Betaltjänster : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

B

etaltj

änster

min

m Statens offentliga utredningar

WW 1995:69

w Finansdepartementet

Betaltj

änster

Slutbetänkande

av Betaltjänstutredningen

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets forvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrádsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-13990-1 Stockholm 1995 ISSN 0375-25OX

Till statsrådet Göran Persson

Genom beslut den 12 mars 1992 bemyndigade regeringen statsrådet Bo Lundgren att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda behovet av näringsrâttslig normgivning och tillsyn över nya betaltjänster. Regeringen utvidgade uppdraget dels genom beslut den 19 november 1992 till att omfatta en analys av formerna för bankers organisation och verksamhet i samband med att bankverksamhet bedrivs i butik, dels genom beslut den 6 maj 1993 till att omfatta den inlânings- och ñnansieringsverksamhet som bedrivs av sparkassor och andra föreningar samt dels genom beslut den 27 oktober 1994 till att omfatta behovet av civilrättslig reglering för betaltjänster och därvid särskilt beakta behovet av ett stärkt konsumentskydd betaltjänstomrâdet.

i Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades den 12 mars 1992 lagmannen Anders Nordström som särskild utredare.

g

Som saklomniga förordnades den 8 september 1992 karnmarrättsrâdet Magnus l Ekman, avdelningschefen Emil Ems, direktören Harry Karlsson och numera departementsrâdet Göran Lambertz. Emil Ems efterträddes den l september av ekonomen Hans Bäckström. Göran Lambertz efterträddes den 17 juni 1994 av hovrättsassessom Erik Brattgård. Som ytterligare sakkunnig förordnades den 15 september 1993 biträdande avdelningschefen Lars-Olof Thörn och den l mars 1995 departementsrådet Carina Törnblom. Att som experter biträda utredaren förordnades den 15 januari 1993 enhetschefen Maria Renmyr, den 16 september samma år kammarrättsassessom Elisabeth Nässlin och den 19 oktober 1994 föredraganden Peter Delden. Elisabeth Nässlin efterträddes den 29 mars 1994 av hovrättsassessom Eric Frieberg.

Som sekreterare förordnades den l september 1992 hovrättsassessom Agneta Frick och den l september 1993 hovrättsassessom Carl Olof Nilsson Öhrnell.

Utredningen har tidigare lämnat delbetänkandet Finansiella tjänster i förändring SOU 1994:66. Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande Betaltjänster . Till betänkandet fogas särskilda yttranden av Hans Bäckström och Lars-Olof Thörn. Jönköping i augusti 1995

Anders Nordström

Agneta Frick Carl Olof Nilsson Öhrnell

Innehållsförteckning

Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Några använda begrepp 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Summary 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till Lag om betaltjänster 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till Lag om ändring i konsumentkreditlagen 1992:830 53 . . . . Förslag till Lag om ändring i bankrörelselagen 1987:617 54 . . . . . . . Förslag till Lag om ändring i lagen 1992:1610 om kreditmark-

nadsbolag 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen 1980:100 56 . . . . . . . . .

1 Inledning 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Utredningsuppdraget 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Allmänt utrednings- och regleringsbehovet 62 om . . . . . . . . . . . 1.3 Utredningsarbetet 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4 Några reflektioner 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Betalningsväsendet 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Allmänt 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 RIX-systemet 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 VPC 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 MVPS-systemet 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5 OM 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Bankgirot 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Postgirot . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.8 Gireringar i anslutning i bankernas lönekontosystem . . . . . . . 2.8.1 Personkontot 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.8.2 Sparbanksgirot 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.8.3 Privatgirot . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Betalning med check och växel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.lO.1 Check . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.10.2 Växel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.11 Kortmarlmaden 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.l1.1 Allmänt 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.l1.2 Kontokort 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.11.3 Aktörer pá kontokortsmarlcnaden 106 . . . . . . . . . . . . . . . 2.l1.4 Infrastruktur och clearingfunktioner 113 . . . . . . . . . . . . . . l 1 Betalning med kontokort 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.11.6 Kontokortsmarlcnaden 1992-1994 123 . . . . . . . . . . . . . . . 2.l1.7 Förbetalda kort 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.12 Home banking 132 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.12.1 Allmänt 132 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.12.2 Betaltjänster per telefon 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.12.3 Betaljänster via datatenninal 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.13 Western Union 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.14 Utlandsbetalningar 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.14.l Internationella bankbetalningar i allmänhet 137 . . . . . . . . . 2.14.2 Särskilt om resecheckar 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.14.3 Särskilt om betalningar genom Postgirot Bank och

Posten 140 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Behovet av och syftet med reglering 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Svenska förhållanden 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.1 Allmänt 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.2 Riksbankens ansvar 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.3 Finansinspektionens ansvar 147 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.4 Statens ansvar i övrigt 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Internationella förhållanden 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.1 Danmark, Norge och USA 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Europeiska unionen 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 UNCITRAL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 3 Behovet av reglering 16 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Förhållandet mellan näringsrätt och civilrätt 171 . . . . . . . . . . . . . 3.5 Tñläznpningsonnådet för en .ag on be;altjäns;er 173 . . . . . . . . 3.5.1 Allmänna synpunkter 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.5.2 Tillämpningsområdet ur näringsráttsligt perspektiv 175 . . . . 3.5.3 Tillämpningsområdet ur civilrättsligt perspektiv 176 . . . . .. 3.5.4 Aktörernaparterna 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.5 Betalningssätt 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.6 Nationell avgränsning 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Näringsráttsliga frågor 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Allmänna utgångspunkter 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.2 Problem och risker 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Kvalitetskrav 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Allmänt 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Säkerhet 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.3 Snabbhet 199 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Användarvänlighet 204 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.5 Överskådlighet 204 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Krav på betalningsberedskap m.m. 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Betalningsberedskap 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Riskhanteringsplan 212 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.3 Säkerhetsrevision 213 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Auktorisation och tillsyn 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Allmänt 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.2 Tillståndsplikt 221 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.3 Undantag för finansiella företag 224 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.4 Undantag för utländska företag 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.5 Undantag för näringsföretag 230 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.6 Förutsättningar för tillstånd 238 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.7 Finansinspektionen som tillstånds- och tillsynsmyndig-

het 239 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.8 Konsumentverket som tillsynsmyndighet 241 . . . . . . . . . . 4.5.9 Några sekretessfrågor 250 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Civilrättsliga frågor 253 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bakgrund 253 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Allmänna utgångspunkter 253 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.2 Svensk rätt 255 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2 Avtalsinnehållet 259 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Formkrav m.m. 259 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

5.2.2 Ändring av avtal 262

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Obehöriga utnyttjanden 265 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Allmänt om obehöriga utnyttjanden 265 . . . . . . . . . . . . . . 5.3.2 Ansvarsfördelningen 266 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.3 Självrisk 276 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.4 Begränsning av kontohavarens 279 ansvar . . . . . . . . . . . . 5.4 Ansvaret för tjänsten 283 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.4.1 Allmänt om ansvaret för tjänsten 283 . . . . . . . . . . . . . .. 5.4.2 En jämförelse av olika ansvarsregler 285 . . . . . . . . . . . . .

5.4.3 överväganden 291

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Behandling av tvister 293 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Banktjänster genom ombud 297 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Bakgrund 297 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Delbetänkandet 298 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.3 Utvecklingen 299 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Slutsatser 300 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Färfattningskømmentar 303 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Förslaget till lag om betaltjänster 303 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagcn

1992:830 341 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.3 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen 1987:617 341 . 7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen 1992:1610 kreditom

marknadsbolag 342 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen 1980:100 343 . . . . .

Kostnadskønsekvenser 345 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Särskilda yttranden 351 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Litteratuzfäneckning

Bilagor

Kommitténs direktiv Dir. 1992:60 Tilläggsdirektiv Dir. 1992:95 Tilläggsdirektiv Dir. 1993:56 Tilläggsdircktiv Dir. 1994:114 Kontokortsmarlmadcn 1992-1994 redovisning i tabellform - Civilrättsliga frågor som inte omfattas av lagen om betaltjänster

Förkortningar

Allmänna reklamationsnämnden Babs BABS Bankkortsadministrativ Butiksservice Aktiebolag BFFS Bankinspektionens och Försäkringsinspelctionens författningssamling BGC Bankgirocentralen BGC AB BSK Bankernas säkerhetskommitté CEK AB Centralen för Elektroniska Korttransaktioner Aktiebolag EDI Electronic Data Interchange EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EFT Electronic Funds Transfer EFTA Electronic Funds Transfer Act EG Europeiska gemenskaperna. EMI European Monetary Institute -V EU Europeiska unionen FFFS Finansinspektionens författningssamling FO Forbrugerombudsmanden HUI AB Handelns utredningsinstitut IT Informationsteknologi ITS Informationsteknislca standardiseringen KO Konsumentombudsmannen MVPS Manuellt värdepapperssystem PIN Personal Identification Number POS Point of Sale RIX Riksbankens systern för clearing och avveckling mellan i huvudsak banker SAMS Samrådsgruppen för säkerhet inom dataområdet STS Sweden Tax-free Shopping STS AB SWIFT The Society for Worldwide lnterbank Financial Telecommunication UNCITRAL United Nations Commission on International Trade Law VPC Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag

använda

Några begrepp

Detta avsnitt är avsett att ge en översiktlig bild av vissa begrepp som används i betänkandet. De flesta begrepp har använts även i andra sammanhang där Lex. kontokortsfrägor har behandlats. Betydelserna har emellertid i dessa sammanhang inte alltid varit helt klara och enhetliga. De följande definitionerna skall inte uppfattas som normativa, utan endast som ett hjälpmedel vid läsningen av betänkandet.

Betalningsväsende: Ett samhälles samlade infrastruktur med syfte att tillhandahålla möjligheter för enskilda individer, företag m.fl. att utföra betalningar. Här ingår det samlade utbudet av betalningsfaciliteter, t.ex. sedelutgivning, kontokortssystem, giroverksamhet och clearingverksarnhet. Bankers och andras kontohâllning, som även tjänar som placeringsalternativ, ingår i betalningsväsendet och är ett viktigt instrument for att transaktionerna skall kunna införas på ett smidigt sätt. Ibland används begreppet betalningssystem som synonym till betalningsväsende. Begreppet betal-

ningssystem kan emellertid också ha en annan betydelse se nedan.

Betalsystem: Ett i organisatoriskt hänseende sammanhängande nätverk av olika funktioner som engageras vid utförandet av en viss betaltjänst. Exempel sådana funktioner är kortutgivning, kontohâllning, drift av datacentraler och terminalsystem samt registrering, sortering och befordran av information om transaktioner. Bankgirosystemet kan sägas utgöra ett betalsystem, ICA:s kortverksamhet ett annat. Begreppet betalningssystem används i vissa sammanhang som synonym till betalsystem. För att undvika risken for sammanblandning används i betänkandet begreppen betalningsväsende

se ovan respektive betalsystem.

Slutna betalsystem: Betalsystem som inrättats för betalningar mellan ett fåtal aktörer. Ett systern som utan inblandning av tredje man endast avser betalningar mellan två parter, en betalare och en betalningsmottagare, kan sägas vara ett helt slutet system.

Öppna betalsystem: Betalsystem användningsmöjligheter är mer gene-

vars rella, t.ex. genom att ett större antal aktörer deltar som betalare eller betahtingsmottagare. Ett betalsystem kan vara mer eller mindre slutetöppet. Bankgirot och postgirot är exempel i hög grad öppna betalsystem.

Stora betalningar large-value payments: Betalningar av större belopp vilka oftast utförs mellan banker eller andra finansiella Som exempel kan nämnas avvecklingen av de samlade kundbetalningastna från en bank till en annan eller regleringen mellan tvâ finansiella företag av deras egna län eller andra fordringar mot varandra.

Massbetalningar retail payments: Betalningar som inte avser större belopp och oftast utförs för kunder som inte själva ingår i det finansiella som systemet. Hit hör i princip hushållens och företagens betalningar.

Clearing: Sammanställning och redovisning av tvâ parters ömsesidiga förpliktelser mot varandra.

Avveckling: Överföring av likvid mellan två parter i syfte att lösa deras för-

pliktelser mot varandra.

Betaltjártsz: Uppdrag som går ut att en kund utföra en betalning eller liknande överföring av medel.

Betaltjänstansvañg: Det företag som tillhandahåller en betaltjänst och ingår avtal om betaltjänsten med kunderna.

Belalningsfömzedling: Förmedling av en betalning mellan avsändare och mottagare. Förmedlingen utförs minst en tredje part. Med tredje part avses av varje part med rättskapacitet. I förmedlingen ingår att någon tredje egen

part hanterar likviden. Andra aktörer i mellanledet kan ha administrativa uppgifter, såsom att förmedla eller sortera information.

Home banking: Utförande av finansiella tjänster med hjälp av teknisk utrustning i en miljö som kunden själv väljer, ofta i hemmet. Den tekniska utrustningen kan bestå av t.ex. en dataterminal eller en telefon med eller utan särskild tillsats.

Banktjänster genom ombud: Verksamhet som innebär att en näringsidkare som inte själv är bank tillhandahåller vissa tjänster i egenskap av ombud för banken. Näringsidkaren kan vara t.ex. ett företag som .bedriver livsmedelshandel, bensinstation eller annan butiksverksamhet.

Näringsföretag: Ett företag som framställer eller bedriver handel med varor och tjänster och som inte huvudsakligen bedriver ñnansiell verksamhet.

Mellanaktör: Företag som deltar vid utförandet av betaltjänster utan att själv tillhandahålla betaltjänsten till kunden. Mellanaktören kan betraktas som en underentreprenör till den aktör som står i-direkt avtalförhållande till kunden och tar som regel befattning med transaktionerna genom att behandla information, tillhandahålla informationskanaler eller utföra andra väsentliga funktioner.

Kontokon: Ett kort som ger tillgång till ett eller flera konton. Kontokortet kan vara förenat med olika funktioner som gör det till .ett debetkort, kreditkort,

betalkort eller uttagskort se nedan. Kontokortet kan också vara en kom-

bination av två eller flera av dessa korttyper.

Debetkon: Ett kontokort för betalningar, som kan användas for att belasta ett tillgodohavande på ett konto.

Kreditkort Ett kontokort för betalningar, som kan användas för att belasta ett kreditkonto. Utnyttjad kredit får regleras genom uppdelade avbetalningar.

Betalkort: Ett kontokort för betalningar, som kan användas för att belasta ett lcreditkonto. Utnyttjad kredit skall regleras i ett sammanhang inom en kortare tid, normalt 30-45 dagar.

Uttagskørt: Ett kontokort som kan användas enbart för kontantuttag från en elektronisk terminal. Kortets uttagsmöjlighet är oftast av debetkaraktâr.

IC-kort: Ett kort med en inbyggd integrerad krets, ett s.k. chip. Kortet kan utnyttjas för att lagra eller behandla information, beroende hur avancerade funktioner som byggts in i kretsen. De enklare varianterna har enbart en minnesfunktion, som allt efter önskemål kan brännas av.

Smarta kort smart cards: Ett IC-kort med inbyggd mikroprocessor, dvs. en integrerad krets som tillåter vissa logiska operationer. Mikroprocessorn kan t.ex. göra det möjligt att återuppladda ett kort eller att utföra kontrollen av PIN-kod direkt mot kortet. Begreppet aktiva kort torde ofta användas som synonym till smarta kort.

Färbetalda kan: Ett kort med en inbyggd integrerad krets vilket kan användas vid betalningar, och som genom en minnesfunktion innehåller information om att ett visst värde har reserverats för användning av kortet. Ett förbetalt kort kan vara av engângskaraktär eller vara möjligt att âteruppladda. I betänkandet används begreppet i den betydelsen att reservationen av pengarna skall ha skett genom avsättning till ett icke individualiserat konto, vilket innebär att pengarna inte får stå kvar på ett konto i kortinnehavarens namn.

Sammanfattning

Under senare år har betalningen som företeelse tilldragit sig allt större intresse. Betalningen har fått ökad betydelse som en tjänst i sig. Marknaden for betaltjänster får allt fler aktörer, samtidigt som nya tekniker introduceras i snabbare takt än tidigare. Möjligheter öppnas att utnyttja de nya betaltjänsterna i situationer där tidigare i stort sett endast kontant betalning kunde komma ifråga. Betänkandet innehåller en relativt utförlig kartläggning av betaltjänstmarknaden. Tyngdpunkten ligger på sådana betaltjänster som används för privatpersoners och mindre företags betalningstransalctioner.

Behovet av reglering

Balansen mellan marknadens självreglering och en offentlig styrning av villkoren mellan avtalsparterna kan vara svår att finna. Den frånvaro av lagregler som i stort sett råder på dagens betaltjänstmarlmad har utgjort en omständighet som lett till osäkerhet och brist kunskap hos kunderna. Denna osäkerhet och kunskapsbrist gynnar varken den fria konkurrensen eller samhällets intresse av ett väl fungerande betalningsväsende.

Betalningsförrnedling och andra betaltjänster tillhandahålls huvudsakligen av institut som omfattas av den finansiella lagstiftningen och som står under offentlig tillsyn. Samhället har således en indirekt insyn i verksamheten på betaltjänstmarlmaden i den man verksamheten bedrivs av finansiella institut. Tillsynen är dock inte speciellt inriktad betaltjänster. Det finns därför skäl att befara att riskerna i betaltjänstverksamheten inte beaktats i tillräcklig omfattning. Allt fler betaltjänster, främst kontokortstjänster, tillhandahålls av företag som inte omfattas av den finansiella lagstiftningen, framför allt av företag inom detaljhandeln och bensinbranschen.

Såväl vid betalningsförmedling som vid andra betaltjänster anlitar betaltjänstföretaget ofta andra företag för olika uppgifter. Som exempel på sådana

18 Sammanfattning

företag kan nämnas Bankgirocentralen BGC AB och Kortbetalning Servo AB. Dessa aktörer kallas här mellanaktörer. Även mellanaktörerna faller utanför den finansiella lagstiftningen. Samhällets bristande kunskap om och insyn hos ett ökande antal aktörer betaltjänstmarknaden försvårar upprätthâllandet av ett stabilt och effektivt betalningsväsende.

Tillgången till betaltjänster är en förutsättning för att olika typer av transaktioner skall kunna genomföras på ett effektivt sätt. Det ligger därför i samhällets intresse att allmänheten har förtroende för att tjänsterna utförs korrekt. Från samhällsekonomisk synpunkt är det angeläget att betalsystem som etableras marknaden är stabila och effektiva. Från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att riskerna i systemen minimeras och att därmed fel i hanteringen förhindras. En förutsättning för att allmänhetens förtroende för betaltjänster skall kunna upprätthållas är att säkerhetsnivån i betalsystemen är hög.

Även lagstiftningsåtgärder och offentlig tillsyn företagen om man genom av på betaltjänstmarlcnaden kan uppnå en tillfredsställande säkerhetsnivâ i betalsystemen saknas garantier för att fel inte uppstår ändå. Kundernas förtroende för och användbarheten av betaltjänsterna påverkas därför starkt av om det finns på förhand utarbetade former för hur fel och brister på betaltjänstområdet skall lösas. Detta gäller inte minst ansvarsfördelningen vid fel. Avsalmaden av ansvarsbestämntelser, bortsett från 34 § konsumentkreditlagen 1992:830, skapar osäkerhet bland konsumenterna om vilka rättsverlcningar som inträder till följd av t.ex. att betalningstransalctioner inte kommer fram i rätt tid eller att transaktioner utförs av en obehörig person. Starka skäl talar sålunda för att ansvarsfördelningen skall regleras i lag.

Det är motiverat att införa särskilda regler för betaltjänster och för aktörerna

på betaltjänstmarloiaden. Reglerna syftar till att värna om ett stabilt och effek- l

tivt betalningsväsende samt att stärka konsumentskyddet. Förslagen i detta l l betänkande innebär att näringsrättsliga och civilrättsliga regler införs i en lag om betaltjänster.

Sammanfattning 19

Tillämpningsområdet för lagen on: betaltjänster

Lagen gäller för betaltjänster som yrkesmässigt tillhandahålls arlmärtltetea. Med allmänheten avses såväl privatpersoner som företag på den svenska marknaden. Beträffande den praktiska tillämpningen av lagen finns vissa begränsningar i fråga om den nationella avgränsningen som inte direkt uttalas i lagen. De näringsrättsliga reglerna kan av praktiska skäl inte tillämpas på sådan verksamhet som endast är av högst tillfällig art. Som exempel kan nämnas att ett utländsk kontokortsföretag vid ett enstaka tillfälle riktar en kampanj mot allmänheten i Sverige. Beträffande de civilrättsliga reglerna skall gälla detsamma som gäller beträffande avtal i allmänhet vid bestämmandet av nationell lags tillämplighet internationella förhållanden. De civilrättsliga en reglernas tillämplighet skall således bedömas bl.a. utifrån var ett avtal skall anses ingånget.

Lagen gäller för betalningsförmedling och för andra betaltjänster som utförs med hjälp kontokort, personlig kod eller annat legitimationsmedel som hör av till kontot. Betalning med växel och check omfattas också i de hänseenden som inte är reglerade särskilt i växellagen 1932:130 och checklagen 1932:131. Verksamhet bedrivs Sveriges riksbank omfattas inte av lagens som av tillämpningsområde.

Betalningsförmedling innebär bank eller ett annat subjekt åtar sig att att en flytta från betalare till betalningsmottagare. Betalningsförmedling pengar en en förutsätter således tredje part. Vid betalningsförmedling deltar ofta flera en parter i likvidhanteringen eller i informationsbehandlingen. En eller flera aktörer i förmedlingskedjan hanterar likviden. Därutöver kan finnas andra aktörer endast förmedlar information om betalningstransaktionen, sorterar som olika betalningar eller annat sätt tar befattning med transaktionen i administrativt hänseende.

Betalningsförmedling grundar sig ett betalningsuppdrag eller en betalningsanvisning. Den vanligaste formen av betalningsuppdrag är gireringar eller överföringar mellan betalarens och betalningsmottagarens konton, t.ex. och bankgirobetalningar. En betalningsanvisning innebär oftast att betalapostsjälv konto hos betalningsformedlaren ställer ut en anvisning för ren mot eget betalningsändamål, t.ex. check eller en kontokortsnota, vilken mottagaren en kan lösa in hos förmedlaren. En sådan anvisning kan också vara helt elek-

20 Sammanfattning

tronisk. Betalningar med kontokort och med s.k. förbetalda kort kan i vissa fall inkludera en betalningsförmedling.

Lagens tillämpningsområde omfattar betalningstransaktioner som sker med hjälp av kontokort i fall där parterna består endast av betalaren och den som tillhandahåller betaltjänsten, vilken sålunda själv är mottagare av den aktuella betalningen. Sådana tjänster tillhandahålls av näringsforetag inom detaljhandeln och bensinbrartschen och avser oftast köp av näringsföretagets varor eller tjänster.

Lagen gäller även tjänster som inte innefattar någon betalning från kontohavarens sida, utan som avser dispositioner på kontohavarens egna konton hos ett eller flera kontoförande institut. Härmed avses kontantuttag eller en överföring mellan två eller flera konton genom Självbetjäning i bankautomat eller annan elektronisk terminal med användning av kontokort eller personlig kod. Hit hör även betaltjänster som initieras per telefon.

Näringsrättsliga frågor

I betaltjänstlagen föreskrivs att betaltjänster skall uppfylla vissa kvalitetskrav, krav på betalningsberedskap samt att den normala revisionen i företaget även skall innefatta betaltjänsternas funktion och säkerhet. Dessa bestämmelser skall gälla för samtliga aktörer som omfattas av lagens tillämpningsområde. Lagen innehåller också regler om auktorisation och tillsyn. Från dessa undantas svenska företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning samt vissa utländska företag.

Kvalitetskrav

I syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för verksamheten, skall betaltjänster utföras säkert och snabbt samt tillhandahållas ett överskådligt och i övrigt användarvänligt sätt.

Kravet på säkerhet bör tillgodoses i vid mening. Skillnader i säkerhetsnivå mellan olika betalsystem bör motverkas, utan att krav för den skull ställs på att säkerhetsnivän skall vara enhetlig i olika typer av system. Utöver de rent tekniska aspekterna på ett betalsystems uppbyggnad bör kravet på säkerhet

Sammanfattning

omfatta företagets organisation och verksamhetens juridiska grund. Kontoregistreringar skall ske på sådant sätt att rättsverkrtingarna inte behöver ifrågasättas och att riskerna för fel i möjligaste mån elimineras. Behörighetskontroll och andra liknande funktioner skall utföras på ett tillfredsställande sätt.

Lagen innehåller inte bestämmelser uttryckligen anger inom vilken tid ett som betalningsuppdrag skall utfört. En i lag angiven maximitid kan, om den vara är längre än den nuvarande genomsnittliga tidsåtgângen för ett betalningsuppdrag, befaras minska incitamentet för företagen att effektivisera betalningsströmmama, trots att den tekniska utvecklingen har ökat möjligheterna härtill. Kunden bör vidare ha möjlighet att välja betalningssätt efter överväganden av relationen mellan pris och snabbhet. I lagens allmänna krav snabbhet ligger dock betaltjänst skall utföras utan tidsutdräkt. Det är angeläget att beatt en talningsförmedlaren lämnar tydlig information om den tid inom vilken uppdraget kommer utföras. Lagförslaget innehåller bestämmelser om skyldigatt heten lämna sådan information och följderna av ett brott mot reglerna att om nedan civilrättsliga frågor. Förslaget till EG-direktiv gränsöverskri-

se om

dande betalningar innehåller bestämmelser om skyldigheten att utföra betalningsfonnedling inom viss tid. Sedan direktivet fått sin slutliga utformning kan det ñnnas skäl att ompröva frågan motsvarande bestämmelser skall införas om i lagen om betaltjänster.

I kravet på användarvänlighet ligger att betaltjänsterna skall utformas så att de enkelt sätt kan användas kunderna. Instruktioner och utrustningar ett av skall utformade så att betaltjänsten är lätt att använda respektive förstå. vara Detta innebär inte alla betaltjänster måste utformas för att kunna användas att alla. Däremot bör myndigheterna ett utvecklat samarbete med olika av genom intressegrupper främja utveckling som gör det möjligt för flertalet att en utnyttja olika typer av betaltjänster.

I kravet på överskådlighet ligger att kunderna, vad gäller exempelvis användningsmöjligheter och avgifter, ett enkelt sätt skall kunna jämföra olika tjänster och bedöma dess för- och nackdelar. Företagen skall enligt lagförslalämna tydlig, korrekt och jämförbar information om sina tjänster. get

22 Sammanfattning

Krav på betalningsberedskap m.m.

I händelse av funktionsbrister och felbehandlingar i system för betaltjänster kan skadeståndsanspråk komma att riktas mot företag som tillhandahåller sådana tjänster. Det finns därför anledning att ställa krav på att dessa företag har god finansiell styrka. Företagen skall således ha tillfredsställande en beredskap för det betalningsansvar som kan uppkomma till följd av verksamheten. Beredskapen skall kunna utformas på olika sätt och anpassas efter förhållandena i det enskilda företaget, såsom omfattningen av verksamheten och de risker som denna är förenad med. Beredskapens utformning preciseras därför inte i lag, men kan ha formen av t.ex. en bankgaranti eller en försäkring.

Företag som driver betaltjänstverksamhet skall göra riskanalys verken av samheten. Analysen utgör grunden för en riskhanteringsplan, dvs. beskriven ning av hur riskerna skall hanteras. Denna skall upprättas samtliga företag av på betaltjänstmarlcnaden.

Vid revision av företag som driver betaltjänstverksamhet skall granskning en ske av de system som används i verksamheten. De bolags- eller föreningsav stämman valda revisorerna skall åläggas att granska betaltjänsternas funktion och säkerhet, s.k. säkerhetsrevision. Eventuella svagheter och brister som framkommer vid granskningen skall rapporteras till företagsledningen. Svagheter och brister skall anmärkas i revisionsberättelsen. Om företaget står under Finansinspektionens tillsyn skall revisorerna, när det finns särskild anledning, utan att avvakta revisionsberättelsen informera Finansinspektionen om vad som framkommit i granskningsarbetet.

Auktorisation

Det saknas skäl att förbehålla vissa institut rätten att bedriva betalningsförmedling eller att tillhandahålla allmänheten betaltjänster. Företag som bedriver betalningsförmedling eller annan betaltjänstverksamhet tar dock ofta emot inlåning från allmänheten eller beviljar krediter. Dessa företag banker och kreditmarknadsbolag omfattas av tillstånds- och tillsynskraven i bank- rörelselagen 1987:617 och kreditmarknadsbolagslagen 1992:1610. Samahället bör emellertid, främst med hänsyn till riskerna i verksamheten, ha insyn äveni företag som driver betaltjänstverksamhet och som inte tar emot inlåning

Sammanfattning 23

eller krediter. Samhället bör också kunna utöva en viss etableringskontroll ger över sådana företag. Vidare bör konsumentskyddet stärkas.

Enligt huvudregeln skall verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla allmänheten betaltjänster få drivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Huvudregeln skall träffa betaltjänster som tillhandahålls i vad som

kan kallas öppna betalsystem. Öppna betalsystem är system med generella an-

vändningsmöjligheter, t.ex. genom att ett större antal aktörer deltar som avsändare eller mottagare. Bankgirot och postgirot liksom bankernas och American Express Company AB:s kontokortssystem är exempel öppna system.

Tillstånd skall krävas även för verksamhet som består i att yrkesmässigt utföra väsentliga uppgifter den som är betaltjänstansvarig, dvs. åt den som ingår betaltjänstavtalet med kunden. Sådana uppgifter kan bestå i att samla in, sortera och bearbeta betalningstransaktioner. Tillstånd skall dock krävas endast verksamheten utgör företagets huvudsakliga verksamhet och inte är riktad om endast mot näringsföretag med slutna betalsystem. Med ett slutet betalsystem inrättats för att genomföra betalningar mellan ett fåtal avses ett system som aktörer, t.ex. inom foretagskoncern. BGC och Servo är exempel på företag en som på detta sätt omfattas av tillståndskravet.

tillhandahålls inom detaljhandeln och bensinbranschen inne- Betaltjäxister som bär att kunderna erbjuds att betala för varor och tjänster mot avräkning konto med användning ett detaljhandelsföretageteller bensinbolaget av av utgivet kontokort. Dessa tjänster kan tillhandahållas i mer eller mindre slutna betalsystem beroende antalet företag hos vilka kortet går att använda som betalningsmedel. Tillstånd skall inte krävas när verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla allmänheten betaltjänster drivs av näringsföretag eller företag ingår i koncern som ett näringsföretag, om tjänsten som samma kan användas endast for att betala och tjänster som framställs eller säljs varor näringsföretaget. Med jämställs härvid likartad ekonomisk

av koncern en

intressegemenskap, gemenskapens huvudsakliga syfte inte är att tillom handahålla betaltjänster. Detta undantag från huvudregeln innebär att flertalet detaljhandelsföretagen och bensinbolagen inte behöver tillstånd för sina av kontokortssystem.

24 Sammanfattning

Tillsyn

Företag som beviljas tillstånd enligt den föreslagna lagen om betaltjänster skall stå under tillsyn av Finansinspektionen. Därmed kommer sådan betaltjänstverksamhet som omfattas av ett finansiellt skyddsintresse att falla under inspektionens tillsyn. Även Konsumentverket skall utöva tillsyn lagen över att följs. Verkets tillsyn skall dock inte omfatta verksamhet i företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. Verkets tillsyn är huvudsakligen motiverad utifrån konsumentskyddssynpunkt och skall vara produkt- och branschinriktad, medan inspektionens tillsyn huvudsakligen är institutinriktad.

Uppdelningen av tillsynsområdet mellan två myndigheter medför att myndigheterna kommer att arbeta parallellt med vissa frågor. Det är därför angeläget att myndigheterna har ett nära och fortroendefullt samarbete och en gemensam ambition att uppnå en sammanhållen utveckling på de olika delarna av marknaden. Säkerhetstänkandet och behandlingen av kunderna bör således inte skilja sig åt. Genom samarbetet bör den kompetens som finns hos respektive myndighet kunna utnyttjas ett effektivt sätt. Den delade tillsynen bör därför få positiva effekter.

Civilrättsliga frågor

I den föreslagna betaltjänstlagen ställs krav att information lämnas till kunderna vid marknadsföringen av betaltjänster och vid avtal om en betaltjänst. Lagen omfattar också särskilda regler om ansvaret för obehöriga utnyttjanden av kundens konto samt den betaltjänstansvariges skyldigheter i samband med utförandet av betaltjänsten. Syftet med reglerna är bl.a. att öka tydligheten för kunden och därmed dennes möjligheter att själv bedöma och jämföra olika betalsystem. En grundläggande utgångspunkt för ansvarsj frågorna är att kundens avtalspart så långt möjligt skall ha ansvaret för utförandet av betaltjänsten. Kunden skall på ett tydligt sätt få kännedom om vilket företag som är hans avtalspart. I lagen införs därför begreppet betaltjänstansvarig som beteckning på detta företag.

Reglerna skall gälla oavsett om kunden är konsument eller näringsidkare. Vid konsumentavtal skall reglerna dock vara tvingande till konsumentens fördel, vilket innebär att avtalet får avvika från lagens bestämmelser endast under

Sammanfattning

förutsättning att konsumenten inte ställs i en sämre position än vad följer som av lagen.

De civilrättsliga bestämmelserna skall inte gälla för s.k. förbetalda kort. Med förbetalda kort avses kort som är utformade med integrerad krets i syfte en att kunna lagra information om att ett visst värde finns reserverat för betalningar med kortet. Om värdet motsvaras av behållningen ett konto, som är individuellt för kortinnehavaren, i stället för en gemensam pott hos kortutgivaren, betraktas kortet inte som förbetalt. Anledningen till att de förbetalda korten enligt förslaget inte skall omfattas av de civilrättsliga reglerna är att korttypen befinner sig i ett skede av stark utveckling såväl tekniskt när det gäller som lansering av nya system. Det är svårt att för närvarande avgöra i vilka varianter dessa kortsystem kommer att etablera sig marknaden. Osäkerheten återspeglas också i olika internationella sammanhang, och betydelsefulla ställningstaganden kan komma att göras inom kort. Det kan därför finnas skäl att senare återkomma till de förbetalda korten, t.ex. genom kompletteringar av den lagstiftning som nu föreslås.

Informationsskyldigheten

Den betaltjänstansvarige skall vara skyldig att se till att marknadsföring och annan information innehåller uppgifter om kostnader och andra väsentliga fakta. Finansinspektionen och Konsumentverket skall kunna ges möjlighet att genom föreskrifter fylla ut lagen. Skyldigheten att lämna information innebär en precisering av de skyldigheter som generellt åvilar näringsidkare gentemot konsumenter.

Innan ett betaltjänstavtal ingås skall kunden ha fått skriftlig information om avtalsvillkoren. Däremot ställs inte krav att avtalet skall ingås skriftligen. Informationen skall innehålla uppgifter om namnet på den betaltjänstansvarige, hur betaltjånsten kan användas samt på vilket sätt kunden kommer att få kontoutdrag och bekräftelser på transaktioner. Vidare skall informationen innehålla uppgifter om kostnader och tidsåtgång för tjänsten, möjligheterna att återkalla transaktioner och vilket ansvar som åvilar avtalspartcrna. För förmedlingsuppdrag som lämnas till en bank i samband med kontant inbetalning över disk skall kravet på informationens innehåll inte vara lika höga. I dessa fall skall informationen innehålla uppgifter om vem som är betaltjänstansvarig. Vidare skall informationen innehålla uppgifter om avgifter och tidsåtgång,

26 Sammanfattning .

möjligheter till återkallande samt vilket den betaltjänstansvarige åtar sig ansvar för uppdragets utförande.

Om den betaltjänstansvarige i avtalet har förbehållit sig rätten att genomföra vissa ändringar i avtalet skall motsvarande information som ovan lämnas. Vid sådana ändringar skall kunden alltid ha rätt att omedelbart frånträda avtalet och återfå den del de betalda periodiska avgifterna som belöper på tiden av efter frånträdandet.

Ansvaret för betaltjänstens utförande

Villkoren för tillhandahållande betaltjänster bör jämställas med vad som av gäller för och tjänster i övrigt. l den föreslagna lagen finns därför regler varor den betaltjänstansvariges för att tjänsten utförs på rätt sätt och i rätt om ansvar tid. Den betaltjänstansvarige skall vid felaktigheter svara för direkta skador drabbar kunden, såvida inte felet berott en omständighet som legat som utanför den betaltjänstansvariges kontroll. Om den betaltjänstansvarige anlitat mellanaktör för utföra vissa uppgifter, svarar den betaltjänstansvarige en att för felaktigheter berodde på mellanaktören eller som låg inom dennes som kontroll. Om felet berodde försumlighet hos den betaltjänstartsvarige eller felet innebar avvikelse från vad denne utfást, skall ansvaret omfatta om en även indirekta skador.

Skadeståndsartsvaret skall kunna jämkas kunden själv medverkat till felet. om

Obehöriga utnyttjanden av konto

Lagförslaget särskilt sikte på sådana betaltjänster som förutsätter antar kontokort, personlig kod eller annat legitimationsmedel som hör vändning av till komot. Det rör sig här legitimationsmedel som särskilt anpassats som om skydd mot att fel person utnyttjar tjänsten.

En kontohavare kan normalt inte göras ansvarig för en transaktion med ett kontokort det kan konstateras att transaktionen inte har godkänts av någon om behörig enligt kontokortsavtalet. Genom bestämmelser i avtalet kan som var emellertid åläggas även i dessa situationer. I 34 § konkontohavaren ansvar sumentkreditlagen förutsättningarna för att ett sådant ansvar skall kunna anges gällande konsumenter. Denna regel har bildat mönster för utforrngöras mot

Sammanfattning 27

ningen av standardavtalen på omrâdet. Regeln har också accepterats som gällande rätt i vissa fall som inte omfattas direkt dess ordalydelse. av

En kontohavare skall enligt lagförslaget ansvara för obehöriga transaktioner om han förfarit svikligt mot den betaltjänstansvarige, 2. till annan frivilligt lämnat ut det legitimationsmedel hör till kontot som utan att utlärrmandet ingick i användningen av betaltjänsten, underlåtit att spärra kontot snarast efter att han upptäckt eller fått skälig anledning att misstänka att han förlorat kontrollen över legitimationsmedlet, eller 4. pâ annat sätt genom grov oaktsamhet medverkat till utnyttjandet att kunde ske.

Även inte någon om av dessa förutsättningar är uppfyllda, skall kontohavaren ansvara för belopp upp till 5 000 kronor om han förfarit oaktsamt och därmed möjliggjort den obehöriga transaktionen.

Vid transaktioner som har företagits med användning personlig kod skall av en kontohavaren svara för 1 500 kronor även om han inte varit oaktsam. Innebörden av denna bestämmelse är slags självrisk införs. att en

I samtliga fall, utom vid svek, skall kundens ansvar kunna begränsas. Kunden skall kunna göra invändning om att det förelegat brister i de säkerhetsrutiner som ställts upp för betalsystemet eller att rutinerna inte följts i det enskilda fallet. Vidare skall ansvaret kunna begränsas till det belopp vid tillfället som var disponibelt för kunden. Därvid skall beaktas eventuella begränsningar av det belopp som kunnat disponeras vecka eller tillfälle e.d. Kunden per per skall också kunna begränsa sitt ansvar genom en spärranmälan. En spärranmälan kan begränsa ansvaret även om den inte skett i rätt tid och även om kunden medverkat till förlusten genom t.ex. oaktsamhet eller oaktsamhet. grov I dessa fall befrias kunden från ansvar för transaktioner som sker efter den tidpunkt när anmälan sker.

I den mån kunden inte är ansvarig för en transaktion, skall ansvaret bäras av den betaltjänstansvarige. Därvid skall kunden ersättas för ränteförluster och dröjsmålskostnader. Om det förelegat oaktsamhet från den betaltjänstansvarige eller någon som agerat i dennes ställe, skall kunden kunna få ersättning också

28 Sammanfattning

Den betaltjänstansvarige skall utan att avvakta utredningen för annan skada. återställa kontoställningen till vad den skulle ha varit om den tvistiga transaktionen inte hade företagits. Denna bestämmelse skall dock inte gälla för självriskbeloppet när självriskregeln är tillämplig.

Summary

ln recent years, the payment process as a phenomenon has attracted growing interest. Payments are becoming increasingly important service such. as a as Growing numbers of companies moving into the market for are payment services, while the rate of technical innovation faster than used to be. Opportunities are opening up to use these new payment services in situations where, in the past, payment in cash was to all intents and the only purposes option. The report includes relatively detailed analysis of the a payment services market. Emphasis given to those payment services which used by are private individuals and small firms for payment transactions.

Need for regulation

often difficult to define a balance between self-regulation by the market and public control of the conditions between parties to agreements. The absence of legislative rules, which broadly the situation currently prevailing on the payment services market, a cause of uncertainty and lack of information on the part of customers. This uncertainty and lack of information benefit neither free competition nor the interest of the community in having properly functioning payment services.

The transmission of payments and other payment services are largely provided by institutions which are covered by financial legislation and subject to official supervision. Society thus has indirect insight into the activities on the payment services market in so far as they are conducted by financial institutions. However, this supervision not speciñcally focused payment services. on There are therefore grounds for fearing that insufficient account has been taken of the risks inherent in payment services activities. Increasing numbers of payment services, mainly payment card services, provided by are cornpanies which are not covered by financial legislation, mainly by companies in the retail sector and the petrol trade.

30 SummaY

In connection with their transmission of payments and other payment services, service companies often other companies for a variety of payment engage To exemplify such companies, may mention the Bank Giro purposes. we Centre Bankgirocentralen BGC AB and Kortbetalning Servo AB. In this these companies known back-office suppliers. Back-ofñce context, are as suppliers also covered by financial legislation. The lack of information are not possessed by the public authorities, well as its lack of insight into the as growing number of companies the payment services market are making the on maintenance of stable and efficient payment system increasingly difficult. a

The provision of payment services pre-requisite for the efficient ima plementation of various types of trartsactions. therefore in the interest of socitey that the public large be conñdent that the services are provided at can in the As far the national economy concerned, correct manner. as desirable that the payment services system that established on the market g stable and efñcient. In terms of protection, important that the consumer risks inherent in the niininiised and that processing errors are system are I consequently prevented. One condition for maintaining the confidence of the public in services that the security of the payment system of a payment high standard.

Even result of legislative action and public supervision into companies as a services market satisfactory standard of security in the on the payment a achieved, there still guarantee that errors will not payment system no arise. The conlidenee of customers and the usefulness of payment services will be markedly influenced procedures have been drawn up in advance as to how faults and failures in the field of payment services are to be dealt with. This applies particularly to the allotment of responsibility in the event of error. The lack of provisions covering responsibility, apart from § 34 in the any

l

Consumer Credit Act konsumentkreditlagen, 1992:830, creating uncerimplications for l tainty about what would be the legal among consumers l does arrive the right time a transaction . example, a payment not at or carried by unauthorised individual. Consequently, there are good out an grounds for statutory regulation the question of responsibility.

also grounds for introducing special rules for payment services and There are companies the services market. The object of the rules to for on payment maintain stable and efficient payment system and to improve consumer a

Summary 31

protection. The proposals this recommendation will involve the introduction i of commercial law and civil law provisions within the terms of law a concerning payment services.

Scope of the Payment Services Act

The act applies to payment services which provided commercial basis are on a to the public. By public meant both private individuals andcompanies the on Swedish market. As regards the practical application of the law, there are some limitations in respect of national demarcation which directly are not explicit in the act. Commercial law provisions for practical can, reasons, not be applied to those activities which are only of a very temporary character. By way of example, we may mention campaigns by foreign payment card companies which are directed from time to time towards the public in Sweden. As regards the civil law provisions, the same rules apply would apply to as agreements in general regarding the determination of the applicability of a national law to international conditions. The applicability of the civil law provisions should thus be detemiined on the basis of where an agreement may be deemed to have been entered into.

The law applies to the transmission of payments and other payment services which areperformed with the aid of payment card, personal code a a or some other means of identiücation that linked to the card. Payment by of means a bill or Cheque also covered in the event that this not speciñcally covered by the Financial Bill Act växellagen, 1932: 130 and the Cheque Act checklagen, 1932:131. The activities of the Swedish Central Bank Sveriges riksbank do not lie within the of the proposed law. scope

Transmission of payments involves a bank another subject undertaking to or transfer funds from a payer to a payee, Transmission of payments thus involves a third party. In connection with payment transmission, several a parties are often involved in handling the funds processing information. One or or more companies in the transmission chain handle the funds. Over and above this, other companies may be involved which only provide information regarding the payment transaction, sort various payments or become involved in the transaction in some other administrative aspect.

32 Summary

A transmission based payment order a payment instruction. payment on a or The form of payment order giro transfer or a transfer most common a a between the of the and the such as a postal giro or a accounts payer payee, bank giro A payment instruction often requires the payer himherself payment. send instruction by debiting hisher account at the payment to an to pay own transmitters, such cheque or a payment card slip, which the payee can as a cash the transmitters Such an instruction could also be entirely at payment electronic. Payments using payment cards and prepaid cards can in some cases include payment transmission. a

The of the includes payment transactions which take place with the scope act aid of cards in those where the parties consist solely of the payment cases and whoever provides the payment service, who thus becomes the payee payer for the in question. Such services provided by business enterpayment are prises in the retail and the petrol trade, and are mostly used for sector purchases of the goods services provided by the company itself. or

The also applies services which do not include any payment on the part act to card holder, but which relate to transfers between the account of the payment holders accounts with account operators. By this meant own one or more Withdrawal transfer between two accounts by self-service using a or a or more automatic cash dispenser other electronic terminal which requires an or some the of payment card a personal code. This also includes payment use a or services initiated by telephone.

Commercial law considerations

The Payment Services Act stipulates that payment services shall satisfy certain quality requirements, requirements regarding capacity to pay, and the requirement that the normal audit of the shall also include the company functioning and security of the payment services. These provisions apply to companies which covered the of the act. The act also contains all are scope provisions regarding authorisation and official provision of information. Swedish companies subject the supervision of the Swedish Financial to Supervisory Authority Finansinspektionen in accordance with other or well certain foreign companies, exempted from these legislation, as as are provisions.

Quality requirements

With the object of maintaining public confidence in these activities, payment services shall be executed in a secure manner, promptly and be provided in a transparent and otherwise user-friendly way.

The security requirement should be satisfied a broad sense. Steps should be taken to reduce differences in security standards between different payment systems without for that reason necessarily demanding that the standard of security of all types of system should be uniform. Apart from the purely technical aspects of the construction of the payment system, the demand for security should also cover the way the company organised, and the legal foundation upon which the business based. Account entries shall be made in such a way that there no doubt about their legal implications and that the risk of error eliminated to the greatest possible extent. Authorisation checks and other similar functions shall be implemented in a satisfactory manner.

The act contains no provisions which explicitly state within what period the payment order shall be expedited. The statutory stipulation of a maximum period could, were the period to be longer than the current time spent average on a payment order, be expected to reduce the incentive for companies to improve the efficiency of the flow of payments, even though technical advances have made easier for them to do so. The customer should also have the possibility of selecting means of payment after considering the relationship between price and speed. The general provisions of the act regarding speed include a provision that the payment service shall be performed without undue delay. desirable that the payment transmitter provides clear information about the period within which the order will be performed. The bill includes provisions concerning the obligation to provide such information and concerning the consequences of any breach of the rules

see Civil law considerations below. A proposal for an EC directive

concerning cross-border credit transfers contains provisions regulating the obligation to carry out a payment transmission within a given period of time. There could be grounds, once the directive has received its final forrnulation, to review the question of whether a corresponding provision should be introduced into the Payment Services Act.

2 l5O800

34 Summary

The demand for user friendliness implies that the payment services shall be constructed in a way that will enable the customer to use them without difñculty. lnstructions shall be formulated and equipment designed to enable the payment service to be easily understood and used respectively. This does that all payment services must be arranged in such a way as to be not mean usable by On the other hand, the authorities should, as a result of anyone. extensive co-operation with various interest groups, be able to promote a trend which provides for most people different types of payment service. to use

The requirement regarding transparency implies that customers should be able the advantages and disadvantages of using different services in a to compare simple well assessing their cost. According to the bill, commanner as as panies shall describe their services in clear, correct and comparable infomiation.

Requirement regarding payment capacity, etc.

In the event of functional failures and incorrect processing within the system for payment services, claims for damages may be raised against companies which provide such services. There therefore grounds for introducing the are requirement that these companies be fmancially sound. Service providers should thus have adequate capacity to accept the payment obligations which arise of their activities. This capacity may be structured in various may out and adapted to the particular circumstances of the individual company, ways such the extent of the business and the risks therewith associated. The type as of capacity therefore not specified in detail in the law, but could take the form of bank guarantee or an insurance policy, for example. a

Companies which engaged in the provision of payment services shall make are risk analysis of their business. This analysis will provide the basis for a risk a plan, i.e. description of how the company plans to control the management a risks. Such plan shall be drawn by all companies the payment services a up on market.

When companies which engaged in the provision of payment services are are audited, the systems used in the business shall be scrutinised. The auditors elected by the annual meeting of the co-operative association shall company or be required scrutinise the functioning and security of the payment service to

Summary 35

activities; this known as a security audit. Any weaknesses and faults which emerge during the audit shall be reported to the companys management. These weaknesses and faults shall be mentioned in the report of the auditors. If the company subject to the supervision of the Swedish Financial Supervisory Authority, the auditors, when there specific grounds, and are prior to publishing their auditors report, shall inform the Authority of the facts which have emerged from their examination.

Authorisation

There are no grounds for reserving the right to engage in payment transmission activities or to offer the public payment services to any particular type of institution. However, companies which transmit provide other payments, or payment service activities, often accept deposits from or grant loans to the public. These companies banks and credit market companies covered - - are by the licensing and supervisory provisions of the Banking Business Act bankrörelselagen, 1987:617 and the Credit Market Companies Act kreditmarlcnadsbolagslagen, 1992:1610 respectively. However, mainly in view of the risks inherent in such operations, society should also be fully informed about companies which offer payment services facilities but which do not accept deposits or provide credits. Society should also be able to exercise I some measure of control over the establishment of such companies. Moreover, consumer protection should be strengthened.

According to the main rule, not permitted to engage in business which a consists of offering payment services to the public on a commercial basis a licence has not been obtained from the Swedish Financial Supervisory Authority. The main rule shall apply to payment services which provided are within what may be called open payment systems. An payment system open a system which made generally available for use; a case in point would be a large number of players are involved as payers or payees. The bank giro and postal giro services as well as the payment card systems provided by banks and American Express Company AB are examples of open payment systems.

A licence shall also be required for activities which involve the provision on a commercial basis of key functions for whoever responsible for the payment services, i.e. whoever enters into a payment services agreement with

36 Summary

customer. Such functions could comprise the collection, sorting and a processing of payment transactions. However, a licence shall only be required this activity the companys main activity and not directed only towards commercial enterprises with closed payment systems. By a closed payment system meant a system which introduced to arrange payments between few players, such those within group of companies. The Bank a as a Giro Centre and Servo examples of companies which would consequently are be subject to the licensing requirement.

Payment services which made available in the retail sector and the petrol are trade involve inviting customers to pay for goods and services by charging them against account by using the payment card issued by the retailer or an petrol These services be provided in more or less closed company. may depending the number of companies where the card can payment systems, on be used of payment. No licence will be required when the business as a means of providing services to the public on a commercial basis carried payment by business which belongs to the same group as the on a or a company business, the service only be used for goods and services which can to pay produced sold by the business in question. By group in this context are or similar community of financial interest the main purpose of the also meant a provide payment services. This exemption from the main rule group not to retail companies and petrol companies will not require a means that most licence for their payment card systems.

Supervision

Companies which granted licence under the terms of the proposed are a Payment Services Act will be subject to supervision by the Swedish Financial Supervisory Authority. Consequently, such payment services as are covered financial security interest will become subject to supervision by the by a Authority. The National Board for Consumer Policies Konsumentverket will also monitor compliance with the act. The supervision of the Board will, new extend the activities of companies which are subject to however, not to supervision by the Swedish Financial Supervisory Authority. Supervision by Board largely grounded the need to consumer protection, and the on ensure shall be product and sector oriented, whereas the Authority s supervisory oriented towards institutions. activities are largely

Sunzmary

The division of supervisory authority between two bodies means that the authorities will function alongside each other on certain issues. therefore desirable that they are able to co-operate closely and in trust and with the shared objective of achieving integrated developments on the various segments of the market. Security considerations and the treatment of customers should thus not differ. both bodies can co-operate in these areas, the Competence possessed by each authority will be put to best use. The division of supervisory authority will therefore have beneficial effects.

Civil law considerations

The proposal of the Payment Services Act includes a requirement that certain information shall be given to customers connection with the marketing of payment services and with agreements covering a payment service. The law also includes special rules concerning liability for unauthorised use of a customers account and the obligations of the party with payment service responsibility connection with the performance of the payment service. One purpose of the rules to improve transparency for the customer and consequently the customers ability to judge for himherself and compare different payment systems. A fundamental point of departure on the issue of liability that the customers counterparty to the contract shall have responsibility as far as possible for the performance of the payment service. The customer shall be informed unambiguously which company hisher counterparty to the agreement. For this reason, the concept of party with payment service responsibility has been introduced into the law to designate this company.

These rules shall apply, regardless of whether the customer a private consumer or a business enterprise. ln the case of a consumer agreement, however, the rules shall be mandatory favour of the customer; this means that the agreement may only depart from the letter of the law the consumer not thereby placed in an inferior position from what follows from the law.

The civil law provisions shall not apply to prepaid cards. By prepaid card meant card the design of which incorporates an electronic circuit that used a to store information that a certain value has been set aside for payment using the card. the value represents the balance on an account which in the

38 Summary

name of the account holder alone, instead of being in a collective account with the issuer of the card, the card not deemed to be pre-paid. The reason why the civil law provisions the proposal do not relate to pre-paid cards that this type of card going through a process of rapid development, both technically and in connection with the launching of new systems. currently difficult to determine in what model these card systems will finally be established on the market. This uncertainty also reflected in various international contexts, and important decisions in this field can be expected in the near future. There are therefore grounds for reverting at a later date to the question of prepaid cards, for example, supplementing the legislation which now being proposed.

Obligation to provide information

The party with payment service responsibility shall be obliged to ensure that marketing and other information includes details of costs and other significant facts. The Swedish Financial Supervisory Authority and the National Board for Consumer Policies shall be given delegated authority promulgate ordinances to complement the act. The obligation to provide information adds precision to obligations which are generally incumbent on business enterprises vis-â-vis consumers.

Before a payment service Contract entered into, the customer shall be sent written information concerning the terms of the contract. On the other hand, not a requirement that the agreement shall be in writing. The information shall include details about the name of the party with payment service responsibility, how the payment service can be used, and what ways the customer can obtain statements of account and confirmation of transactions. The information shall also contain details concerning costs and how long the services will take, rights to cancel transactions and what responsibilities rest on the parties to the agreement. In the case of payment transmission orders which are given to a bank connection with a cash payment over the counter, the demand regarding the information content need not be so stringent. In such cases, the information shall include details about which party has payment service responsibility. The information shall also include details concerning fees and time required, the right to cancel the transaction and what responsibilities the party with payment service responsibility accepts in connection with the performance of the contract.

Summary

the contractual party with payment service responsibility reserves the right to make certain changes in the contract, information corresponding to that above shall also be provided. ln the event of such changes, the customer shall always be entitled to cancel the Contract with immediate effect and to be repaid periodic charges for the period after the cancellation of the contract.

Responsibility for performance of payment service

The conditions on which payment services are provided should be compared with those applying to goods and services in general. The proposed act, therefore, contains rules regarding the responsibility of the party with payment service responsibility for proper and timely performance of the service. In the event of faults or errors, the party with payment service responsibility shall be liable for direct losses incurred by the customer, except when the fault or error was due to circumstances beyond the control of the party with payment service responsibility. the party with payment service responsibility engaged a back-office supplier to perform a certain function, the party with payment service responsibility liable for faults or errors due to the back-office supplier or which were within the back-ofñce suppliers control. the fault due to negligence on the part of the party with payment service responsiwas bility, or the fault represented a departure from the agreed performance, liability will also cover indirect losses.

shall be possible to reduce the liability to pay damages the customer himherself was partially responsible for the fault or error.

Unauthorised use of account

The proposal focuses particularly on those payment services which require the use of a payment card, personal code or other means of identification linked to the account. ln this context, the of identification are particularly means designed to prevent the unauthorised persons from using the service.

An account holder cannot normally be made liable for a transaction with a payment card can be demonstrated that the transaction was not approved by a person who was authorised under the terms of the payment card contract. However, the terms of the agreement may also make the account holder liable in such a situation. § 34 in the Consumer Credit Act stipulates the conditions

40 Summary sou 1995:69

upon which such liability on the part of the consumer can be enforced. This rule has formed a precedent for the formulation of standard contracts in the field. The rule has also been accepted as applicable law in certain cases that are not directly covered by its wording.

According to the draft law, an account holder shall be liable for unauthorised transactions heshe acted fraudulently in relation to the party with payment service responsibility, voluntarily disclosed means of identification linked to the account to an outside party without such disclosure being included in the use of the payment service, 3. failed to freeze the account promptly upon discovering, or obtaining reasonable grounds to suspect, that heshe had lost control over the means of identification, or 4. being involved in any other way through gross negligence in making the misuse possible.

Even none of these conditions are satisfied, the account holder liable for an amount of up to 5,000 kronor, heshe acted carelessly, thereby making the unauthorised transaction possible.

In the case of transactions being carried out by the use of a personal code, the account holder shall be liable for to 1,500 kronor, even heshe did not up act carelessly. The implication of this provision that a type of excess introduced.

ln all cases, except that of fraudulence, the liability of the customer can be

limited. The customer shall be entitled to claim the existence of failings in the

security procedures which apply to the payment system, or that the procedures were not adhered to in the case in question. Moreover, shall be possible to limit the customers liability to the amount which was available to the customer at the time. In this context, any restrictions on the amount which may be used per week or per occasion shall be taken into account. The customer shall also be able to limit hisher liability by having the account frozen. Such a procedure may also limit liability even was not requested at the correct time and even the customer was partially responsible for the loss, for example by negligence or gross negligence. In such cases, the

Summary 41

customer released from liability from the time when heshe requested that the account be frozen.

T0 the extent the customer not responsible for transaction, liability shall a be bome by the party with payment service responsibility. In such the cases, customer shall be compensated for loss of interest and any late payment charges. the party with payment service responsibility, party acting or any on his behalf, acted negligently, the customer shall also be entitled to compensation for other losses. The party with payment service responsibility shall, without awaiting the results of any investigation, restore the account to its status prior to the disputed transaction. However, this provision shall not apply to the amount of excess, when the excess rule applicable.

Författningsförslag

Förslag till

Lag om betaltjänster

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Illlämpningsomrâde

Denna lag gäller betaltjänster som yrkesmässigt tillhandahålls allmänheten. Med betaltjänster avses förmedling av betalningar, 2. betalningar från konto hos betalningsmottagaren med användning av kontokort, personlig kod eller annat legitimationsmedel hör till kontot, som samt överföringar mellan egna konton och uttag av kontanter med användning av legitimationsmedel som avses i Bestämmelserna i denna lag gäller betalning med växel och check i de hänseenden som inte är reglerade särskilt i växellagen 1932:130 eller checklagen 1932:131. Denna lag gäller inte verksamhet som drivs Sveriges riksbank. av

2§

Bestämmelserna i 2 kap. gäller endast förhållandet mellan den som erbjudit sig att utföra en betaltjänst den betaltjänstansvarige och betaltjänstkunden. Bestämmelserna i 2 kap. gäller inte vid betalning med förbetalda kort. Med förbetalt kort avses ett kort som kan innehålla information om att det finns medel reserverade för betalningar med kortet, om medlen inte finns pá ett individualiserat konto.

Färfattningsförslag

3§

Bestämmelserna i 3 kap. gäller inte betaltjänster som tillhandahålls av ett svenskt företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning, utländskt kreditinstitut driver verksamhet med stöd av tillstånd ett som enligt 1 kap. 4 § första stycket 1 bankrörelselagen 1987:617 och l kap. 2 § och 2 kap. 8 § lagen 1992: 1610 om kreditmarknadsbolag, ett utländsk bankföretag som driver verksamhet med stöd av 1 kap. 5 § första stycket l bankrörelselagen, utländskt kreditinstitut driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 § ett som lagen om kreditmarknadsbolag, 5. utländskt företag driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 § ett som lagen kreditmarknadsbolag, om det eller de utländska kreditinstitut som om äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt 3 eller 4 att driva sådan verksamhet, annat utländskt företag med säte inom EES än sådana som avses i ett 3-5 och utan att ha etablerat filial, tillfälligt driver betaltjänstverksamhet som, i Sverige, samt 7. utländskt företag med säte inom EES än sådana som avses i ett annat 3-6 och är underkastade med betaltjänstlagen likvärdiga bestämmelser i som sitt hemland. Med EES det europeiska ekonomiska samarbetsområdet. avses

Krav på säkerhet m.m.

4§

Betaltjänster skall utföras säkert och snabbt samt tillhandahållas på ett överskådligt och i övrigt användarvänligt sätt.

5§

Företag tillhandahåller betaltjänster samt företag som avses i 3 kap. som 2 § skall ha tillfredsställande beredskap för det betalningsansvar som kan uppen komma till följd av verksamheten, samt 2. riskhanteringsplan beskriver de huvudsakliga risker verksamen som heten är förenad med och anger hur dessa risker skall hanteras. Vid revision i företag i första stycket skall ingå att granska som avses betaltjänsternas funktion och säkerhet. Revisionsberättelsen skall innehålla denna granskning. Om företaget står under Finansinspektionens uttalande om tillsyn enligt denna lag eller lagstiftning skall revisorerna utan att amian avvakta revisionsberättelsen informera Finansinspektionen om granskningsarbetet när det finns särskild anledning till det.

Färfattningsförslag 45

2 kap. Förhållandet mellan betaltjänstansvarig och betaltjänstkund

Allmänna bestämmelser

1§

Den betaltjänstansvarige ansvarar gentemot betaltjänstkunden för betaltjänsten till dess att tjänsten blivit utförd enligt avtalet.

2§

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument, som ingått avtalet huvudsakligen för enskilt ändamål, är utan verkan mot denne. l andra fall gäller lagen i den mån inte annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande mellan parterna. Om krav på skriftligt avtal och om ändring av kreditavtal i konsumentforhállanden finns bestämmelser i konsumentkreditlagen 1992:830. Om tolkningen av vissa avtalsvillkor mellan näringsidkare och konsument stadgas i 10 § lagen 1994:1512 om avtalsvillkor i konsumentförhállanden.

Informationsskyldighet

3§

Innan ett avtal om betaltjänst sluts, skall betaltjänstkunden skriftlig information om avtalsvillkoren. Därvid skall särskilt framgå namnet pá den betaltjänstansvarige, 2. på vilket sätt betaltjänsten kan användas, vad som gäller beträffande kontoutdrag och bekräftelser på genomförda transaktioner, 4. vilka avgifter och räntekostnader som förenade med betaltjänsten, inom vilken tid betalningar utförs eller kontot debiteras och hur ränta beräknas, om kimden kan återkalla en transaktion och kostnaden för detta, 7. vad som åvilar kunden när han förlorat kontrollen över sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot och vilket ansvar kunden kan drabbas av i sådana fall, samt den betaltjänstansvariges ansvar för betaltjänsten. Om betaltjänsten skall utföras utan föregående kontoavtal, skall informationen avse vad som sägs i första stycket 6 och

4 §

Vid marknadsföring och annan information skall den betaltjänstansvarige tydligt kostnaderna for betaltjänsten och vad som i övrigt är väsentligt för ange utnyttjandet av tjänsten.

46 Författningsförslag

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen eller Konsumentverket får meddela närmare föreskrifter om hur informationsskyldigheten enligt första stycket skall fullgöras.

Ensidiga avtalsändringar

5§

Om den betaltjänstansvarige i enlighet med förbehåll i avtalet ensidigt ändrar ett betaltjänstavtal, har kunden alltid rätt att omedelbart frånträda detta. Kunden har då också rätt att återfå erlagda avgifter som belöper på tiden efter frånträdandet. Rätten att frånträda avtalet enligt första stycket gäller inte om kontohavaren efter underrättelsen genom fortsatt användning av betaltjänsten eller på liknande sätt får anses ha godtagit ändringen.

6§

Innan ett avtalsvillkor ändras enligt 5 § första stycket skall betaltjänstkunden skriftlig infonnation om detta. Kunden skall också erinras om rätten att frånträda avtalet. Informationen skall lämnas senast en månad innan ändringen skall börja att gälla.

Följder av bristande information

7§

Har skriftlig information enligt 3 eller 6 § inte lämnats om ett avtalsvillkor, gäller inte villkoret mot betaltjänstkunden, om det är till nackdel för honom. Vid bedömning av om ett avtalsvillkor är till nackdel för kunden skall en jämförelse göras med vad som skulle gälla om villkoret inte tillämpas.

8§

Om informationsskyldigheten enligt 4 § inte fullgörs, skall detta anses strida mot vad som föreskrivs i 3 § marknadsföringslagen 1975:1418. För sådana fall gäller vad som i övrigt sägs i marknadsföringslagen.

Ansvaret för felaktig eller utebliven transaktion

9 §

Den betaltjänstansvarige är ansvarig för skada som tillfogas betaltjänstkunden genom att en transaktion bokförs med fel belopp eller på fel konto. Detsamma gäller betaltjänsten inte har kunnat användas av kunden i om enlighet med avtalet, såvida detta inte berodde på ett allmänt driftavbrott eller

SOU 1995.69 Författningsförslag 47

liknande tekniskt fel och den betaltjänstansvarige i avtalet med kunden har friskrivit sig från ansvar för sådana fel. Den betaltjänstansvarige svarar också för skada som tillfogas betaltjänstkunden genom att det belopp som en betalningsförmedling avsett inte är tillgängligt för betalningsmottagaren inom den tid som kunden med hänsyn till avtalet och övriga omständigheter hade anledning att räkna med.

10§

Den betaltjänstansvariges ansvar enligt 9 § omfattar utebliven ränta och andra direkta skador. Den betaltjänstansvarige är dock fri från ansvar, om han visar att felet eller förseningen berodde en omständighet som läg utanför hans kontroll och som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när han åtog sig uppdraget samt vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Berodde felet någon som den betaltjänstansvarige anlitat för att helt eller delvis utföra betaltjänsten, är den betaltjänstansvarige fri frän ansvar endast om också den som felet berodde på skulle vara fri från ansvar enligt första stycket. Betaltjäxistkunden har alltid rätt till ersättning för såväl direkta som indirekta skador, om felet eller förseningen berodde på försummelse av den betaltjänstansvarige eller av någon som den betaltjänstansvarige anlitat för att helt eller delvis utföra betaltjänsten. Detsamma gäller om förseningen utgjorde en avvikelse från vad den betaltjänstansvarige särskilt hade utfást.

11§

Den betaltjänstansvariges skadeståndsansvar enligt 9 § får jämkas, om betaltjänstktmden egen vårdslöshet medverkat till skadan eller inte gjort genom vad som skäligen kunnat krävas för att begränsa skadan.

Spärranmälan från konzohavare

12 §

Den betaltjänstansvarige skall tillhandahålla möjlighet för kontohavaren att till den betaltjänstansvarige eller till någon som denne anvisar göra anmälan om att han förlorat kontrollen över sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot spärramnälan.

13 §

Kontohavaren är skyldig att göra spärranmälan snarast efter det att han upptäckt eller fått skälig anledning misstänka att han förlorat kontrollen över sådant legitimationsmedel som avses i 12

48 Författningsförslag

l4§

Den betaltjänstansvarige skall genast sända en skriftlig bekräftelse till kontohavaren om att spärranmälan har tagits emot. Datum och tidpunkt för när anmälan togs emot skall framgå av bekräftelsen. Kontohavaren skall också erinras om vad anmälan innebär för hans ansvar för obehöriga utnyttjanden av kontot. Den betaltjänstansvarige skall registrera och bevara mottagna spärranmålningar ett säkert sätt.

Ansvar för obehörigt utnyttjande av konto

15 §

Kontohavaren är betalningsskyldig for belopp som debiterats kontot genom obehörigt utnyttjande, om kontohavaren har förfarit svikligt mot den betaltjänstansvarige eller någon i dennes ställe, kontohavaren frivilligt har lämnat ut sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot till någon annan och utlämnandet inte kan anses ingå som ett normalt led i användningen av tjänsten, kontohavaren har underlåtit att göra spärramnälan i enlighet med 13 eller 4. kontohavaren på annat sätt har gjort utnyttjandet möjligt genom grov oaktsamhet vid hanteringen av sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot. l andra fall än som avses i första stycket gäller vad som föreskrivs i 16

l6§

Kontohavaren är betalningsskyldig för belopp upp till 5 000 kronor som har debiterats kontot genom obehörigt utnyttjande, om kontohavaren har gjort utnyttjandet möjligt genom oaktsamhet vid hanteringen av sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot. Oavsett om det visas att kontohavaren varit oaktsam är denne alltid betalningsskyldig för belopp upp till l 500 kronor som har debiterats kontot genom obehörigt utnyttjande, om en personlig kod som hör till kontot har använts. Detta gäller inte om det skulle vara uppenbart oskäligt med hänsyn till de omständigheter som gjorde det obehöriga uttaget möjligt.

17 §

Kontohavaren svarar enligt 15 och 16 §§ även för annan persons oaktsamhet och grova oaktsarnhet, om denne enligt betaltjänstavtalet var behörig att disponera över kontot. Detsamma gäller när den andre personen

Färfanningsfärslag 49

inte sett dll att spärranmälan kunnat göras eller när denne förfarit svikligt mot den betaltjänstansvarige.

l8§

Kontohavaren ansvarar i fall som avses i 15 § första stycket 2-4 och 16 § inte för belopp som överstiger vad som enligt avtalet var disponibelt för kontohavaren, 2. obehörigt utnyttjande av kontot som skett efter att spärranmälan mottagits av den betaltjänstansvarige eller någon annan som denne anvisat som mottagare av sådan anmälan, eller obehörigt utnyttjande av kontot som varit möjligt genom en brist i säkerheten i systemet. Säkerhetsbrist enligt första stycket 3 skall anses föreligga, om inte den betaltjänstansvarige kan visa att sådana säkerhetsrutiner förelegat som innebär att risken för manipulation av systemet varit oväsentlig och att rutinerna följts vid den aktuella transaktionen. Kontohavaren kan åberopa säkerhetsbrist även i delar av systemet som den betaltjänstartsvarige inte har direkt kontroll över.

19§

För belopp som kontohavaren enligt 15-18 §§ inte är betalningsskyldig svarar den betaltjänstansvarige. Ansvaret omfattar det debiterade beloppet jämte utebliven ränta och påförda avgifter. Den betaltjänstansvarige skall också ersätta kontohavaren för annan skada, om utnyttjandet varit möjligt till följd av oaktsamhet från den betaltjänstansvarige eller någon i dennes ställe.

20§

Om det uppstår tvist om betalningsskyldighet enligt 15 eller 16 skall den betaltjänstansvarige kreditera kontot för det debiterade beloppet jämte förlorad ränta och debiterade dröjsmâlskostnader utan att avvakta prövningen av tvisten. Om transaktionen är av sådan art att 16 § andra stycket är tillämplig, får den betaltjänstansvarige underlåta att kreditera kontot för det belopp som kunden därigenom kan åläggas att betala.

50 Färfattningsfärslag

3 kap. Tillsyn m.m.

Tillståndsplikt

1 §

Verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla allmänheten betaltjänster får, med de undantag som anges i l kap. 3 § och 3 § detta kapitel, drivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen.

2§

Tillstånd krävs även för verksamhet som består i att yrkesmässigt utföra väsentliga uppgifter den betaltjänstansvarige, t.ex. insamling, sortering och bearbetning av betalningstransaktioner. Tillstånd krävs dock endast om verksamheten utgör företagets huvudsakliga verksamhet och inte enbart riktar sig till företag som avses i 3

Undantag från tillstándsplikt

3§

Tillstånd enligt l § krävs inte när verksamheten drivs av näringsföretag eller andra företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget, om betaltjänsten endast kan användas för betalning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen. Med koncern i första stycket jämställs en likartad ekonomisk intressegemenskap om gemenskapens huvudsakliga syfte är att tillgodose andra behov än betaltjänster.

llllståndspliktig verksamhet

4 §

Tillstånd för ett svenskt företag får meddelas endast om bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning, och 2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i l kap. 4 och 5 §§.

5§

Tillstånd for ett utländskt företag att från filial här i landet driva verksamhet som avses i 1 eller 2 § får meddelas endast om företaget driver betaltjänstverksamhet i hemlandet och där står under tillsyn, samt

Författningsförslag

2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i 1 kap. 4 och 5 §§.

6§

Företag som har beviljats tillstånd enligt denna lag står under tillsyn av Finansinspektionen. Finansinspektionen skall föra ett register över de företag som har beviljats tillstånd.

7§

Företag som har beviljats tillstånd enligt denna lag skall lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begår om verksamheten och därmed sammanhängande omständigheter. Inspektionen får genomföra undersökning hos företag som har beviljats tillstånd när inspektionen anser det nödvändigt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar företagen skall lämna inspektionen, 2. brottsförebyggande åtgärder, den informationsteknologiska säkerheten i verksamheten, och 4. företagets löpande bokföring, ârsbokslut och årsredovisning.

Varning och återkallelse av tillstånd

8§

Tillstånd som meddelats enligt denna lag skall återkallas av Finansinspektionen om företaget inte inom ett år efter beviljande av tillstånd har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser, eller om företaget dessförinnan förklarat sig avstå från tillståndet, 2. företaget under en sammanhängande tid av ett år inte drivit sådan verksamhet som tillståndet avser, eller företaget genom att överträda denna lag eller någon föreskrift som har meddelats med stöd av lagen eller annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan verksamhet som tillståndet avser. Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första stycket l i stället för att återkalla tillståndet meddela varning. Om tillståndet återkallas får inspektionen besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske. Ett beslut att återkalla ett tillstånd att driva verksamhet får förenas med förbud att fortsätta densamma.

52 Författningsförslag

Ingripande mot den som saknar tillstånd

9§

Om någon driver tillståndspliktig verksamhet utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga honom att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske. Om det är osäkert om verksamheten är tillståndspliktig, fâr inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om så är fallet. Om inspektionen utfärdar föreläggande, får det förenas med vite.

Avgifter till Finansinspektionen

10 §

Finansinspektionens tillsyn enligt denna lag skall Företag som står under med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar.

Verksamhet som inte fordrar tillstånd

ll §

Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets tillsyn omfattar dock inte verksamhet i företag som står under tillsyn av Finansinspektionen.

12§

Företag som står under Konsumentverkets tillsyn är skyldigt att lämna de upplysningar om verksamheten som verket begär samt att låta verket företa inspektion verksamheten och ta del av de handlingar som behövs för av tillsynen. Företag inte tillhandahåller handlingar eller lämnar upplysningar som enligt första stycket, får Konsumentverket förelägga vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Färfartningsfärslag 53

Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen 1992:830

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen 1992:830 dels att 34 § skall upphöra att gälla den dag regeringen bestämmer, dels att rubriken närmast före 34 § skall utgå.

Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i bankrörelselagen 1987:617

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § bankrörelselagen 1987:617 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7kap. 2§

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en bank skall lämna till inspektionen, 2. förvaring och inventering av förvaring och inventering av värdehandlingar samt värdehandlingar, brottsförebyggande åtgärder brottsförebyggande åtgärder hos en bank. hos en bank, samt den informationsteknologiska säkerheten i verksamheten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

.lülurfrzztzlngsjönsag 551

Förslag till

Lag ändring i lagen 1992:1610 om kreditmark-

om

nadsbolag

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 § lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 2§

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett kreditmarknadsbolag skall lämna till som inspektionen, 2. brottsförebyggande åtgärder hos ett kreditmarknadsbolag, 3. kreditmarknadsbolags ett kreditmarknadsbolags ett löpande bokföring, årsbokslut och löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt förvaring och årsredovisning samt förvaring och inventering värdehandlingar, inventering av värdehandlingar, av och om 4. avfattningen och innehållet avfattningen och innehållet i den redovisning enligt i den redovisning som enligt som bestämmelserna i 11-14 §§ lagen bestämmelserna i 11-14 §§ lagen 1992:160 utländska filialer 1992:160 om utländska filialer om skall lämnas för verksamhet skall lämnas för verksamhet m.m. m.m. i filial till utländskt företag i filial till utländskt företag som som driver verksamhet enligt denna driver verksamhet enligt denna lag. lag, Samt den informationsteknologiska säkerheten i verksamheten. Föreskrifter utfärdas med stöd första stycket 4 får avvika från som av bokföringslagen det finns särskilda skäl. Föreskrifterna skall utformas så om de främjar klar och rättvisande redovisning av företagets resultat och att en ställning.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

56 Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen 1980: 100

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § sekretesslagen 1980:100 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8kap. 5§

Sekretess gäller i statlig myn- Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i dighets verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kredit- avseende på bank- och kreditväväsendet, värdepappersmarknaden sendet, värdepappersmarknaden, eller försäkringsväsendet, för betaltjänstmarknaden eller föruppgift om säkringsväsendet, för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, 2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser. I ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktiebolag och i lcreditmarlcnadsbolag gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte är sekretessbelagd där. Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i övervakning enligt insiderlagen 1990:1342, för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksamhet som avses i forsta-tredje styckena för sådan uppgift om affärs- eller driftförhállanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från motsvarande utländsk

Färfattningsförslag 57

myndighet erhållit uppgifter enligt annat avtal. Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 §§ får inte i fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket om den timer det vara av vikt att uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU l9;5.{9

l Inledning

l Utredningsuppdraget

Betalning.: väsendet

För att betalningar skall kunna förmedlas och genomföras mellan olika aktörer i samhällsekonomin krävs förutom betalningsmedel en teknisk och administrativ apparat- en infrastruktur där betalningarna och penningflöde- - processas na kanaliseras. Det är denna infrastruktur utgör betalningsväsendef. som

Betalningsväsendet, som utgör del de finansiella marknaderna, har en av tidigare inte varit föremål för utredning. Det kan synas egendomligt att sä lite av intresse och uppmärksamhet riktats mot betalningsväsendet med hänsyn till dess betydelse såväl för den reala ekonomin som för de finansiella marknadernas funktionsförmåga. Ett väl fungerande betalningsväsende byggt säkerhet och stabilitet är därvid av central betydelse. Betalningsväsendet i dag rymmer risker främst systemrisker som inte kan anses ha blivit tillräckligt - beaktade.

Anledningen till detta föga intresse är troligtvis att betalningsväsendet, som byggts och av tradition burits upp av bankerna, inte utsatts för sådana påfrestningar att systemets sårbarhet ett reellt sätt kommit i dager. Avsaknaden av civilrättslig och näringsrättslig reglering kan således bero på att betalningsväseitdet är tämligen välutvecklat och i huvudsak tillhandahålls av institutioner som står under offentlig tillsyn. En förklaring kan annan vara

l Ofta används också begreppetbetalningssystemet.Här användsdock genomgående beralningsväsendet. Syftet är att undvika sammanblandning medbegreppetbetalsystem, som i betänkandetsyftar på ett i organisatoriskthänseendesammanhängande nätverk av rutiner ochutrustning som behövsför att införa ltetaltjänstervilka tillhandahålls av ett visst företag eller betaltjänstermed annat liknandesamband.Betalningsväseitdet kan därmedsägas bestå av ett ston antalbetalsystem,där sedel och myntsystemet ett, är bankgirot ett annat och en livsmedelskedjas kontokonssystettt tredje. Vad ett sommera precist avgränsar ett betalsystent från ett annat går knappast att avgöra.

60 Inledning

att allmänna civilrättsliga regler har kunnat tillämpas även vissa betaltjäns-

ter.

Efter avregleringen och internationaliseringen av de finansiella marknaderna i takt med den tekniska utvecklingen har de olika riskerna i betalningssamt väsendet ökat. Först under år har dessa risker blivit föremål för senare diskussion, vilken förts såväl nationellt internationellt. Riksbanken, som som enligt riksbankslagen 1988:1385 bl.a. har till uppgift att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende, är i färd med att konkretisera och utveckla sin roll i betalningsväsendet. Detta sker bl.a. efter impulser från det internationella centralbankssamarbetet och mot bakgrund olika internationella åtaganden. av Till skillnad från Riksbankens roll som övervakare av systemet bedriver Finansinspektionen institutinrilctad tillsyn, i vilken frågor som rör betalen ningsväsendet, t.ex. vad gäller VPC, alltmer kommit i förgrunden.

Inom betalningsväsendet emellertid flera olika betalningsmetoder. I ryms grunden finns två sätt att genomföra betalningar med kontanter eller med kontoöverforingar. Värdemässigt torde kontantbetalningar svara för endast ca betalningstrafiken. lO procent av

Betalningar brukar delas i stora, i huvudsak finansiella betalningar s.k.

large-value payments hanteras via RIX-systemetz, och massbetalningar

som retail payments de mindre betalningarna. I såväl stora som mindre som avser betalningar föreligger risker, såsom likviditets-, kredit- och säkerhetsrisker. Var för sig eller i kombination kan dessa risker utgöra systernrisker, dvs. risker for störningar i del systemet fortplantar sig till andra delar på att en av inte kan bemästras och slår ut systemets funktionsförmåga. ett sätt som som Systernriskerna är starkt kopplade till de stora betalningarna.

De betalningarna äger mellan banker och andra finansiella institut. stora rum Även den delen betalningsväsendet utgörs av massbetalningar bärs i av som utsträckning bankerna. De strukturella förändringarna på finansstor upp av marknaderna och den tekniska utvecklingen betaltjänstområdet har emellertid resulterat i andra aktörer tillkommit, såsom andra finansiella att institut, detaljhandelsföretag och bensinbolag. Vidare har tillkommit andra

1 används för clearingoch avveckling av betalningaröver konton i RIX är ett system som Riksbanken.

Inledning 61

aktörer som processar delar av betaltjänsterna, såsom clearingorganisationer. Av dessa spelar dock fortfarande Bankgirocentralen BGC AB den största rollen.

Även vad gäller betalningsinstrumenten har det skett en förändring under de senaste fem-tio åren i fråga om såväl antalet olika varianter som fördelningen dem emellan i omfattning. Kontokort, checkar, postväxlar, giroblanketter och andra anvisningar representerar olika rutiner för att initiera en betalning. Oftast sker denna genom överföring från ett konto, och till skillnad från kontantbetalningar ingår här som regel minst en betalningsförmedlares medverkan för att genomföra betalningarna.

Uppdraget

Enligt direktiven skall utredningen överväga behovet av såväl näringsrättslig som civilrättslig norrngivning for vissa delar av betalningsväsendet. Syftet med normgivningen skall vara att därigenom skapa möjligheter för ett stabilt och effektivt system för betaltjänster och för ett stärkt konsumentskydd pâ betaltjänstområdet. Mot bakgrund av att allt fler betaltjänster tillhandahålls utanför banksfaren skall utredningen analysera vad den ändrade konkurrensen mellan dem som sysslar med betalningsförmedling medfört bl.a. för konsumenterna. Vidare skall utredningen överväga hur tillsynen över verksamheten bör vara anordnad. Utöver rena tillsynsaspekter skall utredningen även ägna särskild uppmärksamhet vissa gränsdragningsproblem med anledning av att allt fler utgivare av kontokort utanför banksfziren ger sina kunder möjlighet att göra förskottsbetalningar. Direktiven Fi 1992:60, 1992:95, 1993:56 och 1994: l 14 finns intagna som bilagorna 1-4.

Enligt direktiven omfattar uppdraget även att utreda om verksamhet som bedrivs av valutaväxlingskontor i Sverige har sådan omfattning att den bör ställas under någon form av tillsyn. Genom tilläggsdirektiv utvidgades uppdraget till att omfatta en analys av formerna för bankers organisation och verksamhet i samband med att bankverksamhet bedrivs i butik och till att avse den inlånings- och ñnarxsieringsverksamhct som drivs av sparkassor och andra föreningar.

Utredningsuppdraget har bedrivits i två etapper. I den första etappen togs sådana frågor upp som skulle behandlas med förtur. Det gällde rätten att ta

62 Inledning

emot inlärning på konto och avgränsningen av förskottsbetalningar mot bankverksarnhet samt valutaväxlingskontorens verksamhet. Vidare redovisades uppdragen bankverksamhet i butik och om inlånings- och finansieringsom verksamheten som drivs av sparkassor och andra föreningar. Utredningens förslag i denna del presenterades betänkandet i Finansiella tjänster i förändring SOU 1994:66.

1.2 Allmänt utrednings- och regleringsbehovet

om

Som tidigare konstaterats spelar betalningsväsendet en betydelsefull roll i samhällsekonomin. Betalningsväsendet rymmer ett antal risker. Trots detta har någon egentlig kartläggning av betalningsväsendet inte ägt rum och än mindre har det övervägts särskilda regler för att behålla systemet effektivt, säkert och stabilt. Enligt rörelsereglerna i bankrörelselagen 1987:617 och i kreditmarknadsbolagslagen 1992:1610 får banker och kreditmarknadsbolag förmedla betalningar. Lagstiftningen innehåller dock inte några specifika bestämmelser betalningsförmedlingen och om skyddet för betalningsom väsendet. Finansinspektionen ges endast ett begränsat bemyndigande att utfärda föreskrifter inom detta område. Eftersom syftet med vår banklagstiftning främst är att värna vårt betalningsväsende, kan det synas märkligt att frågor rör betalningsförmedling och andra betaltjänster näringsrättsligt i princip som är oreglerade i Sverige. Riksbanken skall enligt riksbankslagen främja ett säkert och effektivt betalningsväsende 4 § samt övervaka betalningsväsendets stabilitet 22 §. Vari Riksbankens ansvar i dessa avseenden närmare består finns inte angivet. Som tidigare sagts söker Riksbanken nu att konkretisera och utveckla sin roll i betalningsväsendet.

De lagregler finns om betalningar gäller huvudsakligen förhållandet som mellan gäldenären och borgenären, dvs. det bakomliggande skuldförhållandet. Såvitt förhållandet mellan betalaren och den som förmedlar betalningen avser saknas emellertid generella lagregler. Ikonsumentkreditlagen 1992:830 finns för obehöriga i just för kreditkortens del en regel om kortinnehavarens ansvar transaktioner. Regeln har också tillämpats analogiskt för andra typer av kontokort. Betalningstransaldioner sker i praktiken ofta genom debitering och kreditering ett eller flera bankkonton. Därmed uppstår kopplingar mellan kontoav enskilda betalningstransaktioner. Även beträffande kontoförförhållandet och hållandet saknas i princip lagregler. Eftersom kontoförhällandet i grunden är

Inledning 63

ett fordringsförhållande mellan kontohavaren och banken, får dock allmänna fordringsrättsliga regler betydelse för bedömningen av vissa frågor i samband med betalningsförmedling.

Situationen är dock inte unik för Sverige. Riksbanken har under de senaste åren deltagit i den intensiva diskussion som pågår internationellt om frågor avseende betalningsväsendet. En betydande del av Riksbankens resurser avsätts för närvarande för denna diskussion, främst inom G-lO-samarbetet och inom EUEMP. På lagstiftningsområdet har endast fåtal länder antagit ett lagar som rör betalningsförmedling och andra betaltjänster. I Danmark har man valt att reglera en viss begränsad del av betalningsmetoderna. I Norge pågår ett lagstiftningsarbete detta område. Inom UNCITRAL United Nations Commission on International Trade law antogs 1992 en modellag för internationella betalningar; ett arbete som hade pågått sedan 1986. EGkommissionen har engagerat sig särskilt i frågor som rör konsumentskydd vid betalningsförmedling och föreslagit ett direktiv som avser gränsöverskridande betalningar kredittransfereringar. Kommissionen har föreslagit att direktivet skall vara implementerat i nationell lagstiftning före utgången av år 1996. Kommissionen har vidare utfärdat tre rekommendationer som berör området elektroniska betahiingsöverforingar. Den internationella regleringen behandlas utförligare i avsnitt 3.2.

Det har således visat sig angeläget att behovet av reglering på detta område utrett. De potentiella riskerna och stabilitetsproblemen i betalningsväsendet har i grunden två orsaker. När betalningar sker genom någon form av kontoöverföring vilket alltså gäller för ca 90 procent av det sammanlagda värde som skiftar ägare genom betalningstransaktioner tillkommer två moment som inte föreligger i samband med kontantbetalningar. För det första är det oftast flera parter som involveras genom att en eller flera betalningsförmedlare kommer in i processen. För det andra tar det viss tid från det att uppdraget eller betalningsanvisningen lämnas till dess att betalningsmottagaren har erhållit slutlig likvid. Till detta kan läggas att likvidöverföringar mellan bankkonton, till skillnad från kontanter och medel på konto i Riksbanken, involverar en viss lcrediuriski förhållande till den kontoförande banken. I dessa

3EMI stårför EuropeanMonetaryInstitute, som är ett samarbetsorgan för centralbankerna inom EU.

64 Inledning

tidsintervall och hanteringskedjor uppstår risker för deltagarna och för systemet som helhet.

På det civilrättsliga området har Sverige en lagstiftning som täcker stora delar den ekonomiska samfärdseln. Det finns lagar som är mer eller mindre av specialiserade på tillhandahållande av olika nyttigheter, t.ex. köplagen 1990:931, konsumentköplagen 1990:932, konsumenttjänstlagen 1985:716, försäkringsavtalslagen l927:77 och konsumentförsäkringslagen l980:38. För betaltjänsternas del har emellertid de avtalsrättsliga aspekterna mellan kunden och det finansiella företaget inte uppmärksammats särskilt. Tvärtom har finansiella tjänster uttryckligen undantagits från t.ex. konsumenttjänstlagens tillämpningsområde. Detta bör emellertid ses mot bakgrund av att betaltjänstema hittills varit tämligen enkelt och överskådligt utformade för kunden. De avtalsrättsliga frågorna kring betaltjänsterna har lösts genom utformningen de enskilda avtalen samt med allmänna rättsgrundsatser. av

år har framförallt företagen börjat ägna allt större intresse åt hur Under senare deras betalningar sker och vilken tid som går för att utföra betalningarna. kundgrupp har också större förutsättningar att kunna ställa Företagen som krav på betaltjänsterna än vad t.ex. enskilda konsumenter har. Det finns emellertid faktorer kan komma att öka intresset även bland privatpersoner som för att kunna välja mellan olika betaltjänster.

En sådan faktor är den tekniska utvecklingen, som kan förväntas medföra ett betydligt större utbud betaltjänster än vad vi hittills varit vana vid. Här kan av exempel nämnas den växande marknaden för telefontjänster. Som som ytterligare exempel kan nämnas den tilltagande försäljningen av persondatorer till hushållen, vilket kan öppna möjligheter att utföra banktjänster med nya Utvecklingen kan emellertid också medföra hjälp av datakommunikation. antas tjänsterna blir tekniskt komplicerade och därmed mer svåröverskådliga att mer för den enskilde. Detta kommer att ställa större krav på informationen till kunderna såväl i marknadsföringen som i avtalsvillkoren och under avtalets varaktighet. Dessutom finns det anledning att närmare uppmärksamma kundens möjligheter hävda sin rätt mot den tillhandahåller tjänsten. På att som grund tjänstens komplexitet kan det bli svårare för kunden att ens upptäcka av att ett fel har begåtts.

Inledning 65

Till detta kommer ytterligare en faktor, nämligen möjligheten för ett ökat antal företag att tillhandahålla betaltjänster. Denna faktor är till viss del resultat ett av den tekniska utvecklingen, som tillåter att även relativt avancerade betaltjänster hanteras i mindre och billigare system än tidigare.

Kunderna har ett intresse av att till ett rimligt pris kunna utföra så snabba och säkra betalningar som möjligt. För vissa betalsystem kan även andra förmåner spela in, såsom för de selektiva kortsystemen inom detaljhandeln och bensinbranschen. Oavsett om det är det låga priset, en högre ränta eller generösa rabatter som lockar kunderna, har dessa alltid ett intresse av att systemen är effektiva och att effektivitetsvinsterna kommer dem till del. Detta förutsätter en fullgod konkurrens marknaden. Konkurrensen torde också ingynna tresset frân samhället i stort av effektiva betalningsvägar. För att ta tillvara de möjligheter till ökad konkurrens som ligger i den förväntade utvecklingen, är det av stor betydelse att kunderna på ett korrekt sätt kan bedöma och jämföra

Frânvaron

de olika alternativen på marknaden. av tydliga civilrättsliga ramar verkar snarast i motsatt riktning.

En mycket viktig aspekt är emellertid också risken för att civilrättsliga regler skulle kunna hämma en fortsatt utveckling med förbättringar i fråga om säkerhet, servicevärde eller annat som gagnar kunderna. Här kommer också in frågor om avvägningen mellan å ena sidan friheten för systembyggaren att välja mellan olika tekniska lösningar och å andra sidan värdet av kompatibla system.

1 Utredningsarbetet

Avgränsningen av utredningsarbete:

Utredningsuppdraget omfattar bl.a. en kartläggning av kontobaserade betalsystem och en prövning av om det finns behov reglering för dessa delar av av

Kompatibla system är ett centraltbegreppi bl.a. EG-kommissionens rekommendation om en europeiskuppförandekodexför elektronisk betalning 87598EEC. Därmed avses i princip att kontokort som ingår i ett visst betalsystemocksåskall kunna användasi den tekniska infrastrukturen som byggts upp för andra system. Se nämnare om dettabegreppi bl.a. avsnitt 1.4.

3 l 5-0800

66 Inledning

betalningsväsendet i syfte att skapa ett stabilt och effektivt system för betaltjänster.

skrivna särskilt med inriktning betalningar med Direktiven kan sägas vara kontokort samt övriga betaltjänster tillhandhålls privatpersoner och föresom utanför den finansiella marknaden. Värdemässigt avser uppdraget således tag endast begränsad del betalningsväsendet. Frågan är hur uppdraget en mera av närmare skall avgränsas. Att göra detta med utgångspunkt från hur en betalning initieras, t.ex. med anvisning som ställs ut med hjälp av kontokort, är inte framkomlig väg. heller har jag funnit att uppdraget blir uppfyllt om en arbetet endast riktas mot slutna betalsystem, dvs. systern för betalningar inom koncern eller koncemliknande företagsgrupp. Även de öppna systemen en såsom post- och bankgiro bör behandlas. Tidigare har nämnts att betalningar kan delas i betalningar och massbetalningar. Direktiven är skrivna upp stora så de främst de betalningarna. Någon klar och allmänt att avser senare accepterad definition denna kategori av betalningar finns dock inte. Det är av över huvud svårt att dra skarp skiljelinje mellan de båda kategorierna taget en betalningar, eftersom massbetalningar, t.ex. post- och bankgirobetalningar, av till större betalningar vid avvecklingen i RIX-systemet. I praktiken aggregeras är det också i huvudsak institut, främst bankerna, som hanterar såväl samma stora som små betalningar.

Den del betalningsväsendet som utredningen fått till uppgift att närmare av analysera har således inte kunnat särskiljas klart och tydligt. Utredningsarbetet har dock huvudsakligen inriktats på privatpersoners och företags betalningar på massbetalningsområdet och de aktörer såväl direkt som indirekt som mellanled tillhandahåller dessa tjänster. Arbetet berör därmed såväl öppna som slutna betalsystem i vilka betalningar initieras olika sätt. Betänkandet som emellertid inte särskilt de stora finansiella betalningarna med de tar upp särskilda risker sammanhänger med dessa. För att åskådliggöra och som därmed rätt kunna bedöma utredningens förslag har emellertid gjorts ett försök att beskriva betalningsväsendet i dess helhet kapitel 2.

