angående anordnande af en särskild för fiskare af sedd försäkring mot skada till följd af olycksfall

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

1 N:o 47.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen angående anordnande af en särskild för fiskare af sedd försäkring mot skada till följd af olycksfall; gifven Stockholms slott den 14 februari 1908.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen medgifva,

att från och med år 1909 må genom statens försorg anordnas en särskild för fiskare afsedd försäkring mot skada till följd af olycksfall enligt hufvudsakligen följande grunder:

Enhvar svensk undersåte, som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske såsom yrke eller eljest för sin utkomst, äger, vare sig han arbetar för egen eller annans räkning, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i 4 § af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 stadgade grunder, men med den utsträckning, att ersättning vid dödsfall, då den aflidne icke efterlämnat änka eller minderårigt barn, utgår till den aflidnes föräldrar och syskon under femton år, såvidt den aflidne under lifstiden försörjt sina omfömälda efterlefvande eller till deras försörjning bidragit. Ersättning utgår i sådant fall i form af kapitalutbetalning med 400 kronor till fader eller moder eller, om bägge lefva, till dem gemensamt samt med 200 kronor till minderårigt syskon eller, om de äro flera, till dem gemensamt; dock att, om den försäkrades båda föräldrar före honom aflidit, ersättningen till syskon utgår med 400 kronor.

Ersättning i anledning af denna särskilda försäkring utgår för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af fiskeyrket eller som uppstår vid försök att rädda människolif ur sjönöd eller Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 33 Häft. (N:o 47.) 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

vid användning af fiskebåt, utan att fiske därvid bedrifves, för så vidt båten icke användes vid fraktfart, som ej bar samband med fiskerinäringen. Ersättning utgår dock ej i något fall för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit sig, eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, där denne icke haft ledning af eller uppsikt öfver arbetet, ej heller för skada, som drabbat den försäkrade vid fiske med utländsk båt eller utländskt fartyg.

Försäkring medgifves icke för kortare tid än ett år, och utgör den årliga försäkringsafgiften fem kronor 50 öre.

Skulle berörda från de försäkrade utgående afgift befinnas otillräcklig för bestridande af de ersättningar, som i anledning af fiskarförsäkringen komma att utgå, fylles bristen af statsmedel; och utbetalas, sedan försäkringens årsräkenskaper afslutats samt försäkringens skulder därvid beräknats, till förvaltningen af försäkringens medel efter rekvisition det statsbidrag, som erfordras till skuldernas täckande.

Den försäkrade är berättigad att mot årlig tilläggsafgift, som af riksförsäkringsanstalten bestämmes, genom försäkring i riksförsäkrings-. anstalten betinga sig, utöfver den här ofvan stadgade ersättning, sjukhjälp eller lifränta på sätt i 23 § i förenämnda lag sägs.

Fiskare, som på sätt förut nämnts genom försäkring i riksförsäkringsanstalten beredt sig ersättning enligt ofvan stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbete, må ock, med de inskränkningar beträffande vissa olycksfall och på de villkor i öfrigt, som af riksförsäkringsanstalten kunna bestämmas, i anstalten erhålla försäkring enligt samma grunder jämväl mot olycksfall, som inträffa utom arbetet.

De förvaltningskostnader, som af ifrågavarande försäkring föranledas, bestridas af statsmedel.

I öfrigt gälla i afseende å denna försäkring i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901.

Under förutsättning af bifall till hvad sålunda föreslagits, föreslår Kungl. Maj:t Riksdagen vidare

att till bestridande af statens bidrag till fiskares försäkring från arbetarförsäkringsfondens intressemedel anvisa ett förslagsanslag af 27,500 kronor att tills vidare från och med år 1909 årligen utgå;

att till gäldande af kostnaderna för den utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som blir en följd af den nu ifrågasatta försäkringen, likaledes från arbetarförsäkringsfondens intressemedel anvisa från och med år 1909 ett årligt förslagsanslag af 7,100 kronor, däraf förslagsvis 2,500 kronor till ortsombud; samt

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

att medgifva, att de ökade kostnader, som kunna uppkomma för postsparbanken för dess bestyr med förevarande försäkring, må utgå af det utaf Riksdagen från ofvanberörda intressemedel till postsparbanken förslagsvis redan anvisade anslag.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

4 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 47.

Olycksfallsförsäkring för fiskare.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14 februari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvård,

Malm.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anförde chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton.

Härmed tillåter jag mig underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning fråga om anordnande af särskild olycksfallsförsäkring för fiskare.

Denna fråga har på sätt och vis sin upprinnelse i en riksdagsskrifvelse af den 20 maj 1902, däri Riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i hvad man åtgärder kunde vidtagas för främjande och upphjälpande af östersjö- och sötvattensfisket samt därefter till Riksdagen inkomma med förslag i nämnda afseende.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47. 5

Med anledning häraf lät Kungl. Maj:t genom landtbruksstyrelsen verkställa utredning; och framhöll styrelsen uti sitt den 13 november 1903 afgifna utlåtande önskvärdheten af att fiskeriförsäkringsföreningar (d. v. s. föreningar till försäkring af fiskares båtar och redskap) mera allmänt bildades och komme i åtnjutande af statsunderstöd samt fäste i sammanhang därmed uppmärksamheten på en annan försälaingsform, som syntes bära komma till stånd och vinna spridning bland fiskarbefolkningen, nämligen olycksfallsförsäkring för fiskare.

. Uti statsverkspropositionen till 1904 års Riksdag gjorde Kungl. Maj.t därefter under nionde hufvudtiteln framställningar angående vidtagande af åtgärder till fiskerinäringens befrämjande.

Sedan Riksdagen uti skrifvelse den 13 april 1904 anmält sitt med anledning däraf fattade beslut, blef vid underdånig föredragning af Riksdagens skrifvelse ärendet den 17 juni samma år öfverlämnadt till civildepartementet, så vidt anginge, bland annat, underlättande af fiskares försäkring mot olycksfall under utöfvande af yrket; och anbefallde Kungl. Magt den 8 december 1904 riksförsäkringsanstalten att låta verkställa utredning rörande de åtgärder, som kunde vidtagas i nämnda syfte.

Den 15 december 1905 afgaf riksförsäkringsanstalten till Kungl. Maj.t redogörelse för den af anstalten i ämnet företagna utredningen jämte däraf föranledt förslag.

Häröfver hafva Kungl. Majits befallningshafvande i rikets samtliga län, styrelsen för postsparbanken samt landtbruksstyrelsen afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.

Innan jag går att framlägga innehållet i riksförsäkringsanstaltens berörda redogörelse och förslag, anhåller jag att få i korthet redogöra föi hvad förut i fråga om fiskares olycksfallsförsäkring förekommit.

b örsta gången frågan om utfärdande af lagbestämmelser angående fiskares försäkring mot olycksfall bragtes på tal var i det utlåtande, som den af Kungl. Maj:t den 3 oktober 1884 tillsatta arbetarförsäkringskommittén den 28 juli 1888 afgaf.

Kommittén yttrade i sitt utlåtande, bland annat, att vid försäkringens närmare ordnande befunnits nödigt att lämna i vissa delar särskilda föreskrifter rörande sjöfolk. Detta påkallades i synnerhet af de förhållanden, under hvilka sjöfarten bedrefves, och hvilka kräfde ett annat tillvägagående vid försäkringen, än där det gällde yrke sdrift

Tidigare

förslag.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

till lands. Bestämmelserna om sjöfolks försäkring', yttrade kommittén vidare, syntes också komma att vinna i reda, om de, i stället för att meddelas såsom undantag’ från eu allmän förordnings stadganden, sammanfördes i en särskild författning.

Kommittén framlade också ett särskildt förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjänsten.

Första paragrafen i den föreslagna lagen var i hithörande delar af följande lydelse.

För följderna af i tjänsten inträffande olycksfall skola enligt de närmare bestämmelserna i denna lag vara försäkrade befälhafvare och besättning å svenska fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande, och som hafva en Präktighet af tjugu registerton eller däröfver. Hit räknas icke fartyg, som uteslutande användas för fiske.

Den föreslagna lagbestämmelsen omfattade sålunda äfven vissa slag af fiskare.

I motiveringen till den föreslagna paragrafen yttrade kommittén, bland annat, följande.

Hvad fiskerihandteringen anginge vore det väl önskvärd!, att de, som däri sysselsattes, blefve försäkrade för olycksfall i arbetet. Men då de, som drefve fiske såsom handtering, esomoftast vore smärre, själfständiga yrkesidkare, hade kommittén ansett, att för fiskerinäringen tills vidare borde anstå med införandet af en obligatorisk olycksfallsförsäkring, till dess på grund af från annat håll vunnen erfarenhet det läte sig med någon större säkerhet bedömas, på hvad sätt försäkringen för dess idkare skulle ändamålsenligast anordnas.

I den på arbetarförsäkringskommitténs utlåtande grundade propositionen till 1890 års Riksdag med förslag till förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet uteslötos emellertid de föreslagna föreskrifterna angående såväl sjöfolks i allmänhet som ock fiskares olycksfallsförsäkring. Såsom skäl härtill anförde dåvai'ande departementschefen till statsrådsprotokollet att, äfven med tillämpning af samma principer som för annan olycksfallsförsäkring för arbetare, det dock vore nödigt att vidtaga vissa ytterligare anordningar, som med hänsyn till de praktiska svårigheter, hvilka därvid mötte, kräfde särskilda undersökningar. Departementschefen trodde därför, att vid det första steget på arbetarförsäkringens område det vore lämpligast att för någon tid lämna å sido olycksfallsförsäkringen för sjöfolk. Blefve, yttrade departementschefen vidare, de allmänna principerna för olycksfallsförsäkringen fastslagna, så vore det därefter lättare att på den sålunda

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47. 7

lagda grunden bygga vidare i fråga om de yrken, som för försäkringens^ införande erfordrade särskilda anordningar.

Fiågan om fiskares olycksfallsförsäkring fick därefter hvila till dess den af Kungl. Maj:t den 9 november 1900 tillsatta kommittén oi utredning af frågan om ett förbättradt pensioneringssätt för sjömän åter upptog densamma till behandling.

I det af kommittén den 15 november 1904 afgifna utlåtande in- ?§' "ommhten jämväl ett särskildt förslag till lag om försäkring af sjötolk, och detta förslag omfattar äfven en viss grupp af fiskare.

Första paragrafen i den föreslagna lagen lyder nämligen i hithörande delar sålunda.

Fn hvar, som erhåller anställning å fartyg, varder därigenom med undantag, som nedan sägs, försäkrad i Handelsflottans pensionsanstalt enligt de närmare bestämmelserna i denna lag.

Med fartyg förstås i denna lag:

1) fartyg, som afses i 2 § sjölagen,

2) så ock annat svenskt fartyg, som — — _ _ _ ____

b) användes i fångstfart eller fiske å öppna hafvet, dock endast

för så vidt fartyget är heldäckadt — — _ _____

Försäkringens ändamål är enligt förslaget att bereda

1) sjukhjälp och lifränta åt försäkrad, som blifvit skadad till följd af olycksfall under anställning å fartyg, samt, när försäkrad genom

„ stafl under sådan anställning ljutit döden, begrafningshjälp äfvensom liiränta åt den försäkrades änka och barn under 15 år;

2) pension

a) åt försäkrad, som annorledes än genom olycksfall under anställning å fartyg ådragit sig för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan eller uppnått viss lefnadsålder; samt

b) åt änka äfvensom barn under 15 år efter försäkrad, som aflida af annan dödsorsak än olycksfall under anställning å fartyg.

