('med förslag till militärersättningsförordning in. in.',)

Kungl. Maj:ts proposition m 96. 1

Nr 96.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till militärersättningsförordning in. in.; given Drott­ ningholms slott den 3 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till 1) förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning), 2) förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, samt 3) förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.; dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen före­ dragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Allan Vougt.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

En ny militärersättningsförordning och en särskild förordning angående omreglering av äldre ersättningar avses från och med 1 juli 1950 skola er­ sätta de nu gällande, i väsentliga delar endast provisoriska bestämmelserna om ersättningar till värnpliktiga och vissa andra kategorier av militär per­ sonal för kroppsskador, ådragna under militärtjänstgöringen. I förslaget till militärersättningsförordning anpassas ersättningsgrunderna för värnpliktiga i framdeles inträffande skadefall efter de från 1949 års in- 1—178 49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 96. gång gällande ersättningsgrunderna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Den beräknade årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings storlek bestämmes, föreslås för värnpliktig utgöra lägst 3 600 kronor; maximibeloppet föreslås liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen utgöra 7 200 kronor. Sjuk­ penning till värnpliktig vid arbetsoförmåga föreslås utgå med lägst 7 kronor och högst 14 kronor för dag eller, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år, lägst 8 kronor 50 öre och högst 15 kronor 50 öre för dag. Livränta till värnpliktig vid hel­ invaliditet utgör enligt förslaget intill 67 års ålder lägst 3 300 och högst 6 600 kronor för år, oräknat eventuellt vårdbidrag. För närvarande erhåller värn­ pliktig, som blir arbetsoförmögen i följd av skada under första tjänstgöringen, i allmänhet 6 kronor 30 öre för dag i sjukpenning eller 2 150 kronor 40 öre för år i livränta. Enligt förslaget till omregleringsförordning avses de i äldre fall utgå­ ende ersättningarna, som enligt de provisoriska bestämmelserna äro mycket olika för olika kategorier av värnpliktiga, skola omräknas efter en enhetlig skala. Livräntan vid helinvaliditet föreslås för skadade i åldem 25—67 år till 4 200 kronor för år, oräknat eventuellt vårdbidrag. Omregleringsförordningen föreslås skola tillämpas även å vissa andra kategorier än värnpliktiga. De nuvarande, av inkomstprövning beroende familjebidragen till skadade värnpliktiga m. fl. ävensom övriga provisoriskt införda tilläggsförmåner före­ slås skola avvecklas. Genom en övergångsanordning sörjes för, att minskning av förmånerna icke behöver uppkomma i de fall, där omreglerad ersättning skulle understiga nu utgående ersättning jämte familjebidrag. Kostnaderna för ersättningsförbättringarna beräknas under nästa budget­ år till omkring 2,5 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96. 3

Gällande lydelse Förslag till

av de mot vidstående förslag sva­

rande bestämmelserna i förordningen Förordning

den 18 juni 1927 (ur 234) om er­ om ersättning i anledning av kropps­ sättning i anledning av kroppsskada, skada, ådragen under militärtjänst­ ådragen under militär­ göring (militärersättningstjänstgöring.1 förordning).

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §• 1 §•

Varder i denna förordning avsedd 1 mom. Varder i denna förordning värnpliktig, till manskap hörande fast avsedd värnpliktig, till manskap hö­ anställd, icke ständigt tjänstgörande rande fast anställd, icke ständigt fast anställd eller frivillig under mili­ tjänstgörande fast anställd eller fri­ tärtjänstgöring å tid, då riket icke be­ villig under militärtjänstgöring å tid, finner sig i krig, skadad till följd av då riket icke befinner sig i krig, ska­ olycksfall eller ådrager sig person, dad till följd av olycksfall eller ådra­ som nu nämnts, annorledes under dy­ ger sig person, som nu nämnts, an­ lik tjänstgöring sjukdom, utgives av norledes under dylik tjänstgöring allmänna medel ersättning enligt ne­ sjukdom, utgives av allmänna medel dan stadgade grunder. ersättning enligt nedan stadgade I denna förordning avses grunder. med värnpliktiga: värnpliktiga, som I denna förordning avses icke äro fast anställda vid krigsmak­ med värnpliktig: den som fullgör ten; värnplikt; med fast anställt manskap: dels in­ med fast anställt manskap: dels nehavare av manskapsbeställningar på innehavare av manskapsbeställningar aktiv stat utom högbåtsmän och över- på aktiv stat utom högbåtsmän och furirer, dels manskap över stat och på överfurirer, dels manskap över stat, civilanställningsstat, dels ock musik­ dels ock musikelever; elever; med icke ständigt tjänstgörande med icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal: dels personal fast anställd personal: dels personal i krigsmaktens reserver utom pensions­ i krigsmaktens reserver utom pen­ avgången personal, dels bataljonslä­ sionsavgången personal, dels batal­ kare vid fältläkarkåren, fältläkarstijonsläkare vid fältläkarkåren, marin­ pendiater, marinläkare av 2. graden läkare av 2. graden vid stammen, ma- vid stammen, marinläkarstipendiater,

1 Fflrordningen är indelad i fyra kapitel med rubrikerna »Allmänna bestämmelser» t—5 §§)i »Ersättning för skada till följd av olycksfall» (6—7, 7 a, 8—14 och 16—18 §§}, »Ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall» (19, 21 och 23 §§) samt ».Särskilda bestämmelser» (25—26 §§). De paragrafer, som utgöra motsvarigheter till paragrafer i förslaget, äro här Återgivna i samma ordning som dessa

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

rinläkarstipendiater, flygläkare av 2. flygläkare av 2. graden på aktiv stat graden på aktiv stat och bataljons- och bataljons veterinär er vid fältvete­ veterinärer vid fältveterinärkåren, dels rinärkåren, dels ock indelt manskap; ock indelt manskap; samt samt med frivilliga: sådan i militärtjänst­ med frivilliga: hemvärnspersonal göring frivilligt deltagande personal, samt sådan i militärtjänstgöring fri­ som enligt Kungl. Maj:ts förordnan­ villigt deltagande personal, som en­ de hänföres under denna förordning. ligt Konungens förordnande hänföres under denna förordning. 2 mom. Ersättning utgives jämväl i anledning av skada eller sjukdom, som någon under tid, då riket icke be­ finner sig i krig, ådrager sig vid in­ skrivning till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av anställning såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens förordnande jämställas därmed. Kungl. Maj:t äger, då särskilda för­ 3 mom. Konungen äger, då sär­ hållanden anses böra därtill föran­ skilda förhållanden anses böra därtill leda, besluta om ersättning i huvud­ föranleda, besluta om ersättning i saklig överensstämmelse med grun­ huvudsaklig överensstämmelse med derna i denna förordning till annan grunderna i denna förordning till an­ än här förut avsedd person, som del­ nan än här förut avsedd person, som. tager i militärtjänstgöring. deltager i militärtjänstgöring.

2 §- 2 §•

Militärtjänstgöring anses hava va­ Militärtjänstgöring anses hava va­ rit för handen icke blott då vederbö­ rit för handen icke blott då vederbö­ rande deltagit i sådan tjänstgöring rande deltagit i sådan tjänstgöring utan även under tid, utan även under tid, då han eljest på grund av tjänst­ då han eljest på grund av tjänst­ göringen uppehållit sig inom kasern­ göringen uppehållit sig inom kasern­ område, fartyg eller annan förlägg- område, fartyg eller annan förläggningsplats eller i omedelbart samband ningsplats eller i omedelbart samband med tjänstgöringen lovligen uppehål­ med tjänstgöringen lovligen uppehål­ lit sig å allmän plats eller för allmän­ lit sig å allmän plats inom tjänst­ heten tillgänglig lokal inom tjänst­ göringsorten eller den omgivning göringsorten eller den omgivning där­ därav, där personal tillhörande man­ av, där personal tillhörande manska­ skapet vanligen vistas under fritid, pet vanligen vistas under fritid, samt samt då han färdats till eller från tjänst- då han färdats till eller från tjänst­

Kungl. Maj.ts ■proposition nr 96. 5

göringen samt färden föranletts av göringen samt färden föranletts av och stått i omedelbart samband an­ och stått i omedelbart samband an­ tingen med tjänstgöringen eller med tingen med tjänstgöringen eller med permission eller annan ledighet. permission eller annan ledighet. Lika med militärtjänstgöring skall Med militärtjänstgöring jämställes anses av militär myndighet kontrolle­ av militär myndighet kontrollerad fri­ rad frivillig utbildningskurs till gagn villig utbildningskurs till gagn för för rikets försvar. rikets försvar ävensom i 1 § 2 mom. avsedd inskrivning eller prövning.

19 §. 3§- 1. Sjukdom, som icke förorsakats Sjukdom, som utan att vara föror­ av olycksfall, skall anses ådragen un­ sakad av olycksfall yppas under mili­ der militärtjänstgöring, tärtjänstgöring, skall anses vara ådra­ därest sjukdomen yppats under gen under denna, såvida skälig anled­ tjänstgöringen samt skälig anledning ning ej finnes att antaga, att sjukdo­ ej finnes att antaga, att sjukdomens mens framträdande föranletts av an­ framträdande föranletts av annan or­ nan orsak än tjänstgöringen och att sak än tjänstgöringen och att denna denna icke väsentligen bidragit där­ icke väsentligen bidragit därtill, samt till. därest sjukdomen visserligen icke Annan sjukdom, som icke förorsa­ yppats under tjänstgöringen, men kats av olycksfall, skall anses vara denna skäligen kan antagas hava vä­ ådragen under tjänstgöringen, därest sentligen bidragit till sjukdomen. denna skäligen kan antagas hava vä­ 2. Beträffande ersättning i anled­ sentligen bidragit till sjukdomen. ning av sjukdom, som i 1 mom. avses, Nedan givna bestämmelser angå­ skola, med nedan i detta kapitel an­ ende skada till följd av olycksfall givna undantag och tillägg, bestäm­ skola tillämpas även beträffande sjuk­ melserna i 2 kap. om ersättning för dom, som icke förorsakats av olycks­ skada till följd av olycksfall äga mot­ fall; och skall därvid skadan anses svarande tillämpning. hava inträffat den dag sjukdomen yppades. 3 §• 4 §. 1. Ersättningsärenden, som avses i Ersättningsärenden, som avses i denna förordning, avgöras med det denna förordning, avgöras med de undantag, som i 6 § angives, av riks- undantag, som i 6 och 7 §§ angivas, försäkringsanstalten. av riksförsäkringsanstalten. Över beslut av riksförsäkringsan- Över beslut av riksförsäkringsan­ stalten i sådant ärende må klagan fö­ stalten i sådant ärende må klagan ras hos försäkringsrådet genom be­ föras hos försäkringsrådet genom be­ svär, som skola ingivas till rådet eller svär, som skola hava inkommit till i betalt brev med allmänna posten försäkringsrådet sist ä trettionde

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vara till rådet inkomna sist å tret­ dagen efter den, då klaganden erhöll tionde dagen efter det klaganden av del av beslutet. beslutet erhållit del, den dagen oräk­ Försäkringsrådet äger, ändå att kla­ nad, då sådant skedde. gan icke förts, till prövning upptaga Försäkringsrådet äger, ändå att kla­ ärende, som avses i denna paragraf. gan icke förts, till prövning upptaga Över försäkringsrådets beslut må ärende, som avses i denna paragraf. klagan ej föras. Över försäkringsrådets beslut må Med avseende å försäkringsrådets klagan ej föras. behandling av ifrågavarande ärenden 2. Med avseende å försäkringsrå­ skall gälla vad i 6 § lagen om försäk­ dets behandling av ifrågavarande ringsrådet stadgas. ärenden skall gälla vad i 6 § i lagen Försäkringsrådets och riksförsäkom försäkringsrådet stadgas. ringsanstaltens beslut i omförmälda 3. Försäkringsrådets och riksför- ärenden meddelas kostnadsfritt. säkringsanstaltens beslut i omförmälda ärenden meddelas kostnadsfritt.

14 §. 5 §. Uppkommer under militärtjänstgö­ Ådrager sig någon under militär­ ring skada till följd av olycksfall, skall tjänstgöring skada, som avses i denna den skadades kompanichef eller mot­ förordning, skall den skadades kom­ svarande befäl ofördröjligen därom panichef eller motsvarande befäl oför­ underrättas. Yppas skadan först se­ dröjligen underrättas. Yppas skadan dan tjänstgöringen upphört, skall den först sedan tjänstgöringen upphört, skadade därom underrätta riksförsäk- skall den som i anledning av skadan ringsanstalten, därest han anser sig anser sig berättigad till ersättning en­ berättigad till ersättning enligt denna ligt denna förordning därom under­ förordning. rätta riksförsäkringsanstalten. Den skadade vare ock skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som vederbörande militära myndighet eller riksförsäkringsanstal ten må tillkalla.

Ersättningar.

6 §- 6 §•

För skada till följd av olycksfall 1 mom. Har någon skadats till utgives i ersättning: följd av olycksfall, som ovan avses, 1) om olycksfallet medfört sjuk­ skall i ersättning tillhandahållas ho­ dom, som förorsakat förlust eller ned­ nom erforderlig läkarvård jämte läke­ sättning av arbetsförmågan, under medel och andra till arbetsförmågans sjukdomstiden: höjande eller eljest till lindrande av a) erforderlig läkarvård jämte läke- menliga följder av olycksfallet nödiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b. 7

medel och andra till arbetsförmågans särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, höjande eller eljest till lindrande av konstgjorda lemmar och glasögon, menliga följder av olycksfallet nödiga allt i den mån den skadade icke eljest särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, äger erhålla sådana förmåner på sta­ enklare konstgjorda lemmar, glasögon tens bekostnad. Den skadade är skyl­ och dylikt; dig underkasta sig vård eller före­ b) sjukpenning för varje dag, ut­ skrift av läkare, som vederbörande görande vid förlust av arbetsförmå­ militära myndighet eller riksförsäkgan ett belopp, bestämt i förhållande ringsanstalten må tillkalla. Kan läkar­ till den skadades årliga arbetsför­ vård ej anskaffas utan oskälig omgång tjänst på sätt nedan angives (hel sjuk­ eller kostnad, må i stället annan lämp­ penning) och vid nedsättning av ar­ lig vård beredas den skadade. betsförmågan det lägre belopp, som Tillika gäldas behövlig kostnad för svarar mot nedsättningen; dock att läkarbetyg, som erfordras för bestäm­ sjukpenning utgår endast, för så vitt mande av ersättning enligt denna för­ sjukdomen varat under mer än tre da­ ordning eller för prövning huruvida gar efter dagen för olycksfallet och ersättning bör utgå. arbetsförmågan blivit nedsatt med Erfordras förnyelse av sådana sär­ minst en fjärdedel; skolande hel sjuk­ skilda hjälpmedel, som avses i första penning utgå med belopp, som fram­ stycket, må, när skäl därtill prövas går av följande tabell: föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med ett årligt be­ Pen årliga arbetsförtjänsten Sjukpenningens lopp, svarande mot den sannolika år­

uppgår belopp

liga kostnaden för förnyelsen, eller till (kronor) men ej till kronor öre ett belopp för en gång, motsvarande

(kronor)

sagda ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

till den skadades årliga arbetsför­ 2) om olycksfallet, efter upphö­ tjänst på sätt nedan angives, och vid rande av därav förorsakad sjukdom, nedsättning av arbetsförmågan sjuk­ medfört under längre eller kortare tid penning med det lägre belopp för dag

8 kungl. Mapis proposition nr 96.

bestående förlust eller nedsättning av som svarar mot graden av nedsättarbetsförmågan: ningen. a) livränta under tiden å ett årligt Hel sjukpenning skall, där ej an­ belopp, motsvarande vid förlust av ar- nat följer av vad i tredje och fjärde betsfönnågan två tredjedelar av den styckena stadgas, utgå med belopp skadades årliga arbetsförtjänst och som framgår av följande tabell, där­ vid nedsättning av arbetsförmågan det vid sjukpenning med familj et illä g g ut­ lägre belopp, som svarar emot ned- går, om den skadade sammanlever sättningen; med tillägg av belopp, med hustru eller om den skadade har svarande mot den sannolika årliga hemmavarande barn eller adoptiv­ kostnaden för förnyelse av sådana barn under sexton år: särskilda hjälpmedel, som under 1) nämnts; dock att vid förlust av ar­

Den årliga arbetsför­ Sjukpenningens belopp tjänsten uppgår

betsförmågan livräntan må, när den

utan

skadades tillstånd kräver särskild till men ej

familjetillägg familj etillägg till

vård, med hänsyn härtill bestämmas (kronor)

(kronor) kronor öre kronor öre

till högre belopp än nyss är nämnt, lik­ väl ej överstigande beloppet av den _

1 785 3 50 5

årliga arbetsförtjänsten, samt att liv­ 1 785 2040 4 — 5 50 2040 2295 4 50 6 ___ ränta icke utgår, där ej arbetsförmå­ 2295 2805 5 — 6 50 gan blivit nedsatt med minst en tion­ 2805 3315 6 — 7 50 3 315 3825 7 — 8 del;

50

3825 4 335 8 — 9 50 b) sådan behandling, som må er­ 4 335 4 845 9 — 10 50 4 845 5 355 10 — 11 50 fordras för höjande av arbetsför­ 5 355 5 865 11 — 12 50 mågan. 5 865 6375 12 — 13 50 6 375 6885 13 — 14 50 På därom av den skadade gjord 6 885

— 14 — 15 50

ansökan må försäkringsrådet, när syn­ nerliga skäl därtill äro för handen, Uppgår den skadades årliga arbets­ besluta, att i stället för livränta eller förtjänst ej till ettusensexhundra kro­ del därav skall till den skadade ut­ nor, skall beloppet av hel sjukpenning givas ett kapital för en gång, till be­ för tiden till och med den månad, var­ lopp motsvarande högst livräntans under den skadade fyller aderton år, eller livräntedelens kapitalvärde en­ och för tiden från och med månaden ligt gällande beräkningsgrunder. näst efter den, varunder han fyllt Ersättning, varom i denna paragraf sextiosju år, nedsättas till tre kronor, är stadgat, utgår icke till fast anställt om den skadades årliga arbetsför­ manskap, så länge anställningen va­ tjänst uppgår till minst ettusentvå­ rar, ej heller till värnpliktiga, icke hundra kronor, och till två kronor, ständigt tjänstgörande fast anställd om den årliga arbetsförtjänsten un­ personal eller frivilliga för tid, under derstiger ettusentvåhundra kronor. vilken tjänstgöringen varar. Beträf­ Detsamma gäller beträffande sjuk­ fande ersättning enligt 1 a) skall dess­ penning för annan tid än nyss nämnts, utom gälla, att läkarvård och läkeme- såvida den skadades arbetsförmåga

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 9

del icke tillkomma den skadade för vid olycksfallet var höggradigt ned­ tid, under vilken han enligt därom satt i följd av lyte, kronisk sjukdom gällande bestämmelser är berättigad eller annan varaktig omständighet. att i anledning av skadan åtnjuta vård Har livränta utgått enligt 3 mom., genom militär eller annan statlig motsvarande förlust av arbetsförmå­ myndighets försorg. gan, skall hel sjukpenning under tid Kan vid sjukdom läkarvård ej utan omedelbart därefter, med undantag oskälig omgång eller kostnad anskaf­ för tid då den skadade i anledning av fas, må i stället annan lämplig vård skadan är intagen å sjukvårdsanstalt, beredas den skadade. utgöra lägst en fyrahundradedel av så­ Kostnad för läkarintyg eller annat dan livräntas årsbelopp. Föreligger intyg, som erfordras för bedömande vårdbehov som i 3 mom. tredje styc­ av förlust eller nedsättning av arbets­ ket sägs, skall hänsyn därtill tagas förmågan efter militärtjänstgöringens vid nämnda årsbelopps beräkning. upphörande, skall gäldas av riksför- 3 mom. Har olycksfallet, efter upp­ säkringsanstalten, därest intyget icke hörande av därav förorsakad sjukdom, utfärdas på anmodan av vederbörande medfört under längre eller kortare tid militära myndighet. bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst

V §•

en tiondel, utgives, där ej annat följer Har olycksfallet medfört den ska­ av 4 mom., livränta under tiden, utgö­ dades död, skall i ersättning utgivas: rande för år räknat a) begravningshjälp med 400 kro­ a) vid förlust av arbetsförmågan nor; ett belopp motsvarande två tredjede­ b) livräntor till efterlevande, näm­ lar av den skadades årliga arbetsför­ ligen: tjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, till änka, när äktenskapet slutits och före olycksfallet, en livränta från b) vid nedsättning av arbetsförmå­ dödsfallet, så länge livräntetagaren gan den del av nyssnämnda belopp lever ogift, å ett årligt belopp, mot­ som svarar mot graden av nedsättsvarande en fjärdedel av den avlid­ ningen. nes årliga arbetsförtjänst; till varje den avlidnes barn, som ej Medför olycksfallet förlust av ar­ fyllt sexton år, evad det fötts inom betsförmågan eller nedsättning av eller utom äktenskapet, eller adoptiv­ denna med minst tre tiondelar, förbarn under nämnda ålder, som adop­ höjes livränta för tiden frän och med terats före olycksfallet, en livränta månaden näst efter den, varunder den från dödsfallet, till dess barnet upp­ skadade fyllt aderton år, till och med nått samma ålder, å ett årligt belopp, den månad, varunder den skadademotsvarande en sjättedel av arbetsför­ fyller sextiosju år, till ett årligt be­ tjänsten; samt till den avlidnes fader lopp, motsvarande eller moder, adoptivfader eller adop- a) vid förlust av arbetsförmågan tivmoder, eller om båda föräldrarna elva tolftedelar av den skadades år-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

eller adoptivföräldrarna leva, till båda liga arbetsförtjänst, beräknad på sätt gemensamt, därest de för sitt uppe­ i 9 § sägs, och hälle varit av den avlidnes arbete vä­ b) vid nedsättning av arbetsförmå­ sentligen beroende, en livränta å ett gan ett mot graden av nedsättningen årligt belopp, motsvarande värdet av svarande belopp av sagda arbetsför­ det underhåll, de av den avlidne åt­ tjänst, minskat med en tolftedel av njutit, dock högst en fjärdedel av den denna. avlidnes arbetsförtjänst. Medför olycksfallet förlust av ar­ Där livräntor till efterlevande en­ betsförmågan och tillika behov av sär­ ligt nu angivna grunder skulle, för år skild vård som ej avses i 1 mom., förräknat, tillsammans överstiga två höjes livränta under den tid förhållan­ tredjedelar av den avlidnes årliga ar­ det varar med ett årligt belopp, be­ betsförtjänst, skola de, så länge an­ stämt med hänsyn till vårdbehovets ledningen härtill fortfar, nedsättas till omfattning, högst ettusenåttahundra sammanlagt detta belopp. Härvid kronor för år räknat (vårdbidrag); skall iakttagas, att livräntor till efter­ och må sådan förhöjning utgå jämte levande make och barn eller adoptiv­ förhöjning enligt föregående stycke. barn skola utgå före livränta till för­ På därom av den skadade gjord äldrar eller adoptivföräldrar samt att ansökan må försäkringsrådet, när skäl förstnämnda livräntor skola i den mån därtill prövas föreligga, besluta att i så erfordras nedsättas i förhållande stället för livränta eller del därav till vad på varje livräntetagare be­ skall till den skadade utgivas ett ka­ löper. pital för en gång, till belopp motsva­ Till änka, som uppbär livränta och rande högst livräntans eller livränte­ före fyllda sextio år ingår nytt äkten­ delens kapitalvärde enligt gällande skap, utgives ett kapital för en gång, beräkningsgrunder. motsvarande tre fjärdedelar av den 4 mom. Ersättning enligt 2 och 3 avlidnes årliga arbetsförtjänst. mom. utgår icke till fast anställt man­ skap, så länge anställningen varar, ej 7 a §. heller till värnpliktiga, icke ständigt Å sjukpenning eller livränta i an­ tjänstgörande fast anställd personal ledning av skada, som drabbat värn­ eller frivilliga för tid, under vilken pliktig, skall utgå provisoriskt tillägg tjänstgöringen varar. enligt nedan angivna grunder. För tid då skadan förorsakar för­ 7 §• lust av arbetsförmågan utgå tillägg Har olycksfallet medfört den ska­ till sjukpenning med en krona för dag dades död, skall i ersättning utgivas: räknat och tillägg till livränta med a) begravningshjälp med femhund­ trettio kronor för månad räknat. För ra kronor; tid då skadan förorsakar nedsättning b) livräntor till efterlevande, näm av arbetsförmågan utgår tillägg å ligen: sjukpenning eller livränta med en till änka eller änkling, när äktenska­ mot arbetsförmågans nedsättning sva- pet slutits före olycksfallet, en liv-

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 11

rande del av nyss angivna belopp; ränta från dödsfallet, så länge livdock att tillägg icke utgår där ej ar­ räntetagaren lever ogift, å ett årligt betsförmågan är nedsatt med minst en belopp motsvarande eu tredjedel av femtedel. den avlidnes årliga arbetsförtjänst; Tillägg till livränta, som i anled­ till varje den avlidnes barn som ej ning av den skadades död tillkommer fyllt sexton år, evad det fötts inom make, barn eller adoptivbarn, utgår eller utom äktenskapet, eller adoptiv­ för månad räknat med så stor del av barn under nämnda ålder, som adop­ trettio kronor som svarar mot förhål­ terats före olycksfallet, en livränta landet mellan livräntan till den efter­ från dödsfallet till dess barnet upp­ levande och lägsta livränta till den nått samma ålder å ett årligt belopp skadade vid förlust av arbetsför­ motsvarande en sjättedel av arbets­ mågan. förtjänsten; samt Beträffande provisoriskt tillägg en­ till den avlidnes fader eller moder, ligt denna paragraf skall i tillämpliga adoptivfader eller adoptivmoder eller, delar gälla vad i denna förordning om båda föräldrarna eller adoptivför­ eller eljest är stadgat rörande sjuk­ äldrarna leva, till båda gemensamt, penningen eller livräntan. därest de för sitt uppehälle varit av Yad i denna paragraf stadgas skall den avlidnes arbete väsentligen bero­ icke äga tillämpning, där ersättnings- ende, en livränta å ett årligt belopp tillägg utgår enligt gällande bestäm­ motsvarande värdet av det underhåll melser om provisorisk förbättring av de av den avlidne åtnjutit, dock högst vissa ersättningar i anledning av en fjärdedel av den avlidnes arbetsför­ kroppsskada, ådragen under militär­ tjänst. tjänstgöring vid förstärkt försvarsbe­ Där livräntor till efterlevande en­ redskap m. m. ligt nu angivna grunder skulle, för år räknat, tillsammans överstiga fem sjättedelar av den avlidnes årliga ar­ betsförtjänst, skola de, så länge an­ ledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efter­ levande make och barn eller adoptiv­ barn skola utgå före livränta till för­ äldrar eller adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare be­ löper. Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle va­ rit av den avlidnas arbete beroende,

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

och må ej åtnjutas av änkling, som

väsentligen åsidosatt den honom gent­

emot hustrun åliggande försörjnings­

plikt eller väsentligen åsidosätter sin

försörjningsplikt mot makarnas barn

eller adoptivbarn. Skall på grund av

försumlighet, som nu sagts, livränta

till änkling ej utgå, må försäkrings-

rådet besluta, att livräntan i stället

skall utgå till den avlidnas barn eller

adoptivbarn, som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som upp­

bär livränta och före fyllda sextio år

ingår nytt äktenskap, utgives ett ka­

pital för en gång, motsvarande den av­

lidnes årliga arbetsförtjänst.

Vid bedömandet, i vad mån viss Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom ar­ allmänhet att försörja sig genom ar­ bete, utan även till skadans inflytan­ bete, utan även till skadans inflytande de på de särskilda färdigheter, som på de särskilda färdigheter, som för för drivande av den skadades yrke må drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skada­ vara erforderliga, samt till den ska­ des ålder. Var den skadade vid olycks­ dades ålder. Var den skadade vid fallet behäftad med kroppsskada eller olycksfallet behäftad med kroppsska­ lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas. da eller lyte, skall hänsyn jämväl där­ till tagas. Undergår den skadade yrkesutbild­ ning, som är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans för­ måga att framdeles bereda sig arbets­ inkomst och som, med hänsyn till skadans beskaffenhet, utbildningens omfattning och omständigheterna i övrigt, kan anses huvudsakligen syfta därtill, skall vid bedömande av ar­ betsförmågans nedsättning under ut­ bildningstiden även beaktas i vad mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 13

utbildningen medför hinder för den

skadade att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans ned­

sättning efter utbildningens upphö­

rande må, om utbildningen kan anta­

gas hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan, skälig

hänsyn tagas därtill.

Den årliga arbetsförtjänst, som i (i Den skadades i 6 och 7 §§ omföroch 7 §§ omförmäles, antages utgöra mälda årliga arbetsförtjänst beräknas vid tiden för olycksfallet: i överensstämmelse med 9 § lagen om a) 2 700 kronor för värnpliktig, försäkring för olycksfall i arbete. ' som fullgjort i 27 § 1 mom. B värn­ Den årliga arbetsförtjänsten för pliktslagen omförmäld fortsatt tjänst­ den, som ådragit sig skadan tmder göring för utbildning till officer; värnpliktstjänstgöring, må dock icke b) 2 400 kronor för värnpliktig, beräknas till lägre belopp än tretusen­ som fullgjort i 27 § 1 mom. B värn­ sexhundra kronor. Detsamma gäller pliktslagen omförmäld fortsatt tjänst­ beträffande fast anställt manskap och göring för utbildning till underoffi­ liemvärnspersonal, då fråga är om cer eller i 27 § 1 mom. C och D sam­ sjukpenning för tid efter det kalen­ ma lag omförmäld fortsatt utbildning derår, under vilket den skadade fyllt eller tjänstgöring, ävensom för annan tjugu år, eller om livränta. värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 28 år; c) 2160 kronor för annan värn­ pliktig, som tjänstgör efter det kalen­ derår, varunder han fyllt 22 år; samt d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c). För fast anställt manskap, icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal och frivilliga beräknas ifrå gavarande arbetsförtjänst efter de grunder, som stadgas i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete; dock må arbetsförtjänsten för fast an­ ställt manskap vid bestämmande av sjukpenning för tid efter det kalen derår, då den skadade fyllt 20 år, eller av livränta icke beräknas till lägre be lopp än tretusen kronor.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Riksförsäkringsanstalten må när Har den skadade i anledning av som helst och under så lång tid, så­ skadan intagits å sjukvårdsanstalt, dant finnes lämpligt, bereda den ska­ äger riksförsäkringsanstalten att å dade vård å sjukvårdsanstalt. Den sjukpenning för vårdtiden avdraga en skadade må dock ej utan sitt medgi­ krona 50 öre för dag, doclc högst hälf­ vande intagas å sjukvårdsanstalt, så­ ten av sjukpenningen. vida ej skadan enligt läkares intyg Riksförsäkringsanstalten äger ock kräver vård å sådan anstalt. att under viss tid i stället för sjuk­ Vårdas den skadade efter tjänst­ penning eller livränta eller del därav göringens eller anställningens slut å bereda den, som är hemfallen åt militär sjukvårdsanstalt, eller beredes dryckenskap eller allvarligt läkeme­ honom av riksförsäkringsanstalten el­ delsmissbruk, ersättning i naturaför­ ler militär myndighet vård å civil så­ måner samt, efter samtycke av ersätt- _ dan anstalt, må, med skäligt hänsyns­ ningstagaren eller dennes målsman, tagande till den skadades försörj­ bereda ersättningstagaren uppehälle å ningsplikt mot maka och andra anhö­ ålderdomshem, barnhem eller annan riga, som omförmälas i 7 §, till täc­ dylik anstalt. kande av kostnaden för vården, å sjuk penning, som under tiden för vården tillkommer honom, avdragas högst hälften. Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap, er­ sättning i naturaförmåner samt, efter samtycke av livräntetagaren eller den­ nes målsman, bereda livräntetagare uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

11 §■ 11 §• Skall vid skada till följd av olycks­ 1 mom. Skall av statsmedel utgå fall av statsmedel utgå avlöning, pen­ avlöning, pension eller annan ersätt sion eller annan ersättning, som icke ning, som icke avses i denna förord avses i denna förordning men som ning men som helt eller delvis utgör helt eller delvis utgör understöd på understöd på grund av skadan, eller grund av olycksfallet, eller skall så­ skall sådant understöd utgå från kassa dant understöd utgå från kassa eller eller pensionsinrättning, som under­ pensionsinrättning, som understödes stödes av statsmedel, avdrages från av statsmedel, avdrages från ersätt­ ersättning, som utgives enligt denna ning, som utgives enligt denna för- förordning, vad i anledning av skadan

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 15

ordning, vad i anledning av olycks­ för motsvarande ändamål från statens fallet för motsvarande ändamål från sida, av kassan eller pensionsinrättstatens sida, av kassan eller pensions- ningen utgives för tid, under vilken inrättningen utgives för tid, under ersättningen utgår; dock att i fråga vilken ersättningen utgår; dock att i om understöd från kassa eller pen­ fråga om understöd från kassa eller sionsinrättning sådant avdrag endast pensionsinrättning sådant avdrag en­ må ske, om kostnaden för understö­ dast må ske, om kostnaden för under­ det helt och hållet eller till minst en stödet helt och hållet eller till minst tredjedel bestritts av staten, och ej en tredjedel bestritts av staten, och ej ske med större belopp än som skäli­ ske med större belopp än som skäli­ gen kan anses svara emot statens bi gen kan anses svara emot statens bi­ drag. drag. Såsom understöd, varom i första Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, stycket sägs, skall ej anses pension, som tillförsäkrats den skadade på som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och an­ grund av viss levnadsålder och an­ ställningstid eller eljest av annan an­ ställningstid eller eljest av annan an­ ledning än skadan. Pension, som ut­ ledning än den av olycksfallet föror­ går vid arbetsoförmåga i följd av ska­ sakade skadan. I fråga om pension, dan eller till efterlevande, må ej an­ som utgår vid arbetsoförmåga i följd ses såsom sådant understöd till högre av olycksfallet, skall såsom sådant un­ belopp än som motsvarar tre fjärde­ derstöd anses allenast den del av pen­ delar av den livränta, som, vårdbidrag sionen, som överstiger det belopp, till den skadade oräknat, tillkommer vartill rätt grundats genom anställ­ den skadade eller efterlevande. Till ningstiden. ■sådan framtida höjning av pensionen, Avdrag må icke göras för tilläggs­ som tillförsäkrats ersättningstagaren pension enligt lagen om folkpensio­ vid ökning i levnadskostnaderna, skall nering eller för understöd enligt för­ hänsyn icke tagas vid avdrags be­ ordningen om invalidunderstöd eller stämmande. för annat dylikt, allenast för behövan­ Avdrag må icke göras för folkpen­ de avsett understöd, och icke heller sion och ej heller för understöd, som för ersättning enligt förordningen om är avsett allenast för behövande. blindhetsersättning. Innehar eller erhåller den skadade Är för den skadade lön bestämd i anställning med lön, bestämd i för­ författning eller eljest fastställd av fattning eller eljest fastställd av stat statlig myndighet utan att därvid an­ lig myndighet utan att därvid angi givits, att å lönen avdrag må göras vits, att å lönen avdrag må göras för för livränta enligt denna förordning, livränta enligt denna förordning, skall skall vid tillämpningen av första styc­ vid tillämpningen av första stycket ket lönen till den del densamma mot­ lönen till den de! densamma motsva­ svarar den skadade tillerkänd dylik rar den skadade tillerkänd dylik liv­ livränta anses utgöra understöd på ränta anses utgöra understöd på

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

grund av olycksfallet; dock må livrän­ grund av skadan; dock må livräntan tan utgå om och i den mån särskilda utgå om och i den mån särskilda för­ förhållanden därtill föranleda. hållanden därtill föranleda. 2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade ut­ givit sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med er­ sättning enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av sjukpenning, som enligt denna för­ ordning tillkommer honom för sam­ ma tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det avdragna beloppet utbetalas till kassan. Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit folkpension eller bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn eller lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen göras avdrag om och i den mån ersättningen skolat för­ anleda minskning av pensionen eller bidraget; och skall avdraget belopp utbetalas till pensionsstyr elsen. 3 mom. Skall, i annat fall än ovan avses, enligt gällande bestämmelser understöd, som motsvarar ersättning enligt denna förordning, utgå på grund av den skadades anställning i kommunal eller enskild tjänst, göres avdrag från ersättningen enligt de grunder Konungen föreskriver.

18 §. 12 §.

Har olycksfallet föranletts därav, Har olycksfall föranletts därav, att att den skadade ej ställt sig till efter­ den skadade ej ställt sig till efterrät­ rättelse gällande anordning eller före­ telse gällande anordning eller före­ skrift om åtgärder för undvikande av skrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, och äro omständigheterna olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste an- sådana, att han därigenom måste an-

Kungl. Maj.ts proposition nr . 96 '. 17

ses hava gjort sig skyldig till grov ses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet för­ vårdslöshet, eller har olycksfallet för­ anletts därav, att den skadade varit anletts därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersätt­ av starka drycker berusad, må ersätt­ ning enligt 6 § skäligen nedsättas. ning enligt 6 § skäligen nedsättas. Lag samma vare, där den skadade Skälig nedsättning av ersättning ej ställt sig till efterrättelse anord­ enligt 6 § må ock äga rum, där den ning eller föreskrift om sjukhus- eller skadade ej ställt sig till efterrättelse läkarvård, som givits på grund av anordning eller föreskrift om sjuk­ denna förordning, så ock där genom hus- eller läkarvård, som givits på försummelse av den skadade under­ grund av denna förordning, så ock rättelse om olycksfallet enligt 14 § där genom försummelse av den ska­ icke lämnats; dock att nedsättning av dade underrättelse enligt 5 § icke läm­ ersättningen ej må ske, såvida ej ska­ nats; dock att nedsättning av ersätt­ dan väsentligen förvärrats därigenom, ningen ej må ske, såvida ej skadan att den skadade i följd av förseelsen väsentligen förvärrats därigenom, att kommit att sakna lämplig vård. den skadade i följd av förseelsen kom­ mit att sakna lämplig vård.

16 §. 13 §• Sedan riksförsäkringsanstalten er­ Sedan riksförsäkringsanstalten er­ hållit kännedom om olycksfallet, skall hållit kännedom om skadan, skall an­ anstalten, så snart ske kan, ändå att stalten, så snart ske kan, ändå att an­ ansökan om ersättning icke blivit sökan om ersättning icke blivit gjord, gjord, besluta om de åtgärder, som besluta om de åtgärder, som för den för den skadades vård må vara av nö­ skadades vård må vara av nöden, samt den, samt bestämma den ersättning, bestämma den ersättning, som enligt som enligt denna förordning skall ut­ denna förordning skall utgivas. givas. Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upp­ lysningar genast avgöras, huruvida er­ sättning bör utgå, skall, om sannolika skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med led­ ning av erhållna upplysningar belop­ pet av sjukpenning eller livränta ge­ nast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning, som enligt vad nu är sagt blwit provisoriskt be­ stämd, utgives utan återbetalningsskyldighet, därest sedermera ersätt­ ningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå. 2—173 4n Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 96.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Inträder, sedan ersättning till den Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsan- skadade blivit av riksförsäkringsan­ stalten bestämd, väsentlig förändring stalten bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgöran­ i de förhållanden, vilka voro avgö­ de för ersättningens bestämmande, må rande för ersättningens bestämmande, jämkning i ersättningen äga rum. Så­ må jämkning i ersättningen äga rum. dan jämkning må dock, där fråga är Sådan jämkning må dock, där fråga om minskning eller indragning av er­ är om minskning eller indragning av sättning, ej avse tid före den dag, då ersättning, ej avse tid före den dag, jämkningen beslutas. då jämkningen beslutas. Beslut om ersättning skall, så fort Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsbe- ske kan, meddelas den ersättningsrättigade och utan hinder av förd kla­ berättigade och utan hinder av förd gan tills vidare lända till efterrättelse. klagan tills vidare lända till efter­ rättelse. 12 §. 14 §. Begravningshjälp ävensom kapital Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort enligt G, 7 och 21 §§ utbetalas så fort ske kan samt sjukpenning för varje ske kan. Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag. kalendervecka å veckans sista dag och Livränta utbetalas för varje månad, livränta för varje månad, räknad från räknad från den dag, rätten till liv­ den dag, rätten till livränta inträtt, å ränta inträtt, å månadens första dag månadens första dag; dock att jämväl utan återbetalningsskyldighet för må­ sjukpenning må utbetalas månadsvis nad, under vilken rätten till livränta i förskott och att livränta må, med upphört eller livränta minskats; dock livräntetagarens samtycke, utbetalas skall riksförsäkringsanstalten beträf­ för längre betalningsterminer än må­ fande tiden för utbetalning av liv- nad. Beträffande tiden för utbetal­ räntetillägg, varom i 6 § 2a) förmäles, ning av årlig ersättning enligt 6 § 1 äga meddela sådana bestämmelser, mom. tredje stycket äger riksförsäk­ som må anses lämpliga för vinnande ringsanstalten meddela sådana be­ av säkerhet, att tillägget användes för stämmelser, som må anses lämpliga det därmed avsedda ändamålet. Sjuk­ för vinnande av säkerhet, att ersätt­ penning och livränta må ock, med er- ningen användes för det därmed av­ sättningstagarens samtycke och utan sedda ändamålet. Förskottsvis utgi­ återbetalningsskyldighet, utbetalas för ven ersättning för tid, under vilken längre betalningsterminer än nu är rätten till ersättning upphör eller er­ sagt. Uppkommer vid bestämmande sättningen minskas, må icke till nå­ av belopp, som skall utbetalas, bråk- gon del återkrävas. Uppkommer vid tal av öre, utföres beloppet med när­ bestämmande av belopp, som skall ut­ mast högre antal ören. betalas, bråktal av öre, utföres belop­ Har ersättningstagaren ej före ut­ pet med närmast högre antal ören. gången av året näst efter det, under Har ersättningstagaren ej före ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 19

vilket ersättningsbelopp skolat utbe- gången av året näst efter det, under talas, vare sig uppburit beloppet eller vilket ersättningsbelopp skolat utbehos riksförsäkringsanstalten påfordrat talas, vare sig uppburit beloppet eller utbetalning av detsamma, är rätten till bos riksförsäkringsanstalten påfordrat beloppets utfående förverkad. utbetalning av detsamma, är rätten till Angående sättet för utbetalning av beloppets utfående förverkad, ersättning förordnar Kungl. Maj:t. Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.

17 §. 15 §. Har olycksfallet uppsåtligen föror­ Har skadan uppsåtligen förorsa­ sakats av den skadade, utgår ej ersätt­ kats av den skadade, utgår ej ersätt­ ning enligt denna förordning. Ej hel­ ning enligt denna förordning. Ej hel­ ler må, där olycksfall, som medfört ler må, där skada, som medfört den den skadades död, uppsåtligen eller skadades död, uppsåtligen eller ge­ genom grovt vållande förorsakats av nom grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning utgå till efterlevande, ersättning utgå till denne. denne. 13 §. 16 §. Äger någon rätt till ersättning en­ Äger någon rätt till ersättning en­ ligt denna förordning, är han ej där­ ligt denna förordning, är han ej där­ av hindrad att göra gällande det an­ av hindrad att göra gällande det an­ språk på skadestånd utöver ersätt­ språk på skadestånd utöver ersätt­ ningen, som i följd av olycksfallet må ningen, som i följd av skadan må till­ tillkomma honom enligt allmän lag el­ komma honom enligt allmän lag eller ler särskild författning. särskild författning. Vad i ersättning enligt denna för­ Vad i ersättning enligt denna för­ ordning utgivits må av riksförsäk­ ordning utgivits må av riksförsäk­ ringsanstalten för statsverkets räk­ ringsanstalten för statsverkets räk­ ning sökas åter av den, som vållat ning sökas åter av den, som vållat skadan eller oberoende av vållande skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skade­ enligt lag är skyldig att utgiva skade­ stånd, där ej även han drabbats av stånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är be­ olycksfallet och på grund därav är be­ rättigad till ersättning enligt denna rättigad till ersättning enligt denna förordning. På grund av vad i detta förordning. På grund av vad i detta stycke sägs skall riksförsäkringsan­ stycke sägs skall riksförsäkringsan­ stalten dock äga att återkräva allenast stalten dock äga att återkräva alle­ vad ersättningstagaren varit berätti­ nast vad ersättningstagaren varit be­ gad att utbekomma av den skade- rättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige. ståndspliktige.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.

Rätt till ersättning enligt denna Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må förordning kan icke överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. förty ej tagas i mät för gäld. 4 §• 18 §. Riksförsäkringsanstalten ävensom Riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare ut­ försäkringsrådet äga att till vidare ut­ redning rörande tillämpning av någon redning rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmel­ i denna förordning given bestämmelse se låta vid allmän domstol avhöra vitt­ låta vid allmän domstol avhöra vitt­ nen eller sakkunniga samt av veder­ nen eller sakkunniga samt av veder­ börande polismyndighet påfordra un­ börande polismyndighet påfordra un­ dersökning. dersökning. 19 §. Vad som finnes stadgat rörande skyldighet för arbetsgivare att till försäkringsrådet eller riksförsäkrings­ anstalten lämna uppgifter, som er­ fordras för bestämmande av ersätt­ ning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, och rörande an­ svar, då någon underlåter att lämna sådan uppgift eller lämnar veterligen oriktig uppgift, äger motsvarande tilllämpning beträffande uppgifter till ledning för bestämmande av ersätt­ ning enligt denna förordning.

21 §. 20 §.

Den, som på grund av bestämmel­ Spikpenning eller livränta enligt serna i detta kapitel är berättigad till denna förordning i anledning av sjuk­ ersättning enligt 6 § eller 7 § b), må dom, som icke förorsakats av olycks­ ej uppbära ersättningen för tid, var­ fall, utgives ej för tid, varunder erunder han är bosatt utom riket eller sättningstagaren undergår frihets­ varunder han undergår frihetsstraff straff eller tvångsarbete eller är inta­ eller tvångsarbete eller enligt dom­ gen i säkerhetsanstalt eller i skola stols förordnande är intagen i allmän tillhörande barna- och ungdomsvår­ uppf ostringsans talt. den.

21 §.

Är någon, som har rätt till sjuk­ penning eller livränta enligt denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 9fi. 21

förordning, icke svensk medborgare,

och är han ej i riket bosatt, äger

riksförsäkringsanstalten att med hans

samtycke, när som helst, i stället för

sådan ersättning till honom utgiva

ett kapital för en gång till belopp mot­

svarande högst femtio och minst

tjugu procent av ersättningens kapi­

talvärde enligt gällande beräknings­

grunder. Har utbyte av ersättning

mot kapital ägt rum, är rätten till vi­

dare ersättning på grund av skadan

förfallen.

Hav i 1 § avsedd person blivit

borta, samt har all underrättelse om

honom upphört, och kan skäligen an­

tagas, att han omkommit till följd

av olycksfall, som avses i denna för­

ordning, äger anhörig, som i 7 § b)

omförmäles, uppbära livränta efter de

i 7 § stadgade grunder.

Riksförsäkringsanstalten är berät­

tigad att av sådan anhörig, sasom vill­

kor för utbetalning av livränta, fordra

förklaring på heder och samvete, att

han saknar varje underrättelse om

den försvunne. I fråga om omyndig

må sådan förklaring infordras från

förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest

den försvunne finnes vara vid liv eller

hava avlidit av annan orsak än olycks­

fall som avses i denna förordning.