Utredningen skall särskilt behandla behovet av ett stärkt konsumentskydd på betaltjänstområdet. Även denna anledning finns det skäl att inrikta utav redningsarbetet massbetalningar. Behovet av konsumentskydd har här behandlats dels utifrån det för svensk rätt accepterade konsumentbegreppet, dels utifrån ett användarbegrepp i vidare mening.

Inledning

Den geografiska avgränsningen av utredningsarbetet har bestämts till i huvudsak nationella betalningar. I och för sig kan det finnas skäl att även ha motsvarande reglering för helt internationella lörhållanden. Den tekniska utvecklingen möjliggör världsomfattande nätverk för kommunikation bl.a. inom betalningsontrådet. Som exempel kan nämnas möjligheten av att inom en nära framtid kunna sköta en stor del av betalningstraliken över Internet. Internationellt har diskussioner redan pågått en tid om hur man skall betrakta sådana system: Är det fråga om elektronisk sedelutgivning, eller vad Vid G-7ländernas tinansministermöte i juni i år stod frågan dessa elektroniska om pengar på dagordningen. Även för svenskt vidkommande kommer man att tvingas till ett ställningstagande förr eller vilket möjligen också komsenare, mer att leda fram till särskilda regler för dessa företeelser. Detta förutsätter dock att det åtminstone i väsentliga avseenden finns en internationell samsyn. Här kan framför allt hänvisas till det arbete som pågår inom EU, där ett förslag till direktiv nu föreligger om gränsöverskridande betalningar. Direktivet är begränsat till vissa delar av betalningstrafiken, ett fortsatt arbete men kan förväntas inom andra delar. I takt med det fortsatta internationella arbetet kommer det att finnas anledning att bygga vidare det förslag läggs som nu fram. De regler som föreslås i detta betänkande kan dock ha betydelse som norm for hur Sverige ser en lösning av motsvarande frågor i ett internationellt perspektiv.

Såväl näringsrättsliga som civilrättsliga bestämmelser har samlats i en gemensam lag. De näringsrättsliga reglerna om tillståndsplikt och tillsyn är avsedda att bevara ett stabilt betalningsväsende medan de civilrättsliga reglerna främst syftar till att stärka konsumentskyddet. I grunden torde dock samtliga föreslagna regler tjäna samma syfte, sett olika aspekter. Som redan men ur framgått, får utredningens förslag betraktas plattform för eventuella som en tillkommande regler. Till exempel kan det beträffande de s.k. förbetalda korten, som vanligtvis inte ger tillgång till ett kundspecitikt konto, finnas anledning att återkomma när det visar sig vilka marknadsmässiga möjligheter som dessa kort rymmer. De frågor som Riksbanken nu diskuterar i olika internationella fora, dvs. frågor kring stora betalningar och därmed sammanhängande systemrisker, kräver också sina lösningar. Sedan tillkomsten av den danska kontokortslagen 1984 har lagen reviderats i flera omgångar, bl.a. med avseende betaltjänster som inte ursprungligen omfattades av lagen. På motsvarande sätt måste man räkna med att utvärdera och revidera det förslag som läggs fram här. Tekniken, marknaden och andra omvärldsfaktorer

ies Inledning

ändras snabbare än tillkomsten av en lag, och en alltför heltäckande reglering i detta skede skulle kunna antingen hämma den fortsatta utvecklingen eller snabbt bli inaktuell i fråga om väsentliga utgångspunkter.

Närmare om utredningsarbete

l delbetänkandet presenterades av utredningen inhämtat material rörande förhållandena kontokortsmarknaden. Utredningen har i sitt fortsatta arbete följt utvecklingen på denna marknad. Information rörande förhållandena vid årskiftet 199495 har inhämtats och sammanställts. Detta material presenteras i avsnitt 2.11.6 och i bilaga

Utredningen har vidare haft återkommande kontakter med företrädare för berörda företag och organisationer, vilka lämnat värdefulla synpunkter på olika frågeställningar. Information om förhållandena på betaltjänstmarknaden i Danmark, Norge och inom EU har utredningen inhämtat genom besök hos myndigheter och företag i Köpenhanm, Oslo och Bryssel. Dessa förhållanden har i väsentliga avseenden legat till grund för mina förslag.

1.4 Några reflektioner

Betaltjänster och bankrörelsedefinitionen

Flertalet betaltjänster är på ett eller annat sätt kopplade till ett konto. Detta gäller allt från och bankgirotjänster till vissa förbetalda kort. Därmed postingår likvidhantering vid utförandet betaltjänster. Denna likvidhantering en av innebär normalt att någon aktör i betaltjänstkedjan tar emot inlåning från allmänheten. Kontohâllningen ävensom rätten att ta emot inlåning från allmänheten är i princip förbehållna bankerna. Konsekvensen härav är att bankerna indirekt har ensamrätt att tillhandahålla flertalet betaltjänster.

Enligt den nuvarande lagstiftningen innebär detta att andra företag än banker i princip är förhindrade att etablera kontobaserade betalsystem. Allt fler kan sägas bedriva sin verksamhet i utkanterna av den ñnanaktörer som siella marknaden dock emot inlåning från allmänheten i sin kontotar kortssverksamhet. Detta gäller främst företag inom detaljhandeln och bensinbranschen. Utredningen har i delbetänkandet Finansiella tjänster i förändring

Inledning

SOU 1994:66 fäst uppmärksamheten på denna utveckling och föreslagit under vilka förutsättningar sådan verksamhet skall få bedrivas utanför banksektorn. Förslaget innebär att bl.a. näringsföretag skall tillåtas att ta emot inlåning från allmänheten endast om behållningen inte är förenad med rätt till ränta samt skall användas för betalning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretaget. Sådan inlåning kallas i förslaget insättning av kundmedel. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. Inom regeringskansliet har dock offentliggjorts några huvuddrag för ett förslag till nya lagregler, vilka beräknas kunna träda i kraft den 1 januari 1996. Om ett sådant förslag blir verklighet kommer näringsföretag att få ta emot insättning av kundmedel upp till ett belopp om 15 000 kronor per insåttare, och medlen får göras räntebärande för insättaren. Detta kan förväntas leda till att ett ökat antal företag

kommer att vilja ta emot insättning ktmdmedel. Att kreditmarlcrtadsbolagens

av har ett sådant intresse har Finansbolagens förening gett uttryck för i en särskild skrivelse till Finansdepartementet dagtecknad den 7 april 1995.

Konsekvensen av att allt fler aktörer ges möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten är att allt fler aktörer också ges möjlighet att tillhandahålla betaltjänster och att bedriva såväl öppna som slutna betalsystem. De kommer i så fall att kunna delta som intermediärer på betaltjänstmarknaden. Detta aktualiserar naturligtvis frågan i vad mån rätten att bedriva betalsystem, i vart fall öppna och generella sådana system, bör förbehållas vissa aktörer. Jag har inte funnit skäl att föreslå att bankerna eller andra aktörer skall förbehållas

rätten till vissa betalsystem se avsnitt 4.5.1. Med hänsyn till såväl den

nationella som den internationella utvecklingen på betaltjänstmarlcnaden kan det dock finnas skäl att beröra denna fråga närmare. Frågan har samband med den finansiella lagstiftningens uppbyggnad.

Som berördes i delbetänkandet kan regelverket synas vara alltför mycket uppbyggt kring de olika lcreditinstimten° och hur dessa tradition har bedrivit av sin verksamhet. Som bekant definieras bankrörelsedeñnitionen utifrån inlåningsbegreppet. I delbetänkandet lämnades ett förslag till förändrad deñ-

5 Med kreditmarknadsbolag avses här även finansbolag som alltjämt bedriver verksamhet enligt lagen 1988:606 om ñnansbolag. Begreppet kreditinstitut har olika innebörd i riksbankslagen och i t.ex. kreditmarknadsbolagslagen.l betänkandethar kreditinstitut den innebörd som följer av EU:s definition se bl.a. förstaoch andra banksamordningsdirektiven.

70 Inledning

nition av detta begrepp. Det kan emellertid, vilket också diskuterades i delbetänkandet a.a. s. 196, finnas anledning att definiera bankrörelse utifrån den verksamhet som är utmärkande för bankernas verksamhet, dvs. en kombination av inlåning, utlåning och betalningsförmedling. Vid en ny definition av begreppet bank på det sätt som skissats skulle inlâningsfunktionen kunna breddas till att omfatta flertalet kreditinstitut, till gagn för en bättre konkurrens detta område. I delbetänkandet fann jag att det inom ramen för mitt uppdrag inte fanns skäl att föreslå en mer omfattande förändring av bankrörelsedefinitionen. Jag anser alltjämt att denna frågeställning ligger utanför mitt utredningsuppdrag. Det är dock en angelägen fråga som det finns skäl att fästa lagstiftarens uppmärksamhet på. I sitt remissvar över delbetänkandet fann Riksbanken, bl.a. med anledning av förslaget till ny bankrörelsedefinition, att det fanns ett behov av en översyn av banklagstiftningen i dess helhet.

EG:s banksarnordningsdirektiv ger även andra kreditinstitut än banker rätt att ta emot inlåning från allmänheten och att kombinera denna med kreditgivning. Det kan fmnas skäl att harmonisera den svenska lagstiftningen på detta område med synen inom EU. Det kan därutöver finnas skäl att överväga om begreppet bank även bör definieras utifrån institutets roll i betalningsväsendet.

Kompatibla system

Ett effektivt betalningsväsende förutsätter att de betalsystem som etableras på marknaden är kompatibla utan att säkerheten i systemen för den skull eftersätts. En strävan bör vara att de som uppfyller högt ställda krav på säkerhet, seriositet och kompetens affärsmässiga grunder bör ha tillgång till dessa system, inom vilka en väl fungerande konkurrens mellan olika betaltjänster bör kunna utvecklas. Transportsystemet, som flertalet bör kunna ha tillgång till och som skall vara uppbyggt ett ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt, skall således kunna rymma olika aktörers tjänster. Målsättningen att ha kompatibla system och fri tillgång till betalsystem kommer till uttryck i EGkommissionens rekommendation från 1987 om en europeisk uppförandekodex för elektronisk betalning Relationerna mellan finansinstitut, näringsidkare, serviceföretag och konsumenter 87598EEG.

Under senare tid har utvecklingen betaltjänstmarknaden snarast gått i motsatt riktning. Fler aktörer tillhandahåller i dag sina egna betalsystem. Vissa

Inledning

aktörer tillåter inte andra aktörer tillgång till deras system, ofta under hänvisning till att motpartens system inte är tillräckligt säkra. Följderna av denna utvecklingen har visat sig i såväl höga utvecklings som investeringskostnader, risk för konkurrens där säkerheten eftersätts samt risk för systern som genom sin mångfald blir mindre användarvänliga för konsumenterna. lagförslaget om kvalitetskrav på betalsystem se l kap. 4 § förslaget till betaltjänstlag bör indirekt kunna leda till att de system som etableras på marknaden kommer att nå upp till en sådan säkerhetsnivå, att det tekniskt sett inte finns något hinder mot att systemen skall vara kompatibla.

Den tekniska utvecklingen

De totala betalningsflödena i samhället kommer med all säkerhet att fortsätta öka i framtiden. För att till rimliga kostnader och med bibehållna eller till och med ökade krav snabbhet och säkerhet kunna utföra dessa betalningar, är det nödvändigt att hålla vägen jämn för den fortsatta teknikutvecklingen. Rätt tillämpad kommer fördelarna med ny teknik också användarna till del. Det är emellertid viktigt att upprätthålla allmänhetens förtroende för de olika hjälpmedlen såsom delar i ett säkerhetssystem, kontokortet som värdehandling osv. Användarna får inte invaggas i en falsk tro att hela säkerheten finns inbyggd i datarutinerna. Det bör således vara möjligt att också ställa krav pâ att användarna skall ta sin del av ansvaret för t.ex. förvaringen av de olika legitimationsmedel som betalsystemet omfattar.

Avsikten med att från samhällets sida engagera sig till fördel för en teknisk utveckling på betaltjänsternas område är främst att en sådan kan effektivisera betalningsflödet i stort. Vinsterna i betalningsflödet fördelas flera olika led: Bankerna och övriga finansiella företag, kortutgivarna och deras underentreprenörer, handeln, osv. Man kan därför också diskutera i vilka led som kostnaderna skall göras synliga. Skall kostnaderna för ett kontokortssystem tas ut kortinnehavaren inom ramen för kortavtalet eller vid varje användningsav tillfälle ute i butikerna Skall kostnaderna fördelas samtliga bankkunder eller på samtliga kunder i handeln Vilka gör vinsterna tekniken

Särskilt om kostnader vid kortanvändning

Sveriges Köpmannaförbund har i en skrivelse till Finansdepartementet utredningen skall studera kostnads- och intäktseffekter för hemställt att bl.a.

72 In ledning

olika aktörer i betalsystemen. I direktiven har uppdraget dock begränsats såtillvida att utredningen inte bör gå in dessa olika aktörers ekonomiska mellanhavanden. Trots denna begränsning av utredningsuppdraget finns det anledning att beröra kostnaderna för olika betaltjänster, hur dessa fördelas mellan olika aktörer samt på vilket sätt och i vilken omfattning som kunderna drabbas av dessa kostnader. Något lagförslag lämnas inte i denna fråga. Kostnadsfrågorna bör, såsom hittills, överlämnas till marknadens parter och styrmekanismer, vilka dock kan påverkas av konkurrenslagens 1993:20 bestämmelser. Utredningen har inte inom ramen för uppdraget gjort någon översyn av kostnaderna för olika typer av betalsystem. Däremot har utredningen tagit del av forskningsrapporter som utförts av AB Handelns utredningsinstitut HUI år l992 och 1994.

Inledningsvis kan man konstatera att både kontanter och andra typer av betalningsmetoder är förenade med kostnader såväl för banker och andra finansiella institut som för kortmottagande butiker och kunder. De kostnader som vanligtvis är föremål för diskussion är de som är förenade med kontokortsverksamhet. Från handelns sida hävdas att det för närvarande inte sker en tydlig prissättning. Kostnadsbilden suddas enligt handeln ut genom att de kortkostnader som påförs kortmottagaren måste slås ut på hela kundkollektivet. Från handeln sida har framförts önskemål om att det i Sverige införs en liknande regel som den som finns i Damnark. Den danska bestämmelsen, som finns intagen i den danska kontokortslagen, innebär att kortutgivarens kostnader för drift av betalsystem inte får tas ut av betalningsmottagaren. Syftet med denna bestämmelse är att förhindra att konsumenter som inte är kortinnehavare skall tvingas att bidra till kostnaderna för ett betalsystem. I förarbetena till bestämmelsen anges att bestämmelsen skall ses mot bakgnmd av Dankortets dominerande ställning i Danmark. l praktiken innebär bestämmelsen att kortutgivarna inte får ta ut serviceavgifter av säljföretagen. Alla kortkosmader skall sålunda tas ut av kortanvändama. Av den information som utredningen fått del av vid besök hos myndigheter och företag i Danmark framgår att bestämmelsen kringgås i olika avseenden och därmed i stort sett saknar betydelse.

Det finns anledning att i detta sammanhang närmare belysa fördelningen av kostnaderna i samband med korthantering. Visa-systemet får här tjäna som exempel. Exemplet är applicerbart även andra kortsystem inom banksfären.

Inledning 73

Visa är ett världsomspännande kontokortssystem. Hela systemet ägs och drivs i ett bankkooperativ. Varje medlem garanterar att alla utgivna kort i världen skall tas emot den egna marknaden. Verksamheten i Sverige är organiserad i en ideell förening, Visa Sweden Förening. Medlemmarna i föreningen är banker och kreditmarknadsbolag med rättigheter att ge ut Visa-kort och ansluta kortrnottagande säljforetag. Kostnadsfördelningen sker numera genom en s.k. interchange-avgiji. Denna avgift är en strikt interbankavgift syfte är vars att jämna ut obalanserna med kostnaderna inom betalsystemen. Interchangeavgifterna varierar mycket mellan olika länder. I avgifterna ingår ingen vinst.

Kostnadstäckning och bidrag till vinst får bankerna dels att ta ut genom avgifter och räntor på utgivna kort och dels att i sin roll inlösare genom som ta ut en s.k. serviceavgift på transaktioner i butik. Dessa avgifter gäller sålunda kortmottagarna. Serviceavgiften skall inte enbart utgöra ersättning för transaktionsbolagens kostnader. Den innefattade tidigare ersättning även för de kreditrisker och de bedrägeririsker som kortutgivarna står för beträffande kontokorten. Konkurrensverket fann i beslut den 11 1993, dnr 5292, mars angående prissarnverkan om serviceavgifter kontokort bl.a. att den kostnad som fororsakas av att bankerna eller kreditmarknadsbolagen sina kunder ger viss kredit enbart bör belasta de kunder som använder kreditkort. I annat fall kommer denna kostnad indirekt, serviceavgiftema, att även belasta genom kunder som inte använder kreditkort. Kreditriskerna borde enligt Konkurrensverket betalas av dem som faktiskt utnyttjar tjänsten.

Det finns villkor i Visas regelverk som förbjuder ett kortmottagande säljföretag att föra serviceavgiften eller delar av serviceavgiften vidare till kortinnehavaren. Detta villkor kallas icke-diskrimineringsklausulen. Denna klausul skall finnas inskriven i samtliga avtal mellan kortrnottagare och inlösare. Säljföretagen måste acceptera detta villkor för att få ansluta sig som mottagare av Visas kontokort. Genom beslut den 30 december 1994, dnr 134193, fann Konkurrensverket att klausulen är konkurrensbegränsande. Beslutet innebär att kortmottagarna själva får bestämma hur kostnaderna för olika betahiingssätt skall tas ut av kunderna. Genom beslut den 29 juni 1995, dnr 183393, fann Konkurrensverket att även samarbetet inom Föreningen Europay Sweden, som svarar for regelverket för kontokorten MasterCard och Eurocard, är konkurrensbegränsande till följd av en motsvarande klausul.

74 Inledning

Enligt forskningsrapport från HUI år 1992 tog kortutgivarna ut serviceaven gift från säljföretagen för kreditkort, betalkort och för utländska kort. För kreditkorten uppgick avgiften till l,5-3 procent och för betalkorten och de utländska korten till 3,5 procent. För övriga korttyper togs ingen sådan ca serviceavgift ut.7 Kunderna fick för samtliga kort utom företagskorten betala årsavgift. För bankkorten debiterades kunderna dessutom en avgift för en smâbelopp. Beträffande kreditkorten särskild kreditkostnad. uttogs en

Systemet med serviceavgifter innebär att kostnaden för avgifterna slås ut samtliga kunder hos säljföretaget. Detta innebär att kunder som väljer att betala sina och tjänster kontant eller med annat betalningsmedel indirekt varor även belastas med kostnader för korthanteringen. Kortkundens kostnader för utnyttja kortet subventioneras således andra. Den verkliga kostnaden för att av konhanteringen blir därmed otydlig. Den avgift kortkunden betalar direkt som till kortutgivaren är således inte den enda kostnaden för kunden. Det vore eftersträvansvärt prissättningen för betaltjänster sker med utgångspunkt om från principen pris efter prestation, vilket innebär att den som orsakar kostnaden för tjänst eller funktion en tjänst så långt möjligt bör bära en av den. Kostnaden för betaltjänster bör således inte tas ut priset på varorna

i

och därmed drabba samtliga kunder. Detta bör i vart fall gälla för vissa typer kostnader. Så bör exempelvis den kostnad som förorsakas av att bankerna av

l

eller kreditrnarknadsbolagen sina kunder kredit enbart belasta kunder som ger har beviljats kredit. Sådana kostnader bör därför inte inkluderas i serviceav-

l

gifterna i stället ut direkt avgift från kortutgivarna av utan tas som en

l kunderna. Principen pris efter prestation bör emellertid rimligen också

l

medföra den sitt val av betalningsmedel bidrar med en kostatt som genom nadsavlyftning for verksamheten bör kunna få del i denna såsom en stimulans.

En viss försiktighet bör iakttas när försöker att bedöma vilka kostnader man hänförliga till betalningar med kort. Det är emellertid ett som kan anses samhällsekonomiskt intresse att betalningsmetoderna effektiviseras, vilket torde underlättas kostnaderna for olika betaltjänster görs synliga. Kontoav att kortshanteringen kan onekligen innebära fördelar såväl för bankerna och handeln för kunderna. En utveckling leder till snabbare, säkrare och som som hantering betalningarna bör därför inte få motverkas av en felaktig enklare av

7 tid har emellertid serviceavgifter även införts för bankkorten, vilket Under senare sammanhänger med omstruktureringen av inlösenfunktionen.

Inledning 75

fördelning av kostnaderna mellan berörda parter. Alltför höga avgifter för kortkunderna kan leda till att de i stället väljer andra betalningsmedel, som kanske inte är lika effektiva samhällsekonomiskt sett. För den enskilde kunden är det givetvis mest kostnadseffektivt att välja den för honom billigaste betalningsformen, oavsett om det också finns ytterligare kostnader läggs som på varupriserna och därmed till viss del på andra butikskunder. Hittills har i olika sammanhang hävdats principen att kontantkunderna inte skall belastas för kostnader som är förenade med kortbetalningar. I syfte att hålla vägen fri för olika betalningsformer, däribland kontantbetalningarna, att på lika villkor kunna konkurrera med varandra, skulle man också kunna hävda att kortkunderna inte skall belastas för kostnader som är förenade med kontantbetalningar. Att i lag upprätthålla en separering av kostnaderna till varje kundkategori är inte lätt. Detta illustreras bl.a. av den danska kontokortslagens bestämmelse om att kortutgivarna inte får ta ut kostnader för kortsystemet från säljföretagen. Regeln har lett till diskussioner om i vad män säljföretaget kan utvinna positiva bieffekter av ett kontokortssystem, t.ex. genom att systemet kan inrymma vissa förberedande moment för bokföring och annat. I tillämpningen av lagen har man därför fått anledning att i detalj överväga vilka kostnader hos systemet som är hänförliga till just dess egenskap av betalsystem. En regel motsvarande den som finns i den danska lagstiftningen bör inte införas i svensk lagstiftning. Det bör i stället vara upp till marknadskrafterna att avgöra hur kostnaderna skall fördelas. Man kan emellertid konstatera att frågan i ett längre perspektiv även berör vissa samhällsekonomiska intressen.

I detta sammanhang bör understrykas att även andra betalningsmetoder än kontokort, såsom kontanter och checkar, är förenade med kostnader. En jämförande undersökning som företogs av HUl 1994 beträffande kontanter, checkar och kontokort med PIN-kod visar hur stora kostnaderna är per transaktion för dessa betalningsmedel. I undersökningen har endast beaktats kostnaderna för kassaarbete och efterarbete hos ett säljföretag. Undersökningen visar att kostnaderna är störst för checkhanteringen, drygt tre kronor per transaktion. För kontanter och korthanteringen är kostnaderna i stort sett lika stora, drygt en krona per transaktion. Vissa kostnader för hanteringen av dessa betahiingsmedel torde, i vart fall indirekt, övervältras på kunderna och då vanligtvis samtliga butikskunder.

Utan att göra en närmare analys av vilka kostnader som olika betalningsmedel är förenade med och hur de i detalj fördelas på olika aktörer kan sammanfatt-

76 Inledning

ningsvis konstateras, att prissättningen för betaltjänster i princip bör ske med utgångspunkt från att kostnaden för en tjänst bör bäras av den eller de som drar den. Det är därvid angeläget att det finns möjligheter att avläsa nytta av kostnaderna, så att t.ex. kunderna ges tydlig och klar information om den totala kostnaden för att utnyttja ett visst betalningsmedel. Sådan information bör lämnas kunderna med stöd föreslagna regler om informationsskyldighet av i betaltjänstlagen.

Betalningsväsendet

2.1 Allmänt

Att förse ekonomin med effektiva betalningsmöjligheter är kanske det finansiella systemets viktigaste uppgift. Betalningsmedlen sedlar och mynt utgör den grundläggande värdeenheten. Utifrån dessa betalningsmedel har emellertid komplicerade betalsystem byggts upp. En konsekvens av detta är att betalningsväsendets traditionella kärnbegrepp pengar undan för undan har förlorat sin tydliga mening. Det är utmärkande för utvecklingen av olika betalsystem är att den i huvudsak drivits fram genom marknadskraftcrna och enskilda aktörers agerande utan nämnvärd påverkan av lagstiftning och myndighetsåtgärder.

På senare år har olika betalsystem och metoder utvecklats genom att allt fler avancerade tekniska system finns att tillgå genom elektronikens och kommunikationsteknologins utveckling. Kostnaderna för att utveckla och köpa betalsystem har minskat. Därmed ges ökade möjligheter för andra än de traditionella aktörerna att tillhandagå allmänheten med egna betalsystem. Bankemas roll i betalningstrafiken har därmed i viss mån minskat i betydelse. Andra faktorer som påverkat utvecklingen är det ökade betalningsflödet över gränserna samt den avreglering och internationalisering som skett av de finansiella marknaderna. Dessa faktorer har ökat transaktionsbehoven.

Volymer

Det finns två sätt att genomföra en betalning, antingen med kontanter eller med kontoöverforing. Några exakta uppgifter om hur många betalningar som görs i Sverige och till vilket sammanlagt värde finns det inte. Det är emellertid uppenbart att kontantbetalningar trots diskussionen om det annalkande kontantlösa samhället fortfarande svarar för en klart dominerande del av det totala antalet betalningstransaktioner i den svenska ekonomin. En uppskattning gjordes för knappt tio år sedan indikerade att ca 95 procent som

78 Betalningsväsendet

av transaktionerna skedde med kontanter. Finlands Bank har nyligen genomfört en undersökning avseende den finska betalningsmarknaden som anger liknande siffror. Även denna siffra sannolikt är lägre i dag, råder det om knappast något tvivel om att kontantbetalningarna fortfarande dominerar. Ser man till det samlade värdet av de totala betalningarna är dock bilden väsentligt annorlunda. Enligt den tidigare nämnda uppskattningen svarade kontantbetalningarna värdemässigt för bara ca 10 procent av betalningstrañken. Förklaringen till detta är närmast att kontanter företrädesvis används vid mindre inköp.

Om man ser till omfattningen av icke-kontanta betalningar vad gäller volym och värdetermer samt hur dessa fördelar sig mellan olika betalningsinstrument, finns ett bättre statistiskt material att tillgå, även om det är bristfälligt i flera avseenden. Det totala antalet transaktioner 1994 uppgick till 814 miljoner kronor och det totala värdet som förmedlades beräknades till nästan 15 666 miljarder kronor. I nedanstående figur framgår hur de ickekontanta betalningarna fördelade sig pâ olika instrument i volym år 1994.

Bezalningstransaktioner 1994 i procent

Elektronisk giraving 53.496

cheek 9.7% Blankewirering 20.9 Kort10,456 Autogiro Yo 5,5

Siffrorna grundar sig Riksbankens statistikavseende betalningstransaktioner.

Belalningsväsendet 79

Utmärkande för system som grundar sig på betalningsuppdrag är att girobetalningarna post- och bankgiro har en mycket stark ställning i betalningsförmedlingen, såväl volym- som viirdemässsigt. Betalningar i anvisningssyslem som sker med kontokort eller check spelar däremot alltjämt en relativt begränsad roll. Utvecklingen går emellertid mot att kontokortens betydelse betalningsinstrument ökar samtidigt som checkens roll stadigt minskar. som

Olika betalningsmetoder

Checkar, kontokortsanvisningar, postväxlar respektive betalningsuppdrag i form betalningsorder och liknande är inte pengar, utan representerar olika av standardiserade rutiner för att initiera en överföring från eller till ett konto. Till skillnad från kontantbetalningar kräver detta att det finns åtminstone en intermediär betalningsförmedlare som aktiveras för att betalningarna - en skall kunna genomföras. Denna roll kan vara mer eller mindre aktiv och utvecklad, men innehåller vanligtvis en grundläggande ingrediens, nämligen att betalningsförmedlaren kan erbjuda ett konto som medger att kontoinnehavaren kan använda kontot för att sätta in och transferera likvida medel. Man kan dock även betalningsförmedlare i det fall en uppdragsgivare lämnar likvid vara for ett betalningsuppdrag genom att överlämna en check, kontanter eller annan likvid tillgång för förmedling av beloppet till betalningsmottagaren.

Under de senaste åren har det vuxit upp en allt ymnigare flora av olika, mer eller mindre elektroniserade betaltjänster. Detta gäller såväl privat- som pá foretagsmarlcnaden. På privatmarknaden har alltmer avancerade uttagsautomater installerats och sofistikerade former av home banking via telefon och terminal utvecklats. Vidare har olika s.k. förbetalda kort lanserats, exempelvis för telefonautomater. Olika former för betalningar med s.k. smarta kort är under utveckling. l några länder, Holland och USA, pågår även utvecklingsarbete kan medföra att sedlar och mynt ersätts med vad som kallas som cyberpengar, dvs. elektroniska kontanter. Ytterligare en intressant indikator utvecklingstalaen är det mycket snabbt växande antalet betalningsterrrtinaler i butiker och bensinstationer. Pâ företagsmarknaden har med hjälp av EDI Electronic Data Interchange utvecklats betaltjänster som möjliggör för företagen att utföra betalningar via datanätet från betalarens dator via bankens dator till mottagarens dator. Ett stort antal leverantörsbetalningar sker på detta sätt.

80 Betalningsväsendet

Stora betalningar och massbetalningar

Traditionellt brukar betalningar betraktas antingen som stora betalningar large-value payments eller massbetalningar retail payments. Till stora betalningar hör i princip sådana som är beloppsmässigt stora. Massbetalningar utgörs av hushållens och företagens betalningar. Till den sistnämnda kategorin hör även betalningar från stat och kommun samt institutioner. Det är emellertid svårt att dra någon skarp skiljelinje mellan stora betalningar och massbetalningar eftersom massbetalningarna, t.ex. post- och bankgirobetalningarna, aggregeras och blir en stor betalning i RIX-systemet. I praktiken är det också så att det i huvudsak är samma institut, främst bankerna, som hanterar såväl stora betalningar som massbetalningar. Någon klar och allmänt accepterad definition av vad som är en stor betalning respektive en massbetalning finns inte. Inom EMI European Monetary Institute, ett samarbetsorgan för centralbankerna i EU-länderna, arbetar man dock med följande definition.

Large-value payments: Payments, generally of very high amounts, which are mainly exchanged between banks or between participants in the financial markets and require urgent and timely settlement. For example, settlement operations are considered as large-value payments, whatever their amount, because they need to be executed at a very precise moment.

Retail payments: All payments which are not covered in the definition of large-value payments.

Om man tillämpar denna definition kan man konstatera att exempelvis bankgirobetalningar är massbetalningar i relationen bank kund. Avveck- lingen av bankgirobetalningarna i RIX avser däremot stora betalningar. Motsvarande gäller beträffande check- och kontokortstransaktioner. Detta innebär att förmedlarnas mellanhavanden i princip alltid är av large-valuekaraktär oavsett beloppets storlek. Denna uppdelning har också varit utgångspunkten för det sätt på vilket jag valt att avgränsa en reglering av betaltjänster.

Bankernas och Riksbankens roll

Den typ av företag som ägnar sig betalningsförmedling är av tradition och i praktiken enligt lag banker. Betalningsformedling i förening med bankernas andra huvudaktiviteter inlåning och utlåning gör att bankerna har en central roll inom betalningsväsendet.

Betalningsväsendet

En annan central aktör vid betalningsformedling är Riksbanken förutom som rollen som ensam utgivare av sedlar och mynt sedan lång tid varit admi- nistrativt centrum för den dagliga clearingen och avvecklingen av betalningar mellan finansiella institutioner, i synnerhet banker. Avvecklingen av betalningar i Riksbanken sker genom överföringar av kontobehållrtingar mellan konton i Riksbanken, ett konto för varje deltagare. Till ett konto i Riksbanken kan man knyta flera olika faciliteter. Vissa av kontoinnehavarna har anslutits till RIX-systemet, dvs. Riksbankens system för clearing och avveckling av betalningsförpliktelser.: Genom riksbankslagens 1988: 1385 stadgande att Riksbanken skall verka för ett säkert och effektivt betalningsväsende kan Riksbanken också anses ha ett generellt övervakningsansvar för betalningsväsendet.

Andra aktörer

Utöver Riksbanken och bankerna bör nämnas clearingorganisationer som VPC, OM och BGC När det gäller likvidhantering kan dessa organisationer närmast beskrivas som servicebyrâer till bankerna. Organisationerna processar betalningsuppdrag, vilka dock i slutändan träffar konton i bankerna.

Under senare tid har delvis nya former av betalsystem etablerats marknaden, exempelvis system för betalning med kontokort som drivs av detaljhandelskedjor. Liknande kontokortssystem har sedan lång tid funnits inom bensinbranschen. Företag inom detaljhandeln och bensinbranschen har dock, i varje fall hittills, inte uppträtt som intermediärer betalningsområdet. Dessa aktörer förmedlar som regel inte betalningar till en tredje part utanför den egna organisationen utan hanterar endast betalningar bilateralt, mellan sig själva och sina kunder.

Ytterligare aktörer som finns är vad som närmast kan kallas servicebyråer. Dessa aktörer uppträder främst kontokortsmarknaden. Företag som Kortbetalning Servo AB, Auriga AB och BABS Bankkortsadministrativ Butiksservice AB Babs är exempel sådana servicebyråer. Dessa företag samlar bl.a. och sammanställer kontokortsanvisningar på uppdrag av olika kortutgivare, såväl banker som andra företag. Någon likvidhantering sker

3 RIX-systemet beskrivs närmare i avsnitt 2.2. 3 Dessabeskrivs närmare i avsnitten 2.3, 2.5 och 2.6.

82 Betalningsväsendet

dock inte i dessa företag. Här angivna aktörers verksamhet behandlas utförligare i avsnitt 2.1 1.3.

Det svenska betalningsväsendet en principskiss -

Riksbanken

RIX

1 Bankgirocentralen BGC |

n l

Bank Bank Bank Bank Bank V O

BABS

Bilden åskådliggör vad kan benämna betalningsväsendet i stort. man Betalningsväsendet kan sägas bäras upp av Riksbanken och bankerna. Basen utgörs bankernas inlåningskonton. Riksbanken kan ses som Knutpunkten i av detta samlade nätverk. Över bankernas konton i Riksbanken sker dels de direkta betalningarna mellan bankerna interbankbetalningarna, dels avvecklingen de betalningsuppdrag från bankkunder som förmedlats från en av bank till Detta sker, tidigare framgått, inom ramen för RIXen annan. som systemet.

Betaltjänstmarknaden brukar delas in i privatmarknad, företagsmarknad och marknad för statliga betalningar. Flera betalsystem, såsom bankgirot och postgirot, används såväl privatpersoner som företag. I denna framställning beav skrivs de olika betalsystem finns marknaden. För vissa dominerar som privatmarknaden medan andra främst är inriktade företagsmarknaden. Framställningen år i första hand koncentrerad till betalningsmetoder som anprivatpersoner och mindre företag. Vissa system eller tjänster som vänds av används för bidragsöverföringar till bankkonton från myndigheter, bl.a.

SOU 1995269 Betalningsväsendet 83

barnbidrag, studiebidrag och sjukkassebidrag, har inte medtagits. heller omfattar framställningen vissa stående överföringsuppdrag från löne- och pensionskonton till andra konton i samme kontohavares namn.

2.2 RIX-systemet

Alla transaktioner i svenska kronor som innebär att en bank får ett krav på en annan bank regleras slutligt i RIX-systemet. Bankernas interna system för valutaaffärer, betalningar via SWIFT4, dataclearingen mfl. töms vid olika tidpunkter, och krav och gottgörelser registreras i RIX. Över bankernas konton i Riksbanken avvecklas också Riksbankens egna transaktioner med bankerna. Dessa kan avse köp och försäljning av svenska värdepapper eller utländska valutor med likvid i kronor eller in- och utväxling av sedlar och mynt.

Riksbanksfullmäktige tog under våren 1994 beslut om kriterier för vilka institut som skulle ges tillträde till RIX-systemet och slog fast att svenskägda bankaktiebolag, utländska dotterbanker, filialer till utländska bankföretag samt institut med betydelse för betalningssystemet skulle ges tillträde.

SWIFT är ett bolag med säte i Brysselmed2 551 banker som delägareoch 4 625 banker som användare 126 i länder, bl.a. alla svenskabanker. SWIFT driver ett databaserat systern for internationell betalningsförmedlingvia teleförbindelser, vilket innebär stor snabbhetoch hög säkerhet. Se även avsnitt2.14.l.

84 Betalningsväsendet SOU 1995;69

Direkta deltagare i RIX-systemet

Riksbanken

Svenskägda bankaktiebolag: Föreningsbanken, Handelsbanken,JPBank, Nordbanken, PostgirotBank, S E B, SparbankenSverige, OstgötaEnskildaBank

Utlandsägda dotterbanker: RIX-systemet ABN Amro Bank BanqueIndosuez Crédit Lyonnais

Bankñlialer: Citibank International Midland Bank Okobank

Ovriga direkta deltagare: Bankgirot OM Gruppen VPC Riksgäldskontoret

Utöver de banker och institut som är direkta deltagare i RIX-systemet finns

också indirekta deltagare. Det kan gälla mindre banker som föredrar att låta

en större bank sköta dessa betalningar. Banken kan ändå via en direkt del-

tagare tillgång till kredit, vilken den kreditgivande banken kan reñnansiera

i Riksbanken. För närvarande deltar ca 90 sparbanker indirekt i RIX.

RIX-systemet är anpassat för värdemässigt stora betalningar. Antalet tran-

saktioner är därför lågt i jämförelse med en affärsbank, ca 500 per dag. Den

Betalningsväsendet 85

dagliga omsättningen i systemet är däremot stor och varierar kraftigt från dag till dag. En normaldag uppgår omsättningen i RIX till ca 150 miljarder kronor. En betalning avveckling i RIX, dvs. en faktisk överföring av medel från ett konto till ett annat, förutsätter att både den som skall betala och den som skall ha betalt i systemet. En registrering kan göras när som helst under agerar dagen överföringen sker först i och med att den andra parten bekräftar men transaktionen. I och med att bekräftelsen sker byter pengarna ägare. Transaktionen blir i detta läge slutgiltig och kan inte återkallas. Om det visar sig att betalningen inte korrekt kan bank i efterhand göra invändning. var en Detta sker direkt mellan de berörda bankerna och berör alltså inte Riksbanken som systemägare.

Varje transaktioni RD behandlas för sig, brutto, vilket innebär att betalningavvecklas och Ofta sker avvecklingen vid samma tidpunkt som arna en en. deltagarna presenterar betalningsmeddelanden i systemet, s.k. bruttoavveckling i realtid. IRM-systemet förekommer alltså ingen nettning av betalningar hos bankgirot, VPC-systemet och i interna system hos bankerna. I som t.ex. nettoavvecklingssystem skickas betalningsmeddelanden löpande mellan delsamlas för att avvecklas på nettobasis vid bestämda tagarna men upp tidpunkter, vanligen 24:e timme. Nettoavveckling innebär en väsentlig var minskning antalet transaktioner och det krävs mindre likviditet än eljest av innestående på deltagarnas avvecklingskonton för att kunna utföra ett givet antal betalningar. Nettoavveckling används ofta i system för massbetalningar, dvs. i systern för betalningar av hushåll och företag.

RIX-systemet öppnar varje bankdag kl. 8.15 och stängs för registreringar kl. 16.15. Vid s.k. korta dagar följer Riksbanken de arbetstider som gäller hos bankerna. Vissa transaktionstyper tas emot under hela den tid som systemet är öppet. Andra måste registreras vid bestämda tider. För närvarande registreras två betalningar vid bestämda tider. Alla deltagare i RIX typer av har kommit överens viss ordning för betalningar över bankgirot och om en VPC. En banks netto gentemot VPC, både krav och gottskrivningar, skall registreras kl. 11.15. När VPC kontrollerat i RIX att det finns tillsenast respektive konto i RIX-systemet bekräftar VPC räckligt med pengar banks kl. 11.45 samtliga transaktioner, varvid avveckling sker. BGC registrerar sina clearingkrav kl. 11.25. Sedan dessa bekräftats registrerar BGC sina senast gottskrivningar, vilket skall vara färdigt senast kl. 11.35.

86 Betalningsväseitølet SOU 1995;69

Olika typer av betalningar i RIX

Bankgirobetalningar Riksbankens egna transaktioner in- och utväxling av sedlaroch mynt, valutaaffärer, repor, försäljning av riksbankscertifikat VPC-likvider

OM-likvider

lnterbankbetalningar blandannat dagslän Kundbetalningardataclearing checkarmed mera, valutabetalning, Swift-betalningar,dokumentclearing

Bankerna har sedan gammalt sammanfört kundbctalningar till en transaktion per motpart för registrering senast kl. 12.00. Det s.k. tolvslaget togs bort under våren 1994. Det är i fortsättningen bankernas ansvar att sinsemellan komma överens vid vilka klockslag man vill avveckla olika betalningar. Bankerna har nyligen ingått ett avtal om registrering, avveckling och nettning i RIX-systemet, i vilket bl.a. har angivits avvecklingstidpunkt. Valet av tolvslaget kan delvis förklaras av praktiska skäl och att framför allt mindre kundbetalningar är en okänd storhet som man måste ta hänsyn till i sin likviditetsplanering. En bank skall hinna göra en översiktlig kontroll av de krav som framställts och därför sker avvecklingen av dessa transaktioner kl. 13.15- 13.30. Det finns ett behov även för bankerna att någorlunda tidigt kunna bedöma likviditetssituationen.

2.3 VPC

Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag VPC tillkom 1971 i samband med att lagen om förenklad aktiehantering trädde i kraft. De svenska börsnoterade

Betalningsväsendet 87

aktierna är registrerade i VPC:s likvidhanteringssystem VP-systemet. VPC administrerar clearingen och avvecklingen av affärerna med svenska värdeoch även några utländska värdepapper som handlas på fondbörsen. VPpapper systemet togs i anspråk även for räntebärande papperpenningmarknadsinstrument. Därmed skedde en omsättningsmässigt betydande utvidgning av systemet. VPC är främst ansvarigt för det kontobaserade systemets funktion och redan därigenom intar VPC viktig position på den svenska värdepappersen marknaden. Beträffande clearing och avveckling kan VPC närmast beskrivas administratör avvecklingsprocessen. I demia process ligger ansvaret som en av på parterna att åtagandena fullgörs. I aktiekontolagen 1989:827 finns regler hur kontoföringen i VP-systemet skall till, och i lagen anges bl.a. om rättsverkningarna registrering. Rättsverlcningama som tidigare var av en knutna till bl.a. innehavet av aktiebrev är numera i stället knutna till registreringen på konto hos VPC.

Huvuddragen i VP-systemet är följande. Leverans av finansiella instrument sker omregistreringar mellan VP-konton. Någon nettning av leveransgenom åtagandena sker inte. I stället sker avveckling av leveransâtagandena enligt principen affär för affär. Avvecklingen av leveransâtagandena sker i tiden efter det att likviderna för affärerna har avvecklats. Likvidutväxlingen sker enligt principerna från propositionen om det kontobaserade systemet, vari- VPC således räknar ut ett slutligt likvidunderlag som skall finnas genom tillgängligt på avvecklingsdagens morgon. Ett netto beräknas för varje kontoförande institut. Den slutliga likvidavvecklingen sker i RIX-systemet. Ett kontoförande institut inte är med i RIX exempelvis en fondkommissiosom när måste därvid utnyttja likvidbank, dvs. bank med rätt att delta i RIX. en en

VP-systemet bygger på att VPC har rätt och skyldighet att vid varje dags likvidutväxling debitera respektive kreditera likvidbankens konto i riksbanksclearingen avseende ett likvidbelopp för varje likvidbank. Detta likvidbelopp skall motsvara totalnettot för samtliga till likvidbank knutna kontoförande en institut jämte likvidbankens eget netto.

2.4 MVPS-systemet

Avveckling transaktioner penningmarknaden sker i viss utsträckning av fortfarande utbyte likvider och värdepapper direkt mellan parterna. genom av

88 Betalningsväsendet

För detta utbyte finns det ett manuellt värdepapperssystem MVPS. Detta system har varit i bruk sedan 1989.

En affär med avveckling i MVPS kan översiktligt beskrivas enligt följande. Sedan avslut träffats per telefon registrerar handlaren affären i bankens eller värdepappersbolagets affärssystem. Efter det att dagens handel har avslutats stämmer handlaren av uppgjorda affärer med sina motparter för att kontrollera att de är överens om villkoren för affären, t.ex. instrument, ränta och pris samt avvecklingstidpunkt. Denna avstämning kan ske på grundval av en lista på de affärer handlaren har gjort under dagen som tagits fram av back-office. Sedan avstämning skett per telefon upprättas en ny lista med rättade uppgifter. Samma dag, dvs. avslutsdagen, sänds köp- respektive säljnotor till motparterna och, om det är fråga om kundaffarer, en avräkningsnota till kunden. Dagen före avvecklingsdagen görs en ny avstämning av back-office, genom en kontroll per telefon av att man är överens om samtliga villkor. Sedan den slutliga avstämningen eller matchningen har skett skall affärerna av- - vecklas. I MVPS-systemet sker avvecklingen direkt mellan parterna med fysiska leveranser av värdepapper.

2.5 OM

OM Stockholm AB OM är marknadsplats och clearingorganisation för standardiserade optioner och terminer s.k. derivatinstrument i Sverige. OM är ett av det börsnoterade bolaget OM Gruppen AB helägt dotterbolag. Börsoch clearingverksamhet bedrivs av en division som består av OM och OMLX, the London Securities and Derivatives Exchange. OM är auktoriserat av Finansinspektionen som börs- och clearingorgartisation enligt lagen 1992:543 om börs- och clearingverksamhet.

OM:s börs- och clearingverksamhet avseende derivatinstrument kan indelas i två grupper: Instrument för vilka OM är både börs- och clearingorganisation samt instrument för vilka OM endast utför clearing. OM driver två handelssystem. Det dominerande är den elektroniska marknadsplatsen där avslut träffas i ett datoriserat handelssystem. På denna marknadsplats sker handel med aktieoptioner, aktietenniner, OMX-optioner, OMX-terminer och aktielän. För denna handel gäller av OM antagna marknadsplatsregler. OM blir på den elektroniska marknadsplatsen part i och med avslutet. Detta innebär att parter

Betalningsväsendet 89

vid avvecklingen är OM och kunden. Det andra handelssystcmet OM som driver är den manuella marknadsplatsen. Även denna marknadsplats blir OM part i och med avslutet.

Sker avslutet utanför OM :s marknadsplats inträder OM som part i och med registrering i OM:s clearing efter framställan därom från parterna. För registrering krävs begäran från en part och bekräftelse från motparten. För ingångna kontrakt ställer OM krav säkerhet om säkerhetssaldot är negativt. OM kan även kräva säkerhet för skyldighet att erlägga premie, leverera värdepapper och betala avgifter. All kontoinformation förs av OM pá slutkundsnivå, dvs. OM kontrollerar och beräknar varje kunds position och säkerhetsbehov for sig. Likvidutveckling sker sedan en tid tillbaka över RIXsystemet på likartat sätt som för VPC.

2.6 Bankgirot

Bankgirocentralen BGC AB

Bankgirocentralen BGC AB BGC arbetar med betalningsförmedling på bankernas uppdrag och fungerar som en underleverantör till bankerna. Företaget startade verksamheten 1959 och var fram till 1987 ett konsortium mellan samtliga svenska banker. l dag är BGC ett aktiebolag med följande banker som ägare: Föreningsbanken, JP Bank, Nordbanken, S-E-Banken, Svenska

Handelsbanken, Sparbanken Sverige, Wasabanken och Östgöta Enskilda Bank.

Förutom betalningsfönnedling genom girotjänsterna arbetar BGC också med viss dataclearing mellan bankerna, t.ex. inom checkhanteringen, samt insamling och behandling av korttransaktioner. BGC fungerar sålunda en som serviceorganisation för bankerna.

Bankgirosystemet

Bankgirosystemet kan sägas vara ett öppet system genom att bankernas kunder kan göra betalningar från konto i en bank direkt till ett konto i en annan bank. Verksamheten bygger att ett bankgironummer kopplas till kundens vanliga konto i en bank. Det behövs således inte något speciellt girokonto för att göra betalningar och BGC tillhandahåller inte själv några konton. Innehavare av ett bankgironummer blir man genom att via ett avtal med sin bank ansluta ett

90 Betalningsväsendet

bankkonto till bankgirot. Banken registrerar därefter kontohavare och kontot i BGC:s register kontot ett bankgironummer. Detta nummer blir samt ger kontots referensnummer vid transaktioner inom bankgirosystemet. Ett bankkonto kan ha flera bankgironummer. Pâ så sätt kan kontohavaren hålla isär

betalningar till kontot. Kredittransfereringar5 kan utföras med

olika typer av bankgirot på fyra olika sätt:

Girering från ett bankgiroanslutet konto till ett annat. Kontantutbetalningar från ett bankgiroanslutet konto till mottagare utan sådant konto. Kontantinbetalningar till ett bankgiroanslutet konto. 4. Betalning från ett bankkonto eller bankgiroanslutet konto direkt till annat bankkonto kontoinsättning.

Så här går en betalning till

Betalningse mottagare Betalare

9 3 0 6 G 9

Bankgirot o

0 9

G G Bank 4 i Bank

vill utnyttja BGC:s produkter skriver avtal med sin bank. Banken Kunder som har i sin ett avtal med BGC. Betalningsuppdrag kan insändas olika sätt. tur Uppdraget kan lämnas betalarens bankkontor l skickar det vidare till som BGC 2. Betalaren kan även posta uppdraget direkt till BGC 3, eller skicka uppdraget via datamedium band, diskett eller teleöverföring. BGC behandlar uppdraget 4 och skickar underlag till banken för bokföring på konton 5. Från BGC skickas också avisering om betalning till mottagaren 6. en Inbetalningar till mottagare sammanställs och redovisas med en samma

5 Med kredittransferering avses att en överföring verkställs efter en betalorder som betalaren lämnat till sin bank. Betalordern går alltså ut att banken skall gottgöra motpartens konto.

Betalningsväsendet

Insättningsuppgift Bankgirobetalningar, som är förteckning över de en insatta beloppen samt kopior av betalningsinformationen från betalaren. Mottagare utan bankgiro får en betalningsanvisning för kontant utbetalning 7. Betalningar som skickas direkt till BGC âterrapporteras till betalaren 8. Clearing av nettobelopp mellan bankerna sker dagligen i riksbanksclearingen. Bankerna sänder kontoutdrag till sina kunder periodiskt 9.

Bankgiroqänsterna

Man kan indela bankgirotjänsterna i åtta olika produkter: Bankgiro Bank, Bankgiro Direkt, Leverantörsbetalningar, Skatter, Kontoinsättningar, lnbetalningsservice OCR°, Autogiro och Automatisk avprickning.

Bankgiro Bank innebär att betalaren lämnar betalningsunderlaget till banken i form av blanketter. Banken vidarebefordrar dem till BGC. Blanketterna är anpassningsbara till företagens olika betalningsrutiner och fylls i med printerskrivmaskin eller för hand. Denna tjänst passar bäst för små företag med ett mindre antal avgående betalningar per år. Tidsförloppet vid denna tjänst är följande: Betalningsuppdraget lämnas till bankkontor dag Betalarens konto debiteras och underlaget skickas till BGC samma dag. Under dag 2 behandlas underlaget på BGC, som sänder uppgifterna till mottagarens bank med ankomst senast kl. 19.00 samma dag. Under natten till dag 3 krediteras beloppet mottagarens konto Bokföringsdagen dateras per dag vilket får betydelse för ränteberäkningen. Beloppet är disponibelt för mottagaren dag för mötande uppdrag dock redan dag 2 under förutsättning att mottagarens bank tillåter detta.

Även Bankgiro Direkt är en blankettbetalningstjänst. I stället för att lämna in betalningsuppdraget till bankkontoret postar betalaren uppdraget till BGC. Betalaren erhåller en betalningsbekräftelse. Tidsätgängen vid denna tjänst är följande: Betalningsorder skickas direkt till BGC dag Efter normal postgång anländer ordern dag 2 till BGC. Samma dag debiterar betalarens bank betalarens konto. Under dag 3 sker övrig hantering, innefattande kreditering på mottagarens konto.

OCR är en förkortning av Optical Character Recognition.

92 Bemlningsviisendet

Vid Leverantärsbetalningar skickar betalaren betalningsunderlag till BGC via datamedium band, diskett eller teleöverföring. Avier skrivs ut av BGC och sänds till betalarens leverantörer betalningsdagen. Betalaren får en bevakningslista for planering sin likviditet samt kvitto på utförda betalningar av genom en transaktionslista och uttagsuppgift.

Alla Skatter kan betalas via bankgiro. I tjänsten Skattegiro lämnar betalaren in skatteinbetalningskort tillsammans med ett Betalningsuppdrag till banken. I tjänsten Skattefullmalq får BGC uppdraget att hos Riksskatteverket hämta de uppgifter behövs för att verkställa vissa skatteinbetalningar. som

Kontoinsättningaz används som benämning på ett antal tjänster som avser betalningar från företag och statliga verk till enskilda betalningsmottagare. Betalningsmottagaren behöver inte ha bankgironummer. Kontoinsättningar kan i huvudsak delas in i Löner, statliga kontoinsättningar t.ex. tre grupper: pensioner och barnbidrag och övriga kontoinsåttningar t.ex. skadeersättningar från försäkringsbolag.

Vid Inbetalningsservice OCR kommunicerar betalaren med BGC genom att i förväg ifylld blankett OCR-avi. Betalningsmottagaren skickar använda en således fakturor där avin har maskinläsbar kodrad som innehåller inen fomaation betalaren. BGC tar emot, läser in och behandlar de OCR-avier om betalarna sänder in. Betalningsmottagaren får uppgifterna från avierna som omvandlade till elektroniskt läsbar betalningsinformation som direkt kan läggas in i företagets ekonomisystem.

I tjänsten Autogiro kommer företag och deras kunder överens om att betalningar skall ske automatiskt förs över från betalarens genom att pengar till betalningsmottagarens konto. Överenskommelsen innehåller ett medgivande från betalaren att debiteringar får göras på kontot. Betalningsom initierar betalningen att skicka ett magnetband eller en ; mottagaren genom datafil till banken eller BGC för dragning på betalarnas konton. Betalningsmottagaren fakturerar betalaren som vanligt och behöver bara se till att pengar för betalningen finns kontot. Redovisning till betalningsmottagaren sker på datamedium eller papper.

Betalningsväsendet 93

Vid Automatisk avprickning kan inkommande betalningar prickas av i företagens kundreskontra med hjälp av dator. Betalningsmottagaren kan då få information om inkomna betalningar på datamedium i stället för på avier.

Omfattning

Den totala betaltjänstmarlqiaden i Sverige omfattar ca 3 700 miljoner betalningar per år. Av dessa svarar giromarknaden för ca 600 miljoner betalningar. Av förmedlat belopp går 30 procent via bankgiro och 70 procent via postgiro. Under 1994 förmedlades 2 049 miljarder kronor via bankgiro. Antalet uppdrag var 231 miljoner.

2.7 Postgirot

Postgi rot Bank Aktiebolag

Postgirot som startade redan år 1925 var tidigare ett affärsområde inom Postverket. Sedan den 1 mars 1994 är Postgirot ett bankaktiebolag under namnet Postgirot Bank AB. Postgirot Bank bedriver begränsad bankverksamhet, huvudsakligen betalningsförmedling. Postgirot Bank utnyttjar Posten Sverige ABzs7 postkontorsnät och lantbrevbärarnät i betalningsförmedlingsverksamheten. Såväl Postgirot Bank som Posten Sverige är helägda dotterbolag till Posten AB. Till skillnad från BGC har Postgirot Bank egna konton och tar emot inlåning från allmänheten.

Före ombildningen till aktiebolag fick Postgirot endast ge ränta på kontobehållning juridiska personer. Möjlighet att ge ränta företagskonton

infördes 1980-1981. År 1987 räntesättningen. Samtidigt därmed

begränsades infördes förbud ränta privatpersoner. År 1988 fick Postgirot ett mot att ge rätt att ge tredagarskrediter till företag och 1991 fick Postgirot möjlighet att ge företagskrediter upp till 30 dagar. Ombildningen till aktiebolag innebar även rätt för Postgirot att ge ränta till privatpersoner samt rätt att bevilja krediter generellt upp till ett år.

7 Före den 1 juli 1995 bedrev PostenSverige AB verksamhetunder namnet Posten Distribution AB.

94 Betalningsväsendet

Postgirosystemet

Postgirot som betalningssystem kan, i förhållande till bankgirot, sägas vara ett mindre öppet systern, genom att postgirot förutsätter att betalaren eller betalningsmottagaren har ett postgirokonto i Postgirot Bank. Postgirot drivs helt självständigt, till skillnad från bankgirot som är kopplat till olika banker.

Med postgirot kan utföra betalningar mellan postgirokonton, mellan man postgirokonton och personkonton konto i Nordbanken, samt mellan personkonton. Dessutom kan man göra inbetalningar till postgirokontopersonkonto och kontanta utbetalningar från postgirokontopersonkonto. Även förmedling kontant inbetalning för kontant utbetalning med s.k. postanvisning ingår i av Postgirot Banks tjänsteutbud. Denna tjänst är docki starkt avtagande, framför allt grund att de flesta kontanta inbetalningarna från privatpersoner sker av till företag med eget postgirokonto. Man kan således skilja mellan gireringar konto till konto, kontanta inbetalningar och kontanta utbetalningar.

De vanligaste tjänsterna med postgirot går till något av följande tre sätt:

Dag 1 sker inbetalning kontant vid postkontor. Dag 2 bokförs betalningen mottagarens konto. Kontoutdrag eller utbetalningskort sänds till mottaga-

På bankkontor annan bank än Postgirot Bank kan kontant inbetalning

ren. ske till postgirokonto. Banken skickar då betalningskortet till Postgirot Bank krediterar mottagarens konto. Därefter sker clearing mellan Postgirot som Bank och den andra banken. Den övervägande delen av betalningar till postgirot från andra banker sker dock via bankgirot, privatgirot och sparbanksgirot. Betalningstransaktioner denna väg tar dock 1-2 dagar längre än betalningstransaktioner som går direkt till postgirot.

2. Betalningsuppdrag sänds in dag l till Postgirot Bank för debitering av betalarens eget postgirokonto. Uppdraget det gula kuvertet med betalningsorder och inbetalningskort anländer förmiddagen dag 2 efter normal postgång och bokföring sker dag. Tidigast dag 3 erhåller betalaren samma redovisning in- och utbetalningarna. Vid de saldokontroller som föregår av bokföringen beaktas även inbetalningar skall ske samma dag. Betalningar som ändå saknar täckning betalarens eget postgirokonto sparas i ett som vänteregister tills inbetalning har kommit. Betalningen anses ha skett vid den

SOU 1995369 Betalningsväsendet 95

tidpunkt då saldokontroll utförts och saldouppdatering skett på betalarens och mottagarens konton.

3. Betalningsuppdrag inkommer dag l efter normal postgång tillsammans med en check ställd till Postgirot Bank, utbetalningshandling avier av olika slag, postanvisning e.d. eller ett särskilt överföringsuppdrag från kundens bankkonto som tillsammans med eventuell övrig behållning kan ge täckning för betalningsuppdraget. Kunden kan på detta sätt också fylla på sitt postgirokonto, även om det i och för sig redan finns täckning för det aktuella uppdraget. Under dag l kontrolleras täckningen för inbetalningen, varefter bokföringen av in- och utbetalningen sker dag Företag som regelbundet skickar in checkar på höga belopp kan mot en avgift få ett s.k. särskilt checktillstând. Därigenom kan insättningen bokföras redan ankomstdagen.

Postgirotjänsterna

Postgirotjänsterna kan, motsvarande sätt som bankgirot, delas in i flera olika tjänster. Utöver de ovan angivna tjänsterna gireringar, kontanta inbetalningar och utbetalningar, som kan kallas för bastjänster, finns följande tjänster: Betalningsbevakning, Autogiro, Koncernkontosystem, Giro Direkt

och Utlandsbetalningars.

Privatpersoner kan anlita postgirot för Betalningsbevakning, vilket innebär att betalningen sker pâ ett senare datum som betalaren anger. Tjänsten kan användas vid inrikes betalning mellan postgirokonton upp till ett år framåt. I en och samma betalorder kan man samla betalningar som skall ske vid olika tidpunkter. Ordern måste vara Postgirot Bank tillhanda senast fem dagar före första betalningsdag och kostar fem kronor per betalningsdag. Såväl betalare som mottagare får skriftlig bekräftelse kontoutdrag respektive betalningsbesked efter respektive betalningsdag.

Företag erbjuds att koppla vissa servieetjänster till betalningsförmedlingen. Företag kan t.ex. lämna betalningsuppdrag datamedium eller via direktförbindelse. Postgirot Bank tillhandahåller rutiner för betalningsbevakning. Förekommande produktnamn är Inbetalningsservice inbetalningar kan identifieras automatiskt i företagets reskontra genom ett kodsystem, Fakturabetalnings-

Utlandsbetalningarbehandlasi avsnitt2.143.

96 Betalningsväsendet

service automatisk bevakning av förfallodagar för kommande utbetalningar, Skazzegiro bevakning av förfallodagar för skatteinbetalningar, Utbetalningsservice rationalisering vid massutbetalningar, Blankettservice blanketter med företagslogotyp m.m., Autogiro och Girovision tillgång till övriga tjänster, t.ex. fakturabetalningsservice genom företagets egen dataterminal.

En särskild tjänst utgör Autogiro som är en automatisering av ett företags inkommande betalningar. Tjänsten bygger pâ att ett företag kommer överens med sina kunder att betalningar från kunderna till företaget får ske genom debitering kundens postgirokonto på grundval av det underlag som föreav taget lämnar till postgirot. Betalningarna registreras och sänds av företaget på datamedium band, diskett eller teleförbindelse till postgirot. Företaget sänder infor varje betalningstillfálle ett meddelande till kunden, som har möjlighet att hindra den kommande debiteringen. Postgirot bokför betalningarna på den angivna förfallodagen och rapporterar till företaget och kunden. Autogirot bygger en stående fullmakt från kunden till företaget, och hos postgirot förs ett betalarregister över kontonummer för personer som lämnat fullmakt till respektive företag.

En särskild företagstjänst är Koncernkontøsystem. Denna tjänst innebär att olika företag inom en koncern kan utnyttja den samlade behållningen inom koncernens olika postgirokonton för betalningar. Underskott ett bolags konto kan kompenseras med överskott i ett annat bolags. Koncernens samlade överskott kan göras räntebärande genom överföring till ett normalt bankkonto. Inkommande betalningar på ett koncernkonto kan således användas för utbetalningar från ett annat. Systemet åtföljs av en daglig rapportering av transaktioner och kontoställningar. Det största koncernkontosystemet är statens Cassa Nova, med över 3 300 konton i sju nivåer.

Giro Direa, infördes 1993, kunden möjlighet att via datamedia lämna som ger betalningsuppdrag i sista minuten. Fram till kl. 15.00 kan betalorder tas för bokföring dag. Kommunikationen med kunden sker som regel emot samma att kunden skickar in betalorder tillsammans med inbetalningsblanketgenom Företag kan också välja att med hjälp av persondator kommunicera med ter. postgirot via Datex eller Videotex. Tjänsten kallas då Girovision och innefattar betalningar, informationshämtning, likviditetsprognoser, koncernredovisning och sammanställning kommande betalningar i fakturaservicen. Det är också av möjligt anlita tjänsten PC-giro. Denna tjänst gör det möjligt att överföra att

Betalningsväsendet 97

betalorder datamedium och kan utföras från företagets egen dataterminal eller persondator. Kommunikationen sker då antingen över telenätet med användande av programvaran Girolink eller genom att företaget sänder in en diskett med informationen.

Som kvitto på inbetalningen erhöll inbetalaren vid skriftlig betalorder tidigare ett stämplat exemplar av ordern. Under 1993 introducerades ett system med särskilda utskrifter över utförda uppdrag, s.k. debiteringsbesked. Postgirot erbjuder sina kunder olika servicenivå och villkor. Den som väljer baskonto erhåller en viss räntesats och service vad beträffar utskick av kontoutdrag. Målet är att kontoutdrag skall vara kontohavaren tillhanda senast tredje bankdagen efter bokforingsdagen. Mot erläggande av en särskild avgift kan kunden välja ett konto med en högre servicenivå bättre ränta och annan service. Dessa tjänster kallas Hemgira, Ajjfärsgiro och Föreningsgiro.

Det förtjänar att anmärkas att motsvarigheter till vissa av Postgirot Banks här redovisade tjänster, t.ex. koncernkontosystemet, också tillhandahålls kunderna av affärsbankerna. Därför ingår inte dessa tjänster i BGC:s tjänsteutbud.

E ntreprenadverksamhet

Postgirot sköter sparbanksgirot entreprenad. Denna tjänst, som är sparbankemas betalningssystem for gireringar, beskrivs utförligare i avsnitt 2.8.2. Postgirot sköter entreprenad även Nordbankens personkonto och dess gireringsfunktion.

Omfattning

Som ovan nämnts omfattar den totala betaltjänstmarknaden i Sverige ca 3 700 miljoner betalningar, varav giromarknaden svarar för ca 600 miljoner betalningar. Av förmedlat belopp går 30 procent via bankgirot och 70 procent via postgirot. Under ett år sker omkring 400 miljoner transaktioner till ett sammanlagt värde om 5 000 miljarder kronor genom postgirot. Av antalet betalningsuppdrag sker 20-25 procent efter kontanta inbetalningar över postdisk. Postgirot har 35 procent av antalet utlandsbetalningar, men endast 4 procent av det förmedlade beloppet.

4 IS-OBOO

98 Belalningsväsendet

2.8 Gireringar i anslutning till bankernas löne-

kontosystem

Gireringsftntldionen i anslutning till bankernas lönekontosystem har vuxit fram efter hand. I dag har alla lönekontosystem i samtliga banker en betalningsmöjlighet direktkopplad till kontot. servicenivå och produktionssätt skiljer sig dock åt. Gemensamt är dock att alla gireringsfunktioner baseras på att betalningsuppdrag sänds i brev till den enhet som handlägger uppdragen. De l gireringsftmlçtioner finns är personkontot, sparbanksgirot och privatgirot. som

1 Personkontot

Personkontot är Nordbankens lönekonto. Kontot utvecklades ursprungligen privatpersonernas lönekonto och postgirokonto. Man kan girera från som kontot, ta emot inbetalningar och gireringar från såväl Nordbankens som andra bankers kontosystem samt göra betalningar med utbetalningskort. Man kan även skicka in checkar och egna utbetalningskort för gottskrivning på kontot. Även bankgirots blanketter accepteras. Dessa blanketter lämnas vidare till BGC för hantering.

Personkontot erbjuder tvâ servicenivâer beträffande kontoutdrag. För en viss avgift betalningsorder kan kunden få ordern i retur tillsammans med ett per kontoutdrag två eller IIe dagar efter bokföringsdagen. Den lägre servicenivän, är avgiftsfri, innebär att man inte får separat kontoutdrag. I stället ersom håller kunden betalorderns slutsumma på nästa ordinarie kontoutdrag. I detta fall består betalordern ett original och en kopia. Kopian får kunden behålla. av

Personkontot hanteras centralt av Postgirot Bank. Betalningstransaktionerna från personkontot lämnas över till postgirot för bokföring på mottagarens konton på sätt övriga postgirotransaktioner. Debitering av samma som betalarens konto sker under natten och kontoutdrag kan därför inte sändas ut till denne förrän tidigast nästa dag.

8.2 Sparbanksgirot

Sparbanksgirot, sköts Postgirot Bank på entreprenad, kopplas till som av innehavarens eget lönekonto hos sparbank. Funktionen är begränsad till en

Betalningsväsendet

gireringar. I sparbanksgirot sänds inte ut något kontoutdrag efter girering utan sammanlagt belopp och löpnummer enligt betalordern framgår endast på ordinarie kontoutdrag. Postgirot utför bokföringen dag 1 och lämnar samma dag uppgifter till sparbankerna, via Spadab°, vilket belopp skall om som debiteras betalarens konto. Postgirot erhåller denna betalning genom clearing under dag 2 men får ränteersättning från dag Sparbanksgirot accepterar även inbetalningskort från bankgirot.

2.8.3 Privatgirot

Privatgirot innefattar flertalet övriga bankers girofunktion för privatkunder. Privatgirot etablerades av de privatägda affarsbankerna och föreningsbankerna 1982 och sköttes till och med 1987 på entreprenad av BGC. Driften övertogs 1988 av ett nybildat bolag, Privatgirot AB. I detta bolag är följande banker delägare: Handelsbanken, S-E-Bankcn, Föreningsbanken, N ordbanken,

Östgöta Enskilda Bank, JP Bank och Wasabanken.

Privatgirot hanterar insamlingen och registreringen av betalningsuppdrag från privatpersoner. Servicenivân i privatgirot är densamma som i sparbanksgirot, vilket innebär att gireringar och gottskrivningar tas emot. Inget separat kontoutdrag sänds ut. Betalningsorder i original och kopia används. Hanteringen sköts centralt av privatgirot. Privatgirouppdragen innehåller även en stor mängd postgiroblanketter. Dessa blanketter lämnas till postgirot för bokföring. Genom ett tekniskt samarbete kan registrering och datafångst som privatgirot gör användas direkt av postgirot. Postgirot betalar en avgift till privatgirot per transaktion. Betalningsbeloppen förs över till postgirot genom clearingen. Privatgirouppdragen innehåller mindre del bankgiroblanketter. Dessa även en vidarebefordrar privatgirot till BGC för insättning av beloppen på mottagarnas bankkonton.

2.9 Spadab

Spadab, som bildades 1962 och som tidigare var ett fristående dotterbolag till Sparbankernas Service AB, är numera en division inom Sparbanken Sverige en sammanslagning av landets elva största sparbanker och Sparbankernas -

Spadab behandlasi avsnitt2.9.

100 Betalningsväsendet

Bank. Spadab är ett dataföretag till vilket de flesta sparbanker som utnyttjar datateknik är anslutna.

Spadab for drift och utveckling av ett flertal datasystem för Sparbankersvarar Tyngdpunkten i verksamheten är huvudbokföringssystem och reskontrana. system för in- och utlåning. Dessutom hanterar Spadab sparbankssektorns olika system för betalningsförmedling och clearing. Från att ha varit sparbankemas bokföringscentral har Spadab utvecklats till ett högteknologiföretag som förser sparbankerna med ADB-tjänster inom alla verksamhetsområden. Spadab handhar ADB-verksamheten för 76 av Sveriges sammanlagt 91 sparbanker.

Sparbankssektoms olika system för betalningsformedling och clearing hanteras Spadab. Betalningsförmedlingen går till så att betalarens bankkonto belastas av med det belopp betalningsuppdraget och att betalningsmottagarens konto avser i eller bank gottskrivs beloppet. Spadab ombesörjer datasamma en annan underlag for likvidavräkningen mellan de olika sparbankernas clearingkonton i Sparbankernas Bank samt för riksbanksclearingen.

2.10 Betalning med check och växel

2.10.1 Check

Checkanvándningen utgör ett undantag från huvudregeln att det saknas lagstiftning för betaltjänster. Betalningen med check inrymmer en betalningsförmedling med anvisningsförfarande och påminner därför om användningen av kontokort. Checken är formbunden handling med vilken man kan disponera en över konto checken är särskilt anknuten till checkkonett utrymme ett som to. Användningen checken skiljer sig från användning av kontokortet på av mycket detaljerade regler i checklagen 1932: 13l så sätt att det har uppställts för avvecklingen den fordringsrättsliga triangel som checkbetalningen ger av upphov till. Checken har fått officiellt starkare ställning som betalningsen instrument i den allmänna handeln, i den meningen att checken genom lagens bestämmelser gjorts till presentations- och värdepapper. Detta förhållande hänger också med betydelsefull skillnad mellan checken och samman en annan kontokortet, nämligen att Checken är ägnad att kunna användas som betalning i flera led innan den slutligen löses in hos den bank som håller checkkontot.

Betalningsväsendet lOl

I praktiken kommer checken dock sällan att överlåtas i mer än något enstaka led mellan utställaren och den inlösande banken trassatbanken.

Checklagen innehåller vissa formföreskrifter om checken, vad den skall innehålla, vem som får vara trassat endast bank, vad som gäller i fråga om tid och plats för inlösen samt vad som gäller i fråga om betalningsansvaret för utställaren och innehavare som överlåtit checken vidare det s.k. checkansvaret. Lagen tar endast i ett fåtal avseenden upp frågor om trassatens ställning i checkhanteringen. Främst gäller detta kravet att utställaren skall ha ett tillgodohavande hos trassaten som svarar mot checkbeloppet och skyldigheten för trassaten att lösa in checken mot att den visas upp. De avtalsrättsliga förhållandena för checkkontoavtalet regleras emellertid inte. Rättigheter och skyldigheter mellan kontohavare och bank regleras i princip inte i lagen.

Lagen innehåller i huvudsak bestämmelser om formkrav och andra frågor om överlåtelse av check. Syftet med reglerna kan sägas vara att i ordnad form överflytta den ursprunglige checkinnehavarens position och rättigheter till näste innehavare i kedjan, utan att checkens ursprungliga värde försämras på grund av överlâtelsen.

Trassatbanken har enligt lagen en uttrycklig skyldighet att lösa in checken till det angivna beloppet när checken visas upp. Här stadgas om tid och plats för checkinnehavaren att påfordra inlösen. Av reglerna följer ett ansvar för trassatbanken gentemot både innehavaren och utställaren. För det senare förhållandet att banken vid ordercheckar dvs. de flesta är skyldig att anges kontrollera att överlåtelsekedjan är hel och obruten. Däremot är banken inte skyldig att kontrollera äktheten namnunderskrifterna. Sedan många är finns av en överenskommelse mellan bankerna och handeln som innebär att trassatbanken inte avvisar privatcheckar belopp upp till 2 000 kronor som har mottagits som betalning även om täckning för beloppet skulle saknas. Checkar visar sig vara förfalskade avvisas dock alltid. som

Utställaren har alltid möjlighet att återkalla checken. Denna möjlighet är jämföra med spärranmälan för kontokorten. Återkallande närmast att en av en check kan dock ske både när kontohavaren tappat bort sina checkblanketter dvs. i syfte att förhindra ett obehörigt utnyttjande och när han anser sig ha berättigad invändning mot det rättsförhållande som föranledde utställandet en checken. Av reglerna i checklagen följer dock ingen skyldighet för av

102 Betalningsväsendet

kontohavaren att utnyttja möjligheten att återkalla checken. En sådan skyldighet följer emellertid som regel av innehållet i respektive kontoavtal med banken.

Checklagen anger också hur en checkinnehavare skall förfara om banken vägrar att lösa in checken, vilket kan ske t.ex. om checken saknar täckning. Principen är att varje person i överlåtelsekedjan kan rikta anspråk mot envar av de i föregående led förekommande personerna och utkräva dels checkbeloppet jämte ränta, dels ersättning för kostnader i anledning av förfarandet. Däremot behandlas inte heller i detta avseende frågor som rör rättsförhällandet mellan utställaren och trassatbanken.

Checklagen innehåller även en straflbestämmelse för det fall att någon utställer en check utan täckning eller återkallar en check utan skälig anledning. Straffansvar inträder vid såväl uppsåt som oaktsamhet. Regeln avses skydda checkiruiehavaren och inte trassatbanken. Om banken således löser in en check utan täckning kan ansvar enligt bestämmelsen inte göras gällande NJA 1971 s. 343. Däremot kan ansvar for bedrägeri bli aktuellt om förutsättningarna för det är uppfyllda.

10.2 Växel

Växeln har i än högre utsträckning än checken trängts undan av modernare betalningsmedel. Växlar förekommer dels som dragen växel, dels som egen växel. Den växelform som i dag kan sägas spela någon nämnvärd roll som betalningsmedel är postväxeln, som är en form av egen växel.

Lagregler om användningen av växlar finns i växellagen 1932:130. Dess innehåll är i likhet med checklagen inriktat att upprätthålla handlingens funktion av betalningsmedel, inte att reglera förhållandet mellan en kund och en betaltjänstansvarig. Bestämmelserna behandlar därför i huvudsak formföreskrifter och avvecklingen av fordringsförhållandet till den slutliga borgenären.

Betalningsväsendet 103

Dragna växlar

Den dragna eller trasserade växeln är liksom checken en anvisning från utställaren till huvudgäldenären trassaten att fullgöra en betalning till borgenären. Till skillnad från checken kan emellertid även andra än banker vara trassat för en växel. Här är det alltså möjligt med en fordringsrättslig triangel inkluderar enbart privatpersoner. I övrigt gäller stora likheter med som checken. Detta gäller t.ex. möjligheten att överlåta handlingen, ansvaret för tidigare innehavare gentemot senare innehavare växelansvaret samt handlingens karaktär av presentationspapper.

Egna växlar

Den egna växeln skiljer sig från den dragna i det att utställaren själv är huvudgäldenär. Den egna växeln konstituerar ingen triangel och är därmed inte någon anvisning utan ett skuldebrev. Som exempel kan nämnas postväxeln, som ställs ut av en bank för betalning på deras eget kontor. Postväxeln är avsedd att kunna användas av rernittenten som betalningsmedel i form av ett överlåtbart skuldebrev. Vad som händer är således att kunden efter betalning till banken erhåller ett skuldebrev på beloppet. Skuldebrevet kan sedan överlåtas till kundens borgenär, som kan få det inlöst hos banken.

2. l 1 Kortmarknaden

2. l l l Allmänt .

Betalning med kontokort blir alltmer utbrett såväl i Sverige som i andra länder. Allt fler och alltmer avancerade tjänster knyts till kontokort. Allt fler aktörer erbjuder dessa tjänster inte enbart till privatpersoner utan i hög grad även till företag. Kontokortsmarknaden och utvecklingen av denna marknad uppvisar en splittrad bild. Anledningen till detta är bl.a. att det inte finns en helt enhetlig begreppsapparat kring kontokort och andra typer av kort samt det rika utbudet av olika tjänster. I detta avsnitt behandlas vilka olika typer av finns marknaden, vilka aktörerna är och hur kontokort och andra kort som på betalning med kontokort går till. Förbetalda kort behandlas särskilt i avsnitt 2. l 1.7.

104 Betalningsväsendet SOU 199559

I avsnitt 2.11.6 redovisas material som utredningen inhämtat rörande förhållandena på kontokortsmarknaden 1992-1994. Redovisningen är en uppföljning av de uppgifter som lämnades avseende kontokortsmarknaden 1992-1993 i delbetänkandet Finansiella tjänster i förändring, SOU 1994:66, bilaga 4.

2. 1 1.2 Kontokort

Kontokortet är i forsta hand, därav namnet, ett bevis om på kortet namngiven persons innehav av eller dispositionsrätt till ett konto hos ett institut, vars namn i regel på ett eller annat sätt namn, logotyper, kortnummer framgår av kortet. Förutom kontobevisfunktionen har kontokortet även funktionen som legitimationsmedel vid disposition av kontot för betalning. Redan innehavet av kortet ger en viss presurntion för att innehavaren är behörig. Kontokortet utgör om man så vill en nyckel till själva betalsystemet. Vid betalning krävs dock i regel ytterligare legitimationsmedel, såsom ID-kort eller personlig kod, s.k. PIN-kod. Transaktionen godkänns kortinnehavaren genom underskrift av av en köpnota eller, i vissa elektroniska system med butiksterrninal, genom särskild inknappning av klartecken efter godkänd behörighetskontroll.

Såvida inte kontot förs hos betalningsmottagaren, är köpnotan i juridisk mening en betalningsanvisning. Om godkännandet sker genom inknappning på terminalen föreligger anvisningen i stället i elektronisk form. Mot presentation av anvisningen förmedlar det kontoförande institutet betalning till betalningsmottagaren i enlighet med avtalet mellan dessa parter. I ett sådant avtal ingår som regel villkor bl.a. om behörighetskontrollen och kontrollen av att det finns täckning kontot.

Kontot kan antingen vara ett tillgångskonto typiskt sett ett inlâningskonto med eller utan kreditutrymme eller ett skuldkonto med avbetalningskredit eller med ett betalningsanstånd på 30-45 dagar. I Sverige är det allmänt vedertaget att man delar in kontokorten i bankkortdebetkort, betalkort och kreditkort, dvs. utifrån vilka betalningsvillkor som är knutna till kortet.

Debetkort är den gängse beteckningen i de fall beloppet debiteras kortinnehavarens tillgodohavande på ett konto. Om det är fråga om ett kontokort som

PIN är en förkortning av Personal IdentificationNumber.

Betalningsväsendet

är knutet till ett inlåningskonto hos en bank med eller utan ett stående kreditutrymme knutet till kontot brukar dock använda beteckningen man bankkon. Vissa av bankkorten kallas även uttagskort när deras användningsområde är begränsat till uttag av kontanter i bankautomater. Under senare tid har det blivit allt mer vanligt med tillgångskonton utanför banksfáren, t.ex. inom detaljhandeln och bensinbranschen. I dessa fall är benämningen debetkort mer ändamålsenlig. För att enhetlig benämning kallas dessa kort en fortsättningsvis debetkort.

Betalkort används som benämning på kort där kortinnehavaren enligt kontovillkoren beviljas anstånd, vanligtvis 30-45 dagar, med betalningen av det belopp som påforts kontot under en viss period. Det kontoförande institutet fakturerar kortinnehavaren for de inköp som skett under perioden för betalning i ett sammanhang. Någon ränta debiteras som regel inte. Som exempel på sådana kort kan nämnas American Express och Diners samt flertalet bensinbolags kort.

Kreditkon används som benämning kort där betalningen vid ett köp påförs ett skuldkonto för en avbetalningskredit. Kreditutrymme som frigörs genom återbetalning får vanligtvis användas för ny skuldsättning upp till beviljat belopp s.k. revolverande kredit. Till skillnad mot betalkort betalar i allmänhet kortinnehavaren ränta från inköpsdagen.

Det är allt mer vanligt förekommande att ett och samma kort ges flera olika funktioner så att det blir ett kombinerat debet- och kreditkort med valfrihet att vid kortanvändningen utnyttja den ena eller den andra funktionen, ibland på ett och samma konto. Vid förekommande kombinationer av betal- och kreditkort oftast är kortet knutet till endast ett konto har kontohavaren möjlighet - att välja att betala hela skulden på en gång eller att göra periodiska avbetalmngar.

Alla kort som är kopplade till en persons fordrings- eller skuldkonto bör enligt min mening betraktas som kontokort. Om kortet används för betalningsändamål utgör därmed inget avgörande kriterium för om kortet är ett kontokort. Kort som inte är kopplade till ett individualiserat konto bör således skiljas från

Den engelska tennen är debit card. Begreppet bankcard användsenbart för kort somges ut av en bank.

106 Betalningsväsendet SOU 1995;69

kontokort. Bland dessa kort finns förbetalda kort. Förbetalda kort kan laddas med köpkraft, dvs. med värdeenheter, som kortinnehavaren kan använda som betalning i stället för kontanter vid köp av varor och tjänster. I Sverige kan förbetalda kort för närvarande användas för vissa standardiserade tjänster, t.ex. i telefon- och parkeringsautomater. Beloppet har kortinnehavaren betalat till kortutgivaren i förskott. När kortinnehavaren gör inköp med hjälp av det forbetalda kortet avräknas det inladdade beloppet, det bränns av. De flesta forbetalda kort finns i Sverige är av engângskaraktär. Principiellt är dessa som kort likvärdiga med sådana traditionella kvasipengar som kuponger eller poletter det ligger i den elektroniska formen. De förbetalda korten - nya behandlas i avsnitt 2. 11.7.

2. l 1.3 Aktörer kontokortsmarknaden

Betalningsfönnedling med hjälp av kontokort bygger i den enklaste situationen på avtalsforhâllande mellan tre aktörer: konutgivaren, kortinnehavaren och ett säljföretaget. Ikortsystem där det ingår flera kortutgivare finns ytterligare en , . aktör brukar kallas inlösare. Inlösaren har avtalsrelationer med säljsom . företaget och kortutgivarna. Utöver dessa aktörer finns ett antal aktörer som brukar kallas servicebyráer. Dessa byråer brukar vanligtvis utföra visst praktiskt arbete, t.ex. själva databearbetningen, insamlande av köpnotor m.m. En servicebyrå har normalt sett endast ett avtalsförhâllande med en annan aktör. I detta avsnitt presenteras de olika aktörerna närmare. Under vilka förutsättningar aktörernas verksamhet skall fordra tillstånd respektive som ställas under tillsyn behandlas i kapitel 4.

Konutgivare

Kortutgivare är ofta bank eller ett kreditmarknadsbolag. Allt fler

en kortutgivare finns inom detaljhandeln och bensinbranschen. En kort- 4 numera utgivare bestämmer vilka villkor skall gälla för kortets och kontots som kortets utformning och utseende. Kortutgivaren för register utnyttjande samt över vilka är kortinnehavare och vilka kort som utfärdats samt fakturerar som eller aviserar kortinnehavaren för gjorda inköp.

l l Kreditmarknadsbolag används benämning även företag som är finansbolag och som som alltjämt driver verksamhet enligt lagen 1988:606 om ñnansbolag.

. . Ä

Betalningsväsendet

De vanligaste kortutgivarna i Sverige är bankerna och dem ägda kreditav marknadsbolag. Kontokort som ges ut bankerna är generellt användbara av och brukar kallas öppna kontokortssystem, Till dessa systern hör också vissa kortföretag såsom American Express Company AB och Diners Club AB. Även handeln är en stor och viktig kortutgivare. Bensinbolag har sedan länge givit ut egna kort och har foljts av allt fler företag inom dagligvaruhandeln. De kort som ges ut av enskilda företag inom bensin- och dagligvarubranschen är vanligtvis endast användbara för betalning av köp av varor och tjänster som det aktuella företaget tillhandahåller. Dessa system brukar kallas slutna kontokonssystem. Ivissa fall finansieras och administreras kortutgivningen av ett företag ofta ett kreditmarknadsbolag som inte har någon direkt anknytning till det eller de företag i vilka kortet kan användas för inköp. Kontokorten är i dessa fall endast avsedda att användas som betalningsmedel för köp i ett visst företag eller i en grupp av företag. Dessa kontokortssystem brukar benämnas legokontosystem.

Koninnehavare

Kortinnehavaren är vanligtvis en fysisk person som ingått avtal med en kortutgivare om att använda ett visst kontokort för betalningsändamâl. Ett kontokort kan även vara utställt för ett företag och avsett att utnyttjas av anställda for betalningar i samband med bl.a. resor och representation. Vissa kontokort vänder sig enbart till fysiska personer. Detta gäller främst bankkort som är kopplade till ett löne-, pensions- eller motsvarande konto samt kreditkort. Flera s.k. betalkort, t.ex. Eurocard, American Express och Diners Club, vänder sig oftast till juridiska personer.

Stilföretag

Ett säljföretag är en näringsidkare som tillhandahåller varor eller tjänster och som slutit ett avtal med en viss kortutgivare eller inlösare om att acceptera kontokort vid betalning. Säljföretag kan vara vanliga butiker inom olika branscher. Det kan även vara hotell, restauranger, resebyråer, Posten, tandläkare, sjukhus, taxi m.m. Inom vissa branscher har tecknats avtal med ett flertal kortutgivare, vilket innebär att man som ktmd oftast kan räkna med att kunna betala med sitt kontokort. Detta är särskilt vanligt inom hotell- och restaurangnäringen. Det finns omkring 55 000 säljforetag som accepterar kontokort som betalningsmedel i Sverige.

108 Betalningsväsendet SOU 1995;69

Inlösare av kontokortstransaktioner

En inlösares uppgift är att ge säljföretaget betalt för kontokortstransaktionerna. Inlösaren betalar alltså ut likvid till säljföretaget för genomförda kortköp. Inlösaren får i sin tur betalt av kortutgivaren. Affärsidén för inlösaren är att ta I Sverige kallas denna ersättning för betalt av säljföretaget for inlösentjänsten. serviceavgift. Inlösare finns bl.a. inom Visa och MasterCard. Enligt de internationella regler som gäller för Visa och MasterCard måste en inlösare även kortutgivare och kortutgivare måste vara bank eller bankägd. Detta vara en innebär endast banker eller bankägda företag kan vara inlösare av Visaatt och MasterCard-kort.

En inlösare kan representera flera olika kortsystem. Genom att inlösaren träffar avtal med olika säljföretag ansluter inlösaren säljföretagen till ett eller flera olika kortsystem. I avtalen regleras vilka kontroller som säljföretaget skall utföra vid köpet, t.ex. beträffande spärr- och legitimationskontroll. Det är också vanligt att inlösaren förser säljföretaget med olika hjälpmedel, t.ex. köpnotor, avdragsapparater och datasystem, för att genomföra kortköpet.

En inlösare är i sin tur berättigad till ersättning av kortutgivaren för inlösta transaktioner. Ersättningen skall samtliga transaktioner som har presenavse terats för kortutgivaren på ett korrekt sätt.

I Sverige finns sju inlösare bankutgivna kort. Dessa är S-E-Banken under av firmanamnet Euroline, Svenska Handelsbanken, Nordbanken, Förenings-

banken, Östgöta Enskilda Bank och BABS Bankkortsadrninistrativ Butiksser-

vice AB Babs ombud för Sparbanken Sverige och de fristående sparsom bankerna. Kortbetalning Servo AB Servo, som ägs av affärsbankerna, var före den 1 juli 1993 affärsbankemas inlösare. Efter de ändringar gemensamma infördes i konkurrenslagen 0993:20 vid denna tidpunkt ansågs prissom samarbetet Servo inte förenligt med förbudet mot prissamarbete. genom vara De avtal Servo ingått med olika säljföretag fördelades därför mellan som bankema. Servo intar i dag rollen servicebyrå. Servo behandlas mer som en utförligare nedan.

Betalningsväsendet 109

Babs

BABS Bankkortsarlministrativ Butiksservice AB är ett av Sparbanken Finans helägt dotterbolag. Sparbanken Finans administrerar och svarar dock för driften av Babs vilket innebär att Babs fungerar som ett affärsområde inom Sparbanken Finans. Babs bedriver två olika verksamheter, dels insamling och inlösen av svenska och utländska korttransaktioner, dels teknikutveckling av system för korthantering i detaljhandeln.

Babs träffar avtal med säljföretagen vilket innebär att Babs är inlösare själv. Babs även för vissa administrativa uppgifter mot säljföretagen, t.ex. svarar insamling transaktioner, reklamationer och förfrågningar om utbetalning. av Babs administrerar Sparbankernas kort och FINAX-kort Finax är ett helägt dotterbolag till GE Capital AB. Babs har liksom Servo i uppdrag av vissa kortutgivare, t.ex. American Express, som inte har egna terminaler, att transportera själva transaktionerna. Babs utför i dessa fall också auktorisationen, dvs. kontrollerar kortets giltighet, kortinnehavarens behörighet m.m.

Servo

Kortbetalning Servo AB som ägs av dataföretaget Cap Programator var tidigare affársbankernas gemensamma organisation för inlösen av korttransaktioner. Bankerna tecknar numera inlösenavtal direkt med respektive säljföretag. Servo har till uppgift att tillämpa dessa avtal. Servo svarar för kundtjänst säljföretagen samt telefonauktorisation och reklamationer. Servo fakturerar säljforetagen serviceavgifter. Vidare administrerar Servo reklamationer från kortutgivare och sköter för bankernas del administrativa kontakter med utlandet Visa International och MasterCardEuropay. Detta innebär att Servo bl.a. år ansvarigt för driften datorerna som är uppkopplade mot de av internationella nätverken.

Auriga

Auriga AB är ett från bankerna fristående datatjänstföretag som ägnar sig insamling korttransaktioner från säljföretag. Företaget fungerar som en av servicebyrå säljföretagen och samordnar handelns, bankernas och kontokortsföretagens insamlingssystem. Auriga ägs av industrikoncernen Frili AB,

110 Betalningsväsendet

som ägs av Bonnierföretagen. I dag har Auriga avtal med mer än 1 500 säljforetag. Elektroniska korttransalclioner kommer från över 7 000 kortläsare.

I Auriga sker också datainsamling från dokument, t.ex. köpnotor. Det skriftliga dokumentet läses av en dator som förvandlar den skrivna dokumentationen till datoranpassad information. Informationen lagras på optiska skivor, microñlm eller annat medium. Under åren 1988-1993 läste Auriga in ca 300 000 köpnotor. Dessa skickas till Auriga med post från 60 000 butiker, hotell, restauranger, bensinstationer och taxibilar. Inläst data sorteras och bearbetas. Informationen vidarebefordras till säljföretagen flera gånger per dygn. Delar av dessa volymer hanteras i dag av BGC.

Med hjälp av EDI Electronic Data Interchange överförs information elektroniskt via telenätet. Tekniken ersätter skrivna eller tryckta dokument. När endast kontokort i förening med PIN-kod används som legitimationsmedel i en datanätsansluten butiksterrrxinal kan korttransaktionerna handläggas helt på elektronisk väg s.k. Electronic Funds Transfer at Point of Sale-system och köpnotor for underskrift kan utgå. Auriga hämtar i dessa fall informationen via telenätet, varefter den bearbetas och vidarebefordras.

Cekab

Centralen for Elektroniska Korttransalctioner CEK AB ägs av affársbankerna utom S-E-Banken och Föreningsbanken. Cekab etablerades 1989 och skall för sina ägares räkning ansvara för drift och vidareutveckling av systern för hantering av elektroniska korttransaktioner. Cekab hanterar tvâ system. Det ena är uttagsautomaterna Bankomat. Vid utgången av 1994 fanns 775 automater anslutna från Cekab-bankerna och totalt bearbetades 105,3 miljoner Bankomattransalctioner. Det andra systemet är insamling och auktorisation av transaktioner utförda med kontokort i handeln, det s.k. POS-systemet.

Internationella kortsystem och varumärken

De viktigaste internationella kortsystemen som finns i Sverige är Visa, MasterCard, American Express och Diners Club. Även det japanska kontokortet JCB förekommer.

3 POS är en förkortning av Point of Sale.

Betalningsväsendet

Visa och MasterCard hålls samman via regelverk, ett slags multilaterala avtal mellan kortutgivande och inlösande banker över hela världen. De avtal olika kortutgivare och inlösare sluter med kortinnehavare och säljföretag baseras dessa regelverk. Visa och MasterCard är varumärkesorganisationer för samverkan mellan olika kortutgivare och kortinlösare, vilka med endast vissa undantag är banker eller bankägda företag. Om en bank är kortutgivare inom något av systemen kan banken också uppträda som inlösare i detta system. Detta innebär att banken efter avtal med en butik löser in kortköp som gjorts med alla kort inom den aktuella kortfamiljen. En bank som ansluter sig till Visa eller MasterCard åtar sig att följa de regler som finns uppställda för systemet. De internationella företagen skiljer sig åt i flera avseenden.

Visa

Visa är ideell förening i vilken banker och företag närstående till en bank en kan bli medlemmar. Föreningen har över 20 000 sådana medlemmar. Enligt Visas uppgifter fanns det vid utgången av 1994 omkring 390 miljoner egna Visa-kort i användning och mer än 10 miljoner säljföretag anslutna i 205 länder världen över. Visas verksamhet är uppdelad i sex regioner: Asia Pacific, CEMEA Centraleuropa, Mellanöstern och Afrika, EU EU, EFTA, Israel, Turkiet och Cypern, USA, Canada och Latinamerika. Huvudkontoret för Visa International finns i San Mateo i Kalifornien. Verksamheten består i att ut och underhålla regelverk samt att driva ett gemensamt datanät ge - VisaNet. Genom detta nätverk sköts den internationella utväxlingen av auktorisationsförfrâgningar och utbytet av köptransaktioner inklusive regleringen av fordringar och skulder mellan de samverkande bankerna.

