1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. D. 2,

sdjfs; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

o

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:19 SOCIALDEPARTEMENTET

1945 ÅRS SKOGSHÄRBÄRGESUTREDNLNGS BETÄNKANDE DEL n

UTREDNING MED FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNING RÖRANDE TDLLFÄLLIGA BOSTÄDER VID SKOGS- OCH FLOTTNINGS- M. FL. ARBETEN AVGTVET DEN 18 MARS 1949

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk

1. Norrlandskommitténs principbetänkande. Förstadelen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. Jo. 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andradelen. Särskilda utredningar. Idun. 194 s. Jo. 3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 s. Jo. 4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s., bil. 2 106 s. I. 5. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s. Ju. 7. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. Ju. 9. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. Fi. 10. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:17. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraft-

förteckning

kostnader och priser vid distribution av elektrisl kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K. 11. Betänkande om sinniesslövården. Katalog och Tid skriftstryck. 248 s., 1 karta. I. 12. Utredning rörande ioikpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Idun. 94 s. S. 13. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslå] om inrättande av en statlig affärsbank. Beckman 83 s. Fi. 14. Bilagor till 1942 års järnvägskostnadsutrednings betänkande. Produktions- och kostnadsstrukturen vi< statens järnvägar. Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 15. P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H. 16. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. Beckman. 75 s. Fö. 17. Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. Idun. 277 s. Ju. 18. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Kihlström. 265 s., 16 pl. H. 19. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. Idun. 188 s., 26 pl. S.

Anm. Om särskild tryckort ej anglves, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1949:19 SOCIALDEPARTEMENTET

1945 ÅRS SKOGSHÄRBÄRGESUTREDNINGS BETÄNKANDE DEL II.

UTREDNING MED FÖRSLAG TILL

LAGSTIFTNING RÖRANDE TILLFÄLLIGA BOSTÄDER VID SKOGS- OCH FLOTTNINGS- M. FL. ARBETEN AVGIVET DEN 18 MARS 1949

STOCKHOLM 1949 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG,

a*« yi

ESSELTE

AB

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet Inledning

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet

..

5 7

Statistiska uppgifter 1. Statistiska uppgifter om de nordsvenska skogarna Skogsmarksareal s. 9 — Virkesförrådet och avverkningens storlek s. 9 — Avverkningssäsong och arbetstid s. 10 — Arbetarantal s. 12.

9 9

2. Statistiska uppgifter om de nordsvenska flottlederna De nordsvenska flottledernas längd s. 13 — Flottgodsmängd s. 14 — Flottningssäsong och arbetstid s. 14 — Arbetarantal s. 19.

13 Förberedande utredningar Kap. I.

Kap. II. Inkvarteringsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna och vid flottlederna

1. Skogsarbetarnas bostadsförhållanden 2. Skogsstall 3. Flottningsarbetarnas bostadsförhållanden Uttalanden rörande förekomsten av tuberkulos i skogsförläggningar

21 37 38 71

Kap. III. Hittillsvarande härbärgeslagstiftning 1. Skogshärbärgeslagen 2. Flottledshärbärgeslagen

81 81 89

1945 års skogshärbärgesutrednings förslag Förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogs- oeh flottnings- m. fl. arbeten 95 Förslag till kungörelse angående skyldighet för länsstyrelse att underrätta arbetarskyddsstyrelsens skogsavdelning om förordnande av förrättningsman vid syneförrättning rörande inrättande av allmän flottled 102 Allmän motivering 103 Speciell motivering HO Lagens rubrik s. 110. — Lagens tillämpningsområde m. m. s. 111. — Bestämmelser om bostädernas anordnande m. m. s. 118. — Bestämmelser om skogsstallens anordnande s. 143. — Särskilda stadganden s. 148. — Tillsyn å lagens efterlevnad s. 155. — Ansvarsbestämmelser m. m. s. 165. —• övergångsbestämmelser s. 165. BILAGA Lagstiftningen om skogsförläggningar i Finland och Norge m. m. 171

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet:

Genom beslut den 19 januari 1945 bemyndigade Kungl. Maj.t dåvarande statsrådet T. Erlander att tillkalla tre sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med utredning angående förbättrande av skogsarbetarnas och dem närstående arbetargruppers bostadsförhållanden på arbetsplatserna. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom utredningsmän undertecknade dåvarande skogs- och flottledsinspektören inom yrkesinspektionen, numera byrådirektören i arbetarskyddsstyrelsen, jägmästaren K. O. G. Wallner, disponenten för Jämtlands skogsägareförening O. Sahlin, Brunflo, samt ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören H. Sten, Gävle. Därjämte uppdrogs åt jägmästare Wallner att vara de sakkunnigas ordförande. Som sekreterare åt de sakkunniga förordnades fr. o. m. den 19 februari 1945 dåvarande assistenten hos skogs- och flottledsinspektören, numera förste byråinspektören i arbetarskyddsstyrelsen, forstmästaren S. Broström. Efter av utredningen gjord framställning om bitrade med utarbetande av lagförslag, kungörelse m. m. samt vid den slutliga utformningen av utredningens betänkanden uppdrogs åt dåvarande e. o. byråsekreteraren hos riksförsäkringsanstalten, numera förste byråsekreteraren hos försäkringsrådet S. Ahlbom, att likaledes vara sekreterare åt utredningen fr. o. m. den 18 november 1946. Den 22 februari 1947 kunde de sakkunniga avgiva första delen av sitt betänkande »Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndels komplettering och förbättrande» (SOU 1947:37), överlämnat till Herr Statsrådet i maj månad samma år. Numera har utredningen i enlighet med sitt uppdrag jämväl granskat de materiella bestämmelserna i skogshärbärgeslagen och lagen om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna och föreslagit de ändringar, som på grund av de gångna årens erfarenheter befunnits påkallade. Utredningen har emellertid härvid funnit erforderligt upptaga till behandling även frågor rörande tillsynens utövande m. m. I Herr Statsrådets uttalande i proposition 184/1948 förutsattes även, att ut-

6 redningen i samband med ovannämnda översyn skulle ägna uppmärksamhet åt frågor av denna art. Jämlikt medgivande av Herr Statsrådet den 2 mars 1945 har utredningen under åren 1947 och 1948 företagit resor i Norrland, Dalarna och Värmland och därvid studerat såväl tillfälliga som fasta bostäder för skogs- och flottningsarbetare. Flertalet av de fotografier, som återgivits i utredningens betänkanden, ha tagits under dessa resor. Under åberopande av vad sålunda anförts får utredningen härmed vördsamt överlämna andra delen av sitt betänkande och har utredningen därmed slutfört sitt uppdrag. Stockholm den 18 mars 1949. OSCAR WALLNER OTTO SAHLIN

HEMMING STEN

/ Sven

Broström

Inledning. I denna andra del av sitt betänkande har utredningen till en början lämn a t vissa statistiska uppgifter rörande det nordsvenska skogsbruket och dess arbetsförhållanden samt rörande flottlederna och flottningsarbetet. I fråga om skogsbruket ha i korthet återgivits uppgifter, för vilka redogjorts i första delen av betänkandet och som äro av särskilt intresse. Beträffande flottlederna och flottningsarbetet har utredningen utöver den officiella statistiken genom hänvändelser till flottningsföreningarna och flottningsrättsinnehavare införskaffat vissa uppgifter, som beröra såväl allm ä n n a som enskilda flottleder (kap. I ) . I följande avsnitt har utredningen under hänvisning till de undersökningar, vilka behandlats i första delen av betänkandet, i stora drag redogjort för utvecklingen i fråga om bostadsförhållandena å de nordsvenska skogarna. Här har även berörts den sannolika framtida utvecklingen i fråga om storskogsbrukets förläggningar vid större avverkningar mot bakgrunden av de senare årens framsteg på familjebostädernas område. För åskådliggörande av denna utveckling har utredningen anfört exempel på vissa åtgärder, som inom storskogsbruket vidtagits eller planerats för att, icke minst med hänsyn till den alltmera tilltagande bristen på arbetskraft, förbättra skogsarbetarnas bostads- och levnadsförhållanden. För att belysa utvecklingen i fråga om bostadsförhållandena vid flottlederna har utredningen mot bakgrunden av tidigare redogörelser härför, som lämnats av socialstyrelsen, redogjort för huru dessa förhållanden för närvarande gestalta sig. Utredningen har för detta ändamål från flottningsföreningar och flottningsrättsinnehavare införskaffat vissa uppgifter angående antalet flottledshärbärgen i Nordsverige m. m. Vidare har bostädernas beskaffenhet vid de allmänna flottlederna undersökts genom sammanställning av uppgifter å de inspektionsrapporter, som skogs- och flottledsinspektionens 1 befattningshavare upprättat vid besiktningar under åren 1927—36 och under åren 1937—46. Slutligen redogöres för en på utredningens föranstaltande av medicinalstyrelsen utförd undersökning med anledning av ifrågasatt samband mellan förekomsten av tuberkulos bland skogsarbetare och de tillfälliga bostädernas beskaffenhet (kap. II). 1 Skogs- och flottledsinspektionen benämnes fr. o. m. den 1 januari 1949 skogsyrkesinspektionen och skogs- och flottledsinspektör från samma tidpunkt skogsyrkesinspektör.

8 Utredningen har härefter lämnat en historisk översikt över den hittillsvarande lagstiftningen rörande tillfälliga bostäder för skogs- och flottningsarbetare med kortfattad redogörelse för stadgandena i nu gällande lagstiftning på detta område (kap. III). Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits efter tillkomsten av nu gällande lagstiftning — skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 och lagen den 19 juni 1919 om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna — har utredningen funnit, dels att vissa bestämmelser i dessa lagar böra omarbetas och att nya bestämmelser böra tillkomma och dels att lagstiftningen på ifrågavarande område bör sammanfattas i en gemensam lag. I sitt lagförslag har utredningen sammanfört de bestämmelser, som ansetts böra ersätta den nuvarande lagstiftningen. — Utredningen har vidare uppgjort förslag till kungörelse angående viss medverkan från skogsyrkesinspektionens sida vid syneförrättning, som enligt vattenlagen skall äga r u m vid inrättande av allmän flottled. — Härefter följer utredningens motivering för lagförslaget, dels en allmän motivering rörande principerna för lagens utformning och innehåll och dels en speciell motivering för de särskilda bestämmelserna. Såsom bilaga till denna del av betänkandet har slutligen fogats en redogörelse för gällande bestämmelser om skogsförläggningar i Finland och Norge m. m.

Förberedande utredningar

Kap. I. Statistiska uppgifter. I fråga om det nordsvenska skogsbruket ha vissa statistiska uppgifter lämnats i första delen av utredningens betänkande (SOU 1947: 37) kapitel I och II. Under hänvisning till vad där anförts komma här endast att i korthet rekapituleras vissa förhållanden av särskilt intresse. Statistiska uppgifter om flottlederna och flottningsarbetet ha tidigare pubhcerats av socialstyrelsen dels år 1916 - »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden» - och dels år 1937 - »Skogsbygdens arbets- och levnadsv.llkor», vilka publikationer ingå i serien Sveriges officiella statistik. br. o. m. ar 1921 utarbetas inom kommerskollegium fortlöpande statistik rörande flottmngen i allmänna flottleder och redogörelser härför publiceras numera årligen i Kommersiella Meddelanden. Ur ovannämnda publikationer har utredningen hämtat vissa uppgifter, vilka i det följande komma att återgivas. Slutligen har utredningen genom hänvändelser till flottningsforemngarna samt flottningsrättsinnehavarna införskaffat vissa uppgifter beträffande allmänna och enskilda flottleder.

1. Statistiska uppgifter om de nordsvenska skogarna. Skogsmarksareal. Under hänvisning till första delen av utredningens beankande (sid. 2 2 - 2 3 ) må erinras om att inom Nordsverige' - den del av landet, dar bostäder på arbetsplatserna äro vanliga skogsmarksarealen omfattar 55-4 % av den totala landarealen. I de mest utpräglade skogslänen Vasternorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län - upptager skogsmarken 79 %, 76 % resp. 73 % av landarealen. Den totala produktiva skogsmarksarealen mom Nordsverige har uppskattats till 16 053 000 ha, fördelande sig på ägargrupper så, att de allmänna skogarna omfatta 4 727 000 ha e ler 29-5 %, bolagsskogarna 4 882 000 ha eller 30-4 % och övriga enskilda skogar 6 444 000 ha eller 40-1 %. Virkesförrådet och avverkningens storlek. Vid senaste riksskogstaxering erhölls i medeltal en kubikmassa per hektar för Norrland av 44-8 fm». Stats1

Här liksom i del I avses med Nordsverige de sju nordligaste länen.

10 skogarna uppvisade i medeltal något lägre kubikmassa per ha (39-7) än bolags- och bondeskogarna, för vilka båda sistnämnda kategorier praktiskt taget lika stora kubikmassor per hektar redovisades (47-2 resp. 47-1). Vad avverkningens storlek inom Nordsverige beträffar beräknas densamma år 1937 enligt en av statistiska centralbyrån utförd undersökning ha uppgått till 32-7 milj. fm3 verklig massa med bark, husbehovsvirket icke inräknat. Detta motsvarar en genomsnittlig avverkning per hektar för Nordsverige av 2-04 fm3. Ä de allmänna skogarna avverkades genomsnittligt endast 1-2 fm3 per hektar, under det att för bolags- och bondeskogarna motsvarande siffra var 2-2 resp. 2-6 fm*. Om tillägg göres för husbehovsvirket, uppgick den totala avverkningen per hektar år 1937 genomsnittligt till 2-42 fm3. Här må emellertid erinras om att avverkningarna år 1937 voro av onormalt stor omfattning, varför ovan anförda siffror äro något högre än under normala förhållanden. Avverkningssäsong och arbetstid. Skogsavverkningsarbetet i Nordsverige är huvudsakligen förlagt till vintermånaderna. I socialstyrelsens redogörelse år 1916 anfördes beträffande tidpunkten för avverkningarnas början och slut (sid. 95), att under då normala förhållanden avverkningsarbetet endast undantagsvis påbörjades före den 10 november eller efter den 10 januari samt att arbetet i regel avslutades före den 20 april. Man ansåg sig vid denna undersökning även kunna urskilja tre starkare markerade begynnelseperioder nämligen mitten av november, början av december och, mest framträdande, dagarna efter trettondagen. Vidare syntes det vara vanligast, att arbetet med virkets utdrivning i södra Norrland, Dalarna och Värmland upphörde i slutet av mars samt i de nordligare länen omkring mitten av april. Avverkningssäsongens längd beräknades i 1916 års utredning till ca 17 veckor i medeltal för Nordsverige. Socialstyrelsen framhöll i anslutning därtill, att drivningssäsongens längd visserligen företedde betydande växlingar å skilda orter och arbetsplatser, men att å andra sidan en viss regelmässighet i fråga om drivningsarbetets varaktighet kunde utläsas. I socialstyrelsens redogörelse år 1937 påvisas även skogsavverkningsarbetets karaktär av vintersäsongarbete. Enligt tab. 56 i nämnda publikation syntes i Nordsverige den egentliga avverkningssäsongen genomsnittligt taga sin början med ingången av december och i huvudsak vara avslutad i börj a n av april. På varje skogsarbetare beräknades vid denna undersökning komma i medeltal 78 arbetsdagar utförda vid skogsarbete, vilket motsvarar ca 13 veckors säsong. Utredningen har icke ansett sig böra utföra någon särskild undersökning av huru här berörda förhållanden nu gestalta sig. Vad ovan anförts från tidigare undersökningar torde även i dag i stort sett äga giltighet. Allmänt k a n dock sägas, att den alltmera minskade tillgången på äldre skog med

11 gcod flytbarhet medfört, att betydande virkeskvantiteter numera avverkas även sommartid. Vad virkets utkörning beträffar har ett växande nät av skogsbilvägar under senare år medfört, att allt större kvantiteter virke — främst sommarhuggen massaved — numera utköras på lastbil även sommartid. Även strävandena att bereda arbetskraften en jämnare sysselsättning under hela året, vilka på senare tid alltmera gjort sig gällande, medverka till att avverkningssäsongen numera tenderar till att utsträckas över allt större delar av året. Huvudparten av virket utdrives dock alltjämt under vintersäsongen. I socialstyrelsens redogörelse år 1937 ingå även lokalmonografier över 23 specialundersökta kommuner, där uppgifter inhämtats beträffande arbetstiden per dag vid skogsavverkningsarbete. Styrelsen framhöll emellertid, a t t dessa uppgifter icke lämnade någon exakt bild av verkligheten, enär de ej vore grundade på faktiska observationer bland ett större antal skogsarbetare utan endast utgjorde uppskattningar av den normala effektiva arbetstiden per dag, sådan den framstått för vederbörande författare. Uppgifterna kunde ändå tillerkännas ett visst värde, när det gällde att ge en helt allmän belysning åt de säregna arbetstidsförhållanden, som rådde vid skogsavverkningarna. Enligt dessa lokalbeskrivningar stannade vanligen antalet effektiva arbetstimmar för huggare vid 6 å 7 under den mörkaste tiden för att så småningom stiga allteftersom dagarna blevo ljusare. Arbetstiden nådde snart upp till 8 timmar men ökades ej gärna ytterligare i de sydligare delarna av Nordsverige. Längre norrut uppgavs arbetstiden på vårsidan å vissa håll uppgå till minst 10 timmar. Körarnas arbetsdag bleve i allmänhet längre än huggarnas, enär avsevärd tid åtginge för skötseln av hästar och vården av körredskap. En sådan anpassning av arbetsdagens längd efter ändringarna i dagsljusets varaktighet, som huggarna kunde göra, vore icke alltid möjlig för körarna och ej heller överallt bruklig. F r å n Jämtlands län hade sålunda meddelats, att k ö r a r n a finge i huvudsak lika lång arbetsdag under hela arbetssäsongen, då de såväl under förvintern trots mörkret som på senvintern och våren hade att fullgöra sina bestämda »vändor» för att nå upp till nödig förtjänst. Däremot kunde körarna under drivningssäsongens sista veckor, då dagsmejan försvårade eller rentav omöjliggjorde körning mitt på dagen, tvingas att förskjuta arbetstimmarna till andra tider på dygnet än de vanliga och köra tidigare på förmiddagarna samt sent på kvällarna eller rentav under nätterna, då basvägarna under dessa kyligare tider på dygnet kunde göras farbara genom nedisning. Styrelsen nämnde slutligen, att arbetsdagen i allmänhet gärna ville bli längre för körare, som hade särskilt lång väg att forsla virket. Utredningen har varit i tillfälle att under hand taga del av vissa under de 5 vintersäsongerna 1942—43 till 1946—47 å arbetsgivarehåll utförda

12 undersökningar beträffande arbetstiden vid skogsawerkningsarbete, vilka omfatta inemot 1 000 man fördelade pä ett 60-tal arbetsplatser med j ä m n fördelning inom Nordsverige. Av dessa undersökningar framgår, att den effektiva arbetstiden per dag för huggarna utgjorde 6-5—7 timmar för södra delarna av Nordsverige och ca 7 timmar för de nordligare delarna. För körarna redovisades nu liksom tidigare längre arbetsdag än för huggarna. Antalet effektiva arbetstimmar per arbetsdag syntes sålunda för körarna uppgå till ca 7-5 med endast obetydliga variationer för olika delar av undersökningsområdet. Arbetarantal. I utredningens betänkande, del I, ha påvisats de svårigheter, som äro förbundna med beräknandet av det antal arbetare, som sysselsättas inom skogsbruket. Statistiken är i detta avseende mycket ofullständig. Vid olika tillfällen ha emellertid undersökningar utförts och de senaste uppgifterna härom ha publicerats av socialstyrelsen år 1937 i dess ovan berörda redogörelse. Socialstyrelsen kom här till det resultatet, att skogsarbetarnas antal i Norrland, Dalarna samt delar av Värmlands, Västmanlands och Örebro län skulle uppgå till ca 145 000. Tidigare verkställda uppskattningar utvisa något högre siffror. Med utgångspunkt från socialstyrelsens nyssnämnda undersökning har utredningen beräknat antalet skogsarbetare vintertid i Nordsverige till ca 140 000. Socialstyrelsens nyssnämnda undersökning utvisade beträffande arbetskraftens rekrytering, att 47-1 % av skogsarbetarna utgjordes av hemmansägare och deras söner, 16-1 % av arrendatorer och arrendatorsöner, 14-2 % av arbetare med eget hem eller fasta skogsarbetare samt 22-6 % av lösarbetare. Samma undersökning gav vid handen, att antalet dagsverken per arbetare och säsong inom skogsbruket i medeltal för samtliga ovannämnda kategorier uppgick till 78. Hemmansägare med söner utförde i genomsnitt 60 dagsverken, arrendatorer med söner 95, arbetare med eget hem och fasta skogsarbetare 109 samt lösarbetare 84 dagsverken. I socialstyrelsens undersökningar ingå vidare uppgifter beträffande skogsarbetarnas fördelning efter yrkesspecialitet. 1916 års undersökning utvisar, att 31-4 % av skogsarbetarna då utgjordes av körare, 51-7 % av huggare och 16-9 % av andra arbetare — brossiare, väglagare m. m. Enligt 1936 års undersökning utgjorde körarna 30-1 % och huggarna 69-9 % av de 6 412 skogsarbetare, som berördes av denna undersökning. Vad sättet för skogsarbetarnas inkvartering beträffar framgår av socialstyrelsens undersökning år 1916, att 37-1 % av de därav berörda arbetarna voro inkvarterade i bygden samt att 62-9 % bodde i tillfälliga bostäder — 5-6 % i fäbodar och 57-3 % i kojor. Några senare beräkningar i detta avseende synas icke ha företagits bortsett från den av utredningen företagna undersökningen av inkvarteringsförhållandena å bondeskogarna (del I, sid. 51 och 52). Sannolikt äga emellertid ovan angivna relationstal i stort sett fortfarande giltighet.

ta För att till fullo klarlägga skogsbrukets arbetskraftsfråga och den inverkan på arbetskraftsbalansen, som befolkningsutvecklingen och den pågående flykten från landsbygden medför, erfordras såsom utredningen framhållit i del I av sitt hetänkande ytterligare undersökningar. Framhållas må att tvenne under senare år framlagda lokalundersökningar bidragit till att belysa hithörande problem nämligen »Skogsbrukets Arbetskraft» utförd av docenten Hannes Hyrenius på uppdrag av Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening och Föreningen Värmlands Skogsarbetsstudier samt »Arbetskraftsbalansen inom Norrbottens läns skogsbruk intill år 1970» utförd av civiljägmästaren, ekon. mag. Gösta Wieslander på uppdrag av Norrbottens läns landstings näringsutredning. Docent Hyrenius har vid sin undersökning kommit till det resultatet, att man som ett rimligt och troligt genomsnittsvärde för de närmaste 15—20 åren inom Värmland och Västra Bergslagen torde böra räkna med en reduktion av den totala manliga arbetskraften vid jordbruk och skogsbruk av 1-2 % per år samt med en minskning av den för skogsarbete tillgängliga delen av samma befolkning av 0-6 % per år. För Norrbottens vidkommande synes däremot situationen vara gynnsammare i det att skogsarbetskraften under vintersäsongen i stort sett synes vara mer än tillräcklig även under antagande av en stark nettoutflyttning under de närmaste decennierna. För sommarsäsongen beräknas däremot ett avsevärt underskott av skoglig arbetskraft komma att föreligga. 2. Statistiska uppgifter om de nordsvenska flottlederna. Såsom inledningsvis nämnts i detta kapitel finnes sedan en lång följd av ar officiell statistik beträffande de allmänna flottlederna, vilken bl. a. omfattar de utflottade virkeskvantiteterna, de med flottning och sortering sysselsatta arbetarnas antal m. m. Beträffande de enskilda flottlederna saknas däremot officiella uppgifter. Utredningen har emellertid genom hänvändelser till flottningsföreningarna i Norrland, Dalarna och Värmland erhållit förteckningar över enskilda flottleder inom de olika flodområdena, varefter uppgifter beträffande längd, arbetarantal m. m. vid flertalet enskilda flottleder ha erhållits från flottningsrättsinnehavarna. På begäran av utredningen ha flottningsföreningarna därjämte överlämnat vissa kompletterande uppgifter beträffande de. allmänna flottlederna. De nordsvenska flottledernas längd. Uppgifterna beträffande de allmänna flottledernas totala längd varierar, såsom framgår av tab. 1, något år från ar. Man synes emellertid kunna utgå ifrån att dessa flottleder i Nordsverige i stort sett omfatta ca 31 400 km, varav ca 28 100 km eller ca 90 % årligen trafikeras. Vad de enskilda flottlederna i Nordsverige beträffar ha uppgifter inkommit i fråga om 88 flottleder eller ca 63 % av det uppgivna antalet. För

14 Tab. I. Uppgifter om längd, utflottad kubikmassa samt antal arbetare beträttande Nordsveriges allmänna flottleder (Kommerskollcgii statistik). 1

|

|

flottning

sortering

Total

Trafikerad

%

Utllottad kubikmassa milj. kbm

1940 1941

31 230 31 326 31 399 31 5 1 2 31 414

28 251 2 8 302 28 157 2 8 115 27 7 6 5

90-4 90-3 89-7 89-2 88-4

17-8 16-1 12-2 11-4 9-6

42 571 40 815 35 657 37 137 36 166

6 239 6 155 5 798 5 200 4 472

S u m m a och medeltal

28 118

13 4

38 4 7 0

5 573

Flottledslängd 1 km Ar

1937 1938

Antal arbetare vid

dessa 88 flottleder har uppgivits en sammanlagd längd av 1 008 km. Under antagandet, att de redovisade flottlederna äro representativa för samtliga enskilda flottleder i Nordsverige, skulle dessas totala längd kunna beräknas till ca 1 600 km. De allmänna och enskilda flottlederna i Nordsverige skulle sålunda enligt denna beräkning ha en längd av ca 33 000 km, varav ca 95 % allmänna och ca 5 % enskilda flottleder. Flottgodsmängd. Den efter genomförd flottning till ägarna avlämnade virkesmassan utgjorde enligt kommerskollegii statistik i medeltal för åren 1937—41 13-4 milj. kbm (tab. 1). Uppgifterna avse flottning i allmänna flottleder. Variationerna kring detta medeltal äro betydande. Av tabellen framgår sålunda, att den avlämnade kubikmassan under rekordåret 1937 utgjorde 17-8 milj. kbm för att därefter successivt sjunka till 9-6 milj. kbm år 1941. Den senare hälften av femårsperioden synes vara präglad av kristidens onormala förhållanden framförallt därigenom att den i skogarna avverkade kubikmassan redan då till onormalt stor del utgjordes av bränslesortiment, som till största delen icke flottades. Som jämförelse må nämnas, att den inom Nordsverige till ägarna avlämnade kubikmassan i de allmänna flottlederna i medeltal för femårsperioden 1931—36 utgjorde ca 13 milj. kbm eller ungefär lika mycket som medeltalet för femårsperioden 1937—41. För de enskilda flottlederna saknas uppgifter beträffande utflottade virkeskvantiteter. Flottningssäsong och arbetstid. Flottningssäsongen i kall- och bivattendragen tager sin början vid islossningen, d. v. s. i mitten eller slutet av maj och någon gång i slutet av april. Detta innebär, att vid vattendrag, som äro så belägna, att arbetarna icke kunna bo hemma eller taga kvarter i gårdar, varmbonade härbärgen för deras inkvartering ofta äro nödvändiga, enär vid denna årstid marken vanligen ännu är frusen och snö kvarligger, åtminstone i landets nordliga delar. Bivattenflottningen plägar allt efter vattendragens storlek pågå till fram emot midsommar. Socialstyrelsen anförde i redogörelsen för sin undersökning år 1916, att flottningen i bivatten-

15 Tab. 2. Flottningssäsongens normala längd vid biflottleder. (Enl. uppgifter från flottningsföreningar.) 1

|

2 Antal undersökta flottleder

Område

>rne älvs—Pite älvs flodområden tellefte älvs— U m e älvs flodområden ngermanälvens— L j u n g a älvs flodområden usne älvs—Klarälvens flodområ>rdsverige S u m m a och medeltal /o

|

|

| 6 1 •>

|

8 |

| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |

16 17 FlottD ä r a v i ned e n flottningssäsong i dagar av lederMenas deltal medel1— 1 1 — 2 1 — 3 1 — 4 1 — 5 1 — 6 1 — 7 1 — 81 — 9 1 — 101- 1 1 1 - över längd dagar 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 110 120 120 km

123 4 1

36-1 32-2 18-3

3-7

1-8

0-4

—

1 Q

0-3

0-1

0-1

0-3

0-6

dragen pågick under i medeltal 4 veckor. Den längsta genomsnittliga flottningssäsongen i bivattendrag redovisades för Västernorrlands län, 6 veckor, och den kortaste för Gävleborgs och Jämtlands län, 3 veckor. I socialstyrelsens redogörelse år 1937 anfördes beträffande flottningssäsongens längd i bivattendrag, att densamma brukade räcka 2—6 dagar i sådana vattendrag, där spardammar saknades. I bivatten med spardammar räckte flottningen vanligen några veckor. De från flottningsföreningarna av utredningen införskaffade uppgifterna utvisa, att flottningssäsongen i bivattendragen normalt kan beräknas till i medeltal 21 dagar för de nordsvenska flottledsområdena (tab. 2). Det högsta medeltalet — 26 dagar — uppvisar området från Ångermanälven till Ljungan. Den kortaste genomsnittliga bäckflottningssäsongen erhölls för Norrbottensälvarnas flodområden — 16 dagar. Av tabellen framgår emellertid att variationerna i fråga om flottningsarbetets varaktighet i biflottlederna äro betydande. En jämförelse mellan 1916 års siffror och resultatet av den nu verkställda undersökningen visar, att flottningssäsongen genomsnittligt numera synes ha något förkortats. Det förhållandet, att flottledernas längd successivt ökat genom en fortskridande utbyggnad, synes sålunda mer än väl ha uppvägts av vidtagna rationaliseringsåtgärder. I huvudvattendragen börjar flottningsarbetet något senare än i bivattnen till följd av senare islossning m. m. Är 1916 angav socialstyrelsen flottningsarbetets genomsnittliga längd i dessa vattendrag till ca 11 veckor men framhöll samtidigt, att detta tal blott vore »ett abstrakt genomsnitt» enär

16.

den tidsperiod, under vilken flottningsarbetet bedrevs, vore väsentligt olika inom olika delar av flodområdena och inom skilda flodområden. Distrikten i de större älvarnas övre lopp vore i allmänhet slutflottade på relativt kort tid, under det att längre ned i ådalarna arbetet till följd av de successivt växande virkesmassorna utdrygades så, att det i de nedre distrikten ofta pågick hela sommaren. Enligt socialstyrelsens utredning uppvisade Gävleborgs län den längsta genomsnittliga arbetssäsongen för huvudvattendrag, 14 veckor, och Värmlands län den kortaste, 7 veckor. År 1937 anförde socialstyrelsen i sin tidigare åberopade redogörelse följande beträffande flottningssäsongens längd i huvudvattendragen: »Säsongens längd är väsentligt olika i olika trakter av ett flodområde. Medan de övre distrikten i allmänhet äro slutflottade på en till två månader, inträder längre ned i ådalarna med den växande flottgodskvantiteten en utökning i arbetssäsongens längd, så att i de nedre distrikten arbetet ofta bedrives hela sommaren. Men även i varje särskilt område kan säsongens längd variera, beroende på växlingar år från år i vattentillgång och väderleksförhållanden.» Att döma av de uppgifter, vilka av flottningsföreningarna överlämnats till utredningen, synes flottningssäsongen för närvarande i genomsnitt för de större älvarnas huvudleder omfatta 17—18 veckor och för de mindre älvarnas huvudleder ca 5 veckor. I medeltal för större och mindre älvars huvudvattendrag har erhållits en flottningssäsong av 13—14 veckor. I socialstyrelsens redogörelse år 1937 anfördes beträffande arbetstiden per dag, att densamma vore högst varierande, allteftersom de naturliga betingelserna för arbetets bedrivande växlade. Socialstyrelsen framhöll därvidlag följande: »f förekommande kollektivavtal ingår emellertid en bestämmelse om arbetstiden, i allmänhet avfattad på följande sätt: 'Vid tidlönsarbete bestämmer arbetsledningen arbetstiden med hänsyn till det arbete, som skall utföras, och skall, där förhållandena det medgiva och arbetstiden kan effektivt utnyttjas, densamma begränsas till 10 timmar per dygn. Där förhållandena så medgiva förlägges arbetstiden i regel mellan kl. 6 f. m. och kl. G c. ni.' Den på sådant sätt normaliserade arbetsdagen vid tidlönsarbete kan givetvis ej helt förverkligas i praktiken, utan arbetets natur gör i de flesta fall avsteg nödvändiga, varigenom arbetstiden genom övertidsarbete och nattarbete i regel torde överstiga 10 timmar. Under flottningen i kall- och bivattendragen, då det gäller att med utnyttjande av vårfloden under loppet av några veckor framföra flottgodset till större vatten, kommer arbetstiden givetvis att bliva lång och mången gång omfatta hela eller större delen av dygnet. Vid flottning i vattendrag, som sakna dammar, måste arbetet fortgå dygnet om och stundom flera dygn i följd. Där vattendragen äro fullt reglerade och utbyggda med dammbyggnader o. dyl. erbjudas däremot mera normala arbetsförhållanden. Men först i den mån flottgodset nedföres till älvarnas huvudfåror inträder, med de undantag som betingas av de särskilda förhållandena å sjöar, vid brötningsställcn etc., vanligen en verklig utjämning och normalisering av arbetstiden. . Även i huvudvattendragen kan dock flottningen vara ett i hög grad oregelbundet arbete. Medan sysslorna, då timret lugnt flyter fram, i huvudsak kunna in-

/ 17

Fig. 1.

?. 2—8179G9

Exteriör

av skogsstugan

å fig.

Ändamålsenlig skogsstuga för 12 huggare å bolagsskog i Värmlands Stugan är anordnad av två SAK-baracker (se även fig. 8).

län.

18 Fig. 3.

Körartorp invid avmätare.

stugan å jig. 2, anordnat såsom bostad för körare och På övre botten bostadsrum för kockor.

Fig. 4.

Modern skogsstalion för 36 arbetare och 2 förmän ä bolagsskog i Värmlands län. Centraluppvärmning. Se även fig. 10.

19 skräinkas till passning och vakthållning, måste vid andra tillfällen, såsom vid brötibildning i forsar o. dyl., manskapets arbetsförmåga utnyttjas till gränsen för det fysiskt möjliga, ofta under ögonskenlig livsfara för 'brötkarlarna'. Ett problem för sig erbjuder flottning över större sjöar. Här spela nämligen vädrets makter en stor roll. Under hård motvind kan arbetet nödgas helt avstanna, medan under gynnsamma vindförhållanden ett intensivt arbete pågår dygnet om. Flerstädes bedrives dock flottning över sjöarna nattetid, då vindstilla råder. På senare tider har man emellertid gjort sig mera oberoende av vindförhållandena vid ovannämnda tillfällen genom att med tillhjälp av även vid motvind tillräckligt kraftiga motordrivna spel varpa virket över sjöarna. f motsats härtill te sig arbetstidsförhållandena synnerligen stabila vid de oftast i flodsystemens nedre delar belägna sorteringsverken, där arbetets art medgiver en reglering av arbetstiden efter i huvudsak samma normer som inom industrien. Sålunda råder för närvarande vid dessa arbetsställen i allmänhet 8-timmarsdag eller 48-timmarsvecka utom möjligen vid Ume och Öre älvar samt Sävar- och Hörneån. På samma sätt är arbetstiden någorlunda konstant även vid sådana arbeten som flottledsbyggnader och flottledsreparationer.» Enligt undersökningar avseende arbetstidsförhållandena vid tidlönsarbete år 1946 och berörande flertalet större flottningsföreningar i Nordsverige, uppgick den dagliga arbetstidens genomsnittliga längd vid tidlönsflottning i bivatten till 12-3 timmar och i huvudvattendragen till 10-9 timmar samt genomsnittligt för samtliga flottleder till 11-7 timmar. Slutligen må i detta sammanhang även omnämnas, att flottningsarbetarnas arbetstidsförhållanden blivit föremål för statsmakternas uppmärksamhet genom en motion, väckt vid 1947 års riksdag av herr H. Sten m. fl. (I: 4), vari hemställes om utredning och förslag snarast möjligt rörande laglig reglering av arbetstiden i flottningsarbete. Sedan riksdagen bifallit motionen, uppdrogs åt arbetstidsutredningen att verkställa den begärda undersökningen. Arbetarantal. Av kommerskollegii statistik framgår, att antalet flottningsarbetare (exkl. sortering) i Nordsveriges allmänna flottleder i medeltal för åren 1937—41 uppgick till ca 38 500 (tab. 1). Med sorteringsarbete sysselsattes i genomsnitt ca 5 600 man. Det högsta antalet såväl flottnings- som sorteringsarbetare under femårsperioden redovisas för år 1937 — 42 571 resp. 6 239. År 1939 uppvisade det lägsta antalet flottningsarbetare —• 35 657 — och år 1941 det lägsta antalet sorteringsarbetare — 4 472. Enligt av flottningsföreningarna till utredningen lämnade uppgifter avseende ca 91 % av totala flottledslängden skulle för närvarande normalt vid de redovisade flottlederna sysselsättas ca 31 600 man, vilket skulle motsvara ca 34 700 man för samtliga Nordsveriges allmänna flottleder. Enligt samma uppgifter uppgår normalt antalet med sortering sysselsatta arbetare till ca 4 800 eller för Nordsverige ca 5 300 man. För de redovisade enskilda flottlederna har uppgivits ett arbetarantal av 1 761, vilket under förutsättning av samma genomsnittliga antal arbetare per k m för Nordsveriges samtliga enskilda flottleder, för de sistnämnda 2*—817909

20 skulle motsvara ett arbetarantal av ca 2 800 man. Sorteringsarbete har icke i något fall uppgivits förekomma vid de enskilda flottlederna. Av ovan anförda siffror att döma synes den vid de nordsvenska flottlederna sysselsatta arbetsstyrkan normalt uppgå till i runt tal 45 000 man, varav ca 42 500 vid allmänna flottleder.

Kap. II. Inkvarteringsförhållandena på arbetsplatserna skogarna och vid flottlederna. 1. Skogsarbetarnas bostadsförhållanden. I utredningens betänkande med förslag till komplettering och förbättrande av bostadsbeståndet å hemmansskogarna — del I — lämnas i kap. III en redogörelse för inkvarterings- och levnadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna, vilken belyser den utveckling, som därvidlag ägt r u m under de tre senaste årtiondena. Bedogörelsen bygger på dels den tidigare åberopade av socialstyrelsen år 1916 publicerade undersökningen, dels en av skogs- och flottledsinspektören år 1937 till socialstyrelsen avgiven redogörelse 1 och dels en av utredningen företagen undersökning, vars material utgjorts av de inspektionsrapporter, vilka under 1944—45 upprättats av skogs- och flottledsinspektionens befattningshavare. Siffermässigt belysas ovannämnda förhållanden i första delens tab. 27—34. De företagna undersökningarna visa, att en avsevärd förbättring i fråga om bostads- och levnadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna successivt ägt rum från tiden före den första skogshärbärgeslagens tillkomst och fram till våra dagar. Förbättringen har tagit sig uttryck icke blott däri, att förläggningar tillhandahållas i större omfattning än förr, utan även i en höjd standard hos bostäderna. Före härbärgeslagstiftningens tillkomst och den skogliga yrkesinspektionens inrättande tedde sig bostads- och levnadsförhållandena för skogsarbetarna ofta synnerligen primitiva och otillfredsställande. Kojorna uppfördes då ofta med tanke på användning under endast en avverkningssäsong och även om de under första året motsvarade dåvarande blygsamma anspråk på en tillfällig bostad, försämrades de snabbt till följd av det primitiva byggnadssättet och i den mån de, vilket ofta hände, togos i bruk vid senare tillfällen, blevo de mången gång direkt hälsovådliga. De undersökningar, för vilka redogjorts i del I, utvisa bl. a., att de tillfälliga bostäderna numera uppföras på ett långt mera tillfredsställande sätt än tidigare. Nya byggnadsmaterial såsom träfiberplattor m. m. ha kommit 1

Publicerad såsom bilaga B till Kungl. Maj:ts proposition, nr 112, till 1937 års riksdag.

i marknaden och funnit användning även inom skogsbruket bl. a. vid tillverkning av olika typer av flyttbara byggnader, vilka numera i stor omfattning tagas i bruk såsom skogsförläggningar. Skogsstugorna äro numera rymligare än förr såväl vad beträffar golvyta som takhöjd. Golvet, som tidigare ofta utgjordes av tillstampad jord, består nu nästan undantagslöst av bräder, ej sällan isolerat med trossbotten. Numera söker man även att göra dessa bostäder ljusa och trevliga. Skogsstugorna förses sålunda oftast med flera fönster av tillräcklig storlek. För vinterbruk avsedda stugor äro i regel anordnade med dubbla rutor i fönsterna. De gemensamma långbritsarna — den gamla formen för sovplatser i kojorna — förekomma nu jämförelsevis sällan och bostäderna förses vanligen med sängar, oftast för två man och anordnade i två våningar. Under senare år ha emellertid enmanssängar börjat införas i allt större omfattning. De skogsstugor, vilka äro avsedda för inkvartering av fyra eller flera man vintertid, utrustas i regel med torkrum för kläder m. m., förvaringsrum och förstuga. I del I har även lämnats en redogörelse för skogsarbetarnas levnadsförhållanden under arbetet i skogarna. Av densamma framgår, att livsföringen i våra dagars skogsstugor gestaltar sig på ett helt annat sätt än i de gamla kojorna, huvudsakligen beroende på att systemet med gemensam mathållning kan sägas ha slagit igenom i de större förläggningarna i praktiskt taget hela Nordsverige utom i Värmland. Man beräknar sålunda, att antalet gemensamma skogsarbetarhushåll för närvarande under vintersäsongen uppgår till minst 4 000 med ca 50 000 hushållsmedlemmar. I detta sammanhang må även omnämnas, att arbetsgivarna numera i stor omfattning tillhandahålla s. k. raststugor på sådana platser, där arbe-

23 Fig. 6. Planritning till flyttbar skogsstuga frän Gävleborgs län. t ä r n a på grund av avståndet mellan bostad och arbetsplats icke lämpligen k u n n a intaga middagsmålet i bostaden. I raststugorna k u n n a arbetarna v ä r m a medförd mat och koka kaffe. Det har vidare konstaterats, att denna förbättring huvudsakligen ägt r u m inom storskogsbruket. På grund av orsaker, för vilka i del I av utredningens betänkande närmare redogöres, har bondeskogsbruket icke på långt när förmått hålla j ä m n a steg med de större arbetsgivarna i fråga om förbättrande av bostäderna på arbetsplatserna. Anledningen härtill är djupast sett av ekonomisk art och utredningens i del I avgivna förslag taga även sikte på att genom åtgärder av olika slag göra det möjligt för bondeskogsbruket att tillhandahålla sina skogsarbetare tillfälliga bostäder av i stort sett samma standard som den inom storskogsbruket gängse. Undersökningen visar slutligen, att även om mycket gjorts för förbättrande av skogsarbetarnas bostadsvillkor, en hel del ännu återstår, innan förhållandena kunna sägas vara tillfredsställande. En bidragande orsak därtill är, att den allmänna utvecklingen av bostadsförhållandena på landsbygden har medfört ökade krav särskilt ur hygienisk synpunkt, vilka ej k u n n a t undgå att influera på bostadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna. Den gängse uppfattningen om den standard, som bostäder på skogarna böra motsvara, är sålunda numera en helt annan än för ett par årtionden sedan. Vidare har den förbättring av bostadsförhållandena, som ovan omtalats, varit tämligen ojämn, i det att även inom storskogsbruket på vissa håll åtskilligt ännu finnes att önska i fråga om bostädernas anordnande och beskaffenhet, under det att man på andra håll gått avsevärt längre än vad gällande lag angiver. Vissa större arbetsgivare inom skilda delar av Nordsverige, vilka tillmäta bostadsfrågans rationella ordnande stor betydelse även ur synpunkten av

24 C

Öl

f ft.

a -9 S

•q ^ t/> > in ö O x o — CN ro -^ w> o

^

i

^

°o

c c: o

mål C

•

-D O ai -o

a _a a -o o = •p O •9 n -R >. -y C »O -O - * ^ L O C D O - X>X » — LO m -o N . co r> — OJ r o a c E c

Dl

l/r marrt/m sa/nu/igGrvm

ifW ] J

]

? /nan /i/ar/erv/n

l-L

E:

Fi'gr. S. Planritning till skogsstugan å fig. 2. arbetskraftens rekrytering, ha på sista tiden planerat och på vissa håll även vidtagit betydelsefulla åtgärder för att få till stånd ändamålsenligare och mera tilltalande förläggningar. För att exemplifiera den bostadsstandard, som ett större trävarubolag i Värmland därvid börjat tillämpa, lämnas i det följande kortfattade redogörelser för en medelstor, en mindre och en större förläggning, som anordnats av detta bolag. I den skogsstuga, för 12 huggare och 2 kockor, som åskådliggöres å fig. 8 och som består av två SAK-baracker, utgöres bostadsavdelningen av 6 st. mindre r u m eller hytter avsedda för två man. Matrummet, som samtidigt är avsett att utgöra samlingsrum, är rymligt och liksom bostaden i övrigt målat i trevliga färger. Köksavdelningen är även ändamålsenligt an-

Fig. 9.

Planritning till skogssluga för 8 man — förbättrad SAK-barack — å bolagsskog i Värmlands län.

26 C

g1

ö>

27 Hi»

\J **«_

^é

•ÄMW*

%

Sftt#*4

Ffo. i 7. Förläggning av skogsarbetare i småstugor placerade omkring en större byggnad, som innehåller kombinerat kök-matrum, kockarum, bastu m. m. Bolagsskog i Västerbottens län.

4 Fig. 12.

,"'

»Skogsholelh om 2 rum ä bolagsskog i Gävleborgs län, beskrivet å sid. 31.

28 Fig. 13.

Vinterbonad

bostadsvagn för 4 skogsarbetare kopplas efter lastbil.

avsedd

att vid

flyttning

Fig. 14.

Bostäder av typer, som försöksvis användas av ett trävarubolag i Värmlands län. Bostäderna flyttas hela på medar eller hjul. Planritningar se fig. 20.

29 Fig. 15.

Flyttbar raststuga på medar, konstruerad av jorstmästare A. Andersson, Bergby.

Fi). 16.

Baststugan ä fig. 15 klar för transport. Såväl hopfällning som uppmontering ulföres på några minuter.

c—S179G9

30 Fig. 17.

Fristående

bastu med avklädningsrum vid skogsförläggning i Norrbottens län.

Fig. 18.

Kronotorp

av modern typ från Västerbottens

å bolagsscog

län.

31 ordnad för att underlätta kockans arbete. Stugan är slutligen anordnad med bastu. Denna skogsstuga är belägen invid ett torp, som efter genomgripande ombyggnad numera utgör en ändamålsenlig bostad för körare och avmätare samt kockor. Även nyssnämnda arbetare intaga sina måltider i det ovannämnda matrummet. Fig. 9 visar en SAK-barack, som efter kompletterad varmboning av väggar, golv och tak samt ändrad disposition av storstugan nu utgör en ändamålsenlig förläggning för 8 man och kocka. Den förutvarande storstugan, som tidigare utgjort kombinerat bostads- och matrum, har uppdelats i två bostadsrum och ett matrum. Uppvärmningen av bostaden sker medelst varmluftsrör från den i matrummet stående spaltugnen. Fig. 10 åskådliggör slutligen huru en storförläggning — skogsstation — för 36 arbetare, 2 förmän samt 3—4 kockor har anordnats. Bostadsavdelningen omfattar 11 rum samt tvätt- och torkrum och matavdelningen, som är ansluten till den förra genom en för båda avdelningarna gemensam förstuga, kök, matrum och r u m för kockor. Inom denna avdelning har inrymts även ett pannrum, varifrån hela förläggningen uppvärmes. Därj ä m t e finnes bastu, förrådsrum samt cykelstall. Samtliga tre h ä r ovan nämnda förläggningar ha försetts med elektriskt ljus. Även i Norrland har man inom storskogsbruket börjat ordna förläggningarna efter modernare principer å sådana trakter, där de kunna utnyttjas under längre tid eller där större avverkningsarbeten skola komma till utförande. I senare fallet användas vanligen monteringsfärdiga, lätt flyttbara byggnader. Fig. 11 visar ett skogsarbetarläger i Västerbottens län, som ordnats i form av småstugor för fyra man, grupperade omkring den byggnad, som inrymmer kök, matrum, samlingsrum och rum för kockor samt bastu. Fig. 19 visar en planritning till skogsstuga av modernaste typ, upprättad inom skogsyrkesinspektionen på begäran av ett trävarubolag i nedre Norrland. Bolagets önskemål voro, att förläggningen förutom bostadsrum för tolv man skulle innehålla förmansrum, kök, matrum, rum för kockor, kombinerat torkrum-bastu samt tvättrum. Förläggningsrummen skulle inredas för högst fyra man och sovplatserna utgöras av enmanssängar i en våning. Förläggningen skulle förses med centraluppvärmning. Ett annat trävarubolag i nedre Norrland har sökt förbättra bostadsförhållandena för de ogifta skogsarbetarna genom uppförande i närheten av bygd av ett antal s. k. »skogshotell» — byggnader om två eller flera rum, vart och ett avsett för två man och utrustat med kokspis, skafferi, fullständig köksutrustning, sängutredning, garderober, skåp samt torkrum. Rummen i dessa »skogshotell» upplåtas mot månadshyra till bolagets ogifta skogsarbetare. I hyran ingår även städning av bostaden. Rummen användas antingen såsom bostad under veckoslutet, om arbetsplatsens belägenhet nödvändiggör förläggning i skogsstuga under arbetsveckan, eller 3*—817969

32 J rvm/or r 4man

i

DDDD

anal D

D

rum

a

n/mfér

7 ri/mför r

•/7za/ri//77 op a

4/77W7

4/nart

DDDD

V77

anna </

setV/orÅ aa/'c/e-

r

7J/f$rrad

/or/rri/zn é>as/i/

Ol

Fig. 19. Av skogsyrkesinspektionen år 1948 på begäran av ett trävarubolag i Gävleborgs län upprättat förslag till modern förläggning för 12 skogsarbetare och 4 förmän. Centraluppvärmning. såsom permanent bostad, om arbetsplatsen ligger i närheten av »hotellet», vilket sålunda kan sägas utgöra ett mellanting mellan fast bostad och tillfällig förläggning (fig. 12). För att undvika de olägenheter och kostnader, som äro förenade med uppsättning och nedtagande av monteringsfärdiga byggnader, har man redan tidigare sökt konstruera mindre stugor, som kunna transporteras hela på medar eller hjul. Sedan numera vägnätet i skogsbygderna utökats och man även i ökad omfattning börjat anlägga bilbasvägar i skogarna, har intresset för sådana stugor blivit större. Man avser i första hand att med bostäder av denna typ underlätta bostadsfrågans ordnande vid utdrivning av inköpta stämplingsposter. Fis. 13 visar en bostadsvagn för 4 man tillverkad av ett företag i Dalsland. För att möjliggöra anordnande av gemensam mathållning har man även anordnat vagnar innehållande kök och matrum. Å fig. 20 åskådliggöres en serie liknande bostadstyper konstruerade av ett trävarubolag i Värmland. Serien omfattar tre stugor, av vilka en rymmande två bostadsrum och torkrum utgör bostad för 4 man, en annan kök med kockarum och en tredje matrum. Genom olika kombinationer avser m a n att få till stånd ändamålsenliga, lätt flyttbara förläggningar av varierande storlek å trakter med väl utvecklat vägnät. Förläggningarna äro avsedda att kompletteras med flyttbara skogsstall av vanlig typ. Av intresse i detta sammanhang är ett uttalande av skogschefen vid Uddeholms AB S...G. Ekman i ett offentligt föredrag å skogshögskolan under våren 1948 angående storskogsbrukets synpunkter på arbetskraftsproblemen:

1 I

I n//n rv/n Z/naa IXfel l^M

•

D DP

D •

Fig. 20. Planritningar

•

f/nan

D D D

D •

^

• D

till skogsstugor av olika slag, avsedda alt flyttas hela på medar eller hjul. Se även fig. 14.

34 »Till de arbetskraftsbefrämjande åtgärderna hör också en översyn över skogsarbetskraftens arbetsförläggningar i härbärgen o. dyl. Även på detta område torde en rationalisering vara ofrånkomlig och kanske måste den innebära ett frångående av den traditionella kojtypen för ett mindre antal man, temporärt uppställd inom själva avverkningstrakten. På grund av höga förflyttningskostnader respektive reservbehov av kojor ha dessa hittills måst göras skäligen enkla, även om de numera i regel äro utrustade för gemensamt kosthåll. En påtaglig fördel med den flyttbara kojan är dock att belägenheten oftast kan medgiva minimal gångtid från förläggning till arbetsplats och därmed ett maximalt utnyttjande av dagsarbetstiden. En moderniserad förläggningstyp måste tillgodose betydligt större krav på bekvämlighet och hygien än vad nu i regel ar fallet men då kostnaderna härför per förläggningsenhet bliva relativt höga är det av intresse att även på detta område genomföra en viss koncentration så att förläggningsenheterna kunna inrymma ett betydligt större antal man än som nu är vanligt. En moderniserad förläggning bör också sikta till ett vidmakthållande av förutnämnd fördel med korta gångtider men detta bör tillgodoses genom möjligheter för arbetskraften att på ett någorlunda bekvämt sätt kunna transporteras till och från arbetsplatsen så att kroppskrafterna i möjligaste mån reserveras för produktivt arbete. Läget för de koncentrerade och större förläggningarna måste vara omsorgsfullt utvalt enär anläggningarna om möjligt böra tillåta permanent drift. Av vikt är att de placeras invid allmänneligen befarna vägar, helst busstrafikerade, så att dit- och hemtransport av arbetskraft och förnödenheter underlättas samt vid knutpunkter för skogsbilvägar och cykelstigar till underlättande av kommunikationerna med arbetsplatserna. Ett vackert och naturskönt läge har säkerligen också en icke oväsentlig betydelse. Vid förläggningarnas utförande få trevnadsanspråken icke lämnas obeaktade vare sig beträffande husgruppering eller inredning. Ett oeftergivligt villkor bör vara att ekonomiutrymmen med kombinerad matsal och dagligrum helt skiljas från sovrummen, att dessa sistnämnda göras mindre än nu är vanligt, kanske 4- eller 2-mansrum, samt att hästkörare i sovrummen skiljas från annan arbetskraft. Ät de hygieniska anordningarna bör stor omsorg ägnas så att tillgång till tvättrum och badstuga m. m. fyller rimliga krav. Om möjligt bör det finnas rinnande vatten och avlopp, centralvärme samt även elkraft om detta är ekonomiskt möjligt. Lokalerna måste göras prydliga — i regel en överkomlig kostnad — så att de även härigenom animera arbetskraften till ett hygieniskt levnadssätt i likhet med industriarbetarna vid modernt anlagda industrier. Vår moderna skogsarbetarkår har otvivelaktigt samma behov av hygien som andra grupper av arbetstagare men hittills h a förläggningsutrymmena i regel ej medgivit tillfredsställande av dylika behov. Som tidigare nämnts är det en väsentlig förutsättning för en fullt moderniserad förläggning av här skisserad typ att den göres stor och sålunda avsedd att betjäna ett relativt stort skogsområde. Här begränsas dock möjligheterna för metodens fullständiga genomförande varför man även i fortsättningen lokalt måste anlita den gamla typen, men för det mellansvenska storskogsbruket med dess ofta mycket väl arronderade marker och täta vägnät bör metoden k u n n a få ganska vid användning. Det är givet, att det måste innebära en viss fördyring att omlägga förläggningsförhållandena på sätt här antytts bl. a. genom transport av arbetstagare och detta

35 även om gångvägstilläggen till stor del kunna elimineras. Kostnadsökningen för själva förläggningen är däremot ej avskräckande.» De i det föregående anförda exemplen antyda de linjer, efter vilka skogsarbetarnas förläggningsfråga framdeles torde komina att lösas inom storskogsbruket. Framhållas må emellertid, att de hittills anordnade förläggningarna av denna högre standard ännu äro att betrakta såsom experiment och sannolikt är, att avsevärd tid kommer att förflyta, innan förläggninga r n a inom storskogsbruket mera allmänt komma att utföras enligt den standard, som ovan skisserats och som möjliggjorts av den prisutveckling i fråga om skogsprodukter, som ägt rum under de senaste åren. Inom bondeskogsbruket synes en utveckling liknande den ovan skisserade vara ännu mera avlägsen än inom storskogsbruket, såvida ej skogsägareföreningarna, vilkas verksamhet genom större tillslutning numera blivit av allt större betydelse för tillgodoseende av medlemmarnas intressen, k o m m a att åtaga sig även organisationen av avverkningarnas utförande. Det av utredningen i del I framförda förslaget om gemensamt uppförande av skogsförläggningar å hemmansskogar är även ägnat att underlätta en välbehövlig förbättring av de tillfälliga bostäderna på dessa skogar. I de reformsträvanden, vilka under de senaste åren gjort sig gällande och vilka aktualiserats av den alltmera framträdande bristen på arbetskraft, ingår därjämte vidtagande av andra åtgärder med syfte att genom förbättrade arbetsvillkor och levnadsförhållanden underlätta rekryteringen av skogsarbetarkåren. Dessa åtgärder taga till stor del sikte på att bereda en stam av fasta skogsarbetare sysselsättning året om inom skogsbruket. Genom nyanläggning av skogsbilvägar och förbättrade transportförhållanden — insättande av bussar etc. — avser man vidare att möjliggöra för skogsarbetarna att i större omfattning än hittills bo i sina hem även under arbete på ganska avlägset belägna arbetsplatser. Genom familjebostädernas sammanförande i s. k. skogsarbetarbyar, helst i direkt anslutning till bygden, avser man samtidigt att åstadkomma bättre förbindelse med den samlade Deb ygg e lsen och att därmed göra även skogsarbetarna delaktiga av de fördelar i olika avseenden, tillgång till handelsbod, samlingslokaler, förbättrad sjukvård och skolgång m. m., samt ökad trivsel och trevnad, som en sådan placering av familjebostäderna medför. Samtidigt torde avsides belägna och ensamt liggande skogstorp komma att utläggas och stugorna apteras till skogsförläggningar. Ett betydelsefullt led i strävandena att förbättra skogs- och flottningsarbetarnas ställning och levnadsförhållanden är vidare de åtgärder, som vidtagits eller planerats för en höjning av familjebostädernas standard. Man söker sålunda numera inom olika delar av landet få till stånd ändamålsenligare familjebostäder för de fasta skogsarbetarna genom att anordna moderna bostadslägenheter om två r u m och kök, försedda med vatten och avlopp, elektriskt ljus m. m.

