Kvinnofrid

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

a

:watg

som

52.

Krim

l

Statens offentliga utredningar

1995 60

:

Socialdepartementet

Kvinnofrid

Del A

slutbetänkande Kvinnovåldskommissionen

av

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets forvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

ISBN 91-38-13970-7

Göteborg 1995 ISSN 0375-250X Graphic Systems AB,

Till statsrådet

Mona Sahlin

Genom regeringsbeslut den 1 juli 1993 bemyndigades dåvarande statsrådet och chefen för Socialdepartementet Bengt Westerberg att tillkalla en kommission med uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld S 1993:11.

Med stöd av bemyndigandet förordnades den 28 september 1993 numera generaldirektören Britta Bjelle som ledamot och ordförande i kommissionen. Samma dag förordnades som övriga ledamöter professorn i rättsmedicin Anders Eriksson, socionomen och författaren Maj Fant, distriktsåklagaren Margaretha Lidman Ling, chefsrådmannen Ulla Ljunggren-Thedéen, advokaten Anita Olofsson och länspolismästaren Lars Svärd. Maj Fant entledigades den 8 december 1994. Som sakkunniga förordnades byrådirektören Barbro Hindberg, professorn i Straffrätt Madeleine Leijonhufvud, avdelningsdirektören Monika Olsson och rådmannen Margareta Wadstein.

Till huvudsekreterare förordnades den 1 november 1993 rådmannen Agneta Claesson Norell och till biträdande sekreterare förordnades samma dag sociono-

och hovrättsassessorn Åsa Hård af Segerstad. men

Direktiven till kommissionen dir. 1993:88 redovisas ibetänkandets bilagedel, del B bilaga 1. Kommissionen har antagit namnet Kvinnovåldskommissionen. Kommissionen har i mars 1994 avlämnat delbetänkandet Ett centrum för kvinnor

vâldtagits och misshandlats SOU 1994:56. Härmed överlämnar kommissom sionen sitt slutbetänkande Kvinnofrid SOU 1995:60. Kommissionens uppdrag är nu slutfört. Stockholm i juni 1995 Britta Bjelle

Anders Eriksson Margaretha Lidman Ling

Ulla Ljunggren-Thedéen Anita Olofsson

Lars Svärd

/Agneta Claesson Norell

Åsa Hard Segerstad

af

Innehållsförteckning

Sammanfattning 13

Sammanfattning på engelska 433

Författningsförslag 29

1 Inledning 49

1.1 Kommissionens direktiv 49 1.2 Våra utgångspunkter 51

2 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 55 2.1 Internationella åtaganden, m.m. 55

1 1 Inledning 55

.

2.1.2 Förenta Nationerna FN 55

1 3 Europarådet 63

.

2.1.4 Nordiska rådet 65 2.2 Verksamheten i Canada för att motverka våld mot kvinnor 65 2.3 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 69

3 Problemets omfattning 73

3.1 Några synpunkter på statistiken om våldsbrott mot kvinnor 73

3.1.1 Statistik över anmälda brott 74

3.1.2 Statistik över flödet i rättsapparaten 75

3.1.3 4 Statistik över misstänkta och lagförda 76

personer

3.1.4 Statistik om ojfer 76 3.2 Omfattningen kvinnomisshandel och sexuella övergrepp

av

mot kvinnor 77 3.3 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 88

6 Innehållsförteckning

4 Något bakgrunden till våld mot kvinnor 93

om 4.1 Inledning 93 4.2 Våld mot kvinnor ett rättshistoriskt perspektiv 95

- 4.3 Förklaringsmodeller 99 4.4 Våldets normaliseringsprocess 102 4.5 Något våldspornograñ som incitament till våld mot kvinnor 103

om 4.6 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 105

5 Socialtjänsten och våld mot kvinnor 111

5.1 Bakgrund 111 5.2 Kvinnovåldskommissionens direktiv 113

5.3 Socialtjänstkommittén 113

5.4 Hearing med företrädare för socialtjänsten m.m. 116 5.5 Socialtjänstens insatser for kvinnor som utsätts för våld

problem och brister 117

-

5.5.1 Brist pá kunskap 117

5.5.2 Brist på enhetlighet i handläggningen 118

5.5.3 Brist på information 119 5.6 Social jour 120 5.7 Skyddat boende 122

5.8 Familjerådgivning 124

5.9 Samarbetssamtal 126 5.10 Några projekt inriktats att ge hjälp kvinnor som

som

utsätts för våld 127

5.10.1 Arbetet med misshandlade kvinnor vid ett socialdistrikt

i Stockholm 127

5.10.2 Försöksverlcsamhet med kontalapersoner 128

5.103 SÃM-projektet 130

I 0.4 Kvinnovåldsprojektet Frideborg 132

5.1 0.5 Samarbetsgruppen mot familjeváld pá Gotland 134 5.11 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 135

Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor 143

1 Bakgrund 143 6 2 Hälso- och sjukvårdens bemötande av kvinnor som utsatts för

våld 146 6.3 Primärvården 147 6.4 Psykoterapi för sexuellt utnyttjade och misshandlade kvinnor 149 6.5 Rättsintyg 151 6.6 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 153

Innehållsförteckning 7

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 157

7.1 Inledning 157 7.2 Socialtjänstkommittén 157 7.3 Kvinnojourerna 158 7.3. I Bakgrund 158 7.3.2 Socialstyrelsens rapport kvinnojourerna 160

om 7.3.3 Några andra svenska rapporter om kvinnojourer 163 7.3.4 1994 ars statistik 164 7.3.5 Kvinnojourernas ekonomiska förhållanden 164 7.3.6 Beskrivning några olika kvinnojourer 166

av 7.3.7 Kvinnojourerna i de nordiska länderna 167 7.4 Några exempel på annat frivilligt arbete av betydelse för kvinnor utsätts för våld 168

som

I Brottsojjferjourerna 168 7.4.2 Stockholms Stadsmission 169

3 Kvinnogardet 170 7.5 Verksamheter som riktar sig till män 171

I Mansjourerna 171 7.5.2 Manlig front mot mäns övergrepp 172 7.6 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 173

8.3.3 Forsäksverksamhet för att uppnå ett förbättrat skydd

8.3.6 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 192 8.4 Åklagarnas handläggning och förfarandet i domstol 199

I Inledning 199

8.4. 2 Kvinnovåldskommissionens statistiska undersökning 201

8 Innehållsförteckning

8.4.3 Motsträvighet som anomali i rättsväsendet 203

8.4.4 Kvinnováldskommissionens överväganden och förslag 206

Samverkan mellan myndigheter och organisationer för

att motverka våld mot kvinnor 215 9.1 Inledning 215

9.2 Projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel 217

9.3 Några andra samverkansprojekt 220

9.4 Erfarenheter från några andra länder 220

9.4.1 Canada 220

9.4.2 Storbritannien 221 9.5 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 223

10 Sekretessen och våld mot kvinnor 229

10.1 Inledning 229

10.2 Erfarenheter från hearingar m.m. 230 10.3 Sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten 233

10.3. 1 Sekretesslagen 233

m.m.

10.3.2 Uppgiftslämnattde till polisen vid misstanke om

brott 236

10.3.3 Vittnesplikt enligt rättegångsbalken 238

m.m.

10.3.4 Anmälnings- och uppgijtsskyldighet enligt social-

tjänstlagen 240

10.3.5 Kvinnovdldskommissionens överväganden och förslag 241 10.4 Skyddade personuppgifter för kvinnor som utsätts för våld

våld 254

och hot om

10. 4.1 Bakgrund 254

10. 4.3 Rikspolisstyrelsens utvärdering av lagstiftningen om fingerade personuppgifter 258

10. 4.4 Skyddade personuppgifter och domstolarna 260

10. 4.5 Kvinnovdldskommissionens överväganden och förslag 262 10.5 Ett sekretessproblem vid vårdnad 265

gemensam

10. 5.1 Bakgrund 265

10. 5.2 Kvinnoväldskommissionens överväganden och förslag 267

11 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 269

11.1 Sexualbrotten 269

Innehållsförteckning 9

1.1.I Bakgrund 270 11.1.2 Kvinnovåldskommissionens utgångspunkter 272 11.1.3 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 273 Våldtäkt 273 Våldtäkt mot barn 280 Sexuellt utnyttjande 284 Sexuellt ofredande 286 Underlåtenhet att avslöja brott 287 Den särskilda åtalsbestämmelsen i 6 kap. 288 11.2 Vissa andra brottsbalksbrott, m.m. 289 11 .2.1 Bakgrund 289 11.2.2 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 290 Olaga hot 290

Ofredande 292

Förolämpning och den särskilda åtalsbestämmelsen i 5 kap. 293

Strajjinätning 295

Könsstympning 295 11.3 Brott mot kvinnofrid 300 11 .3.1 Bakgrund 300 11.3.2 Nuvarande ordning 301 1J.3.3 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 304

12 Straffmätning och andra påföljdsfrågor 311 12.1 Inledning 311 12.2 Straffmätning 312 12.2.1 Allmänt 312

12.2.2 Strajfmätningspraxis 313

Våldtäkt 314 Grov misshandel 315 Mord, dråp och försök till sådana brott 316 12.3 Behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor 321

12.3.6 Behandlingsverksamheter för män i några andra

länder 330

12.3. 7 Erfarenheter från behandlingsarbetet 331

12.4 Kvinnováldskommissionens överväganden och förslag 332

10 Innehållsförteckning

13 Sexuella trakasserier 337

13.1 Bakgrund 337 13.2 Definitioner 338 13.3 Omfattningen sexuella trakasserier 339

av 13.4 Gällande bestämmelser 341 13.5 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 345

14 Vissa särskilt utsatta kvinnor 349

14.1 Inledning 349 14.2 Kvinnor med invandrarbakgrund 349 14.3 Äldre kvinnor och kvinnor med funktionshinder 353 14.4 Tonärsflickor 356 14.5 Kvinnor med missbruksproblem 357 14.6 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 358

15 Barn i misshandelsmiljöer 363

15.1 Inledning 363 15.2 Barn i familjer där modern misshandlas 363

I5.2.1 Våldets påverkan på barnen 363

15.2.2 Insatser för barnen 366

l 5.2.3 Kvinnováldskommissionens överväganden och förslag 369 15.3 Vårdnad och umgänge 370

15.3.1 Gällande bestämmelser 370

15.3.2 Handläggning vårdnadstvister 373

av

I 3 373

Pappa gruppen

15.34 Kvinnováldskommissionens överväganden och förslag 374

16 Utbildningsfrågor 377

16.1 inledning 377 16.2 Gällande bestämmelser 377

m.m.

Innehållsförteckning 11

16.4 Vissa fortbildningsinsatser 389 16.5 Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag 390

17 Kostnader för Kvinnovåldskommissionens förslag 397

18 Förslagen ur jämställdhetssynpunkt 401

19 Författningskommentarer 403

19.1 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen 1980:100 403 19.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 406 19.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 408 19.4 Förslaget till lag ändring i brottsbalken 409

om 19.5 Förslaget till lag om ändring i lagen 1982:316 med förbud

Sammanfattning

Olika åtgärder har vidtagits under senare år för att öka stödet till brottsoffer. Det finns emellertid alltjämt ett stort behov av insatser. Inte minst gäller detta i fråga om stöd och hjälp till kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp samt åtgärder för att förhindra en upprepning av våldet och för att förebygga våld mot kvinnor.

Betänkandet innehåller förslag till åtgärder som griper in på flera olika samhällsornråden. Vi föreslår lagändringar på ett flertal områden, men konstaterar samtidigt att lagstiftning inte ensam kan lösa det samhällsproblem som våld mot kvinnor utgör. En betydande del av våra förslag tar därför sikte på olika myndigheters handläggning av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor. Vi lämnar också åtskilliga rekommendationer för hur myndigheterna bör förhålla sig till kvinnovåld. Vi fokuserar särskilt det våld som män utövar mot närstående kvinnor.

Internationellt kapitel 2

Kapitel 2 behandlar det internationella samfundets aktiviteter när det gäller olika frågor som rör våld mot kvinnor. Vi anser att det är viktigt att informera allmänheten om de uttalanden som görs i internationella sammanhang, och som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor. Detta har en informerande och utbildande funktion och förstärker allmänhetens medvetenhet om att våld mot kvinnor är ett allvarligt samhälleligt problem. Vi har låtit översätta och publice-

rar i betänkandet del B några betydelsefulla FN- och Europarådsdokument om

åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi föreslår att internationella dokument som rör våld mot kvinnor fortsättningsvis översätts till svenska och publiceras.

14 Sammanfattning

Åtgärder for att öka kunskapen om omfattningen av våldet

mot kvinnor kapitel 3

l kapitel 3 redovisas statistiska uppgifter om våldet mot kvinnor.

Våldet mot kvinnor är i stor utsträckning dolt, och den officiella statistiken visar endast mindre del våldsbrotten mot kvinnor. I kapitlet föreslås olika

en av åtgärder bör kunna ett bättre underlag för att skatta omfattningen av

som ge våldsbrott riktar sig mot kvinnor. Härigenom kan även kostnaderna för

som mäns våld mot kvinnor skattas och ett bättre underlag erhållas för åtgärder som behövs.

Kriminalstatistiken bör enligt vår mening förbättras i väsentliga avseenden. Sålunda bör statistiken över anmälda brott, framför allt brotten enligt 4 och 6 kap. brottsbalken, i större utsträckning könsuppdelas. Denna statistik bör i ökad utsträckning också information om offrets ålder, nationalitet och rela-

ge tion till gärningsmannen. På motsvarande sätt bör statistiken över lagförda

innehålla uppgifter brottsoffer, dessas kön, ålder, nationalitet och personer om relation till gärningsmannen.

Även den statistik finns beträffande brott mot lagen 1988:688

som om besöksförbud behöver kompletteras.

Statistiken bör också ökad kunskap skadestånden vid våldsbrott föröva-

ge om de mot kvinnor och belysa omfattningen frihetsberövanden vid brott som

av avser våld mot kvinnor.

Vi föreslår vidare brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor

att en skall genomföras. En sådan undersökning bidrar till att man bättre kan skatta den verkliga brottslighetens storlek. Detta kan i sin tur bidra till att kunskapen

våldet mot kvinnor ökar liksom kunskaperna om sambandet mellan våldet om och andra samhällsfaktorer. En brottsofferundersökning kan också visa på var

bör sättas in för att det våld kvinnor utsätts för skall kunna beresurser som kämpas.

sikt kan motverka våld mot kvinnor

Åtgärder som på

kapitel 4

I kapitel 4 redovisas några historiska linjer och några utgångspunkter för sättet att se på våld mot kvinnor.

Vi konstaterar i kapitlet att forskningen om våld mot kvinnor måste utvecklas. Vi föreslår att regeringen uppdrar lämplig myndighet att utarbeta en plan för

sådan utveckling skall kunna komma till stånd. hur en

Sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor är föga belyst i forskningen. Ytterligare forskning det området bör kunna ge ett bättre underlag för att bedöma behovet av att kriminalisera innehav av våldspornografi.

Sammanfattning 15

Det behövs en ökad medvetenhet hos allmänheten om det samhällsproblem som våld mot kvinnor utgör. I bl.a. Canada och England produceras TV-information som sammanställts av myndigheterna för att upplysa allmänheten om omfattningen av och orsaker till våld mot kvinnor. Man har ansett att de kam-

panjer som har genomförts haft en positiv påverkan allmänhetens attityder

till sådant våld. Vi föreslår att regeringen tar initiativ till en liknande kampanj

i Sverige.

I skolan liksom i annat ungdomsarbete måste man vara uppmärksam på det våld som flickor och kvinnor utsätts för. Vi anser att det är viktigt att utveckla modeller for hur mäns våld mot kvinnor skall kunna tas upp i bl.a. skolundervisningen och under värnplikten.

Socialtjänsten kapitel 5

I kapitel 5 tar vi upp de problem som är förknippade med socialtjänstens handläggning av ärenden med anknytning till kvinnovåld.

Vi anser att medvetenheten måste öka hos socialtjänsten vad beträffar förekomsten av våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser. Detta gäller såväl på handläggarnivå som på chefs- och politikernivå.

Inom socialtjänsten måste det utvecklas metoder som leder till förbättrade insatser för kvinnor som utsätts för våld. Vi föreslår att denna grupp uppmärksammas särskilt i den nya socialtjänstlag som föreslagits av Socialtjänstkommittén. Av den nya lagen bör således framgå att socialtjänsten skall verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp får stöd och hjälp att förändra sin situation.

Vi betonar också vikten av att kommunerna beaktar arbetet med utsatta kvinnor i sin verksamhetsplanering och att resurser avdelas för ändamålet. Vi föreslår att särskilda handlingsplaner utarbetas för denna grupp.

Socialtjänstkommittén har föreslagit att kommunens socialtjänst en gång om året skall avge en social rapport till kommunfullmäktige om betydelsefulla förändringar som inträffar i de sociala förhållandena i kommunen. Vi anser att man i det sammanhanget även bör uppmärksamma förekomsten av våld i nära relationer. Socialtjänsten bör därför i sin rapport även redovisa de åtgärder som socialtjänsten och andra aktörer har vidtagit för att komma till rätta med det problemet.

Vi anser också att socialtjänsten i varje kommun bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram, som tar sikte hur man på bästa sätt skall möta kvinnor som utsätts för våld och vilka insatser som kan erbjudas kvinnorna, barnen och männen inom socialtjänstens ram, liksom av andra samhällsinstanser och frivilliga organisationer. Socialtjänsten bör också aktivt informera om de resurser som finns inom socialtjänstens ram och som är tillgängliga för kvinnor som är utsatta för våld och andra övergrepp.

16 Sammanfattning

Varje kommun bör avdela eller flera socialsekreterare, som får ett särskilt

en

för kvinnor som utsätts för våld. Dessa socialsekreterare bör ges särskild ansvar utbildning och regelbunden handledning. Förslaget syftar till en kompetenshöjning hos socialtjänsten och kan förväntas medföra effektivitetsvinster.

Vi föreslår slutligen att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta allmänna råd för socialtjänstens handläggning frågor rör våld mot kvinnor. Dessa råd

av som kan ledning för kommunernas socialtjänst om vilka mål och metoder som

ge

i arbetet med kvinnor för våld. Även barnen bör vara vägledande som utsatts bör uppmärksammas i detta sammanhang.

Hälso- och sjukvården kapitel 6

Vi har i delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats SOU 1994:56 föreslagit att ett nationellt kompetens- och resurscentrum för kvinnor utsatts för våldtäkt och misshandel skall inrättas. Detta centrum är

som

under uppbyggnad vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi betonar att nu centrumet inte bör bli det enda i landet där hälso- och sjukvården utgör bas för verksamheten. Tvärtom är det angeläget att nya sådana centrum bildas, och

målet bör att det i varje landsting så småningom finns en specialiserad

vara

för kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp. resurs

Även för hälso- och sjukvården behövs det enligt vår mening ett övergripande policydokument. Vi föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta allmänna råd för hur hälso- och sjukvården bör utforma sina insatser för kvinnor

utsatts för våld. Ett sådant dokument bör framför allt innehålla de mål som som bör gälla för verksamheten.

Tillgången till psykoterapi för kvinnor som utsatts för sexuella och andra övergrepp är mycket begränsad. Många kvinnor har berättat om den kamp de

fått föra för att få nödvändig terapi. Enligt vår mening är det mycket angeläget

att kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp kan få psykoterapi, när sådan erfordras. Detta måste kunna erbjudas kvinnorna inom rimlig tid och till

rimlig kostnad för dem. Vi utesluter inte att det för denna grupp kan behöva en införas någon form åtminstone begränsad vårdgaranti för att tillgodose

av - kvinnornas behov. Mot bakgrund av de stora förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har vi dock avstått från att försöka utforma de närmare förutsättningarna för en sådan garanti.

I kapitel 6 behandlas även olika frågor med anknytning till rättsintyg.

Frivilliga organisationer kapitel 7

Kvinnojourerna praktisk och psykologisk hjälp kvinnor som har drabbats

ger av brott. De ger kvinnorna skydd och förebygger på så sätt en upprepning av

Sammanfattning 17

våldet. Jourernas insatser har stor betydelse för många utsatta kvinnor. Resursbrist försvårar dock möjligheterna effektiv hjälp.

att ge

Kvinnojourerna bör enligt vår mening få ökade möjligheter att anställa

personal, att ge dem som arbetar i jourerna handledning och att utveckla sina verksamheter i övrigt. För närvarande utgår tre miljoner kr år i statsbidrag till

per kvinnojourernas lokala utvecklingsarbete. Vi föreslår att statsbidraget till de lokala kvinnojourernas stöd- och utvecklingsarbete ökas med tio miljoner

kr per år. Det föreslagna beloppet, 13 miljoner kr, motsvarar ungefär hälften de

av bidrag som kvinnojourerna erhåller från kommuner och andra bidragsgivare tillsammans. Med ett sådant tillskott till kvinnojourerna skapas förutsättningar för en mera stabil verksamhet vid jourerna.

Även brottsofferjourerna arbetar med informera

att och hjälpa kvinnor som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Inom mansjourerna har det börjat växa fram verksamheter som ger behandling för män med våldsproblematik. Insatser av nu nämnt slag är enligt vår mening av stort värde. Vi föreslår ett statligt stöd på två miljoner kr per år till brottsofferjourer för arbete med våldsutsatta kvinnor och till organisationer erbjuder behandling för män med våldspro-

som blematik.

Socialtjänstkommittén har framhållit vikten att socialtjänsten stödjer frivil-

av ligt socialt arbete. Kommittén har även föreslagit att den socialtjänstlagen

nya skall innehålla en särskild bestämmelse detta. Eftersom kvinnojourerna i så

om stor utsträckning utför arbete som ankommer på socialtjänsten bör bestämmelsen enligt vår mening särskilt ta sikte på ekonomiskt stöd till kvinnojourerna.

Myndigheterna inom rättsväsendet kapitel 8

I kapitel 8 behandlas frågor som rör myndigheterna inom rättsväsendet.

Vi anser att polismyndigheterna bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram beträffande sin handläggning av ärenden rör våld mot kvinnor. Polismyndig-

som heterna bör också utarbeta särskilda informationsbroschyrer är riktade till

som kvinnor som har utsatts för våld och andra övergrepp.

Enligt vår mening måste metoder sökas som kan bidra till att ärenden som rör våld och andra övergrepp mot kvinnor behandlas effektivare. Någon polismyndighet bör därför få i uppdrag att utarbeta modeller för arbetet med ärenden

som har samband med våldsbrott riktade mot kvinnor. Inom för sådan

ramen en försöksverksamhet bör även pröva på vilket sätt olika registersystem kan

man användas för att effektivisera kampen mot kvinnovåldet.

Vi föreslår vidare en försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll beträffande män inte kan förmås att respektera meddelade

som besöksförbud. Vi föreslår att Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utreda förut-

ges sättningarna för en sådan försöksverksamhet. Eventuellt skulle det fördelak-

vara tigt om en sådan försöksverksamhet samordnas med den verksamhet med

18 Sammanfattning

intensivövervakning av vissa fangelsedömda som nu pågår.

Vi att rutiner snarast bör skapas gör det möjligt för en kvinna att

anser som alltid snabbt tillgång till den skyddsutrustning hon behöver. Vi anser att det även fortsättningsvis bör möjigt för särskilt utsatta kvinnor att livvakts-

vara skydd, när metoder är mindre ingripande är otillräckliga. Det är också

som enligt vår mening angeläget att närmare analysera hur ett effektivt skydd bör utformas för olika kvinnors behov. Det behövs en noggrann utvärdering av de metoder för skydd kvinnor hittills har använts, och vi föreslår att

av som

Rikspolisstyrelsen i samarbete med Brottsförebyggande rådet får i uppdrag att

göra en sådan utvärdering.

Poliser och åklagare har ofta på förhand etablerad pessimism i förhållanden

en till ärenden innefattar våld och andra övergrepp mot kvinnor i nära relatio-

som

Detta påverkar också deras benägenhet att utreda och driva sådana ärenden. ner. Kvinnans ovilja att medverka i utredningen utgör inte sällan anledningen till att ärenden skrivs Idag är polisen i allmänhet förundersökningsledare i mål som

av. gäller misshandel. Vi anser att åklagarna, som har en större processrättslig erfarenhet, bör forundersökningsledare i alla ärenden som rör misshandel

vara

mot kvinna när kvinnan och gärningsmannen är bekanta med av en man en varandra, dvs. även om misshandeln inte är grov.

Olika frågor rör åklagares och domstolars handläggning av ärenden om

som våld och andra övergrepp mot kvinnor bör också enligt vår mening utvecklas närmare i särskilda policydokument för respektive verksamhetsområde. Det är angeläget att både åklagare och domstolar prioriterar ärenden som rör våld mot

kvinnor i nära relationer.

Samverkan kapitel 9

Samverkan mellan myndigheter, organisationer och enskilda framhålls regelmässigt den viktigaste strategin när det gäller att motverka våld mot kvin-

som

beydelse för myndigheternas inställning till våld mot kvinnor och nor. Av stor till samarbete mellan myndigheter och andra i frågor rör sådant våld är de

som signaler centrala, regionala och lokala ledningsorgan ger sina anställda.

som

I kapitlet redovisas bl.a. erfarenheter från ett projekt för myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel under samordning Socialstyrelsen under tre år

som av bedrivits i fem län.

I de särskilda kapitlen socialtjänsten och hälso- och sjukvården har

om föreslagit att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta allmänna råd för de nämnda verksamhetsområdenas handläggning ärenden med anknytning till

av våld kvinnor. Även rättsväsendet skulle ha nytta sådana policydokument,

mot av och vi föreslår därför att Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket

Sammanfattning 19

ges i uppdrag att, var och en for sitt verksamhetsområde, ta fram policydokument i vilka bör formuleras principer för handläggningen ärenden med

av anknytning till våld mot kvinnor.

Nya straftbestämmelser kapitel 11

Sexualbrotten

Vid vår översyn av brottsbalkens bestämmelser har vi i enlighet med våra direktiv haft kvinnoperspektivet i fokus. Vi föreslår vissa genomgripande förändringar i sjätte kapitlet brottsbalken. Ändringarna rör bl.a. frågan vilka

om sexuella handlingar som skall krävas för för våldtäkt, och när det

ansvar gäller sexuella övergrepp mot barn vilka handlingar i Övrigt mot barnet

- som skall krävas för ansvar for våldtäkt. Lagtexten bör ligga så nära verkligheten som möjligt och vi föreslår därför språkliga ändringar i ett flertal lagrum i sjätte kapitlet. Det gäller framför allt ifråga om begreppet "sexuellt umgänge".

Något bärande skäl att begränsa våldtäktsbrottet till sarnlagshandlingar eller

sexualhandlingar som är jämförliga med samlag finns inte. Genom att den sexuella handlingen avgränsas utifrån ett kvinnligt perspektiv saknas anledning

att skilja mellan olika sätt att fysiskt utnyttja kvinna sexuellt. Allt sådant

en handlande som idag innefattas i begreppet sexuellt umgänge skall omfattas

av våldtäktsbestämrnelsen.

Uttrycket sexuellt umgänge för dock tanken till frivillig och ömsesidig

en sexualakt mellan två personer. Vid våldtäkt är varje inslag ömsesidighet

av utesluten. Mot denna bakgrund är uttrycket sexuellt umgänge direkt olämpligt för att beskriva den sexuella handlingen när förgriper sig sexuellt på

en person en annan person. Gärningen framstår i stället som ett utnyttjande

av en annan persons kropp för egna sexuella syften. Rekvisitet "tvingar till samlag

annan eller därmed jämförligt sexuellt umgänge" i 6 kap. 1 § brottsbalken bör ersättas med rekvisitet "tilltvingar sig samlag eller annat sätt sexuellt utnyttjar". Det

nya uttrycket sexuellt utnyttjar avser samma sexuella handlingar idag

som avses med begreppet sexuellt umgänge.

Våldtäktsparagrafen ändras också såtillvida att första stycket behandlar brott som begås av en man mot kvinna. I ett andra stycke behandlas övriga kon-

en stellationer såvitt avser gärningsman/offer.

I vårt uppdrag ingår att överväga skyddet även för flickor mot övergrepp

av skilda slag, däribland sexuellt våld. Vi anser att sexuellt utnyttjande ett barn

av under 15 år skall bestraffas på motsvarande sätt våldtäkt mot

som en vuxen kvinna. Detta bör gälla oavsett om tvång förekommit eller inte. Att

en vuxen man, som forövat våldtäkt mot ett barn, inte har använt våld kan mycket väl bero på att barnet överhuvudtaget inte haft någon möjlighet att göra motstånd. Däremot torde övergreppen mot barnet regelmässigt förenade med psykiskt

vara

20 Sammanfattning

våld och allvarliga hot mot hennes eller hans integritet. Det maktmissbruk och den hänsynslöshet gärningsmannen gör sig skyldig till gentemot barnet som väger i dessa fall lika tungt som det fysiska våldet eller hotet vid övergrepp mot kvinna. Någon skillnad i straffvärde föreligger inte. en vuxen Ett nytt straffbud våldtäkt mot barn bör sålunda införas. Alla sexuella om övergrepp mot ett barn under 15 år, idag faller under 6 kap. 1-4 §§ brottssom balken, skall omfattas den bestämmelsen. För att beskriva den sexuella av nya handlingen används begreppet sexuellt utnyttjar, som motsvarar begreppet sexuellt umgänge. Rekvisitet överensstämmer med vad föreslagit när det gäller våldtäkt Brottet delas i tre svårhetsgrader i likhet med mot vuxna. våldtäktsbrottet och med straffskalor. Straffet i normalfallet bör sålunda samma uppgå till fängelse i lägst två och högst sex år. Om brottet med hänsyn till särskilda omständigheter är att anse som mindre allvarligt bör dömas till fängeli högst fyra år. Straffskalan för våldtäkt mot barn bör vara fängelse i se grov lägst fyra och högst tio år. Som följd tidigare ändringar i 6 kap. brottsbalken bör de nuvarande en av straffbestämmelserna i 2 § sexuellt tvång, 3 § om sexuellt utnyttjande och om 4 § sexuellt utnyttjande underårig föras samman till en ny paragraf, 3 om av när bestämmelserna sexualbrott mot personer som är fyllda 15 år. Brottet avser benämns sexuellt utnyttjande. Den sexuella handlingen beskrivs med uttrycket sexuellt utnyttjar och handlingar idag avses med begreppet avser samma som sexuellt umgänge. Här föreslås sålunda ingen ändring i sak. Straffet för normalbrottet skall fängelse i högst två år. Straffskalan för grovt sexuellt utnyttvara jande föreslås fängelse i lägst ett och högst sex år. Någon förändring vad vara de olika sexualbrottens straffvärde åsyftas inte. avser När det gäller brottet sexuellt ofredande har brottsbeskrivningen blivit föråldrad. Denna tar också sikte på en samhällelig reaktion och mindre på att mer riktas mot enskild De handlingar som avses med bestämangreppet en person. melsen kan bättre uttryckas i termer som beskriver den integritetskränkning, det ofredande och de trakassererier med straffstadgandet. Vissa typer av som avses sexuella trakasserier omfattas stadgandet, vilket tydliggörs med vårt förslag. av Ändringarna är terminologisk natur. Någon ändring av kriminaliseringens av räckvidd är inte avsedd. Ansvar bör ådömas även vid underlåtenhet att avslöja vissa grövre brott enligt 6 kap. brottsbalken. Det gäller våldtäkt, våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov grov våldtäkt barn, grovt sexuellt utnyttjande och grovt koppleri. Var och en mot får kännedom ett sådant brott är å färde skall ha ett ansvar för att som om att brottet avslöjas. I den särskilda åtalsbestämmelsen i 6 kap. görs en redaktionell ändring som är föranledd förslaget bestämmelse om våldtäkt mot barn. av om en ny

Sammanfattning 21

Andra brottsballcsbrott

Kvinnor är ofta offer för såväl misshandelsbrott som olika brott mot frihet och frid. Ändå brottsoffret i de olika straffbestämmelserna "han/honom".

anges som Lagtexten bör utformas med en terminologi som ligger så nära verkligheten som möjligt. Beträffande vissa brottsrekvisit anser att språkbruket i nu gällande

lag ter sig ålderdomligt och, inte minst ur ett kvinnoperspektiv, i hög grad verklighetsfrännnande. Vissa språkliga ändringar beträffande ett antal brott i

vissa brottsbalkskapitel bör därför ske. Vissa förändringar i sak föreslås beträffande brottet olaga hot, åtalsbestämmelsen i 5 kap. brottsbalken och bestämmelserna om straffmätning.

I bestämmelsen om olaga hot föreslås en språklig ändring i syfte, inte minst

ur ett kvinnoperspektiv, att göra lagtexten mer verklighetsanpassad. I ett nytt

tredje stycke anges i vårt förslag vissa faktorer som bör tas med vid bedömningen av om brottet skall hänföras till den svårare graden. Det finns anledning att från samhällets sida kraftigt markera allvaret i all olaglig användning av vapen. Att bli utsatt för ett vapenhot är ofta en traumatisk upplevelse. Hot som utövas med särskilt farliga vapen bör regelmässigt hänföras till den grova graden av brott. Härmed avses framför allt skjutvapen och knivar och föremål som av offret uppfattas som särskilt farliga. Ändringen innebär en skärpning av straffet då sådana vapenhot förekommit. Andra faktorer som bör medföra att brottet skall anses grovt är att hotet avsett en särskilt farlig gärning eller om hotet riktats mot någon som intar en särskilt utsatt ställning. Detsamma gäller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. För den grova graden av brott bör en särskild brottsrubricering, grovt olaga hot, införas.

Ofredandebrottet ändras språkligt i syfte att anpassa terminologin till de vanligaste formerna av ofredande. Någon ändring i sak såvitt avser de straffbara handlingarna är dock inte avsedd.

I bestämmelsen om förolämpning görs vissa ändringar i syfte att i språkligt hänseende förtydliga lagtexten. Det finns anledning att behandla förolämpning

med anspelning på någons kön med samma allvar som när det gäller anspelning på ras, hudfärg m.m. Vi föreslår därför ett tillägg i 5 kap. 5 § första stycket tredje punkten brottsbalken som innebär att, om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl kan anses påkallat ur allmän synpunkt, åklagaren får åtala för förolämpning mot någon med anspelning på den personens kön. Samma åtalsregel bör gälla vid förolämpning mot någon med anspelning på en persons sexuella läggning och inte, som för närvarande, endast vid anspelning på någons homosexuella läggning.

Bestämmelsen i 29 kap. brottsbalken, som reglerar de omständigheter som skall vara försvårande vid straffmätningen, bör utvidgas. Motivet att kränka någon på grund av kön bör beaktas särskilt vid bedömning av straffvärdet.

22 Sammanfattning

Könsstympning

I den särskilda lagen 1982:316 med förbud mot omskärelse av kvinnor bör de straffbara handlingarna betecknas med en term som ger uttryck för vad de kriminaliserade ingreppen faktiskt innebär, nämligen en könsstympning. Lagens rubrik bör därför ändras till "lag med förbud mot könsstympning av kvinnor". Ordet "omskärelse" i 1 § bör bytas ut mot ordet "könsstympning". Någon ändring såvitt avser kriminaliseringens räckvidd avses inte.

Eftersom man svårligen kan tänka sig att omständigheterna skulle kunna var mildrande vid ett ingrepp som innebär att en kvinnas kön stympas bör böter utmönstras ur straffskalan. Straffet för normalbrottet bör vara fängelse i högst fyra år. Vi föreslår också en ändring av kriterierna för bedömningen av huruvida brottet skall anses som grovt. Sålunda bör kriterierna "medfört livsfara", "svår kroppsskada" och "allvarlig sjukdom" utgå. Straffminimum för det grova brottet kommer enligt vårt förslag att utgöra fängelse i två år. Förslaget innebär sålunda kraftig skärpning straffet såväl för normalbrottet som beträffande

en av det brottet. Förberedelse och stämpling till brott samt underlåtenhet att

grova avslöja brott bör vara straffbart.

Ett nytt brott i brottsbalken kvinnofridsbrott

- För kvinna under en längre tid har levt i ett förhållande där hon blivit

en som utsatt för övergrepp av en man är det inte främst de enskilda fysiska övergrep-

i sig karakteriserar kvinnans utsatta situation. Ofta är det inte möjligt pen som för kvinnan att i detalj beskriva vart och ett av övergreppen. Verkligheten är i stället många gånger sådan att kvinnans tillvaro varit helt präglad av våld och hot. Våldet har varit det normala, och tidsperioder utan våld har hört till undantagen. Kvinnan beskriver därför övergreppen som en process.

Vår straffrätt fokuserar enskilda gärningar. Om man inte betraktar gärningarna som ett led i en pågående process föreligger risk att helhetsperspektivet går förlorat. En kvinna som under lång tid har fått utstå övergrepp från en närstående man har inte bara blivit offer för olika gärningar som är kriminaliserade enligt nu gällande bestämmelser. Ofta har kvinnan även blivit utsatt för beteenden for närvarande inte upptas i något straffbud. Mannen kanske

som gömmer undan gemensamma tillhörigheter som telefon eller nycklar, förbjuder kvinnan att träffa släktingar och vänner eller talar nedsättande till henne.

Vi föreslår ett nytt brott i brottsbalken, kvinnofridsbrott. Brottet tar framför allt sikte på våld och andra övergrepp mot kvinnor det kan gälla makar, sam-

bor, mödrar eller döttrar i nära relationer till män. Bestämmelsen tar sikte

på vissa beteenden som inte är kriminaliserade, men som på ett effektivt sätt bidrar till att skapa den situation av psykisk terror som detta brott är ett utslag av. Dessutom tas hänsyn till en rad olika handlingar, som redan idag är krimina-

Sammanfattning 23

liserade i olika straffstadganden, såsom misshandel och olaga hot. För straffansvar bör det vara tillräckligt att de olika straffbara handlingarna är preciserade till sin karaktär och att de har utförts inom en bestämd tidsperiod. Däremot skall

det inte vara nödvändigt att tidsmässigt ange varje handling i detalj.

Det skall krävas att gärningsmarmen använder våld eller hot om våld eller utsätter offret för annan fysisk eller psykisk påverkan. Gemensamt för de straffbara förfarandena är att de skall vara ägnade att varaktigt kränka kvinnans/offrets integritet och skada hennes självkänsla.

Straffet för brottet bör vara fängelse i lägst ett och högst sex år.

Brottet tar således i första hand sikte på att skydda kvinnor från övergrepp av män. Det kan finnas fall där en man gör sig skyldig till detta brott mot en annan man. I vissa fall kan även en kvinna tänkas vara förövare. Det råder dock inte någon tvekan om att gärningsmannen i regel kommer att vara en man och offret en kvinna. Detta förhållande bör tydliggöras, och paragrafen bör därför delas upp i två olika stycken.

Brottet utgör framför allt ett brott mot frihet och frid och bör därför placeras bland frihets- och fridsbrotten i brottsbalkens fjärde kapitel. Vi har valt att rubricera brottet kvinnofridsbrott respektive fridsbrott. Vi föreslår att bestämmelsen intas i en ny 4 a

Sekretessfrågor kapitel 10

Sekretesslagen

I 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen 1980: 100 finns vissa undantag från

bl.a. hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretessen när det gäller

att lämna uppgifter som angår misstanke om brott till polis och åldagare. För närvarande gäller att uppgift får lämnas endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år. I praktiken är det, såvitt avser vuxna kvinnor, endast om en kvinna har utsatts för våldtäkt som personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är oförhindrad att polisanmäla brottet. Vid misstanke om brott mot den som är under 18 år har dock ytterligare genombrott gjorts i vårdsekretessen. I sådana fall hindrar inte sekretessen att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter till polis och åklagare, under förutsättning att det är fråga om brott enligt 4 eller 6 kap. brottsbalken.

För svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet gäller samma sekretessregler när det gäller att lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter som för

hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Intresset av att beivra våldsbrott och förhindra upprepat våld måste i vissa fall få ta över den enskilda personens intresse av integritet och sekretess. Framför allt gäller detta övergrepp som riktar sig mot närstående, där våldet tenderar att

24 Sammanfattning

upprepas och därvid också bli grövre. Det sätt vilket samhället ser på våld som riktar sig mot kvinnor utgör en viktig faktor i kampen mot sådana brott. Om hälso- och sjukvården och sociala myndigheter förhåller sig passiva trots att det är mer eller mindre uppenbart för dem att kvinnan varit utsatt för t.ex. ett mycket allvarligt misshandelbrott, blir detta en signal till såväl kvinnan som malmen, att samhället inte bryr sig om att han förgriper sig mot henne. Det är därför en viktig markering att hälso- och sjukvården och socialtjänsten, utan oöverstigliga hinder av sekretess, kan anmäla misstankar om t.ex. livshotande och annan allvarlig misshandel till rättsvårdande myndigheter.

Vi föreslår att sekretesslagen ändras så att sekretess inte hindrar att hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter till polis och åklagare, när det föreligger misstanke om att en person utsatts för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § brottsbalken, kvinnofridsbrott respektive fridsbrott enligt 4 kap. 4 a § brottsbalken och grovt sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § brottsbalken. De nämnda brotten har eller får enligt våra förslag ett minimistraff på fängelse ett år. Ett uppgiftslärrmande bör enligt vår mening framför allt ske när det föreligger en påtaglig risk att våldet skall upprepas eller när en kvinna utsatts för livsfarligt våld.

Enligt vår mening bör samma Sekretessregler gälla i såväl offentlig som privat tjänst. Detsamma bör vara fallet även såvitt avser svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet.

Rättegångsbalken

Förslaget att hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall ges större möjlig-

heter att utan hinder av sekretess lämna ut uppgifter vid misstanke om allvarliga våldsbrott till polis och åklagare bör också ses i förhållande till det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta begränsar möjligheterna att ställa frågor till ett vittne som tillhör vissa angivna yrkesgrupper, framför allt personal inom vårdsektorn. Vi föreslår att frågeförbudet får vika vid de brott där vi föreslagit uppmjukning av vårdsekretessen enligt sekretesslagen, dvs. vid

en brotten grov misshandel, kvinnofrids- respektive fridsbrott och grovt sexuellt

utnyttjande.

Identitetsbyte

Prövningen av en begäran om fmgerade personuppgifter är särskilt komplicerad

när det gäller en kvinna som har små barn och kvinnan behöver skyddas mot barnets far. I de fall vårdnaden om barnet anförtrotts modern ensam och fadern av domstol inte tillerkänts rätt till umgänge med barnet bör det dock, enligt vår mening, inte föreligga hinder för att modern och barnet skall få fingerade

Sammanfattning 25

personuppgifter.

Om ett barn har medgetts rätt att använda fingerade personuppgifter och barnets förälder väcker talan vårdnad eller umgänge med barnet kan tvek-

om samhet uppstå om vilket forum är det korrekta. Vi föreslår ett förtydligade

som av den forumregel för vårdnads- och umgängestvister finns i 6 kap. 17 §

som föräldrabalken. Förslaget innebär att Stockholms tingsrätt skall behörig

vara domstol inte bara som fallet är idag när annat forum saknas, utan även när

- barnets verkliga hemvist inte kan fastställas därför att barnet har medgetts

fingerade personuppgifter.

Straffmätning m.m. kapitel 12

Nyligen har det genomförts en undersökning av domstolarnas straffmätnings-

praxis vid vissa grova våldsbrott. Vi föreslår i kapitel 12 att regeringen låter genomföra en undersökning av domstolarnas straffmätning och straffvärderesonemang också vid andra våldsbrott än de allra grövsta. En sådan undersökning bör göras ur ett könsperspektiv.

Vi anser det angeläget att psykoterapeutisk behandling kan ges män som gör sig skyldiga till sexualbrott eller andra våldsbrott riktade mot kvinnor, t.ex.

upprepad misshandel mot en närstående. Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen

presenterat ett handlingsprogram för utbyggnad av behandlingsresurserna för sexualbrottsdömda. Programmet tar dock inte sikte på män som döms för andra typer av våldsbrott riktade mot kvinnor. Kriminalvårdsstyrelsen har uppskattat att ca l 000 personer årligen ådöms fängelsestraff för sådana brott. Vi har inte

haft praktiska möjligheter att kartlägga vilka behov som finns när det gäller

behandling för dessa män och föreslår därför att regeringen uppdrar Kriminal-

vårdsstyrelsen att göra en sådan kartläggning. Kriminalvårdsstyrelsen bör i

samband därmed utarbeta ett handlingsprogram för hur denna behandling skall kunna byggas ut.

Sexuella trakasserier kapitel 13

Sexuella trakasserier är form könsrelaterat våld, och i likhet med annat

en av våld mot kvinnor är sexuella trakasserier i stor utsträckning ett dolt problem. Undersökningar har dock visat att sexuella trakasserier inte alls är ovanligt i

arbetslivet och inom utbildningsväsendet.

Varje arbetsgivare skall enligt 6 § jämställdhetslagen 1991:433 verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier. 22 § jämställdhetslagen innehåller ett klart förbud för arbetsgivaren att trakassera en arbetstagare som awisat sexuella närmanden från arbetsgivarens sida. Endast den sistnämnda bestämmelsen är dock sanktionerad med skadeståndskyldighet.

26 Sammanfattning

Jämställdhetsombudsmannen JämO har i en skrivelse till regeringen pekat på konsekvenser av det sätt vilket frågan om sexuella trakasserier på arbetsplat-

reglerats i jämställdhetslagen, eftersom det skadeståndssanktionerade förbusen det i 22 § inte tar sikte på de sexuella trakasserierna som sådana. Vi anser, i likhet med JämO, att jämställdhetslagen bör kompletteras med en regel som i vissa situationer håller arbetsgivaren ansvarig för om en kvinna utsätts för sexuella trakasserier sina arbetskamrater. Frågan är dock komplicerad, och

av den bör därför bli föremål för utredning i särskild ordning.

Vissa särskilt utsatta kapitel 14

grupper

Några är särskilt sårbara när de utsätts för våld. I kapitel 14 belyser vi

grupper situationen för kvinnor med invandrarbakgrund, äldre kvinnor och kvinnor med funktionshinder, tonårsflickor samt missbrukande kvinnor som utsätts för våld.

En angelägen fråga är hur man skall lösa problemet med uppehållstillstånd i Sverige för utländsk kvinna som här i landet utsätts för våld av sin man. Till

en följd praxis med s.k. uppskjuten invandringsprövning riskerar kvinnan att

av en utvisas härifrån hon bryter från trots att han utsätter henne för

om upp mannen, våld. Den nuvarande rättstillämpningen är enligt vår mening oacceptabel. Vi föreslår därför att frågan hur invandrade kvinnor som utsätts for våld av sina män skall kunna tillförsäkras rätten att stanna här i landet utreds i särskild ordning.

Invandrarverket har i olika sammanhang begärt tillgång till innehållet i kriminal- eller polisregister beträffande mannen, när man prövar frågan om uppehållstillstånd för kvinna kommit till Sverige som en s.k. snabb anknyt-

en som ning. Vi att lnvandrarverkets begäran är rimlig.

anser

Barn i misshandelsmiljöer kapitel 15

Barn till kvinnor misshandlats har ett mycket stort behov av hjälp och stöd.

som Med anledning dessa barns behov och de svårigheter som föreligger när det

av gäller att möta behoven, föreslår i kapitel 15 att villkoren för barn som växer

i misshandelsmiljöer blir föremål för utredning i särskilt ordning. En sådan upp utredning bör ha bred ansats och, utifrån såväl flickors som pojkars perspek-

en tiv, ta olika frågor rör barnens livssituation.

upp som

Tvister vårdnad och umgänge är ofta komplicerade i olika avseenden, och

om särskilt svår är situationen när barnets mor utsatts för våld från barnets far. Inte sällan måste i dessa fall principen barns behov av nära och goda relationer

om med både modern och fadern vika. Våld och övergrepp inom en familj medför nämligen högst påtaglig fara för barnets psykiska välbefinnande. Vi

en

mot bakgrund härav att domstolen bör vara restriktiv när det gäller att anser

Sammanfattning 27

medge fadern vårdnad eller umgänge i de fall han utövat våld mot någon familjemedlem. Nuvarande lagstiftning, som tar sikte barnets bästa, hindrar inte en sådan tillämpning.

Utbildningsfrågor kapitel 16

Vi har kartlagt i vilken utsträckning våld mot kvinnor i den grund-

tas upp

läggande högskoleutbildningen för socionomer, läkare, sjuksköterskor, psykolo-

ger, jurister och poliser. Kartläggningen visar att våld mot kvinnor i mycket liten omfattning belyses i utbildningarna. Vi att det bör klargöras att

anser jämställdhet och könsaspekter skall belyses i all högskoleutbildning och föreslår att 1 kap. 5 § högskolelagen 1992:1434 förtydligas i detta avseende.

I examensordningen anges poäng och mål för olika examina. För vissa högskoleutbildningar, som mera direkt förbereder för speciella yrken, har examens-

ordningen särskilda målbeskrivningar. Vi föreslår att examensordningen och dess målbeskrivningar för utbildningen av de ovan berörda yrkesgrupperna

kompletteras, så att det klart framgår att våld mot kvinnor och andra könsaspek-

ter skall belysas i deras utbildning. Detsamma bör gälla för polisutbildningen,

vilken dock inte regleras i examensordningen.

Vi föreslår att Högskoleverket ges i uppdrag att följa utvecklingen av hur frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män beaktas i undervisningen vid våra högskolor. Verket bör regelbundet rapportera till regeringen om läget.

Det är mycket viktigt att nu verksamma yrkesgrupper inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet fortbildas i frågor som har samband med våld mot kvinnor. Vi föreslår att staten under nästa budgetår avsätter tre

miljoner kr för sådan fortbildningsverksamhet.

Våra förslag berör sålunda många områden, men det är varken möjligt eller lämpligt att inbördes rangordna förslagen efter angelägenhet. Enligt vår uppfattning behövs det åtgärder inom alla de områden vi behandlar och åt-

som gärderna brådskar. Våld och andra övergrepp mot kvinnor bör fortsättningsvis inte vara en fråga som man helst förbigår med tystnad. Det är i stället hög tid att börja se våldet mot kvinnor som det allvarliga samhällsproblem det är.

.zmkmammwmmagawmumwahvwg

Vi? ä :me: :a: :xikix: -/3Ö§á§1áâê. i , - .mm 5775:3739;åüååihâäfüiütâââiâüäv x lfüziøêáüø: rüzâfåm: r-:çgm :mini

Yiåkêâäáiiiåülâiâieizâw " ag ÄN ggr

håååá:äasrbxsstzâggêkáäçäxaüfaä

$:gs:--;T:$; 2 "Siä V ,w . V.

ismimi md w

-aiøivcaq ;urnimröeylzuluia ,axsaüåi ,wsmcaaimn 15 uagagatzxâicâsaalüøiâgrâd - maámawm:L in; maiwn äsgvsaücq me; awbâ aøiansämtzrtxâái

,

zaämA; av %á

A

y A mmmüä høásâvmøi yrfêálgragâmâøw

lmuuaømäøâa

L v

-âümünüiymüå mäaárgmüáawa

Salim v

üwtmwwansjø fmW§§§åiA :y .. ; mmm äâéâm

.gmagma Anágøiwaøz :m saraaa: :abnudtsv :ai-mv .zolmizgöd mv

. 5 .. v r ,nWUWa b ør-jvb a ,

ait-:ázsvaüsaârexws f :sa-hära1% ;ut müüêm

Fáäiáaxzâsax av i

-

müêümrmámvaâ :eb astra. .wuabkmmisvám saüøiéa nämt gaimüi .V aømâdüi- m: mami s Q % ab ;ab

ziimxgdbnstlad mig: V :m0 afü: moni :amma avüqtødgatans

zammmmm

Mäki fi

:mmm L ümááråá ara åâbüüäââwöüêm

A . biiy fiâxsâmâåå? gzvsraåzxásegêáissrb uiss:zzruârságwg.iår: awaits

ä§3§$l§iüizäähâ3üåi§§$m§jii$iif

, hör hå mättat mmm: árøzâs.1.,å姧ä'å§%å§ma: ggçákm i - , êázvssiâzxmizyât. frågar .man när. äazneznvaâ

v mms VL

V l/Tâlfáétâ vágdnmâ tungäzaga: §2:tâåä kmnçzäâcesmi mfseeäüexâ. :mi: 3 :am ä L svår åratwatâas{avéaaxräräätnåiäiåüf§iäi§låå; W423:iâaânøâsfat. kite

ámxa; m: :sm amma m: gula .fäiiâiçêäsâäkâf

:hdmi e ämm

i såga pâäâgåágmia samma-ggg v z-väêåiøfimzssmâe-ia §3 é , 7 hakgmmâxäraw m Ãiüfäüiläläü.häå.småfaâar.f.svâ'çüfävååügäiiêiäââaâ 1 L

Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen 1980: 100

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2 § sekretesslagen 1980:100 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

2 §

Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas till myndighet, om uppgiften behövs där för

förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer,

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer, eller

tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen 1970:428. Uppgift hos myndighet som driver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den enskilde hos myndig-

Senaste lydelse SFS 1994:86

30 Författningyörslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse heten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

För uppgift som omfattas av sekre- För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33 och 34 §§, tess enligt 7 kap. 1-6, 33 och 34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 8 kap. 8§ första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 8 § 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 8 § första eller andra stycket eller 9 § första eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som före- andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt skrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstanke brott för vilket angår misstanke om brott för vilket

om inte är föreskrivet lindrigare straff inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 33 eller sekretess enligt 7 kap. 33 eller 34 § inte att uppgift som angår miss- 34 § inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 4 eller 6 tanke om brott enligt 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år länmas till inte har fyllt arton år lämnas till

åklagarmyndighet eller polismyndig- åklagarmyndighet eller polis-

het. myndighet. Inte heller hindrar sekre-

tess enligt 7 kap. 4 eller 33 § att

uppgift som angår misstanke om

brott enligt3 kap. 6 4 kap. 4 a §

eller 6 kap. 3 § andra stycket brottsbalken lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet. Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt

9 kap. 9 § första stycket.

Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte att uppgift enskild, inte fyllt arton år eller som fortgående missbrukar

om som alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet, det behövs för att den enskilde skall nödvändig vård,

om behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i fråga om lämnande av uppgift

gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig om insats till skydd för det väntade barnet.

Författningsförslag 31

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 kap.

Den som till följd av 2 kap. l eller 2§ eller 3 kap. 1 § sekretesslagen 1980: 100 eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer,

psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer, som drivs av kommu-

ner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfálligheter, och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än andra eller tredje stycket är andra än försvarare skyldiga att vittna i mål försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fáng- föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. else i två år. Utan hinder av vad som

2 Senaste lydelse SFS 1992:340

32 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sägs i andra stycket är läkare, tand-

läkare, barnmorskor, .sjuksköterskan

psykologer, psykoterapeuter, kurato-

rer vid familjerádgivningsbyráer,

som drivs av kommuner, landsting,

församlingar eller kyrkliga samfällig-

heter, och deras biträden skyldiga att

vittna även i mål angáende brott

enligt kap. 6 4 kap. 4 a § eller

6 kap. 3 § andra stycket brottsbal-

ken.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen 1992:300. Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2

kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Författningsförslag 33

3. till

Förslag

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 § föräldrabalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Frågor om vårdnad eller umgänge Frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där barnet tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan har sitt hemvist. Om barnet har medtas upp även i samband med äkten- getts fingerade personuppgifter enligt skapsmål. Om det inte finns någon lagen 1991:483 fingerade

om perbehörig domstol, tas frågorna upp av sonuppgifter tas frågorna

upp av Stockholms tingsrätt. Stockholms tingsrätt. Frågor om

vårdnad och umgänge kan tas upp

även i samband med äktenskapsmål.

Om det inte finns någon behörig

domstol, tas frågorna upp av Stock-

holms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 10 §§ samt 10 b § andra stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 § handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning. Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling,

om parterna är överens i saken.

3 Senaste lydelse SFS 1994:1433

34 Författninggörslag

4. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 6 kap. 4 § skall upphöra att gälla, 3 5 4 kap. 1-3, 5 och 7 §§, 5 kap. 3 och 5 §§, 6 kap. 1-3, dels att kap. 11-13 §§, 29 kap. 2 § och 35 kap. 4 § skall ha följande lydelse, dels det i brottsbalken skall införas paragraf, 4 kap. 4 a av följanatt en ny de lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 5§

Den tillfogar annan person Den som tillfogar aiman person som

sjukdom eller smärta kroppsskada, sjukdom eller smärta kroppsskada,

honom i vanmakt eller eller försätter henne eller honom i eller försätter sådant tillstånd, döms för miss- vanmakt eller annat sådant tillstånd, annat till fängelse i högst två år döms för misshandel till fängelse i handel eller, brottet är ringa, till böter högst två år eller, om brottet är om eller fängelse i högst månader. ringa, till böter eller fängelse i högst sex sex månader.

4 kap. 1§

Om någon bemäktigar sig samt Den som bemäktigar sig samt bortbortför eller barn eller för eller inspärrar barn eller annan

inspärrar

skada honom med uppsåt att skada henne eller annan med uppsåt att hälsa eller tvinga honom honom till liv eller hälsa eller tvinga till liv eller till tjänst eller öva utpressning, henne eller honom till tjänst eller att att människorov till fängelse öva utpressning, döms för männidömes för på viss tid, lägst fyra och högst tio skorov till fängelse på viss tid, lägst eller på livstid. fyra och högst tio år, eller livsår, tid.

4 Senaste lydelse 1993:207

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är brottet mindre dömes till Är

grovt, brottet mindre grovt, döms till

fängelse i högst sex år. fängelse i högst år.

sex

4 kap.

2§

Den som i annat fall än i 1 § sägs Den i annat fall än i 1 § sägs

som berövar någon friheten, att berövar någon friheten, att

genom genom bortföra eller inspärra honom eller bortföra eller inspärra henne eller på annat sätt, dömes för olaga fri- honom eller på annat sätt, döms för hetsberövandetill fängelse, lägst ett olaga frihetsberövande till fängelse, och högst tio år. lägst ett och högst tio år.

Är brottet mindre dömes till Är brottet mindre döms till

grovt, grovt, böter eller fängelse i högst två år. böter eller fängelse i högst två år.

4 kap.

Den som, i annat fall än som avses Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 genom olaga tvång eller i 1 eller 2 olaga tvång eller

genom vilseledande, föranleder att någon vilseledande, föranleder att någon kommer i krigs- eller arbetstjänst kommer i krigs- eller arbetstjänst eller annat sådant tvångstillstånd eller eller annat sådant tvångstillstånd eller förmår någon att bege sig till eller förmår någon att bege sig till eller stanna kvar på utrikes ort, där han stanna kvar på utrikes ort, där hon kan befaras bli utsatt för förföljelse eller han kan befaras bli utsatt för

eller utnyttjad för tillfälliga sexuella förföljelse ellerutnyttjad förtillfälli-

förbindelser eller annat sätt råka sexuella förbindelser eller på

ga i nödläge, döms för försättande i annat sätt råka i nödläge, döms for nödläge till fängelse, lägst ett och försättande i nödläge till fängelse, högst tio år. lägst ett och högst tio år.

Är brottet mindre dömes till Är brottet

grovt, mindre grovt, döms till böter eller fängelse i högst två år. böter eller fängelse i högst två år.

5 Senaste lydelse 1984:399

36 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a§

En mot en närstående man som eller tidigare närstående kvinna använder våld eller hot om våld eller utsätter henne för annan jysisk eller

psykisk påverkan, ägnad att varak-

tigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla, döms för

kvinnøfrialsbrøtt till fängelse i lägst

ett och högst sex år. Om handlar som anges i en man första stycket mot en annan man, eller om en kvinna handlar så mot annan kvinna eller mot en man, en döms för jiitlsbrott till straff som där anges.

4 kap. 5§°

Den hotar att använda våld Om någon lyfter vapen mot annan som eller hotar med brottslig gär- eller annars hotar med brottslig

eljest

hos den gärning på sätt är ägnat att hos ning på sätt som är ägnat att som hotade framkalla allvarlig fruktan för den hotade framkalla allvarlig frukeller säkerhet till tan för eller annans säkerhet till egen annans person egen eller egendom, döms för olaga hot eller egendom, döms för person fängelse i högst år. olaga hot till böter eller fängelse i till böter eller ett högst ett âr. Är döms till fängelse, Är brottet grovt, döms för grovt brottet grovt, månader och högst fyra år. olaga hot till fängelse, lägst sex lägst sex månader och högst fyra år.

° Senaste lydelse 1993:207

Författningsförslag 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid bedömande om brottet är av grovt skall särskilt beaktas om hotet utövats med livsfarligt vapen eller avsett en särskilt farlig annars gärning eller riktats mot någon som har särskilt utsatt ställning. en

4 kap. 7

Den handgripligen antastar Den som handgripligen antastar

som eller skottlossning, stenkast- eller annat hänsynslöst begenom ning, oljud eller annat hänsynslöst teende ofredar eller trakasserar anbeteende eljest ofredar döms döms för ofredande till böter arman, nan, för till böter eller fängelse eller fängelse i högst ett år.

ofredande

i högst ett år. 5 kap. 3 §

Den smädar Den som smädar annan genom som annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning nedsättande uttalande eller beskylleller skymfligtbeteende ning eller annat kränkande genom annat genom honom, dömes, gärningen beteende mot henne eller honom, mot om belagd med straff enligt l eller döms, gärningen är belagd är om 2 for förolämpning till böter. med straff enligt l eller 2 för

förolämpning till böter.

7Senaste lydelse 1993:207

38 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är brottet dömes till böter Är brottet döms till böter

grovt, grovt, eller fängelse i högst sex månader. eller fängelse i högst sex månader.

5 kap.

5§

Brott som avses i 1-3 §§ får inte Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om åtalas av annan än målsägande. Om målsäganden anger brottet till åtal målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses på- och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, får dock kallat ur allmän synpunkt, får dock

åklagaren åtala för åklagaren åtala för

förtal och grovt förtal, förtal och grovt förtal,

förolämpning mot någon i eller förolämpning mot någon i eller

för hans myndighetsutövning, för hans eller hennes myndighetsutövning,

förolämpning mot någon med förolämpning mot någon med anspelning på hans ras, hudfärg, anspelning på hans eller hennes kön, nationella eller etniska ursprung eller sexuella läggning, ras, hudfárg, natrosbekännelse, eller tionella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse.

förolämpning mot någon med anspelning pá att han har homosexu-

ell läggning.

Har förtal riktats mot avliden, får åtal väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.

Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom att förgripa sig på en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande makten, får brottet åtalas åklagare hinder vad föreskrivs i första stycket. Åtal får

av utan av som dock inte ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat därtill.

8 Senaste lydelse 1987:610

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 1§°

Den tvingar till samlag En man som tilltvingar sig samlag som annan eller därmed jämförligt sexuellt eller på annat satt sexuellt utnyttjar umgänge våld eller genom hot en kvinna genom våld eller genom genom innebär eller för den hotade hot innebär eller för kvinnan som som framstår trängande fara, döms framstår trängande fara, döms som som för våldtäkt till fängelse, lägst två för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst år. Lika med våld och högst sex år. Med våld jåmstålls sex försätta någon i vanmakt att försätta kvinna i medvetslöshet anses att en eller sådant tillstånd. eller annat hjälplöst tillstånd. annat För våldtäkt döms också en man som handlar som anges i första stycket mot annan man och en en kvinna som handlar så mot en annan kvinna eller mot en man. Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt mindre allvarligt, döms fängelse i högst fyra år. att anse som Är brottet grovt, döms för Ar brottet grovt, döms för grov grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra och våldtäkt till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande högst tio år. Vid bedömande av om av om brottet skall särskilt beaktas, brottet är grovt skall särskilt beaktas, är grovt våldet livsfarligt eller den våldet livsfarligt eller om den om var om om var

har begått gärningen tillfogat som har begått gärningen tillfogat

som allvarlig skada eller allvarlig sjuk- allvarlig skada eller allvarlig sjukmed hänsyn till tillväga- dom eller, med hänsyn till dom eller, gångssättet eller låga ålder tillvägagångssättet eller annars, visat

ofrets

visat särskild hänsyns- särskild hänsynslöshet eller råhet. eller armars, löshet eller råhet.

9 Senaste lydelse 1992:147

40 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

Den som, i annat fall än som avses Den som sexuellt utnyttjar någon i 1 genom olaga tvång förmår som är under femton år, döms för någon till sexuellt umgänge, döms våldtäkt mot barn till fängelse, lägst för sexuellt tvång till fängelse i högst två och högst är.

sex två år. Om den har begått gärningen Är brottet med hänsyn till särskilda som visat särskild hänsynslöshet eller om omständigheter att mindre

anse som brottet annars är att anse som grovt, allvarligt, döms till fängelse i högst döms för grovt sexuellt tvång till fyra år.

fängelse, lägst sex månader och högst fyra är.

Är brottet döms för

grovt, grov våldtäkt mot barn till fängelse, lägst Ara och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om den som har begått gärningen använt våld eller hot om brottslig gärning eller tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till sin anknytning till barnet eller barnets låga ålder eller annars, visat särskild

hänsynslöshet eller rähet.

° Senaste lydelse 1992:147

Författningsjijrslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 3

Den som förmår annan till sexuellt Den som, i annat fall än som avses umgänge genom att allvarligt miss- i eller 2 sexuellt utnyttjar annan bruka hans eller hennes beroende genom olaga tvång eller att genom ställning döms for sexuellt utnytt- allvarligt missbruka hennes eller jande till fängelse i högst två år. hans beroende ställning döms för Detsamma gäller den som har sexu- sexuellt utnyttjande till fängelse i ellt umgänge med att högst två år. Detsamma gäller den annan genom otillbörligt utnyttja att denne befinner pd ett otillbörligt sätt sexuellt som sig i vanmala eller annat hjälplöst utnyttjar en person befinner sig som tillstånd eller lider av en psykisk i medvetslöshet eller annat hjälplöst störning. tillstånd eller lider psykisk av en störning. Fär sexuellt utnyttjande döms även den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 sexuellt utnyttjar en person som är under arton år och som är hans eller hennes avkomling eller står under hans eller hennes fostran eller för vars värd eller tillsyn han eller hon har att svara på

grund av myndighets beslut.

Om den som har begått gärningen Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om visat särskild hänsynslöshet eller om brottet armars är att anse som grovt, brottet är att grovt, annars anse som döms för grovt sexuellt utnyttjande döms för grovt sexuellt utnyttjande till fängelse, lägst sex månader och till fängelse, lägst ett och högst sex högst sex år. år.

" Senaste lydelse 1994:1499

42 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 4 §

Har någon sexuellt umgänge med den är under arton år och som som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för sexuellt

utnyttjande underåtig till fängelse

av i högst fyra år. Detsamma skall gälla om någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel har sexuellt , umgänge med barn under femton år. Om den har begått gärningen som visat särskild hänsynslöshet mot den underárige eller om brottet pá grund dennes låga ålder eller annars är av grovt, skall dömas för att anse som vt sexuellt utnyttjande undergro av årig till fängelse, lägst två och högst åtta år. 6 kap. 7 Den i fall än förut i detta kapitel, sexuellt berör barn som, annat som avses under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i med högst två år.

z Senaste lydelse 1994:1499 3 Senaste lydelse 1994: 1499

Författningsförslag 43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För sexuellt ofredande döms även den som genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår någon som har fyllt femton men inte arton år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.

Detsamma skall gälla, om någon Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är blottar sig för arman på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest ägnat att kränka hennes eller hans genom 0rd eller handling ett up- integritet eller annars genom ord

penbart sedlighetssårande eller handling med sexuell innebörd

sätt uppträder anstötligt mot annan. ofedar eller trakasserar annan.

Ansvar som i detta kapitel är före- Ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för gärning som begås mot skrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådömas någon under viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade även den som inte insåg men hade skälig anledning anta att den andre skälig anledning anta att den andra

uppnått sådan ålder. personen inte uppnått sådan ålder.

För försök till våldtäkt, grov våld- För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt täkt, våldtäkt mot bam, grov våldtäkt tvång, sexuellt utnyttjande, grovt mot barn, sexuellt utnyttjande, grovt sexuellt utnyttj ande, sexuellt utnytt- sexuellt utnyttjande, koppleri och jande av underårig, grovt sexuellt grovt koppleri döms till ansvar enligt

utnyttjande av underårig, koppleri vad som föreskrivs i 23 kap. Det-

Senaste lydelse 1984:399 5 Senaste lydelse 1994:1499

44 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

och koppleri döms till samma gäller i fråga om förberedelse grovt ansvar enligt vad föreskrivs i 23 kap. och stämpling till våldtäkt, grov som Detsamma gäller i fråga förbere- våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov om delse och stämpling till våldtäkt, våldtäkt mot barn, grovt sexuellt utvåldtäkt, sexuellt nyttjande och grovt koppleri eller grov grovt utnyttunderårig och kopple- underlåtenhet att avslöja sådant jande av grovt brott. ri.

Är sexuellt Är vid våldtäkt barn enligt 2 § vid utnyttjande av un- mot derårig enligt 4 § första stycket andra stycket eller försök till sådant andra meningen eller försök till sådant brott eller vid sexuellt ofredande brott eller vid sexuellt ofredande enligt 7 § första stycket skillnaden enligt 7 § första stycket skillnaden i ålder och utveckling mellan den i ålder och utveckling mellan den har begått gärningen och barnet som har begått gärningen och barnet ringa, får åtal väckas av åklagaren som får åtal väckas åklagaren endast åtal är påkallat ur allmän

ringa, av om

endast åtal är påkallat ur allmän synpunkt. om

synpunkt.

29 kap.

Såsom försvarande omständigheter vid bedömningen straffvärdet skall, vid av sidan vad gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas av som den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än om det faktiskt fått, den tilltalade visat särskild hänsynslöshet, 2. om

° Senaste lydelse 1994:1499 Senaste lydelse 1994:306

Författningsfijrslag 45

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6. brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt nog-

om grant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, eller

7. om ett motiv för brottet varit att 7. om ett motiv för brottet varit att kränka folkgrupp eller kränka en person, en folkgrupp eller

en person, en en annan sådan grupp av personer på en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt grund av kön, ras, hudfárg, natioeller etniskt ursprung, trosbekärmelse nellt eller etniskt ursprung, troseller annan liknande omständighet. bekännelse eller annan liknande

omständighet.

35 kap.

4 §13

De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks. Förutsätts för ådömande påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas

av från den dag då sådan verkan inträdde.

Har brott i 6 kap. 1-4 Vid brott som avses i 6 kap. 2 §

som avses och 6 §§ eller försök till sådana eller försök till sådant brott skall de brott begåtts mot barn under femton i 1 § bestämda tiderna räknas från år skall de i l § bestämda tiderna den dag målsäganden fyller eller räknas från den dag målsäganden skulle ha fyllt femton år. fyller eller skulle ha fyllt femton år.

Om vid bokföringsbrott, som är ringa, den bokföringsskyldige inom fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.

3 Senaste lydelse 1994:1499

Författningsförslag

Förslag till

om i med för-

Lag ändring lagen 1982:316

bud mot omskärelse av kvinnor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1982:316 med förbud mot omskärelse av kvinnor

dels att lagen skall ha den rubrik som anges i det följande dels att l och 2 §§ skall ha följande lydelse.

Lag med förbud mot könsstympning av kvinnor

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Ett ingrepp i de kvinnliga yttre Ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem omskärelse får förändringar av dem könsstympning inte utföras, oavsett samtycke har får inte utföras, oavsett om samtycke

om lämnats till ingreppet eller inte. har länmats till ingreppet eller inte.

2§

Den bryter mot 1 § döms till Den som bryter mot 1 § döms till

som

fängelse i högst två år eller, om fängelse i högst fyra år.

omständigheterna är mildrande, till böter.

Om brottet har medfört livsfara, Om brottet har inneburit ett särskilt svårkroppsskada, allvarlig sjukdom hänsynslöst beteende skall det beeller i annat fall inneburit ett synner- dömas som grovt. För grovt brott

ligen hänsynslöst beteende skall det döms till fängelse, lägst två och

bedömas grovt. För grovt brott högst tio år.

som döms till fängelse, lägst ett och högst tio år.

För försök döms till ansvar enligt För försök, förberedelse och stämp- 23 kap. brottsbalken. ling eller underlåtenhet att avslöja

brott döms till ansvar enligt 23 kap.

brottsbalken.

Författningsförslag 47

Förslag till Lag om ändring i högskolelagen 1992: 1434

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § högskolelagen 1992:1434 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §

I högskolornas verksamhet skall I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas. alltid iakttas och främjas.

Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.

1 Inledning

1 Kommissionens direktiv

Kvinnovåldskommissionen har tillkallats för att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Det perspektiv som tar sin utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation har enligt direktiven hittills varit eftersatt. Åtgärder för att komma till rätta med detta våld berör, anförs det i direktiven, naturligen i första hand de utsatta kvinnorna och deras barn samt de män som utövar våldet. Det betonas vidare att åtgärderna i stor utsträckning måste beakta orsakerna till att våld mot kvinnor uppstår. Förlegade uppfattningar om mäns makt över kvinnor är en förutsättning för uppkomsten av våld mot kvinnor. Frågor som rör våld mot kvinnor har således ett samband med frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män, maktfördelning mellan könen och mäns syn på kvinnor.

Frågor om våld mot kvinnor spänner över ett brett område och måste angripas på bred front. Utifrån en allmän översyn av olika insatser som rör våld mot kvinnor kan ett mer samlat syn- och förhållningssätt till detta våld presenteras och förslag till åtgärder för att motverka och undanröja detta våld läggas fram, sägs det i direktiven. Förslagen som läggs fram kan gälla både regelverk och olika myndigheters handläggning av dessa frågor, liksom stöd till de utsatta kvinnorna och insatser riktade till de misshandlande männen. Behov av åtgärder kan finnas såväl inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården som inom rättsväsendet.

Kommissionen har haft till uppgift att närmare studera de sociala myndigheternas erfarenheter och handläggning av frågor som rör våld mot kvinnor. Erfarenheterna visar att det också inom hälso- och sjukvården finns ett behov av insatser till stöd för kvinnor som utsatts för våld. Det gäller både i de direkta kontakterna med dessa kvinnor och i samarbetet med andra myndigheter. Enligt direktiven borde kommissionen närmare studera lämpligheten i att inrätta en eller flera s.k. våldtäktskliniker och, om ett behov av att inrätta sådana kliniker förelåg, närmare ange förutsättningarna för en sådan verksamhet. Denna fråga

50 Inledning

skulle enligt direktiven redovisas med förtur, och Kvinnovåldskommissionen har behandlat frågan i delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats SOU 1994:56, avlämnades i mars 1994. som En särskild fråga berör både socialtjänsten och hälso- och sjukvården är som

hur gällande regler sekretess och tystnadsplikt påverkar personalens möjlig-

om heter polisanmäla våldsbrott mot kvinnor söker hjälp eller vård. Sekreatt som tessreglerna kan skapa osäkerhet hos personalen om hur den skall agera för en hjälpa kvinna har vänt sig till den, särskilt i fråga om att göra en att en som kvinnan inte vågar stå for själv, också i fråga om kontak-

polisanmälan som men

med andra myndigheter. Det har därför ingått i Kommissionens uppdrag terna överväga möjligheterna ändringar i sekretessbestärnmelserna öka att att genom förutsättningarna att kvinnor utsätts för våld effektivt stöd. ge som Det är enligt direktiven angeläget att också göra en utvärdering och allmän översyn hur bestämmelserna sexualbrott och näraliggande bestämmelser av om tolkats och tillämpats. En utvärdering bör också ske av om de olika rekvisiten i brottsbalkens bestämmelser är adekvat utformade med hänsyn tagen till de värderingar statsmakterna i olika sammanhang har gett uttryck för när det som på jämställdhet mellan kvinnor och män i allmänhet och på våld

gäller synen

mot kvinnor i synnerhet. Det har än tio år sedan Sexualbrottsutredningen avlämnade sitt huvudgått mer betänkande, vilket föranledde olika ändringar i sjätte kapitlet brottsbalken. I direktiven påpekas att det, under den tid gått sedan dess, skett ytterligare som värderingstörskjutningar när det gäller på sexuella övergrepp mot kvinnor synen och barn, vilket har avspeglats i den offentliga debatten. Brottsbalkens bestämmelser sexualbrott är därför enligt direktiven av central betydelse, men även om andra straffbestämmelser, exempelvis misshandel och ofredande, är av om intresse. Kommissionen bör enligt direktiven undersöka i vilken utsträckning frågor om

våld kvinnor i grundutbildning för de yrkesgrupper som i sin

mot tas upp m.m. verksamhet berörs dessa frågor. Uppdraget till kommissionen har sålunda av

innefattat kartlägga inslagen i grundutbildningen for jurister och poliser,

att om läkare, psykologer och socionomer i detta hänseende är tillfreds-

sjuksköterskor,

ställande samt överväga hur eventuella brister skall rättas till. Det anförs slutligen i direktiven att uppdraget är mycket omfattande och att kommissionen bör ha frihet lägga fram förslag till åtgärder och påpeka stor att

brister i lagstiftningen.

Inledning 51

1.2 Våra

utgångspunkter

Om våldet mot kvinnor skall kunna motverkas är det viktigt att ha kunskaper om hur våldet ser ut och om mekanismerna bakom våldet. Orsakerna till våld mot kvinnor är mångfasetterade och svårfångade. Det finns dock anledning att markera att en grundförutsättning för uppkomsten mäns våld mot kvinnor är

av samhällets struktur grundad på mäns överordning och kvinnors underordning. Våldtäkt är ett extremt exempel på den obalans råder i maktförhållandet

som mellan könen. De historiskt ojämlika maktförhållandena utgör grogrund för

en uppkomsten våld mot kvinnor. Även åtgärder detta för-

av om som angriper

hållande är oundgängliga för att våldet skall kunna motverkas, är våra förslag i betänkandet inte primärt inriktade på sådana åtgärder utan framför allt på åtgärder mot våld i egentlig bemärkelse.

För att beteckna olika former övergrepp mot kvinnor används ofta termen

av sexualiserat våld. Begreppet används ibland inom kvinnoforskningen ett

som samlingsbegrepp för många olika former av övergrepp mot kvinnor. I begreppet sexualiserat våld inkluderas ofta prostitution, pornografi, sexuella trakasserier på arbetsplatser och sexuella övergrepp mot barn. Det förekommer också att termen sexualiserat våld används i samband med ätstörningar som bulimi och anorexi ävensom vid könsdiskriminerande reklam.

Uttrycket "sexualiserat våld" är en översättning från engelskan och betyder könsrelaterat våld. Uttrycket används inte sällan felaktigt för att beteckna "sexuellt våld" eller det juridiska begreppet "sexualbrott". Vi har i detta betänkande undvikit att använda uttrycket. Där så varit lämpligt vi angett den

art av övergrepp som avsetts. l några sammanhang har vi använt begreppet könsrelaterat våld.

Män som misshandlar kvinnor är vanligtvis bekanta med sitt offer, och det är inte ovanligt att kvinnan och har eller har haft nära relation till

mannen en varandra. Ofta används termen kvinnomisshandel för att beteckna detta våld. Termen är dock på flera sätt olyckligt vald. Så är t.ex. den misshandel

som utövas av en man mot en kvinna, när mannen och kvinnan har eller har haft ett förhållande till varandra, ofta förenad med våldtäkt och andra sexuella övergrepp, men en rad andra brott i brottsbalken kan också aktuella. Termen

vara är också olycklig eftersom den kan misstolkas och föra tankarna till att kvinnomisshandel avser kvinnor som utövar våld.

Våld mot kvinnor kan ses som ett samlingsbegrepp för många olika företeelser. Vi har begränsat vår analys till att sådant fysiskt också psykiskt

avse - men våld som män utövar mot kvinnor i vardagens Sverige. Vi har särskilt fokuse- rat det våld som män gör sig skyldiga till mot kvinnor till vilka de har nära

en relation. Den farligaste platsen för kvinnor är nämligen det hemmet.

egna Som även framhålls i våra direktiv är vårt uppdrag mycket omfattande. Vi har därför tvingats att göra vissa avgränsningar när det gäller vår behandling våld

av

52 Inledning

kvinnor. Att vi därvid valt att fokusera våldet i nära relationer har inte mot minst samband med att mäns våld mot kvinnor är omfattande och i hög grad dolt. Vi att denna fokusering bäst gagnar vårt syfte att väcka ökad med-

anser vetenhet det allvarliga samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor utgör.

om Vi har fått lämna sådana åtgärder sidan som skulle behöva vidtas för att avskaffa sådana fördomar mot kvinnor som fortfarande lever kvar i samhället och utgör grogrund för uppkomsten mäns våld mot kvinnor. Det

som en av handlar kvinnoförakt tar sig uttryck i förlegade föreställningar om

om som kvinnors lägre värde och mäns rätt att kontrollera kvinnor och som är inbyggt i samhällsstrukturen. Närvaron detta är något som alla kvinnor ständigt

av måste ta hänsyn till i planeringen sin vardag och det beskär deras livsutrym-

av

på ett sätt är specifikt för kvinnor. Inte heller tar vi särskilt upp behovet me som

åtgärder syftar till att tidigt i socialisationsprocessen minska pojkars och av som mäns benägenhet att utöva maktrelaterat våld mot flickor och kvinnor eller att öka flickors och kvinnors förutsättningar för att möta sådant våld.

Parallellt med Kvinnovåldskommissionen har regeringen särskilt tillkal-

en av lad utredare arbetat med kartläggning prostitutionen i Sverige och föresla-

en av git åtgärder för att motverka prostitutionen. Utredningen har haft i uppdrag att särskilt studera kriminalisering är lämplig metod för att förstärka sam-

om en hällets insatser när det gälla att bekämpa prostitutionen. Mot denna bakgrund har vi avstått från att särskilt belysa sådant våld som ofta drabbar den prostituerade kvinnan. Prostitutionsutredningen avlämnade i mars innevarande år sitt betänkande Könshandeln SOU 1995: 15.

Direktiven att kommissionen i sitt arbete skall anlägga ett kvinnoper-

anger spektiv. Detta har vi framför allt uppfattat så att det perspektiv som hittills haft företräde är det manliga och att vi därför skall utgå från kvinnors verklighet och kvinnors erfarenheter, vilka allmänt sett skiljer sig från mäns. Det är alltså våldet och dess effekter så det framstår för kvinnor som bör beaktas, och

som det är framför allt åtgärder kan gagna kvinnor som utsätts för våld som

som skall övervägas.

En lång rad exempel kan på åtgärder har vidtagits för att stödja

ges som kvinnor utsatts för våld och för att förhindra upprepning av våldet. Trots

som en detta föreligger enligt vår mening alltjämt ett stort behov av insatser på många samhällsområden. Vi lägger i detta betänkande fram en rad olika förslag till åtgärder. Vi föreslår lagändringar på ett flertal områden, även utanför den traditionella straffrätten. Lagstiftning kan förvisso inte ensamt lösa det samhällsproblem våld mot kvinnor utgör. En betydande del av våra förslag tar sikte på

som myndigheternas handläggning ärenden med anknytning till våld mot kvinnor.

av Vi gör åtskilliga uttalanden som utgör rekommendationer till hur myndigheterna bör förhålla sig i frågor gäller våld mot kvinnor.

som

Det är varken möjligt eller lämpligt att inbördes rangordna våra förslag efter deras angelägenhet. Enligt vår uppfattning behövs det åtgärder inom alla de

Inledning 53

områden som vi behandlar, och dessa åtgärder brådskar. Den allmänna samhällsutvecklingen i vårt land har, menar vi, nu nått därhän att det bör vara möjigt att bemöta det allvarliga samhällsproblem som våld mot kvinnor är.

Kommissionen har eftersträvat ett öppet och utåtriktat arbetssätt. Vi har sålunda anordnat flera hearingar och seminarier. Vi har också företagit ett antal resor och gjort åtskilliga studiebesök. Det har varit en ambition att hålla nära kontakt

med yrkesföreträdare samt andra, t.ex. kvinnojourerna, som i sin praktiska

verksamhet möter kvinnor som utsatts för våld. Under många avsnitt i betänkandet beskriver vi initiativ och verksamheter, som har tillkommit i syfte att stödja och hjälpa kvinnor som utsatts för våld. Genom att sprida kännedom om sådana initiativ skall vi förhoppningsvis stimulera andra till att utveckla sina metoder för att bekämpa det våld som utövas mot kvinnor.

.mouu-.øo-nppmu..

2 Internationellt arbete för att

motverka våld mot kvinnor

2.1 Internationella åtaganden, m.m.

2.1.1 Inledning

Våld och andra övergrepp mot kvinnor i deras egna hem liksom i samhället

i stort är frågor som under senare tid kommit att uppmärksammas alltmer i

det internationella samarbetet. Inte minst inom för arbetet som rör de

ramen mänskliga rättigheterna har kvinnovåldet fått en given plats på dagordningen. Det internationella samfundets aktiviteter området har skapat ett ökat tryck mot nationella runt i världen att reagera på de missförhållanden som

organ om råder och att vidta åtgärder för att komma till rätta med det samhällsproblem som våldet mot kvinnor utgör.

Förenta nationernas ansträngningar att motverka olika former av våld mot kvinnor har bl.a. resulterat i särskild deklaration avskaffande av våld mot

en om kvinnor. Deklarationen antogs av generaltörsamlingen i december 1993. I detta och andra sammanhang har Sverige deltagit aktivt. Även inom För det

ramen europeiska samarbetet och Nordiska rådets verksamhet har uppmärksamheten skärpts när det gäller frågor om våld och övergrepp mot kvinnor. Aktiviteter pågår fortlöpande i syfte att avskaffa sådant våld.

2.1.2 Förenta Nationerna FN

Efter andra världskriget påbörjades ett internationellt samarbete, som syftade till att stärka skyddet för mänskliga rättigheter. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna General Assembly Res. 217 A III, armex antogs av FN generalforsamling år 1948 och räknar vissa grundläggande mänskliga

:s upp rättigheter. Förklaringen kan sägas lägga grunden även för de rättigheter som

56 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor

bör tillkomma kvinnor som utsätts för våld i sina hem eller annorstädes. Förklaringen om de mänskliga rättigheterna följdes två internationella konventioner,

av den ena om medborgerliga och politiska rättigheter och den andra om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, båda från år 1966. Tillsammans med förklaringen utgör dessa konventioner stommen i det internationella normsystemet på området för mänskliga rättigheter.

Även andra internationella dokument för kvinnors

ger ett skydd mänskliga

rättigheter och kan sägas ge ett allmänt skydd för kvinnor, utsätts för eller

som riskerar att utsättas för övergrepp. Enligt FN-stadgan skall FN och dess medlemsstater förbättra kvinnans ställning och skapa jämställdhet mellan kvinnor och män. En särskild FN-konvention om avskaffande all slags diskriminering

av av kvinnor General Assembly res. 34/180, från år 1979 och deklara-

armex en

tion om rättigheter för brottsoffer General Assembly 40/34, annex från

res. år 1985 kan också sägas ge ett visst skydd för utsatta kvinnor.

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor antogs som nänmts år 1979. Sverige var det första landet i världen år 1980 god-

som kände konventionen. Efter det att 20 stater hade ratificerat konventionen trädde den i kraft år 1981. I juni 1994 hade konventionen ratiñcerats av 131 stater. Konventionen är ett konkret resultat av FN :s kvinnoårtionde åren 1975-1985 och är en central internationell konvention om mänskliga rättigheter.

Konventionen behandlar frågor som rör kvinnors rättigheter inom alla områden, och särskilt inom de politiska, sociala, ekonomiska och kulturella områdena. Konventionens 30 artiklar behandlar alla livssituationer och tar även

upp kvinnodiskriminering inom familjen m.m. Målet är enligt konventionen att säkerställa full utveckling och framsteg för kvinnorna och därmed garantera dem utövande och åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på grundval jämställdhet med märmen. Även våld kvinnor inte uttryckli-

av om mot gen behandlas i konventionen finns det flera artiklar i konventionen som behandlar olika former av diskriminering med eller utan våldsinslag. I artikel 2 åtar

c

sig konventionsstaterna att skapa ett rättsligt skydd för kvinnans rättigheter på samma grunder som för män och att säkerställa ett effektivt skydd för kvinnor mot varje diskriminerande handling. I artikel 2 e stadgas att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering kvinnor från

av enskilda personer, organisationer eller företag. I artikel 6 behandlas prostitution och handel med kvinnor. Enligt artikel 16 skall konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa kvinnors lika rätt när det gäller äktenskaps-

och andra familjerättsliga frågor.

Genom att godkänna konventionen åtar sig konventionsstaterna att vart fjärde år till FN :s generalsekreterare avge rapporter för granskning av en särskild granskningskommitté Committee on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, CEDAW. Rapporterna skall innehålla redogörelser för

lagstiftning och andra rättsliga, administrativa eller övriga åtgärder, som kon-

Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 57

ventionsstaterna vidtar för att genomföra konventionens bestämmelser och för de framsteg som görs i detta hänseende. CEDAW rapporterar om sin verksamhet till FN :s generalförsamling via F Nzs Ekonomiska och Sociala Råd ECOSOC. Rapporterna går också vidare till FN kvinnokommission för

:s kännedom ang. Kvinnokommissionen se nedan. Vidare lägger CEDAW fram förslag och allmänna rekommendationer baserade på de rapporter som granskats och den information som kommittén fått.

CEDAW har i hög grad intresserat sig för förhållandena i medlemsstaterna när det gäller våld mot kvinnor, sexuella trakasserier och våldtäkt. Kommittén har begärt information om de åtgärder vidtagits för att minska sådant våld och

som har påpekat att konventionen om avskaffande av all slags diskriminering

av kvinnor kräver att konventionsstaterna skyddar kvinnor mot allt slags våld, såväl i familjen som på arbetsplatsen och i andra sammanhang.

Vid CEDAW:s möte år 1989 antogs en allmän rekommendation nr. 12, enligt vilken konventionsstaterna i rapporterna till kommittén skall redovisa vilka lagstiftningsåtgärder som de vidtagit för att förhindra våld och skydda kvinnor mot förekomsten våld i alla former. Staterna bör enligt rekommenda-

av tionen informera även om andra åtgärder som vidtagits för att motverka våld samt om det förekommer hjälp och stöd för kvinnor blir offer för våld och

som andra övergrepp. Vidare sägs det att staterna bör redovisa statistiska uppgifter om våld mot kvinnor. Vid CEDAW:s möte år 1992 antogs allmän rekom-

en ny mendation nr. 19, i vilken frågan om våld mot kvinnor åter togs Det våld

upp. som kvinnor utsätts för på grund av sitt kön är en kränkning kvinnors mänsk-

av liga rättigheter enligt konventionerna om de mänskliga rättigheterna, påpekades det i rekommendationen.

I FN-s deklaration om brottsofrens rättigheter från år 1985 redovisas de grundläggande rättsprinciper som skall gälla för brottsoffer. Det sägs bl.a. att brottsoffer bör behandlas med medkänsla och respekt. De skall ha rätt till rättsordningens skydd, och vidare bör system skapas så att brottsoffer erhåller gottgörelse på ett snabbt, rättvist och lättillgängligt sätt. Offren skall informeras om sina rättigheter och det stöd som behövs under det rättsliga förfarandet. Om offret inte kan få fullt skadestånd från gärningsmannen eller från annat håll bör staten betala ekonomisk ersättning till offer som fått betydande kroppsskada eller nedsatt hälsa till följd av allvarligt brott. Offren bör också få den materiella, medicinska, psykologiska och sociala hjälp som behövs genom regeringens försorg och genom andra frivilliga, samhällsbaserade insatser. Berörd personal inom polis, rättsväsende, sjukvård, socialtjänst m.m. bör utbildas för att bättre förstå offrens behov.

Frågor som rör de mänskliga rättigheterna behandlas av en särskild kommission som lyder under ECOSOC The Commission on Human Rights. En annan kommission under ECOSOC är Kvinnokommissionen The Commission on the

58 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor

Status of Women, för FN insatser för att förbättra kvinnans som ansvarar :s situation i alla aspekter. sistnämnda kommission sammanträder varje år, och dess uppgift är att förbereda rekommendationer och rapporter till ECOSOC för främja kvinnans rättigheter på de politiska, ekonomiska, civila och sociala att områdena. decennier tillbaka har även ECOSOC och Kvinnokommissionen Sedan ett par kvinnovåldet utgör. År 1982 engagerat sig i det globala problem som antog ECOSOC, efter rekommendation Kvinnokommissionen, en resolution om av övergrepp kvinnor och barn. Det slogs fast att övergrepp mot kvinnor och mot människovärdet inte kan tolereras. År 1984 barn innebär ett angrepp på som ECOSOC återigen resolution våld inom familjen. Vidare beslutade antog en om ECOSOC år 1987 frågor rör våld mot kvinnor inom familjen och att utse som i samhället i stort till ett prioriterat område. Andra viktiga milstolpar i FN arbete för att främja jämställdhet mellan :s kvinnor och män och kvinnors mänskliga rättigheter är de tre världskvinnokonferenserna. Kvinnokommissionen ansvarar för förberedelser och genomförande dessa konferenser. Den första internationella kvinnokonferensen ägde rum av i Mexico City år 1975. Den inledde FN kvinnoårtionde 1975-1985. Vid :s världskonferensen i Köpenhamn år 1980 aktionsplan för den andra antogs en hälften kvinnoårtiondet. Vidare antogs ett handlingsprogram, vari man av uppmärksammade olika former våld mot kvinnor och barn och behovet av av skydd för kvinnor i alla åldrar mot fysiska och psykiska övergrepp i hemmet, sexuella övergrepp, I resolution våld mot kvinnor uttalades att våld m.m. en om riktas mot familjemedlemmar måste uppfattas som ett allvarligt problem, som sociala konsekvenser ärvs från den generationen till den andra. vars ena Den tredje världskvinnokonferensen i Nairobi år 1985 antog vissa strategier för det fortsatta jämställdhetsarbetet fram till år 2000, de s.k. Nairobistrategier- Forward-Looking Strategies. Kvinnor som utsätts för våld uppmärk-

na The

sammades särskilt, och det rekommenderades bl.a. att nationerna skulle öka sina

ansträngningar när det gäller att förebygga våld mot kvinnor och att öka skydd

och stöd i olika former till kvinnor utsätts för våld och andra övergrepp. som Vidare rekommenderades regeringarna att vidta åtgärder för att öka allmänhetens medvetenhet att våld mot kvinnor är ett allvarligt samhälleligt proom blem. År 1990 beslutade Kvinnokommissionen fjärde världskvinnokonferens att en skulle hållas. Konferensen i Beijing den 4-15 september 1995 under äger rum titeln Fourth World Conference Women: Action för Equality, Development on and Peace. Konferensen kommer att ägnas två huvudfrågor. Den första frågan

är utvärdering i vilken utsträckning de framåtsyftande strategierna från

en av kvinnokonferens i Nairobi år 1985 har genomförts, såväl nationell som FN :s

regional och internationell nivå. Huvudsyftet är att skapa ett förnyat politiskt

åtagande, så att dessa strategier kan genomföras före år 2000. Den andra frågan

Intemationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 59

gäller framtagandet av en särskild handlingsplan Platform of Action. Ambitionen är att identifiera de viktigaste hindren for kvinnor samt sätta upp konkreta och, om möjligt, tidsbestämda mål för hur hindren skall övervinnas. Bland de frågor som skall behandlas vid konferensen ingår ämnet Våld mot kvinnor och flickor: i familjen, arbetsplatsen och i samhället. Utkastet till handlingsplan behandlar en rad olika frågor som tar sikte på att motverka våld mot kvinnor. Det gäller såväl fysiskt och psykiskt som sexuellt våld. I den föreslagna handlingsplanen påpekas bl.a. att regeringarna bör samarbeta med den särskilda rapportören om våld mot kvinnor. Det anges särskilt att man bör angripa de bakomliggande orsakerna till våld mot kvinnor det handlar om

manliga privilegier, makt och kontroll. Åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor och skydda kvinnor mot våld bör enligt handlingsplanen vidtas såväl inom rättsväsendet som inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Åtgärder som lagföring och rehabilitering, det senare gäller både offer och gärningsmän, nämns också. Andra åtgärder som nämns är informationskampanjer och utbildning i syfte att tydliggöra kopplingen mellan brist på jämställdhet och våld mot kvinnor.

Arbetet med frågor som rör våld mot kvinnor har sålunda fått ökad uppmärksamhet under 1990-talet. FN :s kvinnokommission beslutade år 1991 att frågan om våld mot kvinnor ingående skulle diskuteras och rekommenderade framtagandet av ett utkast till ett internationellt dokument beträffande våld mot kvinnor. Syftet var att utarbeta en FN-deklaration om våld mot kvinnor.

Samma år antog ECOSOC en resolution varigenom uppmanade medlems-

man staterna att förstärka lagstiftningen som rör våld mot kvinnor och att vidta åtgärder inom olika områden såsom administrativa områden, sociala områden och utbildningsområden for att skydda kvinnor från alla former av fysiskt och psykiskt våld. År 1992 bildades arbetsgrupp for att förbereda deklaration

en en om avskaffande av våld mot kvinnor. Ett utkast till deklaration antogs vid 1993 års möte med Kvinnokommissionen.

FNzs kommission för de mänskliga rättigheterna antog vid sitt möte i mars 1993 en resolution om att kommissionen vid 1994 års möte skulle överväga tillsättandet av en särskild rapportör för frågor som rör våld mot kvinnor.

Det kan nämnas att det, enligt en resolution som antogs av ECOSOC år 1970 nr 1503, är möjligt for Kommissionen för de mänskliga rättigheterna att behandla klagomål från enskilda personer eller frivilliga organisationer om kränkning av mänskliga rättigheter. De klagomål som tas upp rör särskilt allvarliga situationer i olika delar av världen. Klagomålen jämte eventuella kommentarer från den berörda staten lämnas över till en underkommission till

Kommissionen for de mänskliga rättigheterna. Efter granskning i särskild

en arbetsgrupp avgör underkommissionen om det är fråga om systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I så fall hänskjuts frågan till Kommissio-

60 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor

för de mänskliga rättigheterna. Granskningen är hemlig och det är endast nen kommissionens medlemsstater deltar i den. I särskilt allvarliga fall har en

som rapportör utsetts för att kommissionens vägnar ta kontakt med regeringen ifråga och försöka förmå denna att vidta åtgärder till skydd för de mänskliga rättigheterna i landet. Proceduren, har tillkommit utan stöd i någon kon-

som vention, har brister har ändå gett anledning till en dialog med de berörda

men ländernas regeringar.

