Ett reformerat hovrättsförfarande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

ETT

REFORMERAT

HOVRÄTTS-

FÖRFARANDE

SEUJILU

1995:124

BETÄNK HOVRÄTTSPROCESSUTREDNINGEN ANDE AV

image

flu -50

ri c

b

Statens offentliga utredningar

WW 1995:124

W Justitiedepartementet

Ett reformerat

hovrättsförfarande

Betänkande av Hovrättsprocessutredningen

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets forvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara pâ remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara pâ remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets forvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

ISBN 91-38-20100-3 Graphic SystemsAB, Göteborg 1995 ISSN 0375-25OX

SOU 1995: 124

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 25 1993 bemyndigade regeringen dåvarande

mars chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Gun Hellsvik, att tillkalla särskild utredare för över formerna för rättegången i hovrätt en att se och överklagande av mål dit.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 8

juni 1993 som särskild utredare justitierâdet Bengt Lambe. Som experter förordnades samma dag professorn Gunnar Bergholtz, Jan-Åke Bäckström, hovrättslagmannen Lars

byråchefen

Eklycke, lagmannen Göran Ewerlöf, jur. dr Peter Fitger, hovnumera rättslagmannen Barbro Hegrelius Jonson, rådmannen Ann-Christine Lindblom, bitr. riksåklagaren Solveig Riberdahl och advokanumera ten Claes Sjölin. Som sekreterare förordnades den 9 augusti 1993 hovrättsassessom

Per Hall och den 1 januari 1994 hovrättsassessorn Sven Joharmisson. Utredningen har antagit namnet Hovrättsprocessutredningen.

Regeringen har den 5 maj 1994 till utredningen överlämnat en skrivelse från Svea hovrätt med begäran om ändring i RB:s regler om

prövningstillstånd i hovrätt.

Utredningen har den 31 januari 1994 avgivit remissyttrande över

Justitiedepartementets den 29 november 1993 avgivna förslag till

ändring av 49 kap. 12 a § RB. Utredningen har samrått med 1993 års domarutredning Ju 1993:06 och Skiljedomsutredningen Ju 1992:04.

Till betänkandet fogas särskilda yttranden.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i december 1995

Bengt Lambe

Per Hall Sven Johannisson

SOU 1995: 124

Innehållsförteckning

Förkortningar 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 25 . . . . . . . . 2. Förslag till lag om ändring i jordabalken 60 . . . . . . . . . . . Förslag till lag ändring i brottsbalken 61 om . . . . . . . . . . 4. Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken 62 . . . . . . . 5. Förslag till lag om ändring i lagen 1941:416 om

arvsskatt och gävoskatt 63

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen 1969:387 65

Förslag till lag om ändring i lagen 1973:188 om

arrendenämnder och hyresnämnder 66

Förslag till lag om ändring i lagen 1974:371 om

rättegången i arbetstvister 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring i lagen 1974:1080 om

avveckling av hyresregleringen 68

. . . . . . . . . . . . . . . . .

10. Förslag till lag om ändring i lagen 1975:1132 om förvärv av hyresfastighet 69

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ll. Förslag till lag om ändring i lagen 1976:206 om

felparkeringsavgift 70 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12. Förslag till lag om ändring i lagen 1976:839 om

statens va-nämnd 7 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13. Förslag till lag om ändring i bostadsförvaltningslagen

1977:792 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14. Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen

1978:304 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15. Förslag till lag om ändring i lagen 1982:352 om

rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt 74 . . 16. Förslag till lag om ändring i vattenlagen 1983:291 75 . . . . 17. Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen 1991:614 76

18. Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen 1993:20 77 . 19. Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen . 1994:334 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 INNEHÅLLSFÖRTECKNING

20. Förslag till lag om ändring i lagen 1994:831

om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt 79 . . . . . . . . . 21. Förslag till lag om ändring i lagen 1994:834 om upphävande av bostadssaneringslagen 1973:531 80 . . . . . .

22. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

1995:450 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

23. Förslag till lag om ändring i lagen 1995:000 om

domstolsärenden 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

24. Förslag till lag 1996:000 om nedsättning av förliknings-

likvid 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 87

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Direktiven 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.2 Utredningsarbetet 88

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Nuvarande förhållanden 91

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1 Handläggningen av mål i hovrätt 91

. . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Hovrätternas arbetssituation 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Utvärdering av den senaste prövningstillstånds-

reformen 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.1 Bakgrund 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.2 Reformens effekter 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.3 Tillämpningsproblem, m.m. 104 . . . . . . . . . . . . . .

3 Internationella förhållanden 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.2 Något om instans- och processordning i andra länder 105

. . . 3.2.1 Danmark 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brottmâl 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tvistemål 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Finland 109 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 Norge 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brottmål 1 l 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tvistemâl 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.4 England och Wales 114 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.5 Frankrike 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.6 Tyskland 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brottmâl 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tvistemål 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.3 Konventionsâtaganden m.m. 123

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.1 Europakonventionen med dess ändrings- och

tilläggsprotokoll 123

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bakgrund 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1995: 124 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 7

Artiklar med särskild betydelse för reform-

arbetet 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Betydelsen av att Europakonventionen gäller som

svensk lag 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.2 1966 års FN-konvention 127 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.3 FN:s barnkonvention 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.4 EG-fördraget 130 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Europarådets rekommendation No. R 95 5 131 . . . . . . . . . 3.4.1 Bakgrund 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.2 Rekommendationen 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Inriktningen reform 133

av en . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Utgångspunkter 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.2 Begränsning av hovrättens prövning till rättsfrågor 138

. . . . 4.3 Ett system med generellt krav på prövningstillstånd 140 . . . .

5 Generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövnings-

tillstånd 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Gällande rätt 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2 Tidigare behandling av frågan om prövningstillstånd i

ledet mellan tingsrätt och hovrätt 152 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Internationella förhållanden 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Konventionsâtaganden 158 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Bakgrund 158 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Rätten till omprövning 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Rätten till förhandling 161 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5 överväganden 166

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5.1 Utgångspunkter 166

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.2 Dispensgrunder 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5.3 Handläggning av frågan om prövningstillstånd 172

. . . Komplettering dispensskäl 172 av . . . . . . . . . . . . . Offentlig försvarare och rådgivning enligt

rättshjälpslagen 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Möjlighet till sammanträde 175 . . . . . . . . . . . . . . . Skriftväxling 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Frihetsberövade tilltalade 178 . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5.4 Prövning frågan prövningstillstånd 179

av om . . . . . . Särskild avdelning för tillståndsprövning 179 . . . . . . Förbättrade möjligheter att bedöma tings-

rättens överväganden i sakfrågan 182 . . . . . . . . . . .

Åberopande av nya omständigheter eller nya

bevis eller begäran omförhör 184 om . . . . . . . . . . . Föredragningen 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SOU 1995: 124

Domförhet och omröstning 186 . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.5 Beslut i frågan om prövningstillstånd 187 . . . . . . . . Partiellt prövningstillstånd 187 . . . . . . . . . . . . . . .

Beslutets utformning 190

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5.6 Omfattningen av kravet på prövningstillstånd 191

. . . Generellt eller väsentligt utvidgat krav pröv-

ningstillstånd 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den närmare omfattningen av kravet på pröv-

ningstillstånd 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5.7 Överklagande av beslut att inte meddela pröv-

ningstillstånd 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.8 Vissa konsekvenser av förslaget för tingsrätterna 195 .

5.5.9 Vissa konsekvenser av förslaget för HD 196

. . . . . . .

6 Ytterligare åtgärder för ett ändamålsenligt hovrätts-

förfarande 199 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1 Inledning 199

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Begränsning av hovrättens prövning brottmål med av

utgångspunkt från överklagandets utformning 200

. . . . . . . 6.2.1 Bakgrund 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.2.2 överväganden 206

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Om förslaget att införa ett generellt krav pröv-

ningstillstånd genomförs 206 . . . . . . . . . . . . . . . . Om förslaget att införa ett generellt krav på pröv-

ningstillstånd inte genomförs 207 . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Begränsning av hovrättens prövning av tvistemål och

O-mål med utgångspunkt från överklagandets utfornming 221

6.3.1 Tvistemål 221 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Bakgrund 221 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

överväganden 222

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.2 Ö-mål 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.4 Nya omständigheter och nya bevis 226 . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.1 Gällande rätt 226 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tvistemål 226 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brottmål 228 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ö-mål 229 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.4.2 överväganden 229

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bakgrund 229 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Dispositiva tvistemål 229 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brottmål och indispositiva tvistemål 233 . . . . . . . . . Ö-mäl 234 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Förnyad bevisupptagning, m.m. 235 . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5.1 Bakgrund 235 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

SOU 1995; 124 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 9

Allmänt om förnyad bevisupptagning 235

. . . . . . . . Särskilt om tillämpningen av tilltrosparagraferna 237 . 6.5.2 Kritiken mot nuvarande ordning 239 . . . . . . . . . . .

6.5.3 överväganden 241

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Återgivningstekniken 241

. . . . . . . . . . . . . . . . . . Tilltrosparagraferna 243 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Reglerna om omhörande i 35 kap. 13 § andra

stycket RB 246 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6 Skriftligt förfarande 247 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.1 Gällande rätt 248 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tvistemål 248 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brottmâl 250 Ö-mål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 251 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.6.2 överväganden 252

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Utgângspunkter 252 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tvistemål 253 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brottmâl 256 Ö-mål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppenbart ogrundade överklaganden 258 . . . . . . . . . 6.7 Domförhet i vissa tvistemål och Ö-mål 258 . . . . . . . . . . . . 6.7.1 Bakgrund 259 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.7.2 överväganden 259

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.8 Påföljd för utevaro, 260 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.8.1 Gällande rätt 260 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.8.2 överväganden 262

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppskjuten prövning av påföljd 262 . . . . . . . . . . . . Avgörande av mål i parts utevaro 263 m.m. . . . . . . . Hämtning av medtilltalad 265 . . . . . . . . . . . . . . . .

6.9 Ombudstvâng 265

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.9.1 Bakgrund 266 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.9.2 överväganden 268

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Utgångspunkter 268 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brottmâl 268 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . FT-mâl 269 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Övriga tvistemål 269

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ö-mål 272 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.10 Delgivning av föreläggande att svarsskrivelse

avge i brottmål, m.m. 272 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Åtgärder för att begränsa flödet mål till hovrätterna 275

av .

7.1 Inledning 275

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . J . . . . . . . . . ..

7.2 Overklagandeförbud 276

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.2.1 Gällande rätt 276 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

10 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SOU 1995: 124

7.2.2 Tidigare behandling av frågan om överklagande-

förbud i ledet mellan tingsrätt och hovrätt 278 . . . . . 7.2.3 Konventionsåtaganden och internationella

förhållanden 280 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.2.4 överväganden 281

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Brottmål 281 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tvistemål 282 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ö-mål 288 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Rättelse, komplettering och omprövning 292 . . . . . . . . . . . 7.3.1 Gällande rätt 292 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Frågans tidigare behandling 294 . . . . . . . . . . . . . .

7.3.3 överväganden 295

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Utgångspunkter 295

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Rättelse 296 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Komplettering 297

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Omprövning 300

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.4 Hänskjutande prejudikatfråga till HD och språng-

av Överklagande 302 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.1 Gällande rätt 302 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.2 Frågans tidigare behandling 304 . . . . . . . . . . . . . .

7.4.3 överväganden 305

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.5 Avräkning anhâllnings- och häktningstid m.m. 308 av . . . . . 7.5.1 Gällande rätt 308 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.2 Konventionsåtaganden 309 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.3 Frågans tidigare behandling 310 . . . . . . . . . . . . . .

7.5.4 överväganden 313

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.6 Ekonomiska styrmedel 314 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.1 Begränsning förmånema enligt rättshjälpslagen av och enligt reglerna offentlig försvarare i om brottmål 314 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.6.2 Överklagandeavgift och ställande av säkerhet

för motparts rättegångskostnader 315 . . . . . . . . . . . Bakgrund 315 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Överväganden 318

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.6.3 Särskilda regler för rättegângskostnadernas fördelning under vissa förhållanden då förlikningserbjudande

avvisas 321 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Ekonomiska konsekvenser förslagen 329 av . . . . . . . . . . . .

9 Ikraftträdande 333

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Författningskommentar 335

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

SOU 1995: 124 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 11

Särskilda yttranden 399

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

BILAGOR

Kommittédirektiv Dir. 1993:38 409 . . . . . . . . . . . . . . . . 2. Recommendation No. R 95 5 of the Committee of Ministers to member states concerning the introduction

and improvement of the functioning of appeal systems and procedures in civil and commercial cases 415

. . . . . . . . 3. Explanatory memorandum to the Recommendation No. R 95 5 of the Committee of Ministers to member states concerning the introduction and improvement of

the functioning of appeal systems and procedures in civil and commercial cases provisional version 421

. . . . . . . . . 4. Statistiska uppgifter, m.m. 437 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 a. Målundersökning 439 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 b. Sammanställning av enkät angående den senaste

prövningstillståndsrefonnen m.m. 441 . . . . . . . . . . . .

4 c. Kartläggning av hovrättsdomamas arbetstid, m.m. 451

. .

4 d. Övrig statistik m.m. 498

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Reformarbetet i USA, England och Tyskland 505 . . . . . . . . 6. Förteckning över vissa avgöranden från Europadomstolen och Europakommissionen 521 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7. Författningsförslag och författningskommentar avseende utredningens förslag i avsnitt 6.2 om begränsningar i hov-

rättens prövning av brottmål med utgångspunkt från överklagandets utfornming 523 . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1995: 124

Forkortmngar

a. anfördanfört a.a. anfört arbete AD Arbetsdomstolen bet. betänkande BrB Brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet dir. Kommittédirektiv Ds Betänkande i departementsserien

Ds Ju Betänkande i departementsserien från Justitiedepartementet

DV Domstolsverket

EES Europeiska Ekonomiska samarbetsomrâdet EG Europeiska Gemenskapen

EU Europeiska Unionen FB Föräldrabalken HD Högsta domstolen JB Jordabalken JFT Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen eller Justitieombudsmännens ämbetsberättelse JT Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet Ju Justitiedepartementet JuU Justitieutskottet KU Konstitutionsutskottet MD Marknadsdomstolen NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NU Nordisk utredningsserie prop. proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RH Rättsfall från hovrätterna RPS Rikspolisstyrelsen RSV Riksskatteverket RÅ Riksåklagaren rskr. riksdagsskrivelse SFS Svensk författningssamling

14 FÖRKORTNINGAR SOU 1995: 124

SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter

TF Tryckfrihetsförordningen

TSA Tidskrift för Sveriges advokatsamfundAdvokaten TU Trañkutskottet UB Utsökningsbalken YGL Yttrandefrihetsgrundlagen

ÃktB Äktenskapsbalken

SOU 1995: 124 15

Sammanfattning

Utgångspunkter

Utredningen anser att hovrättens främsta uppgift är att, efter en kontroll av den materiella riktigheten av ett tingsrättsavgörande, rätta eventuella felaktigheter i avgörandet. Därutöver bör hovrätten kontrollera om tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt och ha ett ansvar för rättsbildningen. Från denna utgångspunkt kan konstateras

att det nuvarande hovrättsförfarandet med en i princip fullständig

prövning i många fall är mer omfattande än som motiveras av hovrättens uppgifter. Det finns därför ett behov av att ändra handlägg-

ningsreglema så att dessa i större utsträckning än i dag anpassas till

dessa uppgifter. Detta är en förutsättning för att vid varje tidpunkt

tillgängliga resurser bäst skall kunna utnyttjas för att upprätthålla och

stärka rättssäkerheten. Om hovrätten kan koncentrera sin verksamhet och sina resurser till sådant som direkt motiveras av hovrättens uppgifter blir hovrätterna effektivare och får därmed bättre förutsättningar att hantera sina uppgifter. Utredningen har funnit att det inte är möjligt att inom nuvarande

ordning åstadkomma en tillräcklig anpassning till hovrättens uppgifter.

Utredningen föreslår därför att ett system med generellt krav på pröv-

ningstillstånd införs i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. En viktig

fördel med ett sådant system är att resurser kan avsättas för mål med krävande rätts- och sakfrågor, vilket torde bidra till en ökad rättssäkerhet. Vidare blir handläggningstiderna kortare. Även detta är

väsentligt ur rättssäkerhetssynpunkt inte minst eftersom den muntliga

bevisningen blir mindre tillförlitlig med tiden. Därtill kommer att parterna i tvistemål snabbare kommer till sin rätt och att den tilltalade i

brottmål slipper sväva i ovisshet om utgången längre än nödvändigt. I de fall den tilltalade döms kommer också den straffrättsliga reaktionen närmare tidpunkten för brottet. För parterna i tvistemål torde det även från rättegångskostnadssynpunkt vara fördelaktigt att prövningstillstånd

inte meddelas i de mål tingsrättens avgörande inte skall ändras. Med

ett systern med generellt krav prövningstillstånd skulle man dessutom uppnå en förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen mot

tingsrättema.

16 SAMMANFATTNING SOU 1995: 124

Mot bakgrund att hovrätternas arbetssituation se närmare av-

av snitt 2.2 och att några ytterligare resurser inte kommer att tillföras

hovrätterna se direktiven står det enligt utredningens mening klart att

införandet ett generellt krav prövningstillstånd totalt sett skulle av kunna innebära större garantier för riktiga domstolsavgöranden än nuvarande regler. Införandet ett system med generellt krav på prövav ningstillstånd förutsätter dock en betydligt mer förñnad reglering än den gällande vad beträffar grunder för prövningstillstånd och handnu läggningsregler.

Generellt krav på prövningstillstånd

Dispensgnmder Vilken effekt ett system med prövningstillstånd får och hur stor den praktiska skillnaden blir för parterna i förhållande till att något sådant krav inte uppställs beror i stor utsträckning på vilka förutsättningar som ställs upp för att prövningstillstånd skall meddelas. Den centrala dispensgrunden i ett system med generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt kommer, liksom enligt hovrättens nuvarande dispensregler, att vara ändringsdispens. För att upprätthålla högt ställda krav på rättssäkerhet i ett system med generellt krav på prövningstillstånd anser utredningen att beviskravet för att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av tingsrättsavgörandet bör vara lågt. Det bör räcka att hovrätten betvivlar utgångens riktighet för att prövningstillstånd skall meddelas. Det innebär att alla avgöranden vilka bedöms ha en utgång som är tveksam hänförs till dem som skall tas upp till prövning. Därigenom kompenseför den osäkerhet som är förbunden med en tillståndsprövrar man ning. Med modern domskrivningsteknik saknas ofta referat av utsagor. Bevisbedömningen och den rättsliga bedömningen av vad som funnits utrett vävs ofta samman ett sätt som gör det omöjligt för hovrätten att skaffa sig fullständig bild av vad som förekommit i tingsrätten. en Det förekommer också att domarna är tendentiöst skrivna; bara de skäl talar för den utgång som tingsrätten kommit till tas med i som domen medan skäl som talar i motsatt riktning inte redovisas. I vissa av dessa fall kan det vara omöjligt att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till utan att omständigheterna behöver vara sådana att det finns anledning att betvivla utgångens riktighet. Vidare förekommer det att de egentliga domskälen på annat sätt är ofullständiga eller oklara. Det kan t.ex. ibland vara omöjligt att veta om tingsrättens bevisvärdering är riktig tingsrätten i ett mål med omfattande beom

SOU 1995: 124 SAMMANFATTNING 17

visning i domen endast mycket kortfattat redogjort för varför man den åberopade bevisningen funnit åtalet styrkt eller att kärogenom målet skall bifallas. I andra fall kan den muntliga bevisningen vara så omfattande att det är omöjligt att bedöma tingsrättens bevisvärdering vid tillståndsprövning oavsett hur bevisningen och övervägandena en

redovisats. För att man inte skall vägra prövningstillstånd i mål där

avgörandet skulle ha ändrats målet tagits upp till prövning i sak om bör dessa mål prövas av hovrätten. Att omständigheterna är sådana att det är omöjligt att inom för en tillstândsprövning bedöma rikramen tigheten det slut tingsrätten kommit till bör därför utgöra en självav

ständig dispensgrund granskningsdispens. I ett system med generellt krav prövningstillstånd bör enligt utredningen prövningstillstånd även kunna meddelas om det är av vikt

för rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt prejudikatdispens eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet extraordinär dispens.

Tillgång till juridiskt biträde

I ett system med generellt krav prövningstillstånd är det av rätts-

säkerhetsskäl väsentligt att hovrätten inte är bunden av de omständig-

heter klaganden åberopat till stöd för att prövningstillstånd skall

som meddelas. Hovrätten bör således även i fortsättningen, om de dispens-

skäl som åberopas inte kan medföra att prövningstillstånd meddelas, skyldig att undersöka det i det material som legat till grund

vara om

för tingsrättens avgörande fimls andra omständigheter som kan motiveprövningstillstånd meddelas. Även med sådan ordning är det

ra att en

dock många gånger avgörande betydelse att parten pekar sådana

av

omständigheter som är av betydelse för frågan om prövningstillstånd.

I de fall där det finns anledning att anta att tingsrättens avgörande är

felaktigt är det också troligt att klaganden i sitt överklagande har goda möjligheter att lägga fram tillräcklig argumentation om detta grund

det låga beviskrav uppställs för att ändringsdispens skall medav som

delas. I vissa fall torde dock en advokat eller annat juridiskt utbildat

ombud ha större förutsättningar än parten själv att övertyga rätten om att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten

kommit till, att målet innehåller en prejudikatfråga, att domvilla före-

kommit vid handläggningen i tingsrätten eller att domskälen är tendentiöst skrivna eller annat sätt missvisande. I brottmål bör därför offentlig försvarare vid behov förordnas i samband med ett överklagande. Detta kan ske med stöd gällande regler. I mindre omfattav

ande brottmål torde det vara tillräckligt att den tilltalade som behöver

vägledning för sitt överklagande använder sig av möjligheten till råd-

18 SAMMANFATTNING SOU 1995: 124

givning enligt rättshjälpslagen. I många fall torde det lämpligt att vara även part i tvistemål, som inte har och inte heller kan allmän rättshjälp, utnyttjar möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att få hjälp att utveckla skälen för prövningstillstånd.

Möjlighet till sammanträde

Om en klagande har svårt att uttrycka sig i skrift saknar ombud som eller offentlig försvarare och inte kan få juridiskt biträde i enlighet med det nyss sagda skulle möjlighet att muntligen utveckla skälen en för prövningstillstånd vid ett sammanträde, vid vilket rätten också har möjlighet att ställa kompletterande frågor, avsevärt minska risken att en sådan klagande missgynnas av ett krav prövningstillstånd. Utredningen föreslår att det införs möjlighet för hovrätten att hålla en sammanträde om det finns särskilda skäl till att en part hörs muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs. En sådan möjlighet får också betydelse då part enligt Europakonventionen har rätt till förhandling i hovrätten. Även i vissa andra situationer torde möjlighet en till muntlighet kunna förbättra förutsättningarna för att klarlägga om det föreligger skäl för prövningstillstånd och därmed bidra till att minska risken för att prövningstillstånd nekas i fall skulle ha ändsom rats om de tagits upp till prövning i sak.

Förbättrade möjligheter att bedöma tingsrättens överväganden i sakfrågan

Det är ibland förenat med svårigheter att på grundval domen och av de inlagor som ingivits till hovrätten bedöma tingsrättens bevisvärdering. Om domskälen inte mycket utförligt redovisar omständigheter som talar till den dömdesförpliktades fördel, kan skälen för avgörandet komma att framstå betydligt övertygande än de i själva som mera verket är. Om domen inte innehåller utförliga referat vad vittnen av

och andra hörda uppgivit och tingsrätten lagt förhörsutsagorna till

grund för avgörandet bör hovrätten i flertalet fall komplettera beslutsunderlaget med ytterligare uppgifter dessa utsagor. I syfte bl.a. att om underlätta denna komplettering föreslås att den tilltalades utsaga skall protokolleras och därmed kan på band. I normalfallet torde det tas upp vara tillräckligt att föredraganden ensam tar del förhörsutskrifter av

eller bandupptagningar och redovisar sammanfattning, ett referat,

en vid föredragningen.

SAMMANFATTNING 19

En särskild tillståndsavdelning

Det är inte uteslutet att det med ett system med generellt krav

prövningstillstånd kan uppstå misstankar om att tillståndsprövningen används arbetsmängden. Tillståndsprövningen bör där-

för att reglera

för utföras andra än dem som skulle delta i det slutliga avgörandet,

av

målet till prövning. För att uppnå rationell handlägg-

om tas upp en

ning tillståndsprövningen kan detta praktiskt lösas så att en särskild

av

dispensavdelning eller, i de minsta hovrätterna, en särskild grupp ledamöter prövar frågor prövningstillstånd i samband med att

om

målet kommer in till hovrätten. Organiseras tillståndsprövningen på

detta sätt också enhetlig och konsekvent behandling av gynnas en tillståndsfrågorna inom resp. hovrätt.

Partiellt prövningstillstånd

Utredningen föreslår att partiellt prövningstillstånd skall kunna med-

delas beträffande särskiljbar del tingsrättens dom. Det innebär en av

bl.a. att prövningstillstånd kan meddelas ett av flera kumulerade tvistemål och i ett mål fullgörelse, där både skyldigheten att full-

om

göra och fullgörelsens storlek är tvistiga, prövningstillståndet kan

begränsas till den inte den förra frågan. Vidare kan i senare men

brottmål prövningstillståndet begränsas till något eller några brott samt

påföljden eller till enbart påföljden eller till skadeståndsfrågan.

Domförhet m.m.

Rätten skall vid tillståndsprövningen bestå tre ledamöter. Det skall

av

räcka med dessa voterar för prövningstillstånd för att sådant

att en av

skall meddelas. Att rätten vid tillståndsprövningen består av tre ledamöter fir dessutom en förutsättning för att färdigberedda mål som beviljas prövningstillstånd kan avgöras i sak vid samma föredragning.

Enligt utredningen framstår det i högsta grad rimligt att avstå som

från prövning i sak, även i brottmål rör allvarlig brottslighet

en som och tvistemål rör stora värden, inte någon tre hovrättsledasom om av

möter på grundval tingsrättens avgörande, det material som

— av ligger till grund för detta, referat muntlig bevisning, den arguav

mentation advokat eller annat juridiskt biträde fört i tillstånds-

som en frågan samt vad framkommit vid ett eventuellt sammanträde där som

förutsättningarna för prövningstillstånd penetrerats kan finna något

-

innebär att riktigheten av tingsrättens avgörande kan betvivlas.

som

Skulle underlaget för prövningen undantagsvis vara sådant att det inte

20 SAMMANFATTNING

går att bedöma tingsrättsavgörandets riktighet, är även detta enligt förslaget ett skäl för prövningstillstånd.

Generellt krav på prövningstillstånd i HD

Utredningen föreslår att i huvudsak samma dispensregler som föreslagits för hovrätterna införs även i ledet mellan hovrätt och HD be-

träffande de domar och beslut som för närvarande är undantagna från kravet på prövningstillstånd.

Ytterligare åtgärder för ett ändamålsenligt

hovrättsförfarande

Omfattningen av hovrättens prövning med utgångspunkt från

överklagandets utformning

Under förutsättning av att ett generellt krav på prövningstillstånd med möjlighet att begränsa prövningstillståndet till särskiljbar del av dom införs föreslås att nuvarande regler begränsningar i hovrättspröv-

om

ningen enligt 51 kap. 23 a § RB helt avskaffas. Om en ordning med

generellt krav pâ prövningstillstånd inte skulle genomföras föreslår

utredningen

att 51 kap. 23 a § RB justeras så att det tydligare framgår i vilken

utsträckning den är obligatorisk,

att brottsrubriceringen omfattas av presumtionen i 51 kap. 23 a §

-

första stycket RB så att skuldfrågan i sin helhet omfattas

av presumtionen,

att domstolen åläggs en skyldighet att pröva om den gärning den

tilltalade dömts för utgör brott,

att en regel införs av vilken framgår vilka försvårande och för- mildrande omständigheter som omfattas av den nämnda presumtionen och

att en regel införs enligt vilken hovrätten blir bunden vad tings- - av

rätten funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskrivningen

upp-

givits om gärningen i den utsträckning part i överklagandet inte invänt

mot detta.

För att prövningen tvistemål i större utsträckning än i dag skall

av begränsas till det parterna vill ha prövat föreslås regel att hoven om

SOU 1995: 124 SAMMANFATTNING 21

rätten i slutet förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig samav manfattning av parternas ståndpunkter m.m.

Förnyad bevisupptagning, m.m. Såvitt gäller bestämmelsen i 35 kap. 13 § andra stycket RB föreslår utredningen återgång till vad som gällde före den 1 september en

1989. Ändringen innebär att en parts begäran om förnyad bevisupptag-

ning i allmänhet skall godtas utan någon mer ingående prövning från

hovrättens sida. Vidare föreslår utredningen att tilltrosparagraferna mjukas med hänsyn till den tekniska utveckling som skett sedan upp RB trädde i kraft. I de fall där tilltrosparagrafema är tillämpliga föreslås att ändring utan förnyad bevisupptagning bara får ske om beviset läggs fram i hovrätten på ett sådant sätt att en tillförlitlig värdering av det ändå kan göras eller om det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det tingsrätten kommit fram till. I brottmål får dessutom ändring ske till den tilltalades förmån. Vad i övrigt gäller bevisupptagning föreslår utredningen att domstolarna, under förutsättning av att den som skall höras samtycker och att det i övrigt är lämpligt, möjlighet att ta muntlig bevisning ges upp på videoband. Beträffande rättegången i HD föreslås en viss justering av den där gällande tilltrosregeln.

Skriftligt förfarande

När det gäller avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet i mål där prövningstillstånd beviljats föreslår utredningen att möjligheten till skriftlighet utökas genom att hovrätten ges en generell möjlighet att

avgöra tvistemål och brottmål utan huvudförhandling om parterna begär att målet skall avgöras det sättet eller, sedan fråga väckts om avgörande handlingarna, inte någon av dem invänder mot att målet avgörs på det sättet. Med anledning Sveriges konventionsåtaganden av

föreslås att regeln i 50 kap. 13 § första stycket fjärde punkten RB

enligt vilken det är möjligt att mot ena partens vilja avgöra tvistemål på handlingarna, om värdet av det som överklagandet gäller uppenbart inte uppgår till ett basbelopp, upphävs.

Införs ett system med generellt krav på prövningstillstånd saknas behov särregler för de fall överklagandet är uppenbart ogrundat.

av Dessa regler kan därför upphävas.

22 SAMMANFATTNING SOU 1995: 124

Domförhet

I fråga hovrättens domförhet i

om måldär prövningstillstånd beviljats

föreslår utredningen att tvistemål och O-mål alltid skall få avgöras av tre lagfarna domare.

Ombudstvång

Utredningen föreslår att en klagande i ett tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall kunna föreläggas att anlita ombud, detta är om nödvändigt med hänsyn till hur parten tidigare under målets handläggning utfört sin talan. Om det behövs får hovrätten föreskriva att ombudet skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Följs inte föreläggandet föreslås att avvisning överklagandet får ske. av Reglerna bör inte gälla FT-mål.

Övriga förbättringar av förfarandet

Utredningen föreslår vidare en del detaljbetonade förbättringar mera av förfarandet. Genom en generell regel görs det klart att påföljd vid utevaro utan undantag skall kunna tillämpas även i de fall där ett sammanträde ställs in i förväg på grund att part anmält förhinav en der. Kommer det inte in någon utredning gör det sannolikt att som parten hade laga förfall får hovrätten besluta påföljd. Utredningen om föreslår vidare att ett överklagande i tvistemål skall förfalla när en klagande som kallats personligen till huvudförhandlingen endast inställer sig genom ombud. Dessutom föreslås att ett överklagande skall förklaras förfallet även när klagande uteblir från eller, trots att han en kallats personligen, endast inställer sig ombud vid ett genom sammanträde för muntlig förberedelse i hovrätten. Utredningen föreslår också att reglerna om delgivning av överklaganden och resningsansökningar i brottmål ändras så att formell delgivning inte behöver ske med åkla-

garen.

Åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna

Överklagandeförbud

Utredningen anser att det beträffande de allra mest bagatellartade tvistemålen inte är rimligt att rättsordningen tillhandahåller prövning i mer än en instans. Utredningen föreslår därför att det införs ett förbud mot att överklaga avgöranden i dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger tiondel basbeloppet en av

SOU 1995: 124 SAMMANFATTNING 23

3 570 kr år 1995. Avgöranden i mål där part gjort sannolikt att ett

framtida avgörande kan få betydelse från prejudikatsynpunkt omfattas

dock inte av överklagandeförbudet. Vidare föreslås att avtal att inte överklaga en dom som ingås före uppkomsten tvist skall vara giltiga även i FT-mål. av en

Komplettering Beträffande domstolarnas möjligheter att i efterhand komplettera ett avgörande föreslår utredningen att den i tid inom vilken komplettering kan ske utsträcks till månader från det att avgörandet vann laga sex kraft.

Hänskjutande av prejudikatfråga till HD

Utredningen föreslår att det avtal att inte överklaga tingsrättens dom

är en förutsättning för att tingsrätt skall kunna hänskjuta en preju-

som

dikatfråga till HD får förenas med villkoret att prövningstillstånd

meddelas.

Överklagandeavgift

Utredningen föreslår vidare att överklagandeavgifter införs för samt-

liga tvistemål och de Ö-mål i tingsrätten handlagts ärenden som som

och för vilka ansökningsavgift utgår enligt den till avgiftsförordningen

fogade avgiftslistan. Överklagandeavgift skall enligt förslaget utgå vid

överklagande till hovrätt och HD. Undantagen från skyldigheten att betala Överklagandeavgift och den nämnare regleringen av avgiftsskyldigheten skall desamma gäller för ansökningsavgift vid

vara som allmän domstol. Avgiften betalas till hovrätten resp. HD och omfattas den allmänna rättshjälpen. I tvistemål och i flertalet Ö-mål i av som tingsrätten handlagts som ärenden i vilka det föreligger ett motparts-

förhållande är överklagandeavgiften ersättningsgill som rättegångskostnad. I övriga Ö-mål omfattas förslaget leder varje framgång

som av med överklagandet till att överklagandeavgiften återbetalas.

Nedsättning av förlikningslikvid Vidare föreslår utredningen att ett nytt institut, nedsättning av förlik-

ningslikvid, införs för att skapa ytterligare incitament för parterna att

ingå förlikning och för att förhindra att seriösa förlikningsbud avvisas. Reglerna är så konstruerade att svaranden, utan att detta innebär ett

medgivande, kan deponera en summa pengar hos länsstyrelsen för att

24 SAMMANFATTNING SOU 1995 124 :

tillmötesgå kärandens anspråk. Om käranden accepterar beloppet åter-

kallar denne målet och tillerkänns ersättning för sina rättegångs-

kostnader. I fall käranden inte accepterar det deponerade beloppet fortsätter rättegången. Om käranden vinner än det deponerade mer beloppet, får han ersättning för sina kostnader. Om käranden däremot tilldöms ett lägre belopp än det deponerade eller belopp samma som detta, får han ersättning fram till tidpunkten för deponeringen men måste ersätta svaranden dennes rättegångskostnader uppkommit som efter denna tidpunkt. På yrkande av part skall rätten besluta i huvud-

saken innan den informeras om det nedsatta beloppets storlek och

fattar beslut i rättegångskostnadsfrågan.

Ekonomiska konsekvenser och ikraftträdande

Sammantaget uppskattar utredningen att de reformförslag läggs som fram frigör motsvarande 100 mkr år inom domstolsväsenresurser per det.

Av prop. 1994952100 framgår att utgifterna inom rättsväsendet under perioden 1995-1998 skall minskas med 600 mkr. Ett ökat användande av prövningstillstånd i hovrätterna nämns ett exempel som hur dessa utgifter skall kunna minskas. Utredningens syfte med att införa ett generellt krav prövningstillstånd är emellertid inom att

ramen för oförändrade skapa förutsättningar för hovrätterna

resurser att ägna mer tid till de stora och komplicerade målen till för gagn

kvaliteten i dömandet, att förkorta handläggningstiderna och

att

minska målbalanserna. En förutsättning för detta och för uppnå de

att övriga omtalade fördelarna med sådan reform är att de en resurser som frigörs i hovrätten inte förs från dessa. De frigörs resurser som inom hovrätterna, 60 mkr, bör därför tills vidare bibehållas inom ca dessa. Detta innebär att utredningens reformförslag leder till en nettobesparing på drygt 40 mkr. För att det föreslagna systemet med generellt krav på prövningstillstånd skall bli riktigt effektivt rekommende-

rar utredningen att tingsrätterna förstärks med merparten detta av belopp.

Samtliga refonnförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1997. Med hänsyn till kravet på förutsebarhet för parterna bör de nya reglerna inte gälla för sådana mål och ärenden inletts i tingsrätt före som ikraftträdandet.

SOU 1995: 124 25

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga rättegångsbalken om

dels att 9 kap. 9 50 kap. 11 51 kap. 11 och 23 §§, 52 kap.

a 10 54 kap. 12 § samt 56 kap. 10 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 54 kap. 17 § skall betecknas 54 kap. 8 § a dels att 2 kap. 4 3 kap. 6 5 kap. 9 6 kap. 6 och 9 §§, 16 kap. 3 17 kap. 15 18 kap. 8 a och 14 §§, 29 kap. 3 30 kap. 13 35 kap. 13 49 kap. 8 och 12-15 §§, 50 kap. 10, 13 och 21-23 §§, 51 kap. 10, 13, 17 och 23 §§, 52 kap. 6 och 7 §§, 54 kap. 10 och 13-15 §§, 55 kap. 6-8, 14 och 15 §§, 56 kap. 7 och 13 §§, 58 kap. 6 § samt 59 kap. 3 § skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas nya bestämmelser 12 kap. 25 18 kap. 3 b 32 kap. 7 49 kap. 11a och 14 §§, 50 kap. 7 och a a 12 a §§, 51 kap. 7 a 52 kap. 6 a 54 kap. 10 a § samt 56 kap. 6 a § av följande lydelser.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 4 § Hovrätten är domför med tre Hovrätten är domför med tre

lagfarna domare. I mål över- lagfarna domare. Fler än fem

som

klagats från tingsrätt skall dock lagfarna domare får inte delta i minst fyra lagfarna domare delta hovrätten.

när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare fär inte delta i hovrätten. I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nänmdemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre närrmdemän fär inte delta. Förekommer anledning att döma till svårare straff än böter och är

det i målet inte fråga företagsbot, är hovrätten dock domför även

om med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller

vid handläggning sker vid huvudförhandling.

som

26 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten

bestå av tre lagfarna domare. Vid beslut avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten om domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en

lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser som om detta meddelas av regeringen. Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

3 kap. 6 § En avdelning av Högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Fler än sju ledamöter får inte sitta i rätten. Om prövningen enkel beskaffenhet, avdelningen domför är av är med tre ledamöter vid prövning av frågor om förening av mål enligt 14 kap. 7 a 2. överklagande av hovrätts avvisningsbeslut som avses i 54 kap. 17 frågor avvisning ett överklagande hos Högsta domstolen, om av 4. frågor häktning och reseförbud som avses i 55 kap. 8 § om andra stycket tredje meningen, ansökningar resning eller återställande av försutten tid eller om klagan över domvilla. Har Högsta domstolen tidigare lämnat en ansökan om resning från sökande beträffande avgörande utan bifall och anför samma samma sökanden inget nytt som är av betydelse för prövningen av ansökningen, är avdelningen domför med en ledamot, om ansökningen avslås eller avvisas.

Frågor om prövningstillstånd Vid avgörande av en fråga om

får avgöras av en ledamot. Fler prövningstillstånd i fall som avses

än tre ledamöter får inte delta. i 54 kap. 10 a § och 14 §färsta Frågor prövningstillstånd stycket andra meningen är avdel-

om som har förklarats vilande enligt 54 ningen domför med tre leda-

kap. 11 § andra stycket avgörs möter. Övriga frågor om pröv-

dock av de ledamöter som prövar ningstillstånd fâr avgöras av en målet. ledamot. Fler än tre ledamöter får inte delta. Frågor om prövningstillstånd som har förklarats vilande enligt 54 kap. 11 § andra stycket avgörs dock av de ledamöter som prövar målet.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 27

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och vid prövning av frågor som avses i 55 kap. 8 § andra stycket första och andra meningarna är avdelningen domför med en ledamot.

Skap. 9§ Det ankommer rättens Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ord- ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden ningen vid rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter och att meddela de föreskrifter som behövs. Han får utvisa den behövs. Han får utvisa den som

som stör förhandlingen eller som stör förhandlingen eller på

annat sätt uppträder otillbörligt. annat sätt uppträder otillbörligt. Han får också begränsa antalet Han får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att und- åhörare i rättssalen för att undvika trängsel. Rätten får förbjuda vika trängsel. Rätten får förbjuda att annan tar upp förhör på fone- att annan tar upp förhör fonetisk väg, om det kan antas att tisk väg, det kan antas att om upptagningen så besvärar den upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för som hörs att det blir till för men

utredningen. Fotografi får inte utredningen. Fotografering eller tas i rättssalen. annan bildupptagning fâr inte ske

i rättssalen i annat fall än som

avses i 6 kap. 9 § första stycket. Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla ordningen får rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och kvarhållas där så länge sammanträdet dock inte längvarar, re än tre dagar.

Om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar finns särskilda

föreskrifter.

6kap.

6§ I protokollet skall berättelser I protokollet skall berättelser som lämnas under förhör i bevis- lämnas under förhör i bevissom syfte antecknas i den omfattning syfte antecknas i den omfattning berättelserna kan antas berättelserna kan antas vara av vara av betydelse i målet. Detsamma betydelse i målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn gäller vad rätten iakttar vid syn på stället. stället. Första stycket gäller inte berättelser av tilltalade i brottmål.

28 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Vid huvudförhandling i hov- Vid huvudförhandling i hovrätt behöver berättelser eller iakt- rätt behöver berättelser eller iakttagelser enligt första stycket tagelser enligt första stycket antecknas endast anteck- antecknas endast om anteckom ningen kan bli betydelse ningen kan antas bli av betydelse antas av vid fullföljd till högsta domstolen. vid överklagande till Högsta Vid huvudförhandling i högsta domstolen. Vid huvudförhandling domstolen behöver sådana i Högsta domstolen behöver anteckningar inte göras. sådana anteckningar inte göras.

9§ De berättelser lämnas De berättelser som lämnas som under förhör i bevissyfte får i under förhör i bevissyfte får i stället för att antecknas i stället för att antecknas i proprotokollet tas stenografi tokollet tas upp genom stenograupp genom eller fonetisk väg. Detsamma på fonetisk väg eller, om den gäller sådan sammanfattning av som hörs samtycker till det, på berättelse omfattar det videogram. Detsamma gäller som som kan betydelse i sådan sammanfattning av berättelantas vara av målet. omfattar det som kan se som antas vara av betydelse i målet. Bestämmelsen i 8 § andra stycket i detta kapitel gäller i tillämpliga delar berättelse, tagits upp genom stenografi, och sådan sammansom fattning berättelse, upptagits fonetisk väg. Stenograf utses av som rätten. må den anlitas stenograf, vilken till saken eller till av som någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan förringad. Vad i 5 kap. 7 § är stadgat om tolk anses äger motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten. Sådan stenograf har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allsom männa medel. Bestämmelser återgivande i vanlig skrift vad som upptagits om av enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

12 kap. 25 § I mål i hovrätten där saken är sådan att förlikning därom är tillåten får hovrätten förelägga klaganden att ställa ombud för sig, om det är nödvändigt med hänsyn till hur klaganden tidigare under målets handläggning utfört

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 29

sin talan. Om det behövs får

hovrätten förelägga denne att

som ombud anlita advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Följer klaganden inte ett sådant

föreläggande får överklagandet avvisas. Första stycket gäller inte i mål som avses i 1 kap. 3 d § första stycket.

16 kap. 3 § Vid omröstning skall den Vid omröstning skall den

mening gälla, som omfattats av mening gälla, omfattas

som av mer än hälften av rättens leda- mer än hälften rättens ledaav möter. Om någon mening har möter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och erhållit hälften rösterna och av ordförandens röst är bland dem, ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla. skall dock den meningen gälla. Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd enligt 49 kap. 13 54 kap. 10a § eller 14§ första stycket andra meningen skall, om en av ledamöterna vill

bevilja prövningstillstånd, hans

mening gälla som domstolens beslut.

17 kap. 15 §

Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon

upp-

enbar oriktighet till följd av rättens eller någon skrivfel, räkne-

annans fel eller liknande förbiseende, får rätten besluta rättelse. om Har rätten av förbiseende Har rätten förbiseende av underlâtit att fatta ett beslut som underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt be- med dom eller slutligt been ett slut, får rätten komplettera sitt slut, får rätten komplettera sitt avgörande inom tvâ veckor från avgörande inom månader sex det att avgörandet meddelades. från det att avgörandet laga vann

kraft. En komplettering senare än

två veckor qter det att avgöran-

30 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

det meddelats får dock ske endast part begär det och motparten om inte motsätter sig en komplettering.

Innan beslut rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha

om fått tillfälle att yttra sig, det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet om skall möjligt antecknas varje exemplar av det avgörande som om rättats.

18 kap. 3 b § Har en vinnande kärande av-

visat ett förlikningserbjudande

som avgivits enligt lagen 1996.- 000 nedsättning av förlikom ningslikvid och vinner han inte än vad som motsvarar det mer nedsatta beloppet, skall han ersätta svaranden dennes rätte-

gängskostnadfrån den dag förlikningserbjudandet avgavs. Den

tappande svaranden skall ersätta den vinnande käranden hans

rättegångskostnad till och med den dag förlikningserbjudandet

avgavs.

Vinner käranden i fall som av-

ses i första stycket mer än vad motsvarar det nedsatta besom loppet skall svaranden ersätta

käranden hans rättegängskostnad.

4 §

Äro i mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall

samma vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna sär- Är vad

skiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. parten

allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning tappat av för sin kostnad. Vad sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande nu bifalles allenast till en del. Första och andra styckena gäller inte om förlikningserbju-

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 31

dande avgivits enligt lagen

1996:000 om nedsättning av

förlikningslikvid.

5 § Avvisas parts talan, parten tappande. anses som Avskrives mål grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, särom skilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes. Har en kärande godtagit ett

förlikningserbjudande som av-

givits enligt lagen 1996:000 om

nedsättning av förlikningslikvid

skall svaranden ersätta käranden

hans rättegångskostnad.

Förlikas parterna, skall Förlikas i

var- parterna annat fall

dera parten bära sin kostnad, än i tredje stycket skall om som avses annat avtalats. vardera parten bära sin kostnad, om annat avtalats.

8 a § I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för rådgivning enligt rättshjälpslagen 1972:429 vid ett tillfälle för

varje instans,

2. ansökningsavgift, ansökningsavgift och över-

klagandeavgift,

resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse föreskrivits, och resa uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

översättning av handling. Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad

för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Med kostnad som sägs i andra stycket 1 jämställs kostnad för annan

rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist advokat-

byrå, i den mån den överstiger högsta avgift för rådgivning enligt

rättshjälpslagen.

Har målet till en början handlagts i ordning än gäller arman som

32 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

för mål i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som

som avses den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller avser för denna. Har mål betalningsföreläggande eller handräckning överett om lämnats till tingsrätt får, målet därefter avgörs genom tredskodom om svaranden, ersättning även skälig kostnad för en rättegångsmot avse skrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning utgår, inte särskilda skäl föranleder annan bedömom ning, enligt bestämmelser regeringen meddelar. som

14§ En vill ha ersättning En part, vill ha ersättning part, som som

för rättegångskostnad, skall fram- för rättegångskostnad, skall fram-

ställa sitt yrkande innan hand- ställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall läggningen avslutas. Han skall därvid vari kostnaden därvid vari kostnaderna uppge uppge består. Om han inte har fram- består. Om ett förlikningserbjuställt sitt yrkande inom den dande avgivits enligt lagen angivna tiden, får han inte därefter 1996:000 om nedsättning av

föra talan kostnad har forlikningslikvid får dock rätten

om som uppkommit vid rätt. En på yrkande part medge att han samma av part får dock, även han inte framställer sitt yrkande om ersättom har framställt något yrkande, ning för rättegångskostnad först

erhålla ränta i 8 § efter det att dom meddelats. Han

som avses andra stycket ersättning för måste dock framställa yrkandet samt

ett exemplar rättens dom eller senast dagen efter rättens av-

av slutliga beslut. gorande. Om part inte har framställt sitt yrkande inom den i första stycket angivna tiden, får han inte där-

efter föra talan om kostnad som

har uppkommit vid samma rätt. En part får även om han inte framställt något yrkande, erhålla ränta i 8 § andra som avses stycket samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut. Rätten skall självmant pröva Rätten skall självmant pröva frågor tillämpningen be- frågor om tillämpningen av beom av stämmelserna i 1-10 samt 12 och stämmelserna i 1-10 samt 12 och 13 §§, inte sådan prövning är 13 §§, inte sådan prövning är om om obehövlig grund särskilda obehövlig på grund av särskilda av

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 33

omständigheter. Beslut i sådan omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kostnadsfråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör kapitel meddelas när rätten avgör

målet. Ingår i ersättning för rätte- målet eller i fall i

som avses gångskostnad arvode till ombud första stycket tredje meningen

eller biträde, skall arvodets be- senast vecka efter det att dom

en lopp anges. meddelats. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp anges.

29 kap. 3 § Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften rösterna av och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, skall den meningen gälla. Kan ingen mening anses som lindrigare eller mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Om det framförs flera meningar än två utan att någon av dem skall gälla, skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst minst förmånliga för honom.

Om det behövs, skall sammanläggningen fortsätta till dess någon

mening skall gälla. Kan inte någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som har fått flest röster. Har flera meningar fått lika många röster, gäller den biträtts den som av främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar. Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre ingripande ån någon annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket. Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd enligt 49 kap. 13 54 kap. 10a § eller 14 § första stycket andra meningen skall, om en av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla som domstolens beslut.

30 kap. 13 § Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta rättelse. om

34 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Har rätten förbiseende Har rätten av förbiseende av underlåtit att fatta ett beslut underlåtit att fatta ett beslut som som skulle ha meddelats i samband skulle ha meddelats i samband med dom eller ett slutligt be- med en dom eller ett slutligt been slut, får rätten komplettera sitt slut, får rätten komplettera sitt avgörande inom två veckor från avgörande inom sex månader det avgörandet meddelades. från det att avgörandet vann laga att kraft. En komplettering senare än

två veckor efter det att avgöran-

det meddelats får dock ske endast part begär det och motparten om inte motsätter sig en komplettering. Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller peratt detta avslöjats under rättegången, får rätten på sonnummer utan åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande. Innan beslut rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha om fått tillfälle att yttra sig, det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet om skall möjligt antecknas varje exemplar av det avgörande som om rättats

32 kap. 7 § Om ett sammanträde ställs in i förväg därför att någon som kallats till sammanträdet anmält förhinder, kan rätten ändå besluta rörande påföljd som upptagits i föreläggandet om instäl-

lelse, om han inte i efterhand

kommer in med utredning som gör det sannolikt att han hade laga föifall. För att tredskodom skall meddelas krävs att ett yrkande därom framställs.

35 kap. 13 § Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvudförhandlingen tas nytt, om rätten finner detta vara av betydelse upp i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset. Har tingsrätten i ett mål som Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit överklagats till hovrätten tagit upp

l SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 35 i i

muntlig bevisning eller hållit syn upp muntlig bevisning eller hållit på stället, behöver beviset tas upp syn på stället, behöver beviset tas på nytt endast om hovrätten upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta domstolen utredningen eller om någon part får de bevis som tagits upp av yrkar det och hovrätten inte

lägre rätt tas upp på nytt endast finner att det skulle sakna be-

om det föreligger synnerliga skäl. tydelse. I Högsta domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det föreligger synnerliga skäl. Om ett bevis inte tas upp på Om ett bevis inte tas upp på

nytt, skall det förebringas genom nytt, skall det läggas fram genom

protokoll eller på annat lämpligt protokoll eller annat lämpligt sätt. sätt.

49 kap. 2 § Har parterna skriftligen avtalat Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en fram- uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett tida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten. Ett avtal som saken är tillåten. ingåtts före tvistens uppkomst gäller dock inte i mål som avses i

1 kap. 3 d § första stycket.

En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om förlikning om saken är tillåten.

8 § Om tingsrätten förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp misstänkt i brottmål eller utsett målsägandebiträde, får tingsrättens beslut inte överklagas. Ett beslut att hänskjuta en fråga till Högsta domstolen enligt 56 kap. 13 § eller avslå en begäran därom får inte överklagas.

11 a § En tingsrätts dom eller beslut i

36 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

tvistemål där förlikning om saken är tillåten får inte överklagas om det värde som sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket uppenbart inte överstiger en tiondel av basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. Första stycket gäller inte om överklagandet avser en dom eller ett beslut i ett mål som av tingsrätten med stöd av I kap. 3 d§ andra stycket handlagts med tillämpning av allmänna regler, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare, ett beslut om utdömande av förelagt vite, ett beslut genom vilket en ansökan om återvinning avvisats eller ett beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient. Första stycket gäller inte heller om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att denna bestämmelse inte skall tillämpas och gör sannolikt att det är av vikt för ledning av rättstillåmpningen att målet pröav högre rätt. Har talan vas väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet överlämnas till tingsrätt senast i samband därmed framställa yrkande som nyss sagts. Har tingsrätten i en dom i brottmål prövat enskilt anspråk och överklagas domen avseende

ansvarsfrågan får domen, utan

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 37

hinder av första stycket, överklagas även avseende enskilt anspråk i anledning av gärningen.

12§

I tvistemål där förlikning om Prövningstillstånd krävs för att

saken är tillåten krävs prövnings- hovrätten skall pröva tingsrättens tillstånd för att hovrätten skall dom eller slutliga beslut. pröva tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § första stycket och i annat mål där det värde som sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket uppen-

bart inte överstiger basbeloppet

enligt lagen 1962:381 om all-

män försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser ett avgörande i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning, ett beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare, eller ett beslut genom vilket en missnojesanmälan eller en ansö-

kan om återvinning eller ett över-

klagande avvisats. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket tillämpas.

13 § I brottmål krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för

38 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

vilket det inte är föreskrivet svå-

rare straff än fängelse i sex må-

nader. Om tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 Krävs inte prövningstillstånd enligt första stycket, eller meddelas sådant prövningstillstånd, och avser överklagandet frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen, behövs inte prövningstillstånd för ett överklagande angående enskilt anspråk med anledning av gårningen. Första stycket gäller inte om domen överklagas av Riksåklagaren, Justitiekanslern eller någon av Riksdagens ombudsmän.

Krav på prövningstillstånd en-

ligt första eller andra stycket om-

fattar även beslut som får över-

klagas endast i samband med överklagande av dom. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket tillämpas.

14 § 13 § Prövningstillstånd får med- Prövningstillstånd får meddelas endast om delas endast om

det är av vikt för ledning av det finns anledning att

rättstillämpningen att överklagan- betvivla riktigheten av det slut det prövas av högre rätt, som tingsrätten kommit till, anledning förekommer till det inte utan en prövning ändring i det slut tingsrätten av målet är möjligt att bedöma kommit till eller riktigheten av det slut som tings-

det annars finns synnerliga rätten kommit till,

skäl att pröva överklagandet. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt eller

det annars finns synnerliga

skäl att pröva överklagandet.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 39

14 § Prövningstillstånd får begränsas till att gälla viss särskiljbar del av domen eller det slutliga beslutet. Ett prövningstillstånd som meddelas utan sådan begränsning som avses i första stycket gäller domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet, överklagade beslut som tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.

14 a § Avser överklagandet ett beslut av tingsrätten som inte är slutligt skall 12-14 tillämpas. Detta gäller dock inte om hovrätten med anledning av talan mot tingsrättens dom eller slutliga beslut har meddelat prövningstillstånd som enligt 14 § andra stycket gäller även beslutet.

15§ Krävs prövningstillståndi hov- Om en dom eller ett beslut rätten, skall tingsrättens dom enligt II a § inte får överklagas eller beslut innehålla uppgift om skall avgörandet innehålla uppdetta och om innehållet i 14 gift om det. Får en dom eller ett beslut överklagas skall avgörandet innehålla uppgift om att prövningstillstånd krävs och om innehållet i

40 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

50 kap. 4 §

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

den dom som överklagas, i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas, grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 4. de omständigheter som åbe- 4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövnings- ropas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när så- tillstånd skall meddelas och dant tillstånd krävs, och de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje be- VIS. Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, skall klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör med ett vittne, en sakkunnig eller en part eller förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

7§ Uppfyller överklagandet inte Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är det på föreskrifterna i 4 § första stycket annat sätt ofullständigt, skall hov- 1-3 eller 5 eller andra stycket rätten förelägga klaganden att av- eller är det annat sätt ofullhjälpa bristen. ständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven överklagandeavgift inte har betalats. Följer klaganden inte före- Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet av- läggandet skall överklagandet visas, om det är så ofullständigt avvisas, om det är så ofullstänatt det inte utan väsentlig olägen- digt att det inte utan väsentlig het kan läggas till grund för en olägenhet kan läggas till grund rättegång i hovrätten. för rättegång i hovrätten eller en om underlåtenheten avser betalning av éverklagandeavgifterz.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 41

7a § Om överklagandet inte avvisas enligt 7 § andra stycket skall hovrätten besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skriftväxling. Om det firms särskilda skål att höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs får hovrätten besluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Vad som sagts om samman-

träde på telefon i 42 kap. 10 §

skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

8§

Om inte annat följer av andra Efter det att prövningstillstånd

stycket skall överklagandet delges meddelats skall om skriftväxling motparten med föreläggande att inte ägt rum enligt 7a § översvara skriftligen inom en viss tid. klagandet delges motparten med

Om det är uppenbart att över- föreläggande att svara skriftligen

klagandet är ogrundat, får hov- inom en viss tid. rätten genast meddela dom i målet. Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas.

l0 § Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämrnelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl.

42 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

Under förberedelsen får Under förberedelsen får samsammanträde hållas, om det behövs manträde hållas, om det behövs för ändamålsenlig handlägg- för en ändamålsenlig handläggen ning målet. ning av målet. [fråga om kallelse av till sådant sammanträde, utevaro

och underlåtenhet att infinna sig

personligen gäller, såvitt avser

klaganden, vad som i detta kapitel sägs om huvudförhandling i tillämpliga delar. Vad sagts om samman- Vad som sagts om sammansom telefon i 42 kap. 10 § träde på telefon i 42 kap. 10 § träde per skall gälla även vid sammanträde skall gälla även vid sammanträde

enligt denna paragraf. enligt denna paragraf.

12 a § Är det till fördel för handläggningen av målet, bör hovrätten innan förberedelsen avslutas göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter, så som de uppfattas av hovrätten. Denna bör innehålla upp-

gift om klagandens yrkande, mot-

partens inställning, grunder som åberopas till stöd för klagandens yrkande och motpartens inställning, vad som är ostridigt i målet samt, vad avser bevisning, uppgift om vad som skall styrkas med varje bevis och, om förhör åberopats, vad förhöret gäller. Parterna skall beredas tillfälle att yttra sig över sammanfattningen.

l3§ Hovrätten får avgöra målet Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, utan huvudförhandling om klaklagandens ändrings- gandens ändringsyrkande har om yrkande har medgetts, medgetts. om det är uppenbart att

överklagandet är ogrundat,

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 43

om båda parter har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller förklarat att de inte har något att invända mot det eller om värdet av det som överklagandet gäller uppenbart inte uppgår till det basbelopp enligt lagen 1962:381 om allmän

försäkring som gällde vid tid-

punkten för tingsrättens dom och inte båda parter har begärt hu-

vudförhandling.

Vid beräkningen av värdet en- Kan saken utredas tillfredsligt första stycket 4 bortses från ställande får hovrätten även i

rättegångskostnader och sådan andra fall avgöra målet utan ränta som avser tid efter det att huvudförhandling,

talan väckts. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvud-

förhandling eller

om ingen av parternas

sedan fråga väckts om avgörande

utan huvudförhandling, haft

någon invändning häremot. Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart att sådan förhandling är obehövlig. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

2l§ Uteblir klaganden från sam- Uteblir klaganden från sam-

manträde för huvudförhandling, manträde för huvudförhandling,

förfaller överklagandet. förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en klagande som

förelagts att infinna sig person-

ligen inställer sig endast genom ombud och hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet.

Uteblir klagandens motpart och har vite förelagts honom, får hovrätten, när förlikning om saken inte är tillåten, i stället för att före-

lägga nytt vite besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Om en part inställer sig endast genom ombud när han förelagts vid

44 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

vite att infinna sig personligen och är förlikning om saken inte tillåten,

fâr hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Har vite förelagts en part eller skall parten hämtas till rätten och kan han inte hämtas, får dock målet avgöras trots att parten inställt sig endast genom ombud eller uteblivit.

22§ Har överklagandet förfallit Har överklagandet förfallit enligt 21 skall hovrätten på enligt 21 § skall hovrätten på

ansökan klaganden återuppta ansökan av klaganden återuppta

av målet, han för sin utevaro målet, om han för sin utevaro om

hade laga förfall han inte eller underlåtenhet att infinna sig

som

kunde anmäla i tid. personligen hade laga förfall som

han inte kunde anmäla i tid.

Ansökan åtempptagande Ansökan om åtempptagande

om skall göras skriftligen inom tre skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet veckor från den dag då beslutet

meddelades. Om klaganden ute- meddelades. Om klaganden sedan

blir på nytt, har han inte rätt att målet återupptagits uteblir eller

fâ målet âterupptaget. inte följer ett föreläggande att

infinna sig personligen, har han

inte rätt att få målet âterupptaget.

23§

Har vid huvudförhandling i Har det vid huvudförhandling

tingsrätten rörande viss omstän- i tingsrätten rörande en viss dighet vittne eller sakkunnig eller omständighet hållits förhör med

part under sanningsförsäkran en part, ett vittne eller en sak-

hörts inför rätten eller syn på kunnig eller har det hållits syn

stället hållits och beror avgöran- på stället och är avgörandet även

det även i hovrätten tilltron till i hovrätten beroende av tilltron av

den bevisningen, får tingsrättens till den bevisningen, får tings-

dom inte ändras i den delen utan rättens dom i den delen ändras

att beviset tagits upp på nytt vid utan att beviset tas upp på nytt

huvudförhandling i hovrätten. En vid huvudförhandling bara om

sådan ändring får dock göras, beviset i hovrätten läggs

det finns synnerliga skäl för fram på ett sådant sätt att en till-

om

att bevisets värde är ett annat än förlitlig värdering av beviset ändå

tingsrätten antagit. kan göras eller

det finns synnerliga skäl att

beviset har ett annat värde än det

tingsrätten kommit fram till.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 45

51 kap. 4 § Overklagandet .. skall innehålla uppgifter om den dom som överklagas, i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas , grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 4. de omständigheter som åbe- 4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövnings- ropas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när så- tillstånd skall meddelas och dant tillstånd krävs, och de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör med ett vittne eller en sakkunnig eller förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

7§ Uppfyller överklagandet inte Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är det på föreskrifterna i 4 § första stycket annat sätt ofullständigt, skall hov- 1-3 eller 5 eller andra stycket rätten förelägga klaganden att av- eller är det på annat sätt ofullhjälpa bristen. ständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

7 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 7 § andra stycket skall hovrätten besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det be-

hövs skall beslutet föregås av

skriftväxling.

Om det finns särskilda skål att

höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd av-

46 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

görs får hovrätten besluta att hålla sammanträde. Till ett sádant sammanträde skall parterna kallas. Vad som sagts om samman-

träde på telefon i 42 kap. 10 §

skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

8§

Om inte annat följer av andra Efter det att prövningstillstånd

stycket skall överklagandet delges meddelats skall om skriftväxling motparten med föreläggande att inte ägt rum enligt 7a§ överskriftligen inom viss tid. klagandet delges motparten med svara en Uppgift målsägandes eller föreläggande att svara skriftligen om vittnens ålder, yrke och bostads inom en viss tid. I mål om alladress som saknar betydelse för mänt åtal får överklagandet dock åtalet skall inte framgå av de översändas till åklagaren utan handlingar som delges den till- delgivning. Uppgift om målstalade i mål om allmänt åtal. ägandes eller vittnens ålder, yrke Om det är uppenbart att över- och bostadsadress som saknar klagandet är ogrundat, får hov- betydelse för åtalet skall inte rätten genast meddela dom i framgå av de handlingar som målet. delges den tilltalade i mål om allmänt åtal. Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts. Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

10 § Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift

målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som

om

saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som

sänds över till den tilltalade i mål allmänt åtal. om

Om det behövs, får hovrätten besluta ytterligare skriftväxling

om under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmel-

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 47

skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten ser om skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Under förberedelsen får Under förberedelsen får samsammanträde hållas, om det behövs manträde hållas, om det behövs för ändamålsenlig handlägg- för en ändamålsenlig handläggen ning av målet. Hovrätten får ning av målet. I fråga om kallelse besluta att den som är anhållen till sådant sammanträde, utevaro

eller häktad skall inställas till och underlåtenhet att infinna sig

sammanträdet. personligen gäller, såvitt avser klaganden, vad vad som i detta kapitel huvudförhandling sägs om i tillämpliga delar. Hovrätten får besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet. Vad som sagts om samman- Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § träde på telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap. 10 § skall gälla även och 47 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna vid sammanträde enligt denna

paragraf. paragraf.

13§ Hovrätten får avgöra målet Kan saken utredas tillfredsutan huvudförhandling, ställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling, om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån, endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande om godtas av motparten,

om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller

det inte finns anledning om det inte finns anledning om att döma den tilltalade till ansvar att döma den tilltalade till ansvar

eller ådöma honom påföljd eller eller ådöma honom påföljd eller

döma honom till annan påföljd än döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. sådana påföljder i förening, om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande

utan huvudförhandling, haft nå-

gon invändning häremot.

48 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

Har i fall som avses i första

stycket 1-3 en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte år uppenbart obehövligt. Med de påföljder som anges i Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs vite och, första stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om om det inte samtidigt är fråga om förverkande villkorligt med- förverkande av villkorligt medav given frihet från fängelsestraff, given frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § förordnande enligt 34 kap. l § första stycket 1 brottsbalken. första stycket 1 brottsbalken.

Har i fall som avses i första

stycket en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt. Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

17§ I övrigt skall det som sägs i 1 I övrigt skall det som sägs i l

kap. 9 § samt 46 kap. 1-5 §§, kap. 9 § samt 46 kap. 1-5 §§,

6§ andra stycket, 7-9, 11, 13, 6§ andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i fråga 16 och 17 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel I fråga om den som avses i skall dock tillämpas i fråga om 36 kap. I § andra eller tredje kallelser till uppskjuten huvudför- stycket skall även 46 kap. 15 § handling och föreläggande för första stycket tillämpas. Reglerna parterna. i 16 § i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för parterna. När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den förhandlingen. I fråga om sådana åtgärder gäller 10-12 §§ i detta kapitel.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 49

23§ Har vid huvudförhandling i Har det vid huvudförhandling tingsrätten rörande viss omstän- i tingsrätten rörande en viss dighet vittne eller sakkunnig hörts omständighet hållits förhör med inför rätten eller på stället part, ett vittne, en sakkunnig syn en hållits och beror avgörandet även eller en målsägande som inte för i hovrätten tilltron till den talan eller har det hållits syn på av bevisningen, får tingsrättens dom stället och är avgörandet även i inte ändras i den delen utan att hovrätten beroende av tilltron till beviset tagits på nytt vid den bevisningen, får tingsrättens upp huvudförhandling i hovrätten. En dom i den delen ändras utan att sådan ändring får dock göras, beviset tas upp på nytt vid huvudden är till förmån för den förhandling bara om om

tilltalade eller det finns beviset i hovrätten läggs

om syn-

nerliga skäl för bevisets värde fram på ett sådant sätt att en till-

att är ett annat än tingsrätten förlitlig värdering av beviset antagit. ändå kan göras,

det finns synnerliga skäl att

beviset har ett annat värde än det

tingsrätten kommit fram till eller

ändringen är till förmån för

den tilltalade.

52 kap. 3 §

Overklagandet .. skall innehålla uppgifter

om det beslut som överklagas, 2. den ändring i beslutet som yrkas,

grunderna för överklagandet, 4. de omständigheter åbe- 4. de omständigheter som åbe-

som

till stöd för att prövnings- ropas till stöd för att prövnings-

ropas tillstånd skall meddelas, när så- tillstånd skall meddelas och dant tillstånd krävs, och de bevis åberopas och vad skall styrkas med varje besom som vis. Skriftliga bevis inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt som med överklagandet.

6§ Uppfyller överklagandet inte Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § eller är det föreskrifterna i 3 § första stycket annat sätt ofullständigt, skall hov- 1-3 eller 5 eller andra stycket rätten förelägga klaganden eller är det annat sätt ofullatt avhjälpa bristen. ständigt, skall hovrätten förelägga

48 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

Har i fall som avses i första

stycket 1-3 en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt. Med de påföljder som anges i Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs vite och, första stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om om det inte samtidigt är fråga om förverkande villkorligt med- förverkande av villkorligt medav given frihet från fängelsestraff, given frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. första stycket 1 brottsbalken.

Har i fall som avses i första

stycket en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt. Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huwdförhandling. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

l7§ I övrigt skall det sägs i 1 I övrigt skall det som sägs i 1 som

kap. 9 § samt 46 kap. 1-5 §§, kap. 9 § samt 46 kap. 1-5 §§,

6§ andra stycket, 7-9, 11, 13, 6§ andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i fråga 16 och 17 tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel I fråga om den som avses i skall dock tillämpas i fråga om 36 kap. I § andra eller tredje kallelser till uppskjuten huvudför- stycket skall även 46 kap. 15 § handling och föreläggande för första stycket tillämpas. Reglerna parterna. i 16 § i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för parterna. När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den förhandlingen. I fråga om sådana åtgärder gäller 10-12 i detta kapitel.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 51 SOU 1995: 124

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan

annan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande åtgärd som avses i om en

26-28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten

omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten bevilsådan åtgärd eller förklarat beslutet får verkställas även om jat en att det inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsbeslut i fråga häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 rättens om kap. 5 § eller reseförbud utan att höra motparten. a

54 kap. 2 § skriftligen avtalat Har skriftligen avtalat Har parterna parterna inte överklaga dom att inte överklaga en dom som att en som meddelas med anledning meddelas med anledning av en av en uppkommen tvist eller fram- uppkommen tvist eller en framen tida tvist kan härledas till ett tida tvist som kan härledas till ett som visst angivet rättsförhållande, visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, förlikning gäller avtalet, om förlikning om om om saken är tillåten. Ett avtal som saken är tillåten. ingåtts före tvistens uppkomst gäller dock inte i mål som avses i

1 kap. 3 d § första stycket.

En utfästelse att inte överklaga har gjorts efter domen gäller, som förlikning saken är tillåten. om om

4§ Det sägs i 49 kap. 4-6, 8 Det som sägs i 49 kap. som

och ll §§ överklagande 4-6 §§, 8§ första stycket och

om av en tingsrätts beslut skall tillämpas 11§ om överklagande av en vid överklagande hovrätts tingsrätts beslut skall tillämpas av en beslut, inte är slutligt, i vid överklagande av en hovrätts som frågor i de närrmda beslut, inte är slutligt, i som avses som

paragraferna och uppkommit frågor avses i de nämnda

som som

i hovrätten eller överklagats dit. paragraferna och som uppkommit

i hovrätten eller överklagats dit.

1 7 § 8 a § Ett beslut vilket hov- Ett beslut genom vilket hovgenom rätten avvisat missnöjesan- rätten avvisat en missnöjesanen mälan, ansökan återvin- mälan, en ansökan om återvinen om

ning eller återupptagande eller ett ning eller återupptagande eller ett

52 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

överklagande av hovrätts dom överklagande hovrätts dom av eller beslut får överklagas. Frå- eller beslut får överklagas. Frågan om en sådan anmälan eller gan om sådan anmälan eller en ansökan gjorts eller ett överkla- ansökan gjorts eller ett överklagande skett inom rätt tid får gande skett inom rätt tid får annars inte prövas av Högsta inte prövas Högsta annars av domstolen. domstolen.

9§ Prövningstillstånd krävs för att Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga be- hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts slut. vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som i avses 17 Första stycket gäller inte över-

klaganden av Riksåklagaren,

Justitiekanslern eller någon av

Riksdagens ombudsmän i mål där

allmänt åtal förs.

10§

Prövningstillstånd får medde- Om överklagandet avser hov-

las endast om rättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som inletts i tingsrätt eller hovrättens slutliga beslut i ett ärende har ett som direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 8a § får prövningstillstånd meddelas endast om det är av vikt för ledning rättstillämpningen att överklagandet av prövas av Högsta domstolen eller det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller missgrovt tag. Om prövningstillstånd fordras i tvâ eller flera likartade mål och Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i dem, får prövett av ningstillstånd meddelas även i övriga mål.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 53 SOU 1995: 124

10 a §

Om överklagandet avser hov-

rättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som inletts i hovrätt eller sådant beslut som avses i 8 a § skall 49 kap. 13 § tillämpas.

13§

Vid avgörandet pröv- Vid avgörandet av om pröv-

av om

ningstillstånd skall meddelas be- ningstillstånd skall meddelas en-

höver hänsyn tas endast till så- ligt 10 § eller 14 § första stycket dana omständigheter har första meningen behöver hänsyn som åberopats klaganden. tas endast till sådana omständigav heter som har åberopats av klaganden.

14§ Avser överklagandet ett beslut Avser överklagandet ett beslut hovrätten inte är slutligt hovrätten som inte är slutligt av som av och meddelats i ett mål eller och meddelats i ett mål eller som som ärende väckts vid tingsrätt ärende inletts i tingsrätt som som skall 9-13 tillämpas. Detta skall 10, 11 och 13 §§ tilläm-

gäller dock inte om Högsta dom- pas. Avser överklagandet ett

stolen med anledning talan beslut hovrätten som inte är av av hovrättens dom eller slutliga slutligt och som meddelats i ett mot beslut har meddelat prövnings- mål eller ärende som inletts i tillstånd enligt 11 § tredje hovrätt skall 49 kap. 13 § och 54 som stycket gäller även beslutet. kap. 9 och 11 §§ tillämpas. Första stycket gäller dock inte Högsta domstolen med anledom ning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut har meddelat

prövningstillstånd som enligt 11 §

tredje stycket gäller även beslutet.

15 § beslut hovrätt enligt 3 § andra stycket eller 7 eller Om ett av en

8 § inte får överklagas, skall beslutet innehålla uppgift om det. Krävs prövningstillstånd i Får dom eller ett beslut

en

Högsta domstolen, skall hovrät- överklagas skall avgörandet innetens dom eller beslut innehålla hålla uppgift om att prövningstill-

54 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

uppgift om detta och inne- stånd krävs och de grunder om om hållet i 10 på vilka sådant tillstånd kan med-

delas.

55 kap. 3 §

Överklagandet skall innehålla uppgifter

om den dom som överklagas, i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas , grunderna för överklagandet och i vilket avseende hovrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 4. de omständigheter 4. de omständigheter som som

åberopas till stöd för att pröv- åberopas till stöd för att pröv-

ningstillstånd skall meddelas, när ningstillstånd skall meddelas och sådant tillstånd krävs, och 5. de bevis som åberopas och vad skall styrkas med varje som bevis. Har en omständighet eller ett bevis åberopas i Högsta domsom stolen inte lagts fram tidigare, skall klaganden i tvistemål förklara an-

ledningen till det. Skriftliga bevis inte lagts fram tidigare skall

som ges in samtidigt med överklagandet. Klaganden skall också ange om han vill att motparten eller i brottmål målsäganden eller den tilltalade

skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i Högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

6§ Uppfyller överklagandet inte Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första stycket föreskrifterna i 3 § första stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket eller är det annat sätt ofull- eller är det på sätt ofullannat ständigt, skall Högsta domstolen ständigt, skall Högsta domstolen

förelägga klaganden att avhjälpa förelägga klaganden att avhjälpa

bristen. bristen. Detsamma gäller om

föreskriven överklagandeavgift

inte har betalats.

Följer klaganden inte före- Följer klaganden inte föreläg-

läggandet skall överklagandet gandet skall överklagandet avvi-

av-

visas, om det är så ofullständigt det är så ofullständigt

sas, om att att det inte utan väsentlig olägen- det inte utan väsentlig olägenhet het kan läggas till grund för kan läggas till grund för rätteen en rättegång i Högsta domstolen. gång i Högsta domstolen eller om underlåtenheten betalning avser

av éverklagandeavgiften.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 55 SOU 1995: 124

7§

Behövs prövningstillstånd, Om överklagandet inte avvisas

skall Högsta domstolen besluta enligt 6 § andra stycket skall sådant tillstånd skall med- Högsta domstolen besluta om om

det skål för det, prövningstillstånd skall meddelas.

delas. När finns

får frågan skrift- Om det behövs skall beslutet tas upp utan att växling har skett. föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att

höra part muntligen innan en

frågan om prövningstillstånd av-

görs får Högsta domstolen besluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Vad som sagts om samman-

träde på telefon i 42 kap. 10 §

skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

8§

Om inte annat följer 7 Efter det att prövningstillstånd

av

skall överklagandet delges mot- meddelats skall om skriftvålxling med föreläggande att inte ägt enligt 7§ överkla-

parten svara rum skriftligen inom viss tid. Upp- gandet delges motparten med en

gift målsägandes eller vitt- föreläggande att svara skriftligen

om ålder, yrke och bostads- inom viss tid. I mål om allnens en

adress saknar betydelse för mänt åtal får överklagandet dock

som åtalet skall inte framgå de översändas till åklagaren utan av

handlingar delges den till- delgivning. Uppgift om måls-

som

talade i mål allmänt åtal. ägandes eller vittnens ålder, yrke

om och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framde handlingar som delges av den tilltalade i mål om allmänt åtal. Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande kvarstad eller om någon åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan annan åtgärd eller i brottmål avslagit ett yrkande åtgärd som avses i om en 26-28 kap. eller upphävt beslut sådan åtgärd, får Högsta domett om stolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten

beviljat sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även

en inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut det, får om den om Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens

56 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor häktning eller

om reseförbud får Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.

14§

Har vid huvudförhandling i Har det vid huvudförhandling

lägre rätt rörande viss omstän- i lägre rätt rörande viss en om-

dighet vittne eller sakkunnig eller ständighet hållits förhör med

en part under sanningsförsäkran part, ett vittne, sakkunnig eller en

hörts inför rätten eller på målsägande inte för talan

syn en som stället hållits och beror avgöran- eller har det hållits på stället syn det även i Högsta domstolen och år avgörandet även i Högsta av

tilltron till den bevisningen, får domstolen beroende tilltron till

av

hovrättens dom ändras i den den bevisningen, får hovrättens

delen endast hovrätten i dom i den delen ändras om utan att samma del ändrat tingsrättens beviset tas på vid huvudupp nytt

dom utan att beviset vid förhandling

ta upp bara om

huvudförhandling. En sådan änd- det finns synnerliga skäl att

ring får dock göras, den är beviset har värde än det om ett annat till förmån för den tilltalade eller hovrätten kommit

fram till eller om det finns synnerliga skäl för ändringen är till förmån för

att bevisets värde är ett annat än den tilltalade. hovrätten antagit.

15 §

Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestäm-

melser tillämpas: i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje och fjärde styckena, 12 14- 22 §§, 24 § och 25 § första och andra styckena och 2. i brottmål, 51 kap. 8 § i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje och tredje stycket, 10 § tredje och fjärde styckena, 12 14-22 §§, fjärde styckena, 12 14-22 §§ samt 23 a, 24, 25 och 30 §§. samt 24, 25 och 30 §§. Det som sägs i 50 kap. 26-29 §§ rörande tvistemål i 51 kap. samt 26-29 rörande brottmål undanröjande tingsrätts dom och om av om

âterförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga lägre rätts dom.

om

56 kap. 3 §

Overklagandet .. skall innehålla uppgifter

om

det beslut som överklagas, den ändring i beslutet som yrkas,

grunderna för överklagandet,

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 57

4. de omständigheter som åbe- 4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstill- ropas till stöd för att prövningsstånd skall meddelas, när sådant tillstånd skall meddelas och tillstånd krävs, och de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje be- VIS. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet.

6§ Uppfyller överklagandet inte Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första stycket föreskrifterna i 3 § första stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket 1-3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofull- eller är det annat sätt ofullständigt, skall Högsta domstolen ständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa förelägga klaganden att avhjälpa bristen. bristen. Detsamma gäller om föreskriven överklagandeavgift inte har betalats. Följer klaganden inte före- Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet av- läggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt visas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägen- att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en het kan läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen. rättegång i Högsta domstolen eller om underlåtenheten avser

betalning av överklagandeavgif-

ten.

6 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § andra stycket skall Högsta domstolen besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skrifivdxling. Om det firms särskilda skäl att höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs får Högsta domstolen besluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas.

58 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Vad som sagts om samman-

träde på telefon i 42 kap. 10 §

skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

7§

Om Högsta domstolen finner Efter det att prövningstillstånd

att klagandens motpart bör höras meddelats skall, om Högsta domangående överklagandet, skall stolen finner att klagandens motöverklagandet delges honom med part bör höras angående över-

föreläggande att svara skriftligen klagandet och skriftväxling inte

inom en viss tid. ägt enligt 6 överklaganrum a det delges honom med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid.

13 § Om parterna har ingått ett så- Om parterna har ingått ett sådant avtal som avses i 49 kap. dant avtal som avses i 49 kap. 2 § om att inte överklaga tings- 2 § om att inte överklaga tingsrättens dom, får tingsrätten med rättens dom, får tingsrätten med parternas samtycke hänskjuta en parternas samtycke hänskjuta en

viss fråga i målet till prövning av viss fråga i målet till prövning av

Högsta domstolen. Högsta domstolen. Avtalet att inte överklaga tingsrättens dom får vara förenat med det villkoret att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Frånträder parterna avtalet medför det inte rätt att överklaga tingsrättens dom.

58 kap. 6 § Om resningsansökningen inte Om resningsansökningen inte avvisas, skall den tillsammans avvisas, skall den tillsammans med därvid fogade handlingar med därvid fogade handlingar delges motparten. Denne skall delges motparten. Gäller ansök-

samtidigt föreläggas att inkomma ningen resning i mål om allmänt med skriftlig förklaring. Om an- åtal får den dock översändas till

sökningen är ogrundad, får den åklagaren utan delgivning. Denne dock avslås omedelbart. skall samtidigt föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 59

Om ansökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart. Om prövning av ansökningen Om prövning av ansökningen sker i hovrätt, tillämpas 52 kap. sker i hovrätt, tillämpas 52 kap. 8-12 §§. Om ansökningen tas upp 11 och 12 §§. Om ansökomedelbart högsta domstolen, ningen tas upp omedelbart av av tillämpas 56 kap. 10 och Högsta domstolen, tillämpas 56 12 §§. kap. 9 och 11 §§. Rätten får förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärder för verkställighet av domen inte skall äga rum.

59 kap. 3 § I fråga klagan över dom- I fråga om klagan över domom

villa och överklagande av hov- villa och överklagande av hov-

rätts beslut i sådant ärende skall i rätts beslut i sådant ärende skall i övrigt 52, 54 och 56 kap. tilläm- övrigt 52, 54 och 56 kap. tilläm- I fråga klagan som skall pas. Vid överklagande av hovrätts pas. om prövas omedelbart av Högsta beslut skall därvid tillämpas

domstolen gäller dock inte be- bestämmelserna om prövningstillstämmelserna om prövningstill- stånd i 54 kap. 10§ och 14§

stånd. första stycket första meningen. I fråga om klagan som skall prövas omedelbart av Högsta domstolen gäller dock inte bestämmelserna om prövningstillstånd. Rätten får besluta att domen tills vidare inte får verkställas. Undanröjs domen annat skäl än att rätten varit obehörig eller av annars inte bort ta upp målet till prövning, skall rätten samtidigt besluta att ny handläggning skall äga rum vid den rätt som meddelat domen. I fråga om ersättning för kostnad gäller bestämmelserna om rättegångskostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett mål eller ärende inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

60 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken att 12 kap. 71 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. 71 § Ett överklagande som avses i Ett överklagande som avses i 70 § tas upp av Svea hovrätt. 70 § prövas av Svea hovrätt.

Överklagandet skall ges in till Prövningstillstând krävs inte för

hyresnämnden. att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Överklagandet skall ges in till

hyresnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 61

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 37 kap. 8 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 kap. 8 § Bestämmelserna i 7 § första stycket tillämpas motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Den som har dömts till Den som har dömts till skyddstillsyn får hos hovrätten skyddstillsyn får hos hovrätten överklaga ett beslut av övervak- överklaga ett beslut av övervakningsnänmd i frågor som avses i ningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 15 § eller 28 kap. 7 eller 26 kap. 15 § eller 28 kap. 7 eller ll Skrivelsen skall ges in till 11 Skrivelsen skall ges in till övervakningsnämnden. Klago- övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då tiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. I klaganden fick del av beslutet. I hovrätten tillämpas bestämmelser- hovrätten tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om över- na i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut. klagande av tingsrätts beslut. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva övervakningsnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den l januari 1997.

62 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

4. till ändring i utsökningsbalken Förslag lag om

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken att 18 kap. 16 a § skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett mål eller ärende inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 63

5. Förslag till lag om ändring i lagen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1941:416 om arvsskatt och gâvoskatt att 60 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 § Beskattningsmyndighetens be- Beskattningsmyndighetens beslut får överklagas till hovrätten slut får överklagas till hovrätten av en enskild part eller av den av en enskild part eller av den enligt 64 § 1 mom. förordnade enligt 64 § l mom. förordnade

granskningsmyndigheten. Vid granskningsmyndigheten. Vid

överklagande gäller lagen 1995: överklagande gäller lagen 1995: 000 om domstolsärenden. 000 om domstolsärenden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva ett beslut som rör beskattning av gåva.

Om beskattningsmyndighetens beslut innefattar prövning av en

fråga om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, får överklagande ske inom tre år från beslutets dag. När en skattskyldig vits-

ordat en anmärkning, som framställts av granskningsmyndigheten,

skall det vid överklagandet anses som om beskattningsmyndigheten meddelat beslut om skattens fastställande när granskningsmyndigheten fått meddelande om vitsordandet. I sådant fall skall ett överklagande ges in till hovrätten. Har ena parten överklagat beslutet och vill även motparten överklaga det, skall dock dennes överklagande ha kommit in till tingsrätten eller till hovrätten inom två månader från det att delgivning har skett av föreläggande som avses i 16 § lagen 1995: 000 om domstolsärenden. Prövningen av om motparten har överklagat i rätt tid skall alltid göras av hovrätten. När ett beslut som avses i andra stycket överklagas skall hovrätten, om målet tas till prövning, alltid ge klagandens motpart tillfälle att upp yttra sig.

Beslut beskattningsmyndigheten i frågor som avses i 17 och

av 26 §§ får inte överklagas. Har någon förelagts att vid vite fullgöra en

Lydelse enligt lagrâdsremiss En ny lag om domstolsärenden.

64 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124 uppgift som anges i 26 får dock föreläggandet komma under prövning i samband med överklagande av beslut om vitets utdömande. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 65

Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen 1969:387

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen 1969:387 att 60 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 § Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till nämnden inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I övrigt tillämpas vid över- I övrigt tillämpas vid överklagande av ett beslut som inne- klagande av ett beslut som innebär att saken avgörs bestämmel- bär att saken avgörs bestämrnelserna i rättegångsbalken om serna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts domar överklagande av tingsrätts domar i tvistemål där förlikning om i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Vid över- saken inte är tillåten. Vid överklagande av annat beslut tilläm- klagande av annat beslut tillämpas bestämmelserna i rättegångs- pas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tings- balken om överklagande av tingsrätts beslut. rätts beslut. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva koncessionsnämndens beslut. I fråga om rättegångskostnaderna tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om allmänt åtal. Beträffande Naturvårdsverket gäller i stället för bestämmelserna i rättegångsbalken om föreläggande för part och parts utevaro i tvistemål det som är föreskrivet för åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

66 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

7. Förslag till lag om ändring i lagen 1973: 188 om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1973:188 om arrendeom nänmder och hyresnänmder att 23 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 § Om fullföljd talan mot hyresnärrmdens beslut i ärende enligt 12 av

kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen 1978:304 eller i ären-

de angående bostadsrätt, eller särskild förvaltning eller i ärende enligt

lagen 1975:1132 om förvärv av hyresfastighet m.m., eller lagen

1982:352 rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt om

finns bestämmelser i 12 kap. 70 § jordabalken, 31 § hyresförhand-

lingslagen, ll kap. 3 § bostadsrättslagen 1991:614, 34 § bostadsför-

valtningslagen 1977:792, 25 § lagen om förvärv av hyresfastighet samt 15 § lagen rätt till fastighetsförvärv för ombildning till

m.m. om bostadsrätt. Hyresnänmdens yttrande enligt 12 a § första stycket fâr inte överklagas. Hyresnämndens beslut får överklagas hos Svea hovrätt, om nämnden avvisat ansökan i 11, 14-16, 16 16 c eller som avses a, 16 e eller avvisat ett överklagande, 2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15 16, 16 a, 16 c eller 16 e a, dock när ärendet kan återupptagas, förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet, utdömt vite eller påföljd för underlåtenhet att iaktta annan föreläggande eller âdömt straff för förseelse i förfarandet, 5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Ett överklagande som avses i Ett överklagande som avses i

tredje stycket skall in till tredje stycket skall ges in till ges hyresnärnnden inom tre veckor hyresnämnden inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. från den dag beslutet meddelades.

Prövningstillstánd krävs inte för

att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut. I fråga handläggningen hos hyresnänmden av ett överklagande om i första eller tredje stycket tillämpas bestämmelserna i 52 som avses kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 67

Förslag till lag om ändring i lagen

1974:371 om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1974:371 om rättegång i arbetstvister att 4 kap. 12 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 12 § En tingsrätts dom eller beslut En tingsrätts dom eller beslut får överklagas hos Arbetsdom- får överklagas hos Arbetsdomstolen enligt bestämmelserna i 49 stolen enligt bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken. Överkla- kap. rättegångsbalken. Övergandet skall ske inom den tid klagandet skall ske inom den tid i 50 kap. 1 och 2 §§ som anges i 50 kap. l och 2 §§ som anges eller 52 kap. 1 § rättegångsbal- eller 52 kap. 1 § rättegångsbal-

ken. ken. Prövningstillstånd krävs inte

för att Arbetsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

68 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

Förslag till lag om ändring i lagen 1974:1080 om avveckling av hyresregleringen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1974: 1080 om avveckling

av hyresregleringen att 7 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§ Hyresnänmdens beslut enligt Hyresnämndens beslut enligt denna lag överklagas hos Svea denna lag överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor frän den hovrätt inom tre veckor frân den dag beslutet meddelades. Över- dag beslutet meddelades. Överklagandet skall ges in till hyres- klagandet skall ges in till hyres nämnden. I övrigt tillämpas 23 § nämnden. Prövningstillstånd tredje stycket och 23 b § första krävs inte för att hovrätten skall stycket lagen 1973:188 om pröva hyresnämndens beslut. I arrendenänmder och hyresnämn- övrigt tillämpas 23 § tredje styckder. et och 23 b § första stycket lagen 1973:188 om arrendenärrmder och hyresnärrmder. Nämndens beslut gäller, om inte hovrätten beslutar annat, även om det har överklagats. I den del beslutet avser förfluten tid gäller detta dock endast såvitt fråga är om överklagande av den som vid beslutet upphört eller sedermera upphör att vara hyresvärd eller hyresgäst beträffande lägenheten. Värdera parten skall svara för sin rättegångskostnad i hovrätten i den mån annat följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 69

10. Förslag till i

lag om ändring lagen 1975:1132 om förvärv av hyresfastighet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1975:1132 om förvärv av hyresfastighet att 25 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 § Hyresnärnndens beslut enligt Hyresnämndens beslut enligt denna lag fâr överklagas hos denna lag får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. den dag beslutet meddelades.

Överklagandet skall ges in till överklagandet skall ges in till

hyresnämnden. hyresnänmden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

70 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

11. till ändring i lagen Förslag lag om 1976:206 om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1976:206 om felparkeom

ringsavgift att 10 a § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l0a§2

Hovrätten får inte pröva ett Hovrättens beslut får inte överklagande ett beslut överklagas av en enskild part. av av en tingsrätt, inte hovrätten med- Hovrätten får dock tillåta att om

delat prövningstillstånd. beslutet överklagas, om det finns

Prövningstillstånd behövs inte särskilda skäl för en prövning om

överklagandet beslut tillstånd skall ges enligt 54 kap. om avser rör någon än part, 10 § första stycket 1 rättegångssom annan en beslut i vilket tingsrätten ogillat balken. jäv mot domare eller beslut en genom vilket en anmälan av bestridande avvisas. Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock tillåta att

beslutet överklagas, om det finns

särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.

10 § första stycket 1 rättegångs-

balken.

Denna lag träder i kraft den l januari 1997. Om ett ärende inletts

före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

zLydelse enligt lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 71

12. Förslag till lag om ändring i lagen

va-nämnd

1976:839 om statens

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1976:839 om statens vanämnd att 20 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 § Nämndens beslut överklagas Nämndens beslut överklagas

1105 SV hoVfätt- Målet

hos Svea hovrätt. Målet prövas PTÖYaS

hOVratten dess

av hovrätten i dess sammansätt- 1 sammansatt

nmg som vattenoverdomstol. mg . 50m Vaen°Verd°mSt°l .. Prävningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva nämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den l januari 1997.

72 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

13. till ändring i Förslag lag om bostadsförvaltningslagen 1977:792

Härigenom föreskrivs i fråga om bostadsförvaltningslagen 1977:

792 att 34 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 § Hyresnämndens beslut enligt Hyresnänmdens beslut enligt denna lag får överklagas hos denna lag får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. den dag beslutet meddelades.

överklagandet skall ges in till Överklagandet skall ges in till

hyresnämnden. hyresnämnden. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den l januari 1997.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 73

14. till ändring i Förslag lag om hyresförhandlingslagen 1978:304

Härigenom föreskrivs i fråga om hyresförhandlingslagen 1978:

304 att 31 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 § Hyresnämndens beslut enligt Hyresnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos denna lag får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. den dag beslutet meddelades.

Överklagandet skall ges in till Överklagandet skall ges in till

hyresnänmden. hyresnämnden. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den l januari 1997.

74 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

15. Förslag till lag om ändring i lagen

1982:352 rätt till för

om fastighetsförvärv ombildning till bostadsrätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1982:352 om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt att 15 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 § Hyresnämndens beslut enligt Hyresnänmdens beslut enligt denna lag får överklagas hos denna lag får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. den dag beslutet meddelades.

Överklagandet skall ges in till Överklagandet skall ges in till

hyresnämnden. hyresnämnden. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 75

16. till lag ändring i vattenlagen Förslag om

1983:291

Härigenom föreskrivs i fråga vattenlagen 1983:291 att 21 om kap. 4 § skall ha följande lydelse

21 kap. 4§ I fall i 3 § får I fall som avses i 3 § får som avses kronofogdemyndigheten meddela kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning. I fråga om särskild handräckning. I fråga om sådan handräckning finns be- sådan handräckning finns bestämmelser i lagen 1990:746 stämmelser i lagen 1990:746 betalningsföreläggande och om betalningsföreläggande och om handräckning. Utslag i sådant handräckning. Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöver- mål överklagas hos vattenöverdomstolen. domstolen. Prövningstillstánd krävs inte för att vattenöverdomstolen skall pröva kronofogde-

myndighetens utslag.

Om allmänna intressen berörs, görs ansökan om handräckning av länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

76 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

17. till i

Förslag lag om ändring bostadsrättslagen 1991:614

Härigenom föreskrivs i fråga om bostadsrättslagen 1991:614 att 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§ Beslut av hyresnämnden i Beslut av hyresnänmden i frågor angående inträde i för- frågor angående inträde i föreningen enligt 2 kap. 10 skyl- eningen enligt 2 kap. 10 skyl-

dighet att upplåta bostadsrätt dighet att upplåta bostadsrätt

enligt 4 kap. 6 fastställande av enligt 4 kap. 6 fastställande av

hyresvillkor enligt 4 kap. 9 hyresvillkor enligt 4 kap. 9

godkännande av stämmobeslut godkännande av stämmobeslut enligt 9 kap. 16 § första stycket 1 enligt 9 kap. 16 § första stycket 1 eller 2 eller utdömande av vite eller 2 eller utdömande av vite enligt 11 kap. 2 § fâr överklagas enligt 11 kap. 2 § får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor hos Svea hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelas. från den dag beslutet meddelas.

Överklagandet skall ges in till överklagandet skall ges in till

hyresnärrmden. hyresnämnden. Prövningstillstând krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut. Beslut av hyresnänmden i frågor enligt 7 kap. 11 § får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 77

18. Förslag till ändring i lag om konkurrenslagen 1993 :20

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen 1993:20 att 64 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

64 Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förliksom ning inte är tillåten, och 2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första stycket 5 och lagen 1995:000 om domstolsärenden. Vad sägs om hovrätten i Vad som sägs om hovrätten i som 49, 50 och 52 kap. rättegångs- 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken samt 38§ första stycket balken samt 38§ första stycket ärendelagen skall i stället gälla lagen om domstolsärenden skall i Marknadsdomstolen. stället gälla Marknadsdomstolen.

Prövningstillstând krävs inte för

att Marknadsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

3Lyde1se enligt lagrådsremiss Ny lag om domstolsärenden.

78 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

19. Förslag till lag

om ändring i skuldsaneringslagen 1994 : 334

Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen 1994:334 att 31 och 32 §§ skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 79 SOU

20. Förslag till lag om ändring i lagen i vissa hyresmâl i

1994:831 om rättegången

Svea hovrätt

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1994:831 om rättegången om i vissa hyresmâl i Svea hovrätt att 7 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§ Har vittne, sakkunnig Har part, ett vittne eller en ett en en eller part under sanningsför- sakkunnig hörts inför hyresnämnen

säkran hörts inför hyresnämnden den och är avgörandet även i och beror avgörandet även i hov- hovrätten beroende av tilltron till

rätten tilltron till den bevis- den bevisningen, får hyresnämnav

ningen, får hyresnâmndens beslut dens beslut i den delen ändras

inte ändras i den delen utan att utan att beviset tas upp på nytt i beviset tagits på nytt i hov- hovrätten bara om upp rätten. En sådan ändring får beviset i hovrätten läggs

dock det fram på sådant sätt att tillgöras, om finns synner- ett en

liga skäl för att bevisets värde är förlitlig värdering av beviset ett annat än hyresnämnden an- ändå kan göras eller

tagit. det finns synnerliga skäl att

beviset har ett annat värde än det

hyresnämnden kommit fram till.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

80 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

21. till i

Förslag lag om ändring lagen 1994:834 om upphävande av bostadssaneringslagen 1973:531

Härigenom föreskrivs att övergângsbestämmelserna till lagen 1994:834 om upphävande av bostadssaneringslagen 1973:531 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Övergångsbestämmelser

Den upphävda lagen gäller fortfarande i ärenden som har väckts vid hyresnämnden under lagens giltighetstid, dock inte i ärenden enligt 2 a § första stycket. 2. Om ett upprustningsåläggande eller ett användningsförbud har meddelats enligt 2 § första stycket, gäller den upphävda lagen fortfarande i frågor som rör upprustningen och användningen av den lägenhet som avses med beslutet. Detsamma gäller om ett beslut har meddelats enligt 2 § andra stycket. Har åläggandet eller förbudet förfallit, gäller inte vad som nu sagts. Beslut om förbud enligt 2 a § upphör att gälla samtidigt som den Upphävda lagen. 4. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om en bygglovspliktig åtgärd för vilken en ansökan om bygglov enligt plan- och

bygglagen 1987: 10 har gjorts före lagens upphävande.

5. Hyresnänmdens beslut i 5. Hyresnämndens beslut i ärenden som avses i punkterna ärenden som avses i punkterna 2 och 4 får överklagas hos Svea 2 och 4 fâr överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från den hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Över- dag beslutet meddelades. Överklagandet skall ges in till hyres- klagandet skall in till hyresges närrmden. nämnden. Prövningstillstánd

krävs inte för att hovrätten skall

pröva hyresnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 81

22. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen 1995:450

Härigenom föreskrivs att 51 § marknadsföringslagen 1995:450 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

51 Vad sägs i 49, 50 och 52 Vad som sägs i 49, 50 och 52 som kap. rättegångsbalken och i 38 § kap. rättegångsbalken och i 38 § första stycket lagen 1995:000 första stycket lagen 1995:000 om dornstolsärenden om hov- om domstolsärenden om hovrätten skall i mål och ärenden rätten skall i mål och ärenden

enligt denna lag i stället gälla enligt denna lag i stället gälla

Marknadsdomstolen. Marknadsdomstolen. Prövningstillstånd krävs inte för att Marknadsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

Lydelse enligt lagrådsremiss Ny lag om domstolsärenden.

82 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

23. till

Förslag lag om ändring i lagen

domstolsärenden

1995:000 om

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om domstolsärenden 1995:000 dels att 37, 38, 39 och 40 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 32 a och 38 a §§ av följande lydelser.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 a § Part som har betalat över-

klagandeavgzft skall i andra fall

än som avses i 31 § få avgiften återbetalad om han helt eller delvis får framgång med sitt

överklagande. Rätten skall ta

ställning till om återbetalning skall ske i samband med att ärendet avgörs.

37 § Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet

avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen

ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen

eller en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde, beslutat om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat rörande saken, 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom eller henne, 5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfri-

hetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som

avses där lämnas vid vittnesförhör, beslutat om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd,

utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa

föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall ersätta en kostnad för förfarandet,

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 83

beslutat i fråga som beslutat i en fråga som en gäller ersättning för någons med- gäller ersättning för någons medverkan i ärendet eller verkan i ärendet, beslutat i annat fall än beslutat i annat fall än som som i 7 i fråga gäller avses i 7 i en fråga som gäller avses en som rättshjälp enligt rättshjälpslagen rättshjälp enligt rättshjälpslagen 1972:429. 1972:429 eller 10. beslutat att inte återbetala

överklagandeavgift.

Ett beslut vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol genom eller till förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet en innefattar avgörande någon fråga inverkar ärendets utgång. av som

38 § Den vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrisom velsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet om beslutet innebär att ärendet avgjorts, 2. beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att om meddelas. I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Om prövningstillstånd krävs, Klaganden skall ange de

skall klaganden de omstän- omständigheter som åberopas till ange

digheter som åberopas till stöd stöd för att prövningstillstånd

för att sådant tillstånd skall med- skall meddelas. delas. Den domstol meddelat beslutet prövar om överklagandet har som gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva överklagandet. Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena, 8 § första stycket samt 9 och 10 §§.

38 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 10 skall den högre

rätten besluta om prövningstill-

stånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skriftväxling.

84 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Om det finns särskilda skäl att

höra en part muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs får den högre rätten besluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Vad som sagts om samman-

träde på telefon i 42 kap. 10 §

rättegångsbalken skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

39 § Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.

I de fall det är särskilt före- I fråga om prövningstillstånd

skrivet får hovrätten pröva ett skall 49 kap. 12-14a §§ och överklagande endast om hov- 15§ andra stycket rättegångsrätten har meddelat prövnings- balken tillämpas. tillstånd. Prövningstillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av

råttstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol,

anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit eller

det annars finns synnerliga

skäl att pröva överklagandet. I fråga om meddelade pröv-

ningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken

tillämpas. Meddelas inte pröv-

ningstillstånd står tingsrättens beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.

40 § Hovrättens beslut överklagas till Högsta don1st0len. Högsta domstolen får pröva I fråga prövningstillstånd om överklagandet endast om Högsta skall 54 kap. 10, 11 och

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 85

domstolen har meddelat pröv- 13 §§, 14 § första stycket första ningstillstånd. Detta gäller dock meningen samt 15 § andra stycket inte vid överklagande ett be- rättegångsbalken tillämpas. Avser av slut avvisning av ett över- överklagandet ett beslut om avom klagande ett hovrättsbeslut. visning av ett överklagande av ett av

I fråga prövningstillstånd hovrättsbeslut skall i stället 54

om tillämpas bestämmelserna i 54 kap. 9 och 10a §§, 11 § tredje

kap. rättegångsbalken. stycket samt 15 § andra stycket rättegångsbalken tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts

före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

86 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG SOU 1995: 124

24. till

Förslag lag 1996:000 om nedsättning av förlikningslikvid

Härigenom föreskrivs följande. 1 § En svarande i annat dispositivt tvistemål än sådant som avses i l kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken får avge ett förlikningserbjudande bestämt till visst belopp genom att nedsätta motsvarande

belopp hos länsstyrelsen.

2§ Svaranden skall vid nedsättningen uppge parternas nanm och adress, domstol och målnummer.

3 § Förlikningserbjudandet anses avgivet vid den tidpunkt då svaranden underrättat käranden om att nedsättning skett. Om förlikningserbjudandet höjs genom att det nedsatta beloppet ökas anses det första förlikningserbjudandet som återtaget och ett nytt avgivet vid den tidpunkt då svaranden underrättat käranden om den nya nedsättningen.

4 § Svaranden får återta det nedsatta beloppet om denne företer bevis om att käranden underrättats om att det nedsatta beloppet kommer att återtas. Har käranden hos länsstyrelsen givit till känna att han gör anspråk pä det nedsatta beloppet får detta inte återtas utan kärandens samtycke. Svaranden får dock alltid återta det nedsatta beloppet om domstolen avgjort målet i sak. Om det nedsatta beloppet återtas anses inte något nedsättning enligt denna lag ha gjorts.

5 § Länsstyrelsen skall utbetala det nedsatta beloppet till käranden om denne, genom ett av båda parter undertecknat förlikningsavtal eller en

av domstol stadfäst förlikning, visar att parterna ingått förlikning

avseende tvisten som innebär att svaranden skall utge en förlikningslikvid motsvarande det nedsatta beloppet.

6 § Medel som är nedsatta hos länsstyrelsen skall genast placeras på ett räntebärande konto. Räntan skall betalas till den som lyfter det nedsatta beloppet.

7 § Ett beslut av länsstyrelsen får överklagas till tingsrätten den ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller lagen 1995:000 om domstolsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

87 SOU 1995: 124

1 Inledning

1.1 Direktiven

Enligt direktiven bör utredaren, mot bakgrund av vilka funktioner

hovrätterna skall fylla och hur de lämpligast kan fullgöra dessa, göra översyn samt lämna förslag till vad som bör gälla för hovrätteren av handläggning målkategorierna tvistemål, brottmål och övriga nas av mål. I samband därmed bör utredaren skaffa sig en bild av vilka roller den andra instansen har i jämförbara rättssystem i andra länder. Vidare måste arbetet bedrivas med beaktande svenska internatioav

nella åtaganden, och dä särskilt den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. En ledstjärna för arbetet bör vara att så

långt möjligt göra hovrättsförfarandet så flexibelt att varje särskilt som

kan handläggas det ändamålsenliga sättet. Enligt direk-

mål mest tiven bör utredaren också igenom olika tänkbara sätt att begränsa föreslå ändringar i dessa delar. Även flödet mål till hovrätterna och av i detta avseende är det viktigt att utredaren tar del av hur man i andra har löst dessa frågor och att de krav våra

jämförbara länder som internationella åtaganden ställer på det svenska rättssystemet beaktas.

Utredaren bör enligt direktiven även redovisa vilka konsekvenser förslagen kan få för tingsrätternas och HD:s del och i förekommande

fall föreslå nödvändiga ändringar. Enligt direktiven bör utredaren

dessutom utvärdera tillämpningen det system med prövningstill-

av i hovrätt trädde i kraft den 1 juli 1993. Utredaren kan ha stånd som

anledning föreslå justeringar i dessa regler. I övrigt bör utredaren

att fria händer föreslå de ändringar kan tillgodose de syften ha att som eftersträvas, nämligen att göra hovrättsförfarandet snabbare, som effektivare och ändamålsenligt med hänsyn till hovrätternas roll i mer instansordningen. Det behöver nödvändigtvis inte bara vara fråga om åtgärder kräver lagändringar, utan det kan också vara fråga om som sådana åtgärder innebär förändringar av arbetsformerna i hovsom rätten. Utredaren bör hålla sig underrättad om arbetet inom Justitie-

departementet med att utarbeta förslag om krav prövningstillstånd för vissa måltyper inom förvaltningsrättskipningen. Det är enligt

direktiven uteslutet räkna med att domstolarna inom en överblickatt

bar framtid kan påräkna ökade totalt sett. I direktiven fram-

resurser

88 INLEDNING SOU 1995: 124

hålls att det därför är angeläget att de reformer föreslås inte som medför ökade kostnader för staten utan i stället utformas så att resurserna inom domstolsväsendet kan utnyttjas på ett effektivare sätt. Direktiven återges i sin helhet i betänkandets bilaga För utredaren gäller vidare regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående beaktande EG-aspekter i av utredningsverksarnheten dir. 1988:43, angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50 samt att pröva om

offentliga åtaganden dir. 1994:23. Dessutom gäller regeringens

direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare redovisa om att

jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994:124.

