ansågs vara att konsumenten, som förfogar över processen, kan avbryta den och på så sätt förhindra ett avgörande i en fråga av principiellt intresse. En rättegångsfullmakt kan nämligen inte göras oåterkallelig och konsumenten kan begränsa KO:s behörighet eller motsatta sig rättegångshandling som KO önskar företa. Risken för att säljaren skall kunna förmå konsumenten att dra sig ur processen är inte obetydlig. En annan tänkbar metod överlåtelsemetoden innebär att KO - genom att överta konsumentens anspråk inträder som part i processen. Inte heller denna metod torde enligt Lindblom förutsätta några lagändringar. Genom att använda den skulle man kunna undvika att konsumenten såsom vid fullmaktsmetoden kan avbryta processen till men för prejudikatbildningen. Eftersom KO står som part kan domstolen inte ålägga konsumenten något ansvar för rättegångskostnaderna. Till komplikationerna vid överlåtelsemetoden hörde enligt Lindblom att KO på något sätt måste återföra processföremålet till konsumenten. Vidare kan vissa problem uppstå vid överlåtelse av

sou 1996:140 Inledning 25

anspråk som hänför sig till ömsesidigt förpliktande avtal. Class representative action är en processuell metod med tradition i USA. Syftet med class action är att undvika med ett stort processer antal parter på någondera sidan. I de fall har en grupp personer intresse av samma slags talan mot viss motpart har därför och var en i gruppen som fyller vissa krav på representativitet rätt att föra talan för samtligas räkning, och detta utan att behöva åberopa någon fullmakt eller annan viljeförklaring från de övriga i Domen gruppen. äger rättskraft mot samtliga i gruppen oavsett de deltagit i om processen eller inte. Detta har föranlett regler ganska om en omfattande officialprövning från domstolens sida. Förlikning får inte ingås utan domstolens godkännande. Lindblom framhöll att KO inte utan vidare fyllde de krav representativitet förutsätts i den som amerikanska metoden. Enligt Lindbloms mening förelåg för svensk del inte något behov av en så extrem taleform class action. som Genom att ge KO interventionsrätt uppnådde enligt Lindblom man inte något väsentligt syfte. En sådan rätt ger nämligen inte KO rätt att väcka talan. Sammanfattningsvis anförde Lindblom att endast fullmakts- och överlåtelsemetoderna framstod som acceptabla alternativ när det gäller att ge KO möjlighet att föra talan i konsumentmål. Båda metoderna ansåg Lindblom vara utmärkta medel att uppnå det avsedda syftet. Genom att ställa båda metoderna till KO:s förfogande kan man undvika de nackdelar som stundom kunde förenade med någon vara av dem. På grundval av Generalklausulutredningens betänkande infördes en generalklausul i förmögenhetsrätten. Bestämmelsen härom, som infördes i 36 § avtalslagen, trädde i kraft den 1 juli 1976

se prop.

1975/76:81, bet. 1975/76:LU21, rskr. 1975/762238. I propositionen framhöll departementschefen att borde överväga att införa man en möjlighet för någon myndighet att föra talan i konsumenttvister inför allmän domstol. Han anförde vidare att, även den enskildes om möjligheter att själv ta till sina intressen hade förbättrats under vara senare år, det fortfarande kunde förekomma att privatpersoner av ekonomiska eller andra skäl drog sig för att föra Det process. var emellertid inte bara behovet av att ge enskilda personer bistånd med utförande av sin talan som gjorde det påkallat att införa befogenhet en för ett allmänt organ att föra talan i konsumenttvister. Minst lika viktigt var det enligt departementschefen att skapa förutsättningar för att frågor av principiellt intresse fördes fram till ett auktoritativt avgörande. Frågan om en befogenhet av det berörda slaget kunde emellertid inte lösas slutligt i samband med behandlingen Generalav

klausulutredningens betänkande. Bl a. måste enligt departementschefen

. vissa processrättsliga problem utredas närmare. Reklamationsutredningen lade i sitt betänkande Tvistlösning på

26 Inledning

konsumentområdet SOU 1978:40 fram bl.a. ett förslag som innebar KO i tvist mellan konsument och näringsidkare skulle kunna föra att konsumentens talan. Utredningen diskuterade liksom Lindblom olika metoder att bereda KO denna möjlighet bl.a den sktypfallsmetoden, innebär att KO konstruerar en situation som underställs högre som instans, och överlåtelsemetoden. Reklamationsutredningens förslag innebar ett användande av fullmaktsmetoden. Avsikten med Reklamationsutredningens förslag var att KO skulle använda talerätten främst för att få fram vägledande domstolsav-

göranden i principiellt viktiga frågor. Talerätten begränsades emellertid inte till prejudikatfrågor utan KO kunde medverka även när

rena fråga anledning särskild betydelse från konsuen av annan var av mentsynpunkt, exempelvis när ett större antal konsumenter berördes näringsidkare konsekvent vägrade rätta sig efter ARN:s eller när en att beslut. I de fall KO medverkade skulle, enligt utredningen, konsumenfrån rättegångskostnader. Även beträffande näringsidkaren ten fri föreslogs särskilda regler begränsade kostnadsansvaret. Om som näringsidkaren förlorade målet hade skälig anledning att saken men prövad kunde enligt förslaget rätten förordna att vardera parten skulle

bära sin rättegångskostnad. Syftet med de bestämmelserna var att

motverka att parterna kostnadsskäl undvek rättegång och därigenom av försvårade för KO att få fram domstolsavgöranden. Reklamationsutredningens förslag inte enhälligt. Några av var ledamöterna avstyrkte förslaget med hänvisning till att den föreslagna ordningen inte skulle leda till det önskade målet att få fram prejudikat. De hänvisade bl.a. till svårigheterna att få näringsidkarna att medverka i Ett stort antal av remissinstanserna delade reservanternas en process. uppfattning och avstyrkte sålunda förslaget. Några av remissinstanserifrågasatte också det över huvud taget förelåg något behov av na om reform i enlighet med den föreslagna. Många av remissinstanserna en ansåg dock att det fanns behov reform, särskilt med hänsyn till av en

bristen prejudikat, och positiva till reform i huvudsaklig

var en överensstämmelse med utredningsförslaget. Reklamationsutredningens förslag angående frågan om KO:s aldrig till lagstiftning. År 1981 beslöt regeringen att talerätt ledde utredningens betänkande, remissyttrandena över detta samt de skrivelser KO avgett i ärendet skulle överlämnas till Rättegångsutsom redningen för att beaktas i det utredningsarbetet.

Rättegångsutredningen anförde i sitt delbetänkande Högsta domsto-

len och rättsbildningen SOU 1986:1 att när det gällde prejudikatbildningen skilde sig konsumentmålen inte från andra mål mera än att flertalet allmänna lösningar borde passa även för dem. För att komma

till med bristerna i prejudikatbildningen, främst inom det

rätta

civilrättsligaområdet, skissade utredningen på vissa lösningar som innebar prejudikatfrågor fördes till Högsta domstolen andra

att

sou 1996: 140 Inledning 27

vägar än de traditionella se avsnitt 11.3. Enligt utredningen skulle de

skissartade lösningarna tillgodose också det stora reformbehov som fanns i fråga om prejudikatbildningen i konsumenträttsliga frågor. Några särskilda regler för konsumentmålen i syfte att fram prejudikat föreslogs sålunda inte. I det lagstiftningsarbete som följde på Rättegångsutredningens betänkande ansågs att det var hög tid att pröva nya vägar för prejudikatbildningen, och de av utredningen skisserade lösningarna ansågs tilltalande prop. 1988/89:78 s. 63. Frågorna ansågs emellertid vara komplicerade och kräva noggranna och ytterligare överväganden.

2 och

Konsumentpolitiken konsumentlagstiftningen

l Konsumentpolitiken

1 Den svenska konsumentpolitiken

Det konsumentpolitiska arbetet syftar till att stödja konsumenterna både i deras roll som aktörer på marknaden och som brukare av varor och tjänster. Den svenska modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger på ett betydande offentligt engagemang och ett starkt inflytande från konsumenterna och deras organisationer. Modellen bygger också på att företagen tar ansvar för de problem som konsumenterna möter marknaden. Arbetet har lett till ett väl utvecklat stöd för konsumenterna. Konsumentpolitiken har också stor betydelse för en fungerande marknad. Det anses att konsumentpolitiskt betingade regler för företagens handlande bidrar till en effektiv konkurrens sunda villkor. Inriktningen av konsumentpolitiken har haft sin utgångspunkt i av riksdagen vid skilda tillfällen fastställda mål och riktlinjer. Det senaste riksdagsbeslutet är från 1995 prop. 1994/95: 140, bet. l994/95:LU32, rskr. 1994/951438. Enligt beslutet har som mål för konsumentpolitiken angetts att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, att konsumenterna skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, samt att sådana konsuintions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Att stärka konsumenternas ställning marknaden samt att hjälpa hushållen att använda sina pengar, sin tid och sina kunskaper effektivt är mål som har gällt under många år. Målen att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet samt miljömålet är däremot nya i förhållande till tidigare konsumentpolitiska beslut. Att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet har dock i praktiken varit ett centralt område för konsumentpolitiska insatser under många år. Arbetet med produktsäkerhetsfrågorna har ökat i betydelse främst till följd av EES-avtalet och EU-medlemskapet. Det nu uppsatta miljömålet får anses svara mot de krav och behov som finns hos konsumenterna. I den proposition som låg till grund för det senaste riksdagsbeslutet angående konsumentpolitiken uppmärksammades att utvecklingen i samhället, såväl i Sverige som i omvärlden, har inneburit att behovet av konsumentpolitiska insatser ökar. Det pekades särskilt några

30 Konsumentpolitiken och konsumentlagstzjftningen

förändringar insatserna på det konsumentpolitiska området måste som kunna möta. Det gäller den ökade handeln över nationsgränserna främst till följd av EU-medlemskapet, de förändringar som skett på marknaden till följd av avregleringar och att offentlig verksamhet utsatts för konkurrens, den nya informationsteknikens snabba utveckling förändrar marknadsföring, distribution, informationsom skanaler samt att det blir allt mer uppenbart att hushållens m.m. konsumtion innebär stor belastning för miljön. en När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet skall enligt riksdagsbeslutet vissa områden prioriteras. Det gäller åtgärder avser hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov som särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentinav tressena i det internationella samarbetet.

2.1.2 Arbetet inom EU med konsumentfrågor

EU:s konsumentpolitik har ännu inte samma bredd, djup, tradition och betydelse konsumentpolitiken i Sverige. Sedan år 1975 har inom som den europeiska gemenskapen antagits fem särskilda konsumentpolitiska varav de tre senaste har antagits av kommissionen. Utprogram, tryckliga konsumentpolitiska mål fastställdes först genom Maastrichtfördraget år 1993. Då infördes också en särskild artikel om konsumentskydd i Romfördraget. Även vissa organisationsförändringar har gjorts. Kommissionen antog sitt senaste program år 1995 och det avser perioden 1996-1998 KOM 95 519 slutlig. Kommissionen konstaterar där att det finns konsumentintressen att ta hänsyn till inom i princip alla EU:s verksamhetsområden. I förhållande till tidigare handlingsprogram, som i huvudsak har inriktats på den inre marknaden, vill kommissionen bredda perspektivet. Med denna utnu gångspunkt presenteras tio prioriterade områden som skall vara vägledande för kommissionens arbete fram till år 1999. Enligt programmet avser kommissionen att förbättra konsumentupplysning och information. Vidare anges att kommissionen avser att komplettera, över och kontinuerligt uppdatera den ram som behövs se för att säkerställa att konsumenternas intressen till fullo beaktas på den inre marknaden. Kommissionen skall också behandla de konsumentproblem som finns i samband med köp av finansiella tjänster. Ett annat område som anges i programmet gäller allmännyttiga tjänster, och prioriteringen går ut att skydda konsumenternas intressen vid tillhandahållande av sådana tjänster. Kommissionen skall också vidta åtgärder för att konsumenterna skall kunna dra nytta av de möjligheter erbjuds informationssamhållet. Vidare skall kommissionen som genom

Konsumentpolitiken och konsumentlagstiftningen 31

vidta åtgärder för att förbättra konsumenternas tillit vad gäller livsmedel. Ett praktiskt tillvägagångssätt i samband med en hållbar konsumtion skall främjas. Därutöver gär prioriteringarna ut att stärka och öka konsumentrepresentationen, att hjälpa de central- och östeuropeiska länderna att utveckla konsumentpolitiska åtgärder samt konsumentpolitiska överväganden i utvecklingsländerna. En rad direktivförslag som direkt rör konsumentområdet är under beredning och utarbetande inom EU, och ett flertal resolutioner har antagits av ministerrådet. Direktivförslagen rör bl.a. prisinformation till konsumenter, produktmärkning, distansavtal och finansiella tjänster. En grönbok om tillgång till rättslig prövning lades fram av kommissionen år 1993. Som en uppföljning till denna har kommissionen i år lagt fram en skrivelse med en handlingsplan angående tvistlösning den gemensamma marknaden KOM 96 13 slutlig. Regeringen har i en skrivelse till riksdagen redogjort för de mål och den inriktning Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU skr. 1995/962181. Skrivelsen föranledde inte några erinringar från lagutskottet bet. 1995/96:LU26. Det övergripande målet för Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU skall vara att ge konsumenterna en stark ställning marknaden, att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa och att samtidigt kunna behålla och utveckla nivån svensk konsumentpolitik. Utgångspunkten för de svenska insatserna skall vara de mål som gäller för den svenska konsumentpolitiken. Den svenska regeringen har i skrivelsen ansett att vissa prioriteringar vad gäller det pågående och kommande arbetet med konsumentfrågor inom EU bör göras. Bl.a bör tonvikt läggas på frågor skydd om för hälsa och säkerhet samt information och utbildning. Vidare bör prioriteras frågor som rör ekonomiskt och rättsligt skydd. Sverige skall i anledning härav arbeta bl.a. för ökad konkurrens och ett bättre konsumentskydd på den gemensamma marknaden för finansiella tjänster. Vidare skall Sverige verka för åtgärder och samarbete gemenskapsnivå som gör att konsumenterna snabbt, enkelt, billigt och rättsäkert kan hävda sin rätt vid handel över gränserna. Andra områden som också bör prioriteras rör miljö, konsumtion och forskning.

2.2 Konsumentlagstiftningen

Konsumentlagstiftningen är i huvudsak av civilrättslig eller marknadsrättslig natur. Den civilrättsliga konsumentlagstiftningen är utformad så att de anspråk som grundas den i regel tillkommer enskilda och personer

32 Konsumentpolitiken och konsumentlagstijftningen

inte och kollektiv. Rättsreglerna är direkt inriktade på att grupper stärka enskilda konsumenters ställning i förhållande till näringsidkare och anvisningar hur en tvist skall eller bör lösas. Till denna ger om lagstiftning hör bl.a. konsumentköplagen 1990:932 och generalklausulen i 36 § lagen 1915:218 avtal och andra rättshandlingar på om förmögenhetsrättens område avtalslagen. Av både civilrättslig och

marknadsrättslig karaktär är konsumentkreditlagen 1992:830 och

lagen 1994:1512 avtalsvillkor i konsumentförhållanden avtalsom villkorslagen. Den marknadsrättsliga konsumentlagstiftningen syftar till att stärka konsumentkollektivets ställning ingripanden mot näringsidkare genom från det allmännas sida. Marknaden får genom denna lagstiftning anvisningar vilka typer handlande är eller inte är tillåtna. om av som Anvisningarna till största delen i form av generalklausuler, vars ges närmare innebörd i huvudsak fastställs genom avgöranden i domstol. Bland lagarna området märks framför allt produktsäkerhetslagen 1988:1604, den nämnda avtalsvillkorslagen och marknadsnyss föringslagen 1995:450. KO handlägger ärenden enligt dessa lagar.

En redogörelse för KO:s uppgifter i dessa hänseenden lämnas i avsnitt

3.3. Ett annat viktigt styrmedel inom marknadsrätten är de allmänna råd och riktlinjer och föreskrifter utfärdas av myndigheter samt de som förhandlingsuppgörelser förutsätts komma till stånd mellan som myndigheter och näringsliv. De marknadsrättsliga lagarna ha en preventiv verkan, att anses förebygga och förhindra sådana marknadsåtgärder som är skadliga för konsumenter och näringsidkare i stort. Däremot har reglerna inte till i redan uppkomna rättsförhållanden. Även således syfte att ingripa om reaktion enligt de marknadsrättsliga reglerna inte får någon direkt en verkan det enskilda rättsförhållandet är det dock lagstiftarens tanke näringsidkare drabbas ett förbud eller påbud skall rätta sitt att som av handlande härefter även med avseende redan inträffade händelser. I många fall är avsikten att det skall föreligga en överensstämmelse mellan den marknadsrättsliga och den civilrättsliga lagstiftningen på osunda företeelse skall kunna angripas med så sätt att en och samma båda systemen. En närmare redogörelse för den konsumenträttsliga lagstiftningen inom området för finansiella tjänster lämnas i avsnitt 5.3.1.

3 Myndigheter och andra

organ som arbetar med

Konsumentfrågor

l Inledning

Många myndigheter och bedriver verksamhet betydelse för organ av konsumenterna. Detta kapitel innehåller redogörelse för några en av

dessa. Med hänsyn till att utredningsuppdraget främst finansiella

avser tjänster omfattar redogörelsen myndigheter och arbetar med organ som sådana tjänster.

En myndighet med stor betydelse inom konsumentområdet är Allmänna reklamationsnämnden. Vid sidan sin uppgift pröva av att konsumenttvister har nämnden andra viktiga uppgifter, bl.a. i

anslutning till den kommunala konsumentverksamheten. Nämndens främsta uppgift är dock att lösa konsumenttvister, och nämndens

verksamhet behandlas därför i nästa kapitel handlar tvistlössom om ningen.

3 Konsumentverket/ KO

Konsumentverketär central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor med huvudansvar för att genomföra konsumentpolitiken för-

se

ordningen 1995:868 med instruktion för Konsumentverket; omtryckt

i SFS 1995: 1057. De övergripande mål skall gälla för verksamsom

heten är gäller för konsumentpolitiken, dvs.

samma som att ge hushållen goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra

resurser effektivt, att ge konsumenterna stark ställning marknaen den, att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet, medverka samt att till att sådana produktions- och konsumtionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna miljön och bidrar till långsiktigt hållbar en utveckling. Konsumentverket skall, i enlighet med de konsumentpolitiska riktlinjerna, särskilt inrikta sin verksamhet på åtgärder som

rör hushållens baskonsumtion, stöd till konsumentgrupper är

som ekonomiskt eller socialt utsatta eller andra skäl har behov av av särskilt stöd samt att främja konsumentintressena i det internationella arbetet.

Enligt sin instruktion får Konsumentverket bl.a. utarbeta riktlinjer

för näringsidkarnas marknadsföring och utformning tjänster

av varor, och andra nyttigheter samt för näringsidkarnas tillämpning av

34 Myndigheter och andra organ konsumentfrágor

konsumentkreditlagen. Konsumentverket får också mot ersättning utföra undersökningar på uppdrag myndigheter eller enskilda. av Konsumentverkets generaldirektör är chef för verket. Generaldirek-

tören är också konsumentombudsman. Under våren 1995 genomförde Konsumentverket en ny organisation.

Den organisatoriska för verksamheten utgörs nu, förutom av

ramen verksledningen, tre avdelningar med vardera två s.k. program, ett av KO-sekretariat och verkskansli. Avdelningarna och KO-sekretariaett utgör också grunden för Konsumentverkets fyra verksamhetsgrenar: tet

hushållning, produktkvalitet, kunskapsförmedling och KO-funktionen.

Avdelningen Hushållning år inriktad att stödja en effektiv resursanvändning i hushållen. Programmen inom denna avdelning Hushållsekonomi och Tjänster. Det förstnämnda programmet utgörs av omfattar hushållsekonomiska analyser och kostnadsberäkningar,

budgetrådgivning och skuldsanering, finansiella tjänster m.m.

Tjänster omfattar frågor rör bl.a. privat och offentlig Programmet som service, varuförsörjning, transporter, marknadsföringsmetoder samt

reklamens utveckling. Avdelningen Produktkvalitet är inriktad att tillgodose konsumenintresse säkra och funktionella produkter. Programmen ternas av Konsumentteknik omfattar bl.a. provning av varors utgörs av som

funktion och kvalitet, utveckling av provningsmetoder, frågor som rör

hushållning med energi och påverkan på miljön samt av varors Säkerhet omfattar bl.a. frågor skaderapportering, olycksfallssom om och skadeanalys, Standardisering och marknadskontroll. tredje avdelningen Kunskapsförmedling är inriktad på att föra Den kunskap till konsumenter och stimulera främst kommuner, ut och skolor till aktiva insatser på konsumentområdet. organisationer Avdelningen omfattar grammet Lokal verksamhet som bl a. arbetar pro .

service och utvecklingsstöd till kommunerna, stöd till organisatio-

med utbildning i skolorna och förlagsfrågor samt frågor som rör ner, informationsstrategi och teknologi. Avdelningen omfattar också Tidningen Råd Rön vid sidan kommunernas konsumentsom - av Konsumentverkets viktigaste kanal för information vägledning är direkt till konsumenterna. verksamhetsgrenen är KO-funktionen består av KO- Den fjärde som

sekretariatet. Dess uppgift är främst att biträda KO i dennes uppgifter enligt marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och produktsäkerhetslagen. KO:s uppgifter enligt dessa lagar behandlas närmare i nästa

Chef för KO-sekretariatet år ställföreträdande KO och enheten avsnitt. består sju handläggare. sekretariatet utfärdar vitesförelägganden av för KO:s talan vid domstol förbud, ålägganden, marknadsstöroch om ningsavgift och vitesutdömanden samt anmäler grupptalan till ARN. samordnar sekretariatet verkets rättsliga arbete och hanterar Vidare övergripande rättsliga frågor.

Myndigheter och andra organ konsumentfrâgor 35

Konsumentverket har tillsynsansvar över bl produktsäkerhetslagen

a. .

1988:1604, prisinformationslagen 1991:601 och konsumentkredit-

lagen 1992:830. Konsumentverket har också tillsynsansvar över ett antal lagar som tillkommit med anledning EG-direktiv, bl.a. lagen av

1992:1326 om personlig skyddsutrustning för privat bruk, lagen

1992:1327 om leksakers säkerhet, lagen 1992:1328 farliga om livsmedelsimitationer och lagen 1992:1672 paketresor. Konsuom

mentverket fullgör även uppgifter enligt konsumentförsäkringslagen 1980:38 och hemförsäljningslagen 1981:1361.

Konsumentverkets tillsynsverksamhet kan sägas utåtriktad vara mot den verksamhet som bedrivs på marknaden. Verket bevakar marknaden genom att sprida information om genomförda undersökningar och påverkar på så sätt berörda aktörer indirekt. Det bör framhållas att verkets verksamhet inte är inriktad på information och rådgivning direkt till enskilda konsumenter. Konsumentverket/KO tar emot 3 500 anmälningar år. ca per Merparten av anmälningarna kommer från enskilda konsumenter men även konsumentvägledare och näringsidkare står för stor andel en av anmälningarna. Verket tar också initiativ till ett stort antal egna ärenden vid granskning olika sektorer marknaden. T.ex. kan av av

nämnas kontroll av prismärkning i skyltfönster, varudeklaration vid

försäljning begagnade bilar eller marknadskontroll leksakers av av säkerhet.

Handläggning av ärenden beträffande rättslig marknadsbevakning

sker i första hand på verkets för Tjänster, Hushållsekonomi, program Säkerhet och Konsumentteknik. Flertalet ärenden kan lösas relativt snabbt och informellt genom att näringsidkaren får information om vilka regler som gäller området, att näringsidkaren lovar genom att vidta rättelse eller genom att en överenskommelse träffas framtida om marknadsföring etc. Verket arbetar i stor utsträckning förebyggande

genom överenskommelser med branschsammanslutningar. En mycket

liten andel av anmälningarna går till formella rättsliga åtgärder.

3.3 Närmare Konsumentombudsmannen KO

om

KO handlägger ärenden enligt produktsäkerhetslagen, avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen. Här lämnas redogörelse för K0:s

en uppgifter i dessa hänseenden.

Produktsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1989, har till

ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada person eller egendom. För detta ändamål får näringsidkare åläggas en att lämna säkerhetsinformation, förbjudas att tillhandahålla och varor tjänster säljförbud, åläggas att lämna varningsinformation, åläggas att återkalla varor och tjänster återkallelse och förbjudas att exportera

36 Myndigheter och andra konsumentfrágor

organ

varor exportförbud. KO för talan åläggande eller förbud vid Marknadsdomstolen. om

Åläggandet eller förbudet skall regel förenas med vite. KO kan

som själv, det i visst fall inte är större vikt, vid vite meddela om av åläggande eller förbud. Avtalsvillkorslagen, trädde i kraft den 1 januari 1995 och som 1971 års avtalsvillkorslag, gäller avtalsvillkor som näringsidersatte kare använder när de erbjuder tjänster eller andra nyttigheter varor, till konsumenter. Lagen gäller också avtalsvillkor näringsidkare som använder när de förmedlar sådana erbjudanden från en näringsidkare

eller någon Lagen omfattar, till skillnad mot den tidigare annan. avtalsvillkorslagen, även verksamhet som står under Finansinspektio-

nens tillsyn. I likhet med 1971 års avtalsvillkorslag, innehåller den nya lagen en

marknadsrättslig generalklausul. Om ett avtalsvillkor, som omfattas av

lagen, med hänsyn till pris och övriga villkor är oskäligt mot

konsumenten, får Marknadsdomstolen vid vite förbjuda näringsidkaren

i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma att villkor förbudet är påkallat från allmän synpunkt eller annars om i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Ett sådant ligger förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra som handlar dennes vägnar. Vidare kan sammanslutning av näringsen idkare använder eller rekommenderar användning av ett oskäligt som avtalsvillkor förbjudas i framtiden använda eller rekommendera att villkoret. Frågan förbud i Marknadsdomstolen efter om tas upp ansökan KO. Om KO i visst fall beslutat att inte göra någon av ansökan får sådan göras sammanslutning av näringsidkare, av en konsumenter eller löntagare. I fall inte är större vikt får KO som av själv utfärda s.k. förbudsföreläggande. Föreläggandet förenas med ett

vite. Talan utdömande vite förs vid allmän domstol av KO. Om om av Marknadsdomstolen har förelagt vite talan någon annan får talan av utdömande vite föras även av denne. om av Med stöd lagen träffar KO överenskommelser med branschorgaav nisationer och enskilda företag rörande innehållet i olika förekomman-

de standardavtal. avtalsvillkorslagen innehåller, till skillnad mot den äldre Den nya lagen, civilrättsliga bestämmelser bl.a. modifierar tilläven som lämpningen av 36 § avtalslagen.

Marknadsföringslagen trädde i kraft den 1 januari 1996 och ersatte

marknadsföringslagen från är 1975. I huvudsaklig överensstämmelse med den gamla lagen syftar den till att främja konsumenternas och

näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares marknads-

föring tjänster och andra nyttigheter och att motverka av varor, marknadsföring är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidsom

Myndigheter och andra organ konsumenzfrågor 37

kare. I marknadsföringslagen uppställs vissa krav marknadsföringen. En generalklausul uppställer som allmänna krav att marknadsföringen skall överensstämma med god marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare samt att marknadsföringen skall lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Om näringsidkarens marknadsföring är otillbörlig mot konsumenterna eller andra näringsidkare kan näringsidkaren vid vite förbjudas att fortsätta med marknadsföringen. Detsamma gäller om marknadsföringen avser produkter som är avsedda att användas av konsumenter för privat bruk och som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt får åläggas att vid vite lämna sådan information. Talan i nu nämnda fall väcks vid Stockholms tingsrätt av antingen KO, en näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Andra och sista instans i dessa mål är Marknadsdomstolen. I fall som inte är av större vikt får KO själv meddela förbuds- och informationsförelägganden. Sådana förelägganden skall förenas med vite. Talan om utdömande av förelagt vite får väckas av den som begärt vitesföreläggandet eller av KO vid Stockholms tingsrätt eller vid annan tingsrätt som är behörig enligt rättegångsbalkens regler. I marknadsföringslagen finns vid sidan av de allmänna kraven på marknadsföringen vissa särskilda regler om konkreta förbud mot och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelse de bestämmelav serna kan medföra att en näringsidkare ådöms en marknadsstörningsavgift. Talan om marknadsstörningsavgift väcks av KO vid Stockholms tingsrätt. Även i dessa mål är Marknadsdomstolen andra och sista instans. Om KO i ett visst fall beslutar att inte föra talan får en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen och en . sammanslutning av näringsidkare väcka talan. Under de senaste fem åren har antalet mål som KO fört till Marknadsdomstolen varit ca 13 per år. De flesta rör marknadsföring. Under första halvåret 1996 har KO fört fem mål till Stockholms tingsrätt rörande marknadsföring och ett mål till Marknadsdomstolen rörande avtalsvillkor för finansiella tjänster. När KO för talan vid Marknadsdomstolen enligt produktsäkerhetslagen och avtalsvillkorslagen står vardera parten sin rättegångskostnad. När KO för talan enligt marknadsföringslagen gäller däremot rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader i tvistemål med undantag för mål om marknadsstörningsavgift där reglerna om rättegångskostnader i brottmål gäller. Förutom de uppgifter KO har enligt de marknadsrättsliga lagarna ingår i dennes uppgifter även att till ARN anmäla tvister mellan en

38 Myndigheter och andra organ konsumentfrâgor

konsumenter och en näringsidkare se avsnitt 4.2.2 .

grupp av

3 .4 Finansinspektionen

Finansinspektionen är central förvaltningsmyndighet för tillsynen över finansiella marknader, kreditinstitut och det enskilda försäkringsväsen-

det se förordning 1992: 102 med instruktion för Finansinspektionen.

De övergripande målen för Finansinspektionens verksamhet är att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet samt att verka för ett gott konsumentskydd. Finansinspektionen har till uppgift bl.a. att utöva tillsyn i enlighet med vad anges i lag eller annan författning, att följa och som analysera utvecklingen inom verksamhetsområdet, och att meddela föreskrifter. Tillsynsarbetet är indelat i tre verksamhetsområden avdelningar:

försäkrings-, kredit- och värdepappersmarknad. Förutom dessa tre

avdelningar finns en administrativ avdelning samt tre gemensamma enheter, EU-sekretariatet, konsumenträttsenheten och redovisningsenheten. Inom de tre verksamhetsområdena inriktas verksamheten finansiell analys, operativ tillsyn samt tillstånds- och rättsfrågor. Genom den finansiella analysen skall inspektionen följa utvecklingen på de finansiella marknaderna, fånga upp utvecklingstendenser samt bedöma effekterna av viktiga förändringar. Analysen skall avse såväl enskilda företag och branscher som marknader. l analysarbetet används egna rapporter och statistik från instituten samt extern information. Analyserna skall lämna underlag för prioritering av tillsynsinsatser. Den operativa tillsynen syftar till att följa upp risker och kontrollsystem i finansinstituten samt till att övervaka att instituten följer lagar, förordningar och andra regler. Den operativa tillsynen sker i form av platsundersökningar och inriktas i första hand på kompetensoch kvalitetsgranskning av institutens egna system för intern kontroll och rapportering. För yrkesmässig verksamhet de finansiella marknaderna erfordras ett särskilt tillstånd antingen från inspektionen eller från regeringen. Vidare är ett viktigt styrmedel i tillsynsverksamheten inspektionens normgivning genom föreskrifter och allmänna råd. Finansinspektionen skall verka för att regler för de olika marknaderna blir så konkurrensneutrala som möjligt. Under inspektionens tillsyn står drygt 2 500 institut. Tillsynen omfattar bankkoncerner inklusive dotterbolag och filialer, försäkringsbolag, försäkringsmäklare, värdepappersinstitut och fondbolag,

Myndigheter och andra organ konsumentfrâgor 39

finansbolag, mellanhandsinstitut, dvs. kreditaktiebolag och hypoteksinstitut, kreditmarknadsbolag, Stockholms Fondbörs, understödsföreningar, Värdepapperscentralen VPC AB, OM Stockholm AB,

Penningmarknadsinformation PMI AB samt Upplysningscentralen AB.

Konsumenträttsenheten har ansvaret för konsumentfrågor och för normgivning och tillsyn beträffande konsumentfrågor inom såväl försäkrings-, värdepappers- och kreditinstitutområdena. Enheten skall förebyggande insatser stärka konsumentskyddet inom tillgenom synsområdet. Det sker övergripande åtgärder, t.ex. branschvisa genom överläggningar, kan komma ett större antal konsumenter till som godo. Centrala frågor för enhetens verksamhet är att se till att instituten följer principerna för god information och skäliga avtalsvillkor samt att underlätta konkurrensen och kundernas rörlighet på den finansiella marknaden. Finansinspektionens arbete med konsumentfrågor är inriktat på normgivning och tillsyn och inte information och rådgivning till enskilda konsumenter. Inspektionen har inte heller möjlighet att pröva t.ex. ekonomiska anspråk eller andra krav och tvistefrågor mellan kunder och institut under inspektionens tillsyn. Inför budgetåret 1993/94 infördes delvis nya rutiner för klagomålshandläggningen vid Finansinspektionen. Detta samt bildandet av Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå har inneburit besparingar av Tillströmningen av ärenden har minskat med ca 30 procent. resurser. Första och andra halvåret 1994 inkom 737 respektive 514 ärenden medan det under första halvåret 1995 inkom 474 ärenden. Enligt Konsumenträttsenhetens verksamhetsplanering för 1995/96 skall handläggningen klagomål och förfrågningar förenklas och av effektiviseras ytterligare. Kontakten med anmälarna schabloniseras och arbetet kommer i stället att rikta sig mot instituten. Hur det anmälda ärendet kommer att hanteras är beroende om klagomålet eller av frågan innehåller något tillsynssynpunkt bör föranleda som ur inspektionen att vidta någon åtgärd. Detta skall innebära ett klargörande inspektionens roll som normgivare och tillsynsinstans med en av tydligare inriktning mot policyskapande och generellt verkande åtgärder mot instituten avsedda att komma bredare grupper av konsumenter till godo. Genom insatser mot instituten skall förutsättningar skapas för att dessa har tillfredsställande klagomålsrutiner.

3.5 Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå

Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå Bankbyrån är en självständig

rådgivningsbyrå informerar och lämnar vägledning i frågor som

som rör banker eller andra kreditinstitut. Bankbyrån startade sin verksamhet år 1994. Staten bidrog till

40 Myndigheter och andra organ konsumenlfrâgor

stiftelsekapitalet genom Finansinspektionen och Konsumentverket med 10 OOO kr. Återstoden stiftelsekapitalet tillsköts av av Svenska Bankföreningen. Stiftelsens medel tillskjuts av Svenska Bankföreningen. Styrelsen består av två representanter från vardera Finansinspektionen och Konsumentverket samt tre representanter från Svenska Bankföreningen. Bankbyrån vänder sig i första hand till privatpersoner, i mån men av tid och resurser ger byrån även råd och hjälp till andra bankkunder. Byråns rådgivning skall i första hand ses som ett komplement till de normala kontaktvägarna mellan banken och dess kunder. Rådgivningen är kostnadsfri. En annan uppgift för Bankbyrån är att vara ett organ för att fånga upp och vidarebefordra konsumentsynpunkter till Finansinspektionen, Konsumentverket och Svenska Bankföreningen. Bankbyrån informerar om olika spar- och låneformer samt ger information om räntesatser för marknaden vanligt förekommande sparkonton och lån. Vidare ger byrån råd och information till bankkunder som har klagomål och frågor med anledning hur av en bank har agerat. Byrån informerar även konsumenter om innebörden av de juridiska och ekonomiska termer och begrepp används i som avtalsvillkor, marknadsföring och annan information. Under verksamhetsåret 1995 kontaktade 4 747 personer byrån. Kredit- och lânefrågor svarade för 49 procent av kundernas kontakter med byrån. Den vanligaste frågan rörde borgen. Andra frågor inom detta område rörde ränteskillnadsersättning, säkerheter och kreditprövning. Det förekom även frågor om räntor, värdepapper, avgifter m.m. Bankbyrån tillhandahåller marknadsöversikter som skall underlätta en jämförelse mellan villkoren och räntorna på de vanligaste inläningskonton som bankerna tillhandahåller. Bankbyrån har också sammanställt faktablad som skall ge svar på vanliga frågor inom bankområdet.

3.6 Stiftelsen Konsumenternas

Försäkringsbyrå

Stiftelsen Konsumenternas Försäkringsbyrå Försäkringsbyrån star-

tade sin verksamhet år 1979 och självständig rådgivningsbyrå är en som kostnadsfritt hjälper och vägleder konsumenter i olika försäkringsärenden. Rådgivningen gäller i första hand privatpersoners försäkringar men även andra som har liknande problem kan vända sig till byrån. Försäkringsbyrån skall vara ett komplement till de vanliga kontaktvägarna mellan konsumenterna och försäkringsbolagen. Byrån skall fungera som en fristående informationskanal vid sidan av försäkringsbolagens aktiviteter. Den skall också vara en kontaktväg och vidarebefordra konsumentsynpunkter till huvudmännen Konsu-

Myndigheter och andra organ konsumentfrâgor 41

mentverket, Finansinspektionen och Sveriges Försäkringsförbund. Styrelsen består av två representanter från vardera Konsumentver-

ket, Finansinspektionen och Försäkringsförbundet. Försäkringsbyråns

medel tillskjuts av Försäkringsförbundet. Målet för verksamheten är konsumenterna att ge underlag och

förutsättningar att agera egen hand, att i försäkringsfrågor

ge konsumentvägledare information samt att uppmärksamma dels

konsumentproblem som aktualiseras i byråns verksamhet, dels behov

av informationsmaterial.

Rådgivningen skall omfatta dels alla branscher i fråga privat-

om

personers försäkringar, dels allmän information företagsförsäkring

om och dels övergripande orientering om allmän försäkring och arbets-

marknadsförsäkring som grundas på kollektivavtal. Rådgivningen kan avse situationen såväl före efter köp. Huvuddelen rådgivnings-

som av

verksamheten är inriktad de individuella försäkringarna. Rådgivningen sker per telefon, skriftligen eller vid personligt besök

byrån.

Försäkringsbyrån skall driva sin verksamhet objektivt och opartiskt. Huvudsakligen skall byrån uppmärksamma frågeställningar och

vidarebefordra sina erfarenheter i lämplig ordning, t.ex. till enskilda försäkringsbolag. Kunskaperna konsumenternas problem om som fångas upp behandlas i styrelsen och vidarebefordras på så sätt till

Finansinspektionen, Konsumentverket och försäkringsbranschen. Vid meningsskiljaktigheter mellan försäkringstagare och försäkringsbolag

skall byrån i princip endast förmedla kontakter samt upplysa för-

säkringstagaren om i vilka former eventuella tvister kan lösas. Utgångspunkten skall vara att varje bolag skall ta det omedelbara

ansvaret för missnöjda kunder.

Under år 1995 mottog byrån 13 118 förfrågningar 12 784 år

1994. Därav avsåg 6 587 råd i samband med köp, 5 033 skadeären-

den t.ex. villkorstolkning och 1 498 allmänna frågor t.ex.

uppsägning av försäkringar och återbetalning premie. Ca 90 av procent

av frågeställarna var konsumenter. Övriga konsumentvägledare,

var företrädare för massmedier etc. Förutom själva rådgivningsarbetet tar byrån i samarbete med

försäkringsbolagen fram marknadsöversikter för i stort sett samtliga konsumentförsäkringar. Försäkringsbyrån utarbetar också allmänt

mer

informationsmaterial om t.ex. livförsäkringar.

i 42 Myndigheter och andra organ konsumentfrågor

3.7 Den kommunala konsumentverksamheten

Den kommunala konsumentverksamheten spelar en stor roll i konsumentpolitiken. Kommunal konsumentvägledning finns i de flesta kommuner. I den kommunala konsumentverksamheten erbjuds konsumenterna rådgivning inför köp, i hushållsekonomiska frågor vid reklamationer och andra konsumenträttsliga problem. Annan samt kommunal konsumentverksamhet förekommer är budgetrådsom givning, stöd vid skuldsanering, marknadsbevakning, utbildning, information och stöd till olika organisationer. De kommunala konsumentvägledarna kommer årligen i kontakt med över 60 000 reklamationsärenden. Tillsammans med allmänna frågor om konsuhanterar vägledarna över l00 000 ärenden varje år. menträtt Konsumentvägledarna medlar i tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Flertalet tvisterna löses med hjälp av konsumentav

vägledarna. Konsumentvägledarna ger också råd och upplysningar om

vad ansökan till ARN skall innehålla. Nästan hälften av de ärenden en in till ARN har först passerat de kommunala konsumentsom ges vägledarna. Många de konsumenter tar kontakt med Bankav som byrån eller Försäkringsbyrån har först varit hos en konsument-

vägledare.

3.8 Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen är specialdomstol handlägger mål enligt

en som konkurrenslagen 1993:20, marknadsföringslagen 1995:450, lagen 1994: 1512 avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen om

1984:292 avtalsvillkor mellan näringsidkare, produktsäker-

om

hetslagen 1988: 1604 och lagen 1994:615 om ingripande mot

otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling. I de mål domstolen handlägger skall den bestå av lagfarna domare ekonomiska Några s.k. intresseledamöter finns inte och experter. längre i Marknadsdomstolen. Marknadsdomstolen har talan KO avgjort 419 mål under av

1971-1995. Under period har domstolen på talan av perioden samma enskilda näringsidkare fattat 176 avgöranden. Sedan år 1985 har den

förändringen skett fler mål har avgjorts talan av näringsidkare att KO, under de två senaste åren ungefär dubbelt så än talan av många.

4 Tvistlösningen

4. 1 Inledning

Den förebyggande verksamhet som bedrivs konsumentområdet av

myndigheter som t.ex. Konsumentverket/KO och Finansinspektionen är av stort värde och leder till att många tvister kan undvikas. Detsamma gäller den rådgivnings- och informationsverksamhet som Bank- och Försäkringsbyråerna bedriver. Ett stort antal av uppkomna tvister kan lösas med hjälp av de kommunala konsumentvägledarna eller på annat sätt på frivillig väg. I annat fall finns tvistlösningsorgan att tillgripa. På konsumentområdet utgörs de främst av de allmänna domstolarna och ARN. Det finns även inom vissa områden särskilt inrättade nämnder som avger rådgivande yttranden i tvister. T.ex. på försäkringsområdet finns särskilda villkorsnämnder som på begäran avger utlåtanden angående villkorstolkning vid tvister mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Ett annat tvistlösningsförfarande är skiljemannaförfarandet. På konsumentområdet är det emellertid av underordnad betydelse. Ett skäl till detta är att enligt 3 a § lagen 1929:145 om skiljemän godtas inte skiljeavtal som avser framtida tvister mellan näringsidkare och konsument om tvisten kan prövas som s.k. småmål vid tingsrätten. Vidare anses skiljeklausuler i konsumentförhållanden i många fall oskäliga och kan lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen.

4.2 Allmänna reklamationsnämnden ARN

4.2.1 Allmänt

ARN är en statlig myndighet under regeringen. Bestämmelserna för nämndens verksamhet finns i förordningen 1988:1583 med instruktion för allmänna reklamationsnämnden. Chef för myndigheten är nämndens ordförande. Nämnden består dessutom en vice ordförande samt det antal avdelningsordförande och övriga ledamöter, s.k. intresseledamöter, som regeringen bestämmer. Det finns f.n. 16 avdelningsordförande samt ca 60 ordinarie intresseledamöter och ca 150 ersättare för dessa. Ordföranden, vice ordföranden och avdelningsordförandena, vilka samtliga utses av regeringen, skall ha erfarenhet domare. Intresseledamöterna förordnas av nämndens som

44 Tvistläsningen

ordförande efter förslag från de myndigheter och organisationer som regeringen har bestämt. Intresseledamöterna har tekniska kunskaper inom ett visst område, allmän kännedom om en viss bransch eller om förhållandena inom konsumentområdet eller näringslivet i stort. Nämnden är uppdelad på avdelningar, f.n. tolv. Det finns bl.a. en bankavdelning handlägger bankers och andra finansinstituts som tjänster och försäkringsavdelning handlägger skadereglering en som

och villkorstolkning avseende och skadeförsäkring. Övriga

personavdelningar handlägger ärenden som rör skor, textil, el, motor, resor, skinn, tvätt, bostad och båt. Det finns även en allmän avdelning som handlägger tvister inte prövas av annan avdelning. som Till nämnden är knutet ett råd har till uppgift att bistå som nämndens ordförande i viktigare frågor om verksamhetens omfattning och inriktning. I rådet ingår företrädare för konsumenter, näringsidkare och kommuner. ARN har till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rör tjänst eller annan nyttighet som som en vara,

tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk konsumenttvister samt

att rekommendation hur tvisten bör lösas. Vidare skall nämnden ge om yttra sig i konsumenttvister begäran av domstol. Nämnden har även

till uppgift att stödja den kommunala konsumentverksarnhetens

medling i konsumenttvister bl.a. utbildning, rådgivning och genom information samt att informera konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis. Nämnden prövar inte konsumenttvister rör köp av fast som egendom, bostadsrätt eller tomträtt. Inte heller prövas tvister som rör upplåtelse fast egendom med undantag för upplåtelser som skett för av fritidsändamål och för kortare tid än nio månader i följd samt tvister rör hälso- och sjukvård eller advokatverksamhet. Nämnden kan som även själv bestämma att inte pröva vissa tvister. T.ex. har nämnden beslutat att inte pröva tvister gäller vissa kollektivavtalsförsom säkringar, tecknande eller bibehållande försäkring, vållandefrågor av vid trafikolyckor och tvister rör medicinska bedömningar. som Inte heller prövar nämnden konsumenttvister i vilka anmälan till nämnden har gjorts någon än konsumenten eller där värdet av annan vad yrkas understiger ett visst lägre belopp som nämnden har av som bestämt. De värdegränser gäller för att tvisten skall prövas av som ARN är olika för de skilda avdelningarna och varierar mellan 250 kr och l 000 kr dec. 1995. Värdegränsen för ärenden som prövas bankavdelningen är 500 kr och försäkringsavdelningen l 000 kr. Nämnden prövar inte heller tvister där anmälan till nämnden har kommit in månader efter det att näringsidkaren helt eller mer än sex delvis avvisat konsumentens krav. Nämnden kan dock i nu nämnda fall besluta pröva tvist tvisten är principiellt intresse eller att en om av om andra särskilda skäl föreligger.