De närmare föreskrifter, som, ut­ De närmare föreskrifter, som finnas över vad denna förordning innehåller, erforderliga för tillämpningen av finnas erforderliga för förordningens denna förordning, meddelas av Ko­ tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t nungen eller av myndighet, som eller av de civila eller militära myn Konungen bestämmer. digheter, som av Kungl. Maj:t därtill bemyndigas.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

(Föreslagen lydelse:) Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950 och skall äga tillämp­ ning beträffande skador, som inträffa efter den 30 juni 1950, och tillika lända till efterrättelse vid bestäm­ mande av ersättning för tid därefter i anledning av sådan under tiden den 1 januari 1949—den 30 juni 1950 in­ träffad skada som avses i förord­ ningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser rörande er­ sättning i vissa fall enligt förord­ ningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsska­ da, ådragen under militärtjänstgöring, in. m.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96. 23

Förslag’

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer: 1 §• 1 mom. Ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1950, skall bestämmas efter de nedan i denna förordning stadgade grunder, så ock ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1950 i anledning av skada som drabbat till fast anställt eller indelt manskap börande person före den 1 januari 1949 eller som drabbat värnpliktig före den 1 juli 1950. Med kroppsskada (skada) avses i denna förordning även sjukdom som icke förorsakats av olycksfall; och skall sådan skada anses hava inträffat den dag sjukdomen yppades. Rörande ersättningarnas utgivande skall, utöver vad denna förordning inne­ håller, i tillämpliga delar gälla vad i förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 är stadgat. 2 mom. Konungen äger, i den mån sådant prövas skäligt, föreskriva att bestämmelserna i denna förordning, med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande ersättning, som i annat fall än i 1 mom. sägs utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1927 eller som utgives med tillämpning av grunderna i förordningen den 18 juni 1909 eller förordningen den 18 juni 1927 eller jämlikt förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring. 3 mom. Har jämlikt 6 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 ut­ givits kapital för en gång, skall vad i denna förordning stadgas om sjukpen­ ning och om livränta till den skadade äga tillämpning allenast därest sådan ersättning eller provisoriskt tillägg därtill skolat utgå vid fortsatt tillämpning av de före den 1 juli 1950 gällande beräkningsgrunderna; och skall i sådant fall från ersättningen göras avdrag med det belopp för månad, efter vilket kapitalet beräknats. 2 §• Den skadade äger rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Tillika gäldas behövlig kostnad lör läkarbetyg, som erfordras för bestäm­ mande av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida er­ sättning bör utgå. Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel ut­ givas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kost­ naden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda ersätt­ nings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

3 §• 1 mom. Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 eller sjukpenning enligt förordningen den 18 juni 1927 under tid då kroppsskadan förorsakar förlust av arbetsförmågan (hel sjukhjälp eller sjukpenning) skall, där ej annat följer av vad i andra stycket stadgas, utgöra a) om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år: åtta kronor 50 öre för dag intill utgången av den månad, varunder den skadade fyller tjugufem år, och från utgången av den månad, varunder han fyllt sextiosju år, samt eljest tio kronor 50 öre för dag; b) i annat fall: sju kronor för dag intill utgången av den månad, varunder den skadade fyller tjugufem år, och från utgången av den månad, varunder han fyllt sextiosju år, samt eljest nio kronor för dag. Har livränta utgått, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel sjukhjälp eller sjukpenning under tid omedelbart därefter, med undantag för tid då den skadade i anledning av skadan är intagen å sjukvårdsanstalt, utgöra för dag räknat lägst tre procent av sådan livräntas månadsbelopp enligt 4 §. Föreligger vårdbehov som i 4 § tredje stycket sägs, skall hänsyn därtill tagas vid nämnda månadsbelopps beräkning. 2 mom. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjukvårdsan­ stalt, äger riksförsäkringsanstalten att å sjukhjälp eller sjukpenning för vård­ tiden avdraga en krona 50 öre för dag. 3 mom. Sjukhjälp eller sjukpenning under tid, då skadan förorsakar ned­ sättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, skall utgöra en mot graden av nedsättningen svarande del av hel sjukhjälp eller sjukpenning.

4§- Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning (invaliditetsgraden) och den skadades ålder:

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90. 25

Livräntans månadsbelopp i kronor intill utgången av den från utgången av den månad, varunder den månad, varunder den Invaliditetsgrad skadade fyller 26 år, och skadade fyllt 25 år, intill uttryckt i procent utgången av den månad, från utgången av den månad, varunder han varunder han fyller

200

Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad som enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad. Medför kroppsskadan förlust av arbetsförmågan och tillika beho\ av sär­ skild vård som ej avses i 2 §, förhöjes livräntans ovan angivna belopp under den tid förhållandet varar med vårdbidrag, bestämt med hänsyn till vårdbe­ hovets omfattning, dock högst ettbundrafemtio kronor för månad räknat. På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsradet, näi skäl därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del däia\ skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

5 §• Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skola bestämmelserna, i 8 § militärersättningsförordningen den 1950 (nr ) lända till efterrättelse.

0 §• Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp,

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt såsom för en skada. 7 §• Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det belopp som vid utgången av juni månad 1950 tillkommer den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte, i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg, skall ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp intill dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att er­ sättning enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte omförmälda tillägg. Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp som, frånsett provi­ soriskt ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927. 8 §. Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall utgöra etth undra tjugufem kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat barn eller adoptivbarn sextiofem kronor för månad räknat. Livräntornas sammanlagda belopp för varje månad må dock icke överstiga trehundratjugu kronor. Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper. Livränta enligt förordningen den 18 juni 1927 till efterlevande som i första stycket sägs skall dock icke i något fall understiga det belopp som vid oför­ ändrade ersättningsgrunder skolat utgå såsom livränta enligt sagda förordning jämte, i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg. Livränta enligt förordningen den 18 juni 1909 till barn, som vid ut­ gången av juni månad 1950 ej uppnått femton års ålder, skall utgå evad barnet fötts inom eller utom äktenskap och utgivas intill dess barnet fyllt sexton år. Livränta till annan efterlevande skall utgöra det belopp för månad, var­ med livräntan jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången av juni månad 1950 gällande beräkningsgrunder. Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äkten­ skap, utgives ett kapital för en gång av fyratusen kronor. 9 * *

9 §• 1 inom. För sjukavlöning, pension eller annat understöd, som utgår i anledning av kroppsskadan och helt eller delvis bestrides av7 staten, skall avdrag från ersättningen göras enligt grunderna i 11 § militärersättningsförordningen. Vid bestämmandet av avdrag för pension eller annat årligt under­ stöd skall hänsyn tagas till storleken av de förmåner som voro ersättningstagaren tillförsäkrade vid utgången av juni månad 1950; och skall avdrag ske

Kungi. Maj.ts proposition nr 96. 27

ändå att ersättnings tagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad så­ dant understöd. Avdrag från ersättningen skall oek göras om och i den mån däremot svarande skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; i först nämnt fall må dock ersättningen utgå utan avdrag, därest ersättningstagaren å statsverket överlåtit mot ersättningen svarande fordran hos den skadeståndspliktige. Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersätt­ ningen utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstilllägg enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. in., beräknas efter den ortsgrupp, till vilken den skadade var att hänföra vid utgången av juni månad 1950. 2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade ut­ givit sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med er­ sättning enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av sjukhjälp eller sjukpenning, som enligt denna förordning tillkommer honom för samma tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det avdragna beloppet utbetalas till kassan. Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit folkpension eller bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn eller lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen göras avdrag om och i den mån ersättningen skolat föranleda minslaiing av pensionen eller bidraget; och skall avdraget belopp utbetalas till pensionsstyrelsen.

10 §.

Hörande utbetalning av ersättning skall gälla vad i 14 § militärersättningsförordningen stadgas. 11 §• Ovan givna bestämmelser angående storleken av livränta skola icke föran­ leda till höjning av livräntetillägg enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 mom. första stycket förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning. 12

12 §. Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande ersättning, som avses i denna förordning, må klagan föras hos försäkringsrådot genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr Hd.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga ärende, som avses i första stycket. Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt. Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras. Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

13 §. De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950; och skall vad i äldre be­ stämmelser är stridande mot förordningens innehåll upphöra att gälla.

Förslag

till

Förordning-

om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda förordningar skola upphöra att gälla, nämligen 1) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; 2) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring; 3) förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) angående höjning av ersätt­ ningar, som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersätt­ ning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; 4) förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbätt­ ring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­ tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m.; 5) förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada; samt 6) förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 29

Dock skall iakttagas, dels att vad sagda förordningar innehålla beträffande ersättning och fa­ miljebidrag till den skadade eller efterlevande alltjämt skall äga tillämpning i avseende å ersättning och bidrag för tid före denna förordning» ikraftträ­ dande, dels att förordningarna den 18 juni 1927 och den 28 juni 1941 skola där ej annat följer av denna dag utfärdad militärersättningsförordning (nr ) och förordning angående omreglering av vissa ersättningar i an­ ledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr ) — lända till efterrättelse jämväl vid bestämmande av annan ersättning i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före denna förordnings ikraftträdande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

30 Knngl. Maj:ts proposition nr 96.

Utdrag av protokollet över Jörsvarsärenden , hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Drottning­ holms slott den 3 februari 1930.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden M öller , S köld , Q uensel , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , A ndersson , L ingman .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, fråga om ändrade bestäm­ melser rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­ tjänstgöring, och anför därvid följande.

Efter andra världskrigets utbrott ha vid flera tillfällen åtgärder vidtagits för att förbättra existensvillkoren för de under militärtjänstgöring skadade och deras efterlevande. Dessa åtgärder ha emellertid till väsentlig del erhållit karaktären av provisorier. En allmännare omprövning av ersättningsgrunderna på ifrågavarande område förutsattes skola ske i samband med socialvårdskommitténs översyn av lagstiftningen angående försäkring för olycksfall i arbete m. m. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 mars 1944 uppdrogs åt kom­ mittén att överarbeta en av riksförsäkringsanstalten verkställd utredning och att snarast möjligt inkomma med förslag till erforderliga nya bestämmelser rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­ göring. I avvaktan på slutförandet av socialvårdskommitténs utredning i ämnet vidtogos ytterligare provisoriska ändringar i ersättningsbestämmelserna. Så skedde senast år 1948, då ersättningsgrunderna för fast anställd personal och frivilliga i enlighet med förslag av kommittén anpassades efter de samtidigt beslutade, från och med den 1 januari 1949 gällande nya bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. De provisoriska bestämmelserna rörande värnpliktiga bibehöllos oförändrade. Det förutsattes därvid, att defi­ nitiva bestämmelser skulle meddelas snarast möjligt. Socialvårdskommittén avgav i januari 1949 betänkande med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Efter remissbehandling har ärendet beretts inom förs\ arsdepartementet. I arets statsverksproposition har vid beräkningen av det under fjärde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Bidrag till ersätt­ ning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förutsatts att nya ersättningsbestämmelser skola träda i kraft den 1 juli detta år. I februari 1949 avgav socialvårdskommittén betänkande med förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 31 bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycks­ fallsförsäkringslagen m. m. De däri förordade ersättningsförbättringama komma att bli av betydelse för vissa grupper av skadad personal vid försvarsväsendet, men förslagen avse främst andra kategorier av ersättningstagare. Detta ärende har beretts inom socialdepartementet, och förslag till avlåtande av proposition i ämnet kommer senare denna dag att föreläggas Kungl. Maj:t. Jag anhåller nu att få till behandling upptaga kommitténs nyssnämnda, i januari 1949 avgivna betänkande rörande ersättning i anledning av kropps­ skada, ådragen under militärtjänstgöring. Inledningsvis rämnas en översiktlig redogörelse för de gällande bestämmelserna i ämnet, kommitténs förslag och de avgivna remissyttrandena. Kommittébetänkandet torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Huvudinnehållet av gällande bestämmelser, social värdskommitténs förslag och remissyttrandena.

Gällande bestämmelser.

Värnpliktigs rätt till ersättning i anledning av kroppsskada regleras främst av bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Förordningen äger tillämpning även på fast anställt manskap och vissa grupper av fast anställd, icke ständigt tjänstgörande personal samt på sådan frivillig personal, som av Kungl. Maj:t hänföres under förordningen. Såsom kroppsskada räknas enligt förordningen även sådana under militär­ tjänsten ådragna sjukdomar, som icke förorsakats av olycksfall. Med avseende på grunderna för ersättningsbeloppens storlek ansluter sig 1927 års förordning i stort sett till lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Således beräknas ersättningarna i princip efter den skadades årliga arbets­ förtjänst. För de värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen med olycksfallsförsäkringslagen väsentligen formell, enär den årliga arbets­ förtjänsten för dem skall antagas utgöra vissa i 8 § angivna belopp, som äro oberoende av den civila inkomsten. Intill den 1 juli 1944 indelades de värnpliktiga i två ersättningsklasser. För vissa äldre och mer kvalificerade värnpliktiga beräknades den årliga arbets­ förtjänsten vid ersättnings bestämmande till 2 100 kronor, för övriga till 1 764 kronor. Numera indelas de värnpliktiga — såvitt angår skador efter den 30 juni 1944 — i fyra ersättningsklasser, i det att arbetsförtjänsten beräknas till a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer; b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnplikts­ lagen omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer eller i 27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning eller tjänst­ göring (för läkare, ingenjörer, sjökaptener m. fl.) ävensom för annan värn­ pliktig, som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 28 år;

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 22 år; d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c). Vissa år 1946 beslutade, provisoriska ersättningstillägg (7 a§) äro lika stora i de fyra ersättningsklasserna. Vid förlust av arbetsförmågan utgår tillägg till sjukpenning med en krona för dag och tillägg till livränta med trettio kronor för månad. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst eu femtedel utgår motsvarande lägre tillägg. Tillägg utgår också å vissa efterlevandelivräntor. Enligt förordning den 30 juni 1943 (nr 449), vars giltighetstid utlöper den 30 juni 1950 (SFS 1949:242), utgår dyrtidstillägg med 40% å ersättningar till värnpliktiga och deras efterlevande. För fast anställt manskap, icke ständigt tjänstgörande fast anställd perso­ nal och frivilliga bestämmas sjukpenning- och livräntebeloppen i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter de i 9 § olycksfallsför­ säkringslagen stadgade grunderna. För fast anställt manskap gäller dock den särbestämmelsen — såvitt angår kroppsskador efter den 30 juni 1946 — att arbetsförtjänsten icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor vid be­ stämmande av sjukpenning för tid efter det kalenderår, då den skadade fyllt 20 år, eller av livränta. Å sjukpenning eller livränta i anledning av kropps­ skador före år 1941 utgår i vissa fall dyrtidstillägg med 20 % enligt nyss­ nämnda förordning den 30 juni 1943 (nr 449). I fråga om olycksfall och sjukdomar, som inträffat respektive yppats före den 1 januari 1928, då 1927 års förordning trädde i kraft, gäller alltjämt för­ ordningen den 18 juni 1909 (nr 89) i samma ämne. Ersättningsbeloppen ha emellertid förhöjts. Genom förordning den 29 juni 1946 (nr 344) har således föreskrivits, att ersättning, som jämlikt 1909 års förordning utges såsom sjukhjälp eller såsom livränta till den skadade eller dennes änka eller barn, skall utgå med de i 1927 års förordning stadgade beloppen för värnpliktiga i lägsta ersättningsklassen. Dyrtidstillägg å ersättning enligt 1909 års förordning ut­ går med 40 %. Bestämmelser om höjning i vissa fall av begravningshjälp enligt 1909 eller 1927 års förordning äro meddelade i förordningar den 29 juni 1946 (nr 345) och den 26 juni 1948 (nr 423). När dödsfallet inträffat efter 1948 års utgång, är begravningshjälpen 500 kronor. För hemvärnspersonal gäller förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring. Aid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada efter den 30 juni 1946 skall den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas i enlighet med de för fast anställt manskap föreskrivna grunderna. För äldre fall gäller, att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräknas till lägre belopp än 1 764 kronor. Ersättning i anledning av kroppsskada, som efter den 31 december 1948 drabbat i 1927 års förordning avsedd fast anställd eller frivillig personal eller hemvärnspersonal, beräknas enligt förordningen den 26 juni 1948 (nr 422)

Kunql. Maj:ts proposition nr 96. 33 med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fält enligt förord­ ningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. Bestämmelserna innebära i huvud­ sak, att de från och med år 1949 gällande ersättningsgrunderna i olycksfalls­ försäkringslagen skola lända till efterrättelse. Därav följer bland annat, att maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjts från 4 800 kronor till 7 200 kronor, att sjukpenningens maximibelopp höjts från 9 kronor per kalenderdag till 14 kronor eller — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre, och att normalbeloppet för livränta vid helinvaliditet mellan 18 och 67 års ålder höjts från 2/s till n/i2 av den årliga arbetsförtjänsten. Enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk för­ bättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., utgivas särskilda tillägg till ersättningar, som i anledning av skador under försvarsberedskapen 1939—1945 och dennas avveckling utgå enligt 1927 års förordning m. fl. för­ fattningar. Förordningen innehåller dels vissa särskilda bestämmelser om de värnpliktigas inplacering i ersättningsklasser, dels bestämmelser om ersättningstillägg till såväl värnpliktiga som övrig personal vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel samt till vissa livränteberättigade efterlevande. De särskilda bestämmelserna för värnpliktiga ha främst inneburit, att de ersättningar som bestämts efter lägsta ersättningsklassen uppräknats till när­ mast högre klass. Yidare har den år 1944 tillkomna bestämmelsen om inplace­ ring av äldre värnpliktiga i näst högsta ersättningsklassen gjorts tillämplig även på dem, som skadats under tidigare beredskapstjänstgöring. De generella tilläggen vid 25 % och högre invaliditetsgrader äro ortsgraderade efter den ortsgruppsindelning som gällde för folkpensioneringen vid utgången av år 1947. Detta sammanhänger med att denna ortsgruppering tills vidare bibehållits för de till tjänstgörande och skadade värnpliktiga m. fl. ut­ gående familjebidragen. Den skadade skall i regel anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven. Ersättningstillägget vid helinvali­ ditet är i respektive ortsgrupper 984, 1 284 och 1 584 kronor för år. Vid ned­ sättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel utgör ersättningstillägget det lägre belopp, som motsvarar invaliditetsgraden, och vid 20 % invaliditet utges ett tillägg av 120 kronor för år. Tillägg utgå även till sjukpenning och vissa efterlevandelivräntor. Enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värn­ pliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada, kan under vissa förutsätt­ ningar bidrag utgivas till den, som under militärtjänstgöring efter den 2 sep­ tember 1939 ådragit sig ersättningsberättigande kroppsskada, ävensom till vissa efterlevande till den, som avlidit i följd av sådan kroppsskada. Beträffande storleken av ersättningar och familjebidrag i olika fall även­ som vidtagna åtgärder för att bereda under militärtjänstgöring skadade ut­ komst genom eget arbete torde få hänvisas till socialvårdskommitténs betän­ kande (bilagan, s. 98 fl'.). 3—na 49 Bihanq till riksdagens protokoll 1960. I sand. Nr 96.

34 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 96.

Social vårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommittén bär föreslagit, att 1927 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skall ersättas av en ny förordning. Denna förordning (militärersättningsförordningen) avses skola tillämpas dels å skadefall, som inträffa efter förordningens ikraftträ­ dande, dels å vissa dessförinnan men efter 1949 års ingång inträffade fall. Vidare har i en särskild förordning, i det följande benämnd omregleringsförordningen, framlagts förslag till bestämmelser angående ersättningar i äldre fall för tid efter förordningens ikraftträdande. Båda de föreslagna förord­ ningarna syfta främst till en definitiv reglering av ersättningsgrunderna för värnpliktiga.

I motiveringen till den föreslagna nya militärersättningsförordningen har kommittén framhållit bland annat följande. Ersättningarna enligt nämnda förordning liksom ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen avses utgöra kompensation för den av kropps­ skadan förorsakade inkomstminskningen. Det har synts kommittén vara täm­ ligen självfallet, att ersättningar till skadade värnpliktiga böra i princip ut­ mätas så, att de bli minst likvärdiga med de ersättningar, som enligt olycks­ fallsförsäkringslagen tillkomma skadade arbetstagare. Det förhållandet, att ersättning till värnpliktiga, liksom till vissa andra personalkategorier, utges icke blott för sådana skador och sjukdomar som omfattas av försäkringen för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar, utan även för andra under tjänstgöringen ådragna sjukdomar, utgör enligt kommitténs mening icke något bärande skäl för en nedpressning av ersättningsnivån. Denna utvidgning av ersättningsrätten får nämligen anses vara betingad av de särskilda sjukdomsrisker, som kunna vara förenade med tjänstgöringen. Ett förmånligt försäk­ ringsskydd för de värnpliktiga — med avseende på såväl ersättningsrättens omfattning som ersättningarnas storlek — motiveras också med att deras övriga förmåner under tjänstgöringen äro blygsamma. Som ett skäl mot en gradering av de värnpliktigas ersättningar vid kropps­ skador i förhållande till deras civila inkomst åberopades, framhåller kommit­ tén, vid tillkomsten av 1927 års förordning, att deras förmåner i övrigt icke rönte någon inverkan av de olika förhållandena i det civila livet. Detta argu­ ment har synts kommittén föga bärkraftigt. Att de värnpliktiga icke erhålla kompensation för det ekonomiska avbräck, som de få vidkännas under tjänst­ göringstiden, kan, anför kommittén, icke i och för sig motivera, att ersättning i anledning av ådragen kroppsskada skall utges efter mindre förmånliga grun­ der än vid olycksfall i avlönat arbete. Från principiella synpunkter skulle enligt kommitténs mening intet vara att erinra mot en så anordnad kombina­ tion av en standardskala och olycksfallsförsäkringslagens regler, att standard­ beloppen finge överskridas, om ersättning enligt lagens regler vore förmån­ ligare för den värnpliktige eller den efterlevande. Från praktisk synpunkt skulle visserligen ett sådant system å ena sidan ha den nackdelen, att en be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 35

läkning av den värnpliktiges årliga arbetsförtjänst kunde vara besvärlig att verkställa, å andra sidan skulle systemets tillämpning dock medföra den för­ delen, att anordningen med behovsprövade familjebidrag kunde avvecklas. Om skadade värnpliktiga tillförsäkrades ersättningar enligt de grunder, som efter 1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen gällde för annan militär per­ sonal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bleve förmånerna i van­ liga fall tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersättningssystemet komme till stånd. På dessa skäl, som närmare utvecklats i betänkandet, har kommittén för­ ordat, att den årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga i framdeles inträffande fall skall beräknas enligt grunderna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock med tillämpning av vissa särskilda minimibelopp. Vid minimibeloppens avvägning bör enligt kommittén beaktas dels att antalet av de fall i vilka skälighetsberäkning enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen måste göras, reduceras om relativt höga minimibelopp fastställas, dels ock att överkompensation såvitt möjligt bör undvikas. Det har synts kommittén lämpligt, att ett lägre minimibelopp tillämpas vid bestämmande av ersättning till den värnpliktige för tid innan han uppnått viss ålder och ett högre minimibelopp vid bestämmande av ersätt­ ning för tid därefter eller av ersättning till efterlevande. Kommittén har fram­ hållit, att i fråga om arbetsinkomsternas variation med åldern stora skillnader föreligga mellan olika grupper av arbetstagare, men att skilda regler för olika yrkesgrupper icke lämpligen kunna uppställas i förevarande sammanhang. Vid stadgandets utformning bör enligt kommitténs mening hänsyn tagas till att en minimiregel redan gäller för fast anställt manskap och hemvärnspersonal, i det att arbetsförtjänsten för dem icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor vid bestämmande av sjukpenning efter utgången av det kalenderår, då den skadade fyllt 20 år, eller av livränta. Kommitténs majoritet1 har stannat för att förorda ett för värnpliktiga, fast anställt manskap och hemvärnsper­ sonal gemensamt stadgande av innehåll, att arbetsförtjänsten skall beräknas till minst 3 000 kronor vid bestämmande av ersättning till skadad, som fyllt 20 men högst 25 år, och att ett högre minimibelopp, 3 600 kronor, skall tilllämpas vid bestämmande av ersättning till skadad över 25 år eller av ersätt­ ning till efterlevande. En minoritet2 har ansett, att den av majoriteten sålunda föreslagna skillnaden mellan minimibeloppen är alltför försiktigt utmätt, och förordar att sistnämnda belopp höjes till 3 900 kronor. I motiveringen till den föreslagna omregleringsförordningen, som bär av­ seende å värnpliktiga m. fl., har kommittén inledningsvis erinrat om att vid­ tagna ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser er­ hållit tillämpning endast beträffande olycksfall, som inträffat efter det att de nya bestämmelserna trätt i kraft, samt att vid de under senare år företagna prolongationerna av dyrtidstilläggsbestämmelserna förutsatts, att kommittén 1 Ordföranden, f. d. landshövdingen Eriksson, samt ledamöterna Birke, Hagård, Xordgren och Pettersson. 5 Ledamöterna Bexelins, Hnrtmann och Höjer.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen skulle undersöka möjligheten av att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare, som till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder kom mit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning av nyare bestämmelser skolat intaga. Utredning i angivna hänseende pågick inom kommittén när dess nu ifråga­ varande förslag rörande ersättning för kroppsskada under militärtjänstgöring framlades. Sedermera har kommittén, såsom inledningsvis framhållits, avgivit betänkande med förslag angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Därvid före­ slagna ersättningstillägg åt skadade arbetstagare m. fl. äro avvägda så, att de skola åstadkomma en avsevärd men långtifrån fullständig utjämning av de nuvarande skillnaderna mellan ersättningar till personer, som skadats under olika tidsperioder. Beträffande förslaget till omregleringsförordning har kommittén anfört, att det förhållandet att ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbe­ stämmelser icke kommit dem tillgodo, som skadats före lagändringarna, icke hindrat att sådan återverkande kraft givits åt vissa ändringar i militärersätt­ ningsbestämmelserna. De år 1946 tillkomna provisoriska förbättringarna av värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning tillförsäkrades sålunda även dem som skadats innan bestämmelserna trätt i kraft. Samtidigt beslöts att enligt 1909 års förordning utgående ersättningar till såväl värnpliktiga som annan i förordningen avsedd personal (volontärer och stammanskap) skulle uppräknas i nivå med ersättningar enligt lägsta ersättningsklassen för värn pliktiga i 1927 års förordning. Ersättningar enligt de av kommittén nu före­ slagna bestämmelserna för framdeles inträffande skador under värnpliktstjänst­ göring (militärersättningsförordningen) bli, enligt vad kommittén framhållit, särskilt i de fall, då skadan medfört höggradig invaliditet eller lett till döden, i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningar enligt 1927 års förordning jämte därå utgående dyrtidstillägg. Om detta förslag skulle godtagas, kräver enligt kommitténs mening billigheten, att utgående ersättningar i äldre skadefall, som medfört alltjämt bestående höggradig invaliditet eller lett till den värnpliktiges död, samtidigt förbättras på sådant sätt, att de kunna anses bli åtminstone i stort sett likvärdiga med de genomsnittliga ersättningarna i nya fall. Enär en omreglering av värnpliktigas ersättningar i äldre fall enligt de för nya fall förordade bestämmelserna (militärersättningsförordningen) skulle förutsätta beräkningar av de årliga arbetsförtjänsterna i enlighet med grun­ derna för 9 § olycksfallsförsäkringslagen, och då inkomstläget under en för länge sedan förfluten tid icke borde bli bestämmande för ersättningarnas stor lek framdeles, har kommittén funnit det vara nödvändigt, att särskilda ersätt­ ningsbestämmelser uppställas för omregleringen. Ersättningarna borde där­ vid uppräknas till en skälig nivå, så att dyrtidstilläggen och de provisoriska tilläggen kunde avvecklas. De av klassindelningarna föranledda ersättnings-

Kungl. Mai:ts proposition nr 96. 37

skillnaderna borde knappast bevaras vid omregleringen, enär klassindelningen varit olika under olika tider och främst haft till följd att den värnpliktiges ålder vid skadetillfället i allmänhet blivit bestämmande för ersättningens storlek allt framgent. Den för de beredskapsskadade införda dyrortsgraderingen på grundval av ortsgruppsindelningen enligt 1935 års folkpensione­ ringslag kunde givetvis icke bibehållas. Under förutsättning att ersättnings­ nivån höjdes på sätt kommittén förordade borde dyrortsgraderingen kunna helt slopas. Tillräckliga skäl funnes då icke heller för att bibehålla den i de provisoriska bestämmelserna gjorda åtskillnaden mellan beredskapsskadade och andra. I enlighet med det anförda föreslår kommittén att ersättningar till värnplik­ tiga i de äldre fallen, som för närvarande indelas i tretton ersättningsgrupper, skola bestämmas enligt en enda skala. En sådan enhetlig skala medför, fram­ håller kommittén, i vissa fall underkompensation och i andra fall överkom­ pensation. Dessa otillfredsställande konsekvenser ha emellertid ansetts ofrån­ komliga. De nya ersättningsbeloppen vid olika invaliditetsgrader skola enligt för­ slaget icke bestämmas i förhållande till en antagen årlig arbetsförtjänst utan efter en i förordningen intagen tabell, som utvisar beloppens storlek i de olika fallen. Denna metod har valts för att beloppen skola kunna avvägas på ett friare sätt än vid tillämpning av en abstrakt formel och för att göra det lättare för allmänheten att orientera sig i bestämmelserna. Vid skalans utformning har kommittén utgått från att en avsevärd höjning bör komma till stånd i de svåra invaliditetsfallen, men ringa eller ingen höj­ ning i de lindrigare fallen. Enligt de föreslagna bestämmelserna för nya fall utgör högsta månadsbeloppet av livränta vid helinvaliditet 550 kronor före 67 års ålder och därefter 400 kronor (oräknat eventuellt vårdbidrag vid hjälplöshetstillstånd); minimibeloppen skulle bli 229 kronor mellan 20 och 25 års ålder, 275 kronor mellan 25 och 67 års ålder och 200 kronor från 67 års ålder. Kommitténs majoritet har — med utgångspunkt från att ersättningarna vid höggradig invaliditet borde bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersätt­ ningarna i nya fall — ansett, att månadsbeloppet vid helinvaliditet i äldre fall skäligen bör bestämmas till 400 kronor för livräntetagare i åldrarna 25—67 år och 300 kronor för yngre och äldre livräntetagare (oräknat eventuellt vård­ bidrag). Kommittén har framhållit, att det givetvis kunde ifrågasättas, huru­ vida så kraftiga förhöjningar borde medges, men har ansett, att det avgörande vid beloppens avvägning snarare borde vara, vilka belopp som kunde anses i och för sig rimliga, än vilken procentuell förhöjning som — frånsett bortfal­ lande familjebidrag och andra former av tilläggsunderstöd — tillfölle dem som hittills fått åtnöjas med de sämsta, oskäligt låga ersättningsbeloppen. I sam­ band härmed har kommittén anfört, att genom de förordade förhöjningarna behovet av tilläggsunderstöd komme att väsentligen bortfalla, Onödiga kost­ nadsökningar borde givetvis undvikas, men den härav betingade återhållsam­ heten svntes icke böra medföra-, att helinvalidernas ersättningar bestämdes till

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 96. lägre belopp än de föreslagna. Större anledning till återhållsamhet funnes vid de lindrigare fallen, som utgjorde det stora flertalet. Under det att de före­ slagna beloppen till invalider i åldrarna 25—67 år vid högre invaliditetsgrader än 60 % samtliga överstege de nuvarande maximibeloppen för beredskapsskadade, hade standardbeloppen vid lägre invaliditetsgrader avvägts så, att de i stor utsträckning låge lägre än de högsta nu utgående beloppen. Minoriteten har ansett, att de stora skillnader, som enligt majoritetens för­ slag skulle uppkomma mellan omregleringsbeloppen vid högre invaliditets grader och motsvarande minimibelopp i nya fall, måste vara ägnade att skapa ett berättigat och allvarligt missnöje hos nya ersättningstagare. Enligt minori tetens mening bör den av majoriteten föreslagna omregleringsskalan ändras så, att månadsbeloppet vid helinvaliditet blir 350 kronor för livräntetagare i åldrarna 25—67 år och 250 kronor för övriga. Genom denna ändring ävensom den ändring, som minoriteten enligt vad förut nämnts föreslagit beträffande minimibeloppen i nya fall, skulle antalet nya fall med lägre ersättningar än de äldre minskas i avsevärd mån; då dylik differens ändock komme att föreligga, skulle den bli av långt mindre storlek än enligt majoritetens förslag. Omregleringsbestämmelserna skola enligt förslaget äga tillämpning, för­ utom å värnpliktiga, även å fast anställt och indelt manskap samt, i den mån Kungl. Maj:t så förordnar, i vissa andra fall. Ersättningsförbättringar för annan i 1927 års förordning avsedd personal, hemvämspersonal m. fl. ha före­ slagits i förenämnda betänkande angående tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m. Kommittén har såsom nämnts förutsatt, att de provisoriska tilläggen och familjebidragen skola avvecklas vid omregleringen. För de fall, där de nya er­ sättningsbeloppen skulle komma att understiga nu utgående ersättningar jämte provisoriskt tillägg, föreslås särskilda regler till förhindrande av ersättnings minskning. Yidare har såsom en övergångsanordning för de fall, där den omreg­ lerade ersättningen skulle understiga nu utgående ersättning jämte familje­ bidrag, föreslagits att riksförsäkringsanstalten skall äga utge ersättningsfyllnad. Enär dylik fyllnad ansetts ifrågakomma endast i en ringa del av samtliga ersättningsfall, bör det enligt kommitténs mening överlämnas åt anstalten att tills vidare efter fri prövning bestämma de belopp som med hänsyn till om ständigheterna i de särskilda fallen kunna finnas skäliga. Minoriteten har anfört, att antalet fall, vari ersättningsfyllnad måste utges, skulle komma att ökas, därest omregleringsbeloppen bestämdes i enlighet med minoritetens för­ slag, men att det ändock syntes kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten att efter fri prövning bestämma fyllnadsbeloppen; för att icke komplicera prövningen syntes det angeläget att man avstode från att lägga familj ebidragsförordningens bestämmelser till grund för en successiv reglering av fyllnads­ beloppen.

Till kommitténs förslag i övrigt beträffande ersättningsgrunder i nya och äldre fall återkommer jag i den speciella motiveringen till föreliggande författningsförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96. 39

Yttranden.

Över socialvårdskommitténs betänkande ha yttranden avgivits av över­ befälhavaren, försvarets civilförvaltning, försvarets socialbyrå, försvarets upp­ lysnings- och personalvårdsnämnd, hemvärnsrådet, socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, cen­ tralförbundet för befälsutbildning, försvars väsendets underbefälsförbund, stiftelsen Kungafonden Med folket för fosterlandet och, i vad avser frågor som äga samband med översynen av olycksfallsförsäkringslagen, socialförsäk­ ringsbolagens förening. De i yttrandena gjorda uttalandena angående huvud punkterna i kommitténs förslag innehålla i huvudsak följande. överbefälhavaren har tillstyrkt, att kommitténs förslag lägges till grund för utarbetande av en ny militärersättningsförordning m. m. och att förord­ ningen sättes i kraft snarast möjligt. Överbefälhavaren har framhållit, att det förhållandet, att ett flertal bestämmelser, av vilka de flesta vore av proviso­ risk karaktär, för närvarande gällde angående ersättning till de under militär­ tjänstgöring skadade, medfört betydande svårigheter både vid handläggning av ersättningsärenden och vid den enskildes^ bedömande av till honom utgå­ ende ersättning. Åtskilliga skäl talade därför för att mera enhetliga och enklare bestämmelser snarast möjligt komme att ersätta de nuvarande. Kom­ mitténs förslag innebure i detta avseende väsentliga fördelar. De föreslagna ersättningsbeloppen kunde, till skillnad från de nu utgående, anses vara skä­ liga i förhållande till rådande prisläge och syntes även väl avvägda med tanke på en eventuell tendens från de skadades sida att undandraga sig arbetsvärd eller på annat sätt utan egen arbetsinsats försörja sig enbart genom utgående ersättningar. Överbefälhavaren har dock funnit tveksamt, om militär personal, som ådrager sig skador under i stort sett likartade förhållanden, böra få sina er sättningar bestämda efter sin verkliga eller beräknade civila arbetsinkomst, och har härom närmare anfört följande. Det kunde nämligen, när flera värnpliktiga skadades vid ett och samma tillfälle, inträffa att en värnpliktig med en relativt lindrig skada erhölle större ersättning än en annan, vars skada vore svårare men vars civila arbetsinkomst vore mindre än den förstnämndes. Det kunde förutses, att viss irritation därigenom komme att uppstå. Tillräcklig anledning syntes dock icke för den skull föreligga att underlåta att pröva det nya förslaget. Med hänsyn till att huvuddelen av de värnpliktiga vid tiden för fullgörande av första tjänstgöring antingen icke avslutat sin utbildning eller icke erhållit en slutlig löneställning inom sitt yrke, syntes en riktig beräkning av arbetsinkomsten erbjuda mycket stora svårigheter, överbefälhavaren förutsatte därför, att tillräckligt utförliga anvisningar utfärdades till verkställande myndigheter för att en skälig hänsyn vid tillämpningen skulle kunna tagas till en arbetsinkomst, som troligen skulle ha uppnåtts, om skadan icke inträffat. I fråga om de äldre fallen har överbefälhavaren ansett någon minskning av de föreslagna livräntebeloppen böra övervägas, onär, såsom kommitténs minoritet framhållit, skillnaden eljest bleve ganska stor mellan å ena sidan

40 Kungi. Maj:is proposition nr

de normala ersättningarna i äldre fall vid hög invaliditet och till efterlevande, och å andra sidan de i nya fall utgående minimiersättningarna, som troligen komme att bli mycket vanliga. Ehuru familjebidragen visat sig i flera av­ seenden värdefulla för att på ett smidigt sätt konrplettera ersättningarna, har överbefälhavaren icke velat motsätta sig att en enhetlig ersättningsform för­ nya fall fastställes enligt förslaget. För de äldre fallen syntes det lämpligt att familjebidragen åtminstone övergångsvis bibehölles i stället för de avkommittén föreslagna fyllnadsbeloppen. Om familjebidragen till skadade av­ skaffades, syntes Kungafonden Med folket för fosterlandet, som varit av betydelse genom att kunna pa ett smidigt sätt och efter fri behovsprövning lämna erforderliga kompletterande bidrag till ersättningarna, få en ännu större uppgift att fylla. Det borde därför övervägas, om icke åtgärder för säkerställande av fondens v erksamhet borde vidtagas i god tid innan dess tillgångar vore förbrukade. Även försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd har funnit kommit­ téns förslag innebära en väsentlig förenkling i så måtto, att detsamma möjliggör upphävandet av de många gällande ersättningsföl-fattningarna, av vilka ilera ha karaktären av ett provisorium. Förslaget komme att möjliggöra tillämpande av relativt enhetliga normer vid fastställande av ersättning. I några principiella frågor har dock nämnden uttalat en viss tveksamhet. Det syntes nämnden icke uteslutet, att värnpliktiga m. fl., vilka under tjänstgöringen levde under i stort sett samma sociala och ekonomiska för­ hållanden, kunde finna de för framdeles inträffande skadefall föreslagna ersättningsgrunderna stridande mot deras rättsmedvetande. De flesta av de värnpliktiga vore på grund av sin ungdom icke slutligt inplacerade i de yrken, som sedermera skulle giva dem deras bärgning. Särskilt borde beaktas att detta förhållande accentuerades alltmer i samma mån som den första tjänst­ göringen komme att fullgöras i 19—20 års åldern. De föreslagna minimibe­ loppen för arbetsförtjänstens beräkning vore för flertalet icke tillräckliga för att kompensera det sannolika framtida inkomstbortfallet. En fullt godtagbar tillämpning bleve troligen mycket svår att genomföra. Som exempel kunde anföras att väsentligt olika ersättningar komme att utgå till tvenne personer med lika invaliditet, av vilka den ene före tjänstgöringen övergått från lant­ arbete till mer avlönat arbete inom industrien, under det att den andre be­ slutat sådan övergång men väntat därmed till tjänstgöringens slut. Det syntes nämnden tveksamt, om icke ett system med fixerade belopp för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten vore att föredraga. Detta syntes förutsätta, att eisättningarna i vissa fall kompletterades med familjebidrag. Såvitt nämn­ den hade sig bekant, hade familjebidragen visat sig vara av mycket stor be­ tydelse framförallt som komplettering av ersättningarna under en övergångstid fram till den tidpunkt, då den skadade, i förekommande fall efter erforderlig arbetsvärd, kunnat utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga. Nämnden ifråga­ satte, om icke familjebidragen till skadade under alla förhållanden borde bibe­ hållas, varvid hänsyn vid behovsprövning borde tagas till en genomsnittlig arbetsinkomst i den skadades yrke. Eventuellt skulle bidragen utgå endast under viss tid, i första hand till dess en möjlig arbetsvärd påbörjats. Nämnden har, liksom kommitténs minoritet, funnit skillnaden mellan de föreslagna ersättningarna i de äldre fallen -och minimiersättningarna i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 41

nya alltför stor. Det har synts nämnden böra övervägas, om icke den nya militärersättningsförordningen skulle kunna gälla även för de äldre fallen. Nämnden har framhållit, att den väl insåge, att inplaceringen av de äldre fallen i skalan vid inkomstberäkningen skulle komma att för riksförsäkringsanstalten medföra väsentligt utökade arbetsuppgifter, vilka dock skulle vara tidsbegränsade. Samtidigt skulle avsevärda förenklingar vinnas, vilka nämn­ den ansåge böra uppmärksammas vid ett slutligt bedömande. Försvarets civilförvaltning har anfört bland annat följande. Det vore önsk­ värt, att nuvarande invecklade och svåröverskådliga ersättningsbestämmelser snarast möjligt avlöstes av enhetliga och förenklade bestämmelser. Härför talade även den omständigheten, att från och med den 1 januari 1949 vissa viktiga jämkningar företagits i olycksfallsförsäkringslagen. Det syntes ange­ läget, att ersättningsnormerna för de i militärtjänst skadade bragtes i över­ ensstämmelse med sagda lag. Då de av kommittén föreslagna bestämmelserna emellertid avsåges bli i åtskilliga hänseenden föremål för nya överväganden i samband med den fortsatta revisionen av lagen, ville civilförvaltningen ifrågasätta, om icke i avbidan härpå borde tillsvidare anstå med utfärdande av ny förordning i ämnet. Även civilförvaltningen har ställt sig tveksam till förslaget, att de för värn­ pliktiga. gällande fixa ersättningsklasserna. slopas och att ersättningarna i stället bestämmas i förhållande till den skadades beräknade årliga arbetsför­ tjänst i överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagens grunder. Ämbets­ verket har härom anfört följande. En sådan anordning hade förut icke tillämpats bland annat av det skäl att värnpliktens fullgörande vore en medborgerlig plikt lika för alla och att staten därför uti allt, som rörde värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla lika. Såvitt civilförvaltningen kunde finna, syntes också den föreslagna prin­ cipen understundom kunna leda till obilliga resultat. Därvid åsyftades skadefall rörande värnpliktiga, som i följd av långvariga studier inträdde i för­ värvsarbetet jämförelsevis sent. För att dessa icke skulle komma i ett sämre läge än andra måste särskilda regler meddelas om arbetsförtjänstens be­ räkning. Beträffande omregleringen av ersättningar i äldre fall har civilförvaltningen hållit före, att förslaget i denna del borde jämkas, så att de av reservanterna påtalade ojämnheterna mellan dessa ersättningar och ersättningarna i nya fall avlägsnades eller i varje fall minskades. Försvarets socialbyrå har anfört, att de gällande bestämmelserna medfört betydande administrativa svårigheter och gjort det vanskligt för den enskilde att bedöma de meddelade besluten i ersättningsärenden. På det ifrågavarande området vore största möjliga enkelhet och klarhet beträffande bestämmel­ sernas innebörd och avsedda tillämpning särskilt eftersträvansvärda. Social­ byrån ville därför starkt framhålla angelägenheten av eu mera slutgiltig lös­ ning av ersättningsfrågorna. Även socialbyrån har pekat på vissa nackdelar, som äro förenade med för­ slaget att ersättningar till värnpliktiga i nya skadefall skola bestämmas efter

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

i stort samma grunder som ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, samt har härom närmare anfört följande. Det syntes förtjäna framhållas, att arbetsförtjänstens beräkning för värn­ pliktiga, som fullgjorde fredstjänstgöring, kunde erbjuda svårigheter. I all­ mänhet befunne sig de värnpliktiga vid första tjänstgöringen i en ålder av 20—21 år och komme eventuellt framdeles att fullgöra sådan tjänstgöring vid en ålder av 19—20 år. I vart fall vid sistnämnda ålder syntes en betydande del av de värnpliktiga icke ha träffat något slutgiltigt avgörande beträffande yrkesvalet. Såsom alternativ syntes emellertid icke kunna föreslås annan lösning än ett bibehållande av anordningen med en schematisk beräkning av den årliga arbetsförtjänsten. Denna lösning finge anses så otillfredsställande, att socialbyrån ville förorda kommitténs förslag. Byrån ville dock starkt understryka angelägenheten av att sådana fall, där tveksamhet kunde råda om den sannolika arbetsförtjänsten, bedömdes på ett välvilligt sätt. Socialbyrån har anslutit sig till förslaget angående en särskild omregleringsförordning för äldre fall. Det hade visserligen varit önskvärt, framhåller socialbyrån, att nya och äldre fall kunnat bedömas enligt samma bestäm­ melser, men det syntes, såsom kommittén hade anfört, vara praktiskt taget ogenomförbart att reglera frågor om ersättning beträffande de äldre fallen enligt den föreslagna nya militärersättningsförordningen. Ersättningsbeloppen enligt omregleringsförordningen syntes i allt väsentligt skäligt avvägda. Socialbyrån har funnit tveksamt, huruvida bestämmelserna om familje­ bidrag borde upphävas, och härom anfört i huvudsak följande. Dessa bestämmelser hade tillämpats i snart tio år, varför hos många, fram­ förallt hos dem som åtnjöte bidrag, provisoriekaraktären mer och mer för­ tonat. Familjebidragen hade också på ett helt annat sätt än andra ersätt­ ningsformer gjort det möjligt att bereda den skadade och hans familj skälig försörjning i de fall, där viss arbetsförmåga beräknats vid bestämmandet av förmånerna från riksförsäkringsanstalten men i praktiken icke kunnat ut nJ^tjas för inkomstförvärv. De gällande arbetsvårdsbestämmelsema förut­ satte också, att familjebidrag skulle kunna utgå. Fn betydande del av de många, som skadats under den gångna försvarsberedskapen, hade ännu icke kunnat beredas arbetsvärd.