I Sverige representeras Visa varurnärkesföreningen Visa Sweden. I föreav ningen är de svenska bankerna medlemmar. I föreningen samarbetar bankerna det svenska regelverket. Den viktigaste i huvudsak om det internationella och uppgiften for föreningen är att övervaka varumärket och förvalta regelverken. Detta inbegriper också säkerhetsfrágor.

M asIerCard

l likhet med Visa är MasterCard världsomspännande ideell förening för en banker och kreditmarknadsbolag som ger ut internationella kontokort. I Europa MasterCard Europay International. I Sverige ger i representeras av

112 Betalningsväsendet

stort sett samtliga banker ut kort med varumärken inom MasterCardEuropay, dvs. MasterCard, Eurocard, Maestro, Cirnis, EDC och Eurocheque. Genom sina internbanker ger några amerikanska företag ut MasterCard kort såsom AT T ett telefonbolag, General Motors och General Electric.

Verksamheten inom MasterCardEuropay omfattar i dag drygt 300 miljoner utgivna kort som accepteras av 12,5 miljoner säljföretag och kan användas i 200 000 uttagsautomater över hela världen.

I Sverige har bankerna skapat föreningen Europay Sweden med därtill hörande servicebolag. Föreningens uppgifter är bl.a. att utforma och underhålla ett nationellt system för clearing av korttransaktioner, att utarbeta och underhålla ett svenskt regelverk, att aktivt initiera och medverka till höjd säkerhet och reduktion av bedrägerier samt att ansvara för institutionell marknadsföring.

American Express

American Express Company AB American Express är ett helägt dotterbolag till American Express International INC. i New York. American Expressföretag finns i 120 länder. l Sverige har American Express verksamhet inte ansetts fordra tillstånd enligt kreditmarknadsbolagslagen.

American Express är ett s.k. betalkortsföretag, vilket innebär att kortinnehavarna betalar för gjorda inköp av varor eller tjänster efter fakturering. Betalkortsverksamheten innebär att säljföretagen som har anslutit sig till kortsystemet kallas även medlemsföretag sänder en faktura till American Express. American Express sänder i sin tur en faktura till kortinnehavaren. I praktiken går det till så att säljföretagen samlar in de köpnotor manuella eller elektroniska som kommit in under en dag. Dessa skickas till American Express som i sin tur skickar dem vidare till American Express i Brighton varifrån faktureringen sker. Det svenska bolaget ser till att säljföretaget får betalt tre dagar efter det att köpnotorna skickats i väg. Kortinnehavaren faktureras varje månad för samtliga inköp som företagits under en månads tid. Betalning skall erläggas inom 14 dagar från faktureringen. Detta innebär att kortinnehavaren kan betalningsanstånd med erläggande av likvid upp till 45 dagar för de inköp som skett i början av aktuell period. I genomsnitt uppgår

EDC är en förkortning av EuropeanDebit Card.

SOU 31995169 Betalningsväsendet 113

dock betalningsanståndet till 30 dagar. Kortinnehavaren kan själv välja vid vilken tidpunkt i månaden som avräkning skall ske.

Endast i vissa fall kan kortet användas för kontantuttag. Utomlands har American Express ett flertal egna terminaler för kontantuttag. l Sverige finns i dag två sådana terminaler, en Arlanda och en på Nybroplan. I dessa automater används en fyrsiffrig PIN-kod som kunden får välja fritt. Transaktionerna sker genom system som tillhandahålls av Auriga, Servo, Babs och Comvik Card Call AB CCC.

Under år 1993 hade American Express en försäljningsvolym som uppgick till 2,8 miljarder kronor. Av antalet betalningstransaktioner skedde 60 procent inom Sverige och resterande, 40 procent, i utlandet. Av de transaktioner som foretogs i Sverige utfördes 25 procent ett i pappersbaserat system med köpnota för manuell underskrift och behörighetskontroll. Merparten av transaktionerna, 75 procent, skedde i elektroniska system med s.k. dubbelkvitto för manuell underskrift och behörighetskontroll.

Diners Club

Diners Club International ägs av det amerikanska bolaget Citicorp. Den internationella verksamheten grundas på franchising, vilket innebär att man säljer rätten att ge ut Diners-kort till bolag i olika länder. Diners finns representerade i 175 olika länder. I Sverige finns Diners Club representerade genom Diners Club Sweden AB. Bolaget, som tidigare ägdes av SAS, köptes nyligen av S-E-Banken. Bolaget är ett auktoriserat kreditmarknadsbolag. Diners-kortet är ämnat för resor och representation och är därmed i första hand ett företagskort. Diners Club i Sverige ger ut NK-kortet.

2. l 1 .4 Infrastruktur och clearingfunktioner

I nedanstående figur visas kortmarknadens betalningsflöden genom olika led, från butiken och framåt genom det finansiella systemet. Beroende på olika tekniska lösningar, på kundens och butikens banktillhörighet kan vägen bli olika lång och olika komplicerad. I figuren har Cekab och Auriga utelämnats.

S CCC bedriver bl.a. korttelefonioch har installeratkorttelefoner i Sverige.

114 Betalningsväsendet

Transaktionsfläde för kortrransaktioner

Säljställen gâtâå êägitâg

Betalningsterminaler

SERVO Affärsbank Insamlare l D Irllosare C1 Bankgiro- Clearing KOWTSIVRTC . Kon. Cl avdragare -D centralen D Insamlare D Banker

D Bankers kreditmark- Affálfâbank RIX , nadsbolag E1 lnlosare

E1 Fristående 3571531170138 . kreditmark- Kort- Detaljhandels- BABS nadsbolag avdragare företag egen inlösen D Insamlare

Fäâgåre å Ilffring . Sparbanken

a Sverige é D Inlösare

Säljställen S arbanks- Betalningsterminaler c earmgen

För att betalningar med kontokort skall bli effektiva krävs att marknaden

bygger system för insamling, clearing och inlösen av de betalningsan-

upp visningar som korttransaktionerna omfattar. Som framgått av föregående

avsnitt kan kortutgivaren antingen själv utföra dessa funktioner eller överlåta

dessa på andra aktörer. Inom banksfáren är det vanligt förekommande att

funktionerna överlåts andra aktörer. Dessa aktörer kallas här för mellanak-

törer. Inom dagligvaruhandeln och bensinbranschen är det däremot vanligt att

kortutgivarna själva ombesörjer samtliga funktioner. För att åskådliggöra hur

inlösenproceduren går till skall följa några vanliga standardtransaktioner

flödesschemat. Butikerna benämns efter den bank med vilken de har genom tecknat inlösenavtal, dvs. efter sin banktillhörighet. För korttransaktioner inom

l Med clearing avses här sammanställningoch redovisning av tvâ eller flera parters ömsesidiga betalningsförpliktelser. Clearing innefattar enligt nu etablerad internationell definition såledesinte lösandet av dessa förpliktelser genom överföring av likvid. Detta moment benämns avveckling.

SOU 1995169 Betalningsväsezzdet 115

dagligvaruhandeln får ICA:s transaktioner utgöra exempel. Följande transaktioner skall beskrivas. Kund med konto i Nordbanken handlar i Nordbanksbutik. 2. Kund med konto i Sparbanken handlar i Nordbanksbutik. Kund med konto i S-E-Banken handlar i Nordbanksbutik. 4. Kund med ICA-kort eller bensinkort handlar hos ICA-handlare eller på bensinstation.

Kund med konto i Nordbanken handlar i Nordbanksbutik

Denna transaktion startar i en butik med elektronisk betalningsterminal som är ansluten till Servos system för insamling av korttransaktioner. Butiken har inlösenavtal med Nordbanken. Detta innebär att banken både betalar ut pengar till butiken för alla insamlade korttransaktioner från den butiken och ansvarar for transaktionsbokföringen mot bankens egna kortkunder och clearing gentemot andra kortutgivare. Underlaget for detta sammanställs av Servo och lämnas vidare till Nordbanken. Med hjälp av kortnumret bokförs de enskilda korttransaktionerna de olika kortutgivarna via bankgirots dataclearing. Rubricerade transaktion går en ganska kort väg eftersom butiken och kortinnehavaren har konto i samma bank. Därmed sker en intern avveckling mellan tvâ konton i Nordbanken.

Kund med konto i Sparbanken handlar i Nordbanksbutik

Denna transaktion startar också med ett inlösenavtal med Nordbanken. Skillnaden från föregående exempel är att kortinnehavarens konto i Sparbanken skall debiteras. I likhet med föregående transaktion görs insamlingen, dvs. datafångsten, av Servo. I detta fall bokförs dock transaktionen ett för Sparbanken gemensamt kontonummer. Servo skickar en specifikationslista till Babs alla sparbankstransaktioner som bokförs detta gemensamma konto. Detta underlag utnyttjas därefter i den s.k. sparbanksclearingen varigenom enskilda korttransaktioner bokförs de enskilda sparbankerna och därefter på de enskilda kortinnehavarnas olika sparbankskonton.

Kund med konto i S-E-Banken handlar i Nordbanksbutik

Detta fall skiljer sig från det första endast därigenom att avräkningen sker externt, dvs. mot en annan bank, eftersom butiken och kortinnehavaren har

1 16 Betalningsväsendet

olika banktillhörighet. Bokföringen av transaktionen sker mot ett särskilt kontonummer som kortutgivaren har ställt till förfogande. Den enskilda korttransaktionen bokas på kortinnehavarens konto via bankgirots dataclearing.

Kund med ICA-kort och bensinkon handlar hos ICA-handlare eller på bensinstation

Beträffande elektroniska korttransaktioner har ICA ett eget system för insamling, registrering och inlösen av kontokortsanvisningar. Vad gäller insamling av pappersbaserade korttransaktioner har ICA gett Auriga i uppdrag att samla in dessa. Via databand vidarebefordras transaktionerna till ICA:s centraldator. ICA-Kort AB ansvarar för inlösen och garanterar därmed att butikerna får betalt.

Bensinbolagen samlar in sina korttransaiçtioner via egna terminalnät. De inlevererade korttransalctionerna avräknas antingen mot ett internt avräkningskonto eller mot övriga kortutgivares särskilda avräkningskonton.

l 1.5 Betalning med kontokort

Som framgått av föregående avsnitt är ett köp med ett kontokort vanligtvis ett förhållande mellan tre parter: kortinnehavaren, kortutgivaren och säljföretaget. Säljaren butiken anvisas av köparen kortinnehavaren att söka betalning hos kortutgivaren. En kontokortsbetalning sker i formen av en betalningsanvisning. För att betalningsanvisningen skall vara giltig förutsätts att vissa formella regler uppfylls. Under förutsättning att säljföretaget iakttar de regler som överenskommits med kortutgivaren garanterar kortutgivaren betalning till säljforetaget. Härigenom övertar kortutgivaren kreditrisken från säljföretaget. Kundens tillträde till systemet förutsätter godkännande dels av kortet som instrument att det är äkta, giltigt och ospärrat, dels av kunden som användare att denne är behörig att utnyttja kortet.

Äikthetskontroll

Det mest fundamentala i ett kortsystem är att man kan kontrollera att kortet är äkta, dvs. att det härrör från behörig tillverkare. I ett manuellt system är man hänvisad till kortets synbara utseende, såsom utformningen av logotyper, hologram och utstansad text. Som kännetecken på kort används i dag dels

Betalningsväsendet 117

vanliga varumärken, som inte i och för sig utgör något stort hinder mot förfalskning, dels hologram som är mer svårkopierade tredimensionella bilder. Dessutom används en särskild beläggning i plasten på kortet för kortinnehavarens namnteckning. Denna är ägnad att avslöja försök att ändra den ursprungliga namnteckningen.

För de elektroniska kännetecknen på kortet är magnetremsan alltjämt det dominerande mediet i Sverige. Magnetremsans innehåll kan dock manipuleras och vid kopiering information från ett existerande spärrat kort har kortav avläsare och systemet i övrigt små möjligheter att avslöja detta. En ytterligare säkerhetsåtgärd kan vidtas är att förse kortet med s.k. watermark. som Metoden innebär ett särskilt spår med extra sifferinformation. att remsan ges Varje ingrepp medför blir oläsbar. Metoden utgör ett skydd både att remsan ändring och kopiering och mycket säker. Genom metoden kan mot anses vara omedelbart vid kortavläsningen eller efter det att en transaktion har man, företagits, konstatera rätt kort har använts. För närvarande används denna om metod för samtliga svenska bankkort. Av kostnadsskäl finns dock den typ av avläsare krävs för att utföra kontrollen, för närvarande efterhandskonsom troll, endast i uttagsautomater.

Andra metoder för att säkra informationen remsan är CVV Card Verification Value används av Visa, och CVC Card Verification Code som som MasterCard. Dessa båda metoder utgör dock inte något kopieanvänds av ringsskydd utan endast ett skydd mot förfalskningar. Metoderna säkerställer kortet är äkta eller åtminstone identiskt med ett äkta kort. Dessa metoder om är avsedda att i efterhand kunna utvisa om rätt kort har använts.

Giltighet och spärr

Vid utfärdandet åsätts kortet ett senaste giltighetsdatum. Datumet kan utläsas antingen visuellt informationen präglats kortet eller med elektronisk av som avläsning från kortets magnetremsa.

Ett kort spärras vanligen den anledningen att kortet har kommit bort. av Kortinnehavaren skall i sådant fall enligt avtalsvillkoren snarast möjligt anmäla detta till kortutgivaren, då spärrar kortet att införa en spärrkod i som genom kortregistret. Följden att anmälan sker är som regel att kortutgivaren överav risken för obehöriga transaktioner från det att anmälan skett. Sparr av ett tar

118 Betalningsväsendet

kontokort innebär således att försäljning mot kortet inte får ske. Ett spärrat kort kan åter bli giltigt genom att kortutgivaren häver spärren.

För att spärrkontroll skall kunna ske lokalt i en butik krävs att kortutgivaren meddelar butiken vilka kort som har spärrats. Detta sker genom att kortutgivaren ger ut en spärrlista. I spärrlistan anges inte anledningen till att kortet har spärrats. För säljföretaget gäller en spärr först sedan företaget fått del av spärranrnälan. Spärrlistan kan distribueras antingen genom tillhandahållande av en papperslista eller via datamedia diskett, band eller teleförbindelse. Om ett säljföretag underlåter att utföra spärrkontroll återdebiteras säljföretaget detta köp.

Behörighetskontroll

Kontokortet i sig är att betrakta som en behörighetshandling, ett legitimationsbevis, som utvisar att kortinnehavaren har ett tillgodohavande eller en kredit hos kortutgivaren. Förutsatt att säljföretaget har ett avtal därom med det kontoförande institutet kan den som säljer något till kortinnehavaren pâräkna betalning från kortutgivaren. Säljföretag är enligt avtalet med kortutgivaren skyldig att förvissa sig om att den som presenterar kortet är den rättmätige innehavaren av kontokortet. Tidigare skedde behörighetskontrollen i Sverige oftast på det sättet att säljföretaget kontrollerade köparens namnteckning på köpnotan och jämförde den med namnteckningen på kontokortet. Detta förfaringssätt är alltjämt internationell praxis. I Sverige gäller sedan år 1985 ett skriftligt åtagande från branschen detaljhandeln, hotell och restauranger samt kontokortsföretagen om rutiner vid distribution av kort och vid

transaktioner med hjälp av korten. Åtagandet resultatet överenskom-

var av en melse mellan Finansdepartementet, dåvarande Bankinspektionen och branschen. Bakgrunden till åtagandet var oron för ett ökat antal kontokortsbedrägerier. Enligt ätagandet skall kunden alltid visa upp godkänd legitimationshandling. Från denna huvudregel görs undantag i följande fall; vid inköp upp till 200 kronor, om köparen är väl känd pâ försäljningsstället, om PIN-kod används eller om köpet sker i automat, vid taxiresa samt vid köp av bensin och varor för högst 200 kronor.

Betalningsväsendet

Det danska Dankortet har försetts med fotografi på kortinnehavaren. Därmed fungerar kortet även som legitimationshandling. Bakgrunden till detta är att Köpenhamns polismästare uttalade att hon inte ville utreda brott som rörde Dankortet om inte kortet försågs med ett fotografi av kortinnehavaren. Den danska kontokortslagen innehåller emellertid inte något krav i detta avseende.

Som nämnts skall behörighetskontrollen i Sverige enligt branschátagande ovan ske med hjälp särskild legitimationshandling. Sådan legitimationskontroll av en torde i dag ofta underlåtas olika skäl. Ett sådant skäl kan vara att av säljföretaget vill visa kortinnehavaren särskilt förtroende och därför inte kräver få legitimationshandlingen. Ett annat skäl kan vara att expediten att se att kontrollen är till besvär. Om även kontokorten den svenska anser marknaden skulle förses med fotografi kortinnehavaren skulle sådana av situationer kunna undvikas och legitimationskontrollen skulle bli effektivare. Detta skulle således kunna bidra till att öka säkerheten.

PIN-kod

Som alternativ metod för att kontrollera behörigheten används kontokortet i allt större utsträckning i förening med PIN-kod. PIN är en förkortning av Personal Identification Number. Koden är personlig och består vanligtvis av fyra siffror. Inom banksfaren finns ambition att utvidga sifferantalet till sex. en I vissa fall tilldelas kortinnehavaren en slumpvis utvald kod. I andra fall får kunden själv välja sin egen kod. Kontrollen av koden kan enklast ske om koden finns lagrad någonstans i systemet. Av säkerhetsskäl sker kontrollen av att rätt kod knappats in vanligtvis genom att ett anpassningsvärde skapas elektronisk väg sedan kortterminalen läst in kontokortets nummer och PINkoden. Anpassningsvärdet frarnräknas med hjälp algoritm pâ basis av av en kortnumret och PIN-koden och utgör den s.k. nyckeln. Pâ detta sätt behöver inte koden lagras. Det måste hemlighållas i systemet är i stället som algoritrnen, dvs. sambandet mellan koden och kortets anpassningsvärde. De svenska kontokorten med PIN-kod fungerar detta sätt.

Kontrollen nyckeln kan ske antingen att terminalen i vilken PINav genom koden knappats in anlitar den centrala databasen där nyckeln lagras eller lokalt i varje terminal i Kommunikationen mellan terminal och centraldator systemet.

7 Dankonet och den danska kontokonslagen beskrivs utförligare i avsnitt 3.2.1.

120 Betalningsvärendet

för PIN-kodsveriñering skall ske i krypterad form. Följden att någon av obehörig får tillgång till informationen i en terminal med lokal PIN-veriñering blir att hela systemet öppnas upp.

Som alternativ till PIN-kod har diskuterats ett antal olika biometriska metoder såsom automatiserad identifiering av röst, ögonkaraktär eller fingeravtryck. Ingen av dessa metoder har hittills visat sig vara förenade med tillräcklig hög säkerhetsnivå. I England pågår ett försök med ett kort innehåller som en osynlig bild av innehavaren. När kortet förs genom en kortläsare får butikspersonalen upp en bild av kortinnehavaren på en dataskärm. Därmed kan butiksinnehavaren identifiera kortinnehavaren på ett effektivt sätt.

Auktorisation

En auktorisation är ett godkännande från kortutgivaren, eller annan aktör i systemet, av att köp med det aktuella kortet får genomföras med angivet belopp. Eller annorlunda uttryckt, auktorisationen innebär att säljföretaget är garanterat betalning från inlösarenkortutgivaren, under förutsättning att man följt uppställda rutiner i övrigt. En auktorisation avser således den finansiella risken. Betalningsmottagaren får dock gentemot det kontoförande institutet stå risken för förfalskning av kortet.

Sedan man konstaterat att den person som begär att få en transaktion utförd är behörig kortinnehavare, återstår frågan om det finns utrymme på kontot att genomföra transaktionen nettotillgångar och kreditutrymme. Som bevis på kortutgivarens bemyndigande erhåller säljföretaget ett auktorisationsnummer som är unikt för transaktionen. Numret utgör dels säljföretagets bekräftelse på auktorisationen, dels kortutgivarens möjlighet att i efterhand kontrollera om auktorisation har lämnats. Auktorisation innebär inte att det sker en debitering av beloppet kortinnehavarens konto utan endast en preliminär bokning som gäller under viss tid, t.ex. fem dagar. Om säljföretaget inom denna tid redovisar transaktionen for inlösarenkortutgivaren kommer säljföretaget att erhålla betalningen om stadgade kontroller har utförts. Efter utgången av denna tid riskerar säljföretaget att kortinnehavaren genomfört andra, konkurrerande transaktioner på annat håll. Kortinnehavaren har förbrukat tillgångarna eller kreditutrymmet. I så fall kan kortutgivaren vägra betalning till det första såljforetaget. Fordringsrätten mot kunden kvarstår. Säljföretaget får dock själv skaffa sig betalning direkt från kunden.

Betalningsväsendet

Auktorisation sker antingen per telefon eller med hjälp av en dataterrninal. Telefonauktorisation kan ske med talsvarsdator. Om auktorisation sker per terminal utförs som regel i samma moment övriga kontroller spärr, kod, etc.. Det avgörande för om säljföretaget skall begära auktorisation är bl.a. transaktionsbeloppet kontrollgräns, transaktionstypen s.k. cash-back och postorder samt vissa specialsituationer t.ex. om en köpnota skrivits under för hand, utan avdragare. Den kontrollgräns över vilken kortutgivaren fordrar auktorisationsförfarande för att ta sig kreditrisken kallas med engelsk en term for floor limit. Denna gräns kan sättas olika för olika transaktioner, för olika säljföretag och t.o.m. olika för kortutgivaren och en eventuell inlösare. Därvid brukar man beakta hur angeläget det är med smidiga rutiner i säljföretagets verksamhet.

Sá gär en betalning till

Ett köp med kontokort kan genomföras många olika sätt beroende vilken utrustning butiken har för att kontrollera köpet och skicka in köptransaktionen for att betalt. Hur köpet genomförs är även beroende av vilken typ av kort som används och vilken köpesumman är. Här beskrivs en normal köptransaktion med hjälp av kontokort utan PIN-kod. Kundenkortinnehavaren har ett sparbankskort med vilket han betalar i en butik som har konto i Handelsbanken. Butiken har en betalningsterminal från Servo. Köptransaktionen går till på följande sätt.

Kassörskan får kortet av kunden och kontrollerar att kortet ser korrekt ut och att namnteckningen baksidan inte är manipulerad.

Kassörskan drar kortet genom betalningsterminalens kortläsare. Kortets magnetspår läses av, i vilket kortnumret och giltighetstiden för kortet finns.

Kassörskan slår in aktuell köpesumma betalningsterminalen.

Betalningsterminalen bygger upp en auktorisationstransaktion, en transaktion som innehåller kortnumret, kortets giltighetstid, köpesumman, butikens

redovisningsnumrner vilket ñnns inlagd i terrninalens minne och terrninalens

nummer i Servos system. Samtidigt skriver terminalen ut de första raderna på kontokortsnotan.

5. Terminalen ringer upp Servos dator, en PC, via en vanlig telefonförbindelse och skickar över auktorisationstransaktionen.

122 Betalningsväsendet

Servos PC kontrollerar att terminalen är äkta, att terminalens nummer finns i Servos register och att hela transaktionen kommer fram korrekt.

7. Servos PC etablerar därefter via en fast dataförbindelse kontakt med Sparbankskorts datasystem, som finns hos Spadab.

Sparbankskorts datasystem kontrollerar att kortet är utgivet och inte spärrat samt att det bakomliggande bankkontot inte är spärrat och har ett saldo som medger att köpet genomförs.

9. Sparbankskorts datasystem skickar, om allt är i sin ordning, ett svar med ett kontrollnummer samma väg ut till terminalen i butiken.

10. Terminalen skriver färdigt notan med ett kontrollnummer som bekräftelse på att köpet godkänts av Sparbankskort.

ll. Terminalen lagrar köptransaktion i terminalens minne. en

12. Kassörskan river av kontokortsnotan i två exemplar, kontrollerar kortinnehavarens identitet mot ID-handling och antecknar legitimationsnummer lämnar notan till kunden för underskrift. Genom underskriften godkänner samt kunden att köpbeloppet tas ut från hans konto och sätts in på butikens konto.

13. Kunden får notakopian medan kassörskan behåller originalnotan med underskriften. Därmed är köpet avslutat.

Formellt har det emellertid ännu inte skett något uttag från kundens konto och butiken har inte fått sina pengar. Det som har skett är en kontroll, en preliminärbokning på kundens konto. Trots att kontokortsauktorisation och en det är många moment i detta förlopp tar det i normalfallet mindre än 20 sekunder. Betalningsterminalen lagrar alla transaktioner som skett under dagen i tenninalens minne. Sedan butiken stängt ringer terminalen upp Servo för att Servo skall ta emot köptransalctionema. Alla dagens köp med kort hos butiken skickas till Servo med slutuppgift från terminalen om det totala transaken tionsbeloppet och antalet köptransaktioner. Påföljande morgon skapar Servo utbetalningstransaktioner till de säljföretag som redovisat sina transaktioner. . Pengarna kan disponeras säljföretaget två dagar efter det att köpet har av genomförts. I exemplet skedde köpet med ett sparbankskort i en butik med inlösen i Handelsbanken. Därför skall Handelsbanken ha betalt av Sparbank- För få tillgång till dessa skickar Handelsbanken en transaktion en. att pengar via Servos clearing med Sparbanken. Sparbanken debiterar i sin tur sin kontohavare med köpets belopp. Därmed är hela förloppet klart.

Betalningsväsendet

2.. 1.6 l Kontokortsmarknaden 1992-1994

Utredningen har inhämtat information av samtliga svenska kontokortsutgivare. Uppgifterna som inhämtats avser förhållandena den 31 december 1992, per 1993 och 1994. I materialet belyses bland annat:

olika typer av kontokortssystem slutna, öppna och legokontosystem antal transaktioner försäljningsvolym antal utelöpande kontokort fördelning pâ olika korttyper antal aktiva kontokort - - fördelning på nationella kontokort och kort med koppling till internationelkortföretag möjlighet till insättning av medel på konto, kontantuttag och kontokredit. -

Det statistiska materialet redovisas i sin helhet i bilaga l det följande redovisas nâgra huvuddrag i den bild av struktur och strukturförändring som tecknas i det statistiska materialet. Kortutgivarna är i samtliga fall indelade i banker, bankernas ñnansbolag, övriga finansbolag, bensinbolag, detaljhandelsföretag, postorderföretag och reseföretag. I den sistnämnda gruppen ingår även vissa internationella kortutgivare. Med övriga finansbolag avses finansbolag som är fristående från bankerna. Postorderföretagen har, till skillnad från övriga kortutgivare, endast kortlösa system.

1994 fanns i Sverige 87 kontokortssystem, varav knappt hälften betecknades som öppna system, dvs. sådana system för kontokort som är generellt användbara och inte begränsade till användning i exempelvis en viss butik eller butikskedja. Vidare kan noteras att över hälften 52 hade s.k. internationell koppling, i form av en anknytning till internationella kortföretag som Visa och MasterCard. Framför allt är det de bankanknutna korten som har dessa kopplingar, men även vissa reseföretag och bensinbolag har sådan internationell koppling

Med finansbolag avses i detta avsnitt samt i bilaga 5 dels företag som alltjämt driver verksamhet enligtlagen1988:606 om fmansbolag, dels företag som driver verksamhet enligt lagen1992:1610 om kreditmarknadsbolag. övriga I delar av betänkandetanvändsi stället kreditmarknadsbolag somgemensam beteckningför dessaföretag.

124 Betalningsväsendet

Diagram 1 visar antalet kontøkørtstransaktioner de senaste tre åren fördelade på olika kortutgivare. Totalt sett ökade transaktionsvolymen med 19 procent mellan åren 1992 och 1993, och med procenttal mellan 1993 och 1994. samma Av diagrammet framgår att betalningar med bankkort och med detaljhandelns kort har ökat mest de senaste två åren. Betalningar med bankkort har egna ökat från 51 miljoner 1992 till 75 miljoner transaktioner under 1994, vilket innebär årlig transaktionsökning 21 procent. Kortbetalningar med en ca detaljhandelns kort har ökat ännu kraftigare, från 9 miljoner transaktioegna 1992 lill hela 36 miljoner 1994. En förklaring till denna snabba expansion ner är de årens intensiva marknadsföring av dessa kort. Bensinbolagen har senaste för cirka hälften de samlade kontokortstransaktionerna. samtliga år svarat av Detta torde förklaras att denna bransch var den första som bred front av introducerade korten i sin betalningshantering.

Diagram l

Antal kontokortstransaktioner l 992- l 994 fördelat kortutgivare

Banbr Fmmsbolaq Boruinbolno Detaljhandel Ovrioaforohg

Diagram 2 visar den försäljningsvolym som betalats med kort de tre åren 1992, 1993 och 1994. Totalt uppgick denna respektive år till 82, 96 och 118 miljarder kronor, vilket årlig omsättningstillväxt 17 procent mellan ger en 1992 och 1993 och 23 procent mellan 1993 och 1994. Som jämförelse kan 1994 förmedlades girobetalningar till ett sammanlagt värde av nämnas att 6 200 miljarder kronor med andra ord är det, trots tillväxten, en relativt -

Betalningsväsendet 125

blygsam del av de samlade betalningsflödena i samhället som hanteras med hjälp av kontokort.

Störst forsäljningsvolym redovisar bankernas och ñnansbolagens kort med en andel 1994 på tillsammans nära 57 procent eller 67,1 miljarder kronor. Bensinbolagen svarar för den näst största försäljningen med kort med runt 36 miljarder kronor, motsvarande en andel om 39 procent den totala förav säljningsvolymen med kort. Samma år betalade detaljhandelns kortkunder med sina kort en försäljning 10 miljarder kronor motsvarande en andel om 8 procent.

Diagram 2

Försäljningsvolym 1992-1994 fördelatpå kortutgivare,mdr kr

60.. 1992 1993 E1994

ä Banker FinansholaqBeminboløgDetaljhandel Övriga Duka

I diagram 3 framgår hur den totala konzokortsstocken fördelar sig på olika kortutgivare. Totalt fanns det drygt 12 miljoner kort utelöpande på den svenska marknaden per den sista december 1994. Av dessa var nästan 70 procent definierade som aktiva i den meningen att de hade använts minst en gång de senaste två åren. Noteras kan att andelen aktiva kort är väsentligt högre för de generella kort som är utgivna av bankerna än för kort utgivna av detaljhandeln och bensinbolag. Vid 1994 års utgång hade bankerna och deras finansbolag tillsammans givit ut 3,4 miljoner kort och bensinbolagen 5,8 miljoner kort. De tre detaljhandelsforetagen med egen kortadministration hade

126 Betalningsväsendet sou 199559

vid denna tidpunkt givit ut 1,8 miljoner kort. Dessa företag svarar också för större delen av ökningen i kontokortsstocken 1994.

Diagram 3

Utelöpande kontokort 1994 procentuellandel

Detaljhandel 15V:

Övriga företag 3Va

Totalt antal utelöpandekontokort 12,1 miljoner

Ser till fördelningen på olika typer av kort i termer av betalkort, man kreditkort, debetkort, etc., kan man konstatera att betalkorten 1994 utgjorde den största kategorin med 4,7 miljoner utgivna kort, motsvarande en andel om 39 procent. Den näst största kategorin utgjorde de s.k. kombinationskorten, dvs. kort kan användas antingen som betalkort eller kreditkort, med 2,8 som miljoner kort motsvarande en andel på 23 procent. Bankernas egna generella kort, de s.k. bankkorten, har givits ut i 2 miljoner exemplar motsvarande en andel 16 procent. Kreditkorten har en andel om 13 procent vilket motsvarar 1,7 miljoner kort. Antalet debetkort nästan tredubblades mellan 1993 och 1994. Detta innebar samtidigt att detaljhandeln kom att svara för större delen

tillskottet till kontokortsstocken under 1994. Övriga branschers kontostock-

av ar uppvisade under 1994 ganska små förändringar.

Diagram 4 visar antalet utplacerade betalningsterminaler. För åren 1993 och 1994 finns även uppgifter angående bensinbolagens och detaljhandelns egna terminaler. Som framgår har antalet betalningsterminaler expanderat mycket starkt under följd år; antalet terminaler fördubblades i grova drag varje en av

Betalningsväsendet 127

år från mitten av 1980-talet till och med 1993. Därefter tycks utplaning ha en skett. Bankerna och ñnansbolagen redovisar t.o.m. en nettominskning med 1180 terminaler. Utplaceringarna av betalningstenninaler inom detaljhandeln fortsätter däremot i högt tempo. Tillsammans med bensinbolagen hade detaljhandeln drygt 16 100 terminaler i drift vid utgången av 1994. Dessa två branscher satte 2 770 terminaler i drift under 1994.

Diagram 4

Antal betahiingsterminaler 1992-1994 Administrerade av bankeroch deras ñnansbolag, detaljhandelnoch bensinbolag

2. 11.7 Förbetalda kort

Korttekniken

Med den nya korttekniken kan man vid tillverkningen lägga in en integrerad krets IC, eller mikrochip i kortet. Detta ger nya möjligheter vid utformningen av kortsystemen. Ett enklare mikrochip kan användas för att lagra information. Ett sådant kort är i princip helt jämställt med ett kort med magnetremsa, även om kapaciteten är betydlig större för det s.k. IC-kortet. Kortet kan, förutom den information som vanligtvis förekommer på magnetkorten, även innehålla t.ex. information om ett värde som innehavaren av kortet betalat in på förhand. Vid en avläsning av kortet ett säljställe kan

128 Betalningsväsendet

då konstatera hur mycket värde som finns kvar av det inbetalda beloppet. man I avläsningsapparaturen kan finnas en funktion för att bränna av en del av det lagrade värdet. På så sätt kan säljstället ta i anspråk så mycket av värdet motsvarar betalningen för inköpet. I denna enklare form kan ett sådant som förbetalt kort endast användas en gång.

Ett avancerat IC-kort kan innehålla en mikroprocessor, vilken tillåter mera enklare logiska beräkningar med kortet. Denna typ av kort brukar kallas för smarta kort eng. smart cards. Ibland förekommer benämningen aktiva kort. Dessa kort kan användas t.ex. för att utföra en PIN-kodskontroll direkt mot kortet, utan att någon del kodhemligheten behöver finnas utanför kortet. av Kortet kan också användas för att på ett mera avancerat sätt reglera kortets information ett forbetalt värde. Därigenom kan man löpande förbruka och om ladda upp värdet på nytt.

Korttyper

Förbetalda kort utgör således ett av flera sätt att utnyttja de möjligheter som ett mikrochip i kortet utrymme för. De förbetalda korten kan i princip ger delas in i engângskort och uppladdningsbara kort. På motsvarande sätt som de vanliga kontokorten kan de förbetalda korten vara anslutna till ett slutet eller ett öppet system. I de slutna systemen är det förbetalda kortet öronmärkt som betalningsmedel hos mottagare. Telefonkort och busskort ingår i allmänhet en i slutna system. En väsentlig skillnad mellan förbetalda kort och kontokort är att de förbetalda korten i allmänhet bygger på helt anonyma betalningstransaktioner. Detta har att göra med att korttypen har utvecklats som ersättning för små betalningar, i princip ersättning för mynt. Kostnaden som för varje transaktion skulle bli betydligt högre om transaktionerna skulle gå att följa hand i hand. Det förbetalda värdet förvaras därför inte på ett konto ur knutet till viss individ utan i pott. I denna går det inte att en en gemensam skilja de olika kortinnehavamas pengar annat sätt än att man låser av vart och ett av de utestående korten.

Ett forbetalt kort kan användas i det närmaste generellt brukar kallas för som den elektroniska börsen. Det kan emellertid förekomma olika grader av öppna Ett öppet system kan ha flera säljföretag anslutna och en eller system. flera kortutgivare. I det öppna systemet ökar användningsområdet för det förbetalda kortet väsentligt. Med detta följer emellertid också höga krav på

Betalningsväsenclet 129

säkerhet och clearingfunktioner i systemet. Varje säljföretag skall få ersättning från rätt kortutgivare, dvs. den kortutgivare som en gång tagit emot beloppet från kortinnehavaren.

Förekomsten av förbetalda kort i Sverige

I Sverige finns ännu så länge bara förbetalda kort för slutna system och med kort av engångstyp. Det har hittills främst rört sig om kort för kollektivtrafik och telefonautomater. Flera projekt pågår dock som syftar till att ett och samma förbetalda kort skall kunna användas inom flera områden, som betalning vid vägtullar, bilparkering, kollektivtrafik, m.m. Ett sådant kort skulle bli mer eller mindre generellt gångbart.

Förbetalda kort internationellt

Under 1993 tillsatte EU:s centralbanker en arbetsgrupp för att utvärdera frågan om generellt gångbara förbetalda kort. Slutsatsen i rapporten Report to the Council the European Monetary Institute on Prepaid Cards, 1994 är att endast lqeditinstitut eng. credit institutions skall ha rätt att tillhandahålöppna system för förbetalda kort eng. multi-purpose prepaid cards. I undantagsfall skall dock dispens kunna ges under förutsättning att kortet endast kan användas för betalning inom det land där kortet ges ut, samt att kortutgivaren lyder under ändamålsenlig reglering och står under tillsyn av den nationella myndighet som utövar tillsyn över kreditinstitut. I rapporten konstateras att utgivning av förbetalda kort inbegriper ett moment inlåning av från allmänheten.

Av en rapport från EMI European Monetary Institute den 11 januari 1995 framgår att det finns öppna system för förbetalda kort i följande länder: Australien, Italien, Portugal, Storbritannien Mondex, Belgien, Danmark Danmönt, Frankrike och Finland avant. I Belgien, Danmark och Frankrike tillhandahålls systemen av andra företag än banker. I Finland tillhandahålls systemet av ett företag Selec som ägs av centralbanken. I övriga länder tillhandahålls systemen av banker.

5 15-0800

130 Betalningsväsendet

Danmönt

Den första rapporten med ett förslag till ett öppet system för förbetalda kort i Danmark publicerades 1989 av KTAS Köpenhamns telefonbolag, HT ko1lektivtransportföretaget i Köpenhamn och Pengeinstitutternes BetalingsSystemer PBS; motsvarande svenska BGC. År 1991 bildades företaget Danmönt KTAS och PBS. Efter en provperiod under september 1992-mars av 1993 öppnades systemet för rikstäckande användning. I början av 1995 köpte Visa International rättigheterna till den teknik som används i Danmöntsystemet. Danmönt är ansvarigt för bl.a. clearing och avveckling mellan kortutgioch säljföretag. Danmönt är vidare ansvarigt för säkerhetsuppbyggnaden vare systemet och står för certifiering av de delar som ingår i systemet. av Danmönt är också ansvarigt för den tekniska utformningen av korten och terminalerna. Danmönt är emellertid inte kortutgivare. Kortutgivare är i stället vanligtvis bank eller ett telefonbolag. De förbetalda korten säljs antingen en direkt kortutgivaren eller vid något försäljningsställe, såsom en bensinstaav butik. Betalningen för de förbetalda korten går via kortutgivaren tion eller en direkt till Damnönt. Detta innebär att Danmönt är mottagare av medlen. Därmed är det Danmönt som tar emot inlåning från allmänheten och som kan intresse när det gäller reglerna om tillsyn över kreditinstitut. För vara av närvarande är korten engångskaraktär. Framöver har man för avsikt att av övergå till uppladdningsbara kort. Damnönt-systemet kan illustreras med nedanstående bild.

SOU 1995169 Betalningsväsendet 131

Danmönt-systemet

Kortleverantör l Konaktivitet .

Danmönt 2 Kon Betalningstransaktion Pengar 5. Pengar

Säljföretag Kortutgivare 7. Kortvärdetreduceras 3. Kortförsäl ning

Koninnehavare Varor och tjänster 4. Pengar

1 Danmönt aktiverar kortet med värdeenheter så att kortet kan användas som betalningsmedel. Korten innehåller endast mindre penningbelopp i genomsnitt ca 100 danska kronor. 2 Kortleverantören levererar korten till kortutgivaren bank eller telefonbolag. 3 Kortet säljs antingen direkt av kortutgivaren eller av något försäljningsställe bensinstation eller butik. 4 Kortinnehavaren betalar för kortet. 5 Kortutgivaren betalar till Danmönt. 6 Kortinnehavaren köper varor eller tjänster. 7 Vid köptillfállet reduceras köpkraften i kortet. Detta sker i en elektronisk terminal. 8 Säljföretaget levererar information om mottagna värdeenheter till Danmönt. 9 Danmönt betalar till säljföretaget motsvarande värdeenheterna.

Danmönt-systemet omfattas av den danska kontokortslagen lagen behandlas i avsnitt 3.2.1 men har undantagits från flera av lagens bestämmelser, bl.a. ansvarsreglerna om obehöriga uttag. Anledningen härtill är främst att kontokortslagen bygger på individualiserade betalningstransaktioner. De civilrättsliga bestämmelserna är därför inte direkt tillämpbara på Danmönt-systemets anonyma transaktioner. Danmönt står under tillsyn av Finanstilsynet Danmarks motsvarighet till Finansinspektionen.

132 Betahzingsváiserzder SOU 1995;69

Mondex

I Storbritannien offentliggjorde National Westminster Bank i december l993 avsåg att utveckla ett öppet system för uppladdningsbara förbetalda att man kort. Korten skall kunna användas för både små och stora betalningar och uppladdning skall kunna ske från bankautomater eller med hjälp av en tillsats till vanlig telefon. Korten skall inte vara personliga men kortinnehavaren en skall ha möjlighet att läsa kortet med särskild kod, i syfte att förhindra en obehörig användning. Kortet skall kunna laddas med upp till fem olika valutor samtidigt. Kortinnehavaren skall själv kunna avläsa aktuell information kortet med hjälp avläsare i fickformat. Mondex-systemet har nyligen av en den l juli 1995 introducerats i den engelska staden Swindon. Systemet omfattar 40 000 personer och 1000 småföretag.

Kommentar

Som tidigare sagts förekommer de förbetalda korten i Sverige än så länge endast i enklare utformning. Med hänsyn till vad som är känt om befintliga projekt och utvecklingen internationellt kan man dock förutse en betydande förändring under de närmaste åren. Vad detta kan innebära för en reglering på betaltjänstmarknaden återkommer jag till i avsnitt 3.5.5.

2.12 Home banking

2.1.2.1 Allmänt

I mitten 1980-talet lanserades telefonbankservice på privatmarknaden. Den av första tjänsten erbjöds telefonservice med automatiserad talsvarsdator, som var vanligen kallat datasvar, erbjöd möjlighet att göra kapitalöverföringar som mellan kunds konton. Något tillkom tjänsten som brukar kallas en egna senare direktsvar vilken syftar till att kunden inte skall kunna utföra så stor del av I sina banktjänster möjligt utan att behöva besöka ett bankkontor. Under som takt. Den snabba och alltmer i tid har dessa tjänster utvecklats i snabb senare avancerade tekniken erbjuder i dag allt säkrare metoder som möjliggör att allt fler avancerade tjänster kan automatiseras. Telefonbanktjänsterna erbjuds främst och har störst framgång på privatmarknaden.

Betalningsväsendet

Även företagsmarknaden används telefonbanktjänster. På företagssidan dominerar tjänster och produkter som möjliggör för företagen att sköta bankärenden och betalningstransaktioner via dataterminal. Företagens uppkopplingar brukar oftast kallas foretagsterminaler. Begreppet home banking används företrädesvis på privatmarknaden. På privatmarknadcn har bankservice via dataterminaler i hemmen hittills inte nått någon större framgång.

Såväl när banktjänster utförs med hjälp av telefon som med dataterntinal är det i princip inte fråga om andra typer av betalningar än dem som kan ske via post- och bankgirot eller bankens egen betalningsförmedling. Telefon och data möjliggör dock att dessa betalningsuppdrag utförs på ett automatiserat sätt. För att öka säkerheten kring tjänsterna har det, förutom PIN-koden, införts behörighetskontroll med hjälp av engângskoder och smarta kort se vidare i avsnitt 2.l2.2. l det följande avsnittet presenteras några olika typer av telefonbanktjänster.

12.2 Betaltjänster per telefon

Datasvar

Flertalet banker erbjuder i dag den tjänst som här kallas datasvar till sina privatkunder. Vissa banker benämner dock tjänsten med andra namn. Så kallar

Östgöta Enskilda Bank tjänsten för Telebank, Föreningsbanken tjänsten för

Ringomat, Postgirot Bank den för Girotel, Skandia Banken den för Allt i Ettkonto, Likviditetskonto, Nordbanken tjänsten för NB Datasvar samt S-E- Banken tjänsten för Bank på telefon, privatmarknadsüänst. Sparbanken Sverige och Handelsbanken använder benämningen Datasvar.

Datasvar är en form av home banking som möjliggör för kunden att sköta sina bankärenden från hemmet när som helst dygnet. Kunden använder en knapptelefon med tonval för att ringa upp bankens dator och kommunicerar med datorn genom att knappa in sin PIN-kod och meddelanden i övrigt. Datorn ger med automatiserad röst besked om kontoställning eller de senaste transaktionerna på efterfrågat konto. Flertalet banker erbjuder även kunderna att föra över pengar mellan sina egna konton i banken. Endast nâgra banker erbjuder sina kunder att föra över pengar till egna konton i annan bank samt till andras konton. l vissa fall finns även möjlighet att ändra överföringsuppdrag. Vid överföring medel till andras konton har Finansinspektionen ställt av

134 Betalningsväsendet

krav att betalaren utöver PIN-koden för varje nytt uppdrag skall använda sig av en engångskod. Flera banker har infört begränsningar såvitt avser det högsta belopp som kunden får föra över vid respektive tillfälle eller tidsperiod. Som exempel kan nämnas att Nordbanken NB Datasvar har 50 000 kronor som maxbelopp för överföring under en sjudagarsperiod för privatpersoner.

I de flesta fall ingås avtal om datasvarstjänst skriftligen bankens kontor. Identitetskontroll sker normalt i samband med avtalets tecknande. Vid användning av datasvarstjänst skall kunden identifiera sig med hjälp av en personlig kod. I de flesta fall erhåller kunden koden när avtalet ingås. I andra fall distribueras koden i brev, i något fall sker detta i rekommenderad försändelse. Några banker erbjuder kunden möjlighet att själv byta kod.

Pâ företagsmarlmaden är utbudet av datasvarstjänster betydligt mer begränsat. Nordbanken erbjuder dock företag tjänsten FöretagDirekt Telefonbanken och - S-E-Banken erbjuder SEBTEL, företagsmarknadsyänst.

Di rektsvar

Telefonbanktjänsten Direktsvar är inte lika vanligt förekommande som Datasvarstjänsten. Den erbjuds dock av Sparbanken Sverige Direktsvar, Skandia Banken Allt i Ett-konto, Likvidizetskontø, Nordbanken Direktsvar och Sesam Telefonbanken Direktsvar.

På motsvarande sätt som vid datasvar sker behörighetskontrollen av kunden med hjälp av en personlig kod som kunden knappar in på sin knapptelefon med tonval. I stället för en automatiserad röstsvarsdator får kunden tala med en banktjänsteman och får manuell service. Direktsvarstjänsten är således inget annat än en form av postorderbank, där uppdragen ges per telefon i stället för att kunden personligen skall behöva besöka ett bankkontor.

Allt fler banktjärtster erbjuds i dag kunden vid direktsvarsservice. Sesam Telefonbanken erbjuder t.ex. sina kunder i princip alla olika banktjänster. Direktsvarstjänsten erbjuder kunden möjlighet att utföra sina banktjänster utöver ordinarie banktider. Vissa banker, såsom Nordbanken Nordbanken Direkt, har t.o.m. dygnet runt-service.

Sesam Telefonbankenär en division inom S-E-Banken.

Betalningsväsendet

Smarta kort vid telefonbanktjánsrer

För att öka säkerheten kring direktsvarstjänster som innebär betalningsförmedling till tredje person har som ovan sagts vissa banker förutom PIN-koden tilldelat sina kunder engångskoder. Telekommunikationen sker okrypterat från vanliga telefoner. Från Finansinspektionen ställdes därför krav på att säkerheten skulle tillgodoses genom införande av engångskoder. Några försöksprojekt pågår bl.a. hos Nordbanken för vissa företagskunder även med att öka säkerheten genom användning av smarta kort, dvs. ett kort med inbyggd mikroprocessor. En kortläsare som är kopplad till knapptelefonen med tonvalsftuiktion läser av den information som finns lagrad i datachipet. Genom att datachipet i kortet kan lagra olika information kan man styra användbarhetsgraden av kortet. För vissa kan kortet innebära begränsad behörighet och för andra en utvidgad behörighet. En smart kort-lösning erbjuder vidgade möjligheter att utföra telefonbanktjänster ett säkert sätt. Vad ett smart kort är behandlas utförligare i avsnitt 2. l l .7.

2. 12.3 Betaltjänster via dataterminal

En annan form av home banking är att använda en dataterminal som hjälpmedel i stället för en telefon. På företagssidan är det vanligt förekommande att företag utför betalningsuppdrag helt elektroniskt med hjälp av ett särskilt program och lämplig datakommunikationsförbindelse från en dataterminal. Bland konsumenter är som ovan nämnts denna betalningsmetod inte vanlig. Det finns dock ett begränsat antal gireringsautomater i särskilda lokaler för elektroniska banktjänster.

Gi reringsautomater

Från en gireringsautomat kan en kontohavare betala både bank- och postgirorälmingar, dvs. girera belopp till konton samma bank eller annan bank eller till postgirokonton. Behörighetskontroll sker med hjälp av ett kontokort och en därtill kopplad hemlig kod. Kort och kod är desamma som kan användas för kontantuttag från bankautomat. På terminalskärmen fyller kunden i en gireringsblankett i elektronisk form. På skärmen kommer uppgifter rörande kontohavaren upp automatiskt. Kontohavaren behöver endast fylla i uppgifter avseende mottagaren och betalningen. Räkningen kan identifieras av mottagaren genom ett referensnummer som framgår av räkningen.

136 Betalningsväsendet

2.13 Western Union

Western Union Financial Services Western Union är ett amerikanskt bolag, som har sitt säte i New Jersey och ägs av First Financial Management Corporation. Western Union tillhandahåller finansiella och kommunikativa tjänster for enskilda individer och företag i hela världen och är således ett internationellt nätverk för förmedling av betalningstransaktioner.

Western Union finns representerade i mer än l40 länder tusentals Servicekontor. Ett drygt 20-tal länder ställer krav att endast banker får vara Servicekontor. Bland dessa länder kan nämnas Israel, Frankrike, Norge, Ryssland, Kina, Peru, Brasilien och Vietnam. I Sverige, som inte har motsvarande bankkrav, har Sweden Tax-free Shopping STS AB en agentur för Western Union. Företaget har sitt säte i Trelleborg och administrerar taxfree-handel turister i Sverige. Företaget bedriver även Valutaväxlingsverksamhet. STS har i sin tur ingått avtal med ett 50-tal underagenter i Sverige. Underagenterna utgörs huvudsakligen av reseföretag, tobaksaffarer och turistbyråer.

Genom Western Union kan man skicka exempelvis en betalning till en person som befinner sig antingen i Sverige eller utomlands bara några sekunder. En betalningstransalction går till så att betalaren uppsöker närmaste Western Union-agentur och betalar det belopp som skall skickas jämte en avgift. Enligt avtalet mellan Western Union och STS skall betalningen erläggas kontant och i förskott. Även mottagande Western Union-agent, skall ombesörja som utbetalningen till betalningsmottagaren, skall i första hand göra en kontantutbetalning. Det ñnns inte någon möjlighet för kunderna att deponera medel på konto hos en agent. Agenten bokför betalningen som en fordran för Western Union och knappar in transaktionen i Western Unions centraldator. Betalaren fyller i en blankett och får ett kontrollnummer som denne kan uppge för betalningsmottagaren per telefon. Betalningsmottagaren kan därefter hämta ut pengarna. Uppgivande av kontrollnummer är dock inte erforderligt för att få ut pengarna. Det är tillräckligt att mottagaren kan legitimera sig. Om denne inte kan legitimera sig finns möjlighet att förse betalningstransaktionen med ett särskilt lösenord. Betalaren erhåller inte någon bekräftelse på att transaktionen har kommit mottagaren till del.

Betalningsväsendel

I princip finns inte någon begränsning vad gäller transaktionsbeloppets storlek. Tidigare gällde en beloppsbegränsning 75 000 kronor. Som exempel på om transaktionskostnaden kan nämnas att det kostar 240 kronor att skicka 4 000 kronor.

2. 14 Utlandsbetalningar

Antalet betalningstransaktioner mellan olika länder ökar i takt med ökad internationalisering. Betalningar till utlandet utförs på liknande sätt som betalningar inom landet. Betalningsuppdragen tar dock i allmänhet längre tid, och hanteringen försvåras av skillnader mellan de nationella valutareglema och andra bestämmelser samt när det gäller rutinerna hos bankerna i de olika länderna.

Om en inbetalning från eller utbetalning till utlandet överstiger 75 000 kronor 1994, eller motsvarande belopp i utländsk valuta, mäste betalningsamnälan göras till Riksbanken. I de normala rutinerna för internationella betalningar ingår som regel betalningsamnälan automatiskt genom angivande av s.k. riksbankskod.

14.1 Internationella bankbetalningar i allmänhet

En internationell betalning kan i princip ske antingen som ett överföringsuppdrag frän betalarens bank i det ena landet till mottagarens bank i det andra landet eller genom att betalaren översänder en check till mottagaren som denne kan lösa in i sin bank. För att initiera ett överföringsuppdrag används bankremissan, som kan beskrivas som en anvisning mellan bankerna om att utbetalning skall ske. Remissorna förekommer i brevfonn, telegramform eller i elektronisk form direkt mellan bankerna genom samarbetet i SWIFT. Numera är SWIFT-betalningarna helt dominerande, i synnerhet värdemässigt.

Härutöver kan bankerna erbjuda att förena betalningen med vissa säkerhetsmoment, dokumentinkasso, remburs, etc. Härigenom kan man förutse och fördela risker av t.ex. finansiell eller politisk art som utlandsbetalningar ofta kan vara förenade med. Detta förändrar i princip inte tekniken för själva betalningen utan innebär endast att den förenas med särskilda villkor i förhållande till exempelvis en varuleverans eller inför omräkningen till mottagarens

138 Betalningsväsendet

valuta. Vid sidan de nämnda formerna för internationella betalningar av nu kan även nämnas användningen av internationellt gångbara kontokort och resecheckar vid utlandsresor.

SWIFT

The Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication, eller företag bildades 1973. Företaget bedriver överföring SWIFT, är ett privat som finansiell information mellan delägarbankerna och vissa andra godkända av deltagare. Företaget drygt 2 500 banker över hela världen. Totalt är ägs av 4 625 finansiella företag anslutna till systemet. 2° För deltagare inte är som delägare gäller ofta restriktioner får kommunicera med och med om vem man vilket slags information. Nätverket inkluderar endast förmedling av information och ersätter alltså i princip vanlig postgång eller telegramförbindelse. Genom SWIFT kan överföringstiden nedbringas till sekunder. Till detta kommer tiden för handläggningen uppdraget hos de berörda bankerna. av Systemet innehåller således inte någon clearing- eller avvecklingsfunktion. Denna delen betalningen måste bankerna därför ordna sinsemellan genom av korrespondentavtal eller på annat sätt. Tekniskt kan emellertid sådana system för clearing och avveckling kopplas ihop med bankens kommunikation via SWIFT.

SWIFT är också aktivt när det gäller att utveckla standarder i syfte att underlätta kommunikationen området. Som exempel kan närrmas BICkoderna, blivit världsomspännande standard för identifiering av som en finansiella institutioner vid telekommunikation. Från och med 1991 är det också möjligt att sända meddelanden om småbetalningar i aggregerad form från bank till SWIFT används också för meddelanden mellan en en annan. deltagare i land. samma

Normalt utlandsbetalning över SWIFT två dagar innan beloppet är tar en tillgängligt hos mottagarbanken. Genom att anlita s.k. expressbetalning kan tiden kortas till dag. Hur lång tid det tar innan pengarna när mottagaren en

3° Avser utgången av 1994. 3 1992 utgjorde andelen inhemska meddelanden via SWIFT inom de svenska bankerna 14 procentav det totala antalet meddelanden.

Betalningsväsendet

själv kan vara beroende av framför allt vilka avtal och rutiner tillämpas som av mottagarens bank. Normalt torde man dock räkna med 3-6 dagar.

Lorokonto

Utländska företag och utländska medborgare kan ha ett konto i svensk valuta hos svenska banker. Betalning sker med svenska giroblanketter och alltid i svenska kronor. Ett sådant konto kallas lorokonto eller externt kronkonto och är likställt med ett konto i utlandet. Betalning till kontot betraktas därför som en utlandsbetahiing och betalningsanmälan skall ske om betalningen överstiger 75 000 svenska kronor.

14.2 Särskilt om resecheckar

Det förekommer handlingar som har något av checkens verkan inte är men några riktiga checkar. Hit hör resecheckarna, som ställs ut av en del banker och även andra företag, såsom American Express Company AB, Thomas Cook Travellers Cheques Ltd och Visa. En resecheck är utställd för som betalning i utställarens egna kontor är ett skuldebrev; resecheck är en som betalbar även i andra kontor är en anvisning. Att en resecheck är anvisning en innebär en anmaning av en person till en annan att betala penningsumma en till en tredje. I det senare fallet uppstår en fordringsrättslig triangel på motsvarande sätt som vid checken. En resecheck är dock till skillnad från checken inte överlåtbar. Den är heller aldrig kopplad till ett konto. Till skillnad från växlar och checkar finns inte några lagregler för resecheckar.

Det finns ca 100 företag i världen som ställer ut resecheckar. l Sverige domineras marknaden av American Express, Thomas Cook och Visa. Utställare av resecheckar är ett bolag i det land i vars valuta resechecken är utställd. I Sverige säljs endast resecheckar är utställda utländska som av företag i utländsk valuta. Detta innebär att det alltid sker en valutaväxlingstransaloion vid försäljning resecheckar i Sverige. av

Resecheckar säljs i Sverige av bl.a. banker, valutaväxlingsföretag och American Express. Resecheckarna säljs i utställarens namn. Avtalsparter är kunden och utställaren av resechecken. Banken eller valutaväxlingsföretaget säljer sålunda resecheckama utställaren. Det är sålunda utställaren, det utländska företaget, som är att betrakta som betaltjänstansvarig.

140 Betalningsväsendet

Försäljning resecheckar kan till följande sätt. l Utställaren, av exempelvis American Express i USA, levererar resecheckar till ett säljföretag, exempelvis S-E-Banken. 2 S-E-Banken säljer resecheckar till kunden. 3 S-E-Banken redovisar försäljningen till American Express. 4 Kunden löser in checken hos bank eller annat företag accepterar resecheckar för en som inlösen acceptanten. 5 Acceptanten begär betalning av utställaren genom skicka inlösta resecheckar som underlag via BGC till American Express att BGC sammanställer och redovisar uppdragen. 6 American Express gottgör därefter acceptanten.

Avtalsvillkoren mellan kunden och utställaren av resecheckar innehåller bl.a. bestämmelser att kunden har rätt till återbetalning av det belopp som om kunden har betalat för resechecken. Sådan rätt till återbetalning föreligger i de fall kunden förlorat resechecken, t.ex. vid stöld. Därutöver har kunden alltid återinlösa icke utnyttjad check. Avtalsvillkoren innehåller vidare inrätt att en formation vad kunden skall iaktta vid förlust av en resecheck, som om skyldighet att spärranmäla checken m.m.

Resecheckar kan användas i de flesta länder. Bank eller annan som säljer resecheckar garanterar dock inte att de kan lösas in av en viss bank, hotell, Resecheckar har obegränsad giltighetstid. varuhus m.m.

2. 14.3 Särskilt betalningar Postgirot Bank och Posten om genom

För åskådliggöra hur utlandsbetalningar hanteras lämnas här som exempel att beskrivning betalningar postgirosystemet. Motsvarande möjen av genom ligheter finner man inom övriga banker.

Den enklaste formen utlandsbetalning är utrikes posranvisning. I dessa fall av är postverket i betalningsmottagarens land samarbetspartner. Reglerna styrs Världspostföreningens avtal. På inrikes postanvisning, blir av samma sätt som detta betalningssätt allt mindre förekommande.

Det svenska postgirot har sin motsvarighet i de flesta västeuropeiska länderna i Algeriet, Marocko, Tunisien och Japan. Betalningar till dessa länder samt kan bl.a. ske med girering. Även andra betalningsmedel hanteras av postgirot. Det finns sju olika betalningsmetoder kan användas för betalningar till som

Belalningsväsendet 141

utlandet: girering, utbetalningskort, bankcheck, telex, SWIFT, Nordpay och Eurogiro.

Girering görs till ett postgirokonto i mottagarlandet. Normalt kan detta endast göras i mottagarlandets valuta. För länder som är knutna till Eurogiro kan girering även ske svenska kronor eller i tredje lands valuta. Utbetalningskort i skickas företrädesvis till privatpersoner i de nordiska länderna samt Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Tyskland. Utbetalning med utbetalningskort sker alltid i mottagarlandets valuta och är beloppsbegränsad uppåt. De högsta tillåtna beloppen varierar från land till land. För annan valuta än mottagarlandets eller vid höga belopp används check som betalningsmedel. Check kan användas som betalningsmedel till alla länder. Utbetalningsuppdraget expedieras med check i beordrat valutaslag. Checken skickas direkt till betalningsmottagaren för inlösen i bank. Telex används vid brådskande utbetalningar. För sådana betalningar tillämpas endast en valutadag dvs. tiden fram till dess att ränta börjar löpa i stället för normalt två. Postgirot Utland är anslutet till

SWIFT se närmare därom ovan. Nordpay kan användas vid betalning till

leverantörer med postgirokonto i Danmark, Finland och Norge. Till skillnad mot andra betalningsmetoder tillämpas endast en valutadag och insättning på mottagarens postgirokonto sker alltid, även vid normalutbetalning, dagen efter det att avsändarkontot har belastats. Betalningsrnottagaren betalar ingen mottagaravgift. Eurogiro är ett samarbete mellan postgiron i 14 europeiska länder. Konceptet bygger bl.a. på fastlagda överföringstider från avsändarkonto till mottagarkonto. Överföring kan ske i avsändarlandets, mottagarlandets eller tredje lands valuta. Avsikten är att kunden skall ha möjlighet att välja transaktionstid och att avgiften skall relateras därefter.

SOU l995:t9 143

3 Behovet och med

av syftet reglering

3.1 Svenska förhållanden

l Allmänt

De olika sätten för överföring av betalningsmedel som har utvecklats under tidens lopp har inte behandlats särskilt och i ett sammanhang. Förklaringen till detta kan vara att själva betalningen som regel varit en angelägenhet för parterna i det grundläggande avtalsförhållandet, såsom ett köp, ett hyresförhållande eller ett penninglån. Staten har tillhandahållit de grundläggande betalningsmedlen i form av sedlar och mynt. Bankerna har tillhandahållit konton och överföringstekniken. För den dagliga hanteringen av massbetalningar har det trots allt rört sig om relativt handfasta kontakter med ett litet antal traditionella aktörer på en offentligrättsligt reglerad marknad.

Den tekniska utvecklingen erbjuder numera möjligheter till snabbare transaktioner, som kan initieras ett ordinärt bankkontor, vid en kundterminal eller till och med i hemmiljö. Betalningen har fått en ökad betydelse som en tjänst i sig. Den nya tekniken innebär en utveckling mot ett större inslag av anonymitet vid hantering av betalningarna, vilket i sig är ägnat att ge upphov till nya sorters risker.

Den tekniken kan skapa möjligheter att bearbeta tidigare kända risker i nya betalningstrañken. Det kan Lex. röra sig om en minskad mängd kontanta medel i omlopp eller direktuppkopplingar av avlägsna butiksterminaler mot databaser för kontroll av saldo, behörighet och spärrinformation. Tekniken ger emellertid också anledning att uppmärksamma nya risker. Riskerna med den nya informationsteknologin har, särskilt under senare år, analyserats i olika sammanhang och ur olika perspektiv. Här kan bara som ett exempel nämnas arbetet inom Samrådsgruppen för samhällets säkerhet inom dataområdet SAMS. Gruppen har bl.a. gett ut rapporten ADB och samhällets säkerhet på 90-talet, Samhällsaspekter på säkerheten inom betalningsväsendet,

144 Behovet av och syftet med reglering

Ds 1990:44. I rapporten tog man upp bl.a. vikten av samordnade, samhällsövergripande krisövningar och överläggningar hög nivå mellan näringsliv och förvaltning om säkerhetsfrågor. Vidare framfördes också önskemålet om en bättre varudeklaration av bankernas tjänster. Kunden måste få så god information att han kan göra sin egen riskbedömning, hette det. Som ytterligare exempel kan nämnas Hot- och riskutredningens betänkanden SOU 1995:19-24 som gavs ut under våren 1995. Där behandlas bl.a. olika tänkta scenarier för vad som skulle kunna hända t.ex. vid en akut brist på elektronikkomponenter i samhället eller vid omfattande avbrott i vår strömförsörjning. Som en av följderna målas upp ett scenario där Bankomatsystemet och övrig kontokortshantering drabbas av ett totalt sammanbrott.

I fråga om teknisk sårbarhet och driftsäkerhet har man ofta betonat dels koncentrationen av information, dels beroendet av fungerande transportkanaler för informationsflödet. Från brottssynpunkt kan särskilt nämnas möjligheten att utföra ett brott på en plats avlägsen från det ställe där brottseffekten uppstår. Vidare kan nämnas att behörighetskontrollerna alltmer inriktas mot vad den agerande har i sin hand ett kort e.d. eller vad han känner till kod, lösenord e.d. och mindre mot vem den agerande är. Kontrollerna består således av tekniska lösningar som snarare utgör substitut för identitetskontroll än nya former därav.

En organisation för att utföra betalningar på uppdrag, ett betalsystem, kan betraktas som något som bör hanteras av en fri och konkurrensutsatt marknad. I princip kan ett betalsystem inrättat för två identifierade parters interna behov fungera i ett helt fritt tillstånd, utan att andra aktörer behöver påverkas därav. Om ett tekniskt fel uppstår eller om den ena av parterna kommer på obestånd eller av annan anledning blir förhindrad att fullgöra sin del i systemet, kommer något vidare betalningsflöde än det mellan de båda parterna inte att utsättas för någon omedelbar fara. I och för sig kan situationen föranleda betydande osäkerhet i förhållandet mellan parterna om vilka skyldigheter som kvarstår eller uppkommer vid en sådan situation. Dessa oklarheter medför emellertid som regel inte några konsekvenser för andra än parterna. Om betalningen skall utföras mellan två parter med en tredje part som förmedlare, kommer dock riskerna att koncentreras hos mellanparten. Detta är särskilt olyckligt om mellanparten också har andra likadana engagemang. Mellanpartens oförmåga att fullgöra sina förpliktelser kommer då att påverka samtliga betalningsuppdrag som han åtagit sig.

Behovet av och syftet med reglering l45

Betaltjärtstertta skiljer sig från många andra branscher i det att verksamhetens funktion är av betydelse for funktionen inom alla andra branscher. Betalningen är en detalj, men en betydelsefull sådan, för i princip all slags ekonomisk verksamhet. För att betalningen skall anses fullgjord skall den inte bara vara utförd ett korrekt sätt, utan även vara utförd sådant sätt att parterna i det bakomliggande rättsförhållandet har behövt ägna den så lite tid och kraft som möjligt. Samtidigt bör verksamheten omges av ett stort mått av förutsebarhet och långsiktighet. Parterna skall kunna förlita sig att det standardiserade forfarande som en betalning bygger inte senare bjuder på oväntade och obehagliga Överraskningar. Naturligtvis gäller detta i de öppna betalsystemen för större betalningar mellan företag och andra. Det gäller emellertid också i system avsedda huvudsakligen för konsumenter. Om inte ett betalsystem uppfyller de ovannämnda kraven är risken stor att det sikt uppstår oönskade kostnads- och riskfördelningar i samhället. Följden kan också bli att betalsystem generellt omges av stor misstro med ineffektivitet som följd inom den näringsverksamhet som systemen var tänkta att användas för. Enskilda konsumenter kan ofta inte förväntas ha samma möjligheter att göra en genomgripande analys av den erbjudna betaltjänsten som ett storföretag har. En konsument har inte den praktiska möjligheten att ägna tid och kraft att granska skillnaderna mellan olika system. Ofta torde begränsningen finnas redani fråga om kunskap om betalsystem i allmänhet och om information om det enskilda Även när konsumenterna har möjlighet till utslagssystemet. en givande jämförelse mellan olika system kan de ändå inte förväntas komma att utöva samma omedelbara tryck motparten som ett storföretag eller rörelser inom en hel bransch.

Samhället tillgriper olika styrmedel för att upprätthålla en fungerande och fritt verkande marknad för omsättningen av varor och tjänster. Betaltjänsterna utgör på sätt och vis basen för genomförandet av transaktioner inom hela det övriga ekonomiska samhällslivet. Det är redan av den anledningen av samhälleligt intresse att allmänheten, såväl privatpersoner som små och stora företag, i egenskap av användare av betaltjänsterna hyser förtroende för att tjänsterna uppfyller förväntningarna. Detta förutsätter att risker och kostnader med att anlita en betaltjänst åtminstone i grova drag går att värdera förhand. Till detta kommer naturligtvis som för de flesta andra finansiella tjänster de rent ekonomiska systemriskema. Härmed avses en ekonomisk påverkan på andra aktörer inom betalningsväsendet som kan uppstå vid vissa oförutsedda händelser konkurser, tekniska sammanbrott, brottslighet av större omfattning,

146 Behovet av och syftet med reglering

etc. och vars effekter inte går att kontrollera och styra. All reglering av sådana samhälleliga intressen kan sägas gå ut på att i första hand förebygga och motverka olyckor och i andra hand ge lösningar som utgör förutsebara och rimliga avvägningar av riskhanteringen. Vem i samhället har då för närvarande ansvaret för att betalningstrañken fungerar och att förtroendet för betalningsväsendet upprätthålls

3.1.2 Riksbankens ansvar

Enligt lagen 1988:1385 om Sveriges riksbank åligger det Riksbanken att bl.a. främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken har i olika sammanhang haft anledning att närmare konkretisera innehållet i denna delen av sitt uppdrag. Detta har skett efter analyser av det svenska betalningsväsendet samt efter en jämförelse med verksamhet som bedrivs inom centralbanker i andra länder. Sammanfattningsvis torde Riksbankens syn sitt uppdrag kunna formuleras på följande sätt. Riksbanken skall i första hand klarlägga, hantera och begränsa systemriskerna. Detta innebär att verksamheten skall koncentreras de stora, i huvudsak finansiella betalningarna, t.ex. mellan banker och andra finansiella institut. Därmed exkluderas till stor del de s.k. massbetalningarna från riksbankens primära ansvarsområde. Denna ståndpunkt har sin grund i bedömningen att de väsentliga systemriskerna är förknippade med de stora betalningarna Nämnas kan att samtliga centralbanker inom såväl European Monetary Institute EMI som G-10-länderna arbetar från samma grundläggande utgångspunkt. Inom ramen för det internationella centralbankssamarbetet inom EU och inom G-lO har Riksbanken ett övervakningsansvar för de utländska aktörer som verkar i det svenska betalningsväsendet. Här ingår bl.a. att till hemlandets centralbank rapportera eventuella problem.

Riksbanken anser sig ha ett visst ansvar för rnassbetalningarna. Dessa anses ha stor betydelse främst när det gäller allmänhetens förtroende för betalningsväsendet och för det finansiella systemet i stort, vilket i sin tur kan ha återverkningar på systemstabiliteten. Dessutom är aktörerna på området för de stora betalningarna, dvs. bankerna, också inblandade i de flesta massbetalningarna.

Uppdelningen i stora betalningar large-value payments och massbetalningar retail payments har berörts kapitel 1 och 2. i

Behovet av och syftet med reglering 147

Det gemensamma för samtliga delar av betalmarknaden som bedömts vara av intresse för Riksbanken är att de skall utgöra en betalningsförmedling. Sådana betalningar som inte anses innefatta en förmedling, främst kontokortssystemen inom detaljhandeln och bensinbranschen, saknar således egentligt intresse från riksbankssynpunkt. Detta resonemang kan dock under senare år anses ha komplicerats något. Kontokort inom detaljhandeln har i ökande utsträckning kommit att kunna användas utanför den slutna kärngrupp av företag för vilka kortet ursprungligen Denna utveckling kan väntas fortsätta. Även var avsett. de selektiva betalsystemen tenderar således att bli alltmer generella. Därmed minskar den principiella skillnaden gentemot bankernas kontokort och andra kort av generell karaktär.

Operativt manifesteras Riksbankens ansvar för betalningsväsendet dels i utgivningen av sedlar och mynt, dels i tillhandahållandet av RIX-systemet för utförandet av interbankbetalningar såväl enskilda stora överföringar som aggregerade massbetalningar. RIX-systemet har beskrivits i avsnitt 2.2.

3.1.3 Finansinspektionens ansvar

Stora delar av betalningstrañken förutsätter att betalaren har ett tillgodohavande hos den som tillhandahåller betaltjänsten, vilket principiellt sett innebär att det föreligger en inlåningssituation. Därmed kommer också en stor del av betaltjänstverksamheten att falla under bankrörelselagens 1987:617 krav på tillstånd för bankrörelse, dock inte på grund av själva betaltjänsten.

Utgivningen av kreditkort innefattar en kreditgivning som i och för sig omfattas av tillämpningsområdet för lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag. I lagen stadgas dock ett flertal undantag, vilka bl.a. befriar viss kreditgivning inom detaljhandeln från tillståndsplikten. Ändå regleras här en stor del kortmarknaden faller under tillståndsplikt och därmed under av som Finansinspektionens tillsyn enligt denna lag.

Bankrörelselagen

Bankrörelselagens 1987:617 bestämmelser innebär att banken skall ha tillstånd oktroj att bedriva sin verksamhet. Lagen innehåller vidare bestämmelser hur rörelsen skall bedrivas. Oktroj skall enligt 2 kap. 3 § om bankaktiebolagslagen 1987:618 beviljas om den planerade rörelsen kan antas

148 Behovet av och syftet med reglering

komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Banken underkastas också Finansinspektionens tillsyn, innefattande vissa befogenheter för inspektionen när det gäller att få information från banken samt möjligheter att utfärda föreskrifter och allmänna råd.

Rörelsereglerna finns intagna i 2 kap. bankrörelselagen och beskriver i huvudsak vilka åtaganden en bank får göra, vilka ägarbindningar som tillåts, grunderna för kreditprövningen, m.m. Rörelsereglerna innehåller också en uppräkning av de olika verksamheter en bank får bedriva 2 kap. 2 §. Däri ingår bl.a. att förmedla betalningar. I övrigt saknas det bestämmelser som har direkt bäring på betalningsförmedling.

Kapitaltäclcningsreglerna för bankerna, som tidigare fanns intagna i bankrörelselagen, har ersatts av för kreditinstitut och värdepappersbolag gemensamma bestämmelser om kapitaltäckning i lagen 1994:2004 om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Lagen behandlas utförligare nedan.

Finansinspektionen har i princip fria händer att avgöra vilken information man vill ha från bankerna. Denna fråga kan regleras genom Finansinspektionens föreskrifter. Inspektionen får också utföra undersökning hos bankerna när man finner det nödvändigt. Denna möjlighet kan i och för sig utgöra ett verksamt instrument i Finansinspektionens kunskapsinsamling, även för den delen av en banks verksamhet som består i att tillhandahålla betaltjänster. Avsaknaden av regler om i vilket syfte kunskapen kan utnyttjas innebär dock inget materiellt i tillsynshänseende.

Finansinspektionen får meddela föreskrifter om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder. För betalningsförmedlingens vidkommande är det närmast föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder som har relevans. För närvarande finns bl.a. föreskrifter BFFS 1990:25 angående bankernas rapportering av konstaterade eller misstänkta brottsliga angrepp, kompletterade med allmänna råd BFFS 1991:5 om samma frågor. Vidare finns allmänna råd BFFS 1991:16 angående reklarnationeri bankautomatverksamhet och föreskrifter FFFS 1994:9 angående kontrollrutiner m.m. till förebyggande av penningtvätt. Slutligen finns, antag-

Behovet av och syftet med reglering 149

den 24 november 1994, allmänna råd FFFS 1994:35 avseende styrning, na intern information och intern kontroll inom kredit- och värdepappersinstitut.

Kreditmarknadsbolagslagen

Lagen 1992:1610 kreditmarknadsbolag trädde i kraft den l januari 1994 om i samband med att EES-avtalet började gälla prop. 199293:89, bet. NU9. Lagen innehåller enhetliga regler för sådana kreditinstitut vars verksamhet tidigare reglerades i lagen 1963276 om kreditaktiebolag eller lagen 1988:606 ñnansbolag. De företag som omfattas av den nya lagen om benämns kreditmarknadsbolag. Finansieringsverksamhet som inte fordrade tillstånd enligt fmansbolagslagen, fordrar tillstånd enligt kreditmen som marknadsbolagslagen, har fått bedrivas övergångsvis med stöd av övergångsbestämmelserna till kreditmarknadsbolagslagen.

l kreditmarknadsbolagslagen finns, i likhet med bankrörelselagen, intaget en katalog över de verksamhetsgrenar som tillståndet kan omfatta. Bland de verksamheter ett kreditmarknadsbolag får ägna sig åt återfinns förmedling som av betalningar.

Även för lcreditmarlmadsbolagen gäller krav på kapitaltäckning. Reglerna om kapitaltäckning finns, motsvarande satt som för bankernas del, intagna i lagen kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdeom pappersbolag. Finansinspektionen utövar tillsyn och har samma möjligheter att meddela föreskrifter som för bankernas vidkommande. För kreditmarknadsbolagen finns dessutom foreskriftsrätt i fråga om innehållet i företagets en redovisning, vilket tämligen detaljerade bestämmelser i bankmotsvaras av rörelselagen för bankernas del. Uttryckliga lagregler i dessa avseenden saknas i kreditmarknadsbolagslagen.

Finansinspektionens tillgång till information och möjlighet till Reglerna om undersökning ett företag överensstämmer med vad som gäller för bankerna. av I dessa avseenden får därför hänvisas till vad som ovan sagts angående bankrörelselagens bestämmelser. På motsvarande sätt som för bankernas del finns allmän bestämmelse att inspektionen skall se till att en sund en om utveckling verksamheten främjas. I övrigt innehåller lagen, i likhet med av bankrörelselagen, regler kreditgivning och om ägarbindningar bl.a. om om prövning större ägares lämplighet. Inspektionen har också möjlighet att av

150 Behovet och syftet med reglering i av

ingripa mot beslut fattade företrädare för kreditrnarknadsbolaget av om besluten strider mot kreditmarknadsbolagslagen eller författning. annan

Lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

Kapitaltäckningskraven för banker och kreditmarknadsbolag har förts in i lagen 1994:2004 om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Den nya lagen träder i kraft i tvâ etapper. Reglerna om kapitaltäclcning såvitt avser kreditrisker trädde i kraft den 1 januari 1995.

Vissa bestämmelser i lagen träder i kraft först den l januari 1996 se punkten

l i övergångsbestämmelserna. I lagen har införts kapitaltäckgemensamma ningskrav för kreditinstitut, dvs. banker, kreditmarknadsbolag och Svenska skeppshypotekskassan samt för värdepappersbolag. Genom lagen införlivas med den svenska lagstiftningen bestämmelser i fyra EG-direktiv, bl.a. direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut 936EEG.

Kapitalkraven syftar till att skapa en långsiktig ekonomisk stabilitet i bl.a. bankers och kreditmarknadsbolags verksamhet. Kraven innebär att företagens eget kapital jämte vissa reserver m.m. alltid måste motsvara minst åtta procent av företagens utestående placeringar beräknat på visst sätt. Den nödvändiga kapitaltäckningen beräknas i bankrörelselagen och i kreditmarlcnadsbolagslagen i förhållande till de kreditrisker som företagen utsätter sitt totala eget och främmande kapital för. Genom att företagens placeringar viktas i olika kategorier väger man in säkerheterna för olika typer av placeringar. Som en följd av anpassningen till EG-direktivet om kapitaltäckningskrav har i den nya lagen införts bestämmelser om kapitaltäclaring för marknadsrisker i kreditinstituts och värdepappersbolags handel med finansiella instrument. Med marknadsrisker avses bl.a. positionsrisker, valutakursrisker samt motparts- och avvecldingsrisker. De nya bestämmelserna kompletterar nuvarande regler om kapitaltäckning och innebär att företagen måste ha en kapitalbas som täcker såväl kreditrisker som marknadsrisker. För att möta de nya kraven på kapitaltäckning för marknadsrisker tillåts företagen att i kapitalbasen räkna in ytterligare poster utöver dem som tidigare godtagits för täckning kreditrisker. av

Varken de nuvarande eller de nya kapitaltäclmingsreglerna tar särskilt sikte på de risker som består i att en bank kan drabbas av skadeståndsskyldighet för sin

reglering 151 Behovet av och syftet med

hantering enskilda ärenden. Om en bank eller ett kreditmarknadsbolag av misslyckas med ett stort antal betalningsuppdrag och därför drabbas av skadeståndskrav från kunderna, utgör därför inte kapitaltäckningen något ändamålsenligt skydd. En bank eller ett kreditmarknadsbolag kan naturligtvis ådra sig skadeståndsskyldighet även inom annan verksamhet. Det finns emellertid andra verksamhetsgrenar, särskilt hos en bank, som utgör en så utpräglad masshantering just betalningsuppdragen. Dessa ärenden är därsom för särskilt ägnade att vid enstaka felaktigheter orsaka störningar för ett stort antal kunder. Ett fel inom detta område kan också få betydande äterverkningar för rad andra branscher. Det kan därför finnas anledning att överväga en behovet regler särskilt beaktar de risker som består i att banker och av som kreditmarknadsbolag kan drabbas skadeståndsskyldighet vid hantering av av betalningsuppdrag. Frågan betalningsberedskap för betaltjänstverksamhet om behandlas i avsnitt 4.4.1.

Sammanfattning om Finansinspektionens ansvar

Ingen de båda huvudlagarna för sådan finansiell verksamhet som är inriktad av på allmänheten innehåller regler som är särskilt anpassade för de frågor som aktualiseras vid betaltjänstverksamhet. Lagarna tillhandahåller instrument för tämligen omfattande granskning. Däremot saknas i princip bortsett från en brottsförebyggande åtgärder sådana regler för denna verksamhet som ger rent Finansinspektionen befogenheter att i materiellt hänseende ha synpunkter på vad skall gälla i fråga säkerhet och funktionell stabilitet. Utanför det som om traditionellt finansiella området saknas sådana regler helt och hållet. Redan i dag finns företag utanför det finansiella området som i mer eller mindre öppna tillhandahåller betaltjänster och utgör en icke oväsentlig del av system som den samlade betalningstrafiken där allmänheten är inkopplad.

3.1.4 Statens ansvar i övrigt

Utöver det eller mindre direkt uttalade ansvar som ålagts Riksbanken och mer Finansinspektionen för betaltjänster har staten tagit på sig rollen som övervakare det finansiella systemet. Häri ryms även betaltjänsterna. Detta av kommer bl.a. till uttryck att statsmakterna formellt genom ansvar genom - Riksbankens roll lender last resort tagit ett ansvar för att uppsom av rätthålla likviditeten i det finansiella systemet. Det gällande regelsystemet är således präglat grundsynen stabiliteten i det finansiella systemet, i av att

152 Behovet av och syftet med reglering

synnerhet i den del som rör betaltjänster, är ett så vitalt samhällsekonomiskt intresse att staten måste ta ett långtgående för detta. Ett fallissemang ansvar i en bank eller annat finansiellt institut kan återverkningar för hela det finansiella systemet. Detta har ansetts särskilt påtagligt i ett land där det finansiella systemet är så starkt koncentrerat som det är i Sverige. Statens ansvar i detta avseende tar emellertid främst sikte på själva kontohållningen som normalt ingår i en betaltjänst och inte på själva transporten av pengarna. Det finns dock anledning att beröra det ansvar som staten påtagit sig genom den statliga bankgarantin. Det finns även anledning att beröra regeringens förslag till en lag om insättningsgaranti.

Den statliga bankstödet

Mot bakgrund av statens ansvar för det finansiella systemets stabilitet har regeringen funnit det nödvändigt att ingripa vid flera tillfällen när enskilda banker har hamnat i en akut kris. Detta har i vissa fall skett genom ingripanden i enskilda fall. Den 18 december 1992 beslutade riksdagen om åtgärder för att stärka det finansiella systemet prop. 1992932135, bet. 199293:NU16, rskr. 1992932155. Genom lagen 1993:765 om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut bemyndigades regeringen att göra betydande åtaganden för statens räkning. Det statliga åtagandet innebär att staten garanterar att banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Statens garanti innebär ett åtagande att lämna stöd till

fortsatt verksamhet i livskraftiga institut. Åtagandet är av extraordinär natur

och skall vara temporärt. Det skall avvecklas när förhållandena är sådana att det inte längre föreligger något hot mot stabiliteten i det finansiella systemet och det kan ske utan att fordrings-ägarnas intressen riskeras.

Insättningsgaranti

Europaparlamentet och EU-rådet har den 30 maj 1994 antagit ett direktiv om system för garanti av insättningar 9419EG. Medlemsländerna skall ha införlivat direktivet om system för garanti av insättningar med sina respektive rättsordningar senast den 1 juli 1995. l direktivet anges att syftet med att införa ett garantisystem är att skydda insättarnas medel hos ett kreditinstitut vid finansiella kriser. Utöver det primära syftet kan garantisystemet även sägas ha en viss stabilitetsbevarande funktion. Garantisystemet skall enligt direktivet syfta till att utgöra ett konsumentskydd snarare än ett betalningssystemskydd.

Behovet av och syftet med reglering

I regeringens lagrådsremiss den 2l juni 1995 med förslag till lag om insättningsgaranti föreslås ett system för insättningsgaranti med det primära syftet att stärka konsumentskytldet för allmänhetens insättningar i bank och komplettera den övriga skyddsreglering som omger bankerna. Förslaget omfattar insättningar på konto i bank upp till 250 000 kronor, per insättare och bank. Garantisystemet skall omfatta all insättning på konto i bank som är nominellt bestämd och likvid. Således skall bl.a. konton som har uppsägningstid men som ändå omedelbart kan disponeras av insättaren, om än till en kostnad i fonn av uttagsavgifter, omfattas av garantin. Medel på inlåningskonto inom det individuella pensionssparandet samt medel på allemanssparkonton skall inte omfattas av garantisystemet. Bankerna skall svara för finansieringen av systemet för insättningsgaranti genom avgifter som betalas årligen av de banker som omfattas av garantin. Garantisystemet skall endast få tas i anspråk när en domstol försatt en bank i konkurs eller då en behörig utländsk myndighet förklarat att insättningarna i en bank, vars filial anslutit sig till det svenska garantisystemet, är indisponibla. Ersättning skall betalas ut till berörda insättare senast inom tre månader från dagen för konkursbeslutet eller förklaringen. Bankstödsnämnden skall ges i uppgift att vid sidan av sina nuvarande uppgifter ansvara för det svenska systemet för garanti av insättningar.

De reglerna föreslås träda i kraft den l januari 1996. Det finns inget

nya hinder mot att systemet för garanti för insättningar träder i kraft medan det temporära statliga åtagandet kvarstår. Något ersättningsfall enligt lagen om insättningsgaranti torde dock enligt lagrådsremissen inte kunna aktualiseras så länge det statliga åtagandet kvarstår.

3.2 Internationella förhållanden

Avsaknaden av reglering inom betalningsväsendet är inget unikt för svenska förhållanden. Situationen är likartad i andra länder. Bland de nordiska länderna finns särskilda lagregler om betalningsförmedling och kontokort endast i Danmark. l Norge arbetar en utredning, den s.k. Banklagskommissionen, med bl.a. frågor rörande betalningsförmedling. USA har sedan 1978 en federal lag om elektroniska betalningar i konsumentförhållanden. Gränsöverskridande betalningar har under en längre tid studerats inom EU. Studierna har resulterat i ett förslag till direktiv om gränsöverskridande betalningar. Det har även utfärdats tre rekommendationer som berör området elektroniska betalningsöverföringar. Inom Förenta Nationernas kommission

154 Behovet av och syftet med reglering

för internationell handelsrätt UNCITRAL har utarbetats en modellag för internationella betalningar Model Law on International Credit Transfers. Lagen antogs i maj 1992. I följande avsnitt beskrivs angiven reglering.

3.2.1 Danmark, Norge och USA

Danmark

I Danmark infördes redan 1984 loven om betalingskort m.v. lagen kallas fortsättningsvis kontokortslagen. Bakgrunden till lagstiftningen var bankernas planer på införandet av ett landstäckande kontokortssystem, det s.k. Dankortsystemet. Till skillnad från Sverige har bankerna i Danmark ett gemensamt kontokort. Dankortet har en mycket dominerande ställning den danska kontokortsmarknaden. Kortutgivare är det av bankerna gemensamt ägda företaget Penninginstimtternes BetalingsSystemer AS PBS2.

Ordet betalkort i den danska lagen motsvaras i svensk terminologi närmast av kontokort i dess vidare betydelse, dvs. även rena uttagskort. För uttagskorten gäller emellertid endast lagens kapitel om ansvars- och förlustbegränsningsbestämmelser. Den danska lagen, som kan sägas vara en blandning civilrätt och näringsrätt, har genomgått förändringar i ett par av etapper. Under 1993 utsträcktes tillämpningsområdet till att avse även annat korttransalctioner. Lagen omfattar till följd därav dels betalsystem med än rena kontokort, dels betalsystem utan kort men med kod eller liknande i huvudsak s.k. home banking och home legitimationsmedel. Det senare avser shopping. Till home banking-tjänsterna anses inte höra att en kund vid telefonsamtal med en banktjänsteman beordrar en transaktion, utan endast transaktioner utan personlig kontakt. Lagen är tillämplig på envar som bedriver betalsystem och gäller såväl konsumenters som näringsidkares användning kontokort i betalsystem. Beträffande home banking är lagen av dock endast tillämplig i konsumentförhâllanden.

Den danska lagen bygger grundläggande principer om att betalsystem skall inrättas så att användarna av betaltjänster tillförsäkras överskådlighet, frivillighet och skydd mot missbruk. Lagen innehåller bestämmelser om

3 PBS kan sägas motsvara BGC i Sverige. PBS tillhandahåller såvälbankgiro- som kontokonsstjänster.

Behovet av och syftet med reglering

anmälningsplikt av betalsystem samt regler tillsyn. Dessa bestämmelser om behandlas närmare i avsnitten 4.3.1 och 4.5.1. Lagen innehåller vidare regler om informationsplikt för den som bedriver betalsystem. Informationsplikten avser bl.a. avtalsvillkor och kostnader. Enligt en bestämmelse i lagen är betalningsmottagare skyldig att ta emot kontant betalning under normala tider för öppethållande. Detta innebär bl.a. att det vid obemannade bensinstationer skall finnas möjlighet till kontantbetalning. Av kriminalpolitiska hänsyn, t.ex. risken for rån, är det möjligt att meddela dispens från denna regel. Enligt lagen är det förbjudet att kombinera ett kontokort med andra förmåner än betalningsfunktioner, såsom rabatter, om dessa förmåner inte även erbjuds kontantkunden. Syftet med denna bestämmelse är att uppfylla kravet på frivillighet. Kontokortskunden skall sålunda inte favoriseras i förhållande till kontantkunden. Kortutgivarens kostnader för att bedriva ett betalsystem får enligt lagen inte tas ut av betalningsmottagaren. Syftet med bestämmelsen är också att förhindra konsumenter som inte år kortanvändare att indirekt med och bidra vara till kostnaderna for kortsystemet. Någon motsvarande bestämmelse gäller inte for betalsystem utan kort. I lagen finns även ansvars- och förlustbegränsningsregler vid obehöriga uttag. Dessa bestämmelser, som behandlas i avsnitt 5.3, gäller för såväl betalsystem med kontokort som system utan kort.

Norge

I Norge arbetar Banklagskommissionen med frågor som bl.a. rör betalningsförmedling. Kommissionen har i uppdrag att lägga fram förslag till lagregler om betalningsförmedling, med särskild vikt betal- och kreditkort. Uppdraget omfattar behovet av såväl näringsrättslig som civilrättslig reglering. l december 1994 presenterade kommissionen uppdraget såvitt avser civilrättslig reglering i betänkandet Finansavtaler og ñnansoppdrag NOU 1994: 19. Förslaget har remissbehandlats. Remisstiden löpte ut den 16 juni 1995. Den föreslagna lagen beräknas kunna träda i kraft under våren 1996. Betänkandet innehåller ett förslag till lag om finansavtal och ñnansuppdrag. Tillämpningsomrádet för lagförslaget är inte begränsat till frågor om betaltjänster utan tar sikte på ett brett fält av finansiella avtal och uppdrag. Kommissionen har uttalat att tyngdpunkten har lagts på civilrättslig reglering. Avsikten är dock att dessa bestämmelser skall kompletteras med näringsrättsliga regler. Arbetet avseende näringsrättslig reglering av betalsystem skall kommissionen redovisa vid årsskiftet 199596.

156 Behovet och syftet med reglering av

Lagförslaget gäller avtal och uppdrag om finansiella tjänster med finansinstitution eller liknande institution Norges Postbank, Postgiro, statsbank, finansmäklar- eller försäkringsmäklarföretag, finansagent, finansrådgivare, samvirkeforetak eller pensionsinrättning, men däremot inte avtal eller uppdrag mellan dessa institut. Lagens bestämmelser är tvingande till förmån för konsumenter.

Förslaget innehåller bestämmelser om informationsskyldighet om bl.a. avtalsvillkor och tider för utförande av ett betalningsuppdrag. Vidare ingår regler om kontraheringsplikt för insättningar och betalningsuppdrag samt om rådgivningsskyldighet beträffande val inlåningskonto m.m. Institutioner är av vidare skyldiga att skriftligen upplysa kunden om bl.a. räntesatser och beräkningssätt för ränta, avgifter och andra kostnader för användande av kontot samt ansvar och risker med kontot och för andras olovliga brukande av kontot. Ett kontoavtal skall vara skriftligt.

Bestämmelser finns vid vilken tidpunkt insatta eller bokförda medel skall om stå till kundens disposition. Bestämmelser finns också om från vilken dag och till vilken dag ränta skall löpa vid insättningar konto och vid betalningsuppdrag. Reglerna om ränteberäkning vid gottskrivning och belastning av konto syftar till att eliminera institutionernas möjligheter att erhålla s.k. float-intäkter. Ränteberäkningsreglerna behandlas i avsnitt 4.3.3. Regler finns också kontoutdrag innebär att kontoutdrag skall sändas om som till kunden, för transaktionskonto efter varje månads utgång och för andra konton efter utgången av varje år.

Lagen innehåller vidare regler om olovligt användande av konto. Reglerna innebär att kunden är ansvarig för annans olovliga användande av konto endast denne legitimerat sig enligt reglerna för kontoavtalet och användandet varit om möjligt på grund av kundens grova oaksamhet. Regler finns också, motsvarande sätt i den danska kontokortslagen, om ansvars- och förlustbesom gränsningsregler i samband med olovlig användning av ett kontokort. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 5.3. Vidare finns vissa jämkningsregler avseende kundens ansvar för det fall att kontot inte kan disponeras ett betryggande sätt eller att kontokortssystemet inte uppfyller rimliga krav identifikations, kontroll- och varningsrutiner, allt under förutsättning att den felaktiga belastningen eller missbruket har samband med en sådan brist.

Behovet av och syftet med reglering

l lagen finns bestämmelser som reglerar betalarens möjlighet att välja betalningssätt, mottagarens rätt att anvisa betalningssätt samt bestämmelser som anger när en betalning mellan dem skall anses fullbordad.