1.2 Utredningsarbetet

Arbetet inleddes hösten 1993. Utredningen har sarnrnanträtt vid 15 tillfällen. Arbetet har bedrivits under stark tidspress. Diskussionsmöten har hållits mellan utredningen och samtliga hovrätter. Utredningen besökte sålunda den 22 april 1994 Hovrätten över Skåne och Blekinge, den 3 juni 1994 Hovrätten för Övre Norrland, den 9 september 1994 Hovrätten för Västra Sverige, den 5 oktober 1994 Svea hovrätt, den ll november 1994 Göta hovrätt och den 9 december 1994 Hovrätten för Nedre Norrland. Vid flertalet dessa av

diskussionsmöten har advokater och åklagare varit representerade.

Genom sekretariatet har vissa frågor diskuterats med företrädare

för 1993 års rättshjälpsutredning Ju 1993:08. Utredningen har tillsammans med Domstolsverket genomfört en målundersökning avseende tvistemål, brottmål och övriga mål, i form

av en frekvensstudie. Undersökningen har omfattat 6 000 mål ca avgjorda under år 1990 och perioden 1992-07-01--1993-06-30. Undersökningen beskrivs närmare i bilaga 4 a.

Som ett led i att utvärdera tillämpningen det system med pröv-

av ningstillstånd i hovrätt trädde i kraft den 1 juli 1993 den 1 som resp.

januari 1994 har utredningen genomfört enkätundersökning

en som omfattat samtliga hovrättsdomare. Domstolsverket har biträtt med distribution av enkätema och sammanställning enkätsvaren. Samav

manställningen finns intagen i betänkandets bilaga 4 b. Den 15 september 1994 uppdrog regeringen Statskontoret att i nära samarbete med Hovrättsprocessutredningen kartlägga hur hov-

rättsdomares arbetstid fördelar sig mellan olika måltyper, olika mo-

ment i handläggningen måltyp samt olika uppgifter inte

av resp. som

kan hänföras till målhantering. Statskontoret redovisade detta uppdrag den 30 juni 1995 genom att till utredningen överlämna promemorian

SOU 1995: 124 INLEDNING 89

Kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid, m.m. Promemorian finns intagen i betänkandets bilaga 4 c. Bilaga Reformarbetet i USA, England och Tyskland, har författats av professorn Gunnar Bergholtz.

SOU 1995: 124 91

2 Nuvarande förhållanden

2.1 mål i hovrätt

Handläggningen av

Hovrätten prövar överklagade domar och beslut från tingsrätt. En av hovrätterna, Svea hovrätt, är dessutom överinstans i fråga om avgöranden vattendomstol, hyresnänmd och av statens va-nämnd. av av Hovrätt är vidare första instans bl.a. i mål som avses i 2 kap. 2 § RB. Handläggningen i hovrätten sker inom ramen för tre kategorier mål; tvistemål, brottmål och övriga mål, s.k. Ö-mâl. Sådana tvistemål i tingsrätten handlagts en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § som av

RB betecknas FT-mål. Som Ö-mål handläggs överklaganden dels

av processuella beslut, dels beslut i ärenden. Målen fördelas efter turordning rotlar. Hovrätterna får själva bestämma hur fördelningen skall ske. Tvistemål, brottmål och Ö-mål handläggs enligt bestämmelser i RB. En lag domstolsärenden, som kommer att utgöra prony om cesslag även i hovrätten, förväntas träda i kraft under 1996‘. Den nya lagen domstolsärenden avses bli tillämplig sådana rättsvårdsom ärenden skall tas tingsrätt och som inte skall handsom upp av en läggas enligt RB. Den vill överklaga tingsrätts dom skall göra detta skriftsom en ligen inom tre veckor från det att domen meddelats 50 kap. l § och

51 kap. 1 § RB. Överklagandet skall lämnas in till tingsrätten. Om

parten överklagat tingsrättens dom har motparten rätt att överklaga ena inom vecka från den dag då treveckorsfristen gick ut. En sådan en s.k. anslutningsklagan förfaller om det första överklagandet återkallas eller annat skäl förfaller 50 kap. 2 § och 51 kap. 2 § RB. av Även den vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen som till tingsrätten 52 kap. l § första stycket RB. I vissa fall skall dessutom den vill överklaga inom viss kortare tid anmäla missnöje som 49 kap. 4 och 6 §§ RB. Fristen för överklagande är tre veckor och beräknas med utgångspunkt från den dag beslutet meddelas. Såvitt gäller beslut meddelas under rättegången räknas dock fristen från som när klaganden får del beslutet om det inte meddelas vid ett samav

Lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden.

92 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

manträde eller det vid ett sammanträde tillkännages när beslutet kommer att meddelas 52 kap. 1 § andra stycket RB. Det är tingsrätten som prövar om ett överklagande skett i rätt tid. Har det kommit in för sent skall det avvisas 50 kap. 3 51 kap. 3 § och 52 kap. 2 § RB. I annat fall skall det, tillsammans med tingsrättens akt, sändas till hovrätten. Hovrättens prövning av ett mål omfattar både sakfrågan och rätts-

frågan. Hovrätten skall pröva varje överklagat avgörande eller över-

klagad del av avgörandet i dess helhet. Från denna huvudregel om en

fullständig prövning finns ett undantag i 51 kap. 23 a § RB. Enligt

denna bestämmelse skall, i de fall där tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och domen överklagats bara beträffande annat än denna fråga, hovrätten pröva frågan bara om det föreligger något i paragrafen angivet särskilt förhållande, s.k. genombrottsrekvisit. För att hovrätten skall överpröva ett tingsrättsavgörande krävs i vissa fall att hovrätten först meddelar prövningstillstånd 49 kap. 12 och 13 §§ RB. Prövningstillstånd kan meddelas det är vikt för om av ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rått, anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet 49 kap. 14 § RB. Handläggning av å ena sidan tvistemål och brottmål och å andra sidan Ö-mål skiljer sig i flera avseenden. Såvitt gäller tvistemål och brottmål är huvudregeln den att hovrätten bara får grunda sitt avgörande på vad som kommit fram vid en förhandling i målet. Vissa möjligheter att i stället avgöra dessa mål efter enbart skriftlig handläggning finns dock 50 kap. 13 § och 51 kap. 13 § RB. I Ö-mål är processen skriftlig även om hovrätten i vissa fall kan besluta att förhör skall hållas 52 kap. 11 § RB. Det finns vissa begränsningar i parts möjlighet att ändra sin talan och att åberopa nytt processmaterial i hovrätten. I tvistemål gäller att väckt talan inte får ändras 13 kap. 3 § RB. I dispositiva tvistemål, dvs. sådana mål där förlikning om saken är tillåten, gäller dessutom att part till stöd för sin talan får åberopa nya omständigheter och nya bevis endast om han har giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller lägga fram beviset i tingsrätten 50 kap. 25 § tredje stycket RB. I indispositiva tvistemål gäller endast den allmänna

begränsningen att väckt talan inte får ändras. I brottmål får talan inte

ändras till att gälla en annan gärning. Åklagaren får dock justera åtalet

45 kap. 5 § RB. I övrigt gäller ingen begränsning i parternas möjlighet att komma med åberopanden i hovrätten. Såvitt gäller Ö-mål nya saknas regler som begränsar parts möjlighet att åberopa nytt process-

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN 93

material i hovrätten. Eftersom reglerna för dispositiva tvistemål inte annat än undantagsvis anses kunna tillämpas analogt i detta avseende kan i Ö-mål i begränsning åberopa material. part stort sett utan nytt I fråga om hovrättens sammansättning är huvudregeln att tre lagfarna domare deltar. I mål och ärenden där tingsrätten dömt med tre lagfarna domare skall hovrätten dock bestå av minst fyra lagfarna domare när målet avgörs. I brottmål skall nämndemän delta i hovrätten. Kan det inte bli fråga om strängare straff än böter och är det inte samtidigt fråga om företagsbot är hovrätten dock alltid domför med tre lagfarna domare. I hovrätten skall vidare nämndemän delta i vissa familjemâl. Vid avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare 2 kap. 4 § RB.

2.2 Hovrätternas arbetssituation

Måltillströmningen till hovrätterna har ökat kraftigt under senare tid.

Ökningen av antalet inkomna mål var under perioden 1989-1993

40 %. Orsakerna till denna ökning var dels en ökad tillströrrming av mål och ärenden till tingsrätterna, dels en ökad benägenhet att överklaga tingsrätternas avgöranden. Måltillströmningen till tingsrätterna ökade under den aktuella perioden med nära 30 %2. Under samma period ökade överklagandefrekvensen för tvistemålz och brottmål från 12,1 % till 13,3 %. Att måltillströmningen ökar är inte någon ny företeelse. Efter införandet av RB, då antalet till underrätterna inkommande och därmed till hovrätterna överklagade tvistemål och brottmål sjönk, har sedan början 1950-talet antalet överklagade mål ökat i betydande av

omfattning. Ökningstakten under perioden 1989-1993 har dock varit

osedvanligt snabb. Samtidigt som måltillströmningen har ökat synes också andelen stora och komplicerade mål ha blivit större Att antalet processer både i första och andra instans under lång tid ökat är ett fenomen som kunnat iakttas i hela västvärlden. Flera samverkande faktorer torde ha bidragit till denna utveckling. Samhället har blivit alltmer komplext och den tekniska utvecklingen har varit snabb. Befintliga rättsområden har förändrats och nya har tillkommit.

Exklusive gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad. 3Att andelen större och komplicerade mål blivit större är det självfallet svårt att påvisa rent statistiskt. En uppgift som dock ger visst stöd för detta antagande är att antalet tvistemål i tingsrätt med en huvudförhandlingstid över sex timmar och en huvudförhandlingstid över tolv timmar ökade med 55 resp. 63 % från 1990 till 1994.

94 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

Vidare har medborgarnas rörlighet ökat, vilket har inneburit en minskad social kontroll. Därtill kommer att medborgarna synes ha blivit allt mer medvetna om sina rättigheter. Möjligheten till rättshjälp eller motsvarande och tillgången till rättsskyddsförsäkringar har skapat förutsättningar att processa för ett större antal ån tidigare samtidigt som det inneburit mindre känslighet för processkostnader. Dessutom har ökande tendens att ifrågasätta beslut som fattas av myndigheter en och domstolar kunnat iakttas. I Sverige kan den omständigheten att lagstiftningen de senaste decennierna i åtskilliga fall varit tämligen allmänt hållen ha bidragit till utvecklingen. Både i Sverige och utomlands förekommer också att överklaganden sker enbart i syfte att fördröja verkställigheten av ett slutligt avgörande i målet. Detta gäller såväl brottmål tvistemål; i Sverige har bl.a. från advokathäll som hävdats att det i allt större utsträckning förekommer okynnesöverklaganden i tvistemål. Varken i Sverige eller utomlands har domstolarna tillförts resurser som motsvarar den ökade måltillströmningen. I Sverige har antalet ordinarie hovrättsdomare uttryckt i årsarbetskrafter under perioden

1989-1993 varit i det närmaste oförändrat antalet har ökat med 2 %.

Sedan de obligatoriska momenten i domarutbildningen koncentrerats

har dock antalet assessorer främst t.f. assessorer som tjänstgör i hovrätt ökat. Ökningen av antalet årsarbetskrafter inom denna perso-

nalkategori har under den aktuella tidsperioden varit drygt 40 %.

Totalt har antalet hovrättsdomare ordinarie och övriga uttryckt i

årsarbetskrafter ökat med 13,5 % under denna period. I sammanhanget bör noteras att assessorerna regelmässigt har en mindre måltilldelning än ordinarie hovrättsdomare. Det ökade antalet assessorer som tjänstgör i hovrätt har emellertid lett till att flertalet hovrättsavdelningar samtidigt kan döma i två sammansättningar. Den ökade måltillströmningen utan motsvarande resursökningar innebär att förutsättningarna för domstolarna att fullgöra sina uppgifter försämras. Konsekvenserna av den ökade måltillströnmingen har både

i Sverige och utomlands blivit särskilt påtagliga i andra instans. Att

just denna instans drabbats så hårt kan förklaras av den ovan nämnda kombinationen det ökade antalet processer i underinstanserna och av ökad överklagandefrekvens samt att handläggningsreglerna i en av andra instans är mindre effektiva, mindre ändamålsenliga och inte har

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN 95

reforrnerats i utsträckning som handläggningsreglerna i första samma instans Problemen har i många länder varit så påtagliga att man talat om

överbelastning overload andra instans En domstol brukar

en av överbelastad om målen inte kan avgöras inom rimlig tid, om det anses föreligger inte obetydliga målbalanser eller om syftet med den aktuella

instansen inte till fullo kan uppfyllas.

Vad gäller handläggningstider stadgas i art. 6:1 i Europakonventionen att en rättegång i mål rörande civila rättigheter och skyldigheter

eller rörande anklagelser för brott skall hållas inom skälig tid. Tidsperioden beräknas i brottmål från den dag då en person kan sägas vara

anklagad för brott° och i tvistemål från den dag målet inleds vid dom-

stol, till dess ett slutligt avgörande fattas. Se närmare Danelius,

Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., s. 168 ff. Någon ledning för be-

dömandet av hur lång handläggningstid som kan anses rimlig i hovrätt kan således inte hämtas från Europakonventionen och dess tillämp-

ning. Beträffande brottmålen kan det dock generellt sägas vara av väsentlig betydelse att handläggningstidema är korta. Reaktionen på

ett brott bör komma snabbt. En anklagad person bör inte under lång

tid behöva sväva i ovisshet utgången i hovrätten. Med hänsyn till om att behovet förberedande åtgärder ofta är ringa, bör ett rimligt krav av att brottmålen avgörs inom månader från det att de kom in vara sex till hovrätten. Av de brottmål som avgjordes i hovrätt under år 1994

hade enligt DV:s statistik 22 % en handläggningstid överstigande sex

månader. Även beträffande tvistemålen är det avsevärd vikt att av

målen kan avgöras snabbt. Att så sker är stor betydelse för många

av viktiga sarnhällsfunktioner. I tvistemålen krävs ofta mer förberedelsearbete än i brottmålen varför tvingas acceptera längre handläggman ningstider än brottmålen. För tvistemålen synes nio månader kunna sättas rimlig maximitid i mål där huvudförhandling skall upp som en äga Av de tvistemål som avgjordes i hovrätt under perioden rum. 1992-07-01--1993-06-30 hade enligt den i bilaga 4 a. beskrivna mål-

‘Jfr Explanatory memorandum to the Recommendation No R 95 5 of the Committee of Ministers to member states concerning the introduction and improvement of the functioning of appeal systems and procedures in civil and commercial cases, p. bilaga ‘Professor J .A. Jolowicz, Managing Overload in Appellate Courts: Westem Countries, The Eighth World Conference on Procedural Law, Justice and Efficiency, General Reports and Discussions, s. 71 ff. Europadomstolen har ansett detta vara fallet då förundersökning mot vederbörande inletts eller då denne anhållits eller häktats som misstänkt för brottet eller då han officiellt underrättats om att han skall åtalas.

96 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

undersökningen en dryg tredjedel en handläggningstid överstigande nio månader7. Ö-mâl bör i den mån de inte kräver skriftväxling avgöras direkt. Beträffande övriga Ö-mål bör målsättningen vara att de avgörs direkt efter det att yttrande från motparten kommit in. Detta innebär att handläggningstiden normalt inte skulle behöva överstiga tre månader. År 1994 hade enligt DV:s statistik 21 % Ö-målen handav en

läggningstid överstigande tre månader. Beträffande samtliga målkate-

gorier gäller självfallet att den angivna handläggningstiden i det enskilda fallet kan vara alltför lång, t.ex. beträffande mål som kräver skyndsarn handläggning och i sådana fall där handläggningen innan målet kommit till hovrätten varit osedvanligt tidskrävande. Vad därefter beträffar målbalanserna i hovrätterna kan konstateras att under 1993 och 1994 dessa minskat såvitt brottmål och Öavser mål. Denna minskning, som var till 14 resp. 5 %, torde främst bero en minskad måltillströmning till hovrätterna och den prövningstillståndsreforrn som infördes för vissa brottmål den 1 juli 1993 och för s.k. kronofogdemål den 1 januari 1994. I någon mån torde utvecklingen även bero på att kanslierna på grund av den effektivisering som följt av datoriseringen har kunnat ta sig uppgifter från ñskalerna, vilka fått mer tid att göra rättsutredningar och läsa in mål. Hovrätternas målbalanser av tvistemål har emellertid fortsatt att öka liksom antalet till hovrätterna inkommande tvistemålg. Vid utgången år av 1994 uppgick hovrätternas sammanlagda målbalans till 8 661 mål9. Trots att den totala mâlbalansen minskat de två senaste kalenderåren ligger målbalanserna fortfarande på en alltför hög nivå. Därtill kommer att målbalanserna från och med andra halvåret 1994 åter börjat öka. Se närmare bilaga 4 figur Den ovan redovisade utvecklingen har inneburit att varje domare avgör allt fler mål samtidigt som andelen större och komplicerade och därmed resurskrävande mål synes ha blivit allt större. En sådan utveckling kan innebära att avgörandenas kvalitet minskar. Om kvaliteten verkligen minskat och i så fall hur mycket är svårt att avgöra. Att generellt mäta kvaliteten på domstolsavgöranden i det närär en maste omöjlig uppgift. Från domarhåll har emellertid uttalats att det fims ett behov av att få ägna mer tid mål med krävande rätts- och bevisfrågor. Enligt en enkätundersökning om domarnas arbetsförhållanden m.m. som genomfördes av JUSEK i slutet av år 1993 och

7Uppgiften saknas i DV:s statistik.

‘DV:s statistikuppgifter för första halvåret 1995 tyder dock på att antalet inkommande tvistemål kommer att minska är 1995. 9 Exklusive vattenmål.

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN 97

början av år 1994 anser domarna genomgående att deras arbetsförhållanden blivit alltmer pressade och att de inte längre är nöjda med vad de presterar. Ett inte ringa antal av de tillfrågade ansåg sig kunna påstå att avgörandenas kvalitet sjunkit, även om få ville så långt att de påstod att de domar som meddelas tenderar att bli felaktiga i den meningen att domslutet är felaktigt. Enligt den i bilaga 4 redovisade enkätundersökningen ansåg vidare nära 70 % av dem som besvarade enkäten att den tid de lägger ned målhantering inte är tillräcklig för att de skall vara nöjda med avgörandenas kvalitet. Av dessa ansåg knappt hälften att de behövde mer än 20 % ytterligare arbetstid för att vara nöjda med avgörandenas kvalitet. Domskrivning samt studier av praxis och doktrin var de arbetsmoment som flest angav att de skulle

lägga den ytterligare tiden på. Av Statskontorets kartläggning av

hovrättsdomarnas arbetstid, m.m., vilken redovisas i bilaga 4 c., framgår att en genomsnittlig hovrättsdomare ägnar endast drygt 2 timmar per vecka studier av doktrin och praxis i anslutning till målhantering. Mot bakgrund av det anförda torde man i vart fall kunna anta att den nuvarande situationen ligger nära en punkt där risker för menlig inverkan dömandets kvalitet kan inställa sig. År 1994 har antalet inkommande mål till hovrätterna minskat något. Målbalanserna har som framgått ovan minskat åren 1993 och 1994. Även antalet mål inte skall handläggas med förtur i om som många hovrätter fortfarande har för långa handläggningstider och målbalanserna allmänt sett är för stora kan numera knappast hävdas att hovrätterna, utom i något undantagsfall, är överbelastade enligt den angivna definitionen. Många europeiska länder har i detta ovan avseende betydligt större problem än Sverige. Det finns dock en risk för att situationen för hovrätterna återigen försämras. DV:s statistik för första halvåret 1995 tyder att antalet inkommande mål åter börjat öka samtidigt som antalet avgjorda mål under år 1994 minskat och synes fortsätta att minska under år 1995, se bilaga 4 figur 1 och 2. Målbalanserna har också fortsatt att stiga sedan halvårsskiftet 1994, se bilaga 4 figur

°Jfr DV:s anslagsframställning för 199596, 34 Enligt Statskontorets s. kartläggning av hovrättsdomamas arbetstid, m.m. arbetar en hovrättsdomare i genomsnitt närmare 43 timmar per vecka. Den genomsnittliga arbetstiden varierar dock mellan hovrätterna. I Svea hovrätt är denna knappt 42 timmar per vecka och i Hovrätten för Nedre Norrland drygt 46 timmar per vecka. Från och med år 1994 har minskning antalet inkommande mål till en av tingsrättema kunnat konstateras. Denna minskning torde dock få begränsad betydelse för hovrätterna eftersom överklagandefrekvensen samtidigt ökat.

98 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

Prognoser från BRÅ vid handen nedgången antalet ger att av anmälda brott åren 1991-1994 kommer att avstanna och antalet anmälda brott ligga på i princip konstant nivå under 1995 och 1996. Av en särskild betydelse för antalet brottmål i domstolarna är vilka resurser polis och åklagare har tillgång till. Genom att åklagarväsendet som tillförts extra resurser för bekämpning av ekobrott och genom en pågående effektivisering av åklagarmyndigheterna kan man under de närmaste åren förutse ett ökande antal brottmål i domstolarna som torde uppväga resursvinsterna av att man infört krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt i vissa brottmål och ökat möjligheterna att utfärda strafförelägganden. Beträffande tvistemålen torde en del av de senare årens ökning av måltillströrrmingen kunna tillskrivas konjunkturutvecklingen och att kronofogdemyndigheterna under denna tid arbetade av den målbalans som uppkom efter omläggningen den summariska processen. Men även i ett förbättrat konav junkturläge och med normala balanser hos kronofogdemyndigheterna torde mâltillströnmingen av tvistemål till hovrätterna på sikt fortsätta

att öka. Utvecklingen sedd över längre tid inger farhågor. Ökning-

en antalet inkommande tvistemål har sedan år 1950 varit drygt en av 200 % och några tecken på att den på längre sikt skulle upphöra har inte kunnat iakttas. Den kraftiga ökningen Ö-mål under perioden av 1989-1993 torde också till viss del vara att hänföra till konjunkturutvecklingen, t.ex. ökade under perioden 1989-1992 antalet konkursansökningar i tingsrätterna med drygt 140 %. Att antalet inkommande Ö-mål minskat år 1994 torde främst bero på att instansordningen be-

träffande de s.k. kronofogdemålen ändrats så att dessa överklagas till tingsrätt i stället för till hovrätt och att krav på prövningstillstånd

införts för dessa mål i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Inte heller

beträffande Ö-målen, som år 1994 var närmare tio gånger fler än år

1950, finns dock några tecken att ökningen av antalet inkommande mål på längre sikt skulle upphöra. DV gör också bedömningen att en fortsatt tillväxt arbetsvolymen i domstolarna kan förväntas, DV:s av anslagsframställning för 199596, s. 33. Sveriges medlemskap i EU innebär att den europeiska gemenskapens regelverk blir gällande i Sverige, antingen direkt eller efter särskilda svenska lagstiftningsåtgärder. Det innebär också att principerna EG-rättens företräde framför nationell lagstiftning och om om dess direkta tillämpning och effekt vinner insteg i svensk rätt. Domstolarna har ett ansvar för att dessa regler och principer tillämpas och upprätthålls. Domstolarna kommer att behöva ägna tid och resurser i

BRÅ PM 1994:5 Prognoser för brottsutvecklingen 1994-1996, 42 ff. s. ,

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN 99

anledning denna uppgift, inte minst på grund att nya rättskällor av av och tolkningsmetoder blir aktuella. Som framgår av avsnitt 3.3.4 skall domstolen i vissa fall även begära förhandsavgörande om tolkningfrån EG-domstolen. Vidare är det sannolikt att antalet mål med en anknytning till europeisk handel, arbetsmarknad och utbildning komatt öka i anledning EU-medlemskapet. Att Europakonventionen mer av fr.o.m. den l januari 1995 gäller svensk lag väntas också leda till som en ökad belastning av domstolarna. Det kan således konstateras att det finns inte obetydlig risk för en att den ansträngda arbetssituation som från tid till annan kunnat kon-

stateras i hovrätterna i framtiden kommer att bli än mer påtaglig. Det

finns därför anledning att befara att handläggningstiderna blir längre och att målbalanserna tilltar ocheller avgörandenas kvalitet försämras.

2.3 Utvärdering av den senaste

prövningstillständsreformen

2.3.1 Bakgrund

Enligt direktiven skall utredningen utvärdera tillämpningen av det

system med prövningstillstånd i hovrätt som trädde i kraft den 1 juli

1993. Utredningen har därutöver funnit det lämpligt att undersöka

tillämpningen reglerna om prövningstillstånd i s.k. kronofogdemål,

av vilka trädde i kraft den 1 januari 1994. Utvärderingen bör enligt utredningens mening främst syfta till att

ge svar på om reformen, som avsett, varit arbetsbesparande, om den

påverkat avgörandenas kvalitet samt om systemet medfört nâgra sär-

skilda tillämpningsproblem.

Som ett led i utvärderingen har utredningen tillsammans med DV

genomfört enkätundersökning. Det formulär som användes, liksom

en sammanställning redovisas i bilaga 4 b. Vidare har en en av svaren,

del uppgifter hämtats Statskontorets kartläggning av hovrättsdomar-

ur arbetstid, och från DV:s statistik. Resultatet av kartläggnas m.m. ningen samt de inhämtade statistiska uppgifterna redovisas i bilaga

4 och 4 d. Slutligen har utredningen använt vissa uppgifter ur den i

c. bilaga beskrivna målundersökningen. 4 a.

2.3.2 Reformens effekter

När det gäller reformens räckvidd kan man av DV:s statistik utläsa att

de mål avgjordes i hovrätterna under första halvåret 1995 av som

100 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

omfattades 19,3 % brottmålen, 9,7 % Ö-målen och 5,6 % de av av av ordinära tvistemålen av kravet prövningstillstånd. Det har dock visat sig att DV:s statistik innehåller ett fel beträffande FT-målen. Det är troligt att statistiken innehåller motsvarande felaktigheter beträffande övriga måltyper. Man måste därför utgå från att en större andel mål omfattas av reformen än vad som framgår av de angivna siffrorna. Frekvensen prövningstillstånd, dvs. andelen mål där prövningstillstånd beviljats i förhållande till det totala antalet mål inom det område där sådant krav gäller, var enligt DV:s statistik i brottmålen 14,5 %, i Ö-målen 18,5 % och i de ordinära tvistemâlen 13,5 %. Av de skäl som anförts beträffande reformens räckvidd är det troligt att frekvensen prövningstillstånd är högre än vad som framgår av statistiken. I motiven till reformen angavs att situationen för hovrätternas del var så bekymmersam grund av det alltmer ökande antalet mål att det krävdes snabba åtgärder för att undvika att hovrätterna skulle få så stora balanser att ett stort antal mål skulle förbli oavgjorda under en oacceptabelt lång tid. Efter en genomgång av andra tänkbara åtgärder kom departementschefen fram till att det som vid den aktuella tidpunkten var möjligt att genomföra var Domstolsutredningens förslag om ett utökat system med prövningstillstånd i hovrätt. Det grundläggande motivet för ett sådant system var att hovrätternas resurser då används mer effektivt; enkla mål som inte behöver rättas avgörs snabbt, enkelt och billigt medan mer komplicerade mål får mer resurser. Denna koncentration av hovrätternas resurser till de mer komplicerade målen ansågs dessutom generellt sett vara till fördel för avgörandenas kvalitet. Prop. 1992932216 s. 44 ff. Reformen syftade alltså primärt till att undvika stora balanser så att

handläggningstiderna kunde förkortas. Det bör därför undersökas om

antalet balanserade mål påverkats genom reformen och om handläggningstiderna förkortats. Även det inte själva syftet om angavs vara med reformen var en förhöjd kvalitet en i vart fall förväntad effekt av reformen. Det bör därför även undersökas om reformen haft någon betydelse för avgörandenas kvalitet. Vid ett studium av reformens effekter bör man dessutom oavsett vilket värde som rättskälla man -

Felet består i att vissa mål kräver prövningstillstånd redovisats mål som som som inte kräver sådant tillstånd. En underrapportering har således skett. I prop. 199293:216 s. 61 angavs att en där refererad undersökning visat att ca 26 % av brottmålen skulle komma att omfattas av det föreslagna kravet prövningstillstånd.

SOU 1995: 124 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN 101

vill tillerkänna motiven jfr avsnitt 5.1 undersöka om rättstillämp- ningen skett i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner. Vad först gäller málbalanserna finns det vissa skillnader målkategorierna emellan. Antalet balanserade brottmål och Ö-mål visade en nedåtgående trend redan före reformen; en svag uppgång syns dock första halvåret 1995. Samtidigt har antalet balanserade tvistemål ökat kontinuerligt sedan tiden före reformen men minskat något under första halvåret 1995. Totalt sett dock balansläget bättre ut än ser nu före reformen, vilket talar för att reformen haft effekt. Att det är prövningstillståndsrefonnen som lett till det lägre antalet balanserade mål är dock inte helt säkert eftersom antalet inkommande mål sjunkit under år 199415. Det lägre antalet inkommande mål torde ha bidragit till att mer tid funnits att handlägga den inneliggande målbalansen. Ett rimligt antagande är emellertid att de nya reglerna om prövningstillstånd haft viss effekt men att även andra faktorer medverkat till att antalet balanserade mål sjunkit. Statistiken ger dock inget belägg för om någon omständighet haft större betydelse än någon annan. Vad därefter gäller handläggningstiderna kan dessa studeras med hjälp av två typer av uppgifter, nämligen dels uppgifter om åldern på

avgjorda mål, dels uppgifter om den inneliggande balansens ålder.

Enligt utredningens mening bör åldern på avgjorda mål användas eftersom den siffran ter sig någotsäkrare. Med den valda mätmetoden kan det konstateras att handläggningstiderna är kortare i samtliga målkategorier efter reformen jämfört med före. En tänkbar orsak till detta är prövningstillståndsreformen. Uppgiften att den tid som går till handläggning av frågor om prövningstillstånd utgör en mycket liten del av den totala arbetstiden, vilken framgår av Statskontorets kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid, m.m., talar i någon mån för detta. Det finns dock en del omständigheter som talar i motsatt riktning. För det första har handläggningstiderna blivit kortare ända sedan år 1991 och det trots att måltillströmningen ökat fram till och med år 1993. Det fanns alltså redan en positiv trend som rimligen inte kan förklaras på annat sätt än att hovrätterna av helt andra skäl blivit effektivare. Den förbättring som kan ses i fråga om handläggningstiderna efter den 1 juli 1993 resp. den 1 januari 1994 är inte heller så stor att den markant avviker från den positiva trend som redan förelåg. Till det sagda skall läggas att även handläggningtidernas längd i viss mån är en produkt av antalet inkomna mål. Samma tolknings-

Se vidare tabell 6 och figur 3 i bilaga 4 Se vidare tabell 5 och figur l i bilaga 4 d. Närmare uppgifter handläggningstider redovisas i tabell 2-4 i bilaga 4 d. om

102 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

problem redovisats ovan beträffande antalet balanserade mål som uppkommer därför och slutsatsen blir densamma. Statistiken alltså inte något otvetydigt belägg för om och i så ger fall i vilken utsträckning reformen haft effekt hovrätternas arbetsbörda men det får särskilt mot bakgrund av att reformen haft en ganska betydande räckvidd när det gäller den målkategori som tar störst andel av arbetstiden i anspråk, dvs. brottmålen anses i hög grad sannolikt att den haft effekt. I samma riktning talar också resultaden inledningsvis närrmda enkätundersökningen. Enkäten skickatet av des ut till samtliga hovrättsdomare i landet under våren 1995. En överväldigande majoritet av ledamöterna anser enligt undersökningen att reformerna varit arbetsbesparande; bara ett svar går i motsatt riktning. Det har inte klarlagts vilken av reformerna som haft störst effekt. Det finns en skillnad i svaren till förmån för reformen avseende kronofogdemål den inte är så starkt uttalad. Kronofogdeäven om mål inte sällan komplicerade medan däremot s.k. bötesmål anses som kan framstå triviala. I detta sammanhang måste man också hålla i som minnet att såvitt gäller kronofogdemålen även instansordningen änd-

rades i samband med att krav prövningstillstånd infördes i hov-

rätten. Sammantaget med den ovan redovisade statistiken torde man emellertid kunna säker att reformen haft avsedd låt vara inte vara helt klart effekt. hur stor l avsnitt 2.2 framhålls svårigheten att mäta förändringar i domstolsavgörandenas kvalitet. Att reformen varit positiv för kvaliteten i hovrätternas avgöranden är givetvis inte något som låter sig objektivt bevisas. Allt talar emellertid för att så blivit fallet, givetvis under förutsättning att de frigjorda resurserna fått behållas inom de dömande avdelningarna. Vad härefter gäller frågan om rättstillämpningen följt lagstiftarens intentioner kan man först konstatera att det i motiven angavs att hovrätten skall bevilja ändringsdispens om det vid en genomgång av bevisfrågorna uppkommer någon tvekan om riktigheten av utgången i tingsrätten, om tingsrättens bedömning i en rättsfråga är tveksam a. 45, det vid granskning visar sig finnas något som prop. s. om en tyder på att det överklagade avgörandet kan behöva ändras a. prop. s. 46, så snart ändring i tingsrättens domslut kan tänkas a. prop. s. en 53, så snart det finns något som ger anledning att ändra tingsrättens dom a. prop. s. 57 eller när hovrätten hyser tvivel om tingsrättsavgörandets riktighet a. 57 f.. Man kan diskutera om och i så prop. s. fall på vilket sätt dessa uttryckssätt skiljer sig från varandra men så mycket är klart att man avsåg att uttrycka ett lågt beviskrav. Frågan blir då om prövningstillstånd beviljats i den utsträckning som avsetts. Ett sätt att försöka besvara denna fråga är att jämföra frekvensen

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN 103

meddelade prövningstillstånd inom det område som i dag kräver så-

dant tillstånd med ändringsfrekvensen i motsvarande grupp av mål före reformen. Den statistik är tillgänglig hos DV som skulle som kunna användas för sådan jämförelse dock endast FT-mål. en avser Men eftersom statistiken är bristfällig jfr not 13 är en sådan jämförelse inte något större värde. En annan möjlighet är att jämföra av

frekvensen meddelade prövningstillstånd med uppgifter om änd-

ringsfrekvens i den i bilaga 4 beskrivna målundersökningen. Matea. rialet i målundersökningen medger dock ingen jämförelse för tvistemål och Ö-mål. Det skulle dock värde att göra jämförelsen bevara av

träffande de brottmål som skulle ha krävt prövningstillstånd om

dagens regler gällde. I de berörda brottmålen var ändringsfrekvensen i målundersökningen 28,5 % under perioden 1992-07-01--1993-06-30. Uppgifterna från DV beträffande frekvensen meddelade prövningstillstånd är dock framgår det tidigare sagda inte tillförlitliga som av och kan därför inte läggas till grund för en sådan jämförelse. Upp-

gifter från vissa domstolar ger dock vid handen att prövningstillstånd

på vissa håll beviljats restriktivt.

En tänkbar effekt av det utvidgade kravet på prövningstillstånd är

att antalet överklaganden till HD ökat. Visst stöd för att det skett finns i DV:s statistik över inkomna mål till HD. Det finns en viss risk att

de som blivit nekade prövningstillstånd i hovrätten därigenom blivit

benägna att klaga till HD än de skulle ha varit om hovrätten mer prövat målet i sak. På så sätt skulle HD ha kunnat få något fler mål att handlägga vilket i åtminstone viss utsträckning tagit i anspråk där. Sannolikt har dock HD fått in färre överklaganden avresurser hovrättsavgöranden där prövning i sak företagits. Även seende en om

det alltså kan antas att HD får in fler mål grund av prövningstill-

ståndsreformen är det inte troligt att detta totalt sett medför en större arbetsbelastning.

Se vidare tabell 7 i bilaga 4 d. Under perioden den 1 juli 1994 till och med den 30 juni 1995 avgjordes 929 mål i HD gällde överklagande av hovrätts beslut i fråga om prövningssom tillstånd. I endast nio fall, dvs. mindre än en procent, meddelade HD tillstånd till prövning i HD. I tre av dem fastställdes hovrättens beslut och i de övriga meddelades tillstånd till målets prövning i hovrätten eller undanröjdes beslutet och visades målet åter för handläggning.

104 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

2.3.3 Tillämpningsproblem,

m.m.

Slutligen skall i detta avsnitt sägas något om de problem som befarades vid utvidgningen av systemet med prövningstillstånd. I motiven a. prop. s. 46 anfördes att en förutsättning för att systemet skulle fungera effektivt var att tingsrätten utformat tillräckligt utförliga domskäl. I annat fall fanns det risk att hovrätten skulle hysa tvivel avgöranom dets riktighet och därför bevilja dispens. Cirka hälften dem av som besvarade enkäten uppgav att de hade deltagit i tillståndsprövningar där det förekommit svårigheter att bedöma tingsrättens bevisvärdering. Svårigheterna hade främst att göra med ofullständiga redovisningar av bevisning samt att avgörandena i övrigt var kortfattade. Enkäten ger alltså vid handen att det i viss utsträckning förekommer att tingsrättsavgöranden är utformade så att effektiviteten i systemet hämmas. En annan i motiven a. prop. s. 47 f. befarad risk med att utvidga systemet med prövningstillstånd var att prejudikaten skulle bli färre i framtiden. Enligt utredningens uppfattning har emellertid de nya reglerna inte tillämpats tillräckligt länge för att det skall te sig meningsfullt analysera den frågan. att nu Den i bilaga 4 redovisade enkätundersökningen har pekat på en rad olika tillämpningsproblem. I huvudsak rör det sig två slags om problem. Till största delen handlar det om gränsdragningsproblem, dvs. om det krävs prövningstillstånd eller inte. Den allra vanligaste

frågeställningen var enligt undersökningen om sådant tillstånd krävs i

vissa fall där tingsrätten beslutat angående särskild rättsverkan av brott, företrädesvis förverkande. Som ytterligare exempel nämndes frågan om prövningstillstånd krävs för prövning av beslut viten om av olika slag och för vissa beslut under rättegången. Vidare upplevdes beloppsgränsen som problematisk i vissa fall där mål kumulerats eller där yrkandet i tingsrätten inskränkts. Det andra huvudproblemet rör handläggningen. Viss osäkerhet tycks råda om i vilken utsträckning hovrätten skall besluta om kompletteringsföreläggande avseende de skäl som åberopas för att prövningstillstånd skall meddelas. En annan fråga har gällt i vilken utsträckning skriftväxling skall ske före beslutet i prövningstillståndsfrågan. Vidare har osäkerhet rått i frågan om och i så fall vem som skall lyssna en bandinspelning från bevisupptagningen i tingsrätten samt i vilket skede av handläggningen detta i så fall bör ske. Som ytterligare exempel rapporterade handläggningsproblem kan nämnas att det finns en osäkerhet om vilka frågor som kan avgöras innan tillståndsfrågan avgjorts samt vad händer med som en anslutningsklagan när huvudöverklagandet nekas prövningstillstånd.

3 Internationella förhållanden

1 Inledning

I avsnitt 3.2 ges en beskrivning av huvuddragen i Danmarks, Finlands, Norges, Englands och Wales, Frankrikes samt Tysklands instansordningar såvitt avser brottmål och tvistemål. I detta avsnitt beskrivs vidare vissa förhållanden i dessa länders processordningar som påverkar tillströmningen av mål till överinstanserna eller har betydelse för omfattningen av överinstansernas prövning av överklagade mål. Konventionsâtaganden som kan få betydelse för reformarbetet redovisas i avsnitt 3.3. Endast de för utredningsarbetet intressanta artiklarna och momenten tas upp. I anslutning till resp. artikel anges

översiktligt den betydelse artikeln har för tänkbara reformer. Åtagan-

denas närmare betydelse för enskilda reformförslag tas upp i resp. avsnitt i kapitlen 6 och I avsnitt 3.4 behandlas Europarådets nyligen antagna rekommendation som har till syfte att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål. Som framgår av avsnitt 2.2 och som även kommer att belysas i avsnitt 3.4 har många länder haft problem med långa handläggningstider och stora mâlbalanser i andra instans till följd av en ökad måltillströmning samt ineffektiva och mindre ändamålsenliga handläggningsregler. I bilaga 5 görs en närmare studie av det reformarbete som bedrivits i USA, England och Tyskland för att komma till rätta med dessa problem.

3.2 Något om instans- och processordning i

andra länder

3.2. l Danmark

Brottmål

Byret är normalt första instans i brottmål. Flertalet mål avgörs av en lagfaren domare och tvâ domsmenn nämndemän. Mål, i vilka det

106 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

inte är aktuellt att utdöma annan påföljd än böter, avgörs i regel av en lagfaren domare. Landsret är första instans om åklagarmyndigheten yrkar fängelse i fyra år eller mer, om det är aktuellt att döma den tilltalade till internering eller att överlämna denne till institution för vård eller målet rör politiska brott. I de mål som avgörs av om landsret i första instans består rätten av tre lagfarna domare och tolv nzevninge jurymän. Nzevningene avgör skuldfrågan och deltar också

i avgörandet pâföljdsfrågan. I sistnämnda fall har de lagfarna

av domarna fyra röster så att yrkesdomarna och nzevningene skall ha var lika många röster. Vid lika röstetal gäller den lindrigaste meningen. Om misstänkt erkänner den gärning han är misstänkt för kan en han dömas efter ett summariskt förfarande, s.k. tilståelsessagsbehandling. Detta förutsätter dock att rätten, åklagaren och den miss-

tänkte samtycker härtill. Åklagaren väcker i dessa fall inte åtal utan

inkommer med begäran om att en förhandling skall hållas med en anledning tilstâelsessag. Vid denna förhandling måste den missav en tänkte ett förbehållslöst erkännande. Detta skall vara tämligen avge

detaljerat och vinna stöd av övrig utredning. Bevisupptagning är säll-

synt. Vill den tilltalade erkänna det mesta inte allt är det vanligt men

att åklagarmyndigheten inskränker sitt gärningspåstående så att det

överensstämmer med erkännandet. Det beskrivna förfarandet gäller nu inte brott förseelsekaraktär. Dessa brott kan behandlas summariskt av enligt andra regler. Av de brottmål som inte är av förseelsekaraktär behandlas 60-70 % som tilståelsessager. Domar meddelats byret överklagas till landsret genom som av

anke. överklagandet kan avse bevisvärderingen som ligger till grund

för bedömningen skuldfrågan fuldstaendig anke eller enbart rätts-

av

tillämpningen eller målets handläggning revisionsanke eller enbart

påföljden strafudmålingsanke. Är överklagandet inte närmare preci-

serat det omfatta även bevisvärderingen som legat till grund för anses bedömningen skuldfrågan. En tilltalad dömts i byret för en av som

mindre allvarlig förseelse till en påföljd inte överstigande 20 dagsböter

eller 3 000 DKK i penningböter har inte rätt att överklaga om inte Justitieministeriet sitt tillstånd, s.k. anneninstansbevilling. Sådant ger tillstånd endast saken är av principiell natur eller om det i ges om övrigt finns särskilda skäl för det. Det saknas möjlighet att överklaga byrettens avgörande direkt till högsta instans. Landsret dömer i andra

instans med tre lagfarna domare. Tre domsmenn skall delta om doms-

deltog i byrettens avgörande, om det kan bli fråga om strängare menn straff än böter eller saken särskilt ingripande för den om synes vara tilltalade eller särskilt offentligt intresse. Målet avgörs normalt är av efter muntlig förhandling vid vilken bevisningen tas upp på nytt. Landsrettens domar i dit överklagade mål kan inte överklagas till

INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 107

Højesteret utan att Justitieministeriet ger tillstånd, s.k. tredjeinstansbevilling. Sådant tillstånd ges samma grunder som anneninstansbevilling. Landsrettens domar i första instans, vilka avgjorts med neev-

ninger, överklagas till Højesteret utan krav tredjeinstansbevilling.

Højesteret prövar inte sakfrågor ligger till grund för bedömningen som skuldfrågan. Påföljdsfrågor kan bara överklagas den grunden att av straffet är strängare än vad kan utdömas enligt lag eller att strafsom fet står i uppenbart missförhållande till brottet. Den l januari 1996 övertar särskild nämnd Justitieministeriets en uppgifter vad gäller prövningstillstånd. Nämnden, som skall stå fri från både den offentliga förvaltningen och domstolarna, skall bestå av tre domare, en från vardera av Højesteret, landsret och byret, en advokat samt rättsvetenskapsman. Regeringen skall till nämnden en kunna rikta tillkännagivanden angående behovet av att det beträffande någon bestämd fråga meddelas prövningstillstånd. Lovforslag typ av L 217 den 6 april 1995.

Tvistemål

Första instans i flertalet tvistemål är byret. I vissa mål är dock landsret första instans inte parterna är eniga om att byretten skall pröva om målet. Andra mål kan på yrkande av part hänvisas till landsretten om målet innefattar principfråga, om saken är särskilt ingripande för en

part, om det kan bli aktuellt att tillämpa associationsrättslig lagstiftning

eller främmande rätt eller om tvisteföremålets värde överstiger 500 000 DKK. I sistnämnda fall kan talan också väckas direkt i landsretten. I Storköpenhamn handläggs sjörättsmål, handelsrättsliga mål, mål rör obeståndsrätt och vissa arbetsrättsliga mål i första instans som Sø- och Handelsretten. Är inte tvisteföremålets värde högre än av 100 000 DKK skall dock målet hänvisas till byretten om inte saken är sådan art att målet byretten skulle hänvisas till landsretten. av av Byret är i allmänhet domför med lagfaren domare och Sø- och en

Handelsretten med en lagfaren domare och två eller undantagsvis

fyra sakkunniga inom sjöfart eller handel. Landsret dömer i första instans med tre lagfarna domare. Byrettens avgöranden överklagas till landsret. Det saknas möjlighet att överklaga byrettens avgörande direkt till högsta instans. Om yrkandet ett värde understigande 10 000 DKK krävs anneninstansavser

bevilling se ovan. Tillstånd kan meddelas om saken är av principiell

betydelse eller det i övrigt finns särskilda skäl, t.ex. om saken är ingripande för klaganden. Landsret kan pröva både rätts- och sakfrågan. Vid prövningen överklaganden består landsretten av minst tre av

108 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

lagfarna domare. Sø- och Handelsrettens avgöranden överklagas i regel direkt till Højesteret. Landsrettens avgöranden i andra instans kan inte överklagas till

Højesteret utan tredjeinstansbevilling se ovan. Sådant tillstånd ges

under samma förutsättningar som anneninstansbevilling. Enligt det ovan nämnda lagförslaget skall tredjeinstansbevilling meddelas endast om saken är av principiell betydelse. Landsrettens avgöranden i första instans överklagas dock utan krav prövningstillstånd. Højesterets prövning kan omfatta både sak- och rättsfrågor. Eventuell bevisupptagning äger dock rum i den byret inom vars domkrets den som skall höras bor och redovisas genom protokoll från byretten. Højesteret är sammansatt av fem, ofta sju, lagfarna domare. En avgift utgår för att mål skall tas upp till prövning i landsret och Højesteret. Avgiften vid överklagande av dom ankeafgift består av en grundavgift uppgående till 500 DKK samt 1 % av det värde över 6 000 DKK som överklagandet avser. Om målet sätts ut till huvudför-

handling utgår en tilläggsavgift motsvarande 20 % av den redan er-

lagda avgiften. Lägsta avgift uppgår till 750 DKK. Avgiften till Højesteret vid överklagande av dom är 50 % högre än i landsretten och lägsta avgiften 1 500 DKK. Ankeafgiften kan vinnande part få ersatt av sin motpart. Vid överklagande av beslut utgår en något lägre avgift kaareafgift. Kzereafgiftens storlek påverkas inte av om det förekommer något sammanträde i målet. Avgiften för överklagande till landsret är 400 DKK och till Højesteret 750 DKK. Får klaganden framgång helt eller delvis skall kareafgiften återbetalas. Ombudstvång råder inte. Om en domstol finner en parts skriftliga inlaga obegriplig eller om parten inte ett lugnt och begripligt sätt kan uppträda inför domstolen kan dock denne föreläggas att anlita advokat. Advokat som uppträder inför landsret eller Højesteret måste ha särskilt tillstånd møteret för resp. instans. Uteblir motparten från huvudförhandling i landsret eller Høyesteret kan rätten avgöra målet i dennes utevaro. Om motparten uteblir från ett sammanträde kan rätten klagandens begäran avgöra målet grundval av föreliggande skriftliga material och ytterligare en skriftlig inlaga från klaganden. För att underlätta att förlikning kommer till stånd kan rätten göra ett tillkännagivande av vad som på grundval av befintligt material bedöms bli utgången i målet och föreslå parterna att förlikas i enlighet härmed. Ett sådant tillkännagivande kan ges när som helst under processen. För att undvika domskrivning brukar rätten regelmässigt ge ett sådant tillkännagivande omedelbart efter avslutad huvudförhandling. Ibland ges tillkännagivandet skriftligt och redovisar en eventuell framtida doms förväntade slut och skäl. Om någon förlikning inte

INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 109

uppnås är domarenna inte bundna av tillkännagivandet. I de fall tillkännagivandet avgivits i slutet av huvudförhandlingen är det dock mycket sällsynt att domen avviker från tillkännagivandet. Om den tappande parten vill överklaga måste han begära dom eftersom en förlikning normalt inte kan överklagas. År 1984 infördes möjlighet för byretterna utfärda en att summariska domar. Dessa innehåller normalt kärandens yrkande, svarandens inställning till yrkandet och kortfattat vad parterna anfört samt dom-

skäl och domslut. Överklagas domen skall rätten avge en komplette-

rande redogörelse för saken. Denna skall tillställas landsretten och parterna. Redogörelsen utarbetas efter memorialanteckningar och skall särskilt återge parts- och vittnesförhör. Framstår det som sannolikt att domen kommer att överklagas bör domen avfattas traditionellt vis.

3.2.2 Finland

Fr.o.m. den l december 1993 ersattes häradsrätterna och rådstuvurätterna tingsrätter. Därigenom erhöll Finland en instansordning av som överensstämmer med den svenska. Vid samma tidpunkt reforrnerades rättegångsförfarandet i tvistemål. Rättegången i tvistemål är numera uppdelad i förberedelse och huvudförhandling och principerna muntlighet, koncentration och omedelbarhet har införts. Förfaranom det i överrätterna var tidigare i stort sett skriftligt. Reformeringen av förfarandereglerna i hovrätt är dock ännu inte avslutade, bl.a. saknas föreskrifter målens förberedande. Rättegångsförfarandet i brottmål om kommer också att reformeras. Den l januari 1997 förväntas nya regler träda i kraft som bl.a. innebär att även brottmålsförfarandet blir muntligt, omedelbart och koncentrerat. l tingsrätt avgörs flertalet brottmål av en lagfaren domare och tre nänmdemän. Mindre komplicerade brottmål, i vilka endast bötesstraff utdöms, avgörs ensamdomare. I familjerättsliga mål och hyresmål av skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Övriga tvistemål avgörs av en eller tre lagfarna domare.

Tingsrättens domar överklagas till hovrätt. Det saknas möjlighet att överklaga tingsrättens avgörande direkt till högsta instans. Enligt ett förslag statlig utredning, Hovrättskommissionen, bör krav på av en

prövningstillstånd uppställas för tvistemål där värdet av tvisteföremålet

inte överstiger 20 000 FIM och för brottmål som avser ringa brott där där den tilltalade inte har dömts till fängelse Kommittébetänkande 1992:20. Förslaget har inte lett till lagstiftning. Prövningen i hovrätten kan omfatta både sak- och rättsfrågan. Prövningsskyldigheten begränsas dock både i tviste- och brottmål vad som anförs i överav

110 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

klagandet och svarsskrivelsen. I den finska rättegångsbalken infördes den 1 december 1993 en bestämmelse 26 kap. ll a § enligt vilken hovrätten inte utan särskilda skäl skall pröva riktigheten av tingsrättens avgörande till andra delar än de grunder och omständigheter som framlagts i överklagandet och svarsskrivelsen. Om i ett brottmål ändring söks endast i fråga om straffpâföljden, får hovrätten enligt samma bestämmelse inte utan särskilda skäl pröva om den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning som lagts honom till last. Enligt motiven gäller begränsningen de omständigheter och bevis som omedelbart ligger till grund för yrkandet. Beträffande tvistemålen torde detta innebära bl.a. att om det inte föreligger några särskilda skäl endast sådana rättsfakta som åberopats i överklagandet resp. svarsskrivelsen beaktas vid hovrättens prövning. Av motiven framgår att det är tänkt att bestämmelsen skall vara arbetsbesparande för hovrätterna eftersom de kan koncentrera sig på de grunder och omständigheter som parterna uttryckligen nänmt. Handläggningen förväntas också bli klarare eftersom klaganden och motparten mera individualiserat än tidigare måste ange till vilka delar saken är stridig och motivera sin inställning. sammansättningen i hovrätt är i regel tre lagfarna domare. Mål som är betydelsefulla ur prejudikatsynpunkt kan enligt hovråttspresidentens bestämmande avgöras i sammansättning av fem lagfarna domare eller i plenum. I hyresmål är sammansättningen tre lagfarna domare och tre experter. Hovrättens avgöranden överklagas till Högsta domstolen. För att Högsta domstolen skall ta upp ett mål till prövning krävs sedan år 1980 besvärstillstånd. Sådant tillstånd kan meddelas om det med avseende lagens tillämpning i andra liknande fall eller med hänsyn till intresset av en enhetlig rättstillämpning är av vikt att ärendet prövas

av Högsta domstolen den s.k. prejudikatgrunden, om det under

handläggningen i tingsrätten eller hovrätten har inträffat ett sådant rättegångs- eller annat fel att avgörandet till följd därav borde åter-

brytas eller undanröjas den s.k. återbrytningsgrunden eller om det

eljest föreligger vägande skäl. Ett vägande skäl kan t.ex. vara att avgörandet skulle leda till ett synnerligen oskäligt resultat. Högsta domstolen är i regel sammansatt av fem lagfarna domare. Viktigare mål kan avgöras i plenum. Rättegångsavgift utgår vid överklagande till hovrätt med 800 FIM och vid överklagande till Högsta domstolen med 1 000 FIM. Det råder inte något ombudstvång.

INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 111

3.2.3 Norge

Brottmål

Brottmål handläggs i första instans av herredsrett eller byrett. Dessa

domstolar dömer vanligtvis sammansatta en lagfaren domare och

av två meddommere närrmdemän. I mål rör brott vilka kan följa som

fängelse i än år vilka tidigare avgjordes av lagmansrett i

mer sex

första instans kan rättens ordförande, målet är särskilt omfattande

om eller andra särskilda skäl föreligger, bestämma att rätten skall bestå av två lagfarna domare och tre meddommere. Mål som avser gärningar är erkända och på vilka kan följa strängare straff än fängelse som tio år kan handläggas enligt ett förenklat förfarande utan åtal eller huvudförhandling den misstänkte samtycker till detta och erkänom

utredning. Herredsretten eller byretten uppträder

nandet stöds av övrig då forhørsrett och är domför med lagfaren domare. Den misssom en tänkte förhörs domaren och måste avge ett förbehållslöst erkännanav

de inför rätten. Övrig utredning har rätten tillgång till genom skriftlig

dokumentation från polisutredningen. Huvuddelen brottmâlen handav läggs forhørsretten. För att detta förenklade förfarande skall få av tillämpas krävs dock att åklagarmyndigheten eller, det rör förom

seelser, polismyndigheten begär det.

Domar meddelade herredsrett eller byrett överklagas genom av anke till lagmansrett. Om de tre lagfarna domare som förbereder målet till avgörande är att överklagandet inte kommer att nå framense om gång kan de besluta att målet inte skall släppas fram. Ett sådant beslut kan dock inte fattas överklagandet brott varpå fängelse i mer om avser år kan följa. I mål där åklagaren inte yrkat annat än böter och än sex domstolen inte heller dömt till strängare påföljd tar lagmansretten upp

målet till prövning endast samtliga tre domare givit sitt samtycke.

om Sådant samtycke skall endast särskilda skäl föreligger. Lagges om prövar överklaganden med tre lagfarna domare och fyra mansrett

meddommere prövningen rör påföljdsfrågan eller bevisvårderingen

om vid bedömningen skuldfrågan. För att skuldfrågan skall avgöras till av nackdel för den tilltalade krävs fem röster. Om överklagandet endast

rör handläggningsfrågor ocheller rättstillämpningsfrågor består rätten

tre lagfarna domare. I mål rör brott vilka kan följa fängelse av som i än år är huvudregeln att skuldfrågan avgörs av en tiomannamer sex

jury. Om juryn finner den åtalade skyldig avgörs påföljdsfrågan av tre

lagfarna domare, juryns ordförande och tre av juryns ledamöter.

Rätten, dvs. de tre lagfarna domarna, avgör eventuella processuella spörsmål och kan avvisa målet på processuella grunder. Rätten kan

också utan jury meddela frikännande dom om den åtalade gärningen

112 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

inte utgör brott eller om gärningen är preskriberad. Vidare har rätten möjlighet att åsidosätta juryns beslut i skuldfrågan. Har juryn funnit att den tilltalade är oskyldig krävs att rätten enhälligt finner det uppenbart att den tilltalade är skyldig. Har juryn funnit att den tilltalade är skyldig är villkoret för att sätta juryns utslag sidan att rättens majoritet finner att bevisningen inte räcker för fällande dom. Att rätten en sätter juryns utslag sidan förekommer relativt sällan. Juryn motiverar inte sina ställningstaganden. Domen skall dock motiveras i påföljdsdelen. De lagfarna domarna avgör själva eventuella civilrättsliga krav. I spionmål och i mål som skall handläggas på nytt därför att lagfarna domarna har satt juryns avgörande sidan består lagmansretten av tre lagfarna domare och fyra meddommere. I de mål som handläggs utan jury har de lagfarna domarna och meddommerna samma uppgifter och deras röster värderas lika. Ett överklagande som skall prövas lagmansrett kan med av samtycke från Høyesteretts kaeremålsutvalg överklagas direkt till Høyesterett om överklagandet gäller ett spörsmål betydelse utöver föreav liggande mål eller det är särskild betydelse att få saken snabbt av avgjord. Beträffande domar som meddelats lagmansrett är rättsmedlet av anke till Høyesterett. Bevisvärderingen som legat till grund för bedömningen av skuldfrågan kan dock inte överklagas. När målet handlagts med jury är även möjligheten att klaga på rättstillämpningen starkt begränsad eftersom juryn inte motiverar sitt beslut. För att målet skall tas upp av Høyesterett krävs att samtycke lämnas av

Høyesteretts kaeremålsutvalg. Sådant skall ges om den aktuella fråge-

ställningen är av principiell betydelse eller det andra skäl är av av särskild vikt att saken prövas. För att samtycke skall nekas krävs enhällighet.

Tvistemål

Första instans i tvistemål är herreds- eller byrett. För att en tvist skall tas upp krävs i regel att parterna försökt att komma överens under medverkan av ett forliksrâd. Forliksråd finns i varje kommun och består av tre forliksmenn, är lekmän och väljs kommunstyrelsom av sen för fyra år. Om någon förlikning inte är möjlig måste käranden

väcka talan inom ett år. Under vissa förutsättningar kan rådet även

avge dom. En dom som meddelats forliksrådet överklagas till herredsav eller byrett. Herreds- och byrett är normalt domför med lagfaren en

domare. Om någon av parterna begär det eller rätten finner det lämp-

ligt skall tvâ meddommere nämndemän ingå i rätten. Vid behov kan

SOU 1995: 124 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 113

meddommere med särskild fackkunskap utses. En dom meddelad av herreds- eller byrett överklagas genom anke

till lagmansrett. Överklagandet kan avse både sak- och rättsfrâgor. Om

anken rör ett förmögenhetsvärde under 20 000 NOK krävs samtycke av lagmannen. Sådant samtycke kan i regel endast ges om avgörandet har principiell betydelse eller när saken har särskilt stor betydelse för klaganden. Lagmansrett dömer sammansatt med tre lagfarna domare och, om någon av parterna begär det eller domstolen finner det lämpligt, två eller fyra meddommere. En dom meddelad av herreds- eller byrett kan med samtycke från Høyesteretts kjatremålsutvalg även överklagas direkt till Høyesterett. Samtycke kan ges om avgörandet är av principiell betydelse, när domen dikterats av sådana meddommere som utsetts grund av sin särskilda fackkunskap eller om det av särskilda skäl är påkallat att saken blir snabbt avgjord med hänsyn till partens personliga förhållanden. Det är dock sällsynt att samtycke ges. Domar meddelats av lagmansrett överklagas genom anke till som Høyesterett. Även Høyesterett prövar såväl sak- rättsfrågor. som Huvudregeln är dock att någon bevisupptagning inte sker i Høyesterett. Vittnesbevisning och syn redovisas genom upplåsning av skriftliga uppteckningar. Vill part åberopa bevisning som inte upptagits i underrätterna kan bevisupptagning ske i herreds- eller byrett som sedan redovisas genom protokoll. Understiger anken ett förmögenhetsvärde av 100 000 NOK krävs samtycke av Høyesteretts kjaremålsutvalg. Sådant tillstånd kan i regel endast ges om avgörandet har principiell betydelse eller när saken har särskilt stor betydelse för

klaganden. Även värdet överstiger 100 000 NOK kan Kjaremåls-

om

utvalget efter att klaganden fått tillfälle att yttra sig neka prövning om

utvalget enhälligt finner att överklagandet inte kommer att någon framgång eller att överklagandet inte kan bifallas utan att Høyesterett avviker från den överklagade domen i en del där det antas ha väsentlig betydelse att rätten hört parter och vittnen eller kunnat företa en granskning som inte kan företas i Høyesterett. Vidare kan mremålsutvalget neka prövning om utvalget enhälligt finner att överklagande part inte har gjort sannolikt att denne är utan skuld till att ny åberopad bevisning inte tagits upp i underinstansen eller om utvalget enhälligt finner att varken avgörandets betydelse utanför det föreliggande målet eller annat förhållande ger skäl för att få saken prövad av Høyesterett. Dessutom kan Kjzeremålsutvalget avvisa överklagandet om det är behäftat med sådana fel att det måste avvisas eller undanröja det överklagade avgörandet om utvalget enhälligt finner att avgörandet skall undanröjas oberoende av parts yrkande. I Høyesteretts avgöranden deltar fem lagfarna domare.

114 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

En domstolsavgift uppgående till 12 125 NOK skall erläggas vid anke till lagmansrett och Høyesterett ankegebyr. Därtill kommer s.k. sidoutgifter, t.ex. utgifter för domsmenn lekrnarmadomare, sakkunniga och översättare. Vinnande part kan få ersättning sin motpart av för dessa kostnader. Ombudstvâng råder inte. Regler om förenklad rättegång infördes år 1986. Avsikten var att vissa mål skulle avgöras snabbare och till lägre kostnad för parterna. En förenklad rättegång förutsattes medföra ett mindre behov av advokat vilket skulle innebära lägre kostnader för parterna. Domstolsavgifterna är dock desamma för de mål som handläggs i förenklad rätte-

gång som för övriga tvistemål. Efter en lagändring år 1990 är för-

enklad rättegång obligatorisk i mål där värdet det överklaganav som det inte överstiger 20 000 NOK. Är värdet högre avser kan parterna avtala om förenklad rättegång. Vid förenklad rättegång är förfarandet mindre formellt och domaren har större frihet att handlägga målet på det sätt han finner mest ändamålsenligt. Kraven på domens utformning är lägre än i vanliga mâl. I lagmansrett och Høyesterett är klaganden skyldig att utarbeta ett s.k. ankeutdrag. Utdraget skall bestå relevanta delar det skriftav av

liga materialet och det som protokollerats vid eventuell bevisupptag-

ning. Materialet skall vara kronologiskt ordnat. Syftet är att presentera

det relevanta materialet på ett översiktlig sätt. Ofta utarbetar klagan-

den också s.k. juridiske utdrag bestående av relevant praxis, litteratur,

föreskrifter m.m. Dessa utdrag är dock frivilliga.

3.2.4 England och Wales

Magistrates’ Court är första instans främst i brottmål lindsom avser rigare brott, s.k. summary offences. Denna domstol består till av en tre obetalda fredsdomare utan juridisk utbildning Justice of the Peace eller Magistrate eller, i större städer, av en lagfaren domare Stipen-

diary Magistrate. Det förekommer ingen jury. Magistrates’ Court kan normalt endast utdöma böter inte överstigande 5 000 GBP och

eller maximalt sex månaders fängelse. Om strängare påföljd blir en

aktuell kan målet överlänmas till Crown Court för påföljdsbestänming.

Om den tilltalade erkänner gärningen kan han dömas utan bevisupptagning. Några Magistrates’ Courts är s.k. Youth Courts där särskilt utbildade domare handlägger mål i vilka den tilltalade är under 18 år. Domar meddelade av Magistrates’ Court överklagas, överklaganom

det rör handläggningen av målet eller rättstillämpningen, till Divisional Court of the Queens Bench Division nedan benänmd Divisional

Court vilken organisatoriskt tillhör High Court of Justice. Om över-

INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 115

klagandet handläggningen krävs att Divisional Court först medavser

delar prövningstillstånd. Vid prövning överklagade brottmål består

av

Divisional Court tre lagfarna domare. Överklagas Magistrates’

av Courts domar beträffande sakfrâgan eller påföljden är Crown Court andra instans. Den tilltalades rätt att överklaga till Crown Court är dock starkt begränsad vid ett erkännande liksom åklagarens vid frikännande dom. Crown Court är också första instans i brottmål som avser allvarligare brott, s.k. indictable offences. Beträffande vissa brott kan den tilltalade välja målet skall tas upp i första instans av om Magistrates’ Court eller Crown Court, s.k. triable-either-way av offences. Vad gäller indictable offences avgör en eller flera domare vid Magistrates’ Court vid förberedande förhandling, vid vilken en ofta bevisupptagning sker, bevisningen räcker till åtal. I de mål om handläggs Crown Court i första instans avgörs skuldfrågan av som av tolvmannajury. Juryn måste med några få undantag fatta ett enen hälligt beslut. Finner juryn att den tilltalade är skyldig avgör den

lagfarne domaren påföljden. Har den tilltalade erkänt består Crown Court, liksom när den prövar överklaganden, av en lagfaren domare

och två till fyra fredsdomare. Domar meddelade Crown Court i andra instans kan normalt inte av överklagas. I de fall Crown Court efter överlämnande från Magistrates’ Court bestämt påföljden kan dock denna överklagas i utsträckning Crown Court avgjort målet i första insamma som om

stans. Vidare kan rättsfrågor och handläggningsfrågor prövas av

Divisional Court enligt regler gäller för domar meddelade samma som

Magistrates’ Court. Ett avgörande Divisional Court överklagas

av av

direkt till House of Lords. Överklagande får dock endast ske om

Divisional Court förklarar att målet aktualiserar rättsfråga av allen

intresse och prövningstillstånd meddelas av Divisional Court

mänt eller House of Lords. Första instans i tvistemål är County Court eller High Court of Justice. Dessa domstolar har i stort sett samma behörighet. numera

Vissa mål är dock förbehållna High Court of Justice. I praktiken

prövas flertalet mål med ett tvisteföremål under 25 000 GBP av County Court medan flertalet mål med ett tvisteföremål överstigande 50 000 GBP prövas High Court of Justice. County Court är domav

för med lagfaren domare. Om ett tvistemål rör ett värde av högst

en

1 000 GBP hänskjuts målet automatiskt till skiljeförfarande. Domaren uppträder oftast själv skiljedomare. För att motverka att ombud

som anlitas i dessa mål ersätts den vinnande partens kostnader endast i mycket begränsad utsträckning. High Court of Justice består av tre

avdelningar, Chancery Division, Queens Bench Division och Family

Division. Denna domstol består i regel lagfaren domare. I av en

116 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

mycket speciella fall används jury. Vissa typer tvistemål familjeav av rättslig beskaffenhet behandlas i första instans Magistrates’ Court. av Domar som meddelats Magistrates’ Court i dessa mål överklagas av till High Court of Justice Family Division. Tvistemålsdomar meddelade County Court och High Court of av Justice samt brottmålsdomar meddelats i första instans Crown som av

Court överklagas till Court of Appeal. Domar meddelats

som av County Court i konkursmål överklagas dock till High Court of Justice,

Chancery Division. Court of Appeal är uppdelad i tvistemålsavdel-

en

ning och en brottmålsavdclning. En prövning i Court of Appeal kan i

regel avse både sak- och rättsfrågor. För vissa måltyper har dock rätten att överklaga begränsats till rättsfrågor. I tvistemål som avgjorts av High Court of Justice krävs prövningstillstånd om överklagandet processfråga, rättegångskostnader avser en

eller ett interimistiskt beslut. Efter lagändring år 1993 omfattas

en även vissa slutliga avgöranden kravet på prövningstillstånd

av se

närmare bilaga not 8. Beträffande domar meddelats County som av Court råder krav prövningstillstånd tvisteföremålets värde om understiger 5 000 GBP. I brottmål krävs prövningstillstånd sakfrågan eller endast påom följden överklagas. Prövningstillstånd kan meddelas antingen av underinstansen eller Court of Appeal. Omfattar överklagandet av endast påföljden är det dock bara Court of Appeal kan meddela som prövningstillstånd. Möjligheten att få prövning i sakfrågan är en begränsad och påföljden kan inte ändras med mindre påföljden bestämts med utgångspunkt från felaktiga principer eller straffet är mycket för strängt. Frågan om prövningstillstånd avgörs domare. av en Om denne inte meddelar prövningstillstånd kan klaganden inom 14 dagar begära att frågan prövningstillstånd prövas domare. om av tre

Det är tillräckligt dessa röstar för prövningstillstånd för

att en av att

prövningstillstånd skall meddelas. Tillstândsprövningen

kan äga rum

vid en offentlig förhandling. På bekostnad kan klaganden låta sin

egen advokat muntligen utveckla skälen för prövningstillstånd. Den tilltalade får närvara efter tillstånd domstolen. För motverka av att grundlösa överklaganden får Court of Appeal besluta till 64 att upp dagar av den tid den tilltalade varit frihetsberövad mellan avgörandet i Crown Court och Court of Appeal inte får räknas från straffverkav ställigheten loss-of-time order, närmare bilaga 5. se

Prövningstillstånd nekas ca 75 % av de domar som överklagas. Sammansättningen i Court of Appeal är i regel tre domare.

High Court of Justice, Crown Court och Court of Appeal bildar tillsammans The Supreme Court of Judicature. Beteckningen är något missvisande då House of Lords är högsta instans. Dit överklagas

INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 117

domar meddelats Court of Appeal och brottmålsdomar från som av

High Court of Justice. Åklagaren kan inte överklaga en frikännande

dom. För att House of Lords skall ta upp ett mål till prövning krävs Court of Appeal förklarar att målet innehåller en rättsfråga av att

allmänt intresse och prövningstillstånd meddelas. Både Court of

att Appeal och House of Lords kan meddela sådant tillstånd. I House of

Lords hålls muntlig förhandling i frågan om prövningstillstånd om

någon de tre domarna deltar i avgörandet så önskar. Prövav som ningen i House of Lords kan både sak- och rättsfrågor. House of avse Lords fungerar i praktiken kassationsdomstol. Upphäver domsom en stolen ett avgörande återförvisas målet till en lägre instans som är skyldig att följa House of Lords uppfattning i rättsfrågan. Antalet domare deltar i ett enskilt avgörande varierar, men understiger som sällan tre.

Domstolsavgifter förekommer både i Court of Appeal och House of

Lords. Det råder inte något ombudstvång.

I Court of Appeal och House of Lords hålls regelmässigt muntliga

förhandlingar. Den muntliga bevisningen tas dock inte upp nytt. Om sakfrågan omfattas domstolens prövning redovisas den muntav liga bevisningen i stället anteckningar eller stenografrsk uppgenom teckning från de lägre domstolarna. Bedömningen av sakfrågan frångås normalt inte inte underinstansens bedömning i denna del grunom das felaktiga principer. Anser domstolen att en förnyad bevisupptagning bör ske återförvisas målet till den lägre instansen. Om ny bevisning tillåts, vilket är tämligen sällsynt, tas denna bevisning upp att domstolen tar del av en beedigad skriftlig redogörelse genom affidavit.

I tvistemål finns det sedan år 1970 en möjlighet till språngöver-

klagande leap-frog appeal från High Court of Justice direkt till House of Lords. Detta förutsätter dock att parterna är ense om detta, domaren i underinstansen intygar att målet innehåller en rättsfråga att

allmänt intresse och att House of Lords meddelar prövningstill-

av

stånd. Den i målet relevanta frågeställningen skall avse en lagtolk-

ningsfråga eller fråga Court of Appeal eller House of Lords en som vid ett tidigare tillfälle tagit ställning till. I sistnämnda fall anses det meningslöst att frågan prövas i Court of Appeal eftersom denna är

bunden sina egna och House of Lords avgöranden. Språngöverkla-

av gande förekommer i regel endast en till två gånger per år. Tappande i tvistemål åläggs domstolen att ersätta vinnande part av

parts rättegångskostnader. I praktiken erhåller vinnande part ersätt-

ning för mellan hälften och två tredjedelar av ombudsarvodet samt ersättning för utlägg. l tvistemål kan svaranden, utan att detta innebär ett medgivande, deponera pengar hos domstolen för att en summa

118 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

tillmötesgå kärandens anspråk. Om käranden accepterar beloppet återkallar denne målet och tillerkänns ersättning för sina rättegångskostnader. I fall käranden inte accepterar det nedsatta beloppet fortsätter rättegången. Om käranden vinner mer än det nedsatta beloppet får han ersättning för sina kostnader. Om käranden däremot tilldöms ett lika stort eller ett lägre belopp än det nedsatta, får han ersättning fram till tidpunkten för nedsättningen men måste ersätta svaranden dennes rättegångskostnader som uppkommit efter tidpunkten för nedsättningen. Att en nedsättning skett avslöjas inte för för de domare som deltar i avgörandet. I Court of Appeal är parterna skyldiga att avge s.k. skeleton arguments senast två veckor före förhandlingen. Dessa skall på ett koncist

sätt ange de relevanta frågeställningarna vid prövningen med hänvisning till de rättskällor som åberopas. Om motparten i Court of

Appeal endast hänvisar till underrättens dom behöver denne inte avge skeleton arguments. Syftet med skeleton arguments är att skapa förutsättningar för en effektiv inläsning, förbättrade möjligheter att bedöma tidsåtgången för den muntliga förhandlingen och till stånd förliken ning i god tid före huvudförhandlingen så att ett annat mål från dom-

stolens short warned list kan sättas ut den inbokade tiden. Vidare

kan förhandlingstiden kortas eftersom ombuden kan avstå från inledningsanföranden och gå direkt på grunderna för överklagandet. Klagandens skeleton arguments skall vara åtfölja skriftlig kronoav en

logi av händelser relevanta för överklagandet. Se närmare bilaga 5.

3.2.5 Frankrike

Tribunal de Police är första instans i brottmål som avser brott på vilka

inte kan följa strängare straff än böter maximalt 12 000 FRF eller

fängelse två månader. Denna domstol är domför med lagfaren en domare. Vissa bötesmål kan på initiativ av åklagaren avgöras enligt ett förenklat förfarande. Om domaren inte har något att invända mot att

det förenklade förfarandet tillämpas avgör denne målet handlingar-

na utan att avge någon motivering. Den dömde kan dock inom 30 dagar begära att målet prövat i vanlig rättegång. Brottmål som avser brott på vilka kan följa fängelse upp till fem år avgörs i första instans av Tribunal Correctionnel, normalt är sammansatt tre som av lagfarna domare. Första instans i de mål som avser de allvarligaste brotten är Cour DAssises. Denna domstol består tre lagfarna av domare och en niomannajury. Domare och jury avgör tillsammans både skuldfrågan och påföljdsfrågan. Åtta röster tolv krävs för av fällande dom. Förräderi, spioneri, allvarliga brott begångna militär av

INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 119

terroristrelaterad brottslighet avgörs dock utan jury av

personal samt

sju lagfarna domare. De lagfarna domarna avgör själva eventuella enskilda anspråk. Domar meddelats av Cour D’Assises kan som endast överklagas till Cour de Cassation. instans i tvistemål är Tribunal d’Instance tvisteföre- Första om målets värde understiger 30 000 FRF. Tribunal dlnstance är också första instans i vissa särskilt angivna måltyper, t.ex. hyresmål, och är domför med lagfaren domare. Vidare kan Tribunal d’Instance en för medling. Misslyckas sådan medling får talan inledas på anlitas en vanligt inte är att målet skall avgöras av den sätt om parterna ense om medlande domaren. Tribunal de Grande Instance är första instans i huvuddelen övriga tvistemål. Sistnärrmda domstol dömer i normala av fall sammansatt av tre lagfarna domare.

Bland underrätterna finns vidare ett antal specialdomstolar. De betydelsefulla dessa är Tribunaux de Commerce som dömer i

mest av

vissa köprättsliga mål. Domare i denna domstol är köpmän som av sina kollegor valts för period två år. Ett annat exempel är

en av Tribunal Enfants dömer i brottmål förseelser eller pour som som avser brott begåtts minderåriga. Denna domstol består av en lagfaren som av

domare från Tribunal de Grand Instance som valts för en period av tre

ar. Domar meddelats Tribunal de Police, Tribunal Correcsom av tionnel, Tribunal d’Instance, Tribunal de Grande Instance och samt-

liga specialdomstolar överklagas till Cour d’Appel. Beträffande brott-

mâlsdomar meddelats Tribunal de Police och som avser brott som av vilka inte strängare straff än böter 1 300 FRF eller fängelse fem

kan följa råder överklagandeförbud såvida inte påföljden be-

dagar till fängelse eller skadestånd utdömts. För att ett tvistemål skall stämts

i Cour dAppel krävs att tvisteföremålets värde överstiger

tas upp

13 000 FRF 18 200 FRF målet avgjorts av specialdomstolen för

om arbetsrätt, Conseil de Prod’hommes. Understiger tvisteföremålet

detta värde råder således också överklagandeförbud. Förbud mot att

överklaga gäller även för vissa ärendetyper, t.ex vissa likvidations-

ärenden. Överklagandeförbudet hindrar dock inte en prövning i Cour de Cassation. Övriga mål kan prövas utan krav på prövningstillstånd.

Prövningen kan omfatta både sak- och rättsfrågor. I brottmål anses ett överklagande omfatta hela domen. Om klaganden uttryckligen begränöverklagandet till vissa delar underråttens dom kan emellertid sar av

Cour d’Appe1 begränsa prövningen till dessa delar. Någon rätt att enbart överklaga påföljden finns dock inte. I brottmål avgör Cour

dAppel själv ornhörande skall ske den muntliga bevisningen om av domstolen skall utgå från de utsagor lämnats i första eller om som instans. Om den tilltalade inte når framgång med sitt överklagande får

120 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

han stå kostnaderna i Cour dAppel. Prövningen tvistemålsdomar av är begränsad till de delar av domen mot vilka överklagandet riktats. I flertalet fall är överklagandet begränsat till vissa sak- och rättsfrågor. Domstolen prövar då endast dessa frågor. Cour d’Appel är normalt domför med tre lagfarna domare. Överst i domstolshierarkin finns en kassationsdomstol, Cour de Cassation. Denna prövar endast rättsfrågor och bunden anses vara av

den lägre instansens bedömning de faktiska omständigheter

av som den överklagade domen bygger på. Cour de Cassation är indelad i sex

avdelningar, fem tvistemålsavdelningar och brottmålsavdelning.

en Eftersom Cour de Cassation normalt inte skall ersätta upphävd en underrättsdom med ett eget avgörande betraktas överklagandet närmast som ett extraordinärt rättsmedel. Har underinstansens dom upphävts återförvisas målet till lägre instans för avgörande. Återfören ett nytt visningen sker dock inte till den domstol dom blivit kasserad vars utan till en annan domstol på nivå. Om denna domstol vägrar godta samma Cour de Cassations rättsliga bedömning och målet åter överklagas dit, avgörs målet av Cour de Cassation i plenum. Kasseras domen på nytt år den underinstans till vilken Cour de Cassation sänder målet skyldig

att följa plenums bedömning under förutsättning att plenum gjort samma rättsliga bedömning som den avdelning Cour de Cassation

av

som prövade målet första gången. Överklagande till Cour de Cassation

är som framgått tidigare möjlig även i sådana mindre mål endast som prövas i en instans och som inte kan bli föremål för appellationsen

domstols prövning. Prövning i Cour de Cassation kräver inte pröv-

ningstillstånd. Normalt deltar minst fem domare i domstolens avgöranden. I tvistemål tas den muntliga bevisningen normalt under förupp beredelsen. Domstolen kan i tvistemål neutral kallad utse en person, expert, för att reda ut och redovisa ett visst sakförhållande i målet.

Resultatet presenteras i en skriftlig rapport i god tid före huvudförhandlingen. Om något för rätten eller parterna framstår oklart

som eller mindre övertygande kan experten höras inför domstolen. Vid sådant förhållande biträds ofta parterna Det är inte av egna experter. ovanligt att detta får till resultat att den domstolen utsedde av experten modiñerar sina slutsatser. Det finns sällan behov domstolen av att utser ytterligare en expert. Domstolen är inte bunden av expertens slutsatser beträffande det ifrågavarande sakförhållandet lägger men ofta dessa till grund för avgörandet.

En tilltalad som inte inställer sig till huvudförhandling i brottmål

kan dömas i sin frånvaro. Har han inte erhållit kallelse eller har han giltig ursäkt för att inte inställa sig kan målet tas på i upp nytt samma instans. Han måste dock begära detta inom tio dagar från domen.

SOU 1995 124 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 121 :

3.2.6 Tyskland

Brottmål

Första instans i flertalet brottmål är Amtsgericht. Brottmål som avser allvarligare brottslighet avgörs i första instans av Landgericht som också är överinstans till Amtsgericht. Oberlandesgericht, som är högsta instans i förbundsstat, är första instans i vissa fall av resp. högförräderi. Amtsgericht består i mål som rör brott vilka inte kan följa strängare påföljd än fängelse ett år av en lagfaren domare och i övriga brottmål lagfaren domare och tvâ Schöffen nämndemän. Landav en gericht är i brottmål sammansatt tre lagfarna domare och två av Schöffen eller, vid prövning av domar som avgjorts av ensamdomare i Amtsgericht, lagfaren domare och två Schöffen. av en Brottmålsdomar meddelats Landgericht i andra instans kan som av

överklagas till Oberlandesgericht i Berlin Kammergericht genom

Revision. Prövningstillstånd krävs inte. Överklagandet kan dock bara

avse rättsfrågor. Brottmålen avgörs av en Senat bestående av tre lagfarna domare. Under vissa förutsättningar kan en dom av Amtsgericht överklagas direkt till Oberlandesgericht Sprungrevision. Om en Oberlandesgericht i en rättsfråga vill avvika från ett avgörande från en Oberlandesgericht eller från Bundesgerichtshof, som är Tyskannan lands högsta instans och till skillnad från övriga domstolar är federal,

måste den aktuella rättsfrågan underställas Bundesgerichtshof för av-

görande. De brottmålsdomar meddelats av Landgericht och Oberlandessom gericht i första instans överklagas genom Revision till Bundes-

gerichtshof. Prövningstillstând krävs inte. Bundesgerichtshof prövar

dock liksom Oberlandesgericht endast rättsfrågor. Överklagande till

Bundesgerichtshof sker via åklagarmyndigheten. Anser åklagannyndig-

heten att överklagandet är utsiktslöst kan denna yrka att Bundesgerichtshof avvisar överklagandet såsom uppenbart ogrundat. Försvararen har i dessa fall två veckor pá sig att inkomma med bemötande av åklagarmyndighetens yrkande. Finner Bundesgerichtshof därefter enhälligt att överklagandet är uppenbart ogrundat kan domstolen utan förhandling och utan att ange skäl besluta att avvisa överklagan-

det. Bundesgerichtshof kan också avgöra överklaganden utan förhand-

ling om den enhälligt finner att överklagandet skall bifallas. Ett sådant

avgörande skall dock motiveras. Övriga brottmål avgörs efter förhand-

ling. Bundesgerichtshof består av tjugotre avdelningar, varav elva civilrättsliga, fem straffrättsliga och sju specialavdelningar. Målen avgörs normalt av en Senat bestående av fem lagfarna domare.

122 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

I Tyskland faller överträdelser av vissa bestämmelser och förbud, t.ex. lindrigare trañkförseelser, utanför straffrätten. Den som överträder en sådan bestämmelse får i stället erlägga en avgift som tas ut den myndighet som ansvarar för det område till vilket bestärnrnelav är att hänföra. Ett beslut att ta ut avgift kan dock överklagas till sen domstol.

Tvistemål

Amtsgericht är första instans i förrnögenhetsrättsliga mål som rör mindre värden tvisteföremålets värde skall understiga 6 000 DEM,

hyresmål och familjerättsliga mål. Övriga tvistemål prövas i första

instans Landgericht som också är överinstans till Amtsgericht i av förrnögenhetsrättsliga mål och hyresmål. Om överklagandet i ett förmögenhetsrättsligt mål inte ett högre värde än 1 200 DEM råder avser

dock överklagandeförbud. Amtsgerichts avgöranden i familjerättsliga

mål överklagas till Oberlandesgericht och därefter till Bundesgerichtshof. Amtsgericht består i tvistemål en lagfaren domare. Landgericht av är sammansatt eller tre lagfarna domare beroende på målets av en svårighetsgrad. Vid prövning av överklaganden är dock sammansättningen alltid tre lagfarna domare. Landgerichts avgöranden i andra instans kan inte överklagas. Landgerichts avgöranden i första instans kan överklagas till Ober-

landesgericht och därefter till Bundesgerichtshof. Språngöverklagande direkt till Bundesgerichtshof är möjligt om överklagandet enbart avser

rättsfrågor. Det förutsätter dock att motparten ger sitt medgivande. Prövningen i Oberlandesgericht kan avse både sak- och rättsfrågor.

Prövningstillstånd krävs inte för att avgörandet skall prövas av denna instans. I förmögenhetsrättsliga mål krävs inte heller prövningstillstånd i Bundesgerichtshof värdet det överklagandet avser överstiger

om av 60 000 DEM. I Övriga fall krävs att Oberlandesgericht meddelar prövningstillstånd. Sådant tillstånd kan t.ex. meddelas om saken är av fundamental betydelse eller om avgörandet strider mot ett tidigare

avgörande av Bundesgerichtshof.

Ett överklagande i ett förmögenhetsrättsligt mål som inte kräver

prövningstillstånd kan avvisas av Bundesgerichtshof om saken inte är

fundamental betydelse och inte heller har någon utsikt till framav gång. Ett sådant överklagande kan också avvisas om det är ogrundat eller avgörandet visserligen innehåller någon felaktig rättstillämpom ning men är korrekt av andra skäl. Ett avvisningsbeslut kräver tvåtredjedels majoritet och skall motiveras. Bundesgerichtshof är bunden av

SOU 19952124 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 123

underinstansens bedömning i sakfrågan. Prövningen i Bundesgerichts-

hof är således begränsad till rättsfrågor. I de mål som avgörs materiellt hålls dock förhandling. I hyresmâl finns möjlighet för Landgericht, som är sista instans i dessa mål, att underställa Oberlandesgericht en rättsfråga om Landgericht vill avvika från ett avgörande av Bundesgerichtshof eller en Oberlandesgericht eller om rättsfrågan är av fundamental betydelse och ännu inte har prövats de högsta instanserna. Oberlandesgericht av kan i sin tur underställa Bundesgerichtshof frågan om Oberlandesgericht själv vill avvika från tidigare avgöranden.

Domstolsavgifter Gebühren des Gerichts tas ut vid överklagande.

Avgiftemas storlek är beroende vad överklagandet gäller. I överav instanserna råder ombudstvâng. Ombuden måste dessutom ha tillstånd att uppträda inför den Oberlandesgericht vid vilken målet handläggs eller överklagats från.

3.3 Konventionsâtaganden m.m.

3.3.1 Europakonventionen med dess ändrings- och tilläggsprotokoll

Bakgrund Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europakonventionen har utarbetats inom Europarådet. Utöver konventionen ñnns elva åndrings- och tilläggsprotokoll. Sverige ratiñcera-

de konventionen år 1952 SÖ 1952:35. Protokollen har ratificerats

fortlöpande. Konventionens närmare innebörd preciseras genom den praxis som efter hand utbildas vid Europadomstolen som, tillsammans med

Europakommissionen, övervakar konventionens efterlevnad. Denna praxisutveckling är mycket dynamisk och leder inte sällan till förskjutningar i rättsläget vad gäller konventionsåtagandenas innebörd varför de interna regler vid en viss tidpunkt uppfyller gjorda åtaganden som vid en senare tidpunkt kan visa sig inte vara förenliga med dessa.

Artiklar med särskild betydelse för reformarbetet

De artiklar är aktuella återges i den lydelse de erhållit i den som senaste svenska översättningen, intagen i bet. l99495:KU5. De kom-

124 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

mentarer som lämnas bygger till övervägande delen Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl. I art. 6 regleras rätten till domstolsprövning. Vidare ställs där vissa krav hur denna prövning skall vara utformad.

Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från förhandlingen eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den män domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.

Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:

a att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj,

underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

b att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,

c att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som

han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar,

d att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom

samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom,

e att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det

språk som begagnas i domstolen.

Med uttrycket prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter i art. 6:1 förstås prövning av en tvist som rör en rättighet skyldighet som enligt nationell rätt skall kunna göras gällande på

rimliga grunder. Med uttrycket anklagelse mot honom för brott

avses bl.a. de straffprocessuella förfaranden som syftar till att fastställa om någon är skyldig till brott och vilken påföljd som denne i så fall skall ådömas. Andra straffrättsliga förfaranden, t.ex. frågor om tvångsmedel eller om benådning, omfattas däremot inte. Den nationella karakteristiken en lagöverträdelse är inte avgörande. Därutöver beaktas gärningens art och det straff som kan komma i fråga. Handlingar som enligt nationell lagstiftning utgör disciplinära förseelser eller ordningsförseelser kan i vissa fall betraktas som brott vid tillämpningen Även vissa ekonomiska sanktioner kan göra av art. artikeln tilllämplig Stavros, The Guarantees for Accused Persons Under Article 6 of the European Convention on Human Rights, s.

INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 125

26. I kravet att förhandlingen skall vara rättvis ligger att parterna skall vara likställda equality of arms skall råda. Rätten att höra vittnen m.fl. rättigheter i art. 6:3 syftar till att förverkliga principen om parternas likställdhet. Vidare skall förfarandet kontravara diktoriskt av vilket följer att part måste tillfälle att bemöta bevisges ning som motparten åberopar. Den i art. 6:1 angivna rätten till förhandling måste uppmärksammas när reformer Övervägs rörande prövningstillstånd och möjligheterna till avgörande av mål utan huvudförhandling. Principen om parternas likställdhet måste genomgående beaktas. I art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet garanteras rätten till om-

prövning av en dom i brottmål

Var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad högre domstol. av Utövandet av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall regleras i lag.

2. Undantag från denna rätt får göras i fråga om mindre grova gärningar, enligt föreskrift i lag, eller i de fall då vederbörande har dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts efter det att en frikännande dom har överklagats.

Det bör påpekas att den omständigheten att artikeln inte rätt till ger en omprövning av domar i tvistemål inte innebär att man kan införa vilka restriktioner som helst vid omprövning dessa mål. Finns det av en möjlighet till prövning i andra instans gäller art. 6 med de konsekvenser som beskrivits ovan. Art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet begränsar först och främst möjligheterna att införa överklagandeförbud. Artikeln måste emellertid beaktas även när det gäller förändringar reglerna prövningstillav om stånd och i fråga om omfattningen av hovrättens prövning i brottmål.

I art. 5 anges under vilka förutsättningar frihetsberövanden får äga

rum.

Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning lagen som föreskriver:

a när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av

behörig domstol,

Med omprövning inte prövning i instans utan prövavses en ny samma en ning i högre instans överprövning. art. 1 i det sjunde tilläggsprotokollet garanteras utlänningars rätt att få beslut i frågor om utvisning omprövade.

126 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

b när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad

friheten, antingen därför att han underlåtit att uppfylla en domstols lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett fullgörande någon i lag föreskriven skyldighet, av någon är lagligen arresterad eller annat sätt berövad

c när

friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att anses undkomma efter att ha gjort detta,

d när underårig ett lagligen meddelat beslut är berövad

en genom

friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför

behörig rättslig myndighet,

e när någon är lagligen berövad friheten för att förhindra sprid-

ning smittosam sjukdom eller därför att han är psykiskt sjuk, av alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare,

t när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad

friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller ett led i ett förfarande rör hans utvisning eller utlämning. som som

De angivna förutsättningarna för frihetsberövande måste beaktas vid eventuell reform beträffande rätten till avräkning av anhållningsen och häktningstid.

Betydelsen att Europakonventionen gäller som svensk lag

av

Sedan den 1 januari 1995 är konventionen och protokoll nr l t.o.m. nr

8 gällande lag i Sverige, lag 1994:1219 om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-

läggande friheterna. Fr.o.m. den 1 augusti 1995 gäller även protokoll

9 lag i Sverige. Vidare har i 2 kap. 23 § RF intagits ett förbud nr som mot att meddela lag eller föreskrift i strid med Sveriges åtaganannan

den på grund Europakonventionen. Fri- och rättighetskommitténs

av

delbetänkande Fri- och rättighetsfrägor, SOU 1993:40 Del B, Inkorporering Europakonventionen, 199394:117, bet. 199394:

av prop. KU24 och 199495:KU5, rskr. 1993942246 och 199495:11. Införlivandet konventionen har skett genom inkorporering. av Tidigare kunde konventionen inte tillämpas direkt av svenska domstolar. I stället fick den sin betydelse genom att domstolarna som ett led i tolkningen svensk lag beaktade konventionen och Europaav domstolens praxis. En effekt inkorporeringen är att lagkonflikter nu kan uppkomma av

SOU 1995: 124 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 127

vid rättstillämpningen. Frågan blir då hur dessa skall lösas3. l motiven redogörs för ett antal principer som kan komma till användning a. prop. s. 37 och a. bet. 199394:KU24 s. 19 f.. Om konflikten gäller mellan konventionen och därefter utfärdad lag ger möjligheten till lagprövning visst utrymme för att lösa problemet, dock bara om det är uppenbart att den nya lagen är konventionsstridig 2 kap. 23 § jämförd med ll kap. 14 § RF och därtill a. prop. s. 36. Om en verklig konflikt föreligger, som inte löses genom lagprövning, anges i motiven att denna kan lösas med antingen principen om lex posterior eller principen om att lex specialis går före lex generalis. Där beskrivs också en princip som HD:s ledamöter pekat på i sitt remissvar över Fri- och rättighetskommitténs betänkande. Denna tredje princip innebär att en konvention om mänskliga rättigheter, även om den i den inhemska laghierarkin inte har högre rang än vanlig lag, ändå bör på grund av sin speciella karaktär ges en särskild

vikt i fall av konflikt med inhemska lagbestärmnelser Ds 1993:90 s.

240. I motiven tas inte ställning till om någon av dessa principer skall tillmätas större vikt än någon arman. Inte heller kan uppräkningen av tolkningsprinciper anses uttömmande.

3.3.2 1966 års FN-konvention

FN:s internationella konvention den 18 december 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter 1966 års FN-konvention ratifice-

rades år 1971 sö 1971:42.

I art. 14 regleras bl.a. rätten till domstolsprövning i brottmål och

tvistemål samt rätten till prövning i andra instans i brottmål

Alla skall vara lika inför domstolarna. Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott eller hans rättigheter och skyldigheter i tvistemål, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inför en behörig, oavhängig och opartisk domstol, som inrättats enligt lag. Pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedlig-

heten, den allmänna ordningen ordre public eller den nationella

säkerheten i ett demokratiskt samhälle eller då hänsynen till parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen så finner strängt

3Här bortses dels från de fall där någon egentlig lagkonflikt inte föreligger och problemet kan lösas med hjälp av en s.k. fördragskonform lagtolkning, dels från de eventuella problem som kan uppkomma till följd av att Europakonventionen torde utgöra en del av EG-rätten a. prop. s. 33. art. 13 garanteras utlärmingars rätt att bl.a. få beslut i frågor om utvisning omprövade.

128 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

nödvändigt, i fall då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle skada rättvisans intresse; dock skall domar som avkunnats i brottmål eller tvistemål offentliggöras, utom i fall då minderårigas intressen kräver att så sker eller då rättegången gäller äktenskapsmäl eller förmynderskap för barn.

Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, utan åtskillnad ha rätt till följande minimigarantier:

a att ofördröjligen och i detalj och ett språk, som han förstår,

bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom;

b att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar

och att kunna rådgöra med rättegångsbiträde, som han själv utsett;

c att bli rannsakad utan oskäligt dröjsmål;

d att bli rannsakad i sin närvaro och att försvara sig personligen

eller rättegångsbiträde, som han själv utsett; om han har genom rättegångsbiträde, att bli underrättad om sin rätt till sådant; samt att i varje mål där rättvisans intresse så kräver kostnadsfritt få rättegångsbiträde sig anvisat, om han saknar erforderliga medel att betala för sådant;

e att förhöra eller låta förhöra de vittnen, som åberopas emot

honom, och att för räkning få vittnen inkallade och förhörda egen under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom;

f att kostnadsfritt åtnjuta bistånd av tolk, om han icke förstår eller

talar det språk som begagnas vid domstolen;

g att tvingas vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig.

Envar befunnits skyldig till och dömts för ett brott skall ha som rätt att få skuldfrågan och det ådömda straffet omprövade av högre instans i enlighet med lag.

De rättigheter i denna artikel skiljer sig inte i något avsom anges görande hänseende från dem som anges i art. 6 i Europakonventionen och i art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet. En skillnad är dock att det såvitt gäller rätten till omprövning av en brottmålsdom inte finns något uttryckligt undantag motsvarande art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet för bl.a. mindre allvarliga brott.

I art. 9 anges under vilka förutsättningar frihetsberövande får ske.

Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsättas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihetsberövande. Ingen må berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag.

Denna artikel har betydelse för reforrnarbetet som art. 5 i samma

Europakonventionen se föregående avsnitt.

SOU 1995: 124 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 129

3.3.3 FN:s barnkonvention

FN:s konvention den 20 november 1989 om barnets rättigheter ratifi-

cerades av Sverige år 1990 SO 1990:20. Enligt art. 1 gäller konventionen barn under 18 år, om inte barnet blivit myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. I art. 40 garanteras barn som misstänks för brott vissa rättigheter, bl.a. rätten till en prövning i andra instans av avgörande som innebär att barnet anses skyldigt till brott. "

Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället.

2. För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga bestämmelser i internationella instrument skall konventionsstaterna särskilt säkerställa att

a inget barn skall misstänkas för eller åtalas för eller befinnas

skyldigt att ha begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den begicks;

b varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall

ha åtminstone följande garantier:

i att betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen

fastställd;

ii att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och,

om lämpligt, genom sina föräldrar eller vårdnadshavare, och att juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar;

iii att få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende

och opartisk myndighet eller rättskipande organ i en opartisk förhandling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses strida mot barnets bästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situation, barnets föräldrar eller vårdnadshavare;

iv att inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt;

att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot barnet samt att på lika villkor för egen räkning vittnen inkallade och förhörda;

v att, om barnet anses ha begått brott, detta beslut och beslut

om åtgärder till följd därav omprövade av en högre behörig, obe-

130 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

roende och opartisk myndighet eller rättskipande organ enligt lag;

vi att utan kostnad få hjälp av tolk, om barnet inte kan förstå eller

tala det språk som används;

vii att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i

förfarandet.

I relevanta delar av art. 40 finns motsvarigheter i Europakonventionen. Dessa rättigheters betydelse för reformarbetet har beskrivits i avsnitt 3.3.1.

3.3.4 EG-fördraget

I detta sammanhang finns det även skäl att uppmärksamma EG-fördragets art. 177. Artikeln innehåller regler om EG-domstolens förhandsavgöranden.

Domstolen skall vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående

a tolkningen av detta fördrag,

b giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutats av ge-

menskapens institutioner,

c tolkningen av stadgar för organ som upprättats genom rätts-

akter som beslutats av rådet, när stadgarna föreskriver detta.

När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett för-

handsavgörande.

När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.

Artikeln avser inte endast domstolar i högsta instans utan är tillämplig på alla de situationer där domstolens beslut i det aktuella fallet inte kan överklagas. Enligt Norberg brukar ibland framhållas att detsamma också torde gälla för en domstol vars avgörande endast kan prövas i en högre instans efter att prövningstillstånd har meddelats. Norberg, Vad betyder EU-medlemskapet för de svenska domstolarna, SvJT 1995, s. 420. Enligt utredningens uppfattning torde dock någon skyldighet att inhämta förhandsavgörande inte föreligga i den lägre domstolen om den högre domstolen är skyldig att meddela ändringsdispens. Däremot torde en sådan skyldighet föreligga i den lägre domstolen om den högre endast kan meddela prövningstillstånd om det

SOU 1995: 124 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN 131

föreligger prejudikatskäl eller extraordinära skäl5. Om överklagandeförbud gäller blir artikeln självfallet tillämplig i den instans vars avgörande inte får överklagas.

3.4 Europarådets rekommendation

No. R 95 5

3.4. l Bakgrund

Är 1991 tillsatte Europarådets styrkommitté för juridiskt samarbete CDCJ en expertgrupp, The Project Group on Efficiency and Fairness of Civil Justice CJ—JU, som grundval av nationella rapporter bl.a. skulle identifiera eventuella brister i medlemsstaternas rättskipning. Det visade sig att appellationsdomstolarna i många länder hade långa handläggningstider och höga målbalanser. Orsaken härtill ansågs främst vara en ökad måltillströmning till andra instans och ineffektiva eller mindre ändamålsenliga handläggningsregler. Expertgruppen fann det angeläget att arbeta för att begränsa möjligheterna att överklaga till andra instans och att förbättra formerna för processen där. I november 1993 avgav expertgruppen ett förslag till rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål. Efter det att förslaget till rekommendation bearbetats av Styrkommittén för juridiskt samarbete antogs den av Europarådet den 7 februari 1995.

3.4.2 Rekommendationen

Enligt rekommendationen art. 1:a bör det i princip vara möjligt för en part att få ett avgörande fattat av första instans kontrollerat av andra instans. Syftet med denna kontroll är att den högre instansen skall kunna rätta felaktigheter, såväl beträffande sak- och rättsfrågor som beträffande procedurfrågor, och avgöra viktiga rättsfrågor. Om det anses lämpligt att göra undantag från denna princip skall varje undantag ha stöd i lag och uppfylla rimliga krav rättssäkerhet art. lzb. Enligt art. 3 bör medlemsstaterna överväga att vidtaga några eller samtliga av följande åtgärder för att säkerställa att andra instans endast

5Jfr Anne Ekblom-Wörlund, Fråga EG-domstolen. Vad, vem, när och hur, JFT 1995, s. 213 not

132 INTERNATIONELLA FÖRHÅLLANDEN

prövar sådant som det är lämpligt att denna prövar. a. Utesluta vissa målkategorier från parts möjlighet att överklaga, t.ex. mål som rör små anspråk. b. Uppställa krav på prövningstillstånd. c. Bestämma specifika tidsgränser inom vilka överklagande måste ske. Skjuta upp rätten att överklaga vissa beslut under handläggningen till dess det slutliga avgörandet överklagas.

För att säkerställa att endast överklagade frågor prövas av andra instans bör vidare medlemsstaterna enligt art. 5 överväga att vidtaga några eller samtliga av följande åtgärder. a. Tillåta domstolen eller parterna att helt eller delvis godta underinstansens bedömning av sakfrågan. b. Tillåta parterna att begränsa överklagandet till vissa frågor i målet. c. I de fall prövningstillstånd krävs ge domstolen möjlighet att begränsa detta, t.ex. till rättsfrâgan.

Begränsa möjligheterna i andra instans att framställa nya yrkanden

samt att åberopa nya omständigheter och bevis, om inte nya förhållanden inträtt eller om det förelegat andra orsaker, specificerade iden nationella lagstiftningen, till varför dessa inte framställts resp. åberopats i första instans. e. Begränsa prövningen i indispositiva mål till de delar beträffande vilka det finns motiverade grunder för överklagandet.

De åtgärder som ovan redovisats har som framgått till syfte att begränsa flödet av mål till andra instans resp. begränsa prövningens

omfattning i andra instans. Rekommendationen behandlar även åtgär-

der som har till syfte att förebygga att rätten att överklaga missbrukas, åtgärder som har till syfte att göra förfarandet i andra instans effektivare, m.m. Rekommendationen och den därtill hörande förklarande

promemorian Explanatory memorandum återges i sin helhet i bilaga

2 och

SOU 1995: 124 133

4 Inriktningen av en reform

Sammanfattning: Utredningen anser att hovrättens främsta uppgift är att, efter en kontroll av den materiella riktigheten av ett tingsrättsavgörande, rätta eventuella felaktigheter i avgörandet. Därutöver bör hovrätten kontrollera om tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt och ha ett ansvar för rättsbild-

ningen. Från denna utgångspunkt kan konstateras att det nu-

varande hovrättsförfarandet med en i princip fullständig prövning i många fall är mer omfattande än som motiveras av hovrättens uppgifter. Det finns därför ett behov av att ändra handläggningsreglerna så att dessa i större utsträckning än i dag an-

till dessa uppgifter. Detta är en förutsättning för att vid

passas varje tidpunkt tillgängliga resurser bäst skall kunna utnyttjas för att upprätthålla och stärka rättssäkerheten. Utredningen har funnit att det inte är möjligt att inom nuvarande ordning med en eller mindre fullständig prövning i flertalet mål åstadkommer ma en tillräcklig anpassning till hovrättens uppgifter. För att detta skall vara möjligt bör enligt utredningen ett system med

generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd

införas i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. De närmare förut-

sättningarna för en sådan reform behandlas i kapitel

4.1 Utgångspunkter

Tingsrätten är första instans för praktiskt taget alla de mâl- och ärendetyper som omfattas av utredningsuppdraget. Tingsrättens uppgift kan kort beskrivas så att domstolen har till uppgift att kunna slutligt

avgöra samtliga tvistemål, brottmål och ärenden, oavsett storlek och svårighetsgrad och det på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvekan angående domstolens kompetens. Med ett annat synsätt tingsrätten skulle tingsrättsprocessen kunna komma att bli reducerad till ett förberedande förfarande till i hovrätten och hovrätten bli det processen

forum där den egentliga rättskipningen ägde rum. Principen att tyngd-

punkten instansordning bör ligga i första instans skulle då inte i en

134 INRIKTNINGEN AV EN REFORM

kunna upprätthållas. Detta skulle i sin tur innebära att det i princip endast är de till hovrätt överklagade målen som får en tillräckligt rättssäker behandling. En sådan ordning är oacceptabel; rättssäkerheten skall komma alla parter till del och inte endast dem som överklagar. statsmakterna har också genom förfaranderegler och domarutnämningar m.m. markerat att redan tingsrättsförfarandet skall uppfylla mycket höga krav på rättssäkerhet och att rättegångens tyngdpunkt

skall ligga där. Att tyngdpunkten i en instansordning skall ligga i

första instans kommer också till uttryck i art. 2:a i Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål, bilaga 2. HD, som är sista instans, är sedan fullföljdsreforrnen år 1971 i första hand en prejudikatinstans, dvs. en instans med uppgift att åstadkomma avgöranden vilka styr senare rättstillämpning. Därutöver har HD givits möjlighet att pröva ett mål om det finns synnerliga skäl, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror grovt för-

biseende eller grovt misstag. För prövning fordras prövningstillstånd.

Hovrätten är i instansordningen placerad mellan tingsrätt och HD2. Med hänsyn till de snävt utformade prövningstillståndsreglerna är emellertid hovrätten i praktiken slutinstans i flertalet mål. Som framav avsnitt 2.1 innebär nuvarande regler att hovrätten beträffande

samtliga målkategorier med undantag för de mål som är underkasta-

de krav på prövningstillstånd och de brottmål vars prövning är begränsad enligt 51 kap. 23 a § RB på nytt prövar varje överklagat -

avgörande eller överklagad del av avgörandet i sin helhet. Det kan ifrågasättas om en så omfattande prövning är befogad.