Vid övervägande av samtliga synpunkter på frågan har socialbyrån stannat för att tillstyrka, att familjebidrag icke skall utgå vid ersättningar enligt den nya militärersättningsförordningen; därvid förutsättes, att den smidig­ het och anpassning till den faktiska förvärvsmöjligheten, som familjebidragssystemet möjliggjort, skall komma att känneteckna den praktiska tillämp­ ningen av den nya ersättningsförordningen. Beträffande de äldre skadefallen är socialbyrån däremot delvis av annan mening i familjebidragsfrågan än kommittén. I dessa fall komme ersättningarna icke att bestämmas på grundval av den faktiska arbetsförtjänsten. Antalet av de fall, där de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna bleve erforderliga, finge antagas bli betydande under de närmaste åren. För den frivilliga personalen, som ägde rätt till familje­ bidrag vid sidan av ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning men som icke direkt omfattades av den föreslagna omregleringsförordningen, finge ett obestridligt behov av ekonomiska förmåner utöver utgående ersätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 43

ning antagas föreligga. Att i ett sammanhang omreglera förmånerna i arbets vårdsfallen på ett sådant sätt, som säkerställde vederbörandes försörjning under den fortsatta yrkesutbildningen eller omskolningen, syntes socialbyrån icke praktiskt möjligt. Enligt socialbyråns mening borde övergångsvis vissa bestämmelser utfärdas om familjebidrag till komplettering av ersättning en ligt den av kommittén föreslagna omregleringsförordningen. Övergångsperio­ den syntes icke böra sättas längre än till två år. Denna tidrymd kunde an­ tagas vara tillräcklig för att avveckla större delen av de äldre skadefall, i vilka arbetsvärd borde ifrågakomma, och beslut om den framtida organisa tionen av arbetsvärden över huvud hunne troligen meddelas. Riksförsäkringsanstaltens arbete med de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna syntes också komma att förskjutas till en lämpligare tidpunkt. Hemvärnsrådet har icke haft något att erinra mot de av kommittén före­ slagna ersättningsgrunderna. Statskontoret har anfört, att frågan om ersättning till skadade värnplik­ tiga kommit i ett nytt läge genom de år 1948 beslutade ändringarna i olycka fallsförsäkringslagen. Med hänsyn därtill funne sig statskontoret icke böra motsätta sig kommitténs förslag att frångå det hittillsvarande systemet med indelning av de värnpliktiga i olika ersättningsklasser och i stället i möjli gaste mån anknyta ersättningarna till storleken av vederbörandes arbetsför­ tjänst. Ämbetsverket hade icke heller något att erinra mot den föreslagna storleken av minimibeloppen för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsför­ tjänst. Däremot kunde statskontoret icke finna annat än att reservanterna i kommittén anfört goda skäl för sitt förslag att vid omi'eglering av äldre skade­ fall fastställa livräntebelopp vid helinvaliditet, som med oO kronor i månaden understege de av majoriteten föreslagna beloppen. Socialstyrelsen har liksom kommittén funnit naturligt, att ersättningsbe­ stämmelserna för värnpliktiga anknytas till olycksfallsförsäkringslagens be­ stämmelser. Lämpligheten att sammanföra värnpliktiga, oavsett olikheterna i deras civila omständigheter, till en viss ersättningsklass kan enligt styrelsens mening icke med fog hävdas, därest principen skulle vara att lämna ersättning för den lidna förlusten i förvärvsförmåga. Styrelsen har anfört följande. Även för värnpliktiga, vilka fullgjorde första tjänstgöring, kunde icke obe­ tydliga skillnader i de civila förhållandena föreligga. Beträffande övriga tdl militärtjänstgöring inkallade eller frivilligt tjänstgörande vore dessa förhål­ landen synnerligen skiftande. Att någorlunda rättvist inplacera dessa kate gorier i nuvarande ersättningsklasser syntes sålunda knappast låta sig göras. Då bestämmelserna redan vore invecklade och svåröverskådliga, vore icke heller en ytterligare differentiering av klasserna att föredraga. Det syntes för övrigt ej vara rimligt att, såsom enligt de gällande bestämmelserna bleve fallet, värnpliktiga erhölle lägre ersättning än om skadan inträffat i deras civila arbete. Genom att olycksfallsförsäkringslagens regler i förslaget kom binerats med en standardskala hade även — åtminstone i viss utsträckning — indirekt skapats en enhetlig norm för ersättning åt värnpliktiga, vilka fullgjorde första tjänstgöring. Socialstyrelsen har därför tillstyrkt förslaget att arbetsförtjänsten för värn pliktiga skall beräknas enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock lägst till

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. vissa angivna belopp. Beträffande dessa belopp har styrelsen av i huvudsak samma skäl, som legat till grund för reservanternas förslag, föreslagit att desamma bestämdes till 3 000 respektive 3 900 kronor. Styrelsen har funnit det principiellt föga tilltalande att göra åtskillnad mellan gamla och nya skadefall samt härom anfört i huvudsak följande. Särskilda svårigheter uppkomme dock i den föreliggande situationen, då idigare schablonmässiga ersättningsregler skulle utbytas mot mera differentierade, vilka kunde leda till såväl högre som lägre ersättningar än de gamla reglerna. Å ena sidan vore därvid angeläget, att de äldre ersättningstagarna ej ställdes utan den förbättring, som vore befogad med hänsyn till penning­ värdets fall och som i övrigt tillkomme de nva skadefallen. Å andra sidan borde icke omregleringsersättning utgå med högre belopp än om skada in­ träffat efter de nya reglernas tillkomst. Styrelsen ansåge rimligt, att de nu utgående ersättningarna finge utgöra grundbelopp vid beräkning av de nya ersättningsbeloppen. Ersättningen borde vidare i första hand utgå med en procentuell förhöjning av grundbeloppet med hänsyn till penningvärdets fall. Dessutom borde efter skälighetsprövning tillägg med hänsyn till försörjningsoch Övriga familjeförhållanden kunna medges. Något hinder syntes heller icke möta för att vid omräkningen beakta de nya progressionsreglerna vid invaliditeter över 30 %. De på dylikt sätt bestämda ersättningarna skulle dock vid helinvaliditet alltid uppgå till samma belopp som motsvarande minimiersättningar för nya skadefall. Övriga livräntor och sjukpenningen borde i motsvarande mån jämkas. Försäkringsrådet (majoriteten) har anfört följande. Bådet hade tidigare i yttrande år 1943 över ett förslag till ändring i 1927 års militärersättningsforordnmg — förklarat sig i princip ansluta sig till tanken, att den årliga aibetsföitjänsten för värnpliktig beräknades enligt 9 § olycksfallsförsäkrings­ lagen, ^ arigenom en nära anslutning till den verkliga inkomsten ernåddes. De administrativa olägenheterna i utredningshänseende hade dock gjort, att rådet då icke ansett sig kunna tillstyrka ett frångående av fasta belopp. När man emellertid nu genom den föreslagna militärersättningsförordningen ansåge sig kunna av veckla det administrativt tunga förfarandet vid utgivandet av familjebidrag ävensom i viss utsträckning författningarna angående dyrtidstillägg och ersättningstillägg, syntes den därigenom uppkommande vinsten låt vara att den till stor del kanske eliminerades av nackdelarna med det föreslagna systemet — kunna motivera en övergång till den nya beräknings­ grunden. Genom förslaget undvekes även, att två beräkningsgrunder för den årliga arbetsförtjänsten förefunnes i författningen. Kådet tillstyrkte därför lörslaget i denna del. I fråga om minimibeloppen vid beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga m. fl. syntes skillnaden mellan de båda av kommittén föreslagna beloppen, 3 000 och 3 600 kronor, icke motsvara den differens, som erfarenhetsmässigt syntes förefinnas mellan en tjuguårings och en tjugufemårings arbetsinkomst. En minimisats för de senare av 3 900 kronor, det av reservanterna i kommittén föreslagna beloppet, förefölle bättre motsvara förhållandet mellan de båda kategorierna. Denna gräns syntes även utgöra en bättre avvägning gentemot dem, som bleve ersättningsberättigade

Kungl. Maj.ts proposition nr 96. 45

eDligt den föreslagna omregleringsförordningen. Försäkringsrådet tillstyrkte, att beloppen bestämdes till 3 OCH) och 3 900 kronor. — I motiveringen till den föreslagna omregleringsförordningen saknades statistiska uppgifter om an talet och storleken av de ersättningar, vilka vore avsedda att uppregleras. Även upplysningar om lönenivån för olika kategorier arbetare hade varit värdefulla för bedömningen av skäligheten av de föreslagna uppskrivningsbeloppen. Försäkringsrådet, som vid sitt bedömande av förslaget haft att bygga på sina allmänna erfarenheter om lönenivån, hade efter jämförelse med ersättningsbeloppen enligt den föreslagna militärersättningsförordningen an­ sett sig böra förorda de av kommittén föreslagna beloppen. Det hade varit önskvärt, att spörsmålen om ersättningsförbättring åt sådan militär personal, som icke omfattades av omregleringsförslaget (i 1927 års förordning avsedd reservpersonal m. fl.), samt hemvärnsmän och tjänstepliktiga hade blivit före­ mål för bedömande samtidigt med det föreliggande förslaget. Tre reservanter (försäkringsråden Rörmy och Löfmark samt ledamoten Hultman) ha ej funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag beträf­ fande minimibeloppen för den årliga arbetsförtjänstens beräkning enligt den nya militärersättningsförordningen. Tre andra reservanter (ordföranden generaldirektören Landelius samt för­ säkringsråden Aae och Haynez), vilka instämt med majoriteten i fråga om minimibelopp för arbetsförtjänstens beräkning i nya skadefall, ha även be­ träffande ersättning i de fall, som avsåges i den föreslagna omregleringsför­ ordningen, biträtt den av kommitténs minoritet framförda meningen. De för denna andragna skälen syntes giva fullt belägg för riktigheten av att genom viss nedsättning av omregleringsbeloppen söka uppnå mindre differens mellan gamla och nya ersättningsfall. Fyra reservanter (försäkringsråden Geijer, Blomqvist och Lundberg samt ledamoten Kuylenstierna) ha framhållit, att svårbemästrade sociala och juri­ diska problem mötte vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen och mili­ tärersättningsförordningen, vilka båda vore i stor utsträckning behäftade med brister i fråga om såväl innehåll som utformning. Det måste betecknas som en bestämd olägenhet, att revisionen skedde sporadiskt och på så sätt, att ändringar i den ena författningen föregrepe revisionen av den andra. Det vore väl sannolikt, att kommande revision av olycksfallsförsäkrings­ lagen även nödvändiggjorde ändringar i den nu partiellt reviderade militär­ ersättningsförordningen och sedermera kanske även tilläggsbestämmelser för kompensation åt dem i militärersättningsförordningen, som under mellan­ tiden icke fått åtnjuta de eventuella nya förmånerna. — 9 § olycksfallsförsäk ringslagen vore så bristfällig, att ett införande av dess regler på ett stort nytt område utan ett föregående grundligt övervägande av paragrafens innehåll och redaktionella utformning måste betecknas som föga lämpligt. Därtill komme, att dessa regler, även efter en genomförd revision, sannolikt komme att för de värnpliktigas del visa sig mycket svårhanterliga och ej ledande till avsedd rättvisa och likformighet. Värnpliktiga, som fullgjorde sin första tjänstgöring, hörde nämligen ofta till de kategorier, beträffande vilka 9 § icke hade andra regler att bjuda på än en allmän skälighetsprövning. Att ut-

46 Kangl. Maj:ts proposition nr

arbeta grunder för denna prövning måste anses vara ett arbete av så vid­ lyftig och tidskrävande art, att det icke lämpligen kunde utföras av Kungl. Maj:t i administrativ ordning; sådana grunder måste ju också innebära ett föregripande av den blivande revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. Be­ tänkligt vore, att bristande tid tydligen även i flera andra hänseenden fått inverka på förslagets innehåll. Huruvida en avveckling av familjebidragsförordningen och gällande provisoriska ersättningsbestämmelser vore så ange­ lägen, att ett ingripande måste göras, vågade reservanterna icke göra ett be­ stämt uttalande om, men övertygelse därom hade de icke vunnit. Ansåges emellertid ett ingripande nödvändigt, syntes för närvarande i fråga om mili­ tärersättningsförordningen icke böra vidtagas andra än härav betingade ofrån­ komliga ändringar. — Något nödvändigt samband förelåge icke mellan stor­ leken av de ersättningar, som borde tillkomma värnpliktiga, och storleken av de ersättningar, som borde tillkomma övriga kategorier inom militärersättningsförordningen, eller som utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det gemensamma för alla de unga värnpliktiga vore att de utan motsvarande ut­ byte i form av arbetslön eller yrkesutbildning ställde sina personliga insatser till rikets förfogande vid en tidpunkt i livet, då deras framtida förvärvsmöjligheter ännu vore omöjliga att förutse. Beträffande äldre ersättningsfall hade kommittén föreslagit ersättningar efter en enhetlig norm utan uppdelning av de värnpliktiga i olika kategorier. Det syntes då ligga nära till hands att genomföra samma eller någon liknande princip även i fråga om de nya skadefallen och icke i fråga om dessa införa de ur administrativ synpunkt svår­ hanterliga och ur rättvisesynpunkt i många hänseenden tvivelaktiga bestäm­ melserna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen. Ifrågavarande fyra reservanter ha ansett, att i stället för de av kommittén föreslagna reglerna för nya fall borde övervägas att bestämma ersättningen till alla värnpliktiga enhetligt, antingen efter samma grund som enligt omregleringsförslaget eller något högre. Dock skulle beträffande värnpliktig, som skadades vid mera mogen ålder, bestämmelserna i 9 § kunna i viss ut­ sträckning tillämpas, t. ex. för dem, som skadades efter fyllda 28 år och upp­ burit. ersättning minst ett år och därefter hade arbetsförmågan nedsatt med minst 30 %. Detta borde dock äga rum endast om den ersättningsberättigade påkallade det; meddelande om möjligheten kunde i så fall av riksförsäkringsanstalten lämnas ex officio. •— Beträffande omregleringen syntes lämpligast, att denna nu genomfördes endast i fråga om värnpliktiga, enär övriga under militärersättningsförordningen ingående grupper närmast vore att hänföra till olycksfallsförsäkringslagen. Det vore för enhetligheten av värde att alla omregleringar skedde samtidigt i fråga om olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen och i vart fall samtidigt för samtliga under militärersättningsförordningen hänförda kategorier med er-sättningar enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder. — Någon ingående granskning av för­ slagets detaljer hade icke medhunnits, men åtskilliga av ändringsförslagen vore i behov av ytterligare översyn. I försäkringsrådets sedermera avgivna utlåtande över kommitténs i februari 1949 framlagda förslag angående tillägg åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m. har anförts, att gränsdragningen mellan de ersättningstagare. som omfattas av sagda förslag, och dem som omfattas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 47

förslaget till omregleringsförordning för värnpliktiga in. fl., bör ytterligare övervägas. I vissa särskilda yttranden till utlåtandet har hävdats, att även skillnaderna i ersättningsförbättringarnas storlek för olika kategorier av ersättningstagare böra tagas under omprövning. Riksförsäkringsanstalten har anfört följande. .Ett sammanförande av den mångfald ersättningsbestämmelser, som på hithörande område tillämpades, i ett fåtal författningar och införande av ett i möjligaste mån förenklat och en­ hetligt ersättningssystem framstode såsom synnerligen önskvärt. Det hade dock varit önskvärt om förslag till ny militärersättningsf öro ledning och förslag till revision av olycksfallsförsäkringslagen fått bedömas samtidigt. Avsevärda administrativa olägenheter hade uppstått vid tillämpningen av de gällande, invecklade och svåröverskådliga bestämmelserna. Att ersätt­ ningar utginge med olika belopp för vid skilda tider ådragna skador syntes också, icke minst ur ersättningstagarnas synpunkt, mindre tilltalande. De av kommittén framlagda förslagen innebure i nämnda hänseenden flera icke oväsentliga förbättringar. I förslagen hade emellertid införts flera bestäm­ melser, som, enligt vad kommittén förutskickat, koinme att bli föremål för ytterligare prövning i samband med fortsatt översyn av olycksfallsförsäkrings­ lagen. Åtskilliga andra spörsmål angående ersättningar in. m., som berörde såväl militärersättningsförordningen som olycksfallsförsäkringslagen, hade kommittén vidare ansett vara av sådan beskaffenhet, att ställning till desamma borde tagas i ett sammanhang. Man syntes därför få förutse, att kommittén vid sin fortsatta översyn av olycksfallsförsäkringslagen funne erforderligt föreslå ändring av en del av de i de nu framlagda förslagen intagna nya be­ stämmelserna. Och vidare måste antagas, att i och med slutförandet av nämnda översyn ytterligare nya bestämmelser tillkomme, som vore av beskaffenhet att böra införas i militärersättningsförordningen. Man hade med andra ord att inom sannolikt kort tid vänta förslag från kommittén om ändringar i flera hänseenden i det nu föreliggande förslaget till militärersättningsförordning. Detta vore ägnat att skapa besvär och oreda. Anstalten har, för att bedöma i vad mån de föreslagna minimibeloppen för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga m. fl. svara mot genomsnittliga löneinkomster inom arbetsmarknaden, tagit del av socialsty­ relsens statistik över löneförhållandena inom vissa yrkesgrupper samt har härom närmare anfört följande. Enligt vad statistiken utvisade, utgjorde den genomsnittliga löneinkomsten år 1947 för manliga arbetare över 18 år inom industri och hantverk, handel och transportväsen, allmän tjänst m. in. inom dyrortsgrupperna 1 5 respek­ tive 4 584, 4 851, 5 207, 5 798 och 0 629 kronor. Genomsnittliga löneinkomsten år 1947 för manlig arbetare över 18 år inom lantarbete och trädgårdsskötsel, vilka yrkesgrupper icke vore dyrortsgrupperade, utgjorde 3 603 respektive 4 167 kronor. Medellönerna i samtliga angivna yrken låge sålunda betydligt över det av kommittén föreslagna lägsta beloppet för årsarbetsförtjänsten, 3 000 kronor, och i det lägst betalda yrket, lantarbetare, vore medellönen 3 603 kronor. Anstalten har på grund härav föreslagit, att ett enda minimibelopp av 3 600 kronor fastställdes att tillämpas oavsett skadads ålder och oavsett om fråga vore om ersättning till skadad eller efterlevande. Vad särskilt anginge tiden

48 Kungl. Maj:ts proposition nr , 96 '.

före 20-årsåldern ville anstalten erinra om att inskrivning som värnpliktig och fullgörande av värnpliktstjänstgöring kunde äga rum även före fyllda 20 år. Sådant förekomme speciellt i fråga om studenter och likställda, vilka i stor utsträckning påbörjade sin värnpliktstjänstgöring i anslutning till avslutade skolstudier. Anstalten funne icke tillräcklig anledning förefinnas för att dessa skulle uteslutas från tillämpning av bestämmelse om beräknande av eu minimiårslön. Beträffande livräntebeloppen enligt den föreslagna omregleringsförordningen har anstalten framhållit, att livräntorna vid invaliditet i vissa fall skulle komma att överstiga de livräntebelopp, som skulle komma att utgå, därest ersättningsfrågan skulle bedömas enligt förslaget till militärersättningsförordning. Detta gällde bland annat en avsevärd del av den omfattande grupp, sonr utgjordes av lantarbetarna. Enligt anstaltens mening måste detta förhållande vara ägnat att väcka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna del. Enär berörda överkompensation emellertid syntes kunna inträda i stort sett endast vid de högsta invaliditetsgraderna, hade anstalten ansett dessa betänkligheter dock icke vara av sådan styrka, att de behövde tillmätas av görande betydelse. På grund därav hade anstalten ansett sig icke böra mot sätta sig kommitténs förslag i detta hänseende. Anstalten har slutligen berört frågan om förslagens betydelse för anstalten» personalorganisation och härom anfört följande. Därest ny militärersättningsförordning antoges och därmed bestämmel­ serna om dyrtidstillägg, ersättningstillägg och familjebidrag avvecklades, syntes detta komma att medföra vissa förenklingar av expeditionsarbetet å vederbörande byrå inom anstalten, vilka i och för sig torde minska behovet av kvinnlig personal därstädes. Å andra sidan vore att antaga, att av kommit­ tén föreslagna nya bestämmelser om invaliditetsbedömning och skälighetsprövning vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten komma att ställa krav på viss ökning av mera kvalificerad arbetskraft. En höjning av avlöningskostnaderna torde på grund härav icke vara utesluten. En reservant i anstalten — byråchefen Källström, vilken deltagit i ären­ dets behandling inom kommittén såsom tillkallad sakkunnig — har under hänvisning till av honom avgivet, vid kommitténs betänkande fogat särskilt ytt­ rande (bilagan, s. 136 ff.) framhållit, att en beräkning av värnpliktigs ersättning i förhållande till arbetsförtjänsten i det civila livet tidigare avvisats vid flera tillfällen, nämligen i betänkande till 1909 års militärersättningsförordning, i ett av riksförsäkringsanstalten år 1918 avgivet förslag till förordning, i nytt förslag av anstalten år 1926, i 1927 års proposition (nr 179) med förslag till nu gällande förordning och slutligen i ett av anstalten år 1943 avgivet förslag till nya bestämmelser. Beservanten har nu med anledning av socialvårdskommitténs förslag anfört följande synpunkter i denna fråga. Det syntes höra till undantagen, att nyinryckta värnpliktiga innehaft sådan arbetsanställning, att deras uppburna årsinkomst utan vidare kunde fastställas som årlig arbetsförtjänst; i följd därav syntes arbetsförtjänsten för värnpliktiga i många, kanske i de flesta fallen komma att fastställas genom

Kunyl. Maj:ts proposition nr 90. 49

skälighetsprövning. Även om den utredning, som väl finge infordras i varje särskilt fall, skulle komma att ge något olika resultat för olika värnpliktiga, kunde någon egentlig individuell prövning knappast äga rum. Arbetsför­ tjänsten för jordbruksarbetare med sysselsättning hos föräldrarna syntes obe­ roende av jordbrukets storlek böra bestämmas lika för alla; detsamma borde vara förhållandet beträffande jordbruksarbetare hos andra arbetsgivare. Det stora flertalet övriga kroppsarbetare syntes ej före värnpliktens fullgörande ha kommit i åtnjutande av den arbetsförtjänst, som borde beräknas för en arbetare vid fyllda 21 år, eller efter avslutad yrkesutbildning; även om utred­ ningar i varje särskilt fall skulle komma att lämna något olika resultat i fråga om inkomstmöjligheterna, borde detta icke giva anledning till olika bedöm­ ning. Jämväl i fråga om studerande ungdom vore någon egentlig individuell prövning knappast möjlig att genomföra. Yad i anstaltens tidigare utlåtan­ den i övrigt anförts i fråga om utrednings- och bedömningssvårigheterna ägde alltjämt giltighet. Visserligen borde svårigheterna att erhålla tillförlitliga uppgifter icke hindra, att ingående utredningar infordrades, men själva be­ dömningen måste ändock bli schematisk. Det syntes därför lämpligare, att skälighetsbeloppen liksom hittills vore på förhand fastställda med indel ningar av de värnpliktiga i vissa klasser. Att de tillämpade ersättningsnormema hittills fungerat tillfredsställande framginge av det ringa antalet be­ svär rörande arbetsförtjänsten; av 768 under år 1947 diarieförda besvär hade endast 6 avsett arbetsförtjänsten, under år 1948 7 av 621.

Pensionsstyrelsen har liksom kommittén funnit det vara en riktig princip att ersättning till skadad värnpliktig utmättes i förhållande till den lidna ekonomiska skadan och icke i förhållande till vissa på förhand antagna ar­ betsförtjänster. Styrelsen har anfört följande. Kompensationen syntes böra vara likvärdig med den, som enligt olycks­ fallsförsäkringslagen tillkomme skadad arbetstagare. Värnpliktstjänstgörin­ gens obligatoriska karaktär och de ofta med särskilda olycksfalls- och sjukdomsrisker förenade övningarna motiverade, att rimlig gottgörelse lämnades vid uppkommen skada. Det syntes ur försvarspsykologisk synpunkt ej heller sakna betydelse, att en till militärtjänst inkallad vore medveten om att skälig kompensation i händelse av skada komme att utgå till honom och hans an­ höriga. Då beräkningen av de värnpliktigas arbetsförtjänst emellertid i åt­ skilliga fall — framför allt då den värnpliktige icke vore arbetstagare — syntes komma att bereda stora svårigheter, ville styrelsen ifrågasätta, om icke mera bestämda regler till ledning för beräkningen borde införas i den föreslagna militärersättningsförordningen. —• Beträffande förslaget till omregleringsförordning hade pensionsstyrelsen i likhet med kommitténs mino­ ritet funnit, att ersättningen vid svårare invaliditet ofta komme att alltför mycket överstiga ersättningen i vissa nya fall. Styrelsen ville därför ifråga­ sätta, huruvida icke omregleringen av de äldre skadefallen borde ske efter regler, som för ersättningstagarna vore något mindre gynnsamma än som föreslagits.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i princip anslutit sig till de av kommittén framlagda förslagen. Kommitténs strävan att söka åstadkomma ett mindre komplicerat och enhetligare ersättningssystem är enligt styrelsens mening beaktansvärd. Styrelsen har emellertid icke kunnat tillstyrka en avveckling nu av familjebidragen i de äldre skadefallen, där ersättningen alltjämt skall utgå efter en schematiskt beräknad arbetsinkomst.

4—i7i? m Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr Ufj.

Styrelsens ställningstagande i detta hänseende föranleddes av hänsyn till sådana militärskadade med försörjningsplikt, vilka på grund av skadan måste beredas någon form av arbetsvärd — arbetsträning, yrkesutbildning, fort­ bildning, omskolning m. m. — och i synnerhet i sådana fall, där utbild­ ningen eller omskolningen vore förlagd utom hemorten. Med hänsyn till arbetsvårdsverksamheten för de i militärtjänst skadade vore lämpligast, att familjebidrag alltfort finge utgå och de direkta arbetsvårdskostnaderna täckas i enlighet med därom gällande bestämmelser. Styrelsen vore emellertid med­ veten om att familjebidrag icke skäligen kunde förenas med ersättning en­ ligt den föreslagna nya militärersättningsförordningen. Med anledning härav hade styrelsen för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om vissa jämk ningar av föreskrifterna angående arbetsvärden. Beträffande de äldre skade fallen syntes de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna icke i samt­ liga fall kunna utgöra en tillfredsställande lösning. Därjämte syntes admi­ nistrativa svårigheter uppstå under en tämligen utsträckt övergångsperiod. Styrelsen ansåge sig böra föreslå, att familjebidragen bibehölles under en övergångstid, förslagsvis två år. Vissa ändringar i familjebidragsbestämmelserna syntes dock bli erforderliga med hänsyn till de omreglerade ersätt­ ningsbeloppen.

Centralstyrelsen för de svenska reservoffieersförbunden har icke funnit något att erinra mot kommitténs betänkande. Centralförbundet för befälsutbildning och försvarsväsendets underbefälsför­ bund ha icke framställt några erinringar mot de av kommittén föreslagna grunderna för ersättningars beräkning. Stiftelsen Kungafonden Med folket för fosterlandet, som funnit sig icke ha anledning till en granskning och bedömning i princip av de föreslagna nya ersättningsbestämmelserna, har anfört vissa allmänna på erfarenheter från stiftelsens egen verksamhet grundade synpunkter.

Stiftelsen hade under sin drygt femåriga verksamhet beviljat bidrag i unge fär 3 450 fall till ett sammanlagt belopp av ungefär 2 570 000 kronor. Antalet i all, där vederbörande varit för sitt och sina anhörigas uppehälle direkt be­ roende av ekonomisk hjälp utöver utgående ersättningar, hade under senare år varit mindre än tidigare. Detta borde helt tillskrivas det rådande ersätt ningssystemet med möjlighet att genom utgivande av familjebidrag under hänsynstagande till det faktiska försörjningsläget i det individuella fallet ut­ fylla de i allmänhet knappt tillmätta ersättningarna enligt militärersättnings­ förordningen. Även om ersättningarna uppräknades i enlighet med kommitténs förslag, syntes -— också i senare inträffande skadefall -—- behovet av kom­ pletterande hjälp i form av familjebidrag eller liknande bidrag komma att kvarstå, speciellt beträffande sådana fall i de lägre invaliditetsgraderna, där för den skadades kvarstående arbetsförmåga lämpligt arbete icke stode till buds eller där vederbörande genomginge omskolning eller fortbildning. Den av stiftelsen under fria och smidiga former bedrivna hjälpverksamheten hade enligt styrelsens uppfattning varit av stor betydelse för täckande av vissa speciella hjälpbehov. Stiftelsens verksamhet ansåges vara erforderlig även i fortsättningen, då stadgarna medgåve utgivande av bidrag jämväl till dem som efter beredskapens avslutande ådragit sig kroppsskada under militär­ tjänstgöring. En bidragsverksamhet av nuvarande omfattning, som innebure en årlig minskning av kapitaltillgångarna med i runt tal 300 000 kronor, kunde beräknas fortgå under ytterligare högst tio år. Ett upphävande av bestäm­ melserna om familjebidrag syntes komma att nödvändiggöra en rätt avsevärd

liungl. Maj:ts proposition nr Öl utökning av stiftelsens bidragsverksamhet. Åtgärder i en eller annan form för säkerställande på längre sikt av stiftelsens verksamhet syntes under alla omständigheter bli erforderliga förr eller senare.

Departementschefen.

En revision av bestämmelserna angående ersättning i anledning av kropps­ skada, ådragen under militärtjänstgöring, har sedan länge varit aktuell. Be­ hovet av ändrade bestämmelser är särskilt framträdande med avseende på de värnpliktiga. Ett flertal provisoriska ersättningsförbättringar ha genomförts, men ersättningarna äro ändock i stor utsträckning alltför låga för att tillför­ säkra skadade och deras efterlevande en skälig levnadsstandard. Bestämmel­ serna äro i hög grad invecklade och svåröverskådliga. Att revisionen måst uppskjutas beror därpå, att författningarna i ämnet ha nära sammanhang med lagen om försäkring för olycksfall i arbete, som jämväl är föremål för översyn. Denna översyn, som socialvårdskommittén har att företaga, är icke avslutad. I lagens ersättningsbestämmelser ha emeller­ tid, på grundval av förslag från kommittén, företagits väsentliga ändringar, som trädde i kraft vid ingången av år 1949. Motsvarande ersättningsförbättringar tillförsäkrades samtidigt försvarets fast anställda och frivilliga personal, under det att de provisoriska bestämmelserna för värnpliktiga tills vidare bibehöllos oförändrade i avvaktan på förslag från kommittén till definitiva bestämmelser i ämnet. Socialvårdskommitténs nu ifrågavarande förslag innefattar dels en ny för­ ordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­ tjänstgöring (militärersättningsförordning), dels en särskild förordning angå­ ende omreglering av vissa ersättningar i äldre fall. Den nya militärersättningsförordningen avses skola för framdeles inträffande skadefall träda i stället för den nu gällande förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) i samma ämne. Den föreslagna omregleringsförordningen innehåller föreskrifter angående om­ räkning av utgående ersättningar jämlikt 1927 års förordning till värnpliktiga, fast anställt manskap m. fl. ävensom ersättningar jämlikt den för vissa äldre fall alltjämt gällande förordningen den 18 juni 1909 (nr 89).

Genom 1909 års förordning tillförsäkrades värnpliktiga, volontärer vid hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap rätt till ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöringen. Förordningen anslöt sig till den då gällande lagen av år 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, men ersättningsbeloppen enligt förordningen voro i allmän­ het femtio procent högre än enligt grunderna i lagen. Sedan 1901 års lag från och med 1918 ersatts av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, genomför­ des vissa höjningar av ersättningsbeloppen enligt 1909 års förordning, och från och med 1928 avlöstes denna av 1927 års förordning. Den viktigaste skillnaden mellan 1927 års militärersättningsförordning och den av kommittén föreslagna förordningen för framdeles inträffande skadefall är, att ersättningarna till skadade värnpliktiga och deras efterle-

52 Kungl. Maj-.ts proposition nr .96'. vande enligt förslaget icke skola såsom nu utmätas efter vissa antagna åraför­ tjänster, oberoende av de skadades civila sysselsättningar och arbetsinkomster, utan bestämmas i förhållande till de enligt grunderna i olycksfallsförsäkrings lagen beräknade årliga arbetsförtjänsterna, i den män ersättningarna däri­ genom komma att överstiga vissa minimibelopp. Särskilt i de fall, då skadan medför höggradig invaliditet eller leder till döden, bli ersättningarna enligt förslaget i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningarna enligt 1927 års förordning jämte därå utgående dyrtidstillägg. Högsta beloppet av livränta vid helinvaliditet utgör enligt förslaget, liksom enligt de nya bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen, i regel 550 kronor i månaden intill 67 års ålder och därefter 400 kronor i månaden; ersättning av denna storlek skulle till­ komma skadade, vilkas årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen, uppginge till 7 200 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att livränta enligt 1927 års förordning jämte dyrtidstillägg för flertalet under första tjänstgöringen skadade värnpliktiga utgör 179 kronor 20 öre i månaden vid helinvaliditet. Högsta beloppet av sjukpenning utgör enligt förslaget 14 kronor eller i vissa fall — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre för dag, under det att hel sjukpenning till värnpliktig, som skadas under första tjänstgöring, nu i flertalet fall är 6 kronor SO öre för dag; de nuvarande, av behovsprövning beroende familjebidragen skola enligt förslaget avvecklas. I motiveringen till förslaget har kommittén anfört bland annat, att ersättningarna enligt 1927 års förordning liksom ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen ha till syfte att utgöra kompensation för den av kroppsskadan förorsakade inkomst­ minskningen. Om skadade värnpliktiga tillförsäkrades ersättningar enligt de grunder, som efter ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen gälla för annan militär personal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bleve för­ månerna i vanliga fall fullt tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersätt ningssystemet kommc till stånd. För att stadga särskilda minimibelopp för värn­ pliktiga finnas enligt kommitténs mening fullgoda skäl, enär skadade värn­ pliktiga i allmänhet varit fullt arbetsföra före skadan, under det att de genom olycksfall i arbete skadade personerna icke sällan äro åldringar, minderåriga eller partiellt arbetsföra. Principiella erinringar mot de nämnda huvudgrunderna för den föreslagna nya militärersättningsförordningen ha framställts endast i ett fåtal av de av­ givna yttrandena. Från praktisk synpunkt har i flera yttranden framhållits, att en beräkning enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst icke sällan kunde vara mycket vansklig. I några yttranden har anförts, att det, då avsikten vore att vissa föreslagna bestämmelser skulle ägnas förnyade överväganden vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkrings­ lagen, hade varit önskvärt att förslag till ny militärersättningsförordning och förslag till reviderad olycksfallsförsäkringslag hade fått bedömas samtidigt. För egen del ansluter jag mig till uppfattningen, att det hittillsvarande systemet med indelning av de värnpliktiga i fixa ersättningsklasser icke kan bibehållas. Den omständigheten, att de värnpliktigas förmåner under tjänst­

Knngl. Maj:ts proposition nr 96. 53

göringen icke graderas i förhållande till det av tjänstgöringen föranledda in­ komstbortfallet, torde, såsom kommittén framhållit, icke motivera, att ersätt­ ning till den, som i följd av kroppsskada åsamkas inkomstbortfall även efter tjänstgöringen, skall ntgå efter mindre förmånliga grunder än vid olycksfall i avlönat arbete. Att många värnpliktiga vid tiden för den första tjänstgöringen icke äro slutligt inplacerade i förvärvsarbete talar- för att relativt höga minimi­ belopp böra stadgas för den årliga arbetsförtjänstens beräkning men bör icke föranleda, att de, som åtnjuta högre arbetsförtjänster, icke skola få sina ersätt­ ningar beräknade efter inkomstbortfallets storlek. Jag delar sålunda kommit­ téns uppfattning i fråga om huvudprinciperna för de nya ersättningsbestäm­ melserna. Efter de år 1948 företagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen ha förutsättningar i stort sett erhållits för en i flera hänseenden mycket önsk­ värd reglering av ersättningsgrunderna för de under militärtjänstgöring ska­ dade. Yid sådant förhållande bör denna reglering icke ytterligare uppskjutas av den anledningen att vissa bestämmelser i det föreliggande förslaget komma att upptagas till nytt övervägande vid den fortsatta översynen av olycksfalls­ försäkringslagen. Dock bör givetvis iakttagas, att sådana ändringar, som skulle innebära ett olägligt föregripande av lagrevisionen, böra undvikas. Beträffande minimibeloppen vid den årliga arbetsförtjänstens beräkning för värnpliktiga m. fl. har kommitténs majoritet förordat, att arbetsförtjänsten skall beräknas till lägst 3 000 kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade mellan 20 och 25 års ålder och till lägst 3 600 kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade efter 25 års ålder och ersättning till efterlevande. Minoriteten har ansett, att sistnämnda belopp borde bestämmas till 3 900 kronor. I flertalet yttranden har majoritetens förslag lämnats utan erinran. Minoritetens förslag har biträtts av socialstyrelsen och försäkringsrådets majoritet.Riksförsäkringsanstalten har, under hänvisning till socialstyrelsens statistik över löneläget år 1947, föreslagit ett enhetligt minimibelopp av 3 600 kronor. Nämnda statistik utvisade bland annat, att genomsnittliga löneinkom­ sten för manliga arbetare i åldrar över 18 år varit 3 603 kronor inom yrkesgrup­ pen lantarbete och4584kronor i lägsta dyrortsgruppen för anställda inom indu­ stri, hantverk, handel, transportväsen, allmän tjänst m. m. Yid minimiersättningarnas bestämmande bör, såsom kommittén anfört, beaktas å ena sidan att antalet fall, i vilka skälighetsprövning enligt 9 § olycks­ fallsförsäkringslagen måste äga rum, reduceras om relativt höga minimibe­ lopp för arbetsförtjänsten fastställas, å andra sidan att en överkompensation, som kan bidraga till att fixera sjuklighetstillstånden, bör såvitt möjligt und­ vikas. Det av kommittén föreslagna lägre minimibeloppet för värnpliktigs arbetsförtjänst torde kunna höjas utan att avsevärd risk av överkompensation uppkommer, övervägande skäl synas tala för att i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag ett enhetligt minimibelopp av 3 600 kronor bör fast ställas för de värnpliktiga.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr Uti. Kommitténs förslag angående omreglering av ersättningar till värnplik­ tiga m. fl. i äldre skadefall innebär att ersättningarna skola omräknas efter en enhetlig skala. Eu omräkning av värnpliktigas ersättningar i äldre fall efter de för nya fall föreslagna reglerna har kommittén funnit vara tämligen utesluten redan av praktiska skäl. Kommitténs majoritet har ansett, att ersätt­ ningarna vid de högsta invaliditetsgraderna borde uppräknas till en sådan nivå, att de kunde betraktas som ungefär likvärdiga med de genomsnittliga ersättningarna i nya fall. Härvid skulle underkompensation fortfarande före­ ligga i vissa fall och överkompensation uppkomma i andra fall, men båda dessa otillfredställande konsekvenser syntes ofrånkomliga. För skadade med medel svår invaliditet innebär förslaget avsevärda förbättringar i flertalet fall, under det att inga eller endast små förbättringar tillfalla de lindrigt skadade. Månads livräntan vid helinvaliditet har föreslagits till 400 kronor i åldrarna 25—67 år och 300 kronor i övriga åldrar. Minoriteten har ansett, att beloppen borde be­ stämmas till 350 och 250 kronor; den stora skillnad, som enligt majoritetens förslag skulle uppkomma mellan omreglerade ersättningar och minimiersätt ningarna i nya fall, måste enligt minoritetens mening vara ägnad att skapa berättigat missnöje hos nya ersättningstagare. Det av majoriteten föreslagna beloppet av 400 kronor svarar enligt olycksfallsförsäkringslagens nya ersätt ningsgrunder mot en årlig arbetsförtjänst av 5 237 kronor, och beloppet 300 kronor svarar för skadade i åldrarna 18—25 år mot eu arbetsförtjänst av 3 927 kronor samt för skadade över 67 år mot en arbetsförtjänst av 5 400 kronor. I vissa yttranden ha de av kommitténs majoritet föreslagna grunderna för omreglering av värnpliktigas ersättningar tillstyrkts eller lämnats utan erin­ ran, i andra har minoritetens förslag förordats. Andra grunder för omregle­ ringen lia ifrågasatts i ett par yttranden. De vid olika tillfällen beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder ha erhållit tillämpning endast beträffande olycksfall efter ändringarnas ikraftträdande. Att dessa ändringar sålunda icke kommit dem tillgodo, som åtnjuta ersättning på grund av äldre skadefall, har, såsom kom mittén framhållit, icke hindrat att sådan återverkande kraft givits åt vissa ändringar i militärersättningsbestämmelserna. De år 1946 beslutade proviso riska förbättringarna av värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning tillförsäkrades även de dessförinnan skadade, och samtidigt beslöts, att utgå ende ersättningar enligt 1909 års förordning skulle uppräknas i nivå med de lägsta ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års förordning. I överens­ stämmelse därmed bör även i förevarande sammanhang en skälig ersättningsförbättring medgivas åt ersättningstagare i äldre fall. Mot den av kommitténs majoritet hävdade uppfattningen, att äldre livräntor till värnpliktiga böra vid de högsta invaliditetsgraderna uppräknas till de belopp, som kunna anses ungefärligen motsvara genomsnittsbeloppen i nya fall, synes i princip icke något vara att erinra. Det är emellertid ovisst, om genomsnittsbeloppen i nya fall komma att uppgå till de av majoriteten föreslagna omregleringsbeloppen. I en del av de äldre fallen torde, såsom jag i det följande kommer att förorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. •'*> i överensstämmelse med förslag av kommittén, vissa förmåner utöver de om­ reglerade ersättningarna böra medgivas. Enligt de av mig förordade bestäm­ melserna för nya fall kommer livränta till värnpliktig vid helinvaliditet att för månad räknat utgöra lägst 275 och högst 550 kronor före 67 års ålder samt därefter lägst 200 och högst 400 kronor. Beträffande de äldre fallen förordar jag, att månadslivräntan vid helinvaliditet bestämmes till 350 kronor i åld­ rarna 25—67 år och till 275 kronor i övriga åldrar. Frågorna angående sjukpenningarnas och efterlevandelivräntornas storlek enligt omregleringsförordningen kommer jag att behandla i speciell motive­ ring till författningsförslagen. De av socialvårdskommittén föreslagna grunderna för omreglering av er­ sättningar i anledning av skador, som drabbat värnpliktiga före den nya militärersättningsförordningens ikraftträdande, böra enligt kommitténs mening tillämpas även beträffande ersättningar i anledning av skador, som drabbat fast anställt och indelt manskap före år 1949. Vidare skall enligt förslaget Kungl. Maj:t äga föreskriva, att omregleringsbestämmelserna, med de undan­ tag eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande ersättningar i andra fall jämlikt 1927 års förordning eller jämlikt grunderna i 1909 eller 1927 års förordning. Vissa ersättningsförbättringar för sådan i 1927 års förordning avsedd personal, å vilken omregleringsförordningen icke erhåller tillämpning, samt för hemvärnspersonal, som erhållit ersättning jämlikt den för sådan personal gällande förordningen den 28 juni 1941 (nr 5)93), ha föreslagits i kommitténs sedermera avgivna betänkande med förslag om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäk­ ringslagen m. m. Enligt detta förslag, vilket vid beredningen inom social­ departementet ansetts kunna läggas till grund för förslag till riksdagen och torde komma att anmälas för Kungl. Maj:t senare denna dag, skall en avse­ värd utjämning av de nuvarande skillnaderna mellan ersättningarnas storlek för personer, som skadats under olika tidsperioder före år 1949, åstadkommas genom tillägg efter skilda procenttal. Högsta livräntan till helinvalid, som ådragit sig skadan under något av åren närmast före 1949 och som icke är i behov av särskild vård, skulle jämte föreslaget tillägg utgöra ungefär 347 kronor i månaden. Sagda maximibelopp sammanfaller sålunda i det närmaste med det av mig i det föregående förordade enhetliga omreglerade beloppet för värnpliktiga i åldern 25—67 år vid helinvaliditet, 350 kronor i månaden. Med avseende på gränsdragningen mellan de kategorier, som skola om­ fattas av omregleringsförordningen, och övriga kategorier av militär personal torde i förhållande till kommitténs förslag böra göras sådan ändring, att även ersättningstagare enligt 1941 års förordning för hemvärnspersonal skola, i den mån Kungl. Maj:t sådant föreskriver, hänföras under omregleringsför­ ordningen. Till hithörande frågor återkommer jag i den speciella motiverin­ gen till författningsförslaget.

Bestämmelserna om familjebidrag till skadade värnpliktiga in. fl. skola enligt kommitténs förslag upphörn att gälla. De som eu provisorisk

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

förmån införda familjebidragen kunna emellertid i en del fall utgå med större belopp än vederbörande skulle erhålla i ersättningsförbättring enligt omregleringsbestämmelserna. Det har dock icke ansetts erforderligt att en­ bart för dessa äldre fall bibehålla den administrativt synnerligen besvärliga anordningen med familjebidrag. I stället har såsom en övergångsanordning föreslagits, att riksförsäkringsanstalten skall äga utge skälig ersättningsfyllnad i dylika fall. I flera yttranden har framhållits, att familjebidragen på ett helt annat sätt än övriga ersättningsformer möjliggjort ett skäligt hänsynstagande till om­ ständigheterna i de särskilda fallen, speciellt när viss arbetsförmåga beräk­ nats vid ersättningens bestämmande men i praktiken icke kunnat utnyttjas i förvärvsarbete. Försvarets socialbyrå och arbetsmarknadsstyrelsen ha före­ slagit, att familj ebidragsbestämmelserna skola, dock med vissa ändringar, bibehållas för de äldre fallen under en övergångstid av två år. Därvid har hänvisats till, bland annat, att ersättningarna i de äldre fallen icke komme att beräknas efter den förlorade arbetsförtjänsten och att familjebidrag förut­ sättas i de föreskrifter, som reglera arbetsvårdsverksamheten. Syftet med den ifrågavarande övergångsanordningen bör vara att förhindra att minskning av förmånerna uppkommer vid ersättningarnas omreglering. Huruvida detta syfte bäst tillgodoses genom bidrag, som bestämmas av de kommunala familjebidragsnämnderna och försvarets socialbyrå, eller genom de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna från riksförsäkringsanstal­ ten, torde vara en ren lämplighetsfråga. Kostnaderna torde böra helt belasta statsverket; den kommunerna åvilande skyldigheten att bestrida en mindre del av bidragskostnaden bör således bortfalla. Vissa jämkningar i arbetsvårdsbestämmelserna, varom arbetsmarknadsstyrelsen förklarat sig skola framlägga förslag, torde kunna vara av betydelse vid bedömandet av vilken form för övergångsanordningen som är den lämpligaste. Det synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter angående sättet för fyllnadsbeloppens bestämmande och utgivande.

Speciell motivering.

Förslaget till förordning om ersättning i an­ ledning av kroppsskada, ådragen under

militärt^ änstgöring ( militärersättningsför-

ordning).