Lika med. olycksfall skulle enligt lagförslaget räknas, om försäkrad under anställning å fartyg insjuknade i sådan sjukdom, som kunde anses tor sjömannen innebära särskild yrkesfara; och såsom olycksfall under anställning å fartyg skulle anses jämväl olycksfall, som timade, medan den försäkrade befordrades före tjänstgöringens början från land till fartyget eller efter tjänstgöringens slut från fartyget till land, eller medan han hemförskaffades enligt bestämmelserna i 98 § sjölagen.

8 Fiskarförsäkring i utlandet.

Tyskland.

Holland.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Till försäkringsafgifts erläggande skulle den försäkrade och fartygsägaren bidraga med hälften hvar.

Ersättning vid skada till följd af olycksfall skulle utgå med samma belopp och efter enahanda grunder som enligt lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; dock var här den s. k. vänte- eller karenstiden inskränkt till 14 dagar, så att sjukhjälp eller lifränta skulle utgå redan från och med femtonde dagen efter olycksfallet.

Ersättning skulle ej i något fall utgå för skada, som den skadade själf uppsåtligen ådragit sig. Grof vårdslöshet uteslöt således ej rätten till ersättning.

Af motiveringen till förslaget framgar, att afsutten var, att åt fiskarna endast de, som sysselsattes i det s. k. stol sjöfisket, skulle vara underkastade lagens bestämmelser; och skulle enligt kommitténs beräkning i rundt tal 3,500 fiskare blifva försäkringspliktiga.

Kommittéförslaget har remitterats till kommerskollegium, som emellertid däröfver ännu icke afgifvit yttrande.

Jag tillåter mig härefter lämna en kortfattad framställning af de i främmande länder beträffande ifrågavarande slag af försäkring vidtagna åtgärder. _ .....

Frågan om fiskares olycksfallsförsäkring har i vissa främmande

länder vunnit vida mer beaktande än i vårt land.

Enligt hvad riksförsäkringsanstalten uti sin ofvan omförmälda utredning meddelat, har sålunda försäkring af fiskare för olycksfall gjorts till föremål för lagstiftning i Tyskland, Holland, Frankrike, Italien och Danmark.

I Tyskland är försäkringen af sjöfolk mot följderna af olycksfall hufvudsakligen ordnad genom lag af den 30 juni 1900. Enligt denna skola obligatoriskt försäkras, bland andra, 1) besättningarna a fartyg för idkande af fiske å öppna hafvet samt bukter, vikar och fjärdar af hafvet samt vidare 2) besättningarna å fartyg för idkande^ af fiske å andra, af sjögående fartyg trafikerade vatten inom vissa af förbundsrådet fastställda gränser. Därjämte skola de, som själfständigt bedrifva omförmälda rörelse, för så vidt de tillhöra fartygets besättning och därvid i regel ej använda flera än två aflönade arbetare, vara obligatoriskt olycksfallsförsäkrade enligt lagens bestämmelser. Kostnaden för olycksfallsförsäkringen bestrides af arbetsgifvarna (redarna).

Fiskerirörelse å floder och inre farvatten är i Holland underkastad bestämmelserna i lagen af den 2 januari 1901 angående föisäkring af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o å7. 9

arbetare mot följderna af olycksfall i vissa yrken. Försäkringen är obligatorisk och bekostas af arbetsgifvarna, ehuru dock staten betalar en del af förvaltningskostnaderna.

Förslag har i Holland framlagts till försäkring jämväl af dem, som äro sysselsatta i det s. k. stor sjöfisket.

Enligt lag den 21 april 1898 har i Frankrike inrättats en fö rsörjningskassa (Caisse de prévoyance entre les marins frants contre les risques et accidents de leur profession) med ändamål att bereda sjöfolket, försäkring mot yrkesfara och olycksfall under anställning å fartyg. Allt till sjötjänst inskrifvet franskt sjöfolk från tio års ålder är obligatoriskt försäkradt i kassan.

Kassans inkomster utgöras af utgifter af delägarna, bidrag af fartygsägarna, gåfvor samt, i händelse af behof, räntefria förskott af staten.

I Italien finnes icke nag'on särskild lag, som reglerar försäkringen af sjöfolk, inklusive fiskare. Där gäller för närvarande lagen af den 31. januari 1904 angående försäkring af arbetare i vissa yrken, bland hvilka inbegripas den egentliga sjöfartsrörelsen samt fiske på öppna hafvet. Försäkringen ombesörjes och bekostas af arbetsgifvarna (fartygsredarna).

I Danmark ordnades fiskarförsäkringen särskildt för sig genom Lov om danske Fiskeres Försäkring i Ulykkestilfrelde den 3 april 1900. Enligt denna lag äger enhvar i Danmark hemmahörande person, som lifnär sig helt eller delvis genom fiske, att mot en årlig afgift af fem kronor blifva medlem af en af inrikesministern erkänd olycksfallsförsäkringsförening för danska fiskare, och är han såsom sådan, när han vid fiske med danskt fartyg eller båt, vare sig i eller utanför de danska farvattnen, drabbas af olycksfall, som medför öfvergående eller varaktig nedsättning af hans arbetsförmåga, försäkrad jämlikt föreskrifterna i berörda lag och Lov af 7:e januar 1898 om Arbejderes Försäkring mod Fplger af Ulykkestilfelde i visse Virksomheder (med ändringar enligt lag af den 15 maj 1903), så framt olycksfallet är orsakadt af fis.keridriften eller de förhallanden, under hvilka denna försiggår, eller inträffat. vid frivilliga försök att rädda människolif ur sjönöd eller vid segling i fiskefartyg, utan att fiske därvid bedrifves. Förorsakar olycksfallet döden, äro under samma förutsättningar fiskarnas efterlefvande försäkrade i anledning af den lidna förlusten af försörjare.

Uteslutna från försäkring äro dock olycksfall, som fiskaren själf orsakat med uppsåt eller genom grof vårdslöshet.

Bill. Ull Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Ajd. 33 Höft.

Frankrike.

Italien.

Danmark.

10 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

När fiskare, som af annan person, hvilken drifver fiske, såsom näringsfång utan att själf personligen mera regelbundet deltaga i detta, är antagen att mot ersättning fiska åt denne, har begagnat sig af rättigheten till försäkring på sätt ofvan nämnts, är han berättigad att. al sin arbetsgivare erhålla godtgörelse, helt eller delvis, utan afkortning af öfverenskommen ersättning, för det försäkringsbidrag, han måst erlägga till försäkringsföreningen.

Om olycksfallsförsäkringsföreningen icke skulle kunna med ofvannämnda försäkringsbidrag betala de till ersättningar, förvaltningskostnader och öfriga utgifter nödvändiga belopp, ersätter statskassan bristen.

Olycksfallsförsäkringsföreningens stadgar, som skola innehålla bestämmelser om formen lör anmälan om inträde i föreningen, inkassering af försäkringsbidragen och förvaltningen, om medlemmarnas rättigheter, om föreningens förtroendemän, valda af de försäkrade, om anmälningsskyldighet och kontroll, fastställas al inrikesministern efter förslag af det jämlikt lagen den 7 januari 1898 upprättade arbetarförsäkringsrådet.

1 öfrigt gälla, i den mån de äro tillämpliga, de i lagen af den 7 januari 1898 förekommande bestämmelser äfven i afseende å försäkringar enligt lagen den 3 april 1900, dock med, bland andra, följande undantag:

1) vid bestämmande af invaliditetsersättning skall alltid en årsinkomst af 600 kronor läggas till grund;

2) ersättning i anledning af dödsfall är för alla bestämd till 2,500 kronor utan särskild begrafningshjälp.

Vid olycksfall utgår ersättning till den skadade på följande sätt. Medför olycksfallet en nedsättning af arbetsförmågan, hvars slutliga följder ännu icke kunna bestämmas, tillkommer den skadade sjukhjälp (Dagpenge), räknadt från trettonde veckan efter olycksfallet. Rätten till sjukhjälp är betingad af att nedsättning af arbetsförmågan förefinnes. Detta anses vara fallet, så länge den skadade på grund af den honom öfvergångna skadan icke är i stånd att förrätta arbete af samma slag som hans förutvarande. Då olycksfallet blott medför öfvergående nedsättning af arbetsförmågan, upphör sjukhjälpen vid den tidpunkt, då, enligt hvad ofvan nämnts, förutsättningarna för densamma upphört. Har åter olycksfallet bestående nedsättning af arbetsförmågan till följd, fortfar sjukhjälpen, så vidt angifna förutsättningar .föreligga,, att löpa intill dess arbetarförsäkringsrådet fastställt invaliditetsersättningen. Medför olycksfallet döden, fortfar sjukhjälpen under samma förutsättningar att löpa till dödsdagen. Sjukhjälpen utgår med 1 krona 50 öre för dag.

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

Har olycksfallet medfört sådan nedsättning af arbetsförmågan, som förklaras blifva bestående (invaliditet), tillkommer den skadade en penningsumma, hvilken i händelse af fullständig invaliditet utgör sex gånger beloppet af en till 600 kronor beräknad årsförtjänst, eller sålunda 3,600 kronor. År arbetsförmågan blott minskad, utgör ersättningen en i förhållande till nedsättningens betydelse beräknad del af den summa, som skulle hafva tillkommit fiskaren vid fullständig förlust af arbetsförmågan.

Såsom förut nämnts, uppgår ersättningen vid dödsfall till 2,500 kronor. Om den försäkrade efterlämnar änka, tillkommer försäkringsbeloppet henne, därest äktenskapet är slutet före olycksfallet och sammet icke upphört. Efterlämnar den försäkrade icke änka, som skall eihalla ersättning, tillfaller denna hans barn, hvilkas försörjning ålåg honom, eller som han faktiskt försörjde, då olyckan skedde. Efterlämnas icke heller sådana, bestämmer arbetarförsäkringsrådet, om ersättning i anledning af försäkringen skall tillfalla andra, hvilka arbetaren försörjde, då olyckan skedde. I stadgandet härom är emellertid senare införd en förtydligande ändring, hvartill jag längre fram torde få återkomma.

I Norge framlades af en för ändamålet tillsatt kommitté under år 1900 ett utkast till lag om sjömäns försäkring. Enligt förslaget skola, bland andra, försäkras besättningen på norska heldäckade fartyg, som användas antingen i utrikes fart, däri inbegripet fiske- och fångstfart på hafvet, eller i kustfart, för så vidt det i denna slags fart använda fartyget har minst trettio registertons bruttodräktighet. Försäkringen, som i regel är obligatorisk, omfattar olycksfallsförsäkring, invaliditetsförsäkring, ålderdomsförsäkring och dödsfallsförsäkring. De förvaltningskostnader, försäkringen kräfver, skola enligt förslaget bestridas af staten. Kostnaderna för själfva försäkringen åter bestridas genom afgifter, som betalas till hälften af den försäkrade och till hälften af rederiet.

För. kort tid sedan har norska regeringen beslutit proposition i ämnet . till stortinget, men är jag icke i tillfälle att nu meddela innehållet i förslaget.

I sin till Kungl. Maj:t afgifna utredning erinrar riksförsäkringsanstalten till en böljan om, att fiskarna, hvilka till väsentlig del äro själfständiga yrkesidkare, icke falla under bestämmelserna i lagen angående ^ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, såvidt dessa bestämmelser afse skyldighet för arbetsgifvare att utgifva ersättning till skadade arbetare.

Norge.

Riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

Behofvet af åtgärder för underlättande af försäkring.

Obligatorisk eller frivillig försäkring.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

På grund af bestämmelserna i 23 § i nämnda lag är emellertid fiskare, hvilken uppträder såsom arbetsgivare, berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare. Enligt 24 § i samma lag kan äfven enskild fiskare, för så vidt han kan anses såsom arbetare i lagens mening, erhålla försäkring i anstalten; men likväl har ingen fiskare begagnat sig af denna rättighet. Anledningen därtill förmenar anstalten till väsentlig del vara att söka i den med försäkringen förenade kostnaden.