Ett liknande förfarande det beskrivna finns inom Kvinnokommissio-

som nu

det s.k. kommunikationssystemet. Systemet bygger på att klagomål tas upp nen,

rör åsidosättande kvinnors rättigheter. Denna möjlighet är ganska okänd, som av

möjliggör anmälningar kränkningar kvinnors mänskliga men systemet av av rättigheter.

FNzs världskonferens mänskliga rättigheter ägde rum i Wien år 1993. I

om slutdokumentet från konferensen intar frågor som rör kvinnors mänskliga rättigheter och diskriminering kvinnor central plats. Bl.a. understryker

av en

vikten att arbeta för att undanröja våld mot kvinnor, både i det privata man av och i det offentliga livet, liksom för att undanröja könsfördomar i rättstillämpningen. Det beslut Kommissionen för de mänskliga rättigheterna

som togs av när det gäller särskild rapportör för frågor om våld mot kvinnor välkomnades

en vid världskonferensen. Kvinnors mänskliga rättigheter hade enligt slutdokumentet inte uppmärksammats tillräckligt vid tillämpningen av de befintliga konventionerna och övervakningsmekanismerna, trots att konventionen om avskaffande all slags diskriminering kvinnor är de centrala konventionerna

av av en av på området för de mänskliga rättigheterna. Vid konferensen uppmanades också FN generalförsamling att anta utkastet till den deklaration om avskaffande av

:s våld mot kvinnor Kvinnokommissionen antagit tidigare under året. En

som

uppmaning från världskonferensen var att Kvinnokommissionen skulle se annan över möjligheterna ett tilläggsprotokoll till Konventionen om avskaf-

att genom fande all slags diskriminering kvinnor utveckla den enskilda klagorätten

av av i frågor som rör diskriminering av kvinnor.

Med växande medvetenhet omfattningen våldet mot kvinnor runt om

en om av i världen och med utgångspunkt i rekommendationer från expertgrupper och möten hållits inom för FN arbete har det vuxit fram en inter-

som ramen :s nationell konsensus i frågor rör våld och andra övergrepp mot kvinnor. Det

som sägs i internationella sammanhang att våld mot kvinnor i familjen är ett allvarligt problem både när det gäller omfattning och konsekvenser. Man är överens

förekomsten våld mot kvinnor till stor del varit dold och förnekad, om att av och särskilt gäller detta våld utövas inom familjen. Det sägs också att den

som totala omfattningen våldet mot kvinnor inom familjen och i samhället sarmo-

av likt aldrig kommer bli känd. Man att det råder ett intimt förhållande

att ser mellan våld mot kvinnor och kvinnors ställning i samhället. Det konstateras att

Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 61

problemet återfinns inom alla samhällsklasser och inkomstgrupper och att våld mot kvinnor är oberoende av ras, kultur eller religion.

I december 1993 antog FN :s generalförsamling en deklaration om avskafande av vald mot kvinnor. Generalförsamlingen pekar på att det finns ett trängande behov av att tillämpa människors rättigheter såvitt avser jämlikhet, trygghet, frihet, integritet och värdighet även när det gäller kvinnor. Det framhålls att våld mot kvinnor innebär en kränkning av kvinnors rättigheter och grundläggande friheter och att sådant våld skadar eller till och med upphäver kvinnors åtnjutande av dessa rättigheter och friheter. Man uttrycker oro över att man hittills misslyckats att skydda och främja kvinnors rättigheter och friheter i detta avseende. Generalforsamlingen säger sig inse att våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män och att det är dessa ojämlika förhållanden som har lett till att männen dominerar och diskriminerar kvinnor. Våld mot kvinnor är en avgörande social mekanism, genom vilken kvinnor tvingas in i en underordnad ställning gentemot män. Enligt deklarationen finns det ett behov av en klar och tillräckligt vid definition av våld mot kvinnor och ett otvetydigt uttalande om vilka rättigheter som gäller för att säkerställa avskaffandet av våld mot kvinnor. Vidare föreligger behov av en utfästelse av staterna som gäller deras ansvar i sammanhanget samt ett engagemang från det internationella samfundet i dess helhet för att avskaffa våld mot kvinnor.

Enligt deklarationens artikel 1 är våld mot kvinnor varje könsrelaterad våldshandling som resulterar eller sannolikt kommer att resultera fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor, innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckliga frihetsberövanden, vare sig det sker i det offentliga eller i det privata livet. Deklarationens artikel 4 innehåller en uppräkning av åtgärder som länderna bör vidta för att avskaffa alla former av våld mot kvinnor, inte minst våld inom hemmet. Det sägs att staterna med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bör driva en politik som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor. Bl.a. skall de med vederbörlig uthållighet verka för att förhindra, undersöka och, i enlighet med nationell lagstiftning, straffa våldsgärningar mot kvinnor. Vidare bör staterna överväga möjligheten att utarbeta nationella handlingsplaner för att främja skyddet av kvinnor mot varje form av våld. De bör arbeta för att säkerställa att kvinnor som utsatts för våld, och deras barn, får kvalificerat stöd och hjälp, inte minst från hälso- och sjukvården och

socialtjänsten.

Enligt deklarationen bör staterna anslå tillräckliga resurser i den statliga budgeten för verksamhet som är relaterad till avskaffandet av våld mot kvinnor. Vidare pekas på behovet av utbildningsinsatser som riktas till poliser och andra statstjänstemän, som har ansvar för att förebygga, undersöka och bestraffa våld mot kvinnor, men även åtgärder i övrigt, särskilt inom utbildningsområdet, som syftar till att förändra sociala och kulturella beteendemönster och avskaffa

62 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor

fördomar kvinnors och mäns roller. Det också att staterna bör främja

om anges forskning inom området, bl.a. när det gäller orsakerna till, arten, allvarligheten och följderna våld mot kvinnor, och att staterna bör framställa statistik,

av särskilt beträffande utbredningen av våld i hemmet.

Enligt artikel 5 bör organisationer inom FN och FN:s fackorgan bidra till erkännandet och förverkligandet av de rättigheter och principer som läggs fram i deklarationen. De bör bl.a. stödja utformningen riktlinjer eller handböcker

av

våld mot kvinnor med beaktande de åtgärder som omnämns i som avser av deklarationen.

l 1994 beslutade Kommissionen för de mänskliga rättigheterna att för en

mars treårsperiod tillsätta särskild rapportör för frågor om vald mot kvinnor. I

en sammanhaget strök under regeringarnas ansvar att vidta åtgärder för att

man motverka våld mot kvinnor, oavsett om sådant våld utövas från statens sida eller

enskilda Den särskilda rapportören skall från bl.a. de nationella av personer. regeringarna och olika typer organisationer samla och därefter bearbeta

av information våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser. Vidare skall

om rapportören rekommendera olika åtgärder på nationell, regional eller internationell nivå för att dels söka undanröja våld mot kvinnor och dess orsaker, dels lindra konsekvenserna våldet. Rapportören, som för närvarande kommer

av från Sri Lanka, påbörjade sitt arbete sommaren 1994. En första rapport avlärnnades i november samma år.

I rapporten behandlas frågor som bl.a. rör orsakerna till och konsekvenserna

kvinnor. Vidare beskrivs det internationella regelverket på området av våld mot samt de internationella dokument behandlar våld mot kvinnor. I rapporten

som återfinns också vissa slutsatser och rekommendationer baserade på den information som rapportören fått.

På nationell nivå de enskilda staterna följande rekommendationer. Staterna

ges bör

fördöma våld mot kvinnor och inte åberopa någon sed, tradition eller reli-

a

gion för att undvika sina åtaganden när det gäller att avskaffa sådant våld,

ratificera konventionen avskaffande av all slags diskriminering av kvinb om

nor utan reservationer, utarbeta nationella handlingsplaner för att motverka våld mot kvinnor,

c

initiera utveckling lagstiftning och administration för att tillförsäkra d en av

kvinnor som utsätts för våld ett fullgott rättsskydd, säkerställa tillgången på specialiserad hjälp för stöd och rehabilitering

e

kvinnor som utsätts för våld, f utbilda poliser och övrig personal inom rättsväsendet och göra dem lyhörda

för frågor som rör våld mot kvinnor,

i undervisningsplaner inkludera värderingar som förhindrar våld mot kvin-

g

nor,

Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 63

h främja forskning beträffande frågor som rör våld mot kvinnor, i rapportera om problemet med våld mot kvinnor till internationella organ

som arbetar för mänskliga rättigheter. Rapportören rekommenderar även olika åtgärder på internationell nivå. Bl.a. tillstyrker rapportören att man genom ett tilläggsprotokoll till Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor tillförsäkrar kvinnor enskild klagorätt. Detta skulle enligt rapportören säkerställa att kvinnor som utsätts för

våld kan upprättelse med hjälp av internationella rättighetsdokument.

Strategier för att möta våld i hemmet är namnet på en resurshandbok som år 1993 tagits fram inom ramen för det arbete som olika organ inom FN utfört under det senaste decenniet och som rör våld och andra övergrepp mot kvinnor. I handboken pekas på ett flertal olika strategier som de styrande organen,

polisen, sociala verksamheter, hälso- och sjukvården samt frivilliga organisatio-

ner runt om i världen kan använda för att komma till rätta med det våld som många kvinnor utsätts för i sina hem. Tanken är att handboken skall ge alla som har ansvar och intresse för att slut på våldet förslag olika handlingsalternativ. Det slås fast att våld mot kvinnor i deras egna hem är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna. För att komma till rätta med detta våld är det nödvändigt att olika myndigheter och andra som kommer i kontakt med kvinnor som utsätts för övergrepp arbetar tillsammans. Framför alla andra strategier som diskuteras i handboken är ett effektivt samarbete den viktigaste, poängteras det.

Fortsatta påtryckningar när det gäller staters skyldigheter att efterleva olika konventioner, antagandet av en deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor samt beslutet att tillsätta en särskild rapportör om våld mot kvinnor är några exempel på att det internationella arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor fortskrider i full styrka. När det gäller Sveriges hållning och engagemang i det internationella samarbetet kan man konstatera att vårt land varit starkt pådrivande och att det aktivt medverkar till att såväl FN:s generalförsamling som Kommissionen för de mänskliga rättigheterna och Kvinnokommissionen antar beslut, som innebär att kvinnors rättigheter i högre grad respekteras i olika avseenden. Sverige verkar också aktivt för att frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män får en framskjuten plats i FN :s arbete.

2.1.3 Europarådet

Parallellt med det arbete som FN bedrev efter andra världskriget med att stärka

de mänskliga rättigheterna påbörjades i Europa ett motsvarande arbete. I stadgan

för Europarådet angavs som en av organisationens uppgifter att vidmakthålla och

vidareutveckla de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. En

konvention för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

64 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor

Europa-konventionen öppnades för undertecknande år 1950. Sverige godkände konventionen år 1952. Den 1januari 1995 inkorporerades konventionen i svensk rätt. Europakonventionen skiljer sig från övriga internationella konventioner flera sätt att dess tillämpning bygger på en utpräglat juridisk grund, med

genom prövning i domstol på talan av Kommissionen för de mänskliga rättigheterna efter anmälan av enskilda. Genom konventionsorganens kontinuerliga praxisbildande verksamhet har konventionens bestämmelser också successivt kommit att preciseras ett sätt i viss utsträckning skiljer den från andra kon-

som ventioner.

För närvarande diskuteras inom Europarådet ett förslag till tilläggsprotokoll till Europakonventionen i vilket kvinnors och mäns rätt till jämställdhet skall läggas till katalogen grundläggande mänskliga rättigheter enligt konventionen.

av

1970-talet uppmärksammade Europarådets jämställdhetskom-

Redan i slutet av mitté fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor som ett av de sociala problem som borde föranleda särskilda åtgärder från Europarådets sida. Det gällde våld inom

på arbetet och i samhället i År 1980 inkluderade Europarådet

familjen, stort.

frågan våld inom familjen i det särskilda handlingsprogram som syftar till

om

öka Åren 1985 och 1990 Europarådets ministerrád

att jämställdheten. antog

rekommendationer N0. R 85 1985 och No. R 90 1990, som tar sikte på frågor våld mot kvinnor. I rekommendationen från år 1985 återges

om strategier för bekämpandet av våld inom familjen. Det gäller förebyggande åtgärder, anmälan att våld förekommit och samhällets engagemang när våld

om uppdagas. Rekommendationen från år 1990 pekar också allmänt förebyggan-

de åtgärder, även på specificerade åtgärder rörande information, upptäckan-

men de och anmälan övergrepp, hjälp och terapi för hela familjen, utbildning och

av åtgärder riktar sig till olika Tyngdpunkten ligger på behovet av

som grupper. mångsidiga och samordnade insatser för brottsoffren, men åtgärder som riktar

sig till gärningsmännen nämns också.

Våld mot kvinnor det ämne som behandlades vid Europarådets tredje euro-

var peiska ministermöte jämställdhet mellan kvinnor och män, som ägde rum

om hösten 1993 i Rom. Under förberedelsearbetet inför konferensen utarbetades en särskild deklaration strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i ett demo-

om kratiskt Europa. Denna deklaration samt en resolution om våldtäkter och sexuellt utnyttjande kvinnor antogs vid ministerkonferensen.

av

Enligt Deklarationen strategier för att bekämpa váld mot kvinnor i ett

om demokratiskt Europa utgör det fysiska, sexuella och psykiska våld som utövas

män mot och kvinnor inom familjen, arbetsplatsen eller i av unga vuxna samhället kränkning offrets rätt till liv, säkerhet, frihet, värdighet och

en av integritet. Sådant våld är ett hinder för ett demokratiskt samhälles funktion vilket är grundat rättssäkerhet. Ministrarna konstaterar med djup oro att våld

kvinnor är allmänt utbredd företeelse, förekommer inom alla sociala mot en som

Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 65

skikt och alla samhällen oberoende av utvecklingsnivå, politisk stabilitet, kultur eller religion och vars omfattning först nu håller att bli uppenbar. Man slår fast att genomförandet av ett omfattande gemensamt handlingsprogram och en intensifiering av det internationella samarbetet för att bekämpa våld mot kvinnor är en ofrånkomlig uppgift för Europarådet när det gäller att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Handlingsprogrammet skall omfatta en rad åtgärder avseende forskning, förebyggande verksamhet, utbildning, skydd mot institutionaliserat våld eller våld inom familjen, hjälp och stöd offer, repressiva

åtgärder, uppfordran till rättsliga åtgärder liksom kriminalisering av våldshand-

lingar begångna inom äktenskapet. De huvudområden som enligt deklarationen skall inluderas i handlingsprogrammet anges vara forskning och utvärdering,

lagstiftningsaspekter, rättsliga och polisiära aspekter, förebyggande åtgärder och utbildning samt hjälp och stöd.

I Resolutionen om våldtäkt och sexuellt utnyttjande av kvinnor återfinns en vädjan till de deltagande staterna att vidta åtgärder av förebyggande natur för att utrota våldtäkt och sexuellt utnyttjande av kvinnor. Vidare bör staterna aktivt uppmuntra kvinnor att rapportera fall av våldtäkt och sexuellt utnyttjande och vidta kraftfulla åtgärder för att belägga sådana handlingar med effektiva straff. Åtgärder bör vidtas så att stöd ges offren. Samarbetet både inom Europarådet och med andra europeiska och internationella fora skall intensifieras.

2.1.4 Nordiska rådet

Ett nordiskt samarbetsprogram jämställdhetsområdet fastställdes av Nordiska

ministerrådet år 1978 efter rekommendation av Nordiska rådet. Som komplement till det nordiska samarbetsprogrammet finns en handlingsplan för det nordiska jämställdhetssamarbetet. Handlingsplanen avspeglar de frågor som är högt prioriterade i de nordiska ländernas nationella arbete för jämställdhet mellan kvinnor och män. Bland de ämnen som nu är aktuella i samtliga länder ingår frågor som rör våld mot kvinnor.

2.2 Verksamheten i Canada för att motverka

våld mot kvinnor

I Canada finns stor och växande medvetenhet inte minst bland allmänheten

en

de problem sammanhänger med våld och andra övergrepp mot kvin - om som nor. Stora satsningar har gjorts för att motverka olika former av våld inom familjen. Sålunda har två stora federala ekonomiska program "initiatives" kommit till stånd sedan slutet av 1980-talet. Den federala regeringen har i dessa program uppmanat poliser, läkare, sjuksköterskor, advokater, socialarbetare,

66 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor

lärare och andra, sitt arbete kommer i kontakt med såväl brottsoffer

som genom

förövare, att ta aktiv del i arbetet med att förhindra det som där närmast som benämns familjevåld "fa1nily violence" eller "domestic violence". Man påpekar att det inte endast är dessa yrkeskategorier berörs, utan alla märmi-

som skor, och har därför uppmanat alla medborgare att ta del i arbetet.

man

Regeringen framhåller att s.k. familjevåld alltför länge har betraktats som ett privat problem, varit väl dolt inom familjen. Det betonas att våldet är

som utbrett och djupt rotat i samhället och att det förekommer inom alla kulturer,

socialgrupper och religioner. Regeringen anser att våld mot kvinnor och barn

är ett viktigt nationellt och samhälleligt problem som snarast måste lösas.

Det första ekonomiska programmet för att motverka våld inom famil-

federala

jen togs år 1988. Då avsattes 40 miljoner dollar 210 miljoner svenska

can ca

under fyraårsperiod, 22 miljoner dollar var avsatta för att tillskapa

kr en varav ytterligare kvinnojourer och annat skyddat boende för misshandlade kvinnor och deras barn. Det fyraåriga programmet har resulterat i närmare 450 nya kvinnojourer, som kan ge hjälp 23 000 kvinnor varje år.

Programmet har också inneburit ökad utbildning och träning för olika yrkeskategorier, kommer i direkt kontakt med utsatta kvinnor, såsom läkare, sjuk-

som sköterskor, poliser, socialarbetare, ungdomsledare, men även ideellt arbetande

Medel har delats ut för att stöd samhällsarbete i över 700 olika personer. ge projekt och till upplysningsverksarnhet, riktar sig till allmänheten.

som

År 1991 påbörjades andra fyraárigt ekonomiskt För detta avsattes

ett program. 136 miljoner dollar drygt 700 miljoner svenska kr. Programmet har även

can denna gång riktat sig till samtliga medborgare, men tar särskilt sikte på att nå

minoritetsgrupperna, dvs. indianer, inuiter, vissa invandrargrupper och handi-

kappade, m.fl.

Det programmet angriper våld och övergrepp inom familjen på följan-

senare de sju fronter.

Upplysning Genom upplysning och information, som syftar till en attitydförändring, är

målet involvera alla medborgare i arbetet med att motverka våld mot kvin-

att

och barn. Det gäller att informera om mekanismerna bakom kvinnovåldet nor och hur våldet skall kunna bekämpas. Man har satsat på s.k public education och på lång rad samhällsprojekt, såväl nya som redan etablerade projekt.

en

Lagstiftning

På rättsväsendets område har gjort översyn lagstiftningen, framför

man en av allt såvitt straffrätts- och familjerättslagstiftningen, för att se om denna är

avser tillräckligt effektiv när det gäller att skydda utsatta kvinnor och att avhålla män från att begå brott. Man har informerat olika yrkeskategorier och frivilligarbeta-

den lagstiftning finns när det gäller att förhindra våld och skydda re om som brottsoffer.

Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 67

Polis, kriminalvård, hälso- och sjukvård samt socialvárd Poliser samt kriminalvårds- och frivårdspersonal har utbildats. Vidare har man gett stöd till olika projekt, som tar sikte på det lokala polisarbetet, i syfte att åstadkomma bättre stöd och skydd brottsoffren. Man stöder utbildning

om mekanismerna bakom kvinnovåld även för annan personal som är verksam inom rättsväsendet. Olika behandlingsformer for män, begått övergrepp mot sina

som partners, utvärderas, och man söker information om hur man skall kunna förändra det våldsamma beteendet hos dessa män. Alla federala anstalter erbjuder behandling för män som förgripit sig på sina familjemedlemmar. Flera åtgärder syftar till att åstadkomma bättre insatser for brottsoffren och deras familjer från hälso- och sjukvårdens sida och det sociala området. Handböcker guidelines för bl.a. läkare, sjuksköterskor, socialarbetare och mentalskötare har arbetats fram. Slutligen ges stöd olika samverkansgrupper, i syfte att förbättra handläggningen av ärenden som rör våld inom familjen.

Skyddat boende Möjligheterna för kvinnor och barn att erhålla skyddat boende har förbättrats. För boende under kortare tid har tillskapats ytterligare 70-100 kvinnojour-

nya er. Ett nytt program Next step har introducerats, och avsikten är att tillskapa 150-170 boendeenheter Second-stage houses för att kunna möta kvinnornas behov av boende under längre tid.

Minoritetsgrupper

Stöd och service till olika minoritetsgrupper har byggts ut.

Statistik Statistiska undersökningar för att få information, som skall ingå i en nationell databas om familjevåld, har genomförts. Syftet är att förbättra informationen när det gäller omfattningen och arten av våld och andra övergrepp inom familjen.

Informationsspridning Åtgärder har vidtagits för att sprida information och kunskap vidare. Meningen

är att information skall nå dem som arbetar med frågor som rör övergrepp mot kvinnor, dvs. olika yrkesgrupper, frivilligarbetare och forskare. Att föra ut forskningsresultat och kunskap som inhämtats genom de olika projekten har högsta prioritet hos myndigheterna.

Medel satsas sålunda framför allt från federalt håll, men även de olika provinserna tillskjuter medel för att bekämpa våld mot kvinnor och barn. Provinserna ger stöd till kvinnojourer och andra typer av kriscentrum, som drivs av frivilliga Sexual Assault Centers etc., och till projekt, inriktas på

som

68 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor

frågor om våld mot kvinnor.

De flesta ministerier i Canada, såväl federala delstatliga, är nu involvera-

som de i arbetet med att motverka våld mot kvinnor och deltar i finansieringen av detta arbete. Varje ministerium har någon är ansvarig för frågor om

person som våld mot kvinnor, och inom flera departement finns särskilda avdelningar som

handlägger dessa frågor.

Under åren 1991-1993 hade särskild federal kvinnováldskommission The

en Canadian Panel Violence Against Women i uppgift att undersöka mekanis-

on

bakom kvinnovåldet och att föreslå lösningar för att motverka sådant merna våld. Kommissionens uppdrag gick ut på att undersöka och dokumentera olika former våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser och sambandet

av mellan olika former våld mot kvinnor. Utgångspunkten skulle vara ett

av kvinnoperspektiv dvs. att definiera våldet utifrån kvinnors erfarenheter. En

-

uppgift for kommissionen var att finna metoder för att öka allmänhetens annan medvetenhet när det gäller våld mot kvinnor samt att i förebyggande syfte finna lösningar tar sikte på de bakomliggande orsakerna till våldet. Slutligen

som skulle kommissionen arbeta fram rekommendationer för alla samhällssektorer i syfte att få våldet att upphöra och att tillskapa en nationell aktionsplan med

inbyggd tidsplan.

Den federala kvinnovåldskommissionen sammanträffade med tusentals kvinnor runt i Canada. Kopplingen mellan bristande jämställdhet och utsatthet för

om våld kom att stå klar för kommissionen. Man slog fast att kvinnor inte kan frigöra sig från våld och andra övergrepp förrän de når jämställdhet i samhället och att jämställdhet inte kan uppnås förrän utplånat våld och hot från

man kvinnors liv. Utgångspunken för kommissionen var att varje form av våld mot kvinnor måste i ett större samhälleligt sammanhang. Våld mot kvinnor

ses betraktades konsekvens den sociala, ekonomiska och politiska ojäm-

som en av likhet är inbyggd i samhällsstrukturen. Rapporten uttrycker stark kritik mot

som många av samhällets institutioner.

Kommissionen valde att inte använda termen "familjevåld", som man ansåg

felaktiga associationer, utan talade i stället våld mot kvinnor. gav man om Kommissionen konstaterade som en utgångspunkt för vidare slutsatser att

- samhället alltför hög toleransnivå när det gäller våld. Mot bakgrund

har en härav kom fram till inom alla samhällssektorer måste bestämma

man att man sig för s.k. noll-tolerans när det gäller våld.

I slutbetänkandet beskrivs de olika formerna av övergrepp mot kvinnor. Det gäller övergreppen sådana, olika typer relationer i vilka övergrepp sker

som av

platser och tillfällen när övergrepp äger Rapporten inleds med en samt rum. redogörelse för sexuellt våld mot kvinnor, som begås av för dem främmande män. Därefter diskuteras våld inom olika bekantskapsrelationer och därefter fysiskt och psykiskt våld i nära relationer. Det finns också avsnitt om övergrepp

Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 69

på barn, våld mot kvinnor på arbetspatser, och i ett avsnitt finns en redogörelse för olika former av rituellt våld, pornografi m.m.

2.3 Kvinnovåldskommissionens

överväganden och förslag

Vi föreslår att internationella dokument som rör våld mot kvinnor och som syftar till att motverka sådant våld översätts till svenska och görs tillgängliga genom att publiceras.

Frågor som rör våld mot kvinnor har sedan många år haft en framskjuten plats bland de frågor som behandlas av de internationella samarbetsorganen. Med utgångspunkt i FN :s stadga har medlemsländerna en skyldighet att upprätthålla

och främja respekten for mänskliga rättigheter. Trots tillkomsten av en lång rad

konventioner och andra internationella överenskommelser, som tar sikte på att främja kvinnors rättigheter i olika avseenden, blir dock kvinnor över hela världen diskriminerade på grund av sitt kön. Det handlar om kvinnors rättigheter såvitt avser jämlikhet, trygghet, frihet, integritet och värdighet. Dessutom är kvinnor särskilt utsatta för våld i olika former. Enligt det europeiska ministermötets deklaration om strategier för att bekämpa våld mot kvinnor kan sådant våld betraktas som ett medel att kontrollera kvinnor, vilket härrör från det ojämlika maktförhållande som fortfarande råder mellan kvinnor och män och som utgör ett hinder för uppnående av verklig jämställdhet mellan könen.

Sverige har aktivt medverkat i och påverkat arbetet inom olika internationella organ när det gäller frågor som rör bekämpandet av våld mot kvinnor och andra frågor som innebär en ökad respekt för kvinnors rättigheter i olika avseenden. Vårt land har också verkat för att frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män får en framskjuten plats i det internationella arbetet. Enskilda stater förhåller sig mycket olika till det problem som våld mot kvinnor utgör. Det är enligt vår mening viktigt att Sverige internationellt sett är ett föredöme i dessa sammanhang. Detta gäller naturligtvis såvitt avser Sveriges medverkan i det internationella samarbetet, men i lika hög grad gäller detta det nationella arbetet med att motverka olika former av övergrepp mot kvinnor. I FN-deklarationen

avskaffande våld mot kvinnor påpekas särskilt att staterna, när de lämnar om av in rapporter till FN som rör mänskliga rättigheter, bör lämna information om våld mot kvinnor och om de åtgärder som man vidtagit för att förverkliga de mål som anges i deklarationen.

70 Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor

I samband med att deklarationen kungjordes krävde FN:s generalförsamling att alla ansträngningar skulle göras för att deklarationen skulle bli allmänt känd och respekterad. CEDAW hade dessförinnan antagit en allmän rekommendation

6, i vilken konventionsstaterna rekommenderades att vidta lämpliga åt-

nr

gärder för att säkerställa att staternas rapporter till CEDAW och CEDAW:s rapporter till ECOSOC översätts och sprids staternas inhemska språk.

Vi vill understryka betydelsen att föra ut information om innehållet i

av deklarationen avskaffande av våld mot kvinnor till det svenska folket. Det

om är även stor betydelse att den svenska regeringen för ut information om de

av uttalanden i övrigt görs i internationella sammanhang när det gäller att

som bekämpa våld mot kvinnor. Det gäller givetvis konventioner på området, men också resolutioner, deklarationer och olika uttalanden och rekommendationer

internationella organ avger. Många människor efterfrågar dessa dokument som och önskar få del dem på lättillgängligt sätt. Det gäller framför allt

av ett mer forskare och studerande ungdom även andra. Oftast saknas översättningar

men

dokumenten till svenska. av

Vi har mot bakgrund av vad som nu sagts låtit översätta några av de viktigaste internationella dokumenten våld mot kvinnor. Sålunda har vi låtit översätta

om 1993 års FN-deklaration avskaffande av våld mot kvinnor och den deklara-

om tion strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i ett demokratiskt Europa

om

år 1993 antogs Europarådets tredje europeiska ministermöte om jäm-

som av ställdhet mellan kvinnor och män. Likaså har den resolution om våldtäkt och sexuellt utnyttjande kvinnor antogs vid ministermötet översatts till

av som svenska. De fullständiga översättningarna deklarationerna och resolutionen

av återfinns i betänkandets del B.

Redan i samband med tillkomsten de s.k. Nairobistrategierna rekommende-

av rades regeringarna att vidta åtgärder för att öka allmänhetens medvetenhet om att våld mot kvinnor är ett allvarligt samhälleligt problem. Vid FN :s världskonferens kvinnor i Beijing kommande höst kommer man som nämnts att göra

om

utvärdering i vilken utsträckning dessa strategier har genomförts. Syftet

en av

är att skapa ett förnyat politiskt åtagande så att strategierna kan genomföras

före år 2000. I FN-deklarationen avskaffande våld mot kvinnor rekom-

om av menderas staterna att vidta olika åtgärder för att avskaffa fördomar som grundar sig på föreställningar det könets underlägsenhet eller överlägsenhet och

om ena på förstelnade roller för kvinnor och män. En liknande bestämmelse finns sedan

tidigare i artikel 5 i kvinnodiskrimineringskonventionen.

Det är därför flera aspekter viktigt att internationella dokument som rör

ur våld kvinnor översätts till svenska och att dessa dokument publiceras och

mot

sprids. Översättning och spridning bör även omfatta Sveriges rapportering till

internationella övervakningsorgan, såsom CEDAW, och organens behandling

Sveriges rapporter. Spridningen sådana dokument har en informerande av av

Internationellt arbete för att motverka våld mot kvinnor 71

och utbildande funktion och kan därigenom förväntas få en allmänt normbildande och pedagogisk effekt. Internationella deklarationer och uttalanden kan sålunda bidra till att väcka opinion och öka medvetenheten om vikten av att våldet mot kvinnor bekämpas. Spridningen av dokumenten kan ses som en åtgärd från den enskilda statens sida när det gäller att Öka allmänhetens medvetenhet om att våld mot kvinnor är ett allvarligt samhälleligt problem.

Vi föreslår sålunda att internationella dokument den art som nu har

av nämnts, och syftar till att motverka våld mot kvinnor, regelmässigt över-

som sätts till svenska och görs tillgängliga genom att publiceras.

3 Problemets

omfattning

Att det våld som kvinnor utsätts för är av en sådan omfattning att det måste betecknas som ett stort problem råder det inga tvivel om. Det finns dock ett stort intresse av att närmare kunna ange precis hur stor omfattningen För att kunna utforma effektiva förebyggande åtgärder, och for att kunna utvärdera sådana, krävs också kunskap våldets förändringar över tid, om offer, om

om gärningsmän, om de sociala sammanhang i vilka våldet utövas och om våldets konsekvenser. Viss ledning för att belysa dessa frågeställningar kan man få av den officiella rättsstatistiken, av offerundersökningar och genom sjukvårdsundersökningar.

3.1 statistiken om

Några synpunkter på

våldsbrott mot kvinnor

Den officiella svenska statistiken om brott och brottslingar är mycket detaljerad och internationellt sett vara av hög kvalitet. Den omfattar dock bara den

anses

brottslighet som anmäls till polisen. Den belyser omfattningen av vissa problem

i samhället. De brottstyper i första hand är aktuella när det gäller våld mot

som kvinnor är misshandel, våldtäkt och andra sexualbrott, ofredande samt olaga hot. Framställningen i det följande görs i första hand med tanke på dessa brottstyper.

Enligt sina direktiv bör kommissionen undersöka om den nuvarande brottsstatistiken kan och bör könsuppdelas i större utsträckning än för närvarande, i syfte att ett bättre underlag för att bedöma brottsutvecklingen såvitt avser våld

ge som riktas mot kvinnor.

Rättsstatistiken belyser olika aspekter av brottsligheten och avser:

Uppgifter om anmälda brott.

74 Problemets omfattning

2. Uppgifter om rättsapparatens hantering av de anmälda brotten, t.ex. beslut

och lagföringar.

3. Uppgifter om misstänkta och lagforda personer.

Såvitt rättsväsendets hantering av de under år 1992 anmälda brotten

avser avseende s.k. kvinnomisshandel och våldtäkt har Kvinnovåldskommissionen gjort särskild statistisk undersökning. Resultatet av undersökningen redovisas

en närmare i Kapitel 8 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor samt i betänkandets del B.

För några brottstyper finns uppgifter om offer medtagna i statistiken över anmälda brott. Det gäller framför allt uppgifter om kön eller ålder på den

brottet riktats mot. Vissa sådana uppgifter finns beträffande de person som grövsta sexualbrotten samt för misshandel.

3.1.1 Statistik över anmälda brott

Statistiken över anmälda brott är de viktigaste källorna till kunskap om

en av brottslighetens utveckling. Statistiken är dock långtifrån enkel att tolka, vilket har sin orsak i flera faktorer.

När det gäller de brottstyper vi här talar om, är en av de främsta orsakerna till tolkningssvårigheter att den del brottsligheten som inte anmäls till polisen

av är stor. En särskild svårighet är att mörkertalet varierar i storlek över tid. Tre faktorer ha stor betydelse för om ett brott anmäls eller inte. Det gäller

anses brottets grovhet, relationen mellan gärningsmannen och offret samt brottets synlighet. Man vet att brott med allvarliga skador anmäls i högre grad

grova än lindrigare brott. Vidare polisanmäls brott där gärningsmannen är helt obekant för offret i högre grad än brott där gärningsmannen är en närstående. Brott som

utspelas på allmän plats anmäls i högre grad än brott som utspelas i det privata.

Att mörkertalet är högt innebär att kraftig förändring av antalet anmälda

en brott inte är liktydigt med att det verkliga antalet brott har förändrats i samma grad. En ökning antalet anmälda brott kan således likaväl bestå av en föränd-

av ring i mörkertalet genom att en större andel av de brott som begåtts anmäls, dvs. anmälningsbenägenheten har ökat. En ökning av antalet anmälda brott som begås mot kvinnor kan alltså bero på att dessa brott i högre grad synliggörs snarare än att antalet brott har ökat.

En ökning antalet anmälda brott viss typ behöver inte heller innebära

av av en att antalet offer, eller antalet misstänkta personer, har ökat. Detta gäller särskilt

för de brottstyper där Statistiska centralbyråns SCB anvisningar om antals-

räkning brott vid handen att ett brott skall räknas för varje brottstillfälle,

av ger t.ex. vid våldtäkt och sexuellt tvång inte för andra sexualbrott samt vid

- men misshandel, olaga hot och ofredande.

Teoretiskt kan alltså en ökning av antalet anmälda våldtäkter eller fall av

Problemets omfattning 75

misshandel, sexuellt tvång, osv. bero flera helt olika fenomen:

Ett större antal kvinnor blir utsatta för våldtäkt än tidigare. Vid en oförändrad befolkningsmängd innebär detta att risken att bli utsatt för våldtäkt har ökat. 2. Antalet kvinnor som blir utsatta för våldtäkt har inte ökat, men en större andel av dem som blivit utsatta anmäler brottet. Risken att bli utsatt för våldtäkt har inte ökat, men risken för gärningsmännen att bli polisanmälda har ökat. Mörkertalet har minskat.

Antalet kvinnor som blir utsatta för våldtäkt har inte ökat, men de som blir utsatta för våldtäkt blir det vid fler tillfällen än tidigare. De redan utsatta kvinnorna har blivit än mer utsatta för brott. 4. Varken antalet kvinnor som blir utsatta för våldtäkt eller antalet brottstillfällen har ökat. Däremot berättar de utsatta kvinnorna för polisen vid anmälningstillfället om flera våldtäkter än tidigare. Polisen kan också vara mer benägen att räkna fler våldtäkter än tidigare. Risken för kvinnor att bli utsatta för våldtäkt har inte ökat, inte heller risken för gärningsmännen att bli polisanmälda. Däremot har mörkertalet för antalet våldtäkter minskat.

Varken antalet kvinnor som blir utsatta för våldtäkt eller antalet brottstillfállen har ökat. Däremot definieras brottshandlingen på ett nytt och annorlunda sätt, antingen på grund av förändringar i lagstiftningen eller på grund av ett förändrat synsätt. En ökning av antalet anmälda brott orsakas sannolikt sällan enbart av en enskild faktor. Däremot kan det vid en noggrann analys visa sig att någon förklaring dominerar. De kriminalpolitiska implikationerna av olika förklaringar kan vara vitt skilda. Likaså kan det finnas flera andra förklaringar till att den anmälda brottsligheten minskar, än att den faktiska brottsligheten minskar.

3.1.2 Statistik över flödet i rättsapparaten

Den statistik som förs över den rättsliga handläggningen är även den mycket svår att tolka. Ett exempel är begreppet uppklaring, vilket ibland används som om det vore ett mått på hur många misstänkta personer som lagförts, eller hur många brott som klarats upp. Det är det nu inte. Uppklaringsprocenten kan t.ex. minska trots att både antalet och andelen lagföringar satt i relation till anmälda brott eller anmälningar ökar. En av orsakerna till svårigheten att tolka statistiken är de olikheter som finns mellan beslut fattade på brottsanmälan och på personblad, som upprättas om den misstänkte i samband med förundersökningen. En arman orsak är de olika redovisningsenheter som används i statistiken; brott, brottsdeltaganden, misstänkta personer osv.

Ett annat exempel svårigheten att tolka statistik om den rättsliga handlägg-

76 Problemets omfattning

ningen är att brotten ofta, och till och med flera gånger, omrubriceras från anmälan över åtal och till lagakraftvunnen dom. Vi kan i statistiken t.ex. få uppgift det antal våldtäkter som anmäls och det antal våldtäkter för vilka en

om

åtalas Däremot kan vi t.ex. inte få uppgift om hur många av de person osv. brott rubricerade sexuellt tvång för vilka åtal väckts, som vid anmälnings-

som tillfället defmierades som våldtäkt.

3.1.3 Statistik över misstänkta och lagförda

personer

Statistiken över misstänkta och lagförda personer är detaljerad och fyller i stort sett de behov finns. Kön, ålder, medborgarskap m.m. finns redovisat.

som Statistiken innehåller uppgifter om brottens fördelning geografiskt polisdistrikt och län där brottet anmälts. Kunskap finns alltså om var brotten begås men inte om var gärningsmännen bor.

3.1.4 Statistik om offer

Uppgifter offer förekommer inte i den officiella statistiken annat än som

om "biprodukt" till registreringen av anmälda brott genom att dessa indelas i olika brottskoder. För våldtäkter t.ex. är det möjligt att utläsa enbart om offret är 15 år eller äldre eller om offret är under 15 år. Om offret är kvinna eller man registreras dock inte. För andra sexualbrott gäller samma förhållanden. För vissa sexualbrott sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av

underårig, sexuellt umgänge med barn, sexuellt umgänge med avkomling eller med syskon och där offret är under 15 år kan dock utläsas om gärningsman-

-

och offret haft nära relation. Denna uppdelning görs inte i fråga om offer nen en som är 15 år eller äldre.

För misshandelsbrotten går att utläsa om offret är 15 år eller äldre eller om offret är under 15 år och, offret är 15 år eller äldre, offrets kön. I fråga om

om offer är barn mellan 0-14 år saknas för närvarande uppgift om kön. När

som det gäller misshandelsbrotten finns även en indelning efter relation till gärnings-

bekant eller obekant. Vidare anges för såväl misshandelsbrotten som mannen våldtäktsbrotten brotten har begåtts inomhus eller utomhus.

om

Ytterligare ett påpekande bör göras här. De uppgifter som i dag finns om offret då brottet anmäls, har ingen motsvarighet i den särskilda statistiken över lagförda personer. Detta innebär att det går att utläsa hur många brott av typen "misshandel mot kvinna" som men ingen uppgift går att få om hur många personer som dömts för att ha misshandlat en kvinna.

Problemets omfattning 77

3.2 av kvinnomisshandel och

Omfattningen

sexuella övergrepp mot kvinnor

När det gäller statistiken över våldsbrott mot kvinnor begränsar vi i detta avsnitt redovisningen huvudsakligen till våldtäkt och andra sexualbrott samt misshandel

. Våldet mot kvinnor kan dock definieras som ett flertal andra brott.

Enligt den officiella statistiken från SCB avseende anmälda brott uppgick antalet anmälda brott som avser misshandel mot kvinnor år 1994 till 18 567. Av dessa var 12 196 brott sådana som begåtts inomhus för kvinnan tidigare

av en bekant person, dvs. det är sådana brott närmast motsvarar begreppet

som "kvinnomisshandel Sådan misshandel är enligt statistiken den vanligaste typen av misshandel mot kvinnor samtidigt som denna brottslighet, i likhet med vad som anförts ovan, till stor del antas vara dold. Om man räknar de brott som begåtts såväl inomhus som utomhus av en för kvinnan bekant uppgår

person antalet till 14 629.

Figur 1 Anmälda misshandelsbrott mot män respektive mot kvinnor år 1994 efter plats där brottet ägt rum och om den misstänkte var bekant eller inte for offret

Mot man Mot kvinna 30 716 brott 18 567 brott

L I Inomhus bekant Utomhus bekant Inomhus obekant

av av av Utomhus obekantav

78 Problemets omfattning

Nästan fyra femtedelar av de anmälda misshandelsbrotten mot kvinnor har begåtts av en för kvinnan tidigare bekant person, huvuddelen inomhus. Som

jämförelse kan nämnas att män, enligt anmälningsstatistiken, i två tredjedelar

av fallen misshandlats av en obekant person, oftast utomhus. En genomgång av polisanmälda brott i Stockholm år 1978 vid handen att minst hälften av de

gav kvinnor som anmält misshandel till polisen hade misshandlats av sin make, sambo eller dylikt, medan motsvarande andel for män var en knapp procent.

Figur 2 Anmälda misshandelsbrott mot kvinnor 1981-1994 efter vid anmälningstillfället bedömd svårhetsgrad och totalt

llllllllllllllllIllllllllllII|||||||IlII|I|III|lIII

lIIIllllllllllllIlllllllllllllllllllIlIlIIIlIIIIIII|IlI|II|IIIlllllIlllllllllllllllllllllII||II|IIIIII||||lIIlllIIlIlllIlllllllllllllllllllllIIIIlll IIIIIIlllllllllllllllllllllll

l l I l l l | l I I I I

1931 1935 1990

. Totalt mmGmvmisshmdel

immmimmaei

Sedan år 1981 kan antalet anmälda misshandelsbrott som riktat sig mot kvinnor urskiljas i den officiella statistiken. Sedan detta år och fram till och med år 1994 har antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor ökat med 114 procent, vilket är ungefär lika mycket misshandel mot man ökat med. Antalet anmälda

som brott typen misshandel mot kvinna har ökat något mindre med 70

av grov procent än antalet brott av typen "annan misshandel", som ökat med 118 procent.

Problemets omfattning

Figur 3 Anmälda misshandelsbrott mot kvinnor 1981-1994 efter plats där brottet ägt rum och om den misstänkte var bekant eller inte for offret

14000i

4000-

1981 1985 1990

---- lnomhusuvbdrm Utomhusuvbehnt

---- --

----- Inomhuuvobekm Utomhusavobekmt

Alla typer av misshandel mot kvinna har, enligt anmälningsstatistiken, ökat ungefär lika mycket sedan år 1981. Den kraftiga ökningen antalet anmälda

av brott bland sådana som skett inomhus av en for offret bekant gärningsman, som skedde år 1982, beror troligen på den förändring åtalsreglerna

av som

gjordes då.

År 1994 anmäldes i hela landet 1 812 våldtäkter

eller váldtdlctyörsök. Av de

anmälda våldtäktsbrotten var 1 503 brott riktade mot 15 år eller äldre

personer och 873 av dessa var fullbordade våldtäkter inomhus. Det är framför allt i fråga om den sistnämnda typen av våldtäkt som mörkertalet antas mycket stort.

vara År 1994 anmäldes också l 699 brott av typen sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underárig, sexuellt umgänge med barn samt sexuellt umgänge med avkomling eller syskon. 1 353 dessa brott riktade mot

av var en person av annat kön än den misstänkte. 285 av de 1 699 brotten riktade sig mot en person som var 15 år eller äldre, och 234 av dessa riktades mot en person av annat kön än den misstänkte. Av tidigare forskning har det framgått att den

80 Problemets omfattning

misstänkte nästan alltid är Därför är det så uteslutande kvin-

en man. gott som

eller flickor som är offer i de fall brotten riktats mot en person av motsatt nor kön än den misstänkte och nästan alltid män eller pojkar som är offer i de fall brotten riktats mot en person av samma kön som den misstänkte.

Figur 4 Antal anmälda sexualbrott riktade mot personer 15 år eller äldre 1975-1994, efter typ av brott

l/l.ø"ø\x\øøøx\vzl/

I

/-§ø"

--z/

§§ -

- - - - - -

o

I l I I I I I i I T l I I I I I I

1975 19:0 19:5 1990

Problemets omfattning 81

Figur 5 Antal anmälda sexualbrott riktade mot personer under 15 år 1975- 1994, efter typ av brott

Under år 1994 anmäldes också 4 136 brott av typen sexuellt ofredande. 1 535 av dessa brott gällde blottning medan 2 601 var av typen "annat sexuellt ofredande". Av dessa 2 601 brott riktades 1 032 mot personer under 15 år medan 1 569 riktade 15 år eller äldre. Även för denna typ brott

var mot personer av har det framgått att minst nio av tio offer är flickor eller kvinnor och att de misstänkta personerna nästan uteslutande är män.

När man ser till statistiken för år 1994 kan man konstatera att det generellt skett en fortsatt ökning av antalet anmälda våldsbrott. Däremot har antalet anmälda brott med högt mörkertal våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn minskat år 1994, vilket kan bero på att anmälningsbenägenheten minskat något, men det kan också finnas andra förklaringar. Sådana brott som företrädesvis begås på allmän plats och av obekanta personer fortsätter däremot att öka kraftigt. Ett sådant brott är sexuellt ofredande. Även misshandel kvinnor forsätter att

mot öka.

82 Problemets omfattning

Den officiella statistiken bygger nänmts i föregående avsnitt på de an-

som mälningar brott kommer till polisens kännedom. Brott som sexualbrott

om som och kvinnomisshandel antas ha höga mörkertal, det är mycket svårt att

som skatta. Kriminologer uppskattar att den verkliga våldsbrottsligheten genomsnittligt är åtminstone gånger så stor den registrerade. När det gäller brott

tre som

kvinnomisshandel måste dock räkna med ett långt högre mörkertal. som man För detta talar nämligen relationen mellan offer och gärningsman, brottsplatsen

samt skadans art.

Antalet anmälda sexualbrott och kvinnomisshandelsbrott har Ökat mycket kraftigt under i vart fall de senaste 10-15 åren. Särskilt stor har ökningen av anmälda sexualbrott varit under de allra senaste åren. Såvitt våldtäkterna är det i

avser huvudsak de fullbordade våldtäkterna inomhus ökat och bland dessa framför

som allt de begåtts för offret känd Huruvida en faktiskt ökad

som av en person. brottslighet ligger bakom den statistiska ökningen antalet anmälda våldtäkts-

av brott är inte klarlagt, åtminstone inte när det gäller den sistnämnda kategorin våldtäkter. När det gäller sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande underårig är det troligt att den statistiska ökningen av sexualbrott

av

under den allra senaste tiden delvis beror en minskad tolerans mot mot vuxna sexualbrott generellt och delvis faktisk ökning av brottsligheten. Hur stor

en del ökningen förklaras de olika faktorerna är dock omöjligt att

av som av fastställa.

Under år 1994 anmäldes också 1 515 brott mot lagen om besöksförbud. Av en

SCB utfört KR-info 1993:5 framgår att endast 6 av

specialundersökning som

135 år 1992 lagfördes för brott mot lagen besöksförbud var

personer som om kvinnor.

Problemets omfattning 83

Figur 6 Antal anmälda brott och antal anmälningar gällande överträdelser

av besöksförbud 1989-1994

Ikon

Sedan år 1989 innehåller den officiella statistiken uppgifter antal överträdel-

om ser av besöksförbud och antal personer som polisen funnit skäligen miss-

vara tänkta.

Av den specialstudie av lagförda utförts SCB framgår att

personer som av nästan två tredjedelar av de 135 personer som år 1992 lagfördes for brott mot besöksförbudslagen hade ett annat brott som huwdbrott i lagtöringen, oftast misshandel eller olaga hot. Av samma specialstudie framgår att 146

personer misstänktes för brott mot besöksförbudslagen och att varje misstänkt

person misstänktes för i genomsnitt 3,2 brott. Sex de 146 misstänkta

av personerna var kvinnor, 103 av de 146 var svenska medborgare, fem medborgare i något

var annat nordiskt land, och 38 26 procent var utomnordiska medborgare.

Årligen utsätts också ett mycket stort antal kvinnor for brott av typen olaga hot,

ofredande och hemfridsbrott m. Av den officiella statistiken framgår dock inte hur andelen kvinnliga offer År 1994 anmäldes 26 319 brott

stor t.ex. av

84 Problemets omfattning

olaga hot, 17 271 brott typen ofredande och 7 011 brott av typen typen av hemfridsbrott.

Statistiken över misstänkta och lagförda personer visar att 4 559 personer misstänktes för misshandel mot kvinna är 1994. Tolv procent av dessa var själva kvinnor. Av de 7 834 personer som misstänktes for misshandel mot en man var fyra procent kvinnor. Andelen misstänkta kvinnor är högre for misshandel mot barn 18 procent avseende misshandel mot barn 7-14 år respektive 22 procent

avseende misshandel mot barn O-6 år.

Under är 1994 misstänktes totalt tolv kvinnor för sexualbrott. En av dessa misstänktes för två olika typer sexualbrott. En kvinna misstänktes för försök

av till våldtäkt inomhus mot under 15 år. Sammanlagt misstänktes 277

en person

for våldtäkt. Ytterligare elva kvinnor misstänktes under året for sexualpersoner brott fem för sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av

underárig, sexuellt umgänge med barn eller sexuellt umgänge med avkomling ellet syskon mot annat kön, fyra dessa mot barn i en nära

en person av av relation och barn i relation. Tre kvinnor misstänktes för

en mot en annan sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande underärig, sexuellt

av umgänge med barn eller sexuellt umgänge med avkomling eller syskon mot en

kön och ytterligare fyra misstänktes för sexuellt ofredande. person av samma

År 1994 lagfördes sammanlagt 698 med ett sexualbrott huvud-

personer som brott i lagföringen. Av dessa sju eller procent, kvinnor. Ingen

var personer, en kvinna lagfördes för våldtäkt, lagfördes för sexuellt utnyttjande, två för

en sexuellt utnyttjande underårig, för grovt sexuellt utnyttjande av underårig,

av en två för sexuellt umgänge med barn och for koppleri. Samma år dömdes totalt

en 149 personer för våldtäkt.

Problemets omfattning 85

Figur 7 Påföljder avseende våldtäktsbrottet 1975-1994

Antal Andel 200 100 - -

l fängelse % fängelse 1 år 100 Övriga påföljder skyddstillsyn Rötlspsykialrisk vård Fängelse 50

I "övriga påföljder ingår överlämnande till vård inom socialtjänsten och till vård enligt lagen 1988:870 om vård av missbrukare i vissa fall liksom böter eller strafföreläggande samt något fall åtalsunderlåtelse. År 1975 det av var endast drygt 50 procent dem dömdes för våldtäkt och våldförande till av som och med år 1984 som dömdes till ett fängelsestraff. Motsvarande andel under 1990-talet är drygt 80 procent. Av statistiken går inte att utläsa hur många av dem som dömts för våldtäkt som dömts för ett sådant brott riktat mot barn. Dock bör om man antar att lagtöringsandelen är ungefär lika stor för brott mot barn för brott mot som vuxna en dryg tiondel vara sådana begått våldtäkt mot barn. - personer som Av dem som dömts för brotten sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med barn och sexuellt umgänge med

86 Problemets omfattning

avkomling eller syskon samt de formerna av dessa brott har endast en grova minoritet dömts för sådana brott riktade mot vuxna.

Figur 8 Påföljder avseende sexualbrott mot barn 1975-1994

Anlol Andel 300 - 80 -

250 - Ä - eo w e

s

200 Å fängelse - å s III Övriga påfölider I 0- en 4 | ø Villkorlig dom 150 . n: . iá k 40 a z Q skyddstillsyn

Rötlspsyk. vård §4 100 n - Fängelse

Nv 3%rø t e é 1 20 å " "- 50 ..

0 r O - 1975 1980 1985 1990

För misshandel lagfördes under år 1994 sammanlagt 8 236 personer, varav 623 eller åtta procent, kvinnor. För grov misshandel lagfördes samma personer, var år 551 personer, varav 31 personer, eller sex procent, var kvinnor.

Ett komplement till den officiella statistiken över anmälda brott utgör s.k. offerundersökningar. Härmed avses bl.a. de återkommande utfrågningar av ett stort riksrepresentativt urval befolkningen, SCB genomför. Ett syfte med av som offerundersökningarna är att få ytterligare information om den faktiska brottslighetens omfattning, anmälningsbenägenheten och mörkertalet. Sedan slutet av 1970-talet har SCB sålunda undersökt olika aspekter svenskarnas levnads-

förhållanden. Undersökningarna genomförs varje år med varierande frågeställ-

ningar. Vissa detaljerade frågor brott har ställts vid tre tillfällen, nämligen om 1978, 1984/85 och 1992/93. Frågorna utsatthet för brott har dock varit få om och ställda på ett sådant sätt att undersökningsresultaten inte utan vidare kan

Problemets omfattning 87

användas som ett komplement till kriminalstatistiken. Gjorda analyser har dock pekat på att åtminstone 120 000 kvinnor årligen utsätts för någon form av våld eller hot och att 40 000 av dessa kvinnor får synliga märken eller kroppsskador

av sådant våld. Även SCB:s offerundersökningar ger en mycket begränsad bild,

framför allt av det våld som utspelas i familjen. Intervjuerna genomförs näm-

ligen telefon eller vid besök i hemmet, vilket försvårar för många kvinnor att berätta om olika övergrepp som de blivit utsatta för. Överhuvudtaget anses våldsbrott som sker inom familjen vara kraftigt underrepresenterade även i offerundersökningarna.

Internationellt har olika undersökningar gjorts i syfte att söka kunskap om omfattningen av det våld som riktas mot kvinnor. Av särskilt intresse i sammanhanget är den stora nationellt omfattande undersökning som år 1993 genomfördes i Canada av den officiella statistikförande myndigheten i landet. Den har särskilt intresse därför att den utfördes nationell basis, men också därför att många paralleller kan dras mellan samhällsstrukturen i Canada och i Sverige.

Genom intervjuer tillfrågades över 12 000 statistiskt utvalda kvinnor 18 år eller äldre om de varit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld sedan 16 års ålder. Hälften av alla kvinnor i Canada 51 % hade varit utsatta för våld åtminstone vid ett tillfälle sedan 16 års ålder. 25 % av alla kvinnor som intervjuades hade upplevt fysiskt eller sexuellt våld från en nuvarande eller tidigare partner. Om man endast räknar de kvinnor som någon gång levt tillsammans med en man, hade nära 30 % varit utsatta för sådant våld. Enligt undersökningen var det många kvinnor som hade upplevt upprepat våld från sina närstående män. Två tredjedelar av de kvinnor som hade blivit utsatta för våld av en nuvarande eller tidigare partner hade blivit utsatta vid mer än ett tillfälle, en tredjedel av kvinnorna hade utsatts vid mer än tio tillfällen.

Den kanadensiska undersökningen stöder också hypotesen att barn som bevitt-

våld i hemmet ofta tar efter det mönster aggressivt beteende som de nar av upplevt. Undersökningen visade att de kvinnor som hade en våldsam svärfar löpte tre gånger 36 % så stor risk att bli utsatta för våld av sin partner som de kvinnor svärfar inte uppvisat ett våldsamt beteende 12 %. För en tredje-

vars del 34 % av offren för kvinnomisshandel hade våldet eller hoten varit av så allvarlig art att kvinnorna fruktat för sina liv. Detta skulle motsvara att 2 % av alla gifta kvinnor i Canada känt sig hotade till livet.

Av alla våldsincidenter omnänmdes i undersökningen var det endast 14

som % som hade anmälts till polisen. Det förekom att kvinnorna inte hade talat med någon person om vad de varit med om. I 22 % av fallen hade kvinnorna sålunda före undersökningen inte berättat för någon det våld de varit utsatta för.

om

88 Problemets omfattning

3.3 Kvinnoväldskommissionens överväganden

och förslag

Statistiken över anmälda brott, framför allt brotten enligt 4 och 6 kap. brottsbalken, måste könsuppdelas i större utsträckning. Sålunda behövs information om såväl offrets som förövarens kön. Vidare behövs information om offrets kön när det gäller statistiken över lagförda personer. Med förbättrad statistik kan få ett bättre underlag för att uppskat-

en man ta samhällets kostnader för mäns våld mot kvinnor.

Vidare bör statistiken ge information om offrets ålder, nationalitet och, inte minst, relation till gärningsmannen. Även den statistik finns

som beträffande brott mot besöksförbudslagen behöver kompletteras. Statistiken bör också ökad kunskap om skadestånden vid våldsbrott förövade

ge mot kvinnor och belysa omfattningen av frihetsberövanden vid brott som avser våld mot kvinnor.

Förutom förbättrad kriminalstatistik föreslår vi att en brottsoffer-

en undersökning avseende våld mot kvinnor kommer till stånd. En sådan

undersökning kan möjliggöra en skattning av den verkliga brottsligheten.

Vidare skulle kunskapen orsakerna till våld mot kvinnor och sam-

om bandet mellan våld och andra samhällsfaktorer öka. Undersökningen skulle också bidra till att öka kunskapen om vilka resurser som skall sättas för att bekämpa det våld som kvinnor utsätts för.

Kriminalstatistiken kan i flera avseenden sägas vara bristfällig nå det gäller att belysa omfattningen våld och andra övergrepp mot kvinnor och vilka kost-

av nader detta våld för med sig. Det föreligger enligt vår mening sålunda ett behov

förbättringar denna statistik. Det gäller framför allt statistiken över av av kvinnomisshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor, men även statistiken över vissa andra brott, framför allt i 3 och 4 kap. brottsbalken; i sistnämnda kapitel brott såsom olaga hot, hemfridsbrott och ofredande. Vi ser dock inte något behov av att helt göra om statistiken över dessa brott. En genomgripande förändring skulle bl.a. innebära mycket stora kostnader. Vi kommer emellertid i det följande att några exempel på åtgärder som måste vidtas i syfte att ge

ge ett bättre underlag för olika bedömningar såvitt avser det våld som riktas mot kvinnor.

För det första bör den statistik som förs över anmälda brott av ovan nämnd typ kompletteras. Ju fler uppgifter finns i statistiken om misstänkt, offer

som och brottssituation, desto lättare blir det att dra slutsatser orsaken till för-

om ändringar antalet anmälda brott. Detta förutsätter att uppgifterna väljs med

av

Problemets omfattning 89

målsättningen att belysa faktorer som hör samman med brottsutvecklingen och att redovisningsenheterna är konsekventa. Statistiken över brott som avser våld

och andra övergrepp bör enligt vår mening könsuppdelas i större utsträckning

än som för närvarande är fallet. Detta gäller även brott mot barn där statistiken i dag helt saknar könsuppdelning. Enligt förordningen 1992:1668 om den officiella statistiken ändrad genom SFS 1994:1108 skall också individbaserad officiell statistik vara könsuppdelad när inte särskilda skäl talar emot det. När det gäller brott som avser våld och andra angrepp på person behövs information framför allt om offrets kön men även om hennes eller hans ålder, nationalitet och, inte minst, relation till gärningsmarmen. Mot registrering offer har

en av ibland vissa etiska skäl anförts. Även sådana aspekter i någon mån kan tala

om mot en registrering av offer är det enligt vår mening viktigt att mot detta väga den kunskap man kan om de risker som kvinnor löper att utsättas för våld och andra övergrepp. Det är också önskvärt att information om förövarens kön.

Såvitt avser misshandelsbrotten kan man redan i dag utläsa om offret är fyllda femton år eller inte och, om offret är 15 år eller äldre, offrets kön. Det går också att utläsa om offret är bekant eller obekant med gärningsmannen. Sådana misshandelsbrott mot kvinna som har begåtts inomhus av en för kvinnan tidigare bekant person är de brott som vanligtvis går under benämningen "kvinnomisshandel". Detta begrepp bör inkludera även de brott som begåtts utomhus av en för kvinnan tidigare bekant person.

Även den statistik finns beträffande brott lagen 1988:688

som mot om besöksförbud behöver kompletteras. Flera av de synpunkter vi redovisat ovan gör sig gällande även beträffande denna statistik. Härtill kommer att antalet överträdelser av besöksförbudslagen bör sättas i relation till antalet gällande eller utfärdade besöksförbud. Någon sådan statistik finns dock inte tillgänglig för närvarande.

De förslag till förändringar av statistiken som vi nu har lagt fram tar framför allt sikte på statistiken över polisanmälda brott. Inte ens de uppgifter som i dag finns om offret då brottet anmäls återfinns i den särskilda statistiken över lagförda Även statistiken över lagförda skulle behöva inne-

personer. personer hålla uppgifter om offrets kön. Med en sådan statistik skulle de kostnader som mäns våld mot kvinnor för med sig en bättre genomlysning. Ett annat problem med den befintliga statistiken är att man i denna bara kan utläsa om och

i vilken utsträckning omrubricering av brottet har gjorts i den rättsliga hante-

ringen från anmälan till åklagarbeslut och inte från anmälan till dom. En sådan kunskap är enligt vår mening ytterst värdefull när man skall tolka den statistik som förs.

I ett senare kapitel i detta betänkande Kapitel 12 Straffmätning och andra påföljdsfrågor behandlar vi frågan om behovet av ökad kunskap om hur domstolar ur straffvärdesynpunkt värderar våldsbrott och andra brott där kvinnor

90 Problemets omfattning

ofta utgör offer. Enligt vår mening är det önskvärt att man även ur den officiel-

statistiken kan hämta sådan kunskap.

Det finns sannolikt olika lösningar som kan tillgodose de krav på en bättre utformning av statistiken som vi här har presenterat. En lösning vore ett registreringssystem där ett särskilt identifikationsnummer åsätts vissa brottstyper, och där detta identiñkationsnummer följer brottet genom hela den rättsliga

Med vårt perspektiv gäller detta särskilt sådana brott där kvinnor processen. ofta utgör offer, nämligen brotten i 4 och 6 kap. brottsbalken. Identifikationsnumret skulle sålunda finnas med och vara sökbart på brottsanmälan,

- personblad, lagforingsbeslut och domstolsavgörande.

För närvarande saknas helt statistiska uppgifter om i vilken utsträckning kvinnor begär eller tillerkänns skadestånd på grund av våldsbrott. Enligt vår mening det önskvärt att uppgifter registrerades om huruvida skadeståndsta-

vore lan har förts i brottmålet eller enligt den för tvistemål stadgade ordningen samt

skadestånd fastställts och eventuellt storleken på skadeståndet. Ett system om med särskilda identiñkationsnummer för brott enligt 4 och 6 kap. brottsbalken skulle kunna bidra till en ökad kunskap även beträffande skadestånden vid våldsbrott förövade mot kvinnor.

rådet BRÅ har från och med den 1 juli 1994 beställar-

Brottsförebyggande

ansvaret for den officiella rättsstatistiken. Ett utvecklingsarbete pågår för närvarande, framför allt for att förbättra statistiken som underlag för övergripande

analyser och planering inom det kriminalpolitiska området. Exempelvis planeras

breddning statistiken över straffprocessuella frihetsberövanden, dvs. en av anhållanden och häktningar. Tillgången på statistik inom detta område ansesi dag klart bristfällig, vilket beror på att dataunderlaget brister. Bristen på statistik bör kunna åtgärdas när åklagarmyndigheterna förbättrat sina diarieföringsrutiner. Enligt vår mening bör statistiken särskilt belysa omfattningen av frihetsberövanden vid brott våld mot kvinnor. Förutom de åtgärder som

som avser vi framhållit bör BRÅ överväga breddning statistiken i detta

ovan en av avseende.

En översyn av kodningsanvisningarna för olika brottstyper är dessutom nära förestående. Vi förutsätter att kvinnoperspektivet inte glöms bort utan att köns-

på brottsligheten får framträdande plats när BRÅ vidtar denna över-

aspekter en

syn.

En förbättrad kriminalstatistik ökar möjligheterna att få information om brottsoffren och att följa de anmälda brotten, de misstänkta personerna samt offren

hela det rättsliga flödet. Målet är att statistiken skall ge oss snabb och genom översiktlig kunskap, kan användas för att dra vissa slutsatser om utveck-

som lingen beträffande våld mot kvinnor. Vidare bör den kunskap om hur

ge oss rättsväsendet hanterar de anmälda brotten. När det gäller brott som avser våld

Problemets omfattning 91

och andra övergrepp mot kvinnor är det dolda våldet mycket omfattande. Våldet utspelar sig ofta i hemmet, och kvinnan har inte sällan en nära relation till den man som utövar våld mot henne. Särskilt när det gäller denna typ av brottlighet är det därför viktigt att få ökad kunskap om det s.k. mörkertalet. Sådan kunskap kan inte erhållas genom den officiella statistiken som, trots olika förbättringar, aldrig kan ge en fullständig bild av omfattningen av våldet mot kvinnor och dess förändringar över tid och rum. Statistiken kommer därför alltid, hur noggrann och detaljerad den än görs, att behöva kompletteras med olika specialundersökningar. Inom BRÅ planeras för närvarande större

en återkommande brottsofferundersökning, och ett utvecklingsarbete har satts igång inom rådet.

Ett sätt att mer kunskap om offer och offerrisker är att göra offerundersökningar av den typ som SCB utfört inom ramen för sina undersökningar

om svenskarnas levnadsförhållanden. SCB:s undersökning kan dock inte ge den breda information som vi eftersträvar. Ett annat sätt är att olika forsk-

genom ningsprojekt försöka belysa mörkertalets storlek och andra faktorer av betydelse. Sådan forskning kan dock ta lång tid och blir inte lika omfattande som en

nationell brottsofferundersökning skulle bli.

Vi anser därför att det föreligger ett uttalat behov av en tillräckligt omfattande brottsofferundersökning när det gäller våld och andra övergrepp mot kvinnor.

En sådan undersökning skulle öka kunskapen om omfattningen och utbred-

ningen av våld mot kvinnor och ge en inblick i andra faktorer av betydelse för att förebygga sådant våld och minska skadeverkningarna av det våld som förekommer.

Starka rättspolitiska skäl talar sålunda för att en brottsofferundersökning avseende våld och andra övergrepp mot kvinnor kommer till stånd. Vi föreslår att man genomför en särskild undersökning vars inriktning liknar den nationella undersökning som genomförts i Canada. En sådan undersökning kräver speciel-

förberedelser eftersom känsliga frågor som rör privatlivet ställer särskilda krav, inte minst vad gäller genomförandet av intervjuerna. Förutom att mörkertalet synliggörs torde kunskapen om orsakerna till våld mot kvinnor och sambandet mellan våld och andra samhällsfaktorer öka. Undersökningen skulle också ge värdefull information om vilka resurser som skall sättas för att komma till rätta med det våld som kvinnor utsätts för.

I Kapitel 14 Vissa särskilt utsatta kvinnor har vi föreslagit åtgärder för att förbättra statistiken när det gäller uppgifter om invandrade kvinnor som utsätts för våld.

" :gsgs-sgysswbgwmsai 46m

:r.mtz§.v;izzái:;.

xáiiáao iâiâäâu :abiêv

,Jisgáfirtagit §31

4 Något om bakgrunden till

våld mot kvinnor

4.1 Inledning

Våld mot kvinnor är ett universellt problem. Det har förekommit och förekommer i olika former över hela världen, i alla länder och i alla kulturer. Många samband måste beaktas när man skall försöka förklara varför män utövar våld mot kvinnor. Teorierna måste innehålla bl.a. historiska, kulturella, sociala och psykologiska faktorer. Beroende på utgångspunkt är det vanligt att man väljer att lägga tyngdpunkten vid någon eller några av dessa faktorer. Valet får konsekvenser för vilka åtgärder som man anser behövs för att komma till rätta med

problemet.

Vårt syfte med framställningen i detta avsnitt är inte att ge en fullständig förklaring till varför våld mot kvinnor förekommer i ett modernt demokratiskt samhälle som det svenska. Inte heller gör anspråk att uttömmande redovisa den forskning som finns i ämnet. Avsnittet är i stället avsett att ett kom-

- som plement till framställningen om socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens, rättsväsendets och kvinnojourernas hantering av frågor som rör våld mot kvinnor

peka på några historiska linjer och några utgångspunkter för det nutida synsättet.

Ett antal försök att beskriva orsaker till att män utövar våld mot kvinnor har gjorts under senare tid. En sådan beskrivning finns i rapporten Kvinnomisshandel DsS 1983:5, som i början 1980-talet togs fram arbetsgrupp med

av av en

företrädare för Socialdepartementet, justitiedepartementet och den dåvarande

jämställdhetskommittén. Våldskommissionen, som hade i uppdrag att motverka våldet och förbättra stödet till våldsoffer, behandlade i sitt slutbetänkande Våld och Brottsoffer SOU 1990:92 mera övergripande orsaker till våld även

men vissa aspekter av sådant våld som framför allt riktar sig mot kvinnor. Det finns också anledning att erinra om ett regeringsuppdrag, docenten i psykologi

som vid Uppsala universitet Mona Eliasson haft, att sammanställa en översikt över pågående och avslutad forskning rörande våld mot kvinnor. Uppdraget redovisa-

94 Något om bakgrunden till våld mot kvinnor

des till regeringen i slutet av år 1993. Rapporten är enligt uppgift under publicering. En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet har nyligen i en rapport på följande sätt illustrerat sambandet mellan samhällets strukturer och individuella faktorer för uppkomsten av våld.

Sambandet mellan samhällets strukturer och individuella faktorer för uppvåld BRÅ PM 1994:4 komsten av ur

Samhällets könsroller

i

4 Samhällets våldstolerans position i sornhöllet Kvinnans position i samhället annens och i relationen Problemnivå och i relationen stressfaktorer $

:i

Mannens Kvinnans individuella isolerat rum individuella

egenskaper egenskaper

Varningssignal

Mannens völdsbenögenhet Kvinnans strategier Ul Våld utövni ng

Normaliseringsprocess

i

Fortsa våld

Med respektive kvinnans alternativa handlande för att undvika "ut" avses mannens våldsutövning.

Något om bakgrunden till våld mot kvinnor 95

4.2 Våld mot kvinnor ett rättshistoriskt

-

perspektiv

Mäns våld mot kvinnor är ett stabilt fenomen i västerlandet trots ett formellt fördömande från samhällets sida. Detta blir begripligt beaktar den mer om man kvinnosyn som historien utvisar. Den grekiske filosofen Aristoteles har haft ett stort inflytande på den västerländska civilisationen under än tvåtusen år. mer Hans tänkande innefattade även kvinnors och mäns förhållande till varandra, och det finns knappast anledning att tro att hans tankar i dessa avseenden påverkat mindre än de gjort inom andra områden. Aristoteles uppfattade kvinnan som en defekt varelse, både fysiskt och psykiskt. Hon skilde sig från mannen, som var den fullkomliga varelsen. Meningen med kvinnans existens att producera var nya män. Synen på kvinnan som en defekt, missbildad man återkommer hos kyrkofáder, filosofer och författare under hela medeltiden, upplysningstiden och genom tämligen oförändrat in i den moderna tiden. Jean Jacques Rousseau, Karl Marx och Sigmund Freud byggde sin kvinnosyn på Aristoteles. Rosseau uttryckte sin

uppfattning på följande sätt i Emile.

Kvinnors fostran bör alltid sättas i relation till männen. Att behaga oss, vara oss till nytta, oss att älska och akta dem, att uppfostra när oss vi är små, att ta hand om oss när vi är vuxna, att råda oss, trösta och oss göra vårt liv lätt och behagligt. Detta är städse kvinnornas plikter och vad de bör få lära sig som barn.

En del kunskaper kan hämtas den forskning kvinnohistoria i allmänhet ur om som börjat komma fram först i våra dagar. De historiska förklaringarna till våld mot kvinnor är dock i huvudsak oskrivna. Våra kunskaper utgår i första hand från analyser av det som är tydligt och lätt att belägga, nämligen våra lagar. Idéer som de nyss återgivna avspeglar sig tydligt i dessa. Lagarna utgör alltid en spegling av och ett uttryck för samhällets värderingar. Samtidigt verkar lagarna konserverande och förstärkande i samhällslivet. Kvinnors liv påverkas i hög grad av det sätt på vilket lagarna tolkas. Kvinnan som sexuellt, ekonomiskt och politiskt underordnad mannen till och med som mannens ägodel utgör ett tema i den svenska rättshistorien. Under den hedniska tiden innebar husbondeväldet att hade ett avgörande mannen inflytande över familjemedlemmarnas liv och död. En följd husbondeväldet av var att mannen kunde aga hustrun straffritt. Husbondens skulle dock äga aga rum innanför hemmets väggar; fick betala böter skedde offentmannen om agan ligt. Om mannen utan avsikt dödade hustrun betraktades det genom agan, som ett vådadråp. Om hon inte avled, men skadades, misshandeln legitim. Ett var exempel på mannens urgamla rätt att aga sin kvinna finns i de gamla landskapslagarna. I Östgötalagen står det sålunda:

96 Något bakgrunden till våld mot kvinnor

om

Nu agar bonden sin hustru och hon får fula sår eller öppet sår eller

lyte, då skall han böta. Husbondesamhället såg som sin uppgift att slå vakt om familjestabiliteten också när det gällde den sexuella moralen. Männen ville vara säkra på att de var fäder till de barn som deras hustrur födde och höll därför kvinnorna under sträng uppsikt. Enligt flera landskapslagar hade mannen rätt att döda hustrun om han

ertappade henne på bar gärning med äktenskapsbrott.

Under 1200-talet instiftades särskilda lagar för skyddet av en familjs kvinnor gentemot andra män. Dessa s.k. kvinnofridslagar innebar ett förbud mot våldtäkt och ett förbud mot kvinnorov, dvs. att ta sig en hustru med våld. Den som bröt mot 1200-talets kvinnofrid ansågs framför allt ha förbrutit sig mot den man i familjen som kvinnan räknades tillhöra. Våldtäkt sågs också som ett brott mot den allmänna ordningen. Kvinnofriden gällde alltså inte i första hand till skydd för kvinnorna själva.

Det skulle dröja länge innan den medeltida synen på kvinnan som mannens egendom skulle förändras i offentliga dokument. På 1400-talet stadgades följande i Kristoffers landslag Såramålsbalken med våda, kap. 19.

Även Gud har givit kvinnan till hjälp och underdånighet,

om mannen så har han likväl icke givit henne mannen till träl eller till fotapall,

utan bör vardera älska den andra, hon honom som huvud och han henne

lem. Och därför, om en man av hat eller ondska, i dryckenskap

som

eller för kvinnas skull, han älskar, slår sin hustru blå eller

annan som blodig, lam eller lytt, det skall bötas dubbelt, och hennes närmaste fränder skola vara målsägande därvid. Näpsa han henne måttligt för brott

hon begått, vare han saklös. som

Detta lagrum låg till grund även för 1734 års lag Missgärningsbalken 36:1, där dock orden den skäliga hade uteslutits. Istället infördes ett tillägg av

om agan följande lydelse: "Slår hustru man sin, stånde samma rätt", dvs. dubbla böter.

Rättshistoriker har dock varit eniga om att mannen även enligt 1734 års lag hade kvar rätten att sin hustru. Anledningen till att man ur lagtexten uteslöt

aga orden skälig främst ha varit den att lagstiftaren inte ville uppmana

om aga anses till begagnande av våld.

När det gällde handlingar med anknytning till sexuallivet präglades 1734 års

lag inställningen att sexuellt umgänge endast var tillåtet inom äktenskapet,

av medan sexuellt umgänge under andra förhållanden var straffbart. Detta gällde dock för både kvinnor och män.

Fortfarande på 1800-talet levde kvinnor i ett samhälle som fungerade på män-

villkor. Kvinnan ansågs ha sig själv att skylla hon fick ett utomäktennens om skapligt barn. Kyrkan och det borgerliga samhället betraktade mannen som kvinnans överhuvud, och den kvinnliga sexualiteten förnekades. Med den framväxande industrialiseringen började emellertid den tidigare fasta samhälls-

Något om bakgrunden till våld mot kvinnor 97

ordningen att luckras upp. En ökad rörlighet i samhället försvarade den sociala kontrollen. Den industriella och demografiska revolutionen under 1800-talet påverkade naturligtvis också lagstiftningen.

De straffrättsliga balkarna i 1734 års lag ersattes med 1864 års strafflag. Den nya strafflagen hade i och för sig en något mildare syn på sexualbrotten, men strafflagstiftningen karaktäriserades fortfarande av långtgående ambitioner att styra människors sexuella beteende. Kvinnan sågs fortfarande som ett osjälvständigt objekt för mannens sexualdrift. Männen behöll makten över kvinnorna också såtillvida att det var fadern eller släkten som bestämde vem kvinnan skulle

ingå äktenskap med.

Först i och med införandet av 1864 års strafflag försvann lagliga rätt

mannens att aga sin hustru ur lagstiftningen. Misshandel mot hustrun fick dock sär-

en ställning genom att misshandel på enskilt område gjordes till ett angivelsebrott, varigenom det blev kvinnans ansvar att se till att brottet beivrades. Det skulle dröja till år 1982 innan kravet på angivelse från kvinnan helt avskaffades vid misshandelsbrott på enskilt område.

Man kan dock ibland ifrågasätta om lagens innehåll i detta hänseende fullständigt trängt igenom i det allmänna rättsmedvetandet. Det förekommer ofta att kvinnor säger till polisen att de vill "ta tillbaka sin Inte sällan använder polis och åklagare samma uttryck, när kvinnan är tveksam till att medverka under en rättslig process.

Parallellt med vad som skedde beträffande marmens rätt att aga sin hustru genomgick den straffrättsliga lagstiftningen om sexualbrotten förändringar. Här skall dock noteras att det dröjde ända till brottsbalkens införande år 1965, innan en man kunde straffas för att ha våldtagit sin hustru.

Att våldtäktsbrottet skulle omfatta även det fall att kvinnan och mannen var gifta med varandra var en av de mest omdiskuterade principiella nyheterna i brottsbalken. Under remissbehandlingen riktades invändningar mot denna del av förslaget. Sålunda ansåg den dåvarande medicinalstyrelsen, att det inte hade anförts några vägande skäl för att låta våldtäktsbrottet omfatta de fall att parterna var gifta med varandra och att praktiska skäl talade mot en sådan utvidgning. Den kunde komma att spela en roll i skilsmässoprocesser och användas i utpressningssyfte, och den innebar också en utvidgning av gällande abortindikationer.

Vid 1958 års lagrådsgranskning anförde regeringsrådet Klackenberg:

Det synes mig orimligt att vid brottsrubriceringen bortse från att en

gärning, som består i att tvinga en kvinna till samlag, har en annan

karaktär, om den riktades mot den, med vilken mannen sammanlever i

äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden, än om den riktas

mot en utomstående. Hur otillbörligt tvånget i förstnämnda fall än är,

avser det dock närmast den lämpliga tidpunkten av ett handlande som

båda parter eljest varit ense om eller åtminstone i princip godtagit genom

98 Något bakgrunden till våld mot kvinnor om

iakttagande konkludenta yttre former. Utan att på något sätt ömma av för den manliga brutalitet, tager sig uttryck i dylikt tvingande, har som jag icke velat underlåta att framhålla det otillfredsställande i att våldtäktsbegreppet urlakas att i strid mot vad som är vanligt i genom utländsk lagstiftning och hittills även gällt hos dit hänföras dylika oss -

gärningar.

Kvinnan har varit underordnad även i andra avseenden. Mannens mannen målsmansrätt i äktenskapet hindrade länge den gifta kvinnan från att överhuvud-

taget framträda offentligt. 1734 års lag innebar inte någon genomgripande

förändring målsmansrätt utom i två processuella hänseenden. Det av mannens fallet hustrun själv skulle i brottmål, det andra då man och ena var att svara hustru hade stridiga intressen att bevaka. I det senare fallet skulle domaren

förordna en god man för kvinnan. Den ogifta kvinnans handlingsförmåga var i formögenhetsrättsligt hänsevuxna ende inte större än minderårigas. I Lagkommitténs förslag till civillag år 1826 föreslogs den ogifta kvinnan skulle bli myndig, då hon fyllt 25 år. De skäl att Lagkommittén anförde för sitt förslag var bl.a. följande. som

Det funnes föreställning, att hos kvinnan förelåge en beständig en oförmåga i möjlig strid emellan böjelser och förnuft, besegra de att, förra, hon även i år fortfarande i behov av andras samt att mognare vore biträde. Denna föreställning syntes dock innefatta ett misskännande av hennes värde och erfarenhetens verkningar till hennes upplysning. Det av kunde visserligen inte nekas, att kvinnan, den uppfostran hon genom njuter inom trångare huslig krets, måste längre än mannen sakna den en erfarenhet, fordras for att sköta yttre angelägenheter och själv som förestå sin egendom. Därav följde likväl icke, att denna erfarenhet alltid

skulle brista henne. Man kunde därför, utan fara att särdeles fela, antaga viss ålder, då den för sådana angelägenheter nödiga mognad hos en kvinnan måste hava infunnit sig. Man skulle göra henne orätt, om anses vägrade henne att efter den tiden råda över sig och sitt gods. Om man kvinnan födes till ett slags beroende av mannen, finge man förgäta,

detta beroende, det skall förlora sitt syftemål, måste vara att om självvalt hos kvinnan, ifrån den ålder, då hennes bildning bleve fulländad. Det tillhörde inte lagen att, i stället för detta frivilliga beroende, ovillkorligt tvång. Med hänsyn till den längre tid, som kvinnan sätta ett behövde för vinna erforderlig erfarenhet, och för att iakttaga nödig att varsamhet, hade den ålder, då ogift kvinna skulle bliva myndig, föresla-

gits till tjugofem år.

Tiden dock inte för ett så radikalt förslag. Det skulle dröja till år var mogen 1858 innan ogift kvinna fyllt 25 år fick rätt att själv råda över sig och en som sin Dock krävdes det hon anmälde till domstol att hon själv ville

egendom. att

Något om bakgrunden till våld mot kvinnor 99

utöva myndigheten, och till dess att hon hade gjort en sådan anmälan ansågs hon

omyndig. År 1863 kom dock förordning, varigenom den ogifta som en ny kvinnan förklarades fullt ut myndig vid uppnådda 25 år.

År 1884 blev kvinnor vid ålder

myndiga samma som män, dvs. vid fyllda 21 år. Ända fram till år 1924 hade dock kvinnor rätt sig sin

att avsäga myndighet.

Sistnämnda år, när även målsmansrätt över den gifta kvinnan tagits

mannens bort, försvann de formella skillnaderna mellan mäns och kvinnors självständighet.

Man bör minnas att det var år 1921 som den författningsreform trädde i kraft som gav kvinnor allmän politisk rösträtt.

Under 1970-talet började olika kvinnogrupper att fästa uppmärksamheten på frågor som rör våld mot kvinnor. Fokuseringen på detta samhällsproblem

gav vissa konkreta resultat lagstiftningsområdet. 1982 års ändrade åtalsbestämmelser när det gäller misshandel på enskild plats har redan nämnts. År 1984 skedde en rad förändringar i sjätte kapitlet brottsbalken. Vi återkommer till detta i i Kapitel 11 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor. Där behandlar vi även vissa av de lagändringar som sedan 1980-talets mitt företagits såvitt avser andra våldsbrott än sexualbrotten, såsom ändrad gränsdragning mellan misshandel och grov misshandel år 1988 prop. 1987/88: 14 och skärpta straff för bl.a. olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande den 1juli 1993 prop. 1992/932141. Det finns dock anledning att påpeka att övergrepp mot kvinnor endast i mindre utsträckning utgjort skälen för sistnämnda lagändringar.

Under 1980-talet har lagstiftningen förstärkts såvitt avser skydd och stöd kvinnor som utsatts för våldsbrott. Här kan nämnas den ändring som år 1984 företogs i rättegångsbalken och som gav utsatta personer rätt att ha med sig en Stödperson under förundersökning och under rättegång. Dessa bestämmelser har sedermera byggts ut och kompletterats, senast genom lagstiftning år 1994. Det är numera målsäganden själv som har rätt att avgöra om hon eller han skall åtföljas av en stödperson. Den 1 juli 1988 trädde lagen 1988:609 om målsägandebiträde i kraft. Rätten till målsägandebiträde har därefter successivt utvidgats. Det från början tydliga kvinnoperspektivet har dock alltmer kommit i bakgrunden. En annan reform från den 1juli 1988 som syftar till att ge skydd särskilt åt kvinnor är lagen 1988:688 om besöksförbud.

4.3 Förklaringsmodeller

Forskningen om orsaker till våldet mot kvinnor har utgått från i huvudsak tre

olika perspektiv. Forskningen har sålunda sökt utgångspunkter i individualpsy-

kologiska, socialpsykologiska och/eller strukturella teorier. Under senare tid har

också biologiska faktorer uppmärksammats.

100 Något bakgrunden till våld mot kvinnor om

En traditionell modell för att beskriva faktorer bakom våld mot kvinnor utgår från faktorer på det individuella planet. I dessa sammanhang har framför allt

framhållits det sociala betydelse. Man talar våldet som ett inlärt arvets om beteende i familjen. Det finns ett flertal undersökningar som visar att numera många de våldsutövande männen, liksom många de utsatta kvinnorna, av av vuxit i familjer där våld förekommit. Det finns också forskning som visar upp barn växer i sådana familjer löper större risk att som vuxna själva att som upp utöva våld eller blir utsatta för våld än barn växer upp under andra försom hållanden. Det bör dock påpekas många barn inte våldsmönstret i att upprepar ålder utan förmår bryta våldscirkeln. vuxen Förklaringarna på den individuella nivån utgår också ofta från att mannen har låg självkänsla, osäkerhet i mansrollen och, faktiskt även, ett beroende av en en kvinnor. Dessa faktorer huvudorsaker till våldet. Utlösande faktorer ses som eller motiv för våldet kan att männen upplevt sig hotade i sin manlighet och vara sig förlora kontrollen. Svartsjuka, hot skilsmässa, kvinnans frigörelse trott om och kvinnans olika på sexualiteten är ytterligare faktorer på samt mannens syn det individuella planet ansetts ha betydelse för att tillgriper våld. som mannen På individnivå söker ibland efter egenskaper hos kvinnorna för att förklaman männens våld, också förklaring till att de inte lämnar sina män. ra men som Ibland hävdas avgörande skillnad mellan kvinnor misshandlas och att en som kvinnor i allmänhet är att de förra har dåligt självförtroende. Med en annan utgångspunkt kvinnors bristande självförtroende i stället en följd av det ses som våld de upplevt. Vi återkommer till detta nedan i avsnittet våldets normaliseom ringsprocess. Man har också beskrivit orsakerna till mäns våld mot kvinnor med utgångs-

i socialpsykologiskt perspektiv. Här har framför allt sett till

punkt ett man mellan och kvinnan i deras relation. Våldet ses i dessa

samspelet mannen

sammanhang ofta ett uttryck för ett sammanbrott i parternas kommunikasom tion, där våldet blir den sista utvägen. Man framhåller att svårigheterna att tala

med varandra och förstå varandra kan så stora även när mannen och vara nog kvinnan kommer från samma land och talar samma språk. Traditionellt har också sökt förklaringar till våldet i människors rotlöshet man i samhället och upplösningen sociala nätverk till följd av människors täta av uppbrott. Våra boendeförhållanden har ansetts kunna bidra till att våld uppstår.

Förklaringar har sökts i arbetslivets påfrestningar men också i de följder som arbetslöshet kan Attityder i samhället, som gör att familjens problem ses ge. dess ensak och hindrar utomstående att gripa in, påverkar också. som som Våldet i massmedierna där våld och sexualitet ofta sammankopplas har i - vart fall ansetts utgöra grogrund för våld mot kvinnor. en Vi har i föregående avsnitt pekat några rättshistoriska linjer när det gäller

våld kvinnor. I sådan belysning framträder tydligt kvinnors och mäns mot en ojämlika maktförhållanden. Tolkningsmodelier förklarar mäns överordning som

Något om bakgrunden tili våld mot kvinnor 101

och kvinnors underordning som en fråga om makt börjar alltmer vinna insteg. Grunden för ett sådant synsätt sammanhänger med den kunskap och den teoribildning som utvecklats inom senare års kvinnoforskning. Under det senaste decenniet har teorierna om mäns våld mot kvinnor i stor utsträckning utgått från

ett könsmaktsperspektiv.

Kvinnoforskare i och utanför Sverige har använt ett samlingsbegrepp för att beskriva strukturella skillnader i villkor för kvinnor och män: patriarkatet. Begreppet används för att beteckna mansvälde i olika former strukturellt och

individuellt. Forskarna menar att patriarkatet har utvecklats från ett direkt och synligt och numera icke accepterat kvinnoförtryck till ett indirekt och mer

- osynligt. Patriarkatet innebär att institutioner och företeelser som kan verka könsneutrala fortfarande fungerar till förmån för mäns intressen. Den norska socialpsykologen och professorn i psykologi Hanne Haavind har beskrivit det alltjämt fungerande patriarkatet som ett reorganiserat patriarkat där den moderna kvinnan kan göra allt, bara så länge hon gör det relativt underordnad de

men män som hon har att göra med.

Under senare år har några sociologiska undersökningar som grundat sig på

djupintervjuer med män som utövat våld och kvinnor som utsatts för våld väckt särskild uppmärksamhet. Den norska forskaren Eva Lundgren, numera professor i sociologi vid Uppsala universitet, har särskilt uppmärksammats för böckerna I herrens vold Dokumentasjon av vold mot kvinner J W Cappelens Förlag,

- Oslo 1985 och Gud og hver mann Seksualisert vold som kulturell arena for

å skape kjcpnn, även översatt till svenska Gud och alla andra karlar, Natur och Kultur, Stockholm 1992. Intervjubaserade analyser har också presenterats

av bl.a. Margareta Hydén i en doktorsavhandling år 1992 vid Stockholms universitet Woman Battering as Marital Act The construction of a Violent Marriage,

- Scandinavian University Press, Oslo 1994. Den norska forskaren Kristin

Skjqsrten har i en avhandling år 1993 Voldsbilder i hverdagen Om menns

förståelse av kvinnemishandling, Pax forlag A/S, Oslo 1994 redovisat intervjuer med män som beskriver hur männen ser på sig själva, på sitt samliv och de egna våldshandlingarna. Kristin Skjörten har tidigare också i Når makt blir vold En analyse av seksualisert vold i parforhold KS-serien nr. 4-88, lnstitutt

for kriminolgi och straffrett, Oslo 1988 gjort liknande studie baserad på

en intervjuer med kvinnor.

Under senare år har det diskuterats huruvida våld mot kvinnor i nära relationer är vanligare i vissa grupper än andra, t.ex. om det är vanligare i familjer med missbruksproblem med dålig social ställning än i familjer utan missbruk och med god social ställning. Kvinnojourerna tar inte emot missbrukande misshandlade kvinnor, medan polisen kan förmodas möta flera olika kategorier av misshandlade kvinnor. De båda yrkesgrupperna ser delvis olika sidor verklighe-

av ten.

I den ovan nämnda rapporten från Brottsförebyggande rådet redovisas några

102 Något om bakgrunden till våld mot kvinnor

svenska undersökningar i vilka särskilt studerats sambandet mellan missbruk och våld. Att alkohol kan utgöra utlösande faktor vid våld och där utgör våld

en i nära relationer inget undantag är oomtvistat. I vissa missbruksmiljöer är

våldet så vanligt att det t.0.m. uppfattas normalt. Behovet av förbättrat stöd

som till missbrukande kvinnor utsätts for våld behandlas i Kapitel 14 Vissa

som särskilt utsatta grupper.

4.4 Våldets

normaliseringsprocess

För att begripa mäns våld mot kvinnor särskilt våld i nära relationer är det

- viktigt att också förstå den process som utövandet av våld innebär såväl för kvinnorna for männen. Våldsprocessen har bl.a. Eva Lundgren beskri-

som av vits som en Våldets normaliseringsprocess, men också som en process med två parter och två helt olika strategier för att förhålla sig till våldet. Parallellt med att våldet gradvis normaliseras utvecklar de två parterna i Våldsprocessen var sin strategi, dvs. sin plan för att uppnå bestämda mål. För mannen handlar

var det att våldet få kontroll över kvinnan och att våldet konstituerar

om genom hans maskulinitet. För kvinnan handlar det om en anpassning i syfte att under-

Underordningen införlivas i kvinnans föreställningsvärld, och ordna sig mannen. härigenom konstitueras hennes kvinnlighet.

I våldsprocessen är sålunda många mekanismer verksamma, mekanismer som

för sig och särskilt i förening gör våldet till en aktiv och dynamisk process var med djupgående konsekvenser för kvinnan och mannen i deras förhållande. Processen kan i stor utsträckning förklara varför en kvinna inte vill eller kan bryta upp ur en relation där hon är utsatt för våld.

Många misshandlande män kan å ena sidan vara charmerande sällskapsmänniskor och å andra sidan, i sina hem eller när inga utomstående är närva-

annars rande, aggressiva och brutala. Kvinnornas hopp om att den positiva sidan

vara skall ta överhanden kan hållas vid liv länge. Det är vanligt att männen, efter det att de utövat våld, övergår till vad som, i vart fall för de utsatta kvinnorna, kan framstå kärleksfulla handlingar. Det är också vanligt att perioder av våld

som från männens sida avlöses av perioder med värme och innerlighet mellan kvin-

Även härigenom förstärks kvinnornas känslomässiga beroende. nan och mannen.

Männen har ofta ett mycket stort behov av att kontrollera kvinnorna. De försöker därför att isolera dem så gott de kan. De avskärmar dem från kontakt med omvärlden och vägrar dem att ha relationer med sina vänner och sina anhöriga. När kvinnorna isoleras fysiskt, isoleras de också psykiskt. Männen kommer gradvis att dominera deras liv och känslomässiga upplevelser. Till slut kan isoleringen leda till att de förlorar sina referensramar och inte längre kan skilja mellan goda och dåliga upplevelser. Männen framstår som det normala och de, kvinnorna, som det onormala.

Något om bakgrunden till våld mot kvinnor 103

Kvinnan försöker till en början att anpassa sig till mannens önskemål. I många fall är detta process som påbörjats långt före den första våldshändelsen.

en Kvinnan hoppas att om hon är god, tyst och medgörlig så kommer mannen inte att straffa henne. Hon försöker också hitta rationella förklaringar till hans våld. Mannen är sålunda inte ansvarig för sina handlingar därför att han är sjuk, har alkoholproblem eller psykiska problem, är arbetslös osv.

Det finns också andra förklaringar till att kvinnan inte förmår bryta upp från relationen med Det kan gälla rädslan för mannens våld eller för vad

mannen. en separation kommer att innebära för barnen. Kanske uppfattas våldet inte som onormalt. Detta är särskilt vanligt bland kvinnor som vuxit upp i miljöer där våld förekommit i stor utsträckning.

4.5 om som incitament

Något våldspornografi

till våld mot kvinnor

Våldspornografin, men även den "traditionella pornografin" utan inslag av våld och hot, skildrar en fragmentarisk sexualitet som brutits ur sitt sammanhang. Den är känslokall och kvinnorna framställs endast som redskap för männens sexualitet. Kvinnorna blir bruksvaror som skall tillgodose männens behov. Pornografins stereotypa könsrollsmönster kan i grunden ses som ett uttryck för förakt både mot kvinnor och mot män.

Pornografi, och särskilt pornografi med våldsinslag, på det sarnhälleli-

anges -

planet grogrund för våld mot kvinnor, men också som en utlösande ga som en faktor på det individuella planet. Forskningen om sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor är dock begränsad. Mona Eliasson redovisar i sin översikt över pågående och avslutad forskning om våld mot kvinnor jfr ovan viss sådan forskning. I USA och Canada finns sålunda empirisk forskning som visar att upprepad exponering för pornografi med ett våldsamt och känslokallt innehåll har direkt påverkan på mäns inställning till våld mot kvinnor och

en våldtäkt. Man har sett olika effekter hos männen såsom tillvänjning, ökad sexuell okänslighet och aggression mot kvinnor.

Det finns, såvitt vi kunnat erfara, inte i Sverige någon forskning kring sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor. Dock kan nämnas den skrift Tre rapporter om pornografi som Riksförbundet för sexuell upplysning RFSU, med stöd från Våldsskildringsrådet, publicerade år 1993. En av rapporterna redovisar en undersökning av innehållet i ett antal pornografiska Videofilmer varit godkända för visning och spridning i Sverige. 25 videofil-

som

hade slumpvis valts ut från i kvällspress, herrtidningar och mer annonser postorderkataloger. Beroende på vilken definition av våld som används förekom någon typ våldsbeteende i mellan 8 och 60 procent av filmerna. Om våldet

av definieras omfattande allt från att fysiskt skada någon, t.ex. genom "fist-

som

104 Något om bakgrunden till våld mot kvinnor

fucking", till smisk på stjärten kunde konstateras att sådant våld förekom vid sammanlagt 50 tillfällen i de undersökta filmerna. I den övervägande delen av fallen, 80 procent, det en kvinna som blev utsatt för våldet. Kvinnan skild-

var rades oftast "med på noterna" och med en positiv reaktion den behand-

som ling hon utsattes för. Kjell Svensson: Våld, dominans och sexualitet.