I det föregående har lämnats en redogörelse för socialvårdskommitténs förslag beträffande huvudgrunderna för ersättningar till skadade värnpliktiga. Förslaget innefattar emellertid även vissa andra sakliga ändringar i för­ hållande till 1927 års förordning. I redaktionellt hänseende har eftersträvats överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen och andra ersättningsförfattningar. Med avseende på tillämplighetsområdet överensstämmer förslaget med

Kungi. Maj:ts ■proposition nr i) 6. 57

1927 års förordning därutinnan, att bestämmelserna avse kroppsskador, som uppkomma under fredstid och under beredskapsförhållanden. Katten till ersättning i anledning av kroppsskada, som uppkommer under militärtjänst­ göring å tid då riket befinner sig i krig, liar icke reglerats. Icke heller enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår ersättning för skada, som förorsakas av krigsåtgärd under krig, vari Sverige är indraget (1 § tredje stycket i lagen). Socialvårdskommittén och vissa remissmyndigheter ha framhållit angelägen­ heten av att tidigare utredningar- rörande ersättningsrätt för dylika skador fullföljas. Denna fråga torde framdeles få göras till föremål för fortsatta överväganden. 1 §■ Bestämmelserna i 1 mom. motsvara i huvudsak 1 § i 1927 års förordning. Vissa skiljaktigheter föreligga beträffande uppräkningen av de ersättningsberättigade personalkategorierna. I enlighet med socialvårdskommitténs förslag har manskap på civilanställningsstat icke medtagits, enär sådan stat numera icke förekommer. Bland de frivilliga har, likaledes i enlighet med kommitténs förslag, medtagits hemvärnspersonalen, enär denna personals ersättningsrätt icke på sådant sätt avviker från övriga frivilligas, att särskild förordning är behövlig. Bland de fast anställda, icke ständigt tjänstgörande personalkategorierna har på förslag av försvarets civilförvaltning medtagits fältläkarstipendiaterna, vilka böra i ersättningshänseende jämställas med de i 1927 års förordning medtagna marinläkarstipendiaterna. Av det fast anställda manskapet undantogos år 1944 vid ändring i 1 § av 1927 års förordning högbåtsmän och överfurirer från ersättningsrätt enligt förordningen, enär de hade rätt till tjänste- och familjepension, och av pen­ sionsavgången personal i reserven undantogos även flaggkorpraler. Enligt övergångsbestämmelse äger förordningen dock fortfarande tillämpning på sådana beställningshavare, såvida de tillträtt beställningen före ändringens ikraftträdande eller såsom pensionsavgångna dessförinnan inträtt i reserv. Socialvårdskommittén har ansett, att övergångsbestämmelsen icke bör med­ tagas i den nya förordningen, och några erinringar däremot ha icke fram­ ställts i yttrandena. Någon bestämmelse av detta slag har icke heller intagits i departementsförslaget. Med värnpliktiga avses enligt 1 § andra stycket i 1927 års förordning sådana värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten. Från de värnpliktiga böra även särskiljas frivilliga, när tjänstgöringen icke är att hänföra till värnpliktstjänstgöring. På grund härav har i departementsförslagct föreskrivits, att med värnpliktig skall avses den som fullgör värnplikt.

I 2 inom. har intagits en av socialvårdskommittén föreslagen bestämmelse om ersättning i anledning av kroppsskada, som någon ådrager sig vid in­ skrivning till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av an­ ställning såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens förordnande jämställas därmed. Med inskrivning torde böra jämställas efter

■°® Kungl. Maj:ts •proposition nr 96. besiktning in. in. Med de för antagande av fast anställt manskap föreskrivna prövningarna torde antagningsprov för frivilliga kunna bliva att jämställa.

o mom. motsvarar ! ij sista stycket i 1927 års förordning.

" §• Dten i första stycket intagna bestämmelsen, att militärtjänstgöring under vissa förutsättningar skall anses ha varit för lianden även under fritid och under färd till eller från tjänstgöringen, överensstämmer i sak med motsva­ rande stadgande i 1927 års förordning. En redaktionell jämkning har ansetts böra ske med hänsyn till den innebörd, som uttrycket »allmän plats» erhållit i 11 kap. 10—11 §§ strafflagen. Enligt andra stycket skall, liksom enligt nu gällande bestämmelser, med militärtjänstgöring likställas vissa frivilliga utbildningskurser. Sistnämnda stadgande har på förslag av försäkringsrådet utvidgats till att omfatta även i 1 § 2 mom. avsedd inskrivning och prövning. Av andra stycket torde följa, att bestämmelserna i första stycket ävensom de i 3 § intagna reglerna om bedömandet av orsakssammanhang mellan tjänst­ göring och sjukdom erhålla motsvarande tillämpning beträffande utbildnings­ kurs, inskrivning och prövning. En av kommittén föreslagen bestämmelse om innebörden av begreppet militärtjänstgöring för hemvärnspersonal — motsvarande ett nu gällande stad gande - har, i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten, ansetts kunna utgå med hänsyn till paragrafens innehåll i övrigt.

3 §- Bestämmelserna i första och andra styckena avses ersätta de i 19 § av 1927 års förordning, 2 § i förordningen för hemvärnspersonalen och 2 § i kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 466) för annan frivillig personal stadgade reglerna angående bedömandet av frågor om orsakssamband mellan tjänst­ göringen och sådan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Enligt 19 § i 1927 års förordning skall sjukdom, som yppas under tjänst­ göringen, anses vara ådragen under denna, därest skälig anledning icke fin­ nes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill. Stadgandet innebär, att orsakssammanhang mellan tjänstgöringen och därunder yppad sjukdom presumeras föreligga, såvida icke starka skäl tala häremot. Beträf­ fande sjukdom, som icke yppats under tjänstgöringen, kräves för ersättningsrätt att tjänstgöringen skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen. Nämnda presumtionsregel i 1927 års förordning har icke gjorts tillämplig på hemvärnspersonalen. Å annan frivillig personal skall denna regel enligt 2 § i kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 466) tillämpas endast såvida den tjänst­ göring, under vilken sjukdomen yppats, omfattat minst sex dagar i en följd med en genomsnittlig arbetstid av sex timmar för dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr ,96'. ri-t Socialvår dskommittén bär föreslagit, att den för de ersättningssökande förmånliga presumtionsregeln skall utan inskränkning tillämpas i fråga om sjukdomar, som yppas under tjänstgöring, inskrivning eller prövning.

Vid förslagets utarbetande hade kommittén övervägt, om regelns tillämp­ lighet borde i någon mån inskränkas, så att den bleve tillämplig på sjukdom som yppades efter det att tjänstgöring eller prövning varat under längre tid i en följd än en dag, men en sådan begränsning hade icke ansetts vara av egentlig praktisk betydelse. I motiveringen har vidare anförts bland annat, att när en sjukdom, som framträtt redan före tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen, befunnes ha försämrats under denna, borde presumtionsregeln tillämpas beträffande försämringen. De medicinska sambandstrågorna komme att ägnas ytterligare uppmärksamhet när vissa försäkringsmedicinska spörsmål vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen upptoges till be­ handling. Därvid komme bland annat att övervägas, om ersättning borde i större utsträckning än hittills medges för komplikationer till operativa in grepp och andra behandlingsåtgärder. Kommittén har vidare föreslagit bestämmelse därom, att dagen för yppan­ det av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses som dagen föi skadans inträffande. Bestämmelsen är av betydelse vid beräkning av den sjukes årliga arbetsförtjänst och i vissa fall vid sjukpennings bestämmande och vid prövning av efterlevande makes rätt till livränta. Av de över förslaget hörda myndigheterna har endast försvarets civilför­ valtning ifrågasatt ändring i kommitténs förslag under denna paragraf. Då presumtionsregeln närmast uppställts med tanke på de fall, där eu fort­ löpande anställning eller tjänstgöring förelåge, förefölle det enligt civilför­ valtningens mening knappast motiverat att presumera att sjukdom, som yppats vid inskrivningsförrättning, prövning eller hemvärnsövning, föranletts av förrättningen etc. Det syntes mera följdriktigt att för nämnda fall upp­ ställa kravet på ett direkt kausalsammanhang såsom enligt de gällande be­ stämmelserna för hemvärnspersonalen. Departementschefen. Den ifrågavarande presumtionsregeln ökar de in sjuknades möjligheter att erhålla ersättning i svårbedömda fall och under­ lättar prövningen. En begränsning av regelns tillämplighet på sådant sätt, att den blir gällande under förutsättning att sjukdom yppats under tjänst göring eller prövning som varat längre tid än allenast eu dag, kan vara i och för sig rimlig. Då det emellertid, sasom socialvardskommitten fram­ hållit, ligger i sakens natur, att presumtionen försvagas, om tjänstgöringen eller prövningen pågått så kort tid som högst en dag, torde en dylik be­ gränsning icke erhålla någon egentlig betydelse. På grund härav ha i departi montsförslaget intagits bestämmelser av det innehåll kommittén föreslagit.

4 §• De föreslagna föreskrifterna om besvärsrätt in. in. avvika endast i redak fionellt hänseende från 3 § i 1927 års förordning.

b*-* Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

5 §• Hav intagna bestämmelser angående ersättningsanspråks väckande mot­ svara 14 § första stycket i 1927 års förordning. Vissa avvikelser från kom­ mitténs förslag ha vidtagits i enlighet med förslag av försäkringsrådet. Hemvärnsrådet har framhållit, att utförligare bestämmelser rörande under­ rättelse om inträffad kroppsskada erfordrades för hemvärnets vidkommande. Dylika bestämmelser samt erforderliga föreskrifter om anmälningar till riksförsäkringsanstalten synas böra utfärdas i administrativ ordning. Enligt 23 § i 1927 års förordning är ersättningsrätt i anledning av sjuk­ dom, som icke förorsakats av olycksfall, förverkad om icke underrättelse om sjukdomen lämnats eller ersättning begärts inom tre år från tjänstgöringens eller anställningens upphörande eller den senare tidpunkt då sjukdomen rppades eller dödsfall inträffade. Riksdagen har år 194(3 bemyndigat Kungl. Maj:t att medgiva undantag från detta stadgande. 1 överensstämmelse med kommitténs förslag har stadgandet icke medta gits i departementsförslaget. Jag erinrar om att riksdagen år 1949 jämväl bemyndigat Kungl. Maj:t att, efter riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets tillstyrkande, besluta att anspråk på ersättning eller fortsatt ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, må upptagas till prövning utan hinder av att föreskriven tid för anspråkets framställande försuttits. Därmed har av­ setts att Kungl. Maj:t skall — i avvaktan på förslag från socialvårdskommittén angående ändrade regler om preskription av fordran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. — äga medgiva eftergift från tioårspreskription enligt de allmänna bestämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning och från sådan särskild preskription, som finnes föreskriven i militär­ er sättningsförordningarna. 6 § 1 mom. De här föreslagna bestämmelserna om den skadades rätt till läkarvård m. in. motsvara, liksom enligt socialvårdskommitténs förslag, i stort sett stadgandena i 6 § 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen. Stadgandet i första stycket om skyldighet för den skadade att underkasta sig vård av tillkallad läkare har hämtats från 14 § andra stycket i 1927 års förordning. Bestämmel­ serna avvika i vissa hänseenden från de av kommittén föreslagna. Jämk­ ningar i första och tredje styckena ha vidtagits i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten, och vidare har i första stycket angivits, att ersätt­ ningarna i fråga icke utgå när den skadade eljest är berättigad till sådana förmåner på statens bekostnad. Överbefälhavaren har anfört, att vid tillämpningen av en ny militärersättningsförordning riksförsäkringsanstalten i större utsträckning än för när- \ arande bör få möjlighet ersätta kostnader för vård av skador, som äga sam­ band med sådan skada, för vilken ersättning medgivits, bland annat i fråga om tandvårdskostnader i tuberkulosfall. Styrelsen för stiftelsen Kungafonden har ansett önskvärt och skäligt, att i förordningen intages bestämmelse om rätt till tandvård där sådan på

Kungl. Maj:ts proposition nr 9(i. Öl medicinska grunder anses erforderlig. Vidare bör enligt styrelsens mening möjlighet beredas till bestridande av uppkommande merkostnader för kon­ valescentvård efter utskrivning från sjukvårdsanstalt eller sjukhem, speciellt i sådana fall, där utskrivningen på grund av rådande platsbrist skett tidigare än normalt. Bidrag från stiftelsen till bekostande av tandvård har, fram­ håller styrelsen, under 1948 utgivits i 125 fall med sammanlagt omkring 17 000 kronor. I ungefär 80 % av fallen hade förelegat sjukdomar av sådan art, att tandvården kunde bedömas erforderlig för sjukdomens lindrande eller botande. Antalet fall skulle sannolikt ha blivit väsentligt större, om alla haft kännedom om möjligheten till bidrag. Till konvalescentvård hade bidrag beviljats i ett flertal fall, där eftervård av vederbörande läkare bedömts som erforderlig eller önskvärd och där bidraget utgjort förutsättning för vårdens erhållande. Departementschefen. Jag vill i anslutning till yttrandena endast framhålla, att jag förutsätter, att socialvårdskommittén vid sin fortsatta utredning kommer att överväga i vad mån möjlighet bör öppnas till utgivande av ersätt­ ning för tandvård och konvalescentvård i större utsträckning än de här föreslagna, från olycksfallsförsäkringslagen hämtade bestämmelserna medgiva.

6 § 2 mom. De i momentets tre första stycken intagna sjukpenningsbestämmelserna motsvara 6 § 2 mom. olycksfallsförsäkringslagen. Enligt fjärde stycket, som icke bär någon motsvarighet i olycksfallsför­ säkringslagen, kan i vissa fall sjukpenning utgå med högre belopp än enligt huvudreglerna. Socialvårdskommittén har anfört, att växlingar mellan sjukpenning- och livränteberättigande tillstånd icke sällan förekomma vid de kroniska sjuk­ domarna och att det även vid olycksfallsskador emellanåt inträffar att ett invaliditetstillstånd avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Enär beloppet av hel sjukpenning enligt de allmänna reglerna blir mindre än livräntebeloppet per dag vid helinvaliditet, kunde det sålunda lätt inträffa — om annat icke föreskreves — att en försämring i tillståndet gåve anledning till en minskning av ersättningen. På grund härav borde stadgas, att sjukpenning, som utgåves efter det att livränta för helinvaliditet utgått, skulle vid arbetsoförmåga mot­ svara beloppet per dag av livränta vid helinvaliditet och vid nedsättning av arbetsförmågan utgå med motsvarande lägre belopp. Emedan gränsen mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd ofta vore flytande, särskilt vid kroniska sjukdomar, hade samma beräkningsgrund för sjukpenningen ansetts böra tillämpas sedan ersättning i form av sjukpenning eller livränta utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen ämnade kommittén upptaga frågan om införande av en dylik bestämmelse även i lagen. Försäkringsrådet har framhållit, att livränta icke blott vid helinvaliditet utan även vid vissa andra höga invaliditetsgrader kunde vara högre än hel

62 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

sjukpenning. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen syntes böra givas såclan formulering, att vid övergång från livränta till sjukpenning någon minskning i ersättningen icke ägde rum. Vid spörsmålets behandling hade rådet icke tagit ställning till den inverkan beskattningen av de skadade kunde medföra. Riks för säkring sans tälten har likaledes framhållit, att livräntas dagsbelopp också vid vissa andra invaliditetsgrader än helinvaliditet överstege beloppet av hel sjukpenning. Det syntes anstalten följdriktigt, att ersättningsminskning vid utbyte av livränta mot sjukpenning förhindrades också i dessa fall. Övervägas borde, om tillräckliga skäl kunde föreligga för den för­ höjda sjukpenningen under tid, då vederbörande i anledning av skadan vore intagen å sjukvårdsinrättning. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om sjukpenningförhöjning efter det att ersättning utgått under en samman­ lagd tid av minst ett år skulle i administrativt hänseende medföra avsevärt ökat arbete. Vidare komme denna bestämmelse att i vissa fall medföra en förhöjning, för vilken enligt anstaltens mening tillräckliga skäl ofta saknades; i detta sammanhang borde beaktas att sjukpenningen vore skattefri. An­ stalten ville föreslå, att det slutliga ställningstagandet till spörsmålet om in­ förande av sist avsedda bestämmelse i förordningen måtte anstå i avvaktan på frågans närmare prövning i samband med översynen av olycksfallsförsäk­ ringslagen. Socialförsäkringsbolagens förening har med avseende på den föreslagna sjukpenningförhöjningen i de fall, då ersättning utgått under en sammanlagd tid av minst ett år, bestämt avstyrkt införandet av en sådan bestämmelse, så länge någon motsvarande bestämmelse icke vore införd i olycksfallsförsäk­ ringslagen. Frågan vore mycket svårbedömlig, och det föreslagna stadgandet kunde åtminstone inom olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde med­ föra rätt till högre sjukpenning vid recidiv i en mängd fall, då sakligt settdylik icke rimligtvis kunde anses motiverad.

Departementschefen. Enligt de i 1—3 styckena intagna, från olycksfalls­ försäkringslagen hämtade bestämmelserna om sjukpenningens storlek är er­ sättning i form av sjukpenning vanligen lägre än livräntebeloppen vid de högsta invaliditetsgraderna. Social vård skom mi t ten har på grund därav före­ slagit vissa särskilda regler angående sjukpenningens beräkning i det fall, att den skadade uppburit livränta för helinvaliditet under längre eller kortare tid eller ock ersättning i form av sjukpenning eller livränta under en sam­ manlagd tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av olycksfallsför­ säkringslagen ämnar kommittén upptaga frågan om införandet av dylika be­ stämmelser även i lagen. Behovet av sådana regler är otvivelaktigt särskilt framträdande med avseende på de kroniska sjukdomarna, som utgöra huvud­ parten av de i militärersättningsbestämmelserna avsedda kroppsskadorna. Slutlig ståndpunkt till reglernas utformning kan dock icke lämpligen tagas innan föreskrifter av detta slag införas i olycksfallsförsäkringslagen. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 63 sådant förhållande torde i förevarande sammanhang endast böra uppställas de regler, som kunna anses påkallade till förhindrande av de mest fram­ trädande ojämnheterna mellan sjukpenning- och livräntebeloppen. På grund av det anförda har den ifrågavarande bestämmelsen i departementsförslaget givits det innehållet, att om livränta utgått för förlust av arbetsförmågan, hel sjukpenning för tid omedelbart därefter skall, utom under tid då skadan föranleder sjukhusvård, motsvara lägst 1/400 av liv­ räntans årsbelopp. Vid hjälplöshetstillstånd skall i enlighet- med kommitténs förslag gälla, att i 3 mom. omförmält vårdbidrag inräknas i omförmälda liv­ räntebelopp.

6 § 3 mom. De här intagna bestämmelserna angående invaliditetsersättningar mot­ svara 6 § 3 mom. olycksfallsförsäkringslagen.

6 § 4 mom. Ersättning enligt 6§ i 1927 års förordning——läkarvård m. m., sjukpenning och invaliditetsersättning — utgår icke till fast anställt manskap så länge anställ­ ningen varar, icke heller till värnpliktiga, icke ständigt tjänstgörande fast an­ ställd personal eller frivilliga för tid, under vilken tjänstgöringen varar. Samma stadgande har i kommittéförslaget intagits under 6 § 4 mom. Centralförbun­ det för befälsutbildning har anfört, att tjänstgöringen för frivillig utan rätt till fri sjukvård — sådan förmån tillkommer icke förbundets medlemmar — borde anses upphöra i och med olycksfallet. I departementsförslaget har det ifrågavarande stadgandet gjorts tillämpligt blott på sjukpenning och invalidi­ tetsersättning. Därav följer bland annat, att den som skadas under utbild­ ningskurs skall, om han icke eljest äger rätt till läkarbehandling på statens bekostnad, erhålla behandling enligt 6 § 1 mom., oavsett om kursen avbrytes eller icke.

7 §■ Denna paragraf överensstämmer helt med samma paragraf i olycksfallsför­ säkringslagen. Härav följer bland annat, att livränta skall, till skillnad från vad fallet är enligt 1927 års förordning, kunna utgå till änkling, som för sitt uppehälle varit av den avlidnas arbete beroende. Enligt socialvårdskommitténs förslag bör en i lagen intagen bestämmelse därom, att änkling, som försummat sin försörjningsplikt, skall gå förlustig eventuell rätt till liv­ ränta, icke medtagas, enär denna bestämmelse syntes sakna praktisk be­ tydelse. Då riksförsäkringsanstalten emellertid ansett det icke vara uteslutet, att tillämpning av bestämmelsen kan ifrågakomma, har densamma medtagits i departementsförslaget. För makes rätt till livränta förutsattes, att äktenskapet slutits före olycks

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

fallet eller, då fråga är om sjukdom som icke förorsakats av olycksfall, före sjukdomens yppande. Försvarets socialbyrå och riksförsäkringsanstalten ha framhållit, att detta villkor kan medföra otillfredsställande konsekvenser. Enligt vad jag inhämtat, ämnar socialvårdskommittén vid den fortsatta över synen av olycksfallsförsäkringslagen överväga en uppmjukning av dessa be­ stämmelser. 8 §• De i första stycket intagna, allmänna grunderna för bedömande av skadas inverkan på arbetsförmågan äro desamma som i 9 § av 1927 års förordning. I förhållande till 8 § olycksfallsförsäkringslagen föreligger den skillnaden, att den skadades kön icke upptagits bland de relevanta omständigheterna; könet torde, såsom socialvårdskommittén anfört, icke böra tillmätas betydelse annat än indirekt genom det föreskrivna hänsynstagandet till den skadades yrke. I andra stycket ha i enlighet med kommitténs förslag intagits bestäm­ melser om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska skadans inverkan på förvärvsförmågan. Socialvårdskommittén har upplyst, att kommittén vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen upptagit frågan om ändrade bestämmelser för bedömningen, men att frågan icke vore slutbehandlad. De gällande bestäm­ melserna lämnade emellertid vidsträckt utrymme för hänsynstagande till om­ ständigheterna i de särskilda fallen. Den pågående översynen av bestämmelserna borde enligt kommitténs mening icke betraktas som hinder för en ökad differentiering av bedömnin­ gen. Särskilt angeläget vore, att större avseende än hittills tillmättes anpass­ ningssvårigheterna under den första tiden av invaliditetstillståndet. Detta gällde icke minst beträffande de kroniska sjukdomarna. De föreslagna be­ stämmelserna i andra stycket föranleddes därav, att yrkesutbildning enligt hittillsvarande bedömningsprinciper icke tillmätts den betydelse, som denna faktor borde äga, då planmässig yrkesomskolning av invalider numera bedrives i betydande omfattning. Med stadgandena hade åsyftats å ena sidan, att vid bestämmandet av ersättning under utbildningstiden skulle under vissa förutsättningar beaktas i vad mån den skadade genom utbildningen hindrades från att utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga i förvärvsarbete, å andra sidan att, när utbildningen kunde antagas ha varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn därtill skulle tagas vid prövning av rätten till ersättning efter utbildningens slut. Överbefälhavaren har funnit det vara av särskild vikt att hänsyn tas icke blott till den medicinska utan även till den ekonomiska invaliditeten. Ersättningens storlek borde icke vara beroende endast på den skadades möjlighet att i allmänhet vinna utkomst genom eget arbete, utan särskild hänsyn borde även tagas till den inverkan, som skadan haft på hans möjlig­ heter att fortsätta i sitt eget yrke. I yttrandet har framhållits önskvärdheten av att arbetsvårdsorganen finge möjlighet att omhändertaga de skadade i större utsträckning och tidigare än förut; härigenom borde på lång sikt vissa besparingar kunna vinnas, även om skadade med försörjningsskyldighet måste tillförsäkras större ersättningsbelopp under tiden för omskolningen än eljest.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 96, 65

- Försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd bär framhållit angelägen­ heten av att den faktiska arbetsförmågan mer än hittills beaktas, när tilllämpningsföreskrifter komma att utfärdas. Även efter ikraftträdandet av eu förenklad militärersättningsförordning komme troligen betydande svårig­ heter att uppstå när det gällde att finna eu skälig avvägning vid bedömande av dels den medicinska och dels den ekonomiska invaliditeten. Försvarets socialbyrå har förklarat sig förutsätta, att den smidighet och anpassning till den faktiska förvärvsmöjligheten, som familj ebidragssystemet möjliggjort, skulle komma att känneteckna den praktiska tillämpningen av den nya militärersättningsförordningen. Kommitténs förslag, att ersättningen till skadad, som underginge arbets­ värd, skulle kunna beräknas som vid 100 % arbetsoförmåga, syntes social­ byrån ägnat att i avsevärd män gagna arbetsvärdens syften. Däremot syntes ur viss synpunkt tveksamt, huruvida det kunde vara lämpligt att åtnjuten arbetsvärd skulle kunna påverka storleken av framtida ersättning. Principi­ ellt vore tanken riktig, men genomförandet av förslaget kunde vara ägnat att minska de skadades intresse för arbetsvärd. I vart fall måste det för en effek­ tiv arbetsvärd vara i hög grad angeläget, att ett klart besked kunde lämnas den skadade om efter arbetsvärdens upphörande sannolika inkomster i form av arbetsförtjänst och ersättning enligt militärersättningsförordningen. Här­ för erfordrades föreskrifter rörande hänsynstagande till åtnjuten arbetsvärd vid ersättningens bestämmande i olika fall. Dessa föreskrifter syntes böra utarbetas av riksförsäkringsanstalten och arbetsvårdsorganet gemensamt. Hänsyn borde tagas icke blott till de civila inkomster, som arbetsvärden möjliggjort, utan även till de fysiska eller psykiska men, som skadan i och för sig innebure. Försäkringsrådet (majoriteten) har förklarat sig förutse, att den vagt formulerade bestämmelsen om hänsynstagande till yrkesutbildning komme att medföra tillämpningssvårigheter och konsekvenser, som icke kunde nu tillräckligt överblickas. Då emellertid yrkesutbildningen, framförallt beträf­ fande de i militärtjänst skadade, numera nått en avsevärd omfattning och då ett hänsynstagande till densamma måste anses motiverat, ville rådet icke motsätta sig att bestämmelsen infördes i förordningen, varvid det finge överlåtas åt rättstillämpningen att närmare utforma riktlinjerna. Med anledning av kommitténs uttalande, att pågående översyn av olycks­ fallsförsäkringslagen icke borde betraktas som hinder för en ökad differentie­ ring av invaliditetsbedömningen, ville rådet framhålla, att ett huvudsak­ ligt hänsynstagande till yrket skullo innebära en avvägning av sådana svår­ bestämbara och variabla faktorer som exempelvis fluktuationer på arbets­ marknaden, den skadades arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civil­ stånd, bundenhet till viss ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete inom yrket. På grund härav kunde yrket endast i mera pregnanta fall vara av avgörande betydelse vid gradbestämningen, medan sådant hänsynstagande i flertalet fall allenast i relativt begränsad utsträck­ ning kunde göras i höjande eller sänkande riktning. Spörsmålet om hän­ synen till anpassningssvårigheterna i början av ett invaliditetstillstånd hade under åtskilliga år varit under behandling såväl hos försäkringsrådet som de rådet underställda försäkringsinrättningarna. Vid behandling av kommitténs i december 1947 avgivna betänkande angående vissa ändringar i olycksfalls- 5 —178 1 !» Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 96.

66 Kuiigl. Maj:ts proposition nr i)6.

försäkringslagen in. m. hade rådet funnit, att vid den slutliga revideringen av lagen frågor kunde uppstå, för vilkas lösning det hopbragta utrednings­ materialet om tillvänjning kunde bli av betydelse. Då rådet icke ansett sig böra införa en ny princip i invaliditetsregleringen, vilken måhända på grund av ny lagstiftning inom kort åter måste omläggas, hade utredningsmaterialet överlämnats till kommittén för att vara tillgängligt vid dess fortsatta arbete med olycksfallsförsäkringslagstiftningen. En reservant (försäkringsrådet Löfmark) har, med instämmande i kommit téns förslag och motivering, närmare utvecklat skälen för denna ståndpunkt. Fem reservanter (försäkringsråden Geijer, Blomqvist och Lundberg samt ledamöterna Hultman och Kuylenstierna) som ansett sig icke kunna biträda de av kommittén föreslagna stadgandena i 8 § andra stycket, ha anfört bland annat följande:

De föreslagna stadgandena syntes bygga på ett väsentligt hänsynstagande vid invaliditetsgradsättningen till yrket efter genomgången utbildning. I fråga om hänsynstagande till yrket utan genomgången utbildning förutsattes tydligen möjligheter till sådant hänsynstagande i större omfattning än som inom ramen för gällande bestämmelser i verkligheten ansetts möjligt. Det syntes heller icke vara riktigt att bortse från de kostnader, som den skadade under utbildningstiden själv kunde ha haft utöver vad som täcktes av den under utbildningstiden utgående merersättningen. Yidare syntes någon väg­ ledning böra lämnas i frågan, under vilken förutsättning och i vilken omfatt ning reducering av livräntan borde äga rum. Den stora vaghet, som utmärkte den föreslagna bestämmelsen, torde medföra, att dess räckvidd bleve täm ligen begränsad. Därjämte förelåge risk för förmenta orättvisor och miss­ nöje. Det borde beaktas att i förordningen inginge personer, å vilka egent­ ligen olycksfallsförsäkringslagen vore tillämplig. Redan denna anknytning och vetskapen om att lagen vore under omarbetande utgjorde en anledning att icke i förväg införa en bestämmelse av detta slag i förordningen. Om revision av de militära ersättningsbestämmelserna i berörda hänseende likväl skulle ske nu, kunde kommitténs förslag beträffande höjd ersättning under utbildningstiden godtagas. Beträffande förslaget om sänkt ersättning efter utbildningstiden borde däremot övervägas, om icke denna, fråga i stället skulle kunna ordnas genom eu bestämmelse i 11 § av ungefär det innehållet, att om staten haft kostnader för skadads yrkesutbildning, riksförsäkringsanstalten skulle äga att å livränta, som efter utbildningens upphörande utginge till skadad med anställning, där utbildningen tillgodogjordes, under, anställnings tiden innehålla så stor del av livräntan, som kunde anses skäligt med hän­ syn till statens och den skadades egna kostnader för utbildningen samt den skadades inkomst av anställningen.

Arbetsmarknads,styrelsen har ansett att kommitténs förslag, att ersättning åt militärskadad, som åtnjuter arbetsvärd, må utgå med belopp motsvarande 100 % invaliditet, vore i princip riktigt. Då ersättningen tillsammans med timpenning eller lärlingslön under utbildningen dock kunde uppgå till oskä­ ligt högt belopp, borde styrelsen i det enskilda fallet kunna anmoda riks­ försäkringsanstalten att nedsätta livränta till det belopp, som motsvarade den medicinskt betingade invaliditeten. Beträffande ersättningen efter slutförd utbildning ansåge styrelsen, att den skadade under tiden närmast efter ut­ bildningens upphörande borde om möjligt beredas nödig ekonomisk trygg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 96. t>7 het, varför ersättningen syntes böra utgå med ett med hänsyn till den medi cinskt betingade invaliditeten skäligt belopp. Socialförsäkringsbolagens förening har i fråga om hänsynstagandet till nyförvärvad yrkesskicklighet anfört bland annat, att det visserligen syntes ur principiell synpunkt ligga närmast till hands att godtaga den regeln, att en varaktig och väsentlig ökning i arbetsförmågan borde föranleda till en jämkning i livräntan, men att en sådan regel icke vunnit tillämpning inom olycksfallsförsäkringen. Att göra skillnad mellan det fall, då den ska dade själv hade möjlighet att bekosta sin yrkesutbildning, och det fall, då staten på grund av den skadades ekonomiska förhållanden måste träda hjäl pande emellan, skulle leda till mycket oskäliga konsekvenser. Det vore möj ligt, att frågan om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning låge något annorlunda till, när det gällde militärersättningsförordningen än då fråga vore om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Under förutsättning att den ifrågavarande ändringen i militärersättningsförordningen icke finge betraktas såsom prejudicerande beträffande jämkningsföreskrifterna i lagen hade föreningen icke anledning motsätta sig den föreslagna bestämmelsen. Departementschefen. Enligt gällande principer för invaliditetsgradsättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning har den skadades yrke endast i mera pregnanta fall tillmätts avgörande betydelse. Till sådan yrkesutbildning, som efter skadan kommer till stånd för att minska dennas inverkan på förvärvsförmågan, har hänsyn i princip icke ansetts böra tagas. Önskemål om ändringar i bedömningsprinciperna ha framkommit i olika sam­ manhang. Under senare år har frågan fått ökad aktualitet till följd av vidtagna åtgärder för att bereda de partiellt arbetsföra större möjligheter till själv­ försörjning. Även höjningarna av ersättningsnivån medföra, att spörsmålet, numera är av större praktisk betydelse än tidigare. Då verksamheten för vrkesomskolning av invalider fått avsevärd omfattning särskilt för de under militärtjänstgöring skadade, delar jag socialvårdskommitténs uppfattning, att bestämmelser om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning böra in­ tagas i den nya militärersättningsförordningen utan att revisionen av olycks­ fallsförsäkringslagen avvaktas. Det torde ligga i sakens natur, att dessa be­ stämmelser — liksom övriga bestämmelser om invaliditetsbedömningen — endast kunna innehålla vissa allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. De av kommittén föreslagna bestäm­ melserna synas vara från olika synpunkter lämpligt avvägda och ha med eu redaktionell jämkning intagits i departementsförslaget. Enär av första stycket följer, att betydande hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet i och för sig, torde någon risk icke finnas för att de skadades intresse för lämplig yrkesutbildning minskas. Vid ersättnings bestämmande under utbildnings­ tiden bör, såsom kommittén förutsatt, under de angivna förutsättningarna hänsyn tagas även till avlöningsförmåner för det i utbildningen ingående arbetet. I fråga om tillämpningen av de allmänna reglerna i första stycket har

68. Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.

kommittén ansett angeläget att större avseende än hittills tillmätes aupassj ningssvårigheterna, icke minst vid de kroniska sjukdomarna. Med hänsyn särskilt till de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av familj ebidragsbestämmelserna för skadade värnpliktiga m. fl., biträder jag denna uppfatt­ ning. Enär fixerade normalsatser för invaliditetsgraderna icke spela samma roll vid de kroniska sjukdomarna som vid olycksfallsskador, torde betydande utrymme finnas för hänsynstagande till de sjukas anpassningssvårigheter vid återinträdet i förvärvslivet. 9 §• I första stycket föreskrives, att den skadades årliga arbetsförtjänst skall beräknas i överensstämmelse med 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Stadgandet har avfattats i enlighet med ett av försäkringsrådets majoritet framställt förslag. Såsom minimibelopp för värnpliktiga har i den allmänna motiveringen förordats 3 600 kronor. Samma minimibelopp har ansetts böra gälla för fast anställt manskap och hemvärnspersonal — i stället för det nu gällande be­ loppet av 3 000 kronor — såvitt fråga är om sjukpenning efter det kalenderår, då den skadade fyllt 20 år, eller om livränta. Enligt socialvårdskommitténs förslag skall Kungl. Maj:t äga meddela sär­ skilda föreskrifter rörande tillämpning enligt förordningen av de i 9 § olycks­ fallsförsäkringslagen angivna grunderna för skälighetsprövning. Även i vissa yttranden ha ifrågasatts närmare föreskrifter rörande arbetsförtjänstens be­ räkning. Med hänsyn till erinringar av försäkringsrådets majoritet och riksförsäkringsanstalten ha några bestämmelser av detta slag likväl icke ansetts böra medtagas. Vid beräkningar av värnpliktigas arbetsförtjänster måste skälighetspröv­ ning i stor utsträckning tillgripas. Försvarets socialbyrå har i sitt yttrande starkt understrukit angelägenheten av att sådana fall, där tveksamhet kan råda i fråga om den sannolika arbetsförtjänsten, bedömes på ett för den skadade välvilligt sätt. Härtill må framhållas, att en dylik välvillig bedöm­ ning av tveksamma fall får anses stå i överensstämmelse med de allmänna arunderna för förordningen.

10 §.

Bestämmelsen i första stycket angående avdrag å sjukpenning, då den skadade är intagen å sjukvårdsanstalt, motsvarar 10 § andra stycket olycks­ fallsförsäkringslagen. Från kommitténs förslag avviker bestämmelsen därutinnan att bestämmelsen gjorts fakultativ i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten. Den i andra stycket intagna bestämmelsen avviker i tvenne hänseenden från motsvarande stadganden i olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års för­ ordning. Ersättning i form av naturaförmåner skall kunna utges dels, liksom för närvarande, då vederbörande är hemfallen åt dryckenskap, dels även vid allvarligt läkemedelsmissbruk. Yad nu gäller om ersättning i form av naturaför­ måner eller anstaltsvård i stället för livränta eller del därav skall även äga till-

Kungl. Maj:ts proposition nr . 96 '. 69 liimpning beträffande sjukpenning. Mot dessa utvidgningar, som före­ slagits av socialvårdskommittén, ha inga erinringar framställts i remissyttran­ dena. Kommittén ämnar föreslå motsvarande ändring i olycksfallsförsäkrings­ lagen. En av kommittén föreslagen, från 1927 års förordning hämtad bestämmelse om rätt för riksförsäkringsanstalten att bereda den skadade vård på sjultvårdsanstalt har icke medtagits i departementsförslaget, enär bestämmelserna i 6 § 1 mom. om den skadades rätt till erforderlig läkarvård m. m. få, såsom anstalten uttalat, anses omfatta även vård å sjukvårdsanstalt.

11 §• De i 1 mom. första stycket intagna reglerna om avdrag från ersättning i sådana fall, då annat motsvarande understöd utgår, äro av samma innehåll som 11 § första stycket i 1927 års förordning. Övriga bestämmelser i 1 mom. ansluta sig till stadganden i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Enligt 2 inom. första stycket, som motsvarar 11 § 2 mom. olycksfallsför­ säkringslagen, skall erkänd sjukkassa äga viss rätt att göra anspråk på sjuk­ penning, som utgives för tid, varunder sjukpenning redan utgivits av kassan. I andra stycket har på förslag av pensionsstyrelsen intagits en motsvarande bestämmelse rörande avdrag från ersättningen i det fall att inkomstprövad förmån från styrelsen utgivits för tiden i fråga. 3 mom. innehåller en av kommittén föreslagen bestämmelse, som närmast avser personalen vid driftvärnet, d. v. s. den del av hemvärnet som verkar för det omedelbara skyddet av allmänna och enskilda företags anläggningar och arbeten. Enligt bestämmelsen skall, liksom nu enligt 38 § hemvärnskungörelsen (SFS 1947:673) gäller för nämnda personal, avdrag i vissa fall kunna göras även för sådant föreskrivet understöd som icke bestrides av stats­ medel. Häremot har erinran framställts allenast av en reservant i riksför­ säkringsanstalten, vilken anfört att en sådan föreskrift syntes innebära ett övervältrande på kommunala eller enskilda arbetsgivare av den ersättnings­ skyldighet som staten genom förordningen åtagit sig. I departementsförsla­ get har — då anledning icke finnes att i förevarande sammanhang upptaga spörsmål om de skadades rätt till löneförmåner m. m. och då dubbelkompensa­ tion bör undvikas — den av kommittén föreslagna bestämmelsen medtagits i oförändrat skick.

Vid de år 1948 företagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen upp­ ställdes nya regler rörande avdrag å livränta för tjänste- eller familjepension. Det förutsattes emellertid, att frågan om reglering av förhållandet mellan liv­ räntor och pensioner skulle, såsom socialvårdskommittén hade föreslagit, upptagas till ny behandling vid den planerade översynen av de statliga pensionsreglementenas allmänna bestämmelser (prop. 1948:235, s. 53). Kom­ mittén har ånyo understrukit angelägenheten av att uppmärksamhet ägnas denna fråga, som för de militära beställningshavarnas vidkommande är av särskild betydelse på grund av do låga pensionsåldrarna.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 96. Försvarsväsendets undorbefälsförbund bar i sitt yttrande över kommitténs betänkande anfört vissa synpunkter rörande furirers pensionsrätt. Även hithörande spörsmål torde böra upptagas till behandling vid översynen av pensionsreglementenas allmänna bestämmelser.

12-15 §§. Dessa paragrafer ha, i överensstämmelse med kommitténs förslag, i stort sett givits samma innehåll som motsvarande stadganden i 1927 års förordning. I 13 § ha såsom nytt andra stycke intagits mot 13 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelser om utgivande av proviso­ riska ersättningar i vissa fall. 16 §. Denna paragraf motsvarar 13 § i 1927 års förordning och 12 § olycksfallsförsäkringslagen. De gällande bestämmelserna innehålla bland annat, att riksförsäkringsanstaltens återkravsrätt mot person, som vållat skadan eller eljest är enligt lag skyldig att utgiva skadestånd, icke må göras gällande då även denne drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning en­ ligt förordningen. Social vårdskommittén har föreslagit, att denna föreskrift, som ansåges ha tillkommit genom ett lagtekniskt missöde och icke böra lända till efterrättelse, skall utgå. Försäkringsrådet har emellertid ansett, att ämnet bör bli föremål för närmare behandling vid olycksfallsförsäkringslagens revision. Socialstyrelsen har under hänvisning till 25 § första stycket försäkl ingsavtalslagen föreslagit, att regressrätten skall inskränkas till fall av uppsåtligt vållande eller grov vårdslöshet. I departementsförslaget har andra stycket i enlighet med försäkringsrådet® förslag bibehållits i oförändrat skick.

17—18 §§. Dessa paragrafer överensstämma med 5 och 4 §§ i 1927 års förordning. 19

19 §. Försäkringsrådet har, under hänvisning till vissa bestämmelser i 17 och 84 §§ olycksfallsförsäkringslagen och 46 § lagen om allmän sjukförsäkring, föreslagit bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att stå rådet och riksförsäkringsanstalten till tjänst med de upplysningar om den skadades av­ löningsförhållanden, som kunna finnas påkallade. Enligt 17 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen åligger det arbets­ givare bland annat att, på därom framställd begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkring äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna sådana uppgifter om arbetstider och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av ersättningsbelopp. I 34 § första och andra styckena finnas stadganden om straff för försummelse att lämna föreskriven uppgift och för lämnande av veterligen oriktigt meddelande.

Kungl. Maj-.ts proposition ni 96. 71

Nämnda stadganden i olycksfallsförsäkringslagen skola enligt departementsförslaget äga motsvarande tillämpning beträffande uppgifter till ledning för be­ stämmande av ersättning enligt förordningen.

20-21 §§.

Enligt 21 § i 1927 års förordning må ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, icke uppbäras för tid, varunder den ersättningsberättigade är bosatt utom riket eller varunder han undergår frihets­ straff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i all­ män uppfostringsanstalt. Social vårdskommittén har framhållit, att några inskränkningar i ersättningsrätten för dem, som undergå frihetsstraff eller tvångsarbete eller intagits på uppfostringsanstalt, icke äro föreskrivna i olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Tillräckliga skäl att låta strängare villkor gälla enligt militärersättningsförordningen än enligt nämnda lagar har kommittén ansett icke föreligga. Det vore emellertid stötande, framhåller kommittén, om er­ sättning för mistad arbetsförtjänst skulle kunna utgå även då den skadade är för lång tid intagen på fångvårdsanstalt eller eljest av annan an­ ledning än skadan är omhändertagen för anstaltsvård på statens bekostnad. Frågan komme att upptagas till närmare behandling i förslaget till reviderad olycksfallsförsäkringslag. I förordningen bör enligt kommitténs mening före­ skrivas, att ersättningstagare skall vara underkastad de inskränkningar i ersättningsrätten, som kunna varda stadgade för bär avsedda fall av frihetsberövanden och anstaltsvård (20 §). För utomlands bosatta ersättnings­ tagare syntes några undantagsbestämmelser icke böra gälla på annat sätt än att ersättningen finge utbytas mot engångsbelopp enligt de i 27 § första stycket första punkten olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna (21 §). Mot kommitténs förslag i nämnda hänseenden har erinran gjorts allenast av riksförsäkringsanstalten, som ansett, att 21 § i 1927 års förordning tills vidare bör överflyttas till den nya förordningen, dock att, såsom kommittén förordat, inskränkningen i rätten att uppbära ersättning vid bosättning utom riket bör bortfalla. Enligt 20 § departementsförslaget skall gälla, att sjukpenning eller livränta i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, icke utgives under tid då ersättningstagaren undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller är in­ tagen i säkerhetsanstalt eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården. Det förutsättes, att hithörande spörsmål komma att övervägas närmare vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. I 21 § har intagits den av kommittén föreslagna bestämmelsen om engångsbelopp till ersättningstagare, som icke är svensk medborgare och icke är bosatt här i riket.

22 §.

I denna paragraf har intagits en av socialvårdskommittén föreslagen, mot 26 § olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelse om utgivande av liv­

72 Kungl. Mai:ts proposition nr 96. räntor till försvunnen persons anhöriga, då den försvunne kan antagas ha omkommit till följd av olycksfall, som avses i förordningen.

23 §. Tillämpningsföreskrifter erfordras beträffande skadeanmälningarna till riksförsäkringsanstalten samt om sättet för ersättningarnas utbetalande m. m. I detta sammanhang må nämnas, att det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda en mot 26 § 2. i 1927 års förordning svarande föreskrift om inskränkning av olycksfallsförsäkringslagens tillämplighetsområde. Enligt nämnda bestämmelse skall lagen icke äga tillämpning beträffande olycksfall, varom i förordningen stadgas. Därigenom undantages den vid försvaret an ställda personal, som avses i förordningen, från ersättningsrätt även enligt lagen. Stadgandet har däremot, enligt utslag av försäkringsrådet, icke an­ setts tillämpligt i vissa andra tänkbara fall av dubbel ersättningsrätt, exempelvis då ett olycksfall inträffat under sådana omständigheter att rätt till ersättning kan föreligga såväl enligt förordningen som på grund av fri­ villig försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete. Socialvårdskommittén har ansett, att fall av dylik konkurrens mellan författ­ ningarna lämpligen kan, åtminstone i avvaktan på olycksfallsförsäkringsla­ gens revision, regleras genom att i förordningen (17 §) intages föreskrift, att ersättning icke skall utgå om ersättningsrätt föreligger enligt olycksfallseller yrkessjukdomsförsäkringslagen, och genom viss ändring i kungörelsen om olycksfallsförsäkringslagens tillämpning beträffande statens arbetare (SFS 1942: 678). I en del yttranden har invänts, att det vore riktigare att ersättning i första hand utgives enligt förordningen, i synnerhet som förord­ ningens bestämmelser äro i vissa avseenden förmånligare än lagens. Med hän­ syn till dessa erinringar torde det vara att förorda, att Kungl. Maj:t med stöd av 3 § olycksfallsförsäkringslagen utfärdar en mot 26 § 2. i 1927 års förord­ ning svarande föreskrift och att det i övrigt — såsom försäkringsrådets majoritet föreslagit —- tills vidare överlåtes åt rättstillämpningen att liksom hittills reglera hithörande spörsmål.

Ikraftträdandebestämmelsen har i enlighet med kommitténs förslag ut­ formats så, att 1948 års provisoriska förordning om nya ersättningsgrunder för fast anställd och frivillig personal (nr 422) kan upphävas.

Förslaget till förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen nnder militärtjänst­ göring.