I fråga om behofvet af att åtgärder vidtagas för att underlätta fiskares försäkring yttrar riksförsäkringsanstalten.

Fiskarbefolkningen lefver i det stora hela under ganska tryckta ekonomiska förhållanden. Den arbetsförtjänst, fisket lämnar, är ock växlande och oberäknelig. Då olycksfall under yrkets utöfning inträffat, hvilket ofta händer, har väl hittills fattigvården eller den enskilda välgörenheten fått träda emellan, ty det är, såvidt riksförsäkringsanstalten kunnat inhämta, sällsynt, att en fiskare genom försäkring eller annorledes bereder sig ekonomiskt skydd mot skada till lif och lem, som orsakats af olycksfall. Kostnaden för försäkring har för honom ställt sig för hög. Men den enskilda välgörenheten är icke alltid att påräkna; och utsikten att kanske behöfva anlita densamma eller fattigvården är icke uppmuntrande för fiskaren och torde afskräcka mången,, som ämnat ägna sig åt fiskaryrket. Det vore därför till stor trygghet och lättnad för dem, som drifva eller ämna ägna sig åt ifrågavarande yrke, om en försäkring kunde anordnas, som, i händelse af skada till följd af olycksfall, utan alltför stora uppoffringar från fiskarnas sida beredde dem medel eller hjälp till deras uppehälle. Fiskarna själfva hafva ock vid flera tillfällen uttalat sig för anordnandet af en dylik försäkring. Antagligt är äfven att, om en sådan försäkring kommer till stånd, den skall kunna kraftigt medverka till fiskerinäringens främjande och sålunda lända det allmänna till nytta.

Riksförsäkringsanstalten öfvergår därefter till frågan, huruvida den ifrågasatta försäkringen bör anordnas såsom obligatorisk eller frivillig.

Såsom förut påpekats, yttrar riksförsäkringsanstalten, äro de personer, om Indika här är fråga, i regel sina egna arbetsgivare. Fisket drifves antingen af enskilda personer hvar för sig eller af två eller flera gemensamt. I sistnämnda fall äga deltagarna vanligen båt och andra redskap gemensamt; och vinsten af fisket fördelas dem emellan.

Tillräckliga skäl synas icke föreligga att pålägga näringsidkare

13 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 47.

inom ett särskild! yrke skyldighet att låta försäkra sig, under det att utöfvarna af öfriga yrken lämnas frihet i detta afseende. En obligatorisk försäkring af eu enstaka grupp af yrkesidkare skulle ock bereda åtskilliga svårigheter. Först och främst måste vid en sådan försäkring uppdragas bestämda g-ränser, angifvande hvilka som skola komma in under . försäkringen, något som i förevarande fall icke så lätt torde låta sig. göra, isynnerhet som det icke är ovanligt, att fiske drifves såsom bisysselsättning, vissa tider i mindre, andra i högre grad.

Svårigheter, delvis föranledda af vanskligheten att bestämma begreppet fiskare, skulle ock möta att kunna öfva vederbörlig kontroll öfver att alla, som vore skyldiga att försäkra sig, därtill anmäldes; och förvaltningskostnaderna, i händelse kontrollen skulle vara effektiv, torde därigenom i väsentlig mån ökas.

Af sålunda anförda skäl anser riksförsäkringsanstalten, att, åtminstone under nuvarande förhållanden, obligatorisk försäkring icke bör ifrågakomma.

I detta sammanhang torde jag få erinra, hurusom i de vid 1890,

1891, 1895 och 1898 års Riksdagar framlagda propositioner angående olycksfalls- eller invaliditetsförsäkring principen om obligatorisk försäkring lagts till grund för de särskilda lagförslagen i ämnet, samt att Riksdagen afslog berörda propositioner delvis på den grund, att Riksdagen ansåg den frivilliga försäkringen äga företräde framför den • obligatoriska.

I de fall, där högsta domstolens yttrande i frågan inhämtats, har jämväl samma åsikt af densamma förfäktats.

Däremot vann det af Kungl. Maj:t för 1901 års Riksdag framlagda förslaget till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, däruti grundsatsen om frivillig försäkring af arbetare var genomförd, i hufvudsak Riksdagens bifall och ledde till den nu gällande lagen i ämnet af den 5 juli 1901.

Om försäkringen anordnas såsom frivillig, yttrar riksförsäkringsan- statsbidrag stalten vidare, är emellertid att befara, att densamma icke vinner någon tiu för8Skrn>allmännare anslutning, därest de försäkrade själfva skola ensamna bära gen‘ kostnaderna därför. Bidrag från statens sida måste förutsättas, för att den skall blifva till afsedt gagn. Staten har förut ansett sig böra bispringa fiskarna och har gjort detta i form af bidrag till föreningar för försäkring af fiskebåtar och lån till inköp af fiskredskap. Skälen härtill torde vara att söka såväl i fiskarnas svaga ekonomiska ställning och de svårigheter, som äro förenade med utöfningen af deras yrke, som

14 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

ock i den betydelse, fiskerinäringen har för vårt land. Men om staten lämnar fiskarna hjälp till inköp af redskap och dylikt, och icke därjämte är sörjdt för deras säkerställande i ekonomiskt afseende i händelse af skada till följd af olycksfall, vinnes icke mycket. Den stora yrkesrisken och osäkerheten för framtiden locka icke flera till yrket.

Hvad angår storleken af ett dylikt statsbidrag, bör detta enligt anstaltens mening ställas i förhållande till fiskarbefolkningens förmåga att bära ytterligare utgifter. Redan nu äro de betungade af utgifter för inköp af båt och annan redskap samt försäkring däraf m. in. Någon större pålastning därutöfver torde de därför icke kunna bära. Om den afgift, fiskarna själfva skulle betala, sattes till ungefär hälften åt den faktiska kostnaden för försäkringen, frånsedt förvaltningskostnaderna, torde dock tillräcklig hänsyn hafva tagits till denu

Nu låter det sig icke göra, säger riksförsäkringsanstalten, att på förhand med någon större säkerhet beräkna försäkringsafgiften; tillräckligt statistiskt material därtill saknas. Saken kunde under sådana omständigheter ordnas sålunda, att staten betalar ett visst fixt belopp för hvarje försäkrad och de försäkrade stode risken i öfrigt. Detta skulle då medföra att, om en viss bestämd afgift utkräfdes för år, efteruttaxering måste äga rum, i händelse denna afgift jämte statens bidrag visade sig otillräcklig. Men en dylik efteruttaxering skulle komma att drabba ojämnt och har i öfrigt sina svårigheter. Fiskarna vistas långa tider i aflägsna farvatten och kunna då icke anträffas för utkräfvande af efteruttaxeringens belopp. Någon större benägenhet hos fiskarna torde icke heller komma att förefinnas för en försäkring, hvars kostnad de icke vid försäkringens tagande kunna beräkna och som i händelse af en massolycka kan komma att blifva för dem ganska betungande. Vill man icke förfela ändamålet med försäkringen, torde man därför böra ordna den så, att fiskaren får betala det fixa beloppet, under det staten ikläder sig den eventuellt återstående kostnaden.

Förvaltningskostnaderna torde staten alltid böra bestrida, detta i likhet med hvad som äger rum i afseende å den med ifrågavarande försäkring likställda försäkringen af arbetare i riksförsäkringsanstalten.

Rätt till dei- Beträffande rätten till delaktighet i en dylik med statsbidrag unaiti^het i derstödd försäkring anser riksförsäkringsanstalten, att den . bör till- 8 komma i Sverige hemmahörande fiskare och bland dessa icke allenast dem, som äro sysselsatta med hafsfiske, utan äfven insjöfiskarna, om dessa skulle vilja begagna sig af densamma. Naturligtvis bör härvid såsom regel ' gälla, att delaktighet tillkommer endast sådana

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 47. 15

personer, som helt och hållet eller till hufvudsaklig del lifnära sig genom fiske eller s. k. yrkesfiskare. Under förutsättning att ersättning utgår allenast i anledning af skada till följd af olycksfall, som harflyter från utöfnmgen af fiskaryrket eller hvad därmed äger samband, synes dock icke vara skäl att förvägra tillträde till försäkringen för personer, hvilka blott kortare tid af året eller mera tillfälligt för 8in. utkomst arbeta såsom fiskare. Vilja dessa betala den stadgade af giften, torde detta endast bidraga till att minska statens utgifter för försäkringen.

I fråga om grunderna, för rätt till ersättning anför riksförsäkringsaustalten, att ersättning i anledning af försäkringen synes böra utgå hufvudsakligen under enahanda förutsättningar, i'samma utsträckning “ka belopp som enligt lagen angående ersättning för skada till följd af .olycksfall i arbete den 5 juli 1901.

Ersättning skulle således utgå vid olycksfall, som härflyter från utöfnmgen af fiskaryrket Dock bör enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande ersättning, i likhet med hvad som äger rum i andra länder, äfven utgå. vid skada till följd af olycksfall, som inträffat under fiskarens frivilliga försök att rädda människolif ur sjönöd samt vid användande af . fiskebåt, äfven om fiske därvid icke bedrifves, för så vidt den icke användes i fraktfart, som ej har samband med fiskerinäringen. Uenom den .senare utvidgningen erhåller fiskaren större trygghet, och därigenom minskas anledningarna till tvister vid anspråk på ersättning. En dylik utvidgning torde icke heller medföra någon afsevärd ökning af kostnaderna för försäkringen.

.Enligt lagen af den 5 juli 1901 skall ersättning utgifvas i form af sjukhjälp eller lifränta eller bådadera till skadad arbetare samt, om olycksfallet medfört döden, begrafningshjälp äfvensom lifränta till änka och barn.

Det kan, säger riksförsäkringsanstalten, ifrågasättas, huruvida icke rätten till ersättning lämpligen borde utsträckas jämväl till andra efterlefvande än änka och barn, hvilka den aflidne helt och hållet försörjt eller till hvilkas försörjning han bidragit.

Enligt Lov om danske Fiskeres Forsikring i Ulykkestilfselde jämförd med Lov af 7:de januar 1898 om Arbejdeims Forsikring mod Fölger af Ulykkestilfmlde i visse Virksomheder gäller i Danmark, att, om försäkrad fiskare icke efterlämnar änka eller barn, arbetarförsäknngsrådet. bestämmer, om ersättning skall tillfalla andra, hvilka fiskaren försörjde, då olyckan skedde. Denna bestämmelse har tolkats så,

Grunderna för ersättning.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

att försörjningen skall kafva varit fullständig, för att ersättning skall utgå.

Till följd häraf hafva de ogifta fiskarna visat sig obenägna att ingå i olycksfallsförsäkringsföreningen. De anse försäkringen hafva ringa värde, då sällan är fallet, att en fiskare ensam fullständigt försörjer sina föräldrar eller andra anförvanter. För att råda bot mot denna oegentlighet i afseende å rätten till ersättning har emellertid år 1905 framkommit ett lagförslag, enligt hvilket ersättning kan tillkomma jämväl andra än änka och barn, som den aflidna försöijt eller till hvilkas försörjning han lämnat bidrag.