I början 1970-talet avskaffades det generella förbudet mot att framställa och

av sprida pornografiska alster. Den kommitté som föreslog detta föreslog också en bestämmelse som skulle sätta en "yttersta gräns" for rätten att framställa och publicera pornografi SOU 1969:38. Någon sådan gräns infördes dock inte. Däremot infördes en begränsning av spridningsrätten och ett nytt brott, otillåtet förfarande med pornografisk bild, infördes i brottsbalken år 1971 16 kap. 11 § brottsbalken, prop. 1970:125, SFS 1970:225. Den som på eller vid allmän plats skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild

genom på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt skall sålunda dömas för otillåtet förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon

som pornografisk bild utan föregående beställning.

Särskilda bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram med inslag sexuellt våld har funnits i Sverige sedan år 1982. Enligt nu gällande

av bestämmelser i 16 kap. 10 b § brottsbalken skall den som i en stillbild eller

- i film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skild-

en rar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en

sådan skildring, inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvar-

om

dömas för till böter eller fängelse i högst två år. Även

lig, olaga váldsskildring oaktsam spridning i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte är

straffbar. För att det skall vara möjligt att ingripa om sådana skildringar sprids

tryckt skrift eller i en film finns en motsvarande reglering i 7 kap. 4 § genom

13 tryckfrihetsförordningen och i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Endast några få personer per år har dömts för de nämnda brotten. Straffbudet för olaga våldsskildring fick sin nuvarande utformning genom

lagstiftning år 1990 prop. 1989/90:70, 1989/90:KrU30. Ändringarna ingick i ett åtgärdsprogram i syfte att komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i filmer och videogram. Åtgärdsprogrammet innefattade även

lag 1990:886 om granskning och kontroll av filmer och videogram. en ny Inrättandet ett råd mot skadliga våldskildringar U 1990:03, det ovan nämnda

av

Våldsskildringsrådet, ingick också i programmet. Rådets uppgift är bl.a. att kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och påverkansforskare gör

i frågor skadliga verkningar våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet kan

om av ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv.

Justitiekanslern har på regeringens uppdrag utrett behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring. Uppdraget redovisades i en promemoria i december 1992. I promemorian ges en beskrivning av hur föreskrifterna

Något om bakgrunden till våld mot kvinnor 105

för att motverka förekomsten av våldspornografi har tillämpats, och Justitie-

kanslern redogör även för vissa iakttagelser våldspornograñns omfattning

om

och spridning.

I rapporten behandlade Justitiekanslern även, bl.a. mot bakgrund vissa av domstolsavgöranden, behovet av en ändring straffbudet i 16 kap. 10 b § av brottsbalken i syfte att säkra möjligheterna åtal beivra överträdelser att genom av bestämmelsen. Justititekanslern fann dock att det ännu för tidigt att uttala var sig om en lagändring var nödvändig eller inte. Det finns anledning att också erinra om straffbestämmelsen barnpornograom fibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken, enligt vilken den skildrar barn i som pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn, skall dömas till böter eller fängelse i högst två år, inte gärningen med om hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Under senare tid har frågan om en kriminalisering innehav barnporno-

av av grañ diskuterats särskilt. Efter beslut riksdagen våren 1994 l993/94:KU28, av rskr. 1993/942450 har möjligheterna att konfiskera barnpornografi utm.m. vidgats fr.o.m. den 1 januari 1995. Riksdagen antog samtidigt vilande som lagförslag vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sistnämnda lagändringar, som möjliggör kriminalisering av innehav av barnpornografi, kan dock inte träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1999. En särskilt utredning dir. 1994:117 har tillkallats med uppdrag att närmare

analysera frågor med anknytning till barnpornografi. I samband med behandlingen av frågan om en kriminalisering av innehav

av

barnpornografi behandlade riksdagen även frågor om en utvidgning av det

straffbara området för olaga våldsskildring, ävensom frågan kriminaliseom en ring av innehav av vissa våldsskildringar. Riksdagen awisade dock tankarna härpå och avslog även motionsyrkanden om att videovåldet skulle utredas anfört betänkande s. 53-57.

4.6 Kvinnovåldskommissionens

överväganden och förslag

Forskningen om våld mot kvinnor måste utvecklas. Regeringen bör uppdra lämplig myndighet att utarbeta plan för hur sådan uten en veckling skall kunna komma till stånd. Sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor är föga belyst i forskningen. Ytterligare forskning på det området bör kunna ge ett

106 Något bakgrunden till våld mot kvinnor

om

bättre underlag för att bedöma behovet av att kriminalisera innehav av

våldspornografl.

Vi att regeringen bör ta initiativ till en kampanj som syftar till att

anser

öka allmänhetens medvetenhet om det samhällsproblem som våld mot

kvinnor är.

Vi att i skolan liksom i annat ungdomsarbete i en helt annan

anser man

utsträckning än tidigare måste uppmärksamma det våld som pojkar och

män utsätter flickor och kvinnor för. Vi anser det viktigt att modeller

utvecklas tar sikte hur denna fråga skall kunna tas upp i bl.a.

som

skolundervisningen och under värnplikten.

Den framställning i detta kapitel hur olika teorier beskriver mäns

som ges av våld mot kvinnor visar att orsakerna till våldet knappast kan beskrivas endimensionellt. Sambanden mellan mäns våld mot kvinnor och olika faktorer som möjliggör eller utlöser våldet är i stället på många sätt komplicerade och svårfångade. Förklaringar måste sökas på individualpsykologiska liksom socialpsykologiska och strukturella nivåer, men våldet måste också ses ur ett könsmaktsperspektiv. Forskningen måste i ökad utsträckning beakta det ojämna maktförhållandet mellan kvinnor och män och mellan enskilda kvinnor och

som grupper man.

En grundförutsättning för uppkomsten av mäns våld mot kvinnor är nämligen förutom mäns biologiskt givna övertag vad gäller fysisk styrka samhällets

- struktur grundad på mäns överordning och kvinnors underordning. Ett samhälle

fördelar makten och kontrollen lika mellan kvinnor och män tar, menar vi, som ett viktigt steg när det gäller att bekämpa det könsrelaterade våldet. Olika åtgärder jämställdheten mellan kvinnor och män kan därför i hög

som gynnar grad minska kvinnors utsatthet för våld. Som påpekat i inledningen till

antas detta betänkande begränsar vi dock våra förslag till att avse åtgärder som direkt tar sikte på mäns våld mot kvinnor.

Under de senaste två decennierna har kvinno- och jämställdhetsforskningen väsentligt bidragit till ökade kunskaper kvinnors villkor i arbetsliv och

om samhälle och de ojämlika förhållanden ännu råder mellan kvinnor och

om som män. Det är också framför allt denna forskning sambandet mellan

genom som traditionella maktstrukturer och våld mot kvinnor blivit belyst. Forskning om våld mot kvinnor har framför allt bedrivits inom det sociologiska och socialpsykologiska området. Vi att forskningen om våld mot kvinnor behöver

anser breddas, kunskap kan tillföras från flera forskningsområden. I vårt delbe-

så att tänkande Ett centrum för kvinnor våldtagits och misshandlats SOU

som 1994:56 har vi framhållit vikten att det utvecklas kunskap om våld mot

av mer

Något om bakgrunden till våld mot kvinnor 107

kvinnor inom de discipliner som har anknytning till hälso- och sjukvårdsområdet. Vårt studium av myndigheters och organisationers hantering av frågor som rör våld mot kvinnor har visat på ett behov av kunskaper även från det kriminal- och rättsvetenskapliga forskningsområdet. Senare i betänkandet behandlar vi behovet av ökade kunskaper när det gäller utsattheten för barn som växer upp i miljöer där misshandel och annat våld förekommer. Undersökningar har visat att sexuella trakasserier inte är ovanligt i skolmiljön. Här behövs dock mera kunskap om omfattningen av sådana övergrepp. Vi pekar senare i betänkandet även behovet av ökad kunskap kring vissa, särskilt utsatta grupper av kvinnor såsom invandrarkvinnor, äldre kvinnor, kvinnor med funktionshinder m.fl. Vidare saknas det i dag helt kunskaper om de ekonomiska konsekvenserna för samhället av det våld som utövas mot kvinnor.

Utomlands produceras en mängd våldspornografiska filmer som inte är godkända för visning och spridning i Sverige, men som ändå finns här och som sprids på olika sätt, t.ex. inom videofilmbytarkretsar. Våldsskildringarna i filmerna utgör mer eller mindre avancerade instruktioner i sexuellt våld. Man kan anta att det förekommer övergrepp mot kvinnor i samband med framställningen av sådan pornografi. Vi har förståelse för att man har framställt krav på att även innehavet av våldspornografi skall kriminaliseras eller att sådan pornografi skall kunna konfiskeras. Vi anser det angeläget med en ökad forskning

kring sambandet mellan pornografi och våld. Ytterligare forskning bör kunna

ge ett bättre underlag för att bedöma behovet av att kriminalisera innehav av

våldspornografi.

Det finns sålunda mycket starka skäl som talar för att forskningen om våld mot kvinnor måste utvecklas, prioriteras och stödjas. Regeringen bör därför snarast uppdra lämplig myndighet att utarbeta en plan för forskningen kring våld mot kvinnor.

I det internationella samarbetet har man särskilt framhållit staternas ansvar när det gäller att bekämpa våld och andra övergrepp mot kvinnor. Vi delar uppfattningen att frågor som rör våld mot kvinnor måste placeras högt på den

politiska dagordningen och att politiskt ansvariga olika nivåer behöver

engageras i dessa frågor. Vissa politiska nätverk har börjat växa fram, och

exempel härpå är de samverkansgrupper med kvinnliga politiker i kommuner och landsting som tillkommit inom ramen för projektet Myndighetssamarbete

vid kvinnomisshandel. Projektet beskrivs i kommande kapitel. Våld mot kvinnor är dock inte enbart en "kvinnofråga". Män måste i betydligt större utsträckning ta ansvar för mäns våld, varför även män bör engageras i liknande nätverk.

För att förebygga våld mot kvinnor krävs också en ökad medvetenhet hos allmänheten. Kunskapen om att kvinnomisshandel och sexuella övergrepp är allvarliga brott behöver spridas och förstärkas. Det är nödvändigt att öka allmänhetens insikter också om orsakerna till våld mot kvinnor, om att sådant våld

108 Något bakgrunden till våld mot kvinnor

om

är utbrett och förekommer i alla samhällsklasser. Man bör även känna till de mekanismer gör att kvinnor som utsätts för våld i en nära relation inte

som utan vidare bryter och lämnar förhållandet. De utsatta kvinnorna behöver

upp få veta att de inte är och de behöver ökad kunskap om de resurser

ensamma,

samhället trots allt förfogar över till stöd för dem. som

I bl.a. England och Canada produceras informationsmaterial, inte minst TVinformation, sammanställts myndigheterna för att upplysa om omfatt-

som av ningen och orsaker till kvinnomisshandel och annat våld mot kvinnor och om

av de hjälp- och stödmöjligheter finns. Särskilt i Canada har frågor som rör

som våld kvinnor från officiellt håll betonats starkt under det senaste decenniet.

mot l provinsen Ontario har i ett par års tid myndigheter och frivilliga organisatio-

gemensamt bedrivit kampanj i massmedierna för att öka allmänhetens ner en medvetenhet problemet. I Canada har man ansett att den kampanj som

om genomförts har haft påverkan allmänhetens attityder till och värderingar

en när det gäller våld mot kvinnor. Vi är förvissade om att en liknande kampanj skulle ha värde också i vårt land och föreslår därför att regeringen tar initiativet till sådan. En informationskampanj kan naturligtvis utformas på flera olika

en sätt och ligga på olika nivåer kostnadsmässigt. Vi tar inte ställning till vilken omfattning svensk kampanj bör ha, och vi har därför inte heller möjlighet att

en beräkna kostnaderna för en sådan.

Olika undersökningar har visat att barn i mycket större utsträckning än man tidigare har trott på olika sätt blir indragna, när våld förekommer i familjen. Våld kvinnor är uppenbarligen inte bara "vuxenfråga" utan i hög grad

mot en även barn- och ungdomsfråga. Barn och ungdomar måste få kunskaper som

en ökar deras förutsättningar i livet utveckla jämställda relationer, där

att senare män inte använder våld. Vi det viktigt att frågor om våld mot kvinnor och

anser barn aktualiseras på olika sätt, bl.a. i skolans arbete. Skolans hållning till våld såväl i skolmiljön i samhället i stort är viktig, om våld mellan vuxna skall

som kunna förebyggas. I det sammanhanget måste skolan särskilt uppmärksamma det våld utövas kvinnor och flickor. Ämnet bör enligt vår mening

som mot vara ett naturligt inslag t.ex. i den undervisning som skolan är skyldig att ge i frågor

sammanhänger med och samlevnad. I denna undervisning tar man upp som sex frågor rör relationer mellan könen, såsom sexuella relationer och samspel

som mellan kvinnor och män. Sex och samlevnad utgör inte något särskilt ämne i skolan, avsikten är att ämnet, är ämnesövergripande natur, skall

utan som av integreras i de övriga skolämnena.

Många ungdomar deltar i dag i kyrkans konfirmandundervisning. l denna undervisning fokuseras livsåskådnings- och andra moralfrågor. Konfirmandundervisningen utgör ett tillfälle där frågor om våld och andra övergrepp mot flickor och kvinnor kan belysas.

Vi har ett smärtsamt sätt fått erfara hur övergrepp mot kvinnor och flickor

begås i det krig pågår i det forna Jugoslavien. Värnplikten, som i hög grad

som

Något om bakgrunden till våld mot kvinnor 109

handlar om användning av vapen och annat våld, erbjuder utomordentliga möjligheter att ta upp frågor om våld mot kvinnor.

Vi anser det viktigt att modeller utvecklas tar sikte på hur frågan våld

som om mot flickor och kvinnor skall kunna tas upp i undervisningen. Projekt som kan bidra till en utveckling av sådana modeller bör därför enligt vår mening stödjas på olika sätt. Vi återkommer senare i betänkandet kapitel 16 till andra utbildningsfrågor.

aug. % A . r ..

Li WiL

,EnL .. A

5 våld

Socialtjänsten och mot

kvinnor

5.1 Bakgrund

De övergripande målen för socialtjänstens verksamhet återfinns i 1 § socialtjänstlagen 1980:620. Där anges följande.

Samhällets socialtjänst skall pä demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans för ansvar sin och andras sociala situation inriktas pä att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga pä respekt för människornas .yälvbestämmanderätt och integritet.

De medel som lagen anger för att socialtjänsten skall nå uppsatta mål utgörs av strukturinriktade insatser syftar till god samhällsmiljö, t.ex. - som en genom

medverkan i samhällsplaneringen,

allmänt inriktade insatser syftar till att förbättra förhållandena för vissa - som grupper i samhället, t.ex. barn- och äldreomsorg, individuellt inriktade insatser efter individens önskemål och - som anpassas behov, t.ex. ekonomiskt bistånd och vård behandlingshem.

Socialtjänstlagen är utformad som en målinriktad ramlag, socialtjänsten

som ger möjlighet att anpassa sina insatser efter individuella Önskemål och behov. Lagen innehåller sålunda vissa allmänna riktlinjer, också bindande anvismen mer ningar för arbetet inom vissa områden och med vissa angivna i grupper samhället. Sådana anvisningar finns beträffande

rätt till bistånd, åtgärder mot missbruk, -

112 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

om barn och ungdomar, - omsorger omsorger om äldre och människor med fysiska och psykiska funktionshinder. - omsorger om

Varje kommun har enligt socialtjänstlagens 3 § det yttersta ansvaret for att de

människor vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. som Detta hos socialtjänsten beskrivs ibland som samhällets yttersta yttersta ansvar skyddsnät. Detta innebär inte att andra myndigheter blir befriade från det ansvar vilar på dem. l stället skall socialtjänsten fungera som ett komplement till som samhällsservice, t.ex. hälso- och sjukvården. Vid behov skall socialtjänstannan förmedla insatser från andra samhällsorgan. en En huvuduppgift för socialtjänsten är sålunda att lämna den enskilda personen den hjälp och det stöd hon eller han behöver och som inte kan tillgodoses som på sätt. Socialtjänsten skall inte ta över ansvaret från de enskilda. Socialannat tjänsten skall i stället inrikta sig att frigöra och utveckla den enskilda människans och inte begränsa hennes för sin egen situation. egna resurser ansvar Viktiga socialtjänstens insatser är de om frivillighet och

principer som styr

självbestämmande för den enskilde älptagaren, helhetssynen på människan och hennes situation, flexibilitet i åtgärderna, normalisering i stället för särbehand-

ling samt närhet och kontinuitet. Socialtjänstlagen alltså kommunerna långt gående frihet att själva beger en sin verksamhet. Av 10 § framgår bl.a. att kommunen bör tillhandahålla stämma sociala rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social

tjänster genom

jour eller därmed jämförlig verksamhet. annan Tre olika verksamhetsområden regleras i socialtjänstlagen, nämligen barnom-

äldre- och handikappomsorgen samt individ- och familjeomsorgen. Den

sorgen, utgör historiskt sett socialtjänstens kärna. Till individ- och familjeomsenare

hör såväl allmänt inriktad rådgivningsverksamhet som regelrätt myndig-

sorgen hetsutövning. Utvecklingen inom individ- och familjeomsorgen kännetecknas av ökat tryck verksamheten, bl.a. till följd kraftig ökning av antalet ett mot av en socialbidragstagare. Socialsekreterarna arbetar under tidspress och känner sig

splittrade i sin yrkesroll. Även socialtjänsten i huvudsak bygger frivillighet finns det om numera fortfarande för samhället att i vissa fall vidta åtgärder utan den enskil-

möjlighet das samtycke. Tvångsbestämmelserna återfinns i särskilda lagar; lagen 1990:52

med särskilda bestämmelser vård av unga LVU och lagen 1988:870 om om vård missbrukare i vissa fall LVM. ingripanden med stöd LVU och av av LVM får endast göras efter beslut av domstol.

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 113

5.2 Kvinnovåldskommissionens direktiv

I direktiven anförs att kommissionen bör kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer socialtjänsten kommer i kontakt med kvinnor utsätts för som våld. Kommissionen bör vidare redovisa det finns hinder för att inom om socialtjänstens ram skydda och stödja de kvinnor utsätts för övergrepp samt som lämna förslag på hur sådana hinder skulle kunna övervinnas. Det kan enligt direktiven också finnas skäl att undersöka om det kan uppstå konflikter i fråga

om socialtjänstens skyldighet att å ena sidan tillgodose ett barns behov

av kontakt med sin far och å andra sidan tillgodose den utsatta moderns behov av stöd och hjälp. Den senare frågan behandlas vidare i Kapitel 10 Sekretessen och våld mot kvinnor avsnitt 10.5. Vidare anges det i direktiven att kommissionen bör göra inventering de en av olika insatser som socialtjänsten i dag erbjuder utsatta kvinnor och överväga om insatserna behöver förstärkas. I sammanhanget bör samarbetet mellan socialtj änsten och kvinnojourerna särskilt beaktas. Frågor rör frivilliga organisatiosom ner och kvinnor som utsätts for våld behandlar kommissionen i kapitel Uppmärksamhet bör enligt direktiven också ägnas frågan vilket stöd om kvinnor kan få av socialtjänsten under förundersökning och eventuell rättegång liksom socialtjänstens möjligheter att i en akut situation ordna boende för kvinnor.

5.3 änstkommittén

Socialtj

En parlamentarisk kommitté, Socialtjänstkommittén S 1991:07, har regeringens uppdrag att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen. Översynen skall enligt direktiven dir. 1991:50 och 1993:72 bl.a. innefatta utvärdering en av socialtjänstlagens tillämpning och syfta till att tydligare avgränsa och klargöra socialtjänstens uppgifter och ansvarsområden. Utgångspunkten for kommitténs arbete skall vara att det synsätt som kommer till uttryck i socialtjänstlagens

målformuleringar skall ligga fast. Av Socialtjänstkommitténs direktiv framgår

det också att socionomutbildningen är utsatt för stark kritik från såväl arbetsgivarna, kommunerna, som de fackliga organisationerna. Kommittén bör således, inom ramen för sitt arbete, förbereda kommande översyn utbilden av ningen genom att summera de krav och önskemål förändrad utbildning om en som finns. Kommittén är oförhindrad att anlägga principiella synpunkter på den framtida socionomutbildningens innehåll och inriktning. Socialtjänstkommittén avlämnade hösten 1992 en kartläggningsrapport om kommunernas socialbidrag SOU 1992:98 och våren 1993 delbetänkandet SOU 1993:30 Rätten till bistånd inom socialtjänsten. I betänkandet lämnas förslag, som bl.a. innebär preciseringar i fråga om den enskildes rätt till bistånd inom

114 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

socialtjänsten och förtydliganden av ansvarsfördelningen mellan kommunerna. Betänkandet har varit föremål för remissbehandling och bereds f.n. i regeringskansliet. Två rapporter Frivilligt socialt arbete SOU 1993:82 och Socialtjänst-

roll i samhällsplanering och samhällsarbete SOU 1993:91 avlämnades ens hösten 1993. Ytterligare rapport har avlämnats. Denna belyser sambandet

en mellan samhällsekonomi, tranfereringar och socialbidrag SOU 1994:46. Huvudbetänkandet, i huvudsak behandlar socialtjänstens framtida inriktning

som

och organisation samt frågor tillsyn, uppföljning och utvärdering, avläm-

om nades hösten 1994 SOU 1994:139. Kommitténs resterande arbete, som bl.a.

kompetensfrågor och registerhantering, kommer nu att slutföras och

avser redovisas i ett kommande betänkande.

I sitt huvudbetänkande Socialtj att socialtjänstens verksam-

anser het generellt sett måste utformas på ett sådant sätt att människor ser det som naturligt att tidigt söka stöd och hjälp. Detta förutsätter att allmänheten infor-

socialtjänstens verksamheter, att socialtjänsten samverkar med andra meras om myndigheter, organisationer och enskilda samt att socialtjänsten bedriver uppsökande verksamhet bland de behöver samhällets stöd, men som

grupper som

inte självmant tar kontakt for att sina hjälpbehov tillgodosedda. När det gäller

socialtjänstens individuellt inriktade insatser det gäller särskilt beträffande

insatserna för barn och ungdom har kommittén funnit att de problem som

finns har ett starkare samband med kompetensfrågor än med själva lagstift-

ningen.

Socialtjänstkommittén föreslår en ny socialtj Enligt kommittén är de övergripande målen för socialtjänstens verksamhet giltiga även i dag. De har också ett starkt stöd hos både förtroendevalda och anställda inom social-

tjänsten. Den s.k. portalparagrafen föreslås dock kompletterad med en ny

bestämmelse syftar till att stärka barnens ställning. Det föreskrivs att

som barnets bästa skall sättas i främsta rummet när åtgärder rör barn.

Kommittén riktar kritik mot den nuvarande lagens indelning i målgruppsvisa avsnitt. Denna uppbyggnad lagen kan göra det svårt att se allas behov av stöd

av lika tydligt. Detta gäller inte bara beträffande utgivande av stöd och hjälp utan har också betydelse för vilken kompetens som utvecklas. Också för verksamhetsplaneringen är det viktigt hur lagen är utformad. Kritiken riktar sig mot själva indelningen i mål gruppsvisa avsnitt och inte mot att det finns mål uppsatta för insatser beträffande vissa människor. De mål som i dag gäller

grupper av för socialtjänstens arbete med barn och ungdom, äldre, funktionshindrade och människor med missbruksproblem skall enligt kommitténs förslag ligga fast. Dessa mål konkretiseras i sammanhållen paragraf, som också anger

en ny socialtjänstens uppgift att på samhälls- grupp- och individnivå främja goda

levnadsförhållanden och goda livsmiljöer i kommunen. Paragrafen kompletteras

med två nya målbestämmelser.

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 115

I enlighet härmed anges i den föreslagna 3 § i första kapitlet att socialtjänsten skall på samhällsnivå, grupp- och områdesnivå samt på individnivå främja goda levnadsförhållanden och goda livsmiljöer i kommunen. Socialtjänsten skall därvid verka för att

den enskilde får arbete, bostad och utbildning, barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och ha en aktiv

och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra,

människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra,

människor som missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande medel kommer ifrån sitt beroende,

människor som saknar medel till sitt uppehälle ges möjlighet att klara sin

försörjning.

Vidare sägs det i paragrafen att socialtjänsten genom stöd och avlastning bör underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre eller människor med funktionshinder.

De mål som anges i den nu angivna bestämmelsen skall enligt Socialtjänstkommittén närmast ses som en konkretisering av de övergripande målen i portalparagrafen, utan någon inbördes rangordning mellan olika målgrupper. Dessa nationella mål kan inte utan vidare användas vid planering, genomförande och uppföljning av socialtjänstens verksamhet i kommunerna. De måste konkretiseras ytterligare för att vara användbara i praktisk verksamhet. Socialtjänstkommittén anser att detta arbete bör anförtros ansvariga politiker på kommunal nivå. Kommitténs förslag syftar till att tydliggöra de mål som skall gälla för arbetet med vissa grupper i samhället, samtidigt som man i lagen lägger tyngd-

punkten socialtjänstens verksamheter. Socialtjänstens skyldighet att samverka med andra myndigheter, organisationer

och enskilda kommer till uttryck i en enda generellt utformad bestämmelse. Även socialtjänstens informationsskyldighet klargörs i enda bestämmelse.

en Information om socialtjänstens verksamhet skall ges till både allmänheten, andra samhällsorgan och till organisationer. En för alla tillgänglig information är en förutsättning för tidiga insatser, sägs det i betänkandet.

Socialtjänstkommittén föreslår att all verksamhet inom socialtjänsten skall bedrivas målinriktat och planmässigt samt följas upp och utvärderas. Lokala förutsättningar och behov skall få avgöra hur kravet på planmässigt bedriven och målinriktad verksamhet skall uppnås. Vidare föreslås en skyldighet för socialtjänsten att till kommunfullmäktige rapportera tendenser till ogynnsam utveckling, som kräver samordande insatser inom kommunen men också mellan kommunen och andra aktörer. Sådana insatser kan vara av både förebyggande

116 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

och avhjälpande karaktär och såväl sociala problem som brister i miljön. avse Härutöver föreslås skyldighet för socialtjänsten att till kommunfullmäktige en årlig social rapport betydande förändringar som inträffat i de sociala avge en om förhållandena i kommunen. Kommunal verksamhet och planering skall baseras på aktuell kunskap de sociala förhållandena i kommunen. För att kunskapen om skall hållas aktuell krävs att den kontinuerligt uppdateras. En sådan rapportering kan på ett fruktbart sätt tillföra social kunskap till den kommunala planerings- Enligt Socialtjänstkommittén finns det anledning att även på lokal processen. nivå sammanställa uppgifter levnadsförhållandena för människor med svaga om ekonomiska och med ställning på bostads- och arbetsmarknaden resurser en svag underlag för kommunens planering. I sådan rapport bör också barnens som en och ungdomarnas levnadsvillkor uppmärksammas. De principer för närvarande är vägledande för socialtjänstens individinsom riktade arbete är enligt kommittén fortfarande hållbara. Insatserna skall utifrån ett helhetsperspektiv till den enskilda människans aktuella förutsättanpassas ningar och behov oavsett tidigare vidtagna åtgärder.

5.4 med företrädare för socialtjänsten

Hearing

m.m.

Kvinnovåldskommissionen har haft utfrågning med företrädare för socialen tjänsten, alla hade erfarenhet av att arbeta med kvinnovåldsproblematik. som Vid hearingen exempel på hinder och problem föreligger när det gavs som gäller socialtjänstens organisation och verksamhet i övrigt och som försvårar för socialtjänsten att effektivt motarbeta misshandel och andra övergrepp på kvin-

nor. Vi har också besökt Blekinge län och där sammanträffat med samverkans-

bildats med anledning av Socialstyrelsens och länsstyrelsens

grupper som samverkansprojekt Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel. I samband härmed redogjorde representanter från socialtjänsten för sina erfarenheter när det gäller möta kvinnor utsatts för misshandel och andra övergrepp. Ett att som antal företrädare för socialtjänsten har också under hand bidragit med stort synpunkter. Kommissionen har skickat ut en enkät till samtliga kommuner och kommundelsnämnder i landet. Genom denna enkät har kartlagt de resurser som socialtjänsten i landet förfogar över och utnyttjar när det gäller stöd och runt om hjälp kvinnor utsatts för misshandel. Undersökningsresultatet har också som legat till grund för våra överväganden. Undersökningen och resultatet av denna

presenteras närmare i avsnitt 5.6 och 5.7. Olika problem och brister föreligger inom socialtjänsten när det gäller som möjligheterna på bra sätt stödja kvinnor redovisas nedan. Några exempel att ett

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 117

på positiva erfarenheter och projekt, som särskilt tar sikte på denna problematik, kommer också att beskrivas.

5.5 insatser för kvinnor som

Socialtjänstens

utsätts för våld och brister

- problem

En kvinna som varit eller forfarande är utsatt för våld kan ha rätt till bistånd

- av socialtjänsten enligt socialtjänstlagens biståndsparagraf 6 §. Detta gäller framför allt när den som utsätter kvinnan för övergrepp är en närstående. Ekonomiskt bistånd och hjälp med att erhålla skyddat boende kan sålunda behövas i de fall kvinnan bestämmer sig för att lämna den man som utsätter henne för övergrepp. Andra hjälpåtgärder inom ramen för socialtjänstens individ- och familjeomsorg kan vara rådgivande och stödjande samtal samt förordnande av en kontaktperson. Att förmedla kontakt med andra myndigheter

och frivilliga organisationer, det gäller framför allt kvinnojourerna, är också en

viktig uppgift för socialtjänsten. En annan angelägen uppgift för socialtjänsten är att bistå kvinnan om hon behöver söka efter en ny bostad. Om kvinnan väljer att göra en polisanmälan mot den man som misshandlar henne kan hon behöva socialtjänstens stöd när det gäller kontakter med polismyndigheten och med rättsväsendet i övrigt. Insatser för kvinnornas barn kan också vara nödvändiga, särskilt i en akut krissituation men i många fall även på längre sikt.

5.5.1 Brist på kunskap

Det har under utredningsarbetets gång blivit klart för oss att socialtjänsten inte sällan har kontakt med kvinnor som utsätts för misshandel eller andra Övergrepp, utan att den handläggande tjänstemännen är medveten om att kvinnorna befinner sig i en utsatt situation. Detta torde vara vanligast i samband med utredningar som rör skyddet av barn och ungdomar och i samband med vårdnadsutredningar, men även i missbruksärenden och ärenden om ekonomiskt bistånd kan sådan problematik finnas dold.

Olika utredningar bl.a. inom ramen för projektet Myndighetssamarbete vid

kvinnomisshandel som tar sikte på frågan hur ofta socialtjänsten möter miss-

handlade kvinnor visar att ett förhållandevis litet antal socialsekreterare arbetar med kvinnor som såvitt de vet är utsatta för våld. I projektlänen har man

- gjort en inventering i syfte att få en bild av hur ofta och vilket sätt olika myndigheter och organisationer möter kvinnor som utsätts för våld.

Vid denna undersökning svarade 80 procent av socialsekreterarna att de sällan eller endast ibland kommer i kontakt med ärenden som innefattar kvinnomisshandel. Många socialsekreterare misstänkte dock att det i långt fler ärenden

118 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

kunde förekomma att kvinnor utsatta för misshandel än socialsekreterarna

var

medvetna En del kvinnor hade kontakt med socialtjänsten under lång var om. tid de blivit för misshandel kommit Även

utan att frågan om utsatta upp. om socialsekreteraren såg att kvinnan rädd och ängslig, och till och med såg

var tecken på att kvinnan utsatt för våld och hot, förblev detta outtalat. Dess-

var utom omvittnade i stort sett alla de tillfrågade socialtjänstemännen att de hade ringa erfarenhet att arbeta med den särskilda problematik som kvinnomiss-

av handel är förenad med.

Socialtjänstens personal såg "misshandelsproblematik" som en del i annan

livsproblematik, och misshandeln benämndes eller behandlades överhuvudtaget inte ett eget problem. Det visade sig också vanligt att man betraktade

som vara kvinnomisshandel ett relationsproblem. I dessa fall användes parsamtal och

som familjeterapi ofta arbetsmetoder. Det förekom också att socialsekreterarna

som betraktade kvinnomisshandel i första hand missbruksrelaterad. Socialtjänst-

som

representanter uppgav vidare att deras arbetssituation blivit alltmer anens strängd och att kommunernas besparingskrav gjort det svårt att hinna med annat socialt arbete än det som kan betraktas som myndighetsutövning.

Av studie genomförts i Blekinge län om olika slag av hinder för

en som samarbete mellan myndigheter framgår att samtliga socialbyråer i länet ansåg att det fanns hinder inom den egna organisationen för att ett tillfredsställande sätt kunna arbeta med frågor våld mot kvinnor. Tidsbrist och bristande

om

faktorer försvårade för socialsekreterarna att prioritera arbetet resurser var som med att stödja kvinnor är utsatta för våld. Tjänstemännen betraktade inte

som detta arbete "lagbundet". Kunskaperna våld mot kvinnor och om

som om mekanismerna bakom detta våld också bristfälliga, och man hade ringa

var erfarenhet att arbeta med sådana frågor. Socialtjänstens personal kände

av osäkerhet hur de skulle hantera dessa ärenden.

om

5.5.2 Brist på enhetlighet i handläggningen

När socialtjänsten möter kvinnor utsätts för våld och andra övergrepp kan

som den enskilda socialsekreterarens värderingar beträffande orsakerna till kvinnomisshandel påverka valet arbetssätt. Det har framkommit att insatserna i

av vissa fall fokuseras på kvinnan och barnen, medan andra socialsekreterare inriktar sina insatser relationen mellan kvinnan och mannen.

Inom socialtjänsten arbetar man traditionellt efter den s.k. familjeprincipen, dvs. tjänsteman arbetar ofta med hela familjen samtidigt. De

en och samma stödjande samtal utgörs därför ofta av parsamtal, genom vilka man

som ges försöker bearbeta relationen mellan kvinnan och mannen. Vissa socialarbetare betonar sin skyldighet att neutrala, när hel familj behöver hjälp.

vara en

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 119

De åtgärder som på olika håll vidtas inom socialtjänsten varierar högst på-

tagligt, och valet av hjälpinsatser blir ofta beroende av vilket ställningstagande

den enskilda socialsekreteraren har gjort.

5.5.3 Brist på information

Av olika studier som har genomförts inom ramen för Socialstyrelsens samverkansprojekt har det framkommit att allmänhetens förtroende för och kunskap

socialtjänstens arbete befinner sig på låg nivå. Även historiskt föreligger om en

obenägenhet att kontakta socialtjänsten. Det är framför allt en viss grupp en misshandlade kvinnor socialtjänsten möter. Det gäller kvinnor som tidigare

som har kommit i kontakt med socialtjänsten av olika anledningar. Det kan gälla ekonomiska problem, missbruk eller andra sociala problem. Rädslan för socialtjänstens repressiva verksamhet kan också göra sig gällande när kvinnorna har barn far illa att sin mor utsättas för våld i hemmet eller som själva

som av se utsätts för våld.

Från många olika håll har man påtalat att det föreligger brist på information

att socialtjänsten skulle kunna utgöra för kvinnor som utsätts för om en resurs misshandel och andra övergrepp och vad socialtjänsten borde kunna erbjuda i form stöd kvinnorna. Många utsatta kvinnor, som inte tidigare kommit i

av kontakt med socialtjänsten, saknar därför vetskap om att de har rätt till hjälp från samhället och att socialtjänsten har skyldighet att bistå med råd och stöd

en i olika former. Socialsekreterare har omvittnat att man, när man i samband med olika projekt låtit massmedia beskriva socialtjänstens resurser för kvinnorna, omedelbart har märkt att fler kvinnor utsatts för våld sökt sig till social-

som tjänsten.

Regeringens arbetsgrupp C 1989:A för frågor våld mot kvinnor har i sin

om rapport från år 1991 pekat på att socialtjänstens informationsansvar bör utvecklas så att information kan spridas om socialtjänstens möjligheter att hjälpa och stödja misshandlade kvinnor och deras barn. I varje kommun bör det finnas lättillgänglig information vilka samlade hjälpresurser som kan erbjudas från

om socialtjänsten och polisen, rättsväsendet, hälso- och sjukvården, liksom från ideellt arbetande organisationer, sägs det i rapporten. Ett praktiskt sätt att förmedla sådan samlad information kan att i telefonkatalogerna runt om i

vara landet ta in en sida med lokala uppgifter om olika myndigheter och organisatio-

kan erbjuda skydd, stöd och hjälp till våldsdrabbade kvinnor och deras ner som barn och hjälp till män utövar våld mot kvinnor och barn. En bättre infor-

som mation vilka stödresurser faktiskt finns torde också kunna öka vålds-

om som drabbade kvinnors motivation att söka hjälp.

120 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

5.6 Social

jour

En misshandlad kvinna som behöver akut hjälp och stöd av socialtjänsten är inte sällan i behov av sådana insatser under kvällar, nätter och helger. I samband med vår hearing med företrädare för socialtjänsten och i andra sammanhang har många strukit under vikten och behovet av tillgänglighet när det gäller stöd och hjälp till kvinnor som utsätts för våld. Det har påpekats att tillgängligheten är en av de viktigaste faktorerna som bör beaktas vid en översyn av

socialtjänstens organisation.

Kommunerna tillhandahåller social jour i mycket varierande omfattning. I slutet av 1970-talet redovisade Socialstyrelsen en rapport från en försöksverksamhet med social jour i 21 kommuner Socialstyrelsen redovisar 1977:4. Jourverksamheten i försökskommunerna hade utvärderats, och utvärderingen visade bl.a. på problem i samarbetet mellan å ena sidan jourerna och å andra sidan socialbyråerna, sjukvården och polisen. I rapporten påpekades att det självklara argumentet för att bygga ut den sociala jourverksamheten var att sociala problem uppstår även utanför kontorstid. Olika modeller för social jourverksamhet redovisades. Social jour kunde sålunda utgöras av beredskap i hemmet, upprätthålls av socialsekreterare enligt ett rullande schema. Vissa

som kommuner kombinerade socialbyrå- och jourarbete, där socialt arbete på dagtid varvades med jourarbete. Jourverksamheten kunde också vara kombinerad med fältarbete. En del större kommuner hade en särskild jourbyrå, där en grupp

jourassistenter uteslutande ägnade sig jourverksamhet. Andra modeller för

jour som nämns i socialstyrelserapporten är gemensam jour för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, t.ex. i en vårdcentral eller särskilda länsalarmeringscentraler dit olika personalkategorier som har jour kan knytas. I vissa fall kunde man nå jourverksamheten direkt, medan verksamheten i andra fall endast kunde nås via annan myndighet, exempelvis polisen.

År 1983 fanns social jour med särskilt anställda jourassistenter i 14 kommu-

I 53 kommuner förekom beredskap i hemmet, i drygt hälften av dessa dock ner. endast under helger och veckoslut. I de flesta kommuner kunde förtroendemän eller tjänstemän nås per telefon utanför arbetstiden, utan att detta sker i organiserad form. I slutet av 1980-talet behandlades i riksdagen en motion om vikten

utökad social jourverksamheti kommunerna. Socialutskottet 1989/90:SoU 15 av s. 67 uttalade att, om intentionerna i socialtjänstlagen skall kunna förverkligas, det är viktigt att socialtjänstens personal finns tillgänglig omedelbart när insatser behöver sättas in. Utskottet förutsatte att även de kommuner som saknade en utbyggd socialjour arbetade med målsättningen att företrädare för socialtjänsten vid behov skulle kunna nås även utanför den ordinarie arbetstiden.

Kvinnovåldskommissionen har under år 1994 tillställt samtliga kommuner i landet enkät för att få belyst vilka insatser som socialtjänsten erbjuder för att

en

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 121

bistå kvinnor som är utsatta för våld. Vidare önskades belyst vilka socialtjänstens samarbetspartners är i dessa ärenden samt i vilken utsträckning kommunernas socialtjänst är anträffbar för kvinnor under jourtid. Enkäten utsändes till landets alla 286 kommuner.

I vissa situationer kan det alltså viktigt för kvinna blivit utsatt för

vara en som våld att akut, exempelvis under nätter och helger, kunna komma i kontakt med socialtjänsten. Kommissionens enkät visar dock femtedel av landets

att ca en kommuner inte har någon form av beredskap under jourtid. Av kommunerna har 45 svarat att de har socialjour, ytterligare 75 att de har social beredskap. Socialjour definierades i enkätformuläret fristående verksamhet utgår

som en som

från en arbetsplats, medan social beredskap skulle föreligga när någon

anses form av schemalagd beredskap upprätthålls socialarbetare i sitt hem. I 91

av en kommuner har polis, SOS alarmering eller motsvarande tillgång till telefonnummer till någon politiker i socialnämnden eller till någon tjänsteman inom socialtjänsten. 17 kommuner delar med eller köper jourtjänster från en annan kommun. Enkäten har sålunda visat att landets kommuner endast i begränsad ut-

sträckning är tillgänglig under jourtid.

I en tredjedel av de kommuner som har jour eller beredskap kan kommuninnevånarna kontakta verksamheten direkt. Detta motsvarar 15 procent av alla kommuner i landet. Hälften av kommunerna med beredskap kunde nås via telefonnumret 90 000 och ytterligare 6 procent andra myndigheter/organi-

genom sationer, t.ex. genom polisen eller sjukvården. Tre fjärdedelar kommunerna

av med jour/beredskap har något slag av utåtriktad information sin verksamhet.

om

Social jour eller beredskap under all tid utanför kontorstid finns i 33 kommuner, och i ytterligare 20 kommuner kan jouren/beredskapen nås varje kväll fram till kl. 24.00 eller i vissa fall till kl. 02.00. l 55 kommuner fungerar jouren/ beredskapen endast under helger, i 25 av dessa under hela helgen, i resten endast mellan vissa klockslag. I ett litet antal kommuner är jouren eller be-

redskapen tillgänglig endast under s.k. storhelger.

När det gäller socialjourernas kontakter med våldsutsatta kvinnor svararde två kommuner Stockholm och Göteborg att möter kvinnor blivit utsatta

man som för våld varje dag. 42 kommuner med jour/beredskap möter utsatta kvinnor någon eller några gånger i månaden. 58 kommuners jour/beredskap har kontakt med kvinnor som utsatts för våld högst någon eller några gånger per år. Fyra kommuner har svarat att de aldrig under jourtid har kontakt med kvinnor

som utsatts för våld.

Kvinnovåldskommissionens enkätundersökning redovisas mer utförligt i betänkandets del B bilaga 5.

122 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

5.7 boende

Skyddat

Socialtjänsten saknar i allmänhet särskilda for hjälp misshandlade resurser kvinnor, framgår det inventering gjorts i de fem län som ingår i av en som

samverkansprojekt. Socialtjänsten kan hjälpa kvinnan att få en Socialstyrelsens

tillfällig bostad och ekonomiskt bidra när kvinnan väljer att bryta upp från ett förhållande, i vilket hon far illa. När det gäller att ordna tillfällig bostad en

använder sig socialtjänsten i stor utsträckning av kvinnojourerna. Socialtjänsten

säger sig oförmögen att kvinnorna skydd, men anser att kvinnojourerna vara ge kan ge detta. det gäller erbjuda skyddat boende for våldsdrabbade kvinnor har det När att skett stark framväxt lokala kvinnojourer i Sverige under framför allt det en av decenniet. Jourerna, verksamhet i huvudsak bygger på en ideell senaste vars bas, kommer behandlas ingående i kapitel Endast ett par kvinnojourer att mer drivs kommunen. Det gäller Jourhemmet for Kvinnor i Göteborg, som länge av den enda kommunala kvinnojouren i landet, och Jourhemmet för kvinnor var i Stockholm. Dessa jourhem är fristående enheter, skilda från kommunernas

socialtjänst i övrigt.

Jourhemmet i Göteborg startade sin verksamhet år 1983 och erbjuder jourboende i akut misshandelskris. Hemmet har plats för fem kvinnor med barn. en får på jourhemmet högst två månader. Jourhemmet har också Dessa stanna tillgång till två utslussningslägenheter med möjlighet till längre boende och fortsatt kontakt med personalen. Det är 13 personer anställda vid hemmet. De anställda socionomer eller psykologer och några har psykoterapeutisk vidareär utbildning. En de anställda är jurist. Personalen krisstöd och kristerapi av ger och bedriver miljöterapeutiskt arbete. Personalen finns tillgänglig på hemmet Vid hemmet finns också telefonjour som är öppen dygnet runt. dygnet runt. en Härigenom kan kvinnor erhålla professionell rådgivning och samtal i en akut

krissituation. Förutom skyddat boende erbjuder jourhemmet samtalsmottagning

hotas och misshandlas. Även kvinnor efter tidsbeställning för kvinnor som som och kvinnor i samlevnadskriser tas emot. Man arbetar också med

våldtagits

för kvinnor misshandlats. Kvinnorna som kommer till jour-

gruppterapi som

hemmet har och det skrivs inte några journaler. rätt att vara anonyma, Det kommunala jourhemmet i Göteborg samarbetar med ett särskilt Kristeam för misshandlade kvinnor vid Östra sjukhuset i Göteborg och med polisen. bistår också med rådgivning till kommunens socialsekreterare och Jourhemmet till är verksam inom hälso- och sjukvården. De anställda vid

personal som

arbetar i hög grad utåtriktat, bl.a. att hålla föreläsningar och jourhemmet genom studiebesök. Man deltar aktivt i utbildningen vid vårdhögskolan och på ta emot

socialhögskolan.

Missbrukande kvinnor inte emot jourhemmet, utan dessa kvinnor tas

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 123

hänvisas till socialtjänsten i övrigt. För vistelsen påjourhemmet betalade kvinnorna år 1994 en avgift om 100 kr per dygn. För barn över tre år uttogs en avgift om 50 kr per dygn. Kostnaden för verksamheten uppgår till ca 4,8 miljoner kr netto om året. Under 1993 bodde 71 kvinnor vid jourhemmet, de flesta i åldern 20-45 år. Vid jourhemmet pågår för närvarande en uppföljning av verksamheten, varvid samtliga kvinnor som bott på hemmet kontaktas.

Jourhemmet för Kvinnor i Stockholm startade försöksverksamhet vid

som en årsskiftet 1989-1990 och har sedan permanentats. Hemmet, som finns hemlig adress, tar emot misshandlade och hotade kvinnor med barn för att ge dessa skyddat boende och för att tillgodose kvinnornas behov av psykologiskt stöd och kontakt. Målsättningen är att ge kvinnorna dels skydd och stöd i den akuta situationen, dels hjälp att längre sikt själva kunna förändra sin situation.

Sedan år 1992 har jourhemmet plats för åtta kvinnor med barn. Kvinnorna som kommer till hemmet är oftast i åldern 20-30 år, och de har mycket ofta små barn. Tendensen är att kvinnorna som söker sig till jourhemmet blir allt yngre. Hälften av de kvinnor som hittills bott i hemmet är invandrarkvinnor. Hemmet tar inte emot kvinnor som missbrukar. Det är en målsättning att kvinnorna inte skall bo i jourhemmet längre tid än tre månader. Vid jourhemmet finns tre anställda, fördelade 2,25 tjänster. De anställda är socionomer. Personal finns tillgänglig på hemmet alla vardagar samt två kvällar i veckan.

De anställda har individuella, krisbearbetande och jagstödjande samtal med kvinnorna under vistelsetiden i jourhemmet samt uppföljande kontakter efter utflyttningen. Man har tidigare haft gruppsamtal med kvinnorna, men bristen på personella resurser medför att man inte längre har möjlighet att bedriva sådan verksamhet. I mån av tid tar personalen emot kvinnor utifrån för stödjande samtal. Man har omfattande kontakter med företrädare för olika myndigheter, såsom socialsekreterare, bostadsförmedlare, polis och åklagare, men också med advokater och sjukvårdspersonal. Personalen för statistik över verksamheten, men man skriver inga journaler.

Avsikten är att vistelsen i jourhemmet också skall ge barnen möjlighet att uttrycka och bearbeta sina upplevelser. Personalen vid jourhemmet samarbetar med Lotsen, en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning som är särskilt inriktad på att arbeta med barn till kvinnor som misshandlats beträffande Lotsens verksamhet se även Kapitel 15 Barn i misshandelsmiljöer. En målsättning är också att stärka kvinnorna i deras föräldraroll.

Eftersom jourhemmets adress är hemlig, och det inte finns personal hemmet dygnet runt, måste en kvinna som vill komma till jourhemmet först vända sig till socialförvaltningen. Genom de olika socialdistrikten och den sociala jourbyrån placeras kvinnorna vid hemmet, och de kan således inte vara anonyma. Kvinnorna betalar en avgift om 420 kr per dygn för att få bo i hemmet. Vistelsen bekostas enligt uppgift undantagslöst genom att kvinnorna erhåller ekono-

124 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

miskt bistånd från socialtjänsten. Kostnaden för verksamheten vid jourhemmet uppgår till ca 600 000 kr om året netto. Under 1993 bodde 50 kvinnor vid jourhemmet. De anställda vid hemmet arbetar också i stor utsträckning utåtriktat, och de har anordnat och deltagit i fortbildning av olika personalkategorier.

De kommunala kvinnojourerna i Sverige, liksom de jourer som drivs ideellt, utgör framför allt ett skydd för kvinnorna i akut krissituation och på kort

en sikt. Kvinnorna får dock inte sällan hjälp med att skaffa en ny bostad för sig och sina barn. På vissa orter i Canada har man, förutom kvinnojourer, tillgång till bostäder för boende på längre sikt för kvinnor som lämnat sina hem på grund

misshandel. Sådana boendealternativ ger kvinnorna möjlighet att få visst av personligt stöd under längre tid.

Vid en enkätundersökning som Kvinnovåldskommissionen gjort hos landets kommuner föregående avsnitt har det framkommit att knappt hälften av

se

kommunerna har jourbostad som kan ställas till en misshandlad kvinnas

en egen

förfogande. Resultatet från enkätundersökningen bekräftar att det vanligaste

torde vara att socialtjänsten vänder sig till kvinnojouren när man behöver ordna jourbostad för en utsatt kvinna. Sålunda har 90 procent av kommunerna svarat att man vänder sig till kvinnojourerna i dessa fall. Inte sällan tillgrips även hotell som inkvartering.

Ett särskilt problem som kommissionen har blivit uppmärksammad på inte

minst från kvinnojourerna är den konflikt kan uppstå när det gäller

- som socialtjänstens möjligheter att hjälpa en misshandlad kvinna att få skyddat boende, samtidigt som det föreligger en skyldighet för socialtjänsten att upplysa den misshandlande mannen, som har del i vårdnaden om parets gemensamma barn, om var barnen och därmed modern befinner sig. Kommissionen be-

- handlar detta problem i samband med behandlingen av olika sekretessfrågor

avsnitt 10.5.

8 Familjerådgivning

Familjerådgivning har bedrivits i Sverige sedan 1950-talet. Verksamheten är huvudsakligen inriktad på att hjälpa samlevande par med sin relation. Syftet är att bistå dem så att de kan hantera sina konflikter, problem och krissituationer på ett sådant sätt att de kan fortsätta att leva tillsammans. För de par där en

separation är aktuell syftar familjerådgivningen till att minska de negativa

konsekvenser separationen för med sig för de berörda och att underlätta de

fortsatta föräldraansvar. Familjerådgivningen är frivillig, vuxnas gemensamma och sträng sekretess gäller för uppgifter som lämnas i samband med rådgiv-

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 125

ningen, vilket underlättar för de sökande känsliga samlevnadsproblem.

att ta upp

Familjerådgivningen arbetar med samtalsmetodik, framför allt för att ge klienterna insikt i sina egna problem. Den största klientgruppen är med barn,

par som har svårigheter i sin vuxna relation. Det finns ca 260 familjerådgivare i

Sverige, varav ca 90 är verksamma inom Svenska kyrkans familjerådgivning.

Dessa är i regel socionomer med vidareutbildning i samtalsmetodik. Ett hand-

lednings- och vidareutbildningssystem har byggts upp inom kåren.

I stora delar av landet, framför allt i Norrland, har det tidigare saknats möjlighet att få familjerådgivning. Även i de områden där familjerådgivning funnits har resurserna varierat, vilket medfört att också rådgivningens tillgänglighet varierat mellan olika områden.

Huvudmän för familjerådgivningen har i första hand varit landstingen. I viss utsträckning har även primärkommunerna och Svenska kyrkan anordnat familjerådgivning. Genom en ny bestämmelse i socialtjänstlagen ett tillägg till

-

12 a § har primärkommunerna fått en lagstadgad skyldighet att till att

- se

familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det. Kommunerna kan fullgöra

sin skyldighet genom att själva tillhandahålla rådgivningen eller att träffa

genom avtal om familjerådgivning med andra lämpliga familjerådgivare. Flera kommuner kan också gå ihop och anordna verksamheten.

I propositionen om familjerådgivning prop. 1993/94:4 framhålls att familjerådgivarna utgör en yrkesgrupp med stor erfarenhet av arbete med människor i kris och olika relationsproblem. Deras huvuduppgift är relationsbearbetning. I begränsad utsträckning bör deras kompetens enligt propositionen kunna

användas för andra ändamål, uttalas det vidare. Exempelvis borde det möjligt

vara att anförtro mer komplicerade samarbetssamtal till familjerådgivare. Dessa bör också, med sina erfarenheter, kunna vara en viktig tillgång i föräldrautbildning

och i fortbildningsverksamhet för andra personalgrupper inom socialtjänsten och

liknande, sägs det vidare. En annan uppgift för familjerådgivningen är att, utifrån den speciella kompetens som familjerådgivarna har, förmedla kunskap och sprida information om samlevnad.

Akademiska sjukhuset i Uppsala har inom ramen för sitt projekt omhänder-

om tagande vid kvinnomisshandel även tagit fram ett särskilt handlingsprogram. Enligt detta program rekommenderas att familj erådgivning och familj inte skall erbjudas när kvinnan och mannen lever tillsammans i ett förhållande där kvinnan misshandlas. Det anges att behandlingen kan leda till att våldet från mannen trappas upp.

Det förekommer att kvinnor känner sig pressade att med på familjeterapi och parsamtal. Det kan vara socialtjänsten som tar initiativet till rådgivningen, men kvinnan kan också känna att detta är det enda sättet att hjälp. Det framhålls i olika sammanhang att det är viktigt att både familjerådgivaren och kvinnan är medvetna om att kvinnan löper stor risk att utsättas för ytterligare

126 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

våld om hon tillsammans med mannen deltar i familjerådgivning.

Vissa familjerådgivare anser att man överhuvudtaget aldrig bör ha parsamtal i förhållanden där utsätter kvinnan för våld. Andra rådgivare menar att

mannen i vissa fall, när själv är motiverad att sluta slå, kan familjeterapi funge-

mannen

bra. l dessa fall är det viktigt att familjerådgivarna inte förhåller sig neutrala ra utan klart tar avstånd från våldet och arbetar utifrån målsättningen att få stopp på våldet.

När familjerådgivare arbetar aktivt med par där mannen utsätter kvinnan

en för våld måste således hela tiden vara medveten om att våldet kan trappas

man

och måste kunna tala öppet om detta. I vissa fall varvar man parsamtal upp man med enskilda samtal. Familjerådgivarna arbetar i dessa fall helst två och två, och de bör kvinna och en man. Samtalen kan utgöra ett stöd för kvinnan

vara en och henne kraft att bryta ett destruktivt förhållande. Erfarenheterna

ge upp ur har nämligen, enligt uppgifter från olika familjerådgivare, visat att familjerådgivningen oftast leder till separation i förhållanden där mannen misshandlar kvinnan.

Familjerådgivningen kan i vissa fall utgöra även för kvinnor som vill

en resurs ha enskilda samtal. Vissa familjerådgivare tar utan vidare emot kvinnor för enskilda samtal medan andra försöker övertala kvinnan att komma tillsammans med Ytterligare andra rådgivare tar överhuvudtaget inte emot kvinnor

mannen.

utan kräver att kvinnan och skall komma till rådgivningen ensamma mannen tillsammans.

5.9 Samarbetssamtal

Frågor rör vårdnad och umgänge med barn avgörs av domstol. Kommuner-

som

har dock sedan år 1991 skyldighet att sörja för att samarbetssamtal kring na dessa frågor kan erbjudas alla föräldrar. Med samarbetssamtal menas samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker resonera sig fram till en gemen-

på vårdnads- och umgängesfrågor. Målet är att få föräldrarna att nå sam syn samförståndslösningar.

Samarbetssamtalen företer vissa likheter med familjerådgivningen, inte minst såtillvida att båda tar sikte på parsamtal. Beträffande familjerådgivning för par där misshandlar kvinnan har det framgått att man bör iaktta stor försik-

mannen tighet. Det har i flera olika sammanhang gjorts gällande att motsvarande försiktighet bör iakttas i fråga om samarbetssamtalen.

Domstolen kan i mål om vårdnad och umgänge uppdra socialtjänsten att anordna samarbetssamtal. I regeringens proposition prop. 1990/91:8 Vårdnad och umgänge påpekas dock särskilt att det kan finnas godtagbara skäl till att en förälder inte vill delta i samarbetssamtal. Det kan bero på erfarenheter från tidigare familj erådgivning eller misshandel eller annat oacceptabelt beteende från

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 127

den andra makens sida. Det är bl.a. mot denna bakgrund mycket viktigt att de som leder samtalen är lyhörda för såväl kvinnans som mannens individuella erfarenheter och synpunkter. Vid behov kan det vara lämpligt att även samtala enskilt med respektive förälder, sägs det i propositionen 30 f..

En särskild utredning tillkallades hösten 1993 dir. 1993: 120 för att göra en utvärdering av reglerna om vårdnad och umgänge. Utvärderingen skall särskilt inriktas på frågan hur satsningen på samarbetssamtal har inverkat på handläggningen av vårdnads- och umgängestvister. Utredningsuppdraget kommer att redovisas under år 1995. Beträffande samarbetssamtal se även Kapitel 15 Barn i misshandelsmiljöer.

5.10 som inriktats att

Några projekt på ge hjälp

kvinnor som utsätts för våld

Utan att göra anspråk på en fullständig redovisning vill vi i följande avsnitt peka på några verksamheter som inriktats på att ge hjälp kvinnor som utsatts för våld. Härigenom beskrivs hur socialtjänsten, genom vissa förändringar i sina rutiner, i arbetet på och utanför en social servicecentral bättre kan möta kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp.

5.l0.l Arbetet med misshandlade kvinnor vid ett

socialdistrikt i Stockholm

I rapporten Att arbeta med misshandlade kvinnor på en social servicecentral Christina Duvander, Metodbyrå nr 34 från Stockholms socialförvaltning beskrivs hur socialarbetare kan möta kvinnomisshandelsproblematik i arbetet på en social servicecentral.

Under några månader i början av 1980-talet arbetade en grupp på Social servicecentral 15 i Vällingby speciellt med kvinnor som utsatts för misshandel

med de män som misshandlat. Projektets målsättning var att utveckla

och

metoder för hur man praktiskt kan möta misshandelsproblematiken i arbetet på

servicecentral samt att utveckla samarbetsformerna mellan socialdistrikten en och de olika kvinnojourerna.

Projektets uppdrag blev

att öka kunskapen om kvinnomisshandel för att få större insikt i misshand- -

lade kvinnors problem, att en speciell arbetsgrupp skulle arbeta med misshandlade kvinnor avseende

-

praktisk hjälp, stödjande åtgärder och gruppsamtal,

att den misshandlande mannen skulle erbjudas samtal, -

128 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

att undersöka vilka övernattningsmöjligheter, både akuta och långsiktiga,

-

som kan erbjudas kvinnor som misshandlats,

att genom gemensamma möten mellan socialarbetare och jourkvinnor öka -

kunskapen om varandras verksamheter och därigenom utforma ett samarbete, att inhämta information och erfarenheter från andra instanser som arbetar

-

med misshandlade kvinnor. I de enskilda ärendena arbetade socialsekreterarna i huvudsak två och två. Ärendena fick hög prioritet och behandlades jourärenden, vilket innebar att

som socialsekreterarna träffade kvinnorna så fort dessa önskade, endera på socialbyrån eller hemma hos kvinnorna. Socialsekreterarna hade också möjlighet att ägna ärendena mycket tid och att snabbt hjälpa kvinnorna med praktiska åtgärder. Man höll tät kontakt med kvinnorna, som kunde ringa närhelst de ville. De drabbade kvinnorna erbjöds hjälp med praktiska problem, rådgivning och information, krissamtal, gruppsamtal med andra kvinnor i samma situation samt uppföljningskontakt.

Arbetsgruppen ansåg att man under projekttiden på ett effektivt sätt kunnat hjälpa kvinnorna i deras svåra situation. Arbetet med männen visade sig vara svårare, bl.a. därför att problem inte alltid är av sådant slag att social-

mannens tjänsten kan sådan omedelbar praktisk hjälp som kvinnorna kan få. Man hade

ge en överenskommelse med polisen om att pröva vissa informationsinsatser, som bl.a. förekommer i England. Många gånger kallas polisen till en bostad där det förekommit bråk och våldsamheter. l vissa fall kan det befaras att kvinnan är utsatt för våld. Om kvinnan inte vill eller vågar berätta om våldet och det inte finns någon anledning att upprätta en anmälan om brott överlämnas ett litet kort till kvinnan med information om vart hon kan vända sig om hon är utsatt för misshandel.

Vid socialdistrikt 15 i Vällingby utarbetades efter projektets slut en särskild arbetsgång för ärenden som rör kvinnomisshandel. En kvinna som kom till den sociala servicecentralen och inte tidigare haft kontakt med centralen fick

som först tala med en socialsekreterare på mottagningsgruppen, som tar emot nybesök. Hos mottagningsgruppen fanns en särskild informationspärm om hjälp till misshandlade kvinnor. Ärendena ansågs akuta och prioritet. För att

gavs undvika att kvinnan skulle ge upp och tycka att situationen var allt för pressande utnyttjades aldrig jourpersonal eller annan tillfällig personal.

5.10.2 Försöksverksamhet med kontaktpersoner

När kvinna blivit misshandlad upplever att behovet av hjälp är starkare

en som än behovet att dölja misshandeln, då söker hon hjälp på något sätt. Detta framgår rapport försöksverksamhet med kontaktpersoner till misshand-

av en om en

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 129

lade kvinnor Christina Duvander: Bara att hon farms kraft, Stockholms gav socialforvaltning FoU-rapport nr 70. Rapporten beskriver ett sätt för misshand-

lade kvinnor att få hjälp, nämligen genom socialtjänstens kontaktpersoner.

Kontaktpersonerna kan ge kvinnorna stöd i deras svåra situation och hjälpa dem att frigöra sina egna resurser. Att hjälpa kvinnor som misshandlats är dock en lång och komplicerad process, särskilt med tanke på de hinder som kvinnorna har att ta sig igenom, påpekas det i rapporten. De kvinnor som kommer till en social servicecentral för att få hjälp befinner sig antingen i en akut kris eller också har de under lång tid samlat kraft och till slut beslutat sig for att berätta om misshandeln och be hjälp. om Även i det fallet kan kvinnan behöva omedelbart stöd, eftersom hon senare just då är öppen för att ta emot hjälp och göra något sin situation.

Socialjänstens möjlighet att utse en kontaktperson regleras för närvarande i

10 § socialtj änstlagen, som anger att socialnämnden eller motsvarande kan utse en särskild person eller familj med uppgift att hjälpa den enskilda och hennes närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilda begär eller samtycker till det. Kontaktpersonen har rätt till visst arvode för sitt arbete, och arvodet utgörs av en beskattningsbar och en skattefri del. Kontakten kan utgöras av en vardaglig gemenskap eller bestå av särskilda insatser i speciella situationer. Den kan innebära gör olika aktiviteter att man tillsammans eller att kontaktpersonen fungerar som ett stöd, bl.a. vid kontakter med andra myndigheter. Lagen uppställer inte några krav på att en kontaktperson skall ha några särskilda kvalifikationer. Den enskilda kvinnans hjälpbehov avgör vem som kan vara lämplig som kontaktperson och vilka kvalifikationer denna bör besitta. Medmänsklighet, förmåga till inlevelse och värme är viktiga egenskaper hos kontaktpersonerna, liksom i allt socialt arbete. Kunskaper om hur samhället fungerar är också betydelsefulla.

Under åren 1984-1986 bedrev Stockholms socialtörvaltning försöksverken samhet med kontaktpersoner till kvinnor som misshandlats. Projektet omfattade socialdistrikten i Vällingby, Bromma, Tensta, Husby och Rinkeby. Utgångspunkten för försöksverksamheten var att kontaktpersoner som genomgått en specialinriktad studiecirkel skulle kunna vara ett bra stöd för många misshandlade kvinnor. De kvinnor som var villiga att ta uppdrag som kontaktpersoner kvinnor som blivt misshandlade fick grundläggande kunskap om problematiken i specialkomponerade studiecirklar. Eftersom socialsekreterarna ofta är tidspressade var tanken att kontaktpersonerna skulle bli ett bra komplement i deras arbete med kvinnor som misshandlats. Ofta hade kontaktpersonerna endast ett uppdrag, och de var inte bundna av kontorstid. Det stod klart att kvinnor som varit utsatta för misshandel ofta har behov av ett starkt och omfattande stöd. En kontaktperson kan ge värdefull hjälp genom att lyssna på kvinnans be-

130 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

rättelse och sätta tilltro till henne. Vidare kan kontaktpersonen försöka hjälpa kvinnan att frigöra Många kvinnor som blivit utsatta för misshan-

egna resurser. del föredrar att ha neutral person att prata med, framgår det av rapporten.

en Många dem har inte vågat, velat eller orkat tala med någon närstående om

av sina problem. Det är inte heller alla har någon närstående att anförtro sig

som åt.

När kontaktperson förordnas är det viktigt att förutsättningarna för upp-

en draget är klara och tydliga. Socialsekreteraren, den kvinna som skall få en

kontaktperson och kontaktpersonen bör gemensamt upprätta en tidsbegränsad

handlingsplan och tillsammans regelbundet utvärdera insatserna.

En kvinnor enligt erfarenheterna från projektet var särskilt svår att

grupp som motivera kontaktpersoner till hjälp misshandlade kvinnor med miss-

att ta var bruksproblem. Flera missbrukande kvinnor tillfrågades, men uteblev sedan från sammanträffanden med de föreslagna kontaktpersonerna. I kapitlet om vissa särskilt kvinnor avsnitt 14.5 behandlas frågor rör kvinnor med

utsatta som missbruksproblem.

Vid uppföljningen verksamheten framkom att kvinnor som fått kontaktper-

av

verksamheten nöjda och tyckte att de fått värdefull hjälp. Konsoner genom var taktpersonerna hade gett dem stöd på ett sådant sätt att de känt sig starka och

så självständiga att de hade kunnat välja handlingsstrategier. Kvinnorna

egna uppskattade att kontaktpersonerna stod deras sida och att de var för dem neutrala farms till just för dem. Kontaktpersonerna nöjda med

personer, som var sina uppdrag, ansåg att uppdragen hade varit mer arbetskrävande än de

men hade föreställt sig. Socialsekreterarna ansåg att det var en stor fördel att utse kontaktpersoner, hade både specialkunskap och intresse för just misshand-

som lade kvinnor. För dem blev kontaktpersonerna ett positivt komplement i arbetet.

5 .10.3 SÅM-projektet

Projektet Stöd misshandlade kvinnor och deras familjer SÅM-projektet bedrevs socialförvaltningen i Skellefteå under ett par år i mitten av 1980-

av talet. I slutrapport beskrivs hur inom socialtjänsten på ett konstruktivt

en man sätt försökt tackla det problem som kvinnomisshandel utgör.

Bakgrunden till projektet att socialtjänstens personal hade upplevt brister

var både när det gäller kunskap och hjälpåtgärder som riktas till kvinnor som

om misshandlats och deras familjer. Målsättningen att utveckla och förbättra

var insatserna att öka kunskapen och förståelsen för kvinnomisshan-

genom om delsproblematik, att utöka och förbättra samarbetet med berörda myndigheter och organisationer samt att utveckla metoder socialkontoret både under

kontorstid och armars.

I syfte att sprida kunskap projektet vidtog informationsinsatser av

om man

olika slag, såsom studiecirklar och konferensserier. En informationsbroschyr om

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 131

olika hjälpinsatser vid kvinnomisshandel utarbetades och trycktes i ett stort upp antal exemplar. Broschyren blev mycket efterfrågad, framför allt hos polisen och på lasarettet. Man startade en samarbetsgrupp med representanter från polis, åklagarmyndighet, landsting och socialkontor. Kontakter togs med den lokala kvinnojouren och mansjouren. Vid utryckningar till bostäder tillkallade polisen alltid social beredskapspersonal. Tillsammans med kvinnoklinikens kurator utarbetades ett speciellt handlingsprogram för kvinnor söker vård på akutmottagningen. som Projektets tredje uppgift var att finna bra arbetsmetoder såväl akut långsom siktigt. Under kvällar och helger samarbetade den sociala beredskapen som nämnts med polisen. Ärendena följdes nästa två socialsekreupp dag genom att terare kontaktade kvinnan respektive mannen for fortsatta åtgärder. Det långsiktiga uppföljningsarbetet präglades av målsättningen att hitta varaktiga lösningar och att få stopp på våldet, vilket resulterade i långvariga stödkontakter och exempelvis stöd vid rättegångar. Man utbildade och engagerade kontaktpersoner. Genom gruppverksamhet försökte att långsiktigt stärka kvinnornas man självförtroende, ge dem sociala kontakter och intressen och motverka nya ensamhet efter en separation. Det krävs ingående kunskap, mycket tid och ett stort intresse för att kunna arbeta konstruktivt med kvinnomisshandelsärenden. Därför engagerades ett antal socialsekreterare som fick åta sig ett särskilt ansvar för dessa ärenden. Social-

sekreterarna fick regelbunden ärendehandledning och fördjupade kunskaper

om

kvinnomisshandelsproblematik.

Av slutrapporten framgår att man under tiden oktober 1985 december 1986 hade noterat 59 kvinnomisshandelsärenden. Alla 59 kvinnorna erbjöds stöd och 48 tackade ja. För de flesta bestod stödet av kontakt med en socialsekreterare, men även stöd från alkoholklinik, familjerådgivning och psykiatrisk klinik förekom. Kvinnorna var positiva till kontakt och upplevde det lättnad som en att få någon att tala med om sina problem. Elva kvinnor tackade nej till stöd. Orsakerna till detta var bl.a. att kvinnan inte för sig själv erkände misshanens deln, att kvinnan fått ett nytt barn med att kvinnan rädd för mannen, var mannens reaktion om han fick veta att hon haft kontakt med socialkontoret eller att kvinnan hade ett bra stöd av sina föräldrar. I 39 parrelationer upphörde våldet, oftast på grund av att kvinnan och mannen separerade. Trots ett intensivt motivationsarbete ansåg inom projektet att det svårt man var att nå de misshandlande männen. Många män ville klara sig själva utan inblandning av myndigheter. Det gick inte att motivera misshandlande män att ta emot en kontaktperson. Vidare konstaterades att barnen i familjer där fadern misshandlade modern ofta blir bortglömda eftersom föräldrarnas problem är både akuta och dominerande. För att nå barnen kallade man samman barnpsykologer från barnomsorgen, barnhälsovården, skolan, barn- och ungdomspsykiatriska kliniken samt socialtjänsten. Man upprättade ett gemensamt handlingspro-

132 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

med konkreta handlingsvägar när misstänkte att barn levde i hem där gram man modern misshandlades.

5.10.4 Kvinnovåldsprojektet Frideborg

Sedan årsskiftet 1993/94 har kriminalvården tillsammans med Norrköpings kommun bedrivit det s.k Frideborgsprojektet. Projektet vänder sig dels till kvinnor varit utsatta för hot eller våld av män som de har eller har haft en som relation till, dels till män har hotat eller använt våld mot kvinnor. Den som praktiska verksamheten har bedrivits sedan den 1 1994 av en kvinnlig och mars manlig samordnare samt fyra gruppledare. en Projektet består ett organiserat samarbete mellan polis, åklagare, frivård, av socialtjänst, sjukvård och kvinnojour. Bakgrunden var att man hos de olika

myndigheterna och organisationerna upplevde inte hade bemött eller haft

att man möjlighet att hjälpa kvinnan ett bra sätt. Detsamma gällde för den misshandlande denne återföll ofta i brottslighet och fortsatte sitt aggressiva mannen; ny beteende, antingen mot kvinna eller mot en annan kvinna i ett nytt samma förhållande. Man konstaterade att samhället tidigare inte kunnat erbjuda förövanågon behandling haft till uppgift att förändra mannens beteende och ren som därigenom förhindra återfall i hot eller våld mot kvinnor. Projektet Frideborg har förebild ett projekt i Duluth, Minnesota, USA. som Där bedrivs sedan år 1982 ett samverkansprojekt i vilket polis, åklagare, domstolar, frivård och frivilliga organisationer deltar Domestic Abuse Intervention Projekt. Syftet är att minska förekomsten av kvinnomisshandel genom att snabbt, konsekvent, och med samordnade insatser, ingripa vid denna typ av

brott. Det övergripande målet för Frideborg är att minska antalet fall av kvinnomisshandel inom Norrköpings polisdistrikt. Detta mål skall kunna nås genom att myndigheter och organisationer, som kommer i kontakt med våld eller hot mot kvinnor och bemöter gärningsmannen ett samordnat och konsekvent agerar sätt,

kvinnan erbjuds stöd och hjälp i sin utsatta situation, män hotar och misshandlar möjlighet att ingå i ett strukturerat be- - som ges handlingsprogram, mål är att ändra deras våldsbeteende, vars fler kvinnor förmås att polisanmäla den misshandel och de hot de har varit utsatta för, stödet till kvinnorna ökas, så att de orkar medverka i och fullfölja den juridiska processen.

Samordnarna är ansvariga för verksamheten och för att de medverkande myndigheternas åtaganden följs Den kvinnliga samordnaren kontaktar alla upp. kvinnor blir utsatta för våld sina män och informerar dem om de möjligsom av

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 133

heter till hjälp och stöd som finns, dvs. om skyddat boende, kontaktperson, målsägandebiträde och gruppverksamheten för både kvinnor och män. Samordnaren blir informerad av polisen om alla inträffade misshandelsfall som kommit till polisens kännedom. Samordnaren gör en beskrivning av varje ärende, som kan användas för uppföljning och utvärdering. Hon följer upp kvinnorna, särskilt de kvinnor som inte fullföljer programmet, och tillsammans med kvinnojouren samordnar och utbildar hon kvinnornas kontaktpersoner. Slutligen är det hennes uppgift att organisera gruppverksan1heten for kvinnor och för

ansvara

att den fungerar.

Den manlige samordnaren uppsöker den misstänkte mannen på häktet och upplyser honom om hans möjlighet att välja projektets strukturerade program inom ramen för kontraktsvård. Han kontaktar män som inte blir anhållna eller häktade och informerar dem om programmet och om deras möjlighet att medverka. Även den manlige samordnaren får information polisen samtliga

av om fall av misstänkt kvinnomisshandel. Samordnaren håller kontakten med varje misstänkt och medverkande man i programmet samt iordningsställer en akt som innehåller ett kontrakt för deltagande i programmet, en historisk beskrivning av misshandeln, offrets anmälan och ett medgivande att lämna information till offret. Han har tillsyn över och for anteckningar om misshandlaren, och han rapporterar misskötsamhet till åklagaren.

Vid misstanke om kvinnomisshandel utreder polisen händelsen enligt en särskilt utarbetad metod. Vid utredningar i samband med hembesök skall parterna separeras när man hör deras omedelbara versioner över det inträffade. Med kvinnan håller man ett dialogförhör som spelas på band och som används i

den kommande förundersökningen.

För att fler kvinnor skall våga polisanmäla misshandeln måste det finnas ett väl känt och väl fungerande stöd till kvinnorna. Erfarenheterna från projektet i Duluth har visat att ett samordnat, snabbt och konsekvent agerande från myndigheternas sida ger en dramatisk ökning av antalet anmälningar. Därför kommer projekt Frideborg, genom seminarier och kontakter med massmedia, att försöka sprida kunskap och kännedom om projektet. Det har också visat sig att det är lättare för kvinnorna att göra en polisanmälan när de ser att det finns hjälp även för männen.

För att kvinnorna sedan skall orka fullfölja den juridiska processen krävs ett fast agerande från polisens sida. Detta innebär att man oftare än i dag griper misshandlaren. Inom 24 timmar efter misshandeln blir kvinnan kontaktad av en kvinnlig samordnare, som kan erbjuda kvinnan olika former av hjälp och stöd. Kvinnan blir upplyst om att åklagaren har möjlighet att besluta om besöksförbud för misshandlaren.

För att förhindra ytterligare misshandel anser man det viktigt med en snabb reaktion. Samhället måste markera för mannen att kvinnovåld är brottsligt.

134 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

Mannen måste få en omedelbar reaktion sitt handlande, och detta är ytterliga-

ett skäl till att mannen grips i större utsträckning än vad som skett tidigare. re Polisen försöker också skynda sina utredningar. Den misshandlande mannen blir inom 48 timmar uppsökt av den manl ige samordnaren som upplyser mannen om grupprogrammet.

Programmet för mansgruppen har en pedagogisk/psykologisk inrikning. Gruparbetar med kunskapsförmedling och attitydbearbetning kring t.ex. könsrol-

pen ler, kommunikation och konfliktlösning. Gruppen skall påminna mannen om att samhället inte hans våld. Gruppen träffas gång i veckan under 16

acceperar en veckor. Varje träff omfattar två timmar.

Även för kvinnogruppen har pedagogisk/psykologisk inrikt-

programmet en ning. Man arbetar med grupptrygghetsövningar, beskrivningar av våldsmäns

agerandeutifrån makt-kontrollperspektivet, kvinnors reaktionsmönster på fysiskt

och psykiskt våld, såsom bl.a. känslor av skuld och skam, familjemönster och kvinnornas självkänsla. Programmet varvar teori och samtal med praktiska övningar. Gruppen träffas gång i veckan under tio veckor. Varje träff pågår

en

två timmar. Det har visat sig att det föreligger ett behov av eftervårdsgrupca per.

Erfarenheterna från projektet är att man fått god kontakt med kvinnorna, som vågar prata öppet med projektledarna, bl.a. grund av att dessa inte har något egentligt "utredningsansvar". De flesta kvinnor är mycket positiva till att de blir kontaktade samordnaren, och de har ett stort behov av att prata om vad som

av hänt och få bearbeta sina upplevelser. Erfarenheterna ger också vid handen att våldet mot kvinnor är utbrett än hade förväntat sig samt att det pro-

mer man blem som våld mot kvinnor utgör förekommer i alla samhällsgrupper. En grupp kvinnor som man även här har svårare att kontakt med är gruppen missbrukande kvinnor. Även de kvinnor tillhör de högre socialgrupperna har

som projektet svårt att nå. De kvinnor behärskar svenska språket dåligt har varit

som särskilt svåra att kontakt med. Invandrade kvinnor är ofta starkt socialt isolerade, och det kan medveten strategi hos mannen att hålla kvinnan

vara en borta från den hjälp som finns att få.

5.10.5 Samarbetsgruppen mot familjevåld på Gotland

Sedan år 1985 har Gotland funnits en samarbetsgrupp bestående av representanter från polis, sjukvård, socialtjänst och kvinnojour. Senare har även en representant från åklagarmyndigheten knutits till gruppen. Målen för gruppens arbete är att sprida information och kunskap om våld mot kvinnor i nära relatio-

samt att förändra och förbättra rutinerna så att en utsatt kvinna skall kunna ner

erbjudas hjälp.

Beträffande socialtjänstens handläggningsrutiner anges i handlingsprogrammet bl.a. följande. När socialtjänsten får kännedom om att en vuxen kvinna miss-

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 135

handlas av en familjemedlem kontaktas familjen så snart som möjligt, ofta av två socialsekreterare som arbetar tillsammans. Socialsekreterarna samtalar med kvinnan och mannen var för sig och, om det är möjligt, tillsammans. Både kvinnan och mannen erbjuds hjälp. Man bedömer kvinnans behov av skydd och diskuterar eventuell polisanmälan.

Om mannen och kvinnan vill fortsätta sitt liv tillsammans erbjuds de hjälp att bearbeta sin relation. Detta kan ske vid gemensamma samtal med socialsekreterarna, kontakt med familjerådgivare eller psykiatrisk klinik m.m. Parterna kan också, om de så önskar, få stöd om de vill bryta upp ur sitt förhållande. Socialsekreterarna kan ge stöd i kontakterna med polis, advokat, bostadsförmedling, sjukvård, arbetsförmedling m.m. Socialsekreternarna kan också erbjuda ekonomiskt bistånd socialbidrag, hjälp i form av en kontaktperson eller någon form av tillfälligt boende för någon av parterna.

När inte barn är inblandade är kontakten med socialsekreterarna frivillig, påpekas det. Om det finns barn i familjer där kvinnan misshandlas utreds barnets förhållanden. När barnet far illa föreslår socialsekreterarna åtgärder utifrån barnets behov och arbetar med att motivera föräldrarna att förändra situationen med tanke barnets utveckling. De åtgärder som kan vara aktuella är t.ex. tillsättande av en kontaktperson eller en kontaktfamilj. Placering i familjehem kan bli aktuell. Om förhållandena i hemmet medför fara för barnets hälsa eller utveckling, och föräldrarna inte samtycker till den vård barnen kan behöva, kan det bli aktuellt med åtgärder enligt lagen l990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU.

5.11 Kvinnoväldskommissionens överväganden

och förslag

Vi anser att medvetenheten måste öka hos socialtjänsten vad beträffar förekomsten av våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser. Detta gäller såväl på handläggarnivå som på chefs- och politikernivå. Metoder som leder till förbättrade insatser för kvinnor som utsätts för våld bör utvecklas. Vi föreslår därför att insatser för kvinnor som utsätts för våld uppmärksammas särskilt i den av Socialtjänstkommittén föreslagna nya socialtjänstlagen. Sålunda bör bestämmelsen i 1 kap 3 § i den före-

av slagna lagen framgå att socialtjänsten skall verka for att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp får stöd och hjälp att förändra sin situation.

136 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

Det är också viktigt att kommunerna beaktar arbetet med utsatta kvin-

i sin verksamhetsplanering och att resurser avdelas för ändamålet. Vi

nor

föreslår därför att särskilda handlingsplaner utarbetas för denna grupp.

För att utveckla kvinnoperspektivet inom kommunernas socialtjänst

vi att den årliga rapport till kommunfullmäktige som Socialtjänst-

anser

kommittén föreslagit bör uppmärksamma förekomsten av våld mot kvin-

i nära relationer och de åtgärder som socialtjänsten och andra aktörer

nor

vidtagit för att komma till rätta med problemet.

Vi anser att kommunerna bör ordna särskild fortbildning för personalen

inom socialtjänsten när det gäller frågor som rör våld mot kvinnor. Vi

också att kommunerna bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram, som

anser

tar sikte på hur på bästa sätt möter kvinnor som utsätts för våld och

man

vilka insatser kan erbjudas kvinnorna, barnen och männen inom

som

socialtjänstens liksom andra samhällsinstanser och frivilliga

ram, av

organisationer. Socialtjänsten bör också enligt vår mening informera om

de resurser som finns inom socialtjänstens ram och som är tillgängliga

för kvinnor som är utsatta för våld och andra övergrepp.

Vi föreslår att varje kommun avdelar en eller flera socialsekreterare,

får ett särskilt ansvar för kvinnor som utsätts för våld. Dessa social-

som

sekreterare bör särskild utbildning och regelbunden handledning.

ges

Slutligen föreslår vi att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta all-

männa råd för socialtjänstens handläggning av ärenden med anknytning

till våld mot kvinnor. Dessa råd kan ledning för kommunernas social-

ge

tjänst vilka mål och metoder som bör vara vägledande i arbetet med

om

kvinnor som utsatts för våld.

Kommunen och dess socialtjänst har i dag ytterst ansvaret för att de som vistas i kommunen får stöd och hjälp i enlighet med sina behov. Socialtjänstkommittén har i princip inte föreslagit någon ändring i detta avseende. Kommunens ansvar enligt socialtjänstlagen omfattar således även kvinnor som är eller har varit utsatta for våld, och socialtjänsten kan sägas ha ett särskilt ansvar när det gäller att bistå utsatta kvinnor, även om detta inte klart utsägs i lagen. När det gäller socialtjänstens insatser har kommunerna stor frihet att själva organisera sin verksamhet. Detta gäller såväl verksamheten i stort som det behandlingsmässiga innehållet i insatser olika slag. Socialtjänstkommittén anser att kommunerna

av även i framtiden bör ha utrymme att i samråd med enskilda välja och utforma insatserna så att de på bästa sätt tillgodoser de enskildas behov. Socialtjänstkommittén har, såvitt vi kunnat konstatera, inte lagt könsaspekter som grund för sitt arbete, och kommitténs förslag uppmärksammar därför inte alls socialtjänstens för kvinnor som utsätts for våld.

ansvar

Olika undersökningar, bl.a. inom för Socialstyrelsens samverkanspro-

ramen

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 137

jekt, har gett vid handen att kvinnor utsätts för våld är

som en grupp som socialtjänsten har mycket svårt att nå fram till. Socialsekreterarna är i allmänhet inte uppmärksamma problemet, och ofta försöker kvinnorna av olika anledningar att dölja att de är utsatta för våld i sitt hem. Följden blir att kvinnor som utsätts för våld sällan erbjuds några resurser och att kvinnorna heller inte efterfrågar dessa. Brott som kvinnomisshandel och sexualbrott har mycket höga mörkertal. Mycket tyder på att hälso- och sjukvården och socialtjänsten i långt större utsträckning än vad man hittills varit medveten om möter kvinnor som utsätts för våld. I en del fall, inte minst när det gäller utredningar rör

som skyddet för barn och ungdomar, kan sådana problem vara orsaken till de mer synliga problem som medfört att socialtjänsten överhuvudtaget kopplats in. Våld som utövas i hemmet, inte minst det dolda våldet, medför därför med all sannolikhet stora kostnader för socialtjänsten.

Inom sjukvården har man flera håll börjat inse hur viktigt det är att man upptäcker de bakomliggande orsakerna till olika, ofta diffusa, symtom som många kvinnor uppvisar. Genom olika utbildningsinsatser har man ökat medvetenheten om misshandlade kvinnors existens. Förutsättningarna att upptäcka de verkliga problemen och att kunna ge hjälp för dessa problem har på detta vis ökat. Att se och förstå de bakomliggande problemen har stor betydelse även för socialtjänsten. Mot bakgrund av de alltmer knappa ekonomiska resurserna och samhällets ökande besparingsbehov är det nu särskilt angeläget att nå effektivitet i insatta åtgärder. Hur kommunerna förhåller sig till det problem våld

som och andra övergrepp mot kvinnor utgör, och vilka resurser som avsätts för detta ändamål, är avgörande för om socialtjänsten skall åstadkomma resultat i arbetet med utsatta kvinnor. Vikten av att anlägga ett könsperspektiv verksamheten kan inte nog betonas i sammanhanget. Ingående kunskap om mekanismerna bakom kvinnovåld, såväl samhälls- som på individnivå, samt tålamod, tid och intresse att arbeta med ärenden som innefattar misshandelsproblematik är vidare nödvändiga faktorer om man skall kunna arbeta konstruktivt med denna typ av ärenden. Medvetenheten måste öka hos socialtjänsten såvitt avser förekomsten av våld inom familjen. Detta gäller naturligtvis på handläggarnivå, men det gäller i lika hög utsträckning på chefs- och politikernivå. Både humanitära och samhällsekonomiska skäl talar starkt för att man inom socialtjänsten måste utveckla metoder som leder till förbättrade insatser för kvinnor som utsätts för våld.

Som Socialtjänstkommittén påpekat kan socialtjänstlagens uppbyggnad bidra till

svårigheter att se olika gruppers behov av stöd lika klart. Detta gäller inte bara vid utgivande av stöd och hjälp utan också i samband med verksamhetsplanering och kompetensuppbyggnad. Några mål för socialtjänstens arbete med kvinnor som utsatts för våld finns inte upptagna i den nuvarande lagen. Inte heller har Socialtjänstkommittén föreslagit någon sådan målbestämmelse. De

138 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

nämns särskilt i Socialtjänstkommitténs förslag till ny socialtjänst-

grupper som lag är barn och ungdom, äldre, funktionshindrade, missbrukare, människor som saknar medel till sitt uppehälle samt närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre eller funktionshindrade. Vi föreslår att även kvinnor utsätts för våld nämns i detta sammanhang. som Sålunda bör bestämmelsen i 1 kap 3 § i den av Socialtjänstkommittén föreav slagna socialtjänstlagen framgå att socialtjänsten också skall verka för att nya kvinnor är eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp får stöd och som hjälp att förändra sin situation. Detta mål måste som Socialtjänstkommittén påpekat beträffande övriga mål givetvis konkretiseras ytterligare i den praktiska

verksamheten.

Socialtjänstkommittén har i sitt betänkande föreslagit att socialtjänstens verk-

samhet skall bedrivas målinriktat och planmässigt. Hur detta skall gå till regleinte i den föreslagna lagen, utan varje kommun får anpassa arbetet efter ras lokala förutsättningar och behov. Vi vill kraftigt understryka vikten av att kommunerna beaktar arbetet med utsatta kvinnor i sin verksamhetsplanering och avdelas för ändamålet. Kvinnor utsätts för våld får inte förbli att resurser som socialtjänsten "bortglömd" Vi föreslår att särskilda handlingsen av grupp. planer utarbetas för denna grupp. Vidare har Socialtjänstkommittén föreslagit en skyldighet för socialtjänsten att till kommunfullmäktige årlig rapport betydande förändringar som avge en om har inträffat i fråga de sociala förhållandena i kommunen. I rapporten bör om bl.a. barnens och ungdomarnas levnadsvillkor uppmärksammas, anser Socialtjänstkommittén. För att utveckla kvinnoperspektivet inom kommunernas socialtjänst att rapporten också bör uppmärksamma förekomsten av våld mot anser kvinnor i nära relationer och de åtgärder socialtjänsten, eventuellt tillsamsom med andra aktörer, vidtagit för att komma till rätta med detta problem. mans Genom Sveriges i FN och andra internationella organ har vi engagemang påtagit för att försöka komma till rätta med våld mot kvinnor. oss ett ansvar Mot denna bakgrund, också för att åstadkomma en ökad jämställdhet men mellan kvinnor och män överhuvudtaget, måste åtgärder vidtas inte bara inom rättsväsendet utan även inom andra viktiga områden i samhället. Socialtjänsten utgör sådant område. En sådan rapportering till kommunfullmäktige som vi ett föreslår blir tydlig markering att bekämpandet av våld mot kvinnor är en nu en

viktig samhällsangelägenhet.

I likhet med tidigare utredningar har erfarit att socialtjänstens personal behöver ökade kunskaper kvinnovåldsproblematik. Socialsekreterarna om känner osäkerhet inför frågor rör våld mot kvinnor och anser själva att de som har bristande erfarenhet hur på ett bra sätt skall ge hjälp våldsdrabbaav man de kvinnor. Om inte socialsekreterarnas utbildning i detta avseende förstärks kommer problemet till stora delar förbli dolt. I vårt uppdrag har även ingått att undersöka i vilken utsträckning frågor om våld mot kvinnor tas upp i grundatt

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 139

utbildningarna för de yrkesgrupper som i sin verksamhet berörs av dessa frå-

gor. Den kartläggning som vi gjort redovisas i Kapitel 16 Utbildningsfrågor.

Där anger vi på vilket sätt och på vilka områden utbildningarna bör förstärkas. I kapitlet redovisas också vårt förslag till förstärkning av den grundläggande socionomutbildningen.

Staten har under senare år satsat medel för fortbildning av olika yrkesgrupper som kommer i kontakt med kvinnor som utsätts för våld. Det är enligt vår mening uppenbart att den yrkesverksamma socialtjänstpersonalen behöver

ytterligare fortbildning när det gäller våld mot kvinnor. Kunskap om kvinno-

våld, om orsakerna till att kvinnomisshandel förekommer och varför en kvinna stannar kvar hos en man som utövar våld mot henne eller kanske flera gånger

återvänder till en misshandlande man är av stor vikt. Socialsekreterarna måste

vilja och våga fråga kvinnor om de är utsatta för våld, och sådana frågor bör vara naturliga att ställa mot bakgrund av problemets omfattning. Kommunerna bör ordna fortbildning för socionomer även när det gäller frågor som rör våld mot kvinnor.

Principen att socialtjänstens insatser bör rikta sig till hela familjen är komplicerad när det gäller ärenden där man vet eller misstänker att kvinnan är utsatt för våld i hemmet. Sådana ärenden kräver specialiserade metoder och handläggningsrutiner. En aktivt lyssnande attityd, utan kritiserande och fördömande, kan ibland vara det stöd en kvinna behöver för att själv kunna fatta beslut om att förändra sin och sin familjs tillvaro. Man bör hålla i minnet att kvinnor som utsatts för våld ofta känner skam, förödmjukelse, rädsla och skuld. De kan därför behöva stödjande samtal och hjälp med att stärka sin identitet. De kan också behöva få veta att de inte är ensamma om sina problem och framför

allt att de själva inte bär skulden för att våld utövats. Kvinnor som utsätts för

våld måste ofta ges tid att välja egna strategier. En huvuduppgift för socialtjänsten blir då att hjälpa kvinnan till ett skyddat boende, en uppgift som nu rent faktiskt utförs av kvinnojourerna. En annan uppgift är att avlasta kvinnan, inte minst när det gäller ansvaret för och tillsynen av barnen, så att kvinnan får möjlighet att ägna sig sina egna problem.

Mötet med kvinnor som är utsatta för våld väcker rädsla, osäkerhet och andra starka känslor, vilket gör det särskilt svårt för socialtjänstpersonalen att arbeta effektivt. Socialsekreterare har som nämnts behov av djupare kunskap om kvinnovåldsproblematik och om vilka insatser som kan erbjudas utsatta kvinnor. Ökade kunskaper måste förenas med väl utvecklade metoder. socialarbetare efterlyser åtgärdsprogram att arbeta efter i dessa ärenden. I vissa andra länder, såsom i Canada, har man förstått behovet av att utveckla strategier för olika personalgrupper, som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor. Strategierna dokumenteras i särskilda åtgärdsprogram guidelines, som främjar samsyn och ett samlat förhållningssätt hos olika handläggargrupper när det gäller kvin-

140 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

novåldsproblematik. En sådan ordning uppmuntrar också till samverkan i dessa frågor.

Vi anser att kommunerna bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram, som tar sikte på hur man på bästa sätt möter kvinnor som utsätts för våld och vilka insatser som kan erbjudas kvinnorna, barnen och männen inom socialtjänstens ram, liksom av andra samhällsinstanser och frivilliga organisationer. Inom ramen för projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel har sådana åtgärdsprogram börjat utvecklas. Väl utvecklade handläggningsrutiner kan på kort sikt förbättra möjligheterna att ge kvinnorna erforderligt bistånd och bidra till större enhetlighet. På längre sikt kan tränade socialarbetare medverka till att ett större antal utsatta kvinnor söker hjälp hos socialtjänsten.

Primärkommunerna har numera skyldighet att se till att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det. Familjerådgivarna besitter en särskild kompetens såvitt avser familjerelationer och problem som kan förekomma i en familj. Trots detta bör familjerådgivarna, i likhet med andra personalgrupper som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor, utbildas för att bli mer observanta på den särskilda problematik som rör våld mot kvinnor. Vi anser att familjerådgivningens resurser skall kunna tas i anspråk för enskilda, stödjande samtal till utsatta kvinnor. Om en kvinna vänder sig till familjerådgivningen med sina problem bör hon således inte avvisas därför att hon väljer att komma utan mannen. Vi tar inte ställning till frågan om parsamtal överhuvudtaget bör komma i fråga i förhållanden där en kvinna är utsatt för övergrepp men konstaterar att stor försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om parsamtal bör ske. Vi har i ett tidigare kapitel Kapitel 4 Något om bakgrunden till våld mot kvinnor förespråkat ytterligare forskning om våld mot kvinnor. Den fråga vi nu behandlat utgör enligt vår mening ett ämne för vidare forskning inom området.

En fråga som ibland kommer upp till diskussion är om socialtjänstens insatser skall rikta sig till de misshandlande männen och i så fall vilket sätt. Socialtjänsten har svårt att nå ut till männen. Erfarenheterna visar dock att, om kvinnorna ser att det finns hjälp även för männen, det är lättare för dem att själva ta emot hjälp, att bryta sig ur förhållandet eller att göra en polisanmälan. Härigenom kan kvinnan befrias från ett självpåtaget ansvar för mannen. När det gäller samhällets resurser i övrigt för de misshandlande männen och behandling för män, som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel, återkommer vi i ett senare kapitel avsnitt 12.3 och 12.4.

Socialtjänsten måste enligt vår mening bli tydligare när det gäller att specificera vilka resurser man har att erbjuda kvinnor som utsätts för våld. Det gäller internt, i form av utvecklade handläggningsrutiner, men även externt i förhållande till allmänheten. Det har visat sig att ökad information och en mer utåtriktad verksamhet resulterar i att fler kvinnor söker socialtjänstens insatser.

Socialtjänsten och våld mot kvinnor 141

I 5 § socialtjänstlagen anges att till socialtjänstens uppgifter hör att informera om socialtjänsten i kommunen. Socialtjänstkommittén framhåller vikten att

av informationen anpassas så att den är tillgänglig för alla i samhället och

grupper föreslår att socialtjänstens informationsskyldighet regleras i generell be-

en stämmelse, som gäller för all verksamhet inom socialtjänsten. Vi att

anser socialtjänsten aktivt bör informera de finns inom socialtjänst-

om resurser som ens ram och som är tillgängliga för kvinnor som är utsatta för våld och andra övergrepp.