Tvistlösningen 45

ARN får avvisa ett ärende om komplettering som nämnden har begärt av konsumenten inte kommer in inom förelagd tid eller om utredningen i ärendet är bristfällig och tillräcklig utredning inte kan erhållas. Ärendet kan även avvisas det i övrigt med hänsyn till om nämndens arbetsformer eller andra omständigheter inte lämpar sig för prövning nämnden. Avvisning kan således ske bl.a. av ärenden där av det för prövningen är nödvändigt med muntlig bevisupptagning förhör med parter eller vittnen. Handläggningen av konsumenttvisterna år skriftlig. Vid prövning av tvister består nämnden av en ordförande med erfarenhet som domare samt intresseledamöter, vanligen fyra stycken, som till lika antal företräder konsument- och näringsidkarintressen. I omkring hälften av de ärenden nämnden prövar i sak får konsumenten helt eller som delvis rätt. Bifallsprocenten varierar dock mellan avdelningarna. Under budgetåret 1994/95 bifallsprocenten när det gäller banktvisvar ter 27 procent och när det gäller försäkringstvister 17 procent.

Om konsumenten får bifall till sin talan helt eller delvis brukar

ARN utforma sitt beslut rekommendation för näringsidkaren som en att vidta en åtgärd, t.ex. att betala ut ett belopp eller att åtgärda ett fel. Nämndens beslut år inte bindande för parterna. Det övervägande antalet näringsidkare följer som regel nämndens rekommendation. Inom vissa branscher har näringsidkarna generellt åtagit sig att följa vad nämnden har rekommenderat. Under verksamhetsåret 1994/95 kom det in 6 327 ärenden till ARN. På bankavdelningen inkom under verksamhetsåret 488 ärenden och på försäkringsavdelningen 838. Sammanlagt avgjordes under verksamhetsåret 6 292 ärenden, varav 3 886 prövades i sak. Av de som prövades i sak utgjordes 262 av bankärenden och 440 av försäkringsärenden.

4.2.2 Försöksverksarnheten med grupptalan vid ARN

År 1991 inleddes försöksverksamhet med grupptalan vid ARN

en se

förordning 1991:194 försöksverksamhet med grupptalan vid om allmänna reklamationsnämnden. Om nämnden rekommenderat en näringsidkare att fullgöra något i förhållande till en konsument fick nämnden det påkallat från allmän synpunkt rekommende- - om var näringsidkaren att genomföra motsvarande åtgärd också gentemot ra andra konsumenter med stöd av överensstämmande grunder som kunde antas ha anspråk åtgärden. Tvisterna kunde tas upp till prövning efter anmälan KO eller, om KO för ett visst fall hade av beslutat att inte göra någon anmälan, av en sammanslutning av konsumenter eller löntagare. KO:s yrkande tog inte sikte åtgärder till förmån för vissa namngivna personer utan gick ut att ARN

46 Tvistlösningen sou 1996:140

skulle rekommendera näringsidkaren att vidta en åtgärd gentemot samtliga konsumenter som kunde ha anspråk åtgärden. Försöksverksamheten pågick i två år. Under denna tid anmälde KO åtta ärenden. Två ärenden återkallades och i övriga ärenden biföll nämnden KO:s talan. Efter framställning från nämnden och KO beslöt regeringen att

återuppta försöksverksamheten från och med den 15 januari 1994 se

förordning 1993:1372 om försöksverksamhet med grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden. Försöksverksamheten skall, efter

beslutad förlängning, pågå till utgången av år 1996 se SFS

1995:965. Förutsättningarna för försöksverksarnheten har ändrats så sätt att KO kan anmäla en grupptalantvist till nämnden utan att invänta ett beslut i ett enskilt ärende. Nu får sådana tvister prövas om det finns flera konsumenter som kan antas ha anspråk mot en viss näringsidkare med stöd av väsentligen likartade grunder, tvisterna rör förhållanden som får prövas av nämnden och en prövning av tvisterna år motiverad från allmän synpunkt. Sedan försöksverksamheten återupptagits har ARN avgjort en grupptalantvist.

4.2.3 Närmare om grupptalantvisterna

Här följer redogörelse för de grupptalantvister som hittills prövats en av ARN. Flertalet av dem har avgjorts under den försöksverksamhet som bedrevs under åren 1991-1993.

I Avgörande 1992-02-19, ärende 91-6099

ARN rekommenderade i ett antal individuella tvister, bl.a. i ett beslut

den 1 november 1991, Skandinaviska Dataskolan AB Dataskolan att

godta att konsumenter avbeställde och avbröt sitt deltagande i kurser och att återbetala avgiften för den del av kurserna som inte utnyttja-

des. Beslutet av den 1 november 1991 avsåg en datateknikerkurs till

ett pris 16 900 kr och om 48 kursbrev där konsumenten efter 8 om kursbrev ville avsluta kursen. Nämnden menade att det borde finnas möjlighet för kursdeltagare att avbeställa och avbryta en påbörjad en kurs särskilt om den var av mera omfattande slag. Om kursen avbröts i förtid borde kursgivaren ha rätt till ekonomisk kompensation. Enligt nämnden borde den skäligen bestämmas på det sättet att kursdeltagaren erlade tio procent av priset för kursen och dessutom full betalning för den del av kursen som redan hade utnyttjats när avbeställningen skedde. KO yrkade i grupptalantvisten att ARN skulle rekommendera Dataskolan att, om en konsument önskade avbeställa eller avbryta en

Tvistlösningen 47

kurs i förtid, reglera ersättningsfrågan i överensstämmelse med den princip nämnden tidigare gett uttryck för. Dataskolan bestred som yrkandet. Enligt nämnden hade den i tidigare beslut funnit att en konsument har ett berättigat anspråk att efter avräkning få tillbaka en del av priset när kursen avbryts. Det stod klart att det fanns ett betydande antal andra konsumenter som överensstämmande grund kunde göra anspråk motsvarande återbetalning. Enligt nämndens mening var det från allmän synpunkt påkallat att rekommendera företaget att

tillgodose också deras anspråk. Nämnden biföll därför KO:s talan och

rekommenderade Dataskolan att följande sätt reglera sitt förhållande till konsumenter anmälde till skolan att de ville avbryta som kurs det omfattande slag som beskrevs i beslutet den l en av mer november 1991. Företaget bör göra en avräkning, vid vilken konsumenten tillgodoräknas det pris denne erlagt för kursen. Företaget får tillgodoräksig tio procent kursens pris och dessutom den del av priset som na av hänför sig till den del kursen konsumenten redan har utnyttjat av som när han eller hon meddelar företaget sin önskan att avbryta kursen. Med utnyttjad del av kursen avses de kursbrev konsumenten har besvarat. 2. Om konsumenten vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än företaget, bör företaget genast återbetala mellanskillnaden till konsumenten, mot att konsumenten lämnar tillbaka kursmaterial som denne erhållit men inte utnyttjat.

II Avgörande 1992-09-08, ärende 92-0112

ARN rekommenderade i ett antal individuella tvister avseende billeasing, bl.a. i ett beslut den 27 december 1991, Fordonia För-

valtning AB Fordonia att reglera frågor om avgiftsuttag och

avräkning vid återlämnande i enlighet med nämndens ställningstagande i ärendet och således dels lämna en klausul om ändring av leasingavgiften utan avseende och återgå till den avtalade månadsavgiften och återbetala vad bolaget kunde ha uppburit därutöver, dels att vid avräkningen när bilen återlämnades vid leasingtidens utgång tillämpa bestämmelserna i konsumentkreditlagen om uppgörelse vid återtagande i stället för de villkor som angavs i leasingavtalen. Enligt leasingavtalets allmänna villkor angavs följande under

rubriken Ändring av leasingavgiften.

Leasegivaren äger rätt att ändra den vid varje tid gällande leasingavgiften i motsvarande mån om a leverantören med rätt därtill enligt leveransavtalet fakturerar annat pris för objektet än leasegivarensi leasingavtaletangivna inköpspris,

48 T vistläsningen

b ränta och avgift för kredit i checkräkning hos affärsbankerna eller ränta hänförlig till det allmänna ränteläget höjs eller sänksmed minst en l procentenhet i förhållande till den vid varje tid gällande räntan för sådan kredit eller om, efter flera ränte- eller avgiftsändringar, den sammanlagdaändringen uppgår till minst en l procentcnhet, hyran skall dock inte i något fall utgå med lägre belopp än den från början utgående hyran med beaktande av eventuellajusteringar enligt a och b ovan. c Svenskaaffärsbanker skulle tillgodoräkna sig penningvärdeförsämringen i annan form än genom förhöjd ränta. d Vid ändring av mervärdeskattensker motsvarandeändring av omståendeleasingavgift samt restvärde."

Enligt nämnden framstod den bestämmelsen som oskälig och med stöd av 36 § avtalslagen lämnades den utan avseende. Som skäl härför åberopade nämnden dels att "avgiftsgolvet innebar att bestämmelsen saknade balans, dels att avtalet helt saknade de uppgifter som krävdes för att bedöma konsekvenserna av en förändring av referensräntan. Vad beträffade förfarandet vid leasingtidens utgång stadgade avtalet följande.

"Vid leasingtidens utgång skall objektet om annat skriftligen överenskommes - återlämnas den dag leasingtiden utlöper. Onormal förslitning ersättes av kunden enligt punkt Objektet skall försäljas snarast efter utgången av leasingtiden varefter avräkning skall verkställas enligt vad som sägs nedan. Det åligger kunden att senast fjorton 14 dagar innan leasingtidens utgång inlämna objektet till leverantören för värdering. Leasegivaren äger rätt att sälja objektet sätt denne finner lämpligt, dock gäller följande a försäljningspriset får understiga objektets verkliga marknadsvärde b om leverantören är beredd att kontant återköpa objektet vid leasingtidens utgång till ett pris kunden godkänner skall försäljningen ske till leverantören c i det fall kunden accepterar leverantörens pris äger kunden senast tio 10 dagar efter leasingavtalets upphörande anvisa köpare som är beredd att erlägga en högre köpeskilling än vad leverantören bjudit. Försäljning skall då ske till anvisad köpare., d för de fall kunden varken godkänner leverantörens anbud eller anvisar köpare enligt c ovan så äger leasegivaren sälja objektet fritt till leverantören eller tredje man dock med beaktande av punkt a ovan. Om vid försäljningen av objektet uppkommer differens mellan försäljningspriset exklusive då gällande mervärdeskatt och leasegivarens bokförda restvärde gäller att eventuellt underskott skall genast betalas av kunden till leasegivaren såsom resterande leaseavgift medan överskottet skall tillfalla kunden. Skulle leasegivaren tvingas utge ersättning till köparen av objektet för fel eller brist i detsamma skall hyresmannen ersätta dennessamtliga kostnader i anslutning därtill.

Enligt nämnden uppfyllde bestämmelsen inte de krav genomskådlighet som borde gälla vid konsumentavtal och den framstod som direkt oförmånlig för konsumenten jämfört med konsumentkreditlagens bestämmelser. Avtalet borde jämställas med ett maskerat kreditköp på vilket konsumentkreditlagens bestämmelser om avräkning borde tillämpas. KO yrkade i grupptalantvisten att ARN skulle rekommendera Fordonia att beträffande sådana leasingavtal som bedömts av nämnden

T vistlösningen 49

i ovan nämnda avgörande reglera frågor avgiftsuttag och avräkning om vid återlämnande i enlighet med nämndens ställningstagande i det beslutet. Fordonia bestred yrkandet. Enligt nämnden förelåg det ett starkt allmänt konsumentintresse för att också andra konsumenter som på överensstämmande grund hade samma anspråk tillgodosågs likartat sätt i avgörandet den 27 som december 1991. Ett generellt beslut med motsvarande innehåll i som

det avgörandet var följaktligen påkallat från allmän synpunkt.

Nämnden biföll därför KO:s talan och rekommenderade Fordonia att på följande sätt reglera sitt förhållande till konsumenter med som

bolaget ingått billeasingavtal med i beslutet den 27 december 1991 angivna standardvillkor avseende ändring leasingavgiften och

av avräkning vid leasingtidens utgång. Bolaget bör återgå till den i avtalet angivna månadshyran och återbetala vad bolaget uppburit därutöver. På detta belopp bör bolaget dessutom betala ränta enligt 2 § andra stycket räntelagen 1975:635. Vid bilens återlämnande vid leasingavtalets utgång bör bolaget verkställa en avräkning i enlighet med bestämmelserna i 17 och 18 §§

konsumentkreditlagen 1977:981.

III Avgörande 1993-06-17, ärende 93-1642

ARN rekommenderade i individuella beslut Skurups Kabel TV AB dels att i det ena fallet återbetala vad anmälaren erlagt utöver den

enligt avtalet tillåtna indexuppräkningen månadsavgiften,

av dels att i det andra fallet avstå från krav utöver den enligt avtalet tillåtna indexuppräkningen av månadsavgiften. Bakgrunden till tvisterna var följ ande. Skurups kommun kabel-TV SKTV träffade under åren 1990 och 1991 avtal om anslutning till och abonnemang på SKTV kabelTVnät med enskilda konsumenter. Enligt avgiftsbestämmelserna förbehöll sig SKTV rätten att efter redovisning ändra avgifterna om utomstående faktorer förändras, typ skatter, ändrad ersättning till upphovsrättstagare eller andra samhällspålagor. Den I januari 1992 överlät

Skurups kommun hela kabelTVanlåggningen till Skurups Kabel TV

AB bolaget. I samband härmed övertog bolaget de med SKTV

tecknade kundavtalen. Bolaget höjde därefter abonnemangsavgiften

från 300 kr till l 200 kr under åberopande att ägarbytet utgjorde av

en sådan förändring av utomstående faktorer enligt avtalet

som berättigade bolaget till ändringar avtalen. Enligt nämnden hade av bolaget dock inte rätt att ändra avgifterna ägarbytet. g.a. KO yrkade i grupptalantvisten att, i enlighet med nämndens tidigare beslut, nämnden skulle rekommendera bolaget till de konsumenter att som tecknat avtal med SKTV betala tillbaka vad konsumenterna från och med år 1991 och 1992 betalat utöver den enligt avtalet tillåtna

50 Tvistlösningen SOU 1996: 140

månadsavgiften alternativt att i förhållande till

indexuppräkningen av

betalat endast kvartalsavgift avstå från de konsumenter som en

krav utöver tillåten indexuppräkning av månadsavgiften.

ytterligare

Bolaget bestred yrkandet.

Enligt nämnden stod det klart att det fanns ett stort antal konsumen-

överensståmmande grund kunde göra anspråk motsvater som

åtgärd och det från allmän synpunkt påkallat att bolaget

rande var rekommenderades tillgodose också dessa andra konsumenters att anspråk. KO:s talan bifölls därför och nämnden rekommenderade

bolaget för åren 1991 och 1992 endast höja avgifterna med stöd av att

i abonnemangsavtalen med konsu-

indexuppräkningsbestämmelserna

menterna förekommande fall återbetala till konsumenterna de 2. att i genast bolaget har mottagit utöver vad anges under belopp som som

VI Avgörande 1993-11-1 ärende 93-3381, 93-3382, IV- 93-3384

rekommenderade i flertal individuella tvister de tre reseföre- ARN ett Våstindienspecialisten, Plus World AB och Places travel tagen

ab till resenärer betala tillbaka pristillägg. Bakgrunden production att följande. Enligt reseföretagen tillämpade allmänna

till tvisterna var av

resevillkor skulle resenär underrättas prishöjning som följde

en om en officiellt beslutad devalvering senast 24 timmar före avresan. av en kostnadsökning orsakades växelkursförändringar i övrigt Om en av för underrättelse skett senast 30 dagar före

krävdes prishöjning att

De tre företagen avkrävde i ett antal fall sina resenärer ett resan.

underrättelse prishöjning inte skett tidigare än pristillägg trots att om

före Till stöd för sina krav hänvisade reseföretagen till 30 dagar resan. officiellt beslutade devalveringar och till Riksbankens villkoret om 19 november 1992 varigenom åstadkoms flytande kurs beslut den en den svenska kronan. Enligt reseföretagen Riksbankens beslut var beslut devalvering. Enligt nämnden var dock att anse som ett om Riksbankens beslut låta kronan flyta inte officiellt beslutad att en Vidare menade nämnden att villkoret om officiellt devalvering. beslutad devalvering inte borde vidare tolkning än vad ges en ordalydelsen vid handen; villkoret borde inte tillämpas analogt i gav andra fall.

KO yrkade i grupptalantvisterna att nämnden skulle rekommendera

reseföretagen i enlighet med nämndens beslut i enskilda fall, de tre att,

till sina resenärer återbetala pristillägg debiterats i anledning av

som Riksbankens beslut den 19 november 1992, varigenom åstadkoms en Rekommendationen återbetalning skulle flytande kurs kronan. om

Tvistlösningen 5 l

dock inte omfatta de fall då det debiterade tillägget grundades pä växelkursförändring som meddelats resenären senast 30 dagar före avresan. Reseföretagen bestred yrkandet. Enligt nämnden, som handlade de tre tvisterna tydde gemensamt, det som framkommit att det var en större konsumenter grupp som inte bevakat sin rätt till återbetalning att själva vända sig till genom nämnden eller domstol. Det ansågs rimligt att företagen betalade tillbaka pristillägget också till dessa kunde konsumenterna annars

sinsemellan bli orättvist behandlade och företagen kunde sägas ha

tillgodogjort sig en otillbörlig ekonomisk fördel. Nämnden ansåg det därför påkallat från allmän synpunkt med rekommendation tog en som sikte på alla de berörda konsumenterna. Nämnden biföll därför KO:s talan och gav de tre reseföretagen följande rekommendation. Nämnden rekommenderar reseföretagen att genast betala tillbaka de pristillägg som företagen har tagit ut från sina resenärer under åberopande av Riksbankens beslut den 19 november 1992. Rekommendationen avser inte pristillägg resenärerna har underrättats varom senast 30 dagar före avresan.

VII Avgörande 1996-07-05, ärende 96-0519

ARN rekommenderade i individuella beslut Hyllinge Buss Resetjänst AB att göra återbetalning med 700 kr de en per person p.g.a. olägenheter som framför allt brister i luftkonditioneringen medförde för resenärer vid bussresa till Lloret de Mar under tiden den 14 juli-23 juli 1995. Nämnden menade att researrangemanget, främst

avseende bussens standard och utlovad luftkonditionering, sämre

var än vad resenärerna hade haft anledning att förvänta sig mot bakgrund av marknadsföringen. KO yrkade i grupptalantvisten att nämnden skulle rekommendera reseföretaget att, i enlighet med nämndens beslut i enskilda fall, till övriga resenärer som deltog i samma resa, göra motsvarande återbetalning. Reseföretaget bestred yrkandet. Nämnden konstaterade att bolagets marknadsföring i avsaknad - av något bestridande från bolaget inte kunde tolkas på annat sätt än att bussarna normalt var utrustade med luftkonditionering. Därtill korn att den aktuella bussen utrustad med luftkonditionering att den var men p. g.a. tekniskt fel inte fungerade. Enligt nämnden tydde allt på att det var fråga om en stor grupp av konsumenter som av olika orsaker inte

hade bevakat sin rätt till återbetalning att själva vända sig till

genom nämnden. Rättviseskäl talade därför för att en rekommendation som tog sikte alla berörda konsumenter var motiverad allmän ur synpunkt. Även processekonomiska skäl de förhållandena samt att tvisten rörde fel i en typ tjänst är mycket vanligt förekommanav som

52 Tvistlösningen

de konsumentområdet, att reklamationer hade förekommit mot bolaget beträffande liknande brister i arrangemanget i ett flertal anmälningar till ARN under de två senaste säsongerna, att, utöver att gottgöra de lidit skada i detta fall, ett uttalande av ARN i enlighet som med KO:s yrkande kunde ha ett preventivt värde, talade för att en rekommendation borde komma till stånd. Nämnden biföll därför KO:s talan och rekommenderade Hyllinge Buss Resetjänst AB att till de fullbetalande resenärerna som deltog i den aktuella envar av bussresan återbetala 600 kr för utebliven luftkonditionering per person i bussen. Med fullbetalande avsågs att resenären betalat katalogpriset, vilket utgjordes 3 500 kr för För den händelse det fanns av ca resan. resenärer hade betalat ett lägre belopp för bussresan borde som återbetalningsbeloppet nedsättas så att dessa resenärer fick samma procentuella återbetalning priset som de fullbetalande resenärerna. av

4.3 Domstolsförfarandet m.m.

4. l Tvistemålsförfarandet i allmänhet

Om tvist mellan konsument och näringsidkare förs vid allmän en en en domstol handläggs tvisten enligt rättegångsbalkens regler. Handläggningen sker enligt de bestämmelser som gäller för dispositiva tvistemål, dvs. mål där förlikning är tillåten. Ett mål inleds regel vid tingsrätt. Huvudregeln är att i tvistemål som tingsrätt domför med tre lagfarna domare. Tingsrätten är emellertid är i utsträckning domför med endast en lagfaren domare. En stor tingsrätt är domför med endast lagfaren domare om värdet av t.ex. en vad yrkas uppenbart inte överstiger hälften basbeloppet enligt som av lagen 1962:381 allmän försäkring, dvs. i s.k. småmål. En om närmare redogörelse för småmålen lämnas i avsnitt 4.3.2. Förfarandet enligt rättegångsbalken grundar sig på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Muntlighetsprincipen innebär skall framföra allt de vill åberopa i målet att parterna som muntligen inför rätten och att domen skall grunda sig direkt vad framför. Omedelbarhetsprincipen hänger samman med parterna muntlighetsprincipen och innebär att det material som domen skall grundas måste läggas fram direkt vid huvudförhandlingen. Koncentrationsprincipen innebär att ett mål skall möjligt slutföras om sammanhängande förhandling. vid en enda Var och kan part i rättegång. Att någon har behörighet en vara en part innebär emellertid inte att denne har behörighet att föra att vara

dvs. har processbehörighet. Om parten inte råder över det

en process, tvisten gäller eller tvisten rör rättshandling han inte själv får om som ingå förs i stället talan partens ställföreträdare. Partens talan får av

Tvistlösningen 53

föras genom ombud. I sådant fall skall ombudet ha en fullmakt från parten. En fullmakt kan när som helst återkallas. Om någon som inte är part i rättegången påstår att saken rör hans rätt och visar sannolika skäl för sitt påstående kan han som intervenient få delta i rättegången på en av parternas sida. Rättegångsbalken skiljer mellan två former av intervention. Vid s.k. ordinär intervention är intervenientens befogenheter i rättegången små. Han kan i stort sett endast argumentera i saken och införa nytt bevismaterial. S.k. självständig intervention föreligger då intervenienten träffas av domens rättskraft. Intervenienten har i sådant fall ställning av part. Behörig domstol i tvistemålen är som huvudregel rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. Härtill kommer särskilda forumregler för vissa typer av tvister. Talan väcks som regel genom en ansökan om stämning motparten. I stämningsansökan skall käranden bl.a. ange sina yrkanden och vad han vill anföra till stöd för sin talan samt uppge vilken bevisning han vill åberopa. Rätten utfärdar därefter stämning på svaranden. Efter det att stämning utfärdats äger förberedelse rum i målet. Denna syftar till att få målet så väl förberett att det vid den följande huvudförhandlingen kan slutbehandlas i ett sammanhang. Förberedelsen kan vara muntlig eller skriftlig. Muntlig förberedelse är det vanliga. Parterna kallas i så fall till sammanträde vid domstolen. Under förberedelsen skall parternas ståndpunkt preciseras och bevisningen anges. Rätten är ansvarig för att målet blir väl förberett från processuell synpunkt och skall verka för att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Ordföranden skall genom frågor till parterna försöka klara ut otydligheter eller ofullständigheter i parternas framställningar. Ett mål behöver inte till huvudförhandling. I betydande utsträckning slutbehandlas mål vid förberedelsen. En stor del av dessa fall är sådana där parterna förliks. Rätten bör i dispositiva mål försöka förlika parterna, om det bedöms lämpligt. Förlikningen kan stadfästas av rätten. Slutbehandlas inte målet under förberedelsen, sker det i stället vid huvudförhandling. Huvudförhandling i förenklad form kan i vissa fall hållas i direkt anslutning till förberedelsen eller inom viss kortare tid därefter. Vid huvudförhandling i förenklad form anses allt som har förekommit vid det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades ha förekommit också vid huvudförhandlingen utan att det då behöver upprepas. Vid huvudförhandling som inte äger rum i förenklad form måste alla yrkanden, invändningar och omständigheter som parterna åberopar redovisas på nytt för domstolen. Först framställer käranden sitt yrkande och svaranden anger om han medger eller bestrider det. Därefter följer sakframställningen. Käranden redogör för vilka

54 Tvistlösningen

omständigheter han åberopar till stöd för sin ståndpunkt varefter svaranden får yttra sig över vad käranden har anfört. Efter sakframställningen förebringas bevisningen. Sedan bevisningen har tagits upp får parterna tillfälle att slutföra sin talan. Sedan målet har slutbehandlats och överläggning hållits meddelar rätten dom. Härvid gäller att rätten inte får döma över något som parterna inte har yrkat. I de dispositiva målen gäller dessutom att domen inte får grunda sig på någon omständighet som part inte har åberopat till stöd för sin talan. Om domen inte överklagas utan vinner laga kraft, äger den därefter rättskraft. Därmed menas att den fråga som har avgjorts genom domen inte kan prövas i någon ny rättegång. Domen är exigibel, dvs. den kan verkställas i sista hand med hjälp av exekutiv myndighet. I vissa fall kan domen verkställas genast efter det att den har meddelats, dvs. utan att den har vunnit laga kraft. Part som förlorar målet skall som huvudregel ersätta motparten hans rättegångskostnad. Om den part som vinner har inlett rättegången utan att motparten gett anledning till detta eller om den vinnande parten annat sätt uppsåtligen eller genom försummelse har föranlett onödig rättegång kan han emellertid bli skyldig att ersätta motparten hans rättegångskostnad. Om en parts yrkande bifalls endast till viss del kan ersättningen för råttegångskostnaderna jämkas. I vissa fall kan rättegångskostnaderna kvittas, dvs. vardera parten får stå för sina rättegångskostnader. Ersättning för rättegångskostnad skall fullt ut motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall även utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Särskilda regler om rättegångskostnader finns för de s.k. småmålen. En part som är missnöjd med utgången i målet kan fullfölja talan i hovrätten genom att överklaga domen. I hovrätten kan målet handläggas vid huvudförhandling samma sätt som vid tingsrätten. Stora möjligheter finns emellertid för hovrätten att avgöra målet handlingarna. I de dispositiva tvistemålen krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller beslut i småmålen och i annat mål där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. Prövningstillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Möjligheterna att få hovrättens dom omprövad är starkt begränsade. För att Högsta domstolen skall pröva målet krävs att domstolen har

Tvistlösningen 55 SOU 1996: 140

lämnat prövningstillstånd.

4.3.2 De s.k. småmålen

I rättegångsbalken finns särskilda bestämmelser om s.k. småmål, dvs. dispositiva tvistemål där värdet vad yrkas uppenbart inte av som överstiger ett halvt basbelopp. Under år 1996 är basbeloppet 36 200

kr. Bestämmelser småmål infördes år 1974 genom lagen 197428 om rättegången i tvistemål mindre värden småmålslagen. Den om om lagen tillämpades på dispositiva tvistemål värdet av vad som om

yrkades uppenbart inte översteg ett halvt basbelopp. Småmålslagen

kunde också tillämpas tvisteföremålets värde var högre än ett halvt om basbelopp. Det rörde sig då fall där tvisten huvudsakligen rörde om fråga varöver ARN givit utlåtande dvs. konsumenttvister eller där kommit överens att lagen skulle tillämpas och rätten fann parterna om detta lämpligt. En förutsättning för lagens tillämpning i sådana fall var första gången han förde talan i målet begärde att lagen skulle att part tillämpas och därvid åberopade utlåtandet eller överenskommelsen. Småmålslagen innehöll även särskilda bestämmelser om hur rätten skulle handlägga småmålen och rättegångskostnader. Det fanns om också bestämmelse att rätten i konsumenttvister skulle inhämta en om yttrande från ARN det till gagn för utredningen. om var Syftet med småmålslagen att förbättra den enskildes rättsskydd var främst att nedbringa parternas kostnader i rättegångar om genom mindre värden. Den enskilde skulle således få möjlighet att kunna föra juridiskt biträde. Småmålslagen upphörde gälla den sin talan utan att l januari 1988 varvid bestämmelserna i huvudsak inarbetades i rättegångsbalken. Möjligheten att tillämpa de särskilda småmålsreglerna i fall då tvisteföremålets värde var högre än ett halvt

basbelopp togs emellertid bort. Enligt rättegångsbalken skall huvudregel tingsrätten i småmålen som alltid bestå endast lagfaren domare. Vidare gäller särskilda av en

bestämmelser rättegångskostnader. Ersättning för rättegångskost-

om nad får inte än ansökningsavgift samt och uppehälle avse annat resa för eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om part

personlig inställelse inte föreskrivits, och uppehälle för ombud.

resa Ersättning utgår också för vittnesbevisning och översättning av handling. Vidare utgår enligt gällande regler ersättning för nu rådgivning enligt rättshjälpslagen 1972:429 vid ett tillfälle för varje

instans. I anledning förslaget till ny rättshjälpslag se prop.

av 1996/97:9 samt avsnitt 4.4.4 har föreslagits att ersättning skall utgå för rättslig rådgivning under timme vid ett tillfälle för varje instans en och med belopp motsvarar högst den ersättning som betalas för som

56 T vistlösningen

rådgivning enligt rättshjälpslagen 1996:000 under timme. en Ersättningen för rättegångskostnaderna skall utgå endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande partens rätt. av Som framgår har i smâmålen part inte rätt till ersättning för ombudsarvode. l rättegångsbalken finns en särskild forumregel i konsumenttvister som handläggs som småmål. Talan mot en näringsidkare får i sådant mål väckas vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist. Som nämnts i föregående avsnitt krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva småmålen. Förutom nu angivna särskilda regler gäller i småmålen de sedvanliga rättegångsbestämmelserna. Småmålsreglerna skall inte tillämpas om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att de allmänna reglerna skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande omständigheter. Denna bestämmelse tar sikte både fall där en part har intresse att få målet prövat i av ordinär väg och fall där det är av allmänt intresse med sådan handläggning. Bestämmelsen syftar endast sådana andra rättsförhållanden som konkret föreligger när rätten skall fatta beslut om bestämmelsens tillämpning. Att avgörandet eventuellt har prejudikatverkan för tänkta framtida rättsförhållanden är utan betydelse.

4.3.3 Den summariska processen

Ett alternativ till den tvistlösning som sker vid allmän domstol är den summariska processen som anhängiggörs genom ansökan om be-

talningsföreläggande hos kronofogdemyndigheten se lagen, 1990:746,

om betalningsföreläggande och handräckning. Processen går ut att den som har ett krav mot någon annan skall kunna få detta fastställt av kronofogdemyndigheten på ett snabbt, enkelt och billigt sätt. Kronofogdemyndighetens utslag är verkställbart. Förfarandet står öppet för alla typer av krav pengar i de dispositiva målen. Om svaranden bestrider sökandens anspråk skall, om sökanden begär det, målet överlämnas till tingsrätt för fortsatt handläggning som tvistemål. Saken kan också komma att prövas av tingsrätten om den förlorande parten ansöker om s.k. återvinning.

T vistlösningen 57

4.4. Pågående reformarbete

4.4. 1 Inledning

Under senare tid har lagändringar aktualiserats de

som, om genom-

förs, kommer att innebära stora förändringar i fråga den tvistlös-

om ning som sker vid allmän domstol. Ett förslag om gmpprättegång har lämnats. Vidare har Hovrättsprocessutredningen lämnat förslag som innebär omfattande ändringar för processen i hovrätten. Regeringen har i proposition beslutat en om en

ny rättshjälpslag. Härtill kommer de förslag Skiljedomsutredningen har

länmat.

4.4.2 Grupptalanutredningen

Grupptalanutredningen har haft i uppdrag att utreda om det går att

förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk är som gemensamma eller likartade för större människor överväga en grupp av samt att möjligheten att beträffande sådana anspråk ett komplement till - som de traditionella rättegångsreglerna införa regler s.k. grupptalan. - om Utredningen lade i december 1994 fram betänkandet Grupprättegång

SOU 1994: 151 med förslag bl.a. att det skall införas lag

om en om grupprättegång vid allmän domstol. Utredningen har kommit fram till slutsatsen att det med stor sannolikhet finns ett betydande antal rättsligt grundade anspråk som inte görs gällande vid domstol eller annat sätt. Inte minst är så fallet i fråga om gruppanspråk av individuellt litet ekonomiskt värde. Utredningen menar att föreställningen den individualistiska om tvåpartstvisten som är utgångspunkt för i princip samtliga sanktionsmekanismer inom civilrätten dåligt för de former masskrånkpassar av ningar som är följden massproduktion, massdistribution och av

massinformation. Också då rättskränkningar drabbar många utan att ge upphov till individuella privaträttsliga anspråk och i fall när det är

svårt att identifiera de drabbade klarar de traditionellt utformade sanktionssystemen dåligt att hantera rättstvisterna utredningen. menar Bristerna inskränker sig inte till att medborgare och det allmänna vid enstaka tillfällen lider rättsförlust. Att masskrånkningar lämnas en opåtalade i allt för stor utsträckning medför att processordningen inte

heller fyller sina övriga funktioner: handlingsdirigering, prejudikat-

bildning, rättskapande Enligt utredningen föreligger påtagligt osv. ett behov av åtgärder för att stärka det processuella råttsskyddet för gruppanspråk. Utredningen har granskat det processuella skyddet främst konsumenträtts-, miljörätts-, och jämställdhetsområdet. Utredningen

58 Tvistlösningen sou 1996:140

att samtliga områden man sett närmare har bristerna i anser funktionshänseende varit i stort sett desamma. Därför bör enligt utredningen generella lösningar sökas. Utredningen har konstaterat att inte bara domstolar utan också utomprocessuella instanser är av stor

betydelse för genomdrivandet ändamålen bakom de materiella

av

rättsreglerna. Utredningen framhåller dock att prövningsförfaranden

bygger frivillighet är ett fullgott alternativ bara om det finns som realistisk tillgång till tvångsvis sanktionering på annat sätt. Bl.a. detta talar, enligt utredningen, för att det är inom domstolsväsendet som åtgärder bör vidtas. Inom för den nuvarande rättegångsformen ramen är det inte möjligt att förena kraven på ett snabbt, billigt och enkelt förfarande. Därför bör det införas regler om representativ process vid

domstol. Utredningen har kommit fram till att grupprättegång är den

bästa metoden bota de brister det processuella rättsskyddet för att som

gruppanspråk har. Med grupprättegång avses därvid en processform tillåter någon att utan rättegångsfullmakt som kärande eller

som svarande föra talan för i angiven vars medlemmar en processen grupp, omfattas domens rättskraft trots att de inte är parter i målet. av Beroende för talan representant för gruppen skiljer vem som som utredningen mellan offentlig och privat grupptalan. Det föreslås två former privat grupptalan: enskild grupptalan och organisationstalan. av Offentlig grupptalan skall föras staten eller av en kommun som av företrädare för gruppen.

Enskild grupptalan för skall få inledas av en medlem i

en grupp gruppen.

Organisationstalan skall få väckas av

sammanslutning konsumenter eller löntagare i tvister mellan - en av konsumenter och näringsidkare rörande någon vara, tjänst eller en

nyttighet näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet

annan som erbjuder konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk, och ideell förening har till ändamål att tillvarata naturskyddsen som -

och miljöskyddsintressen eller sammanslutning av yrkesverksamma

en

inom fiske-, jordbruks-, och skogsbruksnäringen, i tvister om

renersättning för miljöskada. Även sammanslutning sådana organisationer som nu nämnts en av

skall få väcka organisationstalan. En Organisationstalan skall få omfatta

andra tvister än de nämnda, det har betydande fördelar även nu om med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter att tvisterna

handläggs För rätten att väcka organisationstalan skall

gemensamt. en huvudregel krävas att sammanslutningen eller, i fråga om en som sammanslutning organisationer, merparten de organisationer som av av ingår i sammanslutningen har bedrivit verksamhet under minst tre år och har lägst 1 000 medlemmar. Domstolen skall dock kunna medge från dessa krav det finns särskilda skäl med hänsyn till undantag om sarrnnanslutningens lokala förankring eller tidigare verksamhet eller till

Tvistläsningen 59

något annat förhållande. Offentlig grupptalan skall få väckas av en myndighet regeringsom en bestämmer eller av en kommun. Utredningen har inte närmare angett inom vilka gränser offentlig grupptalan skall väckas. Som skäl för detta anger utredningen bl.a. följande. Det är svårt att på förhand säga i vilka situationer som en offentlig grupptalan blir ett lämpligare alternativ än andra former av grupptalan eller olika sätt att handlägga individuella processer. Det finns dessutom risk för att offentlig grupptalan kommer att betraktas som ett huvudalternativ om man direkt i lagen anger ett antal tvistefrågor beträffande vilka

offentliga organ skall ha talerätt. Man förlitar sig eller hoppas att

myndighetsåtgärder kommer till stånd. Det bör därför, menar utredningen, överlämnas till regeringen att i instruktioner eller andra administrativa författningar skriva in i vilken mån myndigheter skall kunna föra talan enligt lagen. Regeringen kan då fritt bestämma talerättens omfång, t.ex. om den skall omfatta ett helt rättsområde eller endast tvistefrågor av en särskild art. Exempel på organ som det kan komma i fråga att tillerkänna sådan kompetens är KO, DO, JämO, Naturvårdsverket, länsstyrelser, Konkurrensverket och Finansinspektionen. Talan mot en grupp skall inledas av den som kan vara kärande i en rättegång mot var och en av gruppmedlemmarna. Grupptalan skall kunna föras vid allmän domstol, vid fastighetsdomstol enligt miljöskyddslagen och miljöskadelagen samt i Arbetsdomstolen enligt jämställdhetslagen. Förslagets huvudsakliga innebörd i övrigt vad gäller grupptalan vid allmän domstol är följande.

En talan vid allmän domstol för eller mot en grupp skall väckas i enlighet med rättegångsbalkens regler om ansökan om stämning och får avse anspråk som kan tas upp av domstolen enligt reglerna i rättegångsbalken om tvistemål. Det skall också vara möjligt att begära att en process utvidgas till en grupprättegång.

En ansökan om stämning skall utöver vad som anges i rättegångs- balken innehålla bl.a. uppgifter om den grupp som talan avser samt namn och adresser samtliga gruppmedlemmar om uppgifterna behövs för målets handläggning. Om sistnämnda uppgifter inte är tillgängliga för käranden utan särskild utredning skall han upplysa om det. En ansökan om stämning skall behandlas sedvanligt sätt såvitt gäller processhinder m.m.

En grupprättegång skall tillåtas endast om talan inte bättre eller lika väl kan föras i någon annan ordning t.ex. i form av pilotmål och om vissa andra särskilda processförutsättningar är för handen, som t.ex.

60 Tvistlösningen SOU 1996: 140

är lämpligt bestämd, att talan grundas omständigheter att gruppen eller likartade för gruppmedlemmarnas anspråk som är gemensamma och att grupprättegång i övrigt inte bedöms som olämplig. en

En talan för eller mot kommer automatiskt att omfatta var - en grupp och in kärandens beskrivning av gruppen. Meden som passar lemskap i förutsätter alltså inte någon anmälan till domstolen. gruppen

En gruppföreträdare skall utses av rätten att som part föra gruppens talan. Denne skall bedömas lämplig att ta till vara gruppmedvara lemmarnas rätt i målet med hänsyn till sitt intresse i saken och sina

förutsättningar i ekonomiska och andra hänseenden. Till gruppföreträdare kärandesidan får endast den väckt talan eller ansökt om som utvidgas till grupprättegång utses. På svarandesidan skall att processen till gruppföreträdare lämplig gruppmedlem eller, inte det utses en om är möjligt, någon annan lämplig person.

Enskild grupptalan, organisationstalan och grupptalan svarande- sidan skall föras genom ombud som är advokat.

Gruppmedlemmarna skall lämpligt sätt underrättas om pro- rätten att lämna samt viktiga beslut och cessen, om gruppen om

processhandlingar i grupprättegången. Medlemmarna skall genom

delgivning underrättas det inte är uppenbart om processen om obehövligt med underrättelse.

Medlemmarna i grupp skall inte vara parter i målet annat än om - en de har intervenerat i grupprättegången. Rätten skall underrätta gruppmedlemmarna möjligheterna att själva delta i rättegången. om Om medlem väljer att själv delta i rättegången blir han alltså part. en Att övriga medlemmar inte är parter innebär dock inte att medlemmarna skall betraktas vilka utanför partsförhållandet stående som helst. De skall betraktas parter bl.a. vad gäller personer som som litispendensfrågor, i bevishänseende och verkställighet av rättens

avgörande.

Gruppmedlemmar på kärandesidan skall kunna lämna gruppen under rättegången och därmed blir obundna av domen. Däremot skall

gruppmedlem svarandesidan inte ha rätt att träda ur gruppen. en

Om grupprättegången avbryts antingen g.a. att kärandens talan

p. för eller avvisas eller att käranden återkallar talan mot gruppen p. g.a. gruppmedlemmarna möjlighet träda in i rättegången skall rätten ge att och föra talan för del avseende sina respektive anspråk. egen

T vistlösningen 61

Gruppföreträdarens behörighet att handla gruppmedlemmarnas vägnar skall vara strikt processuell. Gruppmedlemmarna överlåter således inte sina respektive civilrättsliga anspråk över det tvisten angår. Ett undantag har dock gjorts. Gruppföreträdaren har behörighet att träffa förlikning med motparten för gruppens räkning. En förlikning som ingås av gruppföreträdaren förutsätter dock att rätten stadfäster den för att den skall bli gällande mot gruppmedlemmarna.

I domen skall anges den grupp som domen avser och de med- lemmar har trätt gruppen. Hur gruppen skall anges i domen som ur får beslutas rätten i varje enskilt mål. Gruppmedlemmarna skall av snarast underrättas om utgången i målet. Det är överlämnat till domstolen att fritt bestämma hur medlemmarna skall underrättas om utgången i målet. Rättens avgörande i en grupprättegång har rättskraft i mån gruppmedlemmarna hade varit parter i målet. samma som om

Domstolen skall kunna döma ut en gemensam ersättning att fördelas mellan gruppmedlemmarna ett särskilt utdelningsförfarande genom efter rättegången då svaranden och domstolen inte behöver medverka. I domen kan således svaranden förpliktas att till gruppföreträdaren eller någon annan betala ett belopp som motsvarar gruppmedlemmarsammanlagda anspråk. I sådan dom skall anges hur den nas en sammanlagda ersättningen skall fördelas mellan gruppmedlemmarna samt på vilket sätt och inom vilken tid medlem skall anmäla sitt en ersättningskrav. Ersättning som inte delas ut till någon gruppmedlem skall återbetalas till svaranden.

I grupprättegång kommer gruppföreträdaren att vara kärande - en eller svarande. Han kommer i den egenskapen att få rätt till ersättning för rättegångskostnader motparten, men han riskerar också att av behöva betala motpartens kostnader om gruppen förlorar målet.

Sedvanliga principer för rättegångskostnader skall gälla

om ansvar även i grupprättegång. En gruppföreträdare svarandesidan som en inte är medlem i skall dock huvudregel inte behöva utge gruppen som ersättning för rättegångskostnader. En sådan gruppföreträdare skall i stället få ersättning av allmänna medel för skäligt arvode m.m.

