('med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete',)

Kungl. Majit» proposition nr 218. 1

Nr 218.

Kungl. Martts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete; given Stockholms slott den 10 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 218. 877 sc 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 11, 13 och 20 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Envar arbetare------------ i arbetet. Såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada, som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr), eller av temperaturförhållandena under arbetet, örn skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av svavel­ syra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår; skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan yppades. Såsom olycksfall------- med arbetsanställningen. Kostnaden för----------- av arbetsgivaren.

11 §•

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör under­ stöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkrings­ anstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken er­ sättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäk­ ringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

*) Senaste lydelse av 1 § se 1919: 323 och av 13 § se 1922: 320.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 3

eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag. För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbets­ givaren av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda ut­ givet understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag. Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställ­ ningstid eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade skadan. I fråga om pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycks­ fallet, skall såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden. Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för under­ stöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd, och icke heller för ersättning enligt förordningen örn blindhets­ ersättning. Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda. Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga, prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å er­ sättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §. Sedan försäkringsinrättningen------------ skall utgivas. Kan ej med------------böra utgå. Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, örn skadan yppas först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade senast var försäkrad, medan han var utsatt för dylik inverkan. Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för inverkan, som nu sagts, jämlikt denna lag varit försäkrad jämväl i annan försäkringsinrättning, och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kost­ naden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kan ej genast------------sålunda utgivits. Inträder, sedan------------ för beslutet. Beslut om------- — till efterrättelse.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, oför­ dröjligen härom underrättas. I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbe­ taren vid tidpunkten för skadans yppande är anställd, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om skadan yppas först efter det arbetaren upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må till­ kallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndare^

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Lagen skall icke äga tillämpning i fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, där skadan yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraft­ trädande varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan. Ersätt­ ningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagens ikraft­ trädande, skall bedömas enligt äldre lag.

Kungl. Majus proposition nr 218. 5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i stats­ rådet å Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden W igforss , M öller , L evinson , V ennerström , L eo , E ngberg , E kman , S köld .

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet samt cheferna för försvars- och finansdepartementen fråga om vissa ändringar i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete samt anför:

Inledning;.

I skrivelse den 11 maj 1934 (nr 250) anhöll riksdagen: I. att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida begreppet olycks­ fall enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete borde utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och yrkessjukdom utplånades och utan att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan uppgåves, genom att under detta begrepp inbegrepes fall, i vilka den av arbetet härflytande skadeverk­ ningen gjort sig gällande under en mera utsträckt tid än som hittills av praxis medgivits för att lagen skulle hava tillämpning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning kunde giva anledning, samt II. att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning rörande ändrade bestäm­ melser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen beträffande förhållandet mellan förmåner, som utginge enligt nämnda lag, samt understöd, som det till följd av olycksfall i arbete ålåge arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller sär­ skild författning eller på grund av egen utfästelse, eller som utginge från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäk­ ringsanstalt än i 4 § olycksfallsförsäkringslagen sägs, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning. Framställningen var föranledd av en vid riksdagen väckt motion (I: 16 av herrar Olof Carlsson och Forslund), över vilken andra lagutskottet avgivit utlåtande nr 27. Den 31 maj 1934 anbefallde Kungl. Maj:t riksförsäkringsanstalten att efter verkställande av erforderlig utredning avgiva yttrande i ärendet och därvid tillika inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen kunde giva anledning. Till fullgörande av detta uppdrag har riksförsäkringsanstalten den 4 de­ cember 1934 inkommit med förslag till vissa ändringar i olycksfall orsak-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ringslagen jämte motiv därtill. Lagförslaget torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. över förslaget i dess helhet hava yttranden avgivits av socialstyrelsen, försäkringsrådet, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat från yrkesinspektörerna infordrade utlåtanden över förslaget i vad det avser den under I i riksdagens skrivelse omförmälda frågan. Landsorganisationen har vid sitt yttrande fogat ett av svenska järnvägsmannaförbundet avgivet utlåtande i den under II i riksdagens skrivelse behandlade frågan, över förslaget hava därjämte ytt­ randen inkommit i vad det avser frågan I i riksdagens skrivelse från medici­ nalstyrelsen och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening samt i vad det avser frågan II i skrivelsen från arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vatten­ fallsstyrelsen, statskontoret, statens pensionsanstalt, domänstyrelsen och svenska stadsförbundet. Jag övergår nu till en närmare behandling av förslaget och börjar därvid med frågan I i riksdagens skrivelse.

Utvidgning- av begreppet olycksfall.

Översikt.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § olycksfallsförsäkringslagen skall i regel varje arbetare vara för­ säkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Därjämte stadgas i 1 § lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, att den, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete, skall anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av arsenik, bly, kvicksilver, fosfor, stendamm, strålande värme eller ljus, röntgen­ strålar eller radium, mjältbrandssmitta. Någon definition på begreppet olycksfall, respektive yrkessjukdom, lämnas icke i dessa lagar.

Historik.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i motion (II: 288 av herr Sundström) örn sådant tillägg till olycksfallsförsäkringslagen, att arbetare, som ådragit sig muskelsträckning i ryggen, bleve tillförsäkrade ersättning enligt lagens grunder. I två likalydande motioner (1:185 av herrar Nils Andersson och Lindström samt II: 354 av herrar Molander och Englund) till 1933 års riksdag föreslogs framställning till Kungl. Maj:t örn utarbetande av förslag till sådan komplette­ ring av olycksfallsförsäkringslagen, att olycksfallsersättning i regel skulle utgå till personer, som under arbetet påtagligen ådragit sig skador genom muskel­ sträckningar och muskelbristningar. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 32/1928 och 27/1933)

Kungl. Majlis proposition nr 218. ^ beslöt riksdagen såväl 1928 som 1933, att motionerna icke skulle föranleda till någon åtgärd. Vid 1934 års riksdag erinrade andra lagutskottet i sitt förut omnämnda ut­ låtande nr 27, att uttrycket »olycksfall» i gällande olycksfallsförsäkringslag i praxis syntes tolkas så, att därunder inbegrepes allenast fall, då en kroppsskada uppkommit genom någon skadlig inverkan under en begränsad kort tid, enligt ett uttalande av riksförsäkringsanstalten omfattande högst en arbetsdag. Av yttranden, som i ärendet avgivits av försäkringsrådet och riksförsäkrings­ anstalten, framginge, att åtskilliga fall förekomme, då kroppsskador, vilka till sin natur vore nyss omförmälda olycksfallsskador närstående, uppkomme på grund av skadlig inverkan, som haft något längre varaktighet. I sådana fall hade med tillämpning av hittillsvarande praxis olycksfall icke ansetts före­ ligga. Enligt utskottets mening borde en utredning verkställas, huruvida icke även vissa sådana fall, som senast omförmälts, skulle kunna anses utgöra olycksfall i arbete och sålunda en utvidgning ske av begreppet olycksfall sådant det hittills ansetts böra tolkas. Utskottet förutsatte emellertid härvid, att andra skadefall icke skulle komma i fråga än dels sådana, som icke vore att hänföra till yrkessjukdomar, och dels sådana, i fråga örn vilka sambandet mellan arbetet och skadan vore påtagligt. Här må jämväl erinras örn det förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 3 och 9 §§ lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, varöver Kungl. Majit tidigare denna dag efter hemställan av mig beslutat inhämta lagrådets yttrande. Förslaget avser en utvidgning av lagens tillämpningsområde, i det försäkringen föreslås skola bland annat omfatta jämväl yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av bensol eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivat, halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien, koloxid, cyan eller förening därav, klor, hypoklorit eller klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra eller förening därav, radioaktivt ämne överhuvud.

Utländsk rätt •

Enligt den danska »Lov örn Forsikring mod Fölger af Ulykkestilfselde» av 1916 skola med olycksfall jämställas sådana skadliga påverkningar av högst några få dagars varaktighet, vilka härflyta från arbetet eller de förhållanden, varunder detta utföres, och som medföra nedsättning av arbetsförmågan eller döden. Enär inom olycksfallsförsäkringen i Danmark gäller en karenstid av 13 veckor samt nyss angivna skadliga påverkningar jämförelsevis sällan torde medföra nedsättning av arbetsförmågan under så lång tid, är berörda be­ stämmelse av ganska ringa betydelse. I Schweiz har olycksfallsförsäkringsanstalten år 1918 bemyndigats att försöksvis bereda försäkringens förmåner åt arbetare, vilka äro arbetsoförmögna till följd av skador, som uppkommit genom arbetet dels på grund av inverkan av andra ämnen än som äro angivna i lagstiftningen om försäkring för yrkessjukdomar, varvid företrädesvis avses eksemer och andra hudåkommor, förorsakade av kalk, cement, kalciumkarbid, dålig olja m. m., dels utan inverkan av farliga ämnen, för så vitt dessa skador

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

med bestämdhet kunna hänföras till arbetet, »men ej, om skadorna kunna vara verkningar eller yttringar av en sjukdom, eller om de icke skulle hava uppkommit utan medverkan av en sjukdom». Till skador av sålunda sist åsyftade slag, vilka berättiga till ersättning, skola hänföras i synnerhet krepiterande senskideinflammation, som uppkommit till följd av upprepade ansträngande rörelser, hudvalkar till följd av särskilt tungt arbete eller upp­ repade stötar, hudsprickor till följd av kyla, för vilken den skadade varit utsatt under arbetet, hudavskrapning till följd av fortgående nötning m. m. År 1932 har nämnda bemyndigande utsträckts till att omfatta även sådan lungsjukdom (pneumokonios), vilken förorsakas av damm, som inandas under arbetet. Er­ sättningen, som endast avser akuta skador, skall i angivna fall ej utgivas, örn det legat i den försäkrades makt att skydda sig för skadorna. Den årliga kost­ naden för dessa skador uppgår till omkring 200,000 schweiziska francs. Genom lag år 1928 har i den holländska olycksfallsförsäkringslagen av år 1901 in­ tagits en bestämmelse av följande lydelse: »Med kroppsskada till följd av ett olycksfall likställes kroppsskada, uppkommen på jämförelsevis kort tid, såsom senskideinflammation, förfrysning, värmeslag, värmebedövning, sol­ sting, blåsor och liknande.» Sammanlagda kostnaden för de under nämnda stadgande hänförliga olycksfallen uppgick under år 1932 till 152,241 floriner.

Departementsförslagets huvudgrunder.

Kiksförsäkringsanstaltens förslag .

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär i huvudsak införandet i 1 § olycksfallsförsäkringslagen av ett nytt andra stycke, enligt vilket såsom för­ anledda av olycksfall i arbete även skola anses skador, som förorsakats av inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst några dagar) av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frätande eller etsande inverkan under nyss angiven tid av visst i arbetet använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår. Såsom en följd av införandet i lagen av detta stadgande föreslår anstalten tillika viss ändrad lydelse av 6 § samt vissa tillägg till 13, 20 och 21 §§.

Riksförsäkringsanstalten har i motiveringen till förslaget anfört följande. I sitt vid 1934 års riksdag till andra lagutskottet avgivna yttrande hade anstalten ställt sig mycket tveksam med avseende å den ifrågasatta nya lag­ stiftningen. Denna tvekan hänförde sig huvudsakligen till den stora svårigheten att på ett någotsånär tillfredsställande sätt avgränsa de slags skador, som i detta sammanhang kunde ifrågakomma, och som, ehuru de hade karaktären av vanlig sjukdom eller yrkessjukdom, det oaktat skulle inrangeras i olycks­ fallsförsäkringslagen vid sidan örn skador, som föranleddes av olycksfall. Emellertid hade riksdagen tänkt sig en lösning av frågan i sådan anslut­ ning till olycksfallsbegreppet, sådant det för närvarande uppfattades, att endast de fordringar på plötslighet eller kortvarighet i fråga örn det därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

grundläggande händelseförloppet, som brukat uppställas, skulle i viss ut­ sträckning eftergivas; och det utan att därigenom någon rubbning skulle ske i förhållandet i princip mellan olycksfallsskada och yrkessjukdom enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I enlighet härmed hade anstalten sökt begränsa den avsedda utvidgningen sålunda, att därunder ej skulle inbegripas sådana skadeverkningar, där enligt redan för närvarande vedertagen praxis olycksfallskaraktären uteslötes av annan anledning än som hade avseende på ett kortare eller längre tidsmoment för det förekommande händelseförloppet. Med den ganska betydande utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens tillämpning, som trots den sålunda gjorda begränsningen syntes bliva följden, torde också, intill dess erfarenhet vunnits, viss försiktighet vara på sin plats med avseende å längre gående åtgärder än som av riksdagen satts i fråga. För att olycksfall skulle anses vara för handen måste i regel föreligga, för­ utom viss plötslighet i händelseförloppet, något i erforderlig män ovanligt och oförutsett med avseende å detsamma. I anslutning härtill ansåges, oaktat händelseförloppet vid insjuknandet kunde lia varit plötsligt, olycks­ fall i regel icke vara för handen t. ex. vid inre förkylningsåkommor eller vid överföring av smittämne på vanligt sätt. Dylika fall skulle alltså ej inbe­ gripas under den här ifrågavarande lagstiftningen. Likaså skulle ej medtagas sådana av temperaturförhållanden föranledda skador, som toge sig uttryck i förfrysningar eller värmeslag, och som visser­ ligen redan för närvarande i en del fall godtoges såsom föranledda av olycks­ fall, men i andra fall icke ansåges hava olycksfallskaraktär. När dylika åkom­ mor icke godtoges såsom olycksfall, vore anledningen därtill i regel icke, att det tidsmoment, varunder vederbörande varit utsatt för den inverkan, varom här vore fråga, varit längre, än som förutsattes för olycksfall. Fastmer gällde om dessa skador, att de så gott som undantagslöst uppkomme inom loppet av högst en arbetsdag eller i allmänhet endast efter någon eller några timmars eller än kortare påverkan, beroende på om den ifrågakommande kroppsdelen vore oskyddad eller skyddad och i senare fallet på skyddets eller beklädnadens be­ skaffenhet m. lii. Inom socialförsäkringen ansåges därmed uppfyllt det mått av plötslighet eller kortvarighet, som man där i allmänhet inlade i olycksfallsbegreppet. Däremot ansåges händelseförloppet i en del fall icke vara i erforderlig grad ovanligt och oförutsett. Att en person — likaväl utom som i arbete — exempelvis dag efter dag under jämförelsevis långa tider vistades ute i en temperatur, som kunde medföra förfrysning, vöre under den kallare årstiden i vidsträckta trakter av vårt land i och för sig ej något ovanligt. Annorlunda bleve förhållandet, om en för vederbörande mera onormal tempe­ raturförändring förelåge. Därtill komme i fråga örn förfrysningar, att, därest intet oförutsett inträffade, skadeverkningen jämförelsevis ofta kunde förekommas genom sådan omtanke och sådana åtgärder från vederbörandes egen sida, sorn, om han vore van vid utearbete eller vistelse i det fria, för honom tedde sig såsom naturliga, och vilkas åsidosättande i ett visst fall därför kanske kunde bliva det enda onormala i händelseförloppet. Redan i det av anstalten på sin tid avgivna utlåtandet över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till olycksfallsförsäkringslag hade därför anstalten framhållit i fråga örn skador, som föranletts av förfrysning, solsting och värmeslag, att anstalten låtit ersättning utgå i dessa fail, »dock endast under förutsättning, att den skadade på grund av arbetet varit särskilt utsatt för att skadas på sätt som skett eller på grund av arbetet varit förhindrad eller åtminstone haft svårt att skydda sig för skadan». Även beträffande t. ex. ryggskott (lumbago) gällde, att sådan åkomma å ena sidan i viss omfattning icke hade olycksfallskaraktär. Detta berodde

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

huvudsakligen därpå, att, ehuru symtomen kunde uppträda plötsligt, åkom­ man likväl i talrika fall hade sin grund i sedan jämförelsevis lång tid fort­ gående sjukliga förändringar av reumatisk eller nervös natur eller av defor­ merande art. Men å andra sidan inträffade ofta, att en viss plötslig händelse, som hade olycksfallskaraktär och i praxis också erkändes såsom sådan, på­ verkade en förut fullt frisk kroppsdel — bland annat en eller flera rygg­ muskler — så att denna skadades. Detsamma kunde obestridligen också ske i fråga örn en förut ej frisk kroppsdel, så att denna påtagligen försämrades. Även i så fall tillerkändes ofta ersättning, i den mån försämringen vore att tillskriva ett inträffat verkligt olycksfall. Vad anginge den avgränsning i förhållande till yrkessjukdomarna, som i detta sammanhang måste sökas, vore det uppenbart att, i den mån sjukdomar, som även kunde uppkomma genom olycksfall, omfattades av lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, något behov av olycksfallsförsäkringslagstiftningens tillämpning i fråga örn sådana sjukdomar icke förelåge. Likaså syntes tydligt, att i alla de fall, där en sjukdom, utan att inbegripas under lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, vore av natur att i regel uppkomma endast genom långvarig inverkan på grund av arbete eller därmed jämförlig sysselsättning, men icke alls eller endast mera sällan och under särskilda förhållanden på grund av en olycksfallsliknande hän­ delse, fråga icke heller behövde uppkomma örn någon sådan utvidgning av olycksfallsförsäkringslagstiftningen, som skulle ansluta sig till olycksfallsbegreppet. Till åkommor, som av denna anledning ej skulle medtagas under den nu ifrågavarande lagstiftningen, hörde, förutom en del i allmänhet lång­ samt verkande förgiftningar, ett flertal hudåkommor, vilka oftast uppkomme endast så småningom genom jämförelsevis långvarig inverkan av t. ex. ter­ pentin, bensin, denaturerad sprit m. m. och merendels framträdde såsom liudinflammationer (dermatit och eksem). I anslutning till vad nu anförts hade anstalten ansett den sökta begräns­ ningen kunna sålunda genomföras, att såsom förutsättning för olycksfallsför­ säkringens utvidgning skulle gälla — förutom i främsta rummet att åkomman kunde påvisas vara en följd av inverkan av arbetet eller de förhållanden, var­ under det bedrivits —- att nämnda inverkan antingen vore av det slag, som i allmänhet och i stort sett karaktäriserade olycksfallsbegreppet, nämligen en inverkan på mekanisk väg, eller ock, örn så icke vore förhållandet, härledde sig från vissa i arbetet använda ämnen, vilka hade egenskapen att därav för­ anledda bestämbara lokala sjukliga förändringar oftast framträdde efter mel­ eher mindre kortvarig befattning med dem. Efter samråd med på detta om­ råde särskilt sakkunniga hade de ämnen, som sålunda i detta sammanhang ansetts kunna ifrågakomma, ansetts böra begränsas till ämnen, som använts i arbete och därvid kunnat verka lokalt frätande eller etsande. För en dylik begränsning hade även ansetts tala den genom en sådan begreppsbestämning beredda möjligheten att kunna härleda sjukdomssymtomen från arbetet. I fråga om den tidsperiod för sådan inverkan, som här förutsattes för att olycksfallsförsäkringslagen skulle bli tillämplig, syntes visserligen bedöman­ det härutinnan böra ske med hänsyntagande i viss mån till omständigheterna i det särskilda fallet. I regel borde dock gälla, att nämnda tidsperiod icke borde vara längre än att den kunde inrymmas under bestämningen »jäm­ förelsevis kort tid» d. v. s. — såsom i motsvarande fall i utlandet — i regel endast några dagar. Genom den nu antydda metoden för genomförande av en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle visserligen en ganska betydande utvidgning ske av området för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning. Men å andra sidan skulle vinnas, att bedömandet i hithörande fall skulle kunna ske någotsånär