Enligt hvad jag inhämtat, har detta lagförslag ledt till lagbestämmelser, som trädt i kraft den 1 oktober 1906, af innehåll att, därest försäkrad fiskare icke efterlämnar änka eller barn, arbetarförsäkringsrådet bestämmer, om försäkringen helt eller delvis skall tillfalla andra, hvilka han försörjde eller till hvilkas försörjning han lämnade bidrag, då olyckan inträffade, samt att, om den försäkrade blott lämnat bidrag till försörjningen, ersättningsbeloppet i hvarje särskildt fall icke finge öfverstiga

800 kronor. _

Onekligt är, förmenar riksförsäkringsanstalten, att en dylik utvidgning af rätten till ersättning skulle göra försäkringen mera begärlig och sålunda tillföra den ett större antal deltagare. Då det emellertid synes olämpligt att i förevarande hänseende för en enstaka yrkesgrupp göra undantag från den i lagen den 5 juli 1901 fastställda allmänna regeln, samt det dessutom är svårt att nu erhålla någon närmare utredning af den ökade kostnaden för en sådan utsträckning, anser riksförsäkringsanstalten, att rätten till ersättning bör tillsvidare begränsas till de i lagen af den 5 juli 1901 angifna personer. De ogifta fiskarna torde i alla fall snart finna med sin fördel förenligt att söka delaktighet i försäkringen, då bland fiskarna oftare, än man antagit, skador till följd af olycksfall inträffa, som medföra invaliditet.

Vid denna frågas behandling i riksförsäkringsanstalten var t. f. öfverdirektören May af skiljaktig mening. Uti reservation till riksförsäkringsanstaltens protokoll den 15 december 1905 yttrar nämligen t. f. öfverdirektören May följande.

Skulle, därest i Sverige en försäkring af fiskare mot olycksfall anordnas genom statens försorg, ersättning icke utgå till andra efterlefvande än den aflidnes änka och minderåriga barn, är anledning antaga, att de ogifta fiskarna icke komma att omfatta försäkringen med så allmänt intresse, som önskligt vore; och anser jag mig därför böra förorda en sådan utsträckning af rätten till ersättning, att, i händelse för-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47. 17

säkrad icke efterlämnar änka eller minderåriga barn, ersättning skall utgå till den aflidnes föräldrar eller minderåriga syskon, som den aflidne under lifstiden försörjde eller till hvilkas försörjning lian bidrog.

Lämpligast vore, om ersättning vid ifrågavarande fall kunde utgå i form af lifränta, ehuru å lägre belopp än för änka och barn. Då emellertid, i händelse lifräntan icke skulle blifva alltför obetydlig försäkringskostnaden härigenom skulle väsentligen ökas, torde denna ersättningsform böra utbytas mot kapitalutbetalning.

Hvad beträffar ersättningens belopp skulle, säger riksförsäkringsanstalten, ersättning utgå med de i 4 § af lagen den 5 juli 1901 angifva belopp och från samma tidpunkt, som där är bestämd. Således skulle från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet utgifvas till skadad fiskare sjukhjälp med en krona för dag, så länge det af olycksfallet förorsakade sjukdomstillståndet varar, samt från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då framtida bestående nedsättning af arbetsförmågan inträdt, lifränta5 vid fullständig invaliditet med 300 kronor årligen och vid minskning af arbetsförmågan med det lägre belopp, som svarar mot nedsättnnmen af arbetsförmågan. Om olycksfallet medfört döden, skulle utgifvas beorafningshjälp med 60 kronor samt till änka en årlig lifränta af 120 ^kronor och till hvarje minderårigt barn en årlig lifränta af 60 kronor med den begränsning, som i 3:dje momentet af berörda paragraf finnes angifven.

I fråga om beloppet af den ersättning, som skulle utgå till andra efterlefvande än änka och barn, föreslår t. f. öfverdirektören May i sm ofvan omförmälda reservation en kapitalutbetalning af sammanlagdt högst 600 kronor, och att till den aflidnes föräldrar skulle ut o-å ersättning med två tredjedelar af nämnda belopp eller med 400 kronor samt till efterlämnade syskon under 15 år 200 kronor med lika fördelning dem emellan, i händelse flera funnes; dock att, om den försäkrades bada föräldrar före honom aflida, ersättning till hans syskon under 15 år skulle utgå med 400 kronor.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att möjlighet till erhållande af förkortning af den s. k. vänte- eller karenstiden för skadad synes böra lamnas. Såsom förut nämnts hade kommittén för utredning angående forbättradt pensioneringssätt för sjömän i sitt förslag hemställt att denna tid måtte bestämmas till allenast 14 dagar; och det syntes vara lämpligt att vid nu ifrågavarande försäkring medgifva den försäkrade ratt att mot en särskild på förhand bestämd tilläggsafgift bereda sig ersättning, sjukhjälp eller lifränta, redan från och med femtonde dagen Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

efter olycksfallet. Någon tidigare tidpunkt för ersättnings utgående bör icke få förekomma, enär förvaltningskostnaderna då skulle blifva icke oväsentligt ökade, utan att den försäkrade erbölle motsvarande

^ Det har, fortsätter riksförsäkringsanstalten, vid behandlingen inom anstalten af förevarande ärende ifrågasatts, att valfrihet vid löisäkrino-en i afseende å tiden, från hvilken ersättning skulle utgå, icke borde medgifvas, och att den s. k. karenstiden för alla fall borde bestämmas till 14 dagar. Ehuru antagligt är, att flertalet af de försäkrade skola anse med sin fördel förenligt att erhålla försäkring med lätt till ersättning' redan från och med femtonde dagen efter olycksfallet, har riksförsäkringsanstalten dock ansett sig’ icke böra förorda en inskränkning’ som den ofvan nämnda. Därigenom skulle nämligen anslutningen till ^förefintliga eller möjligen blifvande sjukkassor kunna motverkas, och en fiskare, som vore delaktig i en sjukkassa, skulle kanske anse sig icke hafva råd att betala afgift till sjukhjälp på två håll, men icke vilja lämna sjukkassan, som gifver honom ersättning’ vid sjukdom, hvilken har sin orsak i annat än skada till följd af olycksfall.

Försäkrings- Riksförsäkringsanstalten redogör härefter för den utredning, som

kostnaderna. verkställt för beräkning af de kostnader, en försäkring af

angifvet slag skulle kräfva.

Antaietfiskare Att med ledning af förefintliga officiella uppgifter erhålla en säker i Sverige, uppskattning af antalet fiskare i riket, torde, säger riksförsäkringsanstalten, vara omöjligt. Kommittén för utredning angående förbättradt pensioneringssätt för sjömän har ur mantalslängderna för åren 1894, 1899 och 1900 inhämtat uppgifter om antalet fiskare och funnit det vara respektive 8,482, 9,198 och 10,187. Dessa siffror äro antagligen för små, särskild! om hänsyn tages till det slag af fiskare, som icke uteslutande året om äro sysselsatta vid fisket. Dessutom torde^ mantalslängderna icke vara fullt tillförlitliga i detta atseende. Sålunda torde en del personer, som större eller mindre delar af året äro sysselsatta med fiske, vara mantalsskrifna som jordbrukare, torpare och dylikt; dessutom angifva ej mantalslängderna för en del personer någon yrkestitel.

Riksförsäkringsanstalten har därför sökt att medels uppgitter tran annat håll bilda sig en föreställning om antalet personer, som sysselsätta sig med fiske. . 0 1ftA.

Enligt från landtbruksstyrelsen inhämtade uppgitter tor ar 1904 uppgick antalet hafs- och skärgårdsfiskare inom nedan nämnda län till:

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Södermanlands län...............

Kalmar »

Gottlands »

Blekinge »

Malmöhus »

Hallands »

Gäfleborgs »

Västernorrlands »

Proposition No 47.

.................................. 375

.................................. 1.938 ')

.................................. 1,100

.................................. 2,527 2)

................................. 1,368 3)

................................. 524 4)

................................. 1,779 6)

................................. 1,268

Summa 10,879

För Göteborgs och Bohus län saknas uppgift om antalet bafsfiskare, men lär detta antal enligt meddelande af landsböfdingen friherre Lagerbring, som härom låtit verkställa undersökning, kunna uppskattas till minst 4,000. Likaledes saknas uppgift från några andra län.

Hvad insjö- och strömfiskare beträffar, äro härom förefintliga uppgifter alltför osäkra, för att desamma skulle kunna läggas till grund för en uppskattning af antalet dylika fiskare. Emellertid kan antagas, att denna kategori af fiskare ej i någon nämnvärd utsträckning kommer att använda sig af den försäkring, som här är ifrågasatt. I hvarje fall komma utgifterna för försäkring af detta slag af fiskare att blifva afsevärdt lägre än för försäkring af dem, som sysselsätta sig med det långt farligare hafs- och skärgårdsfisket, hvarför en feluppskattning af antalet insjöfiskare ej kan få någon afsevärd inverkan på säkerheten hos beräkningen af de behöfliga afgifter, som här ifrågakomma.

Med ledning af förutnämnda uppgifter bär riksförsäkringsanstalten beräknat antalet fiskare, som kunna tänkas finna anledning att använda sig af den föreslagna försäkringen, uppgå till minst 15,000.

Denna approximativa beräkning af antalet fiskare torde snarare få anses för låg än för hög. Däremot synes det af den nämnda kommittén ur dödböckerna erhållna antalet genom olycksfall aflidna vara i det närmaste riktigt. Den dödlighetsprocent på grund af olycksfall (3,69 %>o), som sålunda framgår ur kommitténs sammanställning, måste därför anses för hög, något som för öfrigt framgår af den statistik öfver dödsfall på grund af olycksfall, riksförsäkringsanstalten sökt på annan väg erhålla.

b Häraf yrkesfiskare 411. 2) Yrkesfiskare 893. 3) Yrkesfiskare 1,296. 4) Medräknas fiskare i endast vissa fisken, stiger antalet till 1,000. °) 627 yrkesfiskare och

1,152 »biträdande personer».

Beräkning af premierna.

20 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 47.

I de af fiskeriintendenten d:r A. H. Malm till Kungd. Maj:ts befallningshafvande ingifna berättelserna öfver Göteborgs och Bohus läns hafsfiske!! 1894—1904 samt i den årliga redogörelsen af fiskeriintendenten öfver fisket i Halland, som återfinnes i Hallands läns hushållningssällskaps handlingar för åren 1888—1903, lämnas redogörelse för de genom olycksfall i arbete i dessa län omkomna fiskare.

Drunknade hafsfiskare i Göteborgs och Bohus län:

Antages här, att medelantalet fiskare för år varit 4,000, erliålles för tioårsperioden 1894—1904 en dödsfallsprocent på grund af olycksfall af 3,13 °/oo.

För Hallands län lämnas i ofvan angifna berättelser följande uppgifter angående dödsfall på grund af olycksfall i arbete bland länets fiskare åren 1888—1903.

*) Däraf 5 öfver 15 år.

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

^ Med antagande att medelantalet fiskare i länet för år varit 600, erhålles i detta fall en dödlighetskoefficient af 3,02 °/oo.

Man kan därför, säger riksförsäkringsanstalten, vara berättigad att beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands län antaga en dödlighetskoefficient på grund af olycksfall bland fiskare af 3,1 °/oo, en siffra, som för hela riket öfver hufvud taget torde få anses åtminstone icke för låg, då det farligaste fisket utan tvifvel drifves i nämnda två län.

Någon statistik angående olycksfall bland fiskare, som föranledt varaktig invaliditet, säger riksförsäkringsanstalten vidare, finnes ej tillgänglig. I sjömanspensioneringskommitténs betänkande anföres emellertid en siffra uti ifrågavarande afseende, som möjligen kan, i brist på andra uppgifter,, gifva en ledning för uppskattningen af invaliditetsfrekvensen. .Enligt sjöyrkessamfundets i "Hamburg af kommittén anförda statistik angående å segelfartyg anställda sjömän utgör relativa antalet ersatta olycksfall, som föranledt varaktig arbetsoförmåga, 2,40 på 1,000 försäkrade med en medelinvaliditetsprocent af 22,7. Man torde hafva rätt antaga, att invaliditetsfallen såväl till antal som grad bland fiskare åtminstone icke nämnvärdt öfverstiga dem bland sjömän å segelfartyg- Likväl har af riksförsäkringsanstalten för säkerhetens skull relativa antalet olycksfall på 1,000 försäkrade höjts till 3,oo.