En gruppmedlem på kärandesidan skall bära ett normalt ansvar för motpartens rättegångskostnader endast han har intervenerat i om rättegången. Gruppmedlemmar svarandesidan skall ha samma för rättegångskostnaderna de hade stämts in i ett antal ansvar som om reguljära rättegångar.

Ombudsarvodets storlek skall kunna fastställas enligt ett riskavtal" mellan gruppföreträdaren och ombudet, dvs. ett avtal om att arvodet

62 T vistlösningen

till ombudet skall bestämmas med hänsyn till i vilken mån gruppmedlemmarnas anspråk tillgodoses. I avtalet skall anges på vilket sätt arvodet skall avvika från ett normalarvode om gruppmedlemmarnas anspråk bifalls eller ogillas helt. Avtalet skall vara skriftligt och ha godkänts av en domstol eller Rättshjälpsmyndigheten för att kunna åberopas mot gruppmedlemmarna. Ett riskavtal får godkännas endast om avtalet är skäligt med hänsyn till sakens beskaffenhet.

En dom får överklagas för en grupp av gruppföreträdaren eller, om inte han överklagar, av en medlem i den grupp som överklagandet avser. Om en dom eller ett beslut inte överklagas för en grupp, får en gruppmedlem överklaga avgörandet, såvitt angår hans rätt.

Förslaget har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Enligt vad utredningen har inhämtat från Justitiedepartementet finns planer på att föreslå en lag om grupprättegång under år 1997. Troligtvis kommer den i sådant fall att till en början omfatta endast organisationstalan och offentlig grupptalan. Det är tänkbart att KO kommer att vara ett av de organ som tillerkänns rätt att föra en offentlig grupptalan.

4.4.3 Hovrättsprocessutredningen

Hovrätten prövar överklagade domar och beslut från tingsrätt. För att hovrätten skall överpröva ett avgörande av en tingsrätt krävs i vissa fall att hovrätten meddelar prövningstillstånd. Prövningstillstånd krävs t.ex. i de dispositiva målen där värdet av det man tvistar om uppenbart inte överstiger basbelopp. Även i vissa brottmål krävs ett prövningstillstånd. Prövningstillstånd kan meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Hovrättsprocessutredningen har i betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande SOU 1995:124, föreslagit att det införs ett generellt krav på prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva ett tingsrättsavgörande. Enligt förslaget skall prövningstillstånd få meddelas endast om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till, det inte utan en prövning i målet är möjligt att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till, det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. -

SOU 1996: 140 Tvistlösningen 63

För att ytterligare begränsa flödet av mål till hovrätterna har utredningen bl.a. föreslagit att det skall införas ett förbud mot att överklaga avgöranden i dispositiva mål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger en tiondel av basbeloppet samt att det skall

införas överklagandeavgifter.

Härtill kommer även vissa förslag syftar till ett mer ändamålssom enligt hovrättsförfarande. Betänkandet har remissbehandlats.

4.4.4 Förslaget till ny rättshjälpslag

Rättshjälp lämnas enligt den nu gällande rättshjälpslagen i fyra olika former: allmän rättshjälp, rättshjälp misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning. Allmän rättshjälp kan lämnas till fysisk person i rättslig angelägenhet där det föreligger behov sådant bistånd. Från denna regel finns av flera undantag. Bl.a. kan rättshjälp aldrig beviljas den som inte har ett befogat intresse att få sin sak prövad. En annan begränsning är av inkomstgränsen. Den har en beräknad inkomst som överstiger sju som basbelopp regel inte få rättshjälp. kan som Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna för juridiskt biträde och andra kostnader såsom för bevisning. Ersättning för motpartens rättegångskostnader omfattas däremot inte av rättshjälpen. Den beviljats rättshjälp är skyldig att betala en rättshjälpsavgift som är beroende bl.a. den rättssökandes ekonomiska förhållanden. som av 1993 års Rättshjälpsutredning lämnade i betänkandet Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser rättsligt bistånd SOU 1995:81 om förslag till rättshjälpslag. Utredningens förslag ligger till ett en ny grund för proposition prop. l996/97:9 som regeringen nyligen en har beslutat. Enligt propositionen skall rättshjälpen bli generellt subsidiär till rättsskyddet. Den har rättsskyddsförsäkring som täcker den som en rättsliga angelägenheten skall inte rättshjälp. Inte heller skall den med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomissom ka och personliga förhållanden borde haft en rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp. Om det finns särskilda skäl skall dock den som borde ha haft rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp. en Rättshjälp skall kunna beviljas endast då det finns behov av hjälp från ett juridiskt biträde. Om saken medför endast andra kostnader än biträdeskostnader får den enskilde själv svara för dem. Rättshjälp skall kunna beviljas endast det är rimligt att staten bidrar till den om rättssökandes kostnader med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde samt till omständigheterna i övrigt. Endast när det föreligger särskilda skäl skall rättshjälp få beviljas i

64 Tvistlösningen

angelägenheter som rör bl.a. äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor, underhåll till barn samt småmäl. En näringsidkare skall kunna erhålla rättshjälp i en angelägenhet som uppkommit i näringsverksamheten endast om det finns särskilda skäl. Ersättning till ett biträde skall inte kunna uppgå till mer än ersättning för arbete i högst 100 timmar. När den gränsen har nåtts skall rättshjälpen upphöra. I undantagsfall skall gränsen kunna överskridas. Utredningskostnader skall inte kunna ersättas med mer än 10 000 kr. Ersättning för kostnad för parts inställelse vid domstol skall inte längre ersättas automatiskt. I stället skall den som har små ekonomiska resurser kunna få kostnader för inställelse till förhandling ersätta av allmänna medel oberoende av om rättshjälp beviljas eller inte. Den som har små ekonomiska resurser men inte har beviljats rättshjälp skall även kunna få kostnader för bevisning ersätta av allmänna medel. Bestämmelserna om ersättning för bevisning och inställelse föreslås införda i rättegångsbalken och skall gälla såväl i brottmål som tvistemål. När sådan ersättning utgår skall den stanna staten. Inkomstgränsen för när rättshjälp får beviljas sänks till 210 000 kr per år. För att avgöra om en rättssökande har rätt till rättshjälp skall ett ekonomiskt underlag räknas fram, som bygger på den rättssökandes inkomstförhållanden, underhållsskyldighet, förmögenhet och skulder. Ett helt nytt avgiftssystem föreslås. Avgiften skall utgöras av en viss andel av biträdeskostnaderna. Vilken procentsats som skall gälla görs beroende av den rättssökandes ekonomi. Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 december 1997.

4.4.5 Skiljedomsutredningen

Skiljedomsutredningen har haft till uppgift bl.a. att överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att öka de allmänna domstolarnas konkurrenskraft såvitt avser näringslivets tvister och att se över vissa rättsskyddsfrågor i anslutning till skiljeförfarandet. Utredningen har i delbetänkandet Ny lag om skiljeförfarande SOU 1994:81 föreslagit att det införs en ny lag om skiljeförfarande som ersätter lagen 1929:145 om skiljemän och lagen 1929:147 om utländska skiljeavtal och skiljedomar. I sitt slutbetänkande Näringslivets tvistlösning SOU 1995:65 anför utredningen att det förekommer att parter som är bundna av ett skiljeavtal avstår från att hävda sin rätt. Ett sätt att förbättra rättsskyddet är att göra domstolsprocessen mera attraktiv och därigenom minska användningen av skiljeklausuler som en part vid tvist inte anser sig ha råd att fullfölja i ett skiljeförfa-

T vistlösningen 65

rande. Även andra åtgärder bör emellertid vidtas för att underlätta för ekonomiskt svaga parter att komma till sin rätt. Skiljeavtal som avser framtida tvister godtas i dag inte mellan näringsidkare och konsument tvisten kan prövas småmål vid om som domstol. Utredningen föreslår att skiljeavtal framtida tvister som avser mellan näringsidkare och konsumenter inte skall godtas oavsett tvisteföremålets värde.

Utredningen föreslår även särskild kostnadsregel begränsar

en som en underlägsen parts för ersättningen till skiljemännen till ansvar ett

basbelopp. En sådan underlägsen part kan ofta konsument.

vara en Vidare lämnar utredningen förslag hur skall få slagman en kraftigare rättegång för att öka de allmänna domstolarnas konkurrens-

kraft. Bl.a. föreslås att särskilda avdelningar för näringslivstvister

införs vid vissa tingsrätter samt att vissa regler införs syftar till som

att skynda domstolarnas handläggning.

F.n. kan en tingsrätt hänskjuta fråga direkt till Högsta domstolen en om parterna träffat ett avtal att inte överklaga tingsrättens om avgörande. Utredningen föreslår att denna möjlighet utökas så att kravet att parterna skall ha träffat avtal att inte överklaga om tingsrättens dom tas bort.

.gzza

:ansv: isxvsagävâg .ask xfágmfâ n: kvsxrV-srätsby

vxsavs amg"

.

V xñüåáäâüåâåüvêáxviiüäáx

u.

gsáåifâüâåâaâüit mmsvbsvgammmzxss

§55.HH

L

.yaáázaâi

kam

..

5 Finansiella

tjänster

5. 1 Inledning

De finansiella tjänsterna har tilldragit sig intresse under tid, senare såväl nationellt internationellt. Utvecklingen på det finansiella som

området har varit snabb och intensiv. Medlemskapet i EU har

inneburit att utländska banker kan etablera sig i Sverige samma

villkor som svenska företag. Den svenska kreditmarknaden har

avreglerats, vilket inneburit ökad konkurrens mellan instituten, både svenska och utländska, marknaden. Ytterligare led i den ökade ett konkurrensen är att detaljhandeln har börjat erbjuda sina kunder ha att pengar på räntebärande kundmedelskonton. Även inom försäkringsområdet har konkurrensen ökat, bl.a. beroende på att flera banker tagit upp konkurrensen när det gäller försäljning de försäkringsprodukter av som innehåller sparmoment.

Den utveckling som har skett har å sidan inneburit förbättringar

ena för den enskilde, bl.a. genom ökat utbud och större valfrihet. Å andra sidan har det blivit svårare för den enskilde göra rätt val det att ur stora utbudet. Den omfattande utlåningen i banker och finansbolag i slutet av 1980-talet ledde även till att konsumenter fick problem och hamnade i s.k. skuldfällor. Den snabba utvecklingen torde också ha ökat risken för att kunderna erhåller bristande information och att missförstånd uppstår mellan dem tillhandahåller de finansiella som tjänsterna och kunderna.

5.2 Vad med finansiella

avses tjänster

Det finns ingen definition begreppet finansiella tjänster. Med

av

begreppet avses främst sådana tjänster som tillhandahålls de finan-

av

siella instituten, t.ex. banker, finansbolag, försäkringsbolag och

som värdepappersinstitut. Dessutom erbjuder detaljhandeln och bensinbranschen finansiella tjänster att erbjuda bl.a. kontokortsgenom tjänster. Området finansiella tjänster omfattar bl.a. följande tjänster. Insättningar och sparande: inlåningskonton, fonder, obligationer och andra värdepapper, pensionssparande. Betaltjänster: gireringar, kontokort smart cards, checker.

68 Finansiella tjänster

Konsumentkrediter: kreditköp, blanco- och borgenslån, boendekredi-

ter.

Försäkringar; sak- och personförsäkring.

5.3 Konsumentskyddande åtgärder inom området

finansiella tjänster

5 3 1 Sverige

. .

Den snabba utvecklingen på området för finansiella tjänster har inneburit intresset har riktats på de problem som kan uppstå för att konsumenterna. På området för finansiella tjänster har en rad reformer genomförts för att stärka konsumenternas ställning. En bankavdelning inrättades vid ARN år 1990. Efter förebild av Konsumenternas Försäkringsbyrå bildade år 1994 Finansinspektionen och Konsumentverket tillsammans med Svenska Bankföreningen Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå dit konsumenter kan vända sig för att få rådgivning och information. Den avtalsvillkorslagen, trädde i kraft den 1 januari 1995, nya som omfattar, till skillnad från 1971 års avtalsvillkorslag, även avtalsvillkor det finansiella området. En nyhet är även att lagen innehåller civilrättsliga bestämmelser. Lagen förutsätter att tillsynsarbetet bygger på väl fungerande samarbete mellan Finansinspektionen och ett Konsumentverket/KO. Finansinspektionen skall fortlöpande övervaka marknaden medan det är KO för talan i Marknadsdomstolen. En som närmare redogörelse för ansvarsfördelningen mellan myndigheterna

i lagens förarbeten se 1994/95:17 s. 74 ff..

ges prop. En skuldsaneringslag SFS 1994:334 har införts enligt vilken en fysisk helt eller delvis kan bli befriad från sina skulder. En ny person konsumentkreditlag infördes år 1993 med syfte att stärka konsumenterställning i samband med kreditgivning. nas l januari 1996 trädde lagstiftning, innefattande ändringar i Den ny bl.a. bankrörelselagen l987:617,i kraft. Lagstiftningen syftar till konkurrens på bankmarknaden vilket skall komma kunderna till större godo 1995/96:74, bet. 1995/96:NU rskr. l995/96:l12.

se prop.

De bestämmelserna bl.a. bankerna utvidgade möjligheter att nya ger

tillhandahålla banktjänster genom ombud. Den nya lagstiftningen ger

tydligare definition begreppet bankrörelse. Vidare har en även en av

insättningsgaranti införts den 1 januari 1996 SFS 1995: 1571.

lag om

En utredare tillkallades i januari 1994 för att utreda frågan om en

allmänhetens bankombudsman. Utredaren, redovisade sina som överväganden i betänkandet Allmänhetens bankombudsman SOU 1994:79, fann att det inte förelåg något behov av en sådan ombudsman. Betänkandet, inte remissbehandlats, har hittills inte lett som

Finansiella tjänster 69

till någon lagstiftning. Betaltjänstutredningen lämnade i sitt slutbetänkande Betaltjänster SOU 1995:69 ett förslag till lag om betaltjänster. Betänkandet har remissbehandlats. Ett ytterligare led i arbetet med de konsumentpolitiska problemen området är att Konsumentverket/KO tilldelats extra resurser för att kunna ta till vara konsumenternas intressen bättre när det gäller

finansiella tjänster se prop. 1995/96282, bet. l995/96:LUl0, rskr.

1995/96:81. I samband härmed anförde regeringen att parallellt med att åtgärder vidtas för att öka konkurrensen det finansiella området måste också konsumentskyddet uppmärksammas. En allt mer komplicerad omvärld kännetecknas av snabba förändringar och leder till svårigheter för konsumenterna när det gäller bl.a. överblick över och val av produkter. Vidare pekar regeringen på brister i informationen om vilka alternativ som finns och vilka villkor som tjänsterna bjuds ut. Många gånger är informationen till konsumenterna otydlig, otillräcklig och vilseledande. Enligt regeringen behöver, som komplettering till de insatser som vidtagits i form av ändrad lagstiftning eller åtgärder myndighetsnivå, ytterligare åtgärder vidtas för att möta de krav och behov som konsumenterna har. I det sammanhanget har Konsumentverket och KO en nyckelroll. Det finns ett behov av att KO väsentligt ökar sina insatser när det gäller att föra talan i Marknadsdomstolen, t.ex. i ärenden om tillämpningen av avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen eftersom lagstiftningen är ny och prejudikatbildningen är viktig för konsumentskyddet.

Detaljhandeln och bensinbolagen, som inte står under Finansin-

spektionens tillsyn, har tagit upp konkurrensen inom delar av bankmarknaden främst i fråga om kontokortsverksamhet och kontobaserade förskottsinbetalningar och denna del av marknaden expanderar kraftigt. Det är därför enligt regeringen viktigt att Konsumentverket och KO ökar sina tillsynsinsatser beträffande denna verksamhet. Härtill finns enligt regeringen behov av att få fram en bättre konsumentinformation över produktutbudet och de villkor som är förknippade med tjänsterna och att argument framförs som kan påverka utformningen av tjänsterna i en mer användarvänlig riktning. Vidare bör enligt regeringen möjligheterna för KO att i ökad utsträckning företräda konsumenterna på området finansiella tjänster snabbt utredas. Regeringen menar även att Konsumentverket tillsammans med övriga berörda organ måste öka insatserna vad gäller att se över avtalsvillkor och information. Konsumentverket har fått i uppdrag att senast den 1 oktober 1996 till regeringen redovisa vilka konsumentproblem som finns när det gäller avtalsvillkor i samband med finansiella tjänster och i vilken utsträckning de kan lösas med stöd av avtalsvillkorslagen.

70 Finansiella tjänster

5.3.2 Det nordiska samarbetet

Även i det nordiska samarbetet prioriteras konsumentskyddet det finansiella området. Bl.a. har år 1994 en samarbetsplan för finansiella tjänster antagits av Nordiska ministerrådet. Som överordnade mål för konsumentpolitiken i relation till det finansiella området har angetts att konsumenternas ekonomiska och rättsliga ställning skall förbättras, att

kunskapsutvecklingen med utgångspunkt i konsumentpolitiken skall

utvidgas samt att man skall delta i och påverka den europeiska

utvecklingen. För att målen skall uppfyllas skall man arbeta för att konsumentinformationen, konsumentinflytandetochkonsumentskyddet förbättras. Konkret innebär detta lagstiftning, utarbetande av avtal,

utbildning av konsumenter, rådgivning och information. När det gäller de finansiella tjänsterna skall vissa områden särskilt prioriteras. Härvid har ministerrådet sammanfattningsvis anfört följande.

I anledning av den europeiska utvecklingen finns det behov av ett

förstärkt konsumentinflytande på ett tidigt stadium i lagstiftningspro-

Det europeiska lagstiftningsarbetet bör därför påverkas i syfte

cessen. att sprida den nordiska modellen för konsumentskydd inom det finansiella området. Den strukturella och konkurrensmässiga utvecklingen den finansiella marknaden omfattar enligt ministerrådet internationalisering, branschglidning, teknologi och soliditetsproblem. Starka ny koncentrationstendenser präglar samtidigt utvecklingen. Den ökade koncentrationsgraden gör det viktigt att följa prisbildningen och

prisutvecklingen samt att motverka skadliga konkurrensbegränsningar.

De finansiella verksamheternas segmentering kan innebära att utsatta faller utanför marknaden för finansiella tjänster. Denna grupper

utveckling behöver därför ökad uppmärksamhet. Man bör därför

arbeta för att konkurrensen ökar till förmån för konsumenterna samt motverka ovälkomna verkningar av den ökade koncentrationen och branschglidningen de finansiella marknaderna. l det nordiska konsumentsamarbetet bör man ansluta sig till den diskussion finansiella verksamheters öppenhet och informationsom plikt i relation till demokratiska och etiska spörsmål som förekommer det internationella planet. De finansiella tjänsterna är även viktiga och har stor betydelse för hushållen. De svårigheter som samtidigt finns när det gäller att genomskåda marknaden medför ett särskilt behov av att marknadsföringen generellt är präglad av återhållsamhet och måttlighet och att obalansen mellan konsumenter och de som erbjuder tjänster inte missbrukas. Marknadsföringen bör därför ge

möjlighet till jämförelse mellan olika tjänster med hänsyn till pris och

kvalitet. På det hela taget bör det finansiella området säkras större öppenhet för och bättre information till konsumenterna.

Finansiella tjänster 71

Att säkra de finansiella institutens soliditet och att instituten kan svara för sina förpliktelser gentemot konsumenterna har, anför ministerrådet, i de nordiska länderna ansetts främst vara en tillsynsfråga. Erfarenheterna från de senaste årens finansiella kris har emellertid tydligt visat att det är fråga om ett problem som bör ges hög prioritet. Detta understryks också av införandet av insättningsgarantier bankområdet. Den enskilde konsumenten är, menar ministerrådet, beroende av att de avtalsvillkor som ligger till grund för de finansiella tjänsterna är rimliga. Spelreglerna på den finansiella marknaden bör stärka den enskildes rättsställning och särskilt säkra en nödvändig avbalansering av det fundamentalt skeva styrkeförhållanden mellan näringsidkare och konsument. Det traditionella konsumentskyddet bör utvecklas vidare i takt med utvecklingen av nya produkter och avsättningsmetoder. Den snabbt växande marknaden för olika former av elektronisk betalningsförmedling ställer särskilda krav säkerhet och konsumentskyddsregler. Därför bör konsumenternas rättsliga ställning stärkas. Detta bör ske genom utbyte av erfarenheter vad gäller bestämmande av grundläggande krav på avtalsvillkor för specifika finansiella tjänster och vad gäller rådgivningsansvar, bl.a. för mäklare och andra finansiella rådgivare. Vidare bör undersökas finansiella instituts ansvar samt beviskrav när det gäller brister i det tekniska systemet, t.ex. när kunden inte får bankautomaten. Även kundproblem vad ut pengar ur gäller försäkringsbolagens skadereglering bör undersökas. Effektivt fungerande klagosystem och klagonämndssystem vad gäller finansiella tjänster bör, anser ministerrådet, bevaras och vidareutvecklas. Detta bör ske genom utbyte av erfarenheter och strategier vad gäller efterlevnad av klagonämndsavgöranden och vad gäller bättre utnyttjande av avgöranden i den marknadsrättsliga regleringen. Efter kreditmarknadens liberalisering har det, menar ministerrådet, blivit särskilt aktuellt med att förebygga och avhjälpa skuldproblem. Det är samtidigt ett område där den konsumentpolitiska insatsen är av nyare datum och där det finns behov av fortsatt utveckling utifrån de erfarenheter som har gjorts. Slutligen ministerrådet att ny teknik det finansiella området anser bör utformas ett sådant sätt att alla kan använda den.

5.3.3 Europeiska Unionen

I avsnitt 1.2 har angetts att ett nytt konsumentpolitiskt program inom EU för åren 1996-1998 har antagits av kommissionen och att vissa områden skall prioriteras. Ett av dessa prioriterade områden är de konsumentproblem finns i samband med köp av finansiella som tjänster. Kommissionen har i anledning därav anfört bl.a. följande.

72 Finansiella tjänster

"Den inre marknaden för finansiella tjänster skapar konkurrens lika villkor genom att möjliggöra erbjudande av tjänster över gränserna och genom ökad liberalisering när det gäller kraven för etablering i andra medlemsstater. Detta innebär ökad konkurrens, ökat urval och förnyelse, vilket är till gagn för konsumenterna. Genom annan lagstiftning tillhandahålls även viktigt konsumentskydd. Konsumentsammanslutningarna rapporterar dock växande missnöje när det gäller köp av finansiella tjänster. Konsumenterna ställs inför tjänster som blir alltmer olika och komplexa och de saknar ofta tillräcklig information för att kunna välja det som är bäst för dem. Många stöter också svårigheter när det gäller att få objektiva råd. Att Europeiska unionens råd uteslöt finansiella tjänster från räckvidden i direktivet om distansförsåljning vållar oro och detta måste rättas till. Framför allt avsaknaden av en ångerperiod för att överväga lämpligheten av kontrakt för Sakförsäkringar har lett till åtskilliga klagomål från konsumenterna. I kommissionens rapport om konsumentkrediter direktiv 87/102/EEG uppmärksammades en del problem och nya förändringar av hur konsumentkreditmarknadenfungerar i medlemsstaterna i Europeiska gemenskapenoch en diskussion inleddes med berörda parter. Kommissionen avser att fortsätta undersöka hur konsumentkreditmarknaden fungerar och då framför allt kreditförmedlarnas roll. I detta sammanhang kommer särskild vikt att läggas vid problemet med skuldfällor. Konsumentrelaterade aspekter av hypotekslån kommer även att behandlas. En stor angelägenhetför konsumenternaär användning av betalningsmedel. När det gäller betalkort har konsumentforskning och -undersökningar visat att i de flesta medlemsstater har rekommendationen om betalningssystem 88/590/EEG inte genomförts helt och fullt. Andra aspekter av betalkort användningsvillkor och priser behöver beaktas.

Det finns även andra konsumentpolitiska frågor inom området för de finansiella tjänsterna som är aktuella inom EU. Bl.a. pågår förhandlingar ett direktivförslag om gränsöverskridande betalningar. Vid om ministerrådet i november 1995 antogs en resolution om konsumentkrediter. En grönbok om finansiella tjänster har framlagts av kommissionen KOM 96 209 slutlig. Grönboken handlar om de problem konsumenter har i anledning av de finansiella tjänsterna, t.ex. vid distansförsäljning. I en skrivelse till riksdagen har regeringen angett att i det europeiska arbetet skall Sverige arbeta för ökad konkurrens och ett bättre konsumentskydd på den gemensamma marknaden för finansiella

tjänster se skr. 1995/96:181, bet. 1995/96:LU26. Enligt skrivelsen

är det särskilt betydelsfullt att informationen om tjänsterna är tydlig, att tjänsterna vars syfte är rådgivning eller förmedling är tillförlitliga, att konsumenternas ställning vid fel i tjänsterna förbättras och att reklamationshanteringen blir mer effektiv.

5.4 Problem området finansiella tjänster

Inledningsvis har nämnts att utvecklingen på området för finansiella tjänster har varit intensiv och att detta har inneburit att problem har uppstått för konsumenterna. Den ökade konkurrensen har inneburit att

Finansiella tjänster 73

större krav ställs de enskilda. En inte oansenlig del konsumenav ternas problem har sin grund i svårigheter att välja det stora ur utbudet och att sålla ur den information även andra som ges men problem av mer tvistig karaktär kan uppstå. Utredningen har, efter kontakter med berörda myndigheter och andra organ, kunnat dra den slutsatsen att åtgärder har börjat vidtas för att komma till rätta med förhållandena. I det sammanhanget är det

förebyggande arbete som Konsumentverket/KO och Finansinspektio-

nen bedriver av stor vikt. Möjligheten för konsumenterna att komma till rätta med sina problem på området för finansiella tjänster som uppstår trots det förebyggande arbete som bedrivs är redan i dag stor. Flertalet konsuav menternas problem kan lösas utan att de tvistlösande organen ARN och allmän domstol behöver tas i anspråk. Här fyller den verksam- het som Bankbyrån och Försäkringsbyrån bedriver viktig funktion. en Detsamma gäller konsumentvägledarnas verksamhet. Om tvist uppkommer vänder sig konsumenten i första hand till ARN vilket är ett sätt för konsumenten att ett snabbt, billigt och enkelt sätt tvisten löst. Vissa slutsatser om vilka konkreta problem konsumenter har på det finansiella området kan dras när man ser närmare på statistik över Bankbyråns kundkontakter och på avgöranden från ARN. En sammanställning över Bankbyråns kundkontakter under år 1995 finns i Bilaga I Bilaga 3 och 4 finns en redogörelse för avgöranden från

bank- och försäkringsavdelningarna vid ARN. Redogörelsen innehåller

de avgöranden som refererats i nämndens årsböcker från och med verksamhetsåret 1990/91 . En stor del av konsumenternas problem är att hänföra till krediter. Här framträder borgen och de s.k. falska annuitetslånen de mest som frekventa problemområdena. När det gäller annuitetslånen är frågan om en höjning av räntan kan medföra att kredittiden förlängs eller att lånet anses betalt när tiden löpt ut. Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i ett mål som rör sådant lån. Ett annat problemområde rör kontokort. Vanliga tvister är där konsumenten gör gällande att kortet har förlorats och att obehöriga uttag därefter gjorts. Tvister angående kontokort kan även gälla fall där konsumenten menar att kortet inte har kunnat utnyttjas för kontantuttag eller betalning. Det gäller framför allt då konsumenten befunnit sig utomlands. En annan typ av kontokortstvister rör frågan om kontanter verkligen erhållits när uttag har registrerats. Ett annat konsumentproblem inom området för finansiella tjänster rör kvittning. Frågan har då varit banken har haft rätt att kvitta om en fordran mot bankkunden mot tillgodohavande på något kundens av konton i banken. Andra problem rör beräkning ränteskillnadsersättav ning vid förtidslösen av krediter samt räntor och avgifter.

74 Finansiella tjänster

På försäkringsomrâdet rör ett stort antal tvister villkorstolkning, främst frågan skadan omfattas av försäkringen. Det förekommer om även frågor rör betydelsen av det förhållandet att en konsument som vid ansökan livförsäkring lämnat oriktiga uppgifter om sitt om hälsotillstånd. Ett annat problem är beräkning av återbäring vid

livförsäkringar.

6 Allmänna

utgångspunkter

Arbete med Konsumentfrågor bedrivs på många områden och kan ske såväl genom förebyggande åtgärder som genom tvistlösning. Arbete kan även ske genom information och rådgivning. Det förebyggande arbetet går i huvudsak ut på att stärka konsumentkollektivet i stort. En viktig roll i det förebyggande arbetet spelar Konsumentverket/KO. KO kan bl.a. gripa in och föra talan vid Marknadsdomstolen om att

oskäliga avtalsvillkor skall förbjudas. KO kan också ingripa mot

otillbörliga marknadsföringsmetoder. Även de myndigheter har som tillsynsfunktioner, som t.ex. Konsumentverket och Finansinspektionen, har stor betydelse i sammanhanget. Genom den förebyggande verksamheten kan man i stor omfattning förhindra att tvister uppkommer. När tvister uppkommer finns för att lösa dessa, förutom de allmänna domstolarna, ett antal organ, såsom ARN och särskilda villkorsnämnder. Härtill kommer även organ som ger råd och information till konsumenterna, t.ex. rådgivningsbyråer och de kommunala konsumentvägledarna. De sistnämnda är även viktiga i arbetet med att lösa uppkomna problem mellan konsumenter och näringsidkare. En utgångspunkt för utredningens arbete är att den rättsbildning som sker inte är tillräcklig för att tillgodose konsumenternas rätt. Genom den tvistlösning som sker vid ARN kan en tvist lösas ett enkelt, billigt och snabbt sätt. Vidare är den rättsbildning som sker där av stort värde. För tvistlösningen vid ARN gäller dock den betydelsefulla begränsningen att nämnden inte kan avgöra tvister efter upptagande av muntlig bevisning. En skriftlig handläggning kan inte alltid ge en tillfredsställande utredning. Vidare har ARN beslutat att inte pröva vissa typer av tvister. Det finns således fall där den enskilde konsumenten är hänvisad till att föra en process vid allmän domstol. En sådan process är kostsam, och den enskilde kan därför tvingas att avstå från att ta till vara sin rätt. Härigenom begränsas rättsbildningen på området. En rätt för KO att företräda en enskild konsument vid allmän domstol medför inte endast att den enskilde får ökade möjligheter att ta till vara sin rätt. Den kan också komma konsumentkollektivet i stort till godo, t.ex. genom att näringsidkaren efter avgörande av ett pilotfall till konsumentens förmån vidtar rättelse också gentemot andra konsumenter. Även dessa inte får omedelbar rättelse utan själva om blir tvungna att tillgripa en process kan den tidigare domen ha en

76 Allmänna utgångspunkter

betydande bevisverkan. Prejudikatbildningen främjas allmänt. Även användningen av möjligheten att hänskjuta prejudikatfrågor från tingsrätt till Högsta domstolen, se t.ex. NJA 1995 s. 197, som hittills använts mycket sparsamt, skulle kunna öka. Systemet kan också komma att underlätta det rådgivande arbetet i konsumentfrågor. KO:s rätt att föra talan bör ses som ett komplement till möjligheten för KO att föra grupptalan vid ARN och vid allmän domstol om sådan möjlighet införs. Enligt Grupptalanutredningens förslag, som utredningen redogjort för i avsnitt 4.4.2, skall en grupptalan vid allmän domstol kunna föras av en myndighet, t.ex. KO. Vidare skall en grupprättegång tillåtas endast om talan inte bättre eller lika väl kan föras i någon annan ordning och om vissa andra särskilda processförutsättningar är för handen. Är konsumenter berörd kan en stor grupp således finnas möjlighet för KO att välja mellan att föra ett pilotmål eller en grupptalan, dock att pilottalan skall väljas om det är ett lämpligare alternativ.

Utredningens uppgift är att föreslå regler som ger KO en möjlighet

att företräda enskilda konsumenter vid ARN och allmän domstol i ärenden eller mål allmänt eller principiellt intresse, främst på av området finansiella tjänster. Konsumentskyddet området för finansiella tjänster har under senare tid prioriterats såväl inom EU som i det nordiska samarbetet. Inom detta område finns behov av att få fram vägledande avgöranden. Det beror bl.a. att utbudet av de finansiella tjänsterna har ökat och att de villkor som är förbundna med tjänsterna är svårtillgängliga. Det föreligger även som regel ett ojämnt styrkeförhållande mellan den som erbjuder en finansiell tjänst och den enskilde kunden. Härtill kommer att det i stor utsträckning är fråga om stora ingrepp i den enskildes ekonomi eftersom det ofta rör sig om stora belopp och långsiktiga åtaganden. Som nämnts tidigare har ny lagstiftning tillkommit för att stärka konsumenternas ställning på området. Denna lagstiftning behöver fyllas ut med vägledande avgöranden. Utredningen skall belysa vilken form för KO:s medverkan som bör väljas och de frågor som hänger samman därmed. En rättslig reglering av frågan bör i första hand ta sikte på önskemålet att få fram vägledande avgöranden. Olika regler kan behövas för processen vid ARN och allmän domstol. Det måste också beaktas att när det gäller tvister vid allmän domstol, det är den enskilde som drabbas av domens rättskraft. Det förefaller därför inte lämpligt att skapa en ordning enligt vilken processen förs utan den enskildes medgivande. Enligt gällande ordning har företrädare för det allmänna endast undantagsvis rätt att ingripa i civilrättsliga förhållanden genom att föra talan för enskild part. l indispositiva mål, dvs. mål där förlikning om saken inte är tillåten, har t.ex. socialnämnden talerätt i mål om fastställande faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken. I mål där av

Allmänna utgångspunkter 77

parterna kan förlikas dispositiva mål kan som exempel på fall då företrädare för det allmänna har talerätt till förmån för enskild part nämnas att åklagare, om enskilt anspråk grundas på brott som hör under allmänt åtal, i princip är skyldig att målsägandens begäran förbereda och utföra dennes talan 22 kap. 2 § RB. Det förekommer även att företrädare för det allmänna som part har talerätt som rör den enskildes rättsställning. Företrädare med sådan rätt är Jämställd-

hetsombudsmannen JämO och Ombudsmannen mot etnisk dis-

kriminering DO. I det sammanhanget kan även nämnas de fackliga organisationernas talerätt för enskilda arbetstagare i arbetstvister 4 kap. 5 § lagen 1974:371 om rättegången i arbetstvister. Utredningens uppgift är, tidigare anförts, att föreslå regler som som KO möjlighet att företräda enskilda konsumenter vid ARN och ger allmän domstol. KO bör därvid ha möjlighet att lämna sitt biträde såväl i fall där process redan har inletts som i fall där något en tvistlösande organ ännu inte har tagits i anspråk. Det sistnämnda innebär att KO kan komma att biträda konsumenten redan i det arbete föregår Det står vid det förberedande arbetet inte som en process. alltid klart skall komma att föras eller om den över var en process huvud taget blir aktuell. Tänkbart är också att ett ärende där KO har biträtt den enskilde vid ARN förs till allmän domstol. Med hänsyn till det anförda är naturlig utgångspunkt att medverkansformen så nu en långt möjligt enhetlig utformning oavsett om tvisten är som ges en avsedd att lösas vid ARN eller allmän domstol. De regler föreslås skall uppnå den åsyftade effekten att öka som rättsbildningen inom konsumentområdet. Tidigare utredningar har föreslagit lösningar som har syftat till att få fram vägledande avgöranden inom såväl konsumentområdet som det civilrättsliga området i övrigt. En del dessa förslag har lett till lagstiftning. Trots detta av har antalet prejudikat inte ökat. Andra tvistlösningsvägar än processen i domstol och ARN väljs fortfarande i betydande utsträckning. För att prejudikatbildningen vid domstolarna skall öka måste det för parterna fördelaktigt att välja domstolen än att söka lösa vara mer tvisten annat sätt. För konsumenten kan det naturligtvis vara en fördel att KO deltar i processen på hans sida. För näringsidkaren kan det tvärtom. Bara det förhållandet att KO befinner sig på vara motpartens sida och det massmediala intresse detta kan medföra, kan ha stor avhållande effekt på hans vilja att föra en process. en Ett sätt att få båda parter intresserade att föra en process vid allmän domstol kan att rättegångskostnadsfrågan löses ett för båda vara parter gynnsamt sätt. När det gäller konsumenten bör övervägas en lösning innebär att konsumenten i kostnadshänseende behandlas som på sätt den gör som får biträde av JämO eller DO, genom samma som att inte behöva stå för några kostnader vare sig för KO:s biträde eller för andra kostnader i processen. Näringsidkaren bör, även om han

78 Allmänna utgångspunkter

förlorar målet, kunna helt eller delvis befrias från skyldighet att ersätta konsumenten dennes rättegångskostnader. Som nämnts skall utredningen redovisa den rättsliga reglering som behövs för att KO skall ha möjlighet att företräda en enskild konsument. Vid valet av medverkansform bör övervägas om en ordning som motsvarar den där andra företrädare för det allmänna fått befogenheter att under vissa förutsättningar biträda enskilda vid domstol skall införas. En redogörelse för hur den rättsliga regleringen ser ut inom de områdena lämnas i kapitel 7. I kapitel 8 redogörs översiktligt för näraliggande regelsystem i övriga nordiska länder.

7 Företrädare för det allmänna med

talerätt för enskilda

7.1 Andra ombudsmän

1 Inledning

JämO och D0 har möjlighet att vid Arbetsdomstolen AD föra talan för arbetstagare eller arbetssökande i diskrimineringstvister. Dessa ombudsmän kan alltså inom sina respektive ansvarsområden föra talan för enskild person vid domstol. Det finns därför anledning att se en något närmare på deras verksamhet. Det finns ombudsmän även inom andra områden. Riksdagens ombudsmän JO utövar tillsyn över statliga och kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter. Till JO kan den vända sig som anser att en myndighet eller en befattningshavare förfarit felaktigt eller olämpligt. Barnombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. Handikappombudsmannens uppgift är att bevaka frågor angår funktionshindrade personers rättigheter och som intressen. Varken JO, Barnombudsmannen eller Handikappombudsmannen har uppgift att företräda enskilda inför domstol eller som andra tvistlösningsorgan.

7.1.2 Lagen 1974:371 rättegången i arbetstvister

om LRA

De mål i vilka JämO och DO för talan handläggs enligt lagen 1974:371 rättegången i arbetstvister LRA. Lagen är tillämplig om på rättegången i tvister kollektivavtal och andra tvister rörande om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare arbetstvister. JämO:s och DO:s talan skall föras vid AD. AD är en specialdom-

stol med uppgift att pröva arbetsrättsliga tvister. Vissa typer av arbets-

tvister kan dras direkt inför AD. Domstolen är då första och enda domstol. I andra typer av arbetstvister skall talan väckas vid tingsrätt. AD är då andra och sista instans. I arbetstvister rör kollektivavtal kan organisation väcka och som en utföra talan vid AD för medlemmar i organisationen. Organisationen har då ställning part i rättegången. Den enskilde skall dock av

80 Företrädare för det allmänna med talerätt för enskilda

behandlas som part i vissa närmare angivna hänseenden. Sålunda kan ersättning som yrkas i målet komma att utdömas direkt till den enskilde och inte till föreningen som formellt är part i målet. Den enskilde skall vidare likställas med part i frågor om jäv, personlig inställelse och hörande under sanningsförsäkran samt andra frågor som rör bevisningen. Om någon vill föra talan vid AD mot en medlem eller en förutvarande medlem i en organisation skall även organisationen instämmas. Organisationen kan svara på medpartens vägnar om denne inte själv utför sin talan. I mål som handläggs enligt LRA gäller rättegångsbalkens rättegångskostnadsregler. En från balken avvikande bestämmelse finns dock. Det kan förordnas att vardera parten skall bära sin egen rättegångskostnad om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Som motiv för denna undantagsregel har angetts bl.a. prop. 1974:77 s. 85 och 124 att avsikten när parterna utgörs av organisationer ofta är att till stånd ett vägledande avgörande och att målet många gånger har intresse utöver det enskilda fallet. Vidare har angetts att det för parterna föreligger ett gemensamt intresse att få ett auktoritativt besked av AD oavsett hur utgången kan komma att bli och att utgången i ett mål också kan ha berott omständigheter som från början var okända för den tappande parten. Rättsläget kan vidare ha varit mycket svårbedömt. Att i dessa fall strikt hålla fast vid principen att den förlorande parten skall ersätta motparten hans rättegångskostnader har därför inte ansetts befogat. I de frågor som inte är särskilt reglerade i LRA gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken eller andra författningar om rättegången i tvistemål, där förlikning om saken är tillåten. Beträffande rättegången i AD som första domstol tillämpas reglerna om rättegången i tingsrätt. I fråga om rättegången i AD efter överklagande tillämpas reglerna om rättegången i hovrätt.

7.1.3 Jämställdhetsombudsmannen JämO

Jämställdhetslagen 1991:433 har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om aktiva åtgärder för att främja jämställdhet i arbetslivet och när otillåten könsdiskriminering skall anses föreligga. JämO och J ämställdhetsnämnden skall se till att lagen efterlevs. JämO:s uppgifter består enligt förordningen 1991:1438 med instruktion för jämställdhetsombudsmannen i att i första hand genom rådgivning och upplysning, överläggningar med enskilda parter och organisationer eller genom andra lämpliga

Företrädare för det allmänna med talerätt för enskilda 81

åtgärder verka för att jämställdhetslagens föreskrifter frivilligt följs,

efter anmälan eller på eget initiativ ärenden underlåten- - ta upp om

het av arbetsgivare att följa jämställdhetslagens föreskrifter aktiva

om åtgärder och, när ombudsmannen finner att resultat inte kan nås genom en frivillig överenskommelse, göra framställning vitesföreom läggande hos Jämställdhetsnämnden,

i tvister om överträdelse av förbudet mot könsdiskriminering eller

av förbudet mot trakasserier begäran hjälpa de arbetstagare och arbetssökande som inte företräds arbetstagarorganisation med de av en åtgärder som ombudsmannen motiverade föra talan vid anser samt AD, när ombudsmannen finner att dom i tvisten är betydelsefull för en rättstillämpningen eller det finns särskilda skäl för det, annars informera allmänheten och på andra lämpliga sätt medverka i strävandena att främja jämställdhet i arbetslivet, genom rådgivning och information verka för jämställdhet inom -

skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra

utbildningsformer.

Mål om otillåten könsdiskriminering, trakasserier skadestånd

samt och påföljder i anledning härav förs vid AD och handläggs enligt LRA. I sådana mål får JämO föra talan för enskild arbetstagare en eller arbetssökande om den enskilde medger det och JämO finner om

att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen eller det

annars finns särskilda skäl för det. JämO blir således i rättegångpart en samma sätt som när de fackliga organisationerna för talan för enskild vid AD. Särskilda skäl för JämO att föra talan utan ärendet är att av

principiellt intresse kan enligt jämställdhetslagens förarbeten prop. 1990/912113 94 f. föreligga det finns behov till

s. om av att ta vara den enskildes rätt i fall där han eller hon befinner sig i ett utsatt läge. Det kan t.ex. gälla situationer där arbetstagarens relationer med arbetsgivaren eller med den fackliga organisationen är särskilt

ansträngda. En bedömning av om särskilda skäl föreligger i övrigt bör

enligt förarbetena göras från fall till fall. JämO:s beslut i visst fall att inte föra talan får inte överklagas.

När en arbetstagarorganisation har rätt att föra talan för den

enskilde enligt LRA, får JämO föra talan bara organisationen inte om gör det. JämO:s rätt att föra talan är alltså subsidiär till arbetstagarorganisationens rätt att föra enskildas talan. Som nämnts tidigare är JämO part sätt när samma som en organisation för talan för en enskild enligt LRA. Den enskilde skall dock behandlas som part när det gäller jävsförhållanden, personlig inställelse och hörande under sanningsförsäkran andra frågor samt som

rör bevisningen. Vidare kan ersättning som yrkas i målet komma att

utdömas direkt till den enskilde. Som en följd av att JämO är part i rättegången är det JämO som

Företrädare för det allmänna med talerätt för enskilda 82

rättegångskostnader JämO förlorar målet.

skall ersätta motpartens om JämO vinner målet skall motparten ersätta myndighetens rätte- Om enskilde riskerar således aldrig att betala

gångskostnader. Den motpartens rättegångskostnader.

för talan könsdiskriminering för enskild med stöd Om JämO om en JämO i rättegång föra också talan för den av lagen får samma annan Det kan röra sig två typer fall. Den första typen enskilde. om av mål där det kan aktuellt att åberopa annan lagstiftgäller sådana vara

jämställdhetslagen alternativt stöd för ett och samma

ning än som målet. Den andra fall gäller sådana mål där det yrkande i typen av arbetsgivaren den aktuella arbetstagaren även har

görs gällande att mot lagstiftning än jämställdhetslagen och anspråk

brutit mot någon annan grundas på den andra lagstiftningen. Sådan talan kan t.ex. avse även för vård barn. Även denna talan för anspråk på föräldraledighet av

JämO i egenskap av part. hindrar JämO från att anlita ett utomstående Det finns inget som det skulle ändamålsenligt. Att JämO anlitar ett ombud om anses JämO avhänder sig bestämmanderät-

rättegångsombud innebär inte att

skall drivas eller t.ex. förlikning skall ten över hur processen om

rättegångsombud är alltid skyldig att följa sin huvudmans

ingås. Ett uttrycklig regel att JämO får anlita ombud instruktioner. Någon om

finns inte.