Enligt reglerna om ansvaret för en försenad betalning är en institution som mottagit ett betalningsuppdrag ansvarigt för medlen tills dess de står till mottagarens förfogande. Ersättning för ränteförlust som denna institution fått utge kan återkrävas av annan institution som orsakat förseningen. Om institutionen skriftligen åtagit sig ansvaret för att en betalningsöverföring skall ske i rätt tid, svarar institutionen strikt för förluster till följd av förseningen.

USA

USA har en federal lag om elektroniska betalningar i konsumentförhållanden Electronic Funds Transfer Act, eller EFTA. Samtidigt med arbetet med UNCITRAL:s modellag pågick i USA ett projekt for att ta fram ett nytt kapitel Article 4 A till Uniform Commercial Code, avseende reglering av överföringar av betalningsmedel. Förslaget antogs 1989 av National Conference of Commissioners on Uniform State Law och The American Law Institute. Den ovannämnda federala lagen, EFTA, reglerar en betalning endast i vissa avseenden. Om EFTA gäller i något avseende av en betalning, gäller över huvud taget inte Article 4 A för den betalningen. När det gäller utformningen finns stora likheter mellan modellagen och article 4 A, särskilt i fråga om tillämpningsområde och vilka frågor som det ansetts värdefullt att reglera.

3.2.2 Europeiska unionen

De tre rekommendationerna om elektroniska betalningsöverföringar är Europeisk uppförandekodex för elektronisk betalning 87598EEG, Betalningssystem, särskilt förhållandet mellan kontohavare och kortutgivare 88590EEG och Genornsynliga bankvillkor för Finansiella transaktioner över gränserna 90109EEG.

Europeisk uppförandekodex för elektronisk betalning 87598EEG

Rekommendationen om en europeisk uppförandekodex för elektronisk betalning utfärdades 1987 och avser förhållandet mellan finansinstitut, näringsidkare eller serviceföretag och konsumenter.

158 Behøet av och syftet med reglering

Av preambeln kan uttydas tre väsentliga syften med rekommendationen, nämligen att elektroniska betalsystem inom gemenskapen skall göras kompatibla, att framsteg i denna riktning inte skall strida mot den fria konkurrensen samt att god affärssed skall iakttas mellan nämnda parter. Rekommendationen att rätta sig efter dess bestämmelser riktas till alla ekonomiska intressenter. Tyngdpunkten i rekommendationen kan sägas ligga på marknadsaspekter. Bestämmelserna får närmast ses som ett sätt att påverka marknadens struktur, om än syftande till konsumenternas fromma. De inslag av reglering med mera direkt betydelse för enskilda avtalsförhållanden som förekommer kan knappast sägas vara särskilt ingripande.

I kodexen avses med elektronisk betalning en betalningstransaktion som genomförs med hjälp av ett kort med inbakat magnetband eller mikrokrets och som används vid en elektronisk betalningsterminal EPT eller vid en terminal försäljningsstället POS. Kodexen omfattar inte kort för annat ändamål än direkt eller uppskjuten betalning. Således torde inte t.ex. rena rabattkort omfattas. Kodexen omfattar inte heller betalningar med check med bankkortsgaranti eller betalningar med kort genom mekaniska rutiner, såsom användning av köpnotor som framställs med s.k. avdragare.

Allmänt om avtalet

Avtal mellan parterna skall vara skriftliga och föregås av en ansökan. Avtalet skall i detalj villkoren och vara avfattat på det eller de officiella språken ange i den medlemsstat där det ingås. Kodexen fäster särskilt avseende vid utformningen avgiftstariffer samt särskilda villkor för uppsägning. Alla av villkor skall vara fritt förhandlingsbara.

Valfrihet och konkurrens mellan system

På givet datum satt till den 31 december 1992 skulle s.k. inbördes användning vara genomförd. Med inbördes användning avses att ett kort utfärdat i medlemsstat eller ingående i ett visst kortsystem kan användas i andra en medlemsstater eller i nätverk som ingår i andra system. Detta förutsätter att korten och avläsarna i de olika systemen är teknologiskt kompatibla och att systemen är öppna genom ömsesidiga avtal.

Behovet och syftet med reglering av

En näringsidkare skall ha frihet att välja vilken terminal han skall installera och även kunna välja en enda terminal för flera kort. Näringsidkaren skall också fritt kunna välja att hyra eller köpa terminalen. Vidare skall näringsidkare, oavsett ekonomisk storlek, medges fri tillgång till det elektroniska betalsystemet och får endast vägras tillgång på saklig grund. Det får inte heller förekomma någon obefogad skillnad i fråga om ersättning för tjänster i samband med transaktioner. Avtal mellan kortutgivare och näringsidkare får inte binda näringsidkaren till att endast använda det system avtalet avser. Näringsidkaren skall vara skyldig att väl synligt skylta med vilka företag han är ansluten till och att acceptera dessa företags kort.

Dataskydd och datasäkerhet

En order som utfärdats med hjälp av ett betalkort skall inte kunna återkallas eller annulleras. Här synes man avse tidpunkten då ordern ges och inte den tidpunkt då den verkställs. Information som överförs till näringsidkarens bank och vidare till kortutgivaren skall vara begränsad och får inte kränka privatlivets helgd. Informationen skall också vara begränsad till sitt innehåll.

Betalningssystem, särskilt förhållandet mellan kontohavare och kortutgivare 88590EEG

Bakgrunden till rekommendationen är behovet av skydd för konsumenten. l bestämmelserna används begreppen Kontohavaren sv. respektive contracting holder eng. Bestämmelserna omfattar dels hur avtalet skall ingås och hur villkor kan ändras, dels krav på tydlig information inför och under avtalet, samt dels parternas ansvar för olovligt användande av betalningsinstrument och för felaktigt bokförda eller registrerade transaktioner.

Rekommendationen riktas till utgivare av betalningsinstrument och tillhandahållare av system att rätta sig efter bestämmelserna samt till medlemsstaterna att tillse att information om kontohavare, lägsta möjliga nivå, kan vidarebefordras och att sådan information behandlas i förtroende.

Omfattning

Rekommendationen omfattar följande transaktioner: Elektronisk betalning med kort. -

l6O Behovet av och syftet med reglering

Sedeluttag, deponering av sedlar och checkar och liknande transaktioner vid elektroniska apparater. Icke-elektronisk betalning med kort, dock inte betalning med check med kortgaranti. Elektronisk betalning av privatperson utan användande av kort.

Ett avtals tillkomst och utformning

I stort sett överensstämmer de allmänna bestämmelserna om avtalet med vad

framgår 1987 års rekommendation se ovan. Sålunda anges att avtalet

som av skall skriftligt och fullständigt samt att det skall ange beräkningsgrunden vara för avgifter och andra kostnader för kontohavaren. Vidare stadgas att det skall avfattat det eller de språk som vanligen används för sådantsådana vara ändamål i de regioner där avtalsvillkoren används Det stadgas också att inget betalningsinstrument skall sändas till en privatperson om inte denne särskilt ansöker därom.

Härutöver att avtalet anses träffat först sedan sökanden har mottagit anges betalningsinstrumentet jämte kopia av de villkor som sökanden godkänt en att villkoren inte får ändras utan överenskommelse mellan parterna. Om samt kortutgivaren föreslagit ändring skall emellertid en sådan överenskommelse en ha träffats, kontohavaren fortsätter att använda kortet efter att ha anses om mottagit förslaget.

Närmare om vissa avtalsvillkor

Tidsâtgång för en transaktion

Av avtalet skall framgå debitering eller kreditering av transaktionen om kommer att ske i ögonblick den utförs eller, om så inte är fallet, inom samma vilken tidsperiod detta kommer att ske. Avtalet skall också ange inom vilken tidsperiod fakturering kommer att ske för transaktioner som skall betalas av kontohavaren. Något närmare om kortutgivarens ansvar för försenad transaktion föreskrivs dock inte.

Behovet av och syftet med reglering

Obehöriga transaktioner

Kontohavaren är skyldig att med rimliga åtgärder förvara betalningsinstrument och kod eller liknande betryggande sätt. Han får inte heller anteckna sin kod eller sitt identitetsnummer betalningsinstrumentet eller på annat som vanligtvis förvaras tillsammans med detta. Kontohavaren är vidare skyldig att utan oskäligt dröjsmål underrätta kortutgivaren så snart han uppmärksammat att han förlorat eller bestulits på betalningsinstrumentet och uppgifter som gör det möjligt att använda detta, eller att detta material kopierats.

Kortutgivaren, å sin sida, är skyldig att möjliggöra för sina kunder att underrätta honom enligt föregående stycke, såvitt avser företagsspeciñka kort under kortutgivarens öppethållandetider och för andra kort dygnet runt. Kortutgivaren skall också förbinda sig i avtalet att inte lämna ut kod eller motsvarande till annan än kontohavaren.

Fram till dess att kortutgivaren underrättats svarar kontohavaren för uppkommen förlust intill ett belopp motsvarande 150 ecu för närvarande ca 1 380 svenska kronor. Om kontohavaren handlat grovt vårdslöst eller svikligt svarar han även för större belopp.

Efter att kortutgivaren underrättats svarar kontohavaren inte längre för förluster, i andra fall då han handlat vårdslöst eller svikligt. Även när än grovt så är fallet svarar kortutgivaren för åtgärder för att stoppa vidare användning av kortet.

Felaktiga och icke utförda transaktioner

Kontohavaren är skyldig att utan oskäligt dröjsmål underrätta kortutgivaren så snart han uppmärksammat en obehörig transaktion eller något fel eller annan brist i kortutgivarens bokföring.

Kortutgivaren är ansvarig för icke utförd eller felaktigt utförd transaktion samt for transaktion som inte godkänts av kortinnehavaren. Kortutgivaren ansvarar inför kontohavaren för systemets funktion, vilket har den uttryckliga följden att kormtgivarens ansvar gäller även om transaktionen företogs vid en elektronisk utrustning han inte ensam eller direkt kontrollerar. Ansvaret enligt som

6 l5O8OO

162 Behovet av och syjiet med reglering

avtalet är begränsat till det belopp som transaktionen avsåg. Beträffande ansvaret för andra förluster gäller vad som följer av nationell lag.

Utredning m.m.

Kortutgivaren är skyldig att föra eller låta föra ett internt register, så att transaktioner kan spåras och fel rättas till. Kontohavaren har rätt till transaktionsbesked omedelbart eller kort efter en transaktion. Vid betalning på försäljningsställe är kassakvitto med hänvisning till betalningsinstrumentet tillräckligt.

Bevisbördan ligger på kortutgivaren i varje tvist med kontohavare, om det

gäller annan transaktion än ickeelektronisk betalning med kort se ovan under

Omfattning .

Genomsynliga bankvillkor för finansiella transaktioner över gränserna 90109EEG

Bakgrunden till rekommendationen är enligt preambeln att finansiella transaktioner över nationsgränserna grund av sin komplexitet kräver personal med bättre kompetens och en mer omfattande kontroll än inhemska överföringar. Detta bidrar, enligt preambeln, till att öka kostnaderna och tidsåtgången för internationella överföringar. Kunderna bör därför i förväg få tydlig information i dessa avseenden. Uppföranderegler om detta bör syfta till att institut som utför transaktioner över gränserna uppmuntras att mera noggrant uppskatta kostnaderna och rationalisera sina överföringsmetoder så långt det är möjligt.

Med överföringsorder avses här ett skriftligt, muntligt eller elektroniskt uppdrag till ett institut att kreditera ett konto eller att hålla en penningsumma w tillgänglig for en viss person, eller att ombesörja att ordern utförs av ett annat -z institut. Betalaren benämns den överförande parten och mottagaren den . mottagande parten.

Rekommendationen är uppbygd på sex principer, vars innehåll närmare preciseras under respektive princip. I vissa fall har förklaringen getts formen av en rekommendation om hur företaget kan göra för att uppfylla principens innehåll.

Behovet av och syftet med reglering

Den första principen innehåller krav att institutet tillhandahåller kunderna lättfattlig och väl tillgänglig information med avseende kostnader och tidsåtgång för att genomföra en internationell transaktion. Principen tar således sikte information inför ett uppdrag. Det anvisas tre olika alternativ för att uppfylla denna princip, med olika grader av precisering av informationen.

Den andra principen innehåller krav på information i avräkningsnotor med avseende provisioner och avgifter samt den valutakurs som tillämpats. Principen ger således möjlighet till uppföljning och kontroll från kundens sida överförande eller mottagande part genom krav på information efter uppdraget.

Den tredje principen rör möjligheten för den överförande parten att bedöma hur överförande respektive mottagande partens institut kan komma att fördela provisioner och avgifter mellan parterna. Den överförande parten bör därvid ges möjlighet att välja en annan fördelning av kostnaderna. Om överförande part särskilt gett institutet i uppdrag att ombesörja att mottagande part krediteras ett exakt belopp, bör institutet dels använda sådana rutiner som möjliggör detta, dels innan institutionen åtar sig uppdraget upplysa den överförande parten om det sammanlagda tilläggsbelopp han uppskattningsvis kommer att debiteras. Om de slutliga kostnaderna sedan skulle bli högre än vad som därvid angetts, bör mellanskillnaden endast kunna debiteras den överförande parten.

Den fjärde principen stipulerar en fast tidsram för varje institut som utgör mellanled i transaktionskedjan. Med sådant institut avses annat än överförande partens och mottagande partens institut. Varje mellanled har sålunda att verkställa en överföringsorder inom två arbetsdagar från det att medlen mottagits från föregående led. Om detta inte kan ske skall föregående institut och överförande partens institut underrättas antingen om vägran att utföra ordern eller om de förseningar som kan förutses. Undantag från principen gäller om annat avtalats och vid force majeure.

Den femte principen anger tidsramen för den mottagande partens institut att fullgöra sina skyldigheter. Detta skall kunna ske senast första arbetsdagen efter att man mottagit medlen. Om det inte är möjligt skall överförande partens institut underrättas.

164 Behovet av och syftet med reglering .

Den sjätte principen syftar till att överförande och mottagande part skall kunna få klagomål behandlade snabbt. Om klagomålet inte leder till åtgärd eller om svar inte erhållits inom tre månader, får klaganden i stället vända sig till det organ inom medlemsstaterna som handhar reklamationer. Sådant organ skall förtecknas en särskild lista, som bör tillhandahållas av instituten. Som exempel på sådant organ nämns bl.a. regeringsanknutet organ, en kommitté tillsatt av företrädare för banker och kunder samt särskild ombudsman.

Förslag till direktiv om gränsöverskridande betalningar

Kommissionen har engagerat sig speciellt i Konsumentfrågor rörande betalningsförmedling och genomförde under åren 1993 och 1994 studier om effektivitet, information och prissättning av betaltjänster bland medlemsstaterna. Studierna utvisade att betalningar över gränserna ofta tar lång tid, är kostsamma och att betalaren får bristfällig information om betaltjänsterna. Kommissionen har försökt att få banker och andra institut som förmedlar betalningar att vidta självreglerande åtgärder under hot om reglering. Detta har emellertid inte lett till tillfredsställande åtgärder. Med anledning därav har kommissionen föreslagit ett direktiv om gränsöverskridande betalningar. Enligt förslaget skall bestämmelserna i direktivet vara implementerade i medlemsstaternas rättsordningar senast den 31 december 1996. Senast den 31 december 1999 skall kommissionen rapportera till Parlamentet och Rådet om tillämpningen av reglerna samt komma med förslag till förändringar för det fall sådana anses nödvändiga.

Enligt kommissionen är det stor betydelse för en fungerande inre marknad av att individer och företag kan göra betalningar över gränserna så fort, säkert och kostnadseffektivt som möjligt. Syftet med direktivet är att komma till rätta med de problem framkom i 1993 och 1994 års undersökningar. Därisom förväntas man uppnå en effektivare gränsöverskridande betalningstrafik genom och väl fungerande inre marknad, samtidigt som man uppnår ett högre en konsurnentskydd. Detta innebär att kunden skall ha möjligheter att bedöma betaltjänstemas omfattning och kostnader. Gränsöverskridande betalningar skall inte sâ lång tid de tidigare gjort. Vidare skall avgifter inte utan ta som betalarens vetskap få tas ut av både betalaren och betalningsmottagaren. Därutöver skall kundens regressmöjlighet klargöras för de fall betalningen inte kommer fram.

Behovet av och syftet med reglering

Omfattning

Förslaget skall gälla alla kreditinstitut samt övriga institutions som yrkesmässigt erbjuder allmänheten gränsöverskridande betaltjänster. Förslaget omfattar credit transfers vilket innebär att betalningsöverföringen består av en serie åtgärder som initieras av att betalaren köper en tjänst som innebär en betalningsförmedling. Detta innebär att rena s.k. debiteringar, t.ex. när ett konto belastas vid checkinlösen, är undantagna från direktivförslagets tillämpningsområde.

Informationsskyldigher

Innan gränsöverskridande betalningsförmedling utförs eller innan en en betalning tas emot, skall kunden information om hur lång tid betalningsuppdraget tar, hur mycket uppdraget kostar, från vilken dag eventuell ränta skall utgå samt vilka möjligheter det finns att klaga om tjänsten inte utförs ett korrekt sätt.

Vid avtal gränsöverskridande betalning ställs krav att betalningsförom en medlaren skall lämna kunden information om identifieringen av betalningen och kostnaden för uppdraget. Om den avsändande banken har rätt att om belasta det översända beloppet med kostnaden för betalningsuppdraget skall detta meddelas den mottagande banken.

Tidsgräns för betalningsuppdrag

I förslaget finns en bestämmelse som behandlar skyldigheten att utföra betalningsuppdrag inom viss tid och vad som händer om dessa tidsgränser bryts. Bestämmelsen är dispositiv och gäller sålunda endast om något annat inte avtalats med kunden eller om betalningsförmedlaren har några allmänna bestämmelser t.ex. branschavtal om fullgörandeskyldighet. Om något annat inte avtalats gäller dock att betalningen skall vara betalningsmottagarens bank tillhanda senast den femte arbetsdagen från det att uppdraget godkändes av den avsändande banken och an den skall vara tillgänglig för betalningsmottagaren senast dagen efter det att betalningen är den mottagande banken tillhanda.

Om betalningsuppdraget överskrider de stipulerade tidsgränserna skall betalarens bank kompensera betalaren med ränta beloppet för den tid

166 Behovet av och syftet med reglering

uppdraget forsenats. Ränta skall således utgå från den sjätte dagen till den dag då betalningen mottagits. Även betalningsmottagaren skall kompenseras med ränta beloppet för den tid som den mottagande banken överskridit tidsgränsen.

Förbud mot uttag av dubbla avgifter

Enligt huvudregeln får det översända beloppet belastas med avgifter varken av den avsändande banken, av något mellanhandsinstitut eller av den mottagande banken förbudet mot double charging. Den mottagande banken har emellertid rätt att belasta mottagaren med administrativa avgifter som är hånförliga till hanterandet av dennes konto. Denna kostnad får dock inte överskrida kostnaden som skulle ha tagits ut vid en motsvarande nationell betalningsöverföring.

Betalarens bank ansvarig gentemot betalaren för otillåtna belastningar på det översända beloppet, även om belastningen gjorts av ett mellanhandsinstitut. Det senare institutet är dock skyldigt att betala tillbaka det felaktigt innehållna beloppet till betalarens bank. Om mottagarens bank felaktigt belastat det överförda beloppet, är banken skyldig att ersätta mottagaren med motsvarande belopp.

Återbetalning betalningsuppdrag

av

En beställare av ett betalningsuppdrag har rätt att återfå beloppet jämte ränta och avgifter, om betalningsförmedlingen inte har utförts av den bank eller det företag som åtagit sig uppdraget. En sådan begäran om återbetalning får dock inte göras förrän 20 vardagar arbetsdagar efter den dag då förmedlingsuppdraget skulle ha avslutats. Mellanhandsinstitut är skyldiga att betala tillbaka det överenskomna beloppet till den bank som den fått uppdraget av, om betalningsförmedlingen inte utförs. Denna regel gäller dock inte i fall av force majeure. Den kan vidare avtalas bort i de fall då det översända beloppet överstiger l0 OOOecu.

3.2.3 UNCITRAL

Modellagen, som arbetats fram inom UNCITRAL, torde ligga till grund för förslaget till direktiv om gränsöverskridande betalningar. Tanken är att

Behovet av och syftet med reglering

modellagen skall kunna antas som nationell lag av de länder som så önskar. Syftet med lagen har varit att reglera förhållandet mellan de olika deltagarna vid genomförandet av en överföring av betalningsmedel internationellt, dvs. när betalaren och mottagaren finns i olika länder och när överföringen förmedlas av en eller flera banker. Förhoppningen har varit att man därigenom skulle skapa tydliga civilrättsliga regler för betalningar och att dessa regler skulle vara internationellt harmoniserade från land till land.

Modellagen gäller endast förmedlingar av internationella betalningar och endast credit transfers, dvs. överföringar som begärs av betalningsavsändaren. Lagen har utformats i första hand med tanke på kommersiella betalningar. Konsumenternas betalningstransaktioner är inte uteslutna från modellagen, men konsumentskyddsaspekter har inte särskilt beaktats. Bestämmelserna reglerar dels förhållandet mellan betalaren och dennes bank, dels förhållandet inbördes mellan de deltagande bankerna och dels i viss mån förhållandet mellan betalningsmottagaren och dennes bank. Vad särskilt angår det senare förhållandet, se närmare i avsnitt 5.4.2. Lagen innehåller även en bestämmelse förhållandet mellan betalaren och mottagaren, vilken anger om när den bakomliggande betalningsförpliktelsen skall anses fullgjord. Denna bestämmelse är dock avsedd som tillval för de länder som vill anta den. Lagen ägnar i övrigt stort utrymme frågor om vid vilken tidpunkt en bank skall ha iklätt sig ansvaret att delta i förmedlingskedjan och vad som krävs för anses att banken skall befria sig från ansvaret för ett uppdrag som man inte anser sig kunna fullfölja rätt sätt.

En bank som tar emot och accepterar en inkommande betalorder är skyldig att senast nästa dag utfärda en ny betalorder till nästa led i kedjan. Om den nya betalordern är utformad så att nästa led i sin tur kan föra betalningen vidare har banken i princip fullgjort sin skyldighet.

3.3 Behovet av reglering

Mitt förslag: En lag om betaltjänster skall införas. Lagen införs i syfte att värna ett stabilt och effektivt betalningsom väsende samt att stärka konsumentskyddet.

168 Behovet av och syftet med reglering

Redovisningen av internationella förhållanden visar att lagstiftningsåtgärder på betaltjänstområdet har begränsats till vissa typer av tjänster eller till gränsöverskridande betalningar. Regleringen såväl inom EU som i andra länder synes vara motiverad huvudsakligen av behovet att stärka skyddet för konsumenterna. Behovet av ett ökat konsumentskydd betaltjånstområdet påtalas även i direktiven till mitt uppdrag. Där tas även upp frågan om det finns behov av reglering i syfte att värna om ett stabilt och effektivt system för betaltjänster.

Av innehållet i avsnitt 1.3, som behandlar avgränsningen av utredningsarbetet, framgår att arbetet inriktats privatpersoners och företags betalningar samt tillhandahåller dessa betaltjänster. Utredningen granskar beaktörerna som hovet av en eventuell reglering av betaltjänster och syftet med en sådan reglering utifrån samma avgränsning. Analysen görs utifrån behovet av ett stabilt betalningsväsende, vikten av att allmänhetens förtroende för betaltjänstverksamhet upprätthålls samt behovet av ett stärkt konsumentskydd.

Behovet av ett stabilt betalningsväsende

Betalningsförmedling och andra betaltjänster tillhandahålls huvudsakligen av institut som omfattas av den finansiella lagstiftningen och som står under offentlig tillsyn. Speciallagstiftningen rörande finansiella institut är i huvudsak uppbyggd kring de olika instituten och hur dessa av tradition bedriver sin verksamhet. lagstiftningen är motiverad av ett antal grundläggande intressen. Skyddsintressena syftar till att bevara och stärka det finansiella systemets stabilitet och effektivitet samt till att stärka skyddet för konsumenterna. Samtliga skyddsintressen utgår mer eller mindre från nödvändigheten av ett stabilt och effektivt betalningsväsende. Trots detta har motiven för den finansiella lagstiftningen inte direkt knutits till vad som är centralt för hela den finansiella marknaden, nämligen betalningsförmedling. Genom den finansiella lagstiftningen, vilken innehåller bestämmelser om bl.a. tillsyn över institut som är betalningsformedlare och som i övrigt tillhandahåller betaltjänster, har dock samhället indirekt insyn i denna verksamhet. Frågan år om denna insyn kan anses tillräcklig.

Allt fler betaltjänster, främst kontokortstjänster, tillhandahålls av företag som inte omfattas av den finansiella lagstiftningen. Samhället saknar i allt väsentligt möjligheter till kontroll av eller insyn i sådan betaltjänstverksamhet. De

Behovet och syftet med reglering av

skyddsintressen som förekommer i denna verksamhet kan inte anses vara tillräckligt tillgodosedda. Det torde därför ñnnas behov av reglering av denna del av marknaden.

Allmänhetens förtroende för betaltjänster

Som framhållits i inledningen till detta kapitel utgör förmedlingen beav talningar på sätt och vis basen för genomförandet av transaktioner inom hela det övriga samhällslivet. Redan av den anledningen ligger det i samhällets intresse att allmänheten hyser förtroende för att tjänsterna utförs på ett riktigt sätt. Från samhällsekonomisk synpunkt är det angeläget att betaltjänster som etableras marknaden är stabila och effektiva. Även från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att riskerna i systemen minimeras och att därmed fel i hanteringen förhindras. Frågan är om det är motiverat att införa en reglering i syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för betalningsväsendet.

Av vad som framkommit vid diskussioner med bl.a. Bankernas säkerhetskommitté BSK, detaljhandeln och bensinbranschen i Sverige samt med bl.a. Pengeinstitutternes BetalingsSystemer AS PBS i Danmark, kan man sluta sig till att säkerhetsnivån är olika hög i olika betalsystem. Detta förefaller också helt naturligt, eftersom säkerhetsnivån i princip bestäms av varje företag enskilt. Olika överväganden och utgångspunkter leder då naturligen till olika val i fråga om säkerhetsarrangemang. Det finns ett samhälleligt intresse av att säkerhetsnivån är hög i de betalsystem som etableras på marknaden, i vart fall

ide system som kan kallas öppna eller generella betalsystem Det finns även

ett starkt konsumentskyddsintresse av att säkerhetsnivân i betalsystem är hög. Genom en högre säkerhetsnivå kan man reducera flertalet risker och underlätta utredningen av olika systemfel som kan uppstå. Därmed kan man också se till att förtroendet för betalsystemen upprätthålls.

Behovet av ett stärkt konsumentskydd

Även lagstifmjngsåtgärder och offentlig tillsyn över företag om man genom en som tillhandahåller betaltjänster kan uppnå en tillfredsställande säkerhetsnivå i de betalsystem som etableras marknaden, så finns det inga garantier för

3Uppdelningeni öppna och slutna system behandlas närmare i avsnitt4.5.2.

170 Behovet och syftet med reglering av

att inte fel kan uppstå ändå. Kundernas förtroende för och användbarheten av betaltjänster påverkas därför av om frågor som rör ansvarsfördelning vid fel kan lösas på ett tillfredsställande sätt. I dag tillämpar de finansiella instituten ofta force majeure-klausuler. Vidare stipuleras i avtalsvillkoren ofta att företaget inte ansvarar för skador när företaget handlat normalt aktsamt. Konför obehöriga kontokortstransaktioner regleras i 34 § sumentens ansvar konsumentkreditlagen 1992:830. l övrigt saknas ansvarsbestämmelser i lag. Avsaknaden av ansvarsbestämmelser skapar en osäkerhet för konsumenterna vilka rättsverkningar som inträder exempelvis till följd av att beom talningstransaktioner inte kommer fram i tid. Starka skäl talar således för att ansvarsfördelningen skall regleras i lag. Huruvida denna reglering bör ske kodiñering gällande avtalspraxis är därvid en särskild fråga att ta som en av ställning till.

Allt fler betaltjänster erbjuds marknaden. Många tjänster är tekniskt avancerade. Utbudet information om tjänsternas innehåll och användningsav möjligheter är stort. Det är emellertid viktigt att informationen är fullständig och korrekt vad gäller exempelvis ansvarsförhâllanden, användningsmöjligheter och kostnader för utnyttjande av tjänsten. Genom en fullständig och korrekt information skyddas användarna från att bli vilseledda av otydliga avtalsvillkor och oklara förutsättningar. Ett sådant skydd bör garanteras regler ålägger den tillhandahåller en betaltjänst att lämna genom som som tydlig information i dessa avseenden.

En lag om betaltjänster

tydlig information kan tillgodoses på olika sätt. Frågorna kan Behovet av överlämnas till marknadens aktörer. Den frånvaro av lagregler som i stort sett råder dagens betaltjänstmarknad leder dock till en situation av osäkerhet och brist kunskap hos kunderna som varken gynnar den fria konkurrensen intresse väl fungerande betalningsväsende. övervägande eller samhällets av ett skäl talar därför för att det detta område behövs en viss reglering. Regleringen kan ske på olika sätt. Ett sätt är att införa regler som ger samhället ökad insyn i företag tillhandahåller betaltjänster. Ett annat sätt som är reglera rättsförhållandet mellan dem använder respektive att som tillhandahåller betaltjänster. De förra reglerna kallas här näringsrättsliga medan de kallas civilrättsliga. Förhållandet mellan dessa regler senare behandlas i avsnitt 3.4.

Behovet och syftet med reglering av

Genom reglering kan man styra utvecklingen av marknaden i olika avseenden. En fråga som bör besvaras är om betalningsförmedling och andra betaltjänster bör få tillhandahållas av endast vissa institut, exempelvis banker. Som utvecklas närmare i avsnitt 4.5.1 finns det enligt min mening inte skäl att forbehålla vissa institut ensamrätten att bedriva betalningsförmedling eller att tillhandahålla andra betaltjänster. Betaltjänsterna bör sålunda inte styras över till den organiserade finansiella marknaden.

Behovet av en reglering av betaltjänster bör tillgodoses kombination genom en av näringsrättsliga och civilrättsliga regler. Nåringsrättsliga regler, t.ex. regler om auktorisation, tillsyn och krav betalningsberedskap, skulle kunna införas i den befintliga finansiella lagstiftningen, såsom i bankrörelselagen och i kreditmarknadsbolagslagen. I sådant fall skulle reglerna emellertid träffa endast banker och andra finansiella institut. Företag som tillhandahåller betaltjänster eller annat sätt deltar vid utförandet betaltjänst och av en som inte omfattas av den finansiella lagstiftningen skulle inte träffas reglerna. av Detta förhållande talar för att näringsrättsliga regler bör samlas i ett särskilt regelverk. En annan aspekt är att behovet av reglering är motiverad utifrån själva verksamheten och inte utifrån de enskilda företagen och instituten. Civilrättsliga regler om betaltjänster är avsedda att reglera avtalsförhållandet mellan användarna av en betaltjänst och dem som tillhandahåller betaltjänsten. Ett gemensamt regelverk bör bidra till att lagstiftningen blir överskådlig för de olika aktörer som berörs av den. Därmed ökar också förutsättningarna att

bedöma samspelet mellan reglerna. övervägande skäl talar enligt min mening

således för att samla all reglering rörande betaltjänster i en gemensam lag. Denna lag bör benämnas lagen om betaltjänster.

3.4 Förhållandet mellan näringsrätt och civilrätt

Vid granskningen av betaltjänstmarknaden kommer ett flertal olika skyddsintressen i blicktånget. Det kan röra sig om allt från övergripande samhälleliga stabilitetshänsyn och skydd för det samlade betalningsväsendet till upprätthållande av en fri konkurrens och ett tillfredsställande konsumentskydd. Detta gäller såväl i fråga om avgifter och andra kostnader behandlingen som av reklamationer och ansvarsfrågor vid felaktiga debiteringar. En del av dessa frågor hänger samman med varandra, så att t.ex. ett stabilt betalningsväsende i sig kan utgöra en god utgångspunkt för ett gott konsumentskydd. Genom att

172 Behovet och syftet med reglering av g

eftersträva ett målen kan man således komma en bit på väg även i andra av hänseenden. Detta innebär också att en åtgärd på ett område kan förstärkas av sanktioner, inte bara inom det området utan också av sanktioner inom angränsande områden. Denna samverkan mellan olika former av samhällsåtgärder kan illustreras svårigheten att med anspråk på någon större exakthet av utreda huruvida viss regel utgör näringsrättslig eller en civilrättslig en en regel.

Å sidan kan det fördel att försöka att renodla ett regelverk, så att ena vara en det klart framgår till vilken kategori bestämmelserna hör. En sådan renodling kan åtminstone ha vissa pedagogiska poänger och underlätta tolkningen av bestämmelsernas verkningar för olika situationer. Detta behöver å andra sidan inte föras så långt därför skulle underlåta att utnyttja flera till buds att man stående medel för att uppnå ett samlat resultat.

Norska Banklagskommissionen har ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet NOU 1994:19 s.38-39. Där hänvisas bl.a. till följande avsnitt ur en förstudie till kommissionens uppdrag.

Når det gjelder reaksjoner avvik fra de regler som vil bli foreslâtt, bör det vurderes bruk sivilrettslige sanksjoner, og ikke bare bruk av av offentligrettslige rettsfolger, i det ökonomiske fölger knyttet til det enkelte avtaleforhold ofte vil ha sterkere Virkning enn trussel om administrative tiltak eller straff.

I det vidare framhålls också det olyckliga i att dra någon skarp gräns mellan en privatrettslig regulering offentligrettslige regler till vern for finansinog stitusjonenes kunder.

Som nämnts kan behovet reglering tillgodoses olika sätt, antingen ovan av nåringsrättslig eller civilrättslig reglering eller genom en genom genom kombination därav. Behovet näringsrättslig regel kan naturligtvis erav en sättas eller kompletteras med civilrättslig bestämmelse eller vice versa. Uten redningen har främst tydlighetsskäl valt att göra en uppdelning mellan av näringsrättsliga och civilrättsliga regler. Näringsrättsliga frågor behandlas i kapitel 4 medan civilrättsliga frågor behandlas i kapitel

Behovet av och syftet med reglering 173

3.5 Tillämpningsområdet för en lag om betal-

tjänster

Mitt förslag: En lag om betaltjänster skall gälla för betalningsförmedling och för andra transaktioner som utförs med hjälp av kontokort, personlig kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot. De näringsrättsliga reglerna skall gälla för alla företag som utför väsentliga uppgifter i ett betalsystem i vilken ingår verksamheter som drivs i Sverige. De civilrättsliga reglerna skall gälla för både konsumentavtal och andra avtal. Dessa regler skall vara tvingande till förmån för konsumenter men i övrigt dispositiva. Reglerna skall gälla för avtal som ingås i Sverige, även om ett avtalat uppdrag initieras utomlands eller avser betalning till ett annat land.

3.5.1 Allmänna synpunkter

Redan har i detta betänkande olika betaltjänster pekats ut och beskrivits, som om dessa tjänster vore väl definierade i förhållande till andra finansiella tjänster. Det finns emellertid skäl att närmare överväga vad som mera precist utmärker just betaltjänster och vad som bör krävas för att en tjänst skall omfattas av detta begrepp.

Tillämpningsområdet för en lag om betaltjänster kan anges på flera olika sätt. Avgränsningen kan tänkas ske efter verksamhetens juridiska innebörd betalningen, de avtalsrättsliga förutsättningarna för att tjänsten skall kunna utföras t.ex. ett tillgodohavande hos den som utför tjänsten eller efter den teknik som används för att initiera och utföra tjänsten olika slags plastkort, telefonterminaler, postbefordrade blanketter, etc..

Betaltjänsten utgår från ett slags kontohållning i form av antingen ett mellan parterna gällande självständigt kontoavtal eller ett för kortare eller längre tid gällande avräkningsförfarande på ett konto särskilt avsett för betaltjänsten. I princip förutsätter varje mottagande av medel för någon annans räkning att det förs ett konto som utvisar parternas ställning gentemot varandra. I all näringsverksamhet av större omfattning förs sådana konton i mer eller mindre automatiserad form. Kontoföringen återger också i stort hur betaltjänstuppdragen fortgår. Själva kontoföringen utgör den omständighet som tydligast

174 Behovet av och syftet med reglering

manifesterar de ekonomiska förhållandena mellan parterna. Mot detta resonemang kan anföras att den som ingår avtal med kunden om själva betaltjänsten inte med logisk nödvändighet behöver vara densamme som kontohâllaren, även om det i praktiken oftast förhåller sig det sättet.

Det typiska för betaltjänsten är att den går ut pâ att flytta pengar, dvs. genomföra en betalning. Betalningen kan utgöra köparens prestation i ett köpeavtal, långivarens utbetalning eller låntagarens återbetalning av lånesumman, givarens utbetalning av ett gåvobelopp, osv. Betaltjänsten syftar till att utgöra en slags transporttjänst. Den skiljer sig således från det egentliga kontoavtalet, där det primära är att parterna upprättar ett fordringsförhållande sins emellan, låt vara att kontoinnehavaren oftast har en ensidig rätt att avbryta eller förändra fordringsförhållandet genom uttag eller insättningar. Det huvudsakliga syftet med kontoavtalet såsom tjänst är närmast att tillhandahålla en placeringsmöjlighet. Dessa båda tjänster kan sedan kombineras så att transporten sker från placeringsutrymmet, dvs. kontot.

Kontoförhållandet

Den typiska betaltjänsten innefattar betalningar som genomförs vid en avräkning mellan konton. Ett särdrag som ger anledning att särbehandla dessa betalningar i förhållande till rena kontantbetalningar utgörs emellertid just av det tekniska förfarandet, eller de konsekvenser som tekniken medsnarare av for for betalningssimationen. Tekniken innebär nämligen ett anonymiserat förfarande för hela betalningsförloppet. Tekniken i sig medför också nya risker för oförutsedda händelser eller oegentligheter. Naturligtvis kan tekniken också, rätt utnyttjad, reducera många av de risker som skulle ha förelegat tekniken förutan.

Betalningsförmedling

Den typiska betaltjänsten innefattar också betalningar som genomförs under förmedling, vilket innebär att betalningsbeloppet förs från betalaren via en fönnedlande part till betalningsmottagaren. Sett som självständig affärsverksamhet är det givetvis också den förmedlande parten som svarar för den stora betalningarna till eller från konton. Med betalningsförmedling torde delen av i allmänhet âsyfta att den betalande parten ger den förmedlande parten i man uppdrag att med medel betalaren har innestående hos förmedlaren eller som

Behovet och syftet med reglering av

som betalaren lämnar tillsammans med uppdraget genomföra en betalning till mottagaren. Det kan då diskuteras huruvida en transaktion som initieras hos mottagaren t.ex. ett säljforetag med hjälp av ett kontokort bör betraktas som en betalningsförmedling. Här tillkommer frågan hur man skall se på kreditoch betalkortstransaktioner. Vidare förekommer mer eller mindre tvårena partsforhällanden. Här kan nämnas sådana utbetalningar från bankkonto som sker via uttagsautomater och korttransaktioner som sker inom ett näringsforetag eller inom en näringsföretagskoncern. Mer om dessa begrepp i avsnitt 4.5.5.

Det kan som synes vara svårt att till stånd en ändamålsenlig indelning de av grundläggande begreppen som också är logiskt konsekvent. Man bör emellertid kunna sträva efter en grov indelning som i huvudsak anger vad man avser att gripa om. Därefter får man göra de tillägg och inskränkningar behövs som för ändamålet. Det torde vara ofrånkomligt att bestämningarna av tillämpningsomrádet i fråga om typer av betalningar inte blir helt konsekvent. Det har visat sig svårt att undvika att vissa betalningar faller under mer än en beskrivning eller att beskrivningarna följer olika grunder. Om vill undman vika sådan inkongruens är i stället risken att reglerna blir mycket omfattande eller att reglerna kommer att omfatta mer eller mindre än vad man avsett. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 3.5.5.

Det kan ställas olika krav tillämpningsområdet ur näringsrättsligt respektive civilrättsligt perspektiv. Dessa krav bör givetvis uppfyllas så långt det är möjligt. Som gemensam ingrediens bör dock kunna ingå de tjänster som i detta sammanhang omfattas av begreppet betaltjänster. Som framgår av författningsförslaget har syftet varit att i lagens inledning ange ett generellt tillämpningsområde, inriktat tjänsten som sådan.

3.5.2 Tillämpningsområdet ur näringsrättsligt perspektiv

Tillämpligheten av näringsrättsliga regler för betaltjänster kan diskuteras från flera olika utgångspunkter. En sådan är för vilka betalningssätt och vilka aktörer reglerna skall gälla. En annan är i vilken omfattning bestämmelserna skall träffa gränsöverskridande betalningar och utländska aktörers verksamhet i Sverige. l de följande avsnitten kommer dessa frågor att behandlas utförligare. Här skall emellertid nämnas några synpunkter som särskilt bör beaktas för att tillgodose behovet av näringsrättslig reglering.

176 Behovet av och syftet med reglering

Som tidigare framgått saknas i Sverige näringsrättslig lagstiftning som direkt tar sikte på betalningsförmedling eller andra betaltjänster. Dessa tjänster berörs dock i olika avseenden av lagstiftningen det finansiella området. Detta gäller både för stora betalningar large-value payments och massbetalningar retail payments. Något förenklat kan de stora betalningarna beskrivas interbankbetalningar eller som betalningar med anknytning till som valuta- och värdepappershandel, medan massbetalningarna kan beskrivas som betalningar från och till hushåll eller icke-finansiella företag. Massbetalningar sker i väsentlig omfattning olika girotjänster. Det år dock svårt att dra genom någon skarp skiljelinje mellan dessa kategorier av betalningar, eftersom en stor betalning från början kan härröra från en rnassbetalning. Man kan inte heller använda betalningens storlek något avgörande kriterium för om det som är fråga i denna mening stor betalning eller en massbetalning. om en

Vad gäller det samhälleliga skyddsintresset är skillnaderna väsentliga mellan stora betalningar och massbetalningar. Dessa skillnader är naturliga att beakta vid utformningen av näringsrättsliga regler för betalningsväsendet. Av skäl framgått i inledningen har jag valt att inrikta arbetet på betalningar som som görs av såväl företag som hushåll dvs. massbetalningar. Även bland massbetalningarna kan man se skillnader som grundar sig samma resonemang beträffande gränsen mot de stora betalningarna. En väsentlig sådan som skillnad är huruvida den hanterar betalningsuppdraget intar positionen av som s.k. intermediär marknaden eller inte. Detta behöver emellertid inte innebära att näringsrättsliga regler enbart skulle vara påkallade för intermediärerna.

3.5.3 Tillämpningsområdet ur civilrättsligt perspektiv

Frågan vilka situationer som skall inkluderas i de civilrättsliga bestämmelom kan diskuteras flera olika aspekter. Det kan gälla t.ex. vilka slags serna ur betalningssätt och vilka avtalsparter som skall omfattas, om det skall avse endast nationell användning av betaltjänster eller vilka frågor i ett bei taltjänstavtal som skall regleras. l Civilrättslig lagstiftning verkar direkt mellan parterna i ett betaltjänstsom avtal saknas i stort sett i Sverige. De betaltjänster som tillhandahålls av de traditionella finansiella aktörerna, främst bankerna och kreditmarknadsbolagen, kan ofta svåra att skilja från den övriga verksamhet som dessa vara

Behovet av och syftet med reglering

företag riktar mot sina kunder. Det är därför inte alltid helt enkelt att dra en skarp gräns mellan olika avtal som en kund har med sin bank. Redan dessa omständigheter leder till att det kan förefalla naturligt med en sammanhållen lagstiftning för samtliga finansiella tjänster, ungefär så som den norska

Banklagskommissionen föreslagit för Norges del se avsnitt 3.2.1. Mitt

uppdrag är emellertid inte så vidsträckt. Dessutom finns i Sverige en relativt stor marknad för betaltjänstföretag utanför det finansiella systemet. Det bör därför vara möjligt att i detta första skede begränsa lagstiftningsåtgärderna till för just betaltjänsternas del. i vad som krävs

3.5.4 Aktörernaparterna

Servicebyrâer och mellanakzörer

Utmärkande för flertalet betaltjänster och särskilt för betalningsförmedling är att flera olika aktörer deltar i utförandet. Det är naturligt att regler om tillståndsplikt och tillsyn i första hand gäller för de aktörer som har ett direkt avtalsforhâllande med kunden. Man måste emellertid också ta ställning till hur man skall kunna upprätthålla tillsynen över verksamhet som utförs av andra företag, antingen egenskap av underentreprenör ofta kallade servieebyråer eller som ett senare led i betalningskedjan.

Som exempel aktörer som normalt sett inte har en direkt avtalsrelation med kunden kan nämnas de som utför girobetalningar. Det gäller bankgirobetalningar där betalarens bank, BGC och mottagarens bank ingår i transaktionskedjan. Av dessa tre är BGC speciellt, såtillvida att detta företag inte för egen del hanterar likvider. Ett annat exempel är olika korttjänster där flera aktörer kan ingå som mellanled. Exempel på sådana aktörer är Kortbetalning Servo AB, Auriga AB och Centralen för Elektroniska Korttransaktioner CEK AB. Dessa aktörer, vilka kan kallas mellanaktörer, tillhandahåller inte tjänsten direkt gentemot kunden. Mellanaktörema har i stället en avtalsrelation med den som ingått avtalet med kunden, den betaltjänstansvarige.

l Frågan är mellanaktörerna bör träffas av näringsrättsliga regler. För att i om I allmänhetens förtroende för betaltjänsterna skall upprätthållas är det av vikt I l r att det finns tillförlitliga system, rutiner och funktioner i hela betaltjänstkedjan. l I den mån finner det vara värt att ställa en del av betalsystemet under man tillsyn bör också till att denna kontroll inte försvagas av att väsentliga man se

178 Behovet och syftet med reglering av

funktioner utförs av andra företag än de som står under tillsyn. Detta kan ske på så sätt att tillsynen över det huvudansvariga företaget smittar sig i av avtal varigenom detta företag lägger ut delar av sin verksamhet på andra. Anmärkningar mot verksamheten i den del som bedrivs av entreprenören får då

formellt sett riktas mot det huvudansvariga företaget och den yttersta kon-

sekvensen av att rättelse inte vidtas blir att avtalet med entreprenören måste sägas upp. Denna form av insyn, snarare än tillsyn, kan sägas vara en beskrivning av hur förhållandet hittills varit mellan Finansinspektionen och BGC. Finansinspektionen har formellt sett inte haft att utöva tillsyn gentemot BGC som företag. Man har inte heller haft några formella befogenheter gentemot BGC. Däremot har det uppfattats som naturligt för båda parter att inspektionens tillsyn gentemot bankerna även innefattar kontakter med BGC. Därvid har BGC:s ägarsamband med bankerna haft betydelse.

Som tidigare framgått är BGC inte den enda aktören som tar en väsentlig befattning med finansiella transaktioner utan att själv formellt stå under tillsyn. Det går inte heller att med säkerhet veta hur marknaden kommer att se ut i framtiden, vilka kontokortsfunktioner som kommer att ligga kvar hos de kortutgivande företagen och i vad mån en giroliknande verksamhet kan komma att bedrivas av företag utländska eller svenska som är fristående i förhållande till kreditinstituten. Starka skäl talar därför för att man bör formalisera möjligheten till tillsyn över väsentliga underentreprenörer och mellanled.

Fördelarna med att ställa underentreprenörer och mellanled formellt under tillsyn är att man uppnår en väsentligt större effektivitet i tillsynen. Risken för oklarheter i förhållandet mellan tillsynsmyndigheten och en mellanaktör blir mindre. Inte minst när en mellanaktör anlitas av flera betaltjänstföretag torde det förenkla arbetet om hela verksamheten hos mellanaktören står under tillsyn jämfört med en insyn grundad på verksamheten i olika betaltjänstföretag, varav en del kanske inte själva står under tillsyn.

Nackdelarna med tillsyn över mellanaktörer skulle möjligen kunna bestå i 5 svårigheten precisera vilka ytterligare företag därmed skulle hänföras i att som till tillsynsontrådet. Man bör kunna ställa högre krav på graden av forutsebarhet hos regler som innebär att ett företag ställs under tillsyn, än om reglerna endast medför en möjlighet till insyn i begränsade delar av dess verksamhet utan särskilda befogenheter mot företaget.

Behovet av och syftet med reglering 179

Utgångspunkten bör vara att tillämpningsområdet för de näringsrättsliga reglerna bör omfatta samtliga aktörer i betaltjänstkedjan. Hur detta närmare skall utformas och vad detta medför i fråga om tillståndsplikten kommer att behandlas vidare i det nåringsrättsliga huvudavsnittet, särskilt i avsnitt 4.5.2.

I princip bör, som uttalats i avsnitt 3.5.3, de civilrättsliga reglerna begränsas till avtalsparterna. I senare års konsumenträtt förekommer regler som ger möjlighet för ena parten i ett avtalsförhållande att kräva ansvar på grund av avtalet även av annan än motparten. Sålunda stadgas i 46 § konsumentköplagen 1990:932 en möjlighet för köparen att rikta vissa anspråk gentemot en näringsidkare i ett tidigare säljled. Denna möjlighet avser emellertid det fallet att den egentliga motparten är obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan nås. Något motsvarande behov av att kunna rikta anspråk mot andra än motparten bör inte förekomma när det gäller betaltjänster. Andra företag än de som är avtalsparter bör således inte träffas av de civilrättsliga reglerna.

Konsumenter, näringsidkare eller bådadera

Det föreligger inte behov av att i näringsrättsligt hänseende göra skillnad mellan vem som år kund i ett betaltjänstavtal, en konsument eller en näringsidkare. För denna fråga är det snarare av intresse hur betalsystemet förhåller sig till övriga delar av den finansiella marknaden, om verksamheten bedrivs isolerat från kreditinstitutens verksamhet, om den som tillhandahåller betaltjänsten intar en förmedlande roll, etc. Dessa frågor behandlas närmare i den näringsrättsliga delen kapitel 4.

När det talats om behovet av civilrättslig reglering för betaltjänster har fokuseringen ofta skett konsumentens ställning gentemot betalningsförmedlaren eller det kontoförande institutet. Det finns emellertid skäl som talar för att inte begränsa en civilrättslig reglering till att avse enbart konsumentavtalen.

I EG:s rekommendation från 1987 talas om konsument eng. consumer. Därmed avses enligt definitionen i rekommendationen kontohavare i den engelska versionen av originaltexten används cardholder. Med begreppet avses här alltså inte detsamma som det konsumentbegrepp som förekommer i svensk lagstiftning. Rekommendationen från 1988, som ovan omnämnts som

180 Behovet av och syftet med reglering

den konsumenträttsligt mest konkreta av de tre rekommendationerna på området, gäller enligt rubriken särskilt förhållandet mellan kontohavare och kortutgivare. I preambeln till denna rekommendation talas om behovet av konsumentskydd ett sätt som antyder att det skulle vara fråga om en motsvarighet till det konsumentbegrepp som används i svensk rätt. Generellt gäller emellertid för EG-dokumenten på området att de utformats till skydd för kunder i allmänhet, om än avseende massbetalningar. Endast när det gäller banktjänster i hemmet eg. elektronisk betalning... utan att använda ett kort nämns uttryckligen att det är fråga om när privatpersoner eng. member of the public utnyttjar tjänsten. Som jämförelse kan nämnas att det i EGdirektivet från 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter 87102EEG talas om konsument som en fysisk person som uppträder med avsikter som kan anses ligga utanför hans näringsverksamhet eller yrkesområde

Även tillämpningsområdena för den danska lagen och det norska lagförslaget omfattar annat än rena konsumentförhållanden. Det norska lagförslaget är utformat så att det gäller generellt för de olika tjänsterna och att reglerna i huvudsak är dispositiva utanför konsumentförhållanden. För konsumentavtal är reglerna i stället tvingande till konsumentens förmån. Den danska lagens civilrättsliga bestämmelser gäller inte för avtalsförhållanden inom vilka ett betalsystem med enbart kodanvändning endast utnyttjas i näringsverksamhet. Omvänt uttryckt gäller bestämmelserna vid avtal för privatbruk, vilket alltså i stort sett överensstämmer med EU:s behandling av dessa tjänster.

Vissa tjänster inom betaltjänstområdet kan vara specialutformade för näringsidkare. Inte minst gäller detta för renodlad betalningsförmedling, som kan utformas särskilt för löneutbetalningar för att passa ett visst bokföringssystem eller annat sätt med skräddarsydda lösningar. När det gäller mindre företag och när det handlar om kontokortsbetalningar kan skillnaderna i utformningen mellan tjänster för konsumenter och för näringsidkare vara avsevärt mindre. Aktörerna en betaltjänstmarknad kan också sägas inta en mera överordnad ställning även i förhållande till relativt stora näringsidkare. Dels är tjänsterna i huvudsak generellt utformade och utförs till största delen anonymt i förhållande till kunden, dels har verksamheten i varje fall hittills mestadels byggt att ett stort antal likadana tjänster utförs av ett stort betaltjänstföretag. Det kan därför betaltjänstområdet, till skillnad från många andra affärsområden, vara lika motiverat med ett kundskydd som med ett traditionellt

Behovet av och syftet med reglering 181

konsurnentskydd. Dessutom har samhället, vid sidan av det s.k. stabilitetsintresset, också ett visst intresse av att betalningsvägarna åtnjuter ett förtroende bland allmänheten. Det finns därför ett allmänt intresse av att aktörernas behandling kunderna präglas av ett visst mått av enhetlighet och förutsebarav het inför avbrott, förseningar eller andra avvikelser från den normala verksamheten.

De civilrättsliga bestämmelserna bör därför gälla oavsett om det är fråga om ett konsumentavtal eller ej. Om kunden är en näringsidkare bör dock möjligheter finnas for parterna att avtala annat än vad som följer av lagen. Detta om är också nödvändigt för att inte möjligheten att specialutforma tjänsterna för olika företags behov skall bli alltför snäv.

3.5.5 Betalningssätt

Avgränsningen i såväl den danska lagen som det norska lagförslaget samt i 1988 års EG-rekommendation utgår från en konkret beskrivning av vilka betalningssituationer, eller betalningsinstrument, som omfattas av reglerna. sålunda dels alla korttransaktioner elektroniska EG-rekommendationen avser och icke-elektroniska betalningar samt sedeluttag och depositioner av kontanter vid elektroniska autornater, dels elektroniska betalningar utan kort privatpersoner däribland s.k. home banking. Den danska lagen som utförs av tar sikte på situationer, om än något annorlunda uttryckt. Där anses samma home banking-transaktionerna kännetecknas att man använder en kod eller av liknande legitimationsmedel. Det norska lagförslaget avser i den del som som rör betalningsuppdrag avtal med ñnansinstimtion om användning av inskuddskonto för betalningstjänst. Med betalningstjänst avses uppdrag om eller överföring betalningsmedel genom ett betalsystem, kontokortsuttag av eller liknande. Av dessa regler är, som synes, de norska de mest system vittomfattande, att de inte tar någon särskild hänsyn till på vilket sätt genom transaktion initieras. Detta får mot bakgrund av att det norska en ses lagförslaget gripa i stort sett samtliga de tjänster som tillhandahålls avses om de finansiella institutionerna. Det har därför saknats anledning att i av tillämpningsområdet skilja initieringen sker elektroniskt eller ej, och i om vad mån den sker användning av kontokort, kod eller andra instrument. genom

Det mest vittornfattande regelverket i detta avseende är dock UNCITRAL:s modellag. Där endast att det skall vara fråga om en betalningsföranges

182 Behovet av och syftet med reglering

medling eng. credit transfer, varmed avses en serie åtgärder i syfte att på grund av avsändarens ovillkorliga betalorder till en bank ställa medel till mottagarens förfogande. Modellagen är dock avsedd endast för betalningar över nationsgränserna. Skulle den få genomslag i nationell lagstiftning. och därmed avse inte bara internationella utan också nationella betalningar, skulle detta betyda att man fick en lagstiftning för betaltjänster som vore minst lika ingripande som det norska förslaget. En sådan lagstiftning skulle komma att omfatta samtliga betalningar som allmänheten låter bankerna utföra.

Ett regelverk så som modellagen är utformad avser således alla slags betalningsförmedlingar. Samtidigt som detta innefattar ett vidsträckt område av olika betalningssittrationer utgör det också en begränsning. Med betalningsförmedling torde normalt avses att en tredje part svarar för överföringen av betalningsmedel från gäldenär till borgenär. En del betalningssituationer som inte kan sägas innefatta en typisk förmedling, eller ens någon förmedling över huvud taget, kommer då inte att omfattas av en sådan reglering. Således skulle vad som kan kallas för slutna betalsystem knappast träffas. Ett företag som bedriver handel med varor eller tjänster och som upprättar ett betalsystem för sina kunder i syfte att det skall användas vid försäljningen från denna rörelse kan inte sägas förmedla betalningar. Här är det i stället fråga om mer eller mindre renodlade tvåpartsförhållanden. Ur konsumenträttsligt perspektiv skiljer sig dessa system dock inte nämnvärt från de öppna systemen. Här kan uppstå samma tvistefrågor som i de öppna systemen, t.ex. med omstridda transaktioner och ränteberälmingar eller obehöriga umyttjanden. Även betalsystem utan någon egentlig förmedlande part bör därför omfattas av de civilrättsliga reglerna för betaltjänster.

Reglerna bör således utformas så att de träffar dels sådana betalningar som förmedlas av finansiella institut på uppdrag av betalaren, dels sådana betalningar som sker med kontokort eller motsvarande inom handeln. Dessutom bör inkluderas användning av uttagsmöjligheter från de finansiella instituten, om uttagen sker med användning av liknande teknik som vid kortbetalningarna. Denna teknik möjliggör en anonym kontakt mellan kund och bank, och skiljer sig därmed från normala uttag eller transaktioner över disk. Ett avtal som ger möjlighet till användning av uttagskort i bankautomater har stora likheter med andra kortavtal i fråga om de tvister och frågeställningar som avtalet kan ge upphov till. Därtill kommer att en uttagsftutlction ofta är

Behovet av och syftet med reglering 183

kombinerad med en möjlighet att använda kortet vid betalningar av köp. Sådana avtal bör därför behandlas tillsammans med kontokortsfrågor i övrigt

Förbetalda kon som begrepp

De förbetalda korten är en relativt ny företeelse på den svenska marknaden. Kortens funktion har beskrivits i avsnitt 2. l l .7. De förbetalda korten svarar än så länge för en begränsad del av betalningstrañken. Det kan emellertid antas att de kommer att få en ökad användning inom den närmaste framtiden. Dessa kort företer i flera avseenden likheter med de traditionella kontokorten. De skiljer sig emellertid också i fråga om väsentliga funktioner.

Man har i tidigare sammanhang knappast haft anledning att närmare penetrera vad som egentligen är de avgörande kriterierna för att ett kort skall betraktas som forbetalt. Här finns det emellertid skäl att finna en åtminstone för detta sammanhang användbar definition. En väsentlig fråga är därvid om ett förbetalt kort under vissa omständigheter kan betraktas som ett kontokort. I så fall skulle redan dessa omständigheter innebära att utgivningen av förbetalda kort kom att omfattas av samma regler som andra betaltjänster. Innan man går närmare på en sådan definition bör man notera att begrepp som debetkort, kreditkort och betalkort egentligen inte är beteckningar för kortet som sådant utan för de funktioner som kortet är anpassat för. Ett kontokort kan således vara både debetkort och kreditkort samtidigt, eller snarare ett kontokort med debet- och kreditfunktion.

De förbetalda korten den svenska marknaden har hittills varit avsedda för r betalningar av små belopp, i princip som ersättning för mynt. Rent tekniskt föreligger dock inget hinder mot att förbetalda kort också skulle kunna utformas som ersättning för dagens kontokort, dvs. för betalning av större belopp. Det finns skäl att ta i beräkning att utvecklingen av de förbetalda korten kommer att mot alltmer generella kortsystem. En naturlig utveckling är också att korten kommer att utvecklas från engångskort till uppladdningsbara kort. Med de uppladdningsbara korten skulle det finnas olika möjligheter, dels att fåkortet uppladdat genom kontant betalning eller genom betalning med ett vanligt kontokort över disk, dels att ladda upp kortet direkt mot ett konto på samma sätt som ett kontantuttag vid en bankautomat.

184 Behovet av och syftet med reglering

De enklare formerna av förbetalda kort som hittills förekommit i Sverige kan beskrivas så att kunden köper ett engångskort mot kontant betalning. Kortet kan användas i olika etapper, i t.ex. telefonautomater, intill dess att kortets värde förbrukats helt. I dessa fall sker alltså en inbetalning till en gemensam kassa hos kortutgivaren. Efter inbetalningen finns ingen möjlighet att genom någon kontoföring hos kortutgivaren ta reda hur mycket var och en av kunderna betalat in. Givetvis kan man då inte heller ta reda på hur mycket av det ursprungliga beloppet som kvarstår outnyttjat. Kundens fordran manifesteras endast genom den kvarvarande laddningen på kortet. Ett sådant kort kan inte betraktas som ett kontokort, eftersom det för sin användning inte är anknutet till ett individualiserat kundkonto. Om det förbetalda kortet i stället går att ladda upp mot t.ex. ett bankkonto genom en bankautomat, kan kortet möjligen betraktas som ett kontokort. Ett sådant förfarande kan emellertid utformas antingen så att det i reell mening sker ett uttag av pengar, dvs. att beloppet slutgiltigt dras från kundens kontobehâllning, och att beloppet används för inbetalning för uppladdningen av det förbetalda värdet, eller så att beloppet reserveras på kontot men får stå kvar där tills något säljställe inför banken gör anspråk på beloppet.

Det är endast i det förra fallet som det kan anses ha skett en egentlig förbetalning av kortets laddningsvärde. För att det i fråga om en betaltjänstlag skall finnas anledning att överväga en särbehandling av förbetalda kort såsom kategori bör det således krävas att det belopp som kan tas i anspråk vid inlösen inte finns ett individualiserat konto. l det senare av ovannämnda fall är det nämligen snarast fråga om ett kontokortsförfarande i omvänd ordning. Auktorisationen för beloppet sker i förväg, obestämd tid innan inköpet hos en säljföretaget. Informationen om auktorisationen kan då lagras på kortet, och kan förändras efter hand som kortet används, i stället för att säljstället skall behöva vara uppkopplat on-line med kortutgivaren.

Med auktorisation menas att kortutgivarenlämnar en utfästelsetill säljstället att lösa transaktionen intill det angivna beloppet. Härigenomslipper säljföretaget den kreditrisk som det kan innebära att inlösen av transaktionensker med viss fördröjning; kontobehållningen kan under mellantidenha använts av kontohavarenför andra ändamål. A. innebär att ett beloppmotsvarande transaktionsbeloppet under en begränsad tid reserveras för den specifika transaktionen, dvs. görs oåtkomlig för andra dispositioner.Beloppet får emellertidståkvar kontot. A. skernormalt sett on-line i omedelbartsambandmed transaktionen på säljstället men kan också ske per telefon. A. innebär inga eftergifter i fråga om säljföretagets skyldigheter när det gäller legitimationskontrollo.d.

Behovet och syftet med reglering 185 av

Fárbetalda kort i betaltjänstlagen

Det kan vara svårt att bedöma om förbetalda kort kan komma att användas för större transaktioner i framtiden. Likaså kan det vara svårt att bedöma om korten kommer att kunna användas i kombinationer med andra ändamål än enbart betalning t.ex. som ett elektroniskt ID-kort. Man kan dock konstatera att det i olika projekt inom Sverige och utomlands finns tankar på sådana mera utvecklade kortsystem. Tekniken torde redan dagens nivå tillåta de mest skiftande tillämpningar av IC-korten. Därmed ligger också möjligheterna öppna for ett i det närmaste obegränsat antal varianter på temat förbetalda kort. Vilka varianter som kommer att få betydelsefull position en på marknaden tycks än så länge alltför tidigt att avgöra.

För att förbetalda kort avsedda för små transaktioner skall kunna vara en lönsam hantering, ställs det särskilt höga krav på att hanteringen är rationell. Det torde t.ex. vara svårt att få ett sådant systern rationellt med individualiserade betalningar som ger möjlighet att spåra en specifik transaktion till en viss kortinnehavare eller ett visst konto. Om man å andra sidan skall låta dessa system arbeta med anonyma betalningar, får detta konsekvenser för de civilrättsliga ansvarsreglerna som finns i förslaget till betaltjänstlag. Med hänsyn till den fortsatta utvecklingen som kan förväntas under de närmaste åren jämte osäkerheten om vad som slutligen kommer att etablera sig på marknaden, bör man än så länge avvakta med en civilrättslig reglering av de förbetalda korten.

Däremot bör man utöva samma tillsyn över verksamheten på detta område som för övriga betaltjänster. Det är också angeläget att tillsynsmyndigheterna så tidigt som möjligt kan bevaka och påverka utvecklingen. De näringsrättsliga reglerna ger också ett tillräckligt stort utrymme för en successiv anpassning av tillsynen för olika slags betalsystem. I fråga om andra regler än de rent civilrättsliga, vilka återfinns i 2 kap. i lagförslaget, bör man således inte göra någon skillnad på systern för förbetalda kort och andra betaltjänster.

Särskilt om checkar

Så som beskrivningen av begreppet betaltjänst utformats enligt det föregående utgör en banks tillhandahållande av checkar en betaltjänst. Checken utgör ett sätt för utställaren att beordra sin bank att till checkinnehavaren utbetala angivet belopp från kontoinnehavarens behållning hos banken. Checkhanteringen

186 och syftet med reglering Behovet av

utgör därför en betalningsförmedling som utförs med hjälp av checken som anvisning. Samtidigt omges checken, som beskrivits i avsnitt 2. 10.1, av tämligen utförliga regler i checklagen 1932: 131. Frågan är om checklagen kan innebära någon regelkollision med en föreslagen lag om betaltjänster.

Avtalet utgörs ett checkkontoavtal, varigenom banken åtar sig att lösa in av checkar mot behållning eller kreditutrymme på checkkontot. När det gäller informationen inför ett kontoavtal och innehållet i ett sådant avtal regleras detta inte alls checklagen. Däremot innebär lagen vissa begränsningar för av i fråga hur checken kan utformas och förutsättningarna avtalsfriheten, t.ex. om för banken att lösa in checkar.

Banken tillhandahåller betaltjänst som kunden betalar för. Hur skall tjänsten en fullgöras för att den skall uppfylla vad kunden har rätt att kräva I anses kontohavarens intresse ligger att banken skall lösa in checkar som ställts ut av kontohavaren inte lösa in checkar på grund av förfalskning utpekar men som eller åtminstone inte debitera hans checkkonto kontohavaren som utställare för beloppet.

För checkar detta inte uttryckligen sägs i checklagen, föranses, även om falskning utgöra bestående invändning, dvs. en invändning som aldrig kan en läkas att den falska checken överlåts till en godtroende person s.k. genom negotiabilitet. Om bank råkat lösa in en förfalskad check, kan således en kontohavaren invända mot banken att checken är förfalskad och därigenom förhindra att kontot belastas för beloppet. Detta gäller även om banken gjort vad varit möjligt i fråga kontrollåtgärder vid inlösentillfället. I de som om underliggande checkkontoavtalen torde emellertid regelmässigt ingå en klausul kontohavaren är ansvarig for sådana belastningar om han varit oaktsam om att vid hanteringen checkarna eller om han försummat att anmäla en förlust av av sina checkblanlcetter. Någon bestämmelse som reglerar denna situation finns dock inte i checklagen eller i någon annan lag. Någon motsvarighet till bestämmelsen för kontokorten i 34 § konsumentkreditlagen finns således inte för checkarna. Checklagen stadgar endast att banken, när det rör sig om ordercheckar dvs. flertalet förekommande checkar, är skyldig att kontrollera att det finns hel och obruten överlåtelsekedja men behöver däremot inte en kontrollera att underskrifterna är äkta.

Behovet av och syftet med reglering

En tillämpning av betaltjänstlagens bestämmelser skulle innebära konatt sumentskyddet höjdes till samma nivå för andra betaltjänster och som att samma riskfördelning mellan betaltjänstansvarig och betaltjänstkund skulle råda för checkar som för andra betalningssätt. Det saknas anledning just att beträffande checkarna göra något undantag i lag betaltjänster. en om

Sammanfattningsvis kan noteras att det i checklagen inte förekommer någon bestämmelse som skulle stå i direkt konflikt med bestämmelserna i den föreslagna betaltjänstlagen. I checklagen finns bestämmelser påverkar som vilka skador som banken respektive kontohavaren kan råka för på grund ut av reglerna om checkansvar m.m. Däremot lagen inte hur dessa skador anger skall regleras mellan parterna i checkkontoavtalet. Som utgångspunkt kan därför tas att betaltjänstlagen skall gälla för checkar i mån för andra samma som betalningssätt, att checklagens bestämmelser kan tillämpas utan hänsyn till bestämmelserna i betaltjänstlagen och att tillämpningen av betaltjänstlagens bestämmelser på enskilda checksituationer regel kan förväntas bli besom roende av innehållet i checklagen. Situationen kan jämföras med frågan att om ansvaret mellan banken och kunden vid ett fel i utförandet av en betalning blir beroende av vilket ansvar betalningsmottagaren riktar kunmot denbetalaren.

För de näringsrättsliga reglernas vidkommande kan endast bank får noteras att uppträda som trassat, dvs. ingå avtal checkkonto. Några särskilda överom väganden är därför inte aktuella för företag endast sysslar med betalsom tjänster i form av checkkontoavtal.

Särskilt om resecheckar

Så som beskrivningen av begreppet betaltjänst utformats utgör resecheck en som är inlösningsbar hos andra än dem som har ställt ut resechecken en betaltjänst. I sådant fall är resechecken en betalningsanvisning och utgör, på motsvarande sätt som checken, ett sätt för utställaren att beordra någon annan

bank, valutaväxlingskontor, hotell eller annan att utbetala det belopp

som resechecken är utställd på. Resecheckhanteringen utgör därmed betalningsen förmedling som utfors med hjälp resechecken anvisning. Resecheckar av som har beskrivits utförligare i avsnitt 2.14.2. Därmed träffas resecheckar den av föreslagna betaltjänstlagen.

syftet med reglering Behovet av och

På motsvarande sätt gäller för checkar kommer en tillämpning av som betaltjänstlagens bestämmelser att innebära att konsumentskyddet höjs till nivå beträffande andra betaltjänster och att det sker samma samma som riskfördelning mellan den är betaltjänstansvarig och betaltjänstkunden. som Det saknas anledning att undanta resecheckar från betaltjänstlagens tillämp-

ningsomrâdet.

Western Unions betalzänstverksamhet

Western Union Financial Services Western Union är ett amerikanskt bolag bedriver betalningsförmedling genom ett världsomspännande nätverk. som Western Unions verksamhet är representerat i Sverige genom att företaget Sweden Tax-free Shopping STS AB STS bedriver en agenturverksamhet. kallas här huvudagent. STS har i sin tur tecknat avtal med ett 50-tal Företaget olika företag i Sverige, vilka huvudsakligen utgörs av reseföretag, tobaksaffäoch turistbyråer. Dessa företag kallas här för underagenter. Western rer Unions betaltjänstverksamhet, beskrivs i avsnitt 2.13, kan närmast ses som exempel på hur betaltjänstverksamhet via utländska aktörer kan som ett bedrivas i Sverige. Sådan betaltjänstverksamhet som bedrivs av Western träffas reglerna i den föreslagna betaltjänstlagen på olika Union kommer att av beroende vilka avtalsförhâllanden råder mellan å ena sidan kunden sätt som och á andra sidan de olika företag som deltar i verksamheten.

Unions beraltjänstverksamhet tillhandahålls i Sverige i flertalet fall Western i övrigt inte bedriver någon finansiell verksamhet. Verkav företag som innebär risker vilka kan jämföras med motsvarande betaltjänstverksamheten bedrivs banker och andra finansiella företag. En tillämpning samhet som av betaltjänstlagens bestämmelser skulle, motsvarande sätt som för övriga av betaltjänster, innebära konsumentskyddet höjs till samma nivå som för att andra betaltjänster och riskfördelning mellan betaltjänstansvarig och att samma betaltjänstkund skall råda for checkar for andra betalningssätt. Starka skäl som för Western Unions verksamhet bör omfattas av en lag om betaltalar att tjänster.

fall betaltjänsten tillhandahålls Western Union och huvudagenten För det att av uppträder ombud är Western Union att betrakta som betaltjänstanendast som Western Union träffas tillståndskrav enligt svarig. Därmed kommer att av § förslaget till betaltjänstlag. I sådant fall kan huvudagenten komma 3 kap. l

Behovet och syftet med reglering 189 av

att betraktas som mellanaktör och träffas tillståndskrav, dock endast under av förutsättning att betaltjänstfunktionen utgör huvudagentens huvudsakliga

verksamhet se 3 kap. 2 § lagförslaget. För det fall att betaltjänsten i stället

tillhandahålls av huvudagenten, och denne betraktas avtalspart, som är agenten betaltjänstansvarig och träffas av tillståndsplikt. På motsvarande sätt får den verksamhet som drivs av underagenterna bedömas.

Bedömningen av vilken aktör som skall tillståndspliktig får göras anses vara av tillsynsmyndigheten i varje enskilt fall. Därvid bör man notera att avtalskonstruktionen mellan de olika företagen inte kan avgörande för vara frågan om vem som skall anses tillhandahålla tjänsten gentemot ktmden. I stället bör den viktigaste omständigheten vara hur förhållandena framstår för kunden. Även denna del regleringen är alltså ägnad främja tydligheten av att mot kunden.

3.5.6 Nationell avgränsning

Förekomsten av internationella system för betalningar är redan i dag stor. Det internationella inslaget kommer knappast att minska framöver. Den delen av betaltjänstmarknaden som innefattar de stora girosystemen har hittills haft en stark nationell prägel. Funktionen i dessa systern har hittills också varit starkt förknippade med tillgången till banksystemet. Om utländsk aktör fått en tillgång till BGC:s tjänster så har den utländska aktören i viss mån berörts av de svenska bankreglerna. Med den fortskridande europeiseringen genom samarbetet i EU samt den tilltagande internationaliseringen över huvud taget på den finansiella marknaden är det svårt att utesluta några möjligheter när det gäller hur giroverksamheten kommer att ut om några år. Redan den se tekniska utvecklingen har medfört att girobetalningarna allt mindre kommer att kunna särskiljas från t.ex. kontokortsbetalningarna.

Man har således anledning att redan ta ställning till hur tillsynen skall nu vara ordnad for internationella system. Betalsystem är ett begrepp som är svårt att arbeta med som verktyg for att avgränsa en viss verksamhet. Det är näst intill omöjligt att bestämma var ett system slutar och ett annat börjar. I tillsynssammanhang torde det vara ofrånkomligt att utgå ifrån ett juridiskt rättssubjekt såsom tillsynsobjekt. Frågan är vilken grad av aktivitet som skall föreligga för att den nationella lagstiftningen skall träffa verksamheten. I princip bör varje verksamhet som inte är av tillfällig art falla under den svenska lagstiftningen.

190 och syftet med reglering Behovet av

Så det finns någon form driftställe eller annan aktivitet som är riktad snart av till den svenska allmänheten och inte är tillfällig art, bör den svenska som av betaltjänstlagen gälla. Till detta kommer begränsningen enligt principen om s.k. hemlandsaulctorisation. Genom internationella avtal kan Sverige förplikta sig respektera att ett företag med hemvist i det andra avtalslandet får att bedriva viss verksamhet på grund tillstånd av myndighet i hemlandet. av Sådana förpliktelser följer i dag med avtalen inom det europeiska samarbetet.

Således bör den svenska lagen träffa verksamhet som riktas till den svenska allmänheten, vilket följer den föreslagna bestämrnelseni l kap. 1 För av tillsynsbestämmelserna bör undantag göras i överensstämmelse med vad som förekommer i finansiell lagstiftning. För de civilrättsliga reglernas del annan bör tillämpas vad i allmänhet gäller inom den svenska internationella som privaträtteni fråga val nationell lag. I princip blir det således här fråga om av i vilket land avtalet skall anses ingånget. om

En större konforrnitet mellan olika länders lagstiftning minskar betydelsen av lands lag tillämpas på avtalet. En sådan utveckling pågår inom EU. vilket som För närvarande föreligger ett förslag till direktiv från kommissionen om

gränsöverskridande betalningar se avsnitt 3.2.2. När ett direktiv föreligger

kan det finnas anledning nytt ta frågan om regler i den svenska att upp lagstiftningen för internationella betalningar.

Näringsrättsliga frågor

4.1 Allmänna

utgångspunkter

För närvarande finns i Sverige, med undantag av växellagen 1932: 130 och checklagen 1932: 131, ingen reglering av betalningsförmedling eller andra betaltjänster. Detsamma gäller i flertalet andra länder. Inom EU har emellertid frågor kring betalningar kommit att diskuteras alltmer under är. De senare aktuella frågeställningarna avser i allt väsentligt civilrättsliga förhållanden kring betalningar.

Aktörer som tillhandahåller betaltjänster driver vanligtvis samtidigt annan därmed sammankopplad verksamhet som är tillståndspliktig inlåning eller fmansieringsverksamhet. Detta medför att samhället indirekt har viss kontroll över flertalet betaltjänster marknaden. Härtill kommer att Riksbanken enligt 9 kap. 12 § regeringsformen har ålagts att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Detta åläggande kommer till uttryck även i riksbankslagen 1988: 1385. För verksamhet som enbart består av betalningsförmedling har dock inte ställts krav särskilt tillstånd.

Betaltjänsterna kan sägas ingå i samhällets ekonomiska transportnät. Från samhällsekonomisk synpunkt är det därför angeläget att betaltjänster som etableras marknaden är stabila och effektiva. Även från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att riskema i systemen minimeras och att därmed fel i hanteringen förhindras. En eventuell kontroll från samhällets sida är motiverad främst i de fall där man kan förutse systemrisker, dvs. risker för att en stöming av något slag fortplantar sig mer eller mindre okontrollerat genom systemet och slår ut detsamma för kortare eller längre tid. En kontroll kan motiveras även utifrån konsumenternas behov ett tillfredsställande skydd. av Ett sådant skydd kan ges genom civilrättsliga regler, men även genom kontroll av de tjänster som etableras. Genom kontrollen kan samhället påverka säkerheteni tjänsterna. Begreppet konsumentskydd används i detta sammanhang i en vid bemärkelse och avser skyddet för såväl företag som hushåll.

Näringsrättsliga frågor

Tekniken inom elektroniska betalningar gör kontinuerliga framsteg. Nya lösningar möjlighet ställa högre krav på säkerheten. Samhället tekniska ger att berättigat intresse upprätthålla den säkerhet som utvecki stort har ett av att möjlighet till. Marknaden kan, mot bakgrund av det företagsekonolingen ger effektivitetsintresset, tänkas ha uppfattning. Man måste miska en annan fungerande marknad del av samhällets emellertid betrakta en som en Förbättrade tekniska lösningar med ökad säkerhet skall inte infrastruktur. lagstiftningen ställer krav motverkar utvecklingen. Den hindras av att som har kritiserats bl.a. för att den bundit upp marknadens danska kontokortslagen utveckling. Utgångspunkten för näringsrättslig reglering bör möjligheter till en marknadsaktörerna alltjämt skall ha stor handlingsfriliet. således vara att

reglering betalningsförmedling och andra betaltjänster bör i Frågan om av utifrån behovet att de betaltjänster som etableras första hand bedömas av vissa säkerhetskrav. Denna bedömning bör även beakta marknaden uppfyller och risker ñmis vid olika typer betaltjänster. Detta kan de problem som av etableringskontroll eller att möjligheten att tillhandahålla t.ex. leda till krav betaltjänster begränsas till vissa aktörer.

4.2 Problem och risker

andra betalningsmedel än kontanter ingår ofta en tredje Vid användning av i Så är förhållandet vid användandet part, betalningsförmedlaren, processen. och betalningsorder vid girering. Vidare tar det viss av t.ex. check, kontokort dess säljaren erhåller slutlig likvid. Likvidövertid från köpavslut till att huvudsak överföringar mellan bankkonton, där kontoföringen sker i genom skillnad från kontanter medför viss kreditrisk i behållningen till - en kontohållande banken. I dessa hanteringskedjor uppstår förhållande till den helhet. Riskerna är såväl tekniska risker for deltagarna och för systemet som inblandade vilja eller förmåga att uppfylla sina som relaterade till de parternas åtaganden.

finansiella risker kan peka ut två huvudtyper. Likviditets- När det gäller man aktör något skäl tillfälligt saknar förmåga att risken är risken för att en av Kredizrisken är risken för att en betalning fullgöra en betalningsförpliktelse. betalningsinställelse eller konkurs. Utöver de finansiella uteblir till följd av

Näringsrättsliga frågor 193

riskerna finns olika administrativa risker, exempelvis tekniska problem i datasystemet, administrativ felhantering, brand, strömavbrott, etc., liksom effekterna av olika former av brottsliga beteenden, exempelvis stöld, dataintrång och sabotage. Vidare finns vissa legala risker. Vid gränsöverskridande betalningar kan kunskapen de legala skillnader om som föreligger mellan olika länders system skapa risker, närmast kan som betraktas som kommersiella risker. Samtliga berörda risker kan antingen var för sig eller i kombination i ogynnsamma fall innebära systemrisker, dvs. risker för att en icke fullgjord betalningsförpliktelse påverkar flera än dem som primärt berörs och i en sådan omfattning att systemets funktionsförmâga påtagligt skadas. Sådana risker kan utlösas om exempelvis en större aktör går i konkurs, om ett större tekniskt haveri inträffar eller om allmänhetens förtroende för någon väsentlig del av systemet av något skäl allvarligt skulle rubbas.

Det är huvudsakligen två skyddsintressen som aktualiseras i samband med betalriingsverksamhet; dels intresset av att det finansiella systemet är stabilt, dels konsurnentskyddsintresset. Ambitionen att skydda det finansiella systemets stabilitet handlar om att förhindra att effekterna av en störning i systemet sprids och förstärks på ett sätt som hotar den finansiella infrastrukturens funktionsfomiåga vad gäller betalningsförrnedling. Den funktion som normalt drabbas först och tydligast är betalningsförmedling. En förutsättning för att sådana störningar skall kunna uppstå och fortplantas är att det j finns starka finansiella och tekniska länkar mellan det system eller det företag

i

där störningen uppstår och andra delar av betalningsväsendet. l

l Det finns karaktärsskillnad bl.a. i riskhänseende mellan å sidan be-

en ena i taltjänster där betalningen sker direkt mellan köpare och säljare och å andra sidan tjänster där betalningen genomförs i form av kontoöverföringar genom en eller flera förmedlare. En annan skillnad mellan tjänsterna är också om de tillhandahålls i öppna generella eller slutnaselektiva system. Man bör dock notera att det ñnns gradskillnader mellan generella och selektiva system, vilket innebär att en betaltjänst kan vara mer eller mindre öppen.

7 150800

194 Närirtgsrättsliga frågar

ÖPPETGENERELLT SLUTETSELEKTIVT

DIREKT Sedlar mynt ex: kontokort hos BILATERALT bensinbolag

FÖRMEDLING Bankkonto ex: kontokort för grupp MULTILATERALT av näringsföretag

Utifrån denna fyrdelning kan man urskilja följande risker och skyddsintressen. I alla betaltjänster finns motiv för olika slag av konsumentskydd, även om de skiftar i omfattning och karaktär. Risker för det finansiella risker som finns stabilitet föreligger, åtminstone i princip, i samtliga fall utom i de systemets slutna bilaterala Vad gäller sedlar och mynt ligger riskerna inte i systemen. den egentliga betalningsfunktionen, dvs. i transfereringen mellan köpare och säljare. Riskerna finns i stället dels, och mest påtagligt, i den omgivande miljön för hanteringen, dvs. i risken för rån och liknande, dels i förtroendet för betalningsmedlet sådant. Det omfattar förfalskningsriskerna som senare och förtroendet för sedelutgivaren. Samhället kan sedan lång tid sägas ha tagit konsekvenserna risken för bristande förtroende för sedelutgivaren och av monopoliserat sedelutgivningen till Riksbanken. Vid betalningsförmedling dvs. den nedre halvan tablån finns dels administrativa risker, dels av finansiella risker de hanteringskedjor och ledtider som uppstår. genom

De generella förmedlingssystemen utgör betalningsväsendets kärna och bärs Riksbanken och bankerna. Bankernas inlåningskonton utgör systemets upp av adresser och de nätverk bankerna har byggt upp för att gemensamma som kanalisera betalningsmedel mellan inlåningskontona utgör det sammanbindande vägnätet. Det nätverket och de starka finansiella gemensamma banden mellan bankerna kan upphov till snabba och omfattande störningsefge fekter i instituten eller i de administrativa systemen. Här finns således ett av ett tydligt samhälleligt skyddsintresse.

De bilaterala betaltjänsterna, med eller utan inlåningsfunktion, som tillbensinbolag, livsmedelskedjor och andra icke-finansiella företag handahålls av

Näringsrättsliga frågor

saknar den finansiella exponeringen gentemot andra betalningsförmedlare och saknar också direkt tillträde till det nationella, finansiella vägnätet för betalningsförmedling. Sannolikheten för att en störning i de bilaterala systemen skulle kunna fortplanta sig på sådant sätt att en bank eller annan central aktör i detta vägnät slås ut, torde så gott obeñntlig. Något vara som finansiellt skyddsintresse finns därför inte i sluten, bilateral betaltjänstverksamhet. Däremot kan man inte bortse från att det kan uppstå vissa smittoeffekter när det gäller allmänhetens förtroende för betalsystem över lag det om skulle inträffa ett sammanbrott eller en allvarlig störning i ett omfattande bilateralt betalsystem.

Betaltjänster som inte kan beskrivas som generella, men som heller inte begränsar sig till en rent bilateral kund-företag-relation, innehåller risker för systemstörningar och effekter för tredje Även störningarna i dessa man. om fall rimligen inte kan fortplanta sig in i det samlade finansiella systemet på ett sätt som hotar dess funktionsförmåga, kan det inte uteslutas att de sociala och samhällsekonomiska effekterna ändå kan bli betydande om systemet omfattar många företag och hushåll- särskilt om det även innehåller kreditgivning eller en inlåningsñinlction.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns konsumentskyddsintressen att tillvarata inom all betaltjänstverksamhet det finansamt att omsorgen om siella systemets stabilitet aktualiserar behovet av att skydda betalningsförmedling i öppnagenerella system. Frågan om det är motiverat att införa tillstånds- och tillsynskrav för de olika betaltjänsterna behandlas i avsnitt 4.5.

4.3 Kvalitetskrav

Mitt förslag: Betaltjänster skall utföras säkert och snabbt samt tillhandahållas på ett överskådligt och i övrigt användarvänligt sätt.

l Allmänt

I syfte att upprätthålla förtroendet för de finansiella marknaderna och därmed bidra till nödvändig stabilitet ställer den finansiella lagstiftningen krav på att

196 Näringsráttsliga frågor

bl.a. bankernas och kreditmarknadsbolagensl verksamhet skall uppfylla ett

grundläggande sundhetskrav. Kravet på sund verksamhet innebär för en bankernas och kreditmarknadsbolagens del att de skall se till att organisatioarbetsmetoderna och besluten baseras på noggranna och långsiktiga nen, bedömningar. Vidare skall de till att exponeringen för olika typer av risker se ligger inom rimliga gränser, vilket innebär att de risker som instituten utsätter sig för skall kunna bäras utan att det kapitalet äventyras eller på annat egna sätt skadar dem är beroende institutens verksamhet. I kravet på sund som av verksamhet ligger också ett krav på att skälig hänsyn skall tas till kundernas, och då främst konsumenternas, intressen. lnstituten måste i sin verksamhet beakta konsumentkreditlagens bestämmelser information etc. Det ställs om emellertid inte något särskilt krav att eventuella risker i samband med betalningsförmedling skall beaktas.

Som inledningsvis nämnts finns det ett samhällsekonomiskt intresse av att betaltjänster, ersätter eller kompletterar kontanttrañken, bedrivs i säkra som och seriösa former. Betalningstrañken ingår som ett nödvändigt element för handeln med och tjänster, vilken kan sägas utgöra grunden för samvaror hällsekonomin. Det finns därför ett starkt intresse av att upprätthålla allmänhetens förtroende för de betaltjänster som etableras på marknaden. Sviktande förtroende för dessa tjänster skulle kunna få till följd att i sig effektiva och säkra betalsystem överges till förmån för mindre säkra och ineffektiva system. En sådan utveckling skulle kunna få konsekvenser för hela samhällsekonornin. Betaltjänster bör sålunda tillhandahållas på sådant sätt att allmänhetens förtroende för verksamheten upprätthålls. Vid bedömningen av vilka specifika krav bör ställas på betaltjänster, finns anledning att som jämföra med krav ställs i annan lagstiftning. som

danska kontokortslagenz ställs krav att betalsystem skall utformas så

Iden användarna tillförsäkras överskådlighet, frivillighet och skydd mot missatt bruk. Användaren skall få inblick i de för- och nackdelar som systemen är med, han skall inte påtvingas ett visst betalsystem för att få del av förenade andra förmåner och han skall få korrekt information om systemen. Kraven innebär även skall säkra i tekniskt hänseende så att det finns att systemen vara

Med kreditmarlaiadsbolag häräven företag som alltjämt driver verksamhet enligt lagen avses 1988:606 om finansbolag. 1 Lagen behandlas utförligare i avsnitt3.2.1.

Näringsrättsliga frågor 197

etablerade säkerhetsrutiner och att systemen ger ett tillfredsställande skydd mot obehörig användning. Vidare skall systemen erbjuda möjlighet att granska och kontrollera samt säkerställa bevisning rörande felaktiga transaktioner.

Cleaiingutredningen har föreslagit att clearingorganisationer, som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen 1992:543 om börs- och clearingverksamhet, skall kunna tillgodose vissa säkerhetskrav som bör vara förenade med verksamheten Konto, clearing och avveckling, SOU 1993:114, s. 246 f.. Detta motiveras med att det måste ställas stora krav på en clearingorganisations data- och kommunikationssystem. Datasystemet måste enligt förslaget ha kapacitet att klara en kraftig, oväntad ökning av antalet transaktioner. Om datasystemet skulle bli utslaget, skall ett reservsystem snabbt kunna tas i bruk. Vidare måste, enligt utredningen, stora krav ställas beträffande fysisk säkerhet i form av skalskydd och tillträdeskontroll samt beträffande faciliteter för dataskydd och kvalitetssäkerhet. Erforderliga back up-funktioner bör också finnas. I lagtexten preciseras inte de tekniska kraven närmare. lagstadgade krav skulle enligt utredningen snabbt kunna bli inaktuella med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen. Istället föreslås att tillsynsmyndigheten skall pröva om de tekniska systemen är utformade så att de uppfyller de krav som man tid i

i

efter annan bör ställa.

På motsvarande sätt som gäller beträffande betalsystem i Danmark och som föreslagits för clearingorganisationer i Sverige bör krav ställas på att betaltjänster tillhandahålls i tekniskt säkra system. Betaltjänster bör vidare utföras utan onödig tidsutdräkt. Tjänsterna bör vara överskådliga och i övrigt användarvänliga. Dessa krav behandlas utförligare nedan.

4.3.2 Säkerhet

Kravet på säkerhet bör tillgodoses i vid mening. Utöver de rent tekniska aspekterna bör säkerhetskravet omfatta företagets organisation och att verksamheten vilar på en stabil juridisk grund. Den juridiska säkerheten bör avse att principerna för och verkställandet av registreringar på konton utformas så att rättsverlotingarna inte behöver ifrågasättas och att riskerna för fel i möjligaste mån elimineras. Funktioner som t.ex. behörighetskontroll skall vara tillfredsställande lösta. Frågan är på vilket sätt man bör styra verksamheten så att system för betaltjänster kommer att uppfylla angivna säkerhetskrav.

198 Näringsrätrsliga frågor sou 1995;59

Lagreglerade krav

Ett sätt att försäkra sig om att betalsystemen uppfyller säkerhetskraven är att direkt i lag precisera de tekniska kraven och att i samband med tillståndsprövningen granska att företagen uppfyller i lagen angivna krav. En nackdel med ett sådant förfarande är att kraven med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen inom kort tid kan bli inaktuella. Lagstadgade krav kan också komma att hämma den tekniska utvecklingen. Det kan även vara svårt att utforma så generella bestämmelser i lag att de kan tillämpas på samtliga betaltjänster skall omfattas av den föreslagna betaltjänstlagen. Nya besom taltjänster utvecklas ständigt. Säkerhetsfunktionerna för dessa kan lösas på olika sätt bl.a. beroende på i vilken miljö tjänsten tillhandahålls. Det kan även svårt att förutse vilka tekniska möjligheter och begränsningar som finns vara i olika koncept. l Lagsanktionerad standard I

Ett annat sätt att försäkra sig om att betalsystemen uppfyller säkerhetskraven är att i lag föreskriva att system skall uppfylla de standarder och branschmässiga krav säkerhet kan anses allmänt vedertagna. Arbetet för som Standardisering bedrivs såväl nationellt som internationellt. En standard består regel teknisk beskrivning eller av ett annat för allmänheten tillsom av en gängligt dokument. Detta dokument är utformat i samarbete med alla berörda intressenter i samstämmighet eller med allmänt godkännande. Det är grundat på det samlade resultatet vetenskap, teknik och erfarenhet samt inriktat på av att uppnå de bästa fördelarna för samhället. Vidare är dokumentet fastställt av standardiseringsorgan. En standard frivillig överenskommelse ett utgörs av en kan bli tvingande genom att det i författningstext anges att standarden som gäller. Inom EU standardisering som ett medel att förverkliga en ses marknad. Det internationella standardiseringsarbetet bedrivs för g gemensam olika teknikområden i ett komplicerat mönster av samverkan mellan olika SIS Standardiseringskommissionen är centralorgan för standardiseorgan.

ringen i Sverige. SIS har inom Sverige lagt ut representationen i de internatio-

nella En dessa är Informationstekniska standardiseringen, ITS, en organen. av standardiseringsarbetet inom telekommunikation och förening med ansvar för informationsteknologi. Sedan ITS arbetat fram en standard kan den annan oftast svensk standard SIS. Detta innebär att standarden är klar antas som av för tillämpning i Sverige.

Näringsrättsliga frågor

De företag som så önskar kan erhålla ett bevis om att företagets produkt uppfyller en viss standard, vilket kallas att produkten certifieras. För att certifieringen skall accepteras av omgivningen krävs att det certifierande företaget har en förtroendeposition marknaden. Internationellt har sedan några år pågått ett arbete med att standardisera certiñeringen. Detta sker genom att ett nationellt organ tillmäts position som ackrediteringsorgan. Detta organ har till uppgift att godkänna ackreditera och övervaka företag som utfärdar bevis om certifiering. Det svenska ackrediteringsorganet är SWEDAC.

Standardiseringsarbetet bör ligga till grund för de säkerhetskrav som bör ställas på betaltjänster. Man bör dock inte i lag uttryckligen hänvisa till accepterad standard. I stället bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att i tillsynsarbetet beakta såväl internationell som i Sverige antagen standard. En framtida utveckling kan möjligen ge anledning att på nytt överväga om lagstiftningen bör knytas hårdare till antagna standarder.