1 § 1—2 mom. Den av socialvårdskommittén föreslagna omregleringsförordningen har av­ setts skola äga tillämpning beträffande ersättning, som för tid efter ikraft­ trädandet utgår jämlikt 1909 års militärersättningsförordning eller som för sådan tid jämlikt 1927 års förordning utgår i anledning av skada som drab­

Iiungl. Maj:ts proposition nr 96. 73

bat värnpliktig före ikraftträdandet eller fast anställt eller indelt manskap före den 1 januari 1949 (1 § 1 mom.). Med skada avses även sådan under tjänstgöringen ådragen sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Vidare har föreslagits att Iiungl. Maj:t skall äga föreskriva, att förordningens bestäm­ melser skola, med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, tilllämpas jämväl beträffande ersättningar i andra fall jämlikt 1927 års för­ ordning eller enligt grunderna i 1909 eller 1927 års förordning (1 § 2 mom.). I motiveringen har kommittén beträffande ersättningarna jämlikt 1909 års förordning framhållit, att dessa icke blott för värnpliktiga utan även för volontärer och stammanskap provisoriskt uppräknats i nivå med de lägsta ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års förordning. I fråga om er­ sättningarna enligt 1927 års förordning till fast anställt manskap, vilka er­ sättningar i åtskilliga fall vore beräknade efter så låga årliga arbetsförtjäns­ ter som 1 800 och 2 100 kronor, har kommittén ansett, att en omreglering en­ ligt samma grunder som för värnpliktiga vore motiverad med hänsyn därtill, att tjänstgöringsförhållandena vore likartade och att anställningen delvis trädde i stället för värnpliktstjänstgöring. Det föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att besluta om utsträckt tillämpning av omreglermgsbestammelserna har ansetts lämpligt med hänsyn till att ersättning i vissa fall enligt Kungl. Maj:ts eller riksdagens beslut utgives till frivilliga m. fl. med tilllämpning av de för värnpliktiga eller anställd personal gällande grunderna. Kommittén har avsett, att riksförsäkringsanstalten skall i samband med omregleringen av de värnpliktigas och manskapets ersättningar undersöka, i vad mån andra ersättningsfall finnas, som böra omregleras efter samma grun­ der, och avgiva förslag därom till Kungl. Maj:t. Ersättningsförbättringar för annan i 1927 års förordning avsedd personal, hemvärnspersonal m. fl. ha, såsom förut nämnts, föreslagits i kommitténs senare avgivna betänkande om tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. Försäkringsrådet (majoriteten) har ansett angeläget att den av kommittén åsyftade undersökningen om indirekt tillämpning av omregleringsförordningen (1 § 2 mom.) verkställes inom sådan tid, att de personer, som skola beredas kompensationsförbättring på detta sätt, erhålla förbättringen sam­ tidigt med dt; kategorier, å vilka förordningen blir direkt tillämplig. I sitt sedermera avgivna yttrande över kommitténs förslag angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. in. liar försäkringsrådets majoritet uttalat tveksamhet beträffande riktigheten av den föreslagna gränsdragningen mellan de kategorier av ersättningstagare, som skulle omfattas av dessa bestämmelser, och dem som skulle omfattas av omregleringsförordningen. Diirutinnan har anförts följande. Det ifrågavarande förslaget om ersättningstillägg syntes, vid en jämförelse med förslaget till omregleringsförordning, i allmänhet medgiva väsentligt lägre ersättningsförhöjningar ävensom i övrigt snävare ersättningsmöjliglieter (så kunde exempelvis protestillägg och hjälplöshetslivräntor i vissa äldre fall icke utgå). Under förslaget om ersättningstillägg hade kommittén utan att förebringa utredning om skäligheten härför upptagit personalgrup­ per, exempelvis hemvärnsmän och tjänstepliktiga, vilka måste anses stå mycket nära dem, som fölle in under förslaget till omregleringsförordning.

74 Kungl. Maj.ts proposition nr i)ti. Rådet vore icke övertygat om det berättigade i att hänföra dessa grupper till bestämmelserna om ersättningstillägg och icke låta deras tilläggsersättning regleras av omregleringsförordningen. im reservant har ansett, att kommittén icke anfört övertygande skäl för att det fast anställda manskapet, som omfattade anställda till och med furirs grad, borde på föreslaget sätt jämställas med värnpliktiga. Även andra an­ givna omständigheter syntes motivera, att de framlagda förslagen toges under törnyad prövning såväl i fråga om hållbarheten av de för tilläggsersättningarna åberopade skälen och av desamma följande konsekvenser som i fråga om de skillnader, som förelåge mellan de båda förslagen, samt beträffande frågan till > ilket av dem som olika persongrupper skulle hänföras. En annan reservant., som icke kunde förorda ersättningstillägg till livräntetagare enligt olycksfalls- • orsäkringslagen m. fl. i den av kommittén föreslagna formen, har anfört bland annat, att om eu bearbetning av förslaget till militärersättningsbestäm­ melser förbereddes och det föreliggande förslaget om ersättningstillägg trots allt ansåges vara i huvudsak ägnat att läggas till grund för lagstiftning, det syntes synnerligen önskvärt, om en gemensam grundlig överarbetning av de båda förslagen kunde komma till stånd, syftande bland annat till en bättre motiverad avgränsning mellan förslagen samt till ett ordentligt klarläggande om och i vad mån bärande skäl funnes för de många och väsentliga olikheterna mellan dem.

I övriga remissyttranden ha inga erinringar framställts mot kommitténs för­ slag med avseende på omregleringsförordningens tillämplighet å andra kate gorier än värnpliktiga.

Departementschefen. I 1909 års militärersättningsförordning jämställdes värnpliktiga, härens volontärer samt flottans och kustartilleriets stammanskap. Likaså jämställdes år 1946 dessa kategorier, då ersättningarna enligt 1909 års förordning uppräknades i nivå med de lägsta ersättningarna till värnpliktiga jämlikt 1927 års förordning. Ersättning till fast och indelt manskap jämlikt 1927 års förordning beräknas enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen, liksom ersättning till annan anställd personal jämlikt samma förordning eller jämlikt sagda lag. Då de nämnda manskapskategorierna emellertid, såsom socialvårdskommittén framhållit, med avseende på tjänstgöringsförhållanden in. in. sta de värnpliktiga tämligen nära, ansluter jag mig till kommitténs upp fattning, att de för omreglering av värnpliktigas ersättningar förordade grun­ derna — som äro avsevärt förmånligare än de föreslagna grunderna för till lägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. — böra tilläm pas även beträffande ersättning jämlikt 1909 års förordning i anledning av kroppsskador, som drabbat volontärer och stammanskap, samt beträffande ersättning enligt 1927 års förordning i anledning av kroppsskador, som drab bat fast anställt och indelt manskap före den 1 januari 1949, då olycksfallsför­ säkringslagens nu gällande ersättningsgrunder gjordes tillämpliga å dem. I enlighet därmed ha de i 1 § 1 mom. departementsförslaget intagna huvudbe

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 75 .»tämmelserna om förordningens tillämplighetsområde givits den av kommittén föreslagna avfattningen, med de ändringar som betingas av att förordningen icke träder i kraft vid den av kommittén avsedda tidpunkten. Ersättning med tillämpning av reglerna i 1927 års förordning utgives i många fall på grund av speciella föreskrifter eller enligt beslut av statsmak terna i de enskilda fallen. Till dylika speciella föreskrifter höra de i Kungl. Maj ds brev till riksförsäkringsanstalten den 29 juni 1946 och den 20 juni 1947 meddelade föreskrifterna angående ersättning i anledning av vissa äldre skadefall vid permission m. m. med tillämpning av ett i 1927 års förordning år 1944 intaget stadgande samt angående om- eller nyprövning av vissa ärenden rörande ersättning för sjukdomar med tillämpning av nyare bedöm ningsprinciper m. in. Där ersättning enligt bär avsedda speciella föreskrifter eller på grund av särskilda beslut utgives i anledning av kroppsskador, som drabbat värnpliktiga eller fast anställt manskap, torde den föreslagna omregleringsförordningen jämväl böra erhålla tillämpning. Vidare synes motiverat, att hemvärnspersonal och andra frivilliga — eventuellt med vissa undantag — skola kunna komma i åtnjutande av omreglerad ersättning enligt de för värnpliktiga föreslagna grunderna, om vederbörande haft god arbetsförmåga före skadan. Att mera preciserat bestämma, vilka kategorier som med av­ seende på omregleringen böra likställas med värnpliktiga, synes icke kunna ske utan den undersökning av de löpande fallens beskaffenhet, vilken socialvårdskommittén ansett böra företagas av riksförsäkringsanstalten. Det synes lämpligt att Kungl. Maj:t i enlighet med kommitténs förslag skall äga be­ sluta angående omregleringsförordningens tillämplighet i här avsedda fall. På grund därav har i 1 § 2 mom. departementsförslaget intagits det av kom­ mittén föreslagna stadgandet med sådan ändring, att även ersättningstagare enligt 1941 års förordning för hemvärnspersonalen skola kunna, i den mån Kungl. Maj :t dylikt föreskriver, hänföras under omregleringsförordningen. ■ lag ämnar föranstalta om att omförmälda undersökning snarast igångsättes, så att föreskrifter i ämnet skola kunna föreligga vid omregleringsförordnin­ gens ikraftträdande. Försäikringsrådet har ifrågasatt, om icke omregleringsförordningen skall göras tillämplig även å tjänstepliktiga. De åsyftade tjänstepliktiga — år 1923 födda män, som enligt kungörelse den 13 november 1942 (nr 878) ålades viss skyldighet att åtaga sig arbete i skogsbruk eller torvhantering — tillförsäk­ rades genom särskilda bestämmelser bättre ställning i ersättningsliänseende än arbetstagare i allmänhet. Särbestämmelserna (SES 1943: 182—183) inne­ buro, att dessa tjänstepliktiga i vissa avseenden fingo en liknande ställning i ersättningsliänseende som da tillkom värnpliktiga enligt reglerna i 1927 års militärersättningsförordning. De år 1946 genomförda provisoriska förbätt­ ringarna av värnpliktigas ersättningar föranledde icke någon ändring av ersättningsgrunderna för tjänstepliktiga. Redan med hänsyn till att tjänste- Idiktsarbetet icke utgjorde militärtjänstgöring torde det icke böra ifråga komma att inordna nämnda tjänstepliktiga under den för värnpliktiga och

76 Kungl. Maj:ts proposition nr i)6. vissa andra kategorier av militär personal avsedda omregleringsförordningen. Frågan om grunderna för ersättningsförbättringar åt dessa tjänstepliktiga torde fa upptagas vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag an­ gående tillägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

1 § 3 mom. Enligt 6 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 äger försäkringsrådet, när synnerliga skäl därtill äro för handen, efter ansökan av den skadade besluta, att i stället för livränta eller del därav skall utgivas ett kapital för en gång. Utgår dyrtidstillägg å livräntan — vilket alltid är förhållandet för värnpliktiga — bortfaller även detta när livräntan utbytes mot kapital. Denna omständighet har försäkringsrådet beaktat vid prövningen av utbytesansökningar från livräntetagare med rätt till dyrtidstillägg. De år 1946 tillkomna provisoriska ersättningstilläggen ha i olikhet med dyrtidstilläggen ansetts skola utgå även om livräntan utbytes mot engångsbelopp. I sitt yttrande över kommitténs förslag till omregleringsförordning har försäkringsrådet fram­ hållit, att vissa olika tolkningsmöjligheter kunna tänkas beträffande förord­ ningens tillämpning i de fall där utbyte av livränta helt eller delvis mot kapital för en gång medgivits före förordningens ikraftträdande. Utbyte av livränta enligt 1927 års förordning mot belopp för en gång har förekommit tämligen sällan. Har utbytet avsett hela livräntan enligt hittills gällande regler, och åtnjuter den skadade ej heller ersättning i form av provi­ soriskt tillägg, torde omreglering icke böra ifrågakomma. I de fall åter, då den skadade äger åtnjuta någon del av den periodiska ersättningen enligt nu gällande regler, synes den enklaste lösningen vara, att ersättning utgives enligt omregleringsförordningens grunder med avdrag för beloppet av den livränta, som kapitaliserats. För denna lösning talar också det förhållandet, att de enligt omregleringsförordningen uppkommande livränteförhöjningarna ersätta icke blott dyrtidstilläggen utan även de provisoriska tilläggen, vilka såsom nämnts icke bortfallit, då livräntan utbytts mot engångsbelopp. Be­ stämmelse av angivet innehåll har intagits i departementsförslaget.

2 §-

Denna paragraf motsvarar 6 § 1 mom. i förslaget till ny militärersättningsförordning. Ersättningstagare enligt 1909 års förordning äro nu icke berät tigade till behandlingsersättning men skola enligt förslaget jämställas med er­ sättningstagare enligt 1927 års förordning i detta hänseende.

3§- Paragrafen innehåller bestämmelser om storleken av sjukhjälp enligt 1909 års förordning och sjukpenning enligt 1927 års förordning. Ersättningarna äro upptagna till de belopp, som enligt grunderna för 6 § i förslaget till ny militärersättningsförordning motsvara de i den allmänna motiveringen för­ ordade beloppen för hel invaliditetslivränta i omregleringsfallen.

Kungl. Maj.:ts proposition nr 96. 77

4 §• Den av socialvårdskommittén föreslagna skalan för omreglering av invaliditetslivräntor är, såsom förut nämnts, avvägd så, att förhöjningarna i allmän­ het skulle bli mycket betydande vid höggradig invaliditet och relativt stora även vid medelsvår invaliditet, under det att inga eller endast små förbätt­ ringar skulle tillfalla de lindrigt skadade. Vid invaliditetsgrader från 10 till 25 % skulle livräntorna utgå med lägre belopp före 25 års ålder än därefter. Vid högre invaliditetsgrader skulle livräntorna för skadade i åldrarna 25—67 år utgå med högre belopp än för yngre och äldre skadade. Såsom normalbelopp för omregleringen av livräntor vid helinvaliditet ha i det föregående förordats 350 kronor i månaden för skadade i åldrarna 25—6 < år och 275 kronor i månaden för yngre och äldre skadade. Såsom minimibe­ lopp för den årliga arbetsförtjänstens beräkning vid bestämmande av ersätt­ ning till värnpliktiga m. fl. i nya skadefall har föreslagits 3 600 kronor. Dessa avvikelser från kommitténs förslag medföra, att ändrade förutsättningar iippkomma för bestämmandet av omregleringsbeloppen vid partiell invaliditet. Enligt departementsförslaget kommer omregleringsskalan vid invaliditets­ grader från 10 till 25% att upptaga de belopp, som enligt förslaget till ny militärersättningsförordning komma att utgöra minimibelopp för värnpliktiga i framdeles inträffande fall. För skadade under 25 år upptager skalan även vid högre invaliditetsgrader de belopp, som komma att utgöra minimibelopp enligt den föreslagna militärersättningsförordningen, och samma belopp före­ slås för skadade över 67 år. För skadade i åldrarna 25—67 år med högre in­ validitetsgrader än 25 % föreslås högre belopp än för yngre och äldre skadade. Förhöjningarna stiga progressivt med invaliditetsgraden. Sålunda utgör för­ höjningen per månad räknat exempelvis 10 kronor vid 50 % invaliditet, 35 kronor vid 75 % invaliditet och 75 kronor vid helinvaliditet. Den föreslagna omregleringsskalan är i stort sett, och särskilt för skadade med mera betydande invaliditet, avsevärt förmånligare än de gallande reglerna. För vissa grupper av ersättningstagare kunna beloppen dock i en del fall understiga de nuvarande ersättningarna med därå utgående, schematiskt be­ stämda provisoriska tillägg. Bestämmelser till motverkande av ersattmngsminskningar i dylika fall ha intagits i I §. Tabellen upptager alla de brukliga invaliditetsgraderna. I de undantags­ fall, där annan invaliditetsgrad förekommer, avses livräntan skola bestäm­ mas efter närmast högre invaliditetsgrad i tabellen. Beträffande vårdbidrag till hjälplösa invalider och engångsbelopp i stallet för livränta föreslås samma regler som i förslaget till ny militärersattmngsförordning. 5 §• Vid invaliditetsbedömning skola bestämmelserna i den föreslagna nya militärersättningsförordningen lända till efteriättelse. Någon omprövning av do vid förordningens ikraftträdande bestämda

Kungl. Maj.ts proposition nr 96. invalidi t etsgraderna bör, såsom försäkrings rådet förutsatt, icke ske under oförändrade förhållanden.

6 §.

Äi den skadade behäftad med två eller flera skador, som samtidigt med­ föra rätt till ersättning enligt i) eller 4 §, skall ersättning, såsom kommittén föreslagit, utgå gemensamt som för en skada.

7 §• Här intagna bestämmelser till motverkande av ersättningsminskningar i vissa fall motsvara de av kommittén föreslagna.

8 §. Kommittén har föreslagit, att omreglerade livräntor till efterlevande make och barn skola bestämmas till de belopp, som enligt grunderna för den före­ slagna nya militärersättningsförordningen svara mot omreglerad livränta till helinvalid i åldern 25—67 år. Med denna beräkningsgrund har månadsbeloppet av oavkortad livränta föreslagits till 150 kronor för änka och 75 kronor för barn, och högsta sammanlagda månadsbeloppet till flera efterlevande har föreslagits till 375 kronor. Någon uppräkning av utgående livräntor till för­ äldrar har med hänsyn till folkpensioneringens effektivisering in. m. icke föreslagits. Det till änka vid omgifte före 60 års ålder utgående engångsbe­ loppet har ansetts kunna skäligen bestämmas till 4 000 kronor. Riksförsäkringsanstalten har ansett, att barns rätt till livränta enligt 1909 ars förordning borde utvidgas. Dylik livränta utgives endast under förut­ sättning att barnet fötts före den tidpunkt, då skadan uppkom, eller fötts där efter i ett förut slutet äktenskap. Di vräntan utgår intill 15 års ålder. Enligt 1927 års förordning gäller däremot, att livränta utgår till varje den avlidnes barn, som ej fyllt 16 år, evad det fötts inom eller utom äktenskapet, och till adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före olycksfallet. An­ stalten har funnit skäligt, att sistberörda bestämmelser göras tillämpliga jämväl i fråga om livränta till barn efter avliden ersättningstagare, vars ersättning bestämts enligt 1909 års förordning. Enligt de gällande bestämmelserna varierar månadsbeloppet av oavkortad livränta till änka efter värnpliktig, som skadats under fredstjänstgöring, från 67 kronor 20 öre till 94 kronor 50 öre, och för änka efter beredskapsskadad värnpliktig varierar beloppet från 93 kronor 75 öre till 109 kronor 50 öre. Oavkortad livränta till värnpliktigs efterlevande barn varierar i fredstjänstfallen från 44 kronor 80 öre till 03 kronor och i beredskapsfallen från 62 kronor 50 öre till 73 kronor. Enär omreglerad livränta till helinvalid blir något lägre enligt departementsförslaget än enligt kommitténs förslag, ha också änke- och barnlivrän torna föreslagits till något lägre belopp. Månadsbeloppet av oavkortad liv­ ränta skall enligt första stycket utgöra 125 kronor för änka och 65 kronor

Kvmgl. Maj:ts proposition nr 9G. 79

för barn. Högsta sammanlagda månadsbeloppet iöreslås till 320 kronor. Enligt andra stycket skall gälla, dels att livränta enligt 1927 års förordning till efterlevande som i första stycket sägs icke i något fall må understiga liviänta med dyrtidstillägg och provisoriskt tillägg enligt nu gällande grunder, dels att livränta enligt 1909 års förordning till barn, som vid omregleringsför- 1 ordningens ikraftträdande är under 15 år, skall utgivas intill 16 ars ålder och utgå evad barnet fötts inom eller utom äktenskap. Livränta till föräldrar skall enligt tredje stycket, liksom enligt kommitténs förslag, utgå efter oförändrade beräkningsgrunder. Kapital till änka vid omgifte före 60 års ålder skall enligt sista stycket utgå med det av kommittén föreslagna beloppet 4 000 kronor.

9 §' I 1 mom. ha intagits av kommittén föreslagna bestämmelser om avdrag från ersättningen för däremot svarande understöd och för skadestånd. De i 2 mom. intagna bestämmelserna om avdrag i vissa fall för förmåner fiån erkänd sjukkassa eller pensionsstyrelsen motsvara 11 § 2 mom. i förslaget till ny militärersättningsförordning.

10 §.

Rörande utbetalningen av ersättningar skall, såsom riksf örsäkringsanstal ten föreslagit, 14 § i den föreslagna nya militärersättningsförordningen äga tillämpning. 11 §‘ Denna paragraf, som motsvarar 10 § i kommitténs förslag, innehåller stad gande, att omregleringen icke skall föranleda till höjning av vissa i förordningilen 17 maj 1940 (nr 333) föreskrivna tilläggsförmåner vid skador till följd av olycksfall under flygning.

12 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut rörande tillämpning av bestämmelserna i 1909 års förordning falla icke under försäkringsrådets utan under allmän domstols prövning. Kommittén har dock ansett lämpligast, att rådet blii besvärsinstans i avseende på samtliga beslut av anstalten röiande tillämpning av omregleringsförordningen. I riksförsäkringsanstaltens yttrande har föreslagits besvärsrätt till försäkringsrådet även beträffande anstaltens enligt 1909 års förordning fattade beslut. Enligt departementsförslaget skall talan mot riksförsäkringsanstaltens be­ slut rörande ersättning, som avses i omregleringsförordningen, anhängiggöras hos försäkringsrådet. Ändring i beslut av anstalten rörande ersättning enligt 1909 års förordning för tid efter omregleringsförordningens ikraftträdande skall sålunda sökas hos försäkringsrådet, icke hos allmän domstol, även där beslutet innefattar avgörande av uppkommen fråga om tillämpning av be­ stämmelse i 1909 års förordning.

so Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förslag till förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, in. in.

Förslaget innehåller bestämmelser angående upphävande av 1927 års militärersättningsförordning, 1941 års förordning för hemvämspersonalen, 1946 års förordningar om höjning av sjukhjälp och livränta enligt 1909 års militärersättningsförordning och om provisorisk förbättring av beredskapsskadades er­ sättningar, 1948 års provisoriska förordning om nya ersättningsgrunder för fast anställd och frivillig personal ävensom 1946 års förordning om familjebidrag åt skadade värnpliktiga m. fl. Det förutsättes, såsom förut nämnts, att Kungl. Maj:t skall äga meddela föreskrifter om skälig ersättningsfyllnad i sådana äldre fall, där ersättningen kommer att understiga sammanlagda beloppet av ersättning och familjebidrag enligt de förut gällande bestämmelserna. Dylika föreskrifter erhålla främst betydelse för värnpliktiga och deras efterlevande men böra äga giltighet även för annan personal, som nu kan komma i åt­ njutande av familjebidrag vid sidan av ersättning. De i 1946 års förordning angående beredskapsskadade föreskrivna proviso­ riska ersättningsförbättringarna tillkomma även andra kategorier av militär personal än dem, å vilka den föreslagna omregleringsförordningen är avsedd att äga tillämpning. Enligt de av socialvårdskommittén föreslagna bestäm­ melserna angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m., vilka bestämmelser äro avsedda att gälla för ersättningstagare som icke omfattas av omregleringsförordningen, skall dylikt tillägg icke understiga det tillägg som ersättningstagaren i förekom­ mande fall ägt åtnjuta enligt 1946 års förordning. En dylik föreskrift till förhindrande av ersättningsminskning har enligt vad jag inhämtat intagits även i det inom socialdepartementet upprättade förslag till bestämmelser i ämnet, vilket såsom förut nämnts torde komma att anmälas för Kungl. Maj:t senare denna dag.

Kostnadsberäkningar.

Förslagsanslaget till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, uppfördes för budgetåret 1948/49 å riksstaten med 12 miljoner kronor. Nettoutgifterna för samma budgetår uppgingo till inemot 10,s miljoner kronor. För budgetåret 1949/50 har anslaget upp­ förts med 10 miljoner kronor. Av anslaget beräknades 9 500 000 kronor till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­ göring, och 500 000 kronor till familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drab­ bats av kroppsskada. Kostnaderna för ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, bestridas för närvarande — förutom av nämnda anslag — till ett mindre belopp, omkring 100 000 kronor, av bevä­ ringsmanskapets invalid- och pensionsfond.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 81

Socialvårdskommittén har (bilagan s. 184 ff.) framlagt beräkningar angående den kostnadsökning som skulle uppkomma därest de av kommitténs majoritet föreslagna ersättningsförbättringarna bleve genomförda. Kommittén har där­ vid framhållit, att vid oförändrade förutsättningar beträffande tjänstgörings­ tider och ersättningsgrunder en viss kostnadsminskning skulle varit att motse under de närmaste åren, enär kostnaderna för äldre fall, särskilt det stora an­ talet skadefall under den förstärkta försvarsberedskapen, komme att minska mer än kostnaderna för nya fall komme att öka. Kostnaderna under budget­ året 1949/50 vid oförändrade förutsättningar har av kommittén uppskattats till omkring 9,2 miljoner kronor, oräknat kostnader för familjebidrag, om­ kring 600 000 kronor. Medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1949/50 vid bifall till majoritetens förslag åter har uppskattats till 13,5 miljoner kronor. Beräkningarna vore emellertid, har kommittén framhållit, osäkra, enär upp­ gifter om ersättningsbeloppens fördelning på olika kategorier av fall icke funnes sammanställda. RilcsförsäJcringsanstalten har i sitt yttrande över kommitténs betänkande vitsordat, att säkra kostnadsberäkningar icke kunde verkställas, men att kom­ mitténs uppskattning av medelsbehovet icke givit anstalten anledning till erinran. Sedermera ha riksförsäkringsanstalten och försvarets socialbyrå i gemen­ sam skrivelse den 20 augusti 1949 föreslagit, att anslaget för budgetåret 1950/51, förutsatt att ersättningsgrunderna icke ändras, skall upptagas med oförändrat belopp, 10 miljoner kronor. Av beloppet har 9,4 miljoner kronor beräknats åtgå för ersättningar och 600 000 kronor för familjebidrag. Bidraget från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond har beräknats till ungefär oförändrat belopp. I årets statsverksproposition (bilaga 6, punkt 180) har Kungl. Maj:t före­ slagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1950/51 beräkna ett förslagsanslag av 12,5 miljoner kronor.

Departementschefen.

Vid oförändrade förutsättningar torde anslaget för budgetåret 1950/51 ha i enlighet med de av riksförsäkringsanstalten och försvarets socialbyrå verk­ ställda beräkningarna bort upptagas till oförändrat belopp, 10 000 000 kronor. Merkostnaden under nästa budgetår för de i det föregående förordade ersätt­ ningsförbättringarna torde med de av socialvardskommittén använda beiäkningsmetoderna kunna uppskattas till inemot 3 000 000 kronor. Kostnaden för familjebidrag, vid oförändrade ersättningsgrunder omkring 600 000 kronor, kommer emellertid att till större delen bortfalla. En viss mindre kostnad bör beräknas för de övergångsvis föreslagna ersättningsfyllnaderna i sådana fall, där ersättningsförbättringarna icke skulle uppväga nu utgående familjebidrag. fi—m 49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr .96'.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Sammanlagda medelsbehovet under anslaget torde för budgetåret 1950/51 uppskattas till 12 500 000 kronor. Totalkostnaderna för de föreslagna förbätt­ ringarna kunna således för budgetåret 1950/51 beräknas till omkring 2 500 000 kronor.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att dels antaga inom försvarsdepartementet upprättade förslag till 1) förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra­ gen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning), 2) förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, samt 3) förordning om upphävande av vissa bestämmelser angå­ ende ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under mili­ tärtjänstgöring, m. m.; dels bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om ut­ givande av skälig ersättningsfyllnad i de fall, där ersättning en­ ligt de från och med den 1 juli 1950 gällande bestämmelserna om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­ tjänstgöring, utgår med lägre belopp än som kunnat utgå om äldre bestämmelser rörande ersättning och familjebidrag allt­ jämt skolat tillämpas beträffande olycksfall som inträffat och sjukdomar som yppats före nämnda dag; dels ock till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, för budgetåret 1950/51 under fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 12 500 000 kronor. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet:

Ejnar Herlitz.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96. 83

Bilaga

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS FÖRSLAG.

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­ göring (militärersättningsförordning).

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §■ 1 mom. Varder i denna förordning avsedd värnpliktig, till manskap hörande fast anställd, icke ständigt tjänstgörande fast anställd eller frivillig under militärtjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, skadad till följd av olycksfall eller ådrager sig person, som nu nämnts, annorledes under dylik tjänstgöring sjukdom, utgives av allmänna medel ersättning enligt nedan stadgade grunder. 1 denna förordning avses med värnpliktiga: värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten; med fast anställt manskap: dels innehavare av manskapsbeställningar på aktiv stat utom högbåtsmän och överfurirer, dels manskap över stat, dels ock musikelever; med icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal: dels personal i krigs­ maktens reserver utom pensionsavgången personal, dels bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden vid stammen, marinläkarstipendiater, flygläkare av 2. graden på aktiv stat och bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren, dels ock indelt manskap; samt med frivilliga: hemvärnspersonal samt sådan i militärtjänstgöring frivilligt deltagande personal, som enligt Konungens förordnande hänföres under denna förordning. 2 mom. Ersättning utgives jämväl i anledning av skada eller sjukdom, som någon under tid, då riket icke befinner sig i krig, ådrager sig vid inskriv­ ning till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av anställning såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens förord­ nande jämställas därmed. 3 mom. Konungen äger, då särskilda förhållanden anses böra därtill för­ anleda, besluta om ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med grunderna i denna förordning till annan än här förut avsedd person, som deltager i mili­ tärtjänstgöring. 2 §• Militärtjänstgöring anses hava varit för handen icke blott då vederbörande deltagit i sådan tjänstgöring utan även under tid då han eljest på grund av tjänstgöringen uppehållit sig inom kasernområde, fartyg eller annan förläggriingsplats eller i omedelbart samband med tjänstgöringen lovligen uppehållit sig å allmän plats eller för allmänheten tillgänglig lokal inom tjänstgörings­ orten eller den omgivning därav, där personal tillhörande manskapet vanligen vistas under fritid.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

. mec^ m^itärtjänstgöring skall anses av militär myndighet kontrollerad frivillig utbildningskurs till gagn för rikets försvar. I avseende på hemvärnspersonal skall såsom militärtjänstgöring anses dels tjänstgöring som personalen enligt gällande bestämmelser är skyldig att full­ göra, dels av vederbörligt befäl anordnad frivillig tjänstgöring. I tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen inbegripes sådan färd till eller från tjänstgörings-, inskrivnings- eller prövningsstället, som föranletts av och stått i omedelbart samband antingen med tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen eller med permission eller annan ledighet.

Q. 3§. ^ Sjukdom, som, utan att vara förorsakad av olycksfall, yppas under militärtjänstgöring, inskrivning eller prövning, skall anses vara ådragen därunder, såvida skälig anledning ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande ioranletts av annan orsak än tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen och att denna icke väsentligen bidragit därtill. Annan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses vara ådra­ gen under tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen, därest denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen. Nedan givna bestämmelser angående skada till följd av olycksfall skola tillampas även beträffande sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall; och skall därvid skadan anses hava inträffat den dag sjukdomen yppades.

4 §.

Ersättningsärenden, som avses i denna förordning, avgöras med det undan­ tag, som i 6 § 3 mom. sista stycket angives, av riksförsäkringsanstalten. Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras hos forsakringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det klagan den av beslutet erhållit del, den dagen oräknad då sådant skedde. Forsäkringsradet- äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf. ° Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras. , -^e<4 avsee°cle ;i försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden skall galla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas. Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i omförmälda ären­ den meddelas kostnadsfritt.

x • 5 §‘ Ådrager sig någon under militärtjänstgöring skada, som avses i denna förordning, skall den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördrojhgen underrättas. Yppas skadan först sedan tjänstgöringen upphört, skall den skadade därom underrätta riksförsäkringsanstalten, därest han anser si** berättigad till ersättning enligt denna förordning. Angående underrättelse om 1 denna förordning avsedd skada och om skyldighet att avgiva anmälan till riksförsäkringsanstalten förordnar Konungen.

Ersättningar.

6§. 1 mom. Den som skadats till följd av olycksfall, som ovan avses, äger rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans hojande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga

Kungl. Maj:ts -proposition nr 96. 85

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Den skadade är skyldig underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som veder­ börande militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Kanläkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade. Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarintyg, som erfordras för bestäm­ mande av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida ersättning bör utgå. Erfordras, sedan av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gäl­ lande beräkningsgrunder. 2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda dag sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan utgives för varje dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives, och vid nedsättning av arbetsför­ mågan sjukpenning med det lägre belopp för dag som svarar mot graden av nedsättningen. Hel sjukpenning skall, där ej annat följer av vad i tredje och fjärde styckena stadgas, utgå med belopp som framgår av följande tabell, därvid sjukpenning med familjetillägg utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller om den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år:

Den årliga arbetsförtjänsten Sjukpenningens uppgår bolopp

utan med till men ej till familjetillägg familjetillägg (kronor) (kronor) kronor öre kronor öre

Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst ej till ettusensexhundra kro­ nor-, skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad, varunder den skadade fyller aderton år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han fyllt sextiosju år, nedsättas till tre kronor, om den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår till minst ettusentvåhundra kro­ nor, och till två kronor, om den årliga arbetsförtjänsten understiger ettusen­ tvåhundra kronor. Lag samma vare beträffande sjukpenning för annan tid

86 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

än nyss nämnts, såvida den skadades arbetsförmåga vid olycksfallet var hög­ gradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig om­ ständighet. Har livränta utgått enligt 3 inom., motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel sjukpenning för tid därefter utgöra en trehundrasextiondel av så­ dan livräntas årsbelopp, så ock då ersättning såsom sjukpenning eller liv­ ränta utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. Föreligger vårdbehov som i 3 mom. tredje stycket sägs, skall hänsyn därtill tagas vid nämnda årsbelopps beräkning. 3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives livränta under tiden, utgörande för år räknat a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som svarar mot graden av nedsättningen. Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden näst efter den, varunder den skadade fyllt aderton år, till och med den må­ nad, varunder den skadade fyller sextiosju år, till ett årligt belopp, mot­ svarande a) vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och b) vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av denna. Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av sär­ skild vård som ej avses i 1 mom., förhöjes livränta under den tid förhållandet varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets omfatt­ ning, högst ettusenåttahundra kronor för år räknat (vårdbidrag); och må sådan förhöjning utgå jämte förhöjning enligt föregående stycke. På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder. 4 mom. Ersättning, varom i denna paragraf är stadgat, utgår icke till fast anställt manskap, så länge anställningen varar, ej heller till värnplik­ tiga, icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal eller frivilliga för tid, under vilken tjänstgöringen varar.

7 §■ Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas: a) begravningshjälp med femhundra kronor; b) livräntor till efterlevande, nämligen: till änka eller änkling när äktenskapet slutits före olycksfallet, en liv­ ränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp motsvarande en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst; till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adop­ terats före olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått samma ålder å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; samt till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest

Kungl. Ma]:ts proposition nr 9ti. 87

de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en livränta å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst. Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år räknat, tillsammans överstiga fem sjättedelar av den avlidnes årliga arbets­ förtjänst, skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sam­ manlagt detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper. Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit av den avlidnas arbete beroende. Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år in­ går nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §• Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom ar­ bete, utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder. Yar den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas. Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst och som, med hänsyn till å ena sidan skadans svårighetsgrad och å andra sidan utbildningens omfattning samt till omständigheterna i övrigt, kan an­ ses huvudsakligen syfta därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden även beaktas i vad in ån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömandet, av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningens upphörande må, om utbild­ ningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsför­ mågan, skälig hänsyn tagas därtill. 9

9 §• Den skadades i 0 och 7 §§ omförmälda årliga arbetsförtjänst beräknas för annan skadad än värnpliktig i överensstämmelse med 9 § lagen om försäk­ ring för olycksfall i arbete och för värnpliktig till det belopp, vartill den­ samma kan antagas hava kommit att beräknas därest olycksfallet inträffat i den värnpliktiges vanliga arbete eller verksamhet och under sådana omstän­ digheter att nämnda lag varit tillämplig, eller det belopp som eljest enligt grunderna för sagda lagrum prövas skäligt. Rörande tillämpning enligt denna förordning av de i lagrummet angivna grunderna för skälighetsprövning äger Konungen meddela särskilda föreskrifter. Beträffande fast anställt manskap och hemvärnspersonal ävensom den, som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring, skall dock iakttagas, att den årliga arbetsförtjänsten ej må beräknas till lägre belopp än tretusen kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade för tid efter ut­ gången av den månad, varunder han fyllt tjugu år, intill utgången av den månad, varunder han fyller tjugufem år, och ej till lägre belopp än tretusen­ sexhundra kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade för tid därefter eller ersättning till efterlevande.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

10 §• Riksförsäkringsanstalten må när sådant finnes lämpligt bereda den ska­ dade vård å sjuk vårdsanstalt. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjuk vårdsanstalt, skall å sjukpenning för vårdtiden avdragas en krona 50 öre för dag, dock högst, hälften av sjukpenningen. Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för sjukpen­ ning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen åt drycken­ skap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i naturaförmåner samt, efter samtycke av ersättningstagaren eller dennes målsman, bereda ersättningstagaren uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

11 §- 1 mom. Skall av statsmedel utgå avlöning, pension eller annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som helt eller delvis utgör under­ stöd på grund av skadan, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning, som un ders t ödes av statsmedel, avdrages från ersättning, som utgives enligt denna förordning, vad i anledning av skadan för mot­ svarande ändamål från statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen ut­ gives för tid, under vilken ersättningen utgår; dock att i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag endast må ske, om kost­ naden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av staten, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara emot statens bidrag. Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid arbets­ oförmåga i följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom sådant understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den livränta, som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den skadade eller efter­ levande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som tillförsäkrats ersättningstagare vid ökning i levnadskostnaderna, skall hänsyn icke tagas vid av­ drags bestämmande. Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd, som är avsett allenast för behövande. Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författ­ ning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för livränta enligt denna förordning, skall vid tilllämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av skadan; dock må livräntan utgå om och i den män särskilda förhållanden därtill för­ anleda. 2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade ut­ givit sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med er­ sättning enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av sjukpenning, som enligt denna förordning tillkommer honom för samma tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det av­

.9 mom.. Skall, i annat fall än ovan avses, enligt gällande bestämmelser understöd, som motsvarar ersättning enligt denna förordning, utgå på grund av den skadades anställning i kommunal eller enskild tjänst, göres avdrag från ersättningen enligt de grunder Konungen föreskriver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6. 89

12 §■

Har olycksfall föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efter­ rättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste an­ ses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föran­ letts därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, ma ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas. Skälig nedsättning av ersättning enligt 6 § må ock äga rum, dar den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhuseller läkarvård, som givits på grund av denna förordning, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse enligt 5 § icke lämnats, dock att nedsättning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om skadan, skall an­ stalten, så snart ske kan, ändå att ansökan om ersättning icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt, denna förordning skall utgivas. Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplys­ ningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med led­ ning av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning, som enligt vad nu är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives utan återbetalningsskyldighet, därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsan­ stalten bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan jämkning må dock, där fråga är om minskning eller indragning av ersättning, ej avse tid före den dag, då jämkningen beslutas. Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. 14

14 §• Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort ske kan. Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag och livränta för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta inträtt, å månadens första dag; dock att jämväl sjukpenning må utbetalas månadsvis i förskott och att livränta må, med livräntetagarens samtycke, utbetalas för längre betalningsterminer än månad. Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 6 § 1 mom. tredje stycket äger riksförsäkringsanstal­ ten meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet att ersättningen användes för det därmed avsedda ändamålet. För­ skottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning upp­ hör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas. Uppkom­ mer vid bestämmande av belopp, som skall utbetalas, braktal av öre, utföres beloppet med närmast högre antal ören. Har ersättningst agaren ej före utgången av året näst efter det, under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller hos riksförsäkringsanstalten påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten til] be­ loppets n tf åen de förverkad. Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

15 §• Bär skadan uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning enligt denna förordning. Ej heller må, där skada, som medfört den skadades död, uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakats av efterlevande, er­ sättning utgå till denne. 16 §■ Äger någon rätt till ersättning enligt denna förordning, är han ej därav hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som till följd av skadan må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning. 6 Vad i ersättning enligt denna förordning utgivits må av riksförsäkringsanstalten sökas åter av den, som vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd; dock att anstalten äger åter­ kräva allenast vad ersättningst/agaren varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.

Särskilda bestämmelser.

17 §■ Ersättning enligt denna förordning utgår ej där skadan medför rätt till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

18 §. Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. 19 §• Riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare ut­ redning rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt av vederbörande polismyndighet påfordra undersökning.

20 §.

Den som äger rätt till ersättning enligt denna förordning, skall vara underkastad de inskränkningar i ersättningsrätten, som må varda stadgade för det fall, att ersättningstagare är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen å an­ stalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten.

21 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna förord­ ning, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger riksförsäk­ ringsanstalten att med hans samtycke, när som helst, i stället för sådan er­ sättning till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder. Har utbyte av ersättning mot kapital ägt ram. är rätten till vidare ersättning på grund av skadan förfallen.

22 §.

Har i 1 § avsedd person blivit borta, samt har all underrättelse om honom upphört, och kan skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall, som avses i denna förordning, äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, upp­ bära livränta efter de i 7 § stadgade grunder.

Kungl. ilaj:ts proposition nr 96. 91

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig, såsom villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och samvete, att nan saknar varje underrättelse om den försvunne. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från förmyndaren. Rätten till livränta upphör, därest den försvunne finnes vara vid liv eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall som avses i denna förordning.

23 §• De närmare föreskrifter som, utöver vad denna förordning innehåller, fin­ nas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949 och skall äga tillämpning beträffande skador, som inträffa efter den 30 juni 1949, och tillika lända till efterrättelse vid bestämmande av ersättning för tid därefter i anledning av sådan under tiden den 1 januari—den 30 juni 1949 inträffad skada som av­ ses i förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­ göring, m. m.

Förslag:

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Härigenom för ordnas som följer:

1 §• 1 mom. Ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1949, skall bestämmas efter de nedan i denna förordning stadgade grunder, så ock ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1949 i anledning av skada som drabbat till fast anställt eller indelt manskap hörande person före den 1 januari 1949 eller som drabbat värnpliktig före den 1 juli 1949. Med kroppsskada (skada) avses i denna förordning även sjukdom som icke för­ orsakats av olycksfall; och skall sådan skada anses hava inträffat den dag sjukdomen yppades. Rörande ersättningarnas utgivande skall, utöver vad denna förordning innehåller, i tillämpliga delar gälla vad i förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 är stadgat.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

2 mom. Konungen äger föreskriva, att bestämmelserna i denna förord­ ning, med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande ersättning, som i annat fall än i 1 mom. sägs utgår jäm­ likt förordningen den 18 juni 1927 eller som utgives med tillämpning av grunderna i förordningen den 18 juni 1909 eller förordningen den 18 juni 1927. 3 mom. Å ersättning, varom i denna förordning förmäles, skall ej utCTå dyrtidstillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyr­ tidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycks­ fall i arbete, m. m. och ej heller ersättningstillägg enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. in. 2§- Den skadade ager rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade. Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarbetyg, som erfordras för bestäm­ mande av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida er­ sättning bör utgå. Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

3 §• 1 inom. Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 under tid då kroppsskadan förorsakar förlust av arbetsförmågan (hel sjukhjälp) skall in­ till utgången av den månad, varunder den skadade fyller sextiosju år, utgivas med tretton kronor för dag samt därefter med tio kronor för dag. 2 mom. Hel sjukpenning enligt förordningen den 18 juni 1927 skall, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, intill utgången av den månad, varunder den skadade fyller tjugufem år, utgivas med åtta kronor för dag samt därefter med tio kronor för dag; dock att sagda belopp skola, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adop­ tivbarn under sexton år, förhöjas med en krona 50 öre för dag. Har livränta utgått, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel sjukpenning för tid därefter utgivas med tretton kronor för dag från ut­ gången av den månad, varunder den skadade fyllt tjugufem år, intill utgången av den månad, varunder han fyller sextiosju år, och eljest med tio kronor för dag; så ock då ersättning såsom sjukpenning eller livränta utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. 3 mom. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjukvårdsanstalt, skall å sjukhjälpen eller sjukpenningen avdragas en krona 50 öre för dag. 4 inom. Sjukhjälp eller sjukpenning under tid, då skadan förorsakar ned­ sättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, skall utgöra en mot graden av nedsättningen svarande del av hel sjukhjälp eller sjukpenning 5 mom. Föreligger vårdbehov, som i 4 § tredje stycket sägs, skall hel sjukhjälp eller ovan i 2 mom. andra stycket omförmäld hel sjukpenning för­ höjas med det belopp för dag som motsvarar en trettiondel av månatligt vård­ bidrag enligt 4 § tredje stycket.

Knngl. Maj:ts proposition nr 96. 93

4 §• Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning (invaliditetsgraden) och den skadades ålder:

Livräntans mån » b e 1 0 p p

! 1 från utgången av den månad, från utgången intill utgången varunder den Invaliditets- av den månad, skadade fyllt av den månad, grad uttryckt varunder den 25 år, intill ut­ varunder den i procent gången av den skadade fyllt skadade fyller månad, varun­ 25 åi 67 år* der han fyller 67 år

kronor öre kronor öre kronor öre

Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad, som enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad. Medför kroppsskadan förlust av arbetsförmågan och tillika behov av sär­ skild vård som ej avses i 2 §, förhöj es livräntans ovan angivna belopp under den tid förhållandet varar med vårdbidrag, bestämt med hänsyn till vård­ behovets omfattning, dock högst etthundrafemtio kronor för månad räknat. På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

5 §- Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skola bestämmelserna i 8 § militärersättningsförordningen den 1949 (nr ) lända till efterrättelse.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

6 & Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp, sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt så­ som för en skada.

7 §. Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det be­ lopp som vid utgången av juni månad 1949 tillkommer den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte, i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg, skall ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp, in­ till dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att ersättning enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte omförmälda tillägg. o o 0 j Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp som, frånsett provi­ soriskt ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte, i vad avser ersättning för tid före den 1 januari 1950, dyrtidstillägg därå.

8§- Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall utgöra etthundrafemtio kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat barn eller adoptivbarn sjuttiofem kronor för månad räknat. Livräntornas sammanlagda belopp för varje månad må dock icke överstiga trehundrasjuttiofem kronor. Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje livräute tagare belöper. Livränta till annan efterlevande skall utgöra det belopp för månad, var­ med livräntan jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången av juni månad 1949 gällande beräkningsgrunder. Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äkten­ skap, utgives ett kapital för en gång av fyratusen kronor.

9 §. För sjukavlöning, pension eller annat understöd, som utgår i anledning av kroppsskadan och helt eller delvis bestrides av staten, skall avdrag från ersättningen göras enligt grunderna i 11 § militärersättningsförordningen. Vid bestämmandet av avdrag för pension eller annat årligt understöd skall hänsyn tagas till storleken av de förmåner som voro ersättningstagaren till­ försäkrade vid utgången av juni månad 1949; och skall avdrag ske ändå att ersättningstagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad sådant under­ stöd. Avdrag från ersättningen skall ock göras om och i den mån däremot sva­ rande skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; dock att i först nämnt fall ersättningen må utgå utan avdrag därest ersättningstagaren å statsverket överlåtit mot ersättningen svarande fordran hos den skadeståndspliktige. Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersätt­ ningen utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstillägg en­ ligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 95

ring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­ tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., beräknas efter den ortsgrupp, som den skadade tillhörde vid utgången av juni månad 1949.

10 §• Ovan givna bestämmelser angående storleken av livränta skola icke för­ anleda till höjning av livräntetillägg enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 mom. första stycket förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning.

11 §• Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande tillämpning av denna för­ ordning må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola in­ givas till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet in­ komna sist å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad då sådant skedde. Försäkringsrådet äger upptaga ärende till prövning ändå att klagan icke förts. Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras. Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

12 §.

De närmare föreskrifter som, utöver vad denna förordning innehåller, fin­ nas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkrings­ anstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949; och skall vad i äldre be­ stämmelser är stridande mot förordningens innehåll upphöra att gälla.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förslag:

till

Förordning:

om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda förordningar skola upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1949, nämligen 1) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; 2) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring; 3) förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada; samt 4) förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­ göring, m. m. Dock skall iakttagas, dels a,tt sagda förordningar skola även efter utgången av juni månad 1949 äga tillämpning i avseende å ersättning och familjebidrag för tid dessförinnan, dels att förordningarna den 18 juni 1927 och den 28 juni 1941 skola — där ej annat följer av denna dag utfärdad militärersättningsförordning (nr ) och förordning angående omreglering av vissa ersättningar i an­ ledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr ) — lända till efterrättelse jämväl vid bestämmande av ersättning för tid efter utgången av juni månad 1949 i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats dessförinnan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

Kunql. Maj.ts proposition nr 96. 97

Förslag

till

Kungörelse

angående utfyllnad av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Kungl. Maj:t bemyndigar riksförsäkringsanstalten att av medel, som Kungl. Maj:t vill genom särskilt beslut ställa till anstaltens förfogande för ända­ målet, utgiva skälig ersättningsfyllnad åt personer, som jämlikt förordningen denna dag (nr ) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, komma i åtnjutande av ersättning med lägre belopp än som kunnat utgå till dem såsom ersättning enligt förut gällande bestämmelser tillika med bidrag enligt bestämmelserna om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, som drabbats av kroppsskada.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1949.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändring i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning.