Genom informationsbroschyrer, som placeras ut på olika ställen kvinnor

som besöker, kan man nå kvinnor som annars inte själva skulle söka social-

upp

tjänsten. En sådan broschyr bör beskriva den hjälp som socialtjänsten kan

ge, men också ge information om vilka hjälpresurser kan erbjudas från poli-

som sen, rättsväsendet, hälso- och sjukvården, liksom från frivilliga organisationer såsom kvinnojourer och brottsofferjourer. lnformationsbroschyrerna bör finnas på hälso- och sjukvårdens akutmottagningar, på BB och kvinnokliniker, på barna- och mödravårdscentraler, hos primärvården i övrigt, hos folktandvården, på socialkontor och familjerådgivningsbyråer, hos polisen samt på arbetsförmedlingarna. Broschyrerna bör också delas ut i samband med utryckningar till bostäder polis och störningsjourer. Även kommersiella inrättningar,

av mer såsom butiker och liknande, borde kunna förses med broschyrer. Internationella erfarenheter visar att det är en fördel om informationsbroschyrerna är små till formatet, vilket underlättar för många kvinnor att ta informationen med sig och spara den. Givetvis bör broschyrerna utformas på flera olika språk. Telefonkatalogerna är numera försedda med särskilda gröna och blå sidor innehåller

som kommuninformation respektive hälso- och sjukvårdsinformation. Vi anser att denna del av telefonkatalogen bör innehålla väl synlig information, som direkt vänder sig till kvinnor som är utsatta för våld.

Tidigare i detta kapitel har beskrivits några projekt, som särskilt tagit sikte på socialtjänstens arbete med kvinnor som misshandlats. Erfarenheterna från dessa verksamheter har visat att man ofta med relativt okomplicerade medel kan åstadkomma omfattande åtgärdsprogram för utsatta kvinnor och

att man genom ändrade strategier kan nå resultat. De erfarenheter som vunnits bör socialtjänsten i andra delar av landet kunna ha nytta av när man vill utveckla sina insatser på området. Bl.a. har erfarenheterna visat fördelarna med social-

att engagera sekreterare, som åtar sig ett särskilt ansvar för kvinnor som utsätts för våld. Härigenom ökar förutsättningarna att kvinnor som utsätts för våld får den hjälp och det stöd de behöver. Vi föreslår att varje kommun utser en eller flera socialsekreterare, som får ett särskilt ansvar för kvinnor utsätts för våld.

som Dessa socialsekreterare bör ges särskild utbildning och regelbunden handledning. De bör ha möjlighet att hålla sig å jour med den forskning och det utvecklingsarbete som bedrivs området. De kan förmedla kunskap till andra

142 Socialtjänsten och våld mot kvinnor

är verksamma inom socialtjänsten och fungera som en särskild resurs i som ärenden rör misshandlade kvinnor. De bör också ha ansvar för att arbeta

som fram för kommunen anpassade handläggningsrutiner och se till att dessa dokumenteras i särskilda åtgärdsprogram. Dessa socialsekreterare bör uppmuntras att sluta sig i nätverk för att utbyta erfarenheter, öka sina kunskaper

samman och utgöra ett stöd för varandra.

Socialtjänstens skyldighet att samverka med andra på samhälls-, grupp- och individnivå kommer till uttryck i ett flertal bestämmelser i socialtjänstlagen. Socialtjänstkommittens förslag innebär att nu gällande bestämmelser samordnas till enda, generellt utformad bestämmelse om socialtjänstens skyldighet att

en samverka med andra. Enligt kommitténs förslag föreskrivs det att, men inte hur, socialtjänsten skall samverka med andra samhällsorgan, organisationer och enskilda. Skyldigheten att samverka skall gälla generellt både på en mer övergripande nivå och i enskilda ärenden. Det kan bl.a. gälla lokal samverkan

mellan myndigheter och frivilliga organisationer eller professionella nätverk för

samverkan i enskilda ärenden.

Olika samverkansfrågor behandlas mer ingående i ett senare kapitel, som bl .a. beskriver projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel kapitel 9. Redan vill vi dock betona vikten samsyn och samarbete mellan olika

nu av yrkesgrupper, kommer i kontakt med kvinnor som misshandlats och med

som de misshandlande männen.

Genom de olika projekten beskrivits har man också erfarit att

som ovan ärenden innefattar kvinnomisshandelsproblematik bör ges hög prioritet och

som behandlas jourärenden. Socialtjänstens resurser måste präglas av stor

som tillgänglighet skall nå goda resultat. Erfarenheterna har också visat att

om man det är fördel i de enskilda ärendena arbetar två och två. Om man

en om man vill nå kontakt även med de misshandlande männen är detta en förutsättning. Det finns också anledning att framhålla fördelarna med att använda kontakt-

och kontaktfamiljer stöd och hjälp misshandlade kvinnor. personer som Härigenom kan kvinnan få ett personligt stöd under tider då socialsekreterarna

inte är tillgängliga. Hon kan också få hjälp med avlastning när det gäller an-

svaret för barnen. Vi vill också peka på fördelarna med att anordna särskilda samtalsgrupper för kvinnor är utsatta för våld. Sådana grupper har visat sig

som utgöra ett bra stöd för många kvinnor. Vi har dock erfarit att kommunerna i alltför liten utsträckning utnyttjat denna möjlighet.

I Kapitel 9 Samverkan mellan myndigheter och organisationer för att motverka våld mot kvinnor stryker under vikten att policydokument tas fram för

av olika verksamhetsområden. Vi föreslår att också Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta allmänna råd för socialtjänstens handläggning av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor. Dessa råd kan ge ledning för kommunernas socialtjänst vilka mål bör sättas upp för arbetet med kvinnor som

om som utsatts för våld och vilka metoder som bör utvecklas.

6 Hälso- och och

sjukvården

våld mot kvinnor

6.1 Bakgrund

Kvinnor har högre ohälsotal än män. En kvinnor söker sjukvården

stor grupp för symtom som oro, ångest och sömnsvårigheter. Vissa kvinnor har skador och varierande, diffusa symtom för vilka det kan svårt att ställa diagnos. Inte

vara sällan kan det ligga våld bakom de symtom för vilka kvinnor söker hälso- och sjukvårdens hjälp. Många kvinnor anger andra skadeorsaker, och bakom deras psykosomatiska symtom kan misshandel döljas. Bakom symtomen kan också ligga sexuella övergrepp. Sådana övergrepp kan ligga långt tillbaka i tiden, och kvinnan kan ha varit utsatt för övergrepp redan under barndomen.

Skälen till att många kvinnor inte vill berätta övergrepp kan att de

om vara känner skuld och skam, ambivalens eller en stark bindning till Rädsla

mannen. för repressalier eller för vad som kan hända barnen kan också vara orsaker till att kvinnan väljer att tiga. Det finns anledning att erinra om våldets normaliseringsprocess.

Enligt direktiven till Kvinnovåldskommissionens arbete bör kommissionen kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer hälso- och sjukvården kommer i kontakt med kvinnor har utsatts för våld. Kommissionen bör

som därvid redovisa de hinder som finns för att inom hälso- och sjukvården dessa

ge kvinnor adekvat stöd och behandling och lämna förslag till hur sådana eventuel-

hinder skall kunna övervinnas.

I direktiven föreskrevs särskilt att kommissionen skulle överväga det fanns

om behov av att inrätta en eller flera s.k. våldstäktskliniker och i så fall

ange förutsättningarna for en sådan verksamhet. Frågan skulle enligt direktiven behandlas med förtur.

Mot den bakgrunden inledde vi vårt arbete med kartläggning hälso- och

en av sjukvårdens insatser för kvinnor som utsatts för våld. Inledningsvis studerades framför allt erfarenheterna vid kirurgiska akutmottagningar och kvinnokliniker,

144 Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor

eftersom dessa i stor utsträckning möter kvinnor i direkt anslutning till att de utsatts för våld och därmed bör ha större möjligheter att uppmärksamma att våld förekommit. Vi kunde notera att man på flera håll i landet, framför allt inom akutsjukvården och på kvinnoklinikerna, igångsatt projekt för att förbättra hjälpen och stödet åt de våldsutsatta kvinnorna. Samtidigt kunde dock konstate-

att kunskapen det medicinska omhändertagandet av kvinnor som utsatts ras om för våld liksom de medicinska effekterna av det dolda våldet behöver ut-

om vecklas. Det föreligger ett stort behov av utbildning för olika personalkategorier inom hälso- och sjukvården, personalen skall kunna bemöta kvinnor som har

om utsatts för våld rätt sätt. Det är också påtagligt att resurser och kunskaper behöver samlas och att samhällets och de frivilliga organisationernas insatser behöver koordineras för att komma de utsatta kvinnorna till nytta.

I 1994 överlämnade vi sålunda delbetänkandet Ett centrum för kvinnor

mars

våldtagits och misshandlats SOU 1994:56, i vilket vi föreslog att det inom som hälso- och sjukvården skulle inrättas ett nationellt centrum för kvinnor som utsatts för våldtäkt och misshandel. Detta och kunskapscentrum skulle

resursspecialisera sig på att hjälpa kvinnor utsatts för våld. Centrumet skulle

som

praktisk verksamhet bistå utsatta kvinnor samtidigt som det skulle kunna genom utgöra för andra sjukvårdsenheter runt om i landet, för primärvården

en resurs liksom för den slutna somatiska och psykiatriska vården. Vi ansåg att forskning och utveckling inom flera områden, liksom information och utbildning borde utgöra hörnstenar i det blivande centrumets verksamhet.

I vårt kartläggningsarbete hade vi särskilt studerat verksamheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, där inom för projektet "Omhändertagan-

man ramen de vid kvinnomisshandel" börjat bygga verksamhet för kvinnor som varit

upp en utsatta för våld. Vi föreslog att det kunskaps- och resurscentrumet skulle

nya förläggas till Akademiska sjukhuset. Vi föreslog också att staten under en uppbyggnadsperiod skulle bidra ekonomiskt till centrumet.

Regeringen beslutade i maj 1994 att för budgetåret 1994/95 ställa tre miljoner kr till förfogande för det föreslagna centrumet vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Landstinget i Uppsala är huvudman för verksamheten och bidrar också ekonomiskt till densamma.

Verksamheten vid centrumet Rikskvinnocentrum för misshandlade och våld-

-

kvinnor är för närvarande under uppbyggnad. Arbetet under det första tagna året har framför allt inneburit kartläggande, uppsökande och informativ verksamhet samt planering av lokaler och utrustning.

Centrumet har successivt fått tillträde till lokaler inom kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset. En plan för ombyggnad och utrustningsanskaffning har framtagits. En plan för den tvärvetenskapliga forskning skall bedrivas vid

som centrumet har utarbetats. Kontakter har tagits med forskare som i sitt arbete särskilt har betonat kvinnoforskning och sexualiserat våld. Man ser det som en

viktigaste uppgifter att söka samordna den traditionellt medicinav centrumets

Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor 145

ska forskningen med annan aktuell kvinnoforskning. Tvärsektoriella kontakter med kvinnojouren, polisen och socialtjänsten har knutits och olika samarbetsgrupper har bildats. Centrumets anställda har deltagit föreläsare vid semisom narier och kurser i såväl det egna landstingets extern regi, både inom och som utom landet. Parallellt med uppbyggnadsarbetet har patientverksamhet förekommit. För de kvinnor som kommit till kvinnokliniken med anledning att de blivit våldtagna av har centrumet fungerat rådgivande och i vissa fall haft direktkontakt med kvinnorna. På samma sätt har centrumet fungerat rådgivande för personalen när som det gäller kvinnor som har vårdats sjukhuset på grund misshandel, av men det har även direktkontakter med de utsatta kvinnorna. Vid kuratorsexpeditionen Akademiska sjukhuset har arbetsgrupp bildats en med syfte att gemensamt med Rikscentrum utveckla former för omhändertagande av kvinnor som misshandlats och våldtagits och söker sig till vården. som Det fortsatta uppbyggnadsarbetet kommer att bestå utifrån den gjorda av att behovsanalysen organisera och bemanna Rikscentrum. Utbildningsplaner såväl för personal inom hälso- och sjukvården för andra personalkategorier, som såsom socialtjänsten och rättsväsendet, inom grundutbildning även vidaremen och fortbildning kommer att tas fram. Modeller för omhändertagande och tvärsektoriellt samarbete är under utarbetande. Man räknar officiell med en invigning av Rikscentrum för misshandlade och våldtagna kvinnor under det andra halvåret år 1995.

Det finns, enligt vår mening, anledning att markera att det centrum for misshandlade och våldtagna kvinnor vi föreslog i vårt delbetänkande inte bör som bli det enda centrumet inom hälso- och sjukvården för kvinnor utsatts för som våld. Tvärtom är det angeläget att sådana centrum bildas på andra håll i nya landet. Det resurs- och kompetenscentrum byggs vid Akademiska som nu upp sjukhuset i Uppsala är tänkt att kunna stå modell för andra verksamheter för utsatta kvinnor där hälso- och sjukvården utgör basen. Målet bör enligt vår mening vara att det i varje landsting så småningom finns specialiserad en resurs för kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp.

I vårt tidigare nämnda delbetänkande beskrev vi förutom verksamheten vid - Akademiska sjukhuset i Uppsala olika verksamheter är inriktade på stöd - som och hjälp kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och annat våld såväl inom som utom Sverige. Vi kommer i det följande att beskriva ytterligare några verksamheter, främst inom primärvården, riktar sig till kvinnor utsatts som som för våld. Våra förslagoch synpunkter i delbetänkandet gäller naturligtvis generellt för hälso- och sjukvårdens insatser för kvinnor utsatts för våld. Vi som skall dock här något utveckla dessa. Vi belyser också frågan psykoterapi för om kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och annat våld liksom vissa frågor

146 Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor

med anknytning till rättsintyg.

Den sekretess råder inom hälso- och sjukvården för uppgifter som rör som enskilda anförs ofta ett problem när sjukvårdspersonalen behöver personer som vända sig till andra myndigheter. Frågor har samband med vårdsekretessen som behandlas i Kapitel 10 Sekretessen och våld mot kvinnor.

6.2 Hälso- och bemötande av

sjukvårdens

kvinnor som utsatts för Våld

Akutsjukvården och kvinnoklinikerna har särskilt goda möjligheter att uppmärksamma kvinna varit utsatt för ett övergrepp. Kvinnor vänder sig i att en hög dit för få akuta skador omsedda. Dit förs också i stor utsträckning

grad att

kvinnor vänt sig till polisen efter att ha utsatts för våldtäkt eller något de som en sexuellt övergrepp. Från mottagningar där man aktivt börjat intressera sig annat för hur kvinnan bör tas emot i det akuta skedet har hämtats följande synen

punkter.

Det är utomordentligt viktigt att kvinna kommer akut till sjukvården en som omhändertagande. Kvinnan bör så snart möjligt få komma in på får ett gott som undersökningsrum och snabbt bli undersökt. Hon bör inte lämnas ensam, och ett därför är det lämpligt att någon i personalen blir "kontaktperson" som kan vara närvarande och tillgänglig stöd. Om kvinnan kommer till sjukhuset på som dagtid bör kurator rutinmässigt tillkallas. Samtal och undersökning kvinnan bör ske enskilt, dvs. utan närvaro av anav hörig, eller barn. Det förekommer att både mannen och kvinnan uttrycker vuxen skall närvara. Trots det bör personalen regel ändå önskemål om att mannen som hänvisa till rutiner och visa rummet. Om kvinnan inte

sjukhusets ut mannen ur

svenska det viktigt tolk tillkallas. Huvudregeln bör vara att inte talar är att använda anhöriga och aldrig medföljande som tolk. Hellre bör metoden en man telefontolkning användas. Personalen måste förklara vad kommer att ske vid en eventuell noga som undersökning. Förutom skador skall över och behandlas måste dessa att ses dokumenteras och helst fotograferas för eventuell polisutredning. En noggrant

särskild checklista kan underlätta. Läkaren/sjuksköterskan/kuratorn måste lyssna

aktivt och Om kvinnan inte orkar eller vill olika frågor vara lyhörd. svara då bör detta tills vidare respekteras. Man bör vara försiktig med kommen-

just

kan uppfattas kritik kvinnan, eller deras relation. Det tarer som som av mannen kan öka de känslor skuld och skam kvinnan sannolikt redan har. Det är av som viktigt kvinnan informeras de möjligheter hon har att få hjälp och

mycket att om

socialtjänsten, kvinnojour, brottsofferjour och distriktssköterska. stöd från t.ex fördel det samtidigt kan överlämnas folder med adresser och Det är en om en telefonnummer.

Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor 147

Om kvinnan beslutat sig för att polisanmäla inte ännu gjort det, mannen men bör personalen erbjuda sig att kontakta och be polisen att komma till sjukhuset för amnälan. att ta upp De nu anförda Synpunkterna och praktiska råden för ett gott omhändertagande av en kvinna som efter ett övergrepp akut vänder sig till sjukvården gäller inte bara akutsjukvården utan i stor utsträckning också för andra delar hälso- och av sjukvården.

6.3 Primärvården

Primärvården har sina breda kontaktytor allmänheten genom gentemot stora möjligheter att kunna hjälpa och stödja kvinnor utsatts for våld och på så som sätt även motverka våldet. Med primärvården vi i det här sammanhanget avser framför allt vårdcentraler, husläkare samt mödra- och barnhälsovården. I landstingen pågår i dag ett omfattande förändringsarbete vad gäller inte minst primärvårdens organisation, och konsekvenserna förändringarna är knappast av helt möjliga att förutse. Det finns flera exempel på verksamheter inom primärvården där börjat man engagera sig särskilt för kvinnor som utsätts for våld. Ett sådant exempel är vårdcentralen i Hedemora. I Kopparbergs län bedrivs hälso- och sjukvården enligt den s.k. Dalamodellen. Den innebär bl.a. att de ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvården koordineras via primärvården. En särskild områdesstyrelse har ansvaret för hälso- och sjukvården inom ett speciellt geografiskt område. I Dalamodellen utgörs området kommunen. av Vårdcentralen i Hedemora är organiserad i åtta vårdlag arbetar tillsammas som i tvillinglag. Varje vårdlag har läkare, distriktssköterska och underen en en sköterska. Vårdlagen ansvarar for 1 500-2 000 i ett geografiskt personer område. Barnmorskor och sjukgymnaster arbetar med sina vårdlag. Till vårdcentralen är även knuten baspsykiatri och Socialmedicinsk mottagning för en missbruksrelaterade problem. Vid vårdcentralen i Hedemora bildade för några år sedan särskilt man ett nätverk för att bättre kunna möta kvinnor utsätts för misshandel och andra som övergrepp. Detta nätverk Nätverket kring kvinnomisshandel i Hedemora har - medlemmar från den egna vårdcentralen också från andra nivåer inom men sjukvården. Även den politiska nivån är företrädd. I nätverket ingår vidare företrädare för andra myndigheter såsom socialtjänsten, polis och åklagare, men

även frivilliga organisationer kvinnojour och brottsofferjour ingår. I Nät-

som verket kring kvinnomisshandel i Hedemora sig ha haft flera fördelar anser man av den organisation som valts för sjukvården i landstinget. Resurserna finns på nära håll, och den lokala områdesstyrelsen för Hedemora har också kunnat engageras i nätverksarbetet. I den lokala hälsoplan för närvarande tas fram som

148 Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor

Hedemora sjukvårdsområde kommer att skrivas att våld mot kvinnor är för skall primärvården. Nätverket har ingått i ett område som uppmärksammas av vid kvinnomisshandel, under tre år bedrivits

projektet Myndighetssamarbete som

i fem län med Socialstyrelsen samordnare. Projektet beskrivs utförligare

som 9 Samverkan mellan myndigheter och organisationer för att motverka i Kapitel våld kvinnor. Nätverket kring misshandel i Hedemora har utarbetat ett mot särskilt vårdprogram för misshandlade kvinnor.

primärvårdsverksamheter där engagerat sig särskilt

Ett annat exempel på man för kvinnor utsätts för misshandel och andra övergrepp är Skarptorps som vårdcentral i Norrköping. Skarptorps vårdcentral är husläkarmottagning som en i privat regi. Vid vårdcentralen finns särskild stödgrupp drivs numera en för kvinnor for våld. Initiativtagare till stödgruppen Dianagruppen som utsatts varit distriktsläkarna vårdcentralen, och i stödgruppen ingår föruhar en av denna sköterska från barnavårdscentralen, sjuksköterska med tidigare tom en en arbete Skolsköterska och två distriktssköterskor som beerfarenhet från som tjänar sitt vårdcentralens två distrikt. Man bygger nu upp kontakterna var av med andra i kommunen och med frivilligorganisationerna och man

myndigheter

genomför utbildningar. Nästan alla gravida kvinnor kommer i kontakt med mödravårdscentral erna. Att

inte utgör hinder för misshandel har påvisats i flera utländska

graviditet ett

undersökningar. Tvärtom tyder resultaten från dessa undersökningar att

misshandel i vissa fall inleds när det första barnet väntas. Det är därför mycket

inom den förebyggande mödravården är observant på

viktigt att personalen

har det och även kännedom vilken hjälp en miss-

problemet, kunskap om om

handlad kvinna kan få. Detsamma gäller personalen barnavårdscentralerna,

till längre och djupare kontakt med kvinnan än många

som har möjligheter en

andra delar av hälso- och sjukvården. mödra- och barnavårdscentraler bedrivs särskild föräldrautbildning. Vid många sådan utbildning bör det möjligt att även nå männen. I samband Genom vara könsroller och familjerelationer är naturliga i med de diskussioner om som samband med utbildning föräldraskap bör det även vara möjligt att komma om rör våld kvinnor. Man kan även behandla sådana frågor på frågor som mot i lagstiftningen och i det sammanhanget redovisa samhällets

med utgångspunkt

på våld mot kvinnor. syn Distriktssköterskorna är bör ha särskilda förutsättningar att en grupp som för våld och dem stöd. Inte minst bör detta upptäcka kvinnor som utsatts ge äldre kvinnor utsätts för våld i sitt hem. Distriktsskötergälla i fråga om som nära patienterna och gör i stor utsträckning hembesök. skorna arbetar mycket utsträckning kvinnor för misshandel eller annat våld söker I vilken som utsatts eller vid vårdcentralerna är okänt, sannolikt är det hjälp hos distriktsläkare men avsevärt många fler än de upptäcks. Därför är det viktigt att även personasom vårdcentraler och distriktsläkarmottagningar har kunskap om problemet len vid

Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor 149

våld mot kvinnor och försöker att motivera de kvinnor som utsatts för övergrepp till kontakt med andra hjälpinstanser.

6.4 för sexuellt och

Psykoterapi utnyttjade

misshandlade kvinnor

Att bli våldtagen är att utsättas för tvång genom hot eller våld och att bli kränkt sexuellt. Den som utsätts för detta hamnar oundvikligen i en känslomässig kris. När kvinnor som utsatts för våldtäkt fått tillfälle att berätta om vad de upplevt och klä sina känslor i ord är det främst rädslan de beskrivit. Andra vanliga känslor är skuld- och skamkänslor. Många kvinnor känner tvivel på sig själva och förlägger ansvaret för det skedda till sig själva. Våldtäktskrisen kännetecknas av att kvinnan som utsatts för övergreppet upplever sig förlora fästet i tillvaron. Effekter av det sexuella övergreppet kan finnas kvar under lång tid, ibland till och med återkomma efter flera år. Risken härför minskar om kvinnan ges ett gott akut omhändertagande och ett gott krisstöd initialt.

Kvinnor som under lång tid utsatts för misshandel och andra övergrepp i en nära relation befinner sig ofta också i ett tillstånd av kris. Vi har i Kapitel 4 Något om bakgrunden till våld mot kvinnor beskrivit den process som brukar kallas våldets normaliseringsprocess och som beskriver den effekt på en kvinna som upprepat våld i förening med isolering och växling mellan våld och värme kan ha. Kännetecknande för denna process är att våldet blir ett normalt inslag i vardagen, vilket i sin tur kan leda fram till att våldet accepteras och försvaras även av kvinnan. Att under lång tid vara utsatt för våld och hot om våld och kanske uppleva livsfara i sitt hem har omvittnade följder. Man måste vara medveten om att de psykiska påfrestningar som kvinnan varit utsatt för inte försvinner bara därför att hon förmår bryta upp från mannen. Processen i misshandelsförhållandet kan ha gått så långt att kvinnans personlighet har påverkats, ibland t.o.m. så att hennes personlighetsstruktur nästan helt förändrats.

Det är först under senare år som vi har blivit medvetna om omfattningen av sexuella övergrepp där barn utgör offret för övergreppet. Många kvinnor har först nu, i vuxen ålder, för sig själva och utåt vågat berätta om sina erfarenheter. Deras erfarenheter kan alltså ligga långt tillbaka i tiden och vara förenade med en mycket djup smärta. Kvinnor med sådan erfarenhet har ett särskilt stort behov av terapeutiskt stöd för att kunna övervinna de effekter som övergreppet i barndomen fört med sig.

Ett aktivt omhändertagande från hälso- och sjukvårdens sida av en kvinna som utsatts för ett allvarligt övergrepp det må vara en våldtäkt av överfallskarak-

tär, regelbundna och systematiska övergrepp under en lång tid från en närstående eller ett sexuellt övergrepp i barndomen innebär att kvinnan måste erbjudas

-

150 Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor

hjälp att genom krisstöd och åtminstone i vissa fall kristerapi bearbeta sina

- -

upplevelser.

Krisstöd innebär att den stödjande personen lyssnar och orkar utsätta sig själv för den utsatta kvinnans ångest eller plåga. Det innebär att man tröstar utan att förneka plågan och att man hjälper den drabbade med praktiska åtgärder så att hon kan fungera i tillvaron. Krisstöd förutsätter inlevelseförmåga och medmänsklighet hos den som stöder, men det krävs inte alltid att den som skall ge sådant stöd är en person som har det som yrke.

Kristerapi skiljer sig från krisstöd såtillvida att kristerapi är ett psykoterapeutiskt behandlingsarbete. Det utövas av psykoterapeuter som till sin grundutbild-

ning är psykiatrer eller psykologer, socionomer eller sjuksköterskor med vidareutbildning i psykoterapi. Kristerapins mål är att stödja individens egna läk-

ningsresurser. Terapeutens uppgift är framför allt att varsamt stödja klienten i konfrontationen med det faktiska övergreppet och motverka de förvanskningar av verkligheten som den utsatta kvinna kan önska göra. Terapeutens uppgift är också att hjälpa patienten att fritt våga uttrycka sina känslor av sorg, smärta, skuld och aggressivitet. Genom detta bidrar terapeuten till att krissymtomen av kvinnan inte uppfattas som onaturliga, sjuka eller farliga, utan som förståeliga med tanke vad som skett.

Många kvinnor våldtagits och/eller utsatts för annat våld kan ha behov av

som terapeutisk hjälp efter det att den akuta krisen gått över. Särskilt stort kan

behovet djupgående terapi vara för kvinnor som aldrig fått möjlighet

av mera att bearbeta den kris våldet utlöst hos dem. I hög utsträckning gäller detta

som kvinnor utsatts för övergrepp i sin barndom. Det blir i sådana fall fråga om

som

djupgående individual- eller gruppterapi, som inte sällan kan förväntas mera vara nödvändig under en längre period.

Det råder i vårt land en brist på psykoterapeutiska resurser. Det är därför svårt för den kvinna efter att ha utsatts för allvarlig brottslighet, inser att hon

som, behöver hjälp psykoterapeut. Först måste hon hitta en terapeut som hon

av en känner förtroende för och som hon känner kan hjälpa henne i hennes utsatta situation. Sedan måste hon finna former för hur hon skall kunna bekosta den psykoterapeutiska behandlingen. Eftersom bristen psykoterapeuter inom den offentliga hälso- och sjukvården är stor är det endast ett fåtal kvinnor som kan få sin terapi finansierad genom sjukförsäkringssystemet. Kvinnor som utsatts för

s.k. överfallsvåldtäkt kan i vissa fall ha ett överfallsskydd i sin hemförsäken ring, eller hon kan, gärningsmannen grips, åtalas och döms och har ekono-

om miska resurser, begära och få skadestånd av denne. I vissa fall kan brottsskadeersättning enligt den särskilda lagen härom utgå. Om övergreppet ligger långt tillbaka i tiden står sådana ñnansieringsmöjligheter sällan till buds. För många kvinnor är den enda möjligheten att vända sig till socialtjänsten och begära bistånd enligt socialtjänstlagen. Socialtjänsten, som har bristande resurser, anser sig ofta inte ha möjlighet eller skyldighet att bekosta kvinnans behandling.

Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor 151

Kvinnan tvingas då överklaga socialnämndens avslagsbeslut, ibland i flera instanser, innan hon kan få den terapi hon behöver. Många utsatta kvinnor har berättat om den maktlöshet de känt i förhållande till myndigheterna under sin kamp för att få psykoterapi.

6.5 Rättsintyg

Ett rättsintyg kan ha flera funktioner. Det kan utgöra en del av förundersökningsmaterialet och ligga till grund för beslut om åtal. Det kan också fungera som skriftligt bevismaterial i rättegång.

Det finns utöver de allmänna bestämmelser som finns i 38 kap. rättegångs-

balken om skriftligt bevis mycket få bestämmelser eller föreskrifter om rätts-

intyg.

I 4 § förordningen 1994:1290 om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården regleras skyldigheten för läkare att utföra undersökning och utfärda utlåtanden, bl.a. rättsintyg. Läkare inom den offentliga vården är sålunda

skyldiga att på begäran av länsstyrelse, domstol, åklagarmyndighet eller polis-

myndighet utföra undersökningar och ge utlåtanden över dessa. Läkare i privat tjänst är aldrig skyldiga att utfärda rättsintyg, men kan frivilligt åta sig att göra det på begäran av såväl myndigheter som enskilda.

Ett rättsintyg kan utfärdas dels grundval av en för ändamålet särskilt företa-

läkarundersökning, dels grundval av uppgifter i en patientjournal. gen

När det gäller frågor på och hur läkarundersökningar får göras finns

om vem vissa grundläggande lagregler, men mycket som gäller sådana undersökningar är inte reglerat i lag. Det bör dock noteras att en särskild utredning Polis-

rättsutredningen Ju 1991:05 nyligen framlagt förslag som innebär nya

bestämmelser i rättegångsbalken och i polislagen såvitt gäller bl.a. förutsättningar för kroppsbesiktning och kroppsundersökning i samband med brott. Se härom i betänkandet Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen, SOU 1995:47.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna

skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta skydd kan dock begränsas

lag. Sådana begränsningar finns bl.a. i 28 kap. rättegångsbalken. Rätte-

genom gångsbalkens bestämmelser tar dock sikte på personer som kan misstänkas för brott. När det gäller inte själva är misstänkta för brott erfordras

personer som att den skall undersökas lämnar sitt medgivande till undersökningen och

som alla de moment den innefattar. En kvinna utsatts för ett våldsbrott kan

som som sålunda inte undersökas med tvång. En möjlighet att tvinga kvinnan till undersökning skulle, enligt vår mening, innebära risk för att det kvinnan skulle

en av kunna uppfattas som en nytt övergrepp.

Rättsintyg kan också grundas på tidigare läkarundersökning, utförd av den

152 Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor

aktuella läkaren eller annan läkare. Till grund för rättsintyget ligger i sådana fall uppgifter som har dokumenterats i patientjournalen.

När det gäller inhämtande av rättsintyg avseende en kvinna som utsatts för våld är det mest korrekta tillvägagångssättet att den myndighet som önskar ett rättsintyg oftast polismyndigheten skriftligen förordnar en viss läkare eller

- -

i förekommande fall en institution att utföra undersökning på den aktuella - kvinnan. Läkaren som, efter ett sådant förordnande, utför undersökningen fungerar därvid som myndighetens medicinskt sakkunnige. Ett konventionellt patient-läkarförhållande kommer inte att råda, och vad kvinnan vid en sådan

undersökning meddelar läkaren är inte skyddat av tystnadsplikt eller handlings-

sekretess. Det torde i allmänhet vara oklart för kvinnan vilken roll läkaren spelar vid utfärdande av rättsintyg, och det är därför angeläget att läkaren upplyser kvinnan om att allt hon berättar kan föras vidare till myndigheten i intyget.

Det är vanligt att polismyndigheten vänder sig till den läkare som har behandlat en misshandlad eller våldtagen kvinna med begäran om att läkaren i efterhand skall utfärda ett rättsintyg angående skadornas omfattning och sättet på vilka de kan ha uppkommit. Läkaren är i denna situation inte formellt skyldig att utfärda rättsintyg. På många sjukhus har emellertid praxis utvecklats att intyg utfärdas även i dessa fall. Läkaren kan då endast grunda intyget föreliggande journalhandlingar och på fakta som erhållits vid en konventionell patient-läkarrelation, utlänmande är reglerat i bl.a. sekretesslagen och lagen 1994:953

vars

åligganden för personal inom hälso- och sjukvården. I princip råder det om sekretess för de uppgifter som därvid finns i kvinnans patientjournal. Före utfärdandet av ett sådant intyg är det därför viktigt att läkaren förvissar sig om att han har kvinnans tillåtelse att lämna ut uppgifter som framkommit i samband med att kvinnan fått behandling inom sjukvården.

Eftersom rättsintyget skall kunna gälla som bevismaterial och användas i det rättsliga avgörandet ställs höga krav noggrannhet, begriplighet och exakthet i dess utformning. Socialstyrelsen har utfärdat särskilda föreskrifter angående utformningen olika intyg. Sålunda har utfärdats Socialstyrelsens föreskrifter

av för hälso-och sjukvårdedspersonalen om avfattande av intyg m.m. SOSFS M 1981:25 och Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen om det medicinska språket i bl.a. journaler, intyg och dödsbevis SOSFS M 1982:2. I sammanhanget bör även nämnas Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till patientjournallagen 1985:562, SOSFS M 1985:28.

Rättsintygslämnandet ställer stora krav på journaluppgifterna, och det är inte

sällan så att uppgifterna i patientjournalen inte lämpar sig för rättsintyg. Skade-

beskrivningar och motsvarande uppgifter är oftast inte tillräckligt utförliga. Det är därför viktigt att den läkare har att utfärda ett rättsintyg anger om det

som finns sådana brister i det underlag som hämtas ur en patientjournal. Vi har i vårt delbetänkande framhållit vikten en god dokumentation av skador ävensom

av

Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor 153

betydelsen av ett utvecklingsarbete på det skadepreventiva området vid undersökning av kvinnor som kan ha utsatts för ett våldsbrott och/eller ett sexuellt övergrepp. Erfarenheterna har visat att noggrant dokumenterade undersöknings-

fynd kan mycket stor betydelse vid ett domstolsavgörande.

6.6 Kvinnoväldskommissionens

överväganden och förslag

Vi har i ett delbetänkande SOU 1994:56 föreslagit inrättandet ett - - av nationellt kompetens- och resurscentrum för kvinnor utsatts för våldsom täkt och misshandel. Centrumet är nu under uppbyggnad vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi vill betona att detta centrum inte bör bli det enda centrumet i landet för kvinnor som utsatts för våld, där hälso- och sjukvården utgör basen. Tvärtom är det angeläget att sådana centrum nya bildas, och målet bör vara att det i varje landsting så småningom finns en specialiserad resurs för kvinnor utsatts för våld och andra översom grepp- Det behövs enligt vår mening ett övergripande policydokument för hälso- och sjukvården i vilket klargörs de mål bör gälla för hälsosom och sjukvårdens insatser när det gäller kvinnor som utsatts för våld. Vi föreslår att Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta allmänna råd för ges hur sådana ärenden bör handläggas. Vi anser att psykoterapi för kvinnor utsatts för våld och sexuella som övergrepp måste kunna erbjudas inom rimlig tid och till rimlig kostnad för kvinnorna. Vi utesluter inte att det för denna kan behöva grupp införas någon form åtminstone begränsad vårdgaranti. Mot bakav - grund av de stora förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har vi avstått från att försöka utforma de närmare förutsättningarna för en sådan garanti.

Brott som sexualbrott och s.k. kvinnomisshandel har höga mörkertal, och sannolikt orsakar det dolda våldet stora kostnader för hälso- och sjukvården. Det är därför en viktig uppgift för hälso- och sjukvården att upptäcka och hjälpa kvinnor som är utsatta för våld. Ett gott omhändertagande med insiktsfullt bemötande från hälso- och sjukvårdens sida och möjlighet till fortsatt stöd och hjälp därifrån for kvinnor kan avgörande för hur och de skall kunna vara om förändra sin situation. Hälso- och sjukvården har unik möjlighet att kunna en

154 Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor

avslöja dolt våld, eftersom det i allmänhet är mindre förenat med skamkänslor

för kvinna att söka sig dit än till t.ex. socialtjänsten. en känner sig ofta osäker och rådvill hur den skall

Sjukvårdspersonalen om

hantera situationen när den misstänker kvinnlig patient har varit utsatt för att en våld. Landstingsförbundet bedrev för några år sedan ett särskilt projekt och en informationskampanj med temat Våga våga fråga riktad till bl.a. hälso- och se -

sjukvårdens personal. Ett viktigt budskap till personalen var att den måste våga

och den måste våga fråga. Många kvinnor har berättat att första steget att se relation, där de utsattes för våld, togs när en läkare eller sjukbryta upp ur en sköterska frågade de varit utsatta för våld. om Vi i dag misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor är ett utbrett vet att problem. De kvinnor utsätts för sådana övergrepp är dock i allmänhet som omedvetna de inte är i sin situation, och de behöver få veta om att ensamma det. Att fråga patient hon varit utsatt för våld bör vara lika normalt för en om undersökande läkare eller sjuksköterska att fråga henne om hon en en som röker eller dricker alkohol. Den patient undrar varför frågan ställs bör ges som beskedet våld mot kvinnor förekommer i så stor utsträckning att man inom att

sjukvården alltid frågar sina patienter om detta.

Vi har i det föregående redovisat vissa allmänna förhållningssätt som utveck-

lats vid akutmottagningar inom hälso- och sjukvården för bemötande av kvinnor

för övergrepp. Sådana erfarenheter, gärna utformade som åtgärdssom utsatts behöver spridas till andra delar sjukvården. Olika specialiserade program, av enheter inom sjukvården kan behöva utveckla åtgärdsprogram som är specifika för deras verksamhetsområde. Det är enligt vår mening nödvändigt att ett

sådant arbete initieras i landstingen. En förutsättning för detta är att den högsta ledningen för hälso- och sjukvården, såväl på politisk som på andra nivåer, markerar våld kvinnor är ett samhällsproblem som hälso- och

tydligt att mot

sjukvården aktivt skall motverka. Det är vidare viktigt hälso- och sjukvården engageras i samverkan med att andra, i sin verksamhet möter kvinnor utsätts för våld. Polis, åklagare som som

och liksom frivilliga organisationer är givna samarbetspartners i socialtjänst

sammanhanget. Samverkan framhålls regelmässigt den sannolikt viktigaste som strategin, det gäller motverka våld mot kvinnor. Frågor om samverkan när att behandlar vi i övrigt i Kapitel 9 Samverkan mellan myndigheter och organisa-

tioner för motverka våld mot kvinnor. Där understryker vi betydelsen av att att de centrala myndigheterna utarbetat policydokument för olika verksamhetsområden, och det sådana dokument skall framgå att myndigheterna måste att av samverka i frågor har samband med våld mot kvinnor. som

behövs enligt vår mening också ett övergripande policydokument för

Det hälso- och sjukvården i vilket klargörs de mål bör gälla för hälso- och som insatser när det gäller kvinnor utsatts för våld. Vi föreslår att

sjukvårdens som

i uppdrag att utarbeta allmänna råd för hälso- och sjukvår-

Socialstyrelsen ges

Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor 155

dens handläggning av sådana ärenden. Sådana allmänna råd kan ledning för

ge hälso- och sjukvården på olika nivåer om de mål som bör sättas för arbetet

upp med kvinnor som utsatts för våld. Det är enligt vår mening också angeläget att handlingsplaner i form av vårdprogram och andra åtgärdsprogram tas fram för olika delar av sjukvården liksom lokal nivå.

Tillgången på psykoterapi för kvinnor som utsatts för sexuella och andra övergrepp är mycket begränsad. Vidare är kunskaperna i dag begränsade om i vilken omfattning utsatta kvinnor behöver kvalificerat psykiatriskt stöd efter ett övergrepp. Det är enligt vår mening viktigt att kartlägga detta behov. Det är även viktigt att formulera grundläggande principer för psykoterapeutiskt arbete med misshandlade och sexuellt utnyttjade kvinnor. Särskilda behandlingsmodeller kan behöva utvecklas för denna grupp.

Socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att göra en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. Syftet med översynen skall, enligt uppdraget, bl.a. vara att ta fram riktlinjer för hur innehållet i den

psykiatriska vården bör utvecklas. I Socialstyrelsens uppdrag ingår även över

att se frågan om hur tillgången bl.a. psykoterapi skall kunna säkerställas. Enligt

vår mening är det viktigt att Socialstyrelsen i det sammanhanget uppmärksam-

mar behovet av resurser i form av kvalificerad psykoterapi för misshandlade och sexuellt utnyttjade kvinnor.

Vi anser att psykoterapi måste kunna erbjudas inom rimlig tid och till rimlig kostnad för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel. Vi är medvetna om att det på olika sätt och i olika sammanhang tagits initiativ från staten för att de psykoterapeutiska resurserna skall kunna byggas ut inom hälsooch sjukvården. Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att tillgången på psykoterapi måste säkerställas se bl.a. 1993/94:SoU28. Enligt vår mening är det samhällets ansvar att se till att också kvinnor blivit offer för våld kan få

som psykoterapi, när sådan erfordras. Vi utesluter inte att det för denna kan

grupp behöva införas någon form åtminstone begränsad vårdgaranti. Med det

av - stora förändringsarbete som pågår inom hela hälso- och sjukvården har det dock inte varit möjligt för oss att närmare utveckla formerna för sådan

en garanti. Det bör särskilt beaktas att kvinnor som inte får nödvändig terapeutisk hjälp att komma ur det trauma som övergreppet inneburit för dem, sannolikt ändå belastar hälso- och sjukvården. Kanske måste de under långa tider också vara sjukskrivna.

Våldsbrott som riktar sig mot kvinnor har som nämnts mycket höga mörkertal. Särskilt gäller detta för sexualbrott och brott förövade av en närstående till kvinnan, dvs. sådana brott brukar kallas "kvinnomisshandel". Även när

som brottet blivit känt för myndigheterna är det vanligt att kvinnor känner tveksamhet inför att medverka i en förundersökning av brottet. Tveksamheten kan också ta sig uttrycket att en kvinna inte vill låta sig läkarundersökas eller motsätter sig att uppgifter ur hennes patientjournal lämnas till polis eller åklagare.

156 Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor

l brottmål nämnt slag saknas många gånger andra uppgifter än dem som av nu lämnas kvinnan och Ett rättsintyg utgör därför ett mycket viktigt av mannen. bevismedel, och det kan ibland avgörande för ett ärende skall gå vidare var om till åtal och dom. Detta gör att det krävs ett särskilt förhållningssätt från hälso-

och sjukvårdspersonalens sida, när kvinna, som utsatts för ett våldsbrott, en skall läkarundersökas och det är aktuellt att utfärda ett rättsintyg.

Tyvärr måste konstatera att kvaliteten rättsintyg som skrivs av läkare man i allmänhet är dålig. Läkare vid Statens Rättsmedicinska Institut, avdelningen i Göteborg, har i opublicerad undersökning angående kvaliteten på rättsintyg en utfärdats utanför den rättsmedicinska organisationen funnit att kvalitetssom nivån på de undersökta rättsintygen generellt varit mycket låg och att en mycket andel varit felaktiga med uppenbara formella brister eller felaktiga slutstor satser. del fall kan kvaliteten rättsintyget bero att polisen kommer för sent I en med sin begäran rättsintyg, ibland lång tid efter det att kvinnan har lämnat om sjukhuset. Som regel beror dock den dåliga kvaliteten att läkare har alltför

bristfällig kunskap och erfarenhet av att skriva rättsintyg. Detta är en fråga som

bör uppmärksammas i läkarnas grund-, vidare- och fortbildning. Vi återkommer

till utbildningsfrågorna i kapitel 16. Vi har erfarit det inom bl.a. Rättsmedicinalverket pågår ett arbete att ta att fram allmänna råd rättsintyg vid misstanke vålds- och sexualbrott. Vi om om har underhand tagit del ett utkast härtill och lämnat synpunkter på detta. Vi av positivt på att det tas fram sådana allmänna råd, som också uppmärksammar ser frågor har samband med våld mot kvinnor. som Gällande bestämmelser sekretess kan stor betydelse vid undersökning om kvinna känner tveksamhet inför läkarundersökningen eller till att av en som uppgifter hämtas hennes patientjournal. När det gäller vissa grova brott, dvs. ur brott med straffminimum fängelse 2 år, medger dock såväl sekretesslagen ett

rättegångsbalken genombrott i sekretessen och att uppgifter kan lämnas till

som polis och åklagare. Vi återkommer till denna fråga i Kapitel 10 Sekretessen och våld kvinnor, där vi föreslår uppmjukning vårdsekretessen vid vissa mot en av allvarliga brott mot person.

7 och

Frivilliga organisationer

våld mot kvinnor

7.1 Inledning

Socialt arbete som utförs av frivilliga organisationer ses numera av många som ett välkommet komplement till den offentliga sektorns insatser. För kvinnor som utsätts för könsrelaterade övergrepp, liksom för de barn som direkt eller indirekt drabbas av sådana övergrepp, har olika ideella organisationer stor betydelse. Även for män, som begått övergrepp, kan frivilliga organisationer ha betydelse. När det gäller stöd till kvinnorna är det framför allt kvinnojourerna som kommit

spela viktig roll. Även brottsofferjourerna kommer i kontakt med att en utsatta kvinnor. För män som är våldsamma kan mansjourerna, som finns på flera orter i Sverige, i vissa fall utgöra en resurs.

Kvinnovåldskommissionen bör enligt sina direktiv inhämta erfarenheter från den verksamhet som bedrivs av kvinnojourerna. Kommissionen har anordnat en utfrågning med företrädare för Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige ROKS. Representanter för ROKS pekade därvid på olika hinder som försvårar kvinnojourernas arbete med att ge stöd åt utsatta kvinnor. Synpunkterna redovisas i de olika delavsnitten. Kommissionen har även besökt de kommunala kvinnojourerna i Göteborg och Stockholm. Dessa har presenterats i Kapitel 5 Socialtjänsten och våld mot kvinnor. Under utredningsarbetets gång har kontakter fortlöpande förekommit med olika kvinnojourer.

7.2 Socialtjänstkommittén

Socialtjänstkommittén, vars översyn av socialtjänstlagen bl.a. syftat till att tydligare avgränsa och klargöra socialtjänstens uppgifter och ansvarsområden, har låtit kartlägga det sociala arbete som bedrivs av frivilliga organisationer i Sverige. Resultatet av kartläggningen redovisas i delrapporten Frivilligt socialt

158 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

arbete kartläggning och kunskapsöversikt SOU 1993:82. Kartläggningen

visar att de frivilliga organisationerna oftast är beroende av ekonomiskt stöd från den offentliga sektorn. Såvitt avser kvinnojourerna och brottsofferjourerna täcks en stor del av de totala verksamhetskostnaderna av offentliga bidrag. Sålunda täcker bidragen från samhället mellan 90 och 100 procent av dessa jourers totala verksamhetskostnad, sägs det i rapporten. Här kan dock anmärkas att jourernas praktiska verksamhet till största delen baseras oavlönade insatser.

l sitt huvudbetänkande Ny socialtjänstlag SOU 1994: 139 återkommer Socialtjänstkommittén till det sociala arbetetet inom frivilligsektorn och behandlar

särskilt frågan stöd till frivilligt socialt arbete. Socialtjänstkommittén anser

om att frivilligt socialt arbete i första hand skall vara ett komplement i betydelsen " välfärdsförstärkare" till den offentliga sektorns insatser. Kommittén konstaterar att det frivilliga alternativet i vissa fall till och med visat sig vara överlägset ett myndighetsalternativ. Kommittén pekar i detta avseende särskilt ut jourverksamheter som kvinnojourer, mansjourer och brottsofferjourer. De frivilliga organisationerna kan inte bedriva sin verksamhet utan stöd från stat, kommuner och

landsting. Socialtjänstkommittén därför att socialtjänsten bör stödja frivil-

anser ligt socialt arbete och att detta bör komma till uttryck i den nya lagstiftning som kommittén föreslår. Med frivilligt socialt arbete menar kommittén uppgifter som i intention och handling har en primär välfárdsinriktning och som utförs antingen som oavlönade insatser inom en organisatorisk ram eller som oavlönat arbete i frivillig organisation. I vilka former stödet från socialtjänsten skall ges får

en enligt kommittén anpassas efter lokala förutsättningar och behov. Stödet kan gälla både generella och riktade bidrag samt subventioner av olika slag, t.ex. hyressubventioner och administrativ service till låga kostnader. Socialtjänstkommittén föreslår sålunda att det i den nya socialtjänstlag som kommittén föreslår tas in en bestämmelse om att socialtjänsten bör stödja frivilligt socialt arbete.

7.3 Kvinnojourerna

7.3.1 Bakgrund

Det framför allt olika kvinnogrupper som för ett par decennier sedan fäste

var uppmärksamheten på frågor som rör våld mot kvinnor. I sådana grupper har kvinnojourerna sitt ursprung, och ett stort antal kvinnojourer har därefter vuxit fram. De första kvinnojourerna i Sverige bildades år 1978. Dessa jourer har gjort beaktansvärd insats att synliggöra det våld som drabbar kvinnor

en genom och att förmedla kunskaper om könsrelaterade övergrepp. Sådana kun-

genom skaper har spritts till olika yrkesgrupper, kommer i kontakt med utsatta

som

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 159

kvinnor, och till en bredare allmänhet. Flertalet kvinnojourer bedriver sålunda även ett utåtriktat arbete och fyller härigenom en viktig funktion genom att dela med sig av sina erfarenheter.

Jourerna fyller också en mycket viktig funktion genom att ge stöd och hjälp

enskilda kvinnor. Sedan slutet av 1970-talet har kvinnojourrörelsen byggt upp en omfattande verksamhet över hela landet. Jourerna stöd kvinnor

ger som på olika sätt utsätts för övergrepp av män, och år 1993 fick kvinnojourerna ta emot mer än 37 000 samtal från utsatta kvinnor.

Antalet kvinnojourer i Sverige uppgår i dag till 133. Av dessa är 122 med-

lemmar i Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige ROKS, som bildades år 1984. Riksorganisationen bedriver opinionsbildning mot våld och förtryck

av kvinnor. Den bevakar olika utredningar, fungerar som remissorgan och har vidare till uppgift att initiera och verka för att forskning bedrivs inom kvinnojourernas intresseområden. Organisationens medlemmar tar emot studiebesök både från Sverige och utlandet och medverkar vid olika konferenser och i samband med utbildning av varierande slag. Organisationen medverkar till att utveckla de enskilda kvinnojourerna genom konsultstöd och service till olika

jourer, genom utbildning av jourkvinnor och genom en handbok för kvinnojour-

sarbetet. ROKS ger också ut en medlemstidning.

ROKS är en partipolitiskt och religiöst obunden, ideell organisation, som

verkar mot våld och förtryck av kvinnor samt för kvinnors frigörelse och jämställdhet på alla plan i samhället. ROKS anser att kvinnomisshandel, könshandel, våldtäkt, incest och andra sexuella övergrepp, tillsammans med pornografi, är de yttersta konsekvenserna av kvinnoförtrycket i samhället. Den skillnad som finns mellan de olika formerna av detta förtryck är en gradskillnad och inte en artskillnad. Enligt sina stadgar skall ROKS i feministisk anda, i likhet med de enskilda kvinnojourerna, verka mot mäns våld, förtryck och förnedring av kvinnor och barn samt arbeta mot manlig dominans och överordning. Förutom årsmötet, som är ROKS högsta beslutande organ och där en representant från varje kvinnojour har rösträtt, består ROKS av en styrelse, som är organisationens verkställande organ. Kansliet finns i Stockholm, där en arvoderad ordförande och en heltidsanställd förbundssekreterare är verksamma.

Våren 1989 uttalade riksdagen Socialutskottet, 1988/89:SoU20, med anledning av ett antal motioner om en förstärkning av stödet till kvinnojourerna, att dessa bedrev ett värdefullt socialt arbete med att stödja och hjälpa utsatta kvinnor i olika sammanhang. Även mansjourerna gjorde enligt utskottets

uppfattning en viktig insats genom att olika sätt hjälpa män att komma till rätta

med sin aggressivitet. Utskottet ansåg att en utvärdering av såväl kvinnojourer-

nas som mansjourernas verksamhet borde komma till stånd. Utvärderingen borde enligt utskottet omfatta en kartläggning av det stöd som utgick till de olika jourerna i landet och vilka insatser som planerades för framtiden. Vad utskottet anförde gav riksdagen regeringen till känna. Påföl j ande år uttalade riksdagen att

160 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

regeringen borde överväga resursförstärkning till kvinnojourerna se avsnitt

en 7.3.5 kvinnojourernas ekonomiska förhållanden.

om

7.3.2 rapport om kvinnojourerna

Socialstyrelsens

Med anledning av riksdagens uttalande våren 1989 fick Socialstyrelsen regering-

uppdrag att kartlägga kvinno- och mansjourerna i Sverige. Kartläggningen ens skulle redovisa vilken verksamhet bedrevs vid jourerna, även i förhållande

som till barnen till kvinnor varit utsatta för övergrepp, basfakta om antal med-

som lemmar och hjälpsökande Kartläggningen skulle vidare redogöra för det

m.m. stöd utgick till de olika jourerna samt särskilt uppmärksamma samarbetet

som med socialtjänsten. Socialstyrelsen redovisade år 1990 den kartläggning som företagits bl.a. de ideellt drivna kvinnojourernas verksamhet. Kartläggningen

av återfinns i SoS-rapport 1990:38.

År 1990 fanns det 112 kvinnojourer med totalt 9 500 medlemmar. Av samtliga kvinnojourer hade 78 procent besvarat Socialstyrelsens enkät. Jourerna hade i medeltal 84 medlemmar jour vilka i medeltal 19 medlemmar arbetade

per av aktivt i jourarbete. Variationerna var dock stora, och antalet aktiva varierade mellan 5 och 70. Drygt 1 600 aktiva i de jourer som besvarat Socialstyrelsens enkät ägnade och grovt uppskattat 16 timmar per månad oavlönat

var en stödarbete. Om motsvarande arbete skulle utförts av socialsekreterare skulle det, enligt Socialstyrelsens rapport, ha kostat kommunerna ca 50 miljoner kr.

Att ständigt finnas till hands och vara ett stöd för enskilda kvinnor som utsatts för övergrepp är ett krävande arbete. Kvinnojourernas förutsättningar att utföra detta arbete varierade. Hälften jourerna saknade anställd personal och många

av hade bara anställd på deltid. Den vanligaste anställningsformen var anställ-

en ning med lönebidrag. Under vilka tider någon person var tillgänglig på jouren varierade också. Jourerna kännetecknades dock enligt Socialstyrelsens rapport

att de mycket tillgängliga. De som arbetade på jourerna drevs ofta av ett av var personligt vilket beskrevs positiv kraft men också ökade

engagemang, som en risken för utbrändhet. Många jourer saknade ändamålsenliga lokaler.

De kvinnojourer finns med i Socialstyrelsens redovisning hade tillsam-

som

närmare 20 000 kontakter med hjälpsökande kvinnor under ett år. Ca mans 1 500 kvinnor och 1 000 barn bereddes övernattning och boende under kortare eller längre tid. Ca två tredjedelar av barnen var under sju år. I genomsnitt var 15 procent de hjälpsökande invandrarkvinnor, men Variationerna var stora

av mellan jourerna.

Kvinnor utsätts för övergrepp sina män är som regel utsatta för en

som av kombination fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Jourerna vänder sig

av också till kvinnor som förföljs och trakasseras av män. Jourerna erbjuder

hjälpsökande kvinnor såväl praktiskt psykologiskt stöd. Det viktigaste

som stödet jourerna erbjuder misshandlade och hotade kvinnor är skyddat

som

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 161

boende. Enligt Socialstyrelsens redovisning hade 85 jourer tillsammans 396 platser som de kunde erbjuda kvinnor och barn. Det tydligt att antalet var platser ändå var otillräckligt eftersom totalt 421 kvinnor år 1989 hade awisats från jourerna på grund av platsbrist. Övernattningsplatsernaär till för att erbjuda kvinnor som utsätts för våld ett akut boende. Tanken är att kvinnorna så snart som möjligt skall kunna flytta vidare till annat boende, eventuellt med fortsatt stöd från jouren. Många kvinnor bor alltför lång tid i jourernas lägenheter, ibland mer än ett halvår. Detta beror ofta på svår situation på bostadsen marknaden. Kvinnan kan dessutom ha blivit "svartlistad" varit om mannen störande och våldsam. Några jourer erbjuder psykologkontakt och några har samtalsgrupper eller Stödgrupper, exempelvis för kvinnor varit utsatta för som sexuella övergrepp i barndomen. Många jourer erbjuder också juridisk rådgivning. De stöder kvinnorna i deras kontakter med rättsväsendet och med andra samhällsinstanser. En av hörnstenarna i kvinnojourernas arbetssätt är hjälp att ge till Självhjälp, en annan att den hjälpsökande alltid skall bli trodd. Andra viktiga principer är ömsesidighet och systerskap. Psykologer eller psykoterapeuter kan också fungera handledare för joursom kvinnorna. De jourer som haft sådan möjlighet ofta mycket positivt inställda var till detta. Vissa menade att handledning är förutsättning för att orka med det en krävande arbetet i jouren. För att kunna ge utsatta kvinnor bra hjälp är jourerna beroende ett fungeav rande samarbete med flera olika instanser. Jourerna samarbetar bl.a. med

socialtjänsten, polisen, advokater, bostadsförmedlingen och andra kvinnojourer.

Samarbetet uppfattades i många fall mycket bra, viss kritik framkom. som men Bl.a. kan brist på kunskap hos olika samhällsinstanser medföra kvinna att en som är utsatt för misshandel och andra övergrepp inte får den hjälp hon behöver. Bristen på kunskap och inlevelse kan också innebära att kvinnan blir bemött på ett kränkande sätt. Den viktigaste Samarbetspartnern är socialtjänsten. Många jourer upplevde att de var en avstjälpningsplats dit socialtjänsten och även andra hänvisade kvinnor, som de inte själva ansåg sig kunna hjälpa. - Socialtjänsten överlät i många fall hela ansvaret för kvinnan och hennes barn till jourerna, och i vissa fall krävde socialtjänsten orimlig service. Kvinnojourerna är beroende av att också samhället utvecklar sitt stöd till kvinnor utsätts för som våld. Ett flexibelt och obyråkratiskt handlande kan betydelsefullt för vara en kvinna tagit det svåra söka hjälp. Ökad kunskap mekanismersom steget att om na bakom kvinnomisshandel och annat våld mot kvinnor skulle underlätta samarbetet. Den psykiatriska vården utgör i allmänhet ingen resurs för kvinnor som misshandlats, framgår det. Många jourer uppfattade sålunda att samarbetet var dåligt, såväl med barn- och ungdomspsykiatriska med vuxenpsykiatrissom ka kliniker. Samtliga jourer arbetar också på olika sätt med att påverka olika missförhållanden i samhället. En viktig uppgift för jourerna är att förmedla kunskap om

162 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

kvinnomisshandel till olika yrkesgrupper, möter kvinnor som utsätts för som våld. Sådan kunskap saknas inom de flesta värdutbildningar och sociala linjer på gymnasie- och högskolan, enligt Socialstyrelsens rapport. Tio jourer drev caféverksamhet vilken fungerade samlingspunkt där man fick kontakt som en med allmänheten. Flera jourer att de inte hade möjlighet att arbeta uppgav utåtriktat i utsträckning de skulle vilja. Det direkta stödet till enskilså stor som da kvinnor tog all tid och kraft.

kvinnojourernas kunskap i större utsträckning borde

Socialstyrelsen ansåg att

kunna utnyttjas för information och utbildning till personalgrupper, som möter kvinnor utsatts för våld. Genom sin mångåriga kontakt med det stora som våld kvinnor utgör har kvinnojourerna utvecklats till experter

problem som mot

på området. ROKS skulle kunna utgöra ett naturligt centrum för kunskapsutveckling på området våld mot kvinnor och utgöra viktig länk mellan forsken ning och fält, ansåg Socialstyrelsen. Vidare skulle ROKS i större utsträckning behöva bedriva uppsökande arbete och fungera som konsulter enskilda jourer, bl.a. för förhindra jourer läggs ned på grund att jourkvinnorna blir att att av utarbetade. ansåg vidare att kvinnojourerna hade ett stort behov av förbätt-

Socialstyrelsen

ekonomiskt stöd för att kunna erbjuda bra hjälp kvinnor som blivit missrat handlade och inte minst barnen till dessa kvinnor. Det statliga stödet till

ROKS uppgick vid tiden för Socialstyrelsens kartläggning till ca en miljon kr

år. Socialstyrelsen bedömde att utökade resurser till ROKS i form av ett per

rejält organisationsbidrag borde utgå. Därutöver borde Socialstyrelsen ges

förmedla medel för utveckling, exempelvis för att kunna stödja

möjlighet att

organisationer, inte är medlemmar i ROKS. Det kan bl.a. gälla invandrarsom kvinnornas organisationer. Socialstyrelsen ansåg det önskvärt att de jourer som har behov det kunde anställa minst två personer, i varje fall på deltid. För av inte de ideellt arbetande jourkvinnorna skall bli utbrända och lämna jourarbeatt behöver de stöd och uppmuntran. Jourerna behöver därför resurser för att tet kunna anlita handledare. Vidare borde socialtjänsten kunna erbjuda kvinnojouratt delta i utbildningar, kan vara aktuella för deras arbete. erna som Socialtjänsten måste enligt Socialstyrelsen också självfallet behålla ansvaret för

de kvinnor förutom kvinnojourernas hjälp, har behov av socialtjänstens

som, stöd. Framför allt gäller det kvinnor har barn. För att underlätta samarbetet som

med kvinnojourerna skulle socialtjänsten kunna utse kontaktperson. Social-

en tjänsten skulle också kunna ta initiativet till samarbetsgrupp med representanen ter för olika myndigheter. Sammanfattningsvis ansåg Socialstyrelsen att kvinnojourerna utför ett mycket omfattande och kvalificerat arbete, utgör ett värdefullt komplement till samsom hällets offentliga vård och hjälpverksamhet. Jourerna stöder på ideell bas kvinolika skäl inte vill ha kontakt med samhällets hjälpinstanser. Efternor som av

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 163

som bra hjälp till misshandlade och hotade kvinnor inte har utvecklats inom den offentliga sektorn får de dessutom ofta borde vila på

ta ett ansvar som samhället, sägs det vidare i Socialstyrelsens rapport.

7.3.3 Några andra svenska

rapporter om kvinnojourer

Dilemman i frivillig/barer exemplen kvinno- och brottsojferjourer är namnet

på en rapport från sociologiska institutionen vid Lunds universitet Malin Åkerström, december 1990. Av rapporten framgår bl.a. följande. Föreningarnas ideella verksamhet betonades ursprungligen starkt och sågs ett värde

som i sig. Den garanterar ett oberoende från etablerade samhällsinstanser och skyddar de hjälpsökande från insynsmöjligheter. Att driva föreningarna helt på ideell basis har emellertid visat sig vara svårt, och jourerna har därför blivit beroende av finansiellt stöd utifrån. Behovet av en ordnad ekonomi och anställd personal har medfört att kvinnojourerna måst söka hos olika institutioner. Dessa

pengar har sedan ställt krav på redovisningar och regleringar medlens användning.

av

Kvinnojourerna beskrivs i rapporten utifrån två olika inriktningar. I det

ena fallet fokuserar man på att hjälpa enskilda hjälpsökande kvinnor, i det andra fallet handlar det om att synliggöra männens förtryck och att medvetandegöra kvinnor. De olika inriktningarna inom jourerna har haft betydelse för det sätt som de arbetat på. Vissa har sett misshandeln ett resultat ett patriarka-

som av liskt samhälle, och det problem skall lösas blir ett i grunden politiskt

som problem. Andra sägs ha fokuserat sitt intresse på kvinnornas omedelbara situation.

De jourer som inriktar sig på de enskilda kvinnorna har enligt rapporten ofta organiserats som andra socialvårdande institutioner; de har professionell

personal, formella hierarkier, byråkratiska procedurer, formellt arkiverande, formella arbetsbeskrivningar, manualer och regler för personalen samt formaliserad kategorisering och behandling av klienterna. Dessutom följs olika regler

som medföljer de krav som ställs från olika anslagsgivare eller professionella. De

andra jourerna motsätter sig tendenser till professionalisering och byråkratise-

ring. Inom dessa betonas jämlikhet, det icke-professionella, det informella och en icke-byråkratisk organisation och filosofi. Idealet där är att de kvinnor

som sökt hjälp själva skall driva jourerna på en jämlik basis med personalen och de frivilliga medlemmarna. Enligt rapporten finns konflikt mellan de olika

en synsätten och som ett exempel nämns frågan huruvida kvinnojourerna bör uppmana hjälpsökande kvinnor att göra polisanmälan eller inte. Ur ett

en individorienterat vårdande perspektiv polisanmälan utifrån de konsekven-

ses en ser även negativa den kan ha för den enskilda kvinnan. Ur

- - ett annat perspektiv gäller det att synliggöra våldet mot kvinnor i samhället, oavsett de kortsiktiga konsekvenserna för den enskilda kvinnan.

Kvinnojourskunskap en översikt av kvinnojourernas kunskap om sexualiserat

-

164 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

våld, speglad mot aktuell forskning är rapport som utkom våren 1994 Folk-

en hälsoinstitutet 1994: 10, Stina Jeffner. Syftet med rapporten är att göra en översikt den kunskap om sexualiserat våld som Sveriges kvinnojourer besitter

av och att spegla denna kunskap mot en del av den aktuella forskningen i ämnet. Av rapporten framgår bl.a. följande. En av kvinnojourrörelsens viktigaste hörnstenar är att kunskap byggs upp ur de gemensamma erfarenheter som kvinnor har. Relationen mellan dem som arbetar på kvinnojourerna och dem

söker jourernas hjälp bör inte beskrivas i termer "vi och dem". Tvärtom som av är grunderna för verksamheten att kvinnorna kan ge varandra styrka. Det

en av sägs vidare att kvinnojourernas kanske viktigaste uppgift är att giltiggöra kvin-

erfarenheter. Med att giltiggöra att man hjälper kvinnor att definiera nors menas eller omdefmiera vad de varit med Kvinnornas erfarenheter synliggörs, och

om.

lösning kvinnornas problem blir möjlig. Ett problem som diskuteras inom en av kvinnojourerna är huruvida kvinnojoursarbetet skall vara avlönat eller inte. Argument såväl för emot avlönat arbete förs fram.

som

7.3.4 1994 års statistik

År 1994 uppgick antalet kvinnojourer till 131. Vissa jourer har gått samman i

länsföreningar, och länsjourer finns i Kopparbergs, Gävleborgs, Hallands,

nu Norrbottens, Skaraborgs, Södermanlands, Västerbottens och Östergötlands län. En länsjour benämns Kvinnojourerna i Väst. I ROKS medlemsstatistik för år 1994 ingår 98 jourer. Dessa jourer hade tillsammans 8 159 medlemmar. Antalet medlemmar varierade mellan 8 och 700. I den mån jourerna hade anställd

ca personal uppgick antalet årsarbetskrafter oftast till eller två. En jour hade 4,1

en årsarbetskrafter. De jourer ingår i ROKS statistik hade tillsammans ca 75

som årsarbetskrafter.

År 1993 hade 101 kvinnojourer totalt 37 307 stödjande samtal med utsatta

År motsvarande antal 30 422. År 1994 hade 86 kvinnojourer kvinnor. 1992 var drygt 72 000 samtal med kvinnor, socialtjänst, advokat, polis m.fl. Antalet kvinnor jourerna hade kontakt med uppgick år 1994 till 12 890. 1 537

som kvinnor med 1 292 barn fick skyddat boende hos jourerna. Det antal nätter som kvinnor och barn tillbringade hos kvinnojourerna uppgick till drygt 48 000. Antalet polisanmälningar kvinnojourerna noterat uppgick till sammanlagt

som 738.

7.3.5 ekonomiska förhållanden

Kvinnojourernas

Endast två kvinnojourer i Sverige har kommunalt huvudmannaskap. Det gäller Jourhemmet för Kvinnor i Göteborg, länge den enda kommunala kvin-

som var nojouren i landet, och Jourhemmet för kvinnor i Stockholm. Dessa jourhem är

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 165

fristående enheter, skilda från kommunernas socialtj änst i övrigt. Övriga kvinnojourer utgörs av ideella organisationer, som dock i allmänhet är beroende av bidrag från den offentliga sektorn.

Våren 1990 uttalade riksdagens socialutskott 1989/90:SoU 17 att kvinnojourerna utför ett angeläget socialt arbete genom att bistå kvinnor som utsätts för övergrepp i hemmet. Kvinnojourerna, som i stor utsträckning arbetar ideellt, erbjuder en tillflykt för misshandlade kvinnor och deras barn samt hjälp och stöd för kvinnor när de vill ta sig ur eller förändra en många gånger outhärdlig livssituation. Utskottet ansåg att det fanns anledning att överväga ett ökat och mer permanent stöd till kvinnojourerna och deras riksorganisation för att dessa skulle kunna fullgöra och utveckla sin verksamhet. Utskottet hänvisade till den kartläggning av kvinnojourerna som Socialstyrelsen gjorde och ansåg att regeringen borde överväga hur en resursförstärkning skulle ske. Riksdagen följde utskottet.

Sedan budgetåret 1992/93 utgår statsbidrag med ca fem miljoner kr årligen för stöd till ROKS, till utvecklingsarbete som kvinnojourerna bedriver lokalt och till vissa andra organisationer bl.a. invandrarorganisationer som stöder

- misshandlade kvinnor. Av det totala bidraget har medlen för kvinnojourernas

lokala utvecklingsarbete under budgetåret 1994/95 uppgått till tre miljoner kr.

Medlen har fördelats av ROKS i enlighet med vissa riktlinjer som Socialstyrelsen meddelat. Något bidrag till invandrarorganisationer har inte utgått under budgetåret.

Härutöver erhåller ROKS årligen ett statligt bidrag, som för budgetåret 1994/95 uppgår till 197.520 kr från anslaget till kvinnoorganisationernas centra-

verksamhet prop. 1993/94:100, bil. 14, E5.

De enskilda kvinnojourerna uppbär dessutom ekonomiskt stöd från kommunerna. De flesta jourer får kommunala bidrag men bidragens storlek varierar.

Av Socialstyrelsens rapport SoS-rapport 1990:38 framgår att de flesta jourer inte hade pengar till annat än fasta utgifter, dvs. löner, hyra, telefon m.m., som är nödvändiga förutsättningar för jourernas arbete. Det betyder att många jourer inte hade möjlighet att erbjuda sina medlemmar och anställda utbildning. Resurser fanns inte att renovera och förnya i de lägenheter som på många håll hunnit bli nedslitna. De jourer som ville utveckla sitt arbete med kvinnorna och barnen kunde ha mycket svårt att få fram pengar till detta, påpekades det. Många jourer upplevde att de arbetat under stark press i många år med alltför många hjälpsökande kvinnor utan tillräckliga resurser och utan stöd från samhället. Detta har medfört att många jourkvinnor har lämnat stödarbetet, framgår det vidare.

Enligt 1994 års statistik erhåller kvinnojourerna tillsammans kommunala bidrag med knappt 21 miljoner kr. I den mån kvinnojourerna överhuvudtaget erhåller kommunala bidrag varierar detta mellan 5 000 2,1 miljoner

kr och ca kr. En kvinnojour kan erhålla bidrag från flera olika kommuner. Vissa kommu-

166 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

inte bidrag till någon kvinnojour överhuvudtaget. Vidare erhåller jourerner ger

bidrag från annat håll, bl.a. från landstingen, med sammanlagt 4,2 miljoner na kr.

Våren 1994 erhöll ROKS ett engångsbelopp från Arbetslivsfonden. Beloppet uppgick till 930 000 kr och har använts för utbildning av anställda och styrelsemedlemmar i kvinnojourerna. Kursverksamheten, som inriktats på kvinnojourskunskap och olika organisationsfrågor, bedrevs under hösten 1994 fyra orter i landet.

7.3.6 Beskrivning av några olika kvinnojourer

Några olika kvinnojourer får exemplifiera ytterligheterna när det gäller storlek, tillgänglighet och inte minst ekonomiska resurser. De jourer som beskrivs nedan är Alla Kvinnors Hus i Stockholm och Kvinnojouren i Ronneby. Vidare görs

jämförelse mellan två kvinnojourer i Södermanlands län. en

Alla Kvinnors Hus i Stockholm är en ideell, partipolitiskt obunden förening som bildades år 1978. Föreningen har 675 medlemmar, vilka ca 100 arbetar aktivt

av i olika delar verksamheten. Kommunen betalar hyran för föreningens lokaler

av

löner till de anställda. Två kvinnor är anställda på dagtid. De kommunala samt bidragen uppgår till totalt 2,1 miljoner kr. Huset får också medel från landstinget för att kunna ha terapeut anställd på halvtid. Arbetet i huset är i första

en hand inriktat påjourverksamhet för kvinnor som är utsatta för våld, men också på öppen kulturell verksamhet. En kväll i veckan hålls Öppet-hus.

I jouren arbetar ett 50-tal kvinnor vilka flera är juristutbildade. Alla som

av sitter jour har gått igenom förberedande studiecirkel. I jouren arbetar man

en två och två. J är öppen för telefonsamtal och besök varje kväll mellan kl.

ouren 18.00 och 21.00. All hjälp är kostnadsfri.

Kvinnor har utsatts för våld eller hot kan få en tillfällig bostad i huset,

som

har plats för 17 kvinnor med barn. Hyra tas ut med 40 kr per bädd och som natt. Boendetiden varierar mellan några dagar och flera månader. Kvinnor med missbruksproblem eller alltför dålig psykisk kondition kan inte tas emot på jourhemmet.

Jourhemmet erbjuder hjälp med att kontakta socialsekreterare, polis, advokat, läkare m.fl. Man kan också erbjuda viss terapeutisk hjälp. Samarbetet med olika myndigheter fungerar bra, I huset finns ett daghem för barnen till

anser man. kvinnor bor på jourhemmet. Dessutom finns välutrustad verkstad, som

som en

många möjligheter till olika sorters hantverk. Kvinnorna erbjuds att delta ger i samtalsgrupper. Alla Kvinnors Hus tar emot ca l 600 besök eller samtal från kvinnor varje år. Ett 50-tal kvinnor med barn bor i huset under sammanlagt ca 3 000 nätter. Av de boende är ca 50 procent invandrarkvinnor.

Målsättningen är hjälp till självhjälp. Kvinnorna har rätt att vara anonyma. Det

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 167

skrivs dagboksanteckningar men i övrigt sker ingen registrering eller journalföring. Man har inte tillräckliga resurser för att kunna bedriva någon uppföljande verksamhet.

Kvinnojouren i Ronneby bildades i slutet av 1970-talet. Föreningen har 16 medlemmar, varav ca 10 deltar aktivt i jourarbetet. Jouren har tillgång till en lägenhet om tre rum och kök. Kommunen betalar hyra och el. Dessutom får jouren bidrag från kommunen med ca 20 000 kr om året.

När man ringer till jouren tas man emot av en telefonsvarare, som hänvisar vidare till den kvinna som har jour. Fredag och lördag natt mellan kl 19.00 och 8.00 är jourens ordinarie telefonpassningstider, och då är det alltid en jourkvinna, som personligen tar emot samtalen. Allt arbete sker ideellt.

År 1994 kvinnojouren 50 samtal från kvinnor. Tolv kvinnor

tog emot utsatta och sex barn bereddes tillfälle till skyddat boende under sammanlagt 53 nätter. Kvinnorna betalar inte någon avgift för boendet. Någon registrering av de kvinnor som tar kontakt med jouren sker inte. De har rätt att vara anonyma.

I Södermanlands län finns fem kvinnojourer. En av jourerna ligger i Nyköping

och en annan i Katrineholm/Vingåker. När det gäller invånarantalet är skillnaden mellan områdena inte särskilt stor. Nyköping har ca 48 000 invånare och Katrineholm/Vingåker har ca 43 000. De ekonomiska bidragen skiljer sig dock kraftigt. Nyköpingsjouren erhåller sammanlagt ca 555 000 kr och Katrineholm/ Vingåker ca 75 000 kr i kommunala bidrag. Båda jourerna disponerar över en jourlägenhet. Vid Katrineholmsjouren bodde år 1993 sju kvinnor med barn under totalt 62 gästnätter i jourens lägenhet. I Nyköpingsjourens lägenhet bodde 39 kvinnor med barn under totalt 994 gästnätter.

7.3.7 Kvinnojourerna i de nordiska länderna

I de nordiska länderna fanns det år 1994 sammanlagt ca 240 kvinnojourer. Mer än hälften finns i Sverige. Den första nordiska konferensen för kvinnojourer hölls i februari 1994 i Norge. I Norge finns ca 50 kvinnojourer, 6 kristelefoner och 13 särskilda stödcentrum för incestoffer. Statsbidragen och de kommunala bidragen till dessa centrum uppgick för budgetåret 1994 till sammanlagt drygt 79 miljoner norska kr, varav hälften utgjorde statliga bidrag. Statsbidraget följer storleken på de bidrag som de olika jourerna erhåller från kommunalt och annat håll, och utgör alltid 50 procent av de totala etablerings- och driftsutgifterna.

Kvinnojourens budget måste dock ha godkänts av kommunen. För budgetåret

1995 uppgår de statliga bidragen till knappt 42 miljoner norska kr.

Kvinnocentrumet i Oslo, som är Nordens största, har 26 anställda med varierande utbildning och bakgrund. Hemmet har 56 bäddar, och den tid utsatta kvinnor vistas på kvinnojouren varierar mellan två veckor och flera månader.

168 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

Ca tredjedel de boende är invandrarkvinnor. Centrumet har ett etablerat

en av samarbete med polis, advokater, socialtjänst samt hälso- och sjukvården. De hinder och svårigheter för en bra verksamhet som man redovisar utgörs av begränsade möjligheter att bedriva utåtriktad verksamhet, avsaknaden av professionell verksamhet för kvinnornas barn samt svårigheter att etablera kontakt

med psykologisk och psykiatrisk expertis.

I Danmark finns landsorganisation med 34 kvinnojourer. Många av jourer-

en

har anställd personal. Även i Finland, på Island, Grönland och Färöarna na finns kvinnojourer/kvinnohus. Ett framtida nordiskt samarbete mellan de olika kvinnojourerna planeras.

7.4 annat frivilligt arbete Några exempel på

för kvinnor som utsätts för

av betydelse

våld

7.4.1 Brottsofferjourerna

Den första verksamma brottsofferjouren bildades år 1984. Det var brottsof-

nu ferjouren i Södertälje. Där har även den centrala riksorganisationen Brotts-

offerjourernas Riksförbund BOJ, bildades år 1988 sitt säte. Sedan

som mitten 1980-talet har brottsofferjourerna snabbt vuxit i antal. I slutet av år

av

brottsofferjourer i Sverige och 38 under uppbyggnad. År 1990 farms det 23 var 1993 fanns det 66 lokala jourer runt i landet och år 1994 fanns det 83

om stycken. Ytterligare ett 15-tal håller att bildas. Målet har varit att etablera

nu

minst en jour i varje polisdistrikt.

Vid brottsofferjourerna arbetar med att informera och hjälpa brottsoffer.

man 1 400-1 500 deltar aktivt i de olika brottsofferjourernas arbete. Före-

personer ningarna utbildar stödpersoner, hjälper brottsoffren och har kontakter med

som kommunens socialtjänst, kuratorer, psykiatriska mottagningar, försäkringsbolag, lås- och larmrådgivare m.fl. De flesta stödpersonerna är kvinnor. Jourerna arbetar oftast med uppsökande verksamhet. De får information om anmälda brott från polisen, och de tar därefter kontakt med brottsoffren. Stödpersonens uppgift är i första hand att lyssna och att hjälpa brottsoffren att formulera sina

känslor, upplevelser och bekymmer, att upprätthålla telefonjour för fortsatt

en samverkan och rådgivning, att lämna stöd och information inför rättegången samt att vid behov hänvisa till eller förmedla hjälp från social, juridisk eller medicinsk expertis. Den första kontakten med brottsoffret tas genom brev, vari offret erbjuds att höra sig till stödperson. Om brottsoffret inte hör av sig

av en ringer stödpersonen offret efter några dagar. Kontakten leder sedan oftast

upp till Sammanträffande, all kontakt sker på den brottsdrabbades villkor.

ett men

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 169

I första hand kontaktar brottsofferjourerna personer, som varit utsatta för misshandel, olaga hot, ofredande, rån, inbrott eller väskryckning. Brottsofferjourerna har ännu inte sammanställt några uppgifter beträffande frekvensen av olika brottstyper, men ett insamlande av material för statistisk bearbetning har påbörjats. Enligt uppgift från BOJ beräknar man att andelen kvinnor som utsatts för våld av olika slag uppgår till mellan 20 och 50 procent av det totala antalet brottsoffer som jourerna får kontakt med. I många fall slussas kvinnorna vidare till en kvinnojour.

I många brottsofferjourer finns också en brottsofferassistent. Denna har bl.a. till uppgift att vägleda och utbilda stödpersonerna samt etablera kontakt med samhällets olika stödorgan och utveckla jourens verksamhet.

BOJ är anslutet till den internationella organisationen The European Forum for Victim Services, som arbetar enligt Europarådets rekommendationer om högsta kvalitativa behandling av våldsoffer oavsett hemland.

Sedan år 1989 har BOJ erhållit statliga bidrag för sin verksamhet. För budgetåret 1994/95 uppgår bidraget till miljon kr. Dessa medel används framför

en allt för att stödja framväxten av lokala brottsofferjourer. Vissa brottsofferjourer får också kommunalt stöd till sin verksamhet, men bidragen varierar kraftigt. I propositionen prop. 1993/94:143 om inrättande av en brottsofferfond påpekades att sådana organisationer som stöder brottsoffer, som t.ex. BOJ, skall vända sig till brottsofferfonden med begäran om bidrag. För att underlätta övergången till den nya ordningen och för att förbundet skulle kunna planera sin verksamhet ansåg dock regeringen att medel skulle anslås även för budgetåret 1994/95.

Riksdagens justitieutskott har flera gånger uttalat att bidraget till BOJ bör uppgå till en sådan nivå att det blir möjligt att fortsätta uppbyggnaden av och

utvecklingsarbetet vid brottsofferjourerna. Brottsofferjourernas styrka ligger

enligt utskottet i att de bygger ett ideellt och frivilligt mänskligt engagemang och på att de inte har det författningsreglerade förhållningssätt som myndigheter måste ha. J ustitieutskottet 1993/94:JuU25 avstyrkte våren 1994 en motion om ökade resurser till brottsofferjourer, kvinnojourer och kvinnohus. Härvid uttalade utskottet bl.a. att ett av huvudsyftena med den nya brottsofferfonden var att skapa ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. i form av bidrag till olika ideella organisationer som

brottsofferjourer och kvinnojourer.

7.4.2 Stockholms Stadsmission "Att där

- hjälpa ingen annan hjälper"

Stockholms Stadsmission är en fristående stiftelse, som är huvudman för ett stort antal sociala verksamheter. Stiftelsen omsätter ca 200 miljoner kr per år.

170 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

Stadsmissionen är beroende av offentligt stöd men anser att detta beroende är för stort. När det gäller Stadsmissionens sociala verksamheter utförs i princip allt arbete anställda, med utbildning för sitt arbete. Stadsmissionens strävan

av är "att finnas till hands där välfärdsstaten sviker och där behov uppstår". Man är kritisk mot delar den kommunala socialtjänstens inriktning och utform-

av ning, kännetecknas stelbenthet och formalism. Man har

som man menar av också uttalat kritik mot den politiska oviljan att satsa mer långsiktigt på de mest utslagna i samhället, såsom hemlösa kvinnor och män.

grupperna

Stadsmissionen driver bl.a. härbärgesverksamhet för hemlösa kvinnor i

en Stockholm. Verksamheten där beskrivs bl.a. enligt följande.

Dessa kvinnor har egentligen ingen annanstans att ta vägen än till oss,

när de blir avvisade från Hvilan, som är socialtjänstens kvinnohärbärge. Kvinnohuset eller jouren är inte att tänka på, for där är inte missbrukan-

de eller psykiskt störda kvinnor välkomna och oftast har de båda

problemen. Stockholms Stadsmissions härbärge är också det enda

ställe kan komma in direkt, utan att gå via socialjouren eller

man

något socialdistrikt. Dessutom får anonym om man vill De

man vara

flesta är söndervårdade och sönderpratade och ofta har de stora luntor

sjukjournaler på vårdcentralerna. Skulle vi direkt börja fråga hur de

av mår så får vi inget eller ett ofta felaktigt svar.

osv.,

Man att kvinnorna måste tid. De måste få andrum. Man är kritisk till

menar ges den "tidtabell" ofta är kopplad till den kommunala socialtjänstens insatser.

som Många kvinnorna mår mycket dåligt. De flesta är sexuellt utnyttjade och

av många är hotade män. Kvinnorna måste en fristad, en plats dit endast

av kvinnor har tillträde, och de behöver lugn och ro för att kunna ordna upp sina

liv, påpekas det.

7.4.3 "De kvinnornas ursinne"

Kvinnogardet - unga

Kvinnogardet är ideell organisation, arbetar förebyggande. Målet för

en som verksamheten är inte främst att ta sig an kvinnor som redan blivit utsatta för våld att motverka våld i alla former mot kvinnor i offentliga miljöer.

utan Kvinnogardet är aktionsgrupp bestående yngre kvinnor i en informellt

en av organiserad sammanslutning. Gruppen, som finns i Stockholm, uppstod spontant

starka känslor vrede över våldet mot kvinnor offentliga platser och ur av över myndigheternas ointresse att bekämpa detta våld. Kvinnogardet ser våldet mot kvinnor fråga patriarkala strukturer och intressen i samhället,

som en om

föder våld och gör att våldet mot kvinnor behandlas med dubbelmoral som som och tystnad.

Konkret genomför Kvinnogardet särskilda patrulleringsaktioner i syfte att skydda kvinnor i utsatta offentliga miljöer. I grupper om fyra går de vissa

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 171

kvällar omkring i tunnelbanevagnarna med Kvinnogardets armbindel sig. Vid

tunnelbanestationernas utgångar erbjuder de ensamma kvinnor eskort hem till porten. Kvinnogardets medlemmar, som bl.a. består av en kärntrupp på ca 10 kvinnor, anser att deras verksamhet går ut på att garantera kvinnofriden men att denna verksamhet egentligen är samhällets skyldighet.

7.5 Verksamheter som riktar till män

sig

7.5.1 Mansjourerna

I kampen mot kvinnovåldet kan även mansjourernas och mansforeningarnas

insatser i vissa fall vara av betydelse. Dessa jourer har i olika utsträckning kontakt med män som utövat våld mot kvinnor. Vissa jourer försöker lära männen alternativa sätt att hantera sin aggressivitet. Representanter för mansjourerna anser att när män får hjälp att hantera känslor av desperation och vanmakt blir resultatet ofta att männens benägenhet att ta till våld minskar. Männen söker frivilligt hjälp och råd hos mansjouren.

I den tidigare nämnda SoS-rapporten 1990:38 redovisade Socialstyrelsen en

kartläggning ,av mansjourernas verksamhet. Av rapporten framgår a. följande.

. Mansjourerna startade sin verksamhet under senare delen av 1980-talet. Nio ideella mansjourer ingick i kartläggningen. Dessa hade totalt 305 medlemmar och i medeltal var åtta män per jour aktiva i stödarbetet. Utöver de nio ideellt drivna mansjourerna fanns några som drevs med anställd personal. En av dessa, Kriscentrum för män i Göteborg, har kommunalt huvudmannaskap. Hälften av mansjourerna hade vid tiden för Socialstyrelsens kartläggning tillgång till egen lokal. Jourerna hade under ett år drygt l 600 kontakter med hjälpsökande män. De vanligaste problemen som mansjourerna kom i kontakt med var skilsmässokriser samt vårdnads- och umgängestvister.

Mansjourerna erbjuder personligt stöd individuellt och i grupp. Parsamtal förekommer också. Vissa jourer erbjuder juridisk rådgivning. I likhet med

kvinnojourerna arbetar mansjourerna utåtriktat med information och utbildning.

Samarbetet med andra uppfattades i huvudsak positivt. Några var dock kritiska till samarbetet med kvinnojourerna.

Samtliga mansjourer fick ekonomiska bidrag från kommunerna. Bidragen

varierade mellan 5 000 och 78 000 kr. En jour hade fått bidrag från landstinget, och två jourer hade fått bidrag från socialdepartementet. De nio mansjourerna fick år 1989 tillsammans totalt 421 000 kr i bidrag. Mansjourerna efterlyste Ökade bidrag för att kunna anställa personal, anlita handledare, arbeta utåtriktat och skaffa bättre lokaler. Socialstyrelsen ansåg det viktigt att män utvecklar former för att stödja varandra. Mansjourerna utför ett värdefullt arbete för att stödja män i kris, men har, enligt vad som framkommit, inte någon framträdan-

172 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

de roll när det gäller att nå män som misshandlat eller begått våldtäkt, menade

Socialstyrelsen.

Undantag utgör Gotlandsjouren, Manscentrum i Stockholm och även Kriscentrum för män i Göteborg, som alla uppgett att vålds- eller aggressionsproblematik är en vanlig orsak till kontakt med jouren. I Göteborg har ca en tredjedel av männen som söker sig till jouren förgripit sig på kvinnor. Sedan år 1991 bedriver Stiftelsen Manscentrum i Stockholm gruppverksamhet där män som misshandlat deltar i gruppterapi under professionell ledning.

Mansjourerna slöt sig år 1989 samman i Sveriges Mansjourers Riksorganisation. År 1991 fanns det tjugotal ideella mansjourer i Sverige. Nio föreningar

ett är medlemmar i riksorganisationen. Organisationen har tidigare erhållit visst

stöd från Socialstyrelsen.

7.5.2 Manlig front mot mäns övergrepp

Manlig front mot mäns övergrepp är ett informellt nätverk, som bildades våren 1993 en direkt reaktion mot det manliga våld som då rapporterades såväl

som i Sverige som i andra delar av världen. Initiativet utgick från Rädda Barnens styrelse, och ett antal män som på olika sätt arbetade för Rädda Barnen gick ut med information om nätverket i ett öppet brev. Alla män inom organisationer

-

olika slag och utanför organisationsvärlden uppmanades att ansluta sig till av nätverket, skall uppspåra och avslöja allt våld mot kvinnor och barn. Man

som utlyste kvinnofrid och barnfrid.

Mäns passivitet kan tolkas som ett tyst accepterande av vad som pågår, menar nätverket. Den går med i nätverket åtar sig att motverka våldet mot kvinnor

som och barn, att protestera mot könsdiskriminering och sexuella trakasserier, inte minst på sin arbetsplats, att kalla på hjälp eller ingripa om han blir vittne till våld. I första hand handlar det att själv ta ställning och att sprida ideérna

om vidare. Nätverket har möten några gånger om året för att utbyta erfarenheter och lära varandra. Inom nätverket har det bildats olika arbetsgrupper, och

av det har bildats lokala nätverk på flera håll i landet. I dag står totalt ca l 700 män bakom nätverket.

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 173

7.6 Kvinnovåldskommissionens

överväganden och förslag

Vi föreslår att kvinnojourerna får ökade möjligheter att anställa personal,

ge dem som arbetar i jourerna handledning och i övrigt utveckla sina

verksamheter. För närvarande utgår tre miljoner kr per år i statsbidrag

till kvinnojourernas lokala utvecklingsarbete. Vi föreslår att statsbidraget

till de lokala kvinnojourernas stöd- och utvecklingsarbete ökas med tio

miljoner kr per år. Det föreslagna beloppet, 13 miljoner kr, motsvarar

ungefär hälften av de bidrag som kvinnojourerna erhåller från kommuner

och andra bidragsgivare tillsammans. Med ett sådant tillskott till kvinno-

jourerna kan förutsättningar skapas för en mera stabil verksamhet vid

jourerna. Vi föreslår vidare ett statligt organisationsbidrag till brottsofferjourer

för verksamhet som tar sikte på stöd till kvinnor som utsatts for våld och

till mansjourer som erbjuder behandling för män med våldsproblematik.

Beloppet bör enligt vår mening uppgå till två miljoner kr årligen.

Enligt Socialtjänstkommittén bör socialtjänstlagen innehålla en bestäm-

melse om att socialtjänsten bör stödja frivilligt socialt arbete. Eftersom

kvinnojourerna i stor utsträckning utför arbete som ankommer social-

tjänsten, anser vi att bestämmelsen särskilt bör ta sikte på ekonomiskt

stöd till bl.a. kvinnojourerna.

Inom flera olika samhällssektorer har resurserna visat sig vara otillräckliga när det gäller att möta behoven hos kvinnor som blivit utsatta för misshandel och andra övergrepp av män. Kvinnojourerna utgör därför en viktig resurs för kvinnor som är i behov av stöd och hjälp, men även skydd mot mäns våld. Jourerna tillhandahåller såväl praktisk som psykologisk hjälp kvinnor som har drabbats av brott, och jourerna utför sålunda uppgifter som i flera avseenden borde åvila samhället. Kvinnojourernas existens visar enligt vår mening tydligt att samhället inte fullt ut kunnat ge utsatta kvinnor den hjälp som de behöver.

Under ett år har kvinnojourerna mer än 37 000 kontakter med kvinnor, som är eller har varit utsatta för könsrelaterade övergrepp. Det finns anledning att anta att antalet kvinnor som söker sig till kvinnojourerna ökar för varje år i takt med att jourerna ökar i antal och tillgänglighet. Mellan åren 1992 och 1993 ökade antalet kontakter, som jourerna hade med utsatta kvinnor, med mer än 20 procent. Antalet kvinnor som jourerna hade kontakt med år 1994 uppgick till närmare 13 000. Många kvinnor och barn åtnjuter skyddat boende hos jourerna och det antal nätter som kvinnor och barn tillbringade hos kvinnojourerna år

174 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

1994 uppgick till drygt 48 000. Om kvinnorna och barnen skulle tillbringat dessa nätter på hotell, och om man beräknar hotellkostnaden till 300 kr per

och natt, skulle kostnaden för boendet uppgå till mer än 14 miljoner kr. person Om de kvinnor får hjälp kvinnojourerna, skulle ta de offentliga

som nu av

insatser i anspråk skulle samhällets kostnader sålunda öka betydligt. organens

Kvinnor vänder sig till kvinnojour för att hjälp och stöd befinner

som en sig ofta i någon form av kristillstånd. De behöver någon att tala med om de upplevelser de har bakom sig, någon som har tid att lyssna. Kvinnorna behöver träffa någon som har kunskap om mekanismerna bakom det våld som kvinnorna blivit utsatta för. De kvinnor som arbetar i jourerna utgör ett sådant stöd. Det

aktiva jourkvinnor lägger ned har också enligt olika undersökningar arbete som visat sig omfattande. Den stödjande verksamheten baseras nästan uteslutan-

vara de på oavlönade insatser, utförs av engagerade jourkvinnor. Enligt Social-

som styrelsens beräkningar år 1990 skulle den sammanlagda kostnaden för motsvarande stödarbete i kommunal regi uppgå till 50 miljoner kr. Enligt kvinnojour-

beräkningar är detta belopp alltför lågt räknat. Dessutom tillkomernas egna

utöver det arbete som utförs av de ideellt arbetande kvinnojourskvinnorna, mer, det arbete som utförs av dem som är anställda vid kvinnojourerna.

Även när det gäller att förebygga våld mot kvinnor har samhället brustit. Kvinnojourerna arbetar aktivt med att föra ut kunskap om det våld som drabbar kvinnor. De förmedlar kunskaper könsrelaterade övergrepp till olika yrkes-

om kategorier kommer i kontakt med utsatta kvinnor. Genom information som

som riktar sig till allmänheten bidrar kvinnojourerna också till att synliggöra det våld många kvinnor lever med. En ökad medvetenhet om det existerande

som våldet ökar möjligheterna att olika sätt motverka våldet.

Det arbete kvinnojourerna utför när det gäller stöd till och skydd för

som kvinnor fyller viktig funktion när det gäller att förebygga upprepat våld mot

en de utsatta kvinnorna. Av forskning på området har framgått att en stor del av det totala antalet våldsbrott mot kvinnor är just av typen upprepat våld. Om det upprepade våldet kan förebyggas, kan man alltså minska det totala antalet våldsbrott riktade mot kvinnor.

ROKS samlar varje år uppgifter från de olika kvinnojourerna för statistisk bearbetning. Härigenom kan man utläsa i vilken omfattning jourerna har kontakt med enskilda kvinnor, vilka ekonomiska resurser jourerna förfogar över m.m. Denna statistik är viktig inte minst för att en uppfattning om problemets vidd. De personella och ekonomiska resurser som ROKS disponerar över räcker dock inte för att föra så grundlig statistik man skulle önska. Ett

en som särskilt problem är att de enskilda kvinnojourernas förutsättningar att föra statistik över sin verksamhet varierar. Från olika utgångspunkter det gäller

såväl de enskilda kvinnojourernas och ROKS behov av statistik för uppföljning

den verksamheten samhällets intressen av statistiska uppgifter är av egna som det önskvärt att kvinnojourernas statistik förbättras.

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 175

Trots de mycket begränsade ekonomiska resurser som kvinnojourerna förfogar över är deras insatser, som framgått av den tidigare redogörelsen, stor

av betydelse för många kvinnor i vårt land. Bristen hos jourerna

på resurser försvårar dock i hög grad deras arbete med att effektiv hjälp utsatta

ge kvinnor.

Ett stort hinder är bristen personella Kvinnor vänder sig till kvin-

resurser. nojourerna av olika skäl och i olika situationer. Vissa kvinnor kommer till kvinnojouren i ett akut läge, ofta mitt i natten, medan andra kvinnor sannolikt

de flesta enligt uppift från många kvinnojourer söker sig till jouren efter

- en längre tids överväganden. Oavsett kvinna tar kontakt med jouren mitt i

om en natten eller om hon väljer att komma under dagtid är det viktigt att jouren är tillgänglig. Det säger sig självt att en kvinna som befinner sig i ett utsatt läge och som söker hjälp hos jouren ogärna vill lämna något meddelande till

en telefonsvarare. Hon behöver i stället personlig kontakt, och helst bör kontak-

en ten kunna etableras omedelbart. Risken är annars överhängande att kvinnan ångrar sig och väljer att stanna kvar hos den man som förgriper sig på henne. Många jourer skulle därför vara betjänta av att ha en person anställd, åtminstone deltid. Eftersom jourarbetet är psykiskt ansträngande har det dessutom visat sig vara en fördel om jouren kan ha mer än en person anställd. När

man får möjlighet att dela med sig av sina upplevelser minskar risken för utmattning och att jourkvinnorna på grund härav lämnar jourarbetet.