36 FT l'-kffl&R

VINDSPLAN

Å statens skogar har domänverket numera låtit uppföra kronotorp med avsevärt högre standard än tidigare. Fig. 21 visar planritning till den typ, som vanligen kommer till utförande i Norrland. Denna typ av familjebostad utgöres av tre rum och kök med vatten och avlopp samt centralvärme. Källarvåningen inrymmer matkällare, tvättstuga, pannrum etc. Möjlighet finnes att inreda ett eller två rum i vinds-

Inom det enskilda skogsbruket söker m a n lösa denna bostadsfråga efter olika linjer. På vissa håll uppföras bostäder — en- eller tvåfamiljshus — genom skogsägarnas försorg för att mot billig hyra upplåtas till arbetarna och i andra fall anordnas bostäderna såsom egna hem, varvid arbetarna förutom egnahemslån erhålla subvention i olika former av skogsägarna. Anordnande av arbetarsmåbruk utgör även ett led i den upprustning, som igångsatts på detta område. Fig. 22 visar ett bostadshus för två familjer, uppfört av ett trävarubolag, i en under utveckling varande skogsarbetarby i Värmland, där man även planerat anordnande av bastu och uppförande av samlingslokal. Fig. 23 åskådliggör moderna tvåfamilj shus i en skogsarbetarby i Gästrikland, anordnad av ett trävarubolag. Fig. 24 visar slutligen ett nyuppfört bostadshus avsett för fyra skogsarbetarefamiljer, uppfört av samma arbetsgivare. Genom koncentration av familjeboFig. .21. Planritning till kronotorp av städerna och dessas förläggande närmodern typ utförd av K. Domänstymare bygden såsom ovan skisserats relsens byggnadskonlor. och i samband därmed nedläggande av avsides belägna skogstorp torde, även om transportmöjligheterna förbättras genom ett mera utvecklat vägnät, behovet av förläggningar på skogarna

37 alltjämt bliva betydande. Körarna synas bliva nödsakade att under arbetsveckan bo i närheten av arbetsplatserna och sannolikt torde även många huggare, särskilt på de avlägset belägna arbetsplatserna, komma att föredraga att under arbetsveckan bo i förläggning, om denna är av god beskaffenhet, framför att morgon och kväll åka långa vägar. Påpekas må slutligen att det, även om en stam av fast anställda skogsarbetare skulle komma att finnas hos varje större skogsägare, framdeles liksom nu torde bliva erforderligt att under den egentliga avverkningssäsongen utnyttja även tillfälligt anställda arbetare, såväl lösarbetare som sådana, vilka under den övriga delen av året sysselsättas företrädesvis inom jordbruket. Enligt uppgift från ett större trävarubolag i övre Norrland skulle, om erforderligt antal fasta skogsarbetare anställas, toppbehovet av arbetare därstädes under högsäsong på vintern komma att uppgå till dubbla antalet fasta arbetare. För dessa mera tillfälligt anställda arbetare torde inkvartering i förläggning bliva det vanligaste liksom även att skogsstall måste anordnas för hästarna. 2. Skogsstall. I en sammanfattning av resultaten av den år 1916 publicerade tidigare åberopade undersökningen, vilken vad inkvarteringsförhållandena beträffar huvudsakligen tog sikte på arbetarnas bostadsförhållanden, anförde socialstyrelsen, att även skogsstallen då voro i många avseenden bristfälliga. Många skogsstall hade sålunda påträffats, »där köld och drag haft fritt spelrum, där rök trängt in från kojan, där hästarna ej haft tillfälle att lägga sig, där gödseln ej undanskaffats o. s. v.». Enligt skogsyrkesinspektionens erfarenhet anordnades skogsstallen ännu för ett par årtionden sedan i allmänhet på ett föga tillfredsställande sätt. Även om en märkbar förbättring därefter kunnat konstateras i fråga om skogsstallens standard, har denna förbättring dock icke skett i samma takt som i fråga om skogsarbetarnas bostäder. Emellertid förekomma numera flerstädes skogsstall av god typ och beskaffenhet. Fig. 27 29 åskådliggöra mycket ändamålsenliga skogsstall anordnade av trävarubolag i Värmlands och Gävleborgs län. Framhållas må även, att de typer av monteringsfärdiga stall, som tagits i bruk vid skogsarbete, successivt förbättrats men att beträffande dessa stall liksom i fråga om de monteringsfärdiga bostäderna för skogsarbetare önskemål framförts om bättre värmeisolering. I första delen av utredningens betänkande (sid. 96—100 samt tab. 32— 34) lämnas en redogörelse för en av utredningen företagen undersökning av skogsstallens beskaffenhet under senare år. Undersökningen utgöres av en bearbetning av skogs- och flottledsinspektionens besiktningsrapporter, omfattande de under åren 1944—45 å statens och de större trävarubolagens skogar inspekterade skogsstallen — 107 resp. 179 st. — samt de stall å

38 hemmansskogar — 378 st. — som besiktigades under åren 1940—45. Undersökningen utvisar, att även om skogsstallen i stort sett numera anordnas enligt en högre standard än tidigare, mycket ännu brister i fråga om deras ändamålsenlighet. Främst synes detta gälla bondeskogsbruket, där över en fjärdedel — 26-5 % — av de under nyssnämnda år besiktigade stallen voro i så bristfälligt skick, att de måste utdömas. För storskogsbrukets vidkommande var motsvarande siffra 6-3 %. I fråga om skogsstallens beskaffenhet i olika avseenden hänvisas till ovannämnda redogörelse. För utrönande av skogsstallens ändamålsenlighet, närmast med tanke på värme- och ventilationsförhållandena i desamma, föranstaltade skogsoch flottledsinspektionen för några år sedan om temperatur- och fuktighetsmätningar i ett antal skogsstall av olika typ och storlek. Resultaten av dessa undersökningar ha sammanfattats i en cirkulärskrivelse, vilken återgives å sid. 145 och följande. Utredningen, vars ledamöter under studieresorna fått tillfälle att bese tt stort antal skogsstall, har även kommit till den uppfattningen, att skogs2 stallen i allmänhet äro av en förhållandevis lägre standard än bostäderna på skogarna. 3. Flottningsarbetarnas bostadsförhållanden. Till belysande av huru utvecklingen fortskridit i fråga om bostadsförhållandena vid flottlederna skall här mot bakgrunden av tidigare rådande bostads- och arbetsförhållanden, för vilka redogörelser lämnats av socialstyrelsen vid två tidigare tillfällen — år 1916 och år 1937 — redogöras för huru desamma för närvarande gestalta sig. Utredningen har för detta ändamål från flottningsföreningar och flottningsrättsinnehavare införskaffat vissa uppgifter angående antal bostäder, sovplatser m. m. vid flottleder och skiljeställen. De inkomna uppgifterna härom beröra ca 92 % av de allmänna och ca 63 % av de enskilda flottledernas i Nordsverige totala längd. Vidare har bostädernas tillstånd vid de allmänna flottlederna i Nordsverige undersökts genom sammanställning av uppgifter å de inspektionsrapporter, som av skogs- och flottledsinspektionens befattningshavare upprättats vid besiktningar av flottledsstugor under åren 1927—36, 799 st., samt under åren 1937—46, 1 427 st. Vad först angår den omfattning, i vilken bostäder tidigare tillhandahållits flottningsarbetarna, må ur socialstyrelsens redogörelse år 1916 anföras följande i fråga om tillgodoseende av bostadsbehovet vid kall- och bivattendragen. »I undersökningsområdets södra delar samt i kusttrakterna torde också detta behov vara någorlunda tillgodosett, i det manskapet här i stor utsträckning har tillfälle att taga kvarter i utmed vattendraget belägna gårdar, torpställen, fäbodar, hölador o. d. Ofta finnas därjämte från avverkningar kvarstående timmerkojor, ehuru dessa visserligen vår- och sommartiden pläga te sig i ett föga inbjudande

39 Fig. 22.

Bostadshus

av modern typ för två familjer i Värmlands län.

i skogsarbelarby å bolagsskog

.•***m

Fig. 23.

Tvåfamitjshus

av god typ i skogsarbelarby å bolagsskog i Gävleborgs län.

40 A-

.#8.

!

U-S >

gg

.TÉ*-. i

Fig. 24.

Modern

Fig. 25.

.

skogsarbetarbostad för 4 familjer i Gävleborgs län.

Ändamålsenlig

uppförd

av ett trävarubolag

enfamiljsbostad för arbetare vid Lillans Västerbottens lån.

skiljeställe,

41 Fig. 26. Buss för transport av skogsarbetare till och från arbetsplatsen. Utrymmen för förvaring av redskapen ha anordnats på främre stöt/ångaren och under golvet.

Fig.

27.

4—817969

Skogsstall

av god typ ä bolagsskog i Värmlands

län.

T. h. foderbod.

*%*-

r

"WWMÄ

Fig. 28.

Fig. 29.

Myckel

Fyrarummigt

ändamålsenligt trerummigl i Gävleborgs län.

skogsstall

av utmärkt

skogsstall å bolagsskog

typ å bolagsskog i Gävleborgs

lin.

43 skick, ävensom stundom några direkt med hänsyn till flottningsmanskapets behov av bostäder anordnade flottningskojor eller -kaserner. Längre norrut och i avlägsnare skogstrakter blir emellertid tillgången på dylika inkvarteringsmöjligheter allt sparsammare. Manskapet hänvisas därför ganska ofta att tillbringa sin vilotid under bar himmel vid en upptänd 'nying', antingen u n d e r ett provisoriskt skyddstak ('bakvard', 'gapskjul') eller en omstjälpt båt eller också utan regnskydd på en renhud, granrisbädd e. d. Av de svar, som av sockenombuden lämnats på den i form. C uppställda frågan, i vad mån dylik bivackering förekomme, framgår, att i 16 (42-1 %) av de tingslag m. m., varifrån uppgifter om bivattenflottning föreligga, tillbringades natten ganska ofta u n d e r bar himmel, i 10 (26-3 %) inträffade detta mera sällan och i återstående 12 (31-c %) aldrig. Inom samtliga tingslag i Västerbottens och Norrbottens län på ett undantag synes det regelmässigt inträffa vid vårflottningarna, att en eller annan natt tillbringas under bar himmel. Det ligger i sakens natur, att en dylik bivackering under kalla vårnätter lätt kan medföra menliga följder för hälsan, då flottkarlarna ofta måste ligga i våta kläder på den ännu tjälbundna marken. Enligt tillsporda läkares uppgifter kunna härigenom lätt förorsakas ej blott mer eller mindre elakartade akuta förkylningssjukdomar, utan jämväl i många fall kroniska sjukdomstillstånd av reumatisk eller annan natur. 'Ofta', meddelar en provinsialläkare, 'fara arbetarna mycket illa under kamperandet ute, och åtskilliga svåra sjukdomsfall, vilka kommit under behandling, ha ådragits under dylika förhållanden.' Även om det från andra meddelare med viss rätt framhålles, att detta uteliggande på senare tider betydligt avtagit samt numera förekommer så få nätter, att det saknar betydelse, i synnerhet som befolkningen är synnerligen härdad gent emot ogynnsamma väderleksförhållanden, synes dock flertalet uppgiftslämnare vara av den meningen, att för bivattensflottarna ingalunda allt åtgjorts, som kan göras för att bereda dem nödtorftigt skydd och värme under vilotiderna. 'Det h a r ansetts höra till sakens natur, att flottningsarbetarna icke behöva några bostäder, varför de ej ha annat skydd än att krypa under någon gran', skriver en meddelare från Norrbotten.» Beträffande h u v u d v a t t e ndr a ge n anfördes i s a m m a redogörelse

följande:

»Niir flottningen når hiwudvattendragen, inträder i regel en betydande förbättring i arbetarnas bostadsförhållanden. Som förut nämnts, bor en stor del av arbetarna i sina hem, och även för de övriga öppna sig goda kvarter, då flottningen ofta plägar fortsättas, intill dess någon gård anträffas . Men även de större flottlederna gå ej sällan, särskilt i älvarnas övre lopp, genom glest bebodda skogstrakter, där manskapet endast i enstaka fall har möjlighet att erhålla nattkvarter i någon gård. Och även i tätare bebyggda trakter finnas ofta inga kvarter tillgängliga omedelbart invid flottleden, utan skulle arbetarna för att uppsöka sådana nödgas företaga tidsödande vandringar, vilka lätt k u n d e omöjliggöra den för flottningsarbetenas lyckosamma bedrivande nödvändiga snabba arbetsberedskapen. Det händer därför, att även vid huvudvattendragen vissa arbetare stundom tillbringa vilotiden under bar himmel. Av de 69 tingslag o. d., varifrån sockenuppgifter rörande huvudvattendragsflottning föreligga, omnämnes i 16 (23-2 %) varav 13 belägna i Väster- och Norrbottens län — dylik bivackering som en normal institution. Under sommarmånaderna, då denna flottning huvudsakligen äger rum, torde dock dylikt uteliggande medföra väsentligt mindre olägenheter än om våren. Under gynnsamma väderleks- och temperaturförhållanden lära t. o. m. 4*—817909

arbetarna enligt vissa meddelare ofta föredraga att söka vila i någon solig backe framför att taga kvarter i avlägsna gårdar, vilka däremot vid regnig väderlek gärna uppsökas. Emellertid hava flottningsföreningarna, särskilt under senare år, nedlagt betydande möda och kostnader på att, till fördel såväl för arbetet som för arbetarna, vid alla större timmertransportleder anordna nödiga uppehållsrum för manskapet. Bostadsanordningar av tillfredsställande art torde också vida lättare kunna åstadkommas vid flottleder, där man har att göra med ett någorlunda konstant, periodiskt återkommande arbetsbehov, än när det är fråga om tillfälliga och växlande timmerdrivningsarbeten. De till undersökningen inkomna uppgifterna synas också giva vid handen, att huvudflottlederna i södra och mellersta delarna av undersökningsområdet för närvarande torde vara i huvudsak 'utbyggda' med bostäder, medan däremot särskilt i övre Norrland ännu åtskilligt återstår att göra i förevarande avseende . Å sådana fasta arbetsplatser, där större arbetsstyrkor pläga vara stationerade under längre tid och sålunda särskilt vid skiljeställena, pläga flottningsstugorna växa ut till baracker eller kaserner, de senare ofta bestående av flervåmngs traeller stenhus.» Det vill sålunda synas, som om särskilda bostäder för flottningsarbetarna vid tiden före flottledshärbärgeslagens ikraftträdande knappast någonsin anordnades vid kall- och biflottlederna utan att arbetarna där måste logera under bar himmel, i den mån kvarter icke kunde erhållas i gårdar, fäbodar, lador eller awerkningskojor. Även vid arbete i huvudvattendragen synas arbetarna vid denna tid ej sällan ha varit hänvisade att bivackera utomhus. Av socialstyrelsens redogörelse år 1937 framgår, att ovan berörda förhållanden förbättrats, i det att bostäder då i tämligen stor omfattning uppförts även vid kall- och bivattendragen. Därom anfördes sålunda följande: »Bostadsförhållandena gestalta sig vid flottningsarbeten synnerligen olika i olika delar av flottleden. De äro mest primitiva längst upp i bivattnen, särskilt i vattendrag som sakna dammbyggnader. Där finnas icke alltid särskilda flottningshärbärgen, enär arbetet i allmänhet är synnerligen rörligt och pågår endast en kort tid. Vid bivatten med dammbyggnader förekomma i regel härbärgen åtminstone vid dammar och forsar, där större arbetsstyrkor pläga samlas. Vid huvudvattendragen äro bostadsförhållandena väsentligt bättre för flottningsarbetarna. Många kunna bo i sina hem, och andra ha möjligheter till inkvartering i gårdar, där flottleden går genom bygd. Där leden går genom glest bebyggda trakter finnas, liksom vid skiljeställena, vanligen nödigt antal härbärgen.» De uppgifter, som på begäran av utredningen lämnats av flottningsföreningar och flottningsrättsinnehavare, belysa bl. a. den omfattning, i vilken bostäder för närvarande finnas tillgängliga efter flottlederna. Uppgifter härom ha sammanställts i tab. 3 för allmänna och i tab. 4 för enskilda flottleder. Av tab. 3 framgår, att antalet disponibla bostäder vid de allmänna flottleder, för vilka uppgifter erhållits, uppgår till 3 347 med sovplatser för 37 517 man. Av dessa bostäder äro 697 belägna vid huvudleder och 2 650 vid biflottleder. Enligt samma tabell uppgår antalet bostäder per mil vid de all-

45 Tab.

3 . Uppgifter

från flottningsföreningar

vid de a l l m ä n n a

angående

flottlederna

(exkl.

disponibla

härbärg

en

m.

m.

skiljeställcn). 10

Flodområde och flotlledskategori

Torne älvs Huvudleder Bivatten Kalix älvs Huvudleder Bivatten Lule älvs Huvudleder Bivatten Pite älvs Huvudleder Bivatten Bgske o. Åby älvars. . . Huvudleder Bivatten Övriga inom Torne älvs— Aby älvs flodområden. . Huvudleder Bivatten Skellejte älvs Huvudleder Bivatten V me älvs Huvudleder Bivatten Övriga inom SkellefteälvsUme älvs flodområden. Huvudleder Bivatten Ångermanäloens Huvudleder Bivatten Indalsälvens Huvudleder Bivattin Ljunga älvs Huvudleder Bivatten Ljusne älvs Huvudleder Bivatten Dalälvens Huvudleder Bivatten Klarälvens Huvudleder Bivatten Övriga inom Ångermanäl vens—Klarälvens flodom råden Huvudleder Bivatten

Summa och medeltal Huvudleder Bivatten

Antal redovisade llottleder

Längd i km

19 2 17 46 2 44 14 2 12 30 2 28 17 2 15

92 57 870 1 511 379 1 132 815 232 583 1 171 327 844 701 336 365

88 993 5 73 83 920 196 3 269 39 539 157 2 730 133 1 968 26 323 107 1 645 202 2 260 519 46 156 1 741 104 1 164 31 357 73 807

11-2 11-3 11-2 11-2 11-5 11-1

19 7 12 23 1 22 SO 2 48

871 500 371 1 275 388 887 2 942 787 2 155

79 38 41 60 13 47 193 25 168

1 030 464 566 479 86 393 2 211 272 1 939

12-2 13-8 8-0 6-6 8-4 11-5 10-9 11-5

102 17 85 90 4 86 34 1 33 40 2 38 39 2 37 167 4 163 16 1 15

3 657 1 970 1 687 3 042 849 2 193 1 279 21 1 064 1 331 581 750 2 133 529 1 604 3 441 667 2 774 1 418 576 842

196 80 116 384 82 302 169 13 156 197 78 119 419 72 347 549 72 477 176 12 164

1 689 1 198 4 595 564 4 031 1 374 103 1 271 1 611 542 1 069 4 552 884 3 668 6 310 723 5 587 1 746 52 1 694

61 17 44

2 289 1 077 1 212

202 65 137

767 68 699

28 803 9 470 19 333

härb. sovpl. sovpl. härsov bärgen platser per härb.

11-3 14-6 111 16-7 13-8 17-4 14-8

per mil flottled

flottleder med taltförl.

1-0 0-9 1-0 1-3 1-0 1-4 1-6 1-1 1-8 1-7 1-4 1-8 1-5 0-9 2-0

10-7 12-8 10-6 21-6 14-2 24-1 24-1 13-9 28-2 19-3 15-9 20-6 16-6 10-6 22-1

0-9 0-8 11 0-5 0-3 0-3 0-7 0-3 0-8

77-S 9-3 15-3 3-8 2-2 4-4 7-5 3-5 9-0

9-6 8-6 10-3 12-0 6-9 13-3 8-1 7-9 8-1 8-2 6-9 9-0 10-9 12-3 10-6 11-5 10-0 11-7 9-9 4-3 10-3

0-5 0-4 0-7 1-3 1-0 1-4 1-3 0-G 1-3 iä 1-3 1-6 2-0 1-4 2-2 1-6 11 1-7 1-2 0-2 1-9

J-2 3-5 7-1 15-1 6-6 18-4

11-9 12-1 9-3 14-3 21-3 16-7 22-9 7Ä-J 10-8 20-1 12-3 0-9 20-1

2 068 559 1 509

10-2 8-6 11-0

0-9 0-6 11

9- 0 5-2 12-5

I 1

3 347 37 517 697 6 749 2 650 30 768

11-2 9-7 11-6

1-2 0-7 1-4

39 19 20

124 15-4

13-0

i tält förlagda arbetare

120 100 20

275 150 125 56 56

39 15 24 100 100 10 2

40 40

75 40 35 247 146 101

70-7 4-8

7-1 15-9

a T V l t a ! - r n t ä I t f ö r l a S d a a r b e t a r e ej a n g i v e t . E n l . u p p g . b o flera i e g n a s m å t ä l t . g g l j ' l ' k o r n r n e r e t t o b e k a n t a n t a l t ä l t och a r b e t a r e efter U m e ä l v e n .

12 12

968 651 s 317

46 Tab. 4. Uppgifter från ilottningsrättsinnehavare ang. disponibla härbärgen vid enskilda flottleder. 1

3 Flodområde

Antal redovisade flottleder

Längd i km

7 38 11 15

115 364 112 166

41 23 50

251 Flodområden ovan Ångermanälven Ångermanälvens. . Ljusne älvs, Dalälvens o. Värmlandsälvarnas flodområden . • • Summa o. medelt

1 008

|

|

| 6 | A n t a l

härbärgen sovplatser

|

sovplatser härbärgen sovplatser per härper mil floltled bärge

0-3 1-1 2-1 3-0

3-2 13-7 18-2 26-9

1-4

12-4

9-9

1-5

14 -8

37 497 204 446

12-3 12-1 8-9 8-9

1 494

manna flottlederna till 0-7 vid huvudvattendrag och till 1-4 vid bivattendrag. Detta innebär, att medelavståndet mellan bostäderna utgör för huvudvattendrag ca 14 k m och för bivattendrag ca 7 km. Antalet sovplatser per mil flottled utgör enligt samma undersökning vid huvudlederna i medeltal 7-1 och vid biflottlederna 15-9. Vid de enskilda flottlederna, vilka samtliga äro bivatten, synas stugorna vara något tätare placerade (tab. 4). Medelavståndet är här sålunda ca 6-5 km. . Det må framhållas, att i dessa sammanställningar avses icke endast bostäder i flottningsföreningarnas eller flottningsrättsinnehavarnas ägo utan även sådana förläggningar, som pläga upplåtas av andra ägare for inkvartering av flottningsarbetare. Av ovan redovisade bostäder vid allmanna flottleder tillhöra 610 st. vid huvudleder och 2 171 st. vid bivatten eller tillsammans 2 781 st. ( 8 3 % ) flottningsföreningarna (se tab. 10 och 11). Av dessa äro vid huvudvattendrag 174 st. och vid bivatten 585 st. eller tillsammans 759 st. (27 %) uppförda senare än år 1936. Vad flottledsstugornas storlek beträffar kan viss uppfattning därom erhållas genom uppgifterna om antalet sovplatser i desamma. Detta antal utgör för närvarande i medeltal för de allmänna flottledernas bivatten 11-6 och för huvudvattendragen 9-7 eller i genomsnitt 11-2. För de enskilda flottlederna är motsvarande siffra 9-9 (tab. 3 och 4 ) . Variationerna de olika områdena emellan äro, såsom av tabellerna framgår stora. De allmänna flottlederna synas genomsnittligt vara tätast bebyggda inom Ljusne älvs, Pite älvs, Lule älvs och Dalälvens flodområden och glesast inom Skellefte älvs flodområde och övriga flodområden mellan Skellefteälven och Umeälven. Biflottlederna uppvisa det största antalet bostäder per mil inom Ljusne älvs och Byske och Äby älvars flodområden och det lägsta inom Skellefte älvs flodområde. För de ovan redovisade en-

47 skilda flottlederna varierar antalet bostäder per mil från 3 inom Ljunga älvs flodområde till endast 0-3 för flodområdena norr om Ångermanälven. Det ovan anförda visar, att flottningsarbetarnas inkvarteringsförhållanden successivt förbättrats i kvantitativt avseende. Tillfälliga bostäder stå sålunda numera flottningsarbetarna till buds även vid arbete i biflottlederna och den tidigare omnämnda uppfattningen, att det legat i sakens natur, »att flottningsarbetarna icke behöva några bostäder» hävdas numera icke. Här må nämnas, att bostadsbeståndet vid vissa flottleder kompletterats därigenom, att arbetsgivaren tillhandahåller tält eller i vissa fall att arbet a r n a själva medföra småtält. Denna form av förläggning (se fig. 41), vilken, där den användes med urskillning, rönt stor uppskattning av arbetarna, förekommer såsom av tab. 3 framgår vid ett fyrtiotal av de redovisade 767 nordsvenska allmänna flottlederna, såväl i huvudleder som i bivatten. Antalet i tält förlagda arbetare synes uppgå till inemot 1 000 man. Vanligast synes denna förläggningsform vara inom Piteälvens och Ängermanälvens flodområden. Vad beträffar flottledsstugornas standard anfördes i socialstyrelsens redogörelse år 1916, såsom redan framhållits, att denna i bivattendragen då stod på en mycket låg nivå. Ofta erbjöds sålunda intet annat skydd för väder och vind än provisoriska »bakvardar» eller »gapskjul» (fig. 30). Exempel anfördes dock på biflottleder — särskilt i undersökningsområdets södra delar — där ett mera kontinuerligt avverknings- och flottningsarbete gjort det ekonomiskt möjligt att även i bivattendragen bereda fasta bostadsanordningar för flottningsmanskapet. I vissa trakter av Härjedalen och Västerbottens lappmarker med omfattande och periodiskt återkommande drivningar hade sålunda jämväl efter bifloderna uppförts vinterbonade flottningskojor, vilka användes jämväl av avverkningsmanskapet. Efter huvudvattendragen synes det ha varit bättre ordnat ej blott därigenom att goda kvarter lättare kunde erhållas i bygden utan även till följd av att för flottningsmanskapet särskilt avsedda stugor där synas ha uppförts i viss omfattning. I redogörelsen år 1916 anfördes beträffande dessa stugor: »Vid älvflottningen pläga särskilt å sådana av naturliga förhållanden givna och därför lätt bestämbara ställen, såsom spardammar, forsar o. d., där flottningsmanskap mera stadigvarande måste uppehålla sig, uppföras särskilda flottningskojor. Till mönster för dylika tjäna i regel de olika typerna av skogskojor, men såsom avsedda att fylla ett mera permanent, år från år återkommande behov av bostäder göras vanligen flottningskojorna något solidare. De uppföras vanligen av bilat timmer eller någon gång av plank samt förses med tak, som täckes med spån, asfaltpapp eller annat vattentätt taktäckningsmaterial. Däremot saknas ofta avverkningskojornas jordfyllning, då dylikt 'varmtak' ej behöves under den blidare årstiden. I flottningsbostäder av omsorgsfullare byggnadssätt finnes ej sällan förstuga, och vanligen äro dylika kojor högre i taket och försedda med ett eller flera större fönster, varigenom de i högre grad än timmerkojorna erinra om vanliga stugor. Eldstaden utgöres i mindre flottningskojor oftast av öppen

18 spis i ett hörn eller å ena långväggen, medan i större kojor plägar förekomma en i mitten av kojan placerad eldpall, vilken eldstadstyp arbetarna enligt uppgift lära föredraga, med hänsyn till den större bekvämlighet den erbjuder vid torkning av kläder och matlagning åt ett flertal arbetare. Vanligen är eldstaden försedd med skorstensanordning av trä eller i nyare kojor ofta av plåt. I kojor av enklare typ anordnas sovplatserna vanligen å gemensam brits, under det att särskilt i bättre byggda spiskojor kojplatser pläga anordnas i två etager. Vidare bruka i mera omsorgsfullt byggda flottningsarbetarbostäder förefinnas bänkar och bord m. m., ävensom skåp för förvaring av arbetarnas tillhörigheter.» I kapitel I har å sid. 19 framhållits, att sjöflottningsarbetet är i hög grad beroende av väder och vind, varför arbetet ofta måste avbrytas i avvaktan på bättre väderleksförhållanden. På större sjöar, där transporten av en timmerflotte kan taga flera dygn i anspråk, utgör inkvarteringsfrågan ett problem för sig. Beträffande arbets- och bostadsförhållandena i gångna tider vid detta slag av arbete må här anföras följande ur en redogörelse, upprättad av flottningsinspektor V. Eriksson, Arjeplog: »Från tiden för sjöflottningarnas början år 1870 fram till år 1888, då första ångbåten anskaffades till Uddjaure och Storavan, bedrevs all sjöflottning med gångspel. Gångspelet anordnades å för ändamålet hoptimrad flotte av grovt timmer taget ur virkespartiet. Arbetslaget utgjorde i regel 8 man, som fördelades sålunda: fyra man gingo på spelet, två man rodde ut och kastade draggen, en man skötte trossringningen och den 8:e mannen var reserv för att rycka in, om någon av dem, som gingo på spelet, eller den, som satt och ringade trossen, somnade och föll i sjön. För manskapets vila var ingenting sörjt, f ett hörn av flotten var lagt några stenhällar, varpå mat och kaffe kokades. Blev det fråga om en stunds vila, hade manskapet bara den utvägen att lägga sig på flotten. Basen för laget ansåg sig givetvis berättigad till bästa platsen och brukade därför lägga sig på den ringade hamptrossen, som ansågs vara en förnämlig bädd. Nu är att märka att en flotte från övre Hornavan eller Aisjaur hade en väglängd till älvens utlopp vid Bergnäs på mellan 7 och 10 mil, som tarvade en tid av 6 å 8 veckor att tillryggalägga. Det är svårt för nutidens människor att förstå, huru dessa flottare kunde uthärda dessa otroliga strapatser och därtill bibehålla sitt glada humör och sitt oförbränneliga skämtlynne.» På de större sjöarna ersattes så småningom spelflottarna av ångbåtar eller motorvarpbåtar, ofta försedda med ruff med sovplatser för frivakten (fig. 45). Även på spelflottarna, där dessa bibehöllos, anordnades vilskjul. Numera finnas även flerstädes vid de större sjöarna flottningsstugor avsedda för inkvartering av arbetare, som deltaga i sjöflottningsarbete. På de stora sjöarna i Arjeplog har inkvarteringsfrågan sedan ett tiotal år ordnats på så sätt, att mellan varpbåt och timmerflotte insatts en för gemensam mathållning anordnad särskild bostadsflotte med manskapsrum för 8 man samt kök, som tillika utgör m a t r u m och bostad för kockan. De båda rummen äro belägna under samma tak men åtskilda av en gång, avsedd för de i flottens längdriktning löpande trossarna mellan varpbåt och timmerflotte (fig. 46). I fråga om bostäderna vid skiljeställena anfördes i redogörelsen år 1916

49 att desamma, till följd av att där större arbetsstyrkor plägade vara stationerade under längre tid, i regel uppfördes mera omsorgsfullt och ofta bestodo av flervånings trä- eller stenhus. Baracker och kaserner voro i regel flerrummiga och varje rum avsett för ett antal man, varierande från 4 till 12. Exempel anfördes på att sängutrustning — madrasser och ibland filtar — redan vid denna tid tillhandahölls av arbetsgivaren. Avslutningsvis anfördes i redogörelsen om dessa bostäder: »Sorteringsarbetarnas kaserner synas sålunda merendels ganska väl fylla de fordringar, som pläga ställas på moderna arbetarbaracker. Den huvudsakliga anmärkning, som kan riktas mot dem, synes vara, att alltför många personer inhysas i varje rum, varigenom både luftutrymmet per person kommer att ställa sig lågt och möjligheterna till trevnad och ostörd nattvila för de inneboende minskas.» Av intresse är även uppgiften att redan vid denna tidpunkt anordningar flerstädes vidtagits för att vid skiljeställena bereda arbetarna tillgång till bättre kost. I sorteringsarbetarnas baracker plägade sålunda finnas särskilda, av arbetsgivaren anställda hushållerskor eller var för de arbetare, som ej bodde i sina hem eller voro inackorderade i bygden, tillfälle berett att intaga sina måltider i genom arbetsledningen inrättade och kontrollerade marketenterier. Såsom inledningsvis nämnts i detta kapitel har utredningen, i avsikt att belysa utvecklingen i fråga om bostadsförhållandena vid flottlederna, verkställt en bearbetning av skogs- och flottledsinspektionens besiktningsrapporter. Resultaten av denna bearbetning, vilken utförts på samma sätt som skett beträffande skogshärbärgena — del I av utredningens betänkande — framgå av tab. 5—9. Undersökningen omfattar två tidsperioder, åren 1927 —36 med 799 undersökta bostäder och åren 1937—46 med 1 427 st. Utredningen har genom denna uppdelning av undersökningsmaterialet sökt forebringa ett uttryck för bostadsförhållandenas utveckling i kvalitativt avseende under de båda senaste årtiondena. Undersökningen har utförts länsvis, enär det visat sig förenat med svårigheter att fördela materialet på flodområden. Endast sådana bostäder, som tillhöra flottningsföreningar, ingå i materialet. I tab. 5 åskådliggöres flottledsstugornas fördelning på typer m. m. Av tabellen framgår, att monteringsfärdiga stugor förekomma ehuru i jämförelsevis ringa omfattning även vid flottlederna. Dessa stugor utnyttjas emellertid där icke såsom flyttbara förläggningar utan äro i regel uppförda såsom fasta bostäder, oftast på solid grund. Tabellens kol. 5 utvisar, att en avsevärd del av flottledsstugorna äro vinterbonade. Så är fallet med drygt 35 % av de under åren 1927—36 besiktigade stugorna och med ej mindre an inemot 55 % av dem, som besiktigades under den senare tioårsperioden. Det ar i första rummet förläggningarna vid bivattendragens övre lopp, som vinterbonas, enär flottningsarbetet i dessa vattendrag, såsom tidigare framhållits, ofta tager sin början medan marken ännu är tjälad och snötäckt,

50 Tab. 5. Flottledshärbärgenas fördelning på typer m. m.

Undersökningsperiod och län

Besiktigade åren 1927—36. Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Totalt Besiktigade åren 1937—46. Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Totalt

Antal undersökta härbärgen

vinterbonade

försedda m. skogsstall

24-0 35-4 56-9 39-7 55-8 27-0 24-3

22-4 21-3 23-0 230 23-3 12-fi 9-3

35 5

20-0

50- 6 64-1 61-4 47-9 60-2 54-8 42-9

22-8 22-1 26-3 18-8 13-3 18-5 25-7

54-4

21-3

ty /o

43 111 74

192 129 123 126 42 111 71

259 172 308 165 128 325 70

256 166 307 1G1 126 284 66

1 4 27

1 366

192 130 123 126

flyttbara

fasta

_

99 -4 3 6 1 4 2 41 4 95-7

4-3

varför större krav också måste ställas på bostädernas varmboning. En bidragande orsak till att så stor del av dessa stugor vinterbonas är även, att desamma tagas i bruk icke endast under flottningssäsongen utan ibland även tämligen sent på hösten vid flottledsbyggnadsarbeten samt att de ofta finna användning även vintertid såsom bostäder åt avverkningsarbetare, främst körare. Att så är förhållandet framgår även av det faktum, att skogsstall finnas vid över 20 % av dessa bostäder. Stallen tillhöra i regel icke flottningsföreningarna utan ha uppförts av arbetsgivare, som tagit förläggningarna i bruk vid avverknings- och liknande arbeten. I tab. 6 och 7 ha sammanställts uppgifter beträffande flottledsstugornas beskaffenhet. I förstnämnda tabell ha de besiktigade bostäderna fördelats procentuellt efter byggnadsmaterialet i väggar, tak och golv. Av tabellens kol. 3 framgår, att dessa bostäder i de allra flesta fall — 80 å 90 % — uppföras med väggar av timmer. För storskogsbrukets vidkommande befanns motsvarande siffra vid senaste undersökningstillfälle vara 50 ä 60 % (del I, tab. 28). Orsaken till att timmer fortfarande utgör det allmännast förekommande byggnadsmaterialet i fråga om flottledsstugorna är att söka i det ovannämnda förhållandet, att flyttbara stugor där komma till mycket ringa användning. Väggar av bräder med fyllning (kol. 4) förekomma i fråga om 8-1 % av de under den första och vid 13-4 % av de under den senare tioårsperioden besiktigade stugorna. Vid båda undersökningstill-

51 Fig. 30.

»Bakvard» eller »gapskjul» för floltningsarbetare vid postställe.

Fig. 31. Flottningsstuga vid biflotlled i Gävleborgs län.

Fig.

Fig. 33.

32.

Kombinerad

Skogs-

skogs- och jlottningsstuga i Gävleborgs län.

och flottningsstuga av utmärkt i Gävleborgs län.

vid bifloltled d bolagsskog

typ

vid bifloltled å bolagsskog

53 Fig. 34. Nguppförd skogs- och flottningsstuga vid bifloltled anordnad för gemensam mathållning samt med förmansrum. Bolagsskog i Värmlands län.

Fig. 35. 5—817969

Vaktstuga av god beskaffenhet vid huvudflottled i Jämtlands län.

54 Fig. 36.

Flottningsstuga vid huvudjlottled i Västerbollens län. T. h. anordnat av arbetsgivare, som tagit stugan i bruk vinlertid.

Fig. 37.

Flottningsstuga

med torkrum

vid hallbom i Västernorrlands

torkrum

län.

55 •a

•t

u

co

ra S |

o

to

ca -4)

r o iM —i CN CO

CO

Ö W

1 Ös CO ' CS

TJ

eo • * oo

co - *

uS

r-

o te

—

-

LO 00

CO Cs uO

^

-*

CO t - »O

c:

r-

—

oo

co rn ua r(tOh

r»

l^

00 CS CO

•f

N

CC CD

—

CN O

i O 00

r-

B -

•0

•r. "O •-• <y

:

£^

CO f-1

T C

£4

j»

f

O

-t< CO O

C l »fl >.0

c:

l-TTf C O C l O •«* CD CO

•* IS

<s tu , a

CM t - CO

tO

».O C l CO

i» J/J

ih i> cC

ö

t i ö ö

o rf

CO

3 H

—

1 1 1 1111

°£ 1

CO CN

N

t - 00

to

CO !T1

CM CN CS O

X ' CN - T

O

ID ^

N

»

CÖ CN CÖ i - CO CO

LO CO

00 O

dä annat ytter mate- saki rial

s c ~z — c

3^

o^

w

to

c.

C

r - CJ

'-t

^H

CO

3 CO

CN [% ^r-

-t

ro

re

~

' •

l C

1-

to

i-

c

^

-

CN m

•*

TJ<

r-

»1

o o t- e O CO 00 o

t -

i - l LO

•*

CN [ > 0 0

o ea

CS CN i - i

o en t»

W S3

N

CN CN Ö

-*

t^

CS

•o 00

!3

0 CS »O <M

ö> "5

CO «

I -

' f l t » CO

»C O

<* o r-

O CD CN CM cs oo oo LO

n

annat material

:.1 CO

>

Idl

ra

^

00 WS

CO

NÖC

|

CM 00 t H

N

N

I> O -^f O M X

M O i C u O CS t-*- L"- CO

Nf

H

o

a

CO(OTJ-

OS t -

00 CS

-ti

CO CO CO

| 6 |

o

i-c O CN

to

CO 00 t—

ia

H

O C M H C O

"fc

CO T f CO

>0 H

|

co a

*ft ce h-

CO - t *

,3

| ©ii

—

•** t -

(M e0

CN ^ f i - i

T

to

CO

•H

fcfi >

t, tc «13 C 'O <u ' g

T3

W

«

CS i-H

i - l CO OS >o

rf

CO 00

o

CS r H CS OS

CO -v

r> TH OJ CJ

CS

l > OS l-H i—< i—<

CO •*? CO ( M 1-1 T-H 1-1 i—1

l-1

— fi

-q

l-*

o

00 - ^ CJ

uo i - i ««»( oo

£

C O I O H

CO O I > CO 00 00 00 00

cs t> o

CDfOrHTf CN - r f ^ H I N

Ant undc sökt lärbå gen

CM O CO CS CO CN T H T-H r - (

^

1-1

o r» cs

a— o ° a 'O OJ

o

"2 -c P B,

••<

•a «

2.

^ *--

O

'O

t^

CS CN 0 0

CM CO * *

0 W i H H H 00 X 00 l >

•M

L O Q C i O O CO CM CN O r i H C O

tro t- O CN i - t CO

CO

»N

v?

ex

-

1-S3

t-

rgs. bergs ids..

•a

tens. otten

^ S

Norrt Väste Jämt

:=

O

00 l > 00

85 S5 t»

Cj en IDE

•* CO

>*

s

5*—817969

CO O

1° 1

bräi uta ylln

o

t*

A

K

»C

CO

H M H CN

v QJ

O Crf

•c

t/i 0 r- CU

!0 ^ *

S ä •/

s ^ s

a ^ c co. a c,5 cs -a > c,

n -^

>

CS

=CS

O

icS

0 ^ >

O) 1 •—

! ^

.V

^

t/3

^

C5

rgs. iergs ids..

B

M

:s

1 »H cö ep

1 Norrbol Västcrb Jämtlan

a

c.

1 1*

c

n a i. •M

—>

1 i •tf

CS

> > -^

^

CO

»

1 1 1 1*11

00 TH

10 H

CN LO CO LO

00 S

t^ •*,•-

o m LO

SS

CM T f r H CM

TH

£ a o •B

*

r—

CD

I-H

a ra

—

-

CO

^

^ •~>

C3

>

°

^

CS

a - r S*S ^-

:ctj O : a j

cd 0

56 fällena ha flottledsstugor med icke varmbonade väggar endast sällan påträffats (ca 5 % ) . Vad yttertaket beträffar utgöres detta i regel av takspån (kol. 7). För den första undersökningsperioden redovisas sålunda 79-9 % och för den andra 76-5 % av de besiktigade stugorna ha yttertak av spån. Motsvarande siffra var för storskogsbruket vid senaste inventering ca 50 %. På senare år ha likväl andra taktäckningsmaterial såsom korrugerad plåt, papp eller locklagda bräder i viss omfattning kommit till användning även i fråga om flottledsstugorna (kol. 8—11). Tabellens kol. 12 utvisar, att under båda tioårsperioderna praktiskt taget samtliga stugor voro försedda med yttertak. Flottledsstugornas golv varmbonas numera i ökad omfattning medelst trossbotten. För åren 1927—36 redovisas sålunda 19-6 % och för åren 1937—46 32 % av stugorna ha varit försedda med denna anordning. 54-9 CU resp. 54-7 % voro försedda med fastgård. Vid båda undersökningstillfällena saknade 7 % av stugorna golvisolering. Den nu gällande flottledshärbärgeslagen föreskriver icke skyldighet att förse flottledshärbärgena med trägolv. Propaganda från skogsyrkesinspektionen i förening med förståelse för tidens krav från arbetsgivarnas sida har emellertid medfört, att numera så gott som samtliga flottledsstugor förses med trägolv. Av de under åren 1927—36 besiktigade stugorna hade ett avsevärt antal — 18-4 % — golv av tillstampad jord. Motsvarande siffra för den senare tioårsperioden är 6-3 % (tab. 6 kol. 16). Sistnämnda siffra är endast obetydligt högre än motsvarande siffra för de tillfälliga bostäderna inom storskogsbruket. Att märka är emellertid, att skogshärbärgeslagen stadgar skyldighet för arbetsgivare att med trägolv anordna alla bostäder, som skola användas under någon längre tid vintertid, vilket innebär, att denna skyldighet gäller för det övervägande flertalet skogsstugor. Av utredningens redogörelse för skogsstugornas beskaffenhet (del I, tab. 29) framgår, att vid 1913 års undersökning fönster ofta saknades i dessa stugor. Av de under senare år besiktigade skogsstugorna inom storskogsbruket voro emellertid, såsom av tabellen framgår, samtliga skogsstugor försedda med fönster, vilka i regel voro anordnade med dubbla rutor. I stort sett samma utveckling kan iakttagas i fråga om flottledsbostäderna. Av tab. 7, kol. 5 framgår sålunda, att endast omkring 1 % av dessa stugor saknade fönster. Av de under första tioårsperioden besiktigade stugorna hade ca 25 % fönster med dubbla rutor och den andra periodens rapporter visa, att ca 43 % av flottledsstugorna då voro på motsvarande sätt utrustade för vinterbruk. Vad sovplatserna beträffar utvisar utredningens undersökningar i fråga om skogsbrukets bostäder, att det förr förhärskande systemet med gemensam sovbrits alltmera kommit ur bruk. För storskogsbrukets vidkommande redovisas sålunda vid det senaste undersökningstillfället endast 3—4 %

57 Tab.

7.

Flottledshärbärgenas

beskaffenhet

—

fönster,

sovplatser 10

12 Härbärgen i % av totala antalet 'ndersökningsperiod och län

Antal undersökta härbärgen

med dubbk

enkla

där fönster saknas

fönster

med sovplatserna anordnade som sängar för 1 man

2 man

3-1 17-7 0-8 7-9 4-7

63-6 46-2 81-3 54-0 55-8 41-4 21-6

sikligade åren 192 —36. Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands.... Gävleborgs Kopparbergs Värmlands

192 130 123 126 43 111 74

22-4 36-9 35-8 23-8 23-3 18-9 9-5

74-0 62-3 63-4 76-2 76-7 79-3 90-5

3-6 0-8 0-8

Totalt

25 4

73-2

1-4

G-2

259 172 308 165 128 325 70

49-4 48-8 45-8 33-9 38-3 41-2 37-1

49-0 50-0 54-2 66-1 61-7 58-8 62-9

1-6 1-2

7-7 16-3 7-5 10-3 13-3 12-0

I 427

43-3

56 3

10 5

esiktigade åren —46. Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands

1-8 10-8

britsar

försedda med torkrum

33-3 36-1 17-9 38-1 39-5 58-6 67-6

förrådsrum

förstuga

avträde

16-7 31-5 32-5 17-5 20-9 18-9 23-0

29-2 30-8 34-1 18-3 62-8 41-4 51-4

13-5 20-0 40-7 15-9 44-2 37-8 33-8

39-2

22-8

34-0

26-0

53-7 51-2 72-4 53-9 47-6 34-2 32-8

38-6 325 20-1 35-8 39-1 53-8 58-6

12-7 4-1 23-1 9-7 13-3 13-2 8-6

30-5 30-8 49-4 24-2 26-6 30-1 40-0

39-0 43-6 50-0 37-6 72-7 55-1 55-7

33-6 29-7 54-5 36-4 75-8 71-4 40-0

51-4

38-1

13-ä

33 9

49-3

50-7

193'.

Totalt

av bostäderna såsom »britskojor» och motsvarande siffra för bondeskogsbruket var ca 10 %. Även i bostäderna vid flottlederna ha de gemensamma britsarna under senare år börjat övergivas, ehuru denna typ av sovplatser alltjämt synes förekomma i avsevärt större omfattning i dessa stugor än i skogsstugorna. Av tab. 7 kol. 8 framgår, att närmare 40 % av de under båda tioårsperioderna besiktigade bostäderna voro försedda med britsar — vanligen hörnbritsar för 3—4 man. Vanligast synes denna typ av sovplatser vara i Värmlands och Kopparbergs län. Drygt 50 % av flottledsstugorna voro utrustade med sängar för två man och inemot 10 % med enmanssängar. Tvåmanssängarna synas vara vanligast förekommande i Jämtlands län (70— 8 0 % ) och enmanssängarna i Västerbottens län (16—18%). Sistnämnda sängtyp synes numera förekomma i lika stor omfattning i flottledsstugorna som i skogsstugorna (jmfr del I tab. 29 kol. 6). Vid de allmänna flottlederna utrustas numera de nybyggda bostäderna ofta med fjädrande kedjebottnar i sängarna. Vissa flottningsföreningar tillhandahålla numera även sängutrustning i form av madrasser och kuddar åtminstone vid mera permanenta arbetsställen såsom vid skiljeställena. I flottledsstugorna liksom i fråga om bostäderna på skogarna förekommer

58 Ji

Fig. 38. Planritning till nutida flottningsstuga. Bifloltled i Gävleborgs län. det, såvitt utredningen har sig bekant, i vanliga fall icke att sådan sängutredning tillhandahålles arbetarna. Under krisåren skedde detta visserligen i fråga om den ovana arbetskraft, som då i stor omfattning dirigerades till skogsbruket, men beträffande de ordinarie skogs- och flottningsarbetarna inskränka sig i regel dessa anstalter till tillhandahållande av halm, hyvelspån el. dyl. Under hänvisning till vad i del I av utredningens betänkande anförts beträffande förekomsten av torkrum, förrådsrum och förstuga i skogsstugorna må här erinras om att torkrum, som enligt skogshärbärgeslagens bestämmelser i allmänhet skola finnas i för vinterbruk avsedda bostäder för fyra eller flera man, för närvarande finnas vid ca 90 % av storskogsbrukets tillfälliga bostäder, för vilka denna bestämmelse gäller, samt vid ca 30 % av bondeskogsbrukets för fyra eller flera man avsedda vinterbostäder (tab. 31, kol. 6). Förrådsrum för proviant samt förstuga förekomma i ungefär samma omfattning. Flottledshärbärgeslagen innehåller intet stadgande om skyldighet att anordna bostäderna med torkrum, förrådsrum och förstuga. Av tab. 7 kol. 9 framgår, att av de under åren 1937—46 besiktigade flottledsstugorna det oaktat ej mindre än 13-5 % voro försedda med torkrum.

59 Detta förhållande får dock icke tydas så, att flottningsföreningarna funnit av behovet påkallat att i denna omfattning förse stugorna med torkrum. Enligt vad utredningen har sig bekant har så endast skett i vissa fall i fråga om flottledsstugor och bostäder vid skiljeställen och liknande arbetsplatser. Det relativt stora antalet torkrum förklaras av att i undersökningsmaterialet ingår ett avsevärt antal bostäder, vilka tagits i bruk vintertid för inkvartering av skogsarbetare och i samband därmed av vederbörande arbetsgivare i erforderliga avseenden kompletterats för att motsvara fordringarna i skogshärbärgeslagen. Att så är förhållandet kan även utläsas av tab. 5, kol. 8, varav framgår, att drygt 20 % av de under båda tioårsperioderna besiktigade flottledsstugorna voro försedda med skogsstall samt av kol. 7, som utvisar, att ej mindre än 54-4 % av de under åren 1937—46 besiktigade flottledsstugorna voro vinterbonade. Förrådsrum och förstuga förekomma numera vid ett flertal flottledsstugor. Medan för tioårsperioden 1927—36 22-8 % av dessa stugor voro försedda med förrådsrum och 34 % med förstuga ha motsvarande procenttal för den senare tioårsperioden stigit till 33-9 resp. 49-3 (tab. 7, kol. 10 och 11). Förekomsten av avträde vid flottledsstugorna framgår av tab. 7, kol. 12. Något stadgande om skyldighet att vid dessa stugor anordna avträde ingår icke i nu gällande flottledshärbärgeslag. Fördelen ur hygienisk och trevnadssynpunkt av att avträde finnes att tillgå har emellertid ansetts så påtaglig, att dessa stugor i allt större omfattning försetts med avträde. Så var sålunda förhållandet beträffande 26 % av de under åren 1927—36 besiktigade stugorna och i fråga om 50-7 % av de under åren 1937—46 besiktigade. I tab. 8 ha sammanställts uppgifter beträffande de anmärkningar, vilka av skogs- och flottledsinspektionens befattningshavare vid besiktningarna framställts mot flottledsbostäderna. Av totalsummorna för de båda tioårsperioderna framgår, att en viss förbättring därvidlag ägt rum. Under den första undersökningsperioden voro sålunda 45-9 % av de besiktigade stugorna utan anmärkning och 11-4% så bristfälliga, att de måste förklaras helt olämpliga för sitt ändamål. För den senare tioårsperioden voro motsvarande siffror 52-8% resp. 8-5%. Vad beträffar de olika brister, mot vilka anmärkningarna riktats, kan av tabellens kol. 4—6 utläsas, att den vanligaste orsaken till påpekande varit den, att stugorna varit kalla och dragiga. Av tabellen framgår därjämte, att denna anledning till anmärkning under senare år ej förekommit så ofta som förut. Frekvenssiffrorna beträffande ifrågavarande anmärkning äro för åren 1927—36 15-4 % och för åren 1937—46 11-6 %. Ca 5 % av de besiktigade stugorna hade under båda perioderna för låg takhöjd. Ett litet fåtal — 0-9 % resp. 0-6 % — voro sammanbyggda med stall, i regel uppfört av någon tillfällig arbetsgivare, som tagit bostaden i bruk vintertid. Vid en jämförelse med skogsbrukets bostäder finner man av tab. 31 i första delen av utredningens betänkande, att procentuellt ungefär lika stor

60 Tab. 8. Flottledshärbärgenas fördelning efter vid besiktningarna gjorda anmärkningar. 6

Härbärgen i % av totala antalet, som Undersökningsperiod och län

Antal undersökta härbärgen

voro voro voro voro kalla hade för samman- behäftade blevo ututan anlåg tak- byggda och med dömda märkhöjd dragiga med andra ning stall brister

Besiktigade åren 1927—36. Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands

192 130 123 126 43 111 74

32-8 50-0 50-4 50-0 60-5 450 51-4

26-6 15-4 15-4 8-7 7-0 7-2 14-8

10-8 5-4

Totalt

45-9

5-3

Besiktigade åren 1937- -16 Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands. . . Gävleborgs Kopparbergs Värmlands

259 172 308 165 128 325 70

35 49 58 55 59 56-0 70-0

21-2 20-3 9-4 14-5 7-8 3-4 2-8

6-2 6-4 2-3 6-1 0-8 7-7 1-4

Totalt

1 427

52-8

11-6

5-0

21 3-8 5-7 7-9

1-0

3-2 0-8

0-9

2-3 0-6 0-6 0-8 0-3 0-6

45-8 33-1 24-4 29-4 30-2 32-4 37-8

14-6 7-7 9-7 15-9 2-3 14-4 5-4

34 4

11-4

47-9 32-5 29-5 29-1 25-8 34-2 25-7

10-8 8-1 6-5 9-1 8-6 9-2 4-3

33 7

del av de besiktigade stugorna inom storskogsbruket voro utan anmärkning (38-2% åren 1935—36 och 53-3% åren 1944—45). Den anmärkningen att stugorna varit kalla och dragiga, synes däremot mycket oftare ha riktats mot skogsstugorna — för nyssnämnda undersökningsperioder 41-7 % resp. 20-8 % — ett förhållande som givetvis måste ses mot bakgrunden därav, att dessa stugor huvudsakligen tagas i bruk vintertid, under det att bostäderna vid flottlederna företrädesvis användas under den varmare årstiden. Slutligen må under hänvisning till nyssnämnda tabell i del I erinras oin att för stor skogsbruket 7-6 % av de under åren 1935—36 och endast 1-3 % av de 1944—45 besiktigade stugorna voro så bristfälliga, att de vid besiktningen måste förklaras olämpliga för sitt ändamål, vilka siffror äro något lägre än de, vilka ovan redovisats för flottningsföreningarnas bostäder. Vad beträffar utrymmet har i del I, tab. 30, för samtliga skogsägarekategorier åren 1935—36 redovisats en medelvolym per sovplats av 5-8 kbm och för storskogsbruket åren 1944—45 6-6 kbm. De för gemensam mathållning anordnade bostäderna ha genomsnittligt befunnits hålla 0-3 till 0-5 kbm större volym per sovplats än bostäder avsedda för individuell mathållning. I fråga om bostäderna vid flottlederna utvisar utredningens undersökning, att medelvolymen per sovplats i desamma numera utgör ca 5-5 kbm eller i runt tal en kbm per sovplats mindre än i skogsstugorna (tab. 9, kol. 4 ) .