För beräkningen slutligen af de årliga utgifterna för sjukhjälp från och med sextionde dagen efter olycksfall torde, enligt hvad riksförsäkringsanstalten meddelar, kunna användas erfarenheten hos riksförsäkringsanstalten, enligt hvilken den uppgår till ungefär 25 öre för försäkrad, hvilken siffra af riksförsäkringsanstalten för säkerhetens skull blifvit höjd till 35 öre.

Enligt af riksförsäkringsanstalten i dess underdåniga berättelse för år 1904 gjord beräkning utgör kapitalvärdet af eu lifränta å 300 kronor till invalid arbetare i genomsnitt 5,140 kronor och det kapitaliserade ersättningsbeloppet för hvarje dödsfall till 1,750 kronor.

Med användning af de nu anförda siffrorna skulle de årliga kostnaderna för hvarje försäkrad med rätt till ersättning enligt 4 S af lagen den 5 juli 1901 blifva: &

För dödsfall: 1,750 • 0,0031 kr. 5: 43

För invaliditet: 5,140 • 0,003 • 0,227 » 3: 50

För sjukhjälp: » 0: 35

Summa kr. 9: 28

22 Kungi. Maj.is Nåd. Proposition No 47.

Den årliga premien skulle sålunda med dessa beräkningsgrunder komma att uppgå till omkring 9 kronor 30 öre.

För att erhålla en föreställning om värdet af denna kalkyl har riksförsäkringsanstalten därjämte beräknat ifrågavarande premie med ledning af de statistiska uppgifter, anstalten erhållit från olycksfallsförsäkringsföreningen för danska fiskare, hvilken varit i verksamhet sedan slutet af år 1900.

Af denna statistik framgår, att från och med fiskarförsäkringens början till och med 1904 års slut ett antal arsarbetare af 20,302 tillhört fiskarförsäkringen. För säkerhetens skull har vid beräkningen af detta tal ingen hänsyn tagits till att försäkringstiden äfven omfattat det sista kvartalet af år 1900.

I ersättning har under nämnda tid utgått:

Med ledning häraf har riksförsäkringsanstalten uppskattat den kostnad, som olycksfallen skulle hafva medfört, om ersättning hade utgått enligt lagen den 5 juli 1901. . .

Enligt den danska lagen utgår nämligen ersättning vid fullständig invaliditet med 3,600 kronor, under det att enligt riksförsäkringsanstaltens beräkning värdet af ersättningen för ett fullständigt invaliditetsfall i genomsnitt kan uppskattas till 5,140 kronor. Motsvarande ersättningsbelopp vid dödsfall utgöra respektive 2,500 och 2,650 kronor. (Till förklaring af den skenbara motsägelsen mellan riksförsäkringsanstaltens af mig å föregående sida omförmälda uppgift angående det kapitaliserade ersättningsbeloppet för hvarje dödsfall, 1,750 kronor, och den i detta sammanhang anförda siffran 2,650 kronor tillåter jag mig nämna, att den förra uppgiften afser alla dödsfall bland såväl gifta som ogifta arbetare, under det siffran 2,650 kronor har afseende å dödsfall, därvid änka eller änka och barn efterlämnats, och där liiränta sålunda skall utgå). Sjukhjälpen utgår i Danmark med 1 krona 50 öre för dag från nittionde dagen efter olycksfallet, men jämlikt lagen den 5 juli 1901 endast med" 1 krona för dag dock redan från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet. Emellertid utgår ersättningen i form af sjukhjälp i Danmark betydligt längre än i Sverige. Enligt bestämmelserna i den danska lagen uppbäres nämligen sjukhjälp ända till dess

för dödsfall.............

» invaliditetsfall )> sjukhjälp.........

kr. 82,500: — » 51,085: 90

» 19,977: 25

Summa kr. 153,563: 15

23 Kung!. Maj:t-s Nåd. Proposition No 47.

invaliditetsgraden blifvit af arbetarförsäkringsrådet fastställd, icke såsom hos riksförsäkringsanstalten till den dag, då det egentliga sjukdomstillståndet upphört. Olycksfallsförsäkringsföreningen för danska fiskare har i sjukhjälp utbetalat:

År:

Kronor.

Till antal I medeltal till I antal dagar efter personer. hvarje skadad. den 90:de dagen. Kronor.

1903 7,364: 25............... 43 171: 26 114

1904 . 6,838: 50............... 38 179: 96 120

Från riksförsäkringsanstalten har under år 1904 i sjukhjälpsersättning från och med den sextioförsta dagen utgått ett 'belopp af 4,815 kronor till 94 skadade eller i medeltal i 51 dagar till hvarje skadad person. Dessa siffror torde dock böra något ökas, på grund af att sjukhjälp i några fall fortfarit att utgå äfven under år 1905. Emellertid torde sjukhjälpens belopp kunna beräknas vara omkring tre gånger större i Danmark än i Sverige.

Sålunda kunna, säger riksförsäkringsanstalten, de ersättningsbelopp, som skulle hafva utgått till de försäkrade danska fiskarna vid ersättning enligt den svenska lagen, beräknas utgöra:

till kr.

Premien skulle 167,400

20,302

således eller kr. 8: 25.

enligt

erfarenheten från Danmark uppgå

De bägge beräkningarna lämna rätt öfverensstämmande resultat, hvarför en premie af i rundt tal 10 kronor för ersättning enligt bestämmelserna i 4 § af lagen den 5 juli 1901 torde få anses tillfyllestgörande. För beräkning af premie för ersättning jämväl från och med femtonde, dagen efter olycksfallet finnes, yttrar riksförsäkringsanstalten vidare, ej hvad fiskare angår något som helst statistiskt material. Med ledning, af den hittills vunna erfarenheten inom riksförsäkringsanstalten torde tilläggspremien härför kunna uppskattas till 1 krona å 1 krona 50 öre.

Då det statistiska materialet för dessa premieberäkningar, särskildt hvad vårt land vidkommer, är synnerligen ringa och obetydligt, så är det enligt riksförsäkringsanstaltens mening tänkbart, att erfarenheten

24 Kungl. Maj.is Nåd Proposition No 47.

vid en blifvande försäkring af fiskare kommer att gifva vid handen en premie, som kan vara antingen högre eller lägre än den här kalkylerade. Då emellertid den ofvan angifna premien framgått ur två skilda beräkningar, så torde den likväl komma att visa sig vara mycket nära med verkligheten öfverensstämmande, i all synnerhet om försäkringen vinner anslutning i samma grad från de mindre farliga som de farligare fiskena.

Med hänsyn till den erfarenhet, som gjorts i Danmark angående deltagandet i fiskarförsäkringen därstädes, lärer enligt riksförsäkringsanstaltens åsikt icke vara att antaga, att mera än omkring en tredjedel af det ofvan beräknade antalet fiskare i Sverige, eller sålunda omkring 5,000 fiskare, kommer att under första tiden begagna sig af den ifrågasatta försäkringen. Under angifna förutsättning och om den försäkrades årliga afgift bestämmes till fem kronor för försäkring med rätt till ersättning enligt 4 § i lagen den 5 juli 1901 samt till sex kronor, därest ersättning skall utgå redan från och med femtonde dagen efter olycksfallet,' skulle statens årliga bidrag till försäkringskostnaderna första tiden belöpa sig till omkring 25,000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten anser, att statsbidraget emellertid bör upptagas såsom förslagsanslag och gäldas af arbetarförsäkringsfondens intressemedel.

I sin reservation yttrar t. f. öfverdirektören May angående den ökning af försäkringskostnaden, som den utsträckning af rätten till ersättning, hvilken t. f. öfverdirektören May föreslagit, skulle medföra, att det naturligtvis vore svårt att erhålla en beräkning däraf, då all tillförlitlig statistik saknas beträffande i Sverige aflidna ogifta fiskare och deras efterlefvande.

Af de uppgifter, som erhållits från Göteborgs och Bohus län, där fiskarnas antal beräknats till 4,000, framgår, att genom drunkning omkomna fiskare under tiden 1 juli 1894—1 juli 1904 uppgått till 125. Af dessa voro 61 ogifta, alltså i medeltal för år 6,1. För 5,000 fiskare blir det alltså för år 7,6 ogifta fiskare, som omkomma genom drunkning. Alla ogifta torde ej efterlämna föräldrar eller syskon under 15 år, och dödsfallsfrekvensen torde icke heller vara så hög bland fiskare i andra län. Om man emellertid antager, att 600 kronor skulle utgå för hvarje dödsfall bland ogifta fiskare och de aflidnas antal beräknas till 8 på 5,000 i medeltal för år, skulle alltså ersättningen för år uppgå till 4,800 kronor. Därest fiskaren och staten skulle betala hälften hvardera af detta belopp, skulle den försäkrades afgift ökas med ungefär 50 öre, och statens anslag till försäkringen skulle, under den antagna förut-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

sättningen att under första tiden 5,000 fiskare anmälde sig till försäkring, behöfva ökas med omkring 2,400.

stalte^följande an0rdnandet af försäkringen yttrar riksförsäkringsan-

Såsom i det föregående omförmälts, är i Danmark en förening biidad, som omhanderhar försäkringen af fiskare. Föreningens ange* lagenheter handhafva^ af en styrelse, bestående af tre medlemmar hviika utnamnas af inrikesministern. Afgörandet af alla ersättningsfragor ar dock ofverlämnadt till en för detta ändamål särskild! upprattad afdelning af arbetarförsäknngsrådet. Under föreningen, hvars styrelse har sitt sate i Köpenhamn, sorterar ett stort antal lokalföreningar. Fn för hvarje lokalförening tillsatt förtroendeman inkräfver afgi terna, ombesörjer i regel utbetalning af ersättningsbelopp och förmedlar i ofrigt förhållandet mellan hufvudföreningen och lokalföreningärna eller deras medlemmar.

Fn sådan anordning af försäkringen som i Danmark skulle ock kunna tankas genomförd hos oss. Men då staten redan har ett särskiidt ämbetsverk, nksförsäkringsanstalten, för försäkring af arbetare mot olycksfall synes det, säger riksförsäkringsanstalten, vara skäl att begagna sigdaraf, och torde i sådant fall försäkringen böra anordnas V ioj öfverensstämmelse med hvad som gäller om försäkring ai enskild arbetare i enlighet med bestämmelserna i 24 § af lao-en den o De* arbete, som genom öfverlämnandet af fiskarforsakrmgen åt nksförsäkringsanstalten skulle tillföras densamma, blefve åt samma slag som dess förutvarande verksamhet. Härigenom syntes 00 ...T5.tauHgskostnaderna kunna nedbringas, och enhetlighet vinnas i ersättningsfrågornas bedömande.

, ™ ,/Ören^dn^ förvaltningen skulle äfven tjäna, om, i likhet med hvad nu ager rum i afseende å riksförsäkringsanstaltens försäkrmgsverksamhet, postsparbanken omhändertoge uppbörden af försäkrings afgifter och utbetalningen af ersättningsbelopp samt styrelsen för postsparbanken förvaltade fiskarförsäkring-ens medel.

. Pvad det ifrågasätta statsbidraget till gäldande af själfva försäkringskostnaden angmge, syntes vara lämpligast, om, efter det årsräkenskaperna afslutats och försäkringens skulder — kapitalvärden af utgaende lifrantor m. m. — beräknats, till förvaltningen af försäkringens medel för hvarje år levererades det belopp, som erfordrades till skuldernas tackande.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft.

Anordnandet af försäkringen.