Säkerhetsrevision

Ett tredje alternativ till åtgärder för att försäkra sig om att betalsystemen uppfyller säkerhetskraven är att i lagen ålägga företagen en form av självkontroll genom rutiner som styrelsen i företaget har att utarbeta och kontrolleå E efterlevnaden Denna självkontroll kan följas med att bolagsra av. upp av i eller föreningsstämman valda revisorer åläggs att granska säkerhetsfunk- I i i tionerna för betaltjänsterna. Detta alternativ, i förening med en effektiv .l .I i offentlig tillsyn, anser jag vara den bästa lösningen för att uppfylla säkerhetsi kravet för betaltjänster. Frågan behandlas utförligare i avsnitt 4.4.3. i i z l s 4.3.3 Snabbhet l I Inom EU har kommissionen engagerat sig speciellt i konsumentfrâgor vid betalningsförmedling. Frågan om hur lång tid en betalningstransaktion skall ta behandlas i en rekommendation om genomsynliga bankvillkor för finansiella transaktioner över gränserna 90 109EEG. I rekommendationen behandlas sex olika principer. Enligt den fjärde principen stipuleras en fast tidsram för varje institut som utgör ett mellanled i transaktionskedjan, dvs. ett annat institut än den överförande partens eller den mottagande partens institut. Varje mellanled skall verkställa en överföringsorder inom två arbetsdagar från det att medlen mottagits från föregående led. Om detta inte kan genomföras skall

200 Näringsrättsliga frågor

överförande och mottagande institut underrättas. I en femte princip i rekommendationen anges tidsramen för den mottagande partens institut att fullgöra sina skyldigheter. Detta skall ske senast första arbetsdagen efter det att institutet mottagit medlen. Om så inte kan ske, skall den överförande partens institut underrättas.

Under åren 1993 och 1994 genomförde kommissionen studier som gällde effektivitet, information och prissättning av betaltjänster bland medlemsstatema. Undersökningarna utvisade att betalningar över landsgränserna ofta tar lång tid, är kostsamma och att informationen till betalaren ofta är bristfällig. Mot bakgrund dessa undersökningar har kommissionen till av ministerrådet överlämnat ett förslag till direktiv rörande gränsöverskridande kredittransfereringar.

I artikel 5 i direktivförslaget behandlas skyldigheten att utföra betalningsförmedling inom viss tid och vad händer om man bryter mot dessa tidssom gränser. Bestämmelsen är dispositiv och gäller endast om annat inte har avtalats med kunden eller om banken har några allmänna bestämmelser t.ex. branschavtal om fullgörandeskyldighet. Betalningen skall enligt artikel 5 punkt l vara mottagarens bank tillhanda senast den femte arbetsdagen från det att uppdraget att utföra betalningsöverföringen godkändes av den avsändande banken. Senast dagen efter det att betalningen är den mottagande banken tillgänglig för betalningsmottagaren. Enligt artikel 5 tillhanda skall den vara punkt 2 skall betalningsöverföringsuppdraget överskrider de stipulerade om tidsgränserna beställarens bank kompensera beställaren med ränta på beloppet för den tid den är försenad. Ränta skall således utgå från den sjätte dagen till den dag då betalningen mottagits. Enligt artikel 5 punkt 3 skall även mottagaren kompenseras med ränta på beloppet för den tid som den mottagande banken överskridit tidsgränsen dag för att beloppet skall bli om en tillgängligt for mottagaren. Ansvaret för beställarens bank inskränker sig dock enligt artikel 5 punkt 2 till ränta beloppet under den tid som maximitiden fem dagar överskrids. Eventuella förluster som uppkommer på grund av om att beloppet inte varit mottagaren tillhanda i rätt tid, t.ex. dröjsmålsavgifter, är beställarens bank inte ansvarig för enligt dessa bestämmelser. Detta innebär dock inte någon inskränkning i de eventuella nationella skadeståndsbestämmelser som kan föreligga.

Näringsrättsliga frågor 201

Tidsåtgången for en betalningstrartsaktion har samband dels med den kostnadsbesparing som betalningsförmedlaren gör att inte betala ränta på genom transaktionsbeloppet vare sig till betalaren eller till betalningsmottagaren under själva överföringstiden, dels med möjligheten för förmedlaren att via dagslånemarknaden erhålla ränteintäkter, s.k. float-intäkter.

Betalningsförmedlarnas Boat-intäkter har sjunkit under år, vilket kan senare förklaras med de stora kundernas ökade medvetenhet och deras förhandlingsstyrka gentemot bankerna. De float-intäkter finns kvar rör därför som huvudsakligen hushållens och de mindre och medelstora företagens betalningar. Detta kan betraktas som ett marknadsmisslyckande det kan knappast anses vara varken effektivt eller säkert att det enda sättet att kunna göra en betalning under en och samma dag till en person eller ett företag med konto i en annan bank, är att gå till sin egen bank, ta ut beloppet i kontanter för att därefter gå till den andra banken och sätta in pengarna. Vid en jämförelse mellan pappersbaserade och elektroniska betaltjänster kan man konstatera att float-tiden är betydligt längre vid pappersbaserade tjänster än vid elektroniska. , En fortsatt utveckling i riktning mot att allt fler tjänster blir elektroniska borde 3 sålunda automatiskt komma att reducera de totala float-intäkterna. Vissa undersökningar visar att den genomsnittliga float-tiden för blankettbaserade gireringar är 24 dagar, medan den för elektroniska gireringar endast utgör en dag. Vissa beräkningar tyder att en eliminering float-intäkterna för av postgirots del endast skulle motsvara en transaktionsavgift om 50 öre per i transaktion för att hålla postgirot skadeslöst. Vid sådant förhållande borde i intäkterna i stället kunna uppbäras genom transaktionsavgifter.

Samhällsekonomiska motiv kan tala för att man bör verka för att floatintäkterna reduceras. Betalningsförmedlaren bör motiveras att utföra betalningstransaktioner så snabbt som möjligt. Detta kan ske genom att regler införs om beräkning av ränta i enlighet med bestämmelserna i det föreslagna direktivet. Liknande ränteberälcningsregler har föreslagits av den norska banklagskomrnissionen i betänkandet Finansavtaler og ñnansoppdrag NOU 1994:19. Ränteberälmingen i det norska förslaget gäller vid gottskrivning och belastning av konto och är inte begränsat till endast betaltjänster. Förslaget . i innebär bl.a. följande. Vid insättning av kontanter på konto skall ränta gottskrivas beloppet senast från och med första kalenderdagen efter den dag utsättningen gjordes. Vid annan gottskrivning av konto skall ränta gottskrivas från och med uppgörelsedagen. Vid uttag av kontanter skall ränta gottskrivas

202 Näringsrärtsliga frågor

till och med sista kalenderdagen före dagen för uttaget. Vid annan belastning konto skall ränta gottskrivas till och med kalenderdagen för uppgörelsedaav gen. När uttag sker helgdag finns en särskild beräkningsregel. Genom föreslagna ränteberäkningsregler minskar betalningsförmedlarens möjligheter att tillgodogöra sig float-intäkter.

Det är angeläget att det sker en tydlig prissättning av betaltjänster. Om möjligheten att tillgodogöra sig float-intäkter begränsas, är det troligt att betalningsförmedlarna kommer att ta betalt för sina tjänster annat sätt, sannolikt avgifter. En sådan förändring skulle innebära att prissättgenom ningen blir tydligare för kunderna. Den skulle kunna kompletteras med ränteberälmingsregler. För varje enskild kund skulle detta innebära en förhållandevis ringa avgift. Med den ovan redovisade beräkningen som utgångspunkt skulle det innebära en kostnad om 50 öre per betalningstransaktion. Räntegottgörelsen skulle, om reglerna utformas med de norska reglerna förebild, bli förhållandevis liten med anledning av dels låga som räntesatser, dels den förhållandevis korta tid under vilken kunden skulle tillgodogöras ränta. Införandet av dylika ränteberäkningsregler skulle kunna medföra visst administrativt merarbete för företagen. Indirekt skulle det även kunna medföra vissa merkostnader för kunderna om avgifterna blir högre än räntekompensationen. Ett annat förhållande kan ha betydelse vid besom dömningen är att eventuella ränteberäkningsregler borde, motsvarande sätt i det norska lagförslaget, gälla generellt för kontoförhållanden och inte som situationer betaltjänst är kopplad till kontot. Överbegränsas enbart till när en vägande skäl talar därför enligt min mening för att inte införa särskilda ränteberäkningsregler i detta sarmnanhang.

Regleringen tidsåtgången för betalningstransaktioner i direktivförslaget om rörande gränsöverskridande betalningar talar for i nationell lagstiftning att man bör införa regler rör tidsåtgângen för betalningstransaktioner. Genom ett som preciserat tidskrav kan betalningsströmmarna komma att effektiviseras. En effektivisering förutsätter dock att maximitiden blir relativt kort och att den 1 blir kortare än den tid det för närvarande tar att utföra ett betalningssom uppdrag. För det bakomliggande avtalsförhâllandet är det av betydelse att kunden kan förlita sig på att en betalning kommer fram i tid. Detta är i förlängningen också betydelse for allmänhetens förtroende för betaltjänsterna. av Det är därför angeläget kunden får information om tidsâtgângen före ett att betalningsuppdrag. Kunden bör även kunna ställa krav på att ett betalningsupp-

Näringsrättsliga frågor 203

drag skall utföras inom viss maximitid. Även från konsumentskyddssynen punkt finns sålunda skäl att införa ett tidskrav i lag. Ett sådant tidskrav skulle förhindra möjligheten att i avtalsvillkor och annan information använda formuleringar som innebär att ett betalningsuppdrag normalt kommer att utföras inom x dagar eller liknande. En svårighet med att införa ett i lag preciserat tidskrav är att bestämma en relevant maximitid som kan tillämpas på olika typer av betaltjänster. Transaktioner sker inom Sverige bör som av naturliga skäl i normala fall inte ta så lång tid gränsöverskridande som betalningar. En lag angiven maximitid kan, i om den blir för lång i förhållande till tidsåtgången for betalningsuppdrag i dag, befaras minska incitamenten för företagen att effektivisera betalningsströmmarna och detta trots att den tekniska utvecklingen innebär ökade möjligheter att utföra betalningsuppdrag on-line och därmed möjligheter att minska tidsåtgången. Dessa farhågor gör att det är tveksamt om det är lämpligt att införa ett specifikt tidskrav i lag. Till detta kommer att det alltjämt bör vara möjligt för kunden att själv välja betalningssätt efter överväganden av relationen mellan pris och snabbhet.

Det saknas anledning att ställa strängare krav betalningar som utförs över landets gränser än de krav som kan komma att framgå av ett kommande direktiv om gränsöverskridande betalningar. Reglering rörande tidsâtgången för gränsöverskridande betalningar bör dock anstå till dess att direktivet har fått sin slutliga utformning. Regler om tidsåtgång för nationella och internatioi nella betalningar bör övervägas i ett sammanhang. Av denna anledning finns det skäl att avvakta med en eventuell reglering avseende tidsåtgången för nationella betalningar.

Även det inte finns skäl i lag införa maximitid för utförande om att en av betalningsuppdrag finns det anledning att kräva att uppdragen skall utföras snabbt. I snabbhetskravet ligger att betalningsuppdrag bör utföras utan tidsutdräkt. Det är, som tidigare sagts, också angeläget att betalningsförmedlaren lämnar tydlig information om den tid inom vilken uppdraget kommer att utföras. Genom de föreslagna reglerna i 2 kap. betaltjänstlagen skall den betaltjänstansvarige åläggas att fullgöra en sådan informationsskyldighet. Frågan om informationsskyldighet behandlas utförligare i avsnitt 5.2.

204 Näringsrättsliga frågor

4.3.4 Användarvänlighet

I kravet användarvänlighet ligger att betaltjänsterna skall utformas så att de ett enkelt sätt kan användas av kunderna. Utrustning och instruktioner skall lätta att använda respektive förstå. Med komplicerade instruktioner och vara alltför höga krav har kunderna svårigheter att utföra tjänsterna. Därmed finns risk för att säkerheten i systemen äventyras. Kunderna klarar då kanske inte att utföra sin del av kontrollen av att systemet fungerar. På detta sätt har av kravet på användarvänlighet samband med säkerhetskravet.

En fråga i detta sammanhang är krav bör ställas att betaltjänstema skall om vara tillgängliga för alla. Ett berättigat krav kan vara att uttagsautomater är utformade så att de kan användas av personer med olika handikapp, såsom synskador och rörelsehinder. Placeringen och utformningen av vissa automater försvårar i dag för rörelsehindrad att själv utföra korttransaktioner en person förutsätter användning personlig kod. Det skulle emellertid enligt som av en min mening föra för långt att i lag uppställa ett allmänt krav på att betaltjänster skall utformas sådant sätt att dessa skall kunna användas av alla. Frågan är emellertid angelägen och från myndighetshåll bör man försöka främja en utveckling som gör det möjligt för flertalet att nyttja samtliga betaltjänster. Detta kan ske ett utvecklat samarbete med olika intressegrupperingar, genom exempelvis handikappinstitutet, och företag som tillhandahåller allmänheten betaltjänster.

4.3.5 Överskådlighet

Marknaden erbjuder kunderna ett stort antal betaltjänster av olika slag. För tjänstema gäller olika avtalsvillkor. Det kan vara svårt för enskilda kunder att jämföra olika tjänster och bedöma deras för- och nackdelar, vad gäller t.ex. användningsmöjligheter och kostnader. Om kunderna själva kan göra relevanta jämförelser mellan olika betaltjänster främjas en effektiv konkurrens. För att kunderna skall ett fullgott underlag och kunna välja den betaltjänst de helst vill ha, är det nödvändigt att företagen lämnar tydlig, korrekt och jämförbar information sina tjänster. En sådan skyldighet kommer att åvila företagen om enligt de föreslagna reglerna informationsskyldighet 2 kap. 4-5 §§ beom taltjänstlagen.

Näringsränsliga frågor 205

4.4 Krav på betalningsberedskap m.m.

Mitt förslag: Ett företag som tillhandahåller betaltjänster samt ett företag som utför väsentliga uppgifter ett sådant företag skall ha en tillfredsställande beredskap för det betalningsansvar som kan uppkomma till följd av verksamheten, och 2. en riskhanteringsplan som beskriver de huvudsakliga risker verksamheten är förenad med och som anger hur dessa risker skall hanteras. Vid revision i företag som tillhandahåller betaltjänster samt i företag som utför väsentliga uppgifter sådant företag skall ingå att granska betaltjänsternas funktion och säkerhet. Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande om denna granskning. Om företaget står under Finansinspektionens tillsyn enligt betaltjänstlagen eller annan lagstiftning skall revisorerna utan att avvakta revisionsberättelsen informera inspektionen om granskningsarbetet när det finns särskild anledning till det.

4.4. l Betalningsberedskap

De föreslagna civilrättsliga reglerna angående den betaltjänstansvariges ansvar innebär att han kan åläggas att utge skadestånd; en skadeståndsskyldighet som kan vara svår att omedelbart effektuera, om företaget inte har tillräckligt med likvida medel för att kunna betala skadeståndet. Det finns anledning att överväga om man, motsvarande sätt som gäller för andra aktörer på de finansiella marknaderna, bör ställa krav på en viss betalningsberedskap för att kunna möta eventuella skadeståndsanspråk. Man bör då jämföra med de krav som ställs i aktiekontolagen 1989:827 Värdepapperscentralen VPC AB och med de krav som enligt lagen om börs- och clearingverksamhet ställs på clearingorganisationer.

VPC

Genom aktiekontolagen infördes ett kontobaserat system för registrering av aktier och överlåtelse av aktier. De rättsverkningar som tidigare var förbundna med aktiebreven knöts i stället till en registrering på konto hos VPC. VPC är främst ansvarigt för det kontobaserade systemets funktion men tar inte något eget ansvar för att aktieaffarerna fullgörs av motparten.

206 Näringsrättsliga frågor SOU 1995;69

Ersätzningsregler

l händelse av funktionsbrister och felhandlingar i VP-systemet kan stora skadeståndsanspråk komma att riktas mot VPC till följd av ersättningsreglerna i 7 kap. aktiekontolagen. Ersättningsreglerrta omfattar följande situationer. Om ett förvärv kommer att gälla mot den tidigare ägaren till följd av reglerna i 6 kap. om godtrosförvärv och pantsättning har denne rätt till ersättning av VPC för sin skada till följd av förvärvet 1 §. VPC har vidare s.k. kontrollansvar för felaktigheter i avstämningsregister eller fel i samband med uppläggning eller förande av ett sådant register. I sistnämnda fall är VPC skadeståndsskyldigt gentemot en skadelidande om det inte visas att felaktigheterna beror omständighet utanför VPC:s och de kontoförande institutens en kontroll 2 §. Ersättningen till de skadelidande kan sättas ned eller helt falla bort om vållande den skadelidandes sida har medverkat till skadan 4 §. VPC har rätt att kräva tillbaka betald ersättning av ett kontoförande institut eller annat företag som genom vållande medverkat till skada 5 §.

Clearingutredningen har ifrågasatt om inte VPC:s ansvar är alltför långtgående. Utredningen föreslår bl.a. att om en skada som avses i aktiekontolagen beror på ett kontoförande institut eller någon som har anlitats av ett sådant institut, skall VPC vara fri från skadeståndsskyldighet om VPC visar att skadan har vållats av det kontoförande institutet eller av någon som institutet har anlitat aa. s. 233. Clearingutredningens förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Ersättningsreglerna gäller endast i fråga om fel som har samband med själva kontoföringen och alltså inte med exempelvis de clearing- och betalningsfunktioner som utförs genom VPC:s försorg. På sistnämnda område gäller allmänna skadestånds- och kontraktsrättsliga principer i fråga om rätten till ersättning för fel.

Krav pá betalningsberedskap

I förarbetena till aktiekontolagen diskuterades vilka möjligheter VPC skulle ha att infria eventuella skadeståndsarrspråk till följd av ersättningsreglerna och

3 Enligt 3 kap. l § aktiekontolagen är Riksbanken och Riksgäldskontoret kontoförande institut. Även kan efter särskilttillstånd av Finansinspektionen bli kontoförande institut. amian

Näringsrättsliga frågor 207

behovet av en särskild säkerhetsfond prop. 1987882108 om ett kontobaserat system för registrering av aktier m.m. princippropositionen, l98889zNU3, prop. l98889zl52 och l98990:LU5. I princippropositionen anförde föredragande statsrådet bl.a. följande s. 40 f..

En konsekvens av de här föreslagna ansvarsreglerna kan bli att VPC får bära det slutliga ansvaret för de skador som inte kan hänföras till fel eller försummelse hos det kontoförande institutet. I det föreslagna VP-systemet skall registreras mycket stora finansiella tillgångar. Därmed kan också mycket stora skadeståndsanspråk teoretiskt komma att resas mot VPC För att möta . dessa eventuella anspråk ersättning och för att inge förtroende för det kontobaserade systemet hos allmänheten och systemets användare måste enligt min mening full förvissning föreligga om att VPC blir i stånd att fullgöra sina uppkommande förpliktelser. Hur detta skall åstadkommas anser jag inte vara tillräckligt utrett. Frågan är av så avgörande betydelse att den måste få sin lösning innan en övergång till kontobaserat system genomförs. Uppenbart är att VPC:s aktiekapital måste höjas. Denna åtgärd anser jag emellertid inte vara tillräcklig. För att täcka det skadeståndskrav som kan komma att ställas VPC, anser jag att ytterligare medel bör finnas tillgängliga. För detta syfte bör i VPC bildas en säkerhetsfond. Denna skulle kunna byggas upp genom årliga avsättningar av disponibla vinstmedel. Ett annat alternativ är att medel till fonden tillskjuts i form av årliga avgifter. Även staten har naturligt intresse rationell och säker värdepapom ett av en pershantering och därutöver är delägare i VPC, anser jag inte att staten utöver ställda garantiförbindelser bör ansvara för eventuella skadeersätt- ningar i ett kontobaserat system. Kostnaderna för säkerheten i det nya systemet bör i stället bäras av användarna av detta, dvs. de kontoförande instituten samt de bolagernittenter som är anslutna till systemet och vilkas I

l uppdrag VPC handlar. Säkerhetsfonden bör efter hand ersätta garantiför-

- - - 3 bindelserna och byggas upp till ett ur säkerhetssynpunkt lämpligt belopp. Utöver vad som ovan nämnts anser jag att det bör utredas om ett yttersta betalningsansvar skall åligga användarna. Detta skulle kunna konstrueras olika sätt, t.ex. i form av ett solidariskt ansvar eller ett pro rata parte ansvar. Mot bakgrund av vad jag nu anfört bör formerna för en uppbyggnad av en säkerhetsfond samt ytterligare ansvar för systemets användare närmare övervägas. Detta kommer att ske inom finansdepartementet efter hörande av berörda parter. Därvid bör naturligtvis också storleken av aktiekapital, garantiförbindelser och säkerhetsfond bestämmas till tillräckligt belopp. Genom dessa föreslagna åtgärder anser jag att de skadeståndskrav som kan komma att ställas p.g.a. VPC :s strikta ansvar bör kunna ersättas.

g I prop. 1988892152 s. 165 föreslogs att det skall firmas en beredskap att i skador i VP-systemet uppgår till minst 500 miljoner kronor och ersätta som att skador som uppgår till 300 miljoner kronor skall ersättas av erriittenterna ianspråktagande av deras garantiåtaganden i den mån ersättning inte genom

208 Näringsrättsliga frågar

utgår enligt försäkringsavtal som VPC slutit. Beträffande ersättningsfrågan anförde föredragande statsrådet att VPC skulle kunna ådra sig skadeståndsansvar till följd av bl.a. strömavbrott, otillräckliga säkerhetsâtgärder eller rnanipulationer med datorsystemet, t.ex. genom att någon obehörigen överför all utdelning från ett bolag vid ett utbetalningstillfälle till sitt eget konto. Vidare anfördes att det är mycket svårt att göra en teoretisk beräkning av det skadeståndsbelopp som VPC kan komma att tvingas utge till följd av ansvarsbestämmelserna. Föredragande statsrådet ansåg dock att det vore rimligt om det inom VPC fanns en beredskap för att täcka skador uppgående till minst 500 miljoner kronor. Kostnaderna för säkerheten i systemet borde bäras av användarna. Vidare anfördes att VPC har möjlighet att teckna försäkring så att medel finns att täcka uppkomna skador. I de fall försäkringen inte omfattar den inträffade skadan, skall skadan ersättas av emittenterna. Ytterligare ett sätt att täcka uppkommen skada kunde vara att höja de avgifter som emittenterna betalar för VPC:s tjänster. Genom dessa åtgärder ansåg föredragande statsrådet att det skulle finnas en god beredskap för VPC att ersätta rimliga förutsebara skador utan att det skulle byggas upp en särskild säkerhetsfond inom VPC.

Clearingorganisationer

En clearingorganisation är ett företag som har fått tillstånd enligt lagen om börs- och clearingverksamhet att driva clearingverksamhet. Enligt samma lag består clearingverksamhet i att yrkesmässigt i options- eller terminsavtal träda in part eller på annat sätt garantera att avtalet fullgörs. Clearingsom utredningen SOU 1993:114 s. 33 och 239 har föreslagit en vidare definition clearingverksamhet till att även innefatta avvecklingsverksarnhet. Enligt av utredningen bör lagen omfatta finansiella instrument i allmänhet, dvs. såväl avistainstrument som andra derivatprodukter än optioner och terminer, under förutsättning att det är fråga om finansiella instrument. Definitionen bör enligt utredningen också omfatta clearing av betalningsförpliktelser och om det är fråga betalning finansiella instrument eller inte. Utredningens förslag om av bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Ersänningsregler

En clearinoor 8 anisation förutsätts träda in som P art i avtalen eller å annat sätt c garantera att dessa fullgörs. Härigenom ikläder sig organisationen risker som

Näringsrättsliga frågor 209

kan göra att organisationen blir ersättningsskyldig. Organisationen kan även bli ersättningsskyldig till följd av att olika fel uppstår i verksamheten. Det kan vara fel som begås av anställda eller tekniska fel för vilka clearingorganisationen inte kompenseras av någon utomstående. Någon uttrycklig ersättningsregel finns dock inte.

Krav på betalningsberedskap

Enligt 8 kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet skall en clearing organisation ha kapital, försäkring eller liknande skydd mot förluster i form av skadeståndsanspråk eller dylikt som kan drabba organisationen till följd av clearingverksamheten. I förarbetena prop. 199l92:1l3 uttalades att säkerhetssystemet hos en clearingorganisation skall vara så betryggande utformat att risken för att organisationen skall behöva infria sitt garantiåtagande gentemot kunderna minimeras. Det går dock inte att helt utesluta att sådana situationer ändå uppstår. l sådana fall utgör clearingorganisationens eget kapital den yttersta säkerheten för att dess garantiåtaganden kan uppfyllas.

I förarbetena behandlas även den situationen att clearingorganisationer ådrar sig ersättningsskyldighet för olika fel som uppstår i verksamheten. Detta kan

f vara fel som begås av anställda eller tekniska fel för vilka clearingorganisa-

I tionen inte någon utomstående. kompenseras av

Ett förslag till allmänt kapitalkrav en clearingorganisation lades fram av j Värdepappersmarknadskommittén. Något sådant krav togs emellertid inte in i i lagstiftningen. Kravet kapitalstyrka borde, enligt föredragande statsrådet prop. 199l92:1l3 s. 126 ställas med utgångspunkt från de risker som verksamheten faktiskt belastas av. Såväl de risker som uppkommer till följd av att clearingorganisationen står som garant för avtalen som sådana risker som är förenade med själva verksamheten skall beaktas. Omfattningen av dessa risker är inte bara beroende av omfattningen av verksamheten, utan också verksamhetens art. Vidare bör man beakta olika säkerhetsarrangemang, försäkringar och andra avtal bidrar till att begränsa clearingorganisatiosom nens risktagande. Det är därför nödvändigt att anpassa kapitalkraven till verksamhetsforhållandena i varje enskilt fall. Efter en sammanvägning av alla typer av risker är det möjligt att göra en bedömning av vilken kapitalstyrka som krävs i det enskilda fallet. Det är inte tillräckligt att göra en sådan bedömning endast samband i med tillståndsprövningen, utan kapitalkravet måste

210 Näringsrättsliga frågor

bli föremål för en återkommande granskning allteftersom verksamheten ökar eller minskar i volym eller förhållandena ändras i övrigt. Eftersom kraven som ställs skall baseras på en individuell prövning ansågs det olämpligt att i lagen försöka ange hur kraven skulle utformas. I stället borde det överlåtas till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om vilka krav på aktiekapital respektive medlems- och förlagsinsatser som skulle tillämpas för företag som driver clearingverksamhet i optioner eller terminer.

Clearingutredningen behandlar frågan om clearingorganisationers finansiella resurser SOU 1993:114 s. 241 f.. För att kunna anpassa kraven finansiella resurser föreslår utredningen att bestämmelsen i 8 kap. 5 § skall kompletteras så att man ställer krav att en clearingorganisation genom eget kapital, garanti eller försäkring eller på annat liknande sätt skall ha en tillfredsställande beredskap för sådant betalningsansvar som kan uppkomma för organisationen till följd av clearingverksamheten. Vad som kan utgöra liknande sätt anges dock inte.

Internationellt är det relativt vanligt att en clearingorgamsation, utöver det kapitalet, förfogar över en s.k. clearingfond. Uppbyggnaden av en sådan egna fond brukar ske genom årliga avgifter eller tillskott från medlemmarna.

Betalningsberedskap för betaltjänster

l händelse funktionsbrister och felbehandlingar i systern för betaltjänster av kan skadestándsanspråk komma att riktas mot företag som tillhandahåller allmänheten betaltjänster och är betaltjänstansvariga. Ansvarsreglerna behandlas i avsnitt 5.4. Ersättningsskyldighet kan uppstå till följd av att olika fel uppkommer i verksamheten. Det kan vara fel som beror på mänskliga eller på tekniska faktorer. Det finns anledning att ställa krav på god finansiell styrka hos företag tillhandahåller allmänheten betaltjänster. Verksamheten bör som ha tillräcklig långsiktighet och stabilitet, så att man säkerställer allmänheen tens förtroende för verksamheten.

Ett krav finansiell styrka bör ställas på samtliga företag som tillhandahåller allmänheten betaltjänster, dvs. på såväl banker som icke-finansiella företag. Det kan finnas skäl att ställa sådana krav även på företag, som inte själva tillhandahåller allmänheten betaltjänster men väl åtar sig väsentliga uppgifter vid

Näringsrättsliga frågor 211

utförandet av sådana tjänster. Dessa företag, vilka omfattas av tillståndsplikt enligt 3 kap. 2 § förslaget till lag om betaltjänster, brukar ibland kallas scrvicebyrêter.

Risken för att en servicebyrå skall ådra sig skadeståndsansvar är emellertid beroende av vad som avtalats mellan detta företag och det betaltjänstansvariga företaget. Riskerna för att ådra sig skadeståndsskyldighet torde även variera väsentligt mellan olika företag som tillhandahåller allmänheten betaltjänster. Anledningen till detta är att verksamhetens art och omfattning kan variera betydligt. Ett krav på betalningsberedskap bör därför anpassas till den verksamhet som det i varje särskilt fall är fråga om.

Kravet betalningsberedskap kan tillgodoses olika sätt. Det ankommer företagsledningen i varje enskilt företag att utforma beredskapen på sådant sätt att den ger en tillfredsställande beredskap för det aktuella företaget. Syftet med betalningsberedskapen är att det skall finnas likvida medel tillgängliga för eventuella skadeståndskrav som kan komma att riktas mot företaget. Medlen skall i princip vara öronmärkta för detta ändamål. Eftersom betaltjänstföretagens verksamhet varierar väsentligt och därmed även riskerna i verksamheten bör beredskapen kunna tillgodoses olika sätt.

Ett alternativ är att företagen avsätter medel till en särskild fond, en slags säkerhetsfond. En sådan fond kan, på motsvarande sätt som föreslogs för VPC:s del, byggas upp genom årliga avsättningar av disponibla vinstmedel. Vid avsättning av medel till en särskild fond uppkommer frågan om avsättningarna är avdragsgilla som en kostnad för betaltjänstföretaget. Enligt nuvarande regler skulle sådana avsättningar inte vara avdragsgilla. I skattelagstiftningen finns numera endast ett fåtal bestämmelser som reglerar rätten att göra avdrag vid avsättning av medel till särskilda fonder. I lagen 1990:663 om ersättningsfonder finns möjlighet att göra avdrag för fondavsättningar om skattepliktig ersättning har erhållits för inventarier, byggnader och markanläggningar eller för mark i samband med att en fastighet har avyttrats, t.ex. på grund av tvång expropriation och inlösen. Det högsta belopp som kan sättas av till en ersättningsfond år vid tvångsavyttringsfallen den skattepliktiga vinsten.

För att det skall intressant för berörda företag att ordna betalningsbevara redskapen fondavsättning torde det vara en förutsättning att företagen genom

212 Näringsrättsliga frågor

medges avdrag för gjorda avsättningar. En avdragsrätt för avsättning till en särskild fond innebär en avdragsrätt för en ännu icke uppkommen skada. Med hänsyn bl.a. till den restriktiva inställning inom skatterätten till att företag medges avdrag för avsättningar till särskilda fonder, är det inte sannolikt att ett lagförslag som skulle medge sådant avdrag skulle vinna gehör. Vid sådant förhållande är det inte sannolikt att företagen anser fondavsättning vara ett lämpligt sätt att ordna betalningsberedskapen. Andra alternativ är att företagen köper en bankgaranti eller tecknar en försäkring. Eftersom behovet av betalningsberedskap kan komma att variera i olika företag bör det sätt på vilket sätt betalningsberedskapen skall tillgodoses inte preciseras i lag.

För företag skall omfattas av tillståndsplikt och offentlig tillsyn enligt som

lagen om betaltjänster eller enligt annan lag kommer behovet av finansiella

att prövas i samband med att företaget medges auktorisation. resurser Därutöver skall behovet sådana resurser vara föremål för återkommande av granskning, allteftersom verksamheten ökar eller minskar i volym eller förhållandena ändras i övrigt. I den löpande granskningen kommer även revisorerna att kunna se till att betalningsberedskapen är tillfredsställande så att stabiliteten i företaget bevaras.

För näringsföretag med slutna betalsystem vilka enligt 3 kap. 3 § förslaget till lagen om betaltjänster är undantagna från tillståndsplikt bör det ankomma på styrelsen i respektive företag att till att företaget har en tillfredsställande se betalningsberedskap for dylika skyldigheter. På motsvarande sätt som för tillståndspliktiga företag får det åvila revisorerna att särskilt granska att denna beredskap är tillfyllest.

4.4.2 Riskhanteringsplan

För att kunna bedöma vilka risker som betaltjänstverksarnhet i varje enskilt företag är förenad med, bör företag som driver sådan verksamhet vara skyldiga att göra noggrann och ingående riskanalys av den planerade en verksamheten. Analysen bör inte vara begränsad till de risker som företaget ikläder sig utan även de risker är förenade med systemet som sådant avse som för parterna och därmed för marknaden och för betalningsväsendet.

En sådan riskanalys utgör i sin tur grunden för beskrivningen av hur dessa risker bör hanteras. Beskrivningen riskhanteringsplanen bör upprättas av - -

Näringsrättsliga frågor 213

företag som tillhandahåller allmänheten betaltjänster samt av företag som deltar vid utförandet av en betaltjänst så som avses i 3 kap. 2 § betaltjänstlagen. Av denna plan bör framgå vilka huvudsakliga risker som verksamheten är förenad med och hur dessa risker skall hanteras.

4.4. 3 Säkerhetsrevision

Till följd av datoriseringen finns det i dag många experter som ägnar sig att granska och kontrollera infomiationssystemens säkerhet. Många större företag har tillgång till särskild personal för sådan granskning både i dataenheten och samordnare IT-säkerheten. Revisorer, såväl externa som interna, som av arbetar med att granska IT-säkerhet. Sådan granskning kallas ibland för ITrevision.

Regler som innebär krav på ökad IT-säkerhet har diskuterats av tidigare utredningar. Datastraffrättsutredningen, som hade i uppdrag bl.a. att göra en översyn av straff- och processrättsliga frågor med anknytning till data- och teleteknikens utveckling, lämnade ett lagförslag om ansvaret för styrelserna i i aktiebolag beträffande informationsteknologi. Förslaget lämnades i utredningens slutbetänkande Information och den nya InformationsTeknologin straff- och processrättsliga frågor m.m. SOU 1992:110. Förslaget som ännu inte lett till lagstiftning har tillstyrkts av Samrådsgruppen för samhällets säkerhet inom dataområdet SAMS. l lagförslaget föreslås ett förtydligande i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen 1975: 1385 så att även organisationen den av av automatiska informationsbehandlingen uttryckligen nämns som ett ansvarsområde för styrelsen och den verkställande direktören. På samma sätt som styrelsen ansvarar för att organisationen av bokföringen och medelsförvaltningen innefattar en tillfredsställande kontroll föreslås att styrelsen skall svara för organisationen beträffande lT-säkerheten. Vidare föreslås att den verkställande direktören inte endast skall svara för medelsforvaltningen utan även för att den automatiska informationsbehandlingen sköts på ett betryggande sätt. Genom den föreslagna ändringen förtydligas också skyldigheten enligt lO kap. lO § aktiebolagslagen för revisorerna att i revisionsberättelsen anmärka på brister i IT-säkerheten. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR anförde i sitt remissvar över utredningens förslag att preciseringar avseende styrelsens och verkställande direktörens ansvarsområde kan påverka revisorernas gransk-

° lT är en förkortning av informationsteknologi.

214 Näringsrättsliga frågor

nings- och rapporteringsplikt. Förtydliganden av ansvarsfördelningen mellan l styrelse, verkställande direktör och revisorer är positiva för revisorskåren och x 2 5 för allmänhetens förståelse för olika uppgifter och roller. FAR ansåg organens dock att styrelsens och verkställande direktörens ansvar borde bli föremål för en djupare analys och att den borde behandlas av Aktiebolagskommittén Ju 1990:08. Enligt den information som utredningen inhämtat från kommittén ämnar kommittén inte att behandla frågan om IT-säkerhet närmare.

IT -revision i Danmark

I Danmark finns särskilda regler om IT-revision, eller systemrevision, i finansiella företag. Den danska tillsynsmyndigheten, Finanstilsynet, har utfärdat särskilda regler om genomförande av systernrevision bekendtgørelse av den 12 december 1991, varmed avses allmän ADB-kontroll av datasäkerv heten, såväl i system hos pengeinstitut som i andra system som anslutits till . sådant system. Det åligger bolagsstämman att utse en auktoriserad revisor eller en revisionskommitté som bl.a. skall godkänna instruktioner för systernrevisionsavdelningen och varje år upprätta ett revisionsprotokoll som skall ges till Finanstilsynet. Av protokollet skall bl.a. framgå om systemtevisionen har utförts i enlighet med god revisionssed, om revisionen uppfyller föreskrifterna angående utformningen av systemrevision, om revisorn erhållit begärda upplysningar och om datasäkerheten i systemet är betryggande.

Den danska föreningen Föreningen af Statsauktoriserade Revisorer FSR anser att det bör finnas en norm för god IT-sed i analogi med normerna god bokföringssed och god redovisningssed. FSR har därför tillsammans med Föreningen af Interna Revisorer i Danmark och Föreningen for Informationskvalitet framställt en skrift kallad Godt EDB-skikk 1992. l skriften sägs att God IT-sed är som norm de branschmässiga sedvänjor och den praxis, som vid varje tidpunkt efterlevs av kunnigt och ansvarsmedvetet fackfolk, med avseende att lT-verksamheten skall utformas och genomföras på ett klart, överskådligt och verifierbart sätt. Säkerhetsåtgärder skall vidare genomföras för att säkerställa en tillräcklig system-, data- och driftsäkerhet i linje med relevant lagstiftning. God IT-sed förutsätter att företaget har kännedom om lT-beroendet, nödvändigheten av IT, riskerna med IT-användningen och ansvaret för bruket av IT. I skriften utpekas vilka roller och uppgifter som gäller för ledningsgruppen och användarna med avseende på systemdriften, systemutvecklingen och säkerhetsfunktionen.

Näringsrättsliga frågor 215

Finansinspektionens allmänna råd

Finansinspektionen har den 24 november 1994 antagit allmänna råd FFFS 1994:35 avseende styrning, intern information och intern kontroll inom kredit- och värdepappersinstitut. Råden syftar till att säkerställa att instituten har god kontroll över riskerna i verksamheten och att ansvaret för detta ytterst ligger institutens styrelser. Räden syftar sålunda till att klargöra styrelsens ansvar för den interna riskkontrollen. Enligt de allmänna råden bör styrelsen försäkra sig om att det finns en från den operativa verksamheten oberoende, intem granskningsfunktion som organisatoriskt är direkt underställd styrelsen eller den verkställande direktören. Granskningsfunktionen bör granska och utvärdera institutets organisation, rutiner och interna kontroll. Denna granskning kan lämpligen utföras av internrevisionen. En oberoende ADBrevisionsfunktion bör, enligt de allmänna råden, även granska och utvärdera l förvaltning ADB-systemen. utveckling, drift och av

Säkerhetsrevision för betaltjänster

Det finns för närvarande ingen uttrycklig lagstadgad skyldighet för revisorer att särskilt granska och kontrollera informationssystemens säkerhet. Flertalet företag som driver betaltjänstverksamhet av någon omfattning torde dock se till att revisionen av företaget även omfattar granskning av de system som används för betaltjänster. Någon garanti för eller kontroll av att så sker finns dock inte. Det är angeläget, inte minst för att upprätthålla säkerheten i de system som används för betaltjänster, att det vid revision av företag som hanterar system för betaltjänster sker en granskning i detta avseende.

Om man uttryckligen i lag skulle föreskriva en skyldighet för revisorer att särskilt granska IT-säkerheten såvitt avser betaltjänster, finns anledning att ifrågasätta om en sådan granskning enbart bör avse betaltjänster eller om frågan bör diskuteras i ett större sammanhang. Behovet av IT-säkerhet kan I naturligtvis finnas även för annan verksamhet än som rör just betaltjänster.

i

Det skulle även kunna göras gällande att det är en överloppsgärning att reglera IT-revision just för dessa tjänster. Enligt min mening finns dock skäl att i detta sammanhang fästa lagstiftarens uppmärksamhet behovet av IT-revision av betaltjänster. Genom att i lag uppställa ett generellt krav på sådan revision torde man på ett effektivt sätt uppnå en tillfredsställande säkerhetsnivå för samtliga betaltjänster som omfattas av föreslagen lag om betaltjänster.

216 Näringsrättsliga frågor

Därigenom tillgodoses även konsurnentskyddsintresset. övervägande skäl talar

därför för att i denna lag införa ett särskilt krav IT-revision. Frågan är emellertid på vilket sätt en sådan skyldighet bör utformas.

För företag som driver betaltjänstverksamhet gäller bestämmelserna om revision i aktiebolagslagen, lagen 1987:667 om ekonomiska föreningar, bankrörelselagen 1987:617, lagen 1980:1103 om årsredovisning m.m. i vissa företag och lagen 1992:160 om utländska filialer m.m. En möjlighet är att införa ett uttryckligt krav på lT-revision i dessa lagar. Främst tydlighetsskäl talar dock for att en sådan bestämmelse bör införas i betaltjänstlagen.

Skyldighet att särskilt granska betaltjänsternas funktion och säkerhet bör åläggas de av bolags- eller föreningsstämman valda revisorerna. I revisionsarbetet skall ingå att bl.a. granska att betaltjänstverksamheten har fungerande kontrollsystem och behörighetsrutiner samt i övrigt uppfyller de krav som kan anses vara förenliga med god intern kontroll. I revisionsarbetet skall också ingå att genomföra en kritisk granskning av IT-användningen för att bedöma om ledningen uppfyllt sina plikter vad gäller säkerheten och den interna kontrollen. Vidare bör revisorerna värdera riskerna i verksamheten som en följd av att IT-användningen kan ge upphov till fel och brister i räkenskaper och årsredovisning samt värdera riskerna med ekonomiska förluster som kan följa brister i lT-användningen. Revisionsarbetet bör också omfatta av insamling av uppgifter för att övertyga sig om att de generella kontrollerna och säkerhetsätgärderna IT-området är tillräckliga med hänsyn till verksamhetens förutsättningar och att verksamheten efterlever relevanta lagar. Eventuella svagheter eller brister som framkommer i granskningsarbetet bör revisorn rapportera till företagsledningen. Syftet därmed är främst att ledningen skall vidta åtgärder.

Uttalande i revisionsberättelsen

Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge en revisionsberättelse till bolagsstämman. I 10 kap. 10 § aktiebolagslagen, 8 kap. 13 § lagen om ekonomiska föreningar, 4 kap. 10 § lagen om årsredovisning m.m. i vissa företag och 3 kap. ll § bankrörelselagen anges att revisionsberättelsen skall innehålla uttalande om årsredovisningen gjorts upp i enlighet med bestämmelserna i respektive lag. Vidare finns bestämmelser om revisorernas granskningsskyldighet och uppgiftsskyldighet i revisionsberättelsen såvitt

Näringsrättsliga frågor 217

gäller skatter och avgifter. Det åvilar också revisorerna att genast skicka in en avskrift av revisionsberättelsen till skattemyndigheten för det fall att företaget åsidosatt sina skyldigheter avseende skatter och avgifter. Revisionsberättelsen bör även innehålla uttalande om granskningen såvitt avser betaltjänsternas funktion och säkerhet.

Kraven säkerhetsrevision och skyldigheten att göra uttalande i revisionsberättelsen såvitt avser granskningsarbetet bör gälla för samtliga företag som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten betaltjänster och företag som utför väsentliga uppgifter sådana företag se 3 kap. 2 § lagförslaget. Om denna bestämmelse i stället bör införas i föregående stycke angivna lagar eller om det bör ske en hänvisning till dessa lagar från betaltjänstlagen bör övervägas i ett vidare sammanhang. Frågan skulle lämpligen kunna behandlas av Aktiebolagskontrnittén eller Redovisningskommittén Ju 1991:07.

Rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen

Utöver skyldigheten för revisorer att göra uttalanden i revisionsberättelsen åligger det revisorerna att begäran lämna uppgifter i vissa avseenden. I vilka avseenden detta kan ske anges i bestämmelsen som reglerar revisorers tystnadsplikt. Enligt gällande ordning har revisorer en mycket långtgående tystnadsplikt. Om det skulle lända till förfång för företaget får en revisor inte lämna ut upplysningar om sådana företagets angelägenheter som han fått vetskap om vid utförandet av sin granskning till utomstående, enskilda aktieägare eller enskilda styrelseledamöter. Tystnadsplikten omfattar således inte upplysningar som inte kan skada bolaget. Tystnadsplikten gäller i princip inte gentemot bolags- och föreningsstämman och inte heller gentemot Finansinspektionen.

Det är angeläget att företagsledningen får del av brister avseende betaltjänsternas funktion och säkerhet som upptäcks under revisionsarbetet så att erforderliga åtgärder kan vidtas. För det fall att företagsledningen underlåter att vidta åtgärder är det angeläget att revisorerna uppmärksammar tillsynsmyndigheten på fel och brister. För tillsynsarbetet är det av stort värde att revisorerna håller tillsynsmyndigheten underrättad om granskningsarbetet. Det bör således inte anses tillräckligt att svagheter och brister anmärks enbart i revisionsberättelsen. I stället bör revisorerna, när det finns särskild anledning därtill, informera tillsynsmyndigheten om vad som framkommit vid revisionen

218 Näringsrättsliga frågor

av betaltjänsternas funktion och säkerhet. Företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt amian lagstiftning eller som skall stå under sådan tillsyn enligt förslaget till lagen om betaltjänster skall sålunda vara skyldiga att lämna tillsynsmyndigheten sådan information.

4.5 Auktorisation och tillsyn

4.5. 1 Allmänt

Auktorisationslagstiftning används i sammanhang där viktiga samhällsintressen motivera en begränsning av principen om näringsfrihet. Sett från anses företagarsynpunkt innebär sådan lagstiftning en begränsning i den fria konkurrensen företagarna emellan, genom att endast de som erhållit särskilt tillstånd auktorisation får utöva verksamheten.

Som tidigare nämnts är betalningsförmedling och andra betaltjänster för närvarande inte underkastade någon tillsyn från samhällets sida, trots dessa tjänsters betydelse för hela samhällsekonornin. Eftersom betalningsväsendet domineras av bankerna och eftersom ett av bankernas mest betydelsefulla verksamhetsområden består i betahiingsförmedling, står naturligtvis en stor del verksamheten i praktiken under offentlig tillsyn. Något krav att särskilt av beakta riskerna vid betalningsförmedling i samband med oktrojprövningen finns emellertid inte. heller finns några specifika rörelseregler i banklagstiftningen som tar sikte särskilt på betalningsförmedling.

Med undantag för banker och kreditmarknadsbolag står företag som tillhandahåller allmänheten betaltjänster inte under tillsyn. Den verksamhet som dessa företag driver står dock i vissa avseenden under Konsumentverkets tillsyn med stöd av konsumentkreditlagen 1992:830, marknadsföringslagen 1975: 1418 och lagen 1994:1512 om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. De företag här åsyftas är företag inom detaljhandeln och bensinsom branschen, även företag BGC och Kortbetalning Servo AB. Med men som

hänsyn till de problem och risker se avsnitt 4.2 som betalningsförmedling

och andra betaltjänster är förenade med, talar starka skäl för att samhället bör ha insyn i denna verksamhet.

Näringsrättsliga frågor

Bör betalyänstverksamlzet endast få drivas av vissa företag

Den första frågan som bör besvaras i detta sammanhang är om betalningsförmedling och andra betaltjänster som tillhandahålls allmänheten skall bedrivas endast av vissa institut. För närvarande finns inte några sådana uttalade begränsningar i den svenska lagstiftningen. Betalningsförmedling och ett flertal betaltjänster förutsätter dock ofta en möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten eller en möjlighet att bevilja krediter. Därmed träffas banker och andra företag som tillhandahåller betaltjänster av tillstânds- och tillsynskrav enligt bankrörelselagen eller lagen 1992: 1610 om kreditmarknadsbolag. I andra länder är situationen densamma. EMI European Monetary Institute, ett samarbetsorgan för centralbankerna i EU-länderna, har dock uttalat att förbetalda kort som kan laddas med köpkraft och användas olika försäljningsställen och därmed bli mer eller mindre generellt gångbara skall få tillhandahållas endast av kreditinstitut. Motivet till detta är att betalningen för ett sådant förbetalt kort anses jämförbart med inlåning av medel från allmänheten. Eftersom inlåning från allmänheten i princip är begränsad till kreditinstitut bör, enligt EMI, samma princip tillämpas för dessa kort.

Frågan om vilka företag som skall driva betalningsförmedling och tillhandahålla allmänheten andra betaltjänster har samband med den finansiella lagstiftningens uppbyggnad. Denna fråga har behandlats i inledningskapitlet avsnitt 1.4. Enligt min mening kan det sålunda finnas skäl att ytterligare ompröva vilka faktorer som skall ingå i bartkrörelsedefinitionen. Vidare kan det finnas skäl att utvidga bankernas rätt att ta emot inlåning från allmänheten till att också omfatta vissa andra kreditinstitut. Det finns dock inte skäl att förbehålla vissa institut ensamrätten till betalningsförmedling eller andra betaltjänster.

Hur kan behovet av offentlig insyn i betalgänstverksamhet tillgodoses

Främst med hänsyn till de risker som verksamheten är förenad med bör samhället ha insyn i betalningsförmedling och andra betaltjänster som tillhandahålls allmänheten. Eftersom riskerna varierar beroende på vilken verksamhet företaget i övrigt bedriver, bör insynen utformas olika sätt. Samhällelig insyn kan uppnås främst genom krav på auktorisation i förening med att verksamheten ställs under offentlig tillsyn. Tillsynen kan utformas på olika sätt beroende vilken myndighet som är tillsynsmyndighet. Ett alternativ till

220 Näringsrättsliga frågor

tillståndsplikt är att företag tillhandahåller allmänheten betaltjänster skall som anmäla sin verksamhet för registrering. Ett sådant förfarande tillämpas i Danmark.

Den danska kontokortslagen föreskriver en skyldighet för kortutgivare att anmäla sig till Forbrugerombudsmanden FO. I anmälan skall företaget beskriva organisationen, betalsystemet bl.a. betalningsrutiner och andra procedurer, den information i enlighet med lagens föreskrifter skall som tillhandahållas kunderna samt övriga villkor för verksamheten. Ett betalsystem får inte i drift innan det har anmälts. Anmälningarna granskas av FO. tas Något godkännande systemet eller kortutgivaren sker emellertid inte. av av FO skall övervaka att kortutgivarna ordnar sina betalsystem på sådant sätt att de uppfyller i lagen ställda krav på överskådlighet, frivillighet och skydd mot missbruk.

Enligt den information som utredningen fått från den norska Banklagskommissionen diskuterar kommissionen att föreslå krav på tillstånd att bedriva betalningssystem och kontokortssystem. Den principiella skillnaden mellan dessa är betalningssystem är ett öppet system för kanalisering system att ett penningström, medan ett kontokortssystem är ett slutet system som av en reglerar bilaterala förhållanden mellan kortutgivare och kortinnehavare. Betalningssystem för allmänheten skall enligt diskussionerna fordra särskilt tillstånd. l ansökan om tillstånd, som skall upprättas av en ansvarig operatör, skall vilka kontoförande institutioner samt vilka avräknings- och anges datacentraler skall ingå i systemet. Vidare skall framgå hur systemet skall som organiserat och hur det skall verka. Tillsynsmyndigheten, som troligtvis vara blir Norges Bank, skall godkänna vissa organisations- och driftsplaner samt avtal mellan ingående företag. Beträffande kontokortssystem diskuteras att bankerna och postgirot fritt skall få etablera sådana system och vara kortutgivare. Detsamma skall gälla for ñnansieringsföretag under förutsättning det ingår i deras tillstånd. Vidare diskuteras att andra företag skall få driva att kontokortssystem eller liknande system t.ex. home banking som riktas till en obestämd krets endast efter tillstånd. Om det är fråga om ett system för förbetalda kort är laddningsbara till 500 kronor eller något högre som upp belopp och kortet betalning för kortutgivarens egna varor och tjänster, avser skall dock inte fordras tillstånd. Banklagskommissionens uppdrag i denna del beräknas avslutas vid årsskiftet 199596.

SOU 1995169 Näringsrättsliga frågor 221

4.5.2 Tillståndsplikt

Mitt förslag: Verksamhet består i att yrkesmässigt tillhandahålla som allmänheten betaltjänster skall enligt huvudregeln få bedrivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd skall krävas även för verksamhet som består i att yrkesmässigt 5 utföra väsentliga uppgifter den är betaltjänstansvarig, insamling, som t.ex. sortering och bearbetning av betalningstransaktioner. Tillstånd skall dock krävas endast om denna verksamhet utgör företagets huvudsakliga verksamhet och inte riktas endast till näringsföretag med slutna betalsystem se avsnitt 4.5.5.

Betalningsförmedling förutsätter att någon uppträder som förmedlare av en betalning mellan en betalare och en betalningsmottagare. Betalningsmottagaren kan i och för sig vara samma person som betalaren om uppdraget avser en inbetalning betalarens konto hos en bank eller annat institut än det förmedlande institutet. Kontot kan vara ett inlâningskonto eller ett konto avseende en avbetalningskredit eller annan form av kredit. Betalningsförmedling förutsätter således en tredje part. Betalningsförmedling kan förekomma såväl helt utanför som helt eller delvis inom en företagskoncern. l det fall förmedlingen sköts av ett företag som ingår i samma koncern som betalaren eller betalningsmottagaren uppstår inte samma risker som då de tre parterna 4 i inte ingår i Betalningsförmedlaren samma koncern. i det sistnämnda fallet kan åta sig att för envars räkning utföra ett uppdrag att betala till vem som helst eller inlösa en betalningsanvisning som en kontohavare hos förmedlaren ställer ut någon som betalning. Som exempel sådan betalningsförmedling kan nämnas post- och bankgirot samt annan förmedling i uppdrags- och anvisningssystem som erbjuds av banker. Sådan betalningsförmedling sker i vad som kan kallas öppna system.

I de fall betalningsfönnedlingen sker inom en företagsgrupp som utgör en koneller liknande ekonomisk intressegemenskapj kan tjänsten normalt cern användas endast för att utföra betalningar från allmänheten till ett säljföretag inom den företagsgrupp som den betaltjänstansvarige tillhör. Så är förhållandena inom detaljhandeln och bensinbranschen. Betalningsförmedlingen sker i dessa fall normalt genom användning av kontokort i vad som kan kallas slutna system.

5Vad somavses medekonomiskintressegemenskap behandlasutförligare i avsnitt4.5.5

222 Näringsrättsliga frågor

Vissa företag inom detaljhandeln och bensinbranschen som ger ut kontokort har valt att ingå avtal med företag utanför företagsgruppen om att lösa in betalningsanvisningar som utställs med kontokort. Dessa avtal innebär normalt vidgad möjlighet för kunden att använda kontokortet för betalning av varor en och tjänster. Ju fler företag som det kortutgivande företaget ingår avtal med och större användningsområdet för kontokortet blir, desto mer får betalsystemet karaktären ett öppet betalsystem. Därmed ökar också riskerna av i verksamheten. Så länge betaltjänsterna kan användas endast av kortinnehaför att betala för och tjänster är dock riskerna i verksamheten förvarna varor hållandevis begränsade vid en jämförelse med sådana öppna system som postoch bankgirot.

Vid betalningsförmedling som inte begränsar sig till slutna system eller som inte rör rent bilateral kund-företag-relation, finns vissa risker för systernen störningar och effekter för tredje Även störningar i nyssnämnda man. om hos näringsföretag rimligen inte kan fortplanta sig i det samlade system finansiella på ett sätt hotar dess funktionsförmåga, kan det inte systemet som uteslutas de sociala och samhällsekonomiska effekterna ändå kan bli att betydande, särskilt systemen involverar kreditgivning eller en inlåningsom funktion. En viss etableringskontroll bör därför finnas för dessa system.

Vid sidan betalningsförmedling i öppna och slutna system har etablerats av kontobaserade betaltjänster i tvâpartsförhållanden som innebär att rena transaktioner kan initieras med hjälp kontokort, PIN-kod eller andra av legitimationsmedel hör till kontot. Som exempel på sådana tjänster kan som nämnas överföring medel mellan egna inlåningskonton hos en bank via av bankautomat eller s.k. telefonbank. Ett annat exempel är uttag från eget konto i det kontoförande institutets bankautomat. Även dessa betaltjänsav kontanter är förenade med risker, främst från konsumentskyddssynpunkt. Den ter allvarligaste risken torde ligga i ett sviktande förtroende för dessa betaltjänster hos allmänheten. Nu nämnda betaltjänster omfattas av l kap. l § förslaget till betaltjänstlag. En etableringskontroll bör införas även för dessa tjänster. Frågan etableringskontroll vid tillhandahållande av betalningsförmedling om och andra betaltjänster i slutna system behandlas i avsnitt 4.5.5.

Huvudregeln bör således att företag som yrkesmässigt tillhandahåller vara allmänheten betaltjänster bör fordra tillstånd. Företaget som tillhandahåller tjänsten är det företag är kundens avtalspart och som har åtagit sig att som

Näringsrättsligafrágør 223

utföra en betaltjänst. Ett företag som rent faktiskt upprätthåller den omedelbara kontakten med betaltjänstkunden men som enbart gör detta i egenskap av ombud för den betaltjänstansvarige kan inte anses tillhandahålla betaltjänsten. Betaltjänster som tillhandahålls av ombud med stöd 2 kap. 3 § bankrörelav a selagen kommer sålunda inte att träffas av tillstándsplikt enligt denna lag. Ett sådant ombud förutsätts bedriva betaltjänstverksamheten avskilt inom butiken från annan verksamhet i huvudmannens Om butik eller annat företag namn. en däremot i eget namn och under eget ansvar yrkesmässigt och allmänheten förmedlar insättningar och inbetalningar till konton i en bank eller annat kontoförande institut, kommer butiken att betraktas som betaltjänstansvarig och anses bedriva tillståndspliktig betalningsförmedling enligt 3 kap. l § förslaget till betaltjänstlag.

Mellanaktörer

Såväl vid betalningsförmedling som vid andra betaltjänster är det vanligt förekommande att den som kunden ingår ett betaltjänstavtal med inte utför hela betaltjänsten själv. Ofta anlitar den betaltjänstansvarige andra företag för utförande av olika funktioner. Sådana funktioner kan vara insamling och i sortering av köpnotor från kontokortstransaktioner eller annan bearbetning av betalningstransalctioner. Som exempel företag som utför dylika tjänster kan nämnas BGC, Kortbetalning Servo AB och Auriga AB. Dessa aktörer har således inte en direkt avtalsrelation med kunden. Dessa aktörer kallas i detta sammanhang för mellanaktörer. Till följd av den föreslagna bestämmelsen 2 kap. 1 § betaltjänstlagen om den betaltjänstansvariges ansvar kommer dessa aktörer inte att svara gentemot kunden för eventuella fel som uppstår i deras verksamhet. Eventuella skadeståndskrav skall kunden rikta mot den betaltjänstansvarige, dvs. den part som kunden ingått avtal med. Den betaltjänstansvarige kan i sin tur ha anledning att regressvis kräva ersättning från en aktör som anlitats för utförande av vissa funktioner. Från konsumentskyddssmpunkt torde det emellertid vara tillräckligt att fordra tillstånd av dem som är betaltjänstansvariga.

Den verksamhet som bedrivs av aktörer som t.ex. BGC kan dock vara förenad med väl så omfattande risker som de risker som finns hos en betaltjänstansvarig, i vart fall om aktören anlitas av ett eller flera företag som tillhandahåller ett öppet betalsystem. Det är därför angeläget att ha en viss samhällelig kontroll även av dessa aktörer. De bör därför ställas under tillsyn och

224 Näringsrättsliga frågor

verksamheten bör bedrivas endast efter lämnat tillstånd. Tillståndskrav bär gälla endast för de mellanaktörer vars verksamhet är särskilt inriktad på betaltjänstverksamhet. Det saknas skäl att underkasta sådana företag krav på tillstånd som tillhandahåller datordrift eller kommunikationsnät, men vars verksamhet inte huvudsakligen är inriktad på betaltjänstomrâdet. I vissa fall kan gränsen mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig verksamhet vara svår dra. Det avgörande vid bedömningen om tillstånd är erforderligt att av bör dock om den huvudsakliga verksamheten i företaget typiskt sett är vara avsedd att hantera betalningstransaktioner. Företag som tillhandahåller allmänna telekommunikationsnät eller anlitas som ombud för betaltjänster enligt 2 kap. 3 § bankrörelselagen kommer sålunda inte att träffas av a tillståndskrav. Betaltjänstverksamheten utgör inte dessa företags huvudsakliga verksamhet. Det anförda innebär att aktörer som har särskild betydelse för betalningstrafiken kommer att träffas av tillståndskrav.

Mellanaktörer anlitas olika företag, av vilka flertalet är banker eller andra av företag med öppna betalsystem. En mellanaktör kan naturligtvis även anlitas slutna betalsystem. Som utvecklas närmare i avsnitt endast av företag med 4.5.5 torde inte kunna förutse några systemrisker eller andra risker som man skulle kunna äventyra stabiliteten i betalningsväsendet när betaltjänster tillhandahålls i betalsystem är eller mindre slutna. Det finns därför som mer heller inte skäl att fordra tillstånd mellanaktörer som anlitas enbart av av företag med slutna system.

4.5.3 Undantag för finansiella företag

Mitt förslag: Verksamhet drivs ett svenskt företag som står under som av Finansinspektionens tillsyn enligt lagstiftning skall inte fordra tillstånd annan eller ställas under tillsyn enligt den föreslagna lagen om betaltjänster.

Betaltjänstverksamhet drivs svenska banker, kreditmarknadsbolag och som av andra företag är underkastade tillståndsplikt och offentlig tillsyn enligt som lagstiftning skall inte fordra tillstånd eller ställas under tillsyn enligt den annan föreslagna lagen betaltjänster. Utgångspunkten är således att företag inte om skall drabbas dubbel tillståndsplikt. Däremot bör reglerna i annan av lagstiftning stå i samklang med den föreslagna betaltjänstlagen. Om så inte blir

Näringsrättsliga frågor 225

fallet kan kraven finansiella företag som driver betaltjänstverksamhet bli strängare än dem som gäller för de finansiella företagen.

Vid oktrojprövningen för banker enligt 2 kap. 3 § bankaktiebolagslagen 1987:618 och tillståndsprövningen för kreditmarknadsbolag enligt 2 kap. l § lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag skall beaktas bl.a. om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. I denna prövning ingår att bedöma bl.a. bankens organisation, verksamhet enligt bolagsordningen samt inre kontroll- och säkerhetsuppbyggnad se prop. 198990:l16 s. 60 och 199293:89 s. 106. Vid den framtida tillståndsprövningen för banker och kreditmarknadsbolag bör även ingå att beakta om verksamheten uppfyller de krav som ställs pâ betaltjänstverksamhet i den föreslagna betaltjänstlagen. Denna prövning får anses inrymmas i sundhetskriteriet. Någon lagändring är sålunda inte påkallad.

4.5.4 Undantag för utländska företag

Mitt förslag: Betaltjänstverksamhet som drivs av vissa utländska företag skall undantas från kravet tillståndsplikt. Undantagsbestämmelserna, som hänvisar till bestämmelser i bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen, innebär bl.a. följande. Filialer till kreditinstitut och vissa finansiella institut som är hemmahörande i ett annat EES-land och som där har auktorisation och står under tillsyn av hemlandsmyndigheten får yrkesmässigt tillhandahålla allmänheten betaltjänster i Sverige utan tillstånd av Finansinspektionen, när hemlandsauktorisationen omfattar sådan verksamhet. Betaltjänstverksamhet som drivs av andra EES-företag som verkar utan stöd av en hemlandsauktorisation undantas från tillståndsplikt om verksamheten endast är temporär och bedrivs utan fast driftställe i Sverige. Företag som däremot driver verksamhet på permanent basis måste etablera en filial enligt lagen 1992: 160 om utländska filialer m.m. Verksamhet som drivs från sådan filial skall inte undantas från tillståndsplikt. Betaltjänstverksamhet som drivs av företag utanför EES-omrâdet omfattas av kravet på tillstånd. Förutsättningarna för att en utländsk filial skall beviljas tillstånd behandlas i avsnitt 4.5.6.

EG-regler

EG:s regelverk på det finansiella området kan i korthet beskrivas utifrån föreskrifterna i direktiven om samordning av lagar och andra författningar om

8 150800

226 Näringsrättsliga frågor

rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut första och andra banksarrtordningsdirekziven, 77780EEG och 89646EEG. En auktorisation som ett kreditinstitut fått i det medlemsland där företaget har sitt säte skall ha giltighet inom hela EU. Företaget har rätt att med stöd av denna enda auktorisation erbjuda sina tjänster till kunder i andra medlemsländer utan att det där ställs krav särskilt tillstånd. Verksamheten i värdlandet kan bedrivas antingen genom filialetablering eller genom direkt tillhandahållande av tjänster. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom EU, i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning filialer etableras i andra medlemsländer. Genom EESav som avtalet har dessa principer utsträckts till hela EES-omrâdet.

För att medlemsstaterna skall acceptera varandras auktorisationer och tillhar EU antagit rad direktiv syftar till att harmonisera de synsnormer en som nationella lagstiftningarna. Exempel sådana direktiv är direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut 89647EEG och direktivet om övervakning och kontroll kreditinstituts stora exponeringar 92l21EEG. Dessa av direktiv innehåller vanligtvis minimiregler vilket medför att varje EES-stat gentemot sina företag har möjlighet att tillämpa en strängare nationell egna lagstiftning. Men beträffande EES-företag som verkar med stöd av en hemlandsaulctorisation måste värdlandet acceptera hemlandets lagstiftning som till sitt innehåll minst skall motsvara den lägsta godtagbara nivå som EGdirektiven tillåter. I många fall väljer emellertid de företag som vill bedriva verksamhet i ett annat EES-land att inrätta ett särskilt dotterbolag som registreras i värdlandet enligt där gällande associationsrättsliga regler. l ett sådant fall tillämpas inte principerna om hemlandsauktorisation och hemlandstillsyn. Dotterföretaget kommer i stället att regleras uteslutande av värdlandets lagstiftning.

De finansiella företag omfattas av banksamordningsdirektiven är huvudsom sakligen s.k. kreditinstitut. Med kreditinstitut avses ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Ett kreditinstitut har rätt att med stöd sin hernlandsauktorisation bedriva de finansiella verksamheter av till andra banksamordningsdirektivet i den mån verksom räknas upp i bilagan samheten omfattas auktorisationen. Dit hör förutom in- och utlåningsav verksamhet bl.a. finansiell leasing, handel med valuta och finansiella instrument samt, såvitt här är särskilt intresse, betalningsförmedling och av

Näringsrättsliga frågor

utställande och administration av betalningsmedel t.ex. kreditkort, resecheckar och bankväxlar. De företag som, utan att kreditinstitut, har vara som huvudverksamhet att förvärva aktier eller andelar eller att utföra eller flera en av de verksamheter som räknas i bilagan till andra banksamordningsdirekupp tivet utom inlåning, kreditupplysnings- och bankfackstjänster, benämns finansiella institut. Även sådana företag, och deras dotterföretag, kan driva gränsöverskridande verksamhet med stöd av hernlandsauktorisation. En förutsättning härför är att det finansiella institutet uppfyller direktivets krav på anknytning till ett eller flera auktoriserade kreditinstitut i hemlandet art. 18.2.

EG-lagstiftningen ålägger alltså medlemsstaterna att i princip tillåta filialer till kreditinstitut och vissa finansiella institut att enligt hemlandets rörclseregler fritt bedriva verksamhet under tillsyn och auktorisation hemlandsav myndigheten. Enligt artikel 14.2 skall värdlandsmyndigheten, i samarbete med hemlandsmyndigheten, svara för tillsynen beträffande filialens likviditet. Ett värdland har också rätt att vidta penningpolitiskt betingade åtgärder. Sådana åtgärder får dock inte utformas så att ñlialerna diskrimineras i förhållande till inhemska institut. Andra banksamordningsdirektivet föreskriver vidare att medlemsländernas tillsynsmyndigheter skall verka i nära samarbete främst genom informationsutbyte såvitt gäller tillsynen kreditinstitut - av som bedriver gränsöverskridande bankverksamhet. Slutligen föreskriver andra banksamordningsdirektivet att rätten att bedriva gränsöverskridande verksamhet förutsätter att verksamheten inte står i strid med värdlandets föreskrifter till skydd för det allmännas bästa, varom mer i nästa avsnitt.

Principen om regler till skydd för det allmännas bästa

Enligt vad som framgått i föregående avsnitt är utgångspunkten för EG:s banklagstiftning att verksamhet som är föremål för ömsesidigt erkännnande enligt andra banksamordningsdirektivet skall kunna bedrivas i värdlandet på samma sätt som i hemlandet, förutsatt att sådan verksamhet inte står i strid med det allmännas bästa the general good. l art 21.5 föreskrivs sålunda att ett värdland .[fâr] vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller bestraffa . . överträdelser inom sitt territorium av föreskrifter som utfärdats i det allmännas intresse. Sådana åtgärder skall kunna innefatta hinder för institut att göra nya åtaganden inom värdlandets territorium. Begreppet det allmännas bästa eller det allmännas intresse har direktivförfattarna hämtat från vissa av EGdomstolens avgöranden som rör den i Romfördraget fastslagna etableringsfri-

228 Näringsrättsliga frågor SOU 1995;69

heten friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen. Dessa avgöranden samt vid handen att undantag från principen om tjänsters fria rörlighet anses ger berättigade med hänvisning till det allmännas bästa om de 1 inte avser rättsomrâden blivit föremål for Euharmonisering, 2 inte avser rättsområsom motsvarande reglering i hemlandet, 3 är tillämpliga samtliga den som har i värdlandet verkande företag utan diskriminering, 4 är nödvändiga för att skydda det aktuella intresset samt 5 är proportionella i så måtto att den avsedda effekten inte kan uppnås ett mindre ingripande sätt.

inte är kreditinstitut eller närstående finansiella institut Företag som

Betaltjänstverksamhet andra företag än kreditinstiut och närstående som finansiella institut vill bedriva över gränserna får värdlandet reglera så länge föreskrifter står i överensstämmelse med gemenskapsrätten, däribland dess det allmännas bästa och de ifrågavarande instituten eller reglerna om . . inte är underkastade likvärdiga bestämmelser i hemlandet. verksamheterna jfr 15:e stycket i preambeln till andra banksamordningsdirektivet.

Lagen om utländska filialer

kan gränsöverskridande verksamhet bedrivas i värdlandet Såsom nämnts ovan antingen ñlialetablering eller fritt tillhandahållande av tjänster. genom genom kreditinstitutens del har detta kommit till uttryck i såväl l kap. 4 § För bankrörelselagen 2 kap. 9 § kreditmarknadsbolagslagen. Enligt lagen som 1992:160 utländska filialer ñliallagen skall utländska företag om m.m. bedriva sin verksamhet i Sverige ett avdelningskontor med självständig genom förvaltning filial. Filialen skall ha verkställande direktör och en egen en egen bokföring är skild från det utländska företaget i övrigt och som skall som auktoriserad eller godkänd revisor. Vidare innehåller ñliallagen granskas av föreskrifter registrering och vad filialens firma skall innehålla. bl.a. om filialen skall ske till Patent- och registreringsverket, som för ett Anmälan om särskilt register över utländska filialer. När sådan anmälan har skett får

näringsverksamheten påbörjas.

utländska företags rätt bedriva verksamhet i Sverige finns enligt För vissa att särskilda bestämmelser, bl.a. nämnda lagrum i bankrörel- 3 § ñliallagen nyss kreditmarknadsbolag. Dessa hänvisningar får förstås så selagen och lagen om

SOU 1995169 Näringsrättsliga frågor 229

att de EES-företag som bedriver verksamhet i Sverige genom fritt tillhandahållande av tjänster inte omfattas av ñliallagens bestämmelser.

Lagens förhållande till EG-rätten

För andra EES-företag än de kreditinstitut och finansiella institut som verkar med stöd av hemlandsauktorisation enligt andra banksamordningsdirektivet bör följande gälla. De företag som bedriver betaltjänstverksamhet med stöd av Romfördragets regler om fritt tillhandahållande av tjänster art. 60. dvs. en temporär verksamhet, bör inte omfattas av lagens tillsyns- och auktorisationskrav. Eftersom verksamheten endast är temporär och bedrivs utan fast driftställe i Sverige skulle ett auktorisationsförfarande sakna mening. De företag som på en mera permanent basis väljer att driva betaltjänströrelse i Sverige måste etablera en filial enligt filiallagens bestämmelser. Dessa företag bör omfattas av betaltjänstlagens regler om auktorisation och tillsyn. Detta gäller emellertid inte om företagen är underkastade en motsvarande reglering i hemlandet se 15:e stycket i preambeln till andra banksamordningsdirektivet samt EG-dornstolens praxis, t.ex. C-7690 Säger v Dennemeyer [1991] ECR 1-4221.

Det kan vara svårt att fastställa gränsen mellan å ena sidan temporär verksamhet enligt Romfördragets artikel 60 och å andra sidan verksamhet som kräver ñlialetablering, t.ex. om företaget bedriver betaltjänstverksamhet genom en agentur. Gränsdragningen måste ske enligt EG-rättsliga principer och bör därför överlämnas till rättstillämpningen jfr prop. 199495:19 s. 528 f.. Samma sak gäller frågan huruvida ett företag skall anses vara underkastat med betaltjänstlagen likvärdiga bestämmelser i hemlandet.

Betaltjänstverksamhet bedriven av företag med säte utanför EES-området

Rätten för företag utanför EES-omrâdet att genom filial bedriva betaltjänstverksamhet i Sverige bör regleras på motsvarande sätt som för utländska kreditinstitut att här bedriva bankverksamhet och tillståndspliktig finansieringsverksamhet. EES-extema företag bör sålunda kunna söka tillstånd här for att bedriva betaltjänstverksamhet. Förutsättningarna för att en utländsk filial skall ett sådant tillstånd bör vara att institutet bedriver betaltjänstverksamhet i hemlandet och där står under tillsyn av behörig myndighet samt att verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla de krav bl.a.

230 Näringsrättsliga frågor

säkerhet och betahtingsberedskap som följer av lagförslaget. Kreditinstitut med säte utanför EES-ornrådet får alltså till skillnad från vad som gäller för EESföretag bedriva gränsöverskridande betalningsrörelse endast genom filial enligt filiallagens bestämmelser, se föregående avsnitt.

4.5.5 Undantag för näringsföretag

Mitt förslag: Tillstånd skall inte krävas när verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla allmänheten betaltjänster bedrivs av näringsföretag eller företag som ingår i samma koncern som ett näringsföretag, om betaltjänsten kan användas endast för betalning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretaget. Med koncern i forsta stycket jämställs en likartad ekonomisk intressegemenskap om gemenskapens huvudsakliga syfte är att tillgodose andra behov än betaltjänster.

Betaltjänster som tillhandahålls inom detaljhandeln och bensinbranschen innebär att kunderna, såväl privatpersoner som företag, erbjuds att betala för varor och tjänster mot avräkning konto med användning av ett av detaljhandelsföretaget eller bensinbolaget utgivet kontokort. Dessa tjänster kan vara mer eller mindre slutna beroende i vilken omfattning företaget ingår avtal med andra företag om att kontokortet skall vara gångbart även i dessa företag. I ett helt slutet system ges kortet ut av det kontoförande säljföretaget och är användbart endast for betalning av företagets varor och tjänster. I flertalet fall är inte säljföretaget och det kontoförande företaget samma företag, vilket innebär att det sistnämnda företaget har rollen som betalningsförmedlare. Ofta ingår dock dessa företag i samma koncern. Om det aktuella kontokortet är användbart endast för betalning av varor och tjänster som säljs av företag inom koncernen kan detta system för betalningsförmedling betraktas som ett slutet system. Vissa företagsgrupper är uppbyggda så att en egentlig koncerngemenskap inte föreligger mellan näringsföretaget och det kontoförande företaget, trots att företagen ändå har en mycket nära samhörighet. Denna samhörighet består att i flera olika näringsföretag i samma handelsled tillsammans direkt eller via andra mellanliggande företag äger och har inflytande över det kontoförande företaget. En sådan företagsstruktur finns bl.a. i ICA-gruppen och konsumentkooperationen. Även ett kontokort användning är utsträckt vars till en sådan företagsstruktur är ett förhållandevis slutet system.

Näringsrättsliga frågor 231

Betalningsförmedlingen kan få en allt större prägel av att ske i ett öppet system genom avtal om utvidgad användning av ett företags kort. Ett sådant exempel är bensinkorten som i flera fall är möjliga att använda vid telefonering och parkering. Genom ett alltmer utvidgat användningsområde för ett visst företags kort kan kortet göras mer och mer generellt gångbart. Därmed blir ett sådant kort mer likt bankkorten.

Vissa s.k. proñlerade kort som är kopplade till konto med kredit i en eller annan form ges ut av bankernas kreditmarknadsbolag eller fristående kreditmarknadsbolag. Sådana kort är oftast gångbara endast hos ett visst företag vars namn kortet bär. Som exempel sådana kort kan nämnas Hennes Mauritz och KappAl1l. Det förekommer även att profilerade kort förses med Visa-funktion. Som exempel på sådana kort kan nämnas Haléns Farniljekort och ett utav Vivo-korten. l dessa fall träffas det kontoförande institutet av tillståndskrav enligt kreditmarknadsbolagslagen.

För mindre aktörer är det kostsamt att tillhandahålla egna betalsystem på det sätt som ICA Kort AB och konsumentkooperationen gör. Det år därför sannolikt att mindre näringsföretag väljer att samman om ett gemensamt betalsystem. Dessa företags kontokort kommer därmed att bli gångbara i ett flertal olika företag som varken ingår i samma koncern eller i någon annan liknande företagsstruktur. Ett sådant kontokort blir mer likt ett allmänt betalningsmedel. En återhållande faktor för en sådan utveckling kan dock vara att det finns en viss naturlig begränsning i denna verksamhet. Det främsta syftet med kontokortsverksamheten torde nämligen vara att företagen vill öka sin försäljningsvolym genom att en köptrogen kundkrets. Företagen är därför angelägna om att profilera just sitt kontokort.

För betaltjänster som bedrivs i mer eller mindre slutna system torde man inte kunna förutse några systernrisker eller risker som skulle kunna äventyra stabiliteten i betalningsväsendet. Detta torde gälla även om näringsföretag vidgar användningen av sitt eget kort genom att ingå avtal med ett begränsat antal företag utanför den egna koncernen. Om det inträffar ett sammanbrott eller större fel i ett större bilateralt eller koncernbaserat betalsystem finns emellertid en viss smittorisk som gör att allmänhetens förtroende för betalsystem kan minska över lag och därmed sprida sig även till öppna system. Det är emellertid främst behovet av att ge konsumenter i vid bemärkelse ett tillfredsställande skydd som gör det angeläget att samhället bevakar att be-

232 Näringsrättsliga frågor

taltjänster i slutna system tillhandahålls på ett tryggt och säkert sätt. Det finansiella skyddsintresset motiverar således inte att betaltjänstverksamhet som drivs i mer eller mindre slutna system skall vara tillståndspliktig. Näringsföretags betaltjänster borde således i princip inte fordra någon etableringskontroll.

Om nåringsföretag väljer att sluta sig samman om en korttjänst, så att exempelvis ICA-kortet blir gångbart i ett flertal olika säljföretag i lika stor utsträckning exempelvis American Express, skulle tillstånd således inte som krävas. Detta skulle kunna alltför långtgående konsekvenser.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande arbetet med de förslag som presenterades i delbetänkandet. Förslagen innebär bl.a. att nåringsföretag, eller andra företag som ingår i samma koncern som sådant företag, skall få ta emot inlåning från allmänheten under förutsättning att behållningen inte är förenad med rätt till ränta samt är disponibel for insättaren endast för betalning och tjänster framställs eller säljs näringsföretaget eller i av varor som av samband med att kontoförhållandet upphör. Sådan inlåning skall enligt förslaget kallas insättning av kundmedel. Regeringen har gett till känna att nåringsföretag kommer att få ta emot insättning av kundmedel även i framtiden. Insättningsbeloppet kommer dock att begränsas till 15 OOO kronor. Några begränsningar såvitt gäller rätten att ge ränta kommer dock inte att införas. Konsekvensen regeringens förslag kan bli att det kommer att finnas av ett ökat utrymme för nåringsföretag att utföra betaltjänster mellan olika företag. Möjligheten att attrahera kundkategorier är stor. Det finns därför nya anledning att utgå ifrån att allt fler nåringsföretag kommer att visa intresse för denna verksamhet.

Om utvecklingen går dithän att hushållens sparande och likvida tillgångar i väsentlig mån kommer att hanteras av nåringsföretag och dessa företag i sin tur sluter sig i ett ökat antal olika betaltjänster finns anledning att ha samman viss kontroll över denna verksamhet. Det kan i sådant fall inte uteslutas att en dessa system skulle kunna påverka stabiliteten i betalningsväsendet. Därmed finns ett visst finansiellt skyddsintresse som motiverar en offentlig tillsyn. Det kan även finnas ett samhälleligt intresse att förhindra en utveckling där betaltjänster tillhandahålls av nåringsföretag utanför koncerner eller andra

liknande företagsgrupperingar. övervägande skäl talar därför enligt min

mening för att undantaget från tillståndsplikt för nåringsföretag bör begränsas till verksamhet sker inom en koncern eller liknande gripbar företagsstruksom

Näringsrättsliga frågor

tur. Denna avgränsning bör ske med beaktande av hur företagsgrupperingarna ser ut i dag. Det finns därför anledning att belysa företagsstrukturen i ICAgruppen och inom konsumentkooperationen.

ICA

ICA Kundkort ges ut av ICA Kort AB. Kortet kan användas för inköp hos ICA-handlarna som är anslutna till ICA Kort AB:s kontosystem. För närvarande är ca 2 500 handlare anslutna. Kortet kan användas även som betalning vid inköp av bensin från en av ICA-handlaren ägd bensinpump kallad Tapp-pump. Härutöver kan kortet användas vid inköp bensin från av Norsk Hydro, som är ett från ICA helt fristående företag. Vid betalning med kortet hos ICA-handlarna för varor och bensin kan såväl inlånade medel som beviljad kredit användas. Vid betalning av bensin från Norsk Hydro kan endast kreditutrymmet utnyttjas.

ICA Kort AB är ett helägt dotterbolag till ICA Detaljhandel AB i sin tur som är helägt av ICA Handlarnas AB. Under uppbyggnadsskedet butik ägs av en aktierna i det butiksdrivande bolaget av ICA Handlarnas AB. Efter cirka ett år tar handlaren över 99 procent av aktierna medan ICA Handlarnas AB behåller en procent därav. Under detta uppbyggnadsskede ingår således butikerna i ICA-koncernen. För närvarande finns 100-150 butiker under uppbyggnad. En grundförutsättning för att få vara ICA-handlare är att man beviljas medlemskap i ICA Förbundet, som är en ideell förening i vilken ICAhandlarna har en röst vardera. ICA Förbundet bedriver ingen verksamhet. Förbundet äger 51 procent av aktierna i ICA Handlarnas AB. Resterande aktier i moderbolaget ägs av ICA-handlarna individuellt i förhållande till respektive ICA-handlares butiksomsättning. I ICA-koncernen ingår 2 350 ca ICA-handlare.

Ett 40-tal av ICA-handlarna bedriver sin verksamhet i s.k. lågprisbutiker. Dessa kallas RINlI-butiker. Butiksinnehavarna har ingått avtal med ICA ett av Detaljhandel AB helägt dotterbolag, Rimi Svenska AB. Mellan RIMI å ena sidan och respektive RIMI-handlare å andra sidan tecknas ett franchisingavtal. Aktiekapitalet i RIMI-butiken skall i normalfallet fördelas så att RIMI äger en

Tapp är ICA:s varumärke.

234 Näringsrättsliga frågor

totalt aktier och RIMI-handlaren resterande aktier. Varje aktie har en av tusen röst. Även RIMI-handlaren skall medlem i ICA Förbundet. vara

I CA-gruppen

ICA Handlarnas AB

51 % 68 % röster 49 % 32 % röster

ICA Förbundet 2 500 ICA-handlare

| | ICA FÖRBUNDET

| J ICA HANDLARNAS AB

l

l

|ICA r

PARTIHANDEL ICA DETALJHANDEL AB

lCA Partihandel Fastighet

ICAFinans ICA Detaljhandels- Ellos w | Fastighet områden: ICA Partihandel - lCASpecial- Umeå Norr varor %°{d .. Ole- ICAKort Rimi Hj. Blomqvist

Svenska m Näe gruppen

gruppen ICA Partihandel ICAKött, ,njng -- 0st Mellansverige Chark Jeppsson å C0

Kommentar: ICA-handlarna äger ICA Handlamas AB dels som medlemmar i ICA Förbundet, dElS som individuella aktieägare. Bilden upptar nâgra av företagen inom ICA-gruppen.

Näringsrâttsliga frågor 235

KF

Kooperativa Förbundets KFzs kontokort lvledMera ges ut Kooperativa av Detaljhandelsgruppen AB KD AB. Kontokortet kan användas för inköp hos försäljningsställen som är anslutna till KD AB. l dag gäller kortet i än mer l 500 butiker, såsom Konsum, Obs och B W Stomtarknader, KappAhl, Akademibokhandeln samt Stor Liten.

KF ekonomisk förening är moderförening i KF-koncernen. Medlemmarna i KF ekonomisk förening består av 100 konsumentföreningar med 2,3 miljoner individuella medlemmar och 12 OK-foreningar med 1,5 miljoner individuella medlemmar. Dessa föreningar är KF:s ägare. KD AB ägs av KF ekonomisk förening till 90,1 procent och av Konsumentföreningen Stockholm till 9,9 procent. Av den kooperativa försäljningen sker ca 70 procent via butiker ägda av KD AB eller dess dotterföretag. Resterande 30 procent säljs via butiker som ägs direkt av konsumentföreningar. Inom KF finns franchisingavtal på motsvarande sätt som inom ICA.

KF :s ägarstruktur

12 OKförening

i

Konsumentförening

Konsumentföreningen Stockholm 9,9 %

frågor 236 Näringsrättsliga

Koncernbegreppet och koncernliknande grupperingar

Utmärkande för koncern är det utövas ett bestämmande inflytande från en att det ledande bolagets, moderbolagets, sida och att det finns en väsentlig

intressegemenskap mellan detta och det beroende företaget, dotterföretaget. Denna förutsättning föreligger typiskt sett när moderföretaget äger mer än hälften aktierna eller andelarna i dotterföretaget och aktie- eller anav än hälften röstetalet för samtliga andelar eller delsinnehavet motsvarar mer av i l aktier i dotterforetaget. Koncernbegreppet är även tillämpligt då ett aktiebolag å

i i annat fall på grund av aktie eller andelsinnehav eller avtal ensamt har ett

bestämmande inflytande över juridisk och en betydande andel i en person dess verksamhet. Det får inte förhålla sig så att moderbolaget resultatet av med kan fatta beslut rör dotterbolaget. Med endast tillsammans annan som andel i resultatet den juridiska verksamhet avses i betydande av personens första hand del i vinsten. Syftet med koncernsammanslutning är att gynna en Koncernbegreppet förekommer i svensk lagstiftning ibl.a. 1 kap. helheten. l kap. 4 § lagen ekonomiska föreningar, l kap. 2 § 5 § aktiebolagslagen, om 1987:619 och l kap. 9 § försäkringsrörelselagen 1982:713. sparbankslagen

Ägar- och mtressegrupperingarna inom ICA-gruppen och konsumentkoopera-

liknar, såvitt gäller kontokonsverksarnheten, vad som brukar benämnas tionen samverkan. En federation kan beskrivas som en organisation där federativ självständiga juridiska samverkar ett antal områden. Medan personer utgår från pyramidens topp, moderbolaget, utgår makten makten i en koncern federation från basen, de deltagande organisationerna. Syftet med en i en de ingående enheterna. När det gäller federativ federation är att gynna finns ingen verdertagen definition som motsvarar koncernbesamverkan finns dock exempel grupperingar som man av olika greppet. I lagstiftningen jämställa med koncern. l kreditrnarknadsbolagslagen finns ett skäl valt att en par sådana exempel.

stycket 3 kreditmarknadsbolagslagen krävs inte till- Enligt 1 kap. 3 § första finansieringsverksamheten finansiering endast i samband med stånd om avser erbjuds eller framställs eller säljs av avsättning av tjänster som varor som i koncern eller med annat nära samband och medel för annat företag samma inte anskaffas från allmänheten. Nära samband skall, enligt verksamheten stycket i paragraf, föreligga om företagen leds av samma andra samma anses eller vinsten företagens verksamhet eller i huvudsak samma personer om av

SOU l995zo9 Näringsrfittsiiga frågor

helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer. Bestämmelsen som tidigare fanns i den numera Upphävda lagen 1988:606 om ñnansbolag har sin grund i aktiebolagslagens koncernregler. Nära samband i paragrafens mening föreligger således alltid mellan olika företag i samma koncern. Nära samband föreligger också mellan två företag som exempelvis grund av samarbetsavtal förvaltas under gemensam ledning. Detta blir fallet om företagen ägs av olika personer, vilka uppbär vinsten och endast från sitt företag. Även företag leds var en som av olika personer vars vinst till betydande del tillfaller i huvudsak samma personkrets har sådant nära samband som avses i paragrafen. Det räcker att vinsten indirekt tillfaller i huvudsak samma personer. Detta kan vara fallet exempelvis om vinsten av tvâ företag från det ena tillfaller ett underârigt barn och från det andra företaget tillfaller barnets föräldrar. Se prop. 197879: 170 s. 44

Enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 kreditmarknadsbolagslagen krävs inte tillstånd om finansieringsverksamheten tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk imressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Även denna bestämmelse var intagen i lagen om ñnansbolag. Ekonomisk intressegemenskap kan dokumenteras genom att näringsidkarna är medlemmar i t.ex. en ekonomisk förening eller annat sätt har slutit sig samman för att tillgodose gemensamma ekonomiska intressen i näringsverksamheten. Undantaget avser bl.a. det fall att näringsidkarna tillsammans bildar ett ñnansföretag för att underlätta sin finansiering. Detta förekommer exempelvis inom dagligvaruhandeln, där finansföretag har skapats för att finansiera detaljhandlarnas anskaffning av bl.a. butiksutrustningar. Märk väl att näringsidkarna här utgör kunder. Det är sålunda inte fråga om finansiering av näringsidkarnas försäljning av varor och tjänster. Ett sådant fmansföretag är emellertid inte undantaget från tillståndsplikt om det lånar medel från allmänheten. Se prop. 1978792170 s. 44.

Koncernliknande ekonomisk intressegemenskap

Utgångspunkten för att betaltjänster inte skall fordra tillstånd är att tjänsterna tillhandahålls av företag som ingår i en koncern och kan användas för betalning av varor och tjänster som tillhandahålls av företag inom koncernen. I dessa fall tillhandahålls tjänsterna i helt slutna system. Även i andra fall av nära samband mellan det företag som tillhandahåller betaltjänsten och de

238 Näringsrättsliga frågor SOU 1995;69

företag i vilka betaltjänsten kan användas, kan det finnas skäl att göra undantag från tillståndsplikten. Det nära sambandet bör bestå i att det mellan berörda företag finns en ekonomisk intressegemenskap som liknar koncernens. En omständighet som talar för att jämställa en sådan företagsgrupp med en koncern kan vara om det finns ett ägarmässigt samband mellan betaltjänstföretaget och näringsföretaget. Den ekonomiska intressegemenskapen bör emellertid inte vara begränsad till enbart betaltjänsten. På motsvarande sätt som inom ICA-gruppen och konsumentkooperationen bör intressegemenskapen vila en bredare grund. Kravet på samhörighet bör komma till uttryck i lagtexten genom ett krav att företagen skall ha en med koncern likartad ekonomisk intressegemenskap och att gemenskapens huvudsakliga syfte skall vara att tillgodose andra behov än betaltjänster. Franchising-system, som normalt utmärks av att franchisegivaren och franchisetagaren är ägarmässigt oberoende av varandra, kommer inte att omfattas av denna undantagsregel.

4.5.6 Förutsättningar för tillstånd

Mitt förslag: Tillstånd för ett svenskt företag skall meddelas endast om bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot förslaget till lagen om betaltjänster eller någon annan författning och den planerade verksamheten kan antas uppfylla de säkerhetskrav, kraven på betalningsberedskap m.m. i 1 kap. 4 och 5 §§ lagförslaget. Dessa krav behandlas i avsnitt som anges 4.3 och 4.4. Tillstånd för ett utländskt företag att från filial här i landet driva betaltjänstverksamhet skall få beviljas endast om företaget driver betaltjänstverksamhet i hemlandet och där står under tillsyn samt verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i l kap. 4 och 5 §§.

Förutsättningen för att tillstånd skall beviljas är att betaltjänstverksamheten kan förväntas bli bedriven på sådant sätt att allmänhetens förtroende för verksamheten upprätthålls. Vid denna bedömning får tillsynsmyndigheten pröva i vad mån kraven på säkerhet, snabbhet, överskådlighet och användarvänlighet i övrigt kan antas bli tillgodosedda. Kraven får anpassas med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Detta gäller i lika hög grad vid bedömningen företaget uppfyller kraven betalningsberedskap, riskav om hanteringsplan och säkerhetsrevision.

Näringsrättsliga frågor

För att utländska företag skall medges tillstånd att från filial här i Sverige driva betaltjänstverksamhet gäller att det utländska företaget skall driva sådan verksamhet i hemlandet. Företaget skall dessutom stå under tillsyn av behörig myndighet i hemlandet. Vid tillstândsprövningen skall beaktas om verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla de i föregående stycke angivna kraven. I vilken omfattning som utländska företag bör undantas från tillståndsplikt enligt betaltjänstlagen behandlas i avsnitt 4.5.4.

4.5.7 Finansinspektionen som tillstånds- och tillsynsmyndighet

Mitt förslag: Företag som har beviljats tillstånd enligt lagen om betaltjänster skall stå under tillsyn av Finansinspektionen.

För att syftet med kravet på tillstånd skall bli verkningsfullt är det angeläget att det förenas med tillsyn över den verksamhet som har beviljats tillstånd. Tillsyn behövs for att kontrollera att företagen lever upp till de krav och förut-

l

sättningar som angivits vid tillstândsgivningen. För att få en effektiv och ändamålsenlig insyn i tillståndspliktiga företag bör den myndighet som beviljar tillstånd även utöva tillsyn över företagens verksamhet.

En brist i den nuvarande lagstiftningen är att det inte finns någon myndighet som har det samlade ansvaret för frågor som rör säkerhet och stabilitet inom betalningsväsendet. Konsumentverket kan agera när det gäller marknadsföring, standardvillkor och annan avtalstillämpning i konsumentförhållanden. Finansinspektionen kan i viss utsträckning agera när det gäller betalsystem hos företag som står under deras tillsyn. Datainspektionen kan ta upp sådana frågor om ADB-säkerhet som berör den personliga integriteten vid registerhållning. Riksbanken tillhandahåller den monetära basen i ekonomin och spelar rollen som bankernas bank. Riksbanken har i första hand rollen som producent av vissa strategiska tjänster. Vidare intar Riksbanken en analys- och övervakarroll som huvudsakligen avser system för stora betalningar och marknader men däremot inte verksamheten i enskilda institut.

Betaltjänster har samband med såväl Finansinspektionens som Riksbankens ansvarsområden. Om man liknar betalningsväsendet vid ett vägnät skulle man kunna hävda att Riksbanken skall svara för vägverksfunktionen medan Finansinspektionen utövar den polisiära tillsynskontrollen, dvs. har till

240 Näringsräztsliga frågor

uppgift att övervaka att trafikantenia håller sig inom hastighetsgränserna och håller fordonen i acceptabelt skick.

Principiellt är denna distinktion tämligen klar och begriplig. Den är dock mer problematisk i praktiken eftersom det är de betalningsförmedlande instituten, dvs. bankerna, som bär upp systemet. Man kan även uttrycka det så att det är trafikanterna som bär upp hela infrastrukturen. Dessutom är situationen sådan i Sverige att det alltjämt är ett begränsat antal banker som svarar för merparten av betalningsfönnedlingen. Med anledning härav är det svårt att bortse från de enskilda aktörerna när man betraktar själva systemet eller vägnätet.

Riksbanken bör även fortsättningsvis ha det övergripande ansvaret, övervakarrollen, för själva marknaden för betaltjänster och systemen. Som ovan sagts kan marknaden för betaltjänster vara svår att skilja från aktörerna som tillhandahåller betaltjänsterna. Det finns dock alltjämt skäl att göra denna åtskillnad och ha detta som utgångspunkt vid ansvarsfördelningen mellan Riksbanken och Finansinspektionen. På motsvarande sätt som gäller för övriga institut den finansiella marknaden där det finns ett finansiellt skyddsintresse, bör tillståndsprövning enligt betaltjänstlagen åvila Finansinspektionen. Finansinspektionen bör även utöva tillsyn över företag som beviljats tillstånd. Finansinspektionens tillsyn över betaltjänstverksamhet innefattar såväl företag står under tillsyn enligt föreslagen lag om betaltjänster som företag som som står under inspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning, t.ex. banker och kreditrnarknadsbolag.

l tillsynsarbetet ingår att se till att berörda företag iakttar samtliga bestänirneli betaltjänstlagen. Tillsynsbestännnelserna är utformade med motsvarande ser bestämmelser i bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen som förebilder. Tillsynsarbetet för betaltjänster är avsett att bedrivas liknande sätt i dag gäller det finansiella området. Inom ramen för tillsynsarbetet kan som Finansinspektionen infordra den information statistik eller annan som kan - erforderlig för att bl.a. följa utvecklingen på betaltjänstmarlcnaden. anses Tillsynsbestämmelserna kommenteras vidare i författningskommentaren till 3 kap. förslaget till betaltjänstlag.

Näringsrättsliga frågor

4.5.8 Konsumentverket som tillsynsmyndighet

Mitt förslag: Konsumentverket skall utöva tillsyn över att lagen om betaltjänster följs. Verkets tillsyn skall dock inte omfatta verksamhet i företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. Konsumentverket skall bevaka lagen från konsumentskyddssynpunkt. Verkets tillsyn skall vara produkt- och branschinriktad till skillnad mot Finansinspektionens tillsyn som huvudsakligen är institutinriktad.

Som tidigare sagts finns det företag som bedriver betaltjänstverksamhet, men som står utanför den finansiella sektorn. Det finansiella skyddsintresset är i dessa fall begränsat och det saknas skäl att aktivt utöva tillsyn över varje enskilt företag. Företagen inom denna del av marknaden förutsätts själva och med hjälp av revisorsgranskning ta ansvaret för sin tekniska och finansiella stabilitet. Detta förhållande hindrar emellertid inte att samhället ändå kan ha ett intresse av hur verksamheten bedrivs. Ett effektivt konsumentskydd kan bygga på tre beståndsdelar: tvingande avtalsrättsliga regler för enskilda rättsförhållanden, marknadsrättsliga regler för oskäliga beteenden gentemot kunderna samt bevakning av utvecklingen på marknaden. I 2 kap. förslaget till betaltjänstlag föreslås såväl avtalsrättsliga som marknadsrättsliga regler som innebär ett stärkt konsumentskydd. Frågan är om detta skydd är tillräckligt.

Från konsurnentskyddssynpunkt bör betaltjänster, oavsett om det finns ett finansiellt skyddsintresse eller ej, tillhandahållas på sådant sätt att allmänhetens förtroende för verksamheten upprätthålls. Allmänhetens förtroende får i detta sammanhang betraktas ett mått hur kunderna anser sig snarare som behandlade än som ett mål i sig. Tjänsterna bör därför uppfylla de krav säkerhet, snabbhet, användarvänlighet och överskådlighet som ställs i l kap. 4 § förslaget till betaltjänstlag. Även icke tillståndspliktiga företag skall träffas av krav på betalningsberedskap, upprättande av riskhanteringsplan samt särskild granskningsskyldighet av betaltjänsternas funktion och säkerhet. Motivet för detta är, som tidigare sagts, att tillgodose behovet av ett tillfredsställande konsumentskydd. Det åvilar företagsledningen och revisoreratt till att företaget uppfyller de krav som ställs i 1 kap. 4 och 5 §§ na se förslaget till betaltjänstlag.

Det kan emellertid finnas skäl att ha viss samhällelig insyn i betaltjänsten verksamhet i vilken det saknas finansiella skyddsintrcssen. Motivet för detta

242 Näringsrättsliga frågor

är främst att kunna tillvarata konsumentskyddsintresset ett effektivt sätt. Detta kan ske genom att samhället får information om verksamheten, exempelvis beträffande den tekniska utvecklingen av tjänsterna, antalet aktörer, omfattningen av tjänsterna, osv. Det är även av intresse att infomiation om hur omfattande den verksamhet är, som bedrivs av företagen utanför tillståndsorrtrådet och på vilket sätt denna verksamhet bedrivs. Dessa förhållanden kan betydelse för hur gränsdragningen i framtiden bör ske mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig verksamhet. Intresset är härvid inte inriktat så mycket på hur det ser ut i varje enskilt företag utan snarare situationen i Lex. en viss bransch. Behovet av en viss sarnhällelig insyn skulle kunna tillgodoses på olika sätt. Ett alternativ är att införa anmälningsplikt för icke tillståndspliktiga aktörer. Anmälan skulle kunna ske antingen till Finansinspektionen eller till Konsumentverket. Ett annat alternativ är att låta Konsumentverket utöva vad som kan kallas en öppen tillsyn. Innan dessa alternativ berörs ytterligare finns anledning att göra en jämförelse mellan Finansinspektionens och Konsumentverkets tillsynsverksamhet.

Finansinspektionens och Konsumentverkets tillsynsverksamhet

Behovet av ett tillfredsställande konsumentskydd skall tillgodoses inom ramen för såväl Finansinspektionens som Konsumentverkets tillsynsverksamhet. Finansinspektionens tillsyn är inåtriktad mot tillståndspliktiga institut, medan Konsumentverkets tillsyn är utåtriktad mot den verksamhet som bedrivs på marknaden. Till skillnad från Finansinspektionen år Konsumentverket en gentemot konsumenter helt partsorienterad myndighet. En annan skillnad mellan myndigheterna är att de har olika sanktionsmedel till sitt förfogande. Finansinspektionen kan återkalla auktorisationen för ett institut som står under dess tillsyn. Vidare finns möjlighet för inspektionen att vid vite förbjuda verkställigheten av ett beslut som fattats av en bank eller ett kreditmarknadsbolag i strid med bl.a. bestämmelserna i bankrörelselagen eller lqeditmarknadsbolagslagen. Konsumentverket däremot har, med undantag av de kontroll- och sanktionsbestämmelser som följer av marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhetslagen 1988:1604, inga motsvarande möjligheter att enskilda aktörer att vidta rättelse. Verkets styrmedel består främst i att bevaka marknaden och förmå enskilda aktörer att vidta åtgärder genom att sprida information om genomförda undersökningar och mer indirekt påverka berörda aktörer. Konsumentverkets tillsyn är vidare mer produktorienterad än Finansinspektionens.

Näringsrättsliga frågor 243

Finansinspektionen är tillsynsmyndighet när det gäller flertalet finansiella tjänster. Inspektionens tillsyn omfattar bl.a. att avtalsvillkor, produktinformation och kundanknutna rutiner hos företag under dess tillsyn uppfyller kraven på ett fullgott konsumentskydd. Genom inspektionens kontakter med Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Konsumenternas Bankbyrå och allmänheten inhämtar inspektionen information om olika konsumentproblem som läggs till grund för normgivning eller andra typer av tillsynsåtgärder från inspektionens sida. Finansinspektionen har att övervaka effektiviteten och sundheten inom det finansiella systemet och måste därvid väga bl.a. ekonomiska risker mot enskilda kunders krav skäliga villkor.

Enligt förordningen 1990:1179 med instruktion för Konsumentverket har verket till uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Verket skall särskilt bl.a. undersöka och följa hushållens förhållanden och konsumenternas situation på marknaden samt övervaka marknadens utbud och näringsidkarnas marknadsföring och säljvillkor. Verket skall vidare utarbeta riktlinjer för näringsidkamas marknadsföring och utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för näringsidkarnas tillämpning av konsumentkreditlagen, söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov och stimulera näringsidkare att vidta egna åtgärder i detta syfte samt utföra eller låta utföra undersökningar av varor, tjänster och andra nyttigheter. Riktlinjer som utfärdas av Konsumentverket med stöd av instruktionen är att Konsumentverkets ståndpunkter i de berörda frågorna. Riktlinjerna se som utgör emellertid rekommendationer som inte är tvingande för en näringsidka- De är heller inte bindande för Marknadsdomstolen eller annan domstol i re. deras prövning av de berörda frågorna.

Instruktionen för Konsumentverket kommer att omarbetas med anledning av att målen för konsumentpolitiken i prop. 199495:14O föreslås få en ändrad inriktning. De mål som i dag gäller för konsumentpolitiken är att stödja hushållen i deras strävanden att effektivt utnyttja sina resurser och att stärka konsumenternas ställning marknaden. Dessa mål skall enligt propositionen gälla alltjämt förtydligas. Behovet konsumentskydd vid finansiella men av tjänster skall uppmärksammas särskilt. Motivet för denna inriktning är att marknaderna för finansiella tjänster har kommit att präglas av snabba förändringar med avreglering och en allt högre grad av internationalisering.

244 Näringsrättsliga frågor

Därför skall en rad åtgärder vidtas som kan förbättra förhållandena för konsumenterna a.a. s. 16, 23, 25-26, 30, 43, 44 och 59.

Konsumentverket utövar för närvarande tillsyn över att bl.a. konsumentkreditlagen följs. Verkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen och verksamhet hos exekutiv myndighet. Tillsynsbestämmelsen kan sägas utgöra ett komplement till de befogenheter och uppgifter som följer redan av Konsumentverkets instruktion och av verksamhetens koppling till det marknadsrättsliga regelsystemet. Den största självständiga betydelsen av konsumentkreditlagens tillsynsbestämmelser ligger i att Konsumentverket har fått befogenhet att företa inspektion hos de näringsidkare som omfattas av tillsynen. Rätten att företa inspektion motiveras av bl.a. önskemålet om en effektiv övervakning av att kravet kontantinsats vid kreditköp iakttas. Syftet med inspektionsmöjligheten är inte att skapa förutsättningar för en kontinuerlig bevakning av näringsidkare som säljer varor på kredit. En sådan kontroll anses varken möjlig eller nödvändig. Däremot bör Konsumentverket genom inspektionsrätten få möjlighet att stickprovsvis kontrollera att näringsidkarna följer bestämmelserna, oavsett om det finns anledning att anta att de har

åsidosatts se prop. l97677:123 s. 144. Hur inspektionsrätten närmare skall

utövas, får enligt vad som anges i förarbetena prövas i Konsumentverkets löpande tillsynsarbete.

Kopplingen till det marknadsrättsliga regelsystemet i marknadsföringslagen och i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden innebär att Konsumentverket kan använda sig av dessa lagars kontroll- och sanktionsbestämmelser också när det gäller att övervaka att konsumentkreditlagen följs. Detta innebär bl.a. följande. Marknadsföring som står i strid med god kreditgivningssed torde ofta innefatta otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen. Därmed blir regelsystemet i marknadsföringslagen tillämpligt vid marknadsföring av konsumentkrediter. Detta innebär att Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen KO kan förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med marknadsföringen. Enligt 14 § samma lag kan KO under vissa förutsättningar själv utfärda ett förbudsföreläggande. Enligt 3 § skall näringsidkare vid marknadsföring lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, t.ex. effektiv ränta en kredit. Sker inte det, kan Marknadsdomstolen på talan av KO ålägga näringsidkaren att lämna sådan information. Under vissa förhållanden kan KO utfärda ett

Näririgsrättsligafiågor 245

informzitionsåläggande. Riksdagen har antagit en ny marknadsföringslag 1995:450 skall träda i kraft den l januari 1996. Lagen innehåller som skärpta sanktionsinöjlighetei, sk. niarknadsstömingsavgifter, som till skillnad från vite kan utdömas för redan företagna marknadsföringsåtgärder.

Är villkor näringsidkare använder vid erbjudande av varor, tjänster som en eller andra nyttigheter till konsumenter med hänsyn till pris och övriga omständigheter oskäliga mot konsumenten, får Marknadsdomstolen enligt avtalsvillkorslagen, det är påkallat från allmän synpunkt, förbjuda om näringsidkaren i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen att villkor. Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda samma skäl är obehövligt. En fråga förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter om ansökan KO. Reglerna i avtalsvillkorslagen är tillämpliga också av konsumentkrediter. Sedan den l januari 1995, då den nya avtalsvillkorslagen trädde i kraft, är det marknadsrättsliga sanktionssystemet i lagen fullt ut tillämpligt även på finansiella tjänster. Detta innebär att Marknadsdomstolen har förbjuda oskäliga avtalsvillkor inom de delar det finansiella rätt att av under Finansinspektionens tillsyn. KO har den området som ligger genom nya lagen fått föra talan inför Marknadsdomstolen i fråga alla rätt att om finansiella tjänster. Motivet till att lagens tillämpningsområde utvidgats till att gälla även finansiella tjänster är att Finansinspektionens sanktionsmöjligheter på kreditinstitutens verksamhetsområde inte har ansetts tillräckliga för att uppfylla kravet i EG-direktivet att det skall finnas effektiva medel mot oskäliga avtalsvillkor. användningen av

Anmälningsplikt

viss samhällelig insyn i icke tillståndspliktig betaltjänstverksarrihet Behovet av skulle lnmna tillgodoses krav på anmälningsplikt. Ett sådant krav genom ett skulle kunna utformas liknande sätt i Danmark. Enligt den danska som kontokortslagen skall företag bedriver verksamhet som avses i lagen som anmäla verksamheten till Forbrugerombudsmanden, den danska motsvarighe-

ten till KO.

Företag med betaltjänstverksamhet, inte omfattas av tillståndsplikt enligt som den föreslagna betaltjänstlagen, skulle kunna åläggas att anmäla företagets verksamhet antingen till Konsumentverket eller till Finansinspektionen. I anmälan skulle bl.a. företagets typ av betaltjänstverksamhet, anges namn,

246 Näringsrättsliga frågor

verksamhetsort, organisation, riskhanteringsplan, val av betalningsberedskap m.m. Därmed skulle myndigheten fâ värdefull information om betaltjänstmarknaden och möjlighet att fortlöpande följa utvecklingen inom denna del av betaltjänstomrádet. Ett anmälningsförfarande kan emellertid till viss del sägas lägga över ansvaret för att betaltjänstverksamheten bedrivs sunt och säkert på den myndighet som genom anmälan erhåller information betaltjänsten. För om att uppfylla de krav som på detta sätt ställs på myndigheten, och för att amnälningsförfarandet skall bli verkningsfullt bör det förenas med en rätt att ställa frågor till och företa inspektioner hos berörda företag. En sådan ordning skulle i förevarande fall dock medföra att anmälningsförfarandet står mycket nära den tillsynsverksamhet som utövas av Finansinspektionen. Verksamheten skulle också markant avvika från Konsumentverkets nuvarande arbetsrutiner. Ett anmälningsförfarande kan även förmodas bli onödigt kostsamt och svårt

att administrera. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för inte

att införa krav på anmälningsplikt.

Konsumentverkets tillsyn

Betaltjänster som inte omfattas av tillståndsplikt enligt betaltjänstlagen är i många delar likartade dem som tillhandahålls av företag som står under Finansinspektionens tillsyn. Betaltjänster är finansiella tjänster och sådana brukar regel omfattas inspektionens tillsyn. Även förhållanden som av som en tillsynsmyndighet har skäl att beakta säkerhetsaspekter, betalningsberedskap m.m. hör naturligt samman med inspektionens övriga verksamhet. Av dessa skäl borde en eventuell tillsyn över betaltjänstverksamhet som bedrivs av icke tillståndspliktiga aktörer åvila Finansinspektionen. Detta skulle emellertid medföra att aktörer som i övrigt bedriver annan än finansiell verksamhet som sin huvudsakliga verksamhet, exempelvis livsmedelshandel, skulle falla under inspektionens tillsyn. Dessa förhållanden i förening med avsaknaden av linansiella skyddsintressen för betaltjänster hos icke tillståndspliktiga företag gör det mindre lämpligt att Finansinspektionen utövar tillsyn över denna verksamhet.

En samhällelig insyn i betaltjänstverksamhet hos icke tillståndspliktiga aktörer är, som tidigare sagts, motiverad huvudsakligen med beaktande av konsumentskyddsaspekter. Flertalet bestämmelser i den föreslagna betaltjänstlagen syftar just till att tillgodose behovet av konsumentskydd. Det gäller främst reglerna om informationsskyldighet, ansvar för försenade och felaktiga be-

SOU 1l995:69 Näringsrättsliga frågor

talningstransaktioner, obehöriga uttag m.m. som finns intagna i andra kapitlet. Samma motiv gäller till stor del för bestämmelserna i första kapitlet om krav på snabbhet, säkerhet, betalningsberedskap och revision av betaltjänster. Man kan även notera att behovet av reglering av betaltjänster i tvåpartsförhällanden i l kap. l §2 och dvs. betalningar från eller överföringar mellan som avses konton hos motparten eller uttag kontanter från sådana konton med egna av hjälp kontokort, personlig kod eller annat legitimationsmedel, är motiverad av huvudsakligen för tillgodose kravet ett gott konsumentskydd. Genom de att nämnda reglerna preciseras detta skydd. Även ansvaret för att beovan om bl.a. säkerhet och betalningsberedskap efterlevs skall åvila stämmelserrta om företagsledning och revisorer finns, som tidigare sagts, behov av viss samhällelig insyn. Betaltjänstverksarnhet har ett nära samband med Konsumentverkets arbetsområde, dvs. konsumentförhállanden generellt. Detta gäller numera i än högre grad med anledning av den föreslagna förskjutningen av konsumentpolitiken till att i större utsträckning än hittills omfatta finansiella tjänster se prop. 199495:l4O s. 26 och 43.

övervägande skäl talar enligt min mening för att Konsumentverket skall utöva

tillsyn över betaltjänstverksamhet som bedrivs av företag vars verksamhet är undantagen från tillständsplikt enligt förslaget till betaltjänstlag. Härmed kommer tillsynen enligt den föreslagna lagen, på motsvarande sätt som följer konsumentkreditlagen, delad mellan Finansinspektionen och av att vara Konsumentverket.

Konsumentverkets tillsynsuppgtjier

Konsumentverket bör utöva tillsyn över att betaltjänstlagen följs såvitt avser betaltjänstverksamhet inte står under Finansinspektionens tillsyn. Tillsom samtliga bestämmelser i betaltjänstlagens första och andra kapitel. synen avser Detta innebär att Konsumentverket skall övervaka att bestämmelserna om säkerhetskrav följs. Detta gäller inte endast de mer allmänna krav som kommer till uttryck i 1 kap. 4 § lagförslaget, dvs. att betaltjänster skall uppfylla vissa kvalitetskrav, även bestämmelserna i l kap. 5 § om utan betalningsberedskap och säkerhetsrevision. I viss mån kan dessa uppgifter skilja sig från dem Konsumentverket har i dag. Det kan hävdas att de nya som uppgifterna är artfrärmnande och att verket inte har tillräckliga resurser för att utöva tillsynen.

248 Näringsrättsliga frågor

Ersättningsreglerna i betaltjänstlagen kan bli verkningslösa ett företag om ådrar sig skadeståndsskyldighet med anledning felaktigt utförd beav en talningstransalction och inte kan betala skadeståndet. Det är av bl.a. det skälet angeläget att samtliga betaltjänster uppfyller kraven i l kap. 4 och 5 §§ lagförslaget. Att kraven uppfylls kan kontrolleras genom föreslagen säkerhetsrevision. Avsikten är emellertid inte att Konsumentverket i detalj skall granska och bedöma betalningsberedskapen eller säkerheten i varje enskilt företag. Som tidigare nämnts är Konsumentverkets nuvarande tillsynsverksamhet inriktad produkternas funktion och kvalitet samt på frågor som rör information och avtalsvillkor. Tillsynen av betaltjänstverksamheten bör utformas på motsvarande sätt. Detta innebär att verket skall inrikta tillsynen betaltjänsterna och inte de enskilda aktörerna. Tillsynen bör innebära att verket har möjligheter att genomföra branschundersölcningar betaltjänstområdet samt motsvarande sätt som Finansinspektionen kunna infordra den information statistik eller annan som kan anses erforderlig för att följa - utvecklingen på detta område. I vissa fall kan det vara befogat med stickprovskontroller. Sådana kontroller kan vara motiverade bl.a. av förhållanden som framkommer i anledning av det arbete som bedrivs i Allmänna reklamationsnämnden och genom att marknadens aktörer påtalar fel och brister. Verket skall emellertid också aktivt bevaka efterlevnaden av lagen. Det behöver i det enskilda fallet inte föreligga någon misstanke om att lagens regler åsidosatts. Konsumentverket bör emellertid koncentrera sina resurser till punktvisa insatser på områden där det finns anledning anta att lagen inte följs. Det ankommer på verket att självständigt bedöma vilka insatser som skall göras. För det fall enskilda företag inte synes ha ägnat betalningsberedskapen eller säkerheten i övrigt tillräcklig uppmärksamhet, bör Konsumentverket i första hand genom samråd med berörd bransch eller berörda företag försöka en ändring till stånd. Företagen är som regel beredda att rätta sig efter verkets påpekanden, vilket är en följd av framförallt den stora genomslagskraft som verkets synpunkter har i massmedia. Om samråd med berörda branscher visar sig bli resultatlösa, kan Konsumentverket fästa lagstiftarens uppmärksamhet eventuella åtgärder som bör vidtas. Konsumentverket bör vidare, i samråd med Finansinspektionen, utarbeta riktlinjer i dessa hänseenden.

För att kunna utöva en effektiv kontroll bör Konsumentverket ges befogenhet att företa inspektion hos och inhämta information från näringsidkare. Rätten att infordra upplysningar bör, på motsvarande sätt som i konsumentkredit-

SOU 11995269 Närizgsrätzsliga frågor 249

lagen, förenas med en rätt att utfärda vitesföreläggande. I övrigt bör sanktionsregler inte införas. Genom kontroll- och sanktionsbestämmelserna i marknadsforingslagen och avtalsvillkorslagen finns dock möjlighet att ingripa mot företag som tillämpar oskäliga avtalsvillkor för betaltjänster eller som inte iakttar bestämmelsema om informationsskyldighet i den föreslagna betaltjänstlagen.

Enligt 35 § konsumentkreditlagen skall tillsynen utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än vad som är nödvändigt. Detsamma bör gälla även för tillsynen enligt betaltjänstlagen. För att den Konsumentverket ålagda tillsynen inte skall bli en pappersprodukt, är det angeläget att poängtera att tillsynsverksamheten kräver resurser för att kunna utövas på ett ändamålsenligt sätt. Jag återkommer till denna fråga i kapitel 8 som rör kostnadskonsekvenserna av mitt förslag.

Konsekvenser av delad tillsyn

Uppdelningen av tillsynsområdet mellan tvâ myndigheter är inte invändningsfri. Det kan göras gällande att ansvarsfördelningen blir oklar, att Konsumentverket och Finansinspektionen ibland kommer att arbeta parallellt med samma ärenden, att effektiviteten blir dålig och att kostnaderna för tillsynen blir onödigt höga.

Frågor om ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och Konsumentverket kan uppkomma med anledning av att det marknadsrättsliga sanktionssystemet i avtalsvillkorslagen har gjorts tillämpligt på finansiella tjänster. l 2 kap. 2 § andra stycket lagförslaget finns en hänvisning till denna lag. Denna fråga får dock lösas på det sätt som uttalas i förarbetena till den nya avtalsvillkorslagen prop. 199495:17 s. 74 och som är avsett att komma till uttryck i myndigheternas instruktioner. Eftersom även avtalsvillkor om betaltjänster kan träffas av det marknadsrättsliga sanktionssystemet i avtalsvillkorslagen kan den aktuella ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och Konsumentverket bli aktuell även för dessa villkor. I övrigt bör det inte uppstå någon kollision vid ansvarsfördelningen mellan dessa myndigheter.

Inom ramen för respektive myndighets tillsynsområde bör Konsumentverket och Finansinspektionen utfärda föreskrifter eller anvisningar. Dessa kan på

250 Näringsrättsliga frågor

motsvarande sätt som gäller för konsumentkrediter, komma att avse samma frågor, t.ex. säkerhetsrutiner vid kontokortshantering. Såtillvida kan myndigheterna komma att arbeta parallellt med likartade frågeställningar. I dessa fall är det angeläget att myndigheterna har ett nära och förtroendefullt samarbete med ambitionen att uppnå en sammanhållen utveckling på de olika marknaderna. Säkerhetstänkande och behandlingen av kunderna bör således inte skilja sig åt. Det är angeläget att Konsumentverkets och Finansinspektiopraxis i huvudsak stämmer överens. Med anledning av att Konsumentnens verket har fått möjlighet att föra talan i Marknadsdomstolen i ärenden som rör oskäliga avtalsvillkor även i samband med tillhandahållande av finansiella tjänster, finns numera en informell samarbetsgrupp med representanter från Konsumentverket och Finansinspektionen. På motsvarande sätt bör samarbetet kunna fungera mellan tillsynsmyndigheterna på betaltjänstområdet. Därigenom respektive myndighet kunna utnyttjas på bör den kompetens som finns hos ett effektivt sätt. Den delade tillsynen bör därmed kunna få positiva effekter.

4.5.9 Några sekretessfrågor

Mitt förslag: Enligt 8 kap. 5 § sekretesslagen 1980: 100 gäller sekretess i statlig myndighets verksamhet består i tillståndsgivning eller tillsyn som med avseende på bl.a. bank- eller kreditväsendet för bl.a. affärs- och driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan att han lider skada att uppgiften röjs. Bestämmelsen skall utvidgas antas av till att även verksamhet som består av tillståndsgivning eller tillsyn på avse betaltjänstmarknaden.

Flera regler i den föreslagna betaltjänstlagen medför att såväl Finansinspektionen Konsumentverket kommer att få information som avser bl.a. som affärs- och driftförhållanden hos enskilda företag.

Sekretess hos Finansinspektionen

Enligt 8 kap. 5 § sekretesslagen 1980:100 gäller sekretess i statlig myndighets verksamhet, består i tillståndsgivning med avseende bank- och som kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet, för uppgift dels affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, dels ekonomiska avser, om eller personliga förhållanden för har trätt i affärsförbindelse eller annan, som

Näringsrättsliga frågor 251

liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet Den avser. myndighet som i första hand avses är Finansinspektionen.

Med stöd av bestämmelsen i 8 kap. 5 § sekretesslagen kommer sekretess att gälla för uppgifter avseende betaltjänster som lämnas av banker och andra företag under Finansinspektionens tillsyn. Genom det föreslagna kravet på tillstånd för verksamhet som bedrivs av vad som kallas mellanaktörer, t.ex. BGC och Kortbetalning Servo AB se avsnitt 4.5.2, kommer det att till Finansinspektionen även lämnas uppgifter inte omfattas 8 kap. 5 § som av sekretesslagen eller någon annan sekretessbestämmelse. För att dessa aktörer skall åtnjuta motsvarande skydd som banker och andra finansiella företag bör nämnda bestämmelse kompletteras så att den tar sikte även på företag på betaltjänstmarknaden som inte kan räknas till de verksamhetsområden som bestämmelsen för närvarande avser.

Sekretess hos Konsumentverket

Vad gäller verksamhet som bedrivs av företag som kommer att omfattas av Konsumentverkets tillsyn bör motsvarande skydd föreligga. Enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen gäller sekretess, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. tillståndsgivning eller tillsyn med avseende produktion, handel, transportverksamhet eller näringsverksamhet i övrigt for uppgift om dels enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, dels andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den är föremål för myndighetens som verksamhet. Ordet tillsyn anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion i förhållande till näringslivet. Hit räknas hela den samhälleliga verksamhet som regleras i marknadsföringslagen och konsumentkreditlagen. Under begreppet tillsyn faller också sådan rådgivning som sker som ett led i en myndighets tillsynsverksarnhet. Regeringen lär därför kunna meddela bestämmelser sekretess för sådana skyddsvärda om uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden som inhämtas t.ex. inom Konsumentverkets verksamhet med att utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring. I Konsumentverkets tillsynsverksamhet kan sekretess gälla till följd av förordnande enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen. Detta framgår av punkten 16 i bilagan till sekretessforordningen 1980:657. Enligt denna gäller sekretess när verksamheten består i utredning och tillsyn som handhas av

252 Näringsrättsliga frågor

Konsumentverket eller Konsumentombudsmannen. Sekretessen som avser en enskilds affárs- eller driftförhållanden gäller dock inte för uppgifter i tillsynsverksamheten, intresset allmän kännedom om förhållande som om av rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande alhnänintresse har sådan vikt att uppgifterna bör lämnas ut. Med stöd av denna bestämmelse bör uppgifter betaltjänster som lämnas av företag under om Konsumentverkets tillsyn åtnjuta erforderligt sekretesskydd.

Civilrättsliga frågor

5. l Bakgrund

l Allmänna utgångspunkter

Som tidigare påpekats finns det inte någon sammanhållen civilrättslig lagstiftning för tjänster inom betalningsområdet. För förhållandena mellan betalare och mottagare gäller dels regler i skuldebrevslagen om rena fordringsförhållanden, dels regler i köplagstiftningen och vissa andra speciallagar om avveckling av betalningsförpliktelser inom olika slags avtalsförhållanden. För sådana betalningar som utförs med växel eller check finns bestämmelser i vissa avseenden i växellagen 1932:130 och checklagen 1932:131. Till detta kommer naturligtvis den del av vår gällande rätt som står att finna i praxis och i den juridiska doktrinen. l dessa fall behandlas närmast frågor om betalningen i ett större sammanhang mellan parterna i det bakomliggande förhållandet.

Under senare år har emellertid betalningen som en egen rättslig företeelse tilldragit sig ett allt större intresse. Betalningen har fått ökad betydelse som en tjänst i sig. Marknaden för sådana tjänster har breddats med fler aktörer, samtidigt som nya tekniker introduceras i snabbare takt än tidigare. Härigenom öppnas möjligheten att utnyttja de nya betaltjänsterna i situationer där tidigare i stort sett endast kontant betalning i sedlar och mynt kunde komma ifråga.

Som tidigare berörts har denna utveckling inte skett helt utan komplikationer när det gäller kundens ställning gentemot den som tillhandahåller betaltjänsten. Till stor del kan förhållandet mellan kund och betaltjänstföretag följa samma principer av fri konkurrens som andra typer av tjänsteavtal. Det kan emellertid ofta vara svårt för en enskild kund att göra en korrekt jämförelse mellan olika alternativa betaltjänster för ett givet ändamål. Många omständigheter som är direkt avgörande för prissättningen av en betaltjänst kan vara sådana att det i förstone inte tycks finnas anledning till några djupare överväganden för

254 Civilrättsliga frågor

nomialkunden. Sålunda kan ett betalsystems säkerhetsuppbyggnad te sig i hög grad abstrakt till dess att kunden råkar ut för en i hans tycke felaktig debitering och råkar i tvist med den som tillhandahåller tjänsten. Dessutom kan det ifrågasättas om konkurrensen mellan aktörerna för de öppna betalsystemen, främst bankerna, är tillräckligt effektiv.

Balansen mellan marknadens självreglering och en offentlig styrning av villkoren mellan avtalsparterna kan vara svår att finna. Frånvaron av lagregler för betaltjänstmarknaden leder emellertid till en situation av osäkerhet om rättigheter och skyldigheter hos kunderna. Detta gynnar varken den fria konkurrensen eller samhällets intresse av ett väl fungerande betalningsväsende. För att närmare kunna utröna vilket behov av civilrättsliga regler som finns bör man granska rättsläget i Sverige och i vår omvärld. I det följande kommer därför att presenteras vilken reglering som är påkallad för att tillgodose behovet av civilrättslig reglering.

Inför dessa överväganden bör särskilt framhållas vissa utgångspunkter, till vilka jag får anledning att återkomma i de följande avsnitten. Jag skall här bara komma med några inledande synpunkter. De nya reglerna bör inte omfatta betaltjänstavtalet än vad som är nödvändigt. Huvudregeln bör mer av alltjämt att det är upp till parterna själva att avgöra villkoren för varje vara enskilt avtal. Vidare bör reglerna vara utformade med inriktning på avtalet om själva betaltjänsten och inte direkt gripa in i det bakomliggande, fordringsrättsliga förhållandet. Slutligen bör man beakta den utveckling som pågår internationellt, inte minst inom EU. Även den tekniska utveckling som kontinuerligt förändrar förutsättningarna området har stor betydelse för hur reglerna utformas. Utvecklingen detta område har lett till att betalningar i dag kan ske både snabbare och enklare än tidigare vilket har skapat förutsättningar for effektivare betalningstrañk. Det är därför angeläget att reglerna en präglas positiv grundsyn fortsatt utveckling betaltjänstmarknaav en en den.

Civilrättsliga frågor 255

5.1.2 Svensk rätt

Konsumentkreditlagen

Svensk lagstiftning innehåller bestämmelser som direkt avser förhållandet mellan parterna i ett betaltjänstavtal. De mest påtagliga bestämmelserna timer man i konsumentkreditlagen 1992:830. Lagen är direkt tillämplig på kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare inom dennes yrkesmässiga verksamhet. Med kredit avses varje form av lån, betalningsanstånd eller löpande kredit, oavsett om återbetalning skall ske inom en dag, en månad eller under längre tid. För kontokortsmarknaden innebär detta att lagen gäller för både betalkort betalningsanstånd och kreditkort löpande kredit, däremot inte för men debetkort eller för rena uttagskort kopplade till tillgångskonto. När det gäller sådana transaktioner med ett kontokort som initieras av en obehörig person har emellertid i praxis lagens bestämmelser tillämpats analogiskt även dessa kort.

Lagen innehåller detaljerade bestämmelser om information till kunden, dels i samband med att ett enskilt avtal träffas, dels vid marknadsföring av krediter i allmänhet. Vidare innehåller lagen formkrav för kreditavtal och regler om näringsidkarens möjligheter att ensidigt ändra avtalet eller säga krediten upp i förtid. Lagen innehåller en särskild bestämmelse som reglerar ansvaret för sådana obehöriga utnyttjanden som kunnat ske genom att kortinnehavaren förlorat sitt kort. Bestämmelsen begränsar möjligheten att i kortavtalet ålägga kortinnehavaren ansvar i dessa situationer. Den förutsätter alltså att avtalet i sig ålägger kortinnehavaren ett sådant ansvar.

Stor vikt har lagts vid att konsumenten inte skall lockas in i ett kreditförhållande som på längre sikt visar sig vara allt för betungande. Detta tar sig bl.a. uttryck i regler om information om ränta och avgifter, om minsta kontantinsats, om rätt till förtida betalning av skulden och om avveckling av kreditköpavtal genom återtagande av varan. De nu nämnda reglerna gäller

Här kan också nämnas lagen1978:599 om avbetalningsköpmellannäringsidkare.Denna lag är emellertid i det närmaste helt neutral mellan parterna. Lagen är tillämplig under förutsättning åtminstonenågondel att av betalningenskall erläggas kredit och det i avtalet dessutomingår ett förbehåll om återtaganderätt för säljaren.Lagenär inriktad frågor om förtida avveckling av kreditförhållandet samt hur ett átenagande av varan skall ske.

256 Civilrättsliga frågor SOU 1995;69

även när ett särskilt, tekniskt system för initieringen av transaktionen, såsom ett kontokort eller personlig kod, är knutet till kreditavtalet. För sådana en särskilda betalningssätt finns emellertid också den specialbestämmelse om anför obehöriga utnyttjanden tidigare omnämnts. Innebörden av besvar som stämmelsen kommer att kommenteras närmare under avsnitt 5.3.

Lagen är såväl marknadsrättslig som civilrättslig. I huvudsak är lagen avsedd tillämpas i konkreta avtalsförhållanden. Emellertid ställer lagen krav inte att bara information som riktas till en viss konsument utan också information avseende ett visst avtalsförhållande används i allmän marksom utan nadsföring. Lagen innehåller därför också hänvisning till marknadsföringsen lagen. Härigenom kan brott mot lagens bestämmelser om information beivras även frågan kommer i ett konkret avtalsförhållande. Lagen kan utan att upp i detta avseende fungera specificering av hur de mer generella som en bestämmelserna i marknadsforingslagen skall verka på en specifik kategori av

konsumentavtal.

Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen 1975:1418 är tillämplig beträffande näringsidkares marknadsföring tjänster och andra nyttigheter. Syftet med lagen är av varor, intressen, dels motverka marknadsföring dels att främja konsumenternas att är otillbörlig gentemot såväl konsumenterna som andra näringsidkare. som tillämplig inom alla branscher, oavsett det gäller bilförsäljning Lagen är om eller kreditgivning och andra finansiella tjänster. Således gäller den också för sådana företag står under Finansinspektionen tillsyn, även om denna tillsom också skall inrymma konsurnentskyddshänsyn. Lagen innehåller emellertid syn endast bestämmelser marknadsföringen. Den reglerar således inte inneom hållet i de avtalsvillkor erbjuds kunderna, oavsett hur oskäliga dessa som villkor skulle Avtalsvillkoren kan i stället prövas med stöd av avtalsvara. villkorslagen, nedan. Riksdagen har antagit en ny marknadsföringslag se 1995:450, skall träda i kraft den l januari 1996. Den nya lagen innebär som förändringar främst när det gäller sanktioner samt vissa procedurfrâgor.

Civilrättsliga frågor 257

Lagregler mot oskäliga avtalsvillkor

Svensk rätt innehåller två lagprodukter syftar till att på rnarknadsrättslig som väg motverka oskäliga avtalsvillkor, dels lagen 1994:1512 avtalsvillkor om för konsumentförhållanden, dels lagen 1984:292 avtalsvillkor mellan om näringsidkare. Den senare lagens tillämpningsområde omfattar inte verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn. Inom detta område förutsätts således inspektionens tillsyn tillgodose behovet av kontroll över marknadsföringens tillbörlighet. Den nya avtalsvillkorslagen för konsumentförhållanden, som trädde i kraft den l januari 1995, omfattar emellertid även avtalsvillkor inom det finansiella området. Den nya lagen syftade till att införliva EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal 9313EEG med svensk rätt. Förutom nyheten att även finansiella tjänster omfattas av den nya lagen märks också en civilrättslig bestämmelse som ger konsumenten tolkningsfördel beträffande avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling.

Båda lagarna ger möjlighet för Marknadsdomstolen att förbjuda näringsiden kare att framdeles använda vissa avtalsvillkor, som av domstolen bedömts som oskäliga. När det gäller konsumentförhâllanden förutsätts att ansökan görs av i första hand konsumentombudsmannen eller i andra hand en sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. För prövning av villkor mellan näringsidkare gäller att ansökan skall göras av en berörd näringsidkare eller av en sammanslutning av näringsidkare.

Även i andra lagar förekommer enstaka regler som tar sikte på avtalsvillkor som i ett eller annat avseende kan betraktas oskäliga. Sålunda 6 § som ger konkurrenslagen l993:20 möjlighet att ingripa mot avtal som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen. Detta gäller särskilt för avtal som innebär att t.ex. priser eller andra affärsvillkor fastställs, att produktion, teknisk utveckling begränsas eller kontrolleras eller att den ena parten ställer som villkor för att ingå ett avtal, att den andra parten också åtar sig att ingå ett annat avtal om något som inte har ett nära samband med det första avtalet. Sådana avtal eller avtalsvillkor som genom denna bestämmelse är förbjudna är enligt 7 § också ogiltiga i civilrättsligt hänseende. Vidare kan man i detta sammanhang notera de regler om ogiltighet som finns i avtalslagen 1915:218. Här bör framförallt nämnas 36 som ger möjlighet, främst i

9 15-0800

258 Civilrättsliga frågor

konsumentförhâllanden, att jämka eller bortse från ett avtalsvillkor som är uppenbart oskäligt mot den svagare parten i ett avtalsförhällande.

Domstolspraxis

Från Högsta domstolen föreligger dels avgöranden rörande själva betaltjänstförhâllandet, dels avgöranden rörande det bakomliggande fordringsförhâllandet. kategorin har sin betydelse för utredningens arbete Den senare främst att dessa avgöranden bildar en civilrättslig utgångspunkt för genom vilka ansvarsfrägor uppkommer mellan parterna i betaltjänstavtalet. som girobetalning fullgjord med verkan mellan gäldenär och Frågan när en anses borgenär bildar utgångspunkt för om ansvarfördelningen t.ex. resonemang mellan gäldenären och betaltjänstföretaget. De avgöranden från dornstolspraxis direkt betaltjänster har handlat ansvar för obehöriga som mera avser om utnyttjanden av kontokort.

Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna reklamationsnämnden är statlig myndighet direkt under Civilen departementet. Nämnden prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare och rekommendationer hur tvistema bör lösas. Avgörandena är inte avger om verkställbara domstolsavgörande. Ärendena avgörs som regel vid som ett sammanträden leds ordföranden, vice ordföranden vilka båda är som av heltidsanställda vid nämnden eller avdelningsordförande. Dessa skall ha en erfarenhet domare. Vissa ärenden kan avgöras nänmdens ordförande som av eller vice ordförande ensam.

Dessutom deltar vid sammanträdena intresseledamöter, vilka företräder konsueller näringsidkarintressena. Intresseledamöterna skall vid sammanmentmånga, oftast tvâ vardera, från konsumenterna och näringsträdena vara lika idkarna. Konsumentintressena företräds tjänstemän från Konsumentverket av Husmodersförbundet Hem samt av personer som nominerats av LO och TCO, och Samhälle, Konsumentgillesförbundet och vissa konsumentorganisationer med särskild inriktning, t.ex. inom bostads-, båt- och motoromrâdena. Näringsidkarintressena företräds ledamöter från de större näringslivsorav ganisationerna och olika branschförbund. Dessa ledamöter jämte suppleanter personligen och kan alltså inte ersättas med annan från samma utses organisation.

Civilrätzsliga frågor 259

Allmänna reklamationsnämnden har sedan den l juli 1990 en särskild avdelning för behandling av bank- och fmansfrågor. Nämnden har sedan avdelningen inrättades avgjort drygt 30 ärenden avseende frågan kontoom kortsinnehavare varit oaktsam vid förlust av sitt kontokort. Nämndens avgöranden av dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 5.5.

Standardavtal

En jämförelse av de standardvillkor som tillämpas på det finansiella området för betaltjänster visar dels för kontokortsavtalen en stor överensstämmelse med innehållet i 34 § konsumentkreditlagen, dels stora likheter mellan företagen när det gäller övriga ansvarsfrágor mellan kunden och den som tillhandahåller kontokortet. Ett uttryck som i många fall har kommit att vara avgörande för om en bank skall vara ansvarig, t.ex. för att en betalning kommit fram för sent eller ett kontokort felaktigt angetts som spärrat, är om banken varit normalt aktsam i sin verksamhet.

5.2 Avtalsinnehållet

Mitt förslag: För avtal om betaltjänster skall inte uppställas något formkrav, såsom skriftlighet. Däremot skall det krävas att kunden fått skriftlig information om avtalsvillkoren senast när avtalet ingås. Vid ändringar av avtalet skall kunden alltid ha rätt att frånträda avtalet. Inför sådana ändringar skall kunden få skriftlig information.

5.2.1 Formkrav m.m.

Vid olika slags avtal och andra rättshandlingar som ansetts vara av särskild betydelse för den allmänna omsättningen eller för andra samhällsintressen har i lag uppställts krav att rättshandlingen skall uppfylla vissa formkrav för att gällande. Överlåtelser fastigheter måste ske i skriftlig form 4 kap. 1 § vara av jordabalken. Testamenten måste vara skriftliga och dessutom bevittnade på visst sätt lO kap. l § ärvdabalken. Formkravet har under senare år tagits bort för en del rättshandlingar, bl.a. avskaffades kravet på bevittning av bodelnings- och arvskifteshandlingar 1987. Formkrav kan ha ett värde genom att bidra till en större insikt hos dem som företar rättshandlingen om dess innebörd samt genom att underlätta en utredning i efterhand om rättshand-

260 Civilrättsliga frågor

lingens innehåll. Ett formkrav är emellertid just formellt till sin natur och kan i princip utnyttjas av samtliga personer som är direkt berörda av rättshandlingens formkravet inte är uppfyllt kan detta oftast bestånd; om användas ett argument av både en starkare och en svagare part. som

Konsumentkreditlagen reglerar en typ av avtal som är närbesläktad med betaltjänstavtalen. Ofta innefattar en betaltjänst också ett kreditavtal. l 9 § konsumentkreditlagen stadgas ett formkrav av den svagare typen. Enligt bestämmelsen krävs att avtalet ingås skriftligen. Om detta formkrav inte är uppfyllt är emellertid avtalet ändå giltigt, utom i fråga om villkor som är till nackdel för konsumenten. Formkravet gäller inte för krediter upp till 45 dagar, hela kreditbeloppet skall betalas på gång, dvs. vid s.k. betalkort. om en Kravet gäller inte heller för krediter belopp upp till högst l 500 som avser kronor.

Betaltjänstavtalet har ofta betydelse för avvecklingen av andra avtalsförhållanden. Det kan därför särskild vikt att ansvarsförhâllandena i bevara av taltjänstavtalet är klarlagda redan från början. Denna typ av avtal ingås också regel i form ett ramavtal inför kommande uppdrag. Ramavtalet är som av oftast sådan dess giltighet inte har bestämts på förhand och avtalet av natur att komma bli gällande för parterna under längre tid. En del av villkan att en koren kan förändras under avtalstiden medan andra består under hela perioden. Dessa omständigheter är ägnade att väcka frågan om dessa avtal förenade med vissa formkrav. borde vara

Internationella förhållanden

Den danska kontokortslagen uppställer inget krav på skriftlighet vid avtal om anslutning till betalsystem. Däremot ställs det krav att den som ett begäran skall lämna ut skriftlig information i vissa tillhandahåller systemet angivna avseenden, rör bl.a. kostnader, kriterier för kreditvärnärmare som dering, hantering infomiation personliga förhållanden, inköp m.m. samt av om vid förlust kort eller kod. Dessutom ställs krav på att ett avtal åtgärder av alltid måste föregås skriftlig information i dessa avseenden. av

Även förslaget från den norska Banklagskommissionen innehåller en beskyldighet för institutionen lämna skriftlig information till stämmelse om att kunden inför avtalet. Reglerna, gäller kontoavtal generellt sett, anger att som

Civilrättsliga frågor

informationen skall avse bl.a. ränta och andra kostnader, begränsningar i rätten att säga upp avtalet omedelbart samt ansvar och risker vid obehöriga umyttjanden av kontot. Dessutom innehåller förslaget krav att kontoavtalet skall vara skriftligt. Villkor som inte har tagits in i det skriftliga avtalet skall inte kunna åberopas mot kontohavaren, om inte institutionen kan visa att Kontohavaren uttryckligen har accepterat villkoret. En brist i fråga om kravet på skriftlig form har inte angetts som en grund för att förklara hela avtalet ogiltigt. Däremot kan följden, enligt kommentaren till bestämmelsen, bli att

kontohavaren utan vidare kan träda ur ett avtal, om inget villkor tecknats i

skriftlig form.

l 1988 års EG-rekommendation stadgas att Varje kortutgivare skall upprätta ett skriftligt avtal med de fullständiga och skäliga villkor som gäller för utfärdandet och användningen av det betalningsinstrument han utfärdar punkt 3.1 i bilagan till rekommendationen. I den följande texten anges också närmare vilka krav som ställs på angivande av beräkningsgrunder för ränta och kostnader. I rekommendationen sägs inget om rättsföljden av att ett avtal inte uppfyller skriftlighetskravet.

Slutsatser

Under senare år lhar det funnits tendens till en restriktiv inställning till en mera strikta formkrav i traditionell mening. Detta har medfört att formkrav tagits bort i vissa sammanhang. Skäl för att ha ett strikt formkrav föreligger främst när andra än avtaalspartema berörs av tillkomsten av avtalet. För betaltjänsterna är det väsentligt att verksamheten bedrivs efter vissa normer så att förtroendet för verksamheten upprätthålls. Dessa intressen är dock inte primärt inriktade det enskilda avtalet. Intresset för tillkomsten av det enskilda avtalet avser till stor del avvägningen mellan parternas styrkeförhâllanden och möjligheter att få till stånd skäliga villkor. Ett strikt formkrav skulle i dessa fall kunna användas i motsatt syfte, t.ex. så att den starkare parten utnyttjar ett formkrav för att komma undan ett ansvar i en uppkommen situation. Det skulle också kunna belasta hanteringen i onödan om avsteg från kravet på skriftlighet alltid skulle leda till att avtalet förklarades ogiltigt.

För kreditavtalen innefattar formkravet i konsumentkreditlagen att konsumenten skall underteckna det skriftliga avtalet. Detta kommer därmed att gälla också för de betaltjänster innehåller kreditfunktion. Även för betalsom en

262 Civilrättsliga frågor

tjänster generellt sett bör det ligga i parternas intresse att dokumentera avtalets tillkomst så sätt att kunden får underteckna ett exemplar av villkoren. Det kan emellertid inte alltid antas att detta skulle vara det avgörande för om kundens intresse tagits tillvara tillräckligt. Ett krav undertecknande kan också ett överdrivet intryck av att kunden tagit till sig alla detaljer i en ge omfattande avtalstext. Däremot bör det kunna ställas upp relativt preciserade krav på den information som skall lämnas till kunderna, både när det gäller den allmänna marknadsföringen och beträffande sådan information som omedelbart föregår ett enskilt betaltjänstavtal. Ett större intresse för utformningen denna information bör vara ägnat att bättre ta tillvara kundens av möjlighet att bedöma följderna av avtalet än ett krav på att avtalet skall vara skriftligt. Genom att något formellt krav på skriftlighet inte stadgas, öppnas också större möjlighet att ta hänsyn till muntliga upplysningar eller annan en information frän den betaltjänstansvarige, som kunden kan ha haft fog att uppfatta såsom delar av avtalet.

Sammanfattningsvis bör inte ställa upp något formellt krav på skriftlighet man vid betaltjänster, utom vad följer av konsumentkreditlagen. Däremot bör som det krävas att kunden utan särskild begäran får skriftlig information om avtalets innehåll, och särskilt i de avseendena som är väsentliga. Denna information bör ligga till grund för vad som ingår i avtalet. Avvikelser eller tillägg från den skriftliga informationen bör inte kunna ske om sådan information är till kundens nackdel. Närmare om utformningen och konsedetta behandlas i författningskommentaren till 2 kap. 7 och kvenserna av 8 §§ förslaget till betaltjänstlag.

5.2.2 Ändring av avtal

ingånget avtal skall kunna ändras krävs enligt normala avtals- För att ett rättsliga principer att parterna är ense om detta. Parterna kan emellertid ha kommit överens redan i samband med det ursprungliga avtalet om att den ena parten under vissa förutsättningar får genomföra en ändring i ett senare skede. I princip bör förutsättningarna för ändring vara någorlunda preciserade, så att det är möjligt att i efterhand bedöma om förutsättningarna var uppfyllda när ändringen genomfördes. Något generellt hinder mot att förutsättningarna till viss del bygger på bedömning från den ena parten torde emellertid inte en finnas. l fråga ensidiga uppsägningar av avtal har frågan uppmärksammats om

Civilrättsliga frågor 263

i samband med tvister om en banks uppsägning av läneavtal under hänvisning till att säkerheten för lånet försämrats.

När det gäller betaltjänstavtal i allmänhet torde det som regel vara fråga om ändringar räntesatser eller avgifter. Även förhållanden berör betalav som tjänsten kan emellertid bli föremål för förändringar. Sådana förändringar kan t.ex. bestå i ändrade säkerhetsarrangemang, utvidgat användningsområde, ändringar i periodiska beloppsgränser, nya regler för avbetalning av kreditbelopp, ändrade faktureringstider, etc. Vid sådana förändringar kan det finnas anledning att ta ställning till vad som skall anses utgöra en ändring av ett avtalsvillkor och om denna ändring i så fall kan anses tillåten trots avsaknad av särskild överenskommelse mellan parterna när ändringen företas.

För kreditavtalen finns i konsumentkreditlagen bestämmelser om hur ändringar av räntesatser och avgifter får ske. I övrigt kan begränsningar av möjligheten att genomföra ensidiga ändringar prövas som en fråga om oskäliga avtalsvillkor.: Sådana ändringar förutsätter dock att förbehåll har gjorts om detta i det ursprungliga avtalet.

Internationella förhållanden

Den danska lagen innehåller ingen bestämmelse i fråga om ändringar. Den stadgar emellertid en ovillkorlig rätt för kortinnehavaren liksom för betalningsmottagaren att utan varsel säga upp avtalet med kortutgivaren.

Det norska lagförslaget innehåller för konsumentförhållanden förbud mot förbehåll om rätt till ensidiga ändringar utom i två avseenden. Institutionen kan förbehålla sig rätt att sänka inlåningsränta och att höja avgifter för att inneha eller använda ett konto eller ett betalningsinstrument. Institutionen skall alltid, till och med utan förbehåll i avtalet, höja dröjsmålsräntesatser och ersättning för övertrasseringar. I förslaget ingår också en regel om skyldighet att varsla om ändringen. Varslet skall ange innebörden av ändringen samt upplysa om rätten att säga upp avtalet och vad en avveckling av avtalet skulle innebära för parternas ekonomiska mellanhavanden. En ändring får inte

1 Den lagregel som därvid i första handblir aktuell är 36 § avtalslagen, enligt vilken ett avtalsvillkorkan jämkas ellerlämnashelt utan avseende, om villkoret är oskäligt mot den ena av parterna.

264 Civilrättsliga frågor

tillämpas förrän två veckor efter att varslet sänts till kontohavaren. Vidare stadgas att ett villkor i avtalet om begränsning av kontohavarens rätt att säga avtalet inte får tillämpas om institutionen ensidigt ändrat avtalet till upp nackdel för Kontohavaren och kontohavaren säger upp avtalet inom fyra veckor efter varslet om ändringen har sänts till kontohavaren. Därutöver har kontohavaren alltid rätt att säga upp avtalet dels vid väsentliga avtalsbrott från institutionens sida, dels när institutionen företar ändringar i användningssätt, användningsområde eller kontrollrutiner och detta medför en väsentligt ökad risk för kontohavaren.

I 1988 ärs EG-rekommendation stadgas att villkoren inte får ändras om inte parterna kommit överens om detta. Därefter sägs att sådan överenskommelse skall anses vara för handen om kortutgivaren föreslår en ändring och kontohavaren efter att ha mottagit ändringsförslaget fortsätter att använda betalningsinstrumentet.

Slutsatser

Betaltjänster utgör en utpräglad masshantering. Verksamheten förutsätter som regel att avtalen med de enskilda kunderna kan hanteras rationellt, utan alltför stort inslag förhandling med varje enskild kund. Det är inte rationellt om av den betaltjänstansvarige tvingas förhandla om avtal med var och en av sina kunder. Det är inte heller rationellt om han tvingas bedriva verksamheten med ett alltför stort antal kvardröjande avtal med avvikande innehåll inom en och tjänst. I stället för att ytterligare begränsa möjligheten att avtala om samma ensidiga ändringar i befintliga avtal, bör det vara tillräckligt att tillförsäkra kunderna dels rätt till förhandsinformation om kommande ändringar, dels en ovillkorlig rätt att frånträda avtalet oavsett eventuella uppsägningsklausuler.

Civilrättsliga frågor

5.3 Obehöriga utnyttjanden

Mitt förslag: Kontohavaren skall svara fullt ut för transaktioner som företagits av någon som saknat behörighet enligt avtalet, om han till någon annan har lämnat ut sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot, genom grov oaktsamhet möjliggjort transaktionen, underlåtit att göra spärranmälan ett till kontot hörande legitimations- - av medel som någon obehörig kan ha kommit över, eller förfarit svikligt mot den betaltjänstansvarige. - Kontohavaren skall vid obehöriga transaktioner svara för belopp upp till 5 000 kronor, om han gjort transaktionen möjlig genom oaktsamhet inte som var grov. Oavsett om Kontohavaren varit oaktsam eller ej, skall han i de fall en personlig kod har använts svara för belopp till l 500 kronor självupp riskregel. Utom i sveksituationen skall kontohavaren ha möjlighet att mot den betaltjänstansvariges anspråk enligt första-tredje stycket göra invändning om säkerhetsbrist i betalsystemet.

5.3.1 Allmänt om obehöriga utnyttjanden

De säkerhetsarrangemang som en betaltjänst är förenad med syftar bl.a. till att endast den eller de som enligt betaltjänstavtalet har behörighet därtill skall kunna utlösa en disposition av kontot. Den som utger sig för att vara behörig får vara beredd på att styrka detta genom att förete legitimation, prestera rätt namnteckning, avge rätt kod, uppvisa rätt kontokort, osv. Olika betalsituationer förutsätter olika grad av kontroll av behörigheten. När någon som saknar behörighet enligt betaltjänstavtalet ändå lyckas passera kontrollen och utlösa en disposition, inträffar ett obehörigt utnyttjande av kontot. Därmed avses således att någon genom att falskeligen utge sig för att vara behörig belastar det konto som betaltjänsten är kopplad till.

En betaltjänst kan också utsättas for andra brott, som emellertid inte behandlas inom begreppet obehöriga utnyttjanden. Som exempel kan nämnas att någon genom manipulation av tekniken lyckas föra rätt pengar till fel konto eller att någon rycker sig sedlarna från sedelutmataren på en uttagsautomat innan kortinnehavaren själv hunnit ta dem.

266 Civilrättsliga frågor

Följderna ett brott mot betaltjänstverksamheten kan bli dels att kontohaav åsamkas ränteförluster och andra kostnader, dels att kontohavaren varen åtminstone för tid förlorar möjligheten att använda den delen av kontobeen hållningen brottet avsåg. I de följande avsnitten behandlas frågan om som ansvaret för transaktionsbeloppet. En sådan oriktig belastning kan emellertid också leda till att kontot inte kan användas av kontoinnehavaren. Kontot kan grund det obehöriga utnyttjandet utvisa en för låg behållning eller rent av helt tömt. Kontoinnehavaren kan då åsamkas skador och olägenheter av vara på motsvarande sätt som vid en felaktig uppgift om att kontot är spärrat. ersättning för sådana foljdskador bör emellertid närmast behandlas Frågan om fråga felaktig uppgift kontot. Se närmare om detta i avsnitt 5.4. som en om om

5.3.2 Ansvarsfördelningen

Inledning

En de mest frekventa situationerna vid tvister som rör betaltjänster har av länge varit obehöriga utnyttjanden konton. Sådana utnyttjanden har kunnat av ske främst att tjuv eller annan obehörig person kommit över ett genom en kontokort hör till kontot. Med hjälp kontokortet, och i vissa fall en kod som av legitimationshandling, kan den obehörige sedan utnyttja tillgodohaeller annan vandet eller kreditutrymnret på kontot för egen konsumtion eller för kontantut- Situationen leder ofta till svåra bedömningar i vilken grad kortinnehatag. av varen varit oaktsam med kortet.

Vid användning utomlands innebär oftast redan innehavet av kontokortet en möjlighet för någon saknar behörighet att företa transaktioner som som belastar kontot, inte kontohavaren hunnit få kortet spärrat. Utomlands om krävs regel ingen legitimation än innehavet av kontokortet. Konsom annan trollen det är rätt använder kontokortet förutsätts ske genom av att person som jämförelse namnteckningen av den person som företer kortet mot namnav teckningen på baksidan av kortet.

År 1985 gjordes ett åtagande från de större kortutgivarna och handeln om legitimationskrav vid användning kontokort i Sverige vid köp av varor och av

Civilrättsliga frågor

tjänster för belopp över 200 kronor Även när legitimation krävs, innebär kortförlusten ofta en påtaglig risk för att ett försök till obehörigt utnyttjande av kontot skall lyckas, eftersom den faktiska kontrollen vid säljtillfzillet många gånger är bristfällig. Kort och legitimationshandling förvaras också inte så sällan samma plats, t.ex. i en plånbok eller handväska. Totalt sett innebär ändå kravet på legitimation att risken för obehöriga utnyttjanden minskar.

Om användningen av kortet förutsätter kännedom om en personlig kod, s.k. PIN-kod Personal Identification Number, kan detta utgöra ett säkerhetshöjande moment, åtminstone om koden behandlas på rätt sätt av alla berörda. Detta innebär att koden inte får vara möjlig att avläsa ur systemet, t.ex. vid kommunikation över telenätet eller vid postbefordran av en utvald kod till kontohavaren. Vidare innebär det att kontohavaren för sin del måste förvara uppgifter om koden sådant sätt att de inte åtföljer kortet. Helst skall koden finnas endast i kontohavarens minne. Slutligen innebär det att koden inte skall kunna röjas vid normal användning av kontot. Det rör sig här om vilken säkerhetsuppbyggnad som den betaltjänstansvarige valt, främst när det gäller insynsskyddet för knappsatsen och placeringen av terminalen.

Oavsett vilken teknisk och organisatorisk uppbyggnad man har valt för ett betalsystem, kommer emellertid den sammanlagda säkerheten att utgöras av summan av de säkerhetsmässiga förutsättningarna och det faktiska handhavandet av systemet. Handhavandet kan i hög grad påverkas av hur det civilrättsliga ansvaret fördelas mellan avtalsparterna. Det är denna fördelning som skall behandlas i det följande.

Allmänt om gällande ansvarsfördelning

Standardavtalen på den svenska kontokortsmarknaden är nästan undantagslöst utformade i överensstämmelse med 34 § konsumentkreditlagen. Bestämmelsen utgör egentligen en begränsning av det ansvar som en konsument kan åläggas for obehöriga utnyttjanden när det är fråga om kreditkort. Den har emellertid ansetts analogiskt tillämplig även andra kontokortstyper. Bestämmelsen i

3 Åtagandet tillkom undermedverkan Finansdepartementet dåvarandeBankinspektio- och av nen, sedandet förekommitförslag om att eventuelltinföra lagregler om legitimationstväng.

268 Civilrättsliga frågor

sig ålägger inte Kontohavaren något ansvar, utan det förutsätts i princip att avtalet stadgar för kontohavaren ett ansvar

Enligt lagbestämmelsen skall kontohavaren vara betalningsskyldig för belopp har påförts kontot genom att någon obehörig har använt kontokortet om som kontohavaren eller annan behörig person lämnat ifrån sig kortet till någon annan, genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på något annat sätt förlorat kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren. För belopp påförts kontot efter förlustanmälan mottagits av kreditsom att en givaren är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

Bestämmelsen medför således ett strikt när kontohavaren frivilligt, ansvar enligt förarbetena lämnat ifrån sig kortet. Detta gäller oavsett till vem kortet lämnats ut. Det förutsätts således inte att kortet lämnats till den person som sedan utnyttjat kortet. Inte heller torde det förutsättas att den som mottagit kortet förfarit på sådant sätt framgår någon av de övriga punkterna i som av paragrafen t.ex. med oaktsamhet eller underlåtit att till kortföretaget grov eller till kontohavaren anmäla att kortet kommit på avvägar. Vidare är det oväsentligt hur kontohavaren hanterat en personlig kod som hör till kontot. Det avgörande är hur kortet hanterats. Om således kortet förlorats genom endast normal oaktsamhet, eller utan någon oaktsamhet alls, torde det därför inte spela någon roll koden finns antecknad på kortet. I ett fall från ens om Allmänna reklamationsnämnden har hanteringen av koden tillmätts viss betydelse tillsammans med hur själva kortet hanterats. I ett senare fall har nämnden emellertid uttryckligen påpekat att hanteringen av koden inte kan tillmätas betydelse vid tillämpningen 34 § konsumentkreditlagen. Det av torde också stämma bäst överens med bestämmelsens uppbyggnad. Till senare sin ordalydelse bestämmelsen endast hur kortet hanterats. I förarbetena avser talas inte heller i något sammanhang att omständigheter kring kodhanteom ringen skulle kunna påverka bedömningen.

bestämmelsen alltför bokstavligt i detta avseende har rests i Invändningar mot att tolka Konsumentkrediter, Kommentar till 1992 års konsumentkreditlag, av Erikssonoch Lambertz, s.323

Civilränsliga frågor 269

Bestämmelsen kräver inte att kontohavaren med någon viss regelbundenhet skall kontrollera att han fortfarande har kortet i sin besittning. Däremot kan man inte utesluta att underlåtenhet i detta avseende i speciella fall kan ha betydelse vid bedömningen av oaktsamheten.

Det bör noteras att 34 § konsumentkreditlagen är direkt eller analogiskt tillämplig endast när det är fråga om ett kontokort. Som tidigare berörts omfattar denna lag därmed inte den situationen att endast en personlig kod har använts, dvs. utan att ett kort har använts. Därmed faller de flesta telefonbanktjänster utanför lagens tillämpningsområde. I kommentaren till konsumentkreditlagen anförs att med kontokort avses en handling eller ett föremål, vanligen en plastbricka, som används som bevis om att ett avtal om kontokredit har ingåtts. Ett s.k. elektroniskt ID-kort fungerar som ett hjälpmedel för kontrollera identiteten hos den företer kortet Ett sådant kort kan att som ges en sådan utformning att det är ägnat att kunna användas i olika situationer, även utanför betalningssamrnanhang. Kortet innehåller då inte i sig någon information som bidrar till att koppla ihop innehavet med ett visst konto. Kontonumret får i stället anges annat sätt, t.ex. genom att kontohavaren knappar in numret på telefonen eller terminalen. Ett sådant kort ryms inte inom begreppet kontokort, eftersom det inte syftar till att klargöra behörigheten for ett visst konto. Kortet är då i stället att se som en ersättning för dagens identitetshandlingar, körkort osv. Konsekvensen är att en betaltjänst som utförs med hjälp av ett sådant elektroniskt ID-kort tillsammans med en personlig kod inte omfattas av 34 § konsumentkreditlagen. I dessa fall kan således en konsument såsom kontohavare åläggas ett mera vidsträckt ansvar för obehöriga utnyttjanden än vad som är möjligt vid användning av kontokort. Det rimliga i denna avgränsning kan diskuteras. Mera om behandlingen av dessa situationer i avsnittet om olika beloppsgränser, 5.3.4.

Oaktsamhetsbedämningen

De tvister som varit uppe till prövning i Allmänna reklamationsnämnden har till stor del rört sig om i vilken grad kontohavaren varit oaktsam genom att i

5 De elektroniskaID-korten befinner sig alltjämt i en utvecklingsfas.I vissaformer kande snarast förväntastillhandahålla en presumtionför att bäraren av kortet är en viss person. l dettaavseende är ett sådant kort, liksom kodanvändning, egentligen meraen ersättningför identitetskontroll än en form därav.

270 Civilrättsliga frågor

olika situationer inte ha haft omedelbar kontroll över kortet.° Kontohavarens ansvar på grund av hanteringen av kortet inträder först vid grov oaktsamhet. Som skäl för att inte redan en enkel oaktsamhet skall grunda ansvar för kontohavaren kan anföras, att kortet som betalningsinstrument är avsett att underlätta betalningen för allehanda inköp och därför måste kortet kunna hanteras praktiskt i den dagliga tillvaron. Om kontokortet skall kunna ersätta användningen av kontanter får det inte vara besvärligare att använda kortet än att använda kontanter. När bestämmelsen en gäng infördes i den tidigare konsumentkreditlagen exempel oaktsamhet att kortinnehava-

i

angavs som grov

t ren lämnat kortet i en ficka, en väska, ett fordon eller liknande förvaringsplats

. som inte stått under uppsikt prop. 197677: 123, s. 191. Allmänna reklamationsnämnden har i ett stort antal fall haft att ta ställning till oaktsamhetsfrågan i olika situationer. Här kan endast nämnas några fall för att peka hur gränsdragningen hittills har utfallit.

När det gäller förvaring av kontokort i en bil som inte stått under uppsikt har, förutom huruvida bilen varit låst eller ej, betydelse tillmätts platsen där bilen varit uppställd och den tidsrymd under vilken bilen lämnats utan uppsikt. Således har det inte ansetts grovt oaktsamt att Kontohavaren lämnat bilen låst men utan uppsikt under 10 minuter en skogsväg och själv avlägsnat sig en kortare sträcka från bilen. Inte heller har det ansetts grovt oaktsamt av kontohavaren att lämna bilen utan uppsikt under nâgra få minuter medan hon l lämnade sitt barn på ett daghem bilen läst. Däremot har det ansetts grovt I oaktsamt lämna kortet handväska i bilen i timme utanför ett ridhus. att en en Likaså har det ansetts grovt oaktsamt att förvara kortet i en handväska, som stals vid inbrott i bilen, medan kontohavaren besökte ett museum. Väskan hade gömts under framsätet. Vidare har det genomgående ansetts grovt oaktsamt att förvara sitt kontokort i en nattparkerad bil. I två fall där kortet stulits från bilar i utlandet Spanien resp. Italien har redan så korta tider som 5-10 minuter utan uppsikt över bilarna ansetts utgöra grov oaktsamhet. Den väsentliga omständigheten för gränsen för grov oaktsamhet går vid 5-10 om minuter eller vid någon timme kan sägas vara om den aktuella platsen gav särskild anledning att räkna med att bilen skulle kunna utsättas för inbrott.

Den andra stora frågan har varit om kontohavaren anmält kortförlusten i rätt tid, dvs. en tillämpning av 34 § första stycket3 konsumentkreditlagen.

Civilrättsliga frågor 271

I flera fall har nämnden haft att ta ställning till om kontohavaren förfarit grovt oaktsamt när kontokortet förvarats utan uppsikt på en arbetsplats eller liknande. I ett fall hade kontohavaren ställt i från sig sin väska med kontokort fullt synlig i en kontorslokal, som gränsade till en butikslokal. Väskan med kontokortet försvann och kontohavaren ansågs ha varit grovt oaktsamt. I ett annat fall var det fråga om ett tjänsterum innanför receptionen på ett hotell. Kortet hade förvarats i en handväska som tillfälligt låg dold i en bokhylla bakom en upphängd kavaj. Detta ansågs inte grovt oaktsamt. Däremot ansågs det grovt oaktsamt att förvara kortet i en plånbok i en handväska som var

placerad bakom hörnet till ett skåp på tjänsterummet en skolsköterske-

mottagning. Kontohavaren lämnade rummet vid två tillfällen, varvid rummet var olåst vid det ena tillfället. Emellertid ansågs det inte grovt oaktsamt att under en gymnastiklektion lägga sin plånbok med kontokort i ett skåp tillsammans med andra plånböcker och värdesaker. Kontohavaren hade lagt plånboken där på lärarens begäran.

Härutöver finns ett antal fall där kontokortet försvunnit andra platser. På en strand i Rio de Janeiro förvarade kontohavaren kontokortet i sin ryggsäck. Ryggsäcken fanns i omedelbar närhet av kontohavaren. Under tiden denne betraktade havet försvann ryggsäcken. Kontohavaren ansågs inte ha varit grovt oaktsam. Detsamma gällde för den kontohavare som lämnade kvar sin handväska en parkbänk under ett mycket kort ögonblick. Inte heller har det ansetts grovt oaktsamt att i samband med färd med en svarttaxi låta chauffören ta tag i plånboken. Kontohavaren ansågs i detta fall i och för sig ha varit i viss mån oaktsam. Däremot har det ansetts grovt oaktsamt att förvara sitt kontokort i plånbok i jacka som lämnats in i en bevakad en en garderob en restaurang.

Av visst intresse kan det att jämföra två fall där kontokort förlorats i vara samband med alkoholintag. I det fallet hade kontohavaren under en ena semesterresa i Thailand blivit bjuden drinkar av några okända personer. De bjöd sedan in honom på en drink deras hotellrum. Vid ettiden på natten återvände kontohavaren till sitt hotellrum, där han sedan sov till klockan två nästfoljande eftermiddag. När han vaknade upptäckte han genast att han blivit med bl.a. ett MasterCard kreditkort. Innan han hunnit anmäla förlusten av hade kortet använts för två uttag bank med sammanlagt drygt ll 000 bath för närvarande 3 000 kronor. Nämnden fann inte att det förelegat någon ca anmärkningsvärd situation, varför kontohavaren inte ansågs ha varit grovt

272 Civilrättsliga frågor

oaktsam och inte skulle vara betalningsskyldig för uttagen. I det andra fallet var det fråga om en kontohavare som just återvänt från en utlandsresa. Han gick in på en pub på Stockholms Centralstation där han drack öl tillsammans med några obekanta personer. När han reste sig blev allt svart. Någonstans i Stockholm blev han sedan av med sin plånbok, som bl.a. innehöll hans kontokort. Kontohavaren ansågs av nämnden ha varit grovt oaktsam.

Kommentarer till den nuvarande ordningen.

Främst genom Allmänna reklamationsnänmdens avgöranden har det skapats en rikhallig praxis för tolkning av den nuvarande bestämmelsen i konsumentkreditlagen. Den praxis som därav kan utläsas får anses följa lagstiftarens intentioner, såvitt avser att kontohavaren inte bör åläggas ett så strängt ansvar att korthanteringen inte längre skulle framstå som ett praktiskt alternativ till användning av kontanter. Lagstiftaren har i detta syfte också använt sig av begreppet grov oaktsamhet. Man bör emellertid notera att kravet ställts lägre än i andra författningar vid bedömningen huruvida oaktsamheten skall anses som grov. En jämförelse kan ske med begreppet grov vårdslöshet grov oaktsamhet i andra sarrnnanhang, t.ex. vid brotten grov vårdslöshet i trafik eller grovt vållande till kroppsskada eller sådan grov vårdslöshet som krävs för trañkförsäkringsanstalts återkravsrätt enligt trafikskadelagen. En sådan jämförelse skulle sannolikt leda till slutsatsen att den grova oaktsamhet som avses i konsumentkreditlagen i själva verket innefattar situationer som i andra delar av lagstiftningen närmast skulle betraktas som enkel oaktsamhet. Det kan utgöra en svårighet att i tillämpningen få full förståelse för skillnader i vad som krävs for olika grader av oaktsamhet i olika sammanhang, om skillnaderna i kraven mellan de olika områdena är alltför stora.

Om man vill skapa ett utrymme för ett visst mått av avvikelse från ett idealt och helt oklanderligt beteende, finns det olika sätt att gå till väga. Ett alternativ till att låta rättsföljden inträda först vid grov oaktsamhet finns i hur trafikbrottslagens straffbestämmelse för vårdslöshet i trafik har utformats. Bestämmelsen föreskriver i dess lydelse från och med den l januari 1995 ansvar för enkel vårdslöshet om trañkanten i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Därutöver inträder ett strängare ansvar vid grov oaktsamhet eller om man visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller

Civilrättsliga frågor 273

egendom. Den äldre lydelsen av bestämmelsen föreskrev ansvar för enkel vårdslöshet utom när oaktsamheten var ringa.

Från Allmänna reklamationsnärnndens avgöranden kan man notera att det finns flera fall där situationerna förefaller ganska lika varandra men som fått olika utgång. Icke desto mindre går det att finna avgörande skillnader som bildar en i stort sett homogen och konsekvent bild av gränsen för den grova oaktsarnheten. Dessa små skillnader kan emellertid ibland få oproportionerligt stor betydelse i de enskilda fallen, eftersom de innebär att kontohavaren antingen får ansvara för hela beloppet eller inte behöver ansvara för något belopp över huvud taget.7 Här måste också beaktas att nämnden inte kan ta upp muntlig bevisning och att uppgifterna från parterna inte alltid är så fullödiga som de skulle ha kunnat bli genom ett muntligt förfarande. Det kan därför mycket väl vara möjligt att en rätt utformad berättelse, om vilken kortutgivaren ofta saknar möjlighet att prestera någon egen utredning, kan innebära skillnaden mellan fullt ansvar och inget ansvar alls.

Ser man till betaltjänstorrtrådet i dess helhet saknas det, med undantag för kontokortsfallen, regler för ansvaret mellan parterna vid obehöriga transaktioner. Dit hör Lex. de nya telefonbanktjänsterna med användning av legitimationsmedel i form av personlig kod eller elektroniskt ID-kort. Dit hör också manipulationer och förfalskningar av skriftliga betalordrar vid postgiro- eller bankgirobetalningar. En ny reglering av obehöriga utnyttjanden av konton måste ta hänsyn till dessa transaktionstyper. lnte minst måste hänsyn tas till den förskjutning av tyngdpunkten som framöver kan förväntas till förmån för själva den personliga kodens betydelse. Bevissvårigheterna kommer sannolikt tillta skall större hänsyn till hur koden hanterats. Å sidan att om man ta ena kanske kontohavaren i många fall inte ens har någon aning om hur någon annan kunnat komma över koden och därför inte kan lämna några uppgifter som kastar ljus över skeendet. Denna oförmåga att kunna bidra till utredningen är ägnad att väcka tvivel om kontohavarens aktsamhet över huvud taget. Alternativet vore att man ñck acceptera att kontohavaren helt enkelt inte vet hur kodhemligheten kunnat röjas och inte heller kan komma med någon tänkbar förklaring. Detta skulle emellertid kunna bli förödande för hela hanteringen av tvister av det här slaget, eftersom det avgörande är hur koden

7 Här bortses från sådan fördelning av ansvaret som kan föranledas av att en del av det sammanlagda, omtvistadebeloppetkan avse tidenefter förlustanmälan.

274 Civilrättsliga frågor

hanteras. Å andra sidan måste kontohavaren bibringas känsla det en av att yttersta skyddet for kodhemlighetens bevarande är hans eget agerande. Någon del i ansvaret bör kontohavaren således få vara beredd att ta i dessa fall av ovisshet. Detta förutsätter emellertid att säkerheten i systemet i övrigt är så hög att kontohavaren verkligen känner sig ha den yttersta kontrollen över kodhemlighetens bevarande. Hur denna avvägning kan ske behandlas vidare i avsnittet om självrisk 5.3.3.

Det kan ifrågasättas om skillnaden mellan två ganska likartade fall bör vara så stor som för närvarande. I stället borde det vara möjligt att tillämpa ett ansvar med olika nivåer. Sådana lösningar har valts i den danska kontokortslagen och i lagförslaget från den norska Banklagskommissionen.

Internationella förhållanden

Den danska kontokortslagen innehåller en självrisk på l 500 danska kronor när en personlig hemlig kod har använts vid ett obehörigt utnyttjande. Därutöver samt när en kod inte har behövts, gäller ett ansvar för kontohavaren upp till 8 000 danska kronor, om kontohavaren genom grovt oförsvarligt handlande har möjliggjort det obehöriga utnyttjandet eller om kontohavaren inte har uppfyllt sin skyldighet att göra spärranmälan. Om däremot kontohavaren själv har lämnat ut sin kod till den som företagit det obehöriga utnyttjandet, svarar kontohavaren dessutom fullt ut. Att notera är att detta fullständiga beror helt på koden har lämnats ut. Även betalningen utförs ansvar om om med kort i kombination med kod, anses således koden vara det avgörande momentet i säkerheten. Vidare bör noteras att något obegränsat ansvar för ett obehörigt utnyttjande inte kan göras gällande mot kontohavaren, om det är fråga om en betalning utan kodanvändning.

Det norska lagförslaget innehåller olika nivåer för kontohavarens ansvar när det gäller användning av kontokort. För andra slags transaktioner än med kontokort gäller ansvar för det fulla beloppet om kontohavaren varit grovt oaktsam. Ansvaret är dock begränsat till vad som varit disponibelt för kontohavaren själv, med beaktande även av maxirnibelopp för utnyttjanden per transaktion, dygn, vecka osv. De nivåer som gäller vid användning av kontokort följer i stort sett vad som gäller enligt den danska lagen. För det första innehåller förslaget en självrisk för användning av kort tillsammans med kod eller liknande säkerhetsprocedur. I det norska förslaget har emellertid

SOU 41995169 Civilrättsliga frågor 275

beloppet satts så lågt som till 500 norska kronor. Därutöver svarar kontohavaren upp till 8 000 norska kronor vid grov oaktsamhet och när kontohavaren inte fullgjort sin skyldighet i fråga om spärranmälan. Kontohavaren svarar fullt ut när han uppsåtligen möjliggjort det obehöriga utnyttjandet.

Man kan notera tre skillnader mellan den danska och den norska lösningen. För det första innehåller det norska ett ansvar även utanför kort-kodområdet, medan de danska reglerna förutsätter antingen kort eller kod eller bådadera. För det andra har självrisken för kodfallen satts olika högt. För det tredje tillmäts koden en väsentligt större betydelse i den danska lagen.

EG-rekommendationen från 1988 innehåller en självrisk för kontohavaren på 150 for närvarande ca l 500 svenska kronor.. Vid grov vårdslöshet eller ecu svek gäller dock fullt ansvar. Enligt rekommendationen skulle det även för tiden efter spärranmälan kunna komma i fråga att ålägga kontohavaren ansvar vid vårdslöshet eller svek. Utöver självrisken stadgar inte rekomgrov mendationen olika nivåer för kontohavarens ansvar.

Slutsatser

För svenskt vidkommande borde det införas en differentierad skala för i huvudsak efter mönster från den danska lagen och det kontohavarens ansvar norska lagförslaget. Frågan självrisken kommer att övervägas särskilt i om nästa avsnitt. Oavsett hur ställer sig till en självrisk, bör det emellertid man möjligt att dela upp kontohavarens ansvar mellan dels grov oaktsamhet vara med motsvarande krav som ställs i övriga delar av den svenska rätten på detta rekvisit, dels enkel oaktsamhet, som fortfarande lämnar utrymme för normala avvikelser från helt oklanderlig hantering av betalningsinstrumentet eller en koden. Denna uppdelning är motiverad främst för betaltjänster som vänder sig till konsumenter. Det finns emellertid skäl att anta att det i framtiden inte kommer att finnas några avgörande tekniska skillnader mellan åtkomsten av konsumenttjänster och tjänster erbjuds näringsidkare. En omständighet som leder till denna slutsats är den tekniska möjligheten att ansluta en ordinär som hemdator till ett betalsystem samt det förhållandet att antalet hemdatorer kan förväntas öka under kommande år. En annan omständighet som bör nämnas är möjligheten att utföra t.o.m. relativt avancerade banktjänster med hjälp av telefon samt tillsats for kontroll av elektroniska ID-kort. Det bör därför inte en finnas några principiella skäl mot att tillämpa samma ansvarsbestämmelser för

276 Civilrättsliga frågor

samtliga betaltjänster. Uppdelningen i konsumentavtal och andra avtal kan åstadkommas genom att reglerna görs dispositiva utanför konsumentområdet. I avsnitt 5.3.4 kommer i någon mån att beröras vilka överväganden om ansvarsbeloppen som kan vara aktuella.

5.3.3 Självrisk

En reglering av ansvaret vid obehöriga utnyttjanden måste utgå ifrån vad som skulle gälla om regler överhuvudtaget saknades. Vem skulle få bära ansvaret för en belastning som initierats av någon som saknade behörighet att göra detta Den egentliga frågan borde kanske vara: I vilka fall kan kontohavaren bli ansvarig för en begärd belastning av kontot Svaret denna fråga måste vara att kontohavaren är ansvarig för transaktioner som i vederbörlig ordning begärts av någon som enligt kontoavtalet har behörighet till detta. Om det inte finns en särskild rättsregel eller en bestämmelse i kontokortsavtalet som föreskriver annat, skulle således konsekvensen bli att kontohavaren inte skulle ansvara för en belastning som begärts av en person som saknade behörighet. Detta förutsätter givetvis att kontohavaren verkligen inte har medverkat till belastningen av kontot eller på annat sätt fått nytta av detsamma. I sådant fall skulle det bli aktuellt att pröva kontohavarens delaktighet enligt regler om skadestånd på grund av brott, obehörig vinst eller liknande.

Internationella förhållanden

I flera utländska sammanhang har under senare år aktualiserats frågan om en självrisk för kontohavaren i vissa fall. Som nyss sagts har i EG-rekommendationen från 1988 tagits in en bestämmelse om att kontohavaren skall bära ett strikt ansvar for förluster upp till 150 ecu till följd av stöld eller kopiering av ett betalningsinstrument. Detta gäller endast tills kontohavaren underrättat kortutgivaren. Begränsningen till 150 ecu gäller inte om kontohavaren handlat grovt oaktsamt eller svikligt. Denna självriskregel gäller generellt för betalningar där ett betalningsinstrument kommer till användning. Med betalningsinstrument avses där ett kort eller något annat betalningsmedel som gör det möjligt att genomföra transaktioner av det slag som rekommendationen omfattar.

En självrisk har också funnits i den danska kontokortslagen sedan 1992. Den danska självriskregeln innebär att kontohavaren ansvarar för belopp upp till

SOU 15995269 Civilrättsliga frågor

1 200 danska kronor, om den till kortet hörande personliga hemliga koden har använts När lagen ändrades till att också omfatta transaktioner med kod utan kort, infördes likadan självriskregel för dessa fall. Anledningen men en till att självrisken infördes var främst processekonomiska hänsyn och att man ville förenkla ansvars- och bevisbördereglema. Det antogs att ändringen skulle leda till färre tvister. Dessa hänsyn hade aktualiserats genom att Pengeinstitutankenaevnet närmast motsvarande Allmänna reklamationsnämndens bank- och fmansavdelning ansåg sig ha stora problem med bevisprövningsfrågor vid påstått obehöriga uttag. Bakom tillkomsten av självriskregeln låg, enligt vad utredningen erfarit från Danmark, överläggningar med företrädare för såväl konsument- bankintressen. Dessa överläggningar ledde till en som överenskommelse mellan de berörda om införandet av en självrisk.

Självriskregeln enligt det norska förslaget innehåller ett självriskbelopp om 500 norska kronor och komma att tillämpas när ett kontokort har avses använts tillsammans med personlig kod. Sådana transaktioner där enbart en kod har använts omfattas således inte av regeln. En självriskregel motsvarande sätt finns redan i dag i den norska kreditköpslagen. I förarbetena till den bestämmelsen, OT. nr 38 1984-1985, anfördes som skäl att regeln prp. skulle upprätthålla och skärpa kontohavarnas aktsamhet. Enligt Justitiedeparmening det viktigt att rättsreglema gav utrymme för att tementets var upprätthålla folks värdepapperskänsla vid användningen av korten.

Erfarenheterna från Danmark av självriskregeln tycks vara i stort sett positiva. Man säger sig från Pengeinstitutankenaevnet ha fått en enklare hantering av tvisterna. Någon motreaktion har inte förekommit från konsumenthåll. Frågan är självriskregel skulle passa in i en svensk betaltjänstlag. om en

Slutsatser

Såvitt känt finns i dag ingen motsvarande regel om självrisk något annat område inom svensk rätt. Det närmast jämförbara torde vara bestämmelsen i 9 § produktansvarslagen 1992: 18. Lagen stadgar ett skadeståndsansvar för personskador produkt har orsakat grund såkerhetsbrist. som en av en Skadestånd utgår enligt denna lag också vid sakskada på egendom som vanligen är avsedd för enskilt ändamål. Skadeståndsansvaret kan i princip drabba tillverkare, importörer och marknadsfört produkten med sitt varuannan som märke. Även den tillhandahållit produkten kan bli ansvarig om det inte som

278 Civilrättsliga frågor

framgår vem som är tillverkare eller importör. När ersättningen enligt produktansvarslagen bestäms skall avräknas ett belopp om 3 500 kronor.

Vad som kan anföras mot en självriskregel är att det kan betraktas som en uppgivenhet från rättssamltällets sida att avsäga sig möjligheten att bedöma en persons ansvar efter hans handlande. Dessutom innebär det också att man bortser från de rätta förhållandena även i sådana fall där dessa är ganska lätta att utreda eller t.0.m. är ostridiga mellan parterna. En jämförelse kan dock göras med det strikta ansvar som förekommer i vissa fall, t.ex. för hundägare eller vid jämvägstrafik och kärnkraftverksamhet. Där har det förhållandet att man utövar en viss verksamhet eller på annat sätt försätter sig i en viss position ansetts motivera att man får ta ett mera schablonmässigt ansvar för kostnader som kan uppstå därav. Det kan således i en del fall finnas rättspolitiska skäl som talar för någon form av självrisk. Säkerheten med PIN-koden är beroende av kontohavarens hantering av koden i än högre grad än vad som är fallet med t.ex. en traditionell legitimationshandling. När koden väl kommit till en obehörig persons kännedom finns det inte längre något som hindrar att den används av demia person. Systemet i sig innefattar ingen kontroll av att det är rätt person som knappar in koden. Den som förmår att ange rätt kod betraktas av systemet som rätt person, oavsett hur det förhåller sig i verkligheten. När det handlar om betaltjänster för vilka PIN-koden utnyttjas som en säkerhetsåtgärd, kommer därmed också kontohavarens del i säkerheten att vara större än för andra betaltjänster. I princip har kontohavaren fria händer när det gäller att dölja sin personliga kod. Det kan då finnas skäl att försöka upprätthålla en djupare känsla av ansvar från kontohavarens sida inför sådana betaltjänster som kan utnyttjas med hjälp av kod. Detta skulle kunna uppnås genom införandet av en självriskregel. Med en väl avvägd beloppsgräns för självrisken skulle ansvaret för kontohavaren ändå inte behöva bli mycket större än vid förlusten av en plånbok innehållande kontanter.

Även med en självriskregel kommer i praktiken skyddet fortfarande att vara större vid förlust av ett PIN-kodskort än av kontanter, eftersom kortförlusten inte kan medföra någon ekonomisk förlust utan att PIN-koden finns tillgänglig. Man får trots allt räkna med att kontohavaren i de allra flesta fall lyckas hemlighålla sin kod. Dessutom finns möjligheten att spärra kontokortet, vilket inte är fallet med kontanterna.

Civilrättsliga frågor 279

Några avgörande principiella skäl som medför att en självriskregel skulle vara utesluten finns inte. Frågan är emellertid om det finns tillräckligt behov av en sådan regel i Sverige. Utvecklingen går mot en allt större användning av kod legitimationsmedel. Det finns därför anledning att anta att tvister om som transaktioner utförda med hjälp av kod i framtiden kommer att utgöra större delen eller kanske samtliga tvister på området. Hur långt den tekniska t.0.m. utvecklingen kodhanteringen än kan drivas, kommer den svagaste punkten av och den svåraste bevisfrågan ändå att förbli kontohavarens eget agerande. Så länge betaltjänster grundade på PIN-kodsveriñering fortfarande spelar en betydande roll marknaden bör man ha möjlighet att behandla dessa separat.

En del Allmänna reklamationsnämndens ärendemängd området för stor av betaltjänster gäller kontohavarens hantering av kontokort. Något akut problem med bevisfrågor tycks inte ha uppstått än så länge. Det firms emellertid ändå skäl att ha regler utformade så att de dels tar större hänsyn till PIN-koden som legitimationsmedel, dels främjar kontohavarens eget ansvarskännande. Sådana regler bör dock inte utformas så att de inverkar menligt på kontohavarens rättssäkerhet, vilket skulle kunna motverka syftet med reglerna. Om det bland allmänheten skulle spridas känsla av att man som kontohavare inte har det en avgörande inflytandet över säkerheten t.ex. därför att de tekniska riskerna i systemet är så mycket större kunde en självriskregel nämligen i stället få till resultat att känslan för det egna ansvaret minskar. En självriskregel måste därför kombineras med möjligheter att ta hänsyn till betalsystemets egna förutsättningar och den mänskliga hanteringen av systemet i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis självriskregel införas. En sådan regel bör bör alltså en emellertid kombineras med möjlighet till jämkning efter en prövning av säkerheten i betalsystemet. Avsteg från självrisken bör också kunna ske i andra situationer där självrisken skulle kunna bli oskälig. Till dessa avväganden återkommer jag i författningskommentaren.

5.3.4 Begränsning av kontohavarens ansvar

Beloppsnivåer

Särskilt med avseende konsumentförhållanden kan det finnas skäl att rena överväga beloppsgränser för det ansvar som kan åläggas kontohavaren.

280 Civilrättsliga frågor

Den danska kontokortslagen stadgade ursprungligen helt i överett ansvar ensstämmelse med den svenska konsumentkreditlagen, dvs. fullt ansvar vid frivilligt överlämnande av kortet, vid grov oaktsamhet eller vid underlåtenhet att göra spärranmälan i tid. I samband med att självrisken infördes 1992 begränsades också ansvaret till 8 000 danska kronor i samtliga de fall som sedan tidigare kunde föranleda ansvar. Dessutom höjdes kravet från grov oaktsamhet till grovt oförsvarligt handlande. Samtidigt infördes som ny och enda grund för fullt ansvar att kontohavaren frivilligt lämnat ut koden till den person som företagit den obehöriga transaktionen.

Det norska lagförslaget innehåller också en gräns 8 000 norska kronor för de fall en kontokortsinnehavare varit grovt oaktsam eller spärranmälan inte skett i rätt tid. Om kontohavaren eller någon som kortet har överlåtits till uppsåtligen har möjliggjort utnyttjandet gäller fullt ansvar. l andra fall än där kontokort har använts gäller inte dessa regler. Då gäller i stället att kontohavaren svarar fullt ut, om utnyttjandet varit möjligt genom uppsåt eller grov oaktsamhet från kontohavaren eller någon som hade rätt att belasta kontot.

EG-rekommendationen från 1988 innehåller, bortsett från kontohavarens självrisk 150 ecu, ingen beloppsgräns för ansvaret. Om ytterligare ansvar åläggs kontohavaren, vilket kan bli aktuellt vid grov oaktsamhet och svek, blir det således fråga om fullt ansvar.

En självrisk innebär i sig en pålaga för användarna av betaltjänster som är förenade med kodanvändning. Det förefaller då rimligt att man antingen väsentligt höjer nästa nivå, så som man gjort i Danmark, eller att nästa nivå åsätts ett högsta belopp. Samtidigt skulle ett maxirnibelopp bestämt på detta sätt för t.ex. kontokortsanvändarna kunna utgöra en felaktig signal, om ansvaret vid mycket grova fall av vårdslöshet, som dock inte utgör svikliga eller uppsåtliga förfaranden, skulle rymmas inom detta belopp. Det finns därför anledning att anknyta till slutsatsen i det tidigare avsnittet om ansvarsfördelningen 5.3.2, nämligen att begreppen oaktsamhet och grov oaktsamhet borde kunna komma till användning för att särskilja olika fall av oaktsamhet. I huvudsak skulle dessa båda nivåer omfatta de fall som hittills bedömts som grovt oaktsamma. Inom beloppsgränsen för enkel oaktsamhet bör dock även falla en del fall som i dag inte anses som grovt oaktsamma, men som heller inte återspeglar vad som rimligen bör kunna förväntas av en kortinnehavare. Kravet på kontohavaren skulle därmed bli något strängare,

Civilrättsliga frågor 281

samtidigt som detta ansvar endast skulle galla upp till en viss nivå. Denna nivå bör då sättas så högt att den blir märkbar för kontohavare i allmänhet. men inte så högt att den drabbar de enskilda kontohavarna, i synnerhet konsumenterna, på ett oskäligt sätt.

Om det totala ansvarsområdet för oaktsamhetsfallen på detta sätt utökas, bör å andra sidan inskränkningen när det gäller de grova oaktsamhetsfallen komma att bli än större. Regeln i den danska kontokortslagen om grovt oförsvarligt handlande förutsattes enligt motiven komma att bli tillämplig endast i rena undantagsfall. Även sådan tolkning begreppet oaktsamhet i om en av grov en motsvarande svensk regel kan synas väl snäv, torde ändå de allra flesta fallen kunna bedömas som enkel oaktsamhet.

