Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Ro kB

SOU

än

w Statens offentligautredningar

WB! 1999:82

w Finansdepartementet

Vårdslös

kreditgivning

samt sekretess

m.m.

i banker

Delbetänkande

av âanklagskommittén

Stockholm 1999

SOU och ingår i 1999 års nummerserie kan köpas från Fakta Info Direkt.

Ds som För remissutsändningar SOU och Ds ingår i 1999 års nummerserie svarar

av som Fakta Info Direkt på uppdrag Regeringskansliets forvaltningsavdelning.

av

Beställningsadress: Fakta Info Direkt, Kundservice

Box 6430, 113 82 Stockholm

Tel: 08-587 671 00, Fax: 08-587 671 71

E-post order@faktainfo.se

Svara på remiss. Hur och varfor. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr underlättar arbetet för den skall svara på remiss. - som som Broschyren kan beställas hos:

Information Rosenbad

Regeringskansliet

103 33 Stockholm

Fax: 08-405 42 95

Telefon: 08-405 47 29

ISBN 91-7610-381-3

ISSN 037mm NORSTEDTS TRYCKERI

AB Stockholm 1999

Innehåll

Till statsrådet och chefen för

Finansdepartementet

Genom beslut den l juni 1995 tillkallade regeringen kommitté med

en uppdrag att utreda bl.a. behovet av ändringar i det regelverk som styr framför allt bankers och andra kreditinstituts verksamhet, men även verksamhet i andra institut det finansiella området, t.ex.

värdepappersbolag.

Kommittén har antagit namnet Banklagskommittén. I arbetet med detta delbetänkande har följande ledamöter,

sakkunniga, experter och sekreterare deltagit.

Ledamöter: junkand. Sören Mannheimer ordförande, justitierâdet Torgny Håstad fr.o.m. 1999-05-11, f.d. kammarrättspresidenten Reidunn Laurén, filosofie doktorn Irma Rosenberg, f.d. statsrådet Gertrud Sigurdsen och advokaten Lars Söderqvist.

Sakkunniga: ekonomie doktorn Lars Hömgren, f.d. bankdirektören Gunnar Lundh, professorn Mikael Möller fr.o.m. 1999-03-21, docenten Lars Nyberg, chefsjuristen Hans Schedin och docenten Staffan Viotti.

Experter: verkställande direktören Ulla Lundquist samt kansliråden Mikael Mellqvist fr.o.m. 1999-05-1 1 och Mats Walberg.

Sekreterare: hovrättsassessom Gustaf Sjöberg samt filosofie doktorn Sonja Daltung och kammarrättsassessom Margareta Palmstierna.

Kommittén har tidigare avgett delbetänkandena Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella företag SOU 1995:106, Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag SOU 1998:27 och Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag SOU 1998:160.

Härmed överlämnas kommitténs delbetänkande Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker SOU 1999:82.

m.m. Stockholm i juli 1999.

Sören Mannheimer

/Gustaf .Sjöberg

Torgny Håstad Sonja Daltung Reidunn Laurén Margareta Palmstierna

Irma Rosenberg

Gertrud Sigurdsen Lars Söderqvist

Förkortningar

Aktiebolagslagen, ABL Aktiebolagslagen 1975: 1385 Bankrörelselagen, BRL Bankrörelselagen 1987:617 Brottsbalken Brottsbalken den 21 december 1962

Kapitaltäckningslagen Lagen 1994:2004 om kapitaltäckning och stora expon-

eringar för kreditinstitut och värde-

pappersbolag

Kreditupplysningslagen Kreditupplysningslagen

1973:1 173 Lagen om ekonomiska Lagen 1987:667 om ekonomiska

föreningar föreningar

Lagen om finansierings- Lagen 1992:1610 om verksamhet ñnansieringsverksamhet Lagen om medlems- Lagen 1995:1570 om banker, MBL medlemsbanker Penningtvättslagen Lagen 1993:768 om åtgärder mot

penningtvätt

Personuppgiftslagen Personuppgiftslagen l 998 :204

Sparbankslagen, SBL Sparbankslagen 1987:619 skadeståndslagen skadeståndslagen 1972:207

ll

Sammanfattning

Inledning

Den finansiella krisen i Sverige under 1990-talets början uppstod till följd av mycket stora kreditförluster i banker och finansbolag. Mot bakgrund att inte fler ställdes till för kreditgivningen med hjälp

av svars av straffrättsliga- eller skadeståndsrättsliga regler kom det att ingå bland kommitténs uppgifter enligt direktiven att se över dessa regler och eventuellt föreslå ändringar.

Till följd både av utvecklingen på de finansiella marknaderna och kommitténs förslag i sitt huvudbetänkande SOU 1998:160 har kommittén funnit att det finns ett behov av att se över sekretessreglema för främst banker.

Kriminalisering

Kommittén har sett som sitt uppdrag att överväga om det är ändamålsenligt att genom en förändring av det kriminaliserade området försöka uppnå en bättre hantering av kreditgivning och annat risktagande i banker och kreditmarknadsföretag. Bedömningen av vad som är ändamålsenligt och bra utgår från en samhällsekonomisk bedömning, vilket i korthet innebär att det är medborgarnas intresse av ett väl fungerande finansiellt system som är avgörande för bedömningarna.

Framför allt bankerna men även kreditmarknadsföretagen skiljer sig från företag i gemen genom att en systemkris kan medföra allvarliga samhällsekonomiska återverkningar. Staten kan vara tvungen att träda in med stöd i situationer när systemstabiliteten hotas. Ytterst är det de enskilda medborgarnas intresse ett väl fungerande finansiellt system

av

hotas; skyddsobjektet är det finansiella systemets funktion. En som straffregel med syfte att skydda det finansiella systemets funktion måste ta sikte på att förhindra sådana beteenden kan orsaka så

som allvarliga kriser att systemets funktion blir lidande. Kommittén har i huvudbetänkandet föreslagit omfattande ändringar i lagstiftningen i syfte att undvika sådana systemkriser. Kommittén gör den bedömningen att kriminalisering av vissa enskilda personers

en beteenden inte är ett lämpligt medel för att försöka hindra systemkriser.

12 Sammanfattning

Även de enskilda institutens ekonomi kan legitimt skydds-

utgöra ett objekt. En straffregel med syfte att skydda de enskilda institutens ekonomi måste emellertid motiveras att det just för banker och

av

kreditmarknadsföretag är ändamålsenligt med en utvidgning av det

straffbara området utöver vad som gäller för andra företag. Skäl för

en sådan bedömning skulle kunna att det betraktas särskilt svårt

vara som för finansiella företag att övervaka huruvida anställda och andra missköter sig eller uppträder illojalt eller att riskerna med misskötsamheten är särskilt stora. Kommittén konstaterar att det är huvuduppgift för

en finansiella företag att hantera och omvandla risker. Misskötsamhet och illojalitet kan förvisso få allvarliga följder det är också institutens

men huvudsakliga kompetens att kontrollera och övervaka risker. Argumenten för att särreglera banker och kreditmarknadsföretag i syfte att skydda institutens ekonomi har därför liten om ens någon bärkraft. De eventuella fördelarna med en utökad kriminalisering avseende banker och kreditmarknadsföretag är inte större än för andra företag.

Fördelarna med en kriminalisering är alltså små, oavsett syftet är

om att skydda det finansiella systemet eller de enskilda institutens ekonomi. Nackdelarna kan dock bli betydande. En kriminalisering medför nämligen betydande risk för att instituten inte skall kunna fullgöra sin roll i samhällsekonomin ett ändamålsenligt sätt. En bärande tanke bakom kommitténs förslag till rörelseregler är att instituten skall ha stor frihet att bedriva sina respektive rörelser så länge de har kontroll på den samlade risken i rörelsen. Försök att precist

ange vissa förfaranden som kriminella kommer i konflikt med ett sådant synsätt.

Genom en kriminalisering kan institutens kontrollerade risktagande onödigtvis begränsas. En reglering inriktad mot enskilda kreditbeslut innebär betydande risker för att kredithanteringens effektivitet hämmas utan motsvarande nytta.

Kommittén har inventerat det gällande straffrättsliga regelverket och satt det i relation till dels de gällande reglerna rörande kreditgivning, dels de av kommittén i huvudbetänkandet föreslagna rörelse-

nya reglema för banker. Det är kommitténs bedömning att kommitténs förslag i huvudbetänkandet tillsammans med befintliga straffrättsliga regler tillräckliga förutsättningar att utreda och beivra brott.

ger

En i sig tillräcklig huvudinvändning mot kriminalisering är

en sålunda att det omöjligt att utforma meningsfull straffregel

synes en som inte riskerar att medföra betydande samhällsekonomiska nackdelar i form ett sämre fungerande finansiellt system. Även vid

av en bedömning av straffrättsliga faktorer såsom gärningens närhet till skyddsintresset, gämingsmarmens skuld och bestämmelses

en förväntade effektivitet finner kommittén särskild kriminalisering

att en

Sammanfattning 13

vårdslösa förfaranden i samband med kreditgivning och liknande är av olätnplig.

Skadeståndsfrågor

Genom den finansiella krisen blev bankledningamas skadeståndsansvar aktualiserat. Styrelseledamot och verkställande direktör kan enligt gällande rätt skadeståndsskyldig för sitt handlande såväl mot

vara banken mot aktieägare, borgenär och tredje man. Skadestånds-

som frågorna för banker regleras i en tekniskt komplicerad lagstiftning. För

bankaktiebolagen gäller i stort sett reglerna i den vanliga aktie-

bolagslagen, men i vissa situationer är reglerna i bankrörelselagen avsedda att komplettera dessa. För sparbanker och medlemsbanker gäller särskilda skadeståndsregler i bankrörelselagen.

För samtliga associationsformer är huvudregeln sedan lång tid att styrelseledamot eller verkställande direktör vårdslöshet vid

som av utförande sitt uppdrag skadat banken skall ersätta denna skada. Det

av

regel gäller för allmänna aktiebolag. Skälet till att är samma som huvudregeln har sådan allmänt hållen avfattning är den mängd olika

en situationer den är avsedd att täcka. Det har bedömts ogörligt att i

som skadeståndsreglema lägga fast de som skall gälla för ledningens

normer handlande. För de allmänna aktiebolagens del har i ett nyligen avslutat lagstiftningsärende beslutats att inte ändra på denna regel. Kommittén har inte funnit anledning att göra någon annan bedömning vad gäller banker.

Även lagregeln skadeståndsskyldighet inte ändras så innebär

om om kommitténs förslag till bestämmelser i huvudbetänkandet bättre

nya förutsättningar att utkräva skadeståndsansvar i de fall detta är motiverat. Det ligger nämligen nära till hands att använda dessa bestämmelser som måttstock vid fastställandet av den aktsamhetsnorm som åvilar styrelseledamot och verkställande direktör. Eftersom kommitténs förslag till rörelseregler ställer större krav på kontroll

nya och styrning rörelsen är det ingen tvekan att detta medför, om

av om kommitténs förslag genomförs, högre generella krav på styrelse och verkställande direktör i dessa avseenden. En styrelse som t.ex. underlåtit att se till att det finns adekvata riskhanteringssystem torde regelmässigt att bedöma som försumlig i detta avseende.

vara

Till grund för en bedömning av vad som åligger ledningen av en bank har kommittén utvecklat sin syn på hur styrelsearbete i banker skall gå till och vilka uppgifter och vilket som styrelse

ansvar respektive verkställande direktör har se avsnitt 1.4.3.

14 Sammanfattning

När det gäller styrelseledamots och verkställande direktörs ansvar gentemot aktieägare, medlemmar, borgenärer och tredje föreslår man kommittén att grundprincipen skall oförändrad. Det innebär att de vara nämnda kategorierna är skadeståndsskyldiga endast vissa om uppräknade lagar eller bolagsordningen överträtts uppsåtligen eller av vårdslöshet. Genom skadeståndsansvaret blir de bestämmelser i dessa lagar och bolagsordningen har till syfte att skydda tredje som man sanktionerade. Till skillnad mot vad gäller för allmänna aktiesom bolag och ekonomiska föreningar gäller för banker bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker att även överträdelser bankrörelseav lagen kan grunda skadeståndsskyldighet. Kommittén föreslår att denna skillnad alltjämt skall gälla samt föreslår dessutom att även lagen om

kapitaltäckning och stora exponeringar skall ingå bland de uppräknade

lagarna.

Sekretess

De senaste årens utveckling på de finansiella marknaderna har inneburit att det affärsmässiga intresset hos olika finansiella företag eller företagsgrupper av att få tillgång till kundregister och kundarman information från andra delar företaget eller har ökat. av gruppen

Samtidigt har informationsteknologins utveckling ökat tillgängligheten

till kundinformation och ökat möjligheterna att samköra register. Till bilden skall även läggas att kommittén i huvudbetänkandet har föreslagit att en bank skall få möjlighet att dels i begränsad omfattning ägna sig åt icke-finansiell verksamhet direkt inom banken, dels ägna sig åt icke-finansiell verksamhet dotterbolag. Mot denna bak-grund genom har kommittén konstaterat ett behov att över i vilken omfattning av se banksekretessen tillåter att infonnation kunder sprids mellan olika om avdelningar inom en bank och inom koncerner och i koncemliknande förhållanden där banker ingår. Enligt kommitténs mening finns det ett behov att utveckla och av

förtydliga de principer som tillämpningen bestämmelsen bank-

av om sekretess bygger på. På grund den mängd situationer av som bestämmelsen är avsedd att täcka och på grund områdets av komplexitet är det dock lämpligt att i huvudsak bygga vidare på den litteratur och de fasta sedvänjor utvecklats kring den nuvarande som bestämmelsen. i Vid en avvägning de intressen föreligger på sekretessav som området kommer kundens intresse sekretess självfallet i förgrunden. av Sekretessregeln motiveras främst kundens intresse att hans av av personliga integritet och ekonomiska förhållanden skyddas. En

Sammanfattning 15

oinskränkt sekretess till skydd för kunden är emellertid inte tänkbar. Förutom att sekretessen måste kunna brytas det krävs för att

om fullgöra kundens uppdrag till banken och även det eljest är i

om kundens intresse, måste andra undantag kunna göras.

Intresset av att skydda det finansiella systemets funktion är ett intresse av sådan dignitet att det innebär att kundens intresse av sekretess i bland måste vika. Kommitténs förslag i huvudbetänkandet går ut på att solida banker utgör det bästa skyddet för det finansiella systemet. I detta syfte har föreslagits att bankema åläggs att följa vissa rörelseregler. Sekretessreglema f°ar inte hindra att bankerna följer dessa rörelseregler. Vid en avvägning av kundens intresse gentemot systemskyddsintresset är det enligt kommitténs uppfattning lämpligt att söka stöd i de grundläggande rörelsereglema om Soliditet, riskhantering och genomlysbarhet kommittén före-slagit i huvudbetänkandet.

som Om dessa bestämmelser används som riktlinjer vid bedömningen av om ett uppgiftslämnande är behörigt främjas det samhällsekonomiska intresset av solida banker. För att kunna uppfylla lagens krav i de angivna bestämmelserna fordras att viss kundinformation sprids till andra än de som behöver uppgifterna för att fullgöra bankens uppdrag från kunden. Ett sådant spridande är behörigt under förutsättning att det sker på ett för kunden så lite ingripande sätt som möjligt.

Banker har ett affärsmässigt intresse av att använda uppgifter om sina kunder i olika sammanhang. Utrymmet för en bank att av affärsmässiga skäl behörigt använda uppgifter om en kund mot dennes intresse är litet. Det är dock möjligt t.ex. i situationer då en bank bevakar sin rätt gentemot kund i domstol eller på annat sätt. Om en

en kunds och banks intressen inte sammanfaller bör enligt kommitténs

en mening tillämpningen av sekretessregeln vara restriktiv till förmån för kunden.

Det skall understrykas att kommitténs förslag innebär att de begränsningar i dag finns i tystnadsplikten fortfarande skall gälla.

som Även i framtiden skall bank ha rätt att genombryta sekretessen när

en det fordras för att banken skall kunna fullgöra ett uppdrag från en kund, när kund lämnat sitt samtycke, när banken har en i lag föreskriven

en uppgiftsskyldighet, t.ex. gentemot Skattemyndigheten, och i vissa andra situationer, t.ex. i förhållande till länsstyrelsen som tillsynsmyndighet över stiftelser.

Kommittén har i betänkandet behandlat sekretessbestämmelsens tillämpning i vissa särskilda situationer närmare, nämligen bl.a. vid

förvärv andra banker, vid värdepapperisering och vid kreditgivning

av till kreditmarknadsföretag.

Kommittén har föreslagit att sekretessbestämmelsen formuleras om så att den befintliga obehörighetsregeln ändras till en

16 Sammanfattning

behörighetsregel för att därigenom markera att bevisbördan för att ett uppgiftslämnande är behörigt vilar på bar1ken. har lidit

En kund som en ekonomisk skada till följd att banken röjt uppgifter honom har

av om rätt till skadestånd banken inte banken visar att uppgifts-

av om lämnandet var behörigt.

För att ange vilka som skyddas banksekretessen har kommittén

av föreslagit begreppet kund. Det innebär inte någon förändring när det gäller vilka skyddas banksekretessen utgör språkligt

som av men en viss modernisering. Till kund räknas även borgensmän och andra

som har sådan relation till banken att uppgifter dem personligt

en om av eller ekonomiskt slag förekommer där. Alla uppgifter personlig eller

av ekonomisk natur som rör kunds relation till bank omfattas

en en av sekretessen oberoende uppgiftema är dokumenterade eller ej.

av om

Kommittén har för att ange vad skyddas valt uttrycket

som uppgift i singularis för att därigenom inskärpa betydelsen att varje

av uppgift om en kund prövas för sig. Det förhållandet att det

anses behörigt att lämna ut vissa upplysningar om kund innebär inte

en automatiskt att samtlig information honom kan finnas i banken

om som får röjas.

Författningsförslag

1 till

Förslag Lag om ändring i bankrörelselagen

98726 l

1 7

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen l987:6l7

dels att l kap. 10 § och 5 kap. 1-3 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas paragraf följande lydelse.

en ny av

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Enskildas förhållande till Uppgift banks kunder får

om bank får inte obehörigen röjas. inte röjas, såvida det inte är

behörigt.

I det allmärmas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar

om en banks angelägenheter.

I 5 a § kreditupplysningslagen 1973:1173 finns bestämmelser som innebär att vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

5 kap.

l

Om en stiftare, huvudman, En stiftare, huvudman, styrelseledmot eller delegat upp- styrelseledamot eller delegat såtligen eller av oaktsamhet när han jidlgör sitt uppdrag

som skadar Sparbank eller med- uppsåtligen eller oaktsamhet

en en av

Lagen omtyckt 1996:1001. 2 Senaste lydelse 1997:557. 3 Senaste lydelse 1998:1500.

18 Författningsförslag

lemsbank då han fullgör sitt skadar Sparbank eller en en uppdrag, skall han ersätta medlemsbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan. Detsamma gäller när skadan vållas medlem eller skadan tillfogas medlem eller en en någon annan genom överträdelse någon överträdelse arman genom av denna lag, lagen 1995:1559 denna lag, lagen 1994:2004 av

om årsredovisning i kreditins- om kapitaltäckning och stora

titut och värdepappersbolag, exponeringar för kreditinstitut

sparbankslagen 1987:619 eller och värdepappersbolag, tillämplagen 1995: 1570 om medlems- lig lag årsredovisning,

om banker eller bankens stadgar. sparbankslagen 1987:619 eller lagen 1995:1570 om medlemsbanker eller bankens stadgar.

Lydelse enligt prop. I 998/99:129 Föreslagen lydelse

2§

En revisor eller En revisor eller lekmarmarevisor i sparbank lekmannarevisor i Sparbank en en eller medlemsbank är eller medlemsbank är

ersättningsskyldig enligt de ersättningsskyldig enligt de

grunder i 1 grunder i 1 Han som anges som anges Revisorn eller lekmanna- skall även ersätta skada som revisorn ansvarar även för uppsåtligen eller av oaktsamhet skada som uppsåtligen eller vållas hans medhjälpare. av av oaktsamhet vållas av hans Om ett registrerat revisionsmedhjälpare. bolag är revisor, är det detta Om ett revisionsbolag är bolag och den för revisionen revisor, åligger ersättnings- huvudansvarige är som

skyldigheten detta bolag och den ersättningsskyldiga.

som är ansvarig för revisionen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§4

En medlem i medlems- En medlem i medlemsen en

bank eller röstberättigad bank eller röstberättigad

en som en som inte är medlem är skyldig att inte är medlem är skyldig att ersätta den skada som han ersätta den skada han som genom att medverka till över- att medverka till övergenom

Senaste lydelse 1998: 1500.

trädelse denna lag, lagen trädelse av denna lag, lagen av 1995:1559 årsredovisning i 1994:2004 om kapitaltäckning om kreditinstitut och värdepappers- och stora exponeringar för bolag, lagen 1995:1570 kreditinstitut och värdepappersom medlemsbanker eller stadgarna bolag, tillämplig lag om årsuppsåtligen eller redovisning, lagen 1995:1570 av grov oaktsamhet tillfogar medlems- om medlemsbanker eller

banken, medlem eller någon stadgarna uppsåtligen eller av

en grov oaktsamhet tillfogar annan. medlemsbanken, en medlem eller någon annan.

9 kap.

28 §

a

Vad i 15 kap. 1-3 §§

som aktiebolagslagen 1975:1385

föreskrivs ansvar vid

om överträdelse av den lagen, tillämplig årsredovisning

lag om

och bolagsordningen gäller

betráfande bankaktiebolag även vid överträdelse av denna lag och lagen 1994:2004 om

kapitaltäckning och stora

exponeringar för kreditinstitut

och värdepappersbolag..

Denna lag träder i kraft den 1januari 2001.

20 F författningsförslag

-

2 till

Förslag Lag om ändring i lagen 1992: 161 O om ñnansieringsverksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1992:1610

om om

finansieringsverksamhets att l kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Enskildas förhållanden till Uppgift kreditmarknads-

om kreditmarknadsföretag får inte företags kunder får inte röjas, obehörigen rájas. såvida det inte är behörigt.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980: l 00.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa

för den som bryter mot förbudet i första stycket.

I 5 a § kreditupplysningslagen 1973:1173 finns bestämmelser

som innebär att vad som gäller tystnadsplikt enligt första stycket inte

om hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

Denna lag träder i kraft den 1januari 2001.

5 Lagen omtryckt 1996:1004. 5 Senaste lydelse 1997:453.

1 Vårdslös m.m.

kreditgivning

1 l Inledning

.

Den finansiella krisen i Sverige under 1990-talets början uppstod till följd mycket stora kreditförluster. Ett betydande arbete har lagts ned

av på att analysera förlusterna och på att söka förklara varför de uppkom Enskilda kreditärenden har granskats för att utröna det låg

om

brottslighet eller skadeståndsgrundande vårdslöshet bakom kreditema.

Utredningarna av enskilda ärenden ledde i en del fall till att åtal väcktes i de flesta fall blev det inget åtal. De åtal som väcktes har

men resulterat i både fällande och friande domar. Flera de fällande

av domarna innebar att den dömde också ålades att betala skadestånd på grund av brottet. Däremot finns det få om ens någon dom där en bankman anställd, styrelseledamot eller annan företrädare för en bank blivit ålagd att betala skadestånd enligt skadeståndsrättsliga regler och inte på grund av brott

Många blev upprörda över att inte fler ställdes till svars för kreditgivningen med hjälp straffrättsliga- eller skadeståndsrättsliga

av regler. I den allmänna debatten aktualiserades frågan om kriminalisering Vårdslös kreditgivning. Vidare ifrågasattes om

av förutsättningarna för skadeståndsskyldighet för befattningshavare inom bankerna bör förändras. I kommitténs direktiv sägs bl.a. följande på

dessa punkter:

Under 1990-talet har domstolar avgjort flera mål där frågan varit om banktjänstemän begått brott i samband med kreditgivning. Målen har oftast rört det såtliga brottet trolöshet mot huvudman. Med något

up enstaka undantag det dock inte väckts åtal mot personer ingått

ar som i banks styrelse eller verkställande ledning. Det kan mot

en hittillsvarande erfarenheter ifrågasättas det nuvarande straffrättsli a

om regelsystemet i tillräcklig utsträckning kriminaliserar straffvär a förfaranden i samband med kreditgivning inom banksystemet. Motsvarande kan gälla riskhantering, t.ex. tagande av positioner

annan

Se kommitténs huvudbetänkande SOU 1998:160, s. 133 ff och där angivna referenser. 2Ett antal fall Vårdslös kreditgivning redovisas i Sjöberg. G., 1995, Brottslig

av och Vårdslös kreditgivning 1980-, i Bankerna under krisen, Stockholm, Fritzes, s. 207-409.

vid handel med valutor eller derivatinstrument. En åtgärd därvid är som naturlig att överväga är, inte minst med tanke på den centrala roll för betalnin ssystemet främst bankerna har, kriminalisering även som en av vårds ösa förfaranden vid kreditgivning och i samband med beslut om riskhantering, särskilt i sådana fall där vårdslösheten kan leda till så omfattande förluster att ett instituts solvens hotas. Kommittén bör mot denna bakgrund göra enomgång det en av nuvarande straffrättsli på området lämna de förslag a oc den behövs. örsregelverkettill kriminalisering skall dock föregås som anser ag av en nog ann analys, varvid olika intressen skall vägas mot varandra. En iminalisering vårdslöshet kan medverka till att rätthålla av up stabiliteten i bankväsendet och därmed betalningssystemet. sådan n stabilitet är inte uteslutande ett intresse för kreditinstituten och dessas ägare utan också i hög grad för staten och medbor arna. Mot detta skall vägas sådan krimina rsering skulle kunna att en motverka ambitionerna att kontrollen över kreditgivning och riskhanteringen i första hand skall utövas kreditinstituten än av snarare av staten. Av stor betydelse i sammanhanget är hur effektiv straffen bestämmelse av denna karaktär skulle och fördelarna med vara om en kriminalisering står i till de ndi heterna resurser som m måste ned jfr proportion994/95 :23 lägga prop. s. 52 ff och bet. 199 /95: uU2. Kommittén skall lämna sina förslag mot bakgrund sådan av en

samlad bedömning. Om förslag till kriminalisering, skall

ges de erliglarebe övas för upprätthålla en av resurser som an att de beräkninêbgörasstra uden och förslag lämnas till hur sådana nya resurser, genom eller på annat sätt, skall kunna tillföras utredningar av

åmpriciriteringar

etta s ag.

Frågan om förutsättningarna för skadeståndsskyldi et för befatt-

ningshavare inom banker och andra kreditinstitut ska förändras bör behandlas mot aktiebolagskommitténs överväganden i

bakgrund av

näraliggande frågor. 3

Straffrätten och skadeståndsrätten utgör olika regelsystem. Genom

straffreglema och straffrättsskipningen försöker staten till att med-

se borgarna inte handlar på visst klandervärt sätt. Skadeståndsreglema har

till huvudsakligt syfte att fysiska och juridiska personer, genom en civilprocess, under vissa förutsättningar skall få ersättning för skada

som tillfogats dem.

Strajieglerna innehåller i allmänhet precisa beskrivningar det av beteende som är avsett att straffbeläggas. Rättssäkerheten kräva anses att det endast är gärningar exakt faller inom straffregelns som beskrivning av den straffbara gärningen leder till straffbarhet. En som ytterligare förutsättning för straffbarhet är att gärningen begåtts med

uppsåt eller i vissa fall oaktsamhet.

De skadeståndsregler kan aktuella här innehåller däremot som vara inga handlingsregler. De uttalar endast att den vårdslöshet som genom vållat skada skall ersätta den. Någon ledning för vilka beteenden som

3 Kommitténs direktiv finns i sin helhet i bilaga

Vårdslös kreditgivning 23

skall bedömas vårdslösa ges inte. Vid denna bedömning får

som ledning istället hämtas från andra regelverk som ger handlingsregler för dem som verkar i bank t.ex. bankrörelselagen eller en banks interna instruktioner och sedvänja på området.

Det rör sig alltså två olika normsystem. Tillämpning av det ena

om utesluter emellertid inte tillämpning det andra. En handling kan

av således vara både brottslig och skadeståndsgrundande på grund av vårdslöshet samtidigt. I skadeståndslagen finns också en regel som säger att i princip skall den som genom brott vållar ren förmögenhetsskada ersätta denna. Ett brott som orsakar ekonomisk skada ger alltså normalt upphov till skadeståndsskyldighet.

Kommittén har för att utreda förutsättningarna för eventuell

en kriminalisering vårdslös kreditgivning och andra förfaranden anlitat

av numera jur. lic. Peter Lundkvist. Hans arbete har resulterat i licentiatavhandlingen Vårdslös kreditgivning. I avhandlingen går Lundkvist utförligt igenom gällande rätt, utländsk rätt samt överväger om det är

lämpligt med en kriminalisering.

Kommittén har vidare givit advokat Otto Rydbeck i uppdrag att utreda vissa frågor rörande skadestândsansvaret vid kreditgivning. Hans arbete har resulterat i promemorian skadeståndsansvar vid

kreditgivning.5

Övervägandena rörande den straffrättsliga lagstiftningen görs i avsnitt 3 och rörande den skadeståndsrättsliga lagstiftningen i avsnitt 4.

Framställningen är i första hand inriktad på banker eftersom dessa har den mest centrala ställningen i det finansiella systemet. Det kan knappast finnas skäl att särbehandla andra finansiella institut om det inte finns skäl för speciell lagstiftning för banker. Vidare uppehåller sig framställningen rörande en eventuell kriminalisering främst vid frågor rörande kreditgivning trots att kommitténs uppdrag även omfattar annan riskhantering, t.ex. tagande av positioner vid handel med valutor eller derivatinstrument. Skälet till detta är att det var kreditgivningen

mest aktuell under finanskrisen och den därför är mest belyst i som var olika utredningar och den allmänna debatten. Vidare är det svårt att tänka sig att det finns skäl att kriminalisera annat vårdslöst handlande i banker om det inte finns skäl att kriminalisera vårdslös kreditgivning.

4 Lundkvist, P., 1998, Vårdslös kreditgivning, straffrättsliga frågor om bankbrott, Iustus Förlag AB, Skrifter från Juridiska fakulteten i Uppsala nr. 66 fortsättningsvis Lundkvist. 5 Bilaga 3 till betänkandet.

1.2 om

Regler kreditgivning m.m.

1.2.1 Gällande

ordning

Den grundläggande standard som bankmän har att iaktta vid kredit-

givning läggs fast i bankrörelselagens regler. Den följande

genomgången tar närmast sikte de regler gäller vid behandlingen

som av enskilda kreditärenden eftersom det är dessa i första hand blir

som aktuella i den fortsatta diskussionen samt då den gällande lagstiftningen främst är inriktad mot att reglera enskilda ärenden. Det får dock inte glömmas bort att styrelse och ledning har ett övergripande för

ansvar en banks verksamhet. På kreditgivningens område innefattar detta ansvar bl.a. att utforma interna rutiner säkerställer att den

som som fattar kreditbeslut har tillräckligt beslutsunderlag samt att det upptäcks om så inte är fallet eller om kredit eljest lämnas på felaktiga grunder.

I bankrörelselagen är det framförallt bestämmelserna i 2 kap. 13 §

som talar om hur kreditgivningen skall gå till. Inledningsvis stadgas att

kredit endast f°ar beviljas låntagaren på goda grunder kan förväntas

om

fullgöra låneförbindelsen. ligger ett krav på undersökning

en av låntagarens ekonomiska situation. Hur denna undersökning

noggrann skall vara är beroende av sådana omständigheter kreditens

som storlek, låntagarens förhållanden och kreditens syfte. Vidare stadgas att det krävs betryggande säkerhet. Detta innebär att säkerhetens värde och

värdebeständighet måste kontrolleras. Självklart ingår kontroll

även en av att banken verkligen får tillgång till säkerheten t.ex. att pantsättningar blir giltiga och att borgensförbindelser blir korrekt utformade. Slutligen stadgas i 2:13 att kredit utan säkerhet blancokredit kan lämnas om säkerhet kan anses obehövlig eller det

om annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet. I förarbetena nämns som exempel på fall där säkerhet är obehövligt krediter till stat och kommun. Som exempel på fall där särskilda skäl föreligger nämns krediter till företag som banken hyser förtroende för inte

men som förmår ställa säkerhet, kortfristiga rörelsekrediter till företag,

masskrediter till hushåll samt vissa krediter tillsammans med

som ges utländska banker.

Reglerna om stora exponeringar är också centrala vid kreditgivning. Reglerna finns i lagen 1994:2004 kapitaltäckning och stora

om

exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag kapitaltäckningslagen samt i Finansinspektionens föreskrifter FFFS

1995:60. Reglerna sätter en yttersta gräns för en enskild placerings storlek. Reglerna gäller alla placeringar i finansiella instrument och

Vårdslös kreditgivning 25

placeringar är beroende den ekonomiska utvecklingen hos en

som av avtalspart, således även krediter.

Som stor exponering enligt kapitaltäckningslagen räknas en

en exponering ett institut har gentemot en kund eller en grupp av

som inbördes anknutna kunder och som motsvarar minst 10 procent av institutets kapitalbas. Den absoluta gränsen för en exponering gentemot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning är 25 procent

institutets kapitalbas. Vid beräkningen skall samtliga exponeringar av

ett institut har mot kund eller grupp av kunder med inbördes som en en anknytning läggas och det är totalsumman som inte f°ar

samman överstiga 25 procent av kapitalbasen. Summan av samtliga stora exponeringar f°ar inte överstiga 800 procent av kapitalbasen.

Bestämmelserna kreditjäv i 2 kap. 17 § BRL innehåller vissa

om handlingsnorrner kan vara av intresse i det här sammanhanget. Där

som stadgas bank inte får lämna kredit till vissa subjekt på andra

att en villkor än sådana banken normalt ställer upp. Subjekten räknas

som

enligt följande: styrelseledamot, b delegat i ledande ställning upp a

eller i förening med annan får avgöra på styrelsen som ensam ankommande kreditärenden, anställd innehar ledande ställ-

c som en ning inom banken, d annan aktie- eller andelsägare än staten med ett innehav motsvarar minst tre procent av hela kapitalet, e vissa

som revisorer i medlemsbanker, f make eller sambo till person som avses i

eller g juridisk person i vilken sådan person som avses som avses a-e under a-f har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.

För sparbanker och medlemsbanker gäller att kredit enligt bestämmelsen kreditjäv endast får beviljas av styrelsen, med det undan-

om taget att styrelsen äger delegera annan att inom fastställda gränser bevilja kredit i och för en rörelse som drivs av låntagaren. Tidigare gällde sådan begränsning även för bankaktiebolag, men denna

en bestämmelse slopad.

är nu

Bankerna har omfattande interna kreditinstruktioner, vilka lägger fast under vilka förutsättningar kredit kan beviljas och på vilken nivå

en ett kreditbeslut skall fattas. Kreditinstruktionema bygger oftast på bankrörelseiagens regler men är mer detaljerade.

För kreditmarknadsföretagen finns en bestämmelse som säger att kredit endast får beviljas om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen 3 kap. 8 § lagen om ñnansieringsverksamhet. Vidare finns en bestämmelse om kreditjäv som i stort mot-

den för banker 3 kap. 10 § lagen om fmansieringsverksarnhet. svarar

1.2.2 Kommitténs i huvudbetänkandet

förslag

Kommittén har i sitt huvudbetänkande SOU 1998:160 bl.a. lagt fram

förslag till nya rörelseregler för banker och kreditmarknadsföretag samt

förslag rörande tillsynen. Kommittén konstaterar i betänkandet att det övergripande målet för lagstiftningen på bankområdet är att upprätthålla förtroendet för bankmarknaden. Det finns flera medel för att nå detta mål. Det främsta medlet är lagstiftade rörelseregler, dvs. bestämmelser om hur bankrörelse skall bedrivas. Här innefattas såväl regler i bankrörelselagen, t.ex. om begränsningar av vilken rörelse en bank får bedriva och vilka tillgångar den får inneha, bestämmelser i andra

som lagar om en banks rörelse, t.ex. kapitaltäckningslagen. Kommittén har i huvudbetänkandet lagt fram förslag till omfattande förändringar i detta regelverk. Ett annat medel att uppnå målet är tillsyn över bankerna. Det är inte möjligt att hålla kontroll över att lagstiftningen följs och därmed upprätthålla förtroendet för systemet det inte finns tillsyn. Väl

om avvägda sanktioner är härvid ett viktigt redskap. Kommittén har i

huvudbetänkandet lagt fram förslag till betydande ändringar i regleringen av tillsynen.

Till grund för kommitténs förslag i huvudbetänkandet ligger

en

förutsättningslös analys av betalningsförmedlingens och kapital-

försörjningens roll i samhällsekonomin och de skyddsintressen

som finns på dessa områden. I huvudbetänkandet sägs att utvecklingen på det finansiella området har tydliggjort ett behov att reformera den

av finansiella lagstiftningen. Vidare sägs att den snabba utvecklingen har lett till att den gällande regelstrukturen delvis har blivit överspelad. Kommittén framhåller att risken med ett föråldrat regelverk är att det kan förhindra potentiellt effektiva lösningar samtidigt det riskerar

som

att inte begränsa utvecklingen potentiellt skadliga. Kommittén

av framhåller i huvudbetänkandet att den sett det huvuduppgift att

som en föreslå ett regelsystem inte aktualiserar anpassning så fort

som en ny teknisk lösning eller produkt lanseras. Den föreslagna lagstiftningen ger så vida ramar att den uppmuntrar till konkurrens med olika tekniska lösningar och produktutbud. Förslaget ger vidare ökat utrymme för finansiella företag att välja olika inriktning på sin verksamhet.

Förslagen i huvudbetänkandet är inriktade på frågor rörande system-

stabilitet. Kommittén har gjort den bedömningen att skyddsintressen

av

annan karaktär, såsom t.ex. konkurrensñâgor och konsumentskyddsfrågor, i möjligaste mån bör hand den lagstiftning verkar

tas om av som generellt på dessa områden.

Kommitténs förslag till rörelseregler innebär övergång till ett

en regelverk som har karaktär av ramlagstiftning. En framträdande princip bakom förslaget är att banker skall åläggas att ha sådan kontroll på

Vårdslös Icreditgivning 27

riskerna i rörelsen att överlevnadsförrnågan inte äventyras. Det är härvid av avgörande betydelse att de riskbegränsande reglerna tar sikte

på att begränsa en banks totala risktagande.

I syfte att nå de ovan nämnda målen med lagstiftningen har kommittén i huvudbetänkandet föreslagit fyra grundläggande

bestämmelser om soliditet, riskhantering, genomlysbarhet och god

bankstandard.

Soliditetsregeln 2 kap. 1 § BRL i kommitténs förslag ställer krav på att risknivån i hela rörelsen avpassas till bankens kapitalstyrka på ett sådant sätt att bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras.

Riskhanteringsregeln 2 kap. 2 § BRL i kommitténs förslag innebär

att en bank skall identifiera, mäta och kontrollera de risker som dess rörelse är förknippad med, vilket i sin tur innebär att den måste ha till sin rörelse avpassade informations-, styr- och kontrollsystem. En bank skall alltså klara av att begränsa och kontrollera de risker som dess rörelse är förknippad med. Detta innebär hårdare generella krav än vad som följer av dagens lagstiftning. Utöver dessa krav föreslår kommittén, i riskbegränsande syfte, absoluta gränser för storleken på vissa av en banks aktieinnehav och för andra exponeringar en bank kan ha gentemot andra företag.

Genomlysbarhetsregeln 2 kap. 3 § BRL i kommitténs förslag ålägger en bank att bedriva och organisera rörelsen på ett sådant sätt att den är överblickbar, såväl internt som externt, i syfte att riskexponeringen och bankens ställning i övrigt skall kunna bedömas.

Slutligen har kommittén föreslagit en bestämmelse som ålägger en bank att även i övrigt bedriva rörelsen i enlighet med god bankstandard 2 kap. 4 § BRL i kommitténs förslag.

Utöver dessa grundläggande bestämmelser har kommittén också föreslagit en rad andra rörelseregler. I det här sammanhanget förtjänar nämnas den föreslagna bestämmelsen om att interna instruktioner skall utfärdas i den omfattning som behövs för att styra rörelsen 2 kap. 13 § BRL i kommitténs förslag. Skriftliga instruktioner riktade till medarbetarna på olika nivåer är ett oundgängligt hjälpmedel för att styra olika verksamheter i bank. Även det kan följa de

en om anses av nyss nämnda generella bestämmelserna att skriftliga instruktioner skall utfärdas i den mån det är erforderligt för att styra olika verksamheter anser kommittén att det bör finnas en uttrycklig bestämmelse med detta innehåll.

Förslaget till nya rörelseregler för banker innebär på kreditgivningens område en förskjutning av lagstiftningens huvudintresse från det enskilda kreditbeslutet till hela kreditstockens bidrag till bankrörelsens samlade risk. Som ett komplement till soliditetsregeln

28 Vårdslös kreditgivning

har kommittén föreslagit bestämmelse att en banks

en som anger kreditportfölj skall vara sammansatt så att bankens totala risk inte äventyrar bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser 2 kap. 15 § BRL i kommitténs förslag. De föreslagna inledande bestämmelserna innebär, som nämnts, bl.a. krav på system avpassade för att hantera riskerna i varje enskild banks rörelse. En bank har betydande andel

som kredithantering i sin rörelse eller en bank som har viss speciell typ

av kredithantering i sin rörelse måste således ha informations, styr-, besluts- och kontrollsystem utvecklade just för bankens inriktning rörelsen.

När det gäller kreditprövningen har kommittén föreslagit

en bestämmelse som att banks kreditprövning skall

anger en vara organiserad så att den som fattar beslut i ett kreditärende har tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja krediten 2 kap. 16 § l st BRL i kommitténs förslag. Kommittén har vidare föreslagit en bestämmelse att kreditbeslut skall dokumenteras på ett sådant

om sätt att underlaget för beslutet och beslutets tillkomst redovisas 2 kap. 16 § 2 st BRL i kommitténs förslag.

Bestämmelserna om kreditjäv i banker föreslås ändras så att den även omfattar andra avtal än krediter. För kreditrnarknadsföretagen föreslås att aktiebolagslagens bestämmelser låneförbud skall gälla

om

för kreditmarknadsbolagen med det undantaget att penninglån är

tillåtna om de sker på samma villkor bolaget normalt tillämpar

som medan särregleringen lån till jävskretsen föreslås helt slopad för

av

kreditmarknadsföreningama.

De gällande bestämmelserna att kredit endast får beviljas

om om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen och att det som huvudregel krävs betryggande säkerhet 2 kap. 13 BRL föreslår kommittén skall slopas. Kommittén har vid denna bedömning konstaterat att regleringen inte längre skall försöka säkerställa att varje enskild kredit är säker utan syfta till att risken i den samlade kreditportföljen är begränsad. En reglering som inriktar sig på enskilda kreditbeslut riskerar både att hämma institutens kontrollerade risktagande och att försumma den samlade risken i kreditportföljen. Kommittén har avvisat modellen att genom lagreglering det enskilda

av kreditbeslutet söka nå säker portföljsammansättning. Om det inte

en ställs orimligt stränga krav på t.ex. återbetalningsförmåga och säkerhet, vilka oundvikligen skulle hämma kreditgivningens effektivitet, är detta inte en möjlig väg att gå. Kommittén konstaterar vidare att av de

en stora bristerna i bankemas kreditprövning under tiden ledde fram

som till bankkrisen oförmågan att korrekt prissätta risk. Det kan inte

var uteslutas att detta i viss mån berodde på bankrörelselagens grund-

Vårdslös /rreditgivning 29

läggande uppdelning krediter endast i kategorierna säkra

av respektive "osäkra, där endast säkra krediter får beviljas.

Kommitténs förslag innebär att banker måste ha till kreditverksamheten avpassade informations, styr-, besluts- och kontrollsystem. Det yttersta syftet med dessa system är att styra verksamheten så att den samlade risken i kreditportföljen inte blir, med hänsyn till den övriga rörelsen, oacceptabelt stor. Lagstiftningen föreslås inte ange hur de system som skall uppfylla detta mål skall se ut. Det överlämnas till varje bank att utveckla system och ta fram instruktioner som är avpassade till den egna rörelsen. Det är nödvändigt för en bank som i någon utsträckning sysslar med kreditgivning att ha relativt detaljerade kreditinstruktioner sådana saker på vilken nivå beslut

som anger som skall fattas, vilket underlag som skall finnas för beslutet, vilka säkerheter skall krävas och så vidare. Vidare ställs direkta krav på att

som kreditbesluten skall dokumenteras så att det i efterhand går att se vilket beslutsunderlag som fanns samt vem eller vilka som fattade beslutet. Den föreslagna lagstiftningen ställer också krav att den interna kontrollen är sådan att det upptäcks det föreligger brister i nämnda

om avseenden.

Kommittén har i huvudbetänkandet utvecklat vilka krav den föreslagna lagstiftningen kommer att ställa på Finansinspektionen. Förslaget innebär att rörelsereglerna skall prägla inriktningen på och formerna för tillsynen och att det därvid är bestämmelserna

om soliditet, riskhantering och genomlysbarhet som framför allt bör prägla tillsynen. Detta innebär att utvärdering av institutens system för att identifiera, mäta och kontrollera riskerna i den egna rörelsen, dvs. till rörelsen avpassade informations, styr- och kontrollsystem, kommer att utgöra en avgörande del av tillsynen av ett institut. Systemen måste vara utformade så att de tillgodoser såväl institutens möjlighet till styrning och kontroll som Finansisnpektionens behov av att kunna utvärdera ett instituts rörelse. Ändamålsenligheten av till exempel interna instruktioner, kontrollfunktioner och rapportvägar kommer att prövas noga eftersom det är dessa beståndsdelar som bygger upp riskhanteringen. Det är i hög grad fråga om en kvalitativ bedömning av instituten.

De föreslagna formerna för tillsynen kommer att ställa högre krav på resurser och kompetens hos Finansinspektionen. Kommittén har därför föreslagit att tillsynen av bl.a. bankområdet måste tillföras mer resurser. Slutligen har kommittén föreslagit ändringar i inspektionens

sanktionsmöjligheter.

överträdelser de regler gällande och föreslagna gåtts

av som igenom i föregående och detta avsnitt l.2.l och 1.2.2 medför inte automatiskt straffansvar eller skadeståndsansvar för någon enskild

person. Reglerna kan sägas vara riktade mot banken. Avsikten med dem är att banken skall åläggas att handla på ett visst sätt. Om banken överträder reglerna kan den utsättas för sanktioner olika slag, ytterst

av

indragen oktroj.

I någon mening är det emellertid inte möjligt för en bank att överträda reglerna. Det är alltid fysiska handlar eller

personer som underlåter att handla. Dessa personer kan genom sitt handlande eller sin underlåtenhet drabbas både straffansvar och skadeståndsansvar. Om

av detta skall bli fallet bedöms de regelkomplex skall gås

genom som

igenom i det följande. De för kreditmarknadsföretagen föreslagna reglerna är uppbyggda

på samma sätt som de för bankema föreslagna. Det finns dock vissa skillnader i den närmare utfommingen. En av dessa skillnader är att det

inte föreslås bestämmelser kreditportföljens sammansättning eller

om

kreditprövningens organisation för kreditmarknadsföretagens del. En

annan skillnad är att det inte föreslås någon direkt motsvarighet till bestämmelsen om jävskrediter.

1.3 Straffrättsliga överväganden

Inledning

Kommitténs ser som sitt uppdrag att överväga det är ändamålsenligt

om att genom en förändring av det kriminaliserade området söka uppnå en bättre hantering kreditgivning och annat risktagande i banker och

av

kreditmarknadsföretag. Vid denna bedömning anlägger kommittén i

första hand ett samhällsekonomiskt perspektiv, vilket följande

ger allmänna utgångspunkter.

Vid all affärsverksamhet är det i första hand den bedriver

som rörelsen som får försöka avväga riskerna i den mot de möjliga vinsterna. I de allra flesta fall är det ägarna av en rörelse som drabbas av förlusterna till följd av överdrivet risktagande. Därför har ägarna och deras representanter styrelse, VD och andra anställda drivkraft att

en begränsa risktagandet. Dessa har också störst möjlighet att överblicka risken för förluster och avväga denna mot den möjliga vinsten

av en transaktion.

Det är dock svårt för huvudmannen att kontrollera illojalt beteende från anställda vilket i sin tur kan medföra svårigheter att kontrollera riskerna i rörelsen. Ett exempel är att anställda medvetet överträder interna instruktioner mot huvudmannens vilja. I gällande rätt finns straffbud som kriminaliserar vissa allvarligare fall av misskötsamhet

och illojalitet hos anställda och andra har att företräda

som en huvudmans intressen. Främst bland dessa straffbestämmelser är bestämmelsen trolöshet mot huvudman 10 kap. 5 § brottsbalken.

om Denna bestämmelse och vissa andra kommer att gås igenom i nästa avsnitt. Det skall dock observeras att det är långt ifrån alla fall

av misskötsamhet och illojalitet är kriminaliserade.

som

Vid gränsdragningen mellan vilka gärningar skall

som vara straffbelagda och vilka som inte skall vara det bör hänsyn tas till huruvida det är relativt enkelt och billigt för huvudmarmen att skydda sig, t.ex. genom interna instruktioner och kontrollsystem. Fall där styrning och kontroll viss verksamhet ligger inom huvudmarmens

av en speciella kompetensområde bör i normalfallet inte straffbeläggas. I fall där misskötsamheten eller illojaliteten allvarligt slag kan det

är av emellertid vara svårt för huvudmarmen att skydda sig rimliga

genom åtgärder. Inom detta område kan den avskräckande effekt

som en kriminalisering har och de möjligheter till tvångsåtgärder finns vid

som utredning av brott ha avgörande betydelse för frågan om

kriminalisering bör ske.

I fall när förluster i rörelse hotar att drabba tredje kan finnas

en man skäl till kriminalisering, t.ex. när förfaranden inför konkurs

som en riskerar att drabba fordringsägama. Det finns bl.a. skyddsregler för staten i egenskap av fordringsägare rörande skatter. Ett särfall att

av tredje man drabbas är situationen att staten ser sig tvungen att tillskjuta medel för att rädda en verksamhet, t.ex. för att skydda sysselsättningen. Som konstaterats i kommitténs huvudbetänkande skiljer sig framför allt

bankerna även kreditrnarknadsföretagen från företag i

men gemen genom att staten är tvungen att träda in med stöd i situationer när systemstabiliteten hotas. Till detta kommer att risken för spridning av ekonomiska problem mellan banker och kreditrnarknadsföretag är större än mellan företag i gemen.

Liksom i kommitténs övriga arbete är utgångspunkten här att det fordras särskilda skäl för att i lagstiftningen särbehandla banker och

kreditmarknadsföretag. En huvudfråga är därför om den allmänna

straffrättsliga regleringen av något skäl inte är tillfyllest på det här aktuella området. Som skisserats skulle sådana skäl kunna att

ovan vara kontrollmöjlighetema bedöms särskilt små i banker och

som kreditmarknadsföretag eller att risken för externa effekter bedöms som särskilt stor.

32 Vårdslös kreditgivning

1.3.2 Gällande rätt

Den genomgång av gällande rätt som följer görs för att läsaren skall

kunna bilda sig uppfattning om huvuddragen i den straffrättsliga

en regleringen. Därav följer att genomgången inte har den bredd och det djup som behövs för att den skall vara heltäckande. Framställningen

bygger i hög grad på Lundkvists mer utförliga genomgång

1.3.2.1 Trolöshet mot huvudman

Trolöshet mot huvudman är det brott som har störst aktualitet på det här området. I huvudsak är det fråga om att tillämpa följande lagtext som återfinns i 10 kap. 5 § 1 st brottsbalken.

Om någon, som på grund av fått till up gift att för någon sköta ekonomisk förtroendeställningsälvstän handha

annan er rgt kvalificerad teknisk angelägenhetler övervaka ötseln sådan

e s av angelägenhet eller upgâgiftmissbrukar sin förtroendeställning och

uppgi

, därigenom skadar huvudmannen, döms han för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år.

Åligganden på grund av förtroendeställning

Som framgår av lagtexten är det en förutsättning för ansvar att gärningsmannen intar en förtroendeställning. Exempel på att gämingsmarmen innehar förtroendeställning är anställning i allmän eller enskild tjänst, att han är syssloman eller är vald till en befattning, utgör eller utgör del av en juridisk persons organ. Därutöver krävs att gämingsmannen just på grund förtroendeställningen fått att sköta, vilket är

av aktuellt här, ekonomisk angelägenhet eller övervaka skötseln av sådan. Detta kan uttryckas att det fordras att förtroendemannen i kraft av

som sin förtroendeställning har maktposition, som inte är tillgänglig för

en andra, vilken ger honom möjlighet att tillfoga huvudmannen ekonomisk skada.

För ansvar krävs att det är fråga om missbruk av just förtroendeställningen. I NJA 1984 s. 665 uttalade Högsta domstolen att det för ansvar krävdes att gärningsmannen begagnat sig av just den speciella position som denne intog i förhållande till huvudmannens avtalskontrahent och att det därför, när gärningsmannen är en arbetstagare i

förtroendeställning, måste avgöras den skadevållande gärningen

om skall hänföras till förtroendeställningen eller anställningsförhållandet i allmänhet. Två justitieråden anförde i ett tillägg till domen att ett

av

6 Lundkvist, s. 18-64.

exempel på det förra är att den anställde missbrukar den särskilda kännedom om arbetsgivarens verksamhet han fått just på grund

som av sin förtroendeställning. De tillade vidare däremot det förhållande

att om missbruket avser är känt för många anställda vilka flertalet inte intar

av någon särskild förtroendeställning, kan det inte bli fråga för

om ansvar trolöshet mot huvudman. Det är inte nödvändigt att förtroendemarmen anförtros uppgiften beslut, instruktion eller på annat liknande

genom fonnbundet sätt. Det är tillräckligt att förtroendemarmen givits

en ställning genom vilken visst ansvar förekommer. Detta gäller t.ex. den ställning som en verkställande direktör i ett aktiebolag har.

Bedömningen av om en bankman intar en sådan ställning krävs

som för ansvar utgör specialsubjekt eller inte inte ha vållat några

synes problem i praxis Förutsättningarna för bedömningen har emellertid förändrats något för de banker är aktiebolag i och med att

som

bankaktiebolagslagen avskaffades och ersattes med aktiebolagslagen

kompletterad med vissa specialbestämmelser. Den ändrade associationsrättsliga regleringen innebär på det här området framför allt att verkställande direktör har fått förändrad juridisk ställning och att

en institutet delegater har avskaffats. De regler enligt vilka all beslutanderätt i ett bankaktiebolag grundade sig på delegation från styrelsen har avskaffats och verkställande direktören har fått ställning bolags-

som organ med ett i lagen angivet ansvar för den löpande förvaltningen. Sannolikt har förändringen liten praktisk betydelse i förevarande hänseende.

Tidigare gällde att den som fått beslutanderätt i någon fråga delegerad till sig från styrelsen kallades delegat. Ställningen

som delegat medförde ett särskilt skadeståndsansvar. Det torde inte ha rått någon tvekan om att den som hade ställning delegat också intog

som en sådan förtroendeställning bestämmelsen trolöshet kräver.

som om Ordningen med särskilt utsedda delegater har avskaffats följd

som en av det förändrade synsättet på beslutsfattandet i bankaktiebolag. Självfallet kan styrelse, verkställande direktör och andra överordnade

organ fortfarande uppdra åt andra att fatta beslut. Till följd de krav på

av riskhantering och interna instruktioner ställs på finansiella institut

som torde det i de allra flesta fall gå att fastställa det ansvarsområde

som en viss person hade vid tiden för ett visst beslut. Därmed föreligger också underlag för att bedöma om personen intog förtroendeställning eller inte.

7Lundkvist, 24 och Åklagarväsendets Rapporter 1997:6, 34.

s. s.

Missbruk av förtroendeställning

För att ansvar för trolöshet mot huvudman skall kunna utkrävas erfordras att gärningsmannen missbrukat sin förtroendeställning. Med missbruk avses att gärningsmarmen har gjort något som denne

uppenbarligen inte borde ha gjort med hänsyn till sina skyldigheter mot

huvudmarmen. Det är inte tillräckligt att gärningsmannen innehar en förtroendeställning och att han genom missbruk skadat huvudmannen, utan det krävs att den skadebringande gärningen sker genom just missbruk förtroendeställningen. Missbruket måste alltså ske

av av gärningsmannen i dennes egenskap av person som är visad särskilt förtroende i ekonomiskt hänseende. Endast ett anställningsförhållande

är inte tillräckligt för att en förtroendeställning skall anses föreligga.

Varje åsidosättande av den av ett anställningsavtal följande lojalitets-

plikten är inte heller missbruk av förtroendeställning.

Varje skadebringande gärning utgör inte missbruk. Till exempel måste åsidosättandet av huvudmarmens intressen nå upp till en viss nivå för att det skall vara fråga om missbruk. Det är svårt att mer exakt ange var denna gräns går. För att gränsen för vad som utgör missbruk skall ha överskridits krävs inte att gärningsmannen har någon särskild avsikt att skada huvudmannen eller att bereda fördelar. Av

annan betydelse för missbruksbedömningen är en faktisk förlusts storlek eller en förlustrisks karaktär. Missbruk föreligger normalt vid betydande faktiska förluster gärningsmannen kan klandras för. Vidare kan

som missbruk föreligga såväl vid stor risk för liten förlust som vid liten risk för stor förlust.

I rättsfallet NJA 1983 441 var tre justitieråd skiljaktiga

s. beträffande del motiveringen och uttalade rörande gränsen för

en av vad som utgör missbruk bl.a. följande:

I uttrycket missbruk att det skall ett allvarligt

ligger vara om

och klandervärt asidosättande de skylfrågaigheter följer

av som med speciellt Bedömnin handlande

örtroendeställningen. en av om ett är av

denna beskaffenhet påverkas av den för ust eller risk för förlust det

som

utsätter huvudmannen för. I s erhet gäller detta när, såsom 1 detta fall, gärningsmannen inte har andlat i att tillfoga huvudmannen

syfte

skada eller gynna ett motstående intresse. 3

Såväl uttryckliga föreskrifter som informella regler om vem som i en bank får besluta kreditgivning och under vilka förutsättningar detta

om

får ske har betydelse för bedömningen av om missbruk föreligger.

Samtycke har alltid betydelse för missbruksbedömningen om det har

lämnats behörig Även samtycke från inflytelserik

av en person. en

8NJA 1983 s. 441, s. 478.

Vårdslös kreditgivning 35

person inom en organisation som dock inte är formellt behörig har betydelse för missbruksbedömningen.

I de åtal för trolöshet mot huvudman rörande påstått oförsvarlig kreditgivning som väcktes i spåren efter bankkrisen det åter-

var en kommande invändning att kreditgivningen i enlighet med den

var rådande praxisen i banken. En sådan invändning kan ha betydelse för missbruksbedömningen eftersom förhållandet kan utgöra både

anses faktiskt samtycke från högre och s.k. hypotetiskt samtycke

organ se nedan under uppsåt.

I brottsbalkskommentaren sägs att ett kreditbeslut inte är att bedöma som missbruk redan av det skälet att en kredithandläggare överskrider sin limit. Inte heller varje annat överskridande interna instruktioner

av eller liknande är att bedöma som missbruk Arten och omfattningen

av överskridandet har betydelse för bedömningen gämingen utgör

av om missbruk. Utgångspunkten för bedömningen av om en gärning utgör missbruk är någon slags handlingsnorm som hämtar moment från t.ex. reglerna om kreditgivning i bankrörelselagen, interna kreditinstruktioner och intern praxis i bank samt även i viss utsträckning

en någon slags god bankmannased i allmänhet. En hovrätt har funnit

att en kontorschef missbrukat sin förtroendeställning då han vid beviljande och utbetalande lån låtit banken stå kreditrisk ifråga

av en som om låntagarens förmåga att fullgöra låneförbindelsema och säkerheterna för lånen vida översteg vad han enligt bankrörelselagen haft att iaktta.°

Det går inte att kort sammanfatta vad som utgör missbruk. Prövningen av om en gärning utgör missbruk måste alltid ske

genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Lundkvist har pekat ut några förhållanden som talar för att gärning

en skall anses utgöra ett missbruk av förtroendeställning:

Gärningsmannen har orsakat tämligen stor skada trots att möjlighet -

funnits att agera på ett icke skadebringande sätt.

Gämingsmannens syfte med gämingen har varit att berika sig själv -

eller någon annan än huvudmaxmen. Gämingsmannens syfte har varit att skada huvudmannen.

-

Gärningsmannen har klart överträtt bestämmelserna i bankrörelse- -

lagen eller de regler som följer av god bankmannased.

Gärningsmarmen har i betydande mån åsidosatt sina instruktioner" -

9 Se Kommentar till Brottsbalken. Del Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., Sjätte upplagan 1995, 550

s. 1°Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom den 7 februari 1995, DB 5009.

Lundkvist, s. 32

Skada

I bestämmelsen om trolöshet finns inget krav på att gärningsmannen eller någon skall ha haft vinning gärningen. Vinning, såväl

arman av direkt som indirekt genom mutor eller liknande, har dock betydelse för missbruksbedömningen och för bedömningen av straffvärdet.

Däremot är det en förutsättning för att en gärning skall bedömas som trolöshet mot huvudman att den ekonomiskt skadat huvudmannen. Gämingen skall ha orsakat att huvudmannens ekonomiska läge har försämrats. En faktisk förlust behöver inte ha uppkommit, det räcker med att en viss fara för förlust förelegat. Skada i straffbestämmelsens mening kan beskrivas beaktansvärd fara för slutlig förlust.

som

När det gäller kreditgivning är det svårt att tänka sig att en uppkommen skada har sin huvudsakliga grund i annat än bristande

betalningsförmåga eller betalningsvilja hos kredittagaren eller otill-

räcklig säkerhet för krediten. Är det sådan väsentlig obalans mellan

en kreditbeloppets storlek, å ena sidan, och betalningsfönnågan, betalningsviljan samt säkerheten, å andra sidan, att följden blir en väsentligt förhöjd förlustrisk anses skaderekvisitet uppfyllt. Ett uttryck som synes väl fånga vad krävs för att skaderekvisitet skall vara uppfyllt

som är att det skall vara fråga om inte affärsmässigt betingad risk för förlust

Uppsåt

Om inte annat är föreskrivet fordras att en straffbelagd gärning företas med uppsåt för att den skall utgöra ett brott. Det förekommer att annat skuldrekvisit anges i brottsbeskrivningen, t.ex. viss form av kvalificerat uppsåt eller oaktsamhet. Ett exempel det senare är brottet vållande till annans död. Eftersom det inte sägs något särskilt om skuldkravet vid trolöshet mot huvudman fordras dock uppsåt. Uppsåt förekommer i tre former, nämligen direkt uppsåt, indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt.

Uppsåtsfrågor och övriga skuldfrågor är juridiskt tekniskt mycket komplicerade. Här skall en förenklad genomgång inriktad på de särskilda momenten i trolöshetsbrottet göras. Uppsåtet skall täcka den otillåtna gärningen; vid gämingstillfället skall det föreligga huvudsaklig överensstämmelse mellan gämingsmannens uppsåt och den otillåtna

gämingen.

z Se bl.a. Åklagarväsendets Rapporter 1997:6, 45.

s. 13Åklagarväsendets Rapport 1997:6, 54.

s.

En utförligare genomgång görs i Lundkvist, s. 37-42.

Kravet på uppsåt i förhållande till att gärningsmannen intar förtroendeställning vållar normalt inte problem. Gämingsmannen behöver inte förstå vad som i lagen avses med förtroendeställning. Det är tillräckligt att gärningsmannen har uppsåt till att han intar viss ställning.

Att den i lagens mening är en förtroendeställning behöver han inte

förstå. För ansvar behövs inte heller att gärningsmannen själv uppfattar sin gärning missbruk. Det är tillräckligt att gämingsmarmens

som uppsåt täcker de faktiska och rättsliga förhållanden rätt

som, uppfattade, föranleder att gärningen juridiskt är att bedöma missbruk.

som

Frågan om samtyckes betydelse är oklar och komplicerad; den har betydelse både vid bedömningen av om en gärning utgör missbruk och

vid uppsâtsbedömningen. Om gärningsmannen tror sig ha fått ett

verkligt samtycke är uppsåtskravet inte uppfyllt denne miss-

även om tagit sig. En sådan situation är att gärningsmannen tror att han handlar i enlighet med instruktioner och riktlinjer men inte gör det. Mycket talar för att en gärningsman som tror att han skulle få samtycke han

om frågar s.k. hypotetiskt samtycke åtminstone i vissa situationer inte kan ställas till svars.

Även i förhållande till skaderekvisitet fordras uppsåt. Det fordras inte att gärningsmannen har avsikt att tillfoga huvudmannen förmögenhetsförlust för att uppsåt skall föreligga. Skadeuppsåtet måste dock

omfatta de faktiska och rättsliga omständigheter utgör grundvalen

som för bedömningen av om fara för ekonomisk förlust föreligger. Kunskap om dessa fakta dock inte flertalet tillräcklig. Det fordras

anses av vara också att gärningsmannen själv insåg att fara för slutlig förlust förelåg. Även här är det tillräckligt med eventuellt uppsåt.

För trolöshet mot huvudman nonnalgraden är straffet böter eller

av fängelse i högst tvâ år. För grovt brott omfattar straffskalan fängelse lägst sex månader och högst sex år.

1 .2.2 Förskingring

Förskingringsbestämmelsen finns i 10 kap. l § brottsbalken och har

följande lydelse:

Om någon, som på grund avtal, allmän eller enskild fänst eller dylik

av ställning fått egendom i besittning för annan med skyl ighet att utgiva e endomen eller redovisa för denna, att tillägna egendomen

genom s1 e er armorledes åsidosätter vad han har att iakttaga ör att kunna

fullgöra sin dömes, gämingen innebär vinning för

om

skadaskylditghet,den för till i

ör berättigade, förskingring fängelse

honomögsttv år.

Både en banks ställföreträdare och anställda kan inta sådan ställning

en att de är möjliga gärningsmän enligt denna bestämmelse. Det krävs emellertid också att gärningsmannen på grund av sin ställning fått egendom i sin besittning. Detta rekvisit har stor betydelse för bedömningen av sådana situationer som är aktuella här. En avgörande fråga är om bankmän på grund av sin ställning kan anses ha sådan kontroll över bankens medel att de helt eller delvis har medlen i

besittning.

Besittning föreligger bland annat vid omedelbar kontroll över saker, exempelvis när en bankkassör självständigt handhar en kassa. Besittning till kassan kan också tillkomma en överordnad som har rätt att beordra utbetalningar ur kassan. Inte endast fysisk rådighet utan även rättslig förfoganderätt kan konstituera besittning. En fråga av särskilt intresse här är huruvida bankmän kan ha sådan rättslig kontroll över bankens medel att de anses ha dem i besittning. Verkställande direktörer i aktiebolag, och därmed bankaktiebolag, torde i många fall anses ha en besittning som helt sammanfaller med bolagets besittningsrätt. Detsamma torde gälla styrelsen. När det gäller tjänstemän på lägre nivå t.ex. regionchefer eller kontorschefer är läget beträffande deras möjlighet till besittning oklart, beroende dels på frågan om dessa grupper i praktiken kan ha besittning till egendom som har betydelse vid kreditgivning, dels på frågan om det överhuvud är möjligt att ha besittning till bankinterna konton.

När det gäller tillämpningen besittningsrekvisitet vid kredit-

av givning kan alltså sägas att framför allt lägre tjänstemän kan ha fysisk besittning till en kassa, men att dessa fall torde vara mindre intressanta vid kreditgivning. Verkställande direktör och styrelse torde ofta anses ha besittning till banks egendom. Dessa skulle således

en personer kunna göra sig skyldiga till förskingring för det fall övriga rekvisit är uppfyllda. När det gäller anställda på mellannivåer, t.ex. kontorschefer och regionchefer, är det osäkert dessa i praktiken har sådan

om besittning till egendom som är relevant i kreditgivningssammanhang, t.ex. interna konton, som behövs för tillämpning av bestämmelsen om förskingring.

Som framgår av brottsbeskrivningen fordras att gärningen, för att medföra straffansvar, har karaktär av förtroendemissbruk. Vidare förutsätts att den som har egendom i besittning har fått den med skyldighet att utge sakförskingring eller redovisa för fordringsförskingring denna. Uttrycket redovisa för innefattar två saker, dels en upplysningsplikt och dels skyldighet att utge egendom t.ex. pengar som motsvarar den berättigades fordran.

5 Se vidare beträffande den senare frågan Lundkvist, s. 44 ff.

Vårdslös kreditgivning 39

Fordringsförskingring, vilket är mest aktuellt här, fullbordas när gärningsmannen åsidosätter vad han har att iaktta för att kunna fullgöra redovisningsskyldigheten. Åsidosättandet sker gämings-

genom att mannen skadar den berättigade i ekonomiskt hänseende på så sätt att dennes fordran minskar i värde. Bedrägeri förutsätter även vinning för gärningsmannen. Vinningsrekvisitet är enligt 23 kap. 7 § brottsbalken uppfyllt även då gärningsmannen avsiktligen bereder vinning.

arman

Vinningsrekvisitet innebär alltså att det endast är i fall när gämingsmannen har uppsåt att gynna sig själv eller direkt uppsåt att bereda någon annan vinning som det kan fråga förskingring. Detta

vara om innebär i sin tur att det i praktiken endast är kreditgivning med syfte att ekonomiskt gynna någon kredittagare på bankens bekostnad faller

som under stadgandet. Normalt förutsätter detta någon form samråd eller

av

ekonomisk intressegemenskap mellan kredittagaren och den eller de

beslutande bankmännen. Vårdslös kreditgivning utan syfte att berika kredittagaren faller inte under stadgandet. Ytterligare rekvisiten

om

skada och vinning finns i framställningen bedrägeri följer.

om som

Sammanfattningsvis kan sägas att förskingring, främst på grund

av kravet på besittning och vinning, inte kan få någon utbredd tillämpning vid fall Vårdslös kreditgivning.

av

1.3.2.3 Bedrägeri

m.m.

Det ligger närmast till hands att det är lånesökanden gör sig

som skyldig till bedrägeri även bankmän kan göra det i samband med

men kreditgivning eller andra affärer. Om bedrägeri stadgas i 9 kap. 1 § brottsbalken bl.a. följande:

Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, innebär vinning för gärningsmannen och skada för

som den vilseledde eller någon i ställe denne är, dömes för bedrägeri

vars

till fängelse

i högst två ar.

Bedrägeri är ett de mest komplicerade brotten det behandlas på 65

av sidor i kommentaren till brottsbalken medan t.ex. trolöshet mot huvudman behandlas på nio sidor. I detta sammanhang kan det därför bara bli fråga mycket översiktlig genomgång bestämmelsens

om en av innebörd.

För att ett vilseledande skall ha skett förutsätts villfarelse

anses en hos den vilseledde. Han skall ha oriktig föreställning vid tiden

m.a.o. en för den disposition eller den underlåtenhet vartill han förmås. Vilseledandet kan ske både att uppväcka villfarelse samt

genom en genom att förstärka och vidmakthålla villfarelse. Villfarelsen kan åstad-

en kommas på ett i stort sett oräkneligt antal sätt.

40 Vårdslös kreditgivning

Principiellt finns inget krav på att villfarelsen skall vara av särskild beskaffenhet. Huvudsaken är att den leder till dispositionen handling eller underlåtenhet. Det påstås ibland att en kreditsökande som i allmänna ordalag förklarar sig vara kreditvärdig inte skulle kunna dömas för bedrägeri. Detta i motsats till den som oriktigt påstår, t.ex. att han har viss fordran eller ett visst belopp på banken. Det är dock

en tveksamt det finns underlag för ett sådant undantag. Praktiskt sett

om har det liten betydelse, eftersom det normalt fordras en viss precision i pâståendena för att någon skall bli lurad.

Allmänt det tillåtet att leda någon vilse i vissa situationer. Som

anses

exempel kan nämnas följande:

-Vid affärsförhandlingar är det i viss utsträckning tillåtet att förtiga eller t.o.m. luras om sina egna avsikter t.ex. rörande vilket pris man är villig att betala, spekulationsplaner, etc.. -Vid direkt vilseledande

underlåtenhet skall det finnas särskild anledning att förvänta sig genom

upplysning. -Fall där det klart framgår att vissa uppgifter är uttryck en

för personlig åsikt t.ex. konjukturutveckling eller en viss

en om v

branschs utveckling kan endast i undantagsfall medföra bedrägeri-

ansvar.

För bedrägeriansvar krävs vidare att gärningsmannen förmår någon till en disposition. Häri ligger ett krav på orsakssarnmanhang. Ansvar är uteslutet, så snart offret inte påverkas psykiskt och vet att han gör något av vissa skäl. Den här frågan är speciellt viktig i de fall, där dispositionen underlåtenhet.

är en

Skada skall drabba den vilseledde eller någon i vars ställe denne Även beträffande bedrägeri är formeln beaktansvärd fara för slutlig förlust gångbar karakteristik av rekvisitet skada. För att bedrägeri

som skall föreligga måste dispositionen inte bara innebära skada utan även vinning. Skada och vinning skall stämma överens på så sätt att de bildligt talat utgör olika sidor av samma sak. De skall m.a.o. uppkomma samtidigt och deras faktaunderlag skall vara gemensamt. Däremot behöver skada och vinning inte nödvändigtvis ha samma värde i pengar.

För krävs uppsåt omfattar att den som företar

ansvar som dispositionen är vilseledd. Det skall dock framhållas att om gämings-

själv tror på villfarelsen så skall han inte drabbas av ansvar. mannen Vidare skall de faktiska omständigheter konstituerar skada och

som vinning vara täckta av uppsåt.

Gränsdragningen mellan de två brottstypema trolöshet mot huvudman och bedrägeri kan vara relativt komplicerad. Om en syssloman vilseleder sin huvudman, är brottet att anse som bedrägeri, för det fall den skadande handlingen utföres av huvudmannen, men såsom trolöshet det är sysslomannen utför handlingen. Som exempel kan

om som

Vårdslös kreditgivning 41

nämnas det fall, då bankmän oriktig uppgift eller under-

en genom låtenhet att inskrida mot sådan uppgift från lånesökanden, med-

en verkat till ett för banken ofördelaktigt låneavtal. Bankrnannens förfarande skall då bedömas bedrägeri eller medverkan till bedrägeri.

som Om bankmarmen i stället underlåter att kontrollera en uppgift från lånesökanden innan han beviljar lånet kan detta vara att bedöma som trolöshet mot huvudman,

Slutligen skall nämnas att bankmän i vissa speciella situationer vid kreditgivning och i övrigt kan göra sig skyldiga till brott mot borgenärer.

1.3.3 bestämmelsen trolöshet

Tillämpningen av om

mot huvudman

I utredningsarbetet efter finanskrisen konstaterades vissa svårigheter i brottsutredningama i allmänhet och vid utredandet av trolöshet mot huvudman i synnerhet. Här skall kort redogöras för en del av dessa svårigheter och något kommenteras hur kommitténs förslag i huvudbetänkandet kan komma att påverka tillämpningen trolöshets-

av bestämmelsen.

En svårighet allmän karaktär att det svårt att utreda de

av var var faktiska förhållandena i ett kreditärende, t.ex. fattade ett visst

vem som beslut, vilka handlingar farms tillgängliga när ett beslut fattades

som och vilka instruktioner gällde vid tidpunkten för ett kreditbeslut.

som Förklaringen till detta är att det rådde betydande intern oordning i

en många banker och speciellt kanske i dem som drabbades hårdast av krisen.

Rutinerna för kredithandläggning åsidosattes i betydande utsträckning. Exempelvis beviljades krediter på lägre nivåer än som förutsattes i kreditinstruktionema och godkändes i efterhand av en behörig nivå. Eftersom dokumentationen i ärendena också varit bristfällig var det i efterhand svårt att utreda vad förekommit. Vidare har det varit

som svårt att fastställa vilka dokument, t.ex. värderingsintyg, som varit tillgängliga vid kredits beviljande. Ännu svårare det att fastställa

en var vilka övriga uppgifter farms. Organisatoriska förändringar olika

som av slag, t.ex. fusioner, ledde till att handlingar rörande ett kreditärende har funnits på olika ställen och varit svåra att finna. Organisatoriska förändringar ledde i vissa fall även till osäkerhet om vilka kreditinstruktioner gällde för ett visst beslut. Under rekonstruktions-

som arbetet efter krisen flyttades vissa problemkrediter till särskilda för ändamålet skapade bolag. Detta innebar att organisation och nya

en ny

tjänstemän fick ta hand kreditema. Överflyttningen till särskilda om bolag innebar svårigheter slag. av samma Kommitténs förslag i huvudbetänkandet leder till hårdare krav på intern styrning, dokumentation och kontroll. Vidare innebär förslaget även en skärpt tillsyn på dessa områden. Sammantaget skapar förslagen bättre förutsättningar för att utreda de faktiska förhållandena i ett kreditärende. Detta gäller för övrigt i alla delar banks verkav en

samhet. Frågan om utredningssvårigheternas betydelse för

en kriminalisering av vårdslösa förfaranden behandlas senare. En ytterligare omständighet som uppmärksammades under utred-

ningarna var att många försökte freda sig med invändningar typen

av att alla gjorde så här eller att de hade medgivande från överordnade att handla på ett visst sätt. I vissa rättegångar förekom försök från den tilltalade att Visa vilken anda allmänt rådde inom den aktuella som banken. Vidare förekom preciserade påståenden uttryckligt mer om eller tyst samtycke från överordnade. För närmare genomgång en av samtyckes betydelse redogörelsen Det kan dock konstateras se ovan. här att det ligger i trolöshetsbestämmelsens samtycke från natur att överordnade eller påverkar ansvarsfrågan. Ett helt klart personer organ samtycke från en behörig överordnad utesluter Ett åberopande ansvar. av tysta eller hypotetiska samtycken eller allmänt släpphänt krediten hantering kan också ha betydelse för ansvarsfrågan beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Frågorna om samtyckes betydelse vid tillämpningen bestämav melsen om trolöshet mot huvudman påverkas inte kommitténs av förslag i huvudbetänkandet. Däremot innebär förslagen att det blir svårare för en företagskultur accepterar eller till och med som uppmuntrar vårdslös kreditgivning att slå rot. Förslagen i huvudbetänkandet innebär bl.a. krav riskbegränsning och riskhantering vilket i sin tur innebär krav på t.ex. instruktioner, kreditpolicy, arbetsordning, dokumentation och intern kontroll sådan kvalité och av omfattning att de förstnämnda kraven uppfylls. Genom den förbättrade interna styrningen, dokumentationen och kontrollen minskar utrymmet för ansvarsbefriande påståenden om att det farms samtycke eller fanns anledning att räkna med samtycke för viss åtgärd. Frågor en om samtyckes betydelse för överväganden rörande utvidgad kriminalisering en behandlas nedan på olika sätt beroende på skyddsintresset skall om anses vara institutets ekonomi eller statens ekonomi i meningen det finansiella systemets funktionsfönnåga. Interna instruktioner och rutiner bidrar i hög grad till att skapa den norm som en gärningsman skall bedömas efter. I trolöshetsbrottets konstruktion ligger att huvudmannen i hög grad kan disponera vad över som skall vara den styrande och därigenom vad utgör normen som

Vårdslös kreditgivning 43

missbruk. Allmänt kan sägas att klara och tydliga interna instruktioner och bra rutiner förbättrar möjligheterna att bedöma om missbruk av förtroendeställning förekommit i ett konkret fall. Kommitténs förslag i huvudbetänkandet befordrar att sådana instruktioner tas fram och att sådana rutiner utvecklas samt stärker tillsynen över att så blir fallet. Det är viktig uppgift för Finansinspektionen att tillse att krediten instruktionerna är utformade på ett tillfredsställande sätt. Genom kommitténs förslag skärps kravet inspektionen att granska huruvida instruktionerna är ändamålsenligt utformade med hänsyn till kreditgivningsverksamhetens omfattning och inriktning samt rörelsen i övrigt. Sammanfattningsvis kan sägas att kommitténs förslag i huvudbetänkandet förbättrar möjligheten att tillämpa bestämmelsen om trolöshet mot huvudman.

1.3.4 Internationella förhållanden

Lundkvist har i sin avhandling gått igenom lagstiftningen i Danmark, Finland, Norge, Tyskland och Österrike. Av de länder Lundkvist som undersökt är det endast Danmark straffbelagt vårdslös kreditsom givning och riskhantering på ett sätt liknar det varit aktuellt i som som svensk debatt. Finland har bestämmelse missbruk förtroendeställning en om av liknar den svenska bestämmelsen om trolöshet mot huvudman. som Den lyder:

Om någon ift är att sköta annans ekonomiska eller rättsliga vars upp en angelägenheter miss rukar sin förtroendeställning genom att vidta åtgärd han inte har rätt till eller en som 2 helt eller delvis underlåta att sköta sin upp ift, och vållar huvudmannen skada, ska l han för missbruk av förtroendärigenomeställning dömas till böter eller fängelse i högst två år.

I Finland finns inga bestämmelser kriminaliserar vårdslös kreditsom

givning.

Norge har bestämmelse i den allmärma strafflagen som nära en mot det svenska trolöshetsbrottet. Den lyder: svarar

För utroskap straffes den i hensikt å skaffe seg eller andre en som uberettiget vinning eller å skade forsømmer en annens anliggender han eller har tilsyn med, eller handler mot den taw. som styrer arméns

6 Lundkvist, s. 65-85. 36 kap. 5 § strafflagen.

Banklagstiftningen i Norge är uppdelad på en lag för vardera Sparebanker och forretningsbanker. överträdelser lagamas samtliga av bestämmelser är stratfsanktionerade de begås bankens tillitsom av og tjenstemenn og revisorer. Ingen lagarna innehåller bestämmelser av om hur kreditgivning skall gå till. Lagarna skiljer sig åt såtillvida att sparbankslagen innehåller en bestämmelse att sparbanker skal om forvalte de midler den har rådighet på trygg mâte. Någon motover, svarighet finns inte i affärsbankslagen. Bestämmelsen i sparbankslagen synes inte i första hand inrikta sig mot enskilda gärningar utan främst mot mer allmänna brister vid kreditgivning och riskhantering.

Som exempel på tillämpningen sparbankslagen nämner

av Lundkvist att en bankchef och en styrelseordförande i medelstor en Sparbank har fällts för att de medverkat till att banken haft utlåning en som var för stor i förhållande till bankens soliditet. De ansågs vidare ha underlåtit att sörja för att banken haft klar kreditpolicy och tillfredsen ställande rutiner för kredithantering. Därutöver befanns styrelseordföranden ha underlåtit att tillse att ledningen banken fungerat av tillfredsställande, och bankchefen befarms ha beviljat eller låtit andra bevilja krediter utan att tillfredsställande värdering säkerheter skett. av Gämingama ansågs vara oaktsamma. Danmark har en bestämmelse mandatsvig liknar om som bestämmelsen om trolöshet mot huvudman, med den skillnaden att bestämmelsen kräver förmögenhetsöverföring, dvs. både skada och vinning krävs. Vidare är det i dansk rätt tillräckligt med sannolikhetsuppsåt. Bestämmelsen lyder:

For mandatsvig straffes, for så vidt forholdet ikke falder ind under § § 276-:279a, den, som for derigennem at skaffe sig eller andre uberettiget vindmg påfører en anden formuetab 1 ved misbrug af for ham skabt adgang til at handle med en retsvirking for denne eller 2 ved i et som det påhviler ham at varetage for den anden, handlefonnueanligående,mod tarv. at ennes

För det fall vinning eller vinningsuppsåt inte föreligger kan ett förfarande ändå vara straffbart enligt bestämmelse lyder: en som

Med bøde, hzefte eller med fzengsel indtil 6 måneder straffes den, som, uden at betingelsema for at anvende § 280 foreli ger, l i et fonnueanlig ende, som det påhviler at varetage for am en anden, ved tilsidesze a sin pligt påfører denne et betydeligt formuetab, som ikke erstattes inden dom i første instans,

13§ 275 första stycket straffeloven. 9 Se Lundkvist, s. 67. 2° § 280 straffeloven.

sou 1999:82 Vårdslös kreditgivning 45

2 ved varetagelse af andens formueanliggender for sig selv eller en andre af tredjemand modta fordrer eller lader sig tilsige en er, formuefordel, hvis modtagelseskal holdes skult for den, hvis

modta vaetager, såvel den, der yder, lover eller eren som anligâendetilby sådan for el." er

Bestämmelsen är subsidiär till bestämmelsen om mandatssom synes vig. Första punkten omfattar förfaranden där gärningsmannen har att sörja för ekonomisk angelägenhet, åsidosätter sina skyldigheter en men och därigenom åsamkar betydande förmögenhetsförlust som inte ersätts innan dom i första instans faller. För är det inte tillräckligt med ansvar risk för slutlig ekonomisk förlust utan det måste föreligga en faktisk förlust. Frågan det krävs uppsåt i förhållande till momentet om förrnögenhetsförlust är oklar. Både enligt den här aktuella bestämmelsen och enligt bestämmelsen mandatsvig är ansvar uteslutet vid om samtycke. Den danska banklagstiftningen innehåller straffbestämmelser som kriminaliserar överträdelser bestämmelser reglerar hur verkav som samheten skall bedrivas, exempelvis reglerna om stora engagemang. Vidare finns straffbestämmelser med bl.a. följande innehåll:

Giver der knyttet til et pengeinstitut, urigtige eller Stk personer, er vildledende oplysnin forhold vedrørende pengeinstituttet til ar om tilsynet, andre offent ige heder eller til noget selskabsorgan, straffes den på aeldende mårndibø eller hzefte, for vidt højere straf me e sa ikke t efter borgerlig straffelov.

er forskyl

Pa made straffes som er knyttet til et Stk samme personer, pengemstitut, med forsaet eller ved grov uagstsomhed giver og som urigtige eller vildledende lysningar til offentli heden eller til o engemstituttets indskydere påfører eller fremka der er for, der åføres tab ved dets virksomhenaarliågende

are at pengeinstituttet et

Stk Un ader et medlem af et engeinstituts bestyrelse . eller direktion at trzeffe nødvendige foransta tningar i tilfaelde af tab eller fare for tab af väsentlig størrelse straffes vedkommende naerliâgendemed øde eller haefte for så vidt højere straf ikke forskylt efter er borgerlig straffelov.

I fjärde stycket straffbeläggs att personer som är knutna till ett penninginstitut, med uppsåt eller oaktsamhet, åsamkar, eller framkallar grov närliggande fara för att penninginstitutet åsamkas, förlust i verksamheten. För att bedömas uppsåtlig eller grovt oaktsam måste en som gärning klart avvika från den aktsamhetsstandard bankmannen har som att iaktta och det måste också röra sig särskilt förkastlig gärning. om en Det finns inga regler för hur kreditgivning skall gå till i den danska banklagen. Även lagens förarbeten är tysta på den punkten. Lagen

2 § 299 straffeloven. 22Se Lundkvist, s. 68

anger att ett penninginstituts styrelse skall utfärda skriftliga riktlinjer för institutets väsentligaste verksamhetsområden och den skall att fastlägga arbetsfördelningen mellan styrelse och direktion. Inte heller F inanstilsynet eller myndighet har utfärdat några anvisningar annan om hur kreditgivning skall gå till. Samtycke befriar inte från ansvar. Bedömningen av vilken aktsamhetsstandard skall iakttas vid som

kreditgivning ligger på grund av angivna omständigheter nästan helt på

domstolarna. Det finns inte några publicerade avgöranden rörande tillämpningen av bestämmelsen. Utredningarna rörande eventuella brott mot bestämmelsen har varit stora och arbetskrävande. Ofta har de visat sig svårare och mer resurskrävande än utredningarna rörande eventuella fall mandatsvig. av Anledningen till detta är att det ofta är lättare att bevisa att gämingsmannen åsidosatt sina förpliktelser i tillräcklig grad enligt bestämmelsen om mandatsvig, kräver skada och vinning, än att bevisa att som det skett en överträdelse den oklara aktsamhetsstandard bestämav som melsen innehåller. Bara i något enstaka fall har någon dömts enligt bestämmelsen och då endast för liten del de krediter åtalet en av som gällt. Det är en allmän uppfattning att bestämmelsen är svårtillämpad för domstolarna på grund att det straffbara området är så oklart angivet. av Bland annat de danska bankerna har riktat kritik bestämmelsen för mot att det är svårt att fastställa vilka gärningar straffansvaret omfattar, som dvs. för att förutsebarheten är dålig. Lundkvist skriver sammanfattningsvis att bestämmelsen ha synes betydande nackdelar eftersom kriminaliseringen är resurskrävande, föga effektiv, svårtillämpad och framför allt rättsosäker. Enligt femte stycket straffas medlem penninginstitutets styrelse av eller direktion försummar att vidta nödvändiga åtgärder för som att förhindra förlust eller närliggande fara för väsentlig förlust. Bestämmelsen är riktad endast mot i bankens ledning och personer avser endast gärningar sker underlåtenhet. För krävs som genom ansvar endast enkel, inte oaktsamhet. grov, I motiven till bestämmelsen sägs att det förekommit fall där passivitet från instituts ledning har förorsakat förlust och att flera sådana fall inte har kunnat lagföras, varför den nämnda bestämmelsen bör införas. Bestämmelsen infördes år 1993 har, såvitt bekant, som är

aldrig tillämpats.

Varken tysk eller österrikisk rätt innehåller bestämmelser som kriminaliserar vårdslös kreditgivning.

23Lundkvist, s. 76.

Vårdslös kreditgivning 47

1.3.5 RÅSOPs förslag

Riksåklagarens arbetsgrupp för utredning brott inom bank- och av finansvärlden RÅSOP har publicerat tre rapporter om arbetet inom arbetsgruppen, i vilka även diskuteras ändringar i kriminaliseringen på

kreditgivningsområdet. RÅSOP förespråkar kriminalisering av

en vårdslös kreditgivning och skisserar även utformning av en Lag om en

vårdslös kreditgivning.

Som främsta skäl för kriminalisering RÅSOP att sådan en anger en skulle få nonnbildande effekt och att den skulle inskärpa kraven på en korrekt vid kreditgivning. Vidare RÅSOP att

handläggning anger en

straffbestämmelse också skulle stadga åt tillsynen och kontrollen ge över den finansiella sektorn samt att allmänhetens förtroende för bankväsendet generellt skulle öka. RÅSOP gör också den bedömningen kriminalisering automatiskt skulle förbättra förutsättningarna att att en skadestånd. föra talan om RÅSOP framhåller också vikten individuellt RÅSOP av ett ansvar. även tillsynsmyndighetens sanktionsmöjligheter utökas anger att om och tillämpas på ett sätt inskärper vikten av en korrekt och som omdömesgill kredit- och riskhantering är detta som i första ett vapen hand riktar sig mot institutet och inte den enskilde. Det kan således inte ersätta ett individuellt ansvar. RÅSOP anför vidare: En kriminalisering skulle dessutom automatiskt på bankerna att förbättra sina rutiner och interna sätta press kontroll. Så länge banken eller ñnansinstitutet bara riskerar eventuella kreditförluster kan kanske incitamentet till att lägga resurser på ökad kontroll begränsat medan saken ställer sig annorlunda om vara mera banken riskerar att åtal väcks mot bankens ledning eller mot anställda för vårdslös kredithantering. Sådana åtal kan nämligen i samma utsträckning åtal för förskingring bankkundema en bild av som ge

bristande pålitlighet och påverka bankens renommé negativt

RÅSOPs skiss till utformning Lag vårdslös kreditav en om givning har följande lydelse:

l § Med kreditgivnin i denna lag sådan kreditverksamhet som avses regleras i bankröre selagen 1987:617, lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag och lagen 1991:981 om värdepappersrörelse.

24Åklagarväsendets Rapporter 1995:1, 1997:1 och 1997:6. 25Åklagarväsendets Rapporter 1997: s. 48. 26Åklagarväsendets Rapporter 1997: s. 54. 27Åklagarväsendets Rapporter 1997:1, s. 54.

48 Vårdslös kreditgivning

2 § Företag sysslar med kredit ivnin med stöd någon de som av av lagar som anges i l § skall ha rutiner til förhindrande vårdslös av

kreditgivning.

3 § Den som vid kreditgivning uppsåtligen eller oaktsamhet av grov åsidosätter bestämmelserna i 2 ka 13 § bankrörelselagen, 3 kap. 8 § . 1992:1610 om kreditmar adsbolag eller 3 ka 6 § lagen lagen912981 .

om värdepappersrörelse genom att bevilja kre

S

trots att inte hade fönnåga att löpande möta med krediten . förenade låntagarenförp iktelser mot långivaren såsom ränta, amortering och

slutbetalning, eller

att låntagaren inte ställt erforderlig säkerhet där sådan krävs

trlotse er

att inte heller i övrigt vidta åtgärder för att säkerställa genomangivarens och däri lån ivaren for fordran enom utsätter en icke betingad risk or förlust döms ör vårdslös kreditgivningaffärsmässigttill öter eller i två år.

fängelse högst

Detsamma skall gälla den beviljar kredit trots tillräckligt som att

underlag saknas för bedömning återbetalningsfonnågan eller

av säkerhetens värde eller vid beviljandet krediten i avsevärd mån som av

överskred sina befogenheter. I ringa

fall döms inte till ansvar. Ansvar inträder för gämingen kan ådömas enligt om ansvar brottsbalken.

4 § Den som up såtligen eller oaktsamhet bryter av ov mot bestämmelsen i 2 döms till böter ler, omständigheterna e om är försvårande, fängelse ett år.

Som bygger RÅSOPs förslag i hög grad på den nuvarande synes lydelsen 2 kap. 13 § BRL och dess motsvarighet i andra lagar. av Enligt vad framgår RÅSOPs rapporter och förslag som av synes

RÅSOP ha den uppfattningen

att en kriminalisering skulle kunna ha

den effekten att enhetlig standard för kreditgivning läggs fast och en att denna standard sedan kan verka oberoende andra omständigheter. av En av poängema med förslaget just att skapa ett system synes vara som verkar oberoende vilken bank det är fråga vilken tidsanda av om, som råder och vilka signaler ledningen i banken RÅSOP har uttalat ger. t.ex. att en straffbestämmelse bör utformas så att den kan tillämpas

oberoende av vilka kreditinstruktioner eller liknande dokument som finns i bank. RÅSOP alltså brottet bör riktat en synes anse att anses mot

staten. Att anse det riktat mot banken RÅSOP inte tillräckligt anser eftersom t.ex. samtycke från överordnade inte skall utesluta En ansvar.

sådan ordning lägger ett för banks kreditgivning på under-

ansvar en ordnade tjänstemän trots att de handlar i enlighet med ledningens

instruktioner.

Vårdslös kreditgivning 49

l överväganden

1.3.6.1 Inledning

Kriminalisering är åtgärd bör användas med försiktighet. Att

en som straffbelägga annat än mycket allvarliga gärningar bör tillgripas endast i sista hand; när andra metoder för att komma tillrätta med ett problem inte är effektiva.

Det råder bred enighet att följande faktorer skall föreligga för att

om

en kriminalisering skall framstå som befogad:

Ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara, 2. alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella

eller skulle kräva oproportionerligt höga kostnader, straffsanktion krävs med hänsyn till gämingens allvar,

4. straffsanktion skall utgöra ett effektivt medel för att motverka det

icke önskvärda beteendet och rättsväsendet skall ha att klara den eventuellt ytterligare

resurser belastning som kriminalisering innebär.

Vid prövningen kriminalisering bör ske skall vinsterna vägas

av om mot kostnadema. De kostnader som brukar framhållas utgörs främst av kontroll- och lagföringskostnader samt den skada som den enskilde drabbas straffet. På det här aktuella området bör även

av genom framhållas risken felaktigt utformad suafflagstiftning medför

för att en att beteendet vid kreditgivning och annan verksamhet inte kommer att stå i överensstämmelse med vad är samhällsekonomiskt mest

som effektivt. För att kriminalisering skall kunna komma ifråga måste därför kriminalisering leda till att bankers risktagande ur ett

en samhällsekonomiskt perspektiv avvägs på ett sätt som är mer lämpligt än vad följer bankemas bedömningar och andra

som av egna bestämmelser reglerar bankers risktagande. Risken med straff-

som en bestämmelse är alltför begränsande är att den får samhälls-

som ekonomiska kostnader i form av alltför litet risktagande i instituten

Kommittén vill återigen framhålla att det är angeläget att instituten begränsar och kontrollerar riskerna i verksamheten. Frågan som är aktuell här kriminalisering är ett lämpligt medel att uppnå detta.

är om

Kriminalisering är ett sätt för lagstiftaren att försöka minska förekomsten oönskade beteenden. En första förutsättning för att en

av

2 Se SOU 1992:61, lll, prop. 1994/95:23, s. 55 och Justitieutskottets

s. betänkande 1994/95:JuU2.

kriminalisering skall bli lyckad därför att lagstiftaren med synes vara någorlunda precision kan identifiera ett beteende oönskat. som Av avgörande betydelse för analysen är frågan vilket är om som

skyddsobjektet för en eventuell lagstiftning. Möjliga skyddsobjekt på

det här området är ett enskilt företags bank eller ett annat finansiellt

företag ekonomi, statens ekonomi i vidare mening samhällsekonomin.

Ingenting hindrar att flera skyddsintressena föreligger samtidigt. av Som kommittén inne på i inledningen 1.3.1 kan ett var konstaterande att det föreligger speciella kontrollproblem för av ledningen i finansiella företag föranleda att särskild straffrättslig lag-

stiftning införs för dessa företag. Lagstiftningen kan då uppfattas

som en hjälp för företaget att skydda sig mot illojala förfaranden från

anställda. Lagstiftningen skall i sådana fall omfatta alla finansiella företag där dessa speciella problem föreligger.

Ett annat synsätt är att eventuell lagstiftning är till för att skydda en statens och medborgarnas intresse av ett fungerande finansiellt system. Det är dels fråga om att direkt skydda statens ekonomi att genom förhindra sådana kriser leder till att staten måste gå in med som stödåtgärder för att förhindra kollaps i skyddsvärda delar det av finansiella systemet, dels att förhindra uppkomsten kriser av som visserligen inte föranleder utbetalningar från statskassan ändå men som får samhällsekonomiska återverkningar. Av det sagda följer att skade-

verkningarna av en finansiell kris inte behöver begränsas till vad staten betalar ut i stöd. Fortsättningsvis kommer detta skyddsintresse för

enkelhetens skull att benämnas skydd statens ekonomi. Om skyddsav intresset är statens ekonomi skall den straffrättsliga lagstiftningen endast ta sikte på förhållanden i företag riskerar att skada det som finansiella systemets funktionsförmåga.

Insättare, andra finansiärer ett institut och övriga tredje män kan av tyckas utgöra ytterligare skyddsvärd Deras intressen omfattas en grupp. dock av skyddet institutets ekonomi. Detta gäller även i av staten egenskap av ytterst ansvarig för insättningsgarantin.

Vårdslös Icreditgivning 51

1.3.6.2 Skydd det enskilda företagets ekonomi av

En straffregel med syfte att skydda de enskilda institutens ekonomi måste ta sikte på att förhindra att anställda och andra som står i någon speciell relation till institutet skadar huvudmarmen. Det är fråga om att skydda huvudmannen mot misskötsamhet och illojala handlingar av olika slag. Eftersom skyddsobjektet är institutets ekonomi bör det straffbara området inte omfatta förfaranden som sker med huvudsamtycke eller beror på huvudmannens bristande rutiner. mannens som Som framgår beskrivningen i avsnitt 1.3.2 har bestämmelsen om av trolöshet mot huvudman ungefär de nämnda egenskaperna. Frågan är

det just för banker och kreditmarknadsföretag är ändamålsenligt

om med utvidgning det straffbara området utöver vad gäller för en av som andra företag. Skäl för sådan bedömning skulle kunna vara att det en bedöms särskilt svårt för finansiella företag att övervaka huruvida som anställda och andra missköter sig eller uppträder illojalt eller att riskerna med misskötsamheten är särskilt stora. Avgörande för bedömningen kriminalisering skall ske bör, av om en enligt kommitténs mening, huruvida förfarandena är sådana att det vara är samhällsekonomiskt berättigat att lägga huvudansvaretför att beivra dem på statliga myndigheter än på institutet. Varje form av snarare misskötsamhet och illojalitet mot huvudmarmen bör självfallet inte kriminaliseras. I de allra flesta fall är det effektivast om huvudmannen för övervakningen och därmed kan avgöra vilka resurser som ansvarar behöver sättas in för att stävja sådana beteenden som uppfattas som oönskade huvudmarmen. Huvudmannen kan då både bestämma av vilka beteenden han bedömer icke önskvärda och vilka som som skall sättas in för att förhindra dem. Det är långtifrån givet resurser som att olika huvudmän härvidlag gör samma bedömningar. Det finns emellertid lägen när misskötsamheten eller illojaliteten är så grov att det är mycket besvärligt och kostsamt för huvudmannen att skydda sig mot handlandet. En kriminalisering sådant beteende med därtill av hörande straffhot kan verka avskräckande på potentiella gärningsmän. Straffhotet är unikt för den statliga maktutövningen. Med en kriminalisering följer också den unika möjligheten att använda sig av rättsväsendets maktmedel för utredningen vad som hänt. av Att, i vid mening, hantera och omvandla risker är en huvuduppgift för banker och även andra finansiella företag. Felbedömningar och misslyckanden i riskhanteringen i enskilda institut kan i värsta fall leda till allvarliga störningar i det finansiella systemet. Därför skall de i jämförelse med andra företag ha bättre och utvecklade riskmer hanteringsystem. Kommittén behandlar i huvudbetänkandet utförligt

52 Vårdslös Iweditgivning

vad ett krav på god riskhantering innebär och föreslår, nämnts, som en bestämmelse ställer krav på banker och kreditmarknadsföretag att som indentifrera, mäta och kontrollera de risker respektive företags som

rörelse är förknippad med. Lagförslaget lägger på instituten

ett ansvar att ha informations-, styr-, besluts- och kontrollsystem avpassade för den rörelsen. Bestämmelsens karaktär rambestämmelse innebär egna av att huvudansvaret för att utveckla ändamålsenliga system läggs på de

enskilda instituten medan Finansinspektionens huvuduppgift blir att

bedöma om en viss banks riskhantering uppfyller bestämmelsens krav. Kommittén har, som nämnts, även föreslagit ändringar i de bestäm-

melser som reglerar bankers och kreditrnarknadsföretags kreditgivning.

Kommitténs föreslag innebär att lagstiftarens perspektiv förskjuts från

enskilda kreditbeslut till kreditportföljen. Regleringen skall inte längre

försöka säkerställa att varje enskild kredit är säker syfta till utan att risken i den samlade kreditportföljen är begränsad. En reglering som inriktar sig på enskilda kreditbeslut riskerar både att hämma institutens kontrollerade risktagande och att försumma bevakningen den av samlade risken i kreditportföljen. Kommittén har därför i huvudbetänkandet föreslagit att den gällande bestämmelsen om kreditgivning i 2 kap. 13 § BRL skall avskaffas. Det bör också påpekas att i de allra flesta situationer samverkar det samhällsekonomiska intresset att instituten inte tar alltför stora risker med det privatekonomiska intresset hos ägarna att göra rimlig en avvägning mellan risk och avkastning. Mot den hittills presenterade bakgrunden är den konkreta frågan om det, utöver bestämmelsen trolöshet mot huvudman och om annan

allmän straffrättslig lagstiftning, är ändamålsenligt med särskilda straff-

rättsliga bestämmelser för att skydda bankers och kreditrnarknads-

företags ekonomi mot obehöriga Den fortsatta analysen

angrepp. behandlar för enkelhetens skull uttryckligen endast kreditgivning men avsikten är att bedömningarna även skall omfatta andra typer avtal. av Även bortsett från de negativa effekter

som en kriminalisering alltid

har i form lidande och obehag samt kostnader för att upptäcka, av utreda och lagföra brott finns det på detta område risk för att en kriminalisering medför också andra negativa effekter. Några sådana har berörts nämligen risken för att kriminalisering medför ovan, en ett synsätt som delar upp kreditema endast i kategorierna tillåtna och otillåtna vilket i sin tur riskerar att medföra onyanserad bedömen ning och prissättning kreditrisker. Institutens kontrollerade riskav tagande kan därigenom hämmas. En kriminalisering riskerar också att

29SOU 1998:160, kapitel 4 och avsnitt l 1.1.2. 3° Se Lundkvist, s. 87

Vårdslös kreditgivning 53

på ett olyckligt sätt inrikta kreditriskhanteringen mot enskilda kreditbeslut istället för mot risken i den samlade portföljen. Det var försummandet risken i den samlade kreditportföljen ledde till av som den finansiella krisen. Målet med regleringen instituten är att den skall upphov till en av ge lämplig avvägning mellan effektiv kreditgivning och begränsning av risken i institutens kreditportföljer. En reglering inriktad på enskilda beslut är inte ett verksamt sätt att uppnå riskhänseende lämpligt en ur sammansatt portfölj. De av kommittén föreslagna bestämmelserna som ålägger bankerna att ha system för att kontrollera den samlade risken i rörelsen är därvid bättre. Det kan alltså sägas att reglering inriktad en mot enskilda kreditbeslut innebär betydande risker för kredithanteringens effektivitet endast kan små vinster när det gäller men ge att begränsa risknivån i instituten. En kriminalisering riskerar att på ett omotiverat sätt begränsa institutens kontrollerade risktagande. Konkret sker detta genom att instituten i instruktioner och riktlinjer anpassar sig till straffbestämmelsens krav och därigenom blir onödigt, i förhållande till institutets soliditet, förmåga till riskhantering och genomlysbarhet, försiktiga vid kreditgivningen. En straffbestämmelse inte skall bli som uppenbart effektivitetshämmande måste med nödvändighet vara relativt abstrakt och därmed oklar. Risken med sådan straffbestämmelse är en att de anställdas beteende påverkas i högre grad än vad som är motiverat straftbestämmelsen. Av rädsla för att hamna i det av kriminaliserade området uppträder de anställda alltför försiktigt; de tar inte affärsmässigt mycket motiverade risker. Ett sådant beteende ens riskerar att få effekter i form allmän kreditåtstramning. En av en kriminalisering riskerar vidare att hämma utvecklingen och konkurrensen på kreditområdet. Institutens drivkraft att utveckla och konkurrera med produkter, olikheter i riskprofil och målgrupper nya riskerar att begränsas. Ett problem vid utformningen av en eventuell straffbestämmelse är sålunda att ange de straffbara beteendena med tillräcklig precision utan att begränsa institutens rörelsefrihet i oönskad grad. En bärande tanke bakom kommitténs förslag till rörelseregler för banker och kreditmarknadsföretag är att instituten skall ha stor frihet att bedriva sina respektive rörelser så länge de har kontroll på den samlade risken i rörelsen. Försök att precist vissa förfaranden som kriminella ange kommer i konflikt med ett sådant synsätt. Det finns alltså påtagliga risker för att kriminalisering får en samhällsekonomiskt negativa konsekvenser. Frågan blir då om det kan tänkas uppstå positiva effekter som uppväger detta. Sådana effekter skulle bestå i minskade samhällsekonomiska kostnader bankernas

54 Vårdslös kreditgivning

kostnader för övervakning minskar än vad statens kostnader ökar

mer för att övervaka och beivra misskötsamhet och illojalitet hos anställda och andra företrädare för instituten. Det är kommitténs bedömning att det inte finns möjlighet att kriminalisering får sådana positiva

en effekter att de uppväger de nämnda riskerna för negativa effekter.

1.3.6.3 Skydd av det finansiella systemet

I vissa situationer när ett institut befinner sig i eller nära kris kan det

en finnas intresse hos ägarna överdrivet risktagande i hopp att det

av om skall rädda institutet. Om risktagandet misslyckas kan staten tvingas gripa in för att rädda det finansiella systemets funktion. I dessa situationer föreligger alltså en konflikt mellan ägarnas intresse och ett samhällsekonomiskt intresse av att risktagandet begränsas. Skyddsobjektet har förskjutits från att vara bankens eller ägarnas ekonomi till att bli samhällsekonomins funktion, eller med den här använda terminologin, statens ekonomi. Även ett omedvetet risktagande från

ett eller flera institut skulle kunna tänkas medföra att staten tvingas gripa in för att rädda det finansiella systemets funktion.

Analysen av om det är ändamålsenligt med straffrättslig reglering blir i viss mån det tänkta skyddsintresset är statens

en annan om ekonomi. Utgångspunkten är i så fall att det endast är sådana beteenden som kan orsaka så allvarliga kriser att det finansiella systemets funktion blir lidande skall förhindras. Ett villkor för lagstiftning är dock att

som den inte utformas på ett sådant sätt att den hämmar effektiviteten i det finansiella systemet i sådan grad att det uppstår samhällsekonomiska kostnader trots att finansiella kriser undviks.

Kommittén har i huvudbetänkandet föreslagit omfattande ändringar

i lagstiftningen för banker och kreditmarknadsföretag i syfte att

undvika allvarliga systemkriser. De s.k. rörelsereglema riktar sig till instituten och ställer bl.a. krav på soliditet, genomlysbarhet, riskkontroll samt anger gränsema för vissa typer av innehav och verksamhet. Vidare har kommittén föreslagit åtgärder för att Finansinspektionens tillsyn i högre grad skall inriktas mot att undvika systemkriser och därvid föreslagit förbättringar i sanktionssystemet riktat mot institutet. En grundläggande fråga blir därmed om en kriminalisering vissa

av enskilda personers beteenden ytterligare kan bidra till att undvika systemkriser.

För att besvara denna fråga är det nödvändigt att identifiera sådana beteenden som kan orsaka allvarliga systemkriser. En möjlighet härvidlag är naturligtvis att kriminalisera överträdelser rörelsereglema.

av Eftersom det i allt väsentligt är styrelse och verkställande direktör

som

har kontroll över ett instituts efterlevnad rörelsereglema så skulle det

av främst bli dessa träffades av ett straffhot.

som

Eftersom rörelsereglema är så allmänt hållna och i hög grad överlämnar åt varje enskilt institut att utforma handlingsplaner och system för att kontrollera rörelsen är det kommitténs uppfattning att en kriminalisering överträdelser av rörelsereglema inte skulle ha den

av begriplighet och precision krävs straffbestämmelse. En

som av en ytterligare följd rörelsereglemas utformning i kombination med den

av beslutsordning i allmänhet gäller inom bank är att det kan

som en ifrågasättas kriminalisering av överträdelser av rörelsereglema

om en inte skulle komma att åsidosätta principen att ansvar endast skall drabba den som kan tillskrivas skuld, dvs. den som haft möjlighet att rätta sig efter lagen men inte gjort det.

När det gäller kredithanteringen torde det vara mycket ovanligt att enstaka kreditbeslut kan riskera fortlevnaden ett institut av någon

av betydelse. Även bortsett från andra negativa effekter det endast

synes

detta skäl olämpligt att inrikta lagstiftningen mot beslutsfattandet i av enskilda kreditärenden. Det är missbedömningar rörande den samlade kreditportföljens sammansättning utgör den stora faran för

som zallissemang. Det är inte lämpligt och knappast ens möjligt att genom kriminalisering söka styra beteendet hos de beslutsfattande i detta avseende.

Att på något sätt försöka att gå bakvägen och lägga ansvaret för portföljsammansättningen på enskilda kredithandläggare på lägre nivå

att dessa i strafflagstiftningen åläggs att följa vissa angivna genom parametrar synes likaledes omöjligt. För det första och ojämförligt viktigast är det, nämnts mindre lämpligt att på förhand söka

som ovan,

precisa beslutskriterier för alla kommande situationer. Vidare mge :örutsätter ett system av detta slag att underordnade organs ansvar görs beroende riktlinjer från överordnade organ. Samtycke skall med

av andra ord inte kunna utesluta bestämmelsen skall fungera på

ansvar om let sätt är tänkt. Detta ställer de anställda i en besvärlig

som .confliktsituation för det fall huvudmannen beslutar slå in på en väg som ;ör att enskilda kreditbeslut kommer att stå i strid med straff-

.agstiftningen

l.3.6.4 Andra överväganden

Av det sagda kan dras slutsatsen att en huvudinvändning mot en

ovan criminalisering är att det synes omöjligt att utforma en straffregel som nte riskerar att medföra betydande samhällsekonomiska nackdelar i orm sämre fungerande finansiellt system. Även från

av ett bortsett

denna, i sig tillräckliga, invändning finns det ytterligare argument mot

en kriminalisering.

, Vid en bedömning viss gärning bör kriminaliseras eller av om en inte brukar bedömning gämingens närhet till skyddsintresset en av göras. Ju längre bort från skyddsintresset gärning träffar desto en mindre skäl att kriminalisera den. Kränkningar skyddsintresset kan av t.ex. indelas i följande typer. Gärningen eller gämingstypen a innefattar direkt kränkning skyddsintresset t.ex. att döda en av en person; b innefattar fara för sådan kränkning t.ex. att utsätta en en en person

för livsfara;

c eljest innefattar risk för sådan kränkning t.ex. att köra bil på en en fel sida av vägen före kurva; eller en d under vissa omständigheter kan bidra till att skyddsintresset kränks t.ex. att inneha ett skjutvapen.3

Om skyddsintresset i här aktuella fall det enskilda institutets antas vara ekonomi utgör förlustbringande affär visserligen direkt kränkning en en av skyddsintresset det är svårt att tänka sig att små förluster skall men anses utgöra en relevant kränkning av skyddsintresset. Detta talar dels för att eventuell straffbestämmelse skall innehålla ett skaderekvisit, en dels för att fall under viss storleksgräns inte skall kriminaliseras. en Antas skyddsintresset vara statens ekonomi befinner sig kränkningen av skyddsintresset regelmässigt på låg nivå eller d eftersom en c många omständigheter måste föreligga för att skyddsintresset skall kränkas. Vid överväganden rörande en eventuell kriminalisering brukar även bedömningar av gärningsmannens skuld göras. Det är fråga om att rangordna olika former uppsåt och oaktsamhet. Vid vårdslös av kreditgivning och riskhantering är den enskilde bankmannen inte att klandra i så hög grad. Det är fråga att kriminalisera oaktsamhet. I om vissa oaktsamhetsfall har gärningsmannen inte misstänkt att gämingen kan leda till förlust. Klandret består endast i att gärningsmannen förebrås för att han inte tänkte efter noggrant, kontrollerade sitt beslutsunderlag tillräckligt, undersökte lämnade uppgifter i tillräcklig grad, analyserade låntagarens återbetalningsförmåga tillräckligt och liknande brister. I dessa fall är gämingsmannens skuld liten jämfört med när han medvetet orsakar skada. Eftersom gämingsmannens skuld vid vårdslös

3 Se Jareborg. N., 1994, Straffrättens ansvarslära, Uppsala, 328-332 och s. Brotten, Första häftet, 1984, andra upplagan, Stockholm, 34-37 samt s. Lundkvist, s. 97.

Vårdslös kreditgivning 57

kreditgivning och riskhantering i många fall kommer att vara liten kommer de flesta kriminaliserade gämingama att ha lågt straffvärde. Förutom gämingens närhet till skyddsintresset och gämingsmannens skuld brukar även skyddsintressets värde vägas i bedömningen av gärning bör kriminaliseras. Även vid denna bedömning har det om en alltså betydelse det är det enskilda institutets ekonomi eller statens om ekonomi skall utgöra skyddsintresset. En enskild tjänstesom anses oaktsamhet vid handläggningen ett låneärende behöver inte mans av leda till förlust för institutet. Risken för förlust måste väl i och för sig typiskt öka det förekommer oaktsamma beteenden vid sett anses om handläggningen ett ärende det finns stor mängd oaktsamma av men en gärningar inte leder till förlust. Avståndet från den oaktsamma som gärningen till ekonomisk förlust för staten är ännu större. Här är det en så många faktorer spelar in att det nästan kan sägas att det är helt som slumpmässigt vilken skada enskild gärning kan upphov till. en ge Gämingsmannen har i stort sett ingen möjlighet att överblicka vilken skada hans beteende kan upphov till. ge En samlad bedömning övervägandena rörande gämingens närhet av till skyddsintresset, gämingsmannens skuld och skyddsintressets värde enligt kommitténs bedömning vid handen att det inte finns skäl att ger kriminalisera vårdslös kreditgivning och riskhantering. I kommitténs direktiv framhålls att bedömning av en eventuell en straffbestämmelses efektivitet är stor betydelse. Rent allmänt sett är av det svårt att bedöma straffbestämmelsers effektivitet. En möjlighet är försöka bedöma vilken genomslagskraft kriminalisering får att en jämfört med kriminaliseringar på andra områden. Vid farliga gärningar betraktas ofta kriminalisering med liten genomslagskraft som en tillräckligt effektiv. När gärning står långt ifrån direkt kränkning en en skyddsintresset är det rimligt att kräva att kriminalisering av en förväntas bli effektiv. RÅSOP har uttalat att det finns anledning att mer att straffbestämmelse tar sikte på felbeteenden vid tro en som kreditgivning skulle få mycket stor normativ effekt, oavsett hur den

utformas. Som framgått är kommitténs grundläggande invändning att det ovan inte går att med tillräcklig precision utforma ett straffstadgande avsett att styra kreditgivningen utan att det samtidigt innebär faror för att kreditgivningen styrs på ett sätt blir samhällsekonomiskt som ineffektiv. I någon mening blir det mot denna bakgrund motsägelsefullt tala straffbestämmelses effektivitet; straffbestämmelsen att om en om felaktigt utformad medför ökad effektivitet större samhällsär ekonomiska kostnader.

32Åklagawäsendets Rapporter 1997:1, s. 55.

58 Vårdslös kreditgivning

Även den om grundläggande hypotesen är att det verkligen går att utforma en ändamålsenlig straffbestämmelse finns det, enligt kommitténs mening, inte anledning speciellt att vara optimistisk om en kriminaliserings effektivitet. Straffen för överträdelser kommer med

nödvändighet att bli låga. Vidare kommer skillnaden mot gällande straffrättslig reglering att bli marginell; de svåra fallen redan är straffbelagda som allvarligare brott med högre straff. Inte heller kommer kriminalisering att öka upptäcktsrisken eller minska en

svårigheterna att utreda brotten. Sammantaget avskräcknings-

synes effekten bli mindre än vanligt.

En faktor som skulle kunna tala for att effektiviteten skall bli

högre

än i andra fall av kriminalisering är att det kan förväntas bestämatt melsema, genom intemutbildning och liknande, kommer väl att vara kända för dem är verksamma i instituten. Häremot kan invändas som att erfarenheterna från bankkrisen visar att motiven för brott i många fall var att banken. Handlar bankmannen i enlighet med bankens gynna instruktioner och/eller tror han att risken för förlust inte är så det stor är tveksamt ett hot straffansvar för ett oaktsamhetsbrott har om om någon nämnvärd avskräckande effekt. Här förtjänar också det att upprepas olämpliga i att genom kriminalisering i praktiken lägga för ansvaret en banks kreditpolicy på enskilda tjänstemän.

En svårighet i de brottsutredningar företogs efter finanskrisen som var att fastställa de faktiska förhållandena. Exempel på detta är att den misstänkte gjorde gällande att det vid kreditens fanns

beviljande en

pantsäkerhet att det på grund oordning i kreditakten men av inte gick att fastställa detta sant eller inte. Ett exempel om var annat är att olika handlingar rörande ett kreditärende återfunnits på olika kontor och att det i efterhand är omöjligt att fastställa vidtagit vilka åtgärder vem som rörande krediten. Ytterligare exempel det efter är att en sammanslagning av två banker inte gick att fastställa vilken kreditinstruktion

som gällde för ett visst kontor vid kredits beviljande. Med en iakttagande av normala straffrättsliga krav det inte gå nämnsynes att värt minska dessa svårigheter att vidga det straffbara området. genom Oavsett straffbestämmelsens utformning måste det för fällande dom nämligen vara möjligt att utreda vad hänt och därvid fastställa som vem som kan hållas ansvarig för viss gärning. Ur resurshänseende en torde det inte heller någon större skillnad mellan utreda huruvida vara att gärningsmannen kan tillskrivas uppsåt eller personlig oaktsamhet.

Enbart önskan att undanröja utredningssvårigheter

en synes inte vara ett bärande skäl att straffbelägga ett beteende.

Kommitténs förslag till rörelseregler innebär krav på interna nya system och instruktioner samt dokumentation kreditbeslut. av De nya bestämmelserna gör det lättare att i efterhand fastställa ansvarsområden

Vårdslös Itreditgivning 59

och att utreda vad har hänt. Detta skapar i sin tur större förutsom sättningar att beivra brott med befintliga regler. Ett skäl framförts är att kriminalisering vårdslös kreditsom en av givning skulle få normbildande effekt. Även här är huvudinen vändningen att föreställningen att det finns en för alla tillfällen

tillämplig för kreditgivning är felaktig. Det är visserligen viktigt

norm att inskärpa vikten noggrannhet och efterlevnad regler hos av av bankmän det inte ändamålsenligt att göra detta med hot om men synes straff. Förmodligen har exempelvis interna utbildningsinsatser och

instruktioner bättre effekt. Ett annat skäl framförts för kriminalisering att en sådan kan som en stadga åt tillsynen och kontrollen över den finansiella sektorn och ge öka allmänhetens förtroende för den finansiella sektom. De nämnda områdena hör till kommitténs viktigaste frågor och kommittén har ägnat dem betydande utrymme i huvudbetänkandet där inte funnit men att kriminalisering vårdslösa beteenden har någon plats i det en av

föreslagna regelverket. Kommittén finner inte anledning att här göra

bedömning. någon annan . Som ytterligare ett skäl för kriminalisering har angivits att straffhotet är ett effektivare incitament än ekonomiska förluster för instituten att förbättra sina rutiner och interna kontroll. Kommittén har, som nämnts tidigare, föreslagit ett omfattande regelsystem i syfte bl.a. att säkerställa goda rutiner och effektiv intern kontroll inom instituten. Kommittén gör den bedömningen att ett straffhot inte är ett lämpligt medel att ytterligare inskärpa vikten av att de föreslagna reglerna följs. Även synpunkten kriminalisering automatiskt skulle förbättra att en förutsättningarna att föra talan skadestånd har framförts. om Kommittén behandlar i avsnitt 1.4.4 frågan förutsättningarna för om

skadeståndsskyldighet för olika befattningahavare bör förändras.

Kommittén vill dock här framhålla önskan att förändra förutatt en

sättningarna för skadeståndsskyldighet inte är ett skäl för

kriminalisering.

33Åklagarväsendets Rapporter 1995:1, 38 och Åklagarväsendets Rapporter

s. 1997: s. 48.

1.3.6.5 Sammanfattande bedömning

Kommitténs bedömning: Det bör inte införas särskilda straffrättsliga bestämmelser för banker och kreditmarknadsföretag som ökar det straffbara området vid vårdslösa förfaranden i samband

med kreditgivning och beslut riskhantering.

om

Kriminalisering är en åtgärd som bör användas med försiktighet.

Kommittén ser som sitt uppdrag att överväga det är ändamålsenligt om att genom en förändring av det kriminaliserade området söka uppnå en

bättre hantering kreditgivning och annat risktagande i banker och

av

kreditmarknadsföretag. Vid denna bedömning anlägger kommittén i

första hand ett samhällsekonomiskt perspektiv; för att en kriminalisering skall komma ifråga måste de samhällsekonomiska fördelarna med en sådan uppväga kostnadema. I de allra flesta fall är det ägarna ett företag drabbas av som av förluster till följd överdrivet risktagande. Det är därför normalt mest av ändamålsenligt om huvudmarmen ägarna och de driver företaget som f°ar försöka avväga riskerna i verksamheten mot de möjliga vinsterna. Det kan dock finnas skäl för lagstiftaren att ingripa i vissa fall. Ett sådant fall är illojalt beteende från anställda vilket i sin tur kan medföra svårigheter att kontrollera riskerna i rörelsen. Ett exempel är att anställda medvetet överträder interna instruktioner mot huvudmannens vilja. Ett annat fall när det kan finnas skäl för lagstiftaren ingripa är att när förluster i en rörelse hotar att drabba tredje Framför allt man.

bankerna men även kreditmarknadsföretagen skiljer sig från företag i

gemen genom att en systemkris kan medföra allvarliga samhällsekonomiska återverkningar. Staten kan tvungen träda med vara att stöd i situationer när systemstabiliteten hotas. I det första fallet är skyddsobjektet institutets ekonomi och i det andra fallet är skyddsobjektet medborgarnas intresse det finansiella systemets funktion. av En straffregel med syfte att skydda de enskilda institutens ekonomi måste motiveras att det just för banker och kreditmarknadsföretag är av ändamålsenligt med en utvidgning av det straffbara området utöver vad som gäller för andra företag. Skäl för sådan bedömning skulle kunna en vara att det bedöms som särskilt svårt för finansiella företag att övervaka huruvida anställda och andra missköter sig eller uppträder illojalt eller att riskerna med misskötsamheten är särskilt stora. Kommittén konstaterar att det är huvuduppgift för finansiella företag en att hantera och omvandla risker. Misskötsarnhet och illojalitet kan förvisso få allvarliga följder det är också institutens huvudsakliga men kompetens att kontrollera och övervaka risker. Argumenten för att

sou 1999:82 Värdelös kreditgivning 61

särreglera banker och -kreditmarknadsföretag i syfte att skydda institutens ekonomi har därför liten om ens någon bärkraft. Fördelarna

utökad kriminalisering avseende banker och kreditrnarknadsmed en företag är inte större än för andra företag.

Er kriminalisering medför dock betydande risker för att instituten inte skall kunna fullgöra sin roll i samhällsekonomin på ett ändarnålsenlig1 sätt. En kriminalisering riskerar att på ett omotiverat sätt begränsa institutens kontrollerade risktagande. En bärande tanke bakom kommitténs förslag till rörelseregler är att instituten skall ha stor frihet att bedriva sina respektive rörelser så länge de har kontroll på den samlade risken i rörelsen. Försök att precist ange vissa förfaranden som krimhella kommer i konflikt med ett sådant synsätt. Att inrikta regleringen institutens kreditgivning mot enskilda beslut är inte ett

av verksamt sätt att uppnå en ur riskhänseende lämpligt sammansatt krediportfölj. De kommittén föreslagna bestämmelserna som

av ålägger bankerna att ha system för att kontrollera den samlade risken i rörelsen är därvid bättre. En reglering inriktad mot enskilda kreditbeslut innelär betydande risker för kredithanteringens effektivitet men kan endast små vinster när det gäller att begränsa risknivån i instituten.

ge

E1 straffregel med syfte att skydda det finansiella systemets jimktion måste ta sikte på att förhindra sådana beteenden som kan orsaka så allvarliga kriser att systemets funktion blir lidande. Sådana kriser innetär inte bara stora samhällsekonomiska kostnader utan kan också leda till allvarlig skada för enskilda medborgare. Lagstiftning för att skydda systemet måste utformas så att de negativa effekterna för effelciviteten i det finansiella systemet och för medborgarna minineras. Kommittén har i huvudbetänkandet föreslagit omfattande

ändrngar i lagstiftningen i syfte att undvika allvarliga systemkriser.

Komnittén gör den bedömningen att en kriminalisering av vissa enskida beteenden inte är ett lämpligt medel att söka

personers

förhiidra systemkriser. E1 i sig tillräcklig huvudinvändning mot en kriminalisering är

sålurrla att det omöjligt att utforma en meningsfull straffregel

synes

inte riskerar att medföra betydande samhällsekonomiska nackdelar som i fom fungerande finansiellt Även vid

av ett sämre system. en bedönning faktorer såsom gärningens närhet till skyddsintresset,

av gärnngsmannens skuld och bestämmelses förväntade effektivitet

en finne kommittén att en kriminalisering är olämplig.

Ytterligare argument för kriminalisering har redovisats ovan.

en Argnmenten, i den mån de alls har relevans, är inte av sådan styrka att de uypväger kostnaderna med kriminalisering, t.ex. i form av risken

en

för et mindre väl fungerande kreditgivningssystem.

Kommittén gör vidare den bedömningen att kommitténs förslag i huvudbetänkandet gör det lättare att utreda och beivra brott med

befintliga straffrättsliga regler.

Slutligen konstaterar kommittén att kriminalisering vårdslösa av förfaranden vid kreditgivning inte förekommer i fyra de fem länder av som undersökts, nämligen Finland, Norge, Tyskland och Österrike, samt att av de undersökta länderna endast Danmark har sådan en

kriminalisering.

Sammantaget gör kommittén den bedömningen att det inte bör införas särskilda straffrättsliga bestämmelser för banker och kreditmarknadsföretag som ökar det straffbara området vid vårdslösa förfaranden i samband med kreditgivning och beslut riskhantering. om

1.4 Skadeståndsrättsliga överväganden

Inledning

I det följande skall behandlas vilka skadeståndsregler bör gälla för som styrelseledamöter, verkställande direktör och i viss mån andra anställda i banker. Analysen omfattar samtliga de associationsformer bank som kan bedrivas i bankaktiebolag, Sparbank och medlemsbank. Det är de nämnda personemas skadeståndsskyldighet mot banken och mot aktieägare, medlem eller arman t.ex. bolagets borgenärer är som

aktuellt. Aktieägares, revisorers och andras skadeståndsskyldighet

gentemot banken behandlas inte. Inte heller behandlas bankers

skadeståndsskyldighet.

För bankaktiebolagens del gäller sedan den l januari 1999 aktiebolagslagen med undantag för vissa särregler som finns införda i

bankrörelselagen. När det gäller skadeståndsreglema är skillnaden i

reglering mellan bankaktiebolag och allmänna aktiebolag liten. För sparbanker och medlemsbanker är det sparbankslagen respektive lagen

om medlemsbanker reglerar de flesta associationsrättsliga frågoma

som medan det alltjämt är bestämmelserna i 5 kap. bankrörelselagen som

reglerar skadestândsfrågoma.

Även det frågor rörande skadestånd vid vårdslös om var kreditgivning som kom i förgrunden bankkrisen har kommittén genom funnit att översynen inte bör inskränkas till detta område. Kommittén behandlar därför frågor rörande nämnda ovan personers skadeståndsansvar för handlingar och underlåtenhet i alhnänhet, även om särskilt intresse riktas mot frågor rörande kreditgivning.

Vårdslös kreditgivning 63

1.4.2 Huvuddragen i gällande rätt

1.4.2. l Bankaktiebolag

Inledning

Regler skadestånd för styrelseledamöter och verkställande direktör i

om aktiebolag finns i aktiebolagslagens 15 kap. Aktiebolagslagen gäller i stort sett fullt ut när det gäller skadeståndsfrågor beträffande bankaktiebolag. Det enda undantaget består i vissa befattningshavares

vid överträdelse bankrörelselagen. Detta undantag gås ansvar av igenom nedan. Genomgången nedan aktiebolagslagens skade-

av ståndsregler är relativt kortfattad anpassad till bankernas

men förhållanden.

Bestämmelser ledningen allmänna aktiebolag

om av

Aktiebolagslagens skadeståndsregler måste mot bakgrund de

ses av regler gäller för ledningen aktiebolag. Här återges i korthet

som av några av de viktigaste bestämmelserna.

Styrelsen för bolagets organisation och förvaltningen av - svarar

bolagets angelägenheter 8 kap. 3 § l st ABL

.

Styrelsen skall till att bolagets organisation är utformad så att - se

bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhåll-

anden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt 8 kap. 3 § 2 st

ABL.

Styrelsen skall i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen -

mellan sidan styrelsen och å andra sidan den verkställande

å ena

direktören och de andra organ som styrelsen inrättar 8 kap. 3 § 3 st

ABL.

Styrelsen skall fortlöpande bedöma bolagets och, om bolaget är -

moderbolag i en koncern, koncernens ekonomiska situation 8 kap. 4 § 1 st ABL.

Styrelsen skall meddela skriftliga instruktioner för när och hur -

sådana uppgifter behövs för styrelsens bedömning av bolagets

som

eller koncernens ekonomiska situation skall samlas in och

rapporteras till styrelsen. Instruktioner behöver dock inte meddelas

34Redogörelsen för gällande rätt vad gäller allmänna aktiebolag är hämtad främst från SOU 1995:44, prop. 1997/98:99 och Kedner. G., mfl., 1996, Aktiebolagslagen Del II, femte upplagan, Stockholm, Norstedts.

om dessa med hänsyn till bolagets begränsade storlek och verksamhet skulle sakna betydelse för rapporteringen till styrelsen 8 kap. 4 § 2 st ABL. Styrelsen skall årligen fastställa skriftlig arbetsordning för sitt - en arbete. I arbetsordningen skall det hur arbetet i förekommande anges fall skall fördelas mellan styrelsens ledamöter, hur ofta styrelsen skall sammanträda samt i vilken utsträckning suppleantema skall delta i styrelsens arbete och kallas till dess sammanträden 8 kap. 5 § 1 st ABL.

Om arbetsordningen innehåller anvisningar arbetsfördelning

- om mellan styrelsens ledamöter, skall styrelsen fortlöpande kontrollera att arbetsfördelningen kan upprätthållas 8 kap. 5 § 2 st ABL. Den verkställande direktören skall sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Den verkställande direktören f°ar dessutom utan styrelsens bemyndigande vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten bolagets verksamhet av är av ovanlig beskaffenhet eller stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sådana fall skall styrelsen så snart möjligt underrättas som om åtgärden 8 kap. 25 § l st ABL. Den verkställande direktören skall vidta de åtgärder är - som

nödvändiga för att bolagets bokföring skall fullgöras i överens-

stämmelse med lag och för att medelsförvaltningen skall skötas på ett betryggande sätt 8 kap. 25 § 2 st ABL.

Särskilda bestämmelser ledningen bankaktiebolag om av

Aktiebolagslagen innehåller i vissa avseenden skilda regler för privata och publika aktiebolag, bl.a. innebärande att publika aktiebolag skall ha en tudelad ledningsorganisation med både styrelse och verkställande direktör samt att det i publika bolag skall fler styrelseledamöter vara

minst tre och att majoriteten av dessa skall utses bolagsstämman.

av Det finns inget krav att bankaktiebolag skall publika bolag, vara men däremot finns i bankrörelselagen särbestämmelser rörande ledningen av

bankaktiebolag, bl.a. om att

styrelsen skall ha minst tre ledamöter, flertalet skall - varav vara personer som inte är anställda i banken eller i företag ingår i som en koncern där banken är moderbolag 9 kap. 10 § BRL, en verkställande direktör alltid skall utses 9 kap. 11 § BRL, och den verkställande direktören inte får styrelseordförande 9 kap. - vara 11 §BRL.

Vårdslös kreditgivning 65

Ansvar mot bolaget i allmänna aktiebolag

Styrelseledamot eller verkställande direktör när han fullgör sitt som uppdrag uppsåtligen eller oaktsamhet skadar bolaget, skall ersätta av skadan 15 kap. l § första meningen ABL. För att en styrelseledamot eller verkställande direktör skall bli skadeståndsskyldig enligt denna bestämmelse fordras, utöver orsakssamband adekvat kausalitet mellan uppträdande och skadan, åsidosatt någon för personens att personen denne i förhållande till bolaget gällande samt att detta åsidonorm sättande skett uppsåtligen eller oaktsamhet. Åsidosättandet kan ske av såväl handlande underlåtenhet. Endast skador som genom som genom styrelseledamot eller verkställande direktör vållat vid fullgörande av sitt uppdrag upphov till skadeståndsskyldighet enligt denna ger bestämmelse. Oaktsamhetsbedömningen är individuell; varje persons handlande eller underlåtenhet bedöms för sig mot bakgrund av den förutsättningar. Bedömningen av uppsåt och oaktsamhet personens samt orsakssamband följer allmänna skadeståndsrättsliga principer. Den individuella ansvarsbedömningen kan leda till att vissa styrelseledamöter blir skadestândsansvariga men inte andra. Vid en ansvarsfördelning kan olika faktorer komma med i bedömningen. En uttalad arbetsfördelning mellan ledamöterna har betydelse. Olikheter i arvode kan också ha betydelse. Det är inte uteslutet expert på vissa att en frågor inom sitt område kan ha ett strängare ansvar än de andra anses ledamöterna. Utgångspunkten vid oaktsarnhetsbedömningen är att styrelseledamoten eller verkställande direktören skall iaktta den omsorg som krävs syssloman i allmänhet. I detta ligger normalt en allmän skyldighet av en att följa lagbestämmelser, andra författningar och bestämmelser i

bolagsordningen ålägger de nämnda personerna en förpliktelse

som gentemot bolaget. Huruvida lagbestämmelse eller annan föreskrift en skapar förpliktelser för styrelseledamot eller verkställande direktör måste avgöras prövning varje enskild bestämmelses innegenom en av håll. Av styrelseledamots och verkställande direktörs ställning som bolagets sysslomän följer emellertid ett ansvar som sträcker sig längre än till att följa uttryckliga bestämmelser i författningar och bolagsordning. Av deras organställning följer att de är ansvariga för driften av

bolagets verksamhet och förvaltningen bolagets angelägenheter i

av övrigt. En verkställande direktör främst för åtgärder vidsvarar som tagits eller underlåtits inom för den löpande förvaltningen. ramen styrelseledamöter främst för åtgärder och underlåtenheter inom svarar området för styrelsens förvaltning. Verkställande direktör kan vara ansvarig på grund sitt sätt att presentera ärenden inför styrelsen eller av

på grund av underlåtenhet att fästa styrelsens uppmärksamhet förhållanden. styrelseledamöter kan att inte i tillräcklig grad

genom leda och kontrollera verksamheten bli ansvariga for verkställande

direktörs handlingar inom den löpande förvaltningen. Av särskild

betydelse vid prövningen av om styrelseledamot eller verkställande direktör fullgjort sin plikt syssloman i fråga bolagets drift eller

som om förvaltning är bestämmelserna i 8 kap. 3-5 ABL ovan, vilka

se

bl.a. anger styrelsens ansvarsområden samt innehåller bestämmelser rörande arbetsordning for styrelsen och rörande instruktioner för arbetsfördelningen mellan styrelsen, verkställande direktör och eventuellt andra organ.

styrelseledamöter och verkställande direktör har en lojalitetsplikt mot bolaget. Den innebär en skyldighet att inte sätta sina intressen

egna före bolagets eller sådana intressen traditionellt inte

gynna som omfattas av bolagets intresse.

Ansvar mot bankaktiebolag

Det är samma lagbestämmelse som för allmänna aktiebolag dvs. 15 kap. 1 § första meningen ABL gäller for styrelseledamots och

som verkställande direktörs gentemot bankaktiebolag. Tillämpningen

ansvar av bestämmelsen är också avsedd att bygga på principer. Vid

samma bedömningen av om en styrelseledamot eller verkställande direktör fullgjort sin plikt som syssloman tillkommer dock att ta hänsyn till det särskilda regelverket för banker.

Ansvar mot aktieägare och andra i allmänna aktiebolag

Styrelseledamot och verkställande direktör inte bara mot bolaget

svarar utan också mot andra som berörs av deras verksamhet i bolaget, nämligen aktieägare, borgenärer, anställda och andra tredje män. Ansvaret är emellertid inte lika strängt som det mot bolaget; skade-

ståndsskyldighet föreligger endast aktiebolagslagen, tillämplig lag

om om årsredovisning eller bolagsordningen överträtts uppsåtligen eller av vårdslöshet 15 kap. 1 § andra meningen ABL. Genom skadeståndsansvaret blir de bestämmelser i nämnda lagar och bolagsordningen som har till syfte att skydda tredje man sanktionerade. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om årsredovisning och det

om bundna kapitalet. Den som betalar för mycket för aktier i bolaget på grund av en felaktig årsredovisning kan ha rätt till skadestånd. Detsamma gäller den lånat ut till bolaget på grund

som pengar av en felaktig årsredovisning. I dessa fall är det fråga om direkt skada.

Vårdslös kreditgivning 67

Även indirekt skada, dvs. skada drabbar bolaget och därigenom som indirekt aktieägare och fordringsägare, kan ersättas enligt bestämmelsen. Det får klart att i vart fall borgenär kan ha rätt till anses ersättning även för indirekt skada NJA 1979 157. Ett exempel på

se s.

det är att bestämmelserna vinstutdelning överträds; fordringsom en ägare kan ha rätt till skadestånd på grund olaga vinstutdelning. av Det är skillnad mellan olika tredje mäns möjlighet att få grupper av skadestånd. Aktieägare endast ha rätt till skadestånd om den anses indirekta skadan riktar sig endast mot någon eller några av aktieägarna

såsom när likhetsprincipen eller generalklausulen överträtts. Ett

exempel är egendom tillhörig bolaget säljs till underpris till en eller om flera aktieägare. De andra aktieägarna kan då vara berättigade till skadestånd. Fordringsägare har inte rätt till skadestånd enbart för att en skadegörande handling försämrar bolagets ställning, om bolaget fortfarande bedöms kunna betala sina skulder allt efter de förfaller. som

Ansvar mot aktieägare och andra i bankaktiebolag

Femte kapitlet i bankrörelselagen skadestånd gäller endast för om sparbanker och medlemsbanker. I 1 § andra meningen stadgas att stiftare, huvudman, styrelseledamot eller delegat skall ersätta skada om skadan vållas medlem eller någon uppsåtlig eller en annan genom oaktsam överträdelse bankrörelselagen, lagen 1995:1559 om av

årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, sparbankslagen

medlemsbanker eller bankens stadgar. eller lagen om Förutom hänvisningen till sparbankslagen och lagen om medlemsbanker föreligger den skillnaden till motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen att även överträdelser av bankrörelselagen grundar skadeståndsskyldighet. Avsikten är att överträdelser bankrörelseav lagen även skall grunda skadeståndsskyldighet för funktionärer i bankaktiebolag följande, på lagrådets initiativ införda, genom bestämmelse i 1 kap. 1 § 3 st tredje meningen BRL: Om det i aktiebolagslagen 1975:1385 finns hänvisningar till bestämmelser i lag och gäller föreskrifter i denna lag i stället för eller vid sidan samma bestämmelserna i aktiebolagslagen, skall hänvisningarna vid av tillämpning i fråga bankaktiebolag i stället respektive också avse om föreskrifter i denna lag. Avsikten är att denna bestämmelse skall tolkas som att i de fall det i aktiebolagslagen finns hänvisning till den lagen skall det för en bankaktiebolagen läsas hänvisning även till bankrörelselagen. som en En sådan tolkning innebär att skadeståndsbestämmelsen i 15 kap. 1 § andra meningen ABL kompletteras med en hänvisning även till överträdelser bankrörelselagen. Gentemot allmänna aktiebolag av

föreligger således den skillnaden att för bankaktiebolag även överträdelser av bankrörelselagen medföra skadeståndsavses

skyldighet.

Kommittén återkommer i avsnitt 1.4.4.2 till frågan det finns om behov av att förtydliga eller komplettera bestämmelsen i 1 kap. 1 § 3 st tredje meningen BRL.

F rister för väckande skadeståndstalan av För bankaktiebolagens del är avsikten att fristema för att väcka skadeståndstalan skall desamma gäller för allmänna aktievara som bolag enligt 15 kap. 13 och 14 ABL. Därmed skiljer de sig från dem som gäller för sparbanker och medlemsbanker. Det skall dock påpekas att en sådan ordning förutsätter att den nämnda ovan bestämmelsen i 1 kap. l § 3 st tredje meningen BRL inte är tillämplig i detta fall. En tillämpning den bestämmelsen skulle innebära att av fristema för sparbanker och medlemsbanker skall tillämpas även på

bankaktiebolag.

Genom en föreslagen lagändring för sparbankemas och medlemsbankernas del bör emellertid alla tvivel på denna punkt undanröjas

se

nedan under 1.4.2.2. För de allmänna aktiebolagen har fristen för väckande talan mot av styrelseledamot och verkställande direktör för skadestånd till bolaget nyligen förlängts från tre år till fem år. Fristen räknas från utgången av det räkenskapsår då den skadevållande åtgärden vidtogs. I förarbetena till denna ändring hänvisades just till utredningar ifrågasatt av försumlighet i några kredittöretag i slutet 1980-talet och början av av 1990-talet och konstaterades att treårsfristen kan för kort för vara

tillräcklig utredning i vissa fall.

Jämkning

Ersättningsskyldighet enligt ovan behandlade paragrafer i aktiebolags-

lagen kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt 15 kap. 5§ ABL. Graden av skuld skall beaktas när jämkning övervägs; normalt skall jämkning inte ske när uppsåtlig brottslig gärning föreligger. Vidare skall hänsyn tas till skadelidande och skadevållandes ekonomiska förhållanden.

35Prop. 1997/981166, s. l66f. 36Prop. 1997/98:99, s. l96f.

Vårdslös Iveditgivning 69

I förarbetena till skadeståndslagen 1972:207 behandlades förhållandet mellan de associationsrättsliga jämkningsreglema och regeln i

4 kap. l § skadeståndslagen säger att arbetstagare endast är som skyldig att betala skadestånd för skador vållade i tjänsten om syrmerliga

skäl föreligger. Av förarbetena framgår att det är de särskilda associationsrättsliga jämkningsreglema skall tillämpas i fall där som

i organställning är skadeståndsskyldiga för åtgärder eller

personer beslut den juridiska vägnar. Vidare framgår att när en personens i organställning vållar skada vid utförande av uppgifter som person kunde ha anförtrotts vanlig arbetstagare skall däremot 4 kap. l § en skadeståndslagen tillämpas analogt. Det är alltså viktigt att skilja på handlingar företar i egenskap för bolaget och som en person av organ

andra handlingar. Har handlingarna företagits i organställning gäller

aktiebolagslagens regler tid och sätt för talans väckande, verkan av om beslut ansvarsfrihet, förutsättningarna för skadestånd och, som om nämnts, jämkning. Har handlingarna inte företagits i organställning

gäller skadetsåndslagens regler. Praktiskt viktigast för den som är arbetstagare blir då regeln att sådana endast är skadeståndsskyldiga om för skador vållade i tjänsten synnerliga skäl föreligger. om

1.4.2.2 Sparbanker och medlemsbanker

Bestämmelser om ledningen

Även skadeståndsreglema för sparbanker och medlemsbanker måste bakgrund de regler gäller för ledningen av dessa ses mot av som banktyper. Dessa bestämmelser finns i sparbankslagen och lagen om medlemsbanker. Här återges i korthet några av de viktigaste

bestämmelserna. Sparbanker och medlemsbanker skall ha styrelse med minst fem en ledamöter 3 kap. l § SBL och 6 kap. 1 § MBL. Styrelsen skall förvalta bankens angelägenheter i enlighet med vad i sparbankslagen respektive lagen medlemsbanker och som sägs om bankrörelselagen 3 kap. 1 § SBL och 6 kap. 1 § MBL. Styrelsen skall utse eller, det behövs, flera verkställande en om direktörer att under styrelsens inseende leda verksamheten i banken

3 kap. 4 § SBL och 6 kap. 4 § MBL. Verkställande direktör skall alltid ingå som ledamot i styrelsen - 3 kap. 4 § SBL och 6 kap. 4 § MBL. Styrelsen får, med undantag för ärenden som är av principiell betydelse eller i övrigt större vikt, uppdra åt verkställande direktör av

eller någon att eller tillsammans med vidta annan ensam annan sådana åtgärder som det är styrelsens uppgift att vidta. En annars person som har fått ett sådant uppdrag kallas för delegat 3 kap. 6 och 7 §§ SBL samt 6 kap. 6 och 7 §§ MBL. Delegation får även ske till särskilda ledningsorgan för visst område regionstyrelse eller för ett eller flera bankkontor kontorsstyrelse 3 kap. 6 § SBL och 6 kap. 6 § MBL. Styrelsen skall i instruktion meddela föreskrifter de - en om befogenheter som verkställande direktör och andra delegater skall ha. Avser uppdraget att bevilja kredit, skall grunderna för kreditgivningen fastställas. Om det har utsetts flera verkställande direktörer, skall instruktionen hur ledningen bankens ange av verksamhet skall fördelas mellan dem. Även styrelsen har lämnat om delegatuppdrag får styrelsen själv avgöra ärenden varje slag av 3 kap. 6 § SBL och 6 kap. 6 § MBL.

Ledningsreglema i Sparbankslagen och lagen medlemsbanker är

om

uppbyggda enligt andra principer än reglerna i aktiebolagslagen.

Sparbankslagen och lagen om medlemsbanker utgår från huvudprincipen att styrelsen är det centrala organet för förvaltsom svarar ningen av bankens angelägenheter. Styrelsen kan emellertid delegera förvaltningsuppgifter till verkställande direktör eller och lagarna annan utgår också från att verkställande direktör skall leda verksamheten. Även de legala skillnaderna mellan om systemen och i synnerhet verkställande direktörs ställning å sidan, sparbanker och medena lemsbanker samt, å andra sidan, bankaktiebolag kan verka så stora synes skillnaderna i det praktiska arbetet små. vara Jämfört med vad gäller för allmänna aktiebolag och bankaktiesom

bolag finns det i Sparbankslagen och lagen medlemsbanker ganska

om få bestämmelser ålägger styrelsen och verkställande direktören som uppgifter.

Ansvar mot banken

Lagbestämmelsen rörande skadeståndsansvaret gentemot sparbank och medlemsbank är i stort sett utformad på sätt den rörande samma som ansvar gentemot bankaktiebolag; styrelseledamot, verkställande direktör eller delegat när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller som

37För en genomgång av delegatsystemet i bankaktiebolag kommitténs se delbetänkande "Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag, SOU 1998:27, s. Zlff. 38Se aa., s. 28.

Vårdslös kreditgivning 71

oaktsamhet skadar banken, skall ersätta skadan 5 kap. l § första av meningen BRL. Tillämpningen vad gäller allmänna skadeståndsrättsliga frågor som bedömningen uppsåt och oaktsamhet samt adekvat kausalitet är av avsedd densamma. Vidare är oaktsamhetsbedömningen även att vara här individuell; varje handlande eller underlåtenhet bedöms för persons sig mot bakgrund den personens förutsättningar. av Utgångspunkten vid oaktsamhetsbedömningen, nämligen att styrelseledamot och verkställande direktör skall iaktta den omsorg som krävs syssloman i allmänhet, är också densamma. Däremot är av en ansvarsområdena för styrelsen respektive verkställande direktör inte nödvändigtvis desamma eftersom de läggs fast genom instruktioner och inte primärt i lag är fallet i bankaktiebolag. Åtminstone för större som banker bör denna skillnad emellertid inte överdrivas.

Av styrelseledamots och verkställande direktörs organställning

följer att de är ansvariga för driften bolagets verksamhet och av förvaltningen bolagets angelägenheter i övrigt. En verkställande av direktör främst för åtgärder vidtagits eller underlåtits inom svarar som för den löpande förvaltningen även vad hänförs dit kan ramen om som variera något. styrelseledamöter främst för åtgärder och undersvarar låtenheter inom området för styrelsens förvaltning, vilket också varierar beroende i vilken grad delegation skett. Verkställande direktör kan, liksom i bankaktiebolag, ansvarig på grund av sitt sätt att vara presentera ärenden inför styrelsen eller på grund av underlåtenhet att fästa styrelsens uppmärksamhet på förhållanden. styrelseledamöter kan att inte i tillräcklig grad leda och kontrollera verksamheten bli genom ansvariga för verkställande direktörs handlingar inom den löpande förvaltningen. De bestämmelser i aktiebolagslagen, vilka bl.a. anger styrelsens ansvarsområden samt innehåller bestämmelser rörande arbetsordning för styrelsen och rörande instruktioner för arbetsfördelningen mellan styrelsen, verkställande direktör och eventuellt andra organ 8 kap. 3- 5 ABL, i förarbetena särskild betydelse vid som anges vara av prövningen styrelseledamot eller verkställande direktör fullgjort av om sin plikt syssloman i fråga bolagets drift eller förvaltning har som om ingen motsvarighet sparbankslagen eller lagen medlemsbanker om betydelsen bankrörelselagens bestämmelser behandlas i avsnitt av 1.4.3.1. När det gäller att bedöma ansvarsfrågor i sparbanker har det betydelse att sparbanker har till ändamål att, utan rätt för dess stiftare eller andra att få del den vinst kan uppkomma i rörelsen, främja av som sparsamhet att driva bankverksamhet i enlighet med sparbanksgenom lagen och bankrörelselagen 1 kap. 1 § sparbankslagen. Härvid skiljer

sig alltså sparbankema från bankaktiebolagen vilka har till syfte att bereda vinst åt aktieägarna inte annat sägs i bolagsordningen.

om Vidare skall sparbanks rörelse främst ett visst verksamhets-

en avse område.

Ansvar mot medlem eller någon

annan

Stiftare, huvudman, styrelseledamot eller delegat skall ersätta skada

om skadan vållas medlem eller någon uppsåtlig eller

en arman genom oaktsam överträdelse bankrörelselagen, lagen 1995:1559

av om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, sparbankslagen eller lagen om medlemsbanker eller bankens stadgar 5 kap. l § andra meningen BRL. Regleringen är densamma för bankaktiebolag

som med undantag för att hänvisning sker till sparbankslagen respektive lagen om medlemsbanker i stället för till aktiebolagslagen.

Frister för väckande skadeståndstalan

av

För sparbanker och medlemsbanker regleras fristema för väckande

av skadestândstalan i 5 kap. 8 § BRL. Fristen för väckande talan för

av bolagets räkning mot styrelseledamot är tre år och mot verkställande direktör ett år. Fristen för talan mot styrelseledamot börjar löpa vid utgången av det räkenskapsår då den skadevållande åtgärden vidtogs. För talan mot delegater, inklusive verkställande direktör, börjar fristen att löpa då årsredovisningen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår varunder den skadevållande åtgärden vidtagits läggs fram på stämman.

Regeringen har alldeles nyligen i proposition 1998/99: 129 föreslagit att fristema för väckande talan skadestånd till sparbank eller

av om medlemsbank skall till dem gäller för bankaktiebolag.

anpassas som Propositionen har det uttalade syftet att preskriptionsfristema för samtliga kategorier funktionärer skall desamma oavsett i vilken

vara associationsforrn bankrörelsen bedrivs. Förslaget innebär att

som fristen för väckande talan mot styrelseledamot förlängs till fem år.

av Beräkningen av fristen föreslås inte ändrad. Fristen för väckande

av talan mot verkställande direktör och andra delegater föreslås förlängd till tre år. Det föreslås att fristen skall räknas på sätt vid

samma som talan mot styrelseledamot. En skillnad kommer alltså att kvarstå i så måtto att för väckande talan mot verkställande direktör i

av bankaktiebolag kommer frist fem år att gälla medan för Sparbank

en om och medlemsbank frist tre år kommer att gälla för handlingar

en om som företagits i egenskap av verkställande direktör. Förslaget föreslås träda i kraft den 1januari 2000.

Värdelös kreditgivning 73

Jämkning

Skadeståndsskyldighet i enlighet med bankrörelselagen kan jämkas enligt 5 kap. 4 § BRL. Paragrafen är i stort sett likalydande med motsvarande paragraf i aktiebolagslagen. Ingenting heller tyda på att synes

tillämpningen skall när det gäller styrelseledamot

vara en annan inklusive verkställande direktör jämkning i bankaktiese ovan om bolag. Sparbanker och medlemsbanker skiljer sig från bankaktiebolagen såtillvida de har kvar ordningen med särskilt utsedda delegater se att ovan. En fråga kan praktiskt betydelsefull är hur delegater som vara också är arbetstagare skall behandlas skadeståndsrättsligt; är det som bestämmelserna arbetstagare i skadeståndslagen 1972:207 eller om bestämmelserna delegater i bankrörelselagen som skall tillämpas om Som nämnts behandlades i förarbetena till skadeståndslagen ovan förhållandet mellan de associationsrättsliga jämkningsreglerna och regeln i 4 kap. l § skadeståndslagen säger att arbetstagare endast som är skyldig att betala skadestånd för skador vållade i tjänsten om synnerliga skäl föreligger. Av förarbetena framgår att det är de

särskilda associationsrättsliga jämkningsreglerna skall tillämpas i

som fall i organställning, dvs. även delegater, är skadeståndsdär personer skyldiga för åtgärder eller beslut på den juridiska personens vägnar. Vidare framgår att när i organställning vållar skada vid en person utförande uppgifter kunde ha anförtrotts en vanlig arbetstagare av som skall däremot 4 kap. l § skadeståndslagen tillämpas analogt. Det är alltså viktigt att skilja på handlingar som en person företar i egenskap för bolaget och andra handlingar. Har handlingarna företagits av organ i organställning gäller aktiebolagslagens regler tid och sätt för om talans väckande, verkan beslut ansvarsfrihet, förutsättningarna av om för skadestånd och, nämnts, jämkning. Har handlingarna inte som

företagits i organställning gäller skadetsåndslagens regler. När det

gäller kreditgivning är det sparbankslagens och lagen medlemsom bankers utgångspunkt att arbetstagare inte har befogenhet att fatta kreditbeslut utan delegation från styrelsen. Därmed skulle beslut i kreditärenden alltid falla under bankrörelselagens bestämmelser om skadestånd. Samma resultat tolkningen att bankrörelselagens ger bestämmelser har företräde i egenskap specialregler. av

39Frågan behandlas också i Otto Rydbecks promemoria "Skadeståndsansvaret vid kreditgivning, bilaga s. 11.

1.4.3 i banker

Styrelsearbete

1.4.3.1 Inledning

På den svenska bankmarknaden finns banker olika karaktär. Som av framgått har de olika associationsforrner. Det finns omkring 20

bankaktiebolag, 85 sparbanker och 2 medlemsbanker. Bankerna har också ganska olika inriktning på sin verksamhet; de spänner från stora

traditionella fullsortiments affärsbanker till medlemsbanken Jord Arbete Kapital är helt inriktad på enskildas sparande och som finansiering. Mellan dessa extremer finns banker inriktat sin som rörelse endast mot vissa kundsegment. Svenska banker varierar även kraftigt i storlek. De största har kapitalbaser drygt 40 miljarder om kronor medan den minsta har kapitalbas 700 000 kronor. Det en om säger sig självt att så disparat samling företag ställer olika krav på en dem som skall delta i styrelsearbetet eller fungera verkställande som direktör.

En styrelseledamot intar, nämnts, sysslomannaliknande som en ställning gentemot banken. Den som anlitar syssloman har rätt att en utgå från att den åtar sig uppdraget har förmåga att utföra det. Det som går emellertid inte att närmare den grundläggande kompetens ange som styrelseledamötema förutsätts besitta. Kraven påverkas av förhållandena i den enskilda banken, t.ex. inriktningen på dess verk-

samhet, storlek och organisation. Rent allmänt f°ar dock förutsättas att ledamöterna har förmåga att begripa normala inslag i bankens rörelse

samt uppmärksamma förändringar i omvärlden ändrar förutsättsom ningarna för rörelsens bedrivande. Vidare måste de känna till

åtminstone de centrala bestämmelserna i lagstiftningen banker och i om

bolagsordningen.

Både i samband med oktrojprövningen och under löpande tillsyn sker en prövning banks ledning. Därvid prövas de av en att som avses ingå respektive ingår i bankens styrelse har de insikter och den erfarenhet måste krävas den deltar i ledningen bank som av som av en och även i övrigt är lämpliga för sådan uppgift. I förarbetena en sägs att vad som krävs är att de skall ingå i ledningen har tillräckligt som ett kunnande på området eller i vart fall förmåga skaffa sig sådan att en kunskap. Vidare bör den skall ingå i ledningen ha de personliga som

egenskaper i fråga omdömesgillhet uppgiften kräver. För

om som bankaktiebolag och medlemsbanker gäller vidare att Finans-

inspektionen kan ingripa enligt reglerna ledningsprövning

om om styrelseledamot i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i

4° Se prop. 1995/962173 s. 85.

Vårdslös kreditgivning 75

näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Kraven på styrelseledamöterna varierar också med arbetsfördelningen inom styrelsen. Allmänt sett torde störst krav ställas på styrelsens ordförande. Denne har ansvar för att arbetet i styrelsen fungerar och att sammanträden hålls när det behövs samt att tillräckligt beslutsunderlag presenteras. En ledamot som är tillsatt som expert på vissa frågor har ett större krav på sig att dessa frågor blir behandlade på riktigt sätt det kan samtidigt krävas mindre honom i det ett men av övriga styrelsearbetet.

1.4.3.2 Styrelsens uppgifter och arbetsformer

Styrelsens uppgifter

Även när det gäller formerna för arbetet i styrelsen måste skillnaderna mellan olika banker betydlig med hänsyn till de tidigare nämnda vara olikhetema i inriktning på rörelsen, storlek, organisation osv. Däremot associationsfonnen inte vara så betydelsefull när det gäller att synes bestämma arbetsfonnema. Fortsättningsvis kommer därför framställningen att koncentreras till förhållandena i bankaktiebolagen eftersom det är på det aktiebolagsrättsliga området den senaste

lagstiftningen finns. Den följande framställningen bygger vad som

gäller för allmärma aktiebolag den har anpassats till de särskilda men förhållanden gäller i banker. Förhållandena i sparbanker och som medlemsbanker kommenteras endast i den mån det finns särskilt behov det. Om ingenting sägs finner kommittén att det är en lämplig av ordning det gäller för bankaktiebolag också skall gälla för de att som andra associationsfonnerna även det kanske inte finns uttryckligt om lagstöd för det. Kommittén vill i det här sammanhanget framhålla att det finns skäl att över lagstiftningen det här området för se sparbanker och medlemsbanker. Allmänt kan sägas att styrelsen oavsett associationsform svarar för bankens organisation och förvaltningen av bankens angelägenheter, vilket inbegriper att formulera övergripande riktlinjer och mål för rörelsen. Styrelsen har alltså mycket vid kompetens. I såväl en allmänna aktiebolag bankaktiebolag begränsas kompetensen i som förhållande till bolagsstämman i första hand vissa bestämmelser i av lag stämman exklusiv beslutanderätt i vissa frågor, exempelvis som ger i fråga ändring bolagsordningen, val styrelse och revisorer, om av av fastställande balans- och resultaträkning samt beslut om likvidation av och fusion. Vidare har det i doktrinen förts fram att styrelsen är skyldig

76 Vårdslös kreditgivning

att underställa stämman vissa för banken särskilt ingripande beslut. Styrelsen kan också vara bunden att stämman faktiskt beslutat i vissa av frågor som inte faller inom stämmans exklusiva kompetens eller att av stämman utfärdat särskilda föreskrifter. Styrelsens ansvar för bankens organisation enligt aktiebolagslagen innefattar ett krav på styrelsen att till att bankens organisation är se

utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bankens

ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt. Kommitténs förslag i huvudbetänkandet, vilka innebär krav på soliditet, riskhantering och genomlysbarhet, medför ännu hårdare krav på styrelsens organisation av rörelsen. Styrelsen måste system genom som identifierar, mäter och kontrollerar den samlade risken i bankens rörelse se till att risknivån i banken är acceptabel. Detta innebär att organisationen måste utformad på ett ändamålsenligt sätt för att vara uppfylla kravet. Kravet på genomlysbarhet innebär bl.a. att styrelsen inte får organisera rörelsen så att det är svårt att överblicka ansvars-

och ägarförhållanden.

Av aktiebolagslagen framgår att styrelsen fortlöpande skall bedöma bankens och, banken är moderbolag i koncern, koncernens om en ekonomiska situation. Kommitténs förslag till rörelseregler i nya bankrörelselagen innebär mer långtgående och preciserade krav i detta avseende. Soliditetsregeln ställer krav på styrelsen att övervaka risknivån i den samlade rörelsen, inklusive dotterbolag i den mån de nämnvärt kan påverka bankens ekonomiska situation, och avväga denna mot bankens kapitalstyrka. Detta är sådan uppgift en som styrelsen ansvarar för. Bestämmelsen innebär i sig att styrelsen måste ha en både bred och ingående kunskap bankens samlade rörelse. om Vidare innebär bestämmelsen att styrelsen måste kunna kontrollera och

korrigera rörelsens utveckling. Rörelsereglema ställer även krav på

riskhantering, vilket bl.a. innebär att styrelsen måste till att det finns se system för att identifiera och mäta de risker rörelsen är förknippad som med. Det är inte nödvändigt, och kanske inte lämpligt, att styrelsen ens själv utarbetar de interna system används för att fullgöra som uppgifterna. Styrelsen måste dock försäkra sig att systemen är lämpligt om utformade för att fullgöra sin uppgift. Vidare är styrelsen skyldig att se till att det finns interna system för att kontrollera de risker rörelsen som är förknippad med. Detta innebär att styrelsen måste ha instrument för att kunna styra risknivån i rörelsen. Eftersom det slutligen är styrelsen som svarar för att risknivån i rörelsen avvägs i förhållande till kapitalstyrkan måste styrelsen kontinuerligt vara informerad om utvecklingen i rörelsen och även ange övergripande riktlinjer för den

framtida utvecklingen. De löpande bedömningar måste göras kan

som dock överlåtas till den verkställande direktören.

1999:82 Vårdslös kreditgivning 77 SOU

Bankens organisation och rörelse regleras olika instrument. genom Högst i står lagregler, för bankaktiebolagens del främst aktierang blagslagen och bankrörelselagen. Vidare finns bankområdet före-

skrifter från Finansinspektionen. Därefter följer den bolagsstämman av

bolagsordningen. Under bolagsordningen följer instruktioner

antagna ozh andra instrument styrelsen använder sig av för att organisera, som och kontrollera rörelsen. Härmed avses såväl rent organisatoriska syra föreskrifter, såsom rörande bankens indelning i regioner eller t.ex. affärsområden, föreskrifter rörande affársverksamhetens som bedrivande, kreditinstruktioner och instruktioner för tradingt.ex. verksamheten. Under styrelsens instruktioner kommer verkställande direktörens föreskrifter rörande den löpande förvaltningen. Dessa kan

preciseringar till styrelsens allmänt hållna instruktioner men utgöra mer också frågor styrelsens instruktioner inte berör. Verkställande avse som

direktörens föreskrifter kan kompletteras med befattningsbeskrivningar

och andra liknande handlingar lägger fast rutiner och befogensom hetsomrâden för enskilda anställda utformade tjänstemän under den av verkställande direktören. I kommitténs förslag till rörelseregler finns en

testämmelse bank skall utfärda interna föreskrifter i som säger att en omfattning behövs för att styra rörelsen. De föreskrifter som cen som behöver inte nödvändigtvis på någon viss av de angivna avses vara rivåema, det får förutsättas att det i de allra flesta banker finns men lehov föreskrifter från åtminstone styrelse och verkställande av cirektör. I aktiebolagslagen att styrelsen skall i skriftliga instruktioner anges arbetsfördelningen mellan å sidan styrelsen och å andra sidan ange ena verkställande direktören och de andra som styrelsen inrättar. cen organ Detta innebär bankaktiebolags styrelse skall utfärda instruktioner att ett för den verkställande direktörens arbete. För det fall styrelsen beslutar

det i bankens organisation skall ingå av personer som har att en grupp besluta i frågor större betydelse för bolaget skall styrelsen rätt att av

precisera organets uppgifter, arbetssätt och rapporteringsskyldighet.

Detsamma gäller styrelsen beslutar inrätta organ med mer överom vakande och kontrollerande uppgifter, t.ex. riskhanterings- eller internrevisionsenheter. När det gäller den sist nämnda typen är det organ av viktigt styrelsen även lägger fast klara instruktioner för andra att cnheters rapporteringsskyldighet till organet. Det kan också, beroende bankens storlek och organisation, bli aktuellt för styrelsen att utfärda

nstruktioner för enskilda befattningshavare, t.ex. vice verkställande lirektör, kreditchef eller tradingchef. Genom instruktioner och andra

skall styrelsen lägga fast ändamålsenlig organisation i nstrument en rilken ingen tvekan råder arbetsfördelningen mellan olika organ, om

gränserna för olika organs eller befogenhet i olika av:eenden personers

eller rapporteringsskyldigheter.

Verkställande direktör

Alla banker skall ha minst verkställande direktör; i sparbancer och en medlemsbanker är det möjligt att utse flera. I bankaktiebolag utgör verkställande direktören ett självständigt bolagsorgan medan det i sparbanker och medlemsbanker är fråga arbetsfördelning inom om en styrelsen. I bankaktiebolag behöver verkställande direktören irte vara med i styrelsen men är det nästan undantagslöst. I bankaktiebolag skall den verkställande direktören sköta den löpande förvaltningen. För sparbanker och medlemsbanker sägs i lagtexten verkställande att direktör skall under styrelsens inseende leda verksanheten. Skillnaderna mellan associationsfonnema ofta inte i anses vara stora

praktiken. Den följande redogörelsen för kompetensfördeningen

mellan styrelse och verkställande direktör tar sikte bankaktielolagf" Till den löpande förvaltningen hör alla åtgärder ine med som hänsyn till arten eller omfattningen bankens rörelse är oselvanlig av av beskaffenhet eller stor betydelse. Det innebär kort verkställande sagt att direktören skall för driften rörelsen, utöva tillsyi svara av över personalen samt sörja för lagenlig och lämplig bokföring och en

medelsförvaltning. Åtgärder som med hänsyn till omfattningen och

arten av bankens verksamhet är osedvanlig beskaffenhet eler av stor betydelse faller inte under den löpande förvaltningen. Är sådan en åtgärd så brådskande att den inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bankens verksamhet, kan dock verkställande direktören förea den, men skall i sådant fall så snart möjligt underrätta styrelsen sin som om åtgärd. Styrelsen kan bemyndiga verkställande direktören vidta at förvaltningsåtgärder som ligger utanför för den lipande ramen förvaltningen. Denna möjlighet får dock inte användas i sådan utsträckning att styrelsen inte längre fullgör sin uppgift öveordnat som

ledningsorgan.

Verkställande direktören är skyldig att bereda och inför

stfrelsen

föredra frågor ligger utanför den löpande förvaltningen. som Verkställande direktören är ett i förhållande till styrelsen underordnat Styrelsen kan verkställande direktören anvisningar organ. ge om hur löpande förvaltningsåtgärder skall handläggas eller beslutas.Verkställande direktören är skyldig att följa sådana anvisningar incn den

ram som följer av lagstiftningen och bolagsordningen. Styrelsen kan

Redogörelsen bygger till stor del på framställningen i betänkandet Aktiebolagets organisation, SOU 1995:44, 157ff. s.

sou 1999:82 Vårdslös kreditgivnzng 79

också själv ärenden ingår i den löpande förvaltningen. avgöra som Verkställande direktörens befogenhet att sköta den löpande

förvaltningen upphör styrelsen tar sin bestämmaderätt i anspråk.

om Det strider emellertid mot grundtankama bakom lagen om styrelsen företar så väsentliga ingrepp i verkställande direktörens rätt att sköta den löpande förvaltningen att denne i realiteten inte längre har ställning som verkställande direktör. Verkställande direktör främst för åtgärder som han vidtagit ansvarar

eller underlåtit inom den löpande förvaltningen. Av framställningen

framgår dennes roll i organisationen och driften av rörelsen. ovan Vidare skall denne till att ärenden som det ankommer på styrelsen att se avgöra läggs fram för styrelsen. Verkställande direktör ansvarar också för det sätt på vilket han bereder eller föredrar ärenden för styrelsen.

Arbetet inom styrelsen

När det gäller arbetet inom styrelsen föreskrivs i aktiebolagslagen att

styrelsen skall fastställa arbetsordning för sitt arbete. Om styrelsen en beslutar arbetet skall fördelas på något sätt mellan ledamöterna skall att det finnas bestämmelser om det i arbetsordningen. Detta gäller t.ex. om styrelsen inrättar utskott för att särskilt besluta i eller övervaka vissa frågor. I förarbetena till aktiebolagslagen framhålls att det är viktigt att varken styrelseordförande eller andra ledamöter i ett bolag har som verkställande direktör tilläggs uppgifter tillhör den löpande försom valtningen. Skälet att förhindra kringgående förbudet anges vara av för verkställande direktör att i publika aktiebolag vara styrelsens ordförande. Huruvida beslut i enskilda kreditärenden bör ligga i styrelsen eller inte återkommer kommittén till. I styrelsens arbetsordning skall det också bestämmas hur ofta sammanträde skall hållas. Med hänsyn till de särskilda krav som den finansiella verksamheten ofta upphov till samt till lagstiftningens ger krav på styrelsen att kontinuerligt följa rörelsens utveckling och riskerna i den föreligger normalt behov tätare sammanträden i av banker än i andra företag. I viss mån är behovet sammanträden av självfallet beroende på hur styrelsen valt att lägga arbetet i upp styrelsen och organisera banken. Förutom att besluta nämnda föreskrifter och andra instrument om rörande organisationen och kontroll och styrning av rörelsen ankommer det på styrelsen att besluta i frågor övergripande natur för banken. av Exempel på sådana frågor är utarbetande riktlinjer och mål för av verksamheten, strategiska beslut rörande olika verksamhetsgrenar,

z SOU 1995:44, s. 160.

80 Vårdslös kreditgivning

etableringar i för banken nya landsändar och främmande länder samt stora investeringar. Vidare ankommer det på styrelsen att fatta beslut i enskilda ärenden med hänsyn till eller

som arten omfattningen av

bankens rörelse är ovanlig beskaffenhet eller betydelse. dessa av stor I avseenden skiljer sig styrelsearbetet i banker inte så mycket från det i andra företag, även det ställs högre krav på följa och kontrollera om att rörelsen.

Beslut i kreditärenden

Pâ en väsentlig punkt skiljer sig dock styrelsearbetet i banker från det i allmänna aktiebolag motsvarande storlek. Av tradition har av styrelserna i banker nämligen i betydande grad deltagit i den löpande verksamheten med kreditgivning. Det finns inga krav på

numera lagliga

att så skall vara fallet annat än kreditema med hänsyn till eller om arten omfattningen av bankens rörelse är ovanlig beskaffenhet eller stor av betydelse se dock nedan s.k. jävskrediter. om De stora bankerna har normalt kreditprövningen organiserad i fyra nivåer, nämligen kontorsnivå tjänsteman, kontorschef,

enskild

kontorsstyrelse etc., regional nivå regionchef, regionens kreditdelegation, regionstyrelse etc., central nivå under styrelsen

central

kreditdelegation, styrelsens kreditkommitté, styrelsens kreditutskott etc. samt styrelsen. Varje nivå under styrelsen har i princip befogenhet att bevilja krediter till ett visst belopp, vilket bestäms upp genom bankens kreditinstmktion. Överstiger krediten detta eller finns

belopp

särskilda omständigheter med krediten skall den tillstyrkas och överlämnas till nästa nivå, den lägre nivån finner detta

om lämpligt. De

krediter slutligen skall beslutas i styrelsen har således dessförinnan som tillstyrkts på tre nivåer. Kreditärenden behandlas normalt ganska summariskt i styrelsen. Eftersom det är relativt många ärenden skall i styrelsen som upp och den i praktiken har begränsad tid till förfogande blir det kort tid över för varje ärende. Av sekretessskäl många banker något anser att material inte kan skickas ut i förväg utan besluten grundas på föredragningar och vid sammanträdena utdelade handlingar. I vissa banker finns emellertid möjlighet för styrelseledamötema i banken studera att handlingarna dagen före sammanträdet. I praktiken är dock styrelserna helt beroende det underlag tagits fram och de beslut fattats av som som på lägre nivåer. En risk med att styrelserna beslutar i enskilda kreditärenden är att det skapar slags falsk legitimitet besluten. Styrelsema har inte en förutsättningar att göra en självständig prövning underordnade av

Vårdslös kreditgivning 81

uppgifter och beslut. Trots detta lyfter ett styrelsebeslut i någon organs mening ansvaret från underordnade som prövat krediten. av organ En risk med att styrelserna ägnar betydande tid beslut i annan enskilda kreditärenden är att det stjäl tid från andra, för styrelserna, mer väsentliga arbetsuppgifter. På kreditsidan är sådana uppgifter att övervaka kreditportföljens sammansättning i olika avseenden, såsom geografisk spridning, branschspridning, känslighet för olika typer t.ex. händelser hos kunderna och liknande. Det gäller helt enkelt för av styrelsen att ha övergripande kontroll vilka banken har lånat ut en till och vilka konsekvenser olika händelser kan få för denna pengar utlåning. Vidare är det oftast väsentlig uppgift för styrelsen att lägga en

fast strategi för att styra kreditportföljens sammansättning i olika

en avseenden. För att kunna fullgöra dessa uppgifter kreditsidan, likaväl i övriga verksamheter, fordras att det finns en fungerande som intern kontroll upptäcker styrelsens direktiv inte följs eller om som om rapporteringen till styrelsen brister. Det är styrelsens ansvar att följa den allmänna ekonomiska utvecklingen i omvärlden och även utvecklingen i konkurrerande institut samt företeelser marknya naden t.ex. instrument för hantering av risk. Som exempel på nya aktuella företeelser fordrar uppmärksamhet kan nämnas större som användning kreditderivat och handel med kreditstockar. av För bankaktiebolagens del finns ingen särskild beslutsordning föreskriven för beslut rörande så kallade jävskrediter enligt 2 kap. 17 § BRL. I sparbankslagen och medlemsbankslagen föreskrivs dock att beslut rörande jävskrediter måste fattas styrelsen om kreditema inte av gäller kredit i och för rörelse drivs av låntagaren. Mot bakgrund av som önskan att renodla styrelsens arbete till frågor av mer övergripande karaktär kan ifrågasättas inte denna ordning bör avskaffas. Det om faller emellertid inte inom kommitténs uppdrag över denna fråga. att se Det bör avslutningsvis framhållas att lagstiftningen inte kräver eller på något sätt förordar den nuvarande ordningen med stort engagemang i enskilda kreditbeslut från bankstyrelsemas sida. Tvärtom är utgångspunkten för lagstiftningen att styrelsearbetet skall koncentreras till frågor övergripande natur. Endast de mycket få kreditbeslut som är av sådan storlek och betydelse att de faller utanför den verkställande av direktörens kompetens måste enligt lagen tas styrelsen. Enligt av kommitténs mening är det mycket talar för att den arbetsinsats som som styrelseledamötema lägger ned enskilda kreditbeslut skulle göra

mera nytta på andra mer övergripande uppgifter.

82 Vårdslös kreditgivning

1.4.3.3 Intern kontroll

Som framgått ovan svarar en bankstyrelse ytterst för driften bankens av rörelse och för dess organisation. Det är också styrelsens uppgift att se till att det finns fungerande intern kontroll i banken. Den interna en kontrollen syftar till att kontrollera att bankens rörelse bedrivs i enlighet med de bestämmelser gäller, såväl i form lagar och andra som av författningar som interna instruktioner olika valör. Genom sådan av en kontroll skall det säkerställas att överordnade riktlinjer följs i organs organisationen och att rapporteringen uppåt i organisationen är korrekt. Det är särskilt viktigt att bankens hantering de olika former risker av av som finns i rörelsen granskas. Vidare bör den interna kontrollfunktionen ett uttryckligt uppdrag att vaka bankens ges över att

redovisning och rapportering blir riktig och fullständig. Parallellt med

den rent kontrollerande verksamheten bör kontrollfunktionen i även ges uppdrag att granska och allmänt uttala sig huruvida bankens mer om organisation, interna instruktioner och andra instrument för att styra och kontrollera rörelsen samt affärssystem i övrigt är ändamålsenliga. Den interna kontrollen bör ledas ett oberoende på relativt av organ hög organisatorisk nivå. Huruvida det organisatoriskt bör undervara ställt styrelsen eller verkställande direktören ankommer det, enligt kommitténs mening, inte på lagstiftaren att uttala sig För det fall om. det ligger under verkställande direktören skall det dock under alla händelser även rapportera direkt till styrelsen. Det kan inte accepteras att kommunikationen mellan kontrollorganet och styrelsen enbart går via verkställande direktören. I övrigt kan den interna kontrollen organiseras på många olika sätt och det är, enligt kommitténs mening, inte lagstiftarens sak att närmare någon viss modell. Det förtjänar ange dock att understrykas att avgörande för den interna kontrollens kvalité oavsett på vilken nivå den utövas är att kontrollen är oberoende i förhållande till de funktioner skall kontrolleras. Det får inte föresom komma att den handhar eller för affärsdrivande som ansvarar en verksamhet också för den interna kontrollen denna. svarar av Liksom i den övriga verksamheten är det i den interna kontrollen viktigt med klara instruktioner för arbetet och goda rutiner i övrigt. Det är viktigt att klart arbetsfördelningen mellan dem deltar i ange som kontrollen och sedan kontrollera att denna arbetsfördelning följs. En klar arbetsfördelning bidrar till heltäckande kontroll bankens en av verksamhet. Vidare minskar sådan risken för personliga en att relationer, lojalitetsband och liknade mellan den kontrollerande och den kontrollerade tillåts inverka på kontrollen. I situationer när enskilda personer tillåts hantera mycket stora belopp, i t.ex. valuta- eller

Vårdslös Icreditgitrning 83

aktiehandel, är det viktigt att den interna kontrollen går ned på individnivå.

l .4.4 Överväganden

1.4.4.1 Styrelseledamot och verkställande direktörs ansvar mot banken

Kommitténs bedömning: Bestämmelsen i 15 kap. 1 § första meningen aktiebolagslagen styrelseledamots och verkställande om direktörs skadeståndsansvar mot bolaget bör även fortsättningsvis gälla för bankaktiebolag. Inte heller bestämmelsen i 5 kap. 1 § första meningen bankrörelselagen styrelseledamots och verkställande om direktörs skadeståndsansvar mot Sparbank eller medlemsbank bör ändras. Det innebär att styrelseledamot och verkställande direktör i bank vid fullgörande av uppdraget uppsåtligen eller av en som oaktsamhet skadar banken skall ersätta skadan.

De här aktuella skadeståndsreglema syftar i första hand till att ersätta banken för skada styrelseledamot och verkställande direktör som orsakat vid utövande sitt uppdrag. Enligt gällande rätt fordras för av skadeståndsskyldighet att styrelseledamot eller verkställande direktör åsidosatt någon för denne i förhållande till bolaget gällande norm samt att âsidosättandet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Vidare finns det enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ett krav på orsakssamband mellan styrelseledamotens handlande och skadan. Eftersom det, med iakttagande allmänna skadeståndsrättsliga av principer och för den delen allmänna rättsgrundsatser över huvud, inte kan bli fråga att ändra på detta krav behandlas det inte om senare vidare. För närvarande är det aktiebolagslagens bestämmelser som gäller för bankaktiebolag. Som framgått tidigare har i ett nyligen avslutat lagstiftningsärende beslutats att inte ändra på den allmänt hållna oaktsamhetsregel culparegel för allmänna aktiebolag som sedan lång tid varit gällande för såväl allmärma aktiebolag som banker med olika associationsform. Huvudskälet for denna bedömning att lagtexten var måste ha allmänt hållen avfattning med hänsyn till den mängd olika en situationer den är avsedd att täcka. Det bedömdes ogörligt att i som skadeståndsreglema lägga fast de skall gälla för normer som

43Se SOU 1995:44 241 ff. och prop. 1997/98:99 s. 186 ff. s.

styrelseledamöters handlande. Genom kommitténs redogörelse för ovan styrelsens uppgifter och styrelsearbetet i banker samt för vad som åligger verkställande direktör torde det stå klart att denna bedömning även är giltig för banker. Mot bakgrund kommitténs allmänna utgångspunkt, att det skall av till starka skäl för att frångå den allmänt giltiga lagstiftningen och införa särskild lagstiftning för banker, är det kommitténs bedömning att

den för alhnärma aktiebolag gällande skadeståndsregeln skall gälla även fortsättningsvis för bankaktiebolag. Lagstiftningen för sparbanker

och medlemsbanker är sakligt densamma för bankaktiebolag, även som om den språkliga dräkten är något armorlunda. Det finns inte skäl att ändra den lagstiftningen heller. Även huvudregeln densamma om är som gäller för allmänna aktiebolag och ekonomiska föreningar så skulle det i och för sig inte vara uteslutet att på bankområdet införa kompletterande särregler för vissa situationer, t.ex. vid kreditgivning. Kommittén har dock svårt att se något delområde där det finns behov eller för den delen möjlighet av

att införa striktare handlingsregler direkt i skadeståndsreglema än vad

som följer av lagstiftning, interna instruktioner olika valör och andra av normer som avgör vad som åligger styrelseledamöter och verkställande direktör jämför vad sägs eventuell kriminalisering i avsnitt som om en 1.3.5.

Regeringen framhåller i det nämnda lagstiftningsärendet att

nyss

trots att lagregeln om skadeståndsskyldighet inte ändras så innebär

förslaget i övrigt bättre förutsättningar att utkräva skadeståndsansvar i de fall där detta är motiverat. Detta beror på bestämmelserna om

styrelsens skyldighet att arbetsordning och

genom en genom instruktioner utforma bolagets organisation så att arbetsfördelningen är klar dels mellan styrelsens ledamöter, dels mellan styrelsen, styrelsens arbetsutskott, den verkställande direktören, divisionsstyrelsema och de övriga organ som ingår i organisationen preciserar de olika styrelseledamötemas och de olika bolagsorganens uppgifter. Det bör noteras att kraven i sparbankslagen och lagen medlemsbanker i detta avseende om är mindre stränga än dem ställs i aktiebolagslagen. Som framgått som tidigare ställs dock bankrörelselagen krav på styrelserna i genom sparbanker och medlemsbanker i detta avseende närmast är strängare som än i aktiebolagslagen och kommer att bli än strängare kommitténs om förslag i huvudbetänkandet genomförs. Det är dock olyckligt de att

grundläggande associationsrättsliga bestämmelserna skiljer sig åt för de

olika typer av associationsfonner i vilka bankrörelse kan bedrivas, i fall när detta inte är sakligt motiverat.

Även övriga lagbestämmelser bankers

som reglerar verksamhet medför att det ställs andra och högre krav på bankstyrelser än på

Vårdslös kreditgivning 85

styrelser i andra bolag. Det ligger nämligen nära till hands att använda dessa bestämmelser måttstock vid fastställandet av den aktsom samhetsnonn åvilar styrelseledamot och verkställande direktörf som Eftersom bestämmelserna har olika innebörd och syfte blir det inte fråga någon enhetlig och för alla områden entydig aktsamhetsnorm. om Eftersom kommitténs förslag till rörelseregler ställer större krav på nya kontroll och styrning rörelsen är det knappast någon tvekan om att av detta medför, kommitténs förslag genomförs, högre generella krav om styrelse och verkställande direktör i dessa avseenden. En styrelse t.ex. underlåtit att till att det finns adekvata riskhanteringssom se torde regelmässigt att bedöma försumlig i detta system vara som avseende. Därmed inte sagt att skada för banken med sedvanliga en skadeståndsrättsliga krav kan knytas till styrelsens eller verkställande direktörs underlåtenhet vad gäller riskhanteringssystem. Även rörelseregler mindre övergripande natur, såsom t.ex. av bestämmelser lägger fast absoluta gränser för innehav och som exponeringar olika slag kommer att ingå i underlaget för att skapa av den aktsamhetsnonn skall gälla för styrelseledamot och verksom ställande direktör. Bestämmelser med mindre precist innehåll ger självfallet underlag endast för en mindre precis nonn. Genom att utgångspunkten är att rörelsereglema i hög grad bidrar till att skapa den aktsamhetsnonn styrelseledamöter och verksom ställande direktör har att iaktta torde det ofta kravet på orsaksvara samband adekvat kausalitet mellan skadan och handlingen respektive underlåtenheten kommer i förgrunden vid bedömningen av om som skadeståndsskyldighet skall föreligga eller inte. Förutom de behandlade lagbestämmelsema kan också ovan bestämmelser i bolagsordningen, direktiv från stämma och i förekommande fall avtal mellan banken och styrelseledamötema och verkställande direktör användas för att fastställa den gällande aktsamhets- I den mån det finns praxis, doktrin eller sedvänja kan även norrnen. dessa källor användas. Det är kommitténs uppfattning att förslagen till rörelseregler i kommitténs huvudbetänkande bidrar till att skapa ändamålsenlig och en klar handlingsnorm för styrelseledamöter och verkställande direktör se bl.a. avsnitt 1.4.3, vilket i sin tur bidrar till att förbättra förutsättningarna för att tillämpa skadeståndsreglema.

44Se Myrdal. 1994, Bankstyrelses ansvar för kreditgivning, i Affársjuridiska uppsatser, Uppsala, Iustus förlag, s. 70 och där angivna referenser.

1.4.4.2 Styrelseledamots och verkställande direktörs mot ansvar annan än banken

Kommitténs förslag: För bankaktiebolag skall huvudprincip som alltjämt gälla att styrelseledamot och verkställande direktör skall ersätta skada de vållar aktieägare eller översom annan genom

trädelse av bankrörelselagen, aktiebolagslagen, lagen 1995:1559 om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller

bankens bolagsordning. Kommittén föreslår därutöver att även över-

trädelser av lagen 1994:2004 kapitaltäckning och stora om exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag skall kunna grunda skadeståndsansvar.

Bestämmelserna skadeståndsansvar mot aktieägare och om annan för styrelseledamot och verkställande direktör i sparbanker och

medlemsbanker bör inte ändras med undantag att hänvisningen av till lagen 1994:2004 kapitaltäckning och stora exponeringar för om kreditinstitut och värdepappersbolag bör införas även här.

För allmänna aktiebolag gäller att styrelseledamot och verkställande direktör skall ersätta skada de vållar aktieägare eller någon som annan

genom att överträda aktiebolagslagen, tillämplig lag årsredovisning

om

eller bolagsordningen. För bankaktiebolag är avsikten detsamma

att skall gälla med det tillägget att även överträdelse bankrörelselagen av

skall grunda skadeståndsskyldighet.

De huvudfrågor som kommittén har att ta ställning till är för det

första om det är lämpligt att aktiebolagslagens ordning gäller även på

bar1kområdet och för det andra bankrörelselagen och eventuellt om ytterligare lagar därutöver bör vara med bland de uppräknade lagarna. I den nyligen genomförda översynen bestämmelserna av om styrelseledamots och verkställande direktörs skadeståndsansvar mot tredje man i allmänna aktiebolag fann lagstiftaren att lagstiftningen bör vara oförändrad och därmed också omfattningen ansvaret. av I propositionen anfördes bl.a. följande skäl för bedömningen: som

En tredje man som träder i kontakt med bolaget har givetvis anledning att förlita sig på att styrelseledamöter och den verkställande direktören följer de regler som gäller för bolaget. De skador kan drabba som honom om reglerna inte följs kan ibland be dande och kan inte vara alltid täckas bolagets begränsade medel. Samti är den skada av 1 som tredje man lider regelmässi s.k. ren förmö enhetss ada, dvs. sådan en ekonomisk skada inte samband att någon lider som ar me en person-

45Se SOU 1995:44 s. 245 ff. och prop. 1997/98:99 188 ff. s. 46Prop. 1997/98299 S. 189

Vårdslös kreditgivning 87

eller sakskada. Utanför kontraktuella förhållanden ersätts sådan skada i allmänhet endast ndas på brott eller har om

i skadeståndsskyldighetenRegeringen än denna bakgrund

stöd lagbestämmelser. inner mot

väsentligt att aktiebolagslagen också tillhandahåller väl avvägda vara bestämmelser styrelseledamötemas och den verkställande om direktörens mot tredje Här, liksom i fråga om skadeansvar man. ståndsansvaret mot bolaget, är det emellertid nödvändigt att vid reglernas utformning finna balans unkt, där risken för skadestånd en inte går utöver möjligheterna att sköta olaget på ett affärsmässigt sätt. Regeringen kan inte finna att det när det äller direkta skador finns anledning att skärpa de nuvarande bestämme Liksom hittills bör serna. alltså och den verkställande direktören kunna åläggas

styrelseledamöter

het, de vållat skada genom överträdelse av om skadestandssláildiframför allt tie olagslagen, tillämplig redovisnin och bolags-

ordningen. De regler regeringen har föreslagit i fråga om som styrelsens arbetsordning och instruktionsgivning torde förbättra förutsättnin arna för att utkräva ansvar. Inte hel när det gäller möjligheten för borgenär att få er en ersättning för indirekta skador att det finns anledning anser i nuvarande regler. Det bör regeringentidigare fråga för att ändra som vara en rättstillämpningen att närmare precisera när det skall finnas en sådan rätt till ersättning.

I fråga aktieägares rätt till ersättning för indirekt skada anfördes om vidare i propositionen att det inte heller på detta område farms skäl att

ändra på gällande rätt. Kommittén kan, mot den givna bakgrunden, inte se några skäl till att den bedömning lagstiftaren nyligen gjort vad avser allmänna som aktiebolag inte också skall giltig för bankaktiebolag. Det betyder vara att den principiella lösning finns i aktiebolagslagen också skall som gälla för bankaktiebolag. En fråga återstår att bedöma är då om som även överträdelser bankrörelselagen skall kunna grunda skadeav ståndsskyldighet. Syftet med bestämmelsen i 15 kap. l § andra meningen ABL är att

med skadestånd sanktionera de bestämmelser i aktiebolagslagen, tillämplig årsredovisningslag och bolagsordningen som avser att skydda enskilda aktieägare, bolagets borgenärer eller annan tredje man. Som exempel på sådana bestämmelser kan förutom årsredovisningsreglema nämnas bestämmelserna bolagets bundna kapital och om bestämmelsen att på aktiebrev skall bl.a. vissa förbehåll som om anges betydelse för möjligheten att förvärva aktien. är av I förarbetena till aktiebolagslagen förs ett resonemang om skiljelinjen mellan bestämmelser endast är till för att skydda bolaget och som sådana bestämmelser är avsedda att skydda inte bara bolaget mot som direkt skada tredje indirekt skada. överträdelser utan även man mot av bestämmelser det sistnämnda slaget anses, i vissa fall, böra kunna av

47SOU 1995:44 246 ff. s.

grunda skadeståndsskyldighet för styrelseledamot och verkställande direktör. Det dock inte lämpligt att direkt i lagen söka peka ut

anses vilka bestämmelser det är fråga En sådan analys olika

om. av bestämmelsers innebörd bör istället ankomma på doktrin och praxis.

Bankrörelselagen innehöll tidigare vissa associationsrättsliga

bestämmelser med karaktär skyddsregler för tredje särskilt

av man,

redovisningsregler. Detta är sannolikt del förklaringen till att för

en av banker skadeståndsansvaret i förhållande till tredje även omfattar

man

överträdelser av bankrörelselagen. Bankrörelselagen omfattar emeller-

tid numera i stort sett inga bestämmelser associationsrättslig

av karaktär. Redovisningsreglema finns i särskild lag vilken omfattas

en av skadeståndsansvaret enligt aktiebolagslagen eftersom denna hänvisar till tillämplig lag årsredovisning och skadeståndsansvaret

om av enligt bankrörelselagen eftersom den hänvisar direkt till lagen ifråga. När reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar bröts ut

ur

bankrörelselagen och infördes i en särskild lag kompletterades inte

skadeståndsbestämmelsen i 5 kap. l § andra meningen i BRL med

en hänvisning till denna lag. Detta tyder på att lagstiftaren inte ansåg att överträdelser av denna typ av rörelseregler borde

rena vara sanktionerade med skadeståndsansvar. Inte heller rörelsereglema i lagen 1992:1610 om ñnansieringsverksamhet eller lagen 1991:981 om värdepappersrörelse är sanktionerade med skadeståndsansvar.

En följd av att skadeståndsansvaret omfattar bankrörelselagen är att överträdelser av rena rörelseregler kan bli skadeståndsgrundande. Det är emellertid tveksamt om det finns utrymme för enskilda aktieägare att framgångsrikt föra talan om skadestånd på grund överträdelser

av av bankrörelselagen; överträdelsema torde normalt inte kunna ha sådan karaktär att de drabbar endast vissa aktieägare på de andras bekostnad. Borgenärer kan dock tänkas få skadestånd vid banks obestånd

en om det kan visas att obeståndet beror på att någon rörelsereglema

av överträtts. Detta är inte något endast hypotetiskt exempel; krediter på interbankmarknaden är stora och vanligt förekommande samt torde i hög grad ske under förlitan om att kredittagaren följer rörelsereglema. För det fall staten tvingas gå in för att rädda bank på obestånd kan

en staten vara berättigad till skadestånd.

Lagstiftarens syfte med särskilda regler för hur bankrörelse

att ge skall bedrivas är att skydda det finansiella systemets funktion vilket i sin tur bedömts samhällsekonomiskt motiverat. Ett skälen till att det

av behövs särskilda regler är att spridningsrisken mellan olika skydds-

3 Lagen 1995: 1559 om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. 49Lag 1994:2004 om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Vårdslös kreditgivning 89

värda institut är stor, bl.a. beroende på att instituten ofta har stora fordringar på varandra. Genom att lagstiftaren söker uppnå att enskilda banker är solida minskar risken för kriser sprider sig till andra

som skyddsvärda institut. I sin tur innebär detta att skyddet för t.ex. en kreditgivare träder i förbindelse med banken blir bättre. I så måtto

som kan rörelsereglema sägas skydda borgenärer och tredje man även om detta inte är det direkta syftet med dem. Härvidlag avviker rörelsereglerna inte markant från bestämmelserna i aktiebolagslagen och olika årsredovisningslagar. De sistnämnda bestämmelserna kan sägas ha som övergripande syfte en samhällsekonomiskt effektiv hantering av associationsrättsliga frågor. Detta innebär i olika situationer ofta ett skydd tredje Steget mellan bestämmelser som värnar ett

av man. aktiebolags egna kapital och bestämmelser som på olika sätt begränsar risktagandet i banker är inte långt.

För bankaktiebolagens del gör kommittén bedömningen att överträdelser bankrörelselagen alltjämt bör grunda skadestånds-

av skyldighet för styrelseledamot och verkställande direktör mot annan än banken. Viktiga, och för tredje betydelsefulla, delar av rörelse-

man reglerna för banker finns i kapitaltäckningslagen. Även överträdelser

av denna lag bör sålunda kunna grunda skadeståndsskyldighet. Bestämmelserna bör för klarhetens skull tas in i särskild paragraf i 9

en kap. bankrörelselagen i vilken också verkställande direktör nämns.

Vissa rörelseregler på bankområdet kan alltså ses som skyddsregler för tredje Liksom på aktiebolagslagens område är emellertid inte

man. alla bestämmelser av den karaktären. Det är därför lämpligt att här välja samma lösning som för de allmänna aktiebolagen, nämligen att överlämna till rättstillämpningen att avgöra när överträdelse av rörelsereglema skall grunda rätt till skadestånd.

Kommittén kan inte finna skäl att för sparbanker och medlemsbanker göra någon bedömningen än den som gjorts för bank-

annan aktiebolag.

Kommittén vill slutligen påpeka att kommitténs pågående arbete med att över reglerna för hantering av banker med finansiella

se problem kan komma att påverka bedömningama i den här delen. Arbetet skall redovisas i kommitténs slutbetänkande, vilket skall lämnas vid utgången av år 1999.

1.4.4.3 Övrigt

Med hänvisning till de svårigheter som förelåg att utreda skadeståndsfrågor i finanskrisens spår är det naturlig uppgift för en

en kommitté som ser över de lagliga förutsättningarna att föra skade-

stândstalan på bankomrâdet att även överväga förändringar i fristema för väckande skadeståndstalan. Genom att fristema förlängts, just

av med hänvisning till utredningar i finanskrisens spår, för de allmänna aktiebolagen och därmed för bankaktiebolagen samt att i stort sett samma förändringar föreslagits för sparbanker och medlemsbanker, finner kommittén att det inte finns behov ytterligare förändringar på

av det här området. Kommittén har inte funnit anledning att föreslå

förändrade förutsättningar för skadeståndsskyldighet för styrelse-

ledamot och verkställande direktör i kreditmarknadsföretag.

Slutligen vill kommittén återigen peka på det angelägna i att

bestämmelserna i sparbankslagen och lagen medlemsbanker

om rörande styrelse och verkställande direktörs uppgifter över. En

ses sådan översyn är också aviserad från regeringens sida prop. 1997/98:166 s. 55.

2 Sekretess för banker och

kreditmarknadsföretag

1 Inledning

I kommitténs direktiv sägs att det har uppmärksammats att reglerna om sekretess, såsom de tolkats, har gett upphov till svårigheter bl.a. vid förvärv av banker och vid kreditgivning till kreditmarknadsbolag. En översyn av sekretessreglema för banker och kreditrnarknadsbolag kan

därför aktuell

vara

Den nu gällande regeln om banksekretess, som gäller för alla banker oberoende av associationsfonn, finns i 1 kap. 10 § BRL och har följande lydelse.

Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röas.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället estämmelsema i

sekretesslagen 1980: 100.

Ansvar enligt 20 ka 3 § brottsbalken skall inte följa för den

som

. bryter mot förbudet i örsta stycket. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar om en banks angelä enheter.

I 5 a § kreditupp ysningslagen 1973:1173 finns bestämmelser som innebär att vad som gäller om tystnads likt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas ör kreditupplysningsändamål.

I det följande koncentreras intresset till första meningen i paragrafen, nämligen enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas. Det är denna regel som avses när det i fortsättningen talas om banksekretess eller tystnadsplikt för banker.

Enligt Peter Westerlind, Banklagen av den 31 mars 1955 med kommentar, har grundsatsen, att sekretess skall iakttagas kring bankbolagens förbindelser med sina kunder respekterats alltifrån affärsbankväsendets uppkomst. Lagfäst blev principen genom 1874 års kungörelse angående enskilda banker med rätt att utgiva egna banksedlar, vari stadgades att enskildes förhållanden till banken må för allmänheten yppas. I samma avfattning upptogs sekretessregeln i 1903

års banklaganz

1Bilaga s. 140. 2 Westerlind s. 518.

bankrörelse hade sekretessregeln formulerzts på

I 1911 års lag om ett något annat sätt, nämligen: Enskildes förhållanden till banloolag må i oträngdt mål yppas. Skälet för denna ändring var att regeh inte skulle hindra att styrelseledamot eller tjänsteman i en bank lännade

en vittnesmål kunds relation till banken eller lämnade sådan

om en information till kronofogdemyndigheten eller till åklagare och dcmstol i brottmål. Syftet även att banksekretessen inte skulle användas för

var att underlätta för gäldenär att undandra egendom från borgenäema.

en

Det blev förbjudet enligt lagrådet "yppande i oträngdt nål av

som var enskildes förhållanden till bank, vilket förbud då komme att onfatta icke allenast meddelanden, som nådde en större allmänhet, utanvarje

upplysning till obehörig person

Sekretessregeln ñck sin nuvarande utformning 1981. Någon äniring i sak inte avseddfl Regeln upptogs därefter i 1987 års ank-

var rörelselag. Några principiella uttalanden i förarbetena om vilka

skyddsintressen ligger bakom regeln går inte att finna.

som

Redogörelsen i avsnitten 2 och 3 gör inte anspråk att van heltäckande utan sådana huvuddrag i banksekretessens innxbörd

anger som kommittén anser vara av intresse i detta sammanhang. Fr en utförligare redovisning hänvisas till Håkan Nial som i skriften lanksekretessen, utgiven Svenska bankföreningen, i samverkan me Per-

av Ola Jansson, 5 u. 1987 cit. Nial har gjort en rättslig undersökning av ämnet.

2.2 De som banksekretessen enligt gällarde

är avsedd att

ordning skydda

I propositionen till 1987 års bankrörelselag sades i specialmotiveingen bl.a. följande. Sekretessregeln omfattar såväl handlingsseketess som tystnadsplikt. Alla uppgifter som rör en bankkunds mllanhavanden med banken, oavsett om de är dokumenterade eller ine, är alltså underkastade banksekretessen. Alla relationer bank kund

omfattas sekretessregeln. Om någon upphört att vara kund i bnken

av så upphör inte sekretessen för den skull utan består i fråga om kundens tidigare förbindelser med banken. Sekretessen skyddar endas för-

hållanden till dem är bankens kunder inom området för bankens

som rörelse. En banks rättsförhållanden till andra, t.ex. anställda och lyresvärdar, omfattas således inte av sekretessen. Reglerna om bank-

-

3 Prop. 1911:48 S.45. 4Prop. 1979/80:80 45.

s.

Sekretess för banker och kreditmarlaradyöretag 93

sekretessen inskränks i viss utsträckning genom uttryckliga lagbestämmelser, som innebär skyldighet för bank att lämna

en myndigheter vissa begärda uppgifter Dessa lagstadgade undantag från sekretessregeln har till syfte att förhindra att banksekretessen utnyttjas illojalt. Sekretessen kan alltså brytas för att tillgodose viktiga infonnations- och kontrollbehov för samhället

Enligt Nial är de som skyddas av banksekretessen bankens kredittagare, insättare, deponenter värdepapper, etc.° Med

av att en person är eller varit kund i banken bör likställas att han står eller har stått i förhandlingar om att träda i klientförhållande till banken. Har sålunda ett företag med banken underhandlat kredit dessa

om en men

förhandlingar strandat, f°ar banken anses förpliktad att hemlighålla detta

samt att inte heller yppa sådana upplysningar rörande företaget som banken fått vid förhandlingarna och som företaget kan ha intresse av att

hemlighålla

Enskilda betyder alltså i detta sammanhang en fysisk eller juridisk person som i förhållande till banken kund. Det innebär

anses som inte endast den som har en löpande kundrelation till banken utan även den som förhandlar eller utan framgång har förhandlat med banken om att inleda ett sådant förhållande samt den som tidigare har varit kund i banken. En förutsättning för att regeln om banksekretess skall bli tillämplig är således att det föreligger ett kontraktsförhållande i vid mening mellan banken och en annan, fysisk eller juridisk, person.

I regel gäller tystnadsplikten endast bankens kunder och dessas

egna förhållanden banken

nn den egna

I förhållande till kunden själv gäller givetvis inte tystnadsplikten i normalfallet. Inte heller gäller den i förhållande till den är behörig

som att företräda en juridisk är kund i banken eller den är

person som som förmyndare, god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, konkursförvaltare eller likvidator för en kund, delägare i ett dödsbo som är kund i banken eller bodelningsförrättare för kunderg. Även make/registrerad partner anses i viss utsträckning ha rätt att ta del av uppgifter om den andre makens/partnems förhållanden i banken. Uppgifts-

5Prop. 1986/87:12 212.

s. Nial 26.

s. 7 A.a. s. 28. 3Se vidare 31

a.a. s. 9 För dessa kategorier gäller att rätten att ta del upplysningar är

senare av begränsad av uppdragets omfattning eller, beträffande konkursförvaltare, likvidator och dödsbodelägare av vad som fordras för att de skall kunna fullgöra sina åligganden.

94 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag

lämnande till någon de nämna kategorierna anses alltså inte

ur obehörigt.

2.3 Obehörighetsbegreppet enligt gällande ordning

Banksekretessen är inte absolut eftersom inte varje utan endast obehörigt röjande av kundinformation är förbjudet. Tystnadsplikten har tre aspekter. I vissa situationer innebär den en plikt att inte sprida uppgifter om kunder i banken. Mot denna plikt står en skyldighet att i vissa fall bryta tystnadsplikten och lämna ut uppgifter om kunder. Därutöver finns situationer när en bank inte är skyldig men väl har en rätt att göra avsteg från tystnadsplikten.

kontur till obehörighetsbegreppet lämnar kommittén i

För att ge en detta avsnitt en kortfattad redogörelse för när det anses behörigt av en bank att lämna ut upplysningar om sina kunder. Framställningen är till övervägande del baserad på Nial.1°

Inledningsvis kan erinras om att enligt en uttrycklig bestämmelse i kreditupplysningslagen 5 a § hindrar inte tystnadsplikt i bl.a. bankers och kreditmarknadsföretags verksamhet att uppgifter om lämnade krediter och om betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av bl.a. dessa företag samt företag som har tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet. Av förarbetsuttalanden framgår att reglerna om tystnadsplikt sätts ur spel bara så långt att uppgifterna kan lämnas ut till de företag som angetts i lagen. Det framhålls att bestämmelserna i 5 a § inte innebär någon skyldighet att lämna ut infonnation, endast att tystnadsplikten inte hindrar att den aktuella informationen lämnas ut.

Kommittén erinrar även om att personuppgiftslagen innehåller regler till skydd för den enskildes integritet i samband med automatiserad behandling personuppgifter. Kommittén har inte för

av avsikt att vidare beröra de nu nämnda regleringama.

° A.a. 33 ff.

s.

Prop. l996/97:65 s. 66. 12A. prop. s. 53 och 66.

Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 95

Samtycke

Regeln om banksekretess är dispositiv så till vida kund i ett

som en särskilt fall kan lämna sitt uttryckliga eller underförstådda samtycke till att banken lämnar ut uppgifter om honom. Samtycke anses dock inte kunna lämnas på förhand genom att banken förelägger kunden allmänna villkor med ett sådant innehåll.

Intern information inom banken

Enligt Nial anses inte sådan intem information inom banken

som påkallas av bankens lojala intressen som obehörigt röjande. Som exempel anger han att uppgifter lämnas från anställd till bank-

en ledningen eller från ledningen till den anställde, eventuellt med vissa instruktioner, och att uppgifter sprids inom ledningen eller till revisorerna. Sådan information får dock endast lämnas till den eller de avdelningar och till den personkrets där de behövs för verksamheten. Uppgifter om bankkunder anses inte kunna vara föremål för någon allmän information inom banken.

F örfattningsreglerad uppgiftsskyldighet

Den bank som lämnar ut upplysningar kund på grund att

om en av banken enligt lag är skyldig därtill inte handla obehörigt. Sådan

anses uppgiftsskyldighet finns inom vitt skilda områden. Ett nära liggande exempel är när en enskild bank lämnar upplysningar till Finansinspektionen när inspektionen begär detta med stöd 7 kap. 1 §

av BRL. Andra exempel banken lämnar

är när kontrolluppgifter till Skattemyndigheten, uppgifter i samband med taxeringsrevision,

en

uppgifter till kronofogdemyndigheten för bedömning i vad mån

gäldenären har utmätningsbar egendom eller när någon i banken hörs som vittne enligt 36 kap. rättegångsbalken. Vidare är bankerna uppgiftsskyldiga i förhållande till Riksbanken, bl.a. skall betalningar över 75 000 kr till och från utlandet, utlandstransaktioner med finansiella instrument samt svenska depåinnehav finansiella

av instrument är utgivna utländskt företag redovisas.

som av

Penningtvätt

I samband med Sveriges tillträde till EES-avtalet trädde penningtvättslagen i kraft. Lagen har till syfte att förhindra sådana åtgärder med

3 7 kap. 4 § första st i kommitténs förslag.

96 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag SOL 1999:82

avseende på egendom har förvärvats brott, som kan

som genom medföra att denna egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen penningtvätt. Lagen gäller bl.a. banker och ålägger dem att granska alla transaktioner skäligen kan antas utgöra penningtvätt. Banken

som skall lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet

regeringen bestämmer alla omständigheter som kan tyda som om penningtvätt och är även skyldig att på begäran lämna de ytterligare uppgifter behövs för utredningen. Den bank, styrelseledamot eller

som anställd som lämnar uppgifter enligt penningtvättslagen får inte göras ansvarig för brott mot tystnadsplikt vare sig tystnadsplikten följer av lag eller ett kontraktuellt åtagande.

Tvångsmedel m. m.

En bank kan bli skyldig att lämna ut uppgifter om sina kunder i samband med att vissa straffprocessuella tvångsmedel används, nämligen beslag 27 kap. rättegångsbalken och husrannsakan 28 kap. rättegångsbalken. Röjande av kundinformation kan även bli aktuellt om rätten förelägger banken att förete skriftlig handling som bevis, s.k.

editionsföreläggande 38 kap. rättegångsbalkem. Redan inledande av

en förundersökning anses bryta banksekretessen trots att en uttrycklig bestämmelse därom saknas. En bank fâr i pågående förunder-

en sökning t.ex. lämna uppgifter om banktillgodohavanden om uppgifterna behövs för utredningen. Bankens revisorer är också skyldiga att begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter under för-

undersökning i brottmål.

Prop. 1998/99:19 s. 75. 15Undantag görs dock bl.a. för handling innehåll utgör yrkeshemlighet,

vars se vidare rättsfallet NJA 1995 s. 347. 6 Ekonomisk brottslighet och sekretess, Betänkande Ekosekretess-

av utredningen, SOU 1999:53 s. 313. Utredningen har i sitt betänkande son överlämnades i maj 1999 i förtydligande syfte föreslagit att det i banlrörelselagen, lagen om fmansieringsverksamhet och lagen om värdepapper:rörelse görs ett tillägg till sekretessbestämmelsema, nämligen följande: "Son obehörigt röjande anses inte att uppgift lämnas till fönmdersökningsledare eller åklagare, om uppgiften kan antas ha betydelse i förundersökning. Se a.a. s. ff., 315 ff. och 470 7 Ibid.

Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 97

Uppgifter som lämnas till myndigheter utan att det finns en juridisk skyldighet att göra detta

Enligt Nial begär myndigheter inte sällan upplysningar av bankerna utan att kunna stödja sig på en reglering av de slag som nämnts ovan. Nial anför: Bankerna har tydligen ingen skyldighet att lämna sådana uppgifter. Därmed är sagt, att en bank, som lämnar ut dylik uppgift, skall anses ha överträtt sekretessbestämmelsen. Om viktigare allmärma intressen kan kräva att upplysningama lämnas och något lojalt

anses intresse för bankkunden inte synes stå i vägen, torde upplysningama kunna lämnas. I tveksamma fall bör dock sekretess iakttagas Exempel på när en myndighet inte kan sägas ha en juridisk rätt att kräva bank att den lämnar ut upplysningar sina kunder men

av en om det i regel inte obehörigt av banken att göra detta är när banken

anses lämnar uppgifter till en myndighet som har tillsyn över personer som är kunder i banken. Länsstyrelsen har t.ex. tillsyn över stiftelser och Finansinspektionen över understödsföreningar och försäkringsbolag.

Upplysningar till andra än myndigheter

Banken kan även bli uppgiftsskyldig i förhållande till andra än myndigheter. Det gäller t.ex. i förhållande till aktieägare på bolagsstämma, se vidare avsnitt 2.6.3.3. Arbetsgivare har vidare en på arbetsrättsliga regler grundad infonnationsskyldighet gentemot arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. Hur denna står sig i förhållande till banksekretessen är

inte helt klarlagt.

l avsnitt 2 har berörts att bank kan ha rätt att lämna ut

en upplysningar kund till t.ex. den är god för kunden. Det

om en som man finns även andra exempel på att det inte anses obehörigt av en bank att röja information sina kunder för andra än myndigheter. En bank

om kan bli skyldig att lämna uppgifter till kunders revisorer. Om revisorerna inte får de uppgifter de begärt av t.ex. ledningen för ett bolag bör banken på grund sin avtalsrelation med bolaget anses

av skyldig revisorn de aktuella upplysningama förutsatt att de faller

att ge inom revisorns granskningsområde. Enligt Nial finns ytterligare fall när bank kan ha rätt att lämna ut upplysningar om en bankkunds

en förhållanden till ett privat rättssubjekt, antingen på den grunden att en fast praxis föreligger eller att omständigheterna är sådana att kunden får

s Nial s. 58. 9 Nial s. 65. 2°Nial s. 70.

98 Sekretess för banker och kreditmarlazadsföretag

förutsättas acceptera att upplysningar-na lämnas. Ett trivialt exempel att den som accepterar betalning med kort där kortinnehavarens konto debiteras anses ha rätt att kontrollera det finns täckning för den om aktuella betalningen på kontot."

2.4 Tystnadsplikt enligt gällande ordning

för och andra

kreditmarknadsföretag

aktörer än banker de

på finansiella

marknaderna

1 kap. 5 § lagen fmansieringsverksamhet innehåller motsvarande

om

reglering av tystnadsplikten som den som gäller för banker. Av förarbetena framgår att regleringen är utformad med bankrörelselagens

bestämmelser förebild." Vidare

som framgår att tysmadsplikten ine

bara gäller styrelseledamöter och anställda utan också andra

befattningshavare som fått kännedom sekretessbelagda för-

om hållanden, t.ex. revisorer. I annan finansiell lagstiftning återfinns regler tystnadsplikt mei om något varierande utformning." De sakliga skillnaderna torde dock int: vara stora jämfört med regeln om banksekretess. En skillnad är dock at dessa regler, till skillnad från bestämmelserna sekretess i bankom

rörelselagen och lagen om fmansieringsverksamhet, är straff-

sanktionerade. Kommittén återkommer i avsnitt 2.6.5 till sina överväganden angående

regleringen i lagen om fmansieringsverksamhet.

2 För fler exempel Nial 71. se s. 22Prop. 1992/93:89 s. 211. 23Ibid. 24 Se 5 § lagen 1990:1114 om värdepappersfonder, 1 kap. 8§ första st lager 1991:981 om värdepappersrörelse, 2 kap. 8 § lagen 1992:453 börs- ocl om clearingverksamhet, 7 kap. 13 § kapitaltäclcningslagen och 8 kap. 2 § lager 1998: 1479 om kontoföring av finansiella instrument.

SOU 1999: 82 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 99

2.5 om utländska förhållanden

Något

Dansk rätt

I dansk rätt finns uttrycklig reglering av banksekretess i koncernen förhållanden. Huvudregeln om banksekretess finns i § 54 st. pkt. lov banker sparekasser Sammanfattningsvis innebär den att om og m.v. alla med anknytning till bank, t.ex. styrelseledamöter och personer en anställda, uberettiget videregiver eller udnytter fortrolige som oplysninger, de under udövelsen af deres hverv har fâet kendskab som til straffas med böter eller strängare straff enligt den danska strafflagen. Samma regel gäller enligt styckets andra mening för är knutna till ett holdingföretag med finansiell verkpersoner som samhet avseende upplysningar bank, sparkassa eller andelssom en

kassa skall lämna till holdingföretaget. Rekvisitetuberettiget synes i

stort motsvara det svenska obehörighetsbegreppet. Det kan noteras att

enligt dansk praxis är det accepterat att ett "pengeinstitut, dvs. en bank, sparkassa eller andelskassa, i samband med Övertagande av ett annat institut gör engagemangsgenomgång och värderar kundernas en

betalningsförmågazö

I styckets tredje mening återfinns regleringen av banksekretess i koncemförhållanden. Den säger att saedvanlige oplysninger om kundeforhold kan vidaregives till koncemvirksomheder der er underlagt tavshedspligt naevnt i pkt., såfremt dette er erhvervssom maessigt begrundet. Vad avses med koncemvirksomheder som förtydligas hänvisning till den danska årsregnskabsloven genom en vilket innebär att moder-, dotter- och systerföretag omfattas av regleringen. För att upplysningar kundförhållanden skall få om lämnas ut till ett koncemföretag krävs att det mottagande företaget är underkastat tystnadsplikt har omfattning som banken som samma sekretessen enligt styckets första mening. Därmed avses att uppgifter endast kan lämnas till sådana koncemföretag där medarbetarna är vana vid att hantera kundinformation och är omfattade av en lagreglerad tystnadsplikt. Är det fråga att lämna ut kundupplysningar till ett om utländskt koncernföretag krävs att detta företags medarbetare omfattas är lika sträng den danska.

av en lagreglerad tystnadsplikt som som

25Bank Sparekasseloven med kommentar, Christen Boye Jacobsen mil., s. og 386 ff. 25 394. A.a. s. 27 396. A.a. s. 2 397. A.a. s. 29Ibid.

l

100 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag sou 1999:82

l

Omfattas medarbetarna i koncemföretaget däremot inte någon av lagfäst tystnadsplikt får någon kundinformation inte lämnas ut till lem även om de lämnar en skriftlig sekretessförbindelse. Sedvanlige oplysninger innebär ungefär allmänna basuppgfter och allmänna upplysningar rör bankens och kundens ekonomska som mellanhavanden. Det danska Finanstilsynet har i skrivelse den 21 en

januari 1993 gjort lista över sedvanliga kundupplysningar, nämligen

en

bl.a. följande: eller registreringsnummer, ch

personnummer namn adress, telefon- och telefaxnummer, branschkod, landslod, associationsform, vem inom banken beviljat lån o.d., koitosom och deklarationskod. Listan inte uttömmande. nummer anses

Som icke sedvanliga kundupplysningar bl.a. uppgifter

anses om syftet med kredit, borgensmän, inkomstförhållanden och makes en inkomst. Sådana upplysningar och andra upplysningar rent priwata om förhållanden, t.ex. om ras, religion och hudfärg, får dock enligt fjärde meningen i paragrafens andra stycke lämnas ut med kundens samtytke. I sådant fall är de är anställda i koncemföretaget och tar enot som som uppgifter om en kunds privata förhållanden alltid underkasnde tystnadsplikt enligt huvudregeln i styckets första mening. Rätten att lämna ut kunduppgifter inom koncern förutsätter en vidare att uppgiftslämnandet är erhvervsmaessigt begrundet. IIäri ligger inte någon begränsning än att ett utlämnande arman av kundinformation måste motiverat annat än nyfikenhet vara av ren

Finsk rätt

Även i finsk rätt behandlas frågan hur kundinformation slall om hanteras i koncemförhållanden. Reglerna tystnadsplikt för lia. om

banker finns i kreditinstitutslagen 30.12.1993/ 1607. Enligt lagens Z §

avses med kreditinstitut depositionsbanker och andra aktiebohg,

andelslag och hypoteksföreningar som tar emot återbetalningsplikiga

medel och med dessa erbjuder krediter eller jämfönar annan finansiering. Depositionsbanker är affärsbankema, sparbanksakie-

bolagen, andelsbankema, de kooperativa bankerna i aktiebolagsfom

och Postbanken AB. Bestämmelserna om tystnadsplikt finns i 94 § kreditinstitutslagen.

De innebär sammanfattningsvis att alla med anknytning tillett

personer kreditinstitut, till ett annat företag hör till konsoliderirgssom samma

3°A.a. s. 396. 3 A.a. s. 397.

Sekretess för banker och kreditmarkrtadvöretag 101

institutet eller till sammanslutning kreditinstitut har grupp som en av tystnadsplikt beträffande uppgifter den ekonomiska situationen, om personliga förhållanden eller affärs- eller yrkeshemlighet hos den som kund hos kreditinstitutet eller hos ett finansiellt institut hör till är som konsolideringsgrupp kreditinstituet eller hos någon annan samma som med anknytning till kreditinstitutets verksamhet. Uppgiñema får person inte heller lämnas till bl.a bolagsstämma eller aktieägare som deltar i

stämman. Uttryckligt undantag görs emellertid för det fall att den till vars skydd tystnadsplikten gäller har lämnat sitt samtycke till att uppgifterna

röjs samt för fall av lagreglerad uppgiftsskyldighet.

Inom koncernen eller konsolideringsgruppen får uppgifterna spridas under förutsättning att tystnadsplikten enligt 94 § eller någon annan motsvarande tystnadsplikt gäller för medlemmarna i det mottagande företagets förvaltningsorgan eller dess anställda. I förarbetena anfördes att det nödvändigt att paragrafen till alla var delar kunde tillämpas på samtliga företag som hör till en konsolideringsgrupp eftersom t.ex. ett kreditavtal med kund en oberoende koncemstrukturen kan ingås lika väl kreditinstitutet av av självt ett finansiellt institut är dess dotterföretag. Härvid som av som behöver informationen inte heller särskilt begränsas inom

32 Till konsolideringsgrupp räknas enligt 5 § andra st kreditinstitutslagen kreditinstitut, dess holdingsammanslutningar samt kreditinstitut, finansiella institut och tjänsteföretag är dotterföretag till kreditinstitutet eller dess som holdingsammanslutning. Till konsolideringsgruppen räknas dessutom kreditinstitut, finansiella institut och tjänsteföretag har gemensam förvaltning som med kreditinstitutet eller dess holdingsammanslutning eller dotterföretag till dem eller ledning med kreditinstitutet, holdingsammanslutningen gemensam eller deras dotterföretag. Enligt 3 § lcreditinstitutslagen avses med finansiellt institut sammanslutningar, med undantag för kreditinstitut, vilka som sin huvudsakliga verksamhet tillhandahåller tjänster som räknas upp på annat ställe i lagen, bl.a. kreditgivning och handel med värdepapper, eller förvärvar ägarandelar. Enligt 3 § lcreditinstitutslagen avses med tjänsteföretag ett - a företag huvudsakligen producerar tjänster för ett eller flera kreditinstitut som att äga, besitta eller förvalta fastigheter, eller som producerar genom databehandlingstjänster eller andra motsvarande tjänster som ansluter sig till lqeditinstitutets huvudsakliga verksamhet. Enligt 4 § samma lag avses med holdingsammanslutning ett finansiellt institut vars dotterföretag huvudsakligen är kreditinstitut eller finansiella institut och av vars dotterföretag åtminstone ett är kreditinstitut. 33Angående definitionen se vid not 35.

102 Sekretess för banker och Icreditmarknaalsföretag SOL 1999:82

konsolideringsgruppen utan t.ex. de till fmansieringsverksamhetcn anslutna kundregistren kan administreras centralt, på koncemnivånfm

Bestämmelserna tystnadsplikt är straffsanktionerade.

om

Norsk rätt

De norska reglerna banksekretess återfinns i § 18 Forretnings-

om bankloven 24.6.1961 nr 2 respektive § 21 Sparebankloven 24.5.1961

rr

De innebär att anställda och revisorer i banken har tystnadsplikt

on uppgifter som de i kraft av sin ställning får vetskap Tystnads-

om. plikten gäller till förmån för banken själv, andra banker och kunderi den egna banken eller annan bank. Undantag görs för författning:reglerad uppgiñsskyldighet samt för meddelanden på bankens vägnar från styrelsen eller någon som har fullmakt från styrelsen till

en armen bank.

Bestämmelserna om tystnadsplikt är straffsanktionerade.

Engelsk rätt

De engelska reglerna banksekretess the bankers duty cf

om confidentiality har lagts fast i en dom från Court of Appeal, nämligen Toumier v. National Provincial and Union Bank of England. Av

domen framgår att tystnadsplikten har kontraktsrättslig grunt.

Tystnadsplikten är inte absolut. Undantag kan 1 det finns

göras om en lagstadgad skyldighet att lämna upplysningar, 2 det finns ett samhällsintresse kräver det, 3 banken måste utnyttja upplysningar

som on kunder för att bevaka sin rätt eller 4 det finns ett uttryckligt eller underförstått samtycke från ktmden.

När det gäller vidarebefordrande upplysningar kundföi-

av om hållanden inom koncern gäller enligt de rekommendationer

en son bankerna själva antagit Code of Practice att spridande uppgifter fd

av

marknadsföringsändamål till tredje man, vilket inbegriper företag inon

samma koncern som banken, inte är tillåtet. Undantag får dock göras om kunden gett ett särskilt samtycke därtill eller begärt att få del

a

marknadsföringsåtgärderna.

Code of Practice ger emellertid inte någon vägledning

on

möjligheterna att sprida uppgifter om kunder för att skydda andn

l koncernföretag. Det har emellertid diskuterats om inte detta borde

van tillåtet i den mån det behövs för att banken skall kunna bevaka sin rät, dvs. med stöd av det tredje undantagsfallet i det nyss berörda rättsfallet.

34RP 208/1997 rd s. 50. 351924 1KB461.

Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 103

Detta dock förutsätta att de företag ingår i koncernen har ett anses som med banken gemensamt affärsmässigt intresse av att få uppgifter om

försumliga kunder.

Brott mot tystnadsplikten kan utlösa skadeståndsskyldighet för banken.

Tysk rätt

I Tyskland vilar banksekretessen på kontraktuell grund. Tillämpliga standardvillkor innebär i huvuddrag att banken har tystnadsplikt när det gäller uppgifter kunder med undantag för situationer när 1 banken om

har lagreglerad skyldighet att lämna ut sådana uppgifter, 2 kunden

en har lämnat sitt samtycke eller 3 banken lämnar uppgifter av allmän kunds ekonomiska förhållanden eller kreditvärdighet, natur, t.ex. om en till ett kreditinstitut. I den tredje undantagssituationen får banken endast lämna ut uppgifterna det inte står i strid med kundens legitima om intressen. Reglerna i det tredje undantagsfallet kan ses som ett motstycke till svenska bankers möjlighet att lämna ut kundinfonnation till ett kreditupplysningsföretag utan att det ett brott mot bankanses som sekretessen. Brott mot tystnadsplikten kan utlösa skadeståndsskyldighet för banken.

2.6 Kommitténs överväganden och förslag

Inledning

Det kan antas att bankkunder i regel har ett intresse av att deras personliga integritet och ekonomiska intressen integritetsintresse respekteras att den information bank har deras genom som en om privata och ekonomiska angelägenheter inte sprids. Syftet med en regel banksekretess är att tillgodose kundernas integritetsintresse. Det om ligger visserligen i bankernas intresse att respektera kundernas integritet för att inte riskera att tappa deras förtroende. Kommitténs bedömning är dock att det är mest ändamålsenligt att tillgodose

integritetsintresset lagfäst regel om banksekretess.

genom en Därtill kommer sådan regel finns ökar sannolikheten för att om en att kunderna skall banken korrekt bild sin situation i samband ge en av med ansökan lån. Detta skapar möjligheter för en god Lex. en om riskhantering i banken. Finns däremot inte någon lagreglering bankav sekretessen riskerar att kunderna blir återhållsamma när de man mer

104 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag

lämnar uppgifter sig själva vilket försämrar bankens förutsättningar om att korrekt uppskatta och prissätta riskerna.

2.6.2 överväganden

Som tidigare berörts noteras i direktiven att reglerna sekretess gett om upphov till svårigheter bl.a. vid förvärv banker och vid kreditgivning av

till kreditmarknadsföretag

Till detta kan läggas att de senaste årens utveckling på de finansiella marknaderna har inneburit att typer finansiella tjänster har nya av skapats samtidigt som skillnaderna mellan olika typer finansiella av företag har minskat. Finansiella företag och finansiella koncerner eller andra finansiella företagsgmpper har fått möjlighet att erbjuda ett större antal finansiella tjänster än tidigare. Intemationaliseringen har ökat och konkurrensen mellan de finansiella företagen har skärpts. Det affärsmässiga intresset hos dessa företag eller företagsgrupper att få av tillgång till kundregister och annan kundinformation från andra delar av företaget eller gruppen har ökat. Informationsteknologins utveckling har gjort det lättare att komma information om kunder och ökat möjligheterna att samköra register. Dessa två utvecklingslinjer har påverkat banksekretessen. I takt med att de finansiella marknaderna har blivit komplicerade och antalet mer finansiella instrument och tjänster har ökat har även bankens intresse växt av att kunna sprida kundinformation i den utsträckning som banken finner affärsmässigt motiverat. Tillämpningen sekretessav regeln har alltför mycket förskjutits från att tillgodose den enskilde kundens intresse att uppgifter honom hålls hemliga till bankens av om intresse av att kunna sprida den information banken som anser erforderlig för sin verksamhet. Frågor har uppstått i vilken om omfattning banksekretessen tillåter att information kunder sprids om mellan olika avdelningar inom bank och inom koncerner och i en koncemliknande förhållanden. Till bilden hör att kommittén tidigare har föreslagit bank skall att en få möjlighet att dels i begränsad omfattning ägna sig åt icke-finansiell verksamhet direkt inom banken, dels ägna sig icke-finansiell verksamhet dotterbolag. Även dessa förslag väcker frågor genom om i vilken grad uppgifter om kunder kan utväxlas mellan olika avdelningar inom banken och mellan banken och dess dotterföretag.

36SOU 1998:160 s. 385 och 415 ff. 37A.a. s. 387 och 419 ff.

Sekretess för banker och Icreditmarknadsföretag 105

berörda omständigheterna, dvs. utvecklingen på de finansiella De nu marknaderna, informationsteknologins utveckling och de ändrade villkoren för bankrörelse kommitténs förslag innebär samt de som problem berörs i direktiven gör att kommittén bedömer det som

erforderligt med ytterligare preciseringar innebörden av regeln om

av banksekretess. Kommittén vill här understryka att vad kommittén i det följande anför endast är avsett vägledning vid bedömningen av de som en sekretessfrågor kan uppstå. I det enskilda fallet kan sådana frågor som givetvis bli mycket svårbedömda. Bankernas eget intresse en tillav fredsställande sekretess bör dock vägas in i sammanhangetNär kommittén i det följande berör hur de föreslagna sekretessreglema kan tänkas fungera i samband med bl.a. förvärv bank och vid värdeav en papperisering är detta fråga transaktioner som i regel inte ligger om inom för banks vanliga drift. Vad kommittén anför i dessa ramen en hänseenden kan därför inte automatiskt tillämpas på de sekretessfrågor kan uppstå vid varje större eller mindre innovation på den som finansiella marknaden. Varje företeelse f°ar bedömas för sig. Frågor ny inte berörs nedan får överlämnas till rättstillämpningen att lösa som varvid kommittén föreslagna bedömningsgrundema dock kan de av

tjäna som vägledning.

2.6.3 Förslag

Kommitténs förslag: Uppgift banks kunder får inte röjas, om såvida det inte är behörigt.

Enligt kommitténs mening finns det ett behov att utveckla och av förtydliga de principer tillämpningen bestämmelsen om banksom av sekretess bygger på. På grund den mängd situationer som av bestämmelsen är avsedd att täcka och på grund områdets av komplexitet är det dock lämpligt att i huvudsak bygga vidare på den litteratur och de fasta sedvänjor utvecklats kring den nuvarande som bestämmelsen. De preciseringar innebörden regeln om banksekretess som av av enligt kommitténs bedömning kan göras bör ske med utgångspunkt i en avvägning mellan följande intressen. Kundens intresse av att uppgifter honom skall hållas hemliga till skydd för hans personliga integritet om och ekonomiska intressen. Det samhällsekonomiska intresset av att bankens rörelse bedrivs i enlighet med rörelsereglema och samhällets intresse kunna kontrollera detta. Bankens affärsmässiga intresse av att

106 Sekretess för banker och Icreditmarknadyöretag

av att använda uppgifter om sina kunder. Som framgår nedan finns även ett samhälleligt intresse att sekretessen genombryts i vissa av andra situationer, främst gäller detta när det finns lagreglerad en skyldighet för en bank att lämna uppgifter. Dessa situationer behandlas nedan.

Kundens intresse sekretess kommer självfallet i förgrunden. av Sekretessregeln motiveras främst kundens intresse hans av av att

personliga integritet och ekonomiska förhållanden skyddas. En

oinskränkt sekretess till skydd för kunden är emellertid inte tänkbar.

Förutom att sekretessen måste kunna brytas det krävs för fullom att göra kundens uppdrag till banken och även det eljest är i kundens om intresse, måste andra undantag kunna göras.

Intresset av att skydda det finansiella systemets funktion är ett intresse av sådan dignitet att det innebär att kundens intresse av sekretess i bland måste vika. Kommitténs förslag i huvudbetänkandet

går ut på att solida banker utgör det bästa skyddet för det finansiella

systemet. I detta syfte har föreslagits att bankerna åläggs följa vissa att

rörelseregler. Sekretessreglema får inte hindra att bankerna följer dessa

rörelseregler. Detta innebär t.ex. att sekretess inte får tillåtas att förhindra fungerande riskkontroll. Uppgifter behövs för en som att identifiera, mäta och kontrollera riskerna i rörelsen får

behörigen

spridas till eller för risk-kontrollen. personer organ som svarar Vid en avvägning kundens intresse gentemot systemskyddsav intresset är det enligt kommitténs uppfattning lämpligt söka stöd i de att grundläggande rörelsereglema om soliditet, riskhantering och genomlysbarhet i 2 kap. 1-3 §§ BRL. Om använder man de grundläggande

rörelsereglema som riktlinjer vid bedömningen ett uppgifts-

av om lämnande är behörigt främjas det samhällsekonomiska intresset av solida banker. För att kunna uppfylla lagens krav i de angivna bestämmelserna fordras att viss kundinfonnation sprids till andra än dem behöver uppgifterna för att fullgöra bankens från

som uppdrag

kunden. Ett sådant spridande är behörigt under förutsättning det sker att på ett för kunden så lite ingripande möjligt. sätt som Det intresse som väger lättast är bankens affärsmässiga intresse av att använda uppgifter sina kunder. Utrymmet för bank om en att behörigt använda uppgifter om en kund mot dennes intresse är litet Det är dock möjligt t.ex. i situationer då bank bevakar en sin rätt gentemot en kund i domstol eller på annat sätt. I många fall f°ar det antas att kundens och bankens intressen sammanfaller.

Tillämpningar. av

sekretessbestämmelsen innebär då inga problem. I fall där det framstår

som oklart huruvida ett spridande uppgifter strider kundens av mot intresse eller inte får behörighetsprövning ske i enskilt fall

en varje Här

måste då hänsyn tas till vilken typ uppgifter det Om av rör sig om.

Sekretess för banker och kreditmarlcnadsföretag 107

kundens och bankens intressen inte sammanfaller bör enligt kommitténs mening tillämpningen sekretessregeln vara restriktiv till av förmån för kunden. Det skall understrykas att kommitténs överväganden ovan innebär att de begränsningar finns i tystnadsplikten fortfarande gäller. som Även i framtiden skall banken ha rätt att genombryta sekretessen när det fordras för att banken skall kunna fullgöra kundens uppdrag, när kunden lämnat sitt samtycke därtill, när banken har i lag föreen skriven uppgiftsskyldighet, t.ex. gentemot Skattemyndigheten, och i

vissa andra situationer, t.ex. i förhållande till länsstyrelsen som tillsyns-

myndighet över stiftelser.

Utgångspunkten är, i likhet med vad som redan gäller, att uppgifter kundförhållanden skall omfattas av sekretess såvitt inte ett röjande om sådana uppgifter kan behörigt. Anledningen till att kommittén av anses i sitt förslag har formulerat "obehörighetsregeln till en om behörighetsregel är att kommittén att bevisbördan för att ett anser uppgiftslämnande är behörigt otvetydigt bör vila banken. Om en kund, lidit ekonomisk skada till följd av att banken lämnat ut som en uppgifter honom, för skadeståndstalan mot banken och visar att om en banken röjt dessa uppgifter åligger det alltså banken att visa att uppgiftslämnandet behörigt. Om bank t.ex. finner det tveksamt var en det är behörigt att lämna ut vissa uppgifter i samband med att om banken utför ett uppdrag bör den kunna inhämta den berörda kundens

samtycke just för det uppdragets fullgörande.

I den gällande bestämmelsen talas enskildas förhållanden till nu om bank och inte uppgift banks kunder. Eftersom uttrycket om om enskildas förhållanden till bank i doktrinen tolkats som uppgifter om kunder i banken kommittén, inte har för avsikt att föreslå anser som någon ändring härvidlag, att regeln blir tydligare om det senare uttryckssättet används. Språkligt innebär det dessutom en viss modernisering bestämmelsen. Med kund såväl den som vid av avses prövningstillfället är kund i banken den tidigare har varit det. som som Även den håller på att förhandla med banken, eller har förhandlat som där förhandlingarna strandat, att inleda kundrelation faller men om en in under begreppet. Det bör observeras att till kund skall även räknas t.ex. borgensman eller har sådan relation till banken en annan som en att uppgifter honom förekommer där och har ett befogat om som intresse att dessa uppgifter kan hållas hemliga. Begreppet kund av

38Nial, a.a. s. 33 39 36 ff. A.a. s. ° A.a. s. 57. l Nial s. 26 och 28.

108 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag SOl 1999:82

har alltså i sekretessammanhang vidsträckt innebörd än vad en mer mm måhända i dagligt tal detta begrepp. ger Kommittén har vidare valt att tala uppgift i singularis och inte om om uppgifter i den nuvarande lagtexten för därigenon som att markera att varje uppgift bank kan ha kund i sekretesssom en om en hänseende får prövas för sig. Den omständigheten det behörigt att anses att lämna ut vissa uppgifter kund betyder alltså inte det om en att därmed är fritt fram att röja samtliga uppgifter kunden ñms om som hos banken.

2.6.3.1 Sekretess inom banken

Enligt Nial kan obehörigt röjande inte betecknas sådan inten som information inom banken påkallas bankens lojala intressen41. som av Detta bör även fortsättningsvis gälla, dvs. utlämnande kuncav information inom banken skall behörigt det påkallas anses om av bankens lojala intressen. Detta innebär enligt kommitténs mening

följande.

Till att börja med måste uppgifter kund få spridas inon om en banken i den utsträckning fordras för att banken skall kunna utfön som det uppdrag som den fått från kunden.

När det i övrigt gäller i vilken utsträckning infonnation kunder om får spridas inom banken är det, skisserats lämpligt sök; som ovan, att stöd i de grundläggande rörelsereglema i 2 kap. l-3 BRL son riktlinjer för att avgöra det är behörigt att sprida upplysning eller om en inte.

Det betyder att ett uppgiftslämnande inom banken skall anse; behörigt i den mån det krävs med hänsyn till kraven på Soliditet

riskhantering eller genomlysbarhet under förutsättning att det sker p: ett för kunden så lite ingripande sätt möjligt. Endast de uppgifte som som banken behöver ha tillgång till för att uppfylla de nämnda kraven får lämnas ut. I likhet med vad gälla får informationen som nu anses endast spridas till dem inom banken som behöver informationen för at banken skall kunna iaktta de nämnda kraven.

Banken kan ha skapat ett eget sekretesskydd s.k. chinese genom walls vattentäta skott mellan olika finansiella verksamheter inon banken. Det brukar innebära att banken försäkrar kunden at information denne inte kommer att utväxlas mellan på sidan om ena enheten för corporate finance och på den andra enheten för

kapitalförvaltning eller aktiehandel trading.

42A.a. s. 34.

SOU 1999: 82 Sekretess för banker och kreditmarmadsföretag 109

Om t.ex. enheten för corporate finance i samband med garanterandet emission får tillgång till alarmerande uppgifter ett företag av en om vilket banken har avsevärda exponeringar kan emellertid gentemot systemskyddsintresset väga tyngst och denna enhet anses behörig att genombryta banksekretessen och lämna ut kundinformation till bankens riskkontrollfunktion i den mån detta behövs för att banken skall kunna

iaktta kraven i 2 kap. 1-3 BRL. Banken kan alltså komma att hamna i konflikt mellan vad den en avtalat med sina kunder i fråga chinese walls och sina skyldigheter om enligt 2 kap. 1-3 BRL. Till detta kan sägas att bank aldrig kan en ursäkta bristfällig rapportering inom banken med att den avtalsvägen åtagit sig tystnadsplikt går längre än vad följer av de en som som lagfästa reglerna banksekretess. När banken utformar avtalsom sekretess måste den därför beakta att den inte därigenom frånhänder sig möjligheterna att uppfylla de krav de grundläggande rörelsesom reglerna ställer. I annat fall blir banken tvungen att bryta mot överenskommelsen sekretess i den mån detta krävs för att banken skall om kunna iaktta kraven soliditet, riskhantering och genomlysbarhet. Banken måste dock alltid till att uppgiftsspridandet är så lite se ingripande möjligt för kunden. som I avsnitt 2.6.2 har berörts att kommittén tidigare har föreslagit att en banks rörelse i begränsad omfattning skall få innefatta icke-finansiell verksamhet. Det innebär att det t.ex. blir tillåtet att ha en enhet inom banken ägnar sig åt utveckling och försäljning av dataprogram. som Om denna enhet står i begrepp att ingå avtal med ett företag som har lån i banken kan frågan uppstå det sekretessynpunkt är tillåtet att om ur sprida för låntagaren ofördelaktig information från den enhet inom banken sysslar med kreditgivning till dataenheten. Enligt som kommitténs är ett uppgiftslämnande inte behörigt annat än i

uppfattning

de ovanliga fall detta kan komma att krävas för att banken skall kunna följa de grundläggande rörelsereglema. Om enheten för kreditgivning däremot systematiskt lämnar ut uppgifter kunder med betalningsom svårigheter till dataenheten för att sådana uppgifter kan vara bra att ha för det fall att dessa kunder även skulle bli kunder hos dataenhetenkan detta inte ett behörigt spridande kundinformation. anses som av Informationslämnandet mellan de olika enheterna i banken och dess

centrala riskhanteringsfunktion måste fungera så väl och givetvis

endast i den utsträckning krävs för att de grundläggande rörelsesom reglema skall kunna efterlevas att uppgifter dåliga betalare inte - om sprids inom banken på t.ex. det nämnda sättet.

l 10 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag

2.6.3.2 Sekretess inom koncerner och i koncemliknande

förhållanden

Koncemer

En bank kan ingå i koncern i egenskap antingen en av moderföretag,

dotterföretag eller systerföretag. Om banken är moderföretag kan

dotterföretaget t.ex. vara ett aktiebolag eller handelsbolag,

en ekonomisk förening eller utländsk juridisk något en person av slag. Tidigare var det inte tillåtet för banker att dotterföretag till vara annat än finansiella företag. Numera finns det inte några sådana hinder utan den prövning görs sker inom för i 7

som ramen ägarprövningsreglema kap. BRL. Om banken är dotterföretag kan moderföretaget alltså

vara

t.ex. ett industriföretag eller något annat näringslivsföretag.

Koncemliknande förhållanden m. m.

I kapitaltäckningslagen finns bestämmelser s.k. finansiella om

företagsgrupper. En sådan företagsgrupp kan föreligga i olika

tre situationer.

Innan dessa situationer skall några definitioner anges ges, nämligen

följandef

Med värdepappersbolag ett svenskt aktiebolag fått

avses som

tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappers-

rörelse.

Med kreditinstitut bl.a. bank och kreditmarknadsföretag. avses Med finansiellt institut ett svenskt eller utländskt företag avses som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt

företag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva aktier eller

andelar, driva valutahandel, driva värdepappersrörelse utan att vara

tillståndspliktigt enligt lagen om värdepappersrörelse, t.ex. när ett

företag inom en koncern förvaltar finansiella instrument tillhör som andra företag inom koncernen, eller driva eller flera de en av verksamheter, med undantag för upplåning medel, i den av som anges s.k. verksamhetslistan i 3 kap. 1 § lagen

om finansieringsverksamhet

43För definitioner vad med moder- och dotterföretag kap. av som avses se 1 5 § ABL, 1 kap. 2 § SBL och 1 kap. 5 § MBL. Om moderföretag har två ett dotterföretag är dessa systerföretag. Defmitionema är hämtade från 1 kap. 1 § 9 och 10 kapitaltäclmingslagen. 45 Kommittén har föreslagit att verksamhetslistan skall slopas och att kreditmarknadsföretags rörelse, precis bankrörelse, skall få innefatta ickesom

Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 1 1 1

tillståndspliktigt enligt den lagen, t.ex. verksamheten utan att vara om finansiering endast i samband med avsättning eller avser av varor tjänster som erbjuds av företaget. Med holdingföretag med verksamhet ett finansiellt

finansiell avses

institut har minst ett dotterföretag är kreditinstitut, värdesom som eller motsvarande utländskt företag och dotterföretag

pappersbolag vars

i övrigt uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag även eller finansiella institut. Med anknutet företag ett svenskt eller utländskt företag vars avses huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva liknande verksamhet som annan har samband med eller flera kreditinstituts, värdepappersbolags eller ett motsvarande utländska företags huvudsakliga verksamhet. Med direkt eller indirekt innehav 20 % ägarintresse avses ett av eller rösterna eller kapitalet i ett företag. mer av första situationen i vilken finansiell företagsgmpp föreligger Den en

kreditinstitut, värdepappersbolag eller holdingföretag med

är om ett finansiell verksamhet är moderföretag till ett kreditinstitut, värdemotsvarande utländskt företag eller finansiellt institut.

pappersbolag,

Den andra situationen är när ett kreditinstitut, värdepappersbolag, med finansiell verksamhet har ägarintresse i kredit-

holdingföretag

institut, värdepappersbolag, motsvarande utländskt företag eller finansiellt institut, leder detta tillsammans med ett eller flera andra företag och är begränsat till den del kapitalet som de ägamas ansvar av innehar. Det är fråga ett s.k. joint venture samriskföretag. om Den tredje situationen föreligger ett kreditinstitut, värdepappersom bolag eller holdingföretag med finansiell verksamhet har ett dotterföretag i den första situationen eller är med i ett samriskföretag som iden andra situationen. som Till finansiell företagsgrupp räknas även ett anknutet företag som en

det finns ägarintresse

En finansiell företagsgrupp kan alltså koncern där dottervara en företag är kreditinstitut eller värdepappersbolag, en utländsk motett svarighet därtill eller ett finansiellt institut den första situationen. Det således inte vilket dotterföretag helst kan ingå i en är som som finansiell koncern. En finansiell företagsgnipp behöver emellertid inte utgöras av en koncern ägarintressena är sådana att ett samriskföretag föreligger. om

finansiell verksamhet i begränsad omfatming, SOU 1998:160 60, 517 och se s. Enligt kommitténs förslag återfinns större delen verksamhetslistan i 597. av stället under definitionen finansiellt institut i 1 kap. 1 § 6 kapitaltäckningsav lagen.

1 12 Sekretess för banker och

lo-editmarknadyöretag SOI 1999:82

För att återvända till de frågor har med banksekretessen som att göa kan sägas att finansiella företagsgrupper innefattar såväl koncerner med viss begränsning koncemliknande förhållanden. som Andra koncemliknande förhållanden kan föreligga som är när en svensk bank driver verksamhet i filial utomlands eller driver en vizs verksamhet genom filialen samtidigt den tillhandahåller anda som tjänster i det andra landet direkt från Sverige.