26 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

orvaitnmgB- Riksförsäkringsanstalten yttrar slutligen Vidkommande de förkostnader. yaltningskostnader, fiskarförsäkringen skulle kräfva, därest densamma skulle omfiänderhafvas af riksförsäkringsanstalten jämte postsparbanken, erfordrades, livad riksförsäkringsanstalten anginge, medel till ökning af riksförsäkringsanstaltens arbetskrafter. Vidare erfordrades medel till betäckande af kostnader för läkarbetyg, ersättning till ombuden, som förmedla försäkringen i orterna, samt utgifter . for trycksaker, skntmaterialier m. m. Under förutsättning att omkring 5,000 fiskare under första tiden anmälde sig till försäkring, syntes utgifterna till. extra biträden inom riksförsäkringsanstalten kunna beräknas till omkring 5,OOU kronor samt kostnaderna för läkarbetyg till bortåt 600 kronor årligen. Då ortsombuden både eu ganska viktig funktion att fylla i fråga om försäkringen, borde därför ersättningen till dem icke sattas alltför låo\ Femtio öre för hvarje försäkrad syntes vara det minsta belopp, som borde ifrågakomma. Med denna beräkning skulle ersättningen för ortsombuden uppgå till minst 2,500 kronor. Utgifterna för skrifmaterialier och dylikt borde icke öfverstiga 1,000 kronor. Sammanlagda ökningen af riksförsäkringsanstaltens årliga förvaltningskostnader skulle således belöpa sig till omkring 7,100 kronor.

Biksförsäfc- Med åberopande, af hvad sålunda anförts hemställer riksförsäkrings-

rmgsanstai- anstalten i underdånighet, .....,

teBntSäiHnra' ati en särskild för fiskare afsedd försäkring mot skada till..följd

af olycksfall måtte genom statens försorg anordnas enligt följande

hufvudsakliga grunder: . . .

1. Enhvar, som har sitt hemvist .1 Sverige och lifnar sig helt eller delvis genom fiske, äger, vare sig han arbetar för egen ellei annans räkning, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i 4 § af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 stadgade grunder. .

2. Ersättning i anledning af denna särskilda försäkring utgar, om den försäkrade vid fiske med svensk båt eller svenskt fartyg, vare si»- i eller utanför svenska farvatten, drabbas af olycksfall, sa flarn olycksfallet härflyter från utöfningen af fiskeyrket eller uppstår vid den försäkrades frivilliga försök att rädda mänmskolif ur sjönöd eller vid användning af fiskebåt, utan att fiske därvid bednfves, för sa vidt den icke användes vid fraktfart, som ej har samband med fiskerinäringen. Ersättning utgår dock ej i något fall. för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit sig.

27 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

3. Försäkring medgifves icke för kortare tid än ett år, och utgör den arhga försäkringsafgiften fem kronor.

4. Den försäkrade är berättigad att mot en årlig tilläggsafgift af en krona betinga sig ersättning redan från och med femtonde daxren efter mträffadt olycksfall.

5. Skulle ofvan angifna från de försäkrade utgående afgifter befinnas otillräckliga för bestridande af de ersättningar, som i anledning af fiskarförsäkringen komma _ att utgå, fylles bristen af statsmedel; och utbetalas, sedan försäkringens årsräkenskaper afslutats samt försäkringens skulder därvid beräknats, till förvaltningen af försäkringens medel efter rekvisition det statsbidrag, som erfordras till skuldernas täckande.

6. De förvaltningskostnader, som af ifrågavarande försäkring föranledas, bestridas af statsmedel.

7. I öfrigt galla i afseende å denna försäkring i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901.

Under för lits ättning att hvad riksföreäkringsanstalten sålunda föreslagit vinner bifall, hemställer riksförsäkringsanstalten vidare,

^ att till bestridande af statens bidrag till fiskares försäkring måtte från arbetarförsäkringsfondens intressemedel anvisas ett förslagsanslag af 25,000 kronor att efter försäkringens början tills vidare årligen utgå, samt

• i ^ gäldande af försäkringens förvaltningskostnader, såvidt

riksförsäkringsanstalten angår, måtte likaledes från arbetarförsäkringsfondens intressemedel anvisas ett årligt förslagsanslag af 7,100 kronor.

Då det ansågs vara af vikt att erfara, hvilken åsikt fiskarna själfva Kungi. Maj:t3 kunde hafva, beträffande riksförsäkringsanstaltens förslag, anbefalldes befallningsgenom nådig remiss Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga utiåtonden. anen att, efter det sammanslutningar af fiskare och enskilda fiskare inom respektive län lämnats tillfälle att yttra sig öfver förslaget, till Kungl. Maj:t inkomma med de yttanden, som kunde komma att afgifvas, äfvensom egna underdåniga utlåtanden.

Enligt hvad af de inkomna yttrandena framgår, är intresset för förslaget bland fiskarna på Sveriges östra kust ej synnerligen stort. Det är egentligen endast fiskare på Gottland, som yttrat sig öfver förslaget, oc i dessa anse den föreslagna olycksfallsförsäkringen knappast vara af e io vet påkallad. Inom länen på rikets södra och västra kuster är naturligtvis intresset mycket större.

28 Postspar-

bankens

utlåtande.

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Sålunda hafva fiskare i Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ganska talrikt i afgifna yttranden eller vid inför Kungl. Maj-.ts befallningshafvande hållna sammanträden yttrat sig för förslaget. Af insjöfiskarna är det hufvudsakligen fiskarna vid Vettern som ådagalagt något intresse för saken. Samtliga fiskare, som yttrat sig öfver förslaget, hafva förordat den af t. f. öfverdirektören May i hans ofvan omförmälda reservation föreslagna utvidgning af rätten till ersättning på grund af olycksfall, och samma är förhållandet med Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de i fråga om fisket viktigaste länen. Utan undantag tillstyrka Kungl. Maj:ts befallningshafvande inrättande, af en särskild olycksfallsförsäkring för fiskare, ehuru.dock Kungl. Maj.ts befallningshafvande i ett par län yttra betänkligheter emot, att staten skall bidraga till försäkringspremierna.

I fråga om den befattning, som postsparbanken skulle komma att taga med försäkringen, yttrar postsparbanken uti sitt afgifna underdåniga utlåtande.

Jämlikt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle den liragastailcla försäkringen af fiskare anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som gäller om försäkring af enskild arbetare i enlighet med bestämmelserna i § 24 af lagen den 5 juli 1901; och skulle sålunda i händelse af bifall härtill postsparbankens bestyr med den föreslagna försäkringsinstitutionen bestå i omhändertagande af uppbörden af de. åt riksförsäkringsanstalten bestämda försäkringsafgifterna och utbetalning af de beslutade ersättningsbeloppen, hvarjämte postsparbanksstyrelsen skulle åligga förvaltningen af de inflytande försäkringsmedlen.

Hvad då först beträffar det nya arbete, som sålunda skulle tillföras postanstalterna i deras egenskap af postsparbankskontor, nämligen mottagande af försäkringsafgifterna och utbetalning af ersättningsbeloppen, så blefve detta arbete, hvilket fullständigt komme att ingå i den verksamhet, postanstalternas tjänstemän redan nu hafva, att utföra för iiksförsäkringsanstaltens räkning, samt handläggas enligt samma grunder, som nu gälla för de vanliga riksförsäkringsgöromålen, ej att betrakta såsom någon ny rörelsegren utan allenast en i det stora, hela ej afsevärd tillökning i en redan befintlig verksamhet. Något hinder för postanstalterna att åtaga sig denna ökade verksamhet torde sålunda ej

förefinnas. _ •

Inom postsparbanksstyrelsen skulle visserligen de nya göromål, som föranleddes af den föreslagna fiskarförsäkringen, komma att handläggas på ett i någon mån olikartadt sätt än hvad nu därstädes ägei

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

rum med de rena riksförsäkringsgöromålen, men denna omständighet torde ej vara af beskaffenhet att utgöra hinder för den föreslagna anordningen, därest, såsom postsparbanksstyrelsen förutsätter, ersättning, utgående af andra medel än postsparbankens öfverskottsmedel, beredes för bestyret med dessa göromål.

Beträffande förvaltningskostnaderna för fiskarförsäkringen, anordnad på sätt af riksförsäkringsanstalten föreslagits, erfordras, hvad postsparbanken beträffar, medel till ersättning åt posttjänstemännen för handläggning af de göromål, hvarom här är fråga, till ökning af arbetskrafterna hos postsparbanksstyrelsen, till utgifter för trycksaker, skrifmaterialier m. in. Under deri af riksförsäkringsanstalten angifna förutsättning, att omkring 5,000 fiskare under första tiden anmäla sig till försäkring, och under antagande att ersättning till postanstalternas tjänstemän för de med fiskarförsäkringen förenade göromål utginge efter samma grunder som den för handläggning af riksförsäkringsgöromålen posttjänstemännen tillerkända godtgörelse, torde nämnda ersättning kunna beräknas till omkring 400 kronor samt utgifterna för ökade arbetskrafter inom postsparbanksstyrelsen till ungefär 2,500 kronor. Utgifterna för skrifmaterialier och tryckningskostnader m. m. torde ej öfverstiga 600 kronor. Förvaltningsutgifterna, hvad postsparbanken angår, skulle sålunda belöpa sig till omkring 3,500 kronor.

I afseende å fruktbargörande af influtna fiskarförsäkringsmedel, hvilka torde höra särskildt för sig förvaltas, skulle dessa, i den män de icke behöfde vara tillgängliga för bestridande af utbetalningar, göras räntebärande i enlighet med de föreskrifter, som äro eller varda meddelade för förvaltningen af postsparbankens egna medel.

Slutligen har landtbruksstyrelsen tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens Landtbmksförslag, dock med den ändring däri, som innebäres uti t. f. öfver- st[trrea1®®“8 direktören May’s nämnda reservation.

Frågan om vidtagande af åtgärder från statens sida för fiskeri- Depaitementsnäringens främjande har under de senare åren vid upprepade tillfällen cherlnde?tt" varit föremål för Kungl. Maj:ts och Riksdagens behandling. Därvid har sa ofta framhållits den stora vikt och betydelse, denna näringsgren äger för vårt land, och fiskets stegrade värde såsom förvärfskälla för en icke. oväsentlig del af Sveriges befolkning har så allmänt erkänts, ari jag icke torde behöfva ytterligare tillägga något i detta hänseende.

30 Kungl. Maj ds Nåd. Fr oposition No 47.

Tack vare den frikostighet, hvarmed Riksdagen på senare tid understödt fiskerinäringen, har densamma tagit ett glädjande uppsving och intresset och företagsamheten särskilt bland fiskarna på vårt lands västra kust i ej ringa grad ökats.

Jag vill här endast erinra, att bruttoafkastningen för rikets hafsoch kustfisken under fiskeåret 1906—1907, enligt mig från landtbruksstyrelsen meddelade uppgifter, i rundt tal kan antagas hafva uppgått till omkring 13,500,000 kronor, däraf 7,840,000 kronor belöpa sig på Göteborgs och Bohus län.

De för fiskerinäringen beviljade statsanslagen hafva hufvudsakligen afsett en ändamålsenligare organisation af fiskeriadministrationen äfvensom att underlätta möjligheten för fiskarna att anskaffa moderna båtar och redskap.

Från statens sida har däremot hitintills föga blifvit åtgjordt för att på försäkringens väg säkerställa fiskarna mot följderna af olycksfall i deras farliga yrke.

Såsom förut framhållits, finnes ju fisket icke upptaget bland de ersättningspliktiga yrkena i 1901 års lag och, äfven om man skulle hänföra fisket till de verksamhetsarter, hvarå lagens bestämmelser äga tillämpning — något som emellertid ej ens blifvit ifrågasatt — skulle därmed säkerligen föga vinnas. Det förhåller sig nämligen så, att de flesta fiskare äro sina egna arbetsgifvare, hvarför en åtgärd af antydd art i det stora flertalet fall skulle komma att sakna praktisk betydelse.