61 Tab. 9. Utrymme i flottledshärbärgcna. Undersökningsperiod och län Besiktigade åren 1927—36. Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Totalt Besiktigade åren 1937- -46. Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Totalt

Antal undersökta härbärgen

Antal sovplatser Luftrymd i kbm per härbärge per sovplats

176 120 115 118 39 104 65

14-1 12-2 10-5 10-3 11-9 11-3 13-4

5-1 5-3 6-1 5-4 5-9 5-5 4-8

12 1

5-4

229 165 295 153 125 312 65

12-8 11-7 10-3 11-0 11-fi 11-9 10-6

1 34

5-3 5-0 5-7 5-2 6-0 5-5 5-4 5-fl

Detta innebär emellertid i realiteten icke, att de i flottledsstugorna inkvarterade arbetarna äro sämre lottade än skogsarbetarna vad beträffar utrymmet. Flottledsstugorna inredas nämligen ofta med ett relativt stort antal sovplatser med tanke på det tillfälliga behov av »överbeläggning», som uppställer sig för någon natt vid slutrensningsarbete. Antalet inkvarterade arbetare i dessa bostäder är sålunda normalt lägre än antalet sovplatser. I de till utredningen från flottningsföreningar och flottningsrättsinnehavare inkomna uppgifterna, vilkas omfattning framgår av redogörelsen å sid. 44, ingå även vissa uppgifter, vilka belysa flottningsstugornas nuvarande standard. Vad beträffar de allmänna flottlederna framgår av kol. 3 i tab. 10 och 11, att vid huvudlederna 52-3 % och vid bivattendragen 56-9 % av flottningsföreningarna tillhöriga bostäder äro vinterbonade. De flesta vinterbonade stugorna redovisas för Umeälvens flodområde — 95-8 % vid huvudleder och 85-2 % vid bivatten. De tillfälliga bostäder, som icke ägas av flottningsföreningarna men dock få disponeras för inkvartering av flottmngsarbelare, äro såsom framgår av de nyssnämnda tabellernas kol. 9 i regel vinterbonade, vilket sammanhänger med det förhållandet, att dessa ofta utgöras av bostäder avsedda för avverkningsändamål. Detsamma gäller vid de enskilda flottlederna, där de stugor, som tillhöra flottningsrättslnnehavarna, av dem i regel användas även vintertid (tab. 13, kol. 3 och 9). Vid de allmänna flottlederna äro enligt denna undersökning genomsnittligt vid huvudlederna 93 % av flottningsföreningarnas bostäder försedda med trägolv, 4-3 % med torkrum och 52 % med avträde. För bivattnen uppgå motsvarande siffror till 90-3%, 12-3% resp. 53-G % (tab. 10 och 11,

(12

o

rf

c:

o

rf

o o - r c c - i o - t o r - o o J O i - o rf O rf O rf O o o o o

5«ofioxfo«^«OH o ,

t, -c

rf,—

O

— O

O

L

O

O

O

w

< O

I - f O CM Q - ^ O r - O CM : rf o i - O O O

e«5 o m A |

|

rf

CO o o

*s*

cccrfo

c*

rf^,

o c

i rf c i o

CN O

,-( rf ^<

IO rf re

O t D M O M C O - »

CO CM ca

^ - . - ö r > o o n t - c i n « ) r f i o f l h . g c j o i c i 3 J i i ^ CO K'-'iO CO "M , - rf rf/ rf rf CM CO CO CM CO

CD r~ rf co

U

F- CM CM iO ca

rf

^ - CM CM

*S883'gaSSö8éSiäåSSSé»gSS8SSÉ383S O

O

00 O

CO

O

rf

CO

CM

CO

CO

.-

^

--

o - t o r ^ o - o ^ o - * o m o o o c n o c o o c a o - - o c M . O f f l O f l O B O » O C ( O t ~ O I ~ 0 2 S 2 S '

<i -= :3

. i ^C3 j . s.O j . -vp

rf

*-P

rf

^-P

>?*• Ä?*e ä?-r± äS-ri 5?

.

5 C a so SJ

§•§

Is

C *^ °^ri vi

i : "O

~ c s

sa

S cc TR a a _

•S5« §E

a ~ E: CäC

o

t ö ?

«

2 S.<

63 Fig. 39. Bostad för flottningsarbelare vid virkesmagasin För att möjliggöra anordnande av gemensam mathållning med ett rum och kök.

Fig. 40.

Modern bostad för flottningsarbelare vid större i Västerbottens län.

i Kopparbergs län. har stugan anordnats

virkesmagasin

64 Fig. 41.

Tältförläggning

för flottningsarbelare sysselsatta med Västerbottens län.

•F

Fig.

42.

Bostad ä spelflotte.

Gävleborgs län.

slutrensningsarbete.

65 ^ C O C O r f O C O C O O c O © C M T f C O C S t ^ C S r f O O O

^ f i r t O i O r - ^ f o ö - ^ c D C N u o C N O O C O O S r f i n CD

CN CO

a os

T f J I C O r - i O H ^ O O f f l T f o l t - o

OS CÖ •

'SSS'S'io^socNcot^ininoscs

se TP s

n

CS

n o H L O o o o c i o ö t o o CNO-<*CSCOOI>OSrfOOO

CNO

OCOCOCMOSrfasoso^gSS^O

g g

CN O

O T P O S < N O O r f C O M O S ? O T r f O §

9 ] CD — 00

M t-

rf

2 fl

COiOlOI>OOOCDOCDO CNCOcOOSr-OSrfOO o

3 S

n o n o o o H o c o s o c N o - ^ o c o o r - o o i o o

< s "3.

" f g s g s g s g g g s g n g s g gg

Cl

-1 oscoc-iOrfcöooocoinos^j' CN^rfrfCO^CDOO

rf

iO

w

SS^^S^'^^'O'O'^CDOOOOCO-cPCNrf • * COCMCN CO IOTP CO 0 . 0 f l » CO S X 3 8 5 CM CO

«.« 3 _

COOSrf-COcoöcDCMOOoboSTrcDcÖ-ticMcjs ^ * - * ' - ' ^ rf OO CO CN .-i rf

o CN CÄ.H 01

S|SSScSSoiSciséSSgg£SS?gSgc5gSg§IsI^| eeo oso *-",-<

CM

rf

CM

TP

CM

CM

rf

SR

ii fl COCO-TCOCOCCiwC^CNCO "

si i

SS c o C9 " O CM

S S 3 S f : § 3 § 8 8 8 8 9 8 9 § 8 § S S a 8 S 8 g 8 S 3 8 8 S S Sg C N r f r f r f r f ^ . c M i - i T f ^ - r f r f r f ^ H

rf ^-°rf ~-p rf ~p

5 ^ss-Sss-g^-s^-g^-gÄetäsStä^tSss i * ^o< ^

^ _ss

5 o

i ; ^a

•«!

§

.a

fe

o

5 •a

E cc rs; ° ss -g

C

V) '

ÖS

Q,

il

is.

a;

'•St

to

§>E 'C t) SS

si

,ci

.?« s

=1 ^ •iS

^

2 °a

"3 o

^E E

« ?

is

c

Ä

^E

c S

•o

^«rf

»I

c

ö "O

c

c 3

c

«s _ss

•—. s 3

-1

o

3 •3 5

§'2

~ o

fl o

c/1

rf O I

- Q

> CN CT> rH

o

O. fl t, 3 -O -fl

CM

o

o

:-å"8S8,e8"858S8aic,8S.l 2

o

• T.

A s

i

sB

iO

TT1

ic

oi o o

co

CM

oo rLO

*i so

g^°^g«|-g^g-|^g£|^gMg::f^i^§"l-°S

O b

rf

B

3 i DE

^ o ^ g ^ g n g - o o o ^ o o o j n o n o e o O H O ^ g - g n g j g

g

—

s

et u

ål SiS

a

•Sa c.äg

CS

© g

5 CO

CM CM

t*

us

o

CM

S3

B

oc

o

*j«

S S 3 å 2 5 2

, j . > n c o - ' C s - * c M £ '

O

C

O

CN

s;

o

•*

r f r f M ^ 2

n

e

S

B •el

rf

fl ö "S3 .22. C) • £ T3 fl rf rf* S ".

O « ^ >

— •*

M :« ul ^ • ) rf ^P rf ^p rf sS rf ^p rf --P rf >p 1 rf rf ^p rf) -Srf>

tS °" tS °^ w °

- s S - s? •£^"5ä =^

p ci

II

P

'3

S

s H

c

O °C3

h .3

-3 !

c; to P o a

ÖS

£

a fe 3^a c

C

S5

CO

•5 5 g ag§ "g -2.

.3 : 3

-3 t-

q

tel

g.*

i

67 kol. 4—6). Vad beträffar förekomsten av torkrum må även här framhållas, att dessa i regel anordnats av sådana arbetsgivare vid skogsavverkningsoch andra liknande arbeten, som fått flottledsstugorna till sig upplåtna för användande vintertid. De annan ägare tillhöriga bostäderna såväl vid allmänna som vid enskilda flottleder äro, såsom framgår av tabellerna i avsevärt större utsträckning försedda med trägolv, torkrum och avträde, även detta till följd av deras användande vintertid. Av de förstnämnda äro sålunda 96 % utrustade med trägolv, ca 60 % med torkrum och 75—80 % med avträde. För de enskilda flottlederna äro motsvarande siffror i fråga om flottningsrättsinnehavarnas bostäder 97-8 %, 64-9 % resp. 81-3 %. Flottningsföreningarna ha även insänt uppgifter beträffande bostadsförhållandena vid 65 skiljeställen. Uppgifterna, vilka ha sammanställts i tab. 12, avse 131 bostäder med tillsammans 3 024 sovplatser, vilket motsvarar i medeltal ca 23 sovplatser per bostad. Ifrågavarande bostäder tillhöra i regel flottningsföreningarna. Sålunda ha endast 6 st. uppgivits tillhöra annan ägare. I fråga om flottningsföreningarnas bostäder uppgives, att samtliga äro försedda med trägolv, 32 st. eller 25-6 % med torkrum och 119 st. eller 95-2 % med avträde. 14 st. eller 11-2 % äro uppförda senare än år 1936. Det fåtal bostäder vid skiljeställena, vilka redovisats såsom tillhöriga annan ägare än flottningsförening, äro samtliga anordnade med trägolv och försedda med avträde inom skjul. Torkrum synes däremot icke i något fall förekomma. Vad ovan anförts om flottnings- och sorteringsarbetarnas bostadsförhållanden under arbetet åskådliggör, huru dessa förhållanden för närvarande i allmänhet gestalta sig. Här liksom inom storskogsbruket har emellertid utvecklingen varit tämligen ojämn. Vissa arbetsgivare ligga sålunda under genomsnittet såväl i fråga om den omfattning, i vilken bostäder tillhandahallas, som beträffande bostadsstandard. Många större arbetsgivare ha å andra sidan på senare år gått mycket långt i sina strävanden att tillhandahålla goda bostäder åt arbetarna. Främst gäller detta vanligen bostäderna vid skiljcställcn och andra liknande arbetsplatser, där bostäderna årligen användas mera stadigvarande. Fig. 51 visar en förläggning av modern typ vid ett skiljeställe i Värmlands län. Byggnaden inrymmer 8 bostadsrum, vart och ett avsett för 7 man, samt torkrum och tvättrum. I förläggningsbyggnadens omedelbara närhet har uppförts ett marketenteri för ca 100 man, utrustat med kylskåp samt maskinella hjälpmedel för diskning och potatisskalning (fig. 43 och 52). Fig. 49 visar en byggnad vid skiljeställe i Västerbottens län, inrymmande kok och matrum m. m., och fig. 50 en nyuppförd förläggning vid ett mindre skiljestalle i Västernorrlands län. ^ Även vid flottlederna och i första rummet å sådana platser, där arbetet ärligen bedrives mera stadigvarande, ha under senare år bostäder av mycket

69 CS

•a

<N

Cl

S

t*.

I

«

CO

1 M w

TT CD

i-<

•M

r- £ *•* °

oo cö r-i O CD i n 00 o CO 1—1

o •o

r-i

> s IM

a

|

g •o OJ

•a

MS

1 T i

CD O CD

** w [>

LO

'

o

=0

:«

U> O

£

Cl

o

Q

„

r—

ooajHociin 00 o 00

i » ob 00

iZ

C3

Cl 01

C sy

•s

6 S

_©

s

3 en B c

se :!3 £

c

£

-

g :cs o

CO

fl

r> o

o

1-1

o

l-l

**

b-

Ci

o

t,

•£ n

t, a»

£-•

•3

«

M Cl

oj

c "S

CO

t N ^ D c a ö c D c ^ ^ l O ' « i , C D n i O r t h H p J

•d

CO M

o

O

r-

CO

*J

CO

A O VN

H 00

CM m

»c m cö

•*#

O C R Ö O Ö W ^ O C N Q C K J Q C C >

CN

l>

r* m

«

M

> cd

fi 1

T3

S

•0

:CC

Q

OO

»O

CS

nB

M C Ö M ^ C N ^ ^ W CD CN I > n i O c N nO

t*

CD CO CN l >

t^ ^r

O

w o o Ö M o n o o CM as CN o TJ- o I-1 l-H TH

t•o CS

na

O

»O

0 3 CD

O

O

CO

g) 'c

:« B

00 Tf CO

o i cs fe -o

rf fl

P*

*-* l

T-( o

T-<

v,

"S a. — P

r^

os o

< ^

H

--O

CO

_

J

M

s

sCo » •es •a B ii

1 M

m

«M

Jr

«c

a

K

o

:CB

•3

•o B B

-t

-

O

CS

0 g>

s

B

H

*•*

"S « so

•***

•*}<

T

co

c >3

ö

W

fi

_

»

< M

W

c c — o > A

B T

P

C O

O o

**

¥ ^

te C?J cö ^ oo

IQ

(M

O O M M O t O Ö O CO C i CN O CN CD *-* i-t

i—< r H CO C l

C M O M O C O O O C O O M O T f O l-H TH TH 1-H

"* CO

J

CO o

*N

— 1

H

— w 3 tJ3 CM

|l

M

:C0

O O i-1

•* o C O o rm i-4

•0 t» o^ t5 °^ «S ^

w o^

to * ^ te o^

, <u a * s>3

t»

•Q

=cd •"*

c 0

O •o

o

15 a a

^te ?A

SS ;V O £

c, C

Se

«

«

.

| |

|

£

-o 13

•§.5

o

c

§ Ö g

o-*l

|>

-a

a

ft.

S

-5

^

^

O -Q ^3

Q

1 € ca P

i in

70 god typ och beskaffenhet uppförts. Fig. 36 visar en modern flottningsstuga vid större allmän flottled i Västerbottens län. Det fristående torkrummet till höger å bilden har uppsatts av en arbetsgivare, som tagit bostaden i bruk vintertid vid avverkningsarbete. Fig. 39 visar en stuga för flottningsarbetare vid allmän flottled i Kopparbergs län. Vid stugan, som ar av utmärkt beskaffenhet och vackert belägen, har anordnats jordkällare (fig. 48). Såsom tidigare anförts, förekommer det i vissa fall, att tillfälliga bostader uppföras med tanke på användning såväl vid flottningsarbete som vintertid vid skogsarbete. Fig. 32—34 utvisa sådana stugor för skogs- och flottningsarbetare vid flottleder i Gävleborgs och Värmlands län, vilka besöktes under utredningens studieresor. Såsom anförts i kap. I i samband med redogörelsen för flottningsarbetarnas arbetssäsong m. m. bedrives flottningsarbetet under mycket olikartade förhållanden i olika delar av flottlederna. Till följd därav te sig även flottningsarbetarnas provianteringsoch matlagningsförhållanden synnerligen växlande i bivattendrag, i huvudvattendrag och vid skiljeställena. I bivatten, som sakna dammar, äro arbetarna, då flottningsarbetet där måste forceras för att man skall kunna utnyttja vårfloden, i regel hänvisade att leva huvudsakligen av torrskaffning och konserver, som lätt kunna medföras och icke kräva någon omständlig tillredning. Detta gäller även i stort sett för de delar av huvudvattendragen, som framgå genom obebyggda trakter Där flottleden går genom bygd, kan flottningsmanskapet däremot ofta bo i hemmet eller erhålla logi och mat i bygden. Här gestaltar sig sålunda mathållningsproblemet på ett avsevärt förmånligare sätt. Till följd av flottningsarbetets rörlighet och växlande arbetsförhållanden föreligga i regel inga möjligheter att anordna gemensam mathållning vid detta slag av arbete. Här må dock framhållas, att vid vissa flottleder manskapet brukar åtföljas av en s. k. »kaffekulla», som under rasterna till flottarna försäljer kaffe, varm soppa, smörgåsar m. m. På vissa platser vid flottlederna, såsom vid större virkesmagasin och tappställen m. m., dar flera flottningsarbetare ha mera varaktig sysselsättning, har gemensam mathållning i något enstaka fall kommit till stånd. Vid skiljeställena däremot, där arbetet bedrives stationärt och under längre tid samt med ordnad arbetstid och gemensamma raster, föreligga de bästa förutsättningar för anordnande av gemensam mathållning. Sådan har även i regel kommit till stånd vid dessa arbetsplatser liksom även vid flottläggningsplatserna, där arbetet bedrives under i stort sett likartade förhållanden. Vid vissa skiljeställen ordnas mathållningen så, att arbetarna utspisas i av flottningsföreningarna anordnade och drivna marketenterier. För de arbetare, som bo i sina hem i bygden, anordnas vanligen särskilt m a t r u m försett med anordningar för kaffekokning och uppvärmning av medförd mat.

71 Uttalanden rörande förekomsten av tuberkulos i skogsförläggningar. Frågan om bostadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna har på senaste tid varit föremål för uppmärksamhet i dagspressen på grund av en skrivelse den 27 juli 1948 till medicinalstyrelsen från provinsialläkaren i Jörns distrikt E. Håkansson. Denne meddelade däri, att han under sin tjänstgöring fått uppmärksamheten riktad på de stora möjligheter, som funnes för att tuberkulossmitta kunde överföras från man till man under skogsawerkningssäsongen, »då ju skogsarbetarna sammanföras i grupper om 5—20 man i små skogshuggarkojor». Doktor Håkansson anför härom bl. a.: »Denna misstanke har gjort, att jag under våren och sommaren 1948 ägnat stor uppmärksamhet åt de inom Jörns distrikt befintliga skogshuggarkojorna och jag har säkerligen fått fog för min uppfattning att dessa skogshuggarkojor kunna utgöra idealiska platser när det gäller möjligheterna för tuberkulos nedsmittning. I dessa skogshuggarkojor samlas skogsarbetare ibland från ganska avlägsna trakter; de bo under ytterst trånga förhållanden och återvända efter skogsavverkningssäsongens slut till sina hemorter, kanske smittade med en tuberkulos, som först efter lång tid ger sig till känna. Det torde sedan vara mycket svårt för dessa patienter att kunna meddela dispensärläkaren, vem det är som kan ha smittat ner vederbörande och faktum är, att dispensärkorten ofta sakna anteckningar om exposition, sannolikt emedan några sådana uppgifter ej stått att erhålla. Med utgångspunkt från detta resonemang har jag till 150 skogsarbetare inom Jörns distrikt sant ett frågeformulär, där jag velat undersöka, icke endast skogsarbetarnas villighet till en frivillig profylaktisk lungröntgenundersökning före skogsavverkningssäsongens början, utan även en del andra hygieniska förhållanden, som legat mig varmt om hjärtat sedan jag besiktigat ett antal skogshuggarkojor inom mitt distrikt.» Vidare framhålles i skrivelsen, att ehuru bostadsförhållandena i skogarna sedan 15 år tillbaka förändrats mycket till det bättre fortfarande mycket stora hygieniska olägenheter kvarstode. Det förhållandet, att skogsarbetarna numera kunde ha det så oerhört mycket bättre i familjebostäderna än för bara 10 år sedan, syntes honom även utgöra ett motiv för att även skogshuggarkojorna borde följa motsvarande utveckling till det bättre. I detta sammanhang påtalas de hygieniska olägenheter, som dr Håkansson anser vidlåda de tillfälliga bostäderna i skogarna: »Det förefaller som om uppvärmningsanordningarna i skogshuggarkojorna borde kunna ordnas betydligt mera ändamålsenligt än vad som ofta är fallet. Temperaturen håller sig på kvällarna ofta omkr. + 25 grader, för att på rnornarna vid uppstigandet variera från någon eller några minusgrader till upp mot + 5—8 grader. I några fall har man angett att madrassen varit fastfrusen vid sängbottnen. I allmänhet utgöres uppvärmningsanordningen i kojorna av en järnspis eller av en mindre s. k. tältspis, ibland med en enkel rörslinga, för att temperaturen snabbt skall kunna höjas. Detta tillsammans med den ofta bristfälliga ventilationen gör att skogsarbetarna på kvällarna ha svårt för att somna, då det blir olidligt varmt i deras bäddar och svetten pressas fram på arbetarna. I ett stort antal fall utgöres ventilationen endast av ett i väggen utsågat fyrkantigt hål, vilket vid behov tillstoppas med några klädtrasor. Under sådana förhållanden kan man mycket väl förstå de klagomål på dålig lukt inom kojorna, som man

ofta hör framföras. Till sådan dålig lukt bidrager också ofta att kuskarna torka seltygen i torkrummet, vilket måste medföra att luften i kojorna blir ibland olidlig. Till följd av att torkrummen äro ganska små händer det, att den, som har sina kläder närmast spisen får dem uppbrända, den som har dem längst bort från spisen får dem inte torra och i ett par fall har det meddelats att de ibland varit stelfrusna vid påtagandet. De bad- och tvättmöjligheter, som skogsarbetarna ha under skogsavverkningssäsongen torde vara ganska små, vilket belyses av följande svar 'rengöring av kroppen förekommer sällan eller aldrig', 'på vintern blir det långt mellan baden', 'ett handfat för hela kojlaget brukar utgöra enda tvättmöjligheten', 'en del torde ej bada på hela vintern . . . ' etc. I de ganska trånga utrymmen, som det givetvis måste bli frågan om i en skogshuggarkoja, är det givetvis svårt att ordna med badmöjligheter, men med ökad propaganda för bastubad och med anvisningar om hur en enkel bastu bygges, skulle kanske en ändring till det bättre komma till stånd. Sängarnas konstruktion är i allmänhet av allra enklaste slag och utgöres endast av en enkel träbrits, ofta enligt militärt mönster två och två över varandra. Mycket ofta ser man i kojorna sådana något bredare träbritsar avsedda som liggplats för 2 arbetare. Någon livligare fantasi torde ej erfordras för att förstå att sådana dubbelkojer måste utgöra något alldeles utomordentligt effektivt när det gäller överförande av smitta från man till man. Enligt min uppfattning bör dessa dubbelkojer hygieniskt sett rubriceras som ytterligt olämpliga och förbjudas.» Vad förekomsten av tuberkulos bland arbetare i skogsförläggningar beträffar, synes av dr Håkanssons skrivelse framgå, att denna skulle vara större än man hittills haft anledning räkna med. Av medicinalstyrelsens år 1933 utförda undersökning av de dietiska och hygieniska förhållandena i ett antal tillfälliga skogsarbetarbostäder i syfte att utröna, i vad mån ifrågavarande förhållanden kunde antagas utöva en menlig inverkan på dessa arbetares hälsotillstånd ( S . O . U . 1933:38), synes framgå, att tbc bland skogsarbetarna då var relativt sällsynt. Av 200 skogsarbetare i Norr- och Västerbotten, vilka undersöktes vid besök av läkare i ett antal förläggningar i skilda delar av länen, upptäcktes sålunda endast 2 misstänkta fall av lindrig spetstuberkulos. Enligt läkarutlåtandet hade arbetarna i stort sett felfria lungor. Bronkitiska biljud påträffades i 15 fall. Hälsotillståndet betecknades som mycket gott och 181 av de undersökta arbetarna uppgåvo, att de kände sig friska och arbetsföra. Frågan huruvida deras hälsotillstånd ogynnsamt påverkades av skogsarbete, om de kände sig sämre, tröttare eller klenare på våren än på hösten, besvarade de undersökta arbetarna så, att blott 11 voro sämre på våren, de övriga kände sig friskare och kryare (31 man) eller ock märkte de ingen skillnad. En del uppgåvo sig dock ha sämre aptit på våren än på hösten utan att för övrigt känna sig sjuka. För att få ifrågavarande spörsmål belyst genom uttalanden av ett antal läkare inom det nordsvenska skogsområdet, som ha att taga befattning med hygieniska frågor, har utredningen hos medicinalstyrelsen anhållit om yttrande med anledning av dr Håkanssons skrivelse från förste provinsialläkarna i de sju nordligaste länen. Yttrandena borde enligt utredningens

73 Fig. 45.

Fu.

46.

Molorvarpbäl

med bostadshytter för manskapet.

Västerbottens

län.

B östads f lotte, som medföljer timmersläp över de stora sjöarna i Arjeplog. Norrbottens län.

6*—817969

74 Fig. 47.

Brunn vid flottningsstuga i Kopparbergs län

" '*"* t fii

Fig. 4S.

Källare vid flottningsstuga i Kopparbergs lån.

Fig.

Arbetarbarack vid Lillans skiljeställe i Vme älv. Varje bostadsrum avsett for 6 man. Kooperativt hushåll i särskild byggnad.

är

-.<"

Arbetarbarack

vid Grönsta skiljeställe

i Gimån.

Planritning

se fig.

44.

76 Fig. 51.

Boslad för arbetare vid Löveds skiljeställe i Klarälven, Värmlands län. Torkrum jinnes.

Fig. 52.

Marketenteriet vid Löveds skiljeställe i Värmland.

77 hemställan närmast taga sikte på förekomsten av tuberkulos och andra sjukdomar av allvarligare art bland skogsarbetarna samt i vad mån sjukdomarna kunde anses vara föranledda av bostadsförhållandena på arbetsplatserna. Med anledning av utredningens anhållan har medicinalstyrelsen i rundskrivelse till samtliga förste provinsialläkare samt centraldispensärläkare i de sju nordligaste länen begärt svar på följande frågor: »1. Är enligt vad Ni har Eder bekant tuberkulos vanligare bland arbetare i skogsforlaggningarna än inom andra arbetaregrupper? 2. Har Ni i Eder verksamhet iakttagit spridning av tuberkulos bland beSf?nnet'»Vilken

SkäHgen

^

^ ! S a m b a n d " ^ förlä§gninga™as

^

Med överlämnande av de inkomna svaren, vilka beträffande Norrbottens, Jasterbottens, Jämtlands och Kopparbergs län även innefatta

yttranden

Iran provinsialläkarna, som tillika äro distriktsdispensärläkare, har styrelsen i skrivelse den 13 januari 1949 för egen del anfört följande: arbrtare^^frc, 1 1 ^,"^ 6 g i V i t S t M f Ö r a t t t u b e r k u ' o s skulle vara vanligare bland arbetare, skogsforlaggmngar än bland andra arbetaregrupper. Endast en pro

S i r n ) a ; : s ; a r r ? ° r n V ä i n , ( G ä l l i V a r e ) ° Ch Cn ' v S o t t e n s län förlag -

m e d fen r l L e ^ r 4 K " * " ^f" * S a m l l i « a f Ö r S t e Provinsialläkare och besvaras „en ^ r " t™ ^ ^ U t ° m * 3 f a " ' d ä r f r å g a n ej d i r e k * a V aren tydHgt framgår fattning ä> L r i V ; ""^ ' a t t vederbörande läkares uppandrlögrupper t U b e l ' k U l ° S °J t 0 r d e V a r a v a n l i S a r e ^land skogsarbetare än inom

stählreänf W e h d e " andr H f r ä g a n ä r ° S V a r e n m i n d r e k a t e ^ r i s k a . Endast förslagsfal där n r H d l n ? C d 6 t t k l a r t j a " 1 n ä g r a f a " redogöres för enstaka fall, dar spridning av tuberkulos smitta skett inom en förläggnin» medicinab s t y r e l s e n : T n ^ i T ^ V T ^ ^ e l s e n begärt arbetsmarknadsl U rÖrande !ökninff L ?nur L V ^ " g h e t e r n a för skärmbildsunderhållerarbetsZkS < ^ ^ ^ f ö r e «*etets ^rjan. 1 sitt remissvar frama d- ias 2 2 E 2 E I ? T " S k 0 g s a r b e t e t n u ™ r a tenderar att alltmer beg Ct r U n 3 t t6 e n 0 m d e stora TZl«l \ , , u *' ^stånden i Norrland ett beä f å J ^ L S k 0 § S f b e t a r e S k u l l e f ö r e« besök på vederbörande centraid'spenP S k U e i n n e b ä r a S t o r a kostnad m ä n i fal. Zr , " " . " ? "j*^ " e r och kTrmbih " C r a . d a g a r s tidsspillan. Arbetsmarknadsstyrelsen finner därför, att

lanTen i*

7-S

Kg P

damte d e f a ? S t a r n a !

^

Centra,diSpeDSar

8V SamtIiga

u

^

^

*"***

St0r

skogsarbetare i Norr*****

f Ö r e n belV

"

a n i o r f S t w " 1 8 6 1 1 "".t- 2 * ^ ^ **" V a d arbetsmarknadsstyrelsen sålunda C a P r S kt e n m W r b a r t 3 t t3 n r d n a av samu-l skoir h i , « ° ° skärmbildsundersökning av samtliga skogsarbetare fore arbetets början. Stvrelsen vill i detta samman v a c c i n Z 1 S a ? a U / l l m ä n s k a r m b i l d -ndersökning^i kombination med Cahn ttevaccnation sedan något år pågår inom Norrbottens län genom Svenska national

erkul ö or8 att ZZlTJ^-T V :i ' « komma l J • ? * ,H

,nom

Gavlebor

s lan

den statliga alhnanna

SSSiSSSt

**** att de övriga nordliga länen torde komma i åtnjutande av allmän skärmbildsundersökning inom de närmaste 3 å 4 aren. n

stä1lYnde0märfÖHrltS ininLgarnf r n r e r a j S t ° r t S 6 t t t 0 r d e V a r a hygieniskt tillfredsstallande, ar det dock självfallet att risken för smittospridning från en smitt-

78 förande tuberkulossjuk måste vara stor i en skogsarbetareförläggning lika väl som i förläggningar av annat slag, där de inneboende icke kunna undgå att komma i nära kontakt med varandra. Det vore därför önskvärt om tuberkuhnprövning och Calmettevaccination kunde utföras på skogsarbetare i förläggningarna före anställningens början. Detta torde endast vara möjligt att genomfora på frivillig väg. Arbetsmarknadsstyrelsen har under hand förklarat sig villig att till vederbörande arbetsförmedling distribuera en av Svenska nationalföreningen mot tuberkulos utgiven upplysningsskrift angående Calmettevaccination med uppmaning till de nyanställda att uppsöka närmaste dispensär för tuberkuhnprov och eventuell Calmettevaccination. Det har bland annat från centraldispensärläkaren i Hällnäs påpekats, att det ofta visat sig vara omöjligt att, då en person, som tidigare varit i skogsarbete, insjuknat i tuberkulos, erhålla namnuppgift på hans f. d. förläggningskamrater vilka bort undersökas vid dispenären. Det synes styrelsen vara mycket önskvärt att detta missförhållande avhjälpes och styrelsen får därför föreslå att, dares skyldighet för arbetsgivare vid skogsarbctareförläggning att föra arbetsjournal icke redan föreligger, föreskrift måtte utfärdas om sådan skyldighet samt om skyldighet för arbetsgivaren att på begäran till dispensär utlämna utdrag ur dylik arbetsjournal, upptagande arbetarnas namn och adress. För övrigt finner styrelsen Håkanssons framställning icke böra föranleda ytterligare åtgärd.» Av de uttalanden, som i de inkomna yttrandena gjorts rörande bostädernas beskaffenhet och levnadsförhållandena i desamma framgår dels att de tillfälliga bostäderna i skogarna på senare tid blivit avsevärt bättre och dels att införande av gemensam mathållning i förening med anställande av kockor varit av stor betydelse eller såsom i ett uttalande säges »gjort otroligt mycket». Följande utdrag av yttrandena äro belysande för uppfattningen på lakarhåll i fråga om förekomsten av tuberkulos och dess samband med bostädernas beskaffenhet: Provinsialläkaren i Arvidsjaurs distrikt: »Smittofaran är ju helt beroende på närvaron av baciller. Finns en smittkälla, står skogskojan i sin egenskap av tätbebodd lokal i samma riskgrupp som militärförläggning, skola o. d. Övriga hygieniska förhållanden i skogskojan spela enligt min erfarenhet icke någon roll för tuberkulosfrekvensen.» Provinsialläkaren i Pajala södra distrikt: »I dispensärregistret för Pajala södra distrikt finnes f. n. 99 personer registrerade, varav 8 uppgivit skogsarbete som huvudsaklig sysselsättning. Bland resterande 91 fall finnes sannolikt några f. d. skogsarbetare, vilka p. g. a. tbc omskolats eller övergått till annan sysselsättning, varför totala antalet skogsarbetare torde röra sig om ca 15 st. Med tanke på att flertalet arbetare häruppe aro skogsarbetare, synes det mig som om skogsarbetarna vore underrepresenterade bland tbc-klicntclct. Några fall av uppenbar tbc-smitta i skogsförläggningar känner jag icke till och icke ha heller distriktssköterskorna någon kännedom om dylika fall. I skogskojorna ligga i de flesta fall arbetarna två och två i varje säng, vilket icke i och för sig är hygieniskt men med tanke på den enorma trångboddheten i hemmen, är ju icke detta sovsätt något som väsentligen skiljer sig från hemmamiljön. I d e flesta fallen är det också folk ur samma familj, som ligga i samma sängar bäde

79 är m e T k n S J 8*Bglkn!,0rna- ^ ° f" n " ' S t ° r t s e t t tillfredsställande ordnade .ned kocklag, särskilda torkrum, goda ventilationsmöjligheter o c h med host skydd, som vid behov kunna uppsättas.

t.SL t b c " S m i t , t a kan s P r i d a s i n o m skogsförläggningarna torde nog vara odiskutabelt, men vilken arbetsplats kan icke det? Men smittorisken är säkerligen icke större mom en skogsförläggning än i en trång verkstadslokal.» Centraldispensären i Älvsbyn: a t t > > I o l b e h r ä r T b 0 S t f d e r n a S i n v e r k a n På tuberkulosens spridning så är det givet att goda bostader och ordnad utspisning för skogsarbetare såväl som för alla Z r T m , V , , b ! ! y d e , S e i Ö r a t t "** - s i s t e n s e n mot tuberkulossmitta. Härvidlag har mycket uträttats under de sista tiotal åren, vilket torde vara Kungl stvrelsen valbekant. Hur goda bostäderna än bli kan man dock icke av n a S g a ' s k , komma längre an att många arbetare måste dela samma rum. Det ligger i saken Var0n m e d , e n undUerras oo Sma H " * ™ a^ >b *« under dess e f t e?r a r b e t e t ^ ] . skogsarbetarlag kan k ^

arbet a r g r u p p e r

äy nycke

Därvidlag blir det således icke i första hand bostaden utan man"

h r v n i TI n ^ d C n ; i k t i g a S t C f a k , 0 r n f Ö r ^ k u l o s e n s spridning. Hur m a n räkTau? T T , å n ä g , ° " k0ntrO11 P å a r b e t a r n a k a n ^ närvarande icke räkna ut I manga fall aro lagen sammansatta av folk från skilda delar av länet och arbetsplatserna ligga ofta många tiotal mil från hemorten. Sedan de väl komS f u l n ! e d a r b e t e t a r o d e ^ gott som undantagslöst undandragna alla möjligulll^lt u T°lL E " , S k 0 g S a r b e t a r e « « m a n i regel endast l i l l n ä r han! Sr svnes n S e l l e r f h e T a y. ld S t Ö r r C h 6 l g e r 6 t C - D e n e n d a v a g s o r a f ö r närvarande synes mig yara framkomlig ä r propaganda för BCG-vaccination bland arbetarna t one'n hli . T f a c k f 0 l r e n i n g a r t i U d ess vi få uppleva den dag då BCG-vaccinationen blir obligatorisk för alla. Ju flera tuberkulinnegativa vi få desto nödvändigare b u r det att göra vaccinationen obligatorisk. Så länge som tuberkulinnegativa ynghngar ge sig ut i skogsarbete, så länge få vi räkna med nva tuberkulostall hur goda an förläggningarna må bliva.» Provinsialläkaren i Dorotea distrikt: »Det finns överhuvudtaget icke, och h a r under min tid h ä r aldrig funnits an-

P r o v i n s i a l l ä k a r e n i Sorsele d i s t r i k t : »Vintern 1947 var jag på ett sjukbesök i en barack, d ä r man inte hade kocka utan varje man lagade sin egen mat. Där såg det ruffigt och rörigt ut, trångt och besvärligt och naturligtvis var det si och så med renligheten. Där det finns kocka blir det ett helt annat utseende på förläggningen. Naturligtvis är en god hygien i baracken något önskvärt men det avgörande för uppkomsten av en tbcepidemi a r val ändå den personliga intima kontakten mellan karlarna i förlä meningen (droppinfektionen). En viss trångboddhet går väl knappast att komma ifrån h k a litet som i militärförläggningar. _ Under den tid jag o c h mina sköterskor arbetat inom distriktet ha vi emellertid inte iakttagit någon tbc-epidemi vid skogsarbetarförläggning.» L ä k a r e n vid Hällnäs s a n a t o r i u m : »Beträffande skogskojornas beskaffenhet synes det vara så, att ett avsevärt antal av dem äro ur hygienisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. Man använder otta 2 mans britsar med gemensamma skinnfällar och utan hostskydd

80 mellan m a n n a r n a . Undertecknad grundar sin uppfattning härutinnan på uppgifter från erfarna skogsmän, då jag själv ej haft tillfälle inspektera några kojor. Då man genom samtal med erfarna skogsmän får veta, att de vid n o s o c o m i a l infektioner fått arbetsstyrkan så starkt reducerad att de själva spontant strävat att få fram en-mans britsar med tillfredsställande hostskydd, måste man bli övertygad om att det borde vara medicinalstyrelsen angeläget inom kortaste möjliga tidsperiod få fram en ur hvgienisk synpunkt tillfredsställande kojtyp, att i kojorna propageras för ökad hygien och calmette-vacc. samt att event, miljöunders, underlättas genom uppgiftsskyldighet angående kojlagens sammansättning till exempelvis vederbörande LD (eller CD).» Provinsialläkaren i Rätansbyns distrikt: »Det är tydligt, att överallt där människor sammanföras tätare och intimare i trånga lokaler såsom skolor, internal, under värnpliktsförhållanden och i arbetsläger och under arbete, risken för spridning av såväl akuta som kroniska infektionssjukdomar är stor, större ju sämre och trängre lokalerna äro, men framfor allt ju yngre individerna äro. Mitt intryck är emellertid alldeles bestämt, att jag icke sett vare sig akuta infektioner eller tuberkulos oftare bland skogsarbetare än bland andra yrken, kanske till och med mindre ofta. Ett skäl härtill torde vara, att i en skogsarbetarförläggning äro alla åldrar representerade, de yngre och mera mottagliga snarare i minoritet. Dessutom är arbetet så tungt, att en individ med öppen tuberkulos ej kan hålla ut någon längre tid. Som relativt vanligare bland skogsarbetare skulle jag kanske kunna peka på reumatiska infektioner och digestionsrubbningar men jag är ej ens säker på detta numera, da förläggningar och mathållning blivit bättre.» S a n a t o r i e l ä k a r e n vid Sollidens s a n a t o r i u m , Ö s t e r s u n d : »Tuberkulos nedsmittning bland arbetare i skogsförläggningar h a r jag vid ett par tillfällen iakttagit (i Norrbotten). Detta är givetvis att vänta, beroende pä sammanförandet av personer från skilda håll. Däremot kan det, enligt min mening, knappast anses i väsentlig mån bero på förläggningarnas beskaffenhet icke ens de mest lyxhygieniska förläggningsförhållanden torde kunna förhindra dylika epidemier. Endast skärmbildsundersökning av de anställda före placering i dylika förläggningar kan vara effektivt förebyggande.» C e n t r a l d i s p e n s ä r l ä k a r e n vid M o h e d s s a n a t o r i u m : »I Gävleborgs län bedrives skogsbruket till största delen av storindustrin, som på ett erkännansvärt sätt har förbättrat skogsarbetarnas förläggningar och kosthåll och härigenom undanröjt de hygieniska missförhållanden, som tidigare v a n t r å d a n d e . F r å n min verksamhet vid Moheds centraldispensär erinrar jag mig endast ett enda fall, då en 'kocka', som varit anställd vid en skogsarbetareforläggning, insjuknade i knölros, men intet belägg finnes för att förläggningens beskaffenhet varit orsak till hennes insjuknande.» Centraldispensärläkaren i Borlänge: »I några fall ha under min 11-åriga verksamhet vid Kopparbergs läns landstings centraldispensär i Borlänge uppträtt små grupper av färska tuberkulos!a 1 inom skogsarbetarförläggningar, där man icke kan bortse från möjligheten av att förläggningens mindre gynnsamma hygieniska anordningar varit åtminstone öldragande orsak till sjukdomsfallen. Emellertid ha de sjuka i regel v a n t unga kockor eller unga skogsarbetare, som från en icke tuberkulos miljö kommit in i en tuberkulos. Om förläggningens beskaffenhet eller förhandenvaron av icke bekant smittsam tuberkulos varit den viktigaste orsaken till sjukdomsfallens uppt r ä d a n d e , kan icke avgöras.»

Kap. III. Hittillsvarande härbärgeslagstiftning. 1. Skogshärbärgeslagen. De synnerligen primitiva förhållanden, som ännu i början av 1900-talet karakteriserade skogsarbetarnas livsföring på arbetsplatserna i skogarna, kunde i längden ej undgå att beröras av den allmänna bostadsutvecklingen. Med hänsyn till att desamma otvivelaktigt inverkade menligt på folkhälsan i de norrländska skogsbygderna låg det nära till hands, att de otillfredsställande bostadsförhållandena, som i första hand voro bestämmande för livsföringen, skulle uppmärksammas av de norrländska läkarna. Så blev även förhållandet, i det att de dåvarande skogskojornas hälsovådliga beskaffenhet påtalades i provinsialläkarnas årsberättelser om hälsovården i norrlandslänen. Vid svenska provinsialläkarföreningens årsmöte år 1907 i Sundsvall upptogs frågan om skogskojorna till diskussion. Dr Adolf Hassler riktade därvid en skarp kritik mot de ohygieniska förhållanden, under vilka skogsarbetarna då hade att leva och arbeta, och framhöll som sin mening, att de underhaltiga bostäderna icke blott vållade de inkvarterade kroppslig och andlig skada utan även alstrade en atmosfär av slapphet och liknöjdhet för även de enklaste fordringar på sundhet och snygghet, vilken från dessa kojor spreds ut i hemmen och gjorde kommande släkten slappare och likgiltigare för hygienens krav. 1 Sedermera upptogs denna fråga på olika håll till behandling såväl ur skogsteknisk som ur social synpunkt och blev även föremål för riksdagens övervägande. Förslag om införande av lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att i vissa fall tillhandahålla tillfälliga bostäder åt arbetare, som sysselsattes i ödebygder eller glest befolkade trakter, framlades av yrkesfarekommittcn redan år 1909. I dess förslag till lag om arbetarskydd hade intagits en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att tillse, att arbetare, som under längre tid sysselsattes med arbete på så stort avstånd från ställe, där bostad kunde erhållas, att de icke skäligen kunde begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, å eller i närheten av arbetsstället ägde tillgång till lämplig plats för nattvila. Detta förslag, som i första hand tog sikte på ?-v S'fr: D*e " ? r r ! ä n d s k a skogsarbetarnas levnadsförhållanden. eningen for skogsvård i Norrland 1909: II, sid. 68. Pnin^n

Årsskrift från För-

82 skogs- och flottningsarbetarna, uteslöts emellertid i det förslag till arbetarskyddslag, som förelades 1912 års riksdag. Som motiv därför anförde föredragande departementschefen, att stadgandet, särskilt till följd av dess obestämda avfattning, syntes ägnat att framkalla tvister och svårigheter vid tillämpningen. Vidare ansågs bestämmelsen vara av så speciell art, att den ej väl läte infoga sig i en författning av så allmän och grundläggande natur som lagen om arbetarskydd. Riksdagen hade emellertid redan tidigare haft anledning att taga befattning med denna angelägenhet. I en motion (11:88) vid 1909 års riksdag hade nämligen dåvarande landshövdingen i Jämtlands län, Johan Widén, riktat statsmakternas uppmärksamhet på detta spörsmål. I motionen hemställdes efter utförlig motivering att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning såväl rörande skogsarbetarnas ställning och levnadsförhållanden i Norrland och därmed jämförliga landsdelar som ock angående nödiga åtgärder för tillgodoseende av behovet därstädes av en under sunda ekonomiska och hygieniska förhållanden levande, duglig arbetarstam ävensom om vidtagande av de åtgärder, som av denna utredning kunde föranledas. Frågan föll emellertid vid 1909 års riksdag på grund av olika beslut i kamrarna. Den upptogs dock på nytt vid 1912 års riksdag genom en motion (II: 241) av sedermera landshövdingen i Kopparbergs län Bernhard Eriksson. Denna gång vann yrkandet om utredning av denna fråga båda k a m r a r n a s bifall. I underdånig skrivelse (nr 147) till Kungl. Maj:t anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande skogsarbetarnas ställning och levnadsförhållanden i Norrland samt, i den mån det funnes önskligt, även i andra i detta avseende därmed jämförliga landsdelar och därefter vidtaga de åtgärder och, i den mån riksdagens medverkan krävdes, till riksdagen göra de framställningar, som av utredningen kunde föranledas. I fråga om motiveringen må ur riksdagens skrivelse anföras följande: »Visserligen torde de senaste åren medfört någon förbättring på ett eller annat håll, men helt visst äro de missförhållanden, som ännu kvarstå, ägnade att skapa ett tillstånd, som måste betecknas såsom både för skogsarbetarna själva olidligt och ur det allmännas synpunkt betänkligt. Främst göra sig de förefintliga missförhållandena märkbara i fråga om skogsarbetarnas bostäder, som icke på långt när motsvara rimliga anspråk, även med hänsyn tagen till, att det kan vara fråga om blott tillfälliga bostäder för en kortare tids vistelse. Men även i övrigt äro skogsarbetarnas levnadsförhållanden värda allvarlig uppmärksamhet, särskilt de svåra provianteringsförhållandena, som framtvinga en ofta synnerligen enformig kost. Uppmärksammas bör ock, att de ölägenheter, som vidlåda skogsarbetarnas liv, för övrigt även i viss mån drabba deras dragare. Om således allvarliga faror, både av hygienisk och social art, härflyta ur sakernas nuvarande tillstånd, skulle det emellertid helt visst även ur stats- och privatekonomisk synpunkt vara välbetänkt att genom förbättrade levnadsförhållanden för denna stora arbetargrupp tillförsäkra skogsbruket en högre stående, dugligare arbetarstam.

83 Dessa har antydda missförhållanden aro av den art, att en undersökning av san ma sam vid ägande av lämpliga åtgärder icke bör uppskjutas utan med det alra första igångsattas. Vad omfattningen av denna undersökning beträffar vill aäha Norr, i"1'1/!13; T 6 h U r U dG ä d a g a I a g d a missförhållandena synas främst galla Norrland det dock vore välbetänkt att låta densamma även omfatta andra i detta hanseende jämförliga landsdelar. Riksdagen vill även betona, att vid denna utredning begreppet skogsarbetare icke må fattas så snävt, att allenast de i avo,-, r nr m n , r t n ?- 0 C f h 1 , U t d r i , V n i n g a r n a d e l t a S a n d e kuggarna och körarna däri inbe?!ip„dS- D e t f °refaller riksdagen vara behövligt, att under uttrycket skogsarbetare n e r s o n i T * . * ? d < L U n d e r l i k a r t a d e förhållanden levande, delvis av samma personer rekryterade flottningsarbetarna som de med kolning sysselsatta <irjJGl3I 113.»

På grund av denna riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Maj-t kommerskollegium att verkställa den begärda utredningen, vilken utfördes av socialstyrelsen, som fr. o. m. år 1913 övertog de arbetsuppgifter, vilka tidigare åvilat kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik. Socialstyrelsens allsidiga och ingående undersökning, vars resultat såsom tidigare framhållits framlades år 1916 i publikationen »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna och Norrland» gav ett klart besked om att genomgripande reformer voro av behovet påkallade särskilt i fråga om bostadsförhållandena å de ofta avlägset från bygden belägna arbetsplatserna i skogarna. Härom anförde socialstyrelsen bl. a. följande i en sammanfattning av de genom sakkunniga ombud på ort och ställe verkställda undersökningarna: W ^ i S * b t e t r ä f f a , r d G k l a g ° m å l Ö V 6 r s k °S s a rbetarnas dåliga bostadsförhål, ™ f och enkannerligen över skogskojornas ofta bristfälliga och underhaltiga beskaffenhet, som givit närmaste anledning till förevarande utredning, torde det få anses genom densamma ådagalagt, att de ingalunda sakna berättigande. Skogskojan som sådan kan visserligen icke anses utgöra någon hälsovådlig bostad, utan synes fastmer i sina olika variationer innebära den mest praktiska lösningen av de nordsvenska odeskogarnas bostadsproblem. Men de detaljerade undersökningar, som verkställts med avseende på ett stort antal skogskojor, hava oförtvdbart givit vid handen, att, även betraktade som allenast provisoriska uppehållsrum for utearbetare och bedömda efter skogslivets egen måttstock, en ganska betydande del av de nuvarande skogskojorna måste betraktas som avgjort undermåliga och ett ännu större antal såsom i hög grad överbefolkade. Framhållas må tillika, att samma bostadshygieniska nackdelar jämväl vidlåda en stor del av de Doningsrum, uthuslokaler och fäbodar, där avverkningsarbetare pläga inkvarteras, ävensom att bostadsförhållandena delvis ställa sig än sämre vid bivattenflottnmgarna på våren, då bivackering utan tält, sovsäckar eller andra skyddsmedel i stor utsträckning äger rum på den ännu ofta frusna marken.» Ehuru på åtskilliga håll från såväl mark- som virkesägares sida ökad förståelse för betydelsen av förbättringar i fråga om skogsarbetarnas bostadsförhållanden hade visats, ansåg socialstyrelsen åtgärder från statsmakternas sida vara av behovet påkallade för att inom rimlig tid uppnå något så nar tillfredsställande förhållanden i allmänhet på detta område. Som en första åtgärd för ifrågavarande ändamål föreslogs utgivande genom sta-

84 tens försorg av en kortfattad handledning, innehållande byggnadsplaner och beskrivningar till ett antal skogsarbetarbostäder, lämpade att under olika förhållanden tjäna som mönster, jämte måhända även förslag till ordningsregler för bostädernas begagnande, en åtgärd som enhälligt hade förordats av representanter för domänstyrelsen samt arbetsgivare- och arbetarorganisationer. Med anledning av detta förslag uppdrog Kungl. Maj:t i oktober 1917 åt domänstyrelsen att i samråd med socialstyrelsen och under medverkan av lämpliga representanter för arbetsgivare och arbetare utarbeta en kortfattad handledning vid uppförande av bostäder åt arbetare sysselsatta med skogsavverknings-, flottnings- och kolningsarbete. Denna publikation, som tillkom under medverkan av den inom yrkesinspektionen år 1919 förordnade specialinspektören för tillsyn av skogsarbetarnas bostadsförhållanden, utkom av trycket år 1921 under titeln »Kortfattad handledning med ritningar och beskrivningar för uppförande å skogarna av skogsstugor, skogs- och flottningskojor m. fl. dylika bostäder». Denna åtgärd ansågs dock ej vara tillräcklig, även om den syntes vara ägnad att göra betydande nytta inom sådana kretsar, som hade intresse och förståelse för denna fråga. För att inom rimlig tid och på ett något så när tillfredsställande sätt kunna tillgodose bostadsbehovet på skogarnas arbetsplatser erfordrades även en lagstiftning, särskilt som man å de håll, där de svåraste missförhållandena vore rådande, sannolikt ej kunde påräkna rättelse utan lagstiftningens tillhjälp. Det syntes därför socialstyrelsen som om tiden vore inne att återupptaga och förverkliga det ovannämnda av yrkesfarekommittén framförda förslaget om skyddsföreskrifter på detta område. Genom proposition till 1918 års lagtima riksdag (nr 353) framlades även ett på grundval av socialstyrelsens rekommendation och däröver avgivna yttranden utarbetat förslag till lag i ämnet. Då saklig behandling av propositionen ej kunde medhinnas vid 1918 års riksdag, framlades förslaget med i sak oförändrat innehåll för 1919 års lagtima riksdag. På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 16) antogs förslaget av riksdagen med viss ändring i fråga om bestämmelserna rörande tillsynen å lagens efterlevnad. Enligt socialstyrelsens förslag, som upptogs i propositionen, skulle tillsynen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare »på sätt Konungen närmare föreskriver». Därmed åsyftades, att tillsynen åtminstone till en början lämpligen borde uppdragas åt en specialinspektör under samverkan med yrkesinspektionens befattningshavare. På grund av riksdagens beslut uppdrogs emellertid tillsynen åt Kungl. Maj :ts befallningshavande med biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal. Den första skogshärbärgeslagen eller »Lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m.», som trädde i kraft den 1 januari 1920, hade följande lydelse:

85 »1 §. Bedrives skogsavverknings- eller kolningsarbete på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, åligger det arbetsgivaren att sörja för, att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång lill sådant härbärge. Vid skogsavverkning åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för, att å eller i närheten av arbetsstället finnes tillgång till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid avverkningen. I fråga om vilka personer, som enligt denna lag äro att anse såsom arbetare och arbetsgivare, gäller vad som stadgas i 2 § av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd. 2 §.