Många kvinnojourkvinnor har omvittnat att handledning behövs kontinuerligt för att motverka utmattning och för att förhindra att jourkvinnorna lämnar det psykiskt påfrestande jourarbetet. Jourer som haft tillgång till handledning för sina medlemmar är mycket positivt inställda till detta. Det har visat sig att utbildning av jourkvinnorna i form av kurser m.m. också kan motverka den känsla av uppgivenhet som många jourkvinnor upplever. De medel jourerna disponerar över räcker dock i de flesta fall endast till fasta utgifter, såsom hyra, el, telefon och eventuella löner. Jourerna har därför i allmänhet inte någon möjlighet att erbjuda sina medlemmar och anställda handledning och utbildning.

De ideellt arbetande jourkvinnorna får oftast inte ersättning ens för personliga utlägg, såsom resor med egen bil och barnvaktskostnader. Inte heller kompenseras de för förlorad arbetsförtjänst. Detta medför att många jourkvinnor, som både faktiskt och känslomässigt är engagerade i jourarbetet, ekonomiska skäl

av tvingas ge upp detta. Det försvårar också nyrekryteringen av jourkvinnor.

I många fall har kvinnojourerna små lokaler och begränsade utrymmen för kvinnor som behöver skyddat boende. Eftersom jourerna ogärna avvisar utsatta kvinnor på grund av platsbrist är det inte ovanligt att ett flertal kvinnor i kris, som mycket ofta har ett eller flera barn med sig, får tränga ihop sig på ett litet utrymme. Dessutom förekommer det att jourkvinnor tar med sig utsatta kvinnor till sitt eget hem, när det saknas plats i de bostäder som jourerna disponerar. Det förekommer också att kvinnorna och barnen isoleras ijourens lokaler. Av

176 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

rädsla för mannen vågar de inte gå utanför dörren, och de kan under kortare eller längre tid uppleva jourbostaden som ett fängelse. Barnen kan inte gå till sina daghem, skolor eller fritidshem. De kan kanske inte ens ut för att leka.

Det är sålunda vanligt att kvinnor som kommer till kvinnojourerna har flera barn. På jourhemmen vistas därför barn i alla åldrar. Ofta har även barnen varit utsatta för våld i hemmet, antingen direkt, eller indirekt, genom att se sin mor bli slagen. Barnen behöver hjälp, men jourerna saknar oftast såväl resurser som kompetens att ge barnen den hjälp de behöver. Deras mödrar förmår inte heller, på grund sina problem, att det stöd för sina barn som de skulle

av egna vara vilja. Barnen måste få möjlighet att bearbeta sina negativa upplevelser. Det är enligt vår mening mycket viktigt att stödet till de barn som vistas på kvinnojourerna ökar.

Som framhållits bedriver kvinnojourerna ett betydelsefullt arbete för en

ovan stor brottsoffer, nämligen kvinnor som utsatts for mäns våld. De ger stöd

grupp och hjälp enskilda kvinnor. De hjälper till att skydda kvinnor och förebygger på så sätt upprepning av våldet. De hjälper kvinnorna genom rättsmaskineri-

en et att fungera som stödpersoner för utsatta kvinnor i brottmålsrättegång-

genom ar. Dessutom resulterar kvinnojourernas utåtriktade arbete i en ökad medvetenhet och insikt om problemet, vilket på sikt kan bidra till det brottsförebyggande arbetet. Även detta arbete sker ideell bas. Mot hela den bakgrund kvin-

om nojourerna och deras verksamhet som har redovisats ovan finns det enligt vår mening anledning att överväga en höjning av det statliga stödet till kvinnojourerna.

Vi att kvinnojourerna bör få ökade möjligheter att anställa personal.

anser Härigenom ökar jourernas tillgänglighet och fler kvinnor kan erbjudas hjälp. Handledning anställda och ideellt arbetande jourkvinnor är en förutsättning

av för att de skall orka med det krävande arbetet i jouren. Resurser bör avsättas för detta ändamål. Om de ideellt arbetande kvinnorna skall kunna fortsätta sina åtaganden är det nödvändigt att de åtminstone får ersättning för personliga utlägg de har. Det är också nödvändigt att jourerna får ökade möjligheter

som att hjälpa de barn vistas på jourerna. Vi har tidigare framhållit att det är

som ett samhällsintresse att kvinnojourerna kan förbättra statistiken över sin verksamhet.

Vi har övervägt möjligheten att de statliga bidragen till kvinnojourerna utfor-

i enlighet med den modell tillämpas i Norge, dvs. att statsbidrag utgår mas som med ett belopp motsvarar de samlade bidragen som jourerna erhåller från

som kommuner och annat håll. En sådan konstruktion skulle innebära att kvinnojour-

sammantaget skulle erhålla statliga bidrag med drygt 25 miljoner kr, erna eftersom jourerna i dag erhåller ca 21 miljoner kr från primärkommunerna och

4,2 miljoner kr från annat håll. Modellen kan dock sägas ha en rad nackca delar, inte minst ur budgetteknisk synpunkt.

För innevarande budgetår utgår tre miljoner kr i statliga bidrag till kvinno-

Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor 177

jourernas lokala utvecklingsarbete. Vi anser att statsbidraget till de lokala kvinnojourernas stöd- och utvecklingsarbete bör öka kraftigt. Vi har stannat för ett belopp om tio miljoner kr utöver det belopp som jourerna för närvarande erhåller. Det föreslagna beloppet motsvarar nästan hälften av de bidrag som kvinnojourerna erhåller från kommuner och andra bidragsgivare tillsammans.

Med ett sådant tillskott till kvinnojourerna kan förutsättningar skapas för

en mera stabil verksamhet vid jourerna. Vi anser att Socialstyrelsen skall

ange riktlinjer för hur medlen skall disponeras. Anslaget bör fördelas och utbetalas av länsstyrelserna, som även har att göra en systematisk uppföljning och granskning av hur medlen kommer till användning.

Även brottsofferjourer arbetar med informera och hjälpa kvinnor

att som utsatts för våld. Alla kommuner har inte en kvinnojour. Vissa kvinnor kan också föredra att vända sig till en brottsofferjour i stället för till kvinnojour. Vi

en anser att statliga bidrag bör utgå även till sådana andra frivilliga organisationer som stöder kvinnor som varit utsatta for våld och sexuella övergrepp. Härvid åsyftas framför allt brottsofferjourer, men också vissa invandrarföreningar bör kunna komma i fråga for statliga bidrag.

Inom mansjourerna har det börjat växa fram verksamheter som ger behandling för män med våldsproblematik. Behandlingen kan minska männens frustration och aggressivitet. Enligt vår mening är det viktigt att behandling kan erbjudas män i helt frivilliga former. Även organisationer stöder män miss-

som som handlat gör sålunda en viktig insats, inte bara for männen i fråga utan även för kvinnorna. Det har också visat sig att kvinnorna själva är benägna att söka

mer hjälp och även polisanmäla männen, om de vet att männen kan hjälp. Enligt

vår mening bör statliga bidrag kunna utgå även till organisationer som erbjuder

hjälp och behandling män som misshandlat eller begått sexuella övergrepp mot kvinnor.

Mot denna bakgrund föreslår vi att ett statligt organisationsbidrag om två miljoner kr skall utgå årligen till brottsofferjourer för verksamhet som tar sikte på stöd till kvinnor som utsatts för våld och till mansjourer som erbjuder behandling för män med våldsproblematik.

Socialtjänsten har, som framgår av ett tidigare kapitel Kapitel 5 Socialtjänsten och våld mot kvinnor, ett övergripande ansvar för kvinnor som utsätts för våld. Vi har i nyssnämnda kapitel föreslagit att detta ansvar fördjupas och tydliggörs. Socialtjänsten har också ett särskilt ansvar för barn som far illa. Kvinnojourernas arbete får ses som ett värdefullt komplement till socialtjänstens insatser, och det är viktigt att samarbetet mellan socialtjänsten och de enskilda kvinnojourerna fungerar väl. I kapitlet om socialtjänsten har vi även föreslagit att varje kommun skall utse en särskild tjänsteman inom socialtjänsten, som skall vara ansvarig för ärenden som rör våld mot kvinnor. Dessa socialsekrete-

178 Frivilliga organisationer och våld mot kvinnor

skall erhålla särskild kunskap mekanismerna bakom kvinnovâldet och rare om

regelbunden handledning. Det bör ávila denna person att ta initiativet till ett ges samarbete med kvinnojouren. Frågor som rör samverkan mellan myndigheter och frivilliga organisationer behandlas även i Kapitel 9 Samverkan mellan myndigheter och organisationer för att motverka vald mot kvinnor. Vi anser också att socialtjänsten bör skapa möjligheter till gemensamma utbildningsdagar för jourkvinnor och socialtjänstens handläggare i frågor som rör våld och övergrepp mot kvinnor och barn.

Socialtjänstkommittén har föreslagit att det i socialtjänstlagen tas in en bestäm-

melse att socialtjänsten bör stödja frivilligt socialt arbete. Mot bakgrund av

om att kvinnojourerna i stor utsträckning utför sådant arbete som ankommer på socialtjänsten, vi att det lagens förarbeten tydligt bör framgå att den

anser av föreslagna bestämmelsen särskilt tar sikte på ekonomiskt stöd till bl.a. dessa jourer.

8 inom

Myndigheterna

rättsväsendet och våld mot

kvinnor

8.1 Inledning

Våld och andra övergrepp som riktas mot en kvinna kan definieras som olika brott och falla under flera olika straffbestämmelser. Utan att göra en fullständig uppräkning kan nämnas mord, dråp och misshandel enligt brottsbalkens tredje kapitel, olaga hot, olaga tvång, hemfridsbrott och ofredande enligt fjärde kapitlet samt sexualbrotten i sjätte kapitlet brottsbalken.

Kommissionen skall enligt sina direktiv analysera orsakerna till att en stor andel av anmälningarna av våldsbrott mot kvinnor skrivs av samt undersöka hur långa handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna är för de brott som innefattar övergrepp mot kvinnor. I det sammanhanget skall kommissionen även ta reda på om rutinerna för handläggningen av sådana brott kan förbättras. Det anges att kommissionen bör beakta Åklagarutredningens överväganden i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende SOU 1992:61 i denna del.

8.2 av en brottsanmälan

Handläggningen

8.2.1 Åtalsregler

Domstolen kan i allmänhet inte på eget initiativ ta upp en fråga om ansvar för brott. Talan anhängiggörs i stället av någon utanför domstolen, i regel åklagaren, som framställer ett yrkande om att den tilltalade mannen skall fällas till ansvar för den gärning han är åtalad för. Detta yrkande utgör i huvudsak

ramen för vad domstolen har möjlighet att pröva.

De brott som det framför allt blir fråga om när det gäller våld och andra över-

180 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

mot kvinnor hör under allmänt åtal och kan därför åtalas av åklagaren. grepp Rätten för åklagare att väcka åtal är i princip förenad med en plikt att åtala.

Denna plikt är i sin tur förenad med en förundersökningsplikt.

För åklagaren skall skyldig att åtala skall det föreligga tillräckliga

att vara skäl. Åklagaren måste ta ställning till om den föreliggande gärningen innefattar ett brott och pröva styrkan den bevisning som finns för att den misstänkte

av begått gärningen. Bevisningen måste vara så stark att åklagaren objektiva grunder kan förvänta sig fällande dom. Brott som är preskriberade skall inte

en föranleda åtal.

Beträffande vissa brott råder inskränkningar i åklagarens åtalsplikt. Brott där allmänt åtal får väckas först efter s.k. särskild åtalsprövning är såvitt nu är

i fråga hemfridsbrott, inte är grovt, samt ofredande, som inte förövats

- som på allmän plats. Vid dessa brott får åtal väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal målsägandeangivelse eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Även vid brottet förolämpning föreligger särskilda åtalsbestämmelser.

När det gäller vissa misshandelsbrott trädde nya åtalsbestämmelser i kraft år 1982, och åtal kan väckas oberoende av om offret anger brottet till åtal

numera eller inte. Tidigare gällde att misshandel, som inte var grov och som inte förövats på allmän plats, fick åtalas och bestraffas endast om den misshandlade

allmän År själv angett händelsen till åtal eller om åtal var påkallat ur synpunkt. 1984 skedde rad förändringar i sjätte kapitlet brottsbalken, varvid bl.a. kravet

en på åtalsangivelse vid våldtäkt slopades.

Någon viss form för hur målsägande skall ett brott är inte föreskriven,

en ange utan angivelsen kan göras såväl skriftligen som muntligen. Bedömningen av om åtal är påkallat allmän synpunkt får ske med hänsyn såväl till brottets art

ur och straffets syfte till omständigheterna vid brottets begående. Målsägan-

som dens inställning i åtalsfrågan vägs in i bedömningen och kan tala för att åtal inte skall väckas. Inte sällan kan dock åtal vara påkallat i de fall målsäganden inte vågar brottet till åtal. Om åklagaren överväger att väcka åtal för ett an-

ange givelsebrott angivelse har skett bör skälen för att målsäganden inte vill

utan att ange brottet till åtal noga beaktas.

Den andra huvudtypen inskränkningar i åtalsplikten utgörs bestämmel-

av av

åtalsunderlåtelse. Dessa är generella till skillnad från reglerna om särserna om

skild åtalsprövning och gäller allmänt för vissa i lagstiftningen angivna typfall.

8.2.2 Förundersökningen, m.m.

Med förundersökning utredning i brottmål under vilken det bl.a.

menas en utreds kan misstänkas för ett brott. Syftet med förundersökningen är

vem som

samla erforderligt material för åklagarens bedömning av åtalsfrågan, att att förbereda brottmålet inför huvudförhandlingen i domstolen samt att ge den misstänkte inblick i åklagarens bevismaterial och möjliggöra för honom att få

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 181

materialet justerat eller berikat. Förundersökningen skall, utom när det gäller brott inte kan antas leda till som annan påföljd än böter, i princip inledas så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal förövats. Gränsen har satts lågt. Kravet på att det skall finnas anledning anta att ett brott förövats innebär i och för sig att en i någon mån preciserad brottsmisstanke måste föreligga. Gärningsmannen kan dock vara okänd, och bevisning nämnvärd styrka behöver inte finnas. Polisen av kan ha fått kännedom om brottet genom anmälan, spaning eller på en genom något annat sätt. Förundersökningen leds polismyndigheten eller åklagarav av myndigheten, och oavsett vem som leder förundersökningen sköts det faktiska

utredningsarbetet av polisen. Om förundersökningen har inletts polismyndig-

av heten och om saken inte är av enkel beskaffenhet skall ledningen förunderav sökningen övertas av åklagaren så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet. Som brottmål där saken enkel beskaffenhet bl.a. anses vara av anses misshandel normalgraden, hemfridsbrott och ofredande. Även saken av om anses vara av enkel beskaffenhet skall åklagaren ta över ledningen undersökav ningen om det är påkallat av särskilda skäl, t.ex det blir aktuellt med ett om frihetsberövande. Polisens utredare skall höra såväl kvinnan utsatts för övergrepp den som som misstänkte mannen och eventuella vittnen. Vidare skall han eller hon fram ta

bevisning, såsom läkarintyg m.m. Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger, och den skall präglas av objektivitet. Den

bör inte drivas längre än vad är motiverat sakliga skäl. Såväl de som av omständigheter som talar mot den misstänkte som de är för som gynnsamma honom skall beaktas. Utredningen skall bedrivas på ett sådant sätt att den inte onödigtvis medför olägenheter for dem berörs den. som av En person som kallats eller medtagits till polisen för förhör är skyldig att kvarstanna under högst sex timmar eller, om det är synnerlig vikt att den av som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, under högst tolv timmar. Den som är skäligen misstänkt för brott på vilket kan följa fängelse kan läkarundersökas efter förundersökningsledarens beslut, även mot sin vilja.

Förundersökningsledaren kan även besluta om läkarundersökning av målsägan-

den, men undersökningen kan inte genomföras utan dennas samtycke. Den som skäligen kan misstänkas för ett brott skall få kännedom detta. om Samtidigt med underrättelsen skall förhörsledaren informera den misstänkte om att han har rätt att anlita försvarare. Den som är skäligen misstänkt för ett brott har också rätt att fortlöpande ta del bevismaterialet, dock med den inskränkav ningen att det skall kunna ske för utredningen. När "slutförhör" hållits utan men med den misstänkte har han en ovillkorlig rätt att ta del hela det föreliggande av bevismaterialet innan åklagaren avgör åtalsfrågan. Den misstänkte kan begära att utredningen kompletteras. Utredningen redovisas i ett förundersökningsprotokoll, där allt som framkommit under utredningen redovisas i detalj. Sedan

182 inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

Myndigheterna

åklagaren beslutat att väcka åtal har den misstänkte rätt att del av protokollet

från förundersökningen. För att den misstänkte skall få del av uppgifter om målsägandens adress måste han dock i regel begära detta särskilt. m.m. Målsäganden får åtföljas Stödperson vid förhör under förundersökningen. av en kan sjukhuskurator, företrädare för kvinnojour etc. Målsägan- Det vara en en en själv stödperson, och även närstående kan ibland vara lämplig som den utser en sådan. Stödpersonen har rätt att närvara vid förhör som sker med målsäganden,

det kan ske för utredningen. Likaså har målsäganden rätt att om utan men

åtföljas Stödperson under rättegången.

av en förundersökning har inletts skall i vissa fall ett särskilt biträde för När en

målsägandebiträde förordnas. Reglerna om målsägandebiträde målsäganden i lagen 1988:609 målsägandebiträde. Målsägandebiträde skall

återfinns om förordnas vid brott enligt sjätte kapitlet brottsbalken, det inte är uppenbart om målsäganden saknar behov målsägandebiträde. Detta gäller också vid brott att av enligt bl.a. tredje och fjärde kapitlen brottsbalken, om fängelse kan följa på och det, med hänsyn till målsägandens personliga relation till den brottet om eller andra omständigheter, kan antas att målsäganden har behov av misstänkte biträde. Målsägandebiträdet skall ta till målsägandens intressen i målet samt vara stöd och hjälp för lindra påfrestningarna i samband med utredningar lämna att

rörande allvarliga och integritetskränkande brott. Målsägandebiträdet har en

ovillkorlig rätt att närvara vid förhör med målsäganden. lagen 1988:688 besöksförbud kan åklagare meddela förbud för en

Enligt om

besöka eller sätt ta kontakt med annan person eller att person att annat en besöksförbud. Om det kan antas att ett sådant förbud följa efter denna person tillräckligt får förbudet utvidgas till att förbud att uppehålla sig i inte är avse bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den närheten av en annan persons brukar vistas. Besöksförbud får bara beslutas det på grund av personen om omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet skall gälla särskilda brott förfölja eller annat sätt allvarligt trakassera den kommer att begå mot, förbudet skall skydda. En begäran besöksförbud skall handläggas som om fattas beslutet inom vecka från det att begäran inkommit

skyndsamt. Vanligen en

eller åklagaren. Beslutet skall tidsbegränsat och får avse en tid till polisen vara i överträdelse besöksförbud är ett brott som kan medav högst ett år taget. av föra böter eller fängelse i högst ett år.

Förundersökningen avslutas att den läggs ned eller genom beslut i genom åtalsfrågan. Den kan läggas ned flera skäl. Bl.a. kan utredningen leda fram av antagande bevisningen inte räcker till för att brottet skall kunna till ett att När undersökningsledare, dvs. polis eller åklagare, fattar beslut om att

styrkas.

förundersökningen, eller åklagare beslutar att inte väcka åtal, lägga ned om

avskrivningsbeslut. Avskrivningsbeslut behöver inte moti-

sker detta genom ett Riksåklagaren har rekommenderat att vissa standardforveras utförligt, men

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 183

muleringar används vid åklagares avskrivningsbeslut, så att åtminstone någon grund för beslutet kan utläsas RÅC 107.

När det gäller brott som hör under allmänt åtal har målsäganden subsidiär

en

åtalsrätt. Två förutsättningar måste uppfyllda. Målsäganden måste själv hos

vara åklagare eller polismyndighet ha gett uttryck önskan att brottet skall

en beivras. Vidare skall åklagaren ha fattat ett beslut som innebär att åtal inte kommer att väckas. Den subsidiära åtalsrätten innefattar också befogenhet

en för målsäganden att fullfölja talan i högre rätt.

8.3 Polisens

handläggning

8.3.1 Inledning

Till polisens uppgifter hör bl.a. att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten och att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal samt att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen. Vid påstående eller misstanke om brott skall upprättas anmälan, och förutsätt-

en om

ningar finns inleds förundersökning. Anmälningar brott kommer till polisen

om i första hand från dem som blivit utsatta för brott eller från vittnen, även

men från olika samhällsorgan, såsom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Åklagarmyndighet, polismyndighet eller en enskild polisman kan också göra anmälan.

Som framgått av ett tidigare kapitel är det långt ifrån alla brott som kommer till polisens kännedom. Särskilt låg är anmälningsbenägenheten bland kvinnor som utsatts för våld eller andra övergrepp av någon som de har eller har haft en nära relation till. Det finns också belägg för att mörkertalet, dvs. den dolda brottslighet som inte kommer till polisens kännedom, är betydligt högre vid våldtäkter där parterna är bekanta med varandra än vid s.k. överfallsvåldtäkter, där parterna inte är bekanta med varandra. Kvinnovåldskommissionen har mer ingående redogjort för dessa förhållanden i det avsnitt som behandlar omfattningen av våld mot kvinnor Kapitel 3.

Ett brott som begås mot en kvinna kan i enlighet med vad som sagts ovan komma till polisens kännedom på flera olika sätt. Kvinnan kan själv göra en anmälan. Också någon anhörig, bekant eller granne till kvinnan kan göra anmälan eller på annat sätt rikta polisens uppmärksamhet på de missförhållanden som råder. I de fall polisen kallats till en bostad med anledning av att det förekommit "bråk" i bostaden kan omständigheterna visa att en kvinna utsatts för våld eller andra övergrepp.

Kanadensiska undersökningar ger vid handen att en kvinna blivit slagen i genomsnitt 35 gånger innan hon själv kontaktar polisen för att hjälp. Orsakerna

184 inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

Myndigheterna

till kvinna väljer inte anmäla brottet är många och svårgripbara, och att en att för många kvinnor är målet när hon anmäler brottet framför allt att få slut på våldet och inte i första hand att få hon lever eller har levt med straffad. mannen Det kan också så att kvinnan känner skam och skuld dels för att hon vara - "låtit sig" misshandlas, också för att hon ofta själv tar på sig skulden för men hon blivit för övergrepp. Ofta är kvinnan dessutom rädd, såväl för att utsatt repressalier från för vad eventuell kontakt med rättsväsendet mannen som en kan komma att innebära för henne själv och för hennes familj.

Vid sina kontakter med kvinnan har därför polisen en viktig informationsuppgift, inte minst när det gäller kvinnans rättigheter och skyldigheter i olika avseenden. Flera polisdistrikt har upprättat särskilda åtgärdsprogram som kommer till användning vid handläggning ärenden som rör misstanke om av våld och andra övergrepp mot kvinna. Sedan den 1 juli 1994 gäller nya be-

stämmelser information och underrättelser till målsäganden. Bestämmelser om har sålunda införts, medför ökad skyldighet för polismyndigheten att som en informera målsäganden hennes rättigheter. Kvinnan skall numera informeras om såväl åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt om att anspråk henne hennes möjligheter att få statlig brottsskadeersättning. som om Vidare skall hon informeras de regler gäller för att hon skall kunna få om som målsägandebiträde och reglerna för att mannen skall kunna meddelas ett om besöksförbud. Hon skall informeras sin rätt att ha stödperson under om en förundersökningen och rättegången, sina möjligheter att erhålla allmän om rättshjälp och rådgivning vilka myndigheter, organisationer och andra samt om kan lämna henne stöd och hjälp. Kvinnan skall också kunna begära att få som underrättelse gripen, anhållen eller häktad avviker eller i de fall om en man är intagen i anstalt vistas utanför anstalten. mannen - Även målsägandens möjligheter att bli underrättad om beslut som fattas under

handläggningen det ärendet har förbättrats. Målsäganden skall tillfrågas av egna vilka beslut det gäller beslut att inte inleda eller lägga ned en förundersök- - om ning eller inte väcka åtal hon vill bli underrättad om. Detsamma gäller att underrättelse tidpunkt för huvudforhandling och dom i målet. Uppgifom om skall antecknas i förundersökningsprotokollet. Domstolen är skyldig att terna underrätta målsägande, har begärt det, om utgången i målet. en som Utredningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medger. Om som den misstänkte häktas kommer ärendet att handläggas snabbt, vilket mannen innebär utredningen normalt skall färdigställd inom 14 dagar. I andra att vara fall varierar tiden mellan anmälan och avslutad förundersökning avsevärt.

8.3.2 Särskilt för utsatta kvinnor

skydd

kvinnor utsätts för våld, förföljelse, trakasserier och hot som innebär Många och osäkerhet. Det har bedömts angeläget att personligt och/eller

otrygghet

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 185

tekniskt skydd kan erbjudas kvinnor i särskilt utsatta situationer.

Regeringen uppdrog därför år 1992 länstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Västernorrlands län att under budgetåret 1992/93 genomföra försök med livvaktsskydd för hotade kvinnor i syfte att klarlägga om ett tillräckligt skydd på så sätt kunde beredas vissa särskilt utsatta kvinnor. Rikspolisstyrelsen skulle samordna försöksverksamheten och sammanställa utvärdering av denna. Uppdraget har redovisats i Rikspolisstyrelsens rapport 1993:6 Försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor m.m.

För verksamheten anslogs tio miljoner kr, och den kom efter hand att omfatta också vissa andra metoder för skydd kvinnor, såsom överfallslarm, skyddshundar och ett ökat s.k. skalskydd för bostäder. Vid alla polismyndigheter i landet lånar man ut larmutrustning, s.k. trygghetspaket, till hotade kvinnor och -i mindre utsträckning -till män. 280 paket är disponibla. I juni 1995 fördelas

ytterligare 105 trygghetspaket och ett antal extra skyddstelefoner på polismyn-

digheterna. Fördelningen av trygghetspaketen har framför allt baserats på respektive läns invånarantal och statistik över antal anmälda fall av misshandel mot kvinnor inomhus där kvinnan är bekant med gärningsmannen. Utrustning har inköpts för totalt ca sju miljoner kr. De specialutrustade väskorna innehåller mobiltelefon, telefonsvarare, larmanordning m.m. Paketen har enligt utsagor från dem som erhållit utrustningen i stor utsträckning avhållit männen från att angripa eller på annat sätt trakassera dem. Dessutom har kvinnorna känt sig betydligt lugnare och tryggare. Livvaktsskydd till kvinnor har under försöksperioden getts vid tre tillfällen. Vidare har skyddshundar överlämnats till två hotade kvinnor.

Enligt Rikspolisstyrelsens undersökning finns ingenting som tyder på att polismyndigheterna ställt för höga krav för att bevilja en kvinna skydd. Antalet avslag framställningar skydd är obetydligt. Orsakerna till att förhållande-

om vis kvinnor sökt hjälp hos polisen är troligen i stället desamma som till varför kvinnorna inte anmäler att de blivit utsatta för våld i hemmet. Bristande information möjligheten att erhålla skydd kan, i vart fall i inledningsskedet,

om också ha bidragit till att inte fler kvinnor sökt denna möjlighet.

skyddsåtgärder olika slag kan förväntas ha en direkt brottsförebyggande

av effekt. Om hotad kvinna snabbt ställs under bevakning eller får annat skydd

en eller möjlighet att snabbt tillkalla hjälp minskar sålunda riskerna betydligt att hon skall bli angripen och skadad. Åtgärderna i sig kan också antas ha en avskräckande verkan. Nackdelarna med de olika typerna av skydd är att de i olika grad inverkar menligt kvinnans integritet och behov av att kunna leva

precis som vanligt.

Man talar tre typfall i vilka det kan bli aktuellt att erbjuda en kvinna

om

skydd. Det gäller

akut i samband med ett våldsangrepp, försök till sådant angrepp eller hot

allvarligt våld mot en kvinna till dess att gärningsmannen frihetsberövas, om

186 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

akut i samband med att en man, som kan vara farlig för en kvinna, avviker från en anstalt eller ett sjukhus,

när risk för ett våldsangrepp mot en kvinna kan anses föreligga, men hotbilden inte har sådan styrka att rättsliga åtgärder i form av ett frihetsberövande av mannen kan komma i fråga vid tillfället.

Skyddsåtgärderna bör normalt inte sättas som enda åtgärd, utan de bör ingå i ett nätverk av stödåtgärder som syftar till att lösa kvinnans problem också på längre sikt. Det kan gälla stödjande och hjälpande åtgärder av medicinsk, kurativ eller praktisk natur samt ekonomisk och juridisk hjälp.

Av Rikspolisstyrelsens rapport kan utläsas att de effekter man uppnått med de metoder som prövats för skydd av hotade kvinnor väl motsvarar uppställda krav.

För närvarande pågår en försöksverksamhet i fyra län med pepparspray som delas ut till kvinnor i särskilt utsatta situationer. Pepparspray utgör vapen enligt vapenlagstiftningen och förutsätter vapenlicens. Kvinnor som tilldelas trygghetspaket får låna pepparspray sedan de fått utbildning i när och hur sprayen får användas samt licens för att använda ett sådant vapen för skyddsändamål.

Bland andra åtgärder som avser att utgöra ett direkt skydd för kvinnor kan nämnas besöksförbudet samt möjligheterna att erhålla hemlig adress och att byta identitet. Beträffande sistnämnda åtgärder se Kapitel 10 Sekretessen och våld mot kvinnor.

De skyddsåtgärder som nu beskrivits inskränker i första hand rörelsefriheten för den utsatta kvinnan. Det finns dock skyddsåtgärder som inte i första hand är till besvär för kvinnan, utan för angriparen. En sådan åtgärd är punktbevakning, som dock kräver mycket stora personalresurser. Förutom att åtgärden är resurskrävande finns dessutom en risk att mannen undkommer den som bevakar honom.

I flera stater i USA, bl.a. Colorado, har man bedrivit försöksverksamhet med elektronisk övervakning av personer som har meddelats besöksförbud. Såväl den presumtive angriparen som offret bär på en mottagarutrustning kring handleden eller vristen. Om parterna kommer för nära varandra eller om utrustningen manipuleras utlöses en varningssignal. Eftersom erfarenheterna av försöksverksamheten varit goda fortsätter man verksamheten med sådan övervakning.

8.3.3 Försöksverksamhet for att uppnå ett förbättrat

för utsatta kvinnor

skydd

Nyligen påbörjades en försöksverksamhet vid Eslövs polismyndighet som syftar till att uppnå ett förbättrat skydd för kvinnor. Enligt Rikspolisstyrelsens uppdragsbeskrivning skall arbetsmetoder och arbetssätt utvecklas som skall ge god brottsförebyggande och brottsförhindrande effekt. Försöksverksamheten, som pågår under hela år 1995, inleddes med olika utbildningsinsatser.

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 187

I uppdragsbeskrivningen konstateras inledningsvis att en mycket stor del av anmälda kvinnomisshandelsfall läggs ned grund av att målsäganden "återtar" sin anmälan och inte vill medverka i utredningen. Ofta beror detta att kvinsociala, ekonomiska eller andra skäl känner sig tvingad att stanna kvar nan av och fortsätta sin relation med gärningsmannen. Erfarenheten visar att våldet mot kvinnan ofta Dessutom kan man enligt uppdragsbeskrivningen se en upprepas. upptrappning våldet inte sällan slutar med misshandel, grovt vållav som grov ande till död eller i värsta fall dråp eller mord. Förutom den misshandannans lade kvinnan finns ofta barn i familjen som mår mycket dåligt. Missbruk av sprit eller andra droger förekommer ofta, sägs det vidare. Projektet har målsättning att den upprepade misshandeln skall minska. som Genom bättre dokumentation från polisen skall åklagaren bättre underlag för ges att driva ärendet till åtal, även målsäganden av rädsla eller annan orsak tar om tillbaka sin berättelse och inte vill medverka i utredningen. Handläggningstiderna skall förkortas. Samarbetet med andra myndigheter och organisationer skall förstärkas. I nära samarbete med åklagarmyndigheten prövas metoder för bevissäkring med bl.a. videofilmning och stillbildsvideo vid anmälningsupptagning och förundersökning. Härigenom kan såväl händelseförlopp som t.ex. skador och smärta dokumenteras. Spårsäkring på kläder och kropp kan också göras med hjälp videodokumentation. Undersökning på brottsplatsen skall göras i av betydligt större utsträckning och med större noggrannhet än hittills. Möjligheterna att använda tvångsmedel skall beaktas i större utsträckning än tidigare för snabb handläggning ärendet och for att markera samhällets syn att en av våldsbrott. Polisen skall samarbeta med rättsläkare och alldessa typer av mänläkare. Kontaktskapande hembesök skall göras hos parterna, oavsett om de fortfarande sammanbor eller har gått skilda vägar. Besöken skall företrädesvis göras av polispersonal handlägger misshandelsärendet. Efter att utredningen samma som slutförts skall fortsatt kontakt med polisen, socialjänsten eller intresseorganien sation ske. Det viktigt att polisen i samverkan med andra organ ger anses kvinnan det stöd och den hjälp hon kan behöva socialt och ekonomiskt. Att som samarbeta med kurator och psykolog bör inte vara främmande för polisen. Det problemorienterade arbetssättet skall förhärskande. Med polisen som vara initiativtagare prövar att identifiera "problemfamiljer". Polisen skall inte man stanna vid åtgärden "medling". Det är angeläget att samhällets syn på våldsbrott får ett tydligt genomslag även när det gäller våld och andra övergrepp mot kvinnor i deras hem. Uppdraget fullgörs i samarbete med åklagarmyndigheten, socialförvaltningen, hovrätten, vårdcentralen, kvinnojouren och brottsofferjouren samt representanter för kyrkan. Samverkan sker också med de projekt vid Rikspolisstyrelsen som bl.a. sikte på utvecklandet olika typer datoriserade register jfr nedan tar av av

188 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

avsnitt 8.3.5 Några datoriserade polisregister. Efter uppdragets slut skall arbetet utvärderas.

8.3.4 Polisens arbete i England och Canada

England

Polisen i England har under de senaste tio åren i hög grad uppmärksammat frågor som rör våld mot kvinnor. Man har noterat att det inte är ovanligt att polisen uppfattar våld som förekommer i hemmet som ett socialt problem och inte som en polisiär angelägenhet. Socialarbetarna upplever å sin sida ofta att det rör sig om ett rättsligt problem som bör handläggas av polisen. Resultatet av ett sådant synsätt blir att den utsatta kvinnan står utan hjälp alltmedan hon skickas från den ena myndigheten till den andra. Det kan skönjas en motvilja hos berörda yrkeskategorier att ta ansvar för kvinnor utsätts för våld och

som andra övergrepp i hemmet.

En arbetsgrupp inom Metropolitan Police polismyndigheten i London påtalade redan i mitten av 1980-talet att det förelåg ett behov av att förbättra polisens arbetssätt när det gäller våld som utövas i hemmet domestic violence. Gruppen rekommenderade förbättrade rapporteringsrutiner, upprättandet av en myndighetspolicy, förbättrad utbildning och utökat stöd till brottsoffren. Polismyndigheten har därefter utarbetat särskilda åtgärdsprogram guidelines för ärenden som rör våld mot kvinnor i hemmet. Dessa är avsedda att komma till användning i de olika polisdistrikten, och syftet är att öka effektiviteten i arbetet med denna kategori polisärenden. Man erinrar inledningsvis om att kvinnor

som blivit utsatta för våld i hemmet befinner sig i en betydligt mer sårbar position jämfört med andra brottsoffer. Vidare poängteras att brott mot kvinnor i deras hem är allvarligare än andra brott såtillvida att brottsoffret lever med den man som begår brott mot henne.

År 1987 utarbetade innehöll mål för

myndigheten ett policydokument som

polisens handläggning av ärenden som rör våld mot kvinnor. I dokumentet slås fast att ett brott som begås i någons hem är lika straffvärt som ett brott som äger rum ute gatan. Tre centrala principer förs fram;

Polisen bör intervenera i stället för att försöka medla i ärenden som innefattar våld mot kvinnor, Stödet till brottsoffren bör utökas, t.ex. genom information och uppföljning av ärendena,

Polisen bör samarbeta med andra myndigheter och organisationer i syfte att

öka stödet till utsatta kvinnor.

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 189

En utvärdering har gjorts av hur policydokumentet har inverkat på det lokala polisarbetet och vilka resultat blivit följden. Utvärderingen visade som att kvinnorna blivit mer motiverade att göra polisanmälan att de en om blivit utsatta för våld i hemmet, att polisen i större utsträckning verkligen upprättade anmälan, en att antalet gripanden ökade, att polisens avskrivningar mål minskade och att fler ärenden gick vidare av till åklagaren för beslut.

Särskilt tydliga var dessa skillnader i polisdistrikt inrättat särskilda avdelsom ningar för ärenden som rör våld mot kvinnor. Sådana särskilda enheter för ärenden som rör våld mot kvinnor Domestic Violence Units har vuxit fram inom ett flertal polisdistrikt i England. Inom en sådan enhet arbetar vanligen en eller två poliser, i regel kvinnliga poliser, som är specialiserade på ärenden som rör våld och andra övergrepp i hemmet. Enheterna kan vara placerade i anslutning till polisens lokaler eller i polisstaen tion som har inrättats särskilt för detta ändamål. I vissa fall tas kvinnan emot av icke-polisiär personal. Vid dessa enheter kan kvinnan också erbjudas social och juridisk rådgivning. Kvinnan har möjlighet att i lugn och fundera på ro om hon skall anmäla brottet eller inte. Undersökningar har visat att mer stöd kvinnan erhöll från polisen, desto större var sannolikheten att hon fullföljde sin anmälan och gick vidare med sin sak till domstol. Det bör noteras att i England är det en förutsättning för att våldsbrott, som har begåtts i hemmet, skall föras vidare till åtal och dom att kvinnan anger brottet till åtal. År 1993 hade 62 av Londonpolisens 69 polisdistrikt särskilda enheter för handläggning av ärenden som rör våld och andra övergrepp mot kvinnor i hemmet. I landets övriga 42 distrikt uppgick antalet enheter till 20. Personalen på enheterna är experter på den särskilda problematik är förenad med dessa som polisärenden och kan bistå med ett utvecklat stöd till utsatta kvinnor. Den kan ge råd till de polismän som ansvarar för brottsutredningarna och kan bistå med kunskap till dem som handhar polisutbildningen. Poliserna på de särskilda enheterna ansvarar också för att samverkan kommer till stånd med andra myndigheter och organisationer, som kommer i kontakt med kvinnor utsätts för som våld. Det arbete som utförs enheterna har påverkat övrigt polisarbete positivt genom att på ett effektivt sätt överföra det nämnda policydokumentets innehåll till praktiskt fältarbete. En betydlig förbättring av servicen till allmänheten har blivit följden. I ett statligt cirkulär från år 1990 till alla polischefer i England rekommenderades att alla polismyndigheter skulle upprätta policydokument för handläggningen av ärenden som rör våld inom familjen. Sådana dokument syftar till att påverka

190 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

och förändra attityderna och beteendet hos enskilda polismän som kommer i kontakt med dessa ärenden. Policydokumenten bör enligt cirkuläret innehålla

erinringar om

den övergripande plikten att skydda brottsoffren och deras barn från ytter- ligare våld,

nödvändigheten lika allvarligt våld inom familjen som på andra

av att se former av våld, vikten att använda sig av möjligheterna att gripa gärningsmannen, - av faran i söka förlika den våldsamma och den utsatta kvinnan, att mannen -

betydelsen omfattande registerföring som möjliggör uppföljning av

av en hur effektivt myndigheten handlägger dessa ärenden.

Polischeferna uppmanades också att samverka med andra myndigheter och frivilliga organisationer när det gäller stöd till brottsoffren och att överväga upprättandet särskilda enheter för handläggningen av ärenden som rör våld av i hemmet. Vidare uppmanades polischeferna att se över och vid behov ändra

rutinerna i syfte att förhindra att ärenden skrivs av i allt för hög grad. En utredning från år 1993 vid handen att attityderna hos enskilda polismän ger förändrats, inte minst med anledning det statliga cirkuläret. Polismännen har av blivit uppmärksamma och med större allvar våld och övergrepp som mer ser riktas mot kvinnor i deras hem. I bl.a. England har utvecklat metoder för registrering av olika uppgifter man

våld inom familjen Early Warning System. Med hjälp av datori-

av Domestic

serade informationssystem lagras uppgifter om våld i nära relationer samt information tidigare vidtagna åtgärder Vid utryckning kan polisen om m.m. en kontrollera via dataskärmen det skett någon utryckning till samma adress om tidigare och vilka åtgärder som vidtogs vid det tillfället.

När det gäller utredningar rör sexuella övergrepp har London-polisen

som tillskapat särskilda rutiner. Polispersonal med särskild utbildning chaperones

finns tillgänglig dygnet runt och fungerar stödpersoner för offren för

som sexualbrott. Stödpersonen för offrets välbefinnande och har framför allt ansvarar två uppgifter. Den är att tillse att offret behandlas med hänsyn och respekt. ena Den andra uppgiften är förhör med offret och på annat sätt samla att genom bästa möjliga bevis mot gärningsmannen för eventuellt åtal och rättegång. Stödpersonerna har nära samarbete med den utredande polispersonalen. Den ett blivit för ett sexualbrott får både muntlig och skriftlig information. som utsatt Läkarundersökningen äger i särskilt utrustade avdelningar, som är knutna rum till vissa polisstationer. Offret har rätt att välja mellan kvinnlig och en manlig en

undersökningsläkare. Stödpersonerna hjälper sedan offret att få kontakt med myndigheter och organisationer kan offret fortsatt stöd och hjälp.

som ge

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 191

Canada

I Canada är våld mot kvinnor och barn brott så speciella som man anser vara till sin karaktär att de kräver särskilda från polisens sida. Detta synsätt resurser har återverkat på polisutbildningen, och utgångspunkt är att utbildning måste en ske alla nivåer inom polismyndigheten, inte minst för polischeferna. I polisutbildningen ingår bl.a. kunskap om den speciella våldscykel är som typisk för det våld som utövas av män mot kvinnor i nära relationer. Polisen måste också ha specialkunskaper olika kulturella skillnader när det gäller om attityder till våld mot kvinnor. Slutligen måste de ha kunskaper det skydd om som kan erbjudas utsatta kvinnor. Särskild handledning och stöd till poliser arbetar med dessa ärenden har som uppmärksammats. Ett gott stöd från kollegor och överordnade vid behov samt kvalificerad handledning från utomstående kan motverka stress och utbränd- het. En polis som fått specialutbildning och som har arbetat med ärenden som rör våld mot kvinnor och barn anser man bör karriärmässigt. gynnas Man är på det klara med att ärenden rör våld i hemmet inte endast är som en polisangelägenhet utan också berör arbetet inom ett flertal olika myndigheter och frivilliga organisationer. Det är därför viktigt att poliserna tränas i att arbeta tillsammans med andra och att de kontinuerligt utbyter erfarenheter med andra yrkeskategorier. Poliserna måste kunna hänvisa kvinnorna till olika samhällsorgan, som kan bistå med stöd och hjälp. Även i Canada har polisen på olika håll upprättat särskilda enheter för ärenden som rör våld och andra övergrepp mot kvinnor. Olika modeller för sådana enheter har prövats och utvärderats. Undersökningar visar att vissa enheter synes fungera bättre än andra. Det gäller framför allt enheter som är bemannade med socialarbetare som arbetar inne på en polisstation.

8.3.5 Några datoriserade

polisregister

Som framgått ovan har man i bl.a. England utvecklat metoder för registrering

våld inom familjen Domestic Early Warning Systems. Även i Sverige har

av flera olika datoriserade polisregister tillkommit under de senaste åren. Ett relativt nytt system för registrering brottsanmälningar Rationell av anmälansrutin, RAR finns i dag i form av lokala databaserade system i varje polisdistrikt. I detta system registreras alla anmälningar om brott som polisen är skyldig att ta upp. Registrets ändamål är att tillhandahålla uppgifter som behövs för polisens brottsutredande verksamhet, för service allmänheten och för att i enlighet med lag eller förordning lämna uppgifter till andra myndigheter. Vidare är syftet med registret att tillhandahålla uppgifter för polismyndighetsärenden och för planering och uppföljning verksamheten inom polisväsenav det samt för statistik. Registret utgör tillika polismyndighetens diarium. Person-

192 inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

Myndigheterna

uppgifterna kvarligger i registret till dess att ett ärende har avslutats och gallras senast fem år efter det att ärendet har avslutats. Ett nytt databaserat system håller på att utvecklas för registrering och dokumentation framför allt ordningspolisens verksamhet Rutin för ingripandeav meddelanden, RIM, och försöksverksamhet bedrivs för närvarande vid några en

polismyndigheter. Registret innehåller uppgifter om uttryckningar och ingripan-

den polisen gör. När polisen kallas till en bostad kan ur registret hämtas som

upplysningar tidigare utryckningar m.m. till samma adress. Ett av syftena

om med RIM är utveckla ett informationssystem kan bidra till en mera att som resultatorienterad styrning ordningspolisens verksamhet. Särskild uppmärkav samhet skall ägnas händelse- och aktivitetskoder samt prioritering av aktivite- Hanteringen information olika oförutsedda händelser och hur denna ter. av om information kommer till polisens kännedom skall utredas. Ett projekt för framtagande ännu ett databaserat register, som avser olika av åtgärder under förundersökning och brottsutredning Datoriserad utrednings- rutin, DUR har nyligen inletts. DUR anknyter till RAR-systemet och kan ses fortsättning och vidareutveckling detta system. Utvecklingsarbetet som en av

sker i nära samarbete mellan polis- och åklagarväsendena. Projektarbetet syftar bl.a. till effektivisera utredningsarbetet, förkorta handläggningstiderna och

att göra ledningen förundersökningen mer aktiv. av I sammanhanget kan också nämnas att utredning rörande nya registersysen kriminalregister och ett misstankeregister i stället för persontem ett nytt - och belastningsregistret kommer att tillsättas inom kort. I uppdraget ingår att överväga frågor registrering vissa spaningsuppgifter med hjälp av som avser av ADB.

8.3.6 Kvinnovåldskommissionens överväganden och

förslag

Vi polismyndigheterna bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram, anser att beskriver vilka åtgärder polisen bör vidta vid handläggningen som som ärenden rör våld mot kvinnor. Vidare bör polismyndigheterna av som utarbeta särskilda informationsbroschyrer är riktade till kvinnor som som har utsatts för våld och andra övergrepp. Vi anser att ärenden rör våld och andra övergrepp mot kvinnor bör behandlas som

skyndsamt.

Vi föreslår något polisdistrikt får i uppdrag att utarbeta modeller för att särskilt kvalificerat bemötande kvinnor är utsatta för våld. ett av som

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 193

Inom ramen för denna försöksverksamhet torde förutsättningar finnas att även pröva på vilket sätt användningen av olika registersystem på ett effektivt sätt kan användas i kampen mot kvinnovåldet.

Vi föreslår vidare en försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll beträffande män som inte kan förmås respektera meddelade besöksförbud. Vi anser att Rikspolisstyrelsen bör i

ges uppdrag att utreda förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet. Eventuellt skulle fördelar kunna vinnas om en sådan försöksverksamhet samordnas med den verksamhet med intensivövervakning vissa fängelsedöm-

av da som nu pågår.

Vi anser att rutiner snarast bör skapas som gör det möjligt för en kvinna att snabbt få tillgång till den skyddsutrustning hon behöver. Vi anser också att möjligheterna att liwaktsskydd bör finnas kvar i de mest allvarliga fallen, där metoder som är mindre ingripande är otillräckliga.

Det är också enligt vår mening angeläget att närmare analysera hur ett effektivt skydd bör utformas för olika kvinnors behov. Det behövs en noggrann utvärdering av de metoder för skydd av kvinnor som hittills har använts, och vi föreslår att Rikspolisstyrelsen i samarbete med Brottsförebyggande rådet får uppdrag att göra en sådan utvärdering.

Bekämpandet av våldsbrottsligheten, liksom t.ex. den ekonomiska brottsligheten, har getts hög prioritet under senare år. Att komma till rätta med dessa typer av brottslighet har ansetts vara en mycket viktig uppgift för polis, åklagare och andra myndigheter. Resurser har tillförts för att utveckla brottsbekämpningen inom dessa områden. Våld och andra övergrepp mot kvinnor är ett utbrett problem i samhället. I tidigare kapitel har vi påpekat att detta problem för med sig stora kostnader för såväl kommunernas socialtjänst som hälso- och sjukvården. Även för rättsväsendet torde kostnaderna för drabbar

det våld som kvinnor vara betydande. I Kapitel 3 Problemets omfattning har vi föreslagit en ökad könsuppdelning av kriminalstatistiken. Med en sådan förbättring av statistiken kan även samhällets kostnader för våldet mot kvinnor synliggöras. När det gäller att bekämpa våld mot kvinnor är det enligt vår mening nödvändigt att anlägga ett liknande synsätt som skett i fråga om annan våldsbrottslighet och den ekonomiska brottsligheten. Med en bredare ansats för att komma till rätta med våldet mot kvinnor kan betydligt fler fall av sådana brott uppdagas och beivras eller förhindras. Detta torde medföra besparingar, såväl ekonomiskt som i fråga om personligt lidande. Anmälningar om våldsbrott mot kvinnor

194 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

och bekämpandet av sådan brottslighet överhuvudtaget måste ges hög prioritet i polisarbetet. Detta kan och måste ske på olika sätt.

Av största betydelse är givetvis den inställning som den högsta polisledningen

uttryck för när det gäller prioritering och handläggning av ärenden som

ger gäller våld mot kvinnor. I nästa kapitel Kapitel 9 Samverkan mellan myndigheter och organisationer för att motverka våld mot kvinnor behandlar vi behovet policydokument den nationella nivån. Vi redovisar skäl för att

av Rikspolisstyrelsen och andra centrala myndigheter bör utarbeta nationella policydokument, som ger riktlinjer för respektive myndighetsområde när det gäller bekämpningen våld mot kvinnor. Här kan nämnas en tidigare infor-

av

mationsskrift Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Dom-

som stolsverket på regeringens uppdrag utarbetade år 1985, och som senare genom justitiedepartementets försorg getts ut i reviderad form. Informationsskriften har använts i olika utbildningssammahang inom rättsväsendet. Ett nationellt policydokument för t.ex. polisområdet kan väl bygga på denna skrift, även om kom-

pletteringar tar sikte mer polisspeciñka uppgifter måste göras.

som

Policydokument behöver också tas fram lokalt. Av ett sådant dokument skall det framgå att våld mot kvinnor sett från polissynpunkt är ett prioriterat område. För att underlätta polisarbetet bör polismyndigheterna också utarbeta särskilda åtgärdsprogram, som beskriver de åtgärder som kan komma i fråga och polisen bör vidta vid handläggningen av ärenden som rör våld mot

som kvinnor. Broschyrer med information till kvinnorna bör utarbetas och innehålla uppgifter telefonnummer till olika myndigheter och organisationer som kan

om

råd och stöd. Likaså bör broschyren information om vilka möjligheter till ge ge skydd finns att tillgå och som polisen kan bistå med. Processen med att

som utarbeta policydokument, åtgärdsprogram och annat informationsmaterial har stor betydelse också för att öka den allmänna kunskapen hos personalen om våldet mot kvinnor.

Det är påtagligt att polisens insatser för kvinnor som utsätts för våld har genomgått kvalitativ förbättring under år. Fortfarande återstår dock

en senare mycket att göra.

Mycket talar för att polisutredningar som gäller våld mot kvinnor skall handläggas poliser med särskild kunskap och fallenhet som specialiserat sig inom

av området. En självklar fördel med specialisering är att handläggarna får en

en erfarenhet innebär att de blir särskilt kunniga och skickliga på att hantera

som just sådana ärenden. Samtidigt måste framhållas att det för de utsatta kvinnorna är viktigt att varje företrädare för polisen som de kommer i kontakt med har kunskaper på området. Den ordningspolis som kallas till en bostad där en kvinna utsatts för våld måste likaväl som den utredande polismannen ha

- kunskaper våld mot kvinnor i allmänhet och om hur våld kan påverka

om kvinnan. Samtidigt måste ordningspolisen och utredningsmannen ha förstå-

- -

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 195

else för och insikter i vad kommer att krävas kvinnan under den fortsatsom av ta rättsliga processen. För alla förundersökningar gäller ett generellt krav på skyndsamhet. Som

tidigare nämnts skall förundersökningen bedrivas så skyndamt omständig-

som heterna medger. Vi återkommer i avsnittet om åklagarnas handläggning av ärenden om våld mot kvinnor till frågan om det bör finnas bestämda tidsfrister för forundersökningar i dessa ärenden. Såvitt avser polisens handläggning finns dock anledning att redan här framhålla vikten av att ärenden rör våld och som andra övergrepp mot kvinnor behandlas skyndsamt.

Från olika håll inte minst från kvinnojourerna har det efterlysts bättre - - registrering av män som upprepade gånger hotar och trakasserar en kvinna. Som framgått ovan har man i bl.a. England utvecklat metoder för registrering vad av man där kallar familjevåld. l särskilda datasystem lagras information tidigaom re vidtagna åtgärder m.m., som kan vara av betydelse för polisarbetet i samband med utryckningar och vid anmälningar brott mot kvinnor också om men for polisens brottsförebyggande verksamhet och utredningsarbete. Även i Sverige har olika datoriserade polisregister tillkommit under tid. senare Register över anmälningar om kvinnomisshandel och över ingripanden som polisen gör i sådana ärenden kan bidra till att öka polisens kunskap föreom komsten av sådant våld och bidra till tidiga och därmed effektivare insatser för de utsatta kvinnorna. System kan medverka till effektivare utredning som en av dessa brott är också viktiga. l det föregående har beskrivits några system som är under utveckling. Register av denna typ bör kunna ge polisen värdefull bakgrundsinformation när det gäller att skydda och stödja kvinnor som utsätts för våld i sina hem. Bl.a. kan polisen i samband med ett förestående hembesök genast information om kvinnan tidigare gjort någon anmälan våld eller om hot eller om polisen tidigare haft anledning att ingripa mot någon person i den aktuella bostaden. Framför allt i England finns som nämnts särskilda enheter med personal som har specialkompetens att arbeta med ärenden som rör våld och andra övergrepp mot kvinnor. Förekomsten av sådana enheter har på ett positivt sätt bidragit till att utveckla och förbättra polisens handläggning av ärenden som innefattar kvinnovåld. Särskilt i kombination med centralt utfärdade policydokument har verksamheten gett positiva resultat. Vi har funnit att det finns anledning att även i vårt land pröva ett sådant arbetssätt. Vi föreslår därför att något polisdistrikt får i uppdrag att utarbeta modeller för ett kvalificerat bemötande kvinav nor som är utsatta för våld. Viss polispersonal skulle, efter det att de fått särskild utbildning, kunna utgöra för övrig personal i dessa ärenden. en resurs En annan möjlighet, som med framgång prövats i Canada, är att eller flera en socialarbetare knyts till polisverksamheten. Av särskilt intresse är här den försöksverksamhet för att uppnå ett förbättrat skydd för utsatta kvinnor som

196 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

pågår i Eslöv. Inom för denna försöksverksamhet torde förutsättningar

ramen finnas att även pröva vilket sätt användningen av olika registersystem på ett effektivt sätt skulle kunna användas i kampen mot kvinnovåldet. Rikspolisstyrel-

bör följa utvecklingen försöksverksamheten i Eslöv så att erfarensen noga av heterna kan tas till och verksamheten tjäna som modell för utvecklingen av

vara polisarbete för kvinnor som utsätts för våld.

Målsägandens möjligheter att få information om handläggningen av det egna ärendet har redan förbättrats. Det finns anledning anta att informationsinsatser

olika slag kan ha särskilt stor betydelse för kvinnor som utsätts för våld i av sina hem. Ökad information vad kommer att hända under förundersök-

om som ning, åtal och rättegång kan medföra att fler kvinnor orkar och vill medverka i det fortsatta utredningsarbetet.

Kvinnan bör informeras förundersökningens syfte och hon bör upplysas

om

att den misstänkte har rätt att del av hela förundersökningsproom mannen tokollet. Om kvinnan vill att hennes adress skall vara hemlig för mannen bör hon c/o adress eftersom han begär det, har rätt att få

uppge en mannen, om uppgifter kvinnans adress. Om förundersökningen läggs ned eller åklagaren

om beslutar inte väcka åtal på den grunden att brott inte kan styrkas bör kvinnan

att få information skälet till att polisen eller åklagaren inte väljer att gå vidare

om till åtal och rättegång. Det är klar fördel att information ges muntligen, helst

en till både kvinnan och Om kvinnan ringer polisen och meddelar att hon

mannen. vill tillbaka sin anmälan och inte vidare medverka i utredningen är det nöd-

ta vändigt polisen omgående diskuterar frågan med henne, återkommer med

att

kontakter, kanske försöker förmå henne att komma på ett personligt besök nya till polisstationen eller erbjuder utredare kan komma hem till henne och

att en diskutera med henne de bevekelsegrunder som hon har för sitt ställningstagande. Kvinnan bör informeras att det ankommer på åklagaren att avgöra om

om saken skall gå vidare till domstol och att hon alltså inte ensidigt kan återkalla

brottsanmälan. Vidare bör hon få veta att det kan vara möjligt att ordna det en

inte behöver närvara vid förhöret med henne under rättegången. så att mannen

Annan information bör till den utsatta kvinnan rör det stöd som kan

som ges

henne från socialtjänsten eller från kvinnojouren, olika former av skydd ges

kan erbjudas kvinnan och hennes barn samt reglerna besöksförbud och som om

identitetsskydd.

De flesta människor kan uppleva ett förhör hos polisen som både pressande och plågsamt. En kvinna anmält att hon blivit utsatt för våld uppmanas

som oftast att i detalj beskriva de övergrepp som skett. Polisen efterfrågar exakta tidpunkter och platser för när och var misshandeln och/eller hoten har ägt rum. Likaså behöver polisen få sådana detaljer huruvida mannen slagit med

som öppen eller knuten hand, på kroppen slagen tagit m.m. Sådana ingående

var frågor händelseförloppet kan kvinnan upplevas som mycket förnedrande.

om av l-lon kan känna att polisen ifrågasätter hennes uppgifter och tar mannens parti.

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 197

De enskilda polisernas bemötande av kvinnor som söker polisens hjälp är därför av största betydelse. Det är nämnts viktigt att poliserna har kunska-

som per om de särskilda svårigheter som möter en kvinna som utsatts för våld, särskilt om förövaren är en närstående. Om kvinnan är i ett mycket upprivet tillstånd, eventuellt i chock, eller om hon är påverkad av alkohol eller andra droger bör ett förhör med henne anstå till dess att hon känner sig lugnare. Upprepade ingripanden i samma familj kan ofta påverka polisens attityder till den hjälpsökande kvinnan negativt. Med ökade kunskaper, inte minst när det gäller olika jämställdhetsfrågor, kan sådana attityder motverkas och poliserna bli bättre rustade att möta kvinnan med inlevelse och förståelse för hur utsatt hennes situation är. Vi har i flera olika sammanhang understrukit vikten av utbildningsinsatser för olika yrkeskategorier. Ökade kunskaper i grundutbildningen polishögskolan om våld mot kvinnor kan bidra till att skapa attityder som möjliggör ett bra bemötande av utsatta kvinnor. Metoder för förhörsteknik som är anpassade för utredning av våld mot kvinnor bör också utvecklas. Specialutbildning i dessa frågor till ett mindre antal redan verksamma poliser bidrar ytterligare till att utveckla polisarbetet i detta avseende. Vi återkommer till frågan om olika utbildningsinsatser i ett senare kapitel.

Att skydda kvinnor mot våld, hot och trakasserier utgör en viktig del i polisens brottsbekämpande arbete. Det är betydelsefullt att polisen når ut med information om de olika skyddsåtgärder som kan erbjudas utsatta kvinnor. Sådan information måste ges fortlöpande.

De flesta åtgärder som kommit till användning i Sverige för att skydda kvinnor som utsätts för misshandel och andra övergrepp har främst riktat sig till de utsatta kvinnorna och krävt deras medverkan. Vi anser att det är angeläget att i framtiden finna skyddsmetoder som i första hand inskränker de hotande märmens, och inte de utsatta kvinnornas, rörelsefrihet. Vissa män kan behöva punktbevakas.

I Förenta staterna har som tidigare nämnts utvecklats ett system med elektronisk övervakning av män som meddelats besöksförbud. Enligt vår mening är det viktigt att också i Sverige pröva och utveckla liknande metoder för intensivövervakning av män som förföljer och trakasserar kvinnor.

Enligt besöksförbudslagen kan förbud meddelas för en man att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en kvinna eller att följa efter henne. Vid behov kan förbudet utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av kvinnans bostad eller arbetsplats eller annat ställe där hon brukar vistas. Den som bryter mot ett besöksförbud kan dömas för överträdelse av besöksförbud till böter eller fängelse i högst år. överträdelser besöksförbud är inte ovanliga och det

ett av förekommer även att män, efter lagföring för överträdelse av besöksförbud, fortsätter sitt beteende. Det föreligger enligt vår mening ett behov av förstärkta åtgärder mot män som inte kan förmås respektera besöksförbud som ålagts

198 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

dem. För dem skulle ett besöksförbud, i vilket också ingår att mannen skall stå under särskild övervakning, vara lämpligt.

Intensivövervakning med elektronisk kontroll förekommer redan i Sverige. En tvåårig försöksverksamhet med sådan övervakning av vissa fängelsedömda har inletts. Inom för denna försöksverksamhet skall fängelsestraff på högst

ramen två månader i vissa fall kunna verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Försöksverksamheten bedrivs under ledning

frivårdsmyndigheterna på några platser i landet. De erfarenheter om än av begränsade hittills nåtts systemet med elektronisk övervakning förefal-

- som av

ler positiva.

Vi det angeläget att till stånd i vart fall en försöksverksamhet med

anser intensivövervakning med elektronisk kontroll beträffande män som inte kan förmås respektera meddelade besöksförbud. Vi föreslår att Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att utreda förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet. Eventuellt skulle fördelar kunna vinnas sådan försöksverksamhet samord-

om en

med den verksamhet med intensivövervakning av vissa fängelsedömda som nas

pågår. Utrustning och organisation för övervakningen finns redan. En sådan nu utvidgning försöksverksamheten skulle begränsad omfattning och

av vara av torde i huvudsak ekonomiskt kunna rymmas inom ramen för den som redan pågår. Beträffande besöksförbudslagen kan för övrigt nämnas att lagen helt nyligen varit föremål för utvärdering Brottsförebyggande rådet.

av

När kvinna behöver polisskydd är det största vikt att ärendet handläggs

en av

snabbt. Rikspolisstyrelsens undersökning ger vid handen att handläggningstider

över vecka hör till undantagen. Det har dock förekommit att kvinnor fått

en vänta tid för att få ett trygghetspaket. De utrustningar ett polisdistrikt har

en kan tillfälligt utlånade. Inom Rikspolisstyrelsen håller man för närvarande

vara på att inrätta s.k. pool för skyddsutrustningar. Från en sådan pool kan de

en olika polisdistrikten skaffa utrustning om man tillfälligt saknar egen. Vi

en

positivt på denna åtgärd och att rutiner snarast bör skapas som gör det ser anser möjligt för kvinna att få tillgång till den skyddsutrustning hon behöver

en omedelbart.

kvinnor. Åt-

Man har också prövat att med hjälp av livvakter skydda utsatta

mycket påfrestande för den enskilda kvinnan eftersom den i gärden kan vara hög grad inskränker hennes rörelsefrihet och möjlighet att leva ett normalt liv. Metoden kräver också mycket resurser. Livvaktsskyddet kan dock vara en viktig trygghet för vissa kvinnor, och metoden kan i vissa fall även sägas vara

betydelsefull brottsförebyggande åtgärd. Vi anser därför att möjligheterna att en få livvaktsskydd bör finnas kvar i de mest allvarliga fallen där metoder som är mindre ingripande inte räcker. Det är endast i ett fåtal fall som det är lämpligt

denna metod används, varför det bör gå att genom omprioriteringar inom att den fastställs för brottsutredningskostnader m.m. avsätta nödvändiga

ram som

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 199

resurser för ändamålet.

Vilket behov av skydd en enskild kvinna har varierar. Det är angeläget att närmare analysera hur skyddet bör utformas för olika kvinnors behov. En noggrann utvärdering av de metoder för skydd av kvinnor som hittills har använts kan eventuellt motivera att befintliga resurser omfördelas och att befintliga eller nya typer av skydd för utsatta kvinnor utvecklas. Vi föreslår att

Rikspolisstyrelsen i samarbete med Brottsförebyggande rådet får uppdrag att

göra en sådan utvärdering.

8.4 och förfarandet

Åklagarnas handläggning

i domstol

8.4.1 Inledning

När en kvinna blivit utsatt för våld eller hot om våld föreligger, som framgått av ett tidigare avsnitt, oftast en plikt för åklagaren att väcka åtal för de brott som begåtts mot kvinnan. Det gäller oavsett om kvinnan själv vill att åtal för brottet skall ske eller inte. Åklagarens skyldighet att åtala är dock beroende av

om det föreligger tillräckliga skäl för åtal. Bl.a. skall åklagaren pröva styrkan

av den bevisning som finns. Bevisningen måste vara av sådan beskaffenhet att åklagaren på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom.

Under förundersökningen samlas materialet för åklagarens bedömning av åtalsfrågan. Förundersökningen leds som tidigare nämnts av polismyndigheten eller av åklagaren. Om inte åklagaren redan från början tagit ledningen av förundersökningen skall åklagaren överta denna så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet och saken inte enkel beskaffenhet. Även i andra fall

är av kan det vara påkallat att åklagaren övertar förundersökningsledningen. Detta framgår 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt anvisningar som fastställts av

av

och RÅ:s cirkulär, RÅC 1:95, det s.k. För-

Riksåklagaren Rikspolisstyrelsen

delningscirkuläret skall bl.a. misshandel inte är vara ett mål av

som grov anses enkel beskaffenhet. När fråga uppstår om användning av tvångsmedel eller när

åtgärd från domstolens sida erfordras under förundersökningen skall dock en åklagaren inträda som förundersökningsledare även om målet är av enkel beskaffenhet. I vissa andra fall, som när målet är svårbedömt eller det annars är påkallat med hänsyn till utredningens art eller omfattning, skall åklagaren också inträda som förundersökningsledare.

Förundersökningen skall enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken bedrivas så skyndsamt som omständigheterna tillåter. Om den misstänkte är frihetsberövad råder särskilda tidsfrister för när utredningen måste vara färdig. Detta gäller sedan den 1 januari 1995 även i vissa fall då förundersökningen avser någon som är under 18 år. Annars kan tiden mellan anmälan och avslutad förunder-

200 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

sökning variera avsevärt. När det gäller polisens handläggning har vi i föregå-

ende avsnitt särskilt framhållit vikten av en snabb handläggning. En inledd förundersökning kan avslutas på olika sätt. Innan den misstänkte slutligt underrättats utredningen enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken kan om avskrivning ske i form nedläggning av förundersökningen. Nedläggning kan av beslutas rad olika anledningar. När slutdelgivning skett avslutas förunderav en sökningen att åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan, dvs. beslut om åtal genom eller beslut åtal inte skall väckas negativt åtalsbeslut. Ett av skälen till om att förundersökningen nedläggs eller att åtal inte väcks vid avslutad förunderatt sökning kan att åklagaren vid sin bevisprövning finner att den framtagna vara bevisningen inte räcker till för att styrka brottet. Normalt bör inte polismyndig-

heten, endast åklagaren, använda beslutsmotiveringen "brott kan styrutan kas" vid nedläggning förundersökningen. Bakgrunden är att det skall vara av åklagaren, och inte polisen, företar bevisprövningen. Om det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet skall utredningen sålunda redovisas till som åklagaren för beslut i åtalsfrägan JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 104. Om inte någon är skäligen misstänkt för brottet kan polismyndigheten fatta beslut

nedläggning förundersökningen, varvid beslutsmotiveringen "ej spaningsom av resultat" ligger närmast till hands. Under samtliga stadier förundersökning av och åtalsprövning kan ett beslut åklagaren överprövas av överåklagaren. av Som framgår nedan har Kvinnovåldskommissionen undersökt hur många polis-

anmälningar avseende våldtäkt och s.k. kvinnomisshandel som leder till åtal. Undersökningen även sikte på hur långa handläggningstiderna är för dessa tar ärenden, dvs. hur lång tid förflyter mellan polisanmälan och till dess att som ärendet avslutats ett beslut om åtal eller avskrivning. genom Enligt opublicerad undersökning avseende polisanmälda brott år 1991 en Leander, Kvinnomisshandel och våldtäkt i kriminalstatistiken lades

Karen

nästan två tredjedelar alla anmälda brott rörande s.k. kvinnomisshandel ned, av det nästan alltid fanns misstänkt gärningsman i dessa fall. Kvinnotrots att en misshandel definieras misshandel inomhus mot kvinna, förövare och offer som Anmälda brott är brott kommit till polisens kännedom och blivit bekanta. som registrerade. Brotten delades in i respektive misshandel. Sju procent grov annan anmälda kvinnomisshandelsfall rubricerades grova. När det

av samtliga som

gäller de fallen andelen nedlagda ärenden ungefär hälften av de grova var anmälda brotten. I 75 de nedlagda ärendena avseende misshandel, procent av inte är eller i hälften alla anmälda fall, användes beslutsmotivesom grov, av ringen "brott kan styrkas", dvs. bevisningen för att gärningen ägt rum ansågs

inte tillräcklig för att väcka åtal. det gäller våldtäktsbrottet visar undersökningen att andelen nedlagda ären- När den ännu högre. Vid detta brott lades tre fjärdedelar av ärendena ned. var ca Vid detta brott är det dock vanligare att gärningsmannen är okänd. De siffror nänms i undersökningen har varit stabila ända sedan början av som

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 201

1980-talet, framgår det av undersökningen. En förklaring till att så många anmälningar skrivs av kan vara att många kvinnor vill "dra sig ur" den rättsliga processen och inte vidare medverka i denna efter det att en anmälan gjorts till polisen. Vidare påpekas att det i varje led i rättsmaskineriet fattas beslut som baseras förväntningar om hur aktörer i nästa led kommer att handla. Många kvinnor som utsätts för våld förväntar sig sålunda att inte bli trodda av polisen. Polisen gör en bedömning av om åklagaren kommer att åtala eller inte, och åklagaren i sin tur bedömer om bevisningen är tillräcklig för att leda till en fallande dom.

8.4.2 Kvinnovåldskommissionens statistiska

undersökning

Trots att det vid anmälan om misshandel mot kvinnor i nära relationer oftast finns en misstänkt gärningsman skrivs ett stort antal ärenden av utan att brotten blir föremål för rättslig prövning. I direktiven till Kvinnovåldskommissionen sägs att en förklaring till att en så stor andel av anmälningarna om våldsbrott mot kvinnor skrivs av och inte leder till åtal kan vara att det vid dessa brott ofta finns bevissvårigheter i det enskilda fallet. Det är, enligt vad som framgår av direktiven, angeläget att närmare analysera orsakerna till att en så stor andel av dessa anmälningar skrivs av.

Vi har låtit göra två olika undersökningar som båda syftar till att få mer kunskap om hur rättsvårdande myndigheter förhåller sig till anmälda fall av misshandel och våldtäkt mot kvinnor, när kvinnan och gärningsmannen har eller har haft en relation till varandra. l den ena undersökningen har tagit fram uppgifter om polisanmälda brott avseende dels misshandel inomhus av bekant person mot kvinna 15 år eller äldre s.k. kvinnomisshandel, dels våldtäkt fullbordat brott inomhus mot en person 15 år eller äldre. De brott som anmäldes till polisen under år 1992 har följts upp t.o.m. utgången av år 1993. Av undersökningen framgår bl.a. följande. Vår andra undersökning redovisas i nästa avsnitt.

Totalt anmäldes 10 585 kvinnomisshandelsbrott under år 1992. Av dessa var 945 brottsutredningar inte avslutade vid utgången av år 1993.

Undersökningen visar att endast 37 % av alla anmälda kvinnomisshandelsbrott gick vidare till åtal eller motsvarande strafföreläggande. Angivna siffror inkluderar även grov misshandel. 53 % av ärendena skrevs av. Avskrivningsgrunderna var tio stycken, nämligen

brott kan styrkas -

gärningen brott

-

angivelse saknas eller återkallad -

202 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

förundersökningen nedlagd eller inledd enligt 23 kap. 4 a § rättegångs- -

balken

misstänkt minderårig -

misstänkt avliden -

misstänkt oskyldig -

brott preskriberat

-

åtal påkallat -

annan nedläggning - 43 % de anmälda brotten skrevs av på grund av att brott inte kunde styrkas.

av Knappt 4 % skrevs med motiveringen "gärningen brott". Knappt 9 % av

av utredningarna inte avslutade den 31 december 1993 och var således mellan

var ett och två år gamla.

Det kan särskilt noteras att i 150 fall 1,5 % användes avskrivningsgrunden "angivelse saknas" eller "åtal påkallat allmän synpunkt". Detta kan tyckas

ur anmärkningsvärt mot bakgrund av att misshandelsbrottet sedan mer än tio år tillbaka inte längre är ett angivelsebrott. Vidare kan noteras att nästan 4 % av

brottsanmälningarna skrevs med beslutsmotiveringen "annan nedläggning",

av utan att orsaken till varför ärendet lades ned kan utläsas av statistiken. Motsvarande siffra för våldtäktsbrottet är drygt 5 %.

När till handläggningstiderna visar undersökningen att knappt 28 %

man ser

anmälningarna hade avslutats senast en månad efter det att anmälningen av gjorts. Ytterligare 14 % av anmälningarna hade avslutats efter två månader.

ca 20 % fallen avslutades mellan tre och sex månader från anmälningstidpunkt-

av

och 10 % avslutades först mellan och nio månader efter anmälan. Ett en sex halvår efter anmälan hade knappt 75 % anmälningarna avslutats. 13 % av

av ärendena blev liggande mer än ett år.

Såvitt váldtaktsbrottet undersökningen samtliga fall av anmälda

avser avser våldtäkter inomhus mot personer 15 år eller äldre. Antalet anmälda brott uppgick till 905. Av dessa hade 119 brottsutredningar inte blivit avslutade vid utgången år 1993. I 28 % samtliga anmälda fall gick ärendet vidare till

av av åtal. Nästan 60 % ärendena lades ned, och knappt 50 % skrevs av med moti-

av veringen "brott kan styrkas". Vid utgången år 1993 var drygt 13 % av de

av anmälda våldtäktsärendena fortfarande inte avslutade. Brottsutredningarna var avslutade senast månad efter anmälan i 42 % av de anmälda fallen. Ytterli-

en

18 % avslutades två månader efter anmälan. När månader gått från gare sex anmälningstidpunkten hade 78 % ärendena avslutats. Efter ett år var 16 %

av ännu inte avslutade. Undersökningen presenteras utförligt i betänkandets

mer

bilagedel, del B.

Som framgår såväl Karen Leanders tidigare nämnda undersökning som den

av

genomförda bearbetningen av statistik över polisanmälda brott är det av oss möjligt att ta fram uppgifter hur många av de anmälda brotten som leder till

om åtal. Däremot saknas i dag helt kunskaper om hur många av de anmälda brotten

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 203

som leder till fällande dom. Statistiken över lagförda personer saknar dessutom uppgifter om offrets kön. Olika förslag till förbättringar av statistiken har presenterats i Kapitel 3 Problemets omfattning.

8.4.3 anomali i rättsväsendet

Motsträvighet som

För att få kunskap om bakgrunden till de siffror som nu har presenterats har kommissionen uppdragit forskare vid sociologiska institutionen vid Lunds universitet att genomföra en serie s.k. djupintervjuer med poliser och åklagare om deras syn på våld mot kvinnor. Poliserna och åklagarna har beskrivit hur de uppfattar kvinnomisshandel och hur de ser på möjligheten och skyldigheten att föra ett sådant ärende genom det rättsliga maskineriet. Undersökningen tar sikte på tänkbara orsaker till att en så stor andel av brottsanmälningarna avseende våld mot kvinnor skrivs av. Rapporten, Motsträvighet som anomali i rättsväsendet, redovisas i sin helhet i betänkandets del B.

Syftet med studien har varit att analysera polisers och åklagares resonemang kring våld mot kvinnor som företeelse och som ärenden. Deras föreställningar om och förhållningssätt till dessa brott är av betydelse för de bedömningar som görs. Kvinnovåldskommissionens önskemål var att få mer kunskap om vad som ligger bakom den höga andelen avskrivningar av ärenden som rör våld mot kvinnor och att få insyn i de bakomliggande resonemangen till avskrivningsmotiveringen "brott kan styrkas". Det är därför av intresse att ta del av hur polis och åklagare resonerar kring frågor som rör bevisbarhet. Studien är baserad på kvalitativa, ostrukturerade intervjuer med polismän och åklagare, som är verksamma i Malmö. De 20 intervjupersonerna utgörs av sju åklagare, fem utredningsmän vid våldsroteln och åtta ordningspoliser. I rapporten används benämningen "kvinnomisshandel " som innefattar allt från ringa misshan-

, del till grov misshandel, men ibland även brott som våldtäkt, olaga hot, ofredande m.m.

De berörda yrkesgrupperna har enligt studien vissa grundantaganden om kvinnomisshandel som företeelse. Dessa varierar, men vissa uppfattningar tycks vara mer representerade än andra. Det typiska kvinnomisshandelsärendet sägs utspela sig i en familj tillhörande de lägre samhällsskikten. Det anses inte vara ovanligt att familjen redan tidigare har andra sociala problem, och alkoholkonsumtion betraktas i det närmaste som en självklar ingrediens. Särskilt utsatta anses invandrarkvinnor vara, vilket hänförs till kulturella skillnader i synen på kvinnan. Man anser också att våld mot kvinnor är mindre frekvent i samhällets övre skikt. Man beskriver kvinnomisshandel som både ett socialt och strukturellt problem, där t.ex. alkoholmissbruk, ekonomisk nödtorft och arbetslöshet bedöms vara utlösande faktorer.

Av stor betydelse för hanteringen av kvinnomisshandelsärenden är antagandet att den misshandlade kvinnan ofta underlåter att anmäla mannen eller att hon

204 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

inte står fast vid en anmälan. Att den misshandlade kvinnan ofta är en, med juridiska mått mätt, motsträvig klient ses som mycket vanligt, framgår det av studien. Kvinnomisshandelsärenden beskrivs som "följetonger" genom att kvinnan ofta ändrar sina uppgifter och går tillbaka till mannen. Kvinnans benägenhet att inte medverka under den rättsliga processens gång beskrivs som den avgörande anledningen till att många förundersökningar läggs ned och att åtal inte väcks. Mannen i sin tur betraktas som "obotlig", dvs. har en man en gång misshandlat en kvinna antas gränsen vara överskriden och närmast omöjlig att återupprätta igen. När poliserna talar om kvinnomisshandelsärenden används uttrycket "det ger inget resultat", och bristfälliga "resultat" ligger till grund för att flera polismän upplever kvinnomisshandelsärenden som tröttsamma.

Både poliser och åklagare tycks enligt studien betrakta den misshandlade kvinnan som en, drastiskt uttryckt, potentiell medbrottsling. Man pratar t.ex. om ett erkännande från kvinnan att hon erkänner att hon blivit slagen av mannen.

- Uttryck "två att mot" eller att även kvinnan är en "fiende" under

som processa huvudförhandlingen vittnar om detta. En kvinna som inte är samarbetsvillig ställer till problem i rättsmaskineriet. Poliser och åklagare tycks vilja säga att det inte är kvinnomisshandel i sig som är problematiskt utan snarare det att flera misshandlade kvinnor är motsträviga i förhållande till den rättsliga pro-

Om kvinnan i stället agerar som det offer hon är, om hon uppträder cessen.

"normal" målsägande bör göra, skulle inga andra problem föreligga än som en de som polis och åklagare normalt ställs inför under brottmålsutredningar. En motsträvig kvinna stör arbetsrutinen och skapar inte sällan irritation. Att den motsträviga målsäganden kan upplevas ett irritationsmoment betyder dock

som inte att hon förnekas empati.

Den misshandlade kvinnan motsträvigt skulle enligt vad som fram-

som agerar går studien kunna beskrivas som en juridisk anomali. Hon är en målsägande

av

uppträder till förmån for den misstänkte/tilltalade. Genom att under förmen undersökningen och/eller huvudförhandlingen frångå eller förringa sin ursprungliga berättelse blir hon lierad med den misstänkte/tilltalade.

Den vanligaste åtgärden vid s.k. lägenhetsbråk sägs vara medling, eftersom det inte alltid är uppenbart att ett brott är begånget och man saknar gripandeskäl på den misstänkte. Poliserna är måna om att deras ingripanden ska vara korrekta och kunna rättfärdigas inför överordnade kollegor och åklagare. Bl.a. hänvisar poliserna till konsekvenserna av att gripa någon utan tillräckliga skäl och

då riskerar att göra sig skyldig till olaga frihetsberövande. Regelverket att man kan enligt studien hjälpa polismannen att förringa sitt faktiska handlingsutrym-

Vidare gör kvinnans motsträvighet många gånger att polismännen tvingas

me. nöja sig med medling åtgärd inte verkar stämma överens med vad

- en som

betecknar som "riktigt" polisarbete. man

Varje misshandlad kvinna utgör sålunda en potentiell risk för motsträvighet, varför poliser och åklagare gemensamt tycks arbeta för att minska kvinnans

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 205

utrymme att "sätta sig på tvären" och försvåra deras arbete. Framför allt för ordningspolisen ingår övertalningsmoment där med hjälp övertygande

man av argumentation försöker förmå kvinnan att anmäla. Den övertalning polis-

som erna säger sig vara inbegripna i verkar inte vara lika energisk och uppfattas inte som lika påkallad i alla fall kvinnomisshandel. Kvinnor redan från

av som början kan förutsägas helt "olämpliga" målsäganden, dvs. dem

vara som man inte anser sig kunna åstadkomma ett lyckat resultat med, tycks inte ägnas lika mycket kraft som i det motsatta fallet. En anmälans potential för att ta sig igenom rättsmaskineriet tycks ingå i polisernas bedömning hur situationen

av skall hanteras redan från början, framgår det av undersökningen. Vissa kvinnor, t.ex. missbrukare och kriminella, avfärdas som mindre seriösa anmälare eftersom de inte överensstämmer med bilden av "det oskyldiga offret". Kvinnan kan alltså vara mer eller mindre offerlik och följaktligen vinna mer eller mindre sympati. I synnerhet poliserna ger i viss mån uttryck för en "offerskala", där den kvinna som förefaller vara mest hjälplös och oskyldig når högst poäng. Överhuvud är kvinna misshandlats sin fästman eller

taget en som av man, sambo tvetydig som offer just därför att hon har en nära relation till förövaren. Ju mer beroende kvinnan anses vara av mannen, desto mer offerlik uppfattas hon. Av detta följer att invandrarkvinnor i stor utsträckning tillskrivs offerstatus, då de upplevs vara mindre självständiga än de flesta svenska kvinnor.

Enligt åklagarna tillskrivs kvinnans egen berättelse stort värde och anses många gånger vara avgörande för en fallande dom, trots att yttre bevisning finns att tillgå. När en misshandlad kvinna inte vill medverka kan olika

omständigheter göra att åklagaren blir mer eller mindre angelägen om att skaffa fram bevis och/eller att åklagaren ställer hårdare eller mildare krav bevisningen. För åklagare innebär en "ordentlig" misshandel att bevisvärdet höjs i och med att de synliga skadorna kan dokumenteras. Att skriva lindrig

av en misshandel upplevs vara lättare ur moralisk synvinkel, framgår det av studien. En misshandlad kvinnas eventuella rädsla för repressalier är en annan omständighet, vilken framhålls som den kanske viktigaste anledningen att väcka åtal trots att kvinnan inte vill medverka. Att driva målet mot kvinnans vilja handlar i dessa fall troligtvis om att hotet mot kvinnan även uppfattas ett hot mot

som hela rättssystemet. Vissa åklagare anser att man ibland bör respektera att kvinnan inte vill se mannen åtalad och dömd. Det ses inte alltid som självklart att det är för kvinnans bästa att så sker.

Ett kvinnomisshandelsärende bedöms från allra första början utifrån den potential det har att ta sig igenom den rättsliga processen, framgår det av

intervjuundersökningen. Ordningspoliser och utredningsmän hanterar och

förbereder ett ärende för åklagaren med dennes krav på bevisning i åtanke. Åklagaren beslutar i sin tur om åtal med hänsyn till tidigare erfarenhet

om vilken dom som kan förväntas. Domstolen är enligt undersökningen så att säga ändhållplatsen och ger indirekt genom polisers och åklagares tendens att

-

206 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

föregripa ett ärendes utgång sista ordet om vilka ärenden som ska få följa

med hela vägen.

8.4.4 Kvinnovåldskommissionens överväganden och

forslag

Såväl poliser åklagare har ofta en förhand etablerad pessimistisk

som inställning till ärenden som innefattar våld och andra övergrepp mot kvinnor i nära relationer. Detta får konsekvenser för handläggningen av

ärendena. Det påverkar utredningsbenägenheten. Kvinnans ovilja att

medverka i utredningen ses som den primära anledningen att skriva av ärendena. Det är viktigt att utredningen redan från början inriktas på att säkra bevisningen i ärendet. Det är åklagarna som har den processrättsli-

erfarenheten och erfarenheten av domstolarnas bedömning av bevisga ningen. Vi föreslår mot bakgrund härav att åklagarna skall vara förundersökningsledare i alla ärenden som rör misshandel av en man mot en kvinna när kvinnan och gärningsmannen är bekanta med varandra, även om brottet inte är grovt.

Vidare vi att ärenden rör våld mot kvinnor i nära relationer

anser som bör prioriteras och föreslår att olika frågor som rör åklagares och domstolars handläggning ärenden om våld och andra övergrepp mot kvin-

av nor utvecklas närmare i policydokument.

Vi föreslår att Domstolsverket får i uppdrag att utforma lämplig fortbildning för domare och annan domstolspersonal i frågor som gäller våld mot kvinnor. En viktig inte får glömmas bort i sammanhanget

grupp som är nämndemännen.

När det gäller polisers och åklagares förhållningssätt till våld och andra över-

mot kvinnor har nämnts låtit utföra en särskild intervjustudie. En grepp som vanlig uppfattning bland poliser och åklagare är att kvinnomisshandel är ett socialt problem utspelar sig i samhällets lägre skikt, framgår det av studi-

som Ett annat antagande ärenden rör våld mot kvinnor är att samma par en. om som ofta kommer igen. Vissa blir, man uppgivet säger, följetonger eller

par som repriser. Poliserna och åklagarna tror inte att kvinnan är kapabel att avsluta förhållandet med den misshandlande mannen och misstron mot kvinnan återfinns i flera steg. Till att börja med antas endast ett fåtal kvinnor kontakta polisen självmant. Om brottet ändå kommer till polisens kännedom antas kvin-

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 207

nan inte vilja göra en anmälan. Om hon trots allt gör anmälan misstänker en man att hon ångrar sig redan nästa dag eller i vart fall under utredningsenare ens gång eller t.0.m. vid huvudförhandlingen. Om kvinnan mot förmodan vidhåller sin berättelse och döms för brottet, att risken är mannen anser man stor att kvinnan går tillbaka till I de fall kvinnan lyckas bryta med mannen. mannen misstänker man att hon inom framtid återfinns i misshanen snar en ny delsrelation. Att den misshandlade kvinnan oftast är motsträvig i den rättsliga procedurens alla led ses genomgående som ett signifikant fenomen för dessa ärenden. Om vederbörande däremot litar på att kvinnan kommer att stå fast vid sin anmälan och medverka i utredningen kan detta upplevas naivt. Att förutsätta att som kvinnan agerar motsträvigt anses vara ett tecken på att är rutinerad. Polisman erna och åklagarna uttrycker uppgivenhet inför problemet. Det finns också

mycket som tyder att särskilt poliserna förringar sitt eget handlingsutrymme.

När man betraktar kvinnor som utsätts för våld på det sätt beskrivits som nu får det enligt vår mening konsekvenser för hur hanterar dessa ärenden. man Ibland använder polisen och åklagarna uttrycket "det inget resultat" när de ger talar om kvinnomisshandel som ärenden. Ibland beskrivs ärendena något som man inte "hoppar högt över" och att det finns ärenden "av kaliber" annan som man hellre arbetar vidare med. Mot bakgrund härav kan man befara att utredningarna inte alltid blir så omfattande som skulle behövas. Vid s.k. iägenhetsbråk blir resultatet ofta att polisen medlar mellan parterna. I sådana fall kan t.0.m. ett visst mått handav gripligheter falla utanför polismännens definition brottslighet. Det gäller av knuffar och slag, som inte gett upphov tll synliga skador. Om misshandlad en kvinna inte fått svåra skador och hon inte verkar särskilt rädd, framstår hon som mindre offerlik. När kvinnan inte upplevs som ett riktigt offer framstår mannen i sin tur som mindre ond. När en kvinna utsatts för våld av en person som hon har eller har haft en relation till finns det i regel inga vittnen till brottet. Ofta står ord mot ord, samtidigt som kvinnans berättelse utgör den enda bevisningen. I många fall orkar, vill eller vågar inte kvinnan fullfölja den rättsliga utan "tar processen tillbaka" sina uppgifter. De intervjuade åklagarna att kvinnans ovilja att menar medverka är den primära anledningen till att skriva ärendena, eftersom av man i dessa fall många gånger uppfattar bevisningen som otillräcklig. Samtidigt är

man väl medveten om att med läkarintyg, fotografier och/eller Vittnesuppgifter

blir målets utgång mindre avhängigt kvinnans berättelse och att åklagarens möjlighet att bevisa brott ökar med sådan utredning. Vi har erfarit att det i vissa fall till och med är omöjligt att statistiken utläsa vilken anledning ett av av ärende har skrivits av. Av den statistiska undersökning vi låtit göra framsom går det att nästan fyra procent av brottsanmälningarna avseende s.k. kvinnomisshandel skrevs av med beslutsmotiveringen "annan nedläggning". Motsvar-

208 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

ande siffra för våldtäktsbrottet var drygt fem procent. Sammanfattningsvis intervjuundersökningen således vid handen att såväl ger poliser åklagare i de allra flesta fall har på förhand etablerad pessimism som en i förhållanden till ärenden innefattar våld och andra övergrepp mot kvinnor som i nära relationer. Man förutsätter redan från början att kvinnan skall agera motsträvigt och hon egentligen inte vill medverka till att skall bli att mannen dömd för brott han begått mot henne. Detta påverkar utredningsbenägensom heten. I den pressade arbetssituation många åklagare arbetar kan det vara som frestande lägga ned utredningen istället för att aktivt arbeta för att söka att skaffa fram andra bevis än kvinnans berättelse. Vi anser att utredningens egen omfattning i dessa mål kan behöva över. Med gedigen utredning bli man ses en mindre beroende kvinnans egen berättelse. av sådant förhållningssätt det beskrivna ökar också risken för att Med ett som nu den förväntade reaktionen hos målsäganden verkligen skall inträffa. Förväntningen blir självuppfyllande profetia. Man tar dessutom i vissa fall hänsyn en till målsägandens "vilja" att utredningen skall läggas ned; man gör målsäganden tjänst skriva ärendet. Vi att kvinnan bör erhålla ett gott en genom att av anser stöd från polis och åklagare under hela förundersökningen. Med ett väl utvecklat stöd blir kvinnan benägen att hålla fast vid sin ursprungliga berättelse. mer Genom förbättrat förhållningssätt till ärenden som rör våld mot kvinnor ett borde större andel ärendena kunna vidare till åtal. en av Som tidigare nämnts är det inte sällan polisen som leder förundersökningen när utredningen misstanke misshandel inte är grov. Det är underavser om som sökningsledaren för utredningen bedrivs snabbt och effektivt och som svarar att den blir komplett. Det är också förundersökningsledaren som överväger att behovet tvångsåtgärder. Våld mot kvinnor i nära relationer är enligt vår av mening sådan måltyp där saken inte kan av enkel beskaffenhet. en anses vara Åklagarnas processrättsliga erfarenhet och deras erfarenhet av bevisvärdering har för utredningarna i dessa mål. Inte minst är åklagarnas

stor betydelse

kompetens viktig när det gäller att avgöra i vilken utsträckning det krävs .ytterligare utredning för att säkra bevisning för en fällande dom. Vi föreslår bakgrund härav att åklagarna skall vara förundersökningsmot ledare i alla ärenden rör misshandel begås mot en kvinna som som av en man när kvinnan och gärningsmannen är bekanta med varandra, dvs. även om brottet inte När är skäligen misstänkt för brottet bör det är grovt. en person således ankomma på åklagaren fatta beslut ärendets fortsatta handläggatt om ning. En sådan ändring blir också viktig signal om att särskild uppmärksamen het kan behöva iakttas vid handläggningen dessa ärenden. Det bör ankomma av på Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen att göra sådan ändring som nu en föreslagits i de anvisningar till ledning för förundersökningen som utfärdats i

det s.k. Fördelningscirkuläret.

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 209

Ärenden rör våldsbrott kvinnor är arbetskrävande och kräver

som mot engagemang. Sådana mål skiljer sig i vissa avseenden från andra ärenden som åklagarna handlägger. De är ofta såväl tidsmässigt som känslomässigt mer krävande än andra brottmål. När målsäganden har en speciell relation till gärningsmannen förhåller hon sig som nämnts ofta avvaktande till den rättsliga

mer processen. Mot bakgrund härav är det viktigt att förundersökningsledaren har kunskap om de särskilda svårigheter som är förenade med ärenden som rör våld mot kvinnor. Vad beträffar frågan om en ändrad inriktning av grundutbildningen för åklagarna återkommer vi i ett senare kapitel Kapitel 16 Utbildningsfrågor.

Givetvis bör också denna yrkesgrupp komma i fråga för fortbildningsinsatser. Den statistiska undersökning som vi gjort visar att handläggningstiderna hos

polis och åklagare varierar starkt. De i vissa fall mycket långa handläggningstiderna utgör ett problem. Handläggningstiden är nämligen en viktig faktor när det gäller kvinnans benägenhet att stå fast vid sin berättelse och medverka i utredningen. Långa handläggningstider är betänkliga även ur andra synpunkter. Dels förringas värdet av all muntlig bevisning över tiden, dels framstår det rättsliga ingripandet som mindre meningsfullt längre tid som förflyter mellan brott och lagföring.

Vi anser att ärenden som rör våld mot kvinnor i nära relationer bör prioriteras. Vi föreslår inte att man lagstiftningsvägen inför särskilda tidsfrister för denna ärendetyp, men vi vill framhålla vikten av att dessa ärenden handläggs

skyndsamt. I kapitlet om samverkan mellan olika myndigheter kapitel 9

behandlar vi frågan om utarbetande av särskilda policydokument för olika verksamhetsområden. Vi föreslår där att såväl Rikspolisstyrelsen som Riksåklagaren och Domstolsverket får i uppdrag att ta fram sådana dokument. Det bör vara naturligt att i dessa behandla frågor som rör prioriteringen av dessa ärenden. De förändringar som vi föreslagit beträffande ledningen av förunder-

sökningen, liksom förstärkta utbildningsinsatser för poliser och åklagare, bör

också ha en positiv inverkan när det gäller att till stånd en snabbare handläggning av ärenden som rör våld mot kvinnor.

När ett ärende skrivs av bör enligt vår mening åklagaren i sitt meddelande om beslutet på ett klargörande sätt informera kvinnan om varför detta sker. Om det är kvinnan själv som vill "ta tillbaka" sin anmälan bör åklagaren alltid tillse att kvinnan kontaktas för att utröna orsakerna till att hon inte vill medverka längre i utredningen. Kvinnan bör informeras om att det är åklagaren som avgör om saken skall gå vidare till domstol och att hon inte själv kan återkalla en brottsanmälan. Det kan också vara lämpligt att åklagaren eller polisen i sådana situationer försöker se till att kvinnan får lämplig hjälp i sin utsatta situation hos kvinnojour, socialtjänst, läkare eller psykolog.

Möjligheten att begära överprövning åklagares beslut är tämligen okänd

av bland allmänheten. Om ett ärende som gäller s.k. kvinnomisshandel skrivs av bör åklagaren informera henne om att hon, om hon är missnöjd med åklagarens

210 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

beslut, kan få beslutet prövat hos överåklagaren. Detta gäller oavsett om kvinnan står fast vid sin berättelse eller inte.

RÅ-cirkulär RÅC 1:122 behandlas frågan personliga kontakter

I ett om mellan åklagaren och målsäganden inför huvudförhandlingen i målet. Bl.a. sägs det att det i de flesta mål inte finns något behov för målsäganden att ta någon särskild kontakt med åklagaren inför huvudförhandlingen och att målsäganden torde ha fått tillräcklig kunskap om förhandlingens gång m.m., om informatio-

lämnats under förundersökningen, att åklagaren vanligen bör gå med nen men

på ett sammanträffande målsäganden begär detta under förutsättning att

om tjänsten medger det och att ett Sammanträffande inte framstår som meningslöst. Vidare sägs det att svårigheterna för målsäganden att förstå och acceptera det rättsliga förfarandet kan vara avsevärda när det gäller t.ex. sexualbrott eller

våldsbrott där utredningen av ansvars- och skadeståndsfrågorna medför grova att målsäganden utsätts för under huvudförhandlingen. I sådana mål är det

press ibland värde såväl för målsäganden som för genomförande av förhandlingen

av att åklagaren sammanträffar med målsäganden före huvudförhandlingen. För åklagarens talan kan det också värde att målsäganden förbereds på de

vara av påfrestningar huvudförhandling kan innebära. Målsäganden kan få reda

som en på vilka för henne känsliga förhållanden som kan komma att tas upp, och

den information som lämnas kan man undvika att målsäganden onödigtgenom vis skräms eller skadas vid genomförandet huvudförhandlingen, anges det i

av cirkuläret.