Kungl. Majus proposition nr :iLS. 11

konsekvent från enhetliga utgångspunkter efter iner allmänt gällande grun­ der, nämligen huvudsakligen efter skadeverkningens bevisliga särskilt mar­ kerade samband med och nära beroende av arbetet. Vissa åkommor och vissa ämnen, varom här huvudsakligen skulle bliva fråga, borde uttryckligen an­ givas i lagtexten såsom under de antagna förutsättningarna medförande rätt till ersättning. Att så skedde skulle dock ej behöva hindra, att under lik­ nande förutsättningar i särskilda fall även vissa andra åkommor och ämnen skulle kunna medföra enahanda rätt. Bland åkommor, vilka — såsom föranledda av inverkan på mekanisk väg under begränsad kort tid av arbetet eller de förhållanden varunder det be­ drivits —- sålunda ansetts böra upptagas i lagstiftningen vore skavsår, blåsor (s. k. arbetsblåsor) och senskideinflammationer (s. k. senknarr, tendovaginitis crepitans). Likasom s. k. senknarr ganska ofta uppkomme genom en under jämförelse­ vis kort tid fortgående ovanlig ensidig ansträngning, så kunde liknande an­ strängning i arbetet medföra annan skadeverkan. Så t. ex. kunde till följd av olämpligt tryck av ett knä mot golv eller annat hårt föremål uppstå ^gjut­ ning i slemsäcken framför knäskålen, icke blott örn detta tryck vore så kort­ varigt, att det hade olycksfallskaraktär, utan även örn det fortginge under längre tid. Liknande åkomma, s. k. slemsäcksinflammation, kunde även vara lokaliserad till trakten bakom armbågsutskottet. Vidare kunde det inträffa, att icke blott till följd av olyckshändelse utan i vissa fall även på grund av viss fortgående onormal ansträngning under begränsad tid av en arm eller ett ben kunde uppstå en åkomma (epikondylit), som vore lokaliserad till mjukdelarna kring armbågs- eller knäleden, och som yttrade sig i svullnad och ömhet samt nedsatt funktionsförmåga. Vissa onormala under kortare eller längre tid fortgående ansträngningar kunde därjämte medföra konstaterbara bristningar av muskler eller ligament (även i ryggen, s. k. ryggskott), vissa bristningar av inre organ (t. ex. lungblödning) m. m. Under här angivna särskilda förutsättningar skulle följaktligen nu nämnda skadeverkningar även inbegripas under den ifrågavarande lagstiftningen. Bland ämnen med inom kort tid etsande eller frätande verkan hade ansetts böra särskilt angivas klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk och kalksalpeter ävensom blandningar, vari något av dessa ämnen inginge. Vissa ämnen, vilka kunde medföra liknande sjukliga verkningar som de nämnda, och vilkas an­ vändning därför i förekommande fall även skulle medföra rätt till ersättning, hade icke medtagits i den i lagtexten skedda exemplifieringen, antingen därför att de mer sällan förekomme (fluorvätesyra, oxalsyra m. m.) eller emedan deras skadeverkan oftare gjorde sig märkbar först efter längre tid än som här avsåges (t. ex. koksalt, sodalösning m. m.) eller emedan deras angivande vid sidan av visst annat ämne eljest ej ansetts behövligt (t. ex. saltsyra, krom­ syra m. m.). För övrigt vore rörande här avsedda ämnen att märka, att vissa av dem, t. ex. saltsyra och svavelsyra, när de förekomme outspädda, visserligen oftast medfördo omedelbara skadeverkningar, som i så fall utan vidare vore att anse såsom föranledda av olycksfall. Men i fråga om blandningar av dom plägade sjukliga förändringar, alltefter blandningens art och styrka, ofta inställa sig först efter vissa dagars inverkan. Detsamma gällde, förutom ofta om kalk och kalksalpeter, även örn cement, karbid m. fl. ämnen. Gemensamt för här avsedda ämnen samt för vissa blandningar av dem vore, att de plägade förorsaka sårnader, vilka först småningom i mer kroniska fall genom infektioner och dylikt kunde övergå i andra sjukdomsformer, i vissa fall även eksem. I fråga såväl örn skavsår och arbetsblåsor, vilka gått sönder, som vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 13

Byrådirektören Källström höll före, att begreppet olycksfall med ledning av numera vunnen erfarenhet borde i olycksfallsförsäkringslagen givas en klar och distinkt definition samt att lagen för sådant ändamål måtte bliva föremål för en omfattande och allsidig överarbetning, därvid jämväl nu ifrågavarande sjjörsmål borde upptagas till prövning. Byråchefen von Schulzenheim ansåg —• med hänsyn till den här ifråga­ varande skadeverkningens intima samband med och beroende av arbete hos arbetsgivare — att den föreslagna lagstiftningen endast borde hänföras till olycksfall i arbete men ej erhålla avseende å försäkring för olycksfall utom arbete, samt föreslog på grund härav ett tillägg till 35 § andra stycket olycks­ fallsförsäkringslagen av innebörd, att försäkring för olycksfall utom arbete icke skulle medföra rätt till ersättning, varom förmäldes i 1 § andra stycket enligt anstaltens förslag. Byråchefen Eisen ansåg, att i lagförslaget bort såsom av olycksfall i arbete föranledda skador upptagas jämväl värmeslag, solsting och förfrysning, samt anförde härom bland annat följande. Enligt försäkringsrådets praxis utgåves ersättning vid dylika skador mera i undantagsfall och endast där särskilda förhållanden förelåge. Vid förfrysning hade sålunda ersättning utgivits då en arbetare vid upptagning av is blivit genomvåt örn fotterna ävensom då en arbetare under vinterfiske på isen under stark kyla haft att upptaga hål i isen samt att påsätta levande angelbete. Däremot torde ersättning icke utgivas, örn t. ex. en skogsarbetare under arbete i skarp kyla förfröse fotterna, därest icke särskilda omständigheter tillkomme. Beträffande värmeslag hade försäkringsrådet t. ex. beslutat ersättning i anled­ ning av värmeslag (solsting), som drabbat en murare under murningsarbete å en för solbestrålning särskilt utsatt plats vid en yttertemperatur av omkring + 26° C. Däremot hade rådet avslagit ersättning för dödsfall i anledning av värmeslag, som drabbat en eldare å ett ångfartyg på resa i Röda havet. Mannen hade påträffats avsvimmad i eldrummet mitt framför en av fyrluckorna. I eld­ rummet hade rått en oerhörd hetta och det hade varit varmast där han låg. Luftcirkulationen i eldrummet hade varit dålig. På däck hade temperaturen varit + 34° C. i skuggan och fullständig vindstilla hade rått. Det vore nog riktigt att anledningen till att man i Sverige i allmänhet icke som olycksfall godtagit värmeslag och förfrysning icke vore att det tidsmoment, varunder vederbörande varit utsatt för inverkan, varit längre än som förut­ sattes för olycksfall. Det vore på grund därav anstalten icke velat i detta sammanhang upptaga frågan om rätt till ersättning vid ifrågavarande fall. Men oberoende av de skäl, som läge till grund för nuvarande praxis be­ träffande värmeslag och förfrysningar, borde hinder ej möta att i samband med den föreslagna utvidgningen av olycksfallsbegreppet upptaga frågan örn att utsträcka rätten till ersättning i ifrågavarande fall, på sätt som skett i Holland. Det måste exempelvis framstå såsom obilligt, att under det att en arbetare erhölle ersättning för ett obetydligt skärsår — som han måhända med försiktighet kunnat undvika — ersättning däremot icke utginge om han på grund av sin anställning voro tvingad att. i ett tropiskt klimat under en oerhörd hetta och dålig luftväxling tjänstgöra som eldare vid en ångpanna samt därunder ådroge sig dödlig skada. Någon särskild våda av en sådan ut­ sträckning av ersättningsrätten syntes ej vara att befara. Det gällde ju här ett genom skadornas karaktär begränsat område. Att såsom villkor för rätt till ersättning uppställa den fordran, att temperaturförhållandena på något

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

oförutsett eller ovanligt sätt medverkat till skadorna, syntes icke skäligt. Den omständigheten att en arbetare i sitt arbete måste utsätta sig för så stark värme eller köld, att värmeslag eller förfrysning inträffade, borde vara till­ räcklig anledning att lämna ersättning. En annan sak vore att bevispröv­ ningen i fråga örn t. ex. förfrysning, liksom i fråga örn blåsor, måhända måste bliva strängare än i fråga örn vanliga olycksfall.

Yttranden.

I de över riksförsäkringsanstaltens förslag avgivna yttrandena har i huvud­ sak anförts följande. Socialstyrelsen har ansett det fullt berättigat, att i ersättningshänseende med olycksfall i arbete jämställdes vissa med olycksfall jämförbara skador i arbetet, vid vilkas uppkomst den skadliga inverkningen ägt rum under något längre tid än som hittills av praxis medgivits för att olycksfallsförsäkrings­ lagen skulle hava tillämpning. Såsom förutsättning för olycksfallsförsäk­ ringens utvidgning i sådan riktning hade riksförsäkringsanstalten tänkt sig skola gälla förutom att åkomman kunde påvisas vara en följd av inverkan av arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrivits — att nämnda in­ verkan antingen vore av det slag, som i allmänhet och i stort sett karakteri­ serade olycksfallsbegreppet, eller ock, örn så icke vore förhållandet, härledde sig från vissa i arbetet använda ämnen, vilka hade egenskapen att därav för­ anledda bestämbara lokala sjukliga förändringar oftast framträdde efter mel­ eher mindre kortvarig befattning med dem. Till detta principuttalande gåve styrelsen sin anslutning. Den tillämpning av uttalandet, som anstalten funnit sig böra göra, kunde styrelsen däremot icke helt gilla. I olikhet mot anstalten men i överensstämmelse med byråchefen Eisens uttalande i hans reservation ansåg styrelsen sålunda, att skador genom värme­ slag, solsting eller förfrysning borde inbegripas under rätten till ersättning. Därest ifrågavarande skador skulle omfattas av försäkringen, syntes de böra särskilt omnämnas i lagtexten. Därvid kunde tydligen den i anstaltens förslag upptagna bestämningen »på mekanisk väg» icke bibehållas. Med av­ seende härå kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida berörda bestämning ut­ gjorde ett fullt riktigt uttryck för vad som åsyftades. Örn den i förslaget särskilt omförmälda senskideinflammationen läte det sig exempelvis knappast säga, att den uppkomme »på mekanisk väg». Flera av yrkesinspektörerna hade uttalat, att förutom skador genom frätande eller etsande ämnen även skador genom giftiga ämnen borde in­ begripas under lagändringen. Styrelsen ansåge emellertid, att förgiftningar, i den mån de icke ersattes såsom olycksfall i arbete enligt nuvarande tillämp­ ning av olycksfallsförsäkringslagen, borde ersättas enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen och denna lag följaktligen utvidgas i den omfattning, som med hänsyn därtill funnes påkallat och lämpligt. Styrelsen ifrågasatte slutligen, huruvida icke resultatet av den påtänkta revisionen av yrkessjukdomsförsäkringslagen först borde avvaktas, innan slutlig ståndpunkt toges till den nu ifrågasatta utvidgningen av olycksfalls­ försäkringslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 15

Försäkringsrådet har funnit förslaget medföra ett utsuddande av grän­ serna för olycksfallsbegreppet, som i sin tur kunde föranleda osäkerhet vid avgränsningen av andra med utvidgningen ej avsedda sjukdomar. Det kunde ifrågasättas, huruvida ej nu ifrågavarande sjukdomar borde hänföras till för­ säkringen för yrkessjukdomar. Emellertid intoge de en mellanställning mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar i egentlig mening. Försäkringsrådet har därefter anfört i huvudsak följande. I regel torde de skador, som enligt förslaget skulle likställas med olycks­ fallsskador, hava ett kortvarigt förlopp och ej medföra framtida men. Någon kalkyl över ökade kostnader för skadeersättningar och administration efter ett genomförande av förslaget funnes ej och vore givetvis svår att uppgöra. För den händelse den föreslagna utvidgningen av olycksfallsförsäkrings­ lagens tillämplighetsområde ansåges böra komma till stånd, borde enligt rådets mening vissa jämkningar i förslaget vidtagas. Tvekan kunde förefinnas, huruvida man beträffande de skador, som av­ setts med utvidgningen, borde, såsom riksförsäkringsanstalten ansett, fordra något med avseende på förhållandena vid uppkomsten ovanligt eller oför­ utsett. När det gällde att avgöra förhandenvaron av ett olycksfall, kunde man upprätthålla grundsatsen örn viss grad av plötslighet i händelseförloppet och något med avseende å detsamma onormalt. I samma mån som det hän­ delseförlopp, som utövade skadlig inverkan, utsträcktes i tiden, torde emel­ lertid det ovanliga försvagas. Gränsen mellan inverkan, som hade sin grund i viss tids onormala förhållanden i arbetet, och inverkan under samma tid av det vanliga arbetet vore flytande. Vid tillämpningen måste därför den av anstalten uppställda begränsningen bliva svår att upprätthålla. Följden kunde bliva, att antingen denna fordran strängt vidhölles, i vilket fall den ifrågasatta utvidgningen av lagen sannolikt finge ganska ringa räckvidd och ett flertal av de skadefall, som av anstalten avsetts med utvidgningen, ej komme att omfattas av densamma, eller att nämnda fordran helt eftergåves. I sistnämnda fall syntes den föreslagna lagändringen med hänsyn till avfatt­ ningen av lagtexten kunna leda till konsekvenser, som vore vanskliga att över­ blicka. Enligt den föreslagna lagtexten fordrades allenast, att det skulle vara fråga om »inverkan på mekanisk väg» (här bortsåge rådet från de i förslaget an­ givna skador, som förorsakats av kemisk inverkan). Visserligen kunde tve­ kan uppstå rörande innebörden av uttrycket »mekanisk väg», men genom detta uttryck syntes i huvudsak endast bliva uteslutna köld- eller värme­ skador samt vissa infektionssjukdomar. I övrigt torde med den föreslagna formuleringen alla skador komma att omfattas av den ifrågasatta utvidg­ ningen av lagen, under förutsättning givetvis att desamma uppstått genom in­ verkan under jämförelsevis kort tiel. Bland de åkommor, som sålunda kunde tänkas komma att omfattas av förslaget, vöre ryggskotten (lumbago) och till andra kroppsdelar lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbrist­ ningar». Därest olycksfallsförsäkringslagen skulle utsträckas till att avse skada, som orsakats av inverkan på mekanisk väg, under förutsättning allenast att denna inverkan varit begränsad till en jämförelsevis kort tid, skulle säker­ ligen i praktiken betydande svårigheter uppstå, när det gällde att avgränsa de sjukdomsfall, som borde ersättas enligt denna lag, från dom, som borde hänföras under annan gren av socialförsäkringen. En mångfald av sjukdoms­ tillstånd och åkommor, som i allmänhet väsentligen vore beroende av inroorsaker, kunde ju nämligen även framkallas eller försämras av yttre faktorer

16 Kungl. Maj:ts proposition nr X18.

(tungt arbete av olika slag, arbete i obekväm kroppsställning etc.). Ej sällan torde läkaren, särskilt när fråga vore om försämring av redan förhandenvarande sjukdom eller åkomma, icke lia möjlighet att giva någon mera säker vägledning för bedömande av den roll sådana yttre faktorer spelat för sjuk­ domens utveckling och förlopp. Såsom när det gällde yrkessjukdomarna, torde det därför vara nödvändigt, att den ifrågasatta utvidgningen av lagen begränsades till sådana fall, där sambandet mellan arbetet och sjukdoms­ tillståndet vore mera påtagligt. Ur denna synpunkt skulle det kunna anses befogat, att lagändringen begränsades till att i huvudsak avse fall, då den mekaniska inverkan åstadkommit yttre, direkt konstaterbara vävnadsförändringar. En dylik begränsning torde emellertid möjligen vara något för restriktiv. Rådet förordade därför, att från den föreslagna utvidgningen uteslötes de fall, då den kroppsdel, som varit utsatt för inverkan, tidigare varit säte för sådana sjukliga förändringar eller behäftad med sådant lyte, som väsentligen bidragit till skadans uppkomst. Enligt rådets mening borde alltså, med sålunda angivna begränsning, den föreslagna lagändringen omfatta skador, vilka, oberoende av något med av­ seende å uppkomstsättet ovanligt eller oförutsett, under jämförelsevis kort tid förorsakats av inverkan på mekanisk väg. Även med den jämkning, rådet föreslagit, syntes det sannolikt, att åkom­ morna lumbago, »muskelsträckningar» och »muskelbristningar» bomme att i större utsträckning än hittills hänföras under lagen. Att närmare angiva i vilken omfattning så skulle bliva fallet mötte svårighet. Prövningen av dessa skador måste givetvis bliva beroende på den ståndpunkt, den medi­ cinska sakkunskapen intoge i fråga örn dessa åkommors natur och orsaken till desamma. Då man enligt rådets mening icke borde fordra något vid skadans upp­ komst ovanligt eller oförutsett, torde ur denna synpunkt intet hinder möta att i 1 § medtaga skador, som hade sin grund i under arbetet rådande tem­ peraturförhållanden — värmeslag, solsting och förfrysningsskador. Beträf­ fande förfrysningsskador hyste rådet dock viss tvekan, särskilt med hänsyn därtill, att skadorna någon tid efter det de inträffat ofta icke kunde skiljas från äldre skador av samma slag eller från åkommor av annan art. Emeller­ tid torde av temperaturförhållanden uppkomna skador —- trots att det ej vore fråga örn inverkan på mekanisk väg —- stå olycksfallet mycket nära och sambandet med arbetet vore ofta påtagligt. Rådet ansåge därför övervägande skäl tala för att värmeslag, solsting och förfrysningsskador likställdes med olycksfallsskador. I fråga örn de skador, som förorsakats genom frätande eller etsande in­ verkan av vissa ämnen, hade rådet intet att erinra mot deras medtagande i den ifrågasatta utvidgningen av lagen. Inom försäkringsrådet voro fyra ledamöter av skiljaktig mening. Ledamöterna Almström och Carell ville bestämt avstyrka, att under olycks­ fallsförsäkringslagen hänfördes skador och sjukdomar, vilka ej förorsakats av olycksfall i vedertagen mening. En eventuell komplettering av olycksfallsförsäkringslagstiftningen borde ske genom tillägg till lagen örn försäk­ ring för vissa yrkessjukdomar. I fråga om samtliga med den ifrågasatta ut­ vidgningen avsedda skador och sjukdomar gällde, att förslaget saknade till­ fredsställande garantier för möjligheten att nöjaktigt diagnosticera och klar­ lägga sambandet mellan skadan eller sjukdomen och arbetet. Svårigheterna att klarlägga detta samband bleve särskilt påtagliga, örn man uppgåve fordran på ett onormalt händelseförlopp såsom orsak till skadan eller sjukdomen.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 218. 17 Det kunde befaras att vetskapen om att ersättning utginge för nastad arbets­ förtjänst vid sjukledighet i anledning av ifrågavarande vanligen mindre skador skulle slappa aktsamheten i arbetet. Tillbörlig hänsyn syntes vid utredningens verkställande icke hava tagits till frågan örn merkostnadernas storlek och deras inverkan på den enskilda företagsamheten. Ledamöterna Carlsson och Tengdahl anslöto sig till riksförsäkringsanstaltens förslag utom såtillvida att de, i likhet med försäkringsrådets majo­ ritet, ansågo skador, som orsakats av förfrysning, värmeslag eller solsting, böra hänföras under lagen. Medicinalstyrelsen har ansett det vara synnerligen tveksamt, huruvida man skulle kunna godtaga den uppluckring av begreppet olycksfall, som vore en oundviklig följd av den föreslagna ändringen av 1 § olycksfallsförsäk­ ringslagen. Styrelsen syftade härvidlag särskilt på sådana skadeverkningar, som framträdde på grund av tillfällig ovanlig ensidig ansträngning, vad man skulle kunna kalla »oträningssjukdomar», såsom skavsår, blåsor (s. k. arbetsblåsor) och senskideinflammationer (senknarr), verkningar av tryck av ett knä eller en armbåge mot golv eller annat hårt föremål (s. k. slemsäcksinflammationer) samt s. k. epicondylit. Dessa skadeverkningar kunde icke hänföras till något visst yrke utan uppträdde hos ovana arbetare över­ huvud, symtomen försvunne i regel snart och återkomme ej, då vana vid arbetet ifråga erhållits. Därest dessa skadeverkningar skulle berättiga till ersättning efter enahanda principer som för olycksfall i arbete, borde de hänföras till en särskild skadegrupp. Det reservationsvis framförda för­ slaget örn upptagande såsom olycksfall av värmeslag, solsting och förfrys­ ning borde icke vinna beaktande. Därmed ville styrelsen dock icke förneka att dessa skador under särskilda förhållanden kunde jämställas med olycks­ fall. Beträffande förslaget att i 1 § inrymma frätande eller etsande inverkan under kortare tid av vissa i arbetet använda ämnen borde med denna änd­ ring anstå till dess pågående utredning rörande dylika sjukdomars hän­ förande under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar vore genomförd. Styrelsen förordade, att i samband med nämnda utredning de i riksförsäkringsanstaltens förslag omförmälda olycksfallsfrågorna upptoges till be­ handling. Till denna av medicinalstyrelsen avslutningsvis uttalade mening har de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anslutit sig. Arbetsgivareföreningen har, vad angår den lagtekniska sidan av saken, ansett påkallat att från olycksfallsförsäkringslagen särskildes den föreslagna utvidgningen av försäkringen genom att densamma vunne sin reglering i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller möjligen i särskild lag­ stiftning. Arbetsgivareföreningen har därefter anfört bland annat följande: När det endast vore fråga örn skador i följd av olycksfall i arbetet, vore svårigheterna att konstatera orsakssammanhanget mellan skadan och arbetet ej oöverstigliga, enär man hade att stödja sig på i arbetet inträffad plötslig Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 21 8. 377 86 2