Härbärge, varom i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med tillbörlig hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget kan förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad. Vad nu är sagt om härbärge skall äga motsvarande tillämpning beträffande stallrum, som avses i 1 §. 3 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare föreskriver, av Kungl. Maj:ts befallningshavande, som därvid åtnjuter biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal; och skola i övrigt bestämmelserna i 31, 38, 45, 49—51 och 53 §§ i lagen om arbetarskydd i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.» Enligt i december 1919 utfärdad kungörelse angående tillsynens utövande skulle länsstyrelserna vid tillsyn å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen aga åtnjuta biträde dels av en särskilt förordnad specialinspektör inom yrkesinspektionen, dels av skogsstatens befattningshavare dels ock, i den mån vederbörande skogsvårdsstyrelse därtill samtyckte, av hos skogsvårdsstyrelserna anställda befattningshavare. Med hänsyn till de synnerligen olikartade förhållanden, varunder lagen skulle komma att tillämpas, ansågs det ej lämpligt eller möjligt att i lagen intaga detaljerade föreskrifter angående tillgången till, utrymmet i och beskaffenheten i övrigt av härbärgen och stall av olika slag. Det skulle i stället ankomma på tillsynsorganen att i likhet med det sätt, varpå arbetarskyddslagens motsvarande bestämmelser vore avsedda att förverkligas, närmare utforma tillämpningen av skogshärbärgeslagens bestämmelser i förevarande avseende med anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall. Till vägledning i denna verksamhet skulle yrkesinspektionens chefsmyndighet efter samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom skogshanteringen utfärda erforderliga anvisningar, vilka ehuru närmast avsedda för tillsynsorganen i viss mån skulle bliva normgivande i allmänhet. Sådana anvisningar utfärdades av socialstyrelsen den 10 juni 1920 (nr 6 i 7—817969

86 den senare serien »Yrkesinspektionens anvisningar angående skydd mot yrkesfara»). Dessa ha sedermera utkommit i nya reviderade upplagor. Vidare meddelades anvisningar till befrämjande av hygien, ordning och trevnad i härbärgen samt råd och anvisningar rörande hästvård vid skogskörslor. Det ovanberörda av yrkesfarekommittén föreslagna stadgandet avså« att gälla härbärgerande av arbetare i allmänhet vid ödebygdsarbeten. Den första skogshärbärgeslagen omfattade emellertid endast skogsavverkningsoch kolningsarbete. Snart nog framkom krav på att utvidga skogshärbärgeslagens tillämpningsområde till även andra slag av arbete. Vid 1925 års riksdag yrkades sålunda i en motion (11:1-03) sådan komplettering, att skogshärbärgeslagen blev tillämplig jämväl vid flottledsbyggnads-, vägbyggnads- och större dikningsarbeten, som bedrevos under de i lagen angivna förhållandena. Med anledning därav beslöt riksdagen (skrivelse nr 135) på förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 20) anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning en lagstiftning likartad med den, som innefattades i skogshärbärgesoch flottledshärbärgeslagarna, kunde anses erforderlig och genomförbar beträffande vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Ifrågavarande undersökning uppdrogs åt socialstyrelsen, som med skrivelse den 19 maj 1927 till Kungl. Maj:t överlämnade en under år 1926 verkställd utredning rörande arbetarnas bostadsförhållanden m. m. vid vägbyggnads-, flottledsbyggnads- och dikningsarbeten i ödebygder och mera glest befolkade trakter. Därjämte framlades förslag till bl. a. sådan komplettering av skogshärbärgeslagen, att den skulle utsträckas att omfatta jämväl nyssnämnda slag av arbete. Genom proposition till 1931 års riksdag (nr 41) framlades förslag till sådan ändring av skogshärbärgeslagen, att dess tillämpningsområde skulle omfatta även flottledsbyggnadsarbete, vilket även blev riksdagens beslut. Socialstyrelsens förslag att inbegripa jämväl väg- och vattenavledningsarbete under lagen upptogs sålunda ej i propositionen. I stället utfärdade Kungl. Maj:t den 20 november 1931 ett cirkulär till väg- och vattenbyggnadsstyrelseii och samtliga länsstyrelser, vari bl. a. anfördes, att i samband med upprättande av arbetsplan för ödebygdsväg eller enkel byväg, avsedd att med bidrag av statsmedel komma till utförande i ödebygd i Norrland eller liknande glest befolkad trakt, undersökning skulle ske, huruvida uppförandet av särskilda härbärgen för arbetarna kunde vara av behovet påkallat. Prövades så vara förhållandet, skulle i arbetsplanen upptagas sådana anordningar för dylika härbärgen, som med hänsyn till ortens sed och årstiden för arbetenas bedrivande kunde finnas skäliga. Det skulle beträffande ödebygdsväg åligga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt beträffande annan väg av ifrågavarande slag länsstyrelsen att övervaka tillämpningen av vad sålunda för-

87 ordnats ävensom att därvid meddela de närmare föreskrifter, som kunde finnas erforderliga. I ovannämnda proposition (nr 41) till 1931 års riksdag föreslogs även överflyttande av tillsynen från länsstyrelserna till befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, vilket förslag godtogs av riksdagen. Så småningom visade sig ytterligare åtgärder för förbättrande av skogsarbetarnas bostads- och levnadsförhållanden under arbetet i skogarna erforderliga. I skrivelse den 14 december 1935 överlämnade socialstyrelsen förslag till effektivisering av skogs- och flottledsinspektionen m. m. och i motion till 1936 års riksdag (II: 186) anhölls om utredning angående möjligheterna att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden. I sitt utlåtande (nr 22) över denna motion anförde andra lagutskottet, att under senare år en förbättring av dessa förhållanden visserligen ägt rum, men att åtgärder i detta syfte det oaktat vore erforderliga, särskilt i fråga om bostädernas beskaffenhet. Socialstyrelsens förslag om en i och för sig behövlig förstärkning av inspektionens arbetskrafter vore därvid ej tillfyllest utan borde det även övervägas, om icke föreskrifter utöver de då förefintliga borde lämnas angående härbärgenas beskaffenhet. Riksdagen biföll utskottets hemställan och den i motionen föreslagna utredningen uppdrogs åt socialstyrelsen. Utredningen, i huvudsak utförd av skogs- och flottledsinspektören, vars undersökning publicerats som bilaga B till Kungl. Maj:ts proposition nr 112 till 1937 års riksdag, förelåg samma år och överlämnades av socialstyrelsen med skrivelse den 28 oktober 1936. I skrivelsen hemställdes bl. a. att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga reviderad skogshärbärgeslag i överensstämmelse med ett av styrelsen utarbetat förslag. Så skedde även genom framläggande för 1937 års riksdag av nyssnämnda proposition, vilken antogs av riksdagen. Den nya alltjämt gällande skogshärbärgeslagen, v i l k e n ' kan sagas utgöra ett naturligt led i utvecklingen på detta område och som bygger vidare på den tidigare lagda grunden, trädde i kraft den 1 juli 1937. Kortfattad redogörelse för stadgandena i nu gällande skogshärbärgeslag. Den nya lagens tillämpningsområde utvidgades att omfatta förutom skogsavverknings-, kolnings- och flottledsbyggnadsarbete även arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning samt väg- och vattenavledningsarbete. Därmed godkändes socialstyrelsens förslag, att härbargen för arbetare, som sysselsättas med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning och vilka i regel därvid äro hänvisade till att logera i skogarna under samma förhållanden som skogsarbetarna, skulle inrymmas under skogshärbärgeslagen. Förslag om lagens tillämpning beträffande väg- och vattenavledningsarbeten framlades såsom tidigare berörts redan 1927 av socialstyrelsen. De ovanberörda föreskrifter, som på

88 administrativ väg utfärdats rörande tillsyn över att härbärgen i erforlerlig utsträckning anordnades vid vägföretag, som utfördes med statsunde-stöd, syntes enligt departementschefen icke ha gjort lagbestämmelser beträffande vägarbete överflödiga. På grund därav föreslogs i propositonen (nr 112), att skogshärbärgeslagen skulle utvidgas att omfatta även vä{- och vattenavledningsarbete, ett förslag, som bifölls av riksdagen. Till vägirbete skulle härvid hänföras även brobyggnadsarbete. Den förutvarande lagens allmänt hållna föreskrifter beträffande hirbärgenas beskaffenhet bibehöllos såsom grundläggande bestämmelser aren i den nya lagen (2 §) men kompletterades i huvudsaklig övensstämnelse med socialstyrelsens förslag med mera detaljerade bestämmelser i fråga om beskaffenheten av härbärgen, som användas vintertid under lågon längre tid (3 §). Samtidigt öppnades möjligheter för lämnande av eftergift från vad sålunda föreskrevs. Intagande i lagen av bestämmelse- angående vidtagande av vissa då allmänt vedertagna betydelsefullare åtgirder skulle enligt socialstyrelsens mening vara ägnat att påskynda utvecklngen samt medföra ett underlättande av den skogliga yrkesinspektionens srbete därigenom, att åsyftade åtgärder i större omfattning än dittills >kulle komma att genomföras utan inskridande från inspektionens sida. Avar for det stora flertal arbetsgivare, som sökt ställa sig lämnade anvisnings till efterrättelse, syntes det vara ett önskemål att så skedde. I den nya lagens 3 g intogos sålunda i fråga om härbärgen, som anvmdas vintertid under någon längre tid, följande detalj föreskrifter: »a) På varje inkvarterad arbetare skall under normala förhållanden komna ett luftutrvmme av minst fem kubikmeter. b) Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga två meter i dm del av bostaden, som ej disponeras för inredning (sovplatser, skåp m. m.). c) Härbärge skall vara anordnat med trägolv. Uppföres härbärge vntertid eller å tjälad mark, skall det förses med trossbotten eller annan därmed hkardig anordning. , K1 d) Härbärge skall vara anordnat med innanfönster eller fönster med mbbla rutor på något avstånd från varandra i samma båge. e) Härbärge avsett för fyra eller flera arbetare skall vara anordnat med torkrum samt förvaringsrum, lämpligen i anslutning till förstuga. f) På lämpligt avstånd från härbärge skall finnas avträde inom skjul. Där det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger yrkesinspektimens chefsmyndighet medgiva undantag från vad i denna paragraf stadgas.» För att möjliggöra anordnande av gemensamma hushåll åtminstore vid de större förläggningar, där behov därav i första hand gjorde sig gällmde, infördes i 2 § den bestämmelsen, att härbärge, som är avsett att bebis av minst 10 arbetare, skall, där ej yrkesinspektionens chefsmyndighet fnner skäl medgiva undantag, så inredas att gemensam mathållning där läinjligen k a n anordnas. Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas under överinseende och lelning

89 av arbetarskyddsslyrelsen av skogsyrkesinspektionens befattningshavare, nu liksom tidigare med biträde av i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal. Stadgandena i 5—11 §§ ersätta i huvudsak de hänvisningar till vissa paragrafer i arbetarskyddslagen, som funnos i den första skogshärbärgeslagens 3 §. Skogshärbärgeslagens bestämmelser i dessa avseenden fingo därigenom en för ifrågavarande lag mera avpassad formulering. Genom lag den 3 juni 1938 (nr 268) erhöllo 6—8 §§ i skogshärbärgeslagen, vilka innehålla föreskrifter om skyddsombud, tvångsåtgärder, som kunna komma i fråga, samt ansvarsbestämmelser, sådan ändrad lydelse, att de kommo att överensstämma med motsvarande föreskrifter i den samma dag ändrade arbetarskyddslagen. Enligt ny bestämmelse i 7 § har vidare skogs- och flottledsinspektören tilldelats befogenhet att meddela däri omförmält förbud för arbetsgivare, som underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i lagens 1, 2 eller 3 §§. Genom stadgandet i 8 § infördes ett något förhöjt straffminimum vid underlåtenhet att ställa sig utfärdat förbud till efterrättelse. Såsom motivering till förslaget därom anfördes, att bötesbeloppet åtminstone borde vara sådant, att det förhindrade, att arbetsgivare skulle finna det fördelaktigare att bota än att efterkomma meddelat förbud.

2. Flottledshärbärgeslagen. Med anledning av tidigare omförmäld motion till 1909 års riksdag hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huruvida i flottningsstadgan eller i annan författning borde upptagas bestämmelse därom, att på ställen vid allmän flottled, där sådant vore av nöden, bostäder skulle finnas uppförda för flottningsmanskapet och i tillämpliga delar underkastade samma föreskrifter som övriga till flottled hörande byggnader. I denna riksdagens skrivelse framhölls, att de allmänna flottlederna i viss mån vore alt betrakta såsom allmänna trafikleder, varför ett reglerande ingripande från statens sida vore väl påkallat och lätt genomförbart. Vidare anfördes i skrivelsen bl. a. följande: »Vid dessa flottleder, där timret år efter år framflottas på ungefär enahanda satt, torde det med fördel låta sig göra att uppföra hyddor även av varaktigare typ på platser, där det med avseende på avståndet från bebodda orter med flera omständigheter kan anses behövligt, såsom bland annat vid forsar, där varaktigare arbeten och bevakningar måste äga rum. Sådana bostäder torde lämpligast böra uppforas av flottnings- och strömrensningsbolagen och kunde i så fall möjligen i flottningsstadgan införas dels bestämmelse härom och dels om att kostnaderna för byggnaderna finge intagas i den amorteringsplan för flottleden, som Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavandc äger att fastställa, vadan kostnaderna för desamma kunde bliva amorterade genom viss avgift per flottenhet i

90 likhet med övriga kostnader för flottledens rensning och byggande. Vid den avsyning enligt flottningsstadgan, varom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnar, innan flottleden upplåtes till allmänt bruk, torde då även dessa hus kunna och böra avsynas.» I yttranden från länsstyrelser, domänstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen över denna skrivelse tillstyrktes en lagstiftning rörande flottningsarbetarnas bostadsförhållanden. Samtidigt framhölls emellertid, att detta vore en fråga icke blott om behovet av sådana bostäder utan även om möjligheten och lämpligheten att vid flottlederna uppföra härbärgen. Möjlighet härtill kunde knappast anses föreligga i fråga om kall- och bivattendragen, där flottningsarbetet icke alltid bedrevs årligen och för varje gång endast under relativt kort tid. Härbärgena skulle där komma att användas endast ett fåtal dagar med ett eller flera års mellanrum och användningen sålunda icke stå i rimlig proportion till kostnaderna för uppförande och underhåll, vilka kostnader skulle komma att oskäligt fördyra flottningen och därmed minska virkets värde för de flottande. Annorlunda vore förhållandet beträffande de delar av huvudvattendragen, där årligen en mera avsevärd virkesmängd framflottades, och särskilt på sådana platser, där flottningsmanskap av särskilda anledningar måste vara stationerat och uppehålla sig längre tider i sträck. Vid de flesta redan befintliga flottleder syntes behovet av bostäder å dylika platser redan vara tillgodosett av resp. flottningsföreningar, då det legat i deras eget intresse att bereda möjlighet för flottningsmanskapet att dagligen kunna börja sitt arbete utan tidsförlust och att vid behov även nattetid genast kunna vara till hands. Det syntes emellertid icke vara uteslutet, att de flottande virkesägarna med hänsyn till kostnaderna för de behövliga härbärgena någonstädes kunde vara obenägna att anordna sådana i erforderlig utsträckning. Myndigheterna ansågo sig därför under vissa förutsättningar kunna tillstyrka, att uti flottningsstadgan infördes bestämmelser därom, att vid flottningssyn synemännen skulle äga att pröva, huruvida, på vad sätt och i vilken mån lämpliga bostäder borde anordnas för flottningsmanskapet och att sådana bostäder intoges i kostnadsförslag och amorteringsplan för flottleden i likhet med andra för flottningens bedrivande erforderliga och nyttiga byggnader, arbeten eller anstalter. En avsevärd mängd flottningsföreningar och trävarubolag avgåvo även yttranden i ärendet och uttalade sig i allmänhet för det ifrågasatta lagförslaget. Åtskilliga flottningsföreningar na. fl. anförde dock betänkligheter mot ett åläggande i lag för flottningsförening att uppföra byggnader av ifrågavarande slag. Därvid framhölls, att i de flesta kall- och bivattendrag flottningsarbetet i allmänhet bedrevs så att slutrensning omedelbart vidtog och fortgick oavbrutet nedefter vattendraget. Härigenom förflyttades flottningsmanskapet för varje dag avsevärda för varje år varierande sträckor beroende på virkeskvantitet, vattentillgång och andra på flottningens gång

91 inverkande faktorer och vakthållning i egentlig mening förekom endast undantagsvis vid dessa flottleder. Det ställde sig därför i allmänhet rätt svårt att vid sådana flottleder bestämma lämpliga platser för härbärgen och att uppföra sådana, särskilt som erfarenheten hade visat, att manskapet föredrog att vila på den plats, där arbetet upphörde och där det dagen därpå skulle återupptagas framför att gå längre eller kortare sträckor i oftast oländig mark. Givet vore däremot, att bostäder måste uppföras, där av en eller annan anledning, såsom vid dammar, större sjöar och enstaka forsar långt från människoboningar, manskap en längre tid stationerades. Skulle lagstiftning på detta område ske, borde den inskränkas till att avse sådana platser, där flottningsmanskap årligen stationerades. Slutligen påpekades nödvändigheten av att en sådan lagstiftning för att bliva effektiv borde kompletteras med föreskrifter, som medgåve expropriationsrätt till sådana markområden, som erfordrades för ifrågavarande härbärgen. De sakkunniga, som tillkallades att inom justitiedepartementet biträda med utarbetande av förslag till ny lagstiftning om flottning m. m., föreslogo även i sitt den 14 december 1916 avgivna betänkande vissa föreskrifter avsedda att trygga flottningsarbetarnas behov av bostäder vid de allmänna flottlederna. Genom förutnämnda förslag till skogshärbärgeslag, som år 1917 framlades av socialstyrelsen, avsåg man att reglera bostadsförhållandena icke blott för skogsavverknings- och kolningsarbetare utan jämväl för flottningsarbetarna. Häremot framställdes emellertid erinringar från en del av de hörda myndigheterna. Beträffande de skäl, som därvid åberopades och som föranledde departementschefen att ej upptaga stadganden angående härbärgen för flottningsarbetarna i skogshärbärgeslagen, hänvisas till den allmänna motiveringen till utredningens lagförslag (sid. 104). Med hänsyn till det nära sambandet mellan härbärgen för flottningsarbetare och andra flottledsbyggnader kunde det enligt uttalande av departementschefen måhända ha synts riktigare att intaga bestämmelser angående flottningsarbetarnas bostadsförhållanden i lagarna angående flottleder och flottning. Att så icke skedde berodde på att man samtidigt ville reglera nämnda förhållanden vid de enskilda flottleder, som ännu funnos här och var i landet. På grund därav framlades för 1919 års riksdag proposition (nr 304) med förslag till »lag om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna», vanligen benämnd flottledshärbärgeslagen. Lagen utfärdades den 19 juni 1919 och trädde i kraft den 1 januari 1920. Kortfattad redogörelse för innehållet i flottledshärbärgeslagen. Skyldigheten att sörja för att bostäder för arbetarna finnas anordnade vid de allmänna flottlederna åligger enligt 1 § flottningsföreningarna. Enligt lag om flottning i allmän flottled skola de, som i annat fall än i 3 § sägs låta flottgods löst framflyta i sådan flottled (allmän flottning), utgöra en flottnings-

förening, som har att för de flottandes räkning ombesörja den allmänna flottningen, handhava och vidmakthålla flottleden och dess tillhörigheter m. m. Det har därför ansetts naturligt att flottningsföreningarna jämväl skola ha att svara för anordnande av härbärgen för arbetarna vid de allmänna flottlederna. Det förekommer visserligen i viss utsträckning, att flottningsföreningarna uppdraga åt ackordstagare att ulföra flottningsarbetet efter viss sträcka av flottleden. Dessa ackordstagare anses emellertid icke såsom arbetsgivare i förevarande avseende. Beträffande de enskilda flottlederna finnas inga speciella lagstadganden rörande flottningen, utan rättsförhållandena därvidlag regleras vanligen sjenom enskilda överenskommelser med strand- och andra rättsägare. Skyldigheten att vid dessa flottleder sörja för uppförande av härbärgen åligger den som där innehar flottningsrätten. Skyldighet att anordna bostäder inträder, då de lokala förhållandena äro sådana att husrum åt arbetarna ej kan anskaffas på annat håll i närheten av flottleden. Därvid gäller den inskränkningen, att bostäder skola finnas tillgängliga på sådana platser invid flottleden, där arbetarna uppehålla sig åtminstone vissa tider varje år flottning bedrives eller där mera stadigvarande behov av natthärbärge yppas. I detta sammanhang anföres i propositionen (nr 304) följande: »Det torde rimligtvis icke kunna ifrågasättas, att när man icke på förhand något så när kan beräkna, å vilka platser arbetarna komma att uppehålla sig under natten, ålägga flottningsförening att ändock uppföra härbärgen. Härför skulle, såsom ock anmärkts, erfordras att man utefter leden på korta avstånd från varandra anlade ett helt system av härbärgen. Sådant kan dock redan av ekonomiska skäl icke påfordras, enär kostnaden för flottningen därigenom kommc att så fördyras, att den bleve helt omöjliggjord. Om det alltså icke kan åläggas de flottande att sörja för att härbärgen finnas tillgängliga för arbetarna å varje plats och för varje gång, uppehåll i arbetet sker för nattvila, kan dock icke förbises, att i många fall, även vid de mindre lederna, viss del av flottningsarbetet bedrives på sådant sätt, att arbetarna årligen, under den tid flottning pågår, komma att uppehålla sig å samma plats flera dagar i sträck eller eljest mera stadigvarande. Så är t. ex. fallet vid dammar och forsar, där varaktigare arbeten och bevakningar årligen äga rum. Vid dylika arbetsplatser torde arbetarna äga berättigad fordran att natthärbärgen hållas tillgängliga för dem, även om kostnaden för flottningen därigenom kommc att fördyras för de flottande.» Med hänsyn till de olikartade förhållanden, som råda vid skilda flottleder, har man i denna lag liksom i den första skogshärbärgeslagen endast i allmänna ordalag angivit de fordringar, som skola ställas på ifrågavarande härbärgen. Vid bedömande av ett härbärges beskaffenhet skall hänsyn tagas till yrkets behov, ortens förhållanden samt den tid, varunder detsamma kan förväntas komma till användning. Avgörandet huruvida och varest härbärgen skola anordnas vid allmän flottled, tillkommer icke tillsynsmyndigheten — länsstyrelsen — utan skola

93 enligt lagens 3 § sådana ärenden handläggas av vattendomstol på sätt angående prövning av vattenmål är stadgat i vattenlagen. Ärenden, som avse härbärgen för flottningsarbetare vid allmän flottled, komma enligt denna bestämmelse att handläggas dels såsom underställningsmål, då fråga är om inrättande av ny flottled eller större omreglering av redan befintlig, dels såsom ansökningsmål då flottningsförening godvilligt vill själv anordna dylika härbärgen och slutligen såsom stämningsmål, då vederbörande tillsynsmyndighet vid vattendomstolen påyrkar åläggande för flottningsförening att sörja för uppförande av härbärgen. För att angiva huru i sistnämnda fall skall förfaras, har i lagens 3 § intagits föreskrift om att sådan talan skall behandlas på sätt föreskrivits i 6 kap. 17 § vattenlagen. Vid inrättande av ny flottled åligger det de synemän, som ha att verkställa undersökning för företagets planläggning, att även förebringa utredning om huruvida tillhandahållande av särskilda byggnader för flottningsarbetarnas inkvarterande befinnes vara av behovet påkallat samt i sådant fall varest sådana byggnader böra uppföras och huru desamma med hänsyn till yrkets behov och ortens förhållanden böra anordnas. Genom nu gällande vattenlag ha härbärgen för flottningsarbetare likställts med och inordnats bland de anläggningar, som anses erforderliga för flottleds inrättande, samt möjlighet givits att även mot strandägares bestridande erhålla markområden för uppförande av sådana byggnader. Strandägare äro sålunda skyldiga att mot ersättning upplåta erforderliga tomtområden. Dessa behöva dock icke upplåtas med äganderätt utan endast under ett slags servitutsrätt. Tidigare har icke ens expropriation ansetts kunna medgivas. Enär härbärgena numera hänföras till flottledsanläggningarna gäller angående underhåll av desamma, vad i lagen om flottning i allmän flottled stadgas om underhåll av byggnader och anläggningar i allmän flottled. Det åligger alltså flottningsförening att vederbörligen underhålla härbärgen och om den härutinnan låter försummelse komma sig till last, blir den underkastad bestämmelserna i 75 § flottningslagen. Enligt detta stadgande ankommer det på länsstyrelsen att pröva, under vilka villkor flottning vidare må tillåtas. Även 72 § i flottningslagen är enligt 3 § andra stycket flottledshärbärgeslagen tillämplig i fråga om underhållet och länsstyrelse är sålunda berättigad att, om så erfordras, genast låta avhjälpa konstaterade brister på flottningsförenings bekostnad. De befogenheter, som i fråga om anordnande av härbärgen vid allmänna flottleder tillagts vattendomstolen, tillkomma vid enskilda flottleder länsstyrelserna. Om vid sådan flottled flottningsrättsinnehavaren underlåter att ställa sig till efterrättelse i lagen lämnade föreskrifter, äger länsstyrelse enligt lagens 4 § att, när så prövas nödigt, vid vite förbjuda honom, sedan han blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid vidare bedriva flottning i leden utan att ha vidtagit av länsstyrelsen vid förbudets meddelande an-

94 givna åtgärder. Detta stadgande äger dock icke tillämpning å staten tillhörig enskild flottled, utan skall beträffande dylik frågan anmälas till domänstyrelsen, som har att antingen vidtaga den påfordrade åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens prövning. Tillsynen å efterlevnaden av flottledshärbärgeslagen utövas av länsstyrelserna, som därvid åtnjuta biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal.

1945 års skogshärbärgesutrednings förslag

Förslag till Lag o m tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. (Skogsförläggningslag.) 1 §• 1 mom. Bedrives skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning, skogsvårds-, kolnings-, väg-, vattenavlednings-, flottnings-, flottledsbyggnads- eller flottläggningsarbete på sådant avstånd från ställe, där möjlighet till inkvartering finnes, att det icke skäligen kan påfordras, att arbetstagarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, åligger det arbetsgivaren att sörja för att bostad finnes att tillgå å eller i närheten av arbetsstället. 2 mom. Är arbetsplats belägen på sådant avstånd från bostad, att arbetstagarna icke lämpligen kunna intaga middagsmålet i bostaden och det med hänsyn till övriga omständigheter kan anses påkallat, åligger det arbetsgivaren att under den kallare årstiden tillhandahålla raststuga. 3 mom. Vid skogsavverknings-, kolnings-, väg-, vattenavlednings- och flottledsbyggnadsarbete åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för att å eller i närheten av arbetsstället tillgång finnes till stallrum för de hästar, som användas vid arbetet. 2 §. I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Såsom arbetsgivare anses i fråga om flottningsarbete i allmän flottled flottningsförening och i enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten. 3 §.

Föreskrifterna i denna lag äga tillämpning jämväl i fråga om i bebyggd ort belägen byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål,

96 eller uthusbyggnad, som icke stadigvarande användes såsom stall, och som tages i bruk för inkvartering av arbetstagare eller inhysande av hästar vid i denna lag avsedda arbeten. Bostädernas anordnande.

4 81 mom. Bostad, som i denna lag avses, skall erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld och fukt samt goda möjligheter till vila ävensom i övrigt med tillbörlig hänsyn tagen till yrkets behov samt den tid och de förhållanden, under vilka bostaden kan förväntas komma lill användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad. 2 mom. Där inkvartering erfordras endast för en eller annan natl på samma plats, må under den varmare årstiden arbetstagarna härbärgeras i tält. 5 §• I fråga om bostad, som i denna lag avses och som användes under någon längre tid, skall av arbetsgivare särskilt iakttagas: a) På varje inkvarterad person skall under normala förhållanden komma ett utrymme av minst sju kubikmeter. b) Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga två meter. Användas sängar ovanför varandra, må rumshöjden ej understiga 2-35 meter. c) Bostaden skall vara försedd med erforderliga förvaringsutrymmen för livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter. 6 §. I fråga om bostad, som i denna lag avses och som användes under den kallare årsliden, skall av arbetsgivare särskilt iakttagas: a) Väggar och innertak skola vara av sådan konstruktion och i övrigt så anordnade, att tillfredsställande varmboning erhålles. Golvet skall vara isolerat med trossbotten eller därmed likvärdig anordning. b) Fönsterna skola vara anordnade såsom innanfönster eller med dubbla rutor på tillräckligt avstånd ifrån varandra. c) Bostad skall vara försedd med förstuga eller dubbla ytterdörrar. d) Bostad skall kunna på tillfredsställande sätt ventileras. e) I eller invid bostad, avsedd för fyra eller flera arbetstagare, skall finnas varmbonat torkrum av tillräcklig storlek och försett med tillfredsställande ventilationsanordningar. Bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats skall vara försedd med torkrum av tillräcklig storlek.

97 8 §. Bostad för åtta eller flera arbetstagare avsedd att användas vid skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning, kolnings-, väg-, flottledsbyggnads- eller flottläggningsarbete eller arbete vid skiljeställe i flottled skall, där ej arbetarskyddsstyrelsen finner skäl medgiva undantag, vara försedd med kök och avskilt utrymme för kocka samt, om bostaden är avsedd för flera än tolv arbetslagare, matrum, som må kombineras med köket, ävensom i övrigt vara så inredd, att gemensam mathållning där lämpligen kan anordnas. 9 §. I bostad avsedd att användas vid i 8 § omnämnda arbeten och som icke är anordnad för gemensam mathållning, må i varje rum ej inkvarteras flera än åtta arbetstagare. Är bostaden anordnad för gemensam mathållning, må i varje rum ej inkvarteras flera än tolv arbetstagare. 10 §. Om dugligt dricksvatten ej finnes att tillgå inom skäligt avstånd från bostad eller stall, åligger det arbetsgivaren att draga försorg om anskaffande av dricksvatten. 11 8. På lämpligt avstånd från bostad skall finnas avträde. Skogsstallens anordnande. 12 §. 1 mom. Vad i 4 §, 1 mom. stadgas om bostad skall äga motsvarande til 1lämpning beträffande stallrum, som avses i 1 §, 3 mom. 2 mom. Avståndet mellan spiltgolv och innertak må ej understiga 2-2 meter. 3 mom. I fråga om stallrum, som användes under den kallare årstiden, skall därjämte av arbetsgivare särskilt iakttagas: a) Stall avsett för flera än tre hästar skall vara uppdelat på två eller flera rum. b) Stall skall vara anordnat med innanfönster eller fönster med dubbla rutor på tillräckligt avstånd från varandra. c) Stallrum skall kunna på tillfredsställande sätt ventileras. d) Vid stall skall finnas foderbod. Särskilda stadganden. 13 §. Har skogsyrkesinspektör beträffande viss bostad eller visst stall lämnat anvisning enligt denna lag om förbättringsåtgärder, som avse byggnadernas

98 användning under den kallare årstiden och upplåtes bostaden eller stallet för användning under sådan tid, är ägaren skyldig att underrätta brukaren om anvisade åtgärder, i den mån desamma ej kommit till utförande. 14 §. Tillverkare av monteringsfärdiga byggnader avsedda att användas såsom bostäder eller stall vid i denna lag avsedda arbeten skola tillse, att byggnaderna vid leverans äro anordnade i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag samt att monteringsbeskrivning medföljer. 15 §. Där det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva undantag från vad i 5, 6, 7, 9 och 12 g§ stadgas. Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar medgiva undantag, som ovan och i 8 § sägs. Framställning om undantag må även göras muntligen. 16 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar. Tillsyn å lagens efterlevnad. 17 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens befattningshavare. 18 §. Den, som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag, skall, närhelst han så påfordrar, äga tillträde till bostad och skogsstall, som äro underkastade hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva anledning. Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande. 19 §. Å arbetsställe, som i denna lag avses, bör bland arbetstagarna utses skyddsombud. Val av sådant ombud förrättas av arbetstagarna eller på framställning av dem av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena det påkalla, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att organisation, som ovan sägs, utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare å visst arbetsställe ävensom meddela de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tilllika utses enligt andra stycket. Om val av skyddsombud skall underrättelse lämnas arbetsgivaren samt skogsyrkesinspektör. Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Skyddsombud har att framföra arbetstagarnas önskemål rörande de tillfälliga bostädernas och stallens beskaffenhet samt rörande anordnande av nya sådana. Ombuden böra jämväl verka för främjande av goda levnadsförhållanden inom bostäderna samt söka vinna arbetstagarnas medverkan därtill. Skyddsombud, som finner att viss åtgärd i fråga om bostadsbehovets tillgodoseende bör vidtagas, har alt hos arbetsgivaren eller den, som å arbetsstället företräder honom, göra framställning därom. Den, som från skyddsombud mottagit sådan hänvändelse, har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av skyddsombud gjord framställning icke inom skälig lid beaktats, äger ombudet påkalla skogsyrkesinspektörs ingripande. Skyddsombud äger att inom sitt verksamhetsområde närvara vid tillsynsorgans förrättning och då så finnes påkallat deltaga i undersökning, som av tillsynsorgan eller arbetsgivare verkställes i avseende å arbetstagarnas bostads- och levnadsförhållanden å visst arbetsställe. Vid inspektion skall inspektionsförrättaren om möjligt bereda skyddsombud tillfälle att närvara vid förrättningen. Tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillställa skyddsombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som avlåtits rörande bostad och stall vid arbetsstället. 20 §. 1 mom. Underlåter annan arbetsgivare än flottningsförening att ställa sig till eflerrällelse föreskrifterna i 1 §, 4 §, 1 mom., 5—12 §§, äger skogsyrkesinspektör, när så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss anvisad åtgärd eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt skälig tid använda viss bostad eller visst skogsstall eller bedriva visst arbete utan att hava vidtagit av skogsyrkesinspektör vid förbudets meddelande angivna åtgärder. 2 mom. Innan föreläggande eller förbud, som ovan sagts, meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren. 3 mom. Är i fall, då arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse foreskrifterna i 1 §, 1 och 3 mom. 4 §, 1 mom., 5, 6 och 12 §§ synnerlig

100 olägenhet för handen, må skogsyrkesinspektör, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela förbud, som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och gälla tillsvidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande. 4 mom. Är i fall, som i 1 mom. avses, fråga om åtgärd beträffande bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektör att meddela förbud jämväl mot upplåtande av sådana byggnader för inkvartering av arbetstagare eller inhysande av hästar utan atl med bostaden eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd. 5 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör förordna om åtgärd, som avses i denna paragraf. 6 mom. över föreläggande eller förbud, som meddelats av skogsyrkesinspektör, må klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom fjorton dagar från den dag, klaganden därav erhållit del. Vid förbudets meddelande skall givas till känna, vad vid förande av sådan klagan skall iakttagas. 21 §. 1 mom. Underlåter flottningsförening att ställa sig till efterrättelse av skogsyrkesinspektör lämnad anvisning beträffande uppförande av bostad för" flottningsarbetare, äger arbetarskyddsstyrelsen mot föreningen föra talan vid vattendomstol och skall sådan talan behandlas i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen stadgas beträffande där omförmäld talan. 2 mom. Underlåter flottningsförening att ställa sig till efterrättelse av skogsyrkesinspektör lämnad anvisning beträffande underhåll av bostad för flottningsarbetare, äger skogsyrkesinspektör därom göra anmälan till länsstyrelsen och skall beträffande länsstyrelses handhavande av sådan anmälan gälla, vad i lagen om flottning i allmän flottled stadgas angående underhåll av skyddsbyggnader. 22 §. Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i denna lag är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Föreskrifterna i 20 § skola icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten, utan skall i avseende å sådan verksamhet gälla följande bestämmelser: Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anledning av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa ärendet Konungens prövning.

101 Ansvarsbestämmelser m. m. 23 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande, som meddelats med stöd av 20 §, 1, 3 och 5 mom., straffes med dagsböter, dock ej under tio, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av 20 §, 4 mom. 24 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. 25 §. över beslut av arbetarskyddsstyrelsen i fråga, som omförmäles i denna lag, må klagan föras genom besvär hos Konungen i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den , från och med vilken dag skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr 286) samt lagen den 19 juni 1919 (nr 428) om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna upphöra att gälla. Med avseende å bostad, som avses i denna lag och som uppförts före lagens ikraftträdande, skall under en tid av två år från nyssnämnda tidpunkt ej på grund av vad i 8 § föreskrivits påfordras, att bostaden skall anordnas för gemensam mathållning i annat fall, än där densamma är avsedd för 10 eller flera arbetstagare. Föreskrifterna i 8 § angående kök och matrum samt i 9 § skola ej heller under sagda tid äga tillämpning beträffande vid lagens ikraftträdande uppförd bostad. Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 7 § skogshärbärgeslagen, skall såvitt angår tid efter ikraftträdandet av denna lag anses hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i denna lag.

8— 817969

Förslag till Kungörelse angående skyldighet för länsstyrelse att underrätta arbetarskyddsstyrelsens skogsavdelning om förordnande av förrättningsman vid syneförrättning rörande inrättande av allmän flottled. Kungl. Maj:t har med tillämpning av 10 kap., 4 §, tredje stycket vattenlagen funnit gott förordna som följer. Det åligger länsstyrelse att, sedan förrättningsman till handläggande av syneförrättning rörande inrättande av allmän flottled förordnats, om förordnandet omedelbart underrätta arbetarskyddsstyrelsens skogsavdelning, som har att uppdraga åt befattningshavare vid skogsyrkesinspektionen att närvara vid förrättningen och därunder avgiva utlåtande rörande anordnande av bostäder för flottningsarbetarnas härbärgerande vid flottleden. Denna kungörelse träder i kraft den

Allmän motivering. Den lagstiftning rörande skogs- och flottningsarbetarnas tillfälliga bostäder, som trädde i kraft den 1 juni 1920, har enligt uttalanden från såväl arbetsgivare- som arbetarhåll varit av stor betydelse såväl för de därav berörda arbetstagarna och för folkhälsan i skogsbygderna som för skogshanteringen i allmänhet. Såsom tidigare framhållits har tack vare denna lagstiftning och det samarbete, som på detta område kommit till stånd mellan den skogliga yrkesinspektionen samt arbetsgivare och arbetstagare inom skogshanteringen, en avsevärd förbättring i fråga om bostads- och levnadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna successivt ägt rum från tiden före den första skogshärbärgeslagens tillkomst och fram till våra dagar. Förbättringen har tagit sig uttryck icke blott däri, alt skogsförläggningar numera tillhandahållas i större omfattning än förr, utan även i en högre byggnadsstandard. Det har vidare konstaterats, att denna förbättring huvudsakligen ägt r u m inom storskogsbruket. Av orsaker, för vilka i del I av utredningens betänkande närmare redogjorts, har bondeskogsbruket icke förmått hålla jämna steg med de större arbetsgivarna i fråga om förbättrande av bostadsförhållandena på arbetsplatserna. Utredningens i del I avgivna förslag taga därför sikte på att genom åtgärder av olika slag söka möjliggöra för bondeskogsbruket att tillhandahålla sina skogsarbetare tillfälliga bostäder av i stort sett samma standard som den inom storskogsbruket gängse. Utvecklingen på ifrågavarande område har under det senaste årtiondet under inflytande av den allmänna bostadsutvecklingen gått snabbt framåt och uppfattningen om de krav, som skogs- och flottningsarbetarnas tillfälliga bostäder böra motsvara, är numera en annan än tidigare. En bidragande orsak till att högre fordringar nu ställas på dessa bostäder är även det förhållandet, att de gemensamma skogsarbetarhushållen numera vunnit en betydande utbredning. Detta ur både arbetar- och arbetsgivaresynpunkt glädjande förhållande, vilket medfört en betydelsefull förbättring av levnadsförhållandena på arbetsplatserna, har nödvändiggjort vissa anordningar i fråga om bostäderna och deras inredning, som tidigare ej varit aktuella. Vid granskning av de materiella bestämmelserna i nu gällande lagstiftning på ifrågavarande område mot bakgrunden av nuvarande bostadsför-

104 hållanden på arbetsplatserna i skogarna och vid flottlederna har utredningen kunnat konstatera, att utvecklingen i viktiga hänseenden gått utöver den standard, som kan anses motsvaras av gällande föreskrifter. Ä andra sidan har också kunnat konstateras, att på många håll en betydande eftersläpning jämfört med denna standard fortfarande är rådande. Utredningen har med ledning av de gångna årens erfarenheter ansett sig böra föreslå sådana ändringar i och tillägg till gällande bestämmelser, att dessa komma att motsvara tidens krav i fråga om skogs- och flottningsarbetarnas bostäder utan att gränsen för skäliga kostnader överskrides. Härigenom skulle också enligt utredningens uppfattning utvecklingen påskyndas i fråga om den del av bostadsbeståndet i skogarna, som icke motsvarar den standard, som numera kan anses vedertagen. De föreslagna ändringarna i och tilläggen till gällande föreskrifter äro enligt utredningens mening även ägnade att underlätta skogsyrkesinspektionens arbete på att åstadkomma hygieniskt tillfredsställande och i övrigt tidsenliga bostadsförhållanden på arbetsplatserna i skogarna. Vad särskilt gäller lagstiftningen angående bostäder för flottningsarbetare må framhållas, att den nu gällande lagen om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna trädde i kraft 1 januari 1920 och därefter ej undergått några förändringar. Med hänsyn till den ovannämnda utvecklingen har utredningen funnit angeläget, att bestämmelserna rörande dessa bostäder omarbetas och bringas i större överensstämmelse med nu rådande förhållanden och framkomna önskemål. Vid övervägande av frågan huru lagstiftningen på ifrågavarande område borde utformas har utredningen ansett sig böra föreslå, att den hittillsvarande uppdelningen på två lagar avseende skogsavverknings- och därmed jämställda arbeten å ena samt flottningsarbete å andra sidan slopas och att bestämmelserna sammanföras i en gemensam lag. Med hänsyn härtill har utredningen ansett, att en helt ny lag i ämnet bör utfärdas. Beträffande detta spörsmål vill utredningen här erinra om följande. 1 det förslag till lagstiftning på ifrågavarande område, som av socialstyrelsen överlämnades till Kungl. Maj:t år 1917, utgick styrelsen ifrån att den då föreslagna lagen skulle omfatta alla de arbeten, vid vilka föreskrifter om bostadsbehovets tillgodoseende ansågos erforderliga. Denna uppfattning delades emellertid ej av statsmakterna. Såsom skäl för att stadganden angående härbärgen för flottningsarbetare ej upptogos i den första skogshärbärgeslagen åberopades av chefen för civildepartementet i statsrådet den 22 mars 1918 bl. a.: »Vidare torde starka skäl tala för att av de kategorier, som enligt förslaget beröras av den ifrågasatta lagen, icke medtaga flottningsarbetarna, utan låta dessas bostadsförhållanden, beträffande vilka förslag till lagbestämmelser framlagts i det år 1916 avgivna betänkandet med förslag till ny flottningslagstiftmng, regleras i samband med nämnda lagstiftning. De förhållanden, under vilka flottningsarbetarna utöva sitt vrke, äro nämligen, såsom från några håll betonats, så egenartade, att ett inpassande av lagbestämmelser om deras bostadsförhållanden i en

lagstiftning, som avser jämväl andra arbetsområden, knappast låter sig med fördel genomföra.» I förslaget till ny flottningslagstiftning hade intagits vissa bestämmelser, som berörde anordnandet av bostäder åt flottningsarbetarna. Enligt dessa bestämmelser skulle det ankomma på vattendomstol att pröva och avgöra frågor om uppförande av sådana bostäder, såväl vid ny flottleds inrättande som i fråga om redan befintliga flottleder, i första fallet ex officio och i senare fallet efter ansökning eller efter stämning. Vidare tillades vattendomstolen befogenhet att förplikta vederbörande strandägare att upplåta erforderliga områden för de bostäder, som kunde bliva beslutade till uppförande. Förslaget innehöll emellertid ej något stadgande, som pålade flottningsförening skyldighet att sörja för att dylika bostäder anordnades utefter flottleden, ej heller några föreskrifter om under vilka förutsättningar eller å vilka platser uppförandet av bostäder borde åläggas flottningsförening. För att avhjälpa denna brist framlades proposition (nr 304/1919) med förslag till lag om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna. I propositionen anförde departementschefen bl. a. att det möjligen kunnat synas riktigast, att i de nya lagförslagen angående flottled och flottning helt och hållet inrymma erforderliga bestämmelser rörande reglerandet av flottningsarbetarnas bostadsförhållanden. Att så icke skett hade emellertid haft sin tillräckliga förklaring i behovet av att samtidigt söka reglera motsvarande förhållanden vid de enskilda flottleder, som ännu funnes kvar här och var i landet och i fråga om vilka ensartade förhållanden rörande arbetarnas levnadsomständigheter förelåge som beträffande de allmänna flottlederna. De erfarenheter, som vunnits under den tid flottledshärbärgeslagen varit gällande, ha emellertid givit vid handen, att de skäl, som tidigare åberopats för att skyldigheten att hålla bostäder vid flottningsarbeten icke skulle kunna samordnas med motsvarande skyldighet inom andra arbetsområden, numera ej göra sig gällande med samma styrka. Den allmänna uppfattningen synes numera vara den, att även flottningsarbetarna böra äga tillgång till natthärbärge på skäligt avstånd från plats, där arbetet för dagen avslutas. Skogsyrkesinspektionen har även vid sitt arbete för tillgodoseende av bostadsbehovet vid flottlederna utgått från denna ståndpunkt. I bivattendragen har man därför sökt alt i mån av behov få flottningsstugor anordnade på i medeltal varje halvmil, vilket innebär, att arbetarna i regel ej skola behöva gå längre än 2-5 km, för att kunna erhålla nattlogi. Det betydande antal flottledsstugor, som numera finnes vid bivattendragen — se tab. 3 — bär även vittne om att flottningsföreningarna funnit det skäligt att i bivattendragen anordna bostäder i större omfattning än tidigare. Av tabellen framgår även, att nyssnämnda program numera är på god väg att bliva allmänt genomfört. I tabellen har emellertid medräknats även de

106 bostäder för skogsarbetare, som äro så belägna, att de utnyttjas jämväl av flottningsarbetarna. I detta sammanhang må även beaktas, att flertalet stugor vid biflottleder visserligen på grund av den korta flottningssäsongen bebos av flottningsarbetare endast under tämligen kort tid varje år men att å andra sidan dessa stugor i regel komma till användning under en lång följd av år. Vidare användas ofta samma bostäder vid såväl flottnings- som skogsarbete. Av redogörelsen i kap. II sid. 44 o. f. framgår, att ett betydande antal bostäder för skogsarbetare — i regel vinterbonade och i övrigt anordnade i enlighet med de föreskrifter, som gälla för förläggningar, som användas vintertid under någon längre tid — årligen tagas i bruk vid flottningsarbete. Detta gäller särskilt i de enskilda flottlederna, där bostadsbeståndet i sin helhet ofta utgöres av förläggningar för skogsarbetare. Å andra sidan är det kanske ännu vanligare, att bostäder, uppförda för flottningsarbetarnas härbärgerande under flottningstiden, användas även vid avverknings- m. fl. arbeten. Nu anförda förhållanden utgöra enligt utredningens uppfattning motiv för ett sammanförande i en lag av bestämmelserna om tillfälliga bostäder för skogs- och flottningsarbetare. Utredningen har vidare funnit, att det även ur praktiska synpunkter är lämpligt, att ifrågavarande stadganden sammanföras i en lag. Utredningen, som även upptagit ifrågavarande lagstiftnings formella bestämmelser till granskning, har föreslagit, att bestämmelserna om tillsynen i fråga om de tillfälliga bostäderna för flottningsarbetarna böra ändras så att de komma att överensstämma med vad som i detta avseende gäller för skogsarbetarnas bostäder. Om detta förslag godtages, skulle tillsynen å förläasninaslasstiftningens efterlevnad i sin helhet komma att utövas av befattningshavare vid skogsyrkesinspektionen under överinseende och ledning av arbetarskyddsstyrelsen, vilket även synes tala för att de båda nuvarande lagarna sammanslås till en lag. Såsom närmare beröres i motiveringen till 17 § har tillsynen över de båda nu gällande härbärgeslagarna i praktiken utövats på i stort sett enahanda sätt. Länsstyrelsernas befattning med tillsynen å flottledshärbärgeslagens efterlevnad under den tid, som gått sedan lagen trädde i kraft, synes väsentligen ha varit av formell natur. Utredningens förslag innebär därför i själva verket ej annat än stadfästandet av en redan bestående ordning. Framhållas må även att socialstyrelsen redan år 1927 i en skrivelse till Kungl. Maj:t föreslog, att tillsynen å efterlevnaden av även flottledshärbärgeslagen borde överflyttas från länsstyrelserna till skogs- och flottledsinspektionen. Angående underhåll av bostäder för flottningsarbetare gäller enligt 3 § flottledshärbärgeslagen vad om underhåll av skyddsbyggnader är stadgat i lagen om flottning i allmän flottled. I denna lag (75 och 72 §§) ha länsstyrelserna tillagts vissa befogenheter gentemot de flottande, när det gäller

107 fullgörandet av underhållsskyldigheten. Dessa befogenheter synas emellertid ej ha behövt tagas i anspråk. Utredningen har dock velat bibehålla möjligheterna till tvångsåtgärder, om sådana skulle behövas för att förmå en tredskande flottningsförening att fullgöra sin skyldighet att underhålla de för flottningsarbetarnas behov uppförda bostäderna. Stadgandet i 3 g andra stycket flottledshärbärgeslagen har därför föreslagits kvarstå och intagits i 21 g, 2 mom. (se härom motiveringen till sistnämnda paragraf). I fråga om enskild flottled har utredningen däremot föreslagit, att den enligt 4 g flottledshärbärgeslagen länsstyrelserna tillkommande befogenheten att meddela förbud mot flottning överflyttas till skogsyrkesinspektör. Som ovan nämnts tillkommer vattendomstolen viss prövningsrätt, när det gäller anordnandet av bostäder vid de allmänna flottlederna och strandägarna kunna åläggas alt mot ersättning upplåta erforderliga tomtområden på de platser, där sådana bostäder böra uppföras. Varken denna tvångsrätt gentemot strandägarna eller tillsynsmyndighetens möjlighet att instämma flottningsförening till vattendomstolen med yrkande om åläggande att sörja för uppförande av bostäder synes ha behövt lagas i bruk. Utredningen har emellertid även härvidlag ansett, att nuvarande möjligheter till tvångsförfarande böra bibehållas och har därför ej föreslagit några ändringar i vattenlagens bestämmelser (se motiveringen till 21 g). Vad beträffar vattendomstolens befattning med anordnandet av bostäder för flottningsarbetare i samband med inrättandet av allmän flottled har utredningen ansett, att skogsyrkesinspektionen bör beredas tillfälle att medverka vid den syneförrältning, som enligt vattenlagen skall föregå beslut härom. Härigenom skulle skogsyrkesinspektionens erfarenhet och sakkunskap i fråga om behovet och anordnandet av sådana bostäder kunna utnyttjas. Utredningen har därför uppgjort förslag till kungörelse av innehåll, att länsstyrelse jämlikt bestämmelserna i 10 kap. 4 g nyssnämnda lag skall underrätta arbetarskyddsstyrelsen om när syneförrättning skall äga rum och om vem som förordnats till förrättningsman. Enligt utredningens förslag har sålunda någon ändring icke ifrågasatts beträffande vattendomstolens befattning med flottningsarbetarnas bostäder jämlikt vattenlagen och ej heller beträffande länsstyrelsernas befogenheter enligt lagen om flottning i allmän flottled. Utredningen har emellertid icke ansett detta innebära några vägande skäl mot den föreslagna sammanslagningen av bestämmelserna om bostäder för skogs- och flottningsarbetare eller mot förslaget om länsstyrelsernas frigörande från tillsynen i fråga om bostäder vid flottningsarbete. Ej heller det förhållandet att länsstyrelserna enligt lagen om flottning i allmän flottled utöva tillsyn å sådan flottleds skötsel och underhåll samt över flottningsförenings verksamhet synes utredningen utgöra hinder för att arbetarbostäderna undantagas från denna tillsyn. Beträffande frågan om lagbestämmelsernas närmare utformning anförde

socialstyrelsen i sin skrivelse den 28 oktober 1936 med förslag till reviderad skogshärbärgeslag bl. a. följande: »Med kännedom om de betydande, i olika sedvänjor och bruk bottnande olikheter, som i fråga om bostädernas anordnande och inredning råda inom landets olika delar, och med hänsyn till de givetvis olikartade fordringar, som måste ställas på bostäder avsedda för sommar- och vinterbruk, på härbärgen för avverkningsarbetare och enkla vaktstugor för 1 å 2 kolningsarbetare m. m., torde med fog kunna ifrågasättas, om det ens är möjligt att i lagen intaga tillfredsställande detaljerade föreskrifter angående tillgången till, utrymmet i och beskaffenheten i övrigt av de olika slag av härbärgen, som förekomma. Med största sannolikhet skulle en lag med detaljerade minimifordringar icke hava visat sig ändamålsenlig i detta fall. Härtill kommer den olägenhet, som en lag med minimifordringar alltid medför därigenom, att den så att säga fastlåser utvecklingen vid den i lagen angivna minimistandarden. Man torde nämligen knappast kunna förvänta, att arbetsgivarna i gemen, för vilka tillgodoseendet av här ifrågavarande bostadsbehov medför icke obetydliga kostnader, skulle i större omfattning vidtaga åtgärder utöver dem, som innefattades i en dylik lag.» I yttrande den 7 mars 1929 till riksdagens andra lagutskott anförde socialstyrelsen rörande frågan i vad mån bl. a. skogshärbärgeslagen visat sig fylla det med densamma avsedda syftet följande: »Den erfarenhet, som under den hittillsvarande giltighetstiden vunnits rörande denna lagstiftnings verkningar, torde berättiga till det omdömet, att lagstiftningen i fråga och särskilt huvudbestämmelserna däri angående tillhandahållande av och anordnande av härbärgen samt skogsstall i det stora hela visat sig väl motsvara de anspråk, som skäligen kunna ställas på en dylik lagstiftning. Det torde sålunda ha visat sig lyckligt, att man avstått från att i lagarna intaga mera detaljerade föreskrifter om huru härbärgen och skogsstall skola byggas och inredas samt angående deras beskaffenhet i övrigt utan nöjt sig med ett allmänt angivande av de fordringar, som härbärgen och stall skola uppfylla. Denna läggning av lagstiftningen har möjliggjort för tillsynsorganen att utforma dess tillämpning med hänsynstagande till i varje fall förefintligt behov och med anpassning efter i olika landsändar gängse tradition och sedvänjor. Lagstiftningen har härigenom, samtidigt som den bildat ett fast underlag för tillsynsverksamheten, blivit ett smidigt medel för genomförande av det med lagstiftningen avsedda syftet.» I sin nyss åberopade skrivelse den 28 oktober 1936 framhöll styrelsen vidare, att skogsarbetarnas intressen i förevarande avseende även framdeles torde bättre tillgodoses genom då gällande anordning, som möjliggjorde en smidig lagtillämpning och hänsynstagande till förhållandena i varje särskilt fall. Samtidigt gav styrelsen uttryck för den uppfattningen, att den sålunda förordade anordningen att i lagen huvudsakligen inrymma mera allmängiltiga sladganden, icke borde utgöra hinder för att därjämte i lagen lämna vissa viktigare konkreta föreskrifter, som under vissa förhållanden skulle särskilt iakttagas. I enlighet med socialstyrelsens förslag kom nu gällande skogshärbärgeslag att innehålla dels — liksom tidigare — vissa allmänna stadganden om skyldigheten att anordna härbärge och om härbärges beskaffenhet (1 och

109 2 §g) och dels nya föreskrifter om vad som särskilt skall iakttagas beträffande bostäder, som användas vintertid under någon längre tid (3 g). Skogsyrkesinspektionens erfarenheter med avseende å utformningen av skogshärbärgeslagen ha varit goda. Den allmänna formuleringen i de grundläggande paragraferna i skogshärbärgeslagen och flottledshärbärgeslagen har lämnat möjlighet öppen att anpassa fordringarna på bostäderna efter rådande förhållanden. Samtidigt ha bestämmelserna om minimikrav i fråga om vissa förhållanden av väsentlig betydelse varit inspektionsorganen till god hjälp i deras arbete. Utredningen har i sitt förslag till skogsförläggningslag bibehållit en allmän formulering i de grundläggande paragraferna om skyldighet att anordna bostäder och om dessas beskaffenhet (1 och 4 gg). Bestämmelsen i 2 g, andra stycket, skogshärbärgeslagen om skyldighet i vissa fall att anordna bostad för gemensam mathållning har dock intagits i en särskild paragraf och kompletterats med vissa speciella föreskrifter. De bestämmelser, som närmast motsvara de konkreta föreskrifterna i skogshärbärgeslagens 3 g, ha föreslagits uppdelade på två paragrafer, angivande vad som särskilt skall iakttagas i fråga om tillfälliga bostäder, som användas dels under någon längre tid (5 g), dels ock under den kallare årstiden (6 g). I fråga om skogsstallen har utredningen föreslagit vissa särskilda föreskrifter, vilka sammanförts i en paragraf (12 g). Även i övrigt har utredningen i förslaget intagit vissa stadganden, som sakna motsvarighet i gällande lagar, t. ex. skyldighet för arbetsgivare att i vissa fall tillhandahålla raststuga (1 g, 2 mom.) och att i vissa fall draga försorg om anskaffande av dricksvatten (10 g). Utredningen har ansett, att liksom fallet är i skogshärbärgeslagen möjligheter böra finnas att, där det i visst fall finnes av särskilda "skäl påkallat, medgiva undantag från de föreslagna särskilda bestämmelserna. Av praktiska skäl har stadgande härom intagils i en särskild paragraf (15 g) utom i fråga om undantag från skyldigheten att anordna bostad för gemensam mathållning, som ansetts böra omnämnas i samma paragraf, som behandlar skyldigheten i fråga (8 g). Medicinalstyrelsen har i sin å sid. 77 o. f. återgivna skrivelse rörande förekomsten av tuberkulos bland skogsarbetare ansett, att dr Håkanssons framställning (se sid. 71) ej bör föranleda någon åtgärd i fråga om de tillfälliga bostädernas anordnande och inredning. Samtidigt har styrelsen framlagt vissa förslag, vilka emellertid avse åtgärder av sådan natur, att de falla utom ramen för utredningens uppdrag. På grund därav har utredningen icke ansett sig böra upptaga desamma till behandling men vill dock förorda, att dessa ur arbetarskyddssynpunkt betydelsefulla förslag beaktas i annat sammanhang. Under de trettio år, som nu förflutit, sedan skogs- och flottledshärbärgeslagarna trädde i kraft och den skogliga yrkesinspektionen inrättades,

110 har såsom förut framhållits en förhållandevis snabb utveckling till det bättre ägt r u m ej blott i fråga om bostadsbeståndet i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende utan även i fråga om levnadsförhållandena i förläggningarna. Det är utredningens förhoppning, att de förslag, som nu framläggas, skola verksamt bidraga till att ytterligare påskynda denna utveckling. Den bostadsstandard, som kommit till uttryck i utredningens förslag, utgör givetvis ej något slutmål för utvecklingen på detta område. Utredningen förutsätter därför, att det såsom hittills skall vara en uppgift för skogsyrkesinspektionen att med stöd av de föreslagna lagbestämmelserna genom fortsatt propagandaverksamhet söka åstadkomma förläggningar, som med hänsyn till tidens krav samt å skilda håll rådande förhållanden kunna skapa förutsättningar för en sund och trivsam livsföring på arbetsplatserna och därmed genom att göra vistelsen i skogarna mera tilldragande även bidraga till att underlätta skogsarbetarkårens rekrytering. Utredningen räknar även med, att en högre bostadsstandard, som möjliggör en livsföring mera likvärdig med andra arbetargruppers, skall i sin mån bidraga till en önskvärd höjning av skogsarbetarkårens sociala ställning och anseende.