Vidare förekommer det att bank avtal uppdrar viss del en genom av sin verksamhet någon antingen inom koncemförhållance arman, ett eller utan att ett sådant föreligger, s.k.

outsourcing. Exempel

outsourcing är att administrativ handläggning i samband med värdepappersaffärer uppdras ett särskilt företag, s.k. telemarketing hår som ofta innebär att ett marknadsföringsföretag får i för

uppdrag att e1

banks räkning marknadsföra bankens tjänster direktkontakt genom mel dess kunder eller potentiella kunder eller datadriften för bank het att en eller delvis uppdras åt ett företag är specialiserat på sådant. som

Slutligen kan nämnas bankernas bankgirosamarbete. Uppdraget

at administrera detta har lämnats till Bankgirocentralen BGC AB BGC. Uppdraget innebär att BGC skall sköta betalningsförmedlingen mellai kundkonton hos de banker deltar i samarbetet, dvs. de som som äge BGC.

2.6.3.3 överväganden

Koncerner

Enligt kommitténs uppfattning saknas skäl att inta någon annan

principiell ståndpunkt när det gäller behandlingen banksekretes:

av inom koncerner än när fråga är sekretess inom banken. Även om

koncemsammanhang är det fråga att väga

om samman ovar behandlade intressen.

Kommitténs förslag att söka stöd i de grundläggande rörelsereglemz om Soliditet, riskhantering och genomlysbarhet vid

bedömningen av on

ett uppgiftslämnande är behörigt innebär att banken moder om är företag kan den förmedla uppgifter kunder i banken till om et dotterföretag i den utsträckning krävs för att banken skall kunnz som efterkomma kraven i 2 kap. l-3 BRL. Om

t.ex. dotterföretage-

överväger att träffa avtal med eller ett företag kund en person som är banken och banken har uppgifter denna kund bör banken om få lämna denna information till dotterföretaget i den mån de

grundläggande

rörelsereglema fordrar det. Detta är t.ex. fallet banken inklusive om

Sekretess för banker och lcreditmarknadsföretag 1 13

intresseföretag har så stora exponeringar mot kunden att ytterligare exponeringar riskerar att påverka Soliditeten i banken negativt om kunden inte skulle kunna uppfylla sina åtaganden.

Hänsynen till de grundläggande rörelsereglema måste här fâ väga över kundens integritetsintresse. Detta innebär emellertid ingalunda att det är fritt för banken att lämna upplysningar sina kunder till

om dotterföretaget i varje situation som detta är affärsmässigt motiverat. Det bör alltid fordras att uppgiftslämnandet fordras för att banken skall kunna uppfylla lagens krav i de angivna reglerna.

Gentemot kunden bör banken kunna försvara sitt uppgiftslämnande

med hänvisning till de krav de grundläggande rörelsereglema

som ställer på bank. Men har banken lämnat ut upplysningarna på ett för

en kunden alltför ingripande sätt eller till fler enheter eller befattningshavare inom dotterföretaget än vad som är motiverat för att banken skall kunna uppfylla lagens krav och det har lett till en ekonomisk skada för kunden banken för detta. Om dotterföretaget i sin tur

ansvarar sprider uppgifterna och detta leder till en skada för kunden får denne vända sig mot banken. Det är med banken som kunden har ett avtalsförhållande på vilket skadeståndsanspråk kan grundas. Banken måste försäkra sig om att uppgifterna om kunden inte sprids av dotterföretaget, t.ex. genom att dotterföretaget gentemot banken utfärdar sekretessförbindelse som har samma omfattning som bank-

en sekretessen Det skall emellertid noteras att banksekretessen givetvis inte kan hindra dotterföretaget från att över huvud använda uppgifterna

kunden till skada för denne, t.ex. i den meningen att dotterföretaget om väljer att inte sluta något avtal med kunden. Det är just det som är syftet med att banken skall anses ha rätt att lämna ut kundinformation till dotterföretaget.

Om banken i stället är dotterföretag i koncernen kan bankens intresse att lämna ut uppgifter om sina kunder till moderföretaget

av

motiverat att banken vill ha ett ekonomiskt bidrag från vara av moderföretaget till följd att t.ex. exponeringar mot vissa kunder har

av visat sig mindre lyckosamma. I en sådan situation är uppgiftslämnandet behörigt det fordras för att banken skall kunna leva upp till

om soliditetskravet.

Ingår banken dotterföretag i finansiell företagsgrupp kan

som en banken behöva dela med sig kundinformation i den utsträckning

av

krävs för att det företag inom är redovisnings- och som gruppen som rapporteringsskyldigt i förhållande till Finansinspektionen skall kunna

uppfylla dessa skyldigheten I kapitaltäckningslagen finns

bestämmelser bl.a. säger att ett företag som ingår i en finansiell

som

45Se närmare härom 7 kap. 5-7 och ll §§ kapitaltäckningslagen.

114 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag

företagsgrupp skall lämna de uppgifter som krävs för tillsyns-

redovisningen till det redovisningsskyldiga företaget."

Banksekretess vid förvärv bank

av en

I direktiven anförs bl.a. att det har uppmärksammats att reglerna

om sekretess, såsom de tolkats, har gett upphov till svårigheter bl.a. vid förvärv av banker, närmare förvärv banker bil. 138.

se om av s.

Enligt kommitténs uppfattning bör avidentifierade uppgifter

om kunder kunna lämnas ut i samband med överlåtelse bank utan att

av en det strider mot den av kommittén föreslagna behörighetsregeln. Sådana uppgifter kan röra kreditportföljens viktning i enskilda sektorer, hur portföljema är nischade, hur matchningama ut o.d. Det förekommer

ser att man sätter nummerserier på kunder. Avidentiñerade uppgifter

som inte kan härledas till en enskild kund kan enligt kommitténs uppfattning lämnas ut utan att det strider mot sekretessregeln.

Om det däremot av någon anledning är nödvändigt att lämna ut individualiserad kundinformation i samband med överlåtelse

av en bank, t.ex. för att det är fråga försäljning bank i kris

om av en som riskerar att inte bli uppköpt förvärvaren inte har tillgång till vissa

om uppgifter, kan detta ske på olika sätt. En möjlighet alltid står till

som buds är att inhämta kundens samtycke till att informationen lämnas ut. Det är emellertid inte rimligt ett vägrat samtycke alltid skulle kunna

om stoppa en försäljning. Det skall t.ex. noteras att vid bl.a. fordringsöverlåtelse innehåller de civilrättsliga reglerna inte något krav på samtycke från gäldenären. Om ett sådant förfogande förekommer inom ramen för överlåtelse banks tillgångar bör det därför inte kunna

av en hindras bestämmelsen banksekretess. Den överlåtande banken

av om måste få lämna ut sådan information gäldenärema, dvs. kunderna,

om att förvärvaren kan göra fordringarna gällande.

I bilaga s. 170 beskrivs ett tillvägagångssätt vid överlåtelse

av en bank. En ordning som förekommer är även att säljare och köpare anlitar en från båda parter fristående konsult får tillgång till

som kundinformationen och lämnar ett utlåtande till parterna. Kommittén anser inte att de två sist nämnda metoderna i och för sig strider mot behörighetsregeln. En prövning härav måste emellertid alltid göras i det enskilda fallet.

47 kap.7 7 § kapitaltäckningslagen.

Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 115

Banksmitta

I l kap. ll § BRL i dess nuvarande lydelse finns bestämmelser som reglerar förhållandena inom en koncern där en bank ingår, antingen

moderföretag eller dotterföretag. Där sägs bl.a. bank som att om en ingår i koncern skall bestämmelserna banks rörelse 2 kap. BRL

en om och tillsyn över bank i bankrörelselagen 7 kap. BRL och

om

kapitaltäckningslagen gälla i tillämpliga delar för övriga företag inom

koncernen. Följden dessa bestämmelser kallas banksmitta. Syftet

av med bestämmelserna är att de krav samhällsekonomiska skäl

som av ställs på bankerna i deras sätt att driva rörelse inte skall kunna kringgås.

Kommittén har föreslagit gränser för bankers innehav av aktier och andelar i icke-finansiella företag. Kommittén har ansett att det för innehav i sådana företag saknas behov att soliditetshänsyn ha en

av banksmittobestämmelse eftersom innehavsgränsema är satta just för att

tillgodose dessa hänsyn och bl.a. regler i kapitaltäckningslagen

förhindrar att innehavsbegränsningarna kringgås.

När det gäller innehav viss storlek i finansiella företag som ingår

av i koncern banken har kommittén föreslagit att banksmitto-

samma som bestämmelserna skall gälla.

En banks innehav i ett icke-finansiellt företag som ligger under största tillåtna innehav eller innehav i ett finansiellt företag som inte är tillräckligt stort för att banksmitta skall uppstå torde endast i undantagsfall hota soliditeten. Kommittén har gjort den bedömningen att inne-

hav under gränsvärdena inte utgör något hot från systemstabilitets-

synpunkt. Behovet för banken att av soliditetshänsyn lämna ut kundinformation till ett sådant företag kan därför anses litet.

Är det fråga innehav i ett banksmittat finansiellt företag kan

om banken däremot ha större anledning soliditetsskäl lämna ut kund-

att av information till detta företag. Frågan kan ställas banksekretess-

om reglerna skall höra till de bestämmelser smittar för det fall att

som förutsättningarna för banksmitta föreligger, dvs. om bankens innehav överstiger de kommittén föreslagna gränserna. Kommittén vill här

av anföra följande.

Reglerna banksekretess respektive banksmitta har olika syften.

om Ändamålet med reglerna banksekretess är att tillgodose bank-

om kundemas integritetsintresse medan reglerna om banksmitta, precis

rörelsereglema och indirekt tillsynsreglerna, bärs upp av som

stabilitetshänsyn.

43SOU 1998:160 419 ff.

s. 49A.a. s. 456 5° A.a. s. 457.

l 16 Sekretess för banker och kreditmarlazadsföretag

Många av de finansiella företag som kan drabbas banksmitia av omfattas redan särskilda sekretessbestämmelser, för t.ex. kreditav

marknadsföretag och värdepappersbolag vilka hör till sådana företag

som bankkunder ofta får relation till bankens förmedling en genom gäller samma respektive i stort sett samma reglering för banker l som

kap. 5 § lagen om fmansieringsverksamhet och 1 kap. 8 § lagen

on

värdepappersrörelse.

Kommittén anser att skäl saknas för att reglerna banksekretess om skall ingå bland de bestämmelser blir tillämpliga på ett banksmittzt som

företag.

Koncemliknande förhållanden

Enligt kommitténs mening finns det inte någon anledning att tillämpa

några andra bedömningsgrunder när det gäller banksekretess i koncernliknande förhållanden än när det är fråga sekretess inom själva om banken eller inom koncern där banken ingår. Även i det aktuella en nu

sammanhanget måste banken givetvis på lämpligt sätt hos den til

vilken kundinformation lämnas försäkra sig att informationen int: om sprids vidare, t.ex. genom en sekretessförbindelse. Kundens integritetsintresse kan förutsättas lika stort oberoende i vilkn .vara av konstellationer banken förekommer. De systemskyddsskä av motiverade kraven på Soliditet, riskhantering och genomlysbarhet måste banken iaktta bankens behov att till intresseföretag lämna men av ut kundinformation med hänvisning till dessa krav är självfallet mindre gentemot intresseföretag till vilka banken inte står i något koncern förhållande. Bankens affärsmässiga intresse att använda uppgifter av om sina kunder kan lika stort i dessa sammanhang i t.ex vara som koncernförhållanden väger alltjämt lättast. men Ingår banken i en finansiell företagsgrupp, t.ex. ett samriskfciretag kan kundinformation behörigen lämnas ut i den utsträckning det fordra: för att utföra kundens uppdrag och för att t.ex. reglerna i kapital-

täckningslagen om bl.a. gruppbaserad redovisning skall kunna iakttas

När det i övrigt gäller finansiella företagsgrupper kan det docl knappast komma ifråga att, under åberopande att det behövs för at av följa rörelsereglema, lämna ut kundinformation från bank till ett s.k en

anknutet företag, t.ex. ett dataföretag, banken har ägarintresse

som Om banken har uppdragit viss del av sin verksamhet åt dvs annan, om det är fråga om outsourcing, och något koncemförhållande inte föreligger, kan banken behörigen lämna ut kundinformation til uppdragstagaren om detta fordras för att kundens uppdrag skall kunna uföras. Banken måste givetvis försäkra sig att uppgifterna om

skyddade hos uppdragstagaren. Samma principer bör tillämpas i sådana

Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 117

sammanhang det förut berörda samarbetet bankerna emellan inom

som ramen för BGC:s verksamhet. Inte heller i de nu berörda situationerna kan det bli aktuellt för banken att sprida kundinformation med hänvisning till rörelsereglema.

Värdepapperisering

Kommittén har i sitt tidigare arbete redogjort för att värdepapperiseringsl är ett sätt att finansiera portfölj finansiella

en av

fordringar på värdepappersmarknaden och att det är en internationellt

växande företeelse. sett

I korthet går värdepapperisering till så att fordringarna mot betalning överlåts till ett företag skapats för just detta ändamål, ett

som s.k. specialföretag, vars enda uppgift är att äga fordringarna. Detta företag övertar alltså fordringarna och träder i det överlåtande företagets ställe in borgenär i förhållande till gäldenärema.

som Specialföretaget har dock inga relationer till gäldenärema och kan t.ex. inte bevilja krediter. Skulle så vara fallet är det inte längre fråga om

nya ett specialföretag utan ett företag som bedriver finansierings-

om verksarnhet. Specialföretaget finansierar sitt köp av fordringarna genom att ut obligationer eller andra liknande värdepapper pâ marknaden.

ge

I de flesta fall är det överlåtande företaget en bank eller annat kreditinstitut som identifierar en avskiljbar del av sin lånestock. Det överlåtande företaget regel inte kunna vara ägare till special-

anses som företaget eftersom ett koncemförhållande då skulle uppstå. Värdepapperisering kan nämligen användas för att anpassa balansräkningen i det överlåtande företaget och om ett koncemförhållande föreligger står specialföretagets tillgångar kvar i det överlåtande företagets koncernbalansrälcning. Utomlands är det vanligt att specialföretaget ägs av en stiftelse. Köpama av de värdepapper som specialföretaget emitterar kräver ofta att detta företags kreditvärdighet skall förstärkas genom

5 Vad nedan anförs värdepapperisering är till stor del hämtat ur

som om Finansdepartementets promemoria Bättre förutsättningar för värdepapperisering, Ds 1998:71. 52SOU 1998:160 s. 325. 53 Om det företag som överlåter fordringarna till specialföretaget är ett finansiellt företag har kommittén ansett att det inte behövs någon reglering av specialföretaget. Detta företags köp av fordringar utgör därför enligt kommitténs förslag inte tillståndspliktig fmansieringsrörelse. Om det överlåtande företaget är ett icke-finansiellt företag faller specialföretagets verksamhet däremot in under kommitténs förslag till definition av fmansieringsrörelse och blir därmed tillståndspliktig enligt lagen om fmansieringsrörelse, a.a. s. 326

l 18 Sekretess för banker och kreditmarknadgöretag

t.ex. åtagande ett försäkringsbolag eller någon garant. av annan Vanligen deltar s.k. ratinginstitut i värdepapperisering för att en

bedöma specialföretagets kreditvärdighet.

För att konstruktionen med värdepapperisemg skall fungera måste information om de värdepapperiserade fordringarna, dvs. i praktiken de aktuella kunderna i banken, ut till specialföretaget, investerarna ges samt eventuella garanter och ratingföretag. Från specialföretagets sida

är man som köpare av fordringarna främst intresserad av upplysningar

om vilka gäldenärema är medan informationen till investerare, garanter och ratingföretag i regel tar sikte på information fordringsstocken om som helhet.

Genom försäljning av fordringarna till specialföretaget kan banken

frigöra kapital mot ersättning samtidigt som den kan behålla sina relationer till gäldenärema. Detta skiljer värdepapperisering från vanliga överlåtelser av fordringar. En bank kan alltså ha goda skäl för att genomföra en värdepapperisering. Enligt kommitténs uppfattning finns det inte någon anledning att försvåra för bankerna att genomföra

värdepapperiseringar.

Utlämnande avidentiñerad kundinformation kan inte strida av anses mot behörighetsregeln. I tveksamma fall bör alltid kundens samtycke inhämtas. Kravet på samtycke får emellertid inte utgöra begränsning en av möjligheten att genomföra förfoganden i andra fall inte är som underkastade ett sådant krav. Som berörts i avsnittet sekretess ovan om vid förvärv bank finns situationer i vilka reglerna bankav en om sekretess inte bör förhindra förfoganden det civilrättsligt står som en part fritt att genomföra. Vid t.ex. borgenärssuccession eller i samband med pantsättning av en fordringsrätt får gäldenären alltid finna sig i att borgenären förfogar över fordringen på sådana sätt. Därav följer att borgenären måste kunna lämna ut sådana uppgifter gäldenären till om förvärvaren av fordringen eller panthavaren att denne har möjlighet att göra fordringsrätten gällande. Utlämnande av individualiserade kunduppgifter för sådant ändamål måste därför behörigt. För anses utlämnande av annan individualiserad kundinformation krävs en

särskild behörighetsbedömning.

Szjzrelses, verkställande direktörs och revisors upplysningsskyldighet vid stämma

I 9 kap. 22 § ABL finns bestämmelser aktieägares frågerätt om bolagsstämma vad gäller upplysningar angående förhållanden kan som inverka på bedömandet ärende på dagordningen och förhållanden av som kan inverka på bedömningen bolagets ekonomiska situation. av Styrelsen och den verkställande direktören är skyldiga att lämna

Sekretess för banker och kreditmarknadsfäretag 119

upplysningar det kan ske utan väsentlig skada för bolaget. För om bankaktiebolag gäller därutöver enligt 9 kap. 14 § 1 st BRL att upplysningar f°ar lämnas endast om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. För styrelsen i en Sparbank eller medlemsbank gäller samma

begränsning uppgiftsskyldigheten för bankaktiebolag 4 kap. 12

av som § SBL, 7 kap. 11 § MBL. Enligt 10 kap. 41 § och ll kap. 18 och 21 §§ ABL gäller att revisor, lekmannarevisor och särskild granskare är skyldig att till bolagsstämman lämna alla upplysningar stämman begär i den mån det som inte skulle vara till väsentlig skada för bolaget. I 9 kap. 16 § BRL sägs att därutöver gäller att upplysningar f°ar lämnas endast om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. För sparbanker och medlemsbanker gäller enligt 3 kap. 14 § tredje st 1 BRL att revisorerna är skyldiga att till stämman lämna alla upplysningar stämman begär, det inte skulle vara till väsentlig som om nackdel för banken eller till nämnvärd olägenhet för enskild. Som framgår finns en skillnad i upplysningsskyldigheten om man jämför ett vanligt aktiebolag med t.ex. ett bankaktiebolag. Bakgrunden till denna skillnad är i korthet att ett röjande av upplysningar om kunder i banken som svar på en begäran från bolagsstämman inte har ansetts obehörigt och att en spärr därför behövdes så att kundens intresse beaktades även i detta sammanhang. Lagrådet ansåg bl.a. För att upplysning skall vägras torde böra krävas att den skulle lända enskild till förfång. Å andra sidan bör det utgöra tillräcklig grund för vägran att enskild skulle tillskyndas olägenhet, om än aldrig så obetydlig. Till utmärkande härav kunde förutsättning för upplysningars som meddelande stadgas, att det kan ske utan nämnvärd olägenhet för enskild. Vid bedömandet huruvida olägenhet som skulle uppkomma är att nämnvärd bör kunna i viss mån beaktas vikten av de anse som intresse som upplysningama skulle tillgodose Kommittén att den nuvarande regleringen innebär en tillanser fredsställande avvägning mellan på den ena sidan aktieägares m.fl. rätt till upplysningar på stämman och på den andra bankkundemas intresse skydd för att banksekretessen urholkas. Det saknas därför enligt av kommitténs bedömning anledning att ändra de befintliga reglerna.

54Prop. 1955:3 315. s.

120 Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag

2.6.4 Ansvarsfrågor

Enligt gällande rätt är överträdelse brott mot regeln bank-

av om sekretess uttryckligen undantagen från för brott mot tystnads-

ansvar plikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Skadestånd i stället den

är sanktion som kan drabba bank inte respekterar bank-

en som

sekretessen. Finansinspektionen skall ingripa med sanktioner enligt 7

kap. BRL mot den bank som åsidosatt banksekretessregeln. Eftersom

tonvikten i inspektionens tillsynsarbete, enligt vad kommittén tidigare har anfört, bör ligga vid soliditetsparagrafen och kraven på god

riskhantering och genomlysbarhet finns det dock anledning att räkna

med att sekretessüågoma inte får någon framskjuten plats i tillsyns-

arbetet.

När det gäller grunden för skadeståndsskyldigheten

och vem som drabbas av denna sanktion framgår av vad Nial anför bl.a. följande.

Det får anses klart att banken själv är bunden av bankrörelselagens regel om banksekretess på det sättet att banken blir ekonomiskt

ansvarig för brott mot sekretessplikten begånget ledamöter

av av bankens ledningsorgan, dvs. styrelseledamöter och verkställande direktör, eller andra personer för vilkas handlingar banken på grund

av avtalsförhållandet till kunderna enligt allmärma avtalsregler,

ansvarar dvs. de är anställda i banken och i sitt arbete får kännedom

som om kunders förhållanden. Banken blir i regel ansvarig för uppgifter

om kunder som en styrelseledamot, verkställande direktör eller anställd tätt kärmedom om under sin tid i banken även om denne röjer uppgifterna först efter det att han lämnat banken. Banken f°ar nämligen stå

anses närmare än kunden att bära denna risk. Banken ansvarar dock inte för enskilda aktieägare eller revisorer röjer uppgifter bank-

som om en kunds förhållanden.

Nial ställer frågan om bankens skadeståndsansvar för brott mot banksekretessen förutsätter att vållande, dvs. uppsåt eller oaktsamhet, kan läggas någon av de personer för vilka banken ansvarar till last. Enligt Nial kan i brist på rättspraxis inte med någon säkerhet

anges om och i vad mån gällande rätt bygger på vållandeprincipen. En lämplig och kanske sannolik lösning dock enligt honom att

synes vara

vållandeprincipen gäller på det sättet att det åligger banken,

om kundinformation har röjts, att visa att tystnadsplikten inte har brutits

av uppsåt eller oaktsamhet. Banken skulle undgå skadeståndsskyldighet om den kunde visa att den efter skälig prövning ursäktligt antagit att det

55Se l kap. 10 § tredje st första meningen BRL. 56SOU 1998:160 s. 483 ff. 57Nial, a.a. s. 19 ff.

Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 121

yppats inte hade karaktär sekretessbelagt förhållande, att det som av redan eller mindre allmänt känt eller att banken hade

var mer skyldighet eller åtminstone rätt att lämna ut uppgiftema. I skälig prövning ligger att prövningen skall ha gjorts på bankens vägnar av någon som har tillfredsställande kompetens.

Nial diskuterar därefter styrelseledamöters och andra bankfunktionärers ansvar. Han konstaterar att om tystnadsplikten uteslutande hade kontraktuell grund skulle det i princip endast vara banken

gentemot kunden ansvarade för överträdelse av tystnadsplikten som eftersom det är banken och inte dess ledningsorgan eller personal som är kundens medkontrahent. Dessa personer skulle i sin tur endast vara ansvariga gentemot banken för brott mot tystnadsplikten på grund av sin allmänna skyldighet att iaktta bankens intressen och rätta sig efter de regler gäller för bankens verksamhet. Emellertid föreligger ett

som direkt gentemot bankkundema även för vissa personer som inte

ansvar är parter i avtalsförhållandet mellan banken och kunden.

För allmärma aktiebolag gäller enligt 15 kap. l § andra meningen ABL att stiftare, styrelseledamot eller verkställande direktör som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en aktieägare eller någon annan genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen skall ersätta skadan. Regleringen i 1 kap. 1 § tredje st tredje meningen BRL innebär att när det i aktiebolagslagen hänvisas till bestämmelser i den lagen skall hänvisningama i fråga om bankaktiebolag läsas som att de även

bestämmelser i bankrörelselagen se dock kommitténs förslag i avser avsnitt 1.4.4.2. Överträdelse bankrörelselagen kan alltså grunda

av skadeståndsskyldighet för bl.a. styrelseledamot eller verkställande direktör i bankaktiebolag. Enligt 5 kap. 1 § andra meningen BRL blir

stiftare, huvudman, styrelseledamot eller delegat skadeståndsskyldig

en

han uppsåtligen eller oaktsamhet vållar en medlem eller någon om av annan skada genom överträdelse av bankrörelselagen, årsredovisningslagen, sparbankslagen, lagen om medlemsbanken eller bankens stadgar.

Gentemot allmänna aktiebolag föreligger alltså den skillnaden att för bankaktiebolag, liksom för banker i någon de andra associations-

av formerna, medför även överträdelser av bankrörelselagen och andra lagar som särskilt gäller för banker skadeståndsskyldighet.

För revisor, lekmannarevisor och särskild granskare i bankaktiebolag respektive revisor i Sparbank och medlemsbank gäller ersättningsskyldighet grunder för styrelseledamot mil.,

på samma som

15 kap. 2 § första st ABL samt 5 kap. 2 § första st BRL. se

Även aktieägare kan bli skadeståndsskyldig. Ansvaret är dock mindre för aktieägare än för styrelseledamöter m.fl. För bankaktiebolag gäller enligt 15 kap. 3 § ABL att aktieägare skall ersätta skada som

en

122 Sekretess för banker och heditmarknadsföretag

han uppsåtligen eller oaktsamhet tillfogar bolaget, aktieav grov en ägare eller någon annan genom att medverka till överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Beträffande medlemsbanker gäller enligt 5 kap. 3 § BRL att en medlem eller en röstberättigad inte är medlem är skyldig att ersätta som den skada som han genom att medverka till överträdelse bankav rörelselagen, årsredovisningslagen, lagen medlemsbanker eller om stadgarna uppsåtligen eller oaktsamhet tillfogar banken, av grov en medlem eller någon annan. Nial anför att en aktieägare i princip har tystnadsplikt beträffande upplysningar om kunder som han fått genom att styrelsen har lämnat dem till aktieägarna på bolagsstämman. Om upplysningarna lämnas på stämman går dock sekretessen i allmänhet förlorad. I sådant fall kan inte den aktieägare sprider informationen bli skadeståndsskyldig som men väl styrelseledamötema. När det gäller en enskild banktjänstemans för att han yppat ansvar något kundförhållande som bort förbli hemligt säger Nial att andra i bankens tjänst arbetande personer blir i regel inte att röja genom en bankkunds förhållande till banken ansvariga mot bankkunden. De står inte i avtalsförhållande till kunden. Gentemot banken blir dock såväl de som har eget skadeståndsansvar andra till bankens personal som hörande personer regressvis ersättningsskyldiga, banken på grund om av deras vållande måste ersätta bankkund liden skada. Detta följer av deras avtalsförhållande till banken och torde gälla även för den som efter att ha lämnat banken röjer sådant sekretessbelagt förhållande som han fått kännedom när han kvar i banken om var Dock gäller enligt Nial att även än den har ett eget annan som skadeståndsansvar i särskilda fall kan bli direkt ansvarig gentemot kunden för brott mot tystnadsplikten. Nial det exemplet att ger en person i anslutning till sin anställning i banken av en kund fått ett uppdrag enligt kundens uttryckliga eller underförstådda vilja med som bankens medgivande skall utföras just den Nial av personen. konstaterar att det personliga ansvaret närmast är grundat i uppdragsavtalet men har praktiskt taget innebörd ansvaret enligt samma som regeln om banksekretess. Eftersom den aktuella fått personen uppdraget i egenskap av anställd i banken blir även banken ansvarig om den anställde bryter mot tystnadsplikten. I sammanhanget kan påminnas om att enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler är arbetsgivare ansvarig för arbetstagares vållande, s.k.

principalansvar, vilket framgår 3 kap. 1 § skadeståndslagen

av som emellertid kompletteras särskild regel arbetstagares av en om

53Nial s. 23.

Sekretess för banker och kreditmarknadsföretag 123

skadeståndsansvar i 4 kap. 1 § skadeståndslagen. Denna har följande lydelse: För skada, arbetstagare vållar genom fel eller för-

som summelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Regeln kan bli tillämplig i flera olika situationer, t.ex. om den skadelidande i stället för att vända sig mot arbetsgivaren väljer att vända sig direkt mot den skadevållande arbetstagaren eller om arbetsgivaren har ett regressansprâk mot arbetstagaren.

Enligt gällande rätt anses enbart i ekonomiska termer uppskattbara skador ersättningsgilla i förevarande sammanhang. Enligt kommitténs

uppfattning är det i och för sig av stor betydelse att sekretessreglema

tillvaratar kundernas integritetsintresse. Att föreslå att skadestånd skulle utgå även för den kränkning som ett brott mot banksekretessen mycket väl kan innebära skulle emellertid innebära ett betydande avsteg från vad som hittills har gällt på detta område. Kommittén anser inte att det för närvarande finns skäl att föreslå någon ändring när det gäller vilka skador som skall anses ersättningsgilla.

Det skulle kunna sättas ifråga om inte ansvaret borde vara strikt. Det skulle innebära att varje åsidosättande av banksekretessen som innebär en ekonomiskt uppskattbar skada för en bankkund skulle bli ersättningsgill oberoende av om något vållande kunde läggas banken eller t.ex. styrelseledamot till last. De av kommittén i avsnitt 2.6.3

en föreslagna ändringarna innebär emellertid att bevisbördan till förmån för den skadelidande otvetydigt läggs på banken. styrelseledamöter m.fl. har ett självständigt ansvar gentemot kunden har

personer som däremot ett vanligt vållandeansvar dock mindre för aktieägare vars ansvar förutsätter grov vårdslöshet. Enligt kommitténs bedömning utgör detta balanserad avvägning mellan bankens ansvar och dess

en enskilda befattningshavares och aktieägares Därtill kommer den

ansvar. självreglering ligger i att den bank som missköter banksekretessen

som riskerar att tappa sina kunder.

59Det kan nämnas att 6 § lagen 1990:409 skydd för företagshemligheter

om innehåller regler om skadeståndsansvar för en arbetstagare som i sin anställning har fått del av en företagshemlighet och som obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten. Dessa regler utgör specialbestämmelser som inom lagens tillämpningsområde skall tillämpas i stället för bestämmelserna i skadeståndslagen se prop. 1987/88:l55 s. 43. Lagen om skydd för företagshemligheter innehåller även regler om skadeståndsskyldighet vid missbruk av töretagshemlighet hos en näringsidkare i samband med en affärsförbindelse med denne, t.ex. om ett företag anlitat ett annat företag som konsult och därvid anförtrott detta vissa hemliga uppgifter, se lagens 5 § och a. prop. s. 22 och 42

124 Sekretess för banker och Icreditmarknadsföretag

2.6.5 Sekretess i

kreditmarknadsföretag

Kommitténs förslag: Uppgift ett kreditmarknadsföretags

om

kunder får inte röjas, såvida det inte är behörigt.

Den nuvarande regleringen av tystnadsplikt för kreditmarknadsföretag är uppbyggd på samma sätt som regleringen av tystnadsplikt för banker

se avsnitt 2.4. De överväganden som kommittén gjort och de skäl

som kommittén anfört för att ändra bestämmelserna banksekretess

om det sätt som föreslagits äger giltighet även i detta sammanhang

se

avsnitten 2.6.2 och 2.6.3. Även fortsättningsvis skall sekretessen kunna genombrytas om kunden lämnat sitt samtycke därtill eller det

om följer av en lagreglerad uppgiftsskyldighet o.d.

Samma intresseavvägning måste göras på detta område när det

som gäller tillämpningen regeln banksekretess. Även här kommer

av om

självfallet kundens integritetsintresse i förgrunden.

Vid en avvägning kundens intresse gentemot systemskydds-

av intresset är det på samma sätt som när det gäller banker lämpligt att söka stöd i de grundläggande rörelseregler kommittén i huvud-

som betänkandet föreslagit skall gälla för kreditmarknadsföretag, nämligen kraven på soliditet, riskhantering och genomlysbarhet i 3 kap. 1-3

lagen om fmansieringsrörelse. Det skall noteras att soliditetsregeln för kreditmarknadsföretag inte

är lika långtgående som solditetsregeln för banker. Det innebär att det beträffande kreditmarknadsföretag bör blir färre fall där det kan bli aktuellt att släppa på sekretessen med hänvisning till den nämnda regeln.

När det gäller kreditmarknadsföretagets affärsmässiga intresse att

av använda uppgifter om sina kunder väger detta lättast. I den mån företagets och kundens intressen går isär bör sekretessregeln tillämpas restriktivt till förmån för kunden. Det får dock behörigt

anses ax företaget att använda uppgifter om en kund mot dennes intresse

om detta krävs för att företaget skall kunna bevaka sin rätt gentemot kunden, t.ex. i samband med

en process.

v

Sekretess för banker och Icreditmarknadsföretag 125

Bankers utlåning till kreditmarknadsföretag

I bilaga 4 berörs sekretessproblem som rör bankers utlåning till kreditmarknadsföretag med panträtt i hela eller delar företagets låne-

av stock.

Utlämnande av avidentifierad kundinformation kan inte anses strida mot behörighetsregeln. Blir det aktuellt att lämna ut individualiserade upplysningar om kunder går detta alltid att göra om kunden lämnar sitt samtycke. Kommittén har i bl.a. avsnittet om värdepapperisering anfört att kravet på samtycke inte får begränsa möjligheterna att genomföra förfoganden som eljest inte är underkastade något sådant krav. En gäldenär får t.ex. alltid finna sig i att borgenären pantsätter sin fordringsrätt. Om ett kreditmarknadsföretag pantsätter fordringar till säkerhet för lån från en bank f°ar företagets gäldenärer acceptera att företaget lämnar ut sådana uppgifter om dem till banken att banken kan bedöma värdet av säkerheten och har möjlighet att göra fordringsrätterna gällande. Utlämnande av individualiserade kunduppgifter för sådant ändamål kan därför anses behörigt. När det i övrigt gäller utlämnande av individualiserad kundinfonnation krävs kundens samtycke, t.ex. om det är fråga om en in blancokredit från banken till

kreditmarknadsföretaget, i den mån det inte är fråga ett förfogande

om där de civilrättsliga reglerna inte innehåller något sådant krav.

Ansvarsjiågor

I 2 kap. 7 § l st lagen om finansieringsverksamhet sägs att för kreditmarknadsföretag gäller vad som är föreskrivet om aktiebolag och ekonomiska föreningar i allmänhet. Det innebär att reglerna om skadeståndsansvar för bl.a. styrelseledamot, verkställande direktör, revisor, aktieägare eller föreningsmedlem gentemot tredje man i 15 kap. ABL respektive 13 kap. lagen 1987:667 ekonomiska

om föreningar blir tillämpliga. Den skadeståndsgrundande handlingen utgörs av att aktiebolagslagen respektive lagen om ekonomiska föreningar, tillämplig lag årsredovisning, bolagsordningen eller

om stadgarna överträds. Någon lagfäst regel som innebär att överträdelse av lagen om ñnansieringsverksamhet sanktioneras med skadestånd finns däremot inte. Brott mot sekretessregeln kan därför till skillnad från vad som gäller för banker endast leda till skadeståndsskyldighet

för själva kreditmarknadsföretaget och då kontraktuell grund.

°° Bil. s. 170 ff.

126 Sekretess för banker och kreditmarknadgöretag SU 1999:82

2.6.6 Vissa konsumenträttsliga frågor

Sekretessreglema är inte tvingande. Detta betyder emellertid inte att sekretessen i alla lägen kan avtalas bort. I stället bör enligt kommiténs mening, med en något respektlös terminologi, anses gälla att bestämmelserna sekretess har semidispositiv karaktär. et

om en innebär, som redan framgått, att det står banken eller kreditmarknzdsföretaget fritt att i det enskilda fallet träffa en särskild överrns-

. kommelse med en kund om att sekretessen beträffande uppgifter om den kunden skall ha omfattning större eller mindre än ad

en annan - som gäller enligt regleringen i bankrörelselagen eller lagen om ñnansieringsrörelse.

Det får emellertid anses olämpligt att banken genom sina allmäma villkor generellt förelägger kunderna att på förhand avtala bart sekretessen eller i övrigt till nackdel för kunden ändra vad som Skill gälla i sekretesshänseende. Kunder i allmänhet torde i regel inta :n underlägsen ställning i förhållande till banken eller kreditmarknatsföretaget avtalspart. Som yttersta gräns för avtalsfriheten kör

som gälla att banken inte får träffa sådana överenskommelser om sekretss som gör att banken inte kan uppfylla sina skyldigheter enligt 2 kap.

- 3 §§ BRL eller 3 kap. 1-3 lagen om finansieringsrörelse se avsntt 2.6.3.1 om chinese walls.

Det kan noteras att pâ detta område gäller, i likhet med vad son är fallet i andra avtalsrättsliga sammanhang, att ett avtalsvillkor :om domstolen finner oskäligt kan jämkas eller helt lämnas utan avseende med stöd av regleringen i 36 § avtalslagen.

3 Författningskommentar

3.1 till i

Förslaget lag om ändring bankrörelselagen 1987:617

1 kap.

10§BRL

Uppgift om banks kunder får inte röjas, såvida det inte är behörigt.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i

sekretesslagen 1980: 100.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter.

I 5 a § kreditupplysningslagen 1973:1173 finns bestämmelser

som innebär att vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

Enligt kommitténs uppfattning bör tillämpningen regeln bank-

av om sekretess huvudsakligen ske med utgångspunkt i avvägning mellan

en kundens integritetsintresse, det samhällsekonomiska systemskyddsintresset och bankens affärsmässiga intresse att använda kund-

av

information. Kundens integritetsintresse kommer självfallet i tör-

grunden och syftet med regeln banksekretess är att tillvarata detta

om intresse vare sig det är fråga att lämna ut kunduppgifter inom

om banken eller inom en koncern eller ett koncem-liknande förhållande där banken ingår.

Paragrafen är oförändrad utom första stycket som fått en ny

utformning. Den tidigare obehörighetsregeln har ändrats till en

behörighetsregel. Därigenom markeras att det är banken som har bevisbördan för att det är behörigt att lämna ut uppgift om en kund. Om kunden kan visa att en uppgift har röjts och att han lidit ekonomisk skada därav måste banken alltså kunna visa att uppgiftslämnandet

var behörigt för att undgå skadeståndsskyldighet. Detta överensstämmer i stort sett med vad som enligt doktrinen gälla redan i dag se

anses avsnitt 2.6.4.

Formuleringen enskildas förhållanden till bank i den gällande

nu bestämmelsen har ersatts med "uppgiñ om banks kunder i överensstämmelse med den tolkning som gjorts i doktrinen se avsnitt 2.6.3. Med kund avses såväl den som vid prövningstillfállet är kund i banken

l

som den som tidigare har varit det. Den som har förhandlat med banken om att inleda en kundrelation utan att det lett till något resultat och den som ligger i förhandlingar med banken räknas till kund. Begreppet kund omfattar även den som t.ex. är borgensman eller av någon annan liknande anledning har en sådan relation till banken att uppgifter on honom av ekonomisk eller personlig karaktär förekommer där.

l

Kommittén har valt att tala om uppgift i singularis för att göra

i

tydligt att varje uppgift måste prövas för sig vid en behörighetsbedömning. Den omständigheten att det anses behörigt av banken act

lämna ut vissa uppgifter om en kund medför inte att det är behörigt att lämna ut all information om kunden som finns i banken.

Enligt gällande ordning anses en bank ha rätt att genombryta banksekretessen när det krävs för att banken skall kunna fullgöra kunders uppdrag, när kunden lämnat sitt samtycke därtill, när banken har en

författningsreglerad uppgiftsskyldighet gentemot t.ex. Finans-

inspektionen eller Skattemyndigheten samt i vissa andra situationer se Nial s. 57. Kommitténs förslag innebär inte någon ändring härav vare sig det är fråga att lämna ut uppgifter om kund inom banken

om en eller inom koncern eller ett koncemliknande förhållande där banken i

en ingår. Angående vad som avses med koncern och koncemlikand: förhållande hänvisas till avsnitt 2.6.3.

I anslutning till dessa ändringsförslag har kommittén föreslagit vissa

riktlinjer för bedömningen av om ett uppgiftslämnande är behörigt. Vii

en avvägning av kundens integritetsintresse gentemot systemskydds intresset är det enligt kommitténs bedömning lämpligt att söka stöd i grundläggande rörelsereglema om soliditet, riskhantering och genomlysbarhet i 2 kap. 1-3 §§ BRL. För att banken i dessa hänseenden skal

i kunna uppfylla lagens krav måste integritetsintresset vika och kund-

l

information få spridas även utom ramen för vad fordras för at

som banken skall kunna utföra kundens uppdrag. Ett sådant spridande ä

behörigt under förutsättning att det sker på ett så lite ingripande säzt

som möjligt för kunden. Som ytterligare förutsättning för at uppgiñslämnandet skall anses behörigt gäller att informationen endast lämnas till den enhet eller den befattningshavare som behöva infonnationen för att banken skall kunna leva till lagens krav.

upp

För exempel på hur riktlinjerna kan fungera när det gäller uppgifts-

lämnande inom banken avsnitt 2.6.3.1.

se

Även i koncern- och koncemliknande sammanhang måste uppgiftslämnande kunna ske med hänsyn till kraven på soliditet, riskhantering

och genomlysbarhet. Om banken t.ex. har information en kund som om står i begrepp att ingå ett avtal med ett dotterföretag till banken får banken lämna ut sin information till dotterföretaget detta krävs för om att banken skall kunna uppfylla de nämnda kraven. Se närmare härom avsnitt 2.6.3.3. Till avsnitten 2.6.3.3 och 2.6.5 hänvisas också när det gäller sekretessregelns tillämpning i vissa särskilda situationer, nämligen bl.a.

vid förvärv andra banker, värdepapperisering, och kreditgivning till

av kredit-marknadsforetag. överträdelse regeln banksekretess kan utlösa sanktioner av om enligt 7 kap. BRL gentemot banken. Överträdelse sekretessregeln är av också sanktionerad med skadestånd. Endast ekonomiskt uppskattbara skador är ersättningsgilla. När det närmare gäller ansvarsfrågor hänvisas till den relativt fylliga framställningen i avsnitt 2.6.4.

5 kap.

1§

En stiftare, huvudman, styrelseledamot eller delegat som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en Sparbank eller medlemsbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när en skadan tillfogas medlem eller någon överträdelse av en annan genom denna lag, lagen 1994:2004 kapitaltäckning och stora om exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, tillämplig lag årsredovisning, sparbankslagen 1987:619 eller lagen 1995:1570 om medlemsbanker eller bankens stadgar. om

Paragrafen gäller endast för sparbanker och medlemsbanker. Avsikten är att regleringen i sak skall densamma med nedan nämnt undanvara tag för sparbanker och medlemsbanker genom den här bestämmelsen och för bankaktiebolag 15 kap. l § ABL och den föreslagna genom bestämmelsen i 9 kap. 28 b § BRL. Den sakliga skillnaden mellan bestämmelserna består i att verkställande direktör inte regleras i den här kommenterade paragrafen eftersom verkställande direktör inte utgör ett självständigt i sparbanker och medlemsbanker. organ Paragrafen har ändrats på så hänvisning även till kapitalsätt att en täckningslagen har förts in. Paragrafens språkdräkt har anpassats till lydelsen i aktiebolagslagen. Därmed blir lydelsen relativt enhetlig för allmänna aktiebolag och alla de tre associationsformer som bank kan bedrivas Däremot uppstår en viss språklig skillnad till motsvarande bestämmelse i lagen om ekonomiska föreningar. Kommittén finner denna ordning mer ända-

130 Författningskommentar

målsenlig än den nuvarande ordningen att bestämmelserna för

sparbanker, medlemsbanker och ekonomiska föreningar är språkligt

likartade men att det därmed föreligger skillnad i språklig dräkt i en förhållande till allmänna aktiebolag och bankaktiebolag. Förslaget

synes också vara i överensstämmelse med tankarna bakom förslaget i

prop. 1998/99:l29 om att samma regler i fråga preskriptionsfrister om skall gälla för de tre associationsformema.

5 kap.

2§

En revisor eller lekmarmarevisor i Sparbank eller i en en en medlemsbank är ersättningsskyldig enligt de grunder i 1 som anges Han skall även ersätta skada uppsåtligen eller oaktsamhet som av

vållas av hans medhjälpare.

Om ett registrerat revisionsbolag är revisor, är det detta bolag och

den för revisionen huvudansvarige är ersättningsskyldiga.

som

Paragrafens sprâkdräkt har, skäl nämnts i kommentaren av samma som till 5 kap. 1 § BRL, anpassats till lydelsen motsvarande paragraf i av

aktiebolagslagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.

3§

En medlem i en medlemsbank eller röstberättigad inte är en som medlem är skyldig att ersätta den skada han att medverka som genom till överträdelse denna lag, lagen 1994:2004 kapitaltäckning av om och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag,

tillämplig lag årsredovisning, lagen 1995:1570 medlems-

om om banker eller stadgarna uppsåtligen eller oaktsamhet tillfogar av grov medlemsbanken, medlem eller någon en annan.

De föreslagna ändringarna föranleds att hänvisning till av en kapitaltäckningslagen genomgående förs samt att hänvisning sker nu

till tillämplig lag årsredovisning. I övrigt finns inte anledning

om att anpassa paragrafens lydelse till aktiebolagslagen språkdräkt eftersom

paragrafen är unik för medlemsbanker.

F örfattningskommentar 13 1

9 kap.

28a§

Vad i 15 kap. 1-3 §§ aktiebolagslagen 1975:1385 föreskrivs om som vid överträdelse den lagen, tillämplig lag årsredovisning ansvar av om

och bolagsordningen gäller betrajfande bankaktiebolag även vid

överträdelse denna lag och lagen 1994:2004 om kapitaltäckning av och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Paragrafen och föreslås för att förtydliga lagstiftningen. Enligt 15

är ny kap. 1 § andra meningen ABL är stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör skadeståndsskyldig enligt vissa villkor gentemot aktieägare eller någon annan vid överträdelse av aktiebolagslagen,

tillämplig årsredovisning eller bolagsordningen. Genom före-

lag om varande paragraf utökas ansvaret till att överträdelser även av avse bankrörelselagen och kapitaltäckningslagen. I 15 kap. 2 § ABL behandlas olika kategorier revisorers Eftersom 2 § hänvisar till av ansvar. 1 § är det förutsättningar för revisors skadeståndsansvar samma aktieägare och för de kategorier nämns i 1 gentemot annan som som Genom här behandlade paragraf utökas revisors ansvar på samma sätt stiftares, styrelseledamots och verkställande direktörs. Slutligen som stadgas i 15 kap. 3 § ABL att aktieägare skall ersätta skada som han uppsåtligen eller oaktsamhet tillfogar bolaget, en aktieägare av grov eller någon att medverka till överträdelse av aktiearman genom bolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Även här skall för bankaktiebolagens del hänvisning också ske till bankrörelselagen och kapitaltäckningslagen, vilket sker genom den här

aktuella paragrafen.

Avsikten regleringen skall densamma för bankaktiebolag är att vara och för allmärma aktiebolag med undantag att även en hänvisning av till bankrörelselagen och kapitaltäckningslagen skall göras för de förstnämnda. Avsikten är vidare att regleringen skall densamma för vara såväl bankaktiebolag sparbanker och medlemsbanker, med det som undantag för verkställande direktör nämns i författningskommensom taren till 5 kap. 1 § BRL. skilda enligt de olika paragrafema i ABL skall

De uppsåtsrekvisiten

gälla även för bankaktiebolag; sålunda är t.ex. aktieägare ersättningsskyldig endast vid uppsåt och oaktsamhet enligt 15 kap. 3 § ABL. grov Dispositionen 9 kap. BRL torde komma att ändras i och med att av dispositionen ABL så småningom kommer att ändras när aktieav bolagskommittén avslutar sitt arbete. I väntan på detta väljer kommittén

132 F örfatmingskømmentar

att föreslå att paragrafen placeras på plats den

en som motsvaras av nuvarande ordningen i ABL.

Ikraftträdandebestämmelse

m.m.

Kommittén har i sitt huvudbetänkande

satt ikraftträdandetidpunkten för

de däri föreslagna ändringarna i bankrörelselagen till den l januari 2001. Ikraftträdandet de föreslagna ändringarna bör

av nu lämpligen

samordnas därmed. Kommittén har därför föreslagit

samma ikraftträdandedatum.

Någon anledning att föreslå särskilda Övergångsbestämmelser föreligger inte.

3.2 till lag ändring i

Förslaget om lagen 1992: l 61 O fmansieringsverksamhet

om

l kap.

5§

Uppgift om kreditmarknadsföretags kunder får inte rájas, såvida det

inte är behörigr.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i

sekretesslagen 1980: 100.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.

I 5 a § kreditupplysningslagen 1973:1173 finns bestämmelser

som innebär att vad som gäller tystnadsplikt enligt första stycket inte

om hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

Regleringen av tystnadsplikt för kreditmarknadstöretag är uppbyggd på

samma sätt som för banker. Samma intressen måste vägas mot varandra på detta område som när det gäller banksekretess. Självfallet står även

här integritetsintresset hos kreditmarknadstöretagets kunder i för-

grunden.

Paragrafens nya första stycke har i alla delar innebörd för

samma

kreditmarknadsföretag som för banker se ovan andra-fjärde styckena i författningskommentaren till 1 kap. 10 § BRL.