18 Kungl. Majda proposition nr 218.

och oförutsedd yttre händelse. I fråga om de av försäkringen omfattade yrkessjukdomarna hade man sökt kompensera olycksfallsmomentet med att i lagstiftningen angiva särskilda ämnen, vilka åstadkomme vissa sjukliga förändringar å den mänskliga organismen. Vid uppgörande av föreliggande förslag hade man försökt att i ersättning för olycksfallet skapa andra garan­ tier för en tillförlitlig diagnosticering av orsakssammanhanget mellan skadan och arbetet. Sålunda hade uppställts den fordran å skadan, att den antingen skulle hava uppkommit på mekanisk väg eller ock genom inverkan av sär­ skilt angivna ämnen av frätande eller etsande beskaffenhet. I motiven till lagförslaget hade vidare angivits, att det för olycksfallet gällande känne­ tecknet att vara en oförutsedd eller ovanlig händelse borde föreligga även vid sådan skadlig påverkan, som avsåges med förslaget. Denna förutsätt­ ning hade emellertid på intet sätt kommit till uttryck i den föreslagna lag­ texten, enligt vilken t. ex. helt vanligt förekommande av felaktigheter i arbetsredskap ej föranledda arbetsblåsor komme att falla in under försäk­ ringen. Arbetsgivareföreningen kunde ej finna, att i förslaget — oaktat de restrik tiva åtgärder, som därutinnan vidtagits —• erbjödes tillfredsställande garan­ tier för möjligheten att klarlägga sambandet med arbetet. Så fort man övergåve kravet på sammanhang med ett olycksfall, erbjöde diagnosticeringen av sambandet mellan arbete och sjukdom mycket stora svårigheter, vilka ej nämnvärt mildrades därigenom, att man endast medtoge sådana skador, som uppkommit under en kortare tids påverkan. Dessa svårigheter bleve särskilt påtagliga örn man — i likhet med riksförsäkringsanstalten — uppgåve fordran på ett ovanligt eller oförutsett händelseförlopp såsom orsak till skadan. De sålunda uttalade farhågorna avsåge ej i samma grad de av lag­ förslaget omfattade skadorna, föranledda av i arbetet handhavda frätande eller etsande ämnen, som övriga skador och sjukdomar. I likhet med de i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar angivna sjukdomarna hade förstnämnda skador i fråga örn orsaksförloppet angivits på sådant sätt, att det ej torde föreligga avgörande betänkligheter att —- ur synpunkten att sambandet mellan skadan och arbetet bleve garanterat — låta en utvidg­ ning av försäkringen omfatta desamma. Däremot erbjöde de skador, som uppkomme genom mekanisk inverkan, vare sig med hänsyn till skadans be­ skaffenhet eller det sätt, varpå sådana skador i allmänhet uppkomme, någon som helst garanti för att nian i flertalet fall skulle kunna ställa en säker diagnos i fråga örn sambandet mellan arbetet och skadan. Särskilt i fråga örn inre skador, såsom inflammationer, sträckningar och bristningar i muskler, leder och inre organ, förelåge betydande praktiska svårigheter att avskilja de fall, vilka hade sin grund i sjuklighet eller svaghet hos vederbörande arbetare. Mot införandet under olycksfallsförsäkringslagstiftningen av ifrågavarande skador och sjukdomar talade jämväl det förhållandet, att förekomsten och omfattningen av dessa skador vore i mycket högre grad än olycksfallsskadorna beroende av den skadades egna åtgöranden. Arbetarens egen vårdslöshet måste otvivelaktigt tillmätas betydligt större utrymme, när det gällde upp­ komsten av ifrågavarande merendels smärre skador, än i fråga om olycksfall, där skadans storlek i allmänhet ej läte sig på förhand bedöma. Det vore anled­ ning befara, att vetskapen om att ersättning utginge för mistad arbetsförtjänst vid sjukledighet i anledning av dylika mindre skador komme att påverka arbetarnas aktsamhet i negativ riktning. Även örn vissa rent principiella och av ensidig hänsyn till arbetstagarnas intresse dikterade skäl skulle kunna motivera en mindre komplettering av olycksfallsförsäkringen, komme frågan i ett helt annat läge, örn den under-

Kungl. Majus proposition n 218. 19 kastades en allsidig bedömning, d. v. s. jämväl arbetsgivarnas intressen beaktades. Föreliggande lagförslag vore ett typiskt uttryck för den social­ politiska inställning, enligt vilken de enskilda företagarna skulle påbördas kostnaderna för sociala välfärdsanordningar utan att man i samband därmed gjorde reda för sig, vilka ekonomiska konsekvenser dessa anordningar finge för den enskilda företagsamheten. De för det dåvarande rådande ovissa för­ hållandena för näringslivet i förening med det ständigt ökade skattetrycket och förefintliga motståndet mot en naturlig anpassning av lönerna borde föranleda till den största försiktighet i fråga örn produktionens ytterligare be­ lastande med sociala bördor. Till det framlagda lagförslaget hade ej fogats några närmare beräkningar, huru stora merkostnader den ifrågasatta utsträckningen av olycksfallsförsäk­ ringen komme att medföra. Givetvis förelåge oöverstigliga svårigheter att angiva några mera exakta siffror, men en jämförelse med förhållandena inom de länder, där motsvarande utvidgning av olycksfallsförsäkringen redan tidi­ gare genomförts, borde lia kunnat resultera i något mer upplysande siffror än dem, som upptagits i remisshandlingarna. Såvitt av sålunda tillgängligt siffer­ material kunde bedömas, skulle ett genomförande av den föreslagna lagstift­ ningen komma att i avsevärd mån öka antalet försäkringsfall. De belopp, som i sådant hänseende hänförde sig till Schweiz och Holland, torde angiva endast en mindre del av det antal, som Sverige inom några år skulle komma att upp­ visa. I fråga örn uppgifterna från Schweiz vore tillika att märka, att försäkringsf allen därstädes underginge en synnerligen sträng gallring vid ersätt­ ningens fastställande. Under hänvisning till vad sålunda och i övrigt anförts avstyrkte för­ eningen det remitterade lagförslaget. Landsorganisationen har ifrågasatt, örn det icke varit lämpligare att, så­ som förhållandet vore i Danmarks och Hollands lagar, genom en mer allmän föreskrift angiva utsträckningen av begreppet olycksfall i arbete. Därigenom skulle vederbörande försäkringsinrättning lämnas möjlighet till större anpass­ ning efter växlande förhållanden. Örn man nu emellertid godtoge riksförsäkringsanstaltens formulering syntes ingen anledning föreligga att, såsom skett, från lagens tillämpning utesluta skador, som förorsakats av förfrysning, värmeslag eller solsting. Dylika skador förekomme ej så sällan och hade ganska förödande verkningar för dem, som drabbades därav. Att medtaga dylika skador syntes väl överensstämma med det av riksdagen gjorda uttalandet beträffande omfattningen av den be­ gärda utredningen. Och den motivering, som anstalten anfört mot dessa skadors medtagande i försäkringen, syntes på intet sätt övertygande. Det ginge väl att tala örn att man kunde skydda sig mot t. ex. förfrysning. Men det vore i själva verket ej lätt att alltid vara förutseende. Hastiga temperaturförändringar kunde inträffa och det kunde ej gärna ställas den fordran på en arbetare, att han skulle förutberäkna sådana. Att i förväg bereda sig skydd, då det gällde värmeslag eller solsting, stöde ofta nog ej i mänsklig makt. Eldare å fartyg torde ej sällan vara utsatta för värmeslag. Deras tjänst göring vore påfrestande och de måste fortsätta sitt arbete, även om fara för skada vore förhanden. Detsamma gällde skada genom solsting. Att vägra ersättning vid ifrågavarande skador vore därför i hög grad obilligt. Lands­

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 218. organisationen åberopade vad byråchefen Eisen anfört i detta avseende i sin till anstaltens yttrande fogade reservation. departe­ Till grund för riksdagens omförmiilda skrivelse torde ligga den uppfatt­

ments­

chef ev. ningen, till vilken även jag ansluter mig, att en arbetsgivare bör så långt möjligt ersätta skador och sjukdomar, vilka drabba hans arbetare och vilka —• även örn de icke äro föranledda av olycksfall — dock påtagligt eller på­ visbart äro en följd av arbetet. Då enligt gängse praxis olycksfall anses föreligga icke endast vid ett plötsligt utan ofta även vid ett till flera timmar eller en hel dag utsträckt händelseförlopp, synes hinder icke böra möta mot att under olycksfallsförsäkringen även inbegripa en inverkan, där skadan inträffar först efter ett händelseförlopp, som är till tiden mer utsträckt. Däremot skulle ett inordnande i tillräcklig omfattning av sålunda avsedda skador under yrkessjukdomsförsäkringen knappast stå i överensstämmelse med de grundsatser, vilka man hittills hos oss ansett böra vara avgörande för att ersättning skall utgå enligt denna försäkring. Även örn enighet i princip synes råda därom, att också för dessa på gränsen mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar liggande skador ersätt­ ning bör bekostas av arbetsgivarna, har dock den meningen uttalats, att detta vore ur praktisk synpunkt uteslutet på grund av svårigheten i de flesta fall att fastslå skadans samband med arbetet. Utan att vilja förneka, att svårig­ heter i detta hänseende kunna föreligga, finner jag dock uttalandet i fråga betydligt överdrivet. Givetvis bör vid inordnandet av dessa skador under socialförsäkringen all rimlig försiktighet iakttagas, men härifrån är steget långt till att helt utesluta dem från försäkringen. Att en dylik skada ofta kan utan större svårighet härledas från arbetet torde utredningen i detta ärende utvisa. Det är då tillbörligt att skadan ersättes av arbetsgivaren. Kiksförsäkringsanstalten har också i sitt förslag sökt skapa garantier för att den ifrågasatta utvidgningen endast komme att omfatta sådana slags skador, örn vilka i allmänhet gäller, att tillförlitlig utredning rörande anled­ ningen till deras uppkomst utan större svårigheter kan erhållas. Sålunda avser anstaltens förslag allenast skador, vilka uppkommit under jämförelsevis kort tid. Erfarenheten bestyrker, att ju längre uppkomstförloppet är för en sådan skada, varom här kan bliva fråga, desto vanskligare är det i regel att — med uteslutande av andra möjligheter — fastslå någon viss inverkan så­ som helt eller väsentligen orsak till skadan. Vad anstalten sålunda föreslagit finner jag mig därför böra godtaga, så mycket hellre som därigenom olycks­ fallsförsäkringslagen icke kan sägas komma att omfatta jämväl yrkessjukdomar i egentlig mening. Anstalten har vidare i sin motivering uttalat, att jämlikt riksdagens skri­ velse under den ifrågasatta lagstiftningen icke borde inbegripas skadeverk­ ningar, vilka, enligt vedertagen praxis, redan av annan anledning än ett kortare eller längre tidsmoment för händelseförloppet ansåges sakna olycksfallskaraktär. Dylik anledning förelåge enligt anstaltens mening i regel, då händelseförloppet icke erbjöde något i erforderlig mån ovanligt och oför­ utsett. I anledning av detta uttalande har i ett par yttranden över anstal­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 21

tens förslag gjorts gällande, att förslaget icke avfattats i överensstämmelse med motiven. Därjämte har försäkringsrådet erinrat, att det ovanliga eller oförutsedda i ett händelseförlopp försvagades i samma mån detta utsträcktes i tiden och att därför ifrågavarande begränsning i praktiken bleve svår att upprätthålla. Då denna erinran synes berättigad torde icke såsom förut­ sättning för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning i nu förevarande fall med nödvändighet böra krävas, att skadan föranletts av någon oförutsedd eller onormal omständighet. Däremot bör givetvis, såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit, kravet på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan icke uppgivas. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag fordras också, för att en skada skall omfattas av försäkringen, att skadan förorsakats av arbetet eller arbetsförhållandena eller visst i arbetet använt ämne. Försäkringsrådet har förordat, att från den ifråga­ satta utvidgningen måtte uteslutas fall, då sjukdom eller lyte väsentligen bidragit till skadans uppkomst. Anledning synes dock knappast föreligga att härutinnan i lagen införa en regel för allenast nu ifrågavarande skador. Gällande lag lärer nämligen tillämpas så att, örn i samband med arbetet en genom sjukdom eller lyte försvagad kroppsdel ytterligare försämrats, ersättning förklaras skola utgå endast därest någon under arbetet inträffad händelse anses hava väsentligen bidragit till försämringen. På samma sätt torde de av den ifråga­ satta utvidgningen omfattade fallen böra bedömas. lEn ytterligare begränsning av skadefallen föreslås emellertid av riksförsäkringsanstalten, i det anstaltens förslag endast omfattar skador, som för­ orsakas på mekanisk väg eller av frätande eller etsande ämnen. Uteslutna skulle sålunda vara, bland andra, smittsamma sjukdomar samt inre förkylningsåkommor och andra skador i följd av temperaturförhållanden. Anstal­ ten har i sina motiv framhållit, att händelseförloppet vid uppkomsten av dylika sjukdomar och skador ofta icke erbjöde något i erforderlig grad ovan­ ligt och oförutsett samt att, där så vore förhållandet, verkligt olycksfall i regel ansåges föreligga. Såsom jag tidigare anfört torde visserligen vid den ifrågasatta utvidgningen kravet på något oförutsett eller onormalt i händelse­ förloppet icke behöva strängt vidhållas. Däremot kunna anföras andra och starka skäl emot att — där ej något olycksfallsartat föreligger — hänföra smittsamma sjukdomar och inre förkylningsåkommor under denna gren av socialförsäkringen. Sålunda lärer det i regel erbjuda oöverkomliga svårig­ heter att påvisa ett bestämt och andra möjligheter uteslutande samband mellan dylika det dagliga livets sjukdomar och vederbörandes arbete. Vad sålunda anförts gäller dock i vida mindre mån örn vissa av temperaturför­ hållandena orsakade skador, nämligen förfrysning, viirmeslag och solsting. Då i övrigt vägande skäl för medtagande av sistnämnda skador anförts såväl av en reservant inom riksförsäkringsanstalten som i åtskilliga över förslaget avgivna yttranden, förordar jag, att berörda skador jämställas med olycksfallsskador i egentlig mening. Vad angår av inverkan på mekanisk viig förorsakade skador upptagas i anstal­