Speciell motivering. Lagens rubrik. Benämningen »härbärge», som förekommit i här ifrågavarande lagar alltsedan deras tillkomst, har icke vunnit burskap såsom beteckning för tillfällig bostad för skogs- och flottningsarbetare. Det synes icke heller vara att förvänta, att detta uttryck framdeles skall komma att bliva allmänt vedertaget. Med hänsyn därtill och då enligt utredningens förslag till lagstiftning på ifrågavarande område lagen skall gälla för bostäder av myckel skiftande typ och storlek — från tält och enkla kolarekojor till skogarnas storförläggningar och de ofta flerrummiga, i vissa fall i två våningar uppförda bostäderna vid skiljeställen och flottläggningsplatser — har utredningen i sitt lagförslag använt uttrycket »tillfällig bostad» i stället för »härbärge». I anslutning därtill och då i utredningens lagförslag bestämmelserna angående skogs- och flottningsarbetarnas bostäder sammanförts till en gemensam lag, har utredningen såsom officiell rubrik på sitt lagförslag föreslagit »Lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsm. fl. arbeten». Då det synts utredningen önskvärt att därjämte skapas ett mera populärt namn på lagen, har inom parentes i rubriken tillagts benämningen »Skogsförläggningslag».

Ill Lagens tillämpningsområde m. m. 1 gFörsta momentet i denna paragraf innehåller liksom 1 g i de nuvarande skogs- och flottledshärbärgeslagarna det grundläggande stadgandet om skyldighet för arbetsgivare att under vissa förhållanden och vid vissa i paragrafen närmare angivna arbeten sörja för att förläggning finnes att tillgå å eller i närheten av arbetsstället. Utredningen har övervägt, huruvida icke i lagen borde föreskrivas skyldighet för arbetsgivare att, då arbetarna till följd av arbetsplatsens belägenhet kunna bo i bygden, där sörja för inkvartering av sådana arbetare, vilka icke kunna bo i sina hem. Så sker i regel redan för närvarande enligt gängse praxis och utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att något behov av lagstiftning i detta avseende icke kan anses föreligga. Vad härbärgeslagstiftningens tillämpningsområde beträffar framgår av historiken i kap. III, att detta för skogshärbärgeslagens vidkommande vid olika tillfällen utökats. 1931 års riksdag beslöt sålunda tillämpningsområdets utsträckande till att omfatta flottledsbyggnadsarbete och vid 1937 års riksdag beslöts, att lagen skulle äga tillämpning även å arbete med försågning av virke i direkt samband ined skogsavverkning samt väg- och vattenavledningsarbete. Enligt utredningens uppfattning ha emellertid de senare årens erfarenheter givit vid handen, att även skogsvårdsarbete och flottläggningsarbete böra innefattas i lagens tillämpningsområde. Skogsvårdsarbete bör här fattas i vidsträckt bemärkelse. Dit bör sålunda hänföras icke blott egentligt skogsvårdsarbete, såsom hyggesrensning, kulturarbeten, röjnings- och stämplingsarbete m. m. utan även exempelvis skogsindelningsarbeten. Nämnda arbeten bedrivas ofta under sådana förhållanden, att inkvartering i tillfälliga bostäder blir erforderlig. Oftast torde det på skogarna befintliga bostadsbeståndet vara tillräckligt även för inkvarteringsbehovet vid skogsvårdsarbeten men det förekommer dock ej sällan, i synnerhet vid kartläggnings- och taxeringsarbeten, att det därmed sysselsatta manskapet får logera under synnerligen primitiva former eller tillryggalägga avsevärda sträckor morgon och afton för alt söka sig nattkvarter. Vid ifrågavarande arbeten, som i regel bedrivas under den varmare årstiden, synes i många fall tältförläggning utgöra en ändamålsenlig lösning av härbärgeringsproblemet. Arbete med flottläggning av virke bedrives företrädesvis utanför älvmynningarna i de nordligaste länen. Vanligen har varje större trävarubolag i övre Norrland sin egen fiottläggningsplats, där arbetet pågår under sommaren och hösten. Betydande manskapsstyrkor sysselsättas årligen med arbete av detta slag och flertalet arbetstagare inkvarteras därvid i baracker, i regel flerrummiga. I vissa fall förhyra arbetsgivarna för detta ändamål bostadshus i närbelägen bygd. Gemensamma hushåll med kockor före-

112 komma i regel, varför en hel del av ifrågavarande baracker äro försedda med kök och ofta även med särskilda matrum. Många av nyssnämnda baracker och bostadshus äro av den beskaffenhet, att de bereda arbetstagarna tillfredsställande bostads- och levnadsförhållanden, medan andra i dessa avseenden lämna en del övrigt att önska. Framhållas må, att större krav böra ställas på dessa i närheten av industrierna belägna förläggningar, där arbetstagarna bo under flera månader i sträck, än på sådana, som vanligen anordnas efter flottlederna för flottningsarbetarnas inkvartering. De äro sålunda närmast att jämföra med bostäderna vid flottledernas skiljeställen. Enligt vad utredningen inhämtat har skogsyrkesinspektionen betraktat flottläggningsarbete som ett slags flottningsarbete och därför genom inspektioner och åtgärder i övrigt verkat för åstadkommande av ändamålsenliga förläggningar även vid dessa arbetsplatser. Emellertid är den nu gällande flottledshärbärgeslagen tillämplig endast å bostäder vid flottleder, allmänna och enskilda. Det kan därför göras gällande, att då ifrågavarande förläggningar ej tillhöra flottlederna, de ej heller oinfattas av flottledshärbärgeslagen. Någon tvekan om alt de böra falla under dess tillämpningsområde synes emellertid ej böra råda, då ifrågavarande arbete bedrives under praktiskt taget enahanda förhållanden som vid skiljeställena. Några invändningar ha ej heller gjorts mot den tillsyn över dessa bostäder, som sålunda har utövats av skogsyrkesinspektionen. Då utredningen sålunda föreslagit, att skogsförläggningslagen skall avse även skogsvårds- och flottläggningsarbete, skulle, om förslaget vinner statsmakternas gillande, lagen komma att gälla praktiskt taget alla arbeten inom skogshanteringen. Med hänsyn därtill kan det synas ligga nära till hands att tillmötesgå av Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet i skrivelse den 27 augusti 1935 framfört önskemål, att ifrågavarande lagstiftning borde omfatta allt arbete, som bedrives utanför bygd, där bostad finnes att tillgå. Erinras må jämväl om, att förslag därom framförts av yrkesfarekommittén redan år 1909 — se sid. 86 — och även varit föremål för riksdagens behandling, varvid detsamma ej ansetts böra genomföras. I denna fråga delar utredningen den uppfattning, som framförts av departementschefen i proposition nr 112 till 1937 års riksdag, att arbetsgivarna visserligen i princip böra vara skyldiga att sörja för iordningställande av lämpliga härbärgen åt arbetarna vid alla arbeten, som bedrivas på avlägset belägna arbetsplatser, men att man, innan sådan skyldighet föreskrives i lag, måste tillse, huruvida en lagstiftning av sådant innehåll låter sig med beaktande av praktiska synpunkter genomföra. Utredningen har funnit, att ett stadgande av ovannämnda innebörd skulle medföra, att lagen komme att äga tillämpning exempelvis i fråga om myrslåtterarbete, anläggnings-, linje- och järnvägsarbeten, som bedrivas i ödebygder eller glest befolkade trakter. Då emellertid enligt utredningens uppfattning skogsförläggningslagen i första hand bör avse arbeten inom skogshanteringen, har

113 utredningen ansett lämpligast, att den nuvarande anordningen med uppräkning av de olika arbeten, å vilka lagen äger tillämpning, bibehålies. Såsom en följd av utredningens förslag att sammanslå de nuvarande skogs- och flottledshärbärgeslagarna till en gemensam lag har även flottningsarbete intagits i 1 g av utredningens förslag till skogsförläggningslag. Detta innebär en utvidgad skyldighet för flottningsföreningar och flottningsrättsinnehavare att tillhandahålla bostäder vid flottlederna. I nu gällande flottledshärbärgeslag stadgas nämligen i fråga om omfattningen av dessas skyldighet att tillhandahålla bostäder vid flottled att, såsom redan framhållits i kap. III sid. 92, härbärgen skola finnas tillgängliga för arbetarna å sådana platser invid flottleden, där påräknas kan, att de komma att uppehålla sig åtminstone vissa tider varje år flottning bedrives eller där eljest mera stadigvarande behov av natthärbärge yppas. Utredningen har emellertid redan i den allmänna motiveringen (sid. 105) givit uttryck för den uppfattningen, att även flottningsarbetarna böra äga tillgång till natthärbärge på skäligt avstånd från plats, där arbetet för dagen avslutas. Denna uppfattning synes numera i stort sett delas av arbetsgivarna, vilka efter flottledshärbärgeslagens ikraftträdande låtit anordna ett betydande antal bostäder vid flottlederna i första hand vid bivattendrag men även vid huvudflottleder (se sid. 44). Efterlevnaden av stadgandet i lagförslagets 1 g synes därför numera ej komma att medföra några nämnvärda svårigheter för flottningens vidkommande, särskilt som tält under vissa förhållanden anses böra kunna godtagas såsom bostad för arbetare sysselsatta med slutrensningsarbete. I anslutning till vad som inledningsvis anförts i motiveringen till lagens rubrik föreslår utredningen vidare, att formuleringen i nuvarande skogshärbärgeslag »ställe, där bostad finnes att tillgå» ersattes med uttrycket »ställe, där möjlighet till inkvartering finnes». Sistnämnda formulering är även att föredraga framför uttrycket »bebyggd ort» i flottledshärbärgeslagen. Utredningen har haft under övervägande att i lagen närmare precisera det avstånd mellan ställe, där möjlighet till inkvartering finnes, och arbetsplats, vid vilket skyldighet att tillhandahålla tillfällig bostad inträder. Enligt hittills tillämpad praxis har i allmänhet ett avstånd av 2-5 ä 3 k m vintertid ansetts medföra sådan skyldighet, om arbetstagarna måste färdas till fots eller på skidor. Numera har i vissa arbets- och löneavtal inom skogshanteringen träffats överenskommelse om gångvägsersättning till arbetstagarna, då avståndet räknat efter kortaste färdväg från den av arbetsgivaren anvisade bostaden överstiger 3 km. Ersättning utgår enligt följande grunder: Färdsätt

gång och korning cykling

%-tilIägg vid en färdväg i km av 3—6 6—8 8—10

5 2-n

10 5

15 7-5

114 Bestämmelsen om halv ersättning vid cykling gäller endast sommararbeten. Med arbetsplats avses vid körningsarbete avverkningstrakter, basvägar och avläggsplatser. Dessa bestämmelser om gångvägsersättning äro ej avsedda att tillämpas under normala förhållanden vintertid. I sådana fall anses det ändamålsenligt, att förläggningar anordnas, då avståndet från bebyggd ort till arbetsplats uppgår till ca 3 km. Emellertid förekommer det fall, t. ex. vid avverkning av en stämplingspost på ett långt och smalt skogsskifte, att en del av stämplingen, som kanske avverkas på en eller annan vecka, ligger på längre avstånd från förläggningen än 3 km. Då det måste anses orimligt att för denna korta tid bygga särskild bostad, har det ansetts erforderligt att genom gångvägsersättning kompensera arbetstagarna för den tid, som åtgår för tillryggaläggande av den något längre gångvägen. Vidare är denna överenskommelse avsedd att tillämpas vid arbeten, som pågå kortare tid under sommaren. Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande avstånd icke bör fixeras i lagen. Den vägsträcka till och från arbetsplatsen, som arbetarna skäligen kunna tillryggalägga, måste nämligen komma att variera under olika årstider, på grund av terrängförhållanden och förefintligheten av vägar. Utredningen anser därför, att det framdeles liksom hittills bör överlämnas åt tillsynsorganen att, då så erfordras, från fall till fall träffa avgörande, huruvida skyldighet för arbetsgivare att anordna tillfällig bostad föreligger. I 2 mom. har intagits en bestämmelse om att arbetsgivare under vissa förhållanden skall tillhandahålla s. k. raststuga. Ehuru såsom tidigare framhållits gemensamma skogsarbetarhushåll numera talrikt förekomma, varigenom arbetarna kunna komma till dukat bord, inträffar det ofta, att de ej k u n n a intaga middagsmålet i bostaden. Orsaken därtill är, att avståndet mellan arbetsplatsen och den tillfälliga bostaden ibland är så stort, att det blir för långt att under middagsrasten färdas fram och tillbaka. Detsamma blir ofta förhållandet, då arbetarna bo i sina hem. I den mån de bo i förläggning och själva ombestyra matlagningen, är det ännu svårare att hinna besöka bostaden under middagsrasterna. För att undanröja de ölägenheter, som göra sig gällande, om arbetarna i sådana fall skulle vara hänvisade att som förr »vila middag» vid en eld i skogen, erfordras raststugor, som böra vara lätt transportabla. Det är nämligen såsom utredningen framhållit i första delen av sitt betänkande ur folkhälsans synpunkt av stor betydelse, att skogsarbetarna vid kyla och dåligt väder beredas möjlighet att intaga sitt middagsmål inomhus och att därstädes värma medförd mat och koka kaffe. Det nyssnämnda sättet att vila middag vid en eld i skogen medför givetvis risk för ohälsa, då stark kyla råder, särskilt som arbetarna vanligen komma svettiga och våta från arbetet. Vidare har det vid undersökningar utförda av Föreningen Värmlands Skogsarbets-

115 studier framgått, att tillgång till raststuga är ägnad att förbättra arbetseffeklen. Tack vare raststugor kunna nämligen arbetarna komina i åtnjutande av bättre vila under rasterna, vilket gynnsamt inverkar på deras kondition och arbetsförmåga. Frågan om tillhandahållande av raststugor på arbetsplatserna har undei senare år blivit alltmera uppmärksammad och ett antal typer av sådana stugor ha även kommit i marknaden. Behovet av raststugor framhölls av yrkesinspektionens chefsmyndighet redan i dess »Anvisningar nr 6/1938 angående härbärgen m. m.», i vilken publikation å sid. 15 framhålles följande: »Om avståndet mellan bostad och arbetsplats är så stort, att arbetarna icke kunna intaga middagsmålet i bostaden, bör vintertid, där det av omständigheterna anses påkallat, en s. k. raststuga anordnas på arbetsplatsen. Dylik raststuga bör vara lätt flyttbar och försedd med eldstad.» Sedermera har frågan upptagits vid avtalsförhandlingar mellan skogshanteringens arbetsgivare och arbetstagare, varvid man enats om följande protokollsanteckning: »Där väglängden överstiger 3 km från bostaden till arbetsplatsen och där det i sådant fall förekommer, att körare eller huggare intager middagsmålet på arbetsplatsen, bör vilkoja uppföras.» Sedan man numera sålunda allmänt kommit till insikt om att raststugorna äro av stort värde ej blott för att förebygga ohälsa utan även ur produktionssynpunkt och då raststugor numera äro vanliga på arbetsplatserna i skogarna, synes tiden vara inne att i lagen intaga ett stadgande därom i syfte att därigenom få raststugor allmänt införda på arbetsplatser, där behov av sådana förefinnes. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att ett stadgande om raststuga bör avfattas i allmänna ordalag såsom skett i lagförslaget, och att det sålunda bör överlämnas åt tillsynsorganen att i tveksamma fall laga ställning till huruvida skyldighet att tillhandahålla sådan skall anses föreligga. Till ledning härvid böra i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar angivas vissa normer. Utredningen anser sålunda att vid ställningstagandet hänsyn bör tagas främst till avståndet mellan arbetsplats och bostad men även till arbetets varaktighet och det antal man, som därvid sysselsättas. Ovannämnda avstånd — 3 km — är i längsta laget. En sådan föreskrift skulle medföra, att arbetstagarna även vintertid i många fall komme att såsom hittills intaga middagsmålet vid en öppen eld i skogen. I de fall, då de föredraga att åka skidor till bostaden, tager förflyttningen fram och tillbaka så lång tid av middagsrasten i anspråk, att den tid, som blir över till vila, blir för kort särskilt för huggarna. Vidare torde böra undantagas kortvariga arbeten, pågående endast en eller annan vecka vintertid. Det förutsattes därvid, att arbetstagarna i sådana fall intaga middagsmålet i bosta-

116 den, då kylan är besvärande eller vädret är dåligt. Med sådana kortvariga arbeten böra likställas avverkningar, som visserligen pågå under längre tid men vid vilka behov av raststugor ej förefinnes annat än under kortare tid. För att skyldighet att tillhandahålla raststuga skall inträda böra vid arbetsplatsen vidare sysselsättas åtminstone 3—4 man. Slutligen synes skyldigheten böra begränsas till sådana arbetsplatser, där arbetstagarna själva anse raststuga erforderlig. Då såväl arbetsplats som bostad äro belägna vid vinterplogad landsväg, händer det t. ex. ej sällan, att arbetstagarna föredraga att åka cykel till bostaden framför att vila i skogen. I 3 mom. har slutligen intagits den föreskrift angående skyldighet för arbetsgivare att tillhandahålla skogsstall, som nu återfinnes i skogshärbärgeslagens 1 g, andra stycket. Enär vid skogskolning hästar användas såväl vid inkörning av kolved som vid utkörning av kol har utredningen föreslagit sådan komplettering härvidlag, att ifrågavarande skyldighet, som enligt skogshärbärgeslagen gäller i fråga om skogsavverknings-, väg-, vattenavlednings- och flottledsbyggnadsarbete, kommer att gälla jämväl i fråga om kolningsarbete. 2 g. Definitionerna å begreppen arbetsgivare och arbetare ha samma lydelse som i nu gällande skogshärbärgeslag med det undantaget att uttrycket arbetare här liksom i lagtexten i övrigt utbytts mot det numera i sådan text vedertagna uttrycket arbetstagare. Dessa definitioner ha därjämte föreslagits intagna under en särskild paragraf. I nu gällande skogshärbärgeslag har skyldigheten att tillhandahålla härbärgen ålagts arbetsgivaren. Enligt flottledshärbärgeslagen åvilar denna skyldighet i fråga om allmän flottled flottningsföreningen och i fråga om enskild flottled flottningsrättsinnehavaren. I fråga om flottningsarbete kan det ibland inträffa, såväl i allmän som i enskild flottled, att virke framflottas av annan än flottningsförening resp. flottningsrättsinnehavare. Sålunda förekommer understundom separatflottning i allmän flottled, varvid flottningsarbetet omhänderhaves av virkesägaren och ej av flottningsföreningen. I enskild flotlled tillåtas likaledes andra virkesägare än flottningsrättsinnehavaren att efter avtal med denne nyttja leden för flottning. I dessa fall åligger det emellertid icke den flottande utan flottningsförening resp. flottningsrättsinnehavare att svara för arbetstagarnas inkvartering. Vad de enskilda flottlederna beträffar framgår detta av följande uttalande av chefen för justitiedepartementet i proposition nr 304/1919 med förslag till nu gällande flottledshärbärgeslag: »Vad åter angår de enskilda flottlederna finnas som bekant rörande flottningen däri inga speciella lagstadgandcn, utan rättsförhållandena härvid regleras vanligen genom enskilda överenskommelser med strandägare och andra rättsägare. Dessa flottleder hava i allmänhet tillkommit på det sätt, att någon virkesköpare eller skogsägare genom avtal med strand- och vattenägarna förvärvat uteslutande

117 rätt för sig att begagna vattendraget för flottning och att han därefter på nödtorftigt sätt flottbargjort detsamma. Allmänheten är sålunda förhindrad att flotta i sådana leder, och i allmänhet är det innehavaren av den enskilda flottleden, som ensam flottar därstädes. Understundom tillåtas dock andra virkesköpare efter avtal med ledens ägare att mot avgift nyttja vattendraget för flottning, och när så är fallet hirer den flottande, vilken vanligtvis då själv ombesörjer sin egen flottning, vara att betrakta som arbetsgivare i förhållande till flottningsarbetarna. Det kunde därför tyckas, som om skyldigheten att sörja för härbärgens förefintlighet borde i dylika fall åläggas den flottande och ej ledens ägare. För nämnda flottande torde det emellertid möta stora svårigheter att fullgöra en sådan skyldighet. Ofta begagna de flottleden kanske blott ett enda år och ej heller gives dem något lagligt medel att tvinga strandägare att till dem upplåta de markområden, som erfordras för bostaders uppförande. Däremot har innehavaren av den enskilda flottleden ofta uti de rörande flottningsrätten med strandägarne slutna avtal förbehållit sig rätt att få beträda och nyttja strandområdet, i den mån sådant finnes nödigt för flottningens behöriga ombesörjande. Och även om sådant förbehåll icke alltid skett, torde den, som för längre tid förvärvat flottningsrätten, hava större möjligheter att genom avtal förvärva erforderlig mark än den som blott någon kort tid flottar i leden. Jag har alltså funnit det vara riktigast, att i fråga om enskild flottled skyldigheten att sörja för härbärgens uppförande ålägges ensamt den, som där innehar flottningsrätten.» Den i detta uttalande anförda motiveringen måste anses tillämplig även i fråga om separatflottning i allmän flottled. I föreliggande förslag till gemensam lagstiftning angående bostäder för skogs- och flottningsarbetare har utredningen av praktiska skäl givit lagförslaget den formen, att skyldigheten att tillhandahålla bostäder på eller i närheten av arbetsplatserna ålägges arbetsgivaren. I sak innebär detta ingen nyhet. Det har emellertid till följd härav visat sig erforderligt att i lagförslaget intaga den förklaringen, att såsom arbetsgivare i lagens mening anses i fråga om allmän flottled flottningsförening och i fråga om enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten. 3 g. I de nu gällande lagarna har icke definierats vad som förstås med ställe där bostad finnes att tillgå (skogshärbärgeslagen) samt bebyggd ort (flottledshärbärgeslagen). Detta har medfört osäkerhet, huruvida lagarna äro tillämpliga på t. ex. ödegårdar, bagarstugor eller andra liknande byggnader i bygden, i vilka skogs- och flottnings- m. fl. arbetare pläga inkvarteras. Skogsyrkesinspektionen har i detta avseende tolkat lagarna så, alt de äro tillämpliga på dessa och liknande slag av tillfälliga bostäder i bygden. Sålunda ha från lagarnas tillämpning undantagits endast sådana rum i befolkningens fasta bostäder, som upplåtas till inkvartering av skogs- och flottningsarbetare. För dessa bostäder gäller i stället hälsovårdsstadgan. Då det ansetts behövligt, att det klart framgår av lagtexten, att även i" bebyggd ort belägna byggnader, som ovan nämnts, inbegripas under lagbestämmelserna, har ett stadgande med detta innehåll föreslagits i 3 g. 9—817909

118 I anslutning härtill har utredningen föreslagit, att även sådana uthusbyggnader, som icke stadigvarande användas såsom stall, men som tagas i bruk för inhysande av hästar vid 1 g, 3 mom. omförmälda arbeten, skola omfattas av lagens föreskrifter angående skogsstall. Bestämmelser om bostädernas anordnande m. m. 4 g. Första momentet i 4 g, som angiver vissa grundläggande fordringar, som tillfälliga bostäder skola motsvara, har i huvudsak samma innehåll, som 2 §, första stycket, i nu gällande skogshärbärgeslag. Bland dessa grundläggande fordringar nämnas i första hand kraven på tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld och fukt samt goda möjligheter till vila. Utrymmet i en bostad är självfallet av avgörande betydelse för dess ändamålsenlighet och för livsföringen i densamma. Ett ofta återkommande klagomål mot de gamla skogskojorna var även, att utrymmet var otillräckligt. I nu gällande skogshärbärgeslag ha därför intagits särskilda stadganKten beträffande utrymme och takhöjd i härbärgen, som användas vintertid under någon längre tid och utredningen har vid utformandet av sitt föreliggande förslag följt samma linje med en allmänt hållen grundläggande föreskrift kompletterad med särskilda föreskrifter. Till dessa senare återkommer utredningen i samband med motiveringen till 5—9 gg. En primär fordran är givetvis även att en bostad är på tillfredsställande sätt värmeisolerad. På bostäder, vilka äro avsedda enbart för användande sommartid, ställas givetvis lägre fordringar i detta avseende än på sådana, som skola användas under den kallare årstiden. I förstnämnda fall torde väggar, golv och innertak av t. ex. enkla späntade bräder mången gång vara tillfyllest. Bostäder tillhörande den senare kategorien böra däremot varmbonas på i stort sett samma sätt som vanliga bostadshus. Utredningen har därför i 6 g föreslagit särskilda föreskrifter i detta avseende rörande tillfälliga bostäder, som användas under den kallare årstiden. Enligt utredningens mening bör ordet »nederbörd» utbytas mot ordet »fukt», vilket bättre synes täcka det begrepp, varom här är fråga. En tillfällig bostad bör erbjuda tillfredsställande skydd icke endast mot sådan fukt, som förorsakas av nederbörd utan bör även vara så anordnad, att t. ex. fuktbildning genom kondensering såvitt möjligt undvikes. Det har nämligen visat sig, att större typer av monteringsfärdiga bostäder genom eldstadens placering vid ena kortväggen besväras av fukt genom kondensering på de längst bort från eldstaden belägna väggytorna. Bland de grundläggande bestämmelserna bör även intagas en föreskrift om att tillfällig bostad skall erbjuda goda möjligheter till vila. Skogs- och flottningsarbeten medföra nämligen i regel sådana fysiska påfrestningar för sina utövare, att det måste anses vara av synnerlig vikt, att de i bostäderna

119 erbjudas möjligheter till god vila. I de förläggningar, där sovplatserna äro anordnade i form av för två personer gemensamma sängar oftast i två våningar, kan nyssnämnda önskemål icke anses vara tillgodosett på fullt tillfredsställande sätt. Ännu mindre äro möjligheterna att komma i åtnjutande av ostörd vila och sömn, då sovplatserna, såsom i vissa fall ännu förekommer, utgöras av för flera, vanligen 3—5 personer, gemensamma britsar utan avbalkning mellan de olika sovplatserna. Numera anses tvåmanssängar ej motsvara tidens krav på hygien och det är särskilt de yngre arbetarna, som uppställa kravet på egen sovplats, helt skild från arbetskamraternas. Framhållas må även, att, bortsett från andra med de gemensamma sovplatserna förenade hygieniska olägenheter, risken att bliva smittad av t. ex. en förkyld sängkamrat är betydande. Denna synpunkt har även framförts i svaren på den rundfråga, medicinalstyrelsen på utredningens begäran tillställt förste provinsialläkarna och centraldispensärerna i Nordsverige (se sid. 71 o. f.). Med hänsyn till ovan berörda olägenheter har skogsyrkesinspektionen under en följd av år propagerat för införande av enmanssängar i de tillfälliga bostäderna. Många arbetsgivare inom storskogsbruket samt vissa flottningsföreningar ha även numera övergått till att anordna sovplatserna i form av enmanssängar ofta utrustade med fjädrande kedjebottnar. Även det stora antal SAK-stugor, som med anledning av bränslekrisen anskaffades för inkvartering av med huggningsarbete sysselsatta arbetare från andra yrken, äro såsom framgår av utredningens betänkande, del I, utrustade med enmanssängar. Invändningar kunna med fog ej göras mot kravet, att i bostäder, som användas under längre tid, varje arbetare beredes tillgång till egen säng. Under vissa förhållanden särskilt i fråga om bostäder, som användas endast mycket kort tid, synes emellertid de gemensamma britsarna kunna godtagas under förutsättning, att de så avdelas i sovplatser, att utrymmet för varje man blir tillräckligt. Utredningen anser därför, att lagen icke bör innehålla detaljbestämmelser om sovplatsernas utformning utan endast ett stadgande med den här föreslagna allmänna formuleringen. Härigenom lämnas möjlighet för inspektionsorganen att tillämpa bestämmelsen med anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall. Utredningen förutsätter, att direktiv om sovplatsernas storlek m. m. som hittills lämnas i chefsmyndighetens anvisningar. I detta sammanhang vill utredningen förorda, att sängarna göras något större än som angives i nu gällande anvisningar. Enligt dessa bör sovplats ha en längd av minst 1-85 m och en bredd, när den är avsedd för en person, av minst 0-65 m. Dessa invändiga mått böra enligt utredningens åsikt ökas till 1-90 m resp. 0-70 m för att sängarna skola bereda bättre möjligheter till vila. De nu vanliga sängarna i två våningar torde ej kunna undvaras i större och medelstora förläggningar med hänsyn till behovet av en

120 Fig. 53. Av skogsyrkesinspektionen på begäran av elt trävarubolag upprättat förslag till skogsstuga för 12 man, försedd med kök-matrum samt skilda rum för huggare och kärare. fri golvyta av tillräcklig storlek. Ölägenheterna av att översängarna komma för nära innertaket kunna undvikas genom att minska avståndet mellan golvet och undersängen till 0-25 m och genom att såsom utredningen föreslagit öka minimihöjden i bostadsrum med sängar ovanför varandra lill 2-35 m. Ett annat sätt att åstadkomma jämnare temperatur på översängarnas nivå är att placera dessa vinkelrätt mot undersängarna, varigenom avståndet mellan golvet och översängens underkant kan minskas till ca 1-1 m. Denna anordning minskar visserligen beläggningen med 25 % men medför förutom ovannämnda fördel att de, som ligga i undersäng, avsevärt mindre besväras av över sängarna, vilka i detta fall komma att placeras ovanför undersängarna fotändar. Sådan anordning av sängarna, som redan nu förekommer i ett antal skogs- och flottningsstugor, synes därför böra rekommenderas i de nya anvisningarna. Med hänsyn till behovet av ostörd vila och sömn må även framhållas önskvärdheten av att särskilda sovrum finnas för huggare och körare. De senare stiga upp avsevärt tidigare för att utfodra och sköta sina hästar och det k a n därvid vanligen ej undvikas, att huggarna väckas tidigare än nödvändigt är. Även i Norge har man på grund härav ägnat uppmärksamhet åt denna angelägenhet (se sid. 187). Utredningen, som finner detta spors-

121 mål värt beaktande, anser emellertid, att stadgande därom ej bör intagas i lagen. Däremot bör denna synpunkt beaktas i chefsmyndighetens anvisningar samt vid utarbetande av typritningar. Vid sitt ställningstagande till lagförslagets utformning i nu ifrågavarande avseende har utredningen även övervägt intagande i lagtexten av en bestämmelse om att arbetsgivare skall vara skyldig tillhandahålla viss sängutrustning. Enligt gängse praxis tillhandahålla numera de flesta arbetsgivare sänghalm eller hyvelspån och arbetstagarna medföra vanligen själva filtar — i vissa fall fällar — men i allmänhet ej madrasser. Med hänsyn till hygien, ordning och trevnad i bostäderna måste det emellertid betecknas såsom ett önskemål, att material av nyssnämnda slag ej användas i sängarna utan omhölje. Genom tillhandahållande av madrass- och kuddvar skulle frågan k u n n a lösas. Så sker t. ex. i vattenfallsstyrelsens förläggningar för i skogarna sysselsatta linjearbetare och i arbetsmarknadsstyrelsens förläggningar vid beredskapsarbeten. Med anledning av den otillräckliga tillgången på tyg användas alltjämt pappersmadrasser i samtliga SAK-stugor, där ovana arbetare inkvarteras. Sådana madrasser äro dock mindre hållbara och måste därför ofta ersättas. Införande av laglig skyldighet för arbetsgivare att tillhandahålla madrassoch kuddvar skulle emellertid säkerligen komma att medföra organisatoriska svårigheter för arbetsgivarna. För att systemet skall innebära ett framsteg i hygieniskt avseende fordras i första hand att ifrågavarande utrustning tvättas mellan varje gång den användes av olika personer. Med tanke på den ofta livliga omsättningen av arbetskraft å arbetsplatserna i skogarna skulle detta komma att medföra fordran på ofta återkommande tvättningar och i den mån detta icke sker skulle systemet snarast medföra hygieniska olägenheter. Med hänsyn därtill har utredningen icke ansett sig böra föreslå lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att tillhandahålla madrass- och kuddvar. Utredningen vill emellertid framhålla önskvärdheten av att bättre förhållanden härvidlag skapas. Skogsyrkesinspektionen torde kunna verksamt bidraga härtill genom propaganda riktad till såväl arbetare som arbetsgivare. De förra böra uppmanas att själva anskaffa madrassoch kuddvar och arbetsgivarna böra förslagsvis intresseras för att anskaffa och till självkostnadspris till arbetarna försälja sådan utrustning. Under de senaste åren ha många skogsarbetare genom anskaffande av sovsäck på ett praktiskt sätt löst frågan om bäddens anordnande. Även här torde anskaffandet underlättas och förbilligas, om arbetsgivarna vore villiga att förmedla inköpen. Som en följd av förslaget att sammanföra de nuvarande skogs- och flottledshärbärgeslagarna till en gemensam lag, har utredningen föreslagit den redaktionella ändringen, att uttrycken »den tid och de förhållanden» (skogshärbärgeslagen) och »yrkets behov och ortens förhållanden samt den

122 tid» (flottledshärbärgeslagen) utbytas mot orden »yrkets behov, den tid och de förhållanden» . . . Vid vissa sommartid bedrivna arbeten, vilka äro av ambulerande natur och där inkvartering på samma plats sålunda erfordras endast för en eller annan natt — slutrensningsarbete vid flottning, vissa skogsvårdsarbeten m. m. — synes det icke skäligen kunna påfordras, att arbetsgivare skall tillhandahålla bostäder i vanlig mening. Tältförläggning utgör vid sådana arbeten ofta en ändamålsenlig form av förläggning. Såsom framgår av kap. II användes tält i viss omfattning för inkvartering av arbetare sysselsatta vid slutrensningsarbete i flottlederna. Även vid skogsindelningsarbete synas tält komma till användning i viss utsträckning. Med hänsyn härtill h a r i 2 mom. föreslagits en bestämmelse av innehåll, att tält må kunna godtagas sommartid vid arbeten av sådan natur, att inkvartering erfordras endast för en eller annan natt på samma plats. 5 g. Denna paragraf har avseende på tillfälliga bostäder, vilka användas under någon längre tid. Det ligger i sakens natur, att större krav i vissa avseenden böra ställas på sådana bostäder, vare sig de användas vintereller sommartid. Enligt utredningens uppfattning är det sålunda icke tillfyllest att såsom skett i nu gällande skogshärbärgeslag begränsa giltighetsområdet för dessa skärpta fordringar endast till sådana bostäder, som användas under någon längre tid vintertid. Under senare år ha sommarhuggningarna bedrivits i större omfattning än tidigare och torde framdeles komma att ytterligare öka till följd bl. a. av en allmän strävan att bereda en stam av skogsarbetare arbete året om. Vidare föreligger ett omfattande program för skogsvårdsåtgärder inom Nordsverige, vilka arbeten huvudsakligen komma att bedrivas under den varma årstiden. Med hänsyn till de skilda förhållanden, under vilka skogs- och flottningsarbeten bedrivas och vilka närmare berörts i kap. II, har utredningen icke ansett sig kunna allmängiltigt angiva, vad som bör avses med uttrycket »under någon längre tid». Det torde lämpligen låta sig göra att liksom hittills åt tillsynsorganen överlämna att med hänsyn till behovet vid olika slag av arbete utforma lagtillämpningen i detta avseende. Enligt utredningens uppfattning böra bestämmelserna i 5 g äga tillämpning på det stora flertalet vid skogsavverkningsarbete använda förläggningar. Vad flottningsarbete beträffar böra stadgandena i denna paragraf anses gälla i fråga om bostäder, vilka årligen utnyttjas mera stadigvarande. Till denna kategori böra hänföras bostäder vid dammar, forsar och andra platser, där varaktigare bevakning eller uthållning av virke äger rum. Hit böra vidare räknas bostäder för arbetare sysselsatta med varpning och bogsering av virke över sjöar liksom även bostäder vid virkesmagasin i flottlederna samt vid skiljeställen och flottläggningsplatser.

123 Såsom redan framhållits i motiveringen till 4 g är utrymmet i en tillfällig bostad av avgörande betydelse för dess ändamålsenlighet. Särskilda bestämmelser beträffande två för utrymmet väsentliga faktorer — utrymme per man samt rumshöjd — ingå redan i nu gällande skogshärbärgeslag i fråga om sådana skogsstugor, vilka användas under någon längre tid vintertid. Utredningen har emellertid funnit erforderligt, att dessa bestämmelser komma att gälla alla tillfälliga bostäder, som användas under någon längre tid, oavsett årstiden för deras användande. Det måste nämligen enligt utredningens uppfattning anses skäligt, att även de arbetstagare, vilka under den varmare delen av året under någon längre tid inkvarteras i tillfälliga bostäder, erbjudas tillräckliga utrymmen i desamma. Minimiutrymmet per inkvarterad arbetare i bostad, som användes under någon längre tid vintertid, skall enligt nu gällande skogshärbärgeslag under normala förhållanden uppgå till minst 5 kubikmeter. Beträffande utvecklingen på detta område må anföras följande. Av de 521 undersökta skogskojor, som redovisas i socialstyrelsens år 1916 publicerade undersökning »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna och Norrland» hade 37-9 % ett utrymme per person, som understeg 4 kubikmeter. Det genomsnittliga utrymmet per person för samtliga då undersökta skogskojor var 5-4 kubikmeter. Vid denna beräkning utgick man emellertid ifrån det antal arbetare, som vid undersökningstillfället bodde i kojorna och ej efter antalet sovplatser. Om, såsom skett vid senare undersökningar, utrymmet per person beräknats efter antalet man vid full beläggning, hade siffrorna blivit lägre. Efter den första skogshärbärgeslagens ikraftträdande infördes genom av socialstyrelsen meddelade anvisningar direktiv om ett minimiutrymme av 5 kubikmeter per person. Samtidigt sökte inspektionsmyndigheten förmå arbetsgivarna, bl. a. genom att tillhandahålla typritningar till skogsstugor, att så anordna bostäderna, att utrymmet blev något större än det nyss angivna, vilket såsom påpekats var att anse såsom ett minimum. Vid den undersökning, som år 1936 företogs av skogs- och flottledsinspektionen och som avsåg 647 skogsstugor, som voro i bruk under drivningsåret 1935—36, konstaterades, att det genomsnittliga utrymmet per person vid full beläggning utgjorde vid individuell mathållning 5-6 och vid gemensam mathållning 6-1 kubikmeter (bil. B till prop, nr 112/1937). De vid denna undersökning erhållna resultaten i fråga om medelutrymmet per person framgå även av utredningens betänkande del I, tab. 30. Den av utredningen företagna, i nyssnämnda tabell redovisade undersökningen av sammanlagt 394 stugor, som användes under drivningssäsongen 1944—45, gav till resultat ett genomsnittligt utrymme per person av 6-G kubikmeter i såväl domänverkets som trävarubolagens förläggningar. Vid en uppdelning av de undersökta bostäderna på sådana för individuell och gemensam mathållning erhöllos i fråga om domänverkets bostäder utrymmessiffrorna

124 6-2 resp. 6-7 kubikmeter och för trävarubolagens 6-5 resp. 6-8 kubikmeter. Överensstämmelsen är god och de angivna siffrorna synas därför vara representativa för bostädernas utrymmesstandard inom storskogsbruket. Ungefär samma utrymme synes vara tillfinnandes i bondeskogsbrukets bostäder att döma av utredningens sammanställning av uppgifter, inhämtade av skogs- och flottledsinspektionen vid besiktning av 485 tillfälliga bostäder under åren 1940—45 (se ovannämnda tabell 30). Enligt denna var sålunda medelutrymmet per person vid full beläggning 6-7 kubikmeter. I bostäder för individuell och gemensam mathållning voro motsvarande siffror 6-6 och 7-1 kubikmeter. Framhållas må, att hemmansägarnas skogsstugor — ofta fäbodstugor — äro avsedda för ett fåtal personer och att medelutrymmet per man i mindre stugor är större än i sådana, som äro avsedda för ett flertal personer. Enligt den av utredningen företagna undersökningen av utrymmet i flottningsarbetarnas tillfälliga bostäder (se sid. 60) var medelvolymen per sovplats i bostäder, besiktigade under åren 1927—36, 5-4 kubikmeter och i bostäder besiktigade under åren 1937—46 5-5 kubikmeter eller praktiskt taget oförändrad. Variationerna de olika länen emellan äro även jämförelsevis obetydliga. Under den senare perioden uppgick medelvolymen till 6 kubikmeter endast i Gävleborgs län. Då tillräckligt material ej stått till förfogande, har utredningen ej kunnat siffermässigt belysa utrymmesförhållandena i flottledsbostäder, som tagas i bruk under någon längre tid. Ovannämnda uppgifter avse samtliga kategorier av flottledsbostäder utom vid skiljeställen och man torde därför kunna räkna med att utrymmet i genomsnitt är något större i de för längre tids användning avsedda bostäderna än vad ovan meddelade siffror angiva. Av denna summariska redogörelse framgår, att utrymmet i bostäderna successivt förbättrats efter härbärgeslagstiftningens ikraftträdande. Utvecklingen har sålunda nu i fråga om utrymmet i skogsarbetarnas tillfälliga bostäder i regel nått längre än vad gällande lag föreskriver och synes detta utgöra motiv för att bringa lagbestämmelserna i detta avseende i nivå med mera allmänt vedertagen standard. Enligt skogsyrkesinspektionens erfarenhet förefinnes dock på vissa håll en eftersläpning i fråga om utrymmet i bostäderna. En skärpning av nu gällande minimiföreskrifter är ägnad att motverka denna eftersläpning. Därtill kommer att införandet av enmanssängar, vilket förordas av utredningen, kommer att medföra ökade krav på utrymme och golvyta. Utvecklingen under de senaste åren på familjebostädernas område har slutligen även haft till följd, att kraven på utrymme stigit. Utredningen har därför föreslagit, att nu gällande föreskrift om minimiutrymme i bostäderna så ändras, att detta utrymme skall vara minst 7 kubikmeter per person i bostäder avsedda att användas under någon längre tid. • Utredningens förslag avviker ej nämnvärt från nu rådande utrymmes-

125 standard. I fråga om flottningsstugorna utvisar visserligen redogörelsen ett medelutrymme av endast 5-5 kubikmeter. Flottningsstugorna äro emellertid i regel ej fullbelagda, enär sovplatser ofta finnas även för slutrensningsmanskap, som bebor stugorna endast en eller annan natt. Det utrymme per man, som under normala förhållanden står till förfogande för de arbetstagare, för vilka bostäderna i första hand äro avsedda — arbetare sysselsatta med tappning och uthållning av virke — är därför vanligen större än vad nyssnämnda siffra utvisar. För de bostäder, som anordnas för kortare tids inkvartering, gäller i fråga om utrymmet det allmänna stadgandet i 4 g. I fråga om dessa bostäder, där utrymmesfrågan icke är lika aktuell som för de bostäder, vilka användas under någon längre tid, har utredningen icke ansett sig böra föreslå särskilda utrymmesbestämmelser utan synas tillsynsorganen framdeles liksom hittills äga möjlighet att under åberopande av nyssnämnda allmänna stadgande samt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar få till stånd tillfredsställande utrymme även i dessa bostäder. Såsom framgår av redogörelsen för motsvarande stadganden i Norge är minimiutrymmet per person där angivet till 6-75 kbm. Minimigolvytan per person skall nämligen vara 3 kvm och minimihöjden 2-25 m. I Finland är det föreskrivna minimiutrymmet per person 5 kbm. För att i bostad med särskilt matrum bostadsrum ej må bliva för litet, bor utrymmet i sådant rum ej understiga 5 kubikmeter per person. Enligt vad erfarenheten visat är detta utrymme erforderligt dels med hänsyn till luftvolymen och dels för att den fria golvytan må bliva någorlunda tillräcklig (jfr vad ovan sagts beträffande införande av enmanssängar). Utredningen har emellertid icke ansett sig böra föreslå intagande i lagen av föreskrift om utrymmet i särskilt bostadsrum utan bör enligt utredningens uppfattning jämväl denna synpunkt beaktas vid utformandet av chefsmyndighetens anvisningar i ämnet. I de större stugor, vilka enligt utredningens förslag skola vara anordnade med särskilt matrum eller kombinerat kök-matrum, kommer det sammanlagda utrymmet per person självfallet att överstiga 7 kbm. I fråga om utrymmet har det vidare ofta visat sig, att rumshöjden varit for liten. Detta gäller särskilt i fråga om bostäder, där sängar i två våningar kommit till användning. De övre sängarna ha sålunda ej sällan kommit för nära innertaket, vilket bl. a. haft till följd, att värmen i dessa sängar under taket blivit besvärande samtidigt som temperaturen på undersängarnas nivå ansetts lämplig. Den nu gällande skogshärbärgeslagen innehåller endast det stadgandet beträffande rumshöjden, att densamma i härbärge, som användes under någon längre tid vintertid, ej må understiga 2 ni i de delar av bostaden, som ej disponeras för inredning (sovplatser, skåp m. m . ) . I riksförsäkringsanstaltens anvisningar nr 6/1938 har emellertid meddelats, att rumshöjden bör vara minst 2-3 m, om sovplatserna anordnas i form av

126 under- och över sängar. Med hänsyn till nödvändigheten av större rumshöjd vid användande av sängar i två våningar har utredningen föreslagit intagande i denna paragraf av särskild bestämmelse härom. Enligt skogsyrkesinspektionens erfarenhet är numera den gängse höjden i sådana fall i skogsstugor av god typ 2-3 å 2-, m. På grund av att ett stort antal av de flyttbara bostäder, som nu äro i bruk, ha en av boardskivornas storlek betingad rumshöjd av ca 2-35 m, har sistnämnda siffra föreslagits i lagen som rumshöjd, då sängar i 2 våningar användas. I 3 g i nu gällande skogshärbärgeslag stadgas, att härbärge, som användes vintertid under någon längre tid och är avsett för fyra eller flera arbetare, skall vara försett med bl. a. förrådsrum. Flottledshärbärgeslagen innehåller icke något stadgande om förrådsrum. I riksförsäkringsanstaltens nyssnämnda anvisningar rekommenderas vidare, att bostäderna i regel böra vara försedda med förrådsrum. Där förhållandena så medgiva, bör enligt dessa anvisningar därjämte källare anordnas. Vidare sägs, att i härbärge avsett för gemensam mathållning lämplig låda för förvaring av potatis bör finnas, om förrådsrummet ej är varmbonat. I mån av behov böra enligt anvisningarna även skåp anordnas. I enlighet med anvisningarna har skogsyrkesinspektionen arbetat för anordnande av förrådsrum även i för användning sommartid avsedda bostäder. Sådana utrymmen ha även i stor omfattning iordningställts. I bostäder för individuell mathållning utgöras förrådsrummen för proviant oftast endast av ett enkelt förvaringsrum i förstugan, ibland i förening med ett skåp för specerier i bostadsrummet. I bostäder med gemensam mathållning erfordras i allmänhet längre gående anstalter i detta avseende. Sådana bostäder anordnas numera oftast dels med ett kallt förrådsrum för kött, fläsk och liknande matvaror i anslutning till förstugan eller fristående samt ett skafferi. Därjämte anordnas i regel skåp för .köksutrustning, servis m. m. i köksavdelningen, som även oftast inredes med förvaringsboxar för potatis och rotsaker. För förvaring av arbetarnas personliga tillhörigheter förses bostäderna numera ofta med skåp. I den m å n dessa icke äro anordnade för förvaring av kläder, står mången gång en särskild klädbod till förfogande. Utredningen, som funnit det vara av behovet påkallat, att förvaringsutrymmen finnas icke endast för livsmedel utan även för kläder och andra personliga tillhörigheter i första hand i bostäder, som användas under längre tid, har därför i denna paragraf föreslagit ett något utförligare stadgande därom än i nu gällande skogshärbärgeslag. I en skrivelse den 31 oktober 1945 från Sveriges Arbetares Centralorganisation har behovet av källare särskilt framhållits och det påpekas i skrivelsen, att det utan tillgång till källare ej kan undvikas, att mat surnar under sommarmånaderna och att det med hänsyn därtill är berättigat att fordra vidtagande av åtgärd till förekommande av att livsmedel förfaras. Även i tillfälliga bostäder, som användas under den kallare årstiden, före-

127 finnes numera ett ökat behov av källare. I och med den gemensamma mathållningens genombrott utbyttes den tidigare förhärskande ensidiga fläskmjöldieten, vars ingredienser icke ställde så stora krav på förvaringsutrymmen, mot en mera varierande kost och potatis samt rot- och grönsaker ingå numera allmänt i kosthållet. Till förvaring av sådana födoämnen, vilka ofta inköpas i större kvantiteter, erfordras vintertid frostfritt utrymme, lämpligen källare anordnad intill förläggningen eller under bostadens golv. Ett antal av de under senare år uppförda förläggningarna inom storskogsbruket och vid de allmänna flottlederna ha även utrustats med sådant förvaringsutrymme. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra föreslå intagande i lagtexten av särskild bestämmelse angående källare. Med hänsyn till de ovannämnda andra godtagbara lösningarna på förvaringsproblemet, vilka vintertid stå till buds, torde man nämligen rimligtvis ej kunna kräva, att källare anordnas vid samtliga långtidsanvända förläggningar. Utredningen har i stället valt att föreslå den formuleringen av bestämmelsen angående förrådsrum, att erforderliga utrymmen för förvaring av livsmedel m. m. skola finnas vid dessa förläggningar. Denna formulering torde enligt utredningens uppfattning göra det möjligt för tillsynsorganen, att då så erfordras, meddela föreskrift om anordnande även av källare vid såväl sommarsoin vinterförläggningar. 6 g. Denna paragraf upptager stadganden rörande tillfälliga bostäder, vilka äro avsedda att användas under den kallare årstiden. I nu gällande lag har i detta sammanhang använts uttrycket »vintertid». Enär det emellertid ofta förekommer, att skogsavverknings- och andra skogsarbeten igångsättas under senhösten eller bedrivas även under de tidigare vårmånaderna — det senare är ofta fallet även i fråga om bivattenflottningar samt förberedande arbeten för desamma — har utredningen funnit önskvärt, att ordet »vintertid» ersattes med ett mera täckande uttryck och därvid stannat för atl föreslå formuleringen »den kallare årstiden». Bestämmelserna i skogshärbärgeslagens 3 g avse endast sådana bostäder, vilka användas under någon längre tid vintertid, under det att motsvarande bestämmelser i utredningens lagförslag, vilka huvudsakligen hänföra sig till bostädernas varmboning, gälla alla under den kallare årstiden anvanda bostäder. Denna ändring är betingad därav, att enligt utredningens uppfattning samtliga bostäder, vilka användas under den kallare årstiden, böra vara tillräckligt varmbonade. Utredningens förslag torde emellertid i praktiken icke innebära någon avsevärd skärpning av nu gällande bestämmelser, enär det övervägande flertalet förläggningar, vilka tagas i bruk vintertid, också användas under längre tid. Härtill kommer att enligt 15 g i utredningens förslag möjlighet beretts att lämna eftergifter från bl. a. dessa bestämmelser.