Diskrimineringsombudsmannen DO

134 etnisk diskriminering har till ändamål att Lagen 1994: mot etnisk diskriminering. Med etnisk diskriminering avses att motverka missgynnas i förhållande till en person eller en grupp av personer för orättvis eller kränkande behandling andra eller annat sätt utsätts hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller grund av ras, trosbekännelse. Lagen innehåller bl.a. förbud mot otillbörlig särbe-

arbetssökande och arbetstagare grund av ras, hudfärg,

handling av etniska eller trosbekännelse. DO skall verka nationella eller ursprung diskriminering inte förekommer i arbetslivet eller på för att etnisk

andra områden av samhållslivet.

DO:s uppgifter består i att

på sätt medverka till att den som utsatts för genom råd och annat etnisk diskriminering kan ta till sina rättigheter, vara överläggningar med myndigheter, företag och organisationer - genom

opinionsbildning, information och på liknande sätt ta

samt genom initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering,

arbetssökande utsätts för etnisk diskriminering, särskilt motverka att -

i kontakt med arbetsgivare och berörda arbetstagarorganisationer

förhållande mellan olika etniska i arbetslivet, främja ett gott grupper

Företrädare för det allmänna med talerättför enskilda 83

i mål om otillåten särbehandling arbetssökande och arbetstagare - av grund av ras, hudfärg, nationella eller etniska föra talan ursprung vid AD.

DO:s processförande roll i diskrimineringstvister har fått i huvudsak

samma utformning som den JämO har. Mål sådan otillåten om särbehandling samt skadestånd och andra påföljder i anledning härav handläggs således enligt LRA och talan förs vid AD. I enlighet med vad som gäller för JämO får DO part föra talan för enskilda som arbetstagare eller arbetssökande, den enskilde medger det och om om DO finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen eller det annars finns särskilda skäl för det. Särskilda skäl för DO att föra talan utan att ärendet är principiellt intresse kan enligt förav arbetena prop. 1993/94: 101 99 föreligga det finns ett särskilt s. om behov att ta till vara en enskild persons rätt, främst i sådana fall där individen befinner sig i ett utsatt läge. DO:s beslut att inte föra talan i visst fall får inte överklagas. DO:s rätt att föra talan är, på samma sätt JämO:s rätt, som

subsidiär till arbetstagarorganisationens rätt att föra talan för enskild.

Trots att DO är parten i målet vid AD skall den enskilde behandlas som part i vissa angivna situationer, t.ex. vad gäller personlig inställelse 0.d. I enlighet med vad gäller när JämO för talan som riskerar den enskilde inte att betala motpartens rättegångskostnader. Om DO finner det lämpligt får DO i samma rättegång föra också annan talan, enligt lagtexten, som ombud för den enskilde. Det gäller alltså talan annan grund än etnisk diskriminering. Den lagstiftning som därvid kan komma i fråga är främst bestämmelserna i lagen 1982:80 om anställningsskydd. Trots lagtextens formulering i dessa hänseenden har avsikten uppenbarligen inte varit att DO:s behörighet i dessa frågor skall vila på annan grund än vad gäller hans talan som

i övrigt se prop. 1993/942101 s. 83. Myndigheten uppträder således

som part i målet. Även DO har möjlighet att anlita rättegångsombud. En bestämmelse

om detta finns i DO:s instruktion se 2 § förordningen 1988:895 med

instruktion för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.

7.1.5 Varför får part föra talan för enskild annan som

JämO:s och DO:s processförande roll överensstämmer med den roll som de fackliga organisationerna har när de för talan för enskild. en Möjligheten för en förening som slutit kollektivavtal att väcka talan för sina medlemmar utan särskild fullmakt från deras sida har funnits alltsedan AD:s tillkomst år 1929. Bakgrunden till denna talerätt för

kollektivavtalsslutande föreningar är bl.a. att velat förhindra att

man enskilda medlemmar vilka inte på sätt de organisationer - samma som

84 Företrädare för det allmänna med talerätt för enskilda

slutit ett kollektivavtal kan ha kännedom om de förutsättningar som under vilka detta kollektivavtal kommit skulle genom medgivanden eller bristfälligt utförande sin talan föranleda ett felaktigt domslut av med faktiskt prejudicerande verkningar för de avtalsslutande parterna. En orsak till att medlemmarna hänvisats att i första hand söka annan sin organisations medverkan vid väckande och utförande av talan i AD den förprövning organisationen därigenom måste är att det genom som företa sker behövlig sovring de mål som hänförs till AD. en av Slutligen ytterligare skäl till dessa regler att det från praktisk är ett synpunkt är fördel organisation som biträder ett stort antal en om en medlemmar i tvist inte behöver fordra in fullmakt från alla dessa en medlemmar.

När den första jämställdhetslagen kom till, och en jämställdhetsom-

budsman tillsattes, befanns det lämpligt att utforma dennes talerätt som arbetsrättslig lagstiftning eftersom de sanktioner mot den som bröt en jämställdhetslagen i den del hörde till diskrimineringsförmot som budet arbetsrättslig natur. När sedan DO fick möjlighet att var av i mål etnisk diskriminering i arbetslivet var det naturligt processa om

ansluta till jämställdhetslagens motsvarande bestämmelser.

att

7.2 Åklagarens medverkan vid enskilda anspråk

En målsägande har möjlighet att föra talan enskilt anspråk i om anledning brott i samband med åtal för brottet. Om det enskilda av ett anspråket grundas brott hör under allmänt åtal är åklagaren i som princip skyldig i samband med åtalet förbereda och utföra att målsägandens talan 22 kap. 2 § RB. En förutsättning är dock att det kan ske väsentlig olägenhet och målsägandens anspråk inte är utan uppenbart obefogat. Som skäl mot att åklagaren för talan för målsägandens räkning kan att det enskilda anspråket kräver orimligt anges mycket i förhållande till ansvarsdelen eller att det framstår resurser klart anspråket inte kan vinna bifall vid domstolsprövning. som att en När åklagaren utför talan enskilt anspråk är han i formellt en om hänseende inte att ombud för målsäganden även om hans anse som befogenheter i sett är desamma ett ombuds. Någon fullmakt stort som

utfärdas inte åklagaren grundar sin behörighet sin tjänsteplikt.

utan

Åklagaren har inte rätt till ersättning av målsäganden och denne kan

helst inträda i rättegången där åklagaren tidigare utfört hans när som talan. Domstolen kan inte ingripa i ett förhållande mellan åklagaren och målsäganden. Det är sålunda åklagaren som självständigt bedömer om han skall föra talan angående målsäganden anmält anspråk. ett av Målsäganden blir rättskraftigt bunden av domen på samma sätt som han hade fört sin talan självständigt. om

Företrädare för det allmänna med talerätt för enskilda 85

Behörigheten för åklagaren att föra talan angående det enskilda anspråket gäller endast så länge åtalet och det enskilda anspråket handläggs i samma rättegång. Om rätten avskiljer det enskilda anspråket till behandling i den för tvistemål föreskrivna ordningen bortfaller åklagarens behörighet. Behörigheten att i högre rätt föra målsägandens talan är beroende

av om talan i ansvarsfrågan överklagas dit. Överklagar åklagaren i

ansvarsfrågan anses han ha rätt att överklaga även i fråga det om enskilda anspråket.

üfiiágüñáâåáäüáåüä

ieseáøew W g§sre--::s;;;,asegmvz$ üávââäâmáä

êäââñziwgsä§

søtäâêfml

8 Nordisk rätt

1 Finland

I Finland består de viktigaste myndigheterna på konsumentområdet av Konsumentverket, Konsumentombudsmannen och Konsumentklagonämnden. Konsumentklagonämnden är Finlands motsvarighet till vår reklamationsnämnd. Nämndens avgöranden är inte rättsligt bindande utan utgörs av rekommendationer. Den finske konsumentombudsmannens huvuduppgift är enligt lagen konsumentombudsmannen att övervaka lagenligheten av marknadsom föring och avtalsvillkor. Konsumentombudsmannen har även möjlighet att under vissa förutsättningar bistå en konsument. Så kan ske vid skötseln ett enskilt ärende om det är av vikt med hänsyn till av lagtillämpningen och konsumenternas allmänna intresse. Bistånd kan även lämnas i den omfattning som med hänsyn till handhavandet av övriga uppgifter är möjlig näringsidkare inte iakttar beslut av om Konsumentklagonämnden. Konsumentombudsmannens möjlighet att bistå en enskild konsument synes sålunda ha två mål, dels att få till stånd allmänt sett viktiga

prejudikat samt lagtolknings- och tillämpningsavgöranden, dels att

stärka genomslagskraften hos Konsumentklagonämndens avgöranden. Konsumentombudsmannen fattar ett formellt beslut om huruvida biträde till konsument skall lämnas eller inte. Detta beslut kan inte en överklagas. Ca tio erhåller årligen Konsumentombudsmanpersoner bistånd. Biträde kan lämnas i alla typer av tvister inom konsunens mentområdet. Någon begränsning till vissa typer av konsumenttvister finns sålunda inte. Att Konsumentombudsmannen beslutar biträda en konsument behöver inte innebära att en process vid domstol inleds. Många gånger har biståndet innefattat endast preliminära åtgärder för rättegång, vilka sedermera har lett till positiva resultat för konsumenten. Innan målet anhängiggörs tar Konsumentombudsmannen normalt kontakt med konsumentens motpart vilket kan leda till att uppgörelse träffas. Om det föreligger behov att få fram ett mål av prejudikatav karaktär bör emellertid enligt lagstiftningens förarbeten Konsumentombudsmannen förhandla med näringsidkaren utan att eftersträva förlikning. Den finske konsumentombudsmannen biträder aldrig en konsument vid Konsumentklagonämnden. I är det konsumenten är part och i regel kärande i processen som målet. Konsumentombudsmannen företräder konsumenten med stöd av

88 Nordisk rätt

en fullmakt. När Konsumentombudsmannen biträder den enskilde konsumenten gäller de sedvanliga reglerna om rättegången. Om konsumenten förlorar målet skall han ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader. Konsumenten får också stå för sina egna rättegångskostnader, t.ex. kostnad för åberopad bevisning. För det arbete Konsumentombudsmannen utför behöver emellertid konsumenten inte utge någon ersättning. Om Konsumentombudsmannen har haft utlägg för t.ex. bevisning skall konsumenten ersätta Konsumentombudsmannen dessa. Om näringsidkaren förlorar målet kan denne, förutom att förpliktas ersätta konsumenten dennes kostnader, förpliktas ersätta staten för de skäliga kostnader som uppkommit genom att konsumenten biståtts av Konsumentombudsmannen. Ofta har konsumenten en rättsskyddsförsäkring. Den täcker konsumentens egna rättegångskostnader. De rättegångskostnader som den försäkrade har ålagts att betala sin motpart täcks av försäkringen endast om den försäkrade fått rätt i Konsumentklagonämnden eller om Konsumentombudsmannen biträtt denne i tvisten.

8.2 Danmark

De viktigaste myndigheterna på konsumentområdet i Danmark är Forbrugerstyrelsen, Forbrugerombudsmanden, Forbrugerrådet och Forbrugerklagenaevnet. Forbrugerstyrelsen bildar sekretariat för de övriga nu nämnda myndigheterna. Forbrugerklagenaevnet är Danmarks motsvarighet till ARN och prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Det finns även nämnder som prövar tvister inom särskilda områden. Det finns t.ex. en särskild nämnd för bank- och försäkringstjänster. De tvister som prövas av de särskilda nämnderna är undantagna från prövning av Forbrugerklagenaevnet. Forbrugerklagenaevnet kan, om särskilda omständigheter talar för det, kalla parter och eventuella vittnen till sammanträde inför nämnden. Nämndens avgöranden utgörs av rekommendationer och är inte exigibla. I avgörandena skall anges en frist, normalt 30 dagar, inom vilken fullgörelse skall ske. Om Forbrugerklagenaevnets eller annan nämnds avgörande inte efterföljs kan konsumenten vända sig till Forbrugerstyrelsens sekretariat. På begäran av konsumenten och dennes vägnar för då sekretariatet ärendet till domstol. Sekretariatet företräder däremot inte konsumenten vid domstolen utan dess enda uppgift är att väcka talan för konsumenten. Sekretariatet gör ingen prövning av huruvida kravet är berättigat eller inte. Sekretariatet bistår konsumenter på nu angivet sätt i 100-200 fall årligen. Forbrugerombudsmanden utövar tillsyn över att Loven om markedsföring efterlevs. I civile rettssager vedrörende markedsföringsloven kan Forbrugerombudsmanden indtraede efter retsplejelo-

Nordisk rätt 89

vens almindelige regler. Forbrugerombudsmanden inträder sålunda som intervenient. Förfaranden i strid med markedsföringsloven kan strida mot civilrättsliga lagar, t.ex. Konsumentköplagen, vilket innebär att Forbrugerombudsmanden kan intervenera i civilrättsliga tvister. I de fall Forbrugerombudsmanden intervenerar är det konsumenten som disponerar över processen och Forbrugerombudsmanden kan inte vidta rättshandlingar som strider mot konsumentens önskemål. Intervention kan ske när som helst i processen och det har förekommit att Forbrugerombudsmanden träder in först i högsta instans. Forbrugerombudsmanden har utnyttjat sin rätt till intervention mycket sporadiskt och endast när målet har rört principiella frågor. Det förekommer, när Forbrugerombudsmanden intervenerat, att en branschorganisation intervenerar på näringsidkarens sida. I processen gäller sedvanliga rättegångsregler vilket innebär att konsumenten i princip ansvarar för rättegångskostnaderna även när ombudsmanden intervenerat. Det förekommer att Forbrugerombudsmanden och konsumenten träffar avtal om att Forbrugerombudsmanden skall svara för konsumentens rättegångskostnader och även för näringsidkarens rättegångskostnader om konsumenten förlorar målet och förpliktas ersätta dessa. I Lov om markedsföring finns en bestämmelse om grupptalan. Om flera konsumenter på grund av överträdelse bestämmelserna i lagen av har likartade krav på ersättning kan Forbrugerombudsmanden på begäran av konsumenterna väcka talan för dessa. Talan sker då för en bestämd grupp av konsumenter. Denna möjlighet till grupptalan har aldrig utnyttjats.

3 Norge

I Norge består de viktigaste myndigheterna konsumentområdet av Forbrukerrådet, Forbrukerombudet och Forbrukertvistutvalget. Forbrukerombudet, som är ett förvaltningsorgan, har en tillsynsfunktion och har i huvudsak till uppgift att övervaka att markedsföringsloven följs. Ombudet har endast marknadsrättsliga uppgifter och har ingen möjlighet att hjälpa en enskild konsument vid tvister med näringsidkare. Forbrukerrådet, som är central myndighet för konsumentfrågor, ger råd och hjälp i individuella tvister mellan konsumenter och näringsidkare samt driver konsumentpolitik. Forbrukerrådet har lokala kontor runt om i landet där konsumenter kan erhålla rådgivning. Forbrukertvistutvalget prövar tvister som gäller köp lös egendom av eller hantverkstjänster mellan en konsument och en näringsidkare eller mellan tvâ privatpersoner. För att tvisten skall kunna prövas där krävs att Forbrukerrådet vid något av de lokala kontoren efter begäran av

90 Nordisk rätt sou 1996:140

konsumenten först har försökt att lösa tvisten. Om tvisten inte har kunnat lösas har parterna möjlighet att inom viss tid begära att Forbrukerrådet överlämnar tvisten till Forbrukertvistutvalget.

Förfarandet inför utval är skriftligt. Om Forbrugertvistutval get tagit

tvisten kan, så länge tvisten är anhängig där, den inte komma upp under domstols prövning. Avgörandet är, till skillnad från avgöranden från motsvarande nämnder i andra nordiska länder, verkställbart. Den inte är nöjd med beslutet har dock möjlighet att inom fyra veckor som väcka talan inför domstol. Om näringsidkaren för saken till domstol kan Forbrukerrådet hjälpa konsumenten med svaromålet.

Det finns i Norge privatfinansierade branschnämnder för konsu-

menttvister har sin grund i t.ex. bank- och försäkringstjänster. som Förfarandet vid nämnderna är skriftligt. Branschnämndernas avgöranden utgörs rekommendationer. Om konsumenten får bifall till av sin talan vid nämnden rekommendationen inte följs av näringsidmen karen kan konsumenten vända sig till Forbrukertvistutvalget eller

domstol. Enligt bestämmelse i tvistemålsloven kan den som har rättsligt en intresse i den parten vinner ett mål som förs vid domstol att ena

uppträda hjaelpeintervenient. Med stöd den bestämmelsen

som av har Forbrukerrådet intervenerat vid några tillfällen. Det har då rört sig om mål av principiellt intresse.

9 KO:s medverkan

1 Inledning

Utredningens uppgift är att redovisa den rättsliga reglering som är nödvändig för att KO skall ges möjlighet att företräda enskilda i rättstvister med näringsidkare. Frågor i detta sammanhang är bl.a. på vilken rättsgrund KO:s uppdrag skall vila och vilka andra regler som blir nödvändiga. Bl.a skall anges vilka kriterier som bör gälla för urvalet av de fall där KO bör delta. Vidare bör också frågan om rättegångskostnader övervägas. Utredningen skall lämna förslag till en försöksverksamhet i vilken KO skall ha rätt att under vissa närmare förutsättningar företräda enskilda konsumenter i tvister med näringsidkare. Syftet med försöksverksamheten skall vara att lämna statsmakterna underlag för att bedöma behovet och värdet av en varaktig verksamhet. Enligt

utredningens mening bör en permanent lagstiftning om KO:s biträde

enskilda konsumenter ta sikte civilrättsliga tvister inom hela konsumentområdet. En försöksverksamhet bör dock lämpligen avgränsas till att avse endast vissa typer av tvister. Utredningen har stannat för att föreslå att försöksverksamheten begränsas till s.k. finansiella tjänster. Utredningen återkommer härtill i kap. 10.

9.2 När skall KO medverka

Utredningsuppdraget tar sikte på införandet av en möjlighet för KO att biträda enskilda konsumenter i civilrättsliga tvister med näringsidkare vid allmän domstol och ARN. En sådan möjlighet måste emellertid avgränsas till att avse vissa särskilt angelägna fall. Utredningen gör i den delen följande överväganden. Ett syftena med att ge KO en möjlighet att företräda en enskild av är som tidigare har nämnts att stärka rättsbildningen inom konsumentområdet. Att tvisten är av intresse för prejudikatbildningen bör således de situationer i vilka KO skall kunna biträda den enskilde. vara en av Det kan emellertid övervägas om inte KO skall ha möjlighet att företräda enskilda även i mål som inte har ett renodlat prejudikatintresse, exempelvis efter mönster av vad som gäller för JämO och DO, om det finns särskilda skäl för det. Sådana skäl kan vara att utgången i tvisten allmänt är av betydelse för en större grupp av konsumenter.

92 KOJs medverkan

I sådana tvister som är lämpade för prövning vid ARN kan KO använda sig av grupptalan enligt den pågående försöksverksamheten. Behovet av en möjlighet för KO att i dessa fall biträda den enskilde konsumenten i allmän domstol måste ses mot statsmakternas kommande ställningstagande till de förslag som lämnats av Grupptalanutredningen. Enligt dessa förslag skall en grupprättegång tillåtas endast om talan inte bättre eller lika väl kan föras i någon annan ordning. Om ett bättre eller likvärdigt processalternativ utgörs av talan i form av pilotmål skall sådan talan väljas. Detta innebär att det också efter en lagstiftning enligt Grupptalanutredningens förslag finns behov av åtgärder som kan bidra till rättsbildningen inom konsumentområdet. Vid sidan en ordning med grupptalan kan det därför vara av värde av med regler om möjlighet för KO att biträda enskilda, exempelvis i pilotmål. En tänkbar situation där KO kan biträda i en tvist där ett stort antal konsumenter berörs är om näringsidkaren i civilrättsligt hänseende inte följer en dom där KO vid Marknadsdomstolen fört talan enligt avtalsvillkorslagen eller där likartade skador grund av otillbörlig marknadsföring drabbat en grupp konsumenter. En omständighet som inte bör tillmätas någon självständig betydelse för frågan om KO skall delta är att målet rör en tvist som är av stor ekonomisk betydelse. Inte heller bör KO ta sig an mål enbart av den anledningen att den enskilde av någon anledning befinner sig i en i ekonomiskt eller personligt hänseende pressande situation. En särskild fråga är om KO skall biträda en konsument i mål vid allmän domstol i de fall då näringsidkaren inte följt ARN:s rekommendation om hur tvisten skall lösas. Att göra ett sådant biträde obligatoriskt skulle innebära ett betydelsefullt ingrepp i förutsättningarna för ARN :s verksamhet. Vetskapen hos en näringsidkare att han, om han inte följer en rekommendation av nämnden, kan komma att stämmas inför domstol av en statlig myndighet blir ett effektivt påtryckningsmedel, som skulle ge ARN:s avgöranden karaktären av närmast exigibla avgöranden. En sådan ordning bör enligt utredningen redan principiella skäl inte komma i fråga. Även praktiska skäl av talar mot att låta KO biträda enskilda av endast den anledningen att näringsidkaren inte följt en rekommendation av ARN. Under verksamhetsåret 1994/95 avgjordes närmare 4 OOO ärenden i sak av ARN, 45 procent till konsumentens fördel. Detta innebär att i ca l 800 varav fall konsumenten fick helt eller delvis rätt. Följsamheten uppgick i 1 593 undersökta beslut till 69 procent. Detta skulle, utslaget på samtliga ärenden som avgjordes, innebära att i ca 550 ärenden vidtog näringsidkaren inte rättelse. Även det är högt räknat är det inte om möjligt för KO att företräda enskilda konsumenter i sådan omfattning. Förutsättningar för KO att lämna en konsument biträde vid allmän domstol i fall då en näringsidkare inte följer en rekommendation av

KO.-s medverkan 93

nämnden kan dock finnas om målet är av principiellt intresse eller ett stort antal konsumenter är berörda. Det bör även vara tänkbart att KO för ett mål vidare från ARN till allmän domstol i fall där KO biträtt den enskilde vid nämnden och näringsidkaren inte följt en rekommendation som gått till konsumentens fördel. Sålunda bör KO ha möjlighet att biträda en enskild konsument under förutsättning att det är fråga om mål eller ärenden med prejudikatintresse eller om det annars finns särskilda skäl för KO:s bistånd. Det kan övervägas att föreskriva ytterligare begränsningar när det gäller KO:s biträde, särskilt mot bakgrund av förslaget till ny rättshjälpslag och till de föreslagna förändringarna i hovrättsprocessen. Som ytterligare förutsättning för KO:s biträde kan uppställas att den enskildes ekonomiska situation gör hans möjlighet att få sin sak prövad beroende av KO:s bistånd. Om konsumenten i sådant fall t.ex. har en sådan inkomst att han själv utan större problem kan svara för eventuella processkostnader skulle han däremot inte kunna erhålla biträde av KO. Man kan också tänka sig att efter mönster av förslaget till ny rättshjälpslag göra konsumentens rätt till KO:s bistånd beroende av om konsumenten har eller borde haft en rättsskyddsförsäkring. Hovrättsprocessutredningen har föreslagit att mål där tvisteföremålets värde understiger en tiondel av basbeloppet inte skall få överklagas till hovrätt. Det skulle vara tänkbart att på motsvarande sätt begränsa KO:s biträdesmöjligheter till att avse tvister där tvisteföremålet överstiger nämnda belopp. Eftersom syftet med att låta KO biträda är att få fram vägledande avgöranden för att därigenom stärka konsumentkollektivet i stort är det enligt utredningens mening inte lämpligt med begränsningar av nu angivna slag. Inte heller bör det uppställas krav på att ARN prövat tvisten för att KO skall få väcka talan vid allmän domstol. Flera tvister lämpar sig inte för prövning av ARN p. g.a. att muntlig bevisning krävs eller av annat skäl. Däremot bör övervägas om man inte i den inledande försöksverksamheten bör göra vissa ytterligare begränsningar av de fall där KO skall ha möjlighet att biträda en konsument. Denna fråga behandlas i kap. 10.

9.3 Var skall KO medverka

I utredningens direktiv anges att KO bör möjlighet att företräda enskilda konsumenter vid ARN och allmän domstol. Enligt utredningen bör biträdesrätten omfatta talan inte endast där utan även inför andra enskilda och offentliga organ, t.ex. kronofogdemyndigheten eller försäkringsbolagens villkorsnämnder. Regler om behörighet för KO att föra talan för enskilda konsumenter bör också ta sikte

94 KOss medverkan

biträde vid tvister utanför domstol och andra myndigheter. KO skall sålunda kunna biträda den enskilde vid förlikningsförhandlingar och vid ingående av eventuella avtal. Den typen av verksamhet bör dock bedrivas endast undantagsvis eftersom syftet med KO:s biträde ytterst är att stärka rättsbildningen konsumentområdet. Biträdet bör i första hand ta sikte att tvisten skall hamna i allmän domstol eller annat tvistlösande organ. Vid sidan av rättegång vid allmän domstol bör KO:s biträde sin största betydelse vid tvistlösning inför ARN.

9.4 Hur skall KO medverka

Som utredningen har nämnt i ett tidigare avsnitt är det en naturlig utgångspunkt att medverkansformen så långt som möjligt ges en enhetlig utformning oavsett var den aktuella tvisten är avsedd att lösas. Skälen för detta är bl.a. att KO bör ha möjlighet att medverka även i det arbete som föregår en process då det ännu inte står klart om tvisten kommer att föras till domstol eller om den kan komma att biläggas på annat sätt. Om KO har biträtt konsumenten redan vid ARN är det vidare en fördel om myndigheten under likartade förutsättningar vid behov kan medverka i en domstolsprocess i samma fråga. Eftersom processer vid allmänna domstolar är omgärdade av fler processuella regler än andra tvistlösningar ter det sig naturligt att man vid valet av en lämplig ordning för KO:s medverkan i första hand utgår från vad som är lämpligt i processer i de allmänna domstolarna.

En lagstiftning i enlighet härmed om möjlighet för KO att biträda en

enskild konsument vid domstol kan ske från olika utgångspunkter. Den kan sålunda utgå från att KO på samma sätt som arbetstagarorganisationer, JämO eller DO är part i rättegången, eventuellt efter överlåtelse från konsumenten av det aktuella anspråket. Lagstiftningen kan också ges den innebörden att KO får möjlighet att uppträda som ett befullmäktigat ombud enligt 12 kap. RB. Ett annat alternativ är att KO får biträda enskilda konsumenter på samma sätt som en åklagare biträder målsägande med enskilda anspråk i brottmål. Vidare kan KO ges möjlighet att delta i rättegången vid sidan av konsumenten efter mönster reglerna i rättegångsbalken om intervention. av En lagstiftningsmodell som inte tar direkt sikte biträde vissa enskilda konsumenter är att KO bereds möjlighet att konstruera en situation med utgångspunkt från ett område där det råder brist vägledande avgöranden och underställa frågan en högre instans genom fastställelse- eller fullgörelsetalan. Ett av syftena med en eventuell talerätt för KO skulle därigenom kunna tillgodoses nämligen att skapa prejudikat. En liknande ordning diskuterades av Rättegångsutredningen i delbetänkandet Högsta domstolen och rättsbildningen SOU 1986:1.

SOU 1996: 140 K Oss medverkan 95

Sålunda berördes där möjligheten för lämplig myndighet att utan anknytning till konkret tvist underställa Högsta domstolen en en prejudikatfråga för rättsförklaring. l lagstiftningsarbetet som följde en betänkandet ansågs en sådan reform angelägen, inte minst därför

att den kunde tillgodose prejudikatbehovet inom konsumenträtten. Det

ansågs emellertid nödvändigt med ytterligare utredning och analys se

l988/89z78 s. 71 f.. prop. Som har antytts skulle lagstiftning i den angivna riktningen nyss en inte ta sikte biträde någon enskild konsument. Att närmare överväga sådan lagstiftning ligger därför vid sidan av utredningens en uppdrag. Utredningen nöjer sig därför med att peka de komplikationer ligger bl.a. i att ordningen förutsätter en motpart som som måste utses på något sätt. Härtill kommer att den över huvud taget svårligen kan inordnas bland domstolarnas grundlagsreglerade uppgifter. Som utredningen tidigare har redogjort för använder man sig i Danmark och Norge institutet intervention i samband med det av allmännas biträde i domstolarna enskilda konsumenter. Möjligheten

att KO interventionsrätt har också diskuterats i Sverige se

ge en avsnitt 1.4. Rättegångsbalken 14 kap. 9 § förutsätter för intervention att saken rör intervenientens rätt och ger f.n. inte stöd för en intervention KO konsumentens sida i rättegång. Om man vill av en ha sådan ordning är det nödvändigt med ny lagstiftning. En sådan en blir oavsett den sker tillägg eller ändringar i rättegångs- -- om genom balken eller annat sätt relativt komplicerad och förefaller -

allmänt sett inte motiverad kan uppnå syftet ett enklare

om man sätt. Ett sådant sätt är enligt utredningens mening att direkt i lag ge KO ställning part eller ombud. En fördel härmed är också att en av sådan ordning kan tillämpas inte endast i rättegång vid allmän domstol utan också utanför rättegången eller inför andra tvistlösningsorgan. Utredningen har med hänsyn härtill det anförda inte vidare övervägt införandet interventionsrätt för KO. av en l frågan huruvida KO eller konsumenten skall part i rättegångvara förefaller det bäst ihop med den nuvarande rättegångsen passa ordningen vid allmän domstol att konsumenten är part. En annan ordning bör övervägas endast fördelarna därmed är väsentliga. Av om intresse är härvidlag de lösningar i näraliggande frågor som har valts inom andra rättsområden. Exempelvis är JämO och DO parter när de för talan för enskild vid AD, medan KO för talan som part enligt en marknadsrättsliga bestämmelser. J ämO:s och DO:s partsställning har emellertid sin förklaring i de processuella reglerna inom arbetsrätten och KO för sin talan, inte för någon enskild person utan som företrädare för det allmänna. De lösningar som valts inom nyss nämnda områden med hänsyn härtill inte i sig anledning att här ger vidare samma väg.

96 K0ss medverkan

KO är part när han i den försöksverksamhet som bedrivs vid ARN anmäler en grupptalan till förmån för en grupp konsumenter. Enligt Grupptalanutredningens förslag skall KO också ges möjlighet att vid allmän domstol som part föra talan i tvister som rör en grupp konsumenter. Eftersom den lagstiftning som utredningen enligt sina direktiv skall föreslå är avsedd att utgöra ett komplement till grupptalaninstitutet kan det ligga nära till hands att vidare på den vägen och föreslå att KO när han biträder enskilda konsumenter skall vara part i rättegången. De nyss nämnda formerna av grupptalan förutsätter emellertid att KO är kärande vid allmän domstol eller anmälare hos ARN. I de situationer som nu är i fråga bör KO, förutom att vara den som inleder en process, också kunna uppträda svarandesidan. Det bör även vara möjligt för KO att inträda i en process som redan har inletts. I nu nämnda fall är en ordning som innebär att KO är part inte

lämplig. Övervägande skäl talar därför för att KO biträder enskilda

konsumenter som ombud. En enskild som får biträde av KO i en rättegång kommer att träffas av domens rättskraft. Det är därför uteslutet att processen skall kunna föras utan hans medgivande eller att han annars skall betas möjligheten att förfoga över processen. Han måste ha möjlighet att själv införa material i processen eller att avbryta denna exempelvis efter förlikning. Den som företräder annan i en rättegång skall normalt förete fullmakt från den han företräder i rättegången. Enligt utredningen bör, när KO för talan, inte krävas att fullmakt utfärdas för denne. Behörigheten bör i stället grundas på beslutet att företräda konsumenten. Om fullmakt lämnas bör den utfärdas personligen på den företrädare för KO som skall föra talan för konsumenten jfr 12 kap. 12 § RB. En sådan fullmakt kan naturligtvis innefatta rätt för ombudet att sätta annan i sitt ställe. KO bör ha en i författning föreskriven rätt att anlita annan som ombud.

9.5 Närmare om KO:s talan för enskilda

ARN har stor betydelse för rättstillämpningen och rättsutvecklingen inom konsumentområdet. Genom den tvistlösning som sker där kan en tvist lösas på ett enkelt, billigt och snabbt sätt. Med de begränsningar som ligger i ARN:s arbetsformer och i dess för parterna icke bindande avgöranden har ARN stor betydelse för rättsbildningen inom konsumentområdet. Den nu aktuella möjligheten för KO att biträda enskilda konsumenter bör därför användas i stort sett lika ofta i ARN som i processen i allmän domstol.

KO:s medverkan 97

Det får ankomma på KO att efter samråd med den enskilde konsumenten bestämma talan skall föras vid ARN eller direkt vid om allmän domstol. Avgörande bör tvistens karaktär och det vara förväntade resultatet av en talan. Om det kan antas att ett avgörande av tvisten till konsumentens förmån från ARN får genomslag inte endast hos den berörde näringsidkaren förefaller förfarandet hos ARN lämpligt. Om emellertid KO anser att saken kräver den fullständimer ga prövning som kan ske i allmän domstol eller har annars ett mera allmänt prejudikatintresse bör saken föras till allmän domstol. Bakgrunden kan vara att rättsfrågan är komplicerad eller ARN att :s praxis är vacklande. KO bör själv bestämma i vilka fall myndigheten skall biträda enskilda konsumenter. Det kan antas att i flertalet fall där KO biträder, KO kommer att företräda konsument kärande i en som domstol eller som anmälare hos ARN. I de fall då KO:s biträde beslutas först efter det att förfarandet i domstol har inletts kommer KO kanske lika ofta att företräda konsumenten svarande. som I frågan om den närmare praktiska utformningen KO:s biträde av kan Sveriges advokatsamfunds vägledande regler god advokatsed om vara till viss ledning. KO bör exempelvis inte vidta rättsliga åtgärder mot motparten utan att först ha tillskrivit denne och berett honom tillfälle att ta ställning till konsumentens anspråk. En särskild fråga är hur KO skall ställa sig till frågan om en

förlikning, eventuellt aktualiserad i domstolen jfr. 42 kap. 17 § RB.

Om en sådan träffas blir naturligtvis tvisten typiskt mindre sett av

värde från prejudikatsynpunkt; ett viktigt skäl för KO:s medverkan går

förlorat. Från allmänna synpunkter är det emellertid enligt utredningens mening bäst förenligt med motiven för samhällets medverkan vid tvistlösning mellan enskilda att KO medverkar också i förlikningsarbete. Myndigheten har möjlighet att på annat sätt till förmån för rättsbildningen på området spridning de rättsfrågor ge som tvisten har aktualiserat. Utredningen har i det föregående berört de former under vilka KO kan biträda en enskild konsument. Det bör KO avgör vilka vara som praktiska och processuella former skall väljas. Om konsumenten som inte accepterar KO:s beslut i dessa hänseenden bör KO avstå från att lämna sitt biträde. KO bör också utvecklingen i om processen ger anledning till det kunna återkalla sitt beslut biträde. Utredningen om i återkommer härtill nedan i författningskommentaren. Naturligtvis skall konsumentens synpunkter tillmätas betydelse, och konsumenten skall alltid, närhelst under förfarandet kunna avstå från KO:s biträde. KO kan inträda i också sedan tvisten har avgjorts i första processen instans. Härvid får emellertid beaktas de särskilda frågor hänger som ihop med rättegångsbalkens regler, bl.a. rörande begränsningar i möjligheten att åberopa nya omständigheter eller bevis i högre instans.

98 K0.s medverkan

Enligt utredningens mening bör det inte komma i fråga att skapa några särskilda regler i dessa hänseenden till förmån för konsumenter som biträds i rättegången av KO. ledning erfarenheterna dels i Finland motsvarande Med av av verksamhet, dels den försöksverksamhet med grupptalan som av ARN kan det rimligt att tänka sig att, i vart fall bedrivs vid vara inledningsvis i försöksverksamheten, omkring fem personer årligen erhålla KO:s bistånd. Efter det att rutiner hos KO för hanteringen kan ärenden har utarbetats och när verksamheten har blivit känd är det av KO:s biträde till konsumenter kommer att lämnas i ett tänkbart att

Nu angivna uppskattningar har gjorts i samråd med

tiotal fall årligen. KO. Utredningen finner sammanfattningsvis att ordning med KO som en enskild konsument i sina huvuddrag bör anordnas på biträde en följande sätt. skall kunna lämnas då tvisten är intresse för rättstillämp- Biträde av det finns särskilda skäl för det. KO prövar själv ningen eller annars biträde skall lämnas. KO skall ha möjlighet att företräda en i vilka fall allmän domstol eller tvistlösande Efter det konsument vid annat organ. fattat beslut härom, lämpligen bör tillställas domstolen att KO som aktuellt skall KO ha behörighet att som ombud eller annat organ, talan. Om den enskilde väljer att själv föra sin utföra konsumentens talan skall KO:s behörighet upphöra.

9.6 Särskilt rättegången vid allmänna domstolar

om

6. 1 Rättegångskostnader

tvistlösning sker vid allmän domstol finns i

När det gäller den som bestämmelser rättegångskostnader. l 18 kap. 1 § rättegångsbalken om

huvudregeln i fråga fördelningen av kostnadsansvaret, RB finns om nämligen den förlorande parten är skyldig att betala motparten att

rättegångskostnader. Skälet för denna reglering har angetts

dennes rättegångens syfte bereda rättsskydd endast ofullständigt vara att att inte den vinnande fick ersättning för de skulle uppnås om parten han ådragit sig för att göra sin rätt gällande. Vidare har kostnader vetskapen den tappande parten bär ett fullständigt angetts att att ägnat avhålla från obefogade rättegångar. kostnadsansvar är att

betala rättegångskostnader avhåller i många fall såväl

Risken att näringsidkare från att processa vid de allmänna konsumenter som

domstolarna. Detta försvårar möjligheterna att få fram vägledande

avgöranden. enligt utredningens förslag skall vara part i Eftersom konsumenten kommer denne, inte särskilda regler om rättegångsrättegången om

K0ss medverkan 99

kostnader införs, enligt huvudregeln i 18 kap. l § RB ha att ansvaret för egna och motpartens rättegångskostnader målet förloras. om Samma sak gäller motsvarande sätt för näringsidkaren. Med största sannolikhet ökar konsumentens vilja att processa om han har KO sin sida. Hos näringsidkaren kan dock viljan föra att en process minska om KO företräder konsumenten. Om konsumenten vunnit i underinstansen kan näringsidkaren med hänsyn till risken att få betala ytterligare rättegångskostnader avstå från föra målet att vidare. Han kan också om rättsläget är osäkert, med hänsyn till risken av att drabbas av rättegångskostnader, medge mot honom väckt talan. Härigenom kan svårigheter uppstå för KO att få fram prejudikat. För att syftet med en rätt för KO att biträda enskilda att rätts- bildningen konsumentområdet skall öka skall uppnås kan det sålunda behövas särskilda regler om kostnadsansvaret i rättegång. Det bör också övervägas i vad mån konsumenten skall stå för sina egna och samhällets kostnader i processen.

Vid övervägandet hur kostnadsfrågan skall lösas i förfarande

av ett där KO i en tvist biträder enskild måste ställning till tvâ en tas principiella huvudfrågor. Den första är vilket förstahandsansvar konsumenten skall ha för sina kostnader, inklusive statens egna kostnader för KO:s arbete. Det handlar bl.a. kostnader för om inställelse i domstol samt för utredning och bevisning. Saken har betydelse för bl.a. när domstolarna skall bestämma olika ersättningar med skyldighet för endera parten att i första hand reglera dem. Den andra huvudfrågan är om det behövs särskilda regler för rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna. De nyss angivna frågorna kan lösas på olika sätt. Konsekvenserna av några tänkbara lösningar kan beskrivas följande sätt.

I Inga särskilda bestämmelser

KO uppträder som vilket ombud helst och några särskilda regler som om rättegångskostnader behöver inte införas. Om konsumenten förlorar målet får han stå för såväl sina egna rättegångskostnader som motpartens rättegångskostnader. Om konsumenten vinner målet får han ersättning för sina eventuella rättegångskostnader av motparten.

II KO/staten står endast för konsumentens kostnader

i Konsumenten ansvarar i första hand för sina rättegångskost-

egna nader men rätten kan, om konsumenten förlorar målet, förordna att KO/staten skall stå för dessa kostnader. I övrigt fördelas rättegångs-

100 K0ss medverkan

kostnaderna slutligt enligt de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken.

KO/staten står för konsumentens kostnader. Ett system kan egna anknytas till vad gäller beträffande rättshjälp enligt rättshjälpslasom Enligt den lagen kan staten för den har beviljats rättshjälp gen. som betala kostnaden i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Kostnader staten ersätter allmänna medel är bl.a. den som av rättssökandes kostnader för biträde och bevisning. Den som beviljats

rättshj älp skall dock betala rättshjälpsavgift som är beroende av dennes

ekonomiska förhållanden. Med denna lösning behöver inte konsumenten utge ersättning för det arbete KO lagt ned och inte heller kostnader för bevisning som KO/staten står för. Eventuellt kan konsumenten förpliktas att betala en

avgift till KO motsvarande rättshjälpsavgiften. Konsumenten får ersätta motparten dennes rättegångskostnader om

han förlorar målet. Om näringsidkaren förlorar målet utger denne

ersättning till KO/staten för de kostnader har uppkommit för

som motparten.

III KO/staten står i förhållande till konsumenten för rättegångskost-

nader denne har förpliktats utge till näringsidkaren som

Konsumenten får stå för sina kostnader för bevisning m.m. Om egna konsumenten förlorar målet och förpliktas utge ersättning för motpartens rättegångskostnader står KO/staten för dessa kostnader. Om konsumenten vinner målet får han ersättning av motparten för sina rättegångskostnader.

IV KO/staten står för konsumentens kostnader och för motegna partens rättegångskostnader konsumenten förlorar målet om

KO/staten står för såväl konsumentens kostnader för arbete, egna bevisning, motpartens rättegångskostnader om sådana döms m.m. som Om näringsidkaren förpliktas att utge rättegångskostnader till ut. motparten kan dessa utgå direkt till KO/staten.

V Kvittning av rättegångskostnader

Vardera står för sina rättegångskostnader. Näringsidkaren

parten egna får således, oavsett han vinner eller förlorar målet, alltid stå för om rättegångskostnader. Konsumentens kostnader kan ersättas sina egna

KOss medverkan 101

av KO/ staten.

VI KO/staten står för bådas kostnader

KO/staten tar på sig kostnaden för hela processen, dvs. oavsett utgången i målet ersätter KO/staten båda parternas rättegångskostnader.

VII Konsumenten får ersättning för rättegångskostnaderi efterhand

Inga särskilda rättegångskostnadsregler införs. Konsumenten ges dock möjlighet att efter det att domen vunnit laga kraft ansöka om ersättning av t.ex. allmänna medel för dels sina egna kostnader, dels för

motpartens rättegångskostnader han eventuellt har förpliktats utge

ersättning för.

En viktig anledning till att konsumenter avstår från att driva sina krav vid allmän domstol är som utredningen har nämnt tidigare att de riskerar att drabbas av stora kostnader. Näringsidkare föredrar många gånger andra vägar än domstolsförfarandet för tvistlösning, som skiljeförfarandet eller andra privata förlikningsengagemang. För att prejudikatbildningen inom konsumentområdet skall öka måste parterna därför förmås till att välja att lösa sina tvister vid de allmänna domstolarna. Ett sätt att motivera parterna att föra en process vid allmän domstol är att rättegångskostnadsfrågan löses på ett för båda parter gynnsamt sätt. Det finns vid valet av hur rättegångskostnadsfrågan skall lösas anledning att dra vissa paralleller med vad som i det hänseendet gäller när JämO och D0 för talan för en enskild. Jämförelser bör också göras med vad som gäller för den som har rättshjälp. Hänsyn bör också tas till det förhållandet att om KO deltar i en process vid allmän domstol kostnaderna kan bli höga för båda parter g.a. omfattande utredningskostnader.