22 Kungl. Majus proposition nr 218.

tens förslag såsom exempel skavsår, blåsor oell senskideinflammation (s. k. senknarr). Av anstaltens motivering framgår, att anstalten ansett bland annat s- rJggskott även kunna hänföras till dylika skador. Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida benämningen på »mekanisk väg» utgjorde ett fullt rik­ tigt uttryck för vad som åsyftades. Sålunda läte det sig knappast säga, att senskideinflammation uppkomme på »mekanisk väg». Försäkringsrådet där­ emot har, ehuru med tvekan, ansett uttrycket ifråga omfatta i huvudsak alla skador med undantag av skador, förorsakade genom kemisk inverkan, köldoch värmeskador samt infektionssjukdomar. Enligt rådets mening omfattade förslaget alltså bland andra åkommor även ryggskott och till andra kropps­ delar lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbristningar». Under kroppsskador, förorsakade på mekanisk väg, torde kunna hänföras skador, vilka uppkomma genom en persons eller ett föremåls rörelse eller tyngd. Jag har därför intet att erinra mot ifrågavarande uttryck, vilket i sig skulle innesluta alla ur nötning, tryck, slag eller överansträngning här­ flytande skador. I fråga om skador, som uppkomma genom nötning, tryck eller upprepade stötar, torde det vanligen icke erbjuda alltför stora svårig­ heter att avgöra, huruvida de uppkommit till följd av vederbörandes arbete. Vanskligare är det däremot ofta att avgöra, huruvida överansträngning under arbetet varit den väsentliga anledningen till en skada. Ehuru man icke i och för sig synes böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna skola hava uppkommit på något i viss mån onormalt sätt, lärer man i regel kunna påvisa orsakssammanhang mellan arbetet och en skada som påstås hava uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visas att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala förhållanden därvid förelegat. Enligt anstaltens förslag skulle med olycksfallsskada även likställas skada, förorsakad genom frätande eller etsande inverkan av visst ämne. Såsom förutsättning härför skulle dock gälla, förutom att skadan uppkommit på jämförelsevis kort tid, att ämnet ifråga ej finnes upptaget i lagen örn för­ säkring för vissa yrkessjukdomar. I förslaget angivas såsom exempel på sådana ämnen klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk, kalksalpeter och blandning, varf dylikt ämne ingår. I sina motiv har anstalten såsom ytterligare exem­ pel på ämnen av förevarande slag angivit bland annat kromsyra. Då emeller­ tid enligt det förslag till ändring av yrkessjukdomsförsäkringslagen, varöver Kungl. Majit tidigare i dag beslutat inhämta lagrådets yttrande, bland annat klor och kromsyra skulle upptagas i denna lag, torde den ifrågasatta utvidg­ ningen av olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde icke böra avse skador, framkallade genom inverkan av dessa ämnen. Däremot kunde möj­ ligen ifrågasättas, huruvida icke enligt anstaltens förslag utvidgningen blivit i ett annat hänseende alltför begränsad. Sålunda hava åtskilliga yrkesinspektörer framhållit såsom anmärkningsvärt, att förslaget icke omfattade förgiftningsskador. Socialstyrelsen har emellertid i denna del biträtt förslaget under förmenande att dylika skador, i den mån de icke förorsakades av verkliga olycksfall, allenast borde ersättas enligt yrkessjukdomsförsäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 23

lagen. För egen del vill jag erinra, att nämnda lag enligt det förslag till ändring i densamma, som jag tidigare i dag anmält, kommer att upptaga flertalet av de ämnen, som pläga framkalla förgiftningar i arbetet. I den män förgiftningsskador icke skulle omfattas av en utvidgad yrkessjukdomsförsäkring har, såsom framgår av nämnda ärende, det huvudsakliga skälet härtill varit svårigheterna i de enskilda fallen att härleda skadorna från arbetet eller däri använda ämnen. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde anstaltens förslag icke behöva kompletteras i denna del. Mot den förslagna reformen har anförts, att den skulle bidraga till att slappa arbetarnas aktsamhet samt belasta näringslivet med ökade kostnader av en omfattning, som icke kunde överblickas. Förstnämnda farhåga synes dock överdriven. Även örn de med reformen avsedda skadorna vanligen äro av lindrigare art, kunna de dock ofta nog medföra så pass allvarliga påföljder, att vetskapen härom bör mana till försiktighet. I brist på inhemsk statistik över dylika skador är det givetvis omöjligt att ens tillnärmelsevis beräkna de ökade kostnaderna för reformens genomförande. Så mycket torde dock med säkerhet kunna sägas, bland annat med ledning av erfaren­ heter från utlandet, att dessa kostnader icke kunna förväntas bliva så stora att de böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av denna fråga. Éiksförsäkringsanstaltens förslag har, i överensstämmelse med vad jag nu anfört och med ledning i övrigt av de över förslaget avgiva yttrandena, inom socialdepartementet undergått viss överarbetning. Jag övergår nu till en detaljredogörelse för departementsförslaget.

Depsirtementsförslagets detaljer.

1 §• I 1 § gällande lag stadgas i första stycket, att varje arbetare i regel är enligt lagen försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Enligt andra stycket skall såsom olycksfall i arbetet även anses olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes och står i omedelbart sam­ band med arbetsanställningen. Slutligen föreskrives i tredje stycket, att kostnaden för försäkringen skall bestridas, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. I denna paragraf skall enligt riksförsäkringsanstaltens förslag införas ett nytt andra stycke, enligt vilket såsom föranledda av olycksfall i arbete även skola anses skador, som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr), eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av klor, svavel­ syra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår. I detta sammanhang må jämväl anstaltens förslag till ändrad lydelse av

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

6 § behandlas. I denna paragraf stadgas för närvarande bland annat, under 1) b), att om arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet samt olycks­ fallet medfört sjukdom, som varat mer än tre dagar efter dagen för olycks­ fallet och förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av den­ samma med minst en fjärdedel, skall från och med dagen efter olycksfallsdagen och så längre sjukdomen varar till arbetaren utgivas sjukpenning med visst belopp. Anstaltens förslag innebär ingen vare sig reell eller formell ändring av förutsättningarna för rätten till sjukpenning. Däremot skall enligt förslaget sjukpenningen utgivas fran och med den dag, då arbetsförmågan varit ned­ satt med minst en fjärdedel, och så länge sjukdomen varar. I yttrandena har, utöver vad tidigare återgivits, av försäkringsrådet anförts bland annat följande. I förslaget till det nya andra stycket i 1 § har begränsningen av tiden för skadlig inverkan uttryckts genom orden: »jämförelsevis kort tid (högst några dagar)». Rådet föreslår, att ordet »högst» strykes samt att den av­ sedda tidsbegränsningen ytterligare markeras genom att det inom parentes satta uttrycket ändras till »några få dagar». I nuvarande lydelsen av 6 § har endast den ändringen vidtagits, att er­ sättning enligt 1) b) (sjukpenning) skulle utgå från och med den dag, då arbetsförmågan varit nedsatt med minst en fjärdedel. Av denna formule­ ring „synes emellertid bliva följden, att sjukpenning skulle kunna utgå jäm­ väl för olycksfallsdagen. Någon ändring av den nu gällande bestämmelsen, att sjukpenning skall utgå tidigast från och med dagen efter olycksfallet, synes emellertid icke hava varit avsedd med den utredning, varom riksdagen anhållit. Enligt förslaget skall — liksom för närvarande — sjukpenning utgå under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycks­ fallet. Då det emellertid i fråga om de under 1 § 2 st. avsedda skadorna sällan kan bliva tal örn någon viss »olycksfallsdag» samt ej heller föreslagits någon bestämmelse örn vilken dag som beträffande dessa skador skall anses såsom olycksfallsdagen, synes på denna punkt en omarbetning av lagtexten böra äga rum. Departements­ Då ifrågavarande skador även kunna uppkomma under en enda arbetsdag chefen. eller kortare tid, har ordet »högst» i 1 § andra stycket anstaltens förslag bibehållits. Med beaktande i övrigt av vad försäkringsrådet anfört har den erforderliga tidsbegränsningen något förenklats och angivits med uttrycket »högst några få dagar». Såsom jag tidigare yttrat bör ej såsom förutsättning för att skada, varom här är fråga, skall anses vara en följd av olycksfall i arbetet, med nödvän­ dighet krävas att densamma föranletts av någon oförutsedd eller onormal omständighet. Någon erinran härom torde emellertid icke behöva upptagas i lagförslaget. Skada, som uppkommit genom inverkan på mekanisk väg, skall enligt anstaltens förslag för att likställas med olycksfallsskada i arbetet hava för­ orsakats av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits. Då en skada, som förorsakats av arbetsförhållandena, enligt hittills obruten lag­ tillämpning lärer vara att anse såsom orsakad av arbetet — en lagtillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 25

sorn även det förut i dag framlagda förslaget om vissa ändringar i yrkessjukdomsförsäkringslagen bygger på — hava orden »eller av de förhållanden, varunder det bedrivits», ansetts kunna uteslutas ur lagtexten. Till skador av här ifrågavarande slag hava, i överensstämmelse med vad jag anfört i den allmänna motiveringen, även hänförts vissa av temperatur­ förhållandena å arbetsstället förorsakade skador, nämligen värmeslag, solsting och förfrysning. Det har synts lämpligt att i ännu ett hänseende komplettera anstaltens förslag. Enligt olycksfallsförsäkringslagen äger dagen för ett olycksfall i skilda hänseenden betydelse. Framför allt gäller detta beträffande uppkom­ sten av rätt till ersättning enligt 6 §. Vidare kan dagen för olycksfallet vara avgörande för änkas eller änklings rätt till livränta enligt 7 § samt äga viss betydelse vid beräknandet enligt 9 § av den skadades årliga arbets­ förtjänst. Då de skadliga verkningar, som enligt nu förevarande förslag skola likställas med olycksfall, kunna fortgå under mer än en dag, är det erforderligt att för deras vidkommande bestämma vilken dag som skall an­ ses såsom olycksfallsdagen. Beträffande yrkessjukdomar har denna fråga funnit sin lösning i 2 § yrkessjukdomsförsäkringslagen, däri stadgas, att vad enligt olycksfallsförsäkringslagen gäller angående dagen för olycksfallet skall, då fråga är örn yrkessjukdom, avse dagen för sjukdomens yppande. En motsvarande bestämmelse har ansetts böra gälla för nu ifrågavarande skador och lämpligen erhålla plats i omedelbar följd efter stadgandet rörande dessa skadors likställande med olycksfallsskador. Vid sådant förhållande erfordras ingen ändring av 6 § gällande lag.

13 §. 13 § gällande lag innehåller i första stycket stadgande örn att försäkringsinrättningen efter erhållen underrättelse örn olycksfallet skall besluta örn nödiga åtgärder för den skadades vård och bestämma lagstadgad ersättning. Enligt andra stycket kan ersättningen i avbidan på närmare utredning be­ stämmas provisoriskt. Där tvekan råder från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör utgå, må enligt tredje stycket riksförsäkringsanstalten be­ sluta örn åtgärder för den skadades vård och utgiva ersättning med rätt att, därest den skadade befinnes vara försäkrad i arbetsgivarbolag, av detta få gottgörelse för sina utlägg. Fjärde stycket innehåller bestämmelser örn jämkning i fastställd ersättning. Enligt femte stycket slutligen skall beslut om ersättning så fort ske kan meddelas den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse. Riksförsäkringsanstalten har föreslagit införandet i denna paragraf av ett nytt tredje stycke. Enligt detta skall ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för skadans yppande är försäkrad, eller, örn skadan yppas först under tid, då den skadade ej vidare är försäkrad, av den för­ säkringsinrättning, där han var försäkrad, då han senast var utsatt för sådau slags inverkan, som föranlett skadan. Har den skadade under tid, medan

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lian varit utsatt för dylik inverkan, varit försäkrad i annan försäkringsinrättning än den, som enligt vad nyss sagts har att utbetala ersättningen, och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning. Detta stycke överensstämmer nära med 5 § yrkessjukdomsförsäkringslagen. I yttrandena har försäkringsrådet erinrat, att man av ordalagen i stycket kunde få den uppfattningen, att den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för skadans yppande vore försäkrad, hade att i första hand utbetala ersättning, även örn den skadade under den tid denna försäkring varit gällande icke varit utsatt för sådan slags inverkan, som föranlett ska­ dan. Att så ej varit avsett framginge av de föreslagna tilläggen till 20 och 21 §§. En omredigering av det föreslagna tillägget till 13 § syntes böra äga rum. Departements­ Med anledning av vad försäkringsrådet sålunda anfört har i departementschefen. förslaget viss omarbetning skett av ifrågavarande av riksförsäkringsanstalten föreslagna stadgande. 20 §. I 20 § gällande lag stadgas i första punkten, att om arbetare skadas till följd av olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen underrättas härom. Enligt andra punkten ka­ den skadade, där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes honom, skyldig underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. j Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att i paragrafen införes en ny andra punkt. I denna stadgas, att underrättelse örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren viel tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet. Dock skall, örn skadan yppas först sedan arbetaren upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet. Punkten ifråga är avfattad i nära överensstämmelse med 6 § första stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen. Beträffande denna punkt i riksförsäkringsanstaltens förslag hava i departementsförslaget endast vidtagits några mindre jämkningar av huvudsakligen formell natur.

21 § i riksförsäkringsanstaltens förslag. I 21 § första stycket gällande lag stadgas, att där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren, sedan han fått underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen göra anmälan därom hos veder-

Kungl. Majus proposition nr 218. 27

börande försäkringsinrättning. I paragrafens tre återstående stycken finnas bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivaren att anskaffa och till försäkringsinrättningen insända intyg om skadans beskaffenhet med mera samt om polisundersökning rörande olycksfallet. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skall i denna paragraf införas ett nytt andra stycke, vari stadgas, att ifråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet; dock att, örn skadan yppas först efter det arbetaren upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet. Bestämmelse av motsvarande innebörd återfinnes i 6 § andra stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen. Av 21 § första stycket torde med tillräcklig tydlighet framgå, att den Departementsarbetsgivare eller arbetsföreståndare, varom däri förmäles, är samma person, chefen. till vilken underrättelse enligt 20 § skall lämnas. Med hänsyn till den ändring av 20 §, som tidigare föreslagits, synes därför det av anstalten före­ slagna tillägget till 21 § vara överflödigt.

Övergångsbestämmelserna. De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1937 men icke äga tillämpning i fråga örn skada, som yppats dessförinnan, och ej heller beträffande skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande varit utsatt för inverkan av den art, som för­ orsakat skadan. Departementsförslaget är avfattat i överensstämmelse härmed. I den mån skada, som sålunda uteslutits från de nya bestämmelsernas tillämpning, enligt hittills tillämpade grunder kan hänföras till olycksfallsskada, skall ersättningsrätten givetvis icke påverkas av förevarande övergångsbestämmelse. För detta fall kommer i stället den ytterligare övergångsbestämmelse, jag i det följande föreslår, att bliva tillämplig.

Ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Hällande bestämmelser.

Olycksfallsförsäkringslagen avser att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt arbetsgivarebolag, varom förmäles i 4 §, tillför­ säkra arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbete, ersättning där­ för på arbetsgivarens bekostnad. Emellertid kan arbetsgivaren även enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse vara skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva understöd, så­ som avlöning, pension eller annat underhåll, varjämte arbetsgivaren genom avgifter till kassa, pensionsinrättning eller annan försäkringsanstalt än de nämnda ömsesidiga arbetsgivarebolagen kan hava tillförsäkrat arbetaren

28 Kungl. Majus proposition nr 218. dylikt understöd. För nu angivna fall stadgas i 11 § olycksfallsförsäkrings­ lagen, att från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersätt­ ning, som utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen, avdrages vad för mot­ svarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkring utgives för tid, under vilken ersättningen utgår. Så­ som förutsättning för att avdrag må äga rum gäller emellertid — utom vad angår av arbetsgivaren utgivet understöd vid sjukdom — att arbetsgivaren enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, varjämte, då fråga är om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, arbetsgivaren skall hava till minst en tredjedel bidragit till be­ stridande av kostnaden för understödet. Avdrag får ej ske med större be­ lopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag. I 15 § andra stycket föreskrives, att örn arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsan­ stalt är skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras, skall avgiften för försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämmas till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. Dock må, ifråga örn annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i försäkrings­ avgiften ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så tinnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer säkerhet som av försäkringsinrättningen godkännes. Med uttrycket »annan lag» i 11 § olycksfallsförsäkringslagen torde i främsta rummet avses sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270), enligt vilken vid arbetares sjukdom viss understödsskyldighet åligger arbetsgivare. Under uttrycket »särskild författning» inbegripas avlönings- och pensionsreglementen m. m., i vilka givits bestämmelser rörande rätt till ersättning vid bland annat olycksfall i arbete för vissa statstjänstemän med flera. Som nämnts förutsättes i 11 §, att arbetsgivare jämväl på grund av egen utfästelse kan vara skyldig utgiva understöd. Dylikt åtagande kan göras i personligt avtal med viss eller vissa arbetare, i kollektivavtal eller i ut­ fästelse till vederbörande försäkringsinrättning. Omfattar förpliktelse eller åtagande, som ovan nämnts, utgivande av samt­ liga enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbets­ givaren stå total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss eller vissa ersättningar, säges han stå partiell självrisk. Av kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda be­ stämmelser i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, framgår att staten står total självrisk för samtliga sina arbetare. Enligt en från riksförsäkringsanstalten i september 1935 lämnad uppgift stodo vid nämnda tid dessutom 56 arbets­ givare med försäkring i anstalten total självrisk. Av dessa försäkringstagare voro 15 städer (däribland Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping), 11 banker, 4 försäkringsbolag, 22 industriföretag och 4 diverse företag. Hela antalet hos arbetsgivare med total självrisk anställda årsarbetare, oberäknat statens, uppgick år 1932 till 65,315.

Kungl. Majus proposition nr 218. 29

Vad angår de olika formerna av partiell självrisk oell därmed samman­ hängande bestämmelser örn avdrag från ersättningar enligt olycksfallsför­ säkringslagen torde numera — bortsett från förhållandena beträffande statens och kommuns arbetare — endast självrisk i fråga örn läkarvård och läkemedel hava större praktisk betydelse. I fråga örn statens och kommuns arbetare torde, på grund av åtgärder som av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid sjukdom och invaliditet, såsom i form av sjukavlöning samt pensionering genom arbetsgivaren eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen bidrager, samtliga i 11 § olycksfallsförsäkringslagen givna stadganden om avdrag från ersättning i allmänhet vinna tillämpning. Rörande de åtgärder, som från statens sida vidtagits för att bereda under­ stöd i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete, må följande redo­ görelse lämnas. För staten såsom arbetsgivare föreligger enligt åtskilliga författningar skyldighet att utgiva understöd, som enligt 11 § olycksfalls­ försäkringslagen må avdragas från ersättningen enligt denna lag. Bland dylika författningar kunna här nämnas dels avlöningsreglementena den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järn­ vägar och statens vattenfallsverk, den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten, den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och provinsialläkare, den 31 maj 1927 (nr 170) för officerare och under­ officerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet ävensom den 15 juni 1934 (nr 303) för tjänstemän vid domän­ verket, dels ock civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442), tjänstepensionsreglementet för arbetare samma dag (nr 443) och militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167). För tjänsteman, rörande vilken avlöningsbestämmelser meddelats i något av de nyssnämnda avlöningsreglementena, gäller att örn han skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, skall han, örn olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön så länge sjukdomen varar samt, om olycksfallet efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbets­ förmågan, under tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön, dock högst intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet, men skall tjänstemannen för tid därutöver av sin lön i regel avstå ett visst belopp. Enligt nyssnämnda tjänstepensionsreglementen skall pension utgå i form av ålders-, invalid- eller sjukpension, varjämte enligt civila och militära tjänstepensionsreglementena även kan förekomma s. k. förtidspension. Från sistnämnda pensionsform liksom från några för vissa tjänstemän eller arbe­ tare gällande särbestämmelser bortses i den följande redogörelsen. Rätt till ålderspension uppkommer vid uppnådd pensionsålder. Kan vederbörande räkna minst trettio eller i vissa fall minst tjugufem tjänstår, utgår hel pen­ sion, vilken i regel sammanfaller till beloppet med det för tjänsten stadgade

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

eliel- för arbetaren gällande pensionsunderlaget. Eljest utgår avkortad pen­ sion, vilken motsvarar beloppet av hel pension, minskat med V 120 eller, där för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med kloo för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugu­ fem. Invalidpension tillkommer den som till följd av olycksfall i tjänsten eller arbetet är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst eller utföra honom åliggande arbete. Pensionen fastställes till ett belopp, motsvarande det för vederbörande vid avgången gällande pensions­ underlaget. Rätt att komma i åtnjutande av sjukpension tillkommer slut­ ligen den som, utan att anledningen därtill är olycksfall i tjänsten eller arbetet, till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst eller utföra honom åliggande arbete. Denna pension utgår enligt samma grunder som ålderspension, dock med lägst sjuttiofem procent av hel pension, därvid likväl skall iakttagas att sjukpensionen icke får överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit den pensionsberättigade, därest han med oför­ ändrat pensionsunderlag kvarstått i sin befattning till pensionsålderns in­ träde. Pensionsbeloppen bestridas dels direkt av statsmedel dels ock av medel, som avdragits å de pensionsberättigades lön. Med pensionsrätten följer nämligen skyldighet att intill utgången av den månad, under vilken tjänstemannen eller arbetaren uppnår trettio tjänstår eller dessförinnan in­ träder i pensionsåldern, vidkännas minskning i lönen med visst för vederbörandes lönegrad eller pensionsgrupp bestämt pensionsavdrag. Den statliga pensionen har genom det av 1934 års riksdag antagna civila tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsreglementet för arbetare under­ gått omreglering. Rörande pensionens karaktär framhöll chefen för finans­ departementet i den proposition (nr 222), vari förslag till nämnda regle­ menten förelädes riksdagen, bland annat, att uppfattningen örn pensionen såsom enbart ett av staten beviljat ålderdomsunderstöd ej numera torde kunna vidhållas. Pensionen måste, även till den del som icke täcktes av tjänstemannens pensionsavgifter eller pensionsavdrag, betraktas såsom en förmån, vilken tjänstemannen under sin tjänstgöring intjänat.