Kungl. Maj:t bär — med stöd av 3 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete —— funnit gott förordna, att till 1 § kun­ görelsen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om tillämpning av sagda lag å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse: Ersättning som ovan sägs utgives ej i anledning av skada, som avses i gäl­ lande förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1949.

7 ---- 173 49 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Allmän motivering.

Efter andra världskrigets utbrott har ett flertal ändringar företagits i be­ stämmelserna om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under mili­ tärtjänstgöring. Dessa ändringar lia emellertid till väsentlig del haft karak­ tären av provisorier. En allmännare omprövning av ersättningsgrundema har ansetts böra ske i samband med socialvårdskommitténs översyn av lagstift­ ningen om försäkring för olycksfall i arbete in. m. I enlighet därmed uppdrog Kungl. Maj:t den 3 mars 1944 åt kommittén att överarbeta en av riksförsäk ringsanstalten verkställd utredning i ämnet jämte däröver avgivna remiss­ yttranden och att snarast möjligt inkomma med utlåtande och förslag till erforderliga nya bestämmelser rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Sedan 1945 års riksdag anhållit om skyndsam utredning beträffande frågan, om och på vad sätt en förbättring av ersättningarna till personer som skadats under beredskapstjänstgöring lämpligen kunde ske utan samband med en över­ syn av olycksfallsförsäkringslagen, verkställdes separat utredning i detta hän­ seende genom särskilt tillkallade sakkunniga. I februari 1946 framlades dels förslag av dessa sakkunniga om provisoriska förbättringar av de beredskapsskadades ersättningar, dels förslag av socialvårdskommittén om provisoriska förbättringar av andra ersättningar i anledning av skador under militärtjänst­ göring. På grundval av dessa förslag antogos vid 1946 års riksdag nya provi­ soriska ersättningsbestämmelser, avsedda att gälla i avvaktan på en definitiv reglering efter det att kommitténs utredning i ämnet blivit slutförd. Vid 1948 års riksdag fattades beslut om ändringar i olycksfallsförsäkrings­ lagens ersättningsbestämmelser och motsvarande ändringar av ersättningsgrunderna för den vid försvarsväsendet fast anställda personal, som avses i 1927 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och frivillig personal. De för värnpliktiga gällande provi­ soriska bestämmelserna bibehöllos, i enlighet med förslag av socialvårdskom­ mittén, oförändrade i avvaktan på kommitténs förslag till definitiva bestäm­ melser. Kommittén hade utgått ifrån, att nya ersättningsbestämmelser för de värnpliktiga skulle kunna utfärdas under första halvåret 1949. Föredragande departementschefen framhöll liksom kommittén och remissmyndigheterna angelägenheten av att de definitiva bestämmelserna komme till stånd snarast möjligt (prop. nr 236, s. 10).

Huvuddragen av de gällande bestämmelserna.

1927 års militärersättningsfförordning m. m. — Värnpliktigs rätt till ersätt­ ning i anledning av kroppsskada regleras främst av bestämmelserna i förord­ ningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Förordningen äger tillämpning även på fast anställt manskap och vissa grupper av fast anställd, icke ständigt tjänst­ görande personal samt på sådan frivillig personal, som av Kungl. Maj:t hänföres under förordningen. Såsom kroppsskador räknas enligt förordningen även sjukdomar, som icke förorsakats av olycksfall. Yppas sådan sjukdom under militärtjänstgöringen, skall enligt en i 19 § intagen bestämmelse orsakssammanhang med tjänst­ göringen presumeras föreligga, såvida icke starka skäl tala däremot. En efter tjänstgöringens slut yppad sjukdom skall anses vara ådragen under tjänst­ göringen, om denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjuk­ domen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 96. 99

Med avseende på grunderna för ersättningsbelopps storlek ansluter sig 1927 års förordning i stort sett till olycksfallsförsäkringslagen. Härav följer att ersättningarna beräknas efter den skadades årliga arbetsförtjänst. För de värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen med olycksfalls­ försäkringslagen väsentligen formell, enär den årliga arbetsförtjänsten för dem skall antagas utgöra vissa i 8 § angivna belopp, som äro oberoende av den civila inkomsten. Å de värnpliktigas ersättningar utgå dels dyrtidstillägg med 40% (SFS 1943:449), dels vissa provisoriska tillägg, tillkomna år 1946 på förslag av socialvårdskommittén. Jämte ersättningen kan under vissa för­ utsättningar utgå familjebidrag. Bestämmelserna härom äga tillämpning på samtliga av förordningen omfattade personalkategorier. Intill den 1 juli 1944 indelades de värnpliktiga i två ersättningsklasser. För vissa äldre och mer kvalificerade värnpliktiga beräknades den årliga arbetsför­ tjänsten vid ersättnings bestämmande till 2 160 kronor, för övriga till 1 764 kronor.1 Numera indelas de värnpliktiga — såvitt angår skador efter den 30 juni 1944 — i fyra ersättningsklasser, i det att arbetsförtjänsten beräknas till a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnplikts­ lagen omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer; b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B vämpliktslagen omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer eller i 27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning eller tjänst­ göring (= läkare, ingenjörer, sjökaptener m. fl.) ävensom för annan värn­ pliktig, som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 28 år; c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 22 år; d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c). De år 1946 tillkomna provisoriska ersättningstilläggen äro lika stora i de fyra ersättningsklasserna. Vid förlust av arbetsförmågan utgår tillägg till sjukpenning med en krona för dag och tillägg till livränta med trettio kronor för månad. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel utgår motsvarande lägre tillägg. Tillägg utgår också till vissa efterlevandelivräntor. Även å tilläggsbeloppen utgives dyrtidstillägg med 40 %. I nedanstående tabell lämnas exempel på storleken av ersättningar till värn­ pliktiga och efterlevande, för månad räknat och med provisoriska tillägg och dyrtidstillägg inräknade.

Tab. 1.

ErRattnings- Hd sjuk­ Hd invalid- Livränta till Livränta till

De i tabellen angivna livräntebeloppen i de olika ersättningsklasserna mot­ svara de ersättningsbelopp, som enligt de före den 1 januari 1949 gällande bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen skulle utgå om den skadades årliga arbetsförtjänst beräknades till respektive 4 536, 4 116, 3 780 och 3 226

1 Beloppen framkommo år 1927 vid sammanjämkning av skiljaktiga beslut i riksdagens kamrar och valdes så, att månadsbeloppet av livränta vid holinvaliditet skulle utgöra jämut krontal.

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

kronor. "Vid låga invaliditetsgrader — nedsättning av arbetsförmågan med mindre än en femtedel — ligger ersättningsnivån lägre, enär provisoriskt tilllägg icke utgår i dylika fall. För bestämmelserna om familjebidrag redogöres i det följande. För fast anställt manskap, icke ständigt tjänstgörande fast anställd per­ sonal och frivilliga bestämmas sjukpennings- och livräntebeloppen i förhål­ lande till den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter de i 9 § olycks­ fallsförsäkringslagen stadgade grunderna. För fast anställt manskap gäller dock den särbestämmelsen —såvitt angår kroppsskador efter den 30 juni 1946 —- att arbetsförtjänsten icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor vid bestämmande av sjukpenning för tid efter det kalenderår, då den skadade fyllt 20 år, eller av livränta. A sjukpenning eller livränta i anledning av kropps­ skador före år 1941 utgår i vissa fall dyrtidstillägg med 20 % (SFS 1943: 449). I fråga om olycksfall och sjukdomar, som inträffat respektive yppats före den 1 januari 1928, då 1927 års förordning trädde i kraft, gäller alltjämt för­ ordningen den 18 juni 1909 (nr 89) i samma ämne. Genom förordning den 29 juni 1946 (nr 344) har emellertid föreskrivits, att ersättning som jämlikt 1909 års förordning utges såsom sjukhjälp eller såsom livränta till den skadade eller dennes änka eller barn, skall utgå med de i 1927 års förordning stadgade beloppen för värnpliktiga i lägsta ersättningsklassen. Dyrtidstillägg å ersätt­ ning enligt 1909 års förordning utgår med 40 %. För hem värnspersonal gäller förordningen den 28 juni 19 41 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnst jänstgöring. Vid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada efter den 30 juni 1946 skall den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas i enlighet med de för fast anställt manskap föreskrivna grunderna. För äldre fall gäller, att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräknas till lägre belopp än 1 764 kronor. Ersättning i anledning av kroppsskada, som efter den 31 december 1948 drabbat i 1927 års förordning avsedd fast anställd elller frivillig personal eller hemvärnspersonal, beräknas enligt förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. Bestämmelserna innebära i huvudsak, att olycks­ fallsförsäkringslagens nya ersättningsgrunder skola lända till efterrättelse. Därav följer bland annat, att maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjts från 4 800 kronor till 7 200 kronor, att sjukpenningens maximi­ belopp höjts från 9 kronor per kalenderdag till 14 kronor eller — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre, och att normalbeloppet för livränta vid helinvali­ ditet mellan 18 och 67 års ålder höjts från -U till X1/i2 av den årliga arbetsför­ tjänsten. Särbestämmelser för de under försvarsb er edskapen skadade. ■— Enligt för­ ordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., ha från och med den 1 juli 1946 utgivits särskilda tillägg till ersättningar, som i anledning av skador under försvarsberedskapen 1939—1945 och dennas avveckling bestämts enligt 1927 års för­ ordning m. fl. författningar. Förordningen innehåller dels vissa särskilda be­ stämmelser om de värnpliktigas inplacering i ersättningsklasserna, dels be­ stämmelser om ersättningstillägg till såväl värnpliktiga som övrig personal vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel samt till livränteberättigade efterlevande. De särskilda bestämmelserna för värnpliktiga ha främst inneburit, att de ersättningar, som bestämts efter lägsta ersättningsklassen, uppräknats till när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 101

mast högre klass. Yidare har den år 1944 tillkomna bestämmelsen om inpla­ cering av äldre värnpliktiga i näst högsta ersättningsklassen gjorts tillämplig även på den, som skadats under tidigare beredskapstjänstgöring. De generella tilläggen vid 25 % och högre invaliditetsgrader äro ortsgraderade efter den ortsgruppsindelning som gällde för folkpensioneringen vid utgången av år 1947. Detta sammanhänger med att denna ortsgruppering tills vidare bibehållits för de till tjänstgörande och skadade värnpliktiga m. fl. utgående familjebidragen.1 Den skadade skall i regel anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven. Ersättningstillägget vid helinvaliditet är i respektive ortsgrupper 984, 1 284 och 1 584 kronor för år. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel utgör ersättningstillägget det lägre belopp, som motsvarar invaliditetsgraden, och vid 20 % invaliditet utges ett tillägg av 120 kronor för år. Till­ läggen till sjukpenning vid arbetsoförmåga (hel sjukpenning) äro i de olika ortsgruppema 2 kronor 75 öre, 3 kronor 50 öre och 4 kronor 25 öre för dag, och vid nedsatt arbetsförmåga utges motsvarande lägre tillägg. Ersättningstillägg till efterlevandelivränta utgår till make, barn och adop­ tivbarn. Tilläggets årsbelopp utgör så stor del av 984 kronor, som svarar mot förhållandet mellan efterlevandelivräntan och lägsta livränta till den skadade vid helinvaliditet. Högsta årliga tilläggsbeloppet till flera efterlevande är 984 kronor. Ersättningstilläggen äro avvägda så, att de sammanlagda ersättningsbe­ loppen vid helinvaliditet komma att för värnpliktiga i allmänhet (ersättningsklass c) utgöra 250, 275 och 300 kronor för månad i de tre ortsgruppema. I tab. 2 lämnas exempel på de sammanlagda förmånernas storlek i olika fall, eventuellt familjebidrag icke medräknat:

Tab. 2.

Ersättnings- Hd sjuk­ Hd invalid- Livränta till Livränta till klass och penning livränta änka änka o. 2 barn ortsgrupp

Familjebidragen. — Till värnpliktiga m. fl., som under tjänstgöring efter den 2 september 1939, d. v. s. under den förstärkta försvarsberedskapen eller därefter, ådragit sig ersättningsberättigande kroppsskada, kan under vissa förutsättningar utgå familjebidrag enligt förordning den 29 juni 1946 (nr 348). Dylikt bidrag kan också utgå till vissa efterlevande, nämligen hustru, med vilken den avlidne sammanlevde, samt barn och adoptivbarn under 16 år, som stodo under hans vårdnad. Bidragen bestämmas genom ekonomisk behovsprövning enligt fastställda regler. Prövningen handhas av familjebidragsnämndema, men deras beslut

1 Förslag till lindrade bestämmelser i detta avseende har nyligen avgivits av försvarets socialbyrå.

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

skola, med vissa undantag, underställas tillsynsmyndigheten, försvarets social­ byrå. Bidragen bestridas så gott som helt av statsmedel. Bidrag till den skadade själv utgår i regel icke om arbetsförmågan är ned­ satt med mindre än en tredjedel. Undantag kan medges, om den skadade undergår yrkesomskolning, och i andra särskilda fall. Bidrag kunna utgå i samtliga de former som finnas för tjänstgörande värnpliktiga. De viktigaste formerna äro familjepenning — med ortsgraderade maximibelopp för olika kategorier av familjemedlemmar — och bostadsbidrag. Även för skadad utan familj kan bostadsbidrag ifrågakomma. Bidrag till efterlevande kan utgå en­ bart såsom familjepenning (och bostadsbidrag till och med månaden näst efter dödsfallet). Som allmän regel för behovsprövningen gäller, att familjebidragen nor­ malt ej må bestämmas till högre belopp än som tillhopa med ersättningen från riksförsäkringsanstalten motsvarar gängse arbetsinkomst för en person i den skadades vanliga yrke eller verksamhet. Närmare föreskrifter ha med­ delats i kungörelse den 29 juni 1946 (nr 349). Enligt föreskrift i nämnda kungörelse skall vid behovsprövningen bortses från provisoriskt tillägg enligt 1927 års förordning och från vissa delar av de provisoriska tilläggen till beredskapsskadade. Bidrag till den skadade för de närmaste anhöriga bestämmes genom s. k. normerad behovsprövning, vilket innebär, att de maximala bidragsbeloppen nedsättas enligt schematiska regler om avdrag för sjukpenningen eller livräntan, egen eller familjemedlems arbets­ inkomst och andra inkomster av betydenhet. Vid tillämpningen av dessa föreskrifter skall dock i princip tillses, att bidraget icke må fastställas till högre belopp än som kan anses skäligt med hänsyn till behovet. Bestämmel­ serna medföra bland annat, att om den skadade visserligen har återfått viss arbetsförmåga men icke har tillgång till ett med hänsyn till denna lämpligt arbete, så kan företagen reduktion av ersättningen helt eller delvis uppvägas av en ökning i familjebidraget. Familjebidrag till efterlevande må utgå med belopp, som i varje särskilt fall kan anses skäligt med hänsyn till behovet. Vid prövningen må hänsyn till bostadskostnad tagas allenast i den mån den vid föreliggande förhållanden kan anses skälig. Enligt utfärdade anvisningar bör familjepenningen som regel icke bestämmas till högre belopp än som tillhopa med livräntan mot­ svarar familjepenningens maximum för ifrågavarande familjemedlemmar och skälig bostadskostnad. I tab. 3 å nästa sida lämnas exempel på de månadsbelopp som kunna utgå såsom ersättning och familjebidrag, under förutsättning att bostadskostnaden i de tre ortsgrupperna utgör respektive 60, 75 och 120 kronor per månad, att ersättningstagaren varken kan bereda sig arbetsinkomst eller har annan in­ komst av betydenhet utöver ersättningen, att ej heller familjemedlem har in­ komst, soin föranleder avdrag, och att summan av ersättningen och beräknat familjebidrag icke överstiger gängse arbetsinkomst för en person i den skada­ des vanliga yrke eller verksamhet. Av tabellen framgår bland annat, att familjebidragen i stor utsträckning utjämna skillnaderna mellan ersättningar till olika kategorier av värnpliktiga. Sålunda bli t. ex. de sammanlagda förmånerna för helinvalid med hustru och två barn i här angivna fall desamma för de båda kategorierna av fredstjänstgörande värnpliktiga, och beloppen för beredskapsskadade ligga blott 15 kronor högre; utan familjebidrag variera förmånerna däremot så avsevärt som från 179 till 300 kronor. En jämförelse mellan beloppen vid 40 och 100 % invaliditet visar, att familjebidragen kunna vara av särskild betydelse för det fall att skadad, som tillerkänts livränta för partiell invaliditet, icke har tillgång till något för hans kvarstående arbetsförmåga lämpligt arbete.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

utgör, såsom förut nämnts, för flertalet värnpliktiga respektive 250, 275 och 30Ö kronor för månad alltefter ortsgruppen. Utbildningsbidrag för ensamstå­ ende brukar avpassas så, att den skadades sammanlagda förmåner — utöver eventuella kursavgifter och dylikt — under utbildningstiden uppgå till nämnda belopp. Är den skadade familjeförsörjare, erhåller han vid behov även familje­ bidrag. Utbildningsbidragets storlek blir i dessa fall beroende av om den skadade under utbildningstiden kan bo hos sin familj eller ej. Kan detta ej ske, erhåller den skadade för egen del bidrag av samma storlek som bidraget till ensamstående. Eljest företages viss reduktion (maximibelopp för månad respektive kronor 214: 50, 222 kronor och kronor 229:50, alltefter ortsgruppen). Bidrag kan vid behov utgå även under några veckor efter utbildningstidens slut. Den livränta, vartill den skadade vid utbildningens början är berättigad, må under utbildningstiden icke nedsättas, såvida icke arbetsvårdsorganet an­ mäler till riksförsäkringsanstalten, att livräntan kan med hänsyn till omstän­ digheterna nedsättas. (Kungl. brev 30 juni 1947.) Vissa åtgärder ha vidtagits för att öka de i militärtjänst skadades möjlig­ heter att vinna anställning i statens tjänst. Vid tillsättandet av civil eller civilmilitär befattning skall beredskapsinvalid äga företräde framför medsökande, som icke tidigare varit anställd i statens tjänst, förutsatt att skadan icke med­ för fara eller avsevärt hinder i arbetet och att den skadade i övrigt är lika lämplig som medsökanden (SFS 1945:556). S. k. värnpliktslån kan under vissa förutsättningar beviljas de i militär­ tjänst skadade för att bereda dem möjlighet till yrkesutbildning, startande av rörelse m. m. (SFS 1945:495 och 1947: 258). I statens arbetsmarknadskommissions verksamhetsberättelse för år 1947 meddelades följande: »Kommissionens verksamhet för omskolning av i militärtjänst skadade har i stort sett lämnat goda resultat, vilket torde framgå av följande uppgifter. Av 1 287 beslut om militärskadade, som erhållit arbetsvärd i form av utbildning, ha 705 fullföljt utbildningen; 215 ha avbrutit densamma, därav 130 på grund av sjukdom, 34 genom anställning inom utbildningsyrket och 51 inom annat yrke. Vid verksamhetsårets utgång undergingo 276 alltjämt utbildning, medan 91 ännu ej hade påbörjat densamma. Efter fullföljd utbildning ha 603 erhållit anställning inom utbildningsyrket, 38 inom annat eller utbildningen närliggande yrke, 64 ha icke erhållit anställning, därav 16 på grund av sjukdom. Av övriga, som icke erhållit arbetsplacering, ha 30 efter arbetsvärdens upp­ hörande på egen bekostnad — i vissa fall med hjälp av värnpliktslån — forh satt utbildningen, och vid årets utgång voro 18 alltjämt föremål för arbetsberedande åtgärder.» Från arbetsmarknadsstyrelsen har upplysts, att beslut om utbildning åt militärskadade hade intill den 1 januari 1949 fattats i 1 433 fall (i 1 285 fall omskolning, i 148 fortbildning).

Tidigare överväganden beträffande arbetsförtjänstens beräk­ ning för värnpliktiga.

Principerna för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst ha varit föremål för diskussion såväl då 1927 års förordning tillkom som vid vissa till­ fällen därefter. I eif av riksförsäkringsanstalten ar 1918 avgivet förslag till ersättnings bestämmelser utvecklades följande synpunkter: .. Ersättningarna hade till ändamål att utgöra gottgörelse för den ekonomiska förlusten. Om ersättningen bestämdes med hänsyn till den värnpliktiges

Kungl. May.ts proposition nr 96. 105

arbetsförtjänst i det civila livet, torde ersättningen komma att i flertalet fall så nära som möjligt motsvara den lidna förlusten. I så fall skulle emellertid mycket olika ersättningar utgå till olika värnpliktiga. En högst betydande skillnad förelåge mellan kroppsarbetarna — som vid värnpliktsålderns inträde i allmänhet kunde försörja sig genom arbetet — och dem som skulle ägna sig åt intellektuellt arbete. Men även för kroppsarbetarna vore arbetslönerna be­ tydligt olika på olika håll och i olika yrken. Ett ytterligare skäl mot att sätta ersättningens storlek i direkt förhållande till den civila arbetsförtjänsten vore vanskligheten att erhålla tillförlitliga uppgifter. Anstalten förordade en indel­ ning av de värnpliktiga i två ersättnmgsklasser. Indelningen hänförde sig till tjänstgöringsförhållandena men ansågs leda till att de, som komme att tillhöra samma grupp, kunde antas i stort sett vara i avseende på familjeförhållandena likställda och ha beträffande utbildning, avlöning och dylikt hunnit ungefär lika långt. Även i nytt förslag är 1926 uttalade sig anstalten för en indelning av de värnpliktiga i två ersättningsklasser. I fråga om arbetsförtjänstens belopp för värnpliktiga, som skadades under sin första tjänstgöring, anfördes bland annat, att det principiellt sett syntes synnerligen betänkligt att till norm taga en arbetsförtjänst, som mera avsevärt överstege årsinkomsten för lantarbetare och därmed likställda, vilka torde utgöra den största yrkesgruppen bland de värnpliktiga. I propositionen 1927: 179 med förslag till förordningen framhöll före­ dragande departementschefen, att redan vid tillkomsten av de dittillsvarande bestämmelserna (1909 års förordning) hade den uppfattningen gjort sig gällande, att liksom de värnpliktigas förmåner i övrigt ej rönte någon inverkan av de olika förhållandena i det civila livet, dessa ej heller borde utöva något inflytande på ersättningarna vid kroppsskada. Departementschefen fann denna uppfattning riktig och anslöt sig härutinnan till anstaltens förslag, till vars förmån för övrigt kunde åberopas de praktiska svårigheter, som skulle vara förenade med ett hänsynstagande till de värnpliktigas olika omständigheter 1 det civila livet. Då bankoutskottet vid 1942 års riksdag avgav utlåtande (nr 42) över en motion angående utredning om sådan ändring av bestämmelserna, att ersätt­ ningarna bättre anpassades efter de värnpliktigas civila löneförhållanden, an­ förde utskottet, att frågan om en differentiering av de värnpliktigas ersätt­ ningar efter deras civila inkomstförhållanden utgjorde ett problemkomplex, som för sin lösning tarvade ingående överväganden. Utskottet förutsatte, att frågan skulle uppmärksammas i samband med en blivande revision av 1927 års förordning. I sitt år 1943 avgivna förslag till revision av 1927 års förordning upptog riksförsäkringsanstalten frågan till ingående behandling. Anstalten erinrade, att olycksfalls- och sjukdomsersättningar för hemvärnspersonal och för vissa tjänstepliktiga — de’ år 1943 till skogsarbete m. m. uttagna — bestämdes i förhållande till den skadades enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen beräknade årliga arbetsförtjänst, dock med tillämpning av särskilda minimibelopp (för hemvärnsmän 1 764 kronor vid bestämmande av livränta, för tjänstepliktiga 2 300 kronor). Då emellertid hemvärnst jänstgöringen regelmässigt vore helt kortvarig och tjänstepliktsarbetet dels jämförelsevis kortvarigt, dels avlönat, kunde vad som gällde i dessa fall icke åberopas till stöd för frångående av det för värnpliktiga enligt militärersättningsförordningarna tillämpade systemet. Anstalten anförde vidare följande: »En något så när konsekvent tillämpning av användningen av den civila arbetsförtjänsten såsom norm i förevarande hänseende skulle innebära, att, såsom enligt olycksfallsförsäkringslagon, arbets förtjänst cn bestämdes inom

106 Kungl. Mcij:ts proposition nr

ramen av ett visst mycket lågt bestämt minimum och ett visst ganska högt satt maximum. Skulle den civila arbetsförtjänsten läggas till grund endast i de fall, där fråga är om högre arbetsförtjänster men ej om lägre sådana i en­ lighet med vad som gäller i förordningen om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skulle detta inne­ bära en mer eller mindre långt gående avvikelse från själva principen. I varje fall måste beaktas, att här i förhållandevis stor utsträckning är fråga om andra personer än dem, som i det civila livet hava anställning hos någon arbets­ givare. Tillämpning i större eller mindre utsträckning av den ifrågavarande principen medför redan av denna anledning ej obetydliga svårigheter. Men härtill kommer, att enligt olycksfallsförsäkringslagen“ de erforderliga uppgif­ terna om arbetsförtjänsten i första hand lämnas av den arbetsgivare, i vars arbete olycksfallet inträffat, och omfatta även de tider, varunder den skadade under året närmast före olycksfallet haft anställning hos annan arbetsgivare eller ej haft sådan anställning. De liknande uppgifter, om vilka här är fråga, skulle lämnas antingen av den arbetsgivare, hos vilken den skadade haft an­ ställning närmast före militärtjänstgöringen, när någon sådan arbetsgivare finnes, eller ock av den skadade själv. För ett riktigt och rättvist bedömande måste därför ofta, åtminstone när fråga är om mer långvarigt sjukdomstill­ stånd eller om invaliditet eller dödsfall, ingående särskilda undersökningar från riksförsäkringsanstaltens sida bliva erforderliga i olika orter. Bedöman­ det försvåras även därav, att för den kanske ganska långa tid av året närmast före olycksfallet, varunder den skadade varit i militärtjänst — eventuellt för hela året — han icke haft någon arbetsförtjänst, varför för nående av ett rik­ tigt resultat viss skälighetsprövning för denna tid så gott som undantagslöst blir erforderlig. Nödigt underlag härför måste även införskaffas.»

Till familjeförsörjare skulle enligt anstaltens förslag utgå särskilda för­ måner. Vid sidan av sjukpenning skulle kunna utgå familjebidrag enligt i huvudsak de grunder som dittills gällt; dessa bidrag skulle fortfarande be­ stämmas och utges av familjebidragsnämnderna. Vid invaliditet skulle där­ emot, om arbetsförmågan vore nedsatt med minst en tredjedel, utgå av anstal­ ten fastställda familjetillägg, som skulle utgivas med enhetliga belopp utan behovsprövning. Genom de föreslagna tilläggen komme, anförde anstalten, en anpassning av ersättningen efter den civila arbetsförtjänsten i det individuellafallet att få i motsvarande mån mindre betydelse. Under hänvisning även till sina 1918 och 1926 gjorda uttalanden förordade anstalten, att arbetsförtjänsten för de värnpliktiga fortfarande skulle antagas utgöra vissa fixerade belopp. Enligt förslaget —- som gav anledning till de år 1944 vidtagna ändringarna i 8 § av 1927 års förordning — skulle antalet ersättningsklasser ökas från två till fyra. Som skäl för att äldre värnpliktiga borde få något större ersättningsförmåner än de yngre anfördes, att det av­ bräck, som inkallelsen till värnpliktstjänstgöring medförde i den enskilde indi­ videns civila liv, i allmänhet bleve större för de äldre samt att de äldre i all­ mänhet torde ha uppnått en viss högre levnadsstandard. Vid gruppindelningen hade hänsyn även tagits därtill, att vissa kvalificerade värnpliktiga ålagts en mer omfattande tjänstgöring än de övriga. Två av anstaltens ledamöter voro av skiljaktig mening i fråga om beräk­ ningen av värnpliktigs arbetsförtjänst. — Den ene reservanten fann det vara ostridigt, att arbetsförtjänsten skulle för ett högst avsevärt antal av de värn­ pliktiga beräknas till högre belopp enligt olycksfallsförsäkringslagens regler än enligt de av anstalten föreslagna bestämmelserna. Även om man godtoge den föreslagna klassindelningen, borde möjlighet beredas de ersättningsberättigade, åtminstone vid dödsfall, invaliditet och längre sjukdomstillstånd, att få arbets­ förtjänsten omprövad enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder. — Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 107

andre reservanten ansåg det vara ett önskemål av allra största betydelse, att den antagna årliga arbetsförtjänsten så nära som möjligt anslote sig till den skadades arbetsförtjänst i det civila livet. De föreslagna bestämmelserna kunde i en del fall leda till en betänklig överkompensation under det att ersätt­ ningen i andra fall kunde bli alltför låg i förhållande till den skadades arbets­ inkomst och levnadsbehov. I någon man skulle missförhållandet kunna av­ hjälpas genom ersättningarnas eller åtminstone familj etillaggens gradermg efter dyrort men riktigare syntes vara att arbetsförtjänsten beräknades enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen, dock med tillämpning av vissa minimi­ belopp. . I remissyttrandena över anstaltens förslag anfördes i huvudsak toljande. . Försäkringsrådet uttalade, att ersättningarna borde utmatas sa, att de i den mån det vore möjligt utgjorde kompensation i förhållande till den ridna ekonomiska skadan. Således borde den årliga arbetsförtjänst, som den skadade i framtiden förlorade genom skadan, vara mått for ersättningarnas storlek L>a detta mål av praktiska skäl vore omöjligt att uppnå, borde 9 § olycksfallstorsäkringslagen — vars regler möjliggjorde en beräkning av den årliga arbets­ förtjänsten, som nära anslöte sig till den verkliga i princip anlitas. Med hänsyn till de med ett sådant förfarande förenade administrativa olagenheterna i utredningshänseende ansåge sig försäkringsrådet dock böra följa anstaltens förslag att bibehålla fixa belopp. — En reservant ansåg, att den årliga arbet-sförtjänsten vid bestämmande av livränta alltid borde beräknas efter de i 9 g olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna; detsamma borde gälla vid utgivande av annan ersättning efter det livränta blivit bestämd. Ett visst minimibelopp borde emellertid föreskrivas. Chefen för försvarsstaben fann det vara till fördel, om ersättningarnas storlek kunde bestämmas under hänsynstagande till de värnpliktigas nonnala arbetsförtjänst. I anslutning till yttrande från försvarsväsendets personalvårdsnämnd förordades, att systemet med familjebidrag, bestamda av fannljebidragsnämnderna, bibehölles även för livräntetagare. Nämnden hade ansett, att familjebidragen vore att i flera hänseenden föredraga framför de av anstal­ ten föreslagna familjetilläggen, bland annat emedan familjebidragen medgåve hänsynstagande till den skadades normala arbetsinkomst. Socialstyrelsen fann i likhet med riksförsäkringsanstalten övervägande skäl tala för att för de värnpliktigas del en viss bestämd arbetsförtjänst fast­ ställdes, efter vilken ersättning skulle utgå. Ett hänsynstagande till den civila arbetsförtjänsten före sjukdoms- eller olycksfallet skulle, anföide sty­ relsen, innefatta’en orättvisa gentemot värnpliktiga, som ännu icke vore fullt vrkeskunniga eller som fortfarande bedreve studier och därför hade linga eller ingen inkomst. Styrelsen ville fästa uppmärksamheten vid det förhållandet, att enligt de föreslagna bestämmelserna en yngre värnpliktig, som finge sin arbetsförmåga nedsatt för framtiden, under hela sitt återstående^ liv erhölle lägre ersättning än en värnpliktig, som vid skadetillfällct uppnatt den för placering i högre ersättningsklass bestämda åldern Statskontoret delade riksförsiikringsanstaltcns uppfattning, att eu indi vidu •• * * 1 _„ 1 _ _ _ _ _ _ 1 It Inr^monrlAf nv l*r> 1^11 Vf 1 Opnofc’

liUJl U il vy in 10 iX O. oiyciv 4 c *, num ui. * ---------------------- ------------ .1 grund härav syntes cn mera långtgående differentiering av de värnpliktiga på grundval av do militära förhållandena vara motiverad blott i den man man därigenom åstadkomma eu bättre anslutning lill den faktiska fördelningen på olika civila inkomstgrupper. Genom den av anstalten föreslagna ålders grupperingen ernåddes endast en mycket ofullständig anknytning till de

108 Kungl. May.ts proposition nr 96.

civila inkomstförhållandena, och indelningen efter tjänsteställning anknöte ännu mindre till de civila löneförhållandena. Ur nu anförda synpunkter skulle det onekligen vara mest konsekvent att helt slopa kategoriklyvningen och be­ stämma arbetsförtjänsten till ett gemensamt belopp för alla värnpliktiga. Det kunde emellertid icke förnekas, att den gällande indelningen på två klasser i viss män anknöte till den faktiska fördelningen på civila inkomstgrupper. Statskontoret ville därför icke motsätta sig att en tvåklassindelning bibehölles, varvid tidpunkten för tjänstgöringen, icke tjänsteställningen, borde vara indelningsgrund. Statens arbetsmarknadskommission fann sig icke kunna på föreliggande utredning taga definitiv ställning till spörsmålet, om värnpliktigas arbetsför­ tjänst skulle beräknas efter fastslagna belopp eller efter den verkliga in­ komsten med vissa bestämda belopp såsom minimum. I förra fallet syntes det kommissionen oundgängligen nödvändigt att de föreslagna familjetilläg gen —- för den händelse sådana infördes i stället för familjebidragen — bleve dyrortsgraderade. I senare fallet syntes en dyrortsgradering av de eventuella familjetilläggen kunna underlåtas, enär en beräkning av arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder i viss mån innebure en dyrorts gradering av livräntorna. Kommissionen förordade, att frågan om arbets­ förtjänstens beräkning upptoges till omprövning vid den förnyade utredning, som enligt kommissionens mening borde äga rum även i andra avseenden. Av propositionen 1944:107 och andra lagutskottets däröver avgivna ut låtande, nr 38, framgår att de från och med den 1 juli 1944 vidtagna ändrin garna i 8 § av 1927 års förordning icke inneburo något ställningstagande i fråga om de allmänna principerna för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst. Frågan ansågs böra utredas ytterligare i samband med en allmän översyn av förordningen i anslutning till revisionen av olycksfallsför sakrmgslagen. Förarbetena till de vid 1946 års riksdag beslutade bestämmelserna om pro­ visoriska ersättningsförbättringar för de under försvarsberedskapen skadade ge vid handen, att en dyrortsgradering av ersättningstilläggen åt invalider ansågs motiverad med hänsyn till de mellan olika orter rådande skillnaderna i bostadskostnader och arbetslöner. I fråga om de samtidigt beslutade till -äggen för andra värnpliktiga (7 a § i 1927 års förordning) uttalade före dragande departementschefen, att ersättningarna även med dessa tillägg utan tvivel komme att i många fall visa sig alltför låga för att tillförsäkra skadade oc...,. eras efterlevande en skälig levnadsstandard, men att det icke syntes mojhgt att utan ytterligare utredning avgöra, om längre gående förbättringar borde erhålla formen av enhetliga tillägg för olika kategorier av värnpliktiga eller om mera vittgående ändringar i ersättningssystemet borde genomföras , prop. nr 250). Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända ut­ låtande nr 39, att slutlig ställning icke tagits till frågan, i vad mån skillnad mellan beredskapsskadade och övriga borde göras vid en mera slutgiltig revision av ersättningsbestämmelserna.

Kommitténs förslag beträffande nya skadefall. De nuvarande ersättningsbestämmelserna äro, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, i hög grad invecklade och svåröverskådliga. De vid andra världskrigets utbrott gällande bestämmelserna voro utformade med tanke på fredsförhållanden. Ersättningsbeloppen voro helt otillräckliga i den nya situationen, och deras värde sjönk till följd av penningvärdesförsäm­ ringen. Det befanns därför nödvändigt att utan dröjsmål vidtaga de förbättnngai som framstodo såsom mest angelägna. År 1940 infördes familjebidrau

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 109

som komplement till ersättningarna, år 1941 tillkommo bestämmelser om dyrtidstillägg, år 1944 verkställdes en partiell revision av bestämmelserna, och år 1946 företogos ytterligare förbättringar, varvid de beredskapsskadade fingo särskilda förmåner. Samtliga dessa ändringar ha haft karaktären av provisorier i avvaktan på en allmän överarbetning av ersättningssystemet. Det har förutsatts, att varken de sålunda tillkomna bestämmelserna eller några andra stadganden på området skola utgöra hinder för en allsidig om­ prövning av ersättningsgrunderna. Huvudfrågan är om de värnpliktiga böra på liknande sätt som hittills hänföras till fixerade ersättningsklasser med åldern, tjänstgöringsförhållan­ dena m. m. som indelningsgrund, eller om ersättningarna i stället böra — lik­ som ersättningarna till den fast anställda och den frivilliga personalen — bestämmas i förhållande till den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst i överensstämmelse med grunderna för olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna och andra författningar på området. Ersättningarna enligt 1927 års förordning ha liksom ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen till syfte att utgöra kompensation för den av kroppsskadan förorsakade inkomstminskningen. Det torde vara tämligen själv­ fallet, att den ersättning, som det allmänna tillförsäkrar skadade värnplik­ tiga, bör i princip utmätas så, att kompensationen blir minst likvärdig med den, som enligt olycksfallsförsäkringslagen tillkommer skadade arbetstagare. Det förhållandet, att ersättning till värnpliktiga, liksom till vissa andra per­ sonalkategorier, utges icke blott för sådana skador och sjukdomar, som om­ fattas av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna, utan även för andra under tjänstgöringen ådragna sjukdomar — varvid orsakssambandet med tjänstgöringen bedömes på ett för de ersättningssökande förmånligt sätt — utgör intet bärande skäl för en nedpressning av ersättningsnivån. Denna utvidgning av ersättningsrätten torde nämligen få anses vara betingad av de särskilda sjukdomsrisker, som kunna vara förenade med tjänstgöringen. Ettförmånligt försäkringsskydd för de värnpliktiga — med avseende på såväl ersättningsrättens omfattning som ersättningarnas storlek — kan också moti­ veras med att tjänstgöringen är obligatorisk och att de värnpliktigas Övriga förmåner under tjänstgöringen äro blygsamma. De värnpliktigas nuvarande ersättningar enligt 1927 års förordning äro i stor utsträckning lägre än ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens be­ stämmelser. Flertalet av de i fredstid tjänstgörande värnpliktiga få sina er­ sättningar bestämda efter lägsta ersättningsklassen. Att den värnpliktige efter skadans inträffande uppnår den ålder, som föreskrivits för inplacering i högre ersättningsklass, medför ingen höjning av ersättningen. På samma sätt erhålla efterlevande till en ung värnpliktig lägre ersättning än efterle­ vande till den, som vid tiden för skadans inträffande uppnått sådan ålder, att han tillhörde någon av de högre ersättningsklasserna. Som motiv för dvrortsgraderingen av de särskilda ersätt-ningstilläggen till beredskapsskadade åberopades bland annat de mellan olika orter rådande skillnaderna i avlöningsnivåerna. Även genom familjebidragen — som utgå till de under beredska­ pen och därefter skadade — har i viss utsträckning åstadkommits en anpass­ ning av förmånerna efter den förlorade arbetsinkomsten. De ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1949, innebära mycket avsevärda förbättringar av ersättningsförmånerna enligt lagen. Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräk­ ning har, såsom förut nämnts, höjts från 4 800 till 7 200 kronor. Sjukpenning utan familjetillägg motsvarar i flertalet klasser genomsnittligen 70,6 % av arbetsförtjänsten men den reella kompensationsgraden är högre, eftersom sjuk­ penningen iir skattefri. För skadad, som sammanlever med hustru eller har

no Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år, tillkommer familjetillägg med 1 krona 50 öre per dag. Invaliditetslivräntorna, som förut mot­ svarat "/3 av det teoretiska inkomstbortfallet, ha vid högre invaliditetsgrader än nedsättning av arbetsförmågan med en fjärdedel förbättrats avsevärt genom införandet av ett tillägg, som utgår i åldrarna 18—67 år och stiger progressivt med invaliditetsgraden. Med denna förhöjning inräknad mot­ svarar livräntan vid helinvaliditet 11 hs av den beräknade årliga arbetsförtjäns­ ten, vid 50 % invaliditet5/12 av denna. Vid hjälplöshetstillstånd kan tillkomma vårdbidrag med upp till 1 800 kronor om året. Också efterlevandeersättnin garna ha förbättrats. Då det nu gäller att med hänsyn till bland annat de väsentligt ökade er sättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen taga förnyad ställning till frågan om storleken av ersättningarna till de värnpliktiga för ådragna skador har kommittén funnit, att man bör frångå det hittillsvarande klassystemet. Om skadade värnpliktiga tillförsäkras ersättningar enligt de grunder, som efter 1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen gälla för annan militär personal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bli förmånerna i vanliga fall tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersättningssystemet kommer till stånd. Som ett skäl mot en gradering av de värnpliktigas ersättningar i förhållande till deras civila inkomst åberopades vid tillkomsten av 1927 års förordning, att deras förmåner i övrigt icke rönte någon inverkan av de olika förhållan­ dena i det civila livet. Detta argument synes föga bärkraftigt. Att de värn­ pliktiga icke erhålla kompensation för det ekonomiska avbräck, som de få vidkännas under tjänstgöringstiden, kan icke i och för sig motivera, att ersätt­ ning i anledning av ådragen kroppsskada skall utges efter mindre förmån­ liga grunder än vid olycksfall i avlönat arbete. Från principiella synpunkter synes intet vara att invända mot en så anordnad kombination av en standard­ skala och olycksfallsförsäkringslagens regler, att standardbeloppen må över­ skridas om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens regler är förmån­ ligare för den värnpliktige eller hans efterlevande. Från praktiska synpunkter har ett sådant system å ena sidan den nackdelen, att en beräkning av den värnpliktiges årliga arbetsförtjänst enligt olycksfallsförsäkringslagens regler kan vara besvärlig att verkställa, å andra sidan den fördelen, att den nu­ varande anordningen med behovsprövade familjebidrag kan avvecklas. De i 9 § olycksfallsförsäkringslagen intagna bestämmelserna angående be­ räkning av skadad arbetares årliga arbetsförtjänst innebära bland annat, att en tämligen fri skälighetsprövning skall äga rum då den skadade icke varit i arbetsgivarens tjänst under hela det senast förflutna året. Sådan skälighets­ prövning förekommer ofta, t. ex. då den skadade endast kortare tider sysslat med avlönat arbete och i övrigt ägnat sig åt självständig förvärvsverksamhet. Skälighetsprövning skall likaledes äga rum då den skadade för yrkesutbild­ ning använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat. Detta stadgande kommer.i tillämpning beträffande såväl lärlingar med arbetsanställning som elever vid yrkesskolor och åtskilliga andra lägre och högre utbildningsanstalter. Åren 1946 och 1947 utgjorde antalet fall, vari ersättning för första gången utgavs, enligt 1927 års förordning, ungefär 1640 och 1 370. Huvudparten^av dessa ärenden avsåg värnpliktiga. I vilken utsträckning ärendenas antal på­ verkas av växlingar i fråga om tjänstgöringstidernas längd kan icke med säkerhet bedömas. Det ovan ifrågasatta ersättningssystemet med alternativ tillämpning av en standardskala och olycksfallsförsäkringslagens regler skulle innebära, att den årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga beräknades enligt 9 § olycks

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

bestämmandet av ersättning till skadade över 25 år eller av ersättning till efterlevande. De sålunda beräknade minimibeloppen samt motsvarande be­ lopp vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor jämföras i tab. 5 med nu utgående ersättningsbelopp för skador efter försvarsberedskapens slut, even­ tuella familjebidrag ej inräknade. De kroppsskador, som föranleda ersättning enligt 1927 års förordning, iiro genomsnittligt sett betydligt allvarligare än skadorna genom olycksfall i arbete. Ersättning enligt förordningen utgår nämligen endast för kropps­ skada1' av sådan varaktighet, att ersättningsberättigande påföljd kvarstår efter militärtjänstgöringens eller anställningens upphörande1. I det övervägande antalet ersättningsfall utgöras kroppsskadorna av kroniska sjukdomar, bland vilka lungsjukdomarna äro den största gruppen. Har anmälan om kropps­ skadan inkommit till riksförsäkringsanstalten innan tjänstgöringen eller an­ ställningen upphört, meddelar anstalten snarast möjligt beslut, huruvida ersättningsrätt principiellt föreligger eller icke; i förra fallet anmodas den skadade att insända läkarintyg vid tjänstgöringens (anställningens) upp­ hörande, såvida ersättningsberättigande nedsättning av arbetsförmågan då föreligger. Om ersättningsgrunderna för värnpliktiga ändras på sätt ovan förordats, torde det vara lämpligt att den skadade i principbesluten anmodas att jämte läkarintyg insända de erforderliga uppgifterna för bestämmande av eventuellt familjetillägg till sjukpenning och för arbetsförtjänstens beräkning. Inkommer skadeanmälan först efter tjänstgöringens eller anställningens slut, bör ersättning utges med åtminstone minimibeloppen i avvaktan på de nämnda uppgifterna. Om en massanhopning av ersättningsärenden uppkom­ mer vid förstärkt försvarsberedskap, kan ersättning också utges med åt­ minstone minimibeloppen till dess en mera fullständig prövning medhinnes. Även andra bestämmelser i 1927 års förordning än reglerna angående ar­ betsförtjänstens beräkning och ersättningarnas storlek i förhållande till ar­ betsförtjänsten böra överarbetas. Rätt till ersättning torde sålunda böra in­ föras för kroppsskada, som någon ådrager sig vid inskrivningsförrättning eller vid prövning för vinnande av anställning såsom manskap. Bestämmelserna om bedömande av skadas inflytande på arbetsförmågan torde böra ändras på sådant sätt, att av skadan föranledd yrkesutbildning kommer att räknas till de omständigheter, som skola beaktas vid bedömningen. Åtskilliga de­ taljbestämmelser böra undergå större eller mindre jämkningar. På grund av vad nu anförts föreslår kommittén att 1927 års förordning ersättes av en ny förordning, avsedd att träda i kraft den 1 juli 1949 och att äga tillämpning dels å nya skadefall, dels å vissa under första halvåret 1949 inträffade fall. Redogörelse för detaljutformningen av förslaget lämnas i speciell motivering nedan. Vissa spörsmål angående ersättningsrätten in. m., som hava aktualitet även i fråga om ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen, ämnar kom­ mittén behandla vid den pågående överarbetningen av lagen, enär de äro av sådan beskaffenhet, att ställning till dem bör tagas i ett sammanhang. Bestämmelserna i 1927 års förordning äga ej tillämpning på kroppsskador som uppkomma under militärtjänstgöring å tid då riket befinner sig i krig. Ej heller utgår ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för skada, som förorsakas av krigsåtgärd under krig vari Sverige är indraget (1 § 3 stycket i lagen). Förslag till ersättningsbestämmelser för dylika skador avgavs på sin tid av sociala försvarsberedskapskoinmittén (SOU 1941: 1). Sedan särskilda

1 Den värnpliktiges tjänstgöring anses upphöra från hemförlovningen respektive anstånd med återstående tjänstgöring. Angående sjukskrivna värnpliktigas hemförlovning (anstånd) eller kvarblivande i tjänst stadgas i inskrivningsförordningen.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 96. 113

sakkunniga därefter utrett frågan om arbetsvärd åt krigsskadade, upprättades inom socialdepartementet en promemoria med förslag till bestämmelser om ersättning till krigsskadade och deras efterlevande. Denna promemoria var föremål för remissbehandling under år 1944. Socialvårdskommittén har således icke anledning att ingå på hithörande ersättningsfrågor. Ett fullföljande av utredningen synes emellertid i hög grad angeläget från beredskapssynpunkt.