Utredningen utgår från att hovrätten har tre huvuduppgifter. Dessa ar att kontrollera tingrättsavgörandenas materiella riktighet och rätta

eventuella materiella oriktigheter3 i dessa avgöranden,

att vaka över att tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt och

Här bortses från att HD är första instans i vissa mål och prövar ett litet antal mål i andra instans. Beträffande de sistnämnda har HD vid sidan av preju- dikatfunktionen samma uppgifter som hovrättema. Vidare bortses från - HD:s uppgifter att pröva frågor om resning, om domvilla och om återställande av försutten tid. detta sammanhang bortses från att hovrätten är första instans i vissa mål samt 1 vissa ärenden om resning, om klagan över domvilla och om återställande av försutten tid. 3Beträffande innebörden begreppet materiellt oriktigt, EkelöfBoman, av se Rättegång 7:e uppl., s. 44.

INRIKTNINGEN AV EN REFORM 135

att ha ett ansvar för rättsbildningen. Denna utgångspunkt kan knappast sägas vara särskilt kontroversiell. Den överensstämmer väl med vad som traditionellt ansetts vara hovrättens uppgift och ligger nära vad som uttalats i anslutning till art. 1:a i Europarådets rekommendation för att föbättra appellationsförfarandet i tvistemål Explanatory memorandum, 20, bilaga 3. I den internationella diskussionen har framförts den tanken att en appellationsdornstols uppgift är att tillmötesgå redan den önskan som

varje tappande part kan ha att få sin sak prövad ännu en gång För

svensk rätts del saknas det anledning att tillägga rätten att överklaga en så vid syftning. Av de angivna uppgifterna är den främsta tveklöst att kontrollera och rätta felaktiga tingsrättsavgöranden. Hovrätten skall således i första hand vara en garant för materiellt riktiga avgöranden. Det är dock uppenbart att denna hovrättens uppgift måste ha vissa begränsningar. Instansordningens princip, principen att tyngdpunkten i rättskipningen bör ligga i första instans, m.fl. principer innebär begränsningar av uppgiften att kontrollera och rätta materiellt felaktiga tingsrättsavgöranden. I den utsträckning det finns anledning att närmare bestämma omfattningen av denna uppgift görs detta i samband med att de enskilda refonnförslagen behandlas. Vidare bör hovrätten även i framtiden i samband med prövning av överklaganden på eget initiativ vaka över att rättegången i tingsrätten genomförts i överensstämmelse med gällande processuella regler. Av domstolsdisciplinära skäl bör hovrätten, oberoende av yrkande, vara

skyldig att ingripa mot vissa allvarligare rättegångsfel även om dessa

inte lett till materiellt oriktiga avgöranden. Vad därefter beträffar ansvaret för rättsbildningen måste betydelsen av hovrätternas avgöranden som vägledande för andra fall anses mindre framträdande, dels eftersom hovrätterna är flera och avgöranden med olika utgång därför kan förekomma parallellt, dels eftersom resp. hovrätt måste antas ha sämre överblick över det juridiska fältet än högsta instans. Hovrätternas avgöranden kan därför främst få betydelse för rättsbildningen när fråga är om mål i vilka hovrätten är sista instans och mål inom sådana områden där prejudikat från HD av något annat skäl saknas. Den största betydelsen för rättsbildningen torde i övrigt hovrätterna ha genom att meddela prövningstillstånd i mål som kan vara av intresse från prejudikatsynpunkt så att dessa kan överklagas till HD.

Professor J .A. Jolowicz, Managing Overload in Appellate Courts: Western Countries, The Eighth World Conference on Procedural Law, Justice and Efficiency, General Reports and Discussions, s. 74.

136 INRIKTNINGEN AV EN REFORM

Även här närmare precisera gränserna för hovrättens utan att var uppgifter går kan konstateras att nuvarande bestämmelser leder till en mer omfattande prövning än som motiveras av dessa uppgifter. En stor del av hovrätternas resurser läggs ned på prövning av mål där tingsrättens avgörande inte är materiellt oriktigt, där inget formellt fel begåtts under handläggningen i tingsrätten och där avgörandet saknar prejudikatintresse. Detta innebär att tillgängliga resurser inte utnyttjas optimalt. Att vid varje tidpunkt tillgängliga resurser används så effektivt som möjligt är en förutsättning för att hovrätterna på bästa sätt skall kunna upprätthålla och stärka rättssäkerheten. Om hovrätten kan koncentrera sin verksamhet och sina resurser till sådant som direkt motiveras av hovrättens uppgifter blir hovrätterna effektivare och får

därmed bättre förutsättningar att hantera sina uppgifter. Detta förut-

sätter att man gör avvägningar mellan insatser för skilda mål inom hovrätterna. Det är önskvärt att hovrättsförfarandet är så flexibelt att varje mål kan handläggas det för målet mest ändamålsenliga sättet. Då läggs rättsväsendets resurser där de bäst behövs, vilket är särskilt väsentligt när resurserna är knappa. Att hovrättens prövning är mer omfattande än som motiveras av hovrättens uppgifter innebär också nackdelar för parterna. Parternas processkostnader blir totalt sett högre än vad de behöver vara. Vidare får den berättigade parten i många tvistemål vänta längre på sin rätt än vad som är nödvändigt. Att den berättigade snabbt och med så liten ekonomisk uppoffring som möjligt kommer till sin rätt anses vara ett sarnhällsintresse av första ordningen EkelöfBoman, Rättegång 7:e

uppl., s. 1245. Vidare innebär kortare handläggningstider i brottmål

att den tilltalade inte onödigt länge behöver sväva i ovisshet om utgången i målet. Det är också angeläget att den straffrättsliga reaktionen kommer så nära brottet som möjligt. Mot bakgrund av det anförda kan således konstateras att det finns ett stort behov av att stärka hovrätterna genom att ytterligare anpassa de regler som styr handläggningen av mål i hovrätt så att dessa regler bättre svarar mot hovrättens uppgifter. Som framgår av avsnitt 2.2 kan det befaras att arbetssituationen på sikt kan komma att bli alltmer ansträngd. Enligt direktiven är det uteslutet att hovrätterna tillförs ytterligare resurser. En ökning av hovrätternas arbetsvolym kan därför inte mötas med ökade resurser.

‘En snabbare handläggning torde även innebära att domstolsförfarandets konkurrenskraft i förhållande till skiljeförfarandet ökar till gagn för rättsbildningen jfr Lindskog, Tvistemål och tidsutdräkt i allmän domstol, JT 1994-95 s. 589 ff., EkelöfBoman, a.a. s. 125 samt Skiljedomsutredningens slutbetänkande Näringslivets tvistlösning, SOU 1995:65 s. 155.

INRIKTNINGEN AV EN REFORM 137

Även hovrätterna på längre sikt skulle om kunna tillföras resurser är det mycket tveksamt om en fortsatt utbyggnad dessa skulle av vara

lämplig. En sådan åtgärd skulle nämligen kunna leda till minskad

en

kvalitet eftersom det inte finns obegränsad tillgång kompetent

en

domarpersonal; hovrätternas behov av kompetent personal skall

tillgodoses i konkurrens med motsvarande krav från andra viktiga sarnhällssektorer. Det finns inte heller något utrymme att omfördela

resurser mellan målkategorierna tvistemål, brottmål och Ö-mål. Av

Statskontorets kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid,

m.m.,

vilken redovisas i bilaga 4 c., framgår att ytterligare delegering till

föredragande och kanslipersonal endast skulle få begränsad effekt. Dessa förhållanden gör det särskilt angeläget att snarast få till stånd en ytterligare anpassning av hovrättsförfarandet till hovrättens uppgifter. För att åstadkomma en sådan anpassning har utredningen undersökt vilka möjligheter finns att uppnå bättre överensstämmelse som en mellan hovrättsförfarandet och hovrättens uppgifter inom för ramen nuvarande ordning med en mer eller mindre fullständig prövning av flertalet mål. Utredningen har gått igenom möjligheterna att begränsa

hovrättens prövning utifrån överklagandets utfornming, att ändra

reglerna om åberopande i hovrätten omständigheter och bevis, av nya nya

att ändra reglerna om förnyad bevisupptagning samt att öka använd-

ningen skriftligt förfarande. Även med reformer på dessa områden av

som inte kan bli särskilt långtgående av skäl som framgår av avsnitt

6.2-6.6 skulle hovrätterna i inte obetydlig utsträckning företa

en en mer omfattande prövning än vad deras uppgifter motiverar. En justering av befintliga bestämmelser är således inte tillräcklig för att hov-

rättens handläggningsregler i önskvärd utsträckning skall kunna

anpassas till hovrättens uppgifter. En reform enligt det sagda skulle inte

heller i någon större utsträckning bidra till att annat sätt effektivise-

ra verksamheten i hovrätterna.

Utredningen har också i enlighet med direktiven gått igenom

- -

vissa andra förbättringsåtgärder avseende hovrättsförfarandet samt

olika åtgärder som innebär att flödet mål till hovrätterna begränsas. av Gemensamt för dessa åtgärder är dock att de inte bidrar till att ytter-

ligare anpassa hovrättsförfarandet till hovrättens uppgifter. De bidrar

inte heller i någon större utsträckning till att på annat sätt effektivisera verksamheten i hovrätterna.

Enligt utredningens uppfattning bör man mot bakgrund det

av anförda ta ett större över frågan hovrättsförfarandets utformgrepp om ning. Det som ligger närmast till hands är att försöka hovanpassa rättsförfarandet till hovrättens uppgifter att införa generella genom

begränsningar i fråga om prövningens omfattning.

138 INRIKTNINGEN AV EN REFORM

I nästa avsnitt behandlas metod ibland förespråkats i en som debatten, nämligen att med vissa eller mindre långtgående undanmer begränsa hovrättens prövning till rättsfrågor. Därefter övergår tag utredningen till att behandla möjligheten att införa ett system med

generellt krav på prövningstillstånd innefattande ändringsdispens i

ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

4.2 Begränsning av hovrättens prövning till

rättsfrägor

Prövningen mål skulle i enlighet med vad som skett på sina håll av utomlands teoretiskt sett kunna begränsas till att bara avse rätts- frågor. En sådan ordning skulle innebära att den högre instansen skulle bunden vad den lägre funnit utrett om sakförhällandena. vara av I sådant kan part ett överklagande bara få till ett system en genom stånd rättslig bedömning de sålunda utredda sakförhällanen ny av

dena. Ett appellationsförfarande konstrueras detta sätt kan

som

givetvis kombineras med mer eller mindre långtgående undantag som

medger prövning av sakfrågan i målet. en ny

Frågan begränsning hovrättsprövningen till râttsfrâgor

om en av har tidigare övervägts i flera utredningar utan att något förslag lagts fram Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000-

se

talet, SOU 1991:106 Del A 298 ff., med där gjorda hänvisningar. s. Det finns vissa fördelar med ett system som innebär att hovrättens prövning är begränsad till rättsfrâgan i målet. För det första skulle en

sådan ordning medföra att tyngdpunkten i instansordningen förlades

till första instans eftersom parterna skulle tvingas att redan där ta fram all den bevisning de vill åberopa i målet. Genom att all bevisning skulle bli slutligt bedömd redan i tingsrätten, skulle för det andra

risken generellt sett minska för att hovrättens avgörande skulle grun-

das ett sämre materiellt underlag än tingsrättens; detta hänger med det förhållandet att muntlig bevisning erfarenhetsmässigt samman tenderar mindre tillförlitlig i hovrätten än i tingsrätten, bl.a. att vara eftersom längre tid förflutit från den hördes iakttagelser när hovrätten handlägger målet. Det skulle för det tredje vara en fördel från effektivitetssynpunkt att koncentrera hovrättsprövningen till rättsfrågor

den grunden att överprövning just sådana frågor får anses vara

en av hovrättprövningens styrka. Detta beror främst att hovrätterna vid avgörande mål består fler lagfarna domare än tingsrätten vilket av av

många gånger större utrymme för grundlig behandling av rätts-

ger en

frågorna se vidare avsnitt 6.7. En begränsning av hovrättsprövningen

INRIKTNINGEN AV EN REFORM 139

skulle för det fjärde medföra den fördelen från resurssynpunkt att avsevärt fler mål skulle kunna avgöras utan huvudförhandling.

Man kan emellertid rikta ett flertal invändningar mot en ordning där hovrättens prövning begränsas till rättsfrågor. För det första kan

det hävdas att en sådan begränsning inte skiljer ut de överklagade tingsrättsavgöranden som innehåller materiella felaktigheter. Hovrätten skulle i så fall inte bli det forum för korrigering felaktiga avgöranav den som, enligt vad som utvecklats i avsnitt 4.1, får dess anses vara främsta uppgift i instansordningen. Hovrätten skulle i stället ofta få ägna sig att konstatera att tingsrätterna riktigt avgjort rättsfrågor som kanske till en del är ganska enkla. Vidare skulle, vilket är ännu allvarligare, felaktiga bedömningar i sakfrågan inte kunna rättas. I de tvistemål och brottmål som avgjordes under perioden 1992-07-01-- 1993-06-30 berodde enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersök-

ningen ca hälften av ändringarna i resp. målkategori på att

en annan bedömning av sakfrågan skett. Det kan finnas flera orsaker till att hovrätten gör en annan bedömning sakfråga än tingsrätten gjort. av en En sådan är att bevisningen blivit svagare. Detta kan dock inte ensamt förklara att ändring sker i så stor andel målen. Från rättssäkeren av hetssynpunkt är det därför nödvändigt att ett system med begränsning

av hovrättsprövningen till rättsfrågor kombineras med en möjlighet att

fâ till stånd en ny prövning sakfrågan. Frågan blir då hur generös av en sådan möjlighet skall vara. För att en reform inte skall medföra

några försämringar när det gäller rättssäkerheten krävs att ribban för

att ett mål skall tas upp till prövning även i sakfrågan läggs lågt. Det nuvarande systemet med prövningstillstånd innehåller en sådan låg ribba; prövningstillstånd skall ges om anledning förekommer till

ändring i det slut tingsrätten kommit till. Den närmare innebörden av denna regel är som framgår av avsnitt 5.1 omdiskuterad. Klart är dock

att strängare krav för prövning av sakfrågan skulle medföra större risk för materiellt felaktiga slutliga avgöranden. Att ha krav för samma en

prövning av sakfrågan som i ett system med ändringsdispens skulle visserligen vara fullt tänkbart från rättssäkerhetssynpunkt. Frågan är

emellertid om det inte är bättre att löpa linan ut och införa ett systern med prövningstillstånd för såväl sakfrågor som rättsfrågor. Annars hamnar man i den logiskt svårförklarliga lösningen att tvingar man hovrätten rättsfrågor till prövning även i sådana i praktiatt ta upp ken mycket vanliga fall där det inte förekommer anledning till änd- ring i det slut tingsrätten kommit till. För det andra är det svårt att finna en definition som klart skiljer

begreppet rättsfråga från begreppet sakfråga. Detta har visserligen inte

hindrat andra länder från att använda dessa begrepp vad kan men som vinnas med en begränsning till rättsfrågor riskerar att i viss mån för-

140 INRIKTNINGEN AV EN REFORM

loras på grund det ökade arbetet med att avgöra om överklagandet av rör sakfrâgan eller rättsfrågan. För det tredje kan vissa handläggningsproblem uppkomma. Med hänsyn till de svårigheter att definiera vad som skall anses som en

rättsfråga i ett mål uppkommer problem med hur målets handläggning

skall gestaltas för att inte en part skall lida rättsförlust genom att felaktigt utgå från bedömning än hovrättens när det gäller en annan

vad är till prövning. Svårigheterna accentueras av att i

som uppe många fall ställning måste tas till om prövningen skall utsträckas till förhållanden utanför rättsfrågan. Risken är stor att hovrätterna skulle tvingas att lägga ned betydande resurser processledning, något som i hög grad skulle minska de effektivitetsvinster systemet som sådant är ägnat att leda till. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att vissa fördelar finns med ett system där hovrätten enbart sysslar med rättsfrågor. Mot en sådan ordning kan dock riktas flera mycket allvarliga invändningar.

Först och främst kan konstateras att ett system där hovrätten i princip

skall ägna sig rättsfrågor minskar möjligheterna att rätta till sådana

felaktigheter i tingsrättsavgörandena som är hänförliga till sakfrågor.

En väsentlig sänkning den totala rättssäkerhetsnivån i dömandet blir av då följden, inte medger överprövning av sakfrâgan så snart om man anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till. En reform hovrättsprocessen bör utredningen tidigare utvecklat av - som

utgå från grundtanken att hovrätten skall koncentrera sig sådana

-

tingsrättsavgöranden där förnyad prövning värde, nämligen

en är av

på avgöranden är felaktiga. Det finns emellertid inget som säger

som

att inskränkning hovrättsprövningen till rättsfrågor skulle med-

en av föra förändring i den riktningen; många rättsfrågor är enkla och en korrekt bedömda tingsrätten. Till de nu sagda huvudinvändningarna av

kommer indelning i sakfrågor och rättsfrågor är tekniskt kom-

att en

plicerad och kan förväntas skapa problem för såväl parter som dom-

stolar vilket är ägnat att förringa de ekonomiska vinster som kan

uppnås. Dessutom blir det i många fall nödvändigt med en prövning

för att ta ställning till sakfrâgan skall prövas i hovrätten. Utredom ningen är mot denna bakgrund inte beredd att föreslå att hovrättsprövningen koncentreras till rättsfrågor.

4.3 Ett systern med generellt krav på prövningstillstånd

Med utgångspunkt från att hovrättens främsta uppgift är att rätta

materiellt felaktiga avgöranden kan det hävdas att hovrättsprocessen är

INRIKTNINGEN AV EN REFORM 141

onödig i de fall då det redan från början framstår som klart att det saknas anledning att ändra tingsrättens dom. I dessa fall kan som tidigare framgått den omständigheten att hovrätten tar upp målet till prövning t.0.m. leda till nackdelar. Bl.a. får den materiellt berättigade parten i tvistemål vänta ytterligare att sin rätt. Vidare fördröjs i brottmål reaktionen på brottet. När grunderna för det befintliga instanssystemet lades fast i det reformarbete som föregick tillkomsten av RB var det uppenbarligen så att uppgiften att kontrollera och rätta materiellt oriktiga avgöranden i princip ansågs kräva en fullständig prövning av de överklagade avgörandena. Mycket har emellertid hänt med underrättsförfarandet sedan dess. Särskilt kan man här peka på att kvaliteten i underrätterna generellt sett torde vara avsevärt högre och jämnare än när RB infördes. Det är därför befogat att ställa frågan fullgörandet om av denna hovrättens uppgift fortfarande kräver att i princip alla mål prövas mer eller mindre fullständigt. Nuvarande ordning kan beskrivas så att hovrätten i flertalet fall undersöker om det överklagade avgörandet är felaktigt och i förekommande fall rättar detta inom ramen för samma förfarande. Genom ett system med generellt krav på prövningstillstånd innefattande ändringsdispens delar man i alla mål upp förfarandet i två delar utifrån dessa båda moment. Prövningen av de mål som tingsrätten avgjort på ett sätt som inte ger anledning att överväga ändring kan då begränsas till att konstatera att målet är riktigt avgjort genom ett beslut att inte meddela prövningstillstånd. Om man även kan meddela prövningstillstånd för prejudikatvärda fall och i fall då det föreligger en resningssituation

eller domvilla förekommit har man teoretiskt sett kommit mycket långt

mot en anpassning av hovrättsförfarandet till hovrättens uppgifter. Visserligen innebär ett generellt krav prövningstillstånd att samtliga mål som tas upp till prövning i sak kommer att handläggas två gånger. Utredningen gör dock bedömningen att tillståndsförfarandet för huvuddelen av målen inte kommer att vara särskilt tidskrävande. För många av överklagandena torde det komma att framstå som självklart att det överklagade avgörandet inte skall ändras. Beträffande andra överklaganden kan dispensgrunder utformade på annat sätt än de nuvarande medföra att det snabbt kan konstateras att prövningstillstånd skall meddelas jfr avsnitt 5.5.4 under rubriken Föredragningen. För att det i praktiken skall vara möjligt att införa generellt krav på prövningstillstånd krävs dock att risken för att domstolen vägrar prövningstillstånd i fall som skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning i sak minimeras. Detta förutsätter att förfarandet ger en godtagbar möjlighet att värdera tingsrättens bedömning av sakfrågan bevisfrågan i målet. Rättsfrågan vållar normalt varken några princi-

142 INRIKTNINGEN AV EN REFORM SOU l995:124

piella eller praktiska problem vid en tillståndsprövning. Hur man än

konstruerar ett system med prövningstillstånd kan man dock aldrig

undvika att några mål som skulle ha ändrats om de tagits upp till prövning nekas prövningstillstånd även om risken kan reduceras till ett minimum. Den centrala frågan blir då om detta kan accepteras. I prop. 1992932216 om prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i utsökningsmål, 47, anförs att det inte kan komma i fråga att införa s. prövningstillstånd i alla måltyper i hovrätten på grund av det inte är uteslutet att prövningstillstånd inte meddelas i något fall där det, om målet tagits till prövning, skulle ha visat sig att det funnits skäl att upp ändra det överklagade avgörandet. Som närmare utvecklas i avsnitt 2.2 kan hovrätternas arbetssituation inte anses helt tillfredsställande och det kan befaras att arbetssituationen ytterligare förvärras. Enligt direktiven är det vidare uteslutet att hovrätterna tillförs ytterligare resurser. Särskilt mot bakgrund av det anförda är det synsätt som redovisas i propositionen väl snävt. Det avgörande måste vara hur rättssäkerheten, med beaktande av de angivna arbetsmässiga och ekonomiska förutsättningarna, totalt sett kommer att påverkas av ett långtgående krav pâ prövningstillstånd. En viktig fördel med ett systern med mera långtgående krav på prövningstillstånd kan för mål med krävande är att resurser avsättas rätts- och sakfrågor, något som i sin tur torde bidra till en ökad rätts-

säkerhet. Särskilt betydelsefull torde en sådan omdisponering av resur-

serna bli med tanke att andelen större och komplicerade mål synes ha ökat.

Vidare blir handläggningstiderna kortare. Det gäller inte bara de mål i vilka prövningstillstånd inte meddelas. Även övriga mål torde

handläggas snabbare med hänsyn till de resurser som frigörs med ett

längre gående krav på prövningstillstånd. Detta är väsentligt från rättssäkerhetssynpunkt inte minst eftersom den muntliga bevisningen blir

mindre tillförlitlig med tiden. Därtill kommer att parterna i tvistemål snabbare kommer till sin rätt och i brottmål slipper den tilltalade sväva i ovisshet utgången längre än nödvändigt. I de fall den tilltalade om döms kommer också den straffrättsliga reaktionen närmare tidpunkten för brottet. För parterna i tvistemål torde det också från rättegångskostnadssynpunkt vara fördelaktigt att prövningstillstånd inte meddelas i de mål där tingsrättens avgörande inte skall ändras. Detta gäller särskilt de mål i vilka hovrätten skulle ha hållit huvudförhandling. Med ett system med generellt krav på prövningstillstånd skulle man förutom ändamålsenlig resursfördelning inom hovrätterna en mer åstadkomma en förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen mot tingsrätterna. Från flera håll har hävdats att parterna i vissa större

SOU 1995: 124 INRIKTNINGEN AV EN REFORM 143

brott- och tvistemål redan från början utgår från att målet skall prövas av hovrätten. Processen i tingsrätten blir då närmast att betrakta som en transportsträcka till den egentliga prövningen i hovrätten. Med ett krav på prövningstillstånd även om möjligheten att erhålla sådant skulle vara större än enligt nuvarande regler kan parterna inte räkna med att hovrätten kommer att ta upp målet till prövning, vilket innebär att de i första hand måste koncentrera sig på processen i tingsrätten. I sammanhanget kan också noteras att man beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarna successivt har fört den första domstolsprövningen från kammarrätt till länsrätt och beträffande i stort sett alla måltyper infört krav på prövningstillstånd i ledet mellan länsrätt och kammarrätt. Det främsta skälet för att införa ett krav prövningstillstånd har varit att nedflyttningen av måltyper till länsrätt har ansetts medföra för långa instanskedjor för berörda mål samt en risk för en inte obetydlig tidsutdräkt innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger. Kravet på prövningstillstånd har också ansetts skapa möjligheter att bättre och mer effektivt utnyttja tillgängliga resurser. Prop. 199394:l33, bet. 199394: JuU24, rskr. 199394:319, prop. 1994 95:27, bet. 199495:JuU6, rskr. 1994952165 och prop. 199596:22. Sammantaget står det enligt utredningens mening klart att införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd totalt sett skulle kunna innebära större garantier för riktiga domstolsavgöranden än nuvarande regler och dessutom kunna åstadkomma en snabbare handläggning och en handläggning utan onödiga resursinsatser. Detta förutsätter dock en betydligt mer förfinad reglering än den nu gällande vad beträffar grun-

der för prövningstillstånd och handläggningsregler.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att reforrnarbetet primärt bör inriktas mot ett generellt eller, om ett sådant system inte kan tillgodose tillräckligt höga krav på rättssäkerhet, ett väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. De närmare förutsättningarna för att införa en sådan reform behandlas i kapitel

SOU 1995: 124 145

5 Generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd

1 Gällande rätt

I tvistemål krävs prövningstillstånd vid överklagande av mål som

enligt l kap. 3 d § första stycket RB handlagts av en lagfaren domare, dvs. dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp 17 850 kr år 1995 och som inte omfatundantagen i paragrafens andra stycke. För andra dispositiva tas av

tvistemål än dessa s.k. FT-mål krävs prövningstillstånd om tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett basbelopp 35 700 kr år

1995. För samtliga mål beräknas tvisteföremålets värde enligt 1 kap.

3 d § tredje stycket RB. Är fråga fullgörelsetalan med yrkande

om en om att utfå visst belopp är det yrkade beloppet helt avgörande för om prövningstillstånd krävs NJA 1976 s. 470. I tvisteföremålets värde inräknas eventuell, upplupen ränta men inte rättegångskostnader.

Framställs alternativa yrkanden får man bedöma om prövningstillstånd

krävs utifrån det högsta belopp som yrkas. Går yrkandet ut på att svaranden skall utge viss egendom får dess värde beräknas. I den mån det är möjligt skall tvisteföremålets värde beräknas även när det är

fråga fastställelsetalan NJA 1979 s. 591. I de sistnämnda fallen

om kan käranden angivet värde inte utan vidare godtas eftersom det ett av ställs krav på att värdet uppenbart inte överstiger ett halvt resp. ett

helt basbelopp. I förarbetena till den senaste prövningstillståndsreformen uttalade departementschefen att det beträffande andra tvistemål

än FT-mäl enbart är tvisteföremålets värde och inget annat som avgör om prövningstillstånd krävs varför bl.a. en fastställelsetalan aldrig

kommer att kräva prövningstillstånd för att överprövas fullständigt av

hovrätten prop. l99293:216 s. 86 f.. Detta uttalande kan ifrågasättas. Det framstår som omotiverat att bestämmelsen i 1 kap. 3 d § tredje stycket RB skall tillämpas på olika sätt beroende om målet är ett FT-mål eller ett ordinärt tvistemål. Med hänsyn till att kravet

prövningstillstånd knutits till yrkandena i tingsrätten omfattar kravet på

prövningstillstånd inte bara domen och beslut intagna i domen utan

146 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

även beslut som tingsrätten fattat innan tingsrätten avgjort målet i den mån dessa jämlikt 49 kap. 12 § andra stycket RB inte undantagits från kravet på prövningstillstånd. Värderingstidpunkten för tvisteföremålets värde är tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål är den relevanta tidpunkten för värderingen i stället tiden för rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. 1 kap. 3 d § tredje stycket RB. Att den väckta talan återkallas till viss del eller inskränks så att tvisteföremålets värde underskrider värdegränsen medför inte enligt förarbetena till lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden att

prövningstillstånd krävs vid ett överklagande. Om käranden under

rättegången framställer ett nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som den ursprungligen väckta talan, t.ex. utvidgar sitt ursprungliga krav från ett visst belopp till ett annat högre belopp eller till att omfatta ytterligare förfallna periodiska prestationer vid ett avbetalningsköp, eller om käranden anhängiggör ett nytt käromål som inte stöder sig på väsentligen samma grund och målen kumuleras anknyts värderingen av tvisteföremålet till tidpunkten då talan ändrades eller den senare talan väcktes. Motsvarande gäller då svaranden genstärnningsvis gör gällande ett motkrav. Prop. 1973:87 s. 175 f. Av rättsfallet NJA 1983 s. 487 framgår att även en kvittningsinvändning som framförs så snart svaranden haft tillfälle därtill skall beaktas vid beräkningen av det nu aktuella värdet.

Från kravet på prövningstillstånd har undantagits avgöranden i

tvistemål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning, t.ex. patentmål, tryckfrihetsmål, yttrandefrihetsmâl och vissa familjemål. Vidare har beslut som rör någon annan än part eller en en intervenient, beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare och beslut genom vilken missnöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller ett överklagande avvisats undantagits från krav prövningstillstånd. I brottmål krävs prövningstillstånd om den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse sex månader. Prövningstillstånd krävs dock inte domen överklagas RÅ, JK eller JO. om av Av det uppställda kravets ordalydelse följer att prövningstillstånd inte krävs om tingsrätten i en och samma dom dömt till böter för viss

Uttalandet i förarbetena till den senaste prövningstillståndsreformen att det är det lägre beloppet som skall vara avgörande för om prövningstillstånd krävs om käranden under rättegången sätter ned sitt yrkande prop. 199293:216 s. 87 torde man kunna bortse från.

SOU 1995: 124 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 147

brottslighet och till påföljd för annan brottslighet och domen annan överklagas endast beträffande de brott för vilka påföljden bestämts till böter. Av ordalydelsen följer vidare att prövningstillstånd krävs om den tilltalade dömts för ett lindrigare brott än åklagaren yrkat ansvar för, t.ex. ofredande i stället för misshandel, och påföljden bestämts till

böter liksom att prövningstillstånd inte krävs om tingsrätten med

tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket första punkten BrB förordnat att tidigare ådömt fängelsestraff även skall omfatta ett brott på vilket inte kan följa påföljd än böter. Om den tilltalade i en och annan dom dömts till böter för ett brott och frikänts från ett annat samma och endast överklagar med avseende det brott han fällts till ansvar

för krävs prövningstillstånd det föreskrivet svårare straff

även om är än sex månader för det brott han frikänts från NJA 1995 s. 294. Har

påföljdseftergift meddelats krävs inte prövningstillstånd NJA 1995 s.

351 II. Omfattar domen flera tilltalade avgörs frågan om prövnings-

tillstånd för varje tilltalad för sig. Om det krävs prövningstillstånd, omfattas med undantag för enskilt anspråk alla frågor som har

- avgjorts i domen kravet prövningstillstånd. Om tingsrätten av dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot den tillgenom en

talade, gäller i den delen reglerna om prövningstillstånd för tvistemål.

Prövningstillstånd krävs dock inte för ett enskilt anspråk om prövningstillstånd inte krävs i brottmålsdelen eller meddelas i denna del, förutsatt att överklagandet frågan den tilltalade skall dömas avser om för den åtalade gärningen.

Till skillnad från vad som gäller för prövningstillstånd i tvistemål har kravet på prövningstillstånd inte knutits till yrkandena i tingsrätten, utan till den faktiska utgången i målet. Det innebär bl.a. att det inte föreligger något krav prövningstillstånd för beslut som har

fattats innan tingsrätten avgjort målet. Enligt en uttrycklig bestämmelär dock beslut som får överklagas endast i samband med överse

klagande dom underkastade krav på prövningstillstånd 49 kap.

av 13 § fjärde stycket RB.

Krav på prövningstillstånd gäller också alla beslut av tingsrätt i

utsökningsmål, i mål avräkning vid återbetalning av skatter och om avgifter, i mål om betalningsföreläggande och handräckning krono-

fogdemål, i skuldsaneringsärenden samt i felparkeringsärenden. Pröv-

ningstillstånd behövs dock inte om överklagandet avser ett beslut som rör någon än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat annan

jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan

eller ett överklagande eller såvitt avser felparkeringsärenden an-

mälan bestridande avvisats. [18 kap. 16 a § UB, 11 § lagen om - 1985:146 avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, om 58 § lagen 1990:746 betalningsföreläggande och handräckning, om

148 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV SOU 1995: 124

31 § skuldsaneringslagen 1994:334 samt 10 a § lagen 1976:206 om

felparkeringsavgift.]

Grunderna för prövningstillstånd dispensgrunderna är desamma för samtliga mål och ärenden som är underkastade krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Prövningstillstånd får meddelas om det är vikt för ledning rättstillämpningen att av av överklagandet prövas av högre rätt prejudikatdispens, om anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till ändringsdispens eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet extraordinär dispens. Prejudikatdispens är främst avsedd att möjliggöra överklagande till HD av mål med prejudikatintresse. Som tidigare anförts är hovrättens roll som prejudikatinstans mindre framträdande. Hovrätternas avgöranden får främst betydelse för rättsbildningen när fråga är om mål i vilka hovrätten är sista instans och mål inom sådana områden där prejudikat från HD av något annat skäl saknas. Det torde inte vara särskilt vanligt att hovrätten meddelar prövningstillstånd på denna grund.

Den centrala dispensgrunden är ändringsdispens. Rent språkligt

innebär uttrycket anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till att det för att prövningstillstånd skall meddelas krävs något som positivt talar för att en ändring skulle komma till stånd vid en prövning i sak. Welamson har med utgångspunkt från rättsfallen NJA 1981 s. 707 och NJA 1982 s. 27 uttalat att det ligger nära till hands att anta att uttrycket har den innebörden att en ledamot skall rösta för prövningstillstånd om han finner en övervägande sannolikhet för att han efter prövningstillstånd kommer att rösta för ändring av domen men inte annars Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl. s. 139, jfr dock EkelöfBoman, Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 29. I förarbetena till 1993 års utvidgning av kravet på prövningstillstånd ges

dock uttryck för en annan innebörd. Enligt departementschefen skulle

det vara tillräckligt för att meddela prövningstillstånd att hovrätten hyser tvivel om tingsrättsavgörandets riktighet prop. 199293:216 s. 57 f., jfr avsnitt 2.3.2. Detta torde vara ett väsentligen lägre beviskrav än det som tidigare ansetts gälla. Enligt departementschefen kan vidare ett skäl för ändringsdispens vara att tingsrättens domskäl är så kortfattade eller otydliga att de inte tillräckligt belyser hur tingsrätten kommit fram till domslutet prop. 199293:216 s. 57. Det kan dock ifrågasättas vilken vikt dessa uttalanden av departementschefen kan tillmätas eftersom de inte är knutna till någon ändring 49 kap. 14 § av RB, det lagrum där dispensgrunderna finns upptagna. För att hov- rätten skall kunna bedöma om det förekommer anledning till ändring i det slut tingsrätten kommit till måste i de fall en ny omständighet eller

1995:124 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 149 SOU

bevis âberopats eller omförhör begärts hovrätten som ett led i ett nytt tillständsprövningen ta ställning till den nya omständigheten eller om det beviset skall tillåtas förnyad bevisupptagning skall nya resp. om äga rum. Den extraordinära dispensen har sin motsvarighet i den dispensgrund för rättegången i HD finns upptagen i 54 kap. 10 § första som stycket andra punkten RB. Extraordinär dispens kan enligt förarbetena till den sistnämnda bestämmelsen beviljas om det överklagade avgörandet kan göras till föremål för resning eller undanröjas på grund domvilla samt när det överklagade avgörandet kommit till på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag med avseende sakav materialet. Processuella fel kan beaktas endast om de utgör domvillogrund. I kravet på att förbiseendet eller misstaget skall vara grovt

ligger enligt departementschefen att det i väsentlig grad påverkat ut-

gången. Förbiseende och misstag av angivet slag förutsätts vara utom-

ordentligt sällsynta. Saknas prejudikatskäl och den lagtolkning eller rättsgrundsats klaganden åberopar klart och entydigt är fastlagd genom tidigare praxis, bör vidare prövningstillstånd kunna komma i fråga

enligt den berörda grunden avgörandet är uppenbart rättsstrinu om

digt. En situation av extraordinär natur då prövningstillstånd

annan

enligt departementschefen bör kunna meddelas oberoende av prejudi-

katintresset är då ett stort antal likartade mål samtidigt överklagats

prejudikatintresset endast motiverar att ett eller några få ges

men

sådant tillstånd. I detta fall föreligger prejudikatfråga i samtliga

samma

mål. Starka rättevisekrav talar i sådant läge för att, om prejudikat-

dispensen leder till ändring, samtliga avgöranden kan ändras. Departementschefen anförde att det även kunde tänkas andra fall av samma

extraordinära att det är uppenbart att sådana fall är säll-

natur men Prop. 1971:45 90 ff. Med hänsyn till att flertalet av de synta. s. beskrivna fallen torde falla under bestämmelsen om ändringsdispens är den extraordinära dispensen i ledet mellan tingsrätt och hovrätt främst

aktuell i vissa fall domvilla. Denna dispensgrund aktualiseras så-

av ledes inte särskilt ofta.

Utgångspunkten för tillståndsprövningen är de dispensskäl som klaganden anför. Om det krävs prövningstillstånd skall klaganden i över-

klagandet enligt 50 kap. 4 51 kap. 4 § och 52 kap. 3 § RB ange de

omständigheter han vill åberopa till stöd för att prövningstillstånd

som skall meddelas. Underlåter klaganden att anföra sådana skall hovrätten

förelägga denne avhjälpa bristen 50 kap. 7 51 kap. 7 § och

att 52 kap. 6 § RB. Enligt den i bilaga 4 b. redovisade enkätundersök-

ningen utfärdas kompletteringsföreläggande i mycket få fall. Det torde relativt vanligt att hovrätten i de fall det överklagade avgörandet

vara

innehåller uppgift att prövningstillstånd krävs och klaganden inte

om

150 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

nämnt några omständigheter till stöd för att prövningstillstånd skall

meddelas i stället presumerar att det som åberopas till stöd för ändring av tingsrättens avgörande också åberopas till stöd för ändringsdispens.

Mindre än 10 % dem besvarade den nämnda enkäten av som ovan

ansåg att kompletteringsföreläggande borde skäl för prövnings-

ges om tillstånd inte angivits klaganden och det tingsrättens fullföljdsav av

hänvisning framgick att prövningstillstånd krävdes. Denna praxis

överensstämmer med rättsfallet NJA 1986 s. 621. Rättsfallet härrör dock från tiden innan lagen rättegången i tvistemål mindre om om värden inarbetades i RB och torde med nuvarande lydelse 50 kap. av 4 och 7 §§, 51 kap. 4 och 7 §§ samt 52 kap. 3 och 6 §§ RB vara överspelat jfr dock NJA 1995 C 6. Med hänsyn till att det för hovrätten inte fimis någon motsvarighet till bestämmelsen för HD i 54 kap. 13 § RB, enligt vilken hänsyn endast behöver tas till sådana omständigheter som åberopats klaganden, kan hovrätten inte enbart av utgå från vad parten åberopat utan måste själv i viss utsträckning utröna förekomsten av eventuella skäl för prövningstillstånd. Om det finns skäl för det, är det inget hindrar att hovrätten meddelar som dispens med stöd av en annan dispensgrund än den åberopats som av klaganden. Enligt 50 kap. 11 51 kap. 11 § och 52 kap. 10 § RB skall hov-

rätten sedan skriftväxlingen avslutats besluta prövningstillstånd

om

skall meddelas. När det finns skäl för det får dock frågan tas

upp utan

att skriftväxling skett. Enligt den i bilaga 4 redovisade enkätundersökningen sker skriftväxling före tillståndsprövningen i relativt liten

en andel av målen. Har båda parter överklagat kan prövningstillstånd begränsas till den ena partens talan. Vidare kan i tvistemål prövningstillstånd begränsas till rättegångskostnadsfrågan prop. 1973:87 232 och 239, NJA s. 1992 s. 260. I övrigt finns inga möjligheter att bevilja partiellt prövningstillstånd. I den proposition som föregick lagen rättegången i om tvistemål om mindre värden uttalades att det med hänsyn till karaktären och omfattningen av dessa mål inte förelåg något behov att av kunna meddela partiellt prövningstillstånd i hovrätt prop. 1973:87 s. 196. Beträffande samtliga mål- och ärendetyper omfattar enligt 54 kap. 11 § tredje stycket RB till vilket lagrum 49 kap. 12 § fjärde stycket och 13 § femte stycket RB, 18 kap. 16 § fjärde stycket UB, a

10 a § andra stycket lagen felparkeringsavgift och 31 § tredje

om

stycket skuldsaneringslagen hänvisar ett beslut att meddela pröv-

ningstillstånd domen eller det överklagade beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet, överklagade beslut tagits in i som domen eller det slutliga beslutet och inte angår ett ombud, ett som

vittne, en sakkunnig eller någon inte part eller inter-

annan som var

1995:124 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 151 SOU

venient i hovrätten samt överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas. Nekas

prövningstillstånd förfaller eventuell anslutningsklagan.

Avgöranden i mål handlagts hovrätten i första instans är som av

inte i något avseende underkastade krav prövningstillstånd för att

överklagandet skall prövas av HD.

Vid utvärderingen av den senaste prövningstillståndsrefonnen har

utredningen observerat ett till omotiverade skillnader i krapar synes

vet prövningstillstånd. Det ena fallet rör förverkande och annan

särskild rättsverkan på grund av brott, det andra vite. Om ett mål i tingsrätten enbart rör förverkande eller annan särskild

rättsverkan grund brott handläggs målet enligt lagen

av 1986:1009 förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. För om sådan talan gäller i tillämpliga delar reglerna i RB om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff böter. Det innebär att sådana avgöranden enligt 49 kap. 13 § RB alltid är underkastade krav på prövningstillstånd. Om i stället frågan förverkande eller annan särskild om rättsverkan på grund brott rör någon som är tilltalad och därför av handläggs i ett brottmål blir enligt lagrum den utdömda påsamma

följden avgörande för prövningstillstånd krävs och detta även om

om

endast förverkandefrågan eller frågan särskild rättsverkan på grund

om brott överklagas. NJA 1995 351 RH 1994:60, RH 1994:61. av s. Enligt 1992931216 88 behandlas frågor om viten som prop. s. bötesmål. Detta gäller dock endast frågor utdömande av viten efter om särskild talan. Detta är inte fallet för sådana viten som förelagts part eller till fullgörande skyldighet i en rättegång, här beannan av en tecknade utevaroviten. Ett beslut att döma ut ett utevarovite får överklagas särskilt. Döms ett sådant ut i ett tvistemål som omfattas av 49

kap. 12§ RB krävs prövningstillstånd enligt huvudregeln i denna

bestämmelse. Om vitet än part eller intervenient kan avser annan emellertid beslutet överklagas utan sådant krav. Ett beslut att utdöma

vite i ett brottmål kan alltid överklagas utan krav på prövningstillstånd

eftersom beslut fattas under rättegången och skall överklagas som särskilt faller utanför regeln i 49 kap. 13 § RB. Denna skillnad leder

till att parter behandlas olika ifråga om krav prövningstillstånd vid

utdömande utevarovite i tingsrätt beroende om målet är ett av tvistemål eller ett brottmål.

152 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

5.2 Tidigare behandling av frågan om prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt

och hovrätt

Vid tillkomsten av RB fanns det i princip inga begränsningar när det

gällde en parts möjligheter att få ett tingsrättsavgörande överprövat

av hovrätten. Genom lagen l974:8 om rättegången i tvistemål om mindre värden infördes den 1 juli 1974 en enklare processordning för tvister som avsåg värden understigande ett halvt basbelopp. I propositionen prop. 1973:87 s. 166 anförde föredragande departementschefen att obeen

gränsad rätt till fullföljd mot tingsrättsavgöranden i tvistemål

om mindre värden på ett betänkligt sätt skulle motverka den 0rdnya ningens syfte, dvs. att fler än tidigare skulle våga personer processa om små värden. Förutsättningarna för att komma fram till ett snabbt avgörande skulle försämras, parts- och domstolskostnader skulle stiga väsentligt och de ökade partskostnaderna skulle kunna användas som

ett obehörigt påtryckningsmedel för att förmå part att efterge sin rätt.

Dessutom skulle den kostnad, som part drar sig att inleda genom rättegång eller låta motparten göra det, bli svår att beräkna. Departementschefen menade vidare att det knappast torde kunna hävdas att risken för oriktiga avgöranden skulle vara nämnvärt större enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden än enligt RB. Mot den bakgrunden borde prövning i högre rätt ske endast särskilda skäl om

talade för det. Rena bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrågor

borde enligt departementschefen i regel inte prövas i flera instanser. Enligt propositionen skulle prövningstillstånd kunna meddelas 1 om det var av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövades av

högre rätt, 2 part åberopade omständighet eller bevis tidigare

som

förebragts och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång, 3 den rättstillämpning som låg till grund för domen eller beslutet måste

antagas vara oriktig, 4 målets utgång kunde antagas ha påverkats av

falsk handling som åberopats eller av falsk utsaga avgivits under

som ed eller försäkran, 5 domvilla förekommit eller 6 målets utgång uppenbarligen berott grovt förbiseende eller grovt misstag 22 §.

Under riksdagsbehandlingen av förslaget uttalade sig en minoritet

inom justitieutskottet för en utvidgning dispensgrunderna till att av omfatta även ändringsdispens. Minoriteten menade att de i proposi-

tionen föreslagna dispensgrunderna var alltför begränsade med hänsyn

till att reglerna avsåg mål prövats endast domare i första som av en instans och detta efter ett mer eller mindre summariskt förfarande.

Enligt minoriteten gjorde avvikelserna från det ordinära tvistemåls-

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 153

förfarandet det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att principen

om tvåinstansprövning bibehölls i sådan utsträckning att materiellt oriktiga avgöranden i största möjliga mån kunde ändras. Minoriteten föreslog att 22 § sjätte punkten skulle ersättas av ett stadgande enligt vilket prövningstillstånd fick meddelas i fall då anledning förekom till änd-

ring i det slut vartill tingsrätten kommit bet. 1973:JuU36 s. 28 ff..

Riksdagen fattade efter lottning beslut i enlighet med minoritetens förslag.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1988 upp-

hävdes lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och särregler för mål som avser mindre värden arbetades in i RB, vilka även kom att omfatta vissa mål som handlades vid fastighetsdomstolarna prop. 198687:89. Eftersom bestämmelsen i 22 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden i åtskilliga fall innebar en dubbelreglering, det kunde t.ex. i samma mål vara aktuellt att meddela prövningstillstånd enligt såväl sjätte punkten som någon av punkterna

2 fick den en något annorlunda utformning i samband med att den

-

överfördes till RB. I sak avsågs dock inte någon ändring. Första och

andra punkterna i nuvarande 49 kap. 14 § RB motsvarar helt andra

och sjätte punkterna i 22 § lagen om rättegången i tvistemål om

mindre värden. Enligt tredje punkten skall prövningstillstånd meddelas om det föreligger synnerliga skål. I denna del utformades bestämmelsen med 54 kap. 10 § andra punkten RB som förebild. Rättegångsutredningen nådde i arbetet med en översyn av hovrättsprocessen enighet om att ett generellt krav på prövningstillstånd för att få ett överklagande prövat i hovrätten inte kunde uppställas SOU 1987:46. Däremot gjorde sig delade meningar gällande i frågan huruvida ett system med prövningstillstånd som endast gällde vissa mål borde finnas i RB. Enligt utredningens majoritet talade starka skäl mot varje form av sådant system i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Enligt majoritetens mening var det inte möjligt att inom ramen för ett system med prövningstillstånd skapa tillräckliga garantier för att man inte nekar prövningstillstånd i mål där avgörandet skulle ha ändrats om

målet tagits upp till prövning. Att låta ett system med prövningstill-

stånd avse även brottmål var enligt majoritetens mening helt uteslutet.

När det gällde övriga mål ansåg majoriteten det inte möjligt att av-

gränsa de mål i vilka krävs prövningstillstånd på ett sätt som tillfredsställer rimliga krav på precision, enhetlighet och konsekvens. Vinster-

na med ett systern av det slag som kunde komma ifråga ansågs dessutom mycket begränsade. Utredningens majoritet föreslog sålunda att

systemet med prövningstillstånd för tvistemål skulle avskaffas och att regler om prövningstillstånd för andra mål inte skulle införas. I en reservation av tre ledamöter, med instämmande av samtliga experter

154 GENERELLT ELLER VÃSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

och huvuddelen de sakkunniga, föreslogs en viss utvidgning av av

systemet med prövningstillstånd i tvistemål samt nya regler om pröv-

ningstillstånd för mål om ansvar för brott med endast böter i straffskalan. Under remissbehandlingen av betänkandet tillstyrkte knappt hälften remissinstanserna utredningens förslag att avskaffa reglerna om av prövningstillstånd i tvistemål. Återstoden tillstyrkte regler prövom ningstillstånd i någon form men flera av dessa var negativa till ett krav

på prövningstillstånd för brottmål.

Utredningens förslag behandlades i prop. 198889:95. Departementschefen uttalade att förslaget i reservationen låg väl i linje med önskemålet om att i högre grad än vad som då var möjligt anpassa förfarandet till vad det enskilda målet kräver och med strävanden att koncentrera hovrätternas resurser till de mera komplicerade fallen.

Emellertid borde enligt departementschefen frågan om tillståndspröv-

ning belysas ytterligare såväl från rättssäkerhetssynpunkt som från rent lagteknisk utgångspunkt. Departementschefen uttalade att hon hade för avsikt att inom kort låta remittera departementspromemoria med en förslag till utvidgning av systemet med prövningstillstånd grundval förslaget i reservationen till Rättegångsutredningens slutbetänkande av och att hon därför inte tog upp frågan om prövningstillstånd i hovrätt

i det aktuella lagstiftningsärendet a. prop. s. 30 f.. Planerna en

departementspromemoria fullföljdes dock aldrig. Parallellt med att frågan övervägdes i Justitiedepartementet utarbetades inom Kommunikationsdepartementet ett förslag enligt vilket ett överklagande av tingsrättens beslut i ett felparkeringsärende inte

fick prövas av hovrätten utan prövningstillstånd, Ds K 1987: 18. Dis-

pensgrunderna överensstämde med dem i nuvarande 49 kap. 14 § RB. Förslaget antogs riksdagen och trädde i kraft den 1 januari 1989. av Frågan prövningstillstånd togs sedermera upp i departementsom

promemorian Ds 1989:2 Domstolarna i framtiden en idéskiss,

varefter Domstolsutredningen fick i uppdrag att överväga frågan. Domstolsutredningen föreslog att regler om prövningstillstånd i brottmål infördes i de fall tingsrätten inte dömt till strängare straff än böter eller meddelat frikännande dom för ett brott för vilket inte stadgas svårare straff än fängelse sex månader. Samtliga frågor som avgjorts

domen omfattades kravet prövningstillstånd med undan-

genom av tag för enskilda anspråk under förutsättning att det sammanlagda värdet vad den tilltalade ålagts betala översteg ett basbelopp. Hovav rätten skulle enligt utredningens förslag ha samma möjligheter att

meddela prövningstillstånd som enligt nuvarande 49 kap. 14 § RB och

10 a § lagen om felparkeringsavgift. Enligt utredningen borde kravet på prövningstillstånd gälla såväl för enskilda parter som för åklagaren

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 155

med undantag för de sällsynta fall där åklagarens talan förs RÅ, JK av eller JO. I dessa fall skulle åklagaren inte vara underkastad krav på

prövningstillstånd. Beträffande tvistemålen föreslog utredningen att det

skulle krävas prövningstillstånd i hovrätt för dispositiva tvistemål där värdet av det som parterna tvistade om i tingsrätten inte uppgick till

mer än ett basbelopp. Domstolsutredningen föreslog vidare att kronofogdemyndighets beslut i utsökningsmål, mål om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, mål inom den summariska processen

samt mål om statlig lönegaranti vid konkurs skulle överklagas till tingsrätt i stället för till hovrätt och att regler om prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt skulle införas för dessa mål. Dispensgrunderna skulle vara desamma som i nuvarande 49 kap. 14 §

RB och 10 a § lagen om felparkeringsavgift. Domstolsutredningen

var inte enig. I den ena av två reservationer anfördes bl.a. att frågan om prövningstillstånd i brott- och tvistemål var otillräckligt utredd. Enligt den andra borde prövningstillstånd i brottmål av rättssäkerhetsskäl inte

införas och frågor om bl.a. överrättsprocessens framtida utfornming

ses över i det vidare perspektiv som följde med Sveriges sannolika

anslutning till EG. I ett särskilt yttrande betonades beträffande pröv-

ningstillstånd i brottmål risken för felaktiga domar och för att allmänhetens förtroende för verksamheten skulle försämras samt att vinsterna av ett sådant system skulle bli mycket begränsade. Ett stort antal remissinstanser motsatte sig förslaget om prövningstillstånd i brottmål. Enligt dessa skulle ett krav på prövningstillstånd strida mot svensk rättstradition och riskera att urholka rättssäkerheten. Flera remissinstanser förordade en ordning med prövningstillstånd i ledet mellan

tingsrätt och hovrätt som var mer begränsad än utredningens förslag.

Som exempel lämnade förslag kan nämnas att kravet prövningstillstånd begränsas till fall där endast böter ingår i straffskalan och ag kravet prövningstillstånd knyts till den faktiska bötessumman som tingsrätten dömt ut eller till den ändring som begärs i hovrätten. Ett inte obetydligt antal remissinstanser, däribland de flesta hovrätterna, tillstyrkte utredningens förslag i denna del eller lämnade förslagen utan erinran. Några instanser föreslog att prövningstillstånd också borde omfatta mål där tingsrätten dömt till villkorlig dom eller skyddstillsyn, samt i några fall också kortare fängelsestraff. Vad beträffar tvistemålen godtog de flesta remissinstansema utredningens förslag att utvidga systemet med prövningstillstånd. Några få instanser motsatte

sig emellertid förslaget i denna del under påpekande att redan ett halvt basbelopp för många är ett icke obetydligt belopp. Några remissinstanser föreslog att regeln om prövningstillstånd borde knytas till det

värde som överklagandet avser i stället för till tvisteföremålets värde i tingsrätten. Förslaget att kronofogdemälen skulle överklagas till -

156 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

tingsrätt och att krav på prövningstillstånd uppställdes för att hovrätten

skulle pröva dessa mål tillstyrktes av flertalet remissinstanser med

undantag RSV och de kronofogdemyndigheter som avgav remiss-

av yttranden.

Domstolsutredningens förslag prövningstillstånd behandlades i

om

199293:216. Propositionen avvek från Domstolsutredningens

prop.

förslag i huvudsak på två punkter. Den särskilda regeln med krav på prövningstillstånd vid frikännande dom skulle gälla utan begränsning

till mindre allvarliga brott och någon särregel för de fall där ett skadeståndsanspråk handläggs tillsammans med ett brottmål föreslogs inte. Propositionen riksdagen med det undantaget att kravet på antogs av

prövningstillstånd vid frikännande dom, i enlighet med Domstolsutredningens förslag, begränsades till brott för vilket det inte är föreskrivet

svårare straff än fängelse i månader bet. 199293:JuU34 s. 12 f.. sex

Att någon särregel för de fall då ett enskilt anspråk handläggs

tillsammans med ett brottmål inte infördes visade sig mycket opraktiskt eftersom detta innebar att alla överklagade enskilda anspråk som tagits in i brottmålsdom och rörde värden under ett basbelopp en som

underkastade krav på prövningstillstånd oavsett detta krävdes

var om för brottmålet. Detta framstod särskilt irrationellt i de mål som som

omfattade ett stort antal enskilda anspråk och som inte krävde pröv-

ningstillstånd i brottmålsdelen. Bestämmelsen tillämpades inte heller

enhetligt mellan hovrätterna. Mot denna bakgrund infördes den l

oktober 1994 ett undantag från huvudregeln. Enligt detta krävs inte

prövningstillstånd för enskilt anspråk som handläggs tillsammans med

ett brottmål det inte krävs för brottmålet eller sådant tillstånd om

meddelas. Undantaget från kravet på prövningstillstånd skall dock inte gälla överklagandet endast avser annat än frågan om den tilltalade

om

skall dömas för den åtalade gärningen eller avser annan gärning än den till vilket det enskilda anspråket hänför sig. Prop. 1993942190,

bet. 199394:JuU30, rskr. 199394:377.

I propositionen låg till grund för skuldsaneringslagen föreslog

som

departementschefen att prövningstillstånd skulle krävas för att hovrätten skulle pröva ett överklagat avgörande i ett skuldsaneringsärende. Dispensgrunderna skulle överensstämma med dem i nuvarande

49 kap. 14 § RB, 10 a§ lagen felparkeringsavgift och 18 kap.

om

16 § UB. Förslaget antogs av riksdagen. Skuldsaneringslagen trädde

a

ikraft den 1 juli 1994. Prop. 199394:123, bet. 199394:LU26, rskr.

199394:303.

SOU 1995: 124 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 157

5.3 Internationella förhållanden

Som framgår av avsnitt 3.2 finns det utomlands många exempel att

det ställs upp krav på prövningstillstånd i ledet mellan första och andra instans. I Danmark råder krav på prövningstillstånd i ledet mellan byret och landsret i brottmål den tilltalade dömts för mindre om en

allvarlig förseelse och påföljden inte överstiger 20 dagsböter eller

3 000 DKK i penningböter och i tvistemål ändringsyrkandet om avser ett värde understigande 10 000 DKK. Prövningstillstånd meddelas

endast om saken är principiell natur eller det i övrigt finns

av om särskilda skäl. Enligt norsk rätt kan lagmansretten besluta att inte

släppa fram ett brottmål som avgjorts i herredsrett eller byrett

om domstolen anser att överklagandet inte kommer att nå framgång. Enda undantaget är överklaganden som avser brott varpå fängelse i än mer sex år kan följa. I mål där åklagaren inte yrkat annat än böter och domstolen inte heller dömt till strängare påföljd tar lagmansretten upp målet till prövning endast domstolen sitt samtycke. Sådant om ger samtycke skall ges endast om särskilda skäl föreligger. För att lagmansretten skall pröva ett överklagande i tvistemål där ändringsyrkandet avser ett värde understigande 20 000 NOK krävs samtycke av lagmannen. Sådant samtycke kan i regel endast avgörandet har ges om

principiell betydelse eller när saken har särskilt stor betydelse för

klaganden. Även England och Wales har långtgående krav prövningstillstånd i ledet mellan första och andra instans. Prövningstillstånd krävs i alla brottmål som handlagts i första instans i Crown Court om sakfrågan eller endast påföljden överklagas. I tvistemål som avgjorts av High Court of Justice krävs bl.a. prövningstillstånd om

överklagandet avser en processfråga, rättegångskostnader eller ett

interimistiskt beslut. Beträffande domar meddelats County som av Court råder dessutom krav prövningstillstånd tvisteföremålets om

värde understiger 5 000 GBP. Det bör vidare uppmärksammas att Europarådets rekommendation

för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål uppställande anger

av krav prövningstillstånd åtgärd bör övervägas för

som en som att säkerställa att andra instans endast prövar sådant det är lämpligt som att denna prövar. Se närmare avsnitt 3.4 och bilaga 2 och

158 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

5.4 Konventionsåtaganden

Sammanfattning: Utredningen anser att ett generellt krav

prövningstillstånd år förenligt med den rätt till omprövning som Sverige internationella åtaganden förbundit sig att garan-

genom dömts för brott. Vidare gör utredningen den tera personer som bedömningen att gjorda konventionsåtaganden inte annat än undantagsvis innebär att klaganden har rätt till förhandling i en samband med tillståndsprövningen. Ett sådant undantag föreligger part begär förhandling i hovrätten när någon sådan om inte hållits i tingsrätten och hovrätten har för avsikt att neka

prövningstillstånd.

5.4.1 Bakgrund

I detta avsnitt undersöks om ett generellt krav prövningstillstånd

går att förena med Sveriges konventionsåtaganden. Närmare bestämt

rör det sig om två frågeställningar. Den första är om ett generellt krav på prövningstillstånd är förenligt med den rätt varje person som dömts

för brott har få till stånd omprövning i högre instans Sverige att en har gjort flera internationella åtaganden som ger dömda personer rätt

till sådan prövning, se art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet till

en

Europakonventionen, art. 14:5 i 1966 års FN-konvention och art.

40:2:b:v i FN:s barnkonvention. Den andra frågan gäller hur förfaran-

det vid tillståndsprövning kan behöva utformas för att inte komma

en i konflikt med rätten till fair and public hearing i samband med en

domstolsprövning. Denna andra frågeställning är inte begränsad till

brottmål. De artiklar är aktuella i denna del är art. 6 i Europasom konventionen, art. 14:1 i 1966 års FN-konvention och art. 40:2:b:iii i FN:s barnkonvention.

I det följande hänvisas till vissa avgöranden från Europadomstolen och Europakommissionen. I bilaga 6 anges när avgörandena meddelats

samt deras beteckning.

ZMed omprövning avses inte en ny prövning i samma instans utan en prövning i högre instans överprövning.

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 159

5.4.2 Rätten till

omprövning

Såvitt gäller tvistemål finns det inga konventionsâtaganden

som

ålägger Sverige att ens ge parterna rätt att överklaga. Det möter därför

inte något hinder ur denna synvinkel att införa ett generellt krav på

prövningstillstånd i tvistemål3. En sak är såvitt gäller Europa-

annan konventionen att de inrättar appellations- eller kassations- - stater som domstolar måste se till att förfarandet i dem uppfyller konventionens

krav i exempelvis art. 6 se fallet Delcourt.

Vad därefter gäller brottmål finns som framgår avsnitt 3.3.2

av en

rätt till omprövning enligt art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet, vilket trädde i kraft den 1 november 1988. Något avgörande från Europa-

domstolen som behandlar frågan möjlighet att ansöka prövom en om ningstillstånd är tillräcklig för att uppfylla tilläggsprotokollets krav på omprövning finns inte. I motiven till tilläggsprotokollet Explanatory report Protocol on No. 7 to the Convention for the Protection of Human Rights and

Fundamental Freedoms sägs bl.a. att det i vissa stater förekommer att

en person som vill överklaga till en högre instans i vissa fall måste an-

söka om prövningstillstånd leave to appeal och att rätten att ansöka

om sådant tillstånd i sig själv är att betrakta form rätt till som en av omprövning i den mening i artikeln. Av detta uttalande att som avses döma tycks alltså ett krav på prövningstillstånd förenligt med vara rätten till omprövning.

I en kommentar till Europakonventionen van Dijk och Hoof,

van Theory and Practice of the European Convention Human Rights, on

2:a uppl., s. 509 ifrågasätts om den angivna tolkningen i Explanatory

report överensstämmer med artikelns ordalydelse och detta två av skäl. För det första menar författarna att ett beslut i fråga prövom ningstillstånd kan vara baserat skäl har med snabbhet i försom

farandet att göra reasons of expediency och att tillståndspröv-

ningen inte nödvändigtvis innebär omprövning den fallande en av domen eller straffet vilket art. 2 synes garantera, utan i stället hindrar en sådan prövning. För det andra frågar sig författarna ett sådant om

3Enligt Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål bör det dock vara möjligt för en part att få ett avgörande fattat av första instans kontrollerat av andra instans. Se vidare avsnitt 3.4 och bilaga 2 och 3. I likhet med själva tilläggsprotokollet har Explanatory utarbetats report av Europarådets styrkommitté för mänskliga rättigheter. Till skillnad från protokollet har det dock inte antagits utan endast godkänts för publicering av Europarådets ministerkommitté.

160 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV SOU 1995: 124

beslut alltid kan sägas nå till omprövning av en högre inupp en

stans. Enligt deras uppfattning borde Strasbourgorganen hellre låta

sig ledas ordalydelsen och syftet med art. 2 än av den restriktiva av tolkning den givits i Explanatory report. Inte heller utredningen att varje system med krav prövanser

ningstillstånd oavsett utformning skulle vara att betrakta som en omprövning i artikelns mening. För att uppfylla kraven en sådan prövning måste självfallet ett system med krav på prövningstillstånd

utformas så att inga ovidkommande hänsyn, såsom hovrättens arbetsbelastning, beaktas vid tillståndsprövningen. Vidare bör prövningen

ske i högre instans och möjligheten att meddela prövningstillstånd

lämnas fri från särskilda begränsningar, t.ex. att skälen för ändring

skall göra sig gällande med någon viss, särskilt hög bevisstyrka eller

sakfrågan inte annat än undantagsvis kan tas upp. Några sådana att särskilda begränsningar finns inte i de nuvarande svenska reglerna om

prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt och enligt utred-

ningens uppfattning bör det inte heller övervägas att införa några

sådana. Ett systern med krav prövningstillstånd utformat med be-

aktande det sagda torde väl tillgodose artikelns syfte och även vara av

förenligt med de nämnda författarnas uppfattning. Därtill kom-

ovan

Europakommissionen nyligen uttalat att de tidigare norska

mer att reglerna överklagande i brottmål innebar att samtliga brottmål om som

underkastade krav på prövningstillstånd i princip innebar att det

var fanns sådan möjlighet till omprövning i art. 2 i det en som avses

sjunde tilläggsprotokollet Fallet E.M. mot Norge.

På grund det anförda är den rimligaste hållningen att ett geneav

rellt krav på prövningstillstånd med möjlighet till ändringsdispens an-

ses förenligt med Europakonventionen.

Vad därefter gäller 1966 års FN-konvention avviker texten i art.

14:5 i viss mån från den i art. 2 i det sjunde tilläggsprotokollet men huvuddragen är desamma. Det finns dock bortsett från några språk-

liga skillnader inte har någon praktisk betydelse i detta sammansom

hang några skillnader i sak. Bl.a. FN-konventionen en rätt till

ger omprövning både skuldfrågan och det ådömda straffet; enligt av

tilläggsprotokollet skall medborgarna garanteras rätt till omprövning skuldfrågan eller påföljden. Anledningen till den mer snäva skriv-

av

ningen i tilläggsprotokollet är att det i vissa europeiska stater inte är

möjligt att överklaga i skuldfrågan den tilltalade erkänt gärningen om

i första instans. Någon sådan begränsning finns inte i svensk rätt och

utredningen överväger inte heller att föreslå något sådant. Den påtalade skillnaden utgör därför inte något problem. En tillståndsprövning torde alltså även uppfylla det krav en omprövning som avses

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 161

i 1966 års FN-konvention5. Detsamma gäller FN:s barnkonvention som i nu aktuellt hänseende överensstämmer i sak med 1966 års FNkonvention.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att ett system med generellt

krav på prövningstillstånd med möjlighet till ändringsdispens torde vara förenligt med Sveriges konventionsåtaganden.

5.4.3 Rätten till förhandling

I det följande undersöks om förfarandet vid tillstândsprövningen behöver ha ett inslag av muntlighet för att inte komma i konflikt med rätten till en fair and public hearing. Art. 6 i Europakonventionen är tillämplig dels vid prövning av civila rättigheter och skyldigheter, dels vid prövning av anklagelser för brott. Att artikeln är tillämplig innebär vanligen att den domstol som gör en sådan prövning är skyldig att hålla en förhandling när det begärs av part. Art. 6 är tillämplig även i appellationsdomstolar. Det finns emellertid åtskilliga exempel i Europadomstolens praxis på att undantag från skyldigheten att hålla förhandling ansetts vara rättfärdigade av att prövningen i överinstansen varit begränsad. I avsnitt 6.6.2

redogörs närmare för några sådana fall men redan här är det anledning att notera mycket kortfattat att huvudregeln om förhandling gäller

- även i överinstansen om sakfrågan skall prövas där och värdet av muntlig bevisning skall bedömas samt att rätt till förhandling inte föreligger om hovrättens prövning visserligen avser sakfrågan men dess bedömande inte fordrar ställningstagande till annat än skriftligt

material eller om bara rättsfrâgan i målet är tvistigf.

5FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har uttalat att under vissa förhållanden fråga kan uppkomma om de år 1993 införda svenska reglerna om prövningstillstånd i brottmål i ledet mellan tingsrätt och hovrätt står i överensstämmelse med art. 14:5 i 1966 års FN-konvention Consideration of reports submitted by states parties under article 40 of the covenant, Concluding Observations of the Human Rights Committee, Sweden, punkt D. 17, CCPRC79/add. 58, 3 november 1995. I den svenska rapport CCPRC 95add. punkt 71 som låg till grund för uttalandet beskrevs dispensgrunderna på ett felaktigt sätt. Vid det förhör inför FN-kommitten som föregick dess yttrande har kommittén inte uppmärksammats på den felaktiga beskrivningen. Såvitt utredningen funnit är det beskrivningen i rapporten som lagts till grund för kommitténs uttalande. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens mening kommitténs uttalande inte tillmätas någon betydelse. Vad gäller art. 6 i förhållande till HD kan det noteras att, i de fall prövningstillstånd meddelats, frågan torde få lösas efter samma principer som gäller för hovrättsförfarandet Danelius, Europakonventionens artikel 6 och

162 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

Det kan ifrågasättas det förhållandet att art. 6 är tillämplig i om andra instans innebär att den är tillämplig där redan när en fråga om

prövningstillstånd avgörs. I fallet Monnell och Morris, som gällde

klagomål från två för brott dömda personer över handläggningen av en

prövningstillståndsfråga i engelska Court of Appeal, var det ostridigt övervägandet deras ansökningar prövningstillstånd utgjorde

att av om del prövningen de anklagelser om brott som riktats mot dem. en av av Europadomstolen uttalade att det dessutom stod i överensstämmelse med domstolens praxis att art. 6 var tillämplig på fallet. Domstolen hänvisade till ett tidigare avgörande, fallet Delcourt, där den ansett att anklagelse brott is not really determined as long as the veren om dict of acquittal conviction has not become final. Vidare uttalade or domstolen att straffrättsliga förfaranden utgör en helhet och måste på vanligt sätt avslutas med ett verkställbart avgörande. De angivna fallen gällde klagomål på domstols handläggning av ett brottmål. Det finns inte anledning att anta att ett mål gäller prövningen av en civil som rättighet eller skyldighet skulle komma att bli betraktat annat sätt. Slutsatsen det sagda blir alltså att art. 6 är tillämplig vid tillståndsav prövningar i andra instans. Att art. 6 är tillämplig innebär, som framgått ovan, att parterna har rätt till förhandling det inte föreligger någon undantagssituation. om

Frågan är då prövningstillståndsförfarandet är av sådan karaktär

om sådan undantagssituation föreligger. Det finns bara ett avgöranatt en

de från Europadomstolen där innebörden att art. 6 är tillämplig på

av

prövningstillståndsförfaranden i andra instans har prövats och det är

det tidigare nämnda fallet Monnell och Morris:

Court of Appeal i England avslog klagandenas ansökningar om prövningstillstånd utan att hålla förhandling. Europadomstolen

ansåg att det sätt på vilket art. 6 skall tillämpas på appellationseller kassationsdomstolar beror the special features of the proceedings involved. Avseende måste fästas vid helheten, nämförfarandet följt den inhemska rättsordningen och den roll ligen att appellations- eller kassationsdomstolarna har i systemet. som Vidare ansåg Europadomstolen att det i syfte att avgöra om kraven

i art. 6 uppfyllts i det aktuella fallet, måste vägas in dels typen av prövningstillståndsförfarande och dess betydelse i det straffpro-

cessuella förfarandet sett som en helhet, dels de befogenheter som domstolen har, dels det sätt vilket klagandenas synpunkter blev

dess betydelse för det svenska rättegångsförfarandet i Festskrift till Bertil Bengtsson, 93. Såvitt gäller själva prövningstillståndsförfarandet i HD är s. det dock inte lika naturligt att att tillståndsprövningen utgör en del av anse förfarandet för prövning civila rättigheter etc. Danelius, Mänskliga rättigav heter, 5:e uppl., 148 f.. En rätt till förhandling torde därför inte kunna s. göras gällande i HD.

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 163

framförda och deras intressen tillvaratagna. Europadomstolen konstaterade sedan att Court of Appeal avgör frågan om prövningstillstånd på handlingarna och utan att vittnen kallas in, och detta även om överklagandet endast avser sakfrågor. Vidare noterade domstolen att det som skall prövas i ett sådant förfarande är om klaganden påvisat existensen av arguable grounds which would justify hearing an appeal. Om de åberopade grunderna är lagliga grunder för överklagande och om de motiverar ytterligare argumentation eller övervägande prövningstillstånd, inte7. ges annars Efter att ha noterat detta uttalade Europadomstolen att som allmän princip gäller att art. 6 kräver att en person som anklagas för brott berättigas att delta i the trial hearing, dvs. huvudförhandlingen. I det aktuella fallet konstaterade domstolen att det var ostridigt att rättegången vid första instans hade varit fair. Vidare uttalade Europadomstolen: The limited nature of the subsequent issue of the grant or refusal of leave to appeal did not in itself call for oral argument at a public hearing or the personal appearance of the two men before the Court of Appeal

Europadomstolen ansåg alltså i detta fall att frågan om att bevilja eller avslå klagandenas ansökningar om prövningstillstånd så begränsad var

till sin natur att den inte i sig krävde en förhandling. Vilka slutsatser

medger då fallet Monnell och Morris beträffande rätten till förhandling Europadomstolens uttalande om förfarandets särdrag och domstolarnas roll ger inte stor vägledning. Uttalandet om prövningstill-

ståndsfrågans begränsade natur kan tolkas på flera sätt. Ett alternativ

är att, om tillståndsprövningen inte är av en så begränsad natur som den engelska, en rätt till förhandling kan finnas. En sådan tolkning kan sägas ligga nära till hands eftersom möjligheterna till prövningstillstånd i den engelska överrättsprocessen är mycket begränsade. En annan tolkning är att domstolen använde uttrycket limited nature för att skilja ut frågan om tillståndsprövningen skett i överensstämmelse med art. 6 från frågan om artikeln iakttagits när Court of Appeal fattat ett beslut att utfärda en s.k. loss-of-time order. Vilket alternativ har då mest fog för sig Mot det första tolkningsalternativet talar att Europadomstolen inte närmare angav vilket sätt frågan var av begränsad natur. Dessutom skulle en sådan tolkning i praktiken innebära konventionen garanterad rättighet skulle att en av göras starkt beroende av nationell lagstiftning, något som Strasbourg-

organen velat motverka i andra sammanhang se för det sistnämnda

van Dijk och van Hoof, a.a. s. 296 f.. Härtill kommer att avgörandets disposition talar för det andra alternativet, dvs. att domstolen i det

7Grundema för överklagande av en fallande dom i skuldfrågan är begränsade i engelsk rätt.

164 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

aktuella fallet ville markera att prövningstillståndsfrågan till skillnad från prövningen av frågan om loss of time var av begränsad natur och gav mindre anledning till muntlighet än frågan om loss of time för en liknande tolkning, se Aall, Rettergang og menneskerettigheter, s. 160 f.. Europakommissionen gjorde dessutom en likartad bedömning i fallet E.M. mot Norge. Utredningen utgår därför från denna tolkning. Med den grad av säkerhet som den dynamiska rättsutvecklingen på området medger torde det alltså enligt utredningens uppfattning vara förenligt med art. 6 att införa ett tillståndsförfarande utan någon generell rätt till förhandling. En annan sak är att Europadomstolen mot bakgrund av beslutet om utfärdande av en loss-of-time order granskade handläggningen i Court of Appeal utifrån flera ytterligare aspekter. I detta sammanhang kan det också närrmas att Europakommissionen i fallet Tedham ansett att the refusal of leave to appeal itself raises no issue under Article 6 of the Convention. Inte heller övriga konventionsåtaganden medför att en rätt till förhandling i prövningstillståndsfrågan måste ges en klagande. Vad först gäller 1966 års FN-konvention synes FN:s kommitté för mänskliga rättigheter inte ha fattat något beslut som ger någon vägledning i denna fråga. Då ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen i för denna fråga väsentliga delar överensstämmer med den i art. 6 i - Europakonventionen torde inte heller 1966 års FN-konvention innebära något hinder mot att införa ett system med prövningstillstånd där

klaganden inte ges en rätt till förhandling vid tillståndsprövningen.

Motsvarande gäller FN :s barnkonvention.

Mot bakgrund av det anförda behöver ett framtida prövningstillståndssystem inte grund av våra konventionsåtaganden innehålla

någon generell rätt till förhandling. Det kan emellertid beträffande samtliga nu nämnda konventionsåtaganden ifrågasättas om den omständigheten att förhandling inte hållits i tingsrätten men begärs av part i hovrätten medför att förhandling i det enskilda fallet ändå måste

hållas vid prövningstillståndsförfarandet.

Europadomstolens praxis innebär att part anses ha rätt till åtminstone en förhandling NJA 1994 s. 290 där tingsrätten inte hållit förhandling i ett mål om skadestånd och sådan ansetts, parts begäran, böra hållas i hovrätten. Den beskrivna situationen kan uppkomma i en del tvistemål, t.ex. när tingsrätten ansett att huvudförhandling inte behövts med hänsyn till utredningen och inte heller någon av parterna begärt förhandling där 42 kap. 18 § första stycket femte punkten RB. I brottmål torde det dock sällan eller aldrig förekomma att tingsrätten avgör målet handlingarna. Sådana Ö-mâl bara som avser processuella beslut påkallar inte tillämpning av art. 6 och utgör därför inte heller några problem. Mer problematiska är de Ö-mål som avser

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 165

beslut i ärenden. Trots de generösa regler i enlighet med vad som som anförs i avsnitt 6.6.1 förväntas komma att gälla i fråga om sammanträde i domstolsärenden kan det uppkomma fall där part inte

begärt sammanträde i tingsrätten men vid ett överklagande begär att

sammanträde hålls i hovrätten. Till antalet kommer antagligen Ömålen att inta en särställning. Man kan emellertid fråga sig om inte en part, som underlåtit att begära förhandling i tingsrätten trots att det varit möjligt, förlorat den rätten i hovrätten. Denna fråga synes inte ha blivit bedömd av Europadomstolen. Däremot har domstolen uttalat sig om effekterna av en parts underlåtenhet att begära förhandling i fall där bara en full-

ständig domstolsprövning stått till buds fallen Håkansson och

Sturesson, Zumtobel, Albert och Le Compte samt H. mot Belgien. Frågan om rätten till förhandling i hovrätten skulle kunna förlorad

grund av underlåtenhet att begära förhandling i tingsrätten får dock

inget svar i dem. Enligt utredningens mening ligger det emellertid närmast till hands att anse rätten till förhandling inte gått förlorad i de

nu diskuterade fallen. För den hållningen talar att förfarandet skall

betraktas som en helhet och att det inte framstår som rimligt att en part som begär förhandling, lät vara först i hovrätten, anses ha avstått

från den. I den riktningen talar även det förhållandet att Europadom-

stolen anser att en brist i förhållande till kraven i konventionen kan

beröva en part hans rätt till förhandling om bristen inte botas under ett senare skede av förfarandet fallet H. mot Belgien. Den uppfattningen är svår att förena med tanken att rätten kan förloras genom passivitet

i underinstansen. Slutsatsen av det sagda torde med rimlig grad av säkerhet inte kunna bli annan än att det i de flesta fall där fråga är om prövningen av en civil rättighet eller skyldighet eller av en anklagelse

för brott i konventionens mening föreligger en rätt till förhandling i

hovrätten i de fall där tingsrätten inte hållit förhandling och part begärt en i hovrätten. I de fall part inte begärt någon förhandling i andra instans kan han, oavsett om den första instansen hållit någon förhandling, anses ha avstått från den. Detta förutsätter dock att det finns en möjlighet enligt inhemsk rätt att få till stånd en förhandling där jfr Danelius i den ovannämnda uppsatsen i Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 93. Det torde genomgående vara fallet enligt svensk rätt såvitt gäller hovrättsförfarandet. Det nu sagda har tagit sikte på konventionsåtagandenas betydelse

för handläggning av mål som inte är underkastade krav prövningstillstånd. Enligt utredningens mening saknas det skäl att göra en

annan bedömning av mål som är underkastade krav sådant tillstånd. De fall där förhandling måste hållas i hovrätten det skälet att ingen av

166 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

sådan ägde rum i tingsrätten torde dock i praktiken vara mycket få. Flera olika förutsättningar skall samtidigt vara uppfyllda; tingsrätten skall inte ha hållit förhandling, art. 6 skall vara tillämplig och part skall ha begärt förhandling i hovrätten. Om de angivna förutsättningarna är för handen är det endast aktuellt att hålla förhandling om hovrätten avser att neka prövningstillstånd. Om hovrätten finner sig kunna meddela prövningstillstånd redan på handlingarna saknas det självfallet anledning att hålla förhandling i tillståndsfrågan. Det sagda visar att det i praktiken inte torde bli särskilt ofta som hovrätten av hänsyn enbart till våra internationella åtaganden blir tvungen att hålla för- handling i tillståndsfrågan. I detta sammanhang bör noteras att begreppet civila rättigheter och skyldigheter i art. 6 innebär att klaganden måste kunna göra sitt anspråk gällande rimliga grunder. Såvitt gäller uppenbart ogrundade överklaganden torde hovrätten alltså alltid kunna vägra sammanträde utan att det innebär en kränkning av art. Som kommer att framgå av avsnitt 5.5.3 under rubriken Möjlighet till sammanträde bör det även av andra skäl än våra internationella åtaganden finnas möjlighet att hålla sammanträde i tillståndsfrågan.

överväganden

5.5. l Utgångspunkter

Som framgår av avsnitt 4.3 anser utredningen att ett generellt krav prövningstillstånd skulle kunna innebära större garantier för riktiga domstolsavgöranden än nuvarande regler och dessutom kunna åstadkomma en snabbare handläggning och en handläggning utan onödiga resursinsatser. Av samma avsnitt framgår också att utredningen är av den uppfattningen att införandet av en sådan reform kräver en betydligt mer förfinad reglering än den nu gällande vad beträffar dispensgrunder och handläggningsregler. Den följande framställningen bygger förutsättningen att utredningen kommer att föreslå att ett generellt krav prövningstillstånd införs. Frågan om ett system med generellt krav prövningstillstånd verkligen är förenligt med högt ställda krav rättssäkerhet kan dock inte besvaras innan man tagit ställning till hur ett sådant system närmare skall konstrueras. Först då finns underlag för att bedöma om ett generellt krav på prövningstillstånd kan skapa tillräckliga garantier för att prövningstillstånd inte nekas i de fall målet skulle ha ändrats om det tagits upp till prövning i sak. Utredningen tar därför först i avsnitt 5.5.6 slutlig ställning till om ett generellt eller endast ett väsentligt

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 167

utvidgat krav prövningstillstånd bör införas i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

5.5.2 Dispensgrunder

Sammanfattning: I ett system med generellt krav på prövningstillstånd bör enligt utredningen prövningstillstånd kunna meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till ändringsdispens, 2. det inte utan en prövning av målet är möjligt att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till granskningsdispens, det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt prejudikatdispens eller 4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet extraordinär dispens.

Vilken effekt ett system med prövningstillstånd får och hur stor den praktiska skillnaden blir för parterna i förhållande till att något sådant krav inte uppställs beror i stor utsträckning vilka förutsättningar som ställs upp för att prövningstillstånd skall meddelas. Utformningen av dispensgrunderna är således av avgörande betydelse för att ett system med generellt krav prövningstillstånd skall kunna medföra de fördelar som omtalats i kapitel 4. Dispensgrunderna bör utformas så att de bidrar till att skapa tillräckliga garantier för att prövningstillstånd inte vägras i mål där avgörandet skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning i sak. I övrigt bör de enligt utredningens uppfattning präglas av enkelhet samt vara lättöverskâdliga och förutsebara. Om möjligt bör de även i övrigt bidra till en väl fungerande tillståndsprövning. Den centrala dispensgrunden i ett system med generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt kommer, liksom enligt hovrättens nuvarande dispensregler, att vara ändringsdispens. En regel om ändringsdispens infördes i ledet mellan hovrätt och HD i samband med införandet av RB och gällde till den 1 juli 1971. Möjligheten att få ändringsdispens i HD grund av oriktig bevisbedömning i hovrätten var dock mycket begränsad. Vid bedömningen av om det förelåg anledning till ändring måste nämligen de bestämmelser som rörde förfarandet i HD beaktas. Enligt 35 kap. 13 § andra stycket RB får muntlig bevisning, som upptagits vid lägre rätt, tas upp i HD

168 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV SOU 1995: 124

endast om synnerliga skäl föreligger och enligt 55 kap. 14 § RB är möjligheterna att omvärdera tilltrosbevisning begränsad. Vidare får part i tvistemål enligt 55 kap. 13 § RB endast i särskilda fall åberopa ny bevisning eller nya omständigheter. Processlagberedningen uttalade att det av de nämnda reglerna följde att ändringsdispens i allmänhet inte borde meddelas då avgörandet beror på värdering av muntlig bevisning SOU 1938:44 s. 554 f.. Reglerna om ny bevisning och nya omständigheter är numera lika stränga både i hovrätt och HD. Med hänsyn till att det för hovrättsprocessen gäller långt mindre restriktiva regler för förnyad bevisupptagning än i HD är utrymmet för ändringsdispens i hovrätten betydligt större än det var i HD fram till den 1 juli 1971. Jfr NJA 1981 s. 707 och NJA 1982 s. 27. För att upprätthålla högt ställda krav rättssäkerhet i ett system med generellt krav på prövningstillstånd anser utredningen att beviskravet för att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av tingsrättsavgörandet bör vara lågt. Det bör räcka att hov-

rätten betvivlar utgångens riktighet för att prövningstillstånd skall

meddelas. Det innebär att alla avgöranden vilka bedöms ha en utgång som är tveksam hänförs till dem som skall tas upp till prövning. Därigenom kompenserar man för den osäkerhet som är förbunden med en

tillståndsprövning. Med utgångspunkt från departementschefens ut-

talande i samband med den senaste prövningstillståndsreformen skulle det angivna överensstämma med gällande rätt. Som framgår av avsnitt 5.1 får dock rättsläget i detta avseende betecknas som oklart. Tillärnpningen är också mer restriktiv än vad departementschefen utgick från jfr avsnitt 2.3.2. Mot bakgrund av det anförda bör dispensgrunden en ny lydelse så att beviskravet klart framgår. Därmed torde även de mål som i dag är underkastade krav på prövningstillstånd i högre utsträckning än tidigare tas upp till prövning. Med modern domskrivningsteknik saknas ofta referat av utsagor. Bevisbedömningen och den rättsliga bedömningen av vad som funnits utrett vävs ofta samman på ett sätt som gör det omöjligt för hovrätten att skaffa sig en fullständig bild av vad som förekommit i tingsrätten. Det förekommer också att domarna är tendentiöst skrivna; bara de skäl som talar för den utgång som tingsrätten kommit till tas med i domen medan skäl som talar i motsatt riktning inte redovisas. I vissa av dessa fall kan det vara omöjligt att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till utan att omständigheterna behöver vara sådana att det finns anledning att betvivla utgångens riktighet. Vidare förekommer det att de egentliga domskälen är ofullständiga eller på annat sätt oklara. Det kan t.ex. många gånger vara omöjligt att veta om tingsrättens bevisvärdering är riktig om tingsrätten i ett mål med omfattande bevisning i domen endast mycket kortfattat redogjort för

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 169

varför man genom den åberopade bevisningen funnit åtalet styrkt eller att käromålet skall bifallas. I andra fall kan den muntliga bevisningen vara så omfattande att det är omöjligt att bedöma tingsrättens bevisvärdering vid en tillståndsprövning oavsett hur bevisningen och övervågandena redovisats. För att man inte skall vägra prövningstillstånd i mål där avgörandet skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning i sak bör dessa mål prövas hovrätten. Att omständigheterna är av sådana att det är omöjligt prövning målet bedöma riktigatt utan en av heten av det slut tingsrätten kommit till bör därför utgöra själven ständig dispensgrund granskningsdispens. Detta också andra ger fördelar vid tillståndsprövningen vilka behandlas i avsnitt 5.5.4 under rubriken Föredragning. En given dispensgrund i ett system med generellt krav på prövningstillstånd är prejudikatdispens. Som framgår avsnitt 4.1 finns av ansvar för rättsbildningen med bland hovrättens huvuduppgifter. Utan

en möjlighet att bevilja prejudikatdispens skulle enhetlig rätts-

en tillämpning avsevärt kunna försvåras. Med hänsyn till hovrättens uppgift att vaka över att tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt bör hovrätterna vidare kunna meddela prövningstillstånd om vissa formella fel begåtts vid handläggningen i tingsrätten. Det har ifrågasätts det för att meddela prövom ningstillstånd skulle räcka att processen i tingsrätten på något sätt varit

bristfällig. Om processen varit bristfällig ett sätt som kan ha be-

tydelse för utgången torde det ofta även finnas anledning att betvivla utgångens riktighet. I dessa fall skulle de formella felen i allt väsentligt föranleda ändringsdispens. En möjlighet att meddela prövningstillstånd om formella fel begåtts utan att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till motiveras främst av

domstolsdisciplinära skäl och bör därför begränsas till sådana allvarli-

gare rättegångsfel som utgör domvilla. Den nuvarande extraordinära dispensen ger möjlighet att meddela dispens det finns synnerliga om

skäl såsom att det finns grund för resning, domvilla förekommit

om eller målets utgång uppenbarligen beror grovt förbiseende eller

grovt misstag. Om systemet med prövningstillstånd omfattar ändrings-

dispens får, som nämnts i avsnitt 5.1, en dispensgrund utformad på detta sätt i första hand betydelse för vissa fall domvilla. Det kan av

därför ifrågasättas om det finns anledning att bibehålla den nuvarande

extraordinära dispensen i ett system med generellt krav på prövnings-

tillstånd eller om en dispensgrund begränsad till domvillofallen bör

införas. Enligt utredningens mening kan det inte uteslutas att det vid

handläggningen i tingsrätten kan förekomma andra situationer av

extraordinärt slag än sådana där domvilla förekommit som, trots att

det inte finns anledning att betvivla tingsrättsavgörandets riktighet, bör

170 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

föranleda prövningstillstånd meddelas. Utredningen anser därför att

att det, i enlighet med nuvarande regler prövningstillstånd, bör vara om

möjligt att meddela prövningstillstånd om det finns synnerliga skäl att

pröva överklagandet. Från vissa håll har dock hävdats att det uppställda kravet i ett

system med generellt krav på prövningstillstånd bör sättas lägre.

Under den period det fanns möjlighet att erhålla ändringsdispens vid överklagande till HD fanns också möjlighet att erhålla prövningstilldet med hänsyn till omständigheterna i målet förekom skäl stånd om att pröva talan. En sådan dispensgrund skulle skapa vida möjligheter få ett mål prövat hovrätten. Beträffande denna dispensgrund att av

anförde Processlagberedningen att prövningstillstånd borde kunna meddelas då ett viktigt allmänt eller enskilt intresse påkallar att talan

prövas HD. Som exempel på när detta kunde inträffa nämndes att av starkt delade meningar yppats i de lägre instanserna eller att målet är social betydelse, liksom då målet rör grovt brott eller betydanav stor de ekonomiska värden eller då en förut ostraffad person dömts till för vanärande brott. Vidare anfördes beträffande denna disansvar

pensgrund att den omständigheten att ena parten beviljats pröv-

ningstillstånd kunde bidragande orsak att meddela den andra vara en sådant tillstånd, så att HD kunde pröva målet i vidare omfattparten

ning. SOU 1938:44 s. 555. Den nu behandlade dispensgrunden torde

innebära alltför begränsad förutsebarhet och ger, i vart fall innan en fast praxis utbildats, utrymme för en närmast skönsmässig bedömen ning tillståndsfrågan. En viss begränsning av tillämpligheten skulle av

uppnås förutsättning för prövningstillstånd skulle kräva

om man som

det förekom särskilda skäl. En sådan dispensgrund tillämpas både

att i Norge och Danmark. För att i Norge lagmansrett skall ta upp ett brottmål till prövning i vilket åklagaren inte yrkat annat än böter och den lägre domstolen inte heller dömt till strängare påföljd krävs att det föreligger särskilda skäl. I Danmark kan i ledet mellan byret och

landsret prövningstillstånd i brottmål beviljas, förutom om saken är av

principiell natur, det finns särskilda skäl för det. Detta gäller även om tvistemål i ledet mellan landsret och Højesteret. Även sådan i om en

dispensgrund skulle något begränsad än den föregående

vara mer lämnar den stort utrymme för skönsmässig bedömning. Förutsebarheten och likabehandlingen torde i alltför hög grad bli lidande

också med dispensgrund utformad detta sätt. Båda dessa dis-

en

pensgrunder skulle dessutom leda till att hovrätten, med de nackdelar följer därav både för domstolarna och enskilda, prövade ett stort

som antal mål tingsrätterna avgjort ett riktigt sätt. som En fråga utredningen övervägt är om det, för att uppnå annan som

tillräckliga garantier för att prövningstillstånd inte nekas i fall som

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 171

skulle ha ändrats om de tagits till prövning i sak, bör införas upp möjligheter att bevilja prövningstillstånd i vissa fall trots att hovrätten

haft ett fullgott underlag för att bedöma riktigheten det slut tings-

av rätten kommit till och funnit att detta inte kan betvivlas. En sådan möjlighet skulle framför allt vara aktuell beträffande brottmålsdomar som rör allvarlig brottslighet och tvistemålsdomar där tvisteföremâlets

värde är högt. I dessa fall är domen typiskt sett mycket ingripande för

den tilltalade resp. parterna i målet. Det skulle kunna hävdas att säkerheten i dessa avgöranden därför bör vara särskilt stor. Ett sätt att söka tillskapa sådana garantier skulle att införa vara en dispensgrund enligt vilken prövningstillstånd kan meddelas domen om för den enskilde är särskilt ingripande. I Norge kan i tvistemål prövningstillstånd meddelas både i ledet mellan herredsrettbyrett och lagmansrett samt i ledet mellan lagmansrett och Høyesterett saken om har stor betydelse för klaganden. Enligt dansk rätt kan prövningstillstånd meddelas för prövning av tvistemål i landsret saken är inom gripande för klaganden. Även sådan dispensgrund skulle om en vara något mer begränsad än de närmast föregående lämnar den stort utrymme för skönsmässig bedömning. Detta kan i vissa fall vara en fördel eftersom effekterna dom kan variera beroende den av en enskildes ekonomiska och sociala förhållanden. Förutsebarheten och

likabehandlingen skulle dock i alltför hög grad bli lidande även med en dispensgrund utformad på detta sätt. En annan möjlighet skulle

vara att införa en dispensgrund enligt vilken presumtion för pröven ningstillstånd skulle gälla för vissa avgöranden typiskt sett är som mycket ingripande. Den skulle kunna konstrueras så, att brottmål som avser brott med ett straffvärde som överstiger en viss högre nivå och tvistemål där tvisteföremâlets värde eller det värde överklagandet

avser överstiger visst högre belopp, skulle meddelas prövningstillstånd

om det inte var uppenbart att skäl till ändring saknades. Kan man inte utforma ett system med generellt krav prövningstillstånd som ger tillräckliga garantier för att hittar de mål man som bör ändras är det emellertid enligt utredningens mening inte lämpligt att välja särskilda garantier i detta ut en grupp som man ger avseende. Med en sådan lösning accepterar man att vissa mål får en mindre rättssäker behandling än andra. Utredningen är av den upp-

fattningen att alla avgöranden som får överklagas till hovrätten bör

handläggas på ett lika rättssäkert sätt. Kan inte konstruera ett man system med ett generellt krav på prövningstillstånd som ger en till-

räckligt hög rättssäkerhet i alla mål bör man följaktligen avstå från att

införa ett sådant system. Beträffande den skisserade konstruktioovan nen kan det vidare framhållas att den omständigheten att målen typiskt sett är mycket ingripande inte säger mycket om hur komplicerade sak-

172 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

och rättsfrågorna år eller i vilken utsträckning det finns anledning att betvivla utgångens riktighet. Någon indelning av dispenskraven utifrån brottets svårhet eller det omtvistade beloppets storlek bör således enligt utredningens mening inte komma i fråga. Skulle man ändå välja särbehandla vissa mål på det beskrivna sättet får man, oavsett hur att väljer att avgränsa de mål som skall omfattas av undantagsman

regleringen, räkna med gränsdragningsproblem, något som inte minst

erfarenheterna de gällande reglerna visar. Dessutom skulle hovav nu rätten liksom i föregående exempel, med de nackdelar som följer därbåde för domstolarna och enskilda, pröva ett stort antal mål som av tingsrätterna avgjort på ett riktigt sätt. Ett enligt utredningen bättre sätt

skapa ytterligare garantier för att prövningstillstånd inte skall nekas

att i de fall målet skulle ha ändrats det tagits upp till prövning i sak, om

andra åtgärder förbättra förutsättningarna att bedöma

är att genom

tingsrättens avgörande, framför allt dess bedömning av sakfrågan.

Sådana åtgärder, kommer alla mål till del, behandlas i det följansom de.

5.5.3 Handläggning av frågan om prövningstillstånd

Komplettering av dispensskäl

Sammanfattning: Om tingsrätten misstag underlåtit att i av

domen upplysa att prövningstillstånd krävs och det inte av

om överklagandet framgår att klaganden känner till detta krav bör denne föreläggas att komplettera överklagandet med dispensskäl. I övriga fall då dispensskäl saknas torde hovrätten kunna

avstå från komplettering. Kompletteringsföreläggande bör dock utfärdas överklagandet innehåller argumentation i frågan om

om

prövningstillstånd denna är oklar och det inte kan uteslutas

men

att prövningstillstånd kan komma att meddelas.

Utgångspunkten för tillståndsprövningen bör även i fortsättningen vara de omständigheter klaganden anför till stöd för att prövningstill-

som stånd skall meddelas.

Införs ett system med generellt krav prövningstillstånd kommer

det sannolikt snabbt att bli allmänt känt att hovrätten inte prövar några

domar eller beslut utan att prövningstillstånd först meddelats. Under-

rättas dessutom i domen eller beslutet detta förhållande parterna om

och vad krävs för att prövningstillstånd skall meddelas torde

om som risken i det närmaste obefmtlig för att parterna inte skulle känna vara

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 173

till förutsättningarna för prövning i hovrätten. Om klagande

en en som fått föreskriven upplysning om kravet prövningstillstånd underlåter att särskilt argumentera i denna fråga är det därför rimligt att utgå från att de omständigheter anförs i sak också är de omständigsom heter som klaganden vill anföra till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. Skulle tingsrättens dom eller beslut undantagsvis inte innehålla uppgift om att prövningstillstånd krävs i hovrätten finns det en liten risk för att klaganden inte fått detta klart för sig. Om det i ett sådant fall inte av överklagandet framgår att klaganden är medveten om kravet på prövningstillstånd bör hovrätten underrätta klaganden om

att sådant tillstånd krävs och under vilka förutsättningar sådant kan

meddelas samt förelägga denne att komplettera överklagandet med de omständigheter som åberopas till stöd för att tillstånd skall meddelas. Står det klart att prövningstillstånd skall meddelas torde dock kom-

plettering kunna underlåtas. Den nu föreslagna ordningen torde över-

ensstämma med den praxis som rådde innan lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden arbetades in i RB jfr NJA 1986 421. s. I sammanhanget bör påpekas att risken för att tingsrätten misstag av underlåter att upplysa parterna om att prövningstillstånd krävs kommer att minska i ett system med generellt krav på prövningstillstånd. I ett sådant skall alla domar och beslut får överklagas innehålla som upplysning om att prövningstillstånd krävs. Klaganden bör vidare ges tillfälle att komplettera överklagandet om

detta innehåller argumentation i frågan prövningstillstånd

om men denna är oklar och det inte kan uteslutas att prövningstillstånd kan komma att meddelas.

I ett system med generellt krav prövningstillstånd är det

av rättssäkerhetsskäl väsentligt att hovrätten inte är bunden de av om-

ständigheter som klaganden åberopat till stöd för att prövningstillstånd

skall meddelas. Hovrätten bör således även i fortsättningen, de om dispensskäl som åberopas inte kan medföra att prövningstillstånd

meddelas, vara skyldig att undersöka om det i det material legat

som till grund för tingsrättens avgörande finns andra omständigheter som kan motivera att prövningstillstånd meddelas.

174 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV SOU 1995: 124

Offentlig försvarare och rådgivning enligt rättshjälpslagen

Sammanfattning: Införs ett generellt krav prövningstillstånd följer av nuvarande regler att offentlig försvarare kommer att förordnas i något större utsträckning än i dag. I mindre omfattande brottmål torde det vara tillräckligt att den tilltalade som behöver vägledning för sitt överklagande använder sig av möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen. I många fall torde det lämpligt att även part i tvistemål, som inte har vara och inte heller kan få allmän rättshjälp, utnyttjar möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att få hjälp att utveckla

skälen för prövningstillstånd.

Även hovrätten är skyldig att granska det överklagade avgörandet

om för att utröna det finns anledning att meddela prövningstillstånd är om det många gånger avgörande betydelse att parten pekar sådana av

omständigheter som är av betydelse för frågan om prövningstillstånd.

I de fall där det är troligt att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av tingsrättens avgörande är det också troligt att klaganden har goda möjligheter att visa detta grund av det låga beviskrav uppställs för att ändringsdispens skall meddelas. I vissa som fall torde dock en advokat eller annat juridiskt utbildat ombud ha större förutsättningar än part att övertyga rätten om att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till, att

målet innehåller prejudikatfråga, att domvilla förekommit vid hand-

en läggningen i tingsrätten eller att domskälen är tendentiöst skrivna eller på annat sätt missvisande. För att undvika att tilltalade i brottmål missgynnas av ett system

med krav prövningstillstånd som inte enbart omfattar ringa brott

kan det således bli aktuellt att förordna offentlig försvarare på grund av att den tilltalade behöver hjälp med att ange och utveckla dispensskälen. Att offentlig försvarare kan förordnas denna grund framgår 198384:23 19. Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målav prop. s. undersökningen hade under perioden 1992-07-01--1993-06-30 ca 80 % de tilltalade i hovrätten offentlig eller privat försvarare. Långt ifrån av alla som saknar försvarare torde dock behöva en sådan. Utgångspunkten måste att den tilltalade, om han klarat sig utan offentlig förvara i tingsrätten, inte heller behöver sådan för att ange skälen för svarare

prövningstillstånd. Om den tilltalade har svårigheter med att utveckla skälen för prövningstillstånd torde det i mindre omfattande mål vara

tillräckligt att denne använder sig av möjligheten till rådgivning enligt rättshj älpslagen för att få vägledning vid överklagandet. Den maximala

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 175

rådgivningstiden, f.n. en timme, torde i flertalet dessa fall räcka av för att hjälp att utveckla skälen för prövningstillstånd. 1993 års Rättshjälpsutredning har föreslagit att rådgivning skall kunna ges upp till två timmar Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser rättsligt om bistånd, SOU 1995:81. Om detta förslag genomförs torde rådgivning i samband med överklagande kunna användas i ännu högre grad. Bedömer hovrätten att den tilltalade inte kan erforderlig hjälp genom rådgivning enligt rättshjälpslagen och det inte är uppenbart att skäl för prövningstillstånd saknas bör enligt utredningens mening offentlig försvarare förordnas för honom. Att förordna offentlig försvarare i dessa sannolikt få fall torde inte medföra några större kostnader och kan ske med stöd av gällande regler. I fall då hovrätten inte anser att offentlig försvarare bör förordnas men anser att det kan finnas skäl för den tilltalade att utnyttja möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen är det lämpligt att hovrätten upplyser den till-

talade om denna möjlighet

Det torde även i många fall vara lämpligt att part utan ombud i tvistemål, som inte har och inte heller kan allmän rättshjälp, utnyttjar möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att få hjälp att utveckla skälen för prövningstillstånd.

Möjlighet till sammanträde

Sammanfattning: Utredningen föreslår att det införs möjligen het för hovrätten att hålla sammanträde om det finns särskilda skäl till att en part hörs muntligen innan frågan prövom ningstillstånd avgörs. En sådan möjlighet torde få sin största betydelse i de fall då part saknar förmåga att uttrycka sig skriftligen och inte har eller kan få tillgång till juridiskt biträde samt då part enligt Europakonventionen har rätt till förhandling i hovrätten. Även i vissa andra situationer torde möjlighet till en

muntlighet kunna förbättra förutsättningarna för att klarlägga

om det föreligger skäl för prövningstillstånd och därmed bidra till att minska risken för att prövningstillstånd nekas i fall som skulle ha ändrats om de tagits till prövning i sak. upp

Regeringen har lämnat DV i uppdrag att undersöka tillämpningen reglerna av om offentlig försvarare. Uppdraget skall redovisas den 1 december 1995.

176 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

Tillståndsprövningen har hittills varit rent skriftlig. Som framgått ovan finns risk att en klagande som har svårt att uttrycka sig i skrift en missgynnas ett krav prövningstillstånd om han skulle sakna av juridiskt biträde. Om en sådan klagande inte kan få juridiskt biträde i enlighet med vad anförts i det föregående skulle en möjlighet att som

muntligen utveckla skälen för prövningstillstånd vid ett sammanträde,

vid vilket rätten också har möjlighet att ställa kompletterande frågor, minska denna risk avsevärt. En möjlighet för rättens ledamöter och parternaombuden att vid ett sammanträde penetrera förutsättningarna

för prövningstillstånd skulle även i vissa andra situationer kunna för-

bättra förutsättningarna för att klarlägga om det föreligger skäl för

prövningstillstånd och därmed minska risken för att prövningstillstånd

nekas i fall skulle ha ändrats om de tagits upp till prövning i sak. som

Av avsnitt 3.2.4 framgår att det i England och Wales kan förekomma

muntliga inslag vid tillståndsprövningen. Av avsnitt 5.4 framgår att om förhandling begärs i hovrätten och sådan inte hållits i tingsrätten sammanträde måste hållas för att Europakonventionens krav skall kunna tillgodoses om fråga är om prövning av civila rättigheter och skyldigheter eller prövning av anklagelser för brott. Om tillståndsförfarandet är helt skriftligt skulle det i dessa fall nödvändigt att meddela prövningstillstånd oavsett om vara det i övrigt finns skäl för att meddela sådant tillstånd. Ett muntligt inslag vid handläggningen tillståndsfrågan torde dock innebära att i av

de fall det saknas skäl att meddela prövningstillstånd sådant tillstånd

skulle kunna nekas utan att Europakonventionen kränks. Mot bakgrund av det anförda bör det införas en möjlighet för hovrätten att hålla sammanträde om det finns särskilda skäl till att en

part hörs muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Hålls

sådant sammanträde skall samtliga parter kallas. Någon bevisupptagning bör dock inte få förekomma. Många gånger torde det vara rationellt att sammanträdet hålls telefon. En sådan möjlighet bör därför införas.

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 177

Skriftväxling

Sammanfattning: Skriftväxling bör ske innan frågan om prövningstillstånd avgörs om det är sannolikt att prövningstillstånd kommer att meddelas och att målet kan avgöras i sak i samband med tillståndsprövningen. I vissa fall där svaret frågan om prövningstillstånd framstår som tveksamt bör också skriftväxling ske, liksom i vissa fall då klaganden åberopat nya omstän-

digheter eller nya bevis eller annars lämnat nya uppgifter. I

övrigt bör tillståndsprövningen normalt inte föregås av skriftväxling.

I förarbetena till RB anfördes att frågan om prövningstillstånd i allmänhet borde tas upp av HD först sedan motparten yttrat sig SOU 1938:44 s. 566 f.. I propositionen till lagen om rättegången i tviste-

mål mindre värden uttalade departementschefen att båda parter i

om

regel borde beredas tillfälle att yttra sig innan prövningstillstånd med-

delades. I sistnämnda lag infördes en bestämmelse om skriftväxling som överensstämde med den som gällde för HD, en bestämmelse som när lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden inarbetades i RB överfördes dit utan närmare kommentarer. Beslut i frågan om prövningstillstånd i hovrätt skall numera enligt 50 kap. ll 51 kap. 11 § resp. 52 kap. 10 § RB meddelas sedan skriftväxlingen avslutats. När det finns skäl för det, får dock frågan om prövningstillstånd tas

upp utan att skriftväxling skett. Motsvarande gäller för tillståndspröv-

ningen i HD. Utgångspunkten att det regelmässigt skulle vara till fördel att vänta

med att avgöra frågan om prövningstillstånd till dess skriftväxlingen

avslutats kan emellertid ifrågasättas. Om klaganden inte anfört någon

omständighet som kan föranleda att prövningstillstånd meddelas anser utredningen att det normalt inte finns någon anledning att låta motparten yttra sig innan frågan orn prövningstillstånd avgörs. Det finns

enligt utredningens mening inte heller någon anledning att avvakta skriftväxling om det är uppenbart att prövningstillstånd skall meddelas.