De i enskild tjänst anställdas avlönings- och pensionsförmåner äro icke på motsvarande sätt enhetligt reglerade. För kroppsarbetare och med dem jämställda torde rätt till lön under sjukdom eller annan arbetsoförmåga samt rätt till pension endast i ringa utsträckning förekomma. Yad övriga kategorier anställda beträffar lämnas i det av kommittén angående privatanställda den 9 mars 1935 avgivna betänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18 sid. 114 ff) redogörelse för en av socialstyrelsen verkställd undersökning beträffande rådande bruk ifråga om rätt till avlöning och andra förmåner vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall i arbetet. Av redogörelsen framgår att i flertalet fall dylik rätt i viss utsträckning förefinnes utan att dock några enhetliga regler härför tillämpas. Ifrågavarande anställda torde även i åtskilliga fall vara tillför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 31 säkrade pension, antingen genom anslutning till en central pensionsiurättning eller till en för de anställda vid visst företag bildad pensionskassa eller också genom direkt pensionering från vederbörande företag. Yad be­ träffar förstnämnda pensioneringsform, vilken synes vinna allt större utbred­ ning och för närvarande torde omfatta omkring 40,000 anställda, finnes inom densamma två olika pensionstyper, ren ålderspension samt kombinerad ålders-, invalid- och sjukpension. Sistnämnda pensionstyp är i regel så anordnad, att vid invaliditet i följd av olycksfall i arbete från pensionen avdrages vad den skadade uppbär enligt olycksfallsförsäkringslagen. För den pensionering av anställda i enskild tjänst, som i övrigt förekommer, kunna icke några enhetliga principer anses gälla.

Tidigare behandling av frågan.

Den nuvarande tillämpningen av 11 § torde i huvudsak bygga på vissa uttalanden av ålder domsförsäkring skommittén, från vars förslag stadgandet är hämtat. Körande innebörden av detsamma anförde kommittén, dels att den enligt stadgandet medgivna kvittningen endast kunde ske mellan mot var­ andra svarande belopp, så att livränta enligt lagen endast finge minskas i den mån sådan ränta utginge från annat håll, att försäkrat kapital endast finge användas till minskning av eller befrielse från begravningshjälp o. s. v., dels ock att med stadgandet naturligen åsyftades jämväl sådana fall, då t. ex. en arbetsgivare genom insättningar i en livränteanstalt berett arbetare pen­ sion från viss ålder eller vid arbetsoförmåga m. fl. dylika fall. Yid 1926 års riksdag framlades genom proposition nr 109 bland annat förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete, avsedd att ersätta den nu gällande. Förslaget innehöll i 15 § och 18 § 2 mom. bestämmelser vilka, vad angår arbetare som användas till arbete av staten eller kommun, över­ ensstämde med motsvarande stadganden i 11 § och 15 § andra stycket gäl­ lande lag. Beträffande annan arbetsgivare innebar förslaget den ändringen i förhållande till gällande lag, att dylik arbetsgivare icke kunde stå total självrisk. Yid ärendets behandling i statsrådet den 31 december 1925 erinrade jag i egenskap av chef för socialdepartementet bland annat därom, att det i 11 § gällande lag förekommande stadgandet att, under i övrigt angivna förutsätt­ ningar, från ersättning som utgåves enligt lagen finge avdragas vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål eljest utgåves, iunebure, såsom framginge redan av de anförda uttalandena i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv, den grundsatsen, att den sålunda medgivna kvittningen endast finge ske mellan mot varandra svarande slag av ersättningar. Emellertid hade kommittén beträffande av densamma föreslaget stadgande om avdrag från ersättning enligt lagen för understöd som utginge från vissa kassor i motiven yttrat, att med ifrågavarande stadgande naturligen åsyftades jämväl sådana fall, då t. ex. en arbetsgivare genom insättningar i en livränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga m. fl. dylika fall. På senare tiden hade såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten tolkat gällande

32 Kungl. Majus proposition nr 218.

lag i överensstämmelse med detta uttalande i motiven. Det torde icke kunna förnekas, att i nu angivna hänseende lagens formulering icke stöde i god överensstämmelse med motiven. Därefter anförde jag följande. Frågan örn och i vilken mån ålderspension bör få avdragas från livränta, som utgår på grund av olycksfall i arbete, är synnerligen svårlöst. Ett exempel kan belysa detta. En arbetare i ordinarie statstjänst, vars ålders­ pensionering helt bekostas av staten, drabbas kort före inträdet i pensions­ åldern av olycksfall som medför full invaliditet. Göres i dylikt fall ej avdrag från livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhåller arbetaren alltså dels ålderspension dels ock dylik livränta, och sammanlagda beloppet av dessa förmåner kan mycket val väsentligen överstiga den avlöning, arbetaren åt­ njutit i tjänsten. Örn däremot avdrag sker, torde följden bliva, att arbetaren icke får större sammanlagd ersättning, än han därest olycksfallet icke in­ träffat likväl skulle vid sin avgång ur tjänsten hava bekommit såsom ålders­ pension. Dock kan han i senare fallet fortfarande vara bibehållen vid full arbetsförmåga, under det han vid fullständig invaliditet icke blott saknar arbetsförmåga utan därtill ofta befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är i ständigt behov av särskild vård. Det anförda exemplet utvisar de enklaste ytterlighetsfallen. Förvaltningstekniskt kompliceras frågan genom den svå­ righet, som ofta uppkommer när det gäller att bestämma, till huru stor del arbetsgivare bidragit till viss ålderspension. Huru ifrågavarande spörsmål bör slutligen lösas synes mig icke kunna avgöras utan en grundlig utred­ ning, omfattande bland annat bidragsförhållandena vid de pensionsinrättningar och kassor, å vilka ifrågavarande bestämmelse har avseende. Då en dylik utredning måste bliva ganska tidsödande och följaktligen icke nu kunnat verkställas, har jag ansett försiktigheten kräva, att gällande bestäm­ melse i ämnet — såvitt arbetare hos staten och kommuner angår — bibe­ hålies oförändrad.

Propositionen föranledde endast vissa partiella ändringar i gällande lag, vilka icke berörde nu förevarande stadganden (jfr riksdagens skrivelse 346/ 1926). Jämväl vid 1034 års riksdag upptogs ifrågavarande spörsmål till behand­ ling. Härutinnan hänvisar jag till vad jag inledningsvis anfört. Därutöver vill jag endast omnämna, att andra lagutskottet som motivering för sin hem­ ställan i denna del anförde följande. Av vad som anförts i den föreliggande motionen samt i yttranden, som försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten avgivit i ärendet, framgår, att nuvarande bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen erbjuda åtskilliga svårigheter vid tillämpningen. I många fall synas bestämmelserna även leda till icke önskvärda resultat. Med hänsyn till dessa omständigheter bör enligt utskottets mening en utredning verkställas, huruvida ändringar av bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf äro erforderliga. En sådan ut­ redning bör klargöra, i vilket förhållande sådana förmåner, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen, böra stå till understöd, som det till följd av olycksfall i arbete åligger arbetsgivare att utbetala enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse, eller som utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkrings­ anstalt än i 4 § olycksfallsförsäkringslagen sägs.

Kungl. Majus proposition nr 218. 33

ltiksförsåkr ing sanstaltens förslag.

Riksförsiikringsanstaltens förslag till ändrad lydelse av 11 § olycksfalls­ försäkringslagen innebär i huvudsak, att av själva lagtexten tydligt skall framgå, att från ersättning enligt lagen endast må avdragas från arbetsgiva­ ren eljest direkt eller indirekt utgående förmåner, som jämväl de — åtmin­ stone delvis — utgöra understöd på grund av olycksfallet. Till ytterligare förtydligande av denna regel hava intagits bestämmelser, som avse att fram­ hålla, att genom anställningstidens längd intjänad pension icke utgör dylikt understöd, dock får icke högre livränta enligt lagen utgå än att livräntan och pensionen tillhopa uppgå till högst den tidigare arbetsinkomsten. Med hänsyn till de särskilda avlöningsförhållanden, som gälla för statens ordi­ narie befattningshavare, skall till sådan i tjänst kvarstående befattnings­ havare livränta i regel icke utgå. Rörande lydelsen av förslaget hänvisar jag till Bilaga B. Sorn motivering till ändringarna i 11 § har riksförsäkringsanstalten inled­ ningsvis anfört bland annat följande: Enligt 11 §:ens ordalydelse skulle avdrag å den lagstadgade ersättningen endast få äga rum för »understöd», som »i anledning av olycksfallet» utgives »för motsvarande ändamål». I tillämpningen har emellertid ordalydelsen icke ansetts kunna strängt följas, utan har i vissa fall avdrag gjorts för ersättning, som icke kunnat anses utgiven som understöd i anledning av olycksfallet. Detta gäller i främsta rummet vissa fall beträffande avdrag å livränta för pension. Sådant avdrag bär sålunda ansetts skola göras icke blott för s. k. invalidpension utan även för ren ålderspension. Denna til­ lämpning grundas å ålderdomsförsäkringskommitténs motivering. Till den olägenhet, som den bristande överensstämmelsen mellan lagens ordalydelse och tillämpning innebär, kommer emellertid även, att lagtillämp­ ningen i vissa fall lett till icke önskvärda resultat. Förutsättningen för att avdragsbestämmelserna i 11 § skola vara tillämp­ liga är att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften enligt 15 § andra stycket; från denna regel göres undantag endast för understöd vid sjukdom. Enär lindring i försäkringsavgiften enbart för ersättning motsva­ rande livränta i praktiken knappast kommit eller kan väntas komma i fråga, är spörsmålet om reglerandet av förhållandet mellan livränta och pension enligt 11 § av egentlig betydelse endast för sådana fall, där arbetsgivaren står »total självrisk», d. v. s. åtagit sig att utgiva all ersättning enligt olycks­ fallsförsäkringslagen; detsamma gäller även förhållandet mellan livränta och avlöning. I de fall, då arbetsgivaren i vanlig ordning erlägger försäkrings­ avgifter, utgår från försäkringsinrättningen livränta oavsett de förmåner, som arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Någon ändring härutinnan torde icke böra ske, varför denna sistnämnda grupp av arbetsgivare och hos dem anställda arbetare förty icke beröras av de av anstalten föreslagna ändrade bestämmelserna. Möjligheterna att genom bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen en­ hetligt reglera bland annat förhållandet mellan livränta och pension äro av­ sevärt begränsade. Örn exempelvis den bestämmelsen införes i 11 §, att ålderspension icke skall avdragas från livränta enligt lagen, kommer detta att sakna reell betydelse i sådana fall, då vederbörande pensionsbestämmelser innehålla föreskrift, att livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen skall av­ dragas från pensionerna. På samma siitt kunna liknande föreskrifter i avid- Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 2 1 8. 877 se ,-S

34 Kungl. Majus proposition nr 218.

ningsbestämmelserna förhindra en genom eventuell bestämmelse i lagen av­ sedd enhetlig reglering av förhållandet mellan livränta och avlöning. Nu berörda frågor örn förhållandet mellan å ena sidan livränta enligt lagen, å andra sidan pension och avlöning, äro de frågor, som i första hand påkalla ändrade bestämmelser i 11 §.

En reservant inom riksförsäkringsanstalten, byråchefen von Schulzenheim, förklarade sig icke kunna biträda anstaltens yttrande eller förslag rörande ändring i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Reservanten ansåg — under er­ inran bland annat örn de möjligheter, som stöde kommuner och enskilda arbetsgivare till buds att, då ersättning utginge enligt olycksfallsförsäkrings­ lagen, nedsätta eljest utfästa förmåner -— den föreliggande frågan vara i främsta rummet en statsfinansiell och för staten såsom arbetsgivare löneteknisk fråga och först i andra rummet en lagfråga. En undersökning rörande statens ekonomiska inställning till det föreliggande ämnet borde därför i särskild ordning komma till stånd innan frågan örn nu ifrågasatt ändring i 11 § olycksfallsförsäkringslagen vidare fullföljdes.

Härefter har riksförsäkringsanstalten till en början behandlat frågan om förhållandet mellan livränta och pension samt därutinnan anfört följande. En betydelsefull grundval för en ändamålsenlig reglering av förhållandet mellan livränta och pension har för de statsanställdas vidkommande kommit till stånd genom de vittomfattande nya pensionsreglementen, som träda i kraft den 1 juli 1935. I pensioneringen enligt ifrågavarande reglementen inrymmas som bekant tre olika pensionsformer, nämligen ålders-, invalid- och sjukpension. Beträffande ålderspensionen finner riksförsäkringsanstalten riktigast vara att utgå från den uppfattningen att dylik pension icke är att betrakta som understöd utan som uppskjuten lön. Med hänsyn härtill bör ålderspension icke, som hittills varit fallet, föranleda minskning av livränta enligt olycks­ fallsförsäkringslagen. I anslutning till vad nu sagts beträffande ålderspension bör invalid- och sjukpension anses utgöra delvis uppskjuten lön, delvis understöd. I vad mån dylik pension kan anses utgöra uppskjuten lön är givetvis beroende på vederbörandes tjänstetid. I detta hänseende lämnas ledning av de i pensionsreglementena intagna reglerna för avkortning av ålderspension, då veder­ börande ej innehar för full ålderspension stadgat antal tjänsteår. För bedömande av huru hithörande frågor ställa sig i de fall, som gälla enskilda arbetsgivare med total självrisk, har riksförsäkringsanstalten infordiat upplysningar och i förekommande fall pensionsreglementen från dylika arbetsgivare. Härvid har som väntat visat sig, att pensioneringsförhållandena hos olika arbetsgivare äro av synnerligen varierande slag, såväl beträffande pensioneringens organisation som dess prestanda. I regel är pen­ sioneringen obligatorisk på liknande sätt som enligt de nya reglementena för statsanställda, i det den anställde är skyldig vidkännas visst avdrag å lönen för pensioneringen och arbetsgivaren utfäst sig att bidraga med visst belopp. Vanligen men icke alltid avser pensioneringen förutom ålderspension även invalid- och sjukpension. Ej sällan finnes den bestämmelsen, att invalid­ pension skall minskas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. I vart fall beträffande kommunerna torde kunna väntas, att pensionsbestämmelserna i viss utsträckning småningom komma att ändras så, att de mera än

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 35

nu är fallet bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i statens pensionsreglementen. Såsom ovan nämnts, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening beträf­ fande de statsanställda ålderspension på grund av sin karaktär av uppskjuten lön i princip icke föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäk­ ringslagen. Beträffande invalidpension bör den del av pensionen, som icke är att anse som uppskjuten lön, avdragas å olycksfallslivränta. Bestämmelser, som möjliggöra dylikt förfarande, böra sålunda införas i 11 § olycksfallsför­ säkringslagen. Beträffande de bos enskilda arbetsgivare anställda låter det sig knappast göra att införa bestämmelser, som reglera alla de olika fall, som uppkomma på grund av de olikartade pensioneringsbestämmelserna. Emel­ lertid böra givetvis i huvudsak samma regler gälla i dessa fall som beträf­ fande de statsanställda; i de särskilda fall, som icke kunna regleras genom direkta bestämmelser i lagen, bör skälighetsprövning äga rum under hänsyns­ tagande till de allmänna reglerna. Konsekvent genomförda skulle nämnda principer i vissa fall kunna leda till otillfredsställande resultat. Örn den skadade uppnått eller i det närmaste uppnått det antal tjänsteår, som erfordras för full ålderspension, och sålunda skulle komma att utfå hela eller större delen av pensionen, skulle summan av pension och livränta stundom kunna komma att överstiga den avlöning, vilken den skadade åtnjöt vid anställningens upphörande. Detta bör för­ hindras genom särskilda bestämmelser. För genomförande av dessa regler har riksförsäkringsanstalten föreslagit följande ändringar och tillägg till 11 §. I första stycket första punkten har såsom förutsättning för avdragsrätten stadgats, icke, såsom enligt gällande lydelse, att arbetsgivaren är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva »understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll», utan att arbetsgivaren är skyldig att vid så­ dan skada utgiva »avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet». Ändringen har enligt an­ staltens specialmotivering vidtagits dels emedan pension och avlöning enligt anstaltens förslag i vissa fall endast till en del skulle anses såsom sådant understöd som finge avdragas, dels ock emedan föregående formulering icke vore uttömmande. I det nytillkomna andra stycket stadgas, att såsom sådant understöd, varom i första stycket är fråga, ej skall anses pension, som till­ försäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid. I fråga örn pension, som utgår vid av olycksfallet föranledd arbetsoförmåga, skall såsom dylikt understöd anses endast den del av pensionen varmed den­ samma förhöjts utöver det belopp vartill rätt grundats genom anställnings­ tiden. Tnnebörden av andra stycket är, såsom jämväl framgår av anstaltens speciella motivering, att ålderspension ej skall anses såsom sådant understöd som får avdragas samt att detsamma skall gälla även den del av invalidpen­ sion som motsvarar »uppskjuten lön». Enligt det likaledes nytillkomna tredje stycket skall, där beloppet av livränta och till den skadade utgående pension tillhopa överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens upphörande, livräntan nedsättes med överskjutande belopp. Rörande detta stycke har anstalten framhållit, att vid beräknandet av den skadades »årliga arbetsförtjänst vid anställningens upphörande» bestämmelserna i lagens 9 §

36 Kungl. Majus proposition nr 218.

böra i tillämpliga delar läggas till grund. Åttonde stycket innehåller bestäm­ melser örn den skälighetsprövning, som anstalten ansett nödig vid bedöman­ det av vissa särskilda fall.