Konsumentens egna kostnader

Med hänsyn till att syftet med att ge KO en möjlighet att biträda en enskild konsument ytterst är att stärka konsumentintresset ligger det nära till hands att förfarandet för den enskilde konsumenten görs kostnadsfritt. Detta kan ske i första hand genom att KO:s biträde inte skall kosta konsumenten något. Härutöver bör regelsystemet innehålla

102 K0.-s medverkan sou l996::l40

regler innebär att staten står för konsumentens egna kostnader för som bl.a. bevisning. Ett system enligt vad som nyss har sagts kan innebära att konsumenten står förstahandsansvaret för rättegångskostnaderna och att rätten i domen förordnar att staten skall svara för dem. Det kan också innebära att staten står för kostnaderna på samma sätt som sker vid rättshjälp. Den sistnämnda ordningen bör enligt utredningens mening läggas till grund för lagstiftningen. Härvid bör knytas an till bestämmelserna om rättshjälp. Konsumenten bör sålunda erhålla de förmåner utgår enligt rättshjälpslagen. Förmåner som utgår enligt som den lagen är bl.a. ersättning för bevisning och andra utredningskostnader. Ersättningen utgår av allmänna medel. Som framgått av avsnitt 4.4.4 har regeringen föreslagit en ny rättshjälpslag. I den föreslagna rättshjälpslagen behålls de flesta av förmånerna. Regeringen har dock föreslagit att ersättning för kostnad för inställelse vid domstol inte längre skall ersättas enligt rättshjälpsla- I stället skall enligt en ny bestämmelse i rättegångsbalken den gen. har små ekonomiska resurser kunna få kostnader för inställelse som till förhandling ersatta allmänna medel oberoende av om rättshjålp av beviljas eller inte. Om en ny rättshjälpslag införs bör en konsument KO biträder erhålla de förmåner som utgår till den rättssökande som enligt den lagen. I fråga ersättning till konsumenten för resa och om uppehälle saknas anledning att frångå vad som föreslås gälla enligt rättegångsbalken. Om KO någon anledning vill avsäga sig sitt uppdrag eller om av konsumenten inte längre önskar bli biträdd av KO, bör konsumenten själv för de kostnader uppstår därefter. En fråga i det svara som sammanhanget är hur bör behandla de kostnader som kan ha man uppkommit under den tid KO biträtt konsumenten och för vilka ersättning allmänna medel har utgått. Om enskild, vars talan av en förs JämO eller DO, skulle återkalla sitt medgivande att låta sig av företrädas svarar respektive myndighet för de kostnader som uppkommit under den tid biträde lämnats. Det finns inget skäl att ha en annan lösning för de fall när KO biträder en enskild. Det är tänkbart att KO inträder i process vid domstol som redan en pågått under en kortare eller längre tid. En fråga är då hur man skall förfara med de kostnader som kan ha uppkommit för konsumenten innan KO beslutat lämna denne sitt biträde. Här kan paralleller dras med vad gäller för den som har rättshjälp. De kostnader en som rättssökande har haft innan rättshjålp beviljats får denne stå för själv. Det finns ingen anledning att ha en annan reglering här. Sådana tidigare uppkomna kostnader bör konsumenten således svara för själv. Detta innebär sammanfattningsvis att staten svarar för de kostnader som kan uppkomma för konsumenten under den tid KO lämnat denne sitt bistånd och att staten ersätter konsumentens kostnader som om

1996:140 KO.-s medverkan 103 sou

denne hade haft rättshjälp.

Ansvaret för motpartens rättegångskostnader

Nästa fråga är hur rättegångskostnaderna slutligen skall fördelas. Eftersom KO kommer att föra en process i första hand för att fram prejudikat kommer målet regel att ha intresse utöver det enskilda som fallet och röra svårbedömda rättslägen. Med hänsyn härtill, men även för att motverka risken att näringsidkaren undandrar sig en process att medge talan eller erbjuda förlikning, bör, när konsumenten genom vinner målet, huvudregeln vara att vardera parten står sina rättegångskostnader. En motsvarande möjlighet att låta vardera parten stå sina rättegångskostnader finns när andra ombudsmän uppträder för enskilda vid domstol. Enligt LRA, tillämpas när JämO och DO för talan som i AD, kan förordnas att vardera parten skall bära sin egen rättegångskostnad den förlorat målet hade skälig anledning att få om part som tvisten prövad. Om näringsidkaren vinner målet bör denne i enlighet med huvudregeln i 18 kap. 1 § RB erhålla ersättning för sina rättegångskostnader. En ordning skulle innebära omotiverad avvikelse från annan en allmänt gällande principer för råttegångskostnadernas fördelning i tvistemål. En sak är att det i systemet kan införas regler som annan

innebär att staten i stället för konsumenten slutligt står för dessa

kostnader. Med hänsyn till det grundläggande intresset att KO får tillfälle att såsom ombud för enskilda driva mål med prejudikatintresse är det angeläget att detta så långt möjligt kan ske utan att konsumenten som riskerar att drabbas av motpartens rättegångskostnader. Staten bör därför stå för dessa kostnader. En sådan ordning är till fördel även för näringsidkaren eftersom denne oavsett konsumentens ekonomiska förhållanden, tillförsäkras ersättning för de rättegångskostnader domstolen kan tillerkänna honom. Det kan diskuteras undantag från regeln att rättegångskostom naderna skall kvittas bör göras för de fall när näringsidkaren inte haft skälig anledning att få saken prövad. En sådan situation torde, i de fall det finns anledning för KO att lämna sitt biträde, mycket sällan uppkomma. Med hänsyn till att KO skall biträda främst i syfte att få fram principiella avgöranden och inte för att få ett avgörande mot en näringsidkare tredskar mot någon enstaka konsument, torde det som endast vid något enstaka tillfälle inträffa att näringsidkaren inte har anledning att få saken prövad. Om emellertid situationen i något fall skulle vara den att näringsidkaren inte haft anledning att få sin sak prövad bör det finnas möjlighet frångå regeln kvittning rättegångskostnaderna. I sådant fall att om av

104 K Oss medverkan

bör näringsidkaren ersätta staten de kostnader för vilka ersättning utgått av allmänna medel. Näringsidkaren bör även utge ersättning för det arbete KO lagt ned att biträda konsumenten. Det sist sagda innebär att KO, om denne hävdar att näringsidkaren inte haft skäl för sin inställning, bör presentera en kostnadsräkning innan handläggningen vid domstolen avslutas. Av vad som har sagts i det föregående framgår att KO:s biträde kan upphöra på initiativ av såväl KO som konsumenten. Målet skall då inte längre handläggas enligt de särskilda reglerna som diskuteras nu. Bl.a. blir några särskilda regler om rättegångskostnadernas slutliga fördelning inte tillämpliga. Om konsumenten i ett sådant fall aldrig är skyldig att återbetala det allmännas kostnader kan inte näringsidkaren bli skyldig att ersätta konsumenten dessa kostnader, och det blir inte heller möjligt för domstolen att ålägga näringsidkaren att återbetala kostnaderna till staten. Olägenheterna med en sådan ordning måste enligt utredningens mening i klarhetens och enkelhetens intresse accepteras. Om KO anlitar ett ombud att föra processen vid domstol bör KO i förhållande till ombudet svara för dennes kostnader.

9.6.2 De s.k. småmålen

I rättegångsbalken finns särskilda bestämmelser för mål om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp. I de målen s.k. småmål skall rätten i första instans alltid bestå av endast en lagfaren domare. Vidare gäller särskilda regler om rättegångskostnader. Bl.a. är inte ombudskostnader ersättningsgilla. För småmålen finns också en särskild forumregel som ger en konsument rätt att väcka talan mot en näringsidkare vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist. En part kan begära att de ordinära reglerna skall tillämpas. Parten skall då göra sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Härmed åsyftas emellertid endast sådana andra rättsförhållanden som konkret föreligger när rätten skall besluta om vilken handläggningsform som skall tillämpas. Att avgörandet kan ha prejudikatverkan är således utan betydelse. Även om tvisten rör principiella frågor kan sålunda de särskilda småmålsreglerna bli tillämpliga. Småmålsreglerna är utformade med tanke på att parterna inte skall behöva juridiskt biträde. På så sätt skall parternas kostnader nedbringas. När bestämmelserna infördes var avsikten att målen i stor utsträckning skulle avgöras genom rättens förlikningsverksamhet. En tillämpning av småmålsbestämmelserna i mål där KO biträder

K0ss medverkan 105

en enskild konsument är inte lämplig. Enligt utredningen bör reglerna vara sådana att de inte försvårar för näringsidkaren att i de mål där KO biträder motparten låta sig företrädas av ett kvalificerat ombud. De särskilda reglerna om rättegångskostnader som utredningen nyss har föreslagit kan svårligen förenas med de begränsningar i detta hänseende som gäller för småmålen. Mål där KO bistår konsumenten torde också i vissa fall vara så svårbedömda och kvalificerade att tre domare bör ha möjlighet att delta i avgörandet vid underrätt. De mål där KO deltar som ombud för enskilda konsumenter bör med hänsyn till det anförda undantas från de särskilda reglerna om småmål.

9.6.3 Prövningstillstånd

För att hovrätten skall överpröva ett tingsrättsavgörande krävs i vissa fall "att hovrätten meddelat prövningstillstånd. När det gäller de dispositiva tvistemålen krävs prövningstillstånd dels om reglerna om småmål är tillämpliga, dels om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger ett basbelopp. Prövningstillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, att anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till eller att det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. För att Högsta domstolen skall pröva ett avgörande krävs med vissa undantag att prövningstillstånd meddelas. Prövningstillstånd meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet eller det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Till skillnad mot vad som gäller i brottmål finns för tvistemålen inte . något undantag från kravet prövningstillstånd när talan förs av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern eller Riksåklagaren. Enligt utredningens mening finns inte heller anledning till undantag från reglerna om prövningstillstånd i de mål där KO biträder en enskild

konsument. Det kan här anmärkas att Hovrättsprocessutredningen har

föreslagit att nyss nämnda undantag från kravet på prövningstillstånd skall tas bort. Det får förutsättas att KO:s prövning av huruvida prövningstillstånd bör begäras är av sådan kvalificerad art att Högsta domstolen eller hovrätt oftast finner anledning att bifalla en av myndigheten framställd begäran om sådant tillstånd.

106 K0ss medverkan

9.7 Sekretess

I sekretesslagen 1980: 100 finns bestämmelser om sekretess för uppgifter hos myndigheter med anledning av deras rättstvister om det kan antas att det allmännas ställning som part försämras om uppgiften röjs 6 kap. 7 § sekretesslagen. Motsvarande sekretess gäller

se t.ex.

hos Justitiekanslern i myndighetens verksamhet för att bevaka statens rätt 11 kap. 4 § fjärde stycket sekretesslagen. Dessa bestämmelser sikte endast situationer där det allmänna är part. Enligt utredtar ningens mening bör enskild part företräds av KO i en rättstvist en som beredas ett likartat skydd. Sekretess bör därför gälla hos KO för uppgifter myndigheten erhållit i anledning av det lämnade biträdet som det kan antas att den enskildes ställning som part försämras om om uppgiften röjs. Hos KO kan det emellertid i samband med tvisten finnas uppgifter enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som inte är av om sådan natur att sekretess kommer att gälla i enlighet med vad som har föreslagits och vilkas röjande kan förorsaka skada eller men för nyss, den enskilde. För uppgifter denna art gäller enligt 9 kap. 21 § av sekretesslagen sekretess hos JämO och DO i ärenden enligt jämställdhetslagen respektive lagen mot etnisk diskriminering om det kan antas den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Enligt att utredningen bör motsvarande sekretess gälla hos KO när denne biträder enskild konsument. En sådan sekretessbestämmelse bör en tillämpas först i andra hand.

10 En försöksverksamhet

10.1 Vad skall försöksverksamheten omfatta

En utgångspunkt i utredningens direktiv är att en rätt för KO att biträda enskild konsument inledningsvis skall införas i en fören söksverksamhet som avser att ge underlag för en prövning av behovet och värdet varaktig verksamhet. En lämplig ordning är enligt av en utredningens mening att försöksverksamheten begränsas till vissa typer av tvister. En tänkbar lösning är att låta försöksverksamheten avse tvister som har anknytning till vissa närmare angivna författningar, exempelvis konsumentkreditlagen eller avtalsvillkorslagen. En sådan ordning gäller för de fall där JämO och DO för talan. Dessa ombudsmän för talan vid AD i diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen respektive lagen mot etnisk diskriminering. De har dock möjlighet att i rättegång talan förs enligt nämnda lagar föra också samma som nu annan talan för den enskilde. Enligt utredningens mening bör det med hänsyn till att risken för att försöksverksamheten blir för snäv inte komma i fråga att begränsa den till vissa närmare angivna författningar. Med hänsyn till att utredningens uppdrag har inriktats främst på de finansiella tjänsterna ter det sig i stället naturligt att försöksverksamheten tar sikte på dessa tjänster. Med finansiella tjänster främst sådana tjänster som tillavses handahålls de finansiella instituten, t.ex. banker, finansbolag, av försäkringsbolag och värdepappersinstitut. De finansiella tjänsterna omfattar sålunda bl.a. krediter, betaltjänster, försäkringar och olika former av sparande. Dessutom tillhandahåller detaljhandeln och bensinbranschen finansiella tjänster genom att erbjuda bl.a. kontokortstjänster. Utredningen har övervägt en avgränsning av försöksverksamheten till sådana finansiella tjänster tillhandahålls av de finansiella som institut som står under Finansinspektionens tillsyn. En sådan lösning skulle innebära att de tjänster som de svenska finansiella instituten tillhandahåller skulle komma att omfattas av försöksverksamheten och detta oavsett instituten bedriver verksamhet i Sverige eller om utlandet. Även tjänster tillhandahålls utländska företag som av som driver filialverksamhet här skulle komma att omfattas av försöksverksamheten. Finansinspektionen har nämligen ett visst tillsynsansvar

l08 En försöksverksamhet

över de sistnämnda även om de i första hand står under hemlandets tillsyn. En ordning som utredningen nyss har redogjort för skulle innebära att finansiella tjänster som erbjuds av andra utländska företag än dem som nu nämnts och de finansiella tjänster som tillhandahålls av handeln inte skulle komma att omfattas av försöksverksamheten då dessa inte står under tillsyn Finansinspektionen. Även det är av om med de finansiella instituten under inspektionens tillsyn som de flesta tvister uppkommer har utredningen funnit att det inte finns anledning att undanta särskilda typer av finansiella tjänster i försöksverksamheten. Sålunda bör samtliga sådana tjänster omfattas av denna. Som typiska fall bankområdet där KO bör ha möjlighet att företräda en enskild har från företrädare för berörda myndigheter och organ framhållits ärenden som rör kreditprövning, borgen, annuitetslån och ränteskillnadsersättning vid förtidslösen bundna lån. Även av ärenden rör bankkort, t.ex. ansvar för obehöriga uttag och fall som där det görs gällande att bankautomater inte har fungerat, har nämnts som tvistefrågor, i vilka konsumenter kan ha behov av KO:s bistånd. I de tvister försäkringsområdet som ARN prövar i sak och i vilka konsumenten fått helt eller delvis rätt uppgår näringsidkarnas följsamhet av rekommendationerna till i stort sett 100 procent. Det har i anslutning därtill framförts synpunkter om att behov av KO:s biträde främst finns i de fall där ARN av lämplighetsskäl inte prövar tvisten, t.ex. grund av att muntlig bevisning eller medicinsk bedömning krävs. Enligt utredningens mening bör KO kunna företräda konsumenter i nu angivna typer av mål eller ärenden men också i andra typer av mål inom det finansiella området. En förutsättning bör dock i enlighet med vad utredningen tidigare allmänt har funnit alltid vara att målet eller ärendet har ett principiellt intresse eller i vart fall att det föreligger särskilda skäl för KO:s medverkan.

10.2 Hur länge skall försöksverksamheten pågå

Syftet med försöksverksamheten är, som tidigare nämnts, att statsmakterna skall få underlag för att bedöma behovet och värdet av en varaktig verksamhet. Försöksverksamheten bör ligga till grund för ett generellt ställningstagande till frågan om KO efter det att försöksverksamheten har upphört skall ha en möjlighet att biträda en enskild konsument. Ett slutgiltigt förslag härom kan läggas fram först när en samlad och allsidig utvärdering av försöksverksamheten föreligger. Sålunda bör efter det att försöksverksamheten har upphört ställning tas till i vad mån det finns behov från konsumentsynpunkt av att KO ger en konsument sitt bistånd i civilrättsliga tvister. Vidare bör bedömas

En försöksverksamhet 109

huruvida försöksverksamheten har inneburit att rättsbildningen på området har stärkts. Om utvärderingen leder till att eftersträvade

syften med verksamheten har uppnåtts bör därefter övervägas om

verksamheten skall fortsätta och i så fall i vilken omfattning. Bl.a. måste prövas permanent verksamhet skall avse samtliga typer om en av civilrättsliga tvister inom konsumentområdet. Försöksverksamheten bör begränsas i tiden samtidigt som den bör tillräckligt lång för att tillåta väl underbyggda bedömningar och vara slutsatser som är behövliga för att ta ställning till en framtida verksamhet. En faktor att ta hänsyn till när det gäller att avgöra under hur lång tid försöksverksamheten skall pågå är handläggningstiderna vid de allmänna domstolarna. Det kan ta flera år innan ett tvistemål avgörs, särskilt om det förs upp genom instanserna för att slutligen avgöras av Högsta domstolen. Det kan därför finnas skäl för en relativt läng försöksperiod. Denna kan lämpligen bestämmas till fem år.

SOU 1996: 140

11 Möjligheter att snabbt få fram vägledande domstolsavgöranden

l 1 Allmänt

Det f.n. ett problem att vägledande domstolsavgöranden anses vara konsumentområdet inte kommer fram i tillräckligt stor utsträckning. Det förekommer inom civilrätten relativt få avgöranden av Högsta domstolen, och civilrättsliga tvister kommer över huvud taget sällan under de allmänna domstolarnas prövning. Många de civilrättsliga tvisterna handläggs i privat skiljeförfaranav

de. Skiljeförfarandet torde emellertid vara av underordnad betydelse

det gäller konsumenttvister. Detta har sin förklaring i att skiljenär klausuler i konsumentförhållanden många gånger anses oskäliga och skiljeavtal framtida tvister inte godtas om tvisten kan att som avser prövas ett småmål vid allmän domstol. som Konsumenttvister handläggs i stor utsträckning av ARN. Vidare löser de kommunala konsumentvägledarna en mängd uppkomna tvister. Inom försäkringsområdet finns det rådgivande nämnder som

prövar tvister inom området. De konsumenttvister prövas allmän domstol är således som av ganska få till antalet. Detta förhållande leder, i förening med den utgallring instanssystemet i sig innebär, till att antalet konsumentsom tvister når Högsta domstolen är helt obetydligt. som

11.2 Hänskjutande av prejudikatfråga

En möjlighet fram prejudikat redan regleras i rättegångsatt som nu balken, tingsrätten i mål handläggs där hänskjuter prejudiär att som katfrågor till Högsta domstolen 56 kap. 13 § RB. En förutsättning

se

för att tingsrätten skall kunna hänskjuta en prejudikatfråga är att ett

fullföljdsförbud har träffats mellan En bestämmelse avtal. om parterna. sådana avtal finns i 49 kap. 2 § RB. Enligt den bestämmelsen om gäller parterna har skriftligen avtalat att inte överklaga en dom att om meddelas med anledning uppkommen tvist eller framtida som av en tvist kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller som avtalet förlikning saken är tillåten. Ett avtal ingåtts före om om som tvistens uppkomst gäller dock inte i småmålen. Om parterna har ingått avtal inte överklaga tingsrättens dom, får tingsrätten, med ett om att samtycke, hänskjuta viss fråga i målet till prövning av parternas en

112 Möjligheter att snabbt få fram vägledande

Högsta domstolen. En fråga som har hänskjutits får inte komma under Högsta domstolens prövning utan att domstolen meddelat tillstånd till detta 56 kap. 14 § RB. Sådant tillstånd får endast i den mån det ges gäller en prejudikatfråga, dvs. en viss fråga i målet, prövning är vars av vikt för ledning av rättstillämpningen. En bestämmelse om avtal om fullföljdsförbud med innehåll samma som i 49 kap. 2 § RB finns också i 54 kap. 2 § RB, dvs. i kapitlet som reglerar rätten att överklaga hovrätts domar och beslut. Någon möjlighet för hovrätten att hänskjuta prejudikatfråga finns dock en inte. Hovrättsprocessutredningen har i sitt betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande SOU 1995:124 föreslagit att avtal att inte om överklaga en dom som ingås före uppkomsten av en tvist skall vara giltiga även i småmålen. Som skäl härför har utredningen anfört följande s. 288.

"Risken för att prejudikatbildningen skulle försvåras genom att FT-mål omfattades av möjligheten att före tvistens uppkomst avtala att inte överklaga tingsrätts eller hovrätts dom skall emellertid inte överdrivas. För den svagare parten skulle det vara en fördel att kunna ingå sådana avtal. Kostnaderna kan överblickas ett bättre sätt och den starkare parten kan inte användade ökade kostnader som är förenade med prövning en i högre instans som ett påtryckningsmedel för att förmå den svagare parten att efterge sin rätt. Vidare blir tvisten snabbt avgjord. Utredningen anser därför att det saknas anledning att för FT-målen bibehålla nuvarande begränsning av möjligheten att före tvistens uppkomst avtala att inte överklaga tingsrätts dom i 49 kap. 2 § första stycket andra meningen RB. Sammaordning bör gälla avtal som rör hovrätts dom."

Hovrättsprocessutredningen har även föreslagit att ett avtal att inte överklaga tingsrätts dom som är en förutsättning för att tingsrätt skall kunna hänskjuta en prejudikatfråga får vara förenat med det villkoret att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Om Högsta domstolen i ett sådant fall inte meddelar prövningstillstånd skall, menar utredningen, part ha möjlighet att överklaga tingsrätts dom. Om däremot ett avtal om att inte överklaga tingsrätts dom upphävs annan grund än att ett sådant villkor inte uppfyllts skall det enligt

förslaget inte medföra rätt att överklaga tingsrättens dom. Parterna

skall således inte i efterhand kunna upphäva överklagandeförbudet genom ett nytt avtal. Skiljedomsutredningen har i sitt slutbetänkande Näringslivets tvistlösning SOU 1995:65 föreslagit att möjligheten att hänskjuta en fråga direkt till Högsta domstolen skall utökas så sätt att kravet att parterna skall ha träffat ett avtal om att inte överklaga tingsrättens dom tas bort. Det skall sålunda var möjligt att överklaga tingsrättens dom till hovrätten och erhålla prövning målet där även Högsta av om domstolen har uttalat sig i prejudikatfrågan.

Möjligheter att snabbt få fram vägledande ll3

11.3 Tidigare överväganden snabba

om avgöranden

Rättegångsutredningen diskuterade i sitt delbetänkande Högsta domstolen och rättsbildningen SOU 1986:1 olika sätt att föra nya fram prejudikatfrågor till Högsta domstolen. Bl.a. lanserades tanken att införa regler som gör det möjligt för tingsrätt att under pågående rättegång hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen. En sådan möjlighet skulle omfatta även ARN och rådgivande nämnder.

Utredningens överväganden i denna del ledde till lagstiftning sätt

som framgår av avsnitt 11.2, dvs. tingsrätt rätt att hänskjuta gavs en fråga av prejudikatintresse till högsta instans.

Rättegångsutredningen framförde även tankar om att en part i vissa

fall skulle kunna överklaga ett avgörande från tingsrätt direkt till Högsta domstolen och att en prejudikatfråga skulle kunna underställas Högsta domstolen för en rättsförklaring utan anknytning till konkret en tvist. Vidare diskuterades möjligheten att ge statliga myndigheter generell rätt att överklaga domstolars beslut för att få fram prejudikat områden där det förekommer skyddsvärda allmänna intressen och framför allt i s.k. enpartsärenden. Utredningen tog även frågan upp om ekonomiska bidrag till parter medel att främja prejudikatsom bildningen. Ingen dessa idéer har, när det gäller de allmänna av domstolarna, lett till lagstiftning. Departementschefen vid det var

lagstiftningsarbete grundades Rättegångsutredningens be-

som tänkande positiv till flera av utredningens förslag, ansåg det men vara för tidigt att skapa ordning skulle kunna Högsta domstolen en som ge ytterligare krävande arbetsuppgifter innan konsekvenserna övriga av framlagda förslag kunde överblickas prop. 1988/89:79 61 ff.. s.

l 1.4 Utredningens överväganden

Som framgått av utredningens redogörelse i detta avsnitt för rättsfrågor kring prejudikatbildningen innefattar frågor att förstärka om denna eller att förkorta tiden för den omfattande rättsliga överväganden av betydelse långt utöver det rättsområde berörs som av utredningens uppdrag. Enligt utredningens mening är det inte lämpligt att genom särskilda rättegångsregler rörande förfarandet i mål just inom konsumentområdet förenkla eller förbättra prejudikatbildningen

utöver vad som föreslagits i detta betänkande. Det sagda gäller

rättegången i allmänna domstolar, som har flera uppgifter vid sidan av tvistlösningen inom konsumentområdet. Såvitt det ankommer på domstolarna måste man därför när det gäller önskemålet om en förbättrad prejudikatbildning inom konsumentområdet förlita sig vad som annars görs för att effektivisera rättsväsendet. Det pågående

114 Möjligheter att snabbt få fram vägledande

reformarbetet rörande hovrättsprocessen och förslag rörande skiljedomsförfarandet kan naturligtvis bidra till en förbättring av dagens situation. I riktning talar naturligtvis de ekonomiska begränsannan ningar för verksamheten domstolarna fått och kan få i det f.n. som ansträngda statsfinansiella läget.

Vad utredningen har sagt förhindrar inte att åtgärder kan vidtas

nu områden, för förbättra rättsbildningen inom inom andra ytterst att konsumentområdet. Genom det stöd, för närvarande ges enskilda som olika sätt, kan enskilda rättsfrågor tas fram och konsumenter fortsatt stöd i detta hänseende, bl.a. införandet av belysas. Ett genom för KO biträda enskilda är därför ägnat att förbättra en möjlighet att Ökade till ARN kan möjligen bidra till rättsbildningen. resurser snabbare ärendeavveckling i nämnden, vilket också främjar rätts- Slutligen kan det tillses att KO:s verksamhet, den bildningen. den föreslås inte hindras finansiella skäl hittillsvarande och som nu, av och den i övrigt byggs för effektiv ärendehantering. att upp en

12 Ekonomiska konsekvenser

Utredningen har haft i uppgift att lägga fram ett förslag KO som ger möjlighet att företräda enskilda konsumenter i tvister med näringsidkare. Syftet med förslaget skall i enlighet med vad i som anges direktiven vara att ge konsumenterna ett starkare stöd för att ta till vara sina rättigheter och för att stärka rättsbildningen området. Det förslag utredningen har lämnat medför ökade kostnader för De staten. nackdelar förslaget medför i fråga ökade utgifter uppvägs om emellertid enligt utredningens mening av fördelarna med förslaget. Dessa fördelar består bl.a. i att oklara rättsförhållanden blir lösta och att framtida tvister kan undvikas. Utredningens förslag innebär att de blir nödvändigt med viss en förstärkning av KO-sekretariatet vid Konsumentverket. Som nämnts i avsnitt 9.5 bör antalet ärenden där KO engagerar sig konsumentens sida inledningsvis att vara fem år för att sedan komma att ca per stanna vid ett tiotal fall årligen. De ärenden där KO medverkar kommer att vara av komplicerad och arbetskrävande beskaffenhet. Det kommer också att bli nödvändigt för KO att uppträda i vid processer domstolar på olika håll i landet. Avsikten är också att målen skall kunna föras vidare till högre instans. Arbetsuppgifterna kommer inte endast att bestå i att utföra talan vid olika domstolar. En hel del tid kan förväntas gå till att välja ut de fall skall drivas. Mot som bakgrund av det anförda och med beaktande av de erfarenheter som finns i Finland av motsvarande verksamhet uppskattar utredningen den erforderliga personalförstärkningen vid KO-sekretariatet till en kvalificerad jurist. De beräknade kostnaderna för detta kan till anges ca en halv miljon kr per år. När det gäller de kostnader som kan uppstå för staten vad gäller rättegångskostnader i allmän domstol går de enligt utredningens mening inte att uppskatta. Detta beror bl.a. på att det inte säkert går att beräkna i hur många fall KO kommer delta vid och hur

att domstol

många av målen som kommer att föras till överinstans. De slutliga kostnaderna i detta hänseende är också beroende utgången i de av enskilda målen.

I utredningens direktiv att finansieringen förutsätts

anges vara ordnad genom det förslag om omdisponering medel lagts fram av som för riksdagen i 1995/96:82 Ökat för Konsumentomprop. ansvar budsmannen och Konsumentverket på området finansiella tjänster. I propositionen föreslog regeringen att från anslaget Utveckling ideell av verksamhet får under budgetåret 1995/96 disponeras tre miljoner kr

116 Ekonomiska konsekvenser

för att förstärka Konsumentombudsmannens och Konsumentverkets roll området finansiella tjänster. Riksdagen beslutade med anledning regeringens förslag att Konsumentverket på tilläggsbudget av till statsbudgeten anvisades ett ramanslag på tre miljoner kr bet. 1995/96:LU10, rskr. 1995/96:81. Utredningen, som förutsätter att den föreslagna verksamheten, såvitt avser kostnader hos Konsumentverket/KO, för tiden efter den 1 januari 1997 kan finansieras på likartat sätt, finner därför inte skäl att närmare beröra frågan hur förslaget i den delen skall finansieras. När det gäller rättegångskostnaderna bör finansieringen ske vid sidan av anslaget till Konsumentverket/KO, eventuellt över andra huvudtitelns anslag Diverse kostnader för rättsväsendet.

13 Författningskommentarer

13.1 Inledning

Utredningen föreslår en särskild lag om KO:s medverkan i tvister mellan konsumenter och näringsidkare. I denna lag anges de förutsättningar för KO:s medverkan skall gälla samt de särskilda som processuella regler som anses nödvändiga. KO:s medverkan skall till en början ske på försök. De regler som föreslås bör dock, eventuellt efter vissa justeringar, vara möjliga att omedelbart tillämpa i en verksamhet av permanent natur. Utredningen föreslår även ändringar i rättshjälpslagen 1996:000 och sekretesslagen 1980:100. Vidare bör påpekas att förslaget aktualiserar ändringar i Konsumentverkets instruktion. Ett förslag till ny rättshjälpslag samt förslag till ändringar i bl.a. rättegångsbalken har lagts fram i prop. l996/97:9. När det gäller författningsförslagen med därtill hörande kommentarer har utredningen utgått från att riksdagen beslutar i enlighet med propositionen och att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 december 1997.

13.2 Förslaget till lag försöksverksamhet med

om

Konsumentombudsmannens medverkan i tvister

1 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare får Konsu-

mentombudsmannen, om tvisten rör en finansiell tjänst och om

utgången i tvisten är betydelse för rättstillämpningen eller om det av

annars finns särskilda skäl för det, biträda konsumenten och med

dennes medgivande förbereda och utföra konsumentens talan vid allmän domstol, Allmänna reklamationsnämnden eller annat tvistläsande organ. När Konsumentombudsmannen för talan vid allmän domstol gäller bestämmelserna i 2-6 §§.

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om KO:s medverkan pä en konsuments sida i tvister med näringsidkare. Av första stycket följer att det skall gälla en tvist mellan en konsument och näringsidkare samt att tvisten skall röra en finansiell en

118 Förfaztningskommenzarer sou 1996:140

tjänst. I övrigt skall omständigheterna vara sådana att utgången i tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller att det annars finns särskilda skäl för KO:s medverkan. Det är konsumenten som är part och huvudman medan KO företräder honom som ombud. KO:s behörighet grundas myndighetens beslut att lämna biträde enligt lagen. Det behövs alltså inte någon fullmakt av konsumenten. Beslutet att lämna konsumenten biträde ger KO de befogenheter och skyldigheter som tillkommer ett ombud enligt reglerna i rättegångsbalken. Härtill kommer att uppdraget skall skötas med beaktande av det tjänsteansvar KO har som offentlig funktionär. KO skall biträda konsumenten samt förbereda och utföra dennes talan. Härmed avses biträde konsumenten såväl före som efter en tvisteförhandling i allmän domstol eller i annat tvistlösande organ. KO:s medverkan före processen kan t.ex. avse kontakt med konsumentens motpart för att inhämta dennes inställning till konsumentens anspråk. Det kan också gälla rättsutredningar och inhämtande av andra erforderliga fakta. KO:s medverkan sker sålunda i stort sett på samma sätt som andra ombuds. I fråga om de närmare formerna för KO:s biträde och KO:s förhållande till konsumenten och till motparten samt domstolarna kan de regler som gäller för advokatverksamhet vara till viss ledning. Det finns inte något som hindrar att KO för konsumentens räkning träffar förlikning med näringsidkaren. Det förutsätts dock att KO inför beslutet att biträda konsumenten har bedömt saken vara av det slag att den kan lösas först av domstol eller av annat tvistlösningsorgan. KO skall kunna anlita ombud för såväl processförberedelserna som själva processandet. Regler härom får tas in i Konsumentverkets instruktion. Det förutsätts dock att talan normalt utförs av någon härför kvalificerad tjänsteman vid myndigheten. För KO:s medverkan krävs konsumentens samtycke. Detta behöver inte vara skriftligt. Om samtycket upphör skall KO frånträda uppdraget. Myndigheten kan också eget initiativ frånträda uppdraget. En anledning härtill kan vara exempelvis att konsumenten har lämnat felaktiga uppgifter eller att KO till skillnad mot konsumenten anser att målet efter domstolens avgörande inte bör överklagas till högre instans. KO:s medverkan skall avse en tvist mellan en konsument och en näringsidkare. Dessa båda begrepp har samma innebörd som i annan konsumentlagstiftning. En redogörelse för innebörden av begreppen

finns bl.a. i förarbetena till avtalsvillkorslagen se prop. 1994/95: 17

s. 29 ff.. Vidare gäller att utgången i tvisten skall vara av betydelse för rättstillämpningen eller att det annars föreligger särskilda skäl för KO:s medverkan. I frågan om innebörden härav hänvisas till den

Författningskommentarer l 19

allmänna motiveringen avsnitt 9.2.

KO:s medverkan skall till början ske i en försöksverksamhet. en Denna verksamhet skall tvister som rör finansiella tjänster. avse Härmed främst tjänster tillhandahålls av de finansiella avses som instituten och rör t.ex. krediter, försäkringar och värdepapper. som Finansiella tjänster erbjuds såväl svenska som utländska finansiella av institut andra företag. Exempelvis erbjuder detaljhandeln men även av och bensinbranschen kontokortstjänster hänförs till de finansiella som tjänsterna. KO bedömer självständigt förutsättningarna för myndighetens om biträde enligt lagen är uppfyllda. I Konsumentverkets instruktion bör in bestämmelse att KO:s beslut att biträda eller inte biträda tas en om konsument inte får överklagas. Av det sagda följer att domstol eller en tvistlösningsorgan utan prövning av förutsättningarna annat egen härför efter KO:s beslut skall tillämpa lagen i aktuella mål eller

ärenden. KO skall kunna medverka enligt lagen såväl vid ARN som vid allmänna domstolar. Som framgår vad som sagts förut skall av myndigheten kunna medverka också vid skiljeförfarande eller vid tvistlösning sker vid de särskilda branschnämnderna. KO kan som också biträda konsument vid det summariska förfarandet inför en

kronofogdemyndigheten. KO:s medverkan avser emellertid inte

eventuella åtgärder inför denna myndighet för verkställighet av domstolsavgöranden. De tvister i vilkas KO:s biträde kan bli aktuellt kommer dock företrädesvis att handläggas vid allmänna domstolar

eller vid ARN. I andra stycket hänvisas beträffande KO:s medverkan i allmän domstol till vissa särskilda bestämmelser i lagen. Dessa gäller främst rättegångskostnadernas fördelning. Några särskilda bestämmelser för handläggningen i ARN eller inför andra tvistlösningsorgan har inte

tagits upp.

2 § Om inte annat följer 3-6 §§, tillämpas i fråga om rättegången av

vad är föreskrivet i rättegångsbalken eller i andra författningar

som rättegången i tvistemål där förlikning saken är tillåten. om om

Enligt paragrafen gäller för rättegången i de mål där KO biträder en

konsument vid allmän domstol, vad föreskrivs i rättegångsbalken som eller i andra författningar rättegången i dispositiva tvistemål. Detta om innebär att bestämmelserna i rättegångsbalken om bl.a. ansökan om stämning, förberedelse och huvudförhandling samt överklagande är tillämpliga. KO.s medverkan grundas, angetts under l på som myndighetens beslut att lämna biträde enligt lagen. Eftersom ett sådant

Föifattningskommentarer

beslut förutsätter konsumentens samtycke bör domstolen härutöver inte kräva någon särskild av konsumenten utfärdad fullmakt för KO. Någon särskild bestämmelse härom har inte ansetts nödvändig jfr 12 kap. 8 § RB. Fullmakt från KO kan däremot bli erforderlig talan om förs av någon annan än konsumentombudsmannen personligen. Med andra författningar avses exempelvis delgivningslagen 1970:428. I fråga om undantag från dessa bestämmelser hänvisas till 3-6 §§.

3 § Konsumenten skall under den tid biträde lämnas av Konsumentombudsmannen erhålla de förmåner som avses i 16-20 §§ rättshjälpslagen 1996:000.

Enligt paragrafen erhåller en konsument som vid allmän domstol biträds av KO förmåner som motsvarar dem som enligt 16-20 rättshjälpslagen tillkommer den som har beviljats rättshjälp. Det gäller bl.a. kostnader för bevisning vid allmän domstol, utredningskostnader samt ansökningsavgifter. Ersättning för bevisning utgår som regel enligt bestämmelserna i förordningen 1982:805 om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. Konsumenten är heller inte skyldig att ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad eller någon annan liknande åtgärd. I dessa fall svarar staten för den skada kan som tillfogas motparten genom åtgärden. Kostnaden för konsumentens resa och uppehälle ersätts inte enligt denna bestämmelse. Dessa kostnader kan ersättas av allmänna medel om det i enlighet med ll kap. 6 § RB enligt prop. 1996/97:9 är skäligt med hänsyn till konsumentens ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband med inställelsen och omständigheterna i övrigt. KO:s biträde till konsumenten skall vara kostnadsfritt för denne. Detta gäller såväl kostnaderna för KO:s tjänstemän för egna som eventuellt av KO anlitat ombud. Någon särskild bestämmelse om detta har inte lämnats. Konsumentens rätt till ersättning enligt paragrafen gäller endast kostnader som har uppkommit efter det att KO har beslutat att biträda honom enligt denna lag. Om konsumenten har haft kostnader som hänför sig till tiden dessförinnan får han själv för dem. Detta svara motsvarar vad som gäller för den som har beviljats rättshjälp. Om KO beslutar att inte längre biträda konsumenten eller om konsumenten anmäler att han själv eller genom någon annan vill föra sin talan får konsumenten själv stå för därefter uppkomna kostnader. Enligt rättshjälpslagen kan den vars rättshjälp upphör bli skyldig att själv bära kostnaderna för denna vilket innebär att som huvudregel de

Författningskommentarer l2l

förmåner han erhållit skall återbetalas. Någon återbetalningsskyldighet har inte ansetts erforderlig i de fall då KO:s biträde enligt denna lag har upphört. En konsument som biträds av KO enligt denna lag skall inte beviljas rättshjålp i den rättsliga angelägenhet som biträdet avser. Om rättshjälp har beviljats tidigare skall den upphöra. Någon återbetalning av vad som därvid utgått skall inte ske. Bestämmelser om detta har tagits upp i 32 och 35 §§ rättshjälpslagen.

4 § Staten skall i stället för konsumenten ersätta näringsidkaren för rättegångskostnader som har bestämts enligt reglerna i 18 kap. rättegångsbalken om fördelningen av sådana kostnader mellan parterna. Om näringsidkaren enligt dessa bestämmelser är skyldig att ersätta konsumenten för dennes rättegångskostnad skall näringsidkaren ersätta staten kostnaden för Konsumentombudmannens arbete och för vad som har utgått av allmänna medel enligt 3

Rättegången i de mål där KO företräder en konsument enligt denna lag skall som framgår av 2 § i huvudsak följa reglerna i rättegångsbalken. Detta innebär att om näringsidkaren vinner målet så skall han enligt huvudregeln i 18 kap. l § RB få ersättning för sina rättegångskostnader. Ersättningen skall enligt 18 kap. 8 § RB fullt ut motsvara kostnaderna för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde. Av nu förevarande paragraf följer att domstolen när den dömer i mål av denna art i de fall då konsumenten enligt rättegångsbalken skulle vara skyldig att helt eller delvis ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader skall ålägga staten att i stället för konsumenten betala denna kostnad. Detta skall ske oavsett när KO inträtt i processen. Om däremot näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten dennes kostnader skall ersättning för KO:s biträde samt de kostnader som enligt domstolens beslut har utgått till följd av bestämmelsen i 3 § betalas till staten. Om i sådant fall konsumenten har haft kostnader som inte har ersatts av staten, t.ex. tidigare ombudskostnader eller inställelsekostnader, skall näringsidkaren ersätta konsumenten dessa. Det sist sagda följer av bestämmelserna i rättegångsbalken. Om KO:s biträde upphör innan målet avslutas blir allmänna

rättegångskostnadsregler fullt ut tillämpliga se avsnitt 9.6.1.

l 5 § finns särskilda bestämmelser om kvittning av rättegångskostnader.

122 Färfattningskommentarer

5 § Om näringsidkaren enligt bestämmelserna i rättegångsbalken är skyldig att ersätta konsumenten dennes rättegängskostnad, kan rätten, näringsidkaren hade skälig anledning att få saken prövad, i stället om för att förplikta näringsidkaren att enligt 4 § betala dessa kostnader förordna att vardera parten skall bära sin rättegängskostnad.

Bestämmelsen i avsevärd mån modifierar tillämpningen av 4 § - som andra meningen innebär att om näringsidkaren enligt bestämmel- i rättegångsbalken skulle ha varit skyldig att utge ersättning för serna konsumentens rättegångskostnader, dvs. i princip när näringsidkaren förlorat målet, kan domstolen i stället förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Detta får dock ske endast under förutsättning att näringsidkaren hade skälig anledning att få saken prövad. Beträffande denna kvittningsmöjlighet kan jämförelse göras med 5 kap. 2 § lagen rättegången i arbetstvister som ger domstol om möjlighet att, i tvister som handläggs enligt lagen, förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Om det är konsumenten förlorar målet finns ingen möjlighet att som med stöd denna bestämmelse rättegångskostnaderna kvittade. av Näringsidkaren, i sådant fall är den vinnande parten, får då, som vilket framgår 4 § första meningen, ersättning av staten för sina av rättegångskostnader. I de flesta fall där näringsidkaren förlorar målet torde det finnas anledning att kvitta rättegångskostnaderna. Eftersom de mål där KO sig regel kommer att vara mål som har prejudikatinengagerar som tresse torde näringsidkarens talan ofta te sig befogad. Målen kan också röra svårbedömda rättslägen. Också konsumenten enligt bestämmelserna i rättegångsbalken om skulle ha tillerkänts jämkad ersättning för rättegångskostnaderna g.a. att konsumenten vunnit målet endast till viss del bör som regel rättegångskostnaderna kvittas. Att konsumenten inte fått helt bifall till sin talan bör med stor sannolikhet innebära att näringsidkaren haft skälig anledning att få saken prövad. I undantagsfall kan tänkas att näringsidkaren inte har befogat intresse att föra sin talan. Det kan t.ex. röra sig om fall där Marknadsdomstolen funnit ett avtalsvillkor oskäligt och där talan vid allmän domstol ett fullföljande Marknadsdomstolens avgörande avser av det civilrättsliga planet. I ett sådant fall bör inte rättegångskostnaderna kvittas utan näringsidkaren bör utge ersättning enligt 4 § andra meningen. Enligt bestämmelsen har domstolen ingen skyldighet att kvitta rättegångskostnaderna näringsidkaren hade skälig anledning även om få sin sak prövad. Domstolen har sålunda möjlighet att underlåta att

Författningskommentarer

att kvitta rättegångskostnaderna. Så bör ske om en tillämpning av bestämmelserna leder till ett för konsumenten oskäligt resultat. Det kan t.ex. tänkas att KO har inträtt i processen först i ett mycket sent skede och att konsumenten dessförinnan haft omfattande ombudskostnader. Då bör i stället 4 § andra meningen tillämpas. Skulle rätten, redan med tillämpning av bestämmelserna i rättegångsbalken, komma fram till att vardera parten skall stå sina rättegångskostnader blir varken 4 eller 5 § tillämplig. Om talan avvisas p.g.a. rättegångshinder skall, enligt 18 kap. 5 § första stycket RB, den part vars talan avvisas i fråga om rättegångskostnader anses som tappande. Detta innebär emellertid inte alltid att denne skall svara för motpartens rättegångskostnader. Rättegångskostnaderna kan t.ex. kvittas enligt någon annan bestämmelse eller så kan den part vars talan avvisas erhålla ersättning för egna kostnader, t.ex. om avvisningen endast avser en mindre betydelsefull del av målet. Om målet avskrivs grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall han enligt 18 kap. 5 § andra stycket RB ersätta motparten hans rättegångskostnader inte särskilda omständigheter föranleder att om ersättningsskyldigheten bestäms något annat sätt. Om t.ex. näringsidkarens talan avvisas eller avskrivs i ett mål där KO biträder konsumenten får rätten i olika steg bestämma hur frågan om rättegångskostnader skall lösas. Först får, med utgångspunkt i bestämmelserna i rättegångsbalken, bestämmas om näringsidkaren skall ersätta motparten dennes rättegångskostnader eller inte. Kommer man då fram till att näringsidkaren skall ersätta motparten dennes rättegångskostnader blir nästa fråga om näringsidkaren hade befogad anledning att få sin sak prövad. Hade han det kan rättegångskostnaderna kvittas enligt denna paragraf. I annat fall gäller 4

6 § I mål där Konsumentombudsmannen medverkar enligt denna lag, skall 1 kap. 3 a § rättegångsbalken inte tillämpas.