Ett kreditmarknadsföretag har rätt att genombryta sekretessen när det krävs för att företaget skall kunna fullgöra kundens uppdrag, när kunden lämnat sitt samtycke därtill eller när företaget har

en

författningsreglerad uppgiftsskyldighet. Detta gäller såväl inom själva

kreditrnarknadsföretaget som inom en koncern eller ett koncernliknande förhållande där företaget ingår. Angående vad med

som avses koncern och koncemlikande förhållanden hänvisas till avsnitt 2.6.3.

I likhet med vad som föreslagits för banker har kommittén i anslutning till sitt förslag till ändring sekretessregeln föreslagit vissa

av riktlinjer för tillämpningen av denna regel. Se härom sjätte-åttonde styckena i författningskommentaren till l kap. 10 § BRL. Soliditetsregeln i 2 kap. l § lagen om ñnansieringsrörelse är emellertid inte lika

långtgående för kreditmarknadsföretag som för banker. För kredit-

marknadsföretagens del bör därför färre situationer uppstå där det kan bli aktuellt att genombryta sekretessen med hänsyn till soliditetsregeln.

När det gäller sekretessfrågor i samband med att kreditmarknadsföretag finansierar sig hos banker hänvisas till avsnitt 2.6.5.

134 F örfattningskømmentar

Av avsnitt 2.6.5 framgår att det inte finns någon lagfäst regel som innebär att överträdelse av lagen om fmansieringsverksamhet sanktioneras med skadestånd. Det innebär att skadeståndsansvaret för överträdelse sekretessregeln enbart kan vila på kontraktuell grund.

av Ansvaret gentemot kunden drabbar därför endast den som är avtalspart i förhållande till denne dvs. kreditmarknadsföretaget.

Ikraftträdandebestämmelse m.m.

Kommittén har i sitt huvudbetänkande satt ikraftträdandetidpunkten för

de däri föreslagna ändringarna i lagen finansieringsverksamhet till

om den 1januari 2001. Ikraftträdandet av de nu föreslagna ändringarna bör lämpligen samordnas därmed. Kommittén har därför föreslagit samma ikraftträdandedatum.

Någon anledning att föreslå särskilda Övergångsbestämmelser föreligger inte.

Bilaga 1 135

Kommittédirektiv

Översyn vissa rörelse- och

av tillsynsregler på

bankområdet

m.m.

Dir. 1995:86

Beslut vid regeringssammanträde den 6 juni 1995.

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté skall utreda behovet av ändringar i det regelverk styr

som framför allt bankers och andra kreditinstituts verksamhet, även

men andra institut på det finansiella området, t.ex. värdepappersbolag och försäkringsbolag. Kommittén skall även utreda behovet ändringar i

av tillsynens innehåll och inriktning på detta område. Om det är lämpligt skall kommittén föreslå ändringar regelverket.

av

Kommittén skall

överväga behovet av ändrade regler för hantering ekonomiska - av

risker och för intern kontroll i banker, kreditmarknadsbolag och

värdepappersbolag,

överväga behovet av ändrade regler för beslutsdelegation och be- -

sluts fattande inom instituten, innefattande arbetet inom styrelse och

ledning,

analysera de mål bör styra tillsynsverksamheten, värdera hur - som

angelägna olika tillsynsuppgifter är samt bedöma hur riktlinjerna för

verksamheten skall läggas fast, överväga vissa frågor revisorernas roll,

- om

överväga behovet av ändrade regler för Finansinspektionens ingrip- -

anden och sanktioner, överväga behovet av särskilda regler för situationer då ett enskilt

-

kreditinstitut har finansiella svårigheter, samt

analysera det nuvarande straffrättsliga systemets sätt att verka på -

området och överväga reformer.

136 Bilaga 1

Bakgrund

De svenska bankemas finansiella situation försvagades allvarligt i samband med att den långvariga högkonjunkturen bröts mot slutet av 1980talet. Den svenska ekonomin gick in i en osedvanligt djup lågkonjunktur med fallande tillgångspriser och stigande realräntor. Tidigare över-

hettning med starka inslag av prisspekulation på fastighetsmarknaden hade lett till långsiktigt ohållbara prisstegringar. Avregleringar av kre-

ditrnarknaden ledde i det rådande ekonomiska klimatet till kraftig

en

utlåningsexpansion och jakt på marknadsandelar. Kreditgivningen kom i många fall att ske på alltför lösa grunder. När prisbubblan på fastighetsmarknaden sprack och konjunkturläget allvarligt försvagaces,

tvingades först ett antal fmansbolag och senare banker att redovisa så stora kreditförluster att staten i syfte att säkra stabiliteten i betalningssystemet såg sig tvungen att göra ett temporärt åtagande stöd till

om bankerna och vissa andra kreditinstitut.

Den finansiella kris som drabbade i synnerhet bankerna i början av 1990-talet ger anledning till en översyn av statens system för kontroll av dessa.

Även försäkringsområdet har berörts den finansiella kriser. I

av början av 1990-talet försattes ett par kreditförsäkringsbolag i konkurs. Även andra bolag drabbades förluster inom området för kredit-

av stora

försäkring.

Det senaste decenniets utveckling på kreditmarknaden har präghts av avvecklingen av kvantitativa regleringar. Kreditregleringarna avskaffades gradvis under mitten och slutet av 1980-talet. Detta ändrade radikalt arbetsvillkoren för bankema. Vidare togs hinder för utländsk konkurrens bort. Från att ha verkat på marknad närmast kan

en som beskrivas som skyddad arbetar bankerna nu på en friare och mer konkurrensutsatt marknad. Även de regler för bark-

om som ger ramarna emas verksamhet rörelsereglerna i viss mån förändrades under samma period skedde det knappast i lika hög grad som villkoren för verksamheten. Även detta förhållande bidrar till behovet översyn

av en

av vissa regler. Kreditrnarknadsbolagens och värdepappersbolagens förhållanden är

intimt förknippade med villkoren för bankemas verksamhet. Regleringen av dessa institut stämmer i viktiga avseenden överens med vad som gäller för bankema. Regelverket bör därför ses över i samband med översynen av regelverket för bankerna. Motsvarande gäller i vissa

avseenden försäkringsområdet.

Tillsynsmyndighetens arbetsvillkor har också förändrats. Under de senaste två decennierna har nya uppgifter förts till tillsynsmyndigheen. Detta i kombination med den snabba utvecklingen produkter och

av

Bilaga 1 137

institutens användning teknik har ställt krav på förändringar i

av ny tillsynens utövande och inriktning. De nämnda förändringarna, i kombination med i det närmaste oförändrade resurser fram till slutet av 1980-talet, fick till följd att de traditionella och grundläggande tillsynsverksainhetema fick mindre utrymme.

Bankinspektionen, som tidigare ansvarade för tillsynen av bankerna

och motsvarighetema till dagens kreditmarknadsbolag, slogs den 1 juli

med Försäkringsinspektionen till Finansinspektionen. Ett 1991 samman arbete pågår för närvarande inom Finansinspektionen för att förändra verksamhetens inriktning. Den nybildade myndigheten har genomgått flera organisationsförändringar. Genom en omorganisation den 1 april 1994 har inspektionen specialiserat verksamheten för att uppnå en effektivare tillsyn. Speciella enheter för finansiell analys och för operativ tillsyn har skapats. Tillsynen har ändrats från att tidigare ha varit institutsinriktad till att bli funktionsinriktad. Tonvikten har allt mer lagts på institutens risktagande.

Ett led i förändringsarbetet har varit att utveckla former för tillsyn av institutens interna styrning, information och kontroll. Till ledning för instituten har inspektionen utfärdat allmänna råd om styrning, intern information och intern kontroll inom kredit- och värdepappersinstitut samt försäkringsbolag. I anslutning till arbetet med de allmänna råden har inspektionen skrivit till regeringen och hemställt att en lagreglering med motsvarande inriktning övervägs. Det fortsatta förändringsarbetet inom inspektionen inriktas nu på de risker som finns i instituten, såsom kreditrisker, marknadsrisker, motpartsrisker etc.

Inom ramen för de medel som Finansinspektionen tilldelas genom den sedvanliga budgetprocessen har den tämligen fria händer att själv bestämma hur skall användas. I viss mån styrs Finansin-

resurserna

spektionens verksamhet och prioriteringar av anvisningar i reglerings-

brev och särskilda uppdrag.

Tidigare utredningsarbete

Omfattande lärdomar om hur banksystemet och tillsynen fungerat har dragits, dels i arbetet med krishanteringen, dels genom efterföljande utredningar av olika slag.

Statens finansiella stöd till bankerna har främst hanterats av Bankstödsnämnden jfr regeringens skrivelse 1993/94:61. Under detta arbete har mycket omfattande undersökningar av de stödsökande bank-

vidtagits. På tid har statens ägande av Nordbanken och erna senare Gota Bank utövats genom Bankstödsnämnden. Värdefull kunskap om här aktuella frågor har erhållits under arbetet. I rapporten, "Erfarenheter

138 Bilaga 1

av bankkrisen, rapport till regeringen", daterad den 17 oktober 1994,

en ger Bankstödsnämnden uttryck för sin på vissa aspekter bank-

syn av krisen. Rapporten behandlar främst brister i bankernas styrning, kontroll och informationssystem samt behovet förändringar i regelverket

av och ramarna för tillsynen.

Regeringen tillkallade början år 1993 kommitté

i av en Bankkriskommittén, Fi 1993:02. I kommitténs uppdrag ingick att kartlägga och beskriva utvecklingen på kreditmarknaden

samt att analysera orsakerna till de problem som uppstått. Vidare ingick översyn

en av tillsynens innehåll och inriktning i uppdraget. Översynen skulle göras mot bakgrund av en analys av det regelverk omgärdar banker-

som nas verksamhet. Kommitténs arbete har resulterat i ett antal rapporter, författade av kommitténs ordförande och knutna till kom-

av personer mittén. Rapporterna har publicerats. Bankkriskommitténs arbete har avslutats utan att något betänkande har avlämnats.

Finansinspektionen har gjort omfattande undersökningar banker-

av nas kreditgivning under den tid som föregick krisen. Av dessa undersökningar torde en hel del slutsatser arbetsforrnema inom bankerna

om ha dragits.

En genomgång av kreditgivningen i Nordbanken, Gota Bank och Första Sparbanken har gjorts för att undersöka möjligheterna att föra skadestånds talan mot ledande befattningshavare i dessa banker. Dessa undersökningar, som finns publicerade, har lett till att skadeståndsprocesser inletts mot vissa styrelseledamöter.

I betänkandet kreditförsäkring Några aktuella problem SOU

- 1992:30 redovisas en analys orsakerna till Försäkringsaktiebolaget

av Njords konkurs samt vissa frågor Finansinspektionens tillsyn vad

om gäller kreditförsäkring samt revisorernas uppgift.

Uppdraget

Skyddsintressena

Som inledningsvis angetts den djupa bankkrisen anledning till

ger en översyn av statens tillsyn över- framför allt banker och kredit- mark-

nadsbolag. Det finns nu omfattande kunskaper vilka skeenden

om som lett fram till krisen i banksystemet. Det är angeläget att ta till dessa

vara

erfarenheter i utredningsarbetet.

Den särskilda regleringen banker, andra kreditinstitut och värde-

av pappersbolag som ställer större krav på dessas verksamhet än

arman näringsverksamhet, motiveras med att det finns särskilda skyddsintressen på området. Ett sådant skyddsintresse är att stabiliteten i betalnings-

Bilaga 1 139

systemet hotas banksystemets solvens sätts i fråga. Omfattande

om störningar i den finansiellasektom riskerar att sprida sig till resten av ekonomin vilket medför negativa konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen. Ett viktigt syfte med regleringen av instituten är att förhindra sådana förlopp. Det finns därutöver ett direkt konsumentskyddsintresse att beakta. Inte minst har bankernas inlåning stor betydelse för den enskildes möjligheter att hantera sin egen ekonomi på ett effektivt och säkert sätt. Kommittén bör redovisa sin uppfattning om skyddsintressena grund för kommitténs överväganden inom

som en ramen för detta uppdrag.

Försäkringsutredningen har i betänkandet Försäkringsrörelse i för-

ändring l SOU 1991:89 analyserat de särskilda skyddsintressena på försäkringsområdet. I de delar kommittén har att bedöma frågor som rör försäkringsverksamhet bör de uppfattningar framförts i det be-

som tänkandet ligga till grund för övervägandena.

Rörelsereglema Med utgångspunkt från en kartläggning av de erfarenheter som dragits

finanskrisen och kommitténs syn på skyddsintressena är det naturligt av

över rörelsereglema för banker och andra kreditinstitut och för att se värdepappersbolag. Främst bör behovet av kompletterande regler om riskhantering olika slag övervägas. Intimt förknippad med denna

av fråga är, bl.a. Finansinspektionen framhållit i sin skrivelse till re-

som geringen, behovet regler den interna kontrollens innehåll och

av om utformning. Kommitténs arbete bör i första hand inriktas på de nu nämnda frågorna och på styrelsens och ledningens ansvar för det interna regelverkets utformning och efterlevnad. I den delen bör kommitténs överväganden också inbegripa försäkringsbolag. Kommittén bör också ägna uppmärksamhet åt reglerna om s.k. jävskrediter. Om kommittén att det finns skäl för det, kan den också se över andra

anser rörelseregler.

Regler om ledning och delegering I krisens efterdyningar har styrelse- och ledningsfrågor liksom olika ansvarsfrågor fått stor uppmärksamhet. En översyn de särskilda

av regler finns styrning och ansvarsfördelning inom banker bör

som om göras. I det sammanhanget bör även motsvarande regler för försäkringsbolag över. I samband härmed bör övervägas det är moti-

ses om verat att ha andra regler i dessa avseenden för som nu är fallet bank-

- aktiebolag och försäkringsbolag än för allmänna aktiebolag. I detta sammanhang bör beaktas att kreditrnarknadsbolagen och värdepap-

140 Bilaga 1

persbolagen omfattas av aktiebolagslagen och att därmed delvis andra

regler om styrning och ansvarfördelningen mellan bolagsorganen gäller

för dessa bolag. Aktiebolagskommittén Ju 1990:08 har sett över aktiebolagslagens överlämnat ett delbetänkande SOU 1995:44 som be-

handlar dessa frågor. Aktiebolagskommitténs överväganden och förslag

är av intresse även för regleringen instituten på det finansiella områ-

av det. Kommitténs närmare överväganden dessa frågor bör ske i ljuset

av av de förslag som presenterats i aktiebolagskommitténs betänkande.

Vissa sekretessfågor

Det har uppmärksammats att reglerna sekretess, såsom de tolkats,

om har gett upphov till svårigheter bl.a. vid förvärv banker och vid kre-

av

dit givning till kreditmarknadsbolag. En översyn sekretessreglema

av for banker och kreditmarknadsbolag kan därför aktuell.

vara

Tillsynen

Ett starkt samband råder mellan utformningen rörelsereglema och

av utformningen av tillsynsverksamheten. Det är önskvärt att kommittén med utgångspunkt från de övergripande målen för tillsynen att den

skall bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet och ett

gott konsumentskydd värderar hur angelägna olika tillsynsuppgifcer

-

Kommittén bör i det sammanhanget uppmärksamma de synpunkter som förts fram i Bankstödsnämndens tidigare nämnda rapport, i Riksrevisionsverkets rapport Statens tillsyn över de finansiella marknaderna RRV 1994:15 och i Finansinspektionens skrivelse till Riksrevisionsverket den 22 december 1994 med anledning rapporten dnr

av

119-2958/94.

Kommitténs överväganden i dessa frågor bör göras mot bakgrund

av en analys av vilka resurser fordras för att ett tillsynsarbete i enlig-

som het med kommitténs förslag skall kunna utföras. Kommittén bör i det sammanhanget inte bara ange en önskvärd ambitionsnivå utan också uttala sig om tillsynsarbetets inriktning vid oförändrad resursnivå för

en inspektionen. I det sammanhanget bör kommittén även beakta de krav som medlemskapet i EU ställer, såväl i form av inspektionens delta-

gande i utvecklingen det regelverket på området

av gemensamma som

inspektionens samarbete med utländska myndigheter.

Kommittén bör också överväga i vilken form riktlinjerna för inrikt-

ningen på själva tillsynsarbetet skall läggas fast. Styrningen inspek-

av tionen kan ske på olika sätt och med olika metoder. Det är naturligt att

bestämmelser i lag identifierar inspektionens grundläggande uppgifter.

Bilaga I 141

Det bör dock övervägas vilken grad flexibilitet dessa regler skall

av ge. Vidare bör övervägas hur övriga riktlinjer för inspektionens arbete bör vara utformade, exempelvis i myndighetens instruktion och i dess

reg-

leringsbrev.

Vissa frågor revision

om

Enligt nu gällande regler skall Finansinspektionen enligt huvudregeln i banker och försäkringsbolag utse eller flera revisorer att tillsammans

en med de revisorer som valts på bolagsstämman eller motsvarande delta i revisionen. För övriga institut står under tillsyn finns möjlighet

som en för inspektionen att utse revisorer. Inspektionen har i skrivelse till

en regeringen föreslagit att systemet med förordnande av revisorer i institut under tillsyn reformeras. Sedan Finansdepartementet remitterat skrivelsen har Finansinspektionen efter att ha tagit del remissyn-

av punkterna utarbetat en promemoria. I den föreslås att det inte skall före-

ligga någon skyldighet för Finansinspektionen att tillsätta revisorer

men att inspektionen alltjämt skall ha en möjlighet till det. Vidare föreslås

att den lagstadgade revisionsplikten i institut står under inspektio-

som nens tillsyn på visst sätt skall utvidgas och de av bolagsstämman valda revisorerna skall vara skyldiga att dels utföra de revisionsinsatser

som initierats av inspektionen, dels rapportera vissa iakttagelser till inspektionen.

Inom EU pågår för närvarande arbetet med ett direktiv bl.a. för-

om

stärkt tillsyn över banker, värdepappersföretag och försäkringsföretag

det s.k. BCCI-direktivet. Mycket talar för att direktivförslaget- med vederbörliga justeringar kommer att antas inom kort samt att det

kommer att innehålla regler revisorers skyldighet att rapportera

om

vissa iakttagelser till tillsynsmyndigheten.

Även aktiebolagskommittén har behandlat revisorernas roll. Vidare har regeringen nyligen föreslagit vissa regler godkända och auktori-

om serade revisorer prop. 1994/95:152.

Kommittén bör mot bakgrund av de överväganden görs ak-

som av tiebolagskommittén och i ljuset av regeringens förslag dels bedöma om

de förslag läggs fram Finansinspektionen i den nyssnämnda

som av promemorian bör medföra lagändringar, dels utarbeta de förslag- i den mån det inte sker med anledning inspektionens framställan-

av som föranleds BCCI-direktivet i den del det rör revisorer.

av

142 Bilaga 1

Ingripanden och sanktioner Finansinspektionen har i lag getts vissa befogenheter att ingripa mot de finansiella instituten. Enligt bankrörelselagen 1987:617 kan inspektionen bl.a. förbjuda verkställighet banks beslut, sammankalla

av en bankens styrelse och bolagsstämma samt återkalla banks oktroj eller,

en

det är tillräckligt, meddela varning. Liknande, inte helt överom men ensstämmande, regler finns när det gäller andra finansiella företag. Finansinspektionen gör dessutom i vissa fall uttalanden, som inte är rättsligt bindande är avsedda att vara till ledning för de institut

men som som står under tillsyn.

grundläggande betydelse för Finansinspektionens möjlig-

Det är av

heter att fullgöra sitt tillsynsuppdrag att den till sitt förfogande har

lämpligt avvägda möjligheter att ingripa mot missförhållanden i insti-

tuten. En kartläggning av de regler som styr tillsynsmyndighetemas

möjligheter till ingripanden och sanktioner i Sverige och i andra länder bör följas analys behovet regler här i landet. I analysen

av en av av nya skall särskilt belysas frågan ytterligare sanktioner bör införas.

om Regelverket bör, inte särskilda skäl talar mot det, vara utformat på

om samma sätt för alla verksamhetsfomier som står under Finansinspektionens tillsyn. Kommitténs överväganden i dessa delar bör åtföljas av en bedömning vilka krävs för utövande sådana befo-

av resurser som av genheter.

Vidare bör övervägas hur detaljerade de regler som ger inspektionen rätt att ingripa bör vara. Vid den bedömningen måste kommittén naturligen lägga stor vikt vid hur förutsägbar reglernas tillämpning blir.

Speciella regler för situationer när ett institut har finansiella problem Arbetet bör även inbegripa analys av behovet av särskilda regler för

en situationer då en enskild bank eller ett enskilt kreditmarknadsbolag har råkat i finansiella svårigheter. Enligt gällande regler erfordras en viss

kapitaltäckningsnivå. Om kapitalbasen är för liten skall institutet rätta

till missförhållandet. I praktiken kan två vägar tänkas. Antingen tillförs nytt kapital eller minskas balansomslutningen. I det inledande skedet av bankkrisen visade det sig dock att ingendera möjligheten var realistisk för att återställa vissa bankers kapitalstyrka. När staten farm det nödvändigt att vidta åtgärder saknades regler som tillförsälcrade staten möjligheten att alltid ingripa i syfte att stabilisera betalningssysiemet. Bland annat för att komma till rätta med dessa svårigheter infördes la-

1993:765 statligt stöd till banker och andra kreditinstitut. gen om Denna lag innehåller bl.a. regler om att staten, under vissa förhållanden, har rätt att lösa in aktiema i ett kreditinstitut eller ställa det under

Bilaga 1 143

tvångsförvaltning. Vidare finns bestämmelser om att villkoren för statligt stöd kan prövas av en för ändamålet särskilt inrättad prövningsnämnd.

Det av riksdagen år 1992 beslutade statliga åtagandet att banker och vissa andra kreditinstitut med statlig anknytning skall kunna infria sina

förpliktelser i rätt tid är temporärt. Någon tidpunkt för avveckling

av åtagandet är inte bestämd, vilket framgår av lagen. Bestämmelserna om prövningsnämnd, inlösen av aktier och tvångstörvaltiiing har dock tidsbegränsats till att gälla till den 31 december 1995.

Kommittén bör i sitt arbete överväga bestämmelser rekon-

om om struktion av krisdrabbade banker och kreditmarknadsbolag bör införas permanent och hur de i så fall bör utformas. En studie av motsvarande system i andra länder torde vara betydelsefull. Kommittén bör beakta att banker och kreditmarknadsbolag för närvarande inte omfattas

av ackordslagen 1970:847 och inte heller i avvaktan på ytterligare ut-

-

redning av det förslag till lag om företagsrekonstruktion som rege-

ringen remitterat till Lagrådet. Kommittén bör överväga det är

om lämpligt att ge det system för insättningsgaranti föreslagits jfr de-

som partementspromemorian Insätmingsgaranti, Ds 1995:3 någon uppgift vid rekonstruktion krisdrabbad bank. Promemorians förslag inne-

av en bär att insättningsgarantin träder in först i och med att en bank försätts i konkurs. Dessförinnan kan medlen i insättningsgarantifonden inte tas i anspråk. Det finns emellertid exempel utomlands på att medel som avsatts i motsvarande fonder kan användas även för att förebygga bankfallissemang, dvs. för att utgöra ett statligt kontrollerat kapitaltillskott som syftar till att rekonstruera, eller bidra till rekonstruktion av, en krisdrabbad bank.

Det är givetvis av vikt att kommittén överväger behovet av särskilda regler för att garantera rättssäkerheten i ett förfarande syftar till

som rekonstruktion. Inte minst är de konstitutionella aspekterna betydelsefulla i sammanhanget.

Vårdslös kreditgivning

Den som är vårdslös i samband med kreditgivning och därigenom vållar skada kan bli skyldig att ersätta skadan. Vissa begränsningar för skadeståndsansvaret finns dock, bl.a. regler preskription. En fråga

om som tilldragit sig intresse efter bankkrisen är förutsättningarna för

om

skadeståndsskyldighet för befattningshavare inom bankerna bör föränd-

ras. Vidare har frågan om kriminalisering av vårdslös kreditgivning aktualiserats.

Under 1990-talet har domstolar avgjort flera mål där frågan varit om

banktjänstemän har begått brott i samband med kreditgivning. Målen

144 Bilaga I

har oftast rört det uppsåtliga brottet trolöshet mot huvudman. Med något enstaka undantag har det dock inte väckts åtal mot personer som ingått i en banks styrelse eller verkställande ledning. Det kan mot hittillsvarande erfarenheter ifrågasättas det nuvarande straffrättsliga

om regelsystemet i tillräcklig utsträckning kriminaliserar straffvärda förfaranden i samband med kreditgivning inom banksystemet. Motsvarande kan gälla annan risk hantering, t.ex. tagande av positioner vid handel med valutor eller derivatinstrument. En åtgärd som därvid är naturlig att överväga är, inte minst med tanke på den centrala roll för betalningssystemet som främst bankerna har, en kriminalisering även av vårdslösa förfaranden vid kreditgivning och i samband med beslut om riskhantering, särskilt i sådana fall där vårdslösheten kan leda till så omfattande förluster att ett instituts solvens hotas.

Kommittén bör mot denna bakgrund göra en genomgång av det nuvarande straffrättsliga regelverket på området och lämna de förslag som den anser behövs. Förslag till kriminalisering skall dock föregås av en noggrann analys, varvid olika intressen skall vägas mot varandra.

En kriminalisering av vårdslöshet kan medverka till att upprätthålla stabiliteten i bankväsendet och därmed i betalningssystemet. En sådan stabilitet är inte uteslutande ett intresse för kreditinstituten och dessas ägare utan också i hög grad för staten och medborgarna.

Mot detta skall vägas att en sådan kriminalisering skulle kunna motverka ambitionerna att kontrollen över kreditgivning och riskhanteringen i första hand skall utövas av kreditinstituten snarare än av staten.

Av stor betydelse i sammanhanget är hur effektiv en straffbestämmelse av denna karaktär skulle vara och om fördelarna med en kriminalisering står i proportion till de resurser som myndigheterna måste lägga ned jfr prop. 1994/95 :23 s. 52 ff och bet. 1994/95:JuU2.

Kommittén skall lämna sina förslag mot bakgrund en sådan

av samlad bedömning. Om förslag till ytterligare kriminalisering, skall

ges en beräkning göras av de resurser som kan behövas för att upprätthålla de nya straffbuden och förslag lämnas till hur sådana resurser, genom omprioritering eller på annat sätt, skall kunna tillföras utredningar av

detta slag.

Frågan om förutsättningarna för skadeståndsskyldighet för befattningshavare inom banker och andra kreditinstitut skall förändras bör behandlas mot bakgrund av aktiebolagskommitténs överväganden i

näraliggande frågor.

Allmänna synpunkter En allmän utgångspunkt för utredningsarbetet är att den svenska lagstiftningen skall vara förenlig med det gemensamma regelsystemet

Bilaga 1 145

inom EU. Kommittén bör även i övrigt i alla relevanta avseenden informera sig och analysera regler och reglers tillämpning i andra om jämförbara länder. En utgångspunkt är att arbetet skall bedrivas från ett samannan hällsekonomiskt perspektiv. Kommittén skall vidare beakta de direktiv

dir. 1992:50 regionalpolitiska konsekvenser, 1994:23 om prövning om offentliga åtaganden och 1994:124 jämställdhetspolitiska konav om utfärdats till samtliga kommittéer och särskilda

sekvenser som

utredare. Utredningsarbetet skall avslutat före utgången av år 1996. vara Kommittén skall det är möjligt lämna delbetänkanden. Kommittén om bör särskilt beakta vad kommer att i BCCI-direktivet om som anges för dess ikraftträdande och införlivande i medlemsländemas

tidpunkten regelverk.

1999:82 Bilaga 2 147 SOU

Kommittédirektiv

kommittén för översyn

Tilläggsdirektiv till Fi 1995:09

rörelse- och bankområdet m.m.

av vissa tillsynsregler på

Banklagskommittén

Dir. 1999:36

Beslut vid regeringssammanträde den 20 maj 1999.

Sammanfattning

Kommitténs uppdrag begränsas på så sätt att det inte skall omfatta behovet ändringar i det regelverk styr värde-

utredning av av som pappersbolags och försäkringsbolags verksamhet.

Kommittén f°ar förlängd tid till den 31 december 1999 för att slutföra

sitt utredningsarbete.

Bakgrund

Banklagskommittén är kommitté som har till uppgift att se över en vissa rörelse- och tillsynsregler på bankområdet dir. 1995:86. m.m. se Kommittén skall utreda behovet ändringar framför allt i det av regelverk styr bankers och andra kreditinstituts verksamhet, men som det gäller för verksamhet drivs av värdepappersbolag även som som och försäkringsbolag. Kommittén skall även utreda behovet av i tillsynens innehåll och inriktning på detta område. Om det ändringar är lämpligt skall kommittén föreslå regeländringar. Kommittén skall enligt direktiven behovet ändrade regler för hantering ekonomiska överväga av av för intern kontroll i banker, kreditmarknadsbolag och risker och

värdepappersbolag,

behovet ändrade regler för beslutsdelegation och besluts överväga av fattande inom instituten, innefattande arbetet inom styrelse och

ledning, analysera de mål bör styra tillsynsverksamheten, värdera hur - som

olika tillsynsuppgifter är samt bedöma hur riktlinjer för angelägna

verksamheten skall läggas fast, överväga vissa frågor revisorernas roll, om -

148 BiIaga2

överväga behovet ändrade regler för Finansinspektionens - av ingripanden och sanktioner, överväga behovet särskilda regler för situationer då enskilt - av ett kreditinstitut har finansiella svårigheter, samt analysera det nuvarande straffrättsliga systemets sätt att verka på området och överväga reformer.

I december 1995 överlämnade kommittén delbetänkandet Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella företag SOU 1995:106 till regeringen. I betänkandet lämnades förslag

om rapporteringsskyldighet

för revisorer i finansiella företag enligt det s.k. BCCI-direktivet.

Delbetänkandet Nya ledningsregler för bankaktiebolag och för-

säkringsbolag SOU 1998:27 överlämnades i februari 1998 och inne-

höll förslag att aktiebolagslagens ledningsregler, med vissa

om

undantag, skall gälla även för bankaktiebolag och försäkringsbolag.

Kommitténs huvudbetänkande Reglering och tillsyn banker och av

kreditmarknadsföretag SOU 1998:160 överlämnades i januari 1999.

Betänkandet handlar reglering och tillsyn över

om av betalnings-

väsendet och kreditförsörjningssystemet. Till grund för förslagen

ligger en förutsättningslös analys av betalningsförmedlingens och kapitalförsörjningens roll i samhällsekonomin och de skyddsintressen

som finns på dessa områden. Kommittén har valt funktionellt ett angreppssätt vilket har fordrat överväganden på grundläggande nivå en för att

klarlägga motiven för regleringar och lämpliga avgränsningar

av

regleringama.

Begränsning av uppdraget

Kommittén har när det gäller regleringen och banker

av tillsynen över

och kreditmarknadsföretag gjort grundlig och omfattande analys. en En

motsvarande analys i fråga värdepappersbolagen och försäkrings-

om bolagen torde innebära ett nytt omfattande utredningsarbete.

Vad gäller regleringen värdepappersbolagen och deras verk-

av samhet är den nationella handlingsfriheten i

stor utsträckning begränsad

av EG-rätten. Därtill kommer att analys skyddsintressen och behov av av systemstabilitet för olika funktioner och institut på värdepappersmarknaden skett i olika lagstiftningsärenden under senare år. På

försäkringsområdet har det nyligen gjorts grundläggande översyn

en av regelverket. Det finns därför, enligt regeringen, inte för närvarande behov att göra grundläggande översyn av en av regleringen och till-

synen av värdepappersbolagen och försäkringsbolagen.

Bilaga 2 149

Kommitténs uppdrag begränsas därför på så sätt att det inte skall omfatta översyn behovet av ändringar i det regelverk som styr

av värdepappersbolag och försäkringsbolag.

Utredningstiden

Kommittén skall enligt det senaste beslutet om förlängning av utredningstiden komma med ett slutbetänkande senast den 30 juni 1999. I det betänkandet avser kommittén att behandla bl.a. vårdslös

kreditgivning, både ur ett kriminaliserings- och skadeståndsperspektiv,

samt sekretessfrågor. Det återstår därefter att utreda frågan om det behövs speciella regler för situationer när ett institut har finansiella

problem.

Regeringen att det är viktigt att kommittén f°ar slutföra det

anser arbete tar sikte på institut med finansiella problem. Utrednings-

som tiden skall därför förlängas med sex månader. Detta innebär att kommitténs uppdrag skall vara slutfört senast den 31 december 1999.

Finansdepartementet

Skadeståndsansvar vid

kreditgivning

Advokat Otto Rydbeck promemoria till Banklagskommittén 25 april 1996

152 Bilaga 3

Inledning

Mot bakgrund av mina erfarenheter vid tidigare utredningar avseende kreditgivningen i Nordbanken och Gota Bank, vilka offentliggjorts, och i Sparbanken, har Banklagskommittén givit mig i uppdrag att göra rättsutredningar och lämna synpunkter på vissa frågor rörande dels skadeståndsansvar vid kreditgivning, dels banksekretess. I denna promemoria redovisas den förstnämnda frågan

De frågor som kommer att behandlas nedan är av relativt disparat natur, varför jag funnit det ändamålsenligt att redovisa dem i punktform istället för systematiskt under separata rubriker.

Ansvar för kreditgivning 2

Aktiebolagskommittén har i delbetänkandet Aktiebolagets organisation SOU 1995:44 utrett frågan om skadeståndsansvar för styrelseledamöter i aktiebolag. Kommittén föreslår inga förändringar i gällande rätt när det gäller förutsättningarna för ledamötemas skadeståndsansvar gentemot bolaget, utan godtar den sedan länge hävdvunna och lagstadgade principen om culpaansvar, dvs. ansvar förutsätter att oaktsamhet förelegat hos den eller de som orsakat viss skada. Enligt kommittén måste lagstiftningen med nödvändighet erhålla en allmänt hållen avfattning med hänsyn till den mängd olika situationer den är avsedd att täcka

styrelsearbetet i ett aktiebolag skiljer sig givetvis åt beroende på bolagets storlek, ägarstruktur etc. Ansvaret för styrelseledamöterna är därför i praktiken inte heller detsamma i alla bolag. Bedömningen av om styrelseledamoten agerat oaktsamt vid fullgörande av sitt uppdrag får därför avgöras från fall till fall. Aktiebolagskommittén uttalar i

Jur. kand. Thomas Myrdal, som deltog i mina tidigare bankutredningar, har biträtt vid utarbetandet av denna rapport. Inför avgivandet av rapporten har

diskussioner förts med chefsjurister och kreditchefer inom flera av de större affarsbankema. 2 Redovisningen nedan tar främst sikte på styrelseansvar, vilket område jag främst penetrerat i mina tidigare utredningar och därför har mest erfarenhet av.

Behandlingen avser också främst bankaktiebolag. För sparbanker gäller samma regler som för bankaktiebolag 5 kap. banluörelselagen BRL, och mina erfarenheter motiverar i och lör sig inte att de ståndpunkter som redovisas nedan inte skulle gälla även för sparbanker. 3 SOU 1995:44, s. 244.

Bilaga 3 153

enlighet därmed att det får ankomma på praxis och doktrin att närmare bestämma culparegelns innebörd och räckvidd i de olika ansvarssituationemaä

Jag delar Aktiebolagskommitténs uppfattning att det allmänna

culpaansvaret bör bestå och att det i princip är ogörligt att i lagtext precisera det mer än som skett i den nuvarande lagstiñningen. Enligt vad jag förstått överensstämmer det svenska ansvarssystemet också med de flesta utländska rättsordningar, vilket i sig får betraktas som en fördel i det alltmer internationaliserade affärslivet. Det skall dock inte förnekas att den allmänt hållna lagtexten inte ger särskilt god vägledning för den enskilde styrelseledamoten, ävensom att ett stort ansvar faller på domstolarna som har att närmare bestämma innebörden av

culparegeln.

Historiskt sett har lagstiftningen för banker, inklusive den som avser

ansvaret för styrelseledamöter, i stort följt motsvarande reglering för

aktiebolag Man kan emellertid fråga sig om detta är en nödvändig

ordning.

En relevant fråga härvid är hur styrelsearbetet i banker förhåller sig till styrelsearbetet i aktiebolag. Därvid kan konstateras att flertalet banker idag är mycket stora företag och endast kan jämföras med aktiebolag av motsvarande storlek, såsom Volvo, SKF etc. Detta innebär i praktiken att en bankstyrelse i allmänhet inte behandlar frågor rörande bankens dagliga verksamhet utan, på samma sätt som i stora aktiebolag, inriktar sig på att ta ställning till övergripande frågor som bankens resultatutveckling och strategiska frågor, såsom nyetableringar, stora investeringar etc.

På en väsentlig punkt skiljer sig dock styrelsearbetet i banker från styrelsearbetet i aktiebolag motsvarande storlek. Sedan gammalt har

av styrelsen involverat sig i en betydelsefull del av bankens dagliga verksamhet, nämligen kreditgivningenf Bör då detta förhållande medföra att styrelseansvaret i banker inom ramen för culparegeln uttrycks på annat sätt än för ordinära aktiebolag

Enligt min mening är så inte fallet. Som kommer att framgå av framställningen nedan är det alltför många olika faktorer kan få

som betydelse vid bedömningen av om styrelsen agerat oaktsamt vid beviljandet av en kredit för att ansvaret skall kunna uttryckas på annat

° A.a., s. 245. 5 Se prop. 1986/87:12, s. 299. ° Att jag ställer mig tveksam till denna ordning framgår under punkten 7 nedan.

154 Bilaga 3 i

sou 1999:82

sätt än genom en allmänt hållen culparegel Det är därför inte ändamålsenligt, om ens möjligt, att formulera en särskild skadeståndsregel för styrelsens kreditgivning eller försöka inkorporera sådan i den

en

allmänna culparegeln.

Att det sålunda inte är görligt att formulera särskild culparegel

en för kreditgivning innebär dock inte att Banklagskommittén bör underlåta att behandla frågan hur pâ styrelsens för

om man ser ansvar kreditgivning. Med hänsyn till det oklara rättsläget och den aktualitet dessa frågor har finns det, enligt min mening, all anledning för Banklagskommittén att i sitt betänkande diskutera de huvudsakliga riktlinjerna för ansvaret.

3. Innan jag kommer in på frågan om hur styrelseansvaret enligt min mening ser ut enligt gällande rätt skall kort nämnas något hur

om

kreditgivning i en bank fungerar i praktiken.

En bank har normalt kreditprövande organ på fyra nivåer: kontors-

nivå enskild tjänsteman, kontorschef, kontorsstyrelse etc., regional nivå regionchef, regionens kreditdelegation, regionstyrelse etc.,

central nivå under styrelsen central kreditdelegation, styrelsens kreditkommitté, styrelsens kreditutskott etc. samt styrelsen. Varje nivå under styrelsen har befogenhet att bevilja krediter upp till ett visst belopp; överstiger krediten detta belopp skall den, den befmns böra

om beviljas, tillstyrkas och överlämnas till närmast högre nivå för beslut. De krediter som hamnar styrelsens bord för beslut är således dessförimian tillstyrkta på kontorsnivå, regionnivå och central nivå.

De kreditärenden kommer under styrelsens behandling

som avser generellt bankens största krediter i några banker krävs att krediten

skall avse miljardbelopp.

En bankstyrelse sammanträder normalt gång månad med

en per avbrott för sommarmånaderna, vilket brukar innebära 10 möten

ca per år. Antalet styrelsemöten överstiger vad är vanligt i aktiebolag,°

som och detta beror, såvitt jag förstår, till stor del just på att styrelsen har att avgöra kreditärenden.

7 Jfr Aktiebolagskommitténs resonemang att lagtexten måste vara allmänt hållen med hänsyn till den mängd olika situationer den är avsedd att täcka, se ovan vid not 8 Det nedanstående beskrivningen är generellt hållen. I detaljer skiftar kredithanteringen från bank till bank. 9 Dessutom har styrelserna att besluta om s.k. jävskrediter enligt 2:17 bankrörelselagen BRL. ° På senare år synes det dock vara en tendens att styrelser i större aktiebolag sammanträder allt oitare.

Bilaga 3 155

Kreditgivning, framförallt till företag, är en mycket grannlaga uppgift är omgärdad av särskilda regler såväl i lag 2 kap. BRL

som

internt i bankernas kreditinstruktioner. Eftersom styrelsen har som andra frågor att behandla än kreditfrågor vid styrelsemötena, finns det emellertid inte någon praktisk möjlighet för styrelsen att behandla kreditärendena annat än relativt summariskt. Styrelsens prövning är därför i praktiken helt beroende av den prövning som gjorts på lägre nivåer i banken.

För att tillse att styrelseledamötema ges möjlighet till verklig kreditprövning har styrelsen inrättat särskild kreditkommitté central

en nivå. Denna kommitté består normalt åtminstone hälften av styrelse-

av ledamöterna det skiftar dock från bank till bank. Kommittéen sammanträder oftare än styrelsen, i vissa banker så ofta som en gång i veckan. I motsats till förhållandet i styrelsen äger verklig kredit-

en prövning i kommittéen. Frågan om kommitténs juridiska karaktär

rum är dock inte alldeles klar.

4. Frågan styrelsens för kreditgivning får anses oklar då

om ansvar den inte blivit föremål för något vägledande avgörande i rättspraxis och inte heller behandlats särskilt i litteraturen.

4.1 Enligt min mening står styrelsen det yttersta ansvaret för kreditgivningen i en bank. Vad som här främst åsyftas är ett ansvar för övergripande frågor avseende kreditgivningen, såsom kreditportföljens sammansättning och den därmed sammanhängande frågan om strategi för kreditgivning.

Styrelsen har som bankens högsta organ bäst överblick över kreditgivningen i bankens olika regioner och bör se till att inhämta uppgifter därom, upprätta statistik m.m. och noggrant värdera kreditportföljens sammansättning och vilka konsekvenser t.ex. en konjunkturnedgång inom olika branscher kan bedömas få. En av de stora bristerna under slutet 1980- och början 1990-talet var just att ett flertal banker lät

av av kreditportföljen bli alltför dominerad av krediter till nystartade fastighets- och fmansbolag.

4.2 Styrelsen också för att vad brukar kallas den interna

ansvarar som kontrollen håller den kvalitet krävs i en bank. Härmed avses att

som

" Se nedan under 5.3. z Se dock Myrdal, Bankstyrelses ansvar for kreditgivning,

numera Affärsjuridiska uppsatser, Uppsala 1995.

156 Bilaga 3

organisationen skall vara uppbyggd på så sätt att det finns snabba och tillförlitliga rapportsystem mellan bankens olika nivåer, inklusive styrelsenivå, med uppgifter avseende bl.a. befarade kreditförluster,

kredittagare som överskridit beviljade limiter eller är i betalnings-

dröjsmål etc. I den interna kontrollen ingår viktig del internsom en revisionens arbete samt bankens kreditinstruktioner. Med hänsyn till kreditgivningens riskfyllda karaktär är det särskild vikt att den av interna kontrollen i bank fungerar tillfredsställande. en I samtliga de banker jag undersökt har det kunnat konstateras brister i den interna kontrollen. Någon måttstock på hur den interna kontrollen skall vara uppbyggd är dock inte lätt att finna. En kontrollorganisation kan vara mycket välordnad i teorin, inte i praktiken. Ialla men händelser ankommer det på styrelsen att noggrant lyssna på de varningssignaler som kommer från lägre nivåer, och skyndsamt utreda orsaken till angivna brister och lika skyndsamt åtgärda desamma. Styrelsen står ett ansvar även för annan kreditgivning i banken än sådan som sker på styrelsenivå. I styrelsens för den interna ansvar kontrollen ingår nämligen att styrelsen skall utöva tillsyn över hur kreditgivningen sker inom bankens olika regioner och kontor. Sålunda skall styrelsen fortlöpande till att den förses med uppgifter se om kreditutvecklingen inom regionerna och kontoren. Om någon region uppvisar en tendens till expansion skall uppgift inhämtas om anledningen härtill osv. Motsvarande gäller för kontoren.

4.3 Finansinspektionen har givit ut allmänna råd FFFS 1995:49 om kreditrisker i kreditinstitut och värdepappersbolag. Av dessa allmärma råd, som visserligen inte särskilt behandlar ansvarsfördelningen inom banker, kan man dock sluta sig till att styrelsen bl.a. bär för ansvar att kreditrisker i verksamheten identifieras att en kreditpolicy utformas -

att grundläggande regler för kreditgivning och kredithantering

utformas i en kreditinstruktion att instruktionerna säkerställer tillfredsställande handläggning - en av kreditärenden samt en tillfredsställande kontroll och uppföljning av riskerna under kreditens löptid att en särskild funktion inrättas med uppgift att kontrollera efter- levnaden kreditpolicyn, kreditinstruktionen och övriga av

instruktioner reglerar kreditgivning och kredithantering

som

3 Se härom numera Finansinspektionens allmänna råd avseende styrning, intern information och intern kontroll inom kredit- och värdepappersinstitut FFF S 1994:35.

Bilaga 3 157

Nämnda uppgifter innefattas även enligt min mening i det ansvar jag anser åligga styrelsen, och som redovisats ovan under 4.1 och 4.2.

4.4 Vad gäller enskilda kreditärenden är styrelsens ansvar mera svårbestämt. Utgångspunkten måste emellertid, enligt min mening, vara att styrelsen har ett större ansvar för krediter där styrelsen själv beslutat att bevilja krediten än sådana beviljats på lägre nivåer i banken. I

som de förra fallen kan säga att styrelsen står ett direkt ansvar. Följden

man härav torde i princip att, det kan konstateras att styrelsen

vara om vårdslöst beviljat kredit orsakat banken förlust, skall också

en som en de styrelseledamöter som deltagit i kreditbeslutet ersätta skadan.

4.5 Som antytts ovan är emellertid föreställningen att styrelsen, när den behandlar ett kreditärende, gör den kreditprövning som krävs enligt BRL och bankens kreditinstruktioner, inte riktig. Kreditprövningens komplexitet i kombination med den begränsade tid som står till styrelsens förfogande medför att den verkliga kreditprövningen i princip undantagslöst utförs på nivåer under styrelsen. Det är givet att dessa omständigheter måste beaktas vid bedömningen av styrelsens hantering ett kreditärende. Om det begåtts ett fel i kreditprövningen

av på kontorsnivå, innebärande t.ex. att det kreditsökande bolagets ekonomiska ställning i något hänseende kommit felaktigt, och

att anges detta fel inte kunnat iakttas av styrelsen utan noggrarma undersökningar, kan denna brist i kreditprövningen rimligen inte läggas styrelsen till last.

God kreditprövning består ett antal delar. En är den

av företagsekonomiska bedömningen företagets värde, dess lönsamhet

av

Denna bedömning är i första hand beroende på historiska fakta m.m. och ekonomiska/matematiska bedömningar företagets likviditet,

om Soliditet, räntabilitet En kan sägas vara en bedömning av

m.m. annan företagets framtid, dess fortsatta lönsamhet Denna fråga är i stor

m.m. utsträckning beroende av samma omständigheter som den företagsekonomiska bedömningen, berör också omständigheter som den

men allmärma konjunkturutvecklingen i Sverige, utvecklingen inom den marknad som det kreditsökande företaget är verksam konkurrenssituationen inom den marknaden Även dessa sidor kredit-

m.m. om av prövningen således i stora delar sammanfaller, och bedömningen av dem ankommer på alla nivåer i banken som prövar krediten, bär dock, enligt min mening, styrelsen ett större för bedömningen av det

ansvar kreditsökande företagets framtid, lönsamhet m.m. än för den mera

strikta företagsekonomiska bedömningen.

Det senast sagda kan illustreras med följande exempel. Antag att styrelsen under år 1990 utökat kredit till ett fastighets-

sommaren en

158 Bilaga 3

bolag med 200 miljoner kronor. Bolaget bildat 1988 då framvar av stående affårsmän, och hade sedan dess uppvisat stor tillväxt och lönsamhet. Krediten har sedan blivit ett fallissemang och lett till totalen förlust för banken. Vid en efterföljande genomgång kreditärendet av konstateras att lokalkontoret vid sin kreditprövning angivit felaktiga uppgifter i fråga om bolagets ekonomiska ställning. Dessa felaktigheter har sedan inte uppmärksammats på regional nivå eller central nivå, utan styrelsen har beviljat krediten på dessa felaktiga premisser. Antag vidare att det kan beläggas att det under 1990 farms tydliga indikationer på att fastighetsmarknaden överhettad och att framtiden för var fastighetsbolag således var oviss. Hur skall styrelsens kreditprövning bedömas i detta fall Så länge det fel som vidlådit den företagsekonomiska bedömningen inte är alldeles grundläggande, är det enligt min mening svårt att göra gällande att styrelsen agerat vårdslöst när litat på de framtagna man uppgiftema. Som nämnts ovan finns det nämligen inte någon möjlighet för styrelsen vare sig från kompetenssynpunkt eller tidsskäl att - av -

göra en fullödig företagsekonomisk värdering kredittagaren. I detta

av hänseende måste styrelsen kunna förlita sig på de lägre nivåernas prövning. När det däremot gäller bedömningen frågan företagets av om framtid, som till stor del är beroende på omvärldsfaktorer, jag att anser styrelsens ansvar är större. Det ligger i sakens natur att i vart fall lokalkontoren, som lever nära kredittagama och marknaden och som vill uppvisa stora volymer och därmed i vart fall initialt goda resultat, kan ha tendens att något överdrivet positivt på ett företags en se framtidsmöjligheter. Härvid får styrelsen, som kan överblicka marknaden något på avstånd och normalt förenar extern mera som kompetens från olika delar samhällslivet, utgöra viktig kontrollav en station. Hade det kunnat konstateras att de tecken fanns till som konjunkturnedgång m.m. borde ha medfört att styrelsen inte skulle ha beviljat krediten, bör styrelsens kreditbeslut betraktas oaktsamt. som Frågan hur kreditprövningen på lägre nivåer i banken skall inverka på bedömningen styrelsens agerande finner sin motsvarighet i det av stora antal fall, såväl i bank som i vanliga aktiebolag, där styrelsen fattar ett beslut som grundar sig på utredningar och bedömningar som gjorts av särskilda utskott och enskilda tjänstemän. Frågan är således

allmänt skadeståndsrättslig, och mot bakgrund culparegelns

av allmänna avfattning är det inte möjligt att närmare precisera ansvaret i sådana fall. Med hänsyn till vad angivits är min uppfattning som ovan emellertid att styrelsen vid prövning enskilda kreditärenden inte i av första hand har att göra företagsekonomisk prövning en egen av företaget, utan snarare har att bedöma företagets framtida möjligheter;

Bilaga 3 159

detta förhållande bör också återspeglas i bedömningen av om oaktsamhet varit för handen.

4.6 Det ovan sagda har tagit sikte på bedömningen av styrelsens agerande när styrelsen själv fattat beslut om att bevilja en kredit. Frågan är då hur styrelsens ansvar ser ut när lägre instanser beslutat i enskilda kreditärenden.

Här bör skilja mellan två olika grupper av kreditbeslut, dels

man sådana som styrelsen har viss befattning med, dels sådana som fattas

helt utan styrelsens inblandning.

Vad gäller den första gruppen krediter skall först noteras de krediter

anmäls till styrelsen. Även praxis skiftar från bank till bank är som om det främst fråga om ett stort antal krediter som fattats på central nivå av styrelsens kreditkommitté. Min erfarenhet säger mig emellertid att krediter som anmäls överhuvudtaget inte underkastas någon behandling i egentlig mening i styrelsen, utan normalt endast räknas upp i en särskild handling som biläggs protokollet; någon enstaka gång kan det inträffa att styrelsen summariskt går igenom någon kredit som anses särskilt intressant. Med hänsyn härtill, och till att krediter som anmäls i styrelsen beslutats delegater som står ett självständigt ansvar för

av kreditgivningenf synes det fel att ålägga styrelseledamötema ett direkt ansvar för dessa krediter. Enligt min mening kan det endast vid uppenbart felaktig hantering komma i fråga att ställa styrelsen till ansvar i sådana fall. Skulle det t.ex. visa sig att ett nystartat bolag, vars namn är obekant för styrelsen, har beviljats en mycket stor kredit, bör styrelsen ha en plikt att, genom frågor till föredraganden, informera sig närmare om kredittagaren. Skulle det sedermera visa sig att en sådan kredit varit beviljad på felaktiga grunder oaktsamt vore det inte orimligt att ställa styrelsen till ansvar. Problemet från juridisk synvinkel i dessa fall är emellertid att krediten oftast är utbetald när den anmäls till styrelsen, och att skadan således redan kan vara skedd. I sådana situationer f°ar det dock ankomma på styrelsen att tillse att utvecklingen krediten

av nogsamt övervakas den skall betraktas som en observationskredit, och om läget synes prekärt för banken tillse att åtgärder vidtas för att söka återbetalning krediten eller eljest för att skydda bankens

av

fordran.

Till de krediter som anmäls i styrelsen hör också normalt sådana som ansetts vara av brådskande natur och som beviljats mellan styrelsemöten eller kreditkommitténs möten, normalt av två eller flera

höga befattningshavare i banken. Det får ingå i styrelsens

anses

Om delegation, se nedan under 5 Bankernas kreditinstruktioner ger regelmässigt den möjligheten.

160 Bilaga 3

allmänna plikt att övervaka bankens kreditgivning att sörja för att sådan

kredithantering endast sker i undantagsfall.

När det sedan gäller kreditbeslut är fattade på lägre nivåer i

som banken och styrelsen aldrig konfronteras med, vilka till antal är

som den stora delen krediter i en bank, kan det rimligen inte komma i fråga att ålägga styrelsen ett direkt ansvar. Uppstår en kreditförlust till följd av oaktsam kreditgivning i dessa fall torde banken i första hand ha att vända sig mot de delegater fattat beslutet. Detta innebär dock inte

som att styrelsen inte bär något ansvar for dessa krediter, ansvaret kan

men snarast karakteriseras som ett tillsynsansvar.

Ovan har i olika sammanhang talats om de lägre organens och enskilda tjänstemäns möjligheter att fatta kreditbeslut i bank. Denna

en

möjlighet grundas på delegation enligt 7:6 bankaktiebolagslagen

BAL.

5.1 En bankstyrelses rätt att delegera uppgifter som annars ankommer på styrelsen har sin historiska bakgrund i att all beslutanderätt i banker med hänsyn till verksamhetens riskfyllda karaktär ansågs tillkomma styrelsen, och att undantag härifrån endast kunde ske särskild

genom delegering. Aktiebolagslagen saknar emellertid motsvarande ordning. En fråga som bör ställas är om delegationssystemet med tiden förlorat sitt berättigande och bör avskaffas.

Det som talar mot systemet är, som jag ser det, att det delvis är en reminiscens från en svunnen tid med mindre banker och därmed mindre kreditärenden, och att man numera kan ifrågasätta uppfattningen att

om all beslutanderätt i banken utgår från styrelsen verkligen bör upprätthållas. En ordning motsvarande den åstadkoms

som genom delegationssystemet skulle vidare måhända kunna uppnås att

genom styrelsen fastställer arbetsordningar för olika organ/-tjänstemän.

Delegationssystemet har emellertid sin avgjort största betydelse vid kreditgivningen, vilken utgör kärnan i en banks rörelse, och, som nämnts, är en riskfylld och komplicerad verksamhet. För denna verksamhet bör gälla ett särskilt ansvar. De som befattar sig med sådan verksamhet bör också göras medvetna det åvilar dem.

om ansvar som Detta uppnås enligt min mening genom delegationssystemet, på så sätt att den delegerade erhåller en i lagen särskilt reglerad befattning vartill

6 I mina utredningar har jag kunnat konstatera det legio att de krediter

var som skulle hanteras på central nivå behandlades som brådskande ärenden i vissa fall uppemot 70 procent. Detta är helt oacceptabelt och styrelserna borde, enligt min mening, ha ingripit for att åstadkomma förändring.

en 7 Se Myrdal, a.a., s. 77.

Bilaga 3 161

knyts ett särskilt skadeståndsansvar. Vidare har jag inte uppfattat annat

delegationssystemet är djupt implementerat i bankvärlden och

än att även fungerat väl i praktiken.

5.2 Genom befattningen delegat avgränsas också vilka arbetstagare i banken står ett skadeståndsansvar för kreditgivning m.m. enligt som BRL gentemot banken. För andra arbetstagare än delegater gäller, inte avtalats mellan om parterna, regeln i 4:1 skadeståndslagen, stadgar att en arbetstagare som för skada är orsakad fel eller försummelser i ansvarar som genom

tjänsten det föreligger synnerliga skäl.

endast om För delegater samtidigt är arbetstagare finns således dubbla som regelsystem. Det kan dock inte råda någon tvekan om att specialbestämmelsen i BRL skall tillämpas när arbetstagaren vidtar åtgärder,

t.ex. avseende kreditgivning, i sin egenskap av delegat."

Mot arbetstagare inte är delegater förutsätter, som nämnts, som

att synnerliga skäl föreligger. Om en arbetstagare, som inte är

ansvar delegat, utan befogenhet emellertid skulle bidra till oaktsam kreditgivning torde detta inte sällan utgöra trolöshet mot huvudman eller något annat brott varför skadeståndsskyldighet på grund av brott uppstår enligt allmänna regler.

5.3 I ett, inte alls oväsentligt, hänseende vållar emellertid delegations-

systemet problem juridisk synvinkel dock praktisk. Frågan är om

ur skall betrakta de centrala kreditkommittéema utskott från man som styrelsen eller som delegationer. Detta får betydelse vid bedömningen styrelse- eller delegatansvar skall gälla för ledamöterna i av om kommittéema, vilket får konsekvenser främst ifråga om preskriptionstider se nedan under 9.

Även det brast i den interna kontrollen i bankerna under slutet av 1980om talet och början 1990-talet, är det dock inte min uppfattning att av delegationssystemet sådant bidrog till bankernas stora förluster. Snarare är som det sarmolikt att förlusterna hade blivit ännu större om kreditgivningen reglerats mindre strikt formulerade arbetsordningar eller liknande. genom 9 Denna regel har sitt huvudsakliga tillämpningsområde i utomobligatoriska förhållanden, tillämplig även i avtalstörhållanden, se t.ex. Hellner, men anses Skadeståndsrätt, 4 uppl. 1985, s. 60. 2 Vilket det stora flertalet av samtliga delegater är. 2 Detta framgår, inte på annat sätt, regeln att en specialregel går före en om av allmän regel. Detta kan få praktisk betydelse genom att delegatansvaret enligt BRL preskriberas redan etter ett år se nedan under 9, medan ansvaret enligt skadeståndslagen preskriberas enligt allmänna regler. Om gränsdragningen arbetstagare/delegat, närmare Westerlind, Banklagen, 1958, s. 259. se

162 Bilaga

De centrala kreditkommittéer styrelserna tillsätter för att besluta som om krediter består av ett antal styrelseledamöter. I flera banker ingår så många styrelseledamöter i kommittén att kommittén vid sitt

sammanträde i princip är beslutsför styrelse. Vidare det som synes vara praxis att verksamheten regleras i styrelsens arbetsordning. Av uppgifter jag inhämtat framgår också att flera banker synes uppfatta kommittéernas kompetens ett utflöde arbetssom av en fördelning inom styrelsen, och att de styrelseledamöter deltar i som kommittéernas arbete följaktligen gör detta i egenskap styrelseav

ledamöter och inte delegater. Eftersom delegationssystemet är fram-

taget för att möjliggöra undantag från regeln att all beslutanderätt i en bank tillkommer styrelsen, och är underkastat särskild reglering i 7:6

BAL, bl.a. att föreskrifter delegaters befogenheter skall fastställas om årligen i instruktion, kan det emellertid ifrågasättas det överen om huvudtaget finns någon möjlighet att fördela arbetet på detta sätt inom

en bankstyrelse. En bankstyrelse torde visserligen ha möjlighet att

ge bemyndiganden ad hoc till en eller flera ledamöterna, t.ex. att av förhandla fram VD:s anställningsförmåner, utan att detta skall behöva uppfattas som en formenlig delegation skall manifesteras i som en instruktion. I ett sådant fall står dock styrelsen för de ett eget ansvar instruktioner den den bemyndigade alternativt underlåtenheten ger att ge instruktioner; vidare torde den bemyndigade ha att redovisa vidtagna åtgärder för styrelsen, därigenom ikläder sig ett eget som ansvar för dessa åtgärder ehuru det ofta kan svårt att ställa andra vara än den bemyndigade till eftersom skadan redan kan skedd ansvar, vara bindande avtal är träffat när åtgärden anmäls till styrelsen." Tanken bakom delegationssystemet kan inte att förhindra dylik arbetsvara en fördelning inom styrelsen; sådan ordning skulle väsentligen försvåra en styrelsens arbete.

Löpande bemyndiganden för delar styrelsen och allra helst av avseende kreditgivning, den verksamhet föranlett att all som var som beslutanderätt skulle ligga hos styrelsen och att undantag därifrån

skulle tillåtas endast när formenlig delegation företogs torde dock, enligt min mening, att betrakta delegation i BAL:s mening. vara som Följden detta blir att även kreditkommittéer består av resonemang som av styrelseledamöter skall betraktas delegation. Om som en kommittéema däremot skulle betraktas ett utflöde arbetssom av fördelning inom styrelsen blir konsekvenserna märkliga. Kommittéerna

består, som nämnts, ofta även andra befattningshavare i banken än av

22Jfr resonemanget om krediter som anmäls till styrelsen, under 4.6. ovan

Bilaga 3 163

styrelseledamötema. Dessa skulle i så fall betraktas som delegaterf vilket innebär att de olika ledamöterna i kommittéema står olika ansvar för kommittéemas beslut; styrelseledamötema ett styrelseansvar, övriga ledamöter ett delegatansvar. Denna ordning är inte lyckad. Dessutom den förfelad, eftersom erfarenheten säger mig att det ofta är de synes ledamöter inte är styrelseledamöter som är mest förfarna i som kreditgivning detta är oftast motivet till att de knyts till kommittéema. . I någon bank har jag erfarit att hälften av styrelseledamötema ingår i kreditkommittén och inga andra befattningshavare i banken och att även den andra hälften möjlighet att delta i kommitténs sammanges träden. Om fler än hälften styrelseledamötema deltar vid sammanav trädet är kommittén således beslutsför styrelse. Även dessa som om sammanträden i vissa avseenden inte synes betraktas som styrelsemöten i vad kallelser, nummerföljd på förda protokoll m.m. avser det därför inte orimligt att betrakta dem som styrelsemöten, vilket vore

skulle få till följd att styrelseansvar aktualiseras för åtgärder vidtagna

kommitténs ledamöter. Frågan karakteriseringen av sådana av om kommittéer får dock betraktas som öppen.

6. Ovan under 2 har jag angivit att jag inte bedömer det som

ändamålsenligt att införa ett särskilt culpaansvar för kreditgivning, utan

att den allmänna culparegeln bör vara vägledande även framdeles. Aktiebolagskommittén har emellertid i sitt betänkande föreslagit en ändring beskrivningen styrelsens uppgifter, för att därigenom av av skapa bättre förutsättningar för att utkräva skadeståndsansvar av styrelsen. På motsvarande sätt bör det övervägas om det skall införas bestämmelse i banklagstiftningen om styrelsens ansvar för krediten givningen. Mot bakgrund det anförts ovan skulle den kunna av som lyda som följer:

Styrelsen bär ansvaret för kredit ivningen i banken. Styrelsen skall tillse att verksamheten är til edsställande organiserad och står under en god intern kontroll. Styrelsen får delegation enligt nuvarande 7:6 BAL genom uppdra åt delegat att bevilja kredit.

Genom en sådan bestämmelse slås den grundläggande principen att styrelsen bär det yttersta ansvaret för kreditgivningen fast. Vidare anges

de viktigaste obligatoriska uppgifterna för styrelsen, nämligen att

23Alternativet är adjungerade styrelseledamöter, vilket näppeligen kan vara avsikten. v u SOU 1995:44, 41 och 158 ff. s.

164 Bilaga3

tillse att kreditgivningen är tillfredsställande organiserad och står under en god intern kontroll. I andra stycket stadgas sedan att styrelsen kan delegera rätten att bevilja kredit till delegat, vilket det följer att

av styrelsen själv ansvarar för egen kreditgivning, endast bär ett

men

tillsynsansvar i fråga om delegaters kreditgivning.

7. Under denna punkt skall jag nämna något om hur jag ser på frågan

hur kreditgivningen i en bank bör organiseras.

På lokal och regional nivå bör kreditgivningen vara organiserad på sätt som nu sker i bankerna, dvs. varje nivå har beslutanderätt

egen inom givna beloppsramar, och gör självständiga prövningar krediter

av överstigande detta belopp.

Jag ifrågasätter emellertid om det på central nivå verkligen är ändamålsenligt att styrelsen överhuvudtaget beslutar om beviljandet av krediter. Kreditprövning kräver professionell skicklighet och tar mycket tid i anspråk. Det är därför inte möjligt för bankstyrelse att

en vid ett styrelsesammanträde sällan pågår än halv dag fatta

som mer en beslut i det hundratal kreditärenden det kan fråga Härvid bör

vara om. också beaktas att det med hänsyn till bankers breda kundbas finns ett behov av att till styrelserna knyta ledamöter från olika delar av näringslivet. Kravet på professionalism när det gäller kreditgivning är inte alltid förenligt med detta behov.

Styrelsen bör i stället ägna sig huvudsakligen åt de övergripande frågorna rörande bankens rörelse. Däri ingår givetvis många frågor avseende kreditgivning se ovan under 4.1 och 4.2. Själva beslutsfattandet i enskilda kreditärenden bör dock styrelsen delegera till en central kreditkommitté bestående av ledamöter med professionell kompetens i fråga om kreditgivning. Däri kan också ingå delar av styrelsen, men jag uppfattar inte det som nödvändighet. Att

en kreditema efter beslut av kreditkommittén skall anmälas till styrelsen tycker jag dock är en god ordning. Genom denna anmälan hålls styrelsen löpande informerad om bankens största kredittagare samtidigt

25 Jag bortser här från de s.k. jävskreditema 2:l7 BRL, även jag

om beträffande dessa inte heller ser någon verklig anledning till prövning i styrelsen. 26 Ett praktiskt problem jag erfarit är att det i bankstyrelsema kan

som uppkomma vad man skulle kunna kalla delikatessjäv. Ett antal

av styrelseledamötema i en bank är, som nämnts, oña rekryterade från näringslivet, där de innehar andra betydande befattningar. Om de deltar i bankens kreditprövning kan de därigenom således möjlighet till insyn i

ges sådana ekonomiska förhållanden, som annars skulle omfattas banksekretess,

av rörande konkurrenter till företag där styrelseledamoten normalt tjänstgör eller är styrelseledamot.

Bilaga 3 165

den kan utnyttja den erhållna informationen vid sin bedömning av som de allmänna kreditfrågoma. Det finns redan lagliga möjligheter att organisera kreditgivningen nu på central nivå på det sätt som här skisserats. Som framgått ovan är det också praxis inom bankerna att det förekommer en central kreditkommitté, även det, nämnts, tveksamt hur man från om som synes juridisk synpunkt skall betrakta kommittén.

Vid bedömningen möjligheten att utkräva ansvar av en av

styrelseledamot eller delegat för oaktsam kreditgivning uppstår frågan

banken kan visa att vederbörande agerat oaktsarnt i sin kreditom hantering, ävensom frågan banken kan visa vilken skada den oaktom hanteringen lett till. Dessa frågor är allmänt skadeståndsrättsliga samma processrättsliga, de skall beröras med några ord hämedan.

och men

8.1 Vad gäller frågan bevisbördan, kan noteras att förutom sättningarna för att bevilja krediter regleras i lag, främst 2:13 BRL och även i de kreditinstruktioner banken fastställer årligen enligt 7:6

BAL. Det är allmän åsikt att oaktsamhet presumeras när en lagregel en eller instruktioner överträtts. Kan banken visa att en kreditgivning inte skett i enlighet med 2:13 BRL eller bankens kreditinstruktioner ankommer det således nonnalt på styrelseledamoten eller delegaten att visa att hanteringen inte varit oaktsam. När det gäller sådana övergripande frågor kreditgivning, som om kreditportfoljens sammansättning, intern kontroll kan det vara m.m. ytterligt svårt att påvisa oaktsamhet, allrahelst som det torde vara vanskligt att bedöma vad är god standard i dessa hänseenden. Det som kan dock ifrågasättas det inte rimligt att ålägga styrelseom vore

27Av 7:7 BAL framgår att styrelsen kan delegera beslutanderätten i samtliga ärenden utom sådana är principiell beskaffenhet eller i övrigt av större som av vikt samt s.k. jävskrediter enligt 2:17 BRL. Till sådana ärenden räknas inte kreditgivning. 23Se under 5.3. ovan 29Paragrafens första stycke lyder: Kredit får beviljas endast låntagaren på om goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävs betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Banken får dock avstå från sådan säkerhet den kan obehövlig eller om det om anses annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet." 3° Se t.ex. Aktiebolagskommitténs uttalande, SOU 1995:44, s. 242. 31Enligt min mening borde även överträdelse av Finansinspektionens allmänna råd FFFS 1995:49 kreditrisker i kreditinstitut och värdepappersbolag se om ovan under 4.3 presumera oaktsamhet.

166 Bilaga 3

ledamöterna ett visst mått exculpationsansvar i dessa hänseenden av om kreditgivningen orsakat banken så stora skador fallet under som var slutet av 1980-talet och början 1990-talet. av

8.2 Även skadeberäkningen problem,

är ett när styrelse- eller delegatansvar skall göras gällande. När det gäller skador till följd av brister i kreditportföljens sammansättning och i den interna kontrollen, är det i princip ogörligt för banken att presentera en fullgod skadeberäkning, utan det måste överlåtas på domstolarna att sköns-

mässigt uppskatta skadans storlek vilket 35:5 RB möjlighet till.

ger Även vid enskilda kreditbeslut kan det uppstå problem med skadeberäkningen. Sålunda kan fråga uppstå hur stor skada specifikt ett kreditbeslut orsakat kreditförlust kan bli följden antal en av ett stort kreditbeslut, av vilka vissa är oaktsamma och andra inte. Vidare har banker en möjlighet, inte sällan utnyttjas, enligt lag förvärva som att pantsatt egendom för att skydda sin fordran och minska sin skada, vilket medför att den slutliga skadan inte går att bestämma innan panten realiseras. Med hänsyn till svårigheten att exakt skadans storlek ange måste domstolarna rimligen även i sådana fall låta sig nöja med en mindre preciserad skadeberäkning än normalt.

9. Enligt 5:8 BRL preskriberas bankens rätt föra talan att mot styrelseledamot tre år efter utgången det räkenskapsår då det beslut av eller den åtgärd som ligger till grund för talan fattades eller vidtogs. För delegat är preskriptionstiden ett år, varvid tiden börjar räknas när årsredovisningen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår varunder den ansvarsgrundande åtgärden vidtogs framlades på

stämman. Preskriptionstiden är således två âr längre för styrelse-

ledamöter; å andra sidan börjar preskriptionstiden löpa för senare delegater eftersom årsredovisningen och revisionsberättelsen normalt

framläggs först ett antal månader efter räkenskapsårets utgång. Aktiebolagskommittén har i sitt betänkande föreslagit att preskriptionstiden för styrelseledamöter i aktiebolag förlängs till fem

32Detta var innehållet i ett rättsvetenskapligt utlåtande jag erhöll från professor Håkan Nial under 1994. Nial uttryckte saken sålunda: "Det är i allmänhet inte en lämplig uppgift för ett rättsvetenskapligt utlåtande att och ange om nar oaktsamhet föreligger. Men frekvensen och omfattningen ...banlens av kreditförluster tyder på att det inte är fråga eller mindre ursäktliga om mer olycksfall i arbetet. Det synes därför rimligt att ålägga styrelseledamötemz att visa att oaktsamhet inte förekommit. 33 Om panten realiseras enbart för att bankens skall kunna bestämma lñein skada, kan styrelsen eller delegaten å andra sidan göra gällande att barken brustit i sin skyldighet att begränsa skadan.

Bilaga 3 167

år, detta bl.a. mot bakgrund erfarenheter gjorts i samband med av som utredningen ifrågasatt vårdslös kreditgivning i några storbanker av under slutet 1980-talet och början 1990-talet av av När det gäller frågan preskriptionstidens längd måste dock om styrelseledamötemas berättigade intresse att i rimlig tid bli befriade av från eventuellt skadeståndsansvar beaktas. Eftersom styrelsen involverar sig i sådan komplicerad och riskfylld verksamhet som en kreditgivning skulle också så lång preskriptionstid som fem år kunna en medföra problem vid rekryteringen kompetenta ledamöter till av styrelseledamöter. Även det kan det ta tid innan oaktsam kreditom givning uppdagas, ävensom att utreda skall bära ansvaret, är vem som

jag mot bakgrund det sagda tveksam till en förlängning av

av nyss

preskriptionstiden för styrelseledamötema.

- Preskriptionstiden för att väcka talan mot delegater bör emellertid förlängas. Eftersom bankens centrala kreditkommittéer som har en viktig uppgift när det gäller bankens större krediter, enligt mitt sätt att saken, normalt utgör delegationer, finns det all anledning att förlänga se preskriptionstiden till tre år. För att inskärpa vikten noggrannhet vid av kreditprövning även på lägre nivåer är det också rimligt att låta denna preskriptionstid gälla för delegater på lägre nivåer i banken. Jag kan inte någon anledning till att preskriptionstiden för se styrelseledamöter och delegater börjar löpa vid olika tidpunkter, utan är uppfattningen att regleringen för delegater bör av få samma utformning som för styrelseledamöter.

9.2 Ett beslut ansvarsfrihet kan hindra banken från att väcka talan om styrelsen. Ett sådant beslut hindrar dock inte talan det inte mot en om till stämman lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter det beslut eller den åtgärd ligger till grund för talan om som 525 4 BRL. Eftersom kreditfrâgor normalt inte föredras för st. stämman, i varje fall inte i detaljer, innebär denna regel enligt min mening, att det nästintill undantagslöst finns möjlighet att väcka talan mot styrelsen på grund av vårdslös kreditgivning.

34SOU 1995:44, 259. s. 35Här kan också inflikas att storleken styrelsearvodena i en bank, enligt min av mening, inte står i paritet med det ansvar som ledamöterna ikläder sig. 35 Se t.ex. Rodhes uttalande i Aktiebolagsrätt, 17 uppl. 1995, s. 238: "... bolagsstämman måste ha varit i väsentliga hänseenden riktigt och fullständigt informerad angående just det felaktiga beslut eller den felaktiga åtgärd, som skulle kunna grunda skadeståndsskyldighet, bolaget skall kunna avstå från om sitt skadeståndsanspråk eller genom passivitet miste om detta. Denna bestämmelse medför, att ett beslut att bevilja ansvarsfrihet i . allmänhet blott är gest utan någon som helst juridisk betydelse. en

rörande banksekretess

Några frågor

Advokat Otto Rydbeck

promemoria till Banklagskommittén

2 oktober 1997

170 Bilaga 4

Inledning

Mot bakgrund mina erfarenheter vid tidigare utredningar avseende av kreditgivningen i Nordbanken och Gota Bank, vilka offentliggjorts, och i Sparbanken, har Banklagskommittén givit mig i uppdrag att göra rättsutredningar och lämna synpunkter på vissa frågor rörande dels skadeståndsansvar vid kreditgivning, dels banksekretess. Det förstnämnda ämnet har redovisats i promemoria daterad den 29 april en 1996. I denna promemoria behandlas den sistnämnda frågan

Några frågor om banksekretess

Huvudregeln om banksekretess återfinns i 1 kap. 10 § bankrörelselagen BRL, vari stadgas: "Enskildas förhållanden till bank får inte

obehörigen röjas".

Det huvudsakliga motivet för banksekretess banär omsorgen om kens kunder. En bankkund skall förvissas att hans personliga eller om ekonomiska förhållanden inte för obehöriga. Statens intresse yppas av att erhålla uppgifter har dock i vissa fall satt banksekretessen spel. ur Således är en bank skyldig att lämna vissa uppgifter till Skattemyndig-

hetema, biträda vid brottsutredningar efter det att förundersökning in-

letts m.m. Vad gäller banksekretessens närmare innebörd, kan generellt hänvisas till Håkan Nials och Per-Ola Janssons bok "Banksekretessen" 1987, som är ett standardverk. inom området De ståndpunkter som framförs däri är väl genomtänkta och delas mig i allt väsentligt. av Mina erfarenheter säger mig också att banksekretessen fungerar relativt väl i praktiken Enligt min mening finns det därför ingen anledning att ändra den nuvarande bestämmelsen att t.ex. i lagtexten genom räkna upp de olika typsituationer omfattas sekretess; med hänsom av syn till mångfalden tänkbara situationer skulle detta stöta på svårighe-

1 Advokaten Thomas Myrdal, deltog i mina tidigare bankutredningar, har som biträtt vid utarbetandet av denna rapport. Under arbetet med rapporten har diskussioner förts med chefsjurister och kreditchefer inom flera affärsbanker. 2 En god sammanfattning av rättsläget återfinns i Bökmark m.f1., Bankboken, 1994, s. 25 se även prop. 1986/87:12 s. 211 f.. 3 Det kan emellertid tyckas att det är väl enkelt för banker/fmansbolag att, utan närmare motivering, åberopa sekretess grund för att vägra lämna ut som uppgifter. Jag har stött på flera fall där bankers/fmansbolags bedömningar kunnat ifrågasättas. Det nu antydda problemet är dock snarast ett attitydproblem, som inte löses genom en ändring av själva sekretessbestämmelsen.

Bilaga 4 171

ter, och dessutom leda till gränsdragnings- och tolkningsproblem. Lagtextens nuvarande ordalydelse är dock inte alldeles klar och jag kan därför föreslå följande lydelse: En banks f°ar inte obehörigen° röja uppgifter bankens kunders7 om förhållanden till banken.

2. Nedan skall jag ta några särskilda sekretessproblem som jag upp stött på vid mina utredningar.

2.1 Ett problem är hur regeln banksekretess skall tolkas vid förom värv bank, något aktualiserades under finanskrisen av en som Vid stora företagsförvärv får köparen normalt tillfälle att, inte sällan med bistånd externa konsulter, genomföra en noggrarm granskning av köpeobjektet ofta kallad due diligence. När köpeobjektet är en av bank är bankens lånestock bland det viktigaste att undersöka. Vid förhandlingar försäljning av en bank skulle dock säljaren om bankens ledning råder över frågan kunna invända eller snarare som att banksekretessen lägger hinder för sådan undersökning. Detta kan en få allvarliga konsekvenser lånestocken inte har den utlovade kvaliom teten och säljaren inte mäktar infria de garantier som ställts eller garantiema överhuvudtaget inte omfattar lånestockens kvalitet. Det har exempelvis gjorts gällande att banksekretessen förhindrade PK-banken

4 Ordet "enskildas" i lagtextens nuvarande ordalydelse är inte lyckad då man kan förledas att tro att endast fysiska personer skyddas av sekretessen, vilket inte är fallet. Vidare framgår det inte den nuvarande ordalydelsen att det endast är av banken och inte kimden har skyldighet att iaktta sekretess. som 5 Sekretessplikten gäller huvudsakligen för ledamöterna i bankens organ styrelse, kreditkommitté etc. samt de bankens anställda som i tjänsten fått känförhållandet till bankens kunder och detta även efter det att ledamönedom om tema/de anställda länmat banken. Däremot omfattas inte bankens revisorer eller enskilda aktieägare sekretessplikten. Se Nial/Jansson, a.a., s. 19 Enligt min av mening finns det inte anledning att i lagtexten räkna upp de som omfattas av sekretessplikten, härom bör återfinnas i förarbetena. men ett resonemang ° Enligt min mening bör begreppet "obehörigen" tolkas objektivt, utifrån vad kan ett rimligt skydd för bankkunder i gemen. En tolkning endast som vara utifrån kundens synvinkel är inte ändamålsenlig, då detta i princip skulle medföra att kimdens samtycke måste i varje enskilt fall. Om en sådan ordning varit tilltänkt hade detta kunnat uttryckas i lagtexten. Lagförarbetena ger emellertid inget besked i frågan. 7Att det är i egenskap "kund" enskilda personer och företag åtnjuter sekretesav skydd framhålls av Nial/Jansson, a.a., s.26. 8Nedanstående torde i allmänhet gälla även vid förvärv av hela, eller resonemang delar av, en banks lånestock.

172 Bilaga 4

att genomföra normal due diligence gamla Nordbanken inför PKen av bankens förvärv

Enligt min uppfattning skall spekulants genomgång låneen av en stock vid köp av en bank inte stå i strid med banksekretessen. Regeln i

l kap. 10 § BRL innehåller nämligen ett obehörighetsrekvisit, och det bör inte vara obehörigt att låta spekulanter ta del uppgifter banav om kens kunder i samband med förvärvsförhandlingar. Denna uppfattning

delas av de flesta befattningshavare inom bankerna jag varit i kontakt

med. Det f°ar dock förutsättas att utlämnandet uppgifter endast sker av till seriösa spekulanter, och att det sker under mycket ordnade former.

Vid förvärv av banker före bankkrisen har, enligt vad jag erfarit, oron för köpeobjektets lânestock inte varit särskilt stor, med påföljd att någon egentlig granskning stocken sarmolikt inte skett. Frågan av om banksekretess har då inte ställts på sin spets. Vid de förvärv som ägt rum under bankkrisen har dock spekulantema naturliga skäl varit av mera angelägna att utvärdera lånestocken. Vid försäljningen Gota Bank hanterades sekretessen så att av spekulantema under stränga sekretessåtaganden successivt fick del ta av information rörande banken. I första omgång fick samtliga anmälda en intressenter ca 75 stycken ta del endast offentligt material av sammanställt banken. I andra omgång fick de spekulanter lämnat av en som något bud 12 stycken ta del ytterligare material. I tredje omgång av en fick sedan de kvarstående spekulantema 4 stycken i ett särskilt data-

rum ta del av noggranna beskrivningar lånestocken fördelningen av inom branscher, regioner, potentiella kreditförluster dock etc. utan angivande av kredittagamas Den slutlige köparen, Nordbanken, namn. fick inte ta del uppgifter rörande kredittagama förrän försäljningen av var slutförhandlad. Det sätt på vilket lånestocken redovisades inför försäljningen av

Gota Bank synes ändamålsenligt. Genom den specifikatio-

noggranna nen fick köparen möjlighet att göra analys lånestocken. Jag en av anser dock inte att det skulle ha stått i strid med banksekretessen spekuom lantema vid omgång tre även fått möjlighet att ta del viss informaav

tion rörande kredittagama.

2.2 Ett annat problem med sekretessanknytning rör bankers utlåning

till kreditmarknadsbolag tidigare och nedan benämnda finansbolag Under 1980-talet finansierade de stora finansbolagen Nyckeln, - Gamlestaden m.fl. sin verksamhet hos bankema. Som säkerhet erhöll -

9 Från jurister som var involverade har dock framhållits det inte i första att hand var banksekretessen utan fastmer det faktum gamla Nordbaiiken att var börsnoterat som förhindrade due diligence. en

Bilaga 4 173

bankema då ofta finansbolagens hela eller delar lånestock som

av

Vid finansbolagens fallissemang konstaterades sedan att kvalitepant. på dessa lånestockar bristfällig. Under åberopande av att det ten var även för fmansbolag gäller sekretess i förhållande till kunderna 1 kap. 5 § lagen 1992:1610 kreditrnarknadsbolag,

nuvarande om

tillät Finansinspektionen i allmänhet inte bankerna att granska finansbolagens lånestock vid sin kreditgivning. Detta sekretessproblem uppstår således i ñnansbolaget, som har behov visa kvaliteten på lånestocken och kredittagama för sina av att finansiärer. Motstående intressen gör sig här gällande. Å sidan har ena ñnansbolagets kunder ett legitimt krav på att deras kundförhållande till ñnansbolaget inte röjs." Å andra sidan har den kreditgivande banken berättigat intresse att vid sin kreditprövning kunna göra en så ett av genomgång ñnansbolagets verksamhet som möjligt. noggrann av

En banks kreditgivning skyddas den kreditprövning banken i

av varje fall har att göra i enlighet med 2 kap. 13 § BRL och bankens kreditinstruktioner. Vid kreditgivning till fmansbolag bör härvid alltid beaktas att ñnansbolag generellt sett har mindre säkra kunder än banker och att organisationen för kreditgivning, med hänsyn till ekonomiska och personella begränsningar i ett ñnansbolags verksamhet, inte kan lika väl organiserad i bank. Om dessa omständigheter bevara som en aktas, och fmansbolagets ekonomiska ställning tidigare resultat, utfalgjorda resultatprognoser m.m. analyserats på ett korrekt sätt, let av torde risken for kreditförluster kunna minskas. fallissemangen inom fmansbolagssfáren de senaste tio åren De stora och de återverkningar de fått inom bankväsendet emellertid vid ger handen att gör så omsorgsfull kreditprövning i enlighet med det en nog sagda inte är tillräcklig. Banken behöver enligt min mening vid nyss kreditprövningen även kunna få ta del uppgifter om fmansbolagets av kreditengagemang. För att inte äventyra ñnansbolagets kredittagares

1° Om långivande banker insisterat på fullständig information om den pantsatta lånestocken och låntagande/pantsättande fmansbolag verkligen velat lämna sådan infonnation hade granskning sannolikt kunnat ske utan det skulle strida mot en sekretessen, seNial/Jansson, a.a., s. 31. Om fmansbolagets kunder även har i den långivande banken är engagemang det dock sannolikt att banken får kärmedom om kundens engagemang i ñnansbolaget. Banker ställer nämligen ofta vilket de har rätt till krav på att kredittagama redovisar sina olika ekonomiska åtaganden. 2 Rent praktiskt skulle problemet kunna lösas genom att ñnansbolagen i sina allmänna kreditvillkor intar klausul att kredittagaren accepterar att finansen om bolaget kan komma att lämna ut uppgifter om krediten till banken eller annan kreditgivare for att finansiera sin verksamhet. Det kan dock ifrågasättas om en sådan ordning skulle stå i överensstämmelse med god banksed.

174 Bilaga 4

intressen bör dock sådan undersökning företas under så ordnade en fonner möjligt jfr vad anförts under 1. som som ovan Enligt min uppfattning är tillämpning sekretessbestämmelsen i en av 1 kap 10 § BRL i enlighet med det ovanstående mycket ändamålsenlig. För bankerna ger det möjlighet till avsevärd förbättring kreen av ditprövningen, vilket minskar kreditriskema vid utlåning till ñnansbolag. Om å andra sidan bankerna inte ges möjlighet att granska finansbolagen med samma noggrannhet andra kredittagares, kan bankersom na komma att höja säkerhetskraven vid utlåning till fmansbolag, vilket i slutändan kan leda till att den nödvändiga finansieringen ñnansbolaav verksamhet tördyras och försvåras. Även fmansbolagen gens gynnas således av att sekretess inte gäller. Inte heller fmansbolagens enskilda kredittagares intressen torde trädas förnär i alltför hög grad, eftersom uppgifterna finansbolagen och dess kredittagare omfattas bankom av sekretessen.

3 Således torde sekretessen kunna upprätthållas t.ex. i fall av mindre krediter till ñnansbolag där det är klart att fmansbolaget har kapacitet att återbetala krediten och att ställda säkerheter är tillräckliga. Vidare kan tänkas begränsningar i fråga vilka om kreditengagemang får I de flesta fall torde det räcka redovisa de som yppas. att största engagemangen och inte krediter till privatpersoner. Lämpligtvis bör obehörighetsrekvisitet kunna tillämpas i detta fall. För att undanröja osäkerhet bör uttalanden härom görs i KUNGL. B|BL.

:ses 08- 2 6

STOCKHOLM

1999 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Nya förmånsrättsregler+Bilagor. Ju. 32 Utvecklingssamarbetepårättsområdet.Ju. . Steriliseringsfrågani Sverige1935-1975. 33. Bo Betalarätt.Särskildaboendeforrnerför tryggt- Ekonomiskersättning. äldresamtavgifterför äldre-ochhandikappomsorg.

Yrkesfisketskonkurrenssituation.Jo. . God sedi forskningen.U. 34.Svensktmedborgarskap.Ku. . Effektiva värme-ochmiljölösningar.N. 35.Fastighetsmäklamämndeneffektivaretillsyn. Fi. . - EffektivareTotalförsvarsstödi Östersjöområdet.Fö. 36.Likvidationavaktiebolag.Ju. . Märk väl Fi. 37.Underrättelsetjänstenenöversyn.Fö. . lnvandrarskapochmedborgarskap. 38.Följdleveranserisambandmedexportav . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. krigsmateriel.UD. Art slaktaettfår i Guds Omreligionsfrihet 39.Vuxenutbildningför alla Andraåretmed namn. . ochdemokrati.Demokratiutredningensskriftserie. Kunskapslyñet.U. Ju. 40.Demokratini denoffentligasektornsförändring. 10.Rasism,nynazismochfrämlingskap. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 4 Bevaradokumentärfilmenskulturarv.Åtgärdsförs- . Bör demokratinavnationaliseras lagsamtförslagtill ett centrumfördokumentärfilm . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. ochenfilmvårdscentral.Ku. 12.Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens 42. Ny luñfartslag.N. skriñserie.Ju. 43.Oberoende,ägandeochtillsyn i revisions- 13.Etik ochdemokratiskstatskonst. verksamhet.Ju. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 44.Öppenelrnarknad.N. 14.Denframtidakommersiellalokalradion.Ku. 45.Slutförvaringavkämavfall.Kommunernaoch

15.Nytt systemför prövningavhyres-och platsvalsprocessen.M. arrendemål.Ju. 46.Ökadesocialbidrag.Enstudieominkomsteroch

16.Ökadrättssäkerheti asylärenden.UD. socialbidragåren1990till 1996. 17.GarantipensionochBosättningstilläggför personer 47.Mervärdesskatt Frivillig skattskyldighet.Fi. födda år 1937ellertidigare. 48. LäraavEstonia.Denandradelrapportenoch

18 Frågortill detindustriellasamhället.Ku. slutredovisning.N. . 19.Artikel 7i EG:svarumärkesdirektiv. 49.Invandraresomföretagare.Ku. Ändringarivarumärkeslagen.Ju. 50.skyddsjaktpåvarg.M. 20. Sverigeochjudamastillgångar.UD. 51.Smittskydd,samhälleochindivid. DelA+B. 21 Lindqvistsnia niovägarattutvecklabemötandet 52.Inkomstprövningavbostadstilläggtill pensionärer. . -av personermedfimktionshinder. 22. Denskyddadeprovinsen.Enessäomdemokratins 53.Ekonomiskbrottslighetochsekretess.Ju. värdeochvärdighet.Demokratiutredningens 54. Ennytullag.Fi. skriftserie.Ju. 55.Konvergensochförändring.Samordningav 23. Utveckling mänskligaresurseri arbetslivet. lagstiftningenför medie-ochtelesektorema.Ku. av Förslagtill inriktning mål inom EG:s3 56.Globaliseringenochdemokratin. avnya strukturfonder.N. Demokratiutredningensskriñserie.Ju. 24. EG:sstrukturstöd.Ny organisationför degeogra- 57.Rikstrafiken Ennymyndighet.N. fiskt avgränsadestrukturfondsprogrammen.N. 58. Löserjuridikendemokratinsproblem 25. Samema ettursprungsfolki Sverige. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. - 26.Införselavbeskattadevaror.Fi. 59.Begränsadfastighetsskatt.Fi. 27. Delta Utredningenomdeltidsarbete,tillfälliga 60.Kundvänligaretaxi.N. jobb ocharbetslöshetsersättningen.N. 61.Brottsförebyggandearbetei landetskommuner.Ju. 28.Kontantmetodför småföretagare.Fi. 62.Bilen,miljön ochsäkerheten.Fi. 29.Internationellkonflikthantering attförberedasig 63.Att läraochleda Enlärarutbildningför samverkan - tillsammans.Fö. ochutveckling.U. 30.Yttrandefrihetenochkonkurrensen Förslagtill 64.Representativdemokrati.Demokratiutredningens mediekoncentrationslag.m.m.Ku. skriftserie.Ju.

31.Tillsyn överadvokaterm. m.Ju.

Statens offentliga 1999 utredningar

Kronologisk förteckning

65.Barnombudsmannenföreträdareför bamochungdomar. 66. Godvårdpå lika villkor omstatensstyrningav hälso-ochsjukvården 2 bilagor.+ 67.KÄRNAVFALL metod plats - - miljökonsekvens.KASAMs yttrandeöverSKBs FUD-program98. M. BrandkatastrofeniGöteborg. . DrabbadeMedierMyndigheter.Ku. 69. Individenocharbetslivet.Perspektiv det samtidaarbetslivetkring sekelskiftet2000.N. 70.Gentekniknämnden.U. Oseriösabostadsformedlare. . 72 Boendesocialaeffekteravkonkurseroch . rekonstruktioner bostadsrättsföreningaroch egnahem. 73. Handikappombudsmannensframtida förutsättningarocharbetsuppgiñer.S. 74. Demokratinochdetgemensammabästa. Demokratiutredningensslcriñserie.Ju. 75. Rättplatsfor vindkraften.Del I och Del M. 76. Maktdelning.Forskarvolym Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 77. Demokratiteoriochmedborgarskap.Forskarvolym lI. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 78.Jordbrukochmiljönytta nyttmiljöprogramför jordbruket.Jo. 79. Källskattpåutdelningochroyaltytill begränsat skattskyldiga.Fi. 80.Demokratiopinioner. Demokratiutredningensskriñserie.Ju. 81. Förhandlingsersätmingtill hyresgästorganisation. Ju. 82.Vårdslöskreditgivningsamtsekretessibanker m.m.Fi.

Statens 1999

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Försvarsdepartementet

Nyafömiånsråttsregler Bilagor. l+ EffektivareTotalforsvarsstödiÖstersjöområdet.6 Invandrarskapochmedborgarskap.Demokrati- Internationellkonflikthantering attfor beredasig

utredningensskriñserie.8 tillsammans.29 Att slaktaettfår i Gudsnamn.Omreligionsfrihetoch Underrättelsetjänstenenöversyn.3 7

demokrati.Demokratiutredningensslo-iftserie.9 Rasism,nynazismochfrämlingskap. Socialdepartementet

Demokratiutredningensskriftserie.10 SteriliseringsfråganiSverige1935-l 975.Ekonomisk Bördemokratinavnationaliseras ersättning.2 Demokratiutredningensskiftserie.1 1 GararitipensionochBosätmingstilläggför personer Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens födda år1937eller tidigare.17 skriftserie.12 Lindqvistsnia nio vägarattutvecklabemötandetav

- Etik ochdemokratiskstatskonst. personermedfunktionshinder.21 Demokratiutredningensskriftserie.13 Bo Betalarätt.Särskildaboendefonnerför äldre

tryggt- Nytt systemfor prövningavhyres-ochanendemål.15 samtavgifterfor äldre-ochhandikappomsorg.33 Artikel 7 EG:si vammärkesdirektiv. Ökadesocialbidrag.Enstudieominkomsteroch Ändringari vammärkeslagen.19 socialbidragåren1990till 1996.46 Denskyddadeprovinsen.En essäomdemokratins Smittskydd,samhälleochindivid. Del A+B. 51 värdeochvärdighet.Demokratiutredningensskriftserie Inkomstprövningavbostadstilläggtill pensionärer.52 22 Barnombudsmarmenföreträdareför bamoch

- Tillsyn överadvokaterm. m. 3 1 ungdomar.65 Utvecklingssamarbete rättsområdet.32på God vårdpå lika villkor omstatensstyrning

- Likvidationavaktiebolag.36 avhälso-ochsjukvården 2 bilagor. 66+ Demokratini denoffentliga sektornsförändring. Oseriösabostadsfönnedlare.7 l Demokratiutredningensskriftserie.40 Boendesocialaeffekteravkonkurseroch Oberoende,ägandeochtillsyn i revisionsverksamhet.43 bostadsrättsföreningaroch

rekonstruktioner- Ekonomiskbrottslighetochsekretess.53 egnahem.72 Globaliseringenochdemokratin. Handikappombudsmannensframtidaförutsättningaroch Demokratiutredningensskriftserie.56 arbetsuppgifter.73 Löserjuridiken demokratinsproblem Demokratiutredningensskriftserie.5 8 Finansdepartementet Brottsförebyggandearbetei landetskommuner.61

Märk väl 7 Representativdemokrati.Demokratiutredningens

Införselavbeskattadevaror.26 skriñserie.64

Kontantmetodförsmåföretagare.28 Demokratinochdetgemensammabästa.Demokrati-

Fastighetsmäklamämndeneffektivaretillsyn. 35 utredningensskriftserie.74 -

Frivillig skattskyldighet.47 Maktdelning.Forskarvolym Demokratiutredningens Mervärdesskatt-

En nytullag.54 skriftserie.76

Begränsadfastighetsskatt.59 Demokratiteoriochmedborgarskap.ForskarvolymII.

Bilen, miljön ochsäkerheten.62 Demokratiutredningensskriftserie.77

Källskattpå utdelningochroyalty till begränsat Demokratiopinioner.

skattskyldiga.79 Demokratiutredningensskriftserie.80

Vårdslöskreditgivningsamtsekretessibankerm.m.82 Förhandlingsersättningtill hyresgästorganisation.81

Utrikesdepartementet Utbildningsdepartementet

Ökadrättssäkerhetiasylärenden.16 Godsedi forskningen.4 Sverigeochjudamastillgångar. 20 Vuxenutbildningför alla Andraåretmed Följdleveranser sambandmedi krigsmateriel. Kunskapslyñet.39

exportav 38

Statens 1999

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Att läraoch leda Enlärarutbildningför samverkan

ochutveckling.63 Gentekniknänmden.70

Jordbruksdepartementet

Yrkesfisketskonkurrenssituation.3 Samema etturspnmgsfolki Sverige.25

- Jordbrukochmiljönytta nyttmiljöprogramfor

jordbruket. 7 8

Kultu rdepartementet Denframtidakommersiellalokalradion.14 Frågortill det industriellasamhället.18 Yttrandefrihetenochkonkurrensen Förslagtillmediekoncentrationslagm. m. 30 Svensktmedborgarskap.34 Bevaradokumentärfilmenskulturarv.Åtgärdstörslag samtförslagtill ett centrumför dokumentärfilmochen ñlmvårdscentral.41 Invandraresomföretagare.49 Konvergensochförändring.Samordning lagstiñ-av ningenför medie-ochtelesektorema.55 BrandkarastrofeniGöteborg. DrabbadeMedierMyndigheter.68

Näringsdepartementet Effektivavänne-ochmiljölösningar.5 Utvecklingavmänskligaresurseri arbetslivet. Förslagtill inriktningavnyamål inom3 EGzsstrukturfonder.23 EG:sstrukturstöd.Ny organisationför degeografiskt avgränsadestrukturfondsprogrammen.24 Delta Utredningenomdeltidsarbete,tillfälliga jobb

ocharbetslöshetsersättningen.27 Ny luñfartslag.42 Öppenelmarknad.44 LäraavEstonia.Denandradelrapportenoch slutredovisning.48 Rikstrafiken Ennymyndighet.57

- Kundvänligaretaxi. 60 Individenocharbetslivet.Perspektivpå detsamtida arbetslivetkring sekelskiñet2000.69

Miljödepartementet

Sluttörvaringavkämavfall.Kommunernaoch platsvalsprocessen.45 skyddsjaktpåvarg.50 KÄRNAVFALL metod plats miljökonsekvens.

- - - KASAMs yttrandeöverSKBsFUB-program98. 67 Rättplatsför vindkraften.Del l ochDel 75

fakta info direkt

Tel 08-5876710o.Fz1x08-58767171. Box6430. I I 382 Stockholm. orderCüfaktainfosewwwfaktainfose ISBN |-7HLHHIÖ SSN 375-35X