Mål vålds- och sexualbrott mot kvinnor är enligt vår mening av

som avser sådan art att kvinnan regelmässigt utsätts för under huvudförhandlingen.

press När ett mål detta slag går vidare till rättegång bör därför åklagaren, före

av huvudförhandlingen i tingsrätten, kontakta kvinnan för att på så vis stödja henne inför rättegången. En sådan ordning borde, även med beaktande av objektivitetsprincipen, stort värde vid hanteringen av denna måltyp.

vara av

Som framgått det förra avsnittet har målsäganden i vissa fall rätt till ett

av särskilt biträde, målsägandebiträde, under förundersökning och rättegång. Beslut i frågor rör målsägandebiträde fattas av domstolen. I de mål som

som gäller våld och andra övergrepp mot kvinnor gör sig behovet av målsägandebiträde särskilt starkt gällande. Ett sådant biträde kan bidra till att kvinnan får stöd och hjälp under utredningen och inför rättegången. Det är viktigt att åkla-

aktivt medverkar till att kvinnan får ett målsägandebiträde genom att hos garen rätten anmäla behovet ett sådant biträde. Det är viktigt att detta görs i ett

av tidigt skede av förundersökningen.

Vi föreslår att de frågor har behandlat utvecklas närmare i de

som nu policydokument bör tas fram centralt. Det gäller olika åtgärder som åkla-

som

bör vidta i samband med att ett ärende skrivs av, det gäller frågan om garens

åklagaren bör kontakta kvinnan inför förestående rättegång och det gäller att en åklagarens agerande i samband med kvinnans rätt till målsägandebiträde. Vi

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 211

anser det också vara av stor vikt att frågor som rör våld och andra övergrepp mot kvinnor tas med i alla rättsvårdande myndigheters jämställdhetsplaner.

Domares attityder och förhållningssätt till våld mot kvinnor kommer på ett helt annat sätt än vad som gäller poliser och åklagare till allmän kännedom genom att domstolen i sina domskäl skall redovisa de överväganden som gjorts. Vi har under utredningsarbetets gång tagit del av ett stort antal domar från såväl Högsta domstolen som hovrätter och tingsrätter. Många dessa visar att det

av finns både kunskap om och insikt i vad det innebär för kvinna att under lång

en tid utsättas för våld från en närstående man och förståelse för hur detta påverkat kvinnan. Men vi har också sett flertaliga exempel på motsatsen.

En man som dödat sin sambo med flera knivhugg dömdes av Stockholms tingsrätt år 1992 för dråp till fängelse åtta år. För rubriceringen mord talade enligt tingsrätten att kvinnan dödats medan hon till följd

av berusning befunnit sig i ett försvarslöst tillstånd och att skeendet varit förhållandevis utdraget, vilket gjort det möjligt för att besinna

mannen sig. Å andra sidan beaktade allt handlat i

tingsrätten att mannen trots svårkontrollerbar affekt och att dödandet hade sitt ursprung i misshällig-

heter, slitningar och även svartsjuka.

I en dom från år 1992 dömde Luleå tingsrätt dödat sin

en man som sambo med två hagelgevärsskott för mord till fängelse tio år. Först hade mannen i huset och på altanen genom slag, slitande och knuffande tillfogat kvinnan skador i ansiktet. Därefter hade han i avsikt att döda henne skjutit en hagelsvärm mot henne medan hon befann sig i närheten av honom. Hagelsvärmen träffade hennes och orsakade svår skada.

arm När kvinnan hunnit till grannhusets uppfart dödade mannen henne genom att skjuta en hagelsvärm i hennes hals, varvid hon tillfogades dödande skador. Som förmildrande omständigheter noterade tingsrätten

vid straffvärdebedömningen att gärningen föranletts av de relationspro-

blem som förelegat i samboförhållandet och att mannen varit nedstämd på grund av detta. Efter att ha tagit hänsyn även till vissa försvarande omständigheter ansåg dock tingsrätten att brottet inte kunde anses som mindre grovt.

Stockholms tingsrätt dömde förra året en 49-årig man för att ha misshandlat sin flickvän i dennas bostad. Mannen var även åtalad för olaga frihetsberövande och olaga hot mot kvinnan. Vid sin bedömning

av ansvarsfrågan ansåg tingsrätten att det genom den rättsmedicinska utredningen var styrkt att mannen under de båda dagar som åtalet avsåg tilldelat kvinnan flera hårda slag i huvudet och på kroppen och att han tagit tag i hennes båda bröst och vridit dessa med smärta och blå-

om nader som följd. Tingsrätten ansåg att kvinnan ett övertygande sätt

212 inom rättsväsendet och våld mot kvinnor

Myndigheterna

berättat att hon hade misshandlats mannen och att hon blivit så rädd av for honom att hon inte vågat göra något. Det hade emellertid framkommit, fortsatte tingsrätten, att kvinnan inte velat fortsätta förhållandet med medan uppgett att han varit väldigt förtjust i kvinnan mannen mannen och velat att det skulle bli bra mellan dem. Därför kunde det enligt tingsrätten inte bortses från möjligheten att kvinnan överdrivit vad hon varit med Vidare ansåg tingsrätten att, eftersom kvinnan och manom. torde ha varit ordentligt alkoholpåverkade de båda dagarna, det nen heller inte kunde bortses från möjligheten att kvinnan överdramatiserat vad verkligen hänt eller att hon kunde ha blandat ihop enskilda hänsom delser. Mot denna bakgrund ansåg tingsrätten det inte med tillräcklig säkerhet hindrat kvinnan från att lämna bostaden eller utrett att mannen att han uttalat sådana hotelser som angetts i åtalet. Inte heller ansåg tingsrätten det styrkt satt sitt knä på kvinnans struphuvud att mannen eller att han på ett smärtsamt sätt tryckt bakom hennes öron så att hon förlorat medvetandet. I dom från Karlskrona tingsrätt innevarande år dömdes en man för en misshandel och övergrepp i rättssak efter att ha tilldelat sin hustru knytnävsslag i ansiktet och vid ett senare tillfälle försökt förmå henne att återta polisanmälan mot honom. Vid det tillfället tog han en senare på henne och hotade henne till livet. Beträffande påföljden strypgrepp anmärkte tingsrätten den medvetet bestämde strajfftiden till betydligt att kortare än gärningarna förtjänade. Detta skedde i förhoppning om att äntligen skulle finna att han mäste ta sitt ansvar och om mannen hustrun åter honom till sig allvar ta itu med sina alkoholprotog blem och fungera som en medlem i familjen.

vår mening är det uppenbart att i likhet med vad som gäller för ett

Enligt -

flertal andra yrkesgrupper domarnas kunskaper och insikter när det gäller våld kvinnor och den effekt långvarigt våld kan på den utsatta mot som kvinnan behöver förbättras. Den grundläggande juristutbildningen behandlas nämnts i kapitel 16, och vi föreslår där komplettering av examensbesom en skrivningen för juris kandidatexamen. Eftersom juristutbildningen är bristfällig i fråga faktorer som får skilda om följder för kvinnors och mäns livsvillkor är det angeläget att domare kan erbjudas fortbildning i sådana frågor. Yrkesverksamma inom yrkesgrupper som kan förväntas komma att möta kvinnor utsätts för våld har under de senaste som åren erbjudits sådan fortbildning såväl Rikspolisstyrelsens försorg som genom

inom för det Socialstyrelsen i fem län bedrivna projektet Myndig-

ramen av hetssamarbete vid kvinnomisshandel. Erfarenheterna har dock visat att domare framför allt med hänvisning till kraven objektivitet varit tveksamma till - delta i samverkansgrupper. Domare har också i förhållandevis liten omatt

Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 213

fattning deltagit i de utbildningstillfällen som erbjudits inom ramen för Rikspo-

lisstyrelsens; fortbildningsprogram. Enligt vår mening kan det vara en fördel

med utbildning som direkt riktar sig till domare. Vi föreslår att Domstolsverket ges i uppdrag att utforma lämplig fortbildning for domare och annan domstolspersonal i frågor som gäller våld mot kvinnor. En viktig grupp som inte får glömmas bort i sammanhanget är nämndemännen. Dessa bör genom särskilt anordnade kurser ges grundläggande kunskaper den problematik är

om som specifik for ärenden som rör våld mot kvinnor. Bl.a. finns det anledning att i utbildningen särskilt uppmärksamma och informera om den s.k. normaliseringsp-rocessen.

Även när det gäller själva förfarandet inför domstol bör enligt vår

man mening söka förbättra för kvinnor som utsätts för våld. Det är sålunda viktigt att sådana mål behandlas med skyndsamhet.

Kvinnans behov av målsägandebiträde bör uppmärksammas särskilt i de fall ett sådant biträde inte är förordnat redan under förundersökningen. Enligt lagen om målsägandebiträde skall den som målsäganden själv föreslår i regel förordnas som målsägandebiträde om inte detta medför avsevärt ökade kostnader. Det är enligt vår mening angeläget att kvinnor känner förtroende för den person som skall bistå henne. Mot bakgrund härav bör särskild hänsyn tas till målsägandens önskemål i fråga om valet av mâlsägandebiträde. Vi vill i sammanhanget också fästa uppmärksamheten på målsägandebiträdets möjligheter att aktivt biträda åtalet under domstolsförhandlingen och att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk.

Vid planeringen rättegången bör domstolen vidare uppmärksamma de sär-

av skilda svårigheter som är förenade med dessa mål. Den tid som avsätts för huvudförhandlingen bör vara väl tilltagen. En annan åtgärd kan vara att domstolen tillser att kvinnan inte i onödan behöver konfronteras med mannen. Om en målsägande inte fritt kan berätta sanningen inför rätten när gärningsmannen är närvarande har domstolen möjlighet att låta målsäganden avge sin berättelse utan att gärningsmannen är närvarande. Denna möjlighet bör beaktas särskilt i mål som rör övergrepp mot kvinnor i nära relationer.

Vi föreslår att de frågor som rör domstolarnas handläggningsrutiner som vi nu har behandlat utvecklas närmare i policydokument. Vi återkommer i nästa kapitel med förslag om framtagande av sådana dokument. Policydokumenten bör beskriva de problem som är förenade med de rättskipande myndigheternas hantering av mål, som rör våld mot kvinnor i nära relationer samt våldtäkt och andra sexualbrott. Vikten av att frågor som rör våld och andra övergrepp mot

kvinnor tas med i myndigheternas jämställdhetsplaner har redan tidigare

berört.

9 Samverkan mellan

myndigheter och

för att

organisationer

motverka våld mot kvinnor

l Inledning

Våld mot kvinnor är brott som på alla sätt måste bekämpas samhället.

av Samverkan mellan myndigheter är en viktig faktor våld mot kvinnor skall

om kunna förebyggas och sådan brottslighet beivras. En nära och respektfull

samverkan mellan myndigheter och olika frivilligorganisationer är också viktig.

Kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp har rätt till

samhällets skydd, stöd och hjälp och ett bra bemötande oavsett de bor och

var oavsett vilken instans de först kommer i kontakt med. Ett flertal samhällsorgan har inom sina respektive verksamhetsområden för att skydda, stödja och

ansvar hjälpa de kvinnor som utsatts för olika former våldsbrott. Det gäller myndig-

av heter inom rättsväsendet och socialtjänsten samt olika instanser inom hälso- och sjukvården.

Skyldigheten att samverka med andra har på olika sätt kommit till uttryck i de lagar som reglerar verksamheten inom Lex. socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polisen.

Socialtjänstens skyldighet att samverka med andra kommer till uttryck i flera bestämmelser i socialtjänstlagen 1980:620. Bestämmelserna är framför allt knutna till vissa bestämda situationer. En av bestämmelserna gäller samverkan i enskilda ärenden. I 9 § socialtjänslagen föreskrivs sålunda att socialtjänsten skall utforma och genomföra sina insatser för den enskilda individen i samarbete med denna och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Några närmare uttalanden om hur denna samverkan skall till finns dock inte i socialtjänstlagens förarbeten. Bestäm-

216 Samverkan mellan myndigheter och organisationer

melser samverkan i andra situationer finns i lagens 20 a och 21 a §§. om Socialtjänstkommittén, haft i uppdrag att göra en översyn av socialtjänstsom lagen, har i sitt huvudbetänkande Ny socialtjänstlag SOU 1994: 139 föreslagit

de gällande bestämmelserna socialtjänstens skyldighet att samverka

att nu om med andra sammanförs till enda, generellt utformad bestämmelse om sådan en Den bestämmelsen samverkan skall enligt förslaget inte vara

skyldighet. nya om

knuten till vissa bestämda situationer. Enligt förslaget skall av lagtexten framgå inte hur socialtjänsten skall samverka med andra samhällsorgan, att - men organisationer och enskilda. Hälso- och sjukvården skall enligt 7 § hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i befolkningens behov av sådan vård. I planeringen skall landstinget samverka med andra samhällsorgan, och enskilda 8 §. Kommunen och dess socialtjänst nämns i

organisationer

förarbetena till lagen bland dem med vilka landstinget sålunda skall samverka. är åklagarmyndigheten naturlig samverkanspartner. I 3 §

För polisen en

polislagen 1984:387 framhålls att polisen utöver samarbetet med åklagar- -

myndigheterna skall samarbeta med andra myndigheter och organisationer

vilkas verksamhet berör polisverksamheten. I paragrafen nämns särskilt att samarbete fortlöpande skall ske med socialtjänsten, som snarast skall underrättas förhållanden bör föranleda någon åtgärd från socialtjänsten. I förarbeteom som till polislagen prop. 1983:84: l 11 s. 57 erinrade departementschefen om att na samarbetet mellan polis och åklagare i enskilda ärenden i första hand reglerades i rättegångsbalken. I fråga samarbetet mellan polisen och socialtjänsten om

framhöll departementschefen att det i ett inledningsskede kunde vara vissa

problem med detta samarbete. Socialtjänstens karaktär av ramlag gjorde att samarbetet skulle bli beroende de riktlinjer man lokalt kan komma av som överens mellan polisen och socialnämnden. om Ju 1993:05, tillkallats regeringen bl.a. för att

Trygghetsutredningen som av

rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det se över gäller skapa trygghet mot brott, framhåller i sitt delbetänkande Trygghet mot att brott i l0kalsan1hället SOU 1994:122 att samhället måste intensifiera det brottsförebyggande arbetet och att alla goda krafter i samhället måste samverka för bryta brottsutvecklingen. Kommunens roll i sådan samordnad verkatt en framhålls särskilt. Likaså framhålls samarbetet med allmänheten. Utsamhet redningen föreslår bl.a. 3 § polislagen ändras så att polisens samarbete med att allmänheten och med de kommunala myndigheterna tydligare framhävs. utvecklat lokalt samarbete mellan olika instanser i frågor som rör olika Ett mer våld har prövats och prövas fortlöpande på olika håll i landet. På former av har samverkansgrupper bildats. Verksamheten i dessa grupper

många platser

dock huvudsakligen rört samarbete i fråga övergrepp mot barn och har om varit inriktade på handläggning enskilda ärenden. Under senare tid främst av har dock tillkommit samverkansgrupper förutom att de syftar till att ge som,

Samverkan mellan myndigheter och organisationer 217

stöd och hjälp kvinnor som utsatts för våld, också syftar till att tidigt upptäcka och beivra våldsbrott som riktar sig mot kvinnor. Några sådana projekt, även utländska, beskrivs i följande de följande avsnitten.

Gällande sekretessbestämmelser anses i många fall utgöra ett hinder för samverkan mellan myndigheter och andra när det gäller att bekämpa våld mot kvinnor. Vi återkommer till sekretessfrågorna i ett senare kapitel i detta betänkande kapitel 10. Det finns dock anledning att påpeka att, även om sekretessen kan utgöra ett problem när myndigheter skall samverka i enskilda ärenden, denna inte hindrar att myndigheter, organisationer och enskilda mer allmänt samverkar kring frågor som gäller våld mot kvinnor.

Myndighetsövergripande samverkans grupper kan fylla flera funktioner. De kan

för att utveckla en gemensam kunskap om våld mot kvinnor, som kan svara

spridas till större personalgrupper inom respektive myndighet, och samordna

lokal information om stöd till kvinnor som utsätts för våld och andra övergrepp. Gruppens medlemmar kan fungera som konsulter och resurspersoner i handläggningen enskilda ärenden. Härigenom kan den hjälpsökande kvinnan få

av tillgång till alla de resurser som hon kan behöva. Inom samarbetsgruppen kan olika handlingsprogram for stöd till kvinnor och deras barn, och även till gärningsmännen, utvecklas. En samverkansgrupp kan bidra till en tydligare arbetsfördelning mellan olika instanser och minska de svårigheter som varje enskild handläggare upplever, när vederbörande möter de stora hjälpbehov som kvinnorna, deras barn och de misshandlande männen kan ha.

9.2 Myndighetssamarbete vid Projektet

kvinnomisshandel

I 1991 års jämställdhetsproposition Olika på lika villkor prop. 1990/91:l13 föreslog regeringen att särskilda medel skulle anvisas för en försöksverksamhet

skulle syfta till att utveckla arbetsformer och metoder för samverkan i som frågor som rör våld mot kvinnor mellan berörda samhällsorgan regionalt och lokalt plan. I propositionen anförde regeringen att det är viktigt att pröva samverkansgrupper även när det gäller ärenden som rör våld mot kvinnor. En bred försöksverksamhet borde komma till stånd och de metoder och rutiner som därvid utvecklades borde få en större spridning. För att åstadkomma ett mer systematiskt förändringsarbete borde en större satsning göras och medel ställas till förfogande, anfördes det också. Regeringen föreslog att fem miljoner kr skulle anvisas för ändamålet. Förslaget avsåg en treårig försöksperiod. Enligt regeringen borde erfarenheterna från de ideella organisationerna, särskilt kvinnojourerna, tas till vara i arbetet.

I proposition föreslog regeringen att Rikspolisstyrelsen skulle få i

samma uppdrag att tillsammans med Socialstyrelsen, Domstolsverket och Riksåklagaren

218 Samverkan mellan myndigheter och organisationer

genomföra fortbildning av berörda yrkesgrupper central och regional/lokal nivå inom rättsväsendet liksom inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Fortbildningen skulle syfta till att ge kunskap om våldet, dess effekter och orsaker, och därigenom förbättra stödet till de kvinnor som utsätts för olika former av våldsbrott och få till stånd en mer effektiv förundersökning m.m. på området. För ändamålet föreslog regeringen att 3,5 miljoner kr skulle anvisas. Riksdagen anvisade de föreslagna medlen.

Regeringen uppdrog därefter Socialstyrelsen att starta ett lokalt och regionalt utvecklingsarbete i frågor som rör våld mot kvinnor med syftet att få fram metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan myndigheter liksom mellan myndigheterna och frivilliga organisationer.

Socialstyrelsen tillfrågade i denna sak samtliga länsstyrelser i landet om deras intresse att delta. Fem länsstyrelser beslutade sig för att medverka, nämligen länsstyrelserna i Blekinge, Kopparbergs, Skaraborgs, Stockholms och Södermanlands län. En projektledare anställdes vid varje länsstyrelse, liksom en samordnare på Socialstyrelsen. Projektarbetet inleddes under våren 1992 och avslutas till sommaren 1995.

Under projekttidens gång har de medel som anvisades för Rikspolisstyrelsens fortbildningsinsatser i stor utsträckning använts även för utbildning av personer som ingår i samverkansprojektets grupper. Rikspolisstyrelsen valde att bilda grupper i varje län i Sverige för sitt fortbildningsprogram, och ledarna för samverkansprojektet har ingått i sina läns respektive grupper.

Målsättningen för samverkansprojektet har varit att under det första verksamhetsåret göra kartläggning i länen av de berörda myndigheternas och organi-

en sationernas erfarenheter när det gäller mötet med kvinnor som utsätts för våld och andra övergrepp. Vidare skulle fortbildning ordnas för berörd personal och ideellt arbetande. Projektet skulle förankras hos beslutsfattare vid de berörda myndigheterna. Under det andra verksamhetsåret skulle det faktiska samverkansarbetet påbörjas, samtidigt som utbildningsinsatserna fortsatte och fördjupades. Under det avslutande tredje året skulle projektledarna följa och stötta samverkansarbetet och arbeta för att framtagna rutiner och handlingsprogram införlivades med myndighetens/organisationens ordinarie verksamhet, samtidigt

projektledarna avvecklade sig själva och andra tog över deras ansvar. som

I syfte att få bild hur myndigheter och organisationer handlägger ärenden

en av

kvinnomisshandel gjordes inledningsvis en omfattande inventering bland de om berörda myndigheterna och organisationerna. inventeringen har dokumenterats i särskilda rapporter från varje projektlän. Med undantag för Stockholmspolis-

att den möter kvinnomisshandel varje dag, svarade de andra en, som uppgav myndigheterna samt hälso- och sjukvården att de inte särskilt ofta kommer i kontakt med kvinnor utsätts för misshandel och andra övergrepp. Ingen

som myndighet hade utvecklat någon speciell kompetens för att möta och arbeta med dessa kvinnor. En utbredd uppfattning hos myndigheterna var att kvinno-

Samverkan mellan myndigheter och organisationer 219

misshandel till övervägande del ett problem bland drogmissbrukare och

var invandrare. En majoritet de intervjuade var villiga att delta i ett samverkans-

av arbete, och intresset för att få utbildning var nära nog hundraprocentigt.

Eftersom kommunen enligt socialtjänstlagen har det yttersta ansvaret för att invånarna i kommunen får den hjälp och det stöd de behöver och det i varje kommun finns minst ett socialkontor har inom samverkansprojektet oftast

man valt kommunen den enhet inom vilken samverkansarbete skall utföras.

som

Samverkan mellan myndigheter kan ske på olika nivåer i organisationen. I samverkansprojektet har valt att lägga samverkansnivån handläggarpla-

man net, dvs. hos dem har direkt kontakt med de hjälpsökande. Fördelen

som härmed har ansetts att samverkanssystemet kan anpassas till de lokala

vara förhållandena. Då handläggarna själva är med och utformar arbetet anser man att det finns bättre förutsättningar för att samverkan blir en tillgång i arbetet som underlättar handläggningen.

I samverkansprojektet har varit väl medveten och särskilt framhållit

man om att samverkansarbetet måste förankras bland chefer på olika nivåer. Därför har

parallellt med samverkansgrupperna, med kommunen som bas, bildat man referensgrupper på andra nivåer i kommunerna och länen. Några nätverk har också kommit till stånd inom de politiska organen.

På de flesta håll i samverkanslänen pågår nu ett arbete med att ta fram åtgärds-

och skapa handläggningsrutiner som är anpassade till respektive myn-

program dighets och organisations behov. Avsikten är att olika rutiner skall skapas för

varje myndighet, också rutin för samtliga myndigheter och

men en gemensam organisationer, så att varje myndighet/organisation vet när nästa skall ta över. Myndigheters och frivilliga organisationers ansvarsområden skall på detta sätt tydliggöras.

Samverkansgrupper har kommit igång i alla kommuner i projektlänen. Flera olika modeller för samverkan har tagit form. Projektledarna har under det nu pågående tredje och sista projektåret avvecklat sig själva "motorer" för

som projektet och ansträngnngar har gjorts för att hitta andra, har intresse och

som kraft att fortsätta arbetet. Vid projekttidens slut är avsikten att sammanställa en

handlingsplan med rutiner för olika myndigheter och organisationer. Handlings-

planen skall distribueras till de län i Sverige som inte deltagit i projektet.

För att undvika den för många försöksverksamheter vanliga erfarenheten att de arbetsformer prövat upphör när projekttiden gått ut, har man

nya som man inom samverkansprojektet valt att satsa på kontinuerlig uppföljning/utvärdering. Sålunda knöt man redan i inledningen av projektet en forskare till sig, som på mycket nära håll följt arbetet i några samverkansgrupper i varje län. Syftet har också varit att under den treåriga projekttiden föra tillbaka erfarenheter till

projektledare och gruppmedlemmar i syfte att finna framkomliga vägar, som

skall garantera fortlevnad av projektets resultat.

en

220 Samverkan mellan myndigheter och organisationer

9.3 andra samverkansprojekt Några

I Kapitel 5 Socialtjänsten och våld mot kvinnor har redovisats ett antal andra projekt som också, åtminstone i vissa delar, syftat till en bättre samverkan mellan olika myndigheter och organisationer när det gäller våld mot kvinnor.

Det s.k. SÅM-projektet Stöd misshandlade kvinnor och deras familjer

- bedrevs av socialförvaltningen i Skellefteå under mitten av l980-talet. Bl.a. startade man inom detta projekt en samarbetgsgrupp med representanter från

polis, åklagarmyndighet, landsting och socialkontor. Den lokala kvinnojouren

och mansjouren ingick också i samarbetsgruppen, som sedermera permanentades.

Kvinnovåldsprojektet Frideborg är ett samarbetsprojekt i Norrköping i vilket polis, åklagare, frivård, socialtjänst, sjukvård och kvinnojour deltar. Verksamheten startade i mars 1994.

Samarbetsgruppen Familjevåld på Gotland bildades år 1985. Gruppen bestod från början av representanter från polisen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och kvinnojouren, men senare har även en representant från åklagarmyndigheten knutits till gruppen.

9.4 Erfarenheter från andra länder

några

Inledningsvis finns här anledning att erinra om att man i olika internationella sammanhang, bl.a. inom ramen för olika FN-organs arbete med frågor som rör våld mot kvinnor, särskilt har framhållit att samverkan mellan alla myndig-

heter, organisationer och enskilda som kommer i kontakt med kvinnor som

utsätts för våld är den viktigaste strategin för att komma till rätta med våldet mot kvinnor.

9.4.1 Canada

I Canada har stora satsningar gjorts för att motverka olika former av våld mot kvinnor. Två stora federala ekonomiska program "initiatives" har kommit till stånd sedan slutet av 1980-talet. Det första programmet genomfördes under åren 1988-1991. Ett andra fyraårigt program påbörjades år 1991 se även Kapitel 2 Internationellt arbete for motverka våld mot kvinnor. I de federala satsningarna har i stor utsträckning samverkansfrågorna betonats. Myndigheter och organisationer i Canada framhåller enhälligt att samverkan är en grundförutsättning for att våld mot kvinnor skall kunna bekämpas. Inom ramen för de ekonomiska

har satsat mycket pengar projekt som syftat till förbättrad programmen man

samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter och organisationer.

Samverkan mellan myndigheter och organisationer 221

Framgångsrik samverkan har kommit till stånd på många olika nivåer inom och mellan organisationer, på lokal, regional, delstats- och federal nivå liksom inom och mellan olika yrkesgrupper.

Ett antal yrkesorganisationer har engagerat sig för att lära ut hur partnerskap kan byggas och samverkan utvecklas. Tillsammans har sålunda det kanadensiska polischefsförbundet, socialarbetarförbundet, läkarförbundet/läkarsällskapet, sjuksköterskeförbundet, psykologförbundet, lärarförbundet, advokatsamfundet och den kanadensiska kyrkoorganisationen tagit fram ett särskilt utbildningspaket innehållande broschyrer, handböcker, studiehandledningar, Videofilmer m.m., som kan användas av dem som önskar bilda en samverkansgrupp eller på annat sätt förbättra sin myndighets eller organisations samverkan med andra när det gäller arbetet för kvinnor som utsätts för våld. I en av handböckerna finns för övrigt en förteckning över myndigheter och organisationer i Canada som lovat att ställa stöd- eller resurspersoner till förfogande för den som vill starta en ny samarbetsgrupp.

Health Canada, som närmast motsvarar Socialdepartementet/Socialstyrelsen, har inrättat en särskild informationscentral, The National Clearinghouse on Family Violence. Informationscentralen producerar och distribuerar till såväl olika yrkeskategorier till allmänheten informationsmaterial om vad som där

som kallas familjevåld domestic violence. Informationscentralen har en särskild, kostnadsfri telefonlinje för att informera om olika projekt området. Centralen har hittills kunnat ta emot över 12 000 förfrågningar varje år. Verksamheten kommer att utvidgas, och bl.a. skall man kunna ta emot 15 000 förfrågningar om året. På delstatsnivå finns vissa liknande resurscentrum, som står i kontakt med The Clearinghouse. På detta sätt har man skapat ett nätverk för kvalificerad information om frågor som rör kvinnovåld runt hela landet.

9.4.2 Storbritannien

Som ett led i stadsförnyelseprogrammet Action for Cities initierade den brittiska regeringen för cirka tio år sedan ett s.k. Safer Cities Programme, som syftar till minskad brottslighet genom förebyggande åtgärder på lokal nivå. En bärande tanke för Safer Cities-programmet har varit att man skall bygga partnerskap mellan myndigheter och organisationer på det lokala planet, men också mellan de lokala och nationella nivåerna. Genom olika projekt skall man minska antalet brott, minska rädslan för brott och skapa säkrare städer där fri företagsamhet och samhällsliv kan blomstra.

Ett 20-tal orter har deltagit i programmet. Projekten drivs lokalt. I varje projektområde finns styrande kommitté med representanter från bl.a. olika

en kommunala organ, polis, kriminalvårdsmyndigheten, frivilligarbetare, etniska minoriteter, affárslivet, industrin och andra lokala intressen. Under åren 1990- 1994 har den brittiska regeringen bidragit ekonomiskt till projektområdena.

222 Samverkan mellan myndigheter och organisationer

Den styrande kommittén bestämmer inriktningen på arbetet och beslutar hur tillgängliga medel skall disponeras. För närvarande övervägs ytterligare satsningar av liknande slag, denna gång omfattande ett fyrtiotal nya orter.

Ett av områdena i Safer Cities-programmet är Londonstadsdelen Islington. Den lokala Styrkommittén har anställt en särskild koordinator som skall samordna olika lokala insatser. Kraven från människorna i Islington på en effektivare satsning från offentliga organ för att motverka våld mot kvinnor föranledde Islington att särskilt inrikta sig på "familjevåld" domestic violence. Delvis med stöd statliga huvudsakligen med egna medel, har Islington

av pengar, men sålunda genomfört ett antal olika projekt. Några av dessa har inkluderat självförsvarskurser för kvinnor, säkerhetsprogram innebärande hjälp till säkra lås på dörrar och fönster, s.k. titthål och gallergrindar. Policydokument har tagits fram när det gäller bostäder för utsatta kvinnor och för reparation av bostäder och annan egendom som skadats i samband med våld i hemmet. En samordnare finns som skall samordna de lokala insatserna. Samordnaren har som huvuduppgift att förbättra det direkta stödet till kvinnor som utsätts för våld, men vederbörande skall också utgöra en förbindelselänk mellan kommunens olika enheter och andra stödorganisationer inklusive de lokala kvinnojourerna. Samordnaren har varit engagerad i arbetet med att ta fram policydokument och handledningar for olika myndigheters arbete med våldsutsatta kvinnor. Samord-

har anordnat fortbildning och, i syfte att öka medvetenheten hos invånarnaren

i Islington, genomfört en kampanjvecka som fokuserade kring våld och andra na övergrepp mot kvinnor.

Under år 1993 inledde Islington Council och Metropolitan Police i Islington ett särskilt samarbete kring våld mot kvinnor. Projektet, som anses unikt för Västeuropa, har hämtat inspiration för sitt arbete från samhället London i Ontario, Canada. Polisen har gett särskild utbildning ett antal huvudsakli-

-

kvinnliga polismän för att öka deras förståelse för kvinnor som gen yngre utsätts för våld och andra övergrepp i sina hem. Dessa poliser övertar snarast möjligt utredningarna fall gäller våld mot kvinnor. Islington Council har

av som även inrättat särskild enhet Domestic Violence Matters med fem anställda

en - rådgivare/stödpersoner, inkluderande den samordnare som nämnts ovan, vilka alla har bred erfarenhet av arbete med våldsutsatta kvinnor. Stödpersonerna arbetar tillsammans med polisen och erbjuder s.k. krisintervention och praktisk hjälp i ett akutskede kvinnor och barn som har utsatts for våld. Efter det akuta skedet skall stödpersonerna se till att andra berörda myndigheter och organisationer tar över ansvaret och kvinnorna mera långvarigt stöd.

ger

Stödpersonerna vid Domestic Violence Matters finns till hands 16 timmar per dag, sju dagar i veckan, året runt. Under ett och ett halvt år har de mött över

600 kvinnor. Stödpersonernas insatser anses ha möjliggjort för polisen att

använda sina till att utreda brotten och har medgett effektivare insatser

resurser

från polisens sida vid ingripanden mot våld inom familjer.

Samverkan mellan myndigheter och organisationer 223

9.5 Kvinnovåldskommissionens

överväganden

och förslag

Samverkan mellan myndigheter, organisationer och enskilda framhålls

regelmässigt som den viktigaste strategin när det gäller att motverka våld

mot kvinnor. Av stor beydelse för myndigheternas inställning till våld

mot kvinnor och till samarbete mellan myndigheter och andra i frågor

som rör sådant våld är de signaler som centrala, regionala och lokala

ledningsorgan ger sina anställda. I de särskilda kapitlen socialtjän-

om

sten och hälso- och sjukvården har vi föreslagit att Socialstyrelsen får i

uppdrag att utarbeta allmänna råd för de nämnda verksamhetsområdenas

handläggning av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor. Vi

anser

att även rättsväsendet skulle ha nytta av sådana policydokument, och vi

föreslår därför att Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket

ges i uppdrag att, var och en för sitt verksamhetsområde, ta fram policy-

dokument i vilka bör formuleras principer för handläggningen ärenden

av

med anknytning till våld mot kvinnor.

Det är viktigt att veta hur ansvaret fördelas mellan olika myndigheter och hur myndigheternas insatser för kvinnor som utsätts för våld kan komplettera varandra. Det är också viktigt att finna sådana samarbetsformer att kvinnorna inte utsätts för onödiga påfrestningar. En snabb och skonsam handläggning

av dessa ärenden förutsätter ett smidigt samarbete mellan olika myndigheter. Samverkan är också den strategi regelmässigt framhålls dem

som av som framgångsrikt tagit sig an arbetet med att motverka våld mot kvinnor och att stödja och hjälpa kvinnor utsatts för övergrepp. De hittillsvarande erfaren-

som heterna talar dock för att det erfordras ett konkret stöd, samverkan skall

om kunna införlivas i det vardagliga arbetet hos myndighet eller organisation.

en Lagstöd för att myndigheterna bör samverka med varandra finns redan, det

men framstår som uppenbart att sådana lagstadganden måste konkretiseras och kompletteras för den praktiska verksamheten.

Av stor betydelse för myndigheternas inställning till våld mot kvinnor och till samarbete mellan myndigheter och andra i frågor som rör sådant våld är de signaler som centrala, regionala och lokala ledningsorgan sina anställda.

ger Ledningsorganen måste sina respektive nivåer klart och bestämt uttala

en policy, som klargör för personalen, men också för allmänheten, vilken betydelse de anser att kampen mot våldet mot kvinnor har och hur de att

anser myndigheterna skall bedriva denna kamp. Ledningen olika nivåer måste följa

upp

224 Samverkan mellan myndigheter och organisationer

dessa riktlinjer får genomslagskraft och efterfråga redovisning av hur att en målen har uppfyllts. Först det tydligt framgår för dem som skall handlägga om ärenden rör våld mot kvinnor att ledningen prioriterar sådant arbete och att som samarbete därvid bör ske med andra, kan de som praktiskt skall handlägga ärendena förväntas agera i enlighet härmed. Ett sätt att klargöra myndighetens inställning till våld mot kvinnor och till samverkan med andra när det gäller sådant våld är att det utarbetas och antas särskilda policydokument eller handlingsplaner för verksamhetsområdet. Många frågor eller mindre myndighetsspecifika, och det är därför angeläget att är mer policydokument tas fram för olika verksamhetsområden. Ett policydokument blir viljeförklaring när det gäller synen på hur våld en kvinnor bör bekämpas. Ett policydokument våld mot kvinnor bör mot om naturligtvis i första hand innehålla myndighetens målsättning för insatserna när det gäller sådant våld. l ett sådant dokument bör även ingå en beskrivning av mekanismerna bakom kvinnovåld, såväl på samhälls- som individnivå, men också de följder våldet kan få för dem utsätts för det. Ett viktigt av som som moment i ett policydokument är, redan framhållits, myndighetens syn som hur arbete kan och bör bedrivas tillsammans med andra. Även framtagandet ett policydokument för ett visst verksamhetsområde av förutsätter i utsträckning samarbete med andra verksamheter. Härigenom stor kan bättre förståelse utvecklas för den problematik som hänger samman med en våldet kvinnor, också för de uppgifter och det ansvar som åvilar andra mot men myndigheter och organisationer. Under år har frågan våld mot kvinnor regelmässigt behandlats i senare om regeringens jämställdhetspropositioner. Det är enligt vår mening värdefullt att statsmakterna detta sätt redovisar officiell syn det samhällsproblem en våld kvinnor utgör, och förutsätter att även kommande jämställdsom mot hetspropositioner kommer att innehålla sådana redovisningar. Det finns även andra exempel policydokument för den nationella nivån. På uppdrag regeringen utarbetade 1984-1985 Riksåklagaren, Domstolsverket, av Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen ett informationsmaterial förundersökom ning och rättegång i mål för sexualbrott och kvinnomisshandel. En om ansvar arbetsgrupp med företrädare för de nämnda myndigheterna utarbetade därefter skriften Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, vilken första gången publicerades i maj 1985. Skriften har därefter reviderats och genom Justitiedepartementets försorg publicerats på nytt år 1991 De nämnda skrifterna . utgör goda exempel på policydokument för den nationella nivån. Som framgått i Kapitel 8 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor 8.3.4 har det policydokument med mål för polisens hand-

avsnitt

läggning ärenden rör våld mot kvinnor som utarbetats inom Metropoliav som Police polismyndigheten i London haft stor betydelse för utvecklingen av tan och bättre arbetsformer inom Londonpolisen. Sålunda har nya arbetsrutiner nya

Samverkan mellan myndigheter och organisationer 225

i enlighet med det centrala policydokumentet bidragit till att göra kvinnor mer motiverade att polisanmäla att de utsatts för våld i hemmet. Polisen har i större utsträckning upprättat anmälningar om våldsbrott mot kvinnor. Antalet gripanden har ökat. Polisens avskrivningar av mål har minskat, och fler ärenden har gått vidare till åklagare for beslut.

Polisen har nyckelroll när det gäller att uppdaga och beivra våld mot kvin-

en

Polisen har också viktig funktion som stöd och hjälp kvinnor som nor. en utsatts för övergrepp. Inte minst betydelsefull är polisens roll när det gäller att

information till kvinnor om de insatser som samhället i övrigt kan erbjuda ge den utsatts för våld. De samhälleliga instrumenten i detta hänseende har

som avsevärt förbättrats under senare år.

Vi anser att den svenska polisverksamheten på samma sätt som den engelska skulle ha stor nytta ett policydokument i vilket formuleras principer for

av handläggning av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor. I dokumentet bör slås fast att ett brott som begås i någons hem är lika straffvärt som ett brott

äger på gatan. Det är nödvändigt att polisen har en god förståelse for som rum uppkomstmekanismerna bakom våld mot kvinnor och den effekt som våld har på dem utsätts för det. Det bör också klargöras att ärenden med anknytning

som till våld mot kvinnor bör prioriteras i polisarbetet. Poliser bör göras medvetna

de risker ligger i att medla i ärenden där man utsatt en nära anhörig om som en kvinna för våld i stället för att göra ett ingripande. Det är också viktigt att i ett sådant dokument framhålla vikten av att polisen samarbetar med andra myndigheter och organisationer i syfte att öka stödet till utsatta kvinnor. Naturligtvis måste dokumentet i övrigt innehålla uppgifter som tar sikte på polisspeciñka frågor.

Vi föreslår mot bakgrund härav att Rikspolisstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta ett sådant policydokument anpassat för svenska förhållanden. Det kan ha en mycket stor betydelse att polisen detta sätt redovisar officiell och samlad

en syn på hur våldet mot kvinnor skall tacklas utifrån förhållanden som är specifika för polisen och polisverksamheten.

Vi att även åklagarväsendet skulle gagnas av liknande övergripande

anser målsättningar för hur inom dess verksamhetsområde bör gripa sig an

man problemet våld mot kvinnor. Vi föreslår därför att Riksåklagaren ges i uppdrag att ta fram sådan dokumentation för sina verksamhetsområden.

Hos domstolarna är det inte bara i brottmål som frågor om våld mot kvinnor aktualiseras. Problematiken finns inte sällan med även i äktenskapsskillnadsmål och i mål om vårdnad och umgänge.

Domare har i förhållandevis liten utsträckning deltagit i projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel. Kraven objektivitet har därvid anförts

skäl. Det har även varit svårt att ut nå ut till domarna med den utbildning som

erbjudits inom för Rikspolisstyrelsens fortbildningsprogram. Att som ramen domare Ökar sin kunskaper kan dock inte anses minska tilltron till deras objekti-

226 Samverkan mellan myndigheter och organisationer

vitet. Vi är övertygade om att domares synpunkter och erfarenheter utgör värdefulla bidrag för arbetet i en samverkansgrupp med företrädare för myndigheter och organisationer. Det finns självfallet många sätt på vilka en domare skulle kunna medverka utan att hans eller hennes objektivitet riskerar att påverkas.

Under senare tid har tillkommit en hel del bestämmelser som tar sikte på att myndigheterna inom rättsväsendet var och en inom sitt verksamhetsområde

-

skall underlätta för en målsägande att uppträda inför domstol. Det handlar bl.a. om underrättelse- och informationsskyldighet, men också om den praktiska hanteringen av frågorna i domstolen. Åtgärderna kan beröra även annan personal än den juridiskt skolade.

Vi anser mot denna bakgrund att det även inom domstolsväsendet bör tas fram ett centralt policydokument för domstolarnas handläggning av mål i vilka våld mot kvinnor kan komma att aktualiseras. Vi föreslår att Domstolsverket ges i

uppdrag att utarbeta ett sådant policydokument.

Det är emellertid inte bara för de rättsvårdande myndigheterna som denna typ av policydokument är värdefulla. I Kapitel 5 Socialtjänsten och våld mot kvinnor har vi redovisat olika hinder som föreligger för socialtjänsten att stödja och hjälpa kvinnor som utsätts för våld. Som framgår i det nämnda avsnittet har socialtjänsten inte sällan kontakt med kvinnor som utsätts för misshandel eller andra övergrepp, utan att de handläggande tjänstemännen är medvetna om att kvinnorna befinner sig i en utsatt situation. Vi har framhållit att medvetenheten om det problem som våld mot kvinnor utgör måste öka, så att socialtjänsten uppfattar sitt övergripande ansvar även när det gäller insatserna för kvinnor som lever i miljöer där de riskerar att utsättas för våld.

I kapitlet socialtjänsten har föreslagit att socialtjänstens ansvar för kvin-

om nor som varit utsatta för våld tydligare skall komma till uttryck i socialtjänstlagen. Om en sådan lagstadgad skyldighet skall kunna omsättas till praktiskt arbete, förutsätter det en officiell policy för hur problemet skall tacklas och vilka målen för socialtjänstens arbete med kvinnor som utsatts för våld bör vara. Det bör erinras om att socialtjänsten inrymmer många olika verksamhetsgrenar. Vi har föreslagit att Socialstyrelsen, i likhet med vad myndigheten gjort inom andra verksamhetsområden, får i uppdrag att utarbeta allmänna råd till ledning för kommunernas socialtjänst när det gäller handläggningen av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor. I likhet med vad som varit fallet vid utarbetandet av andra allmänna råd bör framtagandet av de allmänna råden ske i samarbete med företrädare för kommunerna.

Vi har i detta betänkande, liksom i vårt delbetänkande SOU 1994:56, beskrivit de hinder som föreligger for hälso- och sjukvården när det gäller att på ett bra sätt möta kvinnor som utsatts för våld. I likhet med socialtjänsten möter hälsooch sjukvården ofta kvinnor som utsatts för våld utan att den handläggande personalen är medveten om att kvinnorna befinner sig i en utsatt position.

Samverkan mellan myndigheter och organisationer 227

Verksamhetsområdena inom hälso- och sjukvården har olika förutsättningar att uppmärksamma detta problem. Det är därför väsentligt att även hälso- och sjukvårdens målsättning för arbetet med kvinnor som utsatts för våld dokumenteras. Vi erinrar om att vi i Kapitel 6 Hälso- och sjukvården och våld mot kvinnor föreslagit att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta allmänna råd även för hälso- och sjukvårdens hantering av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor.

Kommuner och landsting har under de senaste årens reformarbete genomgått stora förändringar, och deras självständighet är i dag mycket stor när det gäller olika verksamheters organisation. Därför behövs handlingsplaner anpassade efter den organisation som valts för det lokala planet.

Tidigare i detta kapitel har vi beskrivit det projekt for myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel som under samordning av Socialstyrelsen under tre år bedrivits i fem län. Ett huvudsyfte med projektet har varit att utveckla nya samverkansformer och att konkret stödja bildandet av särskilda samverkansgrupper. Grupperna har stimulerats att utarbeta lokala åtgärdsprogram och annat informationsmaterial anpassat för den lokala nivån.

På de flesta håll i projektlänen har man valt att organisera samarbetet kring våldsutsatta kvinnor med kommunen som bas. På några håll, bl.a. i Stockholms kommun, har kommunen åtagit sig att följa upp det arbete som initierats av de samverkansgrupper som bildats i kommunen. Vi har i Kapitel 5 Socialtjänsten och våld mot kvinnor förespråkat ett ökat ansvarstagande från kommunens sida när det gäller kvinnor utsatts för våld, och vi har därför föreslagit att det

som i varje kommun bör finnas en eller flera socialsekreterare med särskilt ansvar för kvinnor utsätts för våld. Vi har vidare föreslagit att socialtjänsten varje

som år till kommunfullmäktige skall rapportera om förekomsten av våld mot kvinnor i nära relationer och de åtgärder som socialtjänsten, eventuellt i samarbete med andra aktörer, vidtagit för att komma till rätta med detta problem. Vi anser det sålunda önskvärt att flera kommuner tar på sig ansvaret for och garanterar samverkan mellan samhällets aktörer när det gäller våld mot kvinnor.

Även kommunen i många fall kan den naturliga basen för samverkan

om vara mellan myndigheter, organisationer och enskilda i sådana ärenden vill vi inte utesluta att andra samverkansformer kan att föredra i vissa fall. Som redan

vara påpekats har kommuner och landsting under senare år genomgått ett omfattande förändringsarbete. Likaså håller nya arbetsformer på att utvecklas för t.ex. polisverksamheten. Det är mycket viktigt att formerna för samverkan kan

efter lokala förhållanden. Vi vill därför inte utesluta att det på vissa anpassas håll kan lämpligt att initiativ och ansvar för samverkan när det gäller

vara arbetet för kvinnor som utsatts för våld ligger hos någon annan än kommunen och dess socialtjänst. Vi är dock övertygade att det behövs någon form av

om fastare organisation för samarbetet, även om det inte går att exakt fastslå hur en sådan organisation bör ser ut.

228 Samverkan mellan myndigheter och organisationer

Inom ramen för projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel har på många håll ett förtjänstfullt samarbete kommit till stånd. Vi vill framhålla betydelsen av att projektet snarast utvärderas, så att de positiva erfarenheter som projektet gett kan tas tillvara i andra län och på andra områden.

Samverkan måste process lång sikt. Hindren för samverkan är

ses som en många och djupt rotade i olika byråkratier, yrkesroller och rutiner. Det krävs avsevärda förändringar av planering, organisation, arbetssätt och attityder för att till stånd ett smidigt fungerande samarbete. Förändringarna kräver tid och måste vanligen genomföras stegvis. Samarbete blir möjligt först när personal från olika instanser får möjlighet att lära känna varandra och får kunskap om varandras arbetsvilkor, kompetens och synsätt.

Vi har i detta betänkande haft ambitionen att också ge konkreta exempel på hur arbete kan bedrivas för kvinnor som utsätts för våld. Ett väsentligt syfte med våra redovisningar har varit att hos andra skapa intresse för och incitament till aktiviteter och former för samverkan i arbetet med att motverka

nya nya våld mot kvinnor. För handläggare hos myndigheter eller organisationer, som vill ta initiativet till ett nytt och förbättrat arbetssätt men också för myndig-

heterna och organisationerna som sådana är det viktigt att kunna ta del av

andras erfarenheter av sådant arbete.

Vi har i det föregående beskrivit den verksamhet som bedrivs vid det kanadensiska informationscentralen The National Clearinghouse on Family Violence. Informationscentralen producerar och distribuerar informationsmaterial

våld inom familjen såväl till olika yrkesgrupper som till allmänheten. Vi ser om stora fördelar i att en motsvarighet byggs upp i Sverige.

Vi har erfarit att Brottsoffermyndigheten för närvarande kartlägger avslutade och pågående projekt med inrikting på brottsofferarbete. Syftet med kartläggningen är att kunskaper och erfarenheter från olika verksamheter skall kunna spridas. Det av kommissionen föreslagna resurs- och kompetenscentrumet vid Akademiska sjukhuset har också till uppgift att samla och sprida information

verksamheter för våldsutsatta kvinnor, framför allt hälso- och sjukvårdsom området. Vi anser det angeläget att arbetet fullföljs så att dessa institutioner

på liknande det kanadensiska National Clearinghouse kan sprida

sätt som information till dem önskar utveckla sina metoder när det gäller att möta

som behoven hos kvinnor som utsätts för våld.

10 Sekretessen och våld mot

kvinnor

10. l

Inledning

En särskild fråga som berör såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten och rättsväsendet är hur gällande regler om sekretess och tystnadsplikt påverkar möjligheterna för personalen att samverka med andra myndigheter när det gäller olika frågor som rör våld mot kvinnor. Av särskild betydelse är därvid de bestämmelser som gäller för hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens personal i fråga om att polisanmäla våldsbrott mot kvinnor som söker hjälp eller vård.

En generalklausul i 14 kap. 3 § sekretesslagen 1980: 100 öppnar möjlighet för

myndigheter att i de flesta fall, efter en intresseavvägning, lämna ut sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter. Denna generalklausul gäller emellertid inte i fråga om uppgifter som skyddas av hälso- och sjukvårds- och socialtjänstsekretess. Endast vid misstanke om mycket allvarliga brott brott för vilket inte

är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år har hälso- och sjukvården

och socialtjänsten i dag rätt att utan den hjälpsökande kvinnans medgivande anmäla till polisen att kvinnan varit utsatt för brott. Vid misstanke om brott som misshandel även grov misshandel och t.ex. sexuellt tvång och sexuellt

- utnyttjande får anmälan däremot göras endast om den som skyddas av sekretessen medger att uppgifterna lämnas ut.

I direktiven till Kvinnovåldskommissionen anförs att sekretessreglerna kan skapa en osäkerhet hos personalen om hur den skall agera för att hjälpa en kvinna som har vänt sig till den, särskilt i fråga om att göra en polisanmälan som kvinnan inte vågar stå för själv, men också i fråga om kontakterna med andra myndigheter. Kommissionen bör, anförs det i direktiven, lägga fram förslag i syfte att ge underlag för adekvata åtgärder. Bl.a. bör kommissionen överväga möjligheterna att genom ändringar i gällande sekretessbestämmelser öka förutsättningarna för att ge kvinnor som utsätts for våld effektivt stöd. Enligt direktiven bör kommissionen också överväga om det är möjligt och

230 Sekretessen och våld mot kvinnor

lämpligt att införa anmälningsskyldighet för bl.a. hälso- och sjukvården till

en socialtjänsten motsvarande den finns i 71 § socialtjänstlagen 1980:620

som beträffande misshandlas eller far illa. I sammanhanget skall de konse-

barn som kvenser eventuella förslag kan få angränsande områden och för andra

som

brottstyper beaktas. Rikspolisstyrelsen har, i framställning till Justitiedepartementet år 1993,

en

föreslagit vissa ändringar i sekretesslagen syftar till att underlätta infor-

som mationsutbytet mellan polisen och andra myndigheter i vissa fall. Några av styrelsens förslag tar sikte informationsutbytet mellan polisen och socialtjänsten samt mellan polisen och hälso- och sjukvården när det gäller kvinnor som utsätts för våld.

Rikspolisstyrelsen anför i sin skrivelse att bekämpningen av våld mot kvinnor är angelägen uppgift för samhället och att polisen här har en central roll,

en framför allt när det gäller att till att dessa brott beivras. Mot den bakgrunden

se

styrelsen att det är brist i nuvarande lagstiftning att en uppgift hos anser en socialtjänsten begångna misshandelsbrott detta slag inte kan lämnas till

om av polisen. Detsamma gäller vissa sexualbrott. För att så långt som möjligt av-

hjälpa detta föreslår styrelsen att stadgandet i 14 kap. 2 § femte stycket sekre-

tesslagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att även uppgift om misshandelsbrott och sexualbrott rikats mot kvinna, utan hinder av sekre-

som tess enligt 7 kap. 4 § lag, kan lämnas till åklagarmyndighet eller polis-

samma myndighet. I fråga hälso- och sjukvården föreslås en motsvarande ändring.

om

Justitiedepartementet har i juni 1994, med hänvisning till Kvinnovåldskommissionens direktiv, överlämnat framställningen, såvitt den avser ändring av lagstiftningen till stöd för kvinnor, till kommissionen för vidare handläggning.

Även andra sekretessproblem har påtalats för kommissionen. Vissa har samband med de olika skyddsåtgärder som har prövats för kvinnor som utsatts för våld och hot och andra trakasserier. Sådant skydd har för övrigt behandlats i Kapitel 8 Myndigheterna inom rättsväsendet och våld mot kvinnor polisens verksamhet. I förevarande kapitel tas vissa frågor sammanhänger med

upp som lagen 1991:483 fingerade personuppgifter, bestämmelserna i lagen om

om folkbokföringsregister 1990: 1536 s.k. kvarskrivning och möjligheterna att

om spärrmarkera personuppgifter inom folkbokföringen. Slutligen tas upp ett särskilt sekretessproblem vid gemensam vårdnad.

10.2 Erfarenheter från m.m.

hearingar

Inte sällan är hälso- och sjukvården det enda ställe dit misshandlad kvinna

en med förtroende vågar vända sig för att stöd och hjälp. Att hälso- och sjukvården inte kan föra vidare uppgifter den utsatta kvinnan lämnar om sina

som förhållanden upplevs extra trygghet i sammanhanget. Detta har omvitt-

som en

Sekretessen och våld mot kvinnor 231

nats av många företrädare för hälso- och sjukvården. Samma uppfattning har framförts av kvinnor som själva har varit utsatta för våld, liksom av Företrädare för kvinnojourerna. På motsvarande sätt har företrädare för socialtjänsten framhållit att just den stränga sekretess som råder inom socialtjänsten, enligt deras erfarenhet, bidragit till att kvinnor kunnat övervinna sin tveksamhet att

söka hjälp hos socialtjänsten.

Att den stränga sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten upplevs som ett problem av dem som skall bistå kvinnor som utsätts för våld har omvittnats av andra. Sådana synpunkter har framförts vid hearingar som Kvinnovåldskommissionen har anordnat och vid många andra kontakter som kommissionen haft med personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Detta har kommit till uttryck även vid möten med andra som arbetar för utsatta kvinnor. Det har framförts att ökade möjligheter att lämna uppgifter till andra myndigheter och att göra anmälan till polisen å kvinnans vägnar i många fall skulle kunna bidra till att förbättra kvinnornas situation.

Även de enkäter hos berörda myndigheter företagits inom

genom som ramen

för samverkansprojektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel har fram-

kommit att sekretessfrågorna är svårhanterliga för vårdpersonalen. Enligt dessa enkäter är det framför allt hälso- och sjukvårdspersonalen som anser att sekretessen utgör ett hinder i deras arbete, särskilt i deras samverkan med andra myndigheter. Men även poliser och företrädare för brottsoffer- och kvinnojourer har uppgett att myndigheternas sekretess inneburit problem för dem i deras kontakter med myndigheterna. I enkäterna har man också efterlyst bättre kunskaper om och mera utbildning i vad sekretesslagen faktiskt tillåter och inte tillåter.

Enligt hälso- och sjukvårdspersonalen är det emellertid inte bara sekretesslagens bestämmelser som kan innebära problem. Integritetsfrågorna överhuvudta-

get är känsliga. Bl.a. har man pekat problem med patientjournallagens krav

när det gäller att i journaler ange t.ex. orsaker till skador som kvinnan uppvisar, men även i fråga om andra journalanteckningar. Problem med den fysiska hanteringen av patientjournalerna har också påtalats. Barnmorskor har erinrat

problemen med att patientjournalen följer patienten från t.ex. mödravårdsom centralen till sjukhusets förlossningsavdelning och vidare till barnavårdscentralen. lnte minst för kvinnor bosatta på små orter är det angeläget att sekretessen kan vidmakthållas. Kvinnor som är utsatta har, enligt dessa uppgifter, många gånger särskilt bett om att anteckningar inte skall göras i journalen. Av hänsyn till patienterna förekommer också, enligt uppgift, att utan att kvinnan ut-

man tryckt önskemål det med hänvisning till kvinnans integritet antecknar så

om lite som möjligt i journalen och att man ibland även underlåter att ange att en orsak till att kvinnan sökt vård är att hon varit utsatt för våld från en make eller sambo. Anteckningar i journaler har, enligt vissa uppgifter, blivit mindre utförliga än de var för ett par decennier sedan. Tidigare antecknades mycket

232 Sekretessen och våld mot kvinnor

noggrant vad kvinnan uppgett, liksom mannen i de fall han följt med kvinnan till sjukhuset.

Polis och åklagare har påtalat problem när det gäller läkares möjligheter att utfärda rättsintyg. Det är inte ovanligt att svårt misshandlade kvinnor vägrar att medverka vid utredning brottet och att de motsätter sig att rättsintyg utfärdas

om

läkare. Åklagare tvingas ibland lägga ned en förundersökning därför att det av saknas möjlighet att framtvinga en läkarundersökning eller ett rättsintyg. Det har t.0.m. förekommit att förundersökning lagts ned av detta skäl, trots att det

en varit fråga misshandel livshotande art. Från polis och åklagare har

om av sålunda efterlysts laglig möjlighet för läkare att i vart fall i ärenden om

en misshandel åklagaren bedömts vara grov utan patientens medgivande

som av utfärda rättsintyg efter begäran från polismyndighet eller åklagare.

Det finns anledning att här också erinra om den inledningsvis refererade framställning ändringar i sekretesslagen som Rikspolisstyrelsen gjort till Justitie-

om departementet och Justitiedepartementet överlämnats till Kvinnovålds-

som av kommissionen.

Vid våra kontakter med företrädare för myndigheter och frivilliga organisatio-

har vi också tagit frågan skyldighet för hälso- och sjukvården att ner upp om en till socialtjänsten anmäla att en kvinna misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hennes hälsa. En sådan skyldighet finns i dag enligt 71 § socialtjänstlagen i fråga om barn som riskerar att fara illa. Denna skyldighet åvilar hälso- och sjukvården och socialtjänsten liksom ett flertal andra, vilkas verksamhet berör barn.

Vi har vid de nämnda kontakterna erfarit att skyldigheten att anmäla att barn

hälso- och sjukvården och de rättsvårdande myndigheterna uppfattas

far illa av

naturlig och riktig, och skyldigheten där väl förankrad. Vissa som synes vara företrädare för kvinnojourer har dock anfört att de ibland har känt sig tveksam-

att råda kvinnor att söka hjälp hos socialtjänsten eller andra myndigheter ma

har anmälningsplikt till socialtjänsten. Deras erfarenheter har varit att som

kvinnor många gånger avstår från att söka hjälp hos olika myndigheter, utsatta framför allt hos socialtjänsten, därför att kvinnorna är rädda för att barnen skall omhändertas. Åter andra har dock anfört att kvinnorna väl medvetna om

synes anmälningsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen att detta inte utgjort

men något hinder för dem att vända sig till t.ex. hälso- och sjukvården.

Vi har, vid våra kontakter med företrädare för myndigheter och frivilliga organisationer, inte funnit stöd för uppfattningen att det bör införas en skyldighet för hälso- och sjukvården att till socialtjänsten anmäla att en kvinnas hälsa till följd pågående övergrepp i hemmet kan i fara. Man har bl.a. menat

av vara att socialtjänstens möjligheter att ingripa är små när det gäller vuxna personer. En anmälan till socialtjänsten skulla normalt bara leda till utredning och i

-

Sekretessen och våld mot kvinnor 233

bästa fall ett erbjudande om visst stöd.

-

I sammanhanget kan noteras att det enligt 3 § polislagen 1984:387 åligger

polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och

att polisen snarast skall underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. För polisen finns sålunda redan en lagstadgad skyldighet att t.ex. anmäla till socialtjänsten att en kvinna har behov av dess insatser. En annan sak är att polisen i liten utsträckning torde efterleva denna skyldighet.

10.3 Sekretessen inom hälso- och

sjukvården och socialtjänsten

10.3.1 Sekretesslagen m.m.

Sekretesslagen 1980:100 trädde i kraft den 1 januari 1981. Lagen, som innehåller bestämmelser både om förbud att lämna ut allmänna handlingar handlingssekretess och om tystnadsplikt, är tillämplig på all offentlig verksamhet. Sekretesslagen gäller inte bara mellan enskilda och myndigheter utan också mellan olika myndigheter inbördes, liksom mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet, när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra.

Den grundläggande bestämmelsen om sekretess inom hälso- och sjukvården finns i 7 kap. 1 Av denna följer att sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, "om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men" s.k. omvänt skaderekvisit.

Sekretessen inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden regleras i 7 kap. 4 § sekretesslagen och är utformad på samma sätt.

Begreppet "men" har en vidsträckt betydelse i detta sammanhang. Utgångspunkten för bedömningen är den berörda personens egen upplevelse. Det räcker i princip med att någon tycker att det är obehagligt att en uppgift om henne eller honom lämnas ut. Det innebär att man får försöka sätta sig i personens situation och fråga sig hur hon eller han skulle reagera om uppgiften lämnades ut.

Det omvända skaderekvisitet innebär en presumtion för sekretess. Sekretessreglerna på andra områden är i stor utsträckning utformade med ett rakt skaderekvisit, dvs. sekretess råder om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Det raka skaderekvisitet innebär en presumtion mot sekretess.

Av grundläggande betydelse for utformningen av socialtjänstsekretessen har varit de intentioner som ligger bakom socialtjänstlagen. En av socialtj viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden

234 sekretessen och våld mot kvinnor

skall präglas av frivillighet och självbestämmande. l socialtjänstlagen sägs

sålunda att verksamheten skall bygga respekt för människors självbestämmanderätt och integritet och att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med i fråga 1 och 9 social-

personen tjänstlagen. I motiven till lagen sägs också att samråd med andra myndigheter i regel inte bör ske utan att den berörda personen samtycker till det prop. 1979/80: del A, 364 och 394. Det betonas att lagstiftningen har utformats

s. så att den enskilda skall känna förtroende och respekt för socialtjän-

personen sten och så att vederbörande skall våga vända sig till denna.

Liknande tankegångar har legat bakom utformningen av hälso- och sjukvårdssekretessen. Även hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 betonar patientens integritet. I lagens portalparagrafer 2 a § sägs sålunda att hälso- och

en av

sjukvården skall bygga respekt för patientens självbestämmande och integri-

tet och att vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

Det finns emellertid i sekretesslagen undantagsbestämmelser som medger att myndigheter även myndigheter som omgärdas av den stränga hälso- och sjuk-

vårds- och socialtjänstsekretessen i vissa fall kan lämna ut uppgifter utan

hinder sekretess. Ett sådant undantag är bestämmelsen i 1 kap. 5 § sekre-

av tesslagen. Enligt denna bestämmelse utgör sekretess inget hinder mot att en uppgift lämnas det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten

ut, om skall kunna fullgöra sin verksamhet. Av förarbetena till sekretesslagen framgår att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Det är inte tillräckligt att åberopa enbart allmänna effektivitetsskäl, utan sekretessgenombrottet skall vara en förutsättning för att ett visst åliggande skall kunna fullgöras. Bestämmelsen kan inte heller åberopas för att hjälpa myndighet att fullgöra sin verkam-

en annan het.

Ett annat viktigt undantag från sekretessen finns i 14 kap. 1 § sekretesslagen. Av bestämmelsen följer att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en

myndighet, uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Exempel annan om på sådan lagstadgad skyldighet att lämna uppgift inom socialtjänst- och hälso-

och sjukvårdsområdet utgör 66 och 71 §§ socialtjänstlagen och 11 § lagen

1994:953 åligganden för personal inom hälso- och sjukvården. Vidare

om innebär vittnesplikten liksom vissa andra bestämmelser i rättegångsbalken att sekretess kan brytas se även avsnittet 10.3.3 nedan.

I 14 kap. 2 § sekretesslagen finns ytterligare undantag från sekretessen. Sålunda hindrar inte sekretess att uppgift lämnas i ett muntligt eller skriftligt yttrande sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersök-

av ning i brottmål 2 § andra stycket.

Vissa undantag har också gjorts för uppgifter som lämnas mellan myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Sekretessen hindrar sålunda inte att uppgifter barn och ungdomar eller den är missbrukare och om

om om som

sekretessen och våld mot kvinnor 235

dessas närstående lämnas mellan myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, om det behövs för att den enskilda personen skall nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma gäller om det behövs för en nödvändig insats till skydd for ett väntat barn 14 kap. 2 § sjunde stycket.

Det finns också i 14 kap. 2 § sekretesslagen vissa möjligheter att utan hinder av sekretess lämna uppgifter till polis och åklagare. Dessa bestämmelser redovisas nedan under avsnitt 10.3.2.

På de flesta områden gäller vidare den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen. Den innebär att en sekretessbelagd uppgift får lämnas från en myndighet till en annan, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Vissa områden har dock undantagits från tillämpning av general klausulen. Undantagen

avser förutom hälso- och sjukvården och socialtjänsten Svenska kyrkans

- församlingsvårdande verksamhet, Barnombudsmannens verksamhet, vissa delar av riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet, myndigheternas uppdragsverksamhet för enskilds räkning, medling i arbetstvister, teknisk bearbetning och lagring av personregister för annans räkning, särskilda postförsändelser m.m., telemeddelanden samt rättsligt biträde av allmän advokatbyrå. General-

klausulen, som är tillämplig uppgiftslämnande mellan olika myndigheter

likaväl som mellan olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet, har kommit till för att inte några oförutsedda hinder skall uppkomma i myndigheternas verksamhet. Den är alltså avsedd att tillgodose den självklara principen

om myndigheternas skyldighet att samarbeta i frågor där utbyte av information

ingår som ett viktigt led i samarbetet.

Som nyss påtalats har bl.a. uppgifter som skyddas av hälso- och sjukvårdsoch socialtjänstsekretessen undantagits från generalklausulens tillämpningsområde. Skälet för att myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte får lämna ut uppgifter till en annan myndighet efter en intresseavvägning enligt generalklausulen har angetts vara att vården bygger på att den enskilda människan skall känna förtroende för dem som har hand om vården. En konsekvens att samråd med andra myndigheter i princip inte skall ske utan den

enskildas samtycke. All hälso- och sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal i allmän tjänst är underkastad tystnadsplikt 1 kap. 6 § sekretesslagen. För hälso- och sjukvårds-

personal i enskild tjänst är tystnadsplikt föreskriven i 8-10 §§ lagen 1994:953 om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården. På motsvarande sätt föreskrivs i 71 a § socialtjänstlagen tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen.

Helt utanför sekretesslagens reglering och andra lagars bestämmelser om tystnadsplikt faller de ideellt arbetande kvinnojourkvinnorna. En annan sak är att

jourkvinnorna oftast frivilligt ålägger sig att inte föra sådana uppgifter om

236 Sekretessen och våld mot kvinnor

enskilda vidare som de får kännedom om i sitt arbete vid jouren. Det förekommer även att jourkvinnor på vissa håll undertecknar en särskild skriftlig förpliktelse att iaktta sekretess.

10.3.2 Uppgiftslämnande till polisen vid misstanke om

brott

Det ursprungliga förslaget till sekretesslag prop. 1979/8022 innehöll, utöver bestämmelserna i 1 kap. 5 § och generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen, inte något undantag från sekretessen till förmån för polis och åklagares brottsbekämpande verksamhet. Vid sin behandling av lagförslaget uttalade dock riksdagen att de frågor som borde utredas vidare var möjligheterna att

en av utan hinder av sekretess lämna uppgifter mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte.

Sekretesslagen har senare successivt kompletterats med bestämmelser som innebär undantag från sekretess när det gäller att lämna ut uppgifter om brott till polis och åklagare. Myndigheter som inte har möjlighet att tillämpa generalklausulen har sålunda fått avsevärt ökade möjligheter att anmäla misstanke om brott. Undantagen från sekretessen har konstruerats så att en myndighet har en möjlighet men inte någon skyldighet att lämna sådana uppgifter. "Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas...".

De flesta myndigheter har numera rätt att lämna uppgifter om annat än bagatellartade brott till polis och åklagare. Enligt 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen hindrar sålunda inte sekretess att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda påföljd än böter. Det bör noteras att formuleringen i

annan fjärde stycket att sekretess inte hindrar att uppgift som angår misstanke om brott medger ett mera omfattande uppgiftslämnande än enbart en anmälan av misstanke om brott jfr KU 1982/83:12 s. 17.

På vissa områden där skyddsintresset ansetts särskilt stort, såsom i fråga om uppgifter omfattas av hälso- och sjukvårds- eller socialtjänstsekretessen,

som gäller att uppgift får lämnas endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år femte stycket. Vid misstanke om brott mot den som är under 18 år har dock ytterligare genombrott gjorts i sekretessen, så att den inte hindrar att socialtjänsten och hälso- och sjukvården lämnar uppgifter till polis och åklagare, under förutsättning att det är fråga ett brott enligt 4 eller 6 kap. brottsbalken dvs. misstanke om

om brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid respektive sexualbrott.

Möjligheterna att lämna ut uppgifter om brott är inte begränsade till den situationen att uppgifterna begärs utlämnade av polis eller åklagare, utan uppgifterna

Sekretessen och våld mot kvinnor 237

kan lämnas ut på myndighetens eget initiativ och utan att uppgiftslämnandet har något samband med t.ex. en förundersökning.

Möjligheten att från bl.a. hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämna ut uppgifter som angår misstanke brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare

om straff än fängelse två år infördes lagändring år 1983. Skälen att välja

genom gränsen två års fängelse var flera. Bland annat önskades bättre kongruens

en mellan sekretesslagen och rättegångsbalkens bestämmelser om vittnesplikt m.m. se avsnitt 10.3.3.

I samband med 1983 års lagändring behandlades även frågan borde

om man införa regler som innebär att hälso- och sjukvårdspersonalen, oberoende

av kvinnans samtycke, skall kunna lämna polisen uppgifter som rör misstankar om kvinnomisshandel. Tanken härpå avvisades dock, bl.a. med hänvisning till risken för att misshandlade kvinnor inte skulle våga vända sig till sjukvården för hjälp prop. 1981/822186 s. 23-24.

Den lägre gräns for polisanmälan om brott som gäller för flertalet myndigheter

"uppgift får lämnas om fängelse är föreskrivet för brottet och brottet kan antas föranleda annan påföljd än böter" infördes lagstiftning år 1984. Med

- genom hänvisning till intresset av ett särskilt starkt sekretesskydd på vårdområdet behölls dock bestämmelsen att för brottet skall stadgat fängelse minst två

vara år för att den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall brytas prop. 1983/84:142 s. 30 och s. 34 ff..

Sekretesslagen gäller som nämnts inte utanför den offentliga hälso- och sjukvården och socialtjänsten. För socialtjänst- och hälso- och sjukvårdspersonalen i motsvarande enskild verksamhet gäller i stället, som framgått ovan, tystnadsplikt enligt särskild lagstiftning. Tystnadsplikten innebär att personalen inte obehörigen får röja uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. En sådan tystnadsplikt anses inte hindra att misstankar om allvarliga brott framförs till polisen. Vid tolkningen av obehörighetsrekvisitet har det ansetts naturligt att söka ledning i det skaderekvisit som finns i sekretesslagens bestämmelser. Sålunda föreligger i praktiken en nära överensstämmelse mellan tystnadsplikten för offentliga funktionärer och tystnadsplikten för vårdpersonal i enskild tjänst jfr prop. 1980/81 :28 s. 23 och prop. 1981/82: 186 s. 26.

Här bör även erinras om vilka regler som gäller, om sekretessbelagda uppgifter lämnas ut utan att stöd finns för det i någon bestämmelse. Den som röjer en uppgift som vederbörande är skyldig att hemlighålla, kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas för brott mot tystnadsplikt. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. Oaktsamhet bestraffas med böter. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. I vissa fall kan disciplinåtgärder enligt tjänstelagar komma i fråga.

Det kan också finnas anledning att erinra om bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse utgör en gärning, någon begår

som

238 Sekretessen och våld mot kvinnor

i nöd, brott endast den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som om och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Enligt den nämnda åsamkas annan bestämmelsen föreligger nöd när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt rättsordningen skyddat intresse. av

10.3.3 Vittnesplikt m.m. enligt rättegångsbalken

Enligt svensk rätt är det allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig som en vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Som en allmän grundsats i fråga vittnesskyldigheten gäller att tystnadsplikt får vika för Vittnesplikt. om I 36 kap. 5 § rättegångsbalken finns dock vissa undantag från denna huvudregel. Paragrafen begränsar för speciella fall möjligheten att ställa frågor till ett vittne. Man talar att det råder ett frågeförbud. Till sin omfattning sammanom faller frågeförbudet inte med förekommande tystnadsplikter. I vissa fall får sålunda höras vittne angående ett förhållande inbegrips i en person som som dennas tystnadsplikt rätta. I andra fall förekommer frågeförbud beträffanutom för vilka ingen tystnadsplikt är föreskriven. de personer I 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken föreskrivs att personer som tillhör vissa angivna yrkesgrupper inte får höras om något som de har blivit anfönrodda i sin yrkesutövning eller de i samband därmed har erfarit med mindre som det är medgivet i lag eller den till vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det. De sålunda angivna yrkesgrupperna är: advokater, 2. läkare, tandläkare, 4. barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, 7. psykoterakuratorer vid familjerådgivningsbyrå som drivs av kommun, peuter samt landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet. Frågeförbudet gäller

också för biträden till de uppräknade yrkesgrupperna.

Undantagna från vittnesplikten är vidare enligt 36 kap. 5 § tredje stycket rättegångsbalken rättegångsombud, biträden och försvarare, som inte får höras vittnen vad anförtrotts dem för uppdragets fullgörande, om inte som om som medger det, samt enligt femte stycket präster i Svenska kyrkan och parten - deras motsvarigheter i andra trossamfund, som inte får höras som vittne om något de har erfarit under bikt eller själavårdande samtal. som Vidare kan noteras att frågeförbudet enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken inte gäller i fråga socialtjänstpersonal kuratorer inom familjerådgivningen om undantagna. Socialtjänstpersonal är sålunda i princip skyldiga att avlägga vittnesmål de begränsningar gäller för läkare och annan sjukvårdsperutan som sonal enligt 5 § andra stycket. Utan hinder sekretessen är dock de under 1-8 ovan angivna yrkesgrupperna av liksom rättegångsombud och deras biträden skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år 36 kap.

5 § fjärde stycket.

Frågeförbudet gäller oavsett det är fråga verksamhet i allmän eller om om

Sekretessen och våld mot kvinnor 239

privat tjänst. Förbudet skall iakttas självmant domstolen och kan inte efterav ges av vittnet. Som framgått viker dock frågeförbudet den till förmån ovan om för vilken sekretessen gäller lämnar sitt samtycke. Bestämmelserna i 36 kap 5 § är tillämpliga också i fråga vittnesförhör om under en förundersökning i brottmål 23 kap. 13 § rättegångsbalken. Ett vittnesförhör under förundersökningen får dock inte äga innan undersökningen rum har fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. I 38 kap. rättegångsbalken finns föreskrifter skyldighet tillhandahålla om att

domstolar skriftliga handlingar editionsplikt. Om handling kan ha

en antas betydelse som bevis, får en domstol förordna att handlingen skall tillhandahållas domstolen. Vissa undantag från editionsplikten finns emellertid. Bl.a. gäller, såvitt avser allmänna handlingar, undantag frågeförbudet i 36 som svarar mot kap. 5 § rättegångsbalken, vilket är särskild betydelse när det gäller av t.ex. sjukjournaler 38 kap. 8 §. Av 23 kap. 14 § rättegångsbalken följer att den leder förundersökningen som kan begära att rätten skall besluta att handling skall tillhandahållas redan en under förundersökningen. Begränsningarna i 38 kap. 8 § rättegångsbalken är tillämpliga också i sådana fall.

Rättegångsbalkens bestämmelser om vittnesplikt och frågeförbud gäller enligt

25 § förvaltningsprocesslagen 1971:291 i tillämpliga delar också i förvaltningsdomstol. Begränsningarna i vittnesplikten för de olika yrkesgrupperna har huvudsakligen tillkommit i syfte att ge skydd de enskilda de ifrågavarande personer som yrkeskategorierna kommer i kontakt med. I förarbetena till bestämmelsen i rättegångsbalken SOU 1938:44 392 framhölls att vissa yrkesutövare intar s. en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten att viss tystnadsplikt till skydd för den enskilde är påkallad. Med hänsyn till vikten tillgängliga av att upplysningskällor kan utnyttjas i en rättegång framhölls vidare att stor försiktighet bör iakttas när det gäller att bestämma de yrkesgrupper för vilka tystnadsplikten borde gälla framför vittnesplikten. Bestämmelsen i 36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken att frågeförbudet får vika i fråga vissa brott tillkom i samband med rättegångsom grova nya balkens införande år 1948. Tvåårsgränsen motiverades i förarbetena endast med "det allmänna intresset fullständig utredning" och "hänsyn till vikten av av straffskipningens säkerhet" SOU 1938:44 39 och 393 1942:5 s. s. samt prop. s. 423. Det bör tilläggas att bestämmelsen ursprungligen avsåg "två års straffarbete", vilket i samband med brottsbalkens införande ändrades till "två års fängelse" prop. 1964:10, NJA 1964 162. s.

240 Sekretessen och våld mot kvinnor

10.3.4 Anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt

socialtjänstlagen

Som framgått hindrar sekretess inte att uppgifter lämnas till en annan ovan myndighet, uppgiftsskyldighet följer lag eller förordning. I socialtjänstom av

lagen finns sådan lagstadgad anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

en Enligt 71 § första stycket socialtjänstlagen bör och som får kännedom var en underårig misshandlas i hemmet eller behandlas där på ett om att en annars det är fara för den underåriges hälsa eller utveckling anmäla sådant sätt att detta till socialnämnden. För vissa offentliga och befattningshavare vid organ för vissa angivna yrkesutövare finns enligt 71 § andra stycket en dessa samt skyldighet att göra anmälan. Anmälningsplikten gäller för

myndigheter verksamhet berör barn och ungdom, vars andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten,

anställda vid myndigheter som avses under 1 och läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställ-

nmg.

och är skyldiga att genast till socialnämnden Sådana myndigheter personer anmäla, de i sin verksamhet får kännedom något som kan innebära att om om socialnämnden behöver ingripa till underårigs skydd. För dem som är verken inom kommunal familjerådgivning gäller anmälningsplikten dock endast samma de i sin verksamhet får kännedom att underårig misshandlas i hemom om en

met. De befattningshavare och yrkesutövare som har anmälningsplikt

myndigheter,

enligt andra stycke är också skyldiga att lämna socialnämnden alla

paragrafens

kan betydelse för utredning en underårigs behov av uppgifter som vara av av

skydd 71 § fjärde stycket.

arbetar ideellt omfattas inte skyldigheten att anmäla

Kvinnojourkvinnor som av

barn far illa. Däremot gäller för dem det moraliska till socialtjänsten att ett budet anmäla sådana förhållanden 71 § första stycket socialtjänstlagen att som Innebörden nämnda bestämmelse redovisas utförligare i ger uttryck för. av Kapitel 15 Barn i misshandelsmiljöer. vid sin översyn socialtjänstlagen även haft i

Socialtjänstkommittén, som av

överväga hur bestämmelsen anmälningsskyldighet i 71 § socialt-

uppdrag att om

jänstlagen bör utformad, har föreslagit att såväl den uppmaning som riktar vara till allmänheten den skyldighet åvilar myndigheter och deras sig som som befattningshavare skall utvidgas. Även den anmälningsskyldighet som åvilar

vissa föreslås vidgad. Sålunda skall skyldigheten omfatta personer

yrkesutövare

inom verksamhet berör barn och ungdom, privat hälsosom arbetar privat som och privat bedriven verksamhet på socialtjänstens område.

sjukvård samt

Sekretessen och våld mot kvinnor 241

Socialtjänstkommittén har inte prövat frågan om en uppgiftsskyldighet bör

införas till skydd för andra än barn.

l0.3.5 Kvinnovåldskommissionens och

överväganden förslag

Vi föreslår en ytterligare begränsning i vårdsekretessen, så att vårdpersonal utan hinder av sekretess får lämna uppgifter till polis och åklagare vid misstanke om vissa ytterligare, särskilt angivna vålds- och sexualbrott.

Beträffande grov misshandel i 3 kap. 6 § brottsbalken är stadgat ett minimistraff på fängelse ett år. Enligt vårt förslag skall uppgift som angår misstanke om detta brott få lämnas till polis och åklagare. I kapitel 11 föreslår vi att en ny straffbestämmelse införs i 4 kap. brottsbalken. Straffet för det nya brottet kvinnofridsbrott respektive fridsbrott är

- fängelse lägst och högst år. Även beträffande uppgifter angår

ett sex som misstanke om detta brott föreslår vi ett genombrott i vårdsekretessen. I kapitel 11 föreslår vi också vissa genomgripande förändringar beträffande sexualbrotten i 6 kap. brottsbalken. För grovt sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § föreslår bl.a. att minimistraffet skall vara fängelse ett år. Även vid misstanke detta brott föreslår vi möjlighet öppnas för

om att

vårdpersonalen att lämna uppgift till polis och åklagare. Samma regler

bör gälla för vårdpersonal i offentlig och privat tjänst. Genombrottet i sekretessen bör även gälla inom svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet.

Vi föreslår vidare att att det s.k. frågeförbudet i rättegångsbalken såvitt det vårdpersonal skall vika i mål angående grov misshandel, det

avser föreslagna kvinnofrids- respektive fridsbrottet och grovt sexuellt utnyttjande.

Sekretesslagen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och förbud att

om lämna ut allmänna handlingar. Den är tillämplig inom all verksamhet som bedrivs av statliga och kommunala myndigheter. Sekretess föreskrivs inte bara i förhållande till enskilda utan också mellan myndigheter. Sekretesslagen präglas av att den skall ta till olika intressen som i viss

vara utsträckning är motstridiga. Å sidan skall lagen tillgodose behovet skydd

ena av mot obehörig insyn i förhållanden som bör vara skyddade av hänsyn till enskil-

242 Sekretessen och våld mot kvinnor

intressen. Å andra sidan skall lagen i minsta möjliga utsträckda eller allmänna ning inskränka allmänhetens krav på insyn i och kontroll av den offentliga verksamheten. Särskilt tydlig är motsättningen mellan de två intressena i fråga sekretessen på vårdområdet, där sekretessen kopplats till ett omvänt skadeom rekvisit och genombrotten i sekretessen är få.

Av betydelse för myndigheters uppgiftslämnande om brott är, förutom den

s.k. generalklausulen 14 kap. 3 § sekretesslagen, bestämmelsen i 14 kap. 2 § fjärde stycket, enligt vilken sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas till polis och åklagare vid misstanke brott, fängelse är föreskrivet för brottet och om om detta kan antas föranleda påföljd än böter. För viss särskilt integritetsannan känslig verksamhet såsom hälso- och sjukvården och socialtjänsten har - gränsen satts högre: uppgift får lämnas till polis och åklagare endast i fråga om misstanke brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två om år. Ytterligare sekretessgenombrott har gjorts i fråga om hälso- och sjukvården,

socialtjänsten och kyrkans församlingsvårdande verksamhet, som dessutom får

lämna uppgift vid misstanke brott enligt 4 eller 6 kap. brottsbalken mot om inte fyllt 18 år 14 kap. 2 § femte stycket. någon som Vid sekretesslagens tillkomst ansågs det vara väsentligt att sekretessen på vårdområdena utformades så enkelt och enhetligt möjligt. Av grundläggansom de betydelse for utformningen sekretessen inom socialtjänsten har varit av intentionerna bakom socialtjänstlagen. En socialtjänstlagens viktigaste utav gångspunkter är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden skall präglas frivillighet och självbestämmande och att verksamheten skall bygga på av respekt for människors självbestämmanderätt och integritet. I motiven till lagen sägs också att samråd med andra myndigheter inte bör ske utan att den enskilda till det. Lagstiftningen har sålunda utformats så att den enskilda skall

samtycker

känna förtroende och respekt för socialtjänsten och så att hon skall våga vända

sig till denna. På motsvarande sätt hälso- och sjukvårdslagen att god hälso- och anger en sjukvård särskilt skall bygga respekt för patientens självbestämmande och integritet. Även här har betonats att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten. Dessa skäl har sålunda vägt tungt vid utformningen av den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Det är mot den bakgrunlagstiftaren har varit restriktiv när det gäller att skapa genombrott i den som sekretessen även för sådana andra starka samhällsintressen som möjligheten att ingripa brott. Särskilt restriktiv har varit när intresset av skydd för mot man den personliga integriteten varit starkt. Vi delar den uppfattning som sålunda kommit till uttryck och att det krävs mycket starka skäl för att utöver menar de genombrott i sekretessen redan företagits utvidga det område där som personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten får vidarebefordra uppgifter har samband med brott till polis och åklagare. som

Sekretessen och våld mot kvinnor 243

Å andra sidan finns det ett mycket starkt samhällsintresse att allvarliga brott

framför allt sådana som riktas mot kan beivras. Benägenheten hos - person enskilda personer som utsätts för brott att anmäla brottet varierar, tidigare

som påpekats, kraftigt. Speciellt låg är anmälningsbenägenheten vid s.k. kvinnomisshandel liksom vid sexuella övergrepp där det föreligger nära relation

en mellan gärningsman och offer. I tidigare avsnitt har beskrivits den mycket svåra situation som en kvinna försätts när hon under lång tid utsätts för våld, hot och andra trakasserier från en närstående Det finns anledning att erinra

man. om den s.k. normaliseringsprocessen och den effekt på en kvinna, upprepat

som våld i förening med isolering och växling mellan våld och värme kan ha. Normaliseringsprocessen gör att våldet så småningom blir ett normalt inslag i

vardagen, vilket i sin tur kan leda fram till att det accepteras och försvaras även av kvinnan.

Naturligtvis måste en kvinna som utsatts för upprepat våld och/eller sexuella övergrepp i första hand stöd och hjälp, så att hennes självkänsla stärks och hon får styrka att själv ta sig ur misshandelsförhållandet. Att sådant stödjande arbete är en väsentlig uppgift för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten som möter utsatta kvinnor har vi återkommande framhållit. Många av förslagen i detta betänkande att åstadkomma förstärkningar i detta

avser avseende. Även stödet till kvinnorna förbättras kommer dock personal inom

om hälso- och sjukvården och socialtjänsten fortsättningsvis att möta kvinnor,

som inte vill anmäla sina partners för polisen, oavsett att risken är överhängande att kvinnorna på nytt utsätts för allvarliga våldsövergrepp. Vi har förståelse för personalens vånda över att de i vissa situationer saknar rätt att vända sig till polis och åklagare. Sekretessbestämmelserna hindrar nämligen i praktiken personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att till polisen anmäla andra brott som riktar sig mot vuxna kvinnor än våldtäkt.

Vi menar att intresset av att beivra våldsbrott och förhindra upprepat våld i vissa fall måste få ta över den enskilda intresse integritet och

personens av sekretess. Det sätt varpå samhället ser på våld som riktar sig mot kvinnor utgör en viktig faktor i kampen mot sådana brott. Om hälso- och sjukvården och sociala myndigheter förhåller sig passiva trots att det är eller mindre

mer uppenbart för dem att en kvinna varit utsatt för t.ex. ett mycket allvarligt misshandelsbrott, blir detta en signal till såväl kvinnan den misshandlande

som mannen, att samhället inte bryr sig om att han förgriper sig på henne. Mannens handlande riskerar att uppfattas som straffrättsligt tillåtet. Det är därför

en viktig markering att hälso- och sjukvården och socialtjänsten, utan oöverstigliga hinder av sekretess, kan anmäla misstankar om t.ex. livshotande och

annan allvarlig misshandel till rättsvårdande myndigheter. Ett annat viktigt argument för att det allmänna intresset måste få ta över det enskilda är måste

att man kunna förhindra att mannen sitt våld mot andra offer.

upprepar

Vi vill sålunda framhålla betydelsen av att misstankar om allvarliga brott kom-

244 sekretessen och våld mot kvinnor

till de rättsvårdande myndigheternas kännedom och kan beivras. Vi anser mer dock inte i sekretesslagen bör införa skyldighet för hälso- och sjukatt man en och lämna sådana uppgifter. En sådan lösning skulle

vården socialtjänsten att

heller förenlig med den teknik i övrigt använts i sekretesslagen. inte vara som Vi sålunda sekretesslagens nuvarande konstruktion med att sekretess anser att i olika avseenden inte hindrar att uppgifter lämnas även fortsättningsvis bör

utgångspunkten. Vi återkommer nedan 252 f. till frågan om en skyldigvara het för vårdpersonal i vissa fall efter beslut domstol lämna ut uppgifter. att av På 253 behandlar frågan anmälningsskyldighet till socialtjänsten. s. om en hävdas ofta den starka sekretessen vårdområdet utgör en garanti för Det att människor skall våga vända sig till vården för hjälp och stöd. Utan att utsatta skulle kvinnor inte våga vända sig till sjukvården, inte ens vid akuta skaden har det Det finns dock anledning att betvivla att sekretessen har en dor, sagts. sådan betydelse i sammanhanget. Sålunda har vid våra kontakter

avgörande

med företrädare för såväl socialtjänsten hälso- och sjukvården och kvinnosom jourerna erfarit exempelvis den uppgiftsskyldighet som föreligger för mynatt och andra när det gäller barn far illa ofta inte utgör något hinder digheter som för människor vända sig till olika instanser i vårdapparaten. Liknande arguatt anfördes tidigare även slopandet kravet på åtalsangivelse vid ment mot av misshandel på enskild plats. Inte heller i det avseendet har farhågorna besan-

förhållandet åklagaren är skyldig att åtala när tillräckliga bevis nats. Det att har många kvinnor i stället uppfattats ett stöd. En ökad

föreligger av som

för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att anmäla

möjlighet

misstankar brott kvinnan inte själv vill ta ett så avgörande steg om - även om

bör på liknande sätt kunna ett stöd för kvinnan. ses som - Efter mellan de allmänna och särskilda argument som talar mot

en avvägning

sänkning gränsen för genombrott i hälso- och sjukvårds- och socialtjänsten av och de talar för sådan sänkning har vi funnit sekretessen argument som en övervägande skäl för den sistnämnda lösningen. Det finns dock flera alternativ

till lättnad i sekretessen skulle kunna utformas. hur en kan naturligtvis övervägas låta generalklausulen, som innebär att en Det att sekretessbelagd uppgift får lämnas det är uppenbart att intresset av att ut om uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall ut

för hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Vidare skydda, bli gällande även

finns i nuvarande 14 kap. 2 § fjärde stycket sekre-

kan den lösning väljas som

fängelse skall föreskrivet för brottet och påföljden för detta kan tesslagen vara bli än böter. En tredje möjlighet är att ansluta till regleringen av antas annan i sekretessen vid misstanke brott mot underåriga, dvs. brott genombrottet om

enligt 4 eller 6 kap. brottsbalken. alternativ är generell sänkning den gräns på fängelse lägst

Ett ytterligare en av

enligt 14 kap. 2 § femte stycket första meningen bl.a. gäller inom två år som och socialtjänsten. En sådan generell sänkning såvitt

hälso- och sjukvården

Sekretessen och våld mot kvinnor 245

avser hälso- och sjukvården och socialtjänsten skulle exempelvis kunna göras så att uppgifter vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lägre straff än fängelse ett år utan hinder av sekretess får lämnas till polis och åklagare.

Som framhållits tidigare talar starka skäl för en ökad möjlighet för hälso- och sjukvården och socialtjänsten att även utan en kvinnas medgivande lämna

- uppgifter till polis och åklagare vid misstankar om allvarliga brott riktade mot kvinnan. Fortfarande talar mycket för att sekretessgenombrottet bör begränsas, och vi awisar därför tanken på en tillämpning av generalklausulen såvitt gäller hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Vi anser att även en sänkning till det genombrott som gäller enligt 14 kap. 2 § fjärde stycket, dvs. till brott för vilket är föreskrivet fängelse och där påföljden kan antas bli annan än böter, skulle medföra en alltför stor uppluckring av sekretessen vårdområdet.

De starkaste skälen för genombrott i sekretessen föreligger enligt vår mening vid vissa allvarligare brott riktade mot person, såsom brotten mot liv och hälsa, frihet och frid samt sexualbrotten. Många av dessa brott kan få allvarliga följder för den som utsätts för brottet, och kvinnor är inte sällan offer för sådana brott. Eftersom misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år redan tillåter att hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar sekretessbelagda uppgifter till polis och åklagare, är det en uppmjukning av sekretessen vid brott med lägre straffminimum som måste övervägas.

Barn under arton år som utsätts för brott mot liv och hälsa, frihet och frid samt sexualbrott är särskilt skyddslösa, och därför har varje brott enligt 4 och 6 kap. brottsbalken mot barn under 18 år ansetts böra föranleda genombrott i hälso- och sjukvårds- och socialtjänstsekretessen. Inom kommissionen har vi diskuterat en motsvarande reglering av sekretessgenombrotten också för vuxna. Även kvinna återkommande utsätts för våldsbrott från närstående

om en som en man är mycket utsatt, är hennes utsatthet enligt vår mening dock inte av sådan art att varje brott, oavsett straffsatsen för brottet, bör kunna föranleda ett genombrott i sekretessen och anmälas till polis och åklagare, utan genombrottet bör begränsas till de allvarligare brottsformerna.

I såväl 3 som 4 och 6 kap. brottsbalken finns ett antal brott där minimistraffet för brottet är fängelse ett år. Detta gäller för brotten grov misshandel enligt 3 kap. 6 § brottsbalken, olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § och försättande i nödläge enligt 4 kap. 3 Det finns utöver brotten mot liv och hälsa, frihet och frid samt sexualbrotten ytterligare några brottsbalksbrott med minimistraff fängelse ett år, där rån enligt 8 kap. 5 § är det brott som kan ha relevans i det nu aktuella sammanhanget.

I nästa kapitel Kapitel 11 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor föreslår vi införandet av en ny straffbestämmelse i 4 kap. brottsbalken, som framför allt tar sikte på våld och andra övergrepp mot kvinnor i nära relationer. Enligt den sålunda föreslagna 4 kap. 4 a § skall den man som mot en närstående eller tidigare närstående kvinna använder våld eller hot om våld eller utsätter kvin-

246 sekretessen och våld mot kvinnor

för fysisk eller psykisk påverkan, ägnad att varaktigt kränka hennes

nan annan intregritet och skada hennes självkänsla, dömas för kvinnofridsbrott. Om en

handlar på samma sätt mot en annan man, eller en kvinna handlar så mot man

kvinna eller mot en man benämns brottet fridsbrott. Minimistraffet en annan föreslås vara fängelse i lägst ett år.

Vi föreslår vidare tämligen genomgripande förändringar i fråga om sexualbrotten i 6 kap. brottsbalken. Av intresse i förevarande sammanhang är främst den höjning vi föreslår minimistraffet för grovt sexuellt utnyttjande,

som av från fängelse lägst sex månader till fängelse lägst ett år. Grovt sexuellt utnyttjande är enligt vår mening ett mycket allvarligt övergrepp med allvarliga konsekvenser for den som utsätts för brottet.

Även generell sänkning gränsen för sekretessgenombrott inom vård-

om en av sektorn till brott med minimistraffet fängelse ett år kan vara att föredra ur lagteknisk synpunkt, föreligger enligt vår mening inte lika tungt vägande sakskäl. Vi har framhållit att det krävs mycket starka skäl om man skall utvidga det område där personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polis och åklagare får vidarebefordra uppgifter, som har samband med brott men som är sekretessbelagda. Det är framför allt när risken för fortsatt brottslighet är

ett utvidgat genombrott i sekretessen är motiverat. Detsamma bör dock stor som gälla vid vissa särskilt allvarliga våldsbrott, inte minst sådana där en människas liv satts i fara.

Ett annat skäl att begränsa sekretessgenombrottet till vissa utvalda brott är att klara anvisningar måste kunna till personalen inom hälso- och sjukvården

ges och socialtjänsten situationer när de bör överväga att, utan medgivande från

om den till förmån sekretessen gäller, göra anmälan och lämna ut sekretessbe-

vars lagda uppgifter till polis och åklagare. Man måste också beakta hälso- och sjukvårdslagens stadganden respekt för patientens självbestämmande och

om integritet och kravet på samråd med patienten bl.a. 2 a § nämnda lag.

om se

Det är mot denna bakgrund föreslår att genombrott skall göras i vård-

som sekretessen vid vissa ytterligare, väl avgränsade, våldsbrott. Genombrott

men i sekretessen bör sålunda ske vid brotten misshandel, kvinnofrids-/frids-

grov brott samt grovt sexuellt utnyttjande. Formuleringen i 14 kap. 4 § femte stycket bör ändras så att sekretess enligt 7 kap. 4 eller 33 § inte hindrar att sekretessbelagda uppgifter lämnas till polis och åklagare när det föreligger misstanke

brott enligt 3 kap. 6 4 kap. 4 a § eller 6 kap. 3 § andra stycket brottsom balken, oberoende åldern på den mot vilken brottet är riktat.

av Vi däremot inte att brott olaga frihetsberövande och rån av normal-

anser som graden bör föranleda ett uppmjukning av denna sekretess. Vid sådana brott är risken mindre att offret skall utsättas för nytt brott, och sådana brott är i regel

heller förenade med livsfara för offret. Även brottet försättande i nödläge inte enligt 4 kap. 3 § brottsbalken, liksom övriga brott i brottsbalken med straffminimum fängelse ett år, torde sakna relevans i sammanhanget. De nu nämnda

sekretessen och våld mot kvinnor 247

brotten kommer heller inte särskilt ofta till hälso- och sjukvårdens eller socialtjänstens kännedom.