Enligt denna bestämmelse skall de särskilda reglerna i rättegångsbalken om småmål inte tillämpas när KO biträder en konsument. Att de reglerna inte skall tillämpas innebär att rätten kan bestå av tre domare vid det slutliga avgörandet och att rättegångskostnaderna kan ersättas fullt ut enligt 18 kap. 8 § RB. Bestämmelsen innebär också att, i vart fall om KO beslutat biträda konsumenten innan denne väcker talan vid allmän domstol, den särskilda forumregeln i 10 kap. 8 § RB att konsument kan väcka talan vid rätten i den ort där a om en konsumenten har sitt hemvist inte kan tillämpas. Om målet har börjat handläggas enligt det särskilda förfarandet för småmål skall målet till följd av denna bestämmelse överföras till

124 Författningskommentarer

ordinär handläggning om KO inträder i tvisten först efter det att talan har väckts.

13.3 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen

1996:000

32 § Rättshjälp skall upphöra om rättshjälpsavgift inte betalas enligt 25 den rättssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte skulle ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats, den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har lämnat oriktiga uppgifter, som varit ägnade att leda tillför låg rättshjälpsavgift, den rättssökandes ekonomiska förhållanden har ändrats så att han eller hon inte längre är berättigad till rättshjälp, ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att ett annat rättshjålpsbiträde förordnas, det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde samt omständigheterna i Övrigt inte längre är rimligt att staten bidrar till den rättssökandes kostnader, Konsumentombudsmannen beslutat att biträda den rättssökande enligt lagen 199x:000 om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medverkan i tvister.

Denna bestämmelse innebär att om KO beslutar lämna sitt biträde till någon som tidigare beviljats rättshjälp så skall rättshjälpen upphöra. Av 7 § rättshjälpslagen följer att rättshjälp inte beviljas om KO redan beslutat att biträda enligt lagen om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medverkan i tvistemål.

35 § Om rättshjälpen upphör på någon av de grunder som anges i 32 § I -6, skall den rättssökande i skälig omfattning återbetala kostnaderna för rättshjälpen till staten. Om rättshjälpen upphör den grund som anges 33 skall de kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften inte återbetalas till staten.

Genom ändringen klargörs att om rättshjälpen har upphört p. g.a. att KO beslutat biträda konsumenten kostnaden för rättshjälpen skall betalas av staten. Någon återbetalningsskyldighet för den rättssökande

Författningskommentarer 125

blir således inte aktuell.

13.4 till lag ändring i sekretesslagen Förslaget om 1980:100

8 kap. 24 § Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt 1 §

lagen 1 99xx000 försöksverksamhet med Konsumentombudsman-

om

medverkan i tvister fär uppgift tillkommit eller inhämtats i

nens som anledning rättstvist i den nämnda bestämmelsen, om det av som avses kan den enskildes ställning part försämras om uppgiften antas att som rojs.

Paragrafen, är innebär att sekretess gäller för uppgifter som som ny, de rättstvister där KO lämnar en enskild konsument sitt biträde avser enligt försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens lagen om medverkan i tvister, det kan antas att den enskildes ställning som om part försämras om uppgiften röjs. De uppgifter för vilka sekretess gäller kan härröra från myndigheten själv eller införskaffade utifrån. För att uppgiften skall anses ha vara tillkommit eller inhämtats med anledning rättstvist krävs att det av mellan uppgiften och tvisten finns ett sådant samband som fallet är

med t.ex. rättsutredningar, värderingsutlâtanden, uppgifter om

bevisning och förhandlingstekniska överväganden som hänför sig till rättstvist. Ordet rättstvist både pågående och möjligen en avser blivande rättstvister. Någon bestämmelse tidsbegränsning av sekretessen har inte om erforderlig eftersom risken för skada som regel upphör i och ansetts med att tvisten avslutats. Sekretess för uppgifterna kan dock i vissa fall komma att föreligga enligt den föreslagna bestämmelsen i 9 kap. 21 § sekretesslagen. Om KO frånträder sitt uppdrag trots att tvisten ännu inte avslutats gäller sekretess tills så sker.

9 kap. 21 § Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller

J ämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen 1991:433 för uppgift

enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan om att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. antas Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Nämnden etnisk diskriminering i ärende enligt lagen 1994: 134 mot etnisk diskriminering för uppgift enskilds personliga eller mot om ekonomiska förhållanden, det kan antas att den enskilde lider om skada eller uppgiften röjs. men om

126 Författningskommentarer

Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen 1994:749 om Handikappombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt 1 § lagen I 9920-000 om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medverkan i tvister för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften rojs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo ar.

I ett nytt jiärde stycke föreslås att uppgifter som KO får del i den av verksamhet som bedrivs med stöd av den föreslagna lagen om försöksverksamhet med KO:s medverkan i tvister skall omfattas av sekretess om uppgifterna rör någons personliga eller ekonomiska förhållanden och om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen omfattar därigenom alla typiskt sett känsliga uppgifter om enskildas såväl personliga ekonomiska som förhållanden. Bestämmelsen har utformats efter förebild av de Sekretessregler som gäller hos andra ombudsmän. Bestämmelsen har sålunda ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att en presumtion gäller för offentlighet.

14 Ikraftträdande

rättshjälpslagen föreslås träda i kraft den 1 december 1997. Den nya föreslagna ändringarna kan därför inte träda i kraft De av utredningen tidigare. Några särskilda Övergångsbestämmelser behövs inte. Lagen hindrar inte att KO inträder i ett mål som har påbörjats före den 1 december 1997.

Ligga:

. ;ägna ät:

y tâêarâefä v L

Å ákisi sâxyâägjzss:

Civila

man.: 34m; :.32 r; é ämm 33:2: L 2 1,3 .

sou 1996:140 Bilaga 1 129

Kommittédirektiv

ggg

W

Möjlighet för Konsumentombudsmannen Dir.

att föra en enskild konsuments talan 1995:126

Beslut vid regeringssammanträde den 12 oktober 1995

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utreda förutsättningarna ñr

att ge Konsumentombudsmannen KO möjlighet företräda att en enskild konsument i ärenden eller mål principiellt eller av allmänt intresse, främst på området för finansiella tjänster.

Utredaren skall

lägga fram förslag till en försöksverksamhet med rätt för KO

-

att under vissa förutsättningar företräda enskilda konsumenter

i tvister med näringsidkare,

- redovisa vilken rättslig reglering som är nödvändig för att ge

KO möjlighet att företräda enskilda konsumenter i rättstvister inför allmänna domstolar och i Allmänna reklamationsnämnden samt ange hur frågan om ansvar för rättegångskostnader bör lösas,

ange hur försöksverksamheten kan knytas till den pågående

- an försöksverksamheten med s.k. grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden, ange vilka kriterier bör användas för urvalet de fall - som av där KO skall kunna företräda enskild konsument, en redovisa överväganden rörande möjligheterna att snabbt få -

fram vägledande domstolsavgöranden.

130 Bilaga 1 sou 1996:140

Utredaren skall slutligen föreslå den rättsliga reglering som kan

bli nödvändig för att genomföra försöksverksamhet.

en

Utgångspunkter

regeringens 1995/96:82 Ökat för

I proposition ansvar

Konsumentombudsmannen och Konsumentverket på området

finansiella tjänster redovisas den snabba utveckling som de

senaste åren har skett området finansiella tjänster och de

konsumentproblem har uppstått. l propositionen föreslås

som

att Konsumentverket tillförs ytterligare resurser för att kunna möta de uppgifter verket har fått och kommer att få på

nya

området. l propositionen nämns att möjligheterna för

Konsumentombudsmannen att i ökad utsträckning företräda konsumenterna snabbt bör utredas.

Det är viktigt att konsumenterna har tillgång till enkla, billiga

och snabba förfaranden för att lösa tvister som har uppstått

med en näringsidkare. En sådan möjlighet erbjuds

konsumenterna genom den verksamhet som bedrivs vid Allmänna reklamationsnämnden ARN, vars olika avdelningar täcker de flesta de och tjänsteområden där det visat sig av varufinnas ett behov smidig tvistlösning mellan konsumenter och av

näringsidkare. Det fimts vidare vissa branschnämnder med ungefärligen samma verksamhet inom sina respektive områden

som ARN.

Till konsumenternas hjälp finns också andra organ som kan

bistå med råd och vägledning. Med hjälp av dessa blir det ofta

möjligt att träffa uppgörelser med näringsidkaren utan något förfarande vid ARN eller allmän domstol. Genom kommunernas konsumentvägledning hanteras t.ex. ca 64.000 reklamationer per år. Dessutom handläggs där omkring 50.000

konsumenträttsliga förfrågningar varje år. Vid Konsumenternas försäkringsbyrå förekommer 5.300 skadeärenden per år och

ca

vid Konsumenternas bankbyrå mellan 5.000 och 6.000

sou 1995:140 Bilaga I 131

rådgivningsärenden per år.

Verksamheten vid ARN har, jämfört med domstolsprocessen, stora fördelar från konsumentsynpunkt genom det enkla, billiga och snabba förfarandet. Men systemet har också vissa brister.

Genom att ARN:s verksamhet inte medger prövning av muntlig

bevisning utesluts ett stort antal ärenden från nämndens prövning. Handläggning utan muntligt förfarande innebär ibland svårigheter för nämnden att på ett fullödigt sätt utreda frågor om händelseförlopp kan vara helt avgörande för som ärendets utgång. l stället blir den enskilde konsumenten i många fall hänvisad till en ordinär domstolsprocess. Men bl.a. av kostnadsskäl kan det vara förenat med ett visst motstånd från konsumenternas sida att föra sin sak vidare i domstol.

Risken finns därmed att många frågor principiell vikt

av mer

för hela konsumentkollektivet inte får någon riktig rättslig prövning. Det innebär att det kan uppstå en brist på vägledande

avgöranden.

År 1990 inleddes försöksverksamhet

en med grupptalan vid ARN. Den har visat att detta kan bra processform vid

vara en vissa konsumenttvister. Ett förslag till lag en om grupprättegång bereds också för närvarande i Justitiedepartementet. Förslaget innebär bl.a. att KO rätt att föra ges grupptalan till förmån för ett större antal konsumenter

Grupprättegång, SOU 1994:151. Oavsett reformen

om genomförs innebär de speciella krav måste ställas vid som grupptalan att långt ifrån alla tvister lämpar sig för denna form.

Behovet av att kunna driva pilotfall komplement m.m. som ett till institutet grupptalan är därför uppenbart. Pilotärenden torde även i vissa fall kunna utgöra värdefull grund för en en grupptalanprocess vid ARN eller inför domstol sådan om en möjlighet införs.

132 Bilaga 1

Nordisk jämförelse

Det finns flera exempel när det gäller konsumentombudsmarmens möjligheter att medverka i enskilda konsumenters processer från de övriga nordiska länderna. l Danmark kan en

konsument begära hos Forbrugerombudsmanden att denne på

konsumentens vägnar väcker talan vid domstol om

näringsidkaren inte följer reklamationsnämndens beslut inom 30 dagar. Ombudsmannens roll inskränker sig till att sätta upp och

lämna in stämningsansökan. Om konsumentens ekonomiska en förhållanden uppfyller ñrutsättningarna får konsumenten fri rättegång.

På det finansiella området finns det en särskild nämnd för

prövning av tvister mellan de finansiella instituten och

konsumenterna. Det finns en formell möjlighet till muntligt förfarande inför nämnden, dock inte i form av förhör under sanningsplikt såsom inför en domstol.

l Enland kan Konsumentombudsmannen bistå konsumenten i ett enskilt ärende det är vikt för rättstillärnpningen och om av konsumenternas allmänna intresse. Konsumentombudsmarmen

skall också kunna bistå konsumenten om inte näringsidkaren

följer nänmdens rekommendation. Konsumentombudsmarmen saknar dock egen talerätt. När Konsumentombudsmarmen biträder en enskild konsument vid allmän domstol sker det

enligt de vanliga reglerna för rättegångsombud. Vanliga

bestämmelser om rättegångskostnader gäller.

Behovet av en utredning

Det är viktigt att rättsbildningen på konsumenträttens område tillmäts ett högt värde, ytterst för att konsumenternas rättsliga ställning skall kunna tas till Särskilt viktigt är det att vara. insatser kan göras i ärenden är allmänt som av konsumentintresse. K0:s roll som företrädare för de enskilda

sou 1996:140 Bilaga 1 133

konsumenterna bör därvid uppmärksammas särskilt. Om KO skulle få möjlighet att föra enskilda konsumenters talan i en både ARN och domstol kan förutse att skapandet av man vägledande avgöranden konsumentområdet skulle gå snabbare och bättre offentlig bevakning än som sker nu. ges en

Detta skulle underlätta mycket av det vägledande och

rådgivande arbetet i förhållande till konsumenterna. Arbetet skulle därmed en annan säkerhet än vad som nu är fallet.

Den preventiva effekten kan antas bli betydande.

Det skulle alltså ligga ett stort värde i att KO i ökad utsträckning kan medverka i konsumenttvister för att ge konsumenterna ett starkare stöd för att ta till vara sina

rättigheter och för att stärka rättsbildningen området. Men

KO skulle också kunna ges en mer aktiv roll i frågor som allmänt är av stor vikt för konsumenterna.

En särskild utredare behöver tillkallas för att belysa bl.a. vilken

form för KO:s medverkan som bör väljas och därmed sammanhängande frågor.

Uppdraget

Utredaren skall föreslå vilket eller vilka sätt KO kan ges

möjlighet att föra talan för en enskild konsument i mål eller ärenden av principiellt eller armars allmänt konsumentintresse.

Förslaget bör i första hand gälla konsumenttvister som har sin grund i finansiella tjänster.

Utredaren skall kartlägga och analysera de förhållanden som nu råder på framför allt marknaden för finansiella tjänster. Med utgångspunkt i detta skall utredaren beskriva hur en försöksverksamhet med rätt för KO att föra enskild konsuments en

talan bör läggas Syftet med sådan försöksverksamhet

upp. en skulle vara att få underlag för att bedöma behovet och värdet av en varaktig verksamhet. Förslag skall vidare lämnas om hur länge försöksverksamheten skall pågå och hur den skall följas

l 34 Bilaga I

Utredaren skall redovisa och hur en eventuell upp. om försöksverksamhet kan knytas an till den vid ARN pågående försöksverksamheten med rätt för KO att föra s.k. grupptalan.

Övervägandena skall omfatta en möjlighet för KO att föra en

enskild konsuments talan i ARN, att föra vidare ärenden som avgjorts i ARN till allmän domstol och att väcka talan direkt vid allmän domstol.

Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågan om på vilken rättsgrund KOzs uppdrag att företräda konsumenten skall vila och därvid ange om och i vilka fall en ny roll för KO innebär att ändringar bör göras i processrättsliga regler. Utredaren skall

vidare ange vad som bör gälla i fråga om rättegångskostnader. Utredaren skall ange de kriterier som bör gälla för urvalet av

de fall där KO bör kunna ñra talan för enskilda konsumenter. l sammanhanget skall utredaren göra jämförelser med andra områden där en ombudsman fått befogenhet att under vissa

förutsättningar biträda privatpersoner vid domstol se t.ex.

jämställdhetslagen l99l:433.

Utredaren skall överväga och redovisa vilka olika möjligheter som står till buds för att få snabba och vägledande domstolsavgöranden. Det kan t.ex. gälla möjligheten att söka överenskommelse med en motpart om val av domstol och om att i vissa fall inte överklaga tingsrättens avgörande samt att, om en sådan överenskommelse träffas, begära att tingsrätten

hänskjuter prejudikatfrågor direkt till Högsta domstolen för

avgörande.

De ekonomiska konsekvenserna av förslagen skall bedömas. Finansieringen förutsätts vara ordnad genom det förslag om omdisponering av medel som lagts fram för riksdagen i prop.

1995/96:82 Ökat för Konsumentombudsmannen och ansvar Konsumentverket på området finansiella tjänster.

Bilaga I 135

Arbetets bedrivande

Utredarens förslag när det gäller K0:s rätt att föra enskilda konsumenters talan i domstol och ARN skall ses som

komplement till förslaget grupprättegång. Det förslaget bör

om därför beaktas i utredningsarbetet.

Under utredningsarbetet skall utredaren inhämta synpunkter

från och samråda med berörda myndigheter.

Utredaren bör även ta del de övriga nordiska ländernas av erfarenheter när det gäller KO:s möjligheter att föra enskilda konsumenters talan.

För utredarens arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska

konsekvenser dir. 1992:50, pröva offentliga åtaganden dir.

1994:23 samt att redovisa jämställdhetspolitiska aspekter dir.

1994:124.

Utredaren skall redovisa sina slutliga förslag till regeringen senast den l juni 1996.

sou 1996:140 Bilaga 2 137

kundkontakter 1/1-31/ 12 1995

Redovisning av Bankbyråns

den4januan1996 Klagomål Information Övrigt Totalt Totalt 3205 1524 18 4747

76 Utlandsbetalningar 38 6 0 44 Valutaväxling 3 2 0 5

355 Ansökan 61 63 0 124 Avsiautomoverforing 47 5 0 52 Borgen 404 103 0 507 Fortidslosen 87 51 0 138 Kravrutiner 287 39 0 326 Lotte 39 8 0 47 Provning 187 59 1 247 skuldsanering 21 15 0 36

142 Valuteringsregler/ránteberäkning 53 23 0 76 Övrigt

Förvaltning/depå

Optioner

Övrigt 17 13 1 31

Övrigt

Övrigt 130 251 15 395

138 Bilaga 2

antalet ärenden Klagomål + Information samt andel av totala antalet anges inom parentes - -

+ 0 Avgifter/kostnader l75+28 Det vanligaste fortfarande är att kunden anser att bankeninte har rätt att debitera en vissavgift. De vanligaste avgifterna som kunderna ifrågasätter är aviseringsavgifter ochdröjsmålsavgiñer.Vanligaste orsaken till att avgiñemaifrågasätts är att bankeninte informerat om att vissa tjänster kostar och att avgifterna tas ut. En vanlig fråga underårethar även varit debiteringen och informationen kring avgiflema för "företagspaketen". Övrigt m

+ 0 Bankautomat, 33+2 Vanligastär kunder som påstår att de av någon anledningintefått ut pengarur automaten. se även obehörigt uttag nedan Check 49+6 Förfalskningoch preskription check nâgra är de vanligastefrågorna. Även av av problem i sambandmedinlösen av utländskacheckardärkunden får information om att detkan ta upp till fleraveckor att lösa en utländsk check. Giro 55+5 De flestafrågorna handlat om tidendet tar innan betalningsmottagaren får pengarna. Även klagomål att är dålig beträffande tidendet tar. Ett ökande antalfrågor om Autogiro, t.ex. täckningskontrolli anslutningtill dragning. Kort 58+l8 De flestafallen har handlat om kundens ansvar vid obehörigtutnyttjande i samband medförlust av kontokortKKrL 34 §. Även fall därkundenskort fungeratutomlands. Utlandsbetalningar 3 8+6 Reklamationsfall där banken enligt kundensuppfattning misslyckats med att föra över till konto i utlandet. Även kritik mot avgifterna ochdå framförallt bankens pengar bristande information om ochnär avgift tasut. Valutaväxling 3+2 Ingen särskildfrågautmärktsig. Övrigt 35+6 lngen särskild fråga utmärktsig.

Annuitet 325+39 Nästan samtliga frågorharhandlat om att kredinidenförlängtsdärför att räntan har höjts under kreditens löptid. Annuitetenhardärförinte räckttill för en tillräckligt stor amortering. Åtskilliga avtal är mycket ofullständiga vadgäller informationentill kunden vad som händeri om dessasituationer. Ansökan 6l+63 Här handlar det om att mananser att banken för är sträng i sin prövning och kunden därför inte får någon kredit,vilket han följaktligen är missnöjdmed. Avslutning av automatisk överföring 47+5 Kundernaklagar att banken visar ovilja mot att avsluta automatisk överföring, vanligen för betalning lån. Även klagomål mot dentid det tar en av samt att berörda tjänstemän verkar okunniga om vilka regler som gäller. Borgen 404+l 03 Flertalet förfrågningar handlar numeraom bristfällig kreditprövning av gäldenären eller borgensmannen. Även vanligt att far hjälpa borgensmannen medtolkning av âtagandets innebörd generell, beloppsbegränsad etc. Även att banken är för långsam med att informera borgensmän när gäldenären är i dröjsmål.Förekommer även att borgensmannen inte uppmärksammat/förståttvad ett borgensåtagande innebär. sakens l natur ligger att frågeställningen blir aktuell först när borgensátagandet skall infrias. Ett ganska ston antalfall handlar om småföretagare som gått i generell borgenför sitt företag som sedanförsattsi konkurs. Förtidslösen 87+5l handlar uteslutande om möjligheten/rättentill fönidslösen av bundna lån samt beräkning av ränteskillnadsersättning RSE. Det förekommer ävenatt instituten troligen har räknat fel.

Bilaga 2 139

Kravrutiner 287+39 Ett stort antal anser att banken för snabb är med att kräva betalning för förfallna skulder. Kritik mot att banken inte tar något socialt hänsyn;svårighetermed att få till stånd en uppgörelse. Även kritik mot att banken är ovillig att ens träffa kunden för diskussion för att nå framtill en uppgörelse. Löfte 39+8 l nästan samtligafall handlardet om någonform av muntligautfästelser som kunden haruppfattat som ett bindande kreditlöften. Prövning l87+59 Vanligaste fallet handlar om att kundenhävdar att om en seriös kreditprövning gjorts skulle kunden aldrig beviljats kreditvarför bankens fordranbör jämkas. Ävenvanligt att kundenklagar att banken är for sträng i sin kreditprövning. Åtskilliga fall där en hävdar att låntagarens betalningsförmåga inte prövats. skuldsanering 2l+l 5 Klagomål mot att banken inte gårmed frivillig skuldsanering trotsatt, enligt kundens mening, villkoren är uppfyllda. Även klagomål mot att bankeninte vill diskutera ens skuldsanering. Säkerhetl68+3 l Flertaletfall handlar bristande infonnation om innebörden av pantsättning t.ex. pantsättning överhypotek, korsvis pantsättning etc. Även oklarhet om vad pantsättningen innebär; av att bankenkanvälja i vilken ordning man vill ta säkerhetemaanspråk realsäkerhet i fore borgen eller tvärtom. Man även i vissafall att banken kräver för stor säkerhet.På senare tid har antalet anser ärenden handlar problem i samband medtredjemanspant ökatmarkant.Bankens hantering av som om pantbrevmm. Övrigt l95+70 Ett ökande antal allmänna frågor om boendefinansiering. Frågor kring institutens konverteringsrutiner.

E.. zusñkz 5%: Bästa räntan l2+205 Frågor typ "Vilken bankhar högstaräntan". Även information om olika av sparfonner. In/utlåningsränta 86+56 Klagomål in/utlåningsräntomas höjd; för lågainlånings- och for höga utlåningsräntor. Även ren information om de in/utlåningsräntor som bankernatillämpar. Valuteringsregler/ränteberäkning 53+23 Klagomål mot bankens sätt att räkna ränta framförallt inlåningskonton. Även information om hur ränteberäkninggårtill. Övrigt 23+14

Väujgpappg: |77 + §3 1g 1 Aktie 50+7 Vanligaste klagomålethar rört de köp- och säljkurser som bankenharköpt eller sålt aktiertill för kundensräkning. Även frågoroch klagomål storleken det courtagesom banken tar ut. Fondandel 58+38 Ren basinfonnationsåsom vad en fond är och hur den fungerar. Ävenfrågor om avkastning påolika fonder. Klagomål att banken handlagtköp/försäljningfelaktigt. oftastvid fel tidpunkt; tvist vilken kurs skall gälladvs hur mångaandelar som skall om fattas av affären. om som Förvaltning/depå l4+4 ngen särskildfråga utmärktsig. IPS 2+4 lngen särskild fråga utmärkt sig. Obligationer l7+l8 Allmän information om vad privatobligationer är, Äx en frågor om säkerhet. avkastning,likviditet etc. Optioner l4+2 ngen särskildfråga utmärktsig. Teckningsrätter 3+2 lngen särskildfråga utmärkt sig. Terminer 2+0 lngen särskild fråga utmärktsig. Övrigt l7+l3 lngen särskildfråga utmärkt sig.

Qxrjigt 1582 5725:124 91 + Baukfack 15+l Vanligaste frågan behandlar tillträdesproblematikenbehörigheten i samband med bankfackskundens dödsfall. Bouppteckning/testamente 44+3 Flertalet fall handlar handläggningen bouppteckningen dvs om av egentligeninte någon egentlig bankfråga. Även frågor om dödsboetsochdödsbodelägamas betalningsansvarför skulderi dödsboet.

140 Bilaga 2 sou 1996:140

20+2 I samtliga fall handlar bankeninte besvararkundens

l-;åandlåggningstid

stortsett om att gor. Information S4+34 Vanligast är att kunden anser sig inte ha fått fullgod information vid kontakt medbanken.Har även i mångafall handlat om synpunkter marknadsföringsmaterial/annonser. Kvittning 94+l9 Klagomål mot att bankengjort felaktiga kvittningarför fordran mot lönemedel eller motsvarande. Även frågor om vilka regler som gäller. Obehörigt uttag 14l+7 Vanligast fall år av obehöriga automatuttag, kunden kännsintevid uttaget. Vanligt medobehöriga uttag från t.ex. omyndigabarnskonton. Även ganskamångafall där banken medgivit annan än kontohavaren intesällan familjemedlemmar att få göra uttag påkonton utan - medgivandeeller fullmakt frånkontohavaren. Penningtvätt l+0 Klagomål mot att kunden fått öppna kontotroligen med hänvisning till lagen om P. Sekretess324-8 Förvånansvärtmångafall där banken enligt kundensuppgift helt struntat i bank- - sekretessen även om det i flertaletfall endast handlat om nuvarandeeller tidigarefarniljemedlemmar.Vi informerar om innebörden banksekretessen. av lndiskretionfrån bankpersonalens sida. Service2l+l Allmännasynpunkter bankernas servicesåsom öppettider,bemötandei banklokalenetc. Statlig bankgaranti 27+248 Nästansamtliga frågorhar handlat om huruvida de utländskabankerna ochde nya telefon- bankerna omfattas denstatliga av bankgarantin.Innebördeni den nya insättningsgarantin. Telefontjinst 0+4 Utlandstjiinster 2+l Övrigt l30+25l Restpost t.ex. JAK, Nordiskasparlån, allmänna frågo om Bankbyrån, deolika ekonomiskarådgivningsbyråema t.ex. Trafford, HSB,etc. Allmänna juridiska och ekonomiskafrågor från allmänhetenochkonsumentvägledare.

Bilaga 3 141

Refererade avgöranden från ARN:s bankavdelning

fungerande bankkort m.m.:

Ref. 5 1990/91: En person hade inför en semesterresa i Florida satt in 17 000 kr pâ sitt personkonto till vilket var knutet ett VISA PKkort. I Florida fick han vid besök bank inte ut några pengar. Han kontaktade därför banken. Enligt avtalet mellan banken och kontohavaren skulle kortet kunna användas för kontantuttag i USA och om kortet inte kunde användas var banken skyldig att ersätta skadan om banken inte visade att den varit normalt aktsam. Kontohavaren yrkade

ersättning banken i första hand med 17 000 kr det insatta

av beloppet; i andra hand med 20 340 kr priset för resan.

Nämnden menade att kontohavaren vållats skada genom att kortet inte kunde användas och att banken inte visat normal aktsamhet när de fått kännedom att kontohavaren inte fick ut pengar. Banken hade inte om vidtagit någon åtgärd för att försäkra sig om att kontohavaren fick ut i Florida. Banken var således skadeståndsskyldig. Skadeståndspengar beloppet bestämdes, g.a. avsaknaden av närmare utredning om skadans omfattning, till 5 000 kr.

Ref. 8 1990/91: Under semester i Frankrike försökte M få ut pengar med sitt VISA-kort dels i automat, dels på bank. När detta misslyckades blev hon tvungen att avbryta sin semester och återvända till Sverige.

Enligt nämnden hade M drabbats av skada till följd av att uttag vägrades. Enligt avtalet skulle skador av detta slag inte ersättas av banken banken förfarit med normal aktsamhet. Trots flera om telefonsamtal från M förhöll sig banken helt passiv och vidtog således ingen åtgärd för att hjälpa M. Banken kunde inte visa att den förfarit med normal aktsamhet och till följd härav ansågs banken skadeståndsskyldig med ett belopp om 4 000 kr.

Ref. 14 1991/92: Å hade ursprungligen ett Master Card-kort med nr 3948 som han spärrade. Han beställde ett nytt kort med kortnumret 1332. Han erhöll dock endast koden. Eftersom han inte fick kortet spärrades detta. Å fick därefter kort med kortnummer 1236. ett nytt Han åkte till Italien på semester. När han försökte få ut pengar där fick han beskedet att enligt hans bank i Sverige var kortet spärrat. Han

142 Bilaga 3 sou 1996:140

blev därför tvungen att avbryta sin semesterresa och åka hem.

Enligt nämnden borde kortet ha fungerat i Italien eftersom det inte var spärrat. Eftersom kontokortet inte fungerade och då fel förelåg i kontokortstjänsten banken skadeståndsskyldig för den skada Å var orsakats. Nämnden rekommenderade banken betala Å 4 500 kr att

kostnaden för en ersättningsresa.

Ref. 8 1992/93: L försökte ta ut 2 000 kr från en bankomat och fick beskedet att hon skulle försöka med ett mindre belopp. Hon försökte återigen få ut 2 000 kr men fick då beskedet att hon överskridit tillåtet belopp för perioden. När hon försökte ut l 500 kr fick hon samma besked. Senare under dagen fick hon ut l 000 kr. Vid förfrågan uppgav banken att 4 000 kr hade tagits ut tidigare under dagen. Banken menade att det inte förekommit något tekniskt fel i bankomaten. Inte heller fanns någon brist eller överskott vid avstämning av kassan. Banken åberopade som bevis utdrag från den s.k. eljournalen samt en handling benämnd Protokoll avstämning och laddning Minibank. Nämnden ansåg dock att den sistnämnda handlingen inte kunde godtas som kassarapport och tillmätte den ingen betydelse. Banken ansågs inte ha visat att utbetalning skett och nämnden rekommenderade banken att frånfalla sitt krav gentemot L.

Ref. 5 1993/94: Under en semesterresa i Frankrike försökte F ta ut pengar från olika bankautomater. Endast vid något tillfälle lyckades detta. Nämnden menade att eftersom F fått ut pengar det inte var något fel på kortet i sig. Dock kunde banken inte ansvara för att varje uttagsförsök lyckades. De svårigheter att få ut pengar i Frankrike F haft var inte något banken var ansvarig för. Inte heller hade banken i sin marknadsföring eller på annat sätt utlovat att pengar kunde tas ut i alla uttagsautomater i Frankrike. Vidare fanns möjligheten att få ut pengar en bank. F borde därför inte erhålla något skadestånd.

Ref. 3 1994/95: C, som befann sig i USA, kunde på grund av en säkerhetsspärr i banksystemet inte använda sitt bankkort. Dessa säkerhetsspärrar slog till om kortet användes mer än 20 gånger per vecka samt 7 gånger per dygn. C hade täckning på sitt konto och hon hade inte använt kortet vid 20 tillfällen under den aktuella veckan eller 7 gånger under ett och samma dygn. Säkerhetsspärren skulle således inte ha slagit till. Nämnden ansåg därför att banken var skyldig att ersätta C för de skador som hon vållats genom att hon inte kunde använda sitt kort. Enligt nämnden skulle hon erhålla ersättning för de utgifter hon haft. Däremot ansågs hon inte berättigad till ersättning för psykiska och fysiska påfrestningar.

1996:140 Bilaga 3 143 SOU

Obehöriga uttag med bankkort:

Ref. 9 1990/91: A hade ställt ifrån sig sin handväska i en kontorslokal på arbetsplatsen. I väskan fanns ett kontokort med tillhörande kod. Kl. 13.00 väskan försvunnen och kl. 13.15 spärrade hon enligt egen var uppgift kortet. Härefter utnyttjades kortet obehörig. A yrkade att av bolaget skulle för de obehöriga transaktionerna. Bolaget bestred svara att kortet hade spärrats. Kontobestämmelserna motsvarade konsumentkreditlagens bestämmelser.

Nämnden menade att A förfarit grovt oaktsamt dels genom att ställa sin väska obevakad och fullt synlig på ett bord i en till butikslokal angränsande kontorslokal, dels att ha såväl kortet som koden genom i väskan. Nämnden utgick därefter från att kortet hade spärrats vid den tidpunkt A uppgett. Nämnden menade att kontobestämmelserna och konsumentkreditlagen inte kunde tolkas det sättet att kontohavare oaktsamhet förlorat kontokortet skulle vara besom genom grov talningsskyldig även för belopp har tagits ut av obehörig efter som spärrning kontot. Nämnden fann att A inte betalningsskyldig av var för de påförda beloppen.

Ref. 13 1991/92: V förvarade sitt bankkort i en ficka en jacka som hängde i hennes arbetsrum på Stockholms universitet. Hon lämnade rummet olåst för några minuter runt kl. 13.00. Vid kl. 19.00 upptäckte hon att hennes bankkort blivit stulet. Hon anmälde då förlusten till banken.

Enligt nämnden Vzs förfarande grovt vårdslöst. Konsumentkreditvar lagens bestämmelser fick vara analogt tillämpliga. Enligt anses nämnden V betalningsskyldig för de uttag som skett före hennes var förlustamnälan.

Ref. 1l 1992/93: H förlorade sitt bankkort i samband med att hon blev rånad i Spanien. Detta skedde vid 12-tiden dagen. Hon ringde till sin syster i Sverige för att få hennes hjälp med att kortet spärrat. Förlusten kortet anmälde hon till banken i Sverige så snart banken av öppnade nästa morgon. Under mellantiden hade kortet använts av någon obehörig. Kontobestämmelserna motsvarade konsumentkreditlagens bestämmelser. Någon oaktsamhet gjordes inte gällande. grov

Enligt nämnden hade H inte snarast efter upptäckten anmält förlusten. Att hon anlitat sin syster för spärråtgärder ändrade inte den bedömningen eftersom det var H som i förhållande till banken var ansvarig gjordes tillräckligt snabbt. H ansågs för att förlustanmälan

betalningsskyldig för uttagen.

Bilaga 3 sou 1996:140

Ref. 3 1993/94: K blev bestulen sin plånbok som bl.a. innehöll ett kontokort. När han höll att spärra korten blev han uppringd av en kvinna som berättade att hon funnit plånboken. Han åkte dit för att hämta plånboken, som dock inte innehöll kontokortet. Han spärrade då kortet. Det hade då gått tre timmar sedan stölden. Några dagar senare hade kortet använts.

Nämnden, som ansåg konsumentkreditlagen tillämplig, fann att K hade hanterat kortet ett normalt aktsamt sätt och att han inte hade varit försumlig med avseende anmälan förlusten till bolaget. Han om borde därför inte vara betalningsskyldig för de obehöriga uttagen.

Ref. 8 1993/94: M lämnade sin bil under två till tre minuter för att följa sitt barn till förskolan. Hon befann sig aldrig längre än 30 meter från bilen och hon hade under stor del av tiden bilen under uppsikt. Hon hade bilen låst och i bilen hade hon sin handväska som innehöll

bl.a. hennes plånbok. När hon en timme senare kom till arbetet

upptäckte hon att hennes plånbok, i vilken hon förvarade sitt kontokort, blivit stulen. Hon gjorde omedelbart en anmälan till banken. Obehöriga uttag hade gjorts med kortet. Kontobestämmelserna motsvarade konsumentkreditlagens bestämmelser.

Enligt närrmden hade M inte gjort sig skyldig till grov vårdslöshet och hon anmälde förlusten snarast efter upptäckten. Hon var därför inte skyldig att betala de påförda beloppen.

Förtidslösen av lån referaten torde vara inaktuella g.a. den nya

konsumentkreditlagen:

Ref. 6 1991/92: Ägaren av en villa erhöll år 1980 ett lån av ett

bostadslåneinstitut. Länet skulle slutbetalas år 2000. Beträffande förtidsbetalning innehöll lånevillkoren följande. Låntagaren får inte utan långivarens medgivande återbetala lånet i annan ordning än som angivits i detta skuldebrev. Om lånet skulle på långivarens begäran eller av annan anledning helt eller delvis lösas i förtid, skall långivaren ha rätt till ersättning för den ränteförlust som långivaren får vidkännas. S förvärvade senare fastigheten och övertog betalningsansvaret för lånet. Han begärde att lösa lånet i förtid utan extra kostnader. Långivaren bestred hans begäran och sade att han var bunden av egen upplåning.

Enligt nämnden var ett villkor i konsumentkreditavtal som innebar att kredittagaren inte var berättigad att i förtid lösa lånet i vart fall ett -

Bilaga 3 145

som har så lång löptid som detta att anses vara så oskäligt mot kredittagaren att det borde lämnas utan avseende. Därför borde bolaget inte motsätta sig att lånet löstes i förtid. Dock drabbades bolaget av förluster i anledning av förtidsinlösen för vilka bolaget borde vara berättigat till viss ersättning för. Nämnden menade att långivaren skulle låta S lösa lånet mot ersättning för skälig hanteringskostnad och skälig räntekompensation.

Ref. 10 1991/92: Ägaren av en fastighet tog år 1981 ett lån i en

fastighet. Länets slutbetalningsdag var år 2001. Lånevillkoren angav bl.a. följande. Om till följd av exekutiv auktion eller eljest lånet helt eller delvis inbetalas i förtid, skall låntagaren gottgöra stadshypoteksföreningen, utöver stadshypoteks övriga fordran, dels den ränteförlust som kan föranledas av inbetalningen s.k. ränteskillnadsersättning, dels förlorade förvaltnings- och fondbidrag, allt med belopp som bestäms av stadshypotekskassan. S övertog fastigheten år 1988 och undertecknade i samband därmed en förbindelse vid Övertagande av lånet. I förbindelsen angavs att räntan var bunden till den 30 juni 1991 och uppgick till 10 procent. S hade fått den uppfattningen att lånet kunde lösas nämnda dag. Stadshypotek vägrade att lösa lånet utan mycket hög räntekompensation medan S yrkade att få lösa lånet utan att behöva utge någon räntekompensation.

Nämnden fann att S borde vara skyldig att betala ersättning till stadshypoteksföreningen för den förlust som drabbade föreningen genom förtidsbetalningen. Nämnden gjorde härefter uttalanden till ledning för hur stort belopp S skulle erlägga till stadshypotek och rekommenderade parterna att göra upp sina mellanhavanden med ledning av uttalandena.

Ref. 6 1994/95: Z tog år 1987 ett bostadslån med fast ränta. Avtalet innehöll ingen bestämmelse som gav långivaren rätt att ta ut ränteskillnadsersättning vid förtida betalning av lånet. Då Z senare skulle betala lånet i förtid begärde långivaren ränteskillnadsersättning. Enligt långivaren gav lagen 1989:567 om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m. bolaget rätt att ta ut ränteskillnadsersättning.

Nämnden anförde att låneförbindelsen, som ingicks med Länsbostadsnämnden, inte innehöll någon bestämmelse som berättigade kreditgivaren rätt att ta ut ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning. Enligt den av bolaget åberopade lagen har bolaget sedan år 1991 rätt att ta ut ersättning för ränteskillnad vid betalning utöver föreskriven amortering också när det gällde bostadslån som bolaget hade betalat

146 Bilaga 3 sou 1996:140

före den 1 juli 1988. Lagen innebär sålunda att en reglering införts ut sätter tidigare ingångna avtal spel. Enligt nämnden borde inte som ur lagen vidare tillämpning än vad följer direkt av ordalydelges en som Det betyder att lagen inte bör tillämpas annat än på lån som sen. bolaget har betalat ut. I aktuellt fall hade lånet betalats ut av nu Länsbostadsnämnden. Bolaget därför inte berättigat till ränteskillvar nadsersättning.

Kreditavtal ränta, annuitet m.m.:

Ref. 12 1991/92: M hade ett 20-årigt lån med fem års bunden ränta. Enligt M skulle räntan justeras den 30 juni vart femte år. När dagen närmade sig kontaktades långivaren för besked om den nya räntesat- Långivaren då att räntan för nästa period hade fastställts sen. uppgav i april. Den justeringen medförde ränta 12,96 procent i stället en för 12,25 procent vilket räntan den 30 juni. M yrkade att räntan var skulle bestämmas efter den lägre räntesatsen; i andra hand ersättning för fördyringen lånet den i förtid bestämda högre räntan gav av som upphov till. Långivaren sade att räntejusteringen grundade sig regler i enlighet med bankinspektionen utformade rekommendatioav och utlåningen knuten till ett obligationslån daterat den 10 ner att var juni. Räntejusteringen upplåningen skedde per detta datum vilket av

innebar jämförelsetidpunkten låg två månader tidigare, dvs. den 10

att april.

Nämnden sade att avtalsvillkoren inte gav mycket ledning för hur räntejusteringen skulle till och att i ett sådant avtal krävdes att avtalsvillkoren skulle utformas så att konsumenten redan när avtalet

ingicks i förväg kunde bedöma verkningarna av olika situationer som

kunde tänkas uppstå. Att parten förbehöll sig att ensidigt beena stämma räntan vid räntejusteringar inte skäligt i ett konsumentförvar hållande och med stöd 36 § avtalslagen bortsåg nämnden från att av långivaren förbehållit sig sådan rätt. Nämnden tog därefter med ledning allmänna rättsprinciper ställning till hur räntejusteringen av skulle göras.

Ref. 9 1992/93: I R erhöll ett lån på 110 000 kr. Av skuldebrevet framgick R varje månad skulle betala ett fast belopp, 2 610 kr, att innefattande amortering, ränta och avgifter. Kredittiden var fem år. l villkoren fanns ingen upplysning att kredittiden kunde förlängas om vid förändringar låneräntan eller att det belopp som månatligen av skulle betalas kunde komma att höjas eller sänkas vid förändringar i ränteläget. Under åberopande skedda räntehöjningar förlängde av banken kredittiden. Enligt R lånet slutbetalt när fem år hade gått var

sou 1996:140 Bilaga 3 147

och hon skulle därför inte erlägga något ytterligare.

Enligt nämnden hade banken underlåtit att reservera sig för konsekvenser av räntehöjningar och därför borde en låntagare kunna utgå från att den angivna månadsbetalningen var så anpassad att länebeloppet, räntan och avgifterna var slutbetalda vid den bestämda kredittidens slut. Länet skulle därför anses slutbetalt i och med att alla mänadsbetalningar hade erlagts.

II A lånade 40 000 kr. Lånetiden var fem år och månadsinbetalningen 940 kr inbegripet enligt avtalet ränta, amortering och avgifter. I avtalet fanns också en bestämmelse att ändring av räntesatsen skulle ske bl.a. i samband med ändring av Riksbankens diskonto eller då det motiverades av annan kreditpolitisk åtgärd eller av ändring i det allmänna ränteläget. När fem är hade gått fortsatte banken att kräva A på pengar med hänvisning till att räntesatsen hade ändrats under länets löptid. Därför kom lånetiden enligt banken att bli längre än fem år.

Nämnden menade att av avtalsvillkoren framgick tydligt att en räntehöjning kunde ske. Det måste anses följa av avtalet att det angivna månatliga beloppet och antalet betalningstillfällen inte kunde anses gälla som en fullständig reglering av kredittagarens betalningsskyldighet i det fallet att räntesatsen höjdes. Tvärtom fick det följa av avtalet att kredittagaren var skyldig att också betala för räntehöjningen. A var således skyldig att erlägga beloppet.

111 H lånade 35 000 kr. Lånet skulle betalas fem år med 865 kr per månad. När tiden gått ut krävdes H ytterligare räntor. Enligt banken hade lånet en rörlig räntesats och räntesatsen kunde således ändras under länets löptid. Genom att ränteläget var väsentligt högre än när H fick sitt lån blev lånetiden enligt banken längre än fem år.

Enligt nämnden hade banken förbehållit sig en rätt att anpassa räntan till den räntesats och enligt de grunder som banken vid varje tid tillämpade för lån av ifrågavarande slag. När det gällde månadsbeloppet och kredittiden var dessa absolut angivna i låneformuläret utan förbehåll om justeringsrätt. Hade parternas avsikt varit att ge banken en mer vidsträckt rätt att höja räntan än som framgick av låneformuläret åläg det banken att visa att så var fallet. Banken kunde således inte kräva ytterligare ränta av H.

Ref. 13 1992/93: H hade ett län om 401 000 kr med rörlig ränta. Var tredje månad var förfallodag med början den 31 mars 1991. I de allmänna villkoren angavs bl.a.:

148 Bilaga 3 sou 1996:140

r RÄNTA Ränta skall beräknas efter den räntesats och enligt de grunder som banken vid varje tid tillämpar för kredit av detta slag. Den räntesats, som gäller dä krediten lämnas, är angiven i skuldebrevet.