Övriga ansvarssituationer, såsom underlåtenhet att spärranmäla, frivilligt ut-

lämnande av betalningsinstrument, osv., bör hänföras till endera av de båda nivåerna, beroende om situationerna närmast har karaktären av enkel eller grov oaktsamhet.

Den närmare avgränsningen mellan de båda oaktsamhetsbegreppen samt lämpliga beloppsgränser återkommer jag till i författningskommentaren. Där behandlas också frågan om till vilken av de båda nivåerna övriga ansvarssituationer lämpligen bör hänföras.

Andra begränsningar av ansvaret

Konsumentkreditlagens bestämmelse om ansvar för obehöriga utnyttjanden innehåller den begränsningen, att kontohavaren inte svarar för transaktioner som påforts kontot efter det att kreditgivaren mottagit en anmälan om att kortet har förkommit. Denna begränsning gäller dock inte om Kontohavaren har förfarit svikligt. Motsvarande bestämmelse finns i 1988 års EG-rekommendation, men där kan ansvar efter underrättelsen komma ifråga vid såväl grov oaktsamhet som vid svek. Den danska lagen, å andra sidan, ger kontohavaren ett generellt skydd efter en sådan underrättelse. Där finns i och för sig ett undantag för en situation där ansvaret i stället kan åläggas betalningsmottagaren, dvs. normalt affärsidkaren. Denna situation är emellertid inte aktuell i en lag som endast skall reglera förhållandet mellan kontohavaren och den betaltjänstansvarige. Det norska lagförslagets motsvarighet ålägger kontohaför transaktioner efter en anmälan i de fall kontohavaren eller varen ansvar

282 Civilrättsliga frågor

någon som hade rätt att belasta kontot uppsåtligen har möjliggjort utnyttjandet eller betett sig svikligt mot institutionen.

Det förefaller rimligt att en kontohavare alltid har möjlighet att läka tidigare misstag genom att spärranmäla kontot. I princip bör det också vara upp till kontohavaren att bedöma om tillräckliga skäl finns för att misstänka att någon annan har kommit över kortet eller koden. En möjlighet för en kontohavare att undvika fortsatt ansvar trots till och med grövre fall av oaktsamhet kan antas utgöra ett betydelsefullt instrument för att hålla nere förlusterna totalt sett för obehöriga transaktioner. Den betaltjänstansvariges möjligheter att snabbt nå ut till säljställen och liknande platser med aktuell spärrinformation påverkas inte av under vilka omständigheter den obehörige kommit över kortet eller koden. I och for sig kan det förekomma ett tidsutrymme som är svårt att täppa till även i de mest effektiva system. Den betaltjånstansvarige skulle då få för transaktioner som företas inom denna period. Med utökad ansvara vändning direktuppkopplingar och effektiva rutiner för mottagningen av av spärranmälningar bör emellertid detta utrymme kunna inskränkas till ett minimum. Här måste också beaktas de civilrättsliga reglernas möjligheter som styrmedel för systemuppbyggnaden.

Man kan naturligtvis inte utesluta att regler ger en generell möjlighet att som undgå för tiden efter spärranmälan skulle komma att utnyttjas av ansvar en enskilda kontohavare. Man bör därför fortfarande kunna ålägga kontohavaren för rent svikliga förfaranden mot den betaltjänstansvarige vid utansvar nyttjande även efter det att en spärranmälan skett.

Det förekommer att kontohavaren får information om att han endast har möjlighet att utnyttja betaltjänst inom vissa rambelopp, även om kontoen utrymmet skulle kunna möjlighet till större utnyttjanden. Dessa begränsge ningar fungerar säkerhetsspärrar mot att eventuella förluster skall hinna som växa sig alltför stora, innan de kunnat upptäckas och åtgärdas. Finansinspektionen, liksom tidigare Bankinspektionen, har genom rekommendationer medverkat till utformningen sådana spärrar. Därvid har under senare år gränsen av för kontodispositioner från uttagsautomater och vid butiksterminaler med användning PlN-kod varit 15 000 kronor inom en rullande sjudagarsperiod. av Det förekommer också spärrar som hemlighâlls inför kontohavaren, vilka utgöra ytterligare säkerhetsâtgärd. Den som kommit över ett kontoavses en kort obehörigen skall således dessa spärrar inte kunna veta vilket genom

Civilrättsligafrágør 283

belopp som kan tas ut med hjälp av kortet. Det måste vara rimligt att kontohavaren inte kan göras ansvarig för större utnyttjanden än vad han har anledning att räkna med såsom åtkomliga lör egen del. Sådana spärrbelopp som nu beskrivits bör alltså också innebära en begränsning av kontohavarens ansvar för obehöriga utnyttjanden.

Beträffande tillfälliga övertrasseringar bör gälla, om det inte särskilt framgår av avtalsdokumentationen eller annan tydlig information till kontohavaren att

sådana är möjliga om än kostsamma, att kontoutrymmet som helhet utgör en

yttersta gräns för kontohavarens ansvar. I sådana fall blir alltså i varje fall det innestående beloppet eller det kvarvarande kreditutrymmet begränsande för ansvaret.

5.4 Ansvaret för tjänsten

Mitt förslag: Den betaltjänstansvarige skall inför kunden svara för att betaltjänsten utförs i rätt tid och rätt sätt. Ansvaret skall gälla även när den betaltjånstansvarige har anlitat en självständig aktör för att utföra delar av betaltjänsten. Den betaltjänstansvarige skall ansvara för direkta skador som åsamkas kunden, om felet berodde på omständigheter som han själv eller den självständige aktören rådde över kontrollansvar. Den betaltjänstansvarige skall också vara ansvarig för indirekta skador, om felet berodde på vårdslöshet eller uppsåt från den betaltjänstansvarige eller en självständig aktör som anlitats.

5.4.1 Allmänt om ansvaret för tjänsten

Ansvaret for ett företag som åtar sig uppgiften att förmedla eller på annat sätt låta genomföra en betalning mellan två personer borde i princip kunna jämställas med det ansvar som åvilar den som åtar sig en tjänst av annat slag. Även det förhållandet någon kontoavtal eller ramavtal har att genom ett annat åtagit sig att hålla en betaltjänst tillgänglig för kunden bör medföra ett sådant ansvar. De principer som ligger bakom t.ex. den köprättsliga lagstiftningen och konsumenttjänstlagen bör därför i detta avseende i princip kunna tjäna som utgångspunkt för regler även inom betaltjänstområdet. I detta avsnitt skall behandlas de skyldigheter som den betaltjänstansvarige åtar sig genom att med

284 Civilrättsliga frågor

kunden träffa ett betaltjänstavtal samt vilket skadeståndsansvar som bör åvila en betaltjänstansvarig när denne inte lever upp till ansvaret.

I stort sett kan skyldigheterna vid exempelvis betalningsförmedling sägas bestå i att den betaltjänstansvarige skall vara beredd att föra rätt belopp i rätt tid från rätt konto betalarens till rätt konto mottagarens. Det kan emellertid inträffa att betalningen tar längre tid än vad uppdragsgivaren utgick ifrån, att en begärd transaktion inte slutförs eller att en begäran om en transaktion inte tas den betaltjänstansvariges system. Dessa situationer innefattar i samtemot av liga fall avvikelse från vad kunden haft anledning att förvänta sig av en betaltjänsten. Låt vara att den betaltjänstansvarige inte i samtliga fall bör vara ekonomiskt ansvarig for det inträffade. Situationerna kan emellertid vålla komplikationer i det bakomliggande fordringsförhållandet. En affärsrelation kan brytas eller utsättas för påfrestningar, en god affär kan glida betalaren ur händerna eller betalaren kan orsakas merkostnader för att ordna med betalningen annat sätt eller för att kompensera mottagaren. Om en sådan händelse innebär en avvikelse från vad som följer av avtalet eller andra regler rör förhållandet mellan parterna, kan uppdragsgivaren vilja ställa anspråk som kompensation av den betaltjänstansvarige samma sätt som när en tjänst inom ett annat område blivit felaktigt utförd eller försenad.

Utförandet av betaltjänster kan te sig elementärt. Information om ett tillgodohavande for en kund i ett betalsystem skall bytas ut mot information om ett tillgodohavande för kund i eller i betalsystem. Ändå en annan samma ett annat kan mycket hända på vägen. Betaltjänster är ett utpräglat exempel masshantering. Ofta är flera led involverade, hanteringen bygger att tekniken fungerar och att människan bakom tekniken fullgör sin uppgift korrekt. Det enskilda betalsystemets interna teknik kan vara beroende av funktionen hos extern teknik: strömförsörjning, teleförbindelser, transaktionssortering, etc. Att ett enskilt betaltjänstföretag kan göras ansvarigt för sin egen tekniks funktion och sin egen personals agerande torde inte möta några invändningar. Frågan är emellertid i vilken utsträckning ansvaret även skall omfatta externa medhjälpare och underentreprenörer, likställda deltagare i samma eller angränsande betalsystem, leverantörer av informationsnät eller andra kommunikationsvägar, m.fl. Frågan är också hur långt ansvaret skall sträcka sig i fråga om följdskador för kunden.

Civilrättsliga frågor

Den betaltjänstansvarige bör kunna ansvara för att den tekniska delen av systemet är i funktionsdugligt skick och att personalen följer antagna rutiner. Frågan är emellertid vad som skall anses ursäktligt för den betaltjänstansvarige. Skall han svara även för ett tekniskt fel som han inte har haft anledning att räkna med Skall även ett mindre avsteg från en säkerhetsrutin från en anställd föranleda ansvar för den betaltjänstansvarige, om detta misstag bidragit till att en samtidig manipulation med systemet från en utomstående lyckats

Frågan är också hur långt ut från den betaltjänstansvariges egen sfar hans skall sträcka sig. Även det strikta åvilat säljare lös ansvar ansvar som en av egendom enligt köplagstiftningen har genom åren varit försett med undantag. Under senare år har man i lagstiftningen emellertid kunnat se en övergång från force majeure-regler till kontrollansvarsregler. Vid ett första påseende kan det tyckas som om denna förändring inte lett till några praktiska skillnader. Inslaget av subjektiva hänsyn och kravet förutseende har emellertid blivit större, samtidigt som de objektiva omständigheter som befriar från ansvar blivit fler.

Vilka skador skall en kund i ett betaltjanstavtal kunna få ersättning för av den betaltjänstansvarige, om betaltjänsten inte utförs inom den tid och på det sätt som avtalet innehåller Skall ersättning endast utgå för ränteförluster på kapitalbeloppet Skall ersättning utgå for kostnaderna för att utföra betalningen annan väg Skall kunden kunna ersättning för utebliven vinst Skall den betaltjänstansvarige vara ersättningsskyldig för kostnader för produktionsavbrott, avbrutna semesterresor eller andra följder av att betaltjänsten fallerar

5.4.2 En jämförelse av olika ansvarsregler

Allmänt om skadestånd i svensk rätt

skadeståndslagen är i första hand utformad för utomobligatoriska skadeståndssituationer. Lagen innehåller emellertid även utfyllande regler för redan ingångna avtal. I dessa fall gäller i första hand avtalet samt därefter de lagregler som uppställts för den aktuella avtalstypen.

skadeståndslagen anger vad som kan ersättas som beräkningsbar skada. Till de ekonomiska skadorna hör t.ex. merkostnader som är en följd av skadan och

286 Civilrättsliga frågor

uteblivna arbetsinkornster eller vinster. Från ekonomiska skador skiljer skadeståndslagen ideella skador, dvs. skador som inte kan beräknas i pengar efter storleken på utgifter eller uteblivna inkomster för den skadelidande. En semesterresenär vars betalningsinstrument inte går att använda under resan, och som av den anledningen tvingas avbryta resan i förtid, har ansetts berättigad till ersättning. Denna ersättning har bestämts till kostnaden för en ny resa. Skadan torde betraktas som en ideell skada.

Av praktiskt intresse vid utformningen av ett skadeståndsansvar inom betaltjänstområdet är den distinktion som har skett inom annan kontraktsrätt mellan direkta och indirekta skador. Före 1990 års köplag var omfattningen av skadeståndet vid säljarens dröjsmål eller fel i godset inte närmare lagreglerad. Om säljarens beteende var sådant att det i och för sig var skadeståndsgrundande, satte lagen inga gränser för vilka skador som kunde ersättas, så länge skadorna enligt allmänna principer ansågs stå i ett adekvat orsakssamband med felet eller förseningen. En särskild regel gavs för beräkning av kostnaden för s.k. täckningsköp. I övrigt skulle enligt allmänna principer skadeståndet sätta köparen i samma ställning som om säljaren hade fullgjort avtalet skadeståndet skulle beräknas efter det s.k. positiva kontraktsintresset. Detta innebar att köparen skulle få ersättning inte enbart för direkt förlust utan även för utebliven vinst. Förlusten vid driftsavbrott i produktionen till följd av ett brutet avtal torde ha varit fullt ersättningsgillt, om inget annat avtalats. Dessa skador kan emellertid i vissa fall vida överstiga de värden som det brutna avtalet avser. Möjligen kan skadeståndsansvaret i sådana fall anses begränsat, vilket rättsfallet NJA 1913 s. 276 kan ge ett visst belägg för.

Rätten till skadestånd får begränsad enligt principen att den anses vara skadeståndsskyldige endast är skyldig att ersätta sådan förlust som är en adekvat följd den skadeståndsgrundande handlingen. I NJA 1913 s.276 var av det fråga visst byggnadsmaterial som levererades för sent till ett bolag som om i sin tur skulle leverera varorna vidare till en byggmästare. På grund av förseningen blev bolaget tvunget att betala ett avtalsvite till byggmästaren. Denna kostnad ansågs bolaget kunna kräva igen såsom skadestånd från sin leverantör. Majoriteteni HD ansåg att kostnaden inte översteg vad leverantören bort ta i beräkning när han ingick avtalet. Minoriteten ansåg att bolaget

SeKöprätt av Hellner, 1982, s. 116 ff.

Civilrättsliga frågor 287

hade bon fästa leverantörens uppmärksamhet på att man kunde tvingas betala vite vid en eventuell försening.

Köplagen

Den nuvarande köplagen trädde i kraft den l januari 1991. Enligt den äldre

köplagen från 1905 gällde olika ansvarsgrunder för s.k. specicköp en bestämd

vara och genusköp vara av ett visst slag. Betaltjänster torde här närmast

vara jämförbara med genusköp, eftersom de avser hantering av utbytbar fungibel egendom, nämligen pengar. Det finns därför anledning att närmare jämföra med vad som tidigare gällde för genusköp. Enligt 1905 års köplag hade säljaren vid sådana köpeavtal ett strängt, om än inte strikt, skadeståndsansvar för förseningar av en leverans eller för fel i godset. Säljaren kunde befrias från ansvar endast om förseningen berodde på en omständighet som för honom uteslöt möjligheten att leverera i tid eller att leverera fullgod vara och säljaren inte hade bort ta denna omständighet i beräkning vid köpet. Som exempel pâ ursäktande händelser omtalades lagen i att allt gods av samma slag hade förstörts, eller att det förelåg krigstillstånd, införselförbud eller annan liknande händelse.

Med den nuvarande köplagen infördes begreppet kontrollansvar. Dessutom, infördes i lagtexten begreppen direkt och indirekt skada. Skillnaden mellan olika ansvarsgrunder går numera inte mellan olika varutyper utan mellan olika skadetyper. Med indirekta skador avses förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning, annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas avsett sätt, utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt samt annan liknande förlust, om den varit svår att förutse. Köparen har rätt till ersättning för direkta skador om inte säljaren visar att felet eller förseningen berodde en omständighet som låg utanför hans kontroll och som han inte skäligen kunde ha räknat med vid köpet samt vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Därmed uttrycks vad som avses med säljarens konlrollansvar. Om säljaren anlitar någon för att helt eller delvis fullgöra köpet, svarar säljaren även för vad som ligger inom dennes kontrollansvar, dvs. ett ansvar som föreligger oavsett om säljaren själv kunnat råda över denna omständighet eller ej. Detsamma gäller ifråga om leverantörer och andra i tidigare säljled. Därutöver kan köparen alltid få skadestånd, och då även för

288 Civilrättsliga frågor

indirekta skador, för försummelse säljarens sida eller om säljaren lämnat utfästelse om varans skick.

Konsumentköplagen

Konsumentköplagen 1990:932 ger vid avtalsbrott från säljarens sida konsumenten rätt till ersättning för samtliga skador. Vid fel utgår ersättning även för skador på annan egendom för huvudsakligen enskilt ändamål. skadeståndsansvaret gäller i och för sig även här för vad som ligger inom säljarens kontroll, dvs. säljaren har ett kontrollansvar. Däremot gäller ingen skillnad mellan direkta och indirekta skador. Rätten till skadestånd på grund av fel eller dröjsmål omfattar ersättning för utgifter, inkomstförluster, prisskillnader vid täckningsköp samt andra förluster. Parterna kan avtala att ersättning inte skall utgå for förlust i näringsverksamhet. För att lagen skall gälla för avtalet, skall detta huvudsakligen avse enskilt ändamål, vilket dock inte hindrar att det till mindre del även kan konsumentens näringsverksamhet. Ersättning en avse utgår till och med för skador på annan egendom som tillhör köparen eller annan i samma hushåll.

Konsumennjánstlagen

Konsumenttjänstlagen 1985:716 avser i princip reparationer och andra arbeten som inte utgör en del av ett köpeavtal samt förvaring av lösa saker. Reglerna om skadeståndets omfattning liknar de som finns i konsumentköplagen.

Vid fel eller dröjsmål svarar näringsidkaren inom kontrollansvarets gränser i princip för alla skador. Någon begränsning till direkta skador eller annan sådan uppdelning efter skadetyp har inte tagits in i lagen. Tvärtom framhävs att skadeståndsskyldigheten omfattar även skada på vissa andra föremål, t.ex. det som lämnats för reparation eller förvaring genom avtalet. Lagen är i stort sett tvingande till konsumentens fördel. Parterna har emellertid möjlighet att avtala att ersättning vid fel eller dröjsmål från näringsidkaren inte skall om omfatta förlust i näringsverksamhet.

För andra fall när konsumenten åsamkas skada, dvs. då skadan inte har en samband med ett fel i själva tjänstens utförande eller med ett dröjsmål, finns särskilda skadeståndsregler. Om det uppstått en skada egendom under tiden

Civilrättsliga frågor 289

denna varit i näringsidkarens besittning, är näringsidkaren skadeståndsskyldig, om han inte visar att varken han eller någon som han anlitat varit försumlig. [övrigt näringsidkaren han varit försurnlig. Även för dessa skador svarar om kan parterna avtala bort rätten till ersättning för förlust i konsumentens näringsverksamhet.

Danska kontokortslagen

Kontokortslagen är inte tillämplig vad som normalt avses med begreppet betalningsförmedling, dvs. girobetalningar och liknande. Lagen reglerar således inte de fall av försenad eller utebliven betalningsöverföring som typiskt sett kan orsaka skador för en betalar-e. Enligt 22 § är kortutgivaren ansvarig för förlust hos kortinnehavare och betalningsmottagare som beror på felregistrering, konteringsfel, tekniskt sammanbrott och liknande omständigheter, även om felet är en olyckshändelse. Varken lagen eller förarbetena reglerar vilka skador som är ersättningsgilla eller hur skadorna skall värderas. Detta har i stället överlämnats till domstolarnas prövning.

Norska Banklagskommissionens förslag

Det norska lagförslaget reglerar olika skadesituationer var för sig, beroende på felets an. Vid felaktig belastning skall, förutom korrigering, ersättning utgå till kontohavaren för ränteförlust och annan direkt förlust. För indirekta förluster svarar kontoförande institution enligt allmänna ersättningsregler. Därmed avses enligt motiven att ansvar inträder vid oaktsamhet eller uppsåt, om kontohavaren lidit en ekonomisk skada samt under förutsättning att det föreligger orsakssamband mellan oaktsamheten och skadan.

Vid obehöriga utnyttjanden föreligger, som ovan nämnts, ingen rätt till ersättning utöver ränteförlust kontot samt om institutionen begått ett fel när kontot belastades. I det senare fallet blir regeln om felaktig belastning

tillämplig se därom i det föregående.

Vid förluster på grund av att en betalningsöverföring försenats svarar institutionen för ränteförluster hos betalaren eller mottagaren. Vidare är institutionen ansvarig för direkta förluster såsom kursförluster, inkassokostnader e.d. Detta gäller dock inte om förseningen berodde på omständighet utanför institutionens kontroll. Härvid gäller i stort sett detsamma som vid säljarens

l0 15-0800

290 Civilrättsliga frågor

kontrollansvar enligt den svenska köprätten se ovan. För indirekta förluster svarar institutionen om förlusten uppkommit på grund av grov oaktsamhet från institutionens sida. Vid utfästelse gäller ett fullt ansvar för institutionen, vilket torde innebära att även indirekta förluster är föremål för strikt ansvar § 2-24, 33, 34.

Liksom enligt den svenska lagstiftningen när det gäller kontrollansvaret, sträcker sig det norska kontrollansvaret även till medhjälpare som anlitats av den avtalsansvarige. I de norska motiven indelas medhjälparna i tre kategorier. Den första kategorin omfattar data- och avräkningscentraler, budfirmor, osv. Dessa ordinära medhjälpare faller utan vidare in under de medhjälpare som kontrollansvaret omfattar. Den andra kategorin omfattar samarbetande banker. I princip omfattar en banks kontrollansvar även bankens val av korrespondentbank samt fel som korrespondentbanken begår. Om emellertid en betalningsförmedling sker på anvisning från mottagaren skall avsändarens bank inte behöva svara för mottagarbankens fel, inte ens sekundärt. Den tredje kategorin omfattar Televerk och Postverk, vilka intar en monopolstälhiing inom sina respektive områden. Detta har dock inte ansetts påverka kontrollansvaret för medhjälpare, eftersom det alltid finns alternativ till hur informatiobefordras. Sedan banken valt sitt medium får man också svara för mediets nen ändamålsenlighet, på samma sätt som vid valet av medhjälpare i allmänhet. Som exempel indirekta förluster nämns i motiven förluster på grund av att ett tillgodohavande inte har kunnat utnyttjas vid ett visst tillfälle och förluster pâ grund av att ett avtal hävts.

E G-rekommendan onerna

I 1988 års rekommendation regleras vad som bör gälla vid icke utförda eller felaktigt utförda transaktioner. Rekommendationen avser därvid endast ett anför det aktuella transaktionsbeloppet. Vid s.k. icke godkända transaktiosvar dvs. obehöriga transaktioner, omfattar ansvaret det belopp som krävs för ner, att återställa kontot i sitt ursprungliga skick, dvs. innan transaktionen företogs. Beträffande samtliga övriga ersättningsfrâgor hänvisas till att dessa skall regleras i enlighet med den lag gäller för avtalet mellan parterna, dvs. i som princip den s.k. lex contractu. I övrigt lämnar rekommendationerna ingen vägledning för hur ersättningsfrågorna bör lösas.

Civilrättsliga frågor

UNCITRAL-s modellag

Modellagen ger betalaren rätt till återbetalning av kapitalbe loppet jämte ränteforlust på beloppet när förmedlingen inte fullbordas. Om den genomförs men det uppstår en försening är mottagaren, eller betalaren om denne ersatt mottagaren för förlusten, berättigad till räntekompensation. Härutöver skall

ersättning endast kunna erhållas vid antingen a uppsåt från bankens sida att

orsaka skada eller b vårdslöshet från bankens sida om man från bankens sida förstod att en skada sannolikt skulle kunna inträffa.

Standardavtalen på marknaden

De Standardavtal som gäller för betalningsförmedling innebär att kunden inte kan få ersättning när den betaltjänstansvarige varit normalt aktsam. Dessutom friskriver sig betalningsförmedlaren från ansvar för indirekta skador samt andra direikta skador än kapitalbelopp och utebliven ränta på belopp som inte förmedlats rätt.

5.4.3 överväganden

Ett argument för att inskränka de ersättningsgilla skadorna till ett minimum kan vara att betahtingarna är i hög grad anonyma för den betaltjänstansvarige. Det är oftast omöjligt för denne att närmare bedöma vilka risker som är förenade med en specifik betalning. En betalning även av ett relativt begränsat belopp kan i själva verket ingå i en större affär med värden som inte står i förutsebar proportion till det enskilda förmedlingsuppdraget. Inte heller om betalaren lämnar upplysningar om syftet med betalningen på en avi eller liknande kan det krävas att den betaltjänstansvarige särskilt skiljer ut denna betalning från övriga. Karaktären av masshantering kan då förlorad med högre kostnader följd. Å andra sidan bör den betaltjänstansvarige med som ta i beräkningen att det typiskt sett i hela den ström av betalningar som förmedlas varje dag ingår ett stort antal betalningar som är av väsentlig betydelse för förhållandet mellan betalaren och mottagaren. Systemet bör alltid utformas och drivas med en sådan säkerhet att betalaren med förtroende kan använda sig av systemet och att det typiskt sett är i det närmaste riskfritt att skicka en betalning genom systemet. Systemet måste vara berett även för betydelsefulla betalningar. Så kan inte anses vara fallet om ansvaret för betalningen för den betaltjänstansvarige är alltför inskränkt.

292 Civilrättsliga frågor SOU 1995;69

Beträffande tjänstens tillgänglighet har det i rättstillämpningen hittills ansetts att t.ex. ett avtal om ett kort för användning i bankautomater inte i sig kan innebära ett ovillkorligt åtagande från kortutgivaren, att kortet i alla lägen kan användas. Det har därmed lämnats ett visst utrymme för driftsavbrott och liknande situationer. lcke desto mindre har, som tidigare framgått, kortinnehavaren ansetts kunna rikta anspråk mot sin bank när hindret i användningen föranletts felaktiga uppgifter att kontot skulle varit spärrat. I dessa fall av om har prövats huruvida banken varit, som det heter i de förekommande standardavtalen, normalt aktsam. I princip bör den betaltjänstansvarige kunna hållas ansvarig för att den avtalade tjänsten hålls tillgänglig för kunden i enlighet med avtalet. I annat fall skulle en väsentlig funktion i tjänsten riskera ut. Det är också angeläget för att upprätthålla klarhet i vad som att tunnas gäller, att detta slås fast lagen. i Det skulle emellertid föra allt för långt ansvar att kräva att samtliga terminaler alltid skulle hållas öppna utan några tekniska avbrott. Inte minst skulle det leda till ohållbara bevisproblem att fastställa vilka nekats tillträde till systemet under ett sådant avbrott. Oftast möts som kunden enbart ett meddelande att det föreligger ett tekniskt fel eller att av terminalen är stängd. Vid dessa tillfällen finns inte någon journalföring som utvisar vilka som försökt använda sig av tjänsten.

I varje fall bör sådana omständigheter den betaltjänstansvarige haft som rimliga möjligheter att förhindra eller förebygga ingå i systemets felkalkyler. Konsekvenserna den betaltjänstansvariges val av teknisk utrustning, av kommunikationsmedium, säkerhetsrutiner, personal och fristående medhjälpare bör belasta verksamheten i dess helhet, och inte drabba de enskilda kunderna. En begränsning av ansvarets omfattning till att endast gälla t.ex. räntekorrtpensation skulle ställa den betaltjänstansvarige i en orimligt gynnsam position jämfört med andra företag tjänstesektorn. För det stora flertalet kunder skulle det inte heller särskilt verkningsfullt att hänvisa till deras vara fria val av betalsystem.

Det är i stället eftersträvansvärt att så långt möjligt jämställa försäljningen som betaltjänster med andra avtalstyper. Ansvaret bör därför kunna omfatta av andra direkta skador än ränteförluster. Om kunden drabbas av påminnelrena seavgifter eller inkassokrav vid försenad betalning bör sådana kostnader en kunna omfattas Även indirekta skador bör kunna omfattas under av ansvaret. väsentligen förutsättningar inom köprätten. En väsentlig anledning samma som till för indirekta skador är strängare i Konsumentköplagen och att ansvaret

Civilrättsliga 293

konsumenttjänstlagen än i köplagen torde stå att finna i det att dessa lagar endast avser konsumentavtal. De indirekta skadorna spelar typiskt sett en mindre roll i konsumentförhâllanden än när kunden är en näringsidkare. Dessutom är behovet av skydd större för konsumenter än för näringsidkare. Reglerna för betaltjänstema avses komma att gälla för såväl konsumenter som för näringsidkare. Därför bör i princip köplagens regler tjäna som förebild för betaltjänstlagens ersättningsregler.

Slutsatser

En betaltjänstansvarig bör således få svara för alla slags direkta skador som täcks av kontrollansvaret. Därutöver bör den betaltjänstansvarige vara skyldig att ersätta indirekta skador vid vårdslöshet och vid utfastelse frän dennes sida. En utfästelse grundar sig alltid på att man i det enskilda avtalet kommit överens om, eller möjligen i vissa fall får anses ha kommit överens om, ett längre gående ansvar än vad lagen i sig stipulerar. Det finns därför inget hinder mot att en utfästelse även ett i konsumentavtal genom avtalet begränsas i till att avse direkta skador eller till och med endast ränteförluster. I författningskommentaren till ansvarsbestämmelserna kommenteras närmare vad : som gäller för de olika skadetyperna. i l

5.5 Behandling av tvister

Tvistelösning iAllmänna reklamationsnämnden

Allmänna reklamationsnämnden ARN har till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare och ge rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Nämnden har också till viss del en rådgivande funktion. Förfarandet hos nämnden utgör en frivillig tvistelösningsform, innebärande att det är frivilligt för konsumenten att anlita nämnden och för näringsidkaren att svara inför densamma. Det är också frivilligt för parterna att följa nämndens utslag. En näringsidkare som inte följer ett utslag från nämnden får dock räkna med särskild uppmärksamhet offentligt. Nämnden är sammansatt av företrädare för partsintressen, t.ex. när det gäller bankärenden företrädare för Svenska Bankföreningen och Konsumentverket, samt opartiska ledamöter. Nämnden får avvisa ett ärende bl.a. den grunden att dess arbetsformer eller andra omständigheter gör det olämpligt att man prövar tvisten. Detta kan vara fallet

294 Civilrättsliga frågor

om avgörandet bör föregås av muntlig bevisning. Någon möjlighet till vittnesförhör eller liknande bevisupptagning förekommer inte i nämndens handläggning.

Det torde inte förekomma att finansiella aktörer i sina Standardavtal anpassade för konsumentforhållanden tar in skiljedomsklausuler i avtal. Med den restriktiva hållning som intagits till sådana klausuler i konsumentförhållanden torde möjligheten att genom sådana klausuler utestänga konsumenten från sedvanlig rättslig prövning vara i det närmaste obeñntlig.

Nordiska förhållanden

Det norska lagförslaget innebär i stort sett att en särskild nämnd, Bankklagenenmda, som funnits sedan 1988, ges legal status. Nämnden förblir dock rådgivande och dess arbetsuppgifter kan således sägas utgöra en direkt motsvarighet till ARN:s bank- och ñnansavdelning.

Även i Danmark finns särskild nämnd för prövning konsumenttvister, en av Pengeinstitutartkenaevnet. Denna nämnd prövar tvister mellan de finansiella instituten i huvudsak bankerna och konsumenterna. Enligt vad utredningen inhämtat vid besök hos nämnden i september 1994, finns en formell möjlighet till muntligt förfarande inför nämnden. Denna möjlighet lär dock inte ha utnyttjats. Om så skulle bli fallet skulle det, enligt nämndens företrädare, inte bli fråga om förhör under sanningsplikt såsom inför en domstol.

Slutsatser

Fördelarna med en särskild nämnd av det slag som ovan beskrivits skapar förutsättningar för att på kort tid uppnå en omfattande och enhetlig praxis. Dessutom bör förutsättningarna för att kunna uppnå lösningar som accepteras av branschföreträdarna vara goda. Nämnden kan utgöra en viktig kontaktyta for att konstruktivt lösa avvägningar av mera generell art, utan att ett ordinärt domstolsförfarande behöver genomföras. Som en nackdel kan nämnas att rättsbildningen bedrivs i en instans utanför det ordinarie rättssystemet. Det kan fortfarande också, bl.a. av kostnadsskäl, vara förenat med ett visst motstånd från konsumentens sida att föra sin sak vidare i domstol. Ytterligare aspekter är vilka handläggningsforrner ett nämndsförfarande ger möjlighet till och vilken rättslig ställning ett utslag från nämnden har. Verksamheten i en sådan

Civilrättsliga frågor

nämnd bygger på att dess beslut accepteras av den starkare parten. Om den rättsbildning som sker i nämnden tillmäts ett alltför lågt värde, finns det risk för att förtroendet för nämnden allmänt sett försvagas. Det är därför av yttersta vikt att nämndens uppgifter står i proportion till de möjligheter som följer med formerna för handläggningen av ärendena.

Vad först gäller handläggningsformen torde handläggning utan muntligt förfarande inte vara ägnat att ett fullödigt sätt utreda frågor om rena händelseförlopp. Konsekvensen kan bli att parterna hävdar motsatta händelseförlopp, varpå man ofta tvingas avvisa ärendet, eller att den ena parten saknar möjlighet att bedöma alternativa händelseförlopp och därför ser sig föranledd att acceptera ett påstått händelseförlopp. Möjligheten till materiellt korrekta avgöranden torde då tendera att minska, något som naturligtvis inte går att få bekräftat annat än genom en ordinär domstolsprocess. ARN:s arbetsformer är inte i sig föremål för denna utrednings arbete. Det är också svårt att omedelbart se några andra former som för betaltjänsternas del skulle leda till bättre resultat med samma förenklade och lättillgängliga förfarande. Det finns emellertid anledning att också beakta i vad mån de materiella reglerna kan påverka möjligheterna till en tillfredsställande och rationell behandling av tvister inom omrâdet.

En förändring av de materiella reglerna som skulle kunna bidra till detta, och som ingår i det lagförslag som läggs fram i detta betänkande, kan vara införandet av en självriskregel för vissa vanligt förekommande typer av tvister. Erfarenheterna från Pengeinstitutankenaevnet i Danmark tyder på att en sådan regel skulle kunna få stor betydelse för arbetet i ARN. Från tiden före självriskens införande hade man där omkring 50 tvister om året där Dankortet var inblandat. Från tiden efter införandet av denna regel har antalet ärenden av samma typ legat omkring 20 om âret. Uppfattningen hos Pengeinstitutankenaevnets företrädare är också att självrisken verkligen haft en stor betydelse. Tidigare avsåg en stor del av ärendena huruvida kortinnehavaren genom vårdslöshet gjort ett obehörigt utnyttjande möjligt. Sedan införandet av självriskregeln avser större delen av ärendena huruvida kortinnehavaren gjort spärranmälan inom rätt tid. Bedömningar av spärranmälningar torde mera sällan än vårdslöshetsbedömningar bero på om man kan fastställa ett visst händelseförlopp, eftersom tiden för spärranmälning måste kunna dokumenteras från den betaltjänstansvarige. En positiv följd av en självriskregel borde därför kunna bli att en större andel av ärendena hos ARN

296 Civilrättsliga frågor

kommer att vara av sådan art att handläggningsformerna i nämnden är ändamålsenliga för handläggningen av dem.

Det bör vara en angelägen uppgift för tillsynsñmlctionerna inom betaltjänstområdet att följa handläggningen i ARN och vid behov fästa lagstiftarens uppmärksamhet på förändringar som kan leda till att prövningen i nämnden bättre fyller sin uppgift.

Banktjänster genom ombud

1 Bakgrund

Genom den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 a § bankrörelselagen 1987:617, infördes med verkan från den 1 januari 1993 en möjlighet för bankerna att efter särskilt tillstånd från Finansinspektionen bedriva viss enklare form av bankverlcsamhet med annans personal och i andra lokaler än i banklokal. Den aktuella paragrafen i bankrörelselagen har följande lydelse.

3 a § Om det finns särskilda skål får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen tillåta att en bank låter verksamheten bedrivas av annan än bankens egen personal och i andra lokaler än bankens egna.

Avsikten med införandet av bestämmelsen var att ge möjlighet för bankerna att upprätthålla enklare bankverksamhet i glesbygd och mindre orter. Verksamheten ansågs på sådana platser kunna bedrivas i livsmedelsbutiker och motsvarande. Bestämmelsen avser således vad som ibland har kallats Bank i butik. I utredningens delbetänkande Finansiella tjänster i förändring SOU 1994:66, behandlades frågan under benämningen banktjänster genom ombud.

Begränsningen till glesbygd eller mindre orter korn inte till uttryck i lagtexten, men det uttalades klart i propositionen att bestämmelsens räckvidd var begränsad på detta sätt prop. 199292:89 s. 173. Inte heller framgår det uttryckligen av lagtexten vilka banktjänster som banken kan låta någon annan utföra. I propositionen uttalades dock att man i syfte att tillgodose säkerhetskraven kan begränsa verksamheten till att avse enklare banktjänster in- sättning, uttag och betalningsförmedling. Däremot ansågs inte kreditupplysningsverksamhet eller beslut om kreditgivning höra till de tjänster som naturligen borde kunna utföras i butik. Det ansågs inte ankomma på Finansinspektionen att pröva bankens behov av att bedriva verksamheten i de former som här kunde bli aktuellt. Denna bedömning skall i stället banken

298 Banktjänster genom ombud

själv förfoga över. Finansinspektionen har således att pröva övriga förutsättningar, dvs. om orten uppfyller kravet på glesbygd eller mindre ort samt formerna för verksamheten.

Den nya paragrafen avsågs inte komma att påverka den verksamhet som sedan tidigare hade bedrivits inom Postens ordinarie kontorsverksamhet för Nordbankens räkning. Denna verksamhet hade ansetts tillåten även enligt vad som gällde tidigare.

6.2 Delbetänkandet

I delbetänkandet togs i enlighet med uppdraget upp en del överväganden om formerna för sådan verksamhet som nu beskrivits. Därvid kom utredningen till slutsatsen att möjligheten att bedriva bankverksamhet genom ombud inte bör vara begränsad till enbart glesbygd och mindre orter, även om behovet torde vara störst l övrigt innebär utredningsförslaget i huvudsak att vissa allmänna utgångspunkter tas i lagen samt en starkare betoning av Finansinspektionens möjligheter till styrning av formerna för verksamheten, i såväl tekniskt personellt hänseende. Över huvud taget förutsätts inspektionen som kunna värna om säkerhetsaspekterna genom att förena tillstånden med villkor i fråga om t.ex. teknisk utveckling.

Utredningen föreslog sammanfattningsvis att huvudregeln om att bankverksamhet skall tillhandahållas i banklokal av bankens egen personal skulle lagfástas, att banktjänster under andra former än enligt huvudregeln skulle få till- handahållas pá alla slags orter och aII de banktjänster som skulle kunna komma i fråga för sådan verksamhet skulle anges uttryckligen i lagtexten insättning på konto, uttag från konto med bankbok, betalningsförmedling och kreditförmedling.

Prövningen förutsätts komma att ske med ett betydande mått av hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, såsom ortens beskaffenhet, lokalens utformning, typen av butik, val av teknik, personalens kompetens och ansvarsforhållanden, val av banktjänster, val av beloppsgränser, val av kunder, etc. Bestämmelsen i dess föreslagna lydelse avses också ge inspektionen ett stort utrymme att styra över utvecklingen, genom att tillstånd till verksamheten

SOU 11995169 Banktjänster ombud 299 genom

kan förenas med villkor i fråga om t.ex. successivt införande av bättre teknik. Prövningen skall kunna avse en enstaka etablering eller ett flertal likartade etableringar, allt efter i vad mån inspektionen anser detta förenligt med kraven på säkerhet och möjligheten att förutse hur verksamheten kommer att bedrivas. Utredningen föreslog följande nya lydelse av paragrafen.

3 a § Banks verksamhet skall drivas av bankens egen personal och i bankens egna lokaler bankkontor. Uttag från konto utan bankbok får dock tillhandahållas även på annat sätt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får ge en bank tillstånd att låta ett ombud tillhandahålla följande tjänster för bankens räkning insättning från bankkonto, 2. uttag från konto med bankbok, betalningsförmedling och 4. kreditförmedling. Tillstånd enligt andra stycket fâr ges endast om banken ansvarar för verksamheten mot kunden och det kan antas att verksamheten kommer att bedrivas under sådana kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, som betingas av verksamhetens art och omfattning samt övriga omständigheter.

6.3 Utvecklingen

Ansökan om tillstånd att tillhandahålla banktjänster genom ombud har hittills prövats för tre banker. Föreningsbanken fick den 20 juni 1994 tillstånd att bedriva verksamhet i två butiker i Hakkas utanför Gällivare och i Tavelsjö utanför Umeå. Tillståndet avsåg insättningar av kontanta medel upp till 10 000 kronor per kund och dag, och gällde för en försöksverksamhet under sex månader.

Den 24 april i år ñck Postgirot Bank tillstånd att tillhandahålla insättningar och uttag från kunders eget postgirokonto samt inbetalningar till annans postgirokonto eller till annan person via utbetalningskort eller annan betalningsanvisning. Beloppsgränserna sattes olika beroende på dels typen av transaktion, dels om vcrksamhetsstället var utrustat med terminal eller Tillståndet gäller till och med den 31 december 1996. Därefter skall banken lämna en utvärdering av verksamheten till Finansinspektionen. Ansökan beviljades för 73 av de 360 orter som ansökan avsåg.

300 Banktjänster ombud genom

Samma dag som tillstånd gavs för Postgirot Bank beviljades även en ansökan från Nordbanken. Denna ansökan avsåg sådan verksamhet som sedan tidigare bedrivits inom Postens verksamhet därigenom följde med Postens och som verksamhet ut i butikerna.

6.4 Slutsatser

Den tekniska utvecklingen inom området för tillhandahållande av finansiella tjänster telefon har snarast accentuerats sedan delbetänkandet. Utvecklingen har gått mot breddning av tjänsteutbudet telefon samtidigt som fler och en fler banker etablerat telefontjänster för sina kunder. Därigenom har bankerna visat på klar inriktning mot att vilja vidareutveckla denna form av kunden kontakt. Hur långt denna utveckling kommer att drivas och vilka erfarenheter de olika kundgrupperna kommer att göra grund av detta går inte att ännu så länge ha en bestämd uppfattning om.

Den fortlöpande processen med tekniñering av allmänhetens bankkontakter har inneburit att möjligheterna att utföra finansiella transaktioner har breddats. Däremot har den kontanthanteringen inte avskaffats helt. Det förefaller rena inte heller sannolikt att de tekniska möjligheterna ens på längre sikt helt nya all kontanthantering. Även således väsentlig del skulle kunna ersätta om en av betalningarna mellan konton framgent kan komma att ske telefon eller på liknande sätt, lär det därför alltjämt komma att finnas behov av möjligheter till kontanta uttag och insättningar på alla slags orter. Kvalitativt sett torde således behovet personlig bankservice kvarstå i allt väsentligt så som anfördes i av delbetänkandet. Det bör for övrigt till varje bank att själv ta ställning vara upp till vilka olika alternativ som skall utnyttjas för att upprätthålla kundkontakter med tillräcklig geografisk täckning.

Frågan banktjänster ombud har kopplingar till olika former av beom genom taltjänster behandlas i övriga delar av betänkandet. Nya former att som komma i kontakt med sin bank, hittills främst genom telefonbanktjärtster, kan medföra behovet att tillhandahålla banktjänster genom ombud i viss mån att av minskar. Samtidigt finns det vissa bankkontakter som kunden inte kan föra på telefon, nämligen kontanta insättningar och uttag. En viss kontantservice kan därför antas komma att efterfrågas även i framtiden. I övrigt påverkas behovet

Banktjänster genom ombud 301

banktjänster ombud av vilka förändringar som kan komma att ske av genom med bankernas kontorsnät framöver.

Det förslag till lagändring lades fram i delbetänkandet bör ge ett tillsom räckligt utrymme för bankerna att var för sin del besluta om prioriteringar när det gäller formerna för deras kundkontakter. Bestämmelsen torde även efter sådana förändringar innebära ett fullgott skydd för säkerhet och förtroende i verksamheten. Det finns därför inte skäl att nu framföra ytterligare förslag till förändringar.

SOU 1995 :69

Författningskommentar

Förslaget till lag om betaltjänster

1 kap. Allmänna bestämmelser

llllämpningsområde

Denna lag gäller betaltjänster som yrkesmässigt tillhandahålls allmänheten. Med betaltjänster avses förmedling av betalningar, 2. betalningar från konto hos betalningsmottagaren med användning av kontokort, personlig kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot, samt överföringar mellan egna konton och uttag av kontanter med användning av legitimationsmedel som avses i Bestämmelserna i denna lag gäller betalning med växel och check i de hänseenden som inte är reglerade särskilt i växellagen 1932: 130 eller checklagen 1932:131. Denna lag gäller inte verksamhet som drivs av Sveriges riksbank.

Första stycket Lagen gäller betaltjänster som yrkesmässigt tillhandahålls allmänheten. Med allmänheten såväl fysiska som juridiska personer. Härigenom utesluts avses från lagens tillämpningsområde tjänster som används for ett företags eller en koncerns interna betalningstransaktioner. Vidare utesluts verksamhet som enfinansiella institut. dast avser betalningstransaktioner mellan

Lagen är i princip tillämplig även internationell användning av betaltjänster. När det gäller tillämpningen lagen finns det emellertid vissa begränsningar av i fråga den nationella avgränsningen som är naturliga och som därför inte om uttryckligen i lagtexten. En allmän begränsning är till att börja med att anges det skall fråga betaltjänster som tillhandahålls allmänheten på den vara om

304 Författningskommentar

svenska marknaden. Detta torde emellertid följa redan av svensk lagstiftnings räckvidd i allmänhet, när inte annat sägs uttryckligen. När det gäller de näringsrättsliga reglerna faller det sig också naturligt att dessa av praktiska hänsyn inte kan tillämpas sådan verksamhet som i och för sig riktas mot den svenska marknaden, men där denna del av verksamheten endast är av tillfällig art. Detta kan exemplifieras med att ett utländskt kontokortsföretag skulle rikta en kampanj till allmänheten här i landet för att locka till sig svenska kortinnehavare. Exemplet förutsätter dock att företaget inte bedriver annan typ av verksamhet här, såsom att det finns svenska säljföretag anslutna kortmottagare. Även för de civilrättsliga reglernas vidkommande saknas som uttrycklig regel i lagen om den nationella avgränsningen. Betaltjänsterna bör dock inte skilja sig från vad som gäller för andra typer av civilrättsliga avtal i fråga om valet av nationell lagstiftning. Dessa frågor bör således lösas enligt vad som följer av den svenska internationella privaträtten i allmänhet. Här kommer således in bedömningar utifrån de lagar och allmänna principer som gäller for internationella avtalsförhâllanden, varvid frågor om t.ex. var avtalet kan anses ingånget blir av betydelse.

Lagen kommer alltså att gälla även uppdrag som avser betalningar till utlandet liksom betalningar som sker utomlands med en i Sverige tillhandahållen betaltjänst. Som exempel på det senare kan nämnas transaktioner som sker utomlands med ett i Sverige utgivet kontokort. Bland betaltjäristerna återfinns dels sådana där kunden mera varaktigt ansluter sig till en betaltjänst för ett fortlöpande utnyttjande av tjänsten, dels sådana där kunden utan föregående överenskommelse lämnar t.ex. ett betalningsuppdrag vid ett enstaka tillfälle. Bedömningen av var avtalet skall anses ingånget bör i de förra fallen avse det avtal varigenom kunden en gång anslutit sig till betaltjänsten. Om ett enstaka sådant internationell uppdrag som utförs tried ett ramavtal som grund avser en betalning, eller rent av beordras från utlandet, påverkar detta inte lagens tillämplighet. Dock kan i båda fallen, som framgår av ansvarsbestämmelserna, vissa speciella hänsyn göra sig gällande vid den betaltjänstansvariges ansvar för andra aktörers handlande.

Andra stycket Betaltjänster definieras i detta stycke främst utifrån begreppet betalning. Med betalning menas varje åtgärd som medför att pengar förs över från en fysisk eller juridisk person till en annan. Således avses inte endast betalning för varor och tjänster. Det kan också vara fråga om betalning av en skuld eller betalning

Författningskommentar 305

av en summa som lån. En överföring mellan konton som tillhör en och samma pnerson utör ingen betalning, även om kontona förs av skilda banker. Sådana överföringar kan dock omfattas av punkt

I första punkten behandlas förmedling av betalningar. Att förmedla betalningar innebär att någon, t.ex. en bank, uppträder som förmedlare av en betalning o-ch åtar sig att flytta pengar från betalaren till betalningsmottagaren. Betalningsförmedling förutsätter således tredje part. Tredje part är varje en part med egen rättskapacitet, således även företag i samma koncern som annan betalaren eller betalningsmottagaren. Vid betalningsförmedling deltar ofta flera parter i likvidhanteringen eller informationsbehandlingen. Någon eller några aktörer i förmedlingskedjan hanterar likviden. Andra aktörer förmedlar enbart information betalningstransalction, sorterar olika betalningar eller tar på om en annat sätt befattning med transaktionen i administrativt hänseende. Som exempel på sådan förmedlingskedja kan nämnas att vid en bankgirobetalen ning anlitar betalarens bank Bankgirocentralen BGC AB som förmedlare och, mottagarens konto förs av en annan bank än betalarens, även betalningsom mottagarens bank. Vid gireringar mellan postgirokonton är det en och samma bank, Postgirot Bank AB, som bokföringsmässigt flyttar pengar mellan betalarens och betalningsmottagarens konton hos banken.

Betalningsförmedling kan grunda sig antingen på ett betalningsuppdrag eller betalningsanvisning. Den vanligaste formen av betalningsuppdrag är en gireringar eller överföringar mellan betalarens och betalningsmottagarens konton, Lex. post- och bankgirobetalningar. Andra exempel är situationer då betalaren över disk ett post- eller bankkontor lämnar betalningsförmedlaren instruktioner och kontant likvid för uppdraget eller betalningsmottagaren får betalningen i form betalningsanvisning t.ex. post- eller bankgiroanvisav en ning formedlarens försorg. En betalningsanvisning kan också vara en genom betalaren själv mot eget konto hos betalningsförmedlaren utställd anvisning av för betalningsändamâl, t.ex. check eller en kontokortsnota, vilken moten tagaren kan lösa in hos förmedlaren. En resecheck är också att betrakta som betalningsanvisning i de fall den är inlösningsbar hos andra än utställaren en av resechecken.

Uppdrags- och anvisningssystem är vanligtvis pappersbaserade och förutsätter följaktligen skriftlig form. I system för post- och bankgiroinbetalningar kan uppdragsdokumentet lämnas på datamedia eller via dataöverföring på telenätet.

306 Författningskommentar

Både i Sverige och utomlands har byggts upp nätverk för datakommunikation som möjliggör initiering och utväxling av betalningstransaktioner i form av elektroniska uppdrags- och anvisningsdata. Det kan gälla företagens betalningar till leverantörer inom landet och utomlands via uppkoppling dator till dator med banken eller hushållsbetalningar via hemterminaler home banking och kontokortsbetalningar i butik s.k. EFTPOS-systeml. Som legitimationsmedel i samband med initiering av transaktionerna används kontokort eller personlig kod och liknande elektroniskt kod- eller sigillsystem, eller kort och kod i kombination.

Enklare former av s.k. förbetalda kort av engångskaraktär för användning vid betalning av små belopp för specifika ändamål hör inte till kategorin kontokort. Dessa kort hör inte till ett individualiserat konto. Inte heller är de att betrakta som annat legitimationsmedel som hör till ett konto. Däremot kan sådana system inkludera en betalningsförmedling, nämligen då förskottsbetalningen tas emot av någon annan än den som är berättigad till betalningen för varan eller tjänsten. Om ett telefonföretag tar emot ett förbetalt kort i sina automater och kortet ges ut och säljs av något annat företag, vare sig det kortutgivande företaget ingår i samma koncern eller är ett fristående företag, kommer således avvecklingen av transaktionerna att innefatta en betalningsförmedling. Det spelar då ingen roll om systemet är slutet eller Första punkten i förevarande stycke kommer alltså att träffa sådana system. Se vidare 2 § andra stycket om förbetalda kort samt kommentaren i anslutning till det lagrummet. Frågan om legitimationsmedel i samband med betalningar berörs närmare i kommentaren till punkt 2.

Andra punkten skiljer sig från föregående punkt genom att betaltjånsten inte innefattar någon förmedling av betalning. Parterna är i detta fall endast betalaren och den som tillhandahåller betaltjänsten, vilken sålunda själv är mottagare av den aktuella betalningen. Bestämmelsen tar närmast sikte på de kontobaserade betaltjänster med användande av kontokort och ibland även personlig kod, som erbjuds av näringsföretag. Vad som avses med näringsföretag behandlas i forfattningskommemaren till 3 kap. 3 §. Betalningen avser vanligtvis ett köp av en vara eller en tjänst som tillhandahålls av näringsföretaget. En betalning kan också avse en amortering eller en räntebetalning på ett lån som betalaren har hos det kontoförande institutet.

EFTPOS står för Electronic FundsTransfer at Pointof Sale.

Författningskommentar

Begreppet konto utgår från den betydelse som följer av bokföringslagen och avser en avräkning som fortlöpande avspeglar de ekonomiska förhållandena mellan kontohavaren och kontohållaren; här som regel den som tillhandahåller betaltjänsten. Kontohavaren kan antingen ha ett tillgodohavande eller ett kreditutrymme disponibelt kontot. Som exempel på konton med tillgodohavande kan nämnas bankkonton och sådana konton på vilka näringsföretag tar

emot insättningar av kundmedel se närmare därom i delbetänkandet. Ett

kreditutrymme kan beroende på avtalets utformning utnyttjas som stående avbetalningskredit eller som betalningsanstånd för hela beloppet under en kortare tid oftast 30-45 dagar.

Med kontokort i lagen ett kort som ger tillgång till ett eller flera konton. avses Alla funktion med vilken korttransaktionen kan kopplas ihop kort som har en med ett individualiserat konto utgör således kontokort. Om avtalet avser möjlighet att utnyttja ett tillgodohavande på kontot brukar kortet betecknas ett debetkort Om betaltjänsten innebär att kortet kan användas för som betalningsändarnål och kortinnehavaren därvid kan låta beloppet belasta ett kreditutrymme för senare avbetalning, brukar kortet betecknas som ett kreditkort. Om tjänsten i stället innebär att kortinnehavaren utnyttjar ett avtalat betalningsanstánd för senare betalning av hela beloppet, används beteckningen betalkort. Betalkortet kan ses som en variant på kreditkortet. Även kort som endast möjliggör uttag av kontanter från en elektronisk tenninal uttagskort är kontokort. Ett kort kan i sig vara förenat med olika funktioner. Således kan ett kort samtidigt ett kreditkort och ett debetkort. Ett förbetalt kort, vilket vara enligt vad sagts i avsnitt 3.5.5 inte är att betrakta som ett kontokort, kan som i framtiden tänkas vara förenat med en möjlighet till uppladdning av ett värde från ett bankkonto. Kortet blir då i den senare funktionen att betrakta som ett kontokort ungefär jämförbart med ett uttagskort. Den förbetalning som sker att beloppet vid uppladdningen dras från det individuella kontot och genom bokförs i den samlade kassan för samtliga kunders förbetalningar faller då in under punkt Detta innebär emellertid inte att kortet i egenskap av förbetalt kort blir att anse som kontokort.

3 Iblandanvändsbegreppet bankkort synonymt. Med bankkort torde emellertidendastkunna kort utgivna banker. Möjligheten för en bank att ge ut ett kort som ger tillgång till avses av kredit det förhållandet att allt fler företag som inte är banker tillhandahållerkort för en samt tillgodohavandekonton, gör det numera mindre lämpligt att använda benämningen bankkort när det är debetkon som avses.

308 Författningskommentar

Som synes tar kontokortsbegreppet i detta sammanhang inte sikte pá om användningen av kortet förutsätter den ena eller andra formen av legitimationsmedel kod e.d.. Det avgörande är i stället om man med kortets hjälp kan koppla transaktionen till ett visst konto.

Tredje punkten, vilken i likhet med den föregående punkten avser rena tvåpartsförhållanden, reglerar kontobaserade betaltjänster som inte innefattar någon betalning från kontohavarens sida utan avser dispositioner kontohavarens egna konton hos ett eller flera kontoförande institut. Det kan exempelvis gälla att genom Självbetjäning i bankautomat eller annan elektronisk terminal, med användning av kontokort eller personlig kod, göra ett kontantuttag eller en överföring mellan två eller flera konton. Det kan även omfatta betaltjänster som innebär att kontohavaren per telefon, med användning av personlig kod, kan begära överföringar mellan egna konton.

Den föreslagna lagtexten ger utrymme även för andra former av legitimationsmetoder än de som används i dag. I framtiden är det tänkbart att ny teknik gör det möjligt att använda t.ex. olika former av s.k. biometriska metoder. Dock gäller ändå den förutsättningen att legitimationsmedlet skall vara särskilt avsett för betaltjänsten. Om således en legitimationsmetod utvecklas som kan ersätta användning av körkort eller liknande traditionella legitimationshandlingar generellt, kommer lagen inte att omfatta sådana metoder. Dessa legitimationsmetoder bör, oavsett tekniskt utförande, behandlas samma sätt som dagens allmänna identitetshandlingar.

Tredje stycket Lagen är tillämplig även växlar och checkar. För det fall reglerna i växellagen 1932:130 eller checklagen 1932:131 skulle konkurrera med betaltjänstlagens bestämmelser har dock växel- respektive checklagen företräde.

Fjärde stycket Vissa betaltjänster som yrkesmässigt tillhandahålls allmänheten hanteras till viss del i Riksbankens system för clearing och avveckling av betalningsförpliktelser, det s.k. RIX-systemet. Bestämmelserna i denna lag är inte tillämpliga på sådan verksamhet som drivs av Riksbanken.

Författningskonzmentar 309

2§

Bestämmelserna i 2 kap. gäller endast förhållandet mellan den som erbjudit sig att utföra betaltjänst den betaltjänstansvarige och betaltjänstkundeit. en Bestämmelserna i 2 kap. gäller inte vid betalning med förbetalda kort. Med förbetalt kort ett kort kan innehålla information om att det finns avses som medel reserverade för betalningar med kortet, om medlen inte finns på ett individualiserat konto.

Första stycket Lagen betaltjänster innehåller såväl näringsrättsliga som civilrättsliga om regler. De näringsrättsliga bestämmelserna i l och 3 kap. är tillämpliga för- på den här betecknats betaltjänstansvarig även s.k. utom som som mellanaktörer omfattas 3 kap. 2 Mellanaktörertta står inte i någon som av avtalsrelation till betaltjänstkunden. Av förevarande paragraf framgår att de civilrättsliga bestämmelserna inom 2 kap. Dessa bestämmelser gäller ryms förhållandet i informations- och avtalshärtseende mellan vad som här kallas den betaltjänstansvarige, för utbudet av betaltjänster, och besom svarar taltjänstkunden. Vanligtvis är denne redan kontohavare hos den betaltjänstansvarige eller erbjuds att bli kontohavare, eftersom flertalet betaltjänster mellanhavandet avräknas mot ett konto för betaltjänstkunden. I förutsätter att vissa fall, såsom när likviden för ett betalningsuppdrag, t.ex. en postgiro- eller bankgirobetalning, betalas in kontant över disk post- eller bankkontor, behöver kunden inte ha ett konto är kopplat till betalningen. Begreppet som betaltjänstkund används beteckning för kontohavare och som gemensam betalare vid transaktion liknande den nyss nänmda. en

Andra stycket Med begreppet förbetalda kort här kort som innehåller information om avses visst belopp finns avsatt för betalning med kortet, om beloppet inte står att ett individualiserat konto. Om beloppet kvarstår kortinnehavarens konto ett har reserverats för betalningar med kortet kan någon förbetalning inte men anses ha skett.

förbetalda korten har ännu inte fått någon utbredd användning i Sverige. De Det har varit fråga engångskort för betalning vid resor med lokalmest om trafik eller vid användning telefonautomater. l avsnitt 3.5.5 har närmare av behandlats frågan lagens tillämplighet dessa kort. Av vad som där sagts om

310 Författningskommentar

framgår att man for närvarande bör avvakta med civilrättsliga regler för dessa korttransaktioner.

Konsekvensen blir därmed att ett sådant kort som kan betecknas förbetalt som faller under de näringsrättsliga reglerna l och 3 kap., hanteringen om av transaktionerna innefattar en betalningsförmedling. För dessa kortsystem gäller ändå inte de civilrättsliga bestämmelserna i 2 kap. För sådana förbetalda kort vars användning inte inbegriper betalningsförmedling kommer lagen en inte att gälla över huvud taget.

3§

Bestämmelserna i 3 kap. gäller inte betaltjänster som tillhandahålls av ett svenskt företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning, ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av tillstånd enligt 1 kap. 4 § första stycket l bankrörelselagen 1987:617 och 1 kap. 2 § och 2 kap. 8 § lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag, ett utländsk bankforetag som driver verksamhet med stöd av l kap. 5 § första stycket 1 bankrörelselagen, 4. ett utländskt lcreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 § lagen om kreditmarknadsbolag, 5. ett utländskt företag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 § lagen om kreditmarknadsbolag, om det eller de utländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt 3 eller 4 att driva sådan verksamhet, 6. ett annat utländskt företag med säte inom EES än sådana som avses i 3-5 och som, utan att ha etablerat filial, tillfälligt driver betaltjänstverksamhet i Sverige, samt 7. ett annat utländskt företag med säte inom EES än sådana som avses i 3-6 och som är underkastade med betaltjänstlagen likvärdiga bestämmelser i sitt hemland. Med EES avses det europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

I 3 kap. behandlas frågor om tillstândsplikt och tillsyn. Flertalet betaltjänster tillhandahålls av banker och kreditmarknadsbolag, vilka står under tillsyn av Finansinspektionen enligt annan lagstiftning. Enligt rörelsereglerna i bankrörelselagen 1987:617 och lagen 1992: 1610 kreditmarknadsbolag om får banker och kreditmarknadsbolag bl.a. förmedla betalningar och till-

° Med kreditmarknadsbolag avses även företag som driver verksamhetenligt finansbolagslagen1988:606.

SOU 1995269 Färfattningskommentar 311

handahälla betalningsmedel. Dessa företag skall därutöver inte omfattas av tillstânds- och tillsynsreglema i betaltjänstlagen. Undantagsbestämmelserna för utländska företag behandlas i avsnitt 4.5.4.

Krav på säkerhet m.m.

4 §

Betaltjänster skall utföras säkert och snabbt samt tillhandahållas på ett överskådligt och i övrigt användarvänligt sätt.

De allmänna kraven i 4 § gäller för samtliga företag som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten betaltjänster och för företag, s.k. mellanaktörer, som bedriver verksamhet enligt 3 kap. 2

Som utredningen anfört i den allmänna motiveringen avsnitt 4.3.2 är särskilt säkerhetskravet grundläggande betydelse för att allmänhetens förtroende för av verksamheten skall kunna upprätthållas. Säkerhetskravet skall uppfattas i vid mening och innefattar inte endast juridisk säkerhet utan även krav på organisation och riskhanteringsrutiner samt säkra tekniska system. I systemen skall det finnas etablerade säkerhetsrutiner som ger ett tillräckligt skydd mot missbruk och felaktiga transaktioner. Säkerhetskravet innefattar också ett allmänt krav på god intern kontroll i verksamheten. I kravet på snabbhet ligger samtliga betaltjänster skall utföras utan onödig tidsutdräkt. Av beatt stämrnelsen i 2 kap. 3 § 5 följer att ett avtal betaltjänst skall innehålla om en information om tidsâtgången.

Kravet betaltjänsterna skall användarvänliga tar närmast sikte på att vara tjänsterna skall kunna användas enkelt och för kunden lättbegripligt att ett Därigenom minskar riskerna för fel och missbruk. Kravet har därmed sätt. samband med säkerhetskravet. I kravet på användarvänlighet ligger att tjänsterna, så långt detta är möjligt, skall tillhandahållas så att flertalet kunder kan använda dem.

Att tjänsterna skall överskådliga att kunderna på ett enkelt sätt skall vara avser kunna tillgodogöra sig information hur tjänsten fungerar och vilka kostom nader är förenade med tjänsten samt bedöma tjänstens för- och nackdelar som jämfört med andra betaltjänster. I övrigt hänvisas till vad som anförts i allmänmotiveringen avsnitt 4.3.5.

312 Författningskommentar

5§

Företag som tillhandahåller betaltjänster samt företag i 3 kap. som avses 2 § skall ha en tillfredsställande beredskap för det betalningsansvar kan som uppkomma till följd av verksamheten, samt 2. en riskhanteringsplan som beskriver de huvudsakliga risker verksamheten är förenad med och anger hur dessa risker skall hanteras. Vid revision i företag som avses i första stycket skall ingå att granska betaltjänsternas funktion och säkerhet. Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande om denna granskning. Om företaget står under Finansinspektionens tillsyn enligt denna lag eller annan lagstiftning skall revisorerna utan att avvakta revisionsberättelsen informera Finansinspektionen om granskningsarbetet när det finns särskild anledning till det.

Denna bestämmelse gäller i likhet med den föregående bestämmelsen för företag som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten betaltjänster, oavsett om företaget är tillständspliktigt enligt denna lag eller inte, samt för företag som avses i 3 kap. 2 Det ankommer styrelsen i respektive företag att se till att bestämmelsen i första stycket om betalningsberedskap och riskhanteringsplan efterlevs. Andra stycket riktar sig till de revisorer som har till uppgift att utföra den årliga revisionen i företaget enligt den associationsrättsliga lagstiftningen.

Första stycket Flertalet betaltjänster utförs huvudsakligen i ADB-baserad verksamhet. Vissa tjänster eller delar av tjänster hanteras dock mer eller mindre manuellt. Såväl manuell hantering som hantering i tekniska system innebär vissa risker för att fel kan uppstå i verksamheten. Sådana risker kan i sin tur grunda skadeståndsskyldighet för den aktör som tillhandahåller eller på annat sätt deltar vid tjänstens utförande. För att företagen skall kunna infria också relativt stora skadeståndsanspräk, främst till följd av ersättningsreglerna i 2 kap., är det befogat att ställa ett särskilt krav en tillfredsställande betalningsberedskap. Skälen till detta har utförligare behandlats i den allmänna motiveringen.

Risken för att en skadeståndsskyldighet inte skulle kunna infrias kan variera väsentligt mellan olika företag. Kravet finansiell styrka måste därför anpassas till de risker som varje enskilt företag är utsatt för med hänsyn till arten av dess verksamhet. För att kravet på tillfredsställande betalningsberedskap skall kunna anpassas till den verksamhet som det i varje särskilt fall är fråga om, anges inte i lagen på vilket sätt kravet skall uppfyllas. Kravet kan

Författningskommentar 313

uppfyllas t.ex. genom att företaget ordnar en särskild bankgaranti eller tecknar en försäkring. Bestämmelsen behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.4.

Av andra punkten följer att en noggrann och ingående riskanalys av den planerade verksamheten bör vara obligatorisk för företag som tillhandahåller betaltjänster och för företag som avses i 3 kap. 2 En sådan analys skall inte vara begränsad till att avse de risker som företaget själv ikläder sig utan också ta sikte pá de risker som är förenade med systemet som sådant för parterna och därmed för marknaden och för betalningsväsendet. Riskanalysen utgör i sin tur gnmden för den beskrivning som varje aktör enligt demia bestämmelse skall upprätta. Av riskhanteringsplanen skall framgå hur ansvaret för erforderliga åtgärder är fördelat.

Andra stycket Som framgår av allmämnotiveringen är syftet med denna bestämmelse att företagen själva skall kontrollera att säkerheten i de system som används för betaltjänster är så stor att allmänhetens förtroende för systemen upprätthålls. Av bolags- eller föreningsstämman vald revisor är enligt denna bestämmelse skyldig att granska betaltjänsternas funktion och säkerhet. Företagets revisionsberättelse skall alltid innehålla ett uttalande om granskningen. I sådana företag som står under Finansinspektionens tillsyn skall dock revisorerna utan att avvakta revisionsberättelsen informera Finansinspektionen om förhållandena i verksamheten, om deras iakttagelser under granskningsarbetet ger särskild anledning till det.

2 kap. Förhållandet mellan betaltjänstansvarig och betaltjänstkund

Allmänna bestämmelser

1 § Den betaltjänstansvarige ansvarar gentemot betaltjänstkunden för betaltjänsten till dess att tjänsten blivit utförd enligt avtalet.

Bestämmelsen anger den för de civilrättsliga bestämmelserna vägledande tanken att den betaltjänstansvarige skall bära det fulla ansvaret gentemot sin kund för att betaltjänstuppdraget utförs enligt avtalet. Om ett uppdrag avser

314 Fötfattningskommentar

överföring av medel från ett konto till ett annat, kvarstår således den betaltjänstansvariges ansvar till dess att överföringen är helt slutförd och medlen finns tillgängliga för mottagaren. Givetvis kan ett åtagande inte sträcka sig in över avtalsförhållandet mellan mottagaren och dennes bank. Om det i kontoavtalet dem emellan finns villkor som innebär t.ex. att bokföringen på kontot får förläggas till en senare tidpunkt än normalt, och därigenom den avtalade tiden för betaltjänstavtalet mellan avsändaren och dennes bank inte kan hållas,

måste detta betraktas som något betaltjänstparterna inte förfogar över. Den

avtalade tiden torde då inte heller kunna anses innefatta mer än tiden fram tills den mottagande banken skulle ha kunnat bokföra beloppet kontot.

Paragrafen uttrycker också att en betaltjänstansvarigs åtagande inte upphör när han fullgjort sin del av hanteringen av transaktionen. Om transaktionen behöver förmedlas över flera led eller om en resterande hantering skall ske vid en fristående clearingcentral, gäller alltjämt ansvaret för den betaltjänstansvarige. Bestämmelsen får närmast ses som ett uttryck för en grundläggande princip för ansvarsförhållandena. Principen konkretiseras närmast genom bestämmelserna om skadeståndsansvar för den betaltjänstansvarige i 9-11 §§.

2§

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument, som ingått avtalet huvudsakligen för enskilt ändamål, är utan verkan mot denne. l andra fall gäller lagen i den mån inte annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande mellan parterna. Om krav på skriftligt avtal och om ändring av kreditavtal i konsumentförhållanden finns bestämmelser i konsumentkreditlagen 1992:830. Om tolkningen av vissa avtalsvillkor mellan näringsidkare och konsument stadgas i 10 § lagen 1994:1512 om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Bestämmelserna gäller för såväl konsumentavtal som andra avtal. För konsumentavtalen är bestämmelserna dock tvingande till konsumentens fördel. I kommersiella förhållanden gäller lagen i den mån annat inte följer av avtalet, praxis som har utbildats mellan parterna, handelsbruk eller sedvänja.

Andra stycket innehåller en erinran om innehållet i konsumentkreditlagen, där det bl.a. ställs krav på att kreditavtal skall vara skriftliga. Sådana avtal kan utgöra betaltjänstavtal, om kriterierna i 1 kap. 1 § betaltjänstlagen är uppfyllda. Detta innebär att bestämmelserna i båda lagarna kan vara tillämpliga,

Färfattningskommentar 315

om det är fråga om konsumentavtal. Eftersom även konsumentkreditlagen är tvingande till konsumentens fördel, skall den för konsumenten mest gynnsamma bestämmelsen gälla, om en fråga regleras i båda lagarna. Vidare hänvisas till 10 § lagen 1994: 1512 om avtalsvillkor i konsumentförhâllanden. Den bestämmelsen innebär i korthet att om tolkningsproblem uppstår kring ett standardvillkor skall villkoret tolkas till konsumentens fördel.

Informationsskyldighet

3§

Innan ett avtal om betaltjänst sluts, skall betaltjänstkunden få skriftlig information om avtalsvillkoren. Därvid skall särskilt framgå namnet på den betaltjänstansvarige, på vilket sätt betaltjänsten kan användas, vad som gäller beträffande kontoutdrag och bekräftelser på genomförda transaktioner, vilka avgifter och räntekostnader som är förenade med betaltjänsten, inom vilken tid betalningar utförs eller kontot debiteras och hur ränta beräknas, om kunden kan återkalla en transaktion och kostnaden för detta, 7. vad som åvilar kunden när han förlorat kontrollen över sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot och vilket ansvar kunden kan drabbas av i sådana fall, samt den betaltjänstansvariges ansvar för betaltjänsten. Om betaltjänsten skall utföras utan föregående kontoavtal, skall informationen avse vad som sägs i första stycket 6 och

Första stycket Något krav skriftlig form för betaltjänstavtal föreslås inte. I stället bör det vara tillräckligt att kunden fått del av de villkor som skall gälla för betaltjänsten. Det har dock ansetts viktigt att denna information lämnas innan avtalet ingås och inte, som hittills varit vanligt, att villkoren skickas över till kunden efter att han undertecknat en kontoansökan eller liknande. Bestämmelsen är tillämplig vid betaltjänster med anknytning till ett kontoförhållande som ramavtal. Bestämmelsen är dock även tillämplig när betaltjänsten utförs som ett fristående uppdrag.

Bestämmelsen är avsedd att tillämpas på de enskilda avtalsförhållandena. Den ntarlcnadsrättsliga motsvarigheten har tagits in i 4 Dock torde förevarande bestämmelse komma att få stor betydelse för tillämpningen av 4

i 316 Författningskømmentar SOU 1995

Vad som särskilt bör noteras är att namnet på den betaltjänstansvarige skall framgå. Därvid måste givetvis också framgå att det är detta företag som står som ansvarig. Det kan finnas mer än ett företag inblandat i t.ex. en och samma kortutgivning. Ofta är det fråga om ett renodlat näringsföretag som accepterar ett s.k. proñlerat kontokort och ett annat företag som sysslar helt med administrationen av kortutgivningen. Motsvarande samverkan kan finnas vid annan betaltjänstverksamhet än kortutgivning.

Förslaget innehåller inget krav på att kontoutdrag måste lämnas med vissa intervaller. Med den tekniska utvecklingen kan möjligheten att få kontouppgifter per telefon, genom datasvar eller på liknande sätt göra att kunden i ökad utsträckning själv kan bestämma när han vill ha sådana uppgifter. Däremot måste kunden tydligt besked om vad som kommer att gälla i detta avseende. Kunden måste då också veta om det kostar något att kontouppgifter per telefon eller skriftligen.

När det gäller räntor och andra kostnader måste sådana uppgifter anges så att det är möjligt för kunden att själv bedöma hur mycket det kommer att kosta honom att ansluta sig till betaltjänsten. Hur preciserade uppgifterna behöver får till viss del bero vilken kundkategori det är fråga om. Vid rena vara, konsumenttjänster får kraven informationen ställas högre än för tjänster vänder sig till näringsidkare. Likaså kan naturligtvis tidigare förhållanden som mellan parterna göra att informationen kan anses tillräckligt tydlig även med en mindre detaljerad information för just det speciella avtalet.

Det är viktigt för kunden att veta vad som gäller ifråga om tiden för att få betaltjänst utförd. När det gäller renodlad betalningsförmedling kan det en vara av betydelse för det bakomliggande avtalsförhållandet att kunden kan förlita sig att betalningen kommer fram i tid. Om en betaltjänstansvarig inte sig kunna lämna någon utfästelse om förmedlingstiden utan i stället anser nomialt inom dagar eller liknande, torde detta inte använder begrepp som x kunna betraktas reservation för annat än vad som följer av principerna för som komrollansvaret. I konsumentförhållanden kan inte heller mera specificerade friskrivningar från den betaltjänstansvarige leda till frihet från ansvar i andra fall än följer av lagens bestämmelser. I övriga avtalsförhållanden råder som här avtalsfrihet. Frågan blir då närmast huruvida en friskrivningsklausul kan utformad på ett sådant sätt att det därav framgår att lagens bestämmelser anses har avtalats bort.

Författningrkommentar

Det är också väsentligt för kunden att veta när en debitering på kontot sker. Kunden måste ha möjlighet att kontrollera saldot och få en aktuell saldouppgift även rörande transaktioner som ägt rum samma dag. Om sådan information inte har lämnats kunden, bör detta kunna vägas in när det gäller möjligheten for den betaltjänstansvarige att debitera dröjsmålskostnader för smärre övertrasseringar. Naturligtvis bör kunden för egen del föra anteckningar om transaktionerna kontot.

En väsentlig del av informationen avser vad som gäller för att förebygga obehöriga transaktioner. Det är då viktigt att informationen ger en korrekt bild av kundens ansvar i fråga om hanteringen av kontokort och personlig kod samt hur en spärramnälan kan ske. Informationen om vad som gäller beträffande spärranrnälan bör också innehålla upplysning om att kunden skall få bekräftelse från den betaltjänstansvarige att anmälan har tagits emot. Detta är betydelsefullt för kundens möjlighet att kontrollera om hans anmälan gjorts på ett riktigt sätt eller om han snarast bör ta en ny kontakt med den betaltjänstansvari ge .

Betaltjänstavtalet måste ses som ett dokument som klargör två parters ömsesidiga förpliktelser och inte ett avtal som ensidigt behandlar kundens ansvar. En kund som fullgjort sina förpliktelser har ett befogat anspråk information om det ansvar som åvilar den betaltjänstansvarige. Informationen skall därför innehålla vad den betaltjänstansvarige kan bli ersättningsskyldig för, om en betalningsförmedling tar för lång tid eller på annat sätt utförs felaktigt. Särskilt i konsumentförhållanden är det lika viktigt att det framgår vad som ersätts som vad som inte ersätts.

Andra stycket Vissa betaltjänster utförs som fristående uppdrag utan anknytning till ett kontoförhållande eller liknande ramavtal. Härmed avses förmedlingsuppdrag som tas emot i samband med kontant betalning direkt över disk. I dessa fall är det information närmast kring frågor om betaltjänstansvarig, kostnader, tidsåtgång, möjligheten till återkallelse och ansvaret för uppdraget som är av intresse för kunden. Kravet informationen bör då kunna inskränkas till dessa angivna punkter. Informationen måste emellertid tillhandahållas den enskilde ktmden, vilket torde innebära att den kan lämnas förtryckt på blanketter eller på liknande sätt.

318 Författningskommentar SOU 1995:6

4§

Vid marknadsföring och annan information skall den betaltjänstansvarige tydligt ange kostnaderna for betaltjänsten och vad som i övrigt är väsentligt för utnyttjandet av tjänsten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen eller Konsumentverket får meddela närmare föreskrifter om hur informationsskyldigheten enligt första stycket skall fullgöras.

Bestämmelsens syfte motsvarar i stort sett syftet med 3 Dock avses här förutsättningarna för ett ingripande enligt det marknadsrättsliga sanktionssystemet. Här gäller marknadsföringslagens regler som en bas. Den här intagna bestämmelsen kommer att gälla dels som en konkretisering för betaltjänstområdet, dels som en grund för den särskilda föreskriftsrätt som stadgas i paragrafens andra stycke. På motsvarande sätt som det i marknadsföringslagen lämnas möjlighet för Konsumentverket att ge bindande anvisningar i form av förbud eller förelägganden i enskilda fall, föreslås här att de båda tillsynsmyndighetema på området skall kunna fastställa generella föreskrifter. Den grupp av företag som berörs av betaltjänstlagen utgör en mer homogen kategori än de för vilka marknadsföringslagen gäller. Verksamheten är likartad och de konkurrerar i stort sett med varandra. Förutsättningarna för att fastställa generella krav utformningen av informationen bör vara större än för företag i helt olika branscher. Grunderna för hur tillsynsarbetet allmänt sett bör bedrivas gäller givetvis även i dessa frågor.

Enligt bestämmelsen bör det stå regeringen fritt att i ett delegeringsbeslut bestämma fördelningen av befogenheterna för myndigheterna i denna fråga.

Ensidiga avtalsändringar

5§ Om den betaltjänstansvarige i enlighet med förbehåll i avtalet ensidigt ändrar ett betaltjänstavtal, har kunden alltid rätt att omedelbart frånträda detta. Kunden har då också rätt att återfå erlagda avgifter som belöper på tiden efter frånträdandet. Rätten att frånträda avtalet enligt första stycket gäller inte om kontohavaefter underrättelsen genom fortsatt användning av betaltjänsten eller på ren liknande sätt får anses ha godtagit ändringen.

Författningskømmentar 3 19

Bestämmelsen innebär inte i sig att den betaltjänstansvarige tillmäts någon rätt att företa ensidiga avtalsändringar. Enligt ll § konsumentkreditlagen gäller en sådan möjlighet, om det i avtalet har tagits in ett förbehåll om detta och om ändringen är av visst slag, som närmare anges i lagen t.ex. ändring av ränta. I stället innebär förevarande bestämmelse att betaltjänstkunden har rätt att frånträda avtalet, om den betaltjänstansvarige vill genomföra en sådan ändring. Kunden har också rätt att få tillbaka viss del av fasta avgifter. I sådana fall kan således inte den betaltjänstansvarige göra gällande några uppsägningstider eller liknande. Dessutom gäller rätten om återbetalning av avgifter från den tidpunkt då kunden frånträdde avtalet. Att kunden frånträder avtalet medför givetvis ingen förändring av de rent fordringsrättsliga förhållandena mellan parterna. Redan gjorda åtaganden i form av utnyttjad kredit med därå löpande ränta skall således regleras i enlighet med avtalet. Därvid torde kunden, om ränteförändringsklausul gäller i avtalet, vara skyldig att följa den nya räntesats som skall gälla efter ändringen.

6§

Innan ett avtalsvillkor ändras enligt 5 § första stycket skall betaltjänstkunden skriftlig information om detta. Kunden skall också erinras om rätten att frånträda avtalet. Informationen skall lämnas senast en månad innan ändringen skall börja att gälla.

Bestämmelsen ålägger den betaltjänstansvarige samma informationsplikt gentemot kunden vid avtalsändringar som när avtalet en gång ingicks. Informationen skall alltså lämnas innan ändringen börjar tillämpas. Syftet är främst att kunden skall få tillfälle att bestämma sig för att acceptera ändringen genom att stanna kvar i avtalsförhâllandet eller att frånträda. Informationen kan lämnas antingen separat eller i samband med kontobesked eller annat meddelande till kunden. I vilket fall som helst bör informationen vara så tydlig att kunden kan uppfatta att det är fråga om en ändring. I informationen skall också finnas en erinran om möjligheten att frånträda avtalet, varvid lämpligen kan anges hur ett frånträdande på enklaste sätt kan anmälas till den betaltjänstansvarige.

320 Författningskommentar SOU 1995:6

Följder av bristande information

7§

Har skriftlig information enligt 3 eller 6 § inte lämnats om ett avtalsvillkor, gäller inte villkoret mot betaltjänstkunden, om det är till nackdel för honom. Vid bedömning av om ett avtalsvillkor är till nackdel för kunden skall en jämförelse göras med vad som skulle gälla om villkoret inte tillämpas.

Huvudregeln är att de avtalsvillkor kunden informerats om också skall som de kunden kan förlita sig på. Om det i ett standardavtal eller i annat vara som sammanhang finns bestämmelser om avgifter eller liknande, som kunden inte informerats innan avtalet slöts, kan dessa inte åberopas mot kunden. om

Om den situationen skulle uppstå att ingenting sagts om priset för tjänsten och det är uppenbart att ett pris ändå måste kunna tillämpas, kan det tänkas att köprättens regler kan tillämpas analogiskt. Detta torde leda till att man kommer att göra skälighetsbedömning av prisfrågan i jämförelse med vad en kan gängse pris för motsvarande tjänster. Det prisvillkor som som anses vara påståtts gälla får sedan jämföras med utfallet av en sådan skälighetsbedömning.

8§

Om infomiationsskyldigheten enligt 4 § inte fullgörs, skall detta anses strida mot vad föreskrivs i 3 § marknadsföringslagen 1975:1418. För som sådana fall gäller vad som i övrigt sägs i marknadsföringslagen.

Här sanktionen till bestämmelsen i 4 vilken som tidigare nämnts är anges rent marknadsrättslig karaktär. Ett avsteg från informationsplikten enligt av 4 § skall således automatiskt utgöra ett brott mot marknadsföringslagen. anses Detta inkluderar även sådana föreskrifter tillsynsmyndigheten lämnat med som stöd denna bestämmelse. I sådana fall finns alltså grund för konsumentomav budsmannen vidare till Marknadsdomstolen för att få ett vitesförbud att eller föreläggande mot företaget.

Författningskontmentar 321

Ansvaret för felaktig eller utebliven transaktion

9§

Den betaltjänstansvarige är ansvarig för skada som tillfogas betaltjänstkunden genom att en transaktion bokförs med fel belopp eller på fel konto. Detsamma gäller om betaltjänsten inte har kunnat användas av kunden i enlighet med avtalet, såvida detta inte berodde ett allmänt driftavbrott eller liknande tekniskt fel och den betaltjänstansvarige i avtalet med kunden har friskrivit sig från ansvar för sådana fel. Den betaltjänstansvarige också för skada som tillfogas betaltjänstsvarar kunden att det belopp som en betalningsförmedling avsett inte är genom tillgängligt for betalningsmottagaren inom den tid som kunden med hänsyn till avtalet och övriga omständigheter hade anledning att räkna med.

Första stycket Stycket reglerar grunden for den betaltjänstansvariges ansvar för betaltjänstens utförande. Bestämmelsen anger att skada måste ha uppstått för kunden. Om skada endast kan påvisas hos kundens motpart men denna skada inte kan en lastas över betaltjänstktmden, uppkommer ingen ersättningsskyldighet enligt denna lag. Med skada avses utebliven inkomst och merkostnader som kunden haft. Om uppdraget inte slutförs kan naturligtvis den betaltjänstansvarige därutöver bli skyldig att återbetala avgifter och kapitalbelopp som tagits emot från kunden.

Första punkten avser endast skador grund av felaktigt utförda uppdrag eller anvisningar. Bestämmelsen således inte transaktioner som inte initierats avser kunden. Om ett belopp helt felaktigt debiterats ett visst konto, uppkommer av således inte någon skadeståndsskyldighet enligt denna bestämmelse. Skadeståndsskyldighet kan emellertid i sådana fall ibland uppstå enligt andra punkten, nämligen debiteringen leder till att kunden inte kan utnyttja sitt om konto han haft anledning att förvänta sig. Det är då fråga om en felaktig som sådan skada inte kan påvisas, återstår uppgift om kontoställningen. Om någon for kunden grund avtalet i sig begära återställning av det ursprungliga att av kontoförhållandet, på sätt det vore fråga om ett konto till samma som om vilket inte är kopplat någon betaltjånst.

Andra punkten också det fallet att det felaktigt införts en uppgift om att avser kontot eller kortet är spärrat. Däremot inte att en viss terminal, eller till avses och med helt kommunikationsnät, är stängt. Det är då fråga om ett tekniskt ett

322 Författningskommentar

fel i systemet, som inte kan behandlas på samma sätt som en felaktig uppgift om ett enskilt kontokortsförhållande.

Andra stycket Detta stycke avser ansvaret för att en betaltjänst utförs inom avtalad tid. Tiden får oftast bestämmas utifrån vad avtalsvillkoren anger. Det kan dock inte uteslutas att man för vissa fall får anledning att vid tolkningen av ett avtal även beakta annan information som den betaltjänstansvarige lämnar.

Att beloppet är disponibelt innebär att det står till förfogande för det konto som beloppet destinerats till. Om kontoavtalet mellan mottagaren och dennes bank föreskriver att mottagarbanken inte behöver gottskriva inkommande betalningar förrän efter viss tid, kan detta inte läggas den betaltjänstansvarige till last.

10§

Den betaltjänstansvariges ansvar enligt 9 § omfattar utebliven ränta och andra direkta skador. Den betaltjänstansvarige är dock fri från ansvar, om han visar att felet eller förseningen berodde på en omständighet som låg utanför hans kontroll och som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när han åtog sig uppdraget samt vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Berodde felet på någon som den betaltjänstansvarige anlitat för att helt eller delvis utföra betaltjänsten, är den betaltjänstansvarige fri från ansvar endast om också den som felet berodde på skulle vara fri från ansvar enligt första stycket. Betaltjänstkunden har alltid rätt till ersättning för såväl direkta som indirekta skador, om felet eller förseningen berodde försummelse av den betaltjänstansvarige eller av någon som den betaltjänstansvarige anlitat för att helt eller delvis utföra betaltjänsten. Detsamma gäller om förseningen utgjorde en avvikelse från vad den betaltjänstansvarige särskilt hade utfäst.

Den betaltjänstansvariges ansvar för direkta skador gäller inom ramen för hans kontrollansvar. Här avses i princip det köprättsliga kontrollansvarsbegreppet. Vissa omständigheter gör sig dock särskilt gällande vid betaltjänster. När det är fråga om transaktioner över nationsgränser kan särskild hänsyn behöva tas till skillnader i uppbyggnad och säkerhet i de olika länderna. Detta gäller inte minst beträffande utländska korrespondentbanker och andra samarbetspartner. Mer därom under andra stycket.

Fätfattningskømmentar

Andra stycket I princip svarar den betaltjänstansvarige för all hantering som krävs för att genomföra ett uppdrag. Det gäller även sådana uppgifter som någon annan utför. Detta leder till att den betaltjänstansvarige får svara för fel som legat inom kontrollansvaret för ett sorteringsföretag, en clearingorganisation, ett kommunikationsföretag, etc. Den betaltjänstansvarige får även svara för andra led i samma betalningsförmedling, t.ex. en mottagande bank och eventuella mellanled. Detta ansvar fâr sedan genom avtal fördelas mellan de företag som deltar i ett system för betaltjänster, på det sätt som företagen finner lämpligt. Även kostnader för försäkringar och liknande får fördelas detta sätt. Riskerna kommer därmed att belasta systemet som helhet. Det väsentliga för kunden är att han alltid kan vända sig mot en och samma motpart.

Som tidigare nämnts kan särskilda hänsyn göra sig gällande vid utlandstransaktioner. Medan den betaltjänstansvarige kan få bära ett långtgående ansvar för hur korrespondentbanker och andra samarbetspartner inom landet hanterar en betalningsförmedling, kan en motsvarande internationell kontakt behöva behandlas mindre strängt. Man kan inte generellt kräva samma insikt och kontroll av en betaltjänstansvarig i Sverige när det gäller hur betalningen fors vidare av en utländsk motsvarighet. I varje fall bör man kunna ta hänsyn till förhållandena i det andra landet, tillgången på alternativa betalningsvägar, Å andra sidan kan det inte uteslutas den betaltjänstansvarige kan ådra etc. att sig ett visst ansvar, t.ex. om han har kännedom om särskilda svårigheter att nå fram med en betalning till det aktuella landet eller den aktuella banken och undanhåller kunden denna information.

Det nu sagda innebär inte heller något generellt undantag från kontrollansvaret, så att ansvar aldrig skulle kunna komma i fråga för utländska förhållanden. Om t.ex. en betaltjänstansvarig själv har en anläggning eller enhet i det andra landet torde det knappast finnas anledning till några särskilda hänsyn. Rena force majeure-fall faller ändå som regel utanför kontrollansvaret.

Tredje stycket När försummelse kan påvisas från den betaltjänstansvarige, eller från en självständig aktör som den betaltjänstansvarige anlitat, kommer ansvaret för fel som avses i 9 § att omfatta all slags skada för kunden, dvs. även indirekta skador. Ett likadant ansvar gäller vid särskild utfästelse från den betal-

324 Författningskommentar SOU 1995;69

tjänstansvarige att transaktionen skall vara utförd inom en viss tid eller när den betaltjänstansvarige har påtagit sig ett särskilt ansvar för uppdragets riktiga utförande.

ll§

Den betaltjänstansvariges skadeståndsansvar enligt 9 § får jämkas, om vårdslöshet medverkat till skadan eller inte gjort betaltjänstktmden genom egen vad som skäligen kunnat krävas för att begränsa skadan.

Kundens eget handlande kan sådant att han hade bort vidta någon särskild vara åtgärd for att försäkra sig om att uppdraget behandlas med särskild noggrannhet. Detta kan vara fallet om det är fråga om en betaltjänst som ställer speciellt stränga krav på att utföras inom en viss tid och det gäller en särskilt värdefull angelägenhet. Om kunden lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter om belopp, mottagare e.d., bör detta också kunna föranleda jämkning av ansvaret för den betaltjänstansvarige.

Även omständigheter efter att uppdraget lämnats kan påverka ansvarsfördelningen. Det bör t.ex. kunna krävas av kunden att han vidtar skäliga åtgärder gentemot sin betalningsmottagare för att begränsa skadan av en försenad betalning.

Spärranmälan från kontohavare

I de följande bestämmelserna är det fråga om bestämmelser som enbart kan bli aktuella när det föreligger ett kontoförhâllande. I dessa bestämmelser används därför begreppet kontohavaren i stället för betaltjänstkunden. Någon skillnad åsyftas inte än att kontohavaren är ett snävare begrepp. annan

12§

Den betaltjänstansvarige skall tillhandahålla möjlighet för kontohavaren att till den betaltjänstansvarige eller till någon som denne anvisar göra anmälan att han förlorat kontrollen över sitt kontokort, sin personliga kod eller om annat legitimationsmedel som hör till kontot spärranmälan.

Skyldigheten för den betaltjänstansvarige att tillhandahålla en spärrutin för kontohavaren innefattar även skyldighet att lämna information om denna en möjlighet sådant sätt att kontohavaren i praktiken kan utnyttja den. I och för

Författningskommentar

sig åvilar det enligt 13 § kunden att utnyttja de möjligheter till spärranmälan som finns. Om informationen har varit bristfällig i något avseende, t.ex. beträffande tillvägagångssättet eller under vilka tider rutinen är tillgänglig, bör detta vägas in när man bedömer kontohavarens ansvar för underlåtenhet att göra spärranmälan. Det har här inte föreslagits något krav att rutinen måste stå öppen dygnet runt eller liknande.

l3§

Kontohavaren är skyldig att göra spärramnälan snarast efter det att han upptäckt eller fått skälig anledning misstänka att han förlorat kontrollen över sådant legitimationsmedel som avses i 12

Kontohavaren har skyldighet att låta spärra sitt konto så snart han har en skälig anledning att misstänka att han förlorat kontrollen över kontot. Om kontot är åtkomligt endast med hjälp av ett kontokort tillsammans med en personlig kod föreligger skyldighet att spärra kontot, även om enbart kortet eller enbart koden hamnat i orätta händer. Det senare är motiverat av risken för kortet kan kopieras. Över huvud taget finns risk för att en obehörig att lyckas dupera systemet beträffande den felande delen. Anledningen till person att ha både kort och kod är bl.a. att det ansetts mindre säkert att enbart Om kontohavaren inte haft anledning befara någon utnyttja den ena delen. att obehörig skulle komma att utnyttja situationen, kan kontohavaren inte heller ha haft skäl att bedöma det som om han förlorat kontrollen över anses legitimationsmedlet. Detta moment bör således spela in i bedömningen.

l4§

Den betaltjänstansvarige skall genast sända en skriftlig bekräftelse till kontohavaren att spärranmälan har tagits emot. Datum och tidpunkt för när om anmälan togs emot skall framgå bekräftelsen. Kontohavaren skall också av erinras vad anmälan innebär för hans för obehöriga utnyttjanden av om ansvar kontot. Den betaltjänstansvarige skall registrera och bevara mottagna spärranmålningar på ett säkert sätt.

Bestämmelsen är avsedd spela viktig roll för att i så nära anslutning som att en möjligt till spärrsituation klargöra mellan parterna vad som kommer att en gälla och efter vilka utgångspunkter eventuella obehöriga transaktioner kommer bedömas. Dessutom bestämmelsen en möjlighet för kontohaatt ger

326 Författningskommentar

varen att snabbt få en indikation på om han vidtagit tillräckliga åtgärder eller om han bör kontakta den betaltjänstansvarige på nytt.