Det bör noteras att vi valt att låta genombrottet i sekretessen gälla inte bara för uppgifter enskilds personliga förhållanden inom hälso- och sjukvården

om och socialtjänsten utan även i fråga sådana uppgifter inom Svenska kyrkans

om

församlingsvårdande verksamhet 7 kap. 33 § sekretesslagen. Vi har därvid

ansett att ett vidgat genombrott i sekretessen bör ske även beträffande sådan verksamhet står vårdområdet nära. I dag gäller redan enligt 14 kap. 2 §

som femte stycket att sekretessen inom kyrkans församlingsvårdande verksamhet inte

hindrar att uppgift lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet vid miss-

tanke brott för vilket inte är stadgat lägre straff än fängelse två år.

om

Däremot föreligger enligt vår mening inte skäl för att låta genombrot-

samma tet i sekretessen ske i fråga om Barnombudsmannens verksamhet.

Vi har i syfte att så långt möjligt begränsa sekretessgenombrottet övervägt

- att begränsa den typ av uppgifter som hälso- och sjukvården och socialtjänsten får lämna ut. Detta kan ske om uppgiftslämnadet begränsas så att vårdpersonalen endast får göra anmälan angående misstanke om brott i stället för som för närvarande lämna uppgift som angår misstanke om brott. Det sistnämnda formuleringen medger omfattande uppgiftslämnande och innebär att

ett mera polisen kan del inte bara sådana uppgifter som innefattas i en anmälan,

av

utan även t.ex. journalanteckningar iakttagelser som personalen gjort, upplys-

ningar som en målsägande har lämnat, m.m.

En sådan begränsning uppgiftslämnandet diskuterades även i samband med

av 1983 års ändringar i sekretesslagen, varvid Konstitutionsutskottet trots vissa

påpekanden från Lagrådet ansåg att ett vidsträcktare uppgiftslämnande borde

möjliggöras, eftersom det handlade mycket brottslighet KU

om grov 1982/83: 12 17. Flera skäl talar enligt vår mening för att den hittillsvarande

s. formuleringen skall behållas. Dessa har samband med frågan om i vilka situationer hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör utnyttja sin möjlighet att lämna ut annars sekretessbelagda uppgifter till rättsvårdande myndigheter.

En fråga är därvid uppgifter bör lämnas ut bara när det begärs av polis

om eller åklagare eller myndigheterna bör göra det också på eget initiativ.

om

Denna fråga aktuell även vid 1984 års ändringar i sekretesslagen. I det

var sammanhanget anförde departementschefen att myndigheterna, i de fall då de har möjlighet att lämna uppgift, också normalt bör lämna ut uppgiften,

ut en

det i ett konkret fall begärs en annan myndighet. Därvid erinrades om om av bestämmelsen i 15 kap. 5 § sekretesslagen, enligt vilken en myndighet på begäran myndighet skall lämna ut uppgifter som den förfogar över

av en annan i den mån hinder inte möter på grund någon bestämmelse om sekretess eller

av

till arbetets behöriga gång prop. 1983/842142 27; jfr även där

av hänsyn s

angivna källor.

Vad beträffar frågan myndighet självmant skall lämna ut uppgifter

om en -

248 Sekretessen och våld mot kvinnor

när den har möjlighet till det underströk departementschefen att den omstän-

digheten att det inte föreslogs någon uppgiftsskyldighet inte innebar att myndigheterna borde förhålla sig passiva när det uppkommer misstankar om brott. När det gäller att bedöma i vilka fall myndigheterna bör utnyttja möjligheten att sjävmant lämna uppgifter hänvisade departementschefen till att det är brottets svårhetsgrad och misstankarnas styrka som bör vara avgörande. I fråga om graden av misstanke som bör krävas för att uppgifter om brott skall lämnas ut

framhöll departementschefen att det är angeläget att de uppgifter som lämnas ut är så tillförlitliga och konkreta som möjligt prop. s. 32.

Även departementschefens uttalanden i det nämnda ärendet tog sikte

om myndigheters agerande i allmänhet och alltså inte var inriktade på hur hälsooch sjukvården och socialtjänsten bör utnyttja sin möjlighet att anmäla misstankar brott, gör sig dessa uttalanden, enligt vår mening, ändå starkt gällan-

om de. Framför allt bör personalen ta initiativet när det föreligger en klar risk att våldsbrottsligheten fortsätter. Män som misshandlar närstående kvinnor

annars

ofta sitt våld och våldet brukar bli allt grövre. Naturligtvis bör i upprepar sammanhanget framhållas att personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten i första hand bör inriktade att ge de utsatta kvinnorna sådant

vara stöd och hjälp att kvinnorna själva tar initiativet till en polisanmälan.

Tidigare i detta betänkande har rättintygens betydelse framhållits. Vi har sålunda betonat att utformningen av rättsintygen är viktig. Rättsintygens betydelse för åklagarens prövning i åtalsfrågan och som bevismedel i det fortsatta rättegångsförfarandet har också framhållits. En fråga av primär betydelse är frågan under vilka förutsättningar hälso- och sjukvården på begäran från t.ex. polis eller åklagare kan tillhandahålla ett rättsintyg, när en kvinna som utsatts för våld förklarar att hon inte vill låta sig undersökas och inte tillåter att läkaren tar del tidigare journalanteckningar. Vi anser att hälso- och sjukvården

av normalt bör lämna ut uppgifter som begärs i ett konkret fall av en annan myndighet, när sekretess inte hindrar ett sådant uppgiftslämnande. Detta bör i princip gälla även när polis och åklagare behöver uppgifter i form av ett rättsintyg. Dock bör läkare kunna vägra att lämna ut sådana uppgifter, om ved-

en erbörande har anledning att anta att ett utlämnande av uppgifterna allvarligt skulle rubba förtroendet mellan henne/honom och kvinnan.

I samband med 1983 års ändringar i sekretesslagen behandlades också frågan

för myndighets räkning får besluta om att lämna ut uppgifter. om vem som en Vissa bestämmelser härom finns i 15 kap. 6 § sekretesslagen. Där föreskrivs att det i första hand ankommer på den som förfogar över en handling för myndighetens räkning att ta ställning till om handlingen skall lämnas ut. I tveksamma fall kan vederbörande hänskjuta frågan handlingens utlämnande till myndig-

om heten. Konstitutionsutskottet anslöt sig till propositionens förslag prop. 1981/82: 186 att prövningen borde ankomma de enskilda befattningshavarna,

påpekade samtidigt att det låg i sakens natur att prövningen som regel sker men

sekretessen och våld mot kvinnor 249

på "hög nivå" inom myndigheten KU 1982/83:12 s. 17. Vi finner inte anledning att göra någon annorlunda bedömning.

Som framgått i inledningen till förevarande avsnitt om olika sekretessfrågor har Rikspolisstyrelsen i en skrivelse till regeringen föreslagit en uppmjukning av sekretessen på vårdområdet i fråga om misshandel och sexualbrott som riktar sig mot en kvinna. Vårt förslag att sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall begränsas vid vissa allvarliga brott kan kanske framför allt tänkas komma till användning vid brott som riktar sig mot kvinnor. Därmed kan naturligtvis anses föreligga skäl att begränsa sekretessgenombrottet utöver

den begränsning till vissa angivna brottsbalksbrott som vi föreslagit till att

avse brott riktade mot kvinnor. Vi anser dock inte att en sådan avgränsning bör göras utan lagtexten bör ha en könsneutral formulering. Det föreligger enligt vår mening beaktansvärda skäl för ett sekretessgenombrott vid allvarliga brott mot äldre personer av båda könen liksom mot funktionshindrade personer av båda könen. En av de viktigaste omständigheterna för att en misshandel skall bedömas som grov är enligt 3 kap. 6 § andra stycket om gärningen varit livsfarlig. Oavsett om offret i sådant fall är en kvinna eller en man anser vi att brottet grov misshandel bör kunna föranleda genombrott i vårdsekretessen.

Det föreligger naturligtvis samma skäl för ett genombrott i den tystnadsplikt som åvilar hälso- och sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal i enskild tjänst

som i fråga om sådan personal i offentlig tjänst, vid misstanke om grova våldsbrott. Sekretesslagen gäller, som tidigare nämnts, inte utanför den offentliga hälso- och sjukvården och socialtjänsten. För motsvarande personal i enskild tjänst finns dock föreskrifter i 8-10 §§ lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården respektive 71 a § socialtjänstlagen. Tystnadsplikten innebär att personalen inte obehörigen får röja uppgifter om en enskild persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Vid en tolkning av obehörighetsrekvisitet har det dock ansetts naturligt att söka ledning i det skaderekvisit som finns i sekretesslagens bestämmelser jfr resonemanget ovan s. 237 och där redovisade källor. Det är därför enligt vår mening inte nödvändigt att föreskri-

va något undantag från tystnadsplikten i de nyss nämnda särskilda lagarna.

Vårt förslag att hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall ges större möjligheter att utan hinder av sekretess lämna ut uppgifter vid misstanke om allvarliga våldsbrott till polis och åklagare bör också ses i förhållande till den vittnesplikt och det frågeförbud som föreligger enligt rättegångsbalken.

Det har i allmänhet ansetts svårt att finna den lämpliga avvägningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt. Detta har att göra med att det är fråga om två skyddsvärda intressen som står mot varandra: å ena sidan intresset av att domstolarna får ett gott underlag för sina avgöranden och å andra sidan enskilda personers intresse av integritetsskydd.

Frågeförbudet uppställdes, också framgått tidigare, huvudsakligen till

som

250 Sekretessen och våld mot kvinnor

skydd för enskilda. Vissa yrkesutövare har därvid ansetts inta en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten att de undantagits från den vittnesplikt gäller inför domstol. Successivt har begränsningen i vittnes-

som annars plikten utökats till yrkesgrupper. Vid dessa ändringar har dock särskilt

nya framhållits vittnespliktens grundläggande betydelse för domstolarnas möjligheter

erhålla fullgott underlag för sin bedömning förhållanden som är av intresatt av

i mål. I dessa liksom i andra sammanhang har också framhållits att det så se ett långt möjligt bör föreligga överenstämmelse mellan vittnesplikten i rätte-

en gångsbalken och bestämmelser i lagstiftning som tar sikte på genombrott

annan i sekretess. Särskilt har detta ansetts viktigt när det föreligger en upp-

vara giftsskyldighet för ifrågavarande yrkeskategorier se t.ex. JuU 1984/85:25, 1989/90:JuU7 och 1989/90:SoUl5.

Lagstiftaren har inte förmått åstadkomma en samordning mellan t.ex. uppgiftsskyldigheter enligt särskild lagstiftning och vittnesplikten enligt rättegångsbalken. Ett exempel härpå är den uppgiftsskyldighet enligt 71 § social-

som tjänstlagen gäller för bl.a. myndigheter vilkas verksamhet berör barn, när myndigheterna i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Reglerna rörande

vittnesplikten i rättegångsbalken korresponderar inte helt med uppgiftsskyldig-

heten enligt socialtjänstlagen. Socialtjänstkommittén har dock haft i uppdrag att söka åstadkomma bättre samordning av innehållet i bestämmelserna om

en uppgiftsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen och vittnesplikten i rättegångsbalken. Kommitténs förslag har presenterats i betänkandet Ny socialtjänstlag SOU 1994:139, se särskilt s. 477-481.

Frågeförbudet har sedan tillkomsten rättegångsbalken ansetts böra vika vid

av viss grövre brottslighet, och gränsen två års fängelse har i princip hela tiden varit oförändrad. Hänsynen till vikten straffskipningens säkerhet och det

av allmännas intresse fullständig utredning har utgjort motiven för att låta

av en

frågeförbudet vika vid mycket grova brott.

Såvitt sekretesslagen har i det föregående föreslagit en viss upp-

avser mjukning sekretessen beträffande uppgifter som rör misstanke om vissa brott

av med lägre minimistraff än fängelse två år. Ett syfte med den föreslagna lagändringen är att de rättsvårdande myndigheternas möjligheter att ingripa mot allvarliga våldsbrott skall öka. Vi har därvid framhållit nödvändigheten av att samhället klart markerar sin inställning till våld och andra övergrepp som riktar sig mot kvinnor. När det gäller kvinnor som utsätts för våld av en närstående

föreligger dessutom stor risk för att våldet skall upprepas och bli grövman en

Detta talar starkt för att rättsväsendet bör få större möjligheter att beivra re. sådana brott.

anförda synpunkterna gör sig i olika avseenden gällande också när det

De nu gäller vittnesplikten och frågeförbudet i rättegång. Man bör därför överväga

en

motsvarande ändring bör göras i rättegångsbalken så att frågeförbuom inte en

Sekretessen och våld mot kvinnor 251

det får vika även i mål angående brott enligt 3 kap. 6 4 kap. 4 a § och 6 kap. 3 § andra stycket brottsbalken.

Vi har i det föregående talat för att såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten i princip bör utnyttja sin rätt att lämna ut uppgifter när det föreligger misstanke om brott av viss art och svårighetsgrad. Sålunda bör t.ex. hälso- och sjukvården lämna ut uppgifter när polis och åklagare i ett konkret ärende önskar uppgifter. Som exempel på sådana situationer har angetts att polis eller åklagare har behov av ett rättsintyg. Men avsikten är också att personalen, i fråga om misstanke beträffande de föreslagna brotten, självmant skall kunna ta initiativ till ett uppgiftslämnande. Den föreslagna lagändringen bör därmed rimligen få till följd att flera allvarliga våldsbrott kommer till de rättsvårdande myndigheternas kännedom. Enligt vår mening skulle det vara olyckligt om hälso- och sjukvårdspersonal i ökad utsträckning lämnar ut uppgifter vid misstanke om brott till polis och åklagare samtidigt som det skulle saknas möjligheter att inför domstol höra samma personal om deras iakttagelser.

Å andra sidan bör man beakta den skillnad som råder mellan sekretessen

enligt sekretesslagen och frågeförbudet enligt rättegångsbalken. Enligt den förra

lagen gäller för t.ex. läkare, sjuksköterskor och viss annan sjukvårdspersonal att sekretess råder för alla uppgifter om en person, om det inte står klart att uppgifterna kan lämnas utan att den enskilda personen eller någon närstående till denna lider men, medan endast uppgifter som anförtrotts samma yrkeskategorier i deras yrkesutävning eller som de i samband därmed erfarit åtnjuter skydd enligt rättegångsbalken.

Det kan tilläggas att det ansetts svårt att avgöra om något anförtrotts en person i dennas yrkesutövning eller om det anförtrotts personen i annan verksamhet. I andra fall har det ansetts svårt att avgöra vad uttrycket samband därmed erfarit" syftar på, dvs. om det skall vara något personen erfarit i samband med sin yrkesutövning eller om det skall vara något som denna erfarit i samband med att något anförtrotts henne se härom Ekelöf, Rättegång IV, Gullnäs m.fl. Kommentar till rättegångsbalken samt Welamson, Läkarsekretessen.

Vi anser därför att frågeförbudet för vårdpersonal bör vika vid de nämnda brotten. Om sekretesskyddet enligt sekretesslagen mjukas upp på det sätt som vi föreslagit anser att en motsvarande ändring bör göras i fråga om rättegångsbalkens regler om vittnesplikt/frågeförbud.

Det är mycket svårt att finna en avvägning mellan vittnesplikten och tystnadsplikten som kan förväntas vinna en allmän uppslutning. Det som skall avvägas är den enskilda människans integritet gentemot myndigheters behov av information på angelägna områden och inte minst kraven rättssäkerhet och effektivitet i rättskipningen. Vi har dock ovan pekat på de mycket allvarliga konsekvenser som vissa brott som riktar sig mot person för med sig för den som utsätts för sådana brott. Vi har pekat på följder av att dessa brott inte beivras, framför allt följderna för kvinnor. Grov misshandel, kvinnofrids-/fridsbrott och

252 Sekretessen och våld mot kvinnor

grovt sexuellt utnyttjande, även straffminimum för de ifrågavarande brotten

om är lägre än fängelse två år, innebär enligt vår mening så allvarliga övergrepp mot människa att de i vissa avseenden är jämförbara med brott för vilka

en straffet satts till fängelse i lägst två år.

En betydelsefull konsekvens av att frågeförbudet får vika vid grov misshandel, kvinnofrids-/fridsbrott och grovt sexuellt utnyttjande är att motparten i en brottmålsrättegång gärningsmannen också har möjlighet att åberopa vittnesförhör med vårdpersonal till vilken kvinnan vänt sig i förtroende. Farhågorna för ett oacceptabelt utnyttjande denna möjlighet bör dock inte överdrivas. Det

av finns anledning att erinra om att domstolen enligt rättegångsbalken är skyldig att bevaka att onödig bevisning inte tas i målet se bl.a. 35 kap. 7 § rättegångsbalken. Rätten skall inte heller tillåta att frågor ställs till vittnen om sådant inte hör till saken eller att frågor ställs som är förvirrande eller på

som annat sätt otillbörliga 36 kap. 17 § sista stycket sista meningen. Man har rätt att förvänta sig att domstolen är särskilt uppmärksam härpå när det handlar om vittnesförhör med normalt inte brukar höras som vittne.

en person som Samtidigt bör uppmärksammas att motparten i t.ex. ett våldtäktsmål, enligt gällande rätt, redan har möjlighet att åberopa vittnesförhör med vårdpersonal

bistått kvinnan. Våldtäktsbrottet har straffminimum två år, och vid sådana som brott viker redan i dag frågeförbudet enligt 36 kap. 5 § fjärde stycket.

Vi föreslår mot denna bakgrund att ett tillägg görs i 36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken vilket skall framgå att läkare, tandläkare, barnmorskor,

av

sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivnings-

byråer, drivs kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga sam-

som av fálligheter, och deras biträden, utan hinder den sekretess som annars råder

av

enligt paragrafens andra stycke, skall skyldiga att vittna i mål angående

vara brott enligt 3 kap. 6 4 kap. 4 a § eller 6 kap. 3 § andra stycket brottsbalken. Det är alltså enligt vår mening endast vårdpersonal som skall vara skyldiga att vittna vid de nämnda brotten. Det är beträffande denna grupp som vi har föreslagit uppmjukning sekretessen enligt sekretesslagen. Undantagna från

en av vittnesplikt enligt 36 kap. 5 § andra stycket är också advokater. l fråga om tystnadsplikt för advokater vid allmänna advokatbyråer finns bestämmelser i 9 kap. 9 § sekretesslagen och för övriga advokater i 8 kap. 4 § rättegångsbalken. Vi har inte ansett det befogat att ålägga advokater vittnesplikt vid de särskilda våldsbrotten. Inte heller har vi ansett detta befogat beträffande den ytterligare

nämns i 36 kap. 5 § andra stycket, dvs. personer som omfattas av grupp som sekretess enligt 9 kap. 4 § sekretesslagen.

23 kap. 13 § rättegångsbalken anknyter till bestämmelserna om vittnesförhör

i 36 kap. rättegångsbalken på så sätt att, om någon under förundersökningen

vägrar att yttra sig angående omständighet som är av vikt för utredningen och

vederbörande är skyldig att vittna i rättegång om detta, denna person på om en undersökningsledarens begäran kan höras vittne inför rätten. Bestämmel-

som

Sekretessen och våld mot kvinnor 253

serna om vittnesplikt/frågeförbud äger sålunda motsvarande tillämpning under en förundersökning i brottmål. Tidigare har redovisats bestämmelserna om den

rätt som en förundersökningsledare har att, i fråga om t.ex. allmänna handlingar

som kan antas ha betydelse som bevis, begära domstols förordnande om att handlingen skall tillhandahållas 23 kap. 14 § jämförd med 38 kap. 8 § rättegångsbalken. Om frågeförbudet inskränks för vårdpersonal och, som en följd av denna inskränkning, även allmänna handlingars tillgänglighet ökar, får detta till följd att en förundersökningsledare kan kräva att få ta del av t.ex. en sjukjournal, eller sett ur vårdpersonalens synpunkt att det föreligger en skyldig-

- het för personalen att avlägga vittnesmål under förundersökningen och att lämna ut den ifrågavarande sjukjournalen. Det bör dock noteras att domstolen skall pröva en sådan begäran om vittnesförhör under förundersökningen liksom en begäran om tillhandahållande av den allmänna handlingen. Inte heller här torde det föreligga någon större risk för missbruk från motpartens sida, eftersom det är förbehållet förundersökningsledaren att göra en framställan. Den anmärkningen kan dock möjligen göras, att den tilltalade har rätt att ta del av hela förundersökningen, när utredningen är slutförd.

Lagstiftaren har tidigare uttalat att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att bestämma de yrkesgrupper för vilka tystnadsplikten bör gälla framför vittnesplikten. Vårt förslag till ändring i 36 kap. 5 § är ägnat att öka tillgänglig-

heten av upplysningskällor som kan utnyttjas i en rättegång.

I det föregående har vi inte funnit skäl att i sekretesslagen införa en skyldighet för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att vid misstanke om brott även grova våldsbrott göra anmälan eller lämna andra uppgifter

- till rättsvårdande myndigheter. En annan fråga är om en skyldighet bör finnas för hälso- och sjukvården och/eller andra myndigheter att till socialtjänsten anmäla att en kvinna far illa, därför att hon av en nuvarande eller tidigare närstående man utsätts för våld.

Som framgått i avsnitt lO.3.4 ovan finns i 71 § socialtjänstlagen en sådan anmälningsskyldighet i fråga om myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom, andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, anställda vid sådana myndigheter samt vissa särskilt angivna yrkesgrupper. Anmälan skall ske om dessa i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Denna anmälningsplikt fanns redan i 1924 års barnavårdslag och har med vissa änd-

ringar förts över i senare barnavårdslag och i socialtjänstlagen. Bestämmelsen

har sin grund i det särskilda ansvar som åvilar socialtjänsten att se till att barn och ungdomar, som befinner sig i en utsatt situation, får den vård och det skydd som de behöver. Detta ansvar har kommit till uttryck i ett flertal paragrafer i socialtjänstlagen. Det finns anledning att i sammanhanget också erinra om den skyldighet att ingripa med tvångsåtgärder som enligt lagen 1990:52 med

254 Sekretessen och våld mot kvinnor

särskilda bestämmelser om vård av unga LVU åvilar det allmänna.

Socialtjänstlagen innehåller inte några bestämmelser som mera direkt anger socialtjänstens ansvar för kvinnor som utsätts för våld. Inte heller Socialtjänstkommitténs förslag till ny socialtjänstlag innehåller någon fokusering på denna

Vi har dock i Kapitel 5 Socialtjänsten och våld mot kvinnor föreslagit grupp. vissa förtydliganden i detta hänseende. Det finns dock, enligt vår mening, en betydande skillnad mellan samhällets ansvar för barn och dess ansvar för vuxna. Barn som riskerar att fara illa har i allmänhet ett annat slags skyddsbehov

kvinnor som utsätts för våld och andra övergrepp. Många kvinnor än vuxna önskar inte anlita socialtjänsten eller dess och sådan inställning

resurser, en måste i de allra flesta fall respekteras. En annan sak är att socialtjänsten bör erbjuda sina den kvinna har behov av och efterfrågar dessa. Vi

resurser som har i det föregående också framhållit att socialtjänsten mer aktivt måste infor-

och tydligare specificera vilka resurser man faktiskt har att erbjuda mera om kvinnor utsätts för våld. Med hänvisning till det anförda avstår vi från att

som lägga fram något förslag särskild anmälningsskyldighet till socialtjänsten till

om skydd för kvinnor som utsätts för våld.

I Kapitel 14 Vissa särskilt utsatta kvinnor behandlas bl.a. behovet av åtgärder för att motverka våld mot äldre kvinnor och kvinnor med funktionshinder. Vi påtalar därvid att det i nuvarande lagstiftning inte finns någon skyldighet att anmäla övergrepp mot dessa personer. Vi återkommer med vissa synpunkter i denna del i det nämnda kapitlet avsnitt 14.6.

10.4 för kvinnor

Skyddade personuppgifter

utsätts för våld och hot om våld

som

10.4.1 Bakgrund

Det finns ett stort behov av stöd och hjälp till kvinnor som misshandlas, förföljs eller trakasseras på annat sätt. Under senare år har vissa åtgärder genomförts för skydd hotade kvinnor. I Kapitel 8 Myndigheterna inom rättsväsen-

att ge det och våld mot kvinnor har beskrivits den verksamhet med livvaktsskydd och

trygghetspaket Rikspolisstyrelsen bedriver för särskilt utsatta kvin-

m.m. som

Under år har även andra åtgärder vidtagits som syftar till att förnor. senare bättra skyddet för hotade personer. Inom folkbokföringen har sålunda införts möjligheter att förhindra att personuppgifter utnyttjas för att spåra en person i syfte att utöva våld eller trakasserier. En person som är utsatt för hot kan inom folkbokföringen markering för särskild sekretessprövning s.k. spärr-

få en markering, vid flyttning bli folkbokförd den gamla folkbokföringsorten kvarskrivning eller bli folkbokförd med fingerade personuppgifter enligt lagen 1991:483 om fingerade personuppgifter.

Sekretessen och våld mot kvinnor 255

Den sistnämnda lagen trädde i kraft den 1 juli 1991. Rikspolisstyrelsen har

regeringens uppdrag nyligen utvärderat lagen och föreslagit vissa förbättringar

av regelsystemet. Förslagen redovisas nedan.

Kommissionen, som enligt direktiven skall inhämta erfarenheter från de

av Rikspolisstyrelsen bedrivna verksamheterna med akut skydd för kvinnor, tar i det följande upp vissa problem i anslutning till bestämmelserna skyddade

om personuppgifter.

l0.4.2 Gällande bestämmelser

spärrmarkering

Grundläggande bestämmelser om de lokala folkbokföringsregister förs för

som de lokala skattekontorens verksamhetsområden finns i lagen 1990:1536

om folkbokföringsregister. Registren förs med hjälp av ADB och används framför allt för den löpande folkbokföringen enligt folkbokföringslagen 1991:481. De lokala folkbokföringsregistren innehåller bl.a. uppgift

om personnummer, namn och adress. Uppgifterna överförs fortlöpande till regionala register över befolkningen i länet personbanden. Bestämmelser personbanden finns i

om

förordningen 1991:750 folkbokföringsregister och i folkbokförings-

om m.m. kungörelsen 1967:495. Uppgifterna förs också över till ett centralt statligt

person- och adressregister det s.k. SPAR-registret. Från detta register över-

förs i sin tur personuppgifter till ett antal statliga myndigheter. Rutinerna för överföring av personuppgifter till myndigheterna är dock under översyn se bl.a. betänkandet SOU 1994:44.

Uppgifterna i folkbokföringsregistret är normalt offentliga och skall lämnas ut omgående till den som begär att ta del av uppgifterna. Skattemyndigheten kan dock med stöd av 7 kap. 15 § sekretesslagen 1980:100 vägra lämna ut uppgifter om en person, om det av särskild anledning kan antas att

personen eller någon honom närstående lider uppgiften röjs rakt skaderekvisit.

men om Sekretesskyddet gäller såväl för uppgifter av särskilt ömtålig art som för andra uppgifter vilka grund av omständigheterna i det enskilda fallet är skyddsvärda. Exempel på den sistnämnda typen av uppgifter kan adress

vara en persons

i fall av befarad personförföljelse. För att få en varningssignal om i vilka fall sekretesslagen kan bli tillämplig

kan Skattemyndigheten för viss föra markering för särskild

en person en sekretessprövning, s.k. spärrmarkering, ifolkbokföringsregistret. Spärrmarkeringen är dock endast en administrativ registreringsåtgärd och den kan sägas närmast motsvara den hemligstämpel som sätts på pappersdokument enligt 15 kap. 3 § sekretesslagen. Spärrmarkeringen avser samtliga uppgifter

om en person.

Förutsättningarna för att en spärrmarkering skall införas i folkbokföringsregi-

256 Sekretessen och våld mot kvinnor

stret är enligt Riksskatteverkets handbok för folkbokföring att det skall föreligga ett konkret hot i det enskilda fallet. Som exempel på ett sådant fall anges i handboken kvinna begär att hennes adress inte skall lämnas ut till en

en som tidigare make, eftersom hon fruktar att han skall utsätta henne för skada.

En kvinna önskar få spärrmarkering skall begära detta hos det lokala

som skattekontor där hon är folkbokförd. Begäran bör skriftlig. Hon bör bifoga

vara

utredning eller intyg styrker de åberopade omständigheterna. Om en som begäran bifalls, förs spärrmarkeringen in i folkbokföringsregistret. Uppgifterna förs även över till de regionala och centrala registren. På bildskärmsterminaler inom skatteförvaltningen visas därefter inga uppgifter om personen förutom

och hänvisning till chefen för det lokala skattekontoret. personnummer en Samboende familjemedlemmar måste normalt också spärrmarkeras, om spärrmarkeringen skall kunna utgöra ett effektivt skydd.

Spärrmarkeringen överförs även till de andra myndigheter som hämtar uppgifter från SPAR-registret. Varje myndighet prövar självständigt frågan om utlämnande.

Den 1 oktober 1993 fanns det 4 628 personer som var enbart spärrmarkerade, 48 både spärrmarkerade och kvarskrivna jfr nedan och 27

personer som var personer som var enbart kvarskrivna.

Kvarskrivning

Genom folkbokföringslagen har det införts möjlighet till särskild folkbok-

en föring syftar till att skydda personer som är utsatta för hot, våld eller andra

som trakasserier, nämligen kvarskrivning.

Sålunda får särskilda skäl kan antas bli utsatt för allvarlig

en person, som av brottslighet, förföljelser eller trakassserier annat slag och som har flyttat

av eller att flytta, efter ansökan medges att vara folkbokförd på den gamla

avser folkbokföringsadressen i högst tre år kvarskrivning. För att kvarskrivning skall avsedd effekt måste motsvarande gälla för de familjemedlemmar som

ge flyttar med den utsatta personen. Kvarskrivning beträffande ett barn kan ske ansökan endast vårdnadshavarna, om syftet är att ge skydd mot den

av en av andre vårdnadshavaren.

Ansökan kvarskrivning prövas det lokala skattekontor där personen är

om av folkbokförd. Förutsättningar för bifall till ansökan om kvarskrivning motsva-

en

i princip dem gäller enligt lagen 1988:688 om besöksförbud. Kvarrar som skrivning bör endast medges när omständigheterna pekar på att ett beslut om besöksförbud inte skulle den sökande tillräckligt skydd.

ge

Kvarskrivning innebär för kvinna som har medgivits sådan att hennes

en verkliga bostadsort inte framgår av folkbokföringsregistret. I stället anges som postadress adressen till det lokala skattekontoret på utflyttningsorten. Detta har till följd att all post till kvinnan, där hennes adress enligt folkbokföringsregistret

Sekretessen och våld mot kvinnor 257

har använts, kommer till ifrågavarande lokala skattekontor, har att vidaresom befordra posten. Den kvarskrivna kvinnans faktiska bostadsadress finns endast manuellt antecknad hos det lokala skattekontoret på utflyttningsorten.

Fingerade personuppgifter

Fingerade personuppgifter medför det mest omfattande skyddet för en persons

ursprungliga personuppgifter. Lagen 1991:483 om fingerade personuppgifter,

som trädde i kraft den 1 juli 1991, innebär att en person kan medges rätt att

använda andra personuppgifter sig själv än de verkliga under högst fem år,

om om det finns en uppenbar risk att kan bli utsatt för särskilt allvarlig personen brottslighet som riktar sig mot dennas liv, hälsa eller frihet och om personen inte kan ges tillräckligt skydd på annat sätt. Medgivande att använda fingerade personuppgifter kan även lämnas ett barn varaktigt bor tillsammans med som sin förälder. Stockholms tingsrätt prövar frågan medgivande att använda fingerade om personuppgifter efter ansökan av Rikspolisstyrelsen. Om styrelsen inte finner skäl till ansökan kan den enskilda själv ansöka hos domstolen. Rikspolisstyrelsen verkställer den utredning som skall ligga till grund för ansökan. Om t.ex. en hotad kvinna medges rätten att använda fingerade personuppgifter ankommer det på Rikspolisstyrelsen att bestämma vilka fingerade personuppgifter som skall registeras inom folkbokföringen och till att registrering sker. se De nya personuppgifterna skall bestämmas och registreras på ett sådant sätt att det inte av dessa framgår vilken använder uppgifterna. Rikspolisstyperson som relsen skall bevaka att fingerade personuppgifter inte används under längre tid än vad som har medgetts. Lagen om fingerade personuppgifter skall enligt särskilda uttalanden i förarbetena tillämpas restriktivt, och det har därför i lagtexten angetts att det skall vara

fråga om en uppenbar risk för särskilt allvarlig brottslighet. Brottsligheten skall

vara direkt livshotande och syfta till svår kroppsskada eller frihetskränkgrov

ning enligt 4 och 6 kap. brottsbalken. Genomgående är det fråga brott

om mot person som skulle föranleda ett mycket kännbart fängelsestraff det kom om till utförande. Utöver kravet uppenbar risk för särskilt allvarlig brottsligen het får ett medgivande ges endast om behovet skydd inte kan tillgodoses på av annat sätt. Det skall således först övervägas inte kvarskrivning, besöksom förbud eller andra åtgärder är tillräckliga för att skydda Sådana personen. åtgärder behöver dock inte ha prövats i det enskilda fallet även se prop. 1990/91:153 s. 143 f..

Sekretess föreliggerenligt 7 kap. 15 § tredje stycket sekretesslagen i ärenden om fingerade personuppgifter för uppgift om enskilds personliga förhållanden,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilda eller någon henne närstående lider omvänt skaderekvisit. Sekretessen gäller för men

258 Sekretessen och våld mot kvinnor

samtliga personanknutna uppgifter. Under tiden den 1 juli 1991 den 30 juni 1994 har totalt 63 framställningar gjorts medgivande använda fmgerade personuppgifter till Rikspolisstyrelom att framställningen gällt kvinnor utsatts för hot från en f.d. sen. I 26 fall har som make eller sambo. ansökningar har skrivits hos Rikspolisstyrelsen, 22 på grund av

Tjugofem av

sökanden har återkallat sin framställning. Rikspolisstyrelsen har hos tingsatt

ansökt medgivande i 26 ärenden, varvid styrelsen tillstyrkte åtta och

rätten om avstyrkte 18 ansökningar. nämnda tidsperiod har domstolarna i nio ärenden Högsta dom- Under nyss och Stockholms tingsrätt åtta lämnat medgivande att använda fingestolen ett - Tre de medgivna fallen har gällt kvinnor som varit

rade personuppgifter. av

utsatta för hot från en f.d. make. Högsta domstolen har sålunda i avgörandet NJA 1994 s. 497 I och prövat lagen fmgerade personuppgifter. I bägge de referade fallen

tillämpningen av om

fråga kvinna hotades f.d. make. I ett av fallen gällde var det om en som av en frågan hotbilden skall bedömas med utgångspunkt från faktiskt konstaterom omständigheter eller enbart sökandens subjektiva hotupplevelser skall bara om skäl för bifalla ansökan. Högsta domstolen fann att vad som framinnefatta att kommit inte visade det objektivt sett förelåg sådan risk som lagen förutatt en

länmade därför inte medgivande till fingerade personuppgifter. I det

sätter och där Högsta domstolen lämnade sådant medgivande, förelåg fara för andra fallet, bortförande barn. Både barnet och modern hade redan erhållit spärrmarkeav ring och kvarskrivning inom folkbokföringen. Domstolen fann att faran för att kvinnan skulle utsättas för allvarlig brottslighet utgjorde en sådan risk som och de åtgärder vidtagits inte kunde anses tillräckliga. lagen förutsätter att som i referatet vilka speciella omständigheter låg till Det utvecklas inte närmare som de vidtagits inom folkbokföringen var otill-

grund för att skyddsåtgärder som

bör åtskilligt material i båda målen var sekretessbelagt räckliga. Det noteras att och därför inte återgavs i Högsta domstolens referat.

10.4.3 Rikspolisstyrelsens utvärdering av lagstiftningen om fingerade personuppgifter

uppdrog i december 1993 Rikspolisstyrelsen att göra en utvärde- Regeringen personuppgifter och föreslå förbättringar av reglerring av lagen om fmgerade skulle vid uppdragets fullgörande samråda med Riks-

na. Rikspolisstyrelsen

försäkringsverket och de övriga myndigheter som berörs av lagstiftningen. redovisade uppdraget i slutet år 1994. I sin utvärdering

Rikspolisstyrelsen av

samrått med Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket och Väg-

har styrelsen

verket, och dessa myndigheter har beskrivit vissa av de svårigheter som upp-

Sekretessen och våld mot kvinnor 259

kommer för såväl den skyddade myndigheten och tredje personen som man inom respektive myndighets verksamhetsområde. Riksförsäkringsverket har redovisat flera olyckliga konsekvenser ur socialförsäkringssynpunkt. Riksskatteverket har redovisat problem hos bl.a. kronofogdemyndigheterna vid handläggning av ärenden där personer medgivits identitetsbyte. Verket har också redovisat en del praktiska konsekvenser bestämmelserna spärrmarkering av om och kvarboende. Vägverket har redovisat problem har samband med som

körkortsregistret, bil- och felparkeringsregistren De nämnda myndig-

m.m. heterna har också lämnat förslag till hur åtminstone vissa svårigheterna bör av

kunna avhjälpas.

Rikspolisstyrelsen har vid kontakter med personer som använder fingerade personuppgifter och andra berörda personer fått kännedom även andra om komplikationer. Ett stort praktiskt problem för personer med ñngerad identitet uppstår när de skall lämna referenser och betyg vid ansökan nytt arbete. om Personer med fingerad identitet har mött problem vid sina kontakter med försäkringsbolag. Berörda personer har haft problem vid sina kontakter med

banker, t.ex. när det gäller banklån och betalningsförmedling. Svårigheter har

uppstått vid kontakter med Centrala studiestödsnämnden då i fråga har personen haft studieskulder. Problem har rapporterats i kontakter med Statens invandrarverk i ärenden angående svenskt medborgarskap. Ännu ett problem som uppmärksammats är hur patientjournaler inom hälso- och sjukvården skall hanteras vid användade av fingerade personuppgifter. Slutligen förtjänar att nämnas att två kvinnor, som på grund av hot från sina f.d. makar fått medgivande att använda fingerade personuppgifter, blivit stämda inför tingsrätt männen. I av det ena fallet gällde saken umgänge med barn, medan det andra gällde en betalningstvist. Jfr även avsnitt l0.4.4 nedan.

Av Rikspolisstyrelsens rapport framgår att i vissa de prövade ansökningar-

av na har sökanden varit kvinna haft barn med den hotat. Vid pröven som som ningen om kvinnan skulle få använda fingerade personuppgifter har hotbilden ansetts sådan att andra skyddsåtgärder bedömts tillräckliga. Därvid har även umgängesrätten beaktats. I sitt förslag till regeringen framhåller Rikspolisstyrelsen att, om en lagakraftvunnen dom föreligger som innebär att fadern inte har umgängesrätt med barnet, faderns rätt att väcka talan umgänge med barnet om inte bör hindra att modern kan få använda fingerade personuppgifter. Rikspolisstyrelsen hänvisar till att det inte kan uteslutas att fadern sin möjlighet genom att väcka talan om umgänge försöker spåra barnets för att trakassera henne. mor Rikspolisstyrelsen konstaterar vidare att den som använder fingerade personuppgifter behöver hjälp och stöd for att klara av de stora praktiska problem som många gånger uppstår som en följd av indentitetsbytet. Det kan fråga var om

hjälp med att sälja tillgångar, att reglera skulder och att reglera mellanhavanden med banker och försäkringsbolag. Det kan även innebära omflyttning betyg

av eller andra kvalifikationer. För att hjälpa i fråga krävs enligt styrelpersonerna

260 Sekretessen och våld mot kvinnor

erfarenheter i många sammanhang goda kunskaper om hur samhället sens fungerar och juridisk kompetens. Mot den bakgrunden föreslår Rikspolisstyrelsen i sin utvärdering av lagen att till identitetsbyte bör övervägas i stället för fingerade

möjligheten permanent

under begränsad tid. l de fall där identitetsbyte kan komma

personuppgifter en ifråga är skyddsbehovet långvarigt, kanske tio år eller mer, påpekar styrelsen.

torde svårigheterna betydande när person skall återta sin Dessutom vara en

ursprungliga identitet.

föreslår också att den utsatta skall ha en enda

Rikspolisstyrelsen personen

"kontaktmyndighet" vända sig till för hjälp och stöd. myndighet en att - enligt förslaget, ansökningsförfarandet ändras så att den som vill Vidare bör, personuppgifter ansöker detta direkt hos tingsrätten i

använda fingerade om

stället för att som i dag ansöka via Rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsens förslag bereds för närvarande i regeringskansliet.

10.4.4 personuppgifter och domstolarna

Skyddade

för och vittnen i samband med förundersökning Frågor om anonymitet parter och rättegång har fått delvis reglering för att möjliggöra ett ökat hänsynsen ny tagande till sådana i samband med rättegångar av någon särskild personer som anledning behöver skydd för sina adresser eller andra personuppgifter. Sålunda juli 1994 ändringar företagits i rättegångsbalken i bl.a. 36 har fr.0.m. den 1 10 45 kap. 9 och 16 §§ syftar till att målsägandens och vittnens kap. som ålder, och bostadsadress inte i onödan skall framgå av olika domstolsinla-

yrke

skall delges den tilltalade i brottmål allmänt åtal. Innan ett vittgor som om avläggs eller målsägandeförhör hålls skall rätten fråga vittnet nesmål ett numera personuppgifter endast när det behövs. I förundersök-

eller målsäganden om

1947:948 har vidtagits ändringar så att endast vissa uppgif-

ningskungörelsen och vittnen antecknas i förundersökningsprotokollet medan ter om målsäganden

andra antecknas i en separat handling. tilläggas frågor berör vittnens och målsägandens Det kan att ytterligare som nyligen varit föremål för utredning. Vissa förslag har sålunda redovisäkerhet Vittnen och målsägande i domstol Ds 1995:1.

sats i departementspromemorian

framhölls i propositionen med förslag till de nämnda ändringarna i Det nyss prop. l993/94:143 att det aldrig kan bli fråga om någon

rättegångsbalken

den tilltalade får del uppgifter i förundersökning. absolut garanti mot att av en den misstänkte begär få del uppgifterna torde han normalt inte Om att ta av detta. Dessutom finns uppgifterna i domstolsakten. Den omstänkunna vägras uppgifterna inte automatiskt kommer till den misstänktes kännedom

digheten att

dock innebära förbättring jämfört med vad gällt tidigare. För att anses en som misstänkt i sådant fall skall få tillgång till t.ex. målsägandens adress krävs en

Sekretessen och våld mot kvinnor 261

att han särskilt begär det.

Regeringen avvisade i det angivna lagstiftningsärendet tanken på sådana genomgripande förändringar som skulle innebära att vittnen och målsäganden får rätt att uppträda helt anonymt infor domstol. Sådana förändringar skulle, anfördes det i propositionen, komma i konflikt med de grundläggande principerna för ett rättssamhälle. En sådan princip är att part i ett mål eller

en ärende skall ha fullständig insyn i de förhållanden kan läggas till grund för

som en domstols avgörande. Detta gäller i stor utsträckning även for sekretessbelagda uppgifter; en part skall känna till och kunna bemöta alla uppgifter

som domstolen eller myndigheten grundar sitt avgörande på prop. 1993/94:

143 s. 44 f..

Justitieutskottet konstaterade vid sin behandling av propositionen att regeringsförslaget innebar en begränsning när det gäller möjligheterna att på ett enkelt sätt få del av ett vittnes eller målsägandes personuppgifter och att

en man knappast med hänsyn de krav rättssäkerheten ställer hade möjlighet att gå

till

längre 1993/94:JuU25 s. 22.

Som framgått ovan har det förekommit åtminstone två ärenden där kvinna,

en som medgetts fingerade personuppgifter, stämts inför domstol sin tidigare

av make. Det ena målet avsåg en tvist om viss betalning skett i enlighet med bodelning, det andra umgänge med barn.

Då en kvinna medgetts fingerade personuppgifter kan problem uppstå vid valet av domstolsforum. I dispositiva tvistemål, till vilka t.ex. betalningstvist med anledning av bodelning hör, gäller reglerna om allmänt forum i rättegångsbalken. Enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken är sålunda laga domstol i tvistemål i allmänhet rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Denna forumregel är dock dispositiv i den betydelsen att svaranden äger inflytande på dess till-

lämpning. I målet angående klander av bodelning var kvinnan med de fungerade

personuppgifterna också kvarskriven sin gamla adress. Mannen väckte talan vid den tingsrätt till vilken kvinnan hörde enligt kvarskrivningsadressen. Kvinnan gjorde inte någon foruminvändning.

Bestämmelser om behörig domstol i mål om vårdnad och umgänge med barn finns i 6 kap. 17 § föräldrabalken. Enligt denna bestämmelse skall frågor

om vårdnad och umgänge med barn tas upp av rätten i den ort där vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hemvist. Sådana frågor kan i och för sig också tas upp i samband med talan äktenskapsskillnad, varvid rätten där

om endera av makarna har sitt hemvist är behörig domstol. Om det inte finns någon

behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt. Forumregeln i

föräldrabalken är indispositiv och skall prövas ofñcio domstolen.

ex av

Det kan tilläggas att 6 kap. 17 § föräldrabalken från och med den l juli 1995 ändras på så sätt att det är barnets hemvist som styr var frågor om vårdnad och umgänge skall tas upp. Stockholms tingsrätt utgör alltjämt reservforum SFS

262 Sekretessen och våld mot kvinnor

1994:1433, prop. 1993/942251. Enligt vad inhämtats från Rikspolisstyrelsen upptogs det ovan nämnda som målet umgänge med barn vid den domstol där kvinnan under sin ursprungliom identitet senast varit folkbokförd. Detta forum var enligt samma uppgift ga - - Stockholms tingsrätt. Ingen parterna har gjort foruminvändning. Det har inte av varit möjligt för sig Rikspolisstyrelsen eller Kvinnovåldskommissionen att vare utreda tingsrätten i det nämnda ärendet ansett sig behörig på grund av om huvudregeln vårdnadshavarens senast kända hemvist eller därför att annan om behörig domstol saknats.

10.4.5 Kvinnovåldskommissionens överväganden och

förslag

Vi föreslår det i lagen 1991 :483 fingerade personuppgifter införs att om möjlighet att erhålla permanent identitetsbyte. en

Prövningen begäran ñngerade personuppgifter är särskilt

av en om komplicerad när det gäller kvinna har små barn och kvinnan en som behöver skyddas mot barnets far. I de fall vårdnaden om barnet anförmodern och fadern domstol inte tillerkänts umgänge med trotts ensam av barnet bör det dock enligt vår mening inte föreligga hinder för modern och barnet att få fingerade personuppgifter. Vi föreslår förtydligade den forumregel för vårdnads- och umett av gängestvister finns i 6 kap. 17 § föräldrabalken. Förslaget innebär som Stockholms tingsrätt skall behörig domstol inte bara som fallet att vara är i dag när forum saknas, utan även när barnets verkliga hemannat vist inte kan fastställas därför att barnet har medgetts fingerade person-

uppgifter.

Även samhället med kraft tar sig våldet mot kvinnor kommer det att om stor an

finnas kvinnor behöver särskilda skyddsåtgärder. Skyddade personuppgifter

som kan sådan åtgärd, och ytterlighetsform härav är byte av identitet ses som en en för kvinnan och hennes eventuella barn. Bestämmelserna fingerade personuppgifter är förhållandevis nya; de trädde om i kraft den l juli 1991. Rikspolisstyrelsens utvärdering lagen visar att beav tydande problem uppkommit för det fåtal personer som medgetts fingerade personuppgifter. Dessa har i stor utsträckning behövt hjälp från myndigheterna för lösa problemen, och sannolikt har myndigheterna fått mera stöd och att ge hjälp än vad de haft skyldighet att bistå med. Domstolarna har varit mycket

Sekretessen och våld mot kvinnor 263

restriktiva att medge fmgerade personuppgifter, även när det gällt kvinnor

som riskerat att bli utsatta för mycket allvarlig brottslighet. Vi anser dock inte att vi för närvarande bör ifrågasätta myndigheternas restriktivitet. Vi vill dock kort

ta upp frågan om lämpligheten av fingerade personuppgifter för kvinnor som

har små barn.

Det är naturligen förenat med särskilda svårigheter att ge ett litet barn en ny identitet. Prövningen av en begäran om fingerade personuppgifter är därför särskilt grannlaga när det gäller en kvinna som har små barn och kvinnan behöver skyddas mot barnets far. Barn har i allmänhet behov av kontakt med båda sina föräldrar, även om föräldrarna är i konflikt med varandra. I de allra flesta fall torde det kunna sägas att barn far illa, om de måste växa upp i en relation där fadern utövar våld mot modern. Trots detta kan ett barn i vissa fall ha en sådan relation till sin far att det även om föräldrarna separerat är

- förenligt med barnets bästa att barn och far upprätthåller en kontakt med varandra. Detta förhållande kan tala mot att kvinnan erhåller fingerade personuppgifter för sig och barnet. I de fall vårdnaden om barnet anförtrotts modern ensam och fadern av domstol inte tillerkänts umgänge med barnet bör det dock enligt vår mening inte föreligga hinder för modern och barnet att få fingerade personuppgifter.

För närvarande krävs kvinna som vill använda fingerade personupp-

att en gifter vänder sig till Rikspolisstyrelsen och via denna ansöker om tillstånd till identitetsbytet. Vi delar Rikspolisstyrelsens bedömning att den som vill använda fingerade personuppgifter inte bör behöva via Rikspolisstyrelsen utan bör kunna ansöka direkt hos den domstol som prövar frågan. Vi förutsätter att polisen ändå kommer att utreda ärendet, och i många fall torde kvinnans situation redan vara känd för polisen. Vi förutsätter att polisen i sin utredning också kommer att pröva vilka andra skyddsåtgärder som skulle kunna erbjudas kvinnan. Vi delar även Rikspolisstyrelsens uppfattning att den som medgetts fingerade personuppgifter bör få en särskild kontaktperson hos lämplig myndighet som kan bistå vid de praktiska problem som bytet av personuppgifter föranleder.

Den längsta tid under vilken fingerade personuppgifter kan medges utgör i dag fem år. Som framgått ovan har Rikspolisstyrelsen i sin utvärdering av lagen konstaterat att det i ärenden angående medgivande att använda fingerade personuppgifter ofta läggs ned stora resurser vid den utredning som skall ligga till grund för ansökan till tingsrätten. Vi har redan nämnt att de som medgetts skydd i form av fingerade personuppgifter har behövt omfattande och kvalificerad hjälp for att lösa problem som uppstått på grund av identitetsbytet. Utan tvekan kommer motsvarande problem att uppstå för en kvinna då hon skall återta sin ursprungliga identitet. Vidare och framför allt torde det i de flesta

- fall, där fingerade personuppgifter krävs för att skydda en kvinna som hotas av våld, vara fråga om ett långvarigt skyddsbehov. Vi delar därför Rikspolisstyrel-

264 Sekretessen och våld mot kvinnor

uppfattning att det bör införas en möjlighet att erhålla ett permanent identisens tetsbyte, dock med möjlighet för den enskilda att återta sin ursprungliga identi-

tet.

Ett problem praktisk art, som lagstiftaren knappast hade anledning att förutse

av när lagstiftningen fingerade personuppgifter bereddes, är problemet med val

om

domstolsforum efter det att någon medgetts rätt att byta identitet. Vi avser av dock inte att här behandla forumfrågorna i hela deras vidd utan begränsar våra överväganden till frågor behörig domstol i vårdnads- och umgängestvister.

om Vi kommer i ett särskilt kapitel kapitel 15 att ta upp frågor om vårdnad och umgänge i familjer där fadern utövar våld mot modern avsnitt 15.3. Här behandlas sålunda endast frågan om behörig domstol när moderns och barnets

personuppgifter är fingerade.

Det är inte ovanligt att män som utövar våld och som hotar och trakasserar sina partners fortsätter sitt beteende även efter det att en separation kommit till stånd. När risken för särskilt allvarlig brottslighet varit så stor att det blivit fråga att använda fingerade personuppgifter är det även om fallen är

om fåtaliga troligt också utnyttjar alla till buds stående lagliga möjlig-

- att mannen heter att nå kontakt med kvinnan. Ett sätt är naturligtvis att hitta en anledning att föra kvinnan inför domstol. Exempel på sådana fall är de rättsliga processer som beskrivits ovan.

Som vi framhållit tidigare är möjligheterna att erhålla fingerade personuppgifter begränsade för kvinna har barn. Hänsynen till barnets bästa kan tala

en som häremot. När våldet och hotet mot modern haft en sådan omfattning och varit så allvarligt att modern och barnet fått ñngerade personuppgifter måste dock barnets far ha formell möjlighet att väcka talan om vårdnad och umgänge

en med barnet. Rättssäkerhetsaspekter talar härför.

Som påpekats kan det tveksamt vilket forum som är det korrekta i

ovan vara vårdnads- och umgängestvister, när vårdnadshavaren medgetts fungerade personuppgifter. Såväl den nuvarande formuleringen med vårdnadshavarens hemvist den nyligen beslutade med barnets hemvist som avgörande för valet av

som domstol och med Stockholms tingsrätt reservforum när annan behörig

som domstol saknas är enligt vår mening oklar. Bestämmelsen har funnits länge i föräldrabalken, även dess placering i balken gång efter annan förändrats.

om

Reservforum har huvudsakligen kommit till användning för att lösa lagkonflikter

internationellt privaträttslig art. I de fall där modern och barnet medgetts av ñngerade personuppgifter har barnet i allmänhet ett hemvist i den mening som

i 6 kap. 17 § föräldrabalken. Vi anser därför att den nämnda forumregeln avses bör kompletteras. Detta kan lämpligen ske genom att bestämmelsen om reservforum kompletteras med bestämmelse varigenom Stockholms tingsrätt blir

en behörig domstol inte bara när annat behörigt forum saknas utan även när barnets hemvist inte kan fastställas därför att modern och barnet medgetts fingerade

Sekretessen och våld mot kvinnor 265

personuppgifter. Vi har övervägt andra lösningar för valet forum funnit flera skäl för av men att Stockholms tingsrätt bör vara exklusivt forum för frågor rör vårdnad som och umgänge, när modern och barnet medgetts fingerade personuppgifter och frågorna inte tas upp i samband med äktenskapsmål. Det starkaste skälet är att Stockholms tingsrätt i dag är exklusivt forum för prövning ansökningar av enligt lagen om fingerade personuppgifter. Denna domstol har följaktligen redan kunskap om den särskilda handläggning som sådana ärenden erfordrar. Erfarenheterna av sådan handläggning bör vara samlad hos domstol. Antalet vården nads- och umgängestvister där modern och barnet medgetts fingerade personuppgifter kommer utan tvekan att vara ytterst begränsat, och dessa tvister kan inte förväntas påverka domstolens arbetsbörda i nämnvärd utsträckning.

10.5 Ett vid

sekretessproblem gemensam

vårdnad

Bakgrund

Det förekommer ofta att en kvinna och den man som misshandlar henne har gemensamma barn, som de också har gemensam vårdnad om. Ett särskilt problem som Kvinnovåldskommissionen har blivit uppmärksammad inte minst från kvinnojourerna är den konflikt som kan uppstå när det gäller -

socialtjänstens möjligheter att hjälpa en misshandlad kvinna att skyddat

boende, samtidigt som det föreligger skyldighet att upplysa den misshanden lande mannen, som har del i vårdnaden parets barn, om gemensamma om var barnet och därmed modern befinner sig. Uppgifterna kvinnan be- - - om var finner sig skyddas av sekretesslagen 1980:100. När kvinnan fått hjälp av socialtjänsten att erhålla skyddat boende vid en kvinnojour eller i en annan jourlägenhet på hemlig adress anser sig dock socialtjänstens personal ofta tvingad att upplysa mannen om var barnet uppehåller sig. Enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken har vårdnadshavaren ansvar för barnets personliga förhållanden och har i enlighet därmed enligt 6 kap. 11 § nämnda balk rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Utgångspunkten är sålunda att vårdnadshavaren skall ha insyn i sekretesskyddat material som rör barnet for att kunna fullgöra sina åligganden enligt föräldrabalken. Genom ett beslut av domstol ivårdnadsfrågan kan faderns rätt i detta hänseende inskränkas, men detta kan sällan ske omedelbart. Oftast behöver kvinnan också någon tid att i lugn och ro tänka över sin situation och planera för framtiden. Av 7 kap. 5 § sekretesslagen framgår att sekretess i vissa fall kan råda i för-

266 Sekretessen och våld mot kvinnor

hållande till underårigs förälder eller vårdnadshavare. Så är fallet

en annan rörande uppgift den underåriges vistelseort i de fall denne omhändertagits

om eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga utan samtycke LVU och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet eller vården.

undantagssituation regleras i 14 kap. 4 § andra stycket sekretessla-

En annan

och i första hand fall där barn och vårdnadshavare står i motsatsförgen avser hållande till varandra och där det oavsett barnets ålder är till skada för barnet att sekretesskyddade uppgifter lämnas till vårdnadshavaren. Sålunda gäller sekretess för uppgift till skydd för underårig även i förhållande till vårdnadsha-

det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften

varen om röjs för vårdnadshavaren. I förarbetena till denna bestämmelse prop. 1988/ 89:67 sekretessfrågor inom undervisningsväsendet m.m. sägs det att

om sekretesskyddet för ett barn gentemot vårdnadshavaren bör omfatta alla uppgifter barnet som kan sekretessbeläggas enligt sekretesslagen. Någon avgräns-

om ning till uppgifter inom vissa områden borde inte göras. I syfte att begränsa de situationer där uppgifter skall kunna hemlighållas krävs att det kan antas att den underårige lider uppgiften röjs samt att det kan befaras vid

men om men som utlämnande skall betydande. Som exempel har nämnts att den unge kan

vara skadas allvarligt psykiskt, fysiskt eller på annat sätt om uppgiften lämnas. Detta torde i praktiken betyda att det i det särskilda fallet skall finnas särskilda skäl,

tyder att uppgift den underårige kan komma att missbrukas av som en om vårdnadshavaren i något avsevärt hänseende, sägs det i propositionen.

Justieombudsmannen JO prövade år 1983 en vägran från socialtjänstens sida att lämna ut uppgift ett barns vistelseort till en vårdnadshavare JO:s äm-

om betsberättelse 1983 249. JO erinrade därvid om den sekretess som gäller

s. inom socialtjänsten för uppgift enskilds personliga förhållanden och med

om stöd vilken kvinna kan kräva att uppgift om hennes vistelseort kan hem-

av en lighållas för JO påpekade att den nämnda sekretessbestämmelsen

mannen. däremot i princip inte är tillämplig i fråga kvinnans barn. JO konstaterade

om dock i det aktuella beslutet att det undantagsvis kan föreligga sådana omständigheter att uppgiften inte bör lämnas ut. En sådan nödsituation kan vara för handen det gäller att avvärja fara för någons liv eller hälsa. Enligt JO hade

om

allt döma sådan situation ansetts föreligga i det aktuella fallet, och JO av att en fann därför inte något skäl för något ingripande från hans sida.

Det bör noteras att det nämnda JO-uttal andet härrör från tiden före tillkomsten

det tidigare nämnda stadgandet i 14 kap. 4 § sekretesslagen. av

Sekretessen och våld mot kvinnor 267

10.5.2 Kvinnovåldskommissionens överväganden och

förslag

Inte sällan uppkommer en svårlöst valsituation för den socialsekreterare som, strax efter det att vederbörande hjälpt en kvinna och hennes barn att erhålla skyddat boende på hemlig adress, av den misshandlande mannen krävs besked var hans och kvinnans gemensamma barn uppehåller sig. Vi har bl.a. i samband med vår hearing med socialtjänstpersonal erfarit att många socialsekreterare känner sig tvingade att lämna ut uppgiften om barnets uppehållsort till fadern, medan andra anser sig ha rätt att vägra ett sådant uppgiftslämnande. Framför allt har man framhållit betydelsen av att det finns klara och entydiga regler för hur de skall förhålla sig.

Som framgått ovan finns det i 14 kap. 4 § sekretesslagen en bestämmelse som möjliggör att uppgifter om en underårig hemlighålls för en vårdnadshavare, om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren. Enligt vår mening torde omständigheterna i många fall vara sådana att betydande men kan förväntas uppstå för barnet om dess uppehållsort röjs, när situationen varit sådan att modern tillsammans med barnet måst lämna hemmet på grund av att fadern utövat våld och hot mot modern.

Vi erinrar också om 1983 års JO-uttalande, där JO inte fann skäl för något ingripande, när socialtjänsten vid ett tillfälle åberopat att dess vägran att lämna ut uppgift om ett barns uppehållsort till den andre vårdnadshavaren betingats av

nödsituation, och att syftet varit att avvärja fara för en annan persons liv en eller hälsa.

Enligt vår mening bör den nämnda bestämmelsen i sekretesslagen och det återgivna J O-uttalandet utgöra tillräckligt stöd för en socialsekreterare att i de fall där det behövs kunna vägra att lämna uppgifter om barnets uppehållsort till fadern. Vi bedömer sålunda att det inte erfordras ytterligare förtydliganden i form av kompletterande lagbestämmelser.

11 Brottsbalksbrotten och våld

mot kvinnor

Kommissionen bör enligt sina direktiv göra en utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott såsom olaga hot och ofredande samt överväga möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med sådana brott. I sammanhanget bör kommissionen särskilt studera våldtäktsbrottet. Kommissionen bör påtala brister som uppmärksammas vid översynen och aktualisera de lagstiftningsåtgärder, inklusive i fråga om straffsatser m.m., som den finner påkallade. Vidare bör kommissionen studera den särskilda problematiken för kvinnor som utsätts för hot om våld och överväga om tillämpningen av bestämmelserna om nödvärn vållar problem i sådana sammanhang.

1 1.1 Sexualbrotten

Vi föreslår vissa genomgripande förändringar i sjätte kapitlet brottsbal-

ken. Ändringarna rör dels frågan om vilka sexuella handlingar som skall

krävas för ansvar för våldtäkt, dels när det gäller sexuella övergrepp

-

mot barn vilka åtgärder i övrigt mot barnet som skall krävas för ansvar

-

för våldtäkt.

Vi anser att lagtexten bör utformas med en terminologi som ligger så

nära verkligheten möjligt och föreslår därför språkliga ändringar i

som

ett flertal lagrum i sjätte kapitlet. Det gäller framför allt i fråga om

begreppet "sexuellt umgänge".

270 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

11.1.1 Bakgrund

Bestämmelserna om sexualbrott i sjätte kapitlet brottsbalken har varit föremål för översyn upprepade gånger under årens lopp. År 1984 ändrades bestämmelserna efter ett långvarigt utredningsarbete på ett genomgripande sätt. Som skäl för den reformering av sjätte kapitlet som då gjordes angavs att de tidigare bestämmelserna om sedlighetsbrotten i vissa delar var präglade av en äldre tids moraluppfattning i sexuella frågor och att bestämmelsernas utformning till en del grundats på en diskriminerande kvinnosyn. Dessutom hade man tagit intryck av den sociologiska och kriminologiska forskningen på området, som hade belyst omfattningen och skadeverkningarna av vissa sexualbrott, inte minst våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn.

År 1992 genomfördes flertal lagändringar, särskilt syftade till

ett som att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. I bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig fördes offrets låga ålder som en omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömande av om ett sådant brott är grovt. Därefter har den 1

juli 1993 straffet för sexuellt ofredande skärpts.

-

Den senaste ändringen i sjätte kapitlet brottsbalken trädde i kraft den 1 januari 1995 prop. 1994/95:2, 1994/95:JuU5. Ändringen syftade till att ytterligare stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang. Bl.a. förlängdes preskriptionstiderna for sexualbrott mot barn enligt 1-4 och 6 §§.

I 6 kap. 1 § finns bestämmelser om våldta/a. Hit hör gärningar då någon med våld eller hot om allvarligt våld tilltvingar sig samlag eller annat sexuellt umgänge som är jämförligt med samlag. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller liknande tillstånd.

Våldtäktsbrottet är indelat i tre svårhetsgrader. Straffet i normalfallet är fängelse i lägst två och högst sex år. Om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt är att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år. Lägsta straff är således i detta fall det allmänna fängelseminimun, 14 dagar. Om våldet har varit livsfarligt eller om den som begått gärningen har tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslöshet eller råhet kan brottet bedömas som grovt. Straffet för grov våldtäkt är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Den som, i annat fall än som avses i 1 genom olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge döms enligt 2 § för sexuellt tvång till fängelse i högst två år. Hit hör fall där visserligen våld eller hot om våld kommit till användning men där själva sexualhandlingen inte kan jämställas med samlag. Under bestämmelsen faller vidare situationer där tvång av annat slag än som avses i 1 § kommit

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 271

till användning. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt skall brottet bedömas som grovt sexuellt tvång. Straffet för det grova brottet är fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

I 3 § föreskrivs ansvar för sexuellt utnyttjande. Det gäller den som förmår någon till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eler hennes beroende ställning eller den som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning. Brottet förutsätter inte något sådant aktivt handlande från gärningsmannens sida såsom vid våldtäkt. Däremot krävs att den som har begått gärningen utnyttjat den andres ställning eller tillstånd. Straffet är fängelse i högst två år. Liksom vid brottet sexuellt tvång i 2 § har detta brott två svårhetsgrader. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt döms för grovt sexuellt utnyttjande till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Till skydd för barn och ungdomar innehåller 4 § ett förbud mot sexuellt umgänge i vissa beroendesituationer. I första stycket föreskrivs sålunda straff för den som har sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut. Brottet benämns sexuellt utnyttjande av underárig, och straffet för normalbrottet är fängelse i högst fyra år. Genom en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1995 skall också den som, i annat fall än som avses tidigare i kapitlet, har sexuellt umgänge med barn under 15 år dömas för sexuellt utnyttjande av underårig. Tidigare benämndes detta brott sexuellt umgänge med barn och upptogs i en 5 Sistnämnda paragraf har nu upphävts. I 4 § andra stycket finns bestämmelser för grova fall. Brottet bedöms som grovt om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den underårige eller om brottet grund av dennas låga ålder eller annars bör bedömas som grovt. Straffet för grovt sexuellt utnyttjande av underárig är fängelse i lägst två och högst åtta år.

Bestämmelserna i 6 § gäller sexuella förbindelser i situationer då det föreligger ett nära biologiskt släktskap mellan parterna. Brotten benämns sexuellt umgänge med avkomling respektive sexuellt umgänge med syskon. Bestämmelserna är subsidiära till tidigare lagrum i kapitlet.

Även 7 § är subsidiär till tidigare lagrum i kapitlet. Paragrafen upptar brottet sexuellt ofredande, och för detta brott döms någon som sexuellt berör barn under 15 år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd. Straffet för sexuellt ofredande är böter eller fängelse i högst två år. För samma brott döms den som genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår någon som har fyllt 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det

272 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

är fråga om framställning av en bild. l ett tredje stycke anges att även den som blottar sig för annan på ett sätt som är ägnat att väcka anstöt eller annars genom 0rd eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan skall dömas för sexuellt ofredande.

I 8-10 §§ finns bestämmelser om koppleri och om förförelse av ungdom. I 11 § anges att ansvar för en gärning mot någon under en viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig anledning anta att den andra personen inte uppnått sådan ålder.

I 12 § finns bestämmelser om straffansvar för försök, förberedelse och stämpling beträffande flera olika brott i 6 kap. En särskild dtalsbestämmelse som rör vissa brott och som tillämpas när skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och offret/barnet är liten återfinns i 13

11.1.2 Kvinnovåldskommissionens

utgångspunkter

Bestämmelserna i sjätte kapitlet brottsbalken reformerades som nämnts för drygt ett decennium sedan. Utformningen av de tidigare bestämmelserna var delvis präglade av en diskriminerande kvinnosyn. Enligt 1977 års sexualbrottskommitté SOU 1982:61 gällde det att "göra rent hus med gamla ännu kvardröjande uppfattningar om att kvinnan tillhör mannen och är skyldig att ställa sig till hans förfogande" 62. Det är enligt vår mening nu tid att gå vidare.

Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv se över tillämpningen av de regler som rör sexualbrotten, framför allt våldtäktsbrottet. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp mot kvinnor uppfattas numera allt oftare som allvarliga uttryck för bristande jämställdhet mellan enskilda kvinnor och män, men även i samhället i stort. Det könsrelaterade våldet överhuvudtaget utgörs av övergrepp och kränkningar mot kvinnor, som knyter an till gångna tiders föreställningar om kvinnor som underordnade män. Det är också sådana föreställningar präglat och legat till grund för den nuvarande utformningen av

som bestämmelserna i sjätte kapitlet brottsbalken. Inte minst gäller detta beträffande våldtäktsbrottet.

Vid översynen av sjätte kapitlet brottsbalken har vi i enlighet med våra direktiv haft kvinnoperspektivet i fokus. Hitintills har detta perspektiv som onekli-

-

är helt grundläggande eftersom det är ett offerperspektiv varit eftersatt i gen lagstiftningen. Även barnperspektivet har influerat kommissionen vid översynen

rådande bestämmelser. Det är också framför allt flickor som drabbas när av barn utsätts för sexuella övergrepp.

Vi föreslår nedan vissa genomgripande ändringar i sjätte kapitlet brottsbalken. Viktiga ändringar som föreslås rör dels frågan om vilka sexuella handlingar som skall krävas för ansvar för våldtäkt, dels såvitt avser våldtäkt mot barn

-

vilka handlingar i övrigt mot barnet som skall krävas för ansvar. -

I vissa avseenden vi att språkbruket i nu gällande lag ter sig verklighets-

anser

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 273

främmande. Begreppet "sexuellt umgänge", som fick ersätta den tidigare benämningen "könsligt umgänge", härrör från äldre tider då man ännu inte var medveten om vidden av de fysiska och psykiska skadeverkningar som ett sexuellt övergrepp ofta leder till. Det samspel mellan två personer som uttrycket "umgänge" leder tankarna till är artskilt från de övergrepp och kränkningar som ett antal lagrum i sjätte kapitlet tar sikte på. Vi kommer nedan att föreslå förändringar när det gäller uttrycket sexuellt umgänge, men även när det gäller vissa andra formuleringar, som speglar ett föråldrat synsätt och som känns främmande utifrån ett kvinnoperspektiv.

Vi föreslår vissa genomgripande förändringar av våldtäktsparagrafen 1 §. Dessutom föreslås en helt ny bestämmelse om våldtäkt mot barn 2 §. De nuvarande bestämmelserna om sexuellt tvång i 2 sexuellt utnyttjande i 3 § och sexuellt utnyttjande av underårig i 4 § förs, enligt vårt förslag, samman till ett lagrum 3 §. Bestämmelsen sexuellt ofredande i 7 § ändras terminolo-

om giskt och även i ll § görs vissa språkliga ändringar. I 12 § föreslås vissa följdändringar ändring i sak. Vidare justeras åtalsbestärnrnelsen i

och även en 13

1l.l.3 Kvinnovâldskommissionens överväganden och

förslag

Våldtäkt

Vi föreslår att rekvisitet "tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge" i 6 kap. l § brottsbalken ersätts med rekvisitet

"tilltvingar sig samlag eller på annat sätt sexuellt utnyttjar". Uttrycket

sexuellt utnyttjar avser samma sexuella handlingar som i dag avses med begreppet sexuellt umgänge. i

Våldtäktsparagrafen ändras också redaktionellt såtillvida att första stycket behandlar brott som begås av en man mot en kvinna. I ett andra stycke behandlas övriga konstellationer såvitt avser gärningsman/offer. I övrigt föreslås en viss språklig ändring.

274 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

Med våldtäkt förstås enligt nuvarande lydelse av 6 kap. 1 § att någon tvingar till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller annan hot innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Lika genom som med våld att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. anses Familjemönstret i vårt land, liksom i de flesta andra länder, har varit patriarkaliskt. Mannen länge familjens försörjare och överhuvud, och samhällets var uppgift att slå vakt familjestabiliteten. Monogamin och släktens arvsinvar om tressen restriktiv sexualmoral. Männen ville vara säkra på att de omgavs av en fäder till de barn som deras hustrur födde och höll därför kvinnorna under var sträng uppsikt. 1734 års lag präglades av uppfattningen att sexuellt umgänge endast tillåtet inom äktenskapet och allt utomäktenskapligt umgänge var var således straffbart. Såväl föräktenskapliga utomäktenskapliga sexuella som förbindelser länge förbjudna. I äldre tider var straffen för sedlighetsbrotten var drastiska. 1864 års strafflag innebar mildring i synen på dessa brott, men en karakteriserades ändå långtgående ambitioner att styra människors sexuella av beteende. Kvinnan sågs ett osjälvständigt objekt för mannens sexualdrift. som Männen behöll makten över kvinnorna också såtillvida att det var fadern eller släkten bestämde kvinnan skulle ingå äktenskap med. Det stadgades som vem för den förde bort en kvinna med våld. Allvarligast bedömdes ansvar som brottet det avsåg mans hustru eller trolovade. Straff drabbade den om en annan lockade eller bortförde kvinna från sin man, eller en dotter från sina som en föräldrar, även bortförandet skett med kvinnans vilja. En våldtäkt sågs som om ett allvarligt på makens eller faderns rättssfär, och våldangrepp mannens - täkt inom äktenskapet kriminaliserades inte förrän i samband med brottsbalkens tillkomst år 1965. Före brottsbalken användes uttrycket otukt i brottsbeskrivningarna. Därmed menades ursprungligen utomäktenskapligt sexuellt umgänge. I 1864 års strafflag stadgades straff för den tog kvinna med våld och mot hennes vilja övade som otukt med henne eller tvingade henne därtill hot som innebar trängande genom fara. Medan straffet för våldtäkt enligt 1864 års lag sålunda riktade sig mot framtvingandet otukt blev det i brottsbalken begränsat till att avse framtvingav samlag eller sedan år 1984 därmed jämförliga sexualhandlingar. ande av - - Som motiv för denna begränsning anfördes att sexuella övergrepp av annat slag än påtvingade samlag i och för sig kan innebära ett lika stort lidande för kvinatt det i regel inte kan kränkande för henne i lika hög grad nan, men anses vara m.fl. Kommentar till brottsbalken fjärde upplagan 1974, s. 251.

Beckman

Från år 1965 till år 1984 förutsatte våldtäktsbrottet således att en kvinna tvingades till samlag. Samlaget behövde inte vara fullbordat utan det var tillräckligt att gärningsmannens och offrets blottade könsdelar berört varandra. Sexualbrottskommittén SOU 1982:61 ansåg att det inte fanns någon anledning att begränsa våldtäktsbrottet till samlag. Kränkningen och övergreppet är nämligen principiellt sett slag oavsett det är fråga om vaginala, orala av samma om

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 275

eller anala samlag, menade kommittén. Andra övergrepp som kommittén ville likställa med påtvingade samlag att gärningsmannen med våld förde sina

var

fingrar i kvinnans slida eller analöppning eller att gärningsmannen med

användande av våld förde främmande föremål i kvinnans slida eller analöppning. Till våldtäkt borde också, enligt kommittén, hänföras fall då gärningsmannen utfört samlagsrörelser mot kvinnans könsorgan även kvinnan vid

om tillfället bar trosor. Som exempel på sexualhandlingar inte kan jämföras

som med samlag nämnde kommittén bl.a. att mannen tvingar kvinnan att

onanera honom eller att mannen med sitt könsorgan berör andra delar kvinnans kropp

av än könsorgan, analöppning eller mun.

l förarbetena till nu gällande lag prop. 1983/84: 105 att det inte

angavs var lämpligt eller möjligt att i detalj ange vilka slags sexualhandlingar kan

som vara att jämföra med samlag. Det angavs vidare att anala och orala samlag måste räknas dit och att man, när det gäller andra sexualhandlingar, med ledning av

omständigheterna får avgöra om handlingen kan anses jämförlig med samlag.

Av betydelse är, sägs det i propositionen, sådana omständigheter

som om övergreppet varit förenat med smärta, om det har varit av kortare eller längre varaktighet etc. Det bör dock krävas att handlingen skall ha varit klart

av samlagsliknande karaktär för att brottet skall bedömas som våldtäkt. Som exempel på en sexualhandling som inte kan jämställas med samlag nämns samlagsrörelser när parterna är påklädda eller att en man tvingar kvinna att

en onanera honom. Efter vissa påpekanden av lagrådet anförde föredraganden på nytt att övergreppet skall ha klart samlagsliknande karaktär för att det rättsligt skall bedömas som våldtäkt samt att olika övergrepp av sadistiskt slag med sexuell anknytning som t.ex. att något främmande föremål förs i kvinnan

-

inte utan vidare bör bedömas våldtäkt. En sådan bedömning kan dock, - som påpekades det, vara rimlig i vissa fall med hänsyn till handlingens syfte och omständigheterna i övrigt.

Enligt gällande rätt förutsätter således våldtäktsbrottet att någon tvingas till samlag eller till sexualhandlingar som är jämförliga med samlag. Tvingas personen till någon annan form av sexualhandling kan det alltså inte bli fråga om straff för våldtäkt. I de situationer där ett sexuellt övergrepp inte kan

anses jämförligt med samlag kan ansvar för sexuellt tvång enligt 2 § komma i fråga.

Självfallet innebär ett påtvingat samlag ett mycket allvarligt övergrepp är

som särskilt kränkande för den personliga integriteten. Ett flertal andra övergrepp, som består i att en man fysiskt utnyttjar en kvinnas kropp i sexuella syften, kan dock enligt vår mening vara i lika hög grad kränkande för kvinnan i de fall

som övergreppen resulterar i ett vaginalt eller annat samlag. Redan Sexualbrottskommittén pekade på sådana handlingar att med våld för

som en man upp främmande föremål i kvinnans underliv. Sådana handlingar, även de

men övergrepp som går under benämningen "Fist-fucking", dvs. när en knytnäve

276 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

i kvinnans underliv, är så kränkande, smärtsamma och riskfyllda att körs upp finns anledning i något avseende betrakta dem mindre straffdet inte att som värda de sexualhandlingar i dag utgör förutsättning för ansvar enligt än som en våldtäktsstadgandet. Inte minst pornografin uppvisar många former av sexuellt

våld kvinnor icke samlagsliknande karaktär som är mer smärtsamma, mot av skadeframkallande och kränkande än samlag eller därmed jämförliga hand-

Enligt vår mening ligger det närmare till hands att vid bedömningen av lingar. sikte på den sexuella kränkningens natur i stället för själva övergreppet ta sexualhandlingen sådan. I enlighet med detta resonemang saknas skäl att som våldtäktsbrott ställa andra krav på själva sexualhandlingen än de som gäller vid för för sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av ansvar underårig i 2-4 §§. I sistnämnda ansvarbestämmelser sexualhandlingen som "sexuellt umanges Med sexuellt umgänge det i den tidigare lydelsen av sjätte gänge". avses som med könsligt umgänge. Innebörden uttrycket blev utförligt kapitlet avsågs av förarbetena till brottsbalken. Med begreppet åsyftas samlag och belyst under sexualhandlingar såväl heterosexuell homosexuell natur, vilka andra av som tillfredsställa eller uppväcka bådas eller enderas sexuella typiskt sett avser att Huruvida handlingen medfört direkt tillfredsställelse av könsdriften drift. en eller inte är i och för sig inte avgörande. Till sexuellt umgänge hänförs sam-

och andra samlagsliknande handlingar. För straffbarhet krävs inte

lagsförsök

gärningsmannens och offrets könsdelar berört varandra, och

nödvändigtvis att

med sitt könsorgan berör andra delar

det är t.ex. tillräckligt att gärningsmannen

kvinnans kropp än hennes könsorgan. I regel fordras att direkt kroppslig av beröring föreligger, sexuellt umgänge har ansetts kunna äga rum även utan men kroppslig beröring mellan den könsorgan och den andras kropp. direkt enes Som exempel på detta nämns rättsfallet NJA 1950 s. 263 där gärningsmannen samlagsliknande rörelser med flicka vid tillfället bar underutförde en som byxor. Som sexuellt umgänge vidare att gärningsmannen med munnen anses eller berör den andras könsorgan eller att sistnämnda person företar tungan handling med gärningsmannens könsorgan. Utanför det område motsvarande med begreppet sexuellt umgänge faller däremot i regel att gärningssom avses fingrar eller sätt flyktigt berör den andras yttre könsorgan. mannen annat Ett sådant förfarande kan dock straffbart sexuellt ofredande. För att vara som sexuellt umgänge bör beröringen i regel inriktad på en viss anses som vara Vid bedömande beröring någons könsorgan med händvaraktighet. av om en av innefatta sexuellt umgänge eller gärningen skall anses erna skall anses om beteende i bestämmelsen sexuellt ofredande ser utgöra ett sådant som avses om föreliggande situationen i sin helhet. Innebörden av uttrycket man till den varit föremål för prövning Högsta domstolen i ett sexuellt umgänge har av Under år har frågan gränsdragningen mellan sexuellt flertal fall. senare om med barn och sexuellt ofredande varit föremål för prövning i rättsumgänge

Brottsballcsbrotten och våld mot kvinnor 277

fallen NJA 1991 s. 228, NJA 1992 s. 585 och NJA 1993 s. 616. I fråga om homosexuella handlingar dras gränsen mellan vad som skall hänföras till sexuellt umgänge och vad som skall anses som sexuellt ofredande på ett likartat sätt som beträffande handlingar av heterosexuell natur.

Med begreppet sexuellt umgänge avses sålunda en mångfald olika sexuella handlingar som, när de är förenade med våld eller annat tvång, i samtliga fall innebär en svår kränkning av integriteten hos den som utsätts för övergreppet. Sammanfattningsvis anser vi att, såvitt avser den sexuella handlingen, avgränsningen skall göras ur kvinnans/offrets perspektiv. Med denna utgångspunkt saknas anledning att, såvitt nu är ifråga, skilja mellan olika sätt att fysiskt utnyttja en kvinna i sexuella syften såsom sker i dag. Allt sådant handlande som i dag innefattas i begreppet sexuellt umgänge bör enligt vår mening omfattas av våldtäktsbestämmelsen.

I sjätte kapitlet används som nämnts begreppet sexuellt umgänge för att beskriva de sexuella handlingarna oavsett om dessa är förenade med tvång eller inte. Uttrycket sexuellt umgänge för enligt vår mening tanken till frivillig

en och ömsesidig sexualakt mellan två personer, och ordet "umgänge" kan till och med uppfattas som ett positivt laddat 0rd, som indikerar att någon frivilligt medverkar i sexuella handlingar. Vid de handlingar som utgör våldtäkt är dock varje inslag av ömsesidighet utesluten, och det är från pedagogisk synpunkt olyckligt att använda ett sådant begrepp for att beskriva en gärning, som är ett ensidigt handlande och som utgör en sexuell kränkning. Ett liknande resonemang fördes för övrigt helt nyligen i proposition 1994/95:2, i samband med att straffbestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 5 § ändrades. Den gärning som avsågs med lagrummet rubriceras nu i stället som sexuellt utnyttjande av underårig eller i förekommande fall grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

- - Detta resonemang har enligt vår mening relevans inte endast när det är fråga om brottsrubricering utan i lika hög grad när det gäller brottsrekvisit. Vi anser mot denna bakgrund att uttrycket sexuellt umgänge är direkt olämpligt när det gäller att beskriva en sexualakt som innebär att en person förgriper sig sexuellt på en annan person. Begreppet sexuellt umgänge bör sålunda enligt vår mening ersättas med en mer rättvisande term.

Som nämnts användes uttrycket otukt i brottsbeskrivningarna före brottbalkens tillkomst. I förarbetena till brottsbalken framhöll Straffrättskommittén att otukt hade en mycket obestämd betydelse i allmänt språkbruk samt att uttrycket på grund av den negativa värdering som låg i det inte passade i en objektiv brottsbeskrivning. Värderingen borde enligt kommittén i stället komma till uttryck i brottsbeteckningarna. Som termer för den sexuella handlingen kom i stället orden samlag och könsligt umgänge numera sexuellt umgänge att användas. Med otukt avsågs bl.a. att "den sexuella anständighetskänslan" sårades, och det är därför förståeligt att man i mitten av 1960-talet försökte beskriva den sexuel-

278 Brottsbalksbrøtten och våld mot kvinnor

handlingen mera neutralt. De argument i mitten 1960-talet talade för en "neutral" brottsbeskrivsom av ning gör sig inte lika starkt gällande i dag, och enligt vår mening finns goda skäl att i brottsbeskrivningarna tydligt markera att det är fråga om övergrepp och inte sexuella handlingar präglade av frivillighet och ömsesidighet. Det om kan också noteras att det i brottsbeskrivningen i 8 vari stadgas ansvar för koppleri, krävs att någon främjar eller pá ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att någon har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. annan De gärningar beskrivs i 1-4 framstår också typiskt sett som ett utnyttsom jande kropp för sexuella syften. Det kan gälla utnyttav en annan persons egna jande någons fysiska eller psykiska underläge, trångmål, beroende eller av hjälplösa tillstånd. Oavsett vilket rekvisit som är tillämpligt har gärningsmannen sålunda på ett eller annat sätt utnyttjat sitt överläge i förhållande till en annan Vi mot bakgrund det anförda att detta synsätt bör komma till person. anser av uttryck i straffbestämmelserna och föreslår därför att rekvisitet "tvinga annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge" i 1 § ersätts med rekvisitet "tilltvingar sig samlag eller annat sätt sexuellt utnyttjar". Det nya uttrycket sexuellt utnyttjar sexuella handlingar som i dag avses med avser samma begreppet sexuellt umgänge. Även ordet samlag kan leda tankarna till ett frivilligt sexuellt samspel mellan två parter. Ordet, och vad därmed, är dock väl inarbetat i det allsom avses männa medvetandet. När det används i vår lagtext i exempliñerande syfte har det en rent teknisk innebörd.

Beträffande det tvång krävs för straffansvar enligt våldtäktsstadgandet som föreslår vi inte någon ändring i sak. I paragrafen anges att lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Härmed avses att någon, medverkan, försatts i ett hjälplöst tillstånd, exempelvis genom utan egen kvinna förtärt något henne ovetande innehållit alkohol eller andra att en som droger. Har offret frivilligt intagit sådana medel kan för våldtäkt inte bli ansvar aktuellt. Den i sådant fall ett otillbörligt sätt sexuellt utnyttjar offrets som ett hjälplösa situation kan dömas for sexuellt utnyttjande enligt 3 Enligt vår mening är ordet "vanmakt" främmande för nutida språkbruk och bör därför ersättas med ändamålsenlig term. Vi föreslår att uttrycket "medvetsen mer hjälplöst tillstånd" i stället får beteckna ifrågavarande rekvisit. löshet eller annat Någon ändring i sak är inte avsedd. Genom 1984 års reformering sjätte kapitlet gjordes våldtäktsbrottet formellt av könsneutralt. Tidigare måste gärningsmannen vara en man och offret en sett kvinna. Mot bakgrund härav uttalade 1977 års sexualbrottskommitté bl.a. följande SOU 1982:61 s. 70.

Det finns mycket talar för i dagligt tal hänför till våldtäkt som att man inte bara mäns sexuella övergrepp mot kvinnor utan också homosexuella

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 279

våldtäkter, t.ex. fall då en man tvingar en annan man till homosexuellt

umgänge. Enligt kommitténs mening finns det anledning att ta fasta på

detta och anpassa den juridiska brottsbestänmingen till vad som sarmo-

likt överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet.

Man har med all säkerhet anledning att räkna med att det stora flertalet våldtäktsbrott även i framtiden kommer att vara sådana där det sexuella

övergreppet begås av en man gentemot en kvinna. Det förefaller emel-

lertid troligt att man också kommer att behandla några fall av homo-

sexuella våldtäkter, i första hand då övergrepp av en man mot en annan

man. Antagligen kommer det att bli mycket sällsynt med fall då en

kvinna är gärningsman och offret man eller kvinna. Skulle sådana fall

komma till myndigheternas kännedom bör de emellertid, som framgår

av det förut anförda, behandlas som våldtäkter och inte som något

annat. Såväl män som kvinnor skall enligt vårt förslag även fortsättningsvis kunna fällas till ansvar för våldtäkt. Vidare kan män likaväl som kvinnor, tänkas bli offer för detta brott.

Den s.k. könsneutrala utformning som våldtäktsparagrafen för närvarande har döljer det faktum att våldtäkt så gott som uteslutande begås av en man mot en kvinna. Vi anser att lagtexten inte speglar verkligheten i detta avseende. Att lagtexten döljer det verkliga förhållandet genom en formellt könsneutral utformning är inte ägnat att ge straffbudet den pedagogiska och preventiva verkan som bör eftersträvas. Vi anser därför att våldtäktsparagrafen bör omformuleras på ett sådant sätt att den i första stycket beskriver det helt dominerande fallet, nämligen "en man som tilltvingar sig samlag eller på annat sätt sexuellt utnyttjar en kvinna ...", och att paragrafen i ett andra stycke anger att en motsvarande handling, företagen av en man mot en annan man respektive av en kvinna mot en annan kvinna eller mot en man också utgör brott enligt samma straffbud. En sådan uppdelning förenklar också framtagandet av statistiska uppgifter om lagförda personer, som är ägnade att spegla den verkliga frekvensen av olika kategorier av våldtäkt.

Som redovisas nedan föreslår vi att sexuella övergrepp mot barn skall behandlas i en ny paragraf 2 § som ett särskilt brott, oavsett om någon tvångssituation är för handen eller inte. Brottsbenämningen föreslås bli våldtäkt mot barn. Det föreslagna straffbudet blir ett med våldtäkt enligt 1 § sidoordnat brott. Detta framgår av själva lagtexten, och därför krävs inte någon subsidiaritetsklausul i våldtäktsstadgandet. Det för grov våldtäkt upptagna kriteriet "offrets låga ålder" bör, mot bakgrund av den föreslagna bestämmelsen om våldtäkt mot barn, falla bort.

280 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

Våldtäkt mot barn

Vi att sexuellt utnyttjande ett barn under 15 år skall bestraffas

anser av på motsvarande sätt våldtäkt mot vuxen kvinna. Detta bör gälla

som en oavsett tvång förekommit eller inte. Vi föreslår att ett nytt straffbud

om

våldtäkt mot barn införs. Alla sexuella övergrepp mot ett barn under om 15 år, i dag faller under 1-4 §§, omfattas av den nya bestämmelsen.

som För att beskriva den sexuella handlingen används begreppet sexuellt utnyttjar, som motsvarar begreppet sexuellt umgänge. Rekvisitet överensstämmer med vad vi föreslagit när det gäller våldtäkt mot vuxna. Det föreslås att brottet delas i tre svårhetsgrader i likhet med våldtäktsbrottet, och med samma straffskalor som för sistnämnda brott. Straffet för normalgraden bör sålunda uppgå till fängelse i lägst två och högst sex år. Om brottet med hänsyn till särskilda omständigheter är att anse som mindre allvarligt föreslår vi att det döms till fängelse i högst fyra år. Straffskalan för våldtäkt mot barn bör vara fängelse i lägst fyra och

grov högst tio år.

I kommissionens uppdrag ingår att överväga skyddet även för flickor mot övergrepp skilda slag, däribland sexuellt våld. Enligt Socialstyrelsens all-

av männa råd 1991:3 innehåller sexuella övergrepp mot barn olika former av misshandel. Den sexuella misshandeln innebär också psykisk och ibland även fysisk misshandel. Såväl barnets sexuella integritet som barnets psykiska och

fysiska integritet kränks.

Ett huvudsyfte med reglerna sexualbrott bör därför vara att skydda barn

om och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang.

Det har tidigare i lagstiftningssammanhang med kraft markerats att samhället måste skydda barn och ungdomar mot sexuella övergrepp, alldeles oberoende

den andra parten använt våld eller tvång något slag. Situationen kan av om av nämligen sådan att barnet förmås att delta i sexuella handlingar utan att

vara direkt fysiskt eller psykiskt tvång används. Det kan fråga om övertalning

vara eller ett utnyttjande det överläge vuxen person har i förhållande till

av som en barn och ungdomar. Barn och ungdomar behöver därför ett väsentligt större skydd än i dessa sammanhang, vilket i viss utsträckning har beaktats i nu

vuxna gällande bestämmelser. Sålunda innehåller bl.a. 4 och 7 §§ ett straffrättsligt skydd för barn och även i situationer där våld eller tvång inte förekommit.

unga förarbetena till års ändringar sjätte kapitlet har anförts att det farms

senare av anledning att ytterligare markera allvaret i brott som innefattar sexuella över-

mot barn och att samhällets viktigaste uppgifter är att skydda barn grepp en av

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 281

mot alla former av sexuella kränkningar. Sexuella övergrepp mot barn är ett extremt uttryck för att den vuxne inte respekterar ett barns behov och självklara rätt till kroppslig integritet, anfördes det. Dessa uttalanden har enligt vår mening fortfarande hög aktualitet.

För att våldtäkt enligt 1 § skall anses föreligga förutsätts enligt nu gällande bestämmelser som tidigare nämnts att någon form av våld eller hot förekommit. Detta gäller oavsett om offret är en vuxen kvinna eller en flicka. Frågan huruvida olika åtgärder mot ett barn konstituerat ett sådant våld som krävs för ansvar för våldtäkt har under senare år varit föremål för rättslig prövning. I ett avgörande från Högsta domstolen NJA 1993 s. 310 befanns i målet utrett att gärningsmannen, en drygt sextioårig man, haft samlag med en åttaårig flicka. Mannen hade legat ovanpå flickan och hållit hennes armar över huvudet på henne. Fråga i målet var bl.a. om de nu beskrivna åtgärderna varit av sådan beskaffenhet att mannen skulle kunna dömas för våldtäkt. Högsta domstolen fann att så var fallet och dömde mannen för grov våldtäkt till fängelse i tre år. Även i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1993 616 dömdes för

s. en man grov våldtäkt sedan Högsta domstolen konstaterat att mannen tilltvingat sig samlag med en tioårig flicka genom våld "på sätt som krävs för ansvar för våldtäkt". Frågan om vilket våld som krävs har varit föremål för rättslig prövning även i andra sammanhang. Rekvisitets gränser, såvitt avser övergrepp barn, synes dock trots Högsta domstolens uttalanden inte vara helt klara. Jfr Svea hovrätts, avd 12, dom den 3 maj 1995, DB 58.

Riksdagens justitieutskott 1994/95:JuU24 förordade nyligen särskilda överväganden i fråga om vilken minsta grad av våld som krävs för att en gärning skall rubriceras våldtäkt när det gäller barn. Utskottet konstaterade att det

som i rättspraxis inte är helt klarlagt vilken grad av våld som minst krävs för brottsrubriceringen våldtäkt när det gäller barn. Enligt utskottets mening är det närmast självklart att det krävs mindre våld yngre barnet är. En naturlig utgångspunkt är också att våld mot barn respektive mot vuxna i detta sammanhang kan ha helt olika karaktär, uttalade utskottet. Lagstiftningsarbetet bör enligt utskottets mening inriktat på att få till stånd en ordning där fler fall

vara av övergrepp på barn som i övrigt uppfyller rekvisiten för våldtäkt också kom-

att bedömas sådant brott. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen mer som regeringen till känna rskr. 1994/95 :332.

När det gäller barn under 15 år torde utrymmet för att frivilligt delta i olika sexualhandlingar vara begränsat. För små barn måste detta utrymme sägas vara obefintligt. Att den som begått gärningen inte behövt använda fysiskt våld kan ha berott på att barnet överhuvudtaget inte haft någon möjlighet att göra motstånd. Övergrepp mot barn är regelmässigt förenade med psykiskt våld och innebär allvarlig kränkning av barnets integritet. Det maktmissbruk och den

en

282 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

hänsynslöshet som gärningsmannen gör sig skyldig till gentemot barnet väger i dessa fall enligt vår mening lika tungt det fysiska våldet eller hotet vid

som övergrepp mot kvinna. Någon skillnad i straffvärde föreligger inte.

en vuxen Ett sexuellt utnyttjande av ett barn under 15 år bör därför bestraffas på motsvarande sätt som våldtäkt mot vuxen. Detta bör gälla oavsett om tvång förekommit eller inte.

Vi föreslår att ett nytt straffbud om våldtäkt mot barn införs. För att beskriva den sexuella handlingen används begreppet sexuellt utnyttjar, som motsvarar begreppet sexuellt umgänge. Detta rekvisit överensstämmer med vad vi föreslagit när det gäller våldtäkt mot vuxna enligt 1 § se det föregående avsnittet. I dag omfattar brottet våldtäkt t.ex. en sådan handling som att en man lägger sig bakom ett barn i en säng och med sitt nakna könsorgan vidrör barnets analöppning medan han håller fast barnet. Däremot kan det enligt gällande rätt inte vara fråga om ansvar för våldtäkt om en man tvingar ett barn att onanera honom. Vi menar att varje handling varigenom en vuxen fysiskt utnyttjar ett barns kropp och på så sätt får utlopp for sin sexualdrift är ett övergrepp som skall bedömas som våldtäkt.

Ordet "våldtäkt" kan visserligen rent språkligt anses förutsätta ett bruk av fysiskt våld eller hot om sådant våld. Uttrycket våld har dock inte sällan en något vidare innebörd, t.ex. "att ha någon i sitt våld". När vi föreslår att våldtäktsbegreppet skall omfatta alla fysiska sexuella utnyttj anden av barn sker detta bl.a. mot bakgrund att människor i dag sannolikt allmänt torde anse att

av våldtäkt är den adekvata rubriceringen övergrepp av detta slag. En sådan markering bidrar också till att understryka samhällets synnerligen stränga syn på dessa brott. Vi vill dessutom jämförelse peka på en språkligt inkon-

som en sekvent brottsrubricering förekommer i brottsbalken, nämligen "mord-

som brand".