De fall i vilka det kan vara aktuellt med skriftväxling är sådana där

svaret på frågan om prövningstillstånd framstår som tveksamt. I sådana fall kan det förekomma att ett yttrande från motparten ger kompletterande upplysningar av värde för tillståndsprövningen. Det kan också finnas anledning att låta motparten yttra sig över frågan om prövningstillstånd om klaganden åberopat nya omständigheter eller nya

bevis. Detsamma gäller om klaganden i övrigt lämnar nya uppgifter,

178 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

t.ex. om han hävdar att det föreligger ett jävsförhâllande mellan en part och ett av denne åberopat vittne, eller klaganden påstår att något som har betydelse för utgången i målet förekommit vid tingsrättsförhandlingen utan att framgå av handlingarna, t.ex. att ordföranden i något avseende uppträtt partiskt. Om det är sarmolikt att prövningstillstånd kommer att meddelas och

att målet kan avgöras på handlingarna bör skriftväxling alltid ske. I

dessa fall är det av processekonomiska skäl lämpligt att målet är färdigberett innan frågan om prövningstillstånd avgörs eftersom det då är möjligt att avgöra målet vid samma föredragningstillfälle som det vid vilket frågan om prövningstillstånd avgörs. Av det anförda torde följa att skriftväxling innan frågan om prövningstillstånd avgörs kan underlåtas i åtskilliga fall. Enligt den i bilaga 4 b. redovisade enkätundersökningen framgår också att det endast år i en mindre andel av målen som skriftväxling sker innan frågan om prövningstillstånd avgörs. När ändringsdispens förekom i HD torde även HD ha avgjort de allra flesta tillståndsfrågorna utan skriftväxling. Kan skriftväxling undvikas innebär det att motparten i många fall slipper åsamkas onödiga kostnader. Det finns därför anledning att noga överväga behovet av skriftväxling innan sådan företas och endast föranstalta om skriftväxling när detta framstår som sakligt motiverat. Mot denna bakgrund bör RB inte som huvudregel i berörda fall nu ange att skriftväxling skall ske.

Frihetsberövade tilltalade

Sammanfattning: Utredningen anser att införandet av ett gene-

rellt krav prövningstillstånd inte ensamt kan motivera en

förlängning av den tid inom vilken huvudförhandling skall

hållas om den tilltalade är häktad.

Enligt 51 kap. 15 § andra stycket RB skall om den tilltalade är häktad huvudförhandling hållas inom fyra veckor från utgången tiden för av anslutningsklagan, dvs. inom åtta veckor efter tingsrättens dom, eller om den tilltalade häktats senare fyra veckor från häktningsbeslutet. - - Tiden får överskridas om längre uppskov är nödvändigt. Redan i dag kan tidsfristen medföra vissa planeringssvårigheter i hovrätterna. Om ett generellt krav på prövningstillstånd införs kommer den tid står som till förfogande för tillståndsprövning och prövning i sak i mål där den

tilltalade är häktad att framstå som mycket knapp. Att regelmässigt

anse att ett beslut att meddela prövningstillstånd skulle, i paragrafens

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 179

mening, göra det nödvändigt att överskrida åttaveckorsfristen torde inte möjligt. Detta aktualiserar frågan om tidsfristen bör förvara längas. Den rådande tidsfristen har ansetts utgöra en lämplig avvägning mellan den tilltalades intresse att inte i onödan vara berövad friav heten häktad och andra intressen. Införandet av ett generellt krav som på prövningstillstånd kan enligt utredningens mening inte ensamt motivera en annan intresseavvägning.

5.5.4 Prövning av frågan om prövningstillstånd

Särskild avdelning för tillståndsprövning

Sammanfattning: Tillståndsprövningen bör i ett system med

generellt krav på prövningstillstånd utföras av andra än dem

deltar i det slutliga avgörandet. För att uppnå en rationell som handläggning tillståndsprövningen kan detta praktiskt lösas av särskild tillståndsavdelning eller, i de minsta hovrätterså att en särskild ledamöter prövar frågor om prövningstillna, en grupp stånd i samband med att målet kommer in till hovrätten. Orga-

niseras tillståndsprövningen detta sätt gynnas också en enhet-

lig och konsekvent behandling av tillståndsfrågorna inom resp. hovrätt.

En förutsättning för att ett systern med generellt krav prövnings-

tillstånd skall avsedda effekter är att tillståndsprövningen anordnas

ge ett rationellt sätt.

Om prövningstillstånd meddelas fungerar det för närvarande så att den avdelning prövat frågan prövningstillstånd även därefter

som om handlägger målet. Denna ordning har den uppenbara fördelen att den

domar- och föredragandepersonal som satt sig in i målet inför till-

ståndsprövningen har lätt att tränga in i materialet nytt inför den fortsatta handläggningen. Mot denna ordning har i olika sammanhang uttalats farhågor för att domare, vet att han kommer att delta i det slutliga avgörandet en som målet tas till prövning, hänsyn till den egna arbetsbördan om upp av

skulle vägra prövningstillstånd trots att det från objektiv synpunkt vore

befogat sådant tillstånd. Särskilt stor, har det sagts, skulle en att ge sådan risk i den situationen att den ifrågavarande hovrättsavdelvara ningen under den närmaste tiden kommer att ha en mycket hög arbets-

180 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

belastning; prövningstillståndssystemet skulle då kunna användas som

ett sätt att utjämna arbetsbördan jfr SOU 1987:46 s. 84. Ett resonemang efter dessa linjer är inte invändningsfritt. En domare hanterar i sin dagliga gärning ett stort antal processuella regler där utfallet, beroende på vilket beslut domaren fattar med stöd dessa av regler, kan påverka den egna arbetsbördan i positiv eller negativ riktning; domaren är van vid att fatta sina beslut objektiva grunder och inte ta hänsyn till vilka konsekvenser beslutet får för honom personligen. Det kan hävdas att en tillståndsprövning principiellt sett inte skiljer sig från fattandet av andra processuella beslut och att det därför inte borde vara något hinder mot att, om prövningstillstånd skulle meddelas, samma domare fortsätter att handlägga målet. Det finns såvitt utredningen känner till heller inga konkreta belägg för att nuvarande ordning för tillståndsprövning har utnyttjats av domarpersonalen på ett icke avsett sätt för att lindra den egna arbetsbördan. Redan risken för misstanke om att ett system med generellt krav prövningstillstånd kan komma att användas för att reglera arbetsmängden är emellertid allvarlig. Enligt utredningens mening bör därför, om generellt krav på prövningstillstånd införs, den nuvarande ordningen för prövningen av tillståndsfrågor överges. I stället bör hovrättsarbetet

organiseras så att de domare som prövar tillståndsfrågan normalt inte

skall ta vidare befattning med målet, om prövningstillstånd meddelas.

Detta kan praktiskt lösas så att en särskild tillståndsavdelning prövar

frågan om prövningstillstånd i samband med att målet kommer in till hovrätten. Om det överklagade avgörandet berör en måltyp som är föremål för speciallottning kan det i vissa fall finnas anledning att någon ledamot med särskild kompetens inom aktuellt rättsområde

deltar i tillståndsprövningen. Det kan t.ex. gälla patentmâl, vattenmål

och vissa fastighetsmål. Meddelas prövningstillstånd lottas målet därefter en avdelning som har att pröva målet i sak. En sådan ordning torde vara att föredra framför en ordning där målet innan tillståndsfrågan avgörs lottas på avdelning för att därefter, om prövningstillstånd meddelas, omlottas till en annan avdelning. Om det till till-

ståndsavdelningen knyts ett stort antal föredragande kan de domare

som tjänstgör vid denna arbeta mycket effektivt. Att alla tillstånds-

frågor handläggs vid samma avdelning ger också föredragandena möjlighet att sortera ut likartartade mål och föredra dessa vid samma

tillfälle, vilket torde bidra till att ytterligare effektivisera tillstånds-

prövningen. Genom att tillståndsfrågorna handläggs vid särskild

en avdelning kan de dömande avdelningarna arbeta utan återkommande avbrott för att pröva tillståndsfrågor, vilka inte sällan kommer att vara av förturskaraktär. I de minsta hovrätterna kan i stället för särskild en avdelning en viss grupp ledamöter under en bestämd tidsperiod av-

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 181

delas för att pröva frågor om prövningstillstånd. Tillståndsavdelningar-

eller de särskilt avdelade domarna bör också ta ställning till vissa na

frågor uppkommer i anslutning till tillståndsprövningen. T.ex.

som bör dessa ta ställning till s.k. frifotsyrkanden och till inhibitionsyrkanden i utsökningsmål, vilka framställts i hovrätten, samt till yrkanden att offentlig försvarare skall förordnas i anledning av tillståndsom prövningen. Dessa yrkanden kan prövas utan föregående till-

ståndsprövning Vidare bör tillståndsavdelningen eller de särskilt

avdelade domarna avgöra sådana mål har färdigberetts vid tidsom punkten för tillståndsprövningen om dessa kan avgöras utan huvudförhandling. Detta skulle visserligen innebära att samma domare som

avgjort frågan om prövningstillstånd skulle pröva målet i sak. I dessa

mål blir dock skillnaden i arbetsinsats mellan att enbart pröva frågan

prövningstillstånd och att både pröva denna fråga och avgöra

om målet i sak mycket liten. Risken för att de domare som avgör frågan

prövningstillstånd skulle misstänkas för att neka prövningstillstånd

om för att minska sin arbetsbörda torde därför beträffande dessa mål vara i det närmaste obefmtlig. Att tillståndsprövningen organiseras beskrivet sätt torde inte enbart innebära rationell handläggning utan även gynna en enhetlig en och konsekvent behandling av tillståndsfrågorna inom resp. hovrätt. Tillståndsavdelningen bör besättas med särskilt erfaren domar- och

föredragandepersonal. Byten av ledamöter på tillståndsavdelningen bör

ske så att den kompetens som byggts upp dessa bibehålls. Risken

för ojämnheter i praxis mellan olika hovrättsonrrâden kan mötas ge-

nom återkommande praxisdiskussioner. Frågan hur tillståndsprövningen skall organiseras torde inte kräva

någon närmare reglering i lag. Det får ankomma på hovrätterna själva

att utforma modell bäst passar förhållandena vid resp. hovrätt. en som

90m ett i tingsrättens dom upptaget beslut om häktning överklagas i samband med att domen överklagas kan tillståndsprövning först företas separat i häktningsfrägan. Motsvarande gäller andra sådana tingsrättens beslut i bifrågor i 50 kap. 8 § tredje stycket och 51 kap. 8 § tredje stycket RB jfr som avses avsnitt 5.5.5.

182 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

Förbättrade möjligheter att bedöma tingsrättens överväganden i sakfrågan

Sammanfattning: Uppgifter om innehållet i förhörsutsagorna i tingsrätten bör tillföras målen i större utsträckning än i dag. Om domen inte innehåller utförliga referat vad vittnen och av andra hörda uppgivit och tingsrätten lagt förhörsutsagorna till grund för avgörandet bör hovrätten i regel komplettera beslutsunderlaget med ytterligare uppgifter om dessa utsagor. Normalt torde det vara tillräckligt att föredraganden ensam tar del av förhörsutskrifter eller bandupptagningar och redovisar en sammanfattning, ett referat, vid föredragningen.

När hovrätten vid tillståndsprövningen skall ta ställning till om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit till är det sakfrågorna som vållar de största problemen. Att avgöra om den rättsliga bedömningen kan betvivlas föranleder normalt inga större svårigheter. Möjligheterna att bedöma rättsfrågan är knappast sämre än vid en prövning i sak. Däremot är det många gånger förenat med svårigheter att på grundval av domen och de inlagor ingivits till som hovrätten bedöma tingsrättens bevisvärdering. Om domskälen inte mycket utförligt redovisar omständigheter som talar till den dömdes förpliktades fördel, kan skälen för avgörandet komma att framstå som betydligt mera övertygande än de i själva verket är. I den i bilaga 4 beskrivna enkätundersökningen uppgav nära hälften att de deltagit i tillståndsprövningar i vilka det förekommit svårigheter att bedöma tingsrättens bevisvärdering. För att kunna bedöma sakfrågorna finns det i många mål behov av ytterligare uppgifter om innehållet i förhörsutsagorna utöver dem som framgår av avgörandet. Av den nämnda enkätundersökningen framgår att det i en del av målen redan i dag förekommer att bandupptagningarna från tingsrätten avlyssnas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. I dessa fall avlyssnas banden enligt samma enkätundersökning oftast vid annat tillfälle än föredragningen och då av referenten eller föredraganden. En möjlighet att generellt försöka förbättra förutsättningarna för en rättvisande bedömning av bevisningens styrka är att rättens ordförande i tingsrätten vid ett överklagande, grundval sina memorialav anteckningar, sammanställer referat vad vittnen och andra hörda av uppgivit vid förhandlingen och översänder dessa till hovrätten och parterna. Denna metod att komplettera ett avgörande tillämpas i Danmark i de fall byretterna utnyttjat möjligheten att i tvistemål avge förenklad dom. En sådan ordning innebär fördelar även målet tas om

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 183

till prövning i sak eftersom ledamöterna genom att ha tillgång till upp sådana referat får förbättrade möjligheter att avgöra om en förhörsberättelse avviker från vad denne berättat i tingsrätten. Med persons

hänsyn till att överklagandefrekvensen i tvistemål och brottmål är relativt låg år 1994 den i genomsnitt 14,1 % kan uppgiften inte

var

särskilt betungande för den enskilde domaren. Denne kan dess-

anses

vid utformningen referaten ta hjälp av protokollföraren vid

utom av

förhandlingen. En alternativ möjlighet är att protokollföraren på eget

får ombesörja fristående referat vid ett överklagande. En ansvar väsentlig nackdel med att på det skisserade sättet försöka skapa ett bättre underlag för bedömningen av sakfrågan är dock att det ofta kan relativt lång tid mellan förhandlingen och den tidpunkt då avgöran-

det överklagas. Både domare och protokollförare skulle regelmässigt

ha deltagit i ett stort antal andra förhandlingar innan referaten skrivs.

Det torde därför finnas inte obetydlig risk för att den som skriver

en

referaten inte grundval memorialanteckningarna kan återge

av

förhörsutsagorna på ett rättvisande sätt.

På grund det anförda utredningen att hovrätten även i av anser

fortsättningen själv måste för att ytterligare uppgifter om

ansvara

innehållet i förhörsutsagorna tas fram. Uppgifter om innehållet i så-

dana utsagor bör tillföras målen i större utsträckning än i dag. Om domen inte innehåller utförliga referat vad vittnen och andra hörda av uppgivit och tingsrätten lagt förhörsutsagorna till grund för avgörandet måste hovrätten enligt utredningens mening komplettera beslutsunder-

laget med ytterligare uppgifter dessa utsagor. I flertalet fall kan

om

dock detta underlåtas det framgår att klaganden antingen godtar

om tingsrättens bevisvärdering eller inte har någon erinran mot den redovisning förhörsutsagoma återfinns i domen eller om, i ett av som

dispositivt tvistemål, endast rättsfrågan är tvistig. Om klaganden,

vilket torde relativt vanligt, i överklagandet riktat in sig på att vara tingsrätten gjort felaktig bevisvärdering torde dock hovrätten endast en

undantagsvis kunna avgöra tillståndsfrågan utan kompletterande upp-

gifter förhörsutsagorna, såvida inte avgörandet innehåller utförliga om referat. Det mest rationella sättet att göra den aktuella kompletteringen torde att föredraganden tar del av förhörsutskrifter eller vara ensam

bandupptagningar och redovisar sammanfattning, ett referat, vid

en

föredragningen. Endast i speciella fall, t.ex. då förhörsutsagorna av

något skäl är svåra att återge på ett rättvisande sätt, bör de domare

deltar i tillstândsprövningen själva igenom förhörsutskrifter

som

eller lyssna på bandupptagningarna. Enligt nuvarande regler protokolleras inte den tilltalades utsaga.

Detta innebär att hovrätten i många fall till nackdel för tillståndspröv-

ningen inte kan komplettera utredningen med uppgifter från den till-

184 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV SOU 1995: 124

talades utsaga. Om inför ett generellt krav på prövningstillstånd man bör dennes utsaga protokolleras. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 6.5.

Om förhörsutskrifter eller bandupptagningar inte finns tillgängliga

och domen inte innehåller utförliga referat sådana vittnes- ocheller av

målsägandeförhör som tingsrätten lagt till grund för avgörandet torde hovrätten i många fall ha att meddela granskningsdispens.

Åberopande av nya omständigheter eller bevis eller begäran

nya om omförhör

Sammanfattning: Såvitt avser ändringsdispens måste hovrätten vid tillståndsprövningen i förekommande fall ställning till

- ta -

om part kan komma att tillåtas åberopa omständigheter

nya

eller nya bevis och om bevisning tagits i tingsrätten

som upp skall tas upp på nytt.

Vid bedömningen det finns anledning betvivla riktigheten

av om att av det slut tingsrätten kommit till måste hovrätten beakta i vad mån un-

derlaget för hovrättens prövning i sak kommer att bli ett annat än det för tillståndsprövningen. Om klaganden i ett dispositivt tvistemål till

stöd för sin talan i hovrätten åberopat omständighet eller bevis en ett som inte lagts fram i tingsrätten, har hovrätten att ta ställning till om det enligt 50 kap. 25 § tredje stycket RB finns skäl att tillåta detta och, om så är fallet, omständigheten eller beviset får till följd om att

det finns anledning att betvivla riktigheten det slut tingsrätten kom-

av mit till.

Motsvarande gäller part begär att bevisning tagits i

om som upp

tingsrätten skall tas upp på nytt i hovrätten. Hovrätten måste således vid tillståndsprövningen ta ställning till omförhör är aktuellt.

om

Kommer hovrätten fram till att så är fallet skall den ta ställning till

om

ett omförhör kan påverka utgången i målet. Vid dessa ställningstaganden bör man ta hänsyn till att den muntliga bevisningen i hovrätten

ofta tas under mindre betingelser än i

upp gynnsamma tingsrätten. Det

torde därför krävas något påtagligt för att skall räkna med man att ett omhörande skulle ställa saken i dager. ny Enligt Welamson är det knappast fullt klart huruvida sådana ställ-

ningstaganden som här behandlats skall, såsom avseende rättegångsfrågor, bli föremål för särskilt beslut med särskild omröstning eller om de skall avgöras varje ledamot för sig led i hans

av som ett pröv-

ning av om ändringsdispens skall meddelas. Welamson lutar emellertid

SOU 1995: 124 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 185

det senare alternativet, eftersom frågorna på det stadium då till-

ståndsprövningen sker får anses inte omedelbart aktuella utan hänför-

liga till den hypotetiska situationen att prövningstillstånd meddelas. Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 138 f. Utredningen delar Welamsons uppfattning.

Föredragningen

Sammanfattning: Föredragningar vid vilka endast frågan om prövningstillstånd skall avgöras skall koncentreras till sådant

som kan vara väsentligt för tillståndsfrågan.

Vid en tillståndsprövning sker inte någon prövning i sak. Prövningen

går endast ut att utröna det finns skäl för sådan prövning. om en

Ãr det inte aktuellt att vid samma föredragning avgöra målet i sak bör

föredragningen enligt utredningens mening anpassas till tillståndspröv-

ningens karaktär. I den i bilaga 4 b. redovisade enkätundersökningen har dock över 70 % av hovättsdomarna uppgivit att i de fall endast

frågan om prövningstillstånd skall avgöras vid föredragning denna

en

föredragning går till samma sätt som en föredragning för slutligt

avgörande.

Enligt utredningens uppfattning skall föredragningar vid vilka

endast frågan om prövningstillstånd skall avgöras koncentreras till

sådant som kan vara väsentligt för tillståndsfrâgan. Frarnstår det t.ex.

som klart att prövningstillstånd skall meddelas viss grund kan en

föredragningen i första hand inriktas de omständigheter har

som

betydelse för denna. Skulle hovrätten finna att det föreligger ett skäl att bevilja prövningstillstånd bör föredragningen genast avslutas. Om

det framstår som uppenbart att prövningstillstånd inte skall meddelas kan sådana omständigheter som skulle kunna ha någon betydelse för

tillstândsfrågan föredras noggrant medan övriga omständigheter redo-

visas mer översiktligt.

Möjligheten att bevilja granskningsdispens kan i vissa fall innebära

mycket korta föredragningar. Om avgörandet i ett mål med omfattande bevisning endast i mycket begränsad utsträckning redovisar förhörsutsagorna eller avgörandet inte redovisar någon nämnare bedömning av sakfrågorna, torde det i många fall relativt snabbt kunna konstateras att prövningstillstånd den berörda grunden skall meddelas. Detsamma torde gälla, oavsett hur den muntliga bevisningen och övervägandena i sakfrågan redovisats, om målet är särskilt omfattan-

de, t.ex. om huvudförhandlingen i tingsrätten pågått i veckor eller i

186 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

månader. I dessa fall torde det typiskt sett krävas att målet tas upp till prövning för att tingsrättens överväganden i sakfrågorna skall kunna bedömas på ett rättvisande sätt.

Domförhet och omröstning

Sammanfattning: Rätten skall vid tillståndsprövningen bestå av

tre ledamöter. Om en av dessa voterar för prövningstillstånd

skall sådant meddelas.

Den l juli 1993 förändrades sammansättningen vid tillståndsprövning

i hovrätt från två till tre ledamöter. I lagstiftningsärendet prop.

1992932216 s. 65 f. anförde departementschefen att en sådan förändring ägnad att skapa starka garantier för att prövningen görs under

var

mycket kvalificerade och rättssäkra former. För att prövningstillstånd skall meddelas skall två av ledamöterna votera för prövningstillstånd. Det innebär att möjligheten att erhålla prövningstillstånd i förhållande

till vad som gällde tidigare i praktiken minskat. Om ett generellt krav på prövningstillstånd uppställs bör, för att

ytterligare minska risken för att sådana avgöranden inte får pröv-

ningstillstånd skulle ha ändrats om de tagits upp till prövning i

som sak, omröstningsreglerna ändras så att det räcker att en av tre leda-

möter vill bevilja prövningstillstånd för att sådant skall meddelas.

Såvitt ändringsdispens gällde motvarande regler i HD fram till avser den 1 juli 1971. Det skall således vara tillräckligt att klaganden lyckas övertyga tre ledamöter om att riktigheten av tingsrättens en av avgörande kan betvivlas. Att rätten vid tillståndsprövningen består av tre ledamöter är dessutom förutsättning för att vissa frågor, t.ex. en häktad tilltalad i överklagat brottmål skall försättas på fri fot om en eller vissa interimistiska förordnanden i ett överklagat familjemål om skall ändras i avvaktan att målet avgörs i hovrätten, skall kunna avgöras vid tillståndsprövningen och för att färdigberedda mål som

beviljas prövningstillstånd skall kunna avgöras i sak vid samma före-

dragning.

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 187

5.5.5 Beslut i frågan om prövningstillstånd

Partiellt prövningstillstånd

Sammanfattning: Utredningen föreslår att partiellt prövnings-

tillstånd skall kunna meddelas beträffande särskiljbar del en av tingsrättens dom.

Syftet med ett prövningstillståndsförfarande är att hovrätten på ett enkelt sätt skall kunna skilja sig från sådant det från saklig som synpunkt inte finns anledning att ta till prövning. För att detta syfte upp skall tillgodoses fullt ut och för att uppnå rationell handläggning en av överklagade mål i ett system med generellt krav på prövningstillstånd bör hovrätten ges möjlighet att meddela partiella prövningstillstånd.

Att hovrätten ges en sådan möjlighet stämmer också väl överens med

Europarådets rekommendation för att förbättra överrättsprocessens funktion i tvistemål. I HD kan prövningstillstånd begränsas till att gälla del mål eller av en viss fråga i målet, prövning är vikt för ledning rättsvars av av tillämpningen prejudikatfråga. Prejudikatfrågan är nästan alltid en rättsfråga men kan omfatta även sakfrågor. Ett partiellt prövningstillstånd begränsat till en prejudikatfråga förutsätter i regel att frågan om prövningstillstånd beträffande målet i övrigt vilandeförklaras. Om HD i ett sådant fall kommer fram till att hovrätten bedömt prejudikatfrågan riktigt kan prövningen stanna vid detta och något ytterligare prövningstillstånd i målet blir inte aktuellt. Har HD däremot en annan

uppfattning än hovrätten såvitt avser den aktuella prejudikatfrågan

måste HD utvidga prövningstillståndet för att kunna antingen meddela en dom med en annan utgång än underinstansen eller återförvisa målet till hovrätten. Om prövningstillstånd meddelas i de delar i vilka till-

ståndsfrågan vilandeförklarats får HD grunda sitt avgörande i dessa

delar på hovrättens bedömning. Ordningen att meddela prövningstillstånd beträffande viss fråga en och vilandeförklara frågan om prövningstillstånd i övrigt lämpar sig väl för en prejudikatinstans. Denna ordning kan dock inte säranses skilt ändamålsenlig för hovrätten, vars främsta uppgift är att rätta

avgöranden med felaktigt slut. En möjlighet att meddela prövningstillstånd beträffande en viss fråga och vilandeförklara frågan pröv-

om ningstillstånd i övrigt skulle till fördel endast i de sannolikt få fall vara hovrätten trots meddelat prövningstillstånd delar tingsrättens bedömning såvitt avser den aktuella frågan. I annat fall måste hovrätten trots den inledande begränsningen av prövningstillståndet ändå pröva hela

188 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

den del målet berörs av denna fråga för att den överklagade av som domen skall kunna rättas. Att lägga underinstansens bedömning helt eller delvis till grund för avgörandet de delar som först vilandeav förklarats utan att företa prövning torde många gånger erbjuda en egen

betydande problem och dessutom mindre väl förenligt med hov-

vara

rättens uppgift att korrigera felaktiga avgöranden. Återförvisning till

tingsrätten processekonomiska skäl så långt möjligt undvikas.

bör av Det kan således konstateras att behovet att kunna meddela partiav

ellt prövningstillstånd begränsat till en sådan fråga som förutsätter att frågan prövningstillstånd i övrigt vilandeförklaras, är relativt litet

om roll i instansordningen. Därtill kommer part på grund av hovrättens att med den beskrivna ordningen löper risk för rättsförluster grund av

hovrättens placering i instansordningen, vilket kan illustreras med föl-

jande exempel.

A väcker talan mot B och yrkar ersättning med visst belopp. A anför två alternativa grunder till stöd för sin talan. B bestrider skadeståndsskyldighet. För det fall han skulle befinnas skadeståndsskyldig har han vissa invändningar beträffande kausalitet och skadans storlek. Tingsrätten ogillar käromålet då den inte funnit B

skadeståndsskyldig enligt någon de alternativa grunderna. A

av överklagar till hovrätten och yrkar bifall till käromâlet. Hovrätten finner att det finns anledning att betvivla riktigheten av utgången med hänsyn till tingsrättens bedömning av A:s andra grund och

beviljar prövningstillstånd beträffande frågan B är skadestånds-

om

skyldig på denna grund och förklarar frågan om prövningstillstånd

i övriga delar vilande. Om hovrätten delar tingsrättens bedömning

utmynnar prövningen den aktuella frågan i en dom och pröv-

av

ningstillstånd nekas i de delar vilandeförklarats. Vill A föra

som målet till HD måste A överklaga både domen och beslutet att inte

meddela prövningstillstånd. Underlåter A att klaga på beslutet att inte meddela prövningstillstånd skulle HD inte kunna ändra utgången i hovrätten. Om hovrätten i stället har en annan uppfattning

än tingsrätten beträffande den andra grunden kan hovrätten gå vidare med att bedöma skadeståndets storlek. Med hänsyn till att bör tillfälle att utveckla sin talan och föra bevisning parterna ges vad gäller kausalitetfrågan och skadeståndets storlek bör hovrätten meddela slutligt beslut beträffande frågan om skadeståndsskyldighet

föreligger enligt A:s andra grund ett beslut som inte är bindande

vid prövningen och inte bör kunna överklagas särskilt den senare

och i samband därmed meddela prövningstillstånd i den omfattning

krävs för att tingsrättens dom skall kunna ändras. Senast i som

samband med att hovrätten meddelar dom i målet måste prövnings-

tillstånd nekas beträffande frågorna B är skadeståndsskyldig om enligt den första alternativa grunden. För att A:s första grund skall kunna beaktas B överklagar krävs att A klagar på beslutet att om

inte meddela prövningstillstånd. För att undvika denna effekt skulle kunna tänka sig att hovrätten meddelar prövningstillstånd för

man båda alternativa grunderna. Detta kan dock inte anses vara någon

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT 189 UTVIDGAT KRAV

lämplig lösning eftersom, hovrätten inte skulle finna skadeom att

ståndsskyldighet förelåg enligt Azs andra grund, detta innebär att

prövningen skulle utökas till att även omfatta grund hoven som

rätten vid tillståndsprövningen funnit riktigt bedömd.

För att ett partiellt prövningstillstånd begränsat till viss fråga skall en

vara ändamålsenligt i hovrätt och för att de ovan i exemplet beskrivna olägenheterna från rättssäkerhetssynpunkt skall undvikas bör det inte

vara tillåtet att meddela sådant prövningstillstånd frågan kan påom verka den överklagade domen i övrigt, dvs. kan påverka sådan del av målet eller sådan fråga i målet inte omfattas prövningstillstånsom av det. Någon vilandeförklaring blir då inte aktuell. Hovrätten måste

inledningsvis ta ställning till frågan om prövningstillstånd i dess hel-

het. Om part är missnöjd med hovrättens beslut kan denna fråga av-

göras av HD innan hovrätten prövar målet i sak. En begränsning till

viss fråga som inte påverkar den överklagade domen i övrigt innebär

att endast sådana frågor kan meddelas prövningstillstånd, utgör

som sista ledet för att avgöra målet eller sådan del målet bedömav vars ning inte påverkar annan del av den överklagade domen. Vidare följer att den aktuella frågan kan vara en rättsfråga eller sak- och rättsen fråga. Som exempel på frågor skulle kunna meddelas prövsom

ningstillstånd kan nämnas den rättsliga bedömningen sakför-

av ett hållande som tingsrätten funnit utrett i ett tvistemål och rubriceringen

av ett brott i ett brottmål där rubriceringen saknar betydelse för på-

följden. Svårigheten att överblicka konsekvenserna olika utgångar vid av prövningen av en viss fråga skall emellertid inte underskattas. Det

finns en inte obetydlig risk för att hovrätten meddelar prövningstillstånd i en alltför begränsad omfattning för att konsekvenserna

av en kanske mindre väntad utgång fullt ut skall kunna beaktas i hov- rättens domslut. För att detta skall kunna rättas till har part att överklaga beslutet prövningstillstånd eller detta vunnit laga kraft om - om klaga över domvilla. De bekymmer är förenade med partiellt - som

prövningtillstånd är särskilt påtagliga i mål beviljas ändringsdis-

som pens. Nackdelarna med att meddela partiellt prövningstillstånd beträffande en viss fråga är måhända mindre i de fall anledning saknas att betvivla riktigheten det slut tingsrätten kommit till förutav men

sättningar för prejudikatdispens föreligger. I det stora flertalet dessa

av fall skall teoretiskt sett det slut tingsrätten kommit till inte ändras. Det skulle dock innebära att hovrätten trots att denna instans generellt sett saknar lika god överblick över det juridiska fältet HD som -

avgränsar prejudikatfrågan, en avgränsning HD vid eventuell

som en

190 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

överprövning kommer att bunden av. Detta torde vara mindre vara lämpligt för rättsbildningen.

Ett partiellt prövningstillstånd bör emellertid kunna meddelas för en

del domen utgång inte påverkar övriga delar av den överklagaav vars

de domen. Sålunda bör partiellt prövningstillstånd kunna meddelas ett

flera kumulerade tvistemål. I ett brottmål bör prövningen kunna av begränsas till skadeståndsdelen. Likaså bör i ett mål om fullgörelse, där både skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är tvistiga,

prövningstillståndet kunna begränsas till den senare men inte den förra

frågan. I familjemål överklagats både såvitt avser vårdnads- och som

underhållsdelen bör prövningstillståndet kunna begränsas till under-

hållsdelen inte vårdnadsdelen. Prövningstillståndet bör vidare men

kunna inskränkas till rättegångskostnadsfrågan. I ett brottmål bör prövningstillståndet kunna begränsas till något eller några brott samt påföljden eller till enbart påföljden eller till en fråga om förverkande. Prövningstillståndet bör dock inte kunna begränsas till skuldfrågan. I

de uppräknade fallen enligt utredningens mening bör kunna nu som

meddelas prövningstillstånd skulle hovrätten alltid skilja sig från målet avgörandet av den del som beviljats prövningstillstånd.

genom Hur skall då dessa fall betecknas Uttrycket del av mål, som används i 54 kap. 11 § RB, för vid omfattning av möjligheten ger en

till partiellt prövningstillstånd. Enligt förarbetena till det nämnda

lagrummet omfattar uttrycket förutom de i föregående stycke omnämnda delfrågorna även omständighet av omedelbar betydelse för utgången i målet vilket definitionsmässigt är liktydigt med rättsfaktum prop. 1971:45 96 ff.. Del mål är inte heller lämpligt av det s. av skälet även ett flera kumulerade mål avgjorda genom en dom att av skall omfattas uttrycket. Ett annat uttryckssätt bör därför väljas för av att avgränsa de fall utredningen anser bör kunna meddelas partisom

ellt prövningstillstånd dvs. sådan del dom vars utgång inte på-

av en verkar övriga delar den överklagde domen. Enligt utredningen av skulle särskiljbar del dom kunna användas. I uttryckssättet ligger av

att en förutsättning för att bevilja partiellt prövningstillstånd är att

detta i det enskilda fallet framstår som lämpligt.

Beslutets utformning

Sammanfattning: I normalfallet bör ett beslut i tillståndsfrågan

i protokoll utan angivande av skäl.

ges

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 191

Ett beslut att inte meddela prövningstillstånd är ett slutligt beslut medan ett beslut att meddela sådant tillstånd inte är slutligt. Av 17 och 30

kap. RB framgår att ingetdera dessa beslut behöver sättas

av upp särskilt eller motiveras. Det är dock inget hindrar att så sker. som Enligt utredningens uppfattning saknas det ofta anledning sätta att upp ett beslut angående prövningstillstånd särskilt. I flertalet fall torde det räcka med beslut i protokoll.

Utredningen anser vidare att ett beslut i tillståndsfråga i normal-

en fallet inte skall behöva motiveras. För närvarande förekommer det inte heller annat än undantagsvis att så sker. I ett system med generellt krav på prövningstillstånd torde det dock i större utsträckning än tidigare kunna uppkomma fall i vilka det framstår angeläget som att förklara för part varför prövningstillstånd inte meddelas. Skäl bör emellertid inte ges enbart den anledningen att tingsrättens domskäl av

i någon män är bristfälliga, oklara eller tendentiöst skrivna. I

Sverige liksom i många andra länder gäller principen att talan mot

domskäl inte kan föras annat än i mycket speciella situationer. Möj-

ligheten att motivera beslut att inte meddela prövningstillstånd får inte bli ett sätt att i strid mot denna princip allmänt ingripa mot mindmer re lämpligt utfonnade domskäl.

Omfattningen av kravet på prövningstillstånd

Generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd

Sammanfattning: Utredningen anser att det finns förutsättningar att lägga fram ett förslag generellt krav på pröv-

om ningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

Ett system med prövningstillstånd konstruerat i enlighet med det ovan

anförda torde enligt utredningens mening skapa tillräckliga garantier

för att prövningstillstånd inte nekas i de fall målet skulle ha ändrats

om det tagits upp till prövning i sak. Enligt utredningen framstår det

som i högsta grad rimligt att avstå från prövning i sak, även i en

brottmål som rör allvarlig brottslighet och tvistemål rör

som stora

värden, om inte någon av tre hovrättsledamöter grundval

- av

‘°Jfr Explanatory memorandum to the recommendation No R 95 5 of the Committee of Ministers to member states concerning the introduction and improvement of the functioning of appeal systems and procedures in civil and commercial cases, p. 29, bilaga och fallet E.M. mot Norge jfr bilaga 6.

192 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

tingsrättens avgörande, det material som ligger till grund för detta,

referat av muntlig bevisning, den argumentation som en advokat eller

annat juridiskt biträde fört i tillståndsfrågan samt vad som framkommit

vid ett eventuellt sammanträde där förutsättningarna för prövningstill-

stånd penetrerats kan finna något som innebär att riktigheten av tingsrättens avgörande kan betvivlas. Skulle underlaget för prövningen undantagvis sådant att det inte går att bedöma tingsrättsavgöranvara dets riktighet, är även detta enligt förslaget ett skäl för prövningstillstånd. Utredningen finner mot denna bakgrund att det finns förutsättningar att lägga fram ett förslag om generellt och inte enbart ett

väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt

och hovrätt. Av systemets konstruktion torde följa att mål som är omfattande

och rör komplicerade sakförhållanden i större utsträckning än andra mål kommer att beviljas prövningstillstånd. Omfattande mål med

komplicerade sakförhållanden torde många gånger röra allvarlig brottslighet eller höga värden. Det är därför sannolikt att dessa mål-

kommer att beviljas prövningstillstånd i större utsträckning än

grupper mål rör mindre allvarlig brottslighet och mindre värden. som Om ett system med generellt krav på prövningstillstånd införs bör DV, med hjälp förbättrad statistik jfr avsnitt 2.3.2, följa tillämpav

ningen reglerna prövningstillstånd så att lagstiftaren vid behov

av om kan göra eventuella justeringar i systmet.

Den närmare omfattningen av kravet på prövningstillstånd

Sammanfattning: Samtliga domstolsavgöranden som över-

klagas till hovrätt bör vara underkastade krav prövnings-

tillstånd. Inga typer av beslut under handläggningen eller kategorier av klagande bör vara undantagna från detta krav.

Enligt utredningens uppfattning bör samtliga tingsrättsavgöranden som överklagas till hovrätt vara underkastade krav prövningstillstånd. För många beslut i Ö-mål innebär kravet prövningstillstånd inte

någon större arbetsbesparing. Överklagandena prövas vid en föredrag-

ning någon ändring inte är aktuell, inte föregås av någon som, om skriftväxling. Av Statskontorets kartläggning av hovrättsdomarnas arbetstid, vilken redovisas i bilaga 4 framgår dock att den m.m., c., för förslag och justera beslut i Ö-mål totala tid som åtgår att upprätta är längre än den sammanlagda föredragningstiden. Att låta processu-

ella beslut och beslut i ärenden omfattas av kravet på prövningstill-

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 193

stånd torde således totalt sett innebära arbetsbesparingar för hovrätterna. Därtill kommer att det med utgångspunkt från utredningens princi-

piella inställning till utökat krav på prövningstillstånd är mest konsekvent att även dessa beslut är underkastade krav prövningstillstånd. Ett system med generellt krav på prövningstillstånd bör enligt

utredningens mening även omfatta andra avgöranden som prövas av hovrätt i andra instans under förutsättning att dessa i första instans avgjorts domstol. Avgöranden fattade av fastighetsdomstol och av

vattendomstol bör således också omfattas av kravet på prövningstill-

stånd. Med domstol bör i detta sammanhang jämställas inskrivningsdomare, sådan inskrivningsmyndighet som avses i 19 kap. 2 § JB och 4 kap. 2 § lagen 1984:649 om företagshypotek och sådan registerrnyndighet som avses i 1 kap. 2 § sjölagen 1994:109. Beslut av skattemyndighet i gåvoskattemäl, beslut av Koncessionsnämnden i mål om miljöskyddsavgift, beslut av övervakningsnåmnd samt beslut av hyresnämnd och Statens va-nänmd bör däremot kunna prövas av hov-

rätt samma sätt som enligt nuvarande regler.

För att ett system med generellt krav prövningstillstånd skall

så enhetligt och lättillärnpat som möjligt bör inga typer av beslut vara

under handläggningen undantas från kravet på prövningstillstånd. Inga

kategorier klagande bör heller undantas. Det sagda gäller även av

åklagare. Överklaganden RÅ, JK och JO i de sällsynta fall

samtliga av de i hovrätten för talan i mål allmänt åtal bör följaktligen inte om

prövas utan att prövningstillstånd först meddelats. Införandet av ett krav på prövningstillstånd för de sistnämnda skulle i de flesta berörda

målen vålla ett visst dubbelarbete eftersom de sannolikt skulle få sådant tillstånd i flertalet de mål de överklagade. Antalet av som berörda mål är dock mycket litet. Vidare kan det från den enskildes synpunkt framstå som orättvist att han eller hon måste beviljas pröv-

ningstillstånd för att målet skall prövas i sak trots att det inte gäller för

motparten. Det är väsentligt att rättssystemet för den enskilde ter sig rättvist särskilt i de fall den enskilde står mot en part som ter sig starkare. I konventionssammanhang talas om equality of arms som ett element i begreppet fair trial, vilket måste beaktas också i detta sammanhang.

Kravet på prövningstillstånd bör även omfatta anslutningsklagan.

Se 2 § lagen 1955:227 om inskrivning av rätt till luftfartyg. Enligt lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden kommer i samband med att lagen domstolsärenden träder i kraft instansordningen för sådana beslut om länsstyrelse som rör nedsättning av pengar och deposition av hyra att av ändras så att länsstyrelsens beslut överklagas till tingsrätt i stället för till hovrätt.

194 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV SOU 1995: 124

Frågan om tingsrättsavgöranden som överklagas till AD eller MD skall omfattas av kravet prövningstillstånd bör inte besvaras utan en mer allmän översyn av rättegången i arbetstvister och sådana tvister som avses i 64 § konkurrenslagen. En sådan översyn ligger utanför utredningsuppdraget.

Ett beslut att meddela prövningstillstånd bör ha verkan vad

samma gäller dess omfattning som enligt nuvarande regler. Regleringen torde dock vinna i klarhet om i 49 kap. RB intas en bestämmelse om omfattningen av hovrättens beslut att meddela prövningstillstånd i stället för att där enbart hänvisa till HD:s motsvarande bestämmelse.

5.5.7 Överklagande av beslut att inte meddela

prövningstillstånd

Sammanfattning: Ett beslut att inte meddela prövningstillstånd bör även i fortsättningen kunna överklagas.

För att motverka olika praxis mellan hovrätterna bör ett beslut att inte meddela prövningstillstånd även i fortsättningen kunna överklagas. En sådan möjlighet behövs även av det skälet att HD bör ha utrymme för

att beträffande ändringsdispensen närmare precisera beviskravet för att

en prövning i hovrätten skall leda till en ändring av tingsrättsavgörandet och ge närmare anvisningar om hur bevisvärderingen skall gå till. Ett prejudikat kan normalt inte avse själva bevisvärderingen eftersom denna enligt 35 kap. l § RB är fri jfr Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, 124 f.. Det förekommer emellertid att HD tar upp och s.

prövar mål där den principiella frågan rör enbart bevisvärderingen och

därvid anger riktlinjer för hur viss bevisning bör värderas se t.ex.

NJA 1951 s. 744 och NJA 1984 s. 49. Det bör därför finnas möjligheter för HD att vid behov ge anvisningar om hur bevisvärderingen vid tillståndsprövningen skall till. En annan sak är att det kan vara svårt att hitta lämpliga mål för detta ändamål.

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 195

5.5.8 Vissa konsekvenser för

av förslaget

tingsrätterna

Sammanfattning: För att ett system med generellt krav på prövningstillstånd skall bli riktigt effektivt bör rättskipningen i tingsrätterna vara av så hög kvalitet att hovrätterna mera sällan finner skäl att betvivla avgörandenas riktighet.

Effektivitetsvinsterna i ett system med generellt krav på prövningstillstånd blir större högre kvalitet som rättskipningen i tingsrätterna håller. Ju färre mål som tingsrätterna avgör felaktigt desto färre mål behöver meddelas prövningstillstånd. För att optimera effektivitetsvinsterna av att införa ett generellt krav prövningstillstånd bör tingsrätterna därför på sikt förstärkas. De förslag till organisationsförändringar som kommittén ang. domstolsväsendets organisation dir. 1995: 102 kommer att lägga fram kan bidra till att rättskipningens kvalitet i tingsrätterna ökar. Man kan också tänka sig olika andra åtgärder för att mer allmänt höja kvaliteten i dömandet. En åtgärd skulle kunna vara att öka antalet domare så att varje domare kunde ägna mer tid varje mål. En annan åtgärd skulle kunna vara att begränsa icke ordinarie domares behörighet, en tredje att ändra domförhetsreglerna så att fler lagfarna domare deltar i brottmål och i de tvistemål som i dag avgörs av en lagfaren domare. För att skapa underlag för att avgöra vilka förstärkningsåtgärder som skulle ge störst effekt på kvaliteten i dömandet bör först förhållandena i tingsrätterna närmare studeras. En sådan studie ligger dock utanför

utredningsuppdraget.

Vidare är det angeläget att tingsrättsavgöranden inte utformas så att effektiviteten i systemet hämmas jfr avsnitt 2.3.3. För att underlätta

hovrättens bedömning av tingsrättens bevisvärdering är det därför

önskvärt att tingsrättens domar innehåller någon form av referat av förhörsutsagorna och att de egentliga domskälen utförligt redovisar tingsrättens överväganden i sakfrågan. Om domen innehåller referat av förhörsutsagorna minskar behovet av att lyssna bandupptagningarna

från förhören i tingsrätten. Att nämnare uppgift saknas om hur tings-

rätten resonerat i sakfrågan torde, oavsett hur den muntliga bevisningen redovisas, leda till ett större antal beviljade granskningsdispenser eftersom det utan sådana uppgifter, särskilt i mål med omfattande bevisning, ofta är omöjligt att veta hur tingsrätten resonerat.

196 GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV

5.5.9 Vissa konsekvenser för

av förslaget HD

Sammanfattning: Utredningen föreslår att i huvudsak samma

dispensregler som föreslagits för hovrätterna införs även i ledet mellan hovrätt och HD beträffande de domar och beslut som enligt nuvarande regler är undantagna från kravet på prövningstillstånd.

Införs ett system med generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt framstår det som mindre konsekvent att mål som handläggs i första instans i hovrätt inte i något avseende är underkastade krav på prövningstillstånd om målet överklagas till HD. Det är enligt utredningens uppfattning rimligt att i huvudsak samma regler gäller för prövning i andra instans oavsett första instans om varit tingsrätt eller hovrätt. Utredningen föreslår därför beträffande de domar och beslut som för närvarande inte är underkastade krav prövningstillstånd i ledet mellan hovrätt och HD att ett sådant krav införs. Förutsättningarna för att prövningstillstånd skall beviljas bör desamma gäller för vara som att ett mål skall tas upp till prövning i hovrätt, se närmare avsnitt 5.5.2. Även de regler handläggningen och prövningen som styr av till-

ståndsfrågan bör beträffande dessa mål vara desamma som för hovrätt,

se närmare avsnitt 5.5.3 och 5.5.4. Möjligheten att hålla sammanträde

i samband med tillståndsprövningen bör dock generell och gälla

vara alla överklagade domar och beslut. Det torde dock inte finnas anledning att hålla sammanträde i andra fall än när det gäller att utröna om

det finns förutsättningar att meddela ändringsdispens. Någon särskild

tillståndsavdelning bör inte införas i HD. Eftersom HD är sista instans bör vidare nuvarande regler om partiellt prövningstillstånd i HD även gälla de ytterligare domar och beslut enligt utredningens förslag som kommer att omfattas av kravet prövningstillstånd. Avgöranden som fattats av annat organ än domstol bör inte underkastade krav vara prövningstillstånd. Ett överklagande enligt 8 kap. 8 § RB bör således, med hänsyn till att det överklagade beslutet fattats av advokatsamfundets styrelse eller annat av samfundets organ, kunna prövas HD av i samma utsträckning som tidigare. Beträffande mål som inletts i hovrätt bör av skäl anförts i som avsnitt 5.5.6 överklaganden RÅ, JK och JO i de fall de för talan av om allmänt åtal inte prövas i sak utan att prövningstillstånd först meddelats. I sådana brottmål som inletts i tingsrätt och enligt som gällande regler är underkastade krav på prövningstillstånd skall RÅ, JK och JO överklaga endast om avgörandet kan få principell betydel-

GENERELLT ELLER VÄSENTLIGT UTVIDGAT KRAV 197

Antalet överklaganden är mycket litet. Detta till trots bör, för att se. systemet skall bli enhetligt och kravet equality of arms skall Överklaganden RÅ, JK och JO i dessa mâl tillgodoses, även av vara

underkastade krav på prövningstillstånd. RÅ bör även i fortsättningen

den ende allmänne åklagare som är behörig att föra talan i HD. I vara sammanhanget kan noteras att RSV är exklusivt behörigt att inom skatteförvaltningens verksamhetsområde företräda staten i HD trots att

RSV är underkastat krav på prövningstillstånd. RÅ har sina kontakter med âklagarväsendet i övrigt god

genom överblick över vilka frågeställningar som är aktuella inom straff- och straffprocessrätten. Trender i brottsligheten, tillämpningssvårigheter hovrätternas praxis kommer snabbt till RÅ:s känneoch variation i dom. Denna information är många gånger värdefull vid bedömningen ett mâl prejudikatskäl bör prövas av HD. Om sådan inforav om av mation finns tillgänglig i mål RÅ vill ha prövat HD förutett som av sätter utredningen att denna lämnas till HD i samband med överklagandet.

SOU 1995: 124 199

6 Ytterligare åtgärder

för

ett ändamålsenligt

hovrättsförfarande

6.1 Inledning

Införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan

tingsrätt och hovrätt innebär att de mål som det inte är sakligt motiverat att pröva i hovrätt inte heller tas upp till prövning i denna instans. Beträffande de mål, eller de delar av mål, vilka meddelas prövningstillstånd kommer dock prövningen att vara i det närmaste fullständig. Det bör skapas ytterligare förutsättningar för att varje mål skall kunna handläggas det för målet mest ändamålsenliga sättet. I detta kapitel undersöks vilka möjligheter som finns att inom ramen för

ett system med generellt krav på prövningstillstånd i större utsträckning än i dag anpassa hovrättsförfarandet till uppgiften att rätta felaktiga avgöranden. Sådana handläggningsregler kan också förbättra

arbetssituationen i hovrätterna och torde också minska risken för att denna blir alltmer ansträngd jfr avsnitt 2.2. Först behandlas begränsning av hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagandets

utformning avsnitt 6.2 och 6.3, nya omständigheter och nya bevis avsnitt 6.4, förnyad bevisupptagning avsnitt 6.5 samt skriftligt förfarande avsnitt 6.6.

I detta kapitel behandlas vidare vissa åtgärder som främst tar sikte på att förkorta hovrättens handläggningstider. Att hovrätten snabbt kan avgöra inkommande mål är som tidigare framhållits väsentligt från rättssäkerhetssynpunkt inte minst eftersom den muntliga bevisningen blir mindre tillförlitlig med tiden. Att handläggningstiderna blir kortainnebär också att den materiellt berättigade parten i tvistemål re snabbare får sin rätt. För parterna i tvistemål torde det också från råttegångskostnadssynpunkt vara fördelaktigt att handläggningstiderna blir kortare. Vidare innebär kortare handläggningstider i brottmål att reaktionen på brottet kommer snabbare. Det kan därför i detta sammanhang inte anses föreligga någon motsatsställning mellan effektivitet och rättssäkerhet. Beträffande tvistemålen kan det t.o.m. hävdas att effektivitet är förutsättning för att upprätthålla en hög rättssäkerhet. en

200 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

I avsnitt 6.7 behandlas domförhet i vissa tvistemål och Ö-mål, i avsnitt

6.8 påföljder för utevaro, m.m., i avsnitt 6.9 ombudstvång och i avsnitt 6.10 delgivning av föreläggande för åklagaren att avge svarsskrivelse i brottmål, m.m. Som framgår av avsnitt 4.1 har utredningen, mot bakgrund den av utforrrming utredningsuppdraget fått, i ett inledande skede undersökt frågor som behandlas i förevarande kapitel men utan att sätta dessa i samband med en genomgripande reform av prövningstillståndssystemet. På samma sätt förhåller det sig med frågor om åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrättema kapitel 7. I avsnitt 6.2 ges ett alternativt förslag för det fall ett generellt krav prövningstillstånd

inte införs. Övriga förslag, som presenteras som delar i ett system

med generellt krav på prövningstillstånd, kan med undantag förav slaget i avsnitt 6.6 angående uppenbart ogrundade överklaganden läggas till grund för lagändring utan samband med att ett sådant system införs.

6.2 hovrättens

Begränsning av prövning av

brottmål med

utgångspunkt från överklagandets utformning

Sammanfattning: Under förutsättning av att ett generellt krav på prövningstillstånd med möjlighet att begränsa prövningstillståndet till särskiljbar del av dom införs föreslås att 51 kap. 23 a § RB helt avskaffas. I annat fall föreslår utredningen att 51 kap. 23 a § RB justeras så att det tydligare framgår i vilken utsträckning den är obligatorisk, att brottsrubriceringen omfattas av presumtionen i 51 kap. - 23 a § första stycket RB så att skuldfrågan i sin helhet omfattas av presumtionen, att domstolen åläggs en skyldighet att pröva om den gärning den tilltalade dömts för utgör brott,

att en regel införs av vilken framgår vilka försvårande och

förmildrande omständigheter som omfattas av den nämnda presumtionen och att en regel införs enligt vilken hovrätten blir bunden av vad tingsrätten funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskrivningen uppgivits om gärningen i den utsträckning klaganden i överklagandet inte invänt mot detta.

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 201

6.2. 1 Bakgrund

l brottmål bestäms den yttre för hovrättens prövning den ramen av gärning för vilken ansvar yrkas enligt åtalet. Hovrätten är dock inte bunden av yrkanden beträffande rubricering och tillämpligt lagrum 30 kap. 3 § RB. Hovrätten är inte heller bunden av åklagarens yrkande beträffande påföljden. Hovrätten får emellertid inte pröva gärannan ning än sådan som överklagats inom föreskriven tid. 51 kap. l och 2 §§ RB jämförda med 30 kap. 3 § och 51 kap. 24 § RB. En tilltalads ändringsyrkande måste till dennes förmån för att kunna tas vara upp till prövning. En annan begränsning av hovrättens prövning ligger i förbudet mot reformatio in pejus, dvs. att den dömdes överklagande inte får föranleda någon ändring av den överklagade domen till dennes nackdel 51 kap. 25 § RB. Före den 1 september 1989 fanns inga ytterligare begränsningar i hovrättens prövning. Beträffande varje gärning omfattades som av överklagandet var således hovrätten skyldig att oavsett parts yrkande

eller medgivande pröva såväl skuld- påföljdsfrågan. I de fall

som

överklagandet avsåg påföljden var dock i praktiken prövningen

av

skuldfrågan mer summarisk. Det rådde emellertid osäkerhet om hur

ingående prövningen av skuldfrågan skulle vara i dessa fall. Prövningen blev därför ibland mer ingående än vad erforderligt. som var

Rättegångsutredningen ansåg att en regel varigenom rättstillämpningen

i detta avseende gjordes enhetlig i inte obetydlig grad kunde göra

hovrättsprövningen effektivare. Enligt utredningen skulle en sådan

regel också göra omfattningen av överprövningen mer förutsebar varigenom man undvek att den tilltalade drabbades rättsförluster av eller kände sig oriktigt behandlad domstolen. av

Rättegångsutredningen SOU 1987:46 s. 101 ff. föreslog för fall då yrkandet i hovrätten inte avsåg frågan om den tilltalade begått

gärningen, att hovrättens prövning av denna fråga skulle begränsas till om det förelåg något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång i tingsrätten uppenbarligen berodde på grovt förbiseende eller grovt misstag. Ut-

redningen anförde att det i regel borde åligga parterna att initiera en

prövning av ifrågavarande slag. Flergärningsfallen torde enligt utredningens uppfattning kunna bedömas med utgångspunkt från regel en angående engärningsfallen. Utredningen föreslog en regel placerad i en ny paragraf, 51 kap. 23 a § RB. Regeln gavs följande lydelse.

Har tingsrätten funnit att den tilltalade begått den åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om det i denna del föreligger något

202 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

förhållande skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 som kap. 2 § eller kunna medföra undanröjande domen grund av av domvilla eller målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenom barligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

I stort sett samtliga remissinstanser var positiva till Rättegångsutredningens förslag. Ungefär tredjedel hade dock synpunkter på been stämmelsens utfomming.

I lagstiftningsärendet prop. 198889:95 35 ff. och 82 f. anförde

s.

departementschefen att vid utformningen av en regel som går ut

man

att inskränka hovrättens prövningsskyldighet beträffande skuld-

frågan måste till att denna skyldighet inte inskränks i vidare mån än se

är motiverat intresset att undvika onödig bevisupptagning.

som av

Departementschefen anförde vidare att det i begreppet skuldfråga

inryms flera frågor vilka förhållandevis sällan är beroende av bevisning, i första hand frågor gärningens straffbarhet och brottets om rättsliga beteckning, uteslutning påföljd grund av bristande av

straffrnyndighet och bortfallande av påföljd grund av preskription.

Om sådan fråga kommer under rättegång trots att den inte en upp en

omfattas överklagandet, borde enligt departementschefen dåvarande

av

ordning i fråga hovrättens prövningsskyldighet bestå. Beträffande

om vissa andra frågor inryms i begreppet skuldfråga var det enligt som

departementschefen inte lika ovanligt att det krävdes bevisupptagning. Som exempel nämndes effekterna brottet, det subjektiva rekvisitet

av eller frågor nödvärn eller nödhandling. I sådana frågor har om annan bevisupptagningen mycket ofta även betydelse för bedömningen av

påföljdsfrågan. Enligt departementschefen fanns det därför inte till-

räckliga skäl att inskränka hovrättens skyldighet att pröva sådana

frågor i de fall de kommer upp under en rättegång som rör påföljdsfrågan. Mot denna bakgrund ansåg departementschefen att en regel om

inskränkning i hovrättens skyldighet att pröva en inte överklagad

skuldfråga borde begränsas till att avse den del av skuldfrågan som innefattar prövningen frågan om den tilltalade har begått gärningen

av eller inte. En prövning denna del av skuldfrågan krävde enligt av

departementschefen typiskt sett en överprövning av den i tingsrätten upptagna bevisningen, och en sådan överprövning borde för att bli

effektiv helst initieras part. Samtidigt är detta bevisning som av -

saknar betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan. Departementschefen delade Rättegångsutredningens uppfattning vad gäller skyldigheten vid vissa undantagssituationer pröva frågan om den tilltalade

att begått den åtalade gärningen fastän domen inte överklagats beträffande

denna fråga och att någon särskild regel för flergärningsfallen inte behövdes. Lydelsen 51 kap. 23 § RB i det lagförslag som remit-

av a

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 203

terades till Lagrådet överensstämde med utredningens förslag med undantag av vissa smärre redaktionella ändringar:

Har tingsrätten funnit att den tilltalade begått den åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 § eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller 2. om målets utgång vid tingsrätten i del uppenbarligen samma

beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Lagrådet var på grund av att det remitterade förslaget begränsats till situationen att tingsrätten funnit att den tilltalade begått den åtalade gärningen tveksamt till så begränsad inskränkning i fråga

om en om

hovrätts prövningsskyldighet skulle komma att innebära någon verkligt

betydelsefull arbetslättnad för hovrätterna. Lagrådet väckte därför frågan om inte tiden var mogen att löpa linan ut och bygga regleupp ringen så att den fick avse skuldfrågan i hela dess vidd. Enligt Lagrådet skulle det säkerligen värde för hovrätterna de i sina vara av om arbetsrutiner kunde bygga på att det gällde presumtion för att tingsen

rättens bedömning av skuldfrågan skulle stå sig. Prövning skulle dock

ske om det i det enskilda fallet förelåg något särskilt förhållande, av Lagrådet benämnt genombrottsrekvisit. Beträffande genombrottsrekvisit framhöll Lagrådet att det fanns ett funktionellt samband mellan presumtionens sakliga omfattning och genombrottsrekvisitens räckvidd och styrka som var att beakta vid regleringens utfornming. Begränsas presumtionen till att avse enklare och typiskt sett lättbedömda mer förhållanden, kan genombrottsrekvisiten ges en snäv avfattning; risken för fel är mindre. Ges presumtionen vittomfattande tillämpett mer ningsområde, inbegripande frågor av en typ där mer intrikata problem kan tänkas komma under bedömning, kan naturligtvis anföras skäl för att en något lägre tröskel bör gälla för att genombrottsrekvisit skall få utlösa överprövning. Vidare anförde Lagrådet bl.a. följande.

Lagrådet kan först som sist anvisa lagteknisk väg att uppnå att en

presumtionen ges en omfattning inbegriper allt brukar

som som hänföras till den allmänt brukade, tekniska termen skuldfrågan; en ringa nyansering i utkanten därav berörs strax. Förevarande para-

graf skulle i så fall ingressvis följande lydelse:

ges Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga,

skall hovrätten pröva frågan endast -.

om - -

Ett uttryckssätt sådant som det nu angivna fångar in skuldfrågan såsom den företeelse vilken står särskiljbar från påföljdssom frågan. Bestämningen såsom lagrådet utformat den inbegriper inte

204 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

brottsrubriceringen, det är närmast en fördel att hovrätten men

därvidlag blir obunden presumtion. Med sistnämnda reserva-

av en

tion kommer att inbegripas subjektiva rekvisit och andra straffrätts-

ligt inverkande omständigheter av sådan art som förut nämnts.

Med syftningen effekten brottet, preskription, nödvärn

avses av

och liknande Hovrättsprocessutredningens anmärkning.

-

En fördel utöver det för hovrätternas arbetsrutiner gynnsamma -

lagrådet vill eftersträva är att den skisserade presumtionens

som -

räckvidd med gärningsbegreppet i centrum och bara gärningens

begående står i god harmoni med del andra regleringar i RB,

en

gällande fullföljd, rättskraft och annat. Särskilt kan framhållas 29

kap. 2 § ornröstningsteman i brottmål och som i punkt 1 som anger såsom särskilt tema: frågan om den tilltalade begått gäranger ningen och hur denna i sådant ,fall skall bedömas. Med sina båda led fångar det uttrycksättet in skuldfrågan i dess helhet väsentligen

i enlighet med vad lagrådet vill få fram med sin nyss angivna

lokution frånsett brottsrubricering, se i övrigt prop. 198889:2 s.

13 och särskilt s. 18.

Med för sitt tillämpningsområde vidgad presumtionsregel blir

en

det, såsom lagrådet förut framhållit, ett visst behov av att utforma genombrottsrekvisiten alltför snävt. Remissförslagets an-

knytning till 54 kap. 10 § första stycket 2 har den fördelen att där

finns färdig lagteknisk lösning som utvisar en metod att

en snävast möjliga sätt peka ut säkerhetsventil, utgörande en sista en HD:s gamla ändringsdispens. Lagrådets vidare syftemål rest av

med omfattande presumtionsregel gör det naturligt att

en mer

utforma genombrottsrekvisiten något generöst. Kvalifikationer-

mer

grovgrovt framför orden förbiseende respektive misstag

na därför kunna utgå. synes

Om också ordet uppenbarligen bör utgå kan vara mer tveksamt. Det spörsmålet hänger med det synsätt hos lagstiftaren

samman för HD-processen kommit till uttryck i 54 kap. 12 nämligen som

vid dispensprövning hänsyn behöver tas endast till omständig-

att heter har åberopats sökanden. Motivledes har i remissförsom av

slaget uttalats grundsats bör gälla i förevarande sam-

att samma nu manhang. Det fördel denna grundsats vad angår hovvore en om

rättsprocessen kom till uttryck i lagtexten. Sker detta blir behovet ordet uppenbarligen i den lagtexten måhända mindre

av nya framträdande.

På grund det anförda föreslår lagrådet, att den nya 51 kap.

av 23 § utformas enligt följande: a Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den

åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än

denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om

det i domvilla eller - - -

2. målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen

beror på förbiseende eller misstag.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 205

Beträffande fråga som avses i första stycket 1 eller 2 behöver hänsyn tas endast till omständigheter som har åberopats av part.

Departementschefen ansåg att den lösning som Lagrådet föreslog var att föredra framför remissförslaget och förordade att den genomfördes. Enligt departementschefen var det dock inte nödvändigt att låta ordet uppenbarligen i första stycket andra punkten utgå. Justitieutskottet tillstyrkte förslaget utan några närmare kommentarer bet. 198889:JuU23 s. 33. Förslaget blev också riksdagens beslut rskr. 1988892288. Domstolsutredningen föreslog vissa justeringar av bestämmelsen mot bakgrund av den kritik som i doktrinen riktats mot denna SOU 1991:106 Del B s. 327 f., EkelöfBoman, Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 52 ff. och Welamson i Vänbok till Robert Boman, Process och Exekution, s. 347 ff.. Enligt Domstolsutredningens förslag skulle hovrättens prövning begränsas i de fall tingsrättens dom inte överklagats beträffande frågan om den tilltalade begått gärningen eller frågan hur denna skall bedömas. Uttryckssättet överensstämmer i sak med det som förekommer i fråga om omröstning i brottmål. I huvudsak avsågs med bestämmelsen vad som brukar betecknas som skuldfrågan. För att understryka bestämmelsens obligatoriska natur föreslogs att uttrycket skall endast skulle bytas ut mot uttrycket får endast. Genombrottsrekvisiten borde enligt utredningen bibehållas oförändrade, eftersom ändringar av dessa skulle kunna leda till en för hovrättsstadiet inte godtagbar begränsning av prövningsskyldigheten. Domstolsutredningen föreslog att bestämmelsen skulle placeras i 51 kap. 23 § RB som dess andra och tredje stycken och erhålla följande lydelse.

Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade

gärningen och överklagas domen bara beträffande annat än frågan

om han begått gärningen eller frågan hur denna skall bedömas, får hovrätten pröva dessa frågor endast om det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 § eller kunna medföra undanröjande av domen grund av domvilla eller målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen beror förbiseende eller misstag. Beträffande fråga som avses i andra stycket 1 eller 2 behöver hänsyn tas endast till omständigheter som har åberopats av part.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Nedre Norrland avstyrkte en reform i enlighet med Domstolsutredningens förslag. De ansåg att det även med detta förslag kvarstod oklarheter om hur bestämmelserna skulle tolkas. Hovrätten

206 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

för Nedre Norrland anförde att om den föreslagna ändringen skall tolkas så att hovrätten skall pröva skuldfrågan i hela dess vidd även för det fall den tilltalade endast klagar på rubriceringen det inte fanns skäl att tillstyrka ändringen. Enligt Hovrätten över Skåne och Blekinge och Hovrätten för Västra Sverige borde bestämmelsen inte ändras utan en mer ingående analys. Något förslag till ändring av 51 kap. 23 a § RB som bygger på Domstolsutredningens förslag har inte avgivits.

6.2.2 Överväganden

Om förslaget att införa ett generellt krav på prövningstillstånd

genomförs

Om man i brottmål skall ha en ordning som innebär att hovrättens prövning begränsas med utgångspunkt från överklagandets utformning bör denna konstrueras på det sätt som föreslås i det följande. Den föreslagna konstruktionen är dock relativt komplicerad och kan ge

upphov till vissa gränsdragningsproblem om än färre än nuvarande

- 51 kap. 23 § RB. Om det i kapitel 5 föreslagna systemet med ett a

generellt krav prövningstillstånd genomförs kan mot denna bak-

grund ifrågasättas behovet av att begränsa hovrättens prövning av om

vissa brottmål kan tillgodoses genom att begränsa prövningstillstândet

till särskiljbar del av dom.

Enligt utredningens förslag i avsnitt 5.5.5 skall ett prövningstill-

stånd kunna begränsas till viss eller vissa gärningar jämte påföljden

eller till enbart påföljden. Det går dock inte att begränsa prövningen

skuldfrågan till något eller några av i gärningen ingående moment av

jfr nedan. Trots detta är det troligt att förslaget att begränsa pröv-

ningstillstândet i allt väsentligt skulle tillgodose behovet att i vissa fall begränsa prövningen av brottmål. Det fimts emellertid andra fördelar med att i ett system med gene-

rellt krav på prövningstillstånd begränsa hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagandets utfornming. En sådan begränsning innebär att även tillståndsprövningen blir begränsad. Utan denna begränsning tillståndprövningen skulle hovrätten i många fall vara

av

tvungen att pröva om det finns skäl att meddela prövningstillstånd

även beträffande sådant som part inte invänt mot i överklagandef.

‘Av den i bilaga 4 beskrivna målundersökningen framgår att överklagandet a. endast avsett pâföljdsfrågan i 30 procent av de brottmål som avgjordes under perioden 1992-07 -01--1993-06-30.

SOU 1995: 124 YTTERLlGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 207

Därtill kommer att det från principiell utgångspunkt är motiverat att hovrätten så långt möjligt endast prövar sådant som parterna vill ha prövat. Enligt utredningens uppfattning skulle dock de ytterligare fördelar med att bibehålla 51 kap. 23 a § RB i ett system med generellt krav på prövningstillstånd med möjlighet att begränsa prövningstillståndet till särskiljbar del av dom inte innebära lika stora fördelar som den förenkling i tillämpningen som ett avskaffande av 51 kap. 23 a § RB skulle medföra. Utredningen föreslår därför, under förutsättning att utredningens förslag att införa ett generellt krav på prövningstillstånd genomförs, att 51 kap. 23 a § RB avskaffas.

Om förslaget att införa ett generellt krav på prövningstillstånd

inte genomförs

Hovrättens skyldighet att tillämpa 51 kap. 23 a § RB

Om tingsrätten har funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och domen överklagas beträffande annat än denna fråga gäller enligt 51 kap. 23 a § RB att hovrätten skall pröva frågan om

den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen endast om något

av de angivna genombrottsrekvisiten föreligger. Denna formulering ger utrymme för tolkningen att hovrätten får pröva om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen även om något genombrottsrekvisit inte föreligger. Förarbetena ger inget bestämt besked om vad som avsetts med den valda formuleringen.

Det övergripande syftet med bestämmelsen har emellertid varit att

klarlägga omfattningen av hovrättens överprövning då yrkandet i hovrätten avser enbart påföljden. Som Welamson påpekat har man dock inte kommit särskilt långt från det tidigare osäkerhetstillståndet om man uppfattar lagrummet så, att hovrätten alltid får pröva huruvida den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen, men endast under vissa omständigheter är skyldig att göra detta Vånbok till Robert Boman, Process och Exekution, s. 348 f.. Avsikten måste därför ha varit att hovrätten i nu berörda fall inte skulle fâ pröva om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen om inte något genombrottsrekvisit förelåg. Bestämmelsen torde också i allt väsentligt ha tillämpats detta sätt. HD har också nyligen givit uttryck för detta synsätt i NJA 1995 s. 187. Förekomsten av ett genombrottsrekvisit bör även i fortsättningen vara en förutsättning för att hovrätten vid tillämpningen av 51 kap.

Författningsförslag och författningskommentar återfinns i bilaga 7.

208 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

23 a § RB skall få bryta presumtionen3. Med denna utgångspunkt bör

omfattningen bestämmelsens obligatoriska karaktär göras tydligare. av Detta kan lämpligen ske det sätt Domstolsutredningen föreslagit, dvs. i bestämmelsen byter uttrycket skall endast mot utatt man trycket får endast.

Omfattningen hovrättens prövning m.m. vid tillämpningen av av

51 kap. 23 a § RB

Som framgått anvisade Lagrådet den befintliga lagtekniska lösovan ningen för att uppnå att den i 51 kap. 23 a § RB uppställda presumtioomfattning som inbegrep allt som brukar hänföras till nen gavs en

skuldfrågan3 med undantag för rubriceringen. Lagrådet ansåg det vara

fördel att domstolen beträffande rubriceringsfrågan var obunden av

en en presumtion. Att bestämmelsens formulering inte inbegriper rubriceringen har emellertid lett till viss osäkerhet vid tillämpningen. En återkommande

fråga är hovrätten vid prövningen av rubriceringen skulle finna att

om gärningen inte är brottslig får frikänna den tilltalade. Hår bortses från

möjligheten att det föreligger ett genombrottsrekvisit. Att tingsrätten

dömt till för gärning som inte konstituerar brott innebär ansvar en

nämligen inte alltid att något genombrottsrekvisit föreligger se när-

nedan. Rent semantiskt är frågan om en gärning är brottslig eller mare inte knappast hänförlig till rubriceringsfrâgan jfr EkelöfBoman,

Rättsmedlen, 11:e uppl., 53. Om hovrätten frikänner den tilltalade

s. därför att den åtalade gärningen inte utgör brott skulle onekligen hovrätten prövat frågan den tilltalade skall dömas för brottet och om således längre än bestämmelsen medger. Enligt Welamson synes det orimlig ståndpunkt att hovrätten när den väl har att pröva vara en brottsrubriceringen inte skulle skyldig eller rentav skulle vara vara

förhindrad att frikänna den tilltalade om den finner att gärningen inte

alls är brottslig. Welamson därför att man i detta fall tvingas anser

acceptera rättstillämpning som står i klar strid mot avfattningen av

en 51 kap. 23 § RB Vänbok till Robert Boman, Process och Exekua tion, 350. Enligt Fitger kan inte hovrätten med stöd av 51 kap. s.

23 § RB begränsa sin prövning när det gäller frågan om en gärning

a över huvud taget är brottslig Domstolsprocessen, s. 322 f.. Boman

frågeställningen utifrån bestämmelsens språkliga avfattning

ser

... skall endast ... och principen in dubio pro reo och menar att prövningsskyldigheten inte prövningsrätten är begränsad Ekelöf

men

3Terminologin överensstämmer med den i prop. 198889:95.

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 209

Boman, s. 54, jfr dock utredningens uppfattning i föregående a.a.

avsnitt. Uppfattningen att hovrätten inte är bunden av tingsrättens

bedömning att gärningen är brottslig synes även komma till uttryck i RH 1990:48. En tilltalad, som erkänt grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, hade överklagat endast beträffande påföljden. Hovrätten ogillade åtalet med motiveringen att åklagarens gärningsbeskrivning inte kunde anses innefatta ett påstående om vilseledande.

En fråga som uppkommit till följd av att rubriceringen är

annan underkastad ofñcialprövning är om hovrätten vid prövningen av rubriceringen är bunden av vad tingsrätten funnit utrett. Lagrådets ovan återgivna yttrande tyder närmast pä att vad tingsrätten funnit utrett inte i något avseende skall prövas hovrätten om inte frågan om den av tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen är föremål för hovrättens prövning. Vid prövningen rubriceringsfrågan skulle i så fall av hovrätten endast få rättsligt kvalificera vad tingsrätten funnit utrett beträffande den åtalade gärningen och inte nytt pröva vad som kan anses utrett. Det är också den tolkning av 51 kap. 23 a § RB som stämmer bäst överens med bestämmelsens syfte att vara ett effektivt instrument för att begränsa hovrättens prövning. Bestämmelsen torde dessutom i allt väsentligt tillämpas på detta sätt. HD har också anlagt detta synsätt i NJA 1995 s. 226. Med denna utgångspunkt skulle hovrätten i de fall denna vid en rättslig bedömning underkänt tings- rättens brottsrubricering vara förhindrad att ta ställning till en alter- -

nativ gärningsbeskrivning eller en i hovrätten företagen justering av åtalet inte något genombrottsrekvisit föreligger. Detta kan leda till

om

att hovrätten måste ogilla åtalet utan att åklagaren har någon möjlig-

het att på nytt väcka åtal beträffande den aktuella gärningen.

Ett annat exempel en märklig situation som kan uppkomma till

följd att rubriceringen inte omfattas av presumtionen i 51 kap. av

23 § RB i RH 1994:27. En åtalades för att uppsåtligen ha

a ges man krossat fönsterruta i en fastighet. De uppkomna skadorna värdeen rades till ca 800 kr. Mannen erkände gärningen och dömdes för skadegörelse till dagsböter. Han överklagade domen och yrkade att bötesstraffet skulle sättas ned. Hovrätten fann vid prövningen av rubriceringen att gärningen med hänsyn till värdet skulle bedömas som åverkan. Hovrätten konstaterade därefter att någon sådan ätalsprövning krävs för att skulle kunna dömas till ansvar för åverkan som mannen inte En fällande dom under sådana omständigheter skulle ägt rum. enligt hovrätten innebära att det under målets handläggning i hovrätten skulle ha förekommit ett sådant grovt rättegångsfel som kunde leda till att hovrättens dom skulle kunna undanröjas grund av domvilla. Vid sådant förhållande ansåg sig hovrätten oförhindrad att pröva om

210 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

mannen skulle dömas för den åtalade gärningen trots att det inte förelåg något genombrottsrekvisit och ogillade åtalet. De beskrivna oklarheterna och olägenheterna skulle elimineras om presumtionen i 51 kap. 23 a § första stycket RB även omfattade rubriceringen. Detta skulle visserligen föra med sig att hovrätten i de relativt få fall klaganden endast invänder mot rubriceringen, till skillnad från vad som nu gäller, också skulle vara tvungen att pröva om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen. Det kan dock vara en fördel eftersom prövningen av rubriceringen i vissa fall bör leda över i en sådan prövning. Som framgått ovan gäller detta t.ex. om domstolen på rättsliga grunder underkänner rubriceringen och det finns en alternativ gärningsbeskrivning eller om åklagaren justerar åtalet i hovrätten. Att rubriceringen omfattas av presumtionen innebär vidare att tillämpningen av bestämmelsen blir mer förutsebar. Det bör även noteras att utredningens förslag nedan om ytterligare begränsning av hovrättens prövning i brottmål innebär att hovrätten i de fall ett överklagande enbart avser rubriceringen inte skall pröva vad tingsrätten funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskrivningen uppgivits om gärningen. Det medför att hovrätten endast undantagsvis kommer att pröva sakfrågorna i målet om överklagandet endast avser rubriceringen. Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att presumtionen i 51 kap. 23 a § första stycket RB utformas så att den även omfattar rubriceringen. Detta kan i enlighet med Domstolsutredningens förslag åstadkommas genom att i bestämmelsen uttrycket denna fråga byts ut mot uttrycket frågan om han begått gärningen eller frågan hur denna skall bedömas. Det torde dock bli ännu tydligare om man helt enkelt övergår till att tala om skuldfrågan jfr Welamson i Vänbok till Robert Boman, Process och Exekution, s. 357. Begreppet skuldfråga,

eller fråga om den tilltalade begått gärningen och hur denna skall

bedömas, innefattar enligt prop. 198889:2 om omröstning i brottmål, m.m., till vilken Lagrådet hänvisat, ett antal delfrågor t.ex. vilken gärning som den tilltalade har begått, tid och plats för gärningen, de yttre omständigheterna kring gärningen, effekterna av gärningen, gärningens straffbarhet, gärningens rubricering och tillämpligt lagrum beträffande gärningen. Dessutom omfattar begreppet skuldfråga enligt propositionen vissa omständigheter som kan föranleda nedsättning eller uteslutning av påföljd och som måste beaktas före påföljdsbedörrmingen, t.ex. nödvärn och annan nödhandling, uteslutning av påföljd på grund av att den tilltalade inte var straffmyndig när gårningen företogs och bortfall av påföljd grund av preskription. Av propositionen framgår vidare att sådana försvårande och förmildrande omständigheter som enligt brottsbalken skall beaktas vid bedömningen

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR EII‘ ÄNDAMÅLSENLIGT 211

påföljdsfrågan faller utanför begreppet. Enligt denna terminologi av bildar skuldfrågan, påföljdsfrågan och frågor om särskild rättsverkan m.m. tillsammans ansvarsfrågan. Vissa försvârande och förmildrande omständigheter har emellertid både betydelse för bedömningen av skuldfrågan och bedömningen av påföljdsfrågan, t.ex. att den tilltalade visat särskild hänsynslöshet eller

att han blivit provocerad. Det finns således inte någon klar skiljelinje mellan skuldfråga och pâföljdsfrâga. Det har lett till att det inom

domstolarna råder en påtaglig osäkerhet om i vilken utsträckning försvârande och förmildrande omständigheter skall beaktas när skuldfrågan inte omfattas överklagandet. Det är därför närmast omöjligt av för parterna att förutse omfattningen hovrättens prövning, vilket i av sin tur resulterar i att bevisning åberopas för säkerhets skull. En olägenhet med den av många företrädda uppfattningen att alla typer av försvârande och förmildrande omständigheter som har betydelse för

påföljdsfrågan kan beaktas trots att endast påföljden omfattas av över-

klagandet, är att skuldfrågan i praktiken ofta kan sägas komma in bakvägen och att behovet av att höra viss muntlig bevisning kan framträda mycket sent under Om t.ex. den tilltalade först vid processen. huvudförhandlingen åberopar att han blivit provocerad av målsäganden framstår det ofta nödvändigt att höra målsäganden och eventuella som vittnen, vilket kan få till följd att huvudförhandlingen måste ställas in. Behovet att kunna göra en klar åtskillnad mellan skuldfråga och av

påföljdsfråga vid tillämpningen 51 kap. 23 § RB framträder också

av a i NJA 1989 829. I rättsfallet uttalade HD i domskälen: De tilltalade s. har i HD åberopat omständigheter hänförliga till händelseförloppet enligt deras mening skulle vara ägnade att medföra en mildare besom dömning gärningen. Till följd av bestämmelsen i 51 kap. 23 a § av RB har HD liksom HovR:n att bedöma endast rubriceringen av brottet

och påföljden; frågan huruvida de tilltalade gjort sig skyldiga till den

i åtalet beskrivna gärningen kan således inte prövas. De berörda omständigheterna står i sådant förhållande till skuldfrågan att de grund det sagda inte kan vinna beaktande. Behovet av att kunna åtskilja av -

omständigheter av betydelse för skuldfrågan resp. påföljdsfrågan

illustreras också advokaten Lars-Erik Juths artikel Om RB 51:23a, av TSA 1994, s. 112 Mot denna bakgrund föreslås att sådana försvârande och förrnildrande omständigheter som har betydelse för skuldfrågan omfattas av presumtionen i 51 kap. 23 § första stycket RB även om de också kan a

ha betydelse för bedömningen påföljdsfrågan. Det innebär i de fall

av bestämmelsen är tillämplig att endast sådana omständigheter som kan ha betydelse för påföljdsfrågan utan att samtidigt ha betydelse för skuldfrågan får beaktas om det inte föreligger något genombrotts-

212 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

rekvisit. Annorlunda uttryckt hänförs försvarande och förmildrande omständigheter som rör gärningens straffvärde jfr 29 kap. 2 och 3 §§

BrB till skuldfrågan medan övriga försvarande och förmildrande omständigheter hänförs till påföljdsfrâgam. Härigenom skapas förutsätt-

ningar för en effektivare och mer enhetlig tillämpning 51 kap. av 23 a § RB. En enhetlig tillämpning innebär i sin tur större förutsebarhet med minskad risk för att den tilltalade drabbas rättsförluster av eller känner sig oriktigt behandlad domstolen. Det kan inte uteav slutas att det beträffande vissa försvarande och förmildrande omständigheter kan vara svårt att avgöra de är att hänföra till gärningens om straffvärde eller inte. Genom att på detta sätt göra åtskillnad mellan skuldfrâga och påföljdsfräga blir det emellertid i flertalet fall relativt enkelt att avgöra vilka omständigheter får beaktas vid bedömsom ningen av påföljdsfrågan. Om enbart påföljdsfrågan är föremål för

hovrättens prövning innebär förslaget bl.a. att ett påstående att den

om tilltalade varit provocerad inte kan beaktas i vidare mån än vad tingsrätten gjort, såvida inte något genombrottsrekvisit är för handen. Om den tilltalade däremot redan i överklagandet anfört att han varit utsatt för provokation och därför att straffet bör sättas ned omfattas anser både skuld- och påföljdsfrågan hovrättens prövning. Detta är naturav ligt eftersom hovrätten mycket väl kan finna provokationen vara sådan att denna bör påverka bedömningen av skuldfrågan i stället för bedönmingen av påföljdsfrågan. Att skuldfrågan i en sådan situation omfattas av hovrättens prövning medför inte något nämnvärt merarbete om utredningens förslag nedan ytterligare begränsning om av hovrättens prövning i brottmål genomförs eftersom prövningen av skuldfrågan då blir begränsad till provokationen. Omständigheter enbart hänförliga till den tilltalades person kan som förslaget är utformat alltid beaktas vid påföljdsbedömningen oavsett hur överklagan-

det utformats. Av förslaget följer att hovrätten i många fall kommer

att bli bunden av vad tingsrätten funnit utrett beträffande försvarande och förmildrande omständigheter. Det är därför väsentligt att tingsrätten i domskälen noggrant redogör även för sina överväganden i påföljdsdelen. Om en brottmålsdom överklagats beträffande annat än skuldfrågan och hovrätten finner att den åtalade gärningen inte är brottslig kan hovrätten enligt nuvarande lydelse av 51 kap. 23 a § RB frikänna den

Welamson att motsvarande ordning skulle gälla redan synes mena en genom att begreppet skuldfrága används. Vänbok till Robert Boman, Process och Exekution, s. 353 f och 357. Utredningen ställer sig dock tveksam till om de ovan återgivna uttalandena i prop. 198889:2 om omröstning i brottmål, m.m. medger en sådan tolkning.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 213

tilltalade endast om något genombrottsrekvisit kan konstateras. Detta

är dock, som nämnts tidigare, inte alltid fallet. Om tingsrätten dömt över gärningsmoment som inte finns upptagna i gärningsbeskrivningen torde detta att bedöma som domvilla jfr NJA 1948 s. 584. Om vara tingsrätten i stället genom en oriktig rättstillämpning finner att den åtalade gärningen utgör visst brott föreligger resningsgrund endast om rättstillämpningen uppenbart strider mot lag. Detta torde dock endast undantagsvis vara fallet. En felaktig rättstillämpning som inte uppenbart strider mot lag torde inte heller vara att anse som ett sådant förbiseende eller misstag som anges i första stycket andra punkten. Enligt förarbetena till 54 kap. 10 § RB den bestämmelse som stått förebild till regleringen angående genombrottsrekvisiten tar dessa fall sikte förbiseenden och misstag med avseende på sakmaterialet prop. 1971:45 s. 91. Ett av skälen till att man vid tillkomsten av 51 kap. 23 a § RB ville utrymme för viss begränsad prövning av skuldfrågan var att ge en hovrätten inte skulle tvingas utmäta en påföljd även i de fall hovrätten ansåg det uppenbart att den tilltalade var oskyldig. Det är i högsta grad stötande hovrätten vid sin bedömning av påföljdsfrågan finner om att den gärning som den tilltalade dömts för inte konstituerar brott ändå skulle tvungen att döma den tilltalade därför att ett frikänvara nande skulle utgöra en otillåten prövning av skuldfrågan. Det borde

skyldighet att såväl pröva om den gärning den till-

snarare vara en talade dömts för utgör brott som att frikänna honom om så inte visar sig fallet. Till 51 kap. 23 a § RB bör därför fogas en regel enligt vara

vilken domstolen har skyldighet att pröva om den gärning tings-

en rätten funnit utredd utgör brott. Detta undantag från huvudregeln att skuldfrågan i sin helhet omfattas av presumtionen i första stycket bör dock inte längre än att prövningen i detta avseende endast omfattar rättsfrågan. Det är således endast fråga om att rättsligt bedöma om den gärning tingsrätten funnit utredd utgör brott. I sammanhanget bör noteras att i de fall det i tingsrätten förekommit förbiseende eller misstag beträffande sakmaterialet och detta på-

verkat utgången, genombrottsrekvisitet i 51 kap. 23 a § första stycket

andra punkten RB ofta torde vara uppfyllt eftersom det inte finns någon motsvarighet till den kvalifikation grovt framför orden förbiseende misstag som finns i 54 kap. 10 § första stycket andra resp. punkten RB.

214 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

Omfattningen av laga kraft i flergärningsfallen

Som framgår ovan kan i flergärningsfallen endast den eller de gärningar som överklagats bli föremål för hovrättens prövning. Om tingsrätten fastställt påföljd gällde före införandet en gemensam av 51 kap. 23 a § RB i de fall överklagandet innehöll ett ovillkorligt yrkande om mildring eller skärpning den påföljden av gemensamma att hovrätten skulle pröva både skuldfrågan och påföljdsfrågan beträffande samtliga gärningar. I de fall överklagandet uttryckligen riktade sig endast mot en av flera gärningar eventuellt med yrkande - om sådan ändring av påföljden som kunde föranledas av bifall till nämnda yrkande gällde att hovrätten skulle pröva skuldfrågan endast beträf- -

fande denna gärning men att påföljdsfrågan skulle prövas beträffande

samtliga gärningar jfr Welamson, Rättegång VI, 2:a uppl., 72 samt s. NJA 1981 s. 1169, 1983 789, 1984 261 och 1984 564. Detta s. s. s. innebar således att i de förstnämnda fallen domen i skuldfrågan inte laga kraftS beträffande några gärningarna medan i de vann av senare fallen domen i skuldfrågan vann laga kraft beträffande samtliga gär-

ningar utom den mot vilken riktats invändningar mot den straffrättsliga

bedömningen. Införandet av 51 kap. 23 § RB har inte påverkat omfattningen a av domens laga kraft i nu berörda avseenden. Vad beträffar de fall där överklagandet innehåller ett ovillkorligt yrkande mildring eller om skärpning av den gemensamma påföljden är visserligen huvudregeln att skuldfrågan inte skall prövas när överklagandet enbart påavser

följden. Men genom att möjligheten finns att ändock det före-

- om ligger något genombrottsrekvisit pröva skuldfrågan kan domen i detta avseende inte anses ha vunnit laga kraft. Beträffande de fall överklagandet uttryckligen riktar sig endast mot en av flera gärningar

eventuellt med yrkande om sådan ändring av påföljden kan

- som föranledas av bifall till nämnda yrkande kan de gärningar mot vilka något uttryckligt yrkande inte riktats inte bli föremål för prövning ens om något genombrottsrekvisit föreligger. Detta uttalades också av

departementschefen i specialmotiveringen till 51 kap. 23 § RB.

a Vidare ger HD:s domskäl i NJA 1989 862 uttryck för s. samma synsätt. Mot bakgrund av det anförda kan rättsläget beträffande laga kraft i

flergärningsfallen inte betecknas som oklart. Något förtydligande av

51 kap. 23 a § RB i detta avseende kan därför inte påkallat. anses

5Terminologin överensstämmer med den i 198889:95. prop.

SOU 1995 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 215 : . ..

Ytterligare begränsningar hovrättens prövning av brottmål med av

utgångspunkt från överklagandets utformning

När det gäller hovrättsprövningens omfattning kan det diskuteras i

vilken omfattning parternas yrkanden skall styra hovrättens prövning. Att ett samband råder så sätt att det är endast i överklagad del tingsrättens avgörande prövas är självklart. Det är klagandens uppfatt-

ning tingsrättsavgörandet som på så vis sätter ramen för hovrättens

om

uppgift i målet. Det kan mot bakgrund härav te sig mindre följdriktigt

att hovrätten, inom överklagad del av målet, i princip har att pröva målet även i avseenden som inte klaganden angriper i sitt överklagande. Parts rätt att förfoga över överklagandet bör sträcka sig till att, i

den mån det är möjligt, även förfoga över prövningens omfattning.

Från olika håll har uttryckts önskemål om att hovrättsprocessen i brottmål i än högre grad skulle till vad parterna vill ha pröanpassas vat än vad följer att hovrätten utifrån parternas yrkanden som av

begränsar prövningen i hovrätten till påföljdsfrågan. Vad som där-

igenom aktualiseras är begränsningar i hovrättens prövning av skuldfrågan.

Att vid prövningen av skuldfrågan inskränka hovrättens prövning

rättsfrâgan torde uteslutet. En sådan inskränkning skulle inneav vara bära att hovrätten vid bedömningen av en specifik gärning skulle vara eller mindre bunden tingsrättens rättsliga bedömning. Detta mer av skulle inge betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Dessutom skulle därigenom begränsa den del av hovrättens prövning som man anses vara dess styrka. Det framstår möjligt är att utifrån överklagandets utformsom som

ning begränsa hovrättens prövning sakfrågan. Ett sätt att konstruera

av

sådan begränsning är att låta hovrätten bli bunden av vad tings-

en

rätten funnit utrett beträffande det som i gärningsbeskrivningen upp-

givits gärningen i den utsträckning klaganden i överklagandet inte om invänt mot detta. Om ldagandens invändning mot vad tingsrätten funnit utrett begränsas till något eller några gärningsmoment skulle hovrätten bunden av vad tingsrätten funnit utrett beträffande vara

övriga gärningsmoment. Det skulle gälla såväl dessa gåmings-

moments objektiva subjektiva sida. Genom en sådan konstruktion som skulle hovrätten kunna koncentrera sig det klaganden är missnöjd med. Vad gäller de gärningsmoment beträffande vilka klaganden god-

tagit tingsrättens bedömning blir någon bevisupptagning inte aktuell. En begränsning hovrättens prövning av sakfrågan som följer av

av parts överklagande torde inte strida mot Sveriges konventionsâtagan-

den. En sådan begränsning kan inte heller anses särskilt kontroversiell

och stämmer väl överens med vad utredningen nyss anfört om parter-

216 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETI ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

nas inflytande över prövningens omfattning. Det sagda kan illustreras med följande exempel.

En tilltalad, A, påstås vid ett visst tillfälle ha gjort sig skyldig till misshandel genom att sparka målsäganden B i och därefter magen utdela ett knytnävsslag som träffat Bzs ansikte. A kan varken erkänna eller förneka då han saknar minnesbilder från det aktuella tillfället. På begäran av åklagaren hörs B och vittnena C och D. B lämnar en berättelse som överensstämmer med gärningsbeskrivningen. C och D, som kom till platsen först sedan bråkat börjat, uppger samstämmigt att A slagit B i ansiktet med knuten näve. Tingsrätten finner målsäganden trovärdig. Med hänsyn härtill och till att hans berättelse beträffande den senare delen av händelseförloppet vinner stöd av vittnesmålen lägger tingsrätten hans berättelse till grund för bedönmingen. Genom denna finner tingsrätten åtalet

mot A styrkt och dömer honom till fängelse. A känner sig genom

utredningen i tingsrätten övertygad om att han givit B ett knytnävsslag. Han känner sig dock osäker på om han verkligen sparkat denne då detta strider mot hans natur. A överklagar därför domen och anför att tingsrätten felaktigt funnit att han sparkat B i magen. Prövningen i hovrätten kommer då enligt den beskrivna modellen att enbart gälla denna fråga. Hovrätten är bunden av att tingsrätten funnit A utdela knytnävsslaget. Bevisupptagningen kan begränsas till förhör med B angående den påstådda sparken. När hovrätten tagit ställning till om A sparkat B återstår endast den rättsliga bedömningen av det som genom tingsrättens och hovrättens ställningstaganden är utrett samt påföljden.

Genom att hovrättens bundenhet till vad tingsrätten funnit utrett kopplas till det som i gärningsbeskrivningen uppgivits om gärningen torde hovrätten, om skuldfrågan omfattas av hovrättens prövning, alltid vara oförhindrad att pröva invändningar om att det föreligger någon objektiv ansvarsfrihetsgrund samt om det föreligger försvarande eller för-

mildrande omständigheter som är av betydelse för skuldfrågan. Om

en sådan omständighet tagits in i gärningsbeskrivningen krävs dock att klaganden invänt mot vad tingsrätten funnit utrett beträffande denna omständighet. Hovrätten blir också oförhindrad att pröva gärnings-

moment som tingsrätten inte prövat. Åklagaren kan således justera

åtalet i hovrätten utan att han själv överklagat tingsrättens dom. I artikeln Till frågan om innebörden av rättegångsbalken 51 kap. 23 a § TSA 1990, s. 416 ff. ger Borgström uttryck för uppfattningen att den beskrivna eller en liknande ordning redan gäller. Han har i anslutning till ett exempel rörande misshandel, enligt vilket tilltalad en erkänner ett av två slag, hävdat att hovrätten mot bakgrund av 51 kap. 23 a § RB i dess nuvarande lydelse inte skulle vara skyldig att överpröva ett slag som den tilltalade erkänt både i tingsrätten och hovrätten. Enligt Borgström talar syftet med bestämmelsen i 51 kap.

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 217

23 a § RB att förenkla och effektivisera hovrättsförfarandet för att - — paragrafen, åtminstone enligt sina grunder, bör kunna tillämpas på så

sätt att en prövning i princip kan undvikas beträffande detta slag‘. I

RH 1991:85, som ger uttryck för synsätt, tolkade hovrätten i samma ett misshandelsmål den tilltalades överklagande så, att detta inte omfattade tingsrättens dom såvitt däri fastslagits att han utdelat ett slag mot den ena av två målsägande och att han ryckt den andre målsäganden i håret. I dessa delar ansåg hovrätten det därmed avgjort att den tilltalade gjort sig skyldig till brott i enlighet med gärningsbeskrivningen. Hovrätten prövade därför endast om den tilltalade utövat visst ytterligare i gärningsbeskrivningen angivet våld mot målsägandena. Den av hovrätten företrädda uppfattningen i det ovan refererade avgörandet står inte i överensstämmelse med gällande rätt. Att ett överklagande som rör omfattningen av det brott den tilltalade dömts för avser frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade går-

ningen torde stå helt klart. Genom att denna fråga är föremål för

hovrättens prövning är 51 kap. 23 a § RB inte direkt tillämplig. Med hänsyn till bestämmelsens karaktär att begränsa hovrättens prövning -

bör dess tillämplighet inte utökas genom ändamålstolkning. En

annan sak är att prövningen i hovrätten i praktiken inte blir lika ingående beträffande ett gärningsmoment som erkänts. Att frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen måste prövas i

hela sin vidd om överklagandet avser denna fråga framgår också av

NJA 1995 s. 226. Det krävs således en ny regel i RB för att genomföra den ovan beskrivna begränsningen av hovrättens prövning av skuldfrågan. En lösning av här beskrivet slag förutsätter att klaganden uppger i vilken utsträckning han har invändningar mot vad tingsrätten funnit utrett. Av 51 kap. 4 § första stycket tredje punkten RB följer att klaganden redan har en sådan skyldighet. Enligt detta lagrum skall klaganden ange i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt hans upp-

fattning är oriktiga. Kravet efterlevs dock inte alltid. På grund härav

och då utformningen av överklagandet med föreslagna förändringar i än högre grad än i dag kommer att vara avgörande för omfattningen av hovrättens prövning bör om förslaget genomförs bestämmelsen i 51 kap. 4 § första stycket tredje punkten RB preciseras. För att hovrätten effektivt skall kunna utnyttja fördelarna med den

beskrivna ordningen krävs att man i ett tidigt skede utnyttjar befintliga möjligheter att få till stånd komplettering av överklaganden av vilka

l artikeln Något om 51 kap. 23 a § rättegångsbalken, SvJT 1995, s. 288 ff., synes dock Borgström ge uttryck för motsatt uppfattning s. 318.

218 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

det inte klart framgår och i vad mån klaganden invänder mot vad om tingsrätten funnit utrett i berört hänseende. I annat fall finns det en nu risk motparten för säkerhets skull åberopar bevisning i delar som att kan bli föremål för prövning.

Även med precisering 51 kap. 4 § första stycket tredje punk-

en av RB och aktiv processledning från hovrättens sida kan inte ten en mer bortses från möjligheten att den tilltalade på grund av förbiseende inte invänder mot vad tingsrätten funnit utrett beträffande ett visst gärningsmoment trots att denne inte delar tingsrättens bedömning av detta. Om det i ett sådant fall är uppenbart att tingsrätten dragit felaktiga slutsatser den framlagda bevisningen kan det ifrågasättas om av det inte bör finnas möjlighet att överpröva vad tingsrätten funnit en Detsamma gäller det framkommer bevisning som kastar utrett. om ny nytt ljus över det aktuella gärningsmomentet. Man bör därför överväga inte regel här skisserat slag bör förenas med genomom en av brottsrekvisit finns i nuvarande 51 kap. 23 a § RB. av samma typ som

Om hovrätten kan konstatera, att det föreligger resningsgrund eller

domvilla, framstår det omotiverat att möjligheten att beakta detta som förutsätter att den tilltalade ansöker om resning eller anför klagan över domvilla. Olägenheten detta skulle möjligen mildras något om man av i dessa fall tillåter ett muntligt anhängiggörande. Det är dock ingalunda säkert parten har klart för sig att det föreligger resningsgrund att

eller domvilla. Om genombrottsrekvisit efter modell av nuvarande

51 kap. 23 § RB införs kan hovrätten beakta ett sådant förhållande a även det inte åberopas part. Vad gäller förbiseende eller missom av är det omständigheter inte kan angripas med extraordinära tag som rättsmedel. Dessutom framstår det lämpligt att de fall där skuldsom frågan uteslutits från hovrättens prövning och de fall där ett eller flera gärningsmoment uteslutits från hovrättens prövning behandlas lika. En

regel skisserat slag bör därför kompletteras med genombrottsrek-

av visit motsvarande dem i nuvarande 51 kap. 23 a § RB. Mot förslag i enlighet med det anförda kan måhända inett ovan

vändas domstolen redan gör summarisk överprövning av de

att en gärningsmoment mot vilka klaganden inte invänt och att någon större tidsvinst därför knappast görs med ett sådant förslag. För många mål är detta i och för sig riktigt. Det dock råda en betydande osäkersynes

het hur ingående prövningen skall vara av de gärningsmoment

om klaganden inte närmare berört. Variationen är stor7. Den av utred-

7Vissa domare prövar målet, med eventuell bevisning, lika ingående oavsett fråga är gärningsmoment som klaganden inte berört eller om fråga är om om gärningsmoment beträffande vilka klaganden riktat invändning. En arman om teknik, företräds bl.a. f.d. hovrättslagmarmen Rune, går ut att som av

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 219

ningen ifrågasätta ordningen gör prövningen förutsebar och i mer

många fall mer effektiv. Med förslaget undviker också i många

man

fall att huvudförhandlingen måste ställas in och ytterligare muntlig bevisning kallas därför att klaganden under huvudförhandlingen in-

vänder mot vad tingsrätten funnit utrett även i andra delar än dem som

angavs i överklagandet. I den mån bevisning åberopas i de delar hovrätten är bunden av vad tingsrätten funnit utrett kan denna bevisning

om den inte är av betydelse för påföljdsfrågan avvisas.

Beträffande mål, som rör någon eller några få okomplicerade gärningar och i vilka den muntliga bevisningen är begränsad, innebär emellertid det ytterligare arbete förslaget medför bl.a. i form

av en

mer aktiv processledning att några effektivitetsvinster inte uppnås. Om

regeln utformas så att den blir obligatorisk uppnår emellertid man en

principiell förändring av överrättsprocessen i brottmål. Huvudregeln

blir inte längre att målet överprövas i sin helhet utan att målet, såvitt avser sakfrågan, endast överprövas i den omfattning parterna önskar. När detta synsätt vunnit insteg hos allmänheten är det troligt att det blir naturligt att utforma överklagandena med utgångspunkt från vad man är missnöjd med beträffande tingsrättens bedömning. Om så sker borde den föreslagna ordningen på sikt även till fördel i de vara mindre omfattande brottrnålen. Den skisserade regeln bör dock inte

gälla om åtalet beträffande en viss gärning ogillats eftersom den till-

talade, om åklagaren överklagar domen, då inte skulle kunna fâ till stånd en prövning i hovrätten av sådana gärningsmoment tingssom

rätten funnit utredda. Den tilltalade kan inte överklaga den ogillade

domen. Är tveksam till lösning denna modell man en av kan man överväga

att i stället införa en regel som begränsas till mål där behovet framstår

som mer påtagligt. Hovrätten skulle kunna ges en möjlighet att fastställa en ram för prövningen vilken ligger fast inte något om genombrottsrekvisit är för handen. I praktiken skulle det kunna till så, att referenten när denne observerar att klaganden endast invända synes mot vad tingsrätten funnit utrett beträffande något eller några gär-

ningsmoment, förelägger klaganden att inom viss tid denne

ange om även i något annat avseende invänder mot vad tingsrättens funnit utrett

beträffande det som i gärningsbeskrivningen uppgivits gärningen.

om

invitera parterna till att aktivt koncentrera förhandlingen till klagandens processtema. Detta gär till så att både åklagare och försvarare i sin var sakframställning ger den nödvändiga inramningen varefter förhöret med den tilltalade och övrig bevisupptagning koncentreras det för överklagandet relevanta gärningsmomentet Kan hovrättsprocessen rationaliseras lagändring förutan, JT 1994-95, 247. s.

220 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

Uppger inte klaganden inom den föreskrivna tiden att han invänder mot tingsrättens bedömning beträffande något av övriga gärningsmoment blir hovrätten bunden vad tingsrätten funnit utrett beträfav

fande dessa, såvida det inte föreligger något genombrottsrekvisit. En

nackdel med sådan ordning är att parterna inte vet vad som komen

att omfattas hovrättens prövning förrän mycket sent under

mer av Fram till dess hovrätten kallar till huvudförhandling kan processen. parterna inte säkert veta hovrätten kommer att utnyttja möjligheten om att begränsa för Detta kan bl.a. innebära svårigheter ramen processen. att avge bevisuppgift. Genom att möjligheten att begränsa processen förutsätter initiativ från domstolens sida kan inte uteslutas att tillämpningen kommer att bli tämligen begränsad även i de fall där det skulle motiverat att använda sig av denna möjlighet. Utnyttjas möjligvara

heten att meddela föreläggande kan motparten komma i en situation

där omfattningen hovrättens prövning plötsligt blir mindre än vad av denne räknat med och tiden för eget överklagande eller anslutningsklagan har gått ut. Det sistnämnda kan illustreras av ett exempel:

En tilltalad, A, påstås vid ett visst tillfälle ha gjort sig skyldig till misshandel att slå målsäganden B två gånger i ansiktet med genom knuten näve och sparka denne i huvudet och magen. A erkänner ett knytnävsslag förnekar gärningen i övrigt. Tingsrätten finner men

styrkt att A slagit B två gånger med knuten näve i ansiktet men

åtalet i övrigt inte vara styrkt. Aklagaren överklagar domen anser och yrkar att A även fälls till för att ha sparkat B i huvudet ansvar

och att straffet skärps. A, som fortfarande är av den uppfattningen

att han endast slagit B en gång med knuten näve, överklagar inte domen eftersom antalet slag ändå kan prövas av hovrätten då åkla-

överklagat i skuldfrågan. Referenten i hovrätten uppfattar att

garen åklagaren endast invänt mot vad tingsrätten funnit utrett beträffande sparken i huvudet och förelägger åklagaren att inom viss tid uppge denne även invänder mot vad tingsrätten funnit utrett i något om

annat avseende, vid påföljd att ytterligare invändningar mot vad

tingsrätten funnit utrett inte kan beaktas. Aklagaren hörs annars inte inom den angivna tiden. Hovrättens prövning av sakfrågan av har till följd härav blivit begränsad till frågan om A sparkat B i huvudet. A:s möjlighet att inom ramen för åklagarens överklagande få frågan antalet knytnävsslag prövat har därigenom upphört om

och tiden för överklagandeanslutningsklagan har gått ut.

För att undvika detta måste en motpart som har invändningar beträffande bedömningen något gärningsmoment alltid överklaga för att av säker på att dessa kan beaktas av hovrätten trots att regeln endast vara undantagsvis kommer att tillämpas. Ett sätt att komma till rätta med detta skulle att även låta motparten få inflytande över omfattvara ningen hovrättens prövning. Detta skulle dock göra regeln kompliav cerad och föga effektiv.

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 221

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen obligatoatt en

risk regel införs enligt vilken hovrätten blir bunden vad tingsrätten

av i en fällande dom funnit utrett beträffande det i gärningsbeskrivsom ningen uppgivits om gärningen i den utsträckning part i överklagandet inte invänt mot detta. Sådana gärningsmoment vilka inte mot part invänt får dock prövas det föreligger något genombrottsrekvisit om motsvarande dem i nuvarande 51 kap 23 § första stycket RB. Den a föreslagna regeln kan med fördel placeras i 51 kap. 23 § RB mellan a nuvarande första och andra styckena.

6.3 Begränsning hovrättens prövning

av

av

tvistemål och O-mål med

utgångspunkt

från

överklagandets utformning

6.3.1 Tvistemål

Sammanfattning: Någon begränsning av hovrättens prövning

med utgångspunkt från överklagandets utformning föreslås inte.

För att prövningen i större utsträckning än i dag skall begränsas

till det parterna vill ha prövat föreslås i stället regel att en om hovrätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra skriften

lig sammanfattning av parternas ståndpunkter m.m.

