Ett reformerat åklagarväsende: betänkande D. A

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Ett

reformerat

åklagarvásende

Del B

Åklagamtredningen Betänkande av 90 SM] 1992:61

JO

Statens offentliga utredningar

w w

1992:61

få Justitiedepartementet

Ett reformerat

åklagarväsende

B

Del

5 Q9

t V f

Betänkande av Åk1agarutredningen-90

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08739 96 30 Telefax: 087 39 95 48

Publikationema kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

ISBN 9l-38-l3098-X Graphic Systems AB, Göteborg 1992 ISSN 0375-25OX

Innehållsförteckning

Del B

Bilagor

PM om överlaster i vâgtrañken kriminalisering och eller överlastavgift 5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Avkriminalisering inom jaktlagstiftningen 35 . . . . . . . . Avkriminalisering av vissa ansvarsbestämmelser inom våmpliktslagen 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Statistik angående åtalsunderlåtelse m.m. Undersökning av vissa brottmålsdomar år 1990 vid Stockholms tingsrätt, avd. 13, och Nyköpings tingsrätt Bör åklagarväsendet integreras med polisväsendet på lokal nivå o a o o . . . . . . . . . . . . . . . . . . . a . o o

Statskontorets rapport 1992:16 Översyn av åklagar-

organisationen Produktivitetstal avseende regionåklagarmyndigheterna inkl. SPM 265 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 1

PM OM ÖVERLASTER I VÄGTRAFIKEN

- kriminalisering ocheller överlastavgift

-

Av Kristian Augustsson Ad vid riksåklagarens kansli

Bilaga 7

INNEHÅLL

1 REGELSYSTEMEN 1.1 Bestämmelser om fordonsvikter och maximilast i vägtrafikkungörelsen VTK 1.1.1 Väg för hårt belastad 106 § 1.1.2 Fordon för hårt belastat 114 § 1.1.3 Hindrande av fortsatt färd 1.2 Straffbestämmelser m.m. 1.2.1 Ansvar och påföljd 1.2.2 Företagsbot 1.2.3 Internationella frågor

1.3 Överlastavgifter

1.3.1 Allmänt 1.3.2 Väg för hårt belastad 1.3.3 Fordonfordonståg för hårt belastat 1.3.4 Beräkning av överlastavgiñ m.m. 1.3.4.1 Vid för högt axel-, boggi-, eller trippelaxeltryck 1.3.4.2 Vid för hög bruttovikt 1.3.4.3 Vid flera samtidiga överträdelser 1.3.4.4 Återfall m.m. 1.3.4.5 Nedsåttning m.m. 1.3.4.6 Vem påförs avgiften 1.3.4.7 Beslutande myndighet m.m. 1 .4.8 Avgiftens storlek

2 ÖVERTRÄDELSEFREKVENS M.M. 2.1 Allmänt 2.2 Ordningsbot, strafföreläggande och domar

2.3 Överlastavgiftsbeslut

2.4 Frekvensmätningar

3 TIDIGARE TANKAR PÃ AVKRIMINALISERING DEPENALISERING

4 JÄMFÖRANDE SAMMANFATTNING 4.1 Sanktionsformemas syften 4.2 Kontrollinriktningfrekvenssanktionsnivå 4.3 Skillnader i kriminaliseringensavgiftsbeläggningens omfattning m.m. 4.3.1 Berörda fordon

8 Bilaga

4.3.2 Ansvarig personkrets 4.3.3 Beräkningsgrund 4.3.4 Handlâggningsordning 4.3.5 Sammanfattning 4.4 Internationella frågor

s ÖVERVÄGANDEN

6 SLUTSATSER

Bilaga 9

1 REGELSYSTEMEN .

1.1 Bestämmelser om fordonsvikter och maximilast i

vägtrafikkungörelsen 1972:603

1.1.1 Väg för hårt belastad 106 §

Bestämmelser om fordonsvikter m. m. ñnns i 106 § vägtrañkkungörelsen VTK. Bestämmelserna gäller inte trañk på enskilda vägar

eller på vägar utom landet se dock 1.2.3 nedan. Reglerna avser den

högsta belastning som ett motordrivet fordon eller ett därtill kopplat fordon får utöva på allmän väg. Överskrids de värden en som anges får fordonet inte brukas på det allmänna vägnätet. Med motordrivna fordon avses bl.a. bilar, motorcyklar, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. För fordonståg i internationell trafik har vägverket medgett vissa undantag från bruttoviktsbestämmelserna 162 § VTK. Verket ger också dispens för transporter i enskilda fall. För transporter inom en kommun kan dispens även beslutas av kommunen 159 § VTK. Vidare finns särskilda undantag för bl a militära fordon i vissa fall 1 § andra stycket VTK. Enligt 106 § första stycket indelas det svenska vägnätet vad avser högsta tillåtna bruttovikter i två bärighetsklasser, BK l och BK av vilka BK l är den med högst bärighet. Vägverket bestämmer vilka

vägar som skall hänföras till BK l 106 § andra stycket. Övriga

vägar hänförs till BK 2. Högsta tillåtna bruttovikter anges i två bilagor till 106 § bil.1 för vågar hänförliga till BK 1 och bil.2 för vägar som hör till BK 2. Här anges i tabeller högsta tillåtna bruttovikt vid olika axelavstånd för vägar tillhör BK 1 och BK som 2. Som exempel kan nämnas att på vägar hänförliga till BK l tillåts som mest fordonskombinationer med en bruttovikt om högst 56 ton vid ett minsta avstånd mellan första och sista axel 16 meter. I av 106 § första stycket punkt 5 finns också bestämmelser minsta om axelavstånd mellan olika fordon i ett fordonståg när den sammanlagda bruttovikten överstiger 16 ton. sistnämnda bestämmelser kompletteras i fjärde stycket med en särbeståmmelse för vissa fall. Högsta tillåtna axel-, boggi- och trippelaxeltryck anges direkt i 106 Tredje stycket i 106 § innehåller särskilda bestämmelser för fall då det högsta tillåtna axeltrycket är begränsat till 8 ton. Sådana begränsningar kan beslutas av en länsstyrelse eller kommun en genom lokala trafikföreskrifter 147 § VTK. För dessa fall direkt i anges tredje stycket vilka boggi- och trippelaxeltryck är tillåtna och i som bilaga 3 till 106 § anges vården som reglerar högsta tillåtna bruttovikter. Genom lokala föreskrifter kan också högre viktgränser än som följer av 106 § VTK medges.

10 Bilaga

1.1.2 Fordon för hårt belastat 114 §

I ett fordons registreringsbevis finns uppgifter den garanterade om axelbelastningen. Denna används vid bestämmandet av det högsta tillåtna axel-, boggi- eller trippelaxeltryck som gäller för fordonet eller fordonståget. Överträdelser dessa vården kan föranleda av överlastavgift men inte straffrättsligt ansvar. Vid överbelastning av fordon gäller å andra sidan att straff kan följa enligt bestämmelsen om maximilast i 114 § VTK, vilken inte har någon direkt motsvarighet på överlastsidan. Enligt 114 § gäller att om det för ett motordrivet fordon eller ett därtill kopplat fordon fastställts viss maximilast, får tyngre last inte befordras med fordonet. Undantag finns för

bl.a. militära fordon i vissa fall l § andra stycket VTK.

Med maximilast avses skillnaden mellan det berörda fordonets totalvikt och tjänstevikt. Totalvikt och tjänstevikt finns t.ex. fastställda för bilar, motorcyklar, traktorer, motorredskap, och släpvagnar från den l januari 1991 skall även tung terrängvagn omfattas; se t.ex. SFS 1990:1200 och 1201. För utländska fordon som framförs i internationell trafik i Sverige finns bestämmelser om i vilken utsträckning sådana uppgifter skall finnas i förordningen 1987:27 om fordon i internationell vägtrafik i Sverige.

1.1.3 Hindrande av fortsatt färd

Enligt 168 § VTK gäller att en polisman skall hindra fortsatt färd om ett fordon framföres i strid mot VTK eller med stöd kungörelen av sen meddelad föreskrift om det är så att färden inte kan fortsättas utan påtaglig fara för trafiksäkerheten eller annan väsentlig olägenhet. Oavsett faran eller eventuell olägenhet skall polismannen dock alltid hindra en färd vid vilken det fordonet tagits så stor last eller sådant antal passagerare att maximilasten för fordonet eller det vid fordonets färd på vågen tillåtna högsta axel-, boggi-, eller trippelaxeltrycket överskridits eller att fordonets bruttovikt eller i fråga om fordonståg den sammanlagda bruttovikten överstigit den vikt som var tillåten vid färden och maximilasten därvid överskridits med än mer 20 % eller axel-, boggi- ellertrippelaxeltrycket eller bruttovikten med mer än 10 %. Bara om det föreligger särskilda skäl får fortsatt färd tillåtas i dessa fall. När det gäller överträdelser mot bestämmelserna i 106 § VTK innebär de, så som bestämmelserna är utformade, i sig ett straffsanktionerat brukandeförbud så länge överbelastningen består.

Bilaga 11

1.2 Straffbestämmelser m. m.

1.2.1 Ansvar och påföljd

Brukas ett fordon i strid mot bestämmelserna i 106 eller 114 § VTK eller någon lokal trafikföreskrift om fordonsvikt kan fordonsägaren enligt vad som sägs i 164 § VTK dömas till böter, högst 1000 kr. För det fall handlandet innebär att flera förseelser begåtts som kan beivras

gemensamt kan bötesstraffet högst uppgå till 2000 kr. Ägaren kan

undgå ansvar om han visar att förseelsen berott på någon omständighet han inte kunnat råda över. Även föraren kan dömas till böter som om han kände till eller bort känna till hindret för fordonets brukande. Den som medverkat till en ägares eller förares överträdelse kan straffas enligt en särskild hänvisning i 164 § tredje stycket till vad som i 23 kap brottsbalken BrB sägs om ansvar för medverkan till brott. Härigenom är det möjligt att utkräva ansvar även för anstiftare och medhjälpare. Den som innehar ett fordon med nyttjanderätt kan vara att anse som ägare i vissa fall. Den som brukat fordonet utan lov kan också dömas i ägarens ställe. Beslut har nyligen SFS 1991:240 fattats om att bl a högsta beloppet för penningböter skall vara 2000 kr för ett enstaka brott och 5000 kr vid flera brott. Beslutet har föranlett riksåklagaren att

påbörja en översyn av ordningsbotsbeloppen. Översynen torde

komma att leda till sett i sitt sammanhang relativt kraftiga - höjningar generellt Även frågan fler förseelser kan föras in sett. om i systemet kommer att behandlas. För närvarande gäller följande ordningsbotsbelopp.

Vid överträdelse av 106 §

400 kr för överskridanden upp till och med 10%, 600 kr upp t o m 20% och 800 kr upp t 0 m 30%

Vid överträdelse av 114

400kr uppto m 20% och 600kr uppto m 30%.

Vid högre överskridanden rapporteras brottet till åklagare som f.n. kan utfärda strafföreläggande med belopp upp till högst 1000 kr för ett enstaka brott och 2000 kr för flera brott 2000 resp. 5000 kr från

den 1 januari 1992. Åklagaren skall också bedöma om ansvar för

annat brott kan komma i fråga vid de allvarligaste överträdelsema.

12 Bilaga -

Det kan t.ex. gälla vårdslöshet i trañk, allmänfarlig vårdslöshet och framkallande av fara för Inte bara storleken viktöverannan. av skridandet torde här vara av betydelse utan även lastens karaktär t ex farligt gods och andra särskilda omständigheter i det enskilda fallet torde kunna ha betydelse för denna bedömning. Vid överlast som innebär ett samtidigt överskridandet vägav en belastningsbestämmelse och en bestämmelse som gäller belastningen av själva fordonet torde förseelserna ses som två olika brott. Däremot torde ett överskridande inom enbart ett dessa områden t.ex. ett av samtidigt överskridande av tillåten belastning på flera axlar och för hög bruttovikt ses som ett brott och straffet bestämmas enbart efter den grövsta av de överträdelser gärningen innefattar. I de fall två som brott föreligger bestäms ett gemensamt straff är något lägre än som om brotten bedömts var för sig. Om ålagda böter inte betalas kan de, om inte annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen

1.2.2 Företagsbot

Även varje brott för sig inte allvarligare än det bara om sett anses att kan medföra ett mindre bötesstraff torde företagsbot enligt 36 kap 7 §

brottsbalken BrB kunna komma i fråga för den företagare juridisk

person eller som kan visas ha åsidosatt viktbestämmelsema upprepade gånger i sin verksamhet. Något sådant fall torde dock ännu inte ha prövats. Praktiska möjligheter att åstadkomma sådan en prövning borde dock kunna föreligga med tanke på den regionala erfarenhet om företagens uppförande på området erhålls i som samband med påförandet av överlastavgift. Redan gäller enligt nu riksskatteverkets rekommendationer RSV Iv 1990: 1 vissa rutiner för att kontrollera om ett visst fordon tidigare förekommit i överlastavgiftsammanhang. Detta för att regeln förhöjt belopp vid återfall om skall kunna iakttas. Det finns härvid möjlighet för länsstyrelse att en med hjälp av bilregistret organisera kontrollen så att det går att se om flera fordon hos samme ägare föranlett överlastavgift för denne. Detta har t ex uppgivits vara möjligt med det system används vid vid som länsstyrelsen i Stockholms län. Det alltså fullt möjligt för synes vara en handläggande länsstyrelse att ordna det så att kan man uppmärksamma om ett visst företag upprepade gånger påförts överlastavgift och att med anledning härav initiera företagsbotsutredning. en Sådana initiativ torde dock inte tas för närvarande. Genom företagsboten är det möjligt att förelägga den försumlige en bot som teoretiskt kan bli betydligt högre än vad kunnat påföras som som överlastavgift. Det högsta beloppet för företagsboten är nämligen

Bilaga 13

3 miljoner kr och det lägsta 10 000 kr. I praktiken torde dock botens storlek i fall som de förevarande komma att ligga i den nedre delen av denna skala. Företagsboten skall i princip enbart ha en bestraffande funktion. Den kan därför åläggas oberoende av om vinsten av överträdelsen pä ett eller annat sätt förverkas. I de fall någon annan bestraffande avgift utgår bör denna däremot beaktas och kan göra att någon företagsbot inte bör utgå. Det kan dock vara tveksamt om överlastavgiften alltid kan ersätta boten. Förhöjd avgift kan t ex inte utgå om överträdelsema har skett med olika fordon och inte heller om det förtlutit mer

än ett år mellan förseelsema. Överlastavgiften är inte heller renodlat

bestraffande utan har också ett vinsteliminerande syfte. Med hänsyn härtill och till att den genomsnittliga avgiften är omkring 4000 kr och medianvärdet betydligt lägre, torde situationer kunna uppkomma där det straff som avgiften innebär inte är tillräckligt för att utesluta möjligheten och behovet även ålägga företagsbot. Å andra av att en sidan omfattar överlastavgiftema vissa fall av överskridanden av för fordon gällande belastningsvärden som inte omfattas av någon kriminalisering och därför inte kan föranleda företagsbot. Vinstindragning av de förtjänster som i näringsverksamhet kan ha gjorts genom överlaster skulle kunna göras genom en tillämpning av bestämmelsen om förverkande i 36 kap 4 § BrB. Detta torde dock normalt inte bli aktuellt eftersom samma effekt beräknas kunna åstadkommas genom uttaget av överlastavgift. Avgiften bestäms dock schablonmässigt och kan därför inte antas motsvara vinsten i det enskilda fallet med någon större exakthet. När fråga om företagsbot uppkommer kan förvarstagande och kvarstad tillgripas till säkerställande av betalning av en framtida bot. Teoretiskt kan härvid t.ex. ett utlandsägt fordon tas i förvar och efter domstolsprövning kvarhållas till dess frågan om företagsbot avgjorts eller säkerhet ställts.

1.2.3 Internationella frågor

Vid lagföring av utlänning och fråga om åläggande av företagsbot för utländsk ägare uppkommer inga direkta svårigheter inom Norden. Däremot är det i allmänhet svårt att få annan utländsk ägare lagförd.

Nederländerna och Österrike, vilka i och för sig för relativt

svarar en stor andel av de utomnordiska överträdelserna, utgör dock undantag härvidlag. Den europeiska lagföringskonventionen gäller nämligen i förhållande till dessa länder. Det kan antas att den pågående europeiska integrationen på sikt leder till att det även i förhållande till övriga berörda europeiska länder blir mera angeläget och lättare att

14 Bilaga

få till stånd en lagföring i annat land. På trafikrättens område gäller också att det sedan länge bedrivits ett internationellt samarbete för att åstadkomma att trañkbrott som begåtts av trañkant vid tillfällig vistelse utom hemlandet skall kunna göras effektiv och smidig. En europakonvention på området har sålunda lett till införandet av lagen 1971:965 om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. I lagens 2 § straffbeläggs bl a överträdelser utom landet som kan sägas motsvara bestämmelserna i 106 och 114 §§ VTK. Även bestämmelsen i 3 vilken gäller subsidiärt i förhållande till 2 innebär en kriminalisering av utom landet gällande bestämmelser ifrågavarande område gäller i förhållande till de nordiska länderna och, enligt förordnande om tillämpningen av 3 § i KK 1972:477, vissa andra länder t ex Frankrike. Krav på dubbel straffbarhet finns i 2 kap 2 § brottsbalken. Det kan anmärkas att i fråga om trafikbrott gäller lagen 1976:19 internationellt om samarbete rörande lagföring för brott lagföringslagen inte i förhållande till stat som tilltrâtt den europeiska konventionen den 30 november 1964 om straff för vägtrafikbrott. I den mån lagföringslagen skall tillämpas gäller bl a att kravet på dubbel straffbarhet inte innebär annat än att gämingen skulle ha varit straffbar i Sverige om den i stället begåtts här. Dubbel straffbarhet på gämingsorten behöver alltså inte föreligga.

1.3 Överlastavgifter

1.3.1 Allmänt

Lagen 1972:435 överlastavgift ÖVL trädde i kraft den 1 april om 1973. Bakgrunden till lagstiftningen angavs vara svårigheten att, med de sanktionsformer som då stod till buds, komma till rätta med de omfattande överträdelsema av belastningsbestämmelserna. I samband

med den proposition låg till grund för ÖVL prop 1972:81, jfr

som TU 13 framhöll föredraganden att fordonsägaren genom att överträda belastningsbeståmmelsema kunde uppnå betydande trañkekonomiska fördelar. Påföljden dagsböter, som då var stadgad, ansågs inte tillräcklig för att effektivt motverka detta vinstmotiv utan syftade närmast till att tillgodose trafiksäkerhetsintresset. Därtill kom att fordonsägarens straffansvar var beroende av hans delaktighet, vilken aspekt saknade betydelse vid en trafikekonomisk bedömning av de vinster som uppkom för fordonsägaren genom överträdelsema. Värdet med en särskild överlastavgiñ låg i att man oberoende av frågan om straffansvar skulle kunna neutralisera dessa vinster. Vid fastställandet av avgiftens storlek var det dock inte avsikten att

Bilaga 15

utkräva ett kostnadsansvar och därigenom prissätta överträdelsen utan att motverka den från trañkpolitisk synpunkt oacceptabla överbelastningen. Avgiften skulle med hänsyn härtill kunna bestämmas schablonmässigt. Genom att det straffrättsliga sanktionssystemet skulle verka vid sidan av avgiftssystemet skulle det inte med fog kunna hävdas att det senare på något sätt legaliserade överlastema. Lagförslaget byggde i vart fall delvis på tanken att överlasterna utgjorde ett undandragande av skatt eftersom vägtrafikskatterna fastställs med hänsyn till bl.a. belastningsbestämmelsema. Enligt tratikutskottet TU borde dock i stället trañksäkerhetsaspekter och risken för snedvridning av konkurrensförhällandena inom transportmarknaden ses som de grundläggande argumenten för avgiften. Den borde därför inte som tänkt var benämnas automobilskattetillägg och ses som ett skattetillägg utan i huvudsak vara en straffavgift. I propositionen 198990:17 Om ändring i lagen om överlastavgiñ har de där föreslagna skärpningama i praktiken en tredubbling av avgiftemas storlek närmast motiverats med överlasternas negativa effekter på vägnätet vad gäller förslitning. Det framhålls emellertid också att ett fordon som lastats mer än vad fordonet tål innebär en betydande trafiksäkerhetsrisk och därför måste kunna bli föremål för en effektiv sanktion. Lagen måste vara utformad så att den utgör ett starkt incitament för fordonsägaren att se till att hans fordon inte har någon överlast. Överlasterna borde därför göras så dyrbara för fordonsägaren att det blir mer lönsamt att köra med laglig last. Förslaget ledde till beloppshöjningar som från april 1990 i förening med minskade säkerhetsmarginaler vid överlastberäkningen torde ha

återställt avgiften till i vart fall ursprunglig stränghet. Ändringarna

innebär däremot knappast någon kraftigare höjning i jämförelse med nuvärdet av de avgifter som kunde utgå vid överlastavgiftemas införande. Enligt ÖVL 1 vilken enligt ändring träder i kraft den 1 som januari 1993 skall omfatta även framfart med tung terrängvagn och släpvagn som dras av tung terrängvagn, traktor eller motorredskap; se SFS 1990:14 och SFS 1990:1196 utgår överlastavgift om en lastbil, buss eller släpvagn som dras av bil framförs på väg med högre axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt än som är tillåtet för fordonet, fordonståget eller vägen. Enligt SFS 1990: 1197 gäller från sistnämnda datum också ändringar i bl a 7 § om vem som skall påföras avgiften. Endast en avgift tas ut oavsett om både belastningsbestâmmelser som gäller för väg och och bestämmelser som rör fordons belastning överträtts. Beloppets storlek fastställs dock enligt det alternativ som efter en beräkning av de olika möjliga fallen medför den högsta avgiften.

16 Bilaga sou 1992:61

Överlastavgift tas ut även om överträdelsen inte leder till påföljd

enligt VTK. Det spelar heller ingen roll om fordonet är oregistrerat eller avställt. Beträffande utländska fordon gäller att registreringsbeviset inte alltid visar den garanterade axelbelastningen. Når uppgiften saknas kan överlastavgift för dessa fordon endast beräknas i fråga om överskridanden av axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt som gäller för vågen. Lagen gäller inte för militårregistrerade fordon, fordon som brukas av försvarsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet eller är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt förfogandelagen 1978:262 eller civilförsvarslagen 1960:74. Beträffande släpvagnar dragna av personbilar kan anmärkas att de formellt omfattas av överlastbestämmelserna även om reglerna om viktavdrag för varje axel i allmänhet medför att någon överlastavgift i praktiken inte kan utgå. För personbilar och motorcyklar utgår inte någon avgift. Riksskatteverket har utfärdat föreskrifter m m om överlastavgift RSFS 1990:7. Enligt föreskrifterna skall avgiften betalas till länsstyrelsen inom tre veckor från mottagandet av beslutet om avgiften. Vid belopp över 10 000 kr kan inbetalningstiden sättas längre och fördelas på högst tre betalningstillfällen. Om avgiften inte betalas i rätt tid, skall den drivas in enligt bestämmelserna i uppbördslagen 1953:272, vilket bl.a. innebär att restavgift skall tas ut. Riksskatteverket har vidare utfärdat rekommendationer m. m. om överlastavgift RSV Iv 1990:1.

1.3.2 Väg för hårt belastad

Högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck för väg som tillhör bärighetsklass 1 BK 1 och bärighetsklass 2 BK 2

framgår av 106 § VTK se avsnitt 1.1.1. Avvikelse från dessa

värden kan dock ha gjorts genom lokal trafikföreskrift 147 och 148 §§ VTK.

1.3.3 Fordonfordonståg för hårt belastat

Det för fordonet högsta tillåtna axel-, boggi- eller trippelaxeltrycket bestäms med ledning av uppgiften om den garanterade axelbelastningen i det senaste registreringsbeviset.

Bilaga 17

1.3.4 Beräkning överlastavgift av

1.3.4.1 Vid för högt axel-, boggi- eller trippelaxeltryck

Har högsta tillåtna axel-, boggi- eller trippelaxeltryck överskridits, avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre, hela hundratal kg. Vidare dras 500 kg för varje axel. av Återstående överlast år avgiftspliktig 2 §. Avgiften är progressiv. Den utgör för den del av överlasten uppgår till som

högst 2000 kg 200 kr per 100 kg, för den del av överlasten ligger mellan 2 100 och 4 000 kg som 400 kr per 100 kg, för del mellan 4 100 kg och 6 000 kg 600 kr per 100 kg, för del mellan 6 100 kg och 8 000 kg 800 kr per 100 kg och för del över 8 100 kg 1000 kr 100 kg. per

1.3.4.2 Vid för hög bruttovikt

Om högsta tillåtna bruttovikt har överskridits för ett fordon inte som ingår i ett fordonståg, fördelas överlasten lika på fordonets axlar 3 §. Överlasten för varje axel avrundas därvid till närmast lägre hela hundratal kg och minskas sedan med 300 kg. För varje axel beräknas härefter överlastavgift i enlighet med vad i som anges tabellen i 2 Detsamma gäller fordon i ett fordonstâg när den om för fordonståget som sådant högsta tillåtna bruttovikten inte överskridits. Har högsta tillåtna bruttovikt överskridits i fråga ett fordonståg om 4 §, fördelas överlasten lika på tågets axlar och avgiftspliktig överlast och överlastavgift beräknas för varje axel enligt vad som sägs i 3 Har högsta tillåtna bruttovikt överskridits även i fråga om ett eller flera i tåget ingående fordon beräknas dock avgiftspliktig överlast och överlastavgift för varje fordon för sig det om sammanlagda beloppet överlastavgift därvid blir högre.

1.3.4.3 Vid flera samtidiga överträdelser

Om såväl de för vägen som de för fordonetfordonen gällande högsta värdena överskridits beräknas avgiften på det alternativ den som ger högsta avgiften. Vid Sammanträffande axeltrycksöverskridanden av och för hög bruttovikt fastställs avgiften enligt 5 § till det högsta belopp som erhålls efter beräkning enligt vad sägs i 3 eller som

18 Bilaga

4 Vid Sammanträffande av bruttovikstöverskridande för ett fordonståg och överskridande av tillåtna bruttoviken för i tåget ingående fordon sker beräkningen som ovan nämnts för varje fordon för sig om detta leder till högre sammanlagd överlastavgift.

1.3.4.4 Återfall m.m.

överlastavgift utgår för varje färd med avgiftspliktig överlast med det

belopp beräknas för visst fordon eller fordonståg enligt 3 eller som 4 § eller, när både högsta axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck och högsta tillåtna bruttovikt överskridits vid samma färd, med det högsta de belopp beräknas för fordonet eller fordonståget av som enligt angivna bestämmelser 5 §. En färd anses i princip pågå så länge lasten är i huvudsak oförändrad d. v. s. uppehåll för t ex nattvila anses inte betyda att ny färd påbörjas efter nattvilan. Om en polisman förbjudit fortsatt färd och färden ändå fortsätts med den avgiftspliktiga överlasten tas dock överlastavgift ut särskilt för den fortsatta färden med 50 % förhöjt belopp 6 § ÖVL. ett Har överlastavgift påförts någon för färd med visst fordon och skall sådan avgift påföras honom för färd som företagits med samma fordon inom ett år efter den tidigare färden, utgår avgiften med 50 % högre belopp 5 § andra stycket.

1.3.4.5 Nedsättning m. m.

Överlastavgiften får nedsättas eller efterges om särskilda omständig-

heter föreligger. Detta får ske såväl i samband med prövning av ärendet om påföring av överlastavgift som efter särskild ansökan hos länsstyrelsen. Möjligheten till nedsättning eller eftergift infördes 1974 prop. 1974: 101 och motiverades att påförande av överlastavgift av i vissa fall kunde te sig stötande från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest framstå som uppenbart orimligt. Fram till den 1 april 1990 prövades frågor om nedsättning eller eftergift regeringen. Prövningen var restriktiv. Riksskatteverket av har rekommenderat att prövningen i fortsättningen görs med utgångspunkt i regeringens hittillsvarande praxis. Som exempel på när nedsättning skett kan nämnas fall där avståndet mellan den sista axeln på dragfordonet och den första axeln på släpfordonet varit något för kort med följd att den tillåtna bruttovikten begränsats. Nedsättning har också medgivits när det rått oklarhet om utmärkningen av en vägs nedsatta bärighet. Eftergift har sällan förekommit; exempel kan dock nämnas fall där en transport utförts i en som nödsituation.

sou 1992:51 Bilaga 19

1.3.4.6 Vem påförs avgiften

Enligt 7 § påförs avgiften ägaren det motordrivna fordon av som överträdelsen skett med eller, om överträdelsen begåtts med släpvagn, ägaren av det fordon som släpvagnen dragits Om det berörda av. fordonet innehas på grund av kreditköp med åtenaganderätt skall innehavaren anses som ägare. Detsamma gäller vid innehav med nyttjanderätt för längre tid och normalt också vid kortare perioder av nyttjanderätt. Om någon utan ovan angiven ägares lov brukat fordonet skall dock brukaren och inte ägaren påföras överlastavgiften.

1.3.4.7 Beslutande myndighet m.m.

Beslut om överlastavgift fattas på grundval av en polismans primärrapport av länsstyrelsen i det län där bilens ägare har sin adress enligt bilregistret. I fråga om utländska fordon påförs avgiften länsstyrelav sen i Stockholms län. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätt. Det allmännas talan förs ett allmänt ombud AO. Det av är allmänna ombudet i vägtrafikskattefrâgor vanligen taxerings- - en intendent är part även i mål överlastavgift 9 § ÖVL. Det - som om finns 24 AO; en för varje länsstyrelse. Ombudet är svarande i kammarrätten men kan också själv överklaga länsstyrelsens beslut. Någon rutinmässig information besluten lämnas dock inte. om Möjligen förekommer det på sina håll att kontakt ibland tas med ombudet innan tveksamma fall avgörs. Ombudet härigenom ges möjlighet att bevaka ärendets utgång och att klaga han finner skäl om till det. Någon mer omfattande verksamhet har dock ombuden inte haft att ägna sig hittills. Den nyligen genomförda ändringen med överflyttning av nedsättnings- och eftergiftsbeslut från regeringen till länsstyrelsen i förening med möjligheten att klaga till kammarrätten har dock medfört en viss ökning av verksamheten. I första hand är det dock den beslutande funktionen hos länsstyrelsen påverkats som av förändringen. Riksskatteverket år central förvaltningsmyndighet i fråga om överlastavgiftlastavgift Beslut den 26 januari 1973 av finansdepartementet . I den proposition som låg till grund för de senaste ändringarna i

lagen prop 198990:17, s 18 menade föredraganden att frågan

om beslutande myndighet måste ses över den besvärande situation om som n. råder vad gäller uppbörd och indrivning beslutade av avgifter skall kunna ñrbättras. Betydande belopp kvarstår nämligen obetalda även efter indrivningsförsök och mer än fjärdedel en av avgifterna betalas inte frivilligt. Betalningsfrekvensen för utländska fordon anses sämre än för svenska. Utländska fordon finns i

20 Bilaga

allmänhet inte kvar i landet när beslut fattas och än mer sällan vid den tidpunkt då indrivning blir aktuell. Om fordonets ägare inte har andra tillgångar i Sverige, saknas det därför i praktiken möjlighet att driva in överlastavgifterna i andra länder än de nordiska. Förslag som förts fram för att om möjligt förbättra denna situation är bl. a. brukandeförbud som vid obetald fordonsskatt och möjlighet för polis att i samband med ett preliminärt beslut om överlastavgift omhänderta utländska fordon fram till dess avgiften betalts, säkerhet ställts eller avgiften upphävts vid en efterföljande prövning. Problem med att hantera nedsättningseftergiñsfrågan direkt på platsen kan dock tänkas uppkomma i sådana fall liksom det kan vara svårt att kontrollera om återfall föreligger som ger anledning till förhöjd avgift. Dessutom är avgiftsberäkningen trots de förenklingar som genomförts under tid många gånger inte helt enkel. I vissa extrema fall kan senare avgiftens storlek även bli sådan att det ansetts tveksamt om den bör kunna åläggas i en sådan förenklad ordning. Det kan också ifrågasättas om inte avgiftshanteringen, om den skall ske med nuvarande regler som grund, skulle bli så besvärande för polisen att för mycket resurser skulle komma att tas från den kontrollerande verksamheten.

1.3.4.8 Avgiftens storlek

Enligt Ds 1988:72, s 25, varierade överlastavgiftens storlek inom mycket vida gränser. Med då gällande avgiftsregler gällde att belopp under 1000 kr var vanligt ñrekommande. Avgifter i storleksordningen över 10 000 kr var inte direkt ovanliga. I extrema fall kunde även betydligt högre avgifter förekomma. Den genomsnittliga överlastavgiften hade de senaste tio åren varierat mellan ca 2 300 och 2 800 kr per beslut. Enligt statistiken för år 1990 var det genomsnittliga beloppet per beslut omkring 3300 kr. Totala antalet beslut var 1770. Statistiken för perioden januari april 1991, vilken torde vara mer representativ för den genomsnittliga avgiftsnivå som gäller efter skärpningen i april 1990, anger att nivån numera ligger omkring 4300 kr 752 beslut å sammanlagt 3227000 kr. Med hänsyn till att beslut i storleksordningen under 1000 kr var vanliga före den senaste höjningen, torde medianvärdet dock ligga betydligt lägre än genomsnittsvärdet.

Bilaga 21

2 ÖVERTRÄDELSEFREKVENS M.M.

2. l Allmänt

Historiskt ansåg rikspolisstyrelsen RPS 1974 att lagens tillkomst medfört en kraftig nedgång av antalet förseelser. I promemorian Ds

1988:72 Överlastavgift anges dock s 16 att kunskapen om vilka

överlaster som verkligen förekom i trafiken av flera skål var begränsad. Vissa uppgifter från statens väg- och trañkinstimt och från vägverket ansågs emellertid tyda på att överlaster förekom i en inte obetydlig omfattning. Antalet avgiftsbeslut ökade enligt promemorian under slutet av 1970-talet och i början av 80-talet. Under åren 1983 till 1988 varierade antalet beslut mellan 1000 och 1300 per år. Storleken på den genomsnittliga överlasten kunde inte sägas ha ökat under perioden men genom att de tillåtna fordonsvikterna höjts skedde överträdelserna med en högre belastningsnivå som bas och kunde därför ändå anses utgöra ett allvarligare hot mot vägnätet än tidigare. Samtidigt hade enligt polisen resursbrist tillsammans med försliten och omodern utrustning gjort att övervakningen av regelefterlevnaden på området inte kunnat utövas i önskvärd utsträckning. Polisens möjlighet till kontroll har dock på ett sätt ökat under senare år genom att vägverket placerat ut fasta vågar i alla län. Vägarna står i första hand till polisens förfogande. I några fall kan de också kostnadsfritt användas av allmänheten t ex i Göteborg, där det finns möjlighet att vid ankomst till Sverige efter sjötransport kontrollväga fordon. Vägarna ger upplysning om såväl bruttovikter som tryckfördelningen på varje axel.

2.2 Ordningsbot, strafföreläggande och domar

Enligt uppgift från RPS utfärdades ordningsbot under 4:e kvartalet

1990 och 1:a kvartalet 1991 blev möjligt först den 1 oktober 1990

genom ändring i riksåldagarens ordningsbotsbeslut SFS 1990:250 i nedan angiven omfattning i fall där eget fordon förts trots att högsta tillåtna axeltryckboggitryckbruttovikt överskridits med

upp till och med 10 % i 80 fall l1- 20 % i 124 fall - 21-30%i28fall maximilasten överskridits med upp till och med 20 % i 29 fall - 21-30%i15fall -

22 Bilaga

I de fall ordningsbot inte utfärdades, rapporterades misstänkta överträdelser till åklagare. Rapporterade överträdelser föranledde strafföreläggande SF eller dom enligt följande:

O-bot SF Dom O-bot, SF och dom 1 10-90 1989 106 § 3743 310 4053, varav 787 avsåg utländska medborgare

114 § 999 88 1087, varav 201 avsåg utländska medborgare

1991 jan-apr 650 53 49 752

2.4 Frekvensmätningar

När det gäller frekvensen av överträdelser på området har vägverket utfört vissa mätningar under senare år. Mätningarna sågs bl.a. visa att det förekommer transporter som belastar det allmänna vägnätet utöver vad som är tillåtet för detta. Medelbelastningen vad gäller bruttovikter och axelbelastningar ligger dock betydligt under tillåtna värden. I statistiken ingår emellertid även körningar utan last, varför medelvärdet förmodligen är något lågt. Det förekommer å andra sidan en betydande mängd överlasttransporter som är tillåtna enligt

Bilaga 23

särskilt meddelade dispensbeslut. Dessa transporter kan inte heller bort från mätresultaten. För transporter som berör flera län rensas meddelas dispenser av vägverket. Inom ett län ges dispens av den berörda vägförvaltningen om transporten passerar flera kommuner. För transporter bara sker inom kommun meddelas dispens av som en kommunen. Under 1990 meddelades inom vägverksomrädet totalt omkring 11 000 dispenser med ungefär lika fördelning på vägverket och vägförvaltningama. Antalet beslut gäller fall med såväl enbart tung last sådan last i kombination med dispens avseende längd som och bredd. Dispensbesluten är villkorade; vanligen anges vägval och vilket fordon som skall användas. Vägverkets dispensbeslut 1990 fördelade sig på följande sätt.

Fordonet i sig för tungt: 249 Fordonet för tungt lastat: 1173 1 eller 2 i kombination med för stor bredd: 2832 1 eller 2 i kombination med för lång längd: 41 1 eller 2 i kombination med såväl bredd- som längdöverskridande: 219 I 53 fall avslogs dispensframställningen.

De nämnda mätningarnas resultat kan som redan nämnts varken ovan från körningar med olastade fordon eller från körningar med rensas tillåten överlast enligt dispensbeslut. Även fordon som har ett om dessa fel i viss mån kan tänkas ta ut varandra ger mätningarna ändå ett dåligt underlag för bedömningen av den otillåtna överlasttrañken. Mätningarna anses dock inte visa att överträdelser förekommer i någon större omfattning. Vanligast förekommande torde överlaster vid den lokala trafiken ex. vid timmertransporter där lastförvara delningen kan svår att göra på ett helt riktigt sätt. Generellt är vara det överskridanden tillåtna axeltryck som är vanligast medan av bruttoviktsöverskridanden är mindre vanliga.

TANKAR PÅ AVKRIMINALI- TIDIGARE SERINGDEPENALISERING

Riksåklagaren fick 1983 regeringens uppdrag att föreslå begränsningar i straffrättens tillämpningsområde. Uppdraget redovisades under 1984 två promemorior överträdelser i trafiken. Förgenom slag till avkriminalisering och andra förändringar i trañklagstiftningen. samt Avkriminalisering och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde. Syftet var främst att frigöra resurser inom rättsväsendet för användning mot den grövre kriminaliteten.

24 Bilaga

Detta skulle kunna åstadkommas på olika sätt bl. a. genom avkriminalisering och användandet av andra sanktionsformer i stället. I promemorian om överträdelser i trafiken anfördes bl. att det a. största utrymmet för överväganden att ta bort förekommande om straffsanktioner torde finnas bland de många specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrotten. Det framstod därför angeläget att pröva som om det straffbara området inom trafikrätten lämpligt avgränsat. En var självklar utgångspunkt vid denna prövning att ändring i var en angiven riktning inte kunde få negativ verkan på trafiksäkerheten. en Det stränga krav på aktsamhet som finns i trafiklagstiftningen kunde emellertid innebära att trafikanterna gör sig skyldiga till straffbara förseelser trots att de strävar efter att följa reglerna. Förseelserna torde i sådant fall ofta kunna förklaras bristande förmåga, av oerfarenhet eller andra motsvarande svagheter hos trafikanten. Det kunde ifrågasättas om en ordning innebär straff för gärningar som som har sin förklaring i brister hos gärningsmannen verkligen tjänar syftet att förmå medborgarna att följa givna regler. Från det enligt vägtrafikkungörelsen straffbara området borde sålunda sådana förseelser som klart framstår bagatellartade eller ursäktliga som kunna undantas. Mera flagranta brott mot trafikföreskrifter skulle dock alltid beivras om de upptäcks. Eftersom det inom kommunikationsdepaitementet redan pågick en översyn av behovet av sanktioner på trafikområdet avstod riksåklagaren av tidsskäl från att lägga fram något konkret förslag till avkriminalisering m.m. beträffande något visst straffstadgande. Vissa allmänna synpunkter lämnades dock. Här nämndes bl.a. från att åklagar- och domarhåll hade borttagande straffsanktionen föreav slagits för bl.a. överlastförseelsema och att straffsanktionen vid dessa kunde ifrågasättas. Genom den stora ökningen straffbestämmelser av och den ökande belastningen på rättsväsendet det naturligt var om straffet som sanktionsfonn vid framför allt mindre förseelser ifrågasattes. Att byta sanktionsform dock inget självändamål. För var den som drabbades kunde det likgiltigt den ekonomiska vara om sanktionen betecknades som straff eller avgift i den meningen att han ändå upplevde påföljden som ett straff. Det heller inte mycket var vunnet om den minskande belastningen på rättsväsendet skulle motsvaras av en ökad arbetsbelastning för de andra myndigheter som skulle administrera avgifterna. I övrigt anslöt sig riksåklagaren i huvudsak till de allmänna principer för depenalisering angivits som i BRÅ:s 1977:7 rapport Nytt straffsystem, som bl.a. innebar följande.

Depenalisering skall vara ändamålsenlig från kriminalpolitisk synpunkt. 2. Avgiften bör knytas an till ett enkelt objektivt och lätt konstater-

Bilaga 25

bart faktum och något utrymme för prövning av det subjektiva ansvaret hos den felande bör i regel inte finnas. 3. Systemet skall vara rättvist genom att föreläggande av avgift skall drabba alla lika som överträder reglerna. 4. Avgifterna bör vara anpassade till de överträdelser det är fråga om enligt vissa schabloner. 5. Den som drabbas av en administrativ avgift bör alltid ha rätt att få åtgärden överprövad av högre myndighet eller domstol.

Kommunikationsdepartementet redovisade 1985 i en promemoria Ds K 1985:8 Sanktioner i vägtrañklagstiftningen sin ovan nämnda översyn av dessa. I promemorian anges att den kan ses som en fortsättning på det arbete som riksåklagaren inlett med sin rapport överträdelser i trafiken. I promemorian sägs bl.a. det varit att nödvändigt att göra vissa antaganden om vilken ställning som skulle komma att tas till förslagen i riksåklagarens rapport. Dessa antaganden innebar att utgångspunkten för de följande att resonemangen var riksåklagarens förslag till ändringar i bl a 1 §traf1kbr0ttslagen TBL och förslaget att huvudsakligen ha penningböter påföljd i som trañkförfattningarna accepterades. Beträffande förslaget till ändring i l § TBL innebar detta att ett ganska brett område skulle öppnas för avkriminalisering. Den sistnämnda ändringen har dock ännu inte kommit till stånd. Det breda utrymme för avkriminalisering en som förutsatts i riksåldagarens rapport har sålunda inte infriats. Däremot har utrymmet för användningen ordningsbotssystemet vidgats av genom att en mer generell övergång till penningböter gjorts och med den nyligen beslutade bötesreformen kommer i praktiken påföljden för de flesta trafikbrotten att bli penningböter. Det kan också antas att det kommer att övervägas inte ordningsbotssystemet skall kunna om användas även i fall där dagsböter är stadgat men där boten skall utgå i penningböter i enlighet med vad som anges i den böteslagstiftnya ningen. Förslagen i departementspromemorian bör läsas med det sagda som bakgrund. Riksåklagarens förslag har också behandlats i den proposition 19848513 som ledde till regler åtalsunderlåtelse. Enligt nya om departementschefen borde, i vart fall fram till dess lagstiftningsåtgärder eventuellt vidtagits på grundval RÅzs utredning, åtalsav underlåtelse i begränsad utsträckning kunna tillämpas även på trafikområdet. Sedan riksåklagarens och kommunikationsdepartementets ovan nämnda redovisningar har frågan om införandet av sanktionsavgifter mera generellt kommit att behandlas bl.a. i förslaget införandet om av sanktionsformen företagsbot. I prop 198586:23 anslöt sig departemenschefen till uppfattningen att sanktionsavgifter bara kan

26 Bilaga

användas inom speciella och klart avgränsade områden och att det helst bör ñnnas naturliga underlag för att beräkna avgiftsbeloppen. En generell lösning i form företagsbot skulle vara att föredra. av Speciella sanktionsavgifter kunde dock ändå tänkas för överträdelser inte så allvarliga att företagsboten borde begagnas men som som var förekom i sådan omfattning att särskilda åtgärder borde vidtas. Det kunde också fördel att sanktionsavgifter ibland kan åläggas vara en utan att uppsåt eller oaksamhet behöver styrkas. Möjligheten att använda sådana avgifter borde därför även fortsättningsvis stå öppen och de riksdagen tidigare antagna riktlinjerna på området alltjämt av

vägledande prop 198182:142, JuU 53, rskr 328. När det

vara gäller samspelet mellan administrativa sanktionssystem och en traditionell kriminalisering gav dep.chefeni prop 1981822142 bl a uttryck för den meningen att det vid mindre allvarliga överträdelser kan så att den vinsteliminering som uppnås genom en avgift vara framstår en fullt tillräcklig åtgärd och att införandet av en som sanktionsavgift då kan innebära att gärningen inte längre bör vara straffbar.

4 JÄMFÖRANDE SAMMANFATTNING

4.1 Sanktionsformemas syften

Överlastavgiften är en straffavgift påkallad av besparings-, trafik-

säkerhets- och konkurrensskäl. Trafiksäkerhetsskäl har angetts ha en särskild betydelse vad gäller överträdelser av för fordon gällande belastningsbestämmelser. Även besparingsskäl överväger om som motiv för överlastavgiften vid överträdelser av för väg gällande belastningsbestämmelser finns dock även här trafiksäkerhetsskäl med som ett motiv för avgiften. Kriminaliseringen bygger i första hand på trafiksäkerhetsskäl. - Starkast gör dessa sig gällande vid överlaster i förhållande till vad fordonet är dimensionerat för eftersom överträdelsema här torde kunna leda till bl.a. uppkomsten mekaniska fel, sämre bromsförav måga, instabilitet och större svårighet att manövrera fordonet över huvud taget. Vid överträdelser av de belastningsbestämmelser som gäller för vägen är trafiksäkerhetsskälen generellt mindre uttalade. Det är i vissa speciella situationer och på bestämda platser som mera risken för trafikolyckor kan vara förhöjd t ex vid passage av broar eller andra platser där vägen kan vara försvagad. I sådana fall kan det ibland finnas anledning att titta på något värdlöshetsbrott utanför om vägtrafikkungörelsens straffbestämmelser begåtts. Det sagda leder till att behovet på trafiksäkerhetsskäl grundad kriminalisering är av en

Bilaga 27

betydligt mindre vad gäller regleringen i 106 § än för den i 114 § VTK.

4.2 Kontrollinriktning frekvens sanktionsnivå

Överlastavgiñen är vanligast sanktion mot överträdelser de

- som av belastningsbestämmelser som gäller för väg. Kontrollen är också företrädesvis inriktad mot denna typ av överträdelser. Under 1990 fattades sammanlagt 1770 avgiftsbeslut. Den genomsnittliga avgiftsnivån är nu omkring 4300 kr eftersom de flesta besluten ligger men lägre än genomsnittsvärdet och belopp i storleksordningen under 1000 kr var enligt uppgift vanliga före den senaste höjningen. Medianvärdet torde därför vara betydligt lägre än genomsnittsvärdet. Under 1990 bötfälldes genom ordningsbot, strafföreläggande eller dom 2753 personer för brott mot 106 § VTK och 688 för personer brott mot 114 § VTK eller sammanlagt 3441 Utfallet kan personer. möjligen tolkas som en bekräftelse på att kontrollerna i allmänhet är inriktade mot överträdelser de för väg gällande viktbestämmelav serna. Att antalet fall är större än överlastavgiftsbesluten torde huvudsakligen bero på att kategorin förare ingår i mängden. Det skulle också kunna tänkas att ansvar enligt straffbestämmelserna åläggs i fall där ingen överlastavgift kan utgå med hänsyn till de viktreduceringar som skall göras vid beräkningen avgift skall av om utgå eller inte. De flesta fallen kan antas gälla böter i storleksord-

ningen 600 kr. Högsta tänkbara bötesbelopp torde om gämingen kan

anses som två brott f.n. vara 1500 kr och blir troligen när bötes-

reformen trätt i kraft 3000 kr. Vid konstaterade återfall kan dessa belopp maximalt höjas till 2000 resp. 5000 kr. Vid frekventa överträdelser i näringverksamhet kan vid sidan härav också en företagsbot om minst 10000 kr tänkas jämte ett förverkande de av vinster som eventuellt kan påvisas med anledning av överlastverksamheten. Det bör i detta sammanhang också nämnas att böter, t.ex. som av ren ovilja inte betalas, i särskild ordning kan omvandlas till ett fängelsestraff.

4.3 Skillnader i kriminaliseringensavgiftsbeläggningens omfattning m.m.

4.3.1 Berörda fordon

Från och med den 1 januari 1993 omfattar avgiften av allt att döma följande fordon

28 Bilaga

lastbil buss tung terrängvagn släpvagn dragen av lastbil, buss, personbil, tung terrängvagn eller motorredskap. Militärregistrerade fordon är generellt undantagna liksom vissa andra fordon som brukas av militär eller civilförsvar. Bestämmelserna i VTK omfattar alla motordrivna fordon och därtill kopplade fordon. Till skillnad mot vad som gäller vid Överlast omfattas sålunda t ex även personbilar och motorcyklar liksom andra dragna fordon än släpvagnar. Fordon som brukas av försvarsmakten kan vara undantagna vid övning och och annan operativ verksamhet.

4.3.2 Ansvarig personkrets

Vid Överlastavgift är ägaren till det överlastade fordonet eller det fordon som dragit en överlastad släpvagn normalt ansvarig. Nyttjanderåttshavare skall anses som ägare i vissa fall. Om det ansvariga fordonet brukats utan ägarens lov påförs brukaren avgiften. Genom reglerna om nedsättning och eftergift av Överlastavgift finns också ett visst utrymme för ägaren att undgå ansvar. Enligt VTK kan ansvar drabba såväl ägare som förare, anstiftare och medhjälpare; en eller flera tillsammans. Nyttjanderättsinnehavare kan ibland anses som ägare. Ansvar kan drabba olovlig brukare.

Ägarens möjlighet att exculpera sig är betydligt större enligt VTK än

enligt överlastavgiftsreglerna.

4.3.3 Beräkningsgrund

Överlastavgift beräknas inte förrän vissa viktavdrag gjorts. Dessa

är inte säkerhetsmarginaler fastställda av hänsyn till mätfel utan har i huvudsak bestämts med hänsyn till svårigheten att lasta med rätt viktfördelning. Några direkta föreskrifter om viktavdrag av den typ som skall göras vid bestämmande av Överlastavgift finns inte för fastställandet av det i VTK kriminaliserade området. Den enda marginal som gäller här är egentligen avdrag för eliminerande av vägens möjliga högsta missvisning. Dessutom gäller vid överskridande av fordonsvikt att det är skillnaden mellan fordonets tjänstevikt och totalvikt som inte får bli för stor. Viktfördelningen på olika axlar saknar sålunda betydelse i dessa fall. Vid samtidigt överträdande av belastningsbestämmelser för väg och för fordon fastställs avgiften enligt det på visst sätt framräknade

Bilaga 29

alternativ som ger den högsta avgiften. Denna blir dock inte högre för att det skett två eller flera olika överträdelser. Vid ansvar enligt VTK torde däremot i dessa fall två brott anses föreligga, vilket medför ett på visst sätt förhöjt botbelopp som gemensamt straff.

Återfallsregeln i överlastbestämmelsema är knuten

- till att samme ägare använt ett visst avgiftsdrabbat fordon inom viss tid från föregående överträdelse med fordonet. Regeln torde därför vara mindre användbar mot en ägare med många fordon i verksamhet vars överträdelser förekommer med viss frekvens men tidsmässigt fördelat på de olika fordonen. Möjligheterna att beakta återfall synes därför vara större i det straffrättsliga systemet. Härtill kommer möjligheten att vid mer allvarliga anhopningar av överträdelser ålägga ägaren en företagsbot.

4.3.4 Handläggningsordning

Överlastavgiñerna fastställs på grundval polismans rapport.

- av en Beräkningarna har en viss komplexitet och utförs av en tjänsteman på en länsstyrelse. Länsstyrelsens avgiftsbeslut kan överklagas till kammarrätt bl.a. av ett allmänt ombud som vanligen är en taxeringsintendent. Ombudet är också motpart i när den avgiftsbeprocessen lagde klagat. Böter åläggs vanligen av åklagare genom strafföreläggande grundat på en polismans rapport. Genom en nyligen genomförd ändring i ordningsbotssystemet har dock detta börjat tillämpas på vissa av förseelserna. Användningen ordningsbot kan komma att av ökas. I de fall ett ärende hamnar i allmän domstol företräder åklagaren det allmänna.

4.3.5 Sammanfattning

Området för överlastavgiften sammanfaller inte helt med det kriminaliserade området vad gäller berörda fordon, ansvarig personkrets, grund för fastställande av när en sanktionsutlösande överträdelse skett och handläggningsordning. Sammanfattningsvis kan sägas att tillämpningsområdet på flera olika sätt är något större för ansvar enligt VTK än enligt överlastavgiftsreglerna. I praktiken torde denna skillnad dock inte ha någon större betydelse. Avgiftssystemet träffar också fordonsägarna hårdare det strikta ansvaret. genom mer Det straffrättsliga systemet synes å andra sidan genom företagsboten ha förutsättningar att hantera vissa fall upprepade förseelser i av företags verksamhet på ett bättre sätt än vad överlastavgiftssystemet

30 Bilaga

kan. Någon tillämpning av boten på området är dock inte känd ännu. Beräkningen av överlastavgiften är betydligt mer komplicerad än vad som krävs vid åläggande av böter och handläggningsförfarandet synes även i övrigt väl så tungt som det straffrättsliga systemet. Böter kan till skillnad mot avgifterna förvandlas till ett fängelsestraff om de inte betalas.

4.4 Internationella frågor

De straffrättsliga reglerna är kopplade till olika internationella åtaganden från svensk sida. Det gäller i första hand konventionen om straff för vägtrafikbrott men även den konvention som rör överförande av lagföring mellan stater kan vara värd att nämna. Om en närmare granskning av konventionsinnehâllet i trafikbrottskonventionen visar att en avgift inte kan anses tillfyllest för att uppfylla Sveriges sanktionsåtagande torde detta avsevärt komplicera fortsatta överväganden om en fullständig avkriminalisering på området. Om avgiften internationellt inte heller kan godtagas som underlag för överväganden av om dubbel straffbarhet i någon form föreligger kompliceras bilden ytterligare. De internationella kopplingarna kan därför vara det svåraste hindret att övervinna om tankar på en avkriminalisering skall kunna förverkligas inom rimlig tid.

ÖVERVÄGANDEN

Kommunikationsdepartementet har i sin ovan nämnda PM Ds K 1985:8 Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen bl.a. föreslagit att ägares ansvar för överträdelser av 106 § VTK avskaffas under hänvisning till att ägarens skyldighet att betala överlastavgift bör kunna ge en tillräcklig allmänpreventiv verkan. Förarens straffansvar bör däremot kvarstå. Förslag har också från olika håll lämnats till åklagarutredningen om någon form av avkriminalisering på förevarande område. Mot bakgrund av vad som framkommit vid förevarande genomgång torde bl.a. följande kunna sägas i denna fråga. I straffhänseende lagförs det helt övervägande antalet överträdelser genom strafföreläggande. Antalet sådana uppgick 1990 till 2389 mot 100 domar. Sedan det i viss utsträckning blev möjligt att förelägga ordningbot vid ifrågavarande typ av förseelser kan med ledning av uppgifter för sista kvartalet 1990 och första kvartalet l99l antalet ordningsbotsförelägganden per årsbasis uppskattas till mer än 500. Det torde vara möjligt att utvidga området för ordningsbotsföreläggande ytterligare. I stort sett kan därför hanteringen inom

Bilaga 31

rättsväsendet redan idag kunna sägas ske på ett tämligen resurssnålt sätt. Förekomsten av överlastavgiften vid sidan av kriminaliseringen gör dock att det kan sägas ske ett dubbelarbete vid överlastöverträdelserna. Eftersom en polismans rapport ligger till grund såväl för besluten om strafföreläggande som besluten om överlastavgift skulle en avkriminalisering främst spara åldagarresurser och i viss mån domstolsarbete. För polisens del blir ändringen mindre omfattande eftersom ett likvärdigt grundarbete måste fortsättas för avgiftsbeläggningens skull. Det merarbete som ordningsbotsföreläggandena medför kan dock sparas vid en avkriminalisering. Blir denna inte heltäckande, t.ex. begränsas till ägarens ansvar, blir besparingarna inom berörda delar av rättsväsendet naturligtvis på motsvarande sätt mindre. På avgiftssidan görs inga besparingar genom en avkriminalisering. Det är tvärtom tänkbart att bortfallet av den straffrättsliga reaktionen kan leda till ökade kostnader därför att krav kan komma att resas på vissa kompletteringar i avgiftssystemet i fall där avkriminaliseringen lämnar ett visst område helt osanktionerat, t.ex. i vissa återfallssituationer och vid överträdelser som sker med fordon som faller utanför avgiftsregleringen. Den administrativa avgiftshanteringen är inte helt enkel. Den framstår faktiskt som både omständligare och förmodligen också dyrare än ett det straffrättsliga systemet; särskilt om detta innehåller ett visst inslag av ordningsbot. Detta förhållande torde bl.a. bero på att den synbart enkla parameter avgift eñer antal kg överträdelse som står till buds för att ange avgiftens storlek måste användas vid ibland ganska invecklade beräkningar för att fastställa hur stor avgiften blir vid olika alternativa viktöverträdelser eller kombinationer av sådana alternativ. Det förefaller också som om de tidigare antaganden och mätningar som tydde på stora dolda mängder av överträdelser av viktbestämmelserna och som kan sägas ha utlöst överlastavgiftemas införande inte längre har samma bärighet som förut bl.a. beroende på att större laster generellt är tillåtna idag och att det förekommer en tämligen omfattande dispenstrañk med tillåtna överlaster. Den normala överlastavgiften förefaller inte vara särskilt mycket större än vad som kan tänkas utgå i böter när bötesbeloppen, som avsett är, höjs. Det argument som tidigare framförts, att en avkriminalisering skulle kunna innebära spridningen av ett synsätt där avgiften riskerar att endast betraktas som en acceptabel kostnad i rörelsen, kan därför på nytt komma att anföras mot en avkriminalisering. Det torde härvidlag inte vara av större betydelse att kostnaden inte är avdragsgill. Med höjda bötesbelopp och en tillämpning av företagsbotsinstitutet

32 Bilaga

och förverkandereglema vid mer flagranta fall av lastöverträdelser framstår det straffrättsliga systemet, på det sätt detta numera kan hantera förseelsema, vid en översiktlig och bredare bedömning av hur det samhälleliga sanktionssystemet bör organiseras som konkurrenskraftigt d.v.s. det kan ifrågasättas om det inte ur samhällets synpunkt är mest effektivt att avskaffa avgiftssystemet. Om emellertid synsättet begränsas till vad som kan sparas för polis, åklagare och allmänna domstolar får en avkriminalisering, som ovan nämnts, naturligtvis en resursbesparande effekt, vilken i nuläget främst gäller åklagarväsendet men vid en senare tidpunkt, med ett större inslag av ordningsbot, i stället huvudsakligen kan komma att avse polisväsendet. Det trañksäkerhetsmässiga behovet av en kriminalisering av sådana viktöverträdelser som avses i 106 § VTK är mindre framträdande än som kan anses vara fallet vid överträdelser av sådana viktgränser som gäller för fordon. Förbudet mot överlaster med hänsyn till vägnätet är sålunda företrädesvis inriktat på minska slitaget på detta. Även att om säkerhetsmarginalema minskat något genom de högre viktgränser som med tiden medgivits, torde det nog sällan framstå som naturligt att anse ens relativt kraftiga viktöverskridanden innebära sådan konkret fara att en tillämpning av något vårdlöshetsbrott, t ex vårdlöshet i trañk, skulle kunna göras gällande. Vissa fall kan dock tänkas t.ex. då någon med kraftig överlast gett sig ut på en svag bro. Med hänsyn till att straffvärdet vid överträdelser av 106 § trots allt till övervägande del kan sägas ligga i behovet att förebygga onödigt slitage på vägnätet och snedvriden konkurrens, torde det ur trafiksäkerhetssynpunkt inte föreligga något avgörande hinder för en avkriminalisering som omfattar såväl förares som ägares straffansvar. Beträffande 114 § VIK framträder trañksäkerhetsskälen för en fortsatt kriminalisering på ett helt annat sätt. Kommunikationsdepartementet har i 1985 års PM inte heller föreslagit någon avkriminalisering i denna del. En partiell avkriminalisering som enbart berör 106 § medför dock vissa oönskade konsekvenser. Med det samband som råder mellan bestämmelserna i 106 och 114 §§ är det en fördel i sig om de kan hanteras enhetligt. Antalet lagförda förseelser mot 114 § är dessutom så pass stort att den besparingseffekt som kan nås vid en avkriminalisering är beaktansvärd jämfört med om bara 106 § skulle omfattas av en sådan åtgärd. Avskaffas det straffrättsliga ansvaret för överträdelser av 106 § kan inte heller gemensamt straff åläggas vid Sammanträffande av brott avseende överlast i förhållande till såväl vägen fordonet. Även som om en väsentlig höjning av böterna på området görs kommer dessa därför ändå minst lika ofta som nu att vara mindre än överlastavgiften om bara en kriminalisering överträdelser enligt 114 § VTK bibehålls. av Sammantaget borde också trañksäkerhetsskälen for sanktioner på

Bilaga 33

området kunna tänkas bli tillgodosedda överlastavgiftema i genom förening med den kvarstående möjligheten att i allvarliga fall, där förarens möjligheter att manövrera fordonet märkbart påverkats av överlasten, döma för t.ex. vårdslöshet i trafik. Om avkriminaliseen ring väljs bör denna därför helst omfatta både 106 § och 114 Bortfallet av möjligheterna att ålägga företagsbot eller att förvandla böter som inte betalas till fängelsestraff bör inte hindra en omläggning eftersom instituten inte tillämpats i nämnvärd omfattning. Om däremot systemet med avgifter slopas bör övervägande skäl tala för att kriminaliseringen kvarstår i sin helhet. I sådant fall bör boten för överträdelser fordonsvikter mot bakgrund det sagda sättas av av högre för överträdelser mot 114 § än mot 106 Det ovan sagda talar för att någon form förändring det av av nuvarande sanktionssystemet vid överlaster kan ske och att resurser härvid kan sparas på olika håll i systemet beroende på vilken förändring som görs. Det kan, nämnts, inte givet som ovan anses att den största samhällsekonomiska besparingseffekten skulle nås om avgiftssystemet i dess nuvarande form väljs huvudsaklig som sanktionsform före ett system med enbart kriminalisering, har en som ett relativt stort inslag av ordnjngsbot. Det straffrättsliga sanktionssystemet är också bl a på trafikområdet förankrat i internationell en väv av åtaganden från svensk sida kan göra det svårt att annat som än på relativt lång sikt ersätta straffsanktionema med adminirena strativa avgifter. Om dessa farhågor vid fördjupad analys visar sig en riktiga torde tankarna på depenalisering kunna avfärdas i detta en sammanhang. Om det vid sistnämnda förhållande inte att önskad anses en besparing bör ske genom slopande överlastavgiftssystemet finns av en möjlighet att reducera insatsen på den straffprocessuella av resurser sidan genom att införa ett system med särskild åtalsprövning. Härvid kan lämpligen anges att allmänt åtal inte skall väckas annat än om detta är påkallat särskilda skål. Genom sådan regel skulle åtal av en t.ex. kunna anses påkallat vid framställningar från utlandet till Sverige om straffrättslig medverkan i frågor har med konsom ventionsåtaganden vad gäller beivrandet trañkförseelser att göra. av Särskilda skäl kan vidare tänkas att upprepade brott begåtts i vara en näringsverksamhet och att de överlastavgifter kunnat inte som tas ut är tillräckligt stora i jämförelse med vad skulle kunna åläggas i som form av företagsbot eller att överlastavgift inte alls kunnat åläggas i ett fall där denna annars rent beräkningsmässigt skulle ha varit mer än bagatellartad. En åtalsprövningsregel angivet slag skulle av visserligen bibehålla polisens skyldighet att rapportera förseelsema till åklagare eftersom rapporteftergift inte kan meddelas av det skälet att åklagaren kan förväntas komma att meddela åtalsunderlätelse då men

34 Bilaga

rapport ändå måste upprättas för avgiftshanteringen torde merarbetet härvidlag komma att bli av mindre omfattning. Rapporten bör också i straffrättsligt hänseende kunna göras tämligen summarisk i de fall polismannen inte själv kan finna någon omständighet som talar för att åtal bör ske. För åklagamas del blir hanteringen av rapporterna betydligt mindre resurskrävande än idag och de fall som kommer att belasta de allmänna domstolarna kommer att minska om än från en redan ganska låg nivå.

6 SLUTSATSER

Genomgången kan sammanfattas i följande punkter Resurser kan sparas antingen genom en avkriminalisering eller genom slopandet av överlastavgiften. Ett slopande av överlastavgiftssystemet förefaller ur ett bredare perspektiv bättre än en avkriminalisering. Trañksäkerhetsskâl kan inte anses utgöra något absolut hinder mot en avkriminalisering vad gäller bestämmelsen i 114 § VTK. Hinder mot en avkriminalisering vad gäller 106 § VTK bör inte föreligga av trañksäkerhetsskäl. En avkriminalisering bör omfatta såväl 106 § som 114 § VTK. - Det måste undersökas närmare om Sveriges internationella åtagan- den vad gäller straff- eller straffprocessrättsliga åtgärder som rör trafikomrâdet är förenliga med ett rent administrativt sanktionssystem och om så inte är fallet om detta i vart fall på kort sikt kan anses - utgöra hinder mot en övergång till ett sådant system. Om överlastavgiften slopas bör kriminaliseringen kvarstå i sin helhet. Om överlastavgiften behålls och möjligheten till avkriminalisering inte står öppen inom överskådlig tid, kan ett system med särskild åtalsprövning införas för att åstadkomma en önskad resursbesparing inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet. Om kriminaliseringen kvarstår utan att en särskild åtalsregel införs bör möjligheterna att utöka ordningsbotsförfarandet på omrâdet övervägas.

Bilaga 2 GÖRAN INGEBRAND PM distriktåklagare

1991-06-14

AVKRIMINALISERING INOM JAKTLAGSTIFTNINGEN

l Allmänt jaktlagstiftningen och straff-

om bestämmelserna i denna

Nu gällande jaktlag SFS 1987:259 bygger på regeringens proposition l98687:58. Den ersätter tidigare jaktlagen från 1938. Genom den nya jaktlagen har jaktlagstiftningen moderniserats och fullen ständig genomgång av ämnet har skett i det lagstiftningsarbete som föregått antagandet den jaktlagen. I propositionen anförs bl av nya a att jaktlagstiftningen är uppbyggd på principen att jakt är tillåten endast om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt. Samtidigt är själva jakten i viss utsträckning ett led i viltvârden att genom avskjutning är ett sätt att reglera ett viltbestånds storlek och sammansättning. Genom att reglera under vilka villkor jakt får bedrivas kan samhället påverka förutsättningarna för jakten. Samtidigt jaktsom intresset främjas på olika sätt kan detta leda till konflikter med andra intressen såsom näringsintressen och allmänhetens intresse att av kunna vistas i skog och mark. Detta leder till att det är nödvändigt att finna kompromisslösningar. Jaktlagen är indelad i tre huvudavsnitt. I det första behandlas viltvården 4 9 §§. Här vissa allmänna föreskrifter samt bemyn- - ges digas regeringen eller myndighet regeringen bestämmer att som utfärda närmare föreskrifter. Det andra huvudavsnittet behandlar jakträtten, vem som har denna, hur den upplåts Det tredje mm. huvudavsnittet avser själva jakten. Här lämnas föreskrifter hur om denna skall resp. inte får bedrivas. Ansvarsbestämmelserna är samlade i 43 46 §§. Till jaktlagen finns knutna vissa följdförfattningar som innehåller mer detaljerade bestämmelser komplement till som vissa mer allmänna bestämmelser i jaktlagen. Viktigaste följdförfattningar är jaktförordningen 1987:9059 och jaktkungörelsen SNFS 1987:4. De olika brotten enligt jaktlagen är jaktbrott 43 § och jakthäleri 46 § för vilka brott stadgas böter eller fängelse högst 6 månader och grovt jaktbrott 44 §, fängelse högst 2 år 45 § innehåller en upp-

36 Bilaga

räkning förseelser leder till dagsböter eller penningböter. De av som flesta nämnda ansvarsregler är så konstruerade att brottet eller av förseelsen består överträdelse föreskrifter eller förbud som av en av givits i jaktlagen, i följd författningarna eller med stöd av dessa. Ansvarsbestämmelserna innehåller således här normalt inte några självbeståndiga rekvisit såsom t ex fallet är i brottsbalkens straffbestämmelser. En förteckning över jaktlagens ansvarsregler fogas till denna PM.

2. Förekomsten av jaktmål

För att belysa förekomsten av jaktmål och för att därmed försöka ge en bild av hur stora resurser dessa mål tar i anspråk har en genomgång skett samtliga jaktmål lottats in hos åklagarmyndigheten av som i Östersund under åren 1988 1990. Målen presenteras i slutet - av promemorian. Antalet jaktmål har samtliga år legat kring 15 st. Detta antal skall jämföras med det totala antalet D-mål vid myndigheten uppgått till 514, 539 resp 577 för angivna år. Jaktmålen utgör som således tämligen begränsad del av det totala antalet mål. Som en framgår genomgången är de flesta förundersökningar av ganska av ordinär omfattning, men i vissa fall är en stor arbetsinsats nedlagd i utredningen. Att polisen får upprätta kartor är t ex inte ovanligt. Polisens arbete med jaktmål är inte begränsad till de fall som handlagts av åklagare eftersom ett antal anmälningar om brott mot jaktlagstiftningen avskrivits av polisen. Antalet anmälda brott till polisen i Östersund har under åren 1988 1990 uppgått till 41, 33 - 21. De fall avskrivits polisen utgörs till en stor del av resp som av situationer där någon misstänkt ñnnsspaningsuppslag saknas.

3 överväganden angående avkriminalisering

3.1 Allmänt

Såsom framgått redogörelsen under 1 är ansvarsreglema i av ovan jaktlagen knutna till materiella regler i lagen eller följdförfattningar. Dessa materiella regler hat tillkommit efter ett nyligen genomfört lagstiftningsarbete med ett omfattande remissförfarande. Mot den bakgrunden behoven och möjligheterna att i detta sammanhang synes föreslå ändringar i dessa bestämmelser tämligen begränsade. Frågan kan då ställas det finns några möjligheter att ändra ansvarsbeom stämmelserna i några avseenden utan att de materiella bestämmelserna ändras. I princip bör olika förbud och föreskrifter vara sanktionerade

Bilaga 37

på något sätt. Eftersom syftet med kriminalisering är, att styra medborgarnas handlande i viss riktning skulle osanktionerade förbud och föreskrifter innebära att denna styrande effekt minskar väsentligt. Ett förbud eller föreskrift i sig kan visserligen vara tillräckligt för att en stor del av den berörda gruppen skulle efterleva detta men att ett mindre antal personer skulle kunna handla utan hänsynstagande till gällande regler utan att detta på något sätt skulle beivras skulle säkerligen med all rätt te sig mycket stötande för allmänhetens och för övriga laglydigare jägares råttskänsla. Om man kommer till den ståndpunkten att de materiella reglerna inte bör eller kan ändras i några mer väsentliga hänseenden och att dessa regler bör vara sanktionerade inställer sig frågan om de kan vara sanktionerade på något annat sätt än genom straff, utmätt av åklagare eller domstol. De andra sanktioner det i så fall skulle kunna vara fråga om är avgifter i administrativa ordning påverkan på kommande möjligheter att jaga eller att inneha vapen. För att byta ut det nuvarande, väl fungerande sanktionssystemet mot ett nytt krävs att flera förutsättningar uppfylls för att några vinster totalt sett ur samhällets synpunkt skall uppnås. Det hänvisas i denna del till vad som anförts i åklagarutredningens PM 1991-01-29 s 15. Den alternativa sanktionsform som i första hand kan komma ifråga torde vara straffavgifter i någon form för mer bagatellartade och konstaterbara förseelser. De flesta av brotten eller förseelserna som finns upptagna i jaktlagen rör ofta förhållanden som kan svåra vara att påvisa eller bevisa och förutsätter en utredning som grund för ställningstagande. En polisutredning och fortsatt förfarande hos åklagare och domstol synes därvid mest ändamålsenligt. Att införa andra nya sanktioner torde inte innebära någon vinning i effektivitetshänseende, eftersom det fortfarande i de flesta fall skulle krävas en polisutredning för att klarlägga ett vist händelseförlopp.

3.2 Ãtalsbegränsning förändring det subjektiva

- av rekvisitet

För att minska polisens och åklagamas arbete med jaktmål kan olika vägar väljas. Ett alternativ är att införa åtalsbegränsningsregler. Ett sådant system innebär att kretsen av straffbelagda gärningar kvarstår men att det t ex föreskrivs att åtal endast äger rum om det är påkallat ur allmän synpunkt. En fördel med ett sådant system är att kriminaliseringen av en viss gärning och därmed också den styrande effekten som regeln förväntas ha kvarstår samtidigt som polisens och åklagarnas resurser i realiteten inte behöver tas i anspråk i någon större

38 Bilaga

omfattning eftersom förundersökningama oftast kan läggas ned redan i inledningsskedet. Nackdelen med en åtalsbegränsningsregel av nämnt slag är att likartade fall kan bedömas på olika sätt. Vad som skall innefattas i begreppet ur allmän synpunkt är inte helt entydigt, motivuttalandena i anslutning till reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap 7 § rättegångsbalken där uttrycket förekommer är knapphändiga och någon rättspraxis utbildas aldrig eftersom frågan aldrig är föremål för domstolsprövning. Sett mot bakgrund av det senast anförda kan ifrågasättas om inte en begränsning av det kriminaliserade området istället är att föredra. En allmän begränsning av detta skulle t ex kunna ske genom att det för straffbarhet i subjektivt hänseende skulle krävas grov oaktsamhet hos gärningsmannen i de fall det enligt gällande regler år tillräckligt med oaktsamhet. Ur principiell synpunkt skulle ett sådant system vara att föredra framför långtgående åtalsbegränsningsregler. En av lagstiftaren bestämd gräns blir här fastlagd, förutserbarheten i reglerna ökar och reglerna blir föremål för domstols prövning vilket i sin tur innebär att en praxis utbildas. Detta innebär att straffbestämmelsernas räckvidd klargörs ytterligare. Enligt gällande regler i jaktlagen är det subjektiva rekvisitet utformat på olika sätt. Enligt 45 § 2 st krävs uppsåt, 43 § l p uppställer krav på uppsåt eller grov oaktsamhet medan det i resterande straffbestämmelser, 43 § 2 p och 45 § 1 st p 1 6 är tillräckligt med uppsåt eller oaktsamhet. Genom att i sistnämnda regler införa krav på grov oaktsamhet som förutsättning på straffbarhet skulle ett mer enhetligt system komma att gälla. De materiella reglerna skulle kvarstå och fortfarande vara sanktionerade med de fördelar detta innebär. Samtidigt skulle bara de mer flagranta överträdelserna av bestämmelserna bli kriminaliserade och ta polisens och åklagarnas resurser i anspråk. Det kan t ex ifrågasättas om det är motiverat att olika subjektiva rekvisit skall gälla beträffande den situationen och att en jägare skjuter vilt på annans mark 43 § 1 p l och att samme jägare hållit sin hund under uppsikt eller underlåtit att fullgöra viss föreskriven anmälningsskyldighet 45 § l p. I det förra fallet krävs grov oaktsamhet medan det i det senare är tillräckligt med oaktsam-

het. Överhuvudtaget innehåller 45 § l st 1 6 gärningar är

- p som lindrigare än de gärningar där strängare krav i subjektivt hänseende krävs. Dessa regler kan i och för sig liknas vid straffbestämmelser på trafikens område där det ofta i subjektivt hänseende är tillräckligt med oaktsamhet för straffansvar. Till skillnad från förhållandena på jaktens område tillämpas nämnda bestämmelser i stor omfattning, brotten är lätta att upptäcka och torde också fylla en avsevärd preventiv funktion. När det gäller förseelserna enligt 45 § 1 st 1 6 p torde dessa inte vara särskilt vanligt förekommande, enligt undersökningen från

Bilaga 39

Östersund förekom två fall på tre år. En ändring det subjektiva av rekvisitet kan därför inte sägas innebära någon resursbesparing. En sådan ändring kan dock som framgått ovan motiveras med att systemet i jaktlagen blir enhetligt och att kriminalisering endast mer skall omfatta gärningar som verkligen uppfattas som allvarliga överträdelser mot gällande regler. Beträffande bestämmelsen i 45 § l st 3 brott mot regeln i 27 § p , att jakten skall bedrivas så att vilt inte utsätts för onödigt lidande eller att människor eller egendom inte utsätts för fara kan denna till sin ordalydelse även gärningar är straffbelagda enligt 3 kap - avse som 9 § brottsbalken, framkallande av fara för annan, och enligt 16 kap 13 djurplågeri. I så fall skall dock brottsbalksbestämmelserna tillämpas i första hand. För dessa brott gäller det subjektiva rekvisitet uppsåt eller oaktsamhet. I realiteten förhåller det sig alltså så att grov någon vållar fara för annans liv eller utsätter djurför lidande i om samband med jakt är det tillräckligt med oaktsamhet för att gärningen skall straffbar medan det i andra situationer krävs grov oaktsamvara het för att straffansvar skall utkråvas. Det kan ifrågasättas om det finns några sakliga skäl för sådan skillnad. Skulle det subjektiva en rekvisitet ändras till oaktsamhet även i jaktlagen skulle alla grov sådana situationer bedömas lika.

3.3 Överskjutning

Som framgår genomgången jaktmål från Östersunds åklagarav av distrikt är det mest förekommande brottet åsidosättande av bestämmelse i jaktlicens, 45 § 3 § jaktlagen. Den bestämmelse som därvid åsidosätts är att fler djur än vad som medgivits i licensen fälls, i dagligt tal går under benämningen överskjutning. Den allra vad som vanligaste situationen år den att endast kalvar återstår av tilldelningen men jägaren fäller istället ett vuxet djur. Han hävdar sedan ofta att han uppfattade djuret kalv att det visar sig vara ett litet som en men vuxet djur vid närmare kontroll. Resultatet undersökningen jaktmål från Östersund är av av naturligtvis inte statistiskt representativt för hela landet. Det saknas dock ändå skäl att antaga att fördelningen av olika typer av mål i Östersund skulle avvika på något markant sätt från förhållandena i övrigt i landet. Det kan därför antas att överskjutningsfallen utgör en stor del av jaktmålen över hela landet. Eftersom ett av syftena med olika förslag till avkriminalisering är att dessa skall leda till en resursbesparing hos polis och åklagare synes det därför vara motiverat att överväga avkriminalisering av gärningar som innebär att en jägare skjuter djur utöver tilldelad kvot.

40 Bilaga

Flera sakskäl kan anföras till stöd för att avkriminalisera denna typ av gärning. För det första kan hänvisas till vad anförts det som om subjektiva rekvisitet ovan. Skulle endast gärningen begås som av uppsåt eller av grov oaktsamhet kriminaliseras skulle bestämmelsen i 45 § 3 st bortfalla. Det uppsåtliga brottet är sanktionerat begenom stämmelser i 43 § l p. För det andra kan konstateras att överskjutning kan vara en sådan gärning är lämplig att sanktionera som med andra medel. En viktig förutsättning för att detta skall vara lämpligt är nämligen att den alternativa sanktionen skall kunna knytas an till ett enkelt objektivt och lätt konstaterbart faktum vilket är fallet här eftersom det alltid i efterhand kan konstateras vilken sorts djur som är skjutet. De alternativa sanktionsformer skulle kunna övervägas är som antingen en straffavgift eller avräkning på kommande års licens. För varje älg som fälls skall viss avgift betalas till länsstyrelsen en fållavgiñ. Det skulle inte förenat med några större svårigheter vara ur administrativ synpunkt att låta jägare iaktlag skjuter djur som utöver tilldelad kvot betala av viss extra avgift för sådana djur. Att gärningen avkriminaliseras innebär att, något förverkande djuret av eller dess värde inte äger utan djuret skulle i så fall tillfalla rum jaktlagen i vanlig ordning. En straffavgift måste därför så hög vara att den avhåller jägare från att vara vårdslösa och chansa på att det är rätt sorts djur som ñlls. Ett alternativ är att avräkna det fällda djuret på kommande års tilldelning. Nackdelen med sådan ordning en kan vara att sanktionsformen inte är särskilt effektiv mot jägare som endast jagar ett år och därför inte behöver bry sig nästkommande om års tilldelning. Å andra sidan kan den innebära en stark påtryckning mot berörda jakträttsinnehavare att endast låta rätt sorts jägare deltaga i jakten. Generellt sett torde kåren jägare tämligen av vara stabil det är i övervägande antal fall jagar - samma personer som varje år. Som framgår materialet från Östersund har i princip samtliga av ärenden inletts genom anmälan av jägaren eller jaktledaren själv. I vilken mån det förekommer överskjutning inte anmäls är svårt som att uttala sig om. I praktiken fungerar emellertid systemet så att den som är ärlig och anmäler det inträffade straffas medan medlemmar i jaktlag som tystar ned en sådan händelse går fria. Någon anmälan utifrån kan knappast ske då utomstående sällan har möjlighet att få reda på ett sådant förhållande. Att sålunda ärliga straffas och oärliga inte straffas måste upplevas orättvist och också utgöra skäl som ett för avkriminalisering. I och för sig kommer även andra sanktioner som föreslagits att få konsekvenser eftersom även dessa samma förutsätter en frivillig anmälan. Ur allmän samhällelig och social aspekt torde det för den enskilde dock innebära kännbar en mer reaktion att bli stämplad som brottsling än att drabbas någon de av av

SOU 1992:51 Bilaga 41

övriga sanktionema, varför ovanstående olägenheter gör sig starkare gällande vid kriminalisering. En annan orättvisa som kan drabba den ärliga jägaren är att vid bedömning av det subjektiva rekvisitet finns endast hans egen berättelse som grund för åklagarens ställningstagande. Möjligheten finns därför för mindre nogräknade jägare att lägga fram en redigerad berättelse gör att de inte framstår så som oaktsamma att de skall åtalas. Ibland kan alltså nuvarande regler få den konsekvensen att ärligare man är desto större är risken att straffas. Mot bakgrund härav framstår det rättvisare någon som om bedömning av det subjektiva rekvisitet inte behöver ske i överskjutningsfallen. Istället skulle en annan sanktion knytas till den objektiva omständigheten att djur utöver kvot skjutits, En svårighet kvarstår dock med den föreslagna modellen. Enligt 43 § 1 p skulle det fortfarande vara straffbart att uppsåtligen eller av ggg oaktsamhet fälla fler djur än som medgivits i licensen. I dessa fall skulle sålunda polisutredning behöva ske. Frågan är då vem som skall ta initiativ att en polisutredning skall ske just i sådana fall utan att för den skull utredning skulle äga i samtliga fall. Ett rum alternativ i så fall är att ålägga jaktledare att till polisen anmäla om jakt har skett på sådant sätt att brott kan misstänkas. Man kan också tänka sig att länsstyrelsen på grundval av uppgifter lämnas dit som , angående överskjutning ålägges att till polisen anmäla misstänkta brott. Ett ytterligare alternativ är att alla överskjutningar fortfarande anmäls till polisen som efter egen bedömning eventuellt i samråd med åklagare avgör när förundersökning skall inledas.

4 Avslutning och övriga synpunkter

Rätten till jakt grundad på eget fastighetsinnehav eller upplåtelse av jakträtt, har en lång historisk tradition och är djupt rotad inom många kretsar. Betydelsen av denna rätt har dock under årens lopp ändrat karaktär. Från att ha varit en grundläggande förutsättning för människans möjlighet och förmåga att livnära sig har möjligheten att jaga för många numera blivit en form fritidsverksamhet där utbytet av av jakten knappast kan sägas vara en förutsättning för överlevnad. Samtidigt har älgstammen vuxit på ett sådant sätt att stor en avskjutning är nödvändig t ex för att förebygga skador på skogen. Den nya jaktlagens regler om jaktbrott och påföljdsval präglas i viss mån dock av jaktens tidigare stora överlevnadsbetydelse. Det t anses ex att grovt jaktbrott bestående i att man fäller älg, särskilt värdefullt en vilt, är av sådan art att fängelse skall väljas påföljd. Värdet som av en fullvuxen älg uppgår normalt till 2 4 000 kronor. Det kan ifrågasättas dels om brottet skall bedömas grovt enbart med som

42 Bilaga

hänsyn till värdet, dels om intrånget i jakträtten med den betydelse den numera har, och en ekonomisk skada av ovan angiven storlek motiverar sådan i påföljdsvalet. Det kan jämföras med det en syn intrång ett inbrott, särskilt i ett hem, innebär och där dessutom som betydligt större ekonomisk skada åstadkoms. Dessa gärningar är inte enligt den praxis som utbildats av sådan art att fängelse skall komma ifråga. När det gäller andra typer av allvarliga jaktbrott såsom boplundring, och jakt av mycket sällsynta djur gör sig naturligtvis helt andra synpunkter gällande. Där motiverar intresset för skydd för djurarter i förening med ett hänsynslöst beteende från gärningsmannen att brottet bedöms allvarligt. Den stränga syn på jaktbrott som tidigare var motiverad med hänsyn till jaktens betydelse finns kvar också idag inom vida kretsar av jägare, trots att jakträtten, som ovan nämnts, ändrat karaktär. Jakten och bestämmelser som reglerar denna är ett ämne som väcker starka känslor till liv bland människor som är engagerade i denna. Motsättningar förekommer också mellan olika grupper som bevakar olika intressen. Exempelvis kan markägare, i första hand ser till som intresset växande gröda och egna husdjur, stå i motsatsställav egen ning till naturvårdsintressen, där intresset för vissa djurarter bara står i centrum. Dessa intressekonflikter och starka engagemang gör att alla förslag till ändringar på jaktlagstiftningens område torde utsättas för kritik från något håll.

Bilaga 43

BROTT MOT JAKTLAGEN

43§12 subjektivt rekvisit: uppsåt eller Övertrâ- strafföreav grov oaktsamhet delse av läggandemall Påföljd: böter fängelse 6 mån

jagar på annans område gamla olovlig jakt 5:8

tillägnar sig vilt på annans område

bryter mot för jakten väsentlig bestämmelse i licens a fällt fler djur än som medgivits b fällt djur som inte medgivits

Subjektivt rekvisit: uppsåt eller oaktsamhet

vid jakt fällt djur som får jagas 3 § gamla olaga jakt

vid jakt fällt djur under otillåten tid 3 § 5:12 eller utan att ha licens

jakt med skjutvapen från motorfordon 31 § 1 st motorfordons användning för spáming mm

jakt med hund, drevet över annans jakt- 32 § 5:5 område

brott mot föreskrift att utrotningshotade 25 § djur döda skall tillfalla staten 33 § JF

brott mot föreskrift att vilt får jagas 29 § 1 vid olika tider

brott mot reglerna om vilka skjutmedel 30 § 1 st som får användas vid jakt 10 § JF

44§ grovt jaktbrott påföljd: fängelse högst 2 år

45§lü1p Subjektivt rekvisit: uppsåt eller oaktsamhet påföljd: böter

ofredande och förföljande av vilt 5 § 2 st

hållit hund under uppsikt 6 § 1 st 5:1, 5:2

delägarna i samfällighet utövar jaktrâtt 13 § för annat än egna behov

lå underlåtelse att fullgöra anmâlningsskyl- 26 § 5:13 dighet ang vilt som fällts vid jakt, skall tillfalla staten, skadatsdödats vid sammanstötning med motorfordon

44 Bilaga

Övertrâ- Strafföredelse av läggandemall vilt utsätts för onödigt lidande eller 27§ människor utsätts för fara

skadeskjutit vilt och underlåtit att ñr- 28 § 1 st 5:14 anstalta om eftersökning

skadeskjutit klöwilt och underlåtit 28 §2st 5:15 underrätta markâgarejaktrâttsinnehavare att viltet gått in på dennes jaktområde

underlåtenhet att tillhandahålla upplys- 38§ ningar och handlingar i vissa fall

brott mot föreskrifter om att hund skall 6§2st vara kopplad

brott mot föreskrift att hund skall 29§4p finnas tillgänglig vid uppspårning av vilt

brott mot föreskrift att jakt med skjut- 30§3st vapen bara fär ske under viss tid av dygnet

ñrvaratmedfört skjutvapen på otillåtet 31§3st 5:3, 5:4 sätt vid färd med motordrivet fordon 22§1stJF

tar väg över annans jaktområde med vapen 35§

brott mot föreskrifter att vilt inte får 41§JF sättas ut i frihet eller hållas i hâgn 36§

brott mot föreskrifter om handel med vilt 37§

brott mot föreskrifter angående 38§ preparering eller montering av vilt 43§JF

brott mot föreskrifter angående kunskaps- 40§1st prov och skjutförmága

brott mot föreskrifter att betala jaktvårdsavgift resp fällavgift

45§2m subjektivt rekvisit: uppsåt påfölj: böter

skrâmtmotat vilt från annans jaktområde 34§ 5:16

Bilaga 45

överträ- strafföredelse av läggandemall

lockat vilt från jaktområde 34 § 5:17 annans

45§3st subjektivt rekvisit: uppsåt eller oaktsamhet påföljd: böter högst l 000 kr

åsidosatt bestämmelse i jaktlicens 5:18

46§ Jakthâleri

befattning med vilt han vet eller 5:19 som hatt skälig anledning att anta har åtkommits jaktbrott eller brott enligt 45 § 3 st genom

46 Bilaga

JAKTMÅL ÖSTERSUNDS ÅKLAGARDlSTRIKT 1983 .

FALL DIARIENR BROTT MOT OMFATTNING AV FU PROT RESULTAT ANMÄLT NR AV

1 D 7096-88 45§3st Anm 1 sf förhör 6 sid Brott + kan Jägaren ELR styrkas

D 7082-88 43§1p1 Anm + 5 förhör. införskaf- Åtal ao db Markägare ELR fande handlingar 54 av s

D 6079-88 Anm + 1 förhör Åtal 50 db Markägare ELR Div skrivelse 12 s

D 6008-88 Anm + 3 förhör 7 Brott kan Markagare s SR styrkas

D 5063-88 Anm 1 förhör 6 Åtal 400 kr + s Jägaren GI böter

D 5019-88 45§3sx Anm + 2 förhör 16 s Brott kan Länsjakf- Gl styrkas vårdsföran

D 5064-88 45§3st Anm + 1 förhör 5 s Strafförel Jaktledare G1

D 5068-88 45§3st Anm + 1 förhör 6 s Strafförel Jakflecara Gl

l D 4070-88 45§3st Anm + 1 förhör 7 s Strafförel SA 400 kr

D 3065-88 45§3st Anm + 1 förhör 4 s Sfrafförel Jägaren SR 600 kr

D 6016-88 45§3st Anm + förhör 6 s Strafförel Jägaren SR motsv 400 kr

D 3068-88 45§3st Anm + 1 förhör 5 s Brott kan Jaktledare SR styrkas

D 3066-88 45§3st Anm + 1 förhör Brott kan Jägaren SR Plafsundersökn e s styrkas

D 6052-88 45§4p1 Anm + 3 förhör Brott kan Anonym BM karta 7 s styrkas

15 K 524-88 45§3st Anm + 1 förhör 4 s Brott kan Jägaren SR styrkas

Sammanfattnmg: pappa 2faIl båda lagfördes - 43§2p 2fall 1 fagfördes - 45§4p 1 fall avskrivet - 4s§6p 1 fall lagfördes - 45§3st 11 fall 6 Iagfördes. 5 avskrevs -

Bilaga 47

JAKTMÅL ÖSTERSUNDS ÅKLAGARDISTRIKT 19219-

FALL DIARIENR BROTTMOT OMFATTNIN|NG AV FU PROT RESULTAT ANMÄLT AV

1 D 3035-89 435195 Anm + 2 förhör. Tekninsk Brott kan Granne SR 43§2p undersökning 14 s styrkas

D 4066-89 43§1p1 Anm + förhör. Pfatsunder- Brott kan Markágare SA sökning 8 s styrkas

D 3001-89 455351 Anm + 2 förhör 7 s Strafförel Jaktledare SR

D 3038-89 45§3st Anm + 1 förhör 7 s 1 strafförel Jägaren själv SR 2 Brott kan styrkas

D 9050-89 455331 Anm + 3 förhör. Upprät- Brott kan Jaktiedaren C8 tande av karta 7 s styrkas

D 8016-89 4351132 6 förhör. Platsunder- Åtal 75 db SHA sökning 13 s

D 2074-89 45§3st Anm + 1 förhör 6 s Strafförel Jaktiedaren BM 600 kr

D 6075-89 45§3st Anm + 1 förhör 5 s Strafförel Jägaren CB

D 2016-89 43 § 1 p 1 Anm + 1 förhör 5 s Strafförel Jaktinneh BM hare

D 5004-89 4352131 Anm + platsundersök + åtal 20 db Polis Gl björnunge 1 förhör 8 s

D 5010-89 455351 Anm + 4 förhör 17 s Gärningen Jaktiedare Gl brott

D 4048-89 455351 Anm + 2 förhör 7 s Bratt kan Jaktledare SA styrkas

13 D 7050-89 45533: Anm + 1 förhör 4 s Brott kan Jaktledare ELR styrkas

14 D 7018-89 45§3st Anm + 1 förhör 4 s Brott kan Jaktledare ELR styrkas

15 D 7002-89 45§3st Anm + 1 förhör 5 ° Brott kan Jaktledare ELR styrkas

16 D 3021-89 45§3st Anm + 15 förhör 34 s Brott kan Jaktledare SR styrkas

Sammanfattning: 4351 4 fall varav 2 ledde till Iagtöring 43§2Pi Hall lagföring - 45 § 3 st : 11 fall 3 Iagtördes överskjutn

48 Bilaga

JAKTMÅL ösraasuuos Ammnorsmrm 1990 -

FALL DlARlENR BROTT MOT OMFATFNINING AV FU PROT RESULTAT ANMÃLT AV

1 D 4063-90 45§3st Anm + 1 förhör 7 s Brott kan Jägaren SA styrkas

D 4092-90 43§fp1 Anm + 1 förhör 20 s Åtal 40 db Markägare SA

D 4002-90 4553:: Anm + 2 förhör 9 Brott kan Jaktledare s SA styrkas

D 6046-90 45§3st Anm + 2 förhör +PM Brott kan Jaktledare SR och skisser 6 s styrkas

0 3014-90 45§3st Anm + 3 förhör. Uppratt Strafförel Jaktledare SR av karta 11 s 600 kr

D 3065-90 45 5 6 p 6 Anm + 2 förhör. upprätt Åtalsundorl Tullen SR ripa av karta 9 s 20:7 f p

D 3085-90 43§1p1 Anm + 3 förhör. upprätt Brott kan Markägare SR 43§2pf av 2 kartor 17 s styrkas fjäder

D 2093-90 45§3st Anm + 2 förhör. Platsun- Brott kan Jägaren BM dersökn 6 s styrkas

D 4068-90 435291 Anm + 1 förhör 4 s Strafförel Jägaren SA 15 db

D 6047-90 45§3st Anm + 1 förhör 3 s Sfrafförel Jaktfedare SHA 600 kr

D 8048-90 45§3st Anm + 2 förhör 7 s Strafförel Jaktledare SHA 600 kr

D 5019-90 45§3st Anm + f förhör 6 s Strafförel Jägaren Gl 400 kr

D 5070-90 45§3st Anm + 1 förhör 5 s Brott kan Jägaren GI styrkas

D 8047-90 45§3st Anm + 3 förhör 8 s avgjort Jaktledaren SHA

15 D 4085-90 43§1p3 Anm + 1 förhör Strafförel Lst Skrift matt 30 db Jägaren

Sammanfattning: 43§1p1: 2 fall, f ledde till Iagföring 1 brott kan styrkas 1 fall, 1 ledde till lagföring 2 fall. 1 Iagföring f fall, åtafsunderlátelse 10 fall. varav 4 Iagföring 5 brott kan styrkas 1 ännu avgjort

Bilaga 3

Avkriminalisering av vissa ansvarsbestämmelser inom vämpliktslagstiftningen av assistentâklagare Gunilla Holmberg

INLEDNING

Genom bestämmelserna i 34, 35 och 37 §§ vämpliktslagen 1941:967 straffsanktioneras förseelser bestående i underlåtenhet att kvittera ut försändelser från militär myndighet, underlåtenhet att vidta sådan åtgärd att försändelser från militär myndighet kan mottas samt underlåtenhet att på anmodan lämna militär myndighet upplysningar om personliga förhållanden av betydelse för tjänstgöringen. I 9 och 17 §§ lagen 1966:413 vapenfri tjänst samt 115 och 79 §§ civilom försvarslagen 196014 finns bestämmelser motsvarande slag. Är av det nuvarande straffrättsliga förfarandet för beivrande dessa av förseelser utformade på ett tillfredsställande sätt eller finns utrymme för beivrande i annan ordning eller kan förseelserna avkriminaliseras Denna promemoria syftar till att tjäna underlag för bedömning som en av dessa frågor och innehåller både en genomgång förarbetena till av de aktuella bestämmelserna belysning bestämmelsernas samt en av praktiska tillämpning under 1980-talet med hjälp statistik inhämtad av från statistiska centralbyrån.

VÄRNPLKTSLAGEN

I vämpliktslagens 34 § regleras den värnpliktiges skyldighet att vidta sådan åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom tillhanda. Denna bestämmelse är i sak oförändrad sedan tillkomsten av 1941 års vämpliktslag och har åren genom endast blivit föremål för redaktionella ändringar. Före 1941 års lag tillgodosågs de militära myndigheternas behov att erhålla upplysningar, om värnpliktigas adress dels folkbokföringsmyndiggenom

heterna och dels genom adressändringar från de värnpliktiga självaC.

I 1936 års värnpliktslag fanns skyldighet för den värnpliktige att en vid mönstring lämna uppgift personliga förhållanden samt om en skyldighet för inskriven vämpliktig att hålla den militära myndigheten underrättad om sin adress. Anledningen till att den värnpliktiges uppgiftsskyldighet kom att utsträckas 1941 års lag, till genom en skyldighet att vid adressändring vidta sådan åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kunde honom tillhanda, vara

1 Jfr 33 § mom 2 och 3 värnpliktslagen 1936:443.

50 Bilaga

hängde samman med att själva inkallelseförfarandet framdeles i stor utsträckning skulle ske med personliga order. Vid detta förhållande ville skapa största möjliga garanti för att värnpliktiga skulle man

kunna nås med postförsändelser 2. Vid tidpunkten för tillkomsten av

1941 års lag pågick utredning med syfte att åstadkomma en en effektivisering den enskildes skyldighet att anmäla adressändringar av till folkbokföringsmyndigheterna. Emellertid ansåg inte rullföringsnämnden, som kommit med förslaget till lagändring, att eventuella förbättringar i folkbokföringssystemet tillräckligt för att inkallelsevar förfarandet med personliga order skulle kunna fungera tillfredsställande. Departementschefen vilken anslöt sig till rullföringsnämndens

förslag, anförde skäl för lagändring att 3 dels torde nämligen

som i varje fall ganska lång tid komma att förflyta mellan den tidpunkt då flyttning ägt rum, och den tidpunkt, då meddelande härom inkommer till de militära myndigheterna, dels lära dessa heller alltid bliva underrättade tillfälliga adressförändringar. De värnpliktiga bör om därför åläggas skyldighet att tillse, att de när som helst kunna nås av militära försändelser. En remissinstanserna ansåg det inte möjligt att genom förslaget av erhålla den avsedda garantin för att militära försändelser verkligen kunde nå den värnpliktige och pekade på det förhållandet att den värnpliktige kunde befinna sig, resa eller genom arbete, långt genom från närmaste postkontor, I sådant fall menade departementschefen att den värnpliktige är

skyldig tillse att postförsändelse från militär myndighet när fram till den för honom närmast tillgängliga ort, till vilken post beford- Iakttager den värnpliktige denna skyldighet, bör han straffas, ras. försändelsen ändå på grund av omständigheterna kommer om honom till handa.

I värnpliktslagens 35 § regleras den värnpliktiges skyldighet g utkvittera postförsåndelse från militär myndighet att ta del av försändelsens innehåll samt att inom åtta dagar efter anmodan lämna myndigheten de upplysningar som fordras om personliga förhållanden. Paragrafen ñck sitt nuvarande innehåll år 1969 genom en ändring av

1941 års värnpliktslag 5. Redan genom införandet av 1941 års lag

ålades emellertid den värnpliktige de skyldigheter som framgår av den nu gällande 35 §:n. Redaktionellt var då skyldigheterna uppdelade i två paragrafer 35 § och 38 35 § innehöll endast en skyldighet för -

2 11a. Prop 1941:318, sid 3 1941:318, 118. Prop sid 4 sid 118. 5 Prop 1969:52.

Bilaga 51

den vämpliktige att på anfordran lämna upplysningar rörande personliga förhållanden och att senast inom åtta dagar besvara skriftliga förfrågningar sådana förhållanden. I propositionen till om 1941 års lag anförde departementschefen i specialmotiveringen till 35 § bland annat följande °: Under 35 § har upptagits ett stadgande, avsett att ersätta bestämmelserna om mönstring. Mönstring bör icke bibehållas i sin nuvarande utformning utan ersättas med tidvis från registreringsmyndighetema utgående skriftliga förfrågningar till de vämpliktiga, att vid straffhot besvaras inom viss kort tidsrymd, förslagsvis högst åtta dagar. I vämpliktslagen behöver regleras sättet för själva förfrågningen utan endast de värnpliktigas skyldighet i anledning av en sådan. 35 § har utformats i enlighet med dessa grunder. Paragrafen har emellertid givits ett allmänt innehåll. Påföljder för förseelser mot 34 och 35 §§ vämpliktslagen regleras numera i lagens 37 Där stadgas att Värnpliktig utan laga förfall som underlåter att fullgöra sin skyldighet dömes till böter, högst ettusen kronor. Om den värnpliktige uppsåtligen eller oaktsamhet av grov lämnar oriktig uppgift döms han till böter eller fängelse högst sex månader. I 41 och 42 § stadgas att bland annat om en Värnpliktig är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt år detta laga förfall. att anse som Vidare är det laga förfall om den värnpliktige är sjuk och styrker

detta med intyg 7.

I 1941 års värnpliktslag reglerades ursprungligen förseelser mot 34 och 35 §§ i lagens 37-39 §§. I den dessförinnan gällande 1936 års värnpliktslag reglerades påföljden för förseelse mot den uppgiftsskyldighet som ålåg den vämpliktige, i denna lags 41 I specialmotiveringen i propositionen till 1941 års lag anförde departements-

chefen följande beträffande 37-39 §§ s:

37 § I rullföringsnämndens förslag har straffbestämmelsen i denna paragraf knutits till underlåtenhet att vid adressförändring göra anmälan på sätt i 34 § andra stycket sägs. Sådan anmälan är emellertid blott exempel på åtgärder, som avses i första stycket av samma paragraf. Det synes riktigare att hänföra straffbestämmelserna till huvudregeln. Härigenom undvikes även att en samvetsgrann vämpliktig till följd av annans försummelse blir

° Prop 1941:318, sid 119. 7 sammansatta stats- och andra lagutskotts utlåtande år 1941 6. nr 3 Prop 1941:318, sid 120.

52 Bilaga

bötfälld enligt paragrafen.

38 § Lagbudet synes vara en nödvändig följd av utvecklingar av inkallelseförfarandet till att bygga på personliga order. Försummelse i detta avseende har ansetts böra bestraffas endast med ett lågt ñxerat bötesbelopp. Försummelsen kan vara relativt oskyldig den kan också bero på tredska. I sådant fall bör höga dagsböter men kunna ådömas.

39 § Om någon tredskas att avgiva begärda uppgifter, bör han kunna vid vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

37 § fick sitt nuvarande innehåll genom 1969 års ändring av 1941 års vämpliktslag Härigenom bestämdes sålunda påföljden i normalfallet till penningböter och om oriktiga uppgifter lämnades uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till böter eller fängelse högst sex månader. Samtidigt togs vitesbestämmelsen i 39 § bort. Någon mer ingående analys anledningen till denna ändring går att finna i lagens av förarbeten och inte heller i förarbetena till den motsvarande ansvarsbestämmelsen i 1966 års lag om vapenfri tjänst. Genom 1969 års ändring vâmpliktslagen kom i lagens 37 § att motsvara straffav bestämmelserna i tidigare 37-39 §§. Genom lagändringen kom straffbestämmelserna för förseelser som avses i 34 35 §§ vämpliktslagen -

och 9 § lagen den 3 juni 1966 nr 413 om vapenfri tjänst att

överensstämma m.

LAGEN OM VAPENFRI TJÄN ST

För värnpliktiga som skall fullgöra vapenfri tjänst gäller numera enligt 9 och 17 §§ lagen om vapenfri tjänst likadana skyldigheter som för värnpliktiga enligt de nyss genomgågna 34, 35 och 37 §§ vämpliktslagen. Att skyldigheterna är utformade på samma sätt i de båda lagarna har sin grund i strävan mot konformitet från lagstiftaen sida . rens

9 Prop 1969:82. ° Prop 1969:82 sid 24. Prop 1966:107 sid 55.

Bilaga 53

CIVILFÖRSVARSLAGEN

Även civilförsvarspliktiga 12 har, enligt 1960 års civilförsvarslag,

en skyldighet som värnpliktiga enligt vämpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst, att utkvittera och del av postförsändelse från militär myndighet. För den civilförsvarspliktige gäller skyldigheten gentemot civilförsvarsmynmdighet. Om den civilñrsvarspliktige underlåter detta straffas han med dagsböter enligt 79 § 3 mom 3 st civilförsvarslagen. Vad gäller den civilförsvarspliktiges skyldighet att §13; anmodan inom viss tid lämna myndighet upplysningar om mrsonliga förhållanden av betydelse för tjänstgöringen regleras detta i 15§ civilförsvarslagen. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i 35 § vämpliktslagen och 9 § lagen om vapenfri tjänst kan en anmodan till civilförsvarspliktig att lämna upplysningar även komma från länsstyrelsen. Detta förhållande hänger samman med att civilförsvaret i

fredstid administreras länsstyrelserna 13.

av I det ursprungliga förslaget till 1960 års civilförsvarslag stadgades att underlåtenhet att lämna upplysningar jämlikt lagens 15 § skulle kunna föranleda att domstol dels ådömde vederbörande ett bötesstraff och dels utfärdade ett vitesföreläggande, 78 och 79 §§. Denna ordning, att domstol skulle utfärda eventuellt vitesförelåggande anmärkte lagrådet emot i sin granskning av förslaget och menade att den föreslagna ordningen inte var konsekvent eftersom förslaget i andra hänseenden intagit den ståndpunkten att vitesföreläggande skall

meddelas av länsstyrelsen 1435. I det förslag son sedermera antogs

av riksdagen stipulerades att vid underlåtenhet att fullgöra upplysningsskyldigheten finns, förutom en straffbestämmelsei 17 § 1 mom civilförsvarslagen där underlåtenhet bestraffas med penningböter, till skillnad från värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst, en möjlighet för enbart länsstyrelsen att utfärda vitesföreläggande och lämna handräckning, 78 § civilförsvarslagen.

STATISTIK UNDER l980-TALET Nedan redovisas statistik avseende åren 1980 1989 inhämtad från - Statistiska Centralbyrån. Av denna statistik som baserar sig på rapportering till rättsväsendets informationssystem, framgår under respektive år antalet meddelade åtalsunderlåtelser ÅU, antalet godkända strafföreläggande SF och antalet domar där åtalen vunnit

12 1960:745, civilförsvarslagen omtryekt 1984:1026. 13 1960:5 Prop sid ss. Prop 1960:5 sid 210. 15 Prop 1960:5 sid 211.

54 Bilaga

bifall DOM. För varje år finns även redovisat antalet fall där respektive lag förekommit. Här redovisas även antalet fall där lagen tillämpats såsom huvudbrott därav avseende huvudbrott. Där lagföringen omfattar flera brott av varierande svårighetsgrad menas med huvudbrott det brott som har det strångaste straffet i sin straffskala. Vid lika straffskalor har vid bestämningen av huvudbrott, brotten givits samma sannolikhet att väljas som huvudbrott. Förekomsten av lagen totalt sett, har medtagits för att åskådliggöra förekomsten av de här aktuella lagrummen i relation till det totala antalet redovisade förseelser under respektive lag. Den redovisade statistiken bör emellertid läsas med försiktighet på grund av följande. Det ñnns inte någon uppgift om det totala antalet till polismyndighet anmälda fallen. Även uppgift polismynom av dighet och åklagare avskrivna fall saknas. De domar som redovisas är endast sådana där åtalen bifallits och antalet väckta åtal framgår således inte. Inte heller framgår antalet utfärdade strafförelägganden utan endast de strafförelågganden vilka godkänts av den misstänkte. Dessutom har inte de uppgifter på vilken statistiken grundar sig, kontrollerats av Statistiska Centralbyrån varför det inte kan anses uteslutet att lagrumsangivelsen i något fall kan vara felaktig. Emellertid ger statitstiken ändock visst underlag för en bedömning av frekvensen av de aktuella förseelsema.

Bilaga 55

CIVILFÖRSVARSLAGEN 1960:74 ÅU SF IDON4 TOT Därav avseende huvudbrott

79§

56 Bilaga ÅU SF DOM TOT Därav avseende huvudbrott

LAGEN OM VAPENFRI TJÄNST 1966:413 ÅU sp DOM TOT Därav avseende huvudbrott

sou 1992:61 Bilaga 57 ÅU SF DOM TOT Därav avseende huvudbrott

-

ÅU SF DOM TOT Därav avseende huvudbrott

- I oktober 1990 lämnade värnpliktslagutredningen sitt betänkande en -

ny värnpliktslag SOU 1990:89. Förslaget är för närvarande februari

1991 ute på remiss. I betänkandet läggs fram förslag till en ny värnpliktslag, ny vämpliktsförordning samt en ny vapenfrilag och en en ny vapenfriförordning. När det gäller de nuvarande bestämmelserna i 34 och 35 och 37 §§ värnpliktslagen kommer dessa i den nya värnpliktslagen enligt förslaget att endast med smärre justeringar införas i den nya lagens 5kap l §och6kap4§. Beträffande den värnpliktiges skyldighet att se till att han inom rimlig tid kan nås brevledes av militär myndighet anser utredningen att kraven på den vårnpliktige inte får ställas för högt när det gäller tillfällig bortovaro från aktuell adress. Eftersändning är inte nödvändig under normal semesterperiod för att den värnpliktige skall undgå ansvar. Visare anser utredningen att den myndighet som anmodar vämpliktig att lämna information enligt nuvarande 35 § värnpliktslagen, fortsättningsvis själv skall få bestämma inom vilken tid upplysningsskyldigheten skall fullgöras av den vämpliktige. utredningen föreslår i enlighet härmed att tidsfristen åtta dagar utgår ur

lagtexten. 16.

I den av värnpliktslagutredningen föreslagna vapenfrilagen görs i lagens 16 beträffande den tjånstepliktiges skyldigheter en hänvisning till värnpliktslagens motsvarande bestämmelse i 5 kap. I specialmotiveringen till 15 § hänvisas till 5 kap 1 och 2 §§.

SLUTSATSER Genom 1941 års värnpliktslag skärptes den värnpliktiges skyldighet att tillse dels att meddelande från militär myndighet kunde komma honom till handa och dels att utkvittera och ta del av sådana försändelser. Denna skärpning hade, som redovisats ovan, sin förklaring i att personliga inkallelseorder skulle komma att bli allt vanligare

1° sou 1990:89 sid 177.

Bilaga 59

framledes och att man inte ansåg det tillfyllest med ett effektivt folkboktöringssystem. Av samma anledning infördes även ansvar för vämpliktig som efter anmodan av militär myndighet underlät att lämna uppgifter om personliga förhållanden av betydelse för tjänstgöringen. Sedan införandet av 1941 års vämpliktslag har svenska myndigheters möjligheter att nå medborgare avsevärt förbättrats, framför allt genom införandet av 1970 års delgivningslag. Vad gäller vâmpliktigs skyldighet jämlikt 35 § vämpliktslagen och motsvarande bestämmelser i vapenfrilagen och civilförsvarslagen att kvittera ut försändelser från militär myndighet kunde eventuellt en straffsanktion ersättas med ett delgivningstörfarande enligt delgivningslagen. Trots delgivningslagens möjligheter har emellertid under åren efter 1941 inte någon ändring skett de aktuella ansvarsbeav stämmelsema i detta hänseende. En anledning till detta kan vara att det för rikets försvar är av yttersta vikt att de aktuella meddelandena når adressaten och läses denne. Även ett delgivningsförfarande av om i sig skulle vara tillfyllest för att den aktuella försändelsen skulle kunna nå adressaten medför inte ett sådant system automatiskt att adressaten även läser den handling som delgivits honom. Därför bör det allvarliga i att bestämmelsen ifråga överträds markeras genom att en sådan överträdelse medför någon form av sanktion från samhällets sida. Med anledning härav och då det för rikets försvar även är av vikt att Värnpliktig fullgör en eventuell upplysningsskyldighet som ålagts honom, synes det uteslutet att helt avkriminalisera förseelser mot de här aktuella bestämmelserna. Däremot kan eventuellt ett annat sanktionssystem övervägas. Den påföljd som idag kan komma ifråga för förseelser mot vämpliktslagens 34 och 35 §§ och motsvarande bestämmelser i civilförsvarslagen och vapenfrilagen är i normalfallet penningböter högst 1 000 kronor. Om oriktiga uppgifter lämnas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader. Som framgår av den redovisade statistiken lagfördes under 1980talet årligen något par hundratal fall förseelser mot 34 och 35 §§ av värnpliktslagen, 9 § vapenfrilagen och 15 och 70 §§ civilförsvarslagen. Det var förseelsema mot värnpliktslagen som dominerade och lagföringen skedde i majoriteten ärendena i form strafföreav av läggande. Fall där oriktiga uppgifter lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet synes enligt statistiken ha förekommit i mycket ringa omfattning. Sammantaget har det under 1980-talet varit fråga om domstolsprövning, där åtalen bifallits, i genomsnittligen cirka 300 fall per år. Om en ändring av nu gällande sanktionssystem skulle övervägas kunde de tänkbara alternativen att förseelser beivras med vara

60 Bilaga sou 1992:61

sanktionsavgifter eller att den vämpliktige vid vite förpliktigas fullgöra sina skyldigheter. Ett system med sanktionsavgifter eller med föreläggande vid vite kan rättssystematiskt bara placeras inom förvaltningsrätten. Den principiella konsekvensen av en ändring av sanktionssystemet i sådan riktning blir därför att prövningen i första hand inte längre bör läggas på åklagare och domstol, utan prövningen bör åläggas de militära myndigheterna i första instans. Ett antagande sådan ordning skulle handläggningstiden avsevärt är att genom en förkortas, detta till gagn för alla parter. Vad gäller sanktionsavgiñer förekommer detta system bland annat ñr beivrande av förseelser mot tullagen 1973:670 i form av tulltillägg och i form av avgifter för beivrande av förseelser mot lagen 1975:85 med bemyndigande att meddela föreskrifter in- eller utförsel av varor. Här bestäms om sanktionsavgiñens storlek av den godskvantitet som är aktuell med hjälp av en fastställd skala. Att tillämpa dylika sanktionsavgifter på förseelser mot 34 och 35 §§ vämpliktslagen, 9 § vapenfrilagen och 15 och 79 §§ Civilförsvarslagen, kan inte lämpligt. Dessutom torde kunna ifrågasättas anses vara vad sådan ändring skulle främja. I praktiken skulle det endast leda en till att de militära myndigheterna övertog det arbete som nu åligger åklagarmyndighetema i form av utfärdande av strafföreläggandel första hand bör alternativet att den värnpliktige vid vite föreläggs att fullgöra sina skyldigheter, övervägas. Redan finns såsom framkommit i det föregående, i civilförsvarslagens 78 § en möjlighet till vitesföreläggande. Denna lagstiñning kan tas till utgångspunkt ñr en närmare utredning möjligheten till ändring ansvarssystemet beträffanav en av de de i denna promemoria genomgångna bestämmelserna.

Stockholm den l mars 1992

Gunilla Holmberg

Bilaga 4

R o v m m

å o v H m m m o

o v H m ä m m v a

E 5 o v

H o m v m v o v H v l I R o v å m m v H

m S m m m m m

o m u | E m m o

8 m m | | 8 m m m .I

8 m o m

ma nu 1 I

s m m m

ä m o m

| I mm

H m m v o m m a m m I m m m a H o

,

62 Bilaga

m m u m m m m m

m m m m

m - m m m

m i u m m m m m

m v m v v u m m m m m a v

m u m m m m m m

u - m N m m m m m a n m

E u - u a m m m

N u

e u u u m m m

n

N

m m m m m m m m m m

a a a a E

v m m m m m

Bilaga 63

cawmr. oucuwa erna: ncunuoor4 h-cnxmcua wnro 0 N A a H

H ll A I I I | I I I

N a ll | | l I | I l I

0 aawdo |M ie: a I l Oo-l Ir-lsfl ø-Ilän-d lar-l M M

mr4N N O HNI| ln lø-lçf O lø-I I NPC 0-1I 1-1 I I l N N M Q N

N Nu ||N I || Il a A | | I I I l

m | A 1A ou I m o I anda n u n n I I I I

O r-IH G A

0 N II Iran III Ia 1 0 u | I I I i 0 A I N A M a MA G a men | I I | OPM-Håål UIGFGNNC M A a

H h 0 A N M H

a n

H°Hn0PQO 1FVOUhDoHCU X Mmmmmmmm m 0

64 Bilaga

m

å c S Z mH H H - - n o N H - - N H - I H - - - | - - H m 1 å m

m m N - m c H ä 3 3 2 2 %.å m å n - | | n H N 8 H - H - - - - - - m - - - - - - | - - - H I | H - H H - - - - l | -

H - - - - E e c 3 c e H - N I o u n l o H S H o - I | o l OM INIMI O IININI 0 . H

Z z

O D

0 Q 0

Bilaga 65

H 3 H N H o H H N o e m e e N .ä 2

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - H - - H - - - - N H - - - H -

N - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - I m mH - N - -

G m e - - - H - - - - - - - - - - H - - H - - m - - - - I - N mN m

m e - H. H - m H mH H o H N N H H H o m e I S

I IIIQ v-Ol lø-l I I I O NNNlNø-ü

ll Q II I l I r-l O II r II I F1 l 0 QJhlø-ll 0 lNlnNlv-ilwâO NI |J I I r-C Mr-IQr-l IM N M N

H H

0 A A

e

a M c m

hudou mmlaaøeouacnnoanooøøm QNM4 A e4A M N A - a | - - I I H - - - I I - H | - l I a % 0 N OM m d OM m a m m @ á - N OV Ö 0 - o I - - l | - I | - - - l I - - | N | I o N I e e | - I I N m H | I A - | I I a

H I

0 A N M A N 0 N M Gm N 0

Bilaga 5

Undersökning av vissa brottmålsdomar år 1990 vid Stockholms tingsrätt, avd 13, och Nyköpings tingsrätt

assistentåklagare Leif Görts

1 INLEDNING .

Inom ramen för âklagarutredningen har det diskuterats utvidgade möjligheter för åklagama att meddela strafföreläggande. Pâ uppdrag av utredningen har jag undersökt 1990 års domar vid Stockholms tingsrätts 13:e avdelning och Nyköpings tingsrätt. Syftet har varit att dels utreda hur stor andel av de avgjorda målen med de tänkta som reglerna skulle ha kunnat bli föremål för strafföreläggande och dels i någon mån peka på de besparingar sådan lagändring skulle en innebära.

2. STOCKHOLMS TINGSRÄTT

Vid Stockholms tingsrätts 13:e avdelning handläggs uteslutande brottmål. Avdelningen har ingen speciallottning utan handlägger nästan alla typer av mål. Undantagna är främst narkotikabrott av allvarligare slag och ekonomisk brottslighet. Måltyperna som förekommer kan därför sägas utgöra ett ganska representativt urval av de vanligast förekommande brotten. Under 1990 meddelades 770 domar vid 13:e avdelningen. Av dessa var 204 avgöranden med Villkorlig dom som påföljd och 230 rena bötesdomar. Eftersom en grundförutsättning för att strafföreläggande skall kunna meddelas är att den misstänkte på goda grunder kan förväntas erkänna brottet och godta föreläggandet har jag till början delat in målen en i erkända respektive förnekade mål. Jag har koncentrerat undersökningen till den förra gruppen. Till dessa mål har jag endast hänfört

de fall där den tilltalade erkänner brottet eller brotten i dess helhet.

De ganska vanliga fallen där den tilltalade varken kan erkänna eller förneka har räknats till kategorin förnekade mål. Till denna har grupp jag också hänfört de fall där muntlig bevisning förebringats oavsett om den tilltalade erkänner eller inte. För varje mål har jag noterat vilket brott domen och dess avser

68 Bilaga

påföljd. Vidare har jag undersökt i vad mån skadestånd utdömts, dess storlek och den tilltalades inställning till anspråket. Slutligen har jag den tilltalade varit personligen närvarande vid huvudförnoterat om handlingen och, när det gäller gruppen Villkorlig dom, om domen utsäger något den tilltalades kriminalitet, om personundersökning om genomförts i målet och om utvisning ñrordnats. Jag vill göra två reservationer beträffande undersökningens resultat. För det första är dom inte den säkraste källan för att bedöma - en

ett strafföreläggande varit möjligt i ett visst fall. Åklagaren tar

om ställning till frågan om strafföreläggande på basis av förundersökningsprotokollets uppgifter och det förekommer att den tilltalades inställning ändras från ett förnekande under förundersökningen till ett erkännande vid huvudförhandlingen, Samma sak gäller hans inställning till skadeståndsanspråk. För det andra är de domar jag har undersökt genomgående mycket kortfattade och utsäger egentligen

inget annat än att den tilltalade erkänner brottet och medger skade-

ståndsanspråket, att erkännandet stöds av övrig utredning och att han inte förekommer i kriminalregistret. Det har därför inte varit möjligt att i det enskilda fallet närmare bedöma brottets art och karaktär. Undersökningens slutresultat bygger därför mera på mina antaganden om vilka brott som typiskt sett är okomplicerade och mindre allvarliga än på en bedömning i det konkreta fallet.

1 Undersökningen

Villkorlig dom

Av 204 villkorliga domar 108 erkända. Dessa mål fördelar sig var på de olika brottstyperna på följande sätt:

ll. Tillgrepp av fortskaffnings medel 1 12. Dataintrång

Bilaga 69

I 19 domar dömdes det för flera brott. Detta förekom i domar rörande stöld 8, bedrägeri 3, grovt rattfylleri 3, förskingring 2, Tillgrepp av fonskamingsmedel 1 och dataintrång 2. De ytter-

ligare brotten det dömdes för hade samma eller oftare lägre

straffsatser än det brott som jag bestämde som huvudbrott exempelvis stöld snatteri, förfalskning osant intygande, Endast - - i ett fall innehöll domen flera brott än två, nämligen en dom rörande stöld, snatteri och våldsamt motstånd. Den tilltalade var personligen närvarande vid huvudförhandlingen i 87 av målen. I de 19 domar där målet avgjordes i hans utevaro gällde saken stöld i gällde saken stöld i 16 fall.

Personundersökning har verkställts i fyra fall en stöld, en grov

stöld, ett grovt bedrägeri och ett tillgrepp av fortskaffningsmedel. 53 domar innehöll uppgift om den tilltalade förekom i kriminalregistret. Av dessa domar är det endast i fem fall den tilltalade förekom i nämnda register. Av det stora antalet avgöranden som inte innehåller någon uppgift i detta avseende år nästan alla s k blankettdomar d v s domar som saknar egentliga domskâl. Den typen av domar meddelas i okomplicerade och erkända mål. Man kan med fog utgå från att den tilltalade i dessa fall inte förekommer i kriminalregistret eller att hans tidigare brottslighet ligger så långt tillbaka i tiden att den inte har påverkat straffmätningen. Böter har kombinerats med villkorliga domar i 95 fall. I de 13 mål där böter inte utdömdes förordnades om skadestånd eller utvisning i sju fall. De övriga sex domarna saknar närmare skäl om varför böter inte dömdes ut. I två av de sistnämnda fallen var personundersökning verkställd. 17 av domarna innehöll utdömda enskilda anspråk. Skadestånden fördelar sig på de olika brotten på följande sätt:

Stöld ll 7 medgivna, 4 tilltalades inställning redovisad Bedrägeri 2 bägge medgivna

Misshandel 2 bägge bestridda

Förskingring 1 tilltalades inställning

framgår ej Tillgrepp av fortskaffningsmedel l medgivet

Samtliga skadestånd låg beloppsmässigt under hälften av 1991 års basbelopp. Som redan framgått var tio anspråk medgivna. I samtliga fall där domen saknar uppgift om den tilltalades inställning till det enskilda anspråket avgjordes målet i hans utevaro. Att domen saknar denna uppgift torde bero på att också förundersökningsöknings-

70 Bilaga

protokollet inte redovisar någon uppgift i detta avseende. Om den misstänkte bestritt den enskilda anspråket under förundersökningen torde målet antingen inte ha avgjorts i hans utevaro eller så hade rätten avskiljt anspråket och inte handlagt det gemensamt med brottmålet.

Böter

Av 230 bötesdomar var 88 erkända. Målen fördelade sig på de olika brottstyperna på följande sätt:

5. Bötesdomar där mer än fängelse i 6 månader år stadgat 3

6. Övriga brottsbalksbrott-

där fängelse i högst 6 månader är stadgat 6 7. Rattfylleri 13

8. Övriga specialstraff-

rättsliga brott 4 I tio domar dömdes det för flera brott. Detta förekom i domar rörande snatteri 3, bedrägligt beteende, skadegörelse våldsamt motstånd, skadegörelse 2, snatteri, olaga intrång och våldsamt motstånd, rattfylleri 3, vårdslöshet i trafik, olovlig körning och olovligt brukande 2, olovlig körning. De tre bötesdomama rörande brott varpå fängelse i mer än sex månader är stadgat var, falskt larm, olovligt förfogande och olaga hot. I sistnämnda dom dömdes det även för ringa misshandel. Den tilltalade var personligen närvarande vid huvudförhandlingen i 57 fall. Tre domar saknar uppgift i detta avseende. I 18 de 28 av fall där målet avgjordes iden tilltalades utevaro gällde målet snatteri. Skadestånd utdömdes i 27 fall. De enskilda anspråket fördelar sig på de olika brott på följande sätt: Snatteri 9 4 medgivna, 5 inställning

redovisad

Skadegörelse 15 13 medgivna, 2 inställning

redovisad

Bedrägligt beteende 2 1 medgivande, 1 inställning

redovisad

Bilaga 71

Olovligt brukande 1 medgivet

Som framgår det enskilda anspråket medgivet i 19 domar. Målet var avgjordes i den tilltalades utevaro i sju av de åtta fall där domen inte redovisade hans inställning till skadeståndskravet. Två skadestånd låg beloppsmässigt över hälften av 1991 års basbelopp. I bägge fallen gällde målet skadegörelse och anspråken var medgivna.

2.2 I vilka fall borde strafföreläggande ha kunnat

utfärdas

Villkorlig dom

För att Villkorlig dom enligt det tänkta förslaget skall kunna strafföre-

läggas krävs att brottet är av okomplicerat slag och relativt sett

mindre allvarligt samt att det inte finns någon tveksamhet vad gäller påföljdsvalet. När det gäller misshandel, olaga vapeninnehav uppsåtligt och ringa och grovt rattfylleri är Villkorlig dom aldrig ett självklart påföljdsval. De tvâ förstnämnda brottens art anses vara sådant att fängelse skall utdömas såvida inte särskilda skäl ñr Villkorlig dom eller skyddstillsyn föreligger. För grovt rattfylleri dömdes det under det andra halvåret 1990 ofta till Villkorlig dom. Detta som en följd den nyligen genomförda lagändringen i trañkbrottslagen. Praxis av är emellertid vacklande. Det finns efter ett par HD-avgöranden i vintras skäl att tro att fängelse kommer att bli vanligare igen för detta brott. Brotten grov stöld och grovt bedrägeri kan inte betraktas som brott av mindre allvarligt slag. Dataintrång âr ett ovanligt brott där påföljdspraxis saknas och som inte sällan är ganska komplicerat. För de nu nämnda brottstypema lär strafföreläggande sällan eller aldrig kunna komma ifråga. Annorlunda förhåller det sig med stöld, enklare bedrägerier och tillgrepp fortskaffningsmedel. Brotten är normalt okomplicerade av och påföljdspraxis stabil. Även mindre allvarliga fall förfalskning av och förskingring torde kunna hänföras till den typ av mål som borde kunna lagföras genom strafföreläggande. T ex kassabiträdet som förskingrar ett mindre belopp ur dagskassan, förfalskning av busskort. Sammanlagt 79 domar i undersökningsmaterialet kan räknas till den brott i princip borde kunna lagföras genom strafföregrupp av som läggande av Villkorlig dom. Från dessa mål måste man räkna bort de mål där det finns anled-

72 Bilaga

ning att tro att domstolen i någon mån övervägt påföljd än annan villkorlig dom. Kriterierna för att avgöra så varit fallet har i om undersökningen varit personundersökning genomförts i målet och om om domen innehåller en uppgift om att den tilltalade har begått brott tidigare. I undersökningsmaterialet är dessa mål blott fyra till antalet. Undantag måste också göras ñr de två domar innehåller beslut som om utvisning. En sådan råttsverkan brott kan endast domstol av besluta om. Slutligen måste de domar räknas bort där skadeståndskrav skulle ha utgjort hinder mot strafföreläggande. I undersökningsmaterialet finns visserligen två sådana fall men dessa mål gällde misshandel, som enligt vad som har sagts, inte lämpar sig för att strafföreläggas. Med beaktande av de förbehåll jag redovisat år 73 domar i undersökningsmaterialet typiskt sett sådana mål borde kunna lagföras som genom strafföreläggande av Villkorlig dom.

Böter

Som redan framgått fanns det i undersökningsmaterialet endast tre bötesdomar som gällde brott för vilka fängelse i än månader mer sex

är stadgat. Av dessa borde domarna rörande olaga hot och ringa misshandel samt olovligt förfogande ha kunnat strafföreläggas.

- Falskt larm är ett ovanligt brott och fast påföljdspraxis saknas. När det gäller skadestånd fanns det 19 domar där anspråket var medgivet och låg beloppsmässigt under halva basbeloppet.

2.3 Besparingar

Som redan framgått är det min bedömning de undersökta att av domarna borde 73 villkorliga domar och 21 bötesdomar ha kunnat lagföras genom strafföreläggande. 94 domar motsvarar 12 % av samtliga domar som meddelades vid Stockholms tingsrätts 13:e avdelning 1990. Arbetsbesparingen är naturligtvis inte lika stor. De mål som jag har undersökt är det okomplicerade och enkla tar som kortast tid att handlägga. Ett bättre sätt att bedöma vilka arbetsbesparingar förslaget skulle innebära är att utgå från målens handläggningstid. Enligt uppgift från tingsrätten avsätter domstolen 10 minuter i förhandlingstid för denna typ av enklare mål utan muntlig bevisning. Normalt sätter domstolen ut flera mål efter varandra på samma sessionsdag. Även ett mål om tar kortare tid än beräknat är förhandlingstiden redan intecknad och

Bilaga 73

kan inte utnyttjas för annat arbete. Varje mål åklagaren kan strafförelägga ger följdaktligen domstolen en halvtimmes tidsbesparing. För undersökningsresultatets del innebär detta en tidsbesparing om totalt 47 timmar per år. Tidsvinsten kommer såväl domaren som rättens protokollförare till del. När det gäller nämdemännen kan besparingen omrâknas till 36,5 timmar. Den lägre siffran förklaras av att bötesmål kan avgöras utan nämnd. Förslaget innebär naturligtvis också vinster på domstolens kanslisida. En sekreterare vid Stockholms tingsrätt har för mig uppskattat tidsåtgången för ett vanligt okomplicerat mål till omkring 20 30 minuter. Arbetet omfattar huvudsakligen diarieföring, utskick av kallelser, bevakning av delgivningar, utskrift dom och expediering av av densamma. Att ett brott kan lagföras genom ett strafföreläggande innebär tidsvinster också för åklagarna. Att låta skriva ut och expediera ett strafföreläggande tar knappast längre tid än att väcka talan vid domstol. Däremot uppvägs tidsvinsterna att slippa huvudför-ha- - av ndling i någon mån av att helt nya arbetsuppgifter läggs på åklagarmyndigheten. Strafförelägganden villkorlig dom skall delges den av misstänkte muntligen. Det innebär att åklagarmyndigheten måste kalla honom till delgivning av strafföreläggandet och åklagaren måste avsätta tid för detta. Rikspolisstyrelsen bevakar att strafförelägganden delges den misstänkte och återremitterar till åklagarmyndigheten de förelägganden som inte godkänts. Detta arbete kommer rimligen åldagarmyndigheten att sköta såvitt förelägganden Villkorlig dom. avser om Däremot kommer rikspolisstyrelsen att få ett något större antal bötesförelågganden att bevaka.

NYKÖPINGS TINGSRÄTT

3.1 Villkorlig dom

Av totalt 92 villkorliga domar 56 erkända. Dessa fördelar sig på var följande sätt:

l Stöld 14 .

. Tillgrepp av fonskaffningsmedel 6

74 Bilaga

7. Narkotikabrott 8. Olaga vapeninnehav 9. Bokföringsbrott 10. Vämpliktsbrott ll. Grovt rattfylleri

Endast 24 dessa domar torde ha kunnat lagföras genom strafföreav läggande om det tänkta förslaget gällde. 22 domar avser brott där fängelse är normalstraffet. I tio av domarna var offentlig försvarare förordnad. I fyra dessa fall hade den tilltalade tidigare dömts för av

brott. Att offentlig försvarare förordnats talar för att skuld- och eller

påföljdsfrågan har varit osäker. Följdaktligen borde strafföreläggande inte kunnat komma ifråga. De återstående 24 domarna avser brott som typiskt sett bör kunna lagföras genom strafföreläggande. Skadestånd utdömdes i tre av dessa mål. De utdömda beloppen var medgivna och låg beloppsmässigt under hälften av basbeloppet.

3.2 Böter

Av 402 bötesdomar var 179 erkända. Dessa fördelar sig på följande sätt:

5. Övriga brb-brott med högst

sex månaders fängelse i straffskalan 4 6. Brb-brott med högst 2 års fängelse i straffskalan 2 7. Rattfylleri 18 Trafikbrottpenningböter 60

9. Övriga specialstraff-

rättsliga brott 51

Skadestånd utdömdes i 12 fall. De enskilda anspråken fördelar sig på följande sätt:

Snatteri 2. Skadegörelse

3. Bedrägli beteende l

Samtliga skadestånd låg beloppsmåssigt under halva basbeloppet. I tio fall var det enskilda anspråket medgivet. Två domar avsåg brott där straffmaximum år högre än sex månaders ñngelse. I det ena fallet dömdes det för olovlig krañavledning och i det andra för olaga hot. Min bedömning är att i vart fall de tio bötesdomama, där skadeståndskravet var medgivet, och domen rörande olaga hot borde ha kunnat lagföras genom strafföreläggande.

3.3 Besparingar

Av de undersökta domarna borde 36 mål ha kunnat lagföras genom strafföreläggande. Dessa mål motsvarar minst 19 förhandlingstimmar, med det sätt att beräkna dessa som använts i det föregående.

sou 1992:61 77

Bilaga 6

BÖR

ÅKLAGQRVÄSENDET INTEGRERAS MED

POLISVASENDET PÅ LOKAL NIVÅ

Promemoria av biträdande rikspolischef Bengt Frih, ledamot av

Åklagarutredningen -90, utarbetad med biträde polissekreteraren

av Stefan Mann

Bilaga 79

Innehåll

INLEDNING

l En förbättrad styrning av polisens kriminalpolisverksamhet och åklagarverksamheten mot gemensamma mål 1.1 Inledning 1.2 Former för styrning 1.3 Styrning genom lagstiftning 1.4 Styrning genom medelstilldelning 1.5 Styrning genom organisatorisk prioritering 1.6 Styrning genom löpande prioritering 1.6.1 Löpande prioritering inom åklagarväsendet 1.6.2 Löpande prioritering inom polisen 1.7 Brister i det nuvarande systemet 1.7.1 Inledning 1.7.2 Ineffektivitet 1.7.3 Ansvar utan befogenhet 1.8 En ny modell

2 Effektivare polis- och âklagarverksamhet 2.1 Inledning 2.2 Effektivitetskravet inom polis- och äklagarverksamheten 2.3 En ökad effektivitet 2.3.1 Inledning 2.3.2 Personal 2.3.3 Lokaler

2.3.4 Övriga

resurser 2.3.5 Annat 2.4 Den nya modellen i praktiken

3 En utveckling av yrkesrollen för de personalgrupper som idag är verksamma inom polisen och åklagarväsendet 3.1 Inledning 3.2 Nu gällande regler om anställningsvillkor, utbildning och delegation 3.2.1 Administrativ personal 3.2.2 Polismän 3.2.3 Polischefspersonal

3.2.4 Åklagare

3.3 En ny yrkesroll för polischefen och åklagaren 3.4 En ny yrkesroll för polismannen

80 Bilaga

En förbättrad rättssäkerhet 4.1 Inledning 4.1.2 I debatten anförda rättssäkerhetsargument förändrad organisationav polis- och emot en åklagarväsendet 4.2 Den nya modellen

Det danska polis och åklagarvåsendet

Bilaga 81

PROMEMORIA 1991-06-04

Jag anser att det bör övervägas om polisen och âklagarväsendet skall organiseras enligt en ny modell innebär att åklagarvåsendet som integreras med polisvåsendet på lokal nivå. Undersökningen bör ta sikte på en organisation i sina grundläggande drag överenssom stämmer med hur danskt rättsväsende år organiserat på detta område. Den nya modellen skulle i huvudsak innebära

att polis och åklagare behålls som begreppsmässigt skilda funktioner på samtliga nivåer

att riksåklagaren och regionåklagarmyndighetema består som självständiga myndigheter på central och regional nivå inom åklagarväsendet

att åklagarmyndighetema på lokal nivå inom åklagarväsendet försvinner som självständiga myndigheter och att de uppgifter som ankommer på de lokala åklagama överförs till polismyndigheten

att åldagarna på lokal nivå blir tjänstemän inom polisvåsendet; de integreras med polischefspersonalen och utövar, liksom denna personalgrupp, sina befogenheter genom delegation från polischefen

att all förundersökningsledning överförs till den lokala myndigheten

att polisman i vissa okomplicerade fall skulle kunna föra talan i rätten.

I denna promemoria redovisas skälen för ställningstagandet. I bilaga l till promemorian beskrivs hur det danska polis- och åklagarväsendet år organiserat. Bland de skäl som talar för den tänkta ordningen kan anföras följande.

Modellen möjliggör en förbättrad styrning polisens kriminalav polisverksamhet och åklagarverksamheten mål. mot gemensamma

2. Modellen medför effektivare polis- och åklagarverksamhet. en

82 Bilaga

3. Modellen medför en utveckling av yrkesrollen för de personalgrupper som idag är verksamma inom polisen och åklagarvâsendet.

4. Modellen medför en förbättrad rättssäkerhet.

1 En förbättrad styrning av polisens kriminalpolisverksamhet och

âklagarverksamheten mot mål

gemensamma

l Inledning

Det sägs ofta att verkligheten styr polisens verksamhet. Med detta avses att polisarbetet styrs av förekomsten av polisiära arbetsuppgiñer, d v s i stor utsträckning inträffade eller förväntade ordningsstömingar och brott. Detta synsätt har fog för sig endast i en situation då tillgången på resurser överstiger efterfrågan. Detta har aldrig varit fallet betr polisens kriminalpolisverksamhet. Det finns därmed ett behov av att styra resurserna mot prioriterade verksamheter. Motsvarande gäller för åklagarväsendets verksamhet. Inledningsvis i detta avsnitt redovisas hur polisens kriminalpolisverksamhet och åklagarväsendets verksamhet styrs av statsmakterna samt av regionala och lokala organ. Därefter behandlas olägenheterna med det nuvarande styrsystemet och slutligen hur en ny organisationsmodell kan medföra en förbättrad styrning.

1.2 Former för styrning

Polisens kriminalpolisverksamhet, liksom polisverksamheten i övrigt, och åklagarverksamheten styrs i huvudsak genom lagstiftning, medelstilldelning, organisatorisk prioritering och löpande prioritering.

1.3 Styrning lagstiftning

genom Genom lagstiftning, främst inom straff- och processrätt, förändras inriktningen av verksamheten fortlöpande. Ett gott exempel på den styrande verkan som lagstiftningen har är 1987 års häktningsreform som medförde förändringar av såväl organisation som prioritering inom polisen och åklagarväsendet. Även de till straffbuden knutna straffskalorna innebär i princip en styrning av verksamheten genom att de återspeglar samhällets syn på brottens inbördes gradering. Denna form av styrning genom lagstiftning, som principiellt sett är

Bilaga 83

densamma såväl inom polisens kriminalpolisverksamhet åklagarsom verksamheten, har inte genomgått några grundläggande förändringar under åren. Lagstiftningens styrande verkan är dock betydligt uttalad inom mera åklagarverksamheten. Detta beror på principen om absolut åtalsplikt som i det enskilda fallet avsevärt begränsar åklagarens möjlighet att påverka omfattningen av sina arbetsuppgifter.

1.4 Styrning medelstilldelning

genom

Formema för medelstilldelning och inte minst inflytandet över medelsanvändningen skiljer sig på många punkter åt mellan polisen och åklagarväsendet. Allmänt gäller att åklagarväsendet genom systemet med treårsbudget, ramanslag och målstyming i nuläget tillämpar mer ändamålsenliga principer än polisen när det gäller formerna för styrning av medelstilldelningen, medan inflytandet över medelsanvändningen präglas av begränsat lokalt och regionalt inflytande samt avsaknaden av medborgarinflytande. Inom polisen har de senare årens reformer på området däremot utmärkts ett av kraftigt ökat regionalt och lokalt inflytande över medelsanvåndningen. Detta gäller inte minst lekmannainflytandet. Fr budgetåret o m 199293 införs ett system med treåriga budgetramar även inom polisväsendet. I systemet med treårsbudget skiljer sig statsmakternas roll i medelstilldelningsprocessen inte nämnvärt mellan polisen och åklagarväsendet. Vart tredje år lägger riksdagen, antagandet genom av budgetpropositionen, fast Verksamhetsinriktning och förvaltningsresurser för en treårsperiod. Till grund för beslutet ligger en fördjupad anslagsframställning och särskild rapport från de centrala en förvaltningsmyndigheterna d RPS och RÅ. Mellankommande år - v s avlämnas förenklade anslagsframställningar. Medel anvisas årligen genom ramanslag och ställs till de centrala förvaltningsmyndighetemas förfogande. För åklagarmyndigheterna anvisas medel under ett anslag och fyra anslagsposter. För polismyndighetemas del är såväl anslagen som posterna fler i nuläget. Vid övergången till det nya budgetsystemet kan det antas att antalet anslagsposter minskar samt att anslagsposter och delar av anslag överförs till anslagsposten för förvaltningskostnader. Genom detta minskar statsmakternas detaljstyrning av polisverksamheten ytterligare. De lokala myndigheternas inflytande över den medelstilldelegna ningen skiljer sig väsentligt mellan polisen och åklagarväsendet. För åklagarväsendet gäller RÅ till de regionala myndigheterna och att storstadsmyndigheterna delegerat dispositionsrätten till delar av anslaget för de lokala myndigheterna. Med undantag för försöksen

84 Bilaga

verksamhet i Malmö åklagarregion har de lokala åklagarmyndigheterna ingen dispositionsrätt över medel. Inom polisen torde RPS i det systemet komma att till de regionala polismyndighetema delegera nya dispositionsrätten avseende ett ramanslag ñr den regionala och lokala polisorganisationen i resp län. Detta ramanslag kommer att omfatta samtliga medel som erfordras för den regionala och lokala polisorganisationen med undantag för medel avseende gemensamma behov, t vissa investeringar, som kommer att disponeras av RPS. Det ex regionala ramanslaget fördelas därefter, genom beslut i länsstyrelsen, mellan de lokala polismyndighetema i länet. Även medborgarinflytandet över medelstilldelningen skiljer sig avsevärt mellan polisen och åklagarväsendet. Inom polisen finns på varje nivå ett sådant inflytande genom förtroendemannastyrelse. Inom åklagarvâsendet saknas detta inflytande. Ett undantag utgör dock den rådgivande nämnd inrättades hos RÅ för några år sedan. På som central nivå fattar RPS styrelse beslut om anslagsframstållningen för polisväsendet. Fördelningen av tilldelade medel beslutas dock på tjänstemannanivå på grundval av regleringsbrevet. Inom åklagarväsendet fattar RÅ beslut anslagsframstållning och medelsfördelning; om i förstnämnda fall efter hörande av den rådgivande nämnden. På regional nivå ankommer det på länsstyrelsens styrelse att besluta om viktigare frågor om polisverksamheten. I dagsläget handhar styrelsen inga frågor rörande medelsfördelningen i den lokala organisationen. Om fördelningen av medel mellan polismyndighetema i länet i det nya budgetsystemet tillläggs länsstyrelserna kan dock, beroende på hur frågans betydelse värderas, ett medborgarinflytande aktualiseras. På lokal nivå inom polisen ankommer det på polisstyrelbl att besluta i frågor om större ekonomisk betydelse. I sen a praktiken innebär detta att polisstyrelsen beslutar om polismyndighetens interna budget och om inköp som avser större belopp. Tidigare avgav polismyndighetema formella anslagsframställningar som var avsedda att ligga till grund för RPS:s anslagsframstållning till regeringen. Det ankom då på polisstyrelsen att besluta även om dessa.

1.5 Styrning genom organisatorisk prioritering

Med organisatorisk prioritering avses en prioritering som tar sig uttryck i myndigheternas organisation. Det kan gälla t ex indelning i distrikt, fördelning av personal mellan myndigheter, indelning av myndigheter i organisatoriska enheter och fördelning av personal mellan enheter. Den organisatoriska prioriteringen inom åklagarväsendet präglas, liksom medelsfördelningen, av centralisering och avsaknad av förtroendemannainflytande, medan det omvända gäller för polisen.

Bilaga 85

För båda myndighetsorganisationema gäller dock att indelningen i åklagar- resp polisdistrikt beslutas av regeringen. Inom åklagarväsendet inrättas flertalet tjänster RÅ, för åklagare av medan tjänster för administrativ personal inrättas av den regionala myndigheten. Vissa högre tjänster inrättas av regeringen. Inom polisen inrättas samtliga polismanstjänster och ett fåtal administrativa

tjänster av regeringen. Övriga tjänster inrättas myndigheten.

av

Övergången till treårsbudget inom polisen kan förväntas medföra

en ökad frihet för polismyndigheten att inrätta polismanstjänster samtidigt som statsmakterna behåller kontroll över hur antalet en polismän i landet utvecklas. Inom åklagarväsendet beslutar den lokala åklagarmyndigheten i huvudsak om sin organisation. Med hänsyn till att myndigheten inte disponerar egna medel och inte heller har befogenhet att inrätta tjänster utövas dock denna befogenhet inom mycket begränsade ramar. För polisen gäller att regeringen för varje budgetår beslutar om resp polismyndighets grundläggande organisation. För kriminalpolisverksamheten anger regeringen o m budgetåret 199091 endast att det vid vissa större polismyndigheter skall ñnnas funktioner för kriminalteknisk verksamhet samt för bekämpning av narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet avseende visst län. Den tidigare enhetliga organisationsmodellen för kriminalpolisverksamheten med en rotelindelad kriminalavdelning är därmed inte längre garanterad. Polismyndighetens organisation i övrigt beslutas myndigheten. För av beslut i dessa frågor finns ett i huvudsak författningsreglerat planeringsförfarande som innebär att polisstyrelsen för varje budgetår fördelar personal och andra resurser på verksamheter med utgångspunkt från de riktlinjer om resursanvändningen som statsmakterna har beslutat. Planeringen på kortare sikt, liksom frågor om avvikelser från polisstyrelsens beslut, ankommer på polischefen. Beträffande den regionala verksamheten, bl funktionerna för kriminalteknisk a verksamhet samt för bekämpning av narkotika- och ekobrott, gäller en motsvarande planeringsmodell med beslutsfunktionerna fördelade mellan länsstyrelsens förtroendemannastyrelse och den regionala polischefen. Förtroendemannastyrelsernas beslut skall föregås av samråd med lokal resp regional åklagarmyndighet.

1.6 Styrning löpande prioritering

genom Även inom för den prioritering organisationen ramen som av en myndighet utgör, erfordras en prioritering framförallt mellan ärenden inom resp aktivitet. Den löpande prioriteringen utmärks att i av man det dagliga arbetet avstår från en utredningsåtgärd därför att resurser saknas eller måste användas för angelägnare ändamål.

86 Bilaga

1.6.1 Löpande prioritering inom åklagarväsendet Inom åklagarväsendet är en betydande del av den löpande prioriteringen författningsstyrd genom regler om absolut åtalsplikt och åtalsunderlåtelse samt rätten att begränsa förundersökning. Genom detta regelverk ges rättsväsendet möjligheter att genom prioritering koncentrera resurserna på den allvarligare brottsligheten. Detta år särskilt uttalat vid åtalsunderlåtelse och ñrundersökningsbegränsning i fall av brottskonkurrens och återfall RB 20:7:l:3p samt vid förundersökningsbegrânsning i fall av disproportion RB 23:4a:1:2p. Beslut om förundersökningsbegrânsning och åtalsunderlåtelse fattas av åklagare. Den löpande prioriteringen inom åklagarväsendet som nu behandlats avser endast en prioritering mellan anmälda brott. Antalet anmälda brott och därmed åklagamas arbetsbelastning styrs dock ytterst av - de organisatoriska och löpande prioriteringar som görs beträffande polisens arbete. Över dessa prioriteringar har åklagarvâsendet, utöver det föreskrivna samrådsfö rfarandet inför förtroendemannastyrelsemas beslut om bl a resursfördelning, inget inflytande.

1.6.2 Löpande priotering inom polisen Rättegångsbalken förutsätter i princip att polisen utreder alla anmälningar om brott och att detta sker i den ordning som anmälningarna kommer in. Någon uttrycklig regel förbjuder som en prioritering efter andra grunder finns dock inte. Inte heller finns det en genom författning uttryckligen reglerad prioriteringsordning för polisverksamheten. Tanken på en sådan författningsreglering har avvisats av statsmakterna, senast i den s k förnyelsepropositionen, med hänvisning till att det i praktiken inte är möjligt att en gång för alla centralt fastställa prioriteringsregler med generell giltighet. Den modell för löpande prioritering som istället tillämpas fastställdes av statsmakterna i samband med principbeslutet om polisreformen år 1981. Modellen innebär att statsmakterna årligen i samband med budgetprocessen anger riktlinjer för prioriteringen av brottstyper inom kriminalpolisverksamheten. Under de senaste åren har även riktlinjer för prioriteringen mellan polisens huvuduppgifter meddelats. Med dessa riktlinjer som grund ankommer det på de regionala och lokala myndigheterna att besluta om användning och fördelning av resurser. För detta förfarande finns, som ovan nämnts, ett författningsreglerat planeringsförfarande, som innebär att förtroendemannastyrelsema för varje budgetår fastställer målen för verksamheten och fördelar tillgängliga resurser på aktiviteter. Besluten skall föregås av samråd med resp lokal och regional äklagarmyndighet. Av stor betydelse för den löpande prioriteringen inom polisens kriminalpolisverksamhet är reglerna förundersökningsledning i 23 om

Bilaga 87

kap 3 § RB och då särskilt åklagares ovillkorliga rätt att anlita biträde av polismyndighet för att utföra utredningen i de förundersökningar han leder. Enligt statistik hos RÅ leder åklagaren förundersökningen i 85 % av narkotikamålen, i 98 % av eko-målen och övriga stora mål samt i 55 % av övriga brott med fängelse i straffskalan.

Siffrorna är ungeñrliga. Vid rena bötesbrott förekommer det endast

undantagsvis att åklagaren är förundersökningsledare. I de fall åklagaren är förundersökningsledare utförs utredningen av polisen i

enlighet med direktiv som åklagaren meddelar. Åklagarens ovillkor-

liga rätt att begära polisens biträde följer av 23 kap 3 § tredje stycket RB. Regeln tar sikte på den enskilda ñrundersökningen och motsvaras inte av någon ovillkorlig skyldighet för polisen att ställa till förfogande. Även polisen således kan vägra biträde resurser om med hänvisning till att resurser saknas, hör det dock till de rena undantagsfallen att så sker. Beträffande den personal som ställs till åklagarens förfogande är denne arbetsledare med avseende på utredningen. Det ankommer således exklusivt på åklagaren att besluta

om hur denna personal skall användas. Åklagarens befogenhet

begränsas dock av polismyndighetens arbetsgivaransvar med avseende på frågor om bl a arbetarskydd och arbetstider. Reglerna om åklagarens rätt till biträde medför i praktiken ett betydande inflytande över såväl den löpande prioriteringen av uppgifter inom polisens kriminalpolisverksamhet som den budgetmässiga styrningen av denna verksamhet.

1.7 Brister i det nuvarande systemet

1.7.1 Inledning Den redovisning av styrformer som lämnats ovan kan sammanfattas på följande sätt. Polisen och åklagarväsendet skall samverka mot gemensamma mål. För att uppnå dessa mål erfordras en styrning. Styrformerna är flera och skiljer sig ofta väsentligt åt mellan de två

myndighetsorganisationema. Åklagarväsendet präglas styrning

av genom lagstiftning, en stark organisatorisk och budgetmässig styrning från statsmakterna och den centrala förvaltningsmyndigheten samt avsaknad av förtroendemannainflytande. Den löpande prioriteringen inom åklagarväsendet sker dock i realiteten i stor omfattning genom styråtgärder som beslutas inom polisens verksamhetsområde. Polisens kriminalpolisverksamhet präglas däremot av en till de lokala förtroendemannastyrelserna decentraliserad organisatorisk och budgetmässig styrning. Den författningsmässiga styrningen år vidare mindre uttalad. Den löpande prioriteringen inom polisen sker genom beslut av såväl statsmakterna som de lokala myndigheterna. Genom de befogenheter som lagstiftningen tillägger åklagarna har dessa emel-

88 Bilaga

lertid i praktiken ett betydande inflytande över den löpande prioriteringen av polisens kriminalpolisverksamhet, även över den men budgetmässiga styrningen denna verksamhet. av Den verksamhet som de båda myndighetskomplexen bedriver år nära förknippade med varandra och i stor omfattning slag. av samma Det förhållandet att de två komplexens verksamhet styrs på skilda sätt, på skilda nivåer och skilda medför viss ineffektiviav organ en tet. En följd av att styrningen ankommer på skilda âr vidare att organ ansvar och befogenhet inte alltid följs åt; ansvar utan befogenhet.

1.7.2 Ineffektivitet

Den löpande prioriteringen inom polisen sker årligen att som genom vissa typer av brott statsmakterna och de lokala polismyndighetema av anges som särskilt angelägna att bekämpa, innebär samtidigt att vissa krav ställs på åklagarväsendet. Dessa krav varierar beroende på vilken typ av brottslighet som prioriteringen En prioritering ekoavser. av och narkotikabrott samt övriga brott i vilka åklagare är förundersökningsledare fordrar ökade insatser på förundersökningsledarstadiet, medan en prioritering av annan brottslighet i huvudsak medför krav på ökade åklagarinsatser såvitt åtalsfrågan. Inom åklagarväsenavser det finns inte motsvarande form av löpande prioritering. Detta innebär att den lokala polismyndigheten inte kan förlita sig på åklagarmyndighetemas medverkan i syfte att leva till den gjorda prioriupp teringen. Den lokala och regionala chefsåklagarens möjligheter att genom förändringar av verksamheten frigöra erforderliga är resurser också begränsade att den budgetmässiga styrningen och den genom organisatoriska prioriteringen sker centralt. En motsvarande eftersläpning hos åklagarmyndigheten uppkommer vidare polismyndigom heten, i enlighet med statsmakternas intentioner, väljer att prioritera annan verksamhet framför kriminalpolisverksamheten. En sådan prioritering mellan verksamheter inom polisen aktualiseras genom 1991 års budgetproposition i vilken uttalas bl att större del a en av polisens totala resurser bör tas i anspråk för preventiv verksamhet och att den allmänna övervakningsverksamheten måste öka samt vidare att det självfallet är nödvändigt att tillräckliga även i framtiden resurser avdelas för den brottsutredande verksamheten. För åklagarmyndigheten medför en sådan prioritering ett behov att omfördelav genom ning av resurser relativt snabbt verksamheten efter den minsanpassa kade tillgången på utredningsresurser hos den aktuella polismyndigheten. Genom de olikheter i styrforrner som föreligger mellan de båda myndighetskomplexen är dock möjligheterna till sådan anpassning en små. Vad som nu anförts visar att avsaknaden av gemensamma styrformer begränsar polisens och åklagarväsendets möjligheter att

Bilaga 89

fullfölja den löpande prioriteringen i enlighet med statsmakternas intentioner. Även ett aktivt agerande åklagaren förundersökningsgenom av som ledare i det enskilda fallet kan dock polismyndighetens, på den löpande prioriteringen grundade, budgetering och organisationsmässiga prioritering sättas spel. Mekanismen bakom detta är ur följande. Med utgångspunkt i statsmakternas löpande prioritering fördelar, såsom framgått ovan, den lokala polismyndigheten personal och medel mellan verksamheter. Såvitt gäller kriminalpolisverksamheten innebär detta att personal fördelas på rotlar och att medel budgeteras antingen för varje rotel eller för kriminalavdelningen gemensamt. De medel som budgeteras i huvudsak resekostnaavser der. Detta beror på att flertalet förundersökningskostnader i dagsläget bestrids med s k centrala medel inte disponeras de lokala som av

polismyndigheterna. Åklagarens ovillkorliga rätt att, då denne leder

en förundersökning, påkalla polisens biträde begränsas dock inte av de polismyndighetens fördelningsbeslut innehåller. Även ramar som i detta fall begränsar avsaknaden av gemensamma styrformer polisens möjligheter att fullfölja den löpande prioriteringen.

1.7.3 Ansvar utan befogenhet I nutida organisationsmodeller söker förena verksamhetsansvar man och ekonomiskt ansvar. Detta anses befrämja effektivitet samt lojalitet mot uppställda mål. Det inflytande som åklagaren utövar över polisens löpande prioritering innebär att polisen bär det ekonomiska ansvaret för kriminalpolisverksamheten, medan befogenheten att besluta om verksamheten tillkommer åklagaren. Särskilt uttalat år detta beträffande förundersökningsverksamheten. Vid övergången till systemet med treårsbudget inom polisen kan det antas att kostnader i betydligt större utsträckning kommer att bestridas med lokalt budgeterade medel. Frågan om den bristande överensstämmelsen mellan verksamhetsansvar och ekonomiskt kommer då att få ännu ansvar större betydelse.

1.8 En modell ny Ett sätt att minska de olägenheter är förknippade med det som nuvarande styrsystemet är att minska antalet styrformer, styrnivåer och styrorgan. Detta kan ske att polisens kriminalpolisgenom verksamhet och den verksamhet som åklagarvåsendet bedriver i större omfattning integreras och ställs under ledning. Vid valet gemensam av Organisationsform bör beaktas att polisen idag bär det ekonomiska ansvaret för huvuddelen den verksamhet och av som nu avses dessutom styrs genom en modell präglas decentralisering och som av

90 Bilaga

flexibilitet. Detta talar för att åklagarväsendet organisatoriskt integreras med polisen. Av skäl som redovisas nedan bör denna integrering begränsas till de lokala polis- och åklagarmyndighetema. Med hänsyn till att bristen på enhetlig styrning gör sig särskilt starkt gällande betr förundersökningsledningen, bör dock all sådan verksamhet alltså även den ledning som idag tillkommer regional åklagar- myndighet överföras till den nya lokala organisationen. - Ur organisations- och styraspekter skulle den nya modellen kunna gestalta sig på följande sätt. Lokalt integreras åklagarmyndigheterna med polismyndighetema. Den lokala åklagarverksamheten kommer därmed att omfattas av den modell för verksamhetsstyrning som gäller för polisverksamheten; naturligtvis med den modifiering som följer av övergången till det nya budget- och planeringssystemet för polisen. De nuvarande åklagarmyndighetema avvecklas. Polismyndigheten benämns fortsättningsvis polis- och åklagarmyndigheten. På central och regional nivå behålls RÅ och de nuvarande regionala åklagarmyndighetema som självständiga myndigheter. Ansvaret för all förunder-

sökningsledning tilläggs polis- och åklagarmyndigheten. Åklagar-

verksamheten i övrigt fördelas mellan nyssnämnda myndighet och den regionala åklagarmyndigheten med utgångspunkt från brottets svårhetsgrad. Endast ärenden angående mycket grov eller komplicerad brottslighet tilläggs den regionala myndigheten. Med denna konstruktion kommer även den lokala åklagarverksamheten att omfattas av statsmaktemas och berörda myndigheters löpande prioritering. Detta i förening med att all kriminalpolis- och åklagarverksamhet på lokal nivå kommer att vara samlad inom en myndighet får flera konsekvenser. Det medför att åklagarverksamheten fortlöpande genom de lokala myndigheternas planeringsbeslut kan anpassas efter de löpande prioriteringarna. En sådan anpassning befrämjas också av systemet med åklagar- och polischefskarriär som medför att en gemensam åklagarverksamhet helt eller delvis kan tilläggas fler befattningshavare samt systemet med fria resurser. För förundersökningsverksamheten innebär den modellen vidare att verksamhetsansvar och ekononya miskt med de begränsningar följer den lokala mynansvar - som av dighetens budgetmässiga, organisatoriska och löpande prioritering kommer att vara förenat hos den som leder förundersökningen, d v s i stor omfattning hos åklagaren. För den regionala åklagarverksamheten, alltså även enligt den nya modellen kommer att vara som fristående i förhållande till polisverksamheten, medför modellen inga förändringar ur organisations- eller styrsynpunkt. Behovet av samordnad styrning gör sig dock inte lika starkt gällande här, eftersom all förundersökningsledning i den nya modellen kommer att vara samlad hos polis- och åklagarmyndigheten.

Bilaga 91

2 Effektivare

polis- och âklagarverksamhet

2.1 Inledning

I detta avsnitt behandlas de vinster ur effektivitetssynpunkt den som nya organisationsmodellen kan antas medföra för polis- och åklagarverksamheten. Inledningsvis redovisas kortfattat statsmakternas på syn effektivitetsfrågan med tyngdpunkt lagd på polis- och åklagarverksamheten.

2.2 Effektivitetskravet inom polis- och åklagarverksamheten

Någon allmängiltig definition på effektivitet inom polis- och åklagarverksamheten finns inte. Enkelt uttryckt kan dock begreppet beskrivas som en relation mellan prestation, resursförbrukning och

kvaliteten på det presteras. Relationen mellan prestation och

som resursförbrukning benämns produktivitet. En ökad prestation eller kvalitet medför en förbättrad effektivitet under förutsättning att övriga två värden är oförändrade. Likaså medför minskad resursförbruken ning ökad effektivitet vid i övrigt oförändrade värden. En väsentlig del av kvalitetsbegreppet inom rättsväsendet utgörs rättssäkerheten. av De förbättringar i detta avseende den modellen medför som nya behandlas i avsnitt 4. Statsmakternas syn och krav på effektiviteten inom polis- och åklagarväsendet följer två huvudlinjer. Den första, har sin grund som i nationalekonomiska överväganden, kan i korthet sammanfattas på följande sätt. Priserna och lönekostnadema i Sverige ökar fortare än i konkurrentländema. Detta medför att konkurrenskraften urholkas. För att komma tillrätta med detta krävs snabbare ökning en av produktiviteten och att kostnadsökningarna dämpas. Det är därför nödvändigt att föra en stram finanspolitik med direkta besparingar och omprioriteringar av de offentliga utgifterna. Utgångspunkten för de omprövningar av den offentliga sektorn som är erforderliga, måste dock vara att värna kärnan i denna sektor, bl.a rättsväsendet. Detta hindrar dock inte att förändringar och effektiviseringar måste ske även inom de områden hör till denna kåma. Som ett mål har som regeringen satt upp att reducera den statliga administrationen med tio procent inom tre år genom produktivitetsförbättringar och strukturella förändringar. Den andra huvudlinjen har sin grund i förhållanden är som mer specifika för rättsväsendet, nämligen den bristande balansen mellan efterfrågan dvs ytterst antalet anmälda brott på rättsväsendets - resurser å ena sidan och tillgången på å den andra sidan. resurser Detta illustreras av det förhållandet att antalet anmälda brott år 1990 uppgick till ca 1 171 200, en ökning med 26 procent på tio år, medan

92 Bilaga

polisens och åklagarvåsendets resurser i många avseenden minskat. Detta förhållande ställer krav på en effektivare verksamhet. Vad gäller polisverksamheten âr det statsmakternas nu redovisade syn som ligger till grund bl a för den översyn av organisationsstrukturen inom polisväsendet som nu företas inom civildepartementet. För åklagarverksamheten har statsmakternas intentioner konkretiserats bl a genom tillsättandet av åklagarutredningen. Hår bör också nämnas att departementschefen i kompletteringspropositionen för nästa budgetår aviserat att han kommer att RÅ i uppdrag att till hösten ge 1991 utreda och föreslå hur besparingar skall kunna åstadkommas genom decentralisering och förenkling av de personal- och ekonomiadministrativa rutinerna.

2.3 En ökad effektivitet

2.3.1 Inledning I detta avsnitt behandlas den ökade effektivitet som den nya organisationsmodellen kan väntas medföra. Redovisningen sker med utgångspunkt i berörd resurs och redovisas under rubrikerna Personal,

Lokaler och Övriga resurser. Under rubriken Annat redovisas sådana

ökningar av effektiviteten som inte hör hemma under nyssnämnda rubriker. För att mer konkret belysa konsekvenserna ur bl a effektivitetsynpunkt skissas avslutningsvis hur polis- och åklagarverk-

samheten i Älvsborgs län skulle kunna organiseras med tillämpning

av den nya modellen.

2.3.2 Personal Integreringen av åklagarväsendet med polisen på lokal nivå medför inte ett minskat behov av åklagare, polischefspersonal eller polismän. Väl kommer yrkesrollen för dessa grupper att förändras och totalt sett kommer åklagarrollen att rymma förre typer av arbetsuppgifter. Med den obalans som idag råder mellan efterfrågan och tillgång på åklagarresurser är det dock självklart att den överkapacitet som uppstår ianspråktas för att möta den ökade efterfrågan. Såvitt gäller åklagare och polischefspersonal är det därför inte lägre personalkostnader, dvs färre anställda, som leder till en ökad effektivitet utan istället det förhållandet att samhället i den nya organisationsmodellen för samma kostnad får en utökad och bättre verksamhet. Följande redovisning belyser detta. Inom åklagarväsendet ligger ansvaret för den personal- och ekonomiadministration som de lokala myndigheterna på RÅ och de regionala myndigavser heterna. I den nya modellen övergår detta ansvar på den nya polisoch åklagarmyndigheten. Detta medför såväl RÅ de regionala att som myndigheterna avlastas detta arbete och att dessa myndigheters

Bilaga 93

verksamhet renodlas. För RÅzs del kommer det administrativa ansvaret att inskränkas till den egna myndigheten och de regionala myndigheterna. För åklagarna vid de lokala myndigheterna år förhållandet delvis annorlunda. Vissa av de uppgifter som idag ankommer på dessa, bl a utförande av talan i enklare mål och utfärdande av strafföreläggande, kommer, som närmare redovisas i avsnitt 3.4, att övergå på polispersonal. Å andra sidan leder den integrerade polischefs- och åklagarrollen till att dessa personalgrupper, åtminstone i små och medelstora distrikt, måste behärska varandras arbetsuppgifter. Den effektivitetsvinst som ligger i detta består i att såväl åklagarverksamhet som polischefsuppgifter kan fördelas på fler befattningshavare. Detta minskar myndigheternas sårbarhet och ökar flexibiliteten. En specialisering på endera arbetsområdet kommer att aktualiseras i första hand för myndighetschefer och vid större myndigheter. Såvitt gäller den personal som idag handhar administrativa arbetsuppgifter kan en förbättrad effektivitet uppnås i följande avseenden. Genom att polis- och âklagarmyndigheterna i den nya modellen utgör en myndighet, kommer all personal- och ekonomiadministration att samlas på ett ställe; i dagsläget på lokal nivå hos myndigheten. Som en följd av de överväganden görs inom för den pågående som ramen översynen av organisationsstrukturen inom polisväsendet kan dock detta ansvar, i större eller mindre utsträckning, komma att tilläggas den regionala myndigheten. Detta har dock mindre betydelse för ett genomförande av den nya modellen. Oavsett organisationen i detta avseende kommer modellen att medföra minskade kostnader för personal- och ekonomiadministration. Storleken på de besparingar som kan göras kan inte närmare beräknas utan ingående organisaen tionsutredning. Vissa hållpunkter kan dock ges. Inom åklagarväsendet är, som nyss framgått, ekonomi- och personaladministrationen i stor omfattning samlad hos RÅ, medan denna inom polisen tillkommer de lokala myndigheterna. Det är därför i första hand hos RÅ som besparingar kan göras på personalsidan, men även hos de lokala åklagarmyndigheterna eftersom det är dessa tar fram underlag för som RÅs administrativa arbete. Med hänsyn till att de flesta lokala åklagarmyndigheter är små, kan det antas att all personal- och ekonomiadministration i den nya integrerade lokala polis- och åklagarmyndigheten kan utföras av en personalnumerär motsvarar den idag som som handhar dessa uppgifter för polismyndighetema. Vad sagts som nu torde inte gälla de tre storstadsmyndighetema. Vissa administrativa arbetsuppgifter av annat slag, bl a den dubbla diarieföring sker som idag, kommer vidare att försvinna. En försiktig skattning, bl med a ledning av den redovisning rörande den uppskattade tidsåtgången för personal- och ekonomiadministration redovisas i RÅ:s anslagssom

94 Bilaga

framställning för budgetperioden 199192 199394, leder till slut- satsen att ett genomförande av den nya modellen kan komma att medföra en överkapacitet motsvarande åtminstone 50 årsarbetskrafter för administrativ personal. Satt i relation till det totala antalet årsarbetskrafter för denna personalgrupp inom åklagarvåsendet motsvarar detta ca tio procent. Hur denna överkapacitet skall utnyttjas ankommer det på statsmakterna att besluta om. Ett ökat ianspråktagande av administrativ personal inom den egentliga åklagarverksamheten torde dock, som framgår under punkten 3.2.1, kräva ändringar i delegationsreglerna.

2.3.3 Lokaler Den nya organisationsmodellen bygger på tanken att det vid varje polismyndighet skall ñnnas också åklagare. För att till fullo ta tillvara de fördelar som den nya modellen medför erfordras att den personal som har åklagaruppgifter och kriminalpolispersonalen disponerar lokaler i nära anslutning till varandra. På de orter som idag har såväl âklagar- som polismyndighet torde frågan kunna lösas genom att de lokaler som utnyttjas idag omdisponeras. På de orter, ett trettiotal, som idag har polismyndighet men inte åklagarmyndighet erfordras däremot i många fall nyinvesteringar i lokaler. Det bör dock uppmärksammas att det rör sig om små polismyndigheter som skall tillföras ett fåtal befattningshavare. I flera fall torde det därför finnas möjligheter att omdisponera lokalerna. I viss mån uppvägs vidare kostnaderna för nyinvesteringar av att lokaler, som disponerats av åklagarmyndigheter som fördelas på flera polismyndigheter, kan sägas upp. Till bilden hör också att antalet polismyndigheter, som en följd bl a av den pågående strukturutredningen, kan komma att minskas genom sammanläggningar. Lokalkostnaderna inom âklagarväsendet utgör ca tio procent av de totala anslagen. Motsvarande siffra för den lokala polisorganisationen är något högre beräknat i förhållande till anslaget E 4. Utan närmare utredning är det dock inte möjligt att precisera lokalkostnaderna i den nya organisationsmodellen. Klart år dock att antalet disponerade kvadratmeter kan minskas och att detta, åtminstone på längre sikt, medför lägre kostnader.

2.3.4 Övriga resurser

Även beträffande övriga resursslag leder den modellen till nya effektivitetsförbâttringar. Detta sker i första hand genom en minskad resursförbrukning. Denna uppnås i sin tur genom de samordningsvinster som en integrerad polis- och åklagarmyndighet ger. Två områden där vinster av detta slag borde kunna göras är utbildning och data. Genom PHS förfogar polisväsendet över såväl administrativa

Bilaga 95

som lokalmässiga resurser som kan komma åklagarväsendet till godo i betydligt större utsträckning än i dag. Inom åldagarväsendet har ett omfattande program för utveckling av ADB-verksamhet inletts. Enligt ADB-planen kommer 80 miljoner ca kr att investeras under de närmaste fyra åren i ADB-stöd för såväl administration som ålclagarverksamhet. För polisens del pågår lokalt en utbyggnad av personadatorverksamheten; till de verksamheter som datoriseras hör hanteringen av beslag. Nyligen har också ett utbyte skett av de terminaler som är anslutna till RPS centraldator. Inom polisväsendet finns genom databyrån vid RPS en utbyggd stöd- och utvecklingsfunktion för ADB-verksamheten. Genom en samordnad utveckling och upphandling torde besparingar kunna göras även inom detta område. I den nya modellen erfordras vidare inte någon uppbyggnad av ett ADB- stöd inom det personal- och ekonomiadministrativa området inom åklagarväsendet, eftersom denna verksamhet kan ombesörjas inom ramen för de ADB-rutiner finns för som detta inom polisen.

2.3.5 Annat

I den nya modellen finns det också inslag som leder till en effektivitetsökning, som inte kommer att kunna beräknas i ekonomiska termer. Ett exempel på detta är den fördel som det innebär att åklagaren, då han leder förundersökningen, kommer att ha ett direkt inflytande över de resurser personal och medel som erfordras för den verksamhet - som han leder. Genom detta kommer verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar att vara förenat. Fördelarna med detta och nackdelarna med den nuvarande konstruktionen från styraspekter har belysts under punkterna 1.7.3 och 1.8.

2.4 Den nya modellen i praktiken

För att mer konkret belysa konsekvenserna ur bl a effektivitetssyn-

punkt skissas här hur polis- och åklagarverksamheten i Älvsborgs län

skulle kunna organiseras med tillämpning den modellen. av nya

Älvsborgs län har 441 000 inv och är det fjärde största i landet

ca vad gäller invånarantal. Antalet anmälda brott uppgick till 38 000 ca under år 1990. Organisatoriskt år länet indelat sju polis-distrikt. Dessa är Alingsås, Borås, Kinna, Trollhättan, Ulricehamn, Vänersborg och Åmål. Storleksmässigt kan distrikten indelas i tre grupper. Till gruppen stora distrikt får räknas Borås med 200 polismanstjånster ca samt, utöver po1ismästare,två tjänster i polischefskarriären. Till gruppen medelstora hör Alingsås, Trollhättan och Vänersborg med mellan 86 och 106 polismanstjänster samt, utöver tjänst polissom mästare, en polischefstjänst i vardera distriktet. Till små gruppen

96 Bilaga SCU 1992:61

distrikt hör Kinna, Ulricehamn och Åmål med mellan 35 och 40 polismanstjänster samt en tjänst som polismästare vardera. Regionalt leds polisverksamheten i länet av lånspolischefen vid länsstyrelsen i Vänersborg. Länspolischefen disponerar över två polissekreterare med stationering i Borås resp Vänersborg.

Åklagarväsendet i länet utgörs på lokalplanet fyra åklagardistrikt.

av Dessa är Alingsås, Borås, Trollhättan och Vänersborg. Bemanningen är, utöver chefsåklagare, två distriktsåklagare i vardera distriktet. En åklagama i Vänersborg är utstationerad till Åmål. I Borås uppgår av bemanningen, utöver chefsåklagare, till sju distriktsåklagare.

Åklagarmyndighetema består i övrigt administrativ personal

av vars antal i stort sett motsvarar antalet åklagare. Regionalt utövas åklagarverksamheten av överåklagaren samt en statsåklagare och två distriktsåklagare vid regionåldagarmyndigheten i Vänersborg. Denna

myndighets verksamhetsområde sammanfaller med Älvsborgs län. Överåklagaren disponerar också över ett antal assistentåklagare

som är stationerade vid åklagarmyndighetema. Den nya organisationen skulle kunna gestalta sig på följande sätt. Regionåklagarmyndigheten består, men med något minskad personalstyrka, kanske en minskning med 0,5 l årsarbetskraft för administrativ personal och lika mycket på åklagarsidan. Detta beror på att följande arbetsuppgifter inte längre kommer att handläggas vid myndigheten:

Personal- och ekonomiadministration avseende de lokala åklagarmyndigheterna,

2. Förundersökningsledning och

3. Tillsynsverksamhet såvitt avser de lokala åklagarna

I den nya modellen kommer regionåklagarmyndigheten, liksom idag, att som första instans handlägga ärenden med undantag för förunder- sökningsledning som avser grova brott. Om i den modellen - man nya väljer att lägga fler ärenden på den regionala myndigheten kommer arbetsbördan i detta avseende att öka. Detta torde dock inte till fullo väga upp den minskning av arbetsbördan som uppstår att genom ansvaret för förundersökningsledning och tillsynsverksamheten övergår till polis- och åklagarmyndigheten RÅ. Totalt finns resp sett det därför utrymme för att minska den regionala myndigheten. På lokalplanet är åklagarmyndigheterna i Alingsås, Trollhättan och Vänersborg integrerade med polis- myndigheterna på samma ort. I den gemensamma polischefs- och åklagarkaniären finns vid varje polis- och åklagarmyndighet en polismästare är chef för som myndigheten samt därutöver fyra polisintendenter i vardera Troll-

Bilaga 97

hättan och Alingsås samt tre i Vänersborg. En polisintendentema av i varje av dessa distrikt är ställföretrådnade polischef och tillika, under polischefen, ansvarig för åklagarverksamheten. Den till Åmål utstationerade åklagaren från Vänersborgs åklagardistrikt är överförd till polismyndigheten i Åmål. Som polisintendent och ställföreträdande polischef har han ett särskilt för åklagarverksamheten. Peransvar sonalen vid åklagarmyndigheten i Borås, verksamhetsområde vars omfattade polismyndigheterna i Borås, Kinna och Ulricehamn, har fördelats mellan dessa tre polismyndigheter. I Kinna och Ulricehamn ñnns sålunda, utöver polismästare, en polisintendent är ställföresom trädande polischef och ansvarig för åklagarverksamheten vid resp myndighet. I Borås ñnns, utöver polismåstare, två polisintendenter som också är ställföreträdande polischefer; dessa för en av ansvarar polisfrågor och den andre för åklagarfrågor. Av resterande chefsbefattningar i Borås sammanlagt åtta tjänster är några, med hänsyn - till distriktets storlek, renodlade åklagarbefattningar. Fördelningen mellan antalet rena åklagarbefattningar och övriga chefsbefattningar fastställs i samband med den årliga planeringen. Vid denna planering fastställs också vid vilka myndigheter det skall finnas funktioner för

s k polismansåklagare ang dessa nedan under punkt 3.4.

se Vid myndigheterna finns dessutom ställföreträdande polisintendenter polissekreterare och assistentåklagare i enlighet med den regionale polischefens beslut. Personalmässigt har effektivitetsförbättringar kunnat göras på den administrativa sidan till följd bl samordning diarieföring av a av samt av ekonomi- och personaladministration. På åklagarsidan har sådana förbättringar uppnåtts att vissa uppgifter, bl åtalets utförande genom a i vissa fall och utfárdande av strafföreläggande, tillagts polispersonal. På lokalsidan har behovet lokaler lösts av gemensamma genom omdispositioner i Alingsås, Borås, Trollhättan, Vänersborg och Åmål. I Kinna och Ulricehamn har visst lokaltillskott erfordrats. Detta uppvägs dock av att de lokaler åklagarmyndigheten i Borås som lämnade kunnat bytas mot mindre. Tittar man närmare på verksamhetsplanen för år 1999 och den arbetsordning som gäller vid tidpunkt avseende polismynsamma digheten i Borås finner att kriminalpolisverksamheten är man organiserad på följande sätt. Vid såväl ordnings- trafikavdelsom ningen finns polismansåklagarenheter. Vid dessa, utgörs som av ett antal inspektörer, utfärdas strafförelägganden och väcks talan i vissa enklare ärenden som rapporterats och utretts vid ordnings- trafikresp

avdelningama. Övriga brottsärenden handläggs vid kriminalavdel-

ningen. Förundersökningsledningen i dessa ärenden är fördelad mellan polisman och åklagare enligt i huvudsak de riktlinjer gäller idag. som

98 Bilaga

Följande sammanställning visar fördelningen av tjänster för åklagare

och polischefer exkl tjänster för polissekreterare, assistentåklagare

och aspiranter i nuläget och enligt den nya modellen.

I nuläget

Polismynd Polischefspersonal Åklagarmynd Åklagare

Alingsås pme+l pint Alingsås cå+2 då Borås pme+2 pint Borås cå+7 då Kinna pme Borås - Trollhättan pme+l pint Trollhättan cå+2 då Ulricehamn pme Borås - Vänersborg pme+l pint Vänersborg cå+2 då l Åmål Vänersborg l då pme

1 En åklagarna är utstationerad till Åmål av

Enligt den nya modellen

Polis- och åklagar- Polischefs- och mynd åklagarpersonal

Alingsås pme+4 pint 2 Borås pme+ l0 pintdå 4 Kinna pme+l pint 3 Trollhättan pme+4 pint 2 Ulricehamn pme+] pint 3 Vänersborg pme+3 pint 2 Åmål pme+l pint 3

2 En av polisintendenterna är ställföreträdande polischef med särskilt ansvar för åldagarverksamheten. 3 Polisintendenten är ställföreträdande polischef med särskilt ansvar för åklagarverksamheten. 4 Två polisintendenterna är ställföreträdande polischefer med särskilt ansvar för av polis- resp åldagarverksamheten.Av de resterandeåtta tjänsterna är några renodlade åklagartjänster och benämns distriktsåklagartjânster. De resterandeär polisintendenttjänster vars innehavare bestrider såväl polischefs- som åldagaruppgitter.

3 En utveckling för de

av yrkesrollen

personalgrupper som idag är verksamma inom

polisen och åklagarväsendet

1 Inledning

Inom polisen och åklagarväsendet är verksammma i huvudsak fyra yrkesgrupper; administrativ personal, polismän, polischefspersonal

Bilaga 99

och åklagare. Övergången till en ny organisationsmodell medför

en utveckling och breddning av yrkesrollen för i första hand de tre sistnämnda kategorierna anställda. Den breddade yrkesrollen leder också till en ökad flexibilitet hos de berörda myndigheterna. I detta avsnitt redovisas inledningsvis nu gällande regler anställom ningskrav, utbildning och delegation. Därefter behandlas den utveckling och breddning av yrkesrollen som den nya modellen medför för den anställde. De fördelar som detta innebär även för myndigheten behandlas i avsnitt 2 ovan.

3.2 Nu gällande regler om anställningsvillkor, utbildning och delegation

3.2.1 Administrativ personal Den administrativa personalen uppgår till 650 anställda inom ca åklagarväsendet och till ca 5000 anställda inom polisen. Några formella villkor ñr anställning inom polisen eller åklagarväsendet finns inte uppställda för adminstrativ personal. För denna personalgrupp anordnas inte heller någon obligatorisk utbildning genom anställningsmyndighetens försorg. Genom delegation kan administrativ personal förordnas att utföra uppgifter som ankommer på polischef resp åklagare. Uppgifterna kan avse såväl administration som polis- och åklagarverksamhet. Ramen för denna delegation är författningsstyrd. Enligt regler i polisförordningen kan det i princip överlämnas till administrativ personal att avgöra alla typer av ärenden utom vissa särskilt uppräknade som det ankommer på polischef att besluta Polisförordningens regler avser endast delegation av beslutanderätt. Detta hänger samman med att det ansetts vara underförstått att polischefen inte personligen skall utföra alla de arbetsuppgifter som tillagts honom. Alltefter sakens beskaffenhet skall istället underordnad personal anlitas för detta. Med denna utgångspunkt saknas behov av andra delegationsregler än sådana som rör beslutanderätt. För kriminalpolisverksamheten gäller dock särskilda regler för delegation som bl a innebär ett undantag från denna princip. I polisförordningen stadgas sålunda att detinte får överlämnas till än annan polisman att avgöra eller leda handläggningen av ärenden som enligt rättegångsbalken ankommer på polismyndighet. Inom kriminalpolisverksamheten ianspråktas administrativ personal i huvudsak för utskriftsarbete, diarieföring, expeditionsgöromål och utredningsverksamhet. sistnämnda verksamhet avser utredning av enklare bötesbrott under ledning av förundersökningsledaren eller annan arbetsledare. Enligt regler i åklagarförordningen 1989:848 kan det på motsvarande sätt överlämnas till administrativ personal inom åklagar-

IOO Bilaga

väsendet att utföra uppgifter som avser såväl administration som åklagarverksamhet. Vad gäller administrationen kan delegationen avse även beslutanderätt. Inom åklagarverksamheten är däremot rätten att delegera begränsad till vissa särskilt uppräknade uppgifter. Befogenheten inte i något fall utövande av beslutanderätt, utan istället avser fullgörandet av faktiska uppgifter såsom att rekvirera registerutdrag eller att, efter åklagares beslut, inhämta yttranden i ärenden.

3.2.2 Polismän Antalet anställda polismän exkl polischefspersonal uppgår till ca 16 700. För anställning som polisman uppställs krav på svenskt medborgarskap. Detta följer av lagen 1976:600 om offentlig anställning. Anställningskraven i övrigt fastställs av RPS. Följande alternativa krav på förutbildning gäller 0 m år 1991:

avgångsbetyg från treårigt gymnasium med genomsnittsbetyget lägst - 3

avgångsbetyg från två- eller flerårig gymnasieskola med lägst betyget 3 i svenska språket, engelska och samhällskunskap

fyra års arbetslivserfarenhet och en levnadsâlder om minst 25 år samt gymnasiekompetens med betyget 3 i svenska språket, engelska och samhällskunskap

folkhögskoleutbildning med intyg om särskild behörighet i svenska, engelska och samhällskunskap

Kraven på förutbildning är utformade i enlighet med de behörighetskrav som gäller för tillträde till högskoleutbildning. Den grundläggande polisutbildningen omfattar 33 månader, varav 15 fullgörs som grundkurser vid PHS och resterande 18 månader som praktiktjänstgöring vid en polismyndighet. I praktiktjänstgöringen ingår tjänstgöring vid kriminalavdelning och ordningsavdelning med minst sex månader vid vardera avdelningen samt samhällspraktik om två-fyra månader. Samhällspraktiken fullgörs vid en eller två myndigheter utanför polisväsendet; t ex social myndighet eller sjukvårdsinrättning. De tvâ grund-kursema omfattar såväl teoretiska som praktiska inslag. Utbildningen i kriminalpolistjänst samt straff- och processrätt omfattar ca 500 timmar. För kommissarier och vissa inspektörer anordnas också vidareutbildning om 15 veckor. I utbildningen ingår en allmän del om tio veckor och en specialinriktad om fem veckor. För kriminalpolispersonal omfattar den specialin-

Bilaga 101

riktade utbildningen bl a kriminalpolistjânst och operativ arbetsledmng. Genom delegation kan polismän förordnas att utföra arbetsuppgifter som ankommer på polischefen i enlighet med de regler som nyss redovisats för administrativ personal. Såvitt gäller kriminal-polisverksamheten gäller att polisman kan tillläggas alla förekommande arbetsuppgifter inom denna verksamhet med undantag för beslut om frihetsberövande. Beslut hämtning till förhör enligt 23 kap 7 § RB om kan dock meddelas av kommissarie. Detsamma gäller övriga beslut om frihetsberövande som inte tål uppskov. Flertalet av de arbetsuppgifter inom kriminalpolisverksamheten ankommer på polismynsom digheten utförs av polismän. Förundersökningsledningen ankommer som regel på avdelningschef eller rotelchef, medan övrig kriminalpolispersonal svarar för utredningsverksamheten.

3.2.3 Polischefspersonal

Polischefspersonalen uppgår till ca 350 anställda. För anställning som polischef gäller krav på svenskt medborgarskap. Därutöver erfordras, såvitt här är av intresse, avlagd jur kand juristexamen. Polischefsutbildningen omfattar 2 år och 8 månader. Den inleds och avslutas med teoretiska kurser om sammanlagt månader. Mellan sex dessa fullgörs praktiktjänstgöring enligt följande:

polismyndighet 8 månader länsstyrelse 1 månad tingsrätt 12 månader åklagarmyndighet 4 månader länsrätt 1 månad

Under praktiktiden vid tingsrätt anses polischefsaspiranten fullgöra tjänst som tingsnotarie. Minst hälften tiden vid tingsrätt skall ägnas av åt brottmål. Praktiktiden vid åklagarmyndighet skall inriktas på åklagarens verksamhet förundersökningsledare, tvångsmedelssom frågor samt prövning av åtalsfrågor. Efter två månaders tjänstgöring vid åklagarmyndighet förordnas aspiranten i flertalet fall extra som åklagare. För all polischefspersonal anordnas vidareutbildning inom år sex efter genomgången polischefsutbildning. I vidareutbildningen, som omfattar fyra månader, ingår teoretisk utbildning tre månader och om tjänstgöring vid RPS under en månad.

Polischefsaspirant som genomgått polischefskurs 1 och övrig högre

chefspersonal kan utan begränsningar tilläggas arbetsuppgifter som ankommer på polischefen. Inom kriminalpolisverksamheten utnyttjas

102 Bilaga sou 1992:61

denna möjlighet sparsamt. I de fall polismyndigheten leder förundersökning ankommer dock beslut om tvångsmedel utom kontorstid på polischefspersonal som har beredskap. I övrigt förekommer det endast undantagsvis att polischefspersonal ianspråktas för ledning av förundersökning. Såsom personal- och ekonomiansvariga har dock de högre polischeferna ett stort indirekt ansvar för kriminalpolisverksamheten.

3.2.4 Åklagare

Antalet åklagare uppgår till ca 650. För anställning som åklagare gälller krav på svenskt medborgarskap samt avlagd jur kand juristexamen och förvärvad notariemeritering.

Åklagarutbildningen, som föregås av aspiranttjänstgöring under nio

månader, omfattar tolv veckors teoretisk utbildning fördelad på två kurser. Mellan kurserna tjänstgör åklagaren vid åklagarmyndighet och fullgör vidare fyra månaders obligatorisk praktik vid regionåklagarmyndighet eller överåklagares kansli under sammanlagt ca två år. Obligatorisk vidareutbildning, omfattande en veckas teoretisk utbildning, anordnas 5-7 år efter att den första grundkursen genomgåtts.

Åklagares behörighet är författningsreglerad. Regleringen

avser bl a behörighetens fördelning mellan lokal och regional åklagare. På sistnämnda kategori åklagare ankommer bl a att besluta att inte om inleda eller att lägga ned förundersökning i vissa fall samt att handlägga frågor om ansvar för brott som tjänstemän inom polisväsendet misstänks ha begått i samband med tjänsten. Vid lokal åklagarmyndighet har samtliga åklagare med undantag för assistentåklagare som har tjänstgjort kortare tid än två år i princip samma behörighet.

3.3 En ny yrkesroll för polischefen och åklagaren

En övergång till den förordade organisationsmodellen innebär att åklagarna på lokal nivå blir tjänstemän inom polisväsendet. De integreras med polischefspersonalen och utövar, liksom denna personalgrupp, sina befogenheter genom delegation från polischefen. Polischefs- och åklagaryrket kommer i denna modell att utgöra en samlad karriär. Från denna karriär kommer även åklagarna vid regional åklagarmyndighet att rekryteras. Den nya yrkesrollen för åklagarna och polischeferna skulle kunna gestalta sig på följande sätt. Den samlade karriären utgörs nya av befattningar som polismästare och polisintendenter. I många mindre och medelstora distrikt kommer innehavama av intendenttjänstema att utföra såväl âklagar- som polischefsuppgifter. I större distrikt renodlas

Bilaga 103

åklagarsysslan genom inrättande av rena åldagarbefattningar motsvarande dagens distriktsâklagartjänster. Utöver dessa befattningar erfordras tjänster motsvarande dagens polissekreterar-, assistentåklagar- och aspirantbefattningar. En ny samlad utbildning införs. Målet för denna bör vara att ge erforderlig kompetens för innehav av den nya typen av kombinerad tjänst. Detta ställer krav på förlängd tjänstgöring vid polismyndighet och kanske även tjänstgöring vid regional åklagarmyndighet i syfte att ge kunskaper om åklagaruppgiften motsvarande den nuvarande tjänstgöringen som åklagaraspirant. Även frågan om ett formellt krav på förvärvad notariemeritering för tillträde till utbildningen aktualiseras. Alternativt kan övervägas att integrera notariemeriteringen med den nya utbildningen. För behörighet till tjänst som distriktsåklagare bör liksom för tillträde till polismästaretjänst krävas genomgången vidareutbildning. Lokal åklagares behörighet i förhållande till regional myndighet kommer att förändras. Såvitt gäller ansvaret för förundersökning kommer detta i sin helhet att överföras till den lokala myndigheten. Liksom idag kommer dock ansvaret för förundersökningsledning att i stor omfattning delegeras till polispersonal. Prövningen av åtalsfrågan och åtalets utförande i ärenden om grova brott torde dock komma att handläggas av regional åklagarmyndighet i fler fall än idag. Modellen ger, som framgått, ökade möjligheter för den enskilde befattningshavaren att välja arbetsuppgifter inom ramen för sin anställning inom polis- och åklagarväsendet. Vilka är då fördelarna med detta ur personalutvecklingssynpunkt Allmänt gäller att en breddning av arbetsuppgifterna ger ökade möjligheter till utveckling och att detta av flertalet upplevs som positivt. Idag är möjligheterna att skifta yrkeskarriär mellan de två verksamheterna mycket begränsade till följd av olikheter i behörighetsvillkor och utbildningar. Det förhållandet att ett antal polischefer, som regel aspiranter, söker sig till åklagarkarriären visar dock att ett intresse finns. Mera ovanligt år det att åklagare söker sig till polischefsbanan. Till en viss del torde detta kunna förklaras med det formaliserade antagningsförfarandet och den långa utbildning som föregår den egentliga tjänstgöringen i en polischefsbefattning. För den åklagare som i den nya modellen önskar renodla åklagarsysslan finns det också möjlighet att söka sig till en ren åklagartjänst vid en större myndighet eller en regional myndighet. Ur åklagarperspektiv ger den nya modellen vidare tillgång till fler chefsbefattningar. Slutligen bör framhållas att polischefs- och åklagaryrkena har många likheter. De ställer båda stora krav på rättskänsla, integritet och en god vandel. Inslaget av administration och personalledning är stort i polischefssyrket. I betydande omfattning, särskilt på intendent och sekreterarnivå, förekommer dock arbets- uppgifter som innefattar rättstillämpning och myndighetsutövning.

104 Bilaga

3.4 En ny yrkesroll för polismannen

Det förhållandet att den nya samlade lokala polis- och åklagarmyndigheten kommer att tillföras flertalet arbetsuppgifter som idag ankommer på lokal åklagarmyndighet, aktualiserar frågan dessa om uppgifters fördelning inom den nya myndigheten. Av särskilt intresse är frågan i vilken omfattning arbetsuppgifter kan delegeras till polisman. Såvitt gäller förundersökningsledning medför den modellen inte nya några principiella förändringar. Även fortsättningsvis får fördelningen av denna arbetsupppgift mellan åklagare och polisman göras med utgångspunkt i brottets svårhetsgrad. Uppenbart år också att åklagare även i framtiden skall fatta flertalet beslut med avseende på förundersökning, tvångsmedel och åtal. Enligt den nya modellen tilläggs däremot polisman befogenhet att utföra åtalet vid tingsrätt i vissa okomplicerade fall. I linje med detta bör också övervägas om uppgiften att utfärda strafföreläggande skall kunna delegeras till polisman. Den rätt för polisman att utföra åtal som följer av den modellen nya har två förebilder; den motsvarande befogenhet dansk rätt som medger polisman och den befogenhet enligt svensk rätt tillsom kommer tulltjänsteman att i vissa fall föra talan i mål om varusmuggling och tullförseelser. Enligt dansk rätt ñnns ingen författningsreglering av polischefens rått att delegera uppgiften att utföra talan vid domstol. I praktiken år dock endast brott av enklare beskaffenhet föremål för delegation i detta avseende. Här följer en kortfattad redovisning hur systemet av med polismansåklagare tillämpas i Koldings polisdistrikt ett distrikt med ca 60 000 invånare och ca 100 poliser. Trañkbrott, skadegörelse, snatteri, förargelsevåckande beteende och likande brott av enklare beskaffenhet som rapporteras ordningsav avdelningen utreds också vid denna avdelning. Sedan utredningen slutförts redovisas den till en särskild enhet avdelningen. Enheten, som utför samtliga polismansåtal, består tre inspektörer av varav en är chef. Enhetschefen avgör vilka ärenden som skall handläggas vid enheten. I huvudsak rör det sig om nyssnämnda och liknande brott som enligt dansk rätt endast har böter i straffskalan. Den omständigheten att vittnesbevisning förekommer i målet hindrar inte att åtalet utförs av polisman. Polismansåklagama har minst tio års erfarenhet som polisman, men har som regel inte tjänstgjort vid kriminalavdelning annat än under kortare tid. De har inte heller någon särskild en teoretisk utbildning för uppgiften. Sysslan som åklagare alternerar och en ordinär förordnandetid är ett till fyra år. I svensk rätt har ett system med tullåklagare, dvs tjänstemän inom tullverket som utan att ha åklagarkompetens för talan i tullmål, funnits

Bilaga 105

sedan början av 1900-talet. Sin nuvarande utformning ñck systemet i huvudsak genom lagen 1960:418 straff för varusmuggling. om Enligt 24 § i dess ursprungliga lydelse fick talan i mål rörande brott mot författningar, vilkas efterlevnad tullverket hade att övervaka, föras av befattningshavare vid tullverket generaltullstyrelsen som bestämde under förutsättning att svårare straff än böter inte kunde följa på brottet. Allmän åklagare dock alltid oförhindrad att föra var talan i ett mål detta slag han fann det påkallat. Tullåklagarens av om befogenhet att föra talan innefattade också befogenhet istället en att utfärda strafföreläggande då förutsättningarna för detta uppfyllvar da. Vidare tillkom det tullåklagare att besluta förverkande om av egendom värd mindre än femhundra kronor i vissa fall då åtal inte kunde väckas mot någon. Som skäl för den beskrivna regleringen nu anfördes bl a att flertalet av bötesmålen bagatellartad karaktär var av som varken med hänsyn till utredning eller juridisk bedömning erbjöd några svårigheter. Den 1 januari 1985 infördes fängelse i straffskalan för varusmugglingsbrott är ringa och gäller narkotika. I som som samband därmed utökades tullåklagares befogenhet utan närmare motivering till att även detta brott. Genom ändring i lagen avse en den 1 januari 1987 utökades vidare tullåklagares befogenhet med avseende på förverkande till att egendom värde uppgår till avse vars mindre än en tiondel ett basbelopp. I övrigt har lagstiftningen i av detta avseende inte genomgått några förändringar. Det kan tilläggas att varusmugglingslagen är föremål för översyn,som beräknas vara slutförd under år 1991. Befogenhet som nu avses har generaltullstyrelsen meddelat antal ett tullförvaltare, dvs chefer för tull eller distriktstullkammare. - Vid var och en av de största tullmyndigheterna har vidare förordnande som tullåklagare meddelats en tjänsteman. Enligt tullverkets statistik över godkända straffförelägganden och lagakraftvunna domar i tullmål för år 1989 utfärdades 5 065 strafförelägganden för brott mot varusmugglingslagen. Av dessa utfärdades 4 578 av tullåklagare. Antalet domar i mål brott lagen, och i om mot vilka tullåklagare varit behörig att föra talan, uppgick under samma tid till 234. I 49 av dessa mål utfördes talan tullåklagare. Under av år 1989 utfärdades vidare 461 strafförelägganden för tullförseelser. Av dessa utfärdades 286 tullåklagare. Antalet domar i mål av om sådana förseelser uppgick till 88. Endast i dessa fördes ett av dock talan av tullåklagare. Den breddade yrkesrollen för polismannen skulle i det avseende som nu år aktuellt kunna gestalta sig på följande sätt. Vid varje polisoch åklagarmyndighet där så bedöms erforderligt och möjligt delegeras befogenheten att utföra åtal vid tingsrätt till ett antal polismän. Den yttersta ramen för delegationen, bör personlig, som vara anges

106 Bilaga

i författning. Eventuellt kan befogenheten utformas som en rått att föra talan. Detta skulle då polismannen befogenhet även att väcka ge åtalet. I enlighet med vad gäller inom tullverket bör i allt fall som polisman befogenhet utfärda strafföreläggande. Även ges att ramen för denna befogenhet bör regleras författning. Antalet polisgenom män erhåller förordnande kommer att växla beroende på myndigsom hetens storlek. Vid myndighet med utredningsverksamhet även vid ordnings- eller trañkavdelning kan förordnande meddelas för personal också vid dessa avdelningar. Delegation bör kunna ske till kommissarie och inspektör uppfyller vissa krav vad gäller erfarenhet och som kvalifikationer. Viss obligatorisk utbildning kan anordnas som funktionsinriktad sådan vid PHS.

4 En förbättrad rättsäkerhet

4.1 Inledning

I detta avsnitt behandlas de förbättringar av rättssäkerheten som den nya modellen kan antas medföra. Såsom redovisats i avsnitt 2 ingår kvali-tetsfaktom som en del ovan i effektivitetsbegreppet. Rättssäkerhet är en del av denna kvalitetsfaktor. Inom rättsväsendet är rättsäkerheten så avgörande betydelse att av avsteg från kravet på optimal produktivitet kan göras för att garantera hög rättssäkerhet. Mot denna bakgrund redovisas därför inleden ningsvis de rättssäkerhetsargument som i debatten anförts emot organisationsförändringar inom polis- och åklagarväsendet. I anslutning till detta kommenteras också några av dessa argument. För en utförlig redovisning av i debatten anförda argument för och emot i denna fråga hänvisas till åklagarutredningens PM Förundersökningsledning.

4.1.2 I debatten anförda rättsäkerhetsargument emot en förändrad organisation av polis- och áklagarväsendet

Utan att närmare in på någon definition av be-greppet rättssäkerhet, kan det konstateras att detta begrepp är mångtydigt. Kravet på en hög rättssäkerhet kan också tillgodoses på många sätt. Det kan gälla fördelning befogenheter mellan organ i syfte att bygga in en av kontrollfunktioner, det kan också gälla krav på viss utbildning men hos den ansvarige tjänstemannen. Även sådana omständigheter som klar och redig utformning av straffbuden samt en snabb och säker en handläggning av ärenden befrämjar rättsäkerheten. När frågor polis- och åklagarväsendets organisation samt om om kompetensfördelningen dem emellan debatterats har också mer eller mindre renodlade rättssäkerhetsargument förts fram. Mot en föränd-

Bilaga 107

rad organisation och även mot dellösningar, såsom att föra över all förundersökningsledning til polisen har anförts i huvudsak följande argument av rättsäkerhetskaraktär:

a. Den kontroll- och tillsynsfunktion tillkommer åklagaren i försom hållande till polisen de båda myndighetskomplexen tunnas ut om integreras

b. Det är åklagarens självständiga ställning mellan polis och domstol

som medför att beslut om tvångsmedel kan anförtros åklagaren och domstolskontroll i detta avseende undvaras

c. Vissa tvângsmedelsbeslut skulle rättsäkerhetssskäl likväl av behöva fattas av åklagare

d. Den polisiäre förundersökningsledarens avsaknad av processvana skulle medföra risk för att utredningen blev otjänlig underlag som för åklagarens ställningstaganden.

När man söker finna argument ur råttssäkerhetssynpunkt mot fören ändrad organisation i den rättsliga reglering gäller idag, är det som av intresse att konstatera att denna reglering tillkom under tid då en polis- och åklagarväsendet helt annorlunda organiserat än idag. var Från regleringens tillkomst år 1948 och fram till polis- och åklagarväsendets förstatligande år 1965 sålunda polischefs- och var åklagarsysslan i många fall förenade. Så förhöll det sig på landsbyg-

den landsfiskalerna och i flera städer. Mot denna bakgrund kan inte

gärna den fördelning av befogenheter mellan de två myndighetskomplexen skedde år 1948 ha dikterats de skäl angivits som av som ovan punkterna a-d. Naturligtvis hindrar inte det anförda att nu argument mot en förändring likväl kan sökas i den nuvarande organisationen. Det sagda visar dock att det till grund för den fördelning av befogenheter som infördes år 1948 inte låg de rättsäkerhetsargument som idag åberopas för att inte förändra organisationen. Dessa argument fick överhuvudtaget inte bäring förrän i och med förstatligandet år 1965 och den då genomförda uppdelningen polis- och av åklagarväsendet. Inte heller denna reform dock föranledd var av rättssäkerhetsskäl. Beträffande de argument tar sikte på åklagarens självständiga som ställning garanti för vissa funktioner punkterna och b

som en a ovan

kan följande anmärkningar göras. Frågan åklagarens självständiga om ställning i förhållande till polisen har relevans endast under förundersökningsstadiet. Därefter övergår ärendets handläggning i sin helhet

108 Bilaga

på åklagaren. Det är också under förundersökningen som beslut om tvångsmedel aktualiseras. Under själva förundersökningen är det endast i ärenden av enkel beskaffenhet och i ärenden i vilka någon skäligen misstänkt för brottet inte finns som polismyndigheten självständigt leder denna. Det är därför endast i dessa fall man kan tala om en i förhållande till polis-

myndigheten självständig ställning för åklagaren. Åklagarens rätt att

ingripa i dessa fall är också garanterad genom rätten att meddela anvisningar och, när det är påkallat av särskilda skäl, överta ledningen av förundersökningen. I den mån fråga om tvångsmedel aktualiseras i detta skede av utredningen ankommer beslutanderätten i stor omfattning på polismyndigheten. Argumentet att det är åklagarnas självständiga ställning som medför att beslut i tvångsmedelsfrågor kan anförtros denne saknar därför relevans i detta skede. I övriga fall däremot, dvs de som inte är av enkel beskaffenhet och i vilka en skäligen misstänkt ñnns, vilar ansvaret ñr förundersökningens bedrivande på åklagaren. Detta innebär att åklagaren med exklusiv rätt beslutar om inriktningen av utredningen, om tvångsmedelsanvändning, om vilka utredningsåtgärder i övrigt som skall vidtas och om hur den polispersonal som ställs till hans förfogande skall användas. Utredningspersonalen är skyldig att följa de direktiv som åklagaren meddelar och detta gäller även riktlinjer för hur en åtgärd skall vidtas. Under förutsättning att åklagaren utövar sitt förundersökningsledarskap i enlighet med lagstiftarens intentioner arbetar således polis och åklagare nära samman och polisens utrymme för självständigt handlande i avgörande frågor mycket begränsat. Det behov av kontroll och tillsyn som föreligger i en sådan situation inskränker sig mera till att följa upp att givna direktiv har följts. Denna kontrollfunktion företer likheter med den som i ett anställningsförhållande tillkommer en förman i förhållande till den underställde. Det är också i ett anställningsförhållande som denna kontroll bäst utövas. I den nya modellen, med en integrerad lokal polis- och åklagannyndighet, kommer förmansskapet över utredningspersonalen att tillkomma åklagaren. Ett ur rättsäkerhetssynpunkt motiverat kontrollbehov föreligger däremot i förhållande till den som under förundersökningen beslutar om åtgärders vidtagande, dvs i flertalet fall åklagaren. Genom regler om överklagande och överprövning är detta behov dock i stor omfattning tillgodosett.

Vad anförts kan sammanfattas på följande sätt. Åklagarens

som nu självständiga ställning, och därmed möjligheten att utöva en egentlig tillsyn och kontroll över polisens verksamhet, är störst i de fall då den minst behövs, d v s i ärenden av enkel beskaffenhet och i ärenden då någon ännu inte är skäligen misstänkt. I dessa ärenden är som regel polismyndigheten förundersökningsledare. På detta stadium av utredningen fattas vidare flertalet beslut i tvångsmedelsfrågor av

Bilaga 109

polisen. Argumentet av innebörd att det är åklagarens självständiga ställning som gör att beslut om tvångsmedel kan tilläggas denne saknar därmed relevans. I övriga fall tillägger inte lagstiftaren åklagaren den självständiga ställning i förhållande till polisen som erfordras för att utöva en egentlig kontrollfunktion. Den uppföljande verksamhet som erfordras från åklagarens sida företer istället stora likheter med den utövas förman gentemot underställd i ett som av en anställningsförhållande. Det är också inom för ett anställningsramen förhållande som denna kontrollfunktion bäst kan utövas. I anslutning till frågan om den polisiäre förundersökningsledarens

kompetens punkt d. ovan kan det avslutningsvis finnas anledning att

beröra frågan om polismans kompetens i ett annat avseende. I den nya modellen tilläggs, såsom redovisats under punkten 3.4 polisman ovan, befogenhet att i vissa fall utföra åtal och att utfärda strafföreläggande. Mot denna bakgrund kan det intressea att kortfattat vara av belysa i vad mån detta kan antas medföra en försämrad rättsäkerhet. Först kan konstateras att polisutbildningen successivt förbättrats under senare år. I motsvarande mån har kravet på förutbildning, liksom behörighetsvillkoren i övrigt, skärpts. Här kan hänvisas till den redovisning i detta avseende som lämnats under punkten 3.2.2 ovan. I detta sammanhang bör inte heller bortses från att löne- och andra anställningsvillkor för polismän avsevärt förbättrats under år. senare Detta gör att polisyrket bättre än tidigare kan konkurrera de mest om kvalificerade krafterna. Den kompetensutveckling skett medför som att polispersonalen kan tas i anspråk för alltmer kvalificerade nya, arbetsuppgifter. Utvecklingen har också gått i denna riktning såvitt gäller fördelningen av ärenden inom polismyndigheten. Att denna möjlighet kan och bör uppmärksammas även såvitt gäller fördelningen av arbetsuppgifter mellan polis och åklagare har påpekats i skilda

sammanhang, bl a i direktiven för åklagarutredningen dir 13.

s.

4.2 Den modellen nya

Under denna punkt beskrivs hur den nya modellen kan medföra förbättringar av rättssäkerheten. De som i debatten uttalat sig for en förändrad kompetensfördelning mellan polis och åklagare har åberopat i synnerhet ett argument ur rättssäkerhetssynpunkt. Det har avsett frågan vilken myndighet om som skall leda förundersökningen och kan sammanfattas på följande sätt. Enligt lagen skall förundersökningen opartisk och brottvara målsrättegången vara en tvåpartsprocess. Från dessa synpunkter är det olämpligt att åklagaren först leder förundersökningen och sedan avgör om den håller för åtal eller inte. Genom detta förbereder åklagaren omedvetet sin kommande roll i rätten den misstänktes motpart. som

110 Bilaga sou 1992:61

Detta påverkar undersökningens uppläggning och genomförande.

Åklagarens dubbla roll som undersökningsledare och part går också

ut över motparten, d försvaret, som hamnar i underläge i förhålv s lande till åklagaren. De rättigheter som lagen ger försvaret under utredningen, tex att begära kompletteringar av utredningen, kan sällan utnyttjas fullt ut bl a beroende på kostnadsskäl. Ett sätt att komma till rätta med dessa brister är att begränsa åklagaroll förundersök-ningsledare. Den nya modellen innebär i rens som detta avseende att all förundersökningsledning samlas hos den lokala polis- och åklagarmyndigheten. Beslut i åtalsfrågan och åtalets utförande fördelas mellan den lokala myndigheten och den regionala åklagarmyndigheten med utgångspunkt i brottets svårhetsgrad, varvid ärenden avser mycket grov eller komplicerad brottslighet tillsom äggs den regionala myndigheten. Den erforderliga avgränsningen torde kunna göras med utgångspunkt i det straff som är stadgat för brottet med kompletterande regel som fångar upp de brott, som en trots att de inte är grova, bör handläggas vid den regionala myndigheten. Utöver detta erfordras bestämmelser som ger den regionale åklagaren befogenhet att begära den lokala myndighetens biträde vid bl a kompletterande utredningar. Till grund för den modellens utformning i detta avseende ligger nya följande överväganden. Från rättssäkerhetssynpunkt ligger det ett värde i att skilja åklagarens roll som förundersökningsledare från rollen Å andra sidan är det inte möjligt att överföra all som part. förundersökningsledning till de nuvarande polismyndigheterna. Samtidigt står det klart att rättssäkerhetsaspektema gör sig starkast gällande i de ärenden som avser svår brottslighet. Genom att i dessa fall tillägga den regionala åklagarmyndigheten partsrollen och den nya lokala myndigheten ansvaret för förundersökningen uppnås den önskvärda fördelningen. Modellen innebär i själva verket en optimering av rättssäkerheten genom att förundersökningen i svåra fall kommer att ledas av åklagare vid en lokal myndighet, medan rollen som part tillkommer en av de högsta åklagama i regionen. Avslutningsvis bör påpekas att RÅ:s kontroll- och tillsynsfunktion naturligtvis består i den nya modellen.

5 Det danska polis- och åklagarväsendet

I denna bilaga lämnas en redogörelse för det danska polis- och åklagarväsendet samt de uppgifter som ankommer på dessa organ vid beivrandet av brott enligt dansk rätt. Allmänna åklagare är riksåklagaren, statsåklagaren, polismästama och den som särskilt förordnats att biträda dessa. Polismästarens åklagaruppgifter kan, liksom övriga uppgifter ankommer på som

Bilaga 111

honom, delegeras till underställd personal. Någon formell reglering av polismästarens befogenhet att delegera arbetsuppgifter till under-

ställd personal finns dock inte. Åklagarna har till uppgift att i

samarbete med polisen svara för åtal av brott som hör under allmänt åtal. Riksåldagaren är åklagare vid Högsta domstolen samt har föreskrifts- och tillsynsbefogenhet i förhållande till övriga åklagare. I Danmark finns två hovrätter. För varje hovrätts domkrets förordnar regeringen ett antal statsáklagare. Den förordnas statssom som åklagare skall ha avlagt jur kand examen samt vidare ha tjänstgjort minst tre år som domare, polismästare, åklagare eller advokat. Statsåklagama är åklagare vid hovrätt och tingsrätt. De för svarar åtal i s k naevningssager, d v s mål som prövas av hovrätt som första instans och i vilka nämndemän deltar. Till denna kategori hör i huvudsak brott för vilket är stadgat fängelse i minst fyra år. Statsåklagaren svarar vidare för åtal i mål som prövas tingsrätt av som första instans med undantag för de brott som skall åtalas av polismästaren, s k politisager. Här kan nämnas att reglerna fullföljd i om dansk rätt vilar på en princip om tvåinstansprövning. I huvudsak gäller följande. Domar av hovrätten i första instans kan regel som överklagas till Högsta domstolen utan prövningstillstånd. Domar av tingsrätt i politisager kan överklagas av åklagaren till hovrätt endast om annan påföljd än böter kunnat följa på brottet. Tingsrättens övriga domar kan överklagas till hovrätt. Endast i undantagsfall, och då efter prövningstillstånd, kan hovrättens dom överklagas till Högsta domstolen. Som politisager räknas bötesbrott och flertalet av de vanligaste fängelsebrotten. Detta medför att polismästarna svarar för åtal i ca 90 procent av alla brottmål. Statsâklagaren svarar dock för fullföljd i politisager. En ofentlig utredning har nyligen föreslagit att ytterligare brott skall överföras till kategorin politisager och att åtalsrätten som huvudregel skall tillkomma polismästaren. Enligt förslaget skulle statsåklagaren åtala endast i naevningsmålen. Vidare skulle han även fortsättningsvis vara åklagare i alla mål fullföljs från tingsrätten. som Efter delegation i varje enskilt fall kan den polismästare lett som förundersökningen i ett ärende förordnas att utföra statsåklagamas åtal i hovrätten. Vidare ges som regel polismästare och polisfullmäktig generella förordnanden att utföra statsåklagamas åtal vid en viss tingsrätt. Tilldelningen av mål beslutas statsåldagaren. av

Polismästarens åtal i politisager utförs som regel av en polisfullmäktig. I vissa okomplicerade mål, främst trafikmål i vilka fråga om återkallelse av körkort inte kan uppkomma och i andra enklare mål med endast böter i straffskalan, snatteri, kan polismästaren t ex

112 Bilaga sou 1992:61

förordna en s k politianklager att utföra åtalet. Sådant förordnande meddelas som regel en politiassistent eller politibetjent. Den danska polisen förstatligades 1938. Polisens uppgift är bl a att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, att tillse efterlevnaden av lagar, att vidta erforderliga åtgärder för att förhindra brott och att för förundersökning och åtal då brott begåtts. Polisen lyder svara under justitieministern. Under honom finns en rikspolischef och polismästare. De senare ansvarar för verksamheten i ett polisdistrikt. I varje polisdistrikt skall ett visst, genom förordning närmare fastställt, antal polismän avdelas för kriminalpolisverksamhet. Polischefspersonalen utgörs av, utöver polismästare, en vice polismästare och upp till tolv polisfullmäktige. I alla större polisdistrikt finns också polisassessorer. Dessa har en tjänsteställning mellan vice polismästare och polisfullmäktige. I flertalet distrikt handhar assessorn i huvudsak sedvanliga polischefsuppgifter och i viss omfattning åklagaruppgifter. Polisfullmäktige har som särskild uppgift att bistå polismâstaren vid åtal i brottmål, men utför också i varierande utsträckning sedvanliga polischefsgöromål. Den som förordnas som polismästare, vice polismästare, polisassessor eller polisfullmäktig skall ha avlagt jur kand - För tjänst polismästare erfordras vidare som huvudexamen. som regel minst tre års tjänstgöring som polisfullmäktig eller i annan polischefsbefattning. De polisiära befattningarna är i övrigt politibetjent polisassistent, politiassistent inspektör, vice politikommissaer och politikommissaer kommissarie, vice politikrimi-

nalinspektör och politikriminalinspektöri avdelningschef.

Rikspolischefen har föreskrifts- och tillvynsrätt i förhållande till polismästama. Justitieministern utfärdar föreskrifter om polismästarförhållande till de allmänna åklagama och rikspolischefen samt nas om dessa myndigheters inbördes samverkan. I varje polisdistrikt finns en polisstyrelse. Styrelsen beslutar i ärenden som rör klagomål mot polisman, men har i övrigt endast rådgivande funktioner. Statsåklagaren kan under vissa förutsättningar besluta om att lägga ned åtalet eller meddela åtalsunderlåtelse. Motsvarande befogenhet tillkommer polismästaren, men endast i vissa av de brott som är politisager. Nyssnämnda offentliga utredning har föreslagit att polismästarens befogenhet utvidgas i detta avseende så att den följer rätten att åtala. Förundersökning inleds och leds alltid av polisen. Förutsättningarna för att inleda en förundersökning är i huvudsak desamma som enligt svensk rätt. Finns det inte skäl att inleda en förundersökning kan polisen avvisa anmälningen. Under förutsättning att ingen delgivits misstanke kan polisen på samma grund lägga ned en redan inledd förundersökning. Har någon delgivits misstanke, men visar sig denna vara ogrundad, kan polisen -

Bilaga 113

ofta polischefspersonalåklagare alltid lägga ned förundersökningen -

snarare besluta att inte väcka åtal. Under förundersökningen kan

domstol efter framställning från den misstänkte pröva lagligheten i polisens undersökningsåtgärder. Befogenheten att besluta om tvångsmedel år fördelad mellan polis och domstol. Beslut om anhållande meddelas polisen. Har av anhållandet varat 24 timmar skall dock den frihetsberövade instållas vid domstol beslutar fortsatt anhållande. Senast 72 timmar som om efter rättens beslut mäste beslut häktning meddelas rätten. om av Beslut om telefonavlyssning, buggning samt tele- och postkontrøll meddelas av rätten, eller då fara är i dröjsmål, polisen. I sistav nämnda fall skall polisens beslut underställas domstol inom 24

timmar. Beslut kroppsbesiktning och ytlig lcroppsundersökning

om

meddelas av polisen, medan domstol beslutar kroppsundersökning

om i övriga fall. Beslut om husrannsakan i tillhåll eller allmänna utrymmen och då fara är i dröjsmål meddelas polisen i övriga av samt fall av domstol. Beslut beslag meddelas polisen då fara är i om av dröjsmål. I övriga fall beslutar domstol. Åtal i politisager väcks genom att polismästaren undertecknad en av stämningsansökan ges in till tingsrätten. I politisager kan polismästaren utfärda straøöreläggande under förutsättning att det inte finns anledning att ålägga strängare påföljd än böter. Jourdomstolar finns inte i Danmark. Däremot prövar domstolarna frågor om anhållande och häktning även utom kontorstid och under helger.

Bilaga 7 0,50

g STATSKONTORET

MISSIV Datum Vårbeteckning 1992-04-10 Dnr 65591-5 Endatum Erbeteckning 1991-02-09 Dnr 91-2930

Åklagarutredningen -90 Justitiedepartementet, för kännedom

Uppdrag at t utreda vissa organisatoriska frågor inom åklaqarväs endet

Regeringen uppdrog enligt beslut 1991-12-09 åt Statskontoret att bi träda Åklagarutredningen -90 i dess arbete med organisato riska frågor.

Resultatet av Statskontorets arbete redovisas i bifogad rapport, Ö versyn av åklagarorganisationen 1992:l6.

I detta är ende har generaldirektören Jan Carling beslutat. Närvarande vid den slutliga handläggningen var i övrigt biträdande avdelningschefen Lennart Brege, organisationsdirektören Göran Borghammar, föredragande, avdelningsdirektören Göran sandbäck samt byrådirektören Anders Rånlund.

Enligt sta tskontorets beslut

Göran Borg ha ar

115 Bilaga

u Ö a

E STATSKONTORET

RAPPORT 1992 1 : 6 1

Innehållsförteckning §ig

l INLEDNING 4 1.1 Regeringsuppdraget 4 1.2 Sammanfattning av Statskontorets 5 förslag 1.3 Utredningsarbetets organisation 6

2 NULÄGE 8 2.1 Åklagarväsendets nuvarande orga- 8 nisation 2.1.1 Allmänt 8 2.1.2 specialisering 10 2.2 Åklagarväsendet i siffror 12 2.2.1 Personal 12 2.2.2 Personal- och ekonomiadministra- l4 tion 2.2.3 Produktivitet 17 2.2.4 Ekonomi 22 2.3 Kostnadsutveckling 23 2.4 Datorisering 26

3 FÖRUTSÄTTNINGAR 29 3.1 Förnyelsearbetet i statsförvalt- 29 ningen 3.2 Verksamhetsförändringar 35 3.3 Organisatoriska förändringar 36 rörande rättsväsendet och statsförvaltningen i övrigt 3.4 Sambandsbehov 40 3.5 Pågående utredningar om den 41 offentliga förvaltningens regionala uppbyggnad

4 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 45 4.1 Utgångspunkter 45 4.2 strukturfrågor 47 4.2.1 Länsmodellen och länspolis- 47 mästarmodellen 4.2.2 Koncentration av verksamheten 57 till ett färre antal åklagarmyndigheter 4.2.3 Nuvarande organisationsstruk- 67 tur 4.2.4 Förslag till ny organisations- 71 struktur 4.2.4.1 Indelningsgrund 71 4.2.4.2 Administrativ och organisatorisk 72 samordning 4.2.4.3 Distriktsindelning 75 4.2.4.4 Ledningsfrågor 78

Bilaga 117

a,,a å STATSKONTORET RAPPORT 1992:16

Innehållsförteckning forts

4. .4. 5 Lekmannainflytande 4 4 6 Förslag till ny organisation enligt alternativen 1 och 2 Övriga organisationsfrågor 106 Åklagarmyndigheternas 106 organisation Överprövning och tillsyn 108 RÅs framtida roll och admi- 109 nistration Preliminär ansvara- och arbetsfördelning Konsekvenser 115

Figur: Regionala åklagarmyndigheten i Ö-stad

Tablå Länspolismästarmodellen

Tablå 2: koncentration av verksamheten till ett färre antal myndigheter enligt alt A

Tablå 3: Koncentration verksamheten av till ett färre antal myndigheter enligt alt B

Tablå Förslag till organisationsny struktur enligt alt 1

Tablå S: Förslag till organisationsny struktur enligt alt 2

Bilaga 1: Uppdrag till Statskontoret att biträda åklagarutredningen -90

Bilaga 2: Nuläge: Regionåklagarmyndigheter, lokala åklagarmyndigheter, antal tjänster, polisditrikt och tingsrätter

Bilaga 2:1 Karta över lokala åklagarmyndigheter och åklagardistrikt

Bilaga Personalen på åklagarmyndigheterna

Bilaga Administrationen på åklagarmyndigheterna

118 Bilaga a a l a

ESTATSKONTORET

RAPPORT 1992:16

Innehållsföreckning forts Bilaga 5: Misstänkta personer fördelade per åklagare Bilaga 6: Avgjorda mål per åklagare Bilaga 7: M-poäng per åkl agare Bilaga 8: Kostnaderna för åklagarmyndigheterna

1992:61 Bilaga 119 sou

man

SSTATSKONTORET

RAPPORT 1992:16 4

1 Inledning

1.1 Regeringsuppdraget

Regeringen uppdrog 1991-11-21 bilaga 1 åt statskontoret att biträda Åklagarutredningen -90 Ju 1990:04 i dess arbete med organisationsfrågor.

Uppdraget, som har utförts i samverkan med riksáklagaren RÅ och åklagarutredningens sekretariat samt i kontakt med Riksrevisionsverket, redovisas i föreliggande rapport till Åklagarutredningen -90.

I den till regeringsbeslutet bilagda promemorian lämnas direktiv för Statskontorets medverkan. Statskontorets utredning skall enligt direktiven lämna förslag till en framtida organisation av åklagarväsendet på lokal och regional nivå samt förslag till administrativ uppgiftsfördelning mellan olika nivåer inom åklagarväsendet.

En utgångspunkt är därvid att åklagarväsendet och polisväsendet även framgent skall vara två från varandra skilda och självständiga organisationer som har ett nära samarbete. En annan utgångspunkt är att åklagarnas verksamhet skall renodlas och att åklagarna i görlig mån skall avlastas administrativa uppgifter.

En förutsättning för utredningen är att åklagarverksamheten skall bedrivas inom nuvarande resursramar.

Statskontoret skall enligt direktiven särskilt överväga

120 Bilaga

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 5

- problemen med de minsta lokala åklagarmyndigheterna i fråga om sårbarhet, begränsad flexibilitet och möjlighet till specialisering

om det finns organisationsmodeller eller inslag i dessa som kan passa áklagarväsendet, som t ex den s k länsmo dellen eller den s k länspolismästarmodellen

- om de ekonomi- och personaladministrativa resurserna bör koncentreras till ett ställe i länet om de nuvarande lokala och regionala nivåerna ersätts med en länsnivá med lokal verksamhet.

Slutligen skall Statskontoret enligt direktiven redovisa de ekonomiska konsekvenserna av förslagen och analysera tänkbara effekter på olika områden.

RÅ och statsåklagarmyndigheten för speciella mål SPM omfattas inte av uppdraget till Statskontoret.

1.2 Sammanfattning av Statskontorets förslag

Följande förslag redovisas i denna rapport.

- áklagarorganisationen indelas enligt två alternativa förslag i 16 regioner med en åklagarmyndighet i varje region

- nuvarande regionala och lokala áklagarmyndigheter samordnas organisatoriskt till 16 regionala åklagarmyndigheter med sammanlagt.83 lokala enheter eller áklagardistrikt

- den nuvarande distriktsindelningen förändras inte

Bilaga 121

Gñâ

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 6

- budget-, resultat- och ett vidgat verksamhetsansvar delegeras från RÅ till de 16 áklagarmyndigheterna

- inom var och en av de l6 regionala áklagarmyndigheterna inrättas en ledningsgrupp med uppgift att inför myndighetschefens beslut behandla viktiga administrativa ärenden och för verksamheten övergripande frågor

- en rådgivande lekmannanämnd inrättas vid varje regional åklagarmyndighet med i princip uppgifter och antal samma ledamöter som den nuvarande rådgivande nämnden hos RÅ.

- en preliminär ansvars- och arbetsfördelning mellan RÅ, åklagarmyndigheterna och åklagardistrikten redovisas.

I övrigt lämnas förslag rörande åklagarmyndigheternas organisation, överprövningsregler och personalutveckling. Slutligen föreslås att frågan om RÅs framtida roll, organisation och administration utreds i särskild ordning.

1.3 Utredningsarbetets organisation

Projektledare har varit organisationsdirektör Göran Borghammar, Statskontoret. Övriga projektmedarbetare från Statskontoret har varit avdelningsdirektör Göran Sandbäck och byrádirektör Anders Ránlund.

Lagman Carl Anton Spak och kanslichef Alf Andersson har varit kontaktmän för den tidigare domstolsutredningen.

122 Bilaga SOU 1992:6

6G STATSKON TOR ET RAPPORT 1992:16 7

Riksrevisionsverkets kontaktperson har varit avdelningsdirektör Marita Nordling.

I särskild rådgivande grupp har följande personer meden verkat:

Länskronodirektör Torbjörn Nilsson, LKM i Västerås Byråchef Bertil Hagberg, RÅ Kansliåklagare Agneta Blidberg, ÅM S Stockholm Tf chefsåklagare Bjarne Rosén, ÅM i Stockholm Avdelningsdirektör Carina Maxson, åklagarutredningen Byråchef Fredrik Wersäll, åklagarutredningen

sou 1992:61 Bilaga 123

acc

ESTATSKONTORET

RAPPORT 1992:16 8

2 Nuläge

2.1 Åklagarväsendets nuvarande organisaton

2.1.1 Allmänt

I áklagarutredningens huvudbetänkande redogörs för åklagarväsendets nuvarande organisation, administration och ansvarsfördelning jämte åklagarväsendets tidigare utveckling. I detta avsnitt redovisas därför, förutom vissa basfakta för att kort beskriva nuläget, endast det ytterligare material som Statskontoret tagit fram och sammanställt. Sifferunderlaget har främst hämtats RÅS verksamhetsur statistik. Det material som redovisas är främst ett underlag för Statskontorets överväganden. Det torde även i viss utsträckning kunna användas för äklagarutredsom underlag ningens överväganden rörande andra delar av utredningen.

Nuvarande organisation infördes år 1985 då den tidigare länsorganisationen övergavs och den nuvarande modellen med l3 regionmyndigheter och 83 lokala åklagarmyndigheter infördes. Den nuvarande indelningen i regioner och distrikt samt antal tjänster år 1991 i grundorganisationen vid myndigheterna framgår av bilaga 2. Ur denna kan man även utläsa vilka polisdistrikt, respektive tingsrätter, som svarar mot varje åklagarmyndighet. I en underbilaga 2:l har vi på en karta ritat in nuvarande regioner, áklagardistrikt och lokala myndigheter.

Åklagarväsendet har främst efter indelningen i anpassats polisdistrikt som i sin tur bygger på indelningen i kommuner. Antalet polisdistrikt är för närvarande ll8 vilket

124 Bilaga sou 1992:61

acc ä STATSKON TOR ET RAPPORT 1992:16 9

innebär att ett antal åklagaidistrikt omfattar mer än ett polisdistrikt. Utstationerade åklagare finns i dag på tre orter, nämligen Ljungby, Strömstad och Åmål.

Indelningen i domkretsar överensstämmer inte i alla delar av landet med åklagarväsendets distriktsindelning eftersom det finns fler domkretsar än åklagardistrikt. Det finns i dag 97 tingsrätter. 26 av dessa har dessutom tillsammans 35 tingsställen. Detta medför att ett antal åklagarmyndigheter för talan vid mer än en tingsrätt.

Åklagarväsendet ingick fr budgetåret 198889 i försökso m verksamheten med treåriga budgetramar.

I enlighet med senaste regleringsbrev arbetar RÅ nu för att budgetansvaret skall delegeras till regional nivå per l992-07-Ol. En budgetteknisk arbetsgrupp finns inom RÅ för detta. Tanken är att regionåklagarmyndigheterna på sikt skall förfoga över samtliga budgetmedel.

RÅ har i juni l991 fått regeringens uppdrag att senast i april 1992 redovisa hur arbetet med decentralisering av beslutsbefogenheter och budgetansvar bedrivs och vad man räknar med att kunna åstadkomma under en treårsperiod.

I oktober 1991 redovisade RÅ enligt regeringens uppdrag ett förslag till decentralisering av personal- och ekonomiadministrativa uppgifter. I prop 199192:l0O, bilaga 3 sägs att det är angeläget att förslagen vidareutvecklas inom ramen för det fortsatta förnyelsearbetet. Det är i detta sammanhang, enligt föredragande statsrådet, viktigt att understryka att en utgångspunkt i det fortsatta ar-

sou 1992:61 Bilaga 125

una

SSTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 10

betet måste vara att verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar följs åt.

2.1.2 Specialisering

Ett av syftena med att indela åklagarväsendets distriktsorganisation i 13 regioner var att koncentrera specialistresurserna inom áklagarväsendet. Detta innebär att man i dag har speciella tjänster för bekämpande av i första hand ekonomisk brottslighet och narkotikabrottslighet pá regionmyndigheterna, storstadsmyndigheterna och statsáklagarmyndigheten för speciella brott SPM.

Följande uppställning visar hur specialisttjänsterna fördelar sig mellan åklagarmyndigheterna i landet.

126 Bilaga

S STATSKONTOR ET

TOTALT Det finns 39 speclalisttjänster på regionmyndigheterna, samt ytterligare 26 på de tre storstadsmyndigheterna och

DU 1992:61 Bilaga 127

S STATSKON

TOR ET RAPPORT 1992:16 12

SPM. Statsåklagarna finns utspridda på regionmyndigheterna samt på SPM. Dessa åklagare hanterar de mal som inte distriktsåklagarna är behöriga att handlägga. Förutom de statsåklagare som anges i tabellen finns ytterligare tretton statsáklagare eftersom överáklagarna även har statsåklagarstatus. Ekoáklagarna är den största specialistgruppen, 31 st. Till sin hjälp har de på några orter assistans av revisorer med ekonomisk sakkunskap. Specialistkompetens på narkotikaomrádet finns bara i storstäderna.

2.2 Åklagarväsendet i siffror

Verksamheten inom åklagarväsendet kan studeras ur flera olika synvinklar. Det finns olika sätt att mäta produktionen, t ex införda eller avgjorda mål, misstänkta personer eller förhandlingstid. Målstrukturen är dock olika för distrikts- resp regionmyndigheterna. Det finns inte heller någon självklar definition på hur man beräknar personalvolymer inom åklagarorganisationen. När man vill ge en bild av verksamhet och produktivitet inom áklagarorganisationen är det i första hand de 83 lokala åklagarmyndigheterna exkl de tre storstadsmyndigheterna som är av intresse. I bilagorna 3-8 presenteras ett antal tabeller som beskriver áklagarväsendets personal, ekonomi samt produktivitet ur olika aspekter.

2.2.1 Personal

Personalen inom åklagarväsendet består av åklagare och biträdespersonal. Totalt för hela áklagarväsendet exkl RÅ uppgår den förra gruppen till 633 tjänster och den senare till 535 tjänster, båda siffrorna avser år 1991. Det är

128 Bilaga

üäf

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 13

svårt exakt fördela personalen mellan den regioa dock att nala och den lokala organisationen, framför allt vad galler åklagarna. Detta beror på den grupp av assistentåklagare står till förfogande för förstärkningstjänstgöring. som redovisas på regionmyndigheterna men utför större Dessa delen sitt arbete på distriktsmyndigheterna. För att av klargöra denna egentligen hör hemma kan man inte var grupp använda sig tjänstebegreppet utan är hänvisad till beav årsarbetskrafter. Av bilaga 3 framgår per räkningar av sonalsituationen inom åklagarväsendet angiven såväl i antal tjänster i årsarbetskrafter. Senast tillgängliga som siffror har använts, vilket innebär år 1991 för tjänster och år 1990 för årsarbetskrafter.

bilaga 3 framgår att huvuddelen av personalen finns inom Av distriktsorganisationen. För åklagarväsendet i stort är andelen áklagartjanster något högre än andelen biträdesvilket framgår kolumn sju i tabellen. Det är personal, av regionorganisationen och de tre storstadsmyndigheterna som åklagarnas andel eftersom bilden när det gäller drar upp distriktsorganisationen är den omvända. Orsaken ligger i tidigare nämnda problematiken med redovisningen av den assistentåklagare m m.

kolumnerna med årsarbetskrafter framgår den verkliga I arbetskraften mellan de två nivåerna. Anfördelningen av årsarbetskrafter för distriktsmyndigheterna uppgår talet till 40 fler än antalet tjänster. Förklaringen är till stor förstärkningsåklagarna från regionmyndigheterna. För del biträdespersonalen, där motsvarande inláningsverksamhet ar skillnaden mellan tjänster och årsarinte förekommer, betskrafter marginell. Inom åklagarväsendet i stort har man dock ett visst underskott i antalet årsarbetskrafter, ca

sou 1992:61 Bilaga 129

E

STATS KON TOR ET RAPPORT 1992:16 14

100 áa, vilket tyder på att kan ha svårt besätta man att alla tjänster, särskilt i storstadsregionerna.

Om man studerar den lokala organisationen framgår det att skillnaderna är avsevärda mellan olika regioner. Stockholmsregionen med sina l53 tjänster är fem gånger t ex större än den minsta regionen, Västerbotten, med 30 tjänster. Även skillnaderna mellan olika distrikt är avsevärda. Från en grupp myndigheter med endast fyra tjänster i Mariestad hade 3,5 áa år 1990 till den största man distriktsáklagarmyndigheten Huddinge med 23 anställda. Smámyndigheterna finns spridda över hela landet, dock med en viss koncentration till de delarna. norra

2.2.2 Personal- och ekonomiadministration

Inom áklagarväsendet använder begreppet administrativ man personal om alla som inte är åklagare. I denna ingar grupp således personal som har såväl administrativa som operativa uppgifter. Exempel på de är diarieföring, lottning senare av ärenden, utskriftsarbete och beredning mål. av Det är dock inte bara biträdespersonalen sysslar med adminisom strativa uppgifter utan även chefs- och överáklagarna. De administrativa uppgifterna gäller i första hand personaloch ekonomiadministrativa frågor. I åklagarnas fall ingår även arbete med anslagsframställningar, medbestämmandeförhandlingar samt remissarbete.

Administrationens andel arbetet finns normalt inte av registrerad i den ordinarie personalstatistiken över åklagarväsendet. Ibland tas dock dessa uppgifter in via enkäter till samtliga distrikts- och regionmyndigheter. Senaste gången detta gjordes var år 1989 då kunde konstatera man

130 Bilaga

Q0

S STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 15

tidsåtgángen för såväl personal- som ekonomiadminiatt stration för biträdespersonalen ökat avsevärt. Vad gäller personaladministrationen kan ökningen förklaras av delegeringen arbetsuppgifter. För att överhuvudtaget kunna av säga något administrationens andel av arbetet inom åklaom garväsendet presenteras resultaten av denna enkät i bilaga 4, trots att de avser en annan tidsperiod än det övriga materialet.

Av bilaga 4 framgår såväl åklagarnas som biträdespersonalens andel den totala administrationen för varje mynav dighet. I de flesta fall verkar de administrativa uppgifterna för båda vara av relativt blygsam karakgrupperna tär. Administrationen uppgår för samtliga myndigheter till totalt 71,2 årsarbetskrafter för all personal. 40,9 av dessa finns hos distriktsmyndigheterna, 17,1 hos regionmynresterande 13,2 hos de tre storstadsmyndigdigheterna och heterna samt SPM. Ungefär tredjedel av den totala tid en ägnas åt administrativa uppgifter tas i anspråk av som åklagarna.

Av bilagan framgår vidare antalet årsarbetskrafter för personalen år 1989, ett mått på andelen administration för varje personalkategori samt ett sammanvägt mått för hela myndigheten. Andelen administration i förhållande till den totala arbetstiden för hela personalen uppvisar avsevärda skillnader mellan olika myndigheter. Jämför man först och främst distrikts- och regionmyndigheterna konstateras vilket också kunde förvänta sig att det relativt - man utförs betydligt administrativt arbete på regionsett mer myndigheterna, 15 procent mot endast 6 procent på distriktsmyndigheterna. Mönstret för distriktsmyndigheterna gäller även för de tre storstadsmyndigheterna. För enskilda

sou 1992:61 Bilaga 131

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 16

regionmyndigheter varierar andelen administration mellan drygt 10 procent i Stockholm och Malmö upp till värden runt 25 procent för några av de nordligaste myndigheterna.

Studerar man distriktsmyndigheterna regionvis framgår det att administrationsandelarna varierar mellan 3 och 8 procent. Mellan enskilda distriktsmyndigheter kan differenserna vara större. Jämför man de två personalkategorierna framgår det att det i båda fallen utförs mer administrativt arbete på regionmyndigheterna. En teori om att delegeringen av administrativa arbetsuppgifter inte har nått lika långt på distriktsmyndigheterna styrks av det faktum att chefsåklagarna lägger ned ungefär hälften så mycket tid på administrationen som biträdena vid distriktsmyndigheterna medan motsvarande siffra för överåklagarna är mindre än en fjärdedel.

Sist i tabellen visas hur stor andel av den totala administrationen som läggs på personal- respektive ekonomiadministration. Dessa siffror relateras dessutom till den totala administrationen. Det visar sig att 89 procent av administrationen på åklagarmyndigheterna åtgår till personal- och ekonomiadministrativa uppgifter. Personalfrågorna är nästan dubbelt så resurskrävande som de ekonomiadministrativa. Denna bild förstärks om man endast studerar distriktsmyndigheterna där 61 procent utgörs av personaladministration och bara 25 procent av ekonomiadministration. På regionmyndigheterna är situationen jämnare. De ekonomi- respektive personaladministrativa uppgifterna upptar ungefär lika stor andel av resurserna.

132 Bilaga sou 1992:61

one

S STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 17

2.2.3 Produktivitet

Det finns några sätt att mäta åklagarmyndigheternas verksamhet som framstår som mer självklara än andra. I första hand gäller detta den s k M-metoden som år konstruerad för

utgöra övergripande belastningsmått. Metoden bygger

att ett på arbetsmätningar som gjordes på 1970-talet och tar hänsyn till tidsåtgången för att handlägga olika máltyper. Dessutom tar metoden hänsyn till om ärendet leder fram till anhållande eller häktningsframställning samt åklagarens restider.

Som ett renodlat mått pá den inströmmande arbetsmängden är antalet misstänkta personer lämpligt. Det är ett bättre mått än antalet införda mål eftersom mål där flera misstänkta ingår ökar arbetsbelastningen för åklagaren. För att mäta åklagarmyndigheternas prestationer är avgjorda mål det rimligaste måttet. Avgjorda mål i detta fall innebär dock inte avgjorda mål i domstol. Måttet innefattar förutom instämda mål i tingsrätt även nedlagda mål samt átalsunderlátelser.

Dessa tre sätt att beskriva áklagarmyndigheternas verksamhet kan man sedan relatera till antalet åklagare för att skapa ett mått på varje distriktsmyndighets produktivitet. Även biträdespersonalens arbete bidrar i hög grad till myndighetens förmåga att avgöra mål. I tabellerna över åklagarmyndigheternas produktivitet relateras därför även biträdespersonalen till dessa tre mätt på verksamheten.

Produktivitetstal måste kunna relateras till något för att bli intressanta. Man måste ha en hypotes om vilket resultat man kan förvänta sig. Att presentera produktivitetstal över

Bilaga 133

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 18

åklagarmyndigheternas verksamhet regionvis erbjuder med detta resonemang knappast någon relevant jämförelse eftersom man inte kan förvänta sig skillnader i produktivitet beroende på vilken del av landet man studerar. Däremot kan man tänka sig att myndighetsstorleken inverkar på produktiviteten. Om man delar in distriktsmyndigheterna i storleksordning efter antal áklagartjänster skulle man erfarenhetsmässigt förvänta sig att de minsta myndigheterna och de största har en lägre produktivitet än mellangrupperna.

I bilagorna 5-7 presenteras de ovan nämnda produktivitetsmåtten för distriktsmyndigheterna uppdelade i fyra storleksgrupper, 2, 3, 4-5 samt 6 åklagare och därutöver. Allmänt kan sägas om resultaten att de visar en mycket jämn bild mellan olika storleksgrupper. Intressant är dock att de minsta myndigheterna visar sig ha en väl så god, om inte något bättre, produktivitet än de större myndigheterna. Inte heller den största gruppen avviker från de övriga. Detta var fallet när vi gjorde motsvarande produktivitetemätningar bland tingsrätterna. De största myndigheterna hade då klart lägre produktivitetssiffror. Hypotesen om att de minsta och de största grupperna skulle uppvisa lägre produktivitetssiffror stämmer således inte inom åklagarväsendet.

Studerar man vidare spridningen mellan enskilda myndigheter inom grupperna kan dock spannet sägas vara större för den minsta gruppen, som uppvisar såväl utpräglat goda produktivitetssiffror som utpräglat dåliga. Det finns dock en avsevärd spridning mellan áklagardistrikten även inom övriga storleksgrupper, vilket man bör ha i åtanke när man studerar dessa grupper.

134 Bilaga sou 1992:61

S STATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 19

siffervärdena i tabellerna är alla hämtade från år 1990, med undantag för siffrorna för antalet åklagartjänster. Dessa härrör från år 1991. sistnämnda siffror har använts för att storleksindela åklagarmyndigheterna. Skillnaden på den punkten är emellertid marginell mellan de två åren. vid beräkningen av produktivitetstalen har antalet årsarbetskrafter på varje myndighet använts. Varje produktivitetemått har, förutom att visas som totalmått per åklagare resp biträde, uppdelats på några olika måltyper. A- och E-må] avser här mål som endast ger böter. B- och C-mål avser mål om brott mot brottsbalken samt militärmål. D-mål slutligen avser specialstraffrättsliga mål med fängelse i straffskalan.

Av bilaga 5, misstänkta personer per åklagare, framtonar samma mönster som det allmänt skisserade ovan. Kolumnen över totalt antal misstänkta visar ett visst övertag för gruppen 3-åklagarmyndigheter följd av gruppen 2-åklagarmyndigheter men med relativt små skillnader totalt sett. Eftersom misstänkta personer är tänkt att utgöra ett mått på åklagarmyndigheternas belastning kan man av detta resultat dra slutsatsen att de minsta myndigheterna måste vara något effektivare i sitt arbete för att klara av den större mängden misstänkta personer man har per åklagare.

vad gäller uppdelningarna på olika måltyper förändrar dessa inte bilden. För de specialstraffsrättsliga målen, D-målen, har alla grupperna samma belastningssiffra, utom gruppen 4-5 åklagare som hanterar ett mindre antal misstänkta per åklagare. Värdena för antalet misstänkta per biträde ger heller ingen klar bild. Här ligger återigen 3-áklagarmyndigheterna högst medan gruppen 2-åklagarmyndigheter har den

Bilaga 135 sou 1992:61

SSTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 20

lägsta belastningen. Möjligen avspeglar detta förhållande svårigheterna att dimensionera små myndigheter rätt.

övergår man till prestationssidan, dvs antalet avgjorda mål per åklagare i bilaga 6, kvarstår samma mönster. Möjligen framgår det ännu tydligare att den minsta gruppen hävdar sig väl och att myndigheterna med fler än 6 åklagare inte riktigt lyckas uppvisa samma produktivitet som de övriga. Detsamma gäller uppdelningen på olika måltyper även om skillnaderna är små. Avgjorda mål per administratör ger en liknande bild även om det här visar sig att det är gruppen 4- S åklagare som har den högsta produktiviteten per biträde.

M-poängen slutligen, i bilaga 7, ger en sammanvägd bild av de resurser som krävs för åklagarnas verksamhet. Ser man till det totala antalet poäng per åklagare framgår återigen den mycket jämna bild vi sett tidigare. De tre största grupperna har i det närmaste identiska siffror. Endast de minsta myndigheterna skiljer sig genom att samla ihop ca 300 poäng fler per åklagare. De olika måltyperna är i denna tabell sammansatta efter beräknad tidsåtgång och skiljer sig inte från det totala resultatet. Detsamma gäller anhållanden och häktningar samt poängen för åklagarnas resor. M-poängen per biträde däremot uppvisar en något motsatt bild. Det är de största myndigheterna som har flest poäng per biträde. Vad detta resultat snarast ger en indikation om är att andelen biträden per åklagare är lägre för de större myndigheterna.

M-poängen ger visserligen inte någon fullständig bild av åklagarmyndigheternas verksamhet. Bland annat tar den inte hänsyn till skillnader som kan finnas mellan åklagarverk-

136 Bilaga

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 21

samheten på mindre orter och i storstäder, t ex om likartade mål är mer komplicerade att utreda på en större ort. Denna metod är f n den enda som ger en någorlunda heltäckande beskrivning av åklagarväsendet. Slutsatsen blir därför att storleken på en åklagarmyndighet inte har någon större betydelse för möjligheten att bedriva verksamheten rationellt.

De tre storstadsmyndigheterna brukar normalt inte medtas i jämförande statistik över distriktsåklagarmyndigheterna och så har heller inte skett i denna framställning. som jämförelse kan dock nämnas att den genomsnittliga M-po- ängen per åklagare för dessa tre myndigheter ligger på ca 5 400 poäng. Detta är en lägre siffra än för de fyra storleksleksgrupperna, men den är inte påfallande låg i jämförelse med åtskilliga enskilda åklagarmyndigheter i olika storleksgrupper.

Sist i tabellen visas ett mått på poängkostnaden, dvs förvaltningskostnaden per M-poäng. Av-de produktivitetsmått som har presenterats är detta det mått som fångar in den största delen av verksamheten på åklagarmyndigheterna. M-poängen är som nämnts det prestationsmått som täcker den största delen av åklagarnas arbete medan förvaltningskostnaden i stort sett täcker den samlade resursinsatsen för myndigheternas verksamhet. Tabellen bekräftar än en gång den mycket jämna produktivitetsbilden mellan de olika storleksgrupperna. Däremot ger resultatet ett visst stöd för antagandet att en liten verksamhet har svårare att bära de fasta kostnaderna än en stor. Här visar det sig nämligen att det är de minsta myndigheterna som har de

sou 1992:61 Bilaga 137

EYrJKJ

ESTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 22

sämsta värdena, i detta fall högst kostnader poäng, per även om skillnaderna sagt är små. som

2.2.4 Ekonomi

I bilaga 8 presenteras kostnaderna för distrikts- och regionåklagarmyndigheterna. Den totala förvaltningskostnaden för varje myndighet har delats in i kostnader för löner, resor, lokaler samt övrigt. Lönekostnaden är uppdelad i åklagar- och biträdeslöner. Dessutom har i summan för åklagarlöner inkluderats kostnaderna för jour- och beredskapstjänstgöring samt lönesumman för de assistentåklagare och åklagare som har stått till förfogande under budgetåret 199091. Utöver denna kostnadsindelning har även två mått skapats som dels visar hur andel lönesumman stor för åklagare och biträden utgjorde i förhållande till den totala förvaltningskostnaden, dels motsvarande andel för lokalkostnaderna.

Av tabellen framgår att den totala förvaltningskostnaden för samtliga distrikts- och regionmyndigheter exkl storstadsmyndigheterna budgetåret 199091 uppgick till 344 mkr. Distriktsmyndigheterna drog drygt 80 procent av dessa kostnader, 279 mkr, och regionmyndighêterna resterande 63 mkr. Vidare har de tio stockholmsmyndigheterna i region 1 tillsammans kostat närmare 60 mkr medan de fyra myndigheterna i region 12, Västerbottens län, billigast var med ll mkr.

Jämför man de olika kostnadsposterna för hela riket ser man att lönekostnaderna är den överlägset största och posten att kostnaderna för åklagarpersonalen är mer än dubbelt så . höga som kostnaderna för den administrativa personalen.

138 Bilaga sou 1992:61

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 23

Därefter kommer lokalkostnaderna samt övriga kostnader medan utgifterna för resor är relativt blygsamma. Posten övriga kostnader innefattar en mängd större och mindre utgifter för myndigheterna, t ex inventarier, kontorsmaterial, telekostnader och kontorsmaskiner.

De två sista kolumnerna visar lönesummornas respektive lokalkostnadernas andel av den totala förvaltningskostnaden. Löneandelen för samtliga myndigheter uppgår till 83 procent av de totala kostnaderna. Regionmyndigheterna ligger något under detta genomsnitt och distriktsmyndigheterna något över. Jämför man i stället individuella regioner blir skillnaderna större. Regionmyndigheten i Vänersborg har t ex en löneandel på 86 procent av den totala förvaltningskostnaden medan motsvarande andel hos regionmyndigheten i Umeå endast är 61 procent. Studerar man distriktsmyndigheterna regionvis visar det sig att skillnaderna jämnas ut så att ytterlighetsvärdena varierar mellan 80 procent i region 2 och 4 resp 87 procent i region 9.

Lokalkostnadernas andel av de totala kostnaderna ligger relativt lika om man jämför regionmyndigheterna med distriktsmyndigheterna för hela landet, 9-10 procent. De individuella skillnaderna är dock stora. Regionmyndigheten i Linköping betalar bara 4 procent av sina totala kostnader i hyra medan Umeås regionmyndighet har en motsvarande kostnad på 22 procent, vilket troligen beror på att åklagarmyndighetens i Umeå lokalkostnad inräknats. Variationen för de lokala myndigheterna regionvis varierar mellan 12 procent för region 4 och 6 procent för region 8 och 9.

Bilaga 139

S

STATSKON TOR ET RAPPORT 1992:16 24

2.3 Kostnadsutveckling

Åklagarväsendet har två huvudanslag: C1 Riksåklagaren och C2 Åklagarmyndigheterna. De två anslagens utveckling för femársperioden fr 0 m budgetåret 198788 t 0 m budgetåret 199192 framgår av följande sammanställningar. I dessa anges dels anslagens nominella belopp, dels anslagens reala värde efter korrektion med index för statlig konsumtion. Basår är 1987. Index för det sista året är när detta skrivs ett preliminärt värde meddelat av SCB. Sammanställningen avser tiden fr 0 m budgetåret 198788 t 0 m budgetåret 199192. Efter korrektion med index uttrycks anslagen i 1987 års priser.

Kostnadsutvecklingen anslaget C1, beloppen i kkr

rioden ökat med 4 164 kkr 1987 års priser, vilket motsvarar en relativ ökning med 33 %.

140 Bilaga ä STATSKON TOR ET RAPPORT 1992:16 25

Kostnadsutveckllngen anslaget C2, beloppen i kkr

De reala kostnaderna för åklagarmyndigheterna har under femársperioden ökat med 58 839 kkr, vilket motsvarar en relativ ökning med 20 %. Man kan alltså konstatera att áklagarväsendets totala anslag har ökat ganska kraftigt under femársperioden och att ökningen relativt sett till stor del faller på centralmyndigheten.

Till bilden hör att áklagarväsendet har haft förhållandevis kraftiga budgetöverskridanden, vilket bl a framgår RÅs av fördjupade anslagsframställning för budgetperioden 199192--199394. Resultatet förklaras bl a av att investeringarna ökat kraftigt, att kontorsutrustningen har. moderniserats och att kostnaderna för inrikes resor varit mycket höga. Den uppskattade arbetstiden för Åklagarna utöver normaltid har ökat med cirka 17 personår från år 1986 till år 1989. För den administrativa personalen uppges den faktiska bemanningen understiga grundorganisationen med motsvarande 13 tjänster.

Det kan finnas skäl att skilja mellan ökade anslag i reala priser och en faktisk resursförstärkning. Det kan t ex vara så att löneglidningen och andra kostnadsökningar

sou 1992:61 Bilaga 141

SSTATSKON

TOR ET RAPPORT 1992:16 26

åtminstone delvis kan förklaring till de ökade vara en anslagen.

2.4 Datorisering

Gällande ADB-plan utgår från ett brett införande ADBstöd av vid åklagarmyndigheterna. Målsättningen är att i princip alla åklagare och all administrativ personal skall ha tillgång till egna persondatorer före utgången 1993. Uppav handlingen sker centralt genom RÅ.

som tidigare framgått arbetar RÅ för att budgetansvaret skall delegeras till regional nivå 1992-07-01. Tanken per är att regionåklagarmyndigheterna på sikt skall förfoga över samtliga budgetmedel, inklusive medel för driftsansvar för ADB-utrustningen.

För att handlägga och administrera strafförelägganden enligt en ny datorstödd rutin har en upphandling datorav utrustning gjorts. Den normala datorstrukturen vid en åklagarmyndighet utgörs av en server, laserskrivare och till ett lokalt nät anslutna persondatorer. Den nya strafförelägganderutinen tas i drift vid samtliga åklagarmyndigheter under verksamhetsåret 199192. Övrigt ADB-stöd i anslutning till åklagarverksamheten utvecklas i det k s MOON-projektet. Avsikten är att stegvis utveckla ADB-stöd för olika åklagaruppgifter. I ett första steg skall stöd för ord- och textbehandling införas. De följande två stegen i MOON-projektet avser införande av stöd för dagboksföringen diarieföring och datorkommunikation. Genom uppkoppling mot t ex kriminalregistret och polisens datorstödda brottsanmälansrutin kan det bli möjligt att repliera på polisens

Bilaga

å STATSKONTOR ET RAPPORT 1992:16 27

uppdateringsrutiner. Samtidigt får polisen tillgång till åklagarnas aktualiserade registeruppgifter.

Inom MOON-projektet finns 15 s k föregángsmyndigheter, en i varje áklagarregion jämte ytterligare tva myndigheter. vid dessa myndigheter har totalt ett 70-tal persondatorer installerats. Projektet innebär inte att någon särskild rutin införs. Tanken är i stället att förse myndigheterna med ett ADB-tekniskt verktyg medger alternativ användning. Med som hjälp av detta vertyg skall var och en av myndigheterna komma fram till ett effektivt arbetssätt utifrån sina egna förutsättningar. Såväl åklagare som administrativ personal skall få utrustning.

MOON-projeket tar sikte på förändringar i arbetsorganisationen. Ett effektivt utnyttjande av de nya möjligheter som ADB-tekniken förutsätter att personalen vid åklagarmynger digheterna aktivit utformar arbetssätt och arbetsmiljö, som är anpassade till de förhållandena. Möjligheterna till egna omfördelning arbetsuppgifter uppmärksammas särskilt. av

En grundläggande tanke i RÅs ADB-strategi är att datorerna skall underlätta hanteringen av de administrativa rutiner, är nära förknippade med áklagaruppgiften. Den adminisom strativa personal, som då frigörs, skall kunna utnyttjas bl för att sätta förslag till beslut i enklare mål. a upp Härigenom skapas ökat utrymme för åklagaren att ägna mer tid åt málhandläggningen. Man kan säga att gränsen mellan áklagaruppgifter och administrativa uppgifter därmed blir mindre skarp.

1992:61 Bilaga 143 sou

Cat

FE STATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 28

Ett särskilt organisationsprojekt - Föregángsprojektet är avsett att ge personalen impulser till aktiviteter. Det primära syftet med föregángsprojektet är att underlätta för personalen att utforma effektiva arbetsformer och goda arbetsmiljöer i anslutning till att ADB-stöd införs.

RÅs försök med effektivare arbetsformer och förbättrad arbetsmiljö har vid två tillfällen delvis finansierats genom bidrag från statens förnyelsefonder. Bidraget uppgår till sammanlagt 2 400 000 kr.

På sikt är RÅs totala ADB-stöd avsett att förutom områdena ord- och textbehandling, ärendehandläggningsstöd inklusive diarieföring samt kommunikation med myndigheter även omfatta ekonomi- och personaladministration.

RÅ skall senast l juni 1992 för regeringen redovisa hur långt ADB-investeringarna kommit och vilka effektivitetsvinster teknikstödet förutses kunna medföra.

144 Bilaga

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 29

3 Förutsättningar

3.1 Förnyelsearbetet inom statsförvaltningen

Det pågående förnyelsearbetet inom statsförvaltningen bedrivs nu i ett ökat tempo. Ett viktigt inslag är delegeringen av ansvars- och beslutsbefogenheter från central till regional nivå. Syftet är att lägga besluten så nära verksamheten som möjligt för att därigenom få ett bättre och mer flexibelt utnyttjande av resurserna. Den hittillsvarande ordningen inom förvaltningen har präglats i av en många fall hårt reglerad centralstyrning, som gett föga utrymme för de regionala och lokala myndighetscheferna att på egen hand besluta om hur tillgängliga resurser skall användas för att få största möjliga effekt.

En förutsättning för ett optimalt resursutnyttjande är då att man på regional nivå har en flexibel organisation och en samlad styrning av verksamheten. Detta krav på styrning av verksamheten inom varje region handlar även i hög grad om samordning, utveckling och málinriktning av verksamheten.

Ett viktigt instrument i förnyelsearbetet är den nya budgetprocessen som nu enligt riksdagens beslut genomförs i hela statsförvaltningen. Budgetprocessen syftar till att höja myndigheternas effektivitet genom att ge dessa full kontroll över hur de disponerar sina medel. Myndigheterna skall samtidigt planera verksamheten mer långsiktigt och tillgodose krav på resultatuppföljning.

sou 1992:61 Bilaga 145 i ana

i CåSTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 30

Kraven på myndigheternas redovisning, resultatstyrning och resultatmätning skärps nu för varje år. I förra årets budgetproposition prop 19909l:100 bil 2 underströk det föredragande statsrådet kraftigt frågan om resultatorienterad styrning av verksamheten och nödvändigheten av en fortsatt utveckling av resultatstyrning och resultatmätning.

I årets budgetproposition 199192:l0O, bil l, är mål- och resultatstyrning viktiga begrepp. Det finns anledning att i denna rapport citera några delar av texterna i ovannämnda bilaga eftersom de ger ett mycket klart uttryck för regeringens långsiktiga strategi och viljeinriktning att få till stånd en begränsning av de offentliga utgifterna. De ökade krav som ställs på myndigheterna omfattar ju även áklagarväsendet, liksom rättsväsendet i övrigt, och ger sammantaget en god bild av om det framtida behovet av administrativ kompetens vid självständiga áklagarmyndigheter.

Inledningsvis ger statsrådet och chefen för finansdepartementet följande policyförklaring.

Det arbete som jag kommer att presentera syftar till att lägga fast en strategi för regeringens styrning av de verksamheter som skall fortsätta att bedrivas under ett statligt huvudmannaskap. En renodling skall ske av de verksamhetsformer i vilka statlig verksamhet bör bedrivas. Arbetet med att delegera ansvar och befogenheter till myndigheterna skall fortsätta. Regeringen skall styra verksamheterna genom att sätta upp mål för verksamheterna, ställa tydliga krav på resultat samt analysera och utvärdera de uppnådda resultaten. Delegering av ansvar kräver ett tydligt regelverk-som anger myndigheternas handlingsutrymme. Förutsätt-

146 Bilaga sou 1992:61

få

ESTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 31

ningar skall skapas för myndigheterna att fatta rationella beslut. En sådan styrning ställer stora krav på myndig: heternas redovisning och förutsätter en effektiv revision. Vidare måste myndighetsledningarnas och styrelsernas ansvar tydliggöras.

Under rubriken mål- och resultatstyrning anför statsrådet bl a följande.

Jag anser det viktigt att markera att resultatstyrningen är stommen i budgetprocessen. Men perspektivet på resultatstyrningen måste vidgas. Enligt min uppfattning bör en ökad tonvikt läggas på sektorsövergripande analyser och utvärdering. Regeringen har ett ansvar för att sådana analyser fortlöpande kommer till stånd. På en sådan grund bör sedan den myndighetsorienterade resultatstyrningen vila.

Resultatstyrningen måste fungera i hela styrkedjan; från regeringens sätt att formulera mål för förvaltningen till styrningen inom den enskilda myndigheten med uppsatta resultatkrav för de egna arbetsenheterna. Arbetet har hittills varit försiktigt och pragmatiskt. Det finns nu, enligt min mening, anledning att sätta målen för arbetet högre och att skärpa de metodologiska kraven i resultatstyrningen.

Det finns efter denna inledande period en rad positiva inslag i det pågående reformarbetet med den statliga budgetprocessen. Myndigheterna ser fördelar i den långsiktighet och de möjligheter till framförhållning som ett treårsperspektiv ger. Myndigheterna ser det också som en fördel att få tillfälle att visa att verksamheten ger resultat och är nyttig för samhället.

sou 1992:61

Bilaga 147

êaê

ESTKFS

KONTOR ET RAPPORT 1992:16 32

Hittillsvarande erfarenheter visar det att finns såväl brister som svårigheter i sätten formulera att resultatmål och resultatmått.

Ökad metodologisk kompetens måste således utvecklas både i regeringskansliet och i myndigheterna. För regeringskansliets del handlar det att utveckla om mer sektorövergripande analysmetoder. Myndigheterna bör för sitt vidkommande utveckla verksamhetsanpassade resultatmått, utveckla sin resultatanalys och resultatredovisning stärka samt sin ekonomiadministrativa kompetens.

I fråga om införandet för förvaltningskostnader av ramar och hur detta system bör utformas anförs bl följande. a

I ett framtida system med skall ramanslaget ramar vara ett uttryck för statsmakternas bedömning vilka av resurser som sammantaget står till buds för att de verksamhetsmässiga målen skall kunna uppfyllas under det aktuella budgetåret. Myndigheterna ges därmed information vilket finansiellt om handlingsutrymme som finns för att uppnå dessa mål.

Ramanslaget skall vara beräknat med beaktande av samtliga resursslag och förväntade prisökningar. Inom anslaget skall ett utrymme beräknas för lönekostnader, övriga förvaltningskostnader samt lokalkostnader. Anslagsnivån blir därmed ett uttryck för det likviditetsutrymme myndigsom heterna har tillgång till under det löpande budgetåret. Merutgifter eller överskridanden för löneökningar kommer därmed inte, som i dagens system, att medges under budgetåret.

148 Bilaga sou 1992:61

ana

SSTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 33

När det slutligen gäller myndighetens redovisning, revision, ekonomiadministration och kompetens anför statsrådet att standarden på myndigheternas redovisning maste höjas.

De förändringar som nu införs innebär att myndigheterna måste ta ett ökat ansvar för sin ekonomi. Detta förutsätter hög standard på myndigheternas redovisning. För att inte en pågående arbete skall behöva avbrytas eller försenas har regeringen för avsikt att genom vissa åtgärder öka standarden på myndigheternas redovisning och ekonomiadministrativa kompetens,

innevarande budgetår 199293 skall flertalet stat- Fr o m liga myndigheter i samband med årsredovisningen lämna en årlig resultatredovisning ÅRR. Denna skall ge regeringen information om en myndighet har följt de överenskomna planerna och uppfyllt de uppsatta målen för sin verksamhet. Statskontoret har utarbetat en skrift med idéskisser som visar hur en myndighet kan utforma den årliga resultatredovisningen. Myndighetens resultat - så här kan det redovisas, 1991:16.

De slutsatser man för áklagarväsendets del kan dra av det här beskrivits är sammanfattningsvis att ansvar och som befogenheter bör delegeras från RÅ till åklagarmyndigheterna. Det torde dock med tanke på de krav som samtidigt ställs på myndigheterna i fråga om redovisning och resultatansvar inte vara möjligt att delegera budget- och resultatansvar till de lokala Åklagarmyndigheterna eftersom dessa i flertalet fall saknar administrativ kompetens för att ta pá sig dessa nya uppgifter. För att möta de krav som ställs behöver man koncentrera den administrativa kompetensen till ett betydligt färre antal myndigheter. Det

sou 1992:61 Bilaga 149

g STATS KON TOR ET

; r RAPPORT 1992:16 34

skulle dessutom bli svårt för RÅ som samordnande administrativ instans att hantera ett så stort antal myndigheter som den nuvarande organisationen omfattar. En delegering till alla de nuvarande åklagarmyndigheterna är heller inte förenlig med kraven på bättre styrning.

RÅ har som tidigare nämnts i uppdrag att lämna förslag till hur en delegering av budget- och resultatansvar till de regionala och lokala åklagarmyndigheterna skall kunna genomföras. Förslagen skall redovisas till regeringen senast 1992-04-01. Enligt den information som statskontoret fått kommer RÅ att föreslå att delegering görs till de en regionala åklagarmyndigheterna och således inte till de lokala myndigheterna, med undantag för åklagarmyndigheterna i storstäderna.

Det är ett omfattande regelverk som styr en självständig myndighets administrativa verksamhet. Det gäller inte bara ekonomiadministration utan i lika hög grad personaladministration. Med eget verksamhetsansvar följer även fullt personalansvar. Det är även från den synpunkten svårt att tänka sig att en enskild lokal åklagarmyndighet skall kunna ta på sig dessa uppgifter och hålla sig med erforderlig administrativ kompetens. Det är bl a sådana överväganden som legat till grund för utformningen av såväl exekutionsväsendets som skatteförvaltningens nya organisation, innebärande länsmyndigheter med lokala kontor.

En ytterligare slutsats är att det kommer att behövas betydande utbildningsinsatser och andra kompetenshöjande åtgärder när delegeringen till de regionala myndigheterna genomförs.

150 Bilaga

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 35

3.2 Verksamhetsförändringar

Åklagarutredningen lämnar ett antal förslag som berör åklagarverksamheten. Såvitt vi har kunnat bedöma är dessa förslag inte av den karaktären att de påverkar den regionala organisationen. Av intresse är emellertid de förslag som ställs i fråga om förundersökning. Förslagen innebär bl a ett närmare samarbete mellan polis och åklagare, vilket är av intresse då man skall ta ställning till åklagarväsendets behov av lokal representation.

Av brottsförebyggande rådets årliga publikation Brottsutvecklingen samt SCBs årliga rättsstatistik framgår att brottsutvecklingen över åren uppvisar en relativt stabil ökning. Brottsstrukturen är förhållandevis statisk. Huvuddelen anmälda brott utgörs sedan láng tid tillbaka till 80-90 % av brottsbalksbrott. Inom den kategorin är den övervägande delen förmögenhetsbrott. Olika former av tillgrepp dominerar. Brotten mot person har dock uppvisat en kraftig relativ ökning. Ökningen, som främst består av misshandel, brott mot frihet och frid samt sexualbrott, ligger i linje med en sedan länge uppåtgående trend för dessa brott.

RÅ med ledning enkätundersökning som gjorts vid anser av en samtliga åklagarmyndigheter att det främst är i områden där näringsliv och befolkning expanderar som brottsanmälningarna förväntas öka. Andra utvecklingstendenser är att de större och mer komplicerade ekonomiska brottmålen förväntas öka. Statistiken över brottsanmälningar visar att det råder stora regionala och lokala variationer. Brottsligheten är starkt koncentrerad till de tre storstadslänen, Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län.

sou 1992:61 Bilaga 151

ESTATS

KON TOR ET RAPPORT1992:16 36

Rikspolisstyrelsen förutspår att brottsanmälningarna framdeles kommer att öka med 2-4 procent årligen. RÅ ansluter sig till denna bedömning i sin fördjupade anslagsframställning för åren 199192--199394.

I det kärva ekonomiska klimat som troligen kommer att känneteckna 90-talet kan man troligen inte förvänta sig några större resurstillskott för áklagarväsendet. Det gäller då att genom bl a organisatoriska åtgärder skapa förutsättningar för en bättre styrning och större flexibilitet av verksamheten för att på så sätt medverka till ett effektivare resursutnyttjande.

3.3 Organisatoriska förändringar rörande rättsväsendet och statsförvaltningen i övrigt

Regeringen gav förra året Statskontoret i uppdrag att biträda domstolsutredningen med organisatoriska frågor. Statskontoret avlämnade i november år 1991 sin rapport, Översyn tingsrättsorganisationen, av l991:3l A och B. vid samma tidpunkt beslöt regeringen att de organisatoriska frågorna inte längre skulle omfattas domstolsutredningen av utan i stället beredas i särskild ordning i justitiedepartementet. Statskontorets rapport ingår nu i departementets beredningsunderlag. Det är för närvarande okänt för Statskontoret vad departementets förslag kommer att innehålla och när regeringen kommer att besluta i frågan. Vi utgår därför i denna utredning från nuvarande tingsrättsorganisation.

En särskild projektgrupp inom Civildepartementet har gjort en översyn av polisväsendets organisation. I direktiven för

152 Bilaga

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 37

utredningen underströks att utgångspunkten när det gäller den regionala polisorganisationen bör vara att länet även i fortsättningen skall utgöra den geografiska basen. Utredningen fick även i uppdrag att överväga införandet av den s k länspolismästarmodellen i hela landet.

Bl a mot bakgrund av att polisen fr 0 m budgetåret 199293 övergår till budgetsystemet med 3-åriga budgetramar och att polisorganisationen inom varje län då tilldelas ett ramanslag krävdes en översyn i fråga om organisation och uppgifter på alla nivåer inom polisväsendet. Enligt direktiven fanns det då skäl att uppmärksamma den utveckling som de senaste åren har ägt rum på andra områden av den statliga förvaltningen. Denna utveckling innebär att enheter på lokal och regional nivå integreras inom en och samma myndighetsorganisation.

Riksdagen har nyligen fattat beslut om att införa den s k länspolismästarmodellen i hela landet. Denna har hittills genomförts i de tre storstadslänen och i ytterligare fem län.

I denna modell är länsstyrelsen fortfarande länets högsta polisorgan. Länsstyrelsens polisenhet inkl länspolischefen avvecklas dock och ersätts av en ledningsform som innebär att tjänsten som regional polischef och tjänsten som polischef vid polismyndigheten i residensorten förenas i en tjänst som länspolismästare. Länspolismästaren är inte tjänsteman vid länsstyrelsen men de beslut som han har att fatta i egenskap av regional chef fattas på länsstyrelsens vägnar. Länspolismästaren har därvid i huvudsak samma arbetsuppgifter som den förutvarande länspolischefen.

sou 1992:61 Bilaga 153

SSTATSKONTORET

RAPPORT 1992:16 38

För att undvika vissa jävs- och intressekonflikter får han dock inte på länsstyrelsens vägnar handlägga vissa ärenden. Det gäller bl a ärenden som avser tillsyn av den egna myndigheten och överprövning av beslut som meddelats av en polismyndighet i länet. Dessa ärenden handläggs i stället vid någon av länsstyrelsens enheter. Länspolismästaren utövar en direkt ledning över alla de regionala resurser som organisatoriskt ingår i hans egen myndighet. Över sådana resurser som är placerade vid en annan myndighet utövar han indirekt ledning. De lokala polismyndigheterna kvarstår i denna organisation som självständiga myndigheter med egna polisstyrelser.

Skatteförvaltningen omorganiserades i ett första steg den 1 januari 1991. Länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna ersattes då med en skattemyndighet i varje län. På varje ort där det tidigare fanns en lokal skattemyndighet inrättades ett lokalt skattekontor.

Samtliga enheter, dvs även de lokala skattekontoren, är hierariskt jämställda och direkt underställda länsskattechefenmyndighetschefen. Denne har vid sin sida en ledningsgrupp i vilken alla enhetschefer ingår.

Genom en organisation med länsmyndigheter och lokala kontor blir möjligheterna att effektivt utnyttja länets samlade resurser och kompetens större eftersom alla tillhör samma myndighet.

Exekutionsväsendet omorganiserades redan 1988-07-01 enligt samma modell, varvid man bildade gg kronofogdemyndighet med lokala kontor i varje län. Nyordningen innebar att man fick 24 kronofogdemyndigheter i stället för som tidigare 81. Man

154 Bilaga sou 1992:61

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 39

behöll dock alla tidigare verksamhetsorter eftersom de lokala myndigheterna blev lokalkontor till någon av de 24 länsmyndigheterna. Man behöll således den lokala representationen intakt. I likhet med skatteförvaltningen bildades vid varje länsmyndighet en ledningsgrupp som vanligen består av, förutom myndighetschefen, samtliga enhetschefer i länet. Varje länsmyndighet bestämmer själv sammansättningen. Inom varje länsmyndighet finns en lekmannastyrelse med företrädare för de olika riksdagspartierna. Riksskatteverket är central myndighet med uppgift att leda verksamheten inom skatteförvaltningen och hela exekutionsväsendet.

Några av de viktigaste argumenten för och besluten om en ny organisation för exekutionsväsendet är enligt Kommittén för genomförande av en ny organisation för exekutionsväsendet m m Fi 1987:02 följande PM nr 16, 1988-02-15:

Av riksdagens beslut om en ny organisation för exekutionsväsendet prop 198687:52, LU 12, rskr 103 samt av direktiven för kommittén FI 1987:02 för genomförande av en ny organisation för exekutionsväsendet m m framgår bl a att i den nya organisationen:

- varje län skall utgöra ett kronofogdedistrikt med i normalfallet - ledningen av verksamheten förlagd till residensstaden

- kronofogdemyndigheterna skall ta över ansvaret för sin egen ekonomi- och personaladministration

- möjlighet skall ges att lättare än för närvarande styra personalresurserna dit där de bäst behövs.

Bilaga 155

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 40

Av den redovisade promemorian framgår vidare följande:

omorganisationen i sig syftar självfallet till att uppnå förändringar inom verksamheten, främst att skapa genom större och därmed mera slagkraftiga, effektiva och flexibla enheter samt genom en mera ändamålsenlig ledningsfunktion inom väsendet.

De nuvarande myndigheterna är dessutom generellt sett för små för att kunna ta ansvaret för sin ekonomi- och egen personaladministration, vilket har den uppenbara nackdelen att de administrativa funktionerna inte på ett enkelt och naturligt sätt kan sammankopplas med och utgöra ett stöd för ledningsfunktionen.

Liknande skäl ligger bakom den nu aktuella omorganisationen inom skatteförvaltningen. Även för domstolsväsendets del har man pekat på den valda modellen som en av flera tänkbara lösningar.

3.4 Sambandsbehov

Sambandet mellan polis och åklagare är en fråga besom handlas ingående av åklagarutredningen -90. Det gäller då, som tidigare nämnts, främst behovet av ett närmare samarbete i fråga om förundersökningar. Kommittén understryker därvid skälen för och vikten av ett sådant utvidgat samarbete, inte bara i det dagliga arbetet utan även ifråga om övergripande och långsiktig planering av verksamhet och samarbetsformer. En slutsats måste då bli att polis och åklagare helst bör samlokaliserade eller i fall vara vart stationerade på nära avstånd från varandra. En del inav formationsutbytet kan visserligen klaras med hjälp av av

156 Bilaga

S

STATSKON TOR ET RAPPORT 1992:16 41

moderna telekommunikationshjälpmedel, men dessa kan inte ersätta de personliga kontakter som behövs i det dagliga samarbetet mellan polis och åklagare.

Åklagarna har även behov av närhet till domstolarna för att kunna utnyttja sin arbetstid effektivt. Det är föga effektivt att behöva använda arbetstiden till att resa till och från en tingsrätt som är belägen på annan ort än åklagarens stationeringsort. Är sedan förhandlingarna inställda i sista stund, vilket tyvärr inte är ovanligt, kan i värsta fall hela arbetsdagen gå till spillo.

3.5 Pågående utredningar om den offentliga förvaltningens regionala uppbyggnad

Det har under lång tid pågått en decentralisering av samhälleliga uppgifter från central nivå till regional och lokal nivå samt från regional till lokal nivå. Denna process har skapat en oklar bild av den regionala nivåns roll vad gäller t ex beslutsfattande och ansvar. Flera statliga myndigheter och organisationer har förändrat sina regionala organisationer så att de täcker större områden än de nuvarande länen. Förändringarna har genomförts dels på grund av funktionella krav, dels för att myndigheterna bättre skall kunna anpassa sig till de samarbetsmönster som nu utvecklas i samhället. De intensiva diskussionerna om en förestående svensk anpassning till EG har inneburit att intresset för den regionala strukturen ökat eftersom denna kommer att få stor betydelse för våra möjligheter till ett utvecklande samarbete med andra länder.

Det finns således flera skäl till att den regionala strukturen nu tilldrar sig intresse. Detta kommer till uttryck i

sou 1992:61 Bilaga 157

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 42

bland annat de två statliga utredningar som har till uppgift att se över de regionala strukturerna i landet, Regionutredningen och Västsverigeutredningen. Båda utredningarna ska avrapporteras till regeringen den l juli 1992.

I Regionutredningens direktiv ingår att se över uppgiftsfördelningen mellan olika nivåer inom den offentliga sektorn samt mellan olika offentliga huvudmän. Arbetet omfattar även översyn av rikets indelning i regioner. Syftet är att presentera några modeller för hur den framtida offentliga verksamheten på regional nivå skall kunna organiseras. Bland de förslag som diskuteras kan nämnas en modell för kommunal samverkan. Denna bygger på att ansvaret för samhällsservicen och den planering som behövs fördelas direkt mellan stat och kommun och att man, i de fall när verksamheter behöver organiseras över större geografiska områden än en kommun, etablerar samverkan mellan grupper av kommuner. En annan tänkbar lösning är en modell med ett antal regionala folkvalda parlament. Dessa skulle då ta över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna och ersätta landstingen. En tredje möjlighet som övervägs är att fortsätta utveckla de nuvarande länsstyrelserna i enlighet med den reform om samordnad länsförvaltning som genomfördes den l juli 1991.

158 Bilaga sou 1992:61

ana i

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 43

J Modellerna ska prövas med olika geografiska indelningar av l 1 landet I - stora, små eller olika stora regioner. Mycket

talar för att den indelning vi har i landet i dag med relativt små län inte kommer att bestå. Utvecklingen förefaller gå mot färre och större regioner i Sverige.

Västsverigeutredningen har ett mer konkret syfte, nämligen att finna en lösning på de problem som uppstått i västra Sverige beroende bl a på att den växande Göteborgsregionen numera sträcker sig in i flera olika län. I detta område har nuvarande länsgränser visat sig överspelade när det gäller att erbjuda smidiga lösningar på regionala planerings- och utvecklingsfrågor. Även denna utredning har diskuterat olika modeller för att lösa problemen. Det alternativ som primärt har förts fram i en öppen remissomgång är att man slår samman fyra län nämligen Hallands län, Göteborg- och Bohus län, Älvsborgs län, och Skaraborgs län till ett enda storlän med en samlad länsstyrelse. Detta nya storlän skulle få en befolkning i nivå med Stockholms län och en sammanlagd yta jämförbar med Kopparbergs län.

vad har då dessa utredningar för koppling till áklagarorganisationen Åklagarväsendet samarbetar i första hand med polis och domstolar, men även med skatteväsendet och exe- ; kutionsväsendet. Hur dessa verksamheter är organiserade har

direkt åklagarnas i

betydelse för arbete. När det gäller den övriga statsförvaltningen kan man dock inte säga att áklagarväsendet på något påtagligt sätt är beroende av dennas regionala struktur.

De ovan nämnda utredningarna innebär inte att åklagarväsendet kräver någon omedelbar anpassning till dessa nya tankar. Däremot bör de ses som en fingervisning om att den

sou 1992:61 Bilaga 159

RAPPORT1992:16 44

nuvarande länsindelningen kan förändras. Det finns därför inget skäl att låsa den nya åklagarorganisationen till en kanske alltmer obsolet länsstruktur. I stället bör man skapa en flexibel organisation utgår från verksamhetens som krav och samarbetsbehov. Liknande tankar finns beträffande exekutionsväsendet, där Riksskatteverket tillsatt utreden ning som bl a skall pröva om nuvarande länsindelning är den mest ändamålsenliga när det gäller antalet kronofogdemyndigheter i framtiden.

160 Bilaga

åáê

ESTATSKONTORET

RAPPORT 1992:16 45

4 Överväganden och förslag

4.1 Utgángspunkter

När man ska bedöma hur en framtida áklagarorganisation skall utformas för att möta de krav och önskemål som kommer att ställas på organisationen finns det en rad frågor som bör beaktas och tjäna som utgångspunkter. Dessa kan sammanfattas på följande sätt:

- delegering

Budget- och resultatsansvar samt ett vidgat verksamhetsanskall delegeras till regional nivå. RÅ har redan i svar uppdrag att utarbeta förslag till hur en sådan delegering bör utformas.

- resultatstyrning och redovisning

Regeringens fastlagda riktlinjer i fråga om förnyelsearbetet inom statsförvaltningen och den nya budgetprocessen ställer nya och stora krav på myndigheterna när det gäller resultatstyrning, resultatmätning, redovisning, uppföljning och administration. Detta talar entydigt för att den administrativa kompetensen måste koncentreras till ett begränsat antal áklagarmyndigheter.

- renodling

Enligt regeringens direktiv till Statskontoret skall åklagverksamhet renodlas och áklagarna skall i görlig mán arnas avlastas administrativa uppgifter.

ou 1992:61 Bilaga 161

E

STATSKONTOR ET RAPPORT 1992:16 46

- flexibilitet och resursutnyttjande

En förutsättning för ett effektivt resursutnyttjande är att man har en så flexibel organisation som möjligt. Ledningen för verksamheten bör således kunna styra resurser och ärenden på det sätt som bedöms som mest effektivt för hela verksamheten. Att ha en god resurshushållning är inte minst viktigt då det gäller att på ett effektivt sätt ta vara på specialistkompetens av olika slag.

Ett annat motiv för stor flexibilitet är att man tid efter annan på ett smidigt sätt skall kunna anpassa sin organisation efter de krav som ställs från omvärlden. Det kan t ex gälla förändringar i polisens distriktsindelning, tingsrätternas domkretsindelning, befolkningsmässiga förändringar eller förskjutningar inom ansvarsområdet. Om man eftersträvar flexibilitet är det dock nödvändigt att man har relativt stora ansvars0mråden.

- styrning

Om åklagarmyndigheterna skall kunna uppfylla alla de krav och önskemål som tidigare redovisats, behövs effektiva styrformer för organisationen. Dels gäller det de krav som budgetprocessen ställer på en resultatorienterad styrning och uppföljning av verksamheten, dels kraven på ett effektivt och flexibelt utnyttjande av resurserna.

Det kan finnas anledning att påpeka att frågan om styrning av verksamheten inte pá något sätt berör åklagarnas ämbetsutövning. Någon begränsning av åklagarnas oväld härvidlag blir det således inte fråga om.

162 Bilaga

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16

- sambandsbehov

Åklagarkommittén understryker vikten av ett utvidgat samarbete mellan polis och åklagare såväl när det gäller den löpande verksamheten som den övergripande planeringen av verksamheten. Behovet närhet till domstolarna är en av viktig fråga som betonas av kommittén. annan

rättssäkerhet -

Nuvarande överprövningsregler samt RÅs och överáklagarens tillsynsfunktion skall inte påverkas negativt av förändringar i aklagarorganisation.

I och med att ansvars- och beslutsfunktionen delegeras till regional nivå samtidigt som de enskilda åklagarnas befogenheter rörande mål- och ärendehandläggning utvidgas bör man även på regional nivå tillgodose behovet av lekmannainflytande.

- kostnader

Förändringar i organisationen får inte medföra ökade kostnader för áklagarväsendet utan bör i stället ha som mål att förutsättningar för ett effektivare resursutnyttjande ge och därmed ökad málavverkning.

Strukturfrágor

4.2.1 Länsmodellen och länspolismästarmodellen

Statskontoret skall enligt uppdraget belysa om den s k länsmodellen eller den s k länspolismästarmodellen skulle

ou 1992:61 Bilaga 163

% STATSKONTOR ET RAPPORT 1992:16 48

kunna passa som modell för en ny struktur av åklagarorganisationen.

För att börja med länsmodellen, som tidigare beskrivits under punkt 3.3, innebär denna i korthet att har man gg myndighet med lokala enheter i varje län. Det finns mycket som talar för modellen i sig. Man har då decentraliserat budget- och resultatansvaret samt ett långtgående verksamhetsansvar till länsmyndigheterna. Myndighetscheferna för dessa länsmyndigheter har både det övergripande och det direkta ansvaret för att verksamheten inom län bedrivs resp på ett effektivt sätt. Vid sin sida har myndighetschefen en ledningsgrupp bestående av de centrala och lokala enhetscheferna vid myndigheten.

Myndighetschefen har bl a genom det av riksdagen fattade verksledningsbeslutet prop 198687:99 och det ålagda budget- och resultatanvaret för verksamheten i länet stor frihet att disponera och utnyttja resurser i form av personal och medel på sätt som hon eller han finner effekvara tivt för hela verksamheten.

All administration jämte andra för verksamheten gemensamma resurser är samlade till myndighetens huvudkontor. De lokala enheterna har således avlastats i princip allt ekonomioch personaladministrativt arbete och kan helt inrikta sig på det operativa arbetet. De lokala enhetscheferna har det direkta ansvaret för detta inom sitt område, ledningen men kan om så befinns nödvändigt disponera om personal och ärenden.

Bilaga sou 1992:61

§sTATsKoNToRET

RAPPORT 1992:16 49

En invändning mot länsmodellen i renodlad form kan vara att árskilliga län är för små från såväl administrativa som operativa synpunkter.

modellen däremot appliceras på en organisation med Om större verksamhetsområden än länen får man ett bättre administrativt underlag och större flexibilitet i organisa-

tionen.

bortser frán att länen utgör indelningsgrunden anser Om man länsmodellen i strukturhänseende ger många fördelar. vi att får samlad och effektiv styrning av verksamheten och Man en klara ansvarsförhállanden inom hela organisationen. Att administrationen till ett ställe i länet är koncentrera från flera synpunkter och det ger större möjligrationellt heter att bygga erforderlig administrativ kompetens. upp Även den centrala myndighetens perspektiv torde en ordur ning med ett färre antal myndigheter medföra en förenklad administration och större möjligheter för en delegering.

alla enheter tillhör och samma myndighet får Genom att en väsentligt större flexibilitet och därmed ett effekman en tivare resursutnyttjande än som skulle vara fallet om det rörde sig administrativ samordning mellan självenbart om ständiga myndigheter.

När det gäller länsgolismästarmodellens lämplighet som förebild för áklagarorganisationen är frågan mer kompli- Dels finns i polisorganisationen länsstyrelserna med cerad. dels de lokala polisstyrelserna. Dessutom rör det i bilden, sig om många fler anställda.

OU 1992:61 Bilaga 165

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 50

Länspolismästarmodellen har redovisats under punkt 3.3. Om man översätter den till nuvarande åklagarorganisation skulle den största lokala åklagarmyndigheten bli central myndighet för regionen med den nuvarande chefen för den regionala myndigheten som myndighetschef. Den regionala åklagarmyndighetens funktioner skulle då ingå i den nya länsmyndigheten. De lokala myndigheterna skulle kvarstå som egna myndigheter. Överåklagarens uppgift förutom att leda verksamheten inom det egna distriktet - skulle då bli att utöva direkt ledning över alla regionala resurser som ingår i hans egen myndighet och indirekt ledning över sådana resurser som är placerade vid annan myndighet i regionen. Med regionala resurser avses i det här sammanhanget administration och specialisttjänster.

Det finns i huvudsak tre invändningar mot att införa en länspolismästarmodell i åklagarväsendet. Om man bortser från att länen utgör indelningsgrund är den första invändningen att det särskilt i ekonomiskt bistra tider kan uppstå jävssituationer om den regionala chefen är chef över det största åklagardistriktet samtidigt som han skall fördela medel till de övriga självständiga åklagardistrikten i länet.

Den andra invändningen är att de regionala myndigheterna i många avseenden har helt andra arbetsuppgifter än distriktsmyndigheterna och att det knappast ankommer på en överáklagare att direkt leda verksamheten inom ett åklagardistrikt.

Den tredje invändningen är att det blir oklara ansvarsförhållanden och begränsad flexibilitet i organisationen eftersom överåklagaren inte på ett enkelt sätt kan om-

166 Bilaga

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 51

disponera resurser och medel inom regionen när de lokala distrikten utgörs av självständiga myndigheter.

Statskontoret kan därför inte förorda en organisationsstruktur för åklagarväsendet som bygger på länspolismästarmodellen eftersom förutsättningarna är väsentligt annorlunda inom áklagarväsendet.

Vi vill dock enligt åklagarutredningens önskemål visa hur en sådan modell skulle kunna se ut med nuvarande regionindelning som utgångspunkt. Storstadsdistrikten räknas i det här sammanhanget och även framgent i rapporten som regioner.

Av redovisningen som följer framgår att regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har slagits ihop med åklagarmyndigheterna i Huddinge, Mölndal resp Helsingborg alternativt Lund.

Men kan eventuellt tänka sig en annan lösning för Malmö och Göteborg genom att överväga en sammanslagning av resp regionåklagarmyndighet med åklagarmyndigheterna i Malmö resp Göteborg.

En sådan åtgärd skulle då innebära att man fick två förhållandevis stora regioner omfattande 156 resp 128 tjänster. Detta torde inte vara någon nackdel från administrativ synpunkt eftersom det administrativa underlaget då skulle bli större. Åklagarmyndigheterna i såväl Malmö som Göteborg har redan i dag en god administrativ kompetens, som ytterligare skulle kunna förstärkas genom en sammanslagning med regionáklagarmyndigheterna på dessa orter. Man skulle även

ou 1992:61 Bilaga 167

E STATSKON

TOR ET RAPPORT 1992:16 52

slippa de personalproblem som kan uppstå om regionåklagarmyndigheterna skulle omlokaliseras.

Åklagarmyndigheten i Stockholm är landets i särklass största áklagarmyndighet med 167 tjänster och Stockholms kommun som verksamhetsområde. En sammanslagning med regionåklagarmyndigheten i Stockholms län och regionen för Stockholms län och Gotlands län skulle innebära att man fick en region med 320 tjänster, vilket kan bli ett väl stort område att administrera. I detta alternativ har det därför ansetts bättre att göra en myndighet av regionåklagarmyndigheten Stockholm och åklagarmyndigheten i Huddinge, som är störst i regionen.

I exemplet har Norrköping och Borås tagits upp som alternativa förläggningsorter för de regionala myndigheterna i Linköping resp Vänersborg eftersom riksdagen har valt dessa orter som stationeringsort för länspolismästarna. För Sundsvalls del har vi tagit det som en självklar lösning eftersom Sundsvall är centralort för rättsväsendet i länet.

I följande tablåer presenteras ett alternativ där länspolismästarmodellen tillämpas på nuvarande organisation och regionindelning.

168 Bilaga 53

.

S o c m o o m m w w q w o m m m m m n m w n m .n n w n e m G å

. o Ä o 3

u

SOU 1992:6 l B mw Wa 169 54

o w 5 v o m v w w m v w m v v h m v n

z v m M m v c m n m v m m.v m m n v N M

c f

170 Bilaga 55

m . m m 0 . c 0 m m m v v m m m v q m m M n N N N N N

w . . o

, , SOU 1992:a D Moa 171 56

5 o o m v w m w m m v m m w m n e w e c m m m m m m m m m m m m. m m m m m N m

å m å c I

172 Bilaga

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 57

4.2.2 Koncentration av verksamheten till ett färre antal åklagarmyndigheter

vid de intervjuer som gjordes i samband med utvärderingen av 1985 års omorganisation föreslog flera åklagare att man borde koncentrera den regionala verksamheten till ett färre antal åklagarmyndigheter. Dessa skulle då sortera direkt under RÅ och i stort sätt självförsörjande i fråga om vara administrativ kompetens och specialistkompetens. Detta skulle medföra att regionåklagarmyndigheterna och ett antal lokala myndigheter skulle upphöra.

Statskontoret har av åklagarutredningen ombetts att även belysa konsekvenserna av en sådan åtgärd. I det följande presenteras två alternativ till ny organisation enligt ovannämnda förutsättningar. Man kan då visa många exempel med en varierande grad av koncentration. Vi har valt att ta fram ett par exempel som bygger på att få naturligt sammanhållna geografiska verksamhetsområden och som även kan vara hanterbara från operativ synpunkt.

Det första alternativet A, som är det mer radikala av de två, innebär att vi skulle få sammanlagt 29 åklagarmyndigheter utan övrig lokal representation, vilket medför nedläggning av de 13 regionala myndigheterna och 57 lokala myndigheter.

Det andra alternativet B, som torde vara mer verklighetsanpassat ur bl a operativ synvinkel, ger 39 åklagarmyndigheter och 47 nedlagda lokala myndigheter.

För båda alternativen gäller att den regionala indelxingen upphör och ersätts av mindre distriktssammanslagna onråden.

sou 1992:61 Bilaga 173

SSTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 58

En utgångspunkt är därvid att inte bryta länsgränserna för något område, eftersom detta kan få negativa följder för samarbetet med polis och andra myndigheter.

Alternativ A med sina 29 myndighetsområden blir i stor utsträckning detsamma som en länsindelning medan alternativ B delar upp verksamheten i fler områden.

Enskildheter i alternativen kan naturligtvis diskuteras och man kan komma fram till flera olika varianter men oavsett detta blir konsekvenserna enligt Statskontorets mening övervägande negativa för åklagarverksamheten i dess helhet.

En stark invändning är att en nedläggning av ett så stort antal åklagarmyndigheter som det blir fråga om i båda alternativen, kommer att fjärma åklagarna från såväl polis som allmänhet. Lokal förankring, god lokalkännedom, nära samarbete med polis och närhet till domstol är viktiga förutsättningar för att en åklagare skall kunna arbeta effektivt. Båda alternativen innebär att åklagarmyndigheterna måste arbeta med ett större antal polismyndigheter och tingsrätter vilket bl a betyder en ökad resefrekvens o:h minskad effektiv arbetstid.

Det finns inte heller som vi ser det något bärande skäl att lägga ned en myndighet som har full arbetsbelastning inom sitt eget distrikt och flytta personalen flera mil till en annan åklagarmyndighet. Även från personalsynpunkt skulle en sådan åtgärd vara svår att acceptera. Det skulle totalt sett komma att röra sig om ett stort antal människor som yulle tvingas att bryta upp och flytta eller byta arbete.

174 Bilaga

gsTATsKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 59

Tanken bakom en sådan organisation som här diskuteras är att få en större koncentration av resurserna och mindre sårbarhet. Det är dock tveksamt om framförallt det första syftet kan uppnås pá detta sätt. vad vi förstår skulle båda alternativen innebära en splittring av specialistkompetensen. De 29 alternativt 39 åklagarmyndigheterna är för många för att alla skall kunna ha de specialisttjänster och den specialistkompetens som erfordras för att en myndighet skall vara självförsörjande. Den specialistkompetens som finns i landet bör enligt var mening koncentreras till ett betydligt färre antal myndigheter för att kunna utnyttjas effektivt.

Ett annat problem i båda alternativen är att det administrativa underlaget blir för litet. Det skulle bli kostsamt att bygga upp den administrativa kompetens som kommer att behövas vid helt självständiga myndigheter. Ett alternativ vore då att låta RÅ i större utsträckning sköta administrationen, men då är man ju tillbaka i nuläget och följden blir att delegeringen av bl a budget- och resultatansvaret inte kan genomföras. Det kommer även att bli besvärligt för RÅ att hantera så många direkt underställda åklagarmyndigheter.

Den allvarligaste invändningen mot att bygga upp en organisation på sätt som nu beskrivits torde vara att man ur ett helhetsperspektiv får en mycket låst organisation som saknar flexibilitet. Visserligen skulle myndigheterna då de blir större få en viss flexibilitet i fråga om att utnyttja de egna resurserna, men möjligheterna att vid behov flytta resurser eller mål mellan åklagarmyndigheterna torde blir små.

sou 1992:61 Bilaga 175

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 60

Lokalförsörjningen kommer även att bli ett problem. På ett femtiotal orter frigörs lokaler, vilket måhända pá sikt kan innebära en vinst för statsverket.

Gäller det förhyrningar är det inga problem, men när det är fråga om statsägda byggnader kan det bli svårt att avyttra dessa eller finna alternativa användare. På de nya lokaliseringsorterna blir problemet det omvända, nämligen att finna lokaler som kan inrymma hela de nya åklagarmyndigheterna. Visserligen bantas den statliga förvaltningen generellt sett, vilket i bästa fall kan ge friställda lokaler som kan passa åklagarmyndigheterna, men i många fall kan det bli fråga om att hyra nya lokaler eller att bygga till resp bygga om befintliga lokaler. Oavsett hur man i varje enskilt fall lyckas lösa lokalfrágan får man räkna med en kostsam omlokalisering av åklagarmyndigheterna .

I dessa båda alternativ som diskuterats och som presenteras i följande tablåer gäller - liksom för övriga alternativ som i tablåer fortsättningsvis presenteras att personalen vid de nuvarande regionåklagarmyndigheterna har fördelats proportionellt mellan áklagarmyndigheterna. När det gäller åklagarmyndigheterna i stockholm. Göteborg och Malmö har personaltillskottet endast ställts i relation till nytillkomna áklagardistrikt.

176 Bilaga M

3 o 5 S n 0 Ä

å m u . . m

Bilaga 177 u .

0 i N

178 Bilaga DU 1992:61 63 .

F 0

SOU 1992 6l B Woa % u

n

. s

s . 0 S 3 3 t o t K m â n t i m o S o å

m

180 Bilaga ü m

ä 0 i 0 . 0 å

Bilaga 181

u m S

u 3 m

m

p m m q o e å

182 Bilaga

5 STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 67

4.2.3 Nuvarande organisationsstruktur

Vid åklagarväsendets omorganisation år 1985 frångick man den tidigare länsindelningen och landet indelades i tretton regioner samt tre storstadsdistrikt. En närmare beskrivning lämnas i avsnitt 2. Åklagarkommittén har gjort en utvärdering av den nuvarande organisationen för att bl a få en uppfattning om den har fått den effekt som avsågs.

Övergången till den nya regionindelningen har av allt att döma haft en positiv effekt. Den har givit bättre möjligheter att handlägga mål som kräver specialistkompetens samt mål som är tidskrävande och komplicerade. Flera åklagare uppger dock att de regionala myndigheternas möjligheter att ta mål är begränsade och att det snarast är en fråga om vem som för tillfället har tillgängliga resurser som avgör var ett mål handläggs.

Avsikten med den nya organisationen var även att överåklagarna skulle utöva en aktiv tillsyn och ledning av verksamheten i regionen. så har dock inte blivit fallet enligt den uppfattning som cheferna för de lokala myndigheterna gett uttryck för vid de intervjuer som gjorts i samband med utvärderingen. Den allmänna meningen tycks vara att det regionala greppet i flertalet fall saknas och att de regionala åklagarmyndigheterna sällan uppfattas som chefsmyndigheter. Ett antal chefsåklagare anser att regionåklagarmyndigheterna är överflödiga och att man därför skulle lägga ned dessa och fördela resurserna på de lokala åklagarmyndigheterna. Samtidigt skulle de minsta av dessa läggas ned. En sådan lösning vore enligt vår mening inte förenlig med de krav som ställs på en ny åklagarorga-

sou 1992:61 Bilaga 183

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 68

nisation av i princip samma skäl som redovisats under pkt 4.2.2.

Överáklagarens tillsynsverksamhet tycks numera vara av underordnad betydelse och i många fall utövas tillsyn endast om det finns särskilda skäl för en sådan. I andra fall besöks den lokala myndigheten någon gång om året, men sådana besök får då mer karaktären av artighetsvisiter. Överåklagarna anser dock att de ändå har ett ganska gott grepp om verksamheten genom överprövningsförfarandet. Det finns även stora skillnader mellan de olika regionerna vad gäller överáklagarens sätt att utöva ledning och tillsyn.

Om det nu finns brister när det gäller regionåklagarmyndigheternas möjligheter att leda verksamheten i regionerna och ha en för hela verksamheten samordnande roll behöver detta inte nödvändigtvis vara uttryck för någon bristande vilja från överåklagarnas sida. Snarare handlar det enligt vår mening om brister av organisatorisk art och oklara ansvarsförhállanden. De lokala myndigheterna är ju självständiga myndigheter och det finns en tendens att man helst vill sköta sig själv utan inblandning av någon regional myndighet. Även om de regionala myndigheterna i sina instruktioner har stora befogenheter kan det vara svårt att utöva dessa mot de lokala myndighetschefernas vilja eftersom dessa enligt verksförordningen har ett långtgående ansvar för den egna verksamheten.

Överáklagarnas möjligheter att vid behov flytta resurser och mál mellan lokala myndigheter i regionen torde vara begränsade. En.överáklagare kan visserligen förordna en distriktsáklagare vid en lokal myndighet att utföra áklagaruppgifter vid en annan myndighet inom samma region.

184 Bilaga

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 69

Det är dock osäkert om överåklagaren har möjlighet att beordra en sådan tjänstgöring mot distriktsåklagarens vilja, eftersom dennes tjänstgöringsskyldighet hänför sig till den egna myndigheten. Om ifrågavarande åklagares myndighetschef dessutom motsätter sig förordnandet torde överåklagaren, vad vi förstår, inte ha möjlighet att driva genom sitt beslut.

En annan fråga som försvårar de regionala myndigheternas arbete är att personalrapporteringen inkl ledighetsbeslut från de lokala myndigheterna görs direkt till RÅ. De regionala myndigheterna känner då inte till vilken personal som för tillfället är i tjänst i de olika åklagardistrikten och har då svårt att tillgodose uppkommande förstärkningsbehov. Detta är dock ett problem som borde vara lätt att lösa genom en ändring av arbetsrutinerna, vilket en del myndigheter för övrigt redan gjort.

De regionala åklagarmyndigheternas ställning tycks ha varit något osäker de senaste åren. Den tidigare åklagarkommittén föreslog i sitt betänkande SOU 1986:26 att de olika myndigheterna skulle göras betydligt mer självständiga medan regionåklagarmyndigheterna framförallt skulle ägna sig åt áklagaruppgifter. Vidare skulle de lokala myndigheterna i stort sett sköta sin egen administration. Regionåklagarmyndigheterna skulle då i huvudsak bara sköta sin egen administration.

I förra årets budgetproposition föreslogs att budget- och resultatansvar skulle föras ut direkt på de lokala myndigheterna. Detta skulle då innebära att de regionala myndigheterna mer eller mindre hoppades över och att arbetsuppgifterna förutom rena åklagaruppgifter, överprövning etc

sou 1992:61 Bilaga 185

ä STATSKONTOR ET RAPPORT 1992:16 70

skulle reduceras till att i första hand förse de lokala myndigheterna med assistentåklagare. Överåklagarens möjligheter att styra resurser och leda verksamheten inom sina resp regioner skulle bli mycket små om förslaget genomfördes. RÅ har sedan dess fått direktiv från regeringen nya och utreder nu, som tidigare beskrivits, hur en delegering av budget- och resultatansvar till regional nivå lämpligen skall kunna genomföras. En sådan ordning skulle innebära att regionåklagarmyndigheterna får betydligt bättre möjligheter att styra verksamheten i regionen, men problemet med självständiga lokala myndigheter kvarstår, eftersom en regional myndighet inte bör ha resultatansvar för en annan myndighet. Det går inte heller i den nya budgetprocessen att dela på budgetansvar och resultatansvar.

Sammanfattningsvis anser vi att den nuvarande organisationens styrformer och ansvarsfördelning med tre myndighetsnivåer är oklar och att man som en följd härav inte får en fast styrning av verksamheten inom regionerna. Det finns även begränsningar när det gäller att kunna utnyttja resurserna inom en region på ett flexibelt sätt. En allvarlig invändning är dessutom att man främst från lokalt håll tycks sakna den helhetssyn pá verksamheten i en region som är nödvändig för att man skall kunna ställa upp gemensamma mål och ha en övergripande planering och strategi för hela verksamheten.

Det är möjligt att man kan komma till rätta med en del av dessa problem om budgetansvaret förs ut till de regionala åklagarmyndigheterna. Det fordras då även en översyn av det regelverk som nu styr ansvars- och beslutsordningen mellan de olika myndighetsniváerna med syfte att dels stärka de regionala myndigheternas ställning, dels ge en klar och

186 Bilaga sou 1992:61

una ä STATS KONTOR ET RAPPORT 1992:16 7l

preciserad beslutsordning. Begränsningarna i fråga om organisatorisk flexibilitet och överåklagarens befogenheter torde dock till stor del kvarstå så länge man har en tredje myndighetsnivå i form av självständiga lokala myndigheter.

Det kan även finnas anledning att se över regionindelningen och göra vissa justeringar så att indelningen svarar mot de krav på verksamhetsstyrning som ställs på regionåklanya garmyndigheterna.

Statskontoret anser med de förutsättningar som redovisats, att den nuvarande organisationen skulle kunna fungera något så när nöjaktigt även i framtiden, förutsatt att man vidtar beskrivna åtgärder. Den nuvarande organisationen är ovan under alla förhållanden ett bättre alternativ än de tidigare redovisade alternativen.

Frågan är emellertid det finns andra alternativ till om organisationsstruktur som bättre svarar mot de krav som ställs på framtida åklagarorganisation. I det följande en kommer vi att redovisa förslag till sådana alternativ.

4.2.4 Förslag till ny organisationsstruktur

4.2.4.1 Indelningsgrund

tidigare länsindelningen av åklagarväsendets regionala Den organisation övergavs nämnts år 1985 och ersattes med som 13 regioner och tre fristående storstadsmyndigheter. Enligt utredningsdirektiven skall vi överväga om de nuvarande lokala och regionala nivåerna kan ersättas med en länsnivå med lokal verksamhet,-dvs om länen är en bättre indelningsgrund än den nuvarande regionindelningen.

sou 1992:61 Bilaga 187

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 72

Det går enligt vår åsikt inte att hitta några bärande skäl för att återgå till en länsindelning. Orsaken är helt enkelt att länen i flertalet fall är för små för bära att en egen administration och för att tillräcklig flexibilitet ge i fråga om resursutnyttjande. Specialistresurserna skulle dessutom splittras på för många myndigheter inte om man skapade särskilda pooler för dessa.

Den nuvarande regionindelningen ger betydligt bättre förutsättningar för ett effektivt utnyttjande alla av slag av resurser. Norrlandsregionerna har visserligen ett mindre personalunderlag än övriga regioner men det är med tanke på de stora geografiska avstånden inte mycket att göra åt.

Att skapa större regioner, t ex genom att indela landet i sex eller åtta regioner, innebär inga fördelar utan snarare nackdelar eftersom de ur operativ synvinkel skulle bli svåra att styra. Det kan dock från såväl administrativa som operativa synpunkter finnas skäl att göra vissa justeringar i den nuvarande regionindelningen. Dessa redovisas i det följande.

4.2.4.2 Administrativ och organisatorisk samordning

Statskontoret föreslår att de lokala åklagarmyndigheterna samordnas administrativt och organisatoriskt med regionåklagarmyndigheterna till åklagarmyndighet gg per region med lokala enheter. Det förutsätts då att RÅ delegerat fullt budget- och resultatansvar samt vidgat verksamhetsansvar till de regionala myndigheterna.

183 Bilaga sou 1992:61

S STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 73

De lokala åklagarmyndigheterna upphör enligt förslaget att självständiga myndigheter och blir i stället lokala vara enheter inom den regionala myndighetens organisation. Chefer för de lokala enheterna är som hittil1s.chefsåklagde blir direkt underställda chefen för den regioarna men nala myndigheten.

Förslaget innebär att administrationen och de administrativa koncentreras till den regionala myndigresurserna hetens huvudkontor medan de lokala enheterna i huvudsak inte skall ha någon administration utöver personalrapportering, handkassa och viss kontorsservice.

Det finns flera skäl som talar för att en organisatorisk samordning till enda myndighet per region är en bättre en lösning för framtiden än nuvarande ordning med självständiga lokala åklagarmyndigheter.

Först och främst innebär den att man får en fastare styrning verksamheten när det finns en myndighetschef med av för hela verksamheten inom regionen. Myndighetsansvar chefen kan de befogenheter som verksledningsbeslutet genom och verksförordningen ger fatta alla de beslut som han erforderliga för att verksamheten i sin helhet skall anser kunna bedrivas effektivt.

Organisatorisk samordning även den flexibilitet i orgager nisationen behövs för att få ett optimalt resurssom utnyttjande. Eftersom all personal är anställd vid samma myndighet blir det betydligt lättare att styra resurserna bäst behövs för tillfället. Det blir även när så kan dit de påkallat möjligt att med iakttagande av nuvarande vara

sou 1992:61 Bilaga 189

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 74

forumregler flytta mål och ärenden mellan olika enheter i myndigheten.

Åklagarväsendet får två myndighetsniváer i stället för dagens tre vilket ger bättre förutsättningar för en klar och entydig ansvars- och beslutsordning. Varje myndighet har då även en för hela myndigheten gemensam arbetsordning som i detalj skall reglera denna fråga.

Från administrativ synpunkt är det även en stor fördel att budget- och resultatansvaret hålls ihop inom en och samma myndighet och för RÅS del torde det vara en stor fördel att ha 16 myndigheter att hantera i stället för ett hundratal myndigheter.

De krav som ställs på regionerna ifråga om mål- och resultatstyrning kan lättare uppfyllas när ansvaret för verksamheten vilar på en myndighet, som svarar för en samordnad övergripande planering och målstrategi för hela regionen.

En ytterligare fördel med att samordna organisationen i en region till en myndighet är att chefer och övriga anställda med tiden kommer att se verksamheten i regionen ur ett helhetsperspektiv. Det kommer dock att ställas stora krav på myndighetscheferna och enhetscheferna att skapa den laganda och vi-känsla i de nya myndigheterna som är en förutsättning för att de anställda skall känna ansvar för verksamheten som helhet.

En samordning av verksamheten i en region till en myndighet har även fördelar för kanslipersonalen. Möjligheterna att byta arbetsuppgifter och avancera är betydligt större i en

190 Bilaga sou 1992:61

gSTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 75

stor organisation än i en lokal liten självständig myndighet.

För distriktsåklagarnas del innebär den nya organisationen en utvidgad tjänstgöringsskyldighet. Man kommer således att vara anställd vid den regionala myndigheten med placering vid denna eller vid en viss lokal enhet men med tjänstgöringsskyldighet i hela regionen. Denna skyldighet kommer i praktiken främst att omfatta tillfällig förstärkningstjänstgöring. Det kan dock bli aktuellt att myndighetschefen beslutar att flytta en tjänst från en lokal enhet till en annan. Detta är dock en åtgärd som måste planeras i god tid före ett verkställande och det åligger då myndighetschefen att försöka finna en lösning som kan accepteras av alla berörda parter.

För de nuvarande minsta lokala åklagarmyndigheterna kan den föreslagna organisationen även minska risken för nedläggning, eftersom de blir enheter inom en större myndighet och därmed mindre sårbara.

4.2.4.3 Distriktsindelning

Statskontoret skall enligt utredningsdirektiven särskilt uppmärksamma problemen med de små lokala åklagarmyndigheterna och därvid överväga att slå samman vissa av dessa myndigheter.

Av de produktivitetsstudier, som redovisas i avsnitt 2, framgår att de små åklagarmyndigheterna inte har lägre utan snarare en aning högre produktivitet än de större åklagarmyndigheterna. Det finns därför från produktivitetssynpunkt inte några skäl för nedläggningar och sammanslagningar. Man

sou 1992:61 Bilaga 191

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 76

kan även fråga sig varför man skall flytta personalen vid en redan fullt sysselsatt åklagarenhet till en annan plats i regionen. Det kan visserligen hävdas att två- och tre åklagarmyndigheter är mer sårbara vid personalfrånvaro av olika slag än större myndigheter, men detta tycks i flertalet fall inte påverka produktiviteten.

Däremot torde det vara svårt att få en optimal personaldimensionering vid så små myndigheter. Detta problem blir dock väsentligt mindre i den föreslagna organisationen eftersom denna blir betydligt mer flexibel än den nuvarande. Man har då mycket större möjligheter att få en jämnare arbetsbelastning och arbetsfördelning inom hela organisationen. I den föreslagna organisationen koncentreras dessutom i princip all administration till den regionala myndighetens huvudkontor och de lokala enheterna kan helt ägna sig åt den operativa verksamheten.

Av nulägesredovisningen under pkt 2.2.3 framgår att de minsta enheterna har något högre fasta kostnader än de större enheterna. Skillnaden är emellertid så liten att den inte torde ha någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

Vi har tidigare under pkt 4.2.2 understrukit vikten av att åklagarna har en god lokal förankring, ett nära samarbete med polis och närhet till domstolar. Eftersom man dessutom kan förutse ett ännu närmare samarbete i framtiden mellan polis och åklagare vore det enligt vår åsikt i det här läget oklokt att genom sammanslagningar av åklagardistrikt dra in åklagarrepresentationen pá ett antal orter. Detta skulle bara fjärma åklagarna från polisen och inverka menligt på de berörda áklagarnas möjligheter att arbeta effektivt.

192 Bilaga

SSTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 77

Statskontoret intar när det gäller frågan om ändringar i distriktsindelningen en principiell ståndpunkt. Vi anser mot bakgrund av att ansvaret för verksamheten jämte budgetoch resultatansvaret skall delegeras till den regionala myndighetsledningen att det i första hand är denna som efter samråd med polis och domstolar skall initiera förändringar i distriktsindelningen. En annan ordning skulle starkt begränsa myndighetschefens ansvar och möjligheter att svara för att verksamheten bedrivs på ett effektivt sätt.

Det gäller även att ha en beredskap inför behovet av framtida förändringar. Frågan om distriktsindelningen och var i regionen åklagarmyndigheten skall vara representerad är inte i sig en strukturfråga utan handlar snarare om att man har en struktur som tillåter en hög grad av flexibilitet i fråga om den framtida distriktsindelningen. Det sker kontinuerligt tyngdpunktsförskjutningar i alla verksamheter på grund av t ex förändringar i befolkningsunderlag och befolkningssammansättning.

I framtiden får man vara beredd att tid efter annan revidera sin lokala representation. Det kan sålunda bli aktuellt med nedläggningar såväl som nyetableringar av lokala enheter. Detta gäller då även frågan om utstationeringsorter. Myndighetscheferna i den nya organisationen måste ha stor frihet att t ex i samband med den årliga anslagsframställningen initiera förändringar i myndighetens organisation. Förändringarna skall då göras i samråd med polis och tingsrätter.

sou 1992:61 Bilaga 193

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 78

Om regeringen trots allt vill ha en översyn av distriktsindelningen bör enligt Statskontorets åsikt en sådan översyn omfatta såväl åklagarväsendets och polisväsendets distriktsindelning som tingsrätternas domkretsindelning, dvs en utredning om var i landet rättsväsendet bör ha lokal representation. Detta är en fråga som måste koordineras och lösas i ett sammanhang eftersom sambanden åklagare, polis och domstolar är synnerligen viktiga.

4.2.4.4 Ledningsfrågor

Cheferna för de regionala åklagarmyndigheterna i den föreslagna organisationen kommer att få ett betydligt större ansvar än de tidigare haft som chefer för de nuvarande regionmyndigheterna. De kommer som myndighetschefer att ha det fulla och yttersta ansvaret för att verksamheten inom deras resp regioner bedrivs på ett effektivt sätt enligt de stora befogenheter som verksförordningen ger en myndighetschef. I och med att RÅ delegerar fullt budget- och resultatansvar till de regionala myndighetscheferna får de det styrinstrument som behövs för att kunna ta ett fullt ansvar för verksamheten.

Denna frihet att disponera resurser och själva.välja arbetsformer ställer emellertid ökade krav på myndighetscheferna. I avsnitt 2 har tidigare redogjorts för de alltmer ökade kraven som ställs på myndigheterna i fråga om bl a mål- och resultatsstyrning, uppföljning och redovisning. Ansvaret för att dessa krav från statsmakternas sida uppfylls vilar då helt på myndighetscheferna, som måste ägna tid och kraft åt en långsiktig och målinriktad verksamhetsplanering. En sådan måste då utvecklas i samråd med polis och domstolar.

194 Bilaga

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 79

Som myndighetschef för en större organisation följer även ett ökat personalansvar. En av uppgifterna för myndighetschefen är då att se till att myndigheten får ett personalutvecklingsprogram som omfattar alla anställda vid myndigheten. Personalutveckling kan innefatta utbildningsinsatser, kompetensutveckling genom arbetsutvidgning, förändrade arbetsuppgifter, rotationstjänstgöring och stimulansátgärder av olika slag. Ytterst syftar ett personalutvecklingsprogram till att öka effektiviteten genom att stimulera personalen att känna arbetsglädje och samhörighet med myndigheten. Det är särskilt viktigt att man får till stånd ett sådant program i den nya áklagarorganisationen när distriktsgränserna öppnas och man skall skapa en vi-känsla hos myndighetens personal i hela regionen.

Sammantaget ställs det således stora krav pá myndighetschefernas förmåga att leda verksamheten. De behöver även en större administrativ kompetens. Chefsutbildning är ett viktigt inslag i förnyelsearbetet inom statsförvaltningen och mäste omfatta alla chefer. Det fordras därtill särskilda utbildningsinsatser sá att alla chefer får en god kännedom om den nya budgetprocessen och de krav som denna ställer på myndigheterna.

Överåklagarna har främst juridisk kompetens och det är angeläget att denna även utnyttjas i fortsättningen. Förutom överprövnings- och tillsynsverksamheten bör myndighetscheferna helst kunna ägna en del av sin arbetstid åt åklagarverksamhet. För att avlasta myndighetscheferna föreslår Statskontoret att det vid varje regional myndighet inrättas en administrativ chefstjänst. Den administrative chefen, som bör ha ekonomisk utbildning, skall då under

sou 1992:61 Bilaga 195

Qâl1

ESTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 80

myndighetschefen svara för administration och verksamhetsplanering. Vid varje regionáklagarmyndighet finns i dag en byrádirektör som svarar för administrativa uppgifter. Genom RÅs försorg bör dessa vidareutbildas för att kunna ta på sig rollen som administrativa chefer när en ny organisation genomförs.

Meningen är nu inte att myndighetschefen på egen hand skall bära hela ansvaret för verksamheten och vara allenarádande i sina beslut. Statskontoret föreslår därför att en ledningsgrupp inrättas vid varje regional myndighet med uppgift att inför myndighetschefens beslut behandla viktigare administrativa frågor och för verksamheten övergripande frågor som t ex planering och málinriktning av verksamheten. I ledningsgruppen bör förutom myndighetschefen ingå statsåklagare, samtliga lokala enhetscheferchefsáklagare samt den administrative chefen.

Inom bl a exekutionsväsendet har man enligt uppgift goda erfarenheter av sådana ledningsgrupper. Ledningsgrupperna tar där ett gemensamt ansvar för verksamheten i hela länet även om det ytterst är myndighetschefen som beslutar.

Hur en ledningsgrupp kan fungera visas i nedanstående exempel från exekutionsväsendet. Det kan vara till ledning för de regionala áklagarmyndigheterna.

1. Kronofogdemyndigheten styrs av en ledningsgrupp bestående av länskronodirektören och enhetscheferna.

2. I ledningsgruppen behandlas frågor som berör mer än en enhet, t ex personalfrágor, budgetfrágor och organisatoriska frågor.

196 Bilaga sou 1992:51

clan

5 STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 81

3. Länskronodirektören fattar beslut i ledningsgruppen efter diskussion, under vilken varje enhetschef har att klargöra sin inställning.

I brådskande fall. där frågan inte kan anstå till nästa sammanträde, beslutar länskronodirektören utan ledningsgruppens hörande. Sådana beslut skall anmälas vid nästa sammanträde.

4. Ledningsgruppen sammanträder varannan måndag kl 12.30--15.30 i Ett sammanträde i kvartalet förläggs dock till . . . . . . . ...

5. Kallelse med dagordning tillställs deltagarna fredagen före sammanträdet genom länskronodirektörens försorg. Fråga till sammanträde anmäls till honom senast kl 10.00 fredagen före sammanträdet.

6. Inom ledningsgruppen förs vid sammanträde interna minnesanteckningar. Därutöver upprättas beslutsprotokoll som är tillgängligt för hela myndigheten.

cheferna för de lokala åklagarenheterna mister genom våra förslag sin status som myndighetschefer. Detta kan vara en känslig fråga. Man bör dock inte överdriva frågans betydelse. Enhetscheferna är fortfarande chefsåklagare och chefer för åklagardistrikten, vilket torde vara det väsentliga från verksamhetssynpunkt. I den nya organisationen får enhetscheferna vidare del i och för verksamheten ta ansvar i hela regionen genom att ingå i den föreslagna ledningsgruppen för regionen. Vi utgår också från att varje enhetschef, genom t ex delegation i myndighetens interna besluts-

Bilaga 197

6a

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 82

ordning, får ett uttalat sakansvar för den egna enhetens verksamhet.

Från allmänhetens synpunkt kommer den nya ordningen inte att innebära några förändringar och beträffande samarbetet med polisen är det som förut chefsåklagaren och den lokala polischefen som samarbetar. Frågor som dessa parter inte kan lösa på egen hand förs upp till överåklagaren resp berörd länspolismästare.

Frågan om chefsåklagarnas ansvar och befogenheter förtjänar att belysas ytterligare. Vi anser att man i instruktioner och arbetsordningar för de nya åklagarmyndigheterna bör understryka chefsåklagarens roll på samma sätt som man gör när det gäller tingsrätternas chefsrådmän. I regeringens beslut rörande omorganisationen av Stockholms tingsrätt tog man i ett PM 1991-05-30 upp frågan om chefsrådmannens uppgifter. Innehållet i denna PM bör i vissa stycken kunna översättas till en beskrivning av chefsåklagarnas roll. Regeringen anför bl a följande:

Det bör vidare framhållas att chefsrådmannen har ett ansvar inte bara för verksamheten vid den egna avdelningen utan också för verksamheten vid tingrätten i dess helhet. För att uppkomna förstärkningsbehov skall kunna tillgodoses på bästa sätt krävs sålunda att varje chefsrådman lojalt anmäler då det finns överkapacitet inom avdelningen.

Chefsrådmannen har ett arbetsledaransvar med avseende på den del av domarnas arbete som inte innebär dömande verksamhet. Detta ansvar är i allt väsentligt detsamma som för en domstolschef eller en chef inom den statliga förvalt-

198 Bilaga

SSTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 83

ningen i övrigt. Det kan finnas skäl att peka på innehållet i de föreskrifter som reglerar detta ansvar.

Enligt ls TI skall vissa bestämmelser i verksförordningen 1987:1100 tillämpas i tingsrätterna. Det gäller bestämmelser i verksförordningen VF om myndighetschefens ansvar och uppgifter. I arbetsordningen för Stockholms tingsrätt anges uttryckligen att chefsrådmännen under lagmannen har det ansvar och de uppgifter som anges i dessa bestämmelser.

En chefsrådman skall sålunda inom sin avdelning se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt och att verksamheten anpassas till de krav som ställs på den 55 VF. Chefsrådmannen skall planera verksamheten, övervaka att planerna följs samt följa upp verksamheten och analysera resultatet 65 VF. Han skall samordna verksamheten med angränsande verksamheter och se till att allmänhetens och andras kontakter med avdelningen underlättas god service och tillgänglighet 75 VF. Chefsrádgenom en

avdelningens personalpolitik mot-

mannen skall se till att svarar de krav som ställs på verksamheten, söka skapa goda arbetsförhållanden, ta till vara och utveckla de anställdas kunskaper, färdigheter och erfarenheter samt fördela arbetsuppgifterna inom avdelningen så att var och en får uppgifter som är anpassade för honom 95 VF.

4.2.4.5 Lekmannainflytande

Hos RÅ finns i dag en parlamentariskt vald rådgivande nämnd bestående av en ordförande och högst fem andra ledamöter.

Nämndens uppgifter regleras i instruktionen för riksåklagaren SFS 1989:847 pá följande sätt:

soU 1992:61 Bilaga 199

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 84

II

I ärenden som är av större vikt eller av principiell betydelse skall nämndens mening inhämtas. Riksåklagaren skall ocká fortlöpande hålla nämnden informerad om verksamheten inom áklagarväsendet.

Ärenden där det är fråga om att utöva áklagaruppgift en eller att pröva en tillsynsfrága i ett enskilt fall får inte behandlas i nämnden.

Nämnden är beslutsför när minst fyra ledamöter är närvarande. Riksâklagaren eller biträdande riksáklagaren skall vara närvarande vid nämndens sammanträden. Ärendena föredras av riksåklagaren. biträdande riksåklagaren eller den tjänsteman som riksáklagaren bestämmer.

Statskontoret föreslår att en rådgivande nämnd inrättas vid varje regional myndighet. Dessa nämnder skall då ha i princip samma uppgifter och sammansättning som den nuvarande nämnden hos RÅ. Föredragande i en sådan nämnd blir då överåklagaren, statsåklagaren eller tjänsteman som överåklagaren bestämt. Ledamöterna utses av de politiska partierna.

Förslaget skall ses mot bakgrund av att de regionala myndigheterna får fullt verksamhetsansvar inklusive budgetoch resultatansvar. De enskilda åklagarna kommer även såvitt vi erfarit att få ett utvidgat ansvar. Eftersom regionerna på så sätt får en hög grad av självstyre behövs en insyn i verksamheten på sätt hos RÅ. Som nämnts finns det samma som

200 Bilaga sou 1992:61

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 85

inom skatteförvaltningen och exekutionsväsen lekmannastyrelser med liknande uppgifter.

4.2.4.6 Förslag till ny organisation enl alt l och 2

Statskontoret presenterar i det följande tva alternativa förslag till ny organisationsstruktur. Båda förslagen, alternativ 1 resp alternativ 2, bygger på ovan angivna förutsättningar och utgångspunkter. Vi utgår då från att verksamheten inom varje region samordnas såväl administrativt som organisatoriskt till en myndighet med lokal verksamhet i regionen. Antalet áklagardistrikt är i båda förslagen oförändrat.

Det enda som skiljer alternativen åt är regionindelningen. Alternativ l, som är vårt huvudförslag. innebär endast justeringar i nuvarande indelning, medan alternativ 2 innebär mer långtgående förändringar i regionindelningen. skälen för dessa förändringar redovisas under varje alternativ. Antalet regioner och distrikt är emellertid detsamma i båda alternativen.

Förslagen har enligt vår mening väsentliga fördelar framför den nuvarande organisationen. Åklagarväsendet kommer enligt förslaget att ha endast två myndighetsnivåer. Detta är en fördel inte minst för RÅ, som då kommer att få ett betydligt färre antal myndigheter att hantera i stället för som nu 99 myndigheter.

Genom den organisatoriska samordningen får man den flexibilitet som är nödvändig för att resurserna skall kunna utnyttjas på ett optimalt sätt. En samlad ledningsfunktion med en myndighetschef och ledningsgrupp per region ger

Bilaga 201

acc

§3 STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 86

enligt vår tidigare redovisade mening fastare styrning en av verksamheten och tydligare anvarsförhållanden jämfört med dagens situation. Den ger även bättre förutsättningar för en för hela regionen övergripande verksamhetsplanering och málinriktning. Även de administrativa fördelarna med organisatorisk samordning har tidigare beskrivits.

Förslagen innebär att det kommer att finnas 16 regioner. Åklagardistrikten i Stockholm, Göteborg och Malmö räknas då som självständiga regioner. De lokala åklagarmyndigheterna blir organisatoriska enheter i de regionala åklagarmyndigheterna. Under pkt 4.3.1 lämnas förslag om hur en åklagarmyndighet - eller om man använder benämningen huvudkontor i princip kan organiseras. Den lokala distriktsenheten på samma ort som den regionala myndigheten kan då lokalmässigt ingå i denna organisation, men enheten skiljer sig inte i organisatoriskt eller hierarkiskt hänseende från övriga áklagarenheter i regionen. Alla distrikt är således likställda enheter inom en och samma myndighet.

Någon förändring av de tre storstadsmyndigheternas organisation föreslås inte.

ALTERNATIV 1

De justeringar som gjorts av regionindelningen i detta alternativ har främst syftat till att få en från både administrativa och operativa synpunkter bättre geografisk och storleksmässig fördelning mellan regionerna.

Regionen för Stockholms län inkl Gotlands län kommer enligt förslaget att få tre áklagarmyndigheter som svarar för verksamheten i den norra, den centrala resp den södra delen

202 Bilaga sou 1992:61

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 87

av länet. Skälet för en sådan tredelning av länet är att åklagarmyndigheterna i länet handlägger 23 S av alla brottmål i landet och att 27 % av den regionala åklagarorganisationens personal tjänstgör i Stockholms län. Med tanke på de särskilda problem som länet dessutom har i fråga om tunga mål, inställda förhandlingar etc blir verksamheten i länet mycket svårstyrd om man endast har en eller två regioner. Eftersom det finns många gemensamma problem i storstockholmsområdet får man förutsätta att överåklagarna och deras resp ledningsgrupper har en kontinuerlig kontakt med varandra och på olika sätt etablerar ett informellt eller om så anses lämpligt ett mer formaliserat samarbete över regiongränserna. Man kan tänka sig att de tre överåklagarna bildar en styrgrupp för hela området.

Jönköpings län och Skaraborgs län bildar som tidigare en region. Det är emellertid tveksamt om den konstellationen är den mest lyckade. Av utvärderingsrapporten rörande 1985 års omorganisation framgår att framförallt åklagarna i Skaraborgs län inte anser att det finns något naturligt samband mellan länen. Det framgår även av intervjuerna att man i stort sett sköter sig själva utan inblandning av den regionala myndigheten i Jönköping. Skaraborgs län hör mer naturligt till västsverige och i den utredning om en förändrad länsindelning för västsverige som nu pågår kommer sannolikt Skaraborgs län att föreslås ingå i en större västregion. I alternativ 2 tas dessa frågor upp för hela landet och här visas även en regionindelning sett ur ett framtidsperspektiv. Vi har emellertid låtit regionen bestå oförändrad i föreliggande alternativ eftersom en förändring därvidlag skulle få konsekvenser för regionindelningen i hela mellansverige.

sou 1992:61 Bilaga 203

QSTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 88

För Skånes del presenteras två alternativ. Det ena utgår från nuvarande regionindelning, dvs Malmö kommun bildar en region och resten av Malmöhus län samt Kristianstads län en region. Den regionala åklagarmyndigheten har förlagts till Lund. Det andra alternativet delar Skåne på tvären i två regioner, vilket geografiskt sett ger bättre sammanhållna regioner och en jämnare fördelning av personalresurserna. Malmö åklagarmyndighet är visserligen ganska stor, men den bör även kunna svara för åklagardistrikten i Lund, Trelleborg, Ystad och Simrishamn. De norra delarna i Skåne skulle bilda den andra regionen med den regionala åklagarmyndigheten förlagd till Helsingborg eller eventuellt till Kristianstad. En svårighet med en sådan uppdelning i en nordlig och en sydlig region är att man då delar länen mellan regionerna. Eftersom såväl polisen som skatteförvaltningen är länsindelade kan en delning av länen medföra vissa problem för alla berörda parter.

Åklagarmyndigheter på främst regional nivå och andra länsmyndigheter som skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter och polisens regionala ekorotlar har periodvis ett intensivt samarbete i bl a mål om ekonomisk brottslighet. Sedan ett tiotal år tillbaka finns samráds- och kontaktmannagrupper på regional nivå med representanter från samtliga nämnda myndigheter.

Om man skulle dela Malmöhus län och Kristianstads län mellan två regioner skulle detta kunna inverka negativt på det redan uppbyggda samarbetet på regional nivå. Länsmyndigheterna i både Malmöhus län och Kristianstads län skulle då få arbeta mot två olika áklagarregioner. Detta kan medföra problem med samordning av olika slag eftersom ett större antal myndigheter och personer skulle berörda vara

204 Bilaga

ana

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992116 89

är fallet i dag. Alternativet i fråga kan såän vad som ledes innebära nackdelar för den operativa verksamheten.

För västsveriges del har regionindelningen ändrats på så sätt att Älvsborgs län, som i dag bildar en egen region, förts samman med regionen för Göteborgs- och Bohus län samt Hallands län. Älvsborgs län är liten region med sammanen lagt 45 tjänster och det ter sig då naturligt att föra denna region med övriga Västsverige för att få ett samman bättre administrativt underlag. I förslaget visas två alternativ till regionindelning för västsverige. I det ena alternativet bildar Göteborgs kommun en region medan Göteborgs- och Bohus län i övrigt samt Hallands län och Älvsborgs län bildar den andra regionen med den regionala åklagarmyndigheten förlagd till Borås som i dag har den största lokala åklagarmyndigheten i regionen.

I det andra alternativet bildar Göteborgs kommun och Hallands län den ena regionen och de övriga länen den andra regionen med åklagarmyndigheten förlagd till Vänersborg. Skälen för en sådan indelning är i princip densamma som framfördes i resonemanget om Skåne. Göteborgs åklagarmyndighet är visserligen relativt stor men bör utan några större svårigheter även kunna svara för verksamheten i Hallands län som endast har 16 tjänster. Hallands län har genom sin särskilda utformning och belägenhet ingen geografisk kontakt med de övriga länen i Västsverige.

I likhet med regionerna i Stockholms län är det lämpligt att överáklagarna etablerar ett nära samarbete mellan de två regionerna.

sou 1992:61 Bilaga 205

SSTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 90

För övriga regioner i landet föreslås inga förändringar. Norrlandsregionerna är visserligen personellt sett för små för att man skall kunna få ett tillfredställande administrativt underlag, men med tanke på de stora avstånden i Norrland bör regionerna inte göras större.

Riksdagen har nyligen beslutat om länspolismästarnas placeringsorter. Myndigheterna har då i ett antal fall lokaliserats till andra orter i länen än residensorterna. Det gäller Borås, Eskilstuna, Norrköping, Skövde och Sundsvall. Detta är ett av skälen till att även vi i förekommande fall valt dessa orter som hemvist för áklagarmyndigheterna eftersom vi bedömt att ett nära samband mellan länspolismästarna och överåklagarna är av stor vikt. Ifrågavarande orter har dessutom redan i dag de största lokala åklagarmyndigheterna inom resp län.

Vårt förslag enligt alternativ 1 presenteras i följande tablå.

206 Bilaga SOU m 2 :61 1 91

m L o S u m C ä o o 0 m 2 4 o 3 0 o N m m 0 m N m o m m N o m n

a

2 ä n... Z w u m v m u

Z m

. a N n .

Bilaga 207 92

3 ä O m w u I o 0 u o o m 4 0 0 0 m m m m v m m e M m N q m o N M n c å a

t i C z

m o

208 Bilaga SOU l m ,m1

ä n ä 0 4 e w 4 m w .a m o 4 4 .N c o n m n q m m m m m .u N M 4 N N m m m m o m å . a

3 m å

m : m z

m c o m o

Bilaga 209 94

.

t m o 3 w m o o 0 m w m c e 0 0 w N m m q w m m M q .N m N m m m m m

u . .

o . a å

. .

C . o Z n

210 Bilaga S nu 1992 :61 9

e m m m .Nq 0 0 m q 0 m q m m m m m m m N m m m m m m m m m m a ,

L e o . .

Bilaga 211 96

w m 4 m 0 O o n 4 0 .u 0 n m m m m m m M e m m.n N m a

0 n o m m u

f

212 Bilaga sou 1992:61

S STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 97

ALTERNATIV 2

För närvarande pågår som redovisats under pkt 3.5 två utredningar, Regionutredningen och Västsverigeutredningen. Dessa utredningar kan i ett längre perspektiv få betydelse även för åklagarväsendet. Regionutredningen arbetar med att ta fram olika alternativ till en framtida struktur av den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad och Västsverigeutredningen utreder länsindelningen i Göteborgsregionen.

Man kan utan att föregripa resultaten av dessa utred- ningar och de beslut som så småningom kan komma att fattas förvänta sig att nuvarande länsindelning, åtminstone vad gäller länen söder om Dalälven, pá sikt kommer att revideras. Omfattningen av en sådan revidering är svar att förutsäga, men man kan utan att vara alltför spekulativ tänka sig att det kan komma att ske förändringar i Skåne, Västsverige och mälardalsregionen.

Om riksdagen skulle besluta om en ändrad regional indeln;ng av riket kommer detta att få konsekvenser för bl a stat1.ga myndigheter med regional och lokal verksamhet i landet. Åklagarorganisationen kommer att beröras av sådana förändringar eftersom såväl polisväsendet som skatteförvaltningen blir tvungna att anpassa sina organisationer till den nya indelningen. I vilken utsträckning domstolsväsendet kommer att beröras är dock osäkert.

Alternativ 2 bygger pá samma förutsättningar som alterna iv l. Skillnaden är att vi här gjort fler förändringar i regionindelningen för åklagarväsendet. Det beror då inte bira på det tänkbara framtidsperspektiv som ovan relaterade

sou 1992:61 Bilaga 213

g STATS KON TOR ET

RAPPORT 1992:16 98

utredningar ger upphov till utan det kan finnas skäl att därutöver begrunda om inte ändringar i regionindelningen kan innebära fördelar i form bättre geografiskt av och operativt sammanhållna regioner.

I alternativ 1 föreslås bl a en ny regionindelning av Stockholms län. Detta förslag återfinns även i detta alternativ. Därutöver görs i detta alternativ följande förändringar i regionindelningen.

Skaraborgs län förs över till Västsverige. Länet omfattas som tidigare nämnts av Västsverigeutredningens uppdrag. Den storregion som västsverige med sina fyra län utgör blir i åklagarsammanhang väl stor för att verksamheten skall kunna få en effektiv styrning. Västsverige har därför i detta alternativ delats upp i två alternativt tre regioner. Den ena regionen omfattar då Skaraborgs län och Älvsborgs län, den andra Göteborgs kommun och den tredje Göteborgs- och Bohus län i övrigt samt Hallands län.

Alternativt kan man eventuellt tänka sig att de två sistnämnda regionerna bildar en region under ledning åklagav armyndigheten i Göteborg. Nackdelen med sådan lösning är en som tidigare påpekats att regionen kan bli väl stor för att man skall kunna få en effektiv styrning av verksamheten. Verksamheten utanför Göteborg är emellertid koncentrerad till fem lokala myndigheter, vilket är ett betydligt färre antal jämfört med de två andra storstadsregionerna i landet. Detta förhållande talar för att inte helt bör man utesluta detta alternativ.

som en följd av seperationen från Skaraborgs län förs Jönköpings län i förslaget ihop med Östergötlands län i som

214 Bilaga

Goa

SSTATSKONTOR

ET RAPPORT 1992:16 99

sin tur separeras från Södermanlands län. sistnämnda län förs samman med länen i mälardalsregionen.

En lösning kunde vara att föra samman Jönköpings län med Kronobergs län och Kalmar län till en smálandsregion. Blekinge län skulle då kunna föras över till skåneregionen. Det som talar mot en sådan lösning är avstånden och de inte alltför goda kommunikationerna i denna del av landet. Kommunikationerna mellan Jönköpings län och Östergötlands län är utmärkta med såväl E4:an som stambanan som förbindelselänkar.

Södermanlands län hör naturligt samman med målardalsregionen. Eskilstuna är länets största kommun och där finns följaktligen den största åklagarmyndigheten och tingsrätten i länet. Det förtjänar att nämnas att man inom t ex exekutionsväsendet redan har etablerat ett informellt samarbete mellan länsmyndigheterna i mälardalsregionen.

Några förändringar i regionindelningen utöver de nu nämnda föreslås inte i detta alternativ.

Alternativ 2 visas i följande tablå.

Bilaga 215 1 00

N S o o 0 9 3 4 v 0 0 o m u m m o m 2 N m o m m N o m m w m q

z t

z m n u u N n v

n

216 Bilaga m 1 n A u. o Z O E o 0 o o w m q m M m m o N M M c m Mp. w . m w

Bilaga 217 m

0 4 0 4 4 m m .N m 0 4 v ox 4 o m m m q m. m N N m w N M 4 m m N E m m m v m S w

m : w z n h a

218 Bilaga m 3

o m m m m o C w m N 4 o o o o m m m 4 4 N m m 4 4 w m N 4 m m m J..

3 m

M

m m 3

Bilaga 219 104

ä 0 m m m v q c o m v o m q m m m m m N m m N m m m N m m. m m m å a å Z . a 1

220 Bilaga m 5

.. m e m o 0 0 h ouo 4 o n N m m m m m m .w M N m N n . a

0 m 0 å N m N

v

sou 1992:61 Bilaga 221

% STATSKON TOR ET RAPPORT 1992:16 106

4.3 Övriga organisationsfrágor

4.3.1 Åklagarmyndigheternas organisation

De regionala myndigheterna kommer att variera i storlek. Det bör i första hand vara vederbörande myndighetschefs ansvar att bygga upp en organisation som fungerar effektivt.

En hel del gemensamma nämnare finns dock och den modell som vi visar i det följande kan förhoppningsvis tjäna som exempel pá hur en organisation kan byggas upp.

Förutsättningarna är i huvudsak ganska lika om man undantar de tre storstadsmyndigheterna. Vid varje regional myndighet kommer det pá samma sätt som idag att finnas en överáklagaremyndighetschef, minst en statsåklagare, specialiståklagare, chefsåklagarelokala enhetschefer, en administrativ chef, assistentåklagare samt administrativ personal av olika slag.

Statsáklagaren är ställföreträdande myndighetschef. Åklagarna och den administrativa chefen vid myndighetens huvudkontor samt chefsáklagarna är direkt underställda myndighetschefen. Assistentáklagarna bör bilda en förstärkningspool under den administrativa chefen, som då i myndighetschefens ställe skall fördela dessa efter de lokala enheternas behov. Det är viktigt att i görligaste man avlasta myndighetschefen mer rutinbetonade arbetsuppgifter.

Den administrativa chefen skall som tidigare nämnts även biträda myndighetschefen i planeringsfrågor av olika slag. Den administrativa enheten skall då förutom att sköta

222 Bilaga sou 1992:61

å STATSKON TOR ET RAPPORT 1992:16 107

ekonomi- och personaladministration, kontorsdrift och kontorsservice även vara ett planeringssekretariat.

En regional áklagarmyndighet skulle utifrån dessa förutsättningar kunna organisera sin verksamhet enligt följande exempel.

REGIONALA Åguz-caaxeynnzcz Figur

----fx MYNDIGHETSCHEF LEDNlNGSGnUrP] --3 ø

Lcx;L LCKAL LOKAL LCKAL F ENHET ENHET snus ENHET | ADM i

l

ENHET Ö-STAD . ÅKL ca ÅKL Acm och ca ;xL , ca ÅKL ca päanering Kontorsservice ADM CHEF

Bilaga 223

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 108

Den lokala åklagarenheten på samma ort som den regionala myndigheten är organisatoriskt sett likställd med övriga lokala åklagarenheter. Man bör då om möjligt placera den lokala enheten i samma lokaler eller byggnad som myndighetens huvudkontor, vilket bl a skulle ha fördelar i form av gemensam kontorsservice och kontorsdrift. Huvudkontoren blir ju personalmässigt sett relativt små. En samlokalisering skulle då kunna göra dessa mindre sårbara, framför allt när det gäller kanslipersonalen.

Många av de aktuella åklagarenheterna är i dag samlokaliserade med polisen, vilket kan väga tyngre i det enskilda fallet än en samlokalisering med huvudkontoret. Den bästa lösningen vore dock om såväl den regionala åklagarmyndighetens huvudkontor som den lokala enheten kunde få lokaler i anslutning till polismyndigheten på orten.

Sedan flera år finns det på många orter ett etablerat administrativt samarbete mellan myndigheterna inom den offentliga sektorn. Åklagarmyndigheterna och de lokala åklagarenheterna bör i möjligaste mån försöka göra besparingar genom att delta i och utnyttja de fördelar som ett sådant samarbete kan ge.

4.3.2 Överprövning och tillsyn

Överprövningsinstitutet utgör inte något formaliserat besvärsförfarande utan härleds ur överåklagarnas och RÅs tillsynsfunktion och deras rätt att överta mål från åklagare i lägre instans. Även förfarandet i viss om numera utsträckning formaliserats, bl a genom råd och föreskrifter från RÅ, är hela institutet i huvudsak oreglerat. så gäller

224 Bilaga

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 109

exempelvis inte några särskilda besvärstider och partsställningen är inte formaliserad.

Beslut av kammaråklagare eller distriktsåklagare överprövas av överåklagaren, medan statsåklagarbeslut överprövas av RÅ. Överåklagarens skyldigheter i detta avseende är desamma oavsett om det rör ett beslut på en storstadsmyndighet eller en lokal åklagarmyndighet. Detta innebär att överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö överprövar beslut av åklagare på den egna myndigheten, medan överåklagarna vid regionmyndigheterna överprövar beslut från de lokala åklagarmyndigheterna.

Såvitt vi kan bedöma kan man i den föreslagna organisationen tillämpa samma ordning för överprövning vid de regionala åklagarmyndigheterna som man i dag har vid åklagarmyndigheterna Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta är emellertid en judiciell fråga som inte är vår sak att bedöma.

4.3.3 RÅ5 framtida roll och administration

Det har inte ingått i Statskontorets uppdrag att göra en översyn av RÅ. RÅs framtida roll är emellertid av stor betydelse när det gäller ansvars- och beslutsordningen inom åklagarväsendet. RÅ kommer enligt pågående planering att nu delegera budget- och resultatansvar och därmed ett långtgående verksamhetsansvar till de regionala åklagarmyndigheterna. Huruvida regeringen i sin tur kommer att delegera uppgifter och beslutsbefogenheter till RÅ är däremot en öppen fråga.

sou 1992:61 Bilaga 225

gSTATSKON TOR ET

RAPPORT1992:16

Den delegering som nu görs från central till regional nivå inom statsförvaltningen har aktualiserat frågan om vilken roll de centrala myndigheterna skall ha i framtiden. Ett alternativ är att de som samordnande myndigheter under regerigen ger service av olika slag till regeringskansliet och de regionala myndigheterna. Ett annat alternativ är att, efter förebild från näringslivet, ge de centrala myndigheterna rollen som koncernledningar med stora befogenheter att ingripa om de regionala myndigheterna inte följer uppgjorda planer eller visar dåliga resultat.

För åklagarväsendets del är det angeläget att frågan RÅs om framtida roll klarläggs. Statskontoret föreslår därför att en sådan översyn görs i god tid före genomförandet förav slaget till ny organisation. översynen bör även omfatta RÅs administration eftersom utformningen av denna har direkt bäring på vår utredning.

RÅ har som tidigare nämnts i uppdrag att lämna förslag till hur en delegering av budget- och resultatansvar till regional nivå lämpligen skall kunna genomföras. Utgångspunkten är den nuvarande organisationen men förslagen bör utan några större svårigheter kunna till Statskontorets anpassas förslag till ny organisation.

Även ansvarsförhållandena för ADB-frågorna inom åklagarväsendet behöver klarläggas och RÃs roll i detta sammanhang. Det är rimligt att myndigheterna inom fastställda ramar ges frihet att under eget ansvar anpassa systemen och effektivisera resursanvändningen. Denna frihet bör dock vägas mot behoven av samordning och samverkan över myndighetsgränserna. En annan aktuell fråga är finansieringen av investeringar och den löpande finansieringen av drift och

226 Bilaga sou 1992:61

åaé

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16

underhåll av gemensamma system, t ex de centrala delarna av systemet för strafförelägganden. Med ett delegerat budgetansvar är det rimligt att drift och förvaltning av de gemensamma systemen i så stor utsträckning som möjligt finansieras genom avgifter från myndigheterna. En annan gemensam fråga är hur säkerhetsproblemen skall lösas.

RÅ har i egenskap central förvaltningsmyndighet det av yttersta ansvaret för att verksamheten bedrivs enligt de intentioner lagts fast statsmakterna. Till RÅs viksom av tigaste framtida uppgifter inom ADB-området hör således frågor av koncerngemensam art som planering och uppföljning av verksamhet och resursanvändning samt normering och utveckling av åklagarväsendets ADB-tekniska infrastruktur, inkl säkerhetsfrågor. Det gäller även frågor som hänger samman med utveckling och förvaltning av gemensamma system, t ex systemen för strafföreläggande samt för ekonomi- och personaladministration. Samverkan med och eventuell koppling till övriga system inom rättsväsendet t ex BROTTSRI är fråga bör ankomma på RÅ. en annan gemensam som

Med tanke på det ganska omfattande ADB-stöd som åklagarväsendet står i begrepp att införa finns det anledning att i särskild ordning och i ett sammanhang se över hur hanteringen av ADB-frågorna totalt sett skall organiseras med avseende på ansvarsfördelning mellan RÅ och de regionala myndigheterna vad gäller utveckling, drift och förvaltning.

4.3.4 Preliminär ansvars- och arbetsfördelning

I nedanstående uppställning redovisas hur en administrativ ansvars- och arbetsfördelning mellan RÅ, de regionala

sou 1992:61 Bilaga 227 ä STATSKONTOR ET RAPPORT 1992:16

áklagarmyndigheterna och de lokala enheterna i huvudsak skulle kunna se ut. Riksáklagaren Centrala myndighetsuppgifter - övergripande verksamhetsplanering och målstyrning - samordning mellan regionerna - samordning med rikspolisstyrelsen och domstolsverket m fl - anslagsframställning och budgetsammanställning för hela áklagarväsendet - budget- och resultatansvar för hela åklagarväsendet - fördelning av budgetramar på regionala myndigheter - resultatstyrning - årsredovisning för áklagarväsendet inkl resultatredovisning och bokslut - intern revision och controlleruppgifter - personal- och lönepolitiska riktlinjer - riktlinjer för personaldimensionering - inrättande och tillsättning av vissa tjänster

228 Bilaga

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16

central arbetsgivarroll - central personalutbildning och utbildningspolitiska riktlinjer arbetsmiljöfrågor riktlinjer för beredskapsplanering central verksamhetsstatistik utveckling av generella ADB-system och teknikstöd metodutveckling informationsansvar riktlinjer för säkerhetsfrágor övergripande ansvar för arkivfrágor Serviceuppgifter central redovisning och löneadministration central blankettservice arbetsrättslig rådgivning centrala upphandlingsavtal upphandling och underhåll av ADB-system och utveckling ax lokala ADB-system

Bilaga 229

g STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16

De regionala mvndigheterna verksamhetsplanering för regionen anslagsframställning till RÅ budget- och resultatansvar mål- och resultatstyrning resultatuppföljning resultatredovisning ekonomiadmjnistration granskning av reseräkningar personaladministration arbetsordning arbetsgivaransvar arbetsmiljöansvar inrättande, rekrytering och tillsättning av de tjänster som inte tillsätts regeringen och RÅ av personalutbildning löneförhandlingar

230 Bilaga sou 1992:61

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16

- MBL-förhandlingar upphandling av inventarier och utrustning - - kontorsdrift och lokaler - säkerhetsfrágor Lokala enheter - verksamhetsplanering för den lokala enheten - personalredovisning - personalansvar - viss kassatjänst handkassa kontorsservice och lokalvárd - - säkerhetsfrágor övriga uppgifter som den regionala åklagarmyndigheten finner lämpligt att delegera till sina lokala enheter. 4.3.5 Konsekvenser En grundläggande förutsättning för Statskontorets arbete är enligt direktiven att åklagarverksamheten skall bedrivas inom nuvarande resursramar. Våra förslag medför inte ökade årliga förvaltningskostnader. Det kan dock i samband med genomförandet uppkomma vissa engángskostnader i de fall en

Bilaga 231 sou 1992:61

SSTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 116

regional myndighet skall omlokaliseras. Vidare kan de utbildningsinsatser som föreslås medföra behov av en temporär förstärkning utbildningsmedlen hos RÅ. Vi anser dock att av det på det stora hela rör sig om utbildningsinsatser som bör genomföras oavsett om man ändrar organisationen på sätt som vi föreslår eller inte.

Syftet med utredningen har varit att öka myndigheternas effektivitet genom ett bättre resursutnyttjande. De nu föreslagna åtgärderna bör ge goda förutsättningar för att en sådan effektivitetsökning skall kunna åstadkommas. Den reala kostnadsökningen för åklagarväsendet har, som framgår av redovisningen i avsnitt 2. varit relativt stor de senaste åren. Det är då viktigt att man genom bl a organisatoriska åtgärder hejdar denna negativa kostnadsutveckling.

För personalens del innebär förslagen vissa fördelar. I och med att distriktsgränserna inte längre kommer att utgöra ett organisatoriskt hinder ges bättre möjligheter för t ex kanslipersonalen, till en individuell personalutveckling inom regionen. Därmed ges också bättre möjligheter till att skapa en laganda och vi-känsla i varje region.

Eftersom de regionala myndigheternas huvudkontor i stort sett skall ha hand om all admininistration i regionerna kommer det att behövas kompetensutveckling och en viss förstärkning av den administrativa personalen. Med undantag för de tre storstadsregionerna kommer det sannolikt att behövas en förstärkning med i genomsnitt en tjänst per region.

232 Bilaga sou 1992:61

g STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 117

Resurserna bör till viss utsträckning kunna hämtas från RÅs kansli men man maste även ta vara på de administrativa resurser som finns ute i landet, framförallt på de större nuvarande lokala enheterna.

Då administrativa uppgifter mera sällan belägger en hel tjänst utan är delarbetsuppgifter för kanslipersonal och vissa åklagare gäller det för myndigheterna att genom omfördelning av arbetsuppgifter söka frigöra dessa resurser. Åklagarna i den organisatonen nya kommer inte att ha nagra administrativa uppgifter förutom de uppgifter naturligsom en faller på chefsáklagarna i deras roll enhetschefer. som

En utgångspunkt i genomförandearbetet skall vara att administrationen i áklagarväsendet totalt sett inte får kosta mer än i dag. Det gäller även att utnyttja de möjligheter till rationalisering som ett införande av ADB-stöd kan ge. I avsnitt 2 bilaga 4 redovisas hur många ársarbetskrafter som för närvarande åtgår för administrativt arbete. Dessa är fördelade dels mellan de olika myndighetsnivåerna, dels mellan åklagare och biträdespersonal. RÅs administrativa resurser ingår dock inte i detta material. Enligt uppgift har RÅ i dag 26 tjänster för ekonomioch personaladministration samt planering och utbildning. Expeditionsvakter och telefonister är då ej meâräknade.

Vi föreslår inga indragningar av lokala áklagarenheter utan betonar i stället vikten av ett nära samarbete mellan polis och åklagare, inte bara i det dagliga arbetet utan även när det gäller den övergripande verksamhetsplaneringen.

Bilaga 233

Ga

ESTATSKON

TOR ET RAPPORT 1992:16

BILAGOR

234 Bilaga

. i u Bilaga 1

§5 JL srm E- REGERINGSBESLUT 1 3

DEIÅAITFEÅI EÃTET 19914131 91-2930

U Till . Statskontoret Box 34107 Kontakt AJ Beslut

Datum Signif.

U ra till Statskontoret att biträda åkla arutredninzen -90

Regeringen uppdrar Statskontoret att i enlighet med de riktlinjer som anges i bilagda promemoria biträda åklagarutredningen-90 Ju 1990:04 i utredningens arbete med organisatoriska frågor.

På regeringens vägnar

áHeHsvik

iZiLam

L, Q C

zi. u l ...- ;g ,u.- .. z. Lars Eklycke i

Kopia till

finansdepartementet BA riksåklagaren åldagarutredningen-90 L 4 F 2 RegJu

Postacvess Gatuadress Teblon växel Teletax Tate: Rosenbad 4 08-763 1000 202734 17820premierS 10333 STOCKHOLM Stockholm

Bilaga 235

Bilaga 1 JUSTITIEDEPARTENENTET Promemoria 2 1991-11-21

UPPDRAG TILL STATSKONTOREI ATI BITRÃDA ÅKLAGAR- UTREDNINGEN -90

Inledning

Åklagarutredningen -90 har bl.a. till uppgift att undersöka om äklagarvåsendets nuvarande regionala och lokala organisation är den mest ändamålsenliga Dir. 1990:27. För att utredningen skall få ett så bra underlag som möjligt för sina övervägandenbör utredningen biträdas av någon med erfarenhet av organisationsfrågor. Statskontoret har erfarenhet av organisationsarbeteinom statsförvaltningen och har nyligen biträtt domstolsutredningeni liknande organisatoriska frågor inom domstolsvåsendet.Ett uppdrag bör därför i enlighet med vad - Lklagarutredningen hemställt i en skrivelse till regeringen den 24 oktober 1991 lämnas till Statskontoret - att biträda utredningen vid den organisatoriska översynen.

Når det gäller den närmare inriktningen av statskontorets medverkan kan följande sågas.

2. Organisationsöversyrr

De organisatoriska övervägandenaskall enligt aklagarutredningens direktiv ha som utgångspunkt att åklagarnasverksamhet skall renodlas och att åklagarna i görlig mån skall avlastas administrativa uppgifter i den utsträckning som kan vara motiverat ur rationell synpunkt. En fråga som särskilt betona i direktiven år vad som kan göras för att minska vissa problem på de lokala myndigheter som endast har två eller tre fasta magar-tjänster. Problemen som anges i utredningens direktiv år sårbarhet vid personalfrånvaro samt begränsadflexibilitet och möjlighet till specialisering.

Den regionala indelningen inom äklagarvâsendetändradesår 1985. Den lokala åklagarorganisationenhar varit föremål för översyn av lklagarkommittén, redovisat i dess slutbetänkande år 1986 SOU 1986:26. Åklagarutredningen skall till grund rör de organisatoriska övervâgandenalägga en utvärdering av 1985 års ändringar av den regionala organisationen och en förnyad analys av åklagarkommitténs överväganden i 1986 års betänkande.Enligt vad som sågs i direktiven är utredningen oförhindrad att överväga att slå samman vissa av de mindre åldagarmyndigheterna. En lösning bör eftersträvas som bevarar aklagarvåsendetslokala anknytning utan att ge avkall på effektiviteten.

Vidare bör åklagarutredningen enligt direktiven överväga om det finns inslag i andra organisationsmodeller för regional verksamhet inom den offentliga förvaltningen som kan passa åklagarväsendet.Ett exempel som nämns i direktiven är den s.k. lânsrnodellen, d.v.s. modellen med

236 Bilaga sou 1992:61

Bilaga 1

linsmyndigheter med lokal verksamhet vilken nyligen införts inom exekutionsväsendetoch skattetörvaltningen. Enligt direktiven skulle en sådan lösning kunna öka möjligheterna att decentraliserabl.a. uppgifter från riksåklaganenskansli. En annan modell som enligt direktiven skall övervägas är den s.k. länspolismästarmodellen.Om de nuvarandelokala och regionala nivåerna kan ersättasmed en lânsnivå med lokal verksamhet, finns det enligt direktiven anledning att undersöka om en koncentration av huvudparten av de personaladministrativa och ekonomiadministrativa resurserna till ett enda ställe i länet medför en effektivisering av åklagarverksamheten.Den utveckling i sådanriktning som ir skönjbar inom polisen bör studeras.

Den i direktiven ålagda utvärderingen av den regionala reformen är i stort sett slutförd. Utredningen har vidare påbörjat arbetet med att analysera olika organisationsmodeller.

Statskontoret bör till grund för sina övervägandenlägga dels vad som anförs i direktiven, dels vad som framkommit genom det arbete som utförts i utredningens sekreteriat. Statskontoretsarbete skall bygga på det förhållandet att åklagarväsendetoch polisväsendetär två från var-andraskilda och självständiga organisationer som i sin dagliga verksamhet har anledning till nära samarbete. Övervägandena bör utmynna i ett förslag till åklaganrtredningen om en framtida organisation av åkiagarvâsendetpå regional och lokal nivå samt förslag till administrativ uppgiñsfördelning mellan olika nivåer inom åklagarväsendet.

3. Arbetsformer m.m.

En grundläggande förutsättning för Statskontoretsarbete skall vara att åklagarverksamhetenskall bedrivas inom nuvarande resursramar. Statskontoret skall redovisa de ekonomiska konsekvenserna av förslagen och analysera de tänkbara effekterna olika områden. Detta gäller inte bara i fråga om åklagarvâsendet utan även konsekvenserför övriga delar av rättsväsendetoch för andra sektorer av samhället. l lämplig utsträckning skall Statskontoretarbeta i kontakt med berörda myndigheter samt med domstolsutredningenoch med riksrevisionsverket.

Statskontoret bör fortlöpande hålla kontakt med åltlagarutredningen för att informera om sitt arbete och få information om hur utredningens arbete närliggande områden fortskrider. En redovisning skall ske vid utredningens sammanträde den 26 mars 1992.

Åklagamtredningen skall enligt sina direktiv avsluta sitt arbete före utgången av juni månad 1992. Statskontoretsförslag till utredningen skall därför slutligt redovisas senast den 14 april 1992.

Bilaga 237

Eilaga 2 14

o 0 c Lñfñ Q m m N B m m 0 N v m o m h Ö m F v N v c

m . m m 0 FUB HFVOFWFH c G m v w E C x 4 : z

m p v v u c G h O F c

238 Bilaga

BU 2 2

0 m N Q 0 c N o 0 o N N N N . 0 e N N m c m m N V N m N m N N N m N N N N N C N w N N N N m N o I 9 m N N N N c m N N N N N N N N N c N N N N N N m .

K m A . N 0 c N m v N N n m N v m m

I

SOU 1992 E Dm wr 239 E I L

m a c o w a . m m m q N c c c c . c . v m v V N 0 N N . N u N N N N N N N m N N N m N N M N v N m N N N m N N N N N N m M N N N N N N

0 u N n v c 5 q m

240 Bilaga

Bxlaga 2

m o 0 N 0 0 . B v c v O w C m 5 7 m m N m m c v N m N m m N m 0 m m m m N m A v M

t :

Bilaga 241

Bilaga 2:1 1 2 Lokala áklagarmyndngheter och áklagardistrikt

. un, - .

x nan-ya I 14 3 han. I luh s Icrrtiljn l una-um.: 1 Salu a :annan: 9 un; Hnbnlc: JUIllillllna H hxrunhoh u Iykñpbq n uuipu, u hu. H Iørrhupug Jönñvzics na1n.,a n aanapu, ll Vårlnnø n unêyu; 26Mariestad J Jlåvc I IaLur IJ Onlnrllnnn I hunnit 25Virjñ N 111111410 31Karlskrona II Iinloholn 29lthtlnnntu 20181111101: .n bç-Xhnln J lllöv n Idlbgbøry JJhuånironn I L114 li :nunnan-g 37hud GÖYtIORC :n Iuçilv 39hönan ICD46-110 U IalII.a a: nun-g vunnen: 45Msn :in Il led I: fullhitlnu

IÅILSTÅDS I larlltAâ l lrilllaulun: SOSusan s: hum..., s: htluiaqn S LLIG S1 êr-brc ssIêçxag 5G111A S7Tan-ri: s: hhäpng 59nu; IDDypllln GÅVLI Il Delhi: O:Gavle Il Iudlluvnll u :ua-nan I Åvalln u lørlhgu IVIll: ll Lnâvih l Ian

IA :tunneln Il: Göteborg Ile ha

242 Bilaga

Bilaga 2:1 2

.a. .-.b

låst-1 1.1. vi-uri. Z:léyLng 22.:; E7914 |ux::.. GÃVII |u4L...11 :..4v;|.u

Iitxösxxas son-vu; :..e...: Örnlnálduvik ännu-uu Lychnclu Sinllnlt-Ã uni ba.. mxuun lapqtAndn Linna II Lila] IJ 71x41

Bilaga 243

Bilaga 3 1 4 PERSONALEN PH HKLAGARMYNDIGHETERNA

29 58.1 0,82

244 Bilaga sou 1992:61

Bi Laga 3 2

TJÄNSTER 1991 ÅRSARBETSKRAFTER 1990 Biträden Åklagare Summa Åklagare F Barrädes- 1 Summa åklagare Myndighet Biträdespersonal 7 tjänster personal I I i 2 2 4 2,1, 2: 4,1, 1,00 Eslöv

Landskrona

Ystad Ängelholm 4 7 3,21 6,2Ä 1,33

35% 38 73, 42,1; 38,3: 80,4 1,09 Szaregion 5

Halmstad 2 3 5 3 2,6 5,6 1,50 Kungälv 3 3 3,8: 3,9 7,7; 1,00 Mölndal Uddevalla 5 6 11i 5,8; 5,81 11,6 1,20

4 4 5,1, 5,4. 10,5 1,00 Varberg 18 20, 38 23,1; 22,3 45,4 1,11 Szaregion 6 RÅM Göteborg 8 2 10 3,2 1,9 5,11 0.25

26 22 48 26,3 24,2 50,5 0.85 TOTALT 1 | | I

33 3 6 2,9; 3,2 6,1i 1,00 Alingsås 8 17 9 10,11 19,1: 1,13 Borås Trollhättan 35 6 4,2i 4,4. 8,6 1,00

31 3,4, 3,6. 1,00 Vänersborg

TOTALT I I 1 I i 6 3,8 3,1: 6,9 1,00 Arvika 2 2,6: 2,6 5,2 1,50 Hallsberg Karlskoga 2. 2,4 2,5 4,9 1,00 11 i 5,9; 5,91 11,8 1,20 Karlstad Kristineham 2I 3 2,5: 2,6 5,1: 1,50 4 2; 2,4 4,45 1,00 Lindesberg

Bilaga 245 sou 1992:61

Bilaga 3 3

TJÄNSTER 1991 ÃRSARBETSKRAFTER 1990 Birräden Myndighet Åklagare Biträdes- Summa Åklagare Birrädes- Summa åklagare personal personal tjänster

Enköping 21 2 4 2 1,9, 3.91 1,00 3 6 3,3; 3,21 6,5 1,00 Köping

Uppsala

Falun Gävle 5 5: 10: 4,3: 4,5, 8,8 1,00 Hudiksvall 3 3: 6 31 1,00 1 2,21 2,62. 4,81 1,00 Ludvika A 2: 51 2,6: 2,8; 5,4 1,50 Mora

Sundsvall

S13 region 11

246 Bilaga sou 1992:61

Bi Laga 3 4

TJÄNSTER ÅRSARBETSKRAFTER 1991 1990 Biträden Myndughet Äklagare Biträdes- 3 Summa Åklagare Biträdes- Summa åklagare personal l I personal tjänster

HELA LANDET 445: 404,1 849.1 428 398,5: 826,5 0,91 distriktsmyndigheter 323 358.6 681,6: 362.7 356,9 719,6 1,11 regionmyndigheter 122 45,5; 167,5: 65.3. 41,67 106,9 0.37

SAMTLIGA , MYNDIGHETER 633 535,1 i 1168.1 582,3 508,8 1091.1 0,85

m. .m m.. SOU 1992 6

Bilaga 4 1 5

ä å ä

. b.

| F

w ä ä ä

. ä D

å . E

E

. L I . i 1 . .

h

. .

m ,

S

z . .

d .

.

. - - . l

L .

W 248 Bilaga m n. m. 2 ...a ä G v

m .o ä

v ä x

I

, å ä ä ä I I m

-

m

L , . :

|

. v m w . ,

W

Bilaga 249 Bilaga 4 3 ä .

o

f

ä

å

ä ä ä s

E Z

å ä ä ä ä ä

e

E

L x

o.. 2

3 G

n w : m å å .

250 Bilaga

Bilaga 4

o

d

u .

d

I .

. ä ä I å -

I

. p - .

u .

L f

s d

I z

d d

i I ..

.

1 .

Bilaga 251

s

o

w -..

,

ä W

I

.

.

f

w

- .

i - L 3 w

o

. ,

252 Bilaga sou 1992:61

Bilaga S 1 2

MISSTANXTA PERSONER PER ÅKLAGARE ársarbetskrafter AKLAGARMYNDIGHETERNA SORTERADE EFTERSTORLEK A- E-mål Misstänkta Misstänkta Myndighet Åklagare samt övriga B- C-mál D-mâl personer personer plan 1991 åklagare åklagare åklagare per åklagare per biträde

Bilaga 253 sou 1992:61

Bilaga 5 2

MISSTÄNKTAPERSONER PER AKLAGAREázsarbetskraftez AKLAGARMYNDIGHETERNA SORTERADE EFTERSTORLEK

A- E-mal Misstänkta Emlssränkxa Myndighet Åklagare samt övriga 8- C-mål D-mâi personer [personer plan 1991 åklagare åklagare åklagare per åklagare iper biträde

.

-

254 Bilaga sou 1992:51 Bilaga 6 1 2

AVGJORDAMÅL PER AKLAGARE arsacbetskrafter AKLAGARMYNDIGHETERNA SORTERADE EFTERSTORLEK lAvgjorda Avgjorda

.

sou 1992:61 Bilaga 255

Bilaga 6 2

AVGJORDAMÅL PER AKLAGAREársarbetskraf te: AKLAGARMYNDIGHETERNA SORTERADE EFTERSTORLEK

i I I I lAvgjorda iAvgjorda Mvndrghet Åklagare EA- 5 E-mál B- C-mál D-mål mål lmál per per plan 1991 lâklagare åklagare åklagare åklagare administratör |

-

-

- 1 1 I 1 Q i 1 l i l TOTALT : z 87: 221 r 88 3971 403

256 Bilaga o U :61

B m u. 7 u

a m. - å .

s s m .:. s

.

m . . . . m . . m . . . . . .

. m m .m

-

6 .m F u .

I 5 - . . å

z

z - . m m s.

.

- m m m m m m m m m m m m N

m

.

i

I

i . -

. . - . .

, . . .

Bilaga 257

Bilaga 7 2

s s b å

I s t a.. s s t

i

a . a :

f

.

r ; . . .

- ; . i ä . 8 s

i .. 2 i .

- w .-

, . . . . - . .

.

.

. --

I . . .- . .p

. ...w - . - . .m : a . n n. n n n n n n n. .n n n n n

n

. | . . i e . : . n -

n

.

258 Bilaga sw m 261

a m s. 7 3

s s s.. s s s s å

m

- s s .s s s .s s s s s m s s

a -

E

-

w

. s 8 m m m o

: m . .

- .. I . .

a i i

. | - ä

3 . - . -

| s.

o

i . -

.. v v w m m m m.. m m m

. : - - .

I

. . .

.

Bilaga 259 Bilaga 7 a s a

u

. s a s

t n . 5

å

ø ø

e. . m m a m o

260 Bilaga

Bilaga 8 5

E

c...

i

i i . . . . z - . .

m

. a .

ps

4 i i i . o y u

. . . N.

. . . - å . s.. w

,T , ,

B W 261

B1...m. 8 2

å ä .

I

-

-

. . , .

S

i . -

. , .

. .. 3 . . I . u . . . . m m m. . . . . . . , . . . . : , .

z . l -

-

. .

262 Bilaga

å ü å .

. :

. . . .

. 8 p... -

8 8

i K . |

i .

..

i

| . n l

Bilaga 263 .

Bilaga 8

.w

. . Z .

-

N F. Z p

. . n . E . . . i 3 .

. m

I

i

.

Z

. .

, , 264 Bilaga

Bilaga 8 5 å å

w

I

.

. z - -

r

s -

i

n

. C H

2 .

265 Bilaga 8 TABELL Produktivitetstal avseende regionåklagarmyndigheterna inkl. SPM åren 1985 1991 -

Anm.: Med antal åklagare avses arbetad tid för åklagare i antal personå: ett personår 200 dagar.

BIBL: KUNGL.

1992 0 9 o 3

srooxuoua

1992 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Frihet ansvar kompetens. Grundutbildningens 37.Psykiatrin och desspatienter levnadsförhållanden, - - villkor i högskolan.U. vårdensinnehåll och utveckling. 2.Regler för risker. Ett seminarium om varför 38.Friståendeskolor. Bidrag och elevavgifter. U. tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 39.Begreppetarbetsskada. Psykisktstördas situationi kommunerna 40.Risk- och skadehanteringi statlig verksamhet.Fi. -en probleminventeringur socialtjänstens 41. Angåendevattenskotrar.M. perspektiv. 42. Kretslopp Basen för hållbar stadsutveckling.M. - 4.Psykiauin i Norden -ett jämförandeperspektiv. 43.Ecocycles The Basisof SustainableUrban - Koncession för försäkringssammanslutningar. Fi. DevelopmenL M. Ny mervärdesskattelag. 44.Resurser för högskolans grundutbildning.U. Motiv. Del 45. Miljöfarligt avfall ansvar och riktlinjer. M. - Förfatrningstextoch bilagor. Del Fi. 46. Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka forskning - - Kompetensutveckling en nationell strategi. A kring service,stödoch vård. - Fastighetstaxering Bostadsrätter. Fi. 47. Avreglerad bostadsmarknad,Del Il. Fi. m.m. - 9.Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 48.Effektivare statistikstyrning Den statliga - 10. En nytt bolag för nrndradiosändningar.Ku. statistikens finansiering och samordning. Fi. 1 Fastighetsskatt. Fi. 49.EESanpassrring av marknadsföringslagstifmingen. 12. Konstnärlig högskoleutbildning.U. C 13.Bundna aktier. Ju. 50.Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre-och 14.Mindre kadmium i handelsgödsel.Jo. handikappomsorgen. S l5.Ledning och ledarskap i högskolan några S1. Översyn av sjöpolisen.Ju. perspektivoch möjligheter. U. 52.Ett samhälle för alla. 16.Kroppen efter döden. 53.Skatt dieselolja.Fi. 17.Den sista undersökningen obduktioneni ett 54.Mer för mindre nya styrformer för barn-och - psykologiskt perspektiv. ungdomspolitiken. C. 18.TvangsvArdi socialtjänsten ansvar och innehåll. 55.Råd för forskning om transporter och - 19.Lángtidsutredningen1992.Fi. kommunikation.K. 20.Statens hundskola. Ombildning från myndighettill Rad för forskning om transporter och aktiebolag. kommunikation.Bilagor. K. 2l.Bostadsstöd till pensionärer. 56.Färjor och farleder. K. ZZEES-anpassning av kreditupplysningslagen.Ju. 57. Beskattning av vissa naturaförmáner m.m. Fi. 23.Kontrollfrâgor i mlldatoriseringen m.m. Fi. 58.Miljöskulden. En rapportom hur miljöskulden 2A. Avregleradbostadsmarknad. Fi. utvecklas om vi ingenting gör. M. 25.Utvärderingav försöksverksamheten med 3-årig 59. Läraruppdraget U. yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. U. 60. Enklare regler för statsanställda Fi. 26. Rätten till folkpension kvalifrkationsregler i 6l.Ett refonnerataklaganäsende. Del. A och B. Ju. internationella förhållanden. 27.Årsarbetstid.A. 28.Kartläggningav kasinospel enligt internationella regler. Fi. 29. Smittskyddsinstitutet ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfurtktioner. 30. Kreditförsäln-ing Någraaktuella problem.Fi. - 3l.Lagstiftning om satellitsändningar av TV-progmnLKu. 32,Nya Inlandsbanan.K. 33.Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemastjänst C. 34.Fastighetsdatasystemets datorstruktur.M. 35.Kart- och mätningsutbildningari nya skolformer. M. 36.Radi0 och TV i ett. Ku.

1992 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Risk- och skadehanteringi statlig verksamhet. [40]

Avreglerad bostadsmarknad.Del II. [47] Bundna aktier. [13] Effektivare statistikstyrning Den statliga statistikens [22] - EES-anpassningav kreditupplysningslagen. finansiering samordning. [48] och Översyn av sjöpolisen.[51] Skatt dieselolja. [53] Ett reforrnerat åklagarväsende.Del A och B. [61] Beskattning av vissa naturaformåner m.m. [57]

Socialdepartementet Enklareregler för statsanställda. [60]

Psykiskt stördas situationi kommunerna Utbildningsdepartementet

-en probleminventeringur socialtjänstensperspektiv.[3] villkor Frihet ansvar kompetens. Grundutbildningens Psykiatrin i Norden ett jämförandeperspektiv. [4] - - - i högskolan.[l] Kroppen efter döden.[16] Konstnärlig högskoleutbildning.[12] Den sista undersökningen obduktionen i ett - Ledning och ledarskap i högskolan några perspektiv psykologiskt perspektiv.[17] och möjligheter. [15] Tvångsvård i socialtjänsten ansvar och innehåll. [18] - 3-årig hundskola. Ombildning från myndighettill Utvärderingav försöksverksamheten med Statens yrkesinriktadutbildning i gynmasieskolan. [25] aktiebolag. [20] Friståendeskolor. Bidrag och elevavgifter. [38] Bostadsstöd till pensionärer. [21] Resurser för högskolans grundutbildning. [44] Rätten till folkpension kvalifrkationsegler i - Läraruppdraget. [59] internationellaförhållanden. [26]

Smittskyddsinstitutet ny organisationfor Sveriges Jordbruksdepartementet

nationella smittskyddsfurtktioner. [29] Mindre kadmiumi handelsgödsel.[14] Psykiatrin och dess patienter levnadsförhållanden, vårdens innehåll och utveckling. [37] Kulturdepartementet Begreppet arbetsskada. [39] Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka Ett nytt bolag för rundradiosändningar.[10]

kring service,stödoch vård. [46] Lagstiftning om satellitsändningar TV-program. av [31] forskning - Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre-och Radio och TV i ett. [36]

handikappomsorgen. [50] Arbetsmarknadsdepartementet Ett samhälleför alla. [52] Kompetensutveckling en nationell strategi. [7] - Kommunikationsdepartementet Årsarbetstid.[27]

Nya Inlandsbanan. [32]

Civildepartementet

Råd för forskning om transporter och kommunikation.

Råd för forskning transporter och kommunikation. Ekonomi och rätt i kyrkan. [9] om Bilagor. [55] Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemas tjänst [33]

Färjor och farleder. [56] EES-anpassning av marknadsför-lngslagstiftrtingen.[49]

Mer för mindre nya styrformer för barn- och - Finansdepartementet ungdomspolitiken.[54]

Koncessionför försäkringssammanslumingar. [5]

Ny mervärdesskattelag.

Motiv. Del - Författningstext ochbilagor. Del [6] - [8] Fastighetstaxeringm.m.- Bostadsrätter.

Fastighetsskatt.

Långtidsutredningen 1992.[19]

Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. [23]

Avreglerad bostadsmarknad. [24]

Kartläggning av kasinospel enligt internationella regler. [28]

aktuella problem. [30] Kreditförsälcring- Några

Statens 1992

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Miljö- och naturresursdepartementet

Regler för risker. Ett seminarium om varför tillåter mer föroreningarinne än ute. [2] Fastighelsdalasystemets datorstmklur. [34] Kart- och nrätningsutbildningari nya skolformer. [35] Angåendevattenskotrar. [41] Kretslopp Basen för hållbar Stadsutveckling.[42] - Ecocycles The Basisof SustainableUrbanDevelop- ment. [43] Miljöfarligt avfall- ansvar och riktlinjer. [45] Miljöskulden. En rapportom hur miljöskulden utvecklas om vi ingenting gör. [58]

ALLMÄNNA FÖRLAGET

BESTÄLLNINGAR: ALLMÄNNA FÖRLAGET, KUNDTJÄNST, 10647 STOCKHOLM TEL: 08-739 96 30, FAX: 08-739 95 48 INFORMATIONSBOKHANDELN, MALMTORGSGATAN 5 vu BRUNKEBERGSTORG, STOCKHOLM