Ändring av räntesatsen får ske med omedelbar verkan i samband med

ändring av Riksbankens diskonto eller då det motiveras av annan kreditpolitisk åtgärd eller av ändring i det allmänna ränteläget.

Ändring av räntesatsen av annan anledning får ske endast med verkan

från och med dagen efter förfallodagen för ränta. Banken skall underrätta kredittagaren om sådan ändring i skälig tid före ändringen. Den 29 juni 1992 uppgav banken till H att räntan p.g.a. att den understeg marknadsräntan på motsvarande krediter skulle höjas från och med den 15 juli 1992. Enligt H var höjningen av räntan inte skälig.

Enligt nämnden förelåg inte förutsättningar att höja räntan från och med den 15 juli eftersom dels ändring endast fick ske med verkan efter förfallodagen, dels låntagarna inte kunde anses ha aviserats om höjningen i skälig tid. Vidare hade banken inte förmått visa att förutsättningarna i övrigt för en höjning av räntan var för handen. Banken borde därför återgå till de räntesatser som gällde före höjningen.

Ref. 14 1992/93: A lånade 25 000 kr. Kredittiden var tre år och den månatliga annuiteten 870 kr. I villkoren angavs: "Om annuitetsbeloppet grund av räntehöjning inte räcker till nedbetalning av krediten skall beloppet ökas och anpassas till den äterbetalningstid som förutsattes när krediten lämnades. När kredittiden gått ut krävdes A ytterligare belopp.

Nämnden menade att eftersom banken enligt skuldebrevet och de allmänna villkoren inte hade rätt att förlänga krediten kunde banken inte göra en förändring av länevillkoren. Banken saknade även stöd för att retroaktivt höja annuitetsbeloppet. Nämnden fann således att banken inte i efterhand kunde kompensera sig för att banken underlåtit att utnyttja möjligheten att höja annuitetsbeloppet. A behövde inte betala ytterligare.

Ref. 4 1993/94: A hade ett lån enligt vilken räntan när lånet togs var 14,75 procent. Enligt villkoren skulle räntan beräknas efter den räntesats och enligt de grunder som längivaren vid varje tid tillämpade för kredit av det slaget. A menade att det var oskäligt att höja räntan från 16,25 procent till 21,25 procent.

Enligt nämnden var det i ett konsumentförhållande inte skäligt att ena

Bilaga 3 149

parten förbehöll sig rätten att ensidigt bestämma räntan. Med stöd av 36 § avtalslagen bortsåg nämnden från att kreditgivaren förbehållit sig denna rätt. Nämnden tog därefter ställning till vad allmänna rättsprinciper kunde innebära för frågan om huruvida ränteändring fick ske och hur stor den i så fall fick vara.

Ref. 11 1993/94: L:s föräldrar, som hade betydande ekonomiska problem, frågade L om hon kunde låna 30 000 kr för deras räkning så att de hade möjlighet att bo kvar i huset. L var 18 år när hon skrev lånet. Enligt avtalet skulle hon betala 900 kr i månaden. Hennes inkomst bestod av studiebidrag om 750 kr i månaden. L yrkade att låneavtalet skulle förklaras ogiltigt. Banken menade att noggrann kreditprövning hade gjorts, varvid hänsyn tagits till bl.a. att L ägde en häst och att L skött sina åtaganden gentemot banken.

Enligt nämnden hade bankens kreditprövning varit så bristfällig att den inte motsvarat kravet god kreditgivningssed enligt 5 § konsumentkreditlagen. Avtalet borde jämkas enligt 36 § avtalslagen så sätt att banken skrev av sin fordran gentemot L.

Borgen:

Ref. 6 1990/91: B ställde upp som borgensman för en väninna som skulle starta eget. Väninnan klarade dock inte av att betala lånen och B krävdes i enlighet med borgensåtagandet.

Nämnden menade att B hade brustit i att dels sätta sig in i vad borgensåtagandet principiellt innebar, dels överväga de risker som var förbundna med just det borgensåtagandet. En tilltänkt borgensman bör dock kunna utgå från att banken gör en sedvanlig kreditprövning av gäldenären. Detta hade banken inte gjort. Nämnden fann det skäligt att banken och B tog halva kreditrisken var och banken rekommenderades att sätta ned Bzs borgensansvar till hälften.

Ref. 12 1990/91: B gick i borgen för ett lån enligt vilket P var gäldenär. P angav som skäl för lånet att bostadshuset skulle rustas P klarade dock inte att betala lånen och B krävdes i enlighet upp. av med borgensåtagandet. P hade dock till B lämnat osanna uppgifter om syftet med lånet och sin tidigare skuldbörda. Syftet med lånet var om i stället att tidigare kontoskulder Utöver kontokortsskulsanera m.m. derna hade P också misskötta lån i banken. Banken hade inte upplyst B om Pzs ekonomiska ställning.

Enligt nämnden borde inte B förlitat sig på Pzs uppgifter utan själv

150 Bilaga 3 sou 1996:140

kontrollerat kreditvärdigheten. Dock framstod bankens underlåtenhet att göra en ordentlig kreditprövning och att upplysa B om syftet med lånet, Pzs tidigare skuldbörda och borgensåtagandets innebörd så anmärkningsvärd att det vore oskäligt att tillämpa borgensåtagandet ojämkat. Enligt nämnden borde borgensåtagandet, med tillämpning av

36 § avtalslagen, jämkas det sättet att banken ned sitt krav 1

satte l med tre fjärdedelar. l

i

: N ingick i juni 1994 en borgensförbindelse för två hyresgästers åtaganden gentemot ett fastighetsbolag. l januari 1995 krävde bolaget N på 28 900 kr avseende förfallna hyror jämte ränta.

Enligt nämnden var borgensförbindelsen utformad ett sätt som knappast kunde godtas. Den var inte begränsad sig i fråga vare om belopp eller tid och den innehöll inte några bestämmelser som gjorde det möjligt för borgensmannen att komma avtalsförhållandet. Det ur borde dessutom stått klart för bolaget, som tagit kreditupplysning på l N, att denne helt saknade ekonomisk möjlighet för de

att svara i

aktuella hyresgästernas betalningsskyldighet. Nämnden fann omständigheterna vara sådana att borgensförbindelsen skulle lämnas utan l avseende med tillämpning 36 § avtalslagen.

av l l

Kvittning:

Ref. 7 1993/94: H hade en checkkredit om 30 000 kr. Denna övertrasserades, varvid banken sade upp krediten och lagsökte H. Därefter bad H banken att sälja 400 aktier för hans räkning och bad banken betala ut vad som influtit vid försäljningen. När han skulle hämta ut pengarna hade banken behållit pengarna, dvs. gjort en kvittning.

i

Nämnden sade att kvittning mot kontobehållning som huvudregel endast bör ske mot medel på andra konton än lönekonton och konton av motsvarande slag. I förevarande fall kvittades Hzs skuld mot vad som influtit vid försäljning av aktier som får vara att hänföra till sparmedel och inte till lönemedel. Banken hade således haft rätt att göra en kvittning.

Ref. 10 1993/94: Banken hade en fordran mot C om drygt 22 000 kr. I april 1993 erhöll C en personskadeersättning för sveda och värk, rehabilitering samt för lyte och men om drygt 24 000 kr från sitt försäkringsbolag. Ersättningen sattes in på hennes konto i banken. Hon erhöll därefter besked om att banken hade kvittat största delen av j ersättningen mot sin fordran.

i

Bilaga 3 151 sou 1996:140

Nämnden sade kvittning mot kontobehållning i bank som regel att endast bör få ske medel andra konton än lönekonton och mot motsvarande slag. Dessa begränsningar har sin grund i den konton av särställning lönemedel o.dyl. i allmänhet intar i den enskildes som

ekonomi. När det gäller personskadeersättning finns det anledning att anlägga ett likartat synsätt i fall då personskadeersättningen betalats ut

anslutning till skadetillfället. Det måste då från allmän synpunkt i nära olämpligt tillerkänna banken kvittningsrätt. Nämnden fann anses att en således inte banken berättigad att kvitta.

Rådgivning m.m. :

Ref. 8 1991/92: S förvärvade köpekontrakt en fastighet. I genom kontraktet upptogs följande villkor. Förutsättning är även bottenlån och statligt lån utbetalas enligt att Länsbostadsnämndens beslut om lån Köpebrev upprättades i närvaro bankjurist. I köpebrevet angavs av en endast fastigheten överläts för den angivna köpeskillingen; några att villkor fanns inte Länsbostadsnämnden avslog Szs begäran upptagna. få tidigare medgivna banklån. Eftersom det ovan om att överta angivna villkoret inte fanns med i köpebrevet betogs S möjligheten att återgång köpet. S yrkade därför skadestånd med 502 000 kr kräva av banken som biträtt honom. av

Enligt nämnden hade bankjuristen förfarit vårdslöst genom att underlåta förhöra sig att samtliga villkor i köpekontraktet var att om uppfyllda och upplysa konsekvenserna av att inte ta in att parterna om villkor detta i köpebrevet. S hade vållats skada för vilken ett som

ansvarig. Skadeståndet jämkades dock på grund av att S

banken var inte ansågs okunnig problemet och inte själv väckte frågan om om

villkorets betydelse. S borde gottgjord med 30 000 kr.

anses

1991/92: S hade anlitat finansbolag kreditgivare i Ref. 9 ett som husbygge. Finansbolaget omplacerade dock inte anledning av ett

byggnadskreditivet hos slutlig långivare vid den tidpunkt som

förutsätts i överenskommelse mellan parterna utan först långt senare är. S drabbades därför högre kostnad för krediten än

mer än ett av

vad skulle varit fallet. S yrkade skadestånd av finanssom annars bolaget med 25 000 kr för felaktig handläggning låneärendet. av

fann finansbolaget ansvarigt för att bolaget inte i Nämnden att var avtalsenlig tid omplacerat kreditivet och att bolaget i princip var S för den skada S därigenom drabbats av. S hade skyldig att ersätta anmäla adressändring vilket medförde att viss dock underlåtit att

152 Bilaga 3

mindre del av förseningen fick tillskrivas S. Vidare hade S visat viss

passivitet när det gällt kontakterna med finansbolaget. Skälig ersätt-

ning bestämdes därför till 12 500 kr.

Ref. 11 1991/92: A blev kontaktad representant för konsultav en ett

bolag som frågade han ville tjäna skatteplanering.

om pengar genom Representanten talade om hur mycket A skulle tjäna pengar genom att investera hos bolaget. Det talades inte vad han skulle investera om Han skrev utan att se att det rörde sig investering i Fiji; om en en nyttjanderätt till en s.k. burée.

Enligt nämnden borde konsumenttjänstlagen analogt tillämpas. Enligt

4 § i den lagen skall en näringsidkare med tillbörlig till omsorg ta vara konsumentens intressen. Om den nytta konsumenten får som av tjänsten inte står i proportion till bl.a. vad konsumenten får betala, har näringsidkaren en skyldighet att avråda från affären. Den nyttjanderätt som bolaget förmedlat till A inte till någon nytta för denne vilket var representanten måste ha insett. Företaget hade därmed skyldighet att avråda A från affären. Detta hade inte företaget gjort och bröt därför

mot 4 § konsumenttjänstlagen. Förmedlingstjänsten därför

var behäftad med fel allvarlig art. A skulle därför inte bunden av vara av nyttjanderättsavtalet.

Ref. 10 1992/93: J hade g.a. en felaktig kassatransaktion i bank en för litet saldo under tid ett år s.k. Miljonkonto i en av ca ett en annan bank. J var därför under denna tid inte med i dragningarna på Miljonkontot. J yrkade ersättning dels för ränta det felande

beloppet, dels för uteblivna vinster Miljonkontot. Banken återförde

det felande beloppet och betalade ränta på behållningen på Miljonkontot så som om uttagen aldrig skett.

Enligt nämnden kunde inte visas att vinst skulle ha utfallit det om felaktiga uttaget inte skett. Miljonkontot hade emellertid lägre ränta än övriga konton. J hade därför under den aktuella tiden fått avstå i onödan från en högre räntenivå vilket ekonomisk förlust till var en följd av felet. J borde därför ersättning med mellanskillnaden mellan den vid varje tidpunkt gällande högsta ränta banken som tillämpade på inlåningskonton under den ifrågavarande tiden och den ränta som under tiden erhållits på Miljonkontot.

Ref. 9 1993/94: W och H ansökte kredit hos bank med om en 340 000 kr. Banken beviljade kredit med detta belopp. W och H utnyttjade först 200 000 kr den beviljade krediten. När de därefter av ville ta i anspråk resten krediten avböjde banken detta med av motivering att Wzs och Hzs sammanräknade inkomst hade uppgått till

få

Bilaga 3 153

1 0 kr och att lagsökningsutslag avseende 200 000 kr hade meddelats

1 W och W hade saknat utmätningsbara tillgångar. W och H mot att yrkade att banken skulle lämna kredit i enlighet med kreditansökan och menade att ett bindande avtal om kredit hade kommit till stånd. Banken menade att kreditbeslutet endast var ett anbud och att detta var bindande för banken endast under viss tid. Om ett avtal ändå ansågs föreligga hade det ingåtts under felaktiga förutsättningar. Om de uppgifter som senare kom fram varit kända för banken tidigare hade kredit aldrig beviljats. W och H måste ha haft kännedom om dessa förhållanden då de ansökte om kredit. W och H hade därför förfarit svikligt. Banken kunde därför inte anses skyldig att lämna kredit.

Enligt nämnden hade ett bindande avtal kommit till stånd men detta fick anses vara ogiltigt med stöd av 33 § avtalslagen. Om banken hade haft full kännedom om W:s och H:s ekonomiska ställning vid tiden för kreditansökan hade den inte beviljat kredit. W och H måste ha insett detta. Det ansågs därför strida mot tro och heder att ålägga banken att stå fast vid sitt krediterbjudande. Banken kunde därför inte anses skyldig att lämna W och H ytterligare kredit.

Ref. 2 1994/95: Szs dåvarande svärföräldrar öppnade i hennes barns namn bankkonton men förbehöll sig dispositionsrätt över de insatta medlen. Svärföräldrarna tog efter viss tid ut de insatta medlen på kontona och avslutade dessa. Nämnden menade att banken inte borde ha låtit barnens farföräldrar öppna konto för barnen och förbehålla sig dispositionsrätten över de insatta medlen. Det förhållandet att farföräldrarna hade rätt att disponera över medlen på kontona medförde emellertid att någon fullbordad gåva inte kommit till stånd. Banken hade därför inte gjort något fel när man lät farföräldrarna ta ut pengarna.

Ref. 4 1994/95 K kontaktade i slutet av augusti 1992 sin bank och : meddelade att hon till följd av sin ekonomiska situation saknade möjligheter att börja betala av en kredit hon hade beviljats. Banken medgav K ränte- och amorteringsfrihet fram till sommaren/hösten 1993. I april 1994 uppdagades att banken hade registrerat krediten som misskött till Upplysningscentralen UC.

Enligt nämnden hade ett nytt kreditavtal ingåtts mellan parterna då banken beviljade K ränte- och amorteringsfrihet. Då banken lämnade uppgiften om att krediten var misskött till UC var krediten sålunda inte förfallen till betalning. Det fanns då ingen skyldighet för banken att rapportera den som misskött. Banken hade sålunda lämnat en felaktig uppgift till UC. På grund av bestämmelsen i 21 § kreditupplysningslagen 1973: l 173 var banken därför skadeståndsskyldig. Med

154 Bilaga 3 sou 1996:140

hänsyn till att den felaktiga uppgiften endast varit tillgänglig för en frågande, som var en bank, fann nämnden att ersättningen borde bestämmas till skäliga 5 000 kr.

Avgifter:

Ref. 6 1993/94: G försökte tre gånger få ut pengar ur en bankomat. Han fick sedan besked om att ett uttag om 1 000 kr hade registrerats hans konto. Några pengar fick han enligt egen uppgift dock aldrig ut. Därefter debiterade banken hans konto med en undersökningsavgift om 40 kr.

Nämnden ansåg sig inte kunna pröva frågan om bankomatuttag felaktigt registrerats eftersom muntlig bevisning krävdes i den delen. Vad gällde undersökningsavgiften menade nämnden att det saknades stöd i avtalet för att ta ut sådan avgift. Avgiften skulle därför återbetalas.

Condictio indebiti:

Ref. 7 1991/92: I december 1990 fördes ett pensionsbelopp in två gånger i Ezs bankbok. E, som var till åren kommen, förstod inte detta utan använde pengarna. Banken upptäckte felet i mars 1991 och krediterade då Ezs konto med det felförda beloppet.

Enligt nämnden hade banken dröjt med återkrav under så lång tid att E rimligen måste ha inrättat sig därefter. Nämnden rekommenderade därför banken att återbetala beloppet till E.

Ref. 15 1991/92: När C löste in obligationsvinster på banken betalades l 300 kr för mycket ut till henne. Mindre än en månad därefter kontaktade banken henne och påpekade den felaktiga utbetalningen. Nämnden menade att eftersom C löste in vinster både för egen och annans räkning hade hon särskild anledning att hålla reda på vinstbeloppen. C borde därför ha förstått att hon fick ett felaktigt belopp. Hon kunde därför inte anses vara i god tro då hon tog emot pengarna och hon ansågs skyldig att återbetala dessa.

Leasingavtal:

Ref. 10 1990/91: T ingick ett leasingavtal om 12 månader avseende bil. När T lämnade tillbaka bilen sände bolaget en faktura drygt en

sou 1996:140 Bilaga 3 155

14 000 kr. Bilen hade efter reparation värderats till 55 000 kr exklusive moms. Detta belopp hade dragits av från en köpesumma 67 393 kr inklusive T menade att bolaget endast hade rätt till moms. leasingavgift om 1 870 kr jämte reparationskostnad om 150 kr. en Dessa belopp täcktes av den depositionsavgift om 4 000 kr som han hade erlagt vid avtalets ingående. Han ville därför ha en återbetalning med 1 980 kr. Bolaget yrkade ersättning enligt fakturan.

Enligt nämnden uppfyllde avtalsvillkoren inte de krav genomskådlighet bör gälla vid konsumentavtal och de framstod som direkt som oförmånliga för konsumenten jämfört med konsumentkreditlagens skyddsregler. Därför borde avräkning, oavsett avtalets bestämmelser, ske med tillämpning konsumentkreditlagens bestämmelser. av Nämnden rekommenderade parterna att reglera sitt förhållande i enlighet härmed.

Ref. 11 1990/91: C hade träffat ett leasingavtal avseende en bil. Efter några månader slutade han att betala leasingavgifterna och lämnade tillbaka bilen. Han krävdes då ett belopp av 123 230 kr. Därefter meddelade bolaget att leasingavtalet hade upphört p.g.a. bristande betalning och att bilen hade försålts. Bolaget fordrade med stöd av avtalet drygt 88 000 kr. C yrkade att avtalet skulle jämkas.

Enligt nämnden uppfyllde avtalets bestämmelser inte de krav genomskådlighet borde gälla vid konsumentavtal och de framstod som direkt oförmånliga jämfört med konsumentkreditlagens regler. som Avtalet borde jämställas med ett kreditköp vilket konsumentkreditlagens bestämmelser borde tillämpas. Nämnden rekommenderade bolaget att vid återtagandet bilen verkställa avräkning enligt av konsumentkreditlagens bestämmelser.

1996:140 Bilaga 4 157 SOU

Refererade avgöranden från ARN:s försäkringsavdelning

Jämkning av försäkringsvillkor:

Ref. 20 1990/91: F blev bestulen en skoterpulka som stod uppställd utomhus gårdsplanen. Själva skotern var reparation. Enligt villkoren för skoterns motorfordonförsäkring, som F hade tecknat, omfattade försäkringen skoterpulkan endast när denna var kopplad till skotern. F hade även tecknat villahemförsäkring med allriskskydd. en I den försäkringen att försäkringen inte gällde släpfordon. angavs

Enligt nämnden hade F tecknat de försäkringar bolaget erbjöd för att skydda sin egendom. Det fick därför anses framgå att F:s avsikt var att skaffa sig ett heltäckande försäkringsskydd för sin egendom. Emellertid omfattades inte pulkan något som helst försäkringsskydd av då den frånkopplad från skotern. Bolaget synes inte erbjudit någon var försäkring varmed pulkan kunde skyddas och inte heller uppmärksam- F denna lucka i försäkringsskyddet. Med hänsyn bl.a. härtill mat fann nämnden försäkringsvillkoren oskäliga såvitt avsåg luckan att var i försäkringsskyddet för skoterpulkan och att villkoren med stöd av 36 § avtalslagen borde jämkas så att försäkringsskyddet omfattade pulkan även när den inte var kopplad till skotern.

Ref. 26 1991/92: J blev bestulen han förvarade i ett vapen som stöldskyddsskåp på sin arbetsplats. Nyckeln förvarades i ett låst skrivbord. Gärningsmannen hade brutit sig in i lokalerna och därefter brutit skrivbordet. Han hade sedan öppnat stöldskyddsskåpet med upp nyckeln. Försäkringen gällde med bl.a. följande villkor. "Försäkringen gäller för stöld och skadegörelse i stöldskyddsskåp när gärningsmannen brutit upp skåpet med våld." Bolaget avböjde att utge ersättning eftersom skåpet inte hade öppnats med våld.

Enligt nämnden täckte försäkringen inte stöld i stöldskyddsskåp när gärningsmannen öppnat skåpet med nyckel även om våld använts för åtkomsten nyckeln. J kunde därför inte omedelbart försäkringsav villkoren grunda någon rätt till ersättning för vapenstölden. Syftet med

begränsningen i rätten till försäkringsersättningen fick dock antas vara

försäkringstagaren skall skydda sig mot stöld genom att iaktta att särskild försiktighet vid förvaringen nycklarna. I förevarande fall av hade nycklarna förvarats i ett låst utrymme i låst byggnad som i sin en

158 Bilaga 4

tur var omgärdad av ett högt stängsel. De stränga aktsamhetskrav som fick anses ha motiverat begränsningarna i rätten till ersättning enligt

försäkringsvillkoren mäste därför anses ha varit uppfyllda. Med

hänsyn härtill borde det anses vara oskäligt att gentemot J åberopa de aktuella begränsningarna i försäkringsvillkoren.

Ref. 23 1993/94: Vid ett inbrott i Gzs bil stals bl.a. bilstereo och en tio kassettband. På grund att G inte kunde uppvisa kvitto på av bilstereon ersatte bolaget, enligt sina villkor, denna med 50 procent. Vidare lämnade bolaget ersättning för ett kassettband med motiveringen att bolaget vid inbrott i bil aldrig lämnade ersättning för mer än ett kassettband.

Enligt nämnden måste vanliga bevisvärderingsregler gälla i fråga

om

förlust av bilstereo. Om försäkringsfall har visats skall försäkringen

sättas ned bara under de förutsättningar som anges i konsumentförsäkringslagen. Ett villkor om att ersättning skall utgå med hälften av en bilstereos värde om dess ålder och fabrikat inte kan styrkas genom kvitto eller dylikt kunde därför inte godtas. Villkoret ansågs därför oskäligt enligt 36 § avtalslagen. I enlighet med sin bedömning i tidigare ärenden ansåg nämnden vidare att ersättning skulle utgå för sex kassettband.

Tolkning av avtalsvillkor m.m.:

Ref. 23 1990/91: Mattor som S hade hängt ut på sin balkong stals. Balkongen låg på tredje våningen i ett flerfamiljshus och vätte in mot låst innergärd. Tillträde till balkongen endast ske via dörr till

en kunde

bostaden. S yrkade ersättning för mattorna sin hemförsäkring. ur Enligt villkoren gällde försäkringen för stöld i bostad. Det angavs exempel vad som avsågs med bostad och vad som inte räknades dit, t.ex. källar- och vindskontor. Bolaget gjorde gällande att balkongen inte utgjorde del av bostaden.

Nämnden fann, mot bakgrund av hur villkoren hade utformats, att utgångspunkten måste vara att balkong normalt borde anses som en del av bostaden. S borde därför vara berättigad till ersättning för mattorna. Med hänsyn till att tillträde till balkongen endast kunde ske via bostaden fanns inte skäl till nedsättning av den anledningen att S skulle ha förfarit oaktsamt. Nämnden rekommenderade därför bolaget att reglera skadan i enlighet med försäkringsvillkorens regler för beräkning av ersättning.

Bilaga 4 159

Ref. 24 1990/91: rökte fisk utanför sin husvagn, slog som rödsprit varvid röken exploderade. M, gick förbi, började brinna. som hade husvagnsförsäkring innefattade skadeståndsför- S en som en säkring. M yrkade ersättning försäkringen som hade följande ur villkor. "Försäkringen gäller för den lagliga skadeståndsskyldighet som drabbar ägare eller brukare den försäkrade husvagnen för personav eller sakskada tillfogas annan person. som Skadeförsäkringens villkorsnämnd majoriteten, som först prövade menade skadeståndsansvaret inte omfattades av förtvisten, att säkringen.

Enligt nämnden fick sysslan med rökning fisk anses vara vanlig i av friluftssammanhang och måste ha ett naturligt samband med anses sådana aktiviteter. Med hänsyn därtill och eftersom villkorets ordalydelse inte talade däremot fann nämnden att bolaget borde ersätta

skadan.

Ref. 25 1990/91: förlorat sin klocka, ville ersätta den med en som identisk lika modell. Enligt försäkringsvillkoren skulle en förkommen klocka ersättas med till ett pris motsvarande högst försäkringsen ny beloppet. Kontant ersättning lämnades inte. Skadan skulle anmälas till Stjärnurmakare och i första hand till den som sålt klockan. en Skadeanmälan kunde även göras hos försäkringsbolaget. E gjorde skadeamnälan till försäkringsbolaget inte accepterade att E skulle som ersättningsklocka i den affär där den ursprungliga hade köpts. köpa en

Bolaget hänvisade honom i stället till stjärnurmakarkedjan.

Nämnden kunde inte finna något i försäkringsvillkoren som be- E:s rätt att skaffa den klockan från vilken klocksäljare

gränsade nya

helst. Däremot framgick det förutsättning för att E skulle som att en ha rätt till ersättning försäkringen att han skaffade en ny ur var klocka. Eftersom E hade förvärvat klocka motsvarande den en försäkrade ansågs han berättigad att få kostnaden för den nya klockan

täckt av försäkringen.

Ref. 29 1991/92: P hyrde sedan våren 1985 ut sitt fritidshus. Vid besök i fritidshuset i september 1988 upptäckte han att hyresgästen och det möblerna borta. P hade villahemförsäkring med mesta av var en

allriskförsäkring och gällde för skada genom plötslig och

som oförutsedd händelse. P begärde ersättning ur försäkringen. Bolaget

avböjde ersättning och anförde att frågan om plötslig och

att utge oförutsedd händelse borde bedömas hyresgästens synvinkel. ur

Enligt nämnden händelsen plötslig och oförutsedd för försäkringsvar

160 Bilaga 4

tagaren. Det fanns inte något stöd i villkoren eller annars för att anse att frågan om händelsen var plötslig och oförutsedd skulle bedömas ur någon annans synvinkel. Skadan skulle därför omfattas försäkringav en.

Ref. 32 1991/92: Mjölbaggar upptäcktes i Izs radhusområde. En saneringsfirma utförde två saneringar. Saneringsfirman hjälpte till med omplacering och stuvning av möbler l utförde själv arbete i m.m. enlighet med meddelanden från saneringsfirman. Han yrkade ersätt-

ning av försäkringsbolaget med 58 000 kr för arbete

ca eget mer än

900 timmar. Försäkringen innehöll bl.a. följande. Vi åtar oss att under den tid försäkringen gäller, i enlighet med myndigheternas föreskrifter, vidta åtgärder för bekämpning av vägglöss, kackerlackor, mjölbaggar och ångrar."

Enligt nämnden angavs inte i villkoret vad bolaget avsåg med åtgärder för bekämpning. Om städning, enligt saneringsbolagets som anvisningar måste göras för att möjliggöra saneringen, inte omfattades av villkoret, borde det uttryckligen undantas i villkoret. Likaså borde

det klart ha angetts om bortflyttning bohag inte ingick i de

av m.m. åtgärder bolaget svarade för eftersom det ha varit förutsynes en sättning för att bekämpning skall kunna ske. Eftersom det fanns brister i villkoren borde kostnader för bortflyttning föremål och städning av i viss mån anses ingå i begreppet åtgärder för bekämpning. I borde därför vara berättigad till viss ersättning borde bestämmas efter som

en skälighetsbedömning. Med tanke på att två saneringar ägt

rum borde skälig ersättning bestämmas till 1 000 kr.

Ref. 33 1991/92: F upptäckte att två värdefulla ringar hon som normalt förvarade i ett Smyckeskrin borta. Troligtvis hade hon var förlorat ringarna vid ett restaurangbesök. F hade allriskförsäkring en som enligt villkoren gällde för skada eller förlust plötslig och genom oförutsedd händelse. Bolaget gjorde gällande att det inte förelåg något

försäkringsfall.

Enligt nämnden var det oklart vad som avsågs med skada eller förlust genom plötslig och oförutsedd händelse och villkoren i övrigt gav

inte någon ledning för bedömningen. Själva benämningen allriskför-

säkring gav dock intrycket av att försäkringen hade mycket vid en omfattning och det kunde ligga nära till hands att den omfattade alla typer av skador och förluster som inte uttryckligen hade undantagits. Med hänsyn härtill och då oklarheter när det gäller omfattningen borde drabba den som formulerat villkoren fann nämnden att den aktuella förlusten var ett försäkringsfall trots att F inte närmare kunnat ange var, när och hur förlusten inträffat. Nämnden rekommenderade

Bilaga 4 161

därför bolaget att reglera förlusten i enlighet därmed.

Ref. 28 1992/93: E ansluten till gruppförsäkring hos bolaget var en med sin hustru som medförsäkrad. I försäkringen ingick olycksfalls-

försäkring. Enligt försäkringsvillkoren lämnades ersättning för

olycksfall endast den försäkrade måste behandlas läkare. om av I en

informationsbroschyr som tillhandahölls försäkringsgivaren

av angavs däremot att ersättning lämnades olycksfallet medfört läkarbesök. om I anledning av att Ezs hustru drabbats olycka och besökt läkare för av kontroll begärde E ersättning för bl.a. glasögon. Bolaget avböjde nya

att utge ersättning eftersom skadan inte medfört läkarbehandling.

Enligt nämnden måste vid bedömningen vad kan följa

av som av försäkringsavtalet hänsyn inte bara till vad kan följa tas som anses av avtalet utan även till andra omständigheter, bl.a. de uppgifter som

försäkringsgivare lämnat i samband med marknadsföringen

av

försäkringen. I den folder försäkringsgivaren tillhandahöll

angavs således att ersättning utgick olycksfallet medförde läkarbesök. om Eftersom E tagit del innehållet i foldern och fäst avseende vid detta av

fick det av försäkringsavtalet mellan följa ersättning

parterna anses att

skulle lämnas i ifrågavarande fall.

Ref. 29 1992/93: N:s bil, som var avställd, skadades vid vändning en på en parkeringsficka. Eftersom motorn urplockad puttades bilen var

för hand. N hade försäkring för avställt fordon och

en ersättning utgick ur denna om skadan uppkommit uppsåtlig skadegörelse genom av tredje man, yttre olyckshändelse eller under på annan transport annat transportmedel.

Enligt nämnden var syftet med detta slags försäkring skydda fordon

att mot vagnskaderisker som kan bli aktuella när de är avställda och inte

brukades. Med hänsyn härtill och i jämförelse med övriga ersättnings-

grundande fall låg det närmast till hands att tolka begreppet yttre olyckshändelse som händelser orsakade andra omständigheter eller av föremål än sådana kunde hänföras till bilen i fråga. Nu aktuell som skada hade uppkommit när bilen hade i rörelse och själv satts kolliderat med stolpe. En sådan händelse kunde inte betraktas en som en yttre olyckshändelse i villkorens mening och omfattades därför inte

av försäkringen.

Ref. 32 1992/93: P hjälpte sin dotter när hon skulle flytta till egen lägenhet. Därvid tappade P bokhylla tillhörde dottern. P en som

yrkade ersättning för bokhyllan hemförsäkringens

ur ansvarsmoment på den grunden att han genom oaktsamhet hade vållat skadan. Enligt

bolaget var P likställd med arbetstagare och kunde därför inte bli

en

162 Bilaga 4 SOU 1996: 140

skadeståndsskyldig mot sin dotter.

Enligt nämnden det fråga om en far som hjälpte sin dotter när hon var skulle flytta hemifrån. Biträdet var av ren tillfällig natur. Dottern kunde rimligen inte ha intagit en roll som arbetsgivare gentemot anses fadern. Vidare torde det inte ha varit fråga om mycket flyttgods. P hade således inte varit att likställa med arbetstagare i samband med flyttningen och skadan borde regleras i enlighet med villkoren i Pzs ansvarsförsäkring.

Ref. 18 1993/94: När L bortrest inträffade en vattenskada i var källaren i det hus där L bodde. För att begränsa skadan bröt ordföranden i bostadsrättsföreningen upp dörren till L:s källarförråd. Dörren till förrådet lämnades olåst. En del av L:s egendom stals därefter ur förrådet. Enligt L:s försäkring utgick ersättning för stöld och skadegörelse någon bryter sig in i ett utrymme. Försäkringsav som bolaget anförde att skadan inte omfattades av försäkringen eftersom stölden skett från ett olåst utrymme.

Enligt nämnden stod det klart att bostadsrättsföreningens ordförande brutit sig in i L:s förråd. Stölden utfördes visserligen av någon annan möjliggjordes allt att döma att låset brutits upp. Syftet med men av av villkoret måste antas att förmå försäkringstagare att förvara vara egendomen under lås och det hade inte framkommit något som tydde att L brustit den punkten. Skadan skulle därför omfattas av försäkringen.

Ref. 19 1993/94: Under en ridtur skadades E i huvudet och nacken av Grenen fastspänd med ett rep över en flitigt använd en gren. var ridstig. Det hade börjat skymma och sikten var dålig. E yrkade att skadan skulle omfattas av hemförsäkringen vars villkor sade att ersättning utgår försäkringstagaren blev utsatt för misshandel eller om annat uppsåtligt våld.

Enligt nämnden repanordningen uppriggad sådant sätt att en

var häst kunde under men ryttaren träffades av anordningen. passera

övervägande skäl talade för att den som riggat repanordningen hade

varit likgiltig för ryttare skulle skadas eller inte. En likgiltighet

om en det slaget måste jämställas med uppsåt och skadan skulle därför av omfattas av försäkringen.

Ref. 20 1993/94: Under bilkörning blev E tvungen att väja för att undgå att sammanstöta med körbanan. Bilen, som hamnade en ren i snövall vid sidan vägen, fick lack- och plâtskador till följd av en av avkörningen. Enligt E hade de försäkringsvillkor som han erhållit av

Bilaga 4 163

försäkringsbolaget det innehåll att ersättning lämnades om fordonet, till följd av att ett djur plötsligt eller oförutsett kom upp på vägen, skadades vid kollision med föremål vid vägen. Enligt E hade inte bolaget informerat honom om att villkoren hade ändrats så sätt att ersättning endast utgick för skada till följd av en direkt kollision med ett djur. Enligt bolaget framgick det av den villkorssammanfattning E fått del att ersättning lämnades endast vid direkt kollision med ett av djur.

Nämnden sade att enligt konsumentförsäkringslagen krävs för att försäkringsvillkor skall ändras i samband med förnyelse att försäkringsbolaget begärt ändring av villkoren i ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren. Bolaget hade dock inför förnyelsen av avtalet endast tillställt E en sammanfattning av villkoren för den aktuella försäkringen. E hade således inte fått någon upplysning om att något av villkoren i sammanfattningen skulle innebära en förändring i förhållande till det gällande försäkringsavtalet. Försäkringsbolagets förfarande att bara tillställa E en villkorssammanfattning hade alltså inte inneburit att försäkringsvillkoren hade ändrats vid förnyelsen av avtalet. Skadan borde därför ersättas av bolaget.

Ref. 22 1993/94: T promenerade i stadspark. Plånboken förvarade en han i bakfickan sina byxor. Vid ett tillfälle tog han fram plånboken för att betala något. När han kom hem saknade han sin plånbok. Plånboken påträffades senare i parken. 3 000 kr saknades då. T yrkade ersättning sin hemförsäkring. Försäkringen omfattade ur fickstöld och även skada än stöld genom plötslig och oförutsedd annan händelse. Undantag gjordes dock för bl.a. egendom som försäkringstagaren glömt kvar, tappat bort eller förlagt.

Enligt nämnden hade T inte gjort mera antagligt att det var fråga om fickstöld än att plånboken hade förlorats annat sätt. Försäkringsen bolaget därför inte skyldigt att utge ersättning enligt villkoret om var fickstöld. Dock var det enligt nämnden ur T:s synpunkt fråga om en plötslig och oförutsedd händelse. Eftersom bolaget åberopade de undantag som gällde i fråga om sådana händelser ålåg det bolaget att bevisa att en sådan undantagssituation förelåg. Detta hade bolaget inte gjort. Bolaget fick därför ersättningsskyldigt enligt villkoret om anses plötslig och oförutsedd händelse.

Ref. 16 1994/95: Vid ett inbrott i Hzs bil stals H tillhörig mobilteen lefon. Telefonabonnemanget innehades och betalades av det företag där H anställd. H använde telefonen i såväl tjänsten som privat. var H yrkade att skadan skulle omfattas av villahemförsäkringen.

164 Bilaga 4

Enligt nämnden framgick att ett företag stod för och bekostade telefonabonnemanget samt att telefonen använts i tjänsten. Telefonen kunde därför inte ha varit avsedd för Hzs personliga bruk i föranses säkringsvillkorens mening. H var därför inte berättigad till ersättning för skadan ur sin hemförsäkring.

Ref. 20 1994/95: Ozs pensionsförsäkring skulle börja betalas ut från och med år 1984 på Ozs begäran sköts utbetalningarna upp till år men 1989. Under tiden den l november 1992 till den 31 augusti 1993 var återbäringsräntan på nya premier högre än förut inbetalade premier. Då O tecknade försäkringen var den antagna medellivslängden 81,7 år. Bolaget hade därefter ökat den antagna medellivslängden till 87 år. På grund härav kom tilläggsbeloppet, och den därmed månatliga ersättningen, att sjunka. O menade dels att återbäringsräntan för tiden den l november 1992 till den 31 augusti 1993 hans kapital skulle densamma som nya premier under samma tidsperiod, dels att vara beräkningen av ersättningen skulle baseras samma antagna medellivslängd som då han tecknade försäkringen.

Nämnden anförde att bolaget i vissa situationer är skyldigt att justera grunderna för sin rörelse. De justerade grunderna skall fastställas. Av de allmänna villkor gällde för denna försäkring framgick att som mellan parterna gällde de grunder är eller blir fastställda enligt som lag. Med hänsyn härtill ansåg nämnden att förändringen av tilläggsbeloppet hade sin grund i ändrade antaganden om dödligheten var som förenligt med försäkringsavtalet. När det gällde frågan om återbäringsräntan anförde nämnden att den tillfälliga räntesänkningen skedde efter anmaning Finansinspektionen. Såvitt nämnden kunnat utreda stod av räntesänkningen i överensstämmelse med innehållet i inspektionens anmaning. Ozs yrkanden kunde därför inte bifallas.

Ref. 22 1994/95: Azs dotter blev utsatt för grova sexuella övergrepp sin far under det att hon vistades hos fadern. Vistelsen varade i av fyra månader. A hade vårdnad om flickan som också var ensam folkbokförd Azs adress. Flickan fick svåra psykiska problem och blev inlagd för psykiatrisk vård. Flickans tillstånd orsakade stora kostnader för A. Förutom kostnader för sjukhus, resor, dubbelt boende under tiden flickan vistades sjukhus var flickan mycket destruktiv under den tid hon vistades hemma; hon slog sönder elektriska apparater, porslin och inredning. A yrkade att hemförsäkringen skulle ersätta henne och dottern för de kostnader och det lidande de utsatts för faderns övergrepp. Försäkringsbolaget p.g.a. menade att flickan inte omfattades Azs hemförsäkring eftersom hon av vid tidpunkten för övergreppen varit bosatt hos fadern. Enligt försäkringsvillkoren omfattades andra än försäkringstagaren personer

sou 1996:140 Bilaga 4 165

enbart om de var folkbokförda den adress och bosatta i den bostad försäkringen gällde. Skadorna Azs hem omfattades enligt bolaget inte heller av försäkringen eftersom villkoren enbart medgav ersättning för skadegörelse vållad av någon olovligen vistats i hemmet. som

Enligt nämnden tydde den omständigheten att de aktuella försäkringsvillkoren skiljde på folkbokföringsadress och bosättningsadress

att

man avsett att ge bosättningsbegreppet en annan innebörd än i folkbokföringslagen. Av villkoren framgick emellertid inte närmare

vilken denna innebörd Det ansågs därför naturligt tolka var. att

villkoren i ljuset folkbokföringslagen. Flera omständigheter talade

av då för att flickan under sin vistelse hos fadern fortfarande bosatt var hos modern. En omständighet att hon folkbokförd hos A, var var en annan att A hade vårdnaden om henne, tredje att vistelsen hos en fadern inte varit så långvarig att hon därför kunde ha ha bytt ansetts bosättningsort. Enligt nämnden borde dottern omfattas Azs av

hemförsäkring och att ersättning ur överfallsskyddet borde utgå.

Däremot kunde inte ersättning enligt försäkringsvillkoren utgå för egendom som tillgripits av en person lovligen vistats i hemmet som eller för egendom som vid uppsåtlig skadegörelse skadats inifrån.

Ref. 23 1994/95: Ett däck och fälg bil skadades en en av ett vasst föremål. Eftersom fälgar det aktuella slaget inte längre tillverkades av bytte S för enhetlighetens skull ut alla fyra fälgarna och yrkade

ersättning av försäkringsbolaget för hela den kostnaden. Enligt försäkringsbolaget angav försäkringsvillkoren att ersättning lämnades

med högst det belopp som motsvarade skadan.

Enligt nämnden borde skadan, när skada drabbat något eller några föremål som ingår i enhetlig och till sitt antal given serie, i de fall en

återanskaffning inte är möjlig som regel anses ha påverkat de

oskadade föremålens restvärde i sådan avsevärd mån ersättning att borde utgå för samtliga de föremål ingår i serien. Därför borde som ersättning lämnas för ytterligare tre fälgar, varvid dock S borde vara skyldig att utge de fälgar inte blivit skadade. som

Ref. 26 1994/95: Under ett besök hos vänner skulle E dra ifrån en

elektriskt manövrerad täckningsanordning till simbassäng.

en För att anordningen därvid inte skulle skadas fordrades rengöringsappaatt en rat först stängdes Rengöringsapparaten blev emellertid inte av. avstängd. Skador uppkom därför på simbassängen och täckningsanordningen. E yrkade att skadan skulle omfattas hemförsäkringen. av

Försäkringbolaget gjorde gällande att skadan hade sin grund i

en olyckshändelse och eftersom E lånat simbassängen och i fall tagit vart mer än helt tillfällig befattning med den, skadan enligt villkoren var

166 Bilaga 4 sou 1996:140

undantagen från försäkringen.

hade E förfarit vårdslöst genom att sätta igång Enligt nämnden dessförinnan ha tagit del skötselanvisningar maskineriet utan att av skaffat information hur skulle till väga. eller annat sätt om man handlande, orsakat skador bassängen, hade E Genom sitt som

ersättningsskyldighet mot dess ägare. Från ansvarighetsför-

ådragit sig skydd hade i villkoren undantagits fall då försäkringstagasäkringens skadat egendom han hyrt, lånat, bearbetat eller annat sätt ren som tillfällig befattning med. Att tillfälligt använda sig av tagit mer än bad innebar enligt nämnden inte sådan rådighet annans bassäng för ett denna kan lånad i den mening uttrycket över egendomen att anses

undantagsbestämmelse. heller innebär ett bruk

användes i villkorens omständigheter användaren annat sätt tagit mer än under sådana att befattning med anläggningen. Eftersom skadan sålunda helt tillfällig från skyddet enligt försäkringen borde förinte var undantagen säkringsbolaget ersättning för den skada E förorsakat. utge

mellanlandning under flygresa fick G ont i Ref. 27 1994/95: Vid en När planet hade landat lämnade hon

hjärtat och andningssvårigheter.

hon kvicknade till saknade hon en väska som hon därför planet. När haft handbagage och bl.a. innehöll en videokamera. hade som som

Hon återfann inte väskan. G yrkade ur en köptrygghetsförsäkring

kameran. Enligt bolaget avsågs med stöld ersättning för förlusten av villkorsmässig mening inbrott i låst utrymme eller stöld från annan i försäkrade haft under uppsikt och i sin omedelbara plats om den varan videokameran hade lämnats utan uppsikt i åtminstone närhet. Eftersom G inte haft under ständig uppsikt och ersättning tio minuter hade varan kunde därför inte utgå.

försäkringsvillkoret angående stöld betraktas

Enligt nämnden skulle aktsarnhetskrav. Om aktsamhetskrav inte har uppfyllts kan som ett ett Med hänsyn till omständigheterna i fallet ersättningen sättas ned.

uppsikt under relativt kort tid, ca tio

videokameran lämnades utan - G blev akut sjuk borde full ersättning utgå minuter grund av att -

utan nedsättning.

Själ

P hade motorfordonförsäkring hos bolaget. När Ref. 27 1991/92: en

för olycka bolaget att två olika självrisker

han råkade ut en uppgav

avseende vagnskadeförsäkring, 1 000

skulle utgå, dels 2 500 kr varav dels 1 000 kr avseende trafikför-

kr utgjordes av en ungdomssjälvrisk,

hade försäkringstagarna informerats om dessa säkring. Enligt bolaget

Bilaga 4 167

nya självrisker som infördes 1990-01-01 och började gälla vid närmast efterföljande förfallodag; i Pzs fall 1990-02-08. Av försäkringsbrevet daterat 1990-06-11 och utfärdat fordonsbyte framgick följande. g.a.

Trafikförsäkring ingick, ingen självrisk. Vagnskadeförsäkring ingick,

självrisk 1 500 kr. P yrkade att han inte skulle behöva betala de extra självriskerna.

Enligt nämnden framstod de i försäkringsbrevet lämnade uppgifterna som uttömmande i fråga om självrisker. I den mån ytterligare

begränsning av försäkringens omfattning i form självrisk förekom

av borde detta särskilt ha påpekats. Bolaget rekommenderades att hålla sig till de självrisker som angavs i försäkringsbrevet.

Ref. 30 1991/92: A, som var 18 år, krockade med sin bil. A hade

motorfordonförsäkring. Av försäkringsbrevet framgick att självrisken

varierade för olika skador. Självrisken för trafikförsäkring markerades däremot med i försäkringsbrevet. Av de fullständiga för- - - säkringsvillkoren framgick dock att trafikförsäkringen gällde med en självrisk om 1 000 kr föraren under 24 år när skadan inom var träffade. Bolaget självrisk A 000 kr. tog ut en av om 1

Enligt nämndens uppfattning framstod uppgifterna i försäkringsbrevet som uttömmande, framför allt med hänsyn till att självrisken för trafikförsäkring markerats med ett streck och de övriga självriskerna med en viss summa. I den mån ytterligare begränsning försäkringav ens omfattning förelåg borde detta ha påpekats i försäkringsbrevet. Den oklarhet som följde att de fullständiga villkoren av gav en annan

begränsning av försäkringens villkor borde falla tillbaka på bolaget

eftersom det var bolaget som utformat försäkringshandlingarna. Någon självrisk borde därför inte utgå.

Ref. 21 1993/94: En vattenskada uppstod i ett duschrum i Pzs bostad.

Pzs försäkringsbolag anlitade i anledning härav olika byggentreprenö-

rer. När arbetet slutförts krävde bolaget P självrisk. P yrkade att han skulle befrias från skyldigheten att betala självrisk eftersom skadan inte hade åtgärdats fackmannamässigt.

Enligt nämnden följde försäkringsvillkoren att försäkringstagaren av var skyldig att betala självrisk då skadan reglerad. Skadan kunde var dock inte anses reglerad förrän den åtgärdats på ett fackmannamässigt vis och någon skyldighet att reglera skadan dessförinnan kunde därför

inte anses föreligga. Bevisskyldigheten för att skadan inte åtgärdats på ett fackmannamässigt vis fick anses åvila försäkringstagaren men försäkringsbolaget var oaktat detta inte berättigat till självrisk i de fall

168 Bilaga 4 sou 1996:140

i

då försäkringstagaren reklamerat skaderegleringen och någon

i

besiktning inte vidtagits av bolaget. Med hänsyn till att bolaget inte ens påstått att bolaget besiktigat entreprenörernas arbete hade bolaget l inte varit berättigat att kräva P självrisken. Bolaget borde därför avstå från sitt krav på självrisk till dess att bolaget undersökt entreprenörens arbete och funnit dem utförda ett fackmannamässigt sätt.

Ref. 21 1994/95: M hade tecknat en hundförsäkring på ett är med 30 dagars karenstid och 600 kr i självrisk. I slutet av försäkringsperioden erhöll M en avi från försäkringsbolaget i vilken det upplystes om att försäkringen skulle förnyas om den aviserade premien erlades. I avin informerades även om att självrisken höjts till 800 kr. M kom överens med försäkringsbolaget om att sänka självrisken till 500 kr. Strax därefter insjuknade Mzs hund. När M vände sig till försäkringsbolaget för att få ersättning för veterinärkostnaderna blev hon nekad detta. Försäkringsbolaget anförde att den nya försäkringsperioden löpte med en ny karenstid och att en förnyad försäkring äratt jämställa med en helt ny försäkring i alla hänseenden.

Nämnden anförde att enligt gällande försäkringsvillkor förnyas försäkringen om försäkringstagaren betalar den premie som bolaget genom utsänd avi underrättat honom om. Det förhållandet att försäkringen erbjuds med förändrade villkor ifråga om självrisk, vare sig detta meddelats från bolagets sida eller begärts från försäkringstagaren, bör medföra att en ny karenstid börjar löpa. Nämnden rekommenderade därför försäkringsbolaget att ersätta M för veterinärkostnaderna.

Nedsättning av försäkringsersättning:

Ref. 31 1991/92: Mzs bil återfanns den 3 november 1990 helt utbränd. M sade först att bilen stulits den 2 eller 3 november. Sedan ändrade han sin berättelse och uppgav att han den l november kört fast på den plats där bilen återfunnits och att han därför hade lämnat bilen och återfunnit den utbränd den 3 november. Bolaget betalade ut 17 000 kr till M. Bilen hade av en värderingsman värderats till 32 000 kr före skadan och avdrag hade gjorts för självrisk med 1 000 kr och för utredningskostnader med 14 000 kr. Tidsåtgången för den utredning som hade lagts ner i ärendet uppgick till mer än 40 timmar. M ansåg att bilen borde ha värderats till 50 000 kr och att någon nedsättning för kostnader inte hade bort ske.

Enligt 34 § konsumentförsäkringslagen kan ersättningen till den

Bilaga 4 169

ersättningsberättigade sättas ned om denne uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen hans rätt till ersättning. Enligt av nämnden

var det med hänsyn till vad som framkommit under skaderegleringen befogat att sätta ned försäkringsbeloppet i enlighet med 34 § konsumentförsäkringslagen. Mzs yrkande ytterligare ersättning kunde

om därför inte bifallas.

Ref. 25 1994/95: K lämnade ett armbandsur i omklädningsrummet i en sporthall under den tid han duschade i ett angränsande utrymme.

Väskan där uret fanns blev stulen. Försäkringsbolaget K för

ersatte stölden men gjorde avdrag med 30 för bristande aktsamhet. procent

K yrkade att avdraget skulle bestämmas lägre. Enligt försäkrings-

bolaget stod avdraget i överensstämmelse med praxis i liknande fall.

Enligt nämnden hade K, att lämna väskan med armbandsuret genom

utan tillsyn, visat bristande aktsamhet. Försåkringsbeloppet skulle med

hänsyn härtill sättas ned. Enligt nämndens praxis borde i fall det som förevarande nedsättningen begränsas till 25 procent.

Rättsskydd:

Ref. 22 1990/91: B anlitade ett mäklarbolag för köp hus i av ett Frankrike. Avtal träffades enligt vilket mäklarbolagets kontaktpersoner skulle visa de objekt B intresserad och hjälpa till med allt i var av samband med ett eventuellt köp. Vid avslutad affär skulle provision en debiteras i Sverige. Avtalet undertecknades i Frankrike enligt B men träffades överenskommelsen mellan mäklarbolaget och B muntligt per telefon före avfärden. Det förhandlades köp hus om ett av ett men något avslut kom inte till stånd. Mäklarbolaget väckte talan B vid mot domstol och yrkade att B skulle förpliktas ersättning för det att utge

biträde mäklarna gett. Brs försäkringsbolag ansåg det inte förelåg

att en sådan situation att B hade rätt att utnyttja rättsskyddet i hemför-

säkringen. Enligt villkoren i hemförsäkringen skulle de omständigheter

som låg till grund för anspråket ha inträffat inom Norden. Enligt

försäkringsbolaget hade uppdragsavtalet träffats i Frankrike.

Enligt nämnden hade kontakten mellan B och mäklarbolaget etablerats i Sverige och mäklarbolaget anvisade i Frankrike verksam svensk en mäklare. Det fanns inte anledning att ifrågasätta Bzs uppgift avtalet att träffats i Sverige. Med hänsyn härtill och då provisionen skulle debiteras i Sverige fick de omständigheter låg till grund för som anspråket anses ha inträffat i Norden. B skulle därför få i anspråk ta

rättsskyddet i sin hemförsäkring.

Bilaga 4 SOU 1996: 140 170

År 1989 publicerade lokaltidning en uppgift om

Ref. 26 1990/91: en

arbetade poliskommissarie, hade utsatts för en anonym

att C, som som han skulle ha tillskansat sig reseerättning under anmälan som angett att sjukskriven. Han begärde att få utnyttja rättsskyddet för tid då han var tidningen försäkringsbolaget biföll inte skadeståndstalan mot men en försäkringen inte gällde för tvist som hade hans begäran p.g.a. att

eller tjänsteutövning eller förvärvsverk-

samband med yrkes- annan

samhet.

nämnden hade tvisten mellan C och tidningen inte en sådan Enligt

till Czs tjänst poliskommissarie att det av

direkt anknytning som kunde tillämpligt. C borde därför bolaget åberopade undantaget anses

åtnjuta rättsskydd i tvisten.

Bevisfrågor:

K hans bil, varit utlånad till en Ref. 21 1990/91: uppgav att som stulen och den återfanns krockskadad. Sedan kamrat, blev att senare

försäkringsbolagets utredningsman såg att bilen var nyckelkörd

sin version och att skadan uppstått när kamraten ändrade K uppgav Bolaget vägrade ersättning och hänvisade till väjt för en älg. att utge undersökningen framgått att inga tillgreppsskaatt det av den tekniska bilen. K menade att han utredningsmannen hade dor fanns av

felaktiga upplysningar, att bilen hade tillgripits

lockats till att lämna

finns dyrkar, kopierade nycklar och andra knep som

samt att det

utnyttjats att tändningslåset skadats. kunnat utan

uppfattade Kzs talan så sätt att han yrkade ersätt-

Nämnden, som

försäkringens stöldskyddsmoment, hänvisade till avgöranden

ning ur det gäller bil påstås ha tillgripits HD som sade att när en som av försäkringstagaren fullgjort sin bevisskyldighet för att olovligen har inträffat det vid helhetsbedömning av samtliga försäkringsfall om en framstår antagligt att försäkringsfall omständigheter som mera så inte är fallet. I aktuellt fall hade försäkringsföreligger än att nu teknisk utredning enligt vilken det inte fanns några bolaget utfört en bilen. Vidare hade K vid olika tillfällen lämnat

tillgreppsskador

rörande de förhållanden under vilka bilen motstridiga uppgifter omständigheter anledning till sådant tvivel att det skadats. Dessa gav bedömning inte framstod antagligt att bilen vid en samlad som mera fråga försäkringsfall. Nämnden ansåg stulits än att det inte var om ett

sig därför inte kunna bifalla Kzs yrkande.

sou 1996:140 Bilaga 4 171

Ref. 34 1991/92: Lzs bil skadades då den stod parkerad. Enligt L måste skadan ha förorsakats lastbil eftersom skadan av en satt högt mellan vänster sidoruta bak och bakrutan. L yrkade ersättning för

skadan ur trafikförsäkringen. Trafikförsäkringsföreningen bestred

att utge ersättning.

Enligt nämnden borde beviskravet inte ställas högre än vad enligt som

rättspraxis gällde för ersättning från konsumentförsäkringar i allmän-

het. Kravet är att det skall framstå antagligt försom mer att ett säkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Den aktuella

skadan kunde ha uppkommit genom att bilen blivit påkörd av en annan bil. Skadans läge och utseende emellertid anledning till visst gav tvivel. Enligt nämnden framstod det inte sannolikt skadan som mer att uppkommit på det sättet L hävdade och beviskravet ansågs inte uppfyllt. Nämnden kunde därför inte bifalla Lzs yrkande.

Ref. 30 1992/93: På grund att fastighetsägaren inte hade sandat

av halkade R trottoar och krossade höger höft.

en Fastighetsägaren

hade dock påbörjat sändningen kl. 7.25 hade inte hunnit till den men aktuella trottoaren när R kom gående kl. 8.15. R yrkade ersättning ur

fastighetsägarens ansvarsförsäkring.

Nämnden sade att i praxis ställs kraven högt på fastighetsägare det

när

gäller halkbekämpning. Fastighetsägaren måste visa han vidtagit

att tillräckliga åtgärder för att förhindra personskador när halka uppkommer på fastighetens gångbanor och trappor. Av den utredning som fanns i målet fann nämnden inte visat att tillräckliga åtgärder vidtagits

för att förhindra olyckan. Fastighetsägaren fick därför genom vårdslöshet ha orsakat olyckan och skadan skulle regleras anses enligt

villkoren i fastighetsägarens ansvarsförsäkring.

Ref. 17 1994/95: E hade drabbats flygförsening i USA. På grund

av härav fick E extra kostnader för kost och logi. E hade inte kännedom

om att en försäkring hade tecknats i samband med att han betalade

resan med sitt kontokort. Han hade därför inte kvitton till sparat styrkande av sina utlägg i anledning förseningen. E yrkade av

ersättning ur försäkringen för utläggen. Bolaget anförde ersättning

att inte kunde utgå eftersom E inte kunnat styrka sina utlägg med kvitton eller liknande handlingar.

Nämnden konstaterade att parterna överens försäkringsvar om att ett fall förelegat och att E haft kostnader till följd förseningen. Enligt av

nämnden kan inte något generellt krav på försäkringstagaren, för

att att få ut ersättning, skall kunna förete kvitton och andra liknande handlingar upprätthållas. På grund härav, och då bolaget medgett att

172 Bilaga 4 sou 1996:140

försäkringsfall förelegat, borde skadan regleras med utgångspunkt i en

samtliga omständigheter i ärendet.

skälighetsbedömning av

1994/95: Som medlem i fackföreningen C hade A imars 1988 Ref. 19

gruppförsäkring hos bolaget och A hade därefter erlagt

anslutits till en Vid anslutningstillfället hade A uppburit halvt

premieinbetalningar.

Efter ha erhållit helt sjukbidrag ansökte A om sjukbidrag. att

gjorde gällande att A över huvud taget inte hade

förtidskapital. Bolaget anslutning till försäkringen. Enligt bolaget hade A fått del av rätt till framgått hon inte ägde rätt till anslutning till information varav att Denna information erhöll A dels genom en cirkulärskriförsäkringen.

velse, dels försäkringsfolder, dels en avanmålningsblankett.

en

framgick inte cirkulärskrivelsen att den som uppbär Enligt nämnden av inte har rätt till anslutning till försäkringen. Inte halvt sjukbidrag framgick det försäkringsfoldern. Däremot framgick det av heller av Enligt nämnden det inte godtagbart att ett

avamnälningsblanketten. var

villkor endast framgick avanmälningsblankett. Den sådant viktigt en avsedd endast för de efter att ha läst cirkulärblanketten var som försäkringsfoldern inte ville ha försäkringen. Att A, skrivelsen och ha försäkringen, inte tittade avamnälningsblanketten som önskade fullt godtagbart. Enligt nämnden hade försäkringsbolaget var därför förmått visa A före avtalstidens början fått information om att inte att till anslutning till försäkringen. Genom att börja hon inte hade rätt fick bolaget ha godtagit

mottaga hennes premiebetalningar anses

anslutning. Bolaget därför skyldigt att utge förtidskapital hennes var till A.

Preskription:

1994/95: S med trafikolycka i januari 1989. Han Ref. 18 var om en

besökte inte läkare och gjorde inte heller någon personskadeamnälan

försäkringsbolaget. Därefter hade han från och till lite känning av till

1992 blev han sjukskriven för nackbesvär. Så snart

nacken. I oktober bedömning orsaken till besvären orsaken han fått en definitiv av härledas till trafikolyckan underrättade han i bedömdes kunna -

försäkringsbolaget att han hade ådragit sig en september 1993 om Försäkringsbolaget hävdade att preskription förelåg pisksnärtskada.

hade anmält skadan till bolaget inom tre år från eftersom S inte enligt bolaget den dag S hade fått kännedom

olyckstillfället som var

om skadan.

nämnden kan det förekomma att själva den ersättningsgrundade

Enligt visar sig först långt efter den i och för sig skadeutskadeeffekten

SOU 1996: 140 Bilaga 4 173

lösande händelsen. Fordringen kan i sådant fall uppenbarligen inte göras gällande förrän skadeeffekten visat sig. Nämnden rekommenderade därför bolaget att frånfalla sin invändning preskription och om pröva skadeanmälan i sak.

Ansvarsförsäkring:

Ref. 28 1991/92: Makarna N överlät jordbruksfastighet till sina en barn. En fastighetsmäklare rådde parterna överlåtelsen att arrangera på så sätt att barnen i egenskap av gåvotagare skulle utfärda skuldebrev till föräldrarna i deras egenskap givare. På det sättet skulle av enligt mäklaren gåvoskatten kunna minskas till ett visst mäklaren av angivet belopp. Arrangemanget ledde emellertid till ökning en av skatten. Vid tidpunkten för överlåtelsen var rättsläget oklart huruvida ett villkor om vederlag vid gåva uteslöt tillämpning del av en förmånliga värderingsregler i lagen om arvsskatt och gåvoskatt. Mäklaren hade en ansvarsförsäkring omfattade mäklarens som skadeståndsskyldighet enligt 9-14 §§ lagen fastighetsmäklare. om

Enligt nämnden stod klart att mäklaren på eget initiativ givit ett felaktigt besked i skattefrågan. Det fick anses typiskt sett oaktsamt och i strid med god mäklarsed. Att rättsläget måhända varit oklart vid överlåtelsen kunde inte befria mäklaren från när han inte ansvar upplyst sina uppdragsgivare om detta. Därför borde försäkringsbolaget ersätta den skada som det felaktiga beslutet kunde ha orsakat sysko-

nen.

Ref. 35 1991/92: B köpte fastighet fastighetsmäklare. l en genom en fastighetsbeskrivningen angavs: "El- och värmekostnaden är på grund byggnadssättet 5 OOO kr av ca per år tillsammans." Efter köpet visade det sig att säljaren året före försäljningen hade haft en energikostnad om 12 005 kr. Mäklaren hade ansvarsförsäkring.

Enligt nämnden var uppgiften i fastighetsbeskrivningen energikost-

om naden av sådan karaktär och utformning att den visade att avsikten var att uppgiften skulle användas mäklaren i säljfrämjande syfte. av Utredningen i ärendet visade även att B fäst särskilt avseende vid uppgiften inför sitt beslut att köpa fastigheten. I ärendet också var utrett att uppgiften om energikostnaden var felaktig. Enligt nämnden bjuder god mäklarsed att en mäklare inte okritiskt och helt utan kontroll vidarebefordrar uppgift från säljaren till sin innebörd en som är sådan att den kan uppfattas som en utfästelse från säljaren om fastighetens skick i ett visst avseende. Särskilt när uppgiften i som

174 Bilaga 4

förevarande fall avsedd att säljfrämjande och dessutom var vara innehöll inslag fick ovanliga till sin karaktär har som anses vara mäklaren för att kontrollera uppgiftens riktighet. Genom att ett ansvar lämna den felaktiga uppgiften ansåg nämnden att mäklaren åsidosatt sina förpliktelser. Uppgiften hade inte avsett sådana förhållanden att

dess felaktighet omedelbart måste ha framstått som uppenbar. Mäklaren därför skyldig att ersätta B för den skada som denne var

tillfogats att förlita sig den felaktiga uppgiften när köpeavta-

genom let ingicks. Enligt nämnden kunde ersättningen bestämmas till såsom

skäligt ansedda 60 000 kr.

Ref. 31 1992/93: M upptäckte fuktskada golvet i sitt vardagsen Försäkringsbolaget föreslog håltagning för att kunna fastställa rum. skadeorsaken. Mzs förslag byggfirma avvisades och försäkringsbolaget föreslog byggfirma M godkände. Byggfirman en annan som gjorde håltagning och utan att konsultera M började firman riva en golvet. Följande dag kom företrädare för en rörfirma och uppgav upp försäkringsbolaget gett firman i uppdrag att byta befintliga rör. Det att visade sig dock de gamla rören inte trasiga. Försäkringsbolaget att var meddelade M M skulle stå för samtliga kostnader förutom för att rörbytet eftersom skadan inte ersättningsgill. M fick senare en var faktura från byggfirman avseende rivning parkettgolvet, avfuktning av

m.m.

Enligt nämnden framgick det att försäkringsbolaget lämnade uppdraget byggfirman och detta företag agerat sådant sätt att M haft till att fog för sitt antagande att försäkringsbolaget varit ansvarigt för

arbetena. På grund därav och med beaktande av den otydlighet som

vidlådde besiktningsprotokollet fick försäkringsbolaget anses vara

beställare arbetena. Således ålåg det försäkringsbolaget att svara för

av den faktura byggfirman ställt till M.

Ref. 24 1994/95: F köpte år 1990 andelslägenhet i centrala en Stockholm bostadsyta mäklaren angivits till 63 kvm. När F vars av fyra år skulle sälja lägenheten uppdagades att bostadsytan senare uppgick till 55 kvm. F menade han fått betala ett för högt pris för att lägenheten och yrkade ersättning mäklarens ansvarsförsäkring. ur

Nämnden anförde i den skriftliga beskrivningen av lägenheten, som att hade mäklaren, bostadsytan till ca 63 kvm. upprättats av angavs Denna uppgift hade mäklaren erhållit säljaren. Mäklaren hade inte av något sätt kontrollerat uppgiften. Enligt nämnden är uppgifter om

generellt grundläggande betydelse försäljningsobjektets storlek rent av

funderar på köpa bostad och har stor betydelse vid för den som att det begärda priset. Spekulanten har rätt att utgå från bedömningen av

Bilaga 4 175

att uppgifterna i fastighetsmäklares skriftliga objektsbeskrivningar är kontrollerade och riktiga. En mäklare får följaktligen anses skyldig att på något lämpligt sätt kontrollera uppgifter från säljaren rörande bostadsytan. Oavsett vilken kontrollâtgärd mäklaren vidtagit i detta fall borde han vid en kontroll ha fått en tydlig indikation att säljarens uppgift var felaktig. Genom att inte kontrollera uppgiften och inte heller tydligt reservera sig vid köpetillfället hade mäklaren varit oaktsam. Denna oaktsamhet var av det slaget att skadeståndsskyldighet uppstått och på grund av den meddelade ansvarsförsäkringen hade försäkringsbolaget att betala skadeståndet. Efter en skälighetsbedömning bestämde nämnden ersättningsbeloppet till 100 000 kr.

Övrigt:

Ref. 19 1990/91: Azs hund, som hade kommit lös och sprungit in Bzs tomt, blev biten av Bzs hund som var kopplad till en löplina inne på Bzs tomt. A ansåg att B var ansvarig för skadan och yrkade ersättning för veterinårkostnader m.m. Försäkringsgivaren, som hade övertagit Bzs skadeståndsansvar, bestred ansvar och menade att eftersom strikt ansvar stod mot strikt ansvar borde en normal vållandebedömning göras.

Nämnden sade att enligt 6 § lagen 1943:459 om tillsyn över hundar och katter skall skada som orsakas av en hund ersättas av dess ägare. Bzs ägare var således i princip skadeståndsskyldig. Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen kan skadestånd jämkas om vållande den skadelidandes sida medverkat till skadan. Enligt nämnden hade sådant medvållande förekommit från Azs sida. Med hänsyn till omständigheterna jämkades skadeståndet till hälften.

Statens

offentliga utredningar

1996 Kronologisk förteckning

Den nya gymnasieskolan hur går det U. 26 .Ny kurs i trañkpolitiken + Bilagor. K. . - Samverkansmönsteri svenskforsknings- 27.En strategiför kunskapslyftoch livslångt lärande. . finansiering. U. U.

Fritid i Förändring. 28.Det forskningspolitiskalandskapeti Norden . Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. l990-talet. U.

Vem bestämmervad EU:s internaspelreglerinför 29. Forskningoch Pengar. U. . regeringskonferensen1996. UD. 30. Borgenärsbrotten en översyn ll kap. - av Politikområdenunder lupp. Frågor om EU:s första brottsbalken.Fi. . pelare inför regeringskonferensen1996. UD. 31. Attityder och lagstiftning i samverkan

Ett år med EU. Svenskastatstjänstemäns + bilagedel.C. . erfarenheter av arbeteti EU. UD. 32. Mössoch människor. Exempel bra

x Av vitalt intresse.EU:s utrikes- och IT-användningbland barn och ungdomar. SB. . säkerhetspolitikinför regeringskonferensen.UD. 33. Banverketsmyndighetsroll m.m. K.

Batterierna en laddadfråga. M. 34. Aktiv arbetsmarknadspolitik expertbilaga.A. . - + Om järnvägenstrafikledning m.m. K. 35. Kriminalunderrättelseregister . Forskning för vår vardag. C DNA-register. Ju. . . EU-mopeden. Ålders- och behörighetskravför . 36.Högskola i Malmö. U. två- och trehjuliga motorfordon. K. 37. Sverigesmedverkani FN familjeår. S. :s - .Kommuner och landstingmed betalnings- k 38. Nationalstadsparker.M.

svårigheter. Fi. 39. Rapportfrån klimatdelegationen1995.

.Offentlig djurskyddstillsyn. Jo. Klimatrelateradforskning. M.

14.Budgetlag regeringensbefogenheterpå - 40. Elektronisk dokumenthantering.Ju.

fmansmaktensområde. Fi. 41. Statensmaritima verksamhet.Fö.

15.Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga 42. Demokratioch öppenhet.Om folkvalda parlament och ekonomiskaaspekter av EU:s sjätte och offentlighet i EU. UD.

utvidgning. UD. 43. Jämställdheteni EU. Spelregleroch

.Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar. verklighetsbilder. UD.

utträdesrätt.medborgarskap och mänskliga 44 .Översyn skattetlyktslagen. av rättigheteri EU. UD. Reformeratförhandsbesked.Fi.

.Bättre trafik med väginformatik. K. 45. Presumtionsregelni expropriationslagen.Ju.

.Totalförsvarsplilctiga m9S. Förslag om jobb/studier 46.Enskilda vägar. K.

efter muck, bostadsbidrag,dagpenning, 47. Cirkelsamhället.Studiecirklarsbetydelserför

försäkringar. Fö. individ och lokalsamhälle.U.

.Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs 48.ShapingSustainableHomes Urbanizing an bedömningarinför regeringskonferensen1996. World. SwedishNational Report for Habitat ll. N.

UD. 49.Regler för handelmed el. N.

20. Samordnadrollfördelning inom teknisk forskning. 50.Förbud mot vapen på allmän plats m.m. Ju.

U. 51. Grundläggandedrag i arbetslöshetsförsäken ny 21. Reform och förändring. Organisationoch ring alternativ och förslag. A. verksamhetvid universitetoch högskolorefter 52. Precisering av handelsändarrtålet i detaljplan. M.

1993års universitets-och högskolereform.U. 53. kalkning av sjöar och vattendrag.M.

22. Inflytande riktigt Om elevers rätt till - 54. Kooperativa möjligheter i storstadsområden.S. inflytande, delaktighetoch ansvar. U. 55. Sverige, framtiden och mångfalden.A.

.Kartläggning och analys av den offentliga sektorns 55. På våg mot egenföretagande. A.

upphandling av varor och tjänstermed 55. Vägar i Sverige. A. miljöpåverkan. N. 56. Hälften kvinnor och män på vore nog om - 24. Från Maastricht till Turin. Bakgrundoch övriga 90-taletsarbetsmarknad.A.

EU-ländersförslag och debattinför 57. Pensionssamordning för svenskari EU-tjänst. Fi.

regeringskonferensen1996.UD. 58 Finansieringen det civila försvaret. Fö. . av 25. Från massmediatill multimedia att digitalisera svensktelevision. Ku.

1996 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

59. Europapolitikens kunskapsgrtmd. 86. Utvecklad samordninginom det civila försvaret En principdiskussion utifrån och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, EU 96-kommitténs erfarenheter.UD. övervägandenoch förslag. Fö. 60. Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och 87. Tredimensionell fastighetsindelning.Ju. utvidgningens effekter den gemensamma 88. Kameraövervakning.Ju. jordbrukspolitiken. UD. 89. Samverkan mellan högskolanoch de småoch 61 .Olika länder olika takt. Om flexibel integration medelstora företagen. N. och förhållandet mellan stora och smá stater i EU. 90. Sammanhállet studiestöd.U. UD. 91. Den privata vårdens omfattning och framtida 62. EU, konsumenterna och maten ersättningsformer En översynav de nationella - Förväntningar och verklighet. Jo. taxorna för läkare och sjukgymnaster. S. - 63. Medicinska undersökningar i arbetslivet. A. 92. lT i miljöarbetet. M. 64. Försäkringskassan Sverige Översyn av yrkestrafiklagstiftning. K. - 93. Ny Socialförsäkringens administration.S. 94. Nationell teleadresskatalog. K. 65. Administrationen av EU:s jordbrukspolitik 95. Botniabanan. K. i Sverige. Jo. 96. Strukturförändringoch besparing. 66. Utvärderat personval.Ju. En uppföljning av genomfördaförändringar 67. Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. inom försvarsmaktens ledningsorganisation.Fö. Fi. 97. Effektivare försvarsfastigheter 68. Några folkbokföringsfrágor. Fi. reform. Fö. Utvärderingav en 69. Kompetens och kapital + bilaga. N. 98. Vem styr försvaret Utvärdering av 70. Samverkanmellan högskolan och näringslivet. N. LEMO-reformen. Fö. effekternaav 71. Lokal demokrati och delaktigheti Sveriges städer 99. Avveckling med inlärning. Erfarenheter från och landsbygd.ln. LEMO-reformens avveckling av personal.Fö. 72. Rättspsykiatriskt forskningsregister.S. 100.Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. 73. Svensk kämteknisk tillsynsverksamhet. Ett nytt systern för skattebetalningar. Del B. Volym l En granskning.M. Författningsförslag, författningskommentarer - 73. Swedish Nuclear Regulatory Activities. och bilagor. Fi. Volume 1 An Assessment. M. 10 .Kämavfall teknik och platsval. KASAMs - - 74. Svensk Kärnteknisk tillsynsverksamhet. yttrandeöver SKBs FUB-Program 95. M. Volym 2 Faktaredogörelser. M. 102. TUFF Teckenspráksutbildning för föräldrar. U. - - 74. SwedishNuclear Regulatory Activities. 103. Miljöbalken. En skärpt och samordnad Volume 2 Descriptions. M. miljölagstiftning för en hållbar utveckling. - 75. Värden i folkhögskolevärlden.U. Del l och 2. M. 76. EUzs regeringskonferens procedurer, aktörer, 104. Konsumentskydd elmarknaden. C. formalia. Sammanfattning av ett seminarium i 105.Att främja donationer till universitet april 1996. UD. och högskolor. U. 77. Utländska försäkringsgivare med verksamhet i 106.EU och Sverige från Kiruna till Malmö. - Sverige. Fi. Sammanfattningav fyra regionala möten 78. Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning 1995-96.UD. och finansiering. N. 107. Union utan gränser konsekvenser, möjligheter, - 79. Översyn revisionsreglema. Fi. problem. Sammanfattning ett seminarium i av av 80. Viktigt meddelande. november 1995. UD. Radiooch TV i Kris och Krig. Ku. 108.Konsumenterna och miljön. C. 81. Skydd för sparande i sparkasseverksarnhet. Fi. l09. Fran ákerlotter till Paradis ett delbetänkande - 82. En översyn av luft- sjö- och spârtrafikens från Utredningen universitetsfastigheter m.m. om tillsynsmyndigheter. K. angående överlåtelseroch tomträttsupplätelser av 83. Allmänt pensionssparande. vissa högskolefastigheter. Fi. 84. Ekobrottsforskning. Ju. 110. Inför ett Svenskt kultumät IT och framtiden - 85. EgonJönsson en kartläggning av lokala sam- inom kulturomrádet. Ku. verkansprojektinom rehabiliteringsomrádet.S.

Statens

offentliga utredningar

1996 Kronologisk förteckning

lll. Bevakadövergång. Åldersgränser för unga upp 137.Kommunalförbundoch gemensam nämnd till 30 år. C två former för kommunalsamverkan.In. 112.Integrering av miljöhänsyninom den statliga 138.Ny behörighetsreglering hälso-och sjukvårdens förvaltningen. M. områdem.m. 113.En allmän och aktiv försäkring vid sjukdomoch 139.Skatt avfall. Fi. rehabilitering. Del l och S. 140.KO:s biträde enskilda.In. 114.En körkortsreform. K. 115.Barnkonventionenoch utlänningslagen.S. ll6. Artikel 6 i Europakonventionenoch skatteurredningen.Fi. 117.Expertrapporterfrån Skatteväxlingskommittén.Fi. ll8. StationStockholmNord. K. 119.Lättnad i dubbelbeskartningen mindre företags av inkomster. Fi. 120.Högskolani Malmö slutbetänkande.U. - 121.Spår, miljö och stadsbildi centralaStockholm.K. 122.Kunskapssynoch samhällsnyttai hantverkscirklar och hantverksutövande.U. 123.iakttagelser och förslag efter omstruktureringenav försvaretsledning och stöd. Fö. 124.Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Förslagtill nationellthandlingsprogram. S. Bilaga Miljörelaterade hälsorisker. S. Bilaga Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet.S. 125.Droger trafiken. i Ju. 126.Doping i folkhälsoperspektiv.Del A och Del B. S. 127.Folkbildningensinstitutioner.U. l28. Skyddet av kirlturrrtiljön. En översyn av kulturminneslagens bestämmelser om byggnader och kulturmiljöer, prästgårdar,kyrkstäderoch ortnamn. Ku. 129 Den kommunalasjälvstyrelsenoch grundlagen.ln. . 130.De två kulturerna.Rapporter KlausRichard av Böhme,Bo Huldt, Carl-EinarStålvant samt Kent Zetterberg.Bilagor medunderlagsmaterialtill UTFÖR:s slutbetänkandeSOU 1996:123.Fö. 131.Externvärdering av hot och fömiåga. Mämings-och organisationsaspelaer statsmaktemas styrningav försvaret.Bilagor medunderlagsmaterial till UTFÖR:s slutbetänkande SOU 1996:123.Fö. 132.Det stora och snabba greppet. Om LEMO-refonnens metoderoch resultat.Bilagor medunderlagsmaterial till UTFÖR:s slutbetänkande SOU 1996:123.Fö. 133.Jämställdvård. Olika vård lika villkor. 134.Järnställdvård. Möteni vården ett ur tvärvetenskapligtperspektiv. 135.Fibromyalgioch Duchennesmuskeldystrofr. Kunskapslägeoch behov av framtidaFoU. 136.Effekter av EU:s jordbrukspolitik.Jo.

1996 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen EU:s regeringskonferens procedurer, aktörer, -

formalia. Sammanfattning av ett seminarium i Möss och människor.Exempel bra april 1996. 76 IT-användningbland bam och ungdomar. 32 EU och Sverige från Kiruna till Malmö. -

Justitiedepartementet Sammanfattning av fyra regionalamöten

1995-96.106 Kriminalunderrättelseregister Union utan gränser konsekvenser, möjligheter, DNA-register. 35 problem. Sammanfattning av ett seminariumi Elektronisk dokumenthantering. 40 november1995. 107 Presumtionsregelniexpropriationslagen.45

Förbud mot vapen allmänplats m.m. 50 Försvarsdepartementet

Utvärderat personval. 66 Totalförsvarspliktiga m95. Förslagom jobb/studier Ekobrottsforskning.84 efter muck, bostadsbidrag,dagpenning, Tredimensionellfastighetsindelning.87 försäkringar. 18 Kameraövervakning.88 Statens maritima verksamhet.41 Droger i trafiken. 125 Finansieringen av det civila försvaret. 58

Utrikesdepartementet Utveckladsamordninginom det civila försvaret

och fredsräddningstjänsten.Kartläggning, Vem bestämmervad EU:s internaspelreglerinför övervägandenoch förslag. 86 regeringskonferensen1996. 4 Strukturñrändring och besparing. Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första En uppföljning av genomfördaförändringar pelare inför regeringskonferensen1996. 5 inom försvarsmaktensledningsorganisation.96 Ett år med EU. Svenskastatstjänstemäns Effektivare försvarsfastigheter erfarenheter av arbetet i EU. 6 Utvärdering av en reform. 97 Av vitalt intresse.EU:s utrikes- och Vem styr försvaret Utvärdering av säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. 7 effekterna av LEMO-reformen. 98 Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga Avveckling med inlärning. Erfarenheter från och ekonomiska aspekterav EU:s sjätte LEMO-reformens avveckling av personal.99 utvidgning. 15 iakttagelseroch förslag efter omstruktureringen av Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, försvaretsledning och stöd. 123 utträdesrätt, medborgarskapoch mänskliga De två kulturer-na.Rapporterav Klaus Richard rättigheteri EU. 16 Böhme,Bo Huldt, Carl-EinarStålvant samt Kent Sverige, EU och framtiden. EU 96-k0mmitténs Zetterberg.Bilagor med underlagsmaterial till bedömningarinför regeringskonferensen1996. 19 UTFÖR:s slutbetänkande SOU 1996:123. 130 Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga Extern värdering av hot och förmåga. Mämings-och EU-ländersförslag och debattinför organisationsaspekter statsmaktemas styrningav regeringskonferensen1996. 24 försvaret.Bilagor medunderlagsmaterial till Demokratioch öppenhet. Om folkvalda parlament UTFÖR:s slutbetänkandeSOU 1996:123.131 och offentlighet i EU. 42 Det stora och snabba greppet. Om LEMO-reformens Jämställdheteni EU. Spelregleroch metoderoch resultat.Bilagor med underlagsmaterial verklighetsbilder. 43 UTFÖR:s till slutbetänkande SOU 1996:123.132 Europapolitikenskunskapsgnmd.

En principdiskussionutifrån Socialdepartementet

EU 96-kommitténserfarenheter.59 Sverigesmedverkan FN:s i familjeår. 37 Miljö ochjordbnik. Om EU:s miljöregler och Kooperativamöjligheter i storstadsområden. 54 utvidgningenseffekter den gemensamma FörsäkringskassanSverige Översyn av jordbnikspolitiken. 60 - Socialförsäkringensadministration. 64 Olika länder olika takt. Om flexibel integration - Rättspsykiatrisktforskningsregister.72 och förhållandet mellan stora och små stater i EU. Allmänt pensionssparande.83 1611 EgonJönsson en kartläggning av lokala samverkansprojektinom rehabiliteringsomrádet.85

1996 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Den privata vårdens omfattning och framtida Översyn av revisionsreglema.79 ersättningsformer En översynav de nationella Skydd för sparande i sparkasseverksarnhet. 81 taxoma för läkareoch sjukgymnaster. 91 Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. En allmän och aktiv försäkring vid sjukdomoch Ett nytt system för skattebetalningar.Del B. rehabilitering. Del l och 2. 113 Författningsförslag, författningskommentarer Barnkonventionenoch utlänningslagen.115 och bilagor. 100 Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Från åkerlotter till Paradis ett delbetänkande - Betänkande. Förslag till nationellthandlingsprogram. 124 från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. Bilaga Miljörelaterade hälsorisker. 124 angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av Bilaga 2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet. vissa högskolefastigheter.109 124 Artikel 6 i Europakonventionenoch skatte- Doping i folkhälsoperspelctiv. Del A och Del B. 126 utredningen. 116 Jämställdvård. Olika vård lika villkor. 133 Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. 117 Jämställdvård. Möten i vården ur ett Lättnadi dubbelbeskattningen mindre företags av tvärvetenskaplig perspektiv.134 inkomster. 119 Fibromyalgi och Duchennes muskeldystroñ. Skatt avfall. 139 Kunskapslägeoch behov av framtidaFoU. 135 Ny behörighetsreglering hälso-och sjukvårdens Utbildningsdepartementet område m.m. 138 Den nya gymnasieskolan hur går det l - Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering. Kommunikationsdepartementet 21 Om järnvägens trafikledning m.m. 9 Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. EU-mopeden. Ålders- och behörighetskrav för 20 två- och trehjuliga motorfordon. 11 Reform och förändring. Organisationoch verksamhet Bättre trafik med väginformatik. 17 vid universitetoch högskolor efter 1993 års Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. 26 universitets-och högskolereform.21 Banverketsmyndighetsroll m.m. 33 Inflytandepå riktigt Om elevers rätt till - Enskilda vägar. 46 inflytande, delaktighetoch ansvar. 22 En översynav luft- sjö och spártrafikens En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. 27 tillsynsmyndigheter. 82 Det forskningspolitiska landskapeti Norden Ny yrkestrafiklagstiftning. 93 1990-talet.28 Nationell teleadresskatalog. 94 Forskningoch Pengar. 29 Botniabanan.95 Högskolai Malmö. 36 En körkortsreform 114 Cirkelsamhållet. Studiecirklarsbetydelser for Station StockholmNord. 118 individ och lokalsamhälle. 47 Spår, miljö och stadsbildi centrala Stockholm. 121 Värden i folkhögskolevärlden. 75 Sammanhålletstudiestöd. 90

Finansdepartementet föräldrar. 102

TUFF - Teckenspråksutbildningför Kommuner och landstingmed betalnings- Att främja donationertill universitet svårigheter. 12 och högskolor. 105 Budgetlag regeringensbefogenheter Högskolani Malmö slutbetänkande.120 - fmansmaktensområde. 14 Kunskapssynoch samhällsnyttai hantverkscirklar Borgenärsbrotten kap. och hantverksutövande.122 - en översynav 11 brottsbalken. 30 Folkbildningens institutioner. 127 Översyn skatteflyktslagen. av Jordbruksdepartementet Reformerat förhandsbesked.44 Pensionssarnordning för svenskari EU-tjänst. 57 Offentlig djurskyddstillsyn. 13 Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. 67 EU, konsumenternaoch maten Några folkbokföringsfrâgor. 68 Förväntningaroch verklighet. 62 - Utländskaförsäkringsgivaremedverksamhet i Administrationen av EUrs jordbrukspolitik Sverige. 77 i Sverige. 65

Statens 1996

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Effekter av EU:s jordbrukspolitik. 136 Inrikesdepartementet

Lokal demokrati och delaktigheti Sverigesstäderoch

Arbetsmarknadsdepartementet

landsbygd.m Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga.34 Den kommunalasjälvstyrelsen och grundlagen.129 Grundläggande drag en ny i arbetslöshetsförsäkring - Kommunalförbundoch gemensam nämnd alternativ och förslag.5l två former för kommunalsamverkan.137 Sverige, framtiden och mångfalden.55 KO:s biträde enskilda. 140 Pâ väg mot egenföretagande.55

Vägar in i Sverige. 55 Miljödepartementet

Hälften vore nog om kvinnor och män - Batterierna en laddadfråga. 8 90-talets arbetsmarknad. 56 - Nationalstadsparker.38 Medicinskaundersökningari arbetslivet. 63 Rapport från klimatdelegationen1995. Klimatrelateradforskning. 39

Kulturdepartementet

Precisering av handelsändamálet i detaljplan. 52 Från massmediatill multimedia - Kalkning av sjöar och vattendrag53 att digitalisera svensk television. 25 Svenskkämteknisk tillsynsverksamhet. Viktigt meddelande. Volym l En granskning.73 Radiooch TV i Kris och Krig. 80 - SwedishNuclear RegulatoryActivities. Inför ett Svensktkultumät IT och framtiden - Volume l An Assessment.73 inom kulturomrádet. l 10 - Svenskkärnteknisktillsynsverksamhet. Skyddet av kulturmiljön. En översyn av Volym 2 Faktaredogörelser.74 kulturminneslagens bestämmelser byggnader om SwedishNuclear RegulatoryActivities. och kulturmiljöer, prästgårdar,kyrkstäderoch Volume 2 Descriptions.74 128 ortnamn. IT i miljöarbetet. 92

Kämavfall teknik och platsval. KASAMs

Näringsdepartementet -

yttrande över SKBs FUD-Program95. 101 Kartläggningoch analys av den offentliga sektorns Miljöbalken. En skärpt och samordnad upphandling av varor och tjänster med miljölagstiftning för hållbar utveckling. en miljöpåverkan. 23 Del l och 2. 103 ShapingSustainableHomesin an Urbanizing Integrering miljöhänsyninom den statliga av World. SwedishNational Report for Habitat 11. 48 förvaltningen. 112 Regler för handelmedel. 49 Kompetensoch kapital + bilaga. 69 Samverkanmellan högskolanoch näringslivet. 70 Elberedskapen.Organisation,ansvarsfördelningoch finansiering. 78 Samverkanmellan högskolan och de små och medelstoraföretagen. 89

Civildepartementet

Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. 3 Forskning för vár vardag. 10 Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. 31 Konsumentskydd elmarknaden.104

Konsumenternaoch miljön. 108 Bevakadövergång. Åldersgränser för till ungaupp 30 ár. l 11