Bakgnmd

Den yttre ramen för rättegången i tingsrätten bestäms i huvudsak av kärandens yrkande 17 kap. 3 § första meningen RB. Svaranden kan medge eller bestrida yrkandet. Vill svaranden utöver den ram som

är en följd av kärandens yrkande krävs i regel genstämning. Beträffande dispositiva tvistemål begränsas. prövningen i övrigt de omstän-

av digheter som var för sig är omedelbar betydelse för utgången och av som har åberopats av käranden eller svaranden, rättsfakta 17 kap. 3 § andra meningen RB. Kärandens yrkande i hovrätten får inte långtgående än vara mera yrkandet i tingsrätten. Han får dock på grund omständighet av som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd kräva annan fullgörelse än den vilken talan väckts 13 kap. 3 § första om stycket första punkten RB. Hovrätten får inte pröva del tingsrättens dom än den annan av som angivits i överklagandet 50 kap. 25 § andra stycket RB. En annan

222 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

hovrättens prövning ligger i förbudet mot reformatio

begränsning av

in pejus, dvs. överklagande inte får föranleda någon ändring

att parts överklagade domen till dennes nackdel. Klagandens yrkande av den måste vidare till dennes förmån för att kunna tas upp till prövvara

ning. Av 17 kap. 3 § RB följer att hovrätten i dispositiva tvistemål inte

får beakta andra rättsfakta än sådana åberopats i hovrätten. Det som innebär måste de rättsfakta åberopats i tingsatt parterna upprepa som Rättsfakta får åberopas när helst under målets handläggrätten. som

ning i hovrätten. Jfr dock 18 kap. 6 § och 50 kap. 17 § jämförd med

43 kap. 10 § RB. I huvudförhandlingsfall måste de rättsfakta som vill ha beaktade alltid åberopas vid huvudförhandlingen. parterna

åberopa rättsfakta i hovrätten i dispositiva tvistemål

Rätten att nya begränsas i 50 kap. 25 § tredje stycket RB. I indispositiva mål får domstolen i viss utsträckning beakta rättsfakta inte åberopats av som

part. Klaganden skall enligt 50 kap. 4 § första stycket tredje punkten RB

för överklagandet. Dessa grunder är inte bl.a. uppge grunderna för hovrätten i den mån dessa grunder inte innegenerellt bindande

rättsfakta. Skulle klaganden exempelvis vända

fattar åberopanden av

bevisvärdering, finns det ingenting hindrar att sig mot tingsrättens som

överklagandet bifalles den grund att tingsrättens rättstillämpning

eller vice EkelöfBoman, Rättsmedlen, 11:e uppl., varit oriktig versa 33. Detta innebär att hovrätten beträffande den eller de delar av s. domen överklagats har att inom den ram som utgörs av partersom yrkanden och de rättsfakta åberopats pröva sak- och rättsnas som -

frågorna i deras helhet oavsett överklagandets utformning.

överväganden

Även beträffande tvistemålen kan ifrågasättas om inte omfattningen av hovrättens skulle kunna begränsas utifrån överklagandets

prövning

utformning. Som framgår avsnitt 6.2.2 bör enligt utredningens meav i brottmål inom vissa gränser kunna förfoga över prövning parterna ningens omfattning.

En begränsning hovrättens prövning med utgångspunkt från

av överklagandets utfomming bör dock lika lite beträffande brottmål som rättsfrågan. Detta skulle påpekas i föregående avsnitt inge avse som

betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

kan aktuellt i detta sammanhang är således att be- Det som vara prövningen sakfrågan. Jfr art. 5:a Europarådets rekommengränsa av

dation för förbättra appellationsförfarandet i tvistemål, bilaga 2.

att

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 223

En konstruktion som den som föreslagits beträffande brottmålen, dvs.

att låta hovrätten i viss utsträckning bli bunden vad tingsrätten av funnit utrett, skulle måhända möjlig. Närmast till hands i vara synes så fall ligga att låta hovrätten bunden de sakförhållanden vara av tingsrätten funnit utredda vid prövningen visst rättsfaktum i den av mån klaganden i överklagandet och motparten i svarsskrivelsen inte

invänt mot vad tingsrätten beträffande detta rättsfaktum funnit i utrett sakfrågan.

En ordning av detta slag kan illustreras följande exempel. av

A väcker talan mot B och yrkar att denne skall förpliktas utge visst belopp. Som grund för talan åberopar A att han till C lånat det ut aktuella beloppet och att B tecknat borgen för detta lån såsom för egen skuld samt att lånet i sin helhet är uppsagt till betalning. B erkänner att han undertecknat borgensåtagandet bestrider käromen målet. Som grund för bestridandet åberopar B i första hand att borgensförbindelsen inte är bindande eftersom A vid undertecknandet påstod att denna endast var en formalitet för att C skulle kunna få lånet. I andra hand åberopar B att förbindelsen inte är giltig eftersom det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna i samband med tecknandet borgen åberopa av borgensförbindelsen. För det fall tingsrätten finner borgensatt förbindelsen kan göras gällande mot honom åberopar B A vid att ett senare tillfälle befriat honom från denna. Som bevisning åberopar A förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med en bekant D, som var med när B tecknade borgen. B åberopar förhör under sanningsförsäkran med A och sig själv samt vittnesförhör med D. Tingsrätten, B:s erkännande har som genom att utgå från att B undertecknat borgensâtagandet, finner att B genom den åberopade bevisningen inte förmått visa att borgensförbindelsen inte var avsedd att bindande. Vidare finner tingsvara rätten att det av de uppgifter som lämnats B inte framgår att av omständigheterna vid tecknandet borgen varit sådana det av att skulle strida mot tro och heder att med vetskap dessa åberopa om borgensförbindelsen. Slutligen tingsrätten B inte visat anser att att A befriat honom från borgensförbindelsen och bifaller käromålet. B överklagar och yrkar att käromålet ogillas. Han åberopar tidigare anförda grunder och anför i överklagandet att det framkommit som genom förhöret med honom och A visar att A befriat honom från borgensförbindelsen. A bestrider ändring och åberopar tidigare anförd grund. Prövningen sakfrågan kommer då enbart av att avse frågan om A befriat B från borgensförbindelsen. Hovrätten är bunden av de sakförhållanden tingsrätten funnit utredda vid pröv-

ningen av första- och andrahandsinvändningen. Bevisupptagningen

kan begränsas till förhör under sanningsförsäkran med A och B. Finner hovrätten att A befriat B från borgensförbindelsen skall käromålet lämnas utan bifall. Om hovrätten finner detta inte vara fallet skall hovrätten pröva övriga rättsfakta. Denna prövning är dock begränsad till om resp. rättsfaktum grundval vad tingsav

224 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

funnit föreligger och så är fallet vilken rättsföljd rätten utrett om det medför.

Vad beträffar de dispositiva tvistemålen kan emellertid invändas att den beskrivna ordningen i realiteten inte innebär någon större skillnad jämfört med vad redan gäller. I den utsträckning inte någon av som invänt de sakförhållanden tingsrätten funnit utredda vid parterna mot bedömningen visst rättsfaktum är existensen av detta rättsfaktum av ofta ostridig mellan parterna och hovrätten är därför förhindrad att ingå i prövning därav. Det kan möjligen i vissa fall vara så att part inte invänder tingsrättens bedömning av visst rättsfaktum av andra mot han tingsrättens bedömning detta. Exempelvis skäl än att accepterar av aktuellt rättsfaktum irrelevant eller att det är lättare att kan parten anse nå framgång att angripa tingsrättens bedömning av ett annat genom rättsfaktum. Vid sådant förhållande vore det inte möjligt för hovrätten lägga detta rättsfaktum till grund för bedömningen såsom ostridigt. att skisserade ordningen innebär vidare att parterna inte kan andra Den nu sig och i skede även invända mot sakförhållanett senare av processen den tingsrätten funnit utredda beträffande andra rättsfakta än dem beträffande vilka de i överklagandet och svarsskrivelsen riktat invändning bedömningen i sakfrågan. Bevisning som åberopas till stöd mot för sådana rättsfakta skulle kunna avvisas. En ordning enligt vad sagts kan möjligen få något större benu tydelse i indipositiva tvistemål. I dessa mål begränsas inte omfattningen hovrättens prövning någon eller några omständigheter av om ligger till grund för käromålet är ostridiga mellan parterna. I som praktiken är dock skillnaden inte så stor. En ordning den beskrivna typen torde kräva mera av parter och av domstol den föreslagna ordningen beträffande brottmål. Risken för än rättsförluster blir också större eftersom det förhållandet att hovrättens bundenhet till vad tingsrätten funnit utrett är kopplat till rättsfakta i stället för till det upptagits i gärningsbeskrivningen sannolikt som kommer bereda och ombud större svårigheter än den ordatt parter föreslagits beträffande brottmålen. Det är vilket inte minst ning som framgår flera refererade rättsfall i många fall svårt att ange vad av -

är rättsfaktum. Därtill kommer att en mycket aktiv processled-

som ett ning torde krävas även i mindre omfattande mål. Som framgått ovan är det endast ett mindre antal mål i vilka den beskrivna ordningen skulle få någon praktisk betydelse. De mycket begränsade fördelarna kan därför inte uppväga nackdelarna. anses Hovrättens prövning bör emellertid i större utsträckning än i dag begränsas till det vill ha prövat. Ett sätt att uppnå detta kan parterna hovrätten utövar aktiv processledning för att bidra till vara att en mer renodlas till det är tvistigt. En sådan renodling av att processen som

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 225

processen skulle i många fall underlättas av att en skriftlig sammanfattning upprättas över yrkanden, bestridanden, grunder som åberopas till stöd för yrkandena resp. bestridandena, vad som är ostridigt samt bevisning med angivande bevistema och, i förekommande fall, av förhörstema. Även huvudförhandlingen skulle därigenom kunna effektiviseras. Med utgångspunkt från innehållet i en sådan sammanfattning skulle sakframställningar och förhör kunna koncentreras. Jfr den i avsnitt 3.2 beskrivna skyldigheten som parterna har i England att avge skeleton arguments och i Norge att avge ankeutdrag. För att erinra om denna möjlighet och för att kunna ge vissa utgångspunkter för hur en sådan sammanfattning skall utfonnas kan det vara lämpligt att införa en regel om att hovrätten kan göra en sammanfattning över parternas ställningstaganden och bevisning. En sådan bestämmelse bör inte vara obligatorisk. Domstolen måste i varje enskilt fall bedöma om det år befogat att lägga ned arbete en sådan sammanfattning. Parterna skall självfallet få del av sammanfattningen och beredas tillfälle att yttra sig. Det skulle även vara möjligt att ytterligare ett steg och låta parterna vara bundna av den ram för processen som sarmnanfattningen utgör om parterna inte invänder mot denna. Det är dock tveksamt om en sådan ordning skulle skapa några ytterligare effektivitetsvinster. Med hänsyn härtill och till att det finns risk för att part förbiser att något, t.ex. ett rättsfaktum, inte finns med i sammanfattningen och därigenom lider rättsförluster bör parterna inte bli bundna av sammanfattningen på det beskrivna sättet.

6.3.2 Ö-mål

Sammanfattning: Något behov av att begränsa hovrättens

prövning med utgångspunkt från överklagandets utformning

föreligger inte beträffande O-målen.

Bestämmelser rör omfattningen hovrättens prövning Ö-mål som av av saknas. Sådana har enligt Processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk SOU 1938:44 s. 543 inte ansetts erforderliga. I den mån problem rörande omfattningen av hovrättens prövning ändå skulle uppkomma torde det vara förenligt med gällande rätt att i viss utsträckning analogivis tillämpa bestämmelser rörande prövning av överklagade domar i tvistemål. Bestämmelserna i 50 kap. 25 § tredje stycket RB om avvisning av nya omständigheter och nya bevis torde dock endast undantagsvis kunna ges en analogisk tillämpning. Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 135 och Fitger, Domstols-

226 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÅNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

processen, s. 327. I förslaget till ny lag om domstolsärenden läggs inte heller fram något förslag till begränsning av möjligheten att i hovrätt åberopa nya omständigheter och nya bevis lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden. Förfarandet i Ö-mâl är i allt väsentligt skriftligt. Man gör därför inte särskilt stora effektivitetsvinster genom att begränsa sak-prövningen i dessa mål. Med hänsyn till att parterna ofta saknar ombud skulle vidare den processledning som följer av en begränsning enligt den modell som diskuterats för brott- och tvistemål bli mycket tidskrävande. Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen saknades ombud i nära hälften de Ö-mål avgjordes under av som perioden 1992-07-01--1993-06-30. Mot denna bakgrund och då de aktuella målen ofta är av begränsad omfattning och med gällande regler kan handläggas relativt snabbt saknas enligt utredningens mening behov av att begränsa omfattningen av hovrättens prövning med utgångpunkt från överklagandets utfomtning.

6.4 Nya omständigheter och bevis

nya

Sammanfattning: Utredningen föreslår ingen ändring av reg-

lerna om parts möjlighet att åberopa nytt processmaterial i hov-

rätten.

6.4.1 Gällande rätt

Tvistemål

Enligt 13 kap. 3 § RB, som gäller i alla instanser och både i dispositiva och indispositiva tvistemål, får väckt talan inte ändras. För hov-

rättsprocessen gäller undantag bara i de fall käranden grund av

omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom kräver annan fullgörelse än den varom talan väckts 13 kap. 3 § första stycket första punkten. Dessutom får käranden alltid inskränka sin talan och, under förutsättning att saken inte ändras, åberopa ny omständighet till stöd för sin talan 13 kap. 3 § tredje stycket. Beträffande rättegången i hovrätt föreskrivs för de dispositiva tvistemålen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB att en part får åberopa omständighet eller bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 227

i tingsrätten eller om han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Såvitt gäller de indispositiva målen finns inga särskilda regler som hindrar att nya omständigheter eller bevis åberopas i hovrätten. Hovrätten är i de målen inte heller bunden av en parts åberopanden. Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB tar sikte på omständigheter åberopats part till stöd för dennes talan. Såväl som av en inom doktrinen i motiven till den senaste ändringen av bestämsom melsen utgår från att detta uttryck avser rättsfakta Welamson, man Rättegång VI, 3:e uppl., s. 78 ff., EkelöfBoman, Rättsmedlen, 11:e uppl., 47 f., Lindell, Processuell preklusion av nya omständigheter s. eller bevis rörande saken, s. 226, Heuman, anmälan av sistnämnda arbete i JT 1993-94, 612, Boman, Om mellandom och omröstning s. omständigheter i Festskrift till Lars Welamson, s. 79 ff. samt om SOU 1987:46 119 och prop. 198889:95 s. 41, jfr Gärde m.fl., s. Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande, s. 745. Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB anses inte innebära någon begränsning i parts rätt att påstå bevisfakta i ett mål i hovrätten nya NJA 1975 502 och därtill Heuman i den ovan nämnda anmälan av s. Lindells arbete, s. 613 f..

Individualiseringsmoment, exempelvis tidpunkten och platsen för

ett avtal, omfattas regeln i 50 kap. 25 § tredje stycket RB. Enligt av EkelöfBoman a.a. s. 48 f. omfattas alla rättsfaktamoment av preklusionsregeln utom sådana moment som inte har betydelse för rättsföljden. Begreppet bevis i 50 kap. 25 § tredje stycket RB avser bevismedel.

I doktrinen råder det dessutom enighet om att nya uppgifter från ett

vittne som hörts i tingsrätten kan prekluderas. Vittnets nya uppgifter har inte tagits upp tidigare. EkelöfBoman, a.a. s. 64, Lindell, a.a.

s. 240 ff., Heuman, Preklusionsrisken vid bevissäkringspassivitet,

SvJT 1993, s. 252 ff. och Welamson, a.a. s. 100. Det som nu sagts innebär att ett bevistema inte får ändras i hovrätten i alltför stor utsträckning. Vissa justeringar anses dock godtagbara. Lindell a.a. s. 247 har uttryckt det så att preklusion drabbar uppgifter om ett fristående händelseförlopp. Så länge bevistemat rör sig inom samma händelseförlopp torde alltså justeringar accepteras. Preklusion inträder inte om parten har en giltig ursäkt. En form av giltig ursäkt har beskrivits i lagtexten, nämligen att parten sannolikt inte kunnat åberopa materialet tidigare. Att parten inte kunnat åberopa det tidigare skall läsas som att han omöjligen kunnat göra det

Heuman i den ovan angivna uppsatsen i SvJT, s. 250. Det räcker

alltså inte med att ett bevis skapats först senare om parten haft möjlighet att få fram det redan under rättegången i tingsrätten, t.ex. kan ett i hovrätten åberopat läkarintyg ha begärts redan i tingsrätten.

228 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

Även andra omständigheter giltig ursäkt kan som utgör ge en part rätt att lägga fram nytt bevis eller åberopa omständighet först i ny hovrätten. I prop. 198889:95 45 hänvisas till motiven till mots. svarande bestämmelse för rättegången i HD prop. 1971:45 100. s. Av dessa motiv framgår att part som gjort rimliga efterforskningar inte bör drabbas preklusion, att frågan giltig ursäkt föreligger av om måste bedömas utifrån partens egna förutsättningar att föra processen och att giltig ursäkt kan anses föreligga om beviset eller omständigheten inte åberopats efter noggranna och välgrundade processekonomiska överväganden. I prop. 198889:95 anförde departementschefen att hovrätten till skillnad från HD borde ta hänsyn till att parterna endast i en instans haft möjlighet att åberopa det materialet. Detta nya borde enligt hennes mening leda till att vad i hovrättsprocessen som skall anses vara giltig ursäkt får ett vidare utrymme än vad som anses vara giltig ursäkt i HD s. 99. Om orsaken till att omständighet en eller ett bevis inte lagts fram är att tingsrätten brustit i sin skyldighet

att bedriva materiell processledning, kan detta skäl för parten att

vara få åberopa omständigheten eller beviset i hovrätten efter ett överklagande NJA 1985 738. s. Skulle en omständighet eller ett bevis som visserligen lagts fram i tingsrätten men frånfallits under skriftväxlingen i hovrätten åberopas igen vid huvudförhandlingen är den inte ny och får i princip åberopas nytt. Kan det antas att parten därigenom handlat i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet får dock hovrätten lämna det åberopannya det utan avseende. Ett sådant beteende kan också få betydelse från

rättegångskostnadssynpunkt.

Brottmål

Enligt 45 kap. 5 § RB gäller som huvudregel att väckt åtal inte får

ändras. Under vissa förutsättningar får åtal utvidgas till att avse annan

gärning, dock inte i högre rätt. Åklagaren får emellertid justera åtalet

i högre rätt, dvs. beträffande samma gärning åberopa omständighet

ny till stöd för åtalet. Detta gäller oavsett han är klagande eller klaom gandens motpart i hovrätten. Som ändring av åtal inte heller att anses

åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än som uppgivits i stämningsansökningen.

Det finns inga regler som begränsar parts möjlighet att i brotten mål åberopa bevis i hovrätten inte lagts fram i tingsrätten. Det som bör dock framhållas att domstolarna har ett för att onödig ansvar bevisning inte läggs fram; sådan bevisning kan avvisas enligt 35 kap. 7 § RB.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 229

O-mål Ö-mål handläggs enligt reglerna i 52 kap. RB. De bestämmelser som avser handläggning av överklagade domar i tvistemål tillämpas i viss utsträckning analogt. Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB anses dock inte annat än undantagsvis kunna ges en analogisk tillämpning. Part är således i stort sett oförhindrad att åberopa nya bevis och nya omständigheter i hovrätten. Den nya lag om domstolsärenden som avses träda i kraft under âr 1996 innebär inte heller någon begränsning i parts möjlighet att åberopa nytt processmaterial lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden.

6.4.2 överväganden

Bakgrund

Vid bedömningen av frågan om parts rätt att åberopa nya omständig-

heter och nya bevis i hovrätten gör sig två motstående intressen gällande. Ä sidan kan det ibland avgörande för möjligheterna ena vara

att ändra ett materiellt felaktigt tingsrättsavgörande att parten får åbe-

ropa det nya processmaterialet. I sådana fall kan alltså tillåtligheten av

det nya materialet vara en avgörande förutsättning för att hovrätten

skall kunna fullgöra sin uppgift. Om parterna hade en fullständigt fri möjlighet att åberopa nytt material i hovrätten, skulle det á andra sidan uppstå en risk för att tyngdpunkten i domstolssystemet i praktiken kom att förskjutas från tingsrätt till hovrätt i ett inte obetydligt antal fall. Dessutom skulle en part kunna förhala handläggningen genom att ständigt åberopa nya grunder ocheller nya bevis.

Dispositiva tvistemål

Nuvarande regler för dispositiva tvistemål, vilka innebär att en part får åberopa nytt processmaterial i hovrätten om han har giltig ursäkt för att inte ha lagt fram materialet i tingsrätten, utgör en kompromiss mellan ovanstående intressen. Man kan på goda grunder anta att det finns många i rättegångar engagerade jurister som skulle önska att reglerna för åberopande av nytt material i hovrätten togs bort eller i vart fall liberaliserades. För ombudet för den part som förlorat målet i tingsrätten skulle det givetvis innebära en trygghet att i hovrätten kunna reparera de misstag som

gjorts i fråga om åberopanden under tingsrättsförfarandet. Och för

åtskilliga hovrättsledamöter skulle det säkerligen upplevas som en stor

230 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

arbetslättnad att slippa ta ställning till de nog så frekventa frågorna om tillåtligheten av nya omständigheter och nya bevis. Det är dels fråga om i vad mån ett visst åberopat material är nytt, dels om så är fallet om det föreligger giltig ursäkt att åberopa det först i hovrätten. - Dessa ställningstaganden kräver normalt att ledamöterna noga sätter sig in i målet, och det är ofta dessa preliminärfrågor som är anledningen till att de dispositiva tvistemålen blir liggande i hovrätterna. När det gäller nya omständigheter talar instansordningens princip för att det som hovrätten prövar i princip skall vara detsamma som det tingsrätten prövat. Ett avskaffande av begränsningen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB för part att åberopa nya omständigheter till grund för sin talan skulle kunna medföra att det som hovrätten hade att pröva skulle något helt annat än det som tingsrätten tagit ställning till. vara Skulle instansordningens princip i sådana fall upprätthållas, skulle hovrätten i många fall vara tvungen till att återförvisa målet till tingsrätten för prövning av den nya omständigheten. Detta talar för att preklusionsregeln i 50 kap. 25 § RB bibehålls. Mot ett sådant resonemang skulle det kunna invändas att redan reglerna i 13 kap. 3 § RB innebär en tillräcklig spärr mot nya åberopanden i hovrätt. Den regeln utgår från principen att det är den ursprungligen väckta talan och ingenting annat som skall prövas av domstolarna. Reglerna i 50 kap. 25 § tredje stycket RB får alltså praktisk betydelse endast i fråga om sådana nya omständigheter som

inte träffas av taleändringsförbudet i 13 kap. 3 § RB, dvs. dels sådana

omständigheter som inte medför att saken ändras, dels sådana omständigheter som inträffar under rättegången eller först då blir kända för käranden och denne kräver en annan fullgörelse än den varom talan väckts. Skulle 13 kap. 3 § RB utgöra enda spärren mot nya åberopanden skulle dock utrymmet att åberopa nya omständigheter i hovrätten bli ganska stort. Vad först beträffar den grupp av omständigheter som inträffar först under rättegången eller som först då blir kända för käranden, motiveras dessa av billighetsskäl; en kärande, vars ursprungligen framställda yrkande blir omöjligt eller kommit att ett helt annat värde, bör i samma rättegång få kräva en ersättningsprestation SOU 1938:44 s. 184. Som exempel kan nämnas att det ursprungligen framställda yrkandet gått ut på utlämnande av viss egendom och att denna gått förlorad. Talan bör då få ändras till krav ersättning för egendomens värde. Det saknas skäl att genom en preklusionsregel inskränka kärandens möjlighet att åberopa oförutsedda omständigheter av nu aktuellt slag först i hovrätten.

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÃNDAMÅLSENLIGT 231

Vad därefter gäller uttrycket saken i 13 kap. 3 § tredje stycket RB har det i doktrinen givits olika innebörd Två uppfattningar står mot varandra. Den företräds Olivecrona, går ut att det är ena, som av saksamrnanhanget är det avgörande. Den andra, som företräds av som Ekelöf, innebär att det är rättsföljden avgör innehållet i begreppet som saken. I praktiken leder ofta men inte alltid dessa två synsätt till samresultat. Enligt Olivecrona förhåller det sig på det sättet att om det ma påståendet innebär väsentlig förändring av det åberopade saknya en sammanhanget så är det otillåten taleändring. Modifikationer i eller en tillägg till saksammanhanget godtas dock. Som exempel modifikationer ske inom ramen för samma enhetliga saksammansom anses

hang i ett mål där ett avtal åberopas grund kan nämnas modifika-

som tioner beträffande uppgifterna avtalets innehåll. En annan tillåten om modifikation är att part först hävdar att avtalet slutits av ombud för parten med stöd skriftlig fullmakt men sedan gör gällande att ena av ombudet hade ställningsfullmakt. Enligt Ekelöf är det i stället rättsföljden är avgörande för det fråga om samma sak. Med som om rättsföljd här den juridiska betydelse som parten påstår att ett avses sakförhållande har enligt gällande rätt. Förhåller det sig så att en svarande inte kan bli förpliktad att först på den ena grunden åläggas viss prestation och sedan på den andra grunden förpliktas prestera en gång till, är det fråga rättsföljd. Exempel enligt detta en om samma synsätt tillåtna taleändringar är att käranden i ett skadeståndsmål först åberopar svarandens vårdslöshet senare även åberopar egen men svarandens för anställds vårdslöshet. Det sagda visar enligt ansvar utredningens mening att utrymmet för att åberopa nya omständigheter

i hovrätten skulle vara ganska stort om inte en preklusionsregel fanns.

Behovet återförvisning i syfte att upprätthålla instansordningens av

princip skulle bli alltför påtagligt det t.ex. i skadeståndstvist där

om en

talan förs mot arbetsgivare inte skulle vara möjligt att låta påståen-

en

den för anställds vårdslöshet prekluderas i mål där

om ansvar en

käranden ursprungligen endast åberopat arbetsgivarens egen vårdslöshet. Ytterligare ett tungt vägande skäl att behålla en preklusionsregel

är att den träffar de invändningar som svaranden inte åberopat i tingsrätten; 13 kap. 3 § RB hindrar inte att svaranden under processens gång gör invändningar mot käromålet. Det finns således ingen nya

anledning att avskaffa preklusionsregeln såvitt avser nya omständig-

heter. Den närmare utformningen sådan regel behandlas nedan. av en När det gäller bevis kan man fråga sig hur starkt argumentet nya

instansordningens princip egentligen är. Rubbar man på något

om

Redogörelsen bygger på Fitger, Rättegångsbalken s. 13:38a ff.

232 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

avgörande sätt balansen mellan tingsrätt och hovrätt i domstolssyste-

met, om klaganden tillåts åberopa skriftlig handling eller en ny ett nytt vittnesförhör måhända endast enkelt sakförhållande som avser ett

Erfarenheterna från bl.a. brottmålsprocessen talar

inte för det; parten har givetvis ett intresse av att redan i tingsrätten så mycket presentera material som möjligt för att vinna målet. Risken för att parterna av

processekonomiska skäl skulle underlåta att åberopa viss bevisning i tingsrätten i förhoppning att ändå vinna målet kan emellertid

om antas vara något större i dispositiva tvistemål eftersom i dessa parterna generellt sett bär större kostnadsrisker än i övriga mål. Man kan därför anta att ett upphävande förbudet än i undantagsfall av mot att annat

åberopa ny bevisning skulle medföra inte oväsentlig ökning

en av

antalet åberopanden bevisning i hovrätten, något skulle gå

av ny som

i motsatt riktning mot strävandena förlägga rättegångens

att tyngdpunkt till första instans. Det finns därför inte heller beträffande nya

bevis någon anledning att avskaffa preklusionsregeln.

Även det står klart det finns

om att behov av en preklusionsregel kan det ifrågasättas giltig ursäkt är lämplig nivå för bryta

om en att igenom preklusionen. Det torde råda stor enighet regel, om att en

enligt vilken åberopande nytt material i hovrätten i princip inte är

av tillåtet, inte kan göras undantagslös. Det måste givetvis uppstå situationer där det olika skäl inte framstår rimligt inte av som att parten skall få åberopa det nya materialet. Den kritik riktats regeln som mot

har inte avsett den fastlagda nivån för möjligheterna att åberopa nytt

material. En högre nivå skulle dessutom enligt utredningens mening

vara svår att förena med högt ställda krav på rättsäkerhet. Den kritik

som riktats mot regeln innefattar däremot att rekvisitet giltig ursäkt är

otydligt och inbjuder till skiftande tillämpning. Man har med andra

ord efterlyst en regel konkreta anvisningar för i vilka som ger mer fall nytt material skall tillåtas. Självfallet vore det en fördel i lagtexten kunde om man ge mer

handfasta anvisningar för bedömningen dessa frågor. Möjligheterna

av till detta begränsas emellertid starkt det förhållandet de situatioav att

ner i vilka frågan om giltig ursäkt uppkommer är så skiftande

av karaktär. Vad skulle kunna övervägas är i allmän regel som att en om

giltig ursäkt även ge exempel på någon eller några vanliga typsituationer där giltig ursäkt kan föreligga. En sådan uppräkning skulle

an-

tagligen göra föredragningarna de enkla fallen dvs. dem där det

av -

är helt klart att giltig ursäkt föreligger avsevärt lättare. Redan den

nuvarande regeln bygger på denna teknik; den sannolikt inte som kunnat göra ett åberopande i tingsrätten ha giltig ursäkt. En anses en ny regel med ytterligare exempel situationer där giltig ursäkt anses

föreligga skulle med nödvändighet behöva innehålla någon form

av

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 233

närmare beskrivning av vad som bör gälla vid bedömningar frågan.

av Men detta är svårt att fixera i lagtext. Den nuvarande ordningen utgår också från synsättet att varje enskilt fall i princip skall bedömas för sig. Detta synsätt bör enligt utredningens mening gälla även i fortsättningen. Utredningens bedömning är därför att det inte skulle stå särskilt mycket att vinna med en sådan exempliñering. De fall som skulle kunna lyftas fram skulle bli så självklar karaktär de inte av att

skulle ge något för bedömningen de tveksamma fallen.

av När det gäller frågan i vad mån bevisfakta, dvs. omständigheter som talar för eller emot att ett rättsfaktum föreligger, skall kunna prekluderas synes man ha anledning konstatera att den nuvarande regeln

om förbud mot åberopande bevis i första hand riktar sig

av nya mot nya bevismedel och inte mot bevisfakta, eftersom det är bevismedel

och inte bevisfakta som skall åberopas i Som framgår

en process. av

åtskilliga doktrinuttalanden se avsnitt 6.4.1 bör dock det gällande

nu förbudet inte avse endast helt nya bevismedel utan också det fallet att

ett redan åberopat bevismedel används i ett nytt syfte. Detta medför

exempelvis att nya bevisfakta inte kan föras in i målet att ett genom

vittne hörs om något annat händelseförlopp än det han tidigare har

hörts om. Att ytterligare begränsa möjligheterna att i hovrättsprocessen införa nya bevisfakta är emellertid förenat med flera olägenheter. För det första är det med hänsyn till den för svensk bevisrätt grundläggande principen i 35 kap. 1 § RB att rätten skall pröva allt - som har förekommit betydande problem förenade med ordning - en som innebär att rätten skall bortse från något har sagts i och som processen som inte är tillåtet att framföra i den instansen annat än vid giltig ursäkt. För det andra får man betydande problem med att avgöra vad som har sagts i den lägre instansen. Bevisfakta skall inte åberopas och de protokolleras inte heller alltid. Mot den nu angivna bakgrunden bör någon ändring inte göras i reglerna om tillåtande bevisfakta av nya i hovrätten.

Brottmål och indispositiva tvistemål

Den nuvarande preklusionsregeln i 50 kap. 25 § tredje stycket RB

gäller endast dispositiva tvistemål. Det kan naturligtvis hävdas de

att skäl som talar för en sådan regel i stor utsträckning gör sig gällande

också i brottmål och i indispositiva tvistemål.

Dispositiva tvistemål skiljer sig från indispositiva tvistemål och brottmål genom att domstolens avgörande i princip får betydelse endast såvitt gäller parternas ekonomiska förhållanden varför det egna inte kan anses orimligt att partens misstag i fråga egna om process-

234 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

föringen drabbar honom själv. I brottmål och indispositiva tvistemål är läget i många fall ett annat. Det finns i brottmål vid sidan av den tilltalades eget intresse att inte bli oskyldigt dömd ett starkt allav mänt intresse att materiellt oriktiga domar såvitt möjligt undviks. av Och de indispositiva tvistemålen karaktäriseras av att det finns intresutöver parternas antingen allmänna intressen eller andra sen egna enskilda rättssubjekts intressen skall beaktas i målet. Dessa - som förhållanden har också beaktats i olika sammanhang i RB, t.ex. när det gäller möjligheterna för domstolen att egen hand föranstalta om bevisning. Enligt utredningens mening talar det sagda med styrka för att någon regel preklusion av möjligheterna att åberopa nytt mateom rial i hovrätten vid sidan de allmänna begränsningarna i fråga om - av

ändring processföremålet i 13 kap. 3 § och 45 kap. 5 § RB inte

av bör införas.

O-mål

Det brottmål och indispositiva tvistemål talar även som nyss sagts om

införa allmän regel preklusion i Ö-mål. Att part

mot att en om en kommer med nytt material i dessa mål leder dessutom sällan till några problem i hovrätten. I fråga Ö-mål finns det därför ingen anledom

ning att införa någon generell regel om förbud mot att åberopa nytt

material i hovrätten. I motiven till den lag domstolsärenden nya om förväntas träda i kraft under år 1996 har det också anförts att som

regler preklusion i hovrätten inte bör införas lagrâdsremiss En ny

om lag domstolsärenden, 121. Enligt utredningen kan det däremot om s.

finnas anledning att undersöka behovet av särskilda regler om preklu-

sion för vissa målkategorier efter mönster av t.ex. den regel som nu finns i 49 § rättshjälpslagen 1972:429 när det gäller överklagande c

ersättning till rättshjälpsbiträde. En sådan genomgång har

av beslut om dock tidsskäl inte kunnat genomföras inom ramen för detta utredav ningsuppdrag.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 235

6.5 Förnyad bevisupptagning, m.m.

Sanunanfattning: Utredningen föreslår att ändringsförbudet i

tilltrosparagraferna mjukas upp. Ändring i tingsrättens dom

utan att det äger rum en förnyad bevisupptagning skall enligt

förslaget få ske, om beviset läggs fram i hovrätten sådant sätt att en tillförlitlig värdering av beviset ändå kan göras. När det gäller reglerna om förnyad bevisupptagning i 35 kap. 13 § andra stycket RB föreslås en återgång till vad som gällde före

den 1 september 1989. Ändringen innebär att en parts begäran

om förnyad bevisupptagning i allmänhet skall godtas.

I syfte att förbättra förutsättningarna för bevisvärdering utan

förnyad bevisupptagning i hovrätt, särskilt i samband med tillståndsprövning, föreslås vidare att även förhör med tilltalade i tingsrätt skall protokolleras och därmed kunna tas upp band. Dessutom föreslås att förhör med vittnen m.fl. i tingsrätt med den hördes samtycke skall kunna tas upp videoband. Beträffande rättegången i HD föreslås en viss justering av den där gällande tilltrosbestärnmelsen.

6.5.1 Bakgrund

Allmänt om förnyad bevisupptagning

I tvistemål och brottmål som prövas vid huvudförhandling i hovrätten

kan bevisning, som upptagits i tingsrätten, läggas fram olika sätt. En möjlighet är att man återger beviset i det skick som det förelåg i tingsrätten t.ex. genom uppspelning bandupptagningen från ett

- av

vittnesförhör. En annan möjlighet är att höra vittnet nytt i hov-

rätten. Frågan hur avvägningen mellan de olika sätten att lägga fram bevisningen skall göras är en av de principiellt och praktiskt mest viktiga i hela hovrättsförfarandet. I förevarande avsnitt behandlas denna fråga. Har tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit upp muntlig bevisning eller hållit syn stället, behöver enligt 35 kap. 13 § andra stycket RB beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. Med muntlig bevisning avses i RB inte bara förhör med vittne, sakkunnig och part under sanningsförsäkran utan även förhör med tilltalad, part i tvistemål utan sanningsförsäkran samt målsägande oavsett om denne för eller inte för talan. För parter i tvistemål, målsägande och tilltalade finns även regler om skyldighet att infinna sig

236 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

personligen vid huvudförhandlingen i 11 kap. 5 § första stycket, 20

kap. 14 § och 21 kap. 2 § RB. När i det följande uttrycket muntlig

bevisning används avses även bevismedlet syn. Bestämmelsen i 35 kap. 13 § fick sin nuvarande

andra stycket RB

lydelse den 1 september 1989. Dessförinnan gällde att beviset bara behövde tas upp på nytt, om hovrätten fann det vara av betydelse för utredningen eller när part yrkade det och hovrätten inte fann att det saknade betydelse. Genom 1989 års lagändring togs den uttryckliga bestämmelsen om partsinflytande bort. Avsikten var att tydligare markera hovrättens skyldighet att ta självständig ställning till frågan om förnyad bevisupptagning skall äga rum i hovrätten. Enligt Rättegångsutredningen, vars slutbetänkande låg till grund för lagstiftningsärendet, hade det kommit fram att hovrätterna ofta inte prövade om det var nödvändigt med omförhör utan lät parternas yrkanden avgöra

frågan SOU 1987:46 s. 115. Departementschefen prop. 198889:95

s. 40 ansåg att detta inte var tillfredsställande och ville genom att ta bort bestämmelsen om partsinflytande markera för hovrätterna att ansvaret för frågan om bevisningen skulle tas upp nytt primärt åvilade hovrätten. Vidare uttalade hon att hovrätten i varje mål i god tid före huvudförhandlingen borde ta ställning till om omförhör skall ske eller om bevisningen kan läggas fram på annat sätt. Sedan Lagrådet påpekat att hovrätten i de s.k. tilltrosfallen borde ta hänsyn till parts yrkande den dåvarande bestämmelsen hade stått kvar som om

orubbad, uttalade departementschefen att den specialreglering som

finns för tilltrossituationer inte avsågs att bli rubbad genom lagänd-

ringen och att Lagrådet därför hade goda skäl för sin ståndpunkt. Vad departementschefen anförde föranledde ingen erinran under riksdags-

behandlingen bet. 198889:JuU23. Vad som förekommit i lagstiftningsärendet torde innebära att parts yrkande om förnyad bevisupptagning, trots lagändringen år 1989, i princip skall godtas i de fall där hovrätten beviset inte tas upp nytt är förhindrad att ändra - om -

tingsrättens dom enligt reglerna i tilltrosparagraferna 50 kap. 23 §

och 51 kap. 23 § RB. Det enda undantaget är att hovrätten finner att

förnyad bevisupptagning saknar betydelse. Förnyad bevisupptagning kan sägas vara av betydelse för utred-

ningen i tre olika typsituationer. Den första avser de fall då ändringsförbud kan föreligga enligt tilltrosparagraferna om beviset inte tas upp på nytt. Dessa fall behandlas nedan. Den andra typsituationen utgörs de fall då utredningen behöver kompletteras med nya frågor till den av hörde. Det kan t.ex. finnas ett behov av att klargöra vad den hörde menat med ett visst uttalande i tingsrätten. Dessutom kan någon av parterna åberopa nya omständigheter vars existens blir tvistiga och tänkas vilja föra bevisning om dem. I sammanhanget bör påpekas att

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 237

preklusionsbestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB inte utesluter att nya rättsfakta åberopas i brottmål och i indispositiva tvistemål. Härtill kommer att nya bevisfakta fritt får anföras även i dispositiva mål. Som framgår av avsnitt 6.4.1 får dock på grund av den nyss nämnda bestämmelsen bevistemat för ett i tingsrätten åberopat bevis inte utvidgas i hovrätten annat än i viss mindre omfattning. Den tredje typsituationen är när annan ny bevisning gör det nödvändigt att ta upp beviset nytt. Förekommer ett nytt vittne i hovrätten, kan omförhör vara nödvändigt för att hovrätten skall få samma förutsättningar som tingsrätten att värdera all muntlig bevisning i målet. Vidare kan uppgifter från det nya vittnet föranleda följdfrågor till de vittnen m.fl. som hörts förut.

Särskilt om tillämpningen av tilltrosparagrafema

Såvitt gäller tvistemål föreskrivs i 50 kap. 23 § RB att, när tingsrätten vid huvudförhandling hört vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran eller hållit syn rörande viss omständighet, hovrätten inte får ändra tingsrättens dom i den delen utan att ta upp beviset på nytt vid huvudförhandling, om avgörandet även i hovrätten är beroende av tilltron till det beviset. Undantag gäller bara om det finns synnerliga

skäl för att värdera beviset på annat sätts. I 51 kap. 23 § RB finns

motsvarande bestämmelse för brottmålen. Där finns dessutom ytterligare ett undantag från ändringsförbudet, nämligen om ändringen är

till den tilltalades förmån. I tilltrosparagraferna kommer principen

om det bästa bevismaterialet till uttryck; hovrätten skall för att ändra

tingsrättens dom ha ett lika gott underlag för sin bedömning som

tingsrätten hade. Tilltrosparagrafernas ändringsförbud förutsätter att det är fråga om

tilltron till det aktuella beviset. Welamson anser att begreppet tilltro

bör tolkas så att till tilltrosfrågor hänförs sådana frågor som inte kan bedömas lika väl grundval av ett skriftligt referat av en utsaga som basis av en muntlig utsaga inför den dömande rätten Rättegång VI, 3:e uppl., s. 88. Han menar vidare, liksom EkelöfBoman Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 58, att avgörandet i hovrätten är beroende av

tilltron till beviset i fråga i följande tre fall, nämligen l om det är

oklart vad vittnet menat med sin i tingsrätten avgivna utsaga, 2 om det är oklart om utsagan riktigt återger vittnets iakttagelse av det som

°En bestämmelse av motsvarande innebörd finns i 7 § lagen 1994:831 om rättegången i vissa hyresmâl i Svea hovrätt.

238 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

skall bevisas, eller 3 om det är oklart om hans iakttagelse av detta varit riktig.

Ändringsförbudet i tilltrosparagraferna gäller som inledningsvis

anförts inte om synnerliga skäl föreligger. Det torde inte räcka med att hovrätten gjort vad man rimligen kan kräva när det gäller att se till att tilltrosbevisning hörs nytt för att synnerliga skäl skall föreligga. I rättsfallet NJA 1988 s. 607 vägrade en tidigare medtilltalad att, under förhöret med honom i hovrätten, yttra sig. Tillräckligt starka skäl att frångå tingsrättens bevisvärdering ansågs ändå inte föreligga. Något prejudikat där synnerliga skäl ansetts föreligga finns inte. I rättsfallet NJA 1984 s. 181 uttalade HD att undantagsregeln i 51 kap. 23 § RB bara borde tillämpas i uppenbara fall. I doktrinen har som exempel på fall där synnerliga skäl kan anses föreligga anförts att ny bevisning ställer den tidigare bevisvärderingen i en helt ny dager Welamson, a.a. s. 92 f.. När det är den tilltalade som överklagat hindrar inte tilltrosparagraferna ändring till hans förmån. Detta bör enligt gängse uppfattning emellertid inte föranleda att de målen avgörs ett mindre tillförlitligt underlag. Frågor om förnyad bevisupptagning i dessa brottmål har

därför ansetts böra bedömas på samma sätt som om ändringsförbudet

gällt även ändring till den tilltalades förmån Welamson, a.a. s. 98 och EkelöfBoman, a.a. s. 60.

Utanför det område som uttryckligen regleras av tilltrosparagrafer-

na tillämpas dessa analogt, om beviset utgörs av förhör med medtilltalad eller målsägande NJA 1988 s. 607, Welamson, a.a. s. 86 f., EkelöfBoman, a.a. s. 61 och Dufwa, Om tilltrosparagraferna, s. 140 ff.. Även beträffande partsutsagor sanningsförsäkran gör sig utan

grunderna för 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB gällande Ekelöf

Boman, a.a. s. 62. Tilltrosparagraferna ändrades dock inte i samband med att partsutsagor utan sanningsförsäkran kom att bli betraktade som bevis RB:s mening. Det är emellertid tveksamt om man därav kan dra slutsatsen att sådana partsutsagor inte skulle behandlas lika med de bevismedel omfattas ändringsförbudet. Ändamålsskäl som av talar för en analog tillämpning när det gäller dessa utsagor. Såvitt gäller dispositiva tvistemål framgår av HD:s praxis att hovrätten är skyldig att ta initiativ till att tilltrosvittnen inkallas trots att omförhör inte begärts av klaganden NJA 1969 s. 45 I doktrinen har hävdats att det knappast finns skäl att bedöma indispositiva tvistemål och brottmål där åklagaren överklagat till den tilltalades nackdel på annat sätt Welamson, a.a. s. 97. I rättsfallet NJA 1968 s. 188 ansåg HD att hovrättens agerande i ett brottmål att bifalla överklagandet utan att höra ett tilltrosvittne nytt stred mot 51 kap. 23 § RB. HD gick inte in på frågan om vem som hade ansvar för att förnyad

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 239

bevisupptagning kom till stånd. En möjlig tolkning av det sistnämnda är att det hade ankommit hovrätten att agera för att tilltrosvittnet hördes på nytt. I ett annat rättsfall som avgjordes senare samma år NJA 1968 s. 423 amnärkte dock HD att olika meningar framförts om vem som är skyldig att i brottmål kalla in tilltrosvittnen. Såvitt avser brottmål finns således inte något vägledande avgörande från HD i denna fråga. Mot att initiativskyldigheten skulle åvila hovrätten talar den omständigheten att dess opartiskhet naturligtvis kan komma att sättas i fråga, om åklagarens misstag att inte begära omförhör med ett tilltrosvittne rättades till av hovrätten. Vidare talar två refererade hovrättsavgöranden närmast för uppfattningen att man inte skall hjälpa åklagaren vid utförandet av överklagandet genom att självmant kalla in för bifall till överklagandet nödvändiga tilltrosvittnen RH 1987:58 och 1988:117. Några närmare skäl har dock inte anförts av hovrätterna i de refererade avgörandena. För att en skyldighet att självmant kalla in tilltrosvittnen skall anses åvila hovrätten talar det förhållandet att det får anses orimligt att hovrättens och övriga berördas tid tas i anspråk för en huvudförhandling som i regel är meningslös eftersom ändring inte är tillåten enligt 51 kap. 23§ RB. Enligt Welamson bör möjligen argumentet om opartiskhet inte hindra hovrätten från att verka för att processmaterialet används så att underlaget för avgörandet blir tillfredsställande a.a. s. 97 f.. Slutsatsen av det sagda blir att rättsläget får betraktas som oklart men att det ligger närmast till hands att anse att hovrätten är skyldig att självmant kalla in tilltrosvittnen. Vad som gäller i de fall klaganden, trots påpekande från hovrätten om tilltrosparagrafernas innehåll, av processekonomiska skäl motsätter sig omförhör är inte helt klart. Enligt EkelöfBoman framstår det som

naturligt att hovrätten i sådana fall låter saken bero EkelöfBoman

a.a. s. 66 medan Welamson a.a. s. 97 anser att så bör ske endast om hovrätten inte anser sig ha stöd för antagande att ny bevisupptagning skulle leda till ändrad bevisvärdering.

6.5.2 Kritiken nuvarande

mot ordning

Den kritik som har riktats mot reglerna om förnyad bevisupptagning har i huvudsak gått ut på följande. För det första har det särskilt från domarhåll hävdats att man i stor utsträckning föranstaltar om förnyad bevisupptagning utan att det nya förhöret sedan leder till någon annan bedömning än den tingsrätten gjort. Det har hävdats att det på denna punkt skulle kunna att göra

arbetsmässiga vinster utan att man kommer i alltför stor konflikt med

240 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

de grundläggande principerna för rättegången Hellners, Några fun-

deringar kring förnyad bevisupptagning i hovrätt, JT 1993-94, s. 873.

Den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen ger ett starkt stöd för dessa påståenden. Av den framgår att av de i sak prövade mål som avgjordes i hovrätterna under perioden 1992-07-01--1993-06-30 muntlig bevisning, helt eller delvis, togs upp på nytt i 34 % av tvistemålen och i 62 % av brottmålen. I de fall muntlig bevisning togs upp nytt och inget nytt processmaterial lades fram motiverades en ändring i 11,6 % av tvistemålen och i 6,4 % av brottmålen av en annan bevisvärdering. Vidare upplever ofta de som skall höras att förhöret i hovrätten är onödigt eftersom de redan berättat om sin iakttagelse i tingsrätten och, i brottmål, dessutom inför polisen. För det andra har kritiken gällt att hovrättsavdelningarna tillämpar reglerna olika. Tillämpningen har beskrivits med uttryck som gungfly och anarki. Ett exempel den ojämna rättstillämpningen är att de fall som enligt ordalydelsen i tilltrosparagrafema inte omfattas av ändringsförbudet behandlas olika. Vidare förekommer det olika upp-

fattningar i frågan om hur aktiv hovrätten skall vara för att kalla in

muntlig bevisning på nytt i de fall där ingen av parterna har begärt det. För det tredje har de nuvarande reglerna kritiserats för att i vissa fall leda till irrationella eller orimliga resultat Welarnson, Ny lagtext om förnyad bevisupptagning. Ett framsteg i Festskrift till Per Olof Bolding, s. 411 ff.. Kritiken tar bl.a. sikte parts möjlighet att genom förnyad bevisupptagning övertyga hovrätten om att tingsrättens dom är felaktig. Problem uppkommer nämligen i de lägen där hovrätten i och för sig anser att tingsrättens bevisvärdering förefaller riktig men på handlingarna inte kan utesluta att ändring kan komma att ske efter att bevisningen hörts på nytt. I dessa fall borde inte parts möjlighet att med hjälp av ett omhörande övertyga hovrätten vara beroende av om ändringsförbud annars råder enligt tilltrosparagrafema; partens intresse av omhörande är lika starkt oavsett vilket bevismedel det är fråga om. Welamsons kritik avser dessutom de brottmål där den tilltalade i en förnyad bevisupptagning ser sin enda chans att få bifall till sitt ändringsyrkande. I de målen skulle den tilltalade nämligen kunna nekas omhörande med motiveringen att ändring ändå får ske till hans fördel medan däremot åklagaren som klagande alltid skulle kunna få till stånd förnyad bevisupptagning eftersom ändring i princip annars vore förbjuden.

För det fjärde har från hovrättshåll framförts den uppfattningen att tilltrosparagrafemas ändringsförbud med hänsyn till dagens teknik för återgivande av i tingsrätten upptagen bevisning är onödigt stelbent. Grunderna för dagens reglering, särskilt såvitt avser tilltrosparagrafer-

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 241

är äldre datum och speglar knappast dagens teknik för återna, av givande vittnesmål som upptagits i tingsrätten. Intresset att hovav rätten skall ha bästa möjliga underlag för sitt avgörande innebär inte generellt att omhörande alltid är att föredra. Ett vittnesmål i tingsrätten, avges i närmare anslutning till den aktuella händelsen än som berättelsen i hovrätten, kan sålunda ge ett bättre uttryck för vittnets verkliga iakttagelser och därmed bättre underlag för hovrättens avgörande än ett omförhör; denna synpunkt gör sig starkare gällande om i hovrätten har tillgång till videoband eller ljudband från förhöret man i tingsrätten. I motsatt riktning talar det förhållandet att hovrätten vid direkt iakttagelse vittnet ofta kan få ett mera fylligt och säkert en av

underlag för bedömningen av dennes uppgifter och dessutom kan

följdfrågor ställas.

6.5.3 Överväganden

Vid övervägande omförhörsproblematiken är det flera regler i RB

av som behöver granskas. En första fråga som man har anledning att ställa sig är 1 vilka tekniska möjligheter som hovrätten har och framdeles bör ha för att få förhör i tingsrätten återgivna för sig. Mot bakgrund vad man kommer fram till i den delen finns sedan anav ledning att fråga sig 2 i vad mån ändringsförbudet i de s.k. tilltros-

paragraferna behöver upprätthållas så strikt som enligt nuvarande

regler. Först härefter kan övervägas 3 vilka ändringar som är påkallade i reglerna i 35 kap. 13 § RB omhörande av bevisning i om hovrätt, eftersom utformningen av dessa regler delvis är beroende av tilltrosparagrafernas konstruktion.

Ãtergivningstekniken

Under årtiondena närmast efter RB:s ikraftträdande fanns det egentligen endast ett sätt att i hovrätt återge ett i underinstansen upptaget förhör, nämligen att läsa upp en utskrift från förhöret antingen i form av ett referat eller som en fullständig utskrift i dialogform. Under senare år har det blivit mer och mer vanligt att man i stället bandinspelning från förhöret. Detta har väsentliga förspelar upp en delar framför utskriftsalternativet, både såtillvida att möjligheterna till bedömning av den hördes trovärdighet ökar och i så måtto att kostnaderna för att få fram återgivningen minskar radikalt. En nackdel kan däremot vara att det är svårare att avgränsa återgivandet till relevanta delar av förhöret, än när man har en utskrift till hands.

242 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

RB:s regler innebär att samtliga typer av förhör i bevissyfte vid huvudförhandling i tingsrätt skall tas upp band utom förhöret med den tilltalade. Det skulle från flera synpunkter vara till fördel i hovrättsprocessen om även sådana förhör dokumenterades genom bandin-

spelning. Det har redan nämnts avsnitt 5.5.4 att hovrätten vid till-

ståndsprövningen kan ha stor nytta av en mer fullständig redovisning av den tilltalades berättelse än vad som är möjligt att få genom ett referat i tingsrättens dom. Med tillgång till bandupptagningar kan man också i vissa fall undvika onödiga omförhör och kanske därmed onödiga huvudförhandlingar i ett antal fall där prövningstillstånd beviljats. Vidare säger erfarenheten att det vid huvudförhandlingen i hovrätten inte sällan blir diskussion om vad den tilltalade egentligen sagt i tingsrätten; i sådana fall kan en banduppspelning uppenbarligen vara av värde. Anledningen till att den tilltalades berättelse inte kom att omfattas av protokolleringsskyldigheten och därmed av möjligheten till bandinspelning torde ursprungligen ha varit att denna berättelse rent formellt inte ansågs som en berättelse av bevisningskaraktär utan som en sakframställning jfr prop. l98687:89 s. 131. Förhöret med den tilltalade anses numera, efter en reform år 1988, som ett förhör i bevissyfte. Att reglerna om protokolleringsskyldigheten inte ändrades i samband med denna reform sades ha att göra med att den frågan borde övervägas i samband med frågan om och i så fall i vilken utsträckning den tilltalades berättelse borde redovisas i domen a. prop. s. 153 och att detta fick tas upp vid ett senare tillfälle. Så har emellertid inte skett. Utredningen ser som nyss nämnts stora fördelar för hovrättsprövningen, om den tilltalades berättelse kan spelas in band. Några konkreta nackdelar med en protokolleringsskyldighet i enlighet med det anförda är svåra att se. Utredningen föreslår därför att även den tilltalades berättelse skall protokolleras i enlighet med vad som gäller för övriga berättelser i bevissyfte. Ett annat område som är intressant i förevarande sammanhang är videotekniken. Det finns numera inga tekniska hinder mot att göra videoupptagningar av förhör i tingsrätten och att låta dem samma sätt som nu gäller för ljudupptagningar följa med målet till hovrätten — efter ett överklagande dit. Hovrätten skulle då få ett ännu bättre underlag än vad ljudupptagningarna ger när det gäller att bedöma bevisvärdet av ett förhör. Uppenbarligen skulle förnyad bevisupptagning kunna undvikas i ytterligare ett antal fall, om en videoinspelning skulle finnas att tillgå. Att videofilma vittnen m.fl. är emellertid inte oproblematiskt utifrån den hördes synpunkt. Dels kan det antas att inte så vittnen kan

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 243

uppfatta videoinspelning som integritetskränkande eller på annat en sätt besvärande, något i sin tur kan inverka negativt på förmågan som och viljan att en klar och spontan berättelse. Dels kan den hörde avge med rätt eller orätt i vissa fall uppleva en ökad risk för repressa- - lier, eftersom han kan identifieras med hjälp av videoinspelningen. Denna blir på ljudupptagning allmän handling. samma sätt som en Dels får räkna med att videoinspelningar i speciella fall kan man komma i viss utsträckning att återges i massmedia, främst i TV, något ytterligare ökar vittnets utsatthet och minskar hans vilja att ställa som upp i en rättegång. De nämnda betänkligheterna mot videoinspelningar av förhör är nu enligt utredningens bedömning så starka att något förslag som innebär allmän möjlighet för domstolarna att spela in förhör video inte en bör läggas fram, i vart fall inte utan en djupare analys av för- och nackdelar än vad varit möjligt att göra inom ramen för utredsom ningens uppdrag. DV har för närvarande regeringens uppdrag att utreda de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för användning videoteknik i domstolarna. Det sagda utesluter emellertid inte att av de fördelar videotekniken ger för hovrättsprocessens del skulle som kunna tas till redan genom en begränsad reform. Utredningen vara nu övervägande skäl tala för att en videoinspelning skulle kunna anser tillåtas under förutsättning dels att den hörde samtycker till att inspelning sker, dels att tingsrätten inte anser det olämpligt.

Tilltrosparagraferna

Tilltrosparagraferna är, som tidigare nämnts, ett uttryck för principen

det bästa bevismaterialet; hovrätten skall för att få ändra tingsom rättens bedömning ha ett lika gott underlag som tingsrätten hade. En tilltrosfråga tidigare sagts föreligga i tre fall, nämligen dels anses som när det är oklart vad den hörde menat med sin berättelse i tingsrätten, dels när det är oklart berättelsen riktigt återger vad han iakttagit, om dels när det är oklart om hans iakttagelse varit riktig. I samtliga dessa situationer råder i princip ett strikt förbud att ändra tingsrättens bedömning utan att höra om förhörspersonen i hovrätten. Man kan enligt utredningens mening med fog fråga sig om inte den nämnda regleringen är onödigt sträng, i synnerhet mot bakgrund av nu

dagens och morgondagens tekniska möjligheter till återgivande av

förhör hållits i tingsrätten. Det bästa exemplet det sagda ger som videotekniken. Det är svårt att hävda att ett videoinspelat förhör skulle utifrån möjligheterna att göra tilltrosbedömning vara så underlägset en omhörandet inför hovrätten att det finns skäl att i sådana fall upprätt-

244 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

hålla ett strikt ändringsförbud dagens modell. Även när alternativet av

är uppspelning av ljudband från tingsrättsförhandlingen kan det te sig

onödigt strängt att domstolen alltid är hindrad att ändra tingsrättens bedömning. Det gäller i vissa fall i den första de nämnda av ovan kategorierna av tilltrosfall, nämligen där det är oklart vad den hörde menat med sin berättelse. Här borde det inte finnas några betänkligheter mot att hovrätten, sedan man lyssnat vad han säger på ljudbandet, får frihet att tolka hans uttalanden på ett annat sätt än vad

tingsrätten gjort en annan sak är att omförhör kan bli nödvändigt på

grund av att det krävs kompletterande frågor, men detta regleras inte

av tilltrosparagraferna. Gäller tilltrosbedömningen å andra sidan

frågan om förhörspersonen har lämnat medvetet oriktiga uppgifter inför tingsrätten eller om det är oklart hans iakttagelse är riktig om

torde det knappast annat än undantagsvis finnas skäl att tillåta hov-

rätten att ändra tingsrättens bedömning enbart efter att ha lyssnat på ljudband. Det kan på motsvarande sätt hävdas att det ibland är mindre lämpligt trots att det är tillåtet enligt dagens regler att ändra tings- - rättens dom i tilltrosfall när t.ex. ett vittne som hörts vid huvudför-

handlingen i tingsrätten hörs om enbart på telefon i hovrätten.

Det sagda talar enligt utredningens mening för att det även i fortsättningen är befogat med ett principiellt förbud att ändra tingsrättens

tilltrosbedömning i vissa situationer, men att detta förbud inte behöver

vara så rigoröst och så omfattande som nu. Det avgörande för när

ändring skall tillåtas bör därvid vara att beviset i hovrätten läggs fram

på ett sådant sätt att en tillförlitlig bevisvärdering kan göras i det

hänseende som är aktuellt. Inom ramen för en sådan huvudprincip skulle det vara möjligt att hantera olika situationer enligt förutsätt-

ningarna i det enskilda fallet. Finns videoupptagning tillgänglig, bör

utrymmet vara mycket stort för bevisvärdering utan omförhör. Om

bara ljudband finns att tillgå, kanske ändå bevisvärderingen i enlig-

het med vad som sagts i det föregående kan göras utan omförhör. - Finns inte ens ljudband utan bara en sammanfattning av förhöret i tingsrättens dom, torde det praktiskt taget aldrig möjligt att utan vara

omhörande göra en tillförlitlig bevisvärdering av tilltron, och i sådana fall bör följaktligen ändringsförbudet slå till.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund att reglerna i 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB ändras i enlighet med det sagda. Motsvarande ändring bör göras i 7 § lagen 1994:831 rättegången i vissa om hyresmål i Svea hovrätt. Även med på detta sätt uppmjukat ändett ringsförbud finns det liksom i dag behov undantag från för- - - av budet dels när det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det tingsrätten kommit fram till även om denna regel torde behöva komma till användning mer sällan än med dagens rigorösa ändrings-

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 245

förbud, dels när det gäller ändringar är till förmån för den tillsom talade. I fråga det sistnämnda undantaget finns det mot bakgrund om uppgifter rörande tillämpningen kommit utredningen till del av som -

för övrigt anledning påpeka att den omständigheten att ändringsförbud

formellt sett inte råder till förmån för den tilltalade inte bör föranleda hovrätten att underlåta att kalla in tilltrosvittnen, om det finns sakliga skäl för omhörande. Som framgår redogörelsen för gällande rätt finns det i viss mån av delade meningar när det gäller hovrättens skyldighet att kalla in tilltrosvittnen utan yrkande part. Det finns därför ett behov av att av

klarlägga rättsläget på den här punkten. Frågan ställs i praktiken inte

sin spets särskilt ofta; den part som yrkar ändring har givetvis i de allra flesta fall ett intresse att att begära omhörande ge av genom hovrätten bättre möjlighet att värdera om bevisningen till hans en

förmån. Med uppmjukad regel av den typ som utredningen tidigare

en talat torde det bli ännu sällsynt att hovrätten i förväg kan säga om mer sig att det är fråga ett fall som helt klart faller under ändringsförom budet. I den mån det emellertid är fråga om ett sådant klart fall anser utredningen för sin del att övervägande skäl talar för att hovrätten får skyldighet att officio; risken för en meningslös rättegång en agera ex med i förväg helt given utgång är annars överhängande. I det föreen

slagna systemet med generellt krav prövningstillstånd i hovrätt kommer de mål erhåller prövningstillstånd att i mycket stor ut-

som

sträckning ha släppts fram till prövning just möjligheterna till

ändring tingsrättens dom. Det är inte rationellt eller konsekvent att av i ett sådant system låta hovrätterna av formella skäl vara förhindrade att vidta befogad ändring tingsrättens dom därför att klaganden en av kanske oförstånd underlåter att begära omförhör med t.ex. ett - av tilltrosvittne. Ansvaret för att tilltrosvittnen kallas in bör alltså åvila hovrätten. Detta utgör knappast någon förändring i förhållande till vad

som anses gälla i dag.

I samband med en sådan justering av tilltrosparagraferna som nu föreslagits bör även anpassning ske till vad som allmänt tillämpas i

en praxis, nämligen såtillvida att även förhör med målsägande som inte

för talan och partsförhör utan sanningsförsäkran explicit förs in under paragrafernas tillämpningsområde. Även förhör med sådana s.k. med-

tilltalade i 36 kap. andra eller tredje stycket RB bör som avses givetvis falla in under detta område. Av 55 kap. 14 § RB följer bl.a. att HD inte behöver ta upp bevisningen på nytt för att ändra i hovrättens bedömning av en tilltrosfråga hovrätten ändrat tingsrättens dom utan förnyad bevisupptagom ning. Oavsett bevisningen tas upp på nytt i HD eller inte får hovom

rättens bevisvärdering enligt Welamson a.a. s. 176 i princip inte

246 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

frångås annat än när det föreligger synnerliga skäl. Utredningens förslag om ändring i de tilltrosparagrafer som gäller i hovrätt innebär att hovrätten i de fall förnyad bevisupptagning inte skett i princip - endast får frångå tingsrättens tilltrosbedömning i de fall där hovrätten har tillgång till ett fullgott substitut för förnyad bevisupptagning. Något behov av en särskild möjlighet att frângå hovrättens tilltrosbedömning på grund av att förnyad bevisupptagning inte skett i hovrätten torde därför inte finnas. Det nämnda undantaget från ändringsförbudet i HD kan därför upphävas. I de fall där hovrätten gjort en annan tilltrosbedömning än tingsrätten trots att hovrätten inte haft tillgång till ett fullgott substitut för förnyad bevisupptagning torde det föreligga ett rättegångsfel som ytterst kan föranleda återförvisning.

Reglerna om omhörande i 35 kap. 13 § andra stycket RB

Grundtanken med 1989 års ändring i rubricerade regel var att hovrätten skulle ta ett större ansvar vid bedömningen av om omförhör skulle ske. Syftet var att minska antalet omförhör. Genom lagändringen upphävdes den tidigare gällande presumtionen att omförhör skulle äga rum, om en part begärde det. Efter uttalanden av Lagrådet kom emellertid motivledes den gamla presumtionen att stå kvar såvitt avser tilltrosvittnen prop. 198889:95 s. 91. Den sålunda avsedda skillnaden mellan tilltrosbevisning och övrig bevisning framgår inte av lagtexten och kan dessutom vilket på- pekats bl.a. av Welamson Ny lagtext om förnyad bevisupptagning. Ett framsteg i Festskrift till Per Olof Bolding, s. 411 ff. te sig mindre konsekvent från den åberopande partens synpunkt. Redan detta gör en förändring av paragrafen angelägen. Till detta kommer att den ovan föreslagna uppmjukningen av tilltrosparagraferna kräver ett ställningstagande till i vad mån det är befogat att längre upprätthålla någon skillnad mellan tilltrosbevisning och övrig bevisning i det nu diskuterade hänseendet. Den skärpning av reglerna för omförhör som genomfördes år 1989 har med all säkerhet medfört att omförhör undvikits i ett flertal fall, jämfört med om tidigare regler hade gällt. Det finns naturligtvis flera fördelar med detta, särskilt sett från förhörspersonens synpunkt. Även för parterna och för hovrätten framträder uppenbara fördelar genom lägre kostnader och minskade problem med kallelser, bristande delgivning m.m. Samtidigt står det klart att lagändringen inneburit ett icke obetydligt merarbete för hovrätterna. En begäran från part om omförhör skall inte längre i princip godtas, utan kritiskt granskas inför en bedömning

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 247

omförhör är sakligt befogat. Denna bedömning kräver normalt av om hovrätten sätter sig förhållandevis in i målet. Med det stora att noga tryck från brådskande mål finns hovrättsavdelning är mer som en det lätt att föredragningar omförhörsfrågor prioriteras lågt, vilket av resulterar i att målen blir liggande onödigt länge. Erfarenheten visar utredningen att en föredragning av - menar omförhörsfrågan i de allra flesta fall ändå resulterar i att det begärda omförhöret tillåts; den omgång och det besvär som föredragextra ningen medfört kan i dessa fall med fog sägas ha varit onödiga. Att

yrkande omförhör i allmänhet godtas har givetvis att göra

partens om med att parten i de allra flesta fall är den som bäst kan avgöra om omförhör är motiverat. Utredningen mot den angivna bakgrunden att hovrätternas anser nu

prövning behovet förnyad bevisupptagning i fortsättningen inte

av av skall så omfattande enligt gällande regler. Detta kräver en vara som ändring bestämmelserna i 35 kap. 13 § andra stycket RB. En sådan av kan lämpligen formen återgång till den ordning som gällde ta av en före den 1 september 1989. Utredningen förordar alltså en regel enligt

vilken förnyad bevisupptagning alltid skall ske på parts begäran, om

hovrätten inte finner sådan skulle sakna betydelse. Om någon att en

inte begär förnyad bevisupptagning, skall det däremot liksom

part

enligt gällande bevisningens betydelse för utredningen som

rätt vara

skall vägledande för hovrättens prövning denna skall tas

vara av om fall föreslås alltså ingen inskränkning i hovrättens upp på nytt; i dessa

prövningsskyldighet.

6.6 förfarande

Skriftligt

Sammanfattning: Utredningen föreslår en utvidgning av möj-

ligheten till skriftligt förfarande genom att hovrätten ges möjlig-

het avgöra tvistemål och brottmål utan huvudförhandling om att båda begär att målet skall avgöras det sättet eller om parter

ingen parterna, sedan fråga väckts ,om avgörande hand-

av lingarna, haft något att invända häremot. Med anledning av Sveriges konventionsåtaganden föreslås vidare att den regel upphävs enligt vilken det är möjligt att mot ena partens vilja avgöra tvistemål på handlingarna, om värdet av det som över-

klagandet gäller uppenbart inte uppgår till ett basbelopp. Dess-

föreslås att reglerna avgörande mål utan kommuniutom om av

kation med motparten på den grunden att överklagandet är uppenbart ogrundat, upphör att gälla. sistnämnda regler behövs inte i ett system med generellt krav prövningstillstånd.

248 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER ÄNDAMÅLSENLIGT

FÖR ETT

6.6.1 Gällande rätt

Tvistemål

Huvudregeln är att tvistemål i hovrätten skall avgöras efter huvudför-

handling. I praktiken avgörs dock de flesta efter föredragning, dvs. i

ett förfarande byggt på skriftlighet.

Från huvudregeln om muntlighet görs i 50 kap. 13 § RB flera

undantag. Reglerna är fakultativa. Hovrätten måste alltid se till att

målet är tillfredsställande utrett och iaktta reglerna förnyad bevisom

upptagning Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., 112 och den-

s. samme, Svensk rättspraxis. Civil- och straffprocessrätt 1980-1987, SvJT 1989 s. 601 samt NJA 1972 s. 578, 1981 346, 1984 181 s. s. och 1987 s. 74. För det första får hovrätten avgöra målet på handlingarna om klagandens ändringsyrkande medgetts.

För det andra behöver hovrätten inte hålla huvudförhandling

om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, dvs. då målet med stöd av 50 kap. 8 § andra stycket RB kan avgöras utan kommunika-

tion. Att överklagandet skall vara uppenbart ogrundat innebär att det

inte får finnas minsta tvivel om saken. Ett överklagande kan anses uppenbart ogrundat t.ex. när svaranden förpliktats tingsrätten att av utge visst belopp till käranden och svaranden överklagar med yrkande att kärandens talan skall ogillas på grund svarandens bristande av

betalningsförrnåga Ds Ju 1983:1 s. 42. Kommunikation får inte

underlåtas då bristerna i överklagandet är sådana att de kan avhjälpas inom ramen för hovrättens skyldighet att bedriva materiell processledning NJA 1989 s. 754.

För det tredje kan målet avgöras utan huvudförhandling båda

om parter begärt det eller förklarat sig inte ha något att invända det. mot

Enligt Welamson Rättegång VI, 3:e uppl., s. 114 bör denna möjlighet att avstå från huvudförhandling tillämpas med försiktighet dels i de fall där bevisfrågor är aktuella, dels generellt i indispositiva mål. För det fiiirde får målet avgöras utan huvudförhandling värdet

om av det som överklagandet gäller uppenbart inte uppgår till det bas-

Enligt den i bilaga 4 beskrivna målundersökningen prövades 55,5 %

a. av de mål som avgjordes under perioden 1992-07-01--1993-06-30 i sak. Andelen mål som avgjordes genom avskrivningsbeslut, varmed jämställts överklaganden som förfallit samt stadfästa förlikningar, uppgick till 24,8 %. 14,3 % av tvistemålen avgjordes målet genom avvisningsbeslut. Hovrätten undanröjde tingsrättens avgörande och återförvisade målet i 2,4 % tvistemålen. I av 12,9 % av tvistemålen beviljades inte prövningstillstånd. Av de i sak prövade målen avgjordes endast 37,6 % efter huvudförhandling.

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 249

belopp som gällde vid tidpunkten för tingsrättens dom och inte båda

parter har begärt huvudförhandling. Vid beräkningen värdet skall

av hovrätten enligt 50 kap. 13 § andra stycket RB bortse från rättegångskostnader och sådan ränta tiden efter det att talan väckts. som avser

Bestämmelsen ger intryck av att öppna möjlighet att mot den

en ena

partens vilja avgöra ett mål på handlingarna. En sådan tillämpning är dock inte alltid förenlig med den praxis rörande 6 i Europa-

art. konventionen som utvecklats vid Europadomstolen jfr NJA 1994 s. 290.

För det femte behöver hovrätten enligt 50 kap. 13 § tredje stycket

RB inte hålla huvudförhandling det är uppenbart att sådan för-

om

handling är obehövlig. Så kan enligt motiven vara fallet om ena parten i rent obstruktionssyfte kräver huvudförhandling Ds Ju 1983:1

en s.

57. Det måste dock kunna uteslutas förhandling skulle kunna

att en bidra till utredningen för att undantaget skall gälla NJA 1988 106. s.

Enligt Welamson blir bestämmelsen huvudsakligen aktuell

i mål som

rör renodlad rättstillämpning och där förekommande rättsfrågor har givits sådan belysning i tingsrätten ocheller vid förberedelsen i hovrätten att en huvudförhandling kan bedömas uppenbarligen inte tillföra

målet något av värde a.a. s. 115.

För det sjätte behöver inte huvudförhandling hållas för prövning

som inte avser själva saken 50 kap. 13 § fjärde stycket RB. Detta

undantag är tillämpligt t.ex. när mål avskrivs efter återkallelse, när hovrätten stadfäster en förlikning, när överklagandet avvisas enligt 50

kap. 6 eller 7 § RB, när hovrätten prövar där uppkommen fråga en

om kvarstad eller när hovrätten finner att rättegångshinder föreligger

och på den grunden undanröjer tingsrättens dom. Grunderna för 50 kap. 13 § fjärde stycket RB har tillämpats när hovrätten meddelat

tredskodom efter det att käranden överklagat tingsrättens tredskodom SvJT 1974 rf s. 28.

I SvJT 1971 rf s. 58 kombinerades grunderna för avgörande mål av

handlingarna. Målet gällde dels betalningsförpliktelse, dels skyldig-

het att lämna ut viss egendom. Överklagandet ansågs uppenbart

ogrundat beträffande betalningen och viss del egendomen. Såvitt gällde av

resten av egendomen, vars värde understeg den äldre motsvarigheten

till nuvarande 50 kap. 13 § första stycket fjärde punkten RB, delade

hovrätten tingsrättens uppfattning samt avgjorde målet på handlingar-

na.

Innan hovrätten avgör ett mål utan huvudförhandling skall parterna

enligt 50 kap. 14 § RB beredas tillfälle att slutföra sin talan, det om inte är uppenbart att det redan skett. En underlåtenhet i det hänseendet

utgör rättegångsfel som föranleder undanröjande och återförvisning

NJA 1981 s. 995 och 1992 s. 517 båda avsåg brottmål. som

250 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

Innehållet i en slutskrift kan föranleda behov av huvudförhandling eller ytterligare möjlighet till slutförande av talan NJA 1980 s. 299 som dock avsåg brottmål.

Brottmål

Även i brottmål är huvudregeln avgörandet skall ske efter huvudatt

förhandling

För brottmålens del anges undantagen från huvudregeln om huvudförhandling i 51 kap. 13 § RB. Även dessa regler är fakultativa. Hovrätten måste liksom i tvistemålen alltid se till att målet utretts tillfredsställande och iaktta reglerna om förnyad bevisupptagning. För det första får hovrätten avgöra ett brottmål utan huvudförhandling åklagaren överklagat endast till den tilltalades förmån. om För det andra får hovrätten avgöra målet handlingarna om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten. För det tredje får hovrätten avgöra ett brottmål utan huvudförhand-

ling om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, dvs. när målet

kan avgöras utan kommunikation med stöd av 51 kap. 8 § andra stycket RB. För det fiéirde får målet avgöras utan huvudförhandling om det inte fimis anledning att döma den tilltalade till ansvar eller att ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Med dessa påföljder

likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av

villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket första punkten BrB. Med att inte ådöma påföljd

förstås att meddela påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § BrB eller att

med stöd 30 kap. 6 § BrB förklara att den tilltalade skall var fri av från påföljd jfr 198384:78 84. Även mål endast gäller prop. s. som förverkande egendom eller särskild rättsverkan av brott kan avav göras utan huvudförhandling eftersom sådana mål, enligt 2 § lagen 1986:1009 om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m., skall handläggas enligt regler som gäller beträffande åtal för brott samma

Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen prövades 80,5 % av de brottmål som avgjordes under periden 1992-07-01--1993-06-30 i sak. Andelen mål som avgjordes genom avskrivningsbeslut, varmed jämställts överklaganden som förfallit, uppgick till 18,2 %. Andelen brottmål som avgjordes genom avvisningsbeslut eller beslut om undanröjande av tingsrättens avgörande jämte återförvisning var mindre än 1 %. Av de i sak prövade målen avgjordes 86,5 % efter huvudförhandling.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 251

för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter. Även hovom rätten inte överväger annat än ett bötesstraff kan det finnas situationer där det är uteslutet att tillämpa undantagsbestämmelsen. I rättsfallet

NJA 1968 s. 188 ansåg HD att det inte var förenligt med grunderna för motsvarande äldre bestämmelse att hovrätten utan huvudförhandlig

efter lägre rätts frikännande dom dömde den tilltalade till ett så strängt straff som 50 000 kr i böter. I samtliga nu angivna fall skall dessutom huvudförhandling alltid hållas om part begär det och det inte är uppenbart att huvudförhandling inte behövs. Om man inte kan bortse från möjligheten att en

huvudförhandling skulle kunna leda till annat resultat än det tingsrätten kommit till, är det inte uppenbart obehövligt med förhandling NJA

1988 s. 92. En särskild restriktivitet vid tillämpningen är dessutom påkallad med hänsyn till art. 6 i Europakonventionen NJA 1988 s. 572.

För det femte behöver hovrätten inte hålla huvudförhandling för

prövning som inte avser själva saken. Även i brottmål är det möjligt kombinera grunderna för att avgörande utan huvudförhandling NJA 1976 s. 315 och Welamson, a.a. s. 115 f.. Om det i brottmålet även förs talan om annat än ansvar, får målet

avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap.

13 § RB får prövas på det sättet. Vad som tidigare sagts om slutförande av talan i tvistemål gäller även brottmål.

O-mål .o

Dessa mål avgörs efter föredragning. Om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon hörs muntligen, får annan hovrätten enligt 52 kap. 11 § RB besluta detta lämpligt sätt. om Genom en hänvisning i detta lagrum till 43 kap. 8 § fjärde stycket RB är det även möjligt att hålla förhöret telefon.

Enligt 13 § andra stycket förslaget till ny lag om domstolsärenden,

som förväntas träda i kraft under år 1996, bör sammanträde ingå i förfarandet när det kan antas till fördel för utredningen eller vara främja ett snabbt avgörande av ärendet. Pâ enskild parts begäran skall sammanträde alltid hållas. Undantag gäller dock om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller ett om sammanträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs 14 §. Ett sammanträde får begränsas på det sätt domstolen finner

252 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

lämpligt 13 § tredje stycket. Vidare får sammanträdet hållas på telefon 19 §. De jämfört med regeln i 52 kap. 11 § RB generösa möjligheterna till sammanträde i den föreslagna lagen om domstolsärenden kan förklaras den rätt till förhandling som följer av art. 6 i Europaav konventionen och HD redan tidigare ansett borde få genomslagssom kraft vid tolkningen 52 kap. 11 § RB när en konventionsskyddad av

rättighet berörs överklagandet se t.ex. rättsfallen NJA 1993 s. 109

av och lll lagrådsremiss En lag domstolsärenden s. 107 f.. samt ny om

6.6.2 överväganden

Utgångspunkten

Huvudregeln muntlighet vid avgörandet brottmål och tvistemål

om av

har redan i dag försetts med processekonomiskt betingade undantag.

Frågan blir då ytterligare inslag skriftlighet kan förenas med om av ambitionen att hovrätten så goda förutsättningar som möjligt att ge fullgöra sin uppgift i instansordningen. I de fall muntlig bevisning skall tas upp måste ett sammanträde äga Utredningen att dagens system, med bevisupptagning vid rum. anser huvudförhandling i brottmål och tvistemål, bör gälla även i forten sättningen. Alternativet är att utformar nya regler för hanteringen man brottmål och tvistemål med bestämmelserna för Ö-mål i hovrätt av förebild. Bevisningen skulle då tas upp vid ett särskilt sammansom muntlighetsinslaget i övrigt upphöra. Ledamöterna skulle i träde men

stället få del övrigt processmaterial genom föredragning. Något

av skäl att närmare överväga sådan lösning saknas dock; i de fall där en

muntlig bevisning skall tas upp gör sig skälen bakom omedelbarhets-,

muntlighets- och koncentrationsprinciperna lika starkt gällande som i tingsrätt. I dessa fall bör även i fortsättningen målet avgöras efter en huvudförhandling av samma slag som i tingsrätt. Utöver de fall där muntlig bevisning skall tas upp behövs huvud-

förhandling i regel bara i fall där hovrätten bör bilda sig en uppfatt-

ning parternas personliga egenskaper. Exempel härpå är prövom

ningen vissa pâföljdsfrågor och frågor om vårdnad om barn. I

av av övriga fall bör mål kunna avgöras utan huvudförhandling. De intres-

ligger bakom Europakonventionens reglering måste dock

sen som beaktas.

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 253

Tvistemål

Av den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen framgår de

att av

tvistemål som avgjordes efter huvudförhandling togs muntlig bevisning upp i ca 90 %. Det är alltså ganska få huvudförhandlingsmäl där muntlig bevisning inte tas I del dessa är det rimligt

upp. en av att anta

att huvudförhandling kan motiveras av att hovrätten är tvungen att

kunna bilda sig en uppfattning parterna personligen. Men det finns om säkert ett antal fall där målet kan avgöras på ett helt tillfredsställande

sätt även utan huvudförhandling.

Vissa av de åsyftade fallen torde redan kunna avgöras på handnu lingarna med stöd 50 kap. 13 § tredje stycket RB, dvs. när det är av

uppenbart obehövligt med huvudförhandling. Men eftersom det skall vara uppenbart att huvudförhandling inte behövs torde möjligheterna att avstå från huvudförhandling vara små. Ett sätt att vidga möjligheterna för hovrätten att avstå från att hålla huvudförhandling är där-

för att jämka regeln i 50 kap. 13 § tredje stycket RB. Frågan är dock om en sådan reform skulle komma att få någon praktisk betydelse för

sådana fall i vilka en part som begär huvudförhandling gör gällande

en rättighet som omfattas av art. 6 i Europakonventionen jfr avsnitt

3.3.2 och 5.4.3. Nedan följer redogörelse för några för denna

en

fråga relevanta avgöranden från Europadomstolen.

Fallet Axen: Tyska Bundesgerichtshof

hade vägrat att hålla för-

handling i ett mål angående skadestånd. Overklagandet dit hade

grundats på rent rättslig argumentation. Enligt Europadomstolen

kunde beslutet att inte hålla förhandling rättfärdigat för-

anses av

farandets särdrag i ett helhetsperspektiv. De två instanserna under Bundesgerichtshof hade hållit förhandling i målet. Vidare kunde Bundesgerichtshof bara pröva rättsfrågor och om förhandling inte

-

hölls bara ogilla överklagandet. Skulle den däremot ha velat

—

ändra den föregående instansens avgörande hade förhandling enligt

tysk rätt varit obligatorisk. Europadomstolen ansåg att frånvaron av

muntlig förhandling inte kränkte art.

Fallet Sutter: Den militära kassationsdomstolen i Schweiz avslog en

begäran om förhandling i ett mål angående straff för överträdelse

av militära ordningsföreskrifter och ogillade Sutters överklagande. Europadomstolen noterade att kassationsdomstolen inte prövade

sakförhâllandena såvitt avsåg skuldfrågan eller påföljden. Avgörandet hänförde sig enbart till tolkningen berörda bestämmelser.

av Det fanns därför inte skäl att anta att rättegången vid kassationsdomstolen var mindre fair än rättegången vid den lägre instan-

sen, som ostridigt uppfyllde kraven i art. En förhandling hade

För avgörandenas fullständiga beteckning, bilaga se

254 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÃNDAMÅLSENLIGT

enligt Europadomstolen inte inneburit någon ytterligare garanti för de principer ligger till grund för art. som

Fallet Ekbatani: Ekbatani hade tingsrätten mot sitt nekande av dömts till böter för hot mot tjänsteman på basis av uppgifter från målsäganden. Hovrätten förvägrade Ekbatani förhandling och

fastställde tingsrättens dom. Europadomstolen ansåg att skuldfrågan

inte kunde prövas i hovrätten utan en direkt bedömning av upp-

gifter från den tilltalade och från målsäganden samt att huvudför-

handling borde ha hållits.

Fallet Helmers: Tingsrätten hade efter att ha hållit huyudförhand-

ling ogillat ett enskilt åtal väckts Helmers. Atalet gällde som av bl.a. förtal. Hovrätten nekade Helmers förhandling och fastställde tingsrättens dom. Både sak- och rättsfrågor förelåg till bedömning.

Helmers påståenden i hovrätten hade enligt Europadomstolen gjort

det nödvändigt att pröva dels vilka fakta som var relevanta, dels vilka bevisade, dels hur frågan om skälig grund att yttra som var sig skulle bedömas. I visst avseende var detta dessutom frågor som tingsrätten inte prövat. På grund detta och då det var fråga om av

betydelsefulla frågor Helmers synvinkel, bl.a. hans rykte, borde

ur förhandling ha hållits.

Fallet J an-Åke Andersson: Andersson hade dömts av tingsrätten för förseelse mot vägtrañkkungörelsen. Hovrätten avgjorde målet handlingarna. Europadomstolen ansåg att frågan avsteg från

om principen förhandling skulle bedömas med hänsyn to the om nature of the Swedish appeal system, to the scope of the Court of Appeal’s and to the manner in which the applicant’s powers

interests actually presented and protected before the Court of

were

Appeal particularly in the lights of the nature of the issues to be decided by it. Europadomstolen anförde att art. 6 inte alltid kräver

förhandling oberoende den fråga skall prövas. Andra hänav som

måste också tas vid prövning i andra instans såsom rätten

syn en till rättegång inom skälig tid. Frånvaron av förhandling i andra och

tredje instans kan enligt domstolen rättfärdigas av de speciella särdragen hos förfarandet. Sålunda kan prövningstillståndsförfaranden och förfaranden enbart inbegriper rättsfrågor uppfylla

som kraven i art. 6 även klaganden inte ges möjlighet att bli hörd om

personligen. Detta fall skilde sig dock från Ekbatani med hänsyn

till den typ av frågor som skulle prövas. Europadomstolen kom

fram till att överklagandet inte avsåg sak- eller rättsfrågor som inte kunde bedömas adekvat basis aktmaterialet. Dessutom var av det fråga om en mindre förseelse och därtill kom förbudet mot reformatio in pejus. Särskilda omständigheter rättfärdigade alltså frånvaron av förhandling.

De fall där Europadomstolen haft att ta ställning till om rätten till

förhandling kränkts har i regel avsett brottmål. Det finns emellertid

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 255

inget som tyder att de slutsatser som dessa rättsfall berättigar till inte skulle gälla även för tvistemål.

Genomgången ger vid handen att det ansetts förenligt med art. 6 att

avgöra målet handlingarna i situationer där överinstansens prövning varit begränsad till rättsfrågan i målet och parten inte gjort andra

invändningar än sådana som lämpligen kunnat prövas handlingarna.

Gränsdragningen är dock inte helt klar. Med hänsyn härtill ter det sig

tveksamt med tanke på risken för konventionskränkningar att ta bort

uppenbarhetsrekvisitet i 50 kap. 13 § tredje stycket RB. Mot denna bakgrund bör något sådant förslag inte läggas fram. En fråga som anmäler sig i sammanhanget är regeln i 50 kap. om 13 § första stycket fjärde punkten RB kan förenlig med Europaanses konventionen. Enligt denna punkt får hovrätten avgöra målet utan

huvudförhandling om värdet av det som överklagandet gäller uppenbart inte uppgår till det basbelopp gällde vid tidpunkten för

som

tingsrättens dom och inte båda parter har begärt huvudförhandling.

Avfattningen av bestämmelsen ger som framgår avsnitt 6.6.1 inav tryck av att öppna en möjlighet att mot parts vilja avgöra ett mål på handlingarna. En tillämpning efter ordalydelsen framgår det är som av föregående inte alltid förenlig med den praxis vuxit fram i som Europadomstolen jfr NJA 1994 290. Problemet skulle kunna lösas s.

med hjälp av s.k. fördragskonform lagtolkning; hovrätten måste

inte avgöra mål på handlingarna även den får göra det. Det är om emellertid lämpligt att lagtexten i möjligaste mån överensstämmer med Europadomstolens praxis. Den angivna regeln bör därför utgå ur lagtexten. Det synes emellertid finnas en möjlighet att vidga utrymmet för

skriftlig handläggning genom jämkning bestämmelsen i 50 kap.

en av 13 § första stycket tredje punkten RB. Enligt denna punkt får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling om båda parter begär att

målet skall avgöras utan huvudförhandling eller förklarar att de inte

har något att invända mot det. Bestämmelsen innebär alltså att bägge parter måste något aktivt sätt ge domstolen till känna att de vill ha målet avgjort handlingarna. Undantaget kan därmed inte utnyttjas om part underlåter att, då fråga väckts om avgörande på handlingarna,

ge till känna sin mening rörande målets fortsatta handläggning. Enligt utredningens uppfattning saknas skäl att inte låta hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling i sistnänmda fall. Det torde inte

uppkomma någon kränkning av art. 6 i Europakonventionen eftersom den

part, vars rätt berörs, i ett sådant fall inte begärt förhandling trots att

detta varit möjligt jfr Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., s. 157 f.. Utredningen föreslår därför att den nämnda bestärnmelnyss sen ändras så att målet kan avgöras på handlingarna ingen om av

256 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

parterna, sedan fråga väckts om avgörande handlingarna, haft något att invända häremot. För att denna möjlighet att avgöra målet utan huvudförhandling skall användas bör, precis som i övriga fall, detta framstå lämpligt. I syfte att klarare markera den förutsättningen som föreslår utredningen också att i bestämmelsen uttryckligen anges att målet skall kunna utredas tillfredsställande. I övrigt torde det saknas utrymme att utvidga möjligheterna att avgöra tvistemål handlingarna.

Brottmål

Med de förut angivna utgångspunkterna inställer sig frågan om det finns någon brottmål där muntlig bevisning i regel inte läggs grupp av fram och inte redan omfattas undantagen i 51 kap. 13 § RB. som av I avsnitt 6.2 föreslås att 51 kap. 23 a § RB upphävs under förutsättning att förslaget generellt krav prövningstillstånd genomom

förs och det därtill blir möjligt att meddela partiellt prövningstillstånd

för särskiljbar del domen. I motsatt fall föreslås en ytterligare en av begränsning i hovrättens prövning med utgångspunkt från överklagandets utformning. Oavsett vilket förslag som genomförs kommer det att finnas mål där endast påföljden skall överprövas. I dessa mål läggs i regel muntlig bevisning inte fram. Även det i många de mål om av kan vara nödvändigt att den tilltalade inställer sig persom nu avses sonligen för att hovrätten skall få ett fullgott underlag för att avgöra påföljdsfrågan finns det andra fall där frågor om påföljdsval, straffmätning och liknande frågor, t.ex. om utvisning, lika väl kan avgöras handlingarna efter huvudförhandling. Det är inte ovanligt att som huvudförhandlingen i de fall då den nuvarande bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB tillämpas efter det att parterna har angett sin inställning a - endast ägnas att igenom utredningen om den tilltalades levnadsomständigheter och parternas slutförande av talan. De kompletterande upplysningar den tilltalades personliga förhållanden som kan om komma fram vid sådan huvudförhandling torde lätt kunna lämnas en skriftligen. Inte heller finns det något hindrar att parts talan slutsom förs skriftligen. I de beskrivna situationerna ter det sig därför enligt nu utredningens mening onödigt med huvudförhandling. Möjligheterna att med dagens regler avgöra dessa mål utan huvudförhandling är dock begränsade. Andelen brottmål där den tilltalade bara överklagat i påföljdsfrågan är betydande. Av den i bilaga 4 a. beskrivna målundersökningen framgår att i 30 procent av de brottmål som avgjordes under perioden 1992—07—01——1993-06-30 överklagandet bara avsåg pâföljdsfrågan. Hälften dem avgjordes efter huvudförhandling. Av av

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 257

målundersökningen framgår också att de sistnämnda målen hade en

huvudförhandlingstid av i genomsnitt 50 minuter. Man kan alltså anta att en viss tidsvinst skulle kunna göras redan mindre del de om en av nu berörda fallen kunde avgöras handlingarna i stället för efter huvudförhandling. Behovet av huvudförhandling kan ifrågasättas även när det gäller andra fall. Exempel detta ger den situationen att sakfrågorna endast kräver ställningstagande till skriftlig bevisning eller att hovrätten utan olägenheter kan ta del av förhören hållits i som tingsrätten genom att lyssna på bandinspelningar. Ytterligare ett exempel är fall där de faktiska omständigheterna i målet är erkända och det i stort sett bara är rättsfrågor och påföljdsfrâgor återstår att som pröva. Det finns mot bakgrund av det anförda anledning att överväga en

utvidgning av de möjligheter som i dag finns att avgöra brottmål

handlingarna. Av skäl som tidigare anförts avseende tvistemålen bör

hovrätten inte annat än då det är uppenbart att förhandling inte behövs

kunna neka en part i brottmål en förhandling. En utvidgad möjlighet att avgöra brottmål utan huvudförhandling bör alltså förutsätta någon form av samtycke från parternas sida och dessutom inte komma i fråga annat än i de fall detta framstår lämpligt. som Det finns därför anledning att, i överensstämmelse med vad som tidigare föreslagits för tvistemålens del, ge hovrätten generell möjen

lighet att avgöra ett mål utan huvudförhandling när båda parter begär

att målet skall avgöras på handlingarna eller, sedan fråga väckts om avgörande handlingarna, inte invänder mot en sådan handläggning. Den nu angivna förändringen kan åstadkommas genom att i 51 kap. 13 § första stycket RB införs en bestämmelse med samma innehåll som den som föreslagits beträffande 50 kap. 13 § första stycket tredje punkten RB. Denna förändring kommer, av skäl som anförts beträffande motsvarande förändring för tvistemålen, att stå i överensstämmelse med Europakonventionen. Även för brottmålens del bör klargöras att målet skall kunna utredas tillfredsställande. Utöver den nu föreslagna förändringen saknas utrymme att införa regler som ger ytterligare möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling.

Ö-mål

Vid överprövningen av processuella beslut finns det ytterst sällan anledning att ta upp muntlig bevisning. Bortsett från vissa mål som gäller interimistiska beslut i familjemål finns det inte heller anledning till muntlighet för att hovrätten lika väl som tingsrätten skall kunna

258 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

bedöma parternas personliga egenskaper. Den gällande regeln i 52 nu kap. ll § RB ger enligt utredningens mening en lämplig avvägning mellan muntlighet och skriftlighet. I sammanhanget kan påpekas att art. 6 i Europakonventionen inte kräver att förhandling hålls i dessa fall; genom det processuella beslutet prövas inte partens civila rättigheter eller skyldigheter och inte heller anklagelse för brott. Danelius, Europakonventionens artikel 6 och dess betydelse för det svenska rättegångsförfarandet i Festskrift till Bertil Bengtsson, 91. s. Såvitt gäller sådana Ö-mål rör överklagade beslut i ärenden som framgår av avsnitt 5.4.3 att hovrätten torde vara skyldig att på parts begäran hålla förhandling, om tingsrätten inte hållit sådan och en målet gäller en rättighet som faller in under Europakonventionen. I annat fall torde det endast undantagsvis vara aktuellt med muntligt inslag i dessa mål. Mot bakgrund av det anförda bör något förslag om ändring i 52 kap. ll § RB inte läggas fram.

Uppenbart ogrundade överklaganden

Enligt 50 kap. 8 § andra stycket och 51 kap. 8 § andra stycket RB får hovrätten avgöra tvistemål resp. brottmål utan att först kommunicera överklagandet med motparten, om överklagandet är uppenbart ogrundat. I ett system med generellt krav på prövningstillstånd kommer överklaganden som är uppenbart ogrundade att nekas prövningstillstånd. Som framgår av avsnitt 5.5.3 bör tillståndsprövningen i regel ske utan föregående skriftväxling. De regler som i dag ger hovrätten möjlighet att avgöra mål utan kommunikation med motparten behövs därför inte. De fall där överklagandet sedan prövningstillstånd meddelats visar sig vara uppenbart ogrundat torde vara så att man kan bortse från dem. Reglerna om uppenbart ogrundade överklaganden bör därför upphävas. Detta förslag kan självfallet inte läggas till grund för lagändring om förslaget om generellt krav prövningstillstånd inte genomförs.

6.7 Domförhet i vissa tvistemål och Ö-mål

Sammanfattning: Utredningen föreslår att hovrätten i tvistemål

och O-mål skall vara domför med tre lagfarna domare, även i de fall då tingsrätten bestått av tre lagfarna domare.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÃNDAMÅLSENLIGT 259

6.7.1 Bakgrund

Huvudregeln är att hovrätten är domför med tre lagfarna domare 2 kap. 4 § första stycket RB. Fyra lagfarna domare skall delta om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Fyra lagfarna domare krävs dock bara när målet avgörs; vid behandling av s.k. preliminärfrågor är hovrätten domför med tre lagfarna domare. När mål avgörs genom avskrivningsbeslut efter återkallelse är hovrätten alltid domför med en lagfaren domare. Enligt 3 § i förslaget till ny lag om domstolsärenden skall såvitt gäller sammansättningen i hovrätten samma bestämmelser som för tvistemål gälla lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden. Rättegångsutredningen föreslog att hovrätten skulle vara domför med tre lagfarna domare även i de fall tingsrätten bestått av tre lagfarana domare SOU 1987:46 s. 193 ff.. Departementschefen ansåg emellertid att en sådan förändring från resurssynpunkt inte hade någon större betydelse eftersom de mål som den tog sikte var fâtaliga. Hon ansåg vidare att frågan borde anstå till dess att remissbehand-

lingen av promemorian Domstolarna i framtiden en idéskiss Ds

- 1989:2 avslutats prop. 198889:95 s. 68 f.. I de därpå följande direktiven till Domstolsutredningen dir. 1989:56 berördes dock inte frågan på annat sätt än att där uttalades att det från kostnadssynpunkt är angeläget att målen inte prövas i tyngre sammansättning än som är sakligt motiverat s. 15. Domstolsutredningen övervägde ändringar i domförhetsreglerna men endast som ett alternativ till bl.a. regler om prövningstillstånd SOU 1991:106 Del A s. 302 ff..

6.7.2 överväganden

För att kunna fullgöra sin uppgift i instansordningen så väl som möjligt bör hovrättens prövning innebära större garantier för ett riktigt avgörande än tingsrättens. Förtroendet för rättsväsendet motiverar också en sådan ordning. Detta innebär inte med nödvändighet att fler lagfarna domare måste delta i hovrättens prövning. När tingsrätten prövar ett mål med tre lagfarna domare rör det sig vanligen om mål där omfattande bevisning läggs fram ocheller som avser tvisteföremål rörande högre värden. Särskilt i de förstnämnda fallen fyller det kollegiala dömandet en viktig funktion eftersom det kan innebära svårigheter för en person, som samtidigt skall vara ordförande, att fullt ut vaka över alla i rättegången förekommande frågor. Men i hovrätten ter sig läget, som Rättegångsutredningen anfört, annorlunda. Saken har behandlats i första instans och prövningen i

260 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

hovrätten torde ofta vara mer begränsad än den i tingsrätten; tvistefrågorna är i regel identifierade, ofta har bara vissa delar av domen överklagats, i vissa delar har part ibland böjt sig för den bedömning tingsrätten gjort, osv. Man kan knappast påstå att den omständigheten att en fjärde lagfaren domare deltar i hovrätten ökar kvaliteten och

därmed rättssäkerheten i någon märkbar grad.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att något vägande skäl inte finns för att behålla regeln om fyra lagfarna domare i vissa mål i hovrätten. Intresset av en mer kvalificerad prövning i hovrätten är enligt utredningens mening tillgodosett genom att målet prövas en andra gång. På grund härav bör hovrätten vara domför med tre lagfarna domare även då tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Med en sådan ordning skapas också förutsättningar för en hovrättsavdelning att samtidigt döma i två sammansättningar.

6.8 för

Påföljd utevaro, m.m.

Sammanfattning: Beträffande de fall där ett sammanträde ställs in i förväg grund av att en part eller någon annan anmält förhinder föreslår utredningen att det i lagtexten klargörs att domstolen får besluta om påföljd som upptagits i kallelsen, om utredning inte kommer in som gör det sannolikt att han hade laga förfall. Utredningen föreslår vidare att ett överklagande i tvistemål skall kunna förfalla när en klagande som kallats personligen till huvudförhandlingen endast inställer sig genom ombud. Slutligen föreslås att ett överklagande skall kunna förklaras förfallet även när en klagande uteblir från eller, trots att han kallats personligen, endast inställer sig genom ombud vid ett sammanträde för muntlig förberedelse i hovrätten.

6.8. 1 Gällande rätt

Den som underlåter att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången kan enligt skilda bestämmelser i RB drabbas av olika påföljder. Exempelvis kan tredskodom meddelas av tingsrätt i dispositiva tvistemål mot den part som uteblir från en förhandling och mot en svarande som underlåter att skriftligen avge

Liknande tankegångar har också kommit till uttryck i samband med riksdagsbehandlingen av prop. 198384:78 med förslag om vissa ändringar i RB:s domförhetsregler bet. 198384:JuUl5 s. 23.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 261

svaromål. I 9 kap. RB finns regler om böter, vite och hämtning, som är tillämpliga i alla tre domstolsinstanserna. Vidare kan parts underlåtenhet enligt 35 kap. 4 § RB tillmätas betydelse i bevishänseende. Regler om hovrättens avgörande av tvistemål och brottmål i parts utevaro finns i 50 kap. 21 och 22 resp. 51 kap. 21 och 22 §§ RB. Om det är klaganden som uteblir förfaller överklagandet. Detta gäller dock inte om det är åklagaren i brottmål som uteblir. Vidare förfaller

enskilds överklagande i brottmål om han ålagts att infinna sig person-

ligen men bara inställer sig genom ombud och hovrätten inte anser sig kunna avgöra målet ändå. Att överklagandet förfaller innebär att det inte prövas och att tingsrättens dom står fast. Om klaganden hade laga förfall som han inte kunde anmäla i rätt tid skall målet på hans ansökan åter tas upp till prövning. En sådan ansökan skall ges in till hovrätten inom tre veckor från den dag beslutet om att överklagandet förfallit meddelades. Part har bara rätt att få målet återupptaget en gång. Om en klagande i tvistemål endast infinner sig genom ombud trots att han kallats personligen förfaller inte överklagandet. Hovrätten kan dock avgöra målet direkt eller förelägga vite. Är målet indisposinytt tivt kan hovrätten dessutom besluta om hämtning. Uteblir klaganden från sammanträde för muntlig förberedelse i hovrätten förfaller inte heller överklagandet. Den enda påföljd som kan inträda är, förutom ersättningsskyldighet avseende rättegångskostnader, att vite kan dömas ut om sådant förelagts enligt 9 kap. 7 § första stycket RB. Om det är klagandens motpart som uteblir gäller också att hovrätten får avgöra målet direkt eller förelägga nytt vite. I indispositiva tvistemål och brottmål kan hovrätten även besluta om hämtning. Motsvarande gäller om motparten kallats vid vite att infinna sig personligen men endast inställt sig genom ombud. Om målet avgörs i motpartens utevaro skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur handlingarna i den utsträckning det behövs 50 kap. 18 § andra stycket och 51 kap. 18 § andra stycket RB. Om det är sannolikt att den som gjort sig skyldig till en underlåtenhet haft laga förfall skall, enligt 32 kap. 6 § första stycket RB, dock underlåtenheten varken leda till påföljd för honom eller annat sätt läggas honom till last i rättegången. I andra stycket i sagda bestäm-

melse föreskrivs att, om det grund av någon särskild omständighet

kan antas att parten har laga förfall, han skall beredas tillfälle att komma in med utredning om detta. Rätten skall i sådana fall uppskjuta frågan om utdömande av påföljd eller om annan åtgärd grund av

262 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

underlåtenheten. Kan det inte antas att laga förfall föreligger, skall frågan prövas direkt. Beträffande vite gäller att i de fall ett sammanträde ställs in i förväg därför att den som förelagts att vid vite infinna sig anmäler förhinder, vitet kan dömas ut om han inte i efterhand kommer in med utredning som gör det sannolikt att han hade laga förfall 9 kap. 9 § RB. Av 32 kap. 8 § RB framgår att laga förfall föreligger då någon genom avbrott i den allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han inte borde ha förutsett eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat honom. Vidare anses part ha haft laga förfall, om ett vidtalat ombud fått laga förfall och annat ombud inte kunnat ställas i tid.

6.8.2 Överväganden

Uppskjuten prövning av påföljd

Det är osäkert om domstolen i de fall där den påföljd som anges i föreläggandet inte är vite kan ställa in en förhandling i förväg och ändå hålla frågan om påföljd öppen till dess den som kallats fått tillfälle att komma in med utredning om sitt förhinder. Om detta inte är möjligt har domstolen, när en part hör av sig före en förhandling och anmäler förhinder, att välja mellan två alternativ. Domstolen kan på grundval av samtalet ställa in förhandlingen i förväg. Eftersom kallelsen till förhandlingen då inte längre gäller, kan någon påföljd för parten inte dömas ut även om denne inte följer en uppmaning att styrka sitt förhinder med t.ex. läkarintyg. Det andra alternativet är att domstolen inte ställer in förhandlingen. Detta innebär att målet ropas och att, om parten då inte inställer sig, påföljd kan dömas ut om han inte därefter visar att han haft laga förfall. Nackdelen med detta andra alternativ är att motparten och eventuella vittnen m.fl. tvingas att inställa sig till en förhandling som med stor sannolikhet inte blir av på grund av det anmälda förhindret. Enligt utredningens mening bör därför klargöras att vad som föreskrivs i 9 kap. 9 § RB även gäller andra påföljder som kan bli aktuella. Ett sådant önskemål har också framförts från hovrättshåll. Utredningen föreslår att en generell reglering införs i RB, motsvarande den som nu gäller för viten och som omfattar i princip alla påföljder som kan bli aktuella enligt balken. En sådan bestämmelse har sin plats i 32 kap. i anslutning till övriga regler som handlar om laga förfall.

SOU 1995:l24 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 263

Bestämmelsen bör lämpligen placeras som 7 § i kapitlet en tidigare

paragraf med detta nummer upphävdes år 1994. Påföljderna tredskodom och förfallet överklagande innebär att målet blir avgjort. Med förfallet överklagande jämställs de fall där målet skrivs av på grund av att käromålet förfallit 44 kap. 3 § första stycket RB. Detta reser frågan om hur den part som inte drabbas av påföljden skall kunna få ersättning för sina rättegångskostnader samt om det skall krävas yrkande av honom för att påföljden skall dömas ut. Såvitt gäller tredskodom förutsätts enligt gällande ordning att yrkande därom framställs i de fall tredskodomsfrågan aktualiseras grund av att part uteblivit från sammanträde 44 kap. 2 § första stycket RB. Eftersom syftet med den föreslagna förändringen är att i praktiken likställa de fall där förhinder anmäls i förväg med de fall där utevaron faktiskt ägt rum anser utredningen att yrkande om tredskodom bör krävas för att sådan skall få meddelas. Ett sådant krav torde inte medföra några tillämpningsproblem. På ett eller annat sätt måste den part som inte anmält förhinder underrättas om att sammanträdet ställts in. När han nås av underrättelsen har han möjlighet att framställa ett yrkande om tredskodom för det fall utredning om laga förfall inte inkommer. I samband med yrkandet om tredskodom kan parten också yrka ersättning för rättegångskostnader. Såvitt gäller förklaring om att överklagandet förfaller krävs enligt nu gällande bestämmelser inget yrkande. Det finns inte heller skäl att överväga ett sådant krav. När den part som inte anmält förhinder underrättas om att sammanträdet ställts in har han möjlighet att framställa sitt kostnadsanspråk.

Avgörande av mål i parts utevaro m.m.

Det är av stor vikt att hovrätten kan avgöra mål snabbt. Frågan blir då om det finns skäl att utvidga möjligheterna att avgöra mål i parts utevaro eller personliga frånvaro för att så sätt åstadkomma ett snabbare förfarande. En begränsning i detta sammanhang är att hovrättens möjlighet att bedöma riktigheten av tingsrättens avgörande inte får försämras. Nuvarande regler ger enligt utredningens mening goda möjligheter att avgöra brottmål utan att den tilltalade är närvarande. Något behov av att utvidga dem i syfte att göra det möjligt att avgöra mål snabbare föreligger inte. En utvidgning av dessa möjligheter skulle dessutom innebära att det skulle bli möjligt att avgöra målet i den tilltalades frånvaro även i sådana fall där hans närvaro är av betydelse för hand-

264 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

läggningen eller för utredningen i målet. Detta är självfallet inte godtagbart. I detta sammanhang bör noteras att möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro är större i hovrätten än i tingsrätten. För hovrättens del gäller vid utevarodom inte någon begränsning i fråga om påföljden motsvarande den som för tingsrätten tagits upp i 46 kap. 15 § andra stycket RB; i princip får tingsrätten inte döma till än mer fängelse tre månader. I vissa fall är det en ändamålsenlig ordning att parterna kallas till ett sammanträde för muntlig förberedelse i hovrätten. För att kunna tvinga en klagande att inställa sig till ett sådant sammanträde behövs en effektiv sanktion. Den naturliga sanktionen är precis som när det gäller kallelse till huvudförhandling att överklagandet förfaller om klaganden inte kommer. En regel om detta bör införas i 51 kap. RB. Om en klagande i tvistemål inte inställer sig personligen, trots att han kallats på det sättet, utan endast genom ombud förfaller inte hans överklagande enligt nuvarande regler. Hovrätten är hänvisad till att antingen pröva målet i föreliggande skick eller att med hjälp av vitesföreläggande i de indispositiva målen även hämtning få klaganden - att närvara. Rättegångsutredningen ansåg att det beträffande de indispositiva målen inte fanns något stort behov av att kunna låta överklagandet förfalla eftersom parten ofta har ett eget intresse av att inställa sig personligen. Utredningen konstaterade vidare att det var ovanligt med personlig frånvaro i dispositiva mål och att i de fall part inte iakttog kallelsen bestämmelsen i 35 kap. 4 § RB kunde tillämpas

Ds Ju 1983:1 s. 82.

Trots att behovet av att kunna låta överklagandet förfalla är litet anser Hovrättsprocessutredningen att det i detta avseende inte finns skäl att behandla en enskild klagande i tvistemål på annat sätt än en klagande i brottmål. En regel motsvarande den som i dag gäller i

brottmål bör därför införas. Sveriges konventionsâtaganden lägger

inget hinder i vägen för en sådan regel. En part som, trots att han delgivits kallelse, väljer att inte infinna sig anses ha avstått från sin rätt att försvara sig vid en muntlig förhandling Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., s. 160. Personlig utevaro klagandesidan i tvistemål är dock erfarenhetsmässigt mycket ovanlig varför endast

marginella effektivitetsvinster kan göras med en sådan förändring.

Såvitt gäller den situationen att det är motparten som endast inställer sig genom ombud trots föreläggande om personlig närvaro gör utredningen samma bedömning som gjorts för motsvarande situation i brottmålen. Även för tvistemålens del är det lämpligt överklagandet förfaller att om klaganden inte kommer till ett sammanträde för muntlig förbe-

YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 265

redelse i hovrätten. En regel motsvarande den föreslagits för som brottmål bör därför införas i 50 kap. RB.

Hämtning av medtilltalad

Beträffande en s.k. medtilltalad gäller enligt 36 kap. 1 § fjärde stycket

RB i fråga om kallelse till förhandling och i fråga påföljd för

om utevaro vad som sägs om tilltalad i bl.a. 46 kap. 15 § första stycket

RB. Det innebär att en medtilltalad får hämtas till huvudförhandling i

tingsrätten. sistnämnda bestämmelse är dock inte direkt tillämplig i hovrätten. I 51 kap. 17 § RB, som anger vilka bestämmelser i fråga

om tingsrättsförfarandet som gäller vid huvudförhandling i hovrätten,

räknas inte 46 kap. 15 § RB upp. I 36 kap. 1 § fjärde stycket RB hänvisas således till regel en som intagits i den avdelning balken rör förfarandet i tingsrätt. Men av som

36 kap. ingår i balkens tredje avdelning och den avdelningen är tillämplig även i hovrätten. I sammanhanget kan anmärka att i

man den mån lagstiftaren avsett att frågor gällande bevisning skall hanteras

olika beroende vilken instans handlägger målet så har

som man sörjt för detta. Som exempel kan nämnas 35 kap. 13 § angående

bevisupptagning. Enligt utredningens mening är det mot denna bak-

grund inte givet att en s.k. medtilltalad inte skulle kunna hämtas till hovrätten. I praktiken torde också hämtning förekomma beträffande dem. Det har emellertid inträffat att domstolen ansett sig förhindrad att besluta om hämtning. Eftersom något sakligt skäl inte finns att särbehandla en medtilltalad i detta hänseende och då hämtning är ett värdefullt tvångsmedel bör bestämmelsen i 51 kap. 17 § RB jämkas så

att det klargörs att hämtning kan ske även i hovrätt.

6.9 Ombudstvång

Sammanfattning: Utredningen föreslår att en klagande i ett tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall kunna föreläggas att anlita ombud, om detta är nödvändigt med hänsyn till

hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Hovrätten får om det behövs föreskriva att ombudet skall vara

advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Underlåtenhet

att följa ett sådant föreläggande föreslås medföra avvisning av

överklagandet. Reglerna bör inte gälla i FT-mål.

266 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT

6.9.1 Bakgrund

I detta avsnitt behandlas frågan part i hovrätten bör vara tvungen om

att föra sin talan ombud. Frågan om vilka krav som generellt

genom

skall ställas på dem uppträder ombud tas inte upp till be-

som som handling. I dag finns det inga regler ålägger part att i rättegång låta som en sig företrädas ett ombud. Part kan dock bli förelagd att ställa omav bud för sig det är sannolikt att det anspråk han för talan om överom låtits till honom i syfte kringgå ett på honom tillämpligt förbud att att ombud 12 kap. 7 § RB. Det krävs inte att den som är rättevara

gångsombud har juridisk utbildning. Detta innebär emellertid inte att helst får uppträda rättegångsombud. Enligt 12 kap. 2 §

vem som som

RB får rättegångsombud inte brukas än den som rätten med

som annan hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig ombud i målet. Vidare måste ombud behärska svenska språket att vara

och ha hemvist i Sverige eller i stat inom det Europeiska ekono-

annan samarbetsområdet EES; rätten finner det med hänsyn till miska om omständigheterna lämpligen kunna ske får rätten dock medge undantag från kravet på hemvist. Den är underårig eller försatt i konkurs som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § FB får inte vara ombud. eller som Vidare finns regler hindrar exempelvis åklagare och lagfarna som

särskilt tillstånd rättegångsombud 12 kap. 3 §

domare att utan vara RB. Frågan bör kunna åläggas att föra sin talan genom ombud om part ombudstvång har inte övervägts tidigare. Däremot har frågan om det

bör krävas rättegångsombud att de har juridisk utbildning behand-

av

lats förut. Även dessa frågeställningar rent principiellt skiljer sig

om från varandra har de ett sådant samband att en redogörelse för den

sistnämnda frågans tidigare behandling är av intresse. Redan i det förslag förelades riksdagen vid tillkomsten av som

1734 års lag att rättegångsombud skulle vara lagfarne män.

angavs

Därmed åsyftades uppenbarligen akademisk examen Kallenberg, Svensk civilprocessrätt 833. Syftet var att råda bot på de pro-

s.

blem på den tiden rådde vad avsåg rättegângsombuden och som

som beskrivits på så sätt att yrket till stor del låg i händerna persosaknade för värfvet nödiga förutsättningar i kunskaper och ner, som erfarenhet, förutom att de i moraliskt hänseende stodo lågt; såsom i

åtskilliga författningar uttalas, förorsakade de ofta parterna rättsförlust sin oskicklighet, de förledde för vinning folket till oskägenom egen

liga rättegångar och brukade veterlig falskhet i sin processföring

Kallenberg, 831 f.. Men vid riksdagsbehandlingen stötte a.a. s. förslaget motstånd och uttrycket lagfarne byttes ut mot förstån-

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 267

dige. Det ansågs att det borde vara tillåtet att som ombud bruka sina vänner eller andra man kunde ha förtroende för; i annat fall skulle advokaterna komma att bilda ett skrå vilket skulle göra deras tjänster

dyrare. Därtill kom att vid underinstanserna enfaldigheten altid var

mindre skadelig än konster Förarbetena till Sveriges Rikes Lag VIII s. 127. Även under det reformarbete föregick tillkomsten RB som av nya fanns tankar pi ett juristmonopol när det gällde ombudskap i rättegång. Mot en sådan ordning talade enligt departementschefen att det bland de icke rättsbildade ombuden otvivelaktigt fanns personer som ett oklanderligt sätt fyllde sina uppgifter vid förhandlingarna och att det dessutom måhända skulle medföra olägenheter och intrång i gamla sedvänjor att kräva att parter representerades av rättsbildade ombud. Emellertid ansåg han att dessa synpunkter inte med tillnärmelsevis samma styrka gjorde sig gällande beträffande överrätterna där dessutom de rättsliga momenten i rättegången intog en mer framskjuten plats. Men hur kravet på juridisk utbildning lämpligast skulle tillgodoses syntes honom böra bli föremål för ingående överväganden vid utarbetandet av lagstiftning i ämnet prop. 1931:80 s. 102. Inte heller denna gång kunde riksdagen godta tanken att krav uppställdes juridisk utbildning. Visserligen ansågs det att den förordade nya rättegångsordningen skulle komma att ställa stora krav ombudens förmåga såväl att förbereda rättegången som att inför domstolen lägga fram och belysa det erforderliga processmaterialet. Utskottet höll med departementschefen om att de icke rättsbildade ombudens bristande

juridiska kunskaper ibland medförde att de inte tillfredsställande kunde

utföra annans talan och att denna brist särskilt gjorde sig gällande i överrätterna. En modifikation kunde enligt utskottet vara att ett icke rättsbildat ombud som fört partens talan i underrätten fick lov att göra detta även i hovrätten men bara i de fall där s.k. referentföredragning skulle ske i hovrätten. Men utskottet ansåg att kravet på juridisk utbildning skulle kunna medföra olägenheter bl.a. eftersom det i vissa delar av landet vid den tiden var ont om rättsligt bildade sakförare. Part som låtit ett ombud utan juridisk utbildning föra sin talan i underrätten skulle därför tvingas byta ombud i hovrätten vilket i sin tur bl.a. skulle öka processkostnaderna. Vidare ansåg utskottet att parts talan även i överrätten inte sällan skulle kunna utföras ett tillfredsställande sätt trots att ombudet inte hade juridisk utbildning. Slutligen låg en fara i att inrätta ett monopol för de rättsbildade ombuden eftersom detta skulle kunna leda till ökade processkostnader. Utskottets slutsats blev att det ansåg sig böra förorda att part tilläts att även i högre rätt anlita det ombud som han hade förtroende för, även om

268 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

denne inte hade juridisk examen bet. Särskilda utskottet 1931:1 s. 16 f.. Processlagberedningen, visserligen konstaterade att tillgången som på rättsbildade ombud ökat, höll med det särskilda utskottet om att vissa svårigheter skulle komma att möta om ett allmänt krav på juri-

disk utbildning uppställdes. En tänkbar lösning var att i vissa mål som

inleddes i râdhusrätt införa advokatmonopol. Eftersom tillgången på advokater störst i städerna skulle detta inte inge betänkligheter ur var

den synvinkeln att part inte skulle kunna anlita en advokat. Menven

sådan partiell lösning ville beredningen inte förorda. Processlagberedningen ansåg såvitt gällde frågan om krav på rättslig utbildning för rättegångsombud i överrätt att ett sådant krav medförde vissa olägenheter och mot bakgrund vad det särskilda utskottet anfört 1931 anav såg sig beredningen inte böra fullfölja den tanken SOU 1938:44 s. 20 f..

6.9.2 överväganden

Utgångspunkter

Hovrättens möjligheter att snabbt handlägga mål motverkas ibland av parts sätt att föra Detta gäller framför allt i de mål där part processen. för sin talan själv. I del dem skulle det underlätta avsevärt om en av partens talan i stället fördes ombud. Från hovrättshåll har det framav hållits att det finns ett behov av att i vissa fall kunna ålägga en part att föra sin talan ombud. På det viset skulle erforderlig klarhet genom snabbare nås beträffande partens ståndpunkt i målet och hovrätten slippa onödigt merarbete. Mot detta behov måste vägas partens intresatt själv få föra sin talan. Sistnårnnda intresse har, som framgår se av

föregående avsnitt, vunnit starkt stöd hos lagstiftaren.

av

Brottmål

I de fall där den tilltalade biträds av offentlig försvarare blir behovet

klarhet i tillgodosett den offentlige försvararens i

av processen genom

princip alltid advokat medverkan i rättegången. Saknas försvarare

reglerna i 21 kap. RB behövliga möjligheter att i förekommande ger fall förordna offentlig försvarare för att biträda den tilltalade att en

Av den i bilaga 4 beskrivna målundersökningen framgår att den tilltalade a. i nära 80 % av brottmålen har ombud eller offentlig försvarare.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 269

ange sin ståndpunkt i olika uppkommande frågor i målet. Anledning saknas därför att föreslå ändringar i den nuvarande ordningen utifrån

de utgångspunkter som är aktuella i detta avsnitt.

FT-mål

I dessa mål för parterna i regel sin talan själva. Flera invändningar kan emellertid riktas mot att ens i undantagsfall ålägga part i ett en FT-mål att ställa ombud för sig. För det första har syftet med den nuvarande ordningen, dvs. att åstadkomma en möjlighet för flera att processa om små belopp, fortfarande fog för sig. Denna ordning uppnås genom att part i hög utsträckning för sin talan själv. För det andra

är inte behovet av förändringar i den nuvarande ordningen särskilt

stort eftersom processmaterialet oftast är begränsat. Någon möjlighet att ålägga part att föra sin talan genom ombud i FT-mâl bör därför inte införas.

Övriga tvistemål

Något behov i dessa mål av generellt ombudstvång föreligger inte i

hovrätten. Vanligen har part redan anlitat ombud och i de fall han inte gjort det behövs i regel inget ombud. Mot ett generellt ombudstvång i hovrätten talar även att den nuvarande ordningen bygger på

den sedan länge förhärskande uppfattningen att var och en själv skall

kunna föra sin talan och själv avgöra och i så fall när ett ombud om av något slag skall anlitas. Det förda resonemanget bör inte skymma det faktum att det i vissa tämligen sällsynta fall ändå finns ett behov av att kunna ålägga - - en part att föra sin talan genom ombud. Som exempel problem som kan uppkomma kan nämnas mångordiga och svårtydda skrifter som det tar avsevärd tid att läsa igenom och försöka förstå. Det förekom-

mer vidare att yrkanden, liksom uppgifter den bevisning

om som

åberopas, göms i ett svårbegripligt ordflöde. I den nu beskrivna

typen av inlagor är det inte sällan omöjligt att entydigt fastställa vad

som yrkas, vilka grunderna är och vilken bevisning som åberopas. Dessa oklarheter medför vanligen kompletteringsförelägganden från hovrättens sida med i många fall lika långa och oklara skrifter

- - som

Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna mâlundersökningen fanns det i 52,3 %

av de tvistemål som avgjordes under perioden 1992-07-01--1993-06-30 ombud på bägge sidor och i ytterligare 46 % av målen ombud ena sidan.

270 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

svar. I dessa mål blir det nödvändigt med föredragningar för att bl.a. fatta beslut om avvisning av sådana yrkanden och sådant processmaterial som förs fram först i hovrätten. Behovet av en möjlighet att ålägga part att processa genom ombud är i stort sett begränsat till de dispositiva tvistemålen; i de indispositiva målen företräds part i regel redan av ombud som dessutom vanligen är förordnat till biträde enligt rättshjälpslagen. Många av de fall där de beskrivna problemen förekommer torde i ett system med generellt krav prövningstillstånd inte tas upp till prövning. Även fått prövningstillstånd kan det dock uppstå i mål som lägen där problem av den beskrivna typen förekommer. Frågan blir då hur dessa kan hanteras. Gällande regler medger inte alltid en ändamålsenlig hantering av dessa mål. Som redan nämnts leder kompletteringsförelägganden sällan till önskat resultat. Risken att drabbas av skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader avhåller normalt inte parten från att processa det beskrivna sättet eftersom han i regel inte inser han för sin talan inkompetent sätt. Även att ett om antalet mål där problem av det beskrivna slaget finns är begränsat kan man knappast bortse från att de mål där de förekommer är mycket svårhanterliga. Utredningen anser därför att ett reformbehov föreligger. Behovet kan tillgodoses genom att part i dessa fall föreläggs att anlita ombud. Enligt utredningens mening är det rimligt att kräva av den som vill få tingsrättens dom prövad av hovrätten att han kan föra sin talan så att inte hovrätten eller motparten förorsakas onödigt merarbete. Problemen torde också uteslutande gälla klaganden. Endast klaganden bör därför kunna föreläggas att ställa ombud för sig. De alternativa sanktioner som står till buds om en klagande underlåter att följa ett föreläggande av beskrivet slag är vite och avvisning av överklagandet. sistnämnda sanktion torde vara den mest effektiva. Vidare är avvisning att föredra ur systematisk synvinkel eftersom det är den sanktion som brukar användas som påföljd vid underlåtenhet från en parts sida att följa ett föreläggande som syftar till att bringa sådan reda i partens talan att den kan läggas till grund för en rättegång

se 42 kap. 4 § första stycket och 50 kap. 7 § RB samt lO § förslaget

till ny lag om domstolsärenden. Det kan dessutom snarast vara en fördel för klaganden i dessa mål att få sitt överklagande avvisat. Ett sådant beslut skulle vanligen bli aktuellt innan målet beretts färdigt och alltid före huvudförhandlingen i hovrätten. De parter som skulle få sin talan avvisad i de nu aktuella fallen skulle antagligen inte nå framgång med överklagandet. Däremot är det troligt att de skulle dra på sig skyldighet att ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Genom ett tidigt avvisningsbeslut undviks detta.

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 271

Förutsättningarna för att utfärda ett föreläggande av angivet slag bör vara att det är nödvändigt med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Till skillnad från vad som anses gälla beträffande s.k. stupstocksförelägganden enligt 42 kap. 15 § RB prop. 198384:78 s. 77 bör dock under det angivna rekvisitet i förevarande sammanhang inbegripas även de fall där parten visserligen lojalt försöker föra processen men där han saknar förmåga till det. Beträffande kvalifikationskraven för ombudet blir frågan om det finns något behov av att klaganden alltid representeras av en jurist. Enligt utredningens mening är så inte fallet. Utgångspunkten i detta hänseende måste visserligen vara att ombudet skall kunna bidra till att handläggningen av målet går snabbare men det saknas anledning att inte acceptera ett ombud som klarar uppgiften utan att vara jurist. I den typ av mål där föreläggande att anlita ombud kan bli aktuellt torde det emellertid vanligen vara nödvändigt med en jurist. Mot en sådan lösning kan visserligen invändas att det redan finns regler som ställer vissa krav på dem som är rättegångsombud och att det finns möjligheter att avvisa olämpliga ombud 12 kap. 5 § RB. Men eftersom förutsättningarna för avvisning av det ställda ombudet inte torde visa sig förrän denne verkat en tid och efter avvisningen nytt föreläggande skulle utfärdas skulle de beskrivna reglerna inte bli särskilt effektiva; syftet med föreläggandet är att handläggningen av målet skall kunna ske snabbare. Utredningen anser därför att hovrätten bör kunna förelägga klaganden, när det behövs med hänsyn till omständigheterna, att anlita en jurist som ombud. Om det finns anledning att förelägga parten att anlita en jurist anser utredningen att det bör krävas att denne skall vara advokat eller biträdande jurist advokatbyrå. Med hänsyn till hur svårhanterliga många av de mål är där föreläggande av den föreslagna typen utfärdats torde part i vissa fall kunna få svårigheter att hitta ett ombud som är berett att åta sig uppdraget. I den mån en praktiserande jurist kan påräkna ersättning för utfört arbete, antingen genom allmän rättshjälp eller genom att parten själv betalar, torde det dock inte uppkomma några sådana svårigheter. Men i Övriga fall, dvs. när klaganden inte vill betala ett ombud, inte har medel att ersätta ett ombud för hans arbete eller inte kan rättshjälp, är läget ett annat. Dessa fall torde dock utgöra en mycket liten grupp och det kan på goda grunder ifrågasättas hur skyddsvärda de egentligen är. Vid bedömningen av om det är rimligt att dessa klagande skall kunna förlora målet i hovrätten som en följd av underlåtenhet att följa ett föreläggande att ställa ombud för sig måste det särskilt beaktas att fråga är om parter som inte låtit sig ledas rätt av domstolens processledning och att motparten har ett befogat intresse av att inte

272 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT SOU 1995: 124

drabbas onödiga rättegångskostnader som han dessutom kan ha av svårt att få ersatta av den förelagde. Dessutom bör man ha i åtanke att sannolikheten för att den förelagde kommer att förlora målet vid en prövning i sak är hög varför det snarast är till fördel för honom själv att rättegången i hovrätten inte blir alltför långvarig och därigenom kostsam. Enligt utredningens mening finns det därför inte skäl att införa regler som garanterar att part som förelagts att ställa ombud för sig får tillgång till ombud. Sammanfattningsvis innebär det sagda att utredningen anser att klaganden i hovrätten i ordinära dispositiva tvistemål skall kunna föreläggas att vid påföljd av avvisning anlita ombud om det är nödvändigt med hänsyn till hur han utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Om det behövs bör hovrätten få föreskriva att ombudet skall vara advokat eller biträdande jurist advokatbyrå. Regeln om ombudstvång bör placeras i 12 kap. RB.

O-mål

Problem liknande dem som beskrivits ovan kan i och för sig förekomäven i Ö-mâl. De mål rör processuella beslut är emellertid ma som ofta så begränsade att det saknas anledning att ens i de fall där målet i

tingsrätten är ett dispositivt tvistemål som inte handläggs som FT-mál

närmare överväga frågan om klaganden bör kunna föreläggas att anlita ombud. Även överklaganden rörande beslut i ärenden är i regel så begränsade till sin karaktär att det inte finns skäl att närmare överväga frågan om införande av ombudstvång.

6.10 Delgivning av föreläggande att

avge svarsskrivelse i brottmål, m.m.

Sammanfattning: Utredningen föreslår att reglerna om delgivning av överklagande i brottmål ändras så att formell delgivning inte behöver ske med åklagaren. Detsamma föreslås gälla beträffande resningsansökningar.

I de fall ett överklagande inte är uppenbart ogrundat skall det i såväl brottmål som tvistemål delges motparten med föreläggande för honom att svara skriftligen inom viss tid 50 kap. 8 § första stycket och 51

SOU 1995: 124 YTTERLIGARE ÅTGÄRDER FÖR ETT ÄNDAMÅLSENLIGT 273

kap. 8 § första stycket RB. Med uttrycket delges förstås att reglerna i delgivningslagen 1970:428 skall iakttas. Delgivningslagens regler sörjer för att domstolen ges underlag att bedöma om en part verkligen haft möjlighet att ta del av innehållet i olika försändelser. Mot detta måste vägas kostnaderna för delgivningen. Arbetet med att göra i ordning och kontrollera delgivningsbevis och dylikt tar en inte obetydlig del av målkansliernas arbetstid i anspråk. Av resurshänsyn bör inte krav på formell delgivning ställas om det ändå kan hållas för visst att parten får reda på innehållet i försändelsen.

En situation där behovet av formell delgivning starkt kan ifråga-

sättas är den där åklagaren i brottmål föreläggs att svara på ett överklagande. Ett sådant föreläggande skickas till en myndighet med säkra rutiner för inkommande post. Risken att vederbörande åklagare inte skulle få del av föreläggandet är minimal. Enligt utredningens

mening finns därför inget behov av att formell delgivning sker med åklagaren i brottmål i hovrätten. Samma bedömning kan göras såvitt

gäller rättegången i HD. Det räcker att handlingarna sänds i vanligt lösbrev. Domstolarnas skyldighet att delge åklagaren ett föreläggande att svara i brottmål bör därför upphöra. I fortsättningen bör de endast ange ett slutdatum för när svarsskrivelsen skall ha inkommit till domstolen. Motsvarande ändring bör göras såvitt gäller resningsärenden.

I avsnitt 6.6.2 föreslås att reglerna i 50 kap. 8 § andra stycket och 51 kap. 8 § andra stycket RB, enligt vilka det är möjligt att i de fall överklagandet är uppenbart ogrundat avgöra målet utan kommunikation med motparten, upphävs.

SOU 1995: 124 275

Åtgärder

7 för flödet

att begränsa

mål till hovrätterna

av

7.1 Inledning

Den genomgång möjligheterna att göra hovrättsförfarandet mer

av ändamålsenligt som företagits i föregående kapitel ger vid handen att förutsättningarna för att åstadkomma en ytterligare anpassning av

hovrättens handläggningsregler till hovrättens uppgift att rätta felaktiga

avgöranden än den följer av ett system med generellt krav på som

prövningstillstånd är relativt begränsade. Det finns därför ett intresse

att på annat sätt effektivisera resursanvändningen och minska handav läggningstidema för de mål prövas i hovrätten. Ett sätt att åstadsom komma detta är att minska mâltillströmningen till hovrätterna. En minskad måltillströmning kan också begränsa risken för att hovrätterarbetssituation blir alltmer ansträngd jfr avsnitt 2.2. Störst effekt nas skulle uppnås benägenheten att överklaga generellt skulle kunna om minskas. law-länderna uppfattas ofta avgörandet i första I common instans slutligt. I engelsk common law infördes först på 1800-talet som

till början begränsad egentlig rätt att överklaga. I Sverige

en - en råder emellertid hävdvunnen rätt att överklaga. Det är därför inte en sannolikt att intresset att överklaga generellt sett skulle minska ens av tingsrätterna skulle förstärkas. Möjligheten att minska intresset av om

att överklaga försvåras ytterligare av att det som anförs i avsnitt 4.3

inte är ovanligt att parterna har den inställningen att det är i hovrätten det egentliga avgörandet skall fällas. För att minska flödet av mål som till hovrätterna torde därför krävas att regler införs som begränsar möjligheten att överklaga eller förmår parterna att avstå från att överklaga.

Det är emellertid principiellt mycket tveksamt att utesluta någon

från rätten att överklaga eller att införa regler som avhåller part från att överklaga även materiellt felaktiga avgöranden. Handlingsutrymmet när det gäller att vidta åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna är därför begränsat. I detta kapitel behandlas ett antal åtgärder som kan medverka till att flödet mål till hovrätterna begränsas. De åtgärder som behandlas av är antingen sådana som utredningen ansett vara förenliga med högt

276 ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÄNSA FLÖDET SOU 1995: 124

ställda krav på rättssäkerhet eller sådana i debatten ofta förts fram som

som lämpliga reformförslag. Först behandlas Överklagandeförbud avsnitt 7.2, därefter rättelse, komplettering och omprövning avsnitt

7.3, hänskjutande av prejudikatfråga till HD och språngöverklagande

avsnitt 7.4, avräkning av anhållnings- och häktningstid m.m. avsnitt

7.5 och slutligen vissa ekonomiska styrmedel avsnitt 7.6.

Som framgår av avsnitt 4.1 har utredningen, mot bakgrund den av

utformning utredningsuppdraget fått, i ett inledande skede undersökt

frågor som behandlas i förevarande kapitel utan att sätta dessa i men samband med en genomgripande reform prövningstillständsav systemet. På samma sätt förhåller det sig med frågor åtgärder för om att få ett mer ändamålsenligt hovrättsförfarande kapitel 6. Samtliga

förslag, som här presenteras som delar i ett reformerat prövningstill-

ståndssystem, kan läggas till grund för lagändring utan samband med en sådan reform.

Överklagandeförbud

7.2 Sammanfattning: Utredningen anser att inte några avgöranden

i brottmål bör vara underkastade Överklagandeförbud. Vad gäller tvistemål föreslås att det införs ett förbud mot att Överklaga avgöranden i dispositiva mål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger en tiondel av basbeloppet 3 570 kr år 1995. Vidare föreslås att avtal att inte överklaga dom en som ingås före uppkomsten av en tvist även skall vara giltiga i FTmål.

7.2.1 Gällande rätt

Regler om förbud att överklaga tingsrättsavgöranden förekommer

endast i mycket begränsad omfattning. Gällande regler främst avser

beslut som fattas under handläggningen ett mål. Har tingsrätten för-

av

klarat en domare jävig, får dess beslut inte överklagas. Detsamma

gäller om tingsrätten har bifallit begäran rättshjälp misstänkt en om

i brottmål eller förordnat målsägandebiträde 49 kap. 8 § RB. Vidare gäller tingsrätt

att, om en har funnit att en anmälan om missnöje, en

ansökan om återvinning eller återupptagande har gjorts i rätt tid eller

att en dom eller ett beslut överklagats i rått tid, detta ställningstagande

av tingsrätten inte kan överklagas 49 kap. 10 § RB. Vissa avgöranden, varigenom tingsrätt i egenskap fastighetsdornstol överprövat

av

arrendenämnds beslut, kan inte heller överklagas kap. 33 §JB,

ÅTGÄRDER BEGRÄNSA FLÖDET 277 FÖR ATT

18 § lagen 1957:390 fiskearrenden och 53 § tredje stycket jaktom lagen 1987:259]. Dessutom saknar den mot vilken tredskodom givits möjlighet överklaga 49 kap. 1 § tredje stycket RB. Denne har att dock möjlighet att vid rätt söka återvinning om inte tredskosamma domen meddelats efter tidigare återvinning 44 kap. 9 och 10 §§ en RB. Förbud mot att överklaga gäller även sådana beslut om inhibition verkställighet i samband med talan återvinning som omtalas i av om 3 kap. l1 och 12 §§ UB jfr Gärde m.fl., Nya Rätttegångsbalken

jämte lagen dess införande, 641 f.. Överklagandeförbud gäller

om s. också beslut varigenom skiljeman blivit utsedd eller skild från uppdraget eller skiljeavtal förklarats ha förfallit eller fråga om förlängning tiden för skiljedoms meddelande avgjorts [26 § tredje stycket lagen av

1929:145 om skiljemän].

I dispositiva tvistemål kan överklagandeförbud gälla grund av

avtal. Det förutsätter dock att avtalet rör uppkommen tvist eller en en framtida tvist kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande som avtalet är skriftligt. I FT-mâl gäller dock inte avtal som insamt att gåtts före tvistens uppkomst 49 kap. 2 § första stycket RB. Slutligen

kan överklagandeförbud gälla domar i dispositiva tvistemål grund

ensidig utfästelse att inte överklaga. En sådan utfästelse måste av en dock efter domen för att den skall giltig 49 kap. 2 § andra ges vara stycket RB. I övrigt finns inte några regler förbud att överklaga om

ett tingsrättsavgörande. Regler överklagandeförbud förekommer i större utsträckning i

om ledet mellan hovrätt och HD. T.ex. går det inte att överklaga hovrätts

beslut angående jäv mot domare i tingsrätt 54 kap. 8 § första punkten RB eller avgöranden i fall där hovrätten prövat interimistiska beslut

tingsrätt i familjemâl 18 kap. 4 § tredje stycket ÄktB och 20 kap.

av 12 § tredje stycket FB. Det går inte heller att överklaga hovrätts

beslut i mål prövning ärenden som först handlagts av

som avser av

Överförmyndaren 20 kap. 12 § tredje stycket FB. Samma förhållande gäller för hovrätts beslut i mål överklagande av straff- och 0rd-

om

ningsbotsföreläggande 59 kap. 8 § andra stycket RB och för beslut enligt lagen 1986:644 disciplinförseelser av krigsmän, m.m.

om

53 § andra stycket och 61 § första stycket. I vissa fall har reglerna överklagandeförbud försetts med s.k. ventil, vilket innebär att

om en

Enligt Skiljedomsutredningens förslag till lag skiljeförfarande får ett om beslut enligt vilket tingsrätten bifallit en ansökan om utseende av skiljeman eller hans skiljande från uppdraget inte överklagas. Prövar tingsrätten ett yrkande skiljemans skiljande från uppdraget i andra instans råder överom klagandeförbud oberoende utgången. 45 § tredje stycket förslaget till lag av skiljeförfarande, SOU 1994:81. om

278 ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÃNSA FLÖDET

hovrätten kan medge rätt att överklaga, det föreligger särskilda

om

skäl för att låta HD ta ställning till frågan prejudikatdispens. Detta

om

gäller i mål om underhållsbidrag till make eller barn 18 kap. 4 § första stycket ÄktB och 20 kap. 12 § första stycket FB, mål

om till

hovrätten överklagad fråga ersättning till offentlig försvarare eller

om

till biträde enligt rättshjälpslagen [54 kap. 3 § tredje stycket

RB samt 49 § andra stycket rättshjälpslagen 1972:429] samt för enskild i part

mål om felparkeringsavgift [10 § femte stycket lagen 1976:206

a om

felparkeringsavgift] och i mål om förvandling böter [23 § bötes-

av

verkställighetslagen 1979: 189].

Tidigare behandling av frågan om

överklagandeförbud i ledet mellan tingsrätt

och hovrätt

I prop. 197576:106 med förslag till lag felparkeringsavgift före-

om slogs att tingsrättens beslut i ett sådant ärende inte skulle få överklagas. Departementschefen anförde att det med hänsyn till sanktionens ringa storlek och arten de frågor kunde komma till av som upp

bedömning syntes vara till fyllest med prövning i två instanser

en

utöver den informella rättelsemöjlighet lagförslaget också inne-

som höll. Förslaget att införa överklagandeförbud godtogs dock inte av

riksdagen. Utskottet fann att det med hänsyn till behovet prejudikat

av

var erforderligt att, i varje fall under en övergångstid, talan

mot ifrågavarande beslut kunde föras i hovrätt. Bet. 197576:TU14 13, s. rskr. 197576:240.

Rättegångsutredningen fann med hänvisning till Sveriges förpliktelser enligt ingångna internationella överenskommelser inte anledning

att diskutera överklagandeförbud i brottmål. Beträffande tvistemål och

ärenden ansåg Rättegångsutredningen det fanns visst

att ett utrymme

för att föreskriva att tingsrättsavgöranden i vissa mål och

typer av ärenden inte skulle få överklagas. Med hänsyn till överklagandeatt förbud endast borde mål och ärenden angående avse närmast obetydliga värden stod det emellertid enligt utredningen klart införandet att av överklagandeförbud inte i märkbar omfattning kunde påverka mål-

tillströmningen till hovrätterna. Vidare menade utredningen

att man med obligatoriska överklagandeförbud löpte stor risk problem att med rättsbildningen inom det område berördes förbudet. Som som av möjliga lösningar nämndes införandet ventil inriktad på av en en

omedelbar prövning i HD språngöverklagande och möjligheten

att

hänskjuta en prejudikatvärd fråga till HD för särskilt avgörande där innan tingsrätten avgör själva målet. Dessa lösningar

hade närmare

ÅTGÄRDER BEGRÄNSA FLÖDET 279 FÖR ATT

behandlats i Rättegångsutredningens delbetänkande Översyn av Rätte-

gångsbalken Högsta domstolen och rättsbildningen, SOU 1986:1.

SOU 1987:46 s. 73 ff. Det nämnda delbetänkandet ledde till att en begränsad möjlighet att

hänskjuta prejudikatfråga till HD infördes prop. 198889:78, bet.

en 198889:JuU20, rskr. 1988892260. Tingsrätten kan sålunda under

rättegång i dispositivt tvistemål hänskjuta prejudikatpågående ett en fråga till HD för prövning under förutsättning att parterna samtycker

till detta och har avtalat att inte överklaga tingsrättens dom, se när-

mare avsnitt 7.4. Domstolsutredningen framhöll att ett oinskränkt överklagandeförbud skulle leda till nackdelar för rättstillämpningen genom att det inte

skulle gå få fram vägledande avgöranden av högre rätt SOU

att 1991:106 Del A 292 ff.. Införandet ett förbud att överklaga s. av

vissa tingsrättsavgöranden borde därför enligt utredningen kombineras

med att fall är intressanta från ett system som garanterar som

prejudikatsynpunkt ändå kan bli prövade HD. Ett system utformat

av efter förebild det ventilsystem gäller för vissa hovrättsavgöranav som den ställde sig dock skeptisk till. Utredningen ansåg det vara en man opraktisk skapa prejudikat att tillåta överklagande till hovrätt. väg att Då måste hovrätten bedöma målet och för att det till slut skall även

komma under HD:s prövning krävs att någon av parterna vill överklaga hovrättens avgörande, vilket inte alltid är säkert. Språngöver-

klagande gick inte utredningen närmare in på. Utredningen anförde vidare det den domstol skall ta ställning till om en ventil att av som för överklagande skall öppnas krävs rätt god överblick över det en juridiska fältet för kunna bedöma det aktuella fallet är lämpligt att om prejudikat. I tingsrätterna handläggs många av de mål där regler som

överklagandeförbud skulle kunna införas tingsnotarier. För

om av utredningen föreföll det mindre välbetänkt att sätta ett så pass sofistihänderna på dem. Mot med överklagandeförkerat system i ett system bud talade vidare enligt Domstolsutredningen att det inte kunde röra sig än de allra mest bagatellartade frågorna och att hovrätterom annat därför inte skulle avlastas så mycket arbete samt att sådan ordna en ning skulle innebära ett rejält ingrepp i den hävdvunna rätten att få överklaga domstolsavgöranden. Mot denna bakgrund föreslogs inte några regler överklagandeförbud i ledet mellan tingsrätt och nya om hovrätt.

280 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT SOU 1995: 124

Konventionsâtaganden och internationella

förhållanden

Beträffande brottmål föreskrivs i art. 14:5 i 1966 års FN-konvention

att envar som befunnits skyldig till och dömts för ett brott skall ha rätt

att få skuldfrågan och det ådömda straffet omprövade högre instans av i enlighet med lag. Motsvarande bestämmelse finns i art. 40:2 i FN:s

barnkonvention och i art. 2:1 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. I tilläggsprotokollet görs undantag från

rätten att

få skuldfrågan och straffet omprövade högre instans veder-

av om

börande har dömts i första instans den högsta domstolen, han

av om

dömts efter det att en frikännande dom har överklagats eller fråga

om

är om mindre grova gärningar. Motsvarande undantag saknas i de båda FN-konventionerna. De två förstnämnda undantagen kan dock knappast anses stå i strid mot dessa konventioner. Då framstår det som mer tveksamt om det sistnämnda undantaget kan förenligt

anses med dessa. Redan under arbetet med art. 14:5 i 1966 års FN-kon-

vention framträdde emellertid den uppfattningen att mindre förseelser föll utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Detta synsätt ha

anses bekräftats av FN kommitté för mänskliga rättigheter i avgörandet :s

Sagar de Montajo år 1982. I detta fall uttalades att ett ettårigt fängel-

sestraff var allvarligt seri0us enough för 14:5 skulle nog att art.

vara tillämplig. Jfr Nowak, U.N. Covenant on Civil and Political Rights, CCPR Commentary, 267. Av detta avgörande torde den

s. slutsatsen kunna dras att ett överklagandeförbud i brottmål i ledet

mellan tingsrätt och hovrätt är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden om det begränsas till mål som avser brott med endast böter

i straffskalan. Överklagandeförbud i brottmål förekommer också inter-

nationellt. Som nämns i avsnitt 3.2.5 råder i Frankrike över-

klagandeförbud beträffande brottmålsdomar som meddelats

av Tribunal de Police och som avser brott för vilka inte strängare straff

än böter l 300 FRF eller fängelse fem dagar kan följa, under förut-

sättning att påföljden inte bestämts till fängelse eller att skadestånd inte

utdömts. Överklagandeförbudet hindrar dock inte prövning i Cour

en de Cassation.

Några konventionsåtaganden begränsar möjligheten införa

som att

förbud att överklaga avgöranden i tvistemål finns inte.

I Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål

bilaga art. 1 uttalas dock att det i princip skall möjligt

vara att ett avgörande fattat första instans kontrollerat andra instans. av av

Trots detta anges överklagandeförbud i rekommendationen

som ett av flera exempel på åtgärder kan tillgripas för säkerställa som att att

överinstansema endast prövar sådant det är lämpligt dessa

som att

SOU 1995: 124 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT 281

prövar. Internationellt är överklagandeförbud i tvistemål vanligare än i brottmål. Som nänmts i avsnitt 3.2.6 råder i Tyskland överklagandeförbud beträffande domar meddelade Amtsgericht i förmögenav hetsrättsliga mål om överklagandet inte avser ett högre värde än l 200 DEM. I Frankrike krävs att tvisteföremâlets värde överstiger 13 000 FRF 18 200 FRF målet avgjorts specialdomstolen för om av arbetsrätt, Conseil de Prodh0mmes för att ett mål skall i tas upp

Cour dAppel. Överklagandeförbudet hindrar dock inte en prövning

i Cour de Cassation. Beträffande beslut i processuella frågor och i ärenden finns inte några konventionsâtaganden som begränsar möjligheten att införa överklagandeförbud. I Frankrike råder överklagandeförbud för vissa ärendetyper, t.ex. vissa likvidationsärenden.

överväganden

Brottmål

Som anförts i inledningen till detta kapitel är det principiellt mycket tveksamt att helt utesluta vissa mål från möjligheten till överprövning. De mest bagatellartade målen kan dock i detta sammanhang sägas inta en särställning. För många av dessa kan det inte rimligt att anses råttsordningen tillhandahåller prövning i än instans. mer en För brottmålens del innebär det sagda att endast avgöranden som rör brott av förseelsekaraktär kan komma ifråga för överklagande-

förbud. Med hänsyn till att fråga är straffrättsligt

om ansvar anser

dock utredningen att det rättssäkerhetssynpunkt inte är acceptabelt

ur

att helt utesluta möjligheten att på ordinär väg ett felaktigt domslut rättat även om målet är att betrakta som bagatellartat. Möjligheten att ett felaktigt domslut rättat genom resning eller klagan över domvilla kan inte anses tillräcklig för att tillgodose de mycket höga krav på

rättssäkerhet som bör ställas i brottmål. Enligt utredningens mening bör därför inte några avgöranden i brottmål underkastade övervara

klagandeförbud. Den principiella invändningen mot att låta avgöranden

som rör brott av förseelsekaraktär vara underkastade överklagandeförbud skulle möjligen mildras något de aktuella förseelserna depenaom liserades. överträdelser vissa

av författningar skulle t.ex. kunna sank-

tioneras av avgifter som tas ut av administrativ myndighet och beslutet att ta ut sådan avgift kunna överklagas till tingsrätt. Detta gäller redan

för felparkering enligt lagen 1976:206 felparkeringsavgifter. I

om Tyskland tillämpas motsvarande ordning i väsentligt större utsträck-

ning än i Sverige, bl.a. vid överträdelser vissa trafikförfattningar

av

282 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

jfr avsnitt 3.2.6. Frågan vissa förseelser bör depenaliseras ligger om dock utanför utredningsuppdraget.

Tvistemål

Uppfattningen att rättsordningen inte bör tillhandahålla mer än en

instans i de allra mest bagatellartade målen framstår som mer Över-

tygande beträffande tvistemålen eftersom rättssäkerhetsaspekten inte gör sig riktigt lika starkt gällande i dessa mål som i brottmålen. Att ställa särskilt höga krav rättssäkerhet i brottmål är naturligt efter-

dessa mål till skillnad från dispositiva och flertalet indispositiva

som tvistemål kan sägas uttryck för statens maktutövning över med- - ge borgarna. Med hänsyn till rättsbildningen bör det emellertid inte komma i fråga att utesluta hela målkategorier från prövning i högre instans. Detta kan i allt väsentligt undvikas genom att den grupp mål vars

avgöranden skall omfattas överklagandeförbud bestäms utifrån

av

tvisteföremålets värde eller värdet av det överklagandet avser. Vissa

målkategorier rör dock regelmässigt låga värden. En värdegräns måste därför dras på sådant sätt att möjligheten till rättsbildning inom dessa

rättsområden inte påtagligt försvåras. Beträffande de indispositiva

tvistemålen finns varken möjlighet att användande av värdegenom

gränser eller på annat sätt urskilja en grupp mål av mer bagatellartat

slag varför avgöranden i dessa mål bör undantas från regler om sådant

förbud. Effektivitetsvinsterna av att införa ett överklagandeförbud som

träffa avgöranden i dispositiva tvistemål är visserligen beavser att gränsade eftersom de avgöranden skulle omfattas av överklagansom deförbud i och med utredningens förslag i avsnitt 5.5 även i fort-

sättningen kommer att vara underkastade krav prövningstillstånd.

Det är emellertid inte rimligt att hovrätten handlägger tvistemål som

anspråk väsentligen understiger samhällets kostnader för

rör som förfarandet och typiskt sett har mycket begränsad ekonomisk som betydelse för parterna i målet. Det kan ifrågasättas om inte hovrätterna

bör prioritera angelägna uppgifter, särskilt som arbetssituationen

mer inom hovrätterna flera håll är ansträngd. Därtill kommer att en

sådan begränsning i överklaganderätten som här diskuteras i många

fall skulle till fördel för parterna eftersom anspråkets storlek ofta vara

understiger de faktiska processkostnaderna och dessa inte annat än i mycket begränsad utsträckning ersätts motparten. Vidare bidrar ett

av

överklagandeförbud till ökad förutsebarhet när det gäller kostnader

en

och besvär för Ett överklagandeförbud kan därmed antas

en process. komma medföra att vissa parter i ökad utsträckning ges möjlighet att

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET 283 ATT

att processa i tingsrätt om små belopp. Det gäller särskilt parter som inte kan sprida ut sina kostnader på flera mål one-shot-litigants. Att det faktiskt kan vara svårt för dem att processa i tingsrätt småom belopp kan medföra att den materiella rätten inte får någon genom-

slagskraft när det gäller deras fall. Från konsumentsynpunkt skulle ett

överklagandeförbud således snarast fördel jfr 1973:87 vara en prop. s. 130, prop.198889:78 s. 42 f.. På grund av det anförda bör, trots relativt begränsade effektivitetsvinster, överklagandeförbud införas i de mest bagatellartade dispositiva tvistemålen i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Avgränsningen av de mål som skall vara underkastade överklagandeförbud kan, som sagts tidigare, antingen ske utifrån tvisteföremálets värde eller det värde som överklagandet avser. Det kan inte anses särskilt angeläget att tillåta en prövning i högre instans i de fall tvisteföremålets värde visserligen är högt men värdet av det som överklagandet avser är obetydligt. För att välja tvisteföremâlets värde som

utgångspunkt för avgränsningen talar dock att parterna redan när målet

inleds bör veta om tingsrättens dom kan överklagas. Detta inte minst på grund av den betydelse detta kan ha för intresset av att ingå en

förlikning. Vidare har denna ordning valts för att avgränsa FT-målen.

De tvistemål som skall omfattas av överklagandeförbud bör därför bestämmas utifrån tvisteföremâlets värde. Det värde vid vilket gränsen för överklagandeförbud bör dras måste, som tidigare framhållits, bestämmas på sådant sätt att i man möjligaste mån undviker att försvåra rättsbildningen på sådana rätts-

områden där tvister regelmässigt rör låga belopp. Detta är särskilt angeläget beträffande mål som förekommer i stor omfattning. I det

följande genomgås vissa frekventa rättsliga mellanhavanden som kan

komma att beröras av ett överklagandeförbud. Vad beträffar telefonabonnemang har för år 1994 den genomsnitt-

liga kvartalskostnaden för en privatabonnent beräknats till 765 kr.

Många privatabonnenter hade kostnader för sitt telefonabonnemang

som översteg 2 000 kr per kvartal och ett mycket stort antal privatabonnenter hade motsvarande kostnad för två kvartal. Det är vanligt

att abonnemangsavgifter för två kvartal förfallit till betalning innan an-

sökan om betalningsföreläggande ges in till kronofogdemyndigheten. Därtill kommer ett stort antal företagsabonnenter. Från HD har under de senaste 50 åren inte något fall refererats som rör telefonabonnemang där det omtvistade värdet understiger 2 000 kr. Kostnaden för hushålls-el för familj två och två barn i Stockholm been om vuxna räknas uppgå till 770 kr per kvartal. Ett stort antal hushåll använder dock även för att värma bostad och vatten. Kostnaden för upp en eluppvärrnd villa om 120 kvm boyta i Stockholm beräknas till 3 800

284 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

kr kvartal. Refererad praxis från HD under de senaste 50 åren per omfattar inte något fall som rör elabonnemang där det omtvistade värdet understiger 2 000 kr. Beslut om uttagande av TV-avgifter är direkt verkställbara [17 § lagen l989:4l om TV-avgift]. Invändningar mot uttagande av sådan avgift kommer därför i allt väsentligt att pröi samband med verkställigheten. Vad gäller barnomsorgsavgifter vas varierade år 1994 medelvärdet för familj med ett barn på daghem en båda föräldrarna förvärvsarbetar mellan l 400 kr och 2 200 kr per om månad. Innan tvist rör debitering av barnomsorgsavgift når en som domstolen har i regel flera månadsavgifter förfallit till betalning. Tvisteföremålets värde skulle då regelmässigt överstiga 2 000 kr. - Renhållningsavgifter för privatpersoner, främst sophämtningsavgifter, debiteras vanligtvis per år och uppgår i regel till omkring 1 000 kr. Under de senaste 50 åren har beträffande renhållningsavgifter endast ett fall refererats från HD. Mot bakgrund det anförda torde ett överklagandeförbud i vart av fall kunna införas för avgöranden i dispositiva tvistemål om tvisteföremålet understiger 2 000 kr utan att detta kommer att inverka menligt på rättsbildningen. Det kan emellertid hävdas att mål där tvisteföremålet uppgår till belopp ligger något högre också får anses så som bagatellartade att rättsväsendet endast bör tillhandahålla en prövning i instans. Även vid internationell jämförelse framstår den angivna en en gränsen låg. Det är dock naturligt att man vid införandet av ett som överklagandeförbud väljer en låg värdegräns. Det är bättre att höja gränsen det skulle visa sig motiverat än att i efterhand finna att om den valda värdegränsen ligger för högt. Mot denna bakgrund synes en tiondel basbeloppet 3 570 kr år 1995 vara en lämplig gräns. Geav att knyta värdegränsen till basbeloppet får denna automatiskt en nom indexuppräkning. Med den angivna värdegränsen skulle enligt den i bilaga 4 beskrivna målundersökningen 9 % av de mål som avgjora. des under perioden 1992-07-01--1993-06-30 ha omfattats av över-

klagandeförbudz.

Den angivna värdegränsen innebär dock att rättsbildningen kan försvåras. Att i förse bestämmelserna överklagandeförbud med om ventil för överklagande till hovrätt är inte något effektivt sätt att värna rättsbildningen främst det skälet att en prövning i HD förutom av sätter att någon av parterna vill överklaga hovrättens avgörande. En ventil inriktad på omedelbar prövning i HD skulle från denna utgångspunkt vara att föredra. Ett ventilsystem kräver emellertid att de som

3 I undersökningen har vid angivande av tvisteföremålets värde ränteyrkanden inte beaktats.

ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÃNSA FLÖDET 285

skall tillämpa systemet har eller skaffar sig god överblick över det en aktuella rättsomrádet. På grund härav och då ställning måste i tas varje mål till om ventilen skall öppnas kommer ett sådant system att orsaka ett visst merarbete i tingsrätterna. Det finns också risk att ett ventilsystem inriktat på omedelbar prövning i HD skulle medföra en

inte obetydlig ökning av mâltillströmningen till HD.

En annan lösning är att införa en möjlighet för tingsrätten att yrkande av part besluta att det aktuella målet inte skall undervara

kastat överklagandeförbud under förutsättning att parten gör sannolikt att det är av vikt för ledning rättstillämpningen att målet prövas

av av

högre rätt. Parterna vet då redan under målets handläggning det

om kommande avgörandet är underkastat överklagandeförbud och kan

anpassa sig därefter. Som antytts tidigare är det sannolikt förlikatt ningsbenägenheten ökar parterna är klara över målet endast om att kommer att handläggas i instans. Tingsrätterna blir också jämfört en med en ordning med ventil mindre belastade eftersom frågan - om att

undanta ett mål från tillämpning bestämmelsen överklagande-

av om förbud endast kommer efter yrkande och ställning endast upp av part

behöver tas till det av parten åberopade underlaget. Även denna lös-

ning kan möjligen ådra sig kritik för ineffektiv eftersom att vara den,

liksom ordning med ventil för överklagande till hovrätt, förutsätter

en att någon överklagar ytterligare gång för att HD skall kunna en ta

ställning till prejudikatfrågan. Med hänsyn till att förfarandet förut-

sätter yrkande av part torde det dock finnas utsikter i fall att vart en av parterna är intresserad av att föra målet vidare till HD. Mot denna bakgrund anser utredningen övervägande skäl tala för låta domar att

och beslut i dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde understiger en tiondel av basbeloppet omfattas överklagandeförbud med undan-

av tag för avgöranden i mål där part första gången han skall föra talan i målet framställer ett sådant yrkande och gör sannolikt det är att av vikt för rättstillämpningen att målet prövas högre rätt. av

Då överklagandeförbudet främst motiveras att rättsordningen

av inte bör tillhandahålla mer än en instans i de allra mest bagatellartade målen saknas anledning att helt undanta vissa måltyper, mål t.ex. som avgörs av tingsrätt i särskild sammansättning. Om den lag om grupp-

talan som föreslagits Grupptalanutredningen Ju 1991:04 införs,

av bör för de fall tingsrättens dom eller beslut överklagas för en grupp föreskrivas att det värde är avgörande för den

som om föreslagna

regeln om överklagandeförbud är tillämplig skall gälla hela gruppen.

Beräkningssättet överensstämmer med Grupptalanutredningens förslag när det gäller att bestämma värdet vid tillämpningen reglerna

av om prövningstillstånd SOU 1994:151 360 ff. och 654 f.. s.

286 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

Det kan ifrågasättas om inte avgöranden i mål som jämlikt l kap. 3 d § andra stycket RB undantagits från FT-reglerna bör vara undan-

tagna från reglerna om överklagandeförbud.

Enligt det nämnda lagrummet skall ett mål som annars skulle handlagts ett FT-mål undantas från FT-reglerna om part första gången som han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen andra föreliggande rättsförhållanden. Detta undantag är av annorlunda utformat än det undantag som föreslagits från regeln om överklagandeförbud. Det finns t.ex. inte någon möjlighet att undanta

ett mål från FT-reglerna enbart av det skälet att målet är av prejudi-

katintresse. För att ett mål har prejudikatintresse skall undantas som

från l kap. 3 d § RB krävs sålunda om den bakomliggande tvisten

inte rör ett värde överstigande ett halvt basbelopp att part gör sannolikt att målet är synnerlig betydelse för bedömningen av andra av

föreliggande rättsförhållanden. Om målet undantas från 1 kap. 3 d § RB kommer avgörandet att vara underkastat krav prövningstill-

stånd. Eftersom det är angeläget att få fram prejudikat bör enligt utredningens uppfattning inte kravet på undantag från 1 kap. 3 d § RB

såvitt mål med prejudikatintresse vara högre än det som ställs

avser

för att få prejudikatdispens i hovrätt. Undantaget i 1 kap. 3 d § RB omfattar även mål utan att ha prejudikatintresse har betydelse för

som ett stort antal fall. Intresset att dessa inte handläggs enligt FT-regav lerna torde kunna tillgodoses den lag om grupptalan som föregenom

Grupptalanutredningen. Som redan framgått omfattar undan-

slagits av taget i 1 kap. 3 d § RB också mål där den bakomliggande tvisten rör värde överstigande ett halvt basbelopp. Beträffande denna kategori ett mål är det i allmänhet möjligt för parterna att undvika FT-reglerna yrkandet till värdegränsen. I vissa sådana fall kan genom att anpassa dessa även undvikas att part för en fastställelsetalan. Betydelgenom att kunna undanta mål där den bakomliggande tvisten rör ett sen av högre värde är därför mycket begränsat. Det anförda talar för att l kap. 3 d § RB undantas från tillämpning endast det är vikt för rättstillämpningen att målet prövas av om av högre rätt. En reform i enlighet härmed skulle även innebära att möjligheten att undanta ett mål från 1 kap. 3 d § RB skulle korrespondera med möjligheten att undanta ett mål från den föreslagna regeln om överklagandeförbud. En så långtgående förändring av bestämmelsen i l kap. 3 d § RB torde dock förutsätta en mer ingående analys av FTreglerna. En sådan kan inte ligga inom ramen för utredningsanses uppdraget.

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT 287

Trots vad som nu sagts är det angeläget att regeln i 1 kap. 3 d § andra stycket RB och reglerna om överklagandeförbud, så långt detta med nuvarande lydelse av l kap. 3 d § RB är möjligt, samordnas i de mål som har prejudikatintresse. Det skulle lämpligt att åstadkomvara ma en automatik mellan undantag från FT-reglerna och undantag från överklagandeförbud så att ett avgörande i ett mâl med prejudikatintresse inte underkastas överklagandeförbud för att parten glömt att även framställa ett yrkande om undantag från ett sådant förbud. I avvaktan på en översyn av FT-reglerna kan samordningsbehovet, utan att skapa nya gränsdragningsproblem, tillgodoses genom att det införs en regel av innebörd att ett beslut enligt 1 kap. 3 d § andra stycket RB att undanta ett mål från samma paragrafs första stycke även får till följd att en dom eller ett beslut i målet är undantaget från överklagandeförbud. När det gäller enskilda anspråk som handläggs tillsammans med brottmål är det mindre träffande att tala bagatellartade tvistemål om som det inte är rimligt att pröva i än instans. I dessa fall är mer en

skadeståndsskyldigheten regelmässigt en följd av utgången i brott-

målet. Skulle hovrätten göra bedömning i skuldfrågan än en annan

tingsrätten är det rimligt att skadeståndsskyldigheten bedöms i enlighet

dänned. Överklagandeförbudet bör därför kompletteras med en regel

enligt vilken ett enskilt anspråk får överklagas utan hinder detta av förbud om brottmålsdomen överklagas beträffande ansvarsfrågan

skuldfrågan om 51 kap. 23 a § RB inte avskaffas3 och överklagandet

hänför sig till samma gärning som det enskilda anspråket. Om ett enskilt anspråk avskiljs i tingsrätten och brottmålet överklagas bör, om tvisteföremålets värde understiger tiondel basbeloppet, tvisteen av

målet vilandeförklaras i avvaktan att det föreligger ett lagakraft-

vunnet avgörande i brottmålet. Ett eninstansförfarande ställer höga krav på rättegången i tingsrätt. De mål som enligt förslaget omfattas av överklagandeförbud bör därför inte handläggas av notarier. Detta innebär dock inte några större förändringar av tingsrätternas handläggningsrutiner eftersom de tvistemål som skulle omfattas överklagandeförbud endast undanav tagsvis får handläggas av notarier [jfr 19 § första stycket tolfte punkten och 20 § förordningen 1979:572 med tingsréittsinstruktion]. Att

ställa krav på att endast ordinarie domare skulle få handlägga mål

som är underkastade överklagandeförbud kan dock inte motiverat anses eftersom de mål som enligt förslaget skulle omfattas överklagandeav förbudet i de flesta fall enklare beskaffenhet. är av

3Jfr avsnitt 6.2.2 och bilaga 7.

288 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

Som framgår avsnitt 7.2.1 är ett avtal varigenom parterna förav bundit sig att inte överklaga tingsrätts eller hovrätts dom inte giltigt i FT-mål det ingåtts före tvistens uppkomst. I 198889:78 s. om prop.

42 uttalade departementschefen att överklagandeförbud dittills inte

något negativt från konsumentsynpunkt, snarare tvärtom. ansetts vara

Trots detta ansåg departementschefen att mål mindre värden skulle

om undantas från möjligheten att före tvistens uppkomst avtala om över-

klagandeförbud. Då utgallringen av de mål som kunde komma under HD:s prövning redan effektiv genom tillståndsprövningen i hov-

var

rätterna fanns det enligt departementschefen inte skäl att ytterligare

söka hindra flödet FT-mål till HD. Man borde i stället vara rädd av

de få mål prejudikatvårde kunde komma under HD:s pröv-

om av som ning på den centrala civilrättens och konsumenträttens områden. Möj-

ligheten att hänskjuta en prejudikatfråga till HD under pågående rätte-

gång ansågs inte komma till någon större användning i FT-mål.

Vidare enligt departementschefen behovet av en förbättrad preju-

var dikatbildning stort i fråga om dessa mål, alldeles särskilt på konsu-

menträttens område. Dessa skäl talade enligt departementschefen med

styrka för FT-mål borde undantas från möjligheten att ingå avtal att

överklagandeförbud före tvistens uppkomst.

om

Risken för att prejudikatbildningen skulle försvåras genom att FT-

mål omfattades möjligheten att före tvistens uppkomst avtala att av inte överklaga tingsrätts eller hovrätts dom skall emellertid inte överdrivas. För den parten skulle det fördel att kunna ingå svagare vara en sådana avtal. Kostnaderna kan överblickas på ett bättre sätt och den

starkare kan inte använda de ökade kostnader som är förenade

parten

med prövning i högre instans som ett påtryckningsmedel för att

en förmå den parten att efterge sin rätt. Vidare blir tvisten snabbt svagare avgjord. Utredningen därför att det saknas anledning att för FTanser målen bibehålla nuvarande begränsning möjligheten att före tvistens av uppkomst avtala inte överklaga tingsrätts dom i 49 kap. 2 § första att stycket andra meningen RB. Samma ordning bör gälla avtal som rör hovrätts dom.

Ö-mål

Ö-mål mycket skiftande karaktär. Med hänsyn till prejudikat-

är av

bildningen inte några typer processuella frågor eller kategorier av

av

ärenden helt uteslutas från prövning i högre instans. En beloppsgräns föreslagits i föregående avsnitt är inte heller ändamålsenlig efter-

som flera de aktuella målen rör sådant som inte kan åsättas något som av värde, tillåtande viss bevisning, nanmändring och adoption. t.ex. av

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÃNSA FLÖDET ATT 289

Även beträffande mål har anknytning till penningbelopp eller som värderbar egendom kan svårigheter uppkomma. Skall t.ex. i ett mål där part överklagat ett utmätningsbeslut värdet av den utmätta egendomen eller det belopp för vilket utmätning sökts vara avgörande En grupp beslut som möjligen skulle kunna omfattas av överklagandeförbud är de interimistiska besluten. Det är också den grupp mål som internationellt ofta framhålls som lämplig att underkasta begränsningar i rätten att överklaga jfr art. 32d Europarådets rekommendation för att förbättra appellationsförfarandet i tvistemål. Enligt gällande rätt kan i familjemål interimistiska beslut meddelas beträffande bl.a. underhållsbidrag, vårdnad, umgängesrätt och kvar-

boenderätt se närmare 14 kap. 15 och 16 §§ ÄktB samt 6 kap.

20 § och 7 kap. 15 § FB. Tingsrätten meddelar i regel interimistiska beslut i dessa mål efter förhandling. Hovrätten, som nästan utan undantag avgör dessa mål på handlingarna, har vid sin prövning många gånger sämre förutsättningar att bedöma aktuella frågor. Att låta tingsrättens interimistiska beslut under rättegången i familjernál omfattas av överklagandeförbud skulle inte innebära att prejudikatbildningen blir lidande eftersom de aktuella frågorna kan prövas utan inskränkning i samband med överklagande av dom i målet. Vidare har parterna möjlighet att få det interimistiska beslutet omprövat i tingsrätten om skäl för det skulle uppkomma. I hovrätterna förekommer ett relativt stort antal mål som avser interimistiska beslut i familjemål. Enligt den i bilaga 4 a. beskrivna mâlundersökningen avsåg år 1990 7 % och under perioden 1992-07-01--1993-06-30 5 % avgörandena av i Ö-mål interimistiska beslut i familjemål. Ett förbud överklaga mot att sådana beslut skulle innebära inte obetydliga effektivitetsvinster för hovrätterna, inte minst eftersom målen skall handläggas med förtur och därför många gånger inverkar menligt avdelningens planering. Det anförda talar för att överklagandeförbud bör införas för av tingsrätt fattade interimistiska beslut i familjemål. När det gäller interimistiska beslut om vårdnad och umgängesrätt är det dock, med hänsyn till hur stor betydelse dessa beslut kan få för den slutliga bedömningen av vårdnadstvisten och rätten till umgänge, tveksamt om en sådan ordning är godtagbar. Utredningen därför att ett anser interimistiskt beslut om vårdnad eller umgängesrätt även i framtiden bör kunna överklagas till hovrätt. Detsamma bör gälla beslut som

Möjligheten att resningsvägen angripa ett interimistiskt beslut om vårdnad jfr NJA 1988 s. 429 kan enligt utredningens mening inte ge parterna tillräckligt skydd mot felaktiga avgöranden om interimistiska beslut om vårdnad skulle underkastas överklagandeförbud. Ett interimistiskt beslut om umgänge med barn kan för övrigt inte bli föremål för resning, NJA 1992 s. 420.

290 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

avgör hos två vårdnadshavare barnet skall bo. Vid sådant vem av förhållande kan ifrågasättas om det finns anledning att införa över-

klagandeförbud beträffande interimistiska beslut om kvarboenderätt

och underhållsbidrag. Har makarna barn är det interimistiska beslutet vårdnad ofta avgörande betydelse för frågan om vem av makarom av skall bo kvar i det hemmet i avvaktan bodelna som gemensamma ning. Ett överklagandeförbud begränsat till underhâllsbidrag skulle inte innebära särskilt effektivitetsvinster för hovrätterna. Överstora

klagandeförbudet skulle inte kunna omfatta de fall där frågan om

underhållsbidrag aktualiseras som en följd av att klaganden även överklagat del det interimistiska beslutet som inte är underkastat en av

begränsningar i rätten att överklaga, t.ex. vårdnaden. Överklagande-

förbudet skulle följaktligen behöva inskränkas till de fall då klaganden

enbart överklagade det interimistiska beslutet om underhållsbidrag. Sådana Överklaganden är dock inte särskilt frekventa. Mot bakgrund

det anförda lägger inte utredningen fram något förslag om överav

klagandeförbud i ledet mellan tingsrätt och hovrätt för interimistiska

beslut i familjemål. Från flera håll har den åsikten framförts att beslut om kvarstad som fattas utan kommunikation bör vara underkastade överklagandeförbud. Ett sådant interimistiskt beslut kan fattas begäran av sökanden om

fara är i dröjsmål 15 kap. 5 § tredje stycket RB. Vad som i det

följande anförs interimistiska beslut om kvarstad gäller även interiom mistiska beslut om sådana åtgärder som avses i 15 kap. 3 § RB. Ett interimistiskt beslut kvarstad kan överklagas särskilt 49 om

kap. 5 § sjätte punkten RB5. Så snart svaranden inkommit med yttran-

de eller tiden härför gått ut tas yrkandet upp till förnyad prövning. Det kan tyckas omotiverat att svaranden i de fall interimistisk kvarstad beviljas skall ha möjlighet att få kvarstadsfrågan prövad både i hovrätten och i tingsrätten, särskilt när tingsrätten tar upp kvarstadsfrâgan

till förnyad prövning så fort denne yttrat sig och även det senare

kvarstadsbeslutet kan överklagas till hovrätten. Vidare kommer hov-

sMotsvarande gäller sådana interimistiska beslut om vite inom den immaterialrättsliga lagstiftningen fattas utan kommunikation eftersom 37 a § som andra stycket vammärkeslagen 1960:644, 53 a § femte stycket lagen 1960:729 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 57 a § femte stycket patentlagen 1967:837, 35 a§ femte stycket mönsterskyddslagen 1970:485, 36 § femte stycket växtförädlarrättslagen 1971:392, 15 § a sjunde stycket firmalagen 1974:156 och 9 a § femte stycket lagen 1992: 1685 skydd för kretsmönster i halvledarprodukter beträffande överklaom gande sådana beslut hänvisar till vad som föreskrivs om talan mot beslut av enligt 15 kap. RB. Detsamma gäller interimistiska vitesförbud mot att nyttja eller röja företagshemlighet som fattas utan kommunikation [l3§ andra stycket lagen 1990:409 om skydd för féretagshemligheter].

1995:124 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET 291 SOU ATT

rätten att ha ett delvis annat material att grunda sin prövning än vad tingsrätten hade eftersom hovrätten genom överklagandet fått del av motpartens inställning till kvarstadsyrkandet, vilket måste anses tvek-

samt med hänsyn till instansordningens princip. Det bör dock noteras

att prövningen i hovrätten bara blir aktuell om hovrätten hinner ta ställning till överklagandet innan tingsrätten nytt prövat kvarstadsfrågan. Ett överklagandeförbud skulle inte försvåra rättsbildningen eftersom rätten att klaga beslutet om kvarstad sedan svaranden haft tillfälle att yttra sig givetvis skulle vara kvar om överklagandeförbud infördes för det interimistiska beslutet. I de fall interimistisk kvarstad inte beviljas kan dock ett överklagandeförbud allvarliga konsekvenser för sökanden. Att avvakta kommunikation med motparten skulle i många fall innebära att möjligheten till kvarstad går förlorad. Motparten skulle tillfälle att t.ex. överföra penningmedel annan, undanskaffa lösöre eller låta fartyg avresa. Om kvarstadsinstitutets effektivitet skall bibehållas bör således ett överklagandeförbud inte omfatta sökanden. Att införa ett överklagandeförbud endast skulle som omfatta den som drabbats av kvarstad kan möjligen framstå som tveksamt från principiell utgångspunkt eftersom parterna då inte skulle ges samma formella möjligheter att ta till vara sin rätt i processen. I normalfallet försämras dock inte svarandens möjligheter att ta till sin vara rätt med en sådan ordning. Han kan omedelbart påkalla en omprövning i tingsrätten och, om kvarstaden inte hävs, därefter genast överklaga tingsrättens beslut till hovrätten som är skyldig att pröva målet med förtur. Det finns emellertid situationer då tiden från det att tingsrätten fattat det ursprungliga beslutet till dess svaranden kan få kvarstadsbeslutet prövat av hovrätten blir för lång tingsrätten först på om

nytt skall ta ställning till kvarstadsfrågan. Utredningen anser därför att

inga beslut om interimistisk kvarstad bör underkastas överklagandeförbud. Interimistiska beslut förekommer också i olika typer av domstols-

ärenden se t.ex. 10 kap. 16 och 17 §§, 11 kap. 18 20 § andra

stycket och 23 § tredje stycket FB 19 kap. 10 § ÄB. Flera skäl samt talar mot att sådana beslut skall vara underkastade överklagandeförbud. Hovrätten kan inte anses ha sämre möjligheter än tingsrätten att bedöma dessa frågor. Handläggningen är i regel skriftlig både i tingsrätten och i hovrätten. Besluten är ofta av ingripande karaktär och kan ha stor betydelse för den enskilde. Vidare torde dessa beslut överklagas relativt sällan varför ett överklagandeförbud skulle få mycket begränsad betydelse för hovrättens arbetssituation. Utredningen anser därför att interimistiska beslut i domstolsärenden inte bör omfattas av överklagandeförbud.

292 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

7.3 Rättelse, och

komplettering omprövning

Sammanfattning: Utredningen anser att rättelseinstitutet inte bör utvidgas. Beträffande komplettering föreslås att den tid inom vilken komplettering kan ske utsträcks till sex månader från det att domen vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelats bör dock förutsätta initiativ av part och att motparten inte motsätter sig kompletteringen. Enligt utredningens uppfattning bör regler om omprövning inte införas i RB.

7.3.1 Gällande rätt

Rätten får besluta om rättelse om den finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende 17 kap. 15 § första stycket och 30 kap. 13 § första stycket RB. Oriktigheten kan avse vad som helst och det spelar ingen roll hur betydelsefull felaktigheten är. Rättelse kan ske oavsett om avgörandet vunnit laga kraft eller inte. I motsats till vad som gäller vid domvilla finns inte någon tidsfrist inom vilken frågan måste tas upp. Rättelse kan t.ex. äga rum om domstolen beslutat viss utgång men grund av skrivfel eller annat sådant förbiseende kommit att i avgörandet uttrycka något annat eller om rätten i avgörandet har givit ett riktigt uttryck sitt beslut på grund av en felräkning eller ett annat förbiseende vid beslutsmen fattandet utgått från en felaktig uppfattning om ett sakförhållande. Rättelsemöjligheten kan däremot inte användas när felet har uppkommit genom att rätten har förbisett ett visst lagrum eller rättsfall eller tillämpat en sådan rättskälla fel eller lämnat utan beaktande visst processmaterial som skulle ha lett till en annan bedömning av målet eller en viss fråga. Förenklat uttryckt kan rättelsemöjligheten sägas avse fall där domstolen, part eller annan i princip tänkt rätt men handlat fel. I brottmål får rätten, åklagarens begäran, även besluta om rättelse när den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan att detta avslöjats under rättegången 30 kap. 13 § tredje stycket RB. Komplettering av ett avgörande får ske om rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller slutligt beslut 17 kap. 15 § andra stycket och 30 kap. 13 § andra stycket RB. Har rätten underlåtit att uttala sig om en kvarstad eller ett beslag som beslutats under målets handläggning kan dock komplettering inte ske eftersom sådana säkerhetsåtgärder, grund av

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT 293

att dessa inte gäller längre än till dess dom meddelas, vid sådant förhållande anses hävda° JO 199394 s. 41 med hänvisningar. Komplettering kan inte ske med ett ställningstagande till en fråga som en part glömt att aktualisera på rätt sätt, t.ex. en interimistisk fråga eller en rättegångskostnadsfråga. Vidare saknas möjlighet att komplettera ett avgörande om rätten glömt ett moment i prövningen av själva saken. En komplettering måste komma till stånd inom två veckor från avgörandet. Anledningen härtill är att lagstiftaren velat part rimlig tid ge

att överklaga avgörandet i sin helhet efter att komplettering ägt rum.

Bestämmelserna om rättelse och komplettering är fakultativa. Rättelse av betydelselösa felaktigheter kan således underlåtas. Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt 17 kap. 15 § tredje stycket och 30 kap. 13 § fjärde stycket RB. I fråga om förbiseenden av part är motpartens inställning särskild betydelse när av rätten skall ta ställning till om avgörandet skall rättas. Om motparten med godtagbara skäl motsätter sig att rättelse sker, t.ex. under åberopande av att han skulle ha drivit processen på annat sätt, bör hans önskemål normalt tillgodoses. Då får det felaktiga avgörandet angripas på annat sätt. Skyldigheten att parterna tillfälle att yttra sig ge anses inte innefatta någon ovillkorlig skyldighet att delge parterna ett föreläggande på det sätt som föreskrivs i delgivningslagen 1970:428. Det torde i normalfallet räcka med en telefonkontakt eller ett meddelande i lösbrev. Ett beslut om rättelse eller komplettering skall möjligt om antecknas på varje exemplar av avgörandet. Beslutet är att betrakta som ett slutligt beslut och kan överklagas. Domstolen kan i många situationer utan uttryckligt lagstöd ompröva ett under rättegången meddelat beslut processuell natur, t.ex. ett av

beslut att sätta ut ett mål till huvudförhandling eller beslut tidpunk-

om ten för dom. I andra fall framgår uttryckligen lagtext att ett icke av slutligt beslut som meddelas under rättegången får omprövas, t.ex. se

24 kap. 19 § RB och 7 kap. 15 § tredje stycket FB. Vidare före-

kommer regler om att domstolen under vissa förutsättningar kan ompröva saken utan hinder av att ett avgörande har vunnit laga kraft och rättskraft. Regler av det slaget förekommer bl.a. såvitt gäller familjerättsliga underhållsbidrag. I dessa fall ändras emellertid inte det tidigare beslutet utan det tillkommer ett nytt beslut, i princip inte har som tillbakaverkande kraft, men som i övrigt upphäver verkningarna det av tidigare beslutet. Domstolen är i vissa fall skyldig att i samband med

Om vinner målet vid huvudförhandling framställt part som en begäran om säkerhetsåtgärd och domstolen glömmer bort att pröva denna begäran torde dock komplettering kunna ske.

294 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

dom ompröva beslut med interimistisk karaktär, se t.ex. 24 kap. 21 § RB samt 6 kap. 20 § andra stycket och 7 kap. 15 § andra stycket FB. I övrigt saknas möjlighet till omprövning i brottmål och tvistemål. Beträffande ärenden är dock möjligheten till omprövning mer långtgående. För dessa gäller fr.o.m. den 1 juli 1990 bestämmelser om omprövning i 9 a och 9 b §§ lagen 1946:807 om handläggning av domstolsärenden ärendelagen vilka motsvarar reglerna om omprövning i förvaltningslagen 1986:223. Finner tingsrätten att ett beslut den har meddelat första instans är uppenbart oriktigt på som som grund nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall av rätten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Att omprövning förutsätter att det inte uppstår nackdelar för enskild part innebär att omprövning normalt inte bör förekomma i ärenden där tvâ enskilda parter står mot varandra och sålunda företer stora likheter med de mål som som handläggs enligt RB. Skyldigheten att ompröva gäller även om beslutet överklagas. Skyldigheten gäller dock inte, om tingsrätten har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att rätten ändrar sitt beslut. En part har inte rätt att få beslutet omprövat om han begär omprövning sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut. Ett beslut om omprövning är ett slutligt beslut och kan överklagas. Motsvarande bestämmelser har upptagits i förslaget till lag om domstolsärenden lagrådsremiss En ny ny lag om domstolsärenden.

7.3.2 Frågans tidigare behandling

RB:s bestämmelser om rättelse var ursprungligen konstruerade så, att rätten, den fann att dom eller beslut till följd av skrivfel, missom räkning eller något annat dylikt förbiseende innehöll uppenbar oriktighet, fick meddela beslut om rättelse sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig. Den allmänna uppfattningen var att endast felaktigheter begångna av rätten kunde bli föremål för rättelse. Skyldigheten att bereda parterna tillfälle att yttra sig saknade undantag.

I Ds Ju 1976:8, Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän dom-

stol, låg till grund för Rättegångsutredningens direktiv, anfördes som att det förelåg behov av smidigare rättelsemöjligheter av uppenbara fel i domar och beslut än vad dåvarande bestämmelser medgav s. 97. Direktiven till Rättegångsutredningen omfattade frågor om rättelse och omprövning dir. 1977:10. Genom ett regeringsbeslut den 11 december 1986 uppdrog emellertid regeringen till en särskild utredare att

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET 295 ATT

med utgångspunkt från Rättegångsutredningens direktiv överväga bl.a. dessa frågor. Den särskilde utredaren föreslog att möjligheten till rättelse även skulle avse det fallet att det är en part eller annan som skrivit eller räknat fel eller gjort sig skyldig till annat sådant förbiseende och därigenom orsakat en uppenbar oriktighet i domstolens avgörande. Vidare föreslogs att en domstol skall ha möjlighet att komplettera sitt eget avgörande om domstolen av förbiseende underlâtit att i samband med sitt avgörande fatta beslut i en särskild fråga, t.ex. en interimistisk fråga, en kostnadsfrâga eller en fråga om avräkning av häktningstid. Härutöver föreslogs att en speciell rättelsemöjlighet infördes för de fall där en misstänkt uppger oriktigt nanm och senare står till svars för gärningen och döms under detta nanm. Såvitt gällde ärenden vid domstol föreslogs att rättelse, komplettering och omprövning skulle kunna överensstämde med förvaltningslagens regler. ske på sätt som Tanken på att i övrigt införa omprövningsregler avvisades. Några processrättsliga frågor, Ds 1988:66 s. 64 ff. Den särskilde utredarens förslag kom i nu berörda avseenden att leda till den lagstiftning som redogjorts för i avsnitt 7.3.1. Samtidigt infördes ett undantag från skyldigheten att bereda parterna tillfälle att yttra sig, om detta är uppenbart obehövligt. Prop. 198990:71 s. 49 ff., bet. 198990:JuU32, rskr. 198990:292. Domstolsutredningen hänvisade såvitt avser tingsrätts möjlighet att ompröva sina egna avgöranden till ovan nämnda departementspromemoria och den därpå grundade lagstiftningen SOU 1991:106 Del A s. 308. Rättelse och komplettering berördes inte av Domstolsutredningen.

7.3.3 överväganden

Utgångspunkten

Rollfördelningen mellan instanserna bör enligt utredningens uppfattning bygga principen att felaktiga avgöranden skall rättas i högre instans. Hovrätten har till uppgift att rätta felaktiga avgöranden meddelade av tingsrätt medan HD:s uppgift att rätta felaktiga hovrättsavgöranden i huvudsak är begränsad till fel som kan angripas med extraordinära rättsmedel. Denna uppfattning motiveras inte minst av att det generellt sett torde vara förenat med större rättssäkerhetsgarantier att en domstol som tidigare inte tagit ställning till det ifrågasatta avgörandet kontrollerar dess riktighet. Vidare är det en grundläggande princip att ett avgörande som vunnit laga kraft skall vara

296 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

orubbligt. Mot dessa principer måste vägas behovet av att snabbt och enkelt kunna rätta vissa uppkomna felaktigheter. Det är uppenbart att reglerna om rättelse, komplettering och omprövning tillhandahåller ett effektivare sätt att ändra felaktiga avgöranden än reglerna överom klagande och extraordinära rättsmedel. De domare som skall tillämpa de förra reglerna är redan insatta i målet eller ärendet varför ändringen kan ske snabbt utan någon större arbetsinsats. Detta torde både för berörda parter och för domstolsväsendet till fördel kostvara ur nadssynpunkt. Kan första instans själv rätta, komplettera eller ompröva ett felaktigt avgörande leder detta också till en minskning av hovrätternas arbetsbörda. Det finns således anledning att inom ramen för detta utredningsuppdrag undersöka om det finns förutsättningar att utvidga möjligheterna att rätta, komplettera och ompröva domar och beslut. Mot bakgrund av det som ovan anförts rollfördelningen om mellan instanserna bör dock tillämpningsområdet för rättelse, komplettering och omprövning vara begränsat och endast avse klara fall. Vidare bör det finnas en möjlighet att överklaga sådana beslut.

Rättelse

Om man med rättelse avser korrigering av oriktighet till följd av förbiseende kan konstateras att utrymmet för att utvidga tillämpningen av detta institut inte är särskilt stort. Som framgått föregående av avsnitt är det inte enbart domstolens förbiseende som kan föranleda rättelse utan även parts eller annans förbiseende. För att generellt utöka tillämpligheten torde det vara nödvändigt att låta bestämmelserna även omfatta oriktigheter som inte är uppenbara. Att även icke uppenbara oriktigheter rättas kan måhända inte till nackdel synas vara för enskild part eftersom domen innan rättelsen företagits inte ger uttryck för dess rätta innehåll. Om avgörandet innehåller oriktigheter

som parterna inte omedelbart uppfattar som oriktiga kan parterna

emellertid acceptera utgången och inrätta sig efter denna. Att domstolen i dessa fall efter en tid beslutar om rättelse kan inte lämpanses ligt. Har avgörandet vunnit laga kraft saknas dessutom möjlighet att överklaga domen. Ett överklagande kanske skulle ha skett domens om rätta innehåll framgått redan från början. När felet inte är uppenbart bör därför eventuell rättelse ske initiativ part ett extraav genom ordinärt rättsmedel. Rättelseinstitutet bör således inte utvidgas. Som framgår av avsnitt 7.3.1 skall parterna beredas tillfälle att

yttra sig innan beslut om rättelse och komplettering fattas, det inte

om är uppenbart obehövligt. Det torde inte föreligga något behov att

ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÃNSA FLÖDET 297

införa ytterligare inskränkningar i skyldigheten bereda

att parterna tillfälle att yttra sig innan sådant beslut fattas.

Komplettering

Att utöka möjligheten till komplettering dvs. att utöka möjligheterna

att företa en prövning förbiseende inte tidigare

som av företagits så

att den även omfattar prövning ett rörande själva saken av moment är inte praktiskt genomförbart. Som påpekats i den nämnda departeovan mentspromemorian är det svårt att beträffande sådana moment dra en

skiljelinje mellan vad som prövats inte prövats Ds 1988:66

resp. s. 87 f.. Även i

fortsättningen bör därför kompletteringsmöjligheten

vara begränsad till de övervägande processuella frågor som tas upp i beslut.

Som framgår avsnitt 7.3.1 måste enligt gällande regler kom-

av plettering ske inom två veckor från det avgörandet meddelats. att

Denna begränsning i tiden har motiverats beslut

av att ett om kom-

plettering kan förändra de förutsättningar från vilka har utgå

part att när han bedömer om det tidigare avgörandet skall överklagas. Han

skall därför alltid ha möjlighet överklaga att det tidigare avgörandet om detta kompletterats. Om den tid inom vilken avgörandet kan kom-

pletteras gått till ända det ännu inte vunnit laga kraft kan men part få

till stånd en komplettering att överklaga avgörandet. Har

genom avgörandet vunnit laga kraft torde part vill få till stånd beslut i som ett

en fråga som skulle ha prövats i samband med domen eller det slutliga

beslutet hänvisad till klagan över domvilla. Det torde vara inte vara möjligt att väcka talan rörande processuell fråga domstolen ny en som

glömt att pröva Ds 1988:66 88. Att det två veckor

s. senare än från det att ett avgörande meddelats upptäcks rätten förbiseende att av underlåtit att fatta ett beslut skulle ha meddelats i samband som med dom eller slutligt beslut torde inte vara helt ovanligt. I förhållande till

komplettering framstår både överklagande och klagan över domvilla

som tämligen omständliga förfaranden. Det skulle således i enlighet med vad som ovan anförts kunna till fördel både för del vara en parter

och för domstolsväsendet om komplettering kunde ske även efter den nu gällande tvåveckorsgränsen. Tingsrättens möjlighet till komplettering bör dock inte omfattande än de möjligheter högre

vara mer rätt har att bifalla klagan över domvilla. Enligt 59 kap. l § första stycket fjärde punkten jämförd med 59 kap. 2 § andra stycket RB torde kla-

gan över domvilla i fall då tingsrätten förbiseende underlåtit

av att fatta ett beslut skulle ha meddelats i samband med som en dom eller ett slutligt beslut behöva ske inom månader från laga kraft. Följsex

ÅTGÄRDER BEGRÄNSA FLÖDET 298 FÖR ATT

till klagan över domvilla är att domen undanröjs. En dom den av bifall

undanröjas detta inte framgår 59 kap.

torde kunna partiellt även om av Enligt Gärde m.fl. bör undanröjandet, om rättegångsfelet avser

RB.

domen kan särskiljas från domen i övrigt,

allenast en del av som

sådan del Nya Rättegängsbalken jämte lagen uppenbart avse allenast

868. Welamson kommer till samma slutsats dess införande, s. om kap. 26 § RB analogt Domvillobesvär av tredje att tillämpa 50 genom

Rättegång VI, 3:e uppl., 253. Att ett undan-

s. 66 f., jfr även s. man,

partiellt förutsätts också EkelöfBoman Rättsröjande kan vara av

uppl., 148. I de fallen domvilla består i att tingsmedlen, 11:e s.

underlåtit att fatta beslut saknas det självfallet utrymme att

rätten

direkt efter ordalydelsen. I dessa fall torde det tillämpa bestämmelsen

med gällande rätt att hovrätten vid bifall till klagan

dock vara förenligt

tingsrätten inte tagit ställning till en viss över domvilla konstaterar att

âterförvisar målet i denna del. Att hovrätten i en sådan fråga och

undanröja hela domen eller beslutet situation skulle vara tvungen att

bifall till klagan över domvilla enligt 59 det skälet att följden av av skulle kunna leda till högst irratio-

kap. 1 § RB alltid är undanröjande

det fallet att tingsrätt som handlagt nella resultat. T.ex. kan nämnas en

komplicerat tvistemål med många parter skulle ha ett omfattande och

ställning till rättegângskostnadsyrkande och detta inte

glömt att ta ett

vunnit laga kraft. I ett sådant fall skulle hov-

upptäcks förrän domen

berättigade framställt klagan över domvilla, rätten, om den parten en

tingsrättens dom och återförvisa målet till tvungen att undanröja vara

skulle handlägga målet i sin helhet. Att det tingsrätten som på nytt

den beskrivna skulle förenligt med gällande

i en situation som vara

återförvisa målet såvitt den bort-

rätt att utan undanröjande avser stöd HD:s beslut den 3 april 1986, SÖ 214, glömda frågan vinner av

Ö hade överklagat ett tingsrätten medi mål 108484. En kvinna av

i handräckningsmâl. Hovrätten upphävde utslaget men tog

delat utslag

eftersom olika skäl inte

kvinnans kostnadsyrkande man av

inte upp

kostnadsräkningen. HD fann, efter det att kvinnan

uppmärksammat domvilla, sådant rättegångsfel som avses i 59

anfört klagan över att

fjärde punkten RB

kap. 1 § första stycket femte punkten nuvarande

ha förekommit och återförvisade därför frågan om ersättfick anses

för prövning det angivna ning för rättegångskostnader till hovrätten av

Det redovisade synsättet vinner också visst stöd av

kostnadsyrkandet.

141. Ett biträde enligt rättshjälpslagen hade i notisfallet NJA 1986 C

framställt ersättningsyrkande vilket hovrätten av misstag

hovrätten ett

till. Innan tiden för överklagande gått ut yrkade hon

inte tagit ställning

ersättning för det biträde hon lämnat sin huvudman i hovrätten. i HD

rättegångsfel i 59 kap. 1 § första stycket

HD fann att sådant som avses

fjärde punkten RB fick ha före-

femte punkten nuvarande anses

ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÄNSA FLÖDET 299

kommit och återförvisade frågan ersättning till rättshjälpsbiträdet om

till hovrätten för erforderlig behandling. Ett beslut i återförvisad del

som sedermera fattas av den lägre instansen får överklagas i vanlig ordning. Det är dock inte möjligt att överklaga målets övriga delar om part skulle önska detta med hänsyn till utgången i den återförvisade delen. Om tingsrätten skulle möjlighet att inom månader komges sex plettera ett avgörande som vunnit laga kraft skulle part inte sämre vara ställd än om han klagat över domvilla. Möjligheten att få till stånd en

komplettering i tingsrätten skulle inte heller bli mer långtgående än möjligheten till framgång med klagan över domvilla. En komplettering

skulle dock väsentligen snabbare och billigare både för vara parterna

och domstolsväsendet. Mot denna bakgrund föreslås att komplettering

av dom och slutligt beslut skall få ske inom månader från det att sex avgörandet vann laga kraft. I vissa fall kan emellertid omständigheterna vara sådana att det framstår mindre lämpligt att komsom

plettering sker, t.ex. då det beslut som av förbiseende inte fattats även får betydelse för andra delar av domen. I dessa fall bör komplettering

ske efter klagan över domvilla. Överinstansen kan då vid behov undanröja hela eller delar av det tidigare avgörandet. För att undvika

att komplettering sker i sådana fall bör komplettering sker

som senare än två veckor efter det att avgörandet meddelats, dvs. än det senare finns en realistisk möjlighet att överklaga avgörandet, endast ske om

parterna inte motsätter sig det. Rätten bör inte heller i fortsättningen

ha möjlighet att på eget initiativ komplettera ett avgörande båda som parter accepterat och inrättat sig efter utan att det finns möjlighet en

att överklaga avgörandet i sin helhet. En komplettering än

senare fjorton dagar efter avgörandet bör därför även förutsätta initiativ av part.

Det kan ifrågasättas om domförhetsreglerna för tingsrätt bör ändras till följd av att reglerna komplettering ändras beskrivet sätt.

om

Eftersom den handläggning som avslutas med ett beslut komplette-

om

ring inte sker vid huvudförhandling är reglerna domförhet vid

om

huvudförhandling inte tillämpliga. Tingsrätt är således enligt 1 kap.

3 § RB beslutför med lagfaren domare. För att beslut en ett som skulle ha meddelats i samband med dom eller ett slutligt beslut inte en

vid kompletteringen skall fattas med

svagare sammansättning än

som skulle ha varit fallet rätten fattat beslutet i samband med det om tidigare avgörandet, skulle det möjligen lämpligt i de fall vara att,

tingsrätten vid avgörande av tvistemål bestått av tre lagfarna domare

och vid avgörande brottmål bestått lagfaren domare och av av en nämnd, ställa krav på motsvarande sammansättning för att besluta om

komplettering. Det finns dock inte något som tyder att beslut

om

300 ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÄNSA FLÖDET

fattats tingsrätt enligt nuvarande regler skulle

komplettering som av

bristfälliga i något avseende. Vidare skulle en sådan ordning vara innebära nämndemän skulle delta i vissa avgöranden utom huvudatt

förhandling främst rör processuella frågor. En ändring av dom-

som förhetsreglema så att rätten alltid skulle ha samma sammansättning vid

beslut komplettering den hade när den fattade beslut om den om som dom eller det slutliga beslut skall kompletteras skulle således göra som

kompletteringsförfarandet mycket opraktiskt utan att nämnvärt bidra

till ökad rättssäkerhet. en

heller beträffande komplettering torde det föreligga något

Inte behov införa ytterligare inskränkningar i skyldigheten att bereda att tillfälle att yttra sig innan sådant beslut fattas. parterna

Omprövning

Vad gäller omprövning kan konstateras att institutet lämpar sig mindre väl för tvistemål och brottmål. I tvistemål föreligger alltid ett tvåpartsförhållande. En ändring dom eller ett beslut blir därför i de av en flesta fall till nackdel för enskild part. I brottmål har visserligen en den tilltalade inte någon enskild motpart när endast åklagaren för talan

honom kan knappast undgå att ta hänsyn till att en mot men man målsägandes intresse kan behöva beaktas även när denne inte fört talan

brottmâlsdelen. Att införa omprövningsskyldighet i sådana fall

i en skulle innebära att man gick längre än bestämmelserna om omprövning i förvaltningslagen och ärendelagen. Enligt dessa lagar får om-

prövning inte ske denna blir till nackdel för enskild part. Enligt

om motivuttalandena till förvaltningslagen bör rätten normalt inte ompröva sina beslut i ärenden där det finns flera parter med motstridiga intres-

prop. 198586:80 76. I förarbetena till införandet av bestämsen s.

melsen omprövning i ärendelagen uttalade departementschefen att

om normalt inte bör förekomma i ärenden där två enskilda

omprövning

varandra då dessa ärenden företer likheter med parter står mot stora de mål handläggs enligt RB prop. 198990:71 s. 59. Dessa som

förarbetsuttalanden äger fortfarande giltighet. Det finns därför inte någon anledning utöka möjligheten att ompröva avgöranden till att

att domar i tvistemål eller brottmål. avse Beträffande vissa beslut under rättegången som får överklagas

särskilt är emellertid situationen annan. I flera av dessa saknas en enskild och mot partens intresse att få bifall till ett frammotpart av ställt yrkande står främst allmänna intressen. Som exempel kan nämbeslut utdömande vite i anledning av parts utevaro, beslut nas om av förskott eller ersättning till biträde, försvarare, målsägande eller om

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT 301

vittne förutsatt att ersättningen skall utgå allmänna medel och beav

slutet inte påverkar enskild parts återbetalningsskyldighet7 beslut

samt att avslå en begäran om biträde eller försvarare. Detsamma gäller vissa slutliga beslut, t.ex. beslut att avvisa ett överklagande eller en

ansökan om återvinning. Beträffande flertalet dessa beslut saknas

av de skäl mot att införa regler om omprövning gäller för domar i som tvistemål och brottmål. I de fall parten överklagar och det bakmot grund av vad klaganden anfört i överklagandet framstår uppenbart som att beslutet skall ändras till förmån för klaganden skulle det innebära

en viss minskning av hovrätternas arbetsbelastning att tingsrätten själv

skulle kunna göra denna ändring inom för omprövning. ramen en Parten skulle snabbt få avgörandet rättat utan att uppgiften skulle bli särskilt betungande för tingsrätten eftersom omprövningen i flertalet fall skulle vidtas domare redan är insatta i den aktuella frågeav som ställningen. Det merarbete som tingsrätten förorsakas skulle dessutom delvis kompenseras att del administrativa bortfaller av en moment som annars skulle ha varit förenade med överklagandet. Motsvarande fördelar skulle kunna uppnås i de fall domstolen upptäcker ett uppenbart fel, själv eller efter påpekande av part, och omprövgenom en ning helt kan undvika ett överklagande. Det anförda talar för att införa regler om omprövning motsvarande dem gäller för ärenden

som se

närmare 9 a och 9 b §§ ärendelagen avseende flera de beslut av som upptas i 49 kap. 5 § RB i vilka saknas enskild motpart och de beslut som upptas i 49 kap. 10 § RB. Beträffande många av de beslut enligt det sagda skulle som omfattas av reglerna omprövning är emellertid part oförhindrad på om att nytt framställa yrkande i tingsrätten. Det innebär behovet samma att av omprövning är begränsat. Med hänsyn härtill och då det totala

antalet avgöranden skulle kunna komma i fråga för omprövning

som är relativt litet kan det enligt utredningens mening inte motiverat anses att införa omprövningsregler i RB.

Beträffande ärenden saknas behov att införa långtgående

av mer möjligheter till omprövning än dem redan gäller. som

promemorian Vittnen och målsägande i domstol, Ds 1995:1, har föreslagits att beslut om ersättning för muntlig bevisning i brottmål skall fattas av arman personal än domare och att den tilltalades âterbetalningsskyldighet till staten för kostnader som utgått av allmänna medel för sådan bevisning avskaffas.

302 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

till HD

7.4 Hänskjutande av prejudikatfråga och språngöverklagande

Sammanfattning: Utredningen föreslår att det avtal att inte överklaga tingsrättens dom som är en förutsättning för att tings-

rätten skall kunna hänskjuta prejudikatfråga till HD får

en

förenas med villkoret att prövningstillstånd meddelas. Enligt ut-

redningen saknas skäl att vid sidan av reglerna om möjlighet att

hänskjuta prejudikatfråga till HD införa regler enligt vilka en

en i vissa fall kan överklaga ett tingsrättsavgörande direkt till part

HD språngöverklagande.

7.4. l Gällande rätt

Sverige saknar till skillnad från flera europeiska länder, t.ex. England,

Tyskland och Norge, regler som ger möjlighet att överklaga ett avgörande den första instansen direkt till den högsta instansen, s.k.

av

språngöverklagande. I stället finns ett systern, enligt vilket tingsrätten kan hänskjuta viss fråga till HD för avgörande. Detta system ligger

en

nära ett system med språngöverklagande.

Möjligheten att hänskjuta fråga till HD är begränsad till disen

positiva tvistemål. En förutsättning för hänskjutande är att parterna

ingått ett avtal enligt 49 kap. 2 § RB om att inte överklaga tingsrättens dom. Enligt förarbetena är det endast ovillkorade avtal om överklagan-

deförbud som kan medföra att en prejudikatfråga hänskjuts till HD

prop. 198889:78 82. Vidare krävs att parterna samtyckt till att s. frågan hänskjuts till HD. Hänskjutande bör normalt inte komma i skede tingsrättsprocessen. Även fråga förrän i ett sent av om parterna

har gjort att driva i prejudikatsyfte bör tingsrätten i

upp om processen allmänhet vänta med att hänskjuta till dess förberedelsen är avslutad.

Enligt departementschefen lämplig tidpunkt den då rätten enligt

är en 42 kap. 16 § RB sammanfattar parternas ståndpunkter. Om målet är komplicerat sådan sammanfattning ofta nödvändig för HD:s är en hantering frågan. Inget hindrar att frågan om hänskjutande blir av aktuell först under huvudförhandlingen. Ett beslut vilket tingsgenom rätten bifaller eller avslår begäran om hänskjutande anses inte en kunna överklagas eftersom detta enligt 49 kap. 3 § andra stycket RB endast får överklagas i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut och parterna överenskommit att inte överklaga tingsrättens dom jfr Lagrådets yttrande, 198889:78 s. 99. Om tingsrätten prop. hänskjuter fråga till HD, bör målet förklaras vilande enligt 32 kap. en

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT 303

5 § RB i avvaktan HD:s prövning. HD får inte ta fråga utan upp en

föregående tillstândsprövning och kan bevilja prövningstillstånd endast

om det föreligger prejudikatskäl. Det innebär att det främst är rättsfrågor som blir aktuella för HD:s prövning. Frågan prövningstillom stånd får prövas utan att parterna fått tillfälle att yttra sig. HD kan begränsa prövningstillståndet, den hänskjutna frågan har för om stor vidd eller annars är olämpligt avgränsad. Om prövningstillstånd beviljas sker den fortsatta handläggningen enligt de regler gäller vid som överklagande av ett hovrättsbeslut. Det bör enligt departementschefen normalt inte förekomma någon skriftväxling parterna emellan i HD.

Genom framställningen och den bifogade tingsrättsakten bör nämligen HD ha fått tillräckligt underlag för sin bedömning. HD:s avgörande

av

prejudikatfrågan sker genom ett slutligt beslut. Tingsrätten är vid

målets fortsatta handläggning bunden HD:s avgörande prejudiav av katfrågan. Frågor rättegångskostnader är hänförliga till HD:s om som hantering av prejudikatfrågan prövas tingsrätten. Reglerna av om

hänskjutande finns i 56 kap. 13-15 §§ RB.

Av de tidigare redovisade förarbetsuttalandena framgå synes att lagstiftaren förutsatt att ett avtal att inte överklaga tingsrättens dom inte kan frånträdas. Det kan dock ifrågasättas detta inte skulle om vara

möjligt under förutsättning att parterna är överens detta. Av rätts-

om

fallet NJA 1978 s. 327 framgår att ömsesidig utfästelse i stad-

en ett

fäst förlikningsavtal att inte överklaga den stadfästa förlikningen kan

återkallas med motpartens samtycke jfr 198889:78 76 och prop. s. EkelöfBoman, Rättsmedlen, 11:e uppl., 27 f.. Det saknas anleds. ning att bedöma ett avtal att inte överklaga tingsrättens dom som

ingåtts i syfte att uppfylla förutsättningarna för hänskjutande

annat sätt. Även det inte kan rimligt om anses att rättsordningen tillhanda-

häller en prövning prejudikatfråga i HD vid än tillfälle

av en mer ett torde detta förhållande inte kunna medföra att avtalet inte kan frânträdas. Avtalet kan heller inte, förutom överenskommelse att vara en mellan parterna att inte överklaga tingsrättens dom, anses vara en bindande utfästelse till tingsrätten med innehåll. Det anförda samma leder till slutsatsen att tingsrättens dom i målet, oberoende av om

hänskjutande skett och oberoende HD prövat någon i målet

av om

ingående prejudikatfråga, skulle kunna överklagas parterna enades

om om detta. Vidare skulle i samband därmed även beslut avslå ett att eller bifalla en begäran hänskjutande kunna överklagas jfr 49 kap. om 3 § andra stycket RB.

304 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

7.4.2 Frågans tidigare behandling

För att underlätta prejudikatbildningen lanserade Rättegångsutred-

ningen i idéskissens form tanken att införa regler som skulle göra det möjligt för tingsrätter och andra tvistlösande organ t.ex. skiljenämn- der eller permanenta rådgivande nämnder såsom Allmänna reklamer mationsnänmden, andra reklamationsnänmder och olika nämnder inom

försäkringsområdet att under pågående handläggning hänskjuta en

-

prejudikatfråga till HD för avgörande genom rättsförklaring. Enligt

Rättegångsutredningen införandet av en möjlighet att hänskjuta en var

prejudikatfråga till HD ett bättre sätt att täcka behovet av att i vissa

fall korta instanskedjan än att införa möjlighet till språngöveren klagande. Utredningen kunde emellertid tänka sig att man prövade sig

fram till förbättrad prejudikatbildning också det senare sättet.

en

Dispensprinciperna för prövning i HD skulle dock vara desamma som för övriga mål. Skulle ett system med språngöverklagande kunna

tillåtas gälla enskilda parter, måste enligt utredningen ha någon man

form såll eller sorteringsmekanism redan tingsrättsnivån.

av Utredningen ansåg att detta skulle kunna lösas genom att tingsrätten möjlighet på begäran enskild part pröva frågan om språnggavs att av

överklagande från lämplighetssynpunkt i samband med att målet avgörs. Någon tingsrättsprövning det befogade i att företa ett språng-

av överklagande skulle dock inte behövas i fråga om talan som förs av JK, JO eller RÅ. Utredningen ansåg att det i vissa fall även torde krävas att motparten till den som överklagar samtycker till att avgörandet överklagas detta sätt. Det fanns dock enligt utredningen fall

är mindre lämpade för språngöverklagande. Det gällde enligt

som utredningen i första hand de fall i vilka båda parter vill överklaga ett dvs. i de fall har ömsom vunnit och

tingsrättsavgörande, parterna

förlorat målet. SOU 1986:1 s. 133 ff.

Pâ grundval Rättegångsutredningens förslag infördes den 1 juli

av 1989 de regler beskrivits i föregående avsnitt enligt vilka tingssom rätten under pågående rättegång i ett dispositivt tvistemål kan hänen

skjuta prejudikatfråga till HD för prövning. I 198889:78 s.

en prop.

71 anförde departementschefen att ett system med språngöverklagande

inte skulle kunna fungera utan någon form sorteringsmekanism och av endast kunna komma ifråga för vissa måltyper och då under särskilda förutsättningar. Med hänsyn till detta kunde regleringen komma att bli

komplicerad och hon därför i sakens dåvarande läge inte över-

var

tygad att det framkomlig väg för att förbättra prejudikat-

om var en

bildningen. Likväl skulle enligt departementschefen en ordning med språngöverklagande den Rättegångsutredningen skisserade i en

som av del fall kunna medföra fördelar och ytterligare förfining av regelen

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET 305 ATT

systemet. Hon ansåg det bl.a. av det skälet inte uteslutet att någon form språngöverklagande i framtiden skulle kunna vara en möjlig av väg att ytterligare förbättra prejudikatbildningen. Hon uteslöt därför inte reform med denna inriktning skulle kunna genomföras på att en lite längre sikt. Domstolsutredningen fann inte anledning att närmare gå in frågan språngöverklagande, men konstaterade att det även i ett om sådant system liksom i ett system med överklagandeförbud med ventil krävs överblick över hela det juridiska fältet för att rätt - en kunna bedöma det aktuella fallet lämpar sig som prejudikat SOU om 1991:106 Del A s. 294 f..

7.4.3 Överväganden

Språngöverklagande och hänskjutande prejudikatfråga fram-

av är som

gått institut främst syftar till att underlätta prejudikatbildningen. I

som den utsträckning sådana institut tillämpas sker även en viss avlastning av hovrätterna. Det finns därför skäl att behandla dessa institut inom ramen för detta utredningsarbete. Den år 1989 införda möjligheten för tingsrätten att hänskjuta mål till HD har hittills endast utnyttjats tre gånger. De krav som uppställts för att hänskjutande skall kunna ske har uppenbarligen varit för stränga. Att förbinda sig att inte överklaga tingsrättens dom utan att

veta om HD kommer att meddela prövningstillstånd måste för många framstå alltför risk. Även överklagandeförbudet kan

som en stor om frânträdas i enlighet med vad som ovan anförts förutsätter detta att parterna kan att frånträda avtalet, vilket normalt ingen av enas om parterna kan utgå från. Frågan är då om det befintliga kravet på överklagandeförbud kan modifieras. Att helt ta bort det skulle vara mindre lämpligt jfr dock Skiljedomsutredningens slutbetänkande, SOU 1995: 65 s. 196 och 198. Tingsrättsavgörandet skulle då utan begränsningar kunna överprövas av hovrätten för att därefter kunna komma under HD:s prövning trots att HD redan prövat en i målet ingående fråga. Att detta inte skulle kunna förekomma var en av förutsättningarna för att införa den nuvarande ordningen. Hovrätten är dessutom samma

sätt som tingsrätten bunden av HD:s avgörande av prejudikatfrågan.

Mycket kan ha hänt sedan målet förekom i tingsrätten och hovrätten

kan finna anledning att sätta in den av HD prövade prejudikatfrågan i

ett annat sammanhang än tingsrätten gjort. Svåra gränsdragningsproblem skulle därför kunna uppstå mellan vad som kan anses hänför-

ligt resp. inte hänförligt till den av HD avgjorda prejudikatfrågan.

Skulle tingsrättens avgörande fritt kunna överklagas skulle även snabb-

306 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

heten i förfarandet förlorad. Avgöranden i mål i vilka HD prövat

en prejudikatfråga bör således inte kunna överklagas. Den den tidigare

nämnda möjligheten att frånträda ett avtal att inte överklaga en sådan dom bör följaktligen tas bort. Ett sätt att modifiera kravet att part genom avtal skall förbinda sig att inte överklaga tingsrättens dom och samtidigt tillgodose kravet på överklagandeförbud i de fall HD prövar en dit hänskjuten fråga är att låta parterna förena avtalet med det villkoret att HD tar upp den aktuella prejudikatfrågan till prövning. Att tillåta ett överklagande till hovrätten om HD inte meddelar prövningstillstånd skulle sannolikt väsentligt öka intresset från parternas sida för hänskjutande av prejudi-

katfrågor Någon större ökning av antalet prejudikatfrågor som hän-

skjuts till HD torde dock inte en sådan reform medföra. För att ett hänskjutande skall kunna ske bör även i fortsättningen krävas att målet innehåller en fråga som är av vikt för ledning av rättstillämpningen och att är att hänskjutande bör ske. Även parterna ense om om en överenskommelse att inte överklaga tingsrättens dom kan villkoras med att HD meddelar prövningstillstånd ligger det ett mått av risktagande i att avstå från rätten att överklaga. Den hänskjutna frågan kan i det enskilda fallet visa sig inte längre vara aktuell grund av att målet under den fortsatta handläggningen tar en annan vändning än parterna väntat sig. Även hänskjutande till HD skulle komma ske i väsentligt om att fler fall än tidigare torde detta inte innebära någon påtaglig ökning av HD:s arbetsbörda eftersom antalet överklaganden från hovrätten torde minska i ungefärligen samma utsträckning. Parterna kommer till ett avgörande snabbare och till lägre kostnad än annars och hovrätten behöver inte handlägga målet. Därtill kommer positiva effekter för prejudikatbildningen och möjligen ett något större intresse för att driva kommersiella tvister i de allmänna domstolarna. Om HD inte tar upp målet till prövning och parten därmed är fri från sin överenskommelse att inte överklaga och överklagar till hovrätten innebär detta i vart fall inte någon försämring för hovrätterna i förhållande till att något hänskjutande inte skulle ha skett. Ett alternativ eller komplement till att ändra förutsättningarna för att hänskjuta prejudikatfrågor till HD skulle vara att införa en möjlighet till språngöverklagande från tingsrätt till HD. En part skulle med ett sådant system inte behöva ta ställning till frågan om han vill korta instanskedjan förrän det föreligger en dom från tingsrätten. Han har då större möjligheter att överblicka konsekvenserna av ett sådant

Jfr Olle Flygt, Första hissdispensen i Högsta domstolen, TSA 1995, s. 19.

ÅTGÄRDER BEGRÄNSA FLÖDET 307 SOU 1995: 124 FÖR ATT

ställningstagande. Inte heller språngöverklagande bör dock part kunna

tillgripa helt fritt. En lämplig utgångspunkt skulle kunna vara de

engelska reglerna för språngöverklagande, se närmare avsnitt 3.2.4.

Överförda på svenska förhållanden skulle dessa innebära att parterna

skulle språngöverklagande, att domaren i tingsrätten

vara ense om

skulle intyga att målet innehöll prejudikatfråga och att prövnings-

en tillstånd meddelades för att målet skall kunna prövas av HD i andra instans. Skillnaderna mot de nuvarande reglerna om hänskjutande av prejudikatfrågor till HD skulle dock bli ganska små. Att skapa ett utrymme för att överklaga till hovrätten om HD inte beviljar prövningstillstånd principiellt mycket tveksamt eftersom detta skulle vore innebära att part efter att ha fört målet till HD skulle få välja en annan överinstans, HD inte tar upp målet till prövning. Mot denna bakom

grund är det inte troligt att språngöverklagande skulle bli praktiskt användbart i särskilt många fall. I England har språngöverklagande

förekommit i ett obetydligt antal fall år. Ett systern med språngper överklagande torde dock inte förutsätta att tingsrätten har större överblick över det juridiska fältet än som krävs vid tillämpningen av reglerna hänskjutande. I båda dessa fall torde man till skillnad från om när domstolen skall ta ställning till överklagandeventil skall om en öppnas kunna förvänta att parterna argumenterar i frågan om det -

förekommer ett prejudikatintresse i målet, vilket torde underlätta

tillämpningen. På grund vad anförts torde reglerna om hänskjutande av som ovan prejudikatfråga med de angivna ändringarna vara att föredra framav för införandet regler språngöverklagande. Utredningen föreslår av om att det avtal att inte överklaga tingsrättens dom som är en förutsättning för att tingsrätten skall kunna hänskjuta prejudikatfråga till HD får en

förenas med det villkoret att prövningstillstånd meddelas. Om avtalet

inte överklaga tingsrättens dom upphävs på annan grund än att ett att sådant villkor inte uppfyllts bör detta inte medföra rätt att överklaga tingsrättens dom. Det finns knappast utrymme att vid sidan av regler-

hänskjutande prejudikatfråga till HD införa regler om

na om av

språngöverklagande. Något förslag att införa en möjlighet till

om sådant överklagande läggs därför inte fram. Det kan ifrågasättas det finns förutsättningar att utöka tillämpom ligheten reglerna hänskjutande till andra mål än dispositiva av om tvistemål och till domstolsärenden. Hänskjutandereglerna skulle utan tvekan fylla funktion även i indispositiva tvistemål och i brottmål. en Med hänsyn till att tingsrättens avgörande bör vara underkastat överklagandeförbud HD har avgjort dit hänskjuten fråga bör dock om en omfattas Även indisposi-

dessa måltyper inte av hänskjutandereglerna.

tiva ärenden bör falla utanför dessa regler. Vad gäller dispositiva

308 ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÄNSA FLÖDET

domstolsärenden kan några principiella invändningar inte riktas

mot att parterna avtalar om överklagandeförbud. Behovet att hänskjuta av prejudikatfrågor måste emellertid tämligen begränsat eftersom vara dessa ärenden handläggs relativt snabbt både i tingsrätt och i hovrätt och eventuella prejudikatfrågor till följd härav även utan hänskjutande snabbt kan nä HD. Utredningen anser att tingsrättens beslut att hänskjuta fråga till en

HD eller avslå en sådan begäran även i fortsättningen skall

vara

underkastade förbud mot överklagande. Som tidigare framgått kan

sådana beslut för närvarande inte överklagas eftersom dessa får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut och parterna måste ha träffat avtal att inte överklaga tingsrättens om dom för att ett hänskjutande skall kunna ske. En möjlighet villkora att avtalet innebär emellertid att ett beslut att hänskjuta prejudikatfråga en

till HD kan föreligga utan att det finns ett gällande avtal över-

om klagandeförbud. Ett särskilt överklagandeförbud för beslut i frågan om hänskjutande skall ske bör därför införas även sannolikheten för om att ett sådant beslut överklagas mäste ytterst liten. anses

7.5 Avräkning av anhållnings- och häktningstid m.m.

Sammanfattning: Den ovillkorliga rätten för den som är häk-

tad att tillgodoräkna sig tiden mellan tingsrättens och hovrättens domar som tid för verkställighet av fängelsestraff bör behållas utan inskränkningar.

7.5.1 Gällande rätt

Bestämmelserna om avräkning anhâllnings- och häktningstid av m.m. finns i 33 kap. BrB. Avräkning förutsätter att den dömde med anledning misstanke av om brott, som prövats genom dom i målet, under sammanhängande en tid av minst 24 timmar varit berövad friheten anhållen, häktad som

eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd

av 10 § lagen 1991:1137 om rättspsykiatrisk undersökning. Döms den

tilltalade till fängelse pá viss tid eller beslutar rätten med tillämpning

av 34 kap. l § första stycket första punkten BrB att sådan påföljd skall ytterligare brott skall avräkning ske. Är den tid det ådömda avse som

fängelsestraffet överstiger frihetsberövandet ringa fär domstolen be-

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET 309 ATT

sluta att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsbe-

rövandet. Om villkorlig dom eller skyddstillsyn undanröjs och ersätts av fängelse på viss tid gäller avräkningsreglerna även i fråga om frihetsberövande föregått den villkorliga domen, domen skyddstillsyn som eller dom, varigenom beslutats att den sådan dom ådömda genom påföljden skall även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i avse den mån frihetsberövandet inte redan tillgodoräknats i annat mål. I övrigt är reglerna avräkning fakultativa, dvs. domstolen får om besluta avräkning. Döms den tilltalade till böter och har han med om anledning misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, av varit berövad friheten får beslutas att påföljden helt eller delvis skall

verkställd. Som riktmärke i normala fall gäller att ett dygns

anses frihetsberövande motsvarar tio dagsböter, NJA 1989 s. 12. I fråga frihetsberövande ägt rum utanför riket får bestämmelserna om om som

tillgodoräknande tillämpas i den mån det med hänsyn till omständig-

heterna prövas skäligt. Vid prövning i högre rätt klagan angående ådömd påföljd får av beslut avräkning ändras även om inte beslutet överklagats. Sedan om den 1 oktober 1994 kan ett beslut om avräkning av anhållnings- och häktningstid m.m. överklagas särskilt 49 kap. 5 § tionde punkten RB.

7.5.2 Konventionsåtaganden

I art. 9:1 i 1966 års FN-konvention behandlas rätten till frihet och personlig säkerhet. I artikeln föreskrivs att ingen får utsättas för godtyckligt frihetsberövande och att ingen får berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning föreskrivs i lag. Enligt art. som

5:1 Europakonventionen får ingen berövas friheten utom i de fall som

uppräknas i artikeln. Vad som främst är aktuellt i detta sammanhang är frihetsberövanden efter fällande dom. Ett sådant frihetsberövande är tillåtet enligt art. 5:1:a. När denna artikel talar om frihetsberövande efter dom behörig domstol, åsyftas inte bara en tidsmässig relation av mellan dom och frihetsberövande, utan meningen är att frihetsberövan-

det skall ett resultat och grunda sig domen. I fallet Monnell

vara av och Morris jfr bilaga 6 ansågs ett tillräckligt samband mellan domaroch frihetsberövandena föreligga när Court of Appeal i samband na

med att domstolen vägrade prövningstillstånd beslutade att viss del av

den tid klagandena varit frihetsberövade efter underinstansens avgörande inte skulle räknas som en del av straffverkställigheten på grund att överklagandet ansågs ha skett utan rimlig grund. För att av

310 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÃNSA FLÖDET ATT

ett frihetsberövande skall vara förenligt med Europakonventionen måste detta också ha beslutats i den ordning föreskrivs i den som nationella lagstiftningen. Vidare förutsätts att rimliga rättssäkerhetskrav tillgodoses. Det är således inte heller förenligt med Europa-

konventionen att frihetsberövandet är godtyckligt. Se närmare

Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., s. 113 ff. Mot bakgrund av det anförda får fakultativa regler avräkning om av häktningstid som infaller mellan tingsrättsavgörandet och avgörandet i hovrätten anses förenliga med Sveriges konventionsâtaganden, om reglerna tydligt anger i vilka situationer som avräkning kan underlâtas.

Frågans tidigare behandling

Enligt 4 kap. 12 § strafflagen fick domstolen, den tilltalade hållits om häktad och dömts till frihetsstraff, besluta att straffet till viss del eller helt och hållet skulle anses verkställt genom tiden i häktet, det om med hänsyn till omständigheterna prövades skäligt.

Vid remissbehandlingen av Strafflagberedningens betänkande

an-

gående verkställighet av frihetsstraff SOU 1944:50 föreslog

m.m. advokatsamfundets styrelse att den tid som som häktningstiden förlängdes genom ett överklagande alltid skulle helt avräknas från ådömt

frihetsstraff, om den häktade fått straffnedsättning i den högre instan-

sen. Förslaget avgavs mot bakgrund av att dåvarande regler innebar

att en häktad som dömts till frihetsberövande påföljd vid ett över-

klagande riskerade en förlängning av den sammanlagda tid under vilken han var berövad friheten även om överrätten nedsatte straffet. Departementschefen ansåg dock att det förslag lämnats advosom av katsamfundets styrelse inte borde föranleda inskränkning domen av

stolens fria prövningsrätt i fråga avräkning häktningstid prop.

om av 1945:342 s. 184. Förslaget ledde därför inte till någon ändring 4 av kap. 12 § strafflagen.

Under förarbetena till BrB föreslogs en uttrycklig regel om att

avräkning alltid skulle ske, om den häktade efter överklagande fick

straffnedsättning. Departementschefen avböjde dock en sådan bestäm-

melse, eftersom den ansågs kunna leda till överklagande i ett stort antal mål, i vilka det inte fanns anledning att överklaga. Enligt departementschefen borde dock överrätterna vara tämligen liberala med

avräkning. Om den dömde hade framgång med överklagandet borde avräkning regelmässigt ske prop. 1962:10 Del C s. 369.

Ursprungligen var således även enligt BrB all avräkning av häktningsstid fakultativ. Domstol kunde besluta att påföljden till viss del

ÅTGÄRDER BEGRÄNSA FLÖDET 311 FÖR ATT

eller i sin helhet skulle verkställd genom att den tilltalade hållits anses i häkte, det prövades skäligt med hänsyn till omständigheterna. om Orsaken till häktning eller häktningens längd var av betydelse för

bedömningen avräkningsfrågan. Det torde ha varit fast praxis att

av

inte medge avräkning för korta häktningstider 2-3 veckor i första

instans. Hade tiden för häktning förlängts genom att den tilltalade fördröjt utredningen, ansågs skälen mindre starka för avräkning än om

häktningstiden blivit förlängd utan hans förskyllan. Det var emellertid

inte meningen att avräkning skulle användas som belöning för medgörlighet ett medel att uppnå riktig avvägning av straffet. utan som en

Den dömde tillgodoräknades regelmässigt den häktningstid som förlängts på grund rättspsykiatrisk undersökning. Avräkning skedde

av även i högre instans enligt regler gällde för avräkning i samma som

första instans. I princip krävdes att den dömde hade framgång med sitt

överklagande för att avdrag skulle för häktningstid som inföll efter ges

dom i lägre instans. Beckman m.fl., Kommentar till Brottsbalken III

Påföljder 2:a uppl., s. 285 och NU 1971:9 s. 13. m.m., Nordiska straffrättskommittén uttalade i betänkandet Avräkning av

häktningstid att regler om avräkning av tid för straffprocessuella

m.m.

frihetsberövanden bör grundas på principen att tid i arrest eller häkte

skall jämställas med frihetsstraff NU 1971:9 s. 15. Beträffande avräkning i högre instans fanns enligt kommittén en risk för att frekvensen överklagade mål ökade, om rätten att avräkna häktav ningstid efter underrätts dom utvidgades. Kommittén ansåg det dock

principiellt oriktigt att begränsa tillströmningen av mål till högre

vara rätt restriktiva avräkningsregler. För den som är fri fot genom gäller inte några sådana restriktioner. Med en sådan ordning skulle

den häktade betydligt sämre ställd än den som var på fri fot.

vara Kommittén förordade därför att avräkning häktningstid i högre av

instans skulle obligatorisk och ske utan hänsyn till utgången i

vara målet. NU 1971:9 s. 19. I Ds Ju 1971:22 avräkning av häktningstid m.m. lades fram ett om

förslag till lagändringar för att genomföra Nordiska straffrättskommit-

téns förslag varefter regeringen i 1972: 146 föreslog att tillgodoprop.

räknande straffprocessuella frihetsberövanden i nu berört avseende

av

skulle bli obligatoriskt och fullständigt i samtliga instanser. I lagstiftningsärendet anförde departementschefen att oavsett vad syftet med det straffprocessuella frihetsberövandet är i det enskilda fallet det, med

hänsyn till sambandet med brottet och formerna för verkställigheten,

den dömde i allmänhet torde uppfattas som en del av brottspâfölj-

av den. För att samhällets reaktioner mot brott skall kunna tjäna sitt syfte

krävs bl.a. att såväl de dömda andra uppfattar dem som rättvisa.

som

Det avgörande är därvid inte bara den slutligen ådömda påföljden utan

312 ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÄNSA FLÖDET

den samlade reaktionen, således även de straffprocessuella frihetsberövandena. Dessa förhållanden borde enligt departementschefen tillmätas avgörande vikt vid utformningen avräkningsbestämmelserav na. Bestämmelserna borde därför enligt departementschefen bidra till att undanröja de skillnader i fråga om den totala frihetsförlusten som beror på att dömda får utstå straffprocessuella frihetsberövanden av olika längd. Departementschefen ansåg att de också såvitt möjligt borde bidra till att minska de skillnader uppstår mellan dem som som under rättegången är berövade friheten och dem är fri fot. I som viss utsträckning kunde dessa önskemål tillgodoses bestämmelgenom serna om fakultativ avräkning. Det torde emellertid enligt departe-

mentschefen vara ofrånkomligt att tillämpning regler

en av som ger utrymme för skönsmässiga överväganden ibland skulle kunna komma att uppfattas som mer eller mindre godtycklig. Prop. 1972:146 43 f. s. Justitieutskottet uttalade rörande överklagandefrekvensen bl.a. att risken att inte få häktningstiden tillgodoräknad inte borde avhålla någon från att överklaga. Utskottet påpekade emellertid att det sagda

inte fick hindra att utvecklingen bl.a. i fråga tillströmningen

om av brottmål till överrätterna borde följas med stor uppmärksamhet. Bet. 1973:JuU3 s. 9. De föreslagna reglerna beslutades riksdagen rskr. av 1973:23 och infördes i BrB den 1 april 1973.

Rättegångsutredningen, som endast behandlade frågan rätten för

om tilltalad att tillgodoräkna sig häktningstid mellan hovrätt och HD, uttalade att man otvivelaktigt skulle komma till rätta med del en av möjligheterna till ett missbruk överklaganderätten återinav genom att föra äldre regler om att häktningstid inte får avräknas från frihetsstraff när HD inte ändrar hovrättens avgörande. Det förelåg dock enligt

utredningen en risk att en reform av angivet slag alltför hårt skulle träffa också de fall i vilka ett överklagande hovrättsavgörandet

av

framstår som högst berättigat. En möjlighet enligt utredningen

var att göra regelsystemet fakultativt så att HD fick valfrihet i detta hänen seende. Som styrmedel ansåg dock utredningen att sådana regler saknade intresse. Dessa hade enligt utredningen den olägenheten att man

oundvikligen träffar inte bara okynnesöverklaganden utan också de

seriösa. Även den har befogad anledning mera som en att överklaga men till sin natur är försiktig kan komma att avstå från ett överklagande på grund av riskerna, medan andra skulle chansa i alla lägen. SOU 1986:1 s. 74 f.

Domstolsutredningen ansåg att ett borttagande den ovillkorliga

av rätten att tillgodoräkna sig tiden mellan tingsrättens och hovrättens dom som verkställighet fängelsestraffet i fall då häktad inte får av en

framgång med sitt ändringsyrkande, skulle innebära att hovrätternas

arbete med brottmål som avser grövre brott skulle minska högst av-

ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÃNSA FLÖDET 313

sevärt. Utredningen konstaterade emellertid att det låg utanför dess uppdrag att överväga denna fråga. SOU 1991:106 Del A 308. s.

7.5.4 överväganden

Det är mycket troligt att antalet Överklaganden i mål där den tilltalade är häktad skulle minska den ovillkorliga rätten för tilltalade tillom att godoräkna sig häktningstid mellan tingsrättens och hovrättens dom togs bort och ersattes regel enligt vilken avräkning endast får av en ske om den tilltalade har skälig anledning att få sin sak prövad. En motsvarande reglering började på allvar att tillämpas i England och Wales år 1970 då det bedömdes att anhopningen grundlösa överav klaganden hindrade Court of Appeal att syssla med de överklaganden

som var befogade. Enligt Domstolsutredningen hade inom fjorton

dagar antalet överklaganden i brottmål halverats. Att antalet över-

klaganden minskade sä kraftigt torde dock till stor del bero pâ

att nästan alla tilltalade som är klagande i Court of Appeal är frihets-

berövade se närmare bilaga 5.

Som framhållits i inledningen till detta kapitel är det emellertid principiellt mycket tveksamt att vidta åtgärder har till främsta som syfte att begränsa intresset att överklaga. Detta gäller inte minst av regler om fakultativ avräkning av häktningstid i hovrätt. Det finns en påtaglig risk för att en tilltalad grund att han befarar att det av

totala frihetsberövandet kommer att förlängas avstår från att överklaga

ett avgörande som borde rättas av hovrätten. I den utsträckning detta skulle förekomma skulle hovrätten inte den garant för riktiga vara

tingsrättsavgöranden som den är avsedd att Detta till trots

vara. anser vissa att införandet av regler om fakultativ avräkning skulle vara motiverat med hänsyn till den fakultativa avräkningens möjligheter att motverka grundlösa överklaganden. Enligt utredningens mening är det dock mindre tilltalande att möta sådana överklaganden med åtgärd en som riktar in sig enbart mot den minoritet dömda skall sitta i av som

häkte i väntan på dom med oftast att en mycket kännbar påföljd

vinner laga kraft och inte mot alla dem är på fri fot. Därtill komsom mer att det inte finns något som tyder på att domar i brottmål i vilka den tilltalade är häktad skulle föremål för grundlösa överklaganvara den i högre utsträckning än andra brottmål. Enligt den i bilaga 4 a.

beskrivna målundersökningen under perioden 1992-07-01--

var 1993-06-3O ändringsfrekvensen för brottmål där den tilltalade är häktad högre än för samtliga brottmål. Mot bakgrund det anförda kan av

enligt utredningens uppfattning en önskan att motverka grundlösa överklaganden inte motivera det ingrepp i hovrättens funktion

som

314 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET SOU 1995: 124 ATT

skulle bli följden av att man begränsar rätten till avräkning av häktningstid. Vidare anser utredningen, lika med Nordiska straffrättskommittén år 1971, att regler om avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden bör grundas principen att tid i häkte skall jämställas med frihetsstraff. Därtill kommer att det är oundvikligt att regler om fakultativ avräkning kommer att ge utrymme för i viss mån skönsmässiga överväganden. Det kan innebära risker för en godtycklig tillämpning, något utöver att det skulle strida mot i avsnitt 7.5.2 som, redovisade konventionsåtaganden, skulle vara oacceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt. På grund av vad som anförts anser utredningen att den ovillkorliga rätten för häktad att tillgodoräkna sig tiden mellan tingsrättens och hovrättens domar som tid för verkställighet av fängelsestraff bör behållas utan inskränkningar.

7.6 Ekonomiska styrmedel

Sammanfattning: Begränsningar av förmånerna enligt rätts-

hjälpslagen och enligt reglerna om offentlig försvarare i brott-

mål bör inte införas i syfte att begränsa antalet grundlösa överklaganden. Detta syfte bör i stället tillgodoses genom införandet av överklagandeavgifter. Utredningen föreslår vidare att ett nytt institut, nedsättning av förlikningslikvid, införs för att skapa ytterligare ett incitament för parterna att ingå förlikning och för att förhindra att seriösa förlikningserbjudanden avvisas.

7.6.1 förmånerna

Begränsning av enligt rättshjälpslagen och enligt reglerna om

försvarare i brottmål

offentlig

Nuvarande regler om rättshjälpsavgift och återbetalningsskyldighet för försvararkostnad i brottmål är så konstruerade att ett överklagande i många fall oavsett utgången i högre rätt inte förorsakar parten - någon kostnad eller mycket små kostnader för det egna biträdet eller den egna försvararen. Det incitament som risken för kostnader utgör att noga tänka över om ett överklagande är befogat blir härigenom inte särskilt starkt. En större kostnadsrisk torde innebära att antalet överklaganden minskar.

1995:124 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET SOU ATT 315

1993 års rättshjälpsutredning Ju 1993:08, som hade till uppdrag att se över rättshjälpslagen och reglerna om bestämmande av ersättning till offentliga försvarare, har inte lagt fram några förslag som direkt syftar till att minska benägenheten att överklaga. En annan sak är att vissa av Rättshjälpsutredningens förslag ändå kan komma att få en sådan effekt SOU 1995:81. Ett ekonomiskt styrmedel som är konstruerat så att med överklagandet förbundna kostnader eller risken för sådana kostnader förmår en part att noga tänka över om ett överklagande är befogat kan knappast kritiseras om detta får till följd att parten avstår från ett grundlöst överklagande. Kostnaderna eller risken för kostnader får dock inte leda till att parten avstår från att överklaga ett avgörande som är felaktigt. Det är enligt utredningens uppfattning mycket troligt att en begränsning av fönnånerna enligt rättshjälpslagen och enligt reglerna om

offentlig försvarare i brottmål kommer att få till effekt att benägenheten att överklaga domar som är felaktiga minskar. Mot att införa

begränsningar i dessa förmåner enbart i syfte att minska antalet okynnesöverklaganden och andra grundlösa överklaganden talar dessutom att sådana åtgärder främst riktas mot personer med relativt svag ekonomi. På grund härav lägger inte Hovrättsprocessutredningen fram något förslag om att begränsa förmånerna enligt rättshjälpslagen eller enligt reglerna om offentlig försvarare i brottmål.

7.6.2 Överklagandeavgift och ställande av säkerhet

för rättegångskostnader

motparts

Bakgrund

Enligt förordningen 1987:452 om avgifter vid de allmänna domstolarna avgiftsförordningen måste den som inleder ett mål eller ett

ärende i allmänhet erlägga en avgift. Någon särskild avgift vid över-

klagande utgår dock inte. Klaganden behöver inte heller ställa säkerhet för motparts rättegångskostnader. Före den 1 juli 1971 gällde enligt RB att den som ville föra talan mot hovrätts dom eller beslut var tvungen att i hovrätten nedsätta en överklagandeavgift. Avgiften var 150 kr. I tvistemål skulle dessutom ett lika stort belopp nedsättas till säkerhet för den kostnadsersättning som HD skulle kunna komma att tillerkänna motparten. Staten, åklagaren, tilltalad som var häktad och annan tilltalad som förde talan i fråga om honom ådömt ansvar var befriade från nedsättningsskyldigheten. Vidare kunde den som på grund av fattigdom inte hade möjlig-

316 ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÃNSA FLÖDET

het att nedsätta avgift befrias från skyldigheten efter uppvisande av ett särskilt intyg. Härutöver gällde att nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning inte behövdes när det inte fanns någon enskild motpart. Om helt eller i huvudsakliga delar bifölls

en parts ändringsyrkande

skulle HD besluta återbetalning avgiften. Reglerna om avgifter om av togs i upphävda 54 kap. 17-19 §§ RB och därtill hörande upp numera kungörelse med nämnare bestämmelser. Någon motsvarande skyldighet att betala avgift för överklagande tingsrätts avgörande till hovrätt av fanns inte. Domstolskommittén tog upp frågan om de nu beskrivna över-

klagandeavgifterna i betänkandet Fullföljd av talan m.m. SOU

m.m. 1969:41 57 f.. Kommittén uttalade att skyldigheten att nedsätta s. belopp hade den förtjänsten att den kunde medverka till att parten nämnare tänkte över ett överklagande befogat. Den kunde om var därmed bidra till att hindra okynnestvister och bagatelltvister. Mot

reglerna överklagandeavgift kunde dock riktas en rad invänd-

om

ningar. Redan den grundläggande tanken att parts möjlighet att komma

till sin rätt skulle betingad att han betalade en avgift var enligt vara av kommittén föga tilltalande. En klagande ekonomiska bärkraft inte vars så stor drabbades förhållandevis hårdare än andra. Avgiften hade var vidare enligt kommittén knappast någon âterhållande verkan på den avsiktligt ville förhala processen genom ett överklagande. Komsom

mittén uttalade vidare att nedsättningsskyldighetens betydelse urholka-

des att de det gällde ofta blev befriade från skyldigheten. av personer Utöver det sagda gällde enligt kommittén att det vid nedsättning, redovisning och återbetalning avgifterna uppkom ett kameralt och av administrativt merarbete inte stod i rimlig proportion till de försom

delar Enligt kommittén medförde vidare nedsättningsskyl-

som vanns. digheten att hovrättens fullföljdshänvisningar blev komplicerade. Ett obetydligt misstag vid iakttagande fonnalia i samband med avav giftens nedsättning kunde leda till att överklagandet avvisades. Dess-

utom visade sig institutet i praktiken innebära tillämpningssvårigheter. Under åren 1934-1970 refererades 36 avgöranden i NJA avseende

överklagandeavgifter. Enligt kommittén kunde det således med fog göras gällande att nedsättningsskyldigheten för HD:s del inte alltid inneburit någon lättnad i arbetsbördan. Kommittén föreslog därför att

reglerna nedsättningsskyldighet upphävdes.

om Förslaget avskaffande nedsättningsskyldigheten tillstyrktes om av samtliga de 83 remissinstanser yttrade sig över kommitténs av som

betänkande. Departementschefen ansåg det också angeläget att av-

skaffa nedsättningsskyldigheten prop. 1971:45 s. 95, vilket skedde i samband med 1971 års fullföljdsreform.

1995:124 ÅTGÄRDER FÖR SOU ATT BEGRÄNSA FLÖDET 317

Även Rättegångsutredningen frågan avgifter tog upp om för överklagande till HD. Enligt denna var det över huvud inte tänkbart att i brottmål införa sådana avgifter. Beträffande tvistemål och Ö-mål ställde sig Rättegångsutredningen i huvudsak bakom Domstolskommitténs uppfattning att överklagandeavgifter inte berättigade. var Utredningen anförde vidare bl.a. att särskilda avgifter för överklagande skulle behöva uppgå till högst betydande belopp för att inte uppfattas bara som en ytterligare omkostnad i processandet. Rättegångsutredningen fann således inte skäl att föreslå att avgifter skulle utgå vid överklagande till HD. SOU 1986:1 s. 97 f. Frågan avgifter om för överklagande till hovrätt behandlades inte utredningen. av Domstolsutredningen nämnde emellertid införandet av någon form av avgifter för överklagande till hovrätt, möjligen kombinerat med en rätt att få tillbaka avgiften för den som vinner målet, som ett exempel på ekonomiska styrmedel för att minska måltillströmningen till hovrätterna SOU 1991:106 Del A s. 308 f.. Vidare diskuterades införandet av avgifter för överklaganden till kammarrätt och Regeringsrätten.

Utredningen tog dock inte ställning till frågan om införande av överklagandeavgifter.

Som framgår i avsnitt 3.2 är det internationellt sett relativt vanligt att avgifter tas ut i samband med överklagande i tvistemål. I England och Wales förekommer domstolsavgifter både i Court of Appeal och House of Lords. Även enligt tysk rätt domstolsavgifter Gebühren tas

des Gerichts ut i samband med överklagande. Domstolsavgifter före-

kommer också i Danmark. Vid överklagande dom i tvistemål är av avgiftens storlek beroende av det värde överklagandet och handavser läggningforrnen ankeafgift. För överprövningen i landsret utgår en grundavgift om 500 DKK och 1 % av det värde över 6 000 DKK som överklagandet avser. Om målet sätts ut till huvudförhandling utgår en

tilläggsavgift motsvarande 20 % av den redan betalda avgiften. Lägsta

avgift uppgår till 750 DKK. Avgiften till Højesteret är 50 % högre än i landsretten och lägsta avgiften 1 500 DKK. Ankeafgiften kan vinnande part få ersatt av sin motpart. Vid överklagande beslut utgår av en något lägre avgift kzereafgift. Kzereafgiftens storlek påverkas inte av om det förekommer något sammanträde i målet. Avgiften för över-

klagande till landsret är 400 DKK och till Højesteret 750 DKK. Får klaganden framgång helt eller delvis skall kareafgiften återbetalas. I

Finland skall en rättegångsavgift uppgående till 800 FIM betalas vid

överklagande till hovrätt. Vid överklagande till Högsta domstolen är

avgiften 1 000 FIM. Enligt norsk rätt skall domstolsavgift en uppgående till 12 125 NOK betalas vid överklagande tvistemål till lagav mansrett eller Høyesterett ankegebyr. Därtill kommer s.k. sido-

318 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

utgifter, t.ex. utgifter till domsmenn, sakkunniga och översättare. Vinnande part kan få ersättning sin motpart för dessa kostnader. av

överväganden

Rent allmänt torde det så att offentliga tjänster som är kostnadsvara

fria utnyttjas i högre grad än andra. Är tjänsten kostnadsfri är det

mindre angeläget att närmare överväga behovet av den innan den

nyttjas. Överklaganden är visserligen avgiftsfria men det kan knappast

hävdas att de generellt sett skulle kostnadsfria för klaganden. Om vara denne inte får framgång med sitt överklagande kan han få stå kost-

naden för och motpartens rättegångskostnader. Denna kostnads-

egna risk ligger dock i framtiden och utgör därför inte alltid ett tillräckligt incitament att väga kostnadsrisken mot möjligheterna att få framgång med överklagandet. Vidare är kostnadsriskerna mindre för part som beviljats allmän rättshjälp. Denna risk är också liten i FT-mål, i tvistemål där parterna utan ombud och i ärenden. Det är därför processar

inte uteslutet att redan relativt låga överklagandeavgifter skulle kunna

påverka många parter att noggrannare tänka över om ett överklagande är befogat och därmed bidra till att minska antalet grundlösa över-

klaganden. Att låga överklagandeavgifter skulle kunna få denna effekt har även hävdats från advokathåll. Höga överklagandeavgifter bör inte

förekomma eftersom det enligt utredningens mening är troligt att sådana skulle leda till att part även avstår från att överklaga avgöranden beträffande vilka ett överklagande framstår som befogat. Att försöka minska antalet grundlösa överklaganden med en låg över-

klagandeavgift är dessutom metod till skillnad från att begrän-

en som rätten till avräkning anhällnings- och häktningstid m.m. eller att sa av begränsa förmånerna enligt rättshjälpslagen och enligt reglerna om offentlig försvarare inte enbart riktas mot en viss grupp parter. I ett

system med generellt krav prövningstillstånd torde grundlösa överklaganden vålla relativt små problem eftersom de överklagade avgörandena kan nekas prövningstillstånd. En minskning antalet grund-

av lösa överklaganden är dock ändå till fördel i ett sådant system efterantalet tillståndsprövningar därigenom minskar. som

Lika med Rättegångsutredningen anser utredningen att över-

klagandeavgifter inte kan komma i fråga i brottmål, inbegripet sådana mål enligt särskilda regler skall behandlas enligt brottmålsregler. som När det gäller övriga måltyper kan mot bakgrund av de negativa er-

farenheterna från det avgiftssystem för överklagande till HD som

gällde före den 1 juli 1971 konstateras att en förutsättning för att

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT 319

införa sådana avgifter är att reglerna görs enhetliga och enkla att tillämpa. En möjlighet skulle vara att införa avgifter vid överklagande till hovrätt och HD i samma utsträckning som det enligt avgiftsförordningen skall utgå ansökningsavgift vid inledande mål och ärende i av tingsrätt. Även avgifternas storlek skulle kunna desamma. Lika vara med vad som gäller för ansökningsavgifterna bör överklagandeavgifterna omfattas av rättshjälpslagens förmåner. Frågor hur stor om andel av processkostnaderna som part som beviljats allmän rättshjälp bör bidra med bör uteslutande regleras i rättshjälpslagen. Med hänsyn till att avgifterna är förhållandevis låga skulle några regler befrielom se från skyldigheten att betala överklagandeavgift inte behöva införas.

Det är dock en viss skillnad mellan ansökningsavgifter och Över-

klagandeavgifter. Ansökningsavgift betalas för att bidra till den kostnad som uppstår för att ta domstolens i anspråk för tvistlösresurser

ning, för att erhålla ett tillstånd eller liknande. En överklagandeavgift

kan visserligen motiveras skäl får också till följd att av samma men part måste betala för att hovrätten skall rätta ett avgörande som blivit

felaktigt i tingsrätten. Detta måste ur principiell synvinkel anses

mycket tveksamt. Den principiella invändningen skulle i någon mån mildras om överklagandeavgiften behandlades som en ersättningsgill rättegångskostnad. Får klaganden framgång med sitt överklagande får han avgiften ersatt av motparten. Att klaganden får ligga ute med överklagandeavgiften under målets handläggning för att kunna en

felaktig dom rättad måste anses acceptabelt liksom att den som felaktigt var vinnande part i tingsrätten slutligt får stå för denna kostnad. I rättegångskostnadssarmnanhang är det aldrig relevant att tings-

rätten i sak- ocheller rättsfrågan gjort en felaktig bedömning. En sådan ordning skulle emellertid endast kunna användas i mål i vilka det föreligger ett motpartsförhâllande och domstolen har möjlighet att utdöma ett kostnadsansvar. Med utgångspunkt från att överklagande-

avgifterna skall ha samma omfattning ansökningsavgifterna skulle

som den beskrivna ordningen sålunda kunna tillämpas i samtliga tvistemål

och i vissa Ö-mål i tingsrätten handlagts domstolsärenden. I

som som resterande Ö-mål i tingsrätten handlagts ärenden och för som som vilka ansökningsavgift skall utgå enligt avgiftsförordningen skulle man i stället kunna återbetala överklagandeavgiften till parten denne har om

framgång med sitt överklagande. För att inte ett sådant system skulle

bli för komplicerat att tillämpa bör varje framgång med överklagandet berättiga till återbetalning. Ett beslut återbetalning bör inte förutom sätta yrkande av part. Domstolen bör besluta om återbetalning i sam-

band med att målet avgörs i sak. Återbetalningen bör därefter utan

320 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

svårighet kunna ombesörjas av kanslipersonal i samband med att

avgörandet vinner laga kraft. En nackdel med låg överklagandeavgift är att man med en sådan

en

inte kommer att kunna påverka rena okynnesöverklaganden. Enligt

vad utredningen erfarit har sådana överklaganden blivit allt vanligare. Det är företrädesvis fråga i det närmaste medellösa personer som om överklagar för att orsaka kostnader och besvär för vinnande part. De får ingen framgång med sitt överklagande men eftersom de saknar tillgångar får motparten i praktiken stå sina kostnader i överinstansen. För att påverka de överklagar angivna skäl skulle ett personer som av krav på ställande säkerhet för motpartens rättegångskostnader vara av

effektivt än överklagandeavgifter. Måhända framstår en sådan

mer

ordning tilltalande principiell synvinkel eftersom den inte

som mer ur intryck temporärt förutsätta betalning för att få en ger av att ens felaktig dom rättad hovrätten. Skillnaden är dock i realiteten inte av särskilt stor. Att ställa säkerhet kommer för flertalet klagande att medföra kostnader t.ex. för bankgaranti. Dessa kostnader kan jämställas med överklagandeavgift. Kostnaderna för att ställa säkerhet en kommer dock att variera beroende på klagandens ekonomiska för-

hållanden. Överklagandeavgiften i form av kostnader för att ställa

säkerhet kan följaktligen bli mycket hög, vilket kan leda till att många kommer att avstå från att överklaga felaktiga avgöranden. Alla kominte heller att ha möjlighet att ställa säkerhet. Att låta kostnaden mer för att ställa säkerhet omfattas den allmänna rättshjälpen kan inte av rimligt eftersom denna kostnad avser motparts rättegångskostanses nader. Särskilda regler befrielse i vissa fall från kravet på ställanom de säkerhet torde därför bli nödvändiga. I annat fall skulle möjligav heten få ett felaktigt avgörande rättat hovrätten komma att i att av orimligt hög grad bli beroende klagandens ekonomiska resurser. av Om kostnaden för att ställa säkerhet även i fortsättningen skulle utgöra

ersättningsgill rättegångskostnad kommer dessutom, om klaganden

en vinner målet, storleken på motpartens ersättningsskyldighet för klagan-

dens rättegångskostnader ofta indirekt påverkas den sistnämndas

av ekonomiska ställning. Man bör således inte införa skyldighet för klaganden att ställa en

säkerhet för motpartens rättegångskostnader. Det kan emellertid som tidigare anförts inte uteslutas att ett införande av överklagandeavgifter

skulle viss positiv effekt antalet grundlösa överklaganden. ge en Utredningen föreslår därför att sådana avgifter införs för samtliga tvistemål och de Ö-mål i tingsrätten handlagts ärenden och som som

för vilka ansökningsavgift utgår enligt den till avgiftsförordningen fogade avgiftslistan. De mål inletts genom ansökan om betal-

som

ningsföreläggande eller handräckning bör därvid jämställas med tviste-

SOU 1995: 124 ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÄNSA FLÖDET 321

mål. Överklagandeavgift bör utgå vid överklagande till hovrätt och

HD. Undantag från skyldigheten att betala överklagandeavgift och den

närmare regleringen av avgiftsskyldigheten bör densamma vara som gäller för ansökningsavgift vid allmän domstol. Avgiften bör betalas till hovrätten HD. I tvistemål samt i Ö-mål i tingsrätten resp. som

handlagts som ärenden, i vilka det föreligger ett motpartsförhâllande

och domstolen har möjlighet att utdöma ett kostnadsansvar bör överklagandeavgiften vara ersättningsgill rättegångskostnad och som omfattas den allmänna rättshjälpen. I övriga Ö-mål omfattas av som av förslaget bör varje framgång med överklagandet leda till att över-

klagandeavgiften återbetalas. Får en part framgång först i HD skall

både den avgift som betalats till hovrätten och den som betalats till

HD återbetalas. Ett beslut att inte återbetala överklagandeavgift

en skall kunna överklagas särskilt. Har klaganden efter föreläggande att erlägga överklagandeavgift inte betalat sådan avgift skall Överklagandet avvisas. Bestämmelserna torde inte innebära några större besvär

vid handläggningen och ringa administrativa kostnader. Detta medför att överklagandeavgifterna, förutom att de kan påverka parterna att

överväga om ett överklagande är befogat, också skulle kunna ge ett resurstillskott till domstolarna. Totalt skulle avgifterna inbringa upp-

skattningsvis 3 mkr per år.

7.6.3 Särskilda för

regler rättegângskostnadernas fördelning under vissa förhållanden då förlikningserbjudande avvisas

Huvudregeln för fördelningen rättegångskostnader i dispositiva

av tvistemål är att den förlorande parten har att ersätta den vinnande parten dennes kostnader. Vetskapen om att den förlorande parten bär

ett fullständigt kostnadsansvar torde i åtskilliga fall avhålla från obe-

fogade rättegångar. I vissa fall kan det dock så att det är den vara som vinner målet som kan sägas ha drivit obefogad För den en process. skull föreskrivs i 18 kap. 3 § första stycket RB vissa undantag från

huvudregeln för kostnadsansvarets fördelning. Bestämmelserna förut-

sätter för sin tillämpning att den vinnande parten inlett rättegång utan att motparten givit anledning till det eller att den vinnande parten på annat sätt uppsåtligen eller av försummelse föranlett onödig rätteen gång. Bestämmelserna innebär att den vinnande parten kan förpliktas att betala den förlorande dennes kostnader. Alternativt kan kostnaderna kvittas. I rättsfallet NJA 1937 s. 162 kvittades kostnaderna då svaranden

före, men inte under rättegången, förlikningsvis erbjudit ett större

322 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

belopp än det utdömda. I detta fall betraktades rättegången som onösak även svaranden ansågs oaktsam eftersom

dig. En annan var att inte vidhållit sitt förlikningserbjudande. Om käranden avvisar ett

han avgivits efter det käranden väckt talan

förlikningserbjudande som att

och det utdöms kan rättegången inte anses som motsvarar som senare ha inletts käranden haft fog för det men det kan hävdas att utan att onödig efter det att förlikningserbjudandet avgivits. Det processen var dock något tveksamt bestämmelsen i 18 kap. 3 § första stycket är om RB är analogt tillämplig i ett sådant fall. I praxis har denna bestämmelse tillämpats analogt när käranden vidhållit sitt yrkande sedan svaranden medgivit del kravet och yrkandet bifallits endast till en av den del det medgivits. Exempel på detta är rättsfallet NJA 1965 s. 253 vilket svaranden i skriftligt svaromål bestred att utge yrkat skadei stånd. I inlaga återtog han bestridandet och medgav att en senare käranden med lägre belopp än det yrkade varefter domersätta ett utdömde det medgivna beloppet. Käranden tillerkändes inte stolen

för rättegångskostnader uppkommit i tiden efter med-

ersättning som

givandet. framställde inget kostnadsyrkande. Ett annat

Svaranden

rättsfallet NJA 1972 551 i vilket tilltalad utan dröjsexempel är s. en mål medgav hälften ett enskilt anspråk som framställts i en att utge av

brottmålsrättegång. Den tilltalade förpliktades att utge ersättning med

det medgivna beloppet. HD fann att målsäganden i vart fall genom att fullfölja rättegången rörande det enskilda anspråket förfarit på sätt som

i 18 kap. 3 § första stycket RB. Målsäganden ñck stå sina egna

avses

och förpliktades ersätta motparten dennes kosträttegångskostnader nader i såväl tingsrätt hovrätt, såvitt gällde det enskilda an-

som språket. exempel på 18 kap. 3 § första stycket RB tilläm-

I praxis saknas att

analogt när svaranden i stället för ett partiellt medgivande under pats

avgivit ett förlikningserbjudande. Enligt Processlagbered-

processen ningen borde dock käranden ersätta svaranden dennes rättegångskostnader svaranden före rättegången erbjudit sig att fullgöra käranom dens del eller med visst förbehåll och rätten, då käran-

anspråk till en

väcker talan beträffande anspråket i dess helhet, bifaller denna den endast såvitt den medgivits SOU 1938:44 232. Formuleringen s.

tyder förlikningserbjudandet i exemplet betraktats som ett pro-

att cessuellt medgivande när det vidhållits efter det att rättegången inletts. HD:s avgörande i NJA 1937 162 också bygga detta s. synes

synsätt. ... styrelsen icke vid R.R:n vidhållit detta erbjudande utan fastmera där bestritt all ersättningsskyldighet; I rättsfallet NJA

329 erbjöd svaranden efter talans väckande att förlikningsvis

1955 s. betala skadestånd med ett belopp sedermera utdömdes. Före som

huvudförhandlingen sänkte han dock förlikningserbjudandet. Då det

ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÄNSA FLÖDET 323

högre förlikningserbjudandet inte vidhållits ansågs rättegången inte onödig och käranden fick ersättning för sina rättegångskostnader.

Även i detta avgörande dock ha jämställt förlikningserbju-

synes man dandet med ett processuellt medgivande. Hovrätten anför i den av HD fastställda domen: Erbjudandet har emellertid icke vidhållits vid

huvudförhandlingen, utan därvid har endast medgivits ersättning med

belopp understigande det i sådant hänseende utdömda. Varken nu ordalydelsen i 18 kap. 3 § första stycket RB, uttalandet av Processlagberedningen eller HD:s uttalanden i de nämnda rättsfallen utesluter dock en analog tillämpning av bestämmelsen i de fall då ett förlikningserbjudande inte kan anses utgöra ett processuellt medgivande. Rättsläget måste dock betecknas som något oklart. Jfr Larsson, Förlikning i tvistemål, s. 171 f., Ekelöf m.fl., Rättegång III, 6:e uppl., s. 193, Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 159 ff. Enligt utredningens uppfattning finns ett intresse av att skapa ytterligare incitament för parterna att ingå förlikning och för att förhindra att seriösa förlikningserbjudanden avvisas. Ett sätt att åstadkomma detta är att ändra 18 kap. 3 § första stycket RB så att det står klart att

paragrafen även omfattar förlikningserbjudanden som avgetts under

rättegången. Om man överväger en sådan reform bör man först ta ställning till om förlikningserbjudandet bör vidhållas under hela rättegången för att det skall få betydelse för rättegångskostnadernas fördelning. En nackdel med att beakta förlikningserbjudanden även om de vidhålls endast under en kortare tid är, att detta kan medföra att

den som en gång avgett ett förlikningserbjudande sedan processar

motpartens bekostnad Ekelöf m.fl., a.a. s. 193. Detta förhållande kan t.o.m. få till följd att förlikningserbjudande avges endast i syfte att vinna fördelar i rättegångskostnadshänseende. Om svaranden avger ett relativt högt förlikningserbjudande vid ett sådant tillfälle och under sådana omständigheter att det inte rimligen kan komma att accepteras, t.ex. i ett läge av processen där motsättningarna mellan parterna är så stora att några egentliga förlikningsförhandlingar inte kan föras, och kort därefter tar tillbaka förlikningserbjudandet har svaranden sedan goda chanser att föra resten av processen utan att riskera några rättegångskostnader alls. En sådant förfarande kan knappast sägas gynna

förlikningsförhandlingarna mellan Även bestämmelsens

parterna. om tillämplighet skulle förutsätta att förlikningserbjudandet vidhålls under hela processen för att få betydelse i rättegångskostnadshänseende skulle en utökning av paragrafens tillämplighet det beskrivna sättet inte leda till en särskilt praktisk ordning. Normalt känner inte domstolen till förekomsten av förlikningserbjudanden som avgivits under rättegången och än mindre dess innehåll. Det är inte brukligt att inför

rätta åberopa tidigare avgivna förlikningserbjudanden. Skulle så ske

324 ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET ATT

för att aktualisera en annan fördelning av rättegångskostnaderna än enligt huvudregeln är det inte uteslutet att parterna kommer att redovisa olika uppfattningar vad beträffar tidpunkten för förlikningserbjudandet och dess innehåll. Skulle rätten kunna konstatera förekomsten av och innehållet i ett förlikningserbjudande måste rätten därutöver bedöma om förlikningserbjudandet varit effektivt, dvs. om det kunnat fullgöras. Detta kan, kanske flera är efter det att förlikningserbjudandet avgivits, vara mycket svårt att avgöra. Parterna kommer med hänsyn till det anförda inte heller att veta om ett förlikningserbjudande kommer att få betydelse för rättegångskostnadernas fördelning eller inte. Tillämpningen skulle komma att framstå som tämligen slumpartad. Som framgår i avsnitt 3.2.4 har man i engelsk rätt särskilda regler för att undvika att käranden avvisar seriösa förlikningserbjudanden. Med det engelska förfarandet uppkommer aldrig någon tvekan om

innehållet i förlikningserbjudandet, när det avgivits eller om det är

effektivt. Någon tvekan uppkommer inte heller kring frågan om förlikningsbudet kan få betydelse för rättegångskostnadernas fördelning eller inte. Reglerna är så konstruerade att svaranden, utan att detta innebär ett medgivande, kan deponera en summa hos domstolen för att tillmötesgå kärandens anspråk. Om käranden accepterar beloppet återkallar denne målet och tillerkänns ersättning för sina rättegångskostnader. I fall käranden inte accepterar det deponerade beloppet fortsätter rättegången. Om käranden vinner mer än det deponerade beloppet får han ersättning för sina kostnader. Om käranden däremot tilldöms ett lägre belopp än det deponerade, får han ersättning fram till tidpunkten för deponeringen men måste ersätta svaranden dennes rättegångskostnader som uppkommit efter denna tidpunkt. Domaren får reda på att deponering skett först sedan dom i huvudsaken har beslutats. Den beskrivna modellen framstår av flera skäl som tilltalande. Risken för käranden att stå för båda parters rättegångskostnader i tiden efter förlikningserbjudandet om käranden inte vinner i större utsträckning än vad som motsvaras av förlikningserbjudandet, torde fungera som ett mycket starkt påtryckningsmedel på denne att ingå förlikning. Trots detta kan det inte anses oskäligt mot käranden. Det kan inte anses rimligt att svaranden skall bekosta den del av en rättegång som käranden utan framgång drivit för att få mer än ett seriöst förlikningserbjudande. Det kan möjligen göras gällande att svaranden kan sätta otillbörligt stor press på käranden att acceptera ett mycket lågt förlikningserbjudande. Om käranden inte accepterar det låga budet löper svaranden emellertid stor risk att själv få stå för båda parters kostnader för den fortsatta processen. Denna vetskap torde motverka

ÅTGÄRDER FÖR ATT BEGRÄNSA FLÖDET 325

oseriösa förlikningserbjudanden från svarandens sida. Vidare kan

käranden skydda sig mot risken för kostnadsansvar

genom att i de fall

det är möjligt bestämma sitt yrkande så han är säker det kan att att accepteras av domstolen. Vidare ger den engelska modellen stora

möjligheter till ett snabbt förlikningsavtal. Ju snabbare käranden

tar

ställning till svarandens förlikningserbjudande, desto mindre risk för

att han förorsakas onödiga kostnader. Därtill kommer

att förliknings-

avtalet genom depositionsförfarandet omedelbart kan effektueras.

Genom den beskrivna modellen uppnår minskning man en av måltillströmningen till hovrätterna, inte förmâs avstå genom att parterna att

från ett överklagande, utan att incitament genom ett skapas att komma överens i ett tidigt skede Sammantaget kan sägas den

av processen. att engelska modellen innebär besparingar för minskad arbetsparterna,

belastning för domstolarna och kortare handläggningstider. I England förliks 98 % av de tvistemål handläggs i High Court of Justice,

som vilket i Trial and Court Procedures Worldwide förklaras bl.a. av

möjligheten att deponera förlikningslikvid, 135.

s. Med hänsyn till vad som anförts svensk rätt skulle ovan om en ordning motsvarande den engelska kunna införas i svensk rätt utan att

detta skulle bryta mot de principer för rättegångskostnadernas

för-

delning som kommer till uttryck i 18 kap. 3 § första stycket RB. Den skulle dock avvika från regeln i 18 kap. 5 § tredje stycket

RB som

innebär att vid förlikning vardera parten skall bära sin kostnad inte

om annat avtalats. Att käranden får full ersättning för sina kostnader fram

till tidpunkten för nedsättningen innebär emellertid han att aldrig kommer i sämre utan ofta i bättre läge än han i dom skulle ha

om tillerkänts det nedsatta beloppet. Detta förhållande torde öka kärandens

benägenhet att ingå förlikning eftersom han han bedömer han

- om att

inte kan få mer än det nedsatta beloppet inte har något vinna

att på att fortsätta processen. En ordning motsvarande den engelska skulle beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kunna även inne-

bära att käranden om denne antar förlikningserbjudandet eller i dom

får något mindre än detta behandlas gynnsamt i rättegångskost- - mer nadshänseende än vad skulle ha blivit fallet vid

som en tillämpning av

18 kap. 4 § RB. Detta gäller särskilt målet huvudsakligen rör

om en

fråga som skall bedömas skönsmässigt. T.ex. skulle käranden

full

kostnadsersättning fram till nedsättningstidpunkten hans fram-

trots att

gång i målet är obetydlig. Svaranden kan dock motverka effekten

av

den för käranden kostnadsfördelningen i dessa

gynnsammma fall

genom att snabbt avge ett förlikningserbjudande, vilket även torde öka

°Ingår i International Bar Associations Series, Cornwall, 1991.

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET 326 ATT

för få till stånd snabbt avgörande genom förförutsättningarna att ett i berörda fall pågår under längre tid torde likning. Om processen

svaranden bli allt mindre benägen att avge förlikningserbjudande

nedsättning. Vidare skulle käranden, till skillnad från vad som genom gäller enligt 18 kap. 4 § RB, kunna få full ersättning för sina rätte-

dennes yrkande endast bifallits till en del gångskostnader trots att

förutsättning han får än det nedsatta beloppet. Konseunder att mer härav torde bli att svarande blir mindre benägen att ankvensen en

vända sig nedsättningsförfarandet om det tilltänka förlikningsbudet

av osäker på rätten kommer att utdöma högre är lågt och han är om ersättning det nedsatta beloppet. Avvikelsen från 18 kap. 4 § RB än skulle således i detta fall svaranden ett incitament att endast avge ge förlikningsbud. inom för nedsättningsför-

seriösa Vill man ramen ett farande bibehålla de principer för rättegångskostnadernas fördelning

gäller enligt 18 kap. 4 § RB är det troligt att man åstadkommer som förfarande är mindre effektivt och i många fall mer svårtillämett som modellen. Avvikelserna från 18 kap. 5 § tredje

pat än den engelska stycket och 18 kap. 4 § RB torde närmast befrämja möjligheten att

ingå förlikning och utgör således inte något hinder mot införandet av

ordning motsvarande den engelska. en Mot bakgrund det anförda föreslår utredningen att det införs en av

möjlighet förlikningserbjudande nedsättning av förlik-

att avge genom i enlighet med vad beskrivits. Den beskrivna ord-

ningslikvid som

ningen bör även gälla i högre rätt. Om svaranden tillbaka det nedsatta beloppet innan käranden tar

förlikningserbjudandet och domstolen inte tillerkänner

accepterat käranden än det tidigare nedsatta beloppet bör nedsättningen, för mer

förfarandet inte skall missbrukas jfr ovan, inte få någon betydelse

att

vid fördelningen rättegängskostnaderna. Av samma skäl bör en

av

höjning förlikningserbjudandet ökning av det nedsatta

av genom en beloppet betraktas svaranden tar tillbaka den första nedsättsom om ningen och därefter gör en ny.

för deponera förlikningslikviden hos domstol, vilket

I stället att

skulle innebära att domstolarna skulle åta sig helt nya uppgifter, bör

nedsättning ske hos länsstyrelsen enligt en ny lag om nedsättning av

förlikningslikvid. Den tidpunkt vid vilken förlikningserbjudandet skall

avgivet bör den då motparten nås av underrättelse om att anses vara nedsättning skett. Länsstyrelsen bör utbetala det nedsatta beloppet om

käranden båda parter undertecknat förlikningsavtal eller

genom ett av domstol stadfäst förlikning visar att parterna ingått förlikning en av avseende den aktuella tvisten innebär att svaranden skall utge en som förlikningslikvid motsvarande det nedsatta beloppet. Vill svaranden

återta det nedsatta beloppet bör, för undvikande att nedsättningsav

ÅTGÄRDER FÖR BEGRÄNSA FLÖDET 327 ATT

institutet missbrukas, krävas att han företer bevis att han underom rättat käranden härom. Har käranden hos länsstyrelsen givit till känna att han gör anspråk på det nedsatta beloppet bör detta inte få återtas utan kärandens samtycke. Svaranden bör dock alltid få återta det nedsatta beloppet om domstolen avgjort målet i sak. Om rätten även då svaranden nedsatt förlikningslikvid skall fatta beslut om rättegângskostnaderna i samband med avgörandet målet av måste part, som vill att nedsättningen skall beaktas, senast i samband med att kostnadsyrkandena framställs underrätta domstolen om nedsättningen. Detta innebär att rätten senast i samband med att domen beslutas kommer att vara medveten om att nedsättning skett och till vilket belopp denna uppgår. Att rätten enligt den engelska modellen skall hållas okunnig om att deponering skett till dess domen beslutats i huvudsaken torde vara föranlett att rätten vid avgörandet av annars befaras bli påverkad av det deponerade beloppets storlek. I flertalet fall torde denna risk vara liten. Skulle rätten låta sig pâverkas detta av och utdöma ett belopp något under i stället för något över det nedsatta beloppet skulle det i så fall innebära att rätten medvetet skulle missgynna den part, som nekat att anta förlikningserbjudandet, för sin

förlikningsobenägenhet trots att denne utifrån materiella hänsyn inte

borde antagit budet. Vid motsatt förhållande skulle rätten gynna en kärande som inte antagit ett förlikningserbjudande trots att han borde gjort det. Något annorlunda kan det emellertid förhålla sig i de fall storleken av det belopp som skall tillerkännas käranden bestäms genom en skälighetsuppskattning. I dessa fall framstår det inte lika som osannolikt att rätten skulle kunna påverkas det nedsatta beloppets av storlek. Rätten skulle t.ex. kunna avstå från att tillerkänna käranden ett högre belopp än det nedsatta på grund av den betydelse detta skulle få för rättegängskostnadernas fördelning. Med hänsyn härtill finns det enligt utredningens uppfattning anledning att införa en regel enligt vilken rätten på yrkande av part skall besluta i huvudsaken innan den informeras om det nedsatta beloppets storlek och fattar beslut i rätte-

gångskostnadsfrågan. Kostnadsyrkandet bör framställas senast dagen efter det att dom meddelats och beslut i rättegångskostnadsfragan fattas

senast en vecka efter avgörandet i huvudsaken. Detta beslut är ett slutligt beslut och kan överklagas särskilt. Om käranden godtar ett förlikningserbjudande efter det att nedsättning skett och parterna inte kan komma överens rättegångskostom naderna, t.ex. av det skälet att svaranden anser att de rättegångskostnader som uppkommit i tiden före nedsättningen är oskäligt höga, bör

parterna begära att rätten stadfäster förlikningen och tar ställning till skäligheten av de yrkade kostnaderna.

SOU 1995: 124 329

8 Ekonomiska konsekvenser

av

förslagen

Sammanfattning: Om utredningens samtliga reformförslag genomförs torde resurser motsvarande 100 mkr per år frigöras inom domstolsväsendet. De resurser som frigörs inom hovrätterna, ca 60 mkr, bör tills vidare bibehållas inom dessa. Därmed kan de stora och komplicerade målen ägnas mer tid till gagn för kvaliteten i dömandet, handläggningstiderna bli kortare och mâlbalanserna minskas. Utredningens reforrnförslag leder således till en nettobesparing ca 40 mkr. För att det föreslagna systemet med generellt krav prövningstillstånd skall bli riktigt effektivt rekommenderar utredningen att tingsrätterna förstärks med merparten av detta belopp.

I kapitel 5 föreslår utredningen att ett generellt krav på prövningstillstånd införs såväl i ledet mellan tingsrätt och hovrätt som i ledet mellan hovrätt och HD. Statskontoret har i promemorian Kartläggning av hovråttsdomarnas arbetstid, m.m., som återfinns i bilaga 4 c., uppskattat de resurser som frigörs vid införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd i

ledet mellan tingsrätt och hovrätt till sammanlagt knappt 100 mkr.

Som framgår av promemorian har andelen mål som skulle meddelas prövningstillstånd beräknats vara en halv gång större än nuvarande ändringsfrekvens. Den beräknade tidsvinsten, bygger som genomsnittlig tidsåtgång per mål, har minskats med 20 % för att kompensera för att en större andel stora och komplicerade mål än mindre och okomplicerade mål sannolikt kommer att meddelas prövningstillstånd. Beräkningen utgår vidare bl.a. från att den ytterligare tid som måste läggas på att föredra frågor om prövningstillstånd uppgår till en tredjedel av den frigjorda tiden och att behovet av annan personal än domarpersonal är proportionerligt till behovet av domarpersonal. Vad be-

träffar föredragandepersonal har dock anmärkts att det är troligt att

antalet skulle komma att öka. Utredningen anser att de utgångspunkter Statskontoret valt för beräkningen är rimliga för det förslag till system

330 EKONOMISKA KONSEKVENSER

med generellt krav på prövningstillstånd som utredningen lagt fram. l Statskontorets beräkning har hänsyn inte tagits till att behovet av offentliga försvarare torde öka i viss mindre omfattning, att det skall finnas en möjlighet till sammanträde i frågan om prövningstillstånd samt att hovrätten i större utsträckning än tidigare skall ta del av förhörsutsagorna i tingsrätten. Detta torde dock sakna betydelse eftersom de relativt begränsade kostnader detta medför torde kompenseras av andra förändringar som inte heller finns med i Statskontorets beräkning. Sålunda kommer andelen mål som kompletteras med dispensskäl att minska något liksom andelen mål i vilka skriftväxling företas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Vidare kommer det att finnas en möjlighet att meddela partiellt prövningstillstånd. Förslaget att införa ett generellt krav på prövningstillstånd kommer sannolikt i viss mån att påverka tingsrätterna. Den ytterligare förskjutning av tyngdpunkten i instansordningen mot tingsrätterna som förslaget medför kan innebära att processerna i tingsrätten blir något mer omfattande än tidigare, främst till följd av att muntlig bevisning åberopas i större omfattning än tidigare. Om detta leder till att bevisning som skulle åberopas i hovrätten åberopas redan i tingsrätten är detta en positiv effekt av utredningens förslag som inte torde medföra någon ökning av de totala kostnaderna för domstolsväsendet. En ordning som innebär att samtliga tingsrättens avgöranden är underkastade krav på prövningstillstånd torde inte heller i någon större utsträckning påverka antalet överklaganden till HD. Möjligen kan benägenheten att överklaga beslut att inte meddela prövningstillstånd vara något högre än benägenheten att överklaga domar i mål som prövats i sak av hovrätten jfr avsnitt 2.3.2. Det kan heller inte uteslutas att antalet resningsansökningar kan öka något. Sammantaget torde dock införandet av ett generellt krav prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt leda till vissa arbetsbesparingar i HD eftersom andelen överklaganden som avser beslut att inte meddela prövningstillstånd kommer att bli väsentligen större än i dag. En utökning av kravet på prövningstillstånd i ledet mellan hovrätt och HD till att omfatta samtliga hovrättsavgöranden kommer också att innebära vissa besparingar. Med hänsyn till att antalet mål som berörs av förslaget är relativt litet och till att tre ledamöter alltid skall delta i tillståndsprövningen av dessa mål kommer dock besparingarna att vara måttliga. Förslaget i avsnitt 6.2 att i ett system med generellt krav på prövningstillstånd avskaffa 51 kap. 23 a § RB torde inte medföra några besparingar. Möjligheten att göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter m.m. som föreslås i avsnitt 6.3 kommer om den utnyttjas att innebära nya arbetsmoment. Dessa torde dock kompense-

EKONOMISKA KONSEKVENSER 331

kortare huvudförhandlingar och måhända ett större antal förlikras av

ningar. Förslagen i avsnitt 6.5 torde leda till att bevisupptagning kom-

att ske i något större utsträckning än enligt nuvarande regler. Om mer

generellt krav på prövningstillstånd införs kommer dock totalt sett

antalet mål i hovrätten med förnyad bevisupptagning att minska. Förslagen i sistnämnda avsnitt att den tilltalades utsaga skall antecknas i protokoll och därmed kunna tas band liksom införandet av en upp möjlighet förhör videoband kan komma att medföra vissa att ta upp kostnadsökningar. Med anledning av att domstolarna troligen kommer att förses med videoutrustning andra skäl torde dock merkostnaden av dessa förslag bli marginell. De förändringar i reglerna om skriftligt av förfarande, föreslås i avsnitt 6.6, torde totalt sett innebär färre som

huvudförhandlingar och dänned frigjorda Även den i avsnitt

resurser. 6.7 föreslagna förändringen att hovrätten skall bestå av tre lagfarna domare även tingsrätten dömt med tre lagfarna domare torde om innebära vissa resursvinster, inte bara att färre domare deltar i genom berörda avgöranden utan även på grund av att förändringen innebär ökade möjligheter för hovrättsavdelning att samtidigt döma i två en sammansättningar. De förslag som läggs fram i avsnitt 6.8 Påföljd för utevaro, avsnitt 6.9 Ombudstvång samt avsnitt I 0 Delgivning m.m. , föreläggande att svarsskrivelse i brottmål, m.m. torde också av avge medföra vissa resursvinster. Dessa torde dock vara relativt begränsade.

Förslaget i avsnitt 7.2 att införa överklagandeförbud i dispositiva

tvistemål där tvisteföremâlets värde inte överstiger en tiondel av basbeloppet kommer att medföra inte obetydliga resursvinster eftersom nära 10 % de tvistemål överklagas till hovrätt kan beräknas av som nu komma att omfattas förbudet. I avsnitt föreslås också att av samma

avtal att inte överklaga dom ingås före uppkomsten av en tvist

en som även skall giltiga i FT-mål. Detta förslag torde inte få någon vara

nämnvärd betydelse från besparingssynpunkt. Vissa mindre resursbe-

sparingar torde dock följa förslaget i avsnitt 7.3 att utöka möjligav heten till komplettering. I den mån de utökade möjligheterna att hän-

skjuta prejudikatfråga till HD som föreslås i avsnitt 7.4 kommer att

en utnyttjas innebär också detta förslag resursbesparingar eftersom in-

stanskedjan, HD meddelar prövningstillstånd, därmed förkortas.

om

Om överklagandeavgifter införs i enlighet med vad som föreslås i

avsnitt 7.6.2 torde, tidigare anförts, detta innebära intäkter om ca som 3 mkr. De administrativa kostnaderna torde med hänsyn till hur reg-

lerna om överklagandeavgift utformats vara mycket små. Det i avsnitt

7.6.3 föreslagna institutet nedsättning av förlikningslikvid kan, om nya

det får omfattande tillämpning, innebära stora resursbesparingar för

en

332 EKONOMISKA KONSEKVENSER

domstolsväsendet genom att mål förliks i väsentligen större utsträckning än vad som för närvarande sker. Av det anförda framgår att förslagen i kapitlen 6 och 7 totalt sett kommer att innebära att resurser frigörs. Storleken dessa är dock mycket svår att beräkna.

Sammantaget uppskattar utredningen att de reformförslag som läggs

fram frigör resurser motsvarande 100 mkr per år inom domstolsväsendet. Av prop. 199495:1OO framgår att utgifterna inom rättsväsendet under perioden 1995-1998 skall minskas med 600 mkr. Ett ökat användande av prövningstillstånd i hovrätterna nämns som ett exempel hur dessa utgifter skall kunna minskas. Utredningens syfte med förslaget om ett generellt krav på prövningstillstånd är emellertid att

inom ramen för oförändrade resurser jfr direktiven skapa förutsätt-

ningar för hovrätterna att ägna mer tid till de stora och komplicerade målen till gagn för kvaliteten i dömandet, att förkorta handlägg-

ningstidema och att minska målbalanserna. En förutsättning för detta

och för att uppnå de övriga fördelar med en sådan reform som omtalats i kapitel 4 är att de resurser som frigörs i hovrätterna inte förs från dessa. De resurser som frigörs inom hovrätterna, ca 60 mkr, bör därför tills vidare bibehållas inom dessa. Detta innebär att utredningens reformförslag leder till en nettobesparing pâ drygt 40 mkr. För att det föreslagna systemet med generellt krav på prövningstillstånd skall bli riktigt effektivt rekommenderar utredningen att tingsrätterna förstärks med merparten av detta belopp.

9 Ikraftträdande

Sammanfattning: Samtliga reforrnförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1997. Om ett mål eller ärende inletts i tingsrätt före ikraftträdandet, bör äldre bestämmelser gälla.

Samtliga reformförslag bör kunna träda i kraft den l januari 1997. När den senaste prövningstillståndsrefonnen genomfördes konstruerades övergängsreglerna så att avgöranden som träffats före ikraftträdandet inte omfattades av de nya reglerna om överklagande och prövningstillstånd. Sådana övergångsregler kan inte införas för den föreslagna regeln om överklagandeförbud med hänsyn till hur undantagen från denna regel utformats. Pâ grund av den tyngdpunktsförskjutning i rättskipningen mot tingsrätterna som förslaget att införa generellt krav prövningstillstånd medför bör sådana övergångsregler inte heller införas för de föreslagna reglerna om prövningstillstånd. Parterna bör känna till förutsättningarna för överprövning efter överklagande redan då målet eller ärendet inleds i tingsrätten. Regler om överklagande och prövningstillstånd bör därför inte tillämpas i mål eller ärende som inletts i tingsrätt före den 1 januari 1997. Vissa de av

övriga förslagen skulle visserligen kunna införas med övergångsregler konstruerade annat sätt. Då det måste vara till fördel för tillämp-

ningen att övergångsreglerna är enhetliga anser dock utredningen att inget av lagförslagen bör tillämpas i mål eller ärende som inletts i tingsrätt före nämnda datum.

10 Författningskommentar

10.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

2 kap. 4 §

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. l brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nänmdemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nänmdemän får inte delta. Förekommer anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga företagsbot, är hovrätten dock domför om även med den sammansättning som anges i första stycket. Detgäller vid handläggning som sker vid huvudförhandling. samma

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten

bestå av tre lagfarna domare. Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten

domför med en lagfaren domare.

Atgärder endast beredandet av ett mål får utföras av som avser lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag en att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser detta meddelas av regeringen. om Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

Paragrafen innehåller regler om sammansättningen i hovrätt. Den i första stycket intagna regeln att hovrätten måste bestå av fyra lagfarna domare när den avgör mål där tingsrätten bestått av tre lagfarna domare har i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.7.2 utgått.

3kap.6§

En avdelning av Högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Fler än sju ledamöter får inte sitta i rätten. Om prövningen är av enkel beskaffenhet, är avdelningen domför med tre ledamöter vid prövning av frågor förening av mål enligt 14 kap. 7 a om

336 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

2. överklagande av hovrätts avvisningsbeslut som avses i 54 kap. 17 frågor om avvisning av ett överklagande hos Högsta domstolen, 4. frågor om häktning och reseförbud som avses i 55 kap. 8 § andra stycket tredje meningen, ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller klagan över domvilla. Har Högsta domstolen tidigare lämnat en ansökan resning om från samma sökande beträffande samma avgörande utan bifall och anför sökanden inget nytt som är av betydelse för prövningen av ansökningen, är avdelningen domför med en ledamot, om ansökningen avslås eller avvisas.

Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd i fall

som avses i 54 kap. 10a § och 14 § första stycket andra meningen är avdelningen domför med tre ledamöter. Ovriga frågor om prövningstillstånd får avgöras av en ledamot. Fler än tre ledamöter får inte delta. Frågor om prövningstillstånd har förklarats vilande som enligt 54 kap. 11 § andra stycket avgörs dock av de ledamöter som prövar målet. Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och vid prövning av frågor som avses i 55 kap. 8 § andra stycket första och andra meningarna är avdelningen domför med en ledamot.

Paragrafen innehåller domförhetsregler för HD.

Fjärde stycket har kompletterats med domförhetsregler för tillståndsprövning av sådana mål som tidigare inte varit underkastade

krav på prövningstillstånd. I enlighet med vad framgår avsnitt som av 5.5.9 skall HD i sådana fall bestå av tre ledamöter.

5kap.9§

Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som

behövs. Han får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat

sätt uppträder otillbörligt. Han får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika trängsel. Rätten får förbjuda att tar annan upp förhör på fonetisk väg, om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen. Fotografering eller annan bildupptagning får inte ske i rättssalen i

annat fall än som avses i 6 kap. 9 § första stycket.

Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla ordningen fâr rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och kvarhållas där så länge sammanträdet dock varar, inte längre än tre dagar.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 337

Om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar finns särskilda föreskrifter.

Paragrafen innehåller regler ordning och säkerhet i rättssalen. om Det i första stycket sista meningen intagna förbudet mot fotografering eller bildupptagning har försetts med ett undantag för att annan möjliggöra att ett förhör i bevissyfte, i stället för att protokolleras, tas videoinspelning. De närmare förutsättningarna för att ett upp genom förhör skall kunna på detta sätt regleras i 6 kap. 9 § första tas upp stycket RB.

6kap.6§

I protokollet skall berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte antecknas i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn på stället. Vid huvudförhandling i hovrätt behöver berättelser eller iakttagelser enligt första stycket antecknas endast om anteckningen kan antas bli av betydelse vid överklagande till Högsta domstolen. Vid huvudförhandling i Högsta domstolen behöver sådana anteckningar inte göras.

Paragrafen innehåller regler om protokolleringsskyldighet.

I enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.5.3 har det tidigare andra

stycket, där undantag från protokolleringsskyldigheten föreskrevs för

förhörsutsaga av den tilltalade i brottmål, utgått.

6 kap. 9§

De berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte får i stället för att antecknas i protokollet tas upp genom stenograñ, fonetisk väg eller, den hörs samtycker till det, pá videogram. Detom som gäller sådan sammanfattning av berättelse som omfattar det samma som kan antas vara av betydelse i målet. Bestämmelsen i 8 § andra stycket i detta kapitel gäller i tillämpliga delar berättelse, som tagits upp genom stenografi, och sådan sammanfattning berättelse, som upptagits på fonetisk väg. Steav nograf utses av rätten. må den anlitas som stenograf, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 § är stadgat om tolk äger motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten. Sådan stenograf har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allmänna medel.

338 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upp-

tagits enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

Paragrafen reglerar möjligheterna att i stället för att anteckna bevisutsagor i protokoll ta upp dessa på annat sätt. Till de nu gällande möjligheterna enligt första stycket att ta upp en utsaga genom stenograñ eller på fonetisk väg har i enlighet med vad

som anförs i avsnitt 6.5.3 lagts en möjlighet att spela in ett förhör

videoband. Domstolen får ta upp beviset med hjälp av videoteknik

endast om den som skall höras samtycker till det. En videoinspelning

av förhöret kan besvära den som hörs så att det blir till men för ut-

redningen. Inspelningen kan som framgår av nämnda avsnitt också

vara förenad med risker för den hörde. Domstolen bör därför i varje enskilt fall noggrant pröva om det är lämpligt med videoinspelning. Bara om det kan ske utan risk för att bevisvärdet av utsagan äventyras och utan risk för den som skall höras bör förhöret spelas in på videoband.

9kap.9§

Paragrafen reglerar domstols möjlighet att döma ut vite i de fall en

förhandling ställs in i förväg.

Utredningen har föreslagit en generell regel som ger möjlighet att döma ut påföljder i de fall en förhandling ställs in i förväg om det därefter inte inkommer utredning som visar att den som uteblivit haft laga förfall. Regeln har placerats i 32 kap. 7 § RB. Denna paragraf kan därför upphävas.

12 kap. 25 § RB

I mål i hovrätten där saken är sådan att förlikning därom är tillåten får hovrätten förelägga klaganden att ställa ombud för sig,

om det är nödvändigt med hänsyn till hur klaganden tidigare under

målets handläggning utfört sin talan. Om det behövs får hovrätten

förelägga denne att som ombud anlita advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Följer klaganden inte ett sådant föreläggan-

de får överklagandet avvisas. Första stycket gäller inte i mål som avses i 1 kap. 3 d § första stycket.

Paragrafen, som är ny, ger hovrätten en möjlighet att förelägga kla-

ganden att anlita ombud.

FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 339

Som närmare utvecklas i avsnitt 6.9.2 kan enligt första stycket en

klagande i ett dispositivt tvistemål, under förutsättning att det är nöd-

vändigt med hänsyn till hur han tidigare under målets handläggning utfört sin talan, föreläggas att anlita ombud i hovrätten. Vid bedöm-

ningen förutsättningarna för ett sådant föreläggande är uppav om fyllda kan hänsyn även tas till hur klaganden utfört sin talan i tings-

rätten. Kravet på att ombudet skall advokat eller biträdande jurist på vara advokatbyrå skall anges i föreläggandet. Av andra stycket framgår att föreläggande att anlita ombud inte får

meddelas i FT-mål.

16 kap.3§

Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattas av mer än

hälften rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den av meningen gälla.

Vid avgörande fråga prövningstillstånd enligt 49 kap.

av en om 13 54 kap. 10 § eller 14 § första stycket andra meningen a

skall, av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans

om en mening gälla som domstolens beslut.

Paragrafen innehåller regler bestämmandet av resultatet av en om omröstning i tvistemål. I andra stycket, är nytt, har tagits in en särskild omröstningssom

regel för avgörande frågor prövningstillstånd i hovrätt och i

av om HD såvitt överklagade domar och beslut i mål eller ärende som avser inletts i hovrätt och sådana beslut avses i 54 kap. 8 a § RB. Den som föreslagna regeln innebär att det räcker att domstolens ledamöter en av

röstar för meddela prövningstillstånd för att sådant tillstånd skall

att meddelas. Lagen domstolsärenden, som förväntas träda i kraft om

under år 1996, saknar regler om omröstning. Vid handläggning av

ärenden enligt den lagen torde dock denna bestämmelse, eller 29 kap.

3 § fjärde stycket RB, komma att tillämpas analogt lagrådsremiss En

lag om domstolsärenden. ny

17 kap. 15 §

Om rätten finner dom eller ett beslut innehåller någon att en uppenbar oriktighet till följd rättens eller någon annans skrivfel, av räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse. Har förbiseende underlåtit fatta ett beslut skulle rätten av att som ha meddelats i samband med dom eller ett slutligt beslut, får en

340 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

rätten komplettera sitt avgörande inom månader från sex det att

avgörandet vann laga kraft. En komplettering än två veckor

senare

efter det att avgörandet meddelats får dock ske endast om part

begär det och motparten inte motsätter sig komplettering.

en

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna

ha fått tillfälle att yttra sig, det inte är uppenbart obehövligt. om Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar det av avgörande som rättats.

Paragrafen innehåller regler rättelse och komplettering dom och

om av beslut i tvistemål. Andra stycket har i enlighet med vad anförs i avsnitt 7.3.3 som

ändrats så att den tid inom vilken komplettering kan ske utsträckts till

sex månader från det att avgörandet laga kraft. För att rätten inte vann skall ha möjlighet att på eget initiativ komplettera ett avgörande som båda parter har accepterat och inrättat sig efter vid tidpunkt då det en

saknas realistisk möjlighet att överklaga detta i sin helhet förutsätter en komplettering senare än fjorton dagar efter det att avgörandet meddelats initiativ av part. I ett enskilt fall kan komplettering

en

framstå som mindre lämplig. Motparten har därför, komplette-

om en ring blir aktuell senare än fjorton dagar efter det att avgörandet meddelats, givits möjlighet att hindra denna. Om motparten utnyttjar denna möjlighet kan komplettering endast ske efter klagan över domvilla.

l8kap.3b§

Har en vinnande kärande avvisat ett förlikningserbjudande

som

avgivits enligt lagen 1996:000 om nedsättning förlikningslikvid

av och vinner han inte mer än vad motsvarar det nedsatta besom

loppet, skall han ersätta svaranden dennes rättegångskostnad från den dag förlikningserbjudandet avgavs. Den tappande svaranden

skall ersätta den vinnande käranden hans rättegångskostnad till och

med den dag förlikningserbjudandet avgavs.

Vinner käranden i fall som avses i första stycket än vad

mer som motsvarar det nedsatta beloppet skall svaranden ersätta käranden

hans rättegångskostnad.

I paragrafen, som är ny, ges särregler för rättegångkostnadernas fördelning om svaranden avgivit förlikningserbjudande enligt lagen

om

nedsättning av förlikningslikvid. Paragrafens tillämpning förutsätter att käranden till någon del fått framgång med sin talan. Varje framgång i huvudsaken medför att

käranden skall betraktas vinnande enligt denna paragraf. Har som käranden framställt flera yrkanden betraktas han vinnande han som om

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 341

haft framgång med något av yrkandena. Har käranden inte fått någon framgång gäller vanliga regler för rättegångskostnadernas fördelning, vilket normalt innebär att svaranden får full ersättning för sina rättegångskostnader.

18 kap. 4 §

Aro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Ar vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande bifalles allenast till en del. Första och andra styckena gäller inte om förlikningserbjudande avgivits enligt lagen 1996:000 om nedsättning av förlikningslikvid.

I paragrafen ges regler om hur kostnadsansvaret skall fördelas när det i målet förekommer flera yrkanden och parterna ömsom vinner och förlorar eller när ett yrkande bifalles endast delvis. Särreglerna för kostnadernas fördelning i de fall förlikningserbjudande avgivits enligt lagen om nedsättning av förlikningslikvid kan om kärandens yrkande endast delvis får bifall i vissa fall innebära ett av-

steg från reglerna i denna paragraf. Paragrafen har därför försetts med

ett nytt tredje stycke som innehåller ett undantag för de fall svaranden

avgivit ett förlikningserbjudande genom nedsättning av förliknings-

likvid.

18 kap. 5 §

Avvisas parts talan, anses parten som tappande. Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om särskilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes. Har en kärande godtagit ett förlikningserbjudande som avgivits

enligt lagen 1996:000 om nedsättning av förlikningslikvid skall

svaranden ersätta käranden hans rättegångskostnad.

Förlikas parterna i annat fall än som avses i tredje stycket skall

vardera parten bära sin kostnad, om annat avtalats.

342 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

I paragrafen regler för hur rättegångskostnadsansvaret skall förges delas när talan avvisas eller målet avskrivs grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit eller om parterna förliks. Särreglerna för kostnadernas fördelning i de fall förlikningserbjudande avgivits enligt lagen nedsättning av förlikningslikvid innebär om ett avsteg från nuvarande regler. Ett nytt tredje stycke har därför införts enligt vilket en svarande skall ersätta käranden dennes rättegångskostnad förlikning ingås genom att käranden godtar ett förom likningserbjudande enligt denna lag. Om i ett fall då förlikningserbjudande avgivits nedsättning talan avvisas eller målet avskrivs genom grund att part återkallat sin talan av annat skäl än att förlikning av träffats eller grund av att part uteblivit, gäller vanliga regler för rättegångskostnadernas fördelning.

18 kap. 8 a§

I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8 Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för rådgivning enligt rättshjälpslagen 1972:429 vid ett tillfälle för varje instans, 2. ansökningsavgift och dverklagandeavgzfi, 3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse föreskrivits, resa och uppehälle för ombud, 4. vittnesbevisning, 5. översättning av handling. Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Med kostnad sägs i andra stycket l jämställs kostnad för som rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist annan advokatbyrå, i den mån den överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen. Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som avser som gäller för denna. Har ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning överlämnats till tingsrätt får, målet därefter avgörs genom tredskoom dom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rättegångsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedörrming, enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 343

Paragrafen innehåller regler vilka rättegångskostnader som skall om vara ersättningsgilla i FT-mål. Paragrafens andra stycke andra punkten har kompletterats så att en

överklagandeavgift är ersättningsgill som rättegångskostnad i FT-mål.

18 kap. 14 §

vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall fram- En part, som ställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid

uppge vari kostnaderna består. Om ett förlikningserbjudande av-

givits enligt lagen 1996:000 om nedsättning av förlikningslikvid får dock rätten på yrkande part medge att han framställer sitt av

yrkande om ersättning för rättegångskostnad först efter det att dom meddelats. Han måste dock framställa yrkandet senast dagen efter

rättens avgörande.

Om part inte har framställt sitt yrkande inom den i första stycket

angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt.

En part får även han inte framställt något yrkande, erhålla

om ränta i 8 § andra stycket samt ersättning för ett exemplar som avses rättens dom eller slutliga beslut. av Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i 1-10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan prövning är obehövlig på grund särskilda omständigheter. Beslut i sådan av kostnadsfråga avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör som

målet eller i fall som avses i första stycket tredje meningen senast vecka efter det att dom meddelats. Ingår i ersättning för rätte-

en

gångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp

anges.

Paragrafen innehåller regler om handläggningen av rättegångskost-

nadsfrågan.

I enlighet med vad framgår avsnitt 7.6.3 bör i vissa fall då

som av

förlikningserbjudande avgivits enligt lagen om nedsättning av förlik-

ningslikvid rätten inte få vetskap det nedsatta beloppets storlek. I om paragrafens första stycke har därför införts en möjlighet för part att

efter rättens medgivande framställa sitt kostnadsyrkande efter det att

dom meddelats. Sådant kostnadsyrkande måste dock framställas senast dagen efter rättens avgörande. Av ändringen i fjärde stycket framgår att beslut i kostnadsfrågan i ett sådant fall skall meddelas senast en vecka efter det att dom meddelats. Om sista dagen att framställa kost-

nadsyrkande eller meddela beslut i kostnadsfrågan är söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton får

kostnadsyrkandet framställas beslut meddelas nästa vardag [lagen resp.

1930:173 om beräkning av lagstadgad tid].

344 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

29 kap. 3 §

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än

hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, skall den meningen gälla. Kan ingen mening anses som lindrigare eller mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Om det framförs flera meningar än två utan att någon av dem skall gälla, skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs, skall sarnrnanläggningen fortsätta till dess någon mening skall gälla. Kan inte någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som har fått flest röster. Har flera meningar fått lika många röster, gäller den som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar. Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre ingripande än någon annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket. Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd enligt 49 kap. 13 54 kap. 10a § eller 14 § första stycket andra meningen skall, om en av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla som domstolens beslut.

Paragrafen behandlar frågor om hur resultatet av en omröstning i brottmål skall bestämmas. Fjärde stycket, som är nytt, överensstäm-

mer helt med 16 kap. 3 § andra stycket RB.

30 kap. 13 §

Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse. Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor

efter det att avgörandet meddelats får dock ske endast om part

begär det och motparten inte motsätter sig en komplettering.

Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, får rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande. Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar det av avgörande som rättats.

1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 345 SOU

Paragrafen regler rättelse och komplettering dom och

innehåller om av

beslut i brottmål. Andringarna i andra stycket överensstämmer helt med dem i 17 kap. 15 § RB.

32 kap.7§RB

Om ett sammanträde ställs in i förväg därför att någon som kallats till sammanträdet anmält förhinder, kan rätten ändå besluta

rörande påföljd upptagits i föreläggandet om inställelse, om

som

han inte i efterhand kommer in med utredning som gär det sanno-

likt att han hade laga förfall. För att tredskodom skall meddelas krävs att ett yrkande därom framställs.

Paragrafen, är reglerar domstols möjlighet att besluta om som ny, påföljd i de fall ett sammanträde ställs in i förväg. Den föreslagna regeln innebär framgår av avsnitt 6.8.2 att nu som

det klargörs att möjligheten att i efterhand döma ut påföljd när ett

sammanträde ställts in i förväg inte bara gäller vite utan även utevaro-

påföljderna tredskodom, att käromål skrivs på grund av att talan

av förfallit och förklaring att överklagandet förfaller. Prövningen skall ske sedan den uteblivne beretts tillfälle att komma in med utredning rörande det uppkomna förhindret. Av andra meningen framgår att det krävs ett yrkande om tredskodom för sådan skall kunna meddelas med stöd denna paraatt en av graf.

Eftersom paragrafen har fått generell räckvidd har föreslagits att

9 kap. 9 § RB upphävs.

35 kap. 13 §

Vid huvudförhandlingen skall de bevis upptagits utom husom vudförhandlingen tas nytt, om rätten finner detta vara av upp betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset. Har tingsrätten i ett mål överklagats till hovrätten tagit upp som muntlig bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast hovrätten finner detta vara av betydelse för om

utredningen eller någon part yrkar det och hovrätten inte finner

om det skulle sakna betydelse. I Högsta domstolen får de bevis som att tagits lägre rätt tas på nytt endast om det föreligger upp av upp synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram genom

protokoll eller på annat lämpligt sätt.

Paragrafen innehåller regler om förnyad bevisupptagning.

346 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

Ändringen i paragrafens andra stycke innebär som framgår av

avsnitt 6.5.3 en återgång till vad som gällde före den l september 1989. Enligt den nya lydelsen skall, om en part begär omförhör med ett vittne eller annan, partens begäran avslås endast om hovrätten har klara indikationer att omhörandet skulle sakna betydelse. Presumtionen är således att omförhör i dessa fall skall ske, och någon särskild föredragning rörande tillátandet av omförhör är i allmänhet inte nödvändig. I den situationen att parterna inte begär omhörande är hovrättens handlingsutrymme detsamma som tidigare, dvs. hovrätten skall självständigt ta ställning till om omförhöret är av betydelse för utredningen eller inte. Vägledande vid denna prövning bör vara samma omständigheter som tidigare, bl.a. sådana faktorer som huruvida omhörandet är av betydelse för bedömningen av vittnets trovärdighet i vid mening även i de fall där en ändring med hänsyn till tilltrosparagrafen i och för sig är möjlig, huruvida kompletterande frågor till vittnet behöver ställas samt i det läget att andra personer skall höras om huruvida -— omhörande krävs för att hovrätten skall kunna väga förhörsutsagans tyngd mot annan muntlig bevisning.

49 kap.2§

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som

meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida

tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten. En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om förlikning om saken är tillåten.

Paragrafen behandlar giltigheten av avtal och utfästelser om att inte överklaga tingsrätts dom. Den regel i nuvarande första stycket som föreskriver att vissa avtal om att inte överklaga en dom är ogiltiga i FT-mål har utgått. Detta innebär att ett skriftligt avtal att inte överklaga en dom som ingåtts före tvistens uppkomst är giltiga även i FT-mâl.

49 kap. 8 §

Om tingsrätten förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp misstänkt i brottmål eller utsett mâlsägandebiträde, får tingsrättens beslut inte överklagas. Ett beslut att hänskjuta en fråga till Högsta domstolen enligt 56 kap. 13 § eller avslå en begäran därom får inte överklagas.

1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 347 SOU

Paragrafen innehåller vissa regler om överklagandeförbud i ledet

mellan tingsrätt och hovrätt.

I enlighet med vad som anförs i avsnitt 7.4.3 har paragrafen kom-

pletterats med förbud mot att överklaga beslut att bifalla eller avslå ett begäran att hänskjuta en fråga till prövning av HD. en

49 kap. 11 a§

En tingsrätts dom eller beslut i tvistemål där förlikning om saken är tillåten får inte överklagas det värde som sägs i 1 kap. 3 d § om tredje stycket uppenbart inte överstiger tiondel av basbeloppet en enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. Första stycket gäller inte om överklagandet avser dom eller beslut i ett mål tingsrätten med stöd en ett som av 1 kap. 3 d § andra stycket handlagts med tillämpning av allav männa regler,

beslut vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare,

ett genom ett beslut om utdömande av förelagt vite, beslut vilket ansökan om återvinning avvisats ett genom en eller beslut rör någon än en part eller en interveniett som annan ent. Första stycket gäller inte heller part första gången han om en skall föra talan i målet yrkar att denna bestämmelse inte skall tillämpas och gör sannolikt att det är vikt för ledning av rättsav tillämpningen målet prövas högre rätt. Har talan väckts att av

ansökan betalningsföreläggande, skall den part som

genom om begär målet överlämnas till tingsrätt senast i samband därmed att

framställa yrkande som nyss sagts. Har tingsrätten i dom i brottmål prövat enskilt anspråk och

en överklagas domen avseende ansvarsfrågan får domen, utan hinder

första stycket, överklagas även avseende enskilt anspråk i an-

av ledning av gärningen.

Paragrafen, är innehåller regler förbud att överklaga vissa som ny, om tingsrättsavgöranden i dispositiva tvistemål. Enligt huvudregeln i första stycket är samtliga domar och beslut i

dispositiva tvistemål underkastade överklagandeförbud om värdet av

det yrkats i tingsrätten uppenbart inte överstiger en tiondel av som basbeloppet enligt lagen allmän försäkring 3 570 kr år 1995. Ett om undantag motsvarande det i nuvarande 49 kap. 12 § andra stycket

första punkten RB saknas, vilket innebär att överklagandeförbud även

gäller avgöranden i dispositiva tvistemål handlagts av tingsrätt i som

särskild sammansättning. Exempel sådana mål är tryckfrihetsmål enligt 12 kap. TF, yttrandefrihetsmâl enligt 9 kap. YGL, patentmâl

enligt 66 § patentlagen 1967:837 samt familjemâl enligt 14 kap. 17 §

348 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

ÄktB och 20 kap. 1 § FB. Mål innehåller såväl dispositiva

som som indispositiva frågor faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Det värde som är avgörande för tillämpningen knyter till regeln an i 1 kap. 3 d § tredje stycket RB. När det gäller frågor kring denna värdegräns kan vägledning hämtas från förarbetena till den numera upphävda lagen om rättegången i tvistemål mindre värden och den om praxis som utvecklats i anslutning därtill och till 1 kap. 3 d § RB. Den avgörande tidpunkten för bestämmandet av det värde som kan antas gälla är den när talan inletts i tingsrätten, dvs. i stämningsmål när ansökan om stämning kom in till tingsrätten. Har talan inletts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, är den relevanta tidpunkten rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Yrkad ränta beaktas endast till den del den avser tiden före den aktuella värderingstidpunkten jfr NJA 1984 s. 290. Rättegångskostnader skall inte till någon del beaktas. Har käranden yrkat visst belopp är detta direkt avgörande för tillämpningen NJA 1976 s. 470. Framställs alternativa yrkanden är det naturligtvis det högsta beloppet är avgörande. som Går yrkandet ut på att motparten skall utge viss egendom kan egendomens värde behöva beräknas. Något annat än ungefärlig en uppskattning bör inte komma i fråga. Om det visar sig omöjligt att vårdera tvisteföremålet eller om det råder tvekan värdet är lägre än om en tiondel av basbeloppet faller målet utanför tillämpningsområdet. Departementschefen anförde vid tillkomsten lagen rättegången av om i tvistemål om mindre värden att något bestämt värde tvisteföreav målet knappast kunde vid fastställelsetalan, i vart fall inte anges om samtidigt talan på samma grund fördes fullgörelse. Av NJA 1979 om s. 591 framgår emellertid att värdet tvisteföremålet kan beräknas i av vissa fall av fastställelsetalan. Vidare skall kvittningsinvändning en som framförts så snart svaranden haft tillfälle därtill beaktas vid be-

stämmandet av det aktuella värdet se t.ex. NJA 1983 487. Att den

s. väckta talan återkallas till viss del eller inskränks så att tvisteföremålets värde kommer under en tiondels basbelopp innebär inte att reglerna om överklagandeförbud blir tillämpliga. Om käranden under rättegången framställer ett nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som den ursprungligen väckta talan, t.ex. utvidgar sitt ursprungliga krav från ett visst belopp till ett annat högre belopp eller till att omfatta ytterligare förfallna periodiska prestationer vid ett avbetalningsköp, eller om käranden anhängiggör ett nytt käromål som inte stöder sig på väsentligen samma grund och målen kumuleras är det sammanlagda värdet avgörande för paragrafen är tillämplig. om Från huvudregeln att överklagandeförbud gäller alla domar och beslut har i andra stycket gjorts undantag för dom eller beslut i mål

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 349

som undantagits från 1 kap. 3 d § första stycket RB, beslut som rör tredje man och vissa andra beslut av procedurkaraktär. Undantaget från överklagandeförbudet för domar och beslut i mål som undantagits från 1 kap. 3 d § första stycket avser att åstadkomma en samordning mellan undantagen i denna paragraf och undantagen i 1 kap. 3 d § RB. l enlighet med vad som anförs i avsnitt 7.2.4 är således ett avgörande i ett mål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger en tiondel av basbeloppet och som undantagits från FTreglerna inte underkastat överklagandeförbud. Att undantag gjorts för beslut som rör tredje man innebär att ett beslut som inte rör part eller intervenient inte är underkastat överklagandeförbud. Härigenom undantas bl.a. alla beslut om ersättning till vittne. Dessutom har undantagits beslut varigenom jäv mot domare ogillats, beslut om utdömande av vite samt avvisning av ansökan om återvinning. Däremot är beslut i frågor om rättegångshinder underkastade överklagandeförbud. I paragrafens tredje stycke görs ytterligare ett undantag från huvudregeln att överklagandeförbud gäller alla domar och beslut. Detta undantag avser domar och beslut i mål i vilka part yrkar att denna bestämmelse inte skall tillämpas och gör sannolikt att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Ett sådant yrkande skall framställas första gången part skall föra talan i målet. Som anförs i nämnda avsnitt är det till fördel för parterna om de i processens inledningsskede vet om de avgöranden som kommer att fattas i målet är underkastade överklagandeförbud eller inte. Vid prövningen av ett sådant yrkande är tingsrätten inte skyldig att beakta andra omständigheter än sådana som åberopats av den part som framställt yrkandet. Tingsrätten måste beträffande samtliga dispositiva tvistemål ta ställning till om den aktuella bestämmelsen är tillämplig. I de fall något yrkande enligt tredje stycket inte framställts torde rättens ställningstagande inte komma till uttryck på annat sätt än genom målets beteckning. Beslut om att ogilla ett yrkande om att regeln inte skall tillämpas i ett enskilt fall faller in under överklagandeförbudet. Eftersom motivet till att införa överklagandeförbud för nu aktuella mål är att dessa anses så bagatellartade att det inte är rimligt att dessa skall prövas i mer än en instans är det endast samhällets intresse av prejudikat som motiverar ett avsteg från överklagandeförbudet. För att detta intresse skall kunna tillgodoses får det anses tillräckligt att tingsrätten skiljer ut de mål som kan vara intressanta ur prejudikatsynpunkt. I enlighet med vad som närmare utvecklas i nämnda avsnitt innehåller paragrafens fjärde stycke en regel enligt vilken ett enskilt anspråk får överklagas utan hinder av överklagandeförbudet, om brott-

350 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

målsdomen överklagas beträffande ansvarsfrågan och överklagandet

hänför sig till samma gärning som det enskilda anspråket. Om förslaget i bilaga 7 genomförs bör skuldfrågan ha omfattats av över-

klagandet för att det enskilda anspråket skall falla utanför överklagandeförbudet.

49 kap. 12 §

Prövningstillstånd krävs för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller slutliga beslut.

Paragrafen, som har fått nytt innehåll, behandlar omfattningen av

kravet på prövningstillstånd såvitt avser tingsrättens domar och slutliga beslut. Som framgår av avsnitt 5.5.6 omfattas samtliga domar och slutliga beslut kravet på prövningstillstånd. Inga avgöranden har

av undantagits. Genom hänvisningarna i 59 kap. 8 och 10 §§ RB gäller kravet på prövningstillstånd även tingsrätts beslut med anledning av klagan på strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot. Beträffande brottmål har i enlighet med vad som anförs i nämnda avsnitt det tidigare undantaget för RÅ, JK och JO, när dessa för talan i mål om allmänt åtal, tagits bort. Lagen om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år

1996, reglerar självständigt överklaganden i domstolsärenden. Genom

hänvisningen i 39 § nämnda lag tillämpas dock bestämmelsen även

beträffande till hovrätt överklagade slutliga beslut i domstolsärenden.

49 kap. 13 § Prövningstillstånd får meddelas endast om

det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som

tingsrätten kommit till, det inte utan prövning av målet är möjligt att bedöma en riktigheten det slut som tingsrätten kommit till, av

det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagan-

det prövas av högre rätt eller

det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

I denna paragraf regleras förutsättningarna för att hovrätten skall

bevilja prövningstillstånd.

Enligt första punkten skall prövningstillstånd meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till. Denna ändringsdispens motsvarar i stort sett nuvarande 49 kap. 14 § andra punkten. Som framgår av avsnitt 5.5.2 har dock beviskravet för att prövning saken i hovrätten skall leda till en änden av

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 351

ring av tingsrättsavgörandet sänkts. När hovrätten överväger frågan ändringsdispens skall meddelas har hovrätten att ta ställning till om både sak- och rättsfrågorna i målet. När det gäller sakfrågorna har hovrätten att gå igenom den bevisning som lagts fram i tingsrätten och studera hur tingsrätten värderat den. Om klaganden åberopar nya omständigheter eller nya bevis, måste hovrätten som ett led i tillståndsprövningen ta ställning till om det finns skäl att tillåta åberopande av omständigheterna eller bevisningen och, om så är fallet, om detta material kan påverka utgången i målet. Om hovrätten vid nya denna genomgång av sakfrågorna finner något som ger anledning att

betvivla tingsrättsavgörandets riktighet skall prövningstillstånd med-

delas. Motsvarande gäller för den rättsliga bedörrmingen. När det gäller påföljden kan det finnas anledning att påpeka att det inte alltid torde finnas anledning att meddela ändringsdispens enbart av det skälet att hovrätten att tingsrättens straffmätning ter sig något för anser sträng eller något för mild i förhållande till hur hovrätten bedömer saken vid tillståndsprövningen.

Enligt andra punkten, som saknar motsvarighet i gällande rätt, skall prövningstillstånd meddelas om det inte utan en prövning av

målet är möjligt att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till granskningsdispens. Denna dispensgrund torde uteslutande komma att tillämpas till följd av hovrättens svårigheter att bedöma tingsrättens överväganden i sakfrågan. Hovrättens möjlighet att bedöma rättsfrågan är inte sämre vid en tillståndsprövning än vid en

prövning i sak. För att avgöra om det vid tillståndsprövningen är

möjligt att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till måste

i regel hovrätten först ta del av bandupptagningar eller utskrifter från

förhör i tingsrätten. Om förhörsutskrifter eller bandupptagningar inte

finns tillgängliga och domen inte innehåller utförliga referat av sådana

förhörsutsagor som tingsrätten lagt till grund för avgörandet torde hovrätten i många fall ha att meddela granskningsdispens. För att det på grundval av banduppspelning eller förhörsutskrifter skall vara möjligt att bedöma tingsrättens bevisvärdering torde ofta krävas, särskilt bevisningen är omfattande, att tingsrättsavgörandet innehåller om domskäl som närmare redovisar hur tingsrätten resonerat i sakfrågan. I mål med mycket omfattande bevisning, t.ex. om huvudförhandlingen i tingsrätten pågått i veckor eller månader, torde granskningsdispens i

många fall kunna meddelas utan att hovrätten tar del av bandupptag-

ningar eller förhörsutskrifter. I sådana fall torde det typiskt sett krävas att målet tas upp till prövning för att tingsrättens överväganden i sakfrågorna skall kunna bedömas ett rättvisande sätt. Tredje och fjärde punkterna, som avser prejudikatdispens resp. extraordinär dispens, motsvarar helt nuvarande 49 kap. 14 § första

352 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

och tredje punkterna. Vad beträffar prejudikatdispens bör uppmärksammas att sådan bör meddelas om det finns skäl att inhämta sådant förhandsbesked som omtalas i avsnitt 3.3.4.

49 kap. 14 §

Prövningstillstånd får begränsas till att gälla viss särskiljbar del av domen eller det slutliga beslutet. Ett prövningstillstånd som meddelas utan sådan begränsning som avses i första stycket gäller 1 domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har . överklagat avgörandet, överklagade beslut som tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.

I paragrafen, som har fått nytt innehåll, ges för hovrätt regler om partiellt prövningstillstånd och omfattningen av meddelat prövningstillstånd i övrigt. Som närmare utvecklas i avsnitt 5.5.5 har i första stycket införts en möjlighet för hovrätten att begränsa prövningstillstånd till viss särskiljbar del av det överklagade avgörandet. En prejudikatfråga i domen eller det slutliga beslutet kan inte beviljas partiellt prövningstillstånd. Genom att begränsa möjligheten att meddela partiellt prövningstillstånd till särskiljbar del av dom kan sådant tillstånd endast meddelas en del av avgörandet vars utgång inte påverkar övriga delar av det överklagade avgörandet. Partiellt prövningstillstånd kan meddelas ett av flera kumulerade tvistemål. Vidare kan i ett brottmål prövningen begränsas till skadeståndsdelen. Likaså kan i ett mål om fullgörelse, där både skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är tvistiga, prövningstillståndet begränsas till den senare men inte den förra

frågan. Vidare kan i familjemâl som överklagats både såvitt avser

vårdnads- och underhållsdelen prövningstillståndet begränsas till underhållsdelen men inte vårdnadsdelen. Prövningstillståndet kan vidare inskränkas till rättegångskostnader. I ett brottmål kan prövningstillståndet begränsas till något eller några brott samt påföljden

eller till enbart påföljden eller till en fråga om förverkande. Pröv-

ningstillståndet kan däremot inte begränsas till skuldfrågan. En förutsättning för att bevilja partiellt prövningstillstånd är att detta i det enskilda fallet framstår som lämpligt.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 353

Anser hovrätten det processekonomiskt fördelaktigt att först be-

handla någon fråga för vilken partiellt prövningstillstånd inte kan meddelas bör när det är möjligt mellandomsinstitutet användas. Andra stycket innehåller regler om omfattningen av ett beslut att meddela prövningstillstånd. Reglerna motsvarar 54 kap. ll § tredje stycket RB till vilket nuvarande 49 kap. 12 § tredje stycket RB hänvisar.

49 kap. 14 a §

Avser överklagandet ett beslut av tingsrätten som inte är slutligt

skall 12-14 §§ tillämpas. Detta gäller dock inte om hovrätten med anledning av talan mot tingsrättens dom eller slutliga beslut har

meddelat prövningstillstånd som enligt 14 § andra stycket gäller även beslutet.

Paragrafen, som är ny, behandlar omfattningen av kravet på prövningstillstånd såvitt avser tingsrätts beslut som inte är slutliga och förutsättningarna för att prövningstillstånd skall meddelas sådana beslut. Lagen om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år

1996, reglerar självständigt överklaganden i domstolsärenden. Genom

hänvisningen i 39 § nämnda lag tillämpas dock bestämmelsen även beträffande till hovrätt överklagade beslut inte är slutliga i domsom stolsärenden.

49 kap. 15 §

Om en dom eller ett beslut enligt 11 a § inte får överklagas skall avgörandet innehålla uppgift om det. Får en dom eller ett beslut överklagas skall avgörandet innehålla uppgift om att prövningstillstånd krävs och om innehållet i 13 §

I paragrafens första stycke, som är nytt, har införts en regel enligt vilken tingsrätten, i de fall 49 kap. 11 a § är tillämplig, är skyldig att upplysa parterna om att avgörandet är underkastat överklagandeför-

bud. En motsvarighet till denna bestämmelse fims i 54 kap. 15 § första stycket RB såvitt gäller vissa överklagandeförbud i ledet mellan

hovrätt och HD. Andra stycket, som behandlar tingsrättens skyldighet att i dom eller

beslut upplysa parterna om att prövningstillstånd krävs i hovrätten, har

anpassats till förslaget att införa ett generellt krav prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

354 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

50 kap. 4§

Overklagandet skall innehålla uppgifter om den dom som överklagas, i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas, grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas och 5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis. Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, skall klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör med ett vittne, en sakkunnig eller en part eller förnyad syn stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Paragrafen innehåller regler om vad ett överklagande av tingsrätts dom i tvistemål skall innehålla. Paragrafens första stycke fjärde punkten har anpassats till förslaget att införa generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt genom att orden när sådant tillstånd krävs tagits bort.

50 kap. 7§

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § första stycket 1- 3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven överklagandeavgift inte har betalats. Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten eller om underlåtenheten avser betalning av Overklagandeavgiften.

Paragrafen behandlar komplettering och avvisning av ofullständiga

överklaganden av tingsrätts dom i tvistemål. Som nämnare utvecklas i avsnitt 5.5.3 anser utredningen att komplettering av överklagandet normalt inte behöver ske om klaganden inte angivit några omständigheter till stöd för att prövningstillstånd

skall meddelas. Paragrafens första stycke har ändrats i enlighet här-

med. Även bestämmelsen inte upptar någon skyldighet att föreom lägga klaganden att komplettera överklagandet i de fall klaganden inte

FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 355

åberopat några omständigheter till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas kan det i vissa fall vara sakligt motiverat att ändå göra det. Om tingsrätten av misstag underlåtit att i domen upplysa om att prövningstillstånd krävs och det inte av överklagandet framgår att klaganden känner till detta krav bör, om det inte är uppenbart att prövningstillstånd skall meddelas, hovrätten upplysa klaganden om att prövningstillstånd krävs och om de förutsättningar som gäller för att sådant tillstånd skall meddelas samt förelägga denne att komplettera överklagandet med dispensskäl. Kompletteringsföreläggande bör även utfärdas om överklagandet innehåller argumentation i frågan om prövningstillstånd men denna är oklar och det inte kan uteslutas att prövningstillstånd kan komma att meddelas. I första stycket har vidare i enlighet med vad anförs i avsnitt som 7.6.2 införts en regel enligt vilken hovrätten skall kunna förelägga klaganden att betala överklagandeavgift. I andra stycket har gjorts ett tillägg så att underlåtenhet att efter kompletteringsföreläggande betala överklagandeavgift medför att överklagandet avvisas. Reglerna som rör överklagandeavgift har utformats efter förebild av 42 kap. 3 och 4 §§ RB.

50 kap. 7 a §

Om överklagandet inte avvisas enligt 7 § andra stycket skall hovrätten besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan

frågan om prövningstillstånd avgörs får hovrätten besluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas.

Vad som sagts om sammanträde på telefon i 42 kap. 10 § skall

gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

I paragrafen, som är ny, ges regler om handläggningen av frågan om prövningstillstånd i hovrätt såvitt avser tvistemål. Enligt paragrafens första stycke skall hovrätten besluta om prövningstillstånd omedelbart efter det att överklagandet kommit in till hovrätten eller, om det är ofullständigt, sedan komplettering skett. Om det behövs skall beslutet föregås skriftväxling. Som närmare av utvecklas i avsnitt 5.5.3 kan det t.ex. vara fallet om klaganden anfört nya omständigheter eller bevis eller i övrigt lämnat nya uppgifter. Även i vissa andra fall när det framstår tveksamt prövsom om ningstillstånd skall meddelas kan ett yttrande från motparten komge pletterande upplysningar av värde för tillståndsprövningen. Vidare bör skriftväxling alltid ske om det är sannolikt att prövningstillstånd kom-

356 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

mer att meddelas och att målet kan avgöras i sak i anslutning till tillståndsprövningen. I paragrafens andra stycke behandlas möjligheten att hålla sammanträde i samband med tillståndsprövningen i hovrätt. I enlighet med vad som anförs i nämnda avsnitt får hovrätten besluta att hålla sammanträde om hovrätten finner att det föreligger särskilda skäl till att höra part muntligen. Detta kan t.ex. vara fallet om part utan ombud saknar förmåga att skriftligen presentera de omständigheter han vill åberopa till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas och det inte är uppenbart att skäl för sådant tillstånd saknas. Detsamma gäller om vissa sakomständigheter av betydelse för frågan om prövningstillstånd är mycket svårutredda på grundval av det skriftliga materialet. Om part begärt förhandling i hovrätten och där har rätt till sådan enligt Europakonventionen kan det också vara aktuellt att tillämpa andra stycket. Skulle i en sådan situation inte sammanträde hållas vid tillståndsprövningen torde det vara nödvändigt att meddela prövningstillstånd för att inte komma i konflikt med Europakonventionen. Med undantag för sistnämnda situation torde det främst finnas anledning att tillämpa paragrafen när det är oklart om förutsättningar för ändringsdispens föreligger. Att hovrätten anser det föreligga behov av att höra vittnen,

sakkunniga eller målsägande som inte för talan utgör inte skäl att

hålla sammanträde. Sådana personer bör inte heller få delta om sammanträde hålls pä grund av behovet att höra part. Om det under sam-

manträdet kan konstateras att prövningstillstånd skall meddelas kan

sammanträdet också utnyttjas till att planera den fortsatta handläggningen av målet. Samtliga parter skall beredas tillfälle att närvara vid sammanträdet. Om det finns skäl att hålla sådant sammanträde som avses i andra stycket torde det många gånger vara rationellt att detta hålls telefon. I tredje stycket har därför tagits in en hänvisning till bestämmelsen om sammanträde på telefon i 42 kap. 10 § RB.

50 kap. 8 §

Efter det att prövningstillstånd meddelats skall om skriftväxling

inte ägt rum enligt 7 a § överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas.

FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 357

Paragrafen behandlar i vilken utsträckning hovrätten är skyldig att föreläggga motparten att avge svarsskrivelse i tvistemål. Handläggning av frågan om prövningstillstånd har såvitt avser tvistemål i förslaget uteslutande reglerats i 50 kap. 7 a § RB. Första stycket har anpassats härtill. Paragrafens nuvarande andra stycke, enligt vilket hovrätten utan att förelägga motparten att inkomma med svarsskrivelse får meddela dom i målet om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, har i enlig-

het med vad som anförs i avsnitt 6.6.2 tagits bort. Överklaganden av

detta slag kommer i ett system med generellt krav prövningstillstånd att sållas bort vid tillståndsprövningen.

50 kap. 10 § RB

Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. [fråga om kallelse till så-

dant sammanträde, utevaro och underlåtenhet att infinna sig per-

sonligen gåller, såvitt avser klaganden, vad som i detta kapitel sägs om huvudförhandling i tillämpliga delar. Vad som sagts om sammanträde på telefon i 42 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

Paragrafen innehåller regler om förberedelsen i hovrätten. I tredje stycket andra meningen har intagits en ny- regel som, i enlighet med vad som sagts i avsnitt 6.8.2 gör det möjligt att förklara ett överklagande förfallet i de fall klaganden uteblir från ett sammanträde för muntlig förberedelse i hovrätten. Det är också möjligt att förklara ett överklagande förfallet om klaganden trots föreläggande om personlig inställelse endast inställer sig genom ombud. Hänvisningen syftar 16 § andra stycket, 21 § första stycket samt 22

50 kap 11 §

Regler om handläggning av frågan om prövningstillstånd i hovrätt har såvitt avser tvistemål i utredningens förslag placerats i 50 kap. 7 a § RB. Paragrafen, som ger anvisningar om när skriftväxling skall ske i

358 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

ett tvistemål som är underkastat krav prövningstillstånd, har därför utgått.

50 kap. l2a§

Ar det till fördel för handläggningen av målet, bör hovrätten innan förberedelsen avslutas göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter, så som de uppfattas av hovrätten. Denna bör innehålla uppgift om klagandens yrkande, motpartens inställning, grunder som åberopas till stöd för klagandens yrkande och motpartens inställning, vad som är ostridigt målet samt, vad avser bevisning, uppgift om vad som skall styrkas med varje bevis och, förhör åberopats, vad förhöret gäller. Parterna skall beredas om tillfälle att yttra sig över sammanfattningen.

Paragrafen, som är ny, innehåller en regel om att hovrätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter. Paragrafen har, som framgår i avsnitt 6.3.1, till syfte att skapa förutsättningar för att renodla hovrättsprocessen i tvistemål till det som är tvistigt och därmed göra handläggningen effektivare. I regeln uppräknas sådana uppgifter som bör finnas med i sammanfattningen för att detta syfte skall kunna tillgodoses. Förutsättningen för att en sammanfattning skall göras är att det är till fördel för handläggningen. sammanfattningen görs utifrån rättens uppfattning om vad som förekommit. Den blir därigenom ett kontrollinstrument för parterna, vilket är av värde framför allt i mer komplicerade mål. Eventuella missförstånd kan redas ut före huvudförhandlingen. sammanfattningen kan också bidra till att klargöra parternas rättsliga grunder och renodla tvistiga sakfrågor. På detta sätt bidrar sammanfattningen till koncentrationen under huvudförhandlingen. Den

kan också medverka till att förkorta huvudförhandlingstiderna genom

att sakframställningarna och eventuella förhör kan göras kortare.

50 kap. 13 §

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling om klagandens ändringsyrkande har medgetts. Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten även i andra

fall avgöra målet utan huvudförhandling,

om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan

huvudförhandling, haft någon invändning häremot.

Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart att sådan förhandling är obehövlig.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 359

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

Paragrafen reglerar hovrättens möjligheter att avgöra tvistemål utan huvudförhandling. I paragrafens första stycke anges att hovrätten fâr avgöra ett mål på handlingarna, om ändringsyrkandet har medgetts. Den regel som tidigare fanns i första stycket andra punkten och som gjorde det möjligt att avgöra uppenbart ogrundade överklaganden på handlingarna har, i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.6.2, upphävts. Skulle överklagandet i ett mål där prövningstillstånd meddelats visa sig vara uppenbart ogrundat kan målet avgöras utan huvudförhandling med stöd av regeln i tredje stycket. Med anledning av Sveriges konventionsåtaganden har även regeln i den tidigare fjärde punkten upphävts. I det nya andra stycket upptas dels den sedan tidigare gällande möjligheten att avgöra målet utan huvudförhandling om båda parter begär att målet skall avgöras på det sättet, dels en utvidgad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling. sistnämnda möjlighet, vilken upptagits som andra punkten i andra stycket, innebär att hovrätten får avgöra målet på handlingarna om parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, inte haft någon invändning mot det. I syfte att klarare markera att avgörande utan huvudförhandling bara fâr ske när det i det enskilda fallet framstår som lämpligt har föreskrivits att saken skall kunna utredas tillfredsställande.

50 kap. 21 §

Uteblir klaganden från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en klagande som

förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom

ombud och hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet. Uteblir klagandens motpart och har vite förelagts honom, fâr hovrätten, när förlikning om saken inte är tillåten, i stället för att

förelägga nytt vite besluta att han skall hämtas till rätten antingen

omedelbart eller till en senare dag. Om en part inställer sig endast genom ombud när han förelagts vid vite att infinna sig personligen och är förlikning om saken inte tillåten, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Har vite förelagts en part eller skall parten hämtas till rätten och kan han inte hämtas, får dock målet avgöras trots att parten inställt sig endast genom ombud eller uteblivit.

360 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

I paragrafen ges regler för de fall då part antingen uteblir helt från sammanträde för huvudförhandling eller endast inställer sig genom ombud. I första stycket har i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.8.2 en ny regel införts enligt vilken ett överklagande förfaller när klaganden inställt sig genom ombud trots att han blivit kallad att infinna sig personligen. Motsvarande regel gäller redan för enskild klagande i brottmål.

50 kap. 22 §

Har överklagandet förfallit enligt 21 § skall hovrätten ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro eller under-

låtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som han inte

kunde anmäla i tid. Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan målet återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande att

infinna sig personligen, har han inte rätt att få målet återupptaget.

Paragrafen innehåller regler om återupptagande av mål. Första och andra styckena har justerats till följd av att en regel införts i 50 kap. 21 § RB som innebär att överklaganden även i tvistemål förfaller om en klagande trots föreläggande om personlig inställelse endast inställer sig genom ombud.

50 kap. 23 §

Har det vid huvudförhandling i tingsrätten rörande en viss omständighet hållits förhör med en part, ett vittne eller en sakkunnig eller har det hållits syn på stället och är avgörandet även i hovrätten beroende av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom i den delen ändras utan att beviset tas upp på nytt vid huvudför-

handling bara om

beviset i hovrätten läggs fram på ett sådant sätt att en till-

förlitlig värdering av beviset ändå kan göras eller

det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det tingsrätten kommit fram till.

I denna paragraf anges under vilka förutsättningar hovrätten får ändra tingsrättens dom i fall där avgörandet är beroende av tilltron till viss bevisning. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.5.3 föreslås en uppmjukning i det nu gällande förbudet mot att ändra i tingsrättens dom

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 361

utan att tilltrosbevisning hörs om. Samtidigt har paragrafens tillämpningsområde i enlighet med vad som redan nu anses gälla utvid- - gats till att avse samtliga förhör i bevissyfte. Undantagen från ändringsförbudet har i den föreslagna lydelsen delats upp i två punkter. Enligt den nya första punkten är det för frågan om en ändring i domen är tillåten eller inte avgörande om beviset i hovrätten läggs fram ett sådant sätt att en tillförlitlig värdering av beviset ändå kan göras. Denna bedömning blir i enlighet med vad som närmare utvecklas i nämnda avsnitt beroende av dels i vilken form beviset kan läggas fram i hovrätten, dels vilken typ av tilltrosbedömning det gäller. Av detta följer bl.a. att det finns större utrymme för ändring utan omhörande, när det finns en videoupptagning eller en ljudupptagning från förhöret i tingsrätten tillgänglig än när tilltrosbedömningen skall göras enbart utifrån skriftligt material.

Ändring i en tilltrosfråga utan omhörande i ett fall där bara ljudupp-

tagning är tillgänglig bör dock ske endast i vissa av de fall där det är oklart vad den hörde menat med sin utsaga. Hovrätten har en skyldighet att ex officio ta initiativ till att ett vittne eller motsvarande kallas till omförhör i hovrätten, när det står klart att det skulle stå i strid med förevarande paragraf att ändra tingsrättens avgörande utan att omförhör äger rum. Andra punkten överensstämmer i sak med gällande rätt.

51 kap.4§

Overklagandet skall innehålla uppgifter om den dom som överklagas, 2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas och 5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör med ett vittne eller en sakkunnig eller förnyad på syn stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. Ar den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

Paragrafen innehåller regler om vad ett överklagande tingsrätts av dom i brottmål skall innehålla.

362 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

Paragrafens första stycke fjärde punkten har anpassats till förslaget att införa generellt krav prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt

och hovrätt att orden när sådant tillstånd krävs tagits bort. genom

51 kap.7§

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § första stycket 1- 3 eller 5 eller andra stycket eller är det annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan om

läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

Paragrafen innehåller regler komplettering och avvisning av ofullom

ständiga överklaganden tingsrätts dom i brottmål. Ändringarna i

av första stycket överensstämmer helt med motsvarande ändringar i 50 kap. 7 § första stycket första meningen RB.

51kap.7a§

Om överklagandet inte avvisas enligt 7 § andra stycket skall hov-

rätten besluta prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs

om

skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan

frågan prövningstillstånd avgörs får hovrätten besluta att hålla

om sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas.

Vad sammanträde på telefon i 42 kap. 10 § skall

som sagts om gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

I paragrafen, är ges regler om handläggningen av frågan om

som ny,

prövningstillstånd i hovrätt såvitt avser brottmål. Paragrafen överens-

stämmer helt med 50 kap. 7 a § RB.

51 kap.8§

det prövningstillstånd meddelats skall skriftväxling

Efter att om

inte ägt enligt 7 § överklagandet delges motparten med rum a föreläggande att skriftligen inom en viss tid. I mål om allsvara mänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift målsägandes eller vittnens ålder, yrke och om bostadsadress saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av som de handlingar delges den tilltalade i mål om allmänt åtal. som Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut sådan åtgärd, får hovom en rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tings-

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 363

rätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts. Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

Paragrafen behandlar i vilken utsträckning hovrätten är skyldig att föreläggga motparten att avge svarsskrivelse i brottmål. Handläggning frågan prövningstillstånd har såvitt avser av om brottmål i förslaget uteslutande reglerats i 51 kap. 7 a § RB. Första stycket har anpassats härtill. Från den i första stycket angivna regeln att överklagandet skall delges med motparten har i samma stycke, i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.10, intagits ett undantag som gör det möjligt för hovrätten att i de fall åklagaren är motpart översända överklagandet i lösbrev. Nuvarande andra stycket har utgått. Denna ändring överensstämmer helt med den i 50 kap. 8 § RB.

51 kap. 10 §

Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om mälsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som som sänds över till den tilltalade i mål om allmänt åtal. Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för

en ändamålsenlig handläggning av målet. [fråga om kallelse till så-

dant sammanträde, utevaro och underlåtenhet att infinna sig per-

sonligen gäller, såvitt klaganden, vad vad som i detta kapitel

avser huvudförhandling i tillämpliga delar. Hovrätten får besluta sågs om att den som är anhållen eller häktad skall inställas till sarnrnanträdet. Vad som sagts om sammanträde på telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

Paragrafen innehåller regler om förberedelsen i hovrätten

Andringen i tredje stycket överensstämmer helt med den i 50 kap. 10 § RB.

364 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

51 kap. 11 §

Regler om handläggning av frågan om prövningstillstånd i hovrätt har såvitt avser brottmål i utredningens förslag placerats i 51 kap. 7 a § RB. Paragrafen, som ger anvisningar om när skriftväxling skall ske i ett brottmål som är underkastat krav på prövningstillstånd, har därför utgått.

51 kap. 13 §

Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling, åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån, om 2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten, om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar

eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än

böter eller Villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudom

förhandling eller

om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan

huvudförhandling, haft någon invändning häremot. Har i fall som avses i första stycket 1-3 en part begärt huvud-

förhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt. Med de påföljder som anges i första stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt med-

given frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 §

första stycket l brottsbalken. Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

I paragrafen regleras hovrättens möjligheter att avgöra brottmål utan

huvudförhandling. I syfte att klarare markera att avgörande utan huvudförhandling bara får ske om det i det enskilda fallet framstår som lämpligt har i första stycket, i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.6.2, föreskrivits att saken skall kunna utredas tillfredsställande. Någon ändring i sak är inte avsedd. Den regel i nuvarande första stycket tredje punkten enligt vilken hovrätten får avgöra mål handlingarna när över-

klagandet är uppenbart ogrundat har utgått. Dessa ändringar överens-

stämmer helt med motsvarande ändringar i 50 kap. 13 § RB.

FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 365

I fjärde punkt i första stycket föreskrivs nu i enlighet med en ny vad anförs i nämnda avsnitt att hovrätten, om båda parter har som begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling, får avgöra målet på det sättet.

I den femte punkten föreskrivs att hovrätten får avgöra brottmål

nya på handlingarna även i de fall ingen av parterna, sedan fråga väckts avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning häremot. om

51 kap. 17 §

I övrigt skall det sägs i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1-5 §§, 6 § som andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. [fråga om den som avses i 36 kap. I § andra eller tredje stycket skall även 46 kap. 15 § första stycket tillämpas. Reglerna i 16 § i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för parterna. När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den förhandlingen. I fråga om sådana åtgärder gäller 10-12 §§ i detta kapitel.

Paragrafen innehåller regler om huvudförhandlingen i brottmål i hovrätten. I paragrafens första stycke har, i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.8.2, gjorts ett tillägg genom vilket det klargörs att en s.k. medtilltalad kan hämtas till huvudförhandling i hovrätten.

51 kap. 23 §

Har det vid huvudförhandling i tingsrätten rörande en viss omständighet hållits förhör med en part, ett vittne, en sakkunnig eller en målsägande som inte för talan eller har det hållits syn på stället och är avgörandet även i hovrätten beroende av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom i den delen ändras utan att be-

viset tas upp på nytt vid huvudförhandling bara om

beviset i hovrätten läggs fram på ett sådant sätt att en till-

förlitlig värdering av beviset ändå kan göras,

det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det tingsrätten kommit fram till eller

ändringen är till förmån för den tilltalade.

I paragrafen under vilka förutsättningar hovrätten får ändra anges tingsrättens dom i brottmål i fall där avgörandet är beroende av tilltron till viss bevisning.

Paragrafens tillämpningsområde har i enlighet med vad som

redan gälla utvidgats till att avse samtliga förhör i bevisnu anses -

366 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

syfte. Av reglerna i 36 kap. 1 § fjärde stycket RB följer att även förhör med s.k. medtilltalade faller under paragrafens tillämpning eftersom medtilltalade skall likställas med tilltalade.

Ändringen i första punkten överensstämmer med den gjorts i

som 50 kap. 23 § RB. Andra och tredje punkterna överensstämmer i sak med gällande rätt.

51 kap. 23 a §

Paragrafen reglerar omfattningen hovrättens prövning skuld-

av av

frågan.

I enlighet med vad anförs i avsnitt 6.2.2 föreslår utredningen att

paragrafen upphävs under förutsättning att det införs ett system med

generellt krav på prövningstillstånd med möjlighet att begränsa pröv-

ningstillståndet till särskiljbar del av dom. Införs inte ett sådant system föreslår utredningen att paragrafen ändras i enlighet med vad

som

framgår av bilaga 7.

52 kap.3§

Overklagandet skall innehålla uppgifter om det beslut som överklagas, den ändring i beslutet som yrkas,

grunderna för överklagandet,

4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas och

de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje

bevis.

Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet.

Paragrafen innehåller regler vad ett överklagande tingsrätts om av processuella beslut och beslut i ärenden skall innehålla.

Paragrafens första stycke fjärde punkten har anpassats till förslaget

att införa generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt genom att orden när sådant tillstånd krävs tagits bort. Det bör uppmärksammas att lagen om domstolsärenden, som för-

väntas träda i kraft under år 1996, självständigt reglerar överklagan-

den i domstolsärenden.

FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 367

52 kap. 6 §

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första stycket 1-

3 eller 5 eller andra stycket eller är det annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Detsamma

gäller föreskriven överklagandeavgift inte har betalats.

om Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan om

läggas till grund för rättegång i hovrätten eller om underlåten-

en

heten avser betalning av överklagandeavgiften.

Paragrafen behandlar komplettering och avvisning av ofullständiga

överklaganden tingsrätts processuella beslut och beslut i ärenden.

av

Ändringarna överensstämmer helt med dem i 50 kap. 7 § RB och,

såvitt första stycket första meningen, med den i 51 kap. 7 § RB. avser

Det bör uppmärksammas att lagen dornstolsärenden, som för-

om

väntas träda i kraft under år 1996, självständigt reglerar överklagan-

den i domstolsärenden.

52kap.6a§

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § andra stycket skall

hovrätten besluta prövningstillstånd skall meddelas. Om det

om

behövs skall beslutetföregås av skriftväxling.

Om det särskilda skäl höra muntligen innan

finns att en part

frågan prövningstillstånd avgörs får hovrätten besluta att hålla

om sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas.

Vad sammanträde på telefon i 42 kap. 10 § skall

som sagts om gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

regler frågan

I paragrafen, som är ny, ges om handläggningen av om

prövningstillstånd i hovrätt såvitt avser O-mål. Paragrafen överens-

stämmer helt med 50 kap. 7 § och 51 kap. 7 a § RB. a

52 kap.7§

Efter det att prövningstillstånd meddelats skall, om hovrätten

finner klagandens motpart bör höras angående överklagandet att och skriftväxling inte ägt enligt 6 överklagandet delges rum a honom med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. Det överklagade beslutet får inte utan att motparten har lämnats tillfälle att yttra sig ändras såvitt angår hans rätt. Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en annan

sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som

i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut en sådan åtgärd, får avses om hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat sådan åtgärd eller förklarat att beslutet får en

368 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

verkställas även om det inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas.

Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga häktning,

om tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 § eller reseförbud a utan att höra motparten.

Paragrafen behandlar i vilken utsträckning hovrätten är skyldig att

förelägga motparten svarsskrivelse i Ö-mål. att avge Handläggningen av frågan prövningstillstånd har såvitt Ö-mål i förslaget

om avser uteslutande reglerats i 52 kap. 6 a § RB. Första stycket har anpassats

härtill.

52 kap. 10 § RB

Regler om handläggning frågan prövningstillstånd i hovrätt har

av om såvitt Ö-mâl i utredningens förslag placerats avser i 52 kap. 6 a § RB.

Paragrafen, som ger anvisningar när skriftväxling skall ske i Ö-

om ett mål som är underkastat krav på prövningstillstånd, har därför utgått.

54 kap.2§

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga dom

en som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller framtida en tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhâllande, gäller avtalet, om förlikning saken är tillåten. om En utfästelse att inte överklaga har gjorts efter domen som gäller, om förlikning om saken är tillåten.

Paragrafen behandlar giltigheten av avtal och utfästelser att inte

om överklaga hovrätts dom. Andringen i första stycket överensstämmer

helt med den i 49 kap. 2 § RB.

54 kap. 4§

Det som sägs i 49 kap. 4-6 §§, 8 § första stycket och 11 § om

överklagande av en tingsrätts beslut skall tillämpas vid överklagan-

de av en hovrätts beslut, inte är slutligt, i frågor i som som avses de nämnda paragraferna och som uppkommit i hovrätten eller överklagats dit.

Paragrafen innehåller vissa regler överklagande hovrätts beslut om av till HD.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 369

Hänvisningen till 49 kap. 8 § RB har justerats till följd av att ett nytt andra stycke införts i nämnda paragraf.

54kap.8a§

Ett beslut genom vilket hovrätten avvisat en missnöjesanmälan, en ansökan om återvinning eller återupptagande eller ett överklagande hovrätts dom eller beslut får överklagas. Frågan om en av sådan anmälan eller ansökan gjorts eller ett överklagande skett inom rätt tid får annars inte prövas av Högsta domstolen.

Paragrafen, som är ny, har samma lydelse som nuvarande 54 kap.

17 § RB. Av lagtekniska skäl har regler om överklagande av beslut att avvisa överklagande m.m. placerats före reglerna om prövningstillstånd.

54 kap. 9 § Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga beslut.

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet på prövningstillstånd såvitt avser hovrättens domar och slutliga beslut.

Som framgår av avsnitt 5.5.9 omfattas enligt förslaget hovrättens

samtliga domar och slutliga beslut av kravet på prövningstillstånd.

Inga avgöranden har undantagits. Beträffande brottmål har i enlighet avsnitt undantaget för RÅ, med vad som anförs i nänmda det tidigare JK och JO när dessa för talan i mål om allmänt åtal tagits bort. Ett överklagande enligt 8 kap. 8 § RB är inte underkastat krav på prövningstillstånd.

Att prövningstillstånd krävs vid hänskjutande av prejudikatfrâga till

HD framgår av 56 kap. 14 § RB. I sistnämnda bestämmelse regleras också förutsättningarna för att prövningstillstånd skall meddelas i ett sådant fall. Lagen om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år

1996, reglerar självständigt Överklaganden i domstolsärenden. Genom

hänvisningen i 40 § nämnda lag tillämpas dock bestämmelsen även beträffande till HD överklagade slutliga beslut i domstolsärenden.

54 kap. 10 §

Om överklagandet avser hovrättens dom eller slutliga beslut i

mål eller ärende som inletts i tingsrätt eller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål

370 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

eller ärende utom beslut som avses i 8 a § får prövningstillstånd meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen eller det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartade mål och Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, får prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.

I denna paragraf regleras förutsättningarna för att prövningstillstånd skall beviljas om överklagandet avser hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som inletts i tingsrätt eller hovrätts slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 54 kap. 8 a § RB. De mål som omfattas av krav prövningstillstånd enligt detta stadgande motsvarar dem som enligt nuvarande regler är underkastade krav på prövningstillstånd i HD. Dispensgrunderna är oförändrade liksom paragrafens andra stycke. Lagen om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år 1996, reglerar självständigt överklaganden i domstolsärenden. Genom hänvisningen i 40 § nämnda lag tillämpas dock bestämmelsen även beträffande till HD överklagade slutliga beslut i domstolsärenden utom beslut att avvisa ett överklagande av ett hovrättsbeslut.

54 kap. 10 a §

Om överklagandet avser hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som inletts i hovrätt eller sådant beslut som avses i 8 a § skall 49 kap. 13 § tillämpas.

I denna paragraf, som är ny, regleras förutsättningarna för att pröv-

ningstillstånd skall beviljas om överklagandet avser hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som inletts i hovrätt eller sådant beslut som avses i 54 kap. 8 a § RB. De mål och ärenden som omfattas av kravet på prövningstillstånd enligt detta stadgande har tidigare inte varit underkastade sådant krav.

Då fråga är om avgöranden i första instans gäller för dessa mål och

ärenden samma dispensgrunder som gäller i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Lagen om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år 1996, reglerar självständigt överklaganden i domstolsärenden. Genom

hänvisningen i 40 § nänmda lag tillämpas dock bestämmelsen även

SOU 1995 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 371 :

beträffande till HD överklagade beslut att avvisa ett överklagande av ett hovrättsbeslut.

54 kap. 12 §

Paragrafen ger möjlighet för HD att begränsa sin prövning till en överklagas till HD RÅ, prejudikatfrâga i mål om allmänt åtal som av JK eller JO. Till följd utredningens förslag avgöranden i mål i vilka RÅ, av att JK eller JO för talan om allmänt åtal skall omfattas av kravet prövningstillstånd kan paragrafen utgå.

54 kap. 13 §

Vid avgörandet av om prövningstillstånd skall meddelas enligt

10 § eller 14 § första stycket första meningen behöver hänsyn tas endast till sådana omständigheter har åberopats av klaganden. som

Paragrafen, enligt vilken HD inte har någon skyldighet att undersöka det finns andra dispensskäl än de som åberopats, bör endast gälla om de avgöranden enligt nuvarande bestämmelser omfattas av kravet som på prövningstillstånd. Beträffande de ytterligare mål och ärenden som enligt utredningens förslag skall underkastas krav på prövningstillstånd bör HD:s skyldighet att beakta även inte åberopade dispensskäl vara lika långtgående som hovrättens motsvarande skyldighet i mål och ärenden överklagas dit från tingsrätt. Paragrafen har ändrats i som enlighet härmed.

54 kap. 14 §

Avser överklagandet ett beslut hovrätten som inte är slutligt av och meddelats i ett mål eller ärende som inletts i tingsrätt skall som 10, 11 och 13 §§ tillämpas. Avser överklagandet ett beslut av hovrätten inte är slutligt och som meddelats i ett mål eller som ärende inletts i hovrätt skall 49 kap. 13 § och 54 kap. 9 och som 11 §§ tillämpas. Första stycket gäller dock inte Högsta domstolen med anledom ning talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut har meddelat av

prövningstillstånd enligt 11 § tredje stycket gäller även beslu-

som tet.

372 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

Paragrafen behandlar omfattningen kravet på prövningstillstånd av

såvitt avser hovrätts beslut inte är slutliga och förutsättningarna

som för att prövningstillstånd skall beviljas sådana avgöranden. Beträffande beslut enligt nuvarande regler inte är underkastade som krav på prövningstillstånd skall enligt paragrafen gälla samma

dispensgrunder som i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. För beslut

som redan enligt gällande rätt år underkastade krav på prövningstillstånd i HD innebär paragrafen inga ändringar. Lagen om domstolsårenden, som förväntas träda i kraft under år

1996, reglerar självständigt överklaganden i domstolsärenden. Genom hänvisningen i 40 § nämnda lag tillämpas dock första stycket första

meningen även beträffande till HD överklagade beslut inte är som

slutliga i domstolsärenden.

54 kap. 15 §

Om ett beslut av en hovrätt enligt 3 § andra stycket eller 7 eller 8 § inte får överklagas, skall beslutet innehålla uppgift om det. Får en dom eller ett beslut överklagas skall avgörandet innehålla uppgift om att prövningstillstånd krävs och de grunder på vilka om sådant tillstånd kan meddelas.

Paragrafen innehåller regler om hovrättens skyldighet att upplysa

parterna om överklagandeförbud och krav på prövningstillstånd. Paragrafens andra stycke, som behandlar hovrättens skyldighet att i dom eller beslut upplysa parterna att prövningstillstånd krävs i om HD, har anpassats till förslaget att införa ett generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan hovrätt och HD.

54 kap. 17 §

Bestämmelserna i denna paragraf har lagtekniska skäl flyttats till 54 av

kap. 8 a § RB.

55 kap. 3 §

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

den dom som överklagas, 2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 373

grunderna för överklagandet och i vilket avseende hovrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas och 5. de bevis åberopas och vad som skall styrkas med varje som bevis. Har omständighet eller ett bevis som åberopas i Högsta domen stolen inte lagts fram tidigare, skall klaganden i tvistemål förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall in samtidigt med överklagandet. Klaganden skall också ges han vill att motparten eller i brottmål målsäganden eller ange om

den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i

Högsta domstolen. Ar i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

Paragrafen innehåller regler om vad ett överklagande av hovrätts dom i tvistemål och brottmål skall innehålla. Paragrafens första stycke fjärde punkten har anpassats till förslaget

att införa generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan hovrätt

och HD att orden när sådant tillstånd krävs tagits bort. genom

55 kap.6§

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första stycket l-3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofullständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa

bristen. Detsamma gäller om föreskriven överklagandeavgift inte

har betalats.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas,

det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan om läggas till grund för rättegång i Högsta domstolen eller om en

underlåtenheten avser betalning av överklagandeavgiften.

Paragrafen behandlar komplettering och avvisning av ofullständiga

överklaganden till HD av hovrätts dom. Ändringarna, som avser

överklagandeavgifter, överensstämmer helt med motsvarande änd-

ringar i 50 kap. 7 § och 52 kap. 6 § RB.

55 kap.7§

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § andra stycket skall

Högsta domstolen besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan

frågan prövningstillstånd avgörs får Högsta domstolen besluta

om hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna allas.

374 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

Vad som sagts om sammanträde på telefon i 42 kap. 10 § skall

gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

I paragrafen, som har fått nytt innehåll, ges regler om handläggningen av frågan om prövningstillstånd i HD såvitt avser tvistemål och brottmål. Paragrafen överensstämmer helt med 50 kap. 7 51 kap. a

7a§0ch52kap.6a§RB.

I HD torde det inte finnas anledning att tillämpa paragrafens andra stycke i andra fall än när det gäller att utröna det finns förutsättom

ningar för att meddela ändringsdispens.

55 kap.8§

Efter det att prövningstillstånd meddelats skall om skriftväxling

inte ägt rum enligt 7§ överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål allmänt om åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå de av handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal. Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.

Paragrafen behandlar i vilken utsträckning HD är skyldig att förelägga motparten att avge svarsskrivelse i tvistemål och brottmål.

Första stycket första meningen har språkligt anpassats till änd-

ringarna av 50 kap. 8§ och 51 kap. 8§ RB. Första styckets nya

andra mening överensstämmer helt med ändringen i 51 kap. 8 § första

stycket RB.

55 kap. 14 §

Har det vid huvudförhandling i lägre rätt rörande en viss om-

ständighet hållits förhör med en part, ett vittne, sakkunnig eller en en målsägande som inte för talan eller har det hållits syn på stället och är avgörandet även i Högsta domstolen beroende tilltron till av den bevisningen, får hovrättens dom i den delen ändras utan att

beviset tas upp på nytt vid huvudförhandling bara

om

1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 375 SOU

det synnerliga skäl beviset har annat värde än det

finns att ett hovrätten kommit fram till eller

ändringen är till förmån för den tilltalade.

I paragrafen under vilka förutsättningar HD får ändra hovrättens

anges dom i tvistemål och brottmål i fall där avgörandet är beroende av tilltron till viss bevisning. Bestämmelsen har i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.5.3

ändrats i anslutning till ändringarna i tilltrosparagraferna för hov-

rätten.

55 kap. 15 §

Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestämmelser tillämpas: i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje och fjärde styckena, 12 14- 22 §§, 24 § och 25 § första och andra styckena och 2. i brottmål, 51 kap. 8 § tredje stycket, 10 § tredje och fjärde styckena, 12 14-22 §§ samt 24, 25 och 30 §§. Det sägs i 50 kap. 26-29 §§ rörande tvistemål samt i 51 som kap. 26-29 §§ rörande brottmål undanröjande av tingsrätts dom om och återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre om rätts dom.

Paragrafen hänvisar till vissa bestämmelser om förberedelse, huvudförhandling, i hovrätt vilka skall tillämpas vid rättegången i HD. m.m.

Hänvisningen i första stycket andra punkten till 51 kap. 8 § fjärde stycket RB har justerats till följd ändringen av nämnda paragraf.

av Hänvisningen i punkt till 51 kap. 23 § har tagits bort till samma a

följd att denna bestämmelse i förslaget skall upphävas.

av

56 kap.3§

Overklagandet skall innehålla uppgifter om

det beslut som överklagas, 2. den ändring i beslutet som yrkas, grunderna för överklagandet,

4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstill-

stånd skall meddelas och

de bevis åberopas och vad som skall styrkas med varje

som b evis. Skriftliga bevis inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt som med överklagandet.

innehåller regler vad överklagande hovrätts

Paragrafen om ett av

beslut i O-mål skall innehålla.

376 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

Paragrafens första stycke fjärde punkten har anpassats till förslaget att införa generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan hovrätt och HD genom att orden när sådant tillstånd krävs tagits bort. Det bör uppmärksammas att lagen om domstolsärenden, försom

väntas träda i kraft under âr 1996, självständigt reglerar överklagan-

den i domstolsärenden.

56 kap.6§

Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första stycket l-3 eller 5 eller andra stycket eller är det annat sätt ofullständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa

bristen. Detsamma gäller föreskriven överklagandeavgift inte

om har betalats.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan

läggas till grund för rättegång i Högsta domstolen eller en om

underlåtenheten avser betalning överklagandeavgiften.

av

Paragrafen behandlar komplettering och

avvisning av ofullständiga

överklaganden till HD av hovrätts beslut i O-mål. Andringarna överensstämmer helt med dem i 55 kap. 6 § RB.

56kap.6a§

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § andra stycket skall Högsta domstolen besluta om prövningstillstånd skall meddelas.

Om det behövs skall beslutet föregås av sknfivdxling.

Om det finns särskilda skäl att höra part muntligen innan

en

frågan om prövningstillstånd avgörs får Högsta domstolen besluta

att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Vad sagts sammanträde på

som om telefon i 42 kap. 10 § skall

gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

I paragrafen, som är regler handläggningen frågan

ny, ges om av om

prövningstillstånd i HD såvitt O-mål. Paragrafen överensstämavser mer helt med 50 kap. 7 a 51 kap. 7 a 52 kap. 6 § och 55 kap. a 7 § RB.

56 kap. 7 §

Efter det att prövningstillstånd meddelats skall, om Högsta dom-

stolen finner att klagandens motpart bör höras angående överklagandet och skrtftväxling inte ägt enligt 6 överklagandet

rum a

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 377

delges honom med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid.

Paragrafen behandlar i vilken utsträckning HD är skyldig att förelägga svarsskrivelse i Ö-mål. Handläggningen frågan motparten att avge av

prövningstillstånd har såvitt Ö-mål i förslaget uteslutande

om avser reglerats i 56 kap. 6 a § RB. Paragrafen har anpassats härtill.

56 kap. 10 §

Regler om handläggning av frågan om prövningstillstånd i HD har såvitt Ö-mål i utredningens förslag placerats i 56 kap. 6 § RB. avser a Paragrafen, anvisningar när skriftväxling skall ske i Ösom ger om ett mål är underkastat krav på prövningstillstånd, har därför utgått. som

56 kap. 13 § Om parterna har ingått ett sådant avtal som avses i 49 kap. 2 § om att inte överklaga tingsrättens dom, får tingsrätten med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen. Avtalet att inte överklaga tingsrättens dom får vara förenat med det villkoret att Högsta domstolen meddelar pröv-

ningstillstånd. Fránträder parterna avtalet medför det inte rätt att

överklaga tingsrättens dom.

Paragrafen innehåller förutsättningarna för att en tingsrätt skall kunna hänskjuta en fråga till prövning av HD. I enlighet med vad som närmare utvecklas i avsnitt 7.4.3 skall ett avtal att inte överklaga tingsrättens dom kunna förenas med det vill-

koret att HD meddelar prövningstillstånd. Om ett sådant villkor upp-

ställs och HD inte meddelar prövningstillstånd kan således part överklaga tingsrättens och senare hovrättens dom. Som regeln är forrnulerad kan ett avtal inte förenas med det villkoret att prövningstillstånd meddelas i viss närmare bestämd omfattning. Om HD prövar en mindre del av den dit hänskjutna frågan skulle ett sådant avtal nämligen medge att tingsrättens avgörande, trots att HD beslutat i en prejudikatfråga, överklagades i vanlig ordning. Att ett avtal att inte överklaga tingsrättens dom, som ingåtts i syfte att uppfylla de krav som uppställs för att hänskjutande skall kunna ske, upphävs på annan grund än att ett vid avtalets ingående uppställt villkor att HD meddelar prövningstillstånd inte uppfyllts medför inte rätt att överklaga tingsrättens dom. Avsikten med denna regel är att

378 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

hindra parterna från att i efterhand upphäva överklagandeförbudet genom ett nytt avtal.

ss kap.6§

Om resningsansökningen inte avvisas, skall den tillsammans med därvid fogade handlingar delges motparten. Gäller ansökningen resning i mål om allmänt åtal får den dock översändas till åklagaren utan delgivning. Denne skall samtidigt föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Om ansökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart. Om prövning av ansökningen sker i hovrätt, tillämpas 52 kap. II och 12 §§. Om ansökningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen, tillämpas 56 kap. 9 och 11 §§. Rätten får förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärder för verkställighet av domen inte skall äga rum.

Paragrafen reglerar handläggningen av resningsärenden i hovrätt och HD. I första stycket har en ny andra mening införts. Denna ändring överensstämmer med dem som gjorts i 51 kap. 8 § första stycket och 55 kap. 8 § första stycket RB. Andra stycket har ändrats så att hänvisningen överensstämmer med den paragrafindelning som 56 kap. erhöll den l oktober 1994. Prop. 1993942190, bet. 199394:JuU 30, rskr. 1993 94:377.

59 kap. 3 §

I fråga om klagan över domvilla och överklagande av hovrätts beslut i sådant ärende skall i övrigt 52, 54 och 56 kap. tillämpas. Vid överklagande av hovrätts beslut skall därvid tillämpas bestäm-

melserna om prövningstillstånd i 54 kap. 10§ och 14 § första

stycket första meningen. I fråga om klagan som skall prövas omedelbart av Högsta domstolen gäller dock inte bestämmelserna om prövningstillstånd. Rätten får besluta att domen tills vidare inte får verkställas. Undanröjs domen av annat skäl än att rätten varit obehörig eller annars inte bort ta upp målet till prövning, skall rätten samtidigt besluta att ny handläggning skall äga rum vid den rätt som meddelat domen.

I fråga om ersättning för kostnad gäller bestämmelserna om

rättegångskostnad.

Paragrafen ger regler om handläggningen av klagan över domvilla. Enligt utredningens förslag kommer HD att tillämpa olika dispensgrunder beroende på om målet inletts i tingsrätt eller i hovrätt. Paragrafens första stycke har justerats så att det klart framgår vilka dis-

FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 379

pensgrunder som skall tillämpas när ett beslut av hovrätten i ett ärende

angående klagan över domvilla överklagas till HD. Justeringen innebär

inte någon ändring i sak.

10.2 till i

Förslaget lag om ändring jordabalken

12 kap. 71 §

Ett överklagande som avses i 70 § prövas av Svea hovrätt. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämn-

dens beslut.

Overklagandet skall ges in till hyresnämnden.

I paragrafen finns regler om överklagande av vissa beslut av hyresnämnd.

Enligt 21 § rättegângsbalkens promulgationslag RP skall RB:s

bestämmelser om överklagande hos hovrätt och HD och om rätte-

gången där i mål som inletts i tingsrätt om inte annat sägs tilläm-

- pas i fråga om överklagande hos högre rätt av mål som tagits upp av

någon amlan världslig domstol eller myndighet och som enligt författning får överklagas hos hovrätt. Talan skall dock föras genom

besvär. Prövningen i hovrätt av sådana beslut av hyresnämnd som avses i 12 kap. 70 § JB regleras av lagen 1994:831 om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt. Några regler om överklagande inne-

håller dock inte denna lag. Av 21 § RP torde därför följa att de föreslagna reglerna om generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan

tingsrätt och hovrätt även kommer att gälla nu berörda beslut av hyresnämnd. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 5.5.6 anser

emellertid utredningen att beslut fattade av annan myndighet än dom-

stol inte bör vara underkastade krav på prövningstillstånd. Paragrafens första stycke har därför, utöver en språklig justering, kompletterats med en regel enligt vilken prövningstillstånd inte krävs för de aktuella avgörandena. Motsvarande ändring bör göras i 23 § lagen om arrendenämnder och hyresnänmder, 7 § lagen om avveckling av hyresregleringen, 25 § lagen om förvärv av hyresfastighet, 34 § bostadsförvaltningslagen, 31 § hyresförhandlingslagen, 15 § lagen om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt, 3 § bostadsrättslagen och femte punkten övergângsbestämmelserna till lagen om upphävande av

bostadssaneringslagen.

380 FORFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

10.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

37 kap. 8 § Bestämmelserna i 7 § första stycket tillämpas motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Den som har dömts till skyddstillsyn får hos hovrätten överklaga ett beslut övervakningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 15 § av eller 28 kap. 7 eller ll Skrivelsen skall ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. I hovrätten tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken överklagande tingsrätts beslut. Prövningstillstånd krävs inte om av för att hovrätten skall pröva övervakningsnämndens beslut.

l paragrafen finns regler överklagande av övervakningsnämnds om beslut. Av andra stycket sista meningen framgår att bestämmelserna i RB överklagande av tingsrätts beslut tillämpas i hovrätt. Som framgår om avsnitt 5.5.6 utredningen att beslut fattade av annan myndigav anser het än domstol inte bör vara underkastade krav på prövningstillstånd. För att de föreslagna reglerna om generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt inte skall omfatta övervakningsnämnds beslut har andra stycket kompletterats med ett undantag från detta krav.

10.4 till ändring i utsökningsbalken Förslaget

18 kap. 16 a §

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet prövningstillstånd såvitt tingsrättens beslut i utsökningsmål. Bestämmelsen gäller avser också beslut i mål avräkning vid återbetalning av skatter och om avgifter samt i mål om betalningsföreläggande och handräckning hänvisning i ll § lagen 1985:146 om avräkning vid återgenom betalning av skatter och avgifter resp. 58 § lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handräckning. Som framgår av avsnitt 5.5.6 omfattas enligt förslaget tingsrättens samtliga beslut av kravet på prövningstillstånd. Inga typer av beslut har undantagits. Utredningen har därför föreslagit att 39 § lagen om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år 1996, ändras så att alla ärenden som överklagas till hovrätt underkastas krav prövningstillstånd. Denna paragraf kan till följd härav upphävas.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 381

10.5 till ändring i Förslaget lag om lagen 1941:416 om arvsskatt och gävoskatt

60 Beskattningsmyndighetens beslut får överklagas till hovrätten av en enskild part eller av den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten. Vid överklagande gäller lagen 1995:000 om domstolsärenden. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva ett beslut som rör beskattning av gåva. Om beskattningsmyndighetens beslut innefattar prövning av en fråga om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, får överklagande ske inom tre år från beslutets dag. När en skattskyldig vitsordat en anmärkning, som framställts av granskningsmyndigheten, skall det vid överklagandet anses som om beskattningsmyndigheten meddelat beslut om skattens fastställande när granskningsmyndigheten fått meddelande om vitsordandet. I sådant fall skall ett överklagande ges in till hovrätten. Har ena parten överklagat beslutet och vill även motparten överklaga det, skall dock dennes överklagande ha kommit in till tingsrätten eller till hovrätten inom två månader från det att delgivning har skett av föreläggande som avses i 16 § lagen 1995:000 om domstolsärenden. Prövningen av om motparten har överklagat i rätt tid skall alltid göras av hovrätten. När ett beslut som avses i andra stycket överklagas skall hovrätten, om målet tas upp till prövning, alltid ge klagandens motpart tillfälle att yttra sig. Beslut av beskattningsmyndigheten i frågor som avses i 17 och 26 §§ får inte överklagas. Har någon förelagts att vid vite fullgöra en uppgift som anges i 26 får dock föreläggandet komma under

prövning i samband med överklagande av beslut om vitets ut-

dömande.

I paragrafen finns regler om överklagande av beslut rörande arvsskatt och gävoskatt fattade av tingsrätt resp. skattemyndighet. Hänvisningen i första stycket till lagen om domstolsärenden torde såvitt avser beslut av skattemyndighet inte omfatta de föreslagna generella reglerna om krav på prövningstillstånd. Enligt 21 § rättegångsbalkens promulgationslag RP skall RB:s bestämmelser om överklagande hos hovrätt och HD och om rättegången där i mål som inletts i tingsrätt om inte annat sägs tillämpas i fråga om överklagan- - de hos högre rätt av mål som tagits upp av någon annan världslig domstol eller myndighet och som enligt författning får överklagas hos hovrätt. Talan skall dock föras genom besvär. Av 21 § RP torde följa att de föreslagna reglerna om generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt även kommer att gälla nu berörda

Lydelse enligt lagrâdsremiss En ny lag om domstolsärenden.

382 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

beslut av skattemyndighet. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 5.5.6 anser emellertid utredningen att beslut fattade av annan myndighet än domstol inte bör vara underkastade krav prövningstillstånd. Paragrafens första stycke har därför kompletterats med ett undantag från kravet på prövningstillstånd såvitt avser beslut fattade av skattemyndighet, dvs. beslut rörande gâvoskatt.

10.6 till ändring i Förslaget lag om

miljöskyddslagen 1969:387

60§

Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till nänmden inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I övrigt tillämpas vid överklagande av ett beslut som innebär att saken avgörs bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts domar i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Vid överklagande av annat beslut tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut. Prövningstillstånd krävs inte för att hovrätten skall pröva Koncessionsnämndens beslut. I fråga rättegångskostnaderna tillämpas rättegångsbalkens beom stämmelser om allmänt åtal. Beträffande Naturvårdsverket gäller i stället för bestämmelserna i rättegångsbalken om föreläggande för part och parts utevaro i tvistemål det som är föreskrivet för åklagare.

I paragrafen finns regler om överklagande av Koncessionsnämndens beslut rörande miljöavgifter. Av andra stycket sista meningen framgår att bestämmelserna i RB om överklagande av tingsrätts beslut tillämpas i hovrätt. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 5.5.6 anser utredningen att beslut fattade av annan myndighet än domstol inte bör vara underkastade krav prövningstillstånd. För att de föreslagna reglerna om generellt krav prövningstillstånd inte skall omfatta Koncessionsnänmdens beslut i mål om miljöavgift har andra stycket kompletterats med ett undantag från detta krav.

FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 383

10.7 Förslaget till lag om ändring i lagen

1973: 188 om arrendenämnder och

hyresnämnder

23§

Om fullföljd av talan mot hyresnämndens beslut i ärende enligt 12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen 1978:304 eller i ärende angående bostadsrätt, eller särskild förvaltning eller i ärende enligt lagen 1975:1132 om förvärv av hyresfastighet m.m., eller lagen 1982:352 rätt till fastighetsförvärv för ombildning till om bostadsrätt finns bestämmelser i 12 kap. 70 § jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen, 11 kap. 3 § bostadsrättslagen 1991:614, 34 § bostadsförvaltningslagen 1977:792, 25 § lagen om förvärv hyresfastighet m.m. samt 15 § lagen om rätt till fastighetsförav värv för ombildning till bostadsrätt. Hyresnämndens yttrande enligt 12 a § första stycket får inte överklagas. Hyresnärrmdens beslut får överklagas hos Svea hovrätt, om nämnden avvisat ansökan som avses i 11, 14-16, 16 a, 16 c eller 16 e eller avvisat ett överklagande, 2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15 a, 16, 16 a, 16 c eller 16 e dock när ärendet kan återupptagas, förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet, 4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet, utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 i fråga som gäller allmän rättshjälp. Ett överklagande i tredje stycket skall ges in till som avses hyresnämnden inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Prövningstillstând krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut. I fråga handläggningen hos hyresnämnden av ett överklaganom de som avses i första eller tredje stycket tillämpas bestämmelserna i 52 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken.

I paragrafen finns regler om överklagande av vissa beslut av hyresnämnd. Den föreslagna ändringen i fidrde stycket överensstämmer med den i 12 kap. 71 §JB.

384 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen 1974:371 om rättegången i

arbetstvister

4kap. 12§

En tingsrätts dom eller beslut fâr överklagas hos Arbetsdomstolen enligt bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken. Overklagandet skall ske inom den tid som anges i 50 kap. 1 och 2 §§ eller 52 kap. 1 § rättegångsbalken. Prävningstillstånd krävs inte för att Arbetsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

I paragrafen finns regler om överklagande av domar och beslut av tingsrätt i arbetstvister.

Av paragrafens andra mening framgår att bestämmelserna i 49 kap.

RB om överklagande av tingsrätts avgörande till hovrätt även tillämpas vid överklagande av tingsrätts dom eller beslut till AD. För att de föreslagna reglerna om generellt krav på prövningstillstånd inte skall

omfatta tingrättens domar eller beslut i arbetstvister har paragrafen

kompletterats med ett undantag från detta krav.

10.9 Förslaget till lag om ändring i lagen 1974:1080 om avveckling av hyresregleringen

7§

Hyresnämndens beslut enligt denna lag överklagas hos Svea

hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Overklagandet skall ges in till hyresnärrmden. Prövningstillständ krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut. I övrigt tillämpas 23 § tredje stycket och 23 b § första stycket lagen 1973: 188 om arrendenänmder och hyresnämnder. Nämndens beslut gäller, om inte hovrätten beslutar annat, även om det har överklagats. I den del beslutet avser förfluten tid gäller detta dock endast såvitt fråga är om överklagande av den som vid beslutet upphört eller sedermera upphör att vara hyresvärd eller hyresgäst beträffande lägenheten. Vardera parten skall svara för sin rättegångskostnad i hovrätten i den mån annat följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

I paragrafen finns regler om överklagande av vissa beslut av hyres-

nämnd. Den föreslagna ändringen i första stycket överensstämmer med deni 12 kap. 71 §JB.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 385

10.1O Förslaget till lag om ändring i lagen

1975:1132 om förvärv av

hyresfastighet

25§

Hyresnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos Svea

hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Overklagandet skall ges in till hyresnämnden. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

I paragrafen finns regler om överklagande av vissa beslut av hyresnämnd. Den föreslagna ändringen överensstämmer med den i 12 kap. 71 § JB.

10.11 till

Förslaget lag om ändring i lagen 1976:206 om felparkeringsavgift

10a§ Hovrättens beslut fär inte överklagas av en enskild part. Hov-

rätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda

skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 §

första stycket I rättegångsbalken.

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet pâ prövningstillstånd såvitt avser tingsrättens beslut i felparkeringärenden. Som framgår av avsnitt 5.5.6 omfattas enligt förslaget tingsrättens samtliga beslut av kravet på prövningstillstånd. Inga typer av beslut har undantagits. Utredningen har därför föreslagit att 39 § lagen om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år 1996, ändras sâ att alla ärenden som överklagas till hovrätt underkastas krav på prövningstillstånd. Paragrafens första och andra stycken kan till följd härav upphävas.

10.12 Förslaget till lag om ändring i lagen

1976:839 om statens Va-nämnd

20§ Nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Pröv-

386 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

ningstillständ krävs inte för att hovrätten skall pröva nämndens beslut.

I paragrafen finns regler om överklagande av beslut av Statens vanämnd. Enligt 21 § rättegángsbalkens promulgationslag RP skall RB:s bestämmelser om överklagande hos hovrätt och HD och om rätte-

gången där i mål inletts i tingsrätt om inte annat sägs tilläm-

som - pas i fråga om överklagande hos högre rätt av mål som tagits upp av någon annan världslig domstol eller myndighet och som enligt författning får överklagas hos hovrätt. Talan skall dock föras genom besvär. Av 21 § RP torde följa att de föreslagna reglerna om generellt

krav pá prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt även

kommer att gälla beslut av Statens va-nämnd. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 5.5.6 anser emellertid utredningen att beslut fattade av myndighet än domstol inte bör vara underkastade krav på prövannan ningstillstånd. Paragrafen har därför kompletterats med en regel enligt vilken prövningstillstånd inte krävs för Statens va-nämnds avgöranden.

10.13 till ändring i Förslaget lag om bostadsförvaltningslagen 1977:792

34§

Hyresnänmdens beslut enligt denna lag får överklagas hos Svea

hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Overklagandet skall ges in till hyresnämnden. Prövningstillständ krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

l paragrafen finns regler om överklagande av vissa beslut av hyres-

nämnd. Den föreslagna ändringen överensstämmer med den i 12 kap. 71 § JB.

10.14 Förslaget till lag om ändring i hyresförhandlingslag 1978:304

31§

Hyresnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos Svea

hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Over-

klagandet skall ges in till hyresnänmden. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 387

I paragrafen finns regler om överklagande av vissa beslut av hyresnänmd. Den föreslagna ändringen överensstämmer med den i 12 kap. 71 § JB.

10.15 Förslaget till lag om ändring i lagen

rätt till

1982:352 om fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt

15§

Hyresnärnndens beslut enligt denna lag får överklagas hos Svea

hovrätt inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Overklagandet skall ges in till hyresnämnden. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

I paragrafen finns regler överklagande vissa beslut av hyresom av nämnd. Den föreslagna ändringen överensstämmer med den i 12 kap. 71 § JB.

10.16 till ändring i Förslaget lag om

vattenlagen 1983:291

21 kap. 4 § I fall i 3 § får Kronofogdemyndigheten meddela särsom avses skild handräckning. I fråga sådan handräckning finns bestämom melser i lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handtäckning. Utslag i sådant mål överklagas hos Vattenöverdomstolen.

Prövningstillstånd krävs inte för att Vattenöverdomstolen skall pröva kronofogdemyndighetens utslag.

Om allmänna intressen berörs, görs ansökan om handräckning av länsstyrelsen.

I paragrafen finns regler om vissa fall av särskild handräckning.

Enligt 21 § rättegångsbalkens promulgationslag RP skall RB:s

bestämmelser om överklagande hos hovrätt och HD och om rättegången där i mål inletts i tingsrätt om inte annat sägs tillämsom - pas i fråga om överklagande hos högre rätt av mål som tagits upp av någon världslig domstol eller myndighet och som enligt förannan fattning fâr överklagas hos hovrätt. Talan skall dock föras genom besvär. Av 21 § RP torde följa att de föreslagna reglerna om generellt

krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt även kommer att gälla nu aktuella beslut av kronofogdemyndigheten. I

enlighet med vad anförs i avsnitt 5.5.6 anser emellertid utredsom

388 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

ningen att beslut fattade av annan myndighet än domstol inte bör vara

underkastade krav prövningstillstånd. Paragrafen har därför kom-

pletterats med en regel enligt vilken prövningstillstånd inte krävs för nämnda avgöranden.

10.17 Förslaget till lag om ändring i bostadsrättslagen 1991 :614

3§

Beslut av hyresnämnden i frågor angående inträde i föreningen enligt 2 kap. 10 skyldighet att upplåta bostadsrätt enligt 4 kap.

6 fastställande av hyresvillkor enligt 4 kap. 9 godkännande av

stämmobeslut enligt 9 kap. 16 § första stycket 1 eller 2 eller ut-

dömande av vite enligt 11 kap. 2 § får överklagas hos Svea hovrätt

inom tre veckor från den dag beslutet meddelas. Overklagandet skall ges in till hyresnänmden. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut. Beslut av hyresnämnden i frågor enligt 7 kap. ll § får inte överklagas.

I paragrafen finns regler om överklagande av vissa beslut av hyresnämnd. Den föreslagna ändringen i första stycket överensstämmer med den i 12 kap. 71 § JB.

10.18 Förslaget till i

lag om ändring konkurrenslagen 1993 :20

Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,

beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten, och 2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första stycket 5 och lagen 1995:000 om domstolsärenden.

Vad som sägs om hovrätten i 49, 50 och 52 kap. rättegångs-

balken samt 38 § första stycket lagen om domstolsärenden skall i stället gälla Marknadsdomstolen. Prövningstillstând krävs inte för att Marknadsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

I paragrafen finns regler om överklagande av vissa avgöranden av

tingsrätt i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen.

Lydelse enligt lagrádsremiss En lag om domstolsärenden. ny

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 389

Av paragrafens andra stycke framgår att bestämmelserna i 49 kap. RB om överklagande av tingsrätts avgörande till hovrätt även tillämpas vid överklagande av tingsrätts dom eller beslut till MD. För att de föreslagna reglerna om generellt krav på prövningstillstånd inte skall omfatta tingrättens domar eller beslut i mål eller ärenden enligt kon-

kurrenslagen har paragrafen kompletterats med ett undantag från detta

krav.

10.19 Förslaget till lag ändring i skuldsaneringslagen 1994:334

3l§

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet på prövningstillstånd såvitt avser tingsrättens beslut i skuldsaneringsärenden. Som framgår av avsnitt 5.5.6 omfattas enligt förslaget tingsrättens samtliga beslut av kravet prövningstillstånd. Inga typer av beslut har undantagits. Utredningen har därför föreslagit att 39 § lagen om domstolsärenden, som förväntas träda i kraft under år 1996, ändras sá att alla ärenden som överklagas till hovrätt underkastas krav prövningstillstånd. Paragrafen kan till följd härav upphävas.

32§

l denna paragraf regleras förutsättningarna för att hovrätten skall bevilja prövningstillstånd. Bestämmelsen kommer att ersättas av de allmänna bestämmelserna om överklagande i 39§ lagen om domstolsärenden och kan därför utgå.

10.20 till

Förslaget lag om ändring i lagen 1994:831 om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

7§ Har en part, ett vittne eller en sakkunnig hörts inför hyresnämnden och är avgörandet även i hovrätten beroende av tilltron till den

390 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR

bevisningen, får hyresnämndens beslut i den delen ändras utan att beviset tas upp på nytt i hovrätten bara om

beviset i hovrätten läggs fram på ett sådant sätt att en tillför-

litlig värdering av beviset ändå kan göras eller det finns synnerliga skäl att beviset har ett annat värde än det

hyresnämnden kommit fram till.

I denna paragraf anges under vilka förutsättningar hovrätten får ändra

hyresnänmdens avgörande i fall där avgörandet är beroende av tilltron

till muntlig bevisning. Ändringen överensstämmer helt med den i 50

kap. 23 § RB.

10.21 till lag ändring i lagen Förslaget om 1994:834 om upphävande av bostadssaneringslagen 1973 :53 1

Övergångsbestämmelser

Den upphävda lagen gäller fortfarande i ärenden som har väckts vid hyresnänmden under lagens giltighetstid, dock inte i ärenden enligt 2 a § första stycket. Om ett upprustningsåläggande eller ett användningsförbud har meddelats enligt 2 § första stycket, gäller den upphävda lagen fortfarande i frågor som rör upprustningen och användningen av den lägenhet som avses med beslutet. Detsamma gäller om ett beslut har meddelats enligt 2 § andra stycket. Har âläggandet eller förbudet förfallit, gäller inte vad som nu sagts. Beslut om förbud enligt 2 a § upphör att gälla samtidigt som den upphävda lagen. 4. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om en bygglovspliktig åtgärd för vilken en ansökan om bygglov enligt planoch bygglagen 1987: 10 har gjorts före lagens upphävande. 5. Hyresnänmdens beslut i ärenden som avses i punkterna 2

och 4 får överklagas hos Svea hovrätt inom tre veckor från den dag

beslutet meddelades. Overklagandet skall ges in till hyresnämnden. Prövningstillstánd krävs inte för att hovrätten skall pröva hyresnämndens beslut.

I femte punkten finns regler om överklagande av vissa beslut av hyres-

nämnd. Den föreslagna ändringen överensstämmer med den i 12 kap. 71 § JB.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 391

10.22 Förslaget till

lag om ändring i marknadsföringslagen 1995:450

51 Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 38 § första stycket lagen 1995:000 om domstolsärenden om hovrätten skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdomstolen. Prövningstillständ krävs inte för att Marknadsdomstolen skall pröva tingsrättens avgörande.

l paragrafen finns regler om överklagande av tingsrätts avgörande enligt denna lag och om rättegången i MD. Av paragrafen framgår att bestämmelserna i 49 kap. RB om överklagande av tingsrätts avgörande till hovrätt även tillämpas vid överklagande av tingsrätts dom eller beslut till MD. För att de föreslagna reglerna om generellt krav på prövningstillstånd inte skall omfatta tingsrättens domar eller beslut i mâl eller ärenden enligt marknads-

föringslagen har paragrafen kompletterats med ett undantag från detta

krav.

10.23 till lag

Förslaget om ändring lagen

1995:000 om domstolsärenden

32a§

Part som har betalat överklagandeavgift skall i andra fall än som

avses i 31 § få avgiften âterbetalad om han helt eller delvis får framgång med sitt överklagande. Rätten skall ta ställning till om

återbetalning skall ske i samband med att ärendet avgörs.

Paragrafen, som är ny, behandlar återbetalning av överklagandeavgift.

Återbetalning kan bli aktuell i Ö-mål som handlagts som ärende i

tingsrätt och i vilka inte tvâ parter står mot varandra. Som framgår av avsnitt 7.6.2 skall återbetalning ske vid varje framgång med överklagandet. Får en part framgång först i HD skall både den avgift som

betalats till hovrätten och den som betalats till HD återbetalas. Övriga

regler om överklagandeavgift bör placeras i förordningen 1987:452

om avgifter vid de allmänna domstolarna.

3Lydelse enligt lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden.

392 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

37 § Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas

endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär att

ärendet avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen

ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen

eller en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde, beslutat om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat rörande saken, 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse

inför domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom eller henne,

vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrande-

frihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift

som avses där lämnas vid vittnesförhör, 6. beslutat om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 7. utdömt vite eller någon amian påföljd för underlåtenhet att följa föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall ersätta en kostnad för förfarandet, beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet, beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen 1972:429 eller

10. beslutat att inte återbetala éverklagandeavgifi.

Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.

Paragrafen behandlar hur man överklagar beslut som inte är slutliga.

Enligt paragrafens första stycke tionde punkten, som är ny, fâr ett beslut enligt 32 a § att inte återbetala överklagandeavgift överklagas

särskilt.

38§

Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet om beslutet innebär att ärendet avgjorts, om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

SOU 1995: 124 FORFATTNINGSKOMMENTAR 393

Klaganden skall ange de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande har gjorts för som sent. Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva överklagandet. Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § andra

och tredje styckena, 8 § första stycket samt 9 och 10 §§.

Paragrafen reglerar vissa allmänna frågor om överklagande vilka inte regleras i 36 eller 37 §§. Paragrafens tredje stycke har anpassats till förslaget att införa generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt genom att orden Om prövningstillstånd krävs tagits bort. Genom hänvisningen i femte stycket gäller reglerna om komplettering och avvisning i 9 och 10 §§ även vid överklagande av domstols beslut. Som närmare utvecklas i avsnitt 5.5.3 anser utredningen att komplettering av överklagandet i regel inte behöver ske om klaganden inte angivit några omständigheter till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. I vissa fall kan det dock vara sakligt motiverat att ändå göra det. Om tingsrätten av misstag inte i det överklagade avgörandet upplyst om att prövningstillstånd krävs och det inte av överklagandet framgår att klaganden känner till detta krav bör, om det inte är uppenbart att prövningstillstånd skall meddelas, hovrätten upplysa klaganden om att prövningstillstånd krävs och under vilka förutsättningar sådant tillstånd kan meddelas samt förelägga denne att kom-

plettera överklagandet med dispensskäl. Kompletteringsföreläggande

bör även utfärdas om överklagandet innehåller argumentation i frågan om prövningstillstånd men denna är oklar och det inte kan uteslutas att

prövningstillstånd kommer att meddelas. Om hovrätten förelägger

klaganden att komplettera överklagandet med skäl för prövningstillstånd och föreläggandet inte följs, bör avvisning enligt 10 § inte komma i fråga.

38a§

Om överklagandet inte avvisas enligt 10 skall den högre rätten

besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs skall beslutet föregås av skriftvåxling.

Om det finns särskilda skäl att höra en part muntligen innan

frågan om prövningstillstånd avgörs får den högre rätten besluta att hålla sammanträde. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas.

Vad som sagts om sammanträde på telefon i 42 kap. 10 § rätte-

gångsbalken skall gälla även vid sammanträde enligt andra stycket.

394 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR SOU 1995: 124

I paragrafen, är regler om handläggningen av frågan om som ny, ges

prövningstillstånd. Paragrafen ansluter nära till 50 kap. 7 a 51 kap.

7 52 kap. 6 a 55 kap. 7 § och 56 kap. 6 a § RB. a

39§

Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.

I fråga prövningstillstånd skall 49 kap. 12-14 a och 15 §

om andra stycket rättegångsbalken tillämpas.

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet prövningstillstånd såvitt tingsrättens beslut i domstolsärenden. Som framgår av avser avsnitt 5.5.6 omfattas enligt förslaget tingsrättens samtliga beslut av kravet på prövningstillstånd. Inga avgöranden har undantagits.

40§

Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen.

[fråga prövningstillstånd skall 54 kap. 10, 11 och 13 §§,

om 14 § första stycket första meningen samt 15 § andra stycket rättegångsbalken tillämpas. Avser överklagandet ett beslut om avvisning ett överklagande ett hovrättsbeslut skall i stället 54 kap. 9 av av och 10 §§, 11 § tredje stycket samt 15 § andra stycket rättea gångsbalken tillämpas.

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet prövningstillstånd

såvitt hovrätts beslut i domstolsärenden. avser Som framgår avsnitt 5.5.9 föreslår utredningen att samma disav pensgrunder föreslagits för hovrätterna införs i ledet mellan hovsom rätt och HD i de mål och ärenden enligt nuvarande regler är som undantagna från kravet prövningstillstånd. Denna paragraf har ändrats i enlighet härmed.

10.24 Förslaget till lag 1996:000 om

nedsättning av förlikningslikvid

l § En svarande i annat dispositivt tvistemål än sådant som avses i 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken får avge ett förlikningserbjudande bestämt till visst belopp genom att nedsätta motsvarande belopp hos länsstyrelsen.

SOU 1995: 124 FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 395

Paragrafen anger vissa förutsättningar för att ett förlikningserbjudande

skall anses avgivet enligt denna lag. Ett förlikningserbjudande kan endast avges av en svarande i ett

pågående ordinärt dispositivt tvistemål. Är kärande

parterna ömsom och svarande, på grund av att det i tingsrätten förekommit genstämning eller på grund av att två eller flera mål sammanlagts, kan förlik-

ningerbjudande enligt denna lag inte avges. Har ett förlikningserbjudande avgivits får det till följd att de särskilda rättegångskostnadsreglerna i 18 kap. 3 b § och 5 § tredje stycket kommer att tillämpas i målet. Förlikningserbjudandet avges genom att ett belopp motsvarande förlikningserbjudandet nedsätts hos länsstyrelsen. Detta kan ske när

som helst under rättegången i tingsrätten, i hovrätten eller i HD.

2 § Svaranden skall vid nedsättningen uppge parternas nanm och adress, domstol och målnummer.

I paragrafen anges vilka uppgifter som svaranden skall lämna till länsstyrelsen i samband med nedsättningen.

Länsstyrelsen måste veta vilken tvist förlikningserbjudandet avser.

Svaranden skall därför vid nedsättningen uppge parternas nanm, adress, domstol och målnummer. I vissa fall, t.ex. om parterna är inbegripna i flera processer vid samma domstol, kan det även vara lämpligt att svaranden uppger vad tvisten rör.

3 §

Förlikningserbjudandet anses avgivet vid den tidpunkt då svaranden underrättat käranden om att nedsättning skett. Om förliknings-

erbjudandet höjs genom att det nedsatta beloppet ökas anses det

första förlikningserbjudandet som återtaget och ett nytt avgivet vid

den tidpunkt då svaranden underrättat käranden om den nya nedsättningen.

Paragrafen innehåller regler om när ett förlikningserbjudande skall anses avgivet.

Av paragrafen framgår att förlikningserbjudandet aldrig kan anses avgivet förrän käranden nåtts av underrättelse om att nedsättning skett.

Svaranden är ensam ansvarig för att käranden underrättas.

4 §

Svaranden får återta det nedsatta beloppet om denne företer

bevis om att käranden underrättats om att det nedsatta beloppet kommer att återtas. Har käranden hos länsstyrelsen givit till känna

396 FORFATTNINGSKOMMENTAR

att han gör anspråk på det nedsatta beloppet får detta inte återtas utan kärandens samtycke. Svaranden får dock alltid återta det nedsatta beloppet om domstolen avgjort målet i sak. Om det nedsatta beloppet återtas anses inte något nedsättning enligt denna lag ha gjorts.

Paragrafen innehåller regler om återtagande av nedsatt belopp. Har domstolen avgjort målet i sak får svaranden alltid återta det nedsatta beloppet. Som bevis om att käranden underrättats om att det nedsatta beloppet kommer att återtas torde i normala fall kunna godtas en kopia av den handling genom vilken käranden underrättats om att återtagande kommer att ske åtföljt av ett mottagningserkännande. Vill svaranden återta det nedsatta beloppet då käranden hos länsstyrelsen givit till känna att han gör anspråk detta skall länsstyrelsen, om inte käranden ger sitt samtycke till att det nedsatta beloppet återtas av svaranden, pröva om förutsättningarna enligt 5 § för utbetalning av det nedsatta beloppet till käranden är uppfyllda. Är dessa förutsättningar uppfyllda skall utbetalning till käranden ske. I annat fall får, om parterna inte enas om vem som skall lyfta det nedsatta beloppet, frågan om vem som har rätt till det nedsatta beloppet avgöras av domstol.

5 § Länsstyrelsen skall utbetala det nedsatta beloppet till käranden om denne, genom ett av båda parter undertecknat förlikningsavtal eller en av domstol stadfäst förlikning, visar att parterna ingått förlikning avseende tvisten som innebär att svaranden skall utge en förlikningslikvid motsvarande det nedsatta beloppet.

Paragrafen innehåller regler om utbetalning av det nedsatta beloppet till käranden. För att länsstyrelsen skall kunna avgöra om parterna ingått förlikning avseende den aktuella tvisten krävs att parterna i förlikningsavtalet tar in sådana uppgifter som omtalas i 2 Stadfästs förlikningen i dom torde alla behövliga uppgifter framgå av domen.

6 § Medel som är nedsatta hos länsstyrelsen skall genast placeras på ett räntebärande konto. Räntan skall betalas till den som lyfter det nedsatta beloppet.

Paragrafen innehåller regler om hur det nedsatta beloppet skall hanteras. Av paragrafen framgår att det nedsatta beloppet genast skall placeras på räntebärande konto. Det bör inte förekomma att en sådan place-

FÖRFATTNINGSKOMMENTAR 397

ring kommer till stånd senare än dagen efter att nedsättningen ägt rum.

7 § Ett beslut av länsstyrelsen får överklagas till tingsrätten den ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller lagen 1995: 000 om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller regler om överklagande. Beslut av länsstyrelsen enligt denna lag överklagas till tingsrätten den ort där länsstyrelsen finns. Prövningstillstánd krävs vid överklagande av tingsrätts beslut till hovrätt.

SOU 1995: 124 399

Särskilda

yttranden

Särskilt Jan-Åke Bäckström angående yttrande av generellt krav på prövningstillstånd

Utredningen redovisar i avsnitt 5 skälen för att införa ett generellt

krav på prövningstillstånd i ledet tingsrätt-hovrätt. Jag delar utred-

ningens uppfattning att det är i första hand genom en kraftig utvidg-

ning av institutet med prövningstillstånd som förutsättningar skapas för

hovrätterna att höja kvaliteten i de mål där tingsrättens dom eller beslut kan ifrågasättas. Jag kan emellertid inte ställa mig bakom förslaget

att införa generellt prövningstillstånd i brottmål av följande skäl.

Av de undersökningar utredningen låtit utföra kan den slutsom satsen dras att för en viss målkategori andelen mål i vilka prövom ningstillstånd beviljas överstiger 75 % uteblir rationaliseringsvinsten helt. Hovrätten skulle alltså i dessa mål förbruka större resurser för att

avgöra målen kravet på prövningstillstånd inte fanns. Det finns

än om enligt min uppfattning starka skäl som talar för att för de grövre brottmålen och för de mycket komplicerade tvistemålen kommer andelen beviljade prövningstillstånd att ligga över denna nivå. Om beträffande brottmâlen i stället sätter gränsen så att prövman ningstillstånd krävs för mål där straffsatsen inte överstiger två års fängelse kommer ca 80 % av de brottmål som kommer in till hov-

rätten att omfattas av krav prövningstillstånd. Det är i huvudsak inom denna målkategori som rationaliseringsvinsten med ett prövningstillståndsförfarande uppstår. I de 20 % av brottmâlen där straffsatsen överstiger två år skulle prövningstillstånd inte krävas. Detta leder enligt min uppfattning till en rationellare hantering av målen i

hovrätten även med beaktande av att vissa gränsdragningsproblem kan uppstå. Ett ytterligare skäl för att undanta de grövsta brottmâlen från prövningstillstånd är att det opinionsmässigt kan vara svårt att motivera att en person som dömts till ett mycket långvarigt fängelsestraff inte skall få sitt mål prövat i hovrätten. Beträffande tvistemålen ser jag ingen möjlighet att göra en tillräckligt distinkt avgränsning i syfte att kunna peka ut de mest komplicera-

de tvistemålen. Jag ansluter mig därför beträffande tvistemålen till

utredningens förslag.

400 SÄRSKILDA YTTRANDEN

Särskilt yttrande av Lars Eklycke med instämmande

av Jan-Åke Bäckström, Göran Ewerlöf, Ann-Christine

Lindblom och Claes Sjölin angående

överklagandeförbud

I avsnitt 7.2 föreslår utredningen att överklagandeförbud i ledet tings-

rätthovrätt införs när det gäller tvistemål om värden som inte överstiger ett tiondels basbelopp. Detta förslag kan jag inte ställa mig bakom. Skälen är följande. Om det föreslagna systemet med generellt prövningstillstånd genomförs, får hovrätterna ett utmärkt instrument att på ett enkelt och ändamålsenligt sätt hantera de mål som uppenbarligen är rätt dömda i tingsrätten. I de fall som träffas av förslaget om överklagandeförbud finns redan en ordning med prövningstillstånd. Detta medför att de mål där tingsrätten helt klart dömt rätt kan hanteras med ett minimum av arbetsinsats i hovrätten. De arbetsbesparingar som en ordning med överklagandeförbud är avsedd att generera skulle därför i huvudsak tas från de mål där tingsrätten dömt fel och från de mål där utgången i tingsrätten framstår som svårbedömd. Det är från principiell synpunkt diskutabelt att införa en ordning där en part inte har möjlighet att få rättelse ens av uppenbart felaktiga domslut i första instans. Motargumentet är givetvis att de tvister som är aktuella här gäller så små belopp att det inte spelar någon roll om det blir fel eller inte. Det är möjligt att man i en tid av knappa offentliga resurser måste godta ett sådant argument. Det gäller emellertid bara under förutsättning att man verkligen gör resursmässiga vinster på ett överklagandeförbud i mål om små värden. Så är dock enligt min erfarenhet inte fallet. Av de tvistemål som kommer in till hovrätten är bara ett fåtal

sådana som rör värden under ett halvt basbelopp s.k. FT-mâl. Att

mål som i tingsrätten rör värden under ett tiondels basbelopp Överklagas förekommer enligt min erfarenhet ytterst sällan. De mål av denna kategori som trots allt kommer in kan, som nyss nämnts, mestadels hanteras på ett enkelt sätt inom ramen för dispenssystemet. Jag tror därför att de resursmässiga vinster man skulle göra ett rent överklagandeförbud av föreslagen omfattning är försumbara. Till de principiella betänkligheterna med ett överklagandeförbud kommer praktiska problem, framför allt när det gäller avgränsningen av området för överklagandeförbudet. Beloppsgränser av det här slaget skapar alltid gränsdragningsproblem, och det blir nödvändigt med komplicerade regler för att få ett vattentätt systern något som den av utredningen föreslagna lagtexten är ett bra exempel på. Komplicerade

SÄRSKILDA YTTRANDEN 401

regler skapar i sin tur ökad risk för felaktigheter. Allt detta minskar ytterligare de eventuella resursvinster man kan göra. För mig står det helt klart att de resursvinster som kan uppnås ett överklagandeförbud inte tillnärmelsevis väger upp de princigenom piella och praktiska nackdelarna med ett sådant förbud.

Särskilt yttrande Riberdahl angående krav

av Solveig

för RA, JK och JO

på prövningstillstånd

I betänkandet föreslås att det införs ett generellt krav prövningstill-

stånd. Jag delar uppfattningen att ett prövningstillstånd bör införas generellt i ledet tingsrätt hovrätt och att det också bör gälla åklaga- inte bör gälla Riksåklagaren RÅ, re. Jag anser däremot att detta krav Justitiekanslern JK och Justitieombudsmannen JO. Inte heller anser RÅ, och JO i

jag att krav prövningstillstånd bör införas för JK

Högsta domstolen HD eller att det nu utan närmare utredning - -

införs krav prövningstillstånd i HD beträffande domar och beslut

inte idag är underkastade sådant krav. som Någon undersökning har inte gjorts vilka följder ett införande om

prövningstillstånd i HD skulle få för RÅ:s, JK:s och JO:s verksam-

av het och inte heller vad detta skulle betyda för HD:s del. Om frågan skall aktualiseras, bör detta ske i annat sammanhang där frågan kan

analyseras på ett mer ingående sätt, belysas från andra utgångspunkter

än dem denna utredning har haft och inte enbart behandlas som som konsekvenser ett förslag till förändringar av processen i hovrätten. av

En RÅ:s viktigaste uppgifter är att verka för enhetlig rätts-

av en tillämpning, 2 § förordning med instruktion för Riksåklagaren se 1989:847. Ett viktigt instrument för RÅ skall kunna fullgöra att

denna uppgift är möjligheten att föra upp avgöranden för prövning i

HD.

RÅ får kontakter i åklagarorganisationen mycket god

genom ut en överblick över vilka frågeställningar är aktuella inom det straffsom rättsliga och straffprocessuella området. Trender i brottsligheten och

vilka svårigheter som finns vid tillämpning av ny lagstiftning kommer

RÅ:s kännedom. RÅ får också sina kontakter mycket snart till genom reda behovet att få frågeställningar ytterligare belysta och på av vilka områden det behövs uttalanden av HD för att få till stånd en kan läggas till grund för RÅ:s enhetlig praxis. Denna information bedömning ett hovrättsavgörande bör prövas av HD. Visserligen om kan den i samband med ansökan om prövningstillstånd lämnas till HD få tillgång till den. RÅ kan emellertid utifrån och HD på så sätt synpunkter RÅ uppfattning HD i fråga som har att beakta ha en annan än

402 SÄRSKILDA YTTRANDEN

om vad som är av vikt för rättstillämpningen och också om det i ett enskilt fall kan anses föreligga synnerliga skäl. Utöver vad som ovan anförts finns det andra frågor som måste övervägas innan beslutar för HD och RÅ så ingripande man om en

förändring i verksamheten, exempelvis vilken verkan krav på prövningstillstånd för RÅ:s del får för prejudikatbildningen och vilken all-

män åklagare som skall föra talan i HD i brottmål. Jag anser att krav på prövningstillstånd till HD för RÅ:s del inte bör införas utan att konsekvenserna närmare analyseras. JK och JO för mycket sällan mål i HD. De brottmål där JK och JO för talan rör oftast mål av principiell vikt. Jag anser därför att inte heller JK eller JO bör underkastas krav prövningstillstånd i HD. I brottmål där hovrätt är första instans förs undantagslöst talan av

RÅ, JK eller JO. På grund härav bör krav på prövningstillstånd i HD

inte införas i dessa mål. RÅ för sällan talan i hovrätt. När så sker gäller det föreytterst trädesvis mål angående brott i tjänsten som begåtts av åklagare eller domare. När det gäller åtal mot domare för brott i tjänsten är hovrätten första instans och dessa mål kan därför länmas därhän. Krav på prövningstillstånd för åtminstone RÅ:s del skulle inte inrmebära några

egentliga olägenheter eller några allvarligare hinder för RÅ:s rätts-

utvecklande verksamhet. RÅ, JK och JO bör emellertid enligt min

mening också fortsättningsvis vara befriade från krav på prövningtillstånd i HD. Mot den bakgrunden skulle det sig RÅ, te ologiskt om JK

och JO skulle vara underkastade krav prövningstillstånd i hovrätt. Jag anser därför att de bör vara befriade från dispenskrav också här.

Särskilt Claes

yttrande av Sjölin angående generellt krav på prövningstillstånd

Ett generellt krav prövningstillstånd leder i praktiken till att vi får ett eninstansförfarande, vilket ställer stora krav på tingsrätterna. Ett på detta sätt begränsat hovrättsförfarande bör inte införas i vart fall förrän vi vet att första instans kan fylla sin nya funktion i förutskickad en

ny organisation. Mina skäl att inte ställa mig bakom förslaget är föl-

jande.

Ett generellt prövningstillståndsförfarande innebär att tyngdpunkten i de allmänna domstolarnas konfliktlösningsfunktion flyttas till första instans. Andra instans reduceras till ett korrigeringsinstrument. I

praktiken kommer vi att i de flesta mål få ett eninstansförfarande. Oavsett hur ett generellt krav på prövningstillstånd utformas måste första instans nya roll i ett sådant eninstansförfarande utredas. En så

SÄRSKILDA YTTRANDEN 403

kraftig förskjutning tyngdpunkten till tingsrätterna, ställer stora av krav på handläggningen och prövningen där blir mer ändamålsenlig att än i dag. I detta ligger att bl framtida handläggningsrutiner och a bemanningar bör utredas. Tingsrätterna behöver förstärkas av i vart

fall tre skäl. För det första är handläggningstiderna redan i dag alltför långa. I det praktiska rättslivet har den långa tid det tar att komma till ett

lagakraftvunnet avgörande i ökad utsträckning uppfattats som be-

svärande. Långa handläggningstider kan innebära att kraven i Europakonventionens Art. 6 rättegång inom skälig tid blir svåra att leva om till. Att få ett slutligt avgörande inom rimlig tid är ett väsentligt upp rättssäkerhetsintresse samma dignitet som kravet att domstolarna av har att i största möjliga utsträckning komma till materiellt resurser riktiga avgöranden. Det är därför angeläget att effektivisera handläggningen i tingsrätterna. Hur sådan effektivisering kan åstadkommas en bör utredas. För det andra kommer ett system med generellt krav på pröv-

ningstillstånd innebära att handläggningstiderna kommer att öka. Efter-

parterna och domstolen måste räkna med att tingsrättens dom inte som kommer prövas i någon ytterligare instans, kommer processen med att nödvändighet att svälla, bl att bevisningen blir mer omfattana genom de än vad den är i dag. För det tredje kommer tingsrätternas arbetsbörda att öka om Skiljedomsutredningens förslag genomförs. I den utredningens betänkande har bärande tanke frarnhållits det angelägna i att som en locka över näringslivstvister från skiljeförfarande till domstol. Här-

igenom prejudikatbildningen samtidigt som man strävar efter

gagnas finna ett snabbt och billigt tvistlösningsinstrument. Denna nya att

målgrupp tvister kommer att medföra ökad arbetsbelastning

av en tingsrätterna. Härutöver bör det utredas hur tingsrätternas arbetssituation påverkas den ökande betydelsen av förlikningsverksarnhet i disposiav tiva tvistemål. Det ökade intresset för modifierade former av förlikningsverksarnhet har i Sverige kommit till uttryck bl a genom nya

former skiljeförfarande. Jämför i denna del t ex de s k Göteborgs-

av

klausulerna medling och skiljeförfarande och de av Stockholms

om Handelskamrnares Skiljedomsinstitut antagna reglerna om förenklat

skiljeförfarande.

Utredningens rekommendation att tingsrätterna skall förstärkas är otillräcklig. Innebörden härav är att eninstansförfarandet inte ges rimliga förutsättningar förrän möjligen sikt. Det är inte acceptabelt. I direktiven framhålles att ett övergripande syfte med en effektivare hovrättsprocess är att värna rättssäkerheten. Den ansträngda om

404 SÄRSKILDA YTTRANDEN

arbetssituationen i hovrätterna gör det angeläget effektivisera att rättegången så att de mål kräver grundlig överprövning också kan som en få det, medan mål där ändring tingsrätternas utslag inte är aktuell av

kan prövas snabbare. Problemet med långa handläggningstider i såväl

tingsrätt som hovrätt skulle möjligen kunna åtgärdas frigöra genom att domarresurser från andra instans. Detta skulle i sin kunna motivera tur ett bantat hovrättsförfarande. Frågan är emellertid om en sådan över-

flyttning av resurser är tillräcklig för att råda bot på långa handlägg-

ningstider utan att väsentliga rättssäkerhetskrav åsidosätts. Ett mindre

omfattande hovrättsförfarande kräver resursförstärkningar i första instans. Ett problem är emellertid, att i dagsläget inte mycket

man vet

om hur stora dessa resursförstärkningar behöver Det torde i alla

vara. händelser vara så, att de må frigöras i hovrättsförfaranresurser som

det efter skärpta krav på prövningstillstånd inte räcker för förstärka

att tingsrätterna. Sannolikt är det så att de kan

resurser som frigöras i hovrätterna inte räcker ens till att råda bot på dagens handläggning-

stider i tingsrätterna.

Utredningen har föranstaltat om en kartläggning hovrätts-

av

domarnas arbetsuppgifter och arbetstider. En avsikt med kartläggningen var att få utrett och i så fall i vilken omfattning

om - resur- ser kunde frigöras från hovrätterna och istället tillföras tingsrätterna.

En tanke med kartläggningen har således varit, att undersöka de eko-

nomiska effekterna ett bantat hovrättsförfarande. En bärande av tes

bör vara att tingsrättsprocessen förstärks i tillräcklig utsträckning,

om

minskar behovet av domstolsprövning i två instanser. Kartläggningen

har bearbetats och utvärderats Statskontoret, kommit till slutav som satsen att ett system med generellt krav på prövningstillstånd ger

väsentligt större möjligheter till besparingar än med enbart

ett system utökat krav på prövningstillstånd. Härigenom har Statskontorets be-

arbetning kommit att glida över i ett rent budgetbesparingsresonemang, vilket är olyckligt. Ett problem är vidare Statskontorets

att

besparingsberäkningar innehåller stora osäkerhetsmoment. Statskontoret har markerat att dess beräkningar är behäftade med osäkerhet och baserade på antaganden. Beräkningarna är så osäkra

att

de inte ger ett ekonomiskt tryggt underlagt för ett förslag generellt

om

krav prövningstillstånd. Det finns anledning skeptisk fram-

vara förallt till Statskontorets antaganden beräknade tidsvinster sedan om

hänsyn försökt tas till hur många prövningstillstånd kommer

som att meddelas. Som Statskontoret anmärkt förhåller det sig så, att närmare

70 % av de som besvarat kartläggningsenkäten den tid de

ansett att

lägger ner på målhantering inte är tillräcklig för att de skall nöjda

vara med avgörandenas kvalitet. Bland dessa domare framhöll ungefär hälften att de behövde än 20 % ytterligare arbetstid för tillmer att

1995:124 SÄRSKILDA YTTRANDEN 405 SOU

godose kvalitetskravet. Dessa iakttagelser, som endast berörts fragmentariskt Statskontoret, har emellertid inte lett till relevanta slutav

Enligt min uppfattning kan man inte dra annan slutsats av

satser. utvärderingen än den Statskontoret angivit, nämligen att ett generellt

krav på prövningstillstånd ger större besparingseffekter än enbart utökade krav på prövningstillstånd. Man bör däremot vara försiktig

med dra andra slutsatser Statskontorets antaganden. Det kan att av

därför ifrågasättas utredningens förslag om prövningstillstånd

om kommer leda till resursbesparingar i närheten av vad utredatt ens ningen antagit.

Ett annat och större problem är emellertid att det saknas be-

- räkningar över vilka måste tillföras tingsrätterna för att resurser som de skall kunna fullgöra sin nya funktion.

Sammanfattningsvis kan således inte säga vare sig vilka fak-

man tiska besparingar kan åstadkommas eller om dessa besparingar är som täcka behoven i tingsrätterna. Mot denna bakgrund så stora att de kan

är det inte försvarbart att genomföra en så omfattande nydaning som generellt krav på prövningstillstånd. Att i dagsläget införa ett be-

ett gränsat hovrättsförfarande skulle innebära att man handlade i blindo i förhoppning att de må frigöras från hovrätterna visar om resurser som sig tillräckliga för en förstärkning av tingsrättema. vara Med hänsyn till regeringens direktiv till den kommitté som till-

kallats att göra översyn av domstolsväsendets organisation dir

en ny 1995: 102 är det mest ändamålsenligt att avvakta ett eventuellt begränhovrättsförfarande till dess den kommitténs arbete slutförts. Ur sat nya rättssäkerhetssynpunkt är det betänkligt att införa ett generellt krav på

prövningstillstånd innan man vet hur en ny domstolsorganisation kom-

mer att fungera.

Många lagändringar motiveras besparingsskäl. Utredningens

av förslag skilda sätt effektivisera hovrättsprocessen får inte ses att sätt minska utgifter för rättsväsendet. En effektivare som ett att statens hovrättsprocess behövs för att värna rättssäkerheten. Det förhåller sig dock inte på det sättet att rättssäkerhet är något som är dyrt för samhället. I själva verket är förhållandet det motsatta. Höga krav på ett

rättssäkert konfliktlösningsförfarande minskar de totala samhällskostnaderna. Om på rättssäkerheten uppstår samhällskost-

man tummar nader andra ställen än inom domstolsväsendet. Om parter i en

affärsuppgörelse känner osäkerhet inför hur ett eninstansförfarande

kommer fungera ökar transaktionskostnaderna, dvs kostnaderna för att affären. Att införa ett eninstansförfarande utan att den första att göra instansen givits goda förutsättningar att fungera med högt ställda krav rättssäkerhet kommer att leda till rättsosäkerhet med åtföljande

merkostnader någon annanstans i systemet.

406 SÄRSKILDA YTTRANDEN

Förslaget kan inte karaktäriseras som en reform förändring till det bättre utan snarare som en oviss nydaning. Av dessa skäl gillar jag inte förslaget om generellt krav på prövningstillstånd. I avsaknad av utredning om tingsrätternas nya funktion i ett eninstansförfarande lider det framlagda förslaget av så grundläggande brister att det enligt min mening inte kan läggas till grund för lagstiftning. Skulle man trots redovisade betänkligheter överväga införa - krav på generellt prövningstillstånd bör förslaget modifieras enligt följande. l det praktiska rättslivet bör förslaget om prövningstillstånd i sig ha bättre förutsättningar att fungera på ett rättssäkert sätt två villkor om uppfylls. Jag förutsätter därvid att eninstansförfarandet utretts tingsur rätternas perspektiv och att erforderliga resurser tillförts första instans. Det är, för det första, angeläget framhålla att de dispensgrunder utredningen föreslår skall tillämpas generöst. Granskningsdispens bör fånga upp alla de situationer då hovrätten inte med säkerhet kan bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till. Det andra villkoret gäller möjligheten till särskilt sammanträde i hovrätten under PT-prövningen. Med hänvisning till de överväganden som motiverar rätten till förhandling enligt Art. 6 i Europakonventionen anser jag, att part inte annat än möjligen i undantagsfall bör vägras sådant sammanträde om hovrätten avser att inte meddela prövningstillstånd. Det är vidare min uppfattning att hovrätten till from- ma för praxisbildningen och parternas förståelse för prövningstillståndsförfarandet skall motivera beslut som innebär att prövningstill- stånd inte meddelas. De största principiella betänkligheterna gäller dock att krav på generellt prövningstillstånd skulle gälla också i brottmål. Det bör därvid noteras, att Europarådets rekommendation No. R 95 5 endast

berör tvistemål Civil and Commercial cases. De överväganden

som legat till grund för Europarådets rekommendation berör inte brottinålsprocessen. Ett system med generellt krav på prövningstillstånd i ledet tingsrätt hovrätt innebär synnerligen långtgående förändringar jämfört med den hävdvunna rätten att i såväl brottmål som tvistemål tillförsäkrad vara prövning i åtminstone två instanser. Att införa ett generellt krav prövningstillstånd bryter mot en djupt rotad rättstradition. Ett sådant traditionsbrott är särskilt betänkligt såvitt gäller brottmål. Det torde finnas få om ens några av samhällets åtgärder mot enskilda är - - som mer ingripande än att åtalas för brott och dömas till straff. Detta gäller i princip oavsett om straffet blir fängelse eller böter.

SOU 1995: 124

BILAGOR

Dir. 1993:38 409 Kommittédirektiv . . . . . . . . . . . . . . . .

Recommendation No. R 95 5 of the Committee of

Ministers member states concerning the introduction to

and improvement of the functioning of appeal systems

in civil and commercial 415

and procedures cases

. . . . . .

Explanatory memorandum to the Recommendation

No. R 95 5 of the Committee of Ministers to member

concerning the introduction and improvement of states

functioning of appeal systems and procedures in civil

the

commercial provisional version 421

and cases . . . . . . . . .

4. Statistiska uppgifter, m.m.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Málundersökning 439 4 a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 b. Sammanställning enkät angående den senaste av

prövningstillståndsreformen m.m.

. . . . . . . . . . . .

hovrättsdomarnas arbetstid, 451

4 c. Kartläggning av m.m.

. .

4 d. Övrig statistik m.m.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reformarbetet i USA, England och Tyskland 505

. . . . . . . .

6. Förteckning över vissa avgöranden från Europadomstolen Europakommissionen 521

och . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag och författningskommentar avseende

7.

förslag i avsnitt 6.2 begränsningar i hov-

utredningens om

rättens prövning brottmål med utgångspunkt

av

utformning 523

från överklagandets

. . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1995: 124 409

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Dir. 1993:38 Rättegången i hovrätt m.m.

Beslut vid regeringssammanträde 1993-03-25

Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.

Mitt förslag Jag föreslår att särskild utredare tillkallas för att se över formerna för en rättegången i hovrätt och överklagande av mål dit.

Bakgrund Regeringen har tidigare i dag på mitt förslag beslutat om en proposition med förslag ändring i rättegångsbalken, som innebär att systemet med om prövningstillstånd utvidgas för tvistemålens del och att ett system med prövningstillstånd införs för vissa brottmål prop. 1992932216. För tvistemålens del innebär förslaget att den nuvarande gränsen för prövningstillstånd utvidgas från att gälla mål där tvisteföremålets värde inte uppenbarligen överstiger ett halvt basbelopp till mål där det inte uppenbarligen överstiger ett basbelopp. De brottmål som avses är de mål där tingsrätten inte har bestämt påföljden till annat än böter eller då tingsrätten helt har frikänt den tilltalade. Propositionen innehåller också förslag till ändringar i utsökningsbalken som innebär att bl.a. de s.k. utsökningsmâlen skall flyttas ned i instanskedjan, så att kronofogdemyndigheternas beslut skall överklagas till tingsrätt i stället för som nu direkt till hovrätt och att dessa mål för fullständig prövning i hovrätt skall kräva prövningstillstånd. Bakgrunden till propositionens förslag är den ansträngda arbetssituationen i hovrätterna gör att det bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt är som angeläget att effektivisera rättegången i hovrätt så att de mål som kräver

410 BILAGA 1

en grundlig överprövning också kan få det, medan mål där ändring av tingsrättens dom inte är aktuell kan prövas snabbare. - Förslagen som har sin grund i Domstolsutredningens betänkande - SOU 1991:106 Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och förfarandereglerär således avsedda att göra hovrättsförfarandet ändamer målsenligt. Under en mycket lång följd av år kunde hovrätterna utan några som helst begränsningar pröva alla tingsrättsavgöranden överklagades. som Prövningen i hovrätten har också med något undantag varit fullständig, dvs. de överklagade målen har prövats i sin helhet. Detta har bl.a. inneburit att nära nog all bevisning i huvudsak tagits upp på nytt i hovrätten. Förhållandevis generösa regler och en mot parterna generös tillämpning av reglerna har också inneburit att parter i stor utsträckning har tillåtits att åberopa och förebringa nya omständigheter och ny bevisning i hovrätten. Den beskrivna ordningen har medfört att inte bara handläggningen av de överklagade målen i hovrätterna inte alla gånger varit ändamålsenlig, utan dessutom att hovrättemas korrigerande funktion kommit i skymundan, eftersom det i många fall blivit fråga om att hovrätten har gjort en omprövning i stället för en överprövning. Först år 1974, i samband med den s.k. småmålslagens tillkomst, infördes regler prövom ningstillstånd i hovrätt för tvistemål där tvistefönnálets värde inte uppenbarligen överstiger ett halvt basbelopp f.n. 17 200 kr.. Under den senaste tioårsperioden har flera omfattande reformer ägt rum beträffande förfarandet vid de allmänna domstolarna. Huvuddelen av reformerna härrör från Rättegångsutredningens arbete, avsatte sju som betänkanden. De flesta och mest genomgripande förändringarna har berört förfarandet vid tingsrätterna, också hovrätterna har berörts, men

särskilt i betänkandet SOU 1987:46 Översyn av Rättegångsbalken

Hovrättsfrâgor, sammansättningsfrågor m.m., vilket lett till viss lagstiftning. Exempelvis har reglerna möjligheterna att i hovrätten åberopa om nya omständigheter och bevis i tvistemålsprocessen skärpts från och med den 1 september 1989 prop. 198889:95. Från samma dag gäller också att hovrättemas prövning av brottmâlen i flera fall kan begränsas till

annat än skuldfrågan, exempelvis till endast påföljdsfrågan se 51 kap.

23 a § rättegångsbalken, RB.

Reformbehovet

Den huvudsakliga uppgiften för hovrätterna är att korrigera materiellt eller formellt felaktiga tingsrättsavgöranden. Det är största vikt att av reglerna är utformade så att denna uppgift kan fullgöras på ett så bra sätt som möjligt. Redan genomförda och föreslagna reformer är inte tillnu räckliga för att effektivt lösa problemet med hovrättemas ansträngda arbetssituation. Det är därför angeläget att vidta ytterligare åtgärder. Som jag redan tidigare i dag har framhållit är det uteslutet att möta problemen

BILAGA 1 411

med ökade prop. 1992931216 s. 44. Man måste därför söka resurser andra vägar, dvs. åstadkomma förenklingar och begränsningar av hovrättemas prövning målen. Det finns här mycket att vinna. Bl.a. inneav bär det både för parter och domstolsväsendet mindre besvär och kost- - nader målen kan avgöras snabbare och på ett mer ändamålsenligt sätt. om Det finns också ett starkt intresse av att se till att hovrätternas resurser kan koncentreras på de svårbedömda och kvalificerade målen. Det mer övergripande syftet är givetvis att värna om rättssäkerheten. Den gynnas att hovrättsprocessen är snabb, effektiv och anpassad till vad varje av särskilt mål kräver. Det finns, redovisas i Domstolsutredningens betänkande och i som propositionen, olika sätt att begränsa och förenkla hovrättsprocess innebär det att kan vidta åtgärder som syftar till att minska flödet av mål till man hovrätterna eller åtgärder som gör att de mål som väl når hovrätterna

prövas på ett mer ändamålsenligt sätt. Åtgärder som kan sägas begränsa

flödet mål till hovrätterna är t.ex. fullföljdsförbud med eller utan s.k. av ventil, tillåta tingsrättsavgöranden i vissa fall överklagas direkt till att att Högsta domstolen s.k. sprângrevision, slopande av den ovillkorliga rätten till avräkning häktestiden mellan tingsrättens och hovrättens av domar för dem har dömts till fängelse och överklagar, större möjligsom heter för tingsrätterna att rätta eller ompröva sina egna avgöranden samt olika inskränkningar i möjligheterna till rättshjälp m.m. vid överklagande. Exempel på åtgärder som syftar till att förenkla processen i hovrätten och göra den ändamålsenlig i vissa fall är ett ökat inslag av skriftligmer het, vidgade möjligheter att avgöra mål i parts utevaro, ökade möjligheter att underlåta att ta bevisning på nytt, ökade möjligheter att inte tillåta upp bevisning i hovrätten, införande av advokattvång i vissa fall i hovny rätten samt begränsningar vilka frågor hovrätten skall pröva i ett av överklagat mål jfr 51 kap. 23 § RB. För att hovrättsprövningen skall a kunna utgöra ett effektivt korrektiv mot felaktiga tingsrättsavgöranden är det över huvud taget eftersträvansvärt att hovrätten prövar endast sådana frågor tingsrätten först har prövat. En ofta diskuterad fråga som som också diskuterades i Domstolsutredningens betänkande har varit om det skulle möjligt att i viss utsträckning begränsa hovrättens prövning vara till rättsfrågor, vilket således skulle innebära att tingsrättens prövning av sakfrågan bevisfrâgan inte skall kunna omprövas av hovrätten. System detta slag finns på flera håll utomlands. Frågan har behandlats i olika av lagstiftningsärenden senare tid prop. 198889:78, prop. 198889:95 och prop. 198990:71. Domstolsutredningen avfärdar eller ställer sig skeptisk till några av de metoder har diskuterats i betänkandet, en uppfattning som knappast som jävats under remissbehandlingen av betänkandet. Andra åtgärder finns det större möjligheter att gå vidare med. Det finns dessutom säkert ytterligare sätt att fram pá.

412 BILAGA 1

Det är en besvärlig och grannlaga uppgift att ta ställning till vilka olika åtgärder och metoder bör övervägas. Dessa svårigheter kan som vara av såväl principiell som lagteknisk natur. Jag bedömer det därför som angeläget att en samlad översyn görs dessa frågor. av Förslaget om att införa respektive utvidga systemet med prövningstillstånd kan sägas vara en åtgärd som inte bara begränsar utan också förenklar hovrättens överprövning. Enligt min mening är det angeläget att snarast påbörja en utvärdering av dessa regler. Det är inte otänkbart att man kan utvidga systemet med prövningstillstånd till att omfatta ytterligare kategorier av mål. Det kan också finnas anledning att mot bakgrund av vunna erfarenheter justera området för dispensprövning i något hänseende. Över huvud kan gränsdragningen taget mellan de mål som kräver prövningstillstånd och dem som inte kräver sådant tillstånd behöva ses over. Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda de frågor jag här har tagit upp.

Närmare om utredningsuppdraget

Enligt min mening är det lämpligt att utredaren delar arbetet med upp hänsyn till de skilda måltypema i hovrätterna och gör en översyn samt av lämnar förslag om vad som bör gälla för hovrätternas handläggning av målkategoriema tvistemål, brottmål och övriga mål, mot bakgrund av vilka funktioner hovrätterna skall fylla och hur de lämpligast kan fullgöra dessa. Utredaren kan här ha anledning att skaffa sig bild vilka en av roller den andra instansen har i jämförbara rättssystem i andra länder. Arbetet måste vidare bedrivas med beaktande svenska internationella av åtaganden, och då särskilt den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema Europakonventionen. En ledstjärna för arbetet bör att vara så långt som möjligt göra hovrättsförfarandet så flexibelt att varje särskilt mål kan handläggas på det mest ändamålsenliga sättet. Utredaren bör också gå igenom olika tänkbara sätt att begränsa flödet av mål till hovrätterna och föreslå ändringar även i dessa delar. Därvid är det givetvis viktigt att utredaren tar del hur i andra jämförbara av man länder har löst dessa frågor och att de krav våra internationella som åtaganden ställer på det svenska rättssystemet beaktas. Vidare bör utredaren också redovisa vilka konsekvenser förslagen kan få för tingsrättemas och Högsta domstolens del och i förekommande fall föreslå nödvändiga ändringar. I utredningsarbetet bör också ingå att utvärdera tillämpningen det av system med prövningstillstånd i hovrätt som enligt propositionens förslag skall träda i kraft den 1 juli 1993. Utredaren kan, jag redan har som nämnt, ha anledning att föreslå justeringar i dessa regler.

BILAGA l 413

I övrigt bör utredaren enligt min mening i övrigt ha fria händer att föreslå de ändringar som kan tillgodose de syften som eftersträvas, nämligen att göra hovrättsförfarandet snabbare, effektivare och mer ändamålsenligt med hänsyn till hovrätternas roll i instansordningen. Det behöver nödvändigtvis inte heller bara vara frågan om åtgärder som kräver lagändringar, utan också att se över arbetsformema i hovrätten. Utredaren bör hålla sig underrättad om arbetet inom Justitiedepartementet med att utarbeta förslag om krav pá prövningstillstånd för vissa måltyper inom förvaltningsrättskipningen jfr a. prop. s. 44 f.. Det är, jag redan har varit inne på, uteslutet att räkna med att som domstolsväsendet inom en överblickbar framtid kan påräkna ökade resurtotalt sett. Det är därför angeläget att de reformer som föreslås inte ser medför ökade kostnader för staten utan i stället utformas så att resurserna inom domstolsväsendet kan utnyttjas på ett effektivare sätt.