128 I fråga om tillfälliga bostäder, vilka användas under den kallare årstiden, måste självfallet såsom redan tidigare påpekats i motiveringen till 4 g särskilda krav uppställas främst i fråga om varmboningen. I detta avseende ha såsom framgår av utredningens betänkande del I, tab. 31, kol. 5, anmärkningar ofta anförts. Drygt 40 % av de inom storskogsbruket under åren 1935—36 av skogs- och flottledsinspektionens befattningshavare besiktigade skogsstugorna bedömdes sålunda enligt nyssnämnda sammanställning såsom kalla och dragiga. För åren 1944—45 hade siffran sjunkit till drygt 20 %. Samma anmärkning framställdes mot drygt 35 % av de inom bondeskogsbruket under åren 1940—45 besiktigade skogsstugorna. Orsakerna till att bostäderna varit kalla och dragiga ha ofta befunnits vara bristfälligheter av olika slag i fråga om konstruktionen av väggar, tak och golv. Ej sällan har sålunda kunnat konstateras, att timrade väggar varit anordnade av för klent timmer. I vissa fall har draghuggningen varit otillfredsställande eller helt saknats. Tätningsmaterialet har ibland varit olämpligt — halm, frusen mossa el. dyl. Innertaket har vidare i vissa fall anbringats ovanpå väggarnas översta stockvarv, vilket medfört otillfredsställande tätning vid väggbandet. Mycket ofta ha påträffats bostäder med otillräcklig fyllning på innertaket. Golvdrag har vidare ofta konstaterats i bostäder med fastgård, vilken anordning sålunda visat sig otillfredsställande i fråga om för vinterbruk avsedda byggnader. De typer av monteringsfärdiga skogsstugor, vilka hittills kommit till användning, synas i allmänhet icke ha motsvarat de fordringar, som böra uppställas i fråga om vinterbostäder, beroende på konstruktiva brister beträffande såväl fackskarvarnas anordnande som byggnadsdelarnas värmeisolering. Tidigare har anförts i motiveringen till 4 g, att man i fråga om värmeisoleringen av för vinterbruk avsedda tillfälliga bostäder synes böra tilllämpa samma principer som i fråga om vanliga bostadshus. 1 Man eftersträvar att avväga isoleringen i dessa så, att den del av husets driftskostnad, som belöper på dess uppvärmning, samt amortering och ränta på isoleringskostnaden tillsammans giva lägsta möjliga kostnad. De statliga byggnadsmyndigheterna tillåta för fasta bostadshus i Norrland ett högsta k-värde för ytterväggar av trä av 0-4—0-5 (Kungl. byggnadsstyrelsens anvisningar). I fråga om tillfälliga bostäder i skogarna, där man icke torde behöva tillmäta bränslekostnadsfaktorn lika stor betydelse som i fråga om familjebostäder i allmänhet, synes man kunna nöja sig med något högre k-värden än de nyssnämnda. 1 Man brukar siffermässigt beteckna isoleringsförmågan hos exempelvis en vägg genom angivande av dess värmegenomgångstal eller k-värde, som utvisar, huru många värmeenheter — kcal — som per timme och kvadratmeter genomströmmar väggen, då temperaturen pä dess ena sida är 1° C högre än på den andra sidan. Ju lägre k-värde desto mindre varmegenomströmning, d. v. s. desto bättre isoleringsförmåga. Beträffande k-värdets beräknande hänvisas till K. byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan 1946: 1 avd. II.

129 Värmegenomgångstalen för några av de i skogsstugor förekommande väggkonstruktionerna framgå av följande sammanställning. „ , , .. Konstruktion

Beräknat .. k-varde

6" timmervägg 0-74 6" timmervägg, utvändigt beklädd med 12 mm porös board samt 1" panel 0-54 BVa" timmervägg med utv. brädfodring och inv. papp 0-6O Fyllnadsvägg med 2 st. 1" paneler, 2 lag papp och 4" sågspån . . . . 0-53 Fyllnadsvägg med 2 st. V," paneler, 1 lag papp, 2 st. 12 mm porös board och 2" luftrum . . . . O09

,r .... Konstruktion

Beräknat , .. , k-varde

Fyllnadsvägg med 2 st. 3/," paneler, 1 lag papp, 3 st. 12 mm porös board och 2" luftrum 0-59 Fyllnadsvägg med 2 st. 3/4" paneler, 1 lag papp och 5 cm. Kramforsplatta 0-48 Fyllnadsvägg med 1" yttcrpanel, 10 mm sjögräsmatta, 4" kutterspån, papp och •/«" innerpanel. . 0-48

En timmervägg utan ytterligare varmboning — ett byggnadssätt, som alltjämt är vanligt i fråga om tillfälliga bostäder på skogarna — beräknas sålunda vid 6" tjocklek giva ett så högt k-värde som 0-74. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att timrade skogsstugor avsedda för användande under den kallare årstiden efter något år, då väggarna fått tillfälle att sjunka, böra kompletteras i avseende å varmboningen, exempelvis genom anbringande invändigt av ett lager porös board och ev. även boasering, varigenom, såsom av ovanstående sammanställning framgår, k-värdet högst väsentligt förbättras. De hittills gängse typerna av monteringsfärdiga skogsstugor, isolerade medelst två lag board och luftrum, ha även i allmänhet k-värden omkring 0-70. Vissa typer med väggarna isolerade med sjögräsmatta eller likvärdiga material uppvisa dock k-värden å omkring 0-50. En liknande anordning kommer oftast till användning även för isolering av innertaket i nu förekommande typer av flyttbara byggnader. Vad isoleringen av golv och innertak beträffar har erfarenheten visat, att något bättre varmboning här bör eftersträvas än i fråga om väggarna. 1 byggnadsstyrelsens tidigare åberopade anvisningar angivas såsom högsta tillåtna värmegenomgångstal för fasta bostadshus i Nordsverige 0-4 för takbjälklag av trä och 0-3 för golvbjälklag i båda fallet vettande mot fria luften. I fråga om tillfälliga bostäder i skogarna, avsedda för användande under den kallare årstiden, varmbonas innertaket i regel med lös fyllning. Tidigare utgjordes fyllningsmaterialet oftast av jord och myrstack etc. men under de senare åren har man mera allmänt övergått till sågspån eller kutterspån. Golvisolering medelst s. k. fastgård var tidigare förhärskande. I nu gällande skogshärbärgeslag är det även medgivet att värmeisolera golvet på detta sätt i för vinterbruk avsedda härbärgen, vilka uppföras under den varmare årstiden. Numera har man emellertid såsom framgår av tab. 28, del I, allmänt övergått till den mera ändamålsenliga golvisoleringen medelst tross-

130 botten, enär såsom ovan framhållits fastgård visat sig mindre lämplig i bostäder avsedda för vinterbruk. Enligt skogsyrkesinspektionens erfarenhet erfordras för god isolering av golv och innertak en fyllning i trossbotten och takbjälklag av ca 20 cm, om fyllningen utgöres av sågspån eller liknande löst material. Denna anordning giver ett k-värde av ca 0-4 för båda bjälklagen. Golv på trossbotten bör vidare anordnas av hyvlat och späntat virke för underlättande av renhållning samt för att vatten, särskilt vid skurning, ej må tränga ned i trossfyllningen. Föreskriften om innanfönster m. m. överensstämmer i stort sett med stadgandet därom i nu gällande skogshärbärgeslag. Det har emellertid visat sig, att avståndet mellan fönsterrutorna ofta är för litet, då dubbla rutor i samma båge användas. Enligt vad utförda undersökningar visat ökar värmeisoleringsförmågan avsevärt med luftskiktets tjocklek intill ca 3 cm. Då avståndet mellan rutorna ökas ytterligare, ökas visserligen även isoleringsförmågan men i betydligt mindre grad. Med hänsyn därtill synes det av utredningen föreslagna stadgandet böra förtydligas genom att det i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar förordas, att avståndet mellan rutorna bör vara minst 3 cm. Enligt utredningens uppfattning ha även direktiv om fönsterytans minimistorlek i förhållande till golvytan sin plats i nyssnämnda anvisningar. Föreskrifterna om varmboning i denna paragraf avslutas med en bestämmelse om att tillfällig bostad skall vara försedd med förstuga eller dubbla ytterdörrar. En byggnads genomsnittliga värmeisolering utgör i första hand resultatet av ett samspel mellan de ovannämnda byggnadsdelarnas förmåga att bevara värmen. Genom att åstadkomma lägre k-värde för någon av byggnadsdelarna kan man sålunda förbättra byggnadens genomsnittliga varmboning. I fråga om ovannämnda på mindre tillfredsställande sätt varmbonade typer av monteringsfärdiga skogsstugor förordar utredningen en bättre varmboning. Beträffande det stora antal sådana stugor, som redan äro i bruk, synes detta lämpligen kunna ske genom att, såsom även i första delen av utredningens betänkande rekommenderats beträffande SAK-stugorna, i första hand förbättra varmboningen av golv och innertak, vilket i regel kan komma till utförande utan allt för stora anstalter. Om genom sådana åtgärder åsyftat resultat icke vinnes, bör uppmärksamhet ägnas även åt väggarnas varmboning. Temperturvariationerna i en bostad äro resultat av samverkan mellan värmeisolering och uppvärmning. De eldstäder, som numera vanligen förekomma i bostäderna i skogarna — järnspis och kamin — giva god värme så länge eldning pågår men kunna icke magasinera värme för natten. Vid användande av eldpall erhålles endast strålningsvärme. Den öppna spisen magasinerar däremot värme om eldning pågått så länge, att muren blivit

131 upphettad. Bostadsrum i fasta skogsstugor äro ofta anordnade med sådan spis. Kök och kombinerade kök-matrum förses däremot i regel med järnspis med hänsyn till matlagningen. De flyttbara bostäderna, som i regel användas endast en eller annan vinter på samma plats, utrustas likaledes med järnspisar och kaminer, som lätt kunna flyttas. Genom att använda kaminer av sådan typ och storlek — t. ex. s. k. spaltugnar — att fyren kan hållas igång ett flertal timmar med en vedpåfyllning, kan man erhålla jämnare temperatur nattetid. Om en sådan ugn kombineras med varmluftsystem såsom skett i inånga SAK-baracker, kunna flera rum uppvärmas med samma ugn. Under det senaste året har man börjat införa centralupp-

+ Z2

/fl M

IQ 6

2 -Z

6 /O /V ' JO ZZ. 26 l/teLtTTifoerccLur' jpu, yrtoryorvw

Fig. 54. Morgontemperaturen inomhus i skogsstugor av skilda konstruktioner vid olika utetemperatur. 1 flyttbar Grönsinkakoja, 2 och 3 timrade stugor, 4 flyttbar Lyckselekoja. värmning med radiatorer i större, flerrummiga bostäder, varigenom bättre möjligheter att hålla lämplig temperatur nattetid i bostadsrummen erhållits. Utredningen räknar med att utförligare anvisningar angående eldstäderna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. För utrönande av särskilt de flyttbara bostädernas varmboning i jämförelse dels mellan olika typer av sådana bostäder och dels med fasta förläggningar av god beskaffenhet utförde dåvarande jägmästaren i Korpilombolo revir, numera över jägmästaren Nils Undén åren 1937 och 1938 en serie temperaturundersökningar i ett antal skogsstugor av olika typ och byggnadssätt. Avläsning av inomhustemperaturen skedde på kvällen, då eldningen för dagen avslutats samt på morgonen innan eldningen började. Inomhustemperaturen mättes i ögonhöjd d. v. s. något högre än halva rumshöjden och samtliga undersökta stugor voro i regel fullbelagda. Undersöknings-

132 resultatet beträffande två typer av flyttbara stugor nämligen Grönsinkakojan och Lyckselekojan samt två timrade skogsstugor åskådliggöres å fig. 54. I anslutning till den grafiska framställningen å fig. 54 må anföras att de å densamma representerade konstruktionerna giva följande k-värden för väggarna: nr 1 Grönsinkakojan 0-48, nr 2 och 3 timmerkojor ca 0-75 samt nr 4 Lyckselekojan 0-74. Under åberopande av vad ovan anförts beträffande varmboning har utredningen föreslagit, att i 6 g intages en bestämmelse om att arbetsgivare i fråga om tillfälliga bostäder avsedda för användning under den kallare årstiden särskilt skall iakttaga, att väggar och innertak äro av sådan konstruktion och i övrigt så anordnade, att tillfredsställande varmboning erhålles samt att golvet isoleras med trossbotten eller därmed likvärdig anordning. Närmare direktiv om bostädernas varmboning böra såsom ovan nämnts meddelas i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Det är givet, att man i en bostad av här ifrågavarande slag, där utrymmet av naturliga skäl måste bliva mindre än i permanenta bostäder, bör sörja för god luftväxling. Detta gäller i synnerhet om sådana bostäder, där eldstaden utgöres av järnspis, kamin el. dyl. I skogs- och flottningsstugor, som äro försedda med öppen spis eller eldpall, är behovet av särskilda ventilationsanordningar mindre framträdande, enär god luftväxling där kan erhållas genom rökgången. Flertalet bostäder med järnspis, kamin el. dyl. uppvärmningsanordning förses numera med vägg- eller takventiler, de senare ofta utförda i form av en rökröret omslutande t r u m m a av plåt. Utredningen har ansett lämpligt, att vikten av god ventilation i bostaden framhålles genom intagande i lagen av föreskrift därom såsom skett i denna paragraf. Stadgandet om torkrum i skogshärbärgeslagen har i vissa avseenden kompletterats. Samma år som nyssnämnda lag trädde i kraft, framställdes från hemmansägarehåll i Dalarna yrkande om att föreskriften om torkrum borde ändras i så måtto, att den borde gälla endast bostäder avsedda för 6 eller flera arbetstagare. Vid inspektionsbesöken har vidare då och då gjorts gällande, att torkrum ej erfordras i bostäder avsedda för endast 4 man. I vissa fall ha även arbetare, som bott i sådana mindre bostäder, förklarat, att torkrum ej ansetts behövliga och det hände till en början ej sällan, att iordningställda torkrum ej togos i bruk för sitt ändamål. Emellertid ha torkrummen blivit allt mera uppskattade av arbetstagarna och man får numera ofta höra det uttalandet, att dessa utrymmen äro oumbärliga och av den största betydelse för åstadkommande av trevnad i förläggningarna. Det torde ej heller k u n n a förnekas, att torkning av våta kläder, skor och selar inne i bostaden är icke blott ohygieniskt utan även besvärande för de inneboende. Detta gäller även i de mindre stugorna, i vilka i regel samma rum användes som kök, matrum och sovrum. Med hänsyn därtill är det även i dessa små bostäder syn-

133 nerligen önskvärt, att tillgång finnes till ett särskilt utrymme för torkning av klädespersedlar och selar. En del av de nuvarande torkrummen äro icke alls eller endast i obetydlig grad varmbonade. Detta har till följd att, då torkrummen ej eldas på natten, kläderna på morgonen äro kalla. Arbetarna äro i sådana fall nödsakade att taga in kläder och selar i bostaden på kvällen, vilket medför otrevnad. Det synes därför befogat att i lagen föreskriva, att torkrum skall vara varmbonat. Även mot torkrummens storlek ha berättigade klagomål anförts. Detta beror delvis på den omständigheten, att några direktiv i detta avseende ej meddelades, då föreskriften oin torkrum infördes, enär man ville avvakta, vad erfarenheten i detta fall komme att giva vid handen. Under senare år har skogsyrkesinspektionen förordat en golvyta i torkrum av ca 0-5 kvadratmeter per person och synes detta utrymme tillfredsställa skäliga anspråk. Då nuvarande anvisningar ej innehålla något om torkrummens storlek, synas de böra kompletteras i detta avseende. Skogsyrkesinspektionens erfarenhet har givit vid handen, att ventilationsanordningarna i torkummen ofta äro otillräckliga. Med hänsyn till att god ventilation är en förutsättning för torkrummens funktion, har utredningen föreslagit ett stadgande att torkrum skall vara försett med tillfredsställande ventilationsanordningar. På grund av bristfälliga anordningar i brandskyddsavseende och slarv vid torkrummets användande ha eldsvådor inträffat i torkrummen, som i en del fall medfört, att hela bostäderna brunnit ned. Med anledning därav har man i vissa trakter övergått till fristående torkrum, en anordning, som utredningen ej finner något att erinra emot under förutsättning, att sådana torkrum ej placeras för långt från bostaden. Ä andra trakter synes man föredraga torkrum under samma tak som bostaden, enär detta underlättar torkrummets utnyttjande. Det framhålles därvid, att eldfarerisken ej behöver vara större än för bostaden i övrigt, om sedvanliga åtgärder till skydd mot eldfara vidtagits och om erforderlig brandskyddsmateriel finnes tillgänglig. Det är alltjämt vanligt, att även torkning av selar och hästtäcken äger rum i torkrummet. Under senare år ha vissa arbetsgivare börjat iordningställa särskilda torkrum för selar m. m. Sådan anordning rekommenderas även av skogsyrkesinspektionen dels med tanke på ökad trevnad i förläggningarna och dels med hänsyn till att selarna kunna taga skada av den ofta höga temperaturen i torkrummen. Då emellertid torkrum för selar ännu så länge äro mycket sporadiskt förekommande, anser utredningen tiden ännu ej vara inne att i lagen intaga bestämmelse om sådana torkrum. Denna fråga bör i stället behandlas i anvisningarna och utgår utredningen ifrån, att skogsyrkesinspektionens propaganda även i detta avseende kommer att fortsättas. Då ett större antal hästar äro inhysta på samma ställe och ut10—817969

134 ryminet i de vanliga torkrummen därigenom blir otillräckligt för torkming även av selar, synes åläggande om anordnande av särskilt torkrum för sselar kunna meddelas i varje särskilt fall med stöd av stadgandet i 4 g. Inom vissa delar av Norrland och företrädesvis inom övre delen av N o r r bottens län ingår bastubad i befolkningens vanor. I Tornedalen har smart sagt varje gård tillgång till egen bastu. Från skogsarbetare i sådana traikter ha även gång efter annan framförts önskemål om anordnande av bastui vid förläggningarna i skogarna. Arbetsgivarna ha på vissa håll tillmötesigått dessa önskemål och vid ett antal förläggningar i Norrbottens och äveni vid en del sådana i Västerbottens län förekommer finsk bastu. Fig. 17 v.isar en typ av monteringsfärdig bastu tillverkad av ett större trävarubohag i Norrbottens län. Det måste emellertid ur folkhälsans synpunkt vara ett önskemål att baistubad införes mera allmänt även i övriga delar av landet. En livlig p r o p a ganda har även under senare år förts för införande i vida kretsar av demna badform, vars betydelse för välbefinnande och kondition icke bör umderskattas. Även om bastubadandet ännu icke på långt när kan sägas vara allmänt förekommande, synes det dock under senare år ha blivit allt vamligare. Skogsyrkesinspektionen, som sedan flera år tillbaka sökt intresssera arbetsgivarna inom skogshanteringen att anordna bastu vid skogsförliäggningarna, har funnit, att särskilt utrymme för detta ändamål icke nödwändigtvis erfordras. Bastu kan nämligen utan nämnvärd olägenhet kombnneras med torkrummet. Denna anordning, som belyses å fig. 19, medför visserligen i regel, att något större utrymme måste beräknas i torkrumimet än som eljest skulle behövas, men den synes dock innebära en lösming av bastufrågan vid förläggningar, där särskild bastubyggnad av k o s t n a d s skäl ej kan komina till stånd. Med anledning av det ovan anförda har utredningen icke ansett sig toöra föreslå intagande i lagen av bestämmelse angående anordnande av bastu vid skogsförläggningarna. Utredningen finner emellertid önskemålet värt beaktande och föreslår, att anordnande av bastu vid tillfälliga bostäder åtminstone i de landsändar, där bastubad ingår i befolkningens vanor, ambefalles i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Utredningen utgår även ifrrån, att propagandan på detta område kommer att fortsätta, vilket även föreslås i dr Håkanssons å sid. 71 o. f. refererade skrivelse. Av redogörelsen i kap. II sid. 44 samt i detta kapitel å sid. 106 f r a m g å r , att samma bostäder ofta årligen komma till användning såväl vid skogssavverknings- m. fl. vintertid bedrivna arbeten som vid flottningsarbete. Ur e3konomisk synpunkt är ett sådant sambruk även önskvärt, enär det givetviss ej är förenligt med god ekonomi att uppföra två bostäder — en för skogsarrbetare och en för flottningsarbetare — i närheten av varandra, då med hiänsyn till att avverknings- och flottningsarbete pågå vid olika årstider samima förläggning kan utnyttjas vid båda arbetena. Emellertid äro de egentlliga

135 flottningsstugorna oftast icke anordnade med hänsyn till de fordringar, som gälla för bostäder, vilka användas vintertid. Det har dock visat sig, att bostäder för flottningsarbetare i stor utsträckning tagas i bruk vintertid utan att de dessförinnan blivit försatta i därför föreskrivet skick. Ej sällan synes detta bero på att den korta tiden mellan inköpet av stämplingar och avverkningsarbetenas igångsättande icke medgiver utförande av mera omfattande komplelteringsåtgärder. Vid de besiktningar av sådana förläggningar, som företagas dels på grund av klagomål från arbetstagarhåll och dels på skogsyrkesinspektionens eget initiativ, måste ofta förbättrings- och kompletteringsåtgärder i betydande omfattning påfordras. Då det under pågående drivning är förenat med större svårigheter än före drivningarnas igångsättande att vidtaga anvisade åtgärder, ej minst på grund av svårigheten att då kunna anskaffa byggnadskunniga arbetare, kan följden bliva den, att skogsarbetena måste inställas, om ej andra möjligheter att ordna bostadsfrågan stå till buds t. ex. genom anskaffande av flyttbara bostäder. Utredningen har därför övervägt, huru ovan berörda olägenheter skola kunna avlägsnas. Detta synes enklast kunna ske, om vid nyuppförande eller mera genomgripande reparation av flottledsstugor, som förväntas ofta komma att tagas i bruk vid skogsarbete, dessa anordnades på sätt stadgas i lagförslagets 6 §. Denna anordning innebär ingen nyhet. Det förekommer sålunda flerstädes vid allmänna flottleder t. ex. i Härjedalen, där biflottlederna administreras av tjänstemän hos de större trävarubolagen, att bostäder vid flottlederna, som ofta tagas i bruk vid avverkningsarbete, så byggas och inredas, att de motsvara skogshärbärgeslagens fordringar. Vid de enskilda flottlederna, där trävarubolag och domänverket i regel äro arbetsgivare, synes det vidare vara regel, att bostäderna anordnas med tanke på, att desamma skola k u n n a tagas i bruk även vinlertid. Vid sitt ställningstagande till denna fråga har utredningen emellertid kommit till den uppfattningen, att en bestämmelse med ovannämnda innehåll knappast k a n intagas i lagen. Det torde nämligen icke låta sig göra, att genom lagbestämmelser föreskriva skyldighet för arbetsgivare att anordna sina förläggningar enligt en högre standard än vad som är nödvändigt med hänsyn till arten av det arbete, vid vilket de av honom skola användas. Utredningen anser dock, att ett sådant anordnande av flottledsbostäderna, som ovan nämnts, är synnerligen önskvärt såväl för att undvika ovannämnda olägenheter som av ekonomiska hänsyn. Detta förfaringssätt bör därför livligt anbefallas i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar och skogsyrkesinspektionen bör genom fortsatt propaganda verka för systemets frivilliga genomförande. En sådan utveckling torde även komma att underlättas om, såsom torde komma att föreslås i den nya flottningslagstiftning, som för närvarande är under utarbetande, skogsägarna bliva mera allsidigt representerade i flottningsföreningarna.

136 7 g. Vid de bostäder för flottningsarbetare, som tagas i bruk endast under ett fåtal dagar, föreligger i regel ej behov av särskilt torkrum. Torkning av klädespersedlar sker i sådana fall vanligen i bostadsrummet eller, då vädret är vackert, i det fria. I de flottningsstugor, som årligen tagas i bruk under något längre tid och som skola vara anordnade på sätt stadgas i förslagets 5 g, är behovet av torkrum något större, ehuru även dessa bostäder äro i bruk i stort sett endast under den varmare årstiden. Under regnperioder är tillgång till ett t o r k r u m ägnat att i hög grad öka trevnaden i bostadsrummet. Redan nu finnes såsom tab. 7 utvisar torkrum vid 13-5 % av de bostäder, som tagas i bruk vid flottningsarbete. Detta beror emellertid helt på det tidigare berörda förhållandet, att ett betydande antal för användning vintertid avsedda skogsstugor tagas i bruk även under flottningen. Det synes visserligen önskvärt, att torkrum anordnas även vid vissa flottningsstugor, som tagas i bruk under längre tid, exempelvis bostäder vid virkesmagasin, men utredningen har dock ansett, att en generell föreskrift om torkrum vid flottledsbostäder för närvarande ej bör inrymmas i lagen. I stället bör i anvisningarna intagas ett påpekande om behovet av torkrum vid vissa flottledsstugor. Annorlunda gestaltar sig denna fråga vid skiljeställen och flottläggningsplatser, där arbetet pågår under större delen av flottningssäsongen och där vanligen större antal arbetare sysselsättas. Vid dessa arbetsställen synes det befogat, att tillgång till torkrum finnes i förläggningarna. Detta har även framgått vid utredningens besök vid ett antal arbetsställen av detta slag. 8 g. Såsom tidigare framhållits har systemet med gemensam mathållning, som visat sig vara en mäktig hävstång för åstadkommande av förbättrad livsföring i förläggningarna, så småningom vunnit ökad spridning. I fråga om utvecklingen på detta område anförde socialstyrelsen i sin tidigare åberopade skrivelse den 28 oktober 1936 bl. a. följande: »Under de senaste åren hava såsom resultat av skogs- och flottledsinspektionens propagandaverksamhet gemensamma skogsarbetarhushåll bildats i för varje år allt större omfattning. Enligt nu från större trävarubolag, jägmästare och allmänningsförvaltare inhämtade uppgifter utgjorde antalet dylika hushåll vid skogsavverkningsarbete under senaste vinter 1 092 med 14 529 bushållsmedlemmar. Med säkerhet var det verkliga antalet ännu större, enär dylika hushåll flerstädes förekommo jämväl vid avverkningsarbeten, som bedrevos av andra arbetsgivare. Vidare hava dylika hushåll förekommit vid flottledsbyggnads- och sågningsarbeten. Enligt skogs- och flottledsinspektörens ovannämnda redogörelse (bil. I ) 1 synes antalet gemensamma hushåll vid samtliga ifrågavarande slag av arbeten senaste vinter hava uppgått till inemot 1 500 med ca 18 000 medlemmar. 1

Här utesluten.

137 Genom anordnande av dylika gemensamma hushåll hava, såsom framgår av styrelsens utredning rörande förbättrande av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållanden under vistelsen i skogarna, levnadsförhållandena å arbetsplatserna i skogarna undergått en mycket betydelsefull förbättring ur såväl dietisk som hygienisk synpunkt samtidigt som mathållningen oftast blivit billigare än tidigare. Vidare har man även flerstädes konstaterat, att det nya mathållningssystemet medfört förbättrad arbetsprestation, vilket ju även var att vänta, då proviantering och matlagning numera ej behöva inkräkta på arbetstiden. Systemets snabba utbredning beror till icke ringa grad därpå, att vissa större arbetsgivare givit detsamma sitt stöd och underlättat hushållens anordnande genom tillhandahållande av bl. a. därför ändamålsenliga bostäder.» Under den senaste tioårsperioden har antalet hushåll ökat i sådan omfattning, att man torde kunna säga, att detta system numera slagit igenom i Norrland och Dalarna i de större förläggningarna. Även i Värmland har antalet hushåll ökat för varje år. År 1941 uppskattades antalet gemensamma skogsarbetarhushåll med kockor till ca 4 000 och antalet hushållsmedlemmar till över 50 000. Under krigsåren förekommo därjämte sådana hushåll i praktiskt taget alla arbetsmarknadskommissionens förläggningar för ovana skogsarbetare. Vid tiden för framläggande av förslag till den nu gällande skogshärbärgeslagen hade de gemensamma hushållen nått en sådan utbredning, att det ansågs behövligt att i lagen intaga föreskrifter om anordnande av de större skogsstugorna på sådant sätt, att gemensam mathållning underlättades. Hushållsbildandet borde nämligen ej få stranda på att för gemensam mathållning lämpliga bostäder ej stode till förfogande. Med anledning därav tillkom den nu gällande föreskriften i 2 g att härbärge, som är avsett att bebos av minst tio arbetare, skall, där ej yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl medgiva undantag, så inredas, att gemensam mathållning där lämpligen kan anordnas. I socialstyrelsens förslag till föreskrift i detta avseende hade ej angivits, när ifrågavarande skyldighet skulle inträda utan endast att härbärge, som kunde förväntas komma att bebos av arbetare med gemensam mathållning, skulle så anordnas, att det bleve därför lämpligt. Den nu gällande inskränkningen till härbärge, som är avsett att bebos av minst tio arbetare, infördes av Kungl. Maj :t på grund av i ärendet avgivna yttranden och med den motiveringen, att det praktiskt förefintliga behovet av gemensamt hushåll gjorde sig gällande företrädesvis vid större förläggningar. Erfarenheten har emellertid givit vid handen, såväl tidigare som särskilt under den tid, som förflutit sedan nu gällande föreskrift tillkom, att gemensamma hushåll i betydande omfattning förekomma även i mindre förläggningar än sådana, som äro avsedda för tio arbetstagare. Var den av ekonomiska förhållanden betingade undre gränsen i allmänhet ligger, har ej med säkerhet kunnat konstateras. Det har emellertid visat sig, att ett stort antal gemensamma hushåll med åtta medlemmar årligen förekomma. I

sam mathållning. Upprättad år 1948. inånga dylika fall ha arbetsgivarna, ehuru skyldighet därtill ej förelegat, vidtagit liknande åtgärder som i fråga om de ovannämnda större bostäderna för att göra även dessa mindre bostäder lämpliga för gemensam mathållning. Med hänsyn därtill och till den genomgripande förbättring av livsföringen och trevnaden i förläggningarna, som dessa hushåll visat sig medföra, har utredningen ej tvekat att föreslå, att gränsen för arbetsgivarnas skyldighet i förevarande avseende sänkes, så att denna skyldighet kommer att inträda i fråga om bostäder för minst åtta arbetstagare. Därmed skulle man även i huvudsak tillmötesgå de önskemål, som ofta framställas från arbetstagarhåll, då denna angelägenhet kommer på tal. Av skogsyrkesinspektionens erfarenhet att döma, torde ej heller åtminstone från de större arbetsgivarnas sida något motstånd komma att resas mot ett sådant stadgande, enär de gemensamma hushållen synas ha verksamt bidragit även därtill, att många av de yngre arbetstagarna fortsatt att ägna sig åt skogsarbete i stället för att söka sig till industriorter. I utredningens förslag har skyldigheten att anordna tillfällig bostad för gemensam mathållning begränsats till att gälla endast i fråga om skogs-

139 avverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning, kolnings-, väg-, flottledsbyggnads- och flottläggningsarbete samt arbete vid skiljeställe i flottled. Vid flottningsarbete, som huvudsakligen bedrives under den varmare årstiden och därjämte i regel är av ambulerande natur, åtföljes flottningsmanskapet visserligen å vissa håll av s. k. kaffekullor, vilka tillhandahålla kaffe, soppor e t c , men med undantag för sorteringsarbete förekommer gemensam mathållning i egentlig bemärkelse icke vid detta slag av arbete. Vattenavledningsarbeten i skogen bestå huvudsakligen av sommartid bedrivna dikningsarbeten, vid vilka i regel endast ett fåtal arbetstagare sysselsättas på varje arbetsplats och gemensam mathållning har såvitt utredningen har sig bekant aldrig förekommit vid sådant arbete. Gemensamma hushåll ha hittills ej heller förekommit vid skogsvårdsarbete. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utredningen, att föreskrifter att anordna bostad för gemensam mathållning icke äro erforderliga i fråga om egentligt flottningsarbete samt vattenavlednings- och skogsvårdsarbete men väl i fråga om övriga i 1 g nämnda arbeten. Innan de gemensamma hushållen i skogsarbetarförläggningarna blevo vanliga, hade man lättförklarligt nog ej någon klar uppfattning om huru en för gemensamt hushåll lämplig bostad borde vara anordnad. Sedan numera kollektiv mathållning praktiserats på skilda trakter och under en följd av år, har man kommit till bättre insikt i detta avseende. Därvid har det visat sig, att kockans arbetsplats bör vara skild från det rum, i vilket arbetstagarna bo och ofta även intaga sina måltider. Det bör med andra ord finnas ett kök, anordnat med arbetsbord, diskbänk, skafferi m. m. Vidare är det erforderligt, att kockan disponerar antingen eget rum, som helst bör placeras invid köket och i kommunikation med detta eller avbalkning i köket. Från arbetstagarhåll har vidare ofta framförts önskemål om att måltiderna må kunna intagas i ett från sovrum skilt matrum. Detta gäller särskilt i fråga om större förläggningar. Flera större arbetsgivare i övre Norrland ha även i många fall tillmötesgått detta önskemål. Vid användande av monteringsfärdiga byggnader förekommer det numera ej sällan, att en byggnad användes såsom bostad för arbetstagarna och en annan såsom kök-matrum samt bostad för kockan. Såsom tidigare påpekats äro enligt utredningens uppfattning de gemensamma hushållen av sådant värde och av så stor betydelse för åstadkommande av hygieniska och i övrigt tidsenliga och trivsamma levnadsförhållanden i skogsförläggningarna, att allt, som inom ramen av skäliga kostnader kan göras för att få till stånd sådana hushåll, även bör komma till utförande. En sådan inställning har även kommit till synes hos de många arbetsgivare, som redan utan att något tvång förelegat låtit anordna förläggningar på delta mera ändamålsenliga sätt. Då man emellertid har anledning förmoda, att andra mindre framsynta arbetsgi-

140 Fig. 56. Skogsyrkesinspektionens typritning till skogsstuga jör 16 man med kökmatrum samt skilda rum för huggare och kärare. Upprättad år 1949. vare icke komma att låta vidtaga sådana åtgärder med mindre stadgande därom intages i lagen, har utredningen ansett sig böra föreslå, att nu gällande föreskrift kompletteras på sätt, som skett i utredningens förslag. Utredningen förutsätter, att närmare anvisningar beträffande inredning och erforderliga utrymmen i för gemensam mathållning avsedd tillfällig bostad komma att meddelas i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Inom vissa ej sällan ganska stora områden har den gemensamma mathållningen av olika skäl ännu ej slagit igenom och på grund därav anser utredningen, att framdeles liksom hittills möjlighet att meddela eftergifter från stadgandet angående bostädernas anordnande för gemensamt hushåll skall finnas. 9 g. I förslagets 9 g ha intagits bestämmelser beträffande beläggningen per rum i bostäder avsedda att användas vid i 8 g angivna arbeten. För närvarande förekommer ej sällan en beläggning av 16—20 man i enrummiga bostäder, vilket medför betydande svårigheter för de däri boende att upprätthålla ordning och snygghet i bostaden och att tillgodose personliga önskemål i fråga om livsföring och fritidens användande. Dessa olägenheter äro vida större, då var och en har att styra och ställa för sig själv än då, såsom vanligt är vid gemensam mathållning, en kocka svarar för kosthåll, städning och renhållning. Utredningen har därför föreslagit

141 sådan maximering av rumsbeläggningen, att i här ifrågavarande bostad, avsedd att användas för individuell mathållning, ej flera än 8 samt i sådan bostad, anordnad för gemensam mathållning, ej flera än 12 arbetstagare må inkvarteras i samma rum. I detta sammanhang har jämväl en annan angelägenhet upptagits till diskussion nämligen frågan om skapande av möjligheter för bättre användning av fritiden under de långa vinterkvällarna i förläggningarna och särskilt för möjliggörande av studieverksamhet. Denna fråga, som är i hög grad beroende av utrymmet och antalet rum i förläggningarna, har aktualiserats genom skrivelser den 7 mars och 31 oktober 1945 från Sveriges Arbetares Centralorganisation till skogsyrkesinspektionen. I den första skrivelsen anföres, att vid årsmöte med organisationens lokalavdelningar inom Piteå älvdal diskuterats bl. a. möjligheten att i skogsförläggningarna bedriva studiearbete under vinterkvällarna. Stort intresse hade på vissa håll visats för denna fråga bland skogsarbetarna men hade denna verksamhet mött stora svårigheter främst på grund därav, att i de nuvarande skogsbostäderna samma rum användes både till kök, matrum och sovrum. Man kunde lätt förstå, hur det under sådana förhållanden komme att gå med läsning och studier. Ur organisationens skrivelse den 31 oktober 1945 må anföras följande: »Vid trävaruindustridepartementets konferens i Gävle den 6, 7 och 8 oktober, där ombud representerande närmare 10 000 skogsarbetare voro samlade, behandlades ånyo denna fråga. Konferensen underströk vad som i tidigare skrivelse framförts i denna sak, och markerade ytterligare nödvändigheten av att något göres för att bereda skogsarbetarna bättre möjligheter till studier i skogsförläggningarna. Erfarenheterna hittills visa att de ansträngningar, som gjorts från ABF, Stadsbibliotek och arbetareorganisationer för att anskaffa böcker till studier icke ha den åsyftade verkan. Härtill fordras i första hand en lugn vrå där studier kan bedrivas. I ett skogshärbärge där det finnes blott ett rum där manskapet skall sova, äta, iordningställa verktygen, laga skor och kläder, så år det lätt att förstå hur det skall bli med studierna. Bättre utrymme för läsning och skrivning skulle även kunna kraftigt motverka det tilltagande kortspelsraseriet, med de många gånger svårartade konsekvenser kortspelet medför. Vi medsända en skiss till en tolvmanskoja, som utrustats med en liten studievrå.» Skogs- och flottledsinspektören framhöll till svar på dessa skrivelser, att från inspektionens sida uppmärksamhet sedan lång tid ägnats åt sysselsättningsproblemet under vinterkvällarna i skogsförläggningarna. Redan år 1924 hade sålunda propaganda börjat bedrivas för anordnande av vandringsbibliotek och man hade flerstädes å såväl arbetar- som arbetsgivarhåll visat stort intresse för denna angelägenhet. Såsom även framhållits i en artikel, 1 »Skogsarbetarnas bildningssträvanden och studiemöjligheter», ansåge skogs- och flottledsinspektören att skapande av ökade bildningsmöjligheter för skogarnas folk vore av stor betydelse för folkbildningen och en 1

Tidskriften Skogen 1940, häfte 17.

142 viktig angelägenhet såväl för skogsarbetarna och deras arbetsgivare som för statsmakterna och folkbildningens målsmän. Skogs- och flottledsinspektionen vore därför beredd att arbeta vidare i detta avseende. Det framförda förslaget om anordnande av en studievrå i skogsförläggningarna fann inspektionen värt beaktande. Vid diskussion av detta spörsmål har utredningen funnit, att vad i skrivelserna kommit till uttryck bör uppmärksammas. Det är sålunda enligt utredningens uppfattning av icke ringa betydelse dels för trivseln i förläggningarna och dels ur bildningssynpunkt att de långa vinterkvällarna bättre utnyttjas än som nu sker. Medförande av radioapparater till förläggningarna har redan åstadkommit en förändring till det bättre i detta avseende. Vad läsning och studier beträffar är det däremot i regel så, att den litteratur, som medföres av arbetarna eller numera flerstädes ställes till förfogande i form av vandringsbibliotek, ej blir utnyttjad i avsedd omfattning på grund därav att de arbetare, som vilja ägna sig åt läsning, ej kunna göra detta i lugn och ro. Hänsyn bör även tagas till den omständigheten, att även studiecirklar på sina håll förekomma i de större bostäderna. Vid övervägande av vilka åtgärder, som därför borde vidtagas, har utredningen emellertid funnit, att denna fråga automatiskt skulle få en godtagbar lösning, om de större bostäderna såsom utredningen föreslagit anordnas med såväl bostadsrum som kök-matrum. Om detta förslag godtages och arbetstagarna överenskomma om att ett av dessa rum om kvällarna skall stå till förfogande för dem, som vilja ägna sin fritid åt läsning och studier, skulle sålunda det framförda önskemålet vara tillgodosett. Detta skulle även i viss mån vara fallet i medelstora bostäder, enär enligt förslaget bostäder för 8 —12 man i regel skola vara anordnade med särskilt kök. Visserligen är kockan sysselsatt i köket under en del av kvällen, men detta synes icke utgöra något avgörande hinder för att en eller annan sitter i köket och läser. Med hänsyn till vad sålunda anförts och i avvaktan på erfarenheter i vad m å n de ovan berörda möjligheterna att någorlunda ostört läsa och studera komma att utnyttjas, anser utredningen att stadgande om tillgodoseende av behovet av läsvrå ej bör intagas i lagen. 10 g. Då det gäller att utvälja byggnadsplats för en tillfällig bostad, bör i första hand hänsyn tagas till förekomsten av dricksvatten av tillfredsställande beskaffenhet. Om en kallkälla finnes, har vattenfrågan fått en god lösning, men även rinnande bäckvatten kan godtagas. Myrvatten måste däremot anses vara olämpligt, enär det är stillastående och i regel förorenat av m u l t nande växtdelar. Om tillgång till dricksvatten helt saknas, har man intet annat val än att upptaga en brunn eller köra vatten från närmaste källa eller bäck. De vid skogsyrkesinspektionen anställda kvinnliga konsulenterna föra vid

143 besöken vid förläggningarna anteckningar om bl. a. tillgången till dricksvatten och vattnets beskaffenhet. En sammanställning av uppgifter om varifrån dricksvatten erhållits vid 346 under åren 1945—1947 besökta hushåll har lämnat följande resultat: Källa 120 Å eller älv 10 Brunn 84 Myr 7 Bäck 79 Dike 2 Sjö 33 Snösmältning 11 Vad dricksvattnets beskaffenhet beträffar uppgavs detsamma vara godtagbart vid 322, mindre gott vid 11 och dåligt vid 13 hushåll. För lång vattenhämtningsväg, om därmed avses längre väg än 200 meter, förekom vid 14 av de besökta hushållen. Av dessa uppgifter att döma synas befogade klagomål mot dricksvattnets beskaffenhet ha anförts vid ca 7 % av de redovisade hushållen. I en skogsförläggning åtgår dagligen avsevärda mängder vatten särskilt om hästar användas vid arbetet och det är därför av vikt att tillgång till vatten finnes i närheten av förläggningen. Utredningen har därför ansett sig böra föreslå intagande i lagen av ett stadgande om att arbetsgivare är skyldig draga försorg om anskaffande av dricksvatten, om sådant av godtagbar beskaffenhet ej finnes att tillgå inom skäligt avstånd från förläggning. 11 gEnligt nu gällande skogshärbärgeslag skall avträde finnas vid härbärge, som användes vintertid under någon längre tid. Utvecklingen har emellertid i detta avseende gått förbi lagstiftningen och avträde finnes numera även vid många bostäder, som användas sommartid. Med hänsyn till önskvärdheten att befordra trevnaden omkring förläggningarna anser utredningen det befogat att kräva avträde vid samtliga bostäder. I flottledshärbärgeslagen finnes ej någon föreskrift om avträde. Genom det nu föreslagna stadgandet införes skyldighet för arbetsgivare att anordna avträde även vid bostäder för flottningsarbetare. Bestämmelser om skogsstallens anordnande. 12 g. Av de statistiska uppgifterna i utredningens betänkande del I, sid. 96 och följande framgår, att skogsstallen i olika avseenden lämna en del övrigt att önska. Med hänsyn därtill har i denna paragraf förutom förut gällande grundläggande föreskrifter, beträffande vilka i 1 mom. hänvisning gjorts till motsvarande föreskrifter i 4 g, angivits de särskilda krav, vilka enligt utredningens uppfattning böra ställas på ett ändamålsenligt skogsstall. En av de vanligaste olägenheterna i skogsstall är att höjden från spiltpall till innertak är otillräcklig. Detta medför ej sällan, att hästarna ej

144 kunna intaga naturlig stående ställning. Då under senare år större hästar — av ardennertyp — börjat bliva allt vanligare vid skogsarbete, har denna olägenhet blivit alltmera framträdande. Hittills har minimihöjden i skogsstall i anvisningarna angivits till 2 meter. Numera anses en höjd av 2-2 meter erforderlig och med hänsyn till höjdens betydelse för en god hästomvårdnad har det ansetts behövligt att intaga ett stadgande därom i lagen. Vad härovan anförts gäller i fråga om skogsstall i allmänhet oavsett den årstid, under vilken de komma till användning. I fråga om skogsstall, avsedda att användas under den kallare årstiden, böra särskilda fordringar beträffande varmboning m. m. uppställas. Förslag till föreskrifter i detta avseende ha intagits i tredje momentet.

Fig. 57. Skogsyrkesinspeklionens typritning till skogsstall för 6 hästar. Upprättad år 1948. Erfarenheten har visat, att en ensam häst vintertid ej förmår att någorlunda tillfredsställande uppvärma ett stallrum, avsett för flera än två hästar. Att så är förhållandet har bekräftats av verkställda utredningar, vilka utvisa, att luftvolymen i stallrum, som av utrymmesskäl ej bör understiga 14—15 kubikmeter per spilla, ej heller bör vara större än ca 20 kubikmeter per spilta. Varje skogsslall, avsett för användning under den kallare å r s tiden och för 4 eller flera hästar, bör därför vara uppdelat i 2 eller flera rum, av vilka det ena ej bör inrymma flera än 2 spiltor. Om i stall för 3 hästar undantagsvis skulle komma att inhysas endast en häst under någon längre tid vintertid, bör stallet avbalkas eller förses med uppvärmningsanordning. Med hänsyn till stallvolymens avgörande betydelse för h ä s t a r nas möjligheter att uppvärma stallet och därmed även för möjligheterna att erhålla tillfredsställande ventilation, har utredningen föreslagit intagande i lagen av bestämmelsen, att stall, som är avsett för flera än 3 hästar, skall

145 vara uppdelat på 2 eller flera rum. Utredningen anser emellertid, att detaljerade föreskrifter angående luftvolym och rumsindelning icke böra intagas i lagen, utan böra direktiv härom lämnas i chefsmyndighetens anvisningar. Såsom nyss antytts och såsom av redogörelsen här nedan framgår bör ett skogsstall, avsett för användning under den kallare årstiden, vara väl ombonat för att tillfredsställande ventilation av detsamma skall kunna erhållas utan användande av särskild värmekälla. Det har därvid visat sig erforderligt att anordna fönsterna i sådana stall med dubbla rutor, en anordning, som numera är tämligen allmänt förekommande. Med anledning härav har därför föreslagits intagande i lagen av bestämmelse härom. Ventilationen i skogsstall är av mycket stor betydelse för hästarnas välbefinnande och prestationsförmåga. Enligt uppgift från veterinärhåll är det sålunda skadligare för en häst att stå i ett fuktigt än i ett kallt stall. Ventilationen i skogsstallen är oftast otillfredsställande, vilket till stor del beror på att kännedomen om ett riktigt utförande av ventilationsanordningarna hittills varit bristfällig. Trummor av enkla bräder, som alltjämt ofta förekomma, förmå ej åstadkomma erforderlig luftväxling särskilt i de många fall, då stallen äro otillräckligt varmbonade. Det är därför vanligt, att luften i stallen är fuktighetsmättad och att väggarna invändigt äro våta av kondensvatten. Härtill bidrager även körarnas benägenhet att stoppa igen alla ventiler i syfte att skydda hästarna mot förment drag. För att bidraga till en bättre sakernas ordning i detta avseende har skogsyrkesinspektionen föranstaltat om temperatur- och fuktighetsundersökningar i ett antal skogsstall och därefter med ledning av Ladugårdsbyggnadssakkunnigas direktiv i fråga om varmboning och ventilation av ladugårdar samt vid undersökningarna erhållna resultat förordat den ventilationsanordning, som framgår av fig. 58. Därjämte har inspektionen i upplysnings- och propagandasyfte utsänt följande cirkulärskrivelse om varmboning och ventilation av skogsstall: »I samband med den utveckling, som ägt rum i fråga om bostadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna efter skogshärbärgeslagcns tillkomst och den skogliga yrkesinspektionens inrättande år 1920, ha även skogsstallen undergått en välbehövlig förbättring. Vid planerandet av skogsstallbyggen har man under senare tid mera allmänt insett betydelsen av att dessa byggnader anordnas i enlighet med Riksförsäkringsanstaltens anvisningar och den standard, som exemplifieras av yrkesinspektionens typritningar. Man måste emellertid konstatera, att det ännu gives en hel del övrigt att önska, särskilt beträffande ventilationen i skogsstallen. Detta är till största delen en följd av den oklarhet, som tidigare varit rådande på detta område. Ladugårdsbyggnadssakkunniga hava emellertid utfört en omfattande undersökning av dessa förhållanden och med ledning därav lämnat värdefulla direktiv i fråga om varmboning och ventilering av ladugårdar. I avsikt att bidraga till klarläggandet av hithörande problem för skogsstallens vidkommande har skogs- och flottledsinspektionen i samarbete med Domänverket och ett antal trävarubolag med utgångspunkt från Ladugårdsbyggnadssakkunnigas resultat företagit en undersökning av skogsstallcns värme- och ventilationsförhållanden. Sålunda hava temperaturmätningar företagits i ca 150 skogsstall av olika

146 Ventilationstrumma

Intagsventil

T a k p a p p eller g a l v a Innerlok

niserad plåt

- Vinkeljorn c a 40 cm

Plölen dragés ned över skorven mellan ponelen . och l ö c k b r ö d a n

- Hörnstolpar

i Avskärmning (or

2x?

oft leda den inströmmande 1 luhen uppot

Rcmstycke — Golvaniserad plöi

—-—

Liggande ytterpanel a v •*/•" enkelras

"^—

Regel 1 ' / , * 3

30 mm n ö g p o r ö s b o o r d Stoppbleck

- 1 0 - 1 5 mm spelrum Asfalterad förhydnings-

Excenlr. upphängt spjöll placerat på c a V' o v

popp

trummans hö|d nedifrån räknat

Stående innerponel o v 1" slälspånt

Romstycke

Bredden varieras efler stalljtoHek

'J

j'rrs^r

A w ä x l i n g -t

"\

^ Spik

\_

Sloppblecli

' Toklyllning ' (co 15 cm) Innertak Slt-rring

Fig. 58.

Skogsyrkesinspeklionens

typritning titt ändamålsenliga ningar i skogsstall.

A-A

ventilationsanord-

typer och storlekar och försedda med olika ventilationsanordningar, varjämte mera detaljerade undersökningar med hjälp av självregistrerande temperaturoch fuktighetsmätare hava verkställts i ett antal stall av olika typer. Nyssnämnda båda faktorer — värme och ventilation — äro i regel intimt beroende av varandra. Om man vill skapa förutsättningar för ventilation utan att behöva tillgripa mekaniska anordningar såsom fläktar o. dyl., måste först och främst värme produceras. Det förhåller sig ju så att luften alltid innehåller en viss mängd fuktighet i form av vattenånga. Om luften uppvärmes, ökas dess fuktighetsupptagande förmåga. Då kall luft insläppes i stallet genom intagsventilerna och sedan uppvärmes inne i stallet, förmår den alltså upptaga en del av den av hästarna alstrade fuktigheten, innan den suges ut genom uttagsventilen. Det är sålunda förutom ventilationsanordningarna värmeförhållandena i stallet, som äro avgörande för ventilationens effektivitet. Att det är avsevärda mängder fuktighet, som måste utventileras för att den relativa fuktigheten i stallet ej skall bliva för hög och därmed besvärande for hästarna, framgår därav, att en häst enligt Sakkunnig uppgift beräknas avgiva 3—4 kg vatten genom avdunstning under den tid av dygnet den står p å stall, under det att en kbm luft, som uppvärmes från ± 0° till + 15° endast förmår upptaga ca 7 gram vatten. Av de resultat, vilka kunna utläsas av de verkställda undersökningarna, må här i korthet anföras följande. Grundvillkoren för erhållande av god ventilation i ett stall, vilken är av största betydelse även för motverkande av husröta, äro:

147 l : o . Tillräcklig varmboning. Som ovan påvisats är det värmen i stallet, som avgör huru stora mängder fuktighet stalluften kan upptaga och borttransportera. I ett skogsstall finnes i regel ingen eldstad utan uppvärmningen får ombesörjas av hästarna själva. Djuren skola producera först och främst den värme, som behövs för stallens uppvärmning till för dem trivsam temperatur (8°—10°), samt därutöver den värme, som erfordras för ventilationen. Det är alltså av största vikt, att stallet är ordentligt varmbonat. Härvid får man icke enbart tänka p å väggarna, vilka böra anordnas på samma sätt som väggarna i en för vinterbruk avsedd skogsstuga. Tillräcklig fyllning på innertaket är sålunda även en viktig sak. Vidare böra fönsterna förses med dubbla rutor och dörren skall vara gjord av dubbla lag bräder samt sluta tätt i karmen. 2:o. Lagom stallstorlék. Om stallet är för stort, tar det längre tid för hästarna att uppvärma detsamma. Å andra sidan skall stallet bereda hästarna erforderligt utrymme. Spiltorna böra vara så breda, att hästarna kunna lägga sig, och så långa, att de bekvämt kunna stå på spiltpallen även med bakfötterna. En spiltbredd av 1-60 m och en spiltlängd av 2-75 m, krubban inberäknad, rekommenderas. Takhöjden får enligt gällande bestämmelser ej understiga 2 m och bör helst vara 2-20. I stallet bör vidare finnas ett »svängrum» bakom spiltorna av ca 1-50 m. Undersökningarna hava visat, att ett stallutrymme av 15—17 kbm per häst bör eftersträvas. Stall, som äro avsedda för flera än 3 hästar, böra med hänsyn till uppvärmningsmöjligheterna avdelas i 2 eller flera rum. Det inträffar ju nämligen ofta att stallet ej blir fullbesatt. 3:o. Goda ventilationsanordningar. Ventilationens anordnande måste bygga på det kända förhållandet, att uppvärmd luft stiger uppåt och att luft, som är kallare än den omgivande sjunker nedåt. De nu vanliga ventilationsanordningarna med en eller flera väggventiler fungera i de flesta fall ej tillfredsställande. F ö r att få god ventilation i ett skogsstall bör den varma, fuktighetsmättade luften h a möjlighet att söka sig uppåt från den varmaste platsen i stallet. Där bör sålunda placeras en trumma genom taken. Denna skall hava väl varmbonade väggar, exempelvis 1" porös board eller 5—10 cm sågspånsfyllning mellan 2 brädpaneler. I de hittills vanliga och oftast för små t r u m m o r n a med enkla brädväggar kondenseras den varma luftens fuktighet på de kalla trumväggarna och t a k d r o p p blir följden. I ett och samma stallrum får icke insättas mer än en taktrumma. I annat fall h ä n d e r det att den ena trumman »drager» bättre än den andra och kalluft kommer då att »rinna» ned på djuren genom den senare trumman. T r u m m a n skall vidare hava tillräckligt stor genomskärningsyta — ca 2 kvadratdecimeter per häst. Den bör slutligen vara försedd med ett högt sittande, ej tättslutande spjäll, så att trumman kan stängas delvis vid sträng kyla, samt helt då stallet står tomt. Friskluftintagen böra utgöras av ett par högt sittande väggventiler. Ritningar till dessa ventilationsanordningar tillhandahållas efter rekvisition hos skogs- och flottledsinspektionen. Erfarenheten h a r emellertid visat, att det ej är tillräckligt att förse stallen med effektiva ventilationsanordningar. Dessa måste också skötas på rätt sätt och i detta avseende brister det ännu mycket. Skogs- och flottledsinspektionen riktar därför en enträgen uppmaning till skogskörarna att hålla ventilerna öppna under nätterna, om ej alltför sträng kyla råder. Om stallet ej är fullbesatt, bör dock spjället delvis stängas. Var r ä d d om stallvärmen under dagen då stallet står tomt. Då skola alla ventiler liksom gödselgluggen vara stängda. Håll tröskeln ren från smuts och is, så att dörren sluter tätt. Håll vidare stallet snyggt och rent. Brinnande gödsel alstrar ingen nämnvärd värme men väl skadliga ångor. Betänk att iakttagande av dessa enkla regler befordrar en god hästvård och därmed vidmakthålles eller förbättras hästarnas kondition.»