Kommitténs förslag beträffande äldre skadefall. De förut nämnda ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbe­ stämmelser äga tillämpning endast beträffande olycksfall, som inträffat efter det att de nya bestämmelserna trätt i kraft. På samma sätt ha genom tidigare lagändringar olika ersättningsgrunder kommit att gälla för fall som inträffat före och efter lagändringarna. De sålunda uppkomna ersättningsskillnaderna utjämnas endast i ringa mån genom de dyrtidstillägg, som i vissa fall utgå av statsmedel. Vid de under senare år företagna prolongationerna av giltighets­ tiden för 1943 års dyrtidstilläggsförordning har förutsatts, att socialvårds­ kommittén skulle vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen m. m. under­ söka möjligheten av att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare, som till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersätt­ ningsgrunder kommit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning av senare bestämmelser skolat intaga Uttalande härom har senast gjorts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande 1948: 44, vari utskottet för­ klarade sig vilja understryka angelägenheten av att förslag till frågans lös­ ning snarast förelädes riksdagen. Utredning i ämnet pågår inom kommittén och skall om möjligt avges så snart att förslag kan föreläggas innevarande års riksdag. Att ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder hittills icke kommit dem till godo, som skadats före lagändringarna, har icke hindrat att sådan återverkande kraft givits vissa ändringar i militärersättningsbestäm­ melserna. De år 1946 tillkomna provisoriska förbättringarna av värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning tillförsäkrades även dem som skadats innan bestämmelserna trätt i kraft. Samtidigt beslöts, att enligt 1909 års för­ ordning utgående ersättningar till såväl värnpliktiga som annan där avsedd personal (volontärer och stammanskap) skulle uppräknas i nivå med ersätt­ ningar enligt lägsta ersättningsklassen för värnpliktiga i 1927 års förordning. Den viktigaste skillnaden mellan 1927 års förordning och de av kommittén förordade bestämmelserna för framdeles inträffande skadefall är, att ersätt­ ningarna till skadade värnpliktiga och deras efterlevande enligt kommitténs-, förslag icke skola såsom nu utmätas efter vissa antagna årsförtjänster, obe­ roende av de skadades civila sysselsättningar och arbetsinkomster, utan be­ stämmas i förhållande till de enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen beräknade årliga arbetsförtjänsterna, i den mån ersättningarna därigenom komma att överstiga vissa minimibelopp. Särskilt i de fall, då skadan medför höggradig invaliditet eller leder till döden, bli ersättningarna enligt kommit­ téns förslag i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningar enligt 1927 års förordning jämte därå utgående dyrtidstillägg. Godtagas de av kommittén föreslagna ersättningsgrunderna för framdeles inträffande skador under värnpliktstjänstgöring, kräver billigheten, att utgå­ ende ersättningar för dessförinnan inträffade skador, som medfört alltjämt bestående höggradig invaliditet eller lett till den värnpliktiges död, samtidigt förbättras på sådant sätt, att de kunna anses bli åtminstone i stort sett lik­ värdiga med de genomsnittliga ersättningarna i nya fall. En omrcglering av ersättningarna i äldre fall enligt de för nya fall före- 8 —173 49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

slagna bestämmelserna skulle nödvändiggöra beräkningar av de årliga arbets­ förtjänsterna i enlighet med grunderna för 9 § olycksfallsförsäkringslagen. Utredningar skulle få verkställas om den skadades sysselsättning och arbets­ inkomst vid den tid, då skadan inträffade. Att i den utsträckning, varom här vore fråga, införskaffa utredningar om den skadades förhållanden under en tid, som kan ligga flera årtionden tillbaka, torde få anses tämligen uteslutet redan av praktiska skäl. Och då inkomstläget under en för länge sedan för­ fluten tid icke bör bli bestämmande för ersättningarnas storlek framdeles, skulle uppräkningar av ett eller annat slag bli nödvändiga. På grund av de nämnda omständigheterna torde en omreglering av de äldre fallen enligt de för nya fall föreslagna bestämmelserna icke ifrågakomma. Vid den provisoriska förbättringen av de beredskapsskadades sjuk- och invaliditetsersättningar har, såsom förut nämnts, tillämpats en dyrortsgradering, som motiverades med de mellan olika orter rådande skillnaderna i fråga om bostadskostnader och arbetslöner. Med dyrortsgraderingen åsyftades så­ lunda, att ersättningarna skulle i viss mån anpassas efter de förlorade arbets­ förtjänsterna. En sådan gradering leder emellertid till andra resultat än en gradering av ersättningarna efter den beräknade årliga arbetsförtjänsten. Vid dyrortsgraderingen inverka icke de inom ortsgrupp'erna rådande inkomstskill­ naderna mellan olika yrkesgrupper. Därtill kommer, att de dyrortsgraderade förmånerna omräknas, då den skadade flyttar till annan ortsgrupp, under det att den årliga arbetsförtjänst, som vid tillämpning av olycksfallsförsäkrings­ lagen beräknas för den skadade då invaliditetsersättning första gången fast­ ställes, blir allt framgent bestämmande för ersättningens storlek. Vid tilllämpningen av de för beredskapsskadade gällande bestämmelserna har det visat sig, att skadade med partiell invaliditet ofta byta bosättningsort. De mellan olika orter rådande skillnaderna i fråga om arbetslöner och bostadskostnader äro numera icke lika stora som förut. De skäl, som åbero­ pades för dyrortsgraderingen av de beredskapsskadades ersättningstillägg, ha sålunda nu icke samma giltighet som tidigare. Den hittillsvarande, till 1935 års folkpensioneringslag knutna ortsgruppsindelningen kan givetvis icke bibehållas. En särskild dyrortsgruppering på detta område kan näppeligen ifrågakomma. För den händelse dyrortsgraderingen skulle bibehållas, torde därför antingen nya folkpensioneringslagens eller de statliga lönereglementenas femgruppsindelning få tillämpas. Detta skulle medföra en betydande ökning av det administrativa besväret. Om ersättningarna i de äldre fallen, såsom kommittén förordar, höjas på sådant sätt, att de i genomsnitt bli av ungefär samma storlek som de före­ slagna ersättningarna i framdeles inträffande fall, bör dyrortsgraderingen enligt kommitténs mening slopas åtminstone i de fall, där invaliditeten icke är synnerligen hög. Vid de högsta invaliditetsgraderna torde en dyrortsgradering få anses mera berättigad än i de lindrigare fallen. En dyrortsgradering medför emellertid en komplicering av ersättningssystemet, som om möjligt bör undvikas. Om den anordning med ersättningsutfyllnader i särskilda fall, som kommittén nedan föreslår, kommer till stånd, bör dyrortsgraderingen enligt kommitténs mening kunna helt slopas. Att speciella ersättningstillägg infördes för de beredskapsskadade berodde därpå, att ersättningarnas otillräcklighet framträdde särskilt starkt i dessa fall, emedan de inkallade fingo i högre grad än medborgarna i allmänhet bära bördorna av den förstärkta försvarsberedskapen och till stor del tillhörde högre åldrar än de i fredstid tjänstgörande värnpliktiga. Ställning togs icke till frågan, i vad mån skillnad mellan beredskapsskadade och övriga borde göras vid en mera slutgiltig revision av ersättningsbestämmelserna (se ovan s. 108). Såvida omregleringen, såsom socialvårdskommittén förutsatt, medför

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 115

att ersättningarna i de äldre fallen genomsnittligt sett höjas i nivå med ersätt­ ningarna i nya fall, finns det enligt kommitténs mening icke tillräckliga skäl till att bibehålla den i de provisoriska bestämmelserna gjorda åtskillnaden mellan beredskapsskadade och andra. Enligt de nuvarande bestämmelserna äro ersättningarna till olika katego­ rier av värnpliktiga mycket olika. De under fredstjänstgöring skadade värn­ pliktiga indelas i fyra ersättningsklasser, och de beredskapsskadade indelas dels i tre ersättningsklasser, dels i tre dyrortsgrupper. Hela antalet ersättningsklasser blir därigenom tretton. Enär de provisoriska ersättningstilläggen icke utgå vid lägre invaliditetsgrader än 20 %, bli skillnaderna särskilt fram­ trädande vid de högre invaliditetsgraderna. Livräntornas högsta och lägsta månadsbelopp äro vid 10 % invaliditet 21 och 14 kronor, vid 20 % invaliditet 52 och 36 kronor, vid 25 % invaliditet 85 och 45 kronor samt vid 100 % inva­ liditet 342 och 179 kronor eventuellt hjälplöshetstillägg oräknat. För de under fredstjänstgöring skadade är högsta livräntan vid helinvaliditet utan hjälplös­ hetstillägg 252 kronor. Genom att dyrortsgraderingen slopas åstadkommes en avsevärd utjämning av ersättningsskillnaderna. Vidare torde omregleringen, såsom nämnts, böra medföra en utjämning mellan de beredskapsskadade och övriga värnpliktiga. De återstående skillnaderna bero på klassystemet. Dessa skillnader ha ökats genom dyrtidstilläggen men påverkas däremot icke av de år 1946 införda pro­ visoriska tilläggen. Vid den nu förestående omregleringen böra grundlivrän­ torna uppräknas till en skälig nivå, så att dyrtidstilläggen och de provisoriska tilläggen kunna avvecklas. Uppräkningen innebär till stor del att ersätt­ ningarna anpassas efter det försämrade penningvärdet. Om de av klassystemet föranledda ersättningsskillnaderna anses böra kvarstå, är det — med hänsyn till det ändrade penningvärdet — följdriktigt att låta skillnaderna bli större än enligt de nuvarande bestämmelserna om grundlivräntornas storlek. Klassyste­ met har emellertid både i sin gamla form och efter 1944 års revision främst haft till följd att den värnpliktiges ålder vid skadetillfället i allmänhet blivit bestäm­ mande för ersättningens storlek allt framgent. Och vidare ha grunderna för klassindelningen undergått förändringar, så att indelningen utfallit i viss mån olika för värnpliktiga som skadats under olika tidsperioder (före den 3 sep­ tember 1939, under tiden 3 september 1939—30 juni 1944 och efter sistnämnda dag). De av klassindelningarna föranledda ersättningsskillnaderna torde under sådana omständigheter knappast böra bevaras vid omregleringen. På grund av det anförda torde omregleringen av de äldre ersättningarna till värnpliktiga få i stort sett tillgå så, att de nuvarande tretton ersättningsklasserna utbytas mot en enda skala, vars ersättningsbelopp äro i genom­ snitt ungefär likvärdiga med ersättningarna för nya fall. En sådan enhetlig skala medför i vissa fall underkompensation, i andra fall överkompensation. Båda konsekvenserna äro otillfredsställande, men de torde vara ofrånkomliga. En enhetlig skala medför givetvis en betydande minskning av det admini­ strativa besväret. Detta blir framför allt fallet, om ersättningarna vid hög­ gradig invaliditet och efterlevandeersättningarna förbättras så mycket, att de bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersättningarna i nya fall. Om så sker, vilket kommittén såsom förut nämnts finner sakligt befogat, bör näm­ ligen den nuvarande, administrativt synnerligen besvärliga anordningen med inkomstprövade familjebidrag kunna avvecklas. I det följande diskuteras konstruktionen av en enhetlig skala för värnplik­ tiga i äldre skadefall. Vad invaliditetser sättningarna beträffar, inneburo de år 1946 tillkomna provisoriska tilläggen en avvikelse från den tidigare gällande principen att ersättningarna vid olika invaliditetsgrader skulle stå i samma proportion till

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

invaliditeten (vid helinvaliditet 2/3 av årsförtjänsten, vid partiell invaliditet motsvarande lägre belopp). De provisoriska tilläggen ha nämligen förbehållits skadade med minst 20 % nedsättning av arbetsförmågan. Denna omvärde­ ring av invaliditetsfallen har fullföljts vid de år 1948 beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt de nya bestämmelserna i lagen komma invalider i åldrarna 18—67 år såsom nämnts att vid invaliditetsgrader över 25 % erhålla en livränteförhöjning, som stiger progressivt med invaliditetsgraden. De sålunda antagna nya principerna böra givetvis beaktas vid om­ regleringen av värnpliktigas ersättningar. Vidare är att märka, att de hit­ tillsvarande grunderna för invaliditetsbedömningen i stor utsträckning inne­ burit en övervärdering av de smärre invaliditeterna, som ofta icke medföra någon inkomstminskning sedan erforderlig tillvänjning medhunnits. Att låta omregleringen medföra höjningar av de efter låga invaliditetsgrader utgå­ ende livräntorna är under sådana omständigheter föga motiverat. Som allmän förutsättning för omregleringen torde alltså böra gälla, att en avsevärd höj­ ning av ersättningarna bär lcomma till stånd i de svåra invaliditetsf allen, men ringa eller ingen höjning i de lindriga fallen. De nämnda livränteförhöjningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen inne­ bära i större mån än de provisoriska tilläggen åt värnpliktiga att skadade med hög invaliditet gynnas. Sålunda är enligt de nya bestämmelserna livräntan vid helinvaliditet inklusive förhöjning (till 67 år) nära fyra gånger så hög som motsvarande belopp vid nedsättning av arbetsförmågan med en tredjedel; en­ ligt de för värnpliktiga gällande bestämmelserna är proportionen mellan ersätt­ ningarna i dessa fall 3:1. Denna skiljaktighet mellan de nya grunderna och de provisoriska, mera schematiska bestämmelserna för värnpliktiga är, såsom framgår av det följande, av betydelse vid omregleringen av de värnpliktigas ersättningar. Om den hittillsvarande indelningen av de värnpliktiga i ett flertal ersättningsgrupper frångås vid omregleringen, är det icke nödvändigt att bestämma de nya beloppen i relation till en antagen arbetsförtjänst. Det kan då vara lämpligare att låta omräkningen ske efter en i författningen intagen tabell, som utvisar de nya ersättningarnas storlek vid olika invaliditetsgrader. I så fall vinner man dels att ersättningarna vid olika invaliditetsgrader kunna av­ vägas på ett friare sätt än vid tillämpning av en abstrakt formel, dels att det blir lättare för den berörda allmänheten att orientera sig i bestämmelserna. I första hand har man att taga ställning till huru stor livräntan vid helin­ validitet bör vara. Enligt de föreslagna ersättningsgrunderna för framtida skadefall skulle lägsta livränta vid helinvaliditet komma att utgå med följande belopp per månad: från 20 till 25 års ålder 229 kronor, mellan 25 och 67 års ålder 275 kronor, från 67 års ålder 200 kronor. Maximibeloppen skulle bli 550 kronor före 67 års ålder och därefter 400 kronor'. Beträffande ersättningsbe­ loppens genomsnittliga storlek kunna inga säkra antaganden göras. Från den förut angivna utgångspunkten, att ersättningarna vid höggradig invalidi­ tet böra bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersättningarna i nya fall, torde emellertid såsom skäliga månadsbelopp vid helinvaliditet i äldre fall kunna betraktas 400 kronor för livräntetagare i åldrarna 25—67 år och 300 kronor för yngre och äldre livräntetagare. Vid hjälplöshetstillstånd böra beloppen förhöjas med vårdbidrag om högst 150 kronor per månad i överensstämmelse med de nya bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen. Huruvida de sålunda ifrågasatta standardbeloppen kunna anses lämpligt avvägda är i huvudsak en ren bedömningsfråga. Ersättningar av denna storlek skulle, såsom förut framhållits, medföra överkompensation i vissa fall men underkompensation i andra. Till jämförelse med ersättningarna vid helinvali­ ditet till följd av olycksfall i arbete må nämnas, att enligt de nya bestämmel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 117

serna i olycksfallsförsäkringslagen fordras det en årlig arbetsförtjänst av 5 237 kronor för att livräntan i åldrarna 18—67 år skall utgå med 400 kronor i månaden, en årlig arbetsförtjänst av 3 927 kronor för att livräntan i nämnda åldrar skall utgå med 300 kronor i månaden, och en årlig arbetsförtjänst av 5 400 kronor för att livräntan efter 67 års ålder skall utgå med 300 kronor i månaden. För flertalet livräntetagare skulle de ifrågasatta standardbeloppen med­ föra en mycket betydande förhöjning av ersättningarna. Lägsta livräntan vid helinvaliditet är nu såsom nämnts så låg som 179 kronor i månaden. Högre livränta än 300 kronor i månaden (utan eventuellt hjälplöshetstillägg) utgår för närvarande blott till vissa beredskapsskadade värnpliktiga; för värnplik­ tiga i högsta ersättningsklassen utgör livräntan jämte provisoriskt tillägg 342 kronor i högsta dyrortsgruppen och 317 kronor i mellangruppen, och i näst högsta ersättningsklassen utgår 319 kronor i högsta ortsgruppen. I dessa fall skulle omregleringen således medföra höjningar för tiden fram till 67 års ålder och smärre sänkningar för tiden därefter. Något hinder för en sådan omreg­ lering föreligger icke, eftersom högsta beloppet av de för framtiden utfästa förmånerna utgör blott 150 kronor i månaden.1 För fredstjänstskadade helinvalider i lägsta klassen skulle den föreslagna livräntan mellan 25 och 67 års ålder innebära mer än en fördubbling av för­ månerna — bortsett från familjebidrag, folkpensionsförmåner, särskilda barn­ bidrag och andra förekommande tilläggsunderstöd — och i näst lägsta klassen skulle livräntan i det närmaste fördubblas. Det kan givetvis ifrågasättas, om så kraftiga förhöjningar böra medges. Det avgörande vid beloppens avvägning bör dock snarare vara, vilka belopp som kunna anses i och för sig rimliga, än vilken procentuell förhöjning som — bortsett från tilläggsunderstöden — till­ faller dem som hittills fått åtnöjas med de sämsta, oskäligt låga ersättningarna. Onödiga kostnadsökningar böra givetvis undvikas, men den härav betingade återhållsamheten synes icke böra medföra, att helinvalidernas ersättningar bestämmas till lägre belopp än de ovan föreslagna. Genom förhöjningarna kommer behovet av tilläggsunderstöd att väsentligen bortfalla. Större anled­ ning till återhållsamhet vid omregleringen finns vid de lindrigare fallen, som utgöra det stora flertalet. Vid invaliditetsgrader under 20 % utgår såsom nämnts intet provisoriskt tillägg. Livräntornas månadsbelopp i de fyra ersättningsklasserna utgöra vid 10 % invaliditet cirka 14, 17, 19 och 21 kronor och vid 18 % invaliditet cirka 25, 30, 34 och 38 kronor (med dyrtidstillägget). Någon avsevärd höjning av ersättningsnivån vid dessa låga invaliditetsgrader torde icke vara motiverad. De fyra klasserna torde vid omregleringen lämpligen kunna sammanslås till två, så att livränta före 25 års ålder utges med de belopp, som nu utgå i näst lägsta klassen, och efter 25 urs ålder med de belopp, som nu utgå i högsta Idassen. Dessa belopp motsvara ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen vid årsförtjänsterna 3 024 och 3 780 kronor. De sammanfalla således i det när­ maste med de belopp som föreslagits såsom minimiersättningar för värnplik­ tiga vid framdeles inträffande skadefall (årsförtjänster 3 000 och 3 600 kronor). Vid de närmast högre graderna av partiell invaliditet, 20 % och däröver, är avvägningen av lämpliga standardbelopp för omregleringen icke lika enkel. Eedan vid 25 % invaliditet medföra do provisoriska tilläggen stora skillnader mellan livräntornas storlek för olika kategorier. För fred ssk ad a de värnpliktiga variera månadsbelöppen vid denna invaliditetsgrad från kronor 44: 80 till kronor 63: 00 och för de beredskapsskadade från kronor 62: 50 till kronor 85: 50. Sist­

1 Det intill 1949 urs utgång utfästa dyrtidstillägget utgör för lielinvalider i högsta klassen (10 kronor per månad lutan lijälplöshotstillilgg). De provisoriska ersättningstilläggen Uro icke, utfästa för viss tid.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

nämnda belopp motsvarar livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen efter en årlig arbetsförtjänst av över 6 150 kronor. Att räkna upp ersättningarna i flertalet fall till en så hög nivå kan icke gärna komma i fråga. Man får så­ lunda utgå ifrån, att standardbeloppen för omregleringen måste ligga under de högsta nu utgående beloppen. Härav torde följa, att en övergångsbestäm­ melse om avvikelser från standardskalan är nödvändig. Denna bestämmelse torde böra innehålla, att de livräntetagare, för vilka standardskalan skulle medföra försämring, skola vara berättigade att även i fortsättningen åtnjuta de före omregleringen utgående beloppen. Omräkning i dessa fall bör sålunda äga rum endast om invaliditetsgraden ändras. Enligt de föreslagna ersättningsgrunderna för framtida fall skulle de lägsta månadsbeloppen vid 20 % invaliditet bli kronor 33: 34 för skadade under 25 år och kronor 40: 00 för äldre skadade, och vid 25 % invaliditet skulle minimi­ beloppen bli kronor 41:67 och 50:00. Standardbeloppen för äldre fall torde böra vara något större. För skadade under 25 år torde lämpligen kunna väljas de nuvarande ersättningsbeloppen för fredsskadade i lägsta klassen, vid 20 % invaliditet kronor 35: 84 och vid 25 % invaliditet kronor 44: 80. För skadade över 25 år torde kunna väljas de nuvarande lägsta beloppen till beredskapsskadade, vid 20 % invaliditet kronor 43:60 och vid 25 % invaliditet kronor 62: 50. Vid invaliditetsgrader över 25 % torde standardskalan böra, i överensstäm­ melse med olycksfallsförsäkringslagens nya bestämmelser, upptaga olika be­ lopp för tid före och tid efter 67 års ålder. De ovan föreslagna beloppen vid 25 % invaliditet motsvara för skadade under 25 år livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen efter en årlig arbetsför­ tjänst av 3 226 kronor, och för äldre skadade är motsvarande jämförelsein­ komst 4 500 kronor. För de föreslagna beloppen vid helinvaliditet äro jäm­ förelseinkomsterna, såsom förut nämnts, 3 927 kronor före 25-årsåldern och 5 237 kronor i åldrarna 25—67 år. Om dessa utgångspunkter accepteras, torde standardbeloppen vid invaliditetsgrader mellan 25 och 100 % böra avvägas så, att jämförelseinkomsterna komma att stiga successivt inom ramarna av de nyssnämnda inkomstbeloppen. Vid denna beräkningsgrund bli beloppen vid de högre invaliditetsgraderna ungefär lika stora för skadade under 25 och över 67 år, och skillnaderna mellan beloppen vid de lägre graderna äro icke större än att en sammanjämkning kan ske. Efter företagna jämkningar och avrundningar erhålles följande tabell för månadsbeloppen vid vissa invaliditetsgrader:

Invaliditets- Månadsbelopp (kr.) i åldrarna grad öer 25 men under 25 och

En jämförelse mellan beloppen i kolumn 2 och de nu utgående beloppen visar följande. Tabellbeloppen vid högre invaliditetsgrader än 60 % ligga samtliga över de nuvarande maximibeloppen för beredskapsskadade, och be­ loppet vid 60% motsvarar nära det nuvarande maximibeloppet (205:20). Vid 50 % invaliditet ligger tabellbeloppet lägre än det nuvarande maximi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 119

beloppet men högre än de åtta övriga beloppen för beredskapsskadade och de fyra beloppen för fredsskadade. Vid 40 % invaliditet ligger tabellbeloppet lägre än de nuvarande beloppen för tre kategorier beredskapsskadade men högre än beloppen för de övriga sex kategorierna beredskapsskadade och de fyra kategorierna av fredsskadade. Vid 30 % invaliditet understiger tabell­ beloppet sex av de nuvarande beloppen men överstiger sju. Omedelbar användning av ersättningsskalan i kolumn 3 lfrågakommer i stort sett blott för dem som skadats under fredstjänstgöring efter forsvarsberedskapens slut. Vid invaliditetsgrader över 50 % överstiga tabellbelop­ pen de nuvarande ersättningarna för samtliga grupper av fredsskadade och för vissa beredskapsskadade. Vid 40 och 50 % invaliditet överstiga tabellbe­ loppen de nuvarande beloppen för fredsskadade i näst högsta gruppen, och vid 30 % invaliditet ligger tabellbeloppet mellan de nuvarande beloppen för fredsskadade i de båda mellersta klasserna. . ... Av dessa jämförelser framgår att den föreslagna standardskalan skulle för flertalet ersättningstagare medföra avsevärda ersättningsförbättringar, sär­ skilt vid de högre invaliditetsgraderna. En övergångsbestämmelse är, såsom förut berörts, behövlig för att undvika ersättningsminskmngar i vissa fall, men för det övervägande flertalet fall skulle de nya ersättnmgsbestammelserna bli enbetliga och mycket enkla. Bestämmelserna om dyrtidstillägg och. provisoriska ersättningstiilägg kunna avvecklas. De som en provisorisk tillläggsförmån införda familjebidragen kunna, såsom framgår av den inlednings­ vis lämnade redogörelsen för de gällande bestämmelserna, i en del fall utga med större belopp än vederbörande skulle erhålla i ersättningsförbättrmg vid omregleringen. I vissa fall kan en kännbar minskning av de sammanlagda förmånerna uppkomma, om familjebidragen avvecklas. Det torde emellertid icke vara erforderligt att enbart för dessa äldre fall bibehålla anordningen med familjebidrag vid sidan av de från riksförsäkringsanstalten utgående för­ månerna. 'Kommittén föreslår i stället, att riksförsaknngsanstalten skall be­ myndigas att i fall av detta slag utge_ ersättningsfyllnad med skäligt belopp. I fråga om sjukpenningens storlek innebära de föreslagna ersättningsgrunderna för nya fall att minimibeloppet av hel sjukpenning till värnpliktig i åldern 20—25 år blir 6 kronor utan familjetillägg och kronor 7: 50 med dylikt tillägg, minimibeloppet efter 25 års ålder 7 kronor utan och kronor 8: 50 med familjetillägg, samt maximibeloppet 14 kronor utan och kronor 15: 50 med

Enligt de nuvarande provisoriska bestämmelserna variera sjukpenningarna till fredsskadade värnpliktiga från kronor 6: 30 till kronor 8: 40 (fyra grupper) och sjukpenningarna till beredskapsskadade från kronor 8: 3o till kionor 11. 2o (nio grupper). i Om livräntan vid helinvaliditet i de äldre fallen bestämmes till de ovan föreslagna beloppen, 300 och 400 kronor i månaden, skulle motsvarande sjukpenningbelopp bli följande: för värnpliktiga under 25 år 8 kionor utan och kronor 9: 50 med familj etillägg, samt för äldre värnpliktiga respektive 10 kro­ nor och kronor 11:50.' Dessa sjukpenningbelopp svara nämligen liksom de föreslagna livräntorna vid helinvaliditet, mot årsförtjänsterna 3 927 och o 231

De nyssnämnda sjukpenningbeloppen skulle för de under fredstjänstgöring skadade värnpliktiga alltid överstiga de nu utgående beloppen utom i de säll­ synta fall, där den skadade tillhör högsta ersättningsklassen. Forbattnngar skulle också uppkomma för flertalet av de beredskapsskadade. Det är emel­ lertid att märka, att dessa belopp i flertalet fall bli lägre än de föreslagna livräntebeloppen vid helinvaliditet. Har livränta utgivits för helinvaliditet, torde hel sjukpenning för tid därefter böra motsvara livräntebeloppet per

120 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

dag räknat. Om livräntan vid kelinvaliditet i omreglerings fallen bestäms till de föreslagna beloppen, 300 och 400 kronor per månad, torde hel sjuk­ penning för efterföljande tider böra i regel utgå med 10 och 13 kronor per dag. Sjukpenning av samma storlek torde också böra utgå, sedan ersättningsberättigande tillstånd förelegat under viss längre tid, förslagsvis ett år. Be­ stämmelser av detta slag torde böra införas icke blott för omregleringsfallen utan även för framdeles inträffande fall. Frågan behandlas närmare i den speciella motiveringen till militärersättningsförordningen (6 § 2 mom.). I fråga om efterlevandelivräntorna finnas nu fyra ersättningsklasser för de under fredstjänstgöring inträffade fallen och tre klasser för beredskapsfallen. Oavkortad livränta till änka utgör i fredstjänstfallen lägst kronor 67: 20 och högst kronor 94: 50 i månaden, och i beredskapsfallen lägst kronor 93: 1 5 och högst kronor 109: 50 i månaden. Oavkortad barnlivränta varierar i fredstjänstfallen från kronor 44: 80 till kronor 63: 00 och i beredskapsfallen från kronor 62: 50 till kronor 73: 00 i månaden. Maximibeloppen av livränta till föräldrar eller en av dem variera från kronor 51:45 till kronor 78:75 i månaden. Avkortning sker i den mån livräntorna eljest skulle, dyrtidstillägg och provisoriska tillägg oräknade, överstiga 2/s av den antagna, årliga arbets­ förtjänsten i vederbörande klass. t. ex. då änka och 3 barn äro livränteberättigade. Livräntor till änka och barn utgår före livränta till föräldrar. I de nämnda livräntebeloppen ingå dyrtidstillägg och — utom för föräldrar — provisoriska ersättningstillägg. Med hänsyn till folkpensioneringens effektivisering m. m. ansågos tillräckliga skäl icke föreligga för provisoriska er­ sättningstillägg åt föräldrar (prop. 250: 1946, s. 63). Ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder innebära, att änkas livränta höjs från V4 till Va av den avlidnes årliga arbetsförtjänst och att sammanlagda maximibeloppet av livräntor till flera efterlevande höjs från 2/3 till Vs av arbetsförtjänsten. Mot den föreslagna livräntan av 400 kronor i månaden vid helinvaliditet svara enligt olycksfallsförsäkringslagens nya grunder en änkelivränta av 145, en barnlivränta av 73 och ett sammanlagt maximibelopp av 364 kronor i månaden. Kommittén föreslår, att dessa belopp, avrundade till 150, 75 och 375 kronor, fastställas för omregleringen av änke- och barnlivräntorna. Med dessa beräkningsgrunder höjas samtliga änkelivräntor avsevärt, och barnliv­ räntornas oavkortade belopp komma överlag att något- överstiga det nuva­ rande maximibeloppet. Vid de provisoriska förbättringarna år 1946 uppräknades, såsom förut nämnts, ersättningarna enligt 1909 års förordning till värnpliktiga, volontärer och stammanskap i nivå med ersättningar enligt 1927 års förordning till värn­ pliktiga i lägsta ersättningsklassen. Samtidigt föreskrevs i 1927 år förord­ ning det förut nämnda särskilda minimibeloppet av 3 000 kronor för beräk­ ning i vissa fall av den årliga arbetsförtjänsten för fast anställt manskap; syftet härmed var att tillförsäkra fast anställt manskap minimiersättningar av ungefär samma storlek som de lägsta ersättningarna till värnpliktiga. Er­ sättningar enligt 1927 års förordning på grund av skador, som före 1946 års ändring drabbat fast anställt manskap, ha i åtskilliga fall beräknats efter så låga årliga arbetsförtjänster som 1 800 och 2 100 kronor. Med hänsyn till att det fast anställda manskapets tjänstgöringsförhållanden äro likartade med de värnpliktigas, och då anställningen delvis träder i stället för värnplikts­ tjänstgöringen, föreslår kommittén att de ovan angivna grunderna för omreglering av de värnpliktigas ersättningar göras tillämpliga också på det fast anställda manskapet. Samma grunder torde också böra gälla för omregle­ ring av eventuella ersättningar i anledning av skador som drabbat indelt manskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 121

Ersättningar enligt 1927 års förordning eller enligt grunderna för förord­ ningen utgå i vissa fall enligt riksdagens eller Kungl. Maj:ts beslut för skador, som inträffat under frivilligt deltagande i militärtjänstgöring, och i en del andra fall. Emellanåt har ersättningen beräknats enligt samma grunder som för värnpliktiga, emellanåt enligt de för anställd personal gällande grunderna. Innan avgörande träffas angående omreglering av dessa ersättningar, torde de nu löpande fallens beskaffenhet böra undersökas. Kommittén föreslår, att Kungl. Maj:t skall äga besluta om tillämpning helt eller delvis av omregleringsbestämmelserna på andra ersättningar enligt 1927 års förordning eller grunderna däri än ersättningar till värnpliktiga samt fast anställt och indelt manskap, ävensom på eventuella ersättningar enligt grunderna för 1909 års förordning. Det torde vara lämpligt att riksförsäkringsanstalten i samband med omregleringen av de värnpliktigas och manskapets ersättningar under­ söker, i vad mån andra ersättningsfall finnas, som böra omregleras efter samma grunder, och avgiver förslag därom till Kungl. Maj:t. I samband med en omreglering enligt de ovan föreslagna riktlinjerna böra även vissa andra ändringar i ersättningsgrunderna företagas. För kommitténs förslag härutinnan redogöres i den speciella motiveringen. Vid den förut nämnda utredningen om förbättrad kompensation åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen ämnar kommittén även undersöka vilka ersättningsförbättringar som böra komma till stånd i fråga om sådana under militärtjänstgöring inträffade skadefall som icke omfattas av den nu föreslagna omregleringen (skador som drabbat i 1927 års förord­ ning avsedd reservpersonal m. fl.). Anspråk på ersättningar enligt militärersättningsförordningarna äro under­ kastade tioårig preskription enligt de i 1862 års preskriptionsförordning givna bestämmelserna. Beträffande ersättning enligt 1927 års förordning i anled­ ning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, gäller vidare det sär­ skilda stadgandet, att ersättningsrätten är förverkad om icke underrättelse om sjukdomen lämnats eller ersättning begärts inom tre år från tjänstgöringens eller anställningens upphörande eller den senare tidpunkt då sjukdomen yppa­ des eller dödsfallet inträffade (23 §). När detta stadgande är tillämpligt, anses bestämmelserna om tioårig preskription icke tillämpliga. Även 1909 års för­ ordning innehåller vissa särskilda preskriptionsbestämmelser (4, 12 och 14 §§). I åtskilliga fall, då föreskriven tid för väckande av ersättningsanspråk för­ suttits, har ersättning utverkats på extraordinär väg. Biksdagen har år 1944 i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 385) anhållit om övervägande av frågan an­ gående ändrade regler om preskription av fordran på ersättning enligt olycks­ fallsförsäkringslagen eller 1927 års militärersättningsförordning. Ärendet överlämnades av Kungl. Maj:t till socialvårdskommittön och kommer att upp­ tagas till behandling vid den pågående översynen av olycksfallsförsäkrings­ lagen. Tills vidare vill kommittén föreslå, att Kungl. Maj:t utverkar riks­ dagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta, att anspråk på ersättning eller fortsatt ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­ tjänstgöring, må upptagas till prövning utan hinder av att föreskriven tid för anspråkets framställande försuttits. Såsom en övergångsanordning har i det föregående föreslagits, att riksför­ säkringsanstalten skall kunna utge skälig ersättningsfyllnad för det fall att ersättning efter omregleringen understiger förut utgående ersättning jämte familjebidrag. Sådan ersättningsfyllnad torde ifrågakomma endast i en ringa del av samtliga ersättningsfall. Några detaljerade regler angående fyllnadsbeloppens beräkning och storlek torde icke böra uppställas, utan riksförsäk­ ringsanstalten synes böra få befogenhet att tills vidare efter fri prövning bestämma de belopp som med hänsyn till samtliga omständigheter i fallen

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

finnas vara skäliga. Föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t efter riksdagens bemyndigande. I de fall, då ersättningstagaren åtnjuter inkomstprövad folkpensionsförmån eller särskilt barnbidrag, bör den vid omregleringen uppkommande ersättningsförbättringen medföra att förmånen i fråga indrages eller minskas. I riksförsäkringsanstaltens beslut angående omreglering av ersättningar till skadade med höggradig invaliditet eller i åldrar över G7 år samt av ersätt­ ningar till efterlevande torde böra angivas, att omregleringen kan komma att föranleda omprövning av eventuellt utgående inkomstprövad förmån från pensionsstyrelsen. Vidare böra omregleringsbesluten i lämplig utsträckning del­ givas pensionsstyrelsen. Kommittén förutsätter, att samråd mellan riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen kommer att äga rum i dessa hän­ seenden.

Speciell motivering.

Förslaget till ny militärersättningsförordning. 1 §• 1 mom. överensstämmer i stort sett med 1 § 1—2 stycket i 1927 års för­ ordning. Vissa skiljaktigheter föreligga beträffande de uppräknade personal­ kategorierna. Manskap på civilanställningsstat har här icke medtagits, enär sådan stat numera icke förekommer. Bland de frivilliga har hemvärnspersonalen medtagits, enär denna personals ersättningsrätt icke på sådant sätt avviker från övriga frivilligas, att särskild förordning är behövlig. Med hemvärnspersonal förstås, i enlighet med 6 § hemvärnskungörelsen (SFS 1947: 673) hemvärnsmän inklusive hemvärnsbefälet, extra hemvämsmän, hemvärnsrekryter och hemvärnspojkar. Av det fast anställda manskapet undantogos vid 1944 års ändringar i 1927 års förordning högbåtsmän och överfurirer från ersättningsrätt enligt förord­ ningen, enär de hade rätt till tjänste- och familjepension (prop. 1944: 107, s. 22). I övergångsbestämmelse föreskrevs dock, att djdika beställningshavare skulle alltjämt anses tillhöra det i förordningen avsedda fast anställda man­ skapet, i den män de tillträtt sina beställningar före den 1 juli 1944 (SFS 1944:316). Likaledes föreskrevs, att flaggkorpraler, högbåtsmän och över­ furirer, vilka som pensionsavgångna före nämnda dag inträtt i reserv, skulle anses tillhöra den i förordningen avsedda icke ständigt tjänstgörande fast anställda personalen. Vid olycksfall i tjänsten och yrkessjukdom äro de undantagna manskapsgrupperna — liksom annan vid försvarsväsendet anställd personal, som icke omfattas av förordningen -— berättigade till ersättningar enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Från sådan ersätt­ ning göres enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen avdrag på visst sätt för utgående pension i anledning av kroppsskadan. Avdrag görs däremot icke för ålderspension. Bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen erhöllo sin nuvarande lydelse vid 1948 års ändringar i lagen. Det förutsattes emellertid, att frågan om reglering av förhållandet mellan livräntor och pensioner skulle, såsom socialvårdskommittén hade föreslagit, upptagas till ny behandling vid den planerade översynen av de statliga pensionsreglementenas allmänna bestäm­ melser (prop. 1948:235, s. 53). Kommittén vill här ånyo understryka ange­ lägenheten av att uppmärksamhet ägnas denna fråga, som för de militära beställningshavarnas vidkommande är av särskild betydelse på grund av de låga pensionsåldrarna. Sammanlagda beloppet av livränta efter hög invalidi-’ tetsgrad och oavkortad ålderspension kan för stora personalkategorier bli högre än den före avgången åtnjutna lönen. Å andra sidan bör beaktas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 123

livräntorna vid de högsta invaliditetsgradema kunna vara avsevärt förmån­ ligare än de sjukpensioner, vartill högbåtsmän och överfurirer samt personal med något högre tjänsteställningar äro hänvisade, om de måste lämna tjänsten på grund av annan sjukdom än yrkessjukdom. Även furirer hava numera pensionsrätt såsom extra ordinarie tjänstemän, men till följd av den korta an­ ställningstiden bli deras pensionsförmåner icke så stora, att de i förevarande sammanhang böra undantagas från ersättningsrätt. Den ovannämnda, år 1944 tillkomna övergångsbestämmelsen har icke medtagits i förslaget. I övrigt innebär förslaget inga ändringar beträffande för­ ordningens tillämpningsområde i fråga om den vid försvaret anställda per­ sonalen. I 2 mom. har intagits den i allmänna motiveringen föreslagna bestämmel­ sen om ersättningsrätt för skador vid inskrivning till värnpliktstjänstgöring eller prövning för vinnande av anställning som manskap. Bestämmelsen har avfattats så, att ersättning kan utges även då skada inträffar under omstän­ digheter som enligt Kungl. Maj:ts förordnande skola jämställas med inskriv­ ning eller prövning. I 3 mom. har intagits det i nuvarande 1 § sista stycket givna bemyndigan­ det för Kungl. Maj:t att besluta om ersättning till personer, som eljest icke skulle vara ersättningsberättigade.

2 §■ Enligt de nuvarande, år 1944 tillkomna bestämmelserna gäller bland annat, att militärtjänstgöring under vissa förutsättningar anses hava varit för handen även då vederbörande under tjänstgöringsfri tid vistats inom tjänst­ göringsorten eller i dess omgivning. Efter dessa bestämmelsers tillkomst har personalen erhållit avsevärt vidgad rätt att under fritid uppehålla sig på annan ort. Det år 1944 tillkomna stadgandet torde dock fortfarande vara ändamåls­ enligt och har medtagits i förslaget. Likaså har i förslaget intagits den nuvarande bestämmelsen att vissa fri­ villiga utbildningskurser skola anses som militärtjänstgöring. I fråga om hemvärnspersonalen bör liksom enligt de nuvarande bestäm­ melserna (1 § SFS 1941:593) gälla, att av befälet anordnad frivillig tjänst­ göring likställes med den obligatoriska tjänstgöringen. Enligt 2 § i 1927 års förordning anses militärtjänstgöring hava varit för handen även då vederbörande färdats till eller från tjänstgöringen, såvida färden föranletts av och stått i omedelbart samband antingen med tjänst­ göringen eller med permission eller annan ledighet. Motsvarande stadgande i förordningen för hemvärnspersonalen, vilket tillkom före 1944 års ändringar 1 1927 års förordning, innehåller att i tjänstgöringen inbegripes sådan färd till och från tjänstgöringsstället, som föranledes av och står i omedelbart sam­ band med tjänstgöringen. I förslaget har den nuvarande bestämmelsen i 1927 års förordning intagits och gjorts tillämplig även beträffande färder i samband med inskrivning eller prövning. 3 §• De föreslagna bestämmelserna i 1—2 styckena ersätta de nuvarande stadgandena i 19 § av 1927 års förordning, 2 § i förordningen för hemvärnet och 2 § i kungörelse den 22 juni 1944 (nr 466) angående frivillig personals hän­ förande under 1927 års förordning. För hemvärnet gäller nu generellt, att sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses vara adragen under tjänstgöringen därest denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen. Den i 19 § 1 mom. av 1927 års förordning intagna presumtionsregeln beträffande sjukdom, som yppas under tjänstgöringen, har således icke gjorts tillämplig på hemvärnets personal. För de i 1944 års kungörelse av­

124 Kungl. Alaj:ts 'proposition nr 96.

sedda frivilliga skall presumtionsregeln däremot tillämpas, men endast så­ vida den tjänstgöring, under vilken sjukdomen yppats, omfattat minst sex dagar i en följd med en genomsnittlig arbetstid av sex timmar för dag. I fråga om sådana smittosamma sjukdomar, som ha kort inkubationstid eller uppträda som lokala epidemier, kan det låta sig göra att med bestämdhet „s^or av säkerhet avgöra om sjukdomen är ådragen under mili­ tärtjänstgöring eller ej. I andra tall är det ofta mer eller mindre osäkert om och i vad mån ett orsakssamband med tjänstgöringen realiter föreligger. Den i. 1927 års förordning uppställda presumtionsregeln beträffande °cfe under tjänstgöringen yppade sjukdomarna ökar de insjuknades möjligheter att erhålla ersättning i svårbedömda fall och underlättar prövningen. För att sjuk­ domen skall anses vara yppad förutsättes enligt förarbetena till bestämmel­ serna, att den framträtt med tydliga sjukdomssymptom eller eljest blivit av läkare konstaterad. Enligt förslaget skall presumtionsregeln tillämpas då sjukdom yppas under pågående tjänstgöring, inskrivning eller prövning. Vid förslagets‘utarbetande har övervägts, om regelns tillämplighet borde i någon män inskränkas, så att den bleve tillämplig på sjukdom som yppades efter det att tjänstgöring eller prövning varat under längre tid i en följd än en dag. En sådan begränsning har emellertid icke ansetts vara av egentlig praktisk betydelse, enär det ligger i sakens natur, att presumtionen försvagas om tjänstgöringen eller prövningen pågått så kort tid som högst en dag. När en sjukdom, som framträtt redan före tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen, befinnes ha försämrats under denna, bör presumtionsregeln tillämpas beträffande försämringen. Enligt sista stycket skall gälla, att de i det följande givna bestämmelserna om olycksfallsskador skola tillämpas även beträffande annorledes ådragna sjukdomar och att dagen för sjukdomens yppande därvid jämställes med dagen för olycksfallet. Genom den förra delen av stadgandet vinnes, att av­ fattningen av de efterföljande paragraferna kan förenklas. Den senare delen av stadgandet är av betydelse vid tillämpning av karensregeln för sjukpenning (6 § 2 mom., 1 punkten), bestämmelsen om efterlevande makes rätt till liv­ ränta (7 § 1 st.) och reglerna om beräkning av den sjukes årliga arbetsför­ tjänst (9 § 1 st., jfr 9 § olycksfallsförsäkringslagen). De medicinska sambandsfrågorna komma att ägnas ytterligare uppmärk­ samhet när vissa försäkringsmedicinska spörsmål vid tillämpningen av olycks­ fallsförsäkringslagen upptagas till behandling. Därvid kommer bland annat att övervägas, om ersättning bör i större utsträckning än hittills medges för komplikationer till operativa ingrepp och andra behandlingsåtgärder.

4 §• Denna paragraf motsvarar 3 § i 1927 års förordning. 5 6

5 §' De i paragrafens båda första punkter intagna bestämmelserna angående lämnandet av underrättelse om skada, som någon ådrager sig under militär­ tjänstgöring, motsvara innehållet i 14 § 1 st. av 1927 års förordning. Enligt den tillagda tredje punkten meddelar Konungen erforderliga föreskrifter an­ gående motsvarande underrättelser om andra i förordningen avsedda skador samt angående skyldigheten att avgiva anmälningar till riksförsäkringsanstalten. 6 §■ Paragrafen motsvarar samma paragraf i olycksfallsförsäkringslagen enligt lagrummets nya lydelse (SFS 1948:420).