Härefter har riksförsäkringsanstalten övergått till att behandla förhållandet mellan livränta och avlöning samt därutinnan framhållit följande: I sådana fall, då olycksfallet icke medfört större bestående invaliditet än att den skadade kunnat bibehållas vid sin anställning, uppkommer ofta det spörsmålet, huruvida avlöningen bör inverka på utbetalandet av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. I vissa fall har livräntan funnits icke skola utgå, då den skadade varit tillförsäkrad viss avlöning. Detta har varit fallet be­ träffande statens ordinarie befattningshavare ävensom vissa andra kategorier, såsom den kommunalanställda ordinarie lärarpersonalen. Bedömningsprinciperna i dessa fall hava varit analoga med bedömningsprinciperna beträffande livränta-pension, d. v. s. någon prövning har ej företagits, huruvida i de en­ skilda fallen avlöningen utgjort ett verkligt understöd för olycksfallsskadan eller enbart ersättning för utfört arbete. I andra fall åter har den principen vidhållits, att avdrag å livräntan endast finge ske för avlöning utgiven som understöd på grund av olycksfallet. Det är givetvis synnerligen önskvärt, att förhållandet mellan livränta och avlöning i möjligaste mån regleras efter enhetliga grunder. Rent principiellt vore enligt riksförsäkringsanstaltens mening riktigast, att avdrag för av­ löning icke finge äga rum i andra fall än då avlöningen verkligen (helt eller delvis) vore att anse som understöd utgivet i anledning av olycksfallet. Vid tillämpning av denna regel kunna svårigheter uppkomma, då det gäller att bestämma, huruvida och i vad mån avlöningen är att anse som understöd. Dessa svårigheter bliva dock av mindre betydelse i den mån arbetsgivaren äger möjlighet att jämka avlöningen till skadad arbetare med hänsyn till den genom olycksfallet vållade nedsättningen i arbetsförmågan. Dylik möjlighet till lönejustering torde i regel föreligga. De arbetsgivare, varom här är fråga, hava ofta i löneavtal och lönereglementen intagit bestämmelser, som möjlig­ göra reglering nedåt av avlöningen, då skadad arbetare åsamkats invaliditet och tillerkänts livränta; även då direkta bestämmelser om dylik lönejustering icke finnas, saknar arbetsgivaren i regel ändock icke möjligheter att genom­ föra den. Beträffande de statsanställda föreligga i hithörande avseenden betydelse­ fulla olikheter mellan de ordinarie befattningshavarna och de icke ordinarie. De icke ordinarie (alltså dels icke ordinarie tjänstemän, dels arbetare) kunna i stort sett anses jämställda med de hos enskilda arbetsgivare anställda. Sålunda förekommer för dessa kategorier mer eller mindre ofta övergång till ny sysselsättning (och ny arbetsgivare), vilket gör, att en skada kan bliva av stor betydelse icke blott för deras arbets- och försörjningsförmåga inom den sysselsättning, vari skadan inträffat, utan även för deras förmåga att utföra arbete och vinna försörjningsmöjligheter i allmänhet. Vidare kan staten be­ träffande dessa arbetare, örn så anses skäligt, företaga reduktion av lönen i för­ hållande till den genom invaliditeten minskade arbetsförmågan. I detta hän­ seende må erinras örn den bestämmelse, som finnes införd i kungörelserna den 26 juni 1925 (nr 356, 8 § 3 mom. och nr 360, 7 § 3 inom.): Där så anses skäligt, må verkets styrelse i fråga om extra ordinarie tjänsteman, vilken från staten uppbär livränta, pension eller annat dylikt understöd, från lönen av­ draga ett belopp, högst motsvarande livräntans, pensionens eller understödets storlek. Bestämmelse av samma art finnes exempelvis jämväl i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215, 8 § 2 morn.). De ordinarie befattningshavarna intaga

Kungl. Maj.ts proposition nr 218 37

i berörda hänseenden en väsentligt olika ställning. För dessa befattnings­ havare förekommer endast mera sällan övergång till annan anställning. Vidare kan för dem avlöningen icke jämkas på samma sätt som för de icke ordinarie. Av vad nu sagts torde framgå, att förhållandet mellan livränta och av­ löning bör ordnas så, att avdrag å livränta för avlöning endast skall äga rum örn och i den mån avlöningen utgör understöd på grund av olycksfallet; dock böra särskilda bestämmelser införas beträffande statens ordinarie befattnings­ havare på grund av den särskilda ställning, som dessa intaga i anställningsoch avlöningshänseende. Av den tidigare redogörelsen framgår, att riksförsäkringsanstalten med den föreslagna ändringen av första stycket första punkten bland annat velat fram­ hålla, att, då understöd på grund av olycksfall utginge i form av avlöning, denna i vissa fall endast till en del skulle anses utgöra sådant understöd som finge avdragas. I anledning av vad riksförsäkringsanstalten anfört beträffande förhållandet mellan livränta och lön har anstalten i övrigt föreslagit, att till statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, livränta skall utgå endast örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda. Rörande denna bestämmelse, som återfinnes i det nytillkomna sjunde stycket, har anstalten i den speciella motiveringen sagt sig finna statens ordinarie be­ fattningshavares särställning vara så betydelsefull, att livränta fortfarande i regel icke borde utgå till dessa befattningshavare så länge de kvarstode i tjänst och därigenom vore tillförsäkrade sin avlöning och övriga med tjänsten förenade förmåner. Emellertid kunde fall tänkas förekomma, där undantag från denna regel kunde anses motiverade av billighetsskäl, exempelvis örn be­ fattningshavaren på grund av olycksfallet åsamkades särskilda kostnader för tjänstens fullgörande (extra kostnader för resa med automobil eller annat färdemedel till och från tjänstgöringsstället o. s. v.). I dylika extraordinära fall syntes möjlighet böra förefinnas för vederbörande att erhålla hela eller en del av livräntan. Slutligen har anstalten framhållit rörande åttonde stycket, att detsamma i vissa fall kunde tänkas bliva tillämpligt även i fråga örn för­ hållandet mellan livränta och avlöning. Rörande riksförsäkringsanstaltens ändringsförslag i övrigt må här om­ nämnas följande. I 11 § första stycket andra punkten gällande lag har anstalten föreslagit dels en ändring av uteslutande redaktionell innebörd, dels ock en jämväl huvudsakligen formell ändring, som enligt anstaltens motivering varit be­ tingad av svårigheten i vissa fall att exakt beräkna till hur stor del arbets­ givaren genom avgifter bidragit till understöd från kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt. Enligt fjärde stycket i anstaltens förslag må avdrag ske för sjukunderstöd, som utgives av arbetsgivaren, även örn denne icke står självrisk. I så fall äger arbetsgivaren från försäkringsinrättningen uppbära vad som avdragits. Stad­ gandet motsvarar första stycket tredje punkten gällande lag men skiljer sig från denna beträffande avfattningen därutinnan, att enligt gällande lag sjuk­ understöd, vilket skall av arbetsgivaren utgivas, må avdragas i den mån det­ samma utgives. Beträffande den sålunda föreslagna ändringen har riksför-

38 Kungl. Majas proposition nr 218.

säkringsanstalten anfört, att stadgandet i gällande lag så tillämpats, att avdrag gjorts så snart arbetsgivaren visats hava utgivit understöd. Ifrågasättas kunde dock, huruvida detta vore formellt riktigt. Enligt nuvarande lydelse avsåges sådant understöd »vilket skall av arbetsgivaren utgivas». Det kunde eventuellt antagas att den i första styckets första punkt angivna skyldigheten att utgiva understödet ansåges förutsatt. Enligt en sådan tolkning skulle sålunda icke, såsom nu skedde, avdrag få göras för sådant understöd som arbetsgivaren utgivit utan att vara skyldig därtill. Genom den föreslagna ändringen åsyftades att bestämmelsen skulle erhålla en sådan lydelse, att någon tvekan örn den formella riktigheten av nu tillämpad praxis icke kunde uppstå. Någon ändring i tillämpningen avsåges sålunda icke.

Yttranden.

Arméförvaltningen, socialstyrelsen, generalpoststyrelsen och statens pensionsanstalt hava icke funnit anledning framställa några erinringar mot riksförsäkringsanstaltens förslag. Generalpoststyrelsen har meddelat, att den årliga utgiftsökning, som ett genomförande av förslaget skulle medföra för postverket, icke syntes komma att uppgå till något betydande belopp. Marinförvaltningen och domänstyrelsen hava, i likhet med reservanten inom riksförsäkringsanstalten, funnit en närmare undersökning rörande statens ekonomiska inställning till det föreliggande ämnet böra komma till stånd, innan frågan örn ändring i 11 § olycksfallsförsäkringslagen vidare full­ följdes. Domänstyrelsen har ansett den av riksförsäkringsanstalten föreslagna regeln, att livränta icke skall utgå till statens i tjänst kvarstående ordinarie befattningshavare, böra gälla även statens extra ordinarie befattningshavare och statens arbetare. Livränta borde i regel icke heller utgå till den som åtnjöte statlig ålderspension. Intill uppnådd pensionsålder borde däremot till en statens befattningshavare eller arbetare, som avgått med invalid­ pension, viss del av livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen kunna utgå. Flygstyrelsen har allenast vad sjunde stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag beträffar funnit anledning till erinringar mot förslaget. Av stycket borde tydligare framgå, att den skadade befattningshavaren väl skulle till­ erkännas livränta men att denna skulle utgå först från den tidpunkt, då be­ fattningshavaren avgått från tjänsten. Vidare borde ersättning utgå i det f förslaget förbisedda fall, att en statens ordinarie befattningshavare skadades under utövande av verksamhet hos enskild arbetsgivare. Slutligen vore ur tjänstemännens synpunkt det i förslaget lämnade medgivandet till skälighetsprövning icke tillfyllest för sådana fall, då en ordinarie statstjänsteman genom följderna av ett olycksfall nödgades avstå från en bisyssla i statens tjänst eller bleve oanvändbar i sådan tjänstgöring, som vore förenad med särskild ersättning, exempelvis flygtjänstgöring. Försäkringsrådet har ansett, att någon rationell reglering av förhållandet mellan livränta å ena samt avlöning och pension å andra sidan icke kunde vinnas enbart genom ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Då emeller­ tid genom riksförsäkringsanstaltens förslag avsevärda förbättringar skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 39

ernås har rådet tillstyrkt detsamma, samtidigt som rådet framhållit som önskvärt att denna lagändring icke måtte innebära ett undanskjutande av ett enhetligt reglerande av berörda fråga i avlönings- och pensionsbestämmelserna för statsanställda. Yad angår det i tredje stycket av anstaltens förslag förekommande uttrycket »den skadades årliga arbetsförtjänst» har rådet funnit tvekan kunna uppstå vad därmed avsåges i fråga örn skadad, vilkens pensionsunderlag vore bestämt med hänsyn till inskränkt tjänstgöringstid (exempelvis halvtidstjänstgöring eller bisyssla). Inom försäkringsrådet hava fyra ledamöter uttalat skiljaktiga meningar. Ledamöterna Almström och Carell hava ej kunnat ansluta sig till den av riksförsäkringsanstalten och majoriteten inom försäkringsrådet uttalade åsikten, att pensionsförmåner — i den mån dessa kunde anses såsom upp­ skjuten lön eller med andra ord intjänade på grund av anställningstidens längd — under alla omständigheter icke skulle kunna såsom understöd i an­ ledning av olycksfall avdragas från den enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningen. Avgörande för huruvida dylikt avdrag skulle ske eller ej vore, enligt dessa ledamöters förmenande, huruvida arbetsgivaren vid åtagandet av skyldigheten att prestera pensionsförmåner avsett, att desamma skulle konsumera rätten till ersättning vid olycksfall, eller meningen varit, att förmånen skulle utgå fullt fristående från andra sociala förmåner. Man borde därför från fall till fall träffa avgörande örn eller i vad mån utfäst pension kunde anses utgöra understöd i anledning av olycksfallet. Det syntes alltså, som örn den i 11 § angivna huvudregeln borde gälla för förhållandet mellan olycksfallslivränta och pension på samma sätt som mellan nämnda livränta och avlöning. Med godtagande av övriga i 11 § föreslagna ändringar av­ styrkte dessa ledamöter sålunda, att i nämnda paragraf upptoges de före­ slagna andra och tredje styckena. Ledamöterna Carlsson och Tengdahl hava ansett, att de i 11 § berörda för­ hållandena icke erhållit någon mera definitiv, tillfredsställande lösning genom de av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna. Medgivas kunde dock att det mötte avsevärda svårigheter att erhålla en tillfredsställande ordning beträffande denna paragraf. Dessa ledamöter hava emellertid velat framhålla, att avdrag å livränta under inga förhållanden borde ifrågakomma för ålders­ pension. Beträffande sådan pension borde följaktligen bestämmelsen i det föreslagna tredje stycket icke komma i tillämpning. Telegrafstyrelsen har funnit avfattandet av 11 § bliva onödigt försvårat därav att man sökt i ett sammanhang reglera förfarandet beträffande såväl statsanställd personal som personal i kommunal eller enskild tjänst. Sedan staten numera genomfört enhetliga avlönings- och pensioneringsbestämmelser för så gott som all sin personal i tjänstemannaställning samt även för huvud­ parten av i statens tjänst anställda arbetare genomfört pensioneringsbestäm­ melser, som överensstämde med de för tjänstemän gällande, förefölle det som örn anledning funnes att för undanröjande av nämnda svårighet avfatta 11 § så att den passade för personal i icke-statstjänst, och i den särskilda kungörelsen nr 832/1917 angående lagens tillämpning å statsanställd personal meddela de särskilda bestämmelser, som borde gälla sådan personal.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Den av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen hade visserligen haft till egentligt syfte att klarlägga förhållandet mellan förmåner, som utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen, och understöd, som det till följd av olycksfall i arbete ålåge arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse. Enär emellertid för de stats­ anställdas vidkommande förefunnes mycken oklarhet även i fråga örn förhål­ landet mellan förmåner enligt olycksfallsförsäkringslagen och gällande av­ lönings- och pensionsförmåner i övrigt -— således i vad mån exempelvis liv­ ränta skulle utgå samtidigt med avlöning eller pension — syntes det telegraf­ styrelsen, som örn i detta sammanhang borde meddelas bestämmelser även beträffande dylika, i den föreliggande riksdagsskrivelsen ej angivna fall. Med anledning därav och då avsikten måste vara, att skadad person icke skulle gagnera av olycksfallet, men att han å andra sidan skulle i viss mån hållas skadeslös för de ekonomiska följderna av olycksfallet, uttalade sig tele­ grafstyrelsen för att beträffande statsanställd personal meddelades särskilda stadganden av innehåll, att livränta i regel icke skulle utbetalas till stats­ anställd person, som efter upphörandet av den utav olycksfallet förorsakade sjukdomen antingen inträdde i full utövning av sin tjänst och alltså uppbure full avlöning eller ock ålderspensionerades, att den, som efter sjukdomens upphörande inträdde i tjänst med avkortad tjänstgöring och alltså på grund av skadan finge vidkännas reglementsenlig avkortning å avlöningen skulle av livräntan äga uppbära högst så stor del, som motsvarade avkortningen å av­ löningen, samt att den, som på grund av olycksfallet invalidpensionerades och alltså visserligen erhölle full ålderspension men dock väsentligt minskad inkomst, skulle för tiden intill dess han nådde pensionsåldern för innehavd tjänst äga att av livräntan uppbära högst vad som motsvarade skillnaden mellan full avlöning och pension, varemot livräntan skulle indragas efter det han nått pensionsåldern. Därutöver borde, efter särskild prövning av riks­ försäkringsanstalten, den skadade kunna av fastställt men icke utgående liv­ räntebelopp åtnjuta viss gottgörelse för den fördyring av livsföringen, som skadan kunde visas medföra, samt för genom skadan i övrigt föranledd be­ stående olägenhet eller annat men. I fråga örn arbetare i statens tjänst torde, vare sig kollektivavtal gällde eller icke, i allmänhet förekomma viss, individuellt bestämd reduktion å lönen, där fullgott arbete icke kunde presteras på grund av olycksfallsskada. Förenämnda regel beträffande tjänsteman med avkortad avlöning torde även för sådant fall kunna utan vidare tillämpas. Skulle icke-ordinarie tjänsteman eller arbetare på grund av skada till följd av olycksfall i arbetet entledigas utan pension eller understöd, borde han äga uppbära livräntan till fulla beloppet. Vattenfallsstyrelsen har anslutit sig till de åsikter, som sålunda uttalats av telegrafstyrelsen. Järnvägsstyrelsen har yttrat, att det mot 11 §:ens ordalydelse i förslaget i stort sett icke syntes vara något att erinra ur formell synpunkt. De vidtagna ändringarna vore emellertid av en mycket påtaglig saklig betydelse särskilt

Kungl. Majis proposition nr 218. 41 för staten såsom arbetsgivare. Tydligast och huvudsakligen framträdde detta, för statens järnvägars vidkommande, vid en granskning av de i förslaget an­ givna grunderna för reglerandet av förhållandet mellan livränta enligt lagen, å ena, och pension å andra sidan. I relationen mellan livränta och avlöning enligt statens järnvägars tillämpning av nuvarande bestämmelser på området innebure nämligen förslaget icke någon ändring av egentlig betydelse, och be­ träffande övriga i paragrafen angivna förmåner än livränta hade icke några ändringar ifrågasatts. Enligt nuvarande tillämpning vid statens järnvägar gällde beträffande liv­ ränta på grund av olycksfall, att sådan icke utbetalades till före detta befatt­ ningshavare, som åtnjöte pension, vare sig ålders-, invalid- eller sjukpension, utom i några få fall och då till endast en obetydlig del, liksom icke heller till i tjänst varande ordinarie befattningshavare. Däremot utginge livränta till i tjänst varande extra ordinarie personal, men reducerades därvid eventuellt avlöningen i förhållande till den av olycksfallet nedsatta arbetsförmågan. Och slutligen utbetalades livränta till arbetare i statens tjänst, varvid angående avlöningen bestämts, att arbetare, vilkens skada ej på minsta sätt nedsatt hans kapacitet i det yrke han före olycksfallet innehaft, skulle erhålla obe­ skuren timpenning vid bibehållen yrkesutövning, men att, örn skadan vore till hinder vid utförandet av arbetarens yrke, hans timpenning skulle undergå en däremot svarande nedsättning, och gällde detsamma ifall arbetaren efter olycks­ fallet överflyttades till lägre kvalificerad befattning än den förut innehavda. I olikhet med sålunda angivna grunder för livräntas utbetalande skulle enligt riksförsäkringsanstaltens förslag ålderspension icke få föranleda minsk­ ning av livränta — utom i visst fall av ringa praktisk betydelse — och, där invalidpension utginge, denna livränta få minskas endast med den del av pen­ sionen, varmed densamma förhöjts utöver det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden. Därjämte hade gjorts ett särskilt tillägg i fråga om i tjänst varande ordinarie befattningshavare, innebärande att livränta till sådana skulle utgå »örn och i den mån särskilda förhållanden därtill för­ anleda». Detta tillägg vore emellertid av så ringa ekonomisk betydelse för statens järnvägar, att man här kunde helt bortse därifrån. I detta sammanhang kunde emellertid anmärkas, att förhållandet mellan livränta och sjukpension icke blivit i lagtexten reglerat, oaktat av riksförsäk­ ringsanstaltens motivering till ändringarna i 11 § tydligt framginge, att an­ stalten i förevarande avseende likställt denna pension med invalidpension. För att kunna i någon mån bilda sig en uppfattning örn den ekonomiska innebörden av de ifrågasatta ändringarna hade styrelsen låtit verkställa en utredning angående fastställda livräntor till före detta befattningshavare i statens järnvägars tjänst, vilka för dot dåvarande åtnjöte ålders- eller invalid-, respektive sjukpension. Av denna utredning framginge, att livränta till­ erkänts 42 ålderspensionärer med tillhopa 14,545 kronor och 40 invalid- och sjukpensionärer med tillhopa 24,702 kronor, samt att, jämlikt förslaget, av ifrågavarande invalid- och sjukpensioner cirka 10,000 kronor skulle anses ut­ göra understöd, varmed beloppet 24,702 kronor finge minskas. Av dessa 82