Nu anförda omständighet — att fiskaren i regel är själfständig yrkesutöfvare — betager också fiskaren i de flesta fall möjlighet att begagna sig af den i 24 § af 1901 års lag alla arbetare, ehvad de äro stadda i sådant arbete, som i lagen afses, eller ej, medgifna rätt att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet. Enligt hvad jag inhämtat, har icke heller sedan riksförsäkringsanstaltens utlåtande afgafs någon fiskare försäkrat sig i riksförsäkringsanstalten.

Hvad sålunda anförts torde utgöra tillräcklig anledning till vidtagande af särskilda åtgärder för att bereda fiskarna tillfälle till af staten anordnad olycksfallsförsäkring.

Att en sådan försäkring nu bör anordnas såsom frivillig synes mig på de af riksförsäkringsanstalten anförda grunder vara uppenbart. .

Den utredning, som af riksförsäkringsanstalten förebragts, gifver emellertid otvetydigt vid handen, att, därest icke kostnaderna för för-

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

säkringstagarna i väsentlig mån inskränkas, en dylik försäkring på grund af de tryckta ekonomiska förhållanden, hvarunder fiskarbefolkningen i allmänhet lefver, samt de dryga kostnader, fiskarnas båtar och redskap kräfva, icke skulle hafva stor utsikt att af fiskarna mera allmänt omfattas. Den erfarenhet, man vunnit, att fiskare endast i undantagsfall tagit försäkring mot olycksfall i enskilda bolag, bestyrker ytterligare detta antagande.

_ Ritsförsäkringsanstalten har nu föreslagit, att för underlättande af möjligheten för fiskarna att erhålla sådan försäkring skulle anordnas en särskild olycksfallsförsäkring, därvid staten skulle bidraga med, förutom förvaltningskostnaderna, jämväl en del af de ersättningar, som i anledning af fiskarförsäkringen komma att utgå.

Utan tvifvel kan mot en sådan anordning göras synnerligen vägande. anmärkningar. Innan jag närmare yttrar mig härom, tillåter jag mig emellertid erinra, att i den hufvudsakligen på 1891 års arbetarförsäkringskommittés utlåtande grundade propositionen till 1895 års Riksdag med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete upptagits den grundsatsen, att af statsmedel skulle dels bestridas kostnaderna för pensioner till försäkrade arbetares hustrur och uppfostringshjälp för deras minderåriga barn, dels betäckas utgifterna för de en gång försäkrades kvarstående i försäkringen, oaktadt de lämnat försäkringspliktig anställning, dels ock lämnas godtgörelse åt vissa mindre arbetsgivare, som enligt lagen skulle vara berättigade återbekomma af dem för deras arbetare erlagda pensionsafgifter. Därjämte skulle statsverket erlägga hvad som beräknats åtgå för att kunna medgifva den vid lagens trädande i kraft lefvande generation, som ej fyllt 40 år, att på samma villkor som öfriga försäkringsphktiga ingå i försäkringen. Denna grundsats godkändes af det särskilda utskott, till hvars behandling propositionen öfverlämnades, men propositionen vann ej Riksdagens bifall.

I propositionen till 1898 års Riksdag i samma ämne upptogs denna grundsats ånyo. och utvidgades därhän, att den i det äldre förslaget flertalet arbetsgivare ålagda skyldigheten att bidraga till den obligatoriska försäkringen skulle ersättas med motsvarande bidrag af statsmedel. Denna proposition rönte emellertid samma öde som den föregående.

Vidare vill jag i detta sammanhang erinra, hurusom i en vid 1899 års Riksdag inom Andra Kammaren väckt motion föreslagits, att af tillgängliga medel skulle afsättas en fond på 100,000 kronor under benämning »nödhjälpsfonden för änkor och barn efter drunknade fiskare».

32 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 47.

Ur fonden skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, där olyckan skett, hafva rättighet att, om så ansågs behöfligt, rekvirera en viss summa penningar till de efterlefvandes hjälp.

Statsutskottet ville icke förneka motionens behj ärtans värda syfte, men ansåg sig icke kunna tillstyrka bifall till densamma, då en så beskaffad rätt till understöd åt änkor och barn, som motionären önskat bereda fiskarbefolkningen, icke tillkomme någon annan klass af näringsidkare inom vårt land, hvadan sålunda genom bifall till motionen en undantagsställning skulle beredas utöfvarna af iiskeyrket.

1 utskottets utlåtande instämde Andra Kammaren efter en öfverläggning, hvarunder betonades önskvärdheten att fa denna synnerligen behjärtansvärda fråga på tillfredsställande sätt och med understöd fiån statens sida ordnad. Första kammaren biföll likaledes utskottets hemställan.

Det låter sig ju icke förnekas, att det kan synas betänkligt att, på sätt som af riksförsäkringsanstalten nu föreslagits, bereda en sorts undantagsställning för utöfvarna af fiskeriyrket, liksom man med skäl kan ifrågasätta lämpligheten däraf, att, medan frågan om allmän iuvaliditetsförsäkring är beroende på pröfning, fastsla principen om statsbidrag till pensionering i ett särskildt fall.

Men å andra sidan är tydligt, att undantagsförhållanden kräfva undantagsbestämmelser, och det torde icke vara oberättigadt att påstå, att fiskarna i förhållande till andra näringsidkare intaga en särställning. Deras arbete är i allmänhet synnerligen hardt och afkastningen däraf skäligen oviss, hvarjämte risken för olycksfall särskildt med dödlig utgång är större än i de flesta andra yrken. I det stora flertalet farliga yrken är dock arbetaren i viss mån säkerställd mot följderna af olycksfall under arbetet genom arbetsgifvarens ersättningsplikt, under det fiskarna icke äga motsvarande garantier. Den ojämna arbetsförtjänsten gör också, att de kanske mindre än arbetare i andra yrken blifva i tillfälle att genom besparingar skydda sig mot de ekonomiska följderna af ett olycksfall.

I Danmark, där den sociala olycksfallsförsäkringen i allmänhet är fotad på samma grunder som i vårt land, d. v. s. på arbetsgifvarens ersättningsplikt, hvarifrån han kan frigöra sig genom arbetarnas försäkring, har man icke heller tvekat att beträffande fiskarna skapa eu undantagsanordning, enligt hvilken staten bidrager till deras olycksfallsförsäkring.

I Sverige saknas icke heller exempel därpå, att staten lämnar bidrag till pensionering af yrkesutöfvare, hvilka icke äro statstjänare, så exempelvis beträffande sjuksköterskor och barnmorskor.

På grund af nu anförda förhållanden har jag ansett mig kunna ansluta mig till förslaget om statsbidrag för ifrågavarande försäkring,

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 47.

och har jag mot detaljerna i riksförsäkringsanstaltens förslag härutinnan icke funnit något att erinra.

Statens bidrag skulle sålunda, oafsedt förvaltningskostnaderna, sannolikt komma att snarare understiga än öfverstiga hälften af hela årspremien som, på sätt förut nämnts, beräknats till 10 kronor för hvarje försäkrad.

Beträffande rätt till delaktighet i försäkringen ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens förslag.

Af riksförsäkringsanstalten har föreslagits, att ersättning i anledning af försäkringen skall utgå hufvudsakligen i enlighet med bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901. Ersättning skulle sålunda utgå vid olycksfall, som härflöte från utöfningen af fiskaryrket. Riksförsäkringsanstalten förordar emellertid, att, i likhet med hvad som äger rum i andra länder, ersättning jämväl skall utgå vid skada till följd af olycksfall, som inträffat under fiskares frivilliga försök att rädda människolif ur sjönöd, samt vid användande af fiskebåt, äfven om fiske icke därvid bedrifves, för så vidt den icke användes i fraktfart, som ej har samband med fiskerinäringen.

Emot riksförsäkringsanstaltens förslag i dessa hänseenden har jag icke funnit något att i sak erinra, men torde till förekommande af missförstånd vissa redaktionella jämkningar erfordras.

Riksförsäkringsanstalten anser vidare, att i enlighet med den allmänna regel, som fastställts genom 1901 års lag, ersättning på grund af olycksfall, som medfört döden, endast skall tillkomma änka och barn efter den förolyckade. I fråga härom ansluter jag mig emellertid till den åsikt, som uttalats af t. f. öfverdirektören May i hans ofvan omförmälda reservation, nämligen att, därest den aflidne ej efterlämnar änka eller minderårigt barn, ersättning skall utgå till föräldrar eller syskon, som den aflidne helt eller delvis försörjt. Erfarenheten från Danmark visar, att de ogifta fiskarna till en början visat sig obenägna att ingå i olycksfallsförsäkringen, detta på den grund, att ersättning ursprungligen enligt dansk lag endast i det fall utgick till andra släktingar än änka och barn, att dessa helt och hållet försörjts af den förolyckade. Sedan den förut omnämnda lagändringen beslutats, har emellertid af orsaker, som delvis dock torde vara att tillskrifva andra förhållanden, tilloppet af försäkrade väsentligen stigit. Antalet försäkrade, som utgjorde 5,124 år 1904 och 5,284 år 1905, steg sålunda under år 1906 till 7,402. Med den af riksförsäkringsanstalten föreslagna begränsningen skulle säkerligen tillslutningen till försäkringen hos oss blifva skäligen Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 5

34 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition JST:o 47.

ringa. Såsom skäl mot den ifrågasatta utsträckningen af rätten till ersättning åt efterlefvande har af riksförsäkringsanstalten hufvudsakligen anförts olämpligheten af att för en enstaka yrkesgrupp göra undantag från den i 1901 års lag fastställda allmänna regeln. Då emellertid den föreslagna försäkringen äfven i andra afseenden är afsedd att skilja sig från de i nämnda lag fastställda grunder, synes det af riksförsäkringsanstalten anförda skäl icke höra tillmätas afgörande betydelse. De, som yttrat sig öfver förslaget, hafva också enstämmigt biträdt reservationen.

Riksförsäkringsanstalten har såsom nämndt hemställt, att de försäkrade skulle beredas möjlighet att mot särskild tilläggsafgift erhålla förkortning af den i 1901'års lag till 60 dagar bestämda karenstiden. Dock anser anstalten, att ersättning icke i något fall borde få utgå tidigare än från och med femtonde dagen efter olycksfallet, enär förvaltningskostnaderna skulle blifva icke oväsentligt ökade, utan att den försäkrade erhölle motsvarande nytta. Enligt 1901 års lag gäller emellertid, att för arbetare, som är i riksförsäkringsanstalten försäkrad, kan genom försäkring i anstalten betingas rätt till sjukhjälp eller lifränta redan från och med första dagen efter olycksfallet, och synes mig intet skäl föreligga att beträffande bär ifrågavarande försäkring göra afsteg från nämnda grundsats. De af riksförsäkringsanstalten beräknade förvaltningskostnaderna lära icke åtminstone under första tiden behöfva öfverskridas till följd af den utaf mig sålunda förordade anordningen.

Emellertid synas mig tillräckliga skäl ej föreligga för att staten skulle i någon mån bidraga till försäkringen under karenstiden, hvarunder arbetare i de ersättningspliktiga yrkena icke är ovillkorligen berättigad till sjukhjälp eller lifränta.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att 1907 års Riksdag enligt förslag af Kungl. Maj:t medgifvit, att arbetsgivare,. som enligt lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 i riksförsäkringsanstalten försäkrar sina arbetare mot olycksfall, så ock arbetare, som genom försäkring i anstalten bereder sig ersättning enligt de i samma lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbete, må, med de inskränkningar beträffande vissa olycksfall och på de villkor i öfrigt, som af riksförsäkringsanstalten kunna bestämmas, i anstalten erhålla försäkring enligt samma grunder jämväl mot olycksfall, som inträffa utom arbetet.

Motsvarande rätt synes mig böra jämväl tillerkännas fiskare, som försäkrat sig enligt nu ifrågavarande grunder.