148 Med hänsyn till den stora betydelsen av god ventilation i skogsstall föreslår utredningen dels intagande i lagen av föreskrift om att skogsstall skall på tillfredsställande sätt kunna ventileras och dels att närmare direktiv rörande ventilationsanordningarnas utförande lämnas i anvisningarna. Av stor betydelse för hästomvårdnaden är vidare att tillgång finnes till fodcrbod. Då sådan icke tillhandahålles genom arbetsgivarens försorg, pläga körarna uppföra provisoriska, ofta otillfredsställande skydd av granris el. dyl. och då ej heller denna åtgärd kommer till stånd, måste fouraget förvaras oskyddat för regn och snö. Av utredningens betänkande del I, tab. 33, framgår, att foder sk jul fortfarande saknas vid många skogsstall även inom storskogsbruket. Utredningen har därför ansett erforderligt att i lagförslaget intaga föreskrift om, att sådant utrymme skall finnas vid skogsstall.

Särskilda stadganden. 13 §.

Vid skogsavverkningsarbete och företrädesvis vid avverkning av å rot inköpta stämplingsposter förekommer det ej sällan, att arbetsgivaren kan utnyttja förläggningar, som tillhöra skogsägaren eller någon annan. Därvid åligger det arbetsgivaren att svara för förläggningarnas beskaffenhet. Det oaktat förekommer det emellertid ofta vid skogsyrkesinspektionens besiktningar, att en arbetsgivare i sådana fall åberopar en överenskommelse med vederbörande skogsägare, enligt vilken den senare åtagit sig att ställa till förfogande »lagenliga förläggningar». Därmed har arbetsgivaren trott sig vara fri från ansvar i fråga om förläggningarnas beskaffenhet. Även om sådan överenskommelse ej träffats, synas arbetsgivarna ej sällan obenägna att särskilt för mera kortvariga arbeten vidtaga tillräckliga anstalter för att iståndsätta byggnader, som ej tillhöra dem. Då vid skogsyrkesinspektionens besiktningar underlåtenhet i detta avseende konstateras, anmodas givetvis vederbörande arbetsgivare att råda bot mot missförhållandena. Samtidigt överlämnas avskrifter av besiktningsprotokollen för kännedom till resp. ägare av byggnaderna. För den händelse anvisade åtgärder ej komma till utförande på föranstaltande av den arbetsgivare, som vid besiktningstillfället utnyttjar förläggningen, upplåtes densamma kanske i samma eller sämre skick ett följande år till annan arbetsgivare, som ej äger kännedom om, att åtgärder anvisats för förläggningens iståndsättande. I den mån densamma ej blir föremål för ny besiktning, komma måhända ej heller nu några förbättringsåtgärder till utförande. Ägaren till förläggningen har visserligen efter besiktningen erhållit kännedom om anvisade åtgärder, men i den mån denne ej tager förläggningen i bruk vid avverkning för egen räkning, har han intet ansvar för dess beskaffenhet. I sådana fall skulle det vara av stor betydelse, att ägaren vore lagligen skyldig att lämna envar ar-

149 Fig. 59.

Fig. 60. 11—817969

Interiör /rån malsalen

Tvättrum

i markelenteriet

i arbetarbarack vid Lustens

d fig. 52.

skiljeställe

i

Värmland.

150 Fig. 61. Plåtkärl för köksavfall placerade i betongbrunnar. Lustens skiljeställe, Värmlands län.

Fig. 62.

Byggnad inrymmande kök, matrum m. m. vid skiljestället i Öre älv, Västerbottens län.

151 betsgivare, till vilken förläggningen upplåtes, uppgift å vid besiktning anvisade förbättringsåtgärder. 14 §. Efter den första skogshärbärgeslagens ikraftträdande, då frågan om ett ändamålsenligare ordnande av bostadsförhållandena på arbetsplatserna blev aktuell, blevo de monteringsfärdiga eller de s. k. flyttbara bostäderna och skogsstallen föremål för stort intresse på skogsmaimahåll. Det visade sig nämligen, att detta slag av byggnader var av stor betydelse dels såsom ett rörligt komplement till de fasta bostadsbestånd, som funnos på skogarna, dels för tillgodoseende inom skälig kostnadsram av bostadsbehovet vid avverkning av å rot inköpta virkesposler samt dels å trakter, där arbeten ägde rum mera sporadiskt. I första delen av utredningens betänkande har vidare framhållits, att tillgång till lätt flyttbara byggnader av här ifrågavarande slag är ägnad att i hög grad underlätta bostadsfrågans ordnande vid sent på hösten eller under förvintern inköpta virkesposter, då uppförande av fasta byggnader på grund av besvärliga yttre förhållanden är förenat med betydande ölägenheter. Fabriksmässig tillverkning av flyttbara byggnader och utnyttjande av nya byggnadsmaterial — byggnadsplaltor av olika slag m. m. är vidare ägnat att åstadkomma en förbättring av bostadsstandarden. Under de båda senaste årtiondena har ett stort antal typer av flyttbara byggnader, avsedda företrädesvis för användning i skogen, kommit i marknaden. Utvecklingen på detta område har gått så snabbt, att de första typerna numera ha endast historiskt intresse. Mycket vanliga äro de av arbetsmarknadskommissionen på sin tid lancerade typerna av SAK-stugan, som beskrivits i forsla delen av utredningens betänkande. Redogörelse för andra typer liksom för de konstruktioner av väggar, golv och innertak, som vanligen förekomma i dessa, har lämnats i en artikel i Svenska Skogsvårdsföreningens Tidskrift år 1944:3.' Del har emellertid såsom tidigare framhållits visat sig, att flertalet typer av monteringsfärdiga skogsstugor icke äro tillräckligt varmbonade. Enligt vad utredningen inhämtat, har skogsyrkesinspektionen genom hänvändelser till vederbörande fabrikanter sökt åvägabringa rättelse härvidlag. Vidare har det visat sig, att etl antal företagare, vanligen mindre sådana, upptagit tillverkning av flyttbara bostäder och skogsstall, vilka vid besiktning icke befunnits vara av sådan beskaffenhet, att de motsvara de i lag och anvisningar uppställda kraven. Denna mindre goda beskaffenhet synes i vissa fall bero på otillfredsställande kännedom om gällande föreskrifter. I andra fall synes den ha varit en följd av, att man i konkurrenssyfte velat hålla lägre priser än andra tillverkare. Framhållas må emellertid, att vissa företagare, innan tillverkning igångsatts, hos skogsyrkesinspektionen inhäm1

O. Wallner: »Monteringsfärdiga härbärgen för skogsarbetare samt skogsslall».

11*817069

152 tat uppgifter om gällande fordringar samt begärt råd och anvisningar för att kunna åstadkomma byggnader av god beskaffenhet och tillgodose framkomna önskemål. Enligt lag om arbetarskydd, 6 a §, skola tillverkare och försäljare av maskiner m. m. tillse, att dessa vid avlämnande äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa. Ett stadgande i skogsförläggningslagen, enligt vilket tillverkare av monteringsfärdiga byggnader vore ansvariga för att byggnaderna då de lämna fabriken äro anordnade i enlighet med föreskrifterna i lagen, skulle enligt utredningens förmenande utgöra en garanti för att byggnaderna bleve tillfredsställande i fråga om konstruktion och inredning. Ett sådant stadgande torde sannolikt medföra, att tillverkarna komma att sätta sig i förbindelse med vederbörande skogsyrkesinspektör eller arbetarskyddsstyrelsen för erhållande av råd och anvisningar. Som ovan nämnts inträffar ej sällan, att monteringsfärdiga byggnader visat sig vara kalla. Detta har emellertid icke alltid berott på bristande värmeisolering utan har i många fall orsaken varit felaktigheter eller bristande noggrannhet vid monteringen. Det bör därför åligga tillverkare av monteringsfärdiga byggnader att tillse, att monteringsbeskrivning medföljer vid leverans av sådan byggnad. 15 g. Enligt nu gällande skogshärbärgeslag finnes möjlighet att meddela eftergift dels från stadgandet i 2 §, 2 st. angående bostads anordnande för gemensam mathållning och dels från de i 3 § intagna detaljbestämmelserna. Möjlighet bör givetvis finnas att meddela eftergift från motsvarande bestämmelser i föreliggande lagförslag. Enär systemet med gemensam mathållning såsom tidigare påvisats ännu ej slagit igenom inom vissa orter, torde det liksom hittills komma att visa sig erforderligt att i tämligen stor omfattning meddela eftergift från stadgandet i 8 §. Utredningen har därför föreslagit, att stadgandet om eftergift härvidlag intages i nyssnämnda paragraf i samma form som i nu gällande lag. Vad övriga detaljbestämmelser beträffar ha stadgandena i föreliggande lagförslag fördelats på flera paragrafer och har utredningen därför av praktiska skäl föreslagit, att stadgandena om eftergift från dessa bestämmelser samlas i en särskild paragraf. Utredningen har haft under övervägande, huruvida det icke åt skogsyrkesinspektör borde i lagen givas befogenhet att bevilja eftergift i fråga om vissa av ifrågavarande stadganden. Med hänsyn dels till att inom arbetarskyddsstyrelsen inrättats en skogsavdelning samt dels till det förhållandet, att enligt den nya arbetarskyddslagen eftergifter från nämnda lags bestämmelser i princip skola meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, har utredningen ansett sig böra föreslå, att nuvarande ordning bibehålles. I anslutning till vad i nyssnämnda lag kommit till uttryck i denna fråga anser

153 utredningen, att arbetarskyddsstyrelsen må kunna uppdraga åt skogsyrkesinspektör att ineddela sådana eftergifter i den omfattning styrelsen finner lämpligt. Utredningen har vidare sökt beakta de synpunkter, som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts cirkulär till vissa statsmyndigheter angående förenkling av förvaltningsförfarandet. I detta cirkulär anbefallas myndigheterna att i anslutning till de synpunkter, som behandlats av professor Nils Herlitz (SOU 1946:69) undersöka möjligheterna att ernå ett snabbare och enklare förvaltningsförfarande utan att kraven på säkerhet i avgörandena eftersättas. I en cirkuläret bifogad promemoria anföres bl. a. följande: »I Herlitz' betänkande framhålles bl. a., att ansökningar i förvaltningsärenden kunna göras skriftligen eller muntligen. Den skriftliga formen är numera så allmänt genomförd, att den i regel får antagas fordrad, där intet annat framgår. I de fall då man vill möjliggöra muntliga ansökningar synes det därför riktigast, att detta på något sätt — direkt eller indirekt — kommer till uttryck i vederbörande författning. Det bör framhållas såsom ett önskemål, att skriftlig form ej göres obligatorisk i sådana fall där den kan avvaras. I talrika enkla ansökningsärenden bör det kunna räcka med muntliga framställningar; det finns i dylika fall intet skäl att belasta allmänheten med onödiga skriverier.» Med hänsyn till att här ifrågavarande undantagsärenden i regel äro av sådant slag, som ovan av Herlitz avses, har utredningen föreslagit, att framställning om undantag även må kunna göras muntligen. Om sådana muntliga framställningar under befattningshavarnas tjänsteresor komma att godtagas, skulle detta även innebära tillgodoseende av kravet på snabbhet vid ärendenas behandling, enär eventuellt erforderliga undersökningar med anledning av framställningen då omedelbart kunna verkställas på ort och ställe. 16 g. I anslutning till ett stadgande i den nya arbetarskyddslagen har utredningen föreslagit intagande i skogsförläggningslagen av stadgande om att arbetarskyddsstyrelsen äger meddela råd och anvisningar. Allt sedan härbärgeslagsliftningens tillkomst har såsom komplement till lagen funnits av yrkesinspektionens chefsmyndighet utfärdade anvisningar, som i första hand äro avsedda att åstadkomma likformighet vid lagtillämpningen men även blivit normgivande i allmänhet. Såsom tidigare anförts utgår utredningen ifrån att sådana anvisningar även framdeles komma att utfärdas av chefsmyndigheten. Då de ritningar, som ingingo i den i kap. III sid. 84 omförmälda, av domänstyrelsen i samråd med socialstyrelsen utgivna handledningen blevo omoderna, började skogs- och flottledsinspektören att utgiva en serie typritningar med materialförslag avsedda att tjäna som mönster vid anordnande av tillfälliga bostäder och stall på skogarna. Dessa ritningar, som tillhandahållas till självkostnadspris, ha under årens lopp försålts i stort

154 antal och varit till stor nytta. Utredningen räknar därför med, att en ny serie sådana ritningar, belysande den bostadsstandard, som numera bör eftersträvas, kommer att utgivas. De ovannämnda typritningarna ha hittills utarbetats av inspektionens befattningshavare, en anordning, som ej synes ha medfört några större olägenheter, då det hittills huvudsakligen varit fråga om jämförelsevis enkla byggnader. Numera ställas emellertid, såsom framgår av vad tidigare anförts i kap. II och i specialmotiveringen, större fordringar på här ifrågavarande- bostäder än tidigare, såväl i fråga om planläggning och byggnadskonstruktion som inredning. Det synes därför önskvärt, att framdeles byggnadsteknisk sakkunskap vid behov kan få anlitas vid utarbetande av ifrågavarande typritningar. Detta synes erforderligt jämväl med hänsyn därtill, att nya byggnadsmaterial såsom byggnadsplattor och isoleringsmattor av olika slag numera användas i betydande omfattning för värmeisolering av bostäderna. Framhållas må, att ritningar till de flyttbara byggnader, avsedda för användning på arbetsplatserna i skogarna, som nu finnas i marknaden, i regel utarbetas av fackmän. Även i Norge har såsom framgår av redogörelsen å sid. 186 samarbete i detta avseende inletts mellan dess skogliga yrkesinspektion och fackmän i fråga om byggnadsplanering och byggnadsteknik. Enligt vad erfarenheten därstädes utvisat har detta samarbete givit goda resultat. Utredningen vill därför förorda, att ett sådant samarbete etableras även i Sverige. Utredningen finner det vidare välmotiverat, att yrkesinspektionens chefsmyndighet framdeles som hittills utfärdar anvisningar till befrämjande av hygien, ordning och trevnad i bostäderna. Tillhandahållande av goda bostäder är nämligen i och för sig ej tillräckligt för att skapa trivsamma levnadsförhållanden. Härför erfordras därjämte iakttagande av renlighet, god ordning och personlig hygien, vilket är betydelsefullt även ur hälsosynpunkt. Medan hithörande förhållanden tidigare lämnade mycket övrigt att önska, har under det senaste årtiondet en påtaglig förbättring ägt ruin till följd av anställandet av kockor. Ännu återstår dock mycket, innan förhållandena i detta avseende kunna sägas vara tillfredsställande. Enligt gängse praxis anses det ankomma på arbetsgivarna att i mån av behov föranstalta om rengöring av bostäderna, innan de tagas i bruk av arbetstagarna. Renhållning och städning under tid, då bostad är bebodd, liksom även vid avflyttandet anses däremot vanligen åvila arbetslagarna. I vissa större bostäder ha emellertid arbetsgivarna numera ingått för att helt eller delvis svara för skurning och städning i bostäderna även under användningstiden. Enligt vad erfarenheten visat, synes nu rådande praxis, i den mån bostäderna äro ändamålsenligt anordnade och försedda med förvaringsutryinmen för proviant, kläder och arbetarnas övriga tillhörigheter, erbjuda goda möjligheter att upprätthålla ordning och snygghet. Önskvärt är emellertid att förmän och arbetsledare vid behov framhålla, att det bör

vara ett gemensamt intresse att var och en vinnlägger sig om befrämjande av hygien och trevnad i bostaden och att god bostads- och personlig; hygien är ägnad att förbättra hälsotillståndet och öka motståndskraften mot sjukdomar. Utredningen utgår vidare ifrån, att skogsyrkesinspektionens befattningshavare framdeles som hittills skola ägna uppmärksamhet åt hithörande förhållanden och att arbelarskyddsstyrelsen kommer att meddela nya och efter nutida hygieniska fordringar anpassade ordningsföreskrifter, vilka genom arbetsgivarnas försorg böra anslås i bostäderna. Utredningen räknar även med, att anslag om hästvård vid skogskörslor komma att tillhandahållas även framdeles såsom ett led i skogsyrkesinspektionens rådgivande verksamhet i fråga om värden och behandlingen av de hästar, som användas vid skogsarbete. Tillsyn å lagens efterlevnad. 17 g. Tillsynen å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen utövas för närvarande under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal. Övervakandet av flottledshärbärgeslagens efterlevnad åvilar däremot alltjämt länsstyrelserna, som därvid äga åtnjuta biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal. I socialstyrelsens år 1917 framlagda förslag till härbärgeslag, som omfattade såväl skogsavverknings- och kolnings- som flottningsarbete, hade tillsynen å lagens efterlevnad uppdragit» åt yrkesinspektionens befattningshavare. Den lag, som den 25 april 1919 utfärdades på grundval av detta förslag, omfattade endast skogsavverknings- och kolningsarbete. På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 16) frångicks socialstyrelsens förslag i fråga om tillsynen och denna överlämnades i stället till länsstyrelserna. Kort tid därefter — den 19 juni 1919 — utfärdades den nu gällande flottledshärbärgeslagen, enligt vilken tillsynen ävenledes — såsom ovan nämnts — åvilar länsstyrelserna. I skrivelse den 19 maj 1927 med utredning och förslag till utvidgning av skogshärbärgeslagen föreslog socialstyrelsen även överflyttning av tillsynen från länsstyrelserna till socialstyrelsen i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Till stöd härför anförde styrelsen: »Den nu gällande anordningen av tillsynen å skogshärbärgeslagens efterlevnad torde principiellt sett kunna betecknas såsom mindre lyckad. Tillsynen är såsom nämnts uppdragen åt vederbörande länsstyrelser, men sannolikt torde dessa myndigheter, överhopade som de äro med andra och dem så att säga närmare liggande uppgifter, icke ha möjligheter att ägna mycken uppmärksamhet åt detta sitt uppdrag. Den egentliga, ledande och drivande inspektionskraften lär också

156 utgöras av den befattningshavare vid yrkesinspektionen, som enligt omförmålda kungörelse av den 19 december 1919 förordnats till specialinspektör. Enligt lagen står denne inspektör såsom biträde åt vederbörande lånsstyrelse under denna myndighets ledning, men i egenskap av befattningshavare vid yrkesinspektionen är han tillika underställd yrkesinspektionens chefsmyndighet, som jämväl i ovannämnda kungörelse av den 19 december 1919 tillerkännes vissa befogenheter i avseende å här ifrågavarande tillsyn. Inspektören kan sålunda i sin verksamhet bli föremål för stridiga direktiv. I praktiken ha väl nu berörda förhållanden hittills icke medfört några större ölägenheter, men då nu fråga ändock är om en viss revision av lagen, har det synts lämpligt att söka få till stånd en mer rationell anordning i förevarande avseende. Härtill kommer, att styrelsen i sitt den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd föreslagit, att länsstyrelserna skulle i allt väsentligt befrias från de uppgifter med denna lags tillämpning, som f. n. åligga dem, och att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle övertaga de mer betydelsefulla av dessa uppgifter. Denna åtgärd, som mötts med nära nog enhälligt gillande från länsstyrelsernas sida, synes skäligen böra efterföljas av att länsstyrelserna jämväl fritagas från skyldigheten att övervaka skogshärbårgeslagens efterlevnad.» S a m t i d i g t i f r å g a s a t t e s o c i a l s t y r e l s e n o m icke l ä n s s t y r e l s e r n a borde befrias j ä m v ä l f r å n b e f a t t n i n g e n m e d t i l l s y n e n å f l o t t l e d s h ä r b ä r g e s l a g e n s efterlevnad. Styrelsen anförde h ä r o m följande: »De erinringar, som ovan framställts beträffande länsstyrelsernas uppdrag att utöva tillsyn å skogshärbärgeslagens efterlevnad, äga giltighet även i fråga om flottledshärbärgeslagen, och det skäl för denna anordning, som anförts i propositionen med lagförslaget i ämnet — eller att länsstyrelsen är den allmänna tillsynsmyndigheten över såväl flottlederna som flottningsföreningarnas verksamhet — synes ej vidare övertygande. Faktiskt vilar givetvis ansvaret för övervakandet av lagens tillämpning väsentligen på den förut omnämnde specialinspektören, som under socialstyrelsens ledning fullgör detta sitt åliggande med bistånd av skogsstatens och i viss mån även skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare. Något mer betydelsefullt samband mellan tillsynen å härbärgeringsskyldighetens fullgörande och nyssnämnda, länsstyrelserna redan förut åliggande tillsynsuppdrag torde praktiskt taget ej heller existera. För enhetlighet i avseende å organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens efterlevnad talar för övrigt det förhållandet, att flottningsarbetet till stor del torde utföras av folk, som eljest i större eller mindre utsträckning sysselsattes med arbete, som är inbegripet under skogshärbärgeslagen.» Det s t o r a flertalet av de m y n d i g h e t e r och s a m m a n s l u t n i n g a r , s o m efter r e m i s s y t t r a d e sig över d e t t a s o c i a l s t y r e l s e n s förslag, t i l l s t y r k t e ifrågavar a n d e ö v e r f l y t t n i n g eller l ä m n a d e d e n s a m m a u t a n e r i n r a n . S a m t l i g a i ä r e n det h ö r d a l ä n s s t y r e l s e r ä v e n s o m d o m ä n s t y r e l s e n avgåvo y t t r a n d e n m e d denna innebörd. Vid ett s e n a r e tillfälle a n f ö r d e s o c i a l s t y r e l s e n v i d a r e : »Framhållas må slutligen, att för överflyttande på yrkesinspektionens chefsmyndighet av det länsstyrelserna nu åvilande överinseendet å tillsynen av ifrågavarande lagars efterlevnad även torde tala det förhållandet, att skogs- och flottledsinspektören fr. o. m. år 1925 av Kungl. Maj:t förordnats, att i egenskap av specialinspektör utöva tillsyn av arbetarskyddslagens efterlevnad vid skogsavverk-

157 nings-, kolnings-, flottnings- och flottledsarbeten. I nämnda egenskap sorterar denne sålunda för närvarande direkt under yrkesinspektionens chefsmyndighet.» I skrivelse till Konungen den 28 september 1929 föreslog socialstyrelsen ånyo överflyttning från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet dels av tillsynen å härbärgeslagarnas efterlevnad, dels ock av länsstyrelsernas befogenhet med hänsyn till lagarnas tvångsvisa genomförande — i vad avser flottledshärbärgeslagen dock endast i fråga om de enskilda flottlederna. Styrelsen framhöll i skrivelsen bl. a., att under de snart tio år, som härbärgeslagarna varit gällande, praktiskt taget intet initiativ tagits från länsstyrelsernas sida i fråga om tillsynens organisation och bedrivande. Genom lag den 12 juni 1931 om ändring i vissa delar av 1919 års skogshärbärgeslag överflyttades tillsynen beträffande sistnämnda lag från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet. I samband med att länsstyrelsernas befattning med det tvångsvisa genomförandet av arbetarskyddslagen ävenledes överflyttades på yrkesinspektionens chefsmyndighet skedde motsvarande ändring i skogshärbärgeslagen. Socialstyrelsens förslag om överflyttning av tillsynen å flottledshärbärgeslagens efterlevnad godtogs däremot icke. I propositionen till nyssnämnda lag den 12 juni 1931 (nr 41) anförde departementschefen bl. a., att vad allmän flottled anginge, ett härbärge, uppfört för flottningsarbetarnas härbärgerande under flottningstiden, i flera avseenden vore att likställa med andra anläggningar och byggnader för flottlederna. Med hänsyn till att länsstyrelserna enligt lagen om flottning i allmän flottled utövade tillsyn å sådan flottleds skötsel och underhåll samt flottningsförenings verksamhet och jämväl vore utrustade med befogenhet att vidtaga erforderliga åtgärder i fall av försummelse att vidmakthålla härbärgena, ansåg departementschefen det icke vara lämpligt att ställa härbärgena vid allmän flottled under annan tillsynsmyndighet än länsstyrelse. Även om det sålunda formellt åvilar länsstyrelserna att utöva tillsyn å flottledshärbärgeslagens efterlevnad, har emellertid denna tillsyn under den tid, lagen varit gällande, i realiteten utövats av skogsyrkesinspektionen. Den utveckling i såväl kvantitativt som kvalitativt avseende, som ägt rum i fråga om bostadsbeståndet vid flottlederna och varom uppgifterna i kap. II bära vittnesbörd, har tillkommit genom samarbete mellan inspektionen och flottningsföreningar samt flottningsrättsinnehavare. Inspektionen, som därvid tillämpat samma principer som vid tillsyn enligt skogshärbärgeslagen, har sålunda i den omfattning, som den till förfogande stående arbetskraften det medgivit, föranstaltat om besiktningar efter flottlederna och i mån av behov hos vederbörande hemställt om vidtagande av åtgärder såväl i fråga om bostadsbeståndets komplettering med nya bostäder som beträffande förbättring och underhåll av redan befintliga. I vissa fall har inspektionen upprättat och till vederbörande överlämnat en plan, avseende fördelning av anvisade åtgärder på ett antal år. De åtgärder, varom så-

158 lunda framställning gjorts, ha i regel kommit till utförande och detta utan att vare sig vattendomstol eller länsstyrelse tagit befattning med ifrågavarande ärenden. Flottningsföreningarna synas i regel ha fört kostnaderna för bostadsbeståndets komplettering och vidmakthållande på resp. års flottningskostnader, varigenom amorteringsplaner för deras gäldande under en följd av år ej behövt upprättas. Med hänsyn till de uppnådda resultaten och det goda samarbete, som med nu tillämpade praxis kunnat uppnås, anser utredningen, att det såsom redan anförts i den allmänna motiveringen även formellt bör överlämnas åt arbetarskyddsstyrelsen samt under dess överinseende och ledning åt skogsyrkesinspektionen att övervaka efterlevnaden av skogsförläggningslagen även i vad densamma avser bostäder vid allmänna och enskilda flottleder. Utredningen vill här erinra om ett uttalande av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som i sitt yttrande över förslaget till inrättande av en arbetarskyddsstyrelse anförde, att den med hänsyn till den omorganisation och samordning av tillsynen över arbetarskyddet, som nu komiiie att ske, icke kunde finna något giltigt skäl föreligga att bibehålla länsstyrelsernas tillsynsskyldighet över härbärgen åt flottningsarbetare (Kungl. Maj :ts proposition nr 184/1948, sid. 124—125). Under det senaste årtiondet har den tillsynsverksamhet, som utövats av de lokala biträdande tillsynsorganen — statens revirförvaltare och vissa länsjägmästare med biträdande personal — avsevärt minskat i omfattning. Under åren 1921—29 inspekterade dessa organ i medeltal över 400 förläggningar om året. Ifrågavarande frekvenssiffra har emellertid därefter successivt sjunkit, så att den för åren 1930—34 var 142, för åren 1935—39 64 och för femårsperioden 1940—44 endast 12. Är 1945 besiktigades 19 förläggningar, år 1946 13 och år 1947 endast 4. Denna starkt minskade inspektionsfrekvens sammanhänger i första hand med att dessa befattningshavare ej haft tid att i större omfattning ägna sig åt ifrågavarande verksamhet. En bidragande orsak är, att antalet befattningshavare hos skogsyrkesinspektionen ökat och att dessa därigenom kunnat övertaga större delen av det inspektionsarbete, som tidigare utförts av de lokala biträdande tillsynsorganen. Det synes visserligen vara av ett visst värde, att skogsyrkesinspektionen vid behov då och då kan få påräkna medverkan av ifrågavarande befattningshavare, t. ex. då fråga uppstår om enstaka besiktning å avlägset belägna arbetsplatser. Utredningen anser emellertid, att det med hänsyn till den obetydliga omfattningen av dessa organs medverkan samt till det förhållandet, att skogsyrkesinspektionens personal fr. o. m. 1 januari 1949 har utökats, nu synes vara befogat att befria ovannämnda befattningshavare från ifrågavarande tillsynsverksamhet. Vad tillsynens utövande beträffar är det utredningens uppfattning, att det med skogsförläggningslagen avsedda syftet bäst tillgodoses genom tillsynsverksamhetens bedrivande enligt de principer, som hittills varit väg-

159 ledande. Den rådgivande verksamheten, som måste anses utgöra ett viktigt komplement till den inspekterande verksamheten, bör sålunda såsom hittills tillmätas stor betydelse. Skogsyrkesinspektionens befattningshavare böra därför även framdeles gå arbetsgivare och arbetare tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar, varvid de städse böra akta på huru i varje särskilt fall ändamålet med skogsförläggningslagen må vinnas med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgivaren. Närmare föreskrifter angående tillsynsorgan, tillsynens fördelning och utövande samt tillsättande av befattningshavare äro meddelade i kungörelsen den 21 januari 1949 (nr 18) om tillsyn å härbärgen för arbetstagare, sysselsatta med skogsavverknings- m. fl. arbeten. Ehuru ändringar föreslagits i fråga om tillsynens organisation, har utredningen ej ansett sig böra avgiva något förslag till ändringar i nu gällande kungörelse om tillsynen. Det har nämligen kommit till utredningens kännedom, att instruktion för yrkesinspektionen är under utarbetande och att bestämmelser i ovannämnda avseenden torde komma att intagas däri. Vad beträffar de med tillsynen sammanhängande frågorna om tvångsåtgärder i fråga om uppförande och underhåll av tillfälliga bostäder och skogsstall hänvisas till vad därom anföres under 20, 21 och 22 §§. 18 g. Innehållet i denna paragraf motsvarar de stadganden, som finnas upptagna i 5 g skogshärbärgeslagen samt 6 g, första stycket flottledshärbärgeslagen. I 29 g av nu gällande arbetarskyddslag stadgas, att vederbörande arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället äro pliktiga bl. a. att vid inspektion tillhandagå med erforderliga upplysningar. Enär motsvarande stadganden i skogs- och flottledshärbärgeslagarna gälla endast arbetsgivaren, har utredningen ansett erforderligt att i sitt lagförslag utsträcka ifrågavarande stadgande att gälla även arbetsgivarens ställföreträdare å arbetsstället. Utredningen har därvid föreslagit samma formulering som i den nya arbetarskyddslagen — »den som å arbetsställe företräder honom». Såsom arbetsgivares ställföreträdare bör såsom även 1938 års arbetarskyddskommitté i detta sammanhang framhållit avses »ej blott person, som är utrustad med bemyndigande att företräda arbetsgivaren, utan även den, som på arbetsstället med hänsyn till de föreliggande omständigheterna för tillfället måste anses företräda arbetsgivaren, d. v. s. i regel den högsta å arbetsstället närvarande arbetsledaren». Med hänsyn till att den nya rättegångsbalken numera trätt i kraft ha vidare stadgandena i 5 g, andra stycket skogshärbärgeslagen och 6 g, tredje stycket flottledshärbärgeslagen icke medtagits i utredningens lagförslag.

160 19 g. Stadgandena i denna paragraf överensstämma i huvudsak med bestämmelserna i 6 g skogshärbärgeslageh och 6 g andra stycket flottledshärbärgeslagen. Utredningen har emellertid funnit erforderligt, att de hittillsvarande bestämmelserna angående val av skyddsombud, dessas uppgifter m. m. i vissa avseenden ändras och kompletteras. Vad först beträffar val av skyddsombud må här framhållas, att skyddsombud tidigare förekommit endast undantagsvis vid skogs- och flottningsarbete. Detta beror i första hand på arbetets säsongbetonade karaktär och det förhållandet, att arbetsplatserna och de vid desamma sysselsatta arbetstagarna ofta växla. En bidragande orsak har även varit, att det tidigare ofta visat sig svårt att bland arbetstagarna på arbetsplatserna i skogarna finna personer, som varit villiga och lämpliga att åtaga sig uppdrag som skyddsombud. Under senare år förekomma dylika ombud i viss men dock långtifrån tillräcklig omfattning inom skogshanteringen och dessa ombud ha i regel utsetts av arbetarnas fackliga organisationer. Därvid har det ej sällan framgått, att de sålunda valda ombuden avsetts skola representera arbetarna ej blott på den arbetsplats, där de varit sysselsatta, utan jämväl på andra arbetsplatser inom en fackförenings verksamhetsområde. I den nya arbetarskyddslagens 40 g har visserligen såsom huvudregel bibehållits nuvarande bestämmelse, att skyddsombud skall utses bland arbetstagarna på arbetsstället. Därjämte stadgas emellertid, att arbetarskyddsstyrelsen, där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må medgiva, att organisation, som omförmäles i paragrafens andra stycke, utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe. Detta stadgande grundar sig på ett förslag av 1938 års arbetarskyddskommitté, som ansett, att under vissa förutsättningar möjlighet borde finnas att å en viss ort utse ett skyddsombud för flera arbetsställen inom ett och samma verksamhetsområde, s. k. regionalt skyddsombud. Detta förslag avser enligt kommittén sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet föreligger att utse skyddsombud bland arbetstagarna. Med hänsyn till ovan berörda förhållanden, som giva vid handen, att de av kommittén angivna förutsättningarna ofta äro till finnandes vid skogs- och flottningsarbete, har utredningen föreslagit, att stadgandet om val av skyddsombud kompletteras med bestämmelse om att arbetarskyddsstyrelsen, där förhållandena det påkalla, må medgiva, att skyddsombud utses även utanför kretsen av arbetstagare å visst arbetsställe. Ett sådant stadgande är motiverat jämväl med hänsyn därtill, att inom skogshanteringen samma personer utses såsom skyddsombud enligt såväl arbetarskyddslagen som här ifrågavarande bostadslagstiftning. Utöver vad nu föreskrives beträffande skyddsombudens arbetsuppgifter

161 har utredningen funnit anledning föreslå en bestämmelse om att skyddsombud jämväl skall verka för främjandle av goda levnadsförhållanden i förläggningarna. Utredningen finner vidare befogat att:, i anslutning till motsvarande stadgande i den nu gällande arbetarskyddsliagens 31 g, i skogsförläggningslagen angives, huru skyddsombud bör gå tilUväga, då han finner, att viss åtgärd till avlägsnande av missförhållande bön- vidtagas. Enligt skogsyrkesinspektionens erfarenhet inträffar det ej så säillan, att skogsarbetarna i sådana fall påkalla ingripande från inspektionen ultan att dessförinnan ha sökt få missförhållandet avhjälpt genom hänvändellse till arbetsgivaren eller dennes representant på arbetsstället. Detta förfaringssätt har föranlett icke endast berättigade klagomål från arbetsgivarhåll och onödig irritation utan även onödiga besiktningar från inspektionems sida i sådana fall, då en hänvändelse direkt till arbetsgivaren skulle ha medfört rättelse. Med hänsyn därtill finner utredningen det angeläget, att eltt stadgande med syfte att förhindra onödiga anmälningar till skogsyrkesinspektionen intages i denna paragraf. Det föreslagna stadgandet har komplettterats med föreskriften att den — arbetsgivaren eller dennes ombud — soim från skyddsombud mottagit hänvändelse i fråga om bostadsbehovets tiillgodoseende, har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Frågan om skyddsombuds rätt att närvara vid förrättning m. m. har upptagits till behandling av 1938 års arbetarskyddskommitté, som därom anfört följande i sitt förslag till ny airbetarskyddslag. »I gällande lag föreskrives, att vid insptektion av arbetsställe, där skyddsombud finnes, skall inspektionsförrättaren om miöjligt träda i förbindelse med ombudet. Någon rätt för skyddsombud att närvarai vid tillsynsorgans förrättning stadgas däremot ej. Det torde emellertid i allmämhet vara av betydelse, om skyddsombud kan närvara vid sådan förrättning. Komimittén föreslår därför, att det i lagen angives, att skyddsombud äger att inom sitt skyddsområde närvara vid tillsynsorgans förrättning.» Kommittén framhöll vidare, att skyddsombud borde äga rätt att deltaga även i undersökning, som tillsynsorgam eller arbetsgivare verkställde i avseende å ohälsa eller olycksfall i arbiete. Till sådan undersökning borde hänföras undersökning i anledning aw sjukdomsfall, som kunde vara föranlett av hälsofarligt arbete eller soim eljest kunde tillskrivas arbetsförhållandena. Det ovan anförda gäller i tillämpligai delar även i fråga om skyddsombud, som utses enligt skogs- och flottledshiärbärgeslagarna och utredningen har därför föreslagit komplettering i dess;a avseenden. Utredningen har vidare i likhet mied 1938 års arbetarskyddskommitté upptagit till behandling frågan om gottgörelse för arbetsförtjänst, som skyddsombud förlorar genom att delt.aga i förrättning eller undersökning, som omförmäles i denna paragraf. LOet torde nämligen knappast kunna

162 förväntas,, att skyddsombud skall ägna erforderlig lid åt här ifrågavarande arbetsuppgifter med mindre han erhåller sådan gottgörelse. Utredningen delar emellertid den uppfattning i detta avseende, som kommit till uttryck i propositionen till ny arbetarskyddslag, nämligen att i arbetarskyddslagstiftningen icke böra ingå frågor, som beröra ekonomiska mellanhavanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Departementschefen synes emellertid räkna med att skyddsombud, som omförmäles i arbetarskyddslagen, det oaktat icke skall behöva lida ekonomiskt men på grund av sitt uppdrag. Han har sålunda i detta sammanhang erinrat om överenskommelsen mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i fråga om den lokala säkerhetstjänsten, som innehåller en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att ersätta skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst. Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen ej föreslagit något stadgande i detta avseende utan räknar med att denna angelägenhet kommer att ordnas genom överenskommelser mellan arbetsgivarnas och skogs- och flottningsarbetarnas organisationer. 20 g. Denna paragraf motsvarar 7 g skogshärbärgeslagen och 4 g flottledshärbärgeslagen och avser meddelande av föreläggande och förbud gentemot arbetsgivare vid samtliga i förslaget avsedda arbeten med undantag av flottningsarbete i allmän flottled. Beträffande tvångsåtgärder gentemot flottningsföreningar hänvisas till 21 g. Som en följd av utredningens förslag om tillsynens överflyttande i fråga om förläggningar för flottningsarbetare från länsstyrelserna till arbetarskyddsstyrelsen har föreslagits, att länsstyrelserna, som enligt flottledshärbärgeslagen tillagts befogenheten att föreskriva tvångsåtgärder beträffande förläggningar vid de enskilda flottlederna, befrias från detta uppdrag. I regel synes man på arbetsgivarhåll som tidigare framhållits ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som av skogsyrkesinspektionen lämnas med anledning av vid besiktningarna gjorda iakttagelser. Om så icke sker riskerar arbetsgivare enligt bestämmelserna i nu gällande lagar, att förbud meddelas antingen att använda bostad eller stall eller att bedriva visst arbete. Sådana förbud medföra emellertid allvarliga konsekvenser även för arbetstagarna, i det att förbudet i allmänhet förorsakar uppehåll i eller inställande av arbetet. Utredningen, som därför sökt finna en annan väg att förmå tredskande arbetsgivare att låta vidtaga anvisade åtgärder, har därvid funnit, att införande av rätt för skogsyrkesinspektör att förelägga arbetsgivare att inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärderna i fråga skulle utgöra ett ändamålsenligt komplement till förbudsförfarandet. Utredningens förslag anknyter till motsvarande stadgande i den nya arbetarskyddslagen och hänvisar utredningen till departementschefens uttalande i denna fråga i propositionen till nämnda lag, sid. 266 och 267. Underlåtenhet att

163 efterkomma sådant föreläggande bör sålunda medföra påföljd på samma sätt som överträdelse av meddelat förbud straffbelägges. Förfarandet med föreläggande skulle onekligen, om det användes med urskillning, utgöra ett gott stöd åt skogsyrkesinspektionen i dess arbete. Möjligheten att meddela sådant föreläggande torde bliva av särskilt stor betydelse inom skogshanteringen, där det på grund av arbetenas relativa kortvarighet gäller att få anvisade åtgärder vidtagna med kort tidsfrist, om de skola bliva av någon betydelse under pågående arbete. Bestämmelsen i 2 mom. att arbetsgivare och upplåtare av bostad eller stall, innan föreläggande eller förbud meddelas, skola beredas tillfälle att avgiva yttrande motsvarar till sitt innehåll vad som nu gäller enligt skogshärbärgeslagen. 3 mom. motsvarar 2 mom. i skogshärbärgeslagens 7 §. Då å visst arbetsställe konstateras missförhållanden av sådan art, att synnerlig olägenhet måste anses vara för handen, är det av stor vikt att ett snabbt ingripande må kunna äga rum. Utredningen har med hänsvn härtill i likhet med vad som skett i den nya arbetarskyddslagen föreslagit, att befogenheten att utan avbidan på vederbörande arbetsgivares yttrande meddela omedelbart ikraftträdande förbud skall tillkomma icke blott arbetarskyddsstyrelsen utan även skogsyrkesinspektör. Detta har även föreslagits gälla befogenheten att genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad låta vidtaga nödig anordning till säkerställandet av förbudets upprätthållande. Stadgandet i paragrafens 4 mom. överensstämmer till sin innebörd med bestämmelserna i 7 g, 3 mom. i nu gällande skogshärbärgeslag. Utredningen har dock funnit lämpligt att i likhet med vad som skett i den nya arbetarskyddslagen föreslå, all befogenheten att meddela här avsett förbud må tillkomma både arbetarskyddsstyrelsen och skogsyrkesinspektör. 6 mom. överensstämmer i huvudsak med 7 §, 1 mom. andra stycket i skogshärbärgeslagen. 21 g. Såsom tidigare — i kap. Ill och i den allmänna motiveringen — omnämnts, äga vissa bestämmelser i vattenlagen och i lagen om flottning i allmän flottled tillämpning i fråga om anordnandet och underhållet av byggnader för flottningsarbetarnas härbärgerande under flottningstiden. En allmän erinran om vattendomstolens befattning med frågor rörande anordnandet av sådana byggnader har upptagils i 3 g första punkten i flottledshärbärgeslagen. Vidare föreskrives i nämnda paragraf, att där mot floltningsförening väckes påstående om skyldighet att uppföra härbärge vid allmän flottled, sådan talan skall behandlas i den ordning, som i 6 kap. 17 g vattenlagen stadgas beträffande där omförmäld talan. Sistnämnda lagrum upptager de huvudsakliga fall, då talan stänmingsvis må föras mot

164 flottningsförening. I 3 g andra stycket flottledshärbärgeslagen föreskrives slutligen, att vad i flottningslagen stadgas om underhåll av skyddsbyggnader skall gälla jämväl angående underhåll av arbetarbostäder vid allmän flottled. Ifrågavarande stadgande återfinnes i flottningslagens 72 g, som föreskriver, att om de till farleds bebyggande eller i övrigt till skydd mot skada föreskrivna flottledsbyggnader ej vidmakthållas, länsstyrelse har att antingen tillhålla flottningsstyrelsen att sådant fullgöra eller ock låta, om så erfordras, genast avhjälpa bristen på föreningens bekostnad. Ehuru såsom tidigare framhållits möjligheten att medelst stämning till vattendomstol föra talan mot flottningsförening om skyldighet att uppföra bostäder utefter de allmänna flottlederna eller länsstyrelsernas befogenheter att företaga tvångsåtgärder i fråga om underhåll av sådana bostäder hittills icke behövt tagas i bruk, har utredningen icke föreslagit någon ändring i denna organisation. Den befogenhet att meddela föreläggande och förbud, som i 20 g av utredningens lagförslag tillagts arbetarskyddsstyrelsen och skogsyrkesinspektör gentemot där avsedda arbetsgivare, har utredningen icke ansett böra komma i fråga gentemot flottningsförening. Ett förbud mot att utföra flottningsarbete i viss allmän flottled med dess oftast stora virkeskvantiteter skulle medföra avsevärda konsekvenser och ej i något fall kunna tänkas stå i rimlig proportion till en underlåtenhet i fråga om bostads uppförande eller underhåll. I den mån tvångsförfarande mot flottningsförening skulle visa sig erforderligt, synes inspektionsmyndigheten därför kunna använda sig av ovannämnda möjligheter till medverkan från vattendomstols eller länsstyrelses sida genom att instämma flottningsförening till vattendomstol eller hemställa hos länsstyrelse om åtgärder jämlikt 72 § flottningslagen. I förevarande paragraf ha upptagits bestämmelser om dessa båda former av tvångsförfarande gentemot flottningsförening. Med den föreslagna formuleringen, som avviker från den i 3 g flottledshärbärgeslagen, har utredningen sökt åstadkomma ett förtydligande av ifrågavarande stadgandes innebörd genom framhållande av inspektionsmyndighetens möjligheter att gå till väga i fall, som här avses. Ovannämnda i 3 § första punkten upptagna erinran om vattendomstolens befattning med hithörande frågor har utredningen icke ansett erforderlig. Vad beträffar tvångsförfarande gentemot flottningsrättsinnehavare i fråga om anordnande och underhåll av bostäder för flottningsarbetare vid enskilda flottleder har utredningen föreslagit, att samma regler skola gälla som för arbetsgivare vid avverknings- m. fl. arbeten. Se härom under 20 g. 22 g. Denna paragraf ersätter bestämmelserna i 11 g i skogshärbärgeslagen. Dess första stycke är oförändrat. I anslutning till vad i Kungl. Maj :ts proposition nr 298/1948 med förslag till ny arbetarskyddslag anförts å sid. 268 beträffande ändring av det förfaringssätt, som nu är föreskrivet för den

165 händelse åtgärd ur arbetarskyddssynpunkt finnes påkallad i fråga om verksamhet, som bedrives av staten, har utredningen föreslagit motsvarande ändring av gällande bestämmelse i skogshärbärgeslagen. Om sålunda skogsyrkesinspektör i fråga om av staten bedriven verksamhet finner ingripande påkallat, bör han därom göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen, som hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten, bör påkalla erforderlig åtgärd. Om åtgärden efter sådan hänvändelse icke vidtages, bör styrelsen kunna underställa ärendet Konungens prövning. Ansvarsbestämmelser m.m. 23 g. Stadgandena i denna paragraf överensstämma i sak med bestämmelserna i 8 g, första stycket, skogshärbärgeslagen. Utredningen har emellertid i anslutning till sitt förslag om införande av möjlighet för skogsyrkesinspektör att i vissa fall förelägga arbetsgivare att vidtaga viss erforderlig åtgärd föreslagit sådan komplettering av bestämmelserna i denna paragraf, att arbetsgivare, som underlåter att ställa sig till efterrättelse meddelat föreläggande, jämväl skall straffas. 24 g. I likhet med vad som stadgas i gällande skogshärbärgeslag böra böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. 25 g. Denna paragraf överensstämmer i sak med skogshärbärgeslagens 10 g. Utredningen har emellertid föreslagit sådan ändring av ordalydelsen, som skett i den nya arbetarskyddslagen.

Övergångsbestämmelser. Såsom tidigare framhållits har utredningen vid utformandet av sitt lagförslag sökt följa den principen att vid komplettering av gällande bestämmelser föreslå lagfästande av sådana åtgärder, vilka på grund av vunna erfarenheter befunnits påkallade och som i praktiken visat sig lämpliga. Med hänsyn till tidens krav i fråga om de tillfälliga bostädernas standard har det därvid icke kunnat undvikas, att vissa i lagförslaget ingående mera betydelsefulla föreskrifter i många fall komma att föranleda sådana ändringar och kompletteringar av bostäder, vilka uppförts före lagens ikraftträdande, att en övergångstid måste anses vara av behovet påkallad, vad tillämpningen av dessa föreskrifter beträffar. Utredningen har funnit, att så är fallet i fråga om föreskriften i 8 g, genom vilken skyldigheten att anordna bostad för gemensam mathållning föreslagits gälla i fråga om bostad

166 avsedd för minst 8 arbetstagare i stället för som hittills för 10 arbetstagare, samt i fråga om 9 paragrafens bestämmelser angående maximibeläggning per rum. Ifrågavarande föreskrifter torde i många fall komma att föranleda avsevärda om- och tillbyggnader och har utredningen med hänsyn därtill beträffande nämnda lagrum föreslagit en övergångstid av två år med avseende på bostäder, vilka uppförts före lagens ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna böra sålunda icke gälla bostäder, som uppföras efter lagens ikraftträdande och vill utredningen i detta sammanhang anföra, att övergångstiden ej heller synes böra avse vid lagens ikraftträdande uppförda bostäder, vilka under övergångstiden undergå så omfattande ombyggnad eller reparation, att åtgärden kan likställas med nybyggnad.

167 Fig.

63.

På medar transportabel bostad för arbetare sysselsatta med nadsarbete. Västerbottens län.

flottledsbygg-

Fig. 64. Förläggning för flotlläggningsarbetare. T. h. bostad anordnad för gemensam mathållning, t. v. uppehållsrum för arbetare, vilka bo i sina hem och medföra matsäck.

168 Fig. 65. Nyuppförd förläggning för 40 skogsarbetare å bolagsskog i mellersta Finland. Bostaden är försedd med kök, förmansrum samt torkrum.

Fig. 66.

Bastu med avklädningsrum vid förläggningen å jig. 65.

169 Fig. 6~i. Xor.sk skogssluga för 12 man med gemensam mathållning. Torkrummet användes även sum bastu och är därför försett med dusch.

Fig. 68. 12—S1796S

Norsk skogsstuga för 12 man med gemensam Bostadsrum för huggare på övre bollen.

mathållning.

170 Fig. 69.

Fig.

ro.

Ändamålsenlig

Norskt

skogsstall.

familjebostad

för skogsarbetare i Norge.

Bilaga.

Lagstiftningen om skogsförläggningar i Finland och Norge m. m. De förhållanden, under vilka skogsavverkning och flottning bedrivas i Sverige Finland och Norge, äro i mångt och mycket så likartade, att rön och erfarenheter' som göras i det ena landet, ofta kunna utnyttjas även i det andra. Utredningen har därför ansett lämpligt att i korthet redogöra för lagstiftningen om tillfälliga bostader och skogsstall i Finland och Norge samt något belysa, huru bostadsoch levnadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna därstädes gestalta si« En sådan redogörelse synes särskilt motiverad på grund därav att en betydelsefull utveckling på detta område ägt rum under senare år i såväl Finland som Norge. Följande redogörelse är grundad på uppgifter, som införskaffats av utredningens ordförande under av honom åren 1946 och 1947 företagna studieresor till våra grannländer. Finland. De finska skogarna, av vilka ca 35 % äro statsskogar, upptaga ungefär samma areal som de svenska och den årliga avverkningen är även i stort sett av samma omfattning som hos oss. Vintertid beräknas 150—200 000 man vara sysselsatta med huggningsarbete samt 60—70 000 man och hästar med körningsarbete. Större delen av det avverkade virket kommer från norra och mellersta Finland. Skogsarbetarna utgöras liksom hos oss till stor del av inom jordbruket sysselsatta personer. En betydande del består dock av lösarbetare. Skogsarbetet är vidare liksom i Sverige ett säsongarbete, i det att avverkningarna huvudsakligen aga rum under perioden november—mars. De skilda avverkningarna äro vanligen större än hos oss. Det är sålunda vanligt, att på gamma arbetsplats sysselsättas ett femtiotal arbetare. Kj sällan uppgår emellertid antalet till 100 eller flera, ett förhållande som man bör ha i minnet vid en jämförelse mellan de finska och de svenska lagföreskrifterna rörande bostadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna. Flottningarna bedrivas på ungefär samma sätt som i Sverige. Flottningsarbetet försvåras i viss mån genom de omfattande sjöflottningarna samt därigenom, att de finska bivattendragen ännu ej synas vara utbyggda för flottning i samma utsträckning som i vårt land. Lagstiftning. Den första finska lagen angående förläggningar för skogs- och flottningsarbetare trädde i kraft den 1 november 1928 och byggde i stort sett på samma principer som vår svenska lagstiftning. Föreskrifterna om arbetsgivares skyldighet att anordna bostäder och skogsstall samt angående beskaffenheten av dessa byggnader voro sålunda allmänt utformade och övervakandet av lagens efterlevnad uppdrogs åt en för ändamålet tillsatt särskild inspektör inom yrkesinspektionen. Anvisningar rörande utrymmet i och beskaffenheten i övrigt av ifrågavarande bostäder och stall utfärdades av socialministeriet den 27 mars 1929. Till följd av konstaterade bristfälligheter i ovannämnda lag hemställde den finska riksdagen den 5 april 1938, alt regeringen måtte utarbeta och förelägga riksdagen förslag om förtydligande och ändring av sagda lag. På grund därav 13—S17969

172 uppdrogs åt en den 30 november 1944 tillsatt kommitté att bl. a. utarbeta förslag till nya stadganden om skogs- och flottningsarbetarnas bostadsförhållanden. Denna kommitté avgav sitt betänkande i oktober 1945 och den 7 juni 1946 framlade regeringen proposition till »lag om samfällda bostäder för skogs- och flottningsarbetare». Sedan det framlagda förslaget med vissa ändringar godkänts av riksdagen, utfärdades den nya lagen den 28 februari 1947 och trädde i kraft den 1 juli 1947. Lagen har följande lydelse: 1 kap. Allmänna stadganden. 1

§•

Arbetsgivare, som anställer arbetare att under hans ledning och övervakning utföra skogs- eller flottningsarbete avlägset från bebodd plats, är skyldig att för dem anordna samfälld bostad, särskilt för män och särskilt för kvinnor, såsom i denna lag stadgas. Med skogsarbete avses i denna lag avverkning, utdrivning och barkning av virke, brytning och släpning av stubbar, kolning och tjärbränning i skog samt sådana vägbyggnadsarbeten, som utföras huvudsakligen för transport av virke; samt med flottningsarbete lösflottning och transport i flottar av virke samt därtill anslutet byggnadsarbete i flottled. Stadgandena i denna lag gälla icke arbete, som utförcs enbart av arbetsgivarens eget husfolk. 2 §. Med bebodd plats avses i denna lag stad, köping och sådan by, byggnadsgrupp eller byggnad, där arbetarna hava stadigvarande bostad eller där de mot skälig hyra kunna erhålla tillfredsställande tillfällig bostad, motsvarande i denna lag åsyftad samfälld bostad. Arbetsplatsen anses icke ligga avlägset, om avståndet dit från bebodd plats eller den samfällda bostaden vid färd till fots eller med arbetarens fortskaffningsmedel icke är längre än fyra kilometer. Är sagda avstånd längre än fyra kilometer, men anordnandet av samfälld bostad pa grund av arbetets kortvarighet eller med beaktande av arbetsplatsens oansenlighet borde anses icke motsvara ändamålet, vare arbetsgivaren skyldig, därest han icke önskar uppföra samfälld bostad, att anordna fri skjuts till arbetsplatsen eller ersätta arbetaren för färd, som denne på egen hand företagit, för den del av sträckan, som överstiger fyra kilometer, enligt av socialministeriet fastställda grunder. 3

§.

Platsen för samfälld bostadsbyggnad bör i mån av möjlighet väljas så, att men för de i bostaden inkvarterades hälsa icke uppstår. Samfälld bostad bör vara tillräckligt rymlig och utgöra ett gott skydd mot köld och fukt samt medgiva god möjlighet till vila. Där böra finnas lämpliga utrymmen och anordningar för torkning av kläder, skoplagg och handskar samt vid behov för torkning av seldon. 4 |. Arbetsgivaren äger draga försorg om renhållning, regelmässig uppvärmning och belysning i de samfällda bostäderna och till dem hörande byggnader samt med tillbudsstående medel ombesörja utrotandet av ohyra och skadedjur. Kan dugligt dricksvatten icke erhållas på kortare avstånd än en halv kilometer från den samfällda bostaden, bör arbetsgivaren draga försorg om anskaffande av dricksvatten åt de inkvarterade och dessas hästar. 5 §. I samfälld bostad böra anslås anvisningar om vad arbetare bör iakttaga för undvikande av olycksfall och hälsovådor i arbetet. Inom arbetsplatsens område och i de samfällda bostäderna böra finnas sådana hjälpmedel, som med beaktande av arbetets art och de förhållanden, i vilka arbetarna arbeta och bo, kunna anses nödiga för lämnande av första hjälp vid olycks- och sjukdomsfall. Då arbetare, arbetsledare och andra funktionärer för arbetsplats anställas och fördelas på bostäderna, bör arbetsgivaren tillse, att i varje bostadsgrupp placeras en person, ;om äger erfarenhet i lämnandet av första hjälp.

173 6 §. Därest person, som lider av smittosam sjukdom, uppehåller sig eller uppehållit sig i samfälld bostad och detta kan medföra fara för de övriga inkvarterades hälsa, bör arbetsgivaren omedelbart efter h ä r o m erhållen kännedom om saken u n d e r r ä t t a alla i bostaden inkvarterade och vederbörande hälsovårdsmyndigheter s a m t ofördröjligen vidtaga behöriga åtgärder för farans avlägsnande. I §• Arbetsgivaren må draga försorg om att från samfälld bostad avlägsnas envar, som av tredska underlåter a t t iakttaga anvisningar och föreskrifter, vilka meddelats för avvärjande av de faror, som uppstå genom ohyra eller eljest h o t a a r b e t a r n a s hälsa. På samma sätt bör arbetsgivaren förfara, då i samfälld bostad inkvarterad b r u k a t våld mot kamrat, hotat honom till livet eller grovt smädat honom eller gjort sig skyldig till försnillning, bedrägeri, snattcri eller brott, som icke kan sonas med böter, eller ock genom olämpligt uppförande, trots arbetsgivarens eller hans ställföreträdares varning, stört övriga i den samfällda bostaden inkvarterade och dessas flertal kräver h a n s avlägsnande. 8 §. Arbetsgivaren bör tillse, att i samfälld bostad inkvarterade arbetare äga möjlighet a t t med skäliga mellantider mottaga och avsända post. 9 §• Av a r b e t a r e , som ä r inkvarterad i samfälld bostad, må icke u p p b ä r a s betalning eller a n n a n gottgörelse för i denna lag stadgade bostads- eller a n d r a förmåner. 2 kap. Långvarig

samfälld

inkvartering.

10 §. Samfälld bostad, som u t a n avbrott användes längre tid än tre veckor, bör, utöver vad i 1 kap. ä r stadgat, uppfylla följande fordringar: 1) ä r bostaden uppförd av stock, bör denna vara barkad eller bilad och väggarna dikt a d e ; av a n n a t byggnadsmaterial uppförd bostad bör vara på m o t s v a r a n d e sätt så byggd, a t t den med avseende på trivseln fyller rimliga fordringar; 2) bostadens gårdsplan bör hållas snygg samt avfallsplatsen och bekvämlighetsinrättningen e r h å l l a en lämplig placering; samt 3) till de inkvarterades bruk skall finnas en badstuga, belägen i a n s l u t n i n g till bostaden eller på lämpligt avstånd därifrån. I fråga om byggnadernas placering och deras förseende med b r a n d r e d s k a p för avvärjande av b r a n d f a r a lände till efterrättelse, vad därom ä r särskilt stadgat. I I §. I samfälld bostad, vilken under den kalla årstiden användes längre tid än tre veckor i följd, m å i ett r u m inkvarteras högst tjugofem personer, och bör bostaden, u t över vad i denna lag eljest är stadgat, uppfylla följande villkor: 1) envar i bostaden inkvarterad bör förfoga över minst fem k u b i k m e t e r l u f t u t r y m m e ; 2) av a n n a t byggnadsmaterial än av stock tillverkad bostad b ö r vara så uppförd, att den fyller ändamålsenliga, skäliga k r a v ; 3) bostaden b ö r förses med trossbotten sålunda, att mellan m a r k e n och golvet l ä m nas nödigt l u f t u t r y m m e ; 4) i omedelbar anslutning till bostaden bör finnas ett tillräckligt rymligt, med u p p v ä r m n i n g s a n o r d n i n g a r försett r u m för torkning av kläder, skoplagg och h a n d s k a r samt vid behov för torkning av seldon, rep och annat dylikt; samt 5) i s a m b a n d med bostaden eller i dess omedelbara närhet b ö r en källare eller a n n a t lämpligt förvaringsrum uppföras för förvaring av matvaror. N ä r m a r e föreskrifter om de samfällda byggnadernas k o n s t r u k t i o n och inredande u t färdas av socialministeriet. 12 §. Arbetare, vilka inkvarterats i samfälld bostad för längre tid än tre veckor, må i den samfällda bostaden eller dess omedelbara närhet beredas möjlighet att antingen använda lämplig, tillräckligt stor spis eller motsvarande anordning för tillredning av mat eller a t t mot skälig betalning erhålla nödig varm mat. 13*— 817969

174 Önska minst tjugo i samfälld bostad inkvarterade arbetare bilda gemensamt matlag och beräknas arbetet vara minst sex veckor, må arbetsgivaren för matlaget anskaffa nödigt bränsle samt kok- och matkärl och avlöna en yrkeskunnig kock ävensom bereda kocken fri bostad med lyse och värme. Matlaget må giva kocken fri kost ävensom bistånd med de tyngsta arbetena. Har arbetsgivare fullgjort i 2 mom. stadgade förpliktelser, behöver han icke bereda de i den samfällda bostaden inkvarterade i 1 mom. nämnda förmåner. 3 kap. Inkvartering av hästar. 13 §. För hästar, som användas i arbete, bör arbetsgivaren för sommaren anvisa sådana på lämpligt avstånd från arbetarnas samfällda bostäder liggande platser, att fara för olycksfall eller insjuknande bland hästarna icke föreligger. För den kalla årstiden må för hästarna inredas särskilda stall för att skydda dem mot blåst, köld och fukt. Närmare föreskrifter om stallens konstruktion utfärdas av socialministeriet. 14 §. I samfällt stall må icke placeras häst, som kan befaras överföra sjukdom till andra hästar. Stadgandena i 5 och 6 §§ om anvisningar rörande avvärjande av olycksfall och rörande hälsovård, om tillbehör för första hjälp, om personer, som kunna lämna första hjälp, och om arbetsgivarens skyldighet vid inträffade sjukdomsfall äro i kraft jämväl i fråga om olycks- och sjukdomsfall bland hästar. 15 §. Vad i 4 § är stadgat, gäller icke stall annat än såtillvida, att arbetsgivaren äger tillhandahålla arbetarna belysningsmateriel och -ämnen, som erfordras vid hästarnas skötsel. 4 kap. Uppförande av bostäder för flottningsarbetare. 16 §. Varje flottningsförening bör inom tre månader från denna lags ikraftträdande till den länsstyrelse, på vilken det enligt lagen om vattenrätten ankommer att fastställa flottningsstadga för flottleden, ingiva utredning om att på föreningens verksamhetsområde finnas bostäder för flottningsarbetarna i enlighet med denna lag eller förslag till plan för uppförande av bostäder åt flottningsarbetarna och till sådana ändringar i flottningsstadgan, som för planens genomförande till äventyrs äro av nöden. På samma sätt bör ny flottningsförening begå inom tre månader från det dess stadgar blivit fastställda. Utvidgas redan i verksamhet varande flottningsförenings verksamhetsområde, bör föreningen likaså inom tre månader efter det beslut om utvidgningen fattats förete likadan utredning eller förslag för det nya områdets vidkommande. Efter att av socialministeriet hava inhämtat utlåtande över förslag, som avses i föregående moment, skall länsstyrelsen i saken förfara på sätt i lagen om vattenrätten är stadgat om behandlingen av ärenden angående ordnande av flottning, likväl med iakttagande av vad genom förordning i saken närmare bestämmes. I utslag, varigenom byggnadsplan och, vid behov, ändring i flottningsstadga fastställes, skall länsstyrelsen bestämma, inom vilken tid varje del av byggnadsplanen skall vara genomförd. Den tid, inom vilken hela byggnadsskyldigheten bör vara fullgjord, må icke fastställas till längre än två år, räknat från det utslaget givits. I enlighet med denna lag uppförda bostäder för flottningsarbetare anses såsom sådana stående flottningsanstalter, som omförmälas i lagen om vattenrätten. 17 §. Länsstyrelsen äger på ansökan av flottare bestämma, att vid flottled, för vilken flottningsstadga blivit fastställd men i vilken envar flottar sitt virke enskilt, eller ock inom viss del av sådan flottled, anskaffande och underhåll av bostäder för flottningsarbetarna bör ordnas såsom om inrättande och iståndsättande av stående flottningsanstalter är stadgat. Till ansökan bör fogas förslag till byggnadsplan och till de ändringar

175 i flottningsstadgan planens förverkligande måhända p å k a l l a r . Därefter äger l ä n s s t y r e l sen i saken förfara såsom i 16 § 3 och 4 mom. är sagt. Angående uppförande av i denna paragraf nämnda bostäder ä r gällande, vad i lagen om vattenrätten ä r stadgat om inrättande av flottled. Åtager sig icke staten att uppföra bostäder, ä r sökanden skyldig att uppföra dem, såframt icke a n n a n , som prövas k u n n a utföra arbetet, förbundit sig därtill. Den tid, inom vilken byggnadsskyldigheten i sin helhet bör vara fullgjord, må icke bestämmas till längre än två år från det länsstyrelsens utslag utfärdades. 18

§.

Då förhållandena vid flottled, d ä r bostäder böra uppföras på sätt i 16 eller 17 § ä r stadgat, med avseende på behovet av bostäder förändrats så, att tidigare givna föreskrifter om bostäderna äro i behov av ändring, äger länsstyrelsen på ansökan av flottningsförening eller flottare eller på framställning av socialministeriet vidtaga åtgärder för ändring i dessa bestämmelser, med iakttagande i tillämpliga delar av vad i n ä m n d a paragrafer ä r stadgat. 5 kap. Övervakning

och

tvångsåtgärder.

19 §. Efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter övervakas av yrkesinspektionsmyndigheterna, enligt vad d ä r o m genom förordning n ä r m a r e föreskrives. Om yrkesinspektörs r ä t t att på arbetsplats, i samfällda bostäder och till dem a n slutna byggnader förrätta inspektioner och av arbetsgivaren erhålla för inspektionens fullgörande nödiga uppgifter samt om hans rätt att uppträda som vittne i saken ä r gällande, vad i lagen den 4 mars 1927 angående yrkesinspektionen (72/27) ä r stadgat. Hava a r b e t a r n a bland sig utsett en särskild förtroendeman och därom u n d e r r ä t t a t arbetsgivaren och inspektionsmyndigheten, bör inspektören vid verkställandet av inspektion samarbeta med förtroendemannen. 20

§.

Vid socialministeriet tillsatt inspektör för samfällda bostäder för skogs- och flottningsarbetare kan, d ä r han finner det nödigt, ingå till socialministeriet med en framställning därom, a t t arbetsgivare efter viss skälig tid förbjudes använda viss bostad eller stall, såframt han icke därförinnan anordnat i denna lag föreskrivna samfällda b o städer eller utfört de förbättringar och reparationer inspektören påbjudit. Innan sådan f r a m s t ä l l n i n g göres, bör arbetsgivaren eller hans ställföreträdare på arbetsplatsen beredas tillfälle att avgiva förklaring i saken. E m o t i 1 mom. n ä m n d framställning äger arbetsgivaren rätt att inom tio dagar efter delfåendet insända anmärkningsskrift till socialministeriet. Framställningen anses hava k o m m i t till arbetsgivarens kännedom jämväl i det fall, att h a n s ställföreträdare på arbetsplatsen d ä r o m fått vetskap. Utfäirdar socialministeriet i denna paragraf åsyftat förbud, äga polismyndigheterna vid be'hov lämna handräckning vid förbudets verkställighet. 6 kap. Särskilda

stadganden.

21 §. I shatförslaget upptages årligen ett anslag för uppförande på staten tillhörig mark av bostädler, som fylla de i denna lag uppställda fordringarna. Dessa byggnader u t h y r a s åt köpare; av träd i statens skogar för fullgörande av de skyldigheter, som enligt denna lag anikomma på dem i deras egenskap av arbetsgivare. 22

§.

Denina lag och med stöd därav meddelade verkställighetsbestämmelser samt socialminist eriets beslut om från desamma beviljade avvikelser ävensom socialministeriets föreskrifter angående samfällda bostäders konstruktion och inredning och konstruktionen a-v stall samt uppgift om vederbörande av socialministeriet tillsatta inspektörers för saimfällda bostäder och den kommunala yrkesinspektörens n a m n och postadress skola genom arbetsgivarens försorg finnas anslagna i varje samfälld bostad och kontor

176 på ovan i 1 § avsedd arbetsplats, d ä r arbetet varar minst tre veckor i följd. På samma sätt skola anslås meddelanden om de specialförmåner, som enligt a n d r a än i denna lag ingående stadganden tillkomma skogs- och flottningsarbetare, så ock prislistor över förnödenheter, som på arbetsplatsen försäljas antingen av arbetsgivaren eller sådan person, som med arbetsgivarens tillstånd bedriver handel på arbetsplatsen. 23 §.

Socialministeriet kan för viss tid eller tills vidare medgiva undantag från stadgandena i denna lag och i med stöd av d e n s a m m a utfärdad förordning, såframt de icke medföra uppenbar fara för a r b e t a r n a s hälsa. 24 §.

Den som bryter mot b e s t ä m m e l s e r n a i denna lag eller mot föreskrifterna i förordning eller socialministeriets beslut, som med stöd därav utfärdats, straffes med böter. Har förseelsen begåtts trots a n m ä r k n i n g av yrkesinspektionsmyndighet eller eljest u n d e r försvårande omständigheter, vare straffet minst femtio dagsböter eller fängelse i högst ett år, såframt strängare straff för gärningen eller försummelsen icke finnes annorstädes i lag stadgat. Befinnes arbetsgivares ställföreträdare skyldig till förseelse, som n a m n e s i denna lag, och kan förseelsen icke tillika tillräknas arbetsgivaren, straffes endast ställföreträdaren. 25 §. I ärenden, som avgöras enligt denna lag, beslute domstolen fritt efter prövning av framkomna omständigheter, vad som i saken skall anses sant. 26 §. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag utfärdas genom förordning. 27

§.

Denna lag t r ä d e r i kraft den 1 juli 1947, och genom densamma upphäves lagen den 27 april 1928 angående härbärgen för skogs- och flottningsarbetare (159/28). N ä r m a r e f ö r e s k r i f t e r a n g å e n d e a n o r d n a n d e o c h i n r e d n i n g av s a m f ä l l d a b o s t ä d e r för s k o g s - o c h f l o t t n i n g s a r b e t a r e s a m t a n g å e n d e s k o g s s t a l l f i n n a s m e d d e l a d e i S o c i a l m i n i s t e r i e t s b e s l u t d e n 28 f e b r u a r i 1947. S o c i a l m i n i s t e r i e t h a r v i d a r e d e n 27 m a j 1947 m e d s t ö d av 2 § i o v a n n ä m n d a l a g om s a m f ä l l d a b o s t ä d e r m e d d e l a t beslut a n g å e n d e f ä r d e r s ä t t n i n g åt skogs- o c h flottningsarbetare, vilka i e n l i g h e t m e d 3 m o m . a v s a g d a p a r a g r a f ä r o b e r ä t t i g a d e till e r s ä t t n i n g f ö r f ä r d , s o m d e p å e g e n h a n d f ö r e t a g i t till a r b e t s p l a t s e n . E f t e r l e v n a d e n a v l a g e n o m s a m f ä l l d a b o s t ä d e r för s k o g s - o c h f l o t t n i n g s a r b e t a r e o c h m e d s t ö d a v d e n s a m m a m e d d e l a d e f ö r e s k r i f t e r ö v e r v a k a s , s å s o m f r a m g å r av 19 §, av y r k e s i n s p e k t i o n s m y n d i g h e t e r n a . I f ö r o r d n i n g d e n 28 f e b r u a r i 1947 m e d d e l a s n ä r m a r e f ö r e s k r i f t e r o m d e n n a t i l l s y n . S å l u n d a ö v e r v a k a s l a g e n s efterl e v n a d n ä r m a s t a v e n i n o m s o c i a l m i n i s t e r i e t s a v d e l n i n g för a r b e t s ä r e n d e n a n s t ä l l d s ä r s k i l d y r k e s i n s p e k t ö r , s o m k a l l a s i n s p e k t ö r e n av s k o g s - o c h f l o t t n i n g s arbetarnas samfällda bostäder. Hans verksamhetsområde omfattar hela Finland och h a n åtnjuter vid tillsynens u t ö v a n d e b i t r ä d e av statens och k o m m u n a l a y r k e s inspektörer och lyder närmast under yrkesöverinspektören. F ö r u n d e r l ä t t a n d e av t i l l s y n s v e r k s a m h e t e n är a r b e t s g i v a r e skyldig att göra anm ä l a n å av S o c i a l m i n i s t e r i e t fastställt f o r m u l ä r till v e d e r b ö r a n d e k o m m u n a l a y r k e s i n s p e k t ö r , i n n a n a r b e t e p å b ö r j a s p å a r b e t s p l a t s , s o m enligt l a g e n a n s e s v a r a avlägset belägen från b e b o d d plats. Sådan a n m ä l n i n g s s k y l d i g h e t föreligger dock icke, o m flottningsarbete utföres u n d e r tillsyn av flottningsförening i flottleder, f ö r v i l k a f l o t t n i n g s s t a d g a ä r f a s t s t ä l l d eller o m a r b e t e t ä r så k o r t v a r i g t , a t t d e t s a m m a slutföres i n o m två veckor. Iakttagelser under studieresor. Skogsarbetarna i södra Finland kunna vanligen e r h å l l a logi i b y a r o c h g å r d a r . Ä v e n d ä r f ö r e k o m m a e m e l l e r t i d s k o g s f ö r l ä g g n i n g a r .

177 Fig. 71.

Planritning

till huvudförläggning kockor vid avverkning

för 24 skogsarbetare samt förmän och i norra Finland.

I norra och östra Finland äro arbetarna däremot i regel hänvisade till att bo i härbärgen, varvid hästarna inhysas i skogsstall. Varje särskild avverkning är såsom redan påpekats oftast större än i Sverige och delta förhållande sätter även sin prägel på förläggningarna. Vid en dylik förläggning förekommer vanligen en större huvudbyggnad om flera rum (fig. 71). Denna inrymmer kontor, rum för arbetsledare och förmän, matrum och kök, rum för kockor samt slutligen ett eller flera r u m för arbetare. I närheten av denna byggnad finnes vanligen en handelsbod med magasin för de förnödenheter av olika slag — födoämnen, skor, kläder, selar, hö och havre m. ni. — som saluföras. Vid huvudbyggnaden finnes även bastu (se fig. 66), som tages i bruk vanligen en men ibland två gånger i veckan. På något avstånd från denna centrala förläggning finnas allt efter behovet m i n d r e bostäder — i regel av timmer — för 20—40 arbetare samt stall för hästarna. Utvecklingen i fråga om förläggningarnas beskaffenhet har under senare tid varit betydande. Byggnadsstandarden har stigit och ändamålsenliga byggnadsmetoder komma i regel till användning vid byggnadernas uppförande. Utrymmet är i regel tillräckligt enligt de fordringar, som i detta avseende nu gälla i Sverige. Sovplatserna äro ännu oftast ordnade i form av långbritsar, men sängar i två etager börja här och var komma i bruk. Uppvärmningen sker vanligen genom plåtugnar. T o r k r u m ha blivit allt vanligare och enligt den nya lagen skola numera dylika rum finnas i varje samfälld bostad, som utan avbrott användes längre tid än tre veckor. Vid samtliga de förläggningar i norra Finland, som besöktes, fanns gemensam mathållning. Kockorna anställdes och avlönades i regel genom arbetsgivarens försorg. Deras mat bekostades emellertid av arbetarna. Utbildning av kockor genom anordnande av kockakurser sker i arbetsgivarnas regi utan medverkan från yrkesinspektionens sida. Då på grund av ransoneringsbestämmelserna kosten i de gemensamma hushållen ej var tillräcklig, förstärktes densamma av arbetarna själva efter råd och lägenhet. Ett värdefullt och uppskattat tillskott utgjorde de s. k. effektivitetsförpackningarna, som innehöllo 250 gr rostat kaffe, 200 gr bitsocker och 100 cigarretter. Dylik förpackning tilldelades kostnadsfritt varje arbetare, som under en period av 14 dagar huggit 4 kbm eller kört 14 kbm eller 200 kbft per dag. Arbetare, som under en sådan period huggit minst 6 kbm eller kört 21 kbm eller 300 kbft per dag fingo två förpackningar var. Även skogsstallen ha förbättrats ehuru synbarligen ej i samma grad som b o städerna.

178 Två större trävarubolag i norra Finland, som visade stort intresse för ett ändamålsenligt ordnande av skogsarbetarnas bostads- och levnadsförhållanden och för åtgärder, ägnade att öka trivsel och trevnad i förläggningarna, hade tillsatt en tjänsteman — socialchef — med uppgift att helt ägna sig åt arbete med förbättrande av förläggningar, mathållning samt övriga hygieniska och sociala förhållanden å bolagens arbetsplatser i skogarna. Därjämte förekommo å bolagens större arbetsplatser s. k. inkvarteringsförmän, som sorterade under socialchefen. Dessa hade till uppgift att öva tillsyn över inkvartering och mathållning, uppvärmning, städning, skurning av bostäderna samt tvätt av kläder. Vidare hade nyssnämnda förmän att ägna sig åt förebyggande av olycksfall och lämnande av första hjälp vid olycks- och sjukdomsfall samt att ordna med postgång, radio och vandringsbibliotek. På grund av nu rådande svårigheter att anskaffa skodon tillhandahölls vidare på arbetsplatserna full uppsättning av skomakareutensilier. Hästvården var även föremål för dessa inkvarteringsförmäns uppmärksamhet. Hovbeslagsverktyg funnos sålunda i förläggningarna liksom särskilda förbandslådor för behandling av sårskador på hästarna. Norge. De norska skogarna omfatta en areal av ca 7-o milj. ha, varav ca 1 milj. ha utgöras av statsskogar, statsallmänningar o. dyl. Med avverknings- och skogsvårdsarbeten sysselsättas ca 60 000 arbetare, av vilka ungefär hälften ha skogsarbete som huvudyrke. De övriga utgöras liksom hos oss av hemmansägare, arrendatorer och andra inom jordbruket sysselsatta arbetare, vilka erhålla en betydande del av sin utkomst genom arbetsförtjänster i skogen. Skogs- och flottningsarbete bedrives i Norge på i huvudsak samma sätt som hos oss. I gränstrakterna förekommer en ganska livlig växelverkan i form av köp och transporter av virke samt utbyte av arbetskraft. På grund därav äro de skogliga förhållandena i Norge och icke minst dess arbetarskyddslagstiftning och övriga åtgärder för förbättrande av skogsarbetarnas bostads- och levnadsförhållanden föremål för uppmärksamhet bland arbetsgivare och arbetare inom vår skogshantering. Lagstiftning. Liksom hos oss lämnade skogs- och flottningsarbetarnas bostadsförhållanden i Norge tidigare mycket övrigt att önska. År 1909 ansåg sig den norske skogsdirektören böra vidtaga åtgärder för förbättrande av skogskojorna på statens skogar. Han utsände därför en cirkulärskrivelse, i vilken anbefalldes att kojorna skulle förses med täta tak, fönster, fastgård, ventilation m. m. Då emellertid en förbättring av ifrågavarande tillfälliga bostäder var lika mycket av behovet påkallad på de enskilda skogarna, väcktes i stortinget år 1913 en motion med syfte att få till stånd en lagstiftning angående skogsarbetarnas tillfälliga bostäder. Samtidigt framlades ett lagförslag, som upptogs till behandling i stortinget år 1915. Sedan förslaget kompletterats med bestämmelse därom att föreskrifterna borde avse jämväl tillfälliga bostäder för flottningsarbetare, utfärdades den 30 juli 1915 »lagen om husrum för folk och hästar under skogsarbete och flottning». Denna lag var emellertid ej allmängiltig utan gav häraidsstyrelsen ratt att bestämma, om lagen skulle galla inom häradet eller icke. Lagen, som var kortfattad, hade följande lydelse: Häradsstyrelse kan genom av Konungen stadfäst beslut fastställa särskilda föreskrifter (»vedtrcgter») för häradet angående åstadkommande och inredning av försvarliga husrum för folk och hästar under skogsarbete. I föreskrifterna kunna bestämmelser intagas om att skogsägare skall vara förpliktad att, efter åläggande av hälsovårdsnämnden, uppföra sådana husrum, antingen innan Bian företager avverkning till avsalu eller för industriell produktion eller också inom en av hälsovårdsnämnden fastställd frist, räknad från avverkningens början, ävensom att

179 timmerkoja skall vara försedd med sovbrits, kokspis och nödiga förbandsartiklar. Innan häradsstyrelsen fattar sitt beslut, bör utlåtande hava inhämtats från hälsovårdsnämnden och från skogsutskottet. Överträdelse av de med stöd av denna lag fastställda föreskrifterna eller av i kraft av dessa föreskrifter meddelade förelägganden straffas med böter. Genom rundskrivelse från lantbruksdepartementet till amtmånnen den 30 oktober 1915 anmodades dessa att hemställa hos häradsstyrelserna i alla de härad, varest timmerdrivning och flottning ägde rum i mera betydande utsträckning och u n d e r sådana förhållanden, att härvid sysselsatta arbetare och hästar måste uppehålla sig i skogen nattetid, att låta utfärda sådana bestämmelser, som i lagen omhandlas. Till hjälp vid ärendets behandling inom häradsstyrelserna bifogades, förutom ritningar till ändamålsenliga skogsstugor, ett inom departementet utarbetat förslag till bestämmelser rörande bostädernas och stallens beskaffenhet. Snart nog visade det sig emellertid att den ovannämnda lagen ej var tillräcklig för att tillförsäkra skogs- och flottningsarbetarna tillfredsställande bostäder på arbetsplatserna. Liksom hos oss kom kritiken mot bostadsförhållandena i skogarna från bl. a. läkarhåll och det var särskilt två läkare, E. Andersen i Oppland och W. Hille i Hedmark, som gjorde betydelsefulla insatser för att påskynda utvecklingen av skogs- och flottningsarbetarnas bostadsförhållanden. År 1925 togo de initiativ till systematiska undersökningar av bostads- och levnadsförhållandena, vilka utfördes av forstkandidat Sönnik Andersen, sedermera arbetsinspektör för skogsbruk inom den norska yrkesinspektionen. Dessa undersökningar bekräftade dels att de dåvarande skogskojorna i allmänhet voro dåliga och dels att proviantering och kosthåll lämnade mycket övrigt att önska. Bostadsfrågan och livsföringen i kojorna ägnades uppmärksamhet även av skogsarbetarnas fackliga organisation i syfte att få förbättringar till stånd. Nar nian gick till verket för att åvägabringa en förbättrad bostadslagstiftning på detta område, slog man in på en ny väg. I stället för att ersätta den ovannännnda lagen av år 1915 med en ändamålsenligare skogshärbärgeslag intogs i den från och med år 1937 gällande norska arbetarskyddslagen, »lov om arbeidervern», i 6 § en allmängiltig föreskrift, som avser tillfälliga förläggningar, i vilka a r b e t a r e inkvarteras. 1 mom. i denna paragraf har sålunda följande lydelse: Arbetsgivare är pliktig sörja för att verksamheten och därtill hörande anordningar (»bedriften») så inrättas och undcrhålles och att arbetet ordnas och utföres på sådant sätt., att arbetarna beredas så tillfredsställande skydd mot skada till liv och hälsa som förhiullandcna det medgiva. Han skall sörja för att arbetarnas uppmärksamhet fästes på de risker, som äro förenade med arbetet, och att de få råd och anvisningar om förebygjgandö av olycksfall och ohälsa i arbetet. V.ad ovan sagts om inrättande och underhåll av verksamheten och därtill hörande anordmingar gäller även om de tillfälliga bostäder (»husva-r»), som arbetsgivaren ställer till arbetarnas förfogande. Arbetarna skola iakttaga försiktighet och i övrigt göra vad på dem ankommer till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. Biådc arbetsgivare och arbetare skola medverka till att det råder ordning och goda sedaer på arbetsstället. Med uttrycket »husva-r» tar lagen sikte på de mer eller mindre provisoriska uppiehållsrum och tillfälliga bostäder, baracker o. dyl., som särskilt vid skogsarbtete och anläggningsarbete ställas till arbetarnas disposition. Familjebostäder för arbetare eller andra fasta bostäder, som av arbetsgivare upplåtas till arbetare, omffattas däremot icke av denna lag. Tillsynen över dessa bostäder utövas liksom hos oss av hälsovårdsnämnderna. D)å emellertid föreskrifter om skogsstallen ej kunde meddelas i ovannämnda lag, utfäirdades den 12 mars 1942 »bestämmelser om stallrum för hästar under skogs-

/

180 arbete», vilka bestämmelser den 21 juni 1946 ersattes med en lag med samma rubrik: 1 §. Konungen kan meddela bestämmelser om anordnande och inredning av s t a l l r u m h ä s t a r under skogsarbete. 2

för

§.

Överträdelse av bestämmelser meddelade med stöd av denna lag straffas med böter. 3

§.

Denna lag träder omedelbart i kraft. Därigenom upphäves lagen om h u s r u m för folk och h ä s t a r u n d e r skogsarbete och flottning den 30 juli 1915. Samtidigt skola b e s t ä m melserna om stallrum för h ä s t a r u n d e r skogsarbete den 12 mars 1942 och föreskrifter u t färdade med stöd av dessa bestämmelser upphöra att gälla. Med stöd a v §§ 6 o c h 43 i n o r s k a a r b e t a r s k y d d s l a g e n h a r S o c i a l d e p a r t e m e n t e t d e n 10 m a j 1946 u t f ä r d a t f ö r e s k r i f t e r o m h u s r u m för a r b e t a r e u n d e r s k o g s - o c h f l o t t n i n g s a r b e t e . B e s t ä m m e l s e r o m a n o r d n a n d e o c h i n r e d n i n g av s t a l l r u m för h ä s t a r u n d e r s k o g s a r b e t e u t f ä r d a d e s d e n 11 o k t o b e r 1946 m e d s t ö d a v o v a n å t e r g i v n a lag o m s t a l l r u m för h ä s t a r . O v a n n ä m n d a föreskrifter och b e s t ä m m e l s e r h a följande l y d e l s e :

Föreskrifter om tillfälliga bostäder för arbetare vid skogs- och flottningsarbete. KAP I. Gemensamma

föreskrifter

för vinter-

och

sommarbostäder.

1 §. Då skogsarbete, flottning, flottledsbyggnads- eller sågarbete bedrives på så avlägset belägna platser, a t t det icke skäligen k a n påfordras a t t arbetarna skola bo h e m m a , åligger det arbetsgivaren att sörja för a t t a r b e t a r n a beredas tillgång till tillfällig bostad enligt dessa föreskrifter. Undantaget härifrån ä r arbete av kort varaktighet. 2

§.

Bostad skall ligga på torr plats med bekväm tillgång till rent vatten. 3 §. a) Bostadsrum skall inberäknat plats för inredning hava en golvyta av m i n s t 3 m* per person. Om rummet ä r öppet upp till takåsen, skall höjden vid sidovägg vara m i n s t 1-70 och avståndet från golvet till takåsen vara minst 2-70. Då innertaket är p l a n t skall avståndet mellan golv och innertak vara minst 2-25 m. I bostad med individuell m a t h å l l n i n g må ej bo flera än 8 man i varje r u m — i bostad med gemensamt hushåll ej flera än 12 man. b) Bostad som är avsedd för 10 eller flera arbetare skall vara så inredd, att gemens a m t h u s h å l l kan anordnas. För kocka skall finnas särskilt sovrum. c) Fönsterytan skall utgöra minst 6 % av golvytan. Minst ett fönster i varje r u m skall k u n n a öppnas. 4 §. a) Säng eller b r i t s må ej vara avsedd för flera än 2 personer. F ö r varje man skall finnas avbalkad liggplats, som skall vara minst 0-65 m bred och 1-90 m lång. Avståndet m e l l a n golvet och liggplatsens u n d e r k a n t skall vara m i n s t 0-25 m. Om sängar ovanför v a r a n d r a förekomma, må avståndet från golvet till översängens u n d e r k a n t ej vara större än 1-25 m. Sängarna skola vara försedda med madrasser av sådan beskaffenhet, att fyllningsmaterialet ej tränger igenom. b) I varje r u m skall finnas matbord med j ä m n skiva u t a n fogar, skåp för förvaring av kokkärl och servis, m a t s k å p samt hyllor och erforderligt a n t a l b ä n k a r och pallar.

181 I var.e bostad skall finnas hink, kvast och golvtrasa samt tillräckligt a n t a l tvättfat. Det åligger arbetsgivaren a t t sörja för att dessa föremål finnas i bostaden, n ä r d e n s a m m a tages i b r u k — a r b e t a r n a att tillse, a t t de finnas på sin plats, då de l ä m n a bostaden. 5 §. Varje r u m skall vara försett med ventil, som kan stängas, eller a n n a n likvärdig ventilationsanordning. 6

§.

Vid varje bostad skall finnas avträde så placerat, att lukt och flugor icke föranleda obehag. 7

§.

I virje bostad, som ä r i bruk, skall finnas materiel för l ä m n a n d e av första hjälp vid olycksfall. 8

§.

Arletsgivare ä r skyldig att hålla den lokala arbetsnämnden u n d e r r ä t t a d om a n t a l e t bostäler, som äro i bruk, och om dessas belägenhet.

KAP. II. Bostäder,

som användas

vintertid

från den 1 oktober

till den 1 maj.

9 §• Golvet skall vara t ä t t och dragfritt, a n o r d n a t av hyvlat och späntat virke och försett med {olvlister. Då hel sockel användes, skall golvet bestå av dubbla b r ä d e r med minst ett lag impregnerad papp emellan. I a n n a t fall skall golvet ligga på trossbotten av t i l l räcklig tjocklek. 10 §. Bostad skall hava täta, dragfria väggar a v : a) barkat, väl draget och knuthugget t i m m e r med ordentlig s j u n k m å n vid svärd och dymlingar och tätade med h å l l b a r t t ä t n i n g s m a t e r i a l . b) liggande eller stående plank av minst 2 % " tjocklek och med minst ett lag papp samt en panel. c) stolpresning med minst 3 paneler och 3 lag papp eller motsvarande isolering. 11 §. Taket skall vara dubbelt, v a t t e n t ä t t samt tillräckligt värmeisolerande. 12 §. Innanfönster böra finnas. Se i övrigt § 3 c. 13 §. Dörren skall vara t ä t och väl varmbonad. 14 §. Bostad, som ä r avsedd för 6 eller flera personer, skall vara försedd med särskilt torkr u m . Detta skall hava en golvyta av minst 0-4 m 2 per man samt vara försett med torkställning och krokar för kläder och seltyg. T o r k r u m m e t skall vara väl ventilerat och kunna u p p v ä r m a s tillräckligt för torkning av kläder och seltyg. 15 §. Varje r u m skall k u n n a u p p v ä r m a s . F ö r matlagning skall finnas kokspis, som skall ha minst 4 kokhål om bostaden bebos av 6 eller flera personer. Särskild kokspis anses ej erforderlig, om bostaden ä r försedd med öppen spis av tillräcklig storlek och ej bebos av flera än 4 personer. 16 §. F l y t t b a r a bostäder m å användas, om de äro anordnade i enlighet med dessa föreskrifter.

182 KAP. III. Bostäder,

som användas

sommartid

från

den 1 maj

till den 1

oktober.

17 §. Bostad avsedd för användning endast sommartid skall hava täta väggar, tak, dörr och trägolv. I övrigt gälla föreskrifterna i kap. I, V, VI och VII.

KAP. IV. Inkvartering

av arbetare

i privata

bostäder,

fäbodstugor

eller liknande

bgggnader.

18 §. Då arbetsgivare inkvarterar arbetare i privata bostäder, fäbodstugor eller liknande byggnader skola a r b e t a r n a — om de hava individuell mathållning — hava eget rum, försett med kokspis. I övrigt gäller vad som sägs i dessa föreskrifter.

KAP. V. Regler för

renhållning.

19 §. a) Det ä r förbjudet att spotta på golvet eller på plattan framför ugnen. b) Sängarna skola bäddas varje morgon. Lös sänghalm må icke användas. c) Efter varje måltid skola servis, bestick och kokkärl ordnas, överbliven mat placeras i matskåpet och matrester och avfall avlägsnas. Diskning skall företagas minst en gång om dagen. d) Golvet skall sopas minst en gång om dagen och därvid bestänkas med vatten eller snö så att det icke d a m m a r samt skuras minst en gång i veckan. e) Sopor, avfall o. dyl. samt urin få icke kastas utanför dörren eller omkring husväggarna. f) Arbetsgivaren är pliktig sörja för att bostaden ä r ordentligt rengjord, när den tages i bruk. Arbetarna åligger att göra rent efter sig vid avflyttandet. g) Personer med ohyra, skabb, annan smittosam hudsjukdom eller andra smittosamma s j u k d o m a r eller som genom att ej iakttaga renlighet äro till plåga för a n d r a få icke uppehålla sig i bostaden. h) Alla i bostaden inkvarterade äro skyldiga att iakttaga renlighet och ordning och äro ansvariga för att dessa regler efterlevas. Det åligger dem att bland sig utse en ordningsman, som i första hand h a r att svara för renhållningen. Ny ordningsman kan väljas varje vecka eller också kan samma person väljas för längre tid, om enighet därom råder. i) Det åligger ordningsmannen att övervaka efterlevnaden av dessa regler och att a n m ä l a till arbetsnämnden, om hans myndighet ej respekteras. 20 §.

Dessa regler för renhållning skola finnas anslagna i alla tillfälliga bostäder för skogsoch flottningsarbetare.

KAP. VI. Bestämmelser om eftergifter. 21 §. Yrkesinspektionens chefsmyndighet (»arbeidstilsynet») äger lämna eftergifter, avseende viss n ä r m a r e angiven tid, från föreskrifterna i §§ 1, 3, 4, 9, 10, 11, 14, 17 och 18.

KAP. VII. övergångsbestämmelser. 22 §. Överträdelse av dessa föreskrifter straffas enligt § 51 arbetarskyddslagen. Straff-

och

183 23 §. För bostad, som ä r uppförd, då dessa föreskrifter träda i kraft, gäller en övergångstid av 2 å r i fråga om stadgandena i §§ 3, 4a, 9, 10, 11, 14 och 17. Föreskrifterna skola dock galla ifråga om bostad, som undergår så omfattande reparation, a t t den kan likställas med nybyggnad. 24 §. Dessa föreskrifter t r ä d a i kraft den 20 maj 1946, från och med vilken dag föreskrifterna den 29 maj 1941 om tillfälliga bostäder för arbetare vid skogs- och flottningsarbete upphöra att gälla.

Bestämmelser om anordnande och inredning av stall för hästar vid skogsarbete. 1 §. Vid skogsarbete, som pågår u n d e r tiden 1 oktober till 15 maj på så avlägset belägna platser, att tillgång till stall varje natt ej finnes, ä r skogsägaren skyldig sörja för a n ordnande av stallrum i enlighet med dessa föreskrifter. Detta stadgande gäller dock icke ifråga om arbete av kort varaktighet, såvida ej underlåtenhet att i dylikt fall sörja for stallrum ar stridande mot lag om djurskydd den 7 j u n i 1935. 3 §. Stall skall v a r a : a) uppfört på torr plats. b)_ a n o r d n a t på sockel av sten eller betong eller vara försett med utvändig fastgård av sådan beskaffenhet, att golvdrag förhindras. c) uppfört med täta och i övrigt tillfredsställande väggar, v a t t e n t ä t t och väl isolerat tak, trägolv, täta dörrar, fönster samt med ventil, som kan stängas. Höjden i stallet skall vara minst 2 m från golv till innertak. Spiltorna skola vara minst 1-5 m breda och 2-5 m långa, k r u b b a n inberäknad och vara försedd med »piltpallar «Y Plank, liggande ca 10 cm högre än golvet i övrigt. Om det på grund av t r a n s portförhållandena är förenat med svårighet a t t anskaffa plank, kan spilta och spiltpall utforas av bilat t i m m e r . Stall avsett för flera än 2 h ä s t a r skall a v b a l k a s med en tat mellanvägg, om det u n d e r drivningssäsongen kommer att stå endast en h ä s t i stallet Sådan avbalkning skall likaledes utföras i stall, i vilket inhysas två eller flera hästar, i sådant fall att stallet a n n a r s skulle bliva allt för stort för de hästar, som inhysas i d e t s a m m a . Stall skall vara så anordnat, att det bakom h ä s t a r n a finnes god plats för uppliangmng av selar. Under s a m m a tak som stallet bör finnas särskild foderbod så placerad a t t utfodringen kan försiggå därifrån genom foderlucka till varje spilta eller frän fodergång framför k r u b b o r n a . 3

§.

Äldre stall kan utan hinder av dessa bestämmelser nyttjas u n d e r 2 å r efter det bes t ä m m e l s e r n a t r ä t t i kraft. Föreskrifterna skola dock lända till efterrättelse, då stall u n d e r g å r sa omfattande reparation, att den kan likställas med nybyggnad. 4

§.

Överträdelse av dessa bestämmelser straffas enligt lag den 21 j u n i 1946 om s t a l l r u m tor h a s t a r vid skogsarbete. D e n norska lagstiftningen om skogsförläggningar och skogsstall k o m p l e t t e r a d e s d e n 12 d e c e m b e r 1947 m e d en lag m e d syfte att g e n o m s a m v e r k a n m e l l a n s k o g s ä g a r n a få till s t å n d g e m e n s a m m a f ö r l ä g g n i n g a r . D e n n a lag h a r f ö l j a n d e l y d e l s e :

Lag om gemensamma

skogsförläggningar.

1 §• Nä i- herredsskogrådet därtill finner anledning, skall det på eget initiativ eller efter framställning från skogsägar- eller skogsarbetarhåll föranstalta om u t a r b e t a n d e av en plan for uppforande av tillräckliga förläggningar för arbetare och h ä s t a r vid skogsarbete i n o m häradet eller delar därav. Planen bör utarbetas i samråd med r e p r e s e n t a n t e r för

184 skogsägare och skogsarbetare inom häradet. Vid utarbetande av densamma skall hänsyn tagas till redan befintliga förläggningar och till de enskilda skogsägarnas byggnadsplaner. Planen bör om möjligt innehålla kostnadsberäkning samt förslag till de med planens genomförande förenade kostnadernas rättvisa fördelning. 2

§.

Av planen berörda skogsägare skola snarast möjligt efter planens upprättande sammankallas för att vid ett gemensamt sammanträde dryfta densamma. Herredsskogrådet äger rätt att bereda även andra intresserade tillfälle att deltaga i sammanträdet. Vid sammanträdet skall man på grundval av den föreliggande planen söka uppnå enighet bland skogsägarna om gemensamt uppförande av lör skogsdriften inom häradet eller delar därav erforderliga tillfälliga bostäder och stall. 3

§.

Om enighet icke uppnås, skall omröstning om planen förelagas av de närvarande skogsägare, som direkt beröras av densamma och som förutsättas skola deltaga i kostnaderna för dess genomförande. På framställning av berörda skogsägare, som utgöra minst flertalet och samtidigt representera den väsentligen större delen av nyttan av företaget, kan vederbörande departement därefter, sedan herredsskogrådet avgivit yttrande, ålägga envar intressent att bidraga till uppförande av gemensamma förläggningar i förhållande till den nytta han kommer att få av företaget. 4

§.

Fördelningen av bidragsskyldigheten verkställes av herredsskogrådet, om parterna ej kunna enas därom. Bidragen kunna fastställas att utgå in natura, t. ex. i form av tillhandahållande av tomtmark och byggnadsmaterial eller arbetsprestationer^ eller i pengar. Bidragets penningvärde skall alltid angivas. Intressent kan fordra att få lämna sitt bidrag i pengar, dock ej då fråga är om avstående av tomtmark. Intressent skall deltaga i underhållskostnader enligt samma fördelningsgrunder som fastställts att gälla ifråga om anläggningskostnaderna i den mån herredsskogrådet ej finner anledning att annorlunda besluta. Om fastställt bidrag ej lämnas inom föreskriven tid, kan bidragets i pengar fastställda värde indrivas genom utmätning. 5 §. När föreskrift om uppförande av gemensamma skogsförläggningar har meddelats, skall ordföranden i herredsskogrådet inkalla de berörda skogsägarna till sammanträde för fastställande av närmare regler för den samfällighet, som genom beslutet kommit till stånd samt för val av styrelse för samfälligheten. Om enighet icke uppnås ifråga om regler eller val av styrelse, har herredsskogrådet att meddela erforderliga föreskrifter. 6 §. Herredsskogrådet kan förplikta ägare av skogsförläggning att ställa sådan till förfogande för samfällighetens medlemmar i den omfattning detta befinnes nödvändigt för skogsdriften och i den mån ägaren prövas icke själv hava behov av densamma. Innan sådan föreskrift meddelas, skall herredsskogrådet genom medling söka åstadkomma frivillig överenskommelse mellan parterna. Då herredsskogrådet beviljar tillstånd att utnyttja annan tillhörig förläggning, skola samtidigt fastställas de föreskrifter och villkor, som skola gälla för upplåtelsen, samt den ersättning, som skall utgå. Ägare till förläggning, som sålunda skall nyttjas av annan än ägaren, kan påfordra att sådan förläggning övertages av samfälligheten. Om frivillig överenskommelse om sådant övertagande ej kan träffas, avgöres frågan av vederbörande departement. Värdering av det, som samfälligheten i sådant fall skall övertaga, företages av herredsskogrådet. Fördelningen av kostnaderna mellan intressenterna skall ske på sätt angives i § 4. § 7. Beslut av herredsskogrådet enligt §§ 4, 5 och 6 kan av intressent överklagas hos fylkesskogrådet inom 4 veckor från den dag beslutet bevisligen är översänt till honom. * Den tidfrist, inom vilken lagligheten av beslut enligt denna lag kan bringas under domstols prövning, utgör 4 veckor från den dag beslutet bevisligen är översänt till veder-

185 Fig.

72.

Planritning

till

skogssluga skogliga

för 9 man och kocka upprättad yrkesinspektion.

av Norges

börande. Vederbörande domstol kan återställa försutten tid i enlighet med domstolslagens föreskrifter. Skönsmässiga avgöranden äro icke föremål för rättslig prövning. Beslut av herredsskogrådet i enlighet med §§ 4 och 6, kan ej verkställas, förrän det vunnit laga kraft. Lagakraftvunnet beslut kan om så erfordras verkställas genom polismyndighets försorg. § 8. Vederbörande departement äger att meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag. I en cirkulärskrivelse den 6 augusti 1948 från skogdirektören till fylkes- och herredsskogmestrene meddelas under hänvisning till lagen om gemensamma skogsförläggningar och ovan återgivna föreskrifter om tillfälliga bostäder för arbetare u n d e r skogsarbete och flottning, att bidrag för uppförande av skogsförläggningar komma att lämnas för att påskynda och underlätta bostadsbyggandet på skogarna. Byggnadsbidrag utgår med 330 kr. per sovplats vid nybyggnad av bostad, som är a n o r d n a d i enlighet med ovannämnda föreskrifter. Bidrag lämnas i första h a n d till uppförande av bostäder, som anordnas för gemensam mathållning — bostäd e r för 8 eller flera man — och sådana, som uppföras gemensamt av flera skogsägare. Å trakter, där större bostäder ej anses erforderliga, kunna emellertid bid r a g utgå även för uppförande av mindre bostäder. Material för uppförande av skogsstugor får även inköpas med förtursrätt och vid sidan av den tilldelning därav, som fastställts för resp. fylke. F r . o. m. den 1 december 1937 inrättades en befattning som arbetsinspektör för skogsbruk. Denne har att utöva tillsyn å efterlevnaden av ifrågavarande lagstiftn i n g och med stöd därav meddelade föreskrifter. Till vägledning för arbetsinspektören i hans inspekterande verksamhet h a r chefsmyndigheten i november 1946 utfärdat cirkulär om vad som skall iakttagas v i d inspektionernas utförande. Då ovan återgivna föreskrifter (sid. 180 o. f.) började tillämpas, framkom ett stort behov av ritningar till ändamålsenliga skogsstugor och skogsstall. I början utarbetades dessa ritningar av inspektören. Då han emellertid ansåg, att bygg-

186 Fig. 73. Planritning till skogsslugan d fig. 67, upprättad av arkitekt Kjell Lier, Tönsberg. Ritningen är hämtad ur en artikel, »Skogstuer», av arbetsinspektör S. Andersen i tidskr. Byggekunst, 1946 n:r 5—6. nadsteknisk sakkunskap borde anlitas för att åstadkomma icke blott praktiska utan även estetiskt tilltalande bostadstyper, gjorde han år 1943 en framställning till Det Norske Skogselskap om att detta måtte bidraga till upprättande av ritningar till dylika skogsstugor. Sedan Skogselskapets styrelse förklarat sig villig därtill, uppmanades år 1943 4 arkitekter, som voro intresserade av denna uppgift och därjämte voro förtrogna med de synpunkter, som måste beaktas vid anordnande av dylika stugor, att deltaga i en tävlan om upprättande av ritningar till tidsenliga skogsstugor. I det program, som förelades arkitekterna, hänvisades till Socialdepartementets ovannämnda föreskrifter och det underströks, att samtidigt som en skogsstuga skulle utgöra ett varmt, praktiskt inrett och trivsamt uppehållsrum för arbetare, byggnadskostnaderna skulle hållas på en rimlig nivå både i fråga om uppförande och underhåll. Till arkitekternas förfogande ställdes vidare ritningar till tidigare uppförda skogsstugor. Tävlingen skulle omfatta ritningar till två typer av skogsstugor, dels för 8 man och dels för 12 man. Den senare skulle vara anordnad för gemensam mathållning samt med särskilt rum för kocka. Enligt uppgift av den kommitté, som utsågs att bedöma de inkomna förslagen, ansågos desamma utgöra ett värdefullt bidrag till bostadsfrågans lösning. Tävlingen ansågs sålunda ha visat, att det inom ramen för skäliga kostnader låter sig göra att tillgodose även andra hygieniska behov än de, som kommit till uttryck i gällande föreskrifter. Vid de ovannämnda systematiska undersökningarna visade det sig, att de dietiska och hygieniska förhållandena i skogsarbetarförläggningarna voro i flera avseenden otillfredsställande. Detta gällde särskilt provianteringen och födans tillredning, men även livsföringen i övrigt behövde reformeras. År 1935 företogos systematiska försök med tillhandahållande av fullvärdig kost. Avsikten därmed var att experimentera sig fram till ändamålsenliga koststater lämpliga för

187 D D D u

I

D

• riv/n för Ö At/pga/'e'

I

1I

a

T~

i/ed reafeÅ-cz, ¥>

Fig. 74. Planritning till skogsstugan å fig. 68, upprättad för Det Norske Skogselskabs räkning av arkitekterna Morseth och Wiel-Gedde. Ritningen är hämtad ur publikalianen »Gode tegninger for skogstuen, bilaga till Tidskrift for Skogbruk, 1946 H 8. individuell mathållning. Vidare h a r tidskriften »Liv og Helse» i samråd med arbetsinspektören utarbetat publikationen »Skogsarbeid og Helse», i vilken lämnas utförliga råd och anvisningar angående mathållning, klädedräkt, renhållning, personlig hygien m. m. Iakttagelser under studieresa. Genom samarbete mellan Arbeidstilsynet samt arbetsgivare och skogsarbetare har en betydande förbättring av bostadsförhållandena ägt rum i Norge. Under den studieresa, som utredningens ordförande sommaren 1947 företog i Norge, besöktes bl. a. tvenne 12-mansstugor, som voro u p p förda enligt av arkitekter upprättade ritningar. Fig. 67 och 73 visa en 12-mansstuga med god planlösning och a n o r d n a d för gemensam mathållning. Det ena bostadsrummet — för 4 man — är avsett för körare och det andra — inrett för 8 man — för huggare. Skilda rum för körare och huggare anses önskvärt med hänsyn till att körarna, som stiga upp tidigt för att fodra och sköta sina hästar,

188 ej skola störa huggarna på morgnarna. Matrummet utgör även kök. Med hänsyn till att det även i Norge är svårt att få kockor till förläggningarna, har kockarummet gjorts så stort, att en gift skogsarbetare och dennes hustru kunna bo i detsamma. Torkrummet år så anordnat, att det kan användas även som bastu och är därför försett med dusch. Omkring ingången år taket utdraget så, att en skyddad vrå för slipning och filning av verktyg erhålles. Vid sidan av stugan finns ett kombinerat ved- och redskapsskjul. Golvyta i sovrum + matrum per man i torkrum » »

4-58 m 2 0-7 m2

Volym i sovrum + matrum

10-5

»

»

mä

Fig. 68 och 74 visa en 12-mansstuga, som anordnats i två plan. Det övre av dessa upptages huvudsakligen av rum för huggare, vilket går genom huset från gavel till gavel och i vilket enmanssängar äro placerade längs långväggarna. I bottenvåningen finnas kök-matrum, bostadsrum för körare, kockarum, torkrum m. m. Väggar och tak i vindsrummet beräknas skola utföras av träpaneler med p a p p och fyllning mellan. Golvet isoleras med fyllning endast utanför de längsgående väggarna. Därigenom vinnes att värme från rummen i nedre våningen kan komma även vindsrummet tillgodo. Uppvärmning av kockarummet sker därigenom, att rökröret från kaminen i torkrummet går igenom detsamma. Ventilationskanalerna stå i förbindelse med rökröret, varigenom god luftväxling erhålles. _, Källare är avsedd att anordnas under matrummets golv. Golvyta i sovrum + matrum per man i torkrum » »

5-06 m 2 0-48 m2

Volym i sovrum + matrum

10-4

»

»

ms

Gemensamma skogsarbetarhushåll synas hittills ha kommit till stånd endast i m i n d r e omfattning. I Nord-Tröndelag har man dock u n d e r en följd av år haft gemensam mathållning, som slagit väl ut. Då bostäderna nu i betydande omfattning så anordnats, att de äro lämpliga för sådan mathållning och då arbetsinspektören för skogsbruk dels bedriver en omfattande propaganda för detta nya system och dels i övrigt vidtagit anstalter för att underlätta införandet av detsamma, är det att förmoda, att det endast är en tidsfråga, då de gemensamma skogsarbetarhushållen bliva vanliga även i vårt västra grannland. Under de senaste åren ha även kurser för utbildning av kockor anordnats i Norge.

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk

furteckning

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.;

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. [4] Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning ang. skyddsarbetets organisation m. m. [61 Betänkande ang. förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. [81 Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. [171

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Handel och sjöfart. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. [18] Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande ang. beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade Inkomster. [91

Kommunikations väsen. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid. statens järnvägar. |5] Bilagor. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. [14]

Politl. Bank-, kredit- och penningväsen. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. [131 Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. [7] Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. [121 P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. [15] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. [19]

Hälso- och sjukvård. Betänkande om sinnesslövården. [111

Försäkringsvasen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling 1 övrigt.

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:17. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. [10]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Förs vars väsen. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. [161

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Idiins tryckeri aktiebolag Esselte AB, Stockholm 1949 81798»