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

livräntor hade dock ett 40-tal icke slutgiltigt bestämts, beroende därpå att, då enligt dittillsvarande tillämpning livränta icke skolat utgå till pensionär, det ansetts onödigt att låta underkasta på viss tid bestämda livräntor för­ nyad prövning. Under förutsättning att förhållandena vore konstanta skulle förslaget följaktligen innebära en årlig utgiftsökning för statens järnvägar av cirka 30,000 kronor. St.atsJcontoret har icke velat motsätta sig en ändring, enligt vilken ålders­ pension icke längre skulle föranleda minskning av livränta enligt olycksfalls­ försäkringslagen. I riksförsäkringsanstaltens förslag hade icke närmare reglerats förhållan­ det mellan sjukpension och livränta. Då sjukpension vore föranledd av annan anledning än olycksfall i tjänsten kunde ifrågasättas, huruvida icke nämnda pension borde likställas med ålderspension. Statskontoret instämde i syftet med den föreslagna bestämmelsen, att till statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, livränta under vissa förhållanden skulle kunna utgå. I lagtexten borde dock angivas vem som ägde besluta i frågor av denna art samt, genom exemplifiering, i vilka fall livränta kunde ifrågakomma. Ehuru i sak intet vore att erinra mot att bestämmelsen ifråga gällde endast ordinarie befattningshavare, syntes det dock i formellt hänseende otillfredsställande, att olika förfaringssätt sålunda komme att tillämpas ifråga örn avdrag för ordinarie och för icke-ordinarie befattningshavare. Vidare kunde ifrågasättas lämpligheten av att intaga förevarande ändringar, i vad de avsåge statsanställd personal, i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Ur redaktionell synpunkt förefölle det vara att föredraga, att ändringarna i denna del inarbetades i kungörelsen den 30 november 1917 med bestämmelser örn lagens tillämpning å sådan personal. Ett genomförande av förslaget komme uppenbarligen att för statsverket medföra ökade kostnader. Såvitt statskontoret kunde bedöma torde dessa dock icke bliva av den storleksordning, att avgörande hänsyn därtill behövde tagas. Svenska stadsförbundet har ansett, att de direkta verkningarna av den före­ slagna lagändringen icke behövde väcka betänkligheter från städernas sida. I de fall, där städerna i sina pensionsreglementen förbehållit sig att livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle gå i avräkning å pensionen, skulle tvärtom en ökning av livräntan minska stadens utgifter för pensionen. I likhet med en reservant inom riksförsäkringsanstalten ifrågasatte emel­ lertid förbundet, örn icke även staten såsom arbetsgivare i framtiden tvinga­ des genom bestämmelser i pensionsreglementen neutralisera de förmåner för den anställde, som man velat bereda genom olycksfallsförsäkringslagens ändring. Det syntes önskvärt att staten-arbetgivarens ståndpunkt därvidlag fixerades innan staten som lagstiftare toge ställning till föreliggande fråga. Därest åter staten icke blott som handhavare av försäkringen utan även som arbetsgivare ginge med på att livräntan utginge oavkortad utöver ålders­ pension och del av förtidspension, kunde detta icke bliva utan följder för

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 43

de städer, som nu stöde självrisk. Det torde då knappast bliva möjligt att införa eller bibehålla stadganden, som ställde dessa städers arbetare i en sämre ställning än statens. Ehuru förslaget i och för sig icke syntes behöva framkalla betänkligheter från de av reformen berörda städernas sida, måste förbundet på anförda grunder ställa sig tveksamt i fråga örn lämpligheten att redan nu genomföra de föreslagna lagändringarna. Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt yttrande framfört synpunkter och önskemål, vilka i sak helt överensstämma med dem som inom försäkringsrådet anförts av ledamöterna Almström och Carell. Landsorganisationen har ansett tvekan kunna uppstå rörande tolkningen av den föreslagna bestämmelsen örn nedsättning av livräntan i det fall, att beloppet av livränta och till den skadade utgående pension tillhopa överstege den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens upphörande. Av riksförsäkringsanstaltens motivering framginge, att anstalten anslutit sig till den uppfattningen, att vid ålderspension innehållande av eller avdrag å livränta ej finge ske. Den nyssnämnda bestämmelsen örn nedsättning av livräntan vore emellertid generell och kunde tolkas såsom även avseende ålderspension. Detta vore väl knappast riktigt. Därest en statens ordinarie befattningshavare, som tillerkänts ålderspension, erhölle tillfällig anställning hos staten samt därunder skadades genom olycksfall i arbetet och tillerkändes livränta, syntes det både oriktigt och obilligt att nedsätta livräntan. Ett förtydligande eller en ändring av anstaltens förslag i denna del borde äga rum. För övrigt kunde erinras, att i andra stycket av förslaget uttalades, att såsom understöd, varom i första stycket vore fråga, ej skulle anses s. k. ålderspension samt att det därför måste anses tämligen ologiskt att under bestämmelsen i tredje stycket inbegripa ålderspensionen — örn nu detta varit anstaltens mening. Anstaltens förslag örn ändring löste en del av frågorna beträffande den svårtolkade 11 §. Åtskilligt kvarstode. En undersökning borde bland annat verkställas, huruvida icke någon närmare reglering kunde åstadkommas be­ träffande förhållandet mellan enskilda arbetsgivare och hos dem anställda arbetare. Förslaget hade närmast betydelse för i statens, eventuellt i kom­ munernas tjänst anställda personer. En dylik undersökning borde dock icke hindra att nu föreslagna ändringar så snart som möjligt gjordes till föremål för lagstiftning. Svenska järnvägsmannaförbundet har särskilt erinrat örn det fall att en befattningshavare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet men som på grund av skadans art fått kvarstanna f tjänsten, sedermera utan samband med olycksfallet drabbades av sjukdom, som gjorde honom oförmögen att be­ hörigen sköta sin tjänst. En dylik befattningshavare bleve då entledigad med pension, men enär avgången icke vore beroende på olycksfallsskadan erhölle han endast sjukpension och bleve enligt förbundets tolkning av för­ slaget icke berättigad till någon del av livräntan. Förbundet ansåge rättvist att livräntan i detta fall utginge. Vidare yrkade förbundet sådan ändring av den föreslagna lagtexten, att den som skadats till följd av olycksfall i arbetet

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

och på grund därav tillerkänts livränta måtte vid avgång ur tjänsten med pension erhålla livräntebeloppet, oavsett viss levnadsålder och anställnings­ tid. Slutligen ansåg förbundet intet sakligt skäl kunna påvisas varför en statens ordinarie befattningshavare, t. ex. en stationskarl, som ej avgått från tjänsten, skulle i fråga örn rätt till livränta ställas i sämre ställning än mot­ svarande befattningshavare vid exempelvis en enskild järnväg.

Departe­

Genom olycksfallsförsäkringslagen beredes en arbetare, som skadats till

ments­

chefen. följd av olycksfall i arbetet, på arbetsgivarens bekostnad viss ersättning för den honom genom olycksfallet åsamkade förlusten av eller minskningen i för­ värvsförmågan. Detta lagens syfte har emellertid icke ansetts kräva att ersätt­ ningen skall utgå alldeles oberoende av arbetsgivaren på annan grund åliggande skyldighet att utgiva eller bekosta ersättning åt arbetaren för skada till följd av olycksfall i arbetet. Utan att vilja förhindra möjligheten för arbetsgivaren att frivilligt bereda arbetaren gottgörelse utöver det i olycks­ fallsförsäkringslagen fastställda måttet har därför lagen fastslagit den principen, att understöd, som arbetsgivaren eljest på grund av skadan är skyldig bekosta arbetaren, må avdragas från den enligt lagen utgående ersätt­ ningen, samt att på grund härav arbetsgivarens försäkringsavgifter enligt lagen få i motsvarande mån minskas. Avdrag får emellertid enligt lagen endast ske i fråga örn emot varandra svarande slag av ersättningar. Bestäm­ melser rörande avdrag från olycksfallsersättningen äro givna i 11 § medan stadgande om minskning i försäkringsavgifterna återfinnes i 15 § andra stycket. I tillämpningen ha emellertid, delvis med stöd av uttalande i motiven till lagen, från fastställd ersättning avdragits även andra arbetaren tillkommande förmåner än sådana som hava sin grund i olycksfallsskadan. Då dessa för­ måner skulle utgått även om olycksfallet icke inträffat, kan man alltså säga, att arbetaren icke erhållit den kompensation för olycksfallsskadan som lagen avsett att tillförsäkra honom. En sådan avvikelse från lagens grundprincip kan icke anses tillfredsställande. Medgivas måste dock att, sådana för­ hållandena äro, en i detaljerna fullt uttömmande lösning av hithörande pro­ blem är synnerligen svår att åstadkomma. Detta torde framförallt ha sin orsak i vanskligheten i vissa fall att exakt fixera, örn och med vilket belopp en av arbetaren åtnjuten förmån utgör av arbetsgivaren bekostat understöd i anled­ ning av olycksfallet. Ej sällan har anledningen till att frågan överhuvudtaget uppkommit varit den, att till grund för bestämmandet av ersättning enligt lagen lägges icke den faktiska minskningen i arbetarens arbetsförtjänst utan den enligt vissa allmänna principer beräknade nedsättningen av hans arbets­ förmåga. Livränta kan sålunda fastställas för en arbetare, som genom olycks­ fall i arbetet ådragit sig ett lyte, oaktat arbetaren får kvarstanna i arbetet med bibehållen lön. Står arbetsgivaren total självrisk, har i vissa dylika fall lönen ansetts delvis utgöra understöd på grund av lytet utan att avseende fästs vid arbetsgivarens värdering av arbetarens arbetsförmåga efter olycks­ fallet.

Kungl. Majus proposition nr 218. 45

Kiksförsäkringsanstaltens förslag avser framför allt att förhindra, att från ersättning enligt lagen må avdragas andra förmåner än sådana som verkligen kunna sägas utgöra understöd på grund av olycksfallet. Förslaget innebär, utan att göra anspråk på fullständighet, en mer detaljerad reglering av hit­ hörande spörsmål än som erbjudes i hittills gällande bestämmelser, varjämte dessa i förslaget undergått smärre ändringar av delvis saklig, delvis endast formell innebörd. Vid utarbetandet av förslaget synes anstalten haft för ögonen huvudsakligen de förmåner som enligt särskilda författningar, fram­ förallt vissa avlönings- och pensionsreglementen, beredas statens arbetare vid nedsättning eller (faktisk eller presumerad) förlust av arbetsförmågan. An­ stalten har därvid sökt för de mer tveksamma fallen reglera när och i vad mån dylik förmån utgör understöd på grund av olycksfall i arbete. Bestäm­ melserna härom hava emellertid i förslaget erhållit en allmängiltig avfattning och skulle därför, i den mån så läte sig göra, bliva tillämpliga även beträffande arbetare i kommunal eller enskild tjänst. Med hänsyn till att en något så när enhetlig reglering av avlönings- och pensionsförmånerna förefinnes allenast beträffande statens arbetare och att de föreslagna bestämmelserna i flertalet fall torde vara ägnade att läggas till grund jämväl vid bestämmandet av er­ sättning till arbetare i kommunal eller enskild tjänst, torde någon erinran icke kunna göras mot de förutsättningar, från vilka anstalten utgått vid ut­ arbetandet av sitt förslag. Att, såsom i vissa yttranden förordats, i olycks­ fallsförsäkringslagen reglera förevarande frågor endast såvitt de gälla arbetare i kommunal eller enskild tjänst men i kungörelsen den 30 november 1917 in­ föra särskilda bestämmelser härutinnan för statens arbetare, torde redan av nyss anförda grunder icke vara erforderligt eller ens lämpligt. Ett dylikt för­ faringssätt skulle för övrigt innebära avvikelse från den hittills undantagslöst tillämpade regeln, att lagens materiella bestämmelser gälla för samtliga arbetare och arbetsgivare. Icke heller torde det vara nödvändigt att, såsom från vissa håll föreslagits, uppskjuta omprövningen av 11 §:ens bestämmelser i avbidan på närmare utredning rörande den ställning staten såsom arbets­ givare bör taga till frågan om förhållandet mellan olycksfallsersättning, å ena, samt avlöning och pension, å andra sidan. Sedan enighet numera synes hava i huvudsak nåtts därom, att pensionen, liksom avlöningen, i regel bör betraktas såsom ersättning för presterat arbete, synes lämpligt att vidtaga ändringar i de bestämmelser, vid vilkas tillämpning pensionen, och i vissa fall även avlöningen, kommit att betraktas såsom understöd.

De av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna i 11 §:ens första stycke första och andra punkterna, av vilka ändringen i första punkten är avsedd att vara av grundläggande betydelse för omregleringen av paragrafens avdragsbestämmelser, hava av de myndigheter och sammanslutningar, vilka icke ställt sig avvisande till förslaget i dess helhet, tillstyrkts eller lämnats utan erinran. För egen del förordar jag en avfattning av dessa punkter i enlig­ het med riksförsäkringsanstaltens förslag.

Andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag innehåller vissa särskilda föreskrifter som skola iakttagas vid tillämpningen av bestämmelserna i första

46 Kungl. Majus proposition nr 218.

stycket. Av den tidigare redogörelsen framgår att, medan enligt ordalydelsen i 11 § den grundsatsen uttalas att avdrag endast får ske beträffande mot var­ andra svarande slag av ersättningar, rättstillämpningen, med stöd av det förut berörda uttalandet i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv, ansett även en ren ålderspension utgöra sådant vid skada till följd av olycksfall i arbete ut­ gående understöd som jämlikt 11 § kan avdragas från ersättning enligt lagen. Mot riksförsäkringsanstaltens förslag att i lagen fullt tydligt inskriva den princip som redan nu torde få anses lia vunnit uttryck i densamma, nämligen att från ersättning för skada på grund av olycksfall i arbete icke får avdragas pension som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid, har jag ingen erinran att framställa. Jag kan sålunda icke dela de betänkligheter härutinnan som anförts av arbetsgivareföreningen och två ledamöter inom försäkringsrådet. Från regeln att ett och samma belopp icke samtidigt må utgöra ålderspension och ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete synes någon möjlighet till avvikelse icke böra lämnas öppen. En annan sak är, att det föreslagna stadgandet icke utesluter möjlig­ heten för enskilda arbetsgivare att införa bestämmelser, enligt vilka, i hän­ delse ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår, motsvarande minsk­ ning skall ske i arbetaren eljest tillkommande ålderspension. Det är emeller­ tid min förhoppning att, ifall föreliggande förslag antages, dylika mot syftet med detsamma stridande bestämmelser icke längre skola ifrågakomma. Där vid sidan av den rena ålderspensionen finnas pensionstyper sådana som invalid- eller sjukpension enligt de viktigaste statliga pensionsreglementena, hava även dessa senare pensionstyper i viss mån karaktären av ålderspension. I den mån så icke är fallet synes, såsom riksförsäkringsanstalten yttrat, både invalid- och sjukpension kunna anses utgöra understöd. Den i förevarande sammanhang väsentliga skillnaden förefinnes dock mellan dessa båda pensionsformer, att det i invalidpensionen innefattade under­ stödet utgår just på grund av skada till följd av olycksfall i arbete, medan det understöd som eventuellt innefattas i sjukpensionen aldrig utgår på grund av sådan skada. Denna skillnad synes i överensstämmelse med avfattningen av första stycket första punkten föranleda till att visserligen invalidpension men aldrig sjukpension, lika litet som ålderspension, bör anses utgöra under­ stöd varom i första stycket är fråga. Såsom i ett par yttranden erinrats är riksförsäkringsanstaltens förslag i så måtto ofullständigt, att däri icke reglerats förhållandet mellan livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen och sjuk­ pension. Vid den överarbetning av förslaget, som verkställts inom social­ departementet, har på grund härav andra stycket undergått viss omarbetning, därvid jämväl några jämkningar av formell natur vidtagits.