Kungl. Maj:ts proposition ni 96. 125

Det i 1 mom. som andra punkt införda stadgandet om skyldighet för den skadade att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som den militära myndigheten eller riksförsäkringsanstalten tillkallar, motsvarar 20 § sista punkten i olycksfallsförsäkringslagen och 14 § 2 st. i 1927 års förordning. I 2 mom. har som sista stycke intagits det i allmänna motiveringen (s. 120) föreslagna stadgandet att sjukpenningen i vissa fall skall vara av samma stor­ lek som livränta. I det betänkande av socialvårdskommittén, som lades till grund för de senaste ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder, anförde kommittén bland annat, att det i och för sig icke vore omotiverat, att ersätt­ ningen vid bestående arbetsoförmåga utginge efter förmånligare grunder än vid övergående arbetsoförmåga, men att gränsen mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd kunde vara flytande, samt att det emellanåt inträffade, att ett invaliditetstillstånd avbrötes av nytt sjukdomstillstånd (prop. 1948: 235, s. 74). Vid förslagets utarbetande hade övervägts bestämmelse därom, att sjukersätt­ ning efter förloppet av viss längre tid, t. ex. ett halvt år efter olycksfallet, skulle bestämmas efter samma grunder som invaliditetsersättning. Med hän­ syn till bland annat det förhållandet, att bedömningen av arbetsförmågans nedsättning skedde på i viss mån olika sätt vid sjukdoms- och invaliditets­ tillstånd, hade emellertid tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att i det då­ varande sammanhanget föreslå en dylik särbestämmelse. Samma fråga berör­ des även i kommitténs senare avgivna förslag angående vissa följdändringar i 1927 års förordning m. m. Förslaget innebar bland annat, att de i förord­ ningens 20 § föreskrivna inskränkningarna i rätten till ersättning i form av sjukpenning m. nr. skulle upphävas; så har numera skett. I motiveringen an­ förde kommittén, att vid den fortsatta översynen syntes få övervägas en gräns­ dragning av annat slag mellan sjuk- och invaliditetsersättningar vid kroniska sjukdomar. Med hänsyn till att ersättningen vid höggradig invaliditet bleve förmånligare än sjukpenning, kunde måhända ifrågasättas uppställandet av en regel till ledning för bestämmandet av den tidpunkt, från vilken ersättning vid kronisk sjukdom borde utgå i form av invaliditetsersättning. Enligt militärersättningsbestämmelserna utgår ofta livränta på grund av kronisk sjukdom. Det förekommer icke sällan, att tillståndet akutiseras, så att förutsättningar uppkomma för att utgiva sjukpenning i stället för livränta. Även vid olycksfallsskador händer det emellanåt, att ett invaliditetstillstånd avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Då beloppet av hel sjukpenning enligt de allmänna reglerna blir mindre än livräntebeloppet per dag vid helinvaliditet, kan det sålunda lätt inträffa — om annat icke föreskrives — att en försämring i tillståndet ger anledning till en minskning av ersättningen. På grund härav föreslås, att sjukpenning, som utgives efter det att livränta för helinvaliditet utgivits, skall vid arbetsoförmåga motsvara beloppet per dag av sådan liv­ ränta och vid nedsättning av arbetsförmågan utgå med det lägre belopp, som svarar mot graden av nedsättningen. Emedan gränsen mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd ofta är flytande, särskilt vid kroniska sjukdomar, före­ slås vidare, att samma regel skall tillämpas sedan ersättning i form av sjuk­ penning eller livränta utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen ämnar kommittén upp­ taga frågan om införandet av en dylik bestämmelse även i lagen. 3 mom. överensstämmer med 6 § 3 mom. olycksfallsförsäkringslagen. Be­ träffande tillämpningen av stadgandet om utbyte av livränta mot kapital­ belopp anföras vissa synpunkter nedan under 8 och 20 §§. 4 mom. överensstämmer med stadgandet i 6 § 3 st. i 1927 års förordning. Detta stadgande undergick år 1944 viss ändring, som enligt motiveringen huvudsakligen var av redaktionell art- (prop. 107, s. 35). ltiksförsäkrings-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

anstalten hade föreslagit, att stadgandet skulle givas det innehållet att ersätt­ ning enligt 6 § icke skulle utgå så länge den anställning eller tjänstgöring varade, under vilken skadan hade inträffat. I motiveringen hade anstalten anfört, att tveksamhet rått, huruvida en person, som åtnjöte livränta, ägde uppbära denna under en senare tjänstgöring; ett förtydligande härutinnan ansågs önskvärt. Med hänsyn till de sålunda gjorda uttalandena vid 1944 års ändring torde få förutsättas, att stadgandet icke inverkar på den skadades rätt att uppbära ersättning under ny anställning, respektive ny tjänstgöring. I vissa fall kan emellertid avdrag enligt 11 § ifrågakomma under den senare perioden. 7 §■ De föreslagna bestämmelserna motsvara 7 § olycksfallsförsäkringslagen. En i lagen intagen bestämmelse därom, att änkling, som försummat sin försörj­ ningsplikt, mister eventuell rätt till livränta, har dock icke medtagits här, enär denna bestämmelse torde sakna praktisk betydelse.

8 §• Bestämmelserna i första stycket äro desamma som i 9 § av 1927 års för­ ordning. I förhållande till 8 § olycksfallsförsäkringslagen föreligger den skiljaktigheten, att den skadades kön icke upptagits bland de omständigheter, som skola beaktas vid bedömandet av skadans inverkan på arbetsförmågan. Könet torde emellertid icke böra tillmätas betydelse annat än indirekt genom det föreskrivna hänsynstagandet till den skadades yrke. I tillämpningen ha s. k. invaliditetstabeller, upptagande de vanliga invaliditetsgraderna vid olika slags skador, kommit att erhålla mycket stor bety­ delse som rättesnöre för bedömningen. Önskemål ha i olika sammanhang framkommit om ökat hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda fallen. Kommittén har vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen upptagit frågan om ändrade bestämmelser för bedömningen, men frågan är icke slut­ behandlad. De gällande bestämmelserna lämna emellertid vidsträckt utrymme för hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda fallen. Det förhållan­ det, att översyn av bestämmelserna pågår, bör enligt kommitténs mening icke betraktas som hinder för en ökad differentiering av bedömningen. Kommittén anser det vara särskilt angeläget, att större avseende än hittills fästes vid de skadades anpassningssvårigheter under den första tiden av invaliditetstillståndet, icke minst vid de kroniska sjukdomarna, som utgöra huvudparten av ersättningsfallen enligt militärersättningsbestämmelserna. Enligt de hittillsvarande grunderna för invaliditetsbedömningen bör den. beräknade invaliditetsgraden icke sänkas av den anledningen, att skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet minskas till följd av nyförvärvad yrkesutbildning. Då planmässig yrkesomskolning av invalider numera bedrives i betydande omfattning, är en ändring av bedömningsprinciperna i detta hänseende påkallad. Vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst anfördes i ett remissyttrande, att det syntes ligga i statens intresse att genom lämpliga organ draga försorg om att skadade komme i tillfälle att lära ett nytt yrke, och att nyförvärvad yrkesskicklighet borde kunna föranleda jämkning av fastställd livränta, dock icke så att den skadades intresse av att genom arbete skaffa sig ökade in­ komster kvävdes. Föredragande departementschefen ansåg emellertid, att något stadgande om jämkning i dylika fall icke borde intagas i lagen, och uttalade i detta hänseende följande: »Vad beträffar förslaget att medgiva jämkning i ersättningen även i sådana fall — -— — där arbetaren på grund av nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats

Kungl. Maj:ts proposition nr Hd. 127

minska de ekonomiska följderna av olycksfallet, torde en dylik möjlighet till jämkning ej vara av den betydelse, som vid ett första påseende skulle kunna förefalla. Om invaliditeten är ringa, torde arbetaren nämligen i regel fort­ sätta med den verksamhet, han förut idkat, och om han därvid vinner väsent­ ligt ökad arbetsförmåga, kan jämkning äga rum redan på grund av de i 8 § föreslagna bestämmelserna. År invaliditeten däremot väsentlig, eller har arbetaren helt förlorat arbetsförmågan, torde han i förra fallet endast mera sällan och i senare fallet överhuvudtaget icke kunna genom nyförvärvad yrkes­ skicklighet inom annan näringsgren skaffa sig någon avsevärd arbetsförtjänst. Skulle emellertid detta i enstaka fall inträffa, synes det i allmänhet varken från det allmännas synpunkt klokt ej heller billigt att beröva arbetaren den ersättning, som redan tillerkänts honom på grund av den svåra kroppsskada, som uppkommit genom olycksfallet, och av vilken han allt framgent har bety­ dande men.» I en proposition till 1926 års riksdag (nr 109) angående ändrad organisa­ tion av försäkringen och vissa ändringar i ersättningsgrunderna föreslogs bland annat att försäkringsinrättningen skulle äga rätt att, där så lämpligen kunde ske, med den skadades samtycke bereda honom yrkesutbildning, som kunde vara ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter, samt att jämkning i ersättningen skulle kunna äga rum, när utbildning, som inrättningen sålunda bekostat, lett till att förvärvsmöjligheterna väsentligen ökats. I motiveringen till de nämnda förslagen -— som liksom organisationsförslaget förföllo vid riksdagsbehandlingen — uttalade departementschefen, att den bästa ersättningen till en arbetare, som genom olycksfall blivit oförmögen till sitt tidigare yrkesarbete, torde givas genom att bereda honom möjlighet till verksamhet i annat yrke. Om yrkesutbildningen i fråga lämnats genom försäkringsinrättningens ingripande och på dess bekostnad, borde förvärvs­ förmågans återvinnande kunna medföra nedsättning av livräntan; ett fortsatt utgivande av penningbelopp i full utsträckning skulle nämligen i dylika fall uppenbarligen innebära en dubbelersättning. Samma skäl gällde icke för av­ drag i de fall, då den skadade själv hade bekostat sin yrkesutbildning. Börande sådana fall kunde vidare, i överensstämmelse med det ovan refererade dcpartementschefsuttalandet år 1916, sägas att av psykologiska skäl en nedsätt­ ning ej borde ske, enär detta kunde motverka en strävan efter yrkesutbildning. Vid de gällande bestämmelsernas tillkomst utgick man från att det endast undantagsvis komme att inträffa, att invalids förmåga till förvärvsarbete väsentligt ökades genom utbildning till nytt yrke. Numera är läget helt annor­ lunda. Omskolningsverksamhet av betydande omfattning bedrives av både pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. I förevarande sammanhang är särskilt den under sistnämnda myndighet sorterande »arbetsvärden» av betydelse. Erfarenheten har visat, att arbetsvärdens rätta handhavande kräver en speciell sakkunskap och ingående kännedom om invaliders utkomstmöjlig­ heter på olika områden. De organ, som ha att utge invaliditetsersättningarna, äro icke utrustade med sådan sakkunskap. Då fråga uppkommer, om en livränteberättigad invalid bör erhålla yrkesutbildning, torde avgörandet böra träffas av de sakkunniga myndigheterna i samma ordning som för invalider utan rätt till livränta. Bidrag till utbildningskostnaderna torde likaså böra medges de livränteberättigade invaliderna i samma ordning som för andra invalider med liknande ekonomiska villkor och levnadsförhållanden. Kost­ nadernas storlek är mycket olika i olika fall, beroende på om utbildningen kan erhållas i hemorten eller ej, huru länge utbildningen pågår, om några avgifter behöva erläggas, om ersättning utgår för det presterade arbetet o. s. v. Dessa omständigheter synas icke böra inverka vid invaliditetsgradens bedömande efter utbildningens slut.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

När man tidigare diskuterat yrkesutbildningens inverkan vid invaliditetsbedömningen, har frågeställningen varit om den genom utbildningen åstad­ komna förbättringen av den skadades utkomstmöjligheter borde föranleda minskning av den fastställda livräntan. Har utbildningen lett till en väsentlig och varaktig minskning av skadans betydelse, är det fullt rimligt, att livrän­ tans storlek jämkas. Man bör emellertid också beakta, att en utbildning, som kan leda till ett så gott resultat, i allmänhet drager avsevärd tid och att den skadade då får avstå från förvärvsarbete (i den mån icke utbildningsarbetet är förenat med vederlag). En höjning av ersättningen under utbildningstiden på grund av ökat inkomstbortfall torde vara lika rimlig som en sänkning seder­ mera, när utbildningen lett till åsyftat resultat. På grund av det anförda ha i 8 § som ett nytt andra stycke intagits bestäm­ melser. därom, att invalids yrkesutbildning skall under vissa förutsättningar tagas i betraktande vid bedömandet av arbetsförmågans nedsättning. En av förutsättningarna är, att utbildningen kan, med hänsyn till samtliga före­ liggande omständigheter, anses ha tillkommit huvudsakligen för att minska skadans inverkan på den skadades förmåga att framdeles bereda sig arbets­ inkomst. Bestämmelserna äro således icke avsedda att komma i tillämpning i det fall, att den skadades utbildning visserligen kan vara ägnad att minska skadans inflytande men icke är att anse som tillkommen huvudsakligen i detta syfte, t. ex. då en skadad värnpliktig ägnar sig åt studier, som redan tidigare påbörjats eller planerats eller som eljest kunna antagas ha kommit till stånd, även om skadan icke hade inträffat. I sådana fall skall bedömningen ske enligt huvudbestämmelserna i första stycket, som bland annat innebära, att olika invaliditetsgrader tillämpas för kroppsarbetare och intellektuella arbetare. Om emellertid andra stycket är tillämpligt, skall vid bestämmandet av ersättning under utbildningstiden beaktas i vad mån den skadade genom utbildningen hindras från att utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga i för­ värvsarbete, varmed även förstås i utbildningen ingående avlönat arbete. Å andra sidan skall, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans betydelse, skälig hänsyn tagas därtill vid prövning av rätten till ersättning efter utbildningens slut. De i andra stycket intagna bestämmelserna kunna leda till att fastställd invaliditetsgrad sänkes trots oförändrat tillstånd, enär den skadade genom­ gått utbildning med gynnsamt resultat. Till följd härav uppkommer fråga, om dessa bestämmelser begränsa möjligheten att helt eller delvis utbyta liv­ ränta mot engångsbelopp (6 § 3 mom. sista stycket). Någon sådan effekt av egentlig betydelse torde dock icke uppkomma, enär invaliditeten i de fall, där en tillämpning av dessa bestämmelser är aktuell eller framstår som icke osannolik, i regel torde vara så betydande, att tillräckligt utrymme för ifrågakommande utbyte finnes, även om man räknar med att livräntan kan komma att minskas.

9 §- Denna paragraf innehåller de i allmänna motiveringen förordade grunderna för beräkning av de skadades årliga arbetsförtjänster. Särskilt i fråga om de värnpliktiga kunna beräkningarna vara förenade med betydande osäkerhetsmoment. Det kan eventuellt komma att visa sig lämpligt, att vissa särskilda regler uppställas för de fall, då beräkningen väsentligen blir en skälighetsprövning. En tänkbar metod torde i så fall vara, att vissa normal­ belopp uppställas — t. ex. ett belopp för var och en av de å värnpliktiga till­ lämpliga sjukpenningklasserna — av vilka det belopp, som kan anses närmast motsvara den värnpliktiges årliga arbetsförtjänst, skall tillämpas vid livräntas bestämmande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96. 129

I fråga om dem, som arbeta för föräldrarnas räkning utan avtalad lön eller mot låg lön, förutsätter kommittén, att den årliga arbetsförtjänsten kommer att beräknas till det belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till de för jämförlig lejd arbetskraft vanliga lönerna.

10 §' Första stycket innehåller i något förkortad form det nuvarande stadgandet i 10 § första punkten av 1927 års förordning om rätt för riksförsäkringsanstalten att bereda den skadade vård på sjukvårdsanstalt. En i 1927 års förord­ ning intagen bestämmelse, enligt vilken sådan vård utan den skadades med­ givande kan komma till stånd endast med stöd av läkarintyg, har icke medtagits, enär den saknar praktisk betydelse. Enligt andra stycket skall sjukpenningavdrag under vårdtid liksom enligt 10 § olycksfallsförsäkringslagen utgöra 1 krona 50 öre för dag, dock högst hälften av sjukpenningen. I 10 § tredje stycket av 1927 års förordning stadgas, att riksförsäkringsanstalten i vissa fall äger bereda livräntetagare naturaförmåner eller anstaltsvård i stället för livräntan eller del därav. Enligt förslaget skall detsamma gälla i fråga om sjukpenning. Yidare föreslås, att ersättning i form av natura­ förmåner skall kunna utges, förutom då ersättningstagaren är hemfallen åt dryckenskap, även vid allvarligt läkemedelsmissbruk. Vid revisionen av olycks­ fallsförsäkringslagen bör 10 g däri ändras på samma sätt.

11 §.

De i 1 mom. 1 stycket intagna allmänna reglerna om avdrag från ersättning i sådana fall, då annat motsvarande understöd utgår, överensstämma med 11 § 1 stycket i 1927 års förordning. Övriga bestämmelser i 1—2 mom. ansluta sig till den nya lydelsen av 11 § olycksfallsförsäkringslagen. I fråga om personalen vid driftvärnet — den del av hemvärnet som verkar för det omedelbara skyddet av allmänna och enskilda företags anläggningar och arbeten — gäller enligt 35 § 3 punkten hemvärnskungörelsen (SFS 1947:673), att den som i fred under driftvärnstjänstgöring eller kurs ådrager sig skada eller sjukdom skall äga åtnjuta samma förmåner från myndigheten eller företaget som om skadan eller sjukdomen inträffat under tjänstgöring där. Enligt 38 § äger riksförsäkringsanstalten vid ersättnings utgivande göra avdrag i den mån motsvarande ersättning utgår på grund av den skadades eller sjukes anställning såsom arbetstagare vid central arbetsavdelning eller såsom tjänsteman eller arbetare hos den myndighet eller det företag vars driftvärn han tillhör. Avdrag kan sålunda, till skillnad från vad som gäller enligt 11 § i 1927 års förordning, göras även för understöd som icke bestrides av statsmedel. Enligt 3 mom. i förslaget skall Konungen äga meddela före­ skrifter om avdrag i dylika fall.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i 1927 års förordning.

13 §. Bestämmelserna i 1, 3 och 4 styckena motsvara 16 § i 1927 års förordning. I 2 stycket ha intagits mot 13 § 2 stycket olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelser om utgivande av provisoriska ersättningar i vissa fall.

14 §. Denna paragraf motsvarar 12 § i 1927 års förordning. Yissa avvikelser ha föreslagits, emedan sjukpenning i cn del fall, särskilt vid kroniska sjukdomar, 9— 173 <13 Bihcing till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. Nr 96.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr i)6.

utgår för så långa tider, att ersättningen lämpligen bör, liksom livränta, utbe talas månadsvis i förskott i stället för veckovis i efterskott.

15 g. Denna paragraf överensstämmer, frånsett vissa redaktionella ändringar, med 17 § i 1927 års förordning. 16 g. Enligt 13 g i 1927 års förordning utgör orsättningsrätten icke hinder för den skadade att göra anspråk på skadestånd utöver ersättningen. Yidare stad­ gas, att riksförsäkringsanstalten äger söka utgiven ersättning åter av skadeståndspliktig. Sådant återkrav må dock enligt ordalydelsen — som överens­ stämmer med 12 g olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse efter lagändring år 1926 -— icke äga rum, där även den skadeståndspliktige drabbats av olycks­ fallet och på grund därav är berättigad till ersättning enligt förordningen. Rimlig anledning att på detta sätt utesluta återkrav gentemot någon, som ådragit sig en måhända obetydlig skada, finnes emellertid icke. Stadgandets avfattning i denna del får — såsom framgår av det i Nytt Juridiskt Arkiv 1946: s. 655 ff. refererade rättsfallet —- anses ha tillkommit genom ett lagtekniskt missöde och icke böra lända till efterrättelse. I förslaget har undantagsbe­ stämmelsen följaktligen icke medtagits. Motsvarande ändring bör vid revisio nen av olycksfallsförsäkringslagen göras i 12 § däri.

17 §. Enligt 26 § 2 mom. i 1927 års förordning skall olycksfallsförsäkringslagen icke äga tillämpning beträffande olycksfall, varom i förordningen stadgas. Här­ igenom undantages den vid försvarsväsendet anställda personal, som avses i förordningen, från ersättningsrätt även enligt lagen. Det är emellertid prin­ cipiellt riktigare, att en dylik bestämmelse, som inskränker lagens tillämp­ ningsområde, utfärdas —- med stöd av 3 § i lagen — såsom en tillämpnings­ föreskrift. Kommittén föreslår, att bestämmelsen intages i kungörelsen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen å arbetare, som användas till arbete för statens räkning. I vissa fall har fråga uppkommit, om ersättning på grund av frivillig för säkring enligt olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete kan utgå för skada, som värnpliktig ådrager sig under sådana omständigheter, att 1927 års förordning är tillämplig. Eörsäkringsrådet har därvid funnit, att bestäm­ melsen i 26 § 2 mom. i förordningen -— som avser anställd personal —- icke utgör hinder för utgivande av ersättning på grund av den frivilliga försäk­ ringen. Det synes därför icke uteslutet, att fall kunna uppkomma, där värn­ pliktig skulle äga rätt till ersättning enligt båda författningarna. Sådan dubbel ersättningsrätt kan eventuellt uppkomma också i andra fall. Bestämmelse till förhindrande härav har intagits i 17 § av förslaget. Yid olycksfallsförsäkrings­ lagens revision kan det måhända befinnas vara lämpligare att hithörande frågor regleras genom bestämmelse i lagen. Enligt 10 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall skall ersättning på grund av försäkringen icke utgå i den mån motsvarande ersättning utgives en­ ligt »förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring». Härav följer, att om ersättningsrätt i något fall skulle föreligga enligt såväl den föreslagna förordningen som fiskarförsäkringsförordningen, ersättning enligt den senare kan utgå endast om och i den mån den överskjuter ersättning enligt den föreslagna förordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 131

18-19 §§. Dessa paragrafer motsvara 5, respektive 4 § i 1927 års förordning.

^ 20—21 §§.

Ersättning enligt 6 eller 7 § i 1927 års förordning på grund av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, må enligt 21 § icke uppbäras för tid, var­ under ersättningstagaren är bosatt utom riket eller varunder han undergår fri­ hetsstraff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt. För ersättningstagare, som är bosatt utomlands, torde några undantagsbe­ stämmelser icke böra gälla på annat sätt än att ersättningen må utbytas mot engångsbelopp enligt de i 27 § 1 stycket 1 punkten olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna. Bestämmelse härom har intagits i 21 § av förslaget. Några inskränkningar i ersättningsrätten för dem, som undergå frihets­ straff eller tvångsarbete eller äro intagna på uppfostringsanstalter, äro icke föreskrivna i olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Tillräckliga skäl att låta strängare villkor gälla för dem som få sin ersättningsrätt reglerad genom militärersättningsbestämmelserna finnas icke. Det är emellertid stö­ tande, att ersättning för mistad arbetsförtjänst utges även då den skadade är för lång tid intagen på fångvårdsanstalt eller eljest är av annan anledning än skadan omhändertagen för anstaltsvård på statens bekostnad. I sitt kommande förslag till reviderad olycksfallsförsäkringslag ämnar kommittén upptaga frågan till närmare behandling. I 20 § av förevarande förslag har intagits bestäm­ melse, att ersättningstagare skall vara underkastad de inskränkningar i ersätt­ ningsrätten, som må varda stadgade för här avsedda fall. En i 2 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. intagen bestämmelse om innehållande av ersättning för tid, då den skadade undergår frihetsstraff m. m., har icke an­ setts som hinder för att livränta utbytes mot kapitalbelopp, då förutsättningar härför i övrigt föreligga. Bestämmelsen i 20 § av förslaget bör ej heller anses utgöra sådant hinder.

22 §.

Paragrafen motsvarar 26 § olycksfallsförsäkringslagen.

Förordningen föreslås skola lända till efterrättelse även vid bestämmande av ersättning för tid efter ikraftträdandet i anledning av sådana dessförinnan inträffade skador, som avses i 1948 års provisoriska förordning om tillämp­ ning av olycksfallsförsäkringslagens nya ersättningsgrunder på fast anställd och frivillig personal.

Förslaget till förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anled­ ning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

1 §• Beträffande de i 1—2 inom. föreslagna bestämmelserna angående förord­ ningens tillämpningsområde hänvisas till allmänna motiveringen (s. 120—121). Den i 3 mom. intagna bestämmelsen, att dyrtidstillägg och ersättnings tillägg ej skola utgå å de förmåner, som omförmälas i förordningen, erfordras emedan dessa även efter omregleringen äro att anse såsom ersättningar jäm­ likt 1909 och 1927 års förordningar.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

2 §• Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. i förslaget till militärersättningsförordning. Ersättning för läkarvård m. m. utgår ej enligt 1909 års förordning, men denna skillnad i förhållande till 1927 års förordning torde böra upphöra.

3 §• I fråga om sjukpenningbeloppens storlek hänvisas till allmänna motive­ ringen (s. 119—120) och den speciella motiveringen till 6 § 2 mom. i förslaget till militärersättningsförordning. För rätt till sjukhjälp förutsattes enligt 1909 års förordning att skadan medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga. Avkortad sjuk­ hjälp vid partiell arbetsoförmåga förekommer ej. Denna skillnad i förhål­ lande till 1927 års förordning torde böra upphöra (4 mom.).

4 §• I fråga om invaliditetsersättningarnas storlek hänvisas till allmänna moti­ veringen (s. 115—119). Försäkringsrådet har år 1941 i skrivelse till riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen förklarat, att endast vissa angivna procenttal borde komma till användning vid bestämmande av invaliditetsgrad. Tabellen i 4 § upptager samtliga dessa tal, utom det sällan använda talet 32 % vid vissa ögonskador. Dessutom har medtagits talet 85 %, som riksför­ säkringsanstalten i vissa fall använt. I fråga om utbyte av livränta mot kapital skola enligt sista stycket gälla samma regler som enligt olycksfallsförsäkringslagen och den föreslagna militärersättningsförordningen. 5 §• Enligt denna paragraf skall, liksom enligt den föreslagna militärersättningsförordningen, nyförvärvad yrkesutbildning räknas till de omständigheter, som kunna beaktas vid invaliditetsbedömningen.

6 §• Vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen skall varje skada regleras för sig. Om någon exempelvis först ådrager sig en skada, som medför rätt till livränta efter 50 % invaliditet, och sedermera genom nytt olycksfall för­ lorar den återstående arbetsförmågan, anses den senare skadan i och för sig medföra 100 % invaliditet. Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet blir lika stort som det belopp, som skulle ha utgått om båda skadorna uppkommit genom ett och samma olycksfall, beror på huru arbetsförtjänsten förändrats efter det första olycksfallet. Vid tillämpningen av 1927 års förordning i sådana fall, då någon ådragit sig två skilda kroppsskador, har förekommit, att gemensam ersättning för skadorna utgivits. Sådan sammanläggning bör vid omregleringen alltid ske, då någon uppbär ersättning för två eller flera här avsedda skador. Därigenom kommer nämligen ersättningsbeloppet alltid att bli lika stort som om båda skadorna hade inträffat samtidigt. Sammanläggning enligt den föreslagna bestämmelsen kommer icke att äga rum i fråga om skador, som icke medföra ersättningsberättigande nedsättning av arbetsförmågan. Skador med lägre invaliditetsgrad än 10 % komma således icke att medräknas. Kommittén ämnar vid översynen av olycksfallsförsäk­ ringslagen upptaga frågan om sammanläggning av dylika skador. Frågans lös­ ning kompliceras därav, att skilda författningar kunna vara tillämpliga på de olika skadorna och att ersättningsskyldigheten kan åvila olika försäkringsinrättningar.

Kungl. Maj ds proposition nr 96. 133

7 §• Om ersättning efter omregleringen skulle understiga den ersättning som utgår vid förslagets ikraftträdande, skall enligt första stycket gälla, att ersätt­ ning tills vidare utgives med oförändrat belopp. Omreglering enligt grunderna i förslaget skall sedermera äga rum, om arbetsförmågan väsentligen ökas eller om den minskas i sådan mån, att ersättning enligt de nya grunderna blir för­ månligare än den förut utgående ersättningen. I förra fallet skulle bestämmel­ serna i 5 och 6 §§ möjligen kunna leda till att ersättningen blir lägre än de utan förbehåll utiästa förmånerna enligt 1927 års förordning och det intill 1949 års slut utfästa dyrtidstillägget. En bestämmelse till förhindrande av en sådan eventualitet har intagits i andra stycket.

8 §•

I fråga om storleken av de i första stycket angivna livräntebeloppen till änkor, barn och adoptivbarn hänvisas till allmänna motiveringen (s. 120). På grund av folkpensioneringens effektivisering m. m. företogos inga höj­ ningar av livräntorna till föräldrar vid de år 1946 beslutade ersätfeningsförbättringarna (prop. 1946:250, s. 63). Av samma skäl har någon omreglering av dessa livräntor icke ansetts böra ske i förevarande sammanhang. Till livränteberättigad änka, som före fyllda 60 år ingår nytt äktenskap, utgives enligt 1927 års förordning ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes enligt 8 § beräknade årliga arbetsförtjänst. Högsta kapitalet till värnpliktigs änka är enligt 1927 års förordning 2 025 kronor, och högsta beloppet till änka efter annan i förordningen avsedd person, som ska­ dats före år 1949, är 3 600 kronor. Enligt de nya ersättningsgrunderna i olycks­ fallsförsäkringslagen skall kapitalet motsvara hela beloppet av den beräknade årliga arbetsförtjänsten. För omreglenngsfallen torde beloppet kunna skäligen bestämmas till 4 000 kronor.

9 §• I samband med omregleringen bör föreskrivas, att avdrag för tjänste- och familjepensioner och annat mot ersättning svarande understöd skall göras med tillämpning av de grunder, som i det föregående förordats för sådant avdrag från ersättning enligt den föreslagna militärersättningsförordningen. Enär av­ drag från livränta enligt tidigare gällande bestämmelser ansetts kunna äga rum endast om understöd varit utfäst redan vid tiden för skadans inträffande, bör tillika föreskrivas, att hänsyn skall tagas till de förmåner, som äro till­ försäkrade ersättningstagaren då omregleringsbestämmelserna träda i kraft. Provisoriskt ersättningstillägg till beredskapsskadad skall nedsättas om och i den mån däremot svarande skadestånd enligt lag tillkommer ersättnings­ tagaren, så ock i den mån annan mot tillägget svarande förmån utgår av stats­ medel; dock att i först nämnt fall tillägget må utgå utan nedsättning, om ersätt­ ningstagaren å statsverket överlåtit mot tillägget svarande fordran hos den skadeståndspliktige (2 § 4 mom. SFS 1946:347). Med bestämmelsen åsyfta­ des, att ersättningstagarna icke skulle genom de i efterhand tillkommande ersättningstilläggon komma i bättre ställning än om hänsyn till tilläggen kunnat tagas då skadeståndet eller motsvarande förmån från statsverket be­ stämdes (prop. 1946:250, s. 65). En föreskrift av samma slag har intagits i förslaget (andra stycket). De härovan föreslagna bestämmelserna kunna leda till att avdragen ökas mera än ersättningsbeloppen. Med anledning därav föreslås i tredje stycket bestämmelser för att hindra sådan nettominskning.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

10 §.

Enligt förordning den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utges tilläggsersättningar, då i förordningen avsett olycksfall medfört oförmåga till flygtjänstgöring, och vid dödsfall. Utgående livräntetillägg till den skadade (2 § 1 mom.), änka och föräldrar (3 § 1 mom.) bestämmas i förhållande till livräntan. Till barn utgår livränta under längre tid än enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning (3 § 1 mom. 2 st.). En allsidig omprövning av bestämmelserna om tilläggsbeloppen m. m. skall företagas av socialvårdskommittén (prop. 1948: 236, s. 14). I avvaktan på resultatet av denna omprövning torde böra föreskrivas, att den nu ifrågavarande omregleringen av vissa livräntor icke skall medföra höjning av utgående livräntetillägg. Däremot torde de vid om­ regleringen uppkommande livräntehöjningarna för barn böra utgå under hela livräntetiden (även mellan 16 och 19 års ålder).

11 §•

Försäkringsrådet torde böra vara besvärsinstans även med avseende på omreglering av ersättningar enligt 1909 års förordning, ehuru riksförsäkringsanstaltens beslut rörande förordningens tillämpning icke kunna bli föremål för rådets prövning.

Övriga författningsförslag. Förslaget till förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. innehåller övergångsbestämmelser. Beträffande förslaget om utfyllnad av vissa ersättningar och förslaget an­ gående ändring i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) hänvisas till allmänna motiveringen (s. 119 o. 121—122), respektive den speciella motiveringen till 17 § i den föreslagna militärersättningsförordningen. Försvarets socialbyrå torde böra lämna familj ebidragsnämnderna anvis­ ningar rörande avvecklingen av familjebidragen till skadade och efterlevande ävensom delgiva riksförsäkringsanstalten tillgängliga uppgifter om de fall, i vilka ersättningsutfyllnad synes ifrågakomma. För att de förslag, som böra underställas riksdagen, skola kunna framläggas snarast möjligt, har kommittén icke ingått på någon granskning av de kun­ görelser m. in., som utfärdats utan riksdagens medverkan, såsom de den 9 och den 22 juni 1944 utfärdade tillämpningskungörelserna till 1927 års förord­ ning (SFS 1944: 317 o. 466) och Kungl. Maj:ts brev den 23 juli 1940 med pro­ visoriska bestämmelser om särskilda förmåner åt viss personal vid försvarsväsendet, som drabbats av kroppsskada. Förslag till ändringar i dessa be­ stämmelser torde böra upprättas av riksförsäkringsanstalten. Om kommitténs förslag vinner bifall, bör översyn företagas även av före­ skrifterna om särskilda förmåner åt skadade, som erhålla arbetsvärd. I detta hänseende torde arbetsmarknadsstyrelsen böra avge förslag.

Kostnadsberäkningar.

Kostnaderna för ersättningar jämlikt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar m. m. och för familjebidrag till skadade och efterlevande be­ stridas i huvudsak av det under fjärde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Bidrag i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, för innevarande budgetår 12 000 000 krondr. Ett mindre bidrag, för inneva­ rande budgetår beräknat till 110 000 kronor, utgår av beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond.

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti. 135

Under budgetåret 1947/48 utgjorde sammanlagda ersättningsbeloppet en­ ligt 1909 och 1927 års förordningar jämte dyrtidstillägg och provisoriska tilllägg i runt tal 11,o miljoner kronor. Härav belöpte på sjukersättningar 2,6 miljoner, på invaliditetsersättningar 6,3 miljoner och på dödsfallsersättningar 2,o miljoner kronor. På ersättningar enligt 1927 års förordning belöpte 10,3 miljoner kronor. Enligt kommitténs förslag skola nya ersättningsgrunder för huvudparten av ersättningsfallen tillämpas från och med budgetåret 1949/50. Vid oförändrade förutsättningar beträffande tjänstgöringstider och ersätt­ ningsgrunder skulle eu viss kostnadsminskning vara att vänta under de när­ maste åren, enär minskningen för äldre fall — särskilt det stora antalet skadefall under den förstärkta försvarsberedskapen — är större än de tillkom­ mande kostnaderna för nya fall. Sammanlagda ersättningsbeloppet enligt 1909 och 1927 års förordningar jämte tillägg under budgetåret 1947/48 (11,o milj.) understeg beloppet för det föregående budgetåret (12,2 milj.) med ungefär 10 %. Under de fem första månaderna av det innevarande budget­ året utgjorde det sammanlagda ersättningsbeloppet ca 4,4 miljoner. För hela året torde beloppet kunna uppskattas till omkring 10 miljoner kronor. I de nämnda beloppen äro familjebidragskostnaderna icke inräknade. Dessa upp­ skattades av försvarets socialbyrå vid anslagsberäkningen för innevarande budgetår till 0,6 miljoner kronor. Vid oförändrade förutsättningar kunde kostnaden under budgetåret 1949/50 för de ifrågavarande ersättningarna, exkl. familjebidragen, uppskattas till om­ kring 9,2 miljoner kronor, varav 8,6 miljoner antagas belöpa på kontantersättningar och 0,6 miljoner på läkarvård m. m. Kostnadsökningen vid de av kommittén föreslagna ersättningsförbättringarna påverkas i hög grad av de skadades fördelning på olika ersättningsklasser och invaliditetsgrader in. in. Förefintliga uppgifter om dessa fördel­ ningar äro emellertid icke så utförliga, att några säkra kostnadsberäkningar kunna verkställas. Ersättning för skada, som drabbat värnpliktig under för­ svarsberedskapen, utgår i flertalet fall efter näst lägsta ersättningsklassen. Beträffande beredskapsinvalidernas fördelning på dyrortsgrupper torde få antagas, att den är ungefär densamma som hela befolkningens. I fråga om deras fördelning på olika invaliditetsgrader finnas uppgifter, som avse förhål­ landena den 1 juli 1945. Fördelningen var då ungefär densamma för fall från olika år (1940—44), men man torde få räkna med att genomsnittsinvaliditeten i ett äldre bestånd ligger något lägre. De fredstjänstskadado värnpliktigas in validitetsersättningar "utgå i flertalet fall efter lägsta ersättningsklassen men efterlevandelivräntorna oftare efter näst lägsta. I fråga om det fast anställda manskapet torde få antagas, att de vid omregleringen av äldre ersättningar uppkommande höjningarna bli av ungefär samma relativa storlek som för de värnpliktiga. Från de angivna utgångspunkterna kan antagas, att värnpliktiga och fast anställt manskap, som ådragit sig skada eller sjukdom under beredskapstjänstgöring, genom den föreslagna omregleringen skulle få sina ersättningar före 67 års ålder höjda med i genomsnitt ca 30 %. För övriga skadade, som beröras av omregleringen, uppskattas höjningen till i genomsnitt ca 45 % före 25 års ålder och ca 90 % i åldrarna 25—67 år. För livräntor till efterlevande uppskattas den genomsnittliga höjningen till ungefär 30 % i beredskapsfallen och ungefär 65 % i fredst j ii ris tf al ien. Enär ersättningsbeloppens precisa för delning på olika kategorier av fall icke är känd, äro beräkningarna, såsom ovan nämnts, behäftade med betydande osäkerhet. T genomsnitt för samtliga av omregleringen berörda ersättningar uppskattas förhöjningen till 45—50 %. Ersättningsförbättringen för nya fall får tills vidare antagas bli av samma relativa storlek som för omregleringsfallon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

De övergångsvis föreslagna ersättningsfyllnadema i sådana fall, där ersättningsförbättringarna skulle understiga familjebidragen, torde draga en förhållandevis ringa kostnad. Bidraget från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond under nästa budgetår kan enligt inhämtad upplysning beräknas bli av ungefär samma stor­ lek som under innevarande år. Vid bifall till kommitténs förslag angående nya ersättningsgrunder fr. o. m. den 1 juli 1949 torde sammanlagda medelsbehovet för budgetåret 1949/50 under ovannämnda förslagsanslag kunna beräknas till 13 500 000 kronor.

Särskilda yttranden.

1. Sakkunnige Källström.

Beträffande förslaget till Förordning angående omreglering av vissa ersätt­ ningar i anledning av kroppsskada, iidragen under militärtjänstgöring:

Ett sammanförande av förefintliga invecklade föreskrifter om ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, är av stort värde och kommer säkerligen att underlätta ersättningsförfarandet i hög grad. Ratio­ nellt är också, att det nu framlagda förslaget inskränker de ersättningsberättigade grupperna till i huvudsak två. Vid en jämförelse beträffande storleken av de ersättningar, som nu utgivas, och de, som föreslagits, synes mig, att ersättningsförmånerna, på sätt framgår av 3 och 4 §§ i det framlagda förslaget till omregleringsförfattning, äro för höga. Även om man tager hänsyn till nedgången i penningvärdet under de senaste åren torde få anses, att kompensationen för denna nedsättning torde bliva allt för hög, särskilt då fråga är om ersättningstagare enligt 1909 års militärersättningsförordning och den lägsta klassen i 1927 års militärersättningsförordning. Genom utgående dyrtidstillägg m. m. och genom de pro­ visoriska förbättringar, som tillkommit år 1946, hava avsevärda förhöjningar i ersättningsförmånerna tillerkänts ersättningstagarna. Ehuru en viss reell höjning av ersättningsnivån må anses skälig, synes det mig emellertid som om de nu föreslagna ersättningarna borde kunna nedsättas med åtminstone 15 %. Till belysning av den av mig här framförda meningen får jag hänvisa till nedanstående tabeller, som lämna jämförelser mellan nu utgående och de föreslagna livräntorna vid förlust av arbetsförmågan.

I. Livräntor enligt 1909 års förordning till värnpliktiga och fast anställt manskap.

Provisoriskt tillägg Årlig Summa Dyrtidstillägg livränta dyrtids- för år tillägg 1 tillägg Under tiden

1 Enligt 7 a § i 1927 års förordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr . 96 '. 141

Beträffande förslaget till Förordning om ersättning i anledning av kropps­ skada, ådragen under militärtjänstgöring:

För min del kan jag icke biträda det. framlagda förslaget angående beräk­ nandet av den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga. Eedan 1907 års sak­ kunniga uttalade i sitt förslag till lag om ersättning i anledning av kropps­ skada, ådragen under militärtjänstgöring, att värnpliktens fullgörande vore en medborgerlig plikt lika för alla och att staten därför uti allt, som rörde värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla lika. Enhetlighetsprincipen har också hittills av statsmakterna och de hörda myndigheterna i huvudsak följts vid bestämmandet av grunderna för ersättning till värnpliktiga. Att i detta avseende följa olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser är så mycket mindre påkallat som det i stället ur flera synpunkter vore lämpligare, att till värnpliktiga vid kroppsskada utginge sjukpenning eller livränta med vissa fixerade belopp. I överensstämmelse härmed synes mig en anknytning till de riktlinjer, som kommit till uttryck i kommitténs förslag till förordning an­ gående omreglering av vissa, ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hava varit att förorda. Beräknandet av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst enligt de av kommittén föreslagna reglerna kommer att medföra ett synnerligen omfattande och tids­ ödande utredningsarbete och i det övervägande antalet fall, där arbetsför­ tjänsten överstiger 3 000 kronor, bliva föremål för skälighetsprövning. Att såsom föreslagits i författningsväg angiva principerna för dylik skälighets­ prövning torde bliva förenat med stora svårigheter. Vid tillämpningen av de av kommittén föreslagna bestämmelserna komma också i de flesta fält att erfordras ett eller flera provisoriska beslut, innan den årliga arbetsför­ tjänsten kan definitivt fastställas. Alla dessa omständigheter komma att i hög grad försvåra administrationen och ändock i många fall skapa orättvisa vid ersättningsförmånernas bestämmande.

2. Ledamöterna Bexelius, Hart marin och Höjer:

Kommitténs förslag innebär att för nya fall lägsta livränta till värnplik­ tiga m. fl. vid helinvaliditet kommer att per månad utgå med i åldern 20—25 år 229 kronor, i åldern 25—67 år 275 kronor och från 67 års ålder 200 kronor, under det att ersättningen i äldre fall efter omreglering regelmässigt skulle bli i åldern 25—67 år 400 kronor och i övriga åldrar 300 kronor. En värn­ pliktig, som blir eller blivit helinvalid genom skada före den nya förord­ ningens ikraftträdande, erhåller alltså före 25 års ålder en livränta som med 71 kronor per månad eller omkring 850 kronor per år. överstiger livräntan för den som blir helinvalid genom senare skada och vilkens inkomstförhål­ landen varit sådana att arbetsförtjänsten bestämts efter minimibeloppet. Efter sagda ålder blir skillnaden än större, nämligen 125 kronor per månad eller 1 500 kronor per år. För att den som blivit helinvalid efter den nya ordningens ikraftträdande skall kunna komma upp i samma livränta^ som regelmässigt skulle tillerkännas de äldre fallen erfordras att hans arliga arbetsförtjänst kan bestämmas till respektive 3 927 kronor (motsvarande 300 kronor livränta per månad) och 5 237 kronor (motsvarande 400 kronor liv­ ränta per månad). . Motsvarande skillnader föreligga i fråga om gamla och nya ersattningsfalls sjukpenning samt livräntor åt efterlevande. Även vid partiell invaliditet kunna stora skillnader uppkomma. Av det anförda framgår, att ersättningarna för de gamla fallen, oavsett de arbetsförtjänster dessa tidigare kan ha haft, enligt förslaget komma att högst

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

väsentligt överstiga de ersättningar, som kommittén ansett sig kunna föreslå lör en grupp av de i fortsättningen inträffande ersättningsfallen, en grupp vars omfattning visserligen icke är utredd men vars storlek dock kan väntas bil betydande. En sådan ordning måste enligt vår mening — även om det beaktas, att de aldre fallen ofta under avsevärd tid fått nöja sig med mycket låga ersättningar - vara ägnad att hos nya ersättningstagare skapa ett berättigat och allvarligt missnöje och torde inom relativt kort tid föranleda starka krav på höjning av de nya ersättningarna till en lägsta nivå, motsvarande de äldre fallen. Man får alltså räkna med allvarlig risk för att kommitténs förslag i avseende på nya fall kommer att förryckas. Ett bärande skäl för de föreslagna omregleringsbeloppen har för majori­ tet611. varit önskemål om administrativ förenkling. Man har ansett det nöd­ vändigt att bestämma beloppen så att de för den stora massan av fall skola ovanför hittills utgående belopp, varigenom fyllnadsbelopp i de sär­ skilda fallen endast mera undantagsvis behöva ifrågakomma. Även enligt vår mening är det angeläget, att man beaktar denna praktiska synpunkt. ° Icke rumst gäller detta på grund av de komplikationer i ersättningarnas beräkning som följt av att man hittills använt familjebidragen som en form av utfyllnad till de efter äldre bestämmelser utgående låga ersättningarna. Emellertid får strävan till administrativ förenkline icke drivas så långt att den beträffande den inbördes storleken av olika gruppers ersättningar leder till orimliga konsekvenser. Som av det förut anförda framgår finna vi att så. är fallet med majoritetens förslag. Det synes därför angeläget att detta blir föremål för jämkningar i avseende på bestämmelserna för såväl de nya som de gamla fallen på sådant sätt att de berörda skillnaderna åtminstone i avsevärd grad utjämnas. Det bör därvid även beaktas, att skillnaden mellan de för de nya fallen föreslagna minimibeloppen för arbetsförtjänstens be­ räkning — före 25 år 3 000 kronor och efter 25 år 3 600 kronor — förefaller alltför försiktigt utmätt. Efter övervägande av dessa synpunkter föreslå vi att sistnämnda minimi­ belopp bestämmas till 3 000 och 3 900 kronor, under det att omregleringsbe­ loppen vid helinvaliditet sättas till 350 kronor för livräntetagare i åldern 25—67 år och 250 kronor för övriga. Livräntorna vid lägre invaliditetsgrader, livräntor åt efterlevande samt sjukpenningen böra i motsvarande mån jämkas. Även detta förslag innebär en välbehövlig och avsevärd förbättring för fler­ talet äldre ersättningstagare. I jämförelse med majoritetens förslag minskas emellertid i avsevärd män den grupp av nya fall, som får lägre ersättningar än de äldre; när dylik differens dock föreligger, blir denna av långt mindre storlek än enligt majoritetens förslag. Å andra sidan ökas antalet sådana fall, där äldre ersättningstagare måste erhålla utfyllnad. Oavsett detta torde det såsom föreslagits kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten att efter fri provning bestämma de belopp som böra utgå. För att icke komplicera denna prövning synes det dock angeläget, att man avstår från att lägga familjebidragsförordningens bestämmelser till grund för en successiv reglering av fyllnadsbeloppen. Dessa böra -— bortsett från mera avsevärda ändringar i graden av arbetsoförmågan — bestämmas en gång för alla och därvid bör i första hand hänsyn tagas till förhållandena vid övergångstillfället men jämk­ ning dock kunna ske, i den mån dessa förhållanden synas vara av uppenbart mera tillfällig karaktär. Ett uttalande härom torde böra göras av statsmak­ terna. Det av oss framlagda förslaget medför ej obetydligt lägre kostnader än majoritetens förslag. Visserligen skulle administrationskostnaderna under

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 143

övergångstiden i viss mån ökas men denna ökning torde icke behöva bli av mera avsevärd storlek. Sänkningen av omregleringsbeloppen kommer där­ emot att betydligt minska kostnaderna under de närmaste decennierna. Höj­ ningen av minimiinkomsten 3 600 kronor till 3 900 kronor leder till en ökning, men denna kan icke bliva av nämnvärd betydelse förrän efter många års förlopp.