För en senare utredning år det väsentligt att bevisning säkras om att en spärranmälan har skett. Här uppställs ett allmänt krav på att den betaltjänstansvarige skall sörja för detta. Däremot anges inget specificerat krav på hur länge sådana uppgifter skall bevaras. De rutiner som den betaltjänstansvarige väljer i detta avseende bör i stället återverka på bevisbördan angående spärramnälningar. Om en transaktion skulle komma upp till bedömning efter det att den betaltjänstansvarige enligt sina egna rutiner kan ha tagit bort informationen om en spärranmälan, torde man i allmänhet komma att få acceptera kontohavarens påstående om att han har lämnat en spärranrnälan.

Ansvar för obehörigt utnyttjande av konto

Kontohavaren är normalt sett endast betalningsskyldig för kontobelastningar som han själv eller annan behörig person initierat. Kontohavaren kan emellertid avtalsvis hållas ansvarig även för obehöriga transaktioner när hans eget handlande bidragit till att transaktionen kunnat företas. Hittills har det genom 34 § konsumentkreditlagen ställts upp begränsningar för när ansvar kan utkrävas av en konsument som är innehavare av kontokort. Nu föreslås, som tidigare nämnts i den allmänna motiveringen, att ansvaret skall dels gälla generellt för alla slags betaltjänster, dels gälla för såväl konsumenter som andra och dels differentieras efter vilket handlande som kan läggas kontohavaren till last. När det i det följande talas om kontohavarens agerande avses, om kontohavaren är en näringsidkare, även anställda som handlar på kontohavarens ansvar. Räckvidden av detta ansvar får bedömas efter vad som i andra sammanhang anses gälla för anställdas agerande. Exempelvis torde den omständigheten att den anställde överskridit sina befogenheter inte i sig medföra att hans agerande ligger utanför arbetsgivarens ansvar. Hår får också erinras om avtalsfriheten vid sådana betaltjänstavtal i vilka kunden är en näringsidkare.

15§

Kontohavaren är betalningsskyldig for belopp som debiterats kontot genom obehörigt utnyttjande, om kontohavaren har förfarit svikligt mot den betaltjänstansvarige eller någon i dennes ställe,

Färfattningskommentar

Kontohavaren frivilligt har lämnat ut sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot till någon annan och utlämnandet inte kan anses ingå som ett normalt led i användningen av tjänsten, kontohavaren har underlåtit att göra spärranmälan i enlighet med 13 eller 4. kontohavaren på annat sätt har gjort utnyttjandet möjligt genom grov oaktsamhet vid hanteringen av sitt kontokort, sin personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot. l andra fall än som avses i första stycket gäller vad som föreskrivs i 16

Bestämmelsen motsvarar i stort sett nuvarande 34 § konsumentkreditlagen. Bestämmelsen avser således i vilka situationer som kunden skall kunna bli fullt ansvarig för obehöriga utnyttjanden av kontot. En nyhet är att bestämmelsen inte är begränsad till transaktioner med kontokort. En annan nyhet är att även kontohavarens hantering av andra legitimationsmedel än kort, t.ex. personlig kod, har självständig betydelse vid bedömningen av ansvaret.

Första punkten är inte avsedd att innebära någon saklig förändring mot vad som gäller för närvarande.

Även andra punkten har sin motsvarighet i den nuvarande 34 § konsumentkreditlagen. Den föreslagna lydelsen ger emellertid ett tydligare uttryck för vilka situationer som avses. Således förutsätts det, liksom hittills, att utlärnnandet har skett frivilligt. Här framgår detta uttryckligen, vilket inte är fallet i dagens bestämmelse. Vidare anges att ansvar inte skall uppkomma när ett utlämnande har skett som ett normalt led i användningen av tjänsten. Om således användningen av betaltjänsten förutsätter att personalen hos ett säljföretag tar med sig ett kontokort utom synhåll från kontohavaren, får den betaltjänstansvarige bära ansvaret för vad som händer med kortet under tidenf Kontohavaren skall således normalt sett inte behöva göra någon särskild värdering av risken för att någon hos ett visst säljföretag missbrukar sin ställning. Det kan emellertid inte uteslutas att förhållandena i något fall skulle vara så exceptionella att kontohavaren skulle anses ha varit oaktsam,

RättsfalletNJA 1992 s. 263 avsåg ett obehörigt utnyttjande som påstodsha skett en bar i Frankfurt. Rättsfallethandlade väsentligen om bevisbördan för ett påstående om förfalskning. Högsta domstolen fann, i enlighet med vad kontohavaren hävdat, att de aktuella köpnotoma var förfalskade.Kontohavarenhadelämnat ifrån sig sitt kontokort till servitrisen som hade tagit med sig konet utom kontohavarens kontroll. Högsta domstolenkonstaterade att kontohavaren i enlighetmedsedvanlig betalningspraxishadelämnat ifrån sig kortet till behörigföreträdare för baren. Kontohavaren ansågsinte ha varit oaktsam,

328 Författningskommentar

eller till och med grovt oaktsam. Pâ grund av syftet med förevarande punkt faller det sig emellertid naturligt att det i sådana fall måste vara fråga om mycket speciella förhållanden. Dessutom kan naturligtvis ansvar inträda på grund av någon av de övriga punkterna, t.ex. om kontohavaren underlåtit att göra spärranmälan trots att det fanns skäl till det.

Tredje punkten motsvarar i stort sett vad som gäller i dag. Formuleringen av tidskravet för spärranmälan framgår närmare av 13 § och vad som sagts i anslutning till den.

Fjärde punkten avser kontohavarens ansvar vid grov oaktsamhet. Det skall emellertid krävas något allvarligare situationer än vad som gäller i dag för att det skall betraktas som grov oaktsamhet. Uppdelningen i oaktsamhet och grov oaktsamhet har kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 5.3.2. Avsikten är således att den grova oaktsamheten skall vara reserverad för de allra allvarligaste fallen vårdslöst beteende och att övriga fall i stället skall av falla under ansvarsbestämmelsen i 16 § första stycket.

l6§

Kontohavaren är betalningsskyldig för belopp upp till 5 000 kronor som har debiterats kontot obehörigt utnyttjande, om kontohavaren har gjort genom utnyttjandet möjligt oaktsamhet vid hanteringen av sitt kontokort, sin genom personliga kod eller annat legitimationsmedel som hör till kontot. Oavsett det visas att Kontohavaren varit oaktsam är denne alltid om betalningsskyldig för belopp upp till 1 500 kronor som har debiterats kontot genom obehörigt utnyttjande, om en personlig kod som hör till kontot har använts. Detta gäller inte om det skulle vara uppenbart oskäligt med hänsyn till de omständigheter som gjorde det obehöriga uttaget möjligt.

Första stycket Genom bestämmelsen införs en mellannivá för kontohavarens ansvar i jämförelse med vad som hittills gällt för kontokorten. Avsikten är att skillnaden mellan likartade fall inte skall bli lika stor som enligt de nuvarande bestämmelserna for kontokorten. Den nya bestämmelsen innebär ett lindrigare vid de mindre grava fallen vilka enligt nuvarande praxis föranlett ansvar for kontohavaren. Detta sker genom att det införs en beloppsgräns l ansvar 5 000 kronor för de fall där kortinnehavaren gjort sig skyldig till en oaktsamhet inte är Dessutom skall även de fall som hittills hamnat just som grov. under gränsen for bedömas enligt den nya bestämmelsen. Till viss del ansvar

Författningskommentar 329

kommer bestämmelsen därmed att medföra en skärpning av kraven kontohavarens beteende.

Andra stycket l paragrafen har också tagits in den självriskregel som utförligare har behandlats i den allmänna motiveringen. Regeln blir tillämplig så snart det behövts en personlig kod för att utnyttja betaltjänsten och denna kod har t använts och accepterats av systemets kontrollfunktioner. Det förutsätts således inte att ett kort har kommit till användning. Det spelar inte heller någon roll vilken form kodveriñering central, lokal eller mot information enbart på av kortet som använts.

Självriskbeloppet har satts till l 500 kronor. Tanken med självrisken kan sågas att kontohavaren skall bära ett motsvarande ansvar som han skulle ha fått vara bära om han i stället hade haft med sig kontanter. Beloppet har satts med beaktande detta samt även med tanke att beloppets storlek skall motivera av till högre aktsamhet koden. Nivån har bestämts främst utifrån vad som en om rimligt i konsumentförhållanden. Den betaltjänstansvarige kan givetkan vara vis, t.ex. av konkurrensskäl, erbjuda såväl näringsidkare som konsumenter avtal utan självrisk eller med en lägre självrisk. Likaså föreligger avtalsfrihet i näringsidkarförhållanden när det gäller att avtala om en högre beloppsnivå, andra förutsättningar för tillämpningen av självrisken, osv.

Ett fast belopp kan förväntas efter hand bli mindre värt genom försärnringen penningvärdet. Det fâr ändå anses ligga ett värde, inte minst av tydligav hetsskäl, i att det ett fast belopp i stället för ett basbeloppsrelaterat eller anges annat sätt indexerat belopp.

I andra stycket har också gjorts ett undantag från självriskansvaret när det föreligger mycket speciella omständigheter. Som exempel kan nämnas att kontohavaren blivit rånad och avtvingad sin kod och att förövaren hinner utnyttja koden innan kontohavaren har hunnit spärranmåla kontot. Det är dock väsentligt att undantag endast görs i mycket särpräglade fall och att det är omständigheterna kring åtkomsten av koden som blir avgörande. Någon häntill kontohavarens ekonomiska förhållanden eller liknande bör alltså inte syn Däremot bör det möjligt att ta hänsyn till kontohavarens person och tas. vara hans individuella förutsättningar, i den mån detta varit av betydelse för att den

330 Färfattningskommentar SOU 1995;69

obehörige kom koden. Det torde ligga i sakens natur att det i näringsidkarförhållanden mera sällan kan bli aktuellt att tillämpa detta undantag.

17§

Kontohavaren svarar enligt 15 och 16 även för annan persons oaktsamhet och grova oaktsamhet, om denne enligt betaltjänstavtalet var behörig att disponera över kontot. Detsamma gäller när den andre personen inte sett till att spärranmälan kunnat göras eller när denne förfarit svikligt mot den betaltjänstansvarige.

En kontohavare kan enligt 15 och 16 bli ansvarig för en transaktion som företagits kontot av någon som saknade behörighet. Ansvaret kan uppkomma t.ex. om den obehörige personen kommit över ett kontokort genom att kontohavaren själv hanterat kortet oaktsamt eller grovt oaktsamt. Avsikten med förevarande bestämmelse är att kontohavaren skall bära ansvaret för transaktionen även när det är någon annan person med vederbörlig tillgång till kontot, t.ex. såsom innehavare av ett extrakort, som gjort sig skyldig till enkel eller grov oaktsamhet. Detta skall gälla för samtliga fall där kontohavarens agerande har betydelse för ansvaret. Om således någon annan än kontohavaren blivit av med sitt kort, undgår inte kontohavaren ansvaret bara för att han själv inte kände till att kortet kommit bort, Kontohavaren får alltså bära ansvaret även för att den andre kortinnehavaren inte gjort spärranmälan eller sett till att kontohavaren kunde göra det.

Däremot jämställs inte innehavare av ett extrakort med kontohavaren när det gäller övriga bestämmelser, t.ex. när det gäller skyldigheten för den betaltjänstansvarige att lämna information om villkorsändringar.

18§

Kontohavaren ansvarar i fall som avses i 15 § första stycket 2-4 och 16 § inte för belopp som överstiger vad som enligt avtalet var disponibelt för kontohavaren, obehörigt utnyttjande av kontot som skett efter att spärranmälan mottagits av den betaltjänstansvarige eller någon annan som denne anvisat som mottagare av sådan anmälan, eller obehörigt utnyttjande av kontot som varit möjligt genom en brist i säkerheten i systemet. Säkerhetsbrist enligt första stycket 3 skall anses föreligga, om inte den betaltjänstansvarige kan visa att sådana säkerhetsrutiner förelegat som innebär

Författningskonzmentar 331

att risken för manipulation av systemet varit oväsentlig och att rutinerna följts vid den aktuella transaktionen. Kontohavaren kan åberopa säkerhetsbrist även i delar av systemet som den betaltjänstansvarige inte har direkt kontroll över.

Första stycket För samtliga fall där kontohavaren kan bli ansvarig för ett obehörigt utnyttjande, stadgas här vissa begränsningar av ansvaret. Dessa begränsningar gäller dock inte då kontohavaren förfarit svikligt. Om t.ex. kontohavaren passivt utnyttjat brister i systemet, såsom fördröjningar i spärrutiner, genom att låta någon annan som obehörigen kommit över ett kontokort få fortsätta att utnyttja kortet, kan detta komma att bedömas som ett svildigt förfarande mot den betaltjänstansvarige.

I första punkten begränsas ansvaret till vad som varit disponibelt för kontohavaren själv. Därmed avses till att börja med det kontoutrymme som funnits tillgängligt. Även andra begränsningar gällde för kontohavarens som möjligheter att använda kontot skall beaktas, t.ex. högsta uttagsbelopp per vecka. Om kontohavaren lämnats sådan infomiation att han haft skäl att utgå från att en angiven beloppsgräns verkligen inneburit en begränsning för honom, skall detta gälla. Om det av avtalet framgår att kontohavaren endast får utnyttja ett visst belopp men systemet tillåter övertrasseringar, kan kontohavaren som regel inte göras ansvarig för mer än vad som fanns kvar att utnyttja enligt avtalsvillkoren. Bedömningen måste göras utifrån den tidpunkt då kontohavaren förlorade kontrollen över kontot. Om han således själv hade utnyttjat hälften av ett gränsbelopp när han förlorade sitt kort kan han som mest bli ansvarig för resten av beloppet. Om det däremot kan visas att kontohavaren varit fullt medveten om att ett sådant avtalsvillkor endast gett uttryck för att en övertrassering leder till särskild avgift eller dröjsmålsränta och således inte utgör någon begränsning av vad som över huvud taget är åtkomligt, bör ansvar utöver gränsbeloppet kunna bli aktuellt.

I andra punkten anges att kontohavaren som regel har möjlighet att sätta stopp för sitt ansvar, även efter en grov oaktsarnhet, genom att göra en spärranmälan. Om en betaltjänstansvarig endast tillhandahåller möjlighet till spärranmälan under en begränsad tid, t.ex. ordinarie kontors- eller öppettider, kommer detta endast att medföra ett mindre ansvar för kontohavaren. Denne kan i sådana fall avvakta med sin spärramnälan tills anmälningar tas emot. För

332 Färfatmingskommentar

transaktioner som företagits dessförinnan kommer den betaltjänstansvarige att få svara, eftersom kontohavaren gjort spärranmälan så snart han kunnat.

I tredje punkten införs en särskild möjlighet för kontohavaren att alltid undgå ansvar för en transaktion om det förekommit en säkerhetsbrist i betalsystemet. Det kan vara fråga om en teknisk brist eller ett tillfälligt fel, en felaktig organisation, bristfälliga rutiner eller instruktioner för egna eller andras anställda eller en avvikelse från normala rutiner av egna eller andras anställda. Genom tredje stycket framgår att det också kan vara fråga om brister hos t.ex. ett säljföretag.

Andra stycket Bevisbördan for att betalsystemet har en tillräcklig grad av säkerhet bör åvila den betaltjänstansvarige. Man bör dock undvika att âlägga denne ett orimligt starkt beviskrav. De krav man ställer bevisningen från den betaltjänstansvarige bör i viss mån kunna variera beroende av vilken säkerhetsmässig standard systemet allmänt sett förefaller att hålla. Ett påstående av Kontohavaren om att transaktionen varit möjlig grund av en brist i systemet, bör i många fall kunna motbevisas med en mera allmän utredning om systemets uppbyggnad tillsammans med den journalföring som finns beträffande det aktuella händelseförloppet. Vid kännedom om andra anmärkningar mot systemet, t.ex. från tidigare kända fall eller granskningar som företagits av en tillsynsmyndighet, bör det emellertid kunna krävas en mera ingående utredning av den betaltjänstansvarige för att denne skall undgå ansvar för de obehöriga uttagen. Likaså bör det kunna få viss betydelse huruvida systemet är konstruerat enligt vedertagna standarder området. Naturligtvis står det också kontohavaren fritt att själv åberopa ytterligare utredning, även om detta i praktiken framstår mindre troligt. Även sådan utredning kan föranleda att kraven den som betaltjänstansvariges bevisning höjs. Pâ detta sätt får man en bevisbörda som höjs trappstegsvis.

Givetvis kan en utredning aldrig utvisa att ett system är fullständigt säkert i objektiv mening. Sådana system torde knappast heller existera. Vad man bör kunna kräva är dock att systemets brister inte får vara större än att de kan betraktas oväsentliga för risken av obehöriga transaktioner. Kravet är som också att utförandet av den enskilda transaktionen skett i enlighet med såväl de fastlagda rutinerna som avtalet.

F ärfattrzingskwnnzerztar

Tredje stycket De säkerhetsrutiner finns uppgjorda för hanteringen av ett betalsystem som involverar med nödvändighet till vissa delar även andras medverkan än den betaltjänstansvariges personal. Således kommer inte sällan en stor del av egen de mänskliga faktorerna att ligga hos säljföretaget. I valet mellan att låta kunden eller den betaltjänstansvarige bära ansvaret för bristande rutiner hos säljföretaget, förefaller det rimligast att låta detta falla på den betaltjänstansvarige. Denne står i varaktigt affärsmässigt förhållande till säljett mera företaget och kan avtalet med denne reglera sådana situationer på genom lämpligt sätt. Detta gäller även för andra aktörer som självständigt utför vissa uppgifter inom betalsystemet.

l9§

För belopp Kontohavaren enligt 15-18 §§ inte är betalningsskyldig som den betaltjänstansvarige. svarar Ansvaret omfattar det debiterade beloppet jämte utebliven ränta och påförda avgifter. Den betaltjänstansvarige skall också ersätta kontohavaren för skada, utnyttjandet varit möjligt till följd av oaktsamhet från den annan om betaltjänstansvarige eller någon i dennes ställe.

I den mån kontohavaren inte skall för en obehörig transaktion får i svara stället den betaltjänstansvarige stå för kostnaden. Den betaltjänstansvarige strikt för att kapitalbeloppet återställs efter en obehörig transaktion och svarar utebliven ränta tillgodoräknas kontohavaren, dvs. oavsett om denne hade att kunnat förhindra transaktionen eller Härvid görs inget undantag för transaktioner i utlandet eller transaktioner som möjliggjorts under omständigheter av force majeure-karaktär.

Om det framkommer den betaltjänstansvarige genom oaktsamhet möjligatt gjort transaktionen, skall kontohavaren även berättigad till skadestånd. vara Detta kan bli aktuellt kontot till följd transaktionen inte har kunnat om av utnyttjas kontohavaren i viss situation. Ansvaret kan lilcnas vid det som av en gäller när felaktig uppgift spärr hindrat kontohavarens rättmätiga en om användning kontot. Med annan skada såväl direkt som indirekt av avses skada.

Den betaltjänstansvarige för oaktsamhet av såväl sin egen personal som svarar personal hos för denne såsom mellanled. Hit hör således annan som agerat

334 Föfattningskømmentar

även personal på säljstället. Ansvaret omfattar även oaktsamhet som består i utformning av rutiner och andra säkerhetsarrangemang hos de andra leden.

20§

Om det uppstår tvist om betalningsskyldighet enligt 15 eller 16 skall den betaltjänstansvarige kreditera kontot för det debiterade beloppet jämte förlorad ränta och debiterade dröjsmålskostnader utan att avvakta prövningen av tvisten. Om transaktionen är av sådan art att 16 § andra stycket är tillämplig, får den betaltjänstansvarige underlåta att kreditera kontot för det belopp som kunden därigenom kan åläggas att betala.

Enligt Finansinspektionens allmänna råd angående reklamationer i bankautomatverksamhet BFFS 1991:16 gäller att banken bör återföra kapitalbeloppet, om banken anser sig kumia acceptera att transaktionen utförts av någon obehörig. 1 sådana fall bör således inte banken utnyttja möjlighet till kvittning mot det skadestånd som kontohavaren kan bli skyldig att betala med tillämpning av reglerna i 34 § konsumentkreditlagen. Om banken i sådant fall anser att kontohavaren bör vara ansvarig för grov oaktsarnhet med kontokortet bör detta prövas separat. Banken skall inte hålla det debiterade beloppet som säkerhet för sin eventuella fordran.

Denna princip lagfästs genom förevarande paragraf. Om tvisten rör betalningsskyldighet på grund av ett obehörigt utnyttjande, skall återföring av beloppet ske utan ytterligare dröjsmål. Det är därvid tillräckligt att tvisten gäller tillämpningen av någon av de angivna bestämmelserna. Om det senare visar sig att det inte var fråga om ett obehörigt utnyttjande utan en transaktion som företagits av kontohavaren själv, eller någon annan som var behörig att utnyttja kontot, har detta inte befriat den betaltjänstansvarige från skyldigheten att återföra beloppet. Denne kan således inte genom ett påstående om att kontohavaren själv företagit transaktionen sätta bestämmelsen ur spel. Det torde emellertid som regel vara relativt lätt för parterna att få utrett om transaktionen skett med anlitande av kod. När så är fallet behöver inte självriskbeloppet återforas. Den betaltjänstansvarige får alltså i dessa fall fördelen av att hålla inne beloppet, även om det senare skulle visa sig att kunden slipper betalningsskyldighet grund av en säkerhetsbrist i systemet. Det är härvid tillräckligt att man kan konstatera att transaktionen skett med kod och inte med annat legitimationsmedel.

Författningskommentar 335

3 kap. Tillsyn m.m.

Illlstândsgzlikt

1§

Verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla allmänheten betaltjänster får, med de undantag som anges i l kap. 3 § och 3 § detta kapitel, drivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen.

Skälen för införande av tillstândskrav behandlas i den allmänna motiveringen avsnitt 4.5.2. Huvudregeln är att tillstånd fordras för alla företag som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten betaltjänster. Sådana företag är vanligtvis de som träffar avtal med kunden om betaltjänster och därmed är betaltjänstansvariga. Enligt bestämmelsen i 1 kap. 3 § är vissa företag uttryckligen undantagna från reglerna i detta kapitel. Detta innebär bl.a. att banker och andra kreditinstitut är undantagna från tillstândsplikt.

2§

Tillstånd krävs även för verksamhet som består i att yrkesmässigt utföra väsentliga uppgifter den betaltjänstansvarige, t.ex. insamling, sortering och bearbetning betalningstransaktioner. Tillstånd krävs dock endast om verkav samheten utgör företagets huvudsakliga verksamhet och inte enbart riktar sig till företag som avses i 3

Som framgår av allrnämnotiveringen avsnitt 4.5.2, är det vanligt förekommande att såväl banker som andra företag som tillhandahåller allmänheten betaltjänster anlitar andra företag för att utföra vissa uppgifter som ingår i en betaltjänst. Bankgirocentralen BGC AB och Kortbetalning Servo AB är exempel på sådana företag. Dessa företag kan utföra allt från enstaka moment i hanteringen till huvuddelen av betaltjänsten. Skälen för tillståndskrav för dessa företag behandlas i allmänmotiveringen. Endast om ett företags huvudsakliga verksamhet typiskt sett är anpassat för att användas för betaltjänstverksamhet finns skäl för tillstånd. Sådan verksamhet kan avse insamling, sortering, bearbetning och clearing av betalningstransaktioner. Detta innebär bl.a. att ett företag som endast tillhandahåller data- eller kommunikationsnät inte skall träffas av tillståndskrav.

336 Fözfattningskømmentar SOU 1995;69

Undantag från tillståndsplikt

3§

Tillstånd enligt l § krävs inte när verksamheten drivs av näringsföretag eller andra företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget, om betaltjänsten endast kan användas för betalning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen. Med koncern i första stycket järnställs en likartad ekonomisk intressegemenskap om gemenskapens huvudsakliga syfte är att tillgodose andra behov än betaltjänster.

Från kravet tillståndspliktig verksamhet görs undantag i de fall verksamheten drivs av näringsföretag och andra företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget. Undantaget gäller dock endast under förutsättning att betaltjänsten används för att betala varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen.

Begreppet näringsföretag har samma betydelse som i utredningens förslag till

lydelse av 1 kap. 2 a § bankrörelselagen se delbetänkandet Finansiella tjänster

i förändring, SOU 1994:66 s. 376. Med näringsföretag avses således ett företag som framställer eller bedriver handel med varor och tjänster. Företaget kan drivas såväl i bolagsform som i ekonomisk förenings form. Med näringsföretag avses ett icke-finansiellt företag. Värdepappersbolag och valutaväxlingsföretag omfattas inte av undantagsbestämmelsen.

Undantaget gäller inte endast näringsföretag utan även företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget. Med begreppet koncern förstås detsamma somi 1 kap. 5 § aktiebolagslagen 1975:1385 och 1 kap. 4 § lagen 1987:667 om ekonomiska föreningar. Vissa företagsgrupper är uppbyggda så att en egentlig koncerngemenskap inte föreligger mellan näringsföretaget och det kontohållande företaget, trots att företagen ändå har en mycket nära samhörighet. Denna samhörighet kan bestå i att flera olika näringsföretag i samma handelsled tillsammans direkt eller via andra mellanliggande företag äger och har inflytande över det kontoförande företaget. En sådan ekono- misk intressegemenskap skall jämställas med ett koncernförhållande, om gemenskapens huvudsakliga syfte är att tillgodose behov av annat än betaltjänster.

SOU 1995169 Författningskommentar 337

Tillstärtdspliktig verksamhet

4§

Tillstånd för ett svenskt företag får meddelas endast om bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning, och 2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i l kap. 4 och 5 §§.

Paragrafen är utformad liknande sätt som bestämmelsen i 2 kap. 1 § kreditmarknadsbolagslagen. Kvalitetskraveni l kap. 4 § och kraven på betalningsberedskap m.m. i l kap. 5 § har behandlats i författningskommentaren till dessa paragrafer. Den materiella prövningen får därvid anpassas till den verksamhet och de risker finns i varje enskilt företag. Ett företags besom talningsberedskap bör föremål för en återkommande granskning alltvara eftersom verksamheten ökar eller minskar i volym eller förhållandena ändras i övrigt.

5§

Tillstånd for ett utländskt företag att från filial här i landet driva verksamhet i 1 eller 2 § får meddelas endast om som avses företaget driver betaltjänstverksamhet i hemlandet och där står under tillsyn, samt 2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i l kap. 4 och 5 §§.

Paragrafen, är utformad generell regel men som till följd av som som en bestämmelsen i 1 kap. 3 § är tillämplig endast företag med säte utanför EES, är utformad liknande sätt bestämmelsen i 2 kap. 8 § kreditsom marknadsbolagslagen. Regeln innebär ett krav filialetablering för att få verka i Sverige. I andra punkten har införts samma krav på prövning som föreslås gälla villkor för att svenska företag skall beviljas tillstånd enligt som betaltjänstlagen.

6§

Företag har beviljats tillstånd enligt denna lag står under tillsyn av som Finansinspektionen. Finansinspektionen skall föra ett register över de företag som har beviljats tillstånd.

Författningskommentar

7§

Företag som har beviljats tillstånd enligt denna lag skall lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär om verksamheten och därmed sammanhängande omständigheter. Inspektionen får genomföra undersökning hos företag som har beviljats tillstånd när inspektionen anser det nödvändigt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar företagen skall lämna inspektionen, 2. brottsförebyggande åtgärder, den informationsteknologiska säkerheten i verksamheten, och 4. företagets löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning.

Bestämmelserna om tillsyn har utformats med vissa av reglerna i bankrörelselagen och i kreditmarknadsbolagslagen som förebild. Syftet är att så långt som möjligt ha likalydande tillsynsregler inom de områden som står under tillsyn av Finansinspektionen.

Möjligheten för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder finns numera förutom för banker även för kreditmarknadsbolag. Föreskriftsrätten beträffande kreditmarknadsbolagen har införts med anledning av att företagen har möjlighet att tillhandahålla värdefackstjänster och att förmedla betalningar. För nu aktuella företag som förmedlar betalningar och tillhandahåller andra betaltjänster finns motsvarande skäl att införa en sådan föreskriftsrätt. En nyhet i förhållande till bestämmelserna i bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen är föreskriftsrätten om informationsteknologisk säkerhetsstandard. Härigenom ges möjlighet att ge marknaden klara och konkreta besked om den säkerhetsstandard som måste följa med betalningsförmedling och liknande betaltjänster.

Varning och återkallelse av tillstånd

8 §

Tillstånd som meddelats enligt denna lag skall återkallas av Finansinspektionen om företaget inte inom ett år efter beviljande av tillstånd har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser, eller om företaget dessförinnan förklarat sig avstå från tillståndet, 2. företaget under en sammanhängande tid av ett år inte drivit sådan verksamhet som tillståndet avser, eller

F ärfattningskommentar

företaget genom att överträda denna lag eller någon föreskrift som har meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan verksamhet som tillståndet avser. Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första stycket l i stället för att återkalla tillståndet meddela varning. Om tillståndet återkallas får inspektionen besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske. Ett beslut att återkalla ett tillstånd att driva verksamhet fâr förenas med förbud att fortsätta densamma.

Återkallelsefallen i första stycket l och 2 har sin grund i bestämmelser i första banksamordningsdirektivets artikel Motsvarande återkallelsegrunder finns för banker och kreditmarknadsbolag.

En naturlig princip är att de krav som ställs för tillstånd också skall vara uppfyllda efter det att sådant beviljats. Någon uttrycklig bestämmelse härom har inte ansetts nödvändig. Om verksamheten inte drivs på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för verksamheten upprätthålls, skall återkallelse av tillståndet kunna ske. Om kundernas intresse uppenbart åsidosätts bör således återkallelse tillståndet ske. Även detta får så naturligt att det inte av anses vara behöver anges särskilt i lagtexten. Första stycket 3 skall dock kunna tillämpas i dessa fall. En så ingripande åtgärd som återkallelse av tillstånd bör tillämpas restriktivt.

I andra stycket stadgas en möjlighet för Finansinspektionen att i stället för återkallelse tillståndet meddela varning. Motsvarande möjligheter finns i av bankrörelselagen, kreditmarknadsbolagslagen, lagen 1990:1114 om värdepappersfonder och lagen 1991:981 om värdepappersrörelse. Varningsinstitutet kan tillämpas i de fall där Finansinspektionen finner anledning att rikta kritik mot ett företag med tillstånd, utan att det finns tillräckliga skäl att återkalla tillståndet.

ingripande mot den som saknar tillstånd

9§

Om någon driver tillståndspliktig verksamhet utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga honom att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske.

340 Författningskommentar .

Om det är osäkert om verksamheten är tillståndspliktig, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om så är fallet. Om inspektionen utfärdar föreläggande, får det förenas med vite.

Bestämmelsen är utformad med 7 kap. 21 § bankrörelselagen och 5 kap. 22 § kreditmarknadsbolagslagen som förebilder.

Avgifter till Finansinspektionen

10 §

Företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt denna lag skall med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar.

Kostnaderna för tillsynsverksamheten skall betalas av de företag som erhåller tillstånd och ställs under Finansinspektionens tillsyn. Kostnadernas storlek bör bestämmas i förhållande till verksamhetens omfattning.

Verksamhet som inte fordrar tillstånd

ll §

Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets tillsyn omfattar dock inte verksamhet i företag som står under tillsyn av Finansinspektionen.

Verksamhet som bedrivs av företag som inte omfattas av tillstándsplikt enligt denna lag och som inte står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning skall stå under Konsumentverkets tillsyn. Vari tillsynen närmare skall bestå behandlas i allmänmotiveringen avsnitt 4.5.8.

12§

Företag som står under Konsumentverkets tillsyn är skyldigt att lämna de upplysningar om verksamheten som verket begär samt att låta verket företa inspektion av verksamheten och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Företag som inte tillhandahåller handlingar eller lämnar upplysningar enligt första stycket, får Konsumentverket förelägga vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Författningskømmentar 341

övervakningen skall kunna bedrivas rationellt bör Konsumentverket ha För att tillgång till de avtal betaltjänster företag träffar med konsumenter. I om som vissa tall fordras djupgående kontroll, varvid verket behöver ta del av en mer företagens bokföring. Konsumentverket skall därför ha rätt att företa inspektion hos näringsföretag verksamhet undantas från tillståndsplikt enligt vars 3 kap. 2 I övrigt hänvisas till allmänmotiveringen.

7.2 Förslaget till lag om ändring i konsument-

kreditlagen 1992:830

Situationer för närvarande regleras av 34 § konsumentkreditlagen som kommer enligt förslaget att omfattas 2 kap. 15 och 16 lagen om av betaltjänster. 34 § konsumentkreditlagen skall därför upphöra att gälla.

7.3 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen

1987:617

7 kap.

2 §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar bank skall lämna till inspektionen, som en 2. förvaring och inventering av värdehandlingar, brottsförebyggande åtgärder hos en bank, samt den informationszeknologiska säkerheten i verksamheten.

Bestämmelsen rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, om föreskrifter för tillsynsändamål har komplette- Finansinspektionen att utfärda med bestämmelse föreskriftsrätt om informationsteknologisk rats en om säkerhetsstandard. Motsvarande bestämmelser har föreslagits i 3 kap. 7 § betaltjänster och 5 kap. 2 § kreditmarlcnadsbolagslagen. Se närmare lagen om i kommentarerna till förstnämnda bestämmelse.

342 Författningskommentar

7.4 Förslaget till lag ändring i lagen

om

1992: 1610 om kreditmarknadsbolag

2§

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett kreditmarknadsbolag skall lämna till inspektionen, brottsförebyggande åtgärder hos ett kreditmarlqtadsbolag, ett kreditmarlcnadsbolags löpande bokföring, ársbokslut och årsredovisning samt förvaring och inventering av värdehandlingar, avfattningen och innehållet i den redovisning som enligt bestämmelserna i 11-14 §§ lagen 1992:160 om utländska filialer m.m. skall lämnas för verksamhet i filial till utländskt företag som driver verksamhet enligt denna lag, samt den informationsteknologiska säkerheten i verksamheten. Föreskrifter som utfärdas med stöd av första stycket 4 får avvika från bokforingslagen om det finns särskilda skäl. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande redovisning av företagets resultat och ställning.

Bestämmelsen om rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att utfärda föreskrifter för tillsynsändamál har kompletterats med en bestämmelse om foreskriftsrätt om informationsteknologisk säkerhetsstandard. Motsvarande bestämmelse har föreslagits i 3 kap. 7 § lagen om betaltjänster och 7 kap. 2 § bankrörelselagen. Se i närmare i kommentarerna till förstnämnda bestämmelse.

Författningskommentar 343

7,5 Förslaget till lag ändring i sekretesslagen

om

1980:100

5§

Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden, betalyänstmarknaden eller försäkringsväsendet, för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, 2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser. l ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktiebolag och i kreditmarknadsbolag gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte är sekretessbelagd där. Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i övervakning enligt insiderlagen 1990:1342, för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksamhet som avses i första-tredje styckena för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från motsvarande utländsk myndighet erhållit uppgifter enligt annat avtal. Föreskrifterna 14 kap. 1-3 §§ får inte i fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Enligt den nuvarande lydelsen av denna paragraf kommer sekretess att gälla för uppgifter betaltjänster som lämnas av banker och andra företag som om kan hänföras till bank- och kreditväsendet. Genom lagändringen utvidgas sekretessbestämmelsen till att också omfatta uppgifter som lämnas av andra

344 Författningskommentar

företag pâ betaltjänstmarknaden vars verksamhet kommer att omfattas av tillståndsplikt enligt lagen om betaltjänster. Se även allmänmotiveringen, avsnitt 4.5.9. Liksom hittills är bestämmelsen främst avsedd för Finansinspektionens verksamhet. I och för sig är bestämmelsen också tillämplig på den tillsyn som Konsumentverket avses utöva på betaltjänstmarknaden. För denna verksamhet finns emellertid även en sekretessbestämmelse i sekretessförordningen, meddelad med stöd av 8 kap. 6 § sekretesslagen, som bör kunna tillämpas i första hand.

Kostnadskonsekvenser

Den föreslagna betaltjänstlagen innebär att skillnaderna i säkerhetsnivåer mellan olika system kan motverkas och att konsumentskyddet stärks. Det är av stor vikt för att bevara stabiliteten i betalningsväsendet att betaltjänster tillhandahålls på sådant sätt att allmänhetens förtroende för verksamheten upprätthålls. Bristande förtroende för betaltjänstmarlcnaden och dess aktörer kan få samhällsekonomiska konsekvenser, t.ex. genom att betalningsrutiner som effektiviserar det ekonomiska livet inte utnyttjas av företag och enskilda. Starka samhällsekonomiska skäl talar således för att införa den föreslagna betaltjänstlagen.

En tydlig reglering medför att företagen inom betaltjänstbranschen får större möjligheter att planera etableringen av nya betalsystem och att utveckla redan befintliga system. Utvecklingen betaltjänstmarlmaden har varit snabb under år och kan vänta stora förändringar även under de närmaste åren. senare man Genom att skapa större klarhet de framtida spelreglerna betaltjänstom underlätta den långsiktiga planeringen inom branschen marknaden, kan man och motverka kostsamma felinvesteringar. Detta gäller särskilt för de tekniskt avancerade tjänsterna.

Den lagstiftningen torde komma att minska behovet av tvistelösning inom nya betaltjänstområdet. De föreslagna reglerna kan förväntas klargöra rättsläget, vilket sannolikt kommer att leda till färre tvister såväl i Allmänna reklama- Detta skulle i så fall leda till tionsnämnden som i de allmänna domstolarna. lägre kostnader såväl för enskilda aktörer och användare som för samhället i stort. Införandet självriskregeln i den danska kontokortslagen har lett till av färre tvister i Danmark. Samma utveckling kan förväntas i Sverige.

De föreslagna reglerna i betaltjänstlagen innebär en del förändringar såväl för Finansinspektionen och Konsumentverket. Till de enskilda företag som för mest väsentliga förändringarna hör att nya kategorier av företag kommer att ställas under tillsyn och arbetsuppgifter kommer att tillföras framför att nya

346 Køstnadskonsekvenser

allt Konsumentverket. Bland de nya arbetsuppgifterna kan nämnas främst tillsynen över att näringsforetag som tillhandahåller betaltjänster uppfyller säkerhetskrav, krav på riskhanteringsplan och betalningsberedskap.

Det går inte att exakt förutse de ekonomiska konsekvenserna av lagförslaget, vare sig för enskilda företag eller för samhället i stort. Det grundläggande motivet för lagstiftningen mäste emellertid vara att de samhälleliga fördelarna överstiger de utgifter som är förenade med densamma. Det är min bedömning att så är fallet.

Företagens kostnader

För samtliga företag som berörs av lagförslaget dvs. banker och andra lqeditinstitut, s.k. mellanaktörer Bankgirocentralen BGC AB, Kortbetalning Servo AB, mil. samt vissa näringsföretag inom detaljhandeln och bensinbranschen kommer såväl de näringsrättsliga som de civilrättsliga bestämmel- serna att medföra ökade krav och sannolikt även vissa merkostnader. Betaltjänstlagens krav borde i stort sett vara uppfyllda redan i dag. Varje företag som bedriver en viss typ av verksamhet bör nämligen vara män om att gardera sig mot de risker som verksamheten är förenad med, oavsett om detta regleras i någon lag eller ej. Givetvis bedömer olika företag riskerna med sin verksamhet olika, beroende på vilken nisch man arbetar inom, hur företaget är organiserat i övrigt, osv. För företag som redan i dag upprätthåller en hög säkerhet torde förslaget inte komma att innebära några nämnvärda kostnadsökningar. Även reglerna i olika avseenden syftar till att motverka allt för om stora skillnader i säkerhetsnivåer, är avsikten inte att samtliga företag som arbetar med betaltjänster skall upprätthålla en enhetlig nivå. Det skall således alltjämt ñnnas utrymme for att anpassa säkerheten efter verksamhetens övriga förutsättningar. Eventuella merkostnader kommer därför också att bli beroende av vilket slags företag det rör sig om.

För de företag som enligt förslaget skall ställas under Finansinspektionens tillsyn kommer avgifterna för tillsynen att innebära en direkt merkostnad. Grunderna for avgiftsuttaget och den totala storleken avgifterna går inte att mera exakt ange. Den genomsnittliga avgiften för dessa företag bör dock bli väsentligt lägre än den som övriga finansiella institut får betala för Finansinspektionens tillsyn. Tillsynen över betaltjänsterna avser en mer avgränsad verksamhet än det spektrum av tjänster som tillhandahålls av t.ex. de flesta

SOU 1995169 Kostnadskønsekvenser 347

bankerna. Redan denna omständighet bör föranleda att kostnaderna proportionellt sett blir lägre för tillsynen över en betaltjänstverksamhet än för sådan tillsyn som utövas gentemot en bank med hela bredden av banktjänster.

Statsjinansiella konsekvenser

Utredningens förslag innebär en delad tillsyn mellan Finansinspektionen och Konsumentverket. Det kommer därför att finnas skäl att ytterligare utvidga det samråd som sker i dag mellan dessa myndigheter. Den delade tillsynen kan genom ett sådant samråd, som utvecklats närmare i betänkandet, få flera positiva effekter, vilka kan tas tillvara även inom andra områden. Det är av stor vikt att myndigheterna också utnyttjar varandras kompetens. Samarbetet kan i allt väsentligt rymmas inom Finansinspektionens respektive Konsumentverkets nuvarande arbetsformer.

Finansinspektionens arbetsbörda kommer att öka om förslagen genomförs. Även aktörer tillhandahåller betaltjänster i de flesta fall redan i dag om som står under tillsyn på grund av annan lag, innebär förslagen ändå en fördjupning av inspektionens arbete inom betaltjänstområdet. Detta kan komma att ta sig uttryck i en vidgad prövning vid tillståndsgivningen. Det kan också förväntas leda till ett mer omfattande tillsyns- och râdgivningsarbete just vad gäller institutens hantering av betaltjänstverksamlieten. Därtill kommer att tillsynsobjekten blir något fler. Sammantaget kommer de nya uppgifter som åläggs inspektionen att ta ytterligare resurser i anspråk. Uppskattningsvis kommer det vidgade tillsynsområdet att medföra behov av resurstillskott motsvarande två ârsarbetskrafter.

l den mån Finansinspektionen inte genom statsbudgeten skulle tillföras tillräckliga resurser för den nya verksamheten kommer det att krävas en omfördelning av inspektionens resurser, dvs. en minskning av resurserna för den nuvarande verksamheten. Det får ankomma i första hand Finansinspektionen att bedöma hur inspektionens olika verksamhetsområden bör prioriteras. Denna bedömning kan också variera från tid till annan, bl.a. beroende olika utvecklingsfaser marknaden. Här bör emellertid noteras att betaltjänsterna inom de institut som redan står under inspektionens tillsyn inte utgör något område. Även BGC:s verksamhet har bankernas nytt genom ägande indirekt kunnat bli föremål för inspektionens tillsyn. Trots att den nuvarande finansiella lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser med

348 Køstnadskønsekvenser SOU 1995;69

särskild inriktning på betaltjänster får det förutsättas att Finansinspektionen har byggt upp en kompetens på detta område. Den föreslagna betaltjänstlagen fokuserar tydligare denna del av institutens och de s.k. mellanaktörernas verksamhet såsom varande ett av de mera angelägna områdena för tillsynen. Det bör i sammanhanget noteras att Finansinspektionens verksamhet i allt väsentligt via statsbudgeten finansieras genom avgifter från de institut som står under inspektionens tillsyn. Som ovan nämnts kommer avgiftsuttaget att öka

med anledning den föreslagna betaltjänstlagen. Ökningen föranleds dels av

av att vissa aktörer i dag står under tillsyn kan komma att tillhöra en högre som avgiftsklass, dels tillsynsobjekt kommer att belastas med genom att nya avgifter.

Konsumentverkets arbetsbörda kommer också att öka med anledning av de föreslagna reglerna. I dag förekommer hos Konsumentverket en viss begränsad rådgivningsverksamhet i fråga om betaltjänster, främst när det gäller frågor obehöriga transaktioner vid kontokortshantering. Verket har ett anom för att marknadsföringen av betaltjänster står i överensstämmelse med svar den marknadsrättsliga lagstiftningen. Även frågor tillämpningen av stanom dardiserade avtalsvillkor for betaltjänster tillhör det som verket för närvarande sysslar med.

Även det inom Konsumentverket således redan i dag används en del om for bevakningen av betaltjänstområdet, kommer det sannolikt att beresurser hövas viss resursforstärlming, t.ex. for att bygga upp erforderlig kompetens en inom myndigheten. Enligt beräkning som gjorts inom Konsumentverket en skulle det vidgade tillsynsornrådet medföra ett behov av två ársarbetskrafter, motsvarande en kostnad om ca 700 000 kronor per år.

Det finns skäl att närmare överväga vilka delar av konsumenternas angelägenheter det finns störst skäl för Konsumentverket att engagera sig som De finansiella tjänsterna bör anses vara av särskild betydelse för konsumenternas privatekonomi. I den mån konsumentskyddet inte tillgodoses på annat sätt bör därför detta ett de områden som ägnas särskild uppmärksamvara av het i Konsumentverkets arbete. Detta synes också ligga väl i linje med innehållet 199495: 140 jfr även avsnitt 4.5.8. Där föreslås riktlinjer prop. for den framtida konsumentpolitiken. Som ett av målen för konsumentpolitiken att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och anges andra effektivt. I propositionen anges också ett antal prioriterade resurser

Kostnadskønsekvenser 349

områden för det konsumentpolitiska arbetet, däribland hushållens baskonsumtion. Dit hör, sägs det vidare, sådant som oundgängligen belastar hushållens budgetar. Detta gäller då inte bara varorna och tjänsterna som sådana utan också frågor om finansiering och försäkring m.m. a.a. s. 29. Det förefaller naturligt att vad som anförs i propositionen också tar sikte hur och på vilka villkor betalningarna sker.

Det kan som tidigare sagts bli aktuellt med en omprioritering av Konsumentverkets resurser. Därvid får man anledning att överväga om de finansiella tjänsterna hittills har ägnats tillräcklig uppmärksamhet i det konsumentpolitiska arbetet. Det får ankomma på i första hand Konsumentverket att bedöma hur resurserna skall fördelas. De föreslagna reglerna för verkets tillsyn över betaltjänstmarknaden lämnar också ett visst utrymme för att ta hänsyn till behovet av resurser inom andra områden. Det är dock angeläget att tillsynen över betaltjänsterna ges tillräckliga resurser. Annars saknas förutsättningar för att effektivt tillgodose de konsumentpolitiska syftena med den föreslagna betaltjänstlagen.

Enligt direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare skall utredningsförslag även redovisa regionalpolitiska och jämställdhetspolitiska konsekvenser Dir. 1992:50 och 1994:124 som förslagen kan innebära. Enligt min bedömning kommer förslagen i detta betänkande inte att medföra några konsekvenser i dessa avseenden.

Särskilda

yttranden

Av Hans Bäckström och

Lars-Olof Thörn

Enligt utredningsrnannens förslag kräver verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla allmänheten betaltjänster med två undantag tillstånd av Finansinspektionen 3 kap. 1 §. Det undantaget betaltjänster ena avser som tillhandahålls av institut som står under inspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning eller som tillhandahålls av vissa utländska kreditinstitut l kap. 3 §. Det andra undantaget avser det fall när verksamheten drivs av näringsföretag eller andra företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget, om betaltjänsten endast kan användas för betalning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen. 3 kap. 2 §.

Vi anser att utredningsmannen gjort en riktig avvägning sett såväl från konsumentskyddsintresset som systemskyddsintresset när det gäller frågan om tillståndsplikt. Däremot anser vi inte att utredningsmannens förslag, att Konsumentverket skall utöva tillsyn över de företag som inte står under inspektionens tillsyn, bör genomföras.

Utredningsmannen har inte, anser vi, visat att riskerna för konsumenterna är sådana att uppbyggandet av ett konsumentskydd i form ett särskilt tillav synsförfarande är motiverat. Vi menar att de föreslagna bestämmelserna i första och andra kapitlen i den föreslagna lagen utgör en tillräcklig förstärkning av konsumentskyddet. Vi vill därvid särskilt peka på att det enligt förslaget krävs av företag som tillhandahåller betaltjänster att revisionen i ett sådant företag skall granska betaltjänsternas funktion och säkerhet, och att revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande om granskningen. Detta skall enligt förslaget gälla oavsett om företaget står under inspektionens tillsyn eller Härigenom, anser vi, tvingas det företag som ägnar sig betaltjänster att inte minst genom den massmediala bevakningen se till att verksamheten - håller en tillfredsställande standard, om nämligen företaget vill vara kvar på marknaden.

352 Särskilda yttranden

En sådan omfattande tillsyn den icke tillståndspliktiga delen av betaltjänstav utredningsmamien föreslår kräver enligt vår bedömning betydmarlmaden som ligt än vad framgår av de skisserade kostnadskonsekvcnsermer resurser som tillsynen skall något resultat i form av ett reellt ökat konsumentna, om ge skydd. Vi det också därför angeläget att effekten av den föreslagna anser lagstiftningen först prövas utan att en tillsyn av i praktiken enskilda företag från Konsumentverkets sida införs. Konsumenten invaggas därmed inte heller i någon skenbar säkerhet kan antas ha sin grund i den statliga tillsynen. som

Litteraturförteckning

Propositioner m.m.

prop. 197677 : 123 med förslag till konsumentkreditlag m.m. prop. l97879:170 med förslag till lag om ñnansbolag, m.m. 198788: 108 om ett kontobaserat system för registrering av aktier prop. m.m. prop. 198889:l52 om kontobaserat aktiesystem prop. 1989901116 om ägande i banker och andra kreditinstitut m.m. prop. 199091:154 om rörelseregler för bank m.m. prop. 199091:197 om produktskadelag prop. 199192:83 om ny konsumentkreditlag prop. 199192:1l3 om ny börslagstiftning m.m. prop. 199293:89 om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m. 199293 135 om åtgärder för att stärka det finansiella systemet prop. : prop. 199293 :245 om lagreglering av det statliga stödet till banker och andra kreditinstitut, m.m. prop. 199394:38 Postlag och en förändrad verksamhetsform för Postverket, m.m. prop. 199495: 17 Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden prop. 199495:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen prop. l99495:5O Nya kapitaltäckxiingsregler m.m. prop. 199495: 123 Ny marknadsföringslag prop. 199495: 140 Aktiv konsumentpolitik

Insättningsgaranti, Lagrâdsremiss den 21 juni 1995

SOU och Ds

SOU 1977:97 Finansieringsbolag. Betänkande av ñnansieringsbolagskommittén. SOU 1992:110 Information och den nya Inf0rmationsTeknol0gin straff- och processrättsliga frågor m.m. Betänkande av Datastraffrättsutredningen.

12 IS-OSOO

354 Litteraturförteckning sou 1995;59

SOU 1993:114 Konto, clearing och avveckling. Betänkande av Clearingutredningen. Ds Fi 1983:9 Identitets- och legitimationskontroll vid utfärdande och användande av kontokort. Delbetänkande av kontokortskommittén. Ds Fi 1984:10 Kontokoxt. slutbetänkande av kontokortskommittén. Ds 1990:44 ADB och samhällets säkerhet pá 90-talet. Samhällsaspekter på säkerheten inom betalningsväsendet. Rapport från Samrâdsgruppen för samhällets säkerhet inom dataområdet SAMS. Ds 1993:56 Moderna betalningsmetoder. En beskrivning och civilrättslig probleminventering.

Övrig svensk litteratur

Daniel Barr, Riksbanken, RIX och systemrisken. Penning- Valutapolitik 1994:3, Sveriges riksbank. Betalningsmetoder. AB Handelns utredningsinstitut, forskningsrapport S20, 1991. Bengt Björkholm Peter Johnsson, Betalning med kontokort. Wahlström - Widstrand, 1994. Hans Bäckström, Betalningssystemen i brytningstid. Penning- Valutapolitik 1993:1, Sveriges riksbank. Datorteknik Brottslighet ADB-säkerhet. Dokumentation från en konferens. Brottsförebyggande rådet, BRÅ-S 1982:7. Anders Ericsson, Fråga rörande betalningsansvar vid kontokort. Svensk Juristtidning 1992 s. 721. Anders Eriksson Göran Lambertz, Konsumentkrediter. Kommentar till 1992 års kønsumentkreditlag. Publica, 1993. Grov oaktsamhet i kontokortssazrunanhang. En sammanställning över bankavdelningens praxis. Anna-Maria Purosola, Allmänna reklamationsnämnden, 1994. Jan Hellner, Speciell avtalsrätt Koprätt. Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms universitet, 1982. Lars Hörngren Staffan Viotti Johan Myhrman Gunnar Eliasson, - - - Kreditmarknadens spelregler. SNS Förlag, 1987. Informationssystemens säkerhet i samhället på 90-talet. Revisionens roll och förutsättningar för att stärka informationssystemens säkerhet. En rapport från Samrådsgruppen for samhällets säkerhet inom dataonnådet C1986:G SAMS, 1993. Informationssystemens säkerhet i samhället på 90-talet. En ejfektiv organisation i samhället för informationssystemens säkerhet. Slutrapport från Samrådsgruppen för samhällets säkerhet inom dataomrâdet C1986:G SAMS, 1993.

Litteraturfärteckning

Göran Johansson, Internationella betalningar Remissabetalningen - i en civilrättslig analys. Examensarbete i bankrätt, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, vt 1995. Göran M. Karlsson, Betalningsfönnedling. En översikt rörande ansvarsfrågor m.m. Uppsats i tillämpade studier i civilrätt, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, ht 1982. Gunnar Klein, Nya tjänster med smarta kort. Problem och möjligheter för äldre och funktionshindrade. Handikappinstitutet Konsumentverket - - Televerket, 1993. Bert Lehrberg, Moderna betalningsformer. Kompendium för undervisningsbruk, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, ht 1994. Knut Rodhe, Anvisningar och kreditkort. P A Norstedt Söners förlag, 1971. Erik Swartz, Begreppet federativ organisation belyst i ett organisationsteoretiskt, juridiskt och empiriskt perspektiv. Delrapport i projektet federativa organisationsfonner, Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolani Stockholm, 1987. System för provning och certifiering inom informationssäkerhetsomrâdet SWEDAC DOC 94:22. Styrelsen för teknisk ackreditering, SWEDAC, 1994. Hugo Tiberg, Skuldebrev, växel och check. Fritzes Förlag AB, 7:e upplagan, 1995.

Nordisk litteratur

Rapport om Betalingskort. En undersøgelse købe- og kreditkortsystemer og elektronisk betalingsformidling vedforbrugerkøb. Industrimirtisteriet 1982, betaenkning nr 965. Danmark Elektronisk betalingsformidling uden betalingskort. Home-banking mv. Industriministeriet 1993, betankning nr. 1255. Danmark Finansavtaler og finansoppdrag. Delutredning nr. NOU 1994:19 Norge Betalingsformidling. Rapport 1991. Norges Bank, 1992. Elbet Norge. Rapport fra en ojfentlig nedsatt arbeidsgruppe vedrørende elektronisk betalingsførmidling. Norges Bank, 1992. Elektronisk betalingsformidling og kontraktsvilkår. Serninarrapport, NEK:s arbeidsrapport, Nord 1989:443 Elektronisk betalingsform og forbrukerinteresser II. Rapport fra den nordiske konferansen 1990, NEK, CompLex 591. Andreas Galtung, Personvem og den forbrukerrettede elektroniske betalingsformidling. NEK arbeidsrapport, Nord 1989:84. Kommer forbrukerne til kort om bruk av elektroniske betalingskort i minibanker og betalingsterminaler, Nord 1991:44.

NEK står för Nordisk Embetsmannskomité for konsumentspørsmâl. Kommittén ingår i samarbetet inom Nordiskaministerrådet.

356 Litteraturförteckning

Harald Rognhaug, Forbrukerretzslige aspekter pa datateknologi og betalningskort i varehandelen. NEK-rapport 1986:1.

Annan utländsk litteratur

Donald Baker Roland E. Brandel, The Law Electronic Fund Transfer - Systems, Warren Gorham Lamont, 1988. Donald Baker Roland E. Brandel, The Law Electronic Fund Transfer - Systems, 1992 Cumulative Supplement N0.2, Warren Gorham Lamont, 1992. Payment Systems EC Member States, Committee of Governors of the central banks of the Member States of the European Economic Community, 1992. Payment Systems The Group of Ten countries, Bank for International Settlements, 1993.

BILAGA 1

Kommittédirektiv

Dir. 1992:60

över betalningstjänster Normgivning och tillsyn nya

Dir. 1992:60

Beslut vid regeringssammanträde 1992-03-12 Statsrådet Lundgren anför.

Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda behovet av näringsrättslig normgivning och tillsyn över nya betalningstjånster. Utredningen år närmast föranledd av den snabba datatekniska utvecklingen inom betalningsväsendet, såväl nationellt som internationellt, och av det förhållandet att en växande del av betalningsförmedlingen sköts företag inte omfattas Finansinspektionens tillsyn. av som av Vid utformningen av av uppdraget har jag samrått med statsrådet Lauren.

Nya former för betalning Utvecklingen elektronikens och datateknikens områden har medfört att det under det senaste decenniet har skapats former för betalningar. nya

Dessa nya betalningsformer utnyttjas i ökande omfattning av såväl

privatpersoner som företag. För privatpersoner har utvecklingen framför allt inneburit att kontokorten kommit till ökad användning. Möjligheterna till kontantuttag och betalningsöverföringar via telefon eller tenninal har ökat. Antalet kontokort på den svenska marknaden överstiger numera 10 miljoner. Många svenska kort kan användas för betalning och kontantuttag utomlands. Samtidigt kan kontokort utgivna av utländska företag användas i Sverige. Flertalet svenska kontokort ges ut banker eller ñnansbolag, av dvs. av företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. En

l3 I5-O800

Bilaga 1

betydande mängd kontokort emellertid ut företag utanför den ges av finansiella sektom. Här kan i första hand nämnas oljebolagen samt andra företag som ger ut kort kan användas för betalning även utomlands som av varor och tjänster. Under senare tid har detaljhandeln i ökande utsträckning utvecklat egna kortsystem. Betalningssystem förutsätter som användning av telefon har ännu inte nått omfattning samma som kontokortsystemen, men även här går utvecklingen snabbt och bankerna har redan nu ett stort antal telefonanslutna kunder. För företag och institutioner har bankerna och Posten via bank- eller postgiro sedan länge kunnat erbjuda datorbaserade betalningssystem för fakturabetalningar och inkassering fordringar. Under tid har av senare företagskundema också kunnat erbjudas uppkoppling via terminaler i en hetalningstrañk integrerad med utländska företag och institut. Vidare har terminalsystem med teleförbindelse mellan bank och kundföretag kommit till ökad användning. DUH verksamhet som bedrivs företag står under Finansinspekav som tioncns tillsyn regleras i bl.a. bankrörelselagen 1987:617 och lagen l988:606 om finansbolag. Lagstiftningen innehåller emellertid inte några specifika bestämmelser betalningssystem och betalom ningstiäniiedling och ger endast ett begränsat bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter inom detta område. Postgirot skiljer sig från konkurrerande aktörer inom betalningsviisendet såtillvida att dess verksamhet inte regleras i kreditmarknadslagstiftningen. Detta innebär bl.a. att Postgirots verksamhet för närvarande inte omfattas av Finansinspektionens tillsyn. Valutaväxling är en verksamhet med viss anknytning till betalnIngSVäSdnLlCl. Denna verksamhet bedrivs i ökande utsträckning av h htacnde företag som inte är kopplade till banker och andra kreditinstiltlt. Dessa täiretags verksamhet kräver inte någon form av auktorisation eller tillstånd och verksamheten står heller inte under tillsyn. Datainspektionen ser till att automatisk databehandling inte medför otillhörligt intrång i den personliga integriteten. Tillsynsområdet omfattar också privatkontomarknaden såvitt avser integritetsfrågor i samband med hanteringen av datorbaserade personregister. Datainspektionens arbete försvåras emellertid av att datalagen 1973:289 inte torde ge inspektionen ett allmänt bemyndigande att utfärda generella regler på dataområtlet. För närvarande pågår i Datalagsutredningen Ju 1989:02 ivervägzinden i denna fråga, liksom i andra frågor med anknytning härtill.

Utvecklingen i riktning mot nya elektroniska former ñr betalning medför att konsumenterna kan ställas inför andra problem än dem som föranlett den gällande konsumentskyddslagstiftningen på området, dvs. i första hand konsumentkreditlagen 1977:981, marknadsföringslagen 1975: 1418 och lagen l97lzll2 om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Konsumentverket har, i samråd med dåvarande Bankinspcktionen, i en promemoria 1988-09-30 till Finansdepartementet och Justitiedepartementet. Konsumentskydd i samband med elektroniska betalningsformer, tagit upp frågan om behovet av normer vid kontokortshantering. Verket har därvid pekat på att det i konsumentskyddslagstiftningen saknas klara bestämmelser reglerar ansvarsförhållandena vid förluster i anledning som av t.ex. felaktig bokföring till följd av systemfel, obehörigt användande av kontokort eller otillräcklig infomiation till konsumenter beträffande villkor m.m. Konsumentverket har framhållit att de nya elektroniska betalningsformema aktualiserar integritetsfrågor som har samband med att betalningar registreras. De frågeställningar som Konsumentverket fäst uppmärksamhet Övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet. De nya betalningssystemen medför också behov av ett aktivare mellanled i betalningsförmedlingen. Kontokort som betalmedel ställer kniv på kortmottagande företag, butik eller annan mottagare, att ombesörja en rad funktioner som annars skulle falla på bankerna. Det gäller bl.a. saldo- och spårrkontroll, transaktionsregistrering och kommunikation av transaktioner med kontohållande banker och andra kortutgivare. I stor utsträckning sker detta i elektroniska system. Mellanledens betydelse har ökat i takt med att uttagen bl.a. över disk minskat till förmån för transaktioner på säljstället.

Skrivelse från Sveriges Riksbank och Bankinspektionen

Sveriges Riksbank och dåvarande Bankinspektionen har i en gemensam skrivelse till Finansdepartementet hemställt att departementet tar initiativ till en utredning med uppdrag att deLs kartlägga de betalningssystem som växer fram, dels med utgångspunkt från denna kartläggning överväga behovet av ett samlat regelverk innefattande dessa delar av betalningsförmedlingen, dels undersöka om det år möjligt och lämpligt att exempelvis inom ramen för reglerna rörande finansbolagsverksamhet samla tillsynen över företag som etablerat .system ñr betalningstjänster.

Skrivelse från Sveriges Köpmannaförbund

Sveriges Köpmannaförbund har i en skrivelse till Finansdepartementet hemställt att man i den av Riksbanken och Bankinspektionen föreslagna utredningen också skall studera kostnads- och intäktseffekter för olika aktörer i lvetalningssystemen liksom säkerhet och effektivitet i hela betalkedjztn.

Skrivelse från valutaväxlingsfdretaget Forex

Valutaväxlingsföretaget Forex AB har i skrivelse till Finansdeparen tementet hemställt att departementet överväger någon form om av auktorisation bör krävas av den som sysslar med Valutaväxling och om verksamheten eventuellt bör ställas under Finansinspektionens tillsyn. Förslagen är framlagda mot bakgrund att det enligt Forex finns risk för att valutaväxlingsbranschen bl.a. kan komma att utnyttjas för penningtvätt.

Behovet av en utredning

Lagstiftningen på det finansiella området syftar till att skapa stabilitet och säkerhet i det finansiella systemet, att till att förtroendet för och se effektiviteten hos de finansiella instituten och marknaderna upprätthålls samt att skydda konsumenternas intressen. Konsumenter i detta sammanhang utgörs bl.a. av insättare och låntagare. Såväl regelverken i allmänhet som de regler som styr ansvars- och tillsynsförhållandena är ofullständiga och oklara vad avser användning av kontobaserade betalningssystem utanför banksfären. Detta kan medföra vissa risker för stabiliteten i betalningsväsendet. Över huvud taget saknas i dag elementära data och samlade kunskaper om exempelvis det totala antalet kortutgivare och utelöpande kontokort, liksom uppgifter om omsättning, antal transaktioner etc. Det är otillfredställande att det saknas tillförlitlig information om en växande del av hetalningsväsendet. Fillsynsmyndighetemas möjligheter att skapa sig en samlad bild av betalningsvåsendet och därigenom ett effektivt sätt kunna bevaka marknadens funktionssätt är begränsade. En effektiv tillsyn är emellertid nödvändig med hänsyn till att den snabba tekniska utvecklingen av betalningsväsendet såväl inom som utom landet innebär förutom ökade möjligheter till effektivare betalningsfönnedling ökade risker för -

konsumenterna, betalningsmottagande mellanled och berörda institut. Utvecklingen har också inneburit att allt fler utgivare av kontokort ger sina kunder möjlighet att göra förskottsbetalningar, vilket aktualiserar bl.a. frågor rörande rätten att ta emot inlåning på konto och avgränsningen mot bankverksamhet. Om konsumenter, mellanled och institut förlorar kan yttersta konsekvens bli att stabiliteten i betalpengar en ningsväsendet äventyras. Utvecklingen området och de synpunkter som från olika håll har framförts med anledning utvecklingens inriktning gör det enligt min av mening nödvändigt att utreda behovet nâringsrättslig norrngivning och av tillsyn över verksamhet avseende betalningstjänster. En särskild utredare bör tillkallas för detta ändamål.

Uppdraget

Det bör inledningsvis slås fast att uppdraget inte omfattar den civilrättsliga regleringen betalningssystemen; de frågorna övervägs inom av iustitiedepartementet Utredningen skall således omfatta de näringsrättsliga aspekterna av betalningssystemen. Utredaren bör kartlägga existerande kontobaserade betalningssystem. Därvid bör utredaren analysera vad den ändrade konkurrensen mellan dem sysslar med betalningsñnnedling medfört bl.a. för konsom sumenterna. Utredaren bör därefter överväga om det finns ett behov av reglering för dessa delar av betalningsväsendet i syfte att skapa ett en stabilt och effektivt system för betalningstjänster. Frågor som kan aktualiseras är bl.a. säkerheten mot obehöriga transaktioner och obehörigt intrång, teknisk pålitlighet och driftsäkerhet, felkontroll och dokumentation. De internationella förhållandena bör därvid beaktas. Utredaren bör vidare överväga hur tillsynen över verksamheten bör anordnad. Det bör särskilt uppmärksammas det är möjligt och vara om

lämpligt att under och myndighet samla tillsynen över de

en samma tillhandahåller kontobaserade betalningssystem på marknaföretag som den. Det kan inte uteslutas att vissa delar de kontobaserade betalav ningssystemen är utformade så att det med nuvarande regelsystem är svårt särskilja dem från sådan bankverksamhet som regleras i att hankrörelselagen. Utöver de tillsynsaspektema är det därför rena angeläget att utredaren ägnar särskild uppmärksamhet åt dessa gränsdragningsproblem och att han i förekommande fall söker finna lämplig en avgränsning mot sådan bankverksamhet kräver oktroj enligt som

Bilaga 1

bankrörelselagen samt lämnar förslag till lagteknisk lösning. Det är en vidare angeläget att diskutera former för och innehåll i löpande en information statistisk och annan till Finansinspektionen och - - Riksbanken för berörda delar av betalningsväsendet. Analysen bör också omfatta de mellanled i betalningslörmedlingen, ex. kortmottagande butiker, som genom kontokortssystemens expansion fått en ökad betydelse för säkerhet och effektivitet i betalningarna. Däremot bör utredaren inte gå in på dessa aktörers ekonomiska mellanhavanden. Utredaren skall lägga fram förslag till den reglering som han kan finna nödvändig för att verksamheten skall vara så säker och effektiv att den inte kan bli ett hot mot stabiliteten i betalningsväsendet. l förslagen skall ingå de tillsynsregler behövs. som De frågor som har anknytning till Valutaväxling kräver särskilda överväganden. Valutaväxling i sig inte upphov till några farhågor ger såvitt gäller stabiliteten i betalningssystemet. Däremot finns det risk att ett valutaväxlingssystem som inte står under någon kontroll kan komma att utnyttjas i illegalt syfte. De farhågor som valutaväxlingskontoret Forex gett uttryck för i sin skrivelse får stöd dels i ett EG-direktiv rörande åtgärder för att förhindra penningtvätt, dels genom de rekommendationer uppställts den som av internationella arbetsgrupp rörande penningtvätt där Sverige deltar. Sedan

valutakontrollen avskaffades i mitten av 1990 är det i princip inget

som hindrar att olika valutor förs in och Sverige. Visserligen krävs idag ut ur att sådana transfereringar över ett visst belopp sker via bank eller som någon annan auktoriserad valutahandlare skall rapporteras till riksbanken. Den kontroll som riksbanken därigenom kan utföra är dock begränsad och syftar inte till att söka förhindra penningtvätt. Utredaren bör således kartlägga omfattningen den verksamhet av som bedrivs av valutaväxlingskontor i Sverige. Utredaren bör därefter överväga om verksamheten har sådan omfattning att den bör ställas under någon form av tillsyn i syfte att förhindra att den kan utnyttjas ñr illegala syften. Utredaren bör vara oñrhindrad att ta också andra, angränsande upp frågor som kan komma fram under utredningens gång. Utredaren bör ta hänsyn till de rekommendationer som utfärdats av EG

inom området i de delar det berör uppdraget se rek 87598, rekommen-

dation beträffande europeisk uppförandekod för elektroniska betalen ningssystem och rek. 88590, rekommendation beträffande betalningssys-

Bilaga 1 7

särskilt förhållandet mellan kortinnehavare och kortutstâllare. Även tem. pågående arbete med rekommendationer avseende bl.a. förhållandet mellan kortutgivare och kortmottagare bör följas. Utredaren skall som sagt avgränsa sitt arbete så att det inte kommer att inkräkta det arbete inom det aktuella området som pågår i Justitiedepartementet och i Datalagsutredningen. Utredaren bör också vid behov avgränsa sitt arbete i förhållande till Clearingutredningen Fi 1991:10, har till uppgift att bl.a. göra en översyn av betalningssyssom tem för hantering av värdepapper. För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984:05 samt regeringens direktiv angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43. Utredaren bör redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av år 1993.

Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra frågor om betalningsväsendet att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförordningen - 1976: l 19 med uppdrag att utreda behovet av nonngivning och tillsyn inom vissa delar av betalningsväsendet, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt den särskilde utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

Finansdepartementet

SOU 1995269 BILAGA 2

Kommittédirektiv

Dir. 1992:95

Tilläggsdirektiv till utredningen Fi 1992:14 om

norm ivning och tillsyn över nya betalningstjänster

Beta tjänstutredningen

Dir. 1992:95

Beslut vid regeringssammanträde 1992-11-19 Statsrådet Lundgren anför.

Mitt förslag Betaltjänstutredningens Fi 1992: 14 uppdrag utvidgas till att omfatta en analys av formerna för bankers organisation och verksamhet i samband med att bankverksamhet bedrivs i butik.

Bakgrund Genom beslut den 12 mars 1992 bemyndigade regeringen det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om betalningsväsendet att tillkalla en särskild utredare Fi 1992:14 med uppdrag att utreda behovet av normgivning och tillsyn inom vissa delar betalningwäsendet Dir: av 1992:60. I direktiven anfördes att utredaren bl.a. borde kartlägga existerande kontobaserade betalningssystem utanför banksfáren samt överväga hur tillsynen över denna verksamhet borde vara anordnad. Utredaren skulle också ägna särskild uppmärksamhet vissa gränsdragningsproblem i förhållande till sådan bankverksarnhet som regleras i bankrörelselagen 1987:617. Därvid borde en analys omfatta de mellanled i betalningsförmedlingen, t.ex. kortmottagande butiker, som genom kontokortssystemens expansion fått en ökad betydelse för säkerhet och effektivitet i betalningarna. Efter det att direktiven utfärdats har regeringen till riksdagen överlämnat en proposition prop. l992l93z89 om ändrad lagstiftning för banker

2 Bilaga 2

och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet m.m. I propositionen föreslås bl.a. utformning det för bankerna tillåtna en ny av verksamhetsområdet. l samband härmed föreslås dels att bankerna får möjlighet att låta vissa banktjänster utföras i en butik, dels att bankerna efter avtal med Postverket får tillhandahålla vissa posttjänster. I båda fallen krävs regeringens eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionens tillstånd. I propositionen anförs bl.a. följande. Genom att göra det möjligt för banker och Postverket att öka den lokala samverkan med varandra och med butiker orter där efterfrågan på bank- och posttjänster är låg, kan stordriftsfördelar och samhällsekonomiska vinster uppstå. En kombination tjänster erbjuds till lägre kostnad än om varje tjänst erbjuds av en separat. Samtidigt kan en sådan lösning bidra till att stimulera utvecklingen av glesbygden och mindre orter vilket på sikt kan motivera etablering av fristående bank- och postkontor. Vidare pekas i propositionen på en rad åtgärder som kan vidtas för att tillgodose kraven på säkerhet i bankverksamheten. Slutligen framhålls att frågan samverkan mellan bank, post och butik nu bara avser glesbygd om och mindre orter men att frågan är av principiell betydelse och därför förtjänar en djupare och bredare behandling.

Utredningsuppdraget Mot bakgrund förslaget samverkan mellan bank, post och butik av om i regeringens proposition l99293:89 bör utredningen dels kartlägga vilken bankverksarnhet för närvarande bedrivs i butiker och andra som lokaler där eller tjänster tillhandahålls, dels föreslå riktlinjer ñr varor hur denna verksamhet bör organiseras och vilka förutsättningar som bör gälla för en sådan verksamhet. Utredningen skall därvid särskilt belysa vilka krav bör ställas beträffande säkerhet och hantering av som insättamas medel. Med det utvidgade uppdrag utredningen nu föreslås kan utredsom ningstiden behöva utsträckas. Arbetet bör dock vara slutfört före utgången av mars 1994.

Hemställan Jag hemställer att regeringen utvidgar utredningens uppdrag i enlighet med vad jag nu har anfört.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. Finansdepartementet

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm1992

sou 1995:69 BILAGA 3

Kommittédirektiv

Dir. 1993:56

Tilläggsdirektiv till utredningen Fi 1992:14 om norm ivning och tillsyn över nya betalningstjänster Beta tjänstutredningen

Dir. 1993:56

Beslut vid regcringssammanträde 1993-05-06 Statsrådet Lundgren anför.

Mitt förslag Jag föreslår att Betaltjänstutredningen Fi 1992: 14 genom tilläggsdirektiv får ett utvidgat uppdrag som avser den inlänings- och finansieringsverksarnhet som drivs av sparkassor och andra föreningar.

Bakgrund Genom beslut den 12 mars 1992 bemyndigade regeringen det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om betalningsväsendet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda behovet av normgivning och tillsyn inom vissa delar av betalningsväsendet. Enligt direktiven dir. 1992:60 skall utredningen bl.a. kartlägga existerande kontobaserade betalningssystem utanför banksfären samt överväga hur tillsynen över denna verksamhet bör vara anordnad. Utredningen skall också ägna särskild uppmärksamhet vissa gränsdragningsproblem i förhållande till sådan bankverksamhet som regleras i bankrörelselagen 1987:617. Därvid skall en analys omfatta de mellanled i betalningsförmedlingen, t.ex. konmottagande butiker, som genom kontokortssystemens expansion fått en ökad betydelse för säkerhet och effektivitet i betalningarna. Regeringen beslutade den 19 november 1992 att komplettera direktiven pâ så sätt att uppdraget utvidgades till att omfatta en analys av formerna för bankers organisation och verksamhet i samband med att bankverk-

Kommittédirektiv

Dir. 1994:114

Tilläggsdirektiv till utredningen Fi 1992:14 om

och tillsyn över betalningstjänster

normgivning

nya

Beta tjänstutredningen

Dir. 1994:114

Beslut vid regeringssammantrâde 1994-10-27

Sammanfattning

Betaltjänstutredningens Fi 1992: 14 uppdrag enligt huvuddirektiven avser enbart nâringsrâttslig reglering ñr kontobaserade betalningssystem. Genom dessa tilläggsdirektiv utvidgas utredningsuppdraget till att omfatta även överväganden civilrättsliga lösningar där så bedöms lämpligt. av Utredaren skall därvid särskilt beakta behovet av ett stärkt konsumentskydd betaltjänstområdet. Utredningen får också förlängd tid för att redovisa sina förslag till den 30 juni 1995.

Bakgrund

Genom beslut den 12 1992 bemyndigande regeringen det statsråd mars har till uppgift att föredra ärenden betalningsvâsendet att tillkalla som om särskild utredare med uppdraget att utreda behovet av normgivning en och tillsyn inom vissa delar betalningsvâsendet. I tillâggsdirektiv den av 19 november 1992 och den 6 maj 1993 utvidgades utredningens uppdrag till att omfatta analys bankverksamhet som bedrivs i butik samt en en av översyn den inlånings- och ñnansieringsverksamhet som drivs av sparav kassor och andra föreningar. Den 30 maj 1994 överlämnade utredningen delbetänkande, SOU 1994:66, behandlar bl inlåningsbegreppet ett som a i bankrörelselagen samt fmansieringsverksamhet bedrivs i föreningssom

Bilaga 4

form. Lagstiftningen på det finansiella området syftar till skapa stabilitet att och säkerhet i det finansiella systemet, att till att förtroendet för och se effektiviteten hos de finansiella instituten och marknaderna upprätthålls

samt att skydda konsumenternas intressen. Konsumenter i detta sammanhang utgörs bl.a. insättare och låntagare. av Enligt huvuddirektiven dir.l992:60 skall utredningen bl kartlägga a existerande kontobaserade betalningssystem samt överväga det finns om ett behov av en reglering för dessa delar betainingsväsendet i syñe av att skapa ett stabilt och effektivt system för betalningstjänster. Vidare skall

utredaren överväga hur tillsynen över denna verksamhet bör anordvara nad. En effektiv tillsyn är nämligen nödvändig med hänsyn till den att snabba tekniska utvecklingen av betalningsvâsendet såväl inom utom som landet innebär förutom Ökade möjligheter till effektivare betalnings- förrnedling ökade risker för bl.a. konsumenterna. I direktiven fastslås att uppdraget inte omfattar den civilrättsliga regleringen utan endast de näringsrättsliga aspekterna betalningssystemen. av

Utvidgat uppdrag

Utredaren skall enligt huvuddirektiven begränsa sitt arbete till att omfatta

endast näringsrättsliga aspekter. Många de frågor utredningen har av som att överväga kan emellertid ge utrymme för såväl näringsrättsliga som civilrättsliga lösningar. Som exempel kan nämnas tillåtligheten vissa av typer av avtalsvillkor samt kravet på information i samband med tillhandahållande av betalningstjänster. Dessa områden kan regleras både näringsrättsligt och civilrättsligt. Utredaren bör därför överväga även

civilrättsliga regler där så bedöms lämpligt. Uppdraget omfattar dock inte en vidare översyn av de civilrättsliga reglerna för betaltjänster än som föranleds av behovet av ändamålsenliga lösningar de problem av som framgår av huvuddirektivet. Utredaren skall i sina lagförslag särskilt beakta behovet av ett stärkt konsumentskydd på betaltjänstområdet.

Utredningstiden

Med det utvidgade uppdrag som utredningen föreslås få kommer utnu redningstiden att behöva utsträckas. Arbetet bör dock slutfört vara senast den 30juni 1995.

Finansdepartementet

REGERINGSKANSLIETSOFFSETCENTRAL Stockholm1994

BILAGA 5

Kontokortsmarknaden 1992-1994 redovisning

-

i tabellform

Tabellerna kommenteras i avsnitt 2.11.6. Tabell I Kontokortssystem 1994

7 Postorderföretag - - - - TOTALT 18 37 32 87

Kortet kan användas endast för köp i det kortutgivande företaget eller affärskedjan. 7 Kontosystem för generellt gångbara kort. 3 Kortutgivare är i regel detaljhandelsföretag men kortadministrationen har lämnats ut entreprenad till ett specialistföretag. 4 Med ñnansbolag avses i denna bilaga samt i avsnitt 2.11.6 dels företag som alltjämt driver verksamhet enligt lagen 1988:606 om fmansbolag, dels företag driver verksamhet enligt lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag. I som övriga betänkandet används i stället kreditmarknadsbolag delar av som gemensam beteckning för dessa företag. 5 Endast kortlösa kontosystem.

Tabell 2 Antal kontokortstransaktioner

Antalet transaktioner i l000-tal Proc. Genomsnittl.

4 5 Bensinbolag 114 654 128674 137 800 51,7 260 Detaljhandeln 8 676 20 540 35 741 13,4 279 6 7 Postorderföretag 3 768 3 916 3 754 1,4 187

TOTALT 188319 223 898 266 666 100,0 443

Inom Sverigeoch från utlandet. 1 Inkl. Sparbankskort.

Bilaga 5

Tabell 9 Möjlighet till insättning på konto än bankkonto annat och till kontantuttag samt tillgång till kontokredit

Varav kort med Kortutgivare Totalt möjlighet möjlighet andra än banker antal kort till ins. till kontantpå konto uttag 1 Bankernasfinansbolag 2 Aukt. ñnansbolag 3 Reseföretag 4 Bensinbolag 5 Detaljhandeln 6 Postorderföretag TOTALT

Samtligapostorderföretagerbjuderkundemakontokredit.

Tabell 10 Antal betalningsterminaler 1994

l 1993 antalet utplacerade betalningsterminaler var 38 900.

BILAGA 6

Civilrättsliga frågor som inte omfattas av lagen

om betaltjänster

civilrättsliga regler i den förslagna lagen om betaltjänster har Utarbetandet av intryck vad finns framför allt i Danmark och Norge samt skett under av som lagförslag, rekommendationer och direktivförslag som inom EU. De lagar, har beskrivits i avsnitt 3.2. I dessa olika sammanhang föredärvid beaktats emellertid också regler inte har någon direkt motsvarighet i förkommer som betaltjänstlag. Här redovisas sådana civilrättsliga ämnen som föreslaget till Danmark, i det norska lagförslaget samt i EG-rekommendationema. kommer i

här redovisas förekommer del regler som behandlar Bland de regler som en någon avtalsparterna i betaltjänstavtalet och tredje man, förhållandet mellan av Här ingår även regler tillhörighet inom det civilbetalningsmottagaren. vars Dock har regler till skydd för kontantkunden, rättsliga omrâdet kan diskuteras. regler till skydd för konkurrensen medtagits i förbud mot vissa rabatter, sådana regler inte avtalet mellan betaltjänstuppräkningen, eftersom avser kunden och den betaltjänstansvarige.

EG-rekommendationerna

Avtalets tillkomst och innehåll avfattat det officiella språket i det land där avtalet Avtalet skall vara ingås. huruvida debitering respektive kreditering sker i 2. Avtalet skall ange transaktionen genomförs, eller inom vilken tidsperiod därsamma stund som den tid inom vilken eventuell fakturering sker. efter. l-lär skall även anges en har mottagit förslag till ändring av avtalet och därefter Om kunden ett använda betalningsinstrumentet kunden ha accepterat fortsätter att anses ändringen. betalningsinstrument får inte skickas ut utan föregående ansökan. 4. Ett

2 Bilaga 6

Parternas skyldigheter Kunden är uttryckligen skyldig att förvara betalningsinstrumentet och PIN-kod på betryggande sätt. Kunden får inte anteckna koden på instrumentet eller pá amtat som förvaras tillsammans med detta. En kortutgivare skall i avtalet med kunden förbinda sig inte lämna att ut koden till annan än kunden. Kunden är uttryckligen skyldig att till kortutgivaren anmäla felaktigheter som upptäcks pá kontot.

Internationell betalningsförmedling Det uppdragstagande institutet skall i avräkningsnota efter avslutat uppdrag ange kostnaderna samt vilka valutakurser tillämpats. som Betalaren skall ha möjlighet att välja fördelning kostnaderna mellan av sig själv och betalningsmottagaren. Om en uppskattad kostnad blir högre än beräknat skall skillnaden debiteras betalaren. 10. Varje mellanled vid förmedlingen skall föra betalningen vidare inom två dagar. Avsteg skall meddelas det uppdragstagande institutet betalarens institut. 11. Betalningsmottagarens institut skall fullgöra sin del senast dagen efter att man mottog betalningen från föregående led. Avsteg skall meddelas betalarens institut. 12. Om betalaren eller betalningsmottagaren inte fått rättelse eller på svar klagomål inom tre månader skall ha möjlighet få saken behandlad vid man att ett nationellt organ för reklamationer, t.ex. ett partssammansatt organ.

Dokumentation 13. Kortutgivaren är skyldig att föra intemregister, journal e.d. i syfte att kunna spåra och rätta felaktigheter. 14. Kunden är berättigad till transaktionsbesked omedelbart eller kort tid efter varje transaktion. Vid inköp räcker t.ex. kassakvitto med hänvisning till betalningsinstrumentet.

Bilaga 6

2. Danska kontokortslagen

Kortinnehavaren och betalningsmottagaren har alltid rätt till omedelbar uppsägning från avtal med kortutgivare. 2. Kortinnehavaren har rätt till kvitto efter varje transaktion. 3. Betalningsmottagaren för en obehörig transaktion om han ansvarar förstod eller borde ha förstått att den var obehörig. Om kortutgivaren blir ersättningsskyldig gentemot kortinnehavaren för fel vid utförandet betalningen och beror felet pâ förhållande hos betalningsav kan kortutgivaren kräva motsvarande ersättning av betalningsmottagaren, mottagaren. 5. Om kortinnehavarens konto har debiterats för rätt belopp anses betalning ha skett med befriande verkan mot betalningsmottagaren, även om betalningen inte skulle ha nått fram till mottagaren.

3. Norska lagförslaget

Kontøavtalet med kontohavaren med fyra veckors Institutionen kan säga upp avtalet uppsägningstid det finns saklig grund. Grunden skall då anges för kontoom havaren. Om felaktig gottskrivning konto har skett kan institutionen som regel av rätta felet inom tre dagar. 3. Rättelse kan också ske efter tredje dagen, om felet hade sin grund i brottsligt förfarande från kontohavaren. 4. Vid felaktig gottskrivning eller belastning skall kontohavaren underogrundat uppehåll. Denne skall underrättas omedelbart, rättelse rättas utan om skall företas. Uppdragstagande institut är ansvarigt för ränteförluster på grund av förseningar, både gentemot betalaren och betalningsmottagaren. Detta institut får sedan âterkräva från annat institut som har förorsakat förseningen.

Betalningsförmedling 6. En s.k. belastningsfulhnala för stående betalningsuppdrag skall vara skriftlig varaktighet och beloppsgräns. och ange betalningsmottagare, Sju dagar före ett debiteringstillfálle vid stående uppdrag skall betalaren varslas, med möjlighet för denne att stoppa betalningen.

Bilaga 6

Vid överföring av betalningar mellan konton skall gottskrivning ränta av ske enligt särskilda bestämmelser: Dagen efter uppdraget lämnades om överforingen sker inom institutionen, två dagar efter om det är fråga om överföring till en arman institution. Om betalaren återkallar eller ändrar ett betalningsuppdrag skall institutionen medverka till att detta sker. 10. Institutionen kan inte hålla inne behållning eller kvitta en fordran med pengar som står ett konto för annan fordran som institutionen har mot kunden än sådan fordran som härrör från kontoavtal. Motsvarande samma gäller för ett betalningsuppdrag.

Dokumentation och utredning ll. Skyldigheten att lämna kontoutdrag år olika för olika kontotyper: lönekonto, transaktionskonto, etc. 12. Om kontohavaren fått felaktig information om kontoställningen och i god tro övertrasserat kontot kan han inte krävas på övertrasseringsränta förrän han fått rimlig tid att vidta rättelse. 13. Om kunden protesterar mot en transaldion genom att påstå att den företagits av någon obehörig, skall beloppet rättas institutet och ränteförav ev. lust ersättas kunden, om inte kunden skriftligen erkänt ansvar för transaktionen eller 2. institutet inom tre veckor från mottagandet av protesten i skriftlig form anhängiggjort talan inför domstol eller en särskild nämnd.

g

Statens offentliga utredningar

1995 Kronologisk förteckning

Ett renodlatnäringsförbud.N. .Älvsäkerhet. K. . Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa.A. 41. Allmän behörighetför högskolestudier.U. . - Grön diesel miljö- och hälsorisker.Fi. 42. Framtidsanpassad Gotlandstrañk.K. . - Lángtidsutredningen1995.Fi. 43. SambandetRedovisning Beskattning.Ju. . - Vårdenssväraval. 44. Aktiebolagetsorganisation.Ju. . slutbetänkande Prioriteringsutredningen.S. av 45. Grundvattenskydd.M. 6. Muskövarvetsframtid. Fö. 46. Effektivare styrningoch rättssäkerhet 7. Obligatoriskaarbetsplatskontakter för arbetslösa.A. i asylprocessen.A. Pensionsrättigheter och bodelning.Ju. 47. Tvángsmedelenligt 27 och 28 kap. RB Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.Fi. samt polislagen.Ju. 10. Översyn av skattebrottslagen.Fi. 48. EG-anpassade körkortsregler. K. ll. Nya konsumentregler.Ju. 49. Prognoseröver statens inkomsteroch utgifter. Fi. 12.Mervärdesskatt Nya tidpunkter för 50.Kunskapslägetpá kärnavfallsomrádet1995.M. redovisningoch betalning.Fi. 51. Elförsörjning i ofred. N. 13.Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. 52. Godtrosförvärv av stöldgods Ju. 14.Ny Elmarknad + Bilagedel.N. 53. Samverkanför fred. Den rättsliga regleringen.Fö. 15.Könshandeln.S. 54. Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat - 16.Socialtarbete mot prostitutioneni Sverige.S. och kommun. M. 17.Homosexuellprostitution. S. 55. Ett samlatverksamhetsansvar för asylärenden.A. 18.Konst i offentlig miljö. Ku. 56. Förmåneroch sanktioner 19.Ett säkraresamhälle.Fö. utgifter för administration.Fi. - 20. Utan stannar Sverige.Fö. 57. Förslag om ett internationelltflygsäkerhets- 21. Staden vattenutanvatten. Fö. universiteti Norrköping-Linköping. U. 22. Radioaktiva ämnen slär ut jordbruk i Skåne.Fö. 58.Kompetensoch kunskapsutveckling om yrkes- - 23. Brist elektronikkomponenter.Fö. roller och arbetsfältinom socialtjänsten.S. 24. GasmolnlamslârUppsala.Fö. 59.Ohälsoförsäkringoch Samhällsekonomi 25. Samordnadoch integreradtågtrafik olika aspekter modeller, finansiering - Arlandabananoch i Mälardalsregionen.K. och incitament.S. 26. Underhållsbidragoch bidragsförskott, 60. Kvinnofrid. Del A+B. S. Del A och Del B. S. 61. Myndighetsutövningvid medborgarkontor.C. 27. Regionalframtid -l- bilagor. C. 62. Ett renat Skåne.M. 28. Lagen om vissainternationellasanktioner 63. Översyn skattereglernaför stiftelseroch ideella av en översyn.UD. föreningar. Fi. - 29. Civilt bruk av försvarets 64. Klimatförändringari trafikpolitiken. K. resurserregelverken,erfarenheter,helikoptrar. Fö. 65. Näringslivetstvistlösning. Ju. 30. Alkylat och Miljöklassning av bensin.M. 66. Polisensanvändning av övervakningskamerorvid 31. Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. M. förundersökning.Ju. 32. [T och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. 67. Naturgrusskatt, m.m. Fi. Förslagtill nya samverkansformer.Ju. 68, IT-kommissionensarbetsprogram1995-96.SB, 33. Ersättningför ideell skadavid personskada.Ju. 69. Betaltjänster.Fi. 34.Kompetens för strukturomvandling.A. 35. Avgifter inom handikappomrâdet.S. 36. Förmåneroch sanktioner en samladredovisning. - Fi. 37. Várt dagligablad stödtill svenskdagspress.Ku. - 38. Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning.U. 39. Some reflections on SwedishLabourMarket Policy. A. Någrautländskaforskares syn svensk arbetsmarknadspolitik.A.

1995 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Kommunikationsdepartementet

ITkommissionens arbetsprogram 199596. [68] Samordnadoch integrerad tågtrafik

Arlandabananoch i Mälardalsregionen.[25] Justitiedepartementet Älvsäkerhet.[40]

Pensionsrättigheter och bodelning.[8] Framtidsanpassad Gotlandstrañk.[42]

Nya konsumentregler.[11] EG-anpassade körkortsregler. [48] t I Klimatförändringari trañkpolitiken. [64] IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet.

l Förslag till nya samverkansformer.[32]

Finansdepartementet Ersättning för ideell skadavid personskada.[33] Sambandet Redovisning Beskattning. [43] Grön diesel miljö- och hälsorisker.[3] - - Aktiebolagets organisation.[44] Lángtidsutredningen1995. [4]

l Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar.[9] polislagen. [47] Översyn av skattebrottslagen. [10] samt Godtrosförvärvav stöldgods [52] Mervärdesskatt Nya tidpunkter för - Näringslivets tvistlösning. [65] redovisningoch betalning.[12]

Polisens användning av övervakningskameror vid Förmåneroch sanktioner en samladredovisning. [36] förundersökning.[66] Prognoseröver statens inkomsteroch utgifter. [49]

Förmåneroch sanktioner Utrikesdepartementet utgifter för administration. [56] vissa internationella sanktioner Översyn av skattereglerna för stiftelseroch ideella Lagenom översyn. [28] föreningar. [63] - en Naturgrusskatt,m.m. [67] Försvarsdepartementet Betaltjänster. [69]

Muskövarvets framtid. [6] Utbildningsdepartementet Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ett säkrare samhälle.[19] Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial - Utan Sverige.[20] yrkesutbildning. [38] stannar Staden utanvatten. [21] Allmän behörighet för högskolestudier.[41] vatten Radioaktivaämnen slår jordbruk i Skåne.[22] Förslag om ett internationellt flygsäkerhetsut Brist pâ elektronikkomponenter.[23] universiteti Norrköping-Linköping.[57]

Gasmoln lamslår Uppsala. [24] Arbetsmarknadsdepartementet Civilt bruk av försvarets resurser regelverken, erfarenheter,helikoptrar. [29] Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa.[2] - Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen.[53] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa.[7]

Kompetens för strukturomvandling.[34] Socialdepartementet Somereflectionson SwedishLabour Market

Vårdens svåraval. Policy. [39]

Prioriteringsutredningen.[5] Någrautländska forskares syn svensk slutbetänkandeav Könshandeln. [15] arbetsmarknadspolitik. [39]

Socialtarbetemot prostitutioneni Sverige. [16] Effektivare styrningoch rättssäkerhet

Homosexuell prostitution. [17] i asylprocessen. [46]

Underhállsbidrag och bidragsförskott, Ett samlatverksamhetsansvar för asylärenden.[55]

Del A och Del B. [26] Kulturdepartementet Avgifter inom handikappomrâdet.[35]

Kompetens och kunskapsutveckling om yrkes- Konst i offentlig miljö. [18] roller och arbetsfältinom socialtjänsten. [58] Vårt dagliga blad Pstödtill svensk dagspress.[37] - Ohälsoförsäkringoch samhällsekonomi

olika aspekter modeller, finansiering och incitament.[59]

Kvinnofrid. Del A+B. [60]

Statens 1995

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Näringsdepartementet Ett renodlatnäringsförbud.[1] Ny Elmarknad + Bilagedel.[14] Elförsörjningi ofred. [51]

Civildepartementet Regionalframtid + bilagor. [27] Myndighetsutövningvid medborgarkontor.[61]

Miljödepartementet Alkylat och Miljöklassning av bensin.[30] Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. [31] Grundvattenskydd.[45] Kunskapsläget kärnavfallsomrádet 1995.[50] Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat och kommun. [54] Ett renat Skåne.[62]