I likhet med landsorganisationen finner jag den av riksförsäkringsanstalten i tredje stycket föreslagna bestämmelsen svårtolkad. Enligt bestämmelsen ifråga skulle livränta och pension icke få överstiga den skadades årliga arbets­ förtjänst vid anställningens upphörande. I inledningen till sin allmänna motivering har anstalten erinrat örn att i de fall, då arbetsgivaren i vanlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 47 ordning erlägger försäkringsavgifter, livränta utgår från försäkringsinrättningen oavsett de förmåner, som arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Någon ändring härutinnan borde enligt anstaltens mening icke ske, varför denna grupp av arbetsgivare och hos dem anställda arbetare icke berördes av anstaltens ändringsförslag. Tveksamt synes dock vara huruvida bestämmelsen i tredje stycket i anstaltens förslag erhållit sådan avfattning, att densamma skulle bliva tillämplig allenast i de fall då arbetsgivaren stöde självrisk. De i första stycket stadgade villkoren, enligt vilka för avdragsrätt fordras, bland annat, att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften, gälla endast avdrag för understöd som utgives i anledning av olycksfallet. Då enligt andra stycket i anstaltens förslag ålderspension icke skall anses utgöra sådant under­ stöd, synes det generellt avfattade stadgandet i tredje stycket rörande avdrag för ålderspension kunna tolkas såsom innefattande en särskild, av villkoren i första stycket oberoende avdragsbestämmelse. Skälen för denna tolkning kunna med andra ord uttryckas så, att enär en arbetsgivares utfästelse att utgiva ålderspension icke berättigar honom att erhålla nedsättning i försäk­ ringsavgiften, måste tredje stycket i anstaltens förslag, örn det överhuvud­ taget skall kunna vinna tillämpning, anses gälla samtliga fall, då ålders­ pension utgår, och icke endast de fall, då jämte ålderspension tillförsäkrats arbetaren understödsförmåner, för vilka arbetsgivaren erhållit lindring i för­ säkringsavgiften. En dylik tolkning torde även ur saklig synpunkt äga be­ rättigande. Det synes nämligen icke kunna anföras något skäl, varför arbetare, anställda hos arbetsgivare som stå självrisk, skulle nödgas få dem tillerkända livräntor beskurna, medan andra arbetare skulle i motsvarande fall erhålla livräntornas fulla belopp. Ingen anledning finnes heller att i detta hänseende bereda arbetsgivare, som stå självrisk och således själva utgiva livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen, en förmånligare ställning än övriga arbetsgivare, vilka med sina försäkringsavgifter bestrida dylika liv­ räntor. Av nyss återgivna uttalande i anstaltens motivering framgår emellertid, att anstalten icke avsett att stadgandet skulle erhålla en så vidsträckt til­ lämpning, som enligt nyss återgiven tolkning bleve fallet, utan att anstalten i stället ansett den regeln fortfarande böra gälla, att i fall, då arbetsgivaren erlägger försäkringsavgifter, livränta bör utgå oavsett de förmåner, som arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Då jag helt ansluter mig till denna uppfattning, kan jag på förut anförda skäl icke tillråda införandet i lagen av en bestämmelse, motsvarande den av anstalten i tredje stycket före­ slagna. Jag delar för övrigt järnvägsstyrelsens mening, att bestämmelsen i fråga endast skulle bliva av ringa praktisk betydelse. Förutsättningarna för att en pensionsberättigad arbetare tillerkännes livränta till så högt belopp, att pensionen och livräntan tillhopa överstiga hans arbetsförtjänst före olycksfallet, äro nämligen i regel, att arbetaren tämligen nära pensionsåldern drabbas av en mycket svår olycksfallsskada. Dylika fall torde dock vara relativt sällsynta, varjämte jag vill erinra örn stadgandet i 8 § olycksfalls­ försäkringslagen, att vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstad-

48 Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

kommit nedsättning av arbetsförmågan hänsyn även skall tagas till den ska­ dades ålder. Departementsförslaget innehåller sålunda ingen motsvarighet till stadgan­ det i tredje stycket i anstaltens förslag. Fjärde stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag motsvarar sista punkten i nuvarande första stycket. Anstalten har dock, i avsikt att erhålla bättre överensstämmelse mellan lagtexten och nu allmänt tillämpad praxis, före­ slagit viss omredigering av stadgandet. Förslaget i denna del, mot vilken ingen erinran gjorts i de avgivna yttrandena, finner jag mig kunna förorda. I departementsförslaget återfinnes stadgandet i tredje stycket. Femte stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag återger utan ändring innehållet i 11 §:ens nuvarande andra stycke, enligt vilket avdrag icke må göras för pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän pensions­ försäkring eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd. Emellertid är lagen örn allmän pensions­ försäkring avsedd att från och med den 1 januari 1937 ersättas av lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering och förordningen samma dag (nr 435) örn invalidunderstöd. Vidare kan ifrågasättas, huruvida icke blindhetsersättning enligt förord­ ningen den 20 april 1934 (nr 105) om sådan ersättning bör hänföras till de understöd, för vilka avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen icke bör äga rum. Visserligen är blindhetsersättningen i princip en lytesersättning, men från rätt till ersättning är undantagen den, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blind­ hetsersättning rimligen icke bör till honom utgå. Även i fråga örn sådan er­ sättning sker alltså en viss behovsprövning. Det synes knappast förenligt med rättvisa eller med ersättningens syfte örn de statens arbetare, som blivit blinda genom olycksfall i arbetet och befunnits böra erhålla blindhetsersätt­ ning, trots detta faktiskt icke skulle komma i åtnjutande av denna ersättnings särskilda förmåner. Med hänsyn härtill och till det förut anförda har nu ifrå­ gavarande stadgande ändrats i departementsförslaget.

Sjätte stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag och femte stycket i de­ partementsförslaget motsvara helt tredje stycket i paragrafens nuvarande lydelse.

För den tid, under vilken en statens ordinarie befattningshavare fullgör sin tjänst, utgår till honom den för befattningen fastställda lönen, och detta oavsett örn han på grund av olycksfall i tjänsten fått livränta sig tillerkänd. Örn däremot en annan befattningshavare eller arbetare tillerkänts livränta i anledning av olycksfall i tjänsten eller arbetet, har i regel arbetsgivaren möjlighet att vidtaga motsvarande nedsättning i lönen. Med hänsyn här­ till synes rimligt att, såsom riksförsäkringsanstalten i sjunde stycket före­ slagit, meddela en för statens ordinarie befattningshavare gällande särbestäm­ melse, enligt vilken till sådan befattningshavare livränta enligt olycksfalls-

Kungl. Majus proposition nr 218. 49 försäkringslagen i allmänhet icke skall utgå. Emellertid äro vissa andra tjänstinnehavare, exempelvis folkskollärare och åtskilliga andra innehavare av kommunal tjänst, i det hänseendet likställda med statens ordinarie befatt­ ningshavare, att enligt författning eller av statlig myndighet fastställt be­ slut lön för fullgjord tjänstgöring skall utgå oberoende av örn vederbörande tillerkänts livränta på grund av olycksfall i tjänsten. För de fall varå första stycket äger tillämpning, d. v. s. då arbetsgivaren står självrisk, synes vid sådant förhållande berörda särbestämmelse böra utsträckas att gälla även sist angivna tjänstinnehavare. Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, låta bestäm­ melsen gälla samtliga statens befattningshavare och arbetare finner jag där­ emot med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelser icke erforderligt. I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag dock, att även i nu före­ varande fall livränta bör utgå, örn och i den mån särskilda förhållanden där­ till föranleda. Såsom »särskilda förhållanden» torde kunna räknas icke endast det av riksförsäkringsanstalten omnämnda fallet, att skadan medför ökade levnadskostnader för befattningshavaren, utan även de fall, örn vilka flyg­ styrelsen erinrat, då befattningshavaren på grund av skadan nödgas avstå från en lönande bisyssla eller blir oanvändbar i viss kvalificerad tjänst­ göring, som är förenad med särskild ersättning. Då det knappast låter sig göra att i lagtexten uppräkna alla tänkbara dylika fall, synes man få låta sig nöja med en mer allmänt avfattad bestämmelse sådan som anstalten före­ slagit. Däremot hava övriga av flygstyrelsen gjorda erinringar beaktats i departementsförslaget. Sålunda torde av sjätte stycket i sistnämnda förslag bland annat framgå, att i där angivna fall livränta alltid skall bestämmas i vanlig ordning men i regel utgå först från befattningshavarens avgång ur tjänsten. I anledning av vad statskontoret därutinnan anfört vill jag erinra, att beslut i nu förevarande frågor givetvis skola meddelas i eljest gällande ordning, d. v. s. i första hand av vederbörande försäkringsinrättning eller, för statens arbetares vidkommande, av riksförsäkringsanstalten, samt i sista hand av försäkringsrådet. Såsom tidigare framhållits är riksförsäkringsanstaltens förslag utarbetat under beaktande väsentligen av de avlönings- och pesionsbestämmelser, vilka gälla för skilda slag av arbetare i statens tjänst. Detta torde visserligen icke föranleda, att icke förslagets bestämmelser i allmänhet skulle kunna direkt tillämpas även på arbetare i kommunal eller enskild tjänst. För vissa av dessa arbetare kunna emellertid hithörande förhållanden tänkas vara eller bliva så egenartat reglerade att de icke gå att passa in under förslagets be­ stämmelser. Enda möjligheten synes då vara att, såsom riksförsäkrings­ anstalten i åttonde stycket föreslagit, överlämna åt vederbörande försäk­ ringsinrättning att efter skälighetsprövning bestämma örn och med vilket be lopp avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall äga rum. Stadgandet härom, mot vilket ingen erinran gjorts i de avgivna yttrandena, återfinnes i sjunde stycket i departementsförslaget. Givetvis bör prövningen såvitt möjligt ske med huvudsaklig ledning av de i paragrafen i övrigt givna bestämmelserna. Bihang till riksdagens protokoll W36. 1 sami. Nr 218. 877 ali 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 218. Tiden för ikraftträdandet av de av mig sålunda förordade bestämmelserna synes böra sättas till den 1 januari 1937. Ersättningsanspråk, grundade på dessförinnan inträffade olycksfall, böra dock bedömas enligt äldre lag. Den rättvisare avvägning av lagens ersättningsbestämmelser, som det nu framlagda förslaget innebär, skulle föranleda viss ökning av arbetsgivarnas avgifts- eller ersättningsskyldighet. Denna ökning torde emellertid i stort sett bliva skäligen ringa. Förslaget har ju betydelse endast för det fåtal arbetsgivare som stå självrisk. Av dessa intager staten det avgjort främsta rummet. På grund av föreliggande riskförhållanden lärer den nu föreslagna ändringen för’ statens vidkommande fa sin huvudsakliga betydelse inom de affärsdrivande verken. Även här torde emellertid utgiftsökningen bliva av skäligen underordnad betydelse. I detta sammanhang må erinras örn att ingen av de statliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, framställt någon erinran mot förslaget i anledning av befarade ökade utgifter. Generalpost­ styrelsen har anfört, att den årliga utgiftsökning, som ett genomförande av förslaget skulle medföra för postverket, icke syntes komma att uppgå till något betydande belopp. Järnvägsstyrelsen — det statens verk som framför allt torde komma ifråga i detta sammanhang — har i sitt yttrande verkställt en beräkning av den årliga kostnadsökning, som förslagets genomförande skulle medföra. Av yttrandet framgår att för statens järnvägar skulle ökningen belöpa sig till det relativt obetydliga beloppet av omkring 30,000 kronor. Erinras må härvid att det i departementsförslaget icke upptagna stadgandet i tredje stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag av järnvägsstyrelsen för­ klarats vara av ringa praktisk betydelse. I 2 § kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å statens arbetare, med däri senast den 28 juni 1935 (nr 424) vidtagna ändringar, stadgas, att ersättning enligt lagen utgives, i fråga örn arbetare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, stiftsnämndernas förvaltning samt domänförvaltningen av re­ spektive myndigheter, i fråga örn arbetare vid riksbanken och Tumba bruk av riksbanken samt i fråga örn arbetare vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek och riksdagens hus ävensom hos riksdagen, dess utskott, delegationer och tryckeriavdelning av riksgäldskontoret. I övrigt utgives ersättning enligt lagen av riksförsäkringsanstalten från det å riksstatens elfte huvudtitel upp­ förda förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Någon ökning a\ detta anslag för nästkommande budgetår synes det nu framlagda förslaget icke böra föranleda. Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifråga­ varande förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, av den lydelse bilaga (Bilaga Å) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten. Ur protokollet: Erik Skoglund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 51

Bilaga A.

Förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar ay lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 11, 13 oell 20 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1 §• Envar arbetare------------i arbetet. Under sådan skada inbegripes även skada, som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor eller senskideinf 1 ammation (senknarr), eller av temperaturförhållandena å arbetsstället, örn skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av svavel­ syra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår; skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan yppades. Såsom olycksfall------- — med arbetsanställningen. ■ Kostnaden för — --------av arbetsgivaren.

11 §• Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör under­ stöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkrings­ anstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken er­ sättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäk­ ringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

> Seni',sto lydelse liv 1 § se 1919:323 oell av 13 § se 1922:320.

52 Kungl. Majds proposition nr 218. eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag. Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställ­ ningstid eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade skadan. I fråga örn pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycks­ fallet, skall såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden. För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbets­ givaren av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda ut­ givet understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag. Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för under­ stöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd, och icke heller för ersättning enligt förordningen örn blindhets­ ersättning. Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda. Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga, prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å er­ sättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §. Sedan försäkringsinrättningen — — — skall utgivas. Kan ej med----------- böra utgå. Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, om skadan yppas först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, däl­ den skadade senast var försäkrad, medan han var utsatt för dylik inverkan. Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för inverkan, som nu sagts, jämlikt denna lag varit försäkrad jämväl i annan försäkringsinrättning, och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kost­ naden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 53

Kan ej genast----------- sålunda utgivits. Inträder, sedan —------- för beslutet. Beslut om----------- till efterrättelse.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, oför­ dröjligen härom underrättas. I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbe­ taren vid tidpunkten för skadans yppande är anställd, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet; dock skall, örn skadan yppas först efter det arbetaren upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må till­ kallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Lagen skall icke äga tillämpning i fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, där skadan yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraft­ trädande varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan. Ersätt­ ningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagens ikraft­ trädande, skall bedömas enligt äldre lag.

54 Kungl. Maj:t$ proposition nr 218.

Bilaga B

Riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i olycksfalls­ försäkringslagen.

1 §• I denna § ingår såsom nytt andra stycke följande: Såsom föranledda av olycksfall i arbete skola även anses skador, som för­ orsakats av inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst några dagar) av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, så­ som skavsår, blåsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frä­ tande eller etsande inverkan under tid, som nyss nämnts, av visst i arbetet använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkes­ sjukdomar, såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

6 §- I denna paragraf erhåller 1) b) följande ändrade lydelse: under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, från och med den dag, då arbetsförmågan varit nedsatt i minst sistnämnda grad och så länge sjukdomen varar:------------

11 §■ (Ändringar och tillägg här kursiverade.) Är arbetsgivare enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör under­ stöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkrings­ anstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbets­ givaren på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket, erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensions­ inrättning eller på grund av försäkring, endast ske, örn kostnaden för under­ stödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbets­ givarens bidrag. Såsom sådant understöd, varom ovan är fråga, skall ej anses pension, som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid. I fråga om pension, som utgår vid av olycksfallet föranledd arbetsoförmåga, skall såsom understöd anses den del av pensionen, varmed densamma förhöjts utöver det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden. Där så är, att beloppet av livränta och till den skadade utgående pension tillhopa överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens upphörande, nedsättes livräntan med överskjutande belopp. För understöd vid sjukdom, som av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 55

givaren av för säkring sinrättning en återfå vad som på grund av sålunda ut­ givet understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag. För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsför­ säkring eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras. Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Till statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, skall livränta utgå endast om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda. Finnas i denna § givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga, prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §. I denna § ingår såsom nytt tredje stycke följande: Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för skadans yppande är försäkrad, eller örn skadan yppas först under tid, då den skadade ej vidare är försäkrad, av den försäkringsinrättning, där han var för­ säkrad, då han senast var utsatt för sådan slags inverkan, som föranlett skadan. Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för dylik inverkan, varit för­ säkrad i annan försäkringsinrättning än den, som enligt vad nyss sagts har att utbetala ersättningen, och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överens­ kommelse träffats — kostnaden för ersättningen åvila denna försäkringsin­ rättning. 20 §. I denna § ingår såsom ny andra punkt följande: I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall underrättelse, som nu nämnts, lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tid­ punkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet, dock att, örn skadan yppas, först efter det arbetaren upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, underrättelsen skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet.

21 §.

I denna § ingår såsom nytt andra stycke följande: I fråga om skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall anmälan göras av den° arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet, dock att, örn skadan yppas först efter det arbetaren upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet.

56 Kungl. Majus proposition nr 218.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

9 mars 1936.

Närvarande: justitierådet A fzelius , regeringsrådet K ellberg , justitieråden G eijer , A lsén .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 14 februari 1936, hade Kungl. Kungl, förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) orri försäkring för olycksfall i arbete. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Lagrådet yttrade: Av utredningen i ärendet har otvetydigt framgått, att ett utbyggande av den sociala försäkringen i avsedd utsträckning är förenat med betydande svårigheter. Sålunda torde den — i varje fall ur principiell synpunkt — be­ tydelsefulla förändring, som innefattas i föreslagen utvidgning av begreppet olycksfall, med nödvändighet komma att medföra en viss osäkerhet i tillämp­ ningen. På ett närmare bedömande av behovet eller lämpligheten av mer eller mindre vittgående åtgärder för att under försäkringen lägga nya områden har lagrådet emellertid funnit sig icke äga anledning att ingå.

I andra stycket av 1 § har den tidrymd, inom vilken skadlig inverkan skall hava skett för att medföra ersättningsrätt, angivits med orden »under högst några få dagar». Det synes påtagligt, att i en lag av förevarande beskaffenhet en fastare bestämning vore önskvärd. I ett stort antal ersättningsfall torde just frågan, huruvida en dag mer eller mindre skall medräknas, kunna fram­ kalla en eljest onödig tvist, och det vill förefalla som örn av detta vägande skäl här som under andra jämförliga förhållanden ett bestämt tidsmaximum hade kunnat upptagas i lagen. Ett sådant skulle icke behöva draga någon väsentligt trängre gräns för skälighetsprövningen än vad det föreslagna stadgandet gör, men det skulle för åtskilliga fall förenkla tillämpningen och lämna parterna en säkrare ledning. Något förslag i detta hänseende har emellertid icke framkommit under ärendets utredning, och den föreslagna be­ stämmelsen har förebilder i utländsk lagstiftning. Måhända bör därför någon tids erfarenhet avvaktas, innan försök göres att finna en från nu antydda synpunkt lämpligare lagregel.

Kungl. Majus proposition nr 218. 57 Med hänsyn till innehållet av nuvarande andra stycket i 1 §, vilket är oför­ ändrat upptaget i förslaget såsom tredje stycke, torde de i stadgandet om in­ verkan av temperaturförhållanden förekommande orden »å arbetsstället» kunna vara i någon mån missvisande. Det lärer nämligen böra förutsättas, att här ifrågavarande skada skall ersättas även örn den inträffat vid färd till eller från arbetsstället. Då de anmärkta orden tilläventyrs skulle kunna leda till en motsatt tolkning, synes någon jämkning av ordalagen vara önskvärd.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara nödvändigt att i lagen införa sådana bestämmelser, som avses med de föreslagna ändringarna i 13 och 20 §§. Föreskrifter av liknande innehåll återfinnas i lagen örn för­ säkring för vissa yrkessjukdomar och de hava där utan tvivel en bestämd upp­ gift att fylla. Däremot torde de med avseende å nu förevarande lag erhålla tämligen ringa praktisk betydelse, och uttryckliga lagstadganden i ämnet kunna därför måhända umbäras. Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

/lilläng till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 218. 377 36 5

58 Kungl. Majus proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , stats­ råden S chlyter , W igforss , M öller , L evinson , V ennerström :, L eo , E ng ­ berg , E kman . Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finans­ departementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det den 14 februari 1936 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departe­ mentschefen: I anledning av vad lagrådet anfört rörande de i 1 § andra stycket av för­ slaget förekommande orden »å arbetsstället» förordar jag att desamma er­ sättas med orden »under arbetet». Därjämte finner jag det lämpligt att 11 § tredje stycket av förslaget fogas till första stycket samt att femte och sjätte styckena byta plats. Lagrådet har ifrågasatt huruvida det kunde vara nödvändigt att i lagen införa sådana bestämmelser som avses med de föreslagna ändringarna i 13 och 20 §§. Emellertid finner jag försiktigheten bjuda att bestämmelserna ifråga bibehållas i förslaget. I övrigt har en ändring av redaktionell innebörd vidtagits. Föredraganden hemställer härefter att det i enlighet med hans anförande jämkade lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Eegenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Bertil Wirseen.

Stockholm 1988. K. L. Beckmans Boktryckeri.