Det kan givetvis hävdas att olika sexuella aktiviteter som utövas av exempelvis

14-åring och 15-åring ofta innefattar ett betydande inslag av fritt val från en en den sida. Redan i dag bygger dock lagstiftningen på den principen att

yngres den är under 15 år inte i alla avseenden råder över sina sexuella handling-

som

När det gäller fall där ålderskillnaden mellan parterna är liten kan brottet ar. dessutom komma att omfattas den särskilda åtalsbestämmelsen i 13 § i enlig-

av het med de ändringar föreslår i denna del.

Även vid det föreslagna brottet våldtäkt mot barn finns behov grad-

nu av en indelning. Det föreslås således att brottet, i likhet med våldtäktsbrottet, delas in i tre svårhetsgrader. Straffet för normalgraden bör liksom för våldtäkts-

brottet uppgå till fängelse i lägst två och högst sex år. Om brottet med hänsyn

till särskilda omständigheter är att anse som mindre allvarligt föreslår vi att det döms till fängelse i högst fyra år. Detta framgår av den föreslagna paragrafens andra stycke. Lägsta straff för det mindre allvarliga brottet är därmed fängelse 14 dagar. Omständigheter bör medföra att brottet hänförs till den mindre

som

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 283

allvarliga graden utgörs framför allt av sådana förhållanden som omnämns i 13 dvs. att skillnaden i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen har förövats är liten. Någon omständighet som skulle kunna medföra att brottet skall bedömas som grovt skall givetvis inte vara för handen.

Om tvång genom fysiskt våld eller hot kommit till användning vid våldtäkt mot barn bör övergreppet enligt vår mening bedömas som grovt brott. I det av

föreslagna uttrycket "våld eller hot om brottslig gärning" innefattas det oss råntvång som avses i l § men även begreppet "hot om brottslig gärning", som är ett vidare begrepp. Att gärningsmannen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom bör likaledes anses medföra att brottet skall anses som grovt. Det senare kriteriet överensstämmer för övrigt med vad som i dag gäller i fråga om grov våldtäkt i l § tredje stycket. Likaså bör brottet bedömas som grovt om övergreppet riktat sig mot gärningsmannens avkomling. Sexuella övergrepp mot ett barn från i dess familj, som barnet står i ett beroendeförhål-

en vuxen egen lande till, utgör ett allvarligt missbruk av barnets förtroende och medför djupgående skador hos barnet. Även biologiskt släktskap inte föreligger mellan

om barnet och gärningsmannen bör därför sådana brott bedömas som grova.

Om övergreppet riktat sig mot ett litet barn kan detta vara en omständighet

medför att brottet skall anses som grovt. Avsikten är inte att skapa någon som bestämd åldersgräns under vilken brottet alltid skulle vara att bedöma som grovt, vilket inte heller är fallet såvitt avser motsvarande omständighet i nu gällande våldtäktsbestämmelse. I stället bör, liksom nu är fallet, offrets ålder tillmätas större betydelse vid bedömningen av brottet yngre barnet är. Andra omständigheter kan medföra att brottet skall anses som grovt kan vara att

som gärningsmannen har försatt barnet i ett hjälplöst tillstånd. Straffskalan för grov våldtäkt mot barn bör enligt vår mening motsvara straffskalan för grov våldtäkt enligt 1 § sista stycket, dvs. fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Den föreslagna nya bestämmelsen tas lämpligen i en ny 2 Brottet bör,

framgått ovan, rubriceras våldtäkt mot barn. som

Den bestämmelsen föranleder en ändring i preskriptionsbestämmelsen i 35

nya kap. 4 § andra stycket.

284 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

Sexuellt utnyttjande

Vi föreslår att de nuvarande straffbestämmelserna i 2 § om sexuellt tvång, 3 § sexuellt utnyttjande och 4 § om sexuellt utnyttjande av

om underårig förs till en ny paragraf, 3 i den mån bestämmelser-

samman

sexualbrott har fyllt 15 år. Brottet får bena avser mot personer som nämningen sexuellt utnyttjande. Den sexuella handlingen beskrivs med uttrycket sexuellt utnyttjar och handlingar som i dag avses

avser samma med begreppet sexuellt umgänge. Här föreslås sålunda ingen ändring i sak. Straffet för normalgraden skall vara fängelse i högst två år. Straffskalan för grovt sexuellt utnyttjande föreslås vara fängelse i lägst ett och högst år. Någon förändring såvitt avser de olika sexualbrottens

sex straffvärde åsyftas inte.

Vi föreslår att de straffbestämmelser som återfinns i 2-4 §§, i den mån de avser sexualbrott mot har fyllt 15 år, förs samman till en ny paragraf,

personer som 3 En förutsättning för det föreslagna nya lagrummets tillämpning är att ifrågavarande handlingar inte utgör brott enligt 1 eller 2 §§. Brottet bör rubrice-

ras sexuellt utnyttjande.

12-4 §§ utgörs sexualhandlingarna "sexuellt umgänge". Begreppet sexuellt

av umgänge och de positiva associationer detta uttryck kan ge är, som tidigare

som

inte ägnade att spegla vad sker vid sådana fysiska och andra angetts, som övergrepp samt sexuella kränkningar avses i 2-4 §§. I samband med

som behandlingen 1 § har vi ingående redogjort för vår inställning när det

av mer gäller att använda ett sådant uttryckssätt.

Vi föreslår att rekvisiten "förmå någon till sexuellt umgänge", som för närvarande förekommer i 2 och 3 §§, och "ha sexuellt umgänge med", som återfinns i 3 och 4 §§, i den 3 § ersätts med rekvisitet "sexuellt utnyttjar". Någon

nya ändring i sak är inte avsedd, utan det nya uttrycket sexuellt utnyttjar skall avse

sexuella handlingar i dag avses med begreppet sexuellt umgänge. samma som

I de nuvarande bestämmelserna sexuellt tvång i 2 § och sexuellt utnyttjan-

om de i 3 § är det i vissa fall förutsättning att gärningsmannen förmår offret till

en sexuellt umgänge. Innebörden begreppet "förmår" har flera gånger diskute-

av

i lagstiftningssammanhang 1991/92:35 s. 19 och prop. rats se prop. 1994/95:2 32 f.. Något behov sådan distinktion, som förekomsten av

s. av en ordet "förmå" har ansetts utgöra, föreligger inte. Någon ändring i sak avses dock inte heller i detta avseende.

I lagstiftningssammanhang har återkommande betonat samhällets strävan

man

så långt möjligt skapa normala livsbetingelser för dem som lider av en att som

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 285

psykisk störning eller har ett psykiskt funktionshinder. Det har framhållits

som att dessa bör ha rätt till ett sexualliv på samma sätt som andra männi-

personer skor. Vi delar givetvis denna inställning. Samtidigt finns det anledning att erinra att det även i de fall då den lider en psykisk störning tar

om som av initiativet till umgänget, kan tänkas förekomma fall som ter sig otillbörliga och straffvärda jfr. resonemanget i prop. 1991/92:35. Enligt vår mening bör bestämmelsen otillbörligt utnyttjande av att någon lider av en psykisk

om störning sålunda även fortsättningsvis tillämpas på samma sätt som enligt nu

gällande lag.

I 4 § stadgas i dag straff för den har sexuellt umgänge med den som är

som under 18 år och är hans avkomling eller står under hans fostran eller för

som

vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut. Liksom vars enligt gällande rätt skall det inte behöva föras någon bevisning om att den underåriga faktiskt har utnyttjats.

De ändringar föreslår när det gäller en sammanslagning av 2-4 §§ är,

som såvitt de olika brottsrekvisiten, endast redaktionell och språklig karak-

avser av tär varför kriminaliseringens räckvidd, med de undantag som föranleds av vårt förslag när det gäller l och 2 §§, förblir densamma som för närvarande. Normalstraffet för sexuellt tvång enligt nuvarande 2 § och sexuellt utnyttjande enligt 3 § är fängelse i högst två år. För brott som avses i 4 § sexuellt utnytt-

jande underårig är normalstraffet fängelse i högst fyra år. Eftersom det

av föreslagna straffstadgandet huvudsakligen innefattar sådana gärningar som

nya upptas i 2 och 3 §§ bör enligt vår mening straffet för normalgraden överensstämma med vad för närvarande gäller för dessa brott. Någon förändring

som såvitt de olika sexualbrottens straffvärde har inte åsyftat.

avser

I samband med att bestämmelserna sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande

om delades i två svårhetsgrader bestämdes att straffet för sexuellt tvång respekti-

sexuellt utnyttjande skulle fängelse i högst två år och för grovt sexuellt ve vara tvång respektive grovt sexuellt utnyttjande fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I detta lagstiftningsärende prop. 1991/92:35 påpekade departementschefen att det från vissa remissinstanser hade invänts att minimistraffet för det brottet borde högre. Departementschefen ansåg dock, mot bak-

grova vara grund att det vid övriga brottsbalksbrott inte förekommer högre minimistraff

av än månader inte maximistraffet är väsentligt högre än fyra år, att det

sex om inte lämpligt att då föreslå ett högre minimistraff. Den 1 januari 1995

var höjdes straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande till samma nivå som för normalgraden våldtäkt, nämligen års fängelse. Vi föreslår att detta

av sex maximistraff behålls oförändrat i den föreslagna nya 3 Ett maximi-

av oss nu straff års fängelse innebär en höjning av maximistraffet för de gärningar

om sex

i nuvarande 2 Sedan gammalt har dock förfaranden som innefattar som avses sexuellt tvång från straffvärdesynpunkt behandlats likvärdiga med förfaran-

som den innefattar sexuellt utnyttjande. Mot bakgrund härav bör en sådan

som

286 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

höjning den föreslagna inte föranleda några betänkligheter.

som nu

De gärningar upptas i den föreslagna tredje paragrafens andra stycke tar

som sikte på sådana särskilt straffvärda sexuella kränkningar som anges i proposition 1991/92:35 och proposition 1994/95 :2, också vissa av de handlingar

men avser

för närvarande upptas i 4 § andra stycket. Vi anser att minimistraffet för som dessa handlingar bör högre än sex månader. Då det från systematisk

vara synpunkt inte heller torde föreligga något hinder att höja minimistraffet har vi stannat för att straffskalan för grovt sexuellt utnyttjande i 3 § andra stycket bör

fängelse i lägst ett och högst sex år. vara

Sexuellt ofredande

När det gäller brottet sexuellt ofredande anser att brottsbeskrivningen blivit föråldrad. Terminologiskt tar denna också mer sikte en samhällelig reaktion och mindre på att angreppet riktas mot en enskild person. De handlingar som avses med bestämmelsen kan enligt vår mening bättre uttryckas i termer som beskriver den integritetskränkning och det ofredande och trakasserande som åsyftas. Vissa typer av sexuella trakasserier innefattas i stadgandet, vilket tydliggörs med vårt förslag. Ändringarna är dock av terminologisk natur och någon ändring av kriminaliseringens räckvidd är inte avsedd.

Enligt 7 § tredje stycket döms för sexuellt ofredande någon blottar sig för

om

på sätt är ägnat att väcka anstöt eller annars genom ord eller annan ett som

handling ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.

I förarbetena till lagrummet anges bl.a. att blottandet ofta upplevs som synnerli-

obehagligt och är ägnat att skrämma såväl barn som vuxna kvinnor. Den gen

fall med straffstadgandet exhibitiva handlingar. ena gruppen av som avses avser Det förutsätts blottandet är ägnat att väcka anstöt. Den andra gruppen av fall

att omfattar dem på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt

som mot Det anstötliga angreppet skall riktas mot en viss person. Vid be-

annan. dömningen viss handling är sedlighetssårande kan det vara av be-

av om en

tydelse mot den företas. Uppfattningen om vad som är sedlighetssårande

vem kan också växla med tids- och miljöförhållanden.

Vi att beskrivningarna de rekvisit återfinns i denna del av lag-

anser av som rummet blivit föråldrade. Formuleringarna "väcka anstöt" och "på ett uppenbart

sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt" saknar enligt vår mening förankring

i modernt språkbruk. De tar sikte samhällelig reaktion oclh mindre

ett mer en

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 287

på angreppet mot den enskilda personen. Sådana formuleringar är inte heller ägnade att på ett adekvat sätt beskriva de handlingar som innefattas i förevaran-

de straffstadgande.

En handling som innebär ett blottande bör enligt vår mening uttryckas i termer som bättre beskriver den integritetskränkning gärningen utgör. Mot

som bakgrund härav föreslår att uttrycket "ägnat att väcka anstöt" ersätts med uttrycket "ägnat att kränka hennes eller hans integritet".

"Att någon genom 0rd eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan" kan enligt vår mening, inte minst utifrån ett kvinnoperspektiv, bättre beskrivas med uttrycket "att någon ord eller

genom handling med sexuell innebörd ofredar eller trakasserar annan".

Vissa typer av sexuella trakasserier på arbetsplatsen innefattas i detta straffstadgande och detta förhållande görs, genom den föreslagna förändringen, tydligt. När straff-

mer maximum för sexuellt ofredande höjdes genom en lagändring år 1993 från ett års fängelse till två års fängelse anmärktes att, även höjningen främst

om motiverades av barns särskilda skyddsintresse, det fanns anledning att peka på att även sexuella ofredanden mot vuxna i extremfall kan ha ett betydande straffvärde. Då avsågs närmast långvariga och omfattande sexuella ofredanden som utgör led i psykiska trakasserier. Ordet "trakasserar" innefattar ett sådant upprepat handlande. Avsikten är dock inte att inskränka straffbarheten till sådana fall.

De ändringar som vi föreslår beträffande 7 § tredje stycket är terminolo-

av gisk natur, och någon ändring av kriminaliseringes räckvidd är inte avsedd.

Underlåtenhet att avslöja brott

Ansvar bör enligt vårt förslag ådömas vid underlåtenhet avslöja vissa

att grövre brott enligt 6 kap. brottsbalken. Det gäller våldtäkt, våld-

grov täkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt utnyttjande och grovt koppleri. Var och får kännedom sådant

en som om att ett brott är å färde skall ha ett för att brottet avslöjas.

ansvar

Om någon underlåter att i tid anmäla eller avslöja brott är å färde skall han

som eller hon enligt 23 kap. 6 § brottsbalken dömas för underlåtenhet att avslöja brottet, om detta är särskilt stadgat och det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste. Domstolen får dock inte i något fall döma till svårare straff än fängelse i två år.

För underlåtenhet att avslöja vissa brott döms sålunda till enligt 23

ansvar kap. brottsbalken. Det gäller bl.a. mord, dråp, grov misshandel, människorov

288 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

och olaga frihetsberövande. Vi att ansvar bör ådömas även vid anser underlåtenhet avslöja vissa grövre brott enligt 6 kap. brottsbalken. Det gäller att våldtäkt, våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt sexugrov ellt utnyttjande och grovt koppleri. Det är minst lika angeläget att genom ett straffsanktionerat påbud förmå människor att aktivt medverka till att sådana

brott förhindras. Vårt förslag i denna del är i linje med de tankegångar som framförts i departementspromemorian Ds Ju 1993: 15 Efter Lindome s. 60. och får kännedom ett sådant brott är å färde bör således Var en som om att enligt vår mening ha för att brottet avslöjas. Bestämmelsen kan få ansvar betydelse inte minst till skydd för barn utsätts för övergrepp av någon som i barnets familj. Även när flera män tillsammans planerar en gruppvuxen våldtäkt kvinna kan tillämpning bestämmelsen bli aktuell avseende mot en av den åhört planerandet inte själv har deltagit i detta. som men som

Den särskilda åtalsbestämmelsen i 6 kap.

I den särskilda åtalsbestämmelsen i sjätte kapitlet brottsbalken görs en redaktionell ändring är föranledd förslaget ny bestämmelse som av om en våldtäkt mot barn. om

I 13 § stadgas för närvarande vid sexuellt utnyttjande av underårig att om, § första stycket andra meningen eller försök till sådant brott eller vid enligt 4 sexuellt ofredande enligt 7 § första stycket, skillnaden i ålder och utveckling

mellan den har begått gärningen och barnet är ringa, åtal får väckas av som åklagaren endast åtal är påkallat allmän synpunkt. Åtalsregeln är alltså om ur begränsad till fall då det är fråga sexuella handlingar mellan två tonåringar, om sig i ålder och utveckling. Regeln har motiverats med

som skiljer obetydligt

det i dessa fall ofta kan opåkallat eller till och med framstå som skadatt vara ligt med ingripande i straffrättslig ordning. Dessutom har det angetts att ett dessa fall ofta utgör pubertetsföreteelser där initiativet till gärningen inte sällan

kan ha utgått från den yngre.

Vi har tidigare föreslagit bestämmelse, 2 våldtäkt mot barn att en ny om införs. För straffansvar fordras inte att tvång fysiskt våld under 15 år genom eller hot kommit till användning. Inte heller fordras att barnet genom otillbörlig

sätt förmåtts delta i sexuell handling. Straffstadpåverkan eller på annat att en gandet kommer sålunda innefatta även helt frivilligt sexuellt umgänge mellan att exempelvis 14-åring och l5-åring, där kanske rentav initiativet till de en en

Brottsbalksbrotten och våld kvinnor 289

mot

sexuella aktiviteterna utgått från den yngre. Iden föreslagna paragrafens andra stycke upptas brott som omfattas av en lindrigare straffskala. Nämnda fall kommer enligt vårt förslag att tillhöra denna kategori brott.

Den fysiska och psykiska mognaden hos tonåringar kan variera starkt, och det är naturligtvis inte meningen att man regelmässigt skall ingripa med straff i nu

angivna fall. De fall för närvarande upptas i 4 § första stycket andra

som meningen kommer att rymmas i den föreslagna nya 2 Vi förespråkar inte någon ändring i sak när det gäller tillämpningen av åtalsregeln i 13 varför 2 § andra stycket, i stället för 4 § första stycket andra meningen, bör upptas i 13

11.2 Vissa andra brottsbalksbrott, m.m.

l1.2.l Bakgrund

Brottsbalken är skriven av män och är präglad av ett språkbruk som härrör ur ett manligt synsätt. Kvinnor är ofta offer för såväl misshandelsbrott som olika brott frihet och frid. Ändå brottsoffret i de olika straffbestämrnelser-

mot anges

"han/honom". Enligt vår mening bör lagtexten utformas med en termina som nologi ligger så nära verkligheten som möjligt för att uppnå större pedago-

som gisk och preventiv effekt. Vi föreslår därför, förutom vissa språkliga ändringar i 6 kap., att ändringar i detta hänseende görs beträffande ett antal brott i vissa andra brottsbalkskapitel. Det gäller framför allt brott som avser olika angrepp på och där det finns särskild anledning att beakta kvinnors utsatta ställ-

person ning. Det föreslås sålunda att "han/honom" ersätts med "hon eller han" respektive "henne eller honom" i 3 kap. 5 § misshandel, 4 kap. 1 § människorov,

4 kap. 2 § olaga frihetsberövande, 4 kap. 3 § försättande i nödläge och 5

kap. 3 §förolämpning.

Beträffande vissa brottsrekvisit anser vi att språkbruket i nu gällande lag ter sig ålderdomligt och, inte minst utifrån ett kvinnoperspektiv, i hög grad verklighetsfrämmande. Vi föreslår därför språklig ändring brottsrekvisitet i

en av paragrafen olaga hot 4 kap. 5 §. Vidare föreslås bl.a. att ett nytt tredje

om stycke fogas till paragrafen. Dessutom föreslås vissa språkliga ändringar bl.a. i det lagrum upptar brottet ofredande 4 kap. 7 §. De nuvarande åtalsbe-

som stämmelserna i 5 kap. Om ärekränkning kompletteras och ändras i vissa avseenden. I 5 kap. 3 § förolämpning föreslås en språklig ändring. I 29 kap.

straffmätning föreslås ett tillägg i den nya sjunde punkten i 2 Lagen

om 1982:316 med förbud mot omskärelse kvinnor föreslås rubrik som

av en bättre beskriver de straffbara gärningarna. Motsvarande språkliga ändring görs i l Lagens 2 § bör enligt vår mening ändras på ett mer genomgripande sätt,

290 Brottsballcsbrotten och våld mot kvinnor

dels såvitt straffskalorna, när det gäller kriterier för bedömningen av

avser dels brottet skall grovt. Aven i 2 § tredje stycket föreslås en ändring. om anses som

11.2.2 Kvinnovåldskommissionens överväganden och

förslag

Olaga hot

I bestämmelsen om olaga hot föreslås en språklig ändring i syfte att göra lagtexten mer verklighetsanpassad. I ett nytt tredje stycke anges i vårt förslag vissa faktorer bör tas med vid bedömningen av om brottet

som skall hänföras till den svårare graden. Det finns anledning att från samhällets sida kraftigt markera allvaret i all olaglig användning av vapen. Att bli utsatt for ett vapenhot är ofta en traumatisk upplevelse. Vi föreslår att hot utövas med särskilt farliga vapen regelmässigt hänförs

som till den graden brott. Härmed avses framför allt skjutvapen och

grova av knivar och föremål som av offret uppfattas som särskilt farliga. Ändring-

innebär en skärpning av straffet då sådana vapenhot förekommit. en Andra faktorer som bör medföra att brottet skall anses grovt är att hotet avsett en särskilt farlig gärning eller om hotet riktats mot någon som intar en särskilt utsatt ställning. Detsamma gäller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. För den grova graden av brott bör en särskild brottsrubricering, grovt olaga hot, införas.

Genom straffbudet olaga hot i 4 kap. 5 § stadgas straff för vissa fall av hot.

om Olaga hot består enligt lagrummets nuvarande lydelse i att lyfta vapen mot en

eller på något annat sätt hota med en brottslig gärning på ett sätt arman person

är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller någon som

säkerhet till eller egendom. Härigenom har lagstiftaren avsett att annans person främst bereda straffrättsligt skydd för vissa angrepp på en enskild persons känsla trygghet till och egendom. Det är tillräckligt att hotet är ägnat

av person att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet skall verkställas. Olaga hot innebär ett den personliga integriteten. Svåra fall av olaga hot

angrepp kan ibland utvecklas till psykisk terror och medföra svårt lidande. Före brottsbalkens tillkomst stadgades straff för resande av livsfarligt vapen när gärningen inte innefattade misshandel eller försök till misshandel. Vidare enligt ett annat lagrum straffades den som hotade annan muntligen eller - skriftligen med misshandel eller brottslig gärning. Mycket tyder enligt vår mening att en mer vanlig form av hot än att lyfta

är att någon hotar att använda våld. Flertalet hot mot kvinnor men även vapen -

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 291

mot män utgörs sålunda av andra slags hot än vapenhot. Det kan exempelvis

gälla hot med knutna nävar eller vilket inte är ovanligt muntliga hot om att

- döda. Det faktum att olika slags hot om våld är vanligt förekommande bör komma till uttryck i lagtexten varför har stannat för uttrycket "hotar att använda våld eller annars hotar med brottslig gärning". Detta begrepp inbegriper uttrycket "lyfter vapen", och någon ändring i sak föranleder således inte den föreslagna språkliga ändringen av första stycket.

År 1993 delades brottet i två svårhetsgrader genom att en särskild skala för grova brott infördes. För normalgraden är nu straffskalan böter eller fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Faktorer som kan vara av betydelse vid bedömningen av om brottet skall anses som grovt är enligt förarbetena, förutom hotets innebörd och hur akut det framstår, om hotet riktas mot någon som har en särskilt skyddslös ställning eller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. Detta kommer dock inte till uttryck i lagtexten och några kriterier för bedömningen anges inte.

Trots att straffminimum för det grova brottet endast uppgår till fängelse sex månader jfr resonemanget i prop. 1991/92:35 s. 18 anser vi att det på sakliga grunder finns anledning att i ett tredje stycke ange exempel på faktorer som bör tas med vid bedömningen av om brottet skall hänföras till den svårare graden.

Man kan befara att särskilt det grova våldet ökat under senare tid. Tillgången på olika slags vapen, och användningen av vapen vid olika våldsbrott, har blivit ett allt vanligare inslag i samhällsbilden. Detta inger stor oro för utvecklingen när det gäller våldsanvändning överhuvudtaget och användandet av särskilt farligt våld i synnerhet. Mot bakgrund av en rad händelser de senaste åren som inneburit att människor allt oftare kommit till skada grund av att vapen har brukats, finns det enligt vår mening anledning att från samhällets sida kraftigt markera allvaret i all olaglig användning av vapen. Att bli utsatt för ett vapenhot är också i regel förenat med en särskilt stark skräckkänsla och innebär ofta en speciellt traumatisk upplevelse. Vi föreslår att hot som utövas med särskilt farliga vapen regelmässigt hänförs till den grova graden av brott. Härmed avses framför allt skjutvapen och knivar och föremål som av offret uppfattas som särskilt farliga. Denna ändring kan sägas medföra en skärpning av straffet då sådana vapenhot förekommit. Inom det straffbara området ryms i dag en mångfald situationer där tillhyggen, som inte är livsfarliga vapen, "lyfts" mot arman. Dessa situationer skall med vårt förslag även fortsättningvis i första hand

hänföras till normalgraden.

Andra kriterier som enligt vår mening bör medföra att brottet skall anses som grovt är att hotet avsett en särskilt farlig gärning eller riktats mot någon som intar en särskilt utsatt ställning. Häri inbegripes sådana faktorer som hotets innebörd och hur akut det framstår. Uppräkningen är endast exemplifierande och om det är fråga om upprepade allvarliga hot bör denna omständighet gi-

vetvis också fortsättningsvis påverka bedömningen.

292 Brottsballcsbrotten och våld mot kvinnor

Det finns enligt vår mening anledning, inte minst av pedagogiska skäl, att för den graden av brott införa en särskild brottsrubricering, nämligen grovt

grova

olaga hot.

Ofredande

När det gäller ofredandebrottet föreslår vi vissa språkliga ändringar i syfte att terminologin till de vanligaste formerna av ofredande.

anpassa Någon ändring i sak såvitt avser de straffbara handlingarna är dock inte avsedd.

I 4 kap. 7 § stadgas straff för den som handgripligen antastar, eller genom skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende ofredar, någon annan. Straffbestämmelsen om ofredande är inte, såsom var fallet före brottsbalken, begränsad till fall då någon genom hänsynslöst beteende stör någon frid i dennas bostad etc. utan bestämmelsen är tillämplig varhelst

annans den andra personen befinner sig, på allmän eller enskild plats.

Med ofredande avses dels att handgripligen antasta någon annan, t.ex. genom att sätta krokben, knuffa, rycka eller slita i personens kläder samt att tillfälligt hålla fast dels att genom skottlossning, stenkastning, oljud eller annat

personen, hänsynslöst beteende ofreda arman. Exempel sådant hänsynslöst beteende är att någon stör sina grannar med högljudd musik, trakasserar någon genom telefonterror, allvarligt skrämmer någon eller lämnar ett falskt meddelande om att någon närstående dött.

Straffbudet avser inte minst att skydda kvinnofriden på gator och allmänna platser. Att ofreda en kvinna i syfte att nå sexuell förbindelse faller under bestämmelsen ofredande, inget handgripligt antastande förekom-

om även om mit. Även otillbörligt närmande ord kan sålunda straffas enligt

ett genom lagrummet. Under straffbudet faller också handgripligt störande av kvinnofriden, bl.a. sådana, sexuella och andra, trakasserier som inte är att betrakta som sexuellt ofredande. Det kan gälla att handgripligen hindra en kvinna från att komma fram, ta henne under för att förmå henne att följa med eller

armen antasta henne med klappar m.m.

För att gärningen skall brottslig krävs att den innebär en kännbar frids-

vara kränkning och dessutom kan anses ge uttryck för hänsynslöshet. Omfattande och systematiska trakasserier, t.ex. vid mobbning eller annat psykiskt våld, kan utgöra sådana beteenden är att bedöma ofredande. Gärningarna kan

som som

långvariga hänsynslösa beteenden såsom mycket omfattande och utrymma

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 293

dragen telefonterror mot en tidigare partner. Genom en lagändring år 1993 höjdes straffmaximum, och straffet för ofredande är nu böter eller fängelse i högst ett år.

Vi anser att beskrivningen av brottet, såsom de brottsliga gärningarna anges i lagrummet, stämmer illa med vad som i vart fall utifrån ett kvinnoperspektiv i dag torde vara de vanligaste beteendena vid ofredande. Skottlossning och stenkastning torde, såvitt nu är ifråga, vara betydligt mera ovanligt än t.ex. ofredande i form av telefonterror eller annat trakasserande. Vi föreslår därför att uppräkningen av olika beteenden som skottlossning, stenkastning, oljud tas bort från lagtexten och ordet "trakasserar" i stället nämns uttryckligen. Även

att om skottlossning, stenkastning och oljud sålunda inte nämns särskilt i den föreslagna lagtexten, är avsikten inte att begränsa det straffbara området. Sådana beteenden, menar vi, ryms väl inom begreppet " annat hänsynslöst beteende".

Särskilt hänsynslösa är de upprepade och långvariga beteenden som är att bedöma som ofredande. Inte minst gäller detta som nämnts telefonterror mot en tidigare partner. Enligt vår mening för ordet "trakasserar" tankarna till just sådana förfaranden. Genom att en sådan formulering medtas i rekvisitet markeras sålunda förfaranden, som inte sällan är de mest straffvärda, nämligen sådana handlingar som upprepas, även om upprepening inte krävs för att brott

skall föreligga.

Förolämpning och den särskilda åtalsbestämmelsen i 5 kap.

I bestämmelsen om förolämpning, 3 görs vissa ändringar i syfte att i språkligt hänseende förtydliga lagtexten.

Det finns enligt vår mening anledning att behandla förolämpning med anspelning någons kön med samma allvar som när det gäller anspelning på ras, hudfárg m.m. Vi föreslår därför ett tillägg i 5 § första stycket tredje punkten, som innebär att, om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl kan anses påkallat ur allmän synpunkt,

åklagaren får åtala för förolämpning mot någon med anspelning på den

personens kön. Samma åtalsregel bör gälla vid förolämpning mot någon med anspelning på en persons sexuella läggning och inte, som för närvarande, endast vid anspelning på någons homosexuella läggning.

294 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

I 5 kap. brottsbalken upptas förtalsbrotten. Vissa brott får inte åtalas av annan än målsäganden själv. Det gäller förtal och grovt förtal i 1 resp. 2 §§ och det gäller förolämpning enligt 3 Om målsäganden brottet till åtal och åtal

anger

särskilda skäl påkallat allmän synpunkt får dock åklagaren åtala för av anses ur bl.a. förolämpning mot någon med anspelning på hans hudfärg, nationella

ras, eller etniska eller trosbekännelse. Detsamma gäller vid förolämpning

ursprung mot någon med anspelning på att han har homosexuell läggning. Detta framgår av 5

Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att en återhållsam tillämpning

åtalsregeln är åsyftad. Av kravet, att åtal särskilda skäl skall vara påkallat av av

allmän synpunkt, framgår att allmänt åtal skall väckas endast i de mer svårur artade fallen sådana förolämpningar anspelar på eller liknande

av som ras kännetecken. Som exempel nämndes att någon vid upprepade tillfällen utsätts för sådan förolämpning på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde.

Förolämpningsbrottet beskrivs i lagtexten på så sätt att ansvar inträder om en

smädar någon kränkande tillmälen eller beskyllningar eller person annan genom

andra skymfliga beteenden mot den personen. Med förolämpning avses genom skällsord samt skymfliga hotelser eller beskyllningar, men även skymfliga åtbörder och framställningar i bild samt föraktfull behandling av någon annans kropp, såsom spotta på någon. Vi föreslår att ordet "kränkande" ersätts med

att ordet "nedsättande" och att ordet "skymfligt" ersätts med ordet "kränkande".

l de fall någon förolämpar att anspela på den personens kön kan

annan genom situationen enligt vår mening vara sådan att det finns ett behov av att åklagaren åtar sig den förolämpades sak. Det är inte ovanligt att kvinnor får ta emot förolämpningar på ett synnerligen kränkande sätt anspelar på att de är

som - kvinnor. Det finns anledning att behandla förolämpning med anspelning på någons kön med allvar när det gäller anspelning på ras m.m. Vi

samma som föreslår därför att det i 5 § första stycket tredje punkten görs ett tillägg som innebär att, målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl kan

om

påkallat allmän synpunkt, åklagaren får åtala för förolämpning mot anses ur någon med anspelning på den personens kön. I likhet med de fall förolämpningen sker med anspelning på någons hudfärg m.m. bör åtalsbestämmel-

ras,

vid det föreslagna kriteriet tillämpas restriktivt. sen

Vi föreslår vidare att det i fjärde punkten upptagna kriteriet förolämpning med anspelning på någons homosexuella läggning överförs till tredje punkten. Vidare vi att detta kriterium bör utvidgas. Någon anledning att begränsa

anser detta till homosexuell läggning föreligger inte, och den särskilda åtalsregeln bör istället förolämpning med anspelning någons sexuella läggning över-

avse huvudtaget.

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 295

Straüfmätning

Vi föreslår att bestämmelsen i 29 kap. brottsbalken som reglerar vilka omständigheter som skall vara försvårande vid straffmätningen utvidgas. Motivet att kränka någon på grund av kön bör beaktas särskilt vid bedömning av straffvärdet.

I 29 kap. brottsbalken har bestämmelser som rör straffmätning samlats. I 2 § finns en uppräkning av omständigheter som är försvårande, dvs. omständigheter som ökar straffvärdet. Det rör sig genomgående om omständigheter som är hänförliga till det konkreta brottet. Uppräkningen är exempliñerande och det kan alltså förekomma andra försvarande omständigheter än de uppräknade. Avsikten är emellertid att uppräkningen skall inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla omständigheterna.

Enligt paragrafens första stycke punkten sju skall såsom försvarande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av

grund hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbepersoner av ras, kännelse eller liknande omständighet. Skyddet enligt denna straffskärp-

annan ningsgrund är inte begränsat till dem som bestämmelsen om hets mot folkgrupp tar sikte på utan omfattar också andra diskriminerande motiv av jämförligt slag, t.ex. fall där ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av den personens sexuella läggning.

Vi föreslår att bestämmelsen utvidgas så sätt att den även kommer att omfatta motivet att kränka någon grund av kön.

Könsstympning

Vi att de straffbara handlingarna i lagen skall betecknas med en

anser

term uttryck för vad de kriminaliserade ingreppen egentligen

som ger

innebär. Vi föreslår därför att lagens rubrik ändras till "lag med förbud

mot könsstympning kvinnor" samt att ordet "omskärelse" i 1 § byts

av

ut mot ordet "könsstympning". Någon ändring i sak såvitt avser krimina-

liseringens räckvidd är inte avsedd.

296 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

Eftersom svårligen kan tänka sig att omständigheterna skulle

man kunna mildrande vid ett ingrepp som innebär att en kvinnas kön

var stympas bör, enligt vår mening, böter utmönstras ur straffskalan. Vidare

vi att straffet för normalbrottet bör vara fängelse i högst fyra år. anser Vi föreslår också ändring kriterierna för bedömningen av huruvi-

en av da brottet skall grovt. Sålunda anser vi att kriterierna medfört

anses som livsfara, svår kroppsskada och allvarlig sjukdom bör utgå. Straffmini-

för det brottet kommer enligt vårt förslag att utgöra fängelse mum grova i två år. Förslaget innebär sålunda kraftig skärpning av straffet såväl

en för normalbrottet beträffande det grova brottet. Vi anser vidare att

som förberedelse och stämpling till brott liksom underlåtenhet att avslöja brott bör vara straffbart.

I lagen 1982:316 med förbud mot omskärelse kvinnor anges i l § att ett

av ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar dem omskärelse inte får utföras

av

samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Lagen syftar till att oavsett om förhindra att kvinnlig könsstympning företas i vårt land. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som könsstympningsbruket är ett uttryck för.

Lagen är utformad ett fristående komplement till brottsbalkens regler om

som misshandel med i princip strafflatituder som gäller för misshandel. I 2 §

samma

påföljderna för överträdelse förbudet i 1 Det anges att den som anges av bryter mot straffbudet skall dömas till fängelse i högst två år. Om omständigheterna är mildrande döms till böter. Till skillnad från misshandelsbrottet har något omnämnande ett ringa brott inte ansetts lämpligt. Av förarbetena

av framgår omständigheterna i det enskilda fallet dock kan vara sådana att en

att frihetsberövande påföljd framstår alltför kraftig reaktion. Som ett

som en exempel nämns ett mindre omfattande ingrepp på en vuxen kvinna på hennes

egen begäran.

I de fall brottet medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall brottet bedömas

Straffet för det brottet uppgår till fängelse i lägst ett och högst som grovt. grova tio år. Faktorer kan påverka bedömningen brottet är grovt är enligt

som av om förarbetena prop. 1981/82: 172 förbud mot omskärelse av kvinnor skadans

om omfattning både fysiskt och känslomässigt kvinnans ålder vid ingreppet,

- hennes inställning till det och det begåtts som ett led i en verksamhet som

om

bedrivs i stor omfattning I paragrafens tredje stycke anges att försök är

m.m. straffbart enligt brottsbalkens regler.

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 297

Lagen förbud mot omskärelse av kvinnor trädde i kraft den l juli 1982.

om År 1984 dömdes för brott mot lagen. Därutöver har inte någon lagförts

en man för brott mot lagen.

Det i lagen betecknas omskärelse rör sig om stympande ingrepp av

som som varierande omfattning i kvinnans yttre könsorgan de yttre och inre blygdläp-

och klitoris. Ordet "ingrepp" omfattar alla typer åtgärder från de parna av mest omfattande, där stora delar av könsorganen skärs bort och slidöppningen

hopsyning infibulation eller faraonisk omskärelse, till de minst sluts till genom ingripande prickning klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål Sunna-

- av omskärelse. Sunna-omskärelse finns i olika former från den mildaste, då klitoris prickas eller då endast förhuden till klitoris skärs bort, till mera avancerade former då delar av eller hela klitoris skärs bort.

Lagen förutsätter att ingreppet har till syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorganen. Därmed skall enligt förarbetena förstås att alla former av ingrepp är otillåtna. lnfibulation och de mer omfattande varianterna sunna-omskärelse utgör uppenbar stympning av flickan/kvinnan

av en dels att vissa kroppsdelar skärs bort, dels genom att kroppens naturliga

genom funktioner, såsom att kasta vatten, menstruera, ha samlag och föda barn, skadas. De mindre omfattande ingreppen medför även de en bestående kroppsskada och har till syfte att minska möjligheterna till ett normalt sexualliv.

Socialstyrelsen uttalade i samband med lagens tillkomst att kvinnlig omskärel-

i alla former enligt styrelsens uppfattning står i strid med vetenskap och bese prövad erfarenhet. Det är därför inte tillåtet för läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal att utföra sådana ingrepp. Ett operativt ingrepp i de yttre könsorganen är påkallat sjukdom eller som annars är medicinskt motive-

som av rat t.ex. i samband med en förlossning och därför står i överensstämmelse

- med medicinsk etik är dock tillåtet. Detta framgår av allmänna rättsgrundsatser och behöver inte uttryckligen framgå av lagtexten, sägs det i propositionen. Däremot torde ett ingrepp innebär att exempelvis efter en förloss-

som man, ning, åter ihop kvinna tidigare blivit infibulerad reinfibulation inte

syr en som vara tillåtet enligt lagen.

Vid vår översyn lagen har vi funnit det påkallat att framlägga följande

av förslag till lagändringar, och vi har därvid gjort följande överväganden. Det har kommit till vår kännedom att lagen om förbud mot omskärelse av kvinnor sedan en tid varit föremål för Socialstyrelsens uppmärksamhet.

En grundläggande regel i vårt rättssystem är att alla människor skall vara

skyddade mot kränkningar sin kroppsliga integritet. Dessa principer kommer

av till uttryck i FN deklaration de mänskliga rättigheterna och i andra inter-

:s om nationella rättighetsdokument Kapitel 2 Internationellt arbete för att motver-

se

ka våld mot kvinnor. Internationellt har man sedan länge arbetat med frågor

rör kvinnlig könsstympning female genital mutilation. l olika afrikanska som länder, där verksamheten med kvinnlig könsstympning är mest utbredd, har

298 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

framför allt under den senaste tioårsperioden försökt att komma till rätta man med denna sedvänja. Inom olika FN-organ har frågan fått en given plats på dagordningen. I FN:s deklaration avskaffande av våld mot kvinnor, som

om antogs generalförsamlingen i december 1993, betonas att våld mot kvinnor

av skall anses innefatta kvinnlig könsstympning och andra traditionella sedvänjor

är för kvinnor. Även i den europeiska deklarationen strategier

som skadliga om

för att bekämpa våld mot kvinnor i ett demokratiskt Europa behandlas könsstympning kvinnor. I deklarationen hävdas att könsstympning av kvinnor är

av

form våld kränker offrets rätt till liv, säkerhet, frihet, värdighet och en av som integritet.

De gärningar är straffbara enligt lagen bör enligt vår mening betecknas

som med term uttryck för vad de kriminaliserade ingreppen innebär,

en som ger nämligen könsstympning. Denna term beskriver på ett betydligt bättre sätt än ordet "omskärelse" vilken karaktär den straffbara handlingen har. Lagen regle-

fler åtgärder än att någon del kvinnans könsorgan skärs bort, t.ex. rar av hopsyning och prickning. Ordet "omskärelse" kan också leda tankarna till omskärelse män, ett ingrepp som i de flesta fall inte kan anses jämförbart

av med ifrågavarande ingrepp kvinnor. Könsstympning av kvinnor är näm-

nu ligen, till skillnad från manlig omskärelse, i flertalet fall mer eller mindre invalidiserande och har dessutom till direkt syfte att vara detta. Förutom att den kvinnliga könsstympningen är ett brott mot kvinnans rätt till kroppslig integritet kan den också sägas utgöra ett förnekande kvinnans rätt till självständighet.

av Könsstympning är också den kommit till användning i internationella

term som sammanhang.

Vi föreslår mot bakgrund vad sagts att lagens rubrik ändras till

av som nu "lag med förbud mot könsstympning kvinnor" samt att ordet "omskärelse"

av i 1 § byts ut mot ordet "könsstympning". Någon ändring i sak såvitt avser kriminaliseringens räckvidd är inte avsedd.

Som tidigare nämnts är sådana kirurgiska ingrepp i en kvinnas yttre könsorgan

är påkallade sjukdom eller skada, eller är medicinskt motisom av som annars verade, tillåtna. Sådana ingrepp överensstämmer också med medicinsk etik. Detta framgår förarbetena till den nu gällande lagen. Det finns anledning att

av något uppmärksamma ytterligare aspekt i sammanhanget. Det kan sålunda

en inte uteslutas att det i Sverige inom hälso- och sjukvården utförs vissa kirurgiska ingrepp i kvinnors yttre könsorgan, inte kan sägas vara medicinskt

som motiverade, inte heller har karaktär av rituell könsstympning. Det lär

men som förekomma att s.k. intimkirurgi, bl.a. labieplastik, efterfrågas av unga flickor. Sådana ingrepp, har karaktär skönhetsoperationer, torde inte vara

som mer av tillåtna enligt lagen förbud mot omskärelse av kvinnor. I den mån sådana

om operationer inte är medicinskt motiverade fyller de enligt vår mening inte någon rimlig funktion och bör falla under lagens straffbud.

De strafflatituder som gäller för könsstympningsbrottet överensstämmer som

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 299

nämnts med vad gäller för misshandel enligt brottsbalkens tredje kapitel.

som För att markera sambandet med misshandelsbrottet har straffbestämemlserna utformats efter mönster av 3 kap. 5 och 6 brottsbalken. I vissa avseenden har dock frångått denna systematik. Mot bakgrund härav, men framför allt

man då brotten misshandel respektive könsstympning i flera avseenden skiljer

- sig åt, finns det enligt vår mening inte någon anledning att söka bevara en sådan överensstämmelse.

För det första kan svårligen tänka sig att omständigheterna skulle kunna

man

mildrande vid ett ingrepp som innebär att en kvinnas kön stympas. Detta vara gäller oavsett kvinnan är vuxen eller inte och om ingreppet skett på hennes

om

begäran eller inte. Även kvinnan själv begär ingreppet skall utföras egen om att måste det naturligen ifrågasättas detta sker någon i verklig mening fri

om av vilja från kvinnans sida. Inte heller kan något av de ingrepp som avses i lagen sägas fria från komplikationer på sikt. Vi anser därför att böter inte bör

vara ingå i straffskalan.

I 2 § andra stycket återfinns ett antal kriterier för bedömningen av huruvida brottet skall grovt liknande dem upptagits i bestämmelsen om

anses som som

misshandel i 3 kap 6 § brottsbalken. Vi menar att de kriterier som nämns grov i 2 § framstår typiska för ett stort antal könsstympningsbrott. Sådana

som ingrepp som omfattas av straffbestämmelen i 1 § är ofta förenade med livsfara eller åtminstone svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Uppräkningen av kriterierna livsfara, svår kroppsskada och allvarlig sjukdom fyller därför enligt vår mening inte någon funktion och bör utgå. I stället bör det anges att brottet skall bedömas som grovt om det har inneburit ett särskilt hänsynslöst beteende. Faktorer påverkar bedömningen av om brottet är grovt bör fortsättningsvis

som framför allt det sätt på vilket ingreppet utförts, skadans omfattning, såväl

vara fysiskt psykiskt, kvinnans ålder vid ingreppet och om det begåtts som ett

som led i verksamhet som bedrivs i stor omfattning.

en

Mot bakgrund av vad som anförts ovan beträffande könsstympningsbrottet är det vår uppfattning att brott enligt ifrågavarande lag har ett mycket högt straffvärde. Det handlar att på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga

om kroppsdelar människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och

på en psykiskt. Vi att det är motiverat med straffskärpning och föreslår att

anser en straffet för normalbrottet skall vara fängelse i högst fyra år.

Motsvarande resonemang gör sig lika starkt gällande såvitt avser den grova graden brottet. Det grova brottet avser de mest ingripande stympningarna,

av

i de flesta fall är oerhört plågsamma och traumatiska och som innebär stor som skada såväl fysiskt som psykiskt både kort och lång sikt. Straffminimum bör i dessa fall enligt vår mening inte understiga fängelse i två år. Om man även beaktar förslaget om att böter skall utmönstras ur straffskalan innebär vårt förslag sålunda kraftig skärpning av straffet såväl för normalbrottet som

en beträffande det grova brottet.

300 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

I 2 § tredje stycket anges som nämnts att de gärningar som avses med lagen är straffbara även försöksstadiet. Vi anser att även förberedande åtgärder och stämpling till brott bör vara straffbara enligt 23 kap. brottsbalken. Vidare anser vi att underlåtelse att avslöja könsstympning som är å fárde bör vara straffbart.

11.3 Brott mot kvinnofrid

11.3.1 Bakgrund

Våld och andra övergrepp mot kvinnor innefattar, som nämnts i ett tidigare avsnitt, gärningar som är belagda med straff enligt ett flertal olika straffstadganden. Om man ser till misshandelsbrottet är en klar majoritet av de polisanmälda fallen av misshandel mot kvinna sådana brott som begås av en närstående eller tidigare närstående till kvinnan. Vid bedömningen av om misshandelsbrottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet. förarbetena prop. 1987/88: 14 till den ändring av rekvisitet som företogs år 1988 poängterades att det försvarande momentet vid kvinnomisshandel främst ligger i den påtagliga integritetskränkningen, liksom i det förhållandet att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär.

När det gäller brott mot kvinnor i nära relationer kan det i och för sig vara fråga om enstaka övergrepp, men ofta utgör övergreppet ett led i en lång rad av samma eller olika slags brott, såsom misshandel, olaga hot och sexualbrott.

Övergreppen mot kvinnan ingår ofta i ett mönster som många utsatta kvinnor känner igen. Kvinnan beskriver förhållandet till mannen som att han "krympt hennes livsutrymme". I början av förhållandet är mannen ofta mycket kärleksfull och uppvaktande. Han har en stark övertalningsförmåga och vill lära känna kvinnan på djupet. Så småningom börjar "uppvaktningen" att ta sig onormala proportioner, varvid den första tidens positiva uppmärksamhet mot kvinnan vänds i kontroll av henne. Mannen börjar tala illa om kvinnans släkt och vänner. Han vill inte att hon skall umgås med någon eller att hon skall ha egna fritidsintressen. Han är svartsjuk. Kvinnan blir detta sätt alltmer isolerad. Därefter är det inte ovanligt att mannen börjar kritisera henne. Allt hon gör är fel. På detta sätt bryts kvinnan ned psykiskt, och det är ofta i detta skede, när hennes självkänsla är skadad, som det första slaget kommer.

Övergreppen mot kvinnan konstituerar den s.k. normaliseringsprocessen, som är en följd av upprepat våld i förening med isolering samt växling mellan våld och värme. Den nära relationen mellan offer och gärningsman kommer därför att förstärka kvinnans utsatthet. Övergreppen mot kvinnan kan till sin art liknas vid tortyr. Genom normaliseringsprocessen kommer dock kvinnan att succesivt flytta sina gränser för vad som kan accepteras i ett förhållande.

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 301

Övergreppen har inte sällan pågått under lång tid innan de kommer till myndigheternas kännedom, om kvinnan överhuvudtaget berättar om brotten. Det är sålunda ofta först efter lång tid som kvinnan söker hjälp, och för många kvinnor är det Överhuvudtaget inte en tänkbar utväg att för polisen ange den man hon lever med eller har levt med.

Situationen kan ha fått ödesdigra konsekvenser för kvinnan när det gäller hennes självkänsla och psykiska välbefinnande överhuvudtaget. Ofta har övergreppen ingått i en systematisk kränkning av kvinnan och då mannens syfte med våldet är att förnedra och behärska innebär övergreppen en mycket grov integritetskränkning. Inte sällan leder övergreppen till att kvinnan helt förlorar sin självkänsla och tvingas att underkasta sig mannen, såväl fysiskt som psykiskt.

Att leva med en man som misshandlar och hotar, och att ständigt ha ett latent

hot hängande över sig, innebär en mycket stor psykisk påfrestning. Detta kan

utgöra en del av förklaringen till varför endast ett fåtal fall av kvinnomisshandel

i förhållande till den totala omfattningen av kvinnomisshandel i samhället - kommer till polisens kännedom.

11.3.2 Nuvarande ordning

När en kvinna varit utsatt för övergrepp under lång tid, och övergreppen till slut har kommit till polisens kännedom, är det troligt att brottsanmälan omfattar ett stort antal brottstillfállen. Varje gärning bör i huvudsak kunna preciseras till tid och rum. Åklagaren måste, för att kunna åtala, ha tillräckliga bevis för att det som kvinnan har uppgett i fråga om olika gärningar och gärningstillfállen verkligen har inträffat.

För en kvinna som under en längre tid har levt i ett förhållande där hon blivit misshandlad är det emellertid inte bara de enskilda fysiska övergreppen i sig som karakteriserar kvinnans utsatta situation. Det är oftast inte ens möjligt för henne att i detalj beskriva vart och ett av övergreppen. Verkligheten är i stället många gånger sådan att kvinnans tillvaro varit helt präglad av våld och hot. Våldet har varit det normala, och tidsperioder utan våld hör i vissa fall till undantagen. Kvinnan beskriver därför övergreppen som en process. Ibland kan våldet till och med ha varit ganska begränsat. Redan det latenta, outtalade hotet, och vetskapen om att mannen som hon sammanbor eller har sammanbott med när som helst kan utöva våld mot henne, utgör ett övergrepp mot kvinnan.

När en kvinna inför polis och domstol skall berätta om de övergrepp hon varit utsatt för krävs det, i enlighet med vårt rättssystem, att hon ett sammanhängande, klart och detaljerat sätt, och med precisering till tid och rum, beskriver de olika övergreppen inom ramen for de brottsrubriceringar som har åsatts de enskilda gärningarna. Det är dock, mot bakgrund av vad om nu sagts, inte ovanligt att kvinnans berättelse i stället präglas av vaghet och att den är generellt hållen. Ofta saknar hon möjlighet att precisera de olika övergreppen

302 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

till tid och rum.

Även i års rättspraxis jfr t.ex. det nedan redovisade rättsfallet

om man senare NJA 1991 83 inte har ansett det nödvändigt att varje enskild gärning kan

s. preciseras till tid och plats, och med angivande av detaljerade omständigheter i övrigt, är det i princip ändå så att nâgra konkreta gärningar måste kunna specificeras. Det är de konkreta handlingarna som bestraffas. När vår Straffrätt främst fokuserar på de enskilda gärningarna, och inte betraktar dessa gärningar i belysning pågående process, föreligger en uppenbar risk att helhetsper-

av en spektivet går förlorat. Den psykiska påverkan som kvinnan är utsatt för blir mindre tydlig. Det blir omöjligt att förstå varför kvinnorna i flera fall inte har lämnat männen tidigare eller varför de i vissa fall överhuvudtaget inte har lämnat dem.

En kvinna under lång tid har fått utstå övergrepp från en närstående har

som blivit offer för inte bara gärningar som är kriminaliserade enligt nu gällande bestämmelser. Ofta har kvinnan även blivit utsatt för beteenden som för närvarande inte upptas i något strafibud. Mannen kanske förbjuder kvinnan att träffa släktingar och vänner eller att gå ut. Diffusa hot av olika slag från mannens sida kan i dag omöjliga att lagföra. Vidare kanske mannen gömmer undan

vara

tillhörigheter, såsom telefon eller nycklar, och utför andra handgemensamma lingar i sig framför allt i belysning av en situation präglad av våld

som - men och såväl uttalade outtalade hot närmast kan beskrivas som psykisk

som terror.

I tidigare avsnitt har återkommande beskrivits de problem och hinder som föreligger för en kvinna när det gäller att söka hjälp med att komma ur ett förhållande i vilket hon utsätts för misshandel och andra övergrepp. Förhållandet kan ha pågått under många år innan kvinnan vågar berätta hur hon har det. Vi har, när det gäller olika myndigheters ansvar att upptäcka det våld som kvinnor utsätts för, framhållit vikten av tidiga insatser. Det kan dock antas att många fall kvinnomisshandel även i framtiden kommer till myndigheternas

av kännedom först efter lång tid. Det förhållandet att våldshändelser och andra övergrepp mot kvinnor i nära relationer blir kända först efter lång tid kan medföra vissa gärningar, kvinnan minns särskilt väl, ligger långt till-

att som baka i tiden. Det är därför inte ovanligt att brotten är preskriberade när kvinnan berättar om dem.

I jämförelse med män använder kvinnor sällan våld mot män. I all synnerhet gäller detta grovt våld. När kvinnor har använt grovt våld mot män bottnar detta inte sällan i att kvinnorna har levt i förhållanden, som under lång tid har präglats att männen utövat makt och bestämt över kvinnorna genom att

av använda eller hota med våld mot dem. Kvinnorna har i yttersta desperation tillgripit grovt våld sista utväg när de har känt sina liv hotade. När en

som en kvinna i sådan situation åtalats för att hon använt grovt våld kan hon hävda

en att hon handlat i nödvärn. På grund nödvärnsrättens konstruktion är det dock

av

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 303

sällan som hon har framgång med en sådan invändning. För att något belysa vissa de beskrivna problemsituationerna kan här

av nu återges justitierådet Inger Nyströms tillägg till domen i rättsfallet NJA 1991 s. 83. I rättsfallet prövade Högsta domstolen frågan beviskrav och bevisvär-

om dering i mål om våldtäkt och misshandel. Mannen dömdes for att under åren 1987-1990 vid ett stort antal tillfällen ha misshandlat och våldtagit sin sambo till tre års fängelse. I sitt tillägg anförde justitierådet Inger Nyström bl.a.

följande.

När den påstådda brottsliga gärningen består våld eller annat över-

av greppp utövat mot någon inom gärningsmannens familj, eller motsvarande nära krets, finns i målet ofta svårigheter särskilt slag. Dessa kan

av gälla såväl värderingen av bevisningen preciseringen brotten.

som av

Utmärkande för brottslighet av detta slag är att det ofta är fråga

om en serie övergrepp av likartad karaktär, har fått pågå under lång tid

som innan en anmälan slutligen görs. Sociala förhållanden, parternas känslomässiga bindningar och andra personliga faktorer bidrar till att inte bara gärningsmannen utan också offret i det längsta försöker undvika att röja för någon vad som försiggår mellan dem. Utredningen försvåras av att det endast sällan finns någon teknisk eller objektiv bevisning

annan av den typ som ofta kan säkras vid brott av överfallskaraktär eller i andra situationer där parterna inte har någon varaktig personlig relation. Bevisningen kommer därför i många fall att i huvudsak inskränkas till målsägandens uppgifter, och det avgörande blir då vilken tilltro kan

som tillmätas dessa. Vid bedömningen denna fråga får hänsyn tas till den

av situation i vilken målsäganden befunnit sig och relationen till den påstådda gärningsmannen samt utsagans uppkomstbetingelser i övrigt. Vidare får undersökas i vilken mån lämnade uppgifter vinner stöd eller motsägs av annan utredning i målet.

Ett särskilt problem är att det vid upprepade övergrepp, där de yttre förhållandena vid skilda gärningstillfällen är ganska likartade,

kan vara svårt för den drabbade att i efterhand hålla isär olika händelser och att dels i detalj beskriva dem, dels precisera när och de har utspelat sig.

var Detta är givetvis i särskilt påtaglig grad fallet när den har utsatts

som för ett övergrepp är ett barn. Det ligger då i sakens natur inte

att man kan räkna med att genom förhör med målsäganden få fram några säkra uppgifter av detta slag.

För att en påstådd brottslig gärning skall kunna medföra straffansvar måste den vara klart avgränsad till sitt innehåll. Detta är vikt bl.a.

av för att det inte i efterhand skall behöva uppstå någon tvekan vad

om som har omfattats av domstolens prövning. Av åklagarens gärningsbeskrivning skall framgå vilket handlande som läggs den tilltalade till last, och för en fällande dom måste krävas bevisning erforderlig styrka för

av

304 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

att den tilltalade har handlat så som åklagaren påstår. I mål förevarande slag är det inte ovanligt, att en eller flera av nu händelser framstår med större skärpa än andra för målsäganden och att uppgifterna i övrigt visserligen omfattar ett stort antal tillfällen men är eller sammanfattande. Detta kan bero på att det utövade våldet vaga någon gång varit särskilt slag eller att någon annan yttre händelse ger av stöd för minnet. Om domstolen funnit övertygande bevisning föreligga

målsäganden utsatts för brott vid de tillfällen som kunnat beskrivas att i detalj kan detta förhållande i och for sig utgöra stöd vid bedömningen

målsägandens berättelse i övrigt skall förtjäna tilltro. Det anav om kommer emellertid på domstolen att, liksom i varje annat brottmål,

bedöma i vilken omfattning den påstådda handlingen kunnat preciseras

och kan medföra ansvar. Normalt bör fordras att sådana yttre omständigheter som tid och plats för den brottsliga gärningen blir preciserade och utredda. Ibland måste dock på grund sådana utredningssvårigheter som här förut har man av berörts godta omständigheter detta slag lämnas i viss mån öppna. att av Kan det styrkas viss brottslig gärning har blivit begången bör det att en alltså inte något absolut hinder mot fällande dom att tid och ses som en plats för inte har kunnat exakt utan endast inom vissa

gärningen anges

På motsvarande sätt bör åtal för en serie brottsliga gärningar av ramar. närmare angivet innehåll kunna bifallas utan att det blir till fullo utrett

när och det olika gärningarna har ägt rum. var

11.3.3 Kvinnovåldskommissionens överväganden och

förslag

Vi föreslår straffbestämmelse i brottsbalken, som framför allt tar en ny sikte våld och andra övergrepp mot kvinnor det kan gälla makar, på sambor, mödrar eller döttrar i nära relationer till män. Bestämmelsen innefattar vissa beteenden inte är kriminaliserade, men som på ett som effektivt sätt bidrar till att skapa den situation psykisk terror som detta av brott är utslag Dessutom innefattas rad olika handlingar, som ett av. en redan i dag är kriminaliserade i olika straffstadganden, såsom misshandel och olaga hot. För straffansvar bör det tillräckligt att konstatera att vara de olika straffbara handlingarna är preciserade till sin karaktär och att de

har utförts inom bestämd tidsperiod. Däremot skall det inte vara nöden

vändigt att tidsmässigt varje handling i detalj.

ange

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 305

Det skall krävas att gärningsmannen använder våld eller hot om våld eller utsätter offret för annan fysisk eller psykisk påverkan. Gemensamt för de straffbara förfarandena är att de skall vara ägnade att varaktigt kränka kvinnans/offrets integritet och skada hennes självkänsla. Straffet för brottet bör enligt vårt förslag vara fängelse i lägst ett och högst sex år. Brottet tar i första hand sikte på att skydda kvinnor från övergrepp av män. Det kan finnas fall där en man gör sig skyldig till detta brott mot en annan man. I vissa fall kan även en kvinna tänkas vara förövare. Det råder dock inte någon tvekan om att gärningsmannen i regel kommer att vara en man och offret en kvinna. Detta förhållande bör tydliggöras, och paragrafen bör därför delas upp i två olika stycken. Brottet utgör framför allt ett brott mot frihet och frid och bör därför placeras bland frihets- och fridsbrotten i brottsbalkens fjärde kapitel. Vi har valt att rubricera brottet kvinnofridsbrott respektive fridsbrott. Vi föreslår att bestämmelsen intas i en ny 4 a

I det föregående har beskrivits hur vår straffrätt tar sikte på olika konkreta händelser, som kan avgränsas och preciseras tidsmässigt, medan kvinnor som utsatts for upprepade övergrepp upplever och beskriver övergreppen som en process som pågår över tiden. Det är mot den bakgrunden som vi har funnit att det behövs en ny straffbestämmelse i brottsbalken, en bestämmelse som framför allt tar sikte på våld och andra övergrepp mot kvinnor makar, sambor, möd- rar eller döttrar i nära relationer till män. Skälen att införa en ny straffbe- stämmelse är huvudsakligen tre; För det första tas det hänsyn till vissa ovan nämnda beteenden som i dag inte är kriminaliserade, men som på ett effektivt sätt bidrar till att skapa den situation av psykisk terror som detta brott är ett utslag av. Diffusa hot uttalade och outtalade av olika slag, påtryckningar och annan negativ psykisk på- verkan utgör tillsammans ett latent hot som kvinnan lever i skuggan av. För det andra kommer en rad olika handlingar, som redan i dag är kriminaliserade i olika straffstadganden, att kunna inrymmas i straffbudet. Det gäller bl.a. misshandel och olaga hot, men även olaga frihetsberövande, olaga tvång och hemfridsbrott m.m. Gärningsmomenten kan vara många och olikartade, men de kännetecknas alla av att de ingår som ett led i en pågående process. Fördelen med en sådan ordning är att helheten om än i belysning av enskilda detaljer tydligt blir föremål för domstolens prövning. - Ett tredje syfte med den nya straffbestämmelsen är att tydliggöra att den straffbara gärningen utgörs av en pågående psykisk terror där de enskilda

gärningsmomenten inte med nödvändighet skall behöva preciseras till tid och

306 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

rum. Varje handling behöver sålunda inte anges i detalj, utan det bör vara tillräckligt att konstatera att det varit fråga om en rad beteenden av olika slag,

är preciserade till sin karaktär och där man vet att handlingarna utförts som inom en bestämd period.

I regeringens proposition 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande uttalades att kriminalisering metod för att söka hindra överträdelse av

som en olika normer i samhället bör användas med försiktighet. Nykriminalisering framstår i princip befogad endast för det fall att ett beteende kan föranleda

som påtaglig skada eller fara, alternativa sanktioner inte står till buds, straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar och utgör ett effektivt medel att motverka det icke önskvärda beteendet samt att rättsväsendet har resurser att klara den ytterligare belastning som en kriminalisering kan komma att innebära, framgår det propositionen. Riksdagen instämde i att kriminalisering som metod för

av att söka hindra överträdelse olika normer i samhället bör användas med

av försiktighet 1994/95:JuU2.

En kriminalisering de handlingar vi i detta avsnitt kan visserligen

av tar upp tänkas innebära ytterligare belastning på rättsväsendet. Denna uppvägs

en emellertid klart av de övriga skäl som anges i propositionen, vilka samtliga, förutom strävan att nå jämställdhet mellan kvinnor och män, med styrka talar för den kriminalisering som vi föreslår.

Den brottsliga gärningen kan karakteriseras som en process som ofta kan sträcka sig över många år. Man kan ofta skönja ett mönster i mannens beteende. I det föregående har beskrivits effekterna ur straffsynpunkt av att kvinnor ofta först efter lång tid anmäler brott som de har blivit utsatta för. Det får mot bakgrund härav stor betydelse att det nya brottet blir ett perdurerande brott. Ovan har också beskrivits situationer i vilka kvinnor använder våld, särskilt grovt våld. Den straffbestämmelsen kan betydelse även för hur en kvin-

nya nas våldsbrott i sådana situationer skall bedömas i nödvärnshänseende. Någon

uttömmande redogörelse för tillämpningen av den nya bestämmelsen i detta mer hänseende låter sig emellertid inte göra i detta sammanhang. I stället blir omständigheterna i varje särskilt fall avgörande vid sådana bedömningar, varför olika spörsmål rör nödvärn och nödvärnsexcess m.m. naturligen får bli en

som fråga för kommande rättstillämpning.

Vi har vid beskrivningen av brottet, utgått från att gärningsmannen är

ovan,

och offret kvinna. Det torde, enligt vår mening, inte heller råda en man en någon helst tvekan om att gärningsmannen i det helt dominerande antalet

som fall kommer att vara en man. Likaså torde det inte kunna sättas i fråga att offret oftast kommer att kvinna. Utmärkande för det beteende som vi vill

vara en straffbelägga är nämligen att det innefattar en kränkning av en annan person på grund kön och har sin grund i föreställningar kvinnors lägre värde i

av om

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 307

förhållande till män. I likhet med vad vi föreslagit beträffande våldtäktsbrottet i 6 kap. 1 § vi anser att detta förhållande bör tydliggöras vid utformningen det lagrummet. av nya Första stycket i det föreslagna lagrummet upptar sålunda "en mot man som en närstående eller tidigare närstående kvinna En förutsättning för straffansvar enligt första stycket är att gärningsmannen är och offret närståen man en ende eller tidigare närstående kvinna. Med närstående framför allt att avses mannen och kvinnan lever eller har levt tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Att även tidigare närstående omfattas straffbestämmelsen en av har sin grund i att trakasserierna av kvinnan ofta kan fortsätta och ibland inleds efter det att hon har lämnat mannen. Bestämmelsen dock även mödrar och avser döttrar. Situationer kan också förekomma där andra konstellationer såvitt gäravser ningsman/offer är tänkbara. Vi har i åtanke förhållanden mellan barn och vuxna deras föräldrar eller motsvarande nära anhöriga. Såväl kvinnor skall män som sålunda enligt vårt förslag kunna fällas till för ifrågavarande brott. ansvar nu Såväl män kvinnor kan också tänkas bli offer för brottet. Även i homosexsom uella förhållanden kan våld förekomma. En bestämmelse som straffbelägger nämnda typer av gärningar föreslås i ett andra stycke. En gärning innebär som övergrepp på ett minderårigt barn skall dock inte omfattas av det nu föreslagna straffbudet. Vid kvinnomisshandel består våldet ofta av örñlar, knytnävsslag, knuffar, sparkar och stryptag. Inte sällan är våldet också förenat med hot ytterligare om våld. De synliga skadorna kan vara begränsade, men då misshandeln pågått under längre tid eller utgjort ett led i upprepade och allvarliga övergrepp framstår den som ett utslag av särskild brutalitet. Vi föreslår att det i paragrafen skall anges att det för straffansvar skall krävas att gärningsmannen använder våld eller hot om våld eller utsätter för fysisk eller psykisk en person annan påverkan. Rekvisitet kommer härigenom att omfatta vissa handlingar för vilka stadgas straff enligt bestämmelserna i brottsbalken misshandel respektive om olaga hot, men även ett antal gärningar som är förenade med straff enligt andra bestämmelser i brottsbalken. De gärningar som framför allt kan komma att inrymmas i det straffstadnya gandet är dels misshandel enligt 3 kap. 5 dels sådana gärningar är som kriminaliserade i nuvarande straffstadganden olaga frihetsberövande 4 kap. om 2 §, olaga tvång 4 kap. 4 §, olaga hot 4 kap. 5 §, hemfridsbrott 4 kap. 6 §, ofredande 4 kap. 7 §, förolämpning 5 kap. 3 § och sexualbrott enligt 6 kap. Det psykiska våldet kan svåra och långvariga följder. Det handlar ett om antal förfaranden som utgör övergrepp olika slag utan att fysiskt våld har av kommit till användning eller någon fysisk skada har tillfogats offret. Det har i lagstiftningssammanhang konstaterats att psykiskt våld är ett allvarligt problem,

308 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor

och i samband med straffskalorna för bl.a. misshandel, olaga hot och ofreatt dande ändrades år 1993 betonades vikten att även beakta sådana beteenden av främst sikte på psykiskt bryta ned person prop. som tar att en annan 1992/931141. Vissa beteenden, inte är kriminaliserade enligt gällande lag, bör enligt som vår mening utgöra straffbara handlingar enligt det föreslagna lagrummet. Det handlingar innebär att gärningsmannen ett grovt sätt talar ned-

gäller som

sättande till offret eller gärningsmannen t.ex. förbjuder offret att träffa att släktingar eller vänner. Vidare kan de diffusa hot, såväl uttalade som avse outtalade, och inte minst vissa kontrollerande beteenden. - - Gemensamt för alla dessa förfaranden är att de skall vara ägnade att varaktigt kränka kvinnans/offrets integritet och skada hennes självkänsla. Kvinnor som för våld och andra övergrepp sin partner inte sällan uttryck för utsätts av ger detta beskriva sin situation att de har blivit förnedrade. Vidare genom att som känner kvinnor i dessa fall ofta skam och skuld och att de har förlorat sitt människovärde. Sistnämnda rekvisit får i belysning av att det föreslagna ses sikte gärningar där gärningsmannen och offret har eller har lagrummet tar haft nära relation till varandra. Kvinnan är nämligen särskilt utsatt när en lever eller har levt tillsammans. De handlingar som omfattas av straffparterna bestämmelsen medför begränsning offrets rätt till frihet och frid. en av perdurerande. Det måste, för att straffansvar skall kunna inträda, Brottet är förutsättas de straffbara handlingarna pågått någon tid, dvs. beteendet skall att haft sådan varaktighet de brottsliga handlingarna är ägnade att kränka ha en att kvinnans och skada hennes självkänsla. Självfallet varierar denna tid

integritet

från fall till fall, inte minst beroende på hur allvarligt våldet och hotet har framstått. För att sådan handling upptas i den föreslagna straffbestämen som melsen skall ägnad psykiskt påverka kvinnan detta sätt förutsätts vara att också viss upprepning de straffbara handlingarna. en av Straffet för brottet bör enligt vår mening fängelse i lägst ett och högst vara år. Minimistraffet minimistraffet för misshandel i 3 kap. sex motsvarar grov 6 Vidare överensstämmer straffskalan med den vi föreslagit när det som gäller grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 I konkurrenshänseende bör, när förutsättningar i övrigt föreligger, den föreslagna straffbestämmelsen konsumera brott ringa misshandel och nya som misshandel normalgraden, sexuellt utnyttjande enligt den föreslagna straffbeav stämmelsen i 6 kap. 3 olaga frihetsberövande, mindre allvarligt brott, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott, ofredande och förolämpning. För sådana brott skall således inte dömas särskilt. Om gärningsmannen däremot förfarit på ett sådant sätt förutsättningarna döma för misshandel enligt 3 kap. 6 § att att grov föreligger, bör det dömas för ifrågavarande brott och grov misshandel i brottskonkurrens. Samma sak gäller beträffande brott olaga frihetsberövande av som normalgraden, våldtäkt, utom såvitt det mindre allvarliga brottet, samt avser

Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor 309

och grovt sexuellt utnyttjande. Om gärningsmannen dessutom genom sitt handlande har överträtt ett meddelat besöksförbud bör han dömas även för detta brott.

Det brott nu beskrivits utgör genom sina rekvisit som nämnts främst ett

som brott mot frihet och frid. Brottet bör därför placeras bland frihets- och fridsbrotten i brottsbalkens fjärde kapitel. Vi har valt att rubricera brottet kvinnofridsbrott respektive jiidsbrott. Vi föreslår att bestämmelsen intas i en ny 4 a

mäkta at;

éxgra wars

.Isandma

ä: ;iâäâm Vässmmâz

1 L Wá i ,

V

. :ram

ââäâeüxâêá åjäiê-vfikiissiaiL åmtmwávmgwvimtt"áxäâåáxzgåmmyp

: - , , . mrâa

aâvzüiárrüeâ 21a: . .

.A r ,avxâz

. k L V v Åaázü- -äalxgá

Vtm

ü§iå$iái§mü gtâåämxma. Qüêâliáåüiâzâiâä"sznxzgwmfâsrggxaüg

x j,

âüfiüäáitäüziäâffüüñâbüáiâlvwiâ

° l

;ag gááfáaxaaáøa:ssuzmafê nu gm

%

i

Xf

4 .. V

;mm v

stå;

"üâøsøägyâgâaøtüåârsêåáêârüçá.. .. L

V wräâååägáâäy;

å b á âáxfarâcá

r Äi 4

12 och andra

Straffmätning

påföljdsfrågor

12.1 Inledning

I vårt uppdrag ingår att studera tillgängliga uppgifter angående straffmätningspraxis vid olika former av övergrepp mot kvinnor och att påtala brister som uppmärksammas i sammanhanget samt vid behov även aktualisera lagstiftnings-

åtgärder.

Professorn i Straffrätt vid Lunds universitet, Hans Klette, har på regeringens uppdrag gjort undersökning straffmätningspraxis vid vissa grova vålds-

en av brott. Delar av denna undersökning redovisas nedan.

En annan fråga som särskilt påtalas i direktiven är behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor. Kommissionen bör enligt direktiven göra kartläggning och bedömning av dessa behandlingsmetoder.

en

Riksdagen Justitieutskottet har i flera sammahang understrukit att det är viktigt att verkställighet fängelsestraff utnyttjas för att rehabilitera personer

av

dömts för vålds- och sexualbrott och att det därför är angeläget att den som behandlingsverksamhet på detta område bedrivs inom kriminalvården

som ytterligare utökas och intensifieras bl.a. 1990/91 :JuU 17. Målet måste enligt

se

dessa uttalanden att de intagna vill ha och har behov av behandling

vara som skall kunna erhålla sådan.

Fängelseutredningen Ju 1992:06, haft i uppdrag att göra en utvärdering

som

kriminalvården i anstalt efter 1974 års kriminalvårdsreform, har även haft av i uppdrag att klarlägga hur stort behovet är av särskild behandling sexualbrottsbedömda riksdagen angivna målsättningen bör förverkligas.

och hur den av

Fängelseutredningen överlämnade i augusti 1993 sitt huvudbetänkande Verkställighet fängelsestraff SOU 1993:76. I januari 1994 överlämnade utred-

av ningen slutbetänkandet Kriminalvård och psykiatri SOU 1994:5. Det sistnämn-

da betänkandet innehåller utredningens förslag när det gäller behandlingen av

män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn.

312 Strajfmätning och andra påföljdsfrâgor

Fängelseutredningeñ konstaterar inledningsvis att det inte finns något verkligt belägg för att den psykoterapibehandling av sexualbrottsdömda som bedrivs enligt olika koncept är framgångsrik, även om vissa undersökningar tyder på att kvalificerad behandling kan positiv effekt i form av minskad återfallsrisk.

ge en Enligt utredningen föreligger betydande osäkerhet om hur man bäst skall

en behandla sexualbrottslingar. Utredningen framhåller att forskningen på området behöver intensifieras.

Utredningen tar avstånd från tanken att män som dömts för sexualbrott skall tvingas till behandling. Om det mål som riksdagen uttalat skall uppfyllas alla

sexualbrottsdömda som vill ha behandling skall erbjudas sådan beräknar

utredningen att det behövs en behandlingskapacitet för 200-250 intagna. Utredningen framhåller att det endast är kvalificerad psykoterapeutisk behandling

bör komma i fråga. Ansvaret för behandlingen bör, enligt utredningen, som alltid ligga på en psykolog eller läkare, även om annan personal kan medverka

och spela en viktig roll när det gäller att påverka sexualbrottslingarna. Utred-

ningen föreslår att Kriminalvårdsstyrelsen upprättar allmänna riktlinjer för hur behandlingen sexualbrottsdömda skall bedrivas och att styrelsen skyndsamt

av överväger hur behandlingen bör utformas.

Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen antagit ett handlingsprogram för behandlingen av män som dömts för sexualbrott. Enligt programmet skall alla som dömts for sådan brottslighet erbjudas terapi. Cirka 325 särskilda vårdplatser skall inrättas på tolv olika anstalter i landet.

12.2 Straffmätning

12.2.1 Allmänt

Sedan år 1989 sker bestämmandet av påföljd för brott inte längre utifrån en avvägning mellan allmänpreventiva och individualpreventiva hänsyn i det enskilda fallet utan brottets straffvärde skall i stället vara utgångspunkten för påföljdsbestämningen samtidigt som det finns ett betydande utrymme för hänsyn till individuella omständigheter.

De olika brottspåföljdernas inbördes förhållande i svårhetshänseende är numera uttryckligen reglerat i brottsbalken. Vid val av påföljd är sålunda fängelse att

svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Dessa båda

anse som en påföljder är däremot fortfarande jämställda i svårhetshänseende 30 kap. 1 § brottsbalken. Såväl fängelse som villkorlig dom och skyddstillsyn är att anse

svårare påföljder än böter l kap. 5 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § brottssom balken.

Huvudregeln för påföljdsval finns i 30 kap. 4 § brottsbalken. Enligt denna skall rätten vid sitt val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som

Stramnätning och andra påföljdyrågor 313

talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Ett högt straffvärde riktvärde ett år och mera anses presumera fängelse prop. 1987/88:120 s.100. Som skäl för fängelse får domstolen, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Den grundläggande bestämmelsen om straffmätning finns i 29 kap. 1 § brottsbalken. Sålunda skall straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstilllämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller brottslighetens straffvärde. När straffvärdet skall bedömas skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft.

Vidare skall hänsyn tas till försvarande respektive förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 2 och 3 utöver vad som gäller för varje särskild brottstyp respektive vad som föreskrivs för vissa fall. I 2 § finns sålunda en uppräkning av omständigheter som är försvårande, dvs. omständigheter som ökar straffvärdet. Det rör sig genomgående om omständigheter som hänför sig till det konkreta brottet. Den uppräkning som finns i paragrafen utgör exempel och det kan alltså förekomma andra försvarande omständigheter än de uppräknade. Avsikten är emellertid att uppräkningen skall inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla omständigheterna.

Enligt paragrafens första stycke punkten sju skall såsom försvarande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en person eller en grupp av personer på grund av ras, hudfárg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Det finns anledning att här erinra om att vi i Kapitel 11 Brottsbalksbrotten och våld mot kvinnor föreslagit att bestämmelsen utvidgas på så sätt att den även kommer att omfatta motivet att kränka någon på grund av kön och att ett sådant motiv normalt bör anses öka ett brotts straffvärde.

Vid straffmätningen skall domstolen dessutom enligt 29 kap. 4 § brottsbalken ta hänsyn till om det är fråga om återfall, vilket kan ge längre strafftid, till personliga förhållanden 29 kap. 5 och 6 §§, vilket kan ge kortare strafftid respektive påföljdseftergift och om det är fråga om en ungdom 29 kap. 7 §, vilket kan innebära att 15-20-åringar kan få lindringare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

12.2.2 Straffmätningspraxis

Bl.a. mot bakgrund av 1989 års lagändring i fråga om straffets bestämmande uppdrog regeringen våren 1992 professorn i Straffrätt vid Lunds universitet, Hans Klette, att göra en undersökning av straffmätningspraxis vid vissa grova våldsbrott. Undersökningen skulle avse såväl en bearbetning av tillgängliga statistiska data som en genomgång av meddelade domar. En sammanfattande

314 Strajjinätning och andra påföljdsfrågor

slutredovisning överlämnades till justitiedepartementet i augusti 1994.

Utöver tillgängligt statistiskt material från Statistiska centralbyrån SCB avseende åren 1986-1993 har undersökningsmaterialet bestått av alla tingsrättsdomar under åren 1989-1992 där huvudbrottet utgjorts av ett grovt våldsbrott. Som jämförelsematerial har vid analysen av dessa domar använts motsvarande tingsrättsdomar från åren 1986-1988. En begränsad undersökning av vissa hovrättsdomar har också gjorts.

Av särskilt intresse är rapportens analys av tingsrätternas straffmätning vid våldtäktsbrott. Rapportens avsnitt om grov misshandel har i förevarande sammanhang betydelse främst i de delar som undersökningen behandlar grov misshandel där offret varit en kvinna. Rapporten innehåller också vissa sammanfattande fallbeskrivningar och typfall där brottet utgjort mord, dråp och försök till sådana brott och offret varit en kvinna.

Våldtäkt Även det förelegat viss variation andelen fängelsedömda drar Hans

om en av Klette den slutsatsen i rapporten att andelen fängelsestraf i stort sett varit lika under hela perioden, dvs. såväl under åren närmast före 1989 års reform som efter, vad gäller våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket brottsbalken. Beträffande det mindre allvarliga brottet 6 kap. 1 § andra stycket och det grova brottet 1 § tredje stycket är fallen för för att dra säkra slutsatser.

När det gäller våldtäkt och fängelsestraffets längd har enligt rapporten genomsnittet i stort sett varit stabilt under hela perioden med små variationer på några enstaka månader. Beträffande det mindre allvarliga brottet och det grova brottet har fallen ansetts alltför få för att tillåta säkra slutsatser. Fängelsestraffen ligger vid minimum på straffskalan för normalgraden av våldtäkt och för det mindre allvarliga brottet. I fråga om straffen för grov våldtäkt kan noteras att över 80 procent dömts till fängelse över straffminimum. Dessutom har hela straffskalan för detta brott använts.

I rapporten konstateras att det, såvitt avser fángelsestraffets längd, inte föreligger några större skillnader mellan tingsrätterna. Vad som däremot skiljer stora och små tingsrätter är i vilken omfattning de i sina domskäl avger ett straffmätningsresonemang.

När det gäller gränsdragningen mellan de olika graderna av våldtälasbrott kan följande noteras.

I proposition 1983/84: 105 ändring i brottsbalken sexualbrotten, ivilken

om 1977 års sexualbrottskommittés förslag behandlades, uttalade departementschefen att s.k. gruppvåldtäkter borde bedömas som grova. Någon närmare definition av vilka typer av gärningar som skulle betraktas som gruppvåldtäkter finns dock inte i förarbetena. I rapporten definieras gruppvåldtäkter som våldtäkter ett offer med än en huvudgärningsman. Tjugofyra domar i mate-

av mer

Strajifnätning och andra påföljdsfrâgor 315

rialet avser gärningsmän, som begått gruppvåldtäkt enligt den nämnda definitionen. Inte i något av fallen klassades den begångna våldtäkten av tingsrätterna som grov våldtäkt, och det längsta utdömda fängelsestraffet var tre år och sex månader. I tingsrätternas domskäl saknas, förutom i två fall, resonemang om varför gruppvåldtäkterna hänförts till normalgraden av våldtäkt.

Enligt departementschefen borde våldtäkter där våldet eller hotet skett med kniv normalt också utgöra grovt brott. Av de 44 fall av våldtäkt där kniv förekommit, tingsrätterna haft att pröva under åren 1988-1991, har emel-

som lertid domstolarna bara rubricerat åtta fall som grov våldtäkt. Inte heller i de åtta fallen av grov våldtäkt var gärningsmannens användande av kniv orsak till att brottet rubricerades som grovt.

Undersökningen innefattar också en analys av i vilken utsträckning en parrelation påverkat brottets straffvärde. Rapportens definition av par-relation är att parterna har eller tidigare har haft en sexuell relation. I tingsrättsmaterialet förekommer par-relationer vid 104 tillfällen ca 25 procent av fängelsedomarna. l bara 40 av fallen finns någon form av straffmätningsresonemang, och detta berör ofta vilken betydelse kontrahenternas parförhållande bör tillmätas vid en bedömning av brottets straffvärde. Praxis är dock inte enhetlig och kategoriska uttalanden i olika riktningar är vanliga. I det sextiotal fall med par-relation, där straffmätningsresonemang saknas, har ofta relativt korta fängelsestraff dömts ut

av tingsrätterna. Enligt Hans Klette verkar det som om par-relationen, utan att

beröras i domskälen, vid vissa tillfällen sänkt brottets straffvärde. Det påpekas dock i rapporten att straffmätningen vid våldtäkt är mycket komplex.

l sådana fall där övergreppen hänförts till normalgraden eller t.0.m. till paragrafens andra stycke "mindre allvarligt brott" ifrågasätts det i rapporten

inte par-relationsfaktorn varit en av de mest betydelsefulla dolda straffom värdefaktorerna vid tingsrätternas straffmätning beträffande våldtäktsbrottet. l många av domskälen lyser enligt Hans Klette det gamla våldförandetänkandet igenom. I några enstaka domar används t.0.m. ordet våldförande i domskälen. Det tycks som om det faktum, att kontrahenterna haft ett par-förhållande ofta är avgörande för om gärningen enligt domstolen är att betrakta som ett brott enligt andra stycket, anförs det också i rapporten.

Grov misshandel

När det gäller grov misshandel framgår av Hans Klettes rapport att både andelen fängelsestraff och fángelsestraffets genomsnittliga längd varit oförändrade under den undersökta tidsperioden. I tre fjärdedelar av fallen har påföljden bestämts till fängelse jämfört med 60 procent vid misshandel av normalgraden. När

ca det gäller fördelningen på straffskalan ligger, enligt rapporten, 20 procent av fangelelsedomarna på minimistraffet fängelse ett år och ca 45 procent fängelse mellan ett och två år.

316 Strafinätning och andra påföljdsfrågor

Av den officiella statistiken över misstänkta och lagförda personer kan inte utläsas i vilken omfattning kvinnor varit offer for misshandelsbrott. Det finns alltså ingen motsvarighet i lagföringsstatistiken till vad som gäller för statistiken över polisanmälda misshandelsbrott, där en uppdelning görs efter b1.a. offrets kön. Inte heller Hans Klettes rapport är inriktad på en sådan redovisning, men rapporten innehåller ändå viss sådan information i fråga om tingsrätternas fángelsedomar från åren 1991 och 1992.

Sålunda redovisas i rapporten beträffande fängelsedomar avseende grov misshandel för år 1991 att kvinnor varit offer för misshandeln i 19 procent av fallen. Det genomsnittliga fángelsestraffet för grov misshandel där en kvinna varit offret var 19 månader jämfört med 17 månader för sådan misshandel med en man som offer.

Samtliga upprepade misshandelsbrott har skett mot kvinnor eller barn. Med upprepad misshandel avses i detta sammanhang att misshandeln skett ett flertal gånger mot samma individ och under en längre tidsperiod. Upprepad grov misshandel mot en kvinna har ett genomsnittsstraff på 27,6 månader vilket innebär 8,5 månader längre än för enstaka fall av misshandel mot en kvinna. I många fall har skadorna varit ringa, vilket, enligt rapporten, betyder att upprepad misshandel mot en kvinna leder till ett mycket längre straff än vad som annars skulle ha varit fallet. Enligt rapporten har barnmisshandel ett så högt straffvärde i sig att upprepad misshandel inte ökar straffet nämnvärt.

När det gäller fängelsedomar avseende grov misshandel för år 1992 framgår av rapporten att kvinnor varit offer for misshandeln i 24 procent av fallen. Åttiofem de misshandlade kvinnorna hade misshandllats i sitt hem.

procent av

Mord, dråp och försök till sådana brott

Hans Klettes rapport innehåller också vissa fallbeskrivningar med typstraff beträffande brotten mord och dråp och försök till sådana brott.

År 1992 dömdes tingsrätt för mord till fängelsestraff. Dess-

21 personer av utom dömdes två personer för medhjälp till mord. Tolv av :dessa personer dömdes för mord/medhjälp till mord en kvinna. Ytterligare twå män dömdes för mord på en ny partner till hustrun/sambon. De fall där offrest var en kvinna redovisas i rapporten med följande fallbeskrivningar. l-2 Man dödar med knivhugg f.d. sambo två fall 3 Man dödar med knivhugg sin moder 4 Man dödar med knivhugg kvinnlig bekant 5 Man dödar med gevärsskott sambo 6 Man dödar hustru med ca 50 knivhugg och 7-årig dotter med ca 30 kniv-

hugg 7 Man dödar 18-årig obekant flicka genom strypning; hänsymslöshet, farlig-

het, grymhet, svår våldsverkare

Strajfmätning och andra påföljdyrågor 317

8 Man dödar f.d. fru med 12 knivhugg; självförvållat rus vid brottet 9 Två 19-åriga pojkar dödade efter långvarig planering tillsammans en kvinna genom strypning med rep. Man dömdes för medhjälp till mordet på kvinnan hans f.d. hustru främst grund av planeringen av brottet. En 20-

- årig pojke dömdes för medhjälp till mordet, också på grund av planeringen.

I nummer 1-5 bestämdes straffet till fängelse tio år, i nummer 6-8 till fängelse på livstid. I nummer 9 dömdes de två 19-åriga pojkarna till fängelse sex år straffet nedsatt med hänvisning till pojkarnas ålder, mannen till fängelse tio år och 20-åringen till fängelse sex år. I rapporten redovisas på följande sätt nummer 5 som typfall för straffmätningen för straffminimum fängelse tio år och nummer 8 som typfall för straffmaximum fängelse på livstid.

Typfall strajjfminimum fängelse tio âr: Man dödar sambo med två hagelgevärsskott; relationsproblem.

Åtal: Å har skjutande med hagelgevär berövat M livet. Därvid

genom har tillgått Å till början i hus och på dess altan slag,

så, att en ett genom slitande och knuffande tillfogat M svullnader och missfärgningar främst i ansiktet, därefter omedelbart utanför husets västra del med uppsåt att döda henne skjutit en hagelsvärm mot henne medan hon befann sig i närheten av honom, varvid svärmen träffat främst hennes högra arm och där orsakat svårartad skottskada, och slutligen på uppfarten till grannhuset dödat henne genom skjutande av en hagelsvärm i hennes hals varvid han tillfogat henne dödande skador i strupar, svalg, skallbas och hjärnans bakre delar.

Straffvärdebedömning: "Vid bedömningen om brottet kan anses vara mindre grovt skall samtliga omständigheter vägas in. Som förmildrande omständigheter bör noteras att gärningen uppenbarligen föranletts av de relationsproblem förelegat i samboförhållandet och Å varit

som att nedstämd på grund härav vid tiden för gärningen. Som försvårande bör

gärningen begåtts med skjutvapen och Å efter det första ses att ett skottet följt efter M till en grannfastighet och där slutfört gärningen, trots att M då uppenbarligen redan varit allvarligt skadad. Som försvårande omständigheter bör även noteras att brottet riktats mot en kvinna som har flera barn och som misshandlats och hindrats att lämna bostaden innan hon beskjutits. Vid en sammanfattande bedömning anser tingsrätten brottet inte kan mindre Å skall alltså

att anses som grovt. dömas för mord."

Páföljdsval och Å har tidigare inte lagförts för brott. l

strajjânätning:

målet föreligger personundersökning, §7-undersökning, rättspsykiatrisk undersökning och yttrande av socialstyrelsens rättsliga råd över den

rättspsykiatriska undersökningen.

-

318 Strajfñnätning och andra påföljdsfrågor

föranleder inte till bedömning Å skall ådömas påföljd enligt

annan än att allmänna regler för brottet. Tingsrätten anser omständigheterna vara sådana att straffet bör bestämmas till fängelse tio år." Luleå tingsrätt, DB 250/92

Typfall strajñnaximum fängelse på livstid Man dödar f.d. fru med tolv knivhugg.

Åtal: D har i lägenhet uppsåtligen berövat M livet. D har därvid

en tilldelat M tio knivhugg i bröstet och buken samt två knivhugg i ryggen. Sex knivhuggen har penetrerat bröstkorgen och bukhålan samt skadat

av hjärtat, vänstra lungan, mellangärdet och magsäcken. M har avlidit av skadorna i hjärtat.

Stramärdebedömning: "När det gäller att bedöma brottets rubricering och vilken påföljd skall väljas är det till en början klarlagt att D

som under lång tid hade vägrat att lämna M i fred och att han också hade misshandlat och hotat henne vid flera tillfällen. Utredningen visar också att M hade haft kontakt med kvinnojouren och uttalat att hon kände oro för sin situation och att hon nyligen bytt lås för att få vara ifred. Omständigheterna vid brottet tyder inte på att D blivit utsatt för provokation eller utfört dådet i en situation då han hade svårt att besinna sig. I stället är det klarlagt att han utförde dådet fastän M hade givit efter och sagt att hon skulle följa med honom. Omständigheterna tyder således på att D redan när han uppsökte lägenheten var besluten att döda M. Dådet påbörjades inför ögonen på sonen M och fullföljdes trots dennes vädjanden. Det anförda leder till slutsatsen att brottet skall bedömas som mord."

Páföüdsval och strajjinätning: D förekommer inte i kriminalregistret. I ett 7 §-intyg anges att han inte har begått gärningen under påverkan av

allvarlig psykisk störning, att det inte föreligger något absolut hinder en för utdömande frihetsberövande påföljd, att brottet är begånget under

av självförvållat och att skäl för rättspsykiatrisk bedömning inte förelig-

rus ger. -

"Tingsrätten finner vid övervägande det anförda att påföljden skall

av bestämmas till fängelse livstid." Göteborgs tingsrätt, avdelning 6:1 DB 216/92

Av analysen tingsrätternas fängelsedomar for år 1992 framgår att 21 perso-

av detta år dömdes för dråp till fängelsestraff och att offret i sju av dessa fall ner gärningsmannens hustru/sambo. I tre fall var gärningsmannen en kvinna var och offret hennes make/sambo. I ytterligare ett fall var offret en ny partner till hustrun/sambon. De sju fallen där offret var en kvinna och de tre fallen där gärningsmannen kvinna redovisas i rapporten med följande fallbe-

var en skrivningar.

Strajjinätning och andra påföljdyrågor 319

1 Man dödar sambo med två knivhugg; båda alkoholmissbrukare fängelse sex år sex månader 2 Man dödar sin hustru med stenar; i panik och svartsjuka fängelse 7 år - 3 Man dödar f.d. hustru med knytnävsslag i huvudet; brutal gärning; målsägandens hjälplösa tillstånd benbrott fängelse 7 år; 5 månader förverkat - 4 Man dödar sambo med ca 10 knivhugg; raseri då målsäganden ville överge den dömde fängelse 8 år; förmildrande omständigheter BrB 29:3 p 2 - 5 Man dödar sambo med flera knivhugg; svartsjuka m.fl. slitningar i äktenskapet fängelse åtta år - 6 Man dödar hustru med kvävning och knivhugg; provokation från målsäganden med kniv; båda alkoholberusade fängelse åtta år - 7 Man dödar f.d. sambo med knivhugg och försöker döda f.d. sambos nya sambo med knivhugg; provokation: även försök till dråp fängelse 9 år a-b Kvinna dödar sambo respektive make i kraftigt alkoholpåverkat och uppretat tillstånd fängelse sex år c Kvinna dödar f.d. make med knivhugg; minns inget fängelse åtta år - Nr 5 redovisas i rapporten som typfall för straffmätningen och med följande beskrivning.

Typfall fängelse åtta år: Man dödar sambo med flera knivhugg svart- sjuka och slitningar i äktenskapet. Åtal: har i lägenhet i anslutning till att han utsatt målsäganden en - N för besinningslös misshandel i form av grovt våld mot hennes kropp och ansikte med kniv stuckit henne i ryggen, i vänster flank och i sätet. Ett av knivsticken i ryggen har trängt genom bröstkorgsväggen och i höger lunga samt orsakat akut blodutådring i målsägandens lungsäck. Ett av knivsticken i sätet har trängt djupt in i bäckenet hos målsäganden och tvärdelat en stor blodåder, vilket lett till akut blodutådring i bukhålan. Knivsticken i målsägandens och säte har medfört rygg att målsäganden avlidit till följd av inre förblödning. Därigenom har J berövat N livet." Stramärdebedömning: "Huruvida brottet är att rubricera som mord

eller dråp skall avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid

gärningen. För rubriceringen mord talar att N dödats medan hon till följd av berusning befunnit sig i ett praktiskt taget försvarslöst tillstånd och att skeendet varit förhållandevis utdraget med möjlighet for J till besinning och eftertanke. Å andra sidan är beakta J allt att att trots genomgående handlat i svårkontrollerbar affekt och att dödandet har sitt ursprung i misshälligheter, slitningar och även Svartsjuka. Tingsrätten anser tyngst vägande vara de omständigheter som föranleder

brottsrubriceringen dråp. "

Páföljdsval och strajjinätning: har genomgått rättspsykiatrisk under-

320 Strajifmätning och andra påföljdsfrågor

sökning i målet. Enligt vad därvid framkommit har den åtalade gär-

ningen begåtts under påverkan allvarlig psykisk störning. Påföljden

av

kan inte bli annan än ett fängelsestraff. Ehuru brottet såtillvida funnits

mindre grovt att det kunnat betecknas som dråp är gärningens

vara

straffvärde så högt att fängelsestraffets längd måste bestämmas till mer

än stadgat minimum." Stockholms tingsrätt, avdelning 14:1 DB

1398/92

År 1992 dömdes tio tingsrätt för försök till mord. I tre fallen

personer av av var offret gärningsmannens hustru/sambo. I ytterligare ett fall var offret ny partner till hustrun/sambon. De tre fallen där offret var en kvinna redovisas i rapporten

med följande fallbeskrivningar.

1 Man avlossade två hagelgevärsskott mot f.d. sambo; livsfarlig skada

-

fängelse två år sex månader 2 Man knivhugg i buken på sovande sambo; allvarlig skada; även strypförsök

fängelse sex år

- 3 Man knivhugg i buken på sambo; livsfarligt; svartsjuka gör inte gärningen

mindre grov fängelse sex år