35 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Jag öfvergår nu till den utredning, riksförsäkringsanstalten förebragt för beräkning af kostnaderna för försäkringen.

För att kunna bestämma dessa kostnader, är det naturligtvis angeläget att äga så noggrann kännedom som möjligt om antalet fiskare i riket. Till . följd af de sparsamma upplysningar, som vår officiella statistik hälutinnan lämnar, möta emellertid härvidlag stora svårigheter.

Enligt de af. riksförsäkringsanstalten lämnade uppgifter, hvilka hämtats hufvudsakligen från landtbruksstyrelsens årsberättelse, skulle år 1904 antalet hafs- och skärgårdsfiskare uppgått till i rundt tal 15,000.

Från landtbruksstyrelsen har jag inhämtat, att under år 190G antalet hafs- och skärgårdsfiskare i nedannämnda län uppgått till 15,383, fördelade mellan länen på följande sätt:

Uppsala län

Södermanlands »

Kalmar »

Blekinge »

Gottlands »

Malmöhus »

Hallands »

Göteborg och Bohus » Gäfleborgs »

Västernorrland s »

.............. 334

.............. 318

......... 1,517 ••)

.............. 2,549 2)

.............. 1,267 s)

.............. 1,196 4)

............. 547

............. 4,500 •')

............. 1,878 G)

............. 1,277 7)

Summa 15,383

Uppgifter saknas från Kristianstads, Östergötlands, Stockholms, Västerbottens och Norrbottens län. Om fiskare i dessa län medräknas, torde hela antalet kunna uppskattas till minst 17,000.

Beräkningen^ af premierna synes mig med det osäkra statistiska material,. som stått riksförsäkringsanstalten till buds, vara i möjligaste män riktig. Enligt hvad mig meddelats i riksförsäkringsanstalten, har erfarenheten under de ar, som förflutit sedan riksförsäkringsanstaltens utlåtande afgafs, såväl från anstaltens egen sida som från fiskarförsäkrmgen i Danmark ytterligare bestyrkt riktigheten af de i utlåtandet gjoida kalkyler. Med beräkning att staten skulle bidraga med omkring hälften af ersättningen skulle sålunda den premie, försäkringstagaren

b Däraf 888 yrkesfiskare. 2) Däraf 930 yrkesfiskare. 3) Däraf ungefär hälften yrkesfiskare. ) Däraf 1,114 yrkesfiskare. °) Detta antal är endast ungefärligt. 8) Däraf 692 yrkesfiskare, resten biträdande personer. 7)Däraf omkring 10 % husbehofsfiskare.

36 Kling1. Majrts Nåd. Proposition No 47.

har att erlägga, böra i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag bestämmas till 5 kronor. Lägre premie för insjöfiskare an för hatsfiskare synes icke böra ifrågakomma, då det torde blifva svart att erhålla någon tillfredsställande beräkningsgrund härutinnan, och da premien iu i allt fall så väsentligt understiger den verkliga kostnaden.

Tilläo-gspremien för ersättning jämväl under karenstiden, hvilken premie i sin helhet skulle gäldas af försäkringstagaren, synes lämpligen såsom öfriga premier till riksförsäkringsanstalten böra bestämmas af anstalten själf, och detta så mycket hellre som premien efter någon tids erfarenhet måhända torde behöfva jämkas. Emellertid lärer premien för ersättning under hela'karenstiden, enligt upplysning från rikslörsäkringsanstalten, kunna beräknas komma att ligga mellan 1 kiona

65 öre och 2 kronor. n , , ,

Jämväl premien för försäkring mot olycksfall utom arbetet synes

likaledes böra fastställas af riksförsäkringsanstalten. Den torde icke låta sig med någon större säkerhet på förhand beräknas, då dess belopp i hvarje särskildt fall torde komma att blifva beroende, bland annat, på den tid, hvarunder den försäkrade är sysselsatt med annat yrke an

fiske, samt beskaffenheten af nämnda yrke.

För bestämmande af det ungefärliga beloppet af statens bidrag till försäkringskostnaderna, har riksförsäkringsanstalten, såsom ofvan nämnts, beräknat antalet fiskare, som skulle komma att under första tiden begagna sig af den ifrågasatta försäkringen, till omkring en tredjedel eller 5,000 af det utaf riksförsäkringsanstalten antagna antalet fiskare ar 1904. Oaktadt antalet fiskare under år 1906 beräknats ej obetydligt högre än 1904- anser jag mig dock icke höra åtminstone för de narmaste åren antaga större antal försäkrade än 5,000, och detta med hänsyn därtill att, enligt hvad af Kungl. Maj:ts befallningshafvande utlåtanden framgår, fiskarna i de flesta län säkerligen på grund af bristande insikt om sakens betydelse visat ett öfverraskande lamt intresse tor denna för dem så viktiga fråga, samt till och med i länen på rikets västra och södra kuster, där yrkesfiskarna hufvudsakligen aro till finnandes, intresset varit mindre, än man haft anledning vänta, statens årliga bidrag torde sålunda med de af riksförsäkringsanstalten angitna förutsättningar under den första tiden kunna beräknas till omkring 25,000 kronor.

Därest det af t. f. öfverdirektören May framsända, af mig bitradda förslag, att ersättning skall kunna utgå äfven till andra efterlefvande än änka och barn, vinner bifall, skulle, enligt, al t. f. öfverdirektören May gjorda beräkningar, premien för de enskilda fiskarna komma att

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 47.

höjas med 50 öre och statens bidrag ökas med i rundt tal 2,500 kronor. Statens årliga bidrag skulle sålunda komma att utgå med i rundt tal 27,500 kronor.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag, att fiskarförsäkringen bör handhafvas af riksförsäkringsanstalten och försäkringen anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som gäller om försäkring af enskild arbetare i enlighet med bestämmelserna i 24 § af lagen den 5 juli 1901.

Likaledes bör på de af riksförsäkringsanstalten anförda skäl åt postsparbanken öfverlämnas att omhändertaga uppbörden af försäkringsafgifter och utbetalning af ersättningsbelopp, liksom ock åt styrelsen för postsparbanken bör uppdragas att förvalta fiskarförsäkringens medel.

Af riksförsäkringsanstalten och styrelsen för postsparbanken hafva de årliga förvaltningskostnaderna för fiskarförsäkringen beräknats till sammanlagdt 10,600 kronor, däraf 7,100 kronor skulle falla på riksförsäkringsanstalten och 3,500 kronor på postsparbanken. Att dessa förvaltningskostnader, mot hvilkas beräknade belopp någon anledning till erinran icke synes förefinnas, böra utgå af arbetarförsäkringsfondens intressemedel, lärer vara uppenbart.

Af Riksdagen har anvisats att af dessa intressemedel årligen utgå förslagsvis 74,200 kronor till bestridande af aflöningar till riksförsäkringsanstaltens tjänstemän och betjänte samt förslagsvis 31,000 kronor för bestridande af kostnaderna för ortsombuden. Enligt hvad jag inhämtat har under år 1907 af anslaget å 74,200 kronor tagits i anspråk 73,720 kronor 68 öre och af anvisade 31,000 kronor 22,547 kronor 63 öre.

Då anslagen sålunda på grund af riksförsäkringsanstaltens utvidgade verksamhet blifvit så hardt anlitade, synes lämpligt, att till nu ifrågavarande förvaltningskostnader för riksförsäkringsanstalten anvisas särskildt anslag.

Hvad åter angår den till 3,500 kronor beräknade kostnaden för postsparbankens bestyr med ifrågavarande försäkringsgöromål, torde däraf icke påkallas någon höjning af det belopp — förslagsvis 20,000 kronor, hvaraf för år 1907 tagits i anspråk endast 12,857 kronor 91 öre — som af Riksdagen anvisats att årligen utgå af ofvanberörda intressemedel till ersättning åt postsparbanken för uppbörden af för-' säkringsafgifter och utbetalningarna af ersättningsbelopp.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

att från och med år 1909 må genom statens försorg anordnas en särskild för fiskare afsedd försäkring mot skada till följd af olycksfall enligt hufvudsakligen följande grunder:

Enhvar svensk undersåte, som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske såsom yrke eller eljest för sin utkomst, äger, vare sig han arbetar för egen eller annans räkning, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i 4 § af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 stadgade grunder, men med den utsträckning, att ersättning vid dödsfall, då den aflidne icke efterlämnat änka eller minderårigt barn,. utgår till den aflidnes föräldrar och syskon under 15 år, såvidt den aflidne under lifstiden försörjt sina omförmälda efterlefvande eller till deras försörjning bidragit. ’ Ersättning utgår i sådant fall i form af kapitalutbetalning med 400 kronor till fader eller moder eller, om bägge lefva, till dem gemensamt samt med 200 kronor till minderårigt syskon eller, om de äro flera, till dem gemensamt; dock att,, om den försäkrades båda föräldrar före honom aflidit, ersättningen till syskon utgår med 400^ kronor.

Ersättning i anledning af denna särskilda försäkring utgår för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af fiskeyrket eller som uppstår vid försök att rädda människolif ur sjönöd eller vid användning af fiskebåt, utan att fiske därvid bedrifves, för så vidt båten icke användes vid fraktfart, som ej har samband med fiskerinäringen. Ersättning utgår dock ej i något fall för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit sig, eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, där denne icke haft ledning af eller uppsikt öfver arbetet, ej heller för skada, som drabbat den för^ säkrade vid fiske med utländsk båt eller utländskt fartyg.

Försäkring medgifves icke för kortare tid än ett år, och utgör den årliga försäkringsafgiften fem kronor 50 öre.

Skulle berörda från de försäkrade utgående afgift befinnas otillräcklig för bestridande af de ersättningar, som i anledning af fiskarförsäkringen komma att utgå, fylles bristen af statsmedel; och utbetalas, sedan försäkringens årsräkenskaper afslutats samt försäkringens skulder därvid beräknats, till förvaltningen af försäkringens medel efter rekvisition det statsbidrag, som erfordras till skuldernas täckande.

Den försäkrade är berättigad att mot årlig tilläggsafgift, som af riksförsäkringsanstalten bestämmes, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten betinga sig, utöfver den här ofvan stadgade ersättning, sjukhjälp eller lifränta på sätt i 23 § i förenämnda lag sägs.

39 Kung!. Majrts Nåd. Proposition N:o 47.

Fiskal g, som, pa sätt förut nämnts, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten beredt sig ersättning enligt ofvan stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbete, må ock, med de inskränkningar beträffande vissa olycksfall och på de villkor i öfrigt, som af riksförsäkringsanstalten kunna bestämmas, i anstalten erhålla försäkring enligt samma grunder jämväl mot olycksfall, som inträffa utom arbetet.

De förvaltningskostnader, som af ifrågavarande försäkring föranledas, bestridas af statsmedel.

I öfrigt gälla i afseende å denna försäkring i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901.

Under förutsättning af bifall till livad sålunda föreslagits, tillstyrker jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidare föreslå Riksdagen

att till bestridande af statens bidrag till fiskares försäkring från arbetarförsäkringsfondens intressemedel anvisa ett förslagsanslag af 27,500 kronor att tills vidare från och med år 1909 årligen utgå;

att till gäldande af kostnaderna för den utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som blir en följd af den nu ifrågasatta försäkringen, likaledes från arbetarförsäkringsfondens intressemedel anvisa från och med år 1909 ett årligt förslagsanslag af 7,100 kronor, däraf förslagsvis 2,500 kronor till ortsombud; samt

att medgifva, att de ökade kostnader, som kunna uppkomma för postsparbanken, för dess bestyr med förevarande försäkring, må utgå af det utaf Riksdagen från ofvanberörda intressemedel till postsparbanken förslagsvis redan anvisade anslag.

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnade, att i enlighet därmed proposition skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: