Försäkringsrörelse i förändring : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Försäkringsrörelse i förändring

Delbetänkande av försäkringsutredningen

aw

KB Oc.

Re

Statens offentliga utredningar Eâäâi 199189 §39 Finansdepartementet

i

Försäkringsrörelse

förändring

Delbetänkande av gqrsäkringsutredningen Stockholm 1991

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, också uppdrag av regeringskansliets som förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08739 96 30 Telefax 087 39 95 48

Publikationerna kan också köpas i lnformationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

ISBN 91-38-10901-8 PrintedbyGraphicSystems AB, Göteborg 1991 ISSN

SOU 199189

Till statsrådet

Genom beslut den 20 september 1990 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Erik Åsbrink att tillkalla kommitté med högst fem ledamöter en med uppdrag att utreda vissa frågor på försäkringsomrâdet samt föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag som ledamöter justitierådet Bertil Bengtsson, ordförande, professorn Mats Persson, överinspektören Yngve Pettersson, docenten Staffan Viotti och numera vice verkställande direktören Per Welin. Att som experter biträda kommittén förordnades fr. o.m den 15 oktober 1990 verkställande direktören Olov Hertzman, chefsjuristen Jarl Symreng och numera rådmannen Ann-Christine Lindeblad, fr.o.m. den 21 januari 1991 numera rådmannen Stellan Fors, fr.o.m. den 14 februari 1991 avdelningsdirektören Lennart Gullbjörk och fr.o.m den 12 maj 1991 bankokommissarien Lars Hansson. Att som sekreterare biträda kommittén förordnades fr.o.m. den 1 oktober 1990 departementssekreteraren Margareta Kettis och fr.o.m. den 1 juli 1991 hovrättsassessorn Åke Thimfors. Genom beslut den 20 december 1990 entledigades Ann-Christine Lindeblad som expert och förordnades att biträda kommittén som sekreterare. Kommittén har antagit namnet försäkringsutredningen. Kommittén har ålagts att med förtur behandla frågor som berörs av den västeuropeiska integrationen och därvid funnit lämpligt att i detta delbetänkande lämna förslag framför allt till soliditets- och placeringsnya regler för försäkringsbolagen. Kommittén avser nu att påbörja arbetet med en mer genomgripande översyn av försäkringsrörelselagstiftningen.

Stockholm den 28 oktober 1991

Bertil Bengtsson

Mats Persson Yngve Pettersson Staflan Viotti Per Welin

Margareta Kettis Ann-Christine Lindeblad Ãke

Ihimfors

SOU 199189

O

Innehall

Förkortningar

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning ll

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Summary 17

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 23

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Förslaget till Lag om ändring i

föxsäkringsrörelselagen 1982713 23 . . . . . . . . . . . 2 Förslaget till Lag om ändring i lagen 1950272 om

rätt för utländska försäkringsföretag att

driva försäkringsrörelse i Sverige 53 . . . . . . . . . . . . 3 Förslaget till Lag om ändring i lagen 19891079

om livförsäkringar med anknytning

till vårdepappexsfonder 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Förslaget till Lag om ändring i lagen 1947576

om statlig inkomstskatt 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Utredningsuppdraget 79

. . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Våra direktiv 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Vårt arbete. 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Betänkandets disposition 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Försäkringsbolagens

verksamhetsområden 85 . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Inledning 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Skadeförsäkring för hushåll 86 . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Livförsäkring 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.1 Livsfallsföxsäkringen 92 . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.2 Dödsfallsföxsäkringen 95 . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.3 Livförsäkring med anknytning till

växdepappexsfonder 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Företagsförsäkring 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.5 Äterföxsâkring 101

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Varför särreglera försäkringsverksamheten 105

. . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Det finansiella systemets huvuduppgifter 106 . . . . . . . . 3.3 Föxsäkringsbolagens roll i det finansiella systemet 106 . . 3.4 Skyddsintressen på de finansiella marknaderna 108 . . . . 3.5 Skyddsintnessen inom försäkringsverksamheten 109 . . . .

Innehåll SOU 199189

Nuvarande bestämmelser 113 . . . . . . . . . . . . .

4.1 Inledning 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Regler om Soliditet 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Livförsäkring 114 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Skadeförsäkring 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Placeringsregler 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Särskilt om försäkringsbolagens upplåning 120 . . . . . . . 4.5 Reglerna om återbäring 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 Skälighetsprincipen och sundhetsprincipen 122 . . . . . . . 4.7 Skatteregler 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

EES och EGs regler på försäkringsområdet 127

. . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Bakgrund 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Konkurrensregler 128 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Finansiella tjänster 128 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Försâkringsområdet 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Overväganden och förslag 133

. . . . . . . . . . . . 6.1 Synpunkter på nuvarande regelsystem 133 . . . . . . . . . 6.1.1 Regler av betydelse för konlcurrenssituationen. 134

6.1.2 Soliditetsbegreppet 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.3 Försäkringsbolagens associationsformer 142 . . . .

6.1.4 Återbäringssystemets centrala betydelse. 145

. . . . 6.1.5 Sammanfattning 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 soliditetsregler 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Allmänt om soliditetsprincipen 154 . . . . . . . . . . 6.2.2 Våra förslag till nya soliditetsregler 156 . . . . . . . 6.3 Placeringsregler m.m. 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.1 Konsekvenser av gällande placeringsregler. 162 . . 6.3.2 EGs regler på området 164 . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.3 Allmänt om utformningen av nya

placeringsregler 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.4 Femprocentsregeln och förbudet att

driva annan rörelse 168 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.5 Den närmare utformningen av nya

placeringsnegler 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.6 Särskilt angående återbäringsmedlen 180 . . . . . . 6.3.7 Särskilt angående skadeförsäkringsbolagens

säkerhetsreserv 188 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.8 Försäkringsbolagens upplåning 190 . . . . . . . . . .

6.4 Övriga frågor 194

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.1 Vissa frågor med anknytning till

koncessionsprövningen 194 . . . . . . . . . . . . . . 6.4.2 Registerföringsskyldighet även för

skadeförsälcringsbolag 200 . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.3 Utländska försäkringsföretags verksamhet

i Sverige 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.5 Övergångsfrågor 203

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 199189 Innehåll

7 Författningsförslag med

specialmotivering 205

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Förslaget till lag ändring i försâkringsrörelselagen om 1982713 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen 1950272

rätt för utländska försäkringsfötetag att driva om försäkringsrörelse i Sverige 234 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen 19891079 om

livförsäkringar med anknytning till

värdepappersfonder 247 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Förslaget till lag ändring i lagen 1947576 om statlig inkomstskatt 248 om . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Kommittédirektiv 25 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Placeringsregler i några enskilda EG-lânder 269 . . . . . . Utdrag EGs direktiv 275 ur . . . . . . . . . . . . . . . . . . Några använda begrepp 307 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Referenser 3 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reservationer och särskilda yttranden 321

. . . . . . . . . Reservation ledamoten Mats Persson 321 av . . . . . . . . . . . . . . . Särskilt yttrande experten Olov Hertzman 324 av . . . . . . . . . . . Särskilt yttrande experten Jarl Symreng 325 av . . . . . . . . . . . . .

SOU 199189

Förkortningar

Lagar

FAL Lagen 192777 om försäkringsavtal FRL Försäkringsrörelselagen 1982713 LUF Lagen 1950272 om rätt för utländska försäkringsbolag att driva försâkringsrörelse i Sverige SI Lagen 1947576 om statlig inkomstskatt

Utredningar

FVK Försâkringsverksamhetskommittén FRU 1977 års föxsäkringsrörelseutredning

SOU 199189

Sammanfattning

Vårt uppdrag är mycket omfattande och innebär att en grundläggande översyn skall göras av den nuvarande försäkringsregleringen. På sikt kan våra förslag väntas resultera i att stora delar av lagstiftningen om försäkringsverksarnhet omarbetas. En sådan översyn av regleringens uppbyggnad som vi anser nödvändig kan t.o.m. innebära att vissa allmänna principer som hittills präglat regleringen av försäkringsverksamheten kan komma att omprövas. Enligt direktiven skall vi med förtur behandla sådana frågor som påverkas av den västeuropeiska integrationen och ett avtal mellan EG och EFTA-statema om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde EES-avtalet. Lagförslagen i detta delbetänkande avser just att möjliggöra en anslutning till EGs ordning. Då den svenska lagstiftningen, eller dess tillämpning, i väsentliga delar avviker från motsvarande uppbyggnad i andra europeiska länder, bl.a. när det gäller återbäringens hantering inom livförsäkring, har det emellertid varit nödvändigt att delvis komma in på frågor med en mera allmän räckvidd än vad en formell anslutning till EGs regler annars skulle innebära. Redan i den första etappen av vårt arbete anser vi därför att den problematik måste uppmärksammas som synes vara speciell för svenska förhållanden och som alldeles oberoende av en EG-anpassning i sig kan tänkas motivera långtgående ändringar i det nuvarande regelsystemet. Vissa frågor har vi emellertid inte ansett oss kunna ta slutlig ställning till i detta sammanhang och vi får således anledning att återkomma till dessa i vårt fortsatta arbete. För en anpassning till EGs regelsystem måste till en början införas nya bestämmelser om försäkringsbolagens Soliditet. Man brukar framhålla att försäkringen har en alldeles speciell ekonomisk och social funktion genom sin betydelse för privatpersoners ekonomiska trygghet och för företagens verksamhet. Det har traditionellt ansetts nödvändigt att genom offentligrättsliga regler skydda försäkringstagama mot risken att försäkringsbolagen inte kan fullgöra sina förpliktelser, om deras ekonomi skadas t.ex. genom katastrofala skadefall eller felaktiga kalkyler. Detta är också väsentligt med tanke på sarnhällsekonomin i stort. Redan nu är därför försäkringsverksamheten ingående lagreglerad och underkastad kontroll av Finansinspektionen. Denna reglering har i första hand inriktats livförsäkring med tanke på dess viktiga skydd för den enskilde, som ofta nedlagt en väsentlig del av sitt sparande på dessa försäkringar, men även för andra försäkringstyper är soliditetsregler av betydelse.

12 Sammanfattning SOU 199189

EGs soliditetsbestämmelser återfinns huvudsakligen i ett direktiv av år 1973 rörande arman direkt försäkring än livförsäkring och ett direktiv av år 1979 angående direkt livförsäkring. De går i grova drag ut på att fastställa hur stort konsolideringskapital som försäkringsbolagen minst måste ha. I direktiven finns detaljerade bestämmelser för beräkningen av den s.k. solvensmarginalen, vars minimivärde växlar med hänsyn till försäkringsverksamhetens art och omfattning. En tredjedel av solvensmarginalen skall utgöras av en s.k. garantifond, vilken samtidigt måste uppgå till visst rninirnibelopp, också detta varierande med hänsyn till verksamhetens inriktning. Om denna miniminivå på garantifonden underskrids är detta en signal till tillsynsmyndigheten att ingripa. EGs principer om fri konkurrens på försäkringsområdet innebär att varje land skall utgå från samma reglering av dessa frågor, om inte direktiven medger avvikelser. Enligt vår mening är den skyddsnivå direktiven föreskriver acceptabel, i varje fall om man upprätthåller ett väl fungerande tillsynssystem, och soliditetskraven bör i allmänhet inte vara svåra att uppfylla för de nu verkande svenska bolagen. Under alla förhållanden utgör önskan om harmonisering starkt skäl för övergå till EGs Även ett att system. om EGs reglering år komplicerad i vissa delar och långt mera utförlig än vad som är vanligt i svensk lagstiftning, anser vi oss böra följa den. Bestämmelserna har enligt förslaget tills vidare tagits in i slutet av 7 kap. försäkringsrörelselagen FRL. Ett uttryck för soliditetsprincipen i FRL är också lagens regler om placering av försäkringsbolagens medel, som syftar till att hindra att de förvaltade tillgångarna placeras i alltför riskfyllda och äventyrliga objekt med åtföljande risker för försäkringstagarna. De nuvarande placeringsreglema för livförsäkring och långa skadeförsäkringar innebär att huvuddelen av ett belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna skall placeras i obligationer eller andra tillgångar som betraktas som särskilt säkra 7 kap. 9 och 9 a §§. De försäkringstekniska skulderna utgörs av redan åtagna förpliktelser mot försäkringstagama. I övrigt innehåller lagen den s.k. femprocentsregeln, som gäller för alla försäkringsbolag 7 kap. 17 §. Den förbjuder försäkringsbolag eller en koncern vari bolaget ingår att utan fmansinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som motsvarar fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Placeringsreglema i 7 kap. 9 och 9 a § innebär i och för sig att försäkringsbolagen har goda möjligheter att uppfylla sina åtaganden enligt försäkringsavtalen. Sett ur ett vidare perspektiv är de emellertid mindre lämpade att möta krav på effektivitet och flexibilitet. Reglerna är t.ex. inriktade på att minska eller eliminiera kreditrisker men tar i mindre utsträckning hänsyn till andra former av risker, som inflations- och ränterisker. Kånnetecknande för placeringsreglema är vidare att de inte medger att fördelarna av en god riskspridning tillvaratas. Genom att belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna endast får placeras i vissa tillgångsslag förhindras en spridning av bolagens investeringar. Placeringsregler med större flexibilitet än de nuvarande måste anses som ett försäkringstagarintresse. Under förutsättning att bolagen sprider

i sou 199189 Sammanfattning 13

riskerna på ett tillfredsställande sätt och med hänsyn till avtalens utformning och löptid behöver placeringar i tillgångar med mindre säkra värden inte äventyra det grundläggande skyddet för försäkringstagarna. EGs fastlagda regler på området innebär att särskilda placeringsregler bara får föreskrivas angående de medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. För övriga tillgångar skall inte gälla några restriktioner. Medlemsländema får tills vidare själva bestämma hur de försäkringstekniska skulderna skall beräknas, liksom vilka regler som skall gälla för placering av dessa. Avsikten är emellertid att reglerna om beräkning av de försäkringstekniska skulderna så småningom skall harmonieras och att vissa minimikrav beträffande placering av dessa s.k. bundna medel slås fast. I förslagen till ett tredje skade- resp. tredje livförsäkringsdirektiv finns utkast till sådana regler. Dessa innebär bl.a. att de bundna medlen endast skall kunna placeras i vissa särskilt angivna slag av tillgångar. Vidare finns begränsningar för hur stora investeringar som försäkringsbolagen skall kunna göra i enskilda tillgångskategorier samt hur stora enhandsengagemang de skall ha. Direktiven innehåller också regler om valutamatchning samt krav på lokalisering av tillgångar. Det står klart att den nämnda femprocentsregeln i FRL står i strid med EGs direktiv, åtminstone i den mån den avser placering av försäkringsbolagens s.k. fria medel. Ett avskaffande av femprocentsregeln skulle med nuvarande definition av de försäkringstekniska skulderna emellertid fâ konsekvenser som mot bakgrund av försäkringstagarskyddet inte kan anses vara acceptabla. En stor del av medel avsedda för återbäring till försäkringstagama skulle plötsligt kunna placeras helt fritt, nämligen den del återbäringsmedlen inte tilldelats enskilda försäkringar Dessa av som âterbäringsmedel redovisas i dag som en del av konsolideringskapitalet och omfattas därigenom inte av några andra placeringsbegränsningar än femprocentsregeln. Enligt vår mening bör emellertid alla former av löften om återbäring betraktas som en förpliktelse gentemot försäkringstagarna och omfattas av särskilda skyddsregler. En sådan utvidgning av placeringsreglernas tillämpningsområde som vi anser nödvändig bör emellertid inte göras utan att samtidigt placeringsreglema ändras. Det skulle annars få till följd att försäkringsbolag i onödan tvingades sälja stora innehav av vissa tillgångar, främst aktier. Utöver de ändringar som är nödvändiga för en formell anslutning till EGs regelsystem föreslår vi därför i detta betänkande att också redovisningen av återbäringsmedlen ändras samt att nya placeringsregler införs för de försäkringstekniska skulderna. Vi får emellertid i vårt fortsatta arbete anledning att återkomma till dessa frågor, bl.a. vid en närmare översyn av vinstutdelningsförbudet, systemet med grunder och frågan om

1De antaganden om risker som ligger till grund för premieberäkningen sker med viss säkerhetsmarginal, vilket medför att livförsäkringsrörelsen brukar visa ett överskott. Dessa medel samlas nu en i âterbäringsfond i avvaktan på att så småningom återgå till försäkringstagarna i den mån fonden inte används för att täcka förlust på livförsäkringsrörelsen. Endast s.k. tilldelad âterbäring, som tillkommer vissabestämda försäkringstagare, redovisas emellertid som försäkringsteknisk skuld.

14 Sammanfattning SOU 199189

en officiell redovisning i marknadsvärden. De nya placeringsreglema skall gälla både liv- och skadeförsäkringsbolag. En utgångspunkt för våra förslag till nya placeringsregler har varit de utkast till minimikrav som EG presenterat i förslagen till ett tredje skaderesp. tredje livförsäkringsdirektiv. Förslagen följer i huvudsak dessa utkast. I fråga om vilka slag av tillgångar som accepteras för täckande av försäkringstekniska skulder innebär våra förslag en långtgående liberalisering jämfört med nuvarande bestämmelser; t.ex. skall även aktier kunna användas för detta Härigenom ges försäkringsbolagen en större flexibilitet beträffande de tillgångar de kan ha i sina balanser. sammansättningen av olika kategorier av tillgångar skall emellertid vara sådan att hänsyn tas till försäkringskontraktens löptid och utfästelsema i övrigt. För att understryka vikten av detta innehåller vårt förslag, liksom EGs, en allmän riskspridnings- och matchningsregel. Denna allmänna regel kompletteras med bestämmelser som anger hur stora placeringar som maximalt får göras i olika tillgångsslag samt hur stora enhandsengagemang bolagen får ha. Beträffande begränsningar i enskilda tillgångsslag har vi i huvudsak följt de av EG föreslagna reglerna. I fråga om enhandsengagemang anser vi dock att EGs riskspridningkrav är otillräckliga för att möta kraven på grundläggande skydd för försäkringstagama. I denna del har vi därför utnyttjat de möjligheter till uppstramning som ges inom ramen för EG-direktiven. Den uppstramning som föreslår har en utgångspunkt i de faktiska regler som nu tillämpas av ledande EG-länder. De nya placeringsreglema kommer att ställa andra och större krav på såväl försäkringsbolagen som tillsynsmyndigheten än de nuvarande bestämmelserna. Som framgått ovan står femprocentsregeln i strid med EGs regler om placering av fria medel. Vi anser emellertid att den inte heller bör behållas då det gäller de tillgångar som skall motsvara de försäkringstekniska skulderna. Varken soliditetssynpunkter eller andra argument som åberopats för regeln bl.a. att inte bolagen bör ha ett företagarintresse i verksamheter utan närmare samband med försäkring utgör tillräckligt vägande skäl för att man på detta vis skall inskränka försäkringsbolagens frihet att förvalta medlen på lämpligt sätt. Enligt vår mening kan betärnmelsen upphävas helt och ersättas med rena riskspridningsregler. Ett upphävande av bestämmelsen medför att nuvarande principiella förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse 1 kap. 3 § FRL inskränks till att avse bolagets egen verksamhet, medan det blir tillåtet att genom dotterbolag engagera sig i andra verksamheter. Som grundval för bedömning av riskspridningskraven skall fungera det register över bolagens tillgångar som för närvarande förs av livförsäkringsbolagen 7 kap. 10 § FRL och som enligt vårt förslag skall föras även av skadeförsäkringsbolag. Vid bedömningen om riskspridningskraven år uppfyllda skall tillgångarna tas upp till sina marknadsvärden. Vi har funnit att vi även när det gäller valutapositioner bör utgå från EGs regler och således ställa krav på valutamatchning som innebär att

SOU 199189 Sammanfattning 15

försäkringstekniska skulder till högst 20 procent får redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen skall fullgöras. Undantag från bestämmelsen uppställs för tillgångar uttryckta i ECU. Våra förslag till ändrad redovisning av återbäringsmedel innebär att âterbäringsfonden fortsättningsvis skall betraktas som en försäkringsteknisk skuld och endast kunna tas i anspråk för återbåring. Härigenom kommer återbäringsmedlen att omfattas av både de särskilda placeringsreglerna och reglerna om förmånsrätt. Att så sker i dag sammanhänger med att âterbäringsfonden samtidigt fungerar som konsolideringskapital. Det görs m.a.o. ingen skillnad mellan återbäringsmedel och konsolideringsmedel. Härvid skiljer sig det svenska regelsystemet från vad i allmänhet gäller i andra europeiska länder. Vi har funnit det som lämpligt att ansluta till denna ordning och föreslår därför att möjligheter införs för livförsäkringsbolagen att göra avsättningar av vinster till en särskild konsolideringsfond. Den nya konsolideringsfonden skall i första hand disponeras för förlusttäckning, men skall naturligtvis också kunna användas till återbäring. Styrande för hur framtida vinster skall fördelas mellan âterbäringsfond och konsolideringsreserv skall vara de löften om återbäring som bolagen gör via återbäringsräntor eller på annat sätt.

Övergångsvis skall bolagen kunna föra medel från nuvarande återbä-

ringsfond samt från värderegleringsreserven till konsolideringsfonden intill ett visst belopp. De högsta belopp som därvid skall kunna föras till konsolideringsfonden skall i första hand knyta an till storleken på bolagens s.k. kollektiva konsolideringskapital, i andra hand till EGs regler minsta solvensmarginal. Våra förslag innebär vidare att om värderegleringsreservema skall lösas upp även till de delar de belöper pâ p-försäkringar. Sammantaget medför förslagen att de försäkringstekniska skulderna ett bättre sätt än i dag kommer att spegla åtagandena gentemot försäkringstagama. Det innebär också att en större del av försäkringstagamas medel kommer att omfattas av särskilda skyddsregler som placeringsregler och regler om förmånsrätt. Skadeförsäkringsbolag har inte någon återbäringsfond. En delvis liknande funktion fyller den s.k. säkerhetsreserven, som avser utbetalningar på grund av mera svârförutsebara framtida försäkringsfall. Denna reserv redovisas inte som försäkringsteknisk skuld. Eftersom den är frivillig och inte reglerad i FRL, har vi inte ansett oss böra ta upp någon bestämmelse om den i det nu framlagda lagförslaget. Även flera andra lagändringar, också vissa mindre ingripande om av natur, blir nödvändiga vid en anpassning till EGs regler. Den nuvarande bestämmelsen om koncession för försäkringsverksanxhet 2 kap. 3 § föreskriver sålunda att regeringen beviljar koncession, om inte den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Regeln kan inte anses utesluta en viss behovsprövning i koncessionsänendet, något som är oförenligt med EGs grundsatser etableringsfrihet. Även mot bakgrund önskemålet om av om en effektiv konkurrens kan sådana etableringshinder ifrågasättas. Vi har

16 Sammanfattning SOU 199189

därför slopat det gällande s.k. sundhetskravet, vilket ersatts med ett krav på att den planerade verksamheten kan antas bli utövad i enlighet med FRL. Därmed bör det vara klart att behovssynpunkter inte skall inverka på koncessionsfrågan. Den allmänna regeln att sundhetsprincipen skall vara vägledande för tillsynen 19 kap. 1 § har emellertid behållits. Vidare fordrar samordningen med EGs regler att den nuvarande gränsdragningen mellan liv- och skadeförsälcringsbolag måste ändras, vilket bl.a. medför att några bolag hittills betraktats livförsäksom som ringsbolag i stället kommer att hänföras till skadeförsäkringsbolagen.

Ändringen medför också att utrymmet för att kombinera livförsäkrings-

rörelse med annan rörelse minskar något. Av naturliga skäl kommer en anslutning till EGs ordning att förutsätta ändringar också i lagen om rätt för utländska ffirsdkringsféretag att driva försäkringsrörelse i Sverige LUF. Inför EES-avtalet måste dessutom en skillnad göras mellan utländska försäkringsföretag med hemland inom EES, för vilka inte får uppställas strängare krav än för de svenska företagen, och andra utländska försäkringsföretag, för vilka alltjämt vissa speciella bestämmelser skall gälla. Tills vidare har vi ansett oss böra föreslå bara sådana ändringar i LUF som med nödvändighet påkallas av EES-avtalet eller utgör en naturlig följd av ändringarna i FRL. I en senare etapp av utredningsarbetet blir det sannolikt nödvändigt med en genomgripande omarbetning av detta regelsystem. Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1993.

SOU 199189

Summary

Our terms of reference are very extensive, requiring a thorough review of the current insurance regulations. Our proposals be expected to can lead in time revision of large sections of the legislation insurance to a on activities. The kind of review of the regulatory structure that consider we necessary could even involve the reassessment of some general principles behind the control of insurance business. We have been instructed to deal first with issues that affected by are West European integration and by agreement between the EC and the an Efta countries on a European Economic Space. The legislative proposals in this interim report in fact intended to the for are pave way an adaptation to the EC arrangements. In that the Swedish legislation, its or implementation, differs in essential respects from corresponding set-ups in other European countries, for instance as regards the handling of profit distribution in life has, however, to extent been assurance, some necessary to consider matters that have general implications than more

those inherent in a formal accession to EC statutes. Right from the initial

stage of our work we therefore found necessary to consider problems that appear to be peculiar to Swedish conditions and which, irrespective of an adjustment to the EC, call in themselves for far-reaching changes in the current legislation. There however, certain issues which are, on we did not feel able to adopt a final position at this stage; shall therefore we be returning to them as our work continues. An adaptation to the EC rule system requires, for one thing, new provisions concerning the solvency of insurance companies. Insurance commonly considered to have a very special economic and social function virtue of its importance for the financial security of private individuals and for business operations. The traditional view that legal rules are needed to protect insured parties from the risk of insurance an company being unable to meet its commitments its financial position weakened by, for instance, disastrous damages or faulty estimates. This also important for the economy in general. The insurance system in Sweden therefore already subject to detailed legal regulations and supervised by the Financial Supervisory Authority. The controls have focused in the first place on life assurance, on account of the important protection this affords the individual, who may have placed a considerable share of his or her savings in such policies, but the regulation of solvency also significant for other kinds of insurance.

18 Summary SOU 199189

The EC provisions on solvency are mainly to be found in a 1973 directive on direct insurance other than life assurance and a 1979 directive on direct life assurance. Briefly, they stipulate the minimum solvency margin an insurance company required to hold. The directives contain detailed regulations for the calculation of this solvency margin, which varies with the nature and extent of the insurance business. One third of the margin to consist of a guarantee fund, for which there likewise a stipulated minimum amount that varies with the nature of the business. A guarantee fund that falls short of the minimum requirement constitutes a signal to the supervisory authority to intervene. In accordance with the EC principle of free competition in the insurance market, the regulation of these matters to be the same in every country unless exceptions are permitted the directives. We consider that the level of protection the directives prescribe acceptable, given an efficient supervisory system, and the existing Swedish companies should not find difficult in general to achieve the required degree of solvency. In any event, the desirability of harmonization a strong reason for changing to the EC system. The EC regulations may be complicated in certain respects and far more detailed than customary in Swedish legislation but we still consider they should be followed. In our proposals the regulations have been incorporated for the time being in the Insurance Act at the end of Chapter 7. In that Act the solvency principle also finds expression in the regulation of insurance company investment, the aim being to ensure that the assets are not invested in objects which carry an excessive risk that could jeopardize policy—holders. The current investment rules for life assurance and long-term non—life insurance amount to the requirement that the major share of a sum corresponding to the technical reserve to be invested in bonds or other assets that are deemed to be particularly secure Ch. §§ 9 and 9a. The technical reserve consists of the existing undertakings with policy holders. All insurance companies are subject, moreover, to a provision the Act to the effect that no insurance company or group containing an insurance company may, without the approval of the Financial Supervisory Authority, own shares in excess of the equivalent of five per cent of the total voting rights in any one company. The investment rules in Ch. 9 and 9a do leave insurance companies good opportunities of meeting their commitments in insurance contracts. In a wider context, however, they are less appropriate for promoting efficiency and flexibility. They are designed to reduce or minimize credit risks, for instance, but pay less heed to other forms of risk, such as those associated with inflation and interest rates. Neither do they give access to the benefits of broad risk dispersion. The investment spread restricted in that the equivalent of the technical reserve has to be placed particular asset category. Investment regulations which a give greater flexibility than the current system must be said to be in the interest of insured parties. Provided the companies spread risks adequately and in conformity with the terms and maturities of contracts,

SOU 199189 Summary 19

investment in less assets need not endanger the fundamental secure protection of policy holders. The relevant EC regulations stipulate that specific investment rules may be laid down only for the funds that correspond to the technical reserve. No restrictions shall apply to other assets. Until further notice to up each member state to decide how the technical to be calcureserve lated, as well the rules for the corresponding investments. as envisaged, however, that the computation of the reserve will ultimately be harmonized and that minimum requirements will be stipulated for the investment of the tied-up funds. Draft regulations for this included are in proposed third directives for non-life insurance and life assurance, respectively. They state, for instance, that the tied funds be placed may only in certain specified asset categories. Restrictions also proposed are on the level of insurance company investment in particular asset categories and on the size of holdings in entity. Other regulaany one tions concern currency matching and the location of assets. The above-mentioned five per cent rule in the Swedish Insurance Act clearly conflicts with the EC directives, at least regards the investment as of untied assets. With the existing definition of technical reserves, however, an annulment of the five cent rule would have unacceptable per consequences for the protection of insured parties. A large proportion of the bonus reserves, namely the part that has not been vested in individual policies, could then suddenly be invested without restrictions.‘ any These bonus count at present consolidated capital and reserves as are therefore not subject to any investment restrictions apart from the five per cent rule. We consider that every form of potential bonus should be treated as a commitment to policy holders and be covered specific protective regulations. At the same time, the range of the investment rules should not be extended in the consider manner we necessary without simultaneously amending these rules; otherwise insurance companies would be obliged unnecessarily to sell large holdings of certain assets. In addition to the changes that required for formal accession to are a the EC rule system, in this therefore changes in the report we propose classification of bonus well investment rules for reserves as as new technical reserves. The new investment rules to apply to both are nonlife insurance and life assurance companies. The minimum requirements put forward in the EC drafts for third directives for non-life insurance and life have provided assurance a starting point for the new investment rules that we propose and which largely follow those drafts. Concerning the asset categories that would be accepted as cover for

‘The risk assumptions on which premiums are computed give a safety margin that usually results in a surplus on life insurance business;the surpluses are accumulated as a bonus reserve for subsequentreversion to policy holders, less any withdrawals to cover losses the life insurancebusiness. is, however, only vested reversionary bonusesassigned to particular policy holders that are classified as technical reserves.

20 Summary SOU 199189

technical reserves, our proposals constitute a considerable liberalization of the current regulations in that, for instance, shares shall also be admissible for this purpose. This gives insurance companies greater flexibility in the composition of their ba1ance—sheet assets. The mix of asset categories must be appropriate, however, to the maturity profile and other undertakings of insurance contracts. The importance of this underscored the inclusion in our proposals, as in the EC drafts, of a rule concerning general risk diversion and matching. This rule supplemented with stipulations concerning the maximum investment in particular asset categories and the size of holdings in any one entity. Our asset category restrictions largely follow the EC drafts. As regards particular holdings, however, we consider that the EC requirements for risk diversion do not satisfy the fundamental need to protect policy holders; in this respect we have therefore used the opportunities the EC directives provide for tighter arrangement, which has taken into a account the rules actually practised in leadning EC countries. The new investment regulations departure from the existing system for represent a insurance companies as well as for the supervisory authority. The basis for assessments of risk diversity to be the register of company assets that has to be kept at present for life assurance companies Ch. § 10 of the Insurance Act and which we propose shall also be kept for non-life insurance companies. The risk diversity requirement to be applied to assets at market values. Concerning currency holdings, we have likewise found reason to start from the EC rules and accordingly require currency matching so that not more than 20 per cent of technical reserves may be booked in currencies other than the currency in which the commitment to be met. An exception in this respect made for assets denominated in ecus. As indicated earlier, the five per cent rule conflicts with the EC investment rules for untied reserves. We consider, moreover, that the rule should not be retained even for assets that are the counterpart of technical reserves. Neither solvency considerations nor other arguments that have been cited in favour of the rule for instance that companies should not acquire a business interest in activities that are not closely connected with insurance are sufficiently weighty to justify this restriction on the freedom of insurance companies to manage their funds a competent manner. In our opinion the rule can be dropped entirely and replaced with risk diversity rules. An abolition of the rule would mean that the present provision whereby an insurance company debarred from conducting non—insurance business Ch. § 3 of the Insurance Act will apply only to the operations of the company itself, leaving subsidiaries at liberty to engage in other operations. The altered classification of bonus reserves that we propose means that such reserves will be treated in future as technical reserves and be available solely for the distribution of bonuses. These reserves will accordingly be subject both to the specific investment rules and to the rules on preferential rights. This not the case at present because the bonus reserves also function as consolidated capital; thus, no distinction

SOU 199189 Summary 21

made between unvested bonus reserves and consolidation funds. The Swedish rule system differs in this respect from the situation in general in other European countries. We find appropriate to adapt to the arrangement there and accordingly propose that life assurance companies be entitled to make profit allocations to a separate consolidation reserve, to be available in the first place to cover losses but naturally also for bonus payments. The division of future profits into bonus reserves and consolidation reserves to be governed by the bonus undertakings which the company makes in the form of bonus yields or in other ways. In a transitional period companies will be able to transfer funds from existing bonus well from valuation reserves to the consolidation reserve, reserves as as the maximum amounts being determined firstly by the size of the unvested bonus reserves and secondly the EC rules on minimum solvency margins. Our proposal also means that valuation reserves are to be wound in respect of the components that do not refer to up even endowment asssurance. The combined effect of the proposals will bring the technical reserves into better correspondence than at present with undertakings vis-â-vis policy holders. Moreover, larger share of the policy holders‘ funds will a be covered by specific protective provisions such as investment rules and rules on preferential rights. Non-life insurance companies do not have bonus reserves but a somewhat similar function performed their contingency reserves, which intended to cover insurance contracts where the future outcome are particularly uncertain. Contingency reserves do not count as technical As they are voluntary and are not regulated in the Insurance reserves. Act, found to include any provisions about them in the we no reason proposed legislation. A number of other legislative amendments, of them less farsome reaching, will also be required for an adjustment to the EC rules. The current insurance concession provisions Ch. § 3 state that the government concession provided the planned activity not grants a deemed to be incompatible with a sound development of the insurance system. This rule cannot be said to exclude some assessment of need in connection with concession, which runs counter to the ECs fundamena tal principle of freedom of establishment. We therefore propose that the present soundness criterion be dropped and replaced a requirement that the planned activity can be presumed to conform with the Insurance Act. should then be clear that considerations of need are not to influence the matter of concession. We have, however, retained the a general rule that the principle of soundness to guide supervision Ch. 19, § 1. Coordination with the EC rules also calls for changes in the present distinction between life and non-life insurance companies, which means, number of companies that have been treated hitherto for instance, that a life entities will be assigned instead to the non-life category. as assurance The changes also tend to restrict the scope for combining life assurance business with other business.

22 Summary SOU 199189

An adaptation to EC arrangements will of course also require amendments to the Act concerning the right of foreign insurance companies to conduct insurance business in Sweden. Moreover, EES an agreement necessitates a distinction between foreign insurance companies resident in the EES, for which requirements must not be stringent more than for Swedish companies, and other foreign insurance companies, for which certain special regulations shall continue to apply. For the time being we find appropriate to only such amendments to the propose above-mentioned Act as are rendered necessary EES agreement an or are a natural consequence of amendments to the Insurance Act. At later a stage in our work this rule system will have to be thoroughly rearranged. The proposed legislation intended to be effective as of 1 January 1993.

SOU 199189

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen 1982713

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen 1982713 dels att 7 kap. 10, 17 och 17 a §§ skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 7 kap. 10 a § skall betecknas 7 kap. 10 delsatt 1 kap. 3-50ch 10 §§, 2kap. 3-5 §§,7kap. 9,9aoch l1§§, den nya 7 kap. 10 ll kap. 7 och 10 §§, 12 kap. 5 8 §§, - 19 kap. 11 § samt rubriken närmast före 12 kap. 5 § skall ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 12 kap. 9 § skall lyda Reservfonden, utjämningsfond fir kreditförsäkring och annan användning av försäkringsbolagets egendom , dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 1 kap. 11 7 kap. 22 29 §§ och 12 kap. 9 a av följande lydelse. - Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Inledande bestämmelser 3 § Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skål för det. Med direkt livförsâkringsrörelse Med direkt livförsäkringsrörelse får inte förenas försäkringsrörelse får inte förenas försäkringsrörelse som avser annat än personförsäk- som avser annat än sådan försäkring. ring som omtalas i I kap. 4

4§ Med livförsälcringsbolag förstås i Med livförsäkringsbolag förstås i denna lag bolag vilkas försäkrings- denna lag bolag vilkas försäkringsrörelse uteslutande eller så gott rörelse avser endast lixförsäkring uteslutande eller liiförsäkring och i samband som avser personförsäkring liiförsäkring, sjuk- och därmed meddelad sjuk- eller olycksfallsförsäkring, avgångsbi- olycksfallsförsäkring. Andra bolag dragjörsäkring samt arbetslöshets- är skadeförsåkringsbolag försäkring. Andra bolag är skadeförsäkringsbolag

24 F ¢‘rfattning.sf0’rslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§1

Bestämmelserna om livförsäkring Bestämmelserna livförsäkring, om gäller också i fråga om personför- utom såvitt bestämmelserna avser säkringar av annat slag. De behö- soliditet i 7 kap. 23 24 och om ver dock inte tillämpas för sådana 27 §§, gäller också i fråga om personförsäkringar som har med- personförsälcringar annat slag av delats antingen för en tid sjuk- och olycksfallsförsäkring, av längst fem år eller premie avgángsbidragsfärsäkring mot en samt som är beräknad och bestämd för arbetslöshetsförsäkring. De behölängst fem år i sänder. dock inte tillämpas för sådana ver personförsäkringar som har meddelats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie är som beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har sådan ränta inköpts i ett en livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än som tillhör försäkring än annan livförsäkring gäller de särskilda livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i bestämmelserna livförsäkring i om Zkap. 30ch4§§, 7kap. 9,9a, 2 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 11 8 10 a och 11 §§, 8 kap. 18 14 kap. 18 14 kap. 21, 24 och kap. 21 och 24-28 §§ samt 19 26-28 §§ samt 19 kap. 3 och kap. 3 och 4 §§. 4 §§.

10 I fråga om livfirsikringar, som I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem meddelas för tid längst fem en av år eller mot en premie som är år eller mot premie är en som beräknad och bestämd för längst beräknad och bestämd fir längst fem år i sänder, får undantag fem år i sänder, får undantag medges från bestämmelserna om medges från bestämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 § och vinstutdelning i 4 kap. 1 § och vinstutdelning i 12 kap. 2 § får dock undantag inte 12 kap. 2 § samt bestämmelserna medges. om soliditet 7kap. 22-24, 27 och 29 §§ får dock undantag inte med-

ges.

SOU 199189 F örfattningsförslag 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avvikelser från denna lag får Avvikelser från denna lag får medges i fråga om tjänstepensions- medges i fråga om mottagna återförsäkringar, i den mån avvikel- försåkringar, i den mån det prövas serna är ändamålsenliga från skäligt. allmän synpunkt, och i fråga om mottagna återtörsâkringar, i den mån det prövas skäligt. Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning. Om ett ömsesidigt försäkrings- Undantag från denna lag får medbolag har ett verksamhetsområde ges i fråga om som är begränsat till viss del av ömsesidiga skadeförsäkringsriket och rörelsen är av ringa bolag vilkas verksamhet inte omfatstorlek, får sådana undantag från tar kredit- eller borgensförsäkring denna lag medges som föranleds av eller annan ansvarsförsäkring än verksamhetens omfattning och sådan som bolaget enligt 2 kap. bolagets förhållanden i övrigt. 3 § nionde stycket får driva utan att det särskilt anges i koncessionsbeslutet samt där den årliga premieinkomsten från de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ECU, ömsesidiga skadeförsâkringsbolag som med annat sådant bolag

har ingått avtal om full återförsäk-

ring av ingångna försäkringsavtal eller ingått avtal som innebär att det Övertagande bolaget inträder i det överlåtande bolagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen, lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast turistassistansförsäkring avseende naturaförmåner och för vilkas verksamhet den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ECU, ömsesidiga liiförsäkringsbolag för vilkas verksamhet den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande 500 000 EC U

26 Författningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

under the på varandra följande år. Överskrids denna gräns under treársperioden skall bestämmelser från vilka undantag medgivits gälla från och med det fjärde året. Medgivanden enligt första fjärde styckena lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av fmansinspektionen.

11§ Vid tillämpning av reglerna om skadefärsäkring i denna lag gäller följande klassificering av verksamhetsgrenar olyck.sfall.sf6rsdkring, .sjulg‘irsdkring, landkaskofärsäkring, jämvägsförsäkring, 5. luftfartsförsäkring, gökaskoförsäkring, nunsporgflirsdkring, brund- och naturskadeförsäkring, 9. annan skadefärsäkring, 10. fordonsansvarsférsiikring, 1 lufiansvarsférsdkring, 12. .sy0far1sansvar.sf6rsiikring, 13. annan ansvargörsäkring, 14. kreditfärsäkring, 15. borgemférsdkring, 1 annan fömiögenhetsskaddörsäkring, 17. rdttsskydd.sforsc1kring, 18. turistassistansférsdkring.

Regeringen eller, efter rege-

ringens bemyndigande, finansinspekrionen ger närmare föreskrifter om de risker varje verksamhetsgren orrfattar.

SOU 199189 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. Bildande av försäkringsbolag

Stiftama skall upprätta en bo- Stiftama skall upprätta en lagsordning som skall underställas bolagsordning skall undersom regeringen för stadfistelse. Till ställas regeringen för stadfistelse. ansökan om koncession skall fogas T111 ansökan om koncession skall en plan för den tilltänkta verksam- fogas en plan för den tilltänkta heten. Avser bolagets rörelse verksamheten. livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för längre tid än tio år, skall dessutom särskilda regler grunder för verksamheten upprättas enligt vad som sägs i 6 Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

lérksamhetsplanen skall ange de slag av risker bolaget avser att försäkra, de försäkringsvillkor bolaget avser att använda, de premietanfier eller de grunder bolaget avser att använda, de prin ciper för återförsäkring bolaget avser att tillämpa, de tillgångar som skall ingå i sådan gamntifond som omtalas i 7 kap. 27 eller 28 en uppskattning av kostnaderna för att etablera bolagets verksamhet med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om bolaget avser att meddela sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 § första stycket 18, uppgift om de medel som är avsedda att täcka bolagets åtaganden i den verksamhetsgrenen, samt en uppställning utvisande bolagets sannolika ekonomiska ställning under de tre första räkenskapsåren med uppskattning av inkomster och utgifter samt av

28 Författningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bolagets möjligheter att fullgöra sina förpliktelser och uppfylla kraven på solvensmarginal under samma tid. Föreskrifterna i andra stycket 2 och i andra stycket såvitt avser premietargfier, gäller dock inte för de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 4-7, 11 eller 12, de verksamhetsgnenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 14 eller 15, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser dennes näringsverksamhet, eller de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 10, 13 eller 16 om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda a. försâkringstagaren har en balansornslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU, försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU, c. försäkringstagaren har under

det senaste räkenskapsåret haft i

genomsnitt minst 250 personer anställda. Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovisning skall förutsättningarna i tredje stycket 3 gälla koncernen. Vid verksamhetsplanen skall fogas handlingar som styrker att kravet på garantifond enligt 7 kap. 27 eller 28 § är uppfyllt samt uppgifter om bolagets ledning och om dess aktieägare i enlighet med vad regeringen föreskriver.

SOU 199189 F orfattni n gsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

De grunder som omtalas i andra stycket 3 skall underställas regeringen för stadfästelse. Regeringen prövar att bo- Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna över- lagsordningen och grunderna överensstämmer med denna lag och ensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om med andra författningar. och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet. Regeringen stadfáster bolags- Regeringen stadfäster bolagsordningen och grunderna samt ordningen och grunderna samt beviljar koncession, om inte den beviljar koncession, om den planeplanerade verksamheten bedöms rade verksamheten kan antas komvara oförenlig med en sund utveck- ma att bli utövad i enlighet med ling av försäkringsväserzdet. Kon- denna lag. Koncession beviljas tills cession beviljas tills vidare eller, vidare eller, om särskilda omstänom särskilda omständigheter föran- digheter föranleder detta, för beleder detta, för bestämd tid, högst stämd tid, högst tio år, och därtio âr, och därutöver till det lö- utöver till det löpande räkenskapspande räkenskapsårets slut. årets slut. Koncession för skadeförsäkringsbolag kan ges endast för de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. II § första stycket. I koncessionen skall anges den verksamhetsgren eller de verksamhetsgrenar som bolaget skall bedriva. Även utan att det särskilt anges får bolaget försäkra risker också i annan verk- .vamhetsgrem dock kredit- eller borgensförsäkring, om riskerna i den andra verksamhetsgrenen har samband med den huvudsakliga risken och angår egendom som denna risk avser. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionerz ger närmare föreskrifter om förutsättningar för att meddela rättsskyddsförsäkrirtg. Vid förlängning av en koncession Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkrings- har beviljats ett försäkringssom bolag för bestämd tid gäller bolag för bestämd tid gäller

30 F örfattningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

första-tredje styckena i tillämpliga första--nionde styckena i tillämpdelar. liga delar. Den uppställning som omtalas i andra stycket 7 skall dock avse bolagets ekonomiska ställning vid tidpunkten för ansökan om förlängning.

4 Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt Finansinspektionen att i regeringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall inte är principiell som av betydelse eller i övrigt inte är synnerlig vikt. som av Avser ändringen en utvidgning Avser ändringen utvidgning en av bolagets rörelse till en ny av bolagets rörelse till en ny försäkringsgren eller ett nytt verk- verksamhetsgren eller ett nytt samhetsområde eller avser änd- verksamhetsområde eller avser ringen en väsentlig omläggning ändringen väsentlig omläggning av en rörelsen, gäller i övrigt 3 § första-- av rörelsen, gäller i övrigt 3 § tredje styckena i tillämpliga delar. första nionde styckena i tillämp- liga delar.

5§ Bolagsordningen skall ange

för samtliga försäkringsbolag bolagets firma, 2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte, 3. föremålet för bolagets verk- 3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall samhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mot såväl direkt försäkring mot som tagen återförsäkring, tagen återförsäkring samt, om verksamheten gäller skadeförsäkring, den Verksamhetsgren eller de verksamhetsgrenar som bolaget ämnar bedriva, 4. området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sverige, 5. i förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i utlandet, 6. antalet eller lägsta och högsta antalet de styrelseledamöter, av revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamötemas och revisorernas uppdrag, 7. sättet att sammankalla bolagsstämman,

SOU 199189 i Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman, 9. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst, 10. i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring, om det gäller annan försäkring än livförsäkring,

för försäkringsaktiebolag

11. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring bolagsordningen skall av kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid rninimikapitalet inte får mindre än vara en fjärdedel av maximikapitalet, 12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag

13. garantikapitalet, 14. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning delägarnas rösträtt skall utövas utsedda delegerade genom samt i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garantema, 15. intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser, 16. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat, 17. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande till den direkta försäkringen, verksamheten såväl om avser direkt försäkring som mottagen återförsäkring, 18. i vilken ordning garantema skall betala in de tecknade garantibeloppen samt 19. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut till garantema och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.

7 kap. Rörelsen

1 § I ett försäkringsbolags balansräkning skall skulder, under benämsom ningen försäkringstekniska skulder, tas upp värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för löpande försäkringar premiereserv, 2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall ersättningsreserv, 3. utgifterna för V reglering av 3. utgifterna för reglering av inträffande försäkringsfäll inträffande försäkringsfall skadebehandlingsreserv, skadebehandlingsreserv och

32 F örfattningsförslag SOU 199189

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

4. sådan tilldelad återbåring inom 4. sådan tilldelad återbâring som livfärsäkringsrärelsen som inte har inte har förfallit till betalning. förfallit till betalning och 5. sådan tilldelad áterbäring inom annan färsäkringsrärelse än lhförsäkringsrärelse som inte har förfallit till betalning.

Som försäkringsteknisk skuld

skall också tas upp vad som finns

avsatt till âterbäringsfond enligt 12 kap. 5 Sådan tilldelad återbäring inom Sådan tilldelad återbäring som liifärsäkringsrörelsen som har har förfallit till betalning inte men förfallit till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras till kunnat betalas ut skall föras till ersättningsreserven. ersättningsreserven. Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för ñrsâkring, skall i en det enskilda bolagets redovisning av försäkringstekniska skulder endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper på bolaget. 9§5

Ett belopp motsvarande försäk- Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för iförsäk- ringstekniska skulder skall placeringar skall alltid redovisas i föl- med hänsyn till det slag ras av jande slag av tillgångar försäkringsverksamhet som försäkringsbolaget bedriver samt tillgángarnas art och löptid, varvid risken fär framtida växlingar i deras avkastning och värde skall beaktas. Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat för visst fall, får försäkringstekniska skulder motsvaras endast av följande slag av tillgångar obligationer eller andra obligationer, penningmarkskuldförbindelser som utfärdats nadsinstrument och andra skuldfäreller garanterats av staten, bindelser för vilka en stat, kommun obligationer, som utfärdats av eller därmed jämförlig samfällighet Sveriges allmänna hypoteksbank, svarar, Konungariket Sveriges hypoteks- 2. obligationer, penningmarkkassa, Svenska bostadskreditkas- nadsinstrument och andra skuldförsan, Svenska skeppsltypotekskas-

SOU 199189 F érfatmingsfiirslag 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

san, Skeppsfartens sekundärlåne- bindelser för vilka ett företag svakassa, Nordiska investeringsbanken rar, eller av ett kreditaktiebolag, eller penninglån till fysiska perandra av nu angivna kreditinstitut mot säkerhet än sådan soner annan utfärdade skuldförbindelser, med i som anges undantag av sådana för den all- överlåtbara aktier och andra männa rörelsen avsedda förskriv- överlåtbara andelar, ningar som medför rätt till betal- andelar i värdepappersfonder ning först qter utfärdarens övriga och likartade fonder, fordringsägare förlagsbevis, optioner, terminer och likar-

obligationer, utfärdade eller tade finansiella instrument,

garanterade av ett svenskt fastigheter, tomträtter och bankaktiebolag, en svensk byggnader, sparbank eller central förenings- övriga penninglån säkeren mot bank, eller av ett sådant bankinsti- het panträtt på grund inteckav av tut eller av riksbanken utfärdade ning i fastighet, tomträtt, byggnad, andra fordringsbevis, med undan- skepp eller lufifartyg, tag av förlagsbevis, kontanter och tillgodohavanobligationer eller andra skuld- den i banker och andra kreditinförbindelser, utfärdade eller stitut, garanterade av en svensk kommun, 10. värdet återförsäkringsav 5. av ett svenskt näringsföretag givares andel i försäkringstekniska utfärdade obligationer offent- skulder, som ligen utbjudits ett svenskt bank- 1 fordringar hos återförsäkav alctiebolag, Sveriges investerings- ringstagare, bank aktiebolag eller Nordiska in- 12. fordringar hos försäkringsvesteringsbanken, tagare och försäkringsmäklare på skuldförbindelser för vilka grund direkt försäkring eller av bolaget äger säkerhet återförsäkring, till trettio genom upp propanträtt i en jondbruks-, bostads-, cent av premieinkomsten under kontors- eller afdrvastighet inom räkenskapsåret, 70 procent av fastighetens uppskat- 13. upplupna räntor och hyror tade värde eller, om pantvärde har samt upplupen inkomst, annan fastställts för fastigheten enligt 14. fordringar på grund av gällande bestämmelser om lån regressrätt, av statsmedel till främjande av bo- 15. fordringar på skatteåterstadsbyggandet, inom 75 procent bäring, av pantvärdet, panträtt i tomträtt, 16. andra anläggningstillgångar

till vilken hör byggnad är än sådana omfattas 5

en som som av avsedd för bostads-kontors- eller eller och afärsändamål, inom 70 procent av 17. fordringar med säkerhet i det uppskattade värdet bygg- lixförsäkring, meddelad bolaget av av naden eller någon annan egendom livlån. som hör till tomträtten eller, Om inte finansinspektionen om av pantvärde har fastställts för egen- särskilda skäl medger annat för

34 F örfattningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

domen enligt nämnda bestämmel- visst fall, får av de sammanlagda

ser, inom 75 procent av pantvär- tillgångar som finns upptagna i det

det, allt med den ytterligare be- register som anges i 10 § redovisas gränsning som finansinspektionen högst föreskriver med hänsyn till tomt- a. femtio procent i tillgångar rättsavtalets innehåll eller någon som avses i

annan omständighet eller panträtt sammanlagt femtio procent i

i en fastighet, som helt eller delvis tillgångar som avses i 7 och är inrättad för industriell verksam- c. sammanlagt åttio procent i het, eller i en tomträtt till vilken tillgångar som avses i 4 och

hör byggnad som helt eller delvis fem procent i tillgångar som

är inrättad för sådan verksamhet, avses i

inom 60 procent av det uppskattade e. fem procent i en enskild fas-

värdet av egendomen, såvitt avser tighet, tomträtt eller byggnad eller tomträtt med den ytterligare be- i andelar därav,

gränsning finansinspektionen före- f fem procent i ett penninglån

skriver med hänsyn till tomträttsav- med säkerhet av panträtt på grund talets innehåll eller någon annan av inteckning i enskild fastighet, omständighet, varvid dock en förut- tomträtt, byggnad, skepp eller luftsättning för att panträtt i fastighe- fartyg. ten eller tomträtten skall godkän- g. två och en halv procent i nas utom i fråga om sådant lån börsnoterade överlåtbara aktier till en svensk kommun för vilket hänförliga till ett enskilt företag finansinspektionen har medgett eller till företag ingående i samma undantag är att tillhörande bygg- koncern, nader skall vara bmndförsäkrade i en procent i icke börsnoterade försäkringsbolag som avses i denna aktier hänförliga till ett enskilt lag eller i utländskt försäkrings- företag föemg med rätt att driva försäk- eller till företag ingående i samma ringsrörelse här i landet, koncern, inhemska eller utländska en fiardedels procent i värdehandlingar, som till sin art penninglån till en enskild fysisk och till den säkerhet de erbjuder person mot annan säkerhet än kan anses jämförliga med några av panträtt på grund av inteckning i de under 1-6 nämnda, varvid dock fastighet, tomträtt, byggnad, skepp värdehandlingar, som enligt sin eller luflfartyg, samt

lydelse skall inlösas i främmande sammanlagt fem procent i

valuta, får användas för redovis- överlåtbara aktier eller andra överning endast i den mån de motsva- låtbara andelar, obligationer eller mr försäkringstelmiska skulder för penninglån hänförliga till ett enegen räkning för försäkringar i skilt företag eller till företag ingåsamma valuta, ende i samma koncern. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköps- Tillgångar motsvarande försäkvärdet, ringstekniska skulder får till högst

SOU 199189 F örfattningsfiörslag 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9. värdet av återförsäkringsgi- tjugo procent bolagets förpliktav varnas ansvarighet på grund av de elser redovisas i valuta än annan lüförsäkringar som har övertagits den vari förpliktelsen skall flllli form av áterförsäkring, i den mån göras. Denna begränsning gäller ansvarigheten överstiger värdet av dock inte för tillgångar uttryckta i reservdeposition som har ställts av ECU återförsäkringsgivare hos det av- Vid bedömning om kraven enligt givande bolaget, varvid dock vär- tredje stycket är uppfyllda, skall det av utländskt försäkringsföretags tillgångarna beräknas qter markansvarighet inte får användas till nadsvärden. redovisning av försäkringstekniska skulder i större orry°attning än vad finansinspektionen medger med hänsyn till försäkringstagamas säkerhet, 10. försäkringsbolagen egna fastigheter och tomträtter, 11. aktier i dotterbolag, som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter fastighetsbolag, 12. medel på konto i bank, 13. likvidansvar för PenningmarknadsCentralen PmC AB enligt 9 kap. 1 § lagen 1991195 om penningmarknadskonton. Om ett försäkringsbolag har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven livåterförsäkring, får återförsäkringsgimren använda

sin fordran hos det avgivande

bolaget för redovisning av försäkringstelaiiska skulder för den mottagna livåterförsäkringen. Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering. Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstelmiska skulderna för egen räkning redovisas i andra tillgångar än som avses i första stycket, dock inte i aktier.

36 F örfattningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med försäkringstekrtiska skulder för egen räkning förstås den del av dessa skulder som överstiger värdet av återförsäkringsgivarnas ansvarighet. 9 a§°

De tillgångar som används för Om inte finansinspektionen av redovisning av försäkringstekniska särskilda skäl medger annat för skulder skall finnas i Sverige, dock visst fall, skall av de tillgångar med undantag för utländska motsvarar försâkringstekniska som återförsäkringsgivaives ansvarighet skulder lägst åttio procent finnas i på grund av de försäkringar som Sverige, dock med undantag för övertagits i form av återförsäkring. utländska återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av försäkringar som övertagits i form av återförsâkring samt fordringar hos återförsäkringstagare. Vid redovisning enligt 9 § skall Ilillgångarna i det register som tillgångarna värderas enligt 11 omtalas i 10 § skall värderas enligt kap. med de undantag som nämns 11 kap. med de undantag som i tredje och fjärde styckena. nämns i tredje och fjärde styckena. Tillgångar som nämns i 9 § Jordbruks-, bostads—, kontorsförsta stycket 10 får redovisas till eller afiirjastighet och tomträtt till högst den andel av uppskattat vilken hör byggnad är en som värde eller fastställt pantvärde som avsedd för bostads-, kontors- eller anges i 9 § första stycket 6 och affärsändamål samt skuldförbinendast i den utsträckning fastig- delse med säkerhet på grund av heterna och tomträtterna inte ut- panträtt i sådan egendom får nyttiats för pantsättning. För tomt- upptas till högst sjuttio procent av rätter får jinansinspektionen be- uppskattat värde eller, pantom stämma ytterligare begränsningar värde har fastställts för egendomen enligt vad som sägs i 9 § första enligt gällande bestämmelser om stycket F ör fastigheter och tomt- lån statsmedel till främjande av av

rätter som inte omfattas av 9 § bostadsbyggandet, inom sjuttiofem

första stycket 6 fastställer finans- procent pantvärdet och i båda av

inspektionen i varje särskilt fall det fallen endast i den utsträckning

värde som får redovisas. egendomen inte utnyttjas för pantsättning. Fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet och tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet samt skuldförbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådan egen-

SOU 199189 F örfattningyörslag 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dom får dock upptas till högst sextio procent av uppskattat värde. För ovan angivna tomträtter och för skuldförbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådana tomträtter får dock finansinspektionen föreskriva ytterligare begränsningar med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet. För andra fastigheter och tomträtter samt för skuldförbindelser med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom fastställer finansinspektionen i varje särskilt

fall det värde som får redovisas.

Aktier enligt 9 § första stycket Aktier i dotterbolag som har till II skall redovisas till det lägsta av ändamål att äga fastigheter eller det uppskattade värdet av aktierna tomträtter fastighetsbolag skall och det värde som skulle ha fast- upptas till det lägsta av det uppställts enligt tredje stycket om skattade värdet av aktierna och det fastigheter och tomträtter ägts värde som skulle ha fastställts direkt av försäkringsbolaget. Om enligt tredje stycket om fastigförsäkringsbolaget inte äger samt- heterna eller tomträtterna skulle ha liga aktier i fastighetsbolaget, ägts direkt av försäkringsbolaget. beaktas endast så stor del av fastig- Om försäkringsbolaget inte äger heternas värde som svarar mot samtliga aktier i fastighetsbolaget, aktieinnehavet. Om fastighets- beaktas endast så stor del av bolaget äger fastigheter och tomt- fastigheternas värde som svarar rätter såväl i Sverige som i utlan- mot aktieinnehavet. det, beaktas endast de som är belägna i Sverige. Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering. Som villkor för att tillgångar Som villkor för att tillgångar enligt 9 § första stycket 10 och 11 enligt 9 § andra stycket 7 eller skall få redovisas till täckande av aktier i fastighetsbolag skall få försäkringstekniska skulder gäller användas till ñrsäktäckande av att till fastigheter och tomträtter ringstekniska skulder gäller att hörande byggnader är brandförsäk- byggnader som ingår i tillgångarna rade i ett försäkringsbolag som är brandförsâkrade i ett försäkavses i denna lag eller i ett ut- ringsbolag som avses i denna lag ländskt försäkringsföretag med rätt eller i ett utländskt försäkringsföreatt driva försäkringsrörelse i tag med rätt att driva försäkrings- Sverige. rörelse i ett land som omfattas av

38 Författningsfärslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsomrâde.

10 a 10 § Ett försäkringsbolag skall föra ett Ett försäkringsbolag skall föra ett register som vid varje tidpunkt register vid varje tidpunkt som utvisar de tillgångar som motsvarar utvisar de tillgångar motsvarar som försäkringstekniska skulder enligt försäkringstekniska skulder enligt 9 § och premiereserv enligt 10 9 Om en tillgång, som antecknats Om en tillgång, antecknats som i registret, har upplåtits med sådan i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan rätt att dess fulla värde inte kan ututnyttjas till täckning av försäk- nyttjas till täckning försäkringsav ringstekniska skulder enligt 9 § tekniska skulder enligt 9 skall eller premiereserv enligt 10 detta antecknas i registret. skall detta antecknas i registret. Styrelsen och verkställande di- Styrelsen och verkställande direktören skall se till att det till rektören skall se till att det till Finansinspektionen sänds in dels ñnansinspektionen sänds in dels beräkningar av försälcringstekniska beräkningar av försäkringstekniska skulder respektive premiereserv, skulder, dels kopior av registret. dels kopior av registret.

ll

Försäkringstagarnas förmånsrätt Försäkringstagamas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen enligt 4 a § förmånsrättslagen 1970979 omfattar de tillgångar 1970979 omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i som i enlighet med föreskrifterna i 9 och 9 a §§ finns upptagna i det 9 och 9 a §§ motsvarar försäkregister som anges i 10 a när ringstekniska skulder för Införbolaget försätts i konkurs eller säkring eller för sådan annan utmätning äger rum. försäkring än personförsäkring som meddelats för längre tid än tio år samt finns upptagna i det register som anges i 10 när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum. Förmånsrâtten följer med fordran grundas avtal som om livförsäkring, 2. försäkring som inte är personförsäkring, om den meddelas för längre tid än tio år, eller 3. åtcrförsäkring avseende sådan försäkring som sågs i 1 och 2. Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt

SOU 199189 F örfattningsförslag 39

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 § Ett försäkringsbolags verksamhet skall bedrivas så att bolaget vid varje tidpunkt har en betryggande soliditet. Kravet på betryggande soliditet skall uppfyllt om försäkringsanses bolagets tillgångar överstiger dess försäkringstekniska skulder med minst det belopp solvensmarginal som anges i 23 och 24 §§ för livförsäkringsbolag samt i 25 och 26 §§ för skaddörsäkringsbolag.

23 § Solvensmarginalen för ett lüförsäkringsbolag utgör summan av följande belopp firm procent av premiereserven för direkt försäkring och mottagen återförsäkring, med av-

drag för högst femton procent av

premiereserven som avser avgiven återförsäkring, och tre tiondels procent av positiva risksunzmor, med avdrag för

högst femtio procent av positiva

risksummor för avgiven återförsäkring. I stället för tre tiondels procent skall vid tillämpning av första stycket 2 gälla en tiondels procent för försäkringar för dödsfall med en försäkringstid av högst tre år

och med femton hundradels procent

för andra försäkringar för dödsfall

med försäkringstid av högst fem

en år. För lixförsäkringar som avses i lagen 19891079 om limförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder utgör solvensmarginalen summan av

40 F örfattningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fyra procent av den del av de försäkringstelmiska skulderna som avser en investeringsrisk för försäkringsbolaget, 2. en procent av de försäkringstekniska skulderna i övrigt, förutsatt att försäkringsavtalet skall gälla längre tid än fem år och det belopp som skall täcka driftskostnaderna är bestämt för längre tid

än fem år, och

det belopp som anges i första stycket beräknat på positiva risksummor. Till den del bolaget meddelar annan personförsäkring än lixförsäkring, skall för bolaget gälla också en solvensmarginal beräknad på grundval av premieindex enligt vad som föreskrivs i 25

24 § Solvensmarginalen för ett lüförsäkringsbolag berälmad enligt 23 § skall motsvaras av bolagets till-

gångar dter avdrag för alla för-

pliktelser och utan att immateriella värden medtas. Tillgångarna skall därvid täcka inbetalat aktiekapital eller, för ömsesidigt försäkringsbolag, inbetalat garantikapital, hälften av icke inbetalat aktieeller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet inbetalats, sådana reservmedel som inte motsvarar förpliktelser för bolaget gentemot försäkringstagama, balanserad vinst, 5. sådana vinstmedel som inte utgör försäkringstelazisk skuld,

femtio procent av framtida

vinst, bestämt som genomsnittet av

SOU 199189 F örfattningjörslag 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de senaste fem räkenskapsårens

vinst multiplicerat med det antal år som i genomsnitt återstår av försäkringsavtalens löptül, dock högst tio år, samt för sådana försäkringar där zillmering inte tillämpas eller, när zillmering tillämpas denna inte uppgår till det tillägg för anskafningskostnader som ingår i premien skillnaden mellan en zillmerad eller delvis zillmemd premiereserv och en premiereserv zillme-

md med en faktor motsvarar

som det tillägg för anskajfningskostnader som ingår i premien. Detta belopp får emellertid inte överstiga tre och en halv procent av summan av skillnaden mellan kapitalbeloppen för lixförsäkringar och premiereserven för samtliga försäkringsavtal där zillmering är möjlig. Denna skillnad skall minskas med beloppet för avskriven anskaflhingskostnad som redovisas som tillgång. Belopp som avses i första stycket 6 och 7 får dock medräknas endast om finansinspektionen medger det. Utöver vad som anges i första stycket får, finansinspektionen om medger det, medräknas belopp som motsvarar undervärdering av tillgångar eller övervärdering av förpliktelser i senaste balansräkning, dock där undervärderingen eller fivervdrderingenfiunzstdr som ett undantagsfall.

25 § Solvensmarginalen för ett skadeförsäkringsbolag skall bestämmas enligt vad som sägs i tredje stycket på grundval av det högsta av följande två belopp

42 F örfattningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

arton procent av ett belopp bestående avsammanlagda premieinkomsten för direkt försäkring och mottagen återförsäkring under närmast föregående räkenskapsår, med avdrag för dels däri ingående skatter och avgifter, dels annulerade premier under samma tid, till den del beloppet motsvarar högst tio miljoner ECU, samt saton procent av återstoden premieindex eller tjugosex procent av ett sammanlagt belopp bestående av a. genomsnittet av utbetalade ersättningar i direkt försäkring och återförsåkring eller, såvitt avser turistassistansförsäkring,uppkomna kostnader för assistansen för vart och ett av de tre närmast föregående råkenskapsåren, med awlrag för inbetalade regressbelopp under samma tid, genomsnittet av den ersättningsreserv i direkt försäkring och återförsäkring som belöper på vart och ett av de senaste tre räkenskapsåren, till den del sammanlagda beloppet motsvarar högst sju miljoner ECU, samt tjugotre procent av återstoden skadeindex. Om bolaget huvudsakligen meddelar kreditförsäkring eller försäk-

ring som omfattar risker till följd

av storm, hagel eller frost, skall dock genomsnittet enligt första stycket 2 beräknas på grundval av de sju närmast föregående räkenskapsåren. Solvensmarginalen utgör premieindex eller skadeindex, multiplicerat med direktförsäkringens andel av ersättningarna för samtliga skadeförsäkringar belöpande

SOU 199189 F örfattningsförslag 43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

på det senaste räkenskapsåret,

dock med minst femtio procent. Regeringen eller, efter rege-

ringens bemyndigande, finansinspektionen får meddela föreskrifter om annan beräkning av premieindex eller skadeindex vid .gujörsäkring med grunder

26§

Solvensmarginalen för ett skadeför-

säkringsbolag beräknad enligt 25 §

skall motsvaras av bolagets tillgångar qcter avdrag för alla förpliktelser och utan att immateriella värden medtas. Tillgångarna skall därvid täcka inbetalat aktiekapital eller, för ömsesidigt försäkringsbolag, inbetalat garantikapital, hälften av icke inbetalat aktieeller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet inbetalats,

resenfond och andra reserv-

medel som inte motswzrar f6rplildelser för bolaget gentemot försäkringstagarrta; såvitt avser utjämningsfond för krediférsdkring dock endast till den del tillgångarna överstiger det lägsta belopp som föreskrivits med stöd av 12 kap. 9 a § tredje stycket, balanserad vinst, och 5. uttaxering som ömsesidiga försäkringsbolag kan kräva enligt 13 kap. 1 dock högst hälften av uppburen uttaxering och till högst hälften av solvensmarginalen. Utöver vad som anges i första stycket får, om finansinspektionen medger det, medräknas belopp som motsvarar undervärdering av tillgångar eller övervärdering av

44 F 6rfatzning.sjforslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förpliktelser i senaste balansräkning, dock när undervätderingen eller övervånderingen framstår som ett undantagsfall.

27 § En tredjedel av solvensmarginalen för ett lixförsâkringsbolag utgör bolagets garantifond.

Garantifonden för ett livförsäk-

ringsbolag skall uppgå till minst ett belopp motsvarande 800 000 ECU.

Garantifonden skall till minst femtio procent och till hela det

belopp som anges i andra stycket bestå av tillgångar i som anges 24 § första stycket 1 -

28§

En tredjedel av solvensmarginalen för ett skaddörsäkringsbolag utgör bolagets garantifond.

Garantifonden för ett skadeför-

säkringsbolag skall uppgå till minst ett belopp motsvarande 1 400 000 ECU, om bolaget meddelar kreditförsäkring med en sammanlagd pnemieinkomst som för vart och ett av de senaste tre räkenskapsåren överstiger ett belopp motsvarande 2 500 000 ECU eller fyra procent av bolagets totala premieinkomst, 400 000 ECU, om bolaget meddelar annan kreditförsäkring än nu sagts eller försäkring som avses i 1 kap. 11 § första stycket 10 13 eller 15, 300 000 ECU, om bilaget meddelar sådan försäkring i som avses 1 kap. I1 § första stycket 1 16 eller 18, och 200000 ECU, om bolaget meddelar sådan försäkring som avses i

SOU 199189 Författningsförslag 45

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap. 11 § första stycket 9 eller 1

Om bolagets verksamhet omfattar

flera verksamhetsgrenar, skall endast den verksamhetsgren beaktas som kräver det högsta beloppet. När ett försäkringsbolag enligt andra stycket blir skyldigt att höja garanttfonden till ett belopp motsvarande I 400 000 ECU, skall det ske upp till minst 1 000 000 ECU inom tre år, minst 1 200 000 ECU

inom fem år och minst I 400 000

ECU inom sju år.

29§

Om försäkringsbolagen verksamhet ännu inte pågått under så lång tid att solvensmarginalen eller garan-

tifonden kan bestämmas enligt 23

— 28 §§ sker beräkningen även med ledning av den verksamhetsplan som omtalas i 2 kap. 3

11 kap. Redovisning

1§9

Kalenderår utgör räkenskapsår, inte annat följer 12 § andra om av stycket bokföringslagen 1976 125. För varje räkenskapsår skall årsredovisning avges. Denna består resultaträkning, balansräkning och av förvaltningsberättelse. I resultaträkning skall ingå resultatanalys. I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel. Resultatanalysen skall närmare utvisa rörelseresultat för varje Verksamhetsgren. Regeringen, eller efter rege- Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande fmansin- ringens bemyndigande finansinspektionen, får utfärda närmare spektionen, får utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens föreskrifter försäkringsbolagens om

46 Författningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

löpande bokföring, årsbokslut och löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid, om årsredovisning samt därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter som avviker från bok- föreskrifter avviker från tredje som föringslagen. Föreskrifterna skall stycket samt 8 10 § första styckutformas så att de främjar en klar et andra meningen och andra och rättvisande översikt av försäk- stycket samt från bokföringslagen. ringsbolagets resultat och ställning. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagets resultat och ställning.

5 §10 En anläggningstillgâng, som har ett bestående värde som väsentligt överstiger det belopp som den är uppförd till i närmast föregående balansräkning, får tas upp till högst detta värde. Fastighet får dock inte skrivas upp över taxeringsvärdet. Aktier och andelar får inte skrivas upp till högre värde än vad som medges Finansinspektionen. av Det belopp varmed uppskrivning sker kan användas till erforderlig nedskrivning av värdet på andra anläggningstillgångar, om det finns särskilda skäl för en sådan utjämning, 2. fondernission, om bolaget är ett skadeförsâkringsaktiebolag, 3. avsättning till uppskrivningsfond, om bolaget är ett skadeförsäkringsbolag, 4. ökning av de försäkringstek- 4. ökning av de försäkringstekniska skulderna eller ökning av niska skulderna eller ökning av áterbäringsfonden, om bolaget är konsolideringsfonden, om bolaget ett livförsäkringsbolag. är ett livförsäkringsbolag. Uppskrivningsfonden får tas i anspråk endast för de i andra stycket 1 och 2 angivna ändamålen. För tillämpning av andra stycket 4 krävs medgivande av ñnansinspektionen. Medgivande skall lämnas om särskilda skäl föreligger för en sådan tillämpning.

7§

Andra tillgångar än anläggningstillgångar anses som omsättningstillgångar. Värdehandlingar, som svarar mot Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7 försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 § första stycket 1-7 eller kap. 9 § andra stycket 2 och mot premiereserven enligt 7 kap. får tas upp till högre värde än vad 10 § i den utsträckning denna som följer av bestämmelserna i paragraf hänvisar till 7 kap. 9 § bokföringslagen. De fâr dock högst tas upp till samma värde som i

SOU 199189 F érfattningqfdrslag 47

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

första stycket 1-7, får tas upp till närmast föregående balansräkning högre värde än vad som följer av eller, om värdehandlingen anbestämmelserna i bokföringslagen. skaffats under räkenskapsåret, De får dock högst tas upp till anskaffningsvärdet. Detta gäller samma värde som i närmast före- endast om värdehandlingama kan gående balansräkning eller, avyttras till ett värde, motom som värdehandlingen anskaffats under svarar detta högre värde, vid tidräkenskapsåret, anskaffningsvärdet. punkter som får anses tillfreds- Detta gäller endast om värdehand- ställande med hänsyn till de försäklingama kan avyttras till ett värde, ringsutfistelser värdehandsom som motsvarar detta högre värde, lingama säkersüller. vid tidpunkter som får anses till fredsställande med hänsyn till de försäkringsutfästelser värdesom handlingarna säkerställer. Andra värdehandlingar än de i andra stycket och utgörs som avses som av reversfordringar som förfaller eller kan sägas till betalning upp av försäkringsbolaget först efter längre tid än ett år, får, det finns om särskilda skäl till det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet.

10§

I balansräkningen skall särskilda poster tas som upp försäkringstekniska skulder och återförsäkrares andelar i dessa. Omfattar bolagets rörelse olika verksamhetsgrenar, skall sådana poster beträffande varje Verksamhetsgren redovisas särskilt. Livförsäkringsbolag redo- Livförsäkringsbolag redosom som visar âterbäringsfond skall ta visar återbäringsfond eller en en en upp denna som särskild post bland konsolideringjond skall ta upp skulderna, särskilt redovisad för denna särskild post bland som varje Verksamhetsgren. skulderna, särskilt redovisad för varje Verksamhetsgren. I livförsäkringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp som bundet eget kapital. Skadeförsäkringsbolags egna kapital skall delas i bundet eget upp kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid avdragsposter. upp som

48 F zfirfattningqférslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. Vinstutdelning och amian användning försäkringsbolagen av egendom

Återbäringsfonden, konsolideringsfonden och förlusttäckning i

livförsäkringsbolag

5§

Livförsäkringsbolag skall sätta Livförsäkringsbolag skall sätta av av årsvinsten på livförsâkringsrörelsen årsvinsten på livförsälcringsrörelsen till en återbäringsfond i den mån till âterbâringsfond eller en en inte vinsten tas i anspråk för betal- konsolideringsfond i den mån inte ning av ränta enligt garantiavtal vinsten tas i anspråk för betalning eller annat följer av denna lag. av ränta enligt garantiavtal eller Livförsäkringsbolag får avsätta annat följer denna lag. Livförav årsvinsten på annan försäkringsr säkringsbolag får avsätta årsvinsten rörelse än livförsâkringsrörelse till på försäkringsrörelse än annan en âterbäringsfond för sådan livförsâkringsrörelse till återhäannan en rörelse. ringsfond eller konsolideringsfond för sådan annan rörelse.

Ãterbäringjønd i livförsäkrings- Konsolideringqfond i livförsäk-

bolag får användas endast för ringsbolag får användas endast för återbäring och för förlusttäckning återbäring och för förlusttäckning enligt 7 Finansinspektionen kan enligt 7 Finansinspektionen kan medge att sådan fond minskas i medge att sådan fond minskas i andra fall när det finns särskilda andra fall när det finns särskilda skäl till det. skäl till det.

Ãterbäringjond får användas

endast för áterbäring och förlusttäckning enligt 8

7§

Om det uppkommer en förlust på Om det uppkommer förlust på en livförsäkringsrörelsen inom ett livförsâkringsrörelsen inom ett livförsäkringsbolag, skall förlusten livförsâkringsbolag, skall förlusten täckas genom att dterbc‘iring.sfonden täckas att konsolideringsgenom

för denna rörelse minskas. fonden för denna rörelse minskas.

Om livförsäkringsbolaget med- Om livförsäkiingsbolaget meddelar även annan försäkring än delar även försäkring än annan livförsäkring och förlusten på livförsäkring och förlusten på

SOU 199189 F 6rfattning.sfo‘rslag 49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

livförsäkringsrörelsen inte kan livförsäkringsrörelsen inte kan täckas på detta sätt, skall den täckas på detta sätt, skall den täckas genom att medel som av- täckas genom att medel som avsatts satts till framtida förfogande för till framtida förfogande för sådan sådan annan försäkring används. annan försäkring används. Har Har dterbdringsfond för den andra konsolideringjond för den andra försäkringsrörelsen bildats, skall ñrsäkringsrörelsen bildats, skall medel ur denna fond därvid tas i medel ur denna fond därvid tas i anspråk sist. anspråk sist. Om det uppkommer förlust på Om det uppkommer förlust på den andra försäkringsrörelsen och den andra försäkringsrörelsen och om denna inte kan täckas av medel om denna inte kan täckas av medel som avsatts till framtida förfogande som avsatts till framtida förfogande för sådan annan försäkring, skall för sådan annan försäkring, skall förlusten täckas genom att återbär- förlusten täckas genom att kon-

lingsfonden för livförsäkringsrörel- solideringsfonden för livförsäk-

sen minskas. ringsrönelsen minskas.

8§ Om en förlust på livförsäkringsrör- Om en förlust på livförsälcringsrörelsen i ett ömsesidigt livförsäk- elsen i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag inte kan täckas på det ringsbolag inte kan täckas på det sätt som anges i 7 skall förlus- sätt som anges i 7 skall förlusten, i den mån den överstiger ten, i den mån den överstiger garantikapitalet, utjämnas genom garantikapitalet, utjämnas genom att bolagets ansvarighet för löpande att i första hand áterbäringsfonden livförsäkringar och tilldelad och i andra hand bolagets ansvaråterbäring sätts ned. ighet för löpande livförsâkringar och tilldelad återbäring sätts ned. Nedsättningen skall verkställas på ett sätt som är skäligt med hänsyn till förlustens orsak och andra omständigheter. För nedsättningen skall grunder nedsättningsgrunder upprättas. Om stadfästelse av nedsättningsgrundema gäller bestämmelserna i 2 kap. 3

9 a § Skadqfifirsdkringsbolag som meddelar kredigférsakring skall inrätta en ugjdmningsfond för kredizf0‘rsdkring som får användas endast för förlusttäcløzing av sådan verksamhetsgren. Första stycket gäller dock inte bolag vars årliga premieinkomst för kredigfärsâkring understiger ett belopp motsvarande dels 2 500 000

50 Författningsförslag SOU l99l89

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ECU, dels fyra procent av bolagets totala premieinkomst. Regeringen eller, qter regeringens bemyndigande, finansinspektionen ger närmare föreskrifter om beräkning av utiämnings-

fond för kreditförsäkring.

19 kap. Tillsyn

11 §l2

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga försäkringsboom lagets verksamhet som inspektionen behövliga. anser Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att avvikelse skett från denna lag, trañkskadelagen 1975 1410 eller lagen 1976357 om motortâvlingsförsâlcring eller föreskrifter har som meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grunderna, om sådana finns, bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten bolagets rörelse, av 3. de tillgångar, i vilka försäk- 3. de tillgångar, som skall motringstekniska skulder redovisas, svara försäkringstekniska skulder, inte är tillräckliga, inte är tillräckliga, 4. försäkringsbeståendet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning eller det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagen verksamhet. Om ett försäkringsbolags solvensmarginal understiger vad som föreskrivs i 7 kap. 23-26 §§, skall finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en sund

finansiell ställning och överlämna

planen till inspektionen för godkännande. Understiger solvensmarginalen värdet av den garantifond som omtalas i 7 kap. 27 eller 28 skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att upprätta och för godkännande överlämna en plan som avser koryristig finansiering.

SOU 199189 F örfatttzin gsfönvlzz 51 g

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om ett föreläggande enligt andra Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den eller tredje stycket inte har följts bestämda tiden och det anmärkta inom den bestämda tiden och det förhållandet inte heller på något anmärkta förhållandet inte heller annat sätt undanröjts, skall fi- något annat sätt har undanröjts, nansinspektionen göra anmälan om skall fmansinspektionen göra andetta till regeringen. Om mälan detta till regeringen. rege- om ringen finner så svåra missförhål- Innebär missförhâllandet att förlanden föreligga, att försäkrings- säkringsbolaget inte följer gällande verksamheten bör upphöra, kan bestämmelser redovisning och om regeringen förklara koncessionen täckning försäkringstekniska av förverkad. skulder eller uppfyller bolaget inte gällande krav på garantifond, fâr regeringen inskränka bolagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige eller förbjuda bolaget att förfoga över dem. En koncession kan förklaras förverkad av regeringen om bolaget inte längre uppfyller kraven för etablering, inte inom angiven tid vidtagit de åtgärder som upptagits i den plan som omtalas i tredje stycket, i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. För försäkringsbolag vid lagens ikraftträdande förenar direkt som livförsäkringsrörelse med försäkringsrörelse än sådan omtalas annan som i l kap. 4 § tillämpas l kap. 3 § andra stycket och 4 § i deras lydelse före den 1 januari 1993, dock längst t.0.m. den 31 december 1993.

Överstiger ett försäkringsbolags innehav sådana tillgångar

av som skall motsvara försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 § andra stycket de belopp som anges i paragrafens tredje stycke, skall den överskjutande delen ha avyttrats senast den l januari 1996. Av de medel som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande finns avsatta till återbäringsfond och värderegleringsreserv för pensionsförsäkring skall till âterbäringsfonden föras minst

52 F 6rfattning.sf0rslag SOU 1991 89

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

a. så stor kvotdel av medlen som motsvarar förhållandet mellan å ena sidan vad bolaget i enlighet med sina grunder avsatt för återbäring allokerad återbäring, andra sidan återbäringsfonden och summan av försäkringsbolagen dolda reserver, eller vad som återstår efter avdrag ett belopp motsvarande två gånger av föxsâkringsbolagets solvensmarginal, beräknad enligt 7 kap. 23 § första och andra stycket.

Senaste lydelse 1989 1081. 2Senastelydelse 1991936. 3senaszelydelse 1984 11 15. Senaste lydelse 1991936. 5Senastelydelse 1991936. 6Senastelydelse 1991936. 7Senastelydelse 1991936. Senaste lydelse 1989 1081. gSenastelydelse 1991936. Senaste lydelse 1991936. Senaste lydelse 1991936. Senaste lydelse 1991936.

SOU 199189 53

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1950272 om rätt för

utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1950272 om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige dels att l 6 10 13, 15, 25 och 38 §§ skall ha följande - - , lydelse, dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 16 a och 37 37 h §§, samt närmast före 37 § en ny rubrik av följande lydelse. -

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1§2

Utländskt försåkringsföretag får, Utländskt ñrsâkringsñretag får under förutsättning att företaget här i riket driva försäkringsrörelse

erhållit tillstånd koncession där- i enlighet med vad föreskrivs i

som till enligt 7 här i riket driva denna lag, företaget har fått om

försäkringsrörelse genom general- tillstånd koncession till detta.

agent som syssloman och i övrigt under villkor, som stadgas i denna lag. Rörelsen i Sverige skall drivas genom generalagent som syssloman

eller, om företaget omfattas av

avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsomráde EES-

företag, genom agentur, filial eller

annan ständig representation. Härvid anses det land där företagets huvudkontor är beläget som dess hemland. [fråga om EES-företag tillämpas inte 9 a §§ eller 10 § andra stycket, 13 § tredje stycket, 15 a, 16, 16 a eller 25

För sådana företag finns särskilda

bestämmelser i 37 37 h §§. - Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet. Ett förhandsbesked enligt andra Ett förhandsbesked enligt fjärde stycket är bindande för den myn- stycket är bindande för den myn-

54 Författningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Färeslagen lydelse

dighet som har lämnat beskedet. dighet har lämnat beskedet. som Om regeringen har beslutat i fråga Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även fin- förhandsbesked är även ñnom ansinspektionen bunden detta ansinspektionen bunden detta av av besked. besked. Om det finns särskilda skäl och Om det finns särskilda skäl och företagets reglemente tillåter det, företagets reglemente tillåter det, får ett utländskt försäkringsföretag får ett utländskt försäkringsföretag som har erhållit koncession medges som har erhållit koncession medges att genom generalagenten driva att driva rörelse här i riket annan annan rörelse här i riket än försäk- än försâkringsrörelse. Medgivande ringsrörelse. Medgivande lämnas lämnas regeringen eller, efter av av regeringen eller, efter regering- regeringens bemyndigande, ñnansens bemyndigande, Finansinspektio- inspektionen. nen. Om det finns skäl, får ett med- Om det finns skäl, får ett medgivande enligt fidrzie stycket åter- givande enligt sjätte stycket återkallas den får lämna sådant kallas den får lämna sådant av som av som medgivande. medgivande.

1 a

Utöver vad som följer av 1 § första stycket får ett utländskt ñrsâkringsföretag, under förutsättning att ñnansinspektionen lämnar tillstånd därtill, i Sverige marknadsföra försäkringar avseende risker i detta land, det om sker genom förmedling ett försäkringsbolag har koncession i av som Sverige och de båda företagen tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal med varandra. Tillstånd enligt första stycket Tillstånd enligt första stycket skall lämnas om verksamheten inte skall lämnas verksamheten kan om bedöms vara oförenlig med sund antas komma bli utövad i en att enutveckling av färsäkringswäsendet. lighet med denna lag. Om förut- Om förutsättningar för tillstånd inte sättningar för tillstånd inte längre längre föreligger, får finansinspek- föreligger, får Finansinspektionen tionen förklara tillståndet förverkat. förklara tillståndet förverkat.

2§4

Utländskt försäkringsföretag får Utländskt försäkringsföretag får här i riket driva livförsäkringsrör- här i riket driva livförsäkringsrörelse, endast om företaget i sitt else, endast företaget i sitt om hemland med laga rätt driver sådan hemland har rätt att driva sådan rörelse, samt annan försäkringsrör- rörelse, samt försäkringsrörannan else, endast företaget i hemlan- else, endast företaget i hemlanom om

SOU 199189 Forfattmng.sf0'rslag 55

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

det med laga rätt driver rörelse det har rätt att driva rörelse avavseende något slag av försäkring, seende något slag av försäkring, annan än livförsäkring. annan än livñrsâlcring. Utländskt försåkringsföretag här Utländskt försäkringsföretag här i riket fär inte med direkt livñr- i riket får inte med direkt livförsäkringsrörelse förena försäkrings- säkringsrörelse förena försäkringsrörelse som avser annat än rörelse som avser annat än i sampersonfärsäkring. band med lisförsâkring meddelad sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Bestämmelserna i denna lag om Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring gäller också i fråga livförsäkring, utom såvitt avser om personförsäkringar av annat bestämmelserna om soliditet i slag. De behöver dock inte till- 16 a gäller också i fråga om lämpas för sådana personförsäk- personförsâkringar av annat slag ringar som har meddelats antingen sjuk- och olycksfallsförsäkring, för en tid av längst fem år eller avgângsbidragsförsäkring samt mot en premie som är beräknad arbetslöshetsförsäkring. De behöoch bestämd för längst fem år i ver dock inte tillämpas för sådana sänder. personförsäkringar som har meddelats antingen fir en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta För sådan livränta eller sjukränta som tillhör arman försäkring än som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i bestämmelserna om livförsäkring i 6 § fjärde stycket, 7 § tredje styck- 6 § åttonde stycket, 7 § tredje et, 9 § första stycket, 10--15 samt stycket, 9 § första stycket, 10 12 - 17, 24 och 28 §§ i tillämpliga §§, 15 § tredje och fiiinie styckdelar. ena, 17, 24 och 28 37 b § femte stycket, 37 c § andra stycket samt 37 d § första och tredje styckena.

56 Författningsfärslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§5

Ansökan om koncession görs hos Ansökan koncession görs hos om regeringen. I ansökningen skall regeringen. I ansökningen skall anges den färsäkringsgren, som anges den Verksamhetsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen rörelsen skall Ansökningen avse. skall inlämnas till Finansinspek- skall inlämnas till finansinspektionen och vara åtföljd av tionen och åtföljd vara av handlingar som styrker generalagentens behörighet enligt 4 2. det för företaget gällande reglementet; 3. bevis att företaget i sitt 3. bevis att företaget i sitt hemland driver försâkringsrörelse hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 § första stycket jämte enligt 2 § första stycket jämte behörigen styrkt uppgift om den tid behörigen styrkt uppgift den tid om detta ägt rum samt anmärk- detta ägt samt anmärkom rum om ningar, som av myndigheterna i ningar, myndigheterna i som av företagets hemland under de sista företagets hemland under de tre åren kan ha framställts mot senaste tre åren kan ha framställts företagets verksamhet, och mot företagets verksamhet, och dessutom företagets årsredo- dessutom företagets årsredovisningar och revisionsberättelser visningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i för den tid företaget varit i verksamhet, dock längst för de tio verksamhet, dock längst för de tio sista åren; senaste åren; 4. behörig fullmakt för generalagenten att på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen samt att ta emot stämning och själv eller genom annan tala och i alla rättsförhållanden har svara som samband med försäkringsrörelsen; 5. bevis att företaget på det sätt och under de villkor, som Finansinspektionen godkänner, i bankinstitut har deponerat värdehandlingar till ett värde motsvarar 300 gånger det basbelopp som enligt lagen 1962381 om allmän försäkring som gällde då ansökningen lämnades in; 6. en plan för den tilltänkta verksamheten. Deponering enligt första stycket 5 skall ske särskilt för livförsäkring och särskilt för annan försäkring. Deponeringen skall ske i värdehandlingar, Finansinspektionen som godtagit. Inspektionen får bestämma att deponeringen får ske med det lägre belopp som inspektionen med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet anser skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkalla det om finns skäl till det.

SOU 199189 F örfattningjörslag 57

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Finansinspektionen får, efter an-

sökan därom, bqria företag, som har beviljats auktorisation i ett

land som omfattas av avtalet om ett

utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, från skyldigheten att göra deponering enligt första stycket Den i första stycket 6 omtalade verksamhetsplanen skall ange de slag av risker företaget avser att försäkra i Sverige, 2. de försäkringsvillkor företaget avser att använda för verksamheten i Sverige, de premietariøêr eller de grunder företaget avser att använda för verksamheten i Sverige, de principer för återförsäkring företaget avser att tillämpa för verksamheten i Sverige, 5. företagets solvensmarginal enligt vad som sägs i 7 kap. 23 - 26 och 29 §§ försäkringsrörelselagen 1982713, en uppskattning av kostnaderna för att etablera företagets verksamhet i Sverige med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om företaget avser att meddela sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 § första stycket 18försäkringsrörelselagen, uppgift de medel som är avsedda att om täcka företagets åtaganden i den verksamhets-grenen, samt uppställning utvisande en sannolika inkomster och utgifter för den verksamhet som skall drivas i Sverige under de tre närmaste räkenskapsåren, med en prognos rörande balansrdlmingarna under samma tid för denna verksamhet.

Föreskrifterna i femte stycket 2

58 F örfattningjörslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

och femte stycket såvitt avser

premietarijfer, gäller dock inte för de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 4 11 eller 12 försäkrings- rörelselagen, de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 14 eller 15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är närings-idkare och den försäkrade risken avser dennes näringsverksamhet, eller de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 10, 13 eller 16 försäkringsrörelselagen om försäkringstagaren är en näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU, försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU, c. försäkringstagaren har under

det senaste räkenskapsåret haft i

genomsnitt minst 250 personer anställda. Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncemredovisning skall förutsättningarna i sjätte stycket 3 gälla koncernen.

Om rörelsen skall avse lixför- De grunder omtalas i femte

som säkring, skall enligt 11 § upprättas stycket 3 skall underställas regesärskilda grunder för verksam- ringen för stadfästelse. heten. Grunderna, skall som bifogas ansökningen om koncession, skall underställas regeringen för stadfástelse.

SOU 199189 Färfattningsfärslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§°

Regeringen beviljar koncession om Regeringen beviljar koncession om ansökningen står i överens- den planerade verksamheten kan stämmelse med denna lag och den antas komma att bli utövad i enligplanerade verksamheten inte het med denna lag. I samband bedöms vara ofärenlig med en sund därmed godkänner regeringen utveckling av försâkringsväsendet. generalagenten. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten. Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för Innan koncession meddelas för

rörelse, som avser livförsäkring, rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upp- prövar regeringen de om upprättade grunderna för verksamheten rättade grunderna för verksamheten överensstämmer med denna lag överensstämmer med denna lag och andra författningar. Rege- och andra författningar. I samband ringen prövar då också om sar- med beviljandet av koncessionen skilda bestämmelser behövs med stadfäster regeringen grunderna för hänsyn till onfattningen och verksamheten. beskajfenheten av den tilltänkta

rörelsen. I samband med bevil-

jandet av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verksamheten. Avser ansökan endast utvidgning Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession till ny av beviljad koncession till ny försäkringsgren eller utbyte Verksamhetsgren eller utbyte av av koncession fir vissförsäkringsgren koncession för viss verksamhetsmot koncession för annan gren, får gren mot koncession för annan finansinspektionen besluta i ärendet får Finansinspektionen besluta gren, i regeringens ställe, om ärendet i ärendet i regeringens ställe, om icke är av principiell betydelse ärendet inte är av principiell eller i övrigt av synnerlig vikt. betydelse eller i övrigt synnerlig av vikt.

60 F 0’rfatming.sf6rslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§7

Sedan koncession beviljats, skola Sedan koncession beviljats, skall de i 6 § Omnämnda, vid ansök- de i 37a och 37b §§ omningen fogade handlingarna nämnda, vid ansökningen fogade förvaras hos Finansinspektionen. handlingarna förvaras hos finans- Om beviljande av koncession och inspektionen. Om beviljande av godkännande av generalagent skall koncession och godkännande av Finansinspektionen låta införa kun- generalagent skall Finansinspekgörelse i Post- och Inrikes tionen låta införa kungörelse i Tidningar. Post- och Inrikes Tidningar.

10 Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår enligt formulär, som fastställs av Finansinspektionen, upprätta redogörelse för företagets verksamhet inom riket. För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligt första stycket innehålla bevis om att värdet av den av företaget gjorda depositionen enligt 6 § första stycket 5 motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen 1962381 om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. För den ytterligare deposition, utöver vad som föreskrivs i 6 § första stycket som denna bestämmelse kan ge upphov till gäller bestämmelserna i 6 § tredje stycket. I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder, som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagets ansvarighet på grund av löpande försäkringar premiereserv, 2. försäkringsersåttningar för inträffade försäkringsfall ersättningsreserv, 3. utgifterna för reglering av 3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall inträffade försäkringsfall skadebehandlingsreserv, skadebehandlingsreserv och 4. sådan tilldelad återbäring inom 4. sådan tilldelad återbäring som liiförsäkringsrörelsen som inte har inte har förfallit till betalning. förfallit till betalning och 5. sådan tilldelad áterbäring inom annan försäkringsrörelse än liifärsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning.

SOU 199189 F étfattningsfiirslag

Nuvarande lydeLse Föreslagen lydelse

Tillgångar motsvarande värdet av Tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna försäkringstekniska skulder skall för lixförsäkring skall vid varje placeras i enlighet med bestämtidpunkt redovisas i sådana melserna i 7 kap. 9 § försäkringstillgångar som anges i 7 kap. 9 § rörelselagen I982 713. första stycket 1 8 och 10 12 - försäkringsröreLselagen 1982 713 eller, i den mån finansinspektionen medger det, värdet av åtetförsäkringsgi varnas ansvarighet på grund av lisförsäkringar, som har övertagits i åtetförsäkring. I de tillgångar som skall l de tillgångar som skall motsvara värdet av de försäk- motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna får räknas ringstekniska skulderna får räknas in 90 procent av deponeringen in 90 procent deponeringen av enligt 6 och 10 §§ under fömt- enligt 6 och 10 §§ under förutsättning att deponeringen till den sättning att deponeringen till den delen består av värdehandlingar delen består vårdehandlingar av som avses i första stycket. i 7 kap. 9 § andra som anges stycket försäkringsrötelselagen. Utan hinder av första stycket får Om inte finansinspektionen av ett belopp, motsvarande högst särskilda skäl medger annat för

tjugo procent av de försäkrings- visst fall skall de tillgångar

som tekniska skulderna för egen motsvarar värdet försäkringsav

räkning, redovisas i andra tekniska skulder finnas i Sverige,

tillgångar än sådana som nämns i dock med undantag för utländska första stycket, dock inte i aktien åtetförsäkringsgivares ansvarighet Med de försäkringstekniska på grund försäkringar av som

skulderna för egen räkning förstås övertagits i form återförsäkring

av den del de försäkringstekniska samt fordringar hos åtetförsäkav skulderna, icke motsvarar ringstagare. I övrigt gäller vid som värdet av återförsäkringsgivarnas tillämpningen denna paragraf av ansvarighet. bestämmelserna i 7 kap. 9 a § Vid tillämpningen av denna andra sjätte styckena försäk- paragraf gäller bestämmelserna i 7 ringsrörelselagen. kap. 9 a § försäkringsrörelselagen 1982713.

62 F ¢7tfattning.sf¢'J'rslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §10

Generalagenten skall föra ett register vid varje tidpunkt utvisar de som tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna enligt 13 Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkringstekniska skulder enligt 13 skall detta antecknas i registret. Försäkringstagamas förmånsrätt Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrâttslagen enligt 4 a § förmånsrättslagen 1970979 omfattar de tillgångar 1970979 omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i som motsvarar färsakringstelariska 13 § finns upptagna i registret, när skulder för liiförsâkring och som i företaget försätts i konkurs eller enlighet med föreskrifterna i 13 § utmätning äger rum eller särskild finns upptagna i registret, när administration träder in. företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller särskild administration träder in. Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om

livförsäkring eller på avtal om återförsäkring avseende livförsäkring. En

fordran grund av ett avtal livförsäkring har företräde framför om återförsäkringstagares fordran. Generalagenten skall se till att det till Finansinspektionen sänds in dels beräkningar av de försäkringstekniska skulderna, dels kopior av registret. 16a§

Ett utländskt fc‘Jrsdkring.sfretag skall bedriva verksamheten så att företaget vid varje tidpunkt har en betryggande soliditet. Kravet pá betryggande soliditet skall anses uppfyllt om företagets verksamhet i Sverige uppfyller de krav som anges i 7 kap. 22 29 §§ försäk- ringsrörelselagen 1982 713.

Garantifonden för verksamheten i

Sverige skall dock för lixfärsakring uppgå till minst ett belopp som motsvarar 400000ECU och för skadegfärsäkring till minst halva det minimibelopp som anges i 7 kap. 28 § andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen. Därvid får den deposition som

SOU 199189 Författningsförslag

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

skall göras enligt 6 § första stycket 5 inräknas i garantifonden. Tillgångar motsvarande solvensmarginalen för företagets verksamhet i Sverige, beräknad enligt 7 kap. 23 eller 25 § försäkringsrärelselagen, skall finnas i Sverige. Finansinspektionen får, qier ansökan damm, medge att företag som beviljats auktorisation i ett land .som omfattas avtalet av om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsomráde, vid beräkning av sol vensmarginalen får ta hänsyn till företagets verksamhet också i det landet och att tillgångar motsvarande garantifonden får finnas där.

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga utländska om försäkringsföretags verksamhet här i riket inspektionen som anser behövliga. Finansinspektionen skall förelägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, inspektionen finner att om avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter har meddelats som med stöd av denna lag eller grunderna, sådana finns, om grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten bolagets rörelse, av i bankinstitut enligt 10 eller 15 § deponerat belopp minskats a genom att värdehandlingama avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning, 4. de tillgångar motsvarar 4. de tillgångar som som motsvarar värdet av de försäkringstekniska värdet de försäkringstekniska av skulderna inte år tillräckliga eller skulderna inte är tillräckliga eller kraven pá solvensmarginal och garantifond enligt 7 kap. 22 - 29 §§ försäkringsrörelselagen 1982713 inte uppfyllts enligt vad som anges i 16 a eller 5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets verksamhet.

64 F örfattningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om ett utländskt försäkringsföretags solvensmarginal understiger vad som föreskrivs i 7 kap. 23-26 §§ försäkringsrörelselagen skall finansinspektionen förelägga företaget att upprätta en plan för

att återställa en sund finansiell

ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande Understiger solvensmarginalen värdet av den garantifond som omtalas i 7 kap. 27 eller 28 §§ försäkringsrörelselagen, skall inspektionen förelägga företaget att upprätta och för godkännande överlämna en plan som avser kortfristig finansiering Om ett föreläggande enligt andra Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den eller tredje stycket inte har följts bestämda tiden och det anmärkta inom den bestämda tiden och det förhållandet inte heller på något anmärkta förhållandet inte heller på annat sätt undanröjts, skall något annat sätt har undanröjts, fmansinspektionen göra anmälan skall fmansinspektionen göra om detta till regeringen. Om anmälan om detta till regeringen.

regeringen finner så svåra

missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad. Innebär missförhállandet att försäkringsföretaget inte följer gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder eller uppfyller företaget inte gällande krav på garantifond, får regeringen

inskränka företagets rätt att fritt

förfoga över sina tillgångar i Sverige eller förbjuda företaget att förfoga över dem.

Om regeringen finner så svåra

missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad. Beslut, varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av Finansinspektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

SOU 199189 F örfattningsförslag 65

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser för EESfliretag 37 §

Koncession för ett EES-företag att driva försäkringsrörelse här i riket enligt 1 § första stycket ges av regeringen. Företaget skall vid rörelsens bedrivande företrädas av ett ombud med stadigvarande hemvist i riket. För sådant ombud gäller i tillämpliga delar vad som i lagen sägs om generalagent. Køncession för skadqörsäkringsbolag skall avse bestämda verksamhetsgrenar enligt vad som anges i 1 kap. 11 § samt 2 kap. 3 § nionde stycket försäkringsrörelselagen 1982713.

37a§

Ansökan om koncession skall inges till finansinspektionen. Till ansökan skall fogas företagets bolagsordning jämte en förteckning över styrelseledamöter och personer ingående i den verkställande ledningen, bevis utfärdat av behörig myndighet i företagets hemland om de verksamhetsgrenar som får

omfattas av företagets verksamhet,

om de verksamhetsgrenar som

faktiskt ongfattas av företagets

verksamhet, om storleken av företagets solvensmarginal och garantifond enligt reglerna i 7kap. 23 29 §§ försäkringsrörelselagen - 1982713 samt om de tillgångar som avses i 37 b första stycket 6 en plan över den tilltänkta verksamheten i Sverige enligt vad som närmare anges i 37 b och

66 Föñattnmgsförslag i SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. fullmakt för ett sådant ombud

som avses i 37 § att företräda företaget gentemot tredje man, vid domstolar och vid andra myndigheter.

37b§

Den verksamhetsplan som omtalas i 37a § 3 skall ange de slag av risker företaget avser att försäkra i Sverige, de försäkringsvillkor företaget avser att använda i Sverige, de premietartfler eller de grunder företaget avser att använda i Sverige, de principer för áterförsäkring företaget avser att tillämpa i Sverige, 5. företagets solvensmarginal enligt vad som sägs i 7 kap. 23 - 26 och 29 försäkringsrörelselagen 1982713, en uppskattning av kostnaderna för att etablera företagets verksamhet i Sverige med uppgift om de medel som är avsedda att tacka dem och, om företaget avser att meddela sådan försäkring som anges i 1 kap. 11 § första stycket 18försäkringsrörelselagen, uppgift om de medel som är avsedda att täcka företagets åtaganden i denna verksamhets-gren, samt en uppställning utvisande sannolika inkomster och utgifter för den verksamhet som skall drivas i Sverige under de tre närmaste räkenskapsáren, med en prognos rörande balansräkningarna under samma tid för denna verksamhet.

SOU 199189 Författningsförslag 67

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föreskrifterna i första stycket 2 och i första stycket såvitt avser premietargfir, gäller dock inte för de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 4-7, 11 eller 12 försäkringsrörelselagen, de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 14 eller 15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser dennes näringsverksamhet, eller de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 10, 13 eller 16 försäkringsrörelselagen, försäkom ringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda a. försäkringstagaren har en balansornslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU, försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU, c. försäkringstagaren har under

det senaste räkenskapsåret haft i

genomsnitt minst 250 personer anställda. Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovisning skall förutsättningarna i andra stycket 3 gälla koncernen. Vid verksamhetsplanen skall . fogas balansräkningar och resultaträkningar för företagets rörelse avseende vart och ett de tre av senaste räkenskapsåren eller, om företaget drivit verksamhet under kortare tid, för de avslutade räkenskapsåren.

68 F örfattningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

De grunder som omtalas i första stycket 3 skall underställas regeringen för stadfästelse. Planen skall, jämte uppgifter om iakttagelser vid dess granskning, överlämnas till behöriga myndigheter i företagens hemland för yttrande.

37c§

Regeringen beviljar koncession, om ansökan har skett enligt 37 a och 37 b §§ och den planerade verksamheten kan antas komma att bli utövad i enligthet med denna lag. Härvid skall det ombud företaget utsett godtas, om det skulle ha uppfyllt de kmv på ombudets allmänna anseende och

yrkesmässiga kvalifikationer som

gäller vid en koncessionsprövning enligt 2 kap. 3 § försäkringsrörelselagen 1982713. I samband med beviljandet av koncession stadfäster regeringen grunderna för verksamheten. En koncession skall gälla tills

vidare eller, om det finns särskilda

omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Om yttrande som avses i 37 b § fjärde stycket inte avgetts inom tre månader qter det att de överlämnade handlingarna mottagits av behöriga myndigheter i företagets hemland, skall det anses som om ett yttrande avgetts till företagets förmån.

SOU 199189 F 0rfattning.sf6rslag 69

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37d§

Om grunderna ändras skall även ändringen stadfistas. Regeringen kan uppdra åt finansinspektionen att i regeringens ställe meddela

stadfästelse i sådana fall som inte

är principiell betydelse eller av som i övrigt inte är av synnerlig vikt. Vid ansökan om förlängning av en koncession eller utvidgning av en koncession till nya verksamhetsgrenar tillämpas 37 a § 2 och 3 samt 37b och 37 c §§. Den uppställning som omtalas i 37 b § första stycket 7 skall vid förlängning av en koncession avse företagets ekonomiska ställning vid tidpunkten för ansökan om förlängning.

Har ändring av grunder stadfists

eller har förlängning eller utvidgning av koncession beviljats eller nytt ombud godtagits skall finansinspektionen låta införa kungörelse därom i Post- och Inrikes Tidningar

37e§

Ansökan om medgivande för ett EES-företag att driva annan rörelse här i riket än försäkringsrörelse skall inges till finansinspektionen och vara åjöljd av

fullmakt som anges i 37 a §

gällande den med ansökan avsedda rörelsen.

37f§

I fråga sådana tillgångar hos om EES-företag som motsvarar

70 Författningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

försäkringstelaziska skulder gäller bestämmelserna i 7 kap. 9 § a försäkringsrörelselagen 1982713

37g§

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om ett EESföretags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga. Finansinspektionen skall förelägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om

inspektionen finner att

avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns, grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskafienheten av företagets rörelse, 3. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstelaziska skulderna inte är tillräckliga eller

det i övrigt finns allvarliga

anmärkningar mot företagets verksamhet. Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt undanrojts, skall finansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen. Följer ett EES-företag inte gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder får rege-

ringen, efter att ha underrätta

tillsynsmyndigheten i företagets

hemland förbjuda företaget att fritt

, förfoga över sina tillgångar i Sverige.

SOU 199189 F örfattningsförslag 71

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om tillsynsrrgmdigheten i ett EES-företags hemland inskränker

företagets rätt att fritt förfoga över

sina tillgångar eller förbjuder det att förfoga över tillgångarna, skall på begäran av myndigheten finansinspekrionen vidta samma åtgärder beträfande .företagets tillgångar i Sverige.

37h§

En koncession som getts enligt 37 c eller 37 d § kan förklaras förverkad av regeringen, om företaget inte längre uppfyller kraven för etablering i Sverige, eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten i Sverige, särskilt reglerna om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder. Före regeringens beslut skall samråd ske med tillsynsmyndigheten i företagets hemland, om inte beslutet av särskilda skäl bör meddelas omedelbart. Om företagets koncession förklarats förverkad i företagets hemland, skall även koncession som gäller enligt 37 c eller 37 d § förklaras förverkad. Om beslut om förverkande meddelas omedelbart skall tillsynsmyndigheten i företagets hemland genast underrättas härom. Beslut, varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av jinansinspekrionen kungöras i Postoch Inrikes Tidningar.

72 Författningsförslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3s§

Denna lag äger icke tillämpning i Denna lag tillämpas inte i fråga om fråga om återñrsäkringsrörelse. återförsäkringsrörelse. Angående Angående trañkförsäkringsrörelse trafikförsäkringsrörelse meddelas meddelas vissa särskilda bestäm- vissa särskilda bestämmelser i melser i lagen om trajilqörsäkring trafikförsäkringsförordningen å motorfordon. 1976359. I fråga livförsäkring endast I fråga om livförsäkring endast om För dödsfall, vilken meddelas för för dödsfall, vilken meddelas för tid längst fem år eller mot en tid av längst fem år eller mot en av premie som är beräknad och be- premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, stämd för längst fem år i sänder, må regeringen eller, efter rege- får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansin- ringens bemyndigande, finans-inspektionen medgiva undantag från spektionen medge undantag från de de särskilda bestämmelserna an- särskilda bestämmelserna angående livförsäkring samt, i mån gående livförsäkring samt, i mån behov, föreskriva att bestäm- av behov, föreskriva att bestämav melser, särskilt gälla annan melser, som särskilt gäller arman som försäkring än livñrsäkring, skola försäkring än livförsäkring, skall tillämpas i stället. tillämpas i stället. Från bestämmelserna om soliditet i 16 a § får dock undantag inte medges.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. För utländskt försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande förenar direkt livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än sådan omtalas i 1 kap. 4 § försäkringsrörelselagen 1982713, som tillämpas 2 § andra stycket i dess lydelse före den 1 januari 1993, dock längst t.o.m. den 31 december 1993.

Överstiger ett utländskt försäkringsföretags innehav av sådana

tillgångar skall motsvara försäkringsteknjska skulder enligt vad som som sägs i 13 § samt 7 kap. 9 § andra stycket försäkringsrörelselagen de belopp som anges i sistnämnda paragrafs tredje stycke, skall den överskjutande delen ha avyttrats senast den 1 januari 1996. Lagen omtryckt 19891082 Senastelydelse av lagens rubrik 19821083. Senaste lydelse 1991936. 3Senaste lydelse 1991936.

SOU 199189 F örfattningsförslag 73

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

senaste lydelse 1989 1082. 5Senaste lydelse 19912936. °Senaste lydelse 19912936. 7Senaste lydelse 1991936. Senaste lydelse 1991936. Senaste lydelse 1991936. Senaste lydelse 1991936. Senaste lydelse 1991936.

74 SOU 199189

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen 19891079 om livförsäkringar med anknytning till

värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1989 1079 om livförsâkringar med anknytning till vârdepappersfonder dels att 9 § skall upphöra att gälla, dels att 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§ Om det finns särskilda skäl får Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen bemyndigande, Finansinspektionen medge undantag från bestämmel- medge undantag från bestämmelserna i försäkringsrörelselagen i försäkringsrörelselagen serna 1982713 utöver vad som före- 1982713 utöver vad som föreskrivs i l kap. 10 § den lagen. skrivs i 1 kap. 10 § den lagen. Från bestämmelserna om verksamhetsplan i 2 kap. 3 och 4 och om soliditet i 7kap. 22-24, 27 och 29 §§ försäkringsrärelselagen får dock undantag inte medges.

8§ Ett försäkringsbolag som driver Ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag får redo- rörelse enligt denna lag får redovisa belopp motsvarande försäk- visa belopp motsvarande den del ringstekniska skulder i andra slag av de försäkringstekniska skulderav tillgångar än som anges i 7 na som avser en investeringsrisk kap. 9 för försäkringsbolaget utan de begränsningar som anges i 7 kap. 9 § tredje stycket försäkringsrörelselagen 1982 713.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1991117.

SOU 199189

Förslag till Lag om ändring i lagen 1947576 om statlig

inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 2 § 6 lagen 1947576 statlig mom. om inkomstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § 6 mom.’ Med livförsâkringsföretag förstås i Med livförsäkringsñretag förstås i denna lag företag försäkrings- denna lag företag försäkringsvars vars rörelse uteslutande eller så gott rörelse endast liiförsäkring avser som uteslutande avser personför- eller liiförsäkring och i samband säkring liiförsäkring, sjuk- och därmed meddelad sjuk- eller olycksfallsförsäkring, avgångsbi- olyck.sfall.sf‘rsc1kring. Med skadedragsförsäkring samt arbetslös- försäkringsföretag förstås annat hetsförsäkring. Med skadeförsâk- försäkringsföretag än livförsâkringsföretag förstås annat försäk- ringsföretag. Utländskt försäkringsföretag än livförsäkringsföre- ringsföretag, drivit försäksom tag. Utländskt försâkringsföretag, ringsrörelse här i riket, bedöms som drivit försäkringsrörelse här i med hänsyn endast till den rörelse riket, bedöms med hänsyn endast som företaget drivit här. till den rörelse som företaget drivit här. Understödsförening, vilken enligt sina stadgar får meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 1 000 kronor för medlem, anses i denna lag livförsäkringsföretag i fråga som om verksamhet som är hånförlig till livförsäkring. Såsom nettointäkt av försäk- Såsom nettointâkt försäkav ringsrörelse, som drivits in- ringsrörelse, drivits av som av ländskt livförsâkringsföretag, an- inländskt livförsäkringsföretag, ses nettoinükten av företagets ka- anses nettointåkten av företagets pital- och fastighetsförvaltning med kapital- och fastighetsförvaltning undantag för den del av intäkten med undantag för den del inav som belöper på dels pensions- täkten belöper på pensionssom försäkringar, vilka företaget försäkringar, vilka företaget medmeddelat direkt eller meddelat i delat direkt eller meddelat i återåterförsâkring åt inländskt försäk- försäkring inländskt försäkringsföretag, dels avgångsbidrags- ringsföretag. försäkringar meddelade enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

76 Fdrfatmingsfdrslag SOU 199189

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Nettointäkt som inte undantagits från beskattning enligt tredje stycket skall beräknas enligt reglerna för näringsverksamhet enligt denna lag. För den del av nettointäkten som undantagits från beskattning enligt nämnda stycke och som avser pensionsförsâkringar gäller särskilda regler i lagen 1990661 om avkastningsskatt på pensionsmedel. Såsom nettointäkt av försäk- Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av in- ringsrörelse, som drivits av inländskt skadeförsäkringsföretag, ländskt skadeförsäkiingsföretag, anses överskottet av försäkringsrö- anses överskottet av försäkringsrelsen. rörelsen med undantag för den del av intäkten som belöper på avgángsbidmgsförsâkringar, meddelade enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Vid beräkning av överskottet av försâkringsrörelse, som drivits av inländskt skadeförsäkringsföretag, får från bruttointåkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslutning och som avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga skador, vilka faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen, för ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, för ökning av säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd premieâterbetalning. Med försäkringstekniska skulder Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås sådana får egen räkning förstås sådana skulder enligt 7 kap. 1 § första skulder enligt 7 kap. l § första

stycket försäkringsrörelselagen stycket försäkringsrörelselagen

1982713 premiereserv, ersätt- 1982713 premiereserv, ersättningsncserv, skadebehandlingsre- ningsreserv, skadebehandlingsreserv och tilldelad återbäring serv, tilldelad återbäring och medel

minskade med värdet av återför- som finns avsatta till återhä-

säkringsgivares ansvarighet. ringsfond minskade med värdet av återförsâkringsgivares ansvarighet. Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsâlcringsföretag får redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av finansinspektionen fastställd normalplan. Minskning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, av säkerhetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och av minskning av utjämningsfondema av säkerhetsreserv skall anses som inåkt. Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.

SOU 199189 F drfattningsfdrslag 77 A

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäkringsföretag drivit här i riket. Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeförsäkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp motsvarande två procent företagets premieinkomst av här bedriven av försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets försäkringspremien dvs. utan avdrag för âterförsäkringspremier. Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att dela intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags upp verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. 2. För försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande förenar livförsäkringsrörelse med annan personförsäkring än kompletterande sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillämpas första och tredje styckena i deras lydelse före den l januari 1993.

Senaste lydelse lagens rubrik 1974770. av 2Senaste lydelse 1991936.

SOU 199189

1 Utredningsuppdraget

1.1 Våra direktiv

Genom beslut den 20 september 1990 bemyndigade regeringen det statsråd som föredrar lagstiftningsärenden som gäller det affärsmässiga försäkringsväsendet att tillkalla kommitté med uppgift att utreda vissa en frågor på försäkringsområdet samt föreslå ändringar i försâkringsrörelselagstiftningen. I direktiven dir. 199056, se bilaga uttalas att det senaste decenniets snabba utveckling av de finansiella marknaderna med starka inslag av liberalisering och internationalisering i olika avseenden väsentligt har påverkat försäkringsbranschen. Från att ha varit sektor en med relativt låg förändringsgrad har branschen under år kommit senare att möta en allt hårdare konkurrenssituation med krav på ökad flexibilitet och anpassningsförmåga. Dessa förändringar ställer enligt direktiven nu stora krav på det regelverk som omgärdar försäkringsbolagen. Vidare framhålls att gällande regelsystem har egenskaper inte i alla som avseenden är tillfredsställande med hänsyn till försäkringstagamas intressen. Mot denna bakgrund måste enligt direktiven vissa förhållanden på försäkringsområdet utredas i syfte att skapa rationella rörelseregler mera för försäkringsbolagen. En väsentlig utgångspunkt är därvid att den svenska lagstiftningen skall harmoniseras med motsvarande regelsystem inom EG. En viktig uppgift i utredningsarbetet är enligt direktiven att utforma regler som garanterar att försäkringsbolagen har tillräcklig Soliditet. en Lagstiftningen skall vidare utformas så att den främjar effektiv en konkurrens mellan försäkringsbolagen, vilket bl.a. förutsätter att föreliggande konkurrenshinder undanröj s. De svenska försäkringsbolagen skall också så långt möjligt ges samma konkurrensförutsättningar som utländska törsäkringsgivare. Enligt i direktiven angivna riktlinjer för arbetet bör kommittén göra en samhällsekonomisk analys av skyddsintressena inom försäkringsverksamheten och mot bakgrund av denna göra en övergripande bedömning av erforderliga regleringsinsatser. Kommittén är därvid fri att bedöma om hittillsvarande principer skall tillmätas samma vikt i framtiden i dag. som I direktiven påpekas att det i sammanhanget är väsentligt att kommittén klargör de skillnader föreligger mellan skade- och livförsäkringssom verksamhet och som motiverar olika grad av reglering.

80 Utredningsuppdraget SOU 199189

Till närmare ledning för utredningsarbetet tas följande frågor upp.

omprövning av principen om premie- och kostnadsskälighet omprövning av förbudet för livförsäkringsbolag att lämna vinstutdel- ning uttryckliga soliditet - regler om flexiblare system för grunder inom livförsäkring översyn av återbäringssystemet nya placeringsregler regler för byte av livförsäkringsbolag -

I direktiven erinras om att det område som skall utredas kännetecknas av stor komplexitet, och det uttalas att kommittén bör arbeta utifrån ett samhällsekonomiskt synsätt och beakta de strukturförândringar som sker både inom och utanför landets gränser och som kan väntas få stor betydelse för försäkringsbranschen i framtiden. Det anges också att kommitténs uppdrag är mycket omfattande samt av brådskande natur. Utredningsarbetet bör därför lämpligen bedrivas i etapper, där kommittén med förtur behandlar de frågor som påverkas av den västeuropeiska integrationen. Enligt direktiven torde detta främst gälla försäkringsbolagens soliditets- och placeringsregler samt, i den mån det är nödvändigt med hänsyn till utformningen av placeringsreglema, även frågor som berör återbäringssystemets utformning. Såvitt avser uttryckliga regler om Soliditet sägs i direktiven bl.a. följande.

Kommittén skall lämna förslag till soliditetsregler som närmare än de nuvarande preciserar hur stort konsolideringskapital som erfordras för att kravet på betryggande soliditet skall anses vara uppfyllt. Strävandena att harmonisera det svenska regelsystemet med det inom EG innebär att de soliditetsregler som i framtiden skall gälla för svenska försäkringsbolag inte får strida mot reglerna inom EG. I sammanhanget bör kommittén överväga om ändringar av de svenska redovisningsreglema är nödvändiga för att det svenska systemet skall kunna anpassas till det internationella. Kommittén skall även göra en bedömning av om återbäringsgrundernas allmänt hållna bestämmelser beträffande det kollektiva konsolideringskapitalet bör bibehållas.

Beträffande placeringsreglema uttalas i direktiven bl.a. följande.

Kommittén skall göra en utvärdering av nuvarande placeringsregler. I syfte att skapa ekonomiskt effektiva placeringsregler skall kommittén pröva i vad man det är möjligt att i placeringsreglema även innefatta andra slag av tillgångar än de som är tillåtna i dag. I fråga om försäkringsbolags möjligheter att vid kapitalförvaltningen engagera sig i andra verksamheter bör kommittén utgå från det arbete som pågår inom finansdepartementet med anledning av branschglidningen mellan olika finansiella verksamheter. Kommittén bör vidare beakta utformningen av försäkringsbolags placeringsregler i andra länder. Kommittén bör även överväga om det bör införas begränsningar av försäkringsbolagens möjligheter att ta upp lån. Vid översynen av placeringsreglema skall kommittén pröva under

SOU 199189 Utredningsuppdraget 81

vilka förutsättningar och i vilken omfattning upptagande lån kan av anses förenligt med försäkringsbolagens verksamhet. Kommittén bör även göra bedömning utvidgade en av om placeringsmöjligheter innebär risk för att försäkringsbolagen blir en alltför dominerande maktfaktor i den svenska ekonomin. Slutligen anges att kommittén bör arbeta skyndsamt och slutföra den första etappen före utgången av oktober 1991.

1.2 Vårt arbete

Som framgått av det föregående uttalas i våra direktiv att uppdraget är mycket omfattande och av brådskande natur, varför utredningsarbetet bör bedrivas i etapper med förtur för frågor påverkas den västeuropesom av iska integrationen. Vi har därför i detta Ersta betänkande inriktat på oss att anpassa bestämmelserna i försäkringsrörelselagen FRL till EGs regler, i första hand för att göra det möjligt för Sverige att ansluta sig till avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbete EES-avtalet. Det har bl.a. inneburit att de soliditetsregler framgår EGs försäkringssom av direktiv har fått överföras till FRLs lagtext. Vidare har det medfört ändringar för att bringa FRL i överensstämmelse med EGs regler om placering av féifikringsbolagens s.k. fria medel. För soliditetsreglema har vi därvid inte haft annat val än att följa EGs bestämmelser även i detaljer. Under arbetet har det emellertid visat sig nödvändigt att ta upp också vissa frågor rörande försäkringsbolagens âterbäring, närmast för att motverka de risker för försäkringstagarna som uppkommer genom att placeringsreglema för de fria medlen liberaliseras i enlighet med EGs direktiv, samt regler för placering medel motsvarande försäkav ringstekniska skulder. En anpassning till EGs system har vidare krävt att några andra bestämmelser i FRL ändras, bl.a. rörande koncessionsprövningen. Slutligen har vi föreslagit vissa ändringar i lagen rätt för utländska om försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige LUF direkt som föranleds av EGs direktiv. Det bör emellertid påpekas att betänkandet inte tar upp alla lagändringar på försäkringsområdet erfordras för som en EES-anslutning. Pâ vissa punkter, bl.a. när det gäller utländsk försäkringsverksamhet i Sverige utanför området för LUF, torde det behövliga utredningsarbetet utföras inom finansdepartementet. Ett särskilt problem har varit i vad man föreslagna men inte antagna EG-direktiv skall påverka våra lagförslag. Medan vårt arbete pågått har inom EG framlagts bl.a. förslag till tredje direktiv beträffande dels livförsåkring, dels försäkring än livförsäkring. I den man vi ändå annan måste föreslå ändringar i de frågor som direktivförslagen berör bl.a. beträffande placeringsregler för försäkringstekniska skulder har vi valt att i väsentliga delar rätta oss efter förslagens bestämmelser, vilka i huvudsak kan väntas stämma med de slutliga direktiven. På andra punkter har vi ansett oss böra avvakta det slutliga resultatet förslagens av behandling i EG.

82 Utredningsuppdraget SOU 199189

Den lagtext som vi lägger fram får delvis anses provisorisk, inte bara därför att EG-direktiven kan tänkas bli ändrade på olika punkter utan också på grund av vår fortsatta översyn av lagstiftningen. Vi kommer då att ta upp en rad grundläggande frågor rörande törsâkringsverksamheten, och det är tänkbart att detta kommer att leda till väsentliga ändringar i nuvarande ordning, i den mån det finns frihet för den nationella lagstiftningen att reglera frågorna. I alla händelser kan väntas, att lagtexten i FRL kommer att omarbetas i åtskilliga avsnitt som en följd av översynen. För LUFs del torde vår uppgift närmast bli att försöka lägga fram ett förslag till helt ny lagstiftning. För närvarande är det svårt att överblicka vilka resultaten kan bli av det fortsatta utredningsarbetet, men vi har i varje fall i vissa avsnitt velat ange några huvudproblem som

aktualiseras se särskilt avsnitt 6.1.

Om den föreslagna lagtexten bör slutligen framhållas, att den i hög grad påverkas av vårt syfte att anpassa reglerna efter EGs mönster. Den teknik som används i direktiven står i stark kontrast mot traditionell svensk lagstiftningsteknik. För att inte något tvivel skall uppstå om avsikten att noga följa EGs ordning har vi emellertid funnit det nödvändigt att nära följa dispositionen och formuleringarna i direktiven. Arbetet har bedrivits genom sammanträden med dels kommittén i dess helhet, dels undergrupper av kommittén. Under det hittillsvarande arbetet har 14 sammanträden med kommittén i dess helhet hållits. Vi har lagt vikt vid att studera förhållandena utomlands, varvid, som framgått av det föregående, särskild uppmärksamhet har riktats mot förhållandena inom EG. Två av kommitténs experter och en av dess sekreterare har under en studieresa besökt EG-kommissionen i Bryssel, Bundesaufsichsamt für das Versicherungswesen i Berlin, Bundesministerium der Finanze och Gesamtverband der Deutschen Versicherungswirtschaft e. V. i Bonn, Department of Trade and Industry och Association of British Insurers i London samt Industriministeriet och Assuradöremas Hus i Köpenhamn. Vi har avgett remissyttranden till finansdepartementet över promemorian Ds 199057 Branschglidning i den finansiella sektorn, betänkandet SOU 1990101 Försäkringsföreningar, betänkandet SOU 19912 Finansiell tillsyn och promemorian Ds 199139 Ijimplighetsprövning av ägare i banker.

1.3 Betänkandets disposition

Lagförslagen i detta betänkande avser att möjliggöra en anslutning till EGs regelsystem. Då den svenska lagstiftningen, eller dess tillämpning, i väsentliga delar avviker från motsvarande uppbyggnad i andra europeiska länder, bl.a. när det gäller återbäringens hantering inom livförsäkring, har det emellertid varit nödvändigt att delvis även komma in på frågor med en mera allmän räckvidd än vad en anpassning till EG annars skulle innebära. Redan i denna etapp av vårt arbete anser vi därför att den problematik måste uppmärksammas som synes vara

SOU 199189 Utredningsuppdraget 83

speciell för svenska förhållanden och som alldeles oberoende EGav en anpassning i sig kan tänkas motivera långtgående ändringar de av nuvarande förhållandena. Vi har funnit det lämpligt att i inledande diskussion i detta en betänkande inrikta oss snarare på en analys av de olika verksamheter som bedrivs inom försäkringsbranschen och på de aktiviteter framstår som som särskilt skyddsvärda, än på de traditionella institutionerna på omrâdet. En sådan uppläggning minskar också risken för låser att man fast sig vid föråldrade strukturer och söker upprätthålla artificiella gränser mellan institutioner, vars verksamheter i realiteten kommit att få samma inriktning. Ett system med lagstiftning och reglering annan som mera inriktas på skyddsvärda aktiviteter eller verksamhetsområden bör bli mera flexibelt och bättre kunna till ändrade yttre förhållananpassas den. Det ligger också ett egenvärde i identifiering och genomgång en av försäkringssektorns olika verksamheter. I kapitel 2 ges en beskrivning av försäkringsbolagens olika verksamhetsområden. Härvid har tyngdpunkten lagts till livförsäkringsverksamheten, vilket år naturligt då våra förslag i detta betänkande till större delen gäller detta område. I kapitlet diskuteras frågorna närmast utifrån ekonomisk synpunkt. Till de juridiska aspekterna återkommer vi i senare sammanhang. I kapitel 3 belyser vi försäkringsbolagens roll i det finansiella systemet, de skyddsintressen som finns inom försäkringsverksamheten samt de risker som regleringen att skydda mot. Efter det följer avser en genomgång av nuvarande bestämmelser i kapitel 4 och i kapitel 5 ges en beskrivning av de övergripande syften och målsättningar ligger till som grund för de riktlinjer som dragits för försäkringsmarknaden inom upp EG och som i detalj kommer till uttryck i rad olika direktiv eller en direktivförslag. Våra närmare överväganden och förslag följer sedan i kapitel 6. Kapitel 7 innehåller författningsförslag med specialmotivering. Till betänkandet har också fogats fem st. bilagor. Bilaga 1 innehåller våra direktiv dir. 199056, bilaga 2 kortfattad beskrivning en av placeringsreglema i några enskilda EG-länder och bilaga 3 utdrag ur EGs direktiv. I bilaga 4 finns sammanställning några begrepp en av som ofta används på försäkringsområdet och som också vi använt i oss av detta betänkande. Slutligen, i bilaga anges referenser.

SOU 199189

2 Försäkringsbolagens

verksamhetsområden

Inledning

Försäkringsbolagens verksamhet omfattar ett stort antal försäkringsgrenar, vilka i sin tur kan delas upp i olika huvudområden. Enligt FRL delas försäkringsbolagens verksamhet upp i personförsälcring och skadeförsäkring. Till personförsäkring hänförs då livförsâkring, sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och avgångsbidragsförsâkring. Annan försäkring är skadeförsäkring. Avsikten med detta avsnitt är emellertid inte att redogöra för försâkringsbolagens verksamheter utifrån de legala gränsdragningarna och inte heller att redogöra för alla verksamhetsgrenar. Den genomgång som följer syftar i stället till att i grova drag belysa de särdrag på olika verksamhetsområden som har betydelse bl.a. för hur försäkringsföretagen är organiserade. Härvid har vi utgått från en uppdelning av verksamhetsgrenarna i skadeförsäkring för hushåll dvs. konsumentförsäkringar i vanlig mening livförsäkring, företagsförsäkring och återförsâkring. Dessa områden skiljer sig från varandra i flera viktiga avseenden och kan analyseras utifrån några grundläggande karakteristika, bl.a. förekomsten av näraliggande substitut marknadssituation försäkringsavtalens karaktär - Den första punkten behandlar frågan i vilken utsträckning de tjänster som produceras i resp. försäkringssektor även tillhandahålls på annat håll i ekonomin. Det är till exempel klart att långsiktigt sparande som år en väsentlig ingrediens vad gäller livförsäkring kan åstadkommas på många alternativa sätt. Vidare måste försäkringsbolag specialiserade på företagstörsäkringar beakta möjligheterna för stora koncerner till intern försäkring t.ex. genom captivebolag. Den andra punkten fokuserar på marknadssituationen. Marknaderna för livförsäkringar och skadeförsåkringar till hushåll karakteriseras av ett stort antal köpare och ett fåtal stora säljare. Konkurrensen från utlandet har varit begränsad, delvis som ett resultat av vårt regelsystem. Företagsförsäkringar har dels ett mindre antal stora köpare, dels stora inslag av internationell konkurrens. Det senare gäller i hög grad för återförsäkringsmarknaden. Punkt tre, slutligen, rör avtalens utformning. Det âr fråga om bl.a.

86 Färsäkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

hur standardiserade dessa är. Av flera skäl kommer kontrakt som gäller hushållsförsâkringar normalt att vara standardiserade. På skadeförsäkringsområdet erbjuds hushållen t.ex. ett antal alternativ, utformats som av försäkringsbolagen. Hushållen har små möjligheter att direkt påverka kontraktens utformning. Detsamma gäller även de flesta företagsförsäkringar för mindre verksamheter, medan försäkringar för större företag många gånger kan vara skräddarsydda och resultat av bilaterala förhandlingar mellan försäkringsbolaget och kunden. En annan aspekt är försäkringsavtalens tidsdimension. Bortsett från gruppförsäkringar löper livförsäkringsavtal ofta över lång tid, medan skadeförsåkringsavtal som regel har kort bindningstid. För att bedriva någon form av direkt försäkringsrörelse fordras särskilt tillstånd, s.k. koncession. Den grundläggande tanken bakom koncessionskravet är att det potentiella försäkringsbolaget måste uppfylla vissa krav innan det ges rättighet att utöva försäkringsrörelse. Koncessionsprövningen görs av regeringen och innebär bl.a. att det prövas

om bolagsordning och grunder överensstämmer med FRL och andra

aktuella författningar. Vidare granskas den verksamhetsplan bifogas som koncessionsansökan, så att denna står i överensstämmelse med sund en utveckling av försäkringsvâsendet, och man prövar arten och om omfattningen av verksamheten kräver att vissa specialbestämmelser införs i bolagsordningen. De enskilda ñrsäkringsbolagen kan antingen vara aktiebolag eller ömsesidiga bolag. I det följande ges en beskrivning några vanliga kontraktsformer av inom resp. försäkringsområde. Härvid görs inga anspråk på att ge en fullständig och detaljerad redogörelse villkoren hos de försäkringar av som bjuds ut på marknaden. Syftet är i stället att bena upp försäkringskontrakten i deras ekonomiska beståndsdelar och peka på vissa principiellt intressanta egenskaper hos kontrakten, egenskaperna oavsett om formats av marknadssituationen eller är konsekvens gällande en av

regelsystem.

2.2 för hushåll

Skadeförsäkring

I Sverige, liksom i många andra länder, sker enistor del de enskilda

av hushållens sparande i egna hem och konsumentkapitalvaror såsom bilar, möbler och andra inventarier. Ofta rör det sig stora värden om som

1 Grunder âr särskilda regler som skall upprättas om ett försäkringsbolag meddelar livförsâkring, sjuk- eller olycksfallsförsäkring för längre tid än fem år eller annat slag av försäkring för en längre avtalstid än tio år. Livförsåkringsgrunder behöver dock inte upprättas för rena riskförsâkringar där avtalstiden är längre än fem år om premien är beräknadoch bestämdför högst fem år i sänder. Grunder är att ansesom komplement till både avtalsvillkor och bolagsordning och innehåller bestämmelserom beräkning av bl.a. premier, premiereserv, återköpsvârden och återbâring. 2 För en mer detaljerad beskrivning av olika försâkringskontralct och deras villkor se t.ex. Hedman, Lewander1989, Heidenforsl989, SOU 198656, SOU 198988 samt studiehâñet Försäkring för företag från IFU.

SOU 199189 Försäkringsbolagens verksamhetsområden

genom stöld, brand eller andra olyckor plötsligt kan gå förlorade. Det risktagande som detta innebär för den ekonomin kan hushållen egna reducera genom att teckna olika former av salfdrsdkringar. Med sakförsäkring avses en försäkring som skyddar det ekonomiska värdet av

ett eller flera objekt

Marknaden för konsumentförsäkringar karakteriseras av ett mycket stort antal köpare, hushållen, och ett fåtal stora säljare, försäkringsbolagen. Om varje enskilt hushåll självt direkt skulle förhandla fram de önskade försäkringslösningama med försäkringsbolagen, skulle detta självfallet bli mycket komplicerat och resurskrävande. För att det överhuvud taget skulle vara möjligt, skulle försäkringsbolagen behöva ha en mycket stor administrativ organisation, betydligt större än den de har i dag. I stället har det i praktiken blivit så att försäkringsbolagen står för initiativen när det gäller kontraktens utformning. Därvid har de i stor utsträckning kommit att utformas för att passa för masshantering. De försäkringslösningar som erbjuds hushållen är vanligtvis utformade som standardiserade paketlösningar. I en hemförsäkring ingår t.ex. oftast både rättsskydd, reseförsäkring, stöld-, brand- och annat egendomsskydd. Genom möjligheten att välja bort vissa delar av försäkringsskyddet, eller komplettera med andra, finns det inom ramen för de standardiserade paketlösningama vissa möjligheter att anpassa försäkringsskyddet till de enskilda hushållens behov. Det är emellertid betydligt fler faktorer än marknadssituationen som försäkringsbolagen måste ta hänsyn till när de utformar sina Sakförsäkringskontrakt. Att försäkringspremierna betalas i förskott är naturligt med tanke på de problem som annars skulle kunna uppstå om försäkringsbolaget försökte kräva in premierna i efterhand. Vid försäkringstidens slut står det klart för de försäkringstagare som inte drabbats av skada att de försäkrat sig i onödan och även om det skulle finnas juridiska möjligheter till indrivning, skulle detta förmodligen bli både besvärligt och kostsamt för försäkringbolaget. Från försäkringsbolagets sida innebär kontraktet en förbindelse att betala ut ersättning i de fall skada verkligen inträffar. Genom olika klausuler om självrisker, delvärdesförsäkring och andra liknande arrangemang får dock försäkringstagaren själv stå för en del av kostnaderna vid inträffade försäkringsfall. De försäkringstagare som genom skadeförebyggande åtgärder, t.ex. installerande av brandlarm, förhindrar eller lindrar konsekvenserna av försäkringsfall gynnas ofta genom lägre premier eller olika former av bonussystem. Ett syfte med de speciella klausulema om självrisker o.dyl. är att påverka försäkringstagarnas beteende så att de blir angelägna att försöka

3 Termen sakförsäkring används ibland synonymt med det vidare begreppet skadeforsäkring. Skadeförsäkring inkluderar då emellertid även intresseförsâkringar, exempelvisavbrotts-, ansvars- och kreditförsäkring, där det som skyddas inte är det ekonomiska värdet av ett eller flera objekt utan endast ett renodlat ekonomiskt intresse. l sammanhangetkan för övrigt påpekas att även vissa typer av personförsäkringar kan tillhandahållas av skadeföråkringsbolag.

88 F ärsåkringsbølagens verksamhetsområden SOU 199189

undvika eller reducera skador. Härigenom kan försäkringsbolagen l eliminera, eller i vart fall reducera, de problem olika former som av irgfonnationsasyrmnetrier skulle kunna upphov till. annars ge En form av inforrnationsasymmetri är då försäkringstagare vid försäkringens tecknande har bättre information än försäkringsbolaget om risken för att skada skall inträffa just i deras fall, vilket kan ge upphov till ett problem som kallas moturval adverse selection. Problem med l moturval uppstår då premiesättningen är sådan att vissa grupper av l försäkringstagare avstår från teckna försäkring att därför att de tycker

i den är för dyr i förhållande till skaderisken. Om bortfallet

av sådana s.k.

i

goda risker blir stort kommer försäkringspoolen att bestå individer av 1 med högre förväntad skadefrekvens än vad försäkringsbolaget ursprungl ligen baserade sina premier på, och för att kunna uppfylla sina åtaganden

l

kan försäkringsbolaget tvingas höja premierna. Dessa premiehöjningar kan i sin tur avskräcka ytterligare försäkringstagare från att teckna försäkring osv. Till slut kan urvalet intresserade försäkringstagare bli av så skevt att verksamheten inte går att göra lönsam. En annan form informationsasymmetri är då försäkringstagaren av utan försäkringsbolagets kännedom genom eget beteende kan påverka sannolikheten för att skada inträflär. Det problem denna informasom

tionsasymmetri orsakar brukar kallas moralisk risk moral hazard och

innebär bl.a. att antalet inträffade försäkringsfall blir fler än förväntat p.g.a. ökad oförsiktighet från försäkringstagamas sida eller avsiktliga försäkringsbedrâgerier. Problemen med moturval och moraliska risker innebär att försäkringsbolagen har ett stort behov information bl.a. skadefrekvensen för av om olika kategorier av försäkringstagare. Detta behov är också väsentlig en förklaring till varför skadeförsäkringsbolagens verksamhet i stor utsträckning även kommit att handla att systematiskt ställa om samman och bearbeta historiska erfarenheter. Försäkringsbolagen bedriver för egen del i själva verket en väl utvecklad irgformationsverksamhet. Genom den information som sammanställs underlättas uppföljningen och övervakningen av olika försäkringstagare, vilket kan utnyttjas vid premieberäkning och selektering av försäkringstagare i olika riskgrupper. Informationen kan också användas vid utformningen olika bonussystem. av Denna informationsverksamhet hör på många sätt med samman skaderegleringen, som är betydelsefull del verksamheten vid en annan av dessa försäkringar. Vid rapportering försäkringsskada måste försäkav ringsbolaget först kontrollera att skada verkligen inträffat och att den en inte undantagits från skyddet enligt försäkringsvillkoren. Man måste också göra en bedömning av vilken ersättning försäkringstagaren är berättigad till. En viktig del av skaderegleringen för försäkringsbolagen gäller hanteringen av försäkringsläll, där försäkringstagare är missnöjda med sin ersättning. Det är här i många fall fråga komplicerade om avgöranden och det gäller att snabbt komma överens med försäkringstag-

arna. Det är också naturligt för försäkringsbolagen att ägna sig åt skadq‘brebyggande verksamhet. Det kan t.ex. gälla att bidra till utvecklingen av

SOU 199189 Försâkringsbolagens verksamhetsområden 89

olika säkerhetssystem, som kan förhindra eller lindra konsekvenserna av skador och olycksfall. Det kan också vara fråga om aktiviteter som går ut på att förmå försäkringstagarna att ta vara på dessa möjligheter att minska skadorna. Detta sker både genom information och marknadsföring i konventionell mening och genom att utforma försäkringskontrakt, där de försäkringstagare gynnas som utnyttjar sig av dessa möjligheter till preventiv verksamhet. För att underlätta premiesättning och kontraktsutformning har i skadeförsâkringsföretagen således utvecklats en rad olika specialistfunktioner. De databaser som byggts upp syftar bl.a. till att underlätta en bedömning av de aktuariella risker som försäkringsbolaget utsätts för. De uppskattade skadefnekvenserna kan emellertid vara behäftade med fel varför de faktiska utfallen ändå kan variera över åren på ett icke helt förutsägbart sätt. För att hantera dessa risker behövs ett buffertkapital, som kan utnyttjas om det skulle visa sig att premieinbetalningarna ett visst år inte räcker till för att täcka kostnaderna. Ett buffertkapital behövs också för att hantera de rörelserisker som är förknippade med den omfattande administrativa verksamhet som skadeförsâkringsbolagen bedriver och som innebär att de har fasta kostnader bl.a. för löner till anställda och för kontorslokaler.

2.3 Livförsäkring

Sett ur försäkringstagarens perspektiv är det som i dagligt tal kallas livförsâlcringar i praktiken mer eller mindre komplicerade paket bestående av ett flertal komponenter. De olika komponenterna utgörs av sparande, livsfallsförsälcring och dödsfallsförsålcring. En av huvudkomponenterna, sparandet, är ett s.k. livscykelspamnde, vars huvudsyfte är att jämna ut konsumtionen över individens livstid genom att föra över resurser från yrkesverksamma år till pensionsåren. Ett livscykelsparande kan naturligtvis åstadkommas på flera sätt än genom livförsâkringar. Ett alternativ är olika slags pensionssystem. Dessa kan i sin tur vara organiserade efter principer som påminner om dem som gäller för livförsälcringar. Ofta är de emellertid uppbyggda på annat sätt. ATP-stystemet är t.ex. konstruerat som ett pay-as-you-go-system, där pensionsutbetalnjngarna finansieras genom löpande beskattning av den yrkesverksamma delen av befolkningen. Andra alternativ vad gäller livscykelsparande är att individerna själva står för de löpande spar- och utbetalningsbesluten och också ansvarar för placeringen av de ackumulerade sparmedlen. Detta kan ske på många sätt allt ifrån passivt banksparande till en aktiv portföljhantering med utnyttjande av de instrument som erbjuds på kapitalmarknaden såsom aktier, obligationer och olika former av ömsesidiga fonder. De övriga huvudkomponentema i livñrsâkringen, dödsfallsförsälcring resp. livsfallsförsäkring, svarar bättre mot vad en enskild individ normalt uppfattar som försäkringsverksamhet. Dfidsfallsffirsdkringen ger ett skydd mot de ekonomiska konsekvenserna

90 F örsâkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

av en för tidig död för försäkringstagaren. Det kan t.ex. vara fråga om engångsbelopp som betalas ut till de efterlevande för att klara av akuta penningbehov i samband med dödsfallet, men det kan också fråga vara om mera långtgående efterlevandeskydd i form regelbundna, eventuellt av tidsbegränsade, utbetalningar till efterlevande makemaka eller barn. LivsfalLsförsäkringen är en försäkring mot konsekvenserna ett långt av liv. Det är fråga om att ge garantier för en rimlig inkomst och konsumtionsnivâ även vid mycket hög ålder. Sådana garantier är svåra att åstadkomma enbart genom eget sparande, eftersom de sparade medlen riskerar att ta slut om individen lever väsentligt längre än genomsnittet för årskullen. Livsfallsförsäkringen kan genom sin funktion sägas både komplettera och delvis ersätta allmänna pensionssystem. Även dödsfallsförsäkringar har ofta viss motsvarighet i pensionssystemen via t.ex. änkepensionen Livförsäkring meddelas både som individuell försäkring och som gruppförsäkring. Skyddet vid grupplivförsäkringar är till sin konstruktion vanligtvis enklare än de individuella försäkringarna och bl.a. därför krävs mindre administration. Att grupplivförsäkringar därigenom också oftast är billigare har säkert bidragit till det under år ökade intresset för senare försäkringsformen. För grupplivförsäkring, som är en ren dödsfallsförsäkring, avtalas premien för ett år i sänder. Avtalstiden vid individuella livförsäkringar löper däremot ofta över en lång tidsperiod, ibland flera decennier. En förklaring till varför försäkringsbolagen normalt erbjuder långsiktigt bindande avtal vid individuell livförsäkring, men inte vid grupplivförsäkring, är att man på så sätt kan undvika problem med moturval. Om de individuella kontrakten ingås när försäkringstagaren ännu är relativt ung, är det sannolikt att försäkringstagarna är en tämligen homogen grupp. I detta skede är det i regel svårt att veta något det om egna framtida hälsotillståndet och därav betingad förväntad livslängd. Vid kontraktets ingående har försäkringsbolaget och försäkringstagaren därför ungefär samma information om försäkringstagarens hälsotillstånd. Med tiden får dock den enskilde försäkringstagaren ett informationsövertag i fråga om sin egen hälsa samtidigt som försäkringsbolaget alltjämt har svårt att skilja mellan försäkringstagare med dåligt hälsotillgott resp. stånd. Eftersom försäkringsbolaget därigenom inte har möjlighet att differentiera premierna måste man ta ut samma premie av alla. Beroende på försäkringspremiens höjd kommer vissa försäkringstagare då att få sina försäkringar för billigt, medan andra kan tänkas avstå från försäkring därför att man finner premien för hög. Skulle bortfallet av försäkringstagare med gott hälsotillstånd bli mycket stort kan detta i extrema fall leda till att försäkringsbolaget inte kan uppfylla sina åtaganden

4 Utan att djupare in i terminologin kan här anmärkas att inom försäkringsbranschenbetraktaslivsfallsförsälcringen i första hand somen form av sparande.Det beror på att försäkringsbolagens verksamhet i dennadel innebär en omfördelning av ackumulerade sparmedel mellan de försäkringstagare som avlider tidigare resp. de som lever längre än förväntat.

SOU 1 99 1 89 F ärsäkringsbolagens verksamhetsområden 9 1

gentemot de försäkringstagare som finns kvar, dvs. huvudsakligen de med mindre god hälsa. Motsvarande problem med moturval förekommer inte vid grupplivförsäkringar, bl.a. beroende på att det för denna typ av försäkring gäller vissa allmänna regler rörande art och storlek gruppens samt försäkringsbelopp. Ett långsiktigt avtal ligger emellertid även i försäkringstagarens intresse, eftersom det erbjuder en försäkring mot risken att just han tidigt skall råka ut för kraftigt försämrad hälsa och därmed i ett system med årligt bestämda premier tvingas betala kraftigt höjda premier. En långsiktig, individuell dödsfallsförsåkring är således en försäkring både mot för tidig död och risken för kraftiga framtida premiehöjningar förorsakade av ett försämrat hälsotillstånd eller andra faktorer som kan bidra till att öka dödsrisken Problemen med moraliska risker är knappast av någon betydelse när det gäller livförsâkringar. Bortsett från de undantagsvis förekommande självmordsfallen förekommer det möjligen vissa marginella grupper som blir mera benägna att ägna sig åt livsfarliga yrken eller hobbyverksamheter efter att ha tagit en dödsfallsförsäkring innehållande t.ex. ett efterlevandeskydd. Däremot är det svårt att föreställa sig några liknande effekter som skulle påverka försâkringstagamas omsorg det om egna hälsotillståndet, t.ex. att benägenheten att missbruka tobak och alkohol skulle påverkas av om man har en livförsäkring eller inte. Når det gäller livsfallsförsäkringar blir moraliska risker ännu mycket svårare att änka sig. Det faktum att en enskild person tecknar en pensionsförsåkring torde knappast förorsaka aktiviteter som ökar försäkringstagarens förväntade livslängd.

långsiktiga livförsäkringskontrakt är därför i infonnationsteoretisk

mening okomplicerade avtal. De problem som tvingar fram mera komplicerade villkor i form självrisker och andra liknande av arrangemang hos bl.a. bilförsâkringar saknas således i stort sett hos livförsäkringen. En konsekvens av den teknik som tillämpas vid premiesättningen är att många livförsäkringsavtal i praktiken har andra egenskaper än vad som direkt framgår av de juridiska utfästelserna i försäkringsbreven. För att belysa detta, och för att se hur livförsäkringsavtal förhåller sig till försäkringstagarnas grundläggande önskemål vad gäller sparande och skydd mot konsekvenserna av tidig död resp. ett långt liv, kan man studera ett antal

rudimentära livförsäkringsavtal. Övriga mera komplexa kontrakt kan

sedan i sin tur ses som kombinationer av dessa enkla kontrakt.

5 Man kan i och för sig tänka sig t.ex. en individuell dödsfallsförsäkring som löper över endast ett år och som årligen kan förnyas på ungefär samma sätt som sker med skadeförsäkringar, t.ex. bilförsäkringar. Precis som med skadeförsâkring skulle premierna i det nya kontraktet påverkas av vad som hänt under den senaste kontraktsperioden. Premierna för bilförsâkringar sjunker exempelvis med antalet skadefria år. På liknande sätt skulle premierna för dödsfallsförsâkringen förändras. Den faktor som i detta fall mest skulle påverka premierna är tidens obönhörliga gång per se. Premierna skulle stiga brant medökad ålder oavsett vad som i övrigt framkom om försäkringstagarenshâlsostatus.

92 F örsäkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

l Livsfallsförsäkringen

Den enklaste formen av livsfallsförsäkring är kapitalförsäkring för livsfall L-försäkring. Det är ett kontrakt som garanterar försäkringstagaren en viss han är vid livet vid viss tidpunkt i framtiden. summa pengar om en Kontraktet förekommer emellertid knappast i renodlad form i verkligheten. Däremot ingår det som en komponent i andra mera vanligt förekommande avtal. Ett försäkringskontrakt som utlovar utbetalning av en viss summa pengar varje år från och med viss tidpunkt fram till en försäkringstagarens bortgång kan sådana kontrakt. ses som en summa av Denna typ av livslång annuitet kallas vanligen pension och är kärnan i alla livräntor. Priset på ett försäkringskontrakt, dvs. premien, skall generellt täcka tre komponenter förväntade försäkringsutbetalningar, riskpremie samt administrationskostnader. Riskpremien är den kompensation bolaget som kräver för att ta på sig ett risktagande inte går att eliminera som genom

diversiñering.°

Med ett tillräckligt stort antal försäkringstagare kan försäkringsbolaget betrakta den summa man totalt behöver betala ut vid den avtalade tidpunkten som i stort sett säker. Med hänvisning till stora talens lag och den kunskap aktuariema besitter mortaliteten och dess utveckling kan om det vägda genomsnittet av försäkringstagamas dödsrisktal användas för att beräkna de faktiska framtida försäkringsutbetalningarna med tämligen stor precision. Visserligen kan man inte i dag med exakthet säga hur den genomsnittliga livslängden kommer att utvecklas i framtiden, de men senaste decenniemas erfarenheter tyder på en långsam och jämn ökning av livslängden. Stora och slumpmässiga variationer i de aggregerade dödstalen är inte särskilt vanliga och dessa kan man därför i princip bortse ifrån. Om försäkringstagaren betalar engángspremie för sin livslånga en pension kommer denna att motsvara summan nuvärdena de av av förväntade försäkringsutbetalningama för år. Detta sätt att beräkna resp. premien kallas av aktuarier ekvivalensprincipen. De förväntade försäkringsutbetalningama beror förutom på de avtalade beloppen på - sannolikheten för att försäkringstagaren skall vid liv vid de avtalade vara utbetalningstidpunktema. Denna sannolikhet skiljer sig åt mellan olika åldersgrupper och mellan könen och finns för beräkningsändamål tillgänglig i särskilda mortalitetstabeller. Den diskonteringsränta som används för att beräkna nuvärdet av framtida utbetalningar uttrycks som ett ränteantagande i bolagens grunder. Nivån är av försiktighetsskäl vald så att försäkringsbolaget skall vara säkert på att kunna förränta de inbetalda premierna till denna räntesats. Med en försiktig räntesats har det under tid varit tämligen senare riskfritt att vända på ekvivalensprincipen och garantera fyra procents ca

6 För att renodla principerna i prissättningen bortses för enkelhetens skull i den följande redogörelsen från administrationskostnaderna.

SOU l 99 1 89 F örsäkringsbølagens verksamhetsområden 93

avkastning på allt försäkringssparande. Den framtida utbetalningen bestäms av de totala premiebetalningama i stället för tvärtom. Ett försäkringsbolag som specialiserat sig på livförsäkringar av detta slag har vid en given tidpunkt ett antal grupper av försäkringstagare, där försäkringstagama i resp. grupp har samma ålder. De premieinbetalningar som härrör från nytecknade försäkringar placeras så att de totala åtagandena för varje år säkras. Om marknadsräntan, liksom i dag, ligger en bra bit över den tillämpade diskonteringsräntan, uppstår överskott i kapitalförvaltningen, s.k. rântevinster. Dessa överskott samlas upp i livförsâkringsbolagens återbäringsfonder i avvaktan på att så småningom återgå till försäkringstagama. Vid en ren ålderspension betalas återbåringen ut tillsammans med försäkringsbeloppet. Det verkliga priset för kontraktet fastställs således först i qterhand, när återbäringen är känd. Rent principiellt har försäkringskontraktet emellertid ändrat I stället för att vid vissa framtida tidpunkter garantera givna belopp, varken mer eller mindre, erbjuder försäkringskontralctet i praktiken op-

tionslilmande villkor i form av en lägsta garanterad avkastning ett golv

-

plus möjligheter till högre avkastning.7

- Ovanstående resonemang har utgått ifrån att försäkringstagaren betalar en engångspremie för försäkringen. Vid livförsäkringar av pensionstyp år det emellertid vanligare att premiebetalningama i stället sker i form av årliga eller månatliga annuiteter. Med ett ränteantagande på ca fyra procent svarar ett sådant kontrakt väl mot en renodlad pensionsförsäkring med traditionell utformning. Liksom vid beräkning av engångspremier utnyttjas ekvivalensprincipen vid beräkning av premiema. Den årliga eller månatliga premieinbetalningen beräknas som den annuitet, vars nuvärde är lika med nuvärdet av utbetalningarna. En väsentlig skillnad mot de avtal som förutsätter engångsinbetalda premier är att försäkringsbolaget vid årliga eller månatliga premieinbetalningar inte direkt kan säkra de framtida utbetalningarna genom obligationsplaceringar ens om nollkupongobligationer existerar för alla de relevanta löptidema. Detta kan delvis förklara varför försäkringsbolag vid premieberåkningen traditionellt har räknat med så låga ränteantaganden.

7 Detta är ungefär avkastningsproñl kan åstadkommasför portfölj samma som en med hjälp av säljoptioner eller utfärdade köpoptioner. Med dagens välutvecklade kapitalmarknader har möjligheterna att skapa portföljer med avkastningsproñler av detta slag ökat väsentligt. Standardiseradeoptioner förekommer knappast över längre löptider, men med s.k. portföljförsäkring kan sådanainstrument eventuellt skapas på syntetisk väg. Trots vissa bakslag i samband framför allt med den stora börskraschen 1987 har dennatyp av portföljvalsstrategi anammatsav åtskilliga amerikanska portföljförvaltare, främst pensionsstiftelser och pensionskassor. Begreppet portföljförsäkring antyder visserligen att det är fråga om någon form av försäkringsverksamhet, men denna är helt väsenskild från vad man normalt förknippar med livförsâkring. Inledningsvis påpekades att livförsäkringar kan bestå av tre olika komponenter, nämligen sparande, dödsfalls- och livsfallsförsäkringar. De två senare år försäkringsverksamheter som i stort sett bygger på riskpoolning, eñersom makrorisken är obetydlig efter diversifrering. Portföljförsåkringen är en metod att eliminera viss risk vad gäller förräntrringen av sparandet. Aven om också här en hel del risk diversiñeras bort, kvarstår alltid betydande makrorisk eller marknadsrisk. Denna kan man bli av med helt eller delvis genom att förmå någon annan att ta över den, vilket endastkan ske till en kostnad i form av en riskpremie.

94 Försäkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

Eftersom räntorna varierar över tiden, kan inte årspremien beräknas exakt om det inte finns möjlighet att ingå terminskontrakt de framtida om obligationsplaceringama. I annat fall skulle premierna behöva variera med ränteläget. Om t.ex. årspremien ursprungligen beräknats under antagandet att ränteläget vid tecknandet av försäkringen kommer att bestå

över hela premieinbetalningstiden, skulle en höjning räntelågeta

av innebära att premierna kunde sänkas och vice versa. Försäkringskontrakt som tillåter variationer i premiebetalningama över tiden är sannolikt attraktiva för kunderna. En tänkbar förklaring till varför livförsäkringar traditionellt ändå har dominerats kontrakt av som innebär ett konstant sparande är att det ursprungligen, när livförsäkringen växte fram, var tekniskt svårt eller helt enkelt omöjligt att hantera varierande premieinbetalningar. Osäkerhet pnemieinbetalningarnas om utveckling skulle vållat problem beräkningsteknisk natur av som var oöverstigliga utan modern datorkapacitet. Den senaste tidens tekniska utveckling har dock radikalt förändrat förutsättningarna, vilket bidragit bl.a. till ökade möjligheter för försäkringstagarna att själva påverka tidsproñlen i sitt försäkringssparande. Ökad flexibilitet, vad gäller det sparande som premiebetalningama innebär, kan åstadkommas inom ramen för det traditionella livförsäkringskontraktet. Aktuariemas s.k. ekvivalensprincip är fortfarande utgångspunkt för kontraktets konstruktion i den meningen att man räknar sig baklänges till premiebetalningama utifrån de fixerade annuiteter pensionsbetalningar som försäkringsbolaget enligt kontrakt utlovar. Premieinbetalningama tillåts emellertid att inom rimliga gränser variera över tiden. För att ekvivalensprincipen i bokstavlig mening ändå skall kunna upprätthållas måste ökningar och minskningar i premiebetalningar jämfört med annuitetsbetalningar rena på något sätt balansera varandra. Oavsett om försäkringskontrakten utformas så som traditionellt varit vanligt med fixerade premieinbetalningar pensionsbelopp, eller resp. med en i dessa avseenden ökad flexibilitet, gäller den tidigare konstaterade egenskapen hos livsfallsförsäkringen; försäkringskontraktet erbjuder i praktiken optionsliknande villkor i form lägsta garanterad av en avkastning ett golv plus möjligheter till högre avkastning, och inte så - som formuleras i försäkringsbreven, beloppsmässigt fastställda annuiteter. Numera meddelas även försäkringar där man för de första årens premiebetalningar tillämpar ett högre ränteantagande än det annars vanliga på ca fyra procent. Inte heller detta förändrar ovanstående resonemang. Det innebär endast att golvet i det nämnda optionsavtalet blir något högre beträffande de första årens premier.

8 För enkelhetensskull kan antasen flat avkastningskurva utgångsläget i och därefter parallellförskjutningar uppåt eller nedåt.

SOU 199189 Försäkringsbolagens verksamhetsområden 95

3.2 Dödsfallsförsäkringen

Analysen av olika kontraktsformer för dödsfallsförsälcringar kan föras i liknar analysen livsfallsförsäkringar. Även försäkringtermer som av om arna gäller diametralt motsatta utfall, nämligen tidig resp. sen död, så har de bägge kontraktsformerna mycket gemensamt. Liksom vid livsfallsförsäkringar är det vid individuella dödsfällsförsäkringar naturligt att det är fråga om långsiktiga kontrakt, i första hand för att undvika de moturvalsproblem som diskuterades i början av detta avsnitt, men också för att bringa ned administrationskostnaderna. Det i viss mening mest grundläggande dödsfallsförsäkringskontraktet är den s.k. livstidsförsäkringen med engångspremie. Med detta kontrakt åtar sig försäkringsbolaget att betala ut en viss summa pengar vid försäkringstagarens frånfálle. Kontraktet gäller för återstoden av försäkringstagarens livstid och en utbetalning sker förr eller senare, vilket innebär att kontraktet aldrig blir utan värde. Även för försäkringstagare en som lever extremt länge sker utbetalning av den avtalade summan vid dödsfall. Dock är denna summa rimligen väsentligt lägre än om försäkringstagaren i stället hanterat sparandet på egen hand. Livstidsförsäkringen kan ses som ett specialfall av den temporära dödsfallsförsäkringen T-försäkring. Den temporära dödsfallsförsäkringen är en ren riskförsäkring och innebär att betalning utlovas när

försäkringstagaren avlider, om det inträffar före en viss i kontraktet

angiven tidpunkt. Lever försäkringstagaren längre blir kontraktet värdelöst. Om man emellertid låter den angivna tidpunkten ligga mycket långt fram i tiden, kan man vara säker på att en utbetalning sker. Vid beräkning av premien för en livstidsförsäkring kan man, liksom vid livsfallsförsäkringar, utnyttja ekvivalensprincipen. Med utnyttjande av grundläggande sannolikhetsteoretiska samband kommer man fram till att engångspremien blir lika med nuvärdet av det utlovade beloppet utbetalat vid den avtalade tidpunkten. Liksom vid pensionsförsäkringar räknar försäkringsbolagen ut premien med en så lågt tilltagen diskonteringsränta att de inbetalade premierna kan förvaltas så att värden utöver försäkringsåtagandena skapas. Dessa överskott kan återgå till försäkringstagama i form av åter-bäring eller användas för att förstärka försäkringsskyddet. En jämförelse av dödsfalls- och livsfallsförsäkring ger vid handen att det i båda fallen är fråga om försäkringsarrangemang som går ut på att säkra vissa sparmål. Sparmålen skiljer sig emellertid åt mellan de olika

försäkringsformema.

9 I vissa avseenden liknar även dödsfalls- och skadeförsäkringar varandra. Det är i båda fallen fråga om utbetalningar som sker när en viss definierad händelseinträffar och som i princip betalas av övriga försäkringstagare i poolen. Det finns emellertid också skillnader. Skadeförsäkringar tecknas t.ex. normalt för ett år i sänder, vilket innebär att den premie som inbetalats ett visst år förbrukats vid årets slut. För en försäkringstagare som inte drabbats av skada under året kvarstår inga fordringar försäkringsbolaget. Detsammagäller också för grupplivförsäkringar, men däremot inte individuella dödsfallsförsâkringar, där avtalstiden normalt sträcker sig över flera

96 F orsäkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

En dödsñallsförsâkring garanterar försäkringstagarens efterlevande en viss summa pengar vid den för-res frânfålle. En enskild individ som av någon anledning själv vill lägga undan för att uppnå detta skydd, pengar måste snabbt bygga upp ett relativt stort sparande om han skall åstadkomma skyddet på egen hand. Risken finns alltid att han skall avlida tidigare än vad följer hans förväntade återstående livslängd. som av Genom att gå samman med ett stort antal andra individer med likartade sparmål kan det sparande som krävs för att garantera en viss minimisumrna till de efterlevande bringas ned högst väsentligt. För gruppen som helhet räcker det med att sparandet just den önskade vid den ger summan förväntade dödstidpunkten. Ändå är varje medlem eller av gruppen snarare deras efterlevande garanterad denna även han summa om vore olycklig nog att avlida redan året därpå. Vid livsfallsförsâkring utbetalningarna i första hand ses som en neddragning av ett under tidigare år ackumulerat sparande och till skillnad från dödsfallsförsäkring uppfattas inte de individer erhåller som pensionsutbetalningar lika självklart försäkringsfall. De individer i som gruppen som är de verkliga försåkringsfallen âr de som lever längre än genomsnittet. Deras fortsatta konsumtion säkras genom det sparande som ackumulerats av de för tidigt avlidna i poolen. Det sparande på som detta sätt omfördelas mellan försäkringstagama i poolen kallas arvsvinster. Vid dödsfallsförsâlcringar erhåller arvingama till medlem en av försälcringspoolen denna överföring från de överlevande i poolen även om försäkringstagaren avlider redan första året efter försäkringens tecknande och alltså inte på långt när ackumulerat det sparande som svarar mot försäkringsutbetalningen.

2.3.3 Livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder

Livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder, s.k. fondförsäkring, är för svenskt vidkommande en tämligen ny företeelse. Bortsett från utländska försäkringar av detta slag, har försäkringsformen endast funnits på den svenska marknaden sedan november 1990, då de första s.k. fondförsäkringsbolagen verksamhet. fick koncession för denna typ av Liksom vid traditionell livförsäkring kan kontraktet vid fondförsâkring delas upp i de olika komponenterna sparande, livsfallsförsâkring och

Även när det gäller skadeforsäkringen förekommer i och med ett sparmoment att premien betalas i förskott i början av året. Det är emellertid av mycket kortfristig natur och har inte som syfte att bygga upp ett långsiktigt sparande för försäkringspoolen. 1° Aven om fondiörsäkringar introducerats först under senare tid så år tanken att kunna teckna livförsäkring med placering i aktier inte ny. Redan på 1950-talet diskuterades i Sverige hur man skulle kunna handskas med inflationen och livförsäkringsbolagen uttryckte då önskemål om att kunna investera tillgångar i som var mindre inflationskânsliga än t.ex. obligationer. Dessa tankegångar gick t.o.m. så långt att dåvarande livförsäkringsalctiebolaget Thule år 1959 gjorde framställan en till Kungl. Majt om en ändring av försäkringsrörelselagstiñningen, innebärandeatt kraven på placeringstillgångar skulle kompletteras med liberaliserande regler för livförsâlcring med placering i aktier.

i SOU 199189 Försäkringsbolagens verksamhetsområden 97

dödsfallsförsâkring. Grundidén med försâkringsformen är att ñrsâkringstagaren själv skall kunna påverka placeringen av försäkringssparandet. Det gör försäkringstagaren genom att välja i vilken eller vilka s.k.

försäkringspremiefonder som sparandet skall placeras. Försäkrings-

premiefonderna administreras av särskilda fondbolag och förvaltningen sker i enlighet med resp. fonds fondbestâmmelser. Det kan t.ex. vara fråga om allmänna bestämmelser rörande vilka typer av tillgångar som fonden avser att placera men det kan också röra sig om mera specificerade portfölj strategier, allt inom ramen för placeringsreglema i lagen om värdepappersfonder. Den praxis som hittills tillämpats vid godkännande av grunder för denna försåkringsform innebär att försäkringsbolaget inte kan lämna någon avkastningsgaranti på sparandet. Det ligger emellertid i försäkringsformens natur att avkastningen på sparandet i fonden tillfaller försâkringstagaren. Försäkringstagaren har också möjlighet att under försäkringstiden flytta sitt sparande från annan. en fond till en I Storbritannien har försäkringsformen, som på engelska kallas unit linked-insurance, funnits sedan år 1957. Sedan dess har den även introducerats i bl.a. Australien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta Staterna, Holland och Irland. Den närmare konstruktionen och lagregleringen av försâkringsformen skiljer sig emellertid åt mellan de olika länderna. Till skillnad från i Sverige kan traditionell livförsäkring och fondförsâkring meddelas av samma bolag. En enkel försäkringskonstruktion med fondanknytning innebär att försäkringstagama årligen gör en fixerad pnemiebetalning. Dessa pengar går in i en s.k. försäkringspremiefond, som på försâkringstagmnas uppdrag administreras av ett fondbolag. Formellt är det emellertid försäkringsbolaget som är fondandelsâgare. Detta försäkringsbolag administrerar också en livsfallsförsâkring som är knuten till fondsparandet och som helt enkelt går ut på att fördela de ackumulerade fondmedlen så att även de som lever längre än genomsnittet i årsgruppen kan garanteras utbetalningar i framtiden. Uppbyggnaden av fonden sker fram till den för försäkringstagarna gemensamma pensionstidpunkten. Precis som i vilken annan värdepappersfond som helst ackumulerar försäkringstagarna fondandelar allt efter som de betalar in pengar via premiebetalningar. Fondandelarnas värde beror på hur fonden totalt kan avkasta de placerade medlen. Vid pensionstidpunkten är fonduppbyggnaden avslutad och försäkringstag-

Försäkringspremiefonderna är ijuridisk mening värdepappersfonderoch regleras av lagen 19901114 om vârdepappersfonder. 12 Anledningen till avkastningsgarantier normalt får lämnas i fondföratt säkringssystemetär att försäkringsbolaget inte har något inflytande över sparkomponentens förvaltning. Föråkringstagaren kan fritt välja vilken i fond hanvill placera Han kan t.ex. Väla en fond vars placeringsstrategi är att investera i högavkastande men riskfyllda tillg gar. En annuitet kan beräknas från den förväntade avkastningen i denna fond, men avkastningen kan inte garanteras. Ett sätt att säkra fixerade pensionsbelopp år att låta fondförsäkringen övergå till en pensionsförsâkring av traditionell typ.

98 Försäkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

arna kan få en slutlig redovisning av vad deras ackumulerade sparande är värt. Fondens totala förmögenhet skall sedan portioneras ut till försäkringstagama på ett sådant sätt att fondmedlen precis räcker till pensionsbetalningama till de försäkringstagare som når den högsta åldern. Det revolutionerande med fondförsäkringama är att försäkringsformen lett fram till nya juridisk-tekniska konstruktioner. Förvaltningen av sparandet sköts av fondbolaget, medan den praktiska hanteringen av försäkringskomponentema, dödsfallsförsäkringen livsfallsförsäkresp. ringen sköts av försäkringsbolaget. Riskrörelse och sparförvaltning handhas således av separata juridiska personer. I och med försäkringsformens existens kan man tydligare problese men med att andra försäkringsformer, som i praktiken egentligen ligger ganska nära fondförsäkringen, har helt annorlunda juridisk konstruktion. I fondförsäkringssystemet undviks t.ex. de problem med återbâringshantering som uppstår vid traditionella pensionsförsäkringar lågt g.a. tillämpade ränteantaganden. Den långtgående reglering som valts för att hantera räntevinster i traditionell livförsäkring blir därför överflödig. De källor som genererar vinster i fondförsäkringsbolagen är i huvudsak avkastning på eget kapital och vinster på antaganden om dödlighet och administration. Jämfört med räntevinsterna i traditionell livförsäkring är dessa vinster små. Lagstiftaren har därför inte ansett det nödvändigt för fondförsäkringsbolag att sätta av vinsten på rörelsen till återbäringsen fond. För fondförsäkringsbolag gäller inte heller något förbud mot att dela ut vinster till eventuella aktieägare. För närvarande är fondförsäkringskonstruktioner mindre vanliga för att hantera återbäringsproblem vid dädrfallsförsäkringar. Det torde sammanhänga bl.a. med det faktum att dödsfallsförsäkringar kan ge upphov till försäkringsutbetalningar mer eller mindre direkt efter tecknandet. Flertalet fondförsäkringssystem är i stället kopplade till dödsfallsförsäkringar av mera konventionell natur. Försäkringstagarna betalar en premie, som går in i försäkringssystemet på tre olika håll. En första del kanaliseras till det livbolag som hanterar dödsfallsförsäkringen och skall täcka förväntade försäkringsutbetalningar samt kostnaderna för administrationen av dödsfallsförsâkringen. En andra del går till det fondbolag som förvaltar de medel gått in i fondsystemet och adsom ministrerar detta system. Resten går in i någon eller några av de värdepappersfonder som försäkringstagarna enligt ñrsäkringsavtalet har rätt att välja mellan. För en försäkringstagare har det under vissa förutsättningar ingen större betydelse om han väljer en traditionell livförsäkring eller en fondförsäkring. Om det traditionella livförsäkringsbolaget och den av försäkringstagaren valda fonden placerar på sätt så t.ex. samma ger en temporär pensionsförsäkring, utan dödsfallsskydd, i princip ekosamma nomiska utfall för försäkringstagaren. Det sammanhänger med de optionsliknande villkoren hos det traditionella livförsäkringskontraktet. Den garanterade avkastningen golvet plus återbäring ger tillsammans lika

SOU 199189 Försäkringsbolagens verksamhetsområden 99

hög avkastning som placeringen i fonden, eftersom fonden och försäkringsbolaget sätt. placerar på samma

2.4 Företagsförsäkring

Liksom hushållen år företagen utsatta för olika typer av risker. Till skillnad från hushållen har de dock oftast större ekonomiska möjligheter att själva hantera dessa. De risker företagen utsätts för är främst

ajfärsrisker, finansiella risker och skaderisker.

Med affársrisker menas sådana risker som âr förknippade med själva verksamheten i företaget och som kan ge både positiva och negativa resultat, dvs. möjligheter till vinster eller förluster. Som regel är affársriskerna inte försäkringsbara i försäkringsbolag, men kan reduceras genom att företagen ägnar sig åt flera olika slag av verksamheter, vilkas resultat inte år beroende av varandra. De finansiella riskerna har i huvudsak med företagens finansieringssituation att göra och kan hanteras bl.a. genom utnyttjande av de tjänster som bjuds ut på kapitalmarknaden. Till skaderiskema hör sådana risker som endast påverkar företagens resultat i negativ riktning, t.ex. genom att byggnader brinner eller att anställda skadas. Skaderiskema brukar delas upp i fem grupper, nämligen personskada, sakskada, förmögenhetsskada, ansvarsskada och följdskada. Exempel på personskador är förgiftningar och kroppsskador som uppstår vid olyckor på arbetsplatsen. Personskadoma år förknippade med verksamheten och arbetsmiljön i företaget. Med sakskada avses skador på företagets egendom. Det kan t.ex. gälla stöld- eller vattenskador på företagens maskiner, byggnader och varulager. Med förmögenhetsskada åsyftas en typ av risk där företagets ekonomiska intresse drabbas av förlust utan att någon sakskada uppkommit. Det kan vara industrispionage, databrottslighet och olika former av förmögenhetsbrott begångna mot företaget av de anställda. Om anställda genom fel eller försummelse i tjänsten förorsakar skador på utomstående eller andra anställda blir som regel arbetsgivaren skadeståndsskyldig. Dessa typer av skador benämns ansvarsskador. Ansvarsskador kan emellertid uppkomma även i andra situationer och företaget åläggas att betala betydande ersättningsbelopp, t.ex. för skadebringande egenskaper hos företagets produkter, för försenad eller utebliven leverans av varor eller för skador som drabbar människor eller natur i företagets omgivningar och som är en följd av dess verksamhet miljöskador.

13 Vissa avvikelser kan dock förekomma att återbâringshanteringeni traditiop. g.a. nella livförsäkringsbolag även innebär viss utjämning av avkastningenöver tiden och mellan olika generationer. Ar fondförsäkringsbolaget dessutom ett aktiebolag kan vinster pâ antaganden om dödlighet och administration i stället för att återföras till försäkringstagarna tillfalla alttieâgare.

100 Försâkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

Följdskador är sådana skador som inträffar som en konsekvens av andra ersättningsgilla skador. Skador på företagets egendom kan t.ex. innebära att företagets verksamhet måste upphöra under viss tid. Härigenom minskar produktion och kanske också försäljning, vilket kan leda till stora förluster för företaget. Sådana avbrottsskador uppgår ofta till flera gånger den ursprungliga sakskadan. Det finns olika sätt för företagen att skydda sig mot skaderiskema. Ett sätt är att överföra det ekonomiska risktagandet på ett försäkringsbolag. I vissa fall är det t.o.m. obligatoriskt för företagen att ha ett försäkringsskydd p.g.a. lagstiftning eller avtalsbestämmelser, vilket gäller bl.a. trafikförsäkring för motorfordon samt vanligen trygghetsförsäkring för anställda. Även för hushållen är det obligatoriskt med trafikförsäkring för motorfordon. Ett företag kan också, liksom hushållen, genom egna insatser helt eller delvis reducera vissa risker. Det kan ske t.ex. installation genom av vattensprinkleranläggningar och bevaknings- och larmsystem. För att eliminera skadebringande egenskaper hos tillverkade produkter kan man förbättra kontrollen i produktionskedjan osv. Ett annat sätt att reducera skaderiskerna är att helt enkelt byta verksamhetsområde eller att sluta producera en viss vara. Vid företagsñrsäkring utgörs försäkringstagarna alla kategorier av inom näringslivet, allt från den lilla enmansñrman till den stora koncernen, och verksamheterna kan variera från t.ex. sybehörsaffár och lantbruk till pappersbruk och raffinaderier. Det gör att de försäkringslösningar som väljs kan komma att mycket olika ut. se Beträffande små företag är kontrakten, liksom vid skadeförsäkring för hushåll, ofta utformade för att för masshantering och därför i hög passa grad standardiserade. Anledningen härtill är också densamma, nämligen att det skulle vara mycket resurskrävande parterna själva i varje om enskilt fall förhandlade fram skräddarsydda försäkringslösningar. För små företag ordnas försäkringsskyddet ofta paketlösningar typ genom av kombinerad företagsförsäkring eller affirsförsälcring. I dessa ingår då ñrsäkringsgrenar såsom brand-, vatten-, inbrotts-, rån-, maskin-, avbrotts- och ansvarsförsäkring. Genom tilläggsförsäkring finns därutöver möjligheter att utöka och komplettera grundskyddets omfattning alltefter företagets behov. Försäkringslösningama för stora företag är däremot i betydligt större utsträckning skräddarsydda och resultat bilaterala förhandlingar mellan av försäkringsbolaget och kunden. För företag där försäkringsbehoven är likartade kan försäkringsskyddet naturligtvis ordnas att olika genom försäkringsgrenar sammanförs till ett gemensamt villkorspaket. Oavsett val av försäkringslösning är dock vanligen vissa komponenter gemensamma i det grundläggande försäkringsskyddet, nämligen egendomsskydd, avbrottsskydd och skydd mot skadeståndskrav. För koncerner, som har stor riskspridning genom etablering på många platser både i hemlandet och utomlands, kan ett alternativ till direkt försäkring hos externa försäkringsgivane att samordna sina försäkvara ringsåtaganden i ett eget försäkringsbolag, ett s.k. captivqbretag. Tanken

SOU 199189 Försäkringsbolagens verksamhetsområden 101

bakom denna lösning är att man genom att själv delta som försäkrare av risker kan utöva en centraliserad, bättre kontroll över riskhanteringen och riskñnansieringen samt tillgodogöra sig vinsten av att vara bättre än externa försäkringsbolag. Med ett captivesystem kan man t.ex. utnyttja den kapacitet att bära självrisk som en koncern har ekonomisk som en enhet och som är större än summan av de självrisker koncembolasom gen var för sig kan ta. Ett vanligt förfarande är att koncernen och dess dotterbolag försäkrar sina risker hos traditionella försäkringsgivare, som sedan i sin tur enligt avtal med koncernen återförsäkrar delar riskerna av hos koncernens återförsäkringscaptive. Det förekommer också att captivebolag tecknar direkt försäkring inom en koncern. Captivebolaget måste då antingen självt bygga upp erforderlig försäkringskompetens inom bolaget eller, vilket också förekommer, anlita fristående expertis för inspektion och riskbedömning beträffande anläggningarna samt fir skadereglering. Liksom vid skadeförsäkring för hushåll förekommer vid företagsförsäkring problem med moturval och moraliska risker av det slag som berördes i avsnitt 2.2. Försäkringsbolagen har därför även vid denna Verksamhetsgren behov av att bygga upp en administration för riskbedömning, skadeförebyggande verksamhet och skadereglering. För att få försäkringstagamaföretagen angelägna att undvika eller i vart fall om reducera negativa verkningar av inträffade skador utformas kontrakten, liksom vid konsumentförsäkringar, med klausuler självrisker dyl. om o. Den försäkringsgren som vid företagsförsäkring kanske är den mest komplicerade att göra en riskbedömning av är ansvarsförsäkringen. Vid produkt- och miljöansvarsrisker kan det vara i det närmaste omöjligt att i förväg göra en uppskattning av vad skadorna maximalt kan komma att kosta. Krav på ersättning från skadelidande kan uppstå först efter årtionen och det förekommer Lex. att skadeståndsanspråk riktas mot läkemedelstillverkare flera generationer senare.

Återförsäkring

Försäkringsbolagens huvudsakliga verksamhet innebär att de övertar olika former av ekonomiska risker som hushåll och företag inte själva vill eller kan bära. Det kan röra sig allt från vanliga konom sumentförsäkringar, typ hemförsäkringar, till försäkring av stora värden i företag. På motsvarande sätt kan bestånden variera från ett stort antal massrisker till ett mindre antal stora engagemang. En försäkringsgivare får emellertid inte ensam bära hur stora risker som helst. Det högsta belopp ett bolag får behålla för egen åkning på en risk står alltid i en viss relation till bolagets kapitalstyrka och kallas sjazvbehazz eller skademaximal. Är risken större än detta självbehåll måste bolaget genom återförsäkring eller på annat sätt, t.ex. samförsäk-

få 102 Färsäkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

ring koassurans, reducera sitt åtagande. Återförsäkring metod

är en för att fördela risker mellan försäkringsbolagen och innebär att ett försäkringsbolag hos andra försäkringsbolag i sin tur försäkrar större en eller mindre del av sitt ansvar på grund av ingångna försäkringsavtal. Sjâlvbehållet definieras ofta i bolagsordningen procentsats i som en förhållande till bolagets kapital och fria reserver, och liknande bestämmelser förekommer på många håll i världen. Ju mindre konsolideringskapital ett försäkringsbolag har, desto större del försäkav ringsriskema måste bolaget återförsäkra.

Äterförsäkring är också ett sätt för bolagen att frivilligt söka jämna ut

affärsresultaten mellan olika år. Ökad riskkoncentration och ekonomisk tillväxt inom områden som regelmässigt drabbas naturkatastrofer av såsom jordbåvningar, orkaner och översvämningar har t.ex. ökat behovet av att via återförsäkring skydda det enskilda bolaget mot katastrofskador. Det gäller vare sig katastrofen enda risk, t.ex. ett flygplan, eller avser en är ett sammanlagt resultat av en katastrofhändelse, t.ex. en storm, som drabbar ett mycket stort antal individuella risker. Uppenbart är att ingen försäkringsgivare kan bära de största riskerna, utan någon form ensam av riskfördelning måste äga Genom återförsäkringen också det rum. ges enskilda bolaget möjlighet att teckna belopp mångdubbelt större än vad bolagets självbehåll tillåter. Om ett försäkringsbolag således inte får eller vill bära hela ansvaret mot försäkringstagama, återförsäkrar de tecknade försäkringarna man helt eller delvis hos andra bolag. Man talar härvid avgiven återförom

säkring reassurans hos det förstnämnda bolaget och mottagen återför-

säkring indirekt försäkring hos det sistnämnda bolaget. Det försäkringsbolag som avger återförsäkring kallas cedent och det bolag mottar som återförsäkring kallas återförsäkrare. Mottagen återñrsäkring kan i sin tur bli föremål för återförsäkring s.k. retrocession, dvs. det blir en kedja av försäkringsgivare med var sin del av ansvaret, varav den ursprungliga försäkringsgivaren har det slutliga ansvaret mot försäkringstagaren. Från försäkringstagarens sida sker således ingen ändring försäkringsavtalet. Hans försäkringsgivare av står för hela det ansvar som försäkringsavtalet innebär. Alla former av återförsäkring kan hänföras till någon av de olika huvudformema proportionell eller non-proportionell reassurans. Vad som skiljer de två formerna åt är principerna för fördelning premier och av skador. Vid proportionell reassurans får återförsäkraren andel en av premien och betalar sedan samma andel av alla skador som drabbar risken ifråga. Vid non-proportionell är återförsäkrarens reassurans ansvar icke proportionellt till den andel han erhållit av originalpremien. Premien bestäms efter köpslående mellan cedent och återförsäkrare och det kan finnas stora skillnader mellan parternas uppfattning vad är om som en riktig premie. Vilken form av återförsäkring som väljs beror av naturliga skäl på syftet med återförsäkringen.

14Vid samförsâkring delas en direktförsâkring till samma premier och villkor mellan flera försäkringsbolag. Resp. bolags andel framgår av det gemensamma förákringsbrevet.

i i verksamhetsområden

SOU 199189 F örsäkringsbolagens 103

Fakultativ áterförsäkring är den äldsta formen av återförsäkring och innebär att varje enskild risk eller försäkring återförsäkras individuellt. Det sker i regel på proportionell basis. Ingendera av parterna är i förväg bundna av något avtal utan försäkringsgivaren kan fritt välja återförsäkringspartner, som i sin tur givetvis har samma frihet att avgöra om han vill acceptera eller tacka nej till erbjudandet. Efter hand som ett affársutbyte mellan ett bolag och dess fakultativa återförsäkrare fördjupas och ökar, kan det hända att avtalen i stället utformas så att de i förväg automatiskt binder bägge parter. Cedenten blir bunden att avge återförsäkring och återförsäkranen att acceptera. Sådana avtal om obligatorisk áterförsäkring löper i regel på obestämd tid och är juridiskt bindande för båda sidor. Fakultativobligatorisk återförsäkring betyder att cedenten inte har någon skyldighet att utnyttja kontraktet men om han gör det, år återförsäkraren bunden att acceptera de risker som påförs honom. En enkel form av obligatorisk, proportionell âterförsäkring är kvotáterförsäkringen. Den innebär att alla försäkringar återförsäkras med samma procentuella andel. Denna form används t.ex. av små och nystartade bolag som har bristande kunskaper i individuell riskbedömning eller återförsäkring och vid återförsäkring mellan koncembolag. Vid kvotâterförsäkring erhåller återförsäkraren sin kvotandel av alla premier och betalar motsvarande andel av alla skador. Den vanligaste obligatoriska återbäringsformen är emellertid excedentdterférsiikringen. Liksom vid fakultativ återförsâkring anpassas behovet av återförsäkring efter storleken på varje individuell risk, men överskjutande belopp, excedenten, återñrsäkras automatiskt under ett kontrakt. Procentuellt kan självbehâllet då variera från 100 % på de mindre riskerna dvs. ingen återförsäkring alls ned till kanske 1-2 % på de största. Poolåterförsäkring innebär att ett antal försäkringsbolag âterförsäkrar alla sina risker av ett visst slag hos en pool, varefter varje bolag i form av mottagen âterförsåkring får tillbaka en andel av poolens totala affär. Poolens affär kan i sin tur delvis återförsäkras hos likartade pooler i andra länder, som därvid kan lämna en del av sin egen affär i utbyte.

Excess of Loss är den vanligaste formen av non-proportionell återför-

säkring. Avtalet bygger att âterförsälcrarens ansvar inte inträder förrän en inträffad skada har överstigit ett visst belopp. Alla skador som hamnar under detta belopp bärs av cedenten. I allmänhet är emellertid även återförsäkrarens begränsat till ett övre belopp. Skador som till ansvar äventyrs överskrider även denna övre gräns, faller tillbaka på cedenten. Försäkringsformen används vanligen för att skydda hela bestånd, men i vissa fall även för individuell riskavtäckning. En annan form av non-proportionell återförsäkring är Stop Lossáterfärsäkring, vilken avser att ge skydd mot att det sammanlagda skadeutfallet under ett år blir exceptionellt dåligt. Försäkringen omfattar vanligen hela bestånd och tar alla skador i beaktande, stora som små, men återförsäkrarens ansvar inträder inte förrän summan av dessa skador överstigit ett visst bestämt belopp.

104 Färsdkringsbolagens verksamhetsområden SOU 199189

Återförsäkringsmarknaden är till sin karaktär starkt internationell och

jämfört med annan försäkringsverksamhet relativt litet reglerad, såväl i Sverige som i andra länder. Det finns t.ex. inga författningar som reglerar avtalsförhållandena mellan parterna och vid juridisk bedömen ning är man därför ofta hänvisad till sedvänja och allmän avtalsrätt. Det huvudsakliga skälet till att avtalsförhållandet är reglerat i så liten utsträckning på denna marknad är att båda ha tillräcklig parter anses kapacitet och kunskap för att skaffa sig nödvändig information. Sådana irgfomzationsasjyrmnetrier kan motivera reglerande ingrepp vid som annan försälcringsverksamhet har således mindre betydelse här närmare

se

avsnitt 3.5. Omfattning och närmare utformning försäkringsvillkoren varierar av av naturliga skäl med den återförsäkringsform avtalet i fråga Någon avser. högre grad av Standardisering förekommer inte, även formulering om av allmänna klausuler ofta har drag av enhetlighet. Då definitionen av en skada är förhandlingsbar cedent böra sätta sig in i alla de anses en möjliga händelser han kan komma att råka ut för och till att skadedese ñnitionen inrymmer dessa, inte minst med tanke på skadeersättatt ningarna kan komma att uppgå till betydande belopp. Vad gäller premiesättningen innebär, såsom framgått ovan, proportionell återförsäkring att premien ställs i relation till storleken på den avgivna återförsäkringen. Vid non-proportionell återförsäkring är premien

en förhandlingsfråga och bestäms efter köpslående mellan cedenten och

återförsäkraren, vilket gör att premienivån kan avvika väsentligt från ett år till ett annat. Det är inte ovanligt att premierna höjs kraftigt efter år med mycket stora skador. Non-proportionell återförsäkring förmedlas ofta av mäklare. Liksom vid andra former försäkringsverksamhet behöver försäkav ringsbolag som mottar återförsäkring för sin riskbedömning information om sina motparter och de risker kontrakten Till följd som avser. av marknadens internationella karaktär har kunskap förhållanden i andra om länder större betydelse här än vid annan försäkringsverksamhet. Det kan t.ex. gälla att syna de politiska och ekonomiska systemen i de länder där riskerna är belägna eller där motpartema har sina hemvister. Det kan också gälla den allmänna ekonomiska ställningen och utvecklingspotentialen i dessa länder, liksom tillgänglighet vad gäller avstånd, språk och kultur. Vidare är det väsentligt att ha kunskap vilken lagstiftning om som gäller beträffande transferering av valuta samt försäkringslagstiftning. En förutsättning för att verksamheten överhuvud taget skall fungera är att valutatransaktioner kan ske relativt obehindrat. De bolag som mottar återförsäkring har däremot i de allra flesta fall inget behov av en organisation för skadereglering, eftersom denna vanligtvis sköts av det bolag har det ursprungliga avtalet med som försäkringstagaren. Även de som avger återförsäkring behöver information förhållanom den i sina motparters hemländer. Det gäller inte minst vilka soliditetskrav som ställs på återförsäkraren. För de bolag återförsäkring är som avger det i övrigt en nödvändighet med administration för snabb avisering en till återförsäkrama inträffade skador. om

SOU 199189

3 Varför

särreglera

försäkringsverksamheten

3.1 Inledning

Försäkringsbolagens verksamhet har sedan länge reglerats av speciallagstiftning och varit underordnad särskild tillsyn. En reglering som går betydligt längre än för aktiebolag och andra juridiska personer i allmänhet är emellertid inte något speciellt för försäkringsområdet. Offentliga ingripanden i form av långtgående regleringar eller direkta övertaganden av vissa verksamheter kan t.ex. vara motiverade i de fall där marknadssystemet av olika skäl inte klarar av att lösa resursfördelningen på ett samhällsekonomiskt tillfredsställande sätt. Till grund för det särskilda regelsystemet på det finansiella området anses numera finnas ett antal grundläggande skyddsintressen. Förenklat

brukar dessa delas in i det finansiella systemens stabilitet och efiektivitet samt konsumentskydd. Det finansiella systemet eller finanssektorn in-

begriper alla typer av finansiell verksamhet, dvs. främst bank- och försäkringstjänster samt handel med värdepapper. Uppdelningen bank, värdepapper och försäkring speglar den rollfördelning och gränsdragning mellan olika ekonomiska verksamheter och aktörer som av tradition upprätthållits på de finansiella marknaderna. Skyddsintressena hänger samman med de huvudfunktioner som kan urskiljas för det finansiella systemet som helhet. Huvuduppgiftema är

att omfördela sparande, dvs. sammanföra sparare och investerare i ekonomin och sörja för effektiva kreditflöden dem emellan; att hantera och utjämna olika former av risktagande; att tillhandahålla effektiva betalningsmedel, dvs. skapa likviditet och medverka i en väl fungerande betalningsmedelsförsörjning.

Då kapital och finansiella tjänster i en eller annan form används i de flesta verksamheter i samhället är det av stor betydelse att det finansiella systemet fungerar på ett smidigt och effektivt sätt. Fungerar det finansiella systemet dåligt leder det till samhällsekonomiska förluster i övriga delar av ekonomin. De effektivitets- och stabilitetskrav som ställs på marknaden fir finansiella tjänster är därför annorlunda än de som ställs marknader fir andra tjänster resp. varor. Féfikringsbolag, banker och andra finansiella företag bidrar på olika sätt och i olika utsträckning till att upprätthålla de samhällsekonomiskt viktiga funktioner som ålagts finanssektorn. Därigenom skiljer sig också

106 Varför särreglera försäkringsverlcsamheten SOU 199189

graden av reglering åt mellan de olika instituten, liksom den teknik som valts för att tillgodose kapitalkraven i resp. verksamhet. Traditionellt synes lagstiftningen ha utgått från att en viss grad av specialisering och uppdelning är nödvändig för det finansiella systemets funktionsduglighet. Vid en så grundläggande översyn av försäkringsrörelselagstiftningen som vårt uppdrag avser är det naturligt att närmare studera vilken eller vilka funktioner försäkringsbolagen fyller i det finansiella systemet och därigenom motiven för den särskilda regleringen och tillsynen av branschen. Inledningsvis utvecklas dock kortfattat finanssektoms huvuduppgifter.

3.2 Det finansiella huvuduppgifter

systemets

Det finansiella systemet skall för det första skapa förutsättningar för en äektiv allokering av sparandet i ekonomin. Systemet skall knyta samman dem som av olika skäl vill spara med dem som behöver resurser för att finansiera investeringsprojekt eller av annan anledning vill konsumera mer än den inkomst de råkar ha vid den aktuella tidpunkten. Därigenom får bl.a. hushållen möjligheter att omfördela sin konsumtion över tiden, så att de redan i dag kan disponera resurser som de i praktiken kommer att intjäna först någon gång i framtiden.

Det finansiella systemets andra huvuduppgift är att bidra till en wfektiv

hantering av olika t7Jer av risker. Individuella risker kan minskas eller elimineras genom att de samlas i en större pott, s.k. riskpoolning, vilket utgör grunden för flertalet försäkringssystem. Det finansiella systemet erbjuder också möjligheter till riskongfördelning. En part som av någon anledning ogillar eget risktagande eller som råkat hamna i en utsatt situation vad gäller riskexponering, kan via fmansmarknadema överföra riskerna till någon annan, som är mindre känslig för eller mer benägen att ta risker.

För det tredje skall det finansiella systemet tillhandahålla dektiva

betalningsmedel. Utan väl fungerande betalningsmedel skulle transaktionerna i en decentraliserad marknadsekonomi bli mycket resurskrävande. Vinsterna av att det finns allmänt accepterade betalningsmedel kan därför knappast överskattas.

3.3 Försäkringsbolagens roll i det finansiella

systemet

Försäkringsbolagens huvuduppgift är att svara för en riskutjämnande verksamhet på både liv- och skadeförsäkringens omrâde. Genom att sammanföra ett stort antal individuella risker i sina balanser kan försäkringsbolagen genom riskpoolning utjämna och nedbringa enskilda risker högst väsentligt. En person som tecknar en försäkring avhänder sig den ekonomiska risken och betalar härför en premie till försäkringsbolaget. Via återförsäkring kan försäkringsbolaget sedan i sin tur överföra risker på andra parter. Därigenom uppnås också en större riskspridning

SOU 199189 Varför sar-reglera färsäkringsverksamheten 107

i systemet som helhet. Försäkringsbolagen bidrar således i väsentlig utsträckning till att hantera och utjämna risker. Genom sin primära, riskutjämnande verksamhet bidrar försäkringsbolagen även till att ongfördela sparandet i ekonomin. Via placeringar i bl.a. aktier och obligationer slussar försäkringsbolagen enskilda individers pensionssparande vidare till kapitalmarknaden. I banker, frnansbolag och kreditaktiebolag kan omfördelningen sägas ske mera direkt genom erbjudande av olika och utlåningsformer. upp- När det gäller det finansiella systemets tredje huvuduppgift att tillhandahålla effektiva betalningsmedel tar försäkringsbolagen knappast någon del alls. Här är det i stället bankerna har den största som betydelsen genom inlåningens funktion betalningsmedel. som Försäkringsbolagens huvudsakliga uppgift är således att ta på sig ett stort antal individuella risker och genom riskpoolning minska eller helt eliminera dem. Inom försäkringsbranschen används begreppet risk i en mångfald olika betydelser. De risker försäkringsbolagen utsätts för som

kan indelas främst i aktuariella risker och finansiella risker. De

aktuariella riskerna hänger med riskerna i själva försäkringssamman rörelsen och kan t.ex. avse en enskild försäkring, viss försäkringen sgren eller en försäkringstyp. Finansiell risk är sammanfattande benäen mning på en rad olika risker förekommande i kapitalförvaltningen, bl.a. ränte-, valuta-, likviditets- och kreditrisker. Som påpekats i avsnitt 2.2. förekommer därutöver även rörelserisker förknippande med den administrativa verksamheten och bl.a. innebär att bolagen har fasta som kostnader för löner och lokaler. Sådana risker är emellertid inte särskiljande för försäkringsverksamheten, och berörs därför inte närmare i det följande. Möjligheterna för ñrsäkringsbolagen att utjämna riskerna i själva försäkringsrörelsen skiljer sig väsentligt åt mellan olika former av försäkringsverksamhet. Som redan påpekats i avsnitt 2.3 finns inom livförsäkring goda möjligheter att riskpoolning hantera de genom aktuariella riskerna. Stora variationer i dödligheten är inte särskilt vanliga och trendmässiga förändringar genomsnittlig livslängd är långsam av en process som till stor del kan förutses. Inom livförsäkringens område är det i stället de finansiella riskerna som är svårast att hantera, främst beroende på de avkastningsgarantier ränteantagandena i som genom grunderna lämnas på de förvaltade premiemedlen. Dessa garantier ställer särskilda krav på försäkringsbolagens fmansförvaltningar, eftersom bolagen under lång tid måste kunna förränta premiemedlen till minst den antagna räntesatsen. Till skillnad från bankerna har försäkringsbolagen normalt inte några möjligheter att löpande justera sina inlåningsräntor, dvs. ränteantagandena, i takt med att det allmänna ränteläget förändras. Inom skadeförsäkring är förhållandena de omvända. De i allmänhet korta avtalstidema gör de finansiella riskerna jämförelsevis lätta att hantera, medan däremot slumpmässiga variationer i skadeutfall och ersâttningsbelopp, dvs. de aktuariella riskerna, i många fall kan ett vara mycket svårhanterligt problem. Vissa skadeförsäkringsgrenar är särskilt utsatta för stora och snabba kast i rörelsen. Inom andra går det grenar dock förhållandevis bra för ett enskilt bolag att reducera riskerna genom

108 Varför särreglera försäkringsverksamheten SOU 199189

riskpoolning förutsatt att beståndet är tillräckligt stort. Det gäller t.ex. hemförsäkring, bilvagnskadeförsäkring och vissa arbetsmarknadsförsäkringar, dvs. huvudsakligen massrisker med begränsade ersättningsnivåer. Särskilt svåra att hantera för enskilda skadebolag är de s.k. katastrofskadorna. Katastrofskadoma kan enda risk, t.ex. ett flygplan, avse en eller vara ett sammanlagt resultat av en katastrofhändelse, t.ex. en storm, som drabbar ett mycket stort antal individuella risker. Sådana risker utjämnas vanligen via återförsäkring och därigenom uppnås också en internationell riskspridning. Inom skadeförsäkring påverkas möjligheten att utjämna de aktuariella riskerna vidare av verksamhetens omfattning och spridningen på individuella risker. Generellt sett har små bolag sämre möjligheter än de stora bolagen att på egen hand utjämna risker i själva försäkringsrörelsen. Risker hänförliga till kapitalförvaltningen kan både liv- och skadeförsäkringsbolag reducera bl.a. genom att ha god spridning pâ sina en placeringstillgångar. Fungerande marknader för räntebärande papper, aktier och fastigheter är därigenom en nödvändig förutsättning för att försäkringsbolagen skall kunna sköta kapitalförvaltningen på ett effektivt sätt. Med hjälp av olika derivatinstrument som optioner och terminer kan förvaltningen effektiviseras ytterligare. När det gäller fondförsäkringar har ansvaret för att reducera riskerna i kapitalförvaltningen emellertid avlyfts försäkringsbolagen genom att försäkringstagama själva väljer vilken eller vilka fonder försäkringssparandet skall placeras

Skyddsintressen på de finansiella marknaderna

Som nämndes inledningsvis brukar de skyddsintressen som är förknippade med det finansiella systemets huvuduppgifter delas in i stabilitet, effektivitet och konsumentskydd.

Det finansiella systemets stabilitet är kopplad till nyttan av ett väl

fungerande betalningssystem. Bankerna har här central roll då en inlåningen fungerar som betalningsmedel, vilken bankerna i princip har ensamrätt att ta emot på räkning från allmänheten. Skulle förtroendet för bankernas förmåga att uppfylla sina förpliktelser mot insättarna rubbas, kan detta sätta betalningssystemet ur funktion med allvarliga konsekvenser för hela samhällsekonomin som följd. Ett uttalat samhällsintresse är därför att skydda allmänhetens insättningar genom ett stabilt banksystem. Behovet av ett starkt konsumentskydd på kredit- och försäkringsområdet motiveras av att åtagandena ofta både är komplexa och har stor betydelse för den enskildes ekonomi. Pâ bankområdet sammanfaller skyddet i hög grad med insättarskyddet, även om det primärt är senare ett skydd för betalningssystemet. De särregler som gäller för bankernas

SOU 199189 Varför särreglera försdkringsverlcsamheten 109

inlåning syftar till att stärka skyddet för såväl de enskilda insättama som betalningssystemet. 1 Det finansiella systemets qfekzivitet avser marknademas funktionsduglighet och effektivitet från samhällsekonomisk synpunkt. Överhuvud taget har frågor om konkurrens och förtroende stor betydelse här. Att allmänheten har förtroende för försäkringsbolag, banker och andra finansiella företag är en förutsättning för systemets förmåga att fullgöra sina uppgifter i samhällsekonomin. Missförhållanden i ett enskilt kreditinstitut eller försäkringsbolag får lätt spridningseffekter så att förtroendet för helhet rubbas. systemet som En fungerande konkurrens är väsentlig för att tjänsterna skall produceras till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Det gäller inte minst försäkringsverksamheten. Det är ingen tvekan att behovet om av effektivare konkurrens varit en ledstjäma bakom såväl den nationella som den internationella avreglering som skett under senare tid på det finansiella området. En hårdnande konkurrens medför dock att lönsamhets- och soliditetsproblem lättare kan uppstå, varför kraven på beredskap hos främst tillsynsmyndigheter ökar då lättnader i regleringar effektueras.

3.5 Skyddsintressen inom försäkringsverksamheten

På försäkringsområdet motiveras den särskilda lagregleringen och tillsynen främst av konsumentskyddsintresset. Försäkringar måste försäkav ringstagarna kunna betraktas som riskfria placeringar i den meningen att åtagandena i allmänhet är otvetydiga och alltid uppfylls. Det förhållandet att försäkringstagama normalt betalar premierna i förskott gör att de har ett större intresse av att försäkringsbolaget säljaren har en god ekonomisk ställning än köpare betalar i samband med leverans som av en vara. En enskild försäkringstagare vet inte på förhand i vilken mån han kommer att utnyttja försäkringsskyddet. Att försäkringsersättningar verkligen kan betalas ut till de försäkrade är i många fall av avgörande betydelse, oavsett om försäkringstagama är fysiska eller juridiska personer. I själva verket framträder konsumentskyddstanken på liknande sätt också när försäkringstagaren är ett företag måttlig storlek. av mera Det finns främst två skäl till varför konsumentskyddsaspekten har särskilt stor tyngd på försäkringsområdet. Det är storleken hos de ena försäkringsåtaganden som köps och säljs på marknaden. I förhållande till en enskild försäkringstagares ekonomi kan utfástelserna vara av betydande storlek. En felbedömning av den erbjudna produkten kan leda till ekonomiska konsekvenser för det drabbade hushållet eller företaget, vilka saknar motsvarighet i handeln med de flesta andra och varor tjänster. Ofta befinner sig den enskilde försäkringstagaren eller hans efterlevande vid inträffat försäkringsfall dessutom i en svår situation från ekonomisk och kanske också personlig synpunkt, avhjälpande vars

1 Ett annat exempel på konsumentskydd är Iåntagarskyddet. Med detta menas att det skall finnas garantier för att ett kreditinstitut är så stabilt att att det inte tvingas säga upp uteståendelån i förtid eller drastiskt förändra villkoren.

110 Varför särreglera férsdkringsverksamheten SOU 199189

förutsätter att en ersättning i enlighet med försäkringsavtalet verkligen erhålles från försäkringsgivaren. Det andra huvudskälet är att informationen om försäkringstjänsternas egenskaper är ofullständig och, framför allt, ojämnt fördelad mellan parterna. Försäkringstekniken är normalt så invecklad att det är svårt för allmänheten att bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets ekonomi och dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Försäkringstagama har t.ex. inte tillräckliga kunskaper för att avgöra om försäkringsbolaget hanterar de aktuariella och finansiella riskerna på ett för dem ändamålsenligt sätt. Sådan informationsasymmetri utgör ett viktigt motiv för statliga ingrepp i marknadens funktion. Detta gäller särskilt när köp- och säljbesluten kan få allvarliga konsekvenser för den svagare parten. I första hand aktualiseras naturligtvis åtgärder för att förbättra informationen om produkterna och mottagarnas möjligheter att tillgodogöra sig denna information. Men ofta är åtgärder av dettta slag inte tillräckliga, utan mer direkta, reglerande ingrepp blir nödvändiga. Det kan också innebära betydande krav på tillsyn att reglerna efterlevs. Informationsproblemen på försäkringsområdet, och då särskilt i fråga om skadeförsäkring, kompliceras emellertid av att också försäkringsbolaget kan ha ofullständig kunskap om förhållanden av betydelse för âtagandet. Som framgått av avsnitt 2.2 är bl.a. sådana informationsasymmetrier bakgrunden till de särskilda kontraktsvillkor med älvrisker, premiebonus o. dyl. som utvecklats på skadeförsäkringsområdet. Skyddsmotivet har störst tyngd då det gäller försäkringstjänster som bjuds ut till hushållen. Här är problemet med ojämnt fördelad information mest påtagligt. Företag och särskilt de större företagen kan - antas ha väsentligt större kapacitet att inhämta och värdera information om de risker, som är förbundna med försäkringsverksamheten. Reglerande grepp i handeln mellan jämnstarka parter kan i stället skada marknadens effektivitet. Av flera skäl är skyddsintnesset mera uttalat inom litförsäkring än inom skadeförsâkring. Jämfört med skadeförsäkringar innehåller livförsåkringar ofta ett långsiktigt sparande, produkterna är mera komplicerade och avtalstidema längre. Försäkringsskyddet aktualiseras i situationer där det åtminstone typiskt sett framstår som särskilt angeläget från trygghetssynpunkt. De långa avtalstiderna innebär att försäkringstagama är hänvisade till att under mycket lång tid förlita sig på försäkringsbolagets betalningskapacitet och förmåga att förvalta sparkapitalet. Vid skadeförsäkring har försäkringstagama helt andra möjligheter att byta försäkringsgivare om de så önskar, eftersom avtalen som regel endast sträcker sig över ett år. Att konsumentskyddet inbegripet skydd för mindre företag anses vara det främsta motivet för en särskild reglering av försäkringsbolagen innebär emellertid inte att övriga skyddsintressen helt saknar betydelse. Kraven på effektivt fungerande marknader gäller naturligtvis även här. I skydd av regleringar motiverade av konsumenthänsyn finns t.ex. risk för att konkurrensbegränsande förfaranden uppstår, med skadlig verkan bl.a. för försäkringstagarna. Brister i konkurrenssituationen leder ofta till onödiga föndyringar, inte minst för konsumenterna.

SOU 1991 89 Varför särreglera fdrsdkringsverksamheten 111

En huvudlinje i de senaste årens lagstiftningsarbete på det finansiella området har varit att åstadkomma ett regelsystem utrymme för som ger effektiv konkurrens och en smidig anpassning till ändrade yttre förhållanden. Delar av de finansiella marknaderna har t.ex. öppnats för etablering över nationsgränsema. För försäkringsbolagen har lagstiftningen emellertid inte anpassats till de nya förutsättningarna i utsträcksamma ning som skett för bl.a. banker och andra finansiella företag. Enligt våra direktiv skall dock fördelarna med en fungerande konkurrens så långt möjligt utnyttjas även på försäkringsområdet, utan att för den skull omsorgen om försäkringstagama åsidosätts. Behovet av speciallagstiftning och tillsyn är däremot i mindre utsträckning betingat hela det finansiella systemets av omsorg om stabilitet. Det ömsesidiga beroendet mellan systemets olika delar är i allmänhet betydligt svagare än på den egentliga kreditmarknaden, även om bilden allt mer kompliceras av framväxten av finansiella koncerner med både försäkringsbolag, banker och andra finansiella företag. Risker för kedjereaktioner återfinner dock i de systern för återförsäkring man av stora riskåtaganden som tillämpas på skadeföisäkringsomrâdet. Dessa är emellertid av ett annat slag än de som gäller för banker och kreditinstitut. Det särskilda regelsystem som byggts upp kring försäkringsbranschen avser således att skydda försäkringstagama mot rad olika risker, en främst risker i själva försäkringsrörelsen samt risker hänförliga till försäkringsbolagens kapitalförvaltning. Regleringen skall också skydda mot ogynnsamma konsekvenser på grund av oklarheter om försäkringsskyddets omfattning och innehåll. Traditionellt har även hävdats att den skall skydda mot risker som beror pâ en alltför hård konkurrens mellan bolagen, främst risken för att premierna sätts för lågt. Detta motiv tycks dock ha fått en allt mindre framträdande roll under senare tid, vilket bl.a. våra direktiv ger uttryck för. Ett övergripande uppdrag är att föreslå en lagstiftning som både tillgodoser soliditetskrav och så långt möjligt främjar en effektiv konkurrens mellan försäkringsbolagen. Soliditetsprincipen har alltid haft en central betydelse vid regleringen av försäkringsbolagen. Principen syftar till att skydda försäkringstagama mot både aktuariella och finansiella risker och i FRL finns ett antal bestämmelser som mera direkt kopplats till de olika typerna risker. En av närmare genomgång av dessa regler följer i nästa kapitel. Nedan berörs dock kortfattat vilken typ reglering valts för att hantera de olika av som riskerna. För att hantera och begränsa de aktuariella riskerna i livförsäkring finns särskilda bestämmelser bl.a. för hur preiniereserven skall beräknas. Dessa framgår av bolagens grunder och bygger på tidigare erfarenheter av mortalitetens utveckling. Några motsvarande lagbestâmmelser avseende skadeförsäkring finns däremot inte. Allmänna råd för hur de försäkringstekniska skulderna skall beräknas finns dock i försäkringsinspektionens s.k. normalplan. Liksom för livförsäkring bygger dessa anvisningar på tidigare erfarenheter skadeutveckling etc. Både liv- och av skadeförsäkringsbolag skall hur stor del individuell risk ange av en som ett enskilt försäkringsbolag får behålla för egen räkning.

i i 112 Varför särreglera färsäkringsverksamheten SOU 199189

I fråga om hantering av de finansiella riskerna finns för livförsäkring

särskilda placeringsregler för belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna. Dessa regler gäller även skadeförsäkring med lång avtalstid. I övrigt finns inga särskilda placeringsregler för skadeförsäkring. Den s.k. femprocentsregeln innebär visserligen en placeringsbegränsning för både skade- och livförsäkringsbolag, men utgör ingen garanti för att försäkringsbolagen har en tillfredsställande spridning på sina placeringar. Femprocentsregeln innebär att ett försäkringsbolag inte får förvärva en större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som motsvarar fem procent av det totala röstvårdet i bolaget. FRL innehåller däremot inte några uttryckliga krav på hur stort konsolideringskapital som ñrsäkringsbolagen minst måste ha, dvs. reserver utöver de försäkringstekniska skulderna. Konsolideringskapitalet utgör en extra säkerhet mot såväl aktuariella som finansiella risker. I den soliditetsbedömning som Finansinspektionen gör av enskilda bolag beaktas dock även denna aspekt. Den civilrättsliga lagstiftningen på området inriktas i huvudsak på avtalsförhållandet mellan försäkringsbolaget och dess kunder och skall bl.a. skydda försäkringstagarna mot alltför stänga eller oklara klausuler i försäkringsavtalet.

SOU 199189 113

4 Nuvarande bestämmelser

4.1 Inledning

De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras huvudsakligen av försäkringsrörelselagen 1982713, FRL. Lagen innehåller dels näringsrättsliga bestämmelser bl.a. rätten att driva försäkringsrörelse, om tekniska fonder, grunder för försäkringsverksamheten och offentlig tillsyn, dels associationsrâttsliga regler för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Specialbestämmelser för vissa livförsäkringsbolag finns i lagen 19891079 livförsäkringar med om anknytning till värdepappersfonder. De utländska försåkringsföretagens verksamhet regleras i lagen 1950272 om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige LUF. Försäkringsverksamhet avser att skapa ekonomisk trygghet för försäkringstagarna. Huvudsyftet med försäkringsrörelselagstiftningen har därför alltid varit att skydda försäkringstagama mot ekonomiska förluster. Den s.k. soliditetsprincipen, innebär att försäkringsgivaren alltid som skall kunna uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringstagare enligt ingångna avtal, spelar därför en central roll i lagstiftningen om försäkringsrörelse. Flertalet av de regler skall beskrivas i detta kapitel har som alla på ett eller annat sätt en anknytning till försäkringsbolagen soliditet avsnitt 4.2. De särskilda placerings- och återbâringsreglema behandlas emellertid separat i avsnitt 4.3 4.5. I korthet skall vidare beröras tvâ andra övergripande principer i FRL; skälighetsprincipen och sundhets-

principen avsnitt 4.6. Även ingående behandling dem

om en mera av får anstå till nästa etapp av utredningen, får särskilt sundhetsprincipen

betydelse vid anpassningen till EGs regelsystem se avsnitt 6.4.1.

Kapitlet avslutas med en kort översikt över skattelagstiftningen.

Regler om soliditet

I gällande lagstiftning finns inte några uttryckliga soliditetsregler för försäkringsbolagen. Det saknas således uttalade krav på viss minimikonsolidering. Det svenska regelsystemet innehåller dock ett flertal bestämmelser som på något sätt anknyter till Soliditeten och som syftar till att uppnå de allmänna mål som soliditetsprincipen innebär. Dessa regler avser såväl tillgångar som skulder i försäkringsbolagens balansräkningar men anger alltså inte närmare hur stort kapital som krävs utöver de

114 Nuvarande bestämmelser SOU 199189

försäkringstekniska skulderna. Exempelvis uppställs inte något krav på lägsta aktiekapital utan det sägs endast att detta skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen 1 kap. 6 § resp. 8 § FRL. En del av bestämmelserna har endast en indirekt anknytning till soliditeten. Några av dessa har sin motsvarighet i aktiebolagslagen. Det kan t.ex. vara fråga om regler som syftar till att förebygga insolvens. Andra regler är speciella för försäkringsrörelse, t.ex. regler som är avsedda att underlätta tillsynsmyndighetens arbete, bl.a. vid bedömningen av bolagens soliditet. I det följande skall kortfattat redovisas de bestämmelser i FRL som ger ett mer direkt uttryck fir soliditetsprincipen. Dessa regler är anpassade till om det är fråga om livförsäkring eller skadeförsäkring. De olika slagen av försäkringar behandlas därför var för sig. Med livförsäkring avses härvid all grundbunden försäkring.

4.2.1 Livförsäkring

För livförsäkring har soliditetsprincipen allmänt kommit till uttryck i 7 kap. 2 § FRL. I denna bestämmelse sägs att de grunder som nämns i 2 kap. 6 § FRL skall avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Enligt sistnämnda bestämmelse skall grunder upprättas för beräkning av försäkringspremier och premiereserv, försäkringstagamas rätt till återköp och fribrev, belåning av försäkringsbrev hos försäkringsbolaget, verkan av underlåtenhet att betala premie, försäkringstaganens rätt när försäkringen i andra fall upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för törsäkringsfallet, återbäring, skyldighet att teckna återförsäkring samt förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. Kravet på grunder är således ett klart uttryck för en soliditetssträvan. Skyldighet att upprätta grunder för livförsäkringar föreligger alltid om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda natur finns anledning till undantag. Möjligheten till undantag beror på att vissa former av livförsäkring och därmed likställd personförsäkring är så speciell av karaktär att det saknas anledning att upprätta fullständiga grunder. Det är därvid främst skadelivräntor som avses jfr prop. 1961171, s 288- 289. Av 1 kap. 10 § FRL framgår vidare att undantag får medges från bestämmelserna om livförsäkring bl.a. skyldigheten att upprätta grunder i fråga om sådan livförsäkring som gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Vidare får undantag från FRL medges i fråga om vissa ömsesidiga bolag. Dessutom kan avvikelse från lagen medges för tjänstepensionsförsäkringar och mottagna återförsäkringar. Enligt 1 kap. 5 § FRL behöver bestämmelserna om livförsäkring inte heller tillämpas för personförsäkring av annat slag som meddelats för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. I dessa fall skall dock grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till återköp. Om annan försäkring än personförsäkring skall meddelas för längre tid än tio

SOU 199189 Nuvarande bestämmelser

år, uppställs krav på upprättande av grunder, bl.a. för beräkning av premiereserv för sådana försäkringar. I praktiken olika former avses av skadelivräntor och sjukräntor samt s.k. allframtidsförsäkring för brandskada. Grunderna skall stadfästas av regeringen i samband med att koncession beviljas 2 kap. 3 § första stycket FRL. Även ändring grunderna av skall stadfästas av regeringen, som emellertid kan uppdra åt ñnansinspektionen a.tt i regeringens sälle meddela stadfästelse i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt 2 kap. 4 § första stycket FRL. Enligt 2 kap. 6 § första stycket 1 och 2 FRL skall som nämnt grunder upprättas för beräkning av försäkringspremier och premiereserv. Närmare bestämmelser om dessa grunder återfinns i 7 kap. 3 § FRL. Enligt denna paragraf skall premie- och premiereservgrunderna innehålla antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt driftskostnader. Dessa antaganden skall väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som det är fråga om. Kravet på betryggande antaganden kan sågas vara det främsta uttrycket för soliditetsprincipen. Att antagandena vart för sig skall vara betryggande innebär normalt att både premie och premiereserv blir beräknade med säkerhetsmarginal. Om marginalen är tillräckligt stor uppstår överskott fortlöpande. Överskotten uppsamlas huvudsakligen i återbäringsfonden avsnitt

se

4.5. Premien bestäms utifrån de betryggande antagandena. Avvikelser från kravet på betryggande antaganden får göras om det i grunderna finns föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg 7 kap. 3 § fjärde stycket FRL. Av 7 kap. 3 § tredje stycket FRL framgår att premiereservgrundema skall bestämmas så att premiereserven alltid utgör summan av skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av försäkringsbolagets framtida utgifter för löpande försäkringar och det förväntade kapitalvärdet av framtida premier samt det belopp som anses behövligt för att möta förluster genom att försäkringar upphör i förtid. Premiereserven betraktas som en kollektiv reserv men grunderna skall innehålla regler för beräkning av den del av premiereserven som skall anses belöpa på varje enskild försäkring. För vissa situationer kan särskilda premiereservgrunder, s.k. övergångsgrunder, fastställas för en bestämd tid inte utan synnerliga skäl som får överstiga tio år 7 kap. 4 § FRL. Det är dels fråga om situationer där ändrade förhållanden kräver en väsentlig ökning av premiereserven för redan tecknade livfársäkringar, dels situationer där ett försäkringsbolag tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd att tillgångarna sjunkit i av värde eller dödligheten överstigit vad som antagits i grunderna eller

genom andra liknande omständigheter. Övergångsgrunder får emellertid

i sistnämnda fall fastställas endast om det inte finns anledning anta att bolaget skall råka på obestånd och grunderna kan anses främja om försäkringstagarnas intresse. Enligt 2 kap. 6 § första stycket 8 FRL skall grunder också upprättas för skyldighet att teckna återförsäkring. Innebörden är att ett försäkringsbolag inte får behålla risk till hur stort belopp helst. Utöver visst en som

116 Nuvarande bestämmelser SOU 199189

belopp måste återförsäkring ske. Vissa av bestämmelserna tjänar indirekt syftet att ställa krav på konsolideringskapitalets storlek. Ju mindre konsolideringskapital ett försäkringsbolag har, desto större del av försäkringsriskema måste bolaget återförsäkra. Grunder skall vidare upprättas bl.a. fir försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev, belåning av försäkringsbrev hos bolaget, verkan av underlåtenhet att betala premie och återbäring till försäkringstagarna. Närmare regler om vad dessa grunder skall innehålla finns i 7 kap.

5-8 §§ FRL. Återbäringsgrundema beskrivs närmare i avsnitt 4.5.

Utöver skyldigheten att upprätta grunder finns i FRL ett flertal andra bestämmelser som ger klart uttryck för soliditetsprincipen. Så är fallet med bestämmelsen om förbud mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse l kap. 3 § första stycket FRL. I försäkringsrörelselagstiftningen har alltid upptagits ett uttryckligt sådant förbud. Det ursprungliga motivet fir förbudet var just att ñrsäkringsbolagen skulle ha en betryggande soliditet. Även den s.k. separationsprincipen i 1 kap. 3 § andra stycket FRL, som innebär att med direkt livförsäkringsrörelse inte får förenas skadeförsäkringsrörelse, ger klart uttryck för en soliditetssträvan. Ytterligare en bestämmelse som anknyter till Soliditeten är kravet i 7 kap. 14 § FRL på medgivande av Finansinspektionen för att avge återförsäkring i vissa fall. Vidare kan nämnas bestämmelserna om att ñrsäkringsbolag skall redovisa värdet av sin ansvarighet pâ balansdagen 7 kap. 1 § FRL, bestämmelserna om klassificering och värdering tillgångar 11 av kap. FRL, reglerna om förlusttäckning 12 kap. 5-8 §§ FRL samt vinstutdelningsförbudet 12 kap. 2 § FRL. Viktiga bestämmelser i FRL med anknytning till Soliditeten är självfallet också placeringsreglema i 7 kap. 9-9 a §§ och kravet i 7 kap. 10 a § på registerföring av de tillgångar enligt det förstnämnda som lagrummet motsvarar försäkringstekniska skulder samt den med registreringen följande särskilda förmånsrätten. Dessa regler beskrivs närmare i avsnitt 4.3.

4.2.2 Skadeförsäkring

För skadeförsäkring har soliditetsprincipen kommit till uttryck dels genom den normalplan för beräkning och redovisning försäkringstekav niska skulder samt redovisning säkerhetsreserv i skadeförsâkringsbolag av BFFS 19834 som tillsynsmyndigheten utfärdar med stöd 11 kap. 1 § av FRL, dels genom vissa detaljbeståmmelser i FRL. Däremot innehåller lagen inte något allmänt uttryck för soliditetsprincipen inom skadeförsäkring. Den av inspektionen utfärdade normalplanen innehåller anvisningar för hur de försäkringstekniska skulderna skall beräknas. Syftet är att beräkningsmetoderna i olika bolag skall vara enhetliga och ett resultat ge som på ett rättvisande sätt belyser bolagens ekonomiska situation och därmed kan utgöra ett underlag för inspektionens beräkning av bolagens konsolideringskapital. Däremot innehåller normalplanen inte några anvisningar för fastställande tillgångarnas storlek. av

SOU 199189 Nuvarande bestämmelser 117

I normalplanen ges anvisningar för beräkning av premiereserv för direkt försäkring, ersättningsreserv för direkt försäkring, premie- och ersättningsreserv för mottagen återförsäkring och skadebehandlingsreserv för direkt försäkring och mottagen återförsäkring. Anvisningama är olika detaljerade för de olika reservema. Huvuddragen i och innebörden av dessa anvisningar har beskrivits i SOU 19868, s 123 ff. Normalplanen innehåller också regler gällande säkerhetsreserven, bl.a. maximigränser för säkerhetsreservens storlek och för uttag ur reserven. I denna del har nya bestämmelser utfärdats genom BFFS 199028. Säkerhetsreserven är en frivillig reserv som inte finns reglerad eller överhuvud taget omnämnd i FRL. Reserven har sitt ursprung i de s.k. säkerhetstillägg som enligt särskilda föreskrifter i den första normalplanen från år 1960 skulle förstärka premie- och ersättningsreserverna i syfte att verka utjämnande på svängningar i ñrsälcringsbolagens ekonomiska verksamhet. År 1983 bröts säkerhetstilläggen de ut ur försäkringstekniska skulderna och kom att bilda en fristående reserv, säkerhetsreserven. I nu gällande bestämmelser i normalplanen rörande säkerhetskrav sägs allmänt att reservens syfte är att vara en buffert för täckande sådana kostnader som kan drabba försäkringsrörelsen och av som bl.a. på grund av dess slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda natur inte har kunnat beaktas vid det förskottsvisa fastställandet av premierna. Säkerhetsreserven behandlas som en obeskattad reserv. Avsättningar till reserven får endast ske upp till en viss nivå. Den maximalt tillåtna reserven, som benämns bolagsmaximerad säkerhetsreserv, kan förenklat sägas utgöra summan av en viss procentsats av den under året gällande premieinkomsten för egen räkning och en viss procentsats av den utgående ersättningsreserven för egen räkning. Säkerhetsreserven får dock alltid uppgå till 2,5 milj.kr. eller tre gånger självbehållet dvs. den del som inte behöver återförsäkras per enskild risk. För det fall skadeförsäkringsbolag ingår i en koncern medges awikelfrån nämnda begränsningsregler. Har avvikelse medgetts gäller i ser stället en bestämmelse om koncernmaximerad säkerhetsreserv. Bestämmelsen innebär att summan av de i koncernen ingående bolagens säkerhetsreserver inte får vara större än den skulle varit om varje bolag följt reglerna om bolagsmaximerad säkerhetsreserv. Om särskilda omständigheter föreligger kan finansinspektionen i det enskilda fallet medge avvikelse från bestämmelserna om redovisning av Säkerhetsreserven. Uttag ur Säkerhetsreserven får endast ske för att täcka förlust som uppkommit på försäkringsrörelsen i dess helhet. Om den redovisade Säkerhetsreserven enligt föregående års balansräkning är större än högsta tillåtna nivå för det aktuella räkenskapsåret måste uttag ske av överskjutande belopp obligatoriskt uttag. Detta uttag skall i första hand användas för täckande av förluster. Endast om det obligatoriska uttaget inte räcker till, får ytterligare uttag ske. I anslutning till uttagsbestämmelsema erinras att det åligger verkställande direktören i varje enskilt om försäkringsbolag att tillse att bolagets konsolidering beaktas.

118 Nuvarande bestämmelser SOU 199189

Om det föreligger synnerliga skäl, kan försäkringsbolag efter medgivande av ñnansinspektionen göra uttag säkerhetsreserven även för andra ur ändamål än förlusttäckning på rörelsen i dess helhet. Utöver bestämmelserna i normalplanen innehåller FRL flera detaljbestämmelser som anknyter till soliditeten. På motsvarande sätt för som livförsäkring är bestämmelserna om förbud mot rörelse än annan försäkringsrörelse, bestämmelserna att försäkringsbolaget skall om redovisa värdet av sin ansvarighet på balansdagen samt bestämmelserna om klassificering och värdering tillgångar uttryck för soliditetsprinav cipen. Vidare har bestämmelserna rörande reservfond i 12 kap. 9 § FRL en klar anknytning till soliditeten. Enligt paragrafen skall skadeförsäkringsbolag inrätta en reservfond för avsättning belopp uppkommer i av som vissa i paragrafen uppräknade situationer. Det finns dock inte några minimikrav på reservfonden. De bestämmelser förekommer härom som återfinns i bolagsordningarna. Däremot reglerar lagen i vilka situationer fonden får sättas ned. Nedsättning fär sålunda ske för förlusttäckning och fondemission. Efter särskilt tillstånd domstol kan nedsättning av av reservfond i försäkringsaktiebolag ske även för andra ändamål. För skadeförsäkring uppställs vidare krav på att bolagsordningen, som skall stadfästas av regeringen, skall i vilken utsträckning bolaget är ange skyldigt att teckna återförsäkring 2 kap. 5 § 10 FRL. Härigenom p avses att säkerställa att bolaget inte behåller för stor risk för en egen räkning. Ytterligare regler kan sägas uttryck för soliditetsprincip är som ge en bestämmelsen i 12 kap. 2 § FRL om att vinstutdelning inte får ske i strid med god affärssed samt bestämmelserna i 13 kap. FRL uttaxering i om ömsesidiga bolag.

Placeringsregler

Försäkringsbolagens möjligheter att placera sina tillgångar har i FRL begränsats med hänsyn till kravet på trygghet för försäkringstagarna. Även placeringsreglema är således i grunden ett uttryck för soliditetsprin-

cipen. Liiförsäkringsbolagerts placeringar regleras i 7 kap. 9 och 9 §§ FRL. a Enligt 9 § skall ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar alltid, dvs. vid varje tidpunkt, redovisas i vissa angivna slag av tillgångar. Vad som skall tas upp som försäkringstekniska skulder i 7 kap. anges 1 § FRL. Enligt denna bestämmelse utgörs de försäkringstekniska skulderna av värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för löpande försäkringar premiereserv 2. försäkringsersättningar för inträffade ñrsâkringsfall ersättningsre-

serv

3. utgifterna för reglering inträffade försäkringsfall skadebehandav lingsreserv

i SOU 1991 89 Nuvarande bestämmelser 1 19

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning och 5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning. De slag av tillgångar i vilka livförsäkringsbolagen enligt 7 kap. 9 § skall redovisa belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna år följande. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten, 2. obligationer och andra skuldförbindelser med undantag för förlagsbevis som utfärdats av hypoteksinstitut, kreditaktiebolag, Svenska bostadskreditkassan, Skeppsfartens sekundärlânekassa och Nordiska investeringsbanken, 3. obligationer som utfärdats eller garanterats av svenskt bankinstitut samt av sådana institut eller av riksbanken utfärdade andra fordringsbevis med undantag av förlagsbevis, 4. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av en svensk kommun, obligationer som utfärdats av ett svenskt näringsföretag och som offentligen utbjudits av ett svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank AB eller Nordiska investeringsbanken, 6. skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom panträtt i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller panträtt i tomträtt till viken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål inom 70 procent av uppskattade värde eller, om särskilt pantvärde fastställts, inom 75 procent av pantvärdet samt skuldförbindelser mot pantrâtt i industrifastighet eller tomträtt, till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av uppskattat värde, 7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art eller säkerhet kan jämförliga med någon av de handlingar som avses i anses punkterna 1-6, 8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom âterköpsvärdet, 9. värdet återförsäkringsgivarnas ansvarighet på grund av delivförav säkringar övertagits i form återföxsäkring, som av 10. försäkringsbolagets egna fastigheter och tomträtter, 11. aktier i dotterbolag som är fastighetsbolag, 12. medel på konto i bank, samt

13. likvidansvar för PenningmarknadsCentralen PmC AB enligt 9 kap.

1 § lagen 1991195 om penningmarknadskonton. Från nämnda placeringsregler görs i 7 kap. 9 § fjärde stycket ett undantag, varigenom stadgas att ett belopp motsvarande högst 20 procent de försäkringstekniska skulderna för egen åkning, dvs. efter av återförsâkring, får redovisas i andra tillgångar än de ovan uppräknade, dock inte i aktier. Denna sektor för placering i andra tillgångar brukar benämnas den fria sektorn.

Bestämmelserna om placering i vissa tillgångsslag med undantag för

punkten 8 gäller även i fråga om redovisning av premiereserv för långa

120 Nuvarande bestämmelser SOU 199189

skadeförsäkringar, dvs. skadeförsäkringar meddelats för längre tid som än tio år. De tillgångar i vilka de försåkringstekniska skulderna enligt 9 § och premiereserven enligt 10 § redovisats, skall vid varje tidpunkt framgå av ett hos försäkringsbolaget ñrt register 7 kap. 10 § FRL. De sålunda a registerförda tillgångarna omfattas enligt 7 kap. 11 § FRL försäkringsav tagamas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen 1970979. Registreringen och den därmed följande särskilda förmånsrätten har ersatt det tidigare systemet med handpanträtt och särskild förvaring de av värdehandlingar som bolagen skulle redovisa Det åligger försäkringsbolagets styrelse och verkställande direktör att tillse att beräkningar av försäkringstekniska skulder premiereserv samt kopior registret resp. av tillställs ñnansinspektionen. De ovan beskrivna placeringsreglema avser enbart tillgångar motsvarande de försäkringstekniska skulderna och gäller endast för livförsäkring och lång skadeförsäkring. En styrning försäkringsbolagens placeringar av sker emellertid också genom den s.k. femprocentsregeln i 7 kap. 17 § FRL, som gäller för alla försäkringsbolag. Regeln kan sägas ett vara utflöde av förbudet mot annan rörelse och innebär att ett försäkringsbolag inte utan medgivande Finansinspektionen får äga större andel av av aktierna i ett enskilt aktiebolag än mot ett röstetal högst som svarar om fem procent av rösterna för samtliga aktier. Det finns dock inte något hinder mot att äga en större andel av aktiekapitalet. 7 kap. 17 § a innehåller undantag från femprocentsregeln i fråga vissa ñnansiella om förvärv. Placeringsmöjlighetema begränsas också bestämmelsen i av nämnda paragrafs andra stycke, att ett försäkringsbolag inte utan finansinspektionens medgivande fär äga andelar i värdepappersfond eller i annan juridisk person än aktiebolag.

4.4 Särskilt

om försäkringsbolagens upplåning

Enligt gällande lagstiftning finns inte några generella regler som förbjuder försäkringsbolag att uppta lån. För särskilda fall ett par av upplåning innehåller dock 5 kap. FRL bestämmelser. Sålunda förbjuds enligt 5 kap. 1 § försäkringsbolag att ut konvertibla skuldebrev eller ge skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller i övrigt ta upp ett penninglån på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp bestäms som med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Vidare förbjuds livförsäkringsbolag att ge ut vinstandelsbevis. De begränsningar som i övrigt finns i försäkringsbolagens möjligheter till upplåning är ett resultat den tolkning gjorts förbudet mot av som av annan rörelse i 1 kap. 3 § första stycket FRL. Finansinspektionen har därvid ansett att upptagande av mera tillfälliga marginella lån är att anse som ett acceptabelt inslag i försäkringsbolagens verksamhet. Om däremot upplaning äger rum i spekulativt syfte för att möjliggöra förvärv som bedöms kunna leda till snabba vinster överskrids gränsen för vad som

SOU 1 991 89 Nuvarande bestämmelser 121

legalt är att förstå med drivande av försäkringsrörelse cirkulär den 14 juni 1983 och den 20 maj 1987, vidare avsnitt 6.3.7. se

4.5 Reglerna återbäring

om

Enligt 12 kap. 5 § FRL skall litférsdkringsbolag avsätta årsvinsten på livförsäkringsrörelsen till återbäringsfond i den mån inte vinsten tas en i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av FRL. Vidare får enligt paragrafen livförsäkringsbolag avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livföisäkringsrörelse till återbäringsen fond för sådan annan rörelse. Som tidigare beskrivits skall för livförsäkring grunder upprättas och stadfistas i särskild ordning. Grunderna för beräkning av försäkringspremier och premiereserver skall enligt 7 kap. 3 § FRL innehålla antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt driftskostnader. Eftersom antagandena vart för sig skall betryggande, kommer vara normalt överskott att uppstå. Dessa överskott uppsamlas i huvudsak i återbäringsfonden.

Äterbäringsfonden får användas endast för återbäring och förlusttäck-

ning 12 kap. 6 §. Om det ñnns särskilda skäl därtill kan finansinspektionen medge att fonden minskas även i andra fall. Även allt om överskott som enligt vad sagts uppsamlas i återbäringsfonden i nyss princip tillhör försäkringstagarna, får återbäring inte tilldelas i sådan utsträckning att fonden helt töms. Medel skall således finnas tillgängliga för att möta eventuella framtida förluster. Detta framgår bestämmelser av

i återbäringsgrunderna. Återbäringsfonden fyller alltså ett syfte utöver

utbetalning till försäkringstagare vid tidpunkt uppsamlad senare av återbäring. Fonden skall också täcka eventuella framtida förluster i

enlighet med 12 kap. 7 § FRL. Återbäringsfondens förlusttäckningssyfte

är grunden till att fonden ingår i beräkningen av ett försäkringsbolags konsolideringskapital av vilket kapital fonden normalt utgör - en betydande del. Tilldelning och utbetalning av âterbäringsmedel får således inte ske utan beaktande av konsolideringsbehovet. Varken FRL eller annan lagstiftning innehåller emellertid några bestämmelser närmare som reglerar bolagens hantering av âterbäringsmedlen. FRLs bestämmelser på detta område är mer allmänt hållna. Sålunda uppställs i FRL krav på att grunder skall upprättas för återbäring till försäkringstagama 2 kap. 6 § första stycket 7 p. Dessa grunder skall enligt 7 kap. 8 § innehålla regler om användning återbäringsfonden samt tilldelning och av förräntning av återbäringsmedel. Reglerna för tilldelning äterbåring av skall ange hur tilldelningen skall ske. Vidare stadgas att den tilldelade âterbäringen skall utbetalas omedelbart eller vid bestämd en senare tidpunkt eller också tillgodoräknas försäkringstagaren nedsättning som av premien eller utvidgning av försäkringsförmånema. Slutligen i anges paragrafen att utfistelse om återbäring inte får göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning återbäring. av

122 Nuvarande bestämmelser SOU 199189

De bestämmelser som mer i detalj reglerar återbäringen återfinns således inte i lagstiftningen utan i återbäringsgrundema. Av särskilt intresse från soliditetssynpunkt är en bestämmelse i grunderna som stadgar att återbäring inte får ske i vidare mån än att återbäringsfonden vid varje tidpunkt uppgår till fem procent av premiereserven för egen räkning. Utöver denna begränsningsregel innehåller återbâringsgrundema olika bestämmelser som reglerar uppsamlandet av återbäring på en enskild försäkring. Det totala överskott som uppkommer till följd av att premierna är beräknade med viss säkerhetsrnarginal, jämte den avkastning som uppkommer på redan uppsamlat kapital, uppdelas enligt âterbäringsgrundema i s.k. kollektivt konsolideringskapital och s.k. återbäringskapital. Konsolideringskapitalets storlek har bolagen stor frihet att bestämma själva. I flertalet försäkringsbolags återbäringsgrunder sägs endast att som kollektivt konsolideringskapital skall upptas vad som bedöms erforderligt för erhållande av en med hänsyn till rörelsens omfattning och förhållandena i övrigt lämplig avvägd total konsolidering. Det framgår inte heller av grunderna i vilka situationer kapitalet kan utnyttjas.

Återbäringskapitalet är vad som återstår sedan bolagets hela kon-

solideringskapital som belöper på individuell livförsäkring minskats med belopp motsvarande det kollektiva konsolideringskapitalet. Äterbäett ringskapitalet skall fördelas på de individuella försäkringarna enligt bestämmelser i grundema. Ett gemensamt drag i dessa bestämmelser är att varje försäkring så långt det är möjligt skall ha del i bolagets totala överskott med ett belopp som står i relation till den vinst bakad på visst sätt som försäkringen bidragit till genom att inbetalade premier inte i sin helhet har behövt tas i anspråk. Denna metod för beräkning av återbäring som uppsamlats på en enskild försäkring brukar benämnas kontributionsmetoden. När det gäller utbetalning av de tilldelade âterbäringsmedlen innehåller varken FRL eller återbäringsgrunderna några närmare bestämmelser. Vanligen görs utbetalningarna i anslutning till att själva försäkringsbeloppet utbetalas. Delar av det överskott en försäkring gett upphov till kan emellertid ha uppbundits i det s.k. kollektiva konsolideringskapitalet och kan komma att tilldelas andra försäkringstagare i framtiden.

4.6 Skälighetsprincipen och sundhetsprincipen

Som nämnt gäller utöver soliditetsprincipen också två andra allmänna grundsatser i lagstiftningen försäkringsverksamhet; skälighetsprinciom pen och sundhetsprincipen. Rörande skälighetsprincipen kan vi fatta oss kort i detta sammanhang. I vårt uppdrag ingår visserligen också en omprövning av grundsatsen om pnemie- och kostnadsskälighet, men den kommer väsentligen att ske först i nästa utredningsetapp. Principen har för övrigt utförligt behandlats av FVK SOU 19868, avsnitt 8.2. Följande bör emellertid sägas. Principen

SOU 199189 Nuvarande bestämmelser

har flera sidor. I fråga om livförsäkring föreskrivs i 7 kap. 2 § FRL att försäkringstagamas kostnad för försäkringen dvs. premien med avdrag för eventuell återbäring skall vara skälig med hänsyn till försäkringens art. En regel om skälig premiesättning vid skadeförsäkring förekommer i 19 kap. 5 § FRL, där det hänvisas till den försäkrade risken, nödvändiga driftsomkostnader och omständigheterna i övrigt. Beträffande andra villkor än premien sägs i 19 kap. 6 § FRL att de skall vara skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd och omständigheterna att ge i övrigt, bestämmelse omfattar både liv- och skadeförsäkring. en som Slutligen anses skälighetsprincipen också innebära att skaderegleringen skall ske korrekt, utan onödigt dröjsmål och på ett rättvist sätt mot försäkringstagarna. Principen spelar väsentlig roll vid tillsynen över en försäkringsbolagen men har ansetts svår att närmare precisera; FVK föreslog ett visst förtydligande men förslaget har inte genomförts jfr SOU 19868 s. 11, 208 ff. Den s.k. sundhetsprincipen finns uttryckt framför allt i bestämmelsen i 2 kap. 3 § FRL, där det sägs att koncession beviljas, om inte den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Enligt 19 kap. 1 § FRL gäller vidare allmänt att fmansinspektionen skall verka för en sådan utveckling. Principen kom till uttryck i lagtext första gången i bestämmelsen om materiella koncessionsvillkor i 1948 års FRL. Koncession för försäkringsrörelse fick ges, om försäkringsbolagets verksamhet ansågs behövlig och i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet

se 4 §. Enligt motiven skulle vid sidan av behovsprincipen göras

en kvalitetsbedömning, som innebar att bolagets verksamhet skulle bygga på sunda försäkringsprinciper och avse att tillgodose ett från det allmännas synpunkt legitimt intresse; förändringar i samhälle och näringsliv liksom inom tekniken gjorde det nödvändigt att ständigt pröva huruvida försäkringsväsendets arbetssätt och organisationsformer befann sig i nivå med tidens krav, varvid man också borde särskilt beakta arten det av intresse som skulle tillgodoses, avvägningen delägarnas inflytande i av ömsesidiga bolag m.m. SOU 194634 s. 14 f. Det framhölls vidare att dessa frågor borde ses i sammanhang med behovsprincipen; behövdes ett nytt försäkringsbolag, var dess tillkomst i regel ägnad att främja en sund utveckling prop. 194850 s. 159. Bestämmelsen överfördes sedan till 2 kap. 3 § i nuvarande lag, varvid samtidigt sundhetsprincipen föreskrevs som ett mål för tillsynen över försäkringsverksamheten. Denna princip skulle gälla inte bara för koncessionsfrågan utan också för rörelsens bedrivande prop. 19818218O s. 310. Sedan regeln om behovsprövning slopats genom lagändring år 1984 kvarstår endast sundhetskravet i kon-

cessionsparagrafen se närmare avsnitt 6.4.1 nedan. Även denna princip

lämnar genom sin vaga utformning myndigheterna betydande frihet. Frågan får betydelse när det gäller harmonisering FRLs konav cessionsregler med EGs system avsnitt 6.4.1 nedan.

l 24 Nuvarande bestämmelser SOU 199 1 89

4.7 Skatteregler

Regler om den grundläggande skattemässiga behandlingen av försäkringsföretag återfinns i 2 § 6 mom. lagen 1947576 om statlig inkomstskatt SI. Inledningsvis anges vad som avses med livförsäkringsföretag resp. skadeförsäkringsföretag. Med livförsäkringsföretag förstås i SI företag vars försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring, dvs. livförsâkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsâkring samt arbetslöshetsförsäkring. Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än livförsäkringsföretag. I fråga om utländskt försäkringsföretag som drivit försäkringsrörelse i Sverige bedöms företaget endast med hänsyn till den rörelse som företaget bedrivit här i landet. Understödsförening anses i SI som livförsäkringsföretag i fråga om verksamhet som är hänförlig till livförsäkring under förutsättning att föreningen enligt sina stadgar får meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 1000 kr för medlem. Underlaget för beskattning utgörs av försäkringsrörelsens nettointâkt. s Det är således fråga om nettovinstbeskattning. Bolagsskattesatsen är 30 procent. I fråga om inlândskt livförsäkringsföretag utgörs nettointäkt av företagets kapital- och fastighetsförvaltning. Härvid undantas dock den del av intäkten som belöper på dels pensionsförsäkring, vilka företaget meddelat direkt eller meddelat i återförsåkring åt inlândskt försäkringsföretag, dels avgångsbidragsförsåkringar meddelade enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. För inländskt skadeförsäkringsföretag gäller att överskottet av försäkringsrörelsen anses vara nettointäkt av försâkringsrörelse. När nettointåkten beräknas för inländskt skadeförsäkringsföretag får avdrag från bruttointäkten göras, förutom för driftskostnader, för avgifter och bidrag som utgetts till kommun, förening eller sammanslutning. Dessa avgifter och bidrag skall vara avsedda att understödja verksamhet som har till syfte att förebygga sådana skador som faller inom ramen för den verksamhet som företaget bedriver. Vidare får avdrag från bruttointäkten göras för det som motsvarar ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning och ökning av säkerhetsreserv. Med försäkringstekniska skulder för egen räkning avses sådana skulder enligt 7 kap. l § första stycket FRL minskade med värdet av återförsäkringsgivarens ansvarighet. Avdrag får också göras för det som motsvarar utbetald återbäring och verkställd premieåterbetalning. Den minskning som görs av försäkringsteknjska skulder för egen räkning av såkerhetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och av utjämningsfondema skall tas upp som intäkt vid beräkning av nettointäkten. Som nettointäkt av försäkringsrörelse som bedrivits av utländskt skadeförsåkringsföretag anses ett belopp motsvarande två procent av den del av företagets premieinkornst som är hânförlig till i Sverige bedriven försäkringsrörelse. Premieinkomsten avser här bruttobeloppet av försäkringspremier. Sålunda inräknas även återförsäkringspremier. Vid beskattningen får lager av värdepapper och fastigheter inte tas upp

SOU 199189 Nuvarande bestämmelser

till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet, lägsta värdets princip. Vid värderingen gäller i princip FIFUmetoden, dvs. antagande görs att de tillgångar som finns kvar i lagret är de som har anskaffats senast. Liv försäkringsföretag är, som framgår av 7 § 8 mom. SI inte frikallade från skattskyldighet för utdelning på näringsbetingade aktier eller andelar. Vidare kan livförsäkringsföretag inte ge eller ta emot koncembidrag 2 § 3 mom. SI. Vid inkomstberâkningen får skadeförsäkringsföretag göra avdrag för belopp som avsätts till skatteutjämningsreserv surv. Detta regleras i lagen 1990654 om skatteutjämningsreserv. Underlaget för avsättning är företagets eget kapital såsom det definieras i den lagen alternativt företagets lönesumma. Avdrag för avsättning medges med högst 30 procent av underlaget, om detta utgörs av eget kapital K-surv. För det fall underlaget utgörs lönesumman medges avdrag med högst 15 av procent av underlaget L-surv. Svenska livförsâkringsföretag, utländska livförsökringsföretag besom driver försäkringsrörelse i Sverige och understödsföreningar bedriver som till livförsäkring hänförlig verksamhet skall betala avkastningsskatt enligt lagen 1990661 om avkastningsskatt på pensionsmedel. Sådan skatt skall också betalas av pensionsstiftelser och arbetsgivare som i balansräkning redovisar skuld under rubriken Avsatt till pensioner. För svenska livförsäkringsföretag och för understödsföreningar utgörs underlaget för beskattning av nettoinäkten av den kapital- och fastighetsförvaltning som belöper på pensionsförsâkringar som har meddelats direkt eller i âterförsäkring åt ett annat inländskt försäkringsföretag. skatteunderlaget för utländska försäkringsföretag utgörs nettointäkten den kapitalav av och fastighetsförvaltning som härrör från den i Sverige bedrivna försäkringsrörelsen och belöper på pensionsförsåkringar som som meddelats direkt eller i återförsäkring åt ett inländskt försäkringsñretag. För det underlag som avser tjänstepension är skattesatsen 10 procent och för underlag som avser annat än tjänstepension är skattesatsen 15 procent. Svenska livförsäkringsföretag är skyldiga att betala skatt på premie för grupplivtörsäkring. Detsamma gäller för utländska försäkringsföretag i fråga om verksamhet som drivs i Sverige. Skatten uppgår till 42,7 procent av skatteunderlaget, vilket utgörs av 95 procent av mottagen premie.

SOU 199189 127

5 EES och EGs

regler på försäkringsområdet

5.1 Bakgrund

Sveriges handelsrelationer med EG regleras främst de frihandelsavtal av som trädde i kraft år 1973. Samarbetet med EG har succesivt breddats och fördjupats. Är 1984 lades den politiska grunden till utvidgat samarbete mellan ett EG och EFTA-ländema genom den s.k. Luxemburg-deklarationen. Den innehåller riktlinjer för ett fördjupat och utvidgat samarbete inom och utom ramen för frihandelsavtalen. Målet var enligt deklarationen att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde EES. År 1985 presenterade EG-kommissionen vitbok med handen ett lingsprogram och tidtabell syftar till att uppnå Romfördragets mål en som och genomföra EGs inre marknad senast vid utgången av år 1992. De hinder för fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital som alltjämt finns mellan medlemsländerna skall då vara avvecklade. De institutionella förutsättningarna för att genomföra vitbokens målsättningar skapades genom den s.k. europeiska enhetsakten, trädde i kraft den som l juli 1987. Enhetsakten innehåller bl.a. nya regler för beslutsfattande inom EG som ökar möjligheterna att fatta majoritetsbeslut. EGs beslut om genomförandet av den inre marknaden ändrade förutsättningarna för samarbetet mellan Sverige och EG. Regeringen lade därför hösten 1987 fram en proposition om Sverige och den västeuropeiska integrationen prop. 19878866 i vilken riktlinjerna för ett breddat och fördjupat samarbete med EG lades fast. Under år 1989 undersökte EFTA-ländema och EG-kommissionen gemensamt förutsättningarna för ett mer strukturerat samarbete. Kartläggningen gällde ett fördjupat samarbete omfattande de fyra friheterna för varor, tjänster, kapital och personer samt angränsande politikområden, byggt på gemensamt beslutsfattande och gemensamma institutioner. I december 1989 fattades beslut att förhandlingar ett om om brett EES-avtal för att uppnå de fyra friheterna skulle inledas första halvåret 1990. Förhandlingarna skulle även omfatta angränsande områden som t.ex. miljö, forskning och konsumentskydd. Formella förhandlingar inleddes den 20 juni 1990 och den 21 oktober 1991 enades parterna

lAvsnittet bygger på Konsekvenser svenskt EG-medlemskap utgiven av ett av utrikesdepartementetshandelsavdelning.

i

128 EES och EGs regler på försäkringsamrddg SOU 199189

om innehållet i detta avtal. Avsikten är att EES-avtalet skall kunna träda i kraft samtidigt med att den inne marknaden fullbordas den 1 januari 1993. Målet är alltså att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde där varor, tjänster, personer och kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. De delar av EGs regelverk lacquis communautaire som - är relevanta för EES-samarbetet avses därför i en eller annan form bli integrerade i EES-avtalet och i EFTA-ländemas rättsordnjngar, så att enhetliga regler skall kunna gälla inom hela området.

5.2 Konkurrensregler

En grundläggande förutsättning för den europeiska ekonomiska gemenskapen är att enhetliga konkurrensvillkor råder inom hela den gemensamma marknaden. EGs konkurrensregler skall se till att konkurrensen inte snedvrids på ett sådant sätt att varors och tjänsters fria rörlighet över medlemsstaternas gränser hindras eller försvåras. I Romfördraget finns två centrala bestämmelser, artiklarna 85 och 86, som rör konkurrensbegränsande åtgärder av ñretagare. Den ena avser förbud mot konkurrensbegrânsande avtal och den andra mot missbruk av en dominerande ställning. Om de positiva effekterna av ett konkurrensbegränsande avtal överväger kan kommissionen emellertid medge undantag från förbudet. För vissa kategorier av avtal kan kommissionen även medge s.k. gruppundantag. Hösten 1990 fick kommissionen möjlighet att ta upp en tredje form av konkurrensbegränsning till prövning, nämligen företagsförvärv. Målet för EES-avtalet är bl.a. att skapa enhetliga konkurrensförutsâttningar inom hela EES-omrâdet. För att åstadkomma detta måste likvärdiga konkurrensregler gälla och EES-avtalet förutses innebära att EPTA-ländema övertar EGs regler på konkurrensområdet. Den svenska konkurrenslagen kommer emellertid att tillämpas även i fortsättningen på de konkurrensbegränsningar som har effekter enbart i vårt land.

5.3 Finansiella tjänster

Utgångspunkten för EES-avtalet på detta område är att skapa fria kapitalrörelser och ett ekonomiskt och monetärt samarbete samt att liberalisera och harmonisera handeln med tjänster. Detta ställer vissa krav på etableringsrätt för företag och möjlighet till en fri gränsöverskridande handel. De grundläggande friheter som krävs för att skapa en fri marknad för handel med tjänster finns i Romfördraget. Bestämmelserna i fördraget har kompletterats med förordningar och direktiv som syftar till att bl.a. skapa gemensamma tillsynsregler, avskaffa handelsrestriktioner och harmonisera olika slag av föreskrifter. I vissa fall har EG även infört reciprocitetskrav för tillträde till den

SOU 199189 EES och EGs regler på försäkringsømrádet 129

gemensamma marknaden för att säkerställa likvärdigt tillträde till tredje lands marknader för EG-företag. EGs regler för en inre finansiell marknad kan sägas uppbyggda på vara tre grundprinciper; en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonisering för ömsesidigt erkännande nationella regler. av Principen om en enda auktorisation one single licence innebär att en auktorisation som lämnats ett finansiellt företag i det medlemsland där företaget hör hemma skall vara giltig för hela EG. Företaget skall från sin hemlandsbas obehindrat kunna tillhandahålla tjänster över gränserna cross-borderhandel och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemsstater. Verksamheten skall, oavsett var i gemenskapen den bedrivs, i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra medlemsstater. En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter att varje medlemsstat obligatoriskt erkänner övriga medlemsstaters regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose vârdlandets anspråk på sundhet i rörelsen. För detta ändamål har i direktivform lagts fast miniminivåer för hannonisering grundläggande av regler för verksamheten i banker och andra kreditinstitut, försäkringsbolag och värdepappersinstitut. För att de integrerade finansiella marknaderna skall kunna fungera stömingsfritt har också antagits regler om överskådlighet i fråga om den nationella lagstiftning som tillämpas och om rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

5.4 Försäkringsområdet

Romfördragets mål också på försäkringsområdet är etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster över gränserna. En utgångspunkt vid genomförandet av dessa mål är att upprätthålla en ansvarsfull tillsyn och ett starkt konsumentskydd, samtidigt vill skapa största möjliga som man konkurrens och valfrihet. En konsument skall kunna välja den försäkring som passar honom bäst och skall därvid kunna vända sig till vilket bolag som helst inom gemenskapen. Försäkringsbolagen skall således kunna erbjuda sina tjänster inom hela gemenskapen utan att bli utsatta för konkurrensbegränsande åtgärder genom olika nationella regelsystem. Redan år 1964 föreskrevs i ett direktiv rörande återförsäkring och retnocession 64225EEG att alla hinder avseende etablering och tjänstehandel skulle avskaffas detta område. Detta innebar emellertid i stort sett endast en bekräftelse av rådande förhållanden. För direkt försäkringsverksamhet genomfördes etableringsfriheten på 1970-talet genom de s.k. etableringsdirektiven. I det första skadeförsäkringdirektivet 73239EEG från år 1973 och det första livförsäkringsdirektivet 79267EEG från år 1979 föreskrivs att medlemsstaterna

130 EES och EGs regler på försäkringsomrâdet SOU 199189

skall kräva auktorisation för att någon skall få driva försäkringsverksamhet. I direktiven föreskrivs vilka auktorisationsregler skall gälla och som vad som krävs för att en filial skall få etableras i en annan medlemsstat. Etableringsdirektiven innehåller även vissa rörelseregler, främst bestämmelser som avser att upprätthålla en finansiell stabilitet i försäkringsbolagen, t.ex. grundläggande bestämmelser avseende tekniska reserver och regler om hur den s.k. solvensmarginalen skall beräknas. Det första skadeförsäkringsdirektivet har ändrats genom ett antal rättsakter, främst genom ett direktiv om koassurans inom gemenskapen 78473EEG, ett direktiv avseende turistassistans 84641EEG och ett direktiv rörande kreditförsäkring 87343EEG. Etableringsdirektiven innebar att försäkringsbolagen fick tillträde till 12 nationella marknader. Genomförandet av den fria tjänstehandeln, som innebär att ett bolag är etablerat i ett medlemsland skall kunna sälja som sina försäkringar i ett annat medlemsland utan att vara etablerat där, kommer att skapa en integrerad marknad inom vilken ett bolag får driva verksamhet med stöd av en enda auktorisation och därvid stå under tillsyn endast av myndigheterna i bolagets hemland. Av stor betydelse för genomförandet av en fri tjänstehandel över gränserna har varit de s.k. koassurans-domama, som meddelades av EGdomstolen i december 1986. Domstolen klargjorde att Romfördragets regler om fri tjänstehandel gäller även på försäkringsomrâdet, vilket innebär att ett medlemsland inte får kräva att ett bolag som redan är etablerat i ett annat medlemsland också skall vara etablerat i det land där tjänsten skall presteras. På försäkringsområdet finns emellertid behov av att ge försäkringstagare ett skydd som kan motivera begränsningar i den fria tjänstehandeln. Domstolen ansåg därför att det under vissa omständigheter och i avvaktan på ytterligare harmonisering kan vara berättigat att kräva auktorisation även i det land där tjänsten skall presteras. Behovet av sådant särskilt skydd är emellertid inte lika stort för hela försäkringssektorn och det kan, enligt domstolen, finnas fall där den försäkrade risken är av sådan art eller försâkringstagaren har en sådan ställning att det inte finns skäl att skydda försäkringstagaren genom att tillämpa nationella tillsynsregler. I det andra skadeförsäkringsdirektivet 88357EEG, som antogs år 1988, har försäkringsriskema med stöd av koassurans-domama delats upp i stora risker och andra risker än sådana faller in under definitionen som på stora risker ibland benämnda massrisker. Begreppet stora risker omfattar i huvudsak transport- och sjöförsäkring, kreditförsäkring som tecknas av näringsidkare samt egendoms- och ansvarsförsäkring som tecknas av större företag. För de stora riskerna innebär direktivet att den fria tjänstehandeln med en enda auktorisation och hemlandstillsyn genomförs. För massriskema har det ansetts föreligga behov av att ge försäkringstagarna ett särskilt skydd, och medlemsländerna har därför getts möjlighet att i avvaktan på ytterligare harmoniseringsåtgärder kräva auktorisation för den gränsöverskridande verksamheten och att tillämpa egna tillsynsregler. I november 1990 antog EGs ministerråd det andra livförsäkringsdirekti-

SOU 199189 EES och EGs regler på försäkringsømrádet 131

vet 90619EEG. Direktivet omfattar såväl individuella försäkringsavtal som grupplivförsäkring. Principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn införs för livförsäkringar tecknas på försäkringstagasom rens eget initiativ i ett annat medlemsland än det där försäkringstagaren är bosatt. Försäkringstagaren skall anses ha tagit initiativet till kontakten med försäkringsbolaget dels då avtalet har ingåtts båda parter i det av land där bolaget är etablerat eller av parterna i deras resp. hemland, under förutsättning att bolaget inte dessförinnan kontaktat försäkringstagaren, dels i de fall då försäkringtagaren i sitt hemland kontaktat en försäkringsmäklare för att teckna försäkring i ett annat medlemsland. en För andra försäkringar än sådana som tecknats efter initiativ av försäkringstagaren har denne ansetts vara i behov av särskilt skydd. I dessa fall har medlemsländerna getts möjlighet att välja de vill tillämpa reglerna om om hemlandstillsyn eller om de i avvaktan på fortsatt harmonisering skall kräva auktorisation vid gränsöverskridande handel. I fråga om auktorisation av dotterbolag till försäkringsbolag hemmahörande i tredje land och tillstånd för sådana företag att om förvärva större ägarandelar i EG-företag skall särskilda bestämmelser om viss reciprocitet gälla. Om EG-kommissionen finner att ett tredje land inte erbjuder EG-företagen effektivt marknadstillträde, skall kommissionen kunna ta initiativ till underhandlingar med ändamål att uppnå jämförbara konkurrensmöjligheter. Om kommissionen finner att tredje landet varken erbjuder effektivt marknadstillträde eller nationell behandling, dvs. i princip behandling den inhemska samma som som ges företag, får kommissionen gå längre och i sista hand besluta att vidare ansökningar från det landet om auktorisation resp. förvärv i EG skall begränsas eller uppskjutas i högst tre månader. I juli 1990 lade EG-kommissionen fram ett förslag till ett tredje skadeförsäkringsdirektiv COM90348 och den 20 februari i år ett förslag till ett tredje livförsäkringsdirektiv COM9l57. Syftet med förslagen är att genomföra fri tjänstehandel inom hela försäkringsomen rådet. Ett genomförande av principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn kräver enligt kommissionen en harmonisering bl.a. av bestämmelserna om definition och beräkning av tekniska reserver samt beträffande valutamatchning, värdering, riskspridning och lokalisering av de tillgångar som täcker de tekniska reserverna. Direktivförslagen tar inte frågan harmonisering de upp om av bestämmelser som är tillämpliga på försäkringsavtal och avtalsvillkor. Det föreslagna regelsystemet är i stället baserat på de lagvalsregler som finns i det andra skade- och det andra livförsäkringsdirektivet. Dessa regler anses ge ett tillräckligt konsumentskydd, eftersom de beträffande försäkringar där detta skydd anses särskilt angeläget ger möjlighet att tillämpa den lag som gäller i försäkringstagarcns hemland. Vad gäller definition och beräkning av de tekniska reservema avseende skadeförsäkring anser kommissionen att en tillräcklig harmonisering uppnås genom bestämmelserna i förslaget till direktiv om årsredovisning och kcncernredovisning för försäkringsbolag COM86764, reviderat COM89474. Detta direktivförslag innehåller vissa minimikrav för hur

132 EES och EGs regler på färsäkringsområdet SOU 199189

balans- och resultaträkningar skall presenteras i årsredovisningarna för att möjliggöra direkta jämförelser mellan försäkringsbolag i olika medlemsländer. Frågan om beräkning av tekniska reserver för livförsäkring tas upp i förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet. Enligt ett förslag till direktiv om likvidation av försäkringsbolag COM86768, reviderat COM89394 skall försäkringstagare ges en garanti om likabehandling, när ett försäkringsbolag tvingas att avveckla sin verksamhet, oavsett var inom gemenskapen bolaget år verksamt. Tillgångar motsvarande de tekniska reservema skall användas för att ersätta försäkringstagama, varvid en särskild förmånsrättsordning skall följas. På trafikförsâkringsomrâdet har tre direktiv antagits. Ansvarsñrsäkring för skada som tillfogas tredje man till följd av trafik med motorfordon skall vara obligatorisk och omfatta både sak- och personskador. Ett trafikförsäkringsavtal skall gälla inom hela gemenskapen på basis av en enda premie och ge ett skydd som motsvarar minst det skydd som föreskrivs i det land där fordonet är hemmahörande. Dessutom anges vissa miniminivåer för den högsta ersättning som kan utbetalas från en trafikförsäkring i samband med en olycka. EG-kommissionen har för avsikt att lägga fram förslag till direktiv om harmonisering av vissa bestämmelser rörande pensionsfonder. Syftet är att kunna förvalta och etablera pensionsfonder fritt inom gemenskapen samt att kunna investera fondernas medel fritt över gränserna.

SOU 199189

överväganden

6 och

förslag

6.1 Synpunkter på nuvarande

regelsystem

Som framgår av våra direktiv är vårt uppdrag mycket omfattande och spänner över en rad mer eller mindre komplicerade frågeställningar på försäkringsområdet. Den lagstiftning som berörs av uppdraget är i första hand FRL. Försäkringsbranschen är emellertid av de branscher inom en näringslivet som är mest reglerad, övervakad och kontrollerad. Enbart lagstiftningen ger därför inte en heltäckande bild av de verksamhetsbetingelser som gäller för försäkringsbolagen. I betydande utsträckning omfattas försäkringsbolagen även av bestämmelser i förordningar samt föreskrifter utfärdade av Finansinspektionen, dvs. regler som inte klart kommer till uttryck i lag. Till regleringsinslagen kan dessutom räknas av försäkringsbolagen självpåtagna regleringar, t.ex. kartellbildningar, om sådana sanktionerats och godkänts av staten. Som redan framgått av kapitel 3 motiveras den särskilda regleringen och tillsynen på försäkringsområdet av ett starkt intresse att skydda konsumenter och vissa jämförliga kategorier av försäkringstagare. Det är dock tänkbart att regler motiverade av konsumenthänsyn, särskilt om de blir omfattande, direkt hindrar eller i varje fall onödigt hämmar att verksamheter bedrivs på ett effektivt sätt. I skydd av långtgående regleringar ñnns t.ex. risk för att det uppstår konkurrensbegränsande förfaranden eller andra förhållanden som är till nackdel t.o.m. för dem som regelsystemet i första hand avser att skydda. I direktiven till vår utredning framförs farhågor för att vissa regler i FRL har egenskaper som verkar i denna riktning. Det är emellertid inte lätt att avgöra var gränsen går mellan nödvändiga regleringsinsatser och regler som beskär handlingsfriheten i större utsträckning än vad som är samhällsekonomiskt motiverat. Internationaliseringen och liberaliseringen av de finansiella marknaderna och den därmed ökade konkurrensen visar att flexibilitet kommit att bli allt viktigare egenskaper hos regelsystcmen. I vårt uppdrag ingår att utforma lagreglerna så att de både tillgodoser att försäkringsbolagen har en tillräcklig soliditet och samtidigt främjar en effektiv konkurrens mellan försäkringsbolagen. De svenska försäkringsbolagen skall också så långt möjligt ges samma konkurrensförutsättningar som utländska försäkringsgivare. Dessa riktlinjer är av sådant allmänt slag att de i stort sett berör alla de regler omfattas vårt uppdrag. som av

134 Överväganden och förslag SOU 199189

De fördelar av en effektiv konkurrens inom nationalekonomin som man brukar peka på är att tillgängliga resurser styrs till de företag som till lägsta samhällsekonomiska kostnad kan producera de och tjänster varor som konsumenterna efterfrågar. Företag använder sig otidsenliga som av produktionsmetoder eller erbjuder fel och tjänster slås ut, medan varor de som hävdar sig väl har goda chanser till vinster. Dessa vinstchanser och risken för att hamna på efterkälken stimulerar till kostnadsbesparande åtgärder och skapar incitament till produktutveckling. En produkt som kanske inte skulle ha kommit till i frånvaro rivaler av kommer således att utvecklas när konkurrens råder. Ofta kan också hotet om konkurrens vara lika effektivt själva konkurrensen i sig. Allt som detta brukar betraktas som en stor fördel för konsumenterna. Omvänt leder brister i konkurrenssituationen ofta till nackdelar i form ineffekav tivitet, hämmad produktutveckling samt dålig genomlysning och information. Avsikten med detta avsnitt är att något närmare belysa den reglering som har betydelse i detta avseende. Inledningsvis berörs några egenskaper hos det nuvarande regelsystemet som har betydelse från konkurrenssynpunkt. Därefter diskuteras soliditetsbegreppets innebörd, återbäringshanteringens centrala betydelse i livförsäkringsverksamheten samt görs en jämförelse av de olika associationsformema. Diskussionen avser att ge en allmän grund för våra bedömningar behovet om av ändringar i nuvarande regelsystem. Närmare överväganden i vissa delar kommer dock att ske först i ett senare skede av vårt arbete.

6.1.1 Regler betydelse för konkumenssituationen

av

Koncessionskravet och sundhetsprincipen

För att bedriva någon form av direkt försäkringsrörelse fordras särskilt tillstånd, s.k. koncession. Tanken är att det potentiella försäkringsbolaget skall uppfylla vissa krav innan det ges rättighet att utöva försäkringsrörelse. Prövningen görs av regeringen och innebär bl.a. att det prövas om bolagsordning och grunder överensstämmer med försäkringsrörelselagen och andra aktuella författningar. Vidare granskas den verksamhetsplan som bifogas koncessionsansökan, så att denna står i överensstämmelse med en sund utveckling av försäkringsväsendet, och prövar man om arten och omfattningen verksamheten kräver att vissa specialav bestämmelser införs i bolagsordningen. Koncessionskravet är ett avsteg från allmän strävan mot största en möjliga näringsfrihet och motiveras de särskilda skyddsintressen av som finns på försäkringsområdet. Mot bakgrund försäkringarnas ekonomisav ka betydelse för enskilda personer har det ansetts nödvändigt att skydda försäkringstagarna mot oseriösa näringsidkare. Sådana inskränkningar i näringsfriheten är emellertid inte något unikt för försäkringsomrâdet utan förekommer även t.ex. beträffande bankverksamhet. Förutom en formell och kvalitativ prövning görs vid koncessionsansökningar en bedömning den planerade verksamheten är om förenlig med en sund utveckling försäkringsväsendet. Denna s.k. av

SOU 199189 överväganden och förslag 135

sundhetsprincip fick fr.o.m år 1985 en något vidare innebörd i och med att behovsprincipen då togs bort. Behovsprincipen, som tillämpades mellan åren 1948 och 1985, innebar att koncession endast gavs om det ansågs finnas behov av ett nytt försäkringsbolag på marknaden, även villkoren i övrigt uppfyllda. om var Bakgrunden till behovsprincipen var att det ansågs föreligga en överetablering på försåkringsmarknaden som var till nackdel för den försäkringssökande allmänheten. l praktiken fungerade principen också som ett etableringshinder, eftersom den praxis som utvecklades innebar en tämligen restriktiv koncessionsgivning. Flertalet av de koncessioner som beviljades under den tid principen var gällande avsåg endast begränsade utvidgningar av koncessioner för redan befintliga bolag. Av de fem nya bolag som tillkom på livförsäkringsomrádet under denna period tillhörde fyra kategorin arbetsmarknadsbolag. På skadeförsåkringsområdet tillkom under samma period inte ett enda bolag med hela registret av konsumentförsäkringar. 1 Avsikten med sundhetsprincipens utvidgade innebörd var bl.a. att göra koncessionsförfarandet mera flexibelt samt underlätta för nya bolag att få tillstånd att driva försâkringsrörelse och för befintliga bolag att utvidga sina rörelser till nya försåkringsgrenar. Prövningen skulle inte längre innefatta en kvantitativ bedömning rörande antalet försäkringsbolag och bolagens möjligheter att täcka försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd. Sedan behovsprincipen tagits bort har koncession meddelats för 45 nya bolag, varav 16 livförsäkringsbolag och 29 skadeförsâlcringsbolag. Vidare har tillstånd till utvidgning av koncession medgetts i 197 fall. Som närmare kommer att framgå av avsnitt 6.4.1 är frågan emellertid om behovsprincipens avskaffande i realiteten innebär att inte något slag av kvantitativ bedömning längre kan komma i fråga vid koncessionsprövningen. Motiven bakom sundhetsprincipen är så allmänt hållna att det förmodligen inte kan uteslutas att de i vissa situationer, t.ex. i ett läge då koncessionsgivaren anser att marknaden är mättad, ändå skulle kunna åberopas för att avslå koncessionsansökningar. Om principen bibehålls är det således tänkbart att koncessionsprövningen, trots att formella och kvalitativa villkor är uppfyllda, även i framtiden kan komma att fungera som ett etableringshinder.

Förbudet mot vinstutdelning

Av betydelse för etableringen av nya livförsâkringsbolag är även de

regler som följer av den s.k. dmsesidighetsprincipen. Ömsesidighets-

principen innebär att livförsäkringsbolag inte får dela ut vinst till eventuella aktieägare eller garanter och att årsvinsten på livförsäkringsrörelsen skall sättas av till en återbäringsfond. Principen gäller emellertid inte försäkringsbolag som meddelar livförsåkring med anknytning till

1 Prop. 19848577 s. 29-30.

136 Överväganden och förslag SOU 199189

värdepappersfonder och inte heller utländska bolag som är verksamma här i landet LUF.2 med stöd av Vinstintresse och utsikter till nya vinster är avgörande förutsättningar för en fungerande konkurrens och de effektivitetshöjande åtgärder som oftast följer av en sådan. Om aktieägare inte kan få avkastning på insatt kapital har de inget att vinna med att satsa pengar på eller starta en verksamhet. Då vinstutdelningsförbudet försvagar det ekonomiska incitamentet för nyetablering av konventionella livförsäkringsbolag har det således nackdelar från effektivitetssynpunkt. De konventionella livförsäkringsbolag som tillkommit under 1980talet har alla endera en bank eller ett skadeförsäkringsbolag bakom sig, vilka indirekt kan göra vinster genom gemensam administration och fmansförvaltning samt merförsälj ning näraliggande tjänster. Utländska av livförsäkringsbolag har överhuvud taget inte startat några dotterbolag i Sverige.

Systemet med grunder och återbäringsskyldigheten

Fri prissättning och aktiv produktutveckling utgör de viktigaste ett par av konkurrensmedlen på de flesta och tjänstemarknader. På försäkvaruringsonuådet, och i synnerhet vad gäller livförsäkring, har dessa former av konkurrens emellertid till stor del satts spel, dels olika ur genom formella regleringar, dels det tidigare så omfattande branschsamgenom arbetet mellan försäkringsbolagen. Samarbetet mellan försäkringsbolagen innebar på livförsäkringsområdet bl.a. mycket långtgående en samordning av premierna och produktutformningen. Samarbetet innebar också att försäljning av livförsäkringar via t.ex. mäklare under lång tid förhindrades. Även stora delar detta samarbete upphört finns om av nu fortfarande regleringar kvar som försvårar för försäkringstagaren att skaffa sig information vilket försäkringsbolag har de mest om som prisvärda försäkringarna och som motverkar aktiv produktutveckling. en Stor betydelse i detta sammanhang har systemet med grunder och skälighetsprincipen.3 Som redan påpekats i avsnitt 4.2.1 utgör systemet med grunder en av de viktigaste delarna i den allmänna soliditetskontrollen av livförsäkringsbolagen och innebär bl.a. att särskilda grunder skall upprättas för beräkning av livförsäkringspremier. De betryggande antagandena om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader som därvid tillämpas medför att premieinkomsten i normala fall med råge kommer att överstiga bolagens kostnader för inträffade försäkringsfall. För att samtidigt ändå klara de krav som skälighetsprincipen innebär har systemet med grunder kompletterats med ytterligare regler; förbudet mot vinstutdelning och kravet på att överskott skall uppsamlas i återhäen

2 Anledningen till att ömsesidighetsprincipen inte gäller bolag som meddelar livförsäkring med anknytning till vârdepappersfonder har redan utvecklats i avsnitt 2.3.3. 3 Som framgått avsnitt 4.6 innebär skâlighetsprincipen bl.a. att kostnaderna för av livförsäkringen skall vara skäligt avvägda med hänsyn till försäkringens art.

SOU 199189 Överväganden och förslag 137

ringsfond jfr ömsesidighetsprincipen ovan. Dessa regler anses sammantagna tillgodose att den slutliga kostnaden för en livförsäkring blir skälig, även det i efterhand visar sig att inbetalda premier legat i överkant om En konsekvens av den reglering som systemet med grunder och skälighetsprincipen tillsammans innebär är att prismekanismen i stort sett är satt ur spel på livförsäkringsområdet. En över- eller säkerhetsprissättning byggs automatiskt in vid premiesâttningen och det är först i efterhand, när återbäringen blivit känd, som försäkringstagaren kan få en uppfattning om vad kostnaden för försäkringsskyddet blev. För försäkringstagarna är det således svårt att på förhand få en uppfattning om vilket försäkringsbolag som har de mest prisvärda försäkringarna. Inte heller de annonserade återbäringsräntoma underlättar en jämförelse av olika bolag, eftersom dessa räntor inte behöver spegla försäkringsbola-

gens verkliga återbäringskapacitet se även avsnitt 6.1.4. I gengäld kan

försäkringstagarna utgå från att det överskott som uppstår verkligen kommer dem själva tillgodo.

Återbäringskapaciteten framgår av det s.k. kollektiva konsoliderings-

kapitalet, som är den del av konsolideringskapitalet som inte destinerats till försäkringstagarna med hjälp av återbäringsrântoma. Frågan om offentliggörande av detta kapital har uppmärksammats och är nu föremål för utredning. Finansinspektionen och försäkringsbolagen har emellertid inte ännu enats om hur en sådan redovisning skall ske. Till detta kommer att försäkringstagare i livñrsäkringsbolag i många fall inte har några möjligheter att flytta en försäkring från ett bolag till ett annat sedan avtal väl slutits, vilket främst beror på begränsningar i rätten att återköpa en försäkring. Anledningen till inskränkningen är såväl risken för moturval, och därmed bortfall av förutsatta arvsvinster, som skattetekniska skäl Det innebär emellertid försäkringstagare har att en små möjligheter att använda ett redan ackumulerat pensionssparkapital som insats i en ny försäkring i ett annat bolag. De enda kunder som livbolagen i praktiken konkurrerar om är de som ännu valt försäkringsbolag. Genom att grunderna skall stadfistas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, fmansinspektionen innebär systemet vidare att det ytterst är regeringen som fastställer ramarna för bolagens vinstnivå och konkurrensen dem emellan. Fram till år 1986 var det i praktiken så att bolagen inom ramen för Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd

4 Skälighetsprincipen innebär i praktiken reglering premierna både uppåt och en av nedåt. Principen syftar å ena sidan till att hålla nere premier som p.g.a. bristande konkurrens skulle bli för höga. Å andra sidan skall principen utgöra ett skydd annars mot att premier sättsalldeles för lågt, vilket skulle kunna urholka de säkerhetsmarginaler som är nödvändiga ur soliditetssynpunkt. Principen skall också förhindra försäkringsbolag att, genom att ta ut för höga premier på vissa försäkringsgrenar, finansiera andra mer konkurrensutsatta försäkringsgrenar, somp.g.a. dumpadepriser blivit olönsamma. Varje försäkringsgren skall således vara självbârande. För en närmare diskussion om premiesättningen på livförsâkringskontrakt se avsnitt 2.3. 5 Arvsvinster är de belopp som frigörs på grund av dödsfall bland försäkringstagarna i kollektivet och som därmed fördelas på de kvarlevande i samma kollektiv.

138 Överväganden och förslag SOU 199189

förband sig att ta fram gemensamma grunder för beräkning av premienivån. Samarbetet motarbetades inte av tillsynsmyndigheten och de grunder som stadfästes kom huvudsakligen att bygga på samma antaganden om dödlighet och andra riskmâtt, förräntning samt driftskostnader. Därigenom blev också premiesättningen under lång tid densamma hos alla 1 livförsäkringsbolag. Samordningen mellan försäkringsbolagen tillät inte

i

heller några större avvikelser från det traditionella produktutbudet. De nya grunder som nu börjat användas varierar, åtminstone i viss utsträckning, mellan försäkringsbolagen.

Skattelagstiftning

Livförsäkringar har sedan länge behandlats skattemässigt gynnsamt jämfört med andra sparformer. De försäkringar som i dag behandlas särskilt förmånligt är de som enligt skattelagstiftningen klassificeras som p-försäkringar och vars skattemässiga fördel bl.a. innebär att försäkringstagaren upp till vissa maximibelopp får göra avdrag i deklarationen för premiebetalningar, och därmed skjuta upp skatten till dess pensionema faller ut. Den skattemässiga fördelen innebär vidare en lägre beskattning på avkastningen på försäkringsbolagen placeringar än på andra sparformer och att ingen förmögenhetsbeskattning sker av kapitalet, vare sig hos försäkringstagaren eller försäkringsbolaget. För att en försäkring skall klassificeras som en p-försäkring måste ett flertal s.k. kvalitativa villkor avseende ålderspension, efterlevandepension, försörjningsränta m.m. vara uppfyllda. En egenskap hos dessa villkor är att kontraktet, för att klassificeras som en p-försäkring, för den enskilde försäkringstagaren kan utgöras av ett rent, långsiktigt sparande. En ålderspension kan t.ex. utformas som en temporär pension utan dödsfallsskydd resp. premiebefrielse vid sjukdom. Under sådana förutsättningar beror de utbetalda beloppen, förutom omkostnader, endast på hur mycket försäkringstagaren har sparat, avkastningen på detta sparande samt uppkomna arvsvinster i försäkringstagarkollektivet. Försäkringen behöver således inte innehålla någon form efterlevandeav skydd eller garanti om livsvariga pensionsutbetalningar. Den stora skillnaden gentemot långsiktigt sparande i bank är under dessa förutsättningar att sparandet vid eventuellt dödsfall tillfaller försäkringstagarkollektivet i stället för dödsboet De skattemässiga fördelarna gentemot andra sparformer torde i stor utsträckning förklara den starka tillväxt i hushållens försäkringssparan-

5 En uppfattning som ofta kommer till uttryck är att livförsâkringskontrakt, för att klassificeras som p-försäkring och därigenom få en skattemåssigt gynnsam behandling, måsteinnehålla ett jörsäkringsmorrzent, och inte enbart bestå av sparande. Vad som i detta fall avses med försäkring âr att försäkringsbolaget gör en uppskattning av hur många arvsvinster som uppkommer i kollektivet och fördelar dessa på de kvarlevande i kollektivet. Det ä för övrigt denna fördelningen av arvsvinster som skiljer pensionssparandeiförsäkringsbolag från annat långsiktigt sparande. Detta torde dock av den enskilde försäkringstagaren knappast uppfattas som ett forsäkringsskydd. Innebörden av begreppet försäkring kan således variera beroende på vems perspektiv man utgår från. i

SOU 199189 överväganden och förslag 139

de som skett under 1980-talet. Från samhällsekonomisk synpunkt kan emellertid ifrågasättas önskvärdheten av en sådan styrning av det långsiktiga sparandet till en viss typ av institut. De skattemässiga olikhetema har visserligen minskat genom skattereformen, men fortfarande är p-försäkringar gynnade i jämförelse med andra sparformer. Intresset för att av skatteskäl spara i pensionsförsäkringar torde vidare påverkas av att skattereformen genom den sänkta inkomstskatten gör avdragsrätten mindre värd. En annan konsekvens av bestämmelserna i skattelagstiftningen är att avdragsrätt inte kan erhållas för utländska livförsäkringar, även om dessa skulle uppfylla de kvalitativa villkoren för p-försåkringar. Utländska livförsäkringar betraktas från skattesynpunkt alltid som k-försäkringar. Förhållandet påverkar de utländska livförsäkringsbolagens möjligheter att konkurrera på den svenska marknaden, och om de aktuella bestämmelserna bibehålls, så kommer de sannolikt att betraktas som diskriminerande av i första hand OECD-länderna och EGs medlemsländer. Det är också tänkbart att de kvalitativa villkoren i kommunalskattelagen haft och fortfarande har en hâmmande inverkan på produktutvecklingen inom livförsäkring. Vidare kan de skattetekniska skälen för begränsningar i återköpsrätten verka onödigt konkurrenshämmande. En försäkring tillhörande skattekategori P får t.ex. inte återköpas eftersom en förutsättning för att premierna skall få dras av i deklarationen är att försäkringens syfte pensionering bibehålls. För en försäkringstagare som enbart har för avsikt att flytta sitt pensionskapital från ett bolag till ett annat torde denna begänsning vara onödig från ñskal synpunkt.

6.1.2 Soliditetsbegreppet

Soliditetsprincipen har alltid haft en central betydelse vid regleringen av försäkringsbolagen. Som redan framgått av avsnitt 4.1 innebär principen att försåkringsbolagens soliditet skall vara sådan att de alltid kan fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna enligt ingångna avtal. Principen utgör grundstommen i själva lagstiftningen och tillsynen som sådan, kommer också till direkt uttryck i vissa lagregler. Även den men av fmansinspektionen utfärdade normalplanen är ett uttryck för soliditetsprincipen. Som framgått av det föregående har emellertid flera av de regler som motiveras av soliditetsskäl nackdelar från konkurrenssynpunkt. Bl.a. av denna anledning är det intressant att närmare studera innebörden av Soliditet på försäkringsområdet, och särskilt vad gäller livförsäkring. Inom företagsekonomin används begreppet Soliditet som ett nyckeltal ett mått på ett företags förmåga att på längre sikt tåla förluster. som ger Tanken är att så exakt som möjligt mäta hur företaget finansierar sina tillgångar. Soliditet mäts i regel som det egna kapitalet i förhållande till balansomslutningen. Ju eget kapital desto mindre risk för att mer

140 Överväganden och förslag SOU 199189

företaget hamnar i obestånd och i värsta fall går i konkurs. Risken bärs fordringsågarna i företaget.7 av På försäkringsområdet företräds vissa fordringsâgare försäkringstagar- na av samhället. Den reglering och granskning av försäkringsbolagen som samhället infört å försäkringstagarnas vägnar sträcker sig emellertid betydligt längre än till en kontroll av det egna kapitalets storlek i förhållande till de totala tillgångarna. Regleringen har i praktiken medfört att termen soliditet kommit att få en annan innebörd på försäkringsområdet än på andra områden. Betryggande soliditet har på livförsåkringsområdet snarast blivit liktydigt med att ett försäkringsbolag inte skall kunna gå i konkurs. Enligt lag skall premierna beräknas med sådana säkerhetsmarginaler att de tryggar bolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna avtal. I praktiken innebär detta att premierna skall vara så väl tilltagna att det under normala omständigheter uppstår överskott i livförsäkringsrörelsen och dessa överskott skall samlas upp i en återbäringsfond, som bl.a. fungerar som konsolideringskapital. Då det är försäkringstagama själva som via denna säkerhetsprissâttning bygger upp buffertkapitalet skall å andra sidan de medel som inte behöver tas i anspråk för att täcka förluster återgå till dem i form av återbäring. Soliditetsprincipen medför således att ett buffertkapital automatiskt byggs upp medelst inbetalda premier. Härigenom har det emellertid blivit svårt att göra åtskillnad mellan att tillgodose försäkringstagarskyddet och att skydda försäkringsbolagen. Regleringen tvingar inte försäkringsgivarna att bära den fulla risken av sitt företagande, utan det är försäkringstagarnas medel som fungerar som riskkapital och det är också de som får bära riskerna i verksamheten. Det som vanligtvis avses med riskvilligt kapital i en marknadsekonomi, främst aktiekapitalet, har i livförsäkringsverksamheten kommit att utgöra ett i det närmaste riskfritt kapital. Detta förhållande bör naturligtvis beaktas vid en diskussion om huruvida vinstutdelningsförbudet bör bibehållas eller inte. Det är möjligt att detta förbud inte kan slopas utan att innebörden av riskvilligt kapital inom livförsäkring närmat sig vad som i allmänhet förknippas med risktagande i företagsamhet. Andra faktorer som tyder på att lagstiftning och tillsyn i första hand inriktats på att undvika konkurser är att det inte finns några krav på att den återbäring som uppsamlas i återbäringsfonden skall garanteras försäkringstagarna när fonden nått en viss storlek i förhållande t.ex. till de bindande utfástelser som försäkringsbolaget gjort. Det finns m.a.o. inget skydd mot överkonsolidering. Ju större konsolideringskapital som byggs upp, desto mindre är naturligtvis risken för att bolaget skall gå i konkurs. Detta behöver emellertid inte vara liktydigt med att försäkrings-

7 l vissa situationer kan det vara särskilt frestande för aktieägarna att ge sig på ytterst riskabla projekt, t.ex. om företaget går så dåligt att aktiekapitalet är på väg att gå förlorat. Om det går vägen är det aktieägarna som tar hem vinsten, medan en förlust drabbar dem endast marginellt, eftersom aktiekapitalet redan förlorat större delen av sitt ursprungliga värde.

i i

SOU 199189 Överväganden och förslag 141

tagamas intressen tillgodoses på bästa sätt. De återbäringsmedel som uppsamlas i återbäringsfonden omfattas t.ex. inte av vissa av de regler som införts för att särskilt skydda försäkringstagamas tillgodohavanden i försäkringsbolagen, bl.a. placeringsreglema och reglerna om särskild förmänsrätt. Ett förhållande som nog kan uppfattas som paradoxalt är att det för försäkringstagama t.o.m. kan vara mera riskfyllt att ha sina pensionssparmedel i ett mycket välkonsoliderat livbolag än i ett som är mindre välkonsoliderat, beroende på att de medel som ingår i återhäringsfonden i princip kan placeras helt fritt. Konsekvenserna av ett för stort risktagande i placeringen av dessa medel drabbar huvudsakligen försäkringstagarna, i vissa fall enbart dem, eftersom det i regel inte finns någon utomstående som får ta konsekvenserna av en sådan placeringspolitik. Vidare ställs inte några krav på att livförsäkringsbolagen skall offentliggöra sina dolda reserver, det s.k. kollektiva konsolideringskapitalet, bl.a. med motiveringen att detta inte skulle ge en rättvisande bild av livförsäkringsbolagens återbåringskapacitet. Ett offentliggörande skulle avslöja om något livbolag använt sig av alltför optimistiska prognoser om tillgångarnas framtida värden och härigenom via återbäringsräntoma lovat mer i återbäring än vad tillgångarna faktiskt är värda. En följd av ett offentliggörande kan bli att mindre kapitalstarka bolag inte klarar konkurrensen om de nya försåkringtagama, utan slås ut från marknaden. Detta tycks inte ha ansetts önskvärt, förmodligen därför att säkerhetsprissättningen innebär att försäkringsbolagen har möjlighet att i efterhand ändå uppfylla de utfástelser som förespeglats försäkringstagama via återbäringsräntoma. Fortfarande finns dock inget effektivt hinder mot att allt för optimistiska återbäringsräntor används i marknadsföringen. En liknande syn på soliditetsbegreppet finns även i länder som Danmark och Tyskland. En väsentlig skillnad är dock att återbäringsmedel i dessa länder inte tillåts fungera som konsolideringskapital. I stället fungerar andra medel som konsolideringskapital och dessa är inte heller av samma omfattning som i svenska bolag. I Storbritannien och USA har lagstiftningen däremot mera konsekvent inriktats på att skydda försäkringstagama och inte försäkringsbolagen. Motiven bakom denna uppbyggnad är att undvika onödigt konen kurrenshämmande reglering. Konkurser och konkurrens anses av de reglerande myndigheterna vara ett nödvändigt inslag på en fungerande marknad och därför vill de inte ingripa i dessa förhållanden. Konkurser tillåts, men i stället har särskilda s.k. garantifondssystem byggts upp, vars medel används för att hålla försäkringstagama skadeslösa i de fall konkurs uppstår. Dessa system är uppbyggda så att kostnaderna delas av alla försäkringsbolag och försäkringstagama får ersättning i det närmaste fullt u. I vårt uppdrag ingår att utforma lagstiftningen så att den tillgodoser att försälcingsbolagen har en tillräcklig soliditet utan att för den skull onödigt hämma konkurrensen på området. Mot bakgrund av de nackdelar som den nuvarande svenska regleringen har bl.a. från effektivitetssynpunkt, är det naturligtvis av intresse för oss att närmare ta del av de

142 överväganden och förslag SOU 199189

erfarenheter som finns i andra länder, där lagstiftningen byggts upp utifrån andra principer. De erfarenheter som finns från t.ex. Storbritannien och USA tyder på det mycket väl går att förena omsorgen om försäkringstagama med att konkurrensen tillåts fungera på ett bättre sätt än som traditionellt varit fallet i Sverige.

1.3 Försäkringsbolagens associationsfonner

Enligt FRL kan tillstånd att driva försäkringsrörelse endast till ges försäkringsaktiebolag eller ömsesidiga bolag. Försäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare, medan de ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkrings-

tagare. Återförsäkringstagare i ömsesidiga bolag dock inte på grund

anses av återförsäkringen som delägare. Flertalet av de svenska skadeförsäkringsbolagen är ömsesidiga, varav merparten utgörs av lokala mindre bolag. En förklaring till företagsformens antalsmässiga dominans är att många skadeförsäkringsbolag har sitt ursprung i de gamla brandstodsbolagen, vilka i huvudsak drev sin verksamhet lokalt eller länsvis. I fråga om de rikstäckande skadeförsäkringsbolagen dominerar däremot aktiebolagen som företagsform. Av de konventionella livförsäkringsbolagen, till antalet är betydligt färre än som skadeförsäkringsbolagen, är närmare hälften aktiebolag, medan samtliga fondförsäkringsbolag är aktiebolag. En jämförelse av de båda associationsformema utifrån olika kriterier, bl.a. vad gäller ansvar, risktagande, inflytande och möjligheten att tillgodogöra sig värdestegring i företaget, vid handen att försäkringsger aktiebolag och ömsesidiga bolag i vissa avseenden skiljer sig åt. Aktiebolagsformen är den mest kända och vanligaste kapitalassociationen.‘ Den bygger på att delägarna, dvs. aktieägarna, står för riskkapitalet i företaget. Som kompensation har de rätt till de överskott som eventuellt uppstår i verksamheten. Som redan framgått kan emellertid konventionella livbolag som är aktiebolag inte jämställas med aktiebolag i allmänhet. Genom bl.a. vinstutdelningsförbudet fungerar de, åtminstone i vissa avseenden, i praktiken som ömsesidiga bolag. Grunden för den ömsesidiga företagsformen och dess struktur är delägamas, dvs. försäkringstagamas, intressegemenskap. Företaget skall drivas av försäkringstagama själva och för deras räkning. Det innebär att försäkringstagarna samtidigt är både ägare och fordringsägare i företaget, men någon tydlig uppdelning mellan dessa roller sker inte. De ömsesidiga bolagen är således form personassociation. Den en av är emellertid inte direkt jämställbar med någon annan föxetagsform inom samma grupp. Visserligen liknar de ömsesidiga försäkringsbolagen de ekonomiska föreningarna att de är öppna för medlemmar, genom nya försäkringstagama, men till skillnad från föreningarna har delägarna i de

aDe assoeiationsformer som rättsordningen erbjuder kan principiellt delas in i personassociationer och kapitalassociationer. Till personassociationerna räknas då handelsbolag, enkla bolag och ekonomiska föreningar. Den viktigaste kapitalassociationen är aktiebolaget.

SOU 199189 överväganden och förslag 143

ömsesidiga bolagen visst personligt ansvar för verksamhetens skulder, och påminner härvidlag mera om enkla bolag och handelsbolag. Ansvaret är subsidiärt, vilket innebär att det är först när de ackumulerade reserverna i bolaget är otillräckliga för att betala försäkringsersättningar som försäkringstagama blir skyldiga att i efterhand betala in extra premier, s.k. uttaxering. Ansvarigheten är vidare inte utan begränsningar, utan följer bl.a. av vilken typ av försäkringsrörelse som bolaget bedriver. I praktiken gäller den personliga ansvarigheten enbart försäkringstagare i ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, eftersom det beträffande personförsäkring och återförsäkring endast är tillgångarna i bolaget som svarar för dess förpliktelser. Uttaxeringsmöjligheten är vanligen inskränkt till ett mindre belopp, t.ex. en eller ett par arspremier. Försäkringstagare i ömsesidiga skadebolag torde dock i allmänhet inte vara medvetna om att de i efterhand kan bli skyldiga att betala in extra premier och det risktagande som detta innebär. En förklaring till det är förmodligen dålig information i kombination med att förfarandet i

praktiken inte aktualiserats på mycket länge Sâ länge konsolideringska-

pitalet är omfattande är naturligtvis risken liten för att uttaxering skall ske i realiteten. Det är emellertid ingen garanti för sådan situation att en inte skulle kunna uppkomma i framtiden. I försäkringsaktiebolagen svarar delägarna inte med mer än de satt in som aktiekapital. När det gäller vilket inflytande som delägare resp. försäkringstagare har i de olika företagsformema finns särskilda bestämmelser som reglerar detta. För delägare i försäkringsaktiebolagen gäller i huvudsak samma regler som för aktiebolag i allmänhet. Bolagets högsta beslutande organ är bolagsstämman, där aktieägarna utövar sin beslutanderätt. Enskilda aktieägare kan således via utövande av rösträtten söka påverka företagets inriktning och skötsel. I ett försåkringsaktiebolags styrelse finns utöver ledamöter utsedda av bolagsstämman emellertid också en eller flera ledamöter som särskilt skall beakta försäkringstagarnas intressen. Dessa representanter skall utses av försäkringstagarna, intressegrupp med anknytning till dessa, eller förordnas av regeringen eller tillsynsmyndigheten. Undantagna är dock försäkringsaktiebolag som uteslutande bedriver återförsäkring. Bakgrunden till försäkringstagarnepresentationen är principen att försäkringstagama inte bara skall ha inflytande i sina egna bolag, utan även i försäkringsaktiebolagen. Vad angår livförsäkringsverksamheten är det i huvudsak försäkringstagamas medel som fungerar som riskkapital och bortsett från nystartade bolag är deras tillhöriga fonder som regel mångfaldigt större än aktiekapitalet. I de ömsesidiga försäkringsbolagen är principen om försäkringstagamas inflytande som sådan självklar, eftersom det är försäkringstagarna själva som är dess ägare. Försäkringstagarnasdelägarnas möjlighet att påverka

9 I de gamla brandstodsbolagen sådana uttaxeringar tidvis mycket omfattande, var särskilt efter stora stadsbränder.

144 överväganden och förslag SOU 199189

försäkringsbolaget kan ske antingen genom direkt utövande av rösträtten på bolagsstämman Öppen stämma eller, så som är vanligt förekommande, genom de delegerade som valts av försäkringstagarna på lokala stämmor. Vilket systern för inflytande som ett ömsesidigt försäkringsbolag väljer beror bl.a. på bolagets storlek, verksamhetens inriktning och geografiska utbredning samt eventuell anknytning till vissa .organisationer. Även garantema, dvs. de bistår med startkapital till som ett nyetablerat ömsesidigt bolag, kan vara röstberättigade så länge garantikapitalet inte betalats tillbaka. Från tid till annan har diskuterats vilket inflytande de enskilda försäkringstagama i praktiken har i de ömsesidiga försäkringsbolagen. En del faktorer talar för att försäkringstagare i allmänhet är dåligt upplysta ägare som har svagt inflytande över verksamheten, med stor frihet för företagets ledning som följd. Valen till delegerade och styrelse kan t.ex. styras av ett fåtal inflytelserika personer eller intressegrupper. En förklaring är förmodligen att försäkringstagare i allmänhet inte är särskilt intresserade av att ägna tid och pengar åt maktutövningen, bl.a. konstaterade FVK i sitt slutbetänkande att aktiviteten från försäkrings-

tagamas sida normalt är låg. En försäkringstagare i ett ömsesidigt

skadebolag som av någon anledning är missnöjd kan emellertid, om han så vill, byta till ett annat bolag. Denna möjlighet finns dock inte för ñrsäkringstagare i livförsäkringsbolagen de långa avtalstidema och g.a. begränsade möjligheterna att återköpa försäkringar. Det är emellertid inte bara i de ömsesidiga försäkringsbolagen som enskilda delägare kan ha ett svagt inflytande över verksamheten. Även i försäkringsaktiebolag kan en enskild delägare ha små möjligheter att påverka rörelsens im-iktning, vilket särskilt gäller det finns om en etablerad grupp kontrollaktieägare i företaget. En aktieägare som är missnöjd med företagets skötsel kan dock till skillnad från delägaren i det ömsesidiga försäkringsbolaget sälja sina aktier på marknaden och härigenom tillgodogöra sig eventuella värdestegringar i företaget. I det ömsesidiga bolaget kan delägaren i princip bara komma åt sin andel av värdeökningen vid likvidation. Överskottet kan emellertid återgå till en försäkringstagama i form av planmässiga bonussystem eller rabatter, men detta förutsätter i så fall att de stannar kvar som kunder i företaget. För att tillgodose att överskotten kommer försäkringstagare i livförsäkringsbolag till godo har som framgått tidigare en omfattande reglering och âterbäringssystem byggts upp. Under senare tid har förekommit att försäkringsföretag övergått från den ömsesidiga bolagsformen till aktiebolagsformen. En förklaring till det är att företagen vill få tillgång till aktiemarknaden och kapitalmarknaden i övrigt, bl.a. för att via företagsförvärv bredda verksamheterna, främst till näraliggande finansiella verksamheter, branschglidning. Vid ombildning till aktiebolag skall FRLs regler om skifte av bolagets tillgångar vid likvidation tillämpas. Dessa regler torde dock främst vara

° sou 198758 s. 352.

SOU 199189 överväganden och förslag 145

utformade för situationer där det är fråga om fördelning av överskottsmedel av betydligt mindre omfattning än vad är fallet vid de som ombildningar till aktiebolag sker, t.ex. likvidation i samband som nu med konkurs. Om inte bolagsordningen anger annat innebär de aktuella bestämmelserna bl.a. att varje delägare, dvs. försäkringstagare, skall få del i tillgångarna i förhållande till det sammanlagda beloppet de fem av senaste årens inbetalda premier. Om de tillgångar som skiftas är omfattande kan detta innebära att försäkringstagare i form av aktiekapital får ut betydande värden i förhållande till de premier faktiskt betalat man in. Det kan också innebära att försäkringstagare får ut vården som ackumulerats redan under tider då de ännu delägare i bolaget. var Problematiken i denna del är emellertid komplicerad och det är svårt att bedöma vad som rimligen bör anses som en försäkringstagares rättmätiga andel av konsolideringmedlen.

6.1.4 Återbäringssystemets centrala betydelse

Den nuvarande premiesättningen inom livförsäkring bygger, redan som påpekats, på att försäkringsbolagen i förväg skall så väl tilltagen ta ut en premie att Soliditeten i bolagen tryggas. För att kostnaden för försäkringen ändå inte skall bli orimligt hög, skall å andra sidan de medel som inte behöver tas i anspråk återgå till försäkringstagarna i form av återbäring. Härigenom har återbäringshanteringen fått central en betydelse i de konventionella livförsäkringsbolagen. En del vårt av uppdrag består i att göra en översyn av denna hantering. Sambandet med andra delar lagstiftningen gör emellertid att av en översyn av de regler som gäller återbäringen inte kan utformas oberoende av dessa andra delar. De nu gällande placeringsreglerna har t.ex. haft stor betydelse för den återbäringsteknik som hittills kommit att dominera. Omvänt får den återbäringsteknik tillämpas stor betydelse för de som faktiska effekterna av uppställda placeringsregler. Av betydelse för hur framtida återbäringssystem bör utformas är även frågan huruvida vinstutdelningsförbudet skall avskaffas eller inte och vilka möjligheter försäkringstagare har att byta livbolag. en

Sambandet mellan placeringsregler och återbäringssystem

De nuvarande placeringsreglema för livförsäkring i 7 kap. 9 § FRL innebär att huvuddelen av det belopp motsvarar de försäkringssom tekniska skulderna skall placeras i obligationer och andra tillgångar som betraktas som särskilt säkra. De försäkringstekniska skulderna är en sammanfattande benämning på ett försäkringsbolags beräknade kostnader fir reglering av såväl inträffade som framtida försäkringsfall. För andra medel, som i dagligt tal brukar kallas fria medel, gäller i princip enbart den begränsning som följer av förbudet mot annan rörelse och som innebär att ett försäkringsbolag inte får förvärva en större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som svarar mot fem procent av det totala röstvärdet i det företaget. De fria medlen består till stor del av sådana medel som skall återgå till försäkringstagarna i form av återhä-

146 överväganden och förslag SOU 199189

ring, och som redovisas i återbâringsfonden. Innebörden av de konventionella livförsäkringsbolagens placeringsregler åskådliggörs i den förenklade balansräkningen i figur 6.1.

Figur 6.1 Schematiska placeringsregler för konventionella livfdrsäkringsbolag

TILLGÅNGAR SKULDER

Fri placering, dock aktiekapital för

Återbörgngs

max 5% av röstfond värdet l ett ensklli företag 7 kap. 17§

Obligationer utgivna av stal, kommun och vissa F k

kreditinstitut cigg-a krmgs

Fordringar med e ms a säkerhet i fast skulder egendom m.m. 7 kap. 9-9a§§ FRL

I dag utgörs ca 60 procent av livbolagens balansomslutningar av försäkringstekniska skulder. De i balansräkningen bokförda försäkringstekniska skulderna är emellertid inte ett särskilt bra mått på försäkringsbolagens förpliktelser gentemot försäkringstagarna, eftersom återbäringsmedel endast till en mindre del innefattas i definitionen, nämligen den del av âterbäringen som tilldelats enskilda försäkringar. De delar av återbåringsmedlen som förespeglats försäkringstagarna genom de annonserade återbâringsräntoma ingår således inte i de försäkringstekniska skulderna och omfattas därigenom inte heller av de särskilda placeringsreglema. De på detta vis allokerade återbäringsmedlen är till skillnad från den tilldelade återbäringen inte att betrakta som en bindande förmån. Likväl är de av betydande storlek, inte minst till följd av att återbäringsántoma delvis baseras på prognoser om tillgångarnas framtida marknadsvården. Om alltför optimistiska prognoser görs av dessa värden kan det t.o.m. vara så att det sammanlagda värdet av de bindande uttästelsema och de allokerade återbâringsmedlen överstiger marknadsvärdet på ett bolags totala tillgångar. Om ett bolags ekonomiska utveckling kräver att konsolideringsmedel tas i anspråk kan detta innebära att allokerade överskottsmedel endast delvis återgår till försåkringstagarna i form av återbâring. Under senare decennier har emellertid inte ett sådant förfaringssätt aktualiserats. De allokerade återbäringsmedlen framgår av försäkringsbolagens s.k. tekniska bokslut, vilket är ett bokslut som fastställs internt av försäkringsbolagen bl.a. i syfte att få en bättre bild över den ekonomiska ställningen utifrån stadfästa återbäringssystem, än vad som annars framgår av det

SOU 199189 överväganden och förslag 147

officiella bokslutet. Förhållandet mellan det officiella bokslutet och det tekniska bokslutet illustreras i figur 6.2. Som framgår figuren är det av sammanlagda värdet av de bindande utfastelsema försâkringstekniska

skulder och de allokerade återbäringsmedlen betydligt större än det

bokförda värdet på bolagets tillgångar. Marknadsvârdet på tillgångarna i exemplet överstiger summan av dessa utfistelser, och mellanskillnaden ugörs av det s.k. kollektiva konsolideringskapitalet.

Figur 6.2 Förhållandet mellan officiellt och tekniskt bokslut

TEKNISKT BOKSLUT kollektivt Konsolideringskopllol

Dolda Allokerad åter-

tillgångar bäring utöver återbörings-

fond

OFFICIELLT ÅRSBOKSLUT Totalt allokerad

Ålerbarlngs , Öterböring

fond

T9°9° Försäkrings-

tekniska skulder,

bl.a. tilldelad öterböring

v

Då återbäringsräntoma används som konkurrensmedel kan det från konsumentsynpunkt tyckas otillfredsställande att innebörden av den allokerade återbâringen inte görs tydligare för försäkringstagama. Ett offentliggörande av livbolagens kollektiva konsolideringskapital skulle mot denna bakgrund ett steg i riktning mot en sådan ökad genomlysvara ning och insyn i försäkringsbolagen verksamhet som är önskvärd från konkurrenssynpunkt. Med konsumentskyddet som utgångspunkt kan vidare hävdas att även sådana återbåringsmedel som ännu inte tilldelats borde skyddas av särskilda placeringsregler. Att så inte sker i praktiken sammanhänger bl.a. med nuvarande återbäringssystem, placeringsregler och redovisningspraxis. Huvudprincipen i nuvarande återbâringssystem är att de

W

148 överväganden och förslag SOU 199189

i överskott som uppstår i verksamheten skall återgå till försäkringstagama eller ñrmånstagarna och fördelas i proportion till de enskilda försäkringamas bidrag till överskottet. Samtidigt skall emellertid överskottet tjäna som konsolieringskapital, varför överskott inte omedelbart kan tilldelas de enskilda försåkringama, utan åtminstone delvis måste kvarhållas i bolagen i konsolideringssyfte. Sådan återbäring som inte tilldelats redovisas i återbäringsfonden, vilken utgör en betydande del av livbolagens konsolideringskapital. Försâkringsbolagen kan själva välja om tilldelning av återbâring skall ske löpande eller så som är vanligt förekommande, först då utbetalning av avtalade försäkringsbelopp blir aktuella. Trdpunkten för tilldelning får emellertid konsekvenser för försäkringsbolagens placeringsmöjligheter, eftersom tilldelade återbäringsmedel omfattas av betydligt strängare placeringsregler än andra återbâringsmedel. Detta förhållande är också en väsentlig anledning till varför en senare tilldelning av återbäringsmedel kommit att dominera i praktiken, och därigenom till att endast en mindre del av återbäringsmedlen omfattas av särskilda placeringsregler. Försäkringsbolagen har genom att senarelägga tilldelningen av återhäringsmedel skaffat sig stora innehav av sådana tillgångar, bl.a. aktier, som inte innefattas i de nu gällande placeringsreglema. Enligt vår mening är det rimligt att både återbâringshantering och redovisning av âterbåringsmedel anpassas till de förhållanden som råder i andra europeiska länder. En översyn av såväl återbâringssystem som redovisningsregler är därför nödvändig. Det gäller således både hur återbäringsmedlen skall definieras och hur de skall fördelas på enskilda avtal och mellan olika generationer av försäkringstagare. En komplikation i sammanhanget är emellertid att allokeringen av återbäringsmedlen baseras på tillgångarnas marknadsvärden, medan den officiella redovisningen sker enligt andra principer. I andra europeiska länder är det vanligt att de försäkringstekniska skulderna eller motsvarande utgör 90-95 procent av livbolagens balansomslutningar och innefattar samtliga återbâringsmedel. Skillnaderna gentemot de svenska förhållandena sammanhänger bl.a. med andra krav på redovisning och återbâringshantering. Även icke tilldelade återbäringsmedel ingår vanligen i de försäkringsteknjska skuldema. Som konseen kvens omfattas också större delen av de utländska försäkringsbolagens balansomslutningar av särskilda placeringsregler. Vidare är det i andra europeiska länder vanligt att åtskillnad görs mellan återbäringsmedel och andra reserveringar, på så sätt att enbart de

sistnämnda fungerar som konsolideringskapital. Återbâringsmedel synes

överhuvud taget inte tillåtas fungera som konsolideringskapital. Möjlighe-

Detta innebär för övrigt att olika konsolideringsmått inte är helt jämförbara mellan svenska och utländska livförsâkringsbolag. I ett internationellt perspektiv framstår svenska livförsäkringsbolag ofta som mycket välkonsoliderade, men då har inte hänsyn tagits vare sig till skillnader i redovisningen av återbåringsmedel eller till att svenska bolag i allmänhet inte tilldelat återbâring i samma utsträckning som de utländska bolagen.

SOU 199189 överväganden och förslag 149

ten att ackumulera vinstreserver vid sidan av återbâringsmedlen beror naturligtvis på att man i de berörda länderna inte har motsvarade förbud mot vinstutdelning och krav på att vinsten skall sättas av till en återhäringsfond. Även i Sverige gjorde tidigare åtskillnad mellan man återbäringsmedel och konsolideringsreserver genom uppdelningen i dispositions-, utjåmnings-, säkerhets- och återbäringsfond. I och med införandet av FRL slopades dock denna uppdelning. En ändring av nuvarande återbäringssystem ocheller redovisningsregler innebärande att en större del av återbâringsmedlen kommer att ingå i de försäkringstekniska skulderna skulle emellertid få till omedelbar följd att försäkringsbolagen tvingades sälja stora innehav vissa tillgångar, av av främst aktier, om samtidigt de nuvarande placeringsreglema bibehölls. Sådana ändringar kan därför inte genomföras utan en översyn av placeringsreglema. En sådan översyn år emellertid motiverad även av andra skäl. Till detta återkommer vi närmare i avsnitt 6.3. En internationell anpassning av placeringsregelema innebär bl.a en utvidgning av de tillgångsslag som accepteras för täckande av försâkringstekniska skulder.

Sambandet mellan återbäringssystem och vinstutdelningsförbud I vårt uppdrag ingår även att pröva om det med hänsyn till försäkringstagamas intressen är möjligt att upphäva det vinstutdelningsförbud och den skyldighet att sätta av hela vinsten på livrörelsen till en återbåringsfond som nu gäller för konventionella livförsâkringsbolag. Som framgått tidigare hindrar dessa regler livförsâkringsaktiebolag som meddelar traditionell livförsäkring att i praktiken fungera som vanliga aktiebolag. En invändning mot att försäkringsbolag skall kunna fungerar som aktiebolag är risken för att aktieägarna via bolagsledningen fattar beslut om utdelningar som innebär att bolaget töms på sådana tillgångar som egentligen kan sägas tillhöra försåkringstagama. Detta är självklart ett viktigt problem, men i grunden inte annorlunda än den konflikt som alltid finns mellan långivare och aktieägare. Problemet är emellertid särskilt markerat i företag som försäkringsbolag och banker, vilket bl.a. beror på att den genomsnittliga försäkringstagaren eller bankkunden är mer oinformerad än långivare i aktiebolag i allmnhet, men även på att förmögenhetsmassorna i försäkringsbolag och banker år mera likvida än i t.ex. industriföretag. En förutsättning för att vinstutdelningsförbudet skall kunna avskaffas är att det klart framgår vilka medel som tillhör försäkringstagama och vilka medel som utgör riskkapital. Försåkringstagarskyddet motiverar att försäkringstagarnas tillgodohavanden omfattas av särskilda skyddsregler. Som påpekats tidigare kan inte de försäkringstekniska skulderna i dag sågas vara ett bra mått på försäkringstagarnas tillgodohavanden i f6rsikringsbolagen, eftersom endast en mindre del av återbäringsmedlen för

närvarande utgör en del av dessa. Övergången från ett system med en

lagfåst ömsesidighetsprincip till ett system där vinstutdelning år tillåten förutsätter således även det en översyn av återbäringshanteringen. En

150 överväganden och förslag SOU 199189

speciell fråga i detta sammanhang gäller bl.a. hur de återbäringsmedel skall hanteras som hittills ackumulerats, dvs. under tider då ömsesidighetsprincipen varit framträdande i lagstiftningen. Även i ett system där vinstutdelning är tillåten bör beaktas att det är fråga om långsiktiga avtal, där det på förhand är svårt att göra rimlig en bedömning av hur inbetalda premier kan förräntas. Dessa frågor skall vi emellertid gå in på närmare först i betänkande. En lösning ett senare som då kan komma att diskuteras är t.ex. möjligheten att utforma försäkringsavtalen så att det klart framgår i vilken utsträckning försäkringstagare resp. aktieägare skall del de överskott uppstår. I akav som tiebolagsformen skulle detta kunna innebära att överskott helt eller delvis tillfaller aktieägarna. Ett annat alternativ, bl.a. tillämpas i Danmark, som är att tillsynsmyndigheten får i uppgift att övervaka att inte allt för stora vinster i förhållande till det kapitalet delas ut till aktieägarna. egna

Sambandet mellan återbäringssystem och möjligheten till byte av livbolag

I vårt uppdrag ingår vidare att överväga regler möjliggör för som en försäkringstagare att under försäkringstiden flytta sin försäkring från ett livbolag till ett annat. Eftersom även försäkringsdelen berörs, går en sådan möjlighet längre än den möjlighet redan finns för som nu försäkringstagare i fondförsäkringssystemet att flytta sparade medel mellan olika fondförvaltare. En fördel med att underlätta för försäkringstagare att byta livbolag är att detta skulle öka konkurrensen mellan livförsäkringsbolagen. För att en sådan möjlighet skall leda till att de försäkringstagare någon som av anledning önskar byta bolag också gör det i praktiken, krävs bl.a. att värdet av varje enskild försäkringstagares tillgodohavande i försäkringsbolaget går att definiera på ett för försäkringstagaren godtagbart sätt, inte minst med tanke på att det sparande som ackumulerats i den enskilda försäkringen ofta är av betydande storlek. Då återbäringshanteringen har central betydelse för möjligheten att definiera ett sådant värde kan en översyn nuvarande återbäringssystem inte heller göras av oberoende denna fråga. av Problematiken går emellertid väsentligt längre än till möjligheten att definiera ett rimligt värde på varje enskild försäkringstagares del av försäkringsbolagens förmögenhetsmassa. Bl.a. måste beaktas att byten av bolag kan vara till nackdel också för försäkringstagarna sådana överom flyttningar blir så omfattande att tillgångar måste avyttras till oförmånliga priser. Av denna anledning skulle, för att bolagen skall ha god beredskap inför eventuella överflyttningar, placeringsreglema kanske behöva utformas så att huvuddelen av medlen investeras i likvida och lätt omsättningsbara tillgångar. Det kan också uppstå svårigheter förknippade med hälsoprövning när en försäkringstagare vill flytta sin försäkring från ett bolag till ett annat. Vidare kan försäkringsbestånden påverkas på ett sådant sätt att bolagens möjligheter att utjämna risker försämras. Denna problematik får vi dock anledning att återkomma till i ett senare beünkande.

i

SOU 199189 överväganden och förslag 151

6.1.5 Sammanfattning

De föregående avsnitten i detta kapitel har syftat till att något belysa de problemställningar som vi i vårt uppdrag står inför. Som framgått finns på försäkringsområdet, och i synnerhet vad gäller livförsäkring, en rad regler som på olika sätt inverkar på konkurrenssituationen mellan försäkringsbolagen. Dessa regler är av skiftande karaktär, allt ifrån bestämmelser som inverkar på tillträdet till marknaden, dvs. etableringen av nya försäkringsbolag, till regler som på annat sätt direkt eller indirekt styr priser och produktutformning. Vissa av dem påverkar inte enbart konkurrenssituationen mellan försäkringsbolag, utan även konkurrensen mellan försäkringsbolag och andra företag, främst banker. De faktorer som har störst betydelse för etableringen av nya försäkringsbolag är kravet på koncession och förbudet mot vinstutdelning inom konventionell livförsäkring. Av betydelse i övrigt är bl.a. systemet med grunder, skälighets- resp. ömsesidighetsprincipen och skattelagstiftningen, liksom tidigare också de så omfattande branschöverenskommelsema. lagstiftningen, och dess tillämpning, har tillsammans med ett omfattande branschsamarbete bl.a. inneburit att de livförsälcringar som traditionellt erbjudits på den svenska marknaden varit hårt styrda i fråga om utformning och premiesättning. Svaga incitament till konkurrens ‘ medförde t.ex. att livförsäkringsbolagen under lång tid i princip erbjöd likadana försäkringar till samma priser. På skadeförsäkringsområdet, där det huvudsakliga samarbetet angående tariffer upphörde redan i slutet av 1960-talet, har situationen emellertid varit annorlunda. De förändringar som skett under senare år innebär att även livförsäkringsbolagen i allt större utsträckning kommit att konkurrera med varandra. Den avskaffade behovsprincipen och möjligheten att erbjuda s.k. fondförsäkringar har t.ex. bidragit till att antalet livförsäkringsbolag ökat. Vidare har samarbetet i fråga om produktutveckling i princip upphört, liksom den tidigare kartellöverenskommelsen om gemensam utformning av grunder och premiesättning. Kvar finns dock fortfarande regleringar som har nackdelar från effektivitetssynpunkt och som försvårar för försäkringstagaren att skaffa sig en uppfattning om vilket försäkringsbolag som erbjuder de mest prisvärda försäkringarna. Den förändring i lagstiftningen som nu tillåter fondförsäkringar är dock ett viktigt steg mot ökad flexibilitet och förbättrad genomlysning av livförsäkringskontrakten. Många av de regler som har negativ inverkan på konkurrensen har funnits under en längre tid. En förklaring är att dålig ekonomi hos ‘ försäkringsgivaren traditionellt har ansetts bero på en allt för hård konkurrens mellan försäkringsbolagen. Det har befarats att premierna skulle kunna pressas ned till en nivå som på sikt leder till soliditetsproblem. En för hård konkurrens har också befarats leda till ökade chanstagningar i placeringen av premiemedlen, liksom till utveckling av försäkringstjänster som inte är särskilt väl genomtänkta. I ljuset av detta har fördelen och intresset av en fungerande konkurrens fått stå tillbaka för andra strävanden, främst önskemålet om en betryggande soliditet, och

152 överväganden och förslag

SOU 199189

en omfattande reglering för att tillgodose denna har vuxit fram. På livförsâkringsområdet har betryggande Soliditet blivit liktydigt snarast med att ett försäkringsbolag inte skall kunna gå i konkurs. Detta tillgodoses bl.a. genom väl tilltagna säkerhetsmarginaler på de premier som försäkringstagarna betalar in. Härigenom är det försäkringstagama som bygger upp konsolideringskapitalet i livbolagen och det är också de som huvudsakligen står för riskerna i verksamheten. En grundläggande tanke bakom placeringsreglema i FRL är att skydda försäkringstagama mot att investeringar sker i allt för riskfyllda och äventyrliga objekt. Genom den redovisnings- och återbäringsteknik som tillämpas har emellertid stor del medel avsedda för återbäring en av kommit att falla utanför de särskilda placeringsreglemas tillämpningsområde. Enligt vår mening är det emellertid rimligt att även sådana återbäringsmedel som ännu inte tilldelats enskilda försäkringar omfattas av särskilda skyddsregler. Denna ståndpunkt ligger också väl i linje med hur återbäringsmedlen behandlas i andra europeiska länder. En detaljerad och omfattande försäkringsreglering, den i Sverige, som har naturligtvis förutsättningar att fungera så länge konkurrensen utifrån är svag. Bristerna framkommer emellertid desto tydligare när situationen plötsligt förändras och det visar sig att regelsystemet inte är tillräckligt flexibelt för att kunna till förutsättningar. Avregleringen anpassas nya av kreditmarknaden och den branschglidning och internationalisering som skett under senare år, inte minst genomförandet inre marknaden, är av några av de faktorer som bidragit till ökad uppmärksamhet hur om försäkringsbranschen är reglerad. Förändringarna har framför allt påverkat livförsäkringsbolagens situation. Sammanfattningsvis kan konstateras att behovet grundläggande av en översyn av det nuvarande regelsystemet är stort. Det gäller inte minst centrala delar av lagstiftningen exempelvis systemet med grunder, som placeringsreglerna och âterbäringshanteringen. En sådan översyn av försäkringsregleringens uppbyggnad vi nödvändig kan t.0.m. som anser innebära att vissa allmänna principer hittills präglat regleringen som av försäkringsverksamheten kan komma att omprövas. Det nuvarande regelsystemet synes vara uppbyggd kring uppfattningen att kravet på tillräcklig soliditet är oförenligt med fungerande en konkurrens. I vårt uppdrag ingår emellertid att föreslå regler som tillgodoser att försäkringsbolagen har tillräcklig soliditet för en utan att den skull hämma konkurrensen. En viktig principiell fråga är hur regelsystemet i stort bör uppbyggt för att samtidigt tillgodose vara soliditets- och effektivitetskraven. Erfarenheter från andra länder, där regleringen av försäkringsbolagen är mindre omfattande än i Sverige, kan tyda på att kostnaderna för marknadsmisslyckanden på försäkringsområdet har överdrivits. Vårt uppdrag innebär dock att vi med förtur skall behandla sådana frågor som påkallas anslutning till EGs regelverk. Enligt våra av en direktiv torde detta främst gälla soliditets- och placeringsregler samt, i den mån det är nödvändigt med hänsyn till utformningen placeringsav reglerna, frågor som berör återbäringssystemet inom livförsäkring. Med

SOU 199189 överväganden och förslag 153

hänsyn till den vikt som lagts vid en EG-anslutning måste därför närmare överväganden i vissa delar av vårt uppdrag vänta till ett senare skede. Det gäller bl.a. åtskilliga frågor av mera principiell karaktär. Med antagna EG-direktiv som utgångspunkt står det helt klart att vi redan nu måste föreslå nya soliditetsregler för försäkringsbolagen. Uttryckliga krav på hur stort kapital som erfordras utöver de försäkringstekniska skulderna finns inte i den svenska lagstiftningen, men krävs enligt de relevanta direktiven. Vidare får för placering av s.k. fria medel inte gälla några särskilda regler beträffande valet av tillgångar. När det gäller placeringsregler för s.k. tekniska och utreserver formningen av återbäringssystem inom livförsäkring innebär däremot

direktiven inga formella krav på att redan nu föreslå lag- eller andra änd-

ringar, eftersom EG-ländema själva ännu inte kommit överens om den slutliga utformningen av sådana bestämmelser. Först när tredje generationens direktiv resp. det räkenskapsdirektiv kommer att gälla som försäkringsbolagen antagits, kommer det att finnas bindande riktlinjer för en harmonisering i dessa delar. En anslutning till den inre marknaden som enbart grundas på de antagna EG-direktiven skulle emellertid få konsekvenser som mot bakgrund av försäkringstagarskyddet inte kan anses vara acceptabla. De oönskade effekterna sammanhänger med EGs bestämmelser om att inga regler för valet av tillgångar får gälla för placering av medel utöver de s.k. tekniska reserverna. Såvitt vi kan bedöma strider femprocents-

regeln mot denna bestämmelse och får bl.a. av detta skäl avskaffas se

närmare härom avsnitt 6.3.4. Med nuvarande definition av försäkringstekniska skulder skulle dock ett avskaffande av femprocentsregeln medföra att försäkringsbolagen får så stor frihet att förfoga över återbäringsmedlen att det inte ens övergångsvis kan anses acceptabelt. Som redan anförts anser vi att även sådana återbäringsmedel ännu som inte tilldelats enskilda försäkringar bör omfattas av särskilda regler till försäkringstagarnas skydd. Vår bedömning är därför att det redan i denna första etapp av vårt arbete finns skäl att överväga ändringar i redovisningen av återbäringsmedlen, även om detta för närvarande inte formellt krävs för en anslutning till reglerna i aktuella EG-direktiv. Sådana ändringar kan för övrigt ses som en anpassning till de faktiska förhållandena i EGs medlemsländer, vilka är de som ligger till grund för den närmare utformningen av EGs direktiv. Däremot kommer en närmare utredning av hur återbäringsmedlen bör fördelas mellan enskilda försäkringar att ske först i ett senare skede av vårt arbete. Som framgått av avsnitt 6.1.4 kan ändringar i redovisningen av

n Medlemsländerna får tills vidare själva reglera vilka avsättningar som som skall göras till de tekniska reserverna, förutsatt att åtminstonde s.k. matematiska reserver ingår. Den nuvarande definitionen av försäkringstekniska skulder synes därför inte strida mot dennadefinition. En närmare harmonisering av tekniska reserver kommer dock till stånd i och med att tredje generationensdirektiv resp. räkenskapsdirektivet antas.

154 Överväganden och förslag SOU 199189

återbäringsmedlen inte göras utan hänsyn till placeringsreglemas utformning. Även placeringsreglema för de försäkringstekniska skulderna kommer därför att ses över i denna etapp. Inom kommittén har vidare ifrågasatts om vinstutdelningsförbudet bör finnas kvar även i fortsättningen. Vår bedömning år dock att denna fråga bör ses över i ett vidare sammanhang och vår avsikt är därför att återkomma till utdelningsförbudet i ett senare betänkande. Det bör t.ex. beaktas att en aktieägare i ett livförsäkringsbolag i allmänhet tar betydligt mindre risker jämfört med aktieägare inom andra verksamheter. De frågor som vi har för avsikt att behandla i ett senare skede är, förutom vinstutdelningsförbudet, återbäringssystemet och det principiella problemet om hur försäkringsverksamheten i stort bör regleras för att uppfylla de krav som kan ställas från effektivitetssynpunkt, bl.a. systemet med grunder, frågan om officiell redovisning i marknadsvärden samt möjligheten för en försäkringstagare att under försäkringstiden byta livbolag. Som framgår av våra direktiv skall vi i vårt fortsatta arbete även pröva om principen om premie- och kostnadsskâlighet bör finnas kvar i lagstiftningen samt undersöka förutsättningarna för att konventionell livförsäkring och livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder skall kunna meddelas av samma försäkringsbolag.

6.2 Soliditetsregler

6.2.1 Allmänt om soliditetsprincipen

Det har traditionellt ansetts naturligt med en reglering av försäkringsbolagens verksamhet som går betydligt längre än för aktiebolag i allmänhet och för andra juridiska personer. Som redan har utvecklats i avsnitt 3.5 är syftet inte i första hand att skydda aktieägare eller borgenärer i allmänhet, även om också dessa kategorier självfallet har ett starkt intresse av bolagens ekonomiska bärkraft, utan dem som har framtida anspråk på grund av försäkringsavtal. Försäkringen har, brukar man framhålla, en alldeles speciell social och ekonomisk funktion genom sin betydelse för privatpersoners ekonomiska trygghet och för företagens verksamhet. Vikten av livförsäkringen för ett individuellt sparande har ofta betonats. Överhuvud motverkar försäkringens utbredning taget störningar i samhällsekonomin genom oförutsedda händelser av olika slag. Samtidigt har den enskilde försäkringstagaren begränsade möjligheter att ett begrepp om värdet av de avtal han ingår och att överhuvud taget överblicka avtalets innebörd. De beräkningar som ligger bakom den premie försäkringsbolaget begär och de villkor bolaget erbjuder kan ofta vara svåra att bedöma även för en erfaren företagare, och naturligtvis än mera för konsument. Avtalet bygger emellertid på att försäkringstagaen ren betalar premien redan i förväg innan försäkringsbolagets huvudpres- tation, dess ansvar, alls aktualiseras och han får dä lita på att den är riktigt avvägd och att det utlovade försäkringsskyddet kommer att fungera på det sätt han tänkt sig.

SOU 199189 överväganden och förslag 155

Genom civilrättslig lagstiftning kan visserligen den enskilde skyddas mot vissa alltför ofördelaktiga eller oskäliga avtalsvillkor. Både annars försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen innehåller vissa tvingande regler med denna verkan, och dessutom finns viss möjlighet att jämka villkor av detta slag med stöd av 36 § avtalslagen. Men detta ger honom inte tillräcklig trygghet. Också associations- och offentligrättsliga regler anses traditionellt behövliga för detta. Det är nödvändigt att skydda honom mot risken att försäkringsbolaget inte kan fullgöra sina förpliktelser, om dess ekonomi skadas t.ex. genom oväntade katastrofala skadefall eller felaktiga kalkyler. Detta är också väsentligt med tanke på samhällsekonomin i stort. Försäkringsbolagets soliditet är på detta sätt en grundläggande förutsättning för att försäkringsverksamheten skall kunna fungera. Redan vad som nu sagts har motiverat att försäkringsbolagens sätt att bedriva sin verksamhet ingående regleras och att man från det allmännas sida kontrollerar att de följer olika föreskrifter verksamheten. Indirekt om bör en sådan reglering också medföra fördelar för bolagen genom att allmänheten får ökat förtroende för dem. Detta lär få betydelse i synnerhet när nya försäkringsbolag etableras i landet eller när försäkringsbolagen ger sig in på nya branscher, men också är det annars självklart av värde om bolagen kan hänvisa till regleringen och tillsynen som en garanti för att deras verksamhet är att lita på. De nu anförda, mera allmänna argumenten för soliditetsnegler i lagstiftningen om försäkringsverksamhet framträder emellertid med olika styrka vid personförsäkring, speciellt livförsäkring, och vid skadeförsäkring. Litförsâkring har traditionellt ansetts ha särskild vikt från social synpunkt genom att den skyddar den försäkrade och dennes anhöriga i situationer där de har ett speciellt behov ekonomiskt stöd. Även livförsäkrinav om gen många gånger närmast framstår som en komplettering till socialförsäkringen, är den fundamental för den enskildes trygghet i sådana fall. Ofta har försäkringstagaren nedlagt en väsentlig del av sitt sparande på dessa försäkringar, i förlitan på bolagets förmåga att utge den avtalade ersättningen när ett försäkringsfall inträffar. Samtidigt är försäkringstekniken speciellt väl utbildad på detta område. Bortsett från helt oförutsedda katastroffall av exceptionellt slag, av typen kämkraftsolyckor eller massepidemier, går det att med stor statistisk sannolikhet bedöma de aktuariella riskemas storlek. Däremot kan de finansiella riskerna ett vara betydligt mera svårhanterligt problem, eftersom försäkringsavtalen som regel innebär långsiktiga garantier om försäkringssparandets avkastning. Något annorlunda ligger det till vid skaddärsäkring liksom vid flera former olycksfallsförsäkring. Även försäkringar detta slag fyller av av naturligtvis ett angeläget socialt behov, särskilt vid stora skadefall som drabbar privatpersoner. Man får heller inte glömma att ansvarsförsäkringen sätter medellösa skadeståndsskyldiga av olika kategorier i stånd att utge skadestånd bl.a. för personskada, och att en skadeförsäkringsform som trafikförsäkring är ett väsentligt inslag i enskildas ekonomiska skydd mot sådan skada. Här ger dock redan socialförsäkringen ett grundskydd. Särskilt om man beaktar försäkringsbeloppens och de utbetalade

156 överväganden och förslag SOU 199189

ersättningarnas storlek är även det skydd skadeförsäkringen ger näringsidkare av största vikt. Här spelar försäkringen en viktig samhällsekonomisk roll, varvid dess gynnsamma sociala verkningar ofta snarast blir av indirekt slag. Försäkringen hindrar att stora skadefall medför svårare rubbningar i företagens ekonomi, till skada också för företagets anställda och andra kontrahenter. En påtaglig olikhet mot livförsäkringen kan också konstateras från försäkringsteknisk synpunkt. Möjligheten att mera exakt bedöma den aktuariella risken är betydligt mindre på skadeförsäkringens område; bl.a. är riskerna så skiftande och ibland också erfarenheterna av risksituationema så begränsade att statistiska beräkningar inte kan få samma betydelse. I viss utsträckning står bolagen alltså på osäker grund redan vid själva premiens fastställelse. Det anförda innebär att behovet att säkerställa försäkringsbolagens soliditet framträder för både livförsäkringens och skadeförsäkringens del, fast inte helt på samma sätt. Det finns alltjämt skäl att utforma eventuella soliditetsregler på olika vis i dessa fall. Så har också skett enligt EGs direktiv. Sammanfattningsvis kan sägas, att det inte är svårt att motivera en lagstiftning som innehåller särskilda regler, vilka tryggar försäkringsbolagens soliditet på ett effektivt sätt. Man kan vänta att svenska bolag för att hävda sig i internationell konkurrens kommer att utvidga sin verksamhet inte bara geografiskt utan också till nya risker, och redan den ökade osäkerhet som denna utveckling medför bör rimligen leda till högre krav på bolagens konsolidering. I fråga om både person- och skadeförsäkring kan det dessutom finnas en lära att den snabba utvecklingen och en hårdnande konkurrens hur önskvärd denna än kan vara från vissa synpunkter lockar till ökade risktaganden från försåkringsbolagens sida; man begagnat de visserligen begränsade möjligheter som placeringsreglema ger till riskabla engagemang, man erbjuder försäkringsformer som inte är tillräckligt genomünkta, eller man pressar premierna till en låg nivå som i ett längre perspektiv framstår som oförsvarlig. Ändrade förhållanden ställer alltså andra krav på reglering och tillsyn av bolagen än tidigare. Frågan är hur långt en sådan reglering behöver gå för att ge ett behövligt skydd.

6.2.2 Våra förslag till nya soliditetsregler

Förslag I enlighet med EGs system införs regler som preciserar hur stort konsolideringskapital som erfordras för att kravet på betryggande soliditet skall anses uppfyllt. Som en följd av samordningen med EGs regler ändras FRLs definition av livförsäkringsbolag och separationsprincipen jämkas. Dessutom upptas en katalog över skadeförsäkringsbolagens verksamhetsgrenar.

SOU 199189 Överväganden och förslag 157

En av våra huvuduppgifter är enligt direktiven att föreslå soliditetsregler som närmare än de nuvarande preciserar hur stort konsolideringskapital som erfordras. I enlighet med strävandena att harmonisera det svenska regelsystemet med EGs system skall de föreslagna reglerna vara förenliga med EGs bestämmelser på området. Försäkringsbolagens konsolideringskapital, dvs. reserver utöver de försâkringstekniska skulderna, utgör en extra säkerhet mot de risker som bolagen i sin verksamhet utsätts för. Som redan utvecklats i avsnitt 3.3 kan dessa risker delas in i aktuariella och finansiella risker. Möjligheten att jämna ut de aktuariella riskerna beror på vilka slag av försäkringsverksamhet som bolaget bedriver. Inom livförsäkring finns goda möjligheter att genom riskpoolning hantera dessa risker. Stora variationer i dödligheten är inte särskilt vanliga och trendmässiga förändringar av genomsnittlig livslängd är en långsam process som till stor del kan förutses. På detta område är det i stället de finansiella riskerna som är svårast att hantera. De avkastningsgarantier som genom ränteantaganden i bolagens grunder lämnas på de förvaltade premiemedlen ställer särskilda krav på livförsäkringsbolagens finansförvaltningar. Inom skadeförsäkring är förhållandena de omvända. De i allmänhet korta avtalstiderna gör de finansiella riskerna jämförelsevis lätta att hantera, medan däremot slumpmässiga variationer i skadeutfall och ersättningsbelopp, dvs. de aktuariella riskerna, kan vara ett mycket svårhanterligt problem. Dessa skillnader mellan liv- och skadeförsäkringsverksamhet gör att de underliggande motiven för ett lägsta konsolideringskapital skiljer sig åt. EGs soliditetsbestämmelser återfinns huvudsakligen i ett direktiv av år 1973 rörande annan direkt försäkring än livförsäkring och ett direktiv av år 1979 angående direkt livförsäkring, om också några bestämmelser ändrats i senare skadeförsäkrings- och livförsäkringsdinektiv. Reglerna går framför allt ut på att fastslå en betryggande marginal mellan ett bolags totala tillgångar och de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna solvensmarginal. solvensmarginalen utgör således det belopp varmed bolagets tillgångar minst måste överstiga dess försäkringstekniska skulder. Genom att på detta sätt ange ett mått på ett lägsta konsolideringskapital har man velat möjliggöra för tillsynsmyndigheterna i olika länder att ställa enhetliga krav på bolagen. Minimivärdet på solvensmarginalen bestäms bl.a. med hänsyn till den försäkringsverksamhet som bolaget bedriver, och det finns detaljerade bestämmelser för beräkningen av marginalen, vilka bygger på en kompromiss mellan olika ståndpunkter. För skadeförsäkringsbolag bestäms storleken på solvensmarginalen på grundval av bolagets premieinkomst eller dess utbetalda skadeersättningar. Härvid beräknas skadeersättningarna som ett genomsnitt av kostnaderna för de tre i vissa fall sju senaste räken- - skapsåren. Genom denna uppläggning tas vid beräkningen av solvensmarginal hänsyn till de risker som är svårast att hantera på detta område, de aktuariella riskerna. Premieinkomsten ger ett mått på rörelsens omfattning och skadeersättningarna visar försäkringsbeståndets kvalitet. En nackdel med systemet är dock att skillnader i beståndets sammansättning

158 överväganden och förslag SOU 199189

inte fångas upp. Vid en viss premieinkomst och viss skadeersättningsen nivå blir solvensrnarginalen densamma oavsett om skadekostnaderna härrör från ett stort antal små skador eller ett fåtal stora. För konventionell livförsäkring bestäms solvensmarginalen viss som en procent av premiereserven resp. de positiva risksummoma, efter avdrag upp till en viss nivå för avgiven återförsäkring. Premiereserven utgör värdet av försäkringsbolagets samlade ansvarighet för löpande försäkringar. Med begreppet risksumma menas det belopp med avseende på viss försäkrad eller medförsäkrad varmed premiereserven förändras vid vederbörandes död. Risksumman uttrycker således värdeförändringen vid dödsfallet av bolagets ansvarighet för det enskilda försäkringsavtalet. Att solvensmarginalen beräknas viss procent de positiva risksom en av summoma innebär att soliditetskraven är relaterade till det totala belopp som försäkringsbolagen riskerar att betala ut om försäkringsfall skulle inträffa i varje enskilt fall. Den teknik som valts för beräkning av solvensmarginalen inom konventionell livförsäkring får närmast betraktas schablonmässig metod som en för att fastställa miniminivån på konsolideringskapitalet. Så som prerniereserven beräknas i Sverige tar man med denna teknik inte hänsyn till de risker som har störst betydelse på området, nämligen de finansiella riskerna. Tvärtom är det så att soliditetskravet blir lägre desto högre avkastningsgarantier som lämnas på pensionssparandet, dvs. högre ränteantagande som tillämpas i grunderna. Tekniken får dock tills vidare anses acceptabel, bl.a. mot bakgrund av att grunderna skall stadfästas av regeringen eller Finansinspektionen. Härigenom kan förhindras att alltför höga ränteantaganden tillämpas och därmed att solvensmarginalen blir för liten i förhållande till de risker som tas. Det bör vidare beaktas att vi i vårt fortsatta arbete med att anpassa regelsystemet till EGs krav får anledning att återkomma till beräkningen de försäkringstekniska av skulderna, vari premieneserven ingår. Några särskilda placeringsregler för de tillgångar mot som svarar solvensmarginalen får inte uppställas. Däremot måste dessa tillgångar på balansräkningens skuldsida vissa, särskilt angivna, slag motsvaras av av kapital. I huvudsak skall det vara fråga eget kapital. Ett försäkringsom bolag skall således inte genom upplåning kunna tillgodose kapitalkraven. Vid bedömning om soliditetskravet är uppfyllt får bolagen med tillsynsmyndighetens medgivande också räkna med övervärden på tillgångar, förutsatt att dessa inte är av exceptionell natur. Vidare föreskrivs att en tredjedel av solvensmarginalen skall utgöras av en s.k. garantifond, vilken samtidigt måste uppgå till ett visst minimibelopp, varierande med hänsyn till verksamhetens inriktning. Om denna miniminivå på garantifonden underskrids är detta en signal till tillsynsmyndigheten att ingripa. Med hänsyn till de speciella krav som måste upprätthållas i fråga om bolag som meddelar kreditförsäkringar föreskriver EGs kreditförsäkringsdirektiv en extra säkerhet för dessa bolag i form obligatorisk av en s.k. utjämningsfond, vilken får användas enbart för förlusttäckning av kreditförsäkringsverksamheten. Även bestämmelserna i EGs direktiv på detta vis är ganska inveckom

SOU 199189 Överväganden och förslag 159

lade, innebär de en precisering och utvidgning av soliditetsreglema som i och för sig anses önskvärd. Det måste vara en vinst med klart bestämda krav på bolagens sätt att fullgöra sina förpliktelser. Trots de invändningar som kan göras mot tekniken för beräkning av solvensmarginalen, får den tills vidare anses godtagbar, beträffande livförsäkring bl.a. mot bakgrund av att grunderna skall stadfåstas av regeringen eller Finansinspektionen. Det sägs ibland, att en detaljerad lagstiftning av försäkringsbolagens verksamhet också kan medföra vissa nackdelar på så sätt att den skulle kunna hämma enskilda försäkringsbolags initiativ och över huvud taget fördröja en anpassning till nya förhållanden. En långtgående byråkratisering skulle, samtidigt som den kan förefalla förmånlig från försäkringstagarnas synpunkt, kunna leda till en viss stagnation i verksamheten. Redan den nuvarande försäkringsrörelselagstiftningen har visat sig på flera punkter lägga besvärande band på bolagens verksamhet; bl.a. har framhållits behovet av friare placeringsmöjligheter för livförsäkringens del, vilka skulle öka flexibiliteten i kapitalförvaltningen. Som förut framhållits har vid utformningen nuvarande soliditetsregler lagt man av mindre vikt vid betydelsen av en fungerande konkurrens mellan försäkringsbolagen, vilket kan få betänkliga konsekvenser inför intemationaliseringen av försäkringsverksamheten. Särskilt för skadeförsäkringens del kan vidare både den tekniska och den ekonomiska utvecklingen aktualisera risker av ett slag som i dag inte alls förekommer eller i varje fall ter sig försumbara. Den enskilde har på sikt ett starkt intresse av att försäkringsbolagen är redo att tillgodose nya behov av skydd, något som bör bli särskilt angeläget för näringslivets del. Även försäkringstagama måste ha grundtrygghet i fråga om en om bolagens betalningsförmåga, kan sådana synpunkter åberopas för ett regelsystem, som på samma gång lämnar försäkringsbolagen större frihet i förvaltningen av premiemedlen. Om man uppställer krav på att bolagens fria tillgångar överstiger de försäkringstekniska skulderna med ett belopp som ter sig betryggande även på längre sikt, finns det möjlighet att efterge kontrollen på andra punkter. Det är därvid en stor fördel om kraven uttrycks i lag med sådan tydlighet att de kan förutses av bolagen och att utomstående får en uppfattning vilka krav faktiskt gäller. om som Mot en anknytning till EGs bestämmelser hade FVK en del invändningar. Man framhöll bl.a. att dessa bestämmelser hade fått sin utformning på grund av erfarenheter från 1960-talet, då andra förhållanden rådde; de tog inte tillräcklig hänsyn till eventuella särdrag i ett bolags verksamhet, och de minimikrav som uppställdes ansågs på många håll för låga de beaktade inte tillräckligt vare sig tillfälliga fluktuationer eller mera långsiktiga utvecklingstendenser. Se härom SOU 19868 s 190 ff. Enligt vår mening är dock inte dessa invändningar särskilt vägande. Visserligen kan sägas att nivån på EGs soliditetsbestämmelser, vilka är utformade som absoluta krav och inte som minimiregler, innebär ett något lägre krav på minimikonsolideringskapitalet än de krav som frnansinspektionen nu i praktiken uppståller. Den skyddsnivå som framgår av EGs direktiv både för livförsäkring och annan försäkring får

160 överväganden och förslag SOU 199189

emellertid anses acceptabel, i vart fall om man upprätthåller krav på ett väl fungerande tillsynssystem. Att EGs be-stämmelser också går ganska väl ihop med det svenska systemet framgår av att finansinspektionen under en följd av år använde en metod för beräkning av skadeförsäkringsbolagens minimikonsolideringskapital som i vissa delar stämde med den som tillämpas inom EG. Under alla förhållanden gör harmoniseringssträvandena att det nu finns starka skäl att överväga ett närmande till EGs soliditetsregler. I och för sig är visserligen EG-reglema långt mera komplicerade och utförliga än vad som är vanligt i svensk lagstiftning av motsvarande slag låt vara att inte heller FRL utmärker sig för större överskådlighet. Soliditetskraven har fått mycket detaljerad utformning och förutsätter en ganska invecklade beräkningar. Det kunde från lagteknisk synpunkt vara närliggande att bara ta fasta på huvudtankarna i EG-direktiven och försöka utforma den svenska lagstiftningen i enlighet härmed. Med detta missar man dock syftet med harmoniseringen; EGs principer fri om konkurrens på försäkringsområdet förutsätter att varje land skall utgå från samma reglering av dessa försäkringsfrågor, i den mån inte direktiven medger avsteg från denna princip. Skall de svenska reglerna anpassas till EGs system, är det därför nödvändigt att i åtskilliga delar följa det i detalj och acceptera därav följande oformligheter i lagtexten. Sådana formella betänkligheter minskar visserligen tar in del om man en av reglerna i en av regeringen utfärdad förordning i stället för i lagen, men de allra flesta bestämmelserna framstår dock som så väsentliga att de bör direkt framgå av FRL. Vi anser oss alltså böra följa EGs reglering. Bestämmelserna med krav på solvensmarginal och garantifond, vilka sagt är mycket utförliga, som har vi funnit lämpligen böra tills vidare intas i slutet av 7 kap. FRL. I vårt slutliga betänkande, som skall vara resultatet av en mera ingripande översyn av FRL kommer vi eventuellt att föreslå att de placeras på annan plats i lagen. Om vi skall följa EGs systern, är det dessutom nödvändigt att föreslå en mera ingående reglering av vilka slag av kapital som får medräknas vid bedömningen av soliditeten. Det skall i huvudsak vara fråga om eget kapital. Också dessa regler föreslås bli intagna i 7 kap. FRL. En särskild fråga är hur medel avsedda för återbäring skall behandlas. Vi återkommer till den i avsnitt 6.3.6. Eftersom bestämmelserna om solvensmarginal och garantifond för skadeförsäkring förutsätter beräkningar grundade på förhållanden under i vissa fall sju föregående tre - räkenskapsår, måste bestämmelser också ges om hur soliditetskraven skall kunna iakttas i samband med bolagens bildande och under åren därefter. Här har vi angett att prövningen skall ske med ledning av den verksamhetsplan som bolaget redan enligt gällande rätt skall inge i sam-

band med sin ansökan om koncession se 2 kap. 3 § FRL, något utbyggd

i vårt förslag. Görs planen tillräckligt utförlig, bör regeringen kunna bedöma om bolaget under de första åren kan uppnå den Soliditet som är förutsättningen för att det skall kunna bedriva försäkringsrörelse. Kravet på att försäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring som

i i

SOU 199189 överväganden och förslag 161

extra säkerhet utöver solvensmarginalen skall ha en obligatorisk s.k. utjämningsfond har i vårt lagförslag tagits in i 12 kap. 9 I EGa direktiven anges fyra alternativ för beräkning denna fonds storlek. Vi av

har valt att låta regeringen ñnansinspektionen närmare föreskrifter om

ge vilken beräkningsmetod som därvid skall användas. En anpassning till EGs regler torde i allmänhet inte medföra några större problem för de svenska försäkringsbolagen. En undersökning av livtörsåkringsbolagen har visat att det stora flertalet dessa bolag av kommer att klara av att uppfylla de soliditetskraven, även med nya beaktande av de förändringar vi föreslår i fråga återbäringsmedsom om lens redovisning. Motsvarande undersökning har inte varit möjlig att genomföra för skadeförsäkringsbolagen. Det kan tänkas att vissa sådana bolag får svårigheter att uppfylla kraven. EGs regler är emellertid absoluta och medger inte någon avvikelse. Om ett försäkringsbolag inte klarar soliditetskraven visar detta att bolaget har en otillräcklig kapitalstyrka och därför bör öka sitt kapital genom tillskott aktie- eller av garantikapital eller på annat sätt. Bolagen bör naturligtvis också ha ett eget intresse av att se till att kapitalstyrkan är sådan att den med marginal täcker solvenskraven. Om det under bolagets verksamhet visar sig att soliditetskraven inte är uppfyllda, eller om det är fara för något sådant, blir det tillsynsmyndighetens sak att liksom vid andra missförhållanden ingripa med erinringar och förelägganden. Enligt nuvarande ordning har myndigheten i sista hand att göra anmälan till regeringen, då kan förklara som koncessionen förverkad. En komplikation är att direktiven förutsätter att såväl beslut om vägrad koncession beslut koncessionens som om upphörande skall kunna prövas i domstol. Vi återkommer till denna fråga under avsnitt 6.4.1. EGs direktiv upptar också den särskilda påföljden för överträdelser av soliditetsreglerna, att försäkringsbolaget kan förbjudas att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige. Även detta innebär onekligen ett långtgående ingrepp i bolagets verksamhet. Vi har funnit det nödvändigt att följa EGs direktiv också på denna punkt vill understryka, att möjligheten men bör utnyttjas med återhållsamhet och bara när mindre ingripande åtgärder måste antas bli resultatlösa. Det bör i sammanhanget framhållas att försäkringsbolagens möjligheter att uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna även i allra högsta grad beror på hur de försäkringstekniska skulderna fastställs. Även inom EG kommit miniminivå om man överens om en på konsolideringskapitalet genom reglerna solvensmarginal kan således om soliditezsnivin variera mellan försäkringsbolag i olika länder. Det är först med en harmonisering av de försäkringstekniska skuldernas beräkning som man kan räkna med att soliditetssituationen blir någorlunda jämförbar. Tills vidare får medlemsländerna själva bestämma hur dessa skulder skall beräknas, avsikten är att regler så småningom men gemensamma skall slås fast. Som nämnts får vi därigenom anledning att i vårt fortsatta arbete återkomma till frågan. Samordningen med EGs soliditetsregler fordrar också vissa andra

162 överväganden och förslag SOU 199189

ändringar i FRL, vilka inte omedelbart rör försäkringsbolagen ekonomiska ställning. Sålunda är det nödvändigt att jämka den nuvarande definitionen av livförsäkringsbolag; gränsen mot skadeñrsäkringsbolag

avviker något från den som nu gäller för Sveriges del se 1 kap. 4 §

FRL. Detta innebär att några bolag som hittills betraktats som livförsäkringsbolag i stället kommer att hänföras till skadeförsäkringsbolagen. Den nya gränsdragningen medför även att den s.k. separationsprincipen i 1 kap. 3 § FRL bör anpassas härtill, vilket betyder att utrymmet för att kombinera livförsåkringsrörelse med annan försäkringsrörelse minskar något. Avsikten är emellertid inte att detta nu skall leda till någon större omorganisation i existerande försäkringsbolag. Innan så sker bör den

slutliga utformningen av EGs tredje livförsälcringsdirektiv avvaktas se

närmare avsnitt 6.5. Den föreslagna utformningen av separationsprincipen gäller endast nya försäkringsbolag. EG-direktiven bygger också på en noggrann klassificering av olika verksamhetsgrenar, vilken lämpligen bör upptas i FRL. Härtill kommer de ändringar i placeringsreglema som vi anser påkallade jfr avsnitt 6.3. Vidare har vi som en följd av förslagen till nya soliditets- och placeringsregler funnit nödvändigt att vidta en del ändringar i lagstiftningen rörande utländska försäkringsbolags

verksamhetsförutsättningar i Sverige se närmare avsnitt 6.4.3.

Vissa ytterligare följdândringar behandlar vi i specialmotiveringen.

6.3 Placeringsregler

m.m.

6.3.1 Konsekvenser gällande placeringsregler

av Som framgått av kapitel 4 är även placeringsreglema ett uttryck för soliditetsprincipen. Särskilt inom livförsåkringsverksamheten är försäkringstagaren hänvisad till att under lång tid förlita sig på försäkringsbolagets förmåga att förvalta sparandet i försäkringen och kunna fullgöra sina åtaganden. Genom krav på att försäkringsbolag vid sin kapitalförvaltning följer särskilda placeringsregler avser lagstiftaren att förhindra att de förvaltade tillgångarna placeras i alltför riskfyllda och äventyrliga objekt. De särskilda placeringsreglema avser således att skydda försäkringstagama mot finansiella risker. Livförsåkringsbolagens placeringsregler har av tradition utformats utifrån livförsäkringsavtalens konstruktion med garanterade nominella belopp resp. den avkastningsgaranti som följer av ränteantagandena i grunderna. För att uppfylla dessa garantier har det ansetts nödvändigt att huvuddelen 80 procent av medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna placeras i främst säkra, räntebärande tillgångar. Fr.o.m. år 1990 kan ñrsâkringsbolagen även placera tillgångar motsvarande försäkringstekniska skulder i bolagets egna fastigheter och tomträtter. Vidare får aktier i fastighetsbolag, som är försäkringsbolagets dotterbolag, användas för sådant ändamål. Utöver dessa bestämmelser om placering i vissa säkra tillgångsslag upptar lagen endast den s.k. femprocentsregeln, som gäller för alla försäkringsbolag, och som innebär att ett försäkringsbolag inte får

SOU 199189 överväganden och förslag

förvärva en större andel av aktierna i ett enskilt bolag än som motsvarar

fem procent av röstetalet för samtliga aktier se härom närmare i det

följande. FRL uppställer alltså inte någon uttrycklig regel med krav på riskspridning i försäkringsbolagen placeringar. Om inflytande premier placeras i säkra ñntebärande tillgångar, som minst ger den avkastning som följer ñnteantagandet i grrmderna, har av försäkringsbolagen goda möjligheter att uppfylla sina åtaganden enligt försäkringsavtalen. I den meningen kan placeringsregler, i princip som endast medger placeringar i säkra ántebärande tillgångar, t.ex. obligationer, sägas vara effektiva. Sett ur ett vidare perspektiv är sådana regler emellertid mindre lämpliga. Nuvarande placeringsregler är t.ex. inriktade i huvudsak på att minska eller eliminera kreditrisker tar i men mindre utsträckning hänsyn till andra former risker, inflationsav som och ränterisker. Hnnetecknande för de nuvarande placeringsreglema är också att de inte tar till vara fördelarna med diversiñering, dvs. en god riskspridning. Genom att belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna endast får placeras i vissa säkra tillgångsslag förhindras en lämplig spridning av bolagens investeringar. I stället för att via placeringsregler göra det möjligt för försäkringsbolag att diversifiera bort företagsspeciñk risk unik eller s.k. osystematisk risk, förbjuder reglerna att medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna placeras i tillgångar som är bärare av en stor andel av sådan risk. Den teknik som finns för att minimera finansiella risker vid olika avkastningsnivåer har således inte utnyttjats vid utformningen av de nuvarande placeringsreglerna. Försäkringssparandet i livförsäkring är emellertid långsiktigt och borde därför vara mer lämpat att bära större risker än t.ex. banksparande, där likviditeten spelar en större roll. Den riskjusterade avkastningen på tillgångar motsvarande de försâkringstekniska skulderna skulle kunna höjas genom en ökad diversifiering. Genom att placera medel i aktier i flera företag kan förluster på aktieinnehavet i ett företag balanseras av vinster i andra aktier. Genom diversiñering kan således den totala risken på förvaltade medel minskas utan att för den skull den förväntade avkastningen blir lägre. Omvänt innebär detta att en kapitalförvaltare kan uppnå en högre förväntad avkastning utan att öka den risk han tar. Diversiñering driven till sin spets innebär att en kapitalförvaltare inskränker sig till att placera sina tillgångar så att portföljen helt enkelt återspeglar hela marknaden. Detta brukar kallas att placera i marknadsportföljen. Konsekvenserna av gällande placeringsregler kan inte ses isolerade från återbäringssystemet. Genom att försäkringsbolagen inte behöver tilldela återbäringsmedel löpande har bolagen i praktiken kunnat erhålla en bättre riskspridning i sina portföljer än vad de formella placeringsreglema medger. Detta är emellertid inte något argument för att behålla nuvarande placeringsregler. Dessutom är det nuvarande återbäringssystemet inte tillfredsställande mot bakgrund av kravet på skydd för försäkringstagama. En stor del återbäringsmedlen omfattas t.ex. inte några som helst av av placeringsrestriktioner utöver femprocentsregeln. Försäkringstagarna har

164 Överväganden och förslag SOU 199189

inte heller förmånsrätt i de tillgångar som motsvarar icke tilldelade återbäringsmedel. Enligt vår mening bör emellertid även sådana återbäringsmedel som ännu inte tilldelats enskilda försäkringar omfattas av särskilda regler till försäkringstagarnas skydd. Som framgått av det föregående kommer en översyn av återbäringsreglema under alla förhållanden att bli nödvändig under vårt fortsatta arbete. I vårt uppdrag ingår att i syfte att skapa ekonomiskt effektiva place- ringsregler pröva i vad mån det är möjligt att i placeringsreglema innefatta andra slag av tillgångar än de som är tillåtna i dag. I fråga om försäkringsbolagens möjligheter att vid kapitalförvaltningen engagera sig i andra verksamheter än försäkringsverksamhet får vi utgå från den lagstiftning som nyligen införts rörande branschglidningen mellan olika finansiella verksamheter. Som direktiven framhåller bör också utformningen av försäkringsbolagens placeringsregler i andra länder beaktas. Nedan följer en kortfattad redogörelse för placeringsreglema inom EG. En beskrivning av placeringsreglema i några enskilda länder återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

6.3.2 EGs regler på området

Enligt det första skadeförsäkringsdirektivet resp. det första livförsâkringsdirektivet skall varje försäkringsbolag upprätta tillräckliga tekniska reserver. Avsikten är att storleken på dessa reserver skall bestämmas i enlighet med reglerna i det tredje livförsäkringsdirektivet resp. direktivet om årsredovisning och koncernredovisning då dessa direktiv antagits. Tills vidare får medlemsländerna själva bestämma hur reserverna skall beräknas. Särskilda placeringsregler får föreskrivas endast avseende de

medel som motsvarar de tekniska reserverna. Övriga tillgångar, de s.k.

fria tillgångarna, skall således i princip kunna placeras helt fritt. De tillgångar som motsvarar de tekniska skall lokaliserade reserverna vara i det land där verksamheten bedrivs. Från detta krav kan medlemsländema dock medge undantag. EG-kommissionens förslag till ett tredje skadeñrsäkringsdirektiv resp. tredje livförsäkringsdirektiv innehåller placeringsregler för de tillgångar som skall motsvara de tekniska reserverna och bestämmelser om värdering av dessa tillgångar finns i förslaget till räkenskapsdirektiv. I fråga om definition och beräkning tekniska bestämmelav reserver anses serna i förslaget till redovisningsdirektiv och det tredje livförsäkringsdirektivet vara tillräckliga. Försâkringsbolagen skall offentliggöra de metoder som använts vid beräkningen av de tekniska reserverna. Enligt en generell princip artikel 17 skall tillgångar motsvarande de tekniska reserverna investeras dels med hänsyn till det slag försäkav ringsverksamhet som bolaget bedriver, dels med hänsyn till tillgångarnas egenskaper, bl.a. i fråga om risk och löptid. Utöver denna generella princip innehåller artikel 18 en lista över sådana tillgångar kan som accepteras för täckande av tekniska reserver. Listan utgör ett minimikrav, vilket innebär att ett medlemsland kan förbjuda vissa kategorier som finns upptagna på listan men endast för försäkringsbolag som har sitt huvud-

SOU 199189 Överväganden och förslag

kontor i det landet. Ett medlemsland kan också i undantagsfall tillåta andra slag av tillgångar än de finns med på listan. Detta skall som avgöras från fall till fall med beaktande av den generella principen i artikel 17. I artikel 19 uppställs krav på spridning investeringarna. Även dessa av bestämmelser utgör minimikrav, vilket innebär att ett medlemsland kan bestämma lägre maximigränser för bolag med huvudkontor i det landet. I undantagsfall kan också i det enskilda fallet högre maximigränser tillåtas. Kraven på riskspridning uttrycks som begränsningar dels för hur stor del av medel motsvarande tekniska reserver som får placeras i ett enskilt tillgångsslag eller i flera tillgångsslag tillsammans, dels för investeringar i enskilda företag och fastigheter etc. För investeringar i obligationer, andra skuldförbindelser och penningmarknadsinstrument i övrigt för vilka stat eller kommun svarar föreskrivs inga begränsningar. Riskspridningsregeln gäller för tillgångar som motsvarar tekniska reserver efter avdrag för återförsäkring. Av artikel 19.2 framgår att medlemsländerna inte får ställa krav som innebär att bolagen skall investera i vissa specifika tillgångsslag eller att tillgångarna skall vara lokaliserade i ett särskilt medlemsland. Dolda reserver kan enligt artikel 20 användas för täckande tekniska av reserver under förutsättning att de härrör från undervärdering av tillgångar och att de inte är av exceptionell natur. Härvid skall hänsyn tas till latenta skatteskulder och framtida försäljningskostnader. Bestämmelser om valutamatchning finns för livförsäkring i en bilaga till förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet. Motsvarande bestämmelser för skadeförsälcringsbolagen återfinns i bilaga till det andra skadeförsäkringsdirektivet. I förslaget till det tredje skadeförsäkringsdirektivet föreskrivs därutöver att tillgångar i annan valuta än försäkringsbolagets förpliktelser får användas för täckande tekniska av reserver

upp till ett belopp som svarar mot 20 procent av förpliktelsema artikel

21. Vidare skall kravet på valutamatchning anses uppfyllt om medlen är investerade i tillgångar uttryckta i ECU.

6.3.3 Allmänt om utformningen placeringsregler

av nya Det främsta skälet för att uppställa särskilda placeringsregler för försäkringsbolagen är att skydda försäkringstagarna mot ett alltför stort risktagande vid förvaltningen premiemedlen. Försäkringstagarnas av tillgodohavanden hos försäkringsbolagen får inte plötsligt förlora sitt värde. Att placeringsmöjlighetema av trygghetsskâl begränsats till ett fåtal tillgångar som ger nominell förräntning innebär som sagt inte att försäkringsbolagens kapitalförvaltning nödvändigtvis sker på ett från ekonomisk synpunkt effektivt sätt. Under förutsättning att tillgångarnas fördelning på olika tillgångsslag sker med hänsyn till försäkringskontraktens löptid och utfästelser i övrigt, behöver placeringar i tillgångar med större finansiellt risktagande än obligationer, t.ex. aktier, inte äventyra det grundläggande skyddet för försäkringstagarna. Det är väsentm.a.o.

166 Överväganden och förslag SOU 199189

ligt att blandningen av olika kategorier av tillgångar sker med beaktande av försäkringsbestándens sammansättning. Inom varje kategori är det sedan i sin tur av stor betydelse att försäkringsbolagen har en tillfredsställande spridning på enskilda placeringar. En aktieportfölj bör t.ex. i princip placeras så att den återspeglar hela marknadens risk och försäkringsbolagen således sträva efter att diversiñera bort de unika risker som är knutna till enskilda aktieplaceringar. Detsamma gäller andra tillgångsslag. Särskilda begränsningar med detta syfte måste upprätthållas. Också för placeringsbestämmelserna gäller att de skall vara förenliga med EGs system. EGs placeringsregler är visserligen ännu inte mer än direktivförslag och kan komma att ändras. Det är dock osannolikt att grundläggande förändringar sker. Snarare torde det bli fråga om justeringar i fråga om acceptabla tillgångsslag och de angivna maximigränsema för investering i ett enskilt tillgångsslag. Även det sålunda råder viss osäkerhet hur EGs placeringsom en om regler slutligt kommer att vara utformade, torde det stå helt klart att framtida placeringsregler endast får omfatta de bundna medlen, dvs. de försäkringstekniska skulderna. Det går därför redan nu att konstatera att begränsningsregeln i 7 kap. 17 § första stycket FRL, den s.k. femprocentsregeln, står i strid med EGs regler. Enligt vad vi erfarit har det därvid inte någon betydelse att femprocentsregeln främst är ett utflöde av förbudet mot annan rörelse och således inte placeringsregel i vanlig en bemärkelse. Bestämmelsen förbjuder försäkringsbolag eller en koncern, i vilken bolaget ingår, att utan Finansinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som motsvarar fem procent av röstetalet för samtliga aktier. För att förenlighet med EGs regler skall uppnås måste denna begränsning upphävas, i vart fall såvitt den avser försäkringsbolagens fria tillgångar, dvs. tillgångar utöver dem som krävs för att täcka de försäkringstekniska skulderna. Ett avskaffande av femprocentsregeln utan att ytterligare åtgärder vidtas skulle emellertid innebära att mycket stor del de medel skall en av som återgå till försäkringstagarna i form av återbäring plötsligt skulle kunna placeras helt fritt. Som framhållits i avsnitt 6.1.4 är en sådan effekt enligt vår mening inte godtagbar. De överskott som uppstår i livförsäkringsrörelsen beror huvudsakligen på att det vid premieberäkningen tillämpas betryggande marginaler. Tanken är att livförsäkringsbolagen i förväg skall ta ut för stor premie för att på så sätt trygga soliditeten. Å andra en sidan skall enligt ömsesidighetsprincipen de medel som inte behöver tas i anspråk återgå till försäkringstagarna. Vi skall så småningom överväga ändringar av regelsystemet i dessa delar, men så länge nuvarande ordning gäller och försäkringstagarna på detta sätt bygger upp ett riskkapital i livförsäkringsbolagen motiverar försäkringstagarskyddet att användningen av återbäringsmedlen, likaväl som användningen av medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna, begränsas genom särskilda placeringsregler. Ett sådant synsätt står också i överensstämmelse med hur dessa medel behandlas i andra länder. För att det skall vara möjligt att upphäva femprocentsregeln måste

SOU 199189 överväganden och förslag

därför mot bakgrund av försäkringstagarskyddet definitionen av återbäringsmedlen ändras. Det år viktigt att en framtida definition utformas så att den avspeglar vad som utifrån olika skyddsintressen bedöms skyddsvârt. En sådan slutlig definition kan emellertid inte fastställas förrän vi vet hur den slutliga utformningen av EGs direktiv kommer att se ut och det är tänkbart att också vårt fortsatta utredningsarbete får betydelse för bedömningen av dessa frågor. I avvaktan på att vi når klarhet i dessa avseenden har vi stannat för att redan föreslå nu en provisorisk definition av försâkringstekniska skulder, som i förhållande till den hittills gällande innebär att medel som avsatts till återbäringsfond skall upptas som försäkringsteknisk skuld jfr avsnitt 6.3.6. En sådan lösning står också i överensstämmelse med hur dessa medel behandlas i andra länder, liksom med artikel 15 i det föreslagna tredje livförsäkringsdirektivet. I denna artikel föreskrivs att försäkringstekniska skulder skall inkludera i princip alla former återbäringsmedel. Det av synes således riktigt att sådana återbäringssystem i svenska livförsäkringsbolag som stadfästs i bolagens grunder kan hänföras till ovanstående EG-regel, och att därför motsvarande medel redovisas i en återbäringsfond under de försäkringstekniska skulderna. Detta gäller dels individuell livförsäkring, är tekniken med s.k. återbäringsrântor förespeglat försäkringstagarna tillägg till avtalade försäkringsbelopp, dels arbetsmarknadsförsäkringar, där vid olika former av pensionsförsäkringar utlovats tillägg till utgående pension som kompensation för penningvärdesföándringar. Den utvidgning av begreppet försâkringsteknisk skuld som vi föreslår motiverar emellertid att också placeringsreglerna i övrigt ses över, även om det ännu inte är helt klart hur EGs regler slutligen kommer att se ut. Annars skulle försäkringsbolagen tvingas avveckla stora innehav av vissa tillgångsslag, främst aktier, eftersom sådana placeringar inte är tillåtna enligt nuvarande placeringsregler. Som placeringsreglerna föreligger enligt EGs direktivförslag stämmer de i stora drag med de hänsyn som närmare angivits i avsnitt 6.3.1. Vi har därför funnit att direktivförslagen bör kunna utgöra utgångspunkten vid utformning av nya svenska placeringsregler. Till skillnad från soliditetsreglema är EGs placeringsregler inte absoluta krav utan anger endast minimikraven. Det är alltså tillåtet för ett enskilt land att uppställa strängare regler. Placeringsreglema är också utformade på olika sätt i de olika medlemsländerna. Kännetecknande är att reglerna i flera länder är mer restriktiva än EGs minimikrav. De från riskspridningssynpunkt mest genomarbetade placeringsreglerna återfinns i Storbritannien. Som nedan framgår har vi tagit intryck av dessa i förslaget till nya svenska placeringsregler. Sammanfattningsvis har vi alltså funnit att det är nödvändigt att avskaffa femprocentsregeln såvitt den avser fria medel och att till följd därav placeringsreglerna i sin helhet bör ses över med utgångspunkt i EG-direktivens förslag. Innan vi kommer in på hur de nya placeringsreglerna närmare bör utformas måste emellertid övervägas huruvida det finns skäl att även i fortsättningen behålla femprocentsregeln, men nu endast i fråga om bundna tillgångar, eller om regeln helt kan avskaffas.

l Överväganden

l 168 och förslag SOU 199189

6.3.4 Femprocentsregeln och förbudet att driva

annan rörelse

Förslag Femprocentsregeln liksom undantagsregeln för ñnansiella förvärv upphävs helt och ersätts med rena riskspridningsregler. Förbudet mot annan rörelse kommer i fortsättningen att avse endast verksamheter i själva förákringsbolaget och i övrigt ges en tolkning som bättre stämmer med förhållandena inom EG.

Femprocentsregeln infördes genom 1948 års ñrsäkringsrörelselag. Som förut sagts innebär bestämmelsen en begränsning försäkringsbolagens av rätt att äga aktier i ett enskilt bolag till fem procent det totala av röstvändet i bolaget. Det huvudsakliga motivet till att bestämmelsen infördes var att förebygga att försäkringsbolagen aktieförvärv genom engagerade sig i företag utanför försäkringsväsendets område i sådan grad att ett företagarintresse uppkom. Från regeln har därför undantagits förvärv av aktier och andelar i försäkringsbolag samt i bolag som bedriver viss försäkringsnära verksamhet. Genom lagändring år 1980 uppställdes krav på finansinspektionens medgivande även för förvärv av andelar i aktiefond. Det viktigaste skälet härför att försäkringsvar bolagen inte genom förvärv sådana andelar skulle kunna kringgå femav procentsregeln. Ytterligare begränsningar i aktieförvärvsrätten företogs i samband med tillkomsten av 1982 års försäkringsrörelselag, då krav på medgivande från Finansinspektionen infördes även för förvärv av andelar i andra juridiska personer. Begränsningsreglema i 7 kap. 17 § FRL utgör ett komplement till huvudregeln i l kap. 3 § första stycket FRL förbjuder försäkringssom bolag att driva annan rörelse än ñrsäkringsrörelse. Det viktigaste motivet har också för detta förbud varit det allmänna kravet på att försäkringsbolagen skall ha en betryggande Soliditet. Försäkringstagarnas intressen fär inte äventyras genom aktiviteter och utanför engagemang ramen för den egentliga försäkringsrörelsen. Undantag från förbudet mot annan rörelse kan medges av finansinspektionen det ñnns särskilda om skäl för det. För dispens krävs i allmänhet att rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen. Vidare krävs att rörelsen främjar försäkringstagamas intressen samt att verksamheten i fråga inte får en omfattning innebär långtgående sammankoppling den som en av egentliga försäkringsrörelsen och annan rörelse. I praxis har sålunda lämnats tillstånd då den andra rörelsen avsett skadeförebyggande verksamhet, skadereparationer av försäkrade objekt, såsom bilar och brandskadade fastigheter, databehandling och uthyrning av överkapacitet i dator-anläggningar för att bolaget skall kunna utnyttja personal och maskiner på ett ändamålsenligt sätt. Vidare har försäkringsbolag tillåtits uppföra bostads-, kontors- och affärsfastigheter avsedda för varaktig kapitalplacering. Även från femprocentsregeln kan som framgått Finansinspektionen ge

SOU 199189 överväganden och förslag 169

dispens. Härför brukar krävas att verksamheten i dotteraktiebolaget har viss anknytning till försäkringsrörelsen. Tillstånd har lämnats till aktieförvärv i bolag som driver bilreparationsverksamhet i samband med försäkringsskador, larmtjänst, bilbärgning, sjuk- och olycksfallstransporter, bildemontering, reservdelsförsäljning, rostskyddsbehandling, skadeförebyggande arbete och skadereglering samt rådgivning inom försäkringsområdet. Det är således fråga verksamhetsområden om samma som ansetts utgöra särskilda skäl för undantag från förbudet i 1 kap. 3 § första stycket FRL. Verksamhetsområdet för försâkringsbolagsägda fastighetsbolag har begränsats till s.k. passiv fastighetsförvaltatt avse ning. FVK behandlade ingående förbudet mot annan rörelse i slutbetänkandet Föisäkringsväsendet i framtiden SOU 198758. Bl.a. framlades synpunkter på tolkningen av begreppet annan rörelse och på tillämpningen av den i lagen givna möjligheten att i särskilda undantagsfall tillåta annan rörelse. Kommittén förutsatte därvid att tillsynsmyndigheten skulle ägna stor uppmärksamhet åt den fortsatta utvecklingen på området. Beträffande annan rörelse i själva försäkringsbolaget hänvisade FVK till gällande praxis och tidigare uttalanden i förarbeten, vilka utförligt redovisades i betänkandet. I fråga om att driva annan rörelse genom dotterbolag underströk FVK att samma principer som gäller för möjligheter till undantag i särskilda fall från förbudet mot annan rörelse i försäkringsbolagets egen regi också måste tillämpas vid bedömningen om det finns särskilda skäl för att tillåta motsvarande verksamheter genom försäkringsbolagens dotterbolag, dvs. för att medge undantag från femprocentsregeln. FVK ansåg inte att bestämda regler borde uppställas för fördelningen av försäkringsbolagen medel på olika tillgångsslag. Enligt kommittén skulle detta innebära en styrning av försäkringsbolagens kapitalförvaltning som kunde hämma den nödvändiga flexibiliteten i verksamhet en vilken fortlöpande måste anpassas till de snabba utslagen föränderligav heten i samhällsekonomin. Däremot ansåg FVK att förbudet mot annan rörelse borde förankras i lagen genom en principiellt utformad bestämmelse. I fråga om aktieplaceringar förordade FVK att tillsynsmyndigheten som riktlinje vid sin övervakning skulle utgå från en totalkvot på 20 procent för ett försäkringsbolags aktieinnehav i förhållanden till bolagets samtliga tillgångar. För övriga placeringar ansåg sig kommittén inte böra ange några närmare kriterier för en bedömning i konkreta fall huruvida ett försäkringsbolags inriktning på ett visst placeringsområde håller på att tangera den gräns då ett ingripande från tillsynsmyndigheten är påkallat. FVK fastslog emellertid att förbudet mot annan rörelse innebär att bolagens kapitalförvaltning inte får anta karaktären av allmän ñnansrörelse. FVK ansåg vidare att försäkringsbolag inte bör ha ägarengagemang i finansiella koncerner, banker och andra företag på området för finansiell rörelse. Mot bakgrund av den sedan länge pågående branschglidningen i den finansiella sektorn och den hela tiden tilltagande internationaliseringen

170 Överväganden och förslag SOU 199189

framstår FVKs tolkning av förbudet mot annan finansiell rörelse numera som väl snäv. Frågan om försäkringsbolags möjligheter att förvärva finansiella företag har nyligen varit föremål för behandling i finansdepartementet, vilket resulterat i lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 1991 och som innebär att försäkringsbolag samt banker och andra finansiella företag skall kunna ingå i samma holdingkoncem och även direktäga varandra. I prop. 199091 154 som låg till grund för lagändringarna anförde föredragande departementsrådet bl.a. följande i denna fråga.

Drivkrafterna bakom nya affärslösningar och strukturer på de ñnansiella marknaderna har i hög grad sin grund i den öppning för utländsk konkunens, etablering och samarbete över gränserna som skett under senare år. Samtidigt har produktutveckling och konkurrens drivit på utvecklingen mot alltmer integrerade finansiella tjänster. Ett framträdande inslag år ett ökat samarbete mellan försäkringsbolag å ena sidan och banker och andra finansieringsinstitut å den andra. I de flesta EGländerna råder friare samarbets- och ägarförhållanden mellan bank och försäkringsbolag än i vårt land. Det har på många håll skapats legala förutsättningar både för direkt ägande och för ett ägande inom ramen för en holdingbolagskoncem. Någon särskild EG-reglering finns i princip inte. I Sverige har samarbetsavtal funnits sedan länge mellan banker och försäkringsbolag. I några fall får samarbetet anses vara relativt långt drivet. Behovet av fastare samarbetsformer har emellertid ökat i den öppnare internationella konkurrensen. Samarbetsavtal utan direkta ägarintressen upplevs som mindre långsiktiga och hållfasta. De företagsekonomiska vinsterna ses som betydande om verksamheterna kan drivas inom en gemensam koncern eller genom âgarinflytande av tillräcklig omfattning. Det framstår också enligt min mening som sannolikt att ett sådant samarbete kan ge samordningsfördelar, som bör komma kunderna till godo genom billigare tjänster och bättre service. Också i ett annat perspektiv är det mer angeläget än tidigare att se över möjligheterna till fastare integration mellan banker och försäkringsbolag. Den på vissa finansiella områden mycket kraftiga expansion under senare delen av 1980-talet har i dag mattats betydligt. Många företag står inför betydande krav på neddragning och rationalisering. Det innebär i sin tur att strukturen förändras, sammanslagningar sker och nya ägarbilder växer fram. Samtidigt formerar sig bolagen ute i Europa i nya grupperingar för att möta en mer global konkurrenssituation i framtiden. I det omvandlingsskede som således föreligger anser jag att svensk finans- och försâkringsverksamhet bör få möjlighet att hävda sina intressen under likartade legala förutsättningar. Detta gäller såväl på hemmamarknaden som internationellt. Med öppnare marknader kan det förväntas att även ägarbindningar och samgåenden över nationsgränsema blir vanligare. Det tillför den svenska marknaden ett rikare och mer varierat produktutbud.

För att möjliggöra för försäkringsbolag att direktäga finansiella institut, har sålunda uppställts undantag från begränsningsreglema i 7 kap. 17 § FRL. I fråga om försäkringsbolags möjligheter att förvärva aktier och andelar i banker och andra finansiella företag innebär reglerna att förvärven inte får överstiga en ram som beträffande livförsäkringsbolag utgörs av eget kapital och fyra procent av vissa nettotillgångar, och

SOU 199189 Överväganden och förslag 171

beträffande skadeförsäkringsbolag av eget kapital och likställda fonder, 70 procent av skatteutjämningsreserv och uppskovsbelopp samt fyra procent av vissa nettotillgångar. Denna begränsningsregel har införts i 7 kap. FRL i en ny 17 a Genom regeln har finansiella förvärv sålunda undantagits från femprocentsregelns tillämpning. I propositionen sägs att begränsningsregeln kan behöva ändras som ett led i den pågående svenska anpassningen till EGs regelverk och att den är att se som en provisorisk lösning i avvaktan på att nya regler på försäkringsområdet utarbetas av försäkringsutredningen. Frågan om femprocentsregeln och förbudet att driva annan rörelse bör behållas bör naturligtvis bedömas mot bakgrund av vårt förslag i övrigt. Det innebär som nämnt att det inte kommer att ñnnas några restriktioner beträffande placering av andra medel än dem som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. För sådana andra medel bör därför även finansiella förvärv kunna ske. Samtidigt kan framhållas att den nedan avsnitt 6.3.6 föreslagna nya definitionen av försäkringstekniska skulder leder till att dessa medel i livförsäkringsbolagen betydligt minskar i omfattning. Vår ståndpunkt medför således inte att utrymmet för fri placering drastiskt ökar. För skadeförsäkringsbolagens del, där nu inte några placeringsregler gäller utöver femprocentsregeln, innebär den tvärtom en skärpning i detta avseende. Här skall också understrykas att, även om fria medel inte kommer att omfattas av några formella placeringsnestriktioner, placering av dessa medel självfallet förutsätts ske under stort ansvar. Detta ansvar vilar i första hand på bolaget. En yttersta spärr utgörs av det allmänna kravet på en sund verksamhet, vilket utgör grunden för Finansinspektionens tillsyn. Som framgått var syftet med femprocentsregeln vid dess tillkomst att försäkringsbolagen inte skulle få ett företagarintresse i andra företag än sådana som driver försäkringsrörelse och viss försäkringsnära verksamhet. Att förbudet mot annan rörelse skall gälla i fråga om verksamheter i själva försäkringsbolaget synes det inte råda någon tvekan om. Detta ligger också i linje med vad som gäller utomlands. Det kan emellertid ifrågasättas om det finns anledning att behålla förbudet i fråga om verksamheter som drivs i dotterbolag. Detta förbud skulle i så fall i framtiden endast omfatta försäkringsbolagens bundna tillgångar. Det är även här i grunden fråga om att kunna upprätthålla försäkringstagarskyddet. Engagemang från försäkringsbolagens sida i andra verksamheter genom dotterbolag behöver emellertid inte innebära att försäkringstagarnas intressen åsidosätts. För deras trygghet är det väsentliga att ñrsäkringsbolagen har en placeringsbild som innebär en god riskspridning. Det är därvid viktigt att placeringar-na görs med hänsyn tagen till hur bolagets skuldsida ser ut, dvs. vilka förpliktelser som finns gentemot försäkringstagarna. Vi har redan konstaterat att det från nu aktuella synpunkter är bättre att utforma renodlade riskspridningsregler efter EGs mönster, fast med en viss uppstramning, än att lita till femprocentsregeln. Inte heller är denna regel särskilt effektiv som ett skydd mot att försäkringsbolagen ikläder sig en ägarroll. Dess effekt i detta avseende beror helt på hur den totala ägarbilden i det enskilda företaget ser ut. Ett aktie-

172 Överväganden och förslag SOU 199189

innehav som motsvarar fem procent röstvärdet kan innebära ett av väsentligt ägarinflytande om ägandet i övrigt är väl spritt, liksom innehav av en stor andel av det totala aktiekapitalet. Vi har inte heller funnit det lämpligt att ersätta femprocentsregeln med en begränsningsregel som är inriktad på att försäkringsbolagen inte får ha ett bestämmande inflytande i enskilda företag. Sådana bestämmelser återfinns bl.a. i Danmarks regelsystem. Som framgår av en sammanställning som gjorts inom EG finns sådana begränsningar emellertid inte i något annat medlemsland, utan försäkringsbolagen kan engagera sig i andra verksamheter via dotterbolag Enligt vår mening krävs det starka skäl för att införa ytterligare begränsningar utöver vad som i detta avseende följer de riskspridav ningsregler som vi föreslår. Som framgår fortsättningen innebär de i av vissa fall längre gående restriktioner än vad som följer EGs direkav tivförslag. Tillsammans med övriga föreslagna rörelseregler bör de rimligen ge tillräcklig säkerhet för att försäkringstagarskyddet inte kommer att äventyras. Frågan om en begränsning av försäkringsbolagens bestämmande inflytande i enskilda företag kan ses i ett vidare perspektiv och innefattar då också spörsmålet huruvida det finns en risk att de nya placeringsreglema, bl.a. avskaffandet femprocentsregeln, medför att försäkringsboav lagen blir en alltför dominerande maktfaktor i den svenska ekonomin. Denna fråga har emellertid förlorat något sin betydelse mot bakgrund av av den senaste tidens utveckling mot internationellt integrerade finansmarknader och intemationaliseringen i övrigt. Utländska försäkringsbolag och andra utländska företag kommer att kunna äga svenska företag liksom svenska försäkringsbolag kommer att kunna gå ut internationellt. Frågan om maktkoncentration i den svenska ekonomin torde därför i detta sammanhang gälla lämpligheten institutionella ägare mera av överhuvud taget. Om denna fråga i behov utredning bör det anses vara av därför ske i ett större sammanhang. Sammanfattningsvis anser att den nuvarande femprocentsregeln med fördel kan upphävas i sin helhet och ersättas av rena riskspridningsregler. Vårt förslag innebär vidare att förbudet rörelse endast kommer mot annan att avse verksamheter i själva försäkringsbolaget, medan det blir tillåtet med engagemang i andra verksamheter dotterbolag; svenska genom försäkringsbolag skall således inte särbehandlas i detta avseende jämfört med andra företag. Därmed förlorar undantagsregeln för finansiella förvärv i 7 kap. 17 a § FRL sin betydelse. Reglerna ersätts riskav nya spridningsregler, vilka närmare beskrivs i nästa avsnitt.

1 Greiser, Görss 1991.

SOU 199189 Överväganden och förslag 173

6.3.5 Den närmare utformningen placeringsregler

av nya

Förslag För medel motsvarande försäkringstekniska skulder införs en allmän riskspridningsregel preciseras som genom angivande av dels vilka tillgångsslag försäkringsbolagen får som placera dels hur stor placering maximalt får göras i de som olika tillgångsslagen och dels hur stora enhandsengagemang bolagen får ha. Vidare uppställs krav på tillgångarnas lokalisering samt valutamatchningskrav.

En utgångspunkt vid utformandet av nya placeringsregler för försäkringsbolagen är att reglerna endast skall avse bolagens bundna medel, dvs. tillgångar motsvarande de försäkringstekniska skulderna, medan övriga medel skall lämnas helt fria från formella placeringsrestriktioner. Av bl.a. detta skäl har vi föreslagit att den nuvarande femprocentsregeln skall avskaffas, samtidigt som begreppet försäkringstekniska skulder utvidgas så att även medel som ingår i återbäringsfond innefattas i

begreppet se närmare avsnitt 6.3.6. Omfattningen de tillgångar för

av vilka särskilda placeringsregler skall gälla blir därför betydligt större än enligt den nuvarande definitionen av försäkringstekniska skulder. I avsnitt 6.3.3 har vi konstaterat att de nya placeringsreglema kan utformas med utgångspunkt i de placeringsregler finns intagna i som förslaget till EGs tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv. Som framgått avsnitt 6.3.2 upptar EG-reglema en allmän riskspridningsregel som sedan preciseras genom angivande av dels vilka tillgångsslag kan som komma i fråga för placering av bundna medel, dels hur stor placering som maximalt får göras i de olika tillgångsslagen. Vårt förslag följer denna uppläggning. Den inledande allmänna riskspridningsregeln bör liksom EGs allmänna regel föreskriva att tillgångarna placeras med beaktande vilka av förpliktelser bolaget har mot försäkringstagama. Försäkringsbeståndets sammansättning är av avgörande betydelse för vilken blandning olika av tillgångskategorier som kan anses som lämplig. Iillgångssidan skall således ställas mot skuldsidan. Vi har funnit att denna allmänna regel kan utformas på följande sätt. Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder skall placeras med hänsyn till det slag av försäkringsverksarnhet som försäkringsbolaget bedriver samt tillgångarnas art och löptid, varvid risken för framtida växlingar i deras avkastning och värde skall beaktas. Regeln är övergripande och grundläggande att den under alla genom förhållanden ställer krav på att placering sker med hänsyn tagen till utfástelsema i försäkringsavtalen. Den går därför längre än de formella regler för placering som gäller i dag. Beträffande tillåtna tillgångsslag för de bundna medlens placering har vi, mot bakgrund de begränsningsregler föreslås i det följande, av som

174 Överväganden och förslag SOU 199189

inte funnit skäl att utesluta något slag av tillgång av den anledningen att en placering däri skulle vara av särskilt riskfylld natur. Det väsentliga är att bolagen har en godtagbar spridning av sina placeringar. Till skillnad från hittills gällande svenska placeringsregler blir det således tillåtet att placera bl.a. i aktier. EGs lista över acceptabla investeringar i synes huvudsak uppta sådana tillgångsslag även svenska försäkringsbolag som bör kunna placera i och torde därför inte heller medföra några direkta anpassningsproblem. På ett par punkter har det emellertid framhållits att tillgângsslagen inte är relevanta för svenska försäkringsbolags vidkommande, bl.a. mot bakgrund gällande redovisningsregler. I något av fall har vi ansett att tillgångsslaget inte är den karaktären att det av överhuvud taget bör komma i fråga för att täcka försåkringstekniska skulder. De tillgångsslag som sålunda inte ansetts böra medtagas i listan över sådana tillgångar som får täcka försäkringstekniska skulder nämns i specialmotiveringen. För att riskspridningsregler skall vara effektiva är det som sagt avgörande att placeringama fördelas mellan flera olika tillgångsslag samt att alltför stora enhandsengagemang förhindras. Vid bedömning en av vilka begränsningar skall uppställas för placering i ett enskilt som tillgångsslag måste hänsyn tas till hur riskfylld tillgången i fråga är. Det högsta belopp som får investeras i ett enskilt tillgångsslag eller i ett enskilt engagemang bör därvid ställas i relation till de totala tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Enligt gällande lag skall dessa tillgångar såvitt avser livförsäkring och s.k. lång skadeförsåkring redovisas i ett särskilt register 7 kap. 10 § FRL. Om registera en föringsskyldighet införs även för övriga skadeförsâkringar jfr avsnitt 6.4.2, bör registret kunna användas som utgångspunkt för beräkning av riskspridningskraven. Vid denna beräkning bör tillgångarna till tas upp sina marknadsvârden, även om redovisningen i registret sker enligt andra principer. Detta bör inte medföra några större problem, eftersom försäkringsbolagen redan nu gör en uppskattning av marknadsvärden på sina tillgångar. Våra förslag i fråga om vilka tillgångsslag som bolagen i framtiden skall kunna använda för täckande av försäkringstekniska skulder ger betydligt fler placeringsaltemativ än vad som gäller i dag för livförsâkringsbolagens bundna medel och är i den meningen väsentligt mer liberala än nuvarande placeringsregler. Även vi sålunda lättar på den om restriktivitet som gäller i detta avseende, kompenseras detta till viss del genom den föreslagna allmänna riskspridnings- och matchningsregeln. Denna regel kommer att ställa andra och större krav på försäkringsbolag och tillsynsmyndighet än nuvarande reglering. Innan en anpassning till den nya ordningen skett kan det därför finnas anledning att utforma riskspridningsreglema med viss försiktighet. Det skulle annars kunna inträffa att mindre omdömesgilla placerare de placeringsgenom nya alternativen på ett oacceptabelt sätt ökar sitt risktagande. Med hänsyn bl.a. till att många försäkringsavtal är konstruerade med garanterade nominella belopp samt till den avkastningsgaranti som följer av gnmderna, är det även i fortsättningen naturligt att bolagen placerar del en av

SOU 199189 Överväganden och förslag 175

medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna i säkra, räntebärande tillgångar som statsobligationer. När det gäller hur stora innehav som maximalt skall tillåtas i varje enskilt tillgångsslag skall till en början understrykas, att även om vi valt att ta EGs riskspridningsregler som utgångspunkt, dessa inte är avsedda att i detalj reglera riskspridningskraven utan endast utgör en ram som utformats för att rymma olika länders regelsystem. Vidare skall återigen påpekas att reglerna än så länge endast är direktivförslag som kan komma att ändras. Med hänsyn härtill måste våra förslag i denna del under alla förhållanden endast bli ett provisorium i avvaktan på den slutliga utformningen av EG-dinektiven. Som framgått har EGs riskspridningsregler utformats med angivande av procenttal för hur stor placering som tillåts i ett enskilt tillgångsslag och i vissa fall för ett enskilt engagemang. Det kan då diskuteras om man utan vidare skall acceptera dessa procenttal under hänvisning till att det ändå är den allmänna Övergripande riskspridningsregeln som är avgörande eller om man bör låta procenttalen riktigt avspegla hur riskabel man anser att en viss tillgång är som placeringsobjekt. Från försäkringsbranschens sida har bestämt förordats anslutning till EGs direktivförslag. en En sådan lösning kan naturligtvis ligga nära till hands, särskilt som det finns möjligheter att vid departementsbehandlingen jämka procentgränserna för olika tillgångsslag med hänsyn till utvecklingen inom EG och de synpunkter som i övrigt kommer fram under remissbehandlingen av vårt betänkande. Det torde i vart fall vara omöjligt att på ett objektivt sätt rangordna de olika tillgångsslagen efter hur riskabla de är som placeringsobjekt, bl.a. därför att det inte går att förutse den framtida utvecklingen. Vi har därför stannat för att inte avvika från de minimikrav som direktivförslagen anger i fråga om de enskilda tillgángsslagen. I denna del följer vi EGs procenttal som alltså anger de absolut minsta riskspridningskraven. Det gäller dock inte för derivatinstrument där vi av skäl som framgår av specialmotiveringen inte angett någon maximigräns för placeringar. Syftet med att använda dessa instrument skall emellertid vara att effektivisera förvaltningen av försäkringsbolagens tillgångar och att skydda dessa mot valutakursförluster eller andra risker. Instrumenten får således inte användas för att väsentligt öka risknivån i försäkringsbolagens portföljer för att därigenom uppnå högre en avkastning eller kringgå placeringsreglema. Under normala förhållanden skall inte något försäkringsbolag ha en placeringsbild som avspeglar dessa minimikrav. Eftersom riskspridningsregeln skall utgå från tillgångarnas marknadsvärden kan det å andra sidan under speciella omständigheter inträffa att på grund av marknadsfluktuationer ett försäkringsbolag vid en viss tidpunkt kan närma sig den övre gränsen. Hela tiden måste emellertid det allmänna riskspridningskravet uppfyllt. De procentsatser vi föreslår i fråga vara som om enskilda tillgångsslag har i FRL intagits i 7 kap. 9 § tredje stycket a-d och framgår också nedan av tabell 6.1.

176 överväganden och förslag SOU 199189

Tabell 6.1 Begränsningar i investeringar i olika tillgångsslag

Vårt förslag Förslag enligt EG-direktiven

Företagsobligationer och liknande skuldförbindelser till företag 50 % 50 % Fastigheter, tomtrâtter och byggnader samt penninglån mot säkerhet av panträtt i sådanatillgångar även skepp och luflfartyg 50 % 50 % överlåtbara aktier, andelar samt andelar i vârdepappersfonder 80 % 80 % Penninglån till fysiska personer mot annan säkerhet än sådan som angetts ovan 5 % 5 %

80 % av aktier, andelar i värdepappersfonder samt optioner, terminer och m.m. liknande instrument, varav sammanlagt högst 10 % i optioner, terminer och andra liknande instrument

I fråga om enhandsengagemang har vi emellertid, framgår som av fortsättningen, ansett det betänkligt förslagsvis mjuka reglerna att ens upp enligt EGs linje och därför valt att avvika från EGs direktivföxslag

se

tabell 6.2. Detta gäller såväl i de fall då EG har angivit preciserade regler som då regler överhuvud taget inte uppställs i direktivförslagen.

Tabell 6.2 Begränsningar i enhandsengagemang

Vårt förslag Förslag enligt EG-direktiven

Enskild fastighet, tomträtt eller byggnad eller andel därav 5 % 10 %

Penninglån med säkerhet av panträtt p.g.a. inteckning i enskild fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfartyg 5 % 10 % Aktier, obligationer m.m. hânförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern 5 % 10 % Börsnoteradeaktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern 2,5 %

Icke börsnoteradeaktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i samma koncern 1 %

Penninglån till en enskild fysisk person mot annan säkerhetän panträtt p.g.a. inteckning i fastighet, tomträtt m.m. 14 %

Frågan om enhandsengagemang har uppmärksammats i olika sammanhang under de senaste åren. I cirkulär 19874 har försâkringsinspektionen, numera Finansinspektionen, i sina allmänna råd beträffande riskspridningskravet vid försäkringsbolagens kapitalplaceringar rekommenderat att bl.a. enhandsengagemang typen kreditgivning till av visst aktiebolag skall beaktas.

i i

sou 199189 överväganden och förslag 177

I sitt remissvar över departementspromemorian Ds 199057 Branschglidning i den finansiella sektorn ansåg bankinspektionen, numera finansinspektionen, att särskilda regler enhandskrediter borde införas om för försäkringsbolagen och att gränser även borde sättas på koncembasis på motsvarande sätt som nu gäller för banker. För dessa stadgas i 2 kap. 16 § bankrörelselagen 1987617 att en bank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller på låntagare som har intressegemenskap. Vid tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen har finansinspektionen rekommenderat bankerna att begränsa även engagemangen fordringar mot säkerhet av borgen eller annan garantiförbindelse till banken med samma kund till 15 procent bankens riskbärande kapital. av För det fall banken ingår i en koncern har rekommendationen inneburit att koncernen som helhet skall begränsa sitt engagemang till 15 procent. I bankens riskbärande kapital inräknas förutom eget kapital även utelöpande förlagslån samt vârderegleringskonto för utlåning till fullt belopp. Gränsen på 15 procent utgör emellertid inte någon absolut gräns. Hänsyn har således i viss utsträckning kunnat tas till exempelvis säkerhetens art och kredittagarens person. Tidigare var rekommendationerna att se som allmänna råd och således inte bindande för bankerna. Genom lagändring den 1 augusti 1991 har 2 kap. 16 § bankrörelselagen ändrats så att regeringen eller, efter regeringen bemyndigande, ñnansinspektionen får utfärda bindande föreskrifter vilka begränsningar om som skall gälla för enhandskreditgivningen. Samtidigt har utformningen av lagrummet ändrats så att även garantiförbindelser bank som en utfärdar omfattas av bestämmelsen. Inom Finansinspektionen pågår ett arbete med att anpassa reglerna för enhandsengagemang till EGs direktivförslag om tillsyn av stora engagemang COM9168-SYN 333. Direktivförslaget är en uppstramning i förhållande till EGs rekommendation om tillsyn av stora 8762EEG och markerar engagemang en strängare attityd i denna fråga än tidigare. Enligt direktivförslaget begränsas stora engagemang till högst 25 procent av kreditinstitutets egna kapital. Med stora engagemang avses engagemang som uppgår till minst 10 procent av det egna kapitalet. Summan av stora engagemang får inte överstiga åtta gånger det egna kapitalet. I prop. 199091 154, som låg till grund för ovan nämnda lagändringar, sägs beträffande inspektionens förslag om en enhandskreditbestâmmelse för försäkringsbolagen att försäkringsutredningens förslag rörande placeringsreglema bör awaktas. I sitt betänkande SOU 198758 berörde FVK frågan om enhandskrediter i samband med att kommittén diskuterade huruvida försäkringsbolagens engagemang på kreditmarknaden var förenligt med försåkringsrönelsen. FVK uttalade att det får anses vara otillåtet för försäkringsbolagen att i sin kreditgivning ägna sig åt enhandsengagemang av sådan omfattning att de skapar en långtgående intressebindning till de låntagande företagens fortsatta utveckling eller att försäkringsbolagen, i kraft av dominerande långivare till företag, kan få ett obehörigt inflytande på

178 Överväganden och förslag SOU 199189

dessas verksamhet. FVK åberopade därvid främst segregationsmotivet, dvs. att försäkringsbolagens verksamhet bör fristående och avskild vara från näringslivet i övrigt, och det näringspolitiska motivet, dvs. att försäkringsbolagens ställning i näringslivet inte får bli alltför dominerande. Härutöver betonade kommittén att de villkor och principer som hänför sig till kreditgivning i allmänhet i samhället måste iakttas av försäkringsbolagen. Särskilt framhölls därvid att enhandskrediter till fysiska personer inte bör ges i större utsträckning än vad tillämpas som i det allmänna kreditväsendet. Enligt kommittén borde, i likhet med vad bankinspektionen gör beträffande bankernas utläningsrörelse, försäkringsinspektionen som ett led i sin allmänna tillsyn försäkringsbolagens av utlåningsverksamhet utfärda etikmeddelanden på detta omrâde. Enligt vår uppfattning är det viktigt att bolagens enhandsengagemang begränsas som ett led i strävandena att uppnå tillräcklig riskspridning en i försäkringsbolagens placeringar. Som vi tidigare påpekat bör försäkringsbolagen mot bakgrund av försäkringstagarskyddet sträva efter att diversifiera bort de unika risker som är förknippade med investeringar i enskilda placeringar. I vårt förslag till riskspridningsregler har vi bl.a. av den anledningen uppställt gränser för högsta tillåtna i engagemang enskilda företag och fastigheter samt hos fysiska Därvid har vi personer. valt att ta Storbritanniens regler som utgångspunkt. Genom förslagen sker direkt i lagen en begränsning av enhandskreditgivningen. Några ytterligare regler med detta syfte anser vi inte behövliga. Det bör anmärkas att med god riskspridning även avses en spridning av placeringama på olika branscher. En alltför stark koncentration till enskilda branscher kan således vara ett skäl för Finansinspektionen att ingripa, även de om enskilda innehaven håller sig inom för de lagfästa riskspridramen ningskraven. Detta gäller naturligtvis också placeringar i andra försäkringsbolag. Sammanfattningsvis kan beträffande de föreslagna riskspridningsreglerna sägas att en betydande uppstramning skett i förhållande till EGs direktivförslag i fråga enhandsengagemang medan vi beträffande om enskilda .tillgängsslag valt att följa de föreslagna EG-reglema. Denna lösning är dock ingalunda självklar, och vi vill betona det angelägna i att frågan om gränserna för bolagens engagemang noga övervägs under den fortsatta departementsbehandlingen. För en del försäkringsbolag torde innehavet av vissa värdehandlingar betydligt överstiga de gränser som riskspridningskraven Detta lär anger. främst gälla livförsäkringsbolagens innehav bostadsinstitutens av obligationer. På många håll är dessa innehav av tradition-mycket stora. Tidigare, när bostadssektoms fmansieringsbehov endast kunde tillgodoses inom Sveriges gränser, styrde riksbanken försäkringsbolagens placeringar i prioriterade obligationer för att därigenom klara bostadsinstitutens stora behov av långfristigt kapital. Med internationaliseringen öppnades emellertid kapitalmarknaden och avregleringar ledde till ett stort utbud av lângfristigt kapital. Mot bakgrund bl.a. härav avskaffades också placeringsplikten i slutet år 1986. Även försäkringsbolagens av om stora innehav av bostadsobligationer sålunda har en historisk förklaring, är

SOU 199189 överväganden och förslag 179

situationen nu helt annorlunda. Från riskspridningssynpunkt behöver det inte heller vara bättre att ha stora engagemang i bostadsobligationer än att ha andra stora engagemang. Inte minst har den senaste tidens utveckling visat att alltför omfattande engagemang kan få olyckliga konsekvenser. Vi anser därför inte att det i riskspridningssammanhang finns skäl att generellt särbehandla placeringar i värdehandlingar utfärdade av bostadsinstitut, banker eller andra institut som tidigare ansetts särskilt säkra. För att kunna uppfylla riskspridningskraven kommer sålunda en del försäkringsbolag att till viss del behöva omdisponera sina placeringar. En sådan omdisponering kan emellertid inte ske omedelbart vid bestämmelsemas ikraftträdande utan bör ske successivt när förhållandena är gynnsamma. Det är således inte vår avsikt att försäkringsbolagen skall behöva Slumpa bort sina olika innehav. En väl tilltagen övergångsperiod är därför nödvändig. För övrigt finns en möjlighet till dispens i det enskilda fallet jfr kommentaren till 7 kap. 9 §. En särskild fråga är hur de livförsäkringsbolag som driver fondanknuten livföxsäkringsrörelse skall behandlas i placeringshänseende såvitt avser belopp motsvarande försäkringstekniska skulder. Dessa bolag regleras av lagen 19891079 om livförsäkñngar med anknytning till värdepappersfonder. Enligt 8 § i den lagen undantas bolagen från placeringsreglema i FRL på så sätt att bolagen får placera belopp motsvarande försäkringstekniska skulder även i andra slag av tillgångar än dem som anges i 7 kap. 9 § FRL. Denna undantagsbestämmelse tillkom mot bakgrund av att de finansiella riskerna är förhållandevis små i fondanknuten livförsäkringsrörelse och att bolagen därför borde kunna placera även i t.ex. aktier. Den utökning av acceptabla tillgångsslag för täckande av försäkringstekniska skulder som vårt förslag innebär, medför enligt vår uppfattning att det inte längre finns skäl att generellt undanta bolag som driver fondanknuten livförsäkringsrörelse från placeringsreglema. Såvitt avser fondandelar bör dock placering kunna ske utan den begränsning som följer av ramen som angivits för sådan placering, men i övrigt bör samma placeringsregler kunna tillämpas som för traditionella livförsäkringsbolag. En fråga bör beröras i anslutning till riskspridningsreglema annan som är frågan om valutamatchning. I sitt remissyttrande över Ds 199057 Branschglidning i den finansiella sektorn föreslog dåvarande bar1kinspektionen att valutapositionsbegränsningar motsvarande dem som nu gäller för banker, ñnansbolag och kreditaktiebolag skulle gälla för en koncern som helhet för att minimera risker och förhindra kringgåenden. Annars kunde integrationen innebära att de hittillsvarande metoderna för riskbegränsning starkt kunde komma att motverkas. I prop 199091154 anförde föredragande statsrådet att han inte var beredd att föreslå några valutapositionsbegränsningar för försäkringsbolagen innan en sådan reglering närmare utretts. Detta borde ske inom för försäkringsutredningens arbete. I propositionen erinrades i ramen sammanhanget att ñnansinspektionen har en allmän skyldighet att om kontrollera att försäkringsbolagen inte äventyrar sin soliditet.

180 Överväganden och förslag SOU 199189

För försäkringsbolagens del stadgas i 7 kap. 9 § första stycket 7 i fråga om livförsäkring att belopp motsvarande försäkringstekniska skulder fär redovisas i inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de i paragrafen under punkterna 1-6 nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas i främmande valuta, får användas för redovisning endast i den mån de motsvarar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar i samma valuta. Finansinspektionen har inte utfärdat några allmänna råd för försäkringsbolagens valutapositioner. För närvarande kontrollerar inspektionen endast att bolagen allmänt har en bra riskspridning. Eftersom försäkringsbolagen har en stor del av sina tillgångar investerade i fastigheter ochaktier skulle valutapositionsbegränsningar motsvarande bankernas innebära att försäkringsbolagen skulle behöva sälja ut en stor del av innehavet. Ett krav på valutamatchning är en viktig del i ett regelsystem som skall tillgodose försäkringstagarskyddet. Utan sådana krav skulle den effekt som riskspridningsreglema syftar till kunna motverkas. Det är sålunda av stor betydelse att medel motsvarande de försäkringstekniska skulderna placeras med beaktande av valutarisker. Huvuddelen av tillgångar motsvarande förpliktelser för bolaget bör därför placeras i den valuta vari förpliktelsen skall fullgöras. Vi har funnit att vi även i fråga om valutamatchningskrav bör utgå från EGs regler och således uppställa krav på valutamatchning som innebär att försäkringstekniska skulder till högst 20 procent får redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen skall fullgöras. Undantag från bestämmelsen uppställs för tillgångar uttryckta i ECU. Vi har inte fått klara belägg för att svenska försäkringsbolag inte skulle klara ett sådant valutamatchningskrav. Om det emellertid skulle visa sig att de tredje direktiven medför problem i denna del bör en övergångsbestämmelse kunna övervägas vid förslagets departementsbehandling.

6.3.6 Särskilt angående återbäringsmedlen

Förslag Möjligheter införs för livförsäkringsbolag att göra avsättningar av årsvinsten till en konsolideringsfond som i första hand

skall disponeras för förlusttäckning. Återbäringsfonden skall i

fortsättningen i princip endast kunna tas i anspråk för återbäring till försäkringstagama. Bolagen får övergångsvis överföra medel från den nuvarande återbäringsfonden samt från värderegleringsreserv för p-försäkring till konsolideringsfonden intill ett visst belopp.

I nära samband med placeringreglema står frågan hur de medel som är avsedda för återbäring till försäkringstagama skall redovisas och behandlas.

SOU 1991 89 Överväganden och förslag 181

I vårt uppdrag ingår att göra en översyn av hela återbäringssystemet, varvid förutsättningarna skall undersökas fir att åstadkomma ett eller flera återbäringssystem som bättre än det nuvarande tillgodoser försäkringstagarnas intressen och samtidigt tillgodoser konsolideringsbehoven. Enligt direktiven skall vi därvid, i den mån det är nödvändigt med hänsyn till utformningen av nya placeringsregler, med förtur behandla återbäringsfrågoma.

Återbäringsproblematiken innefattar huvudsakligen två olika typer av

frågeställningar. Den ena gäller hur återbäringsmedlen skall definieras

och den andra hur dessa medel skall fördelas mellan olika försäkringar. Som redan framgått av avsnitt 6.1.4 har definitionen av återbäringsmedlen stor betydelse bl.a. för försäkringsbolagen placeringsmöjligheter, eftersom återbäringsmedel ingående i de försåkringstekniska skulderna enligt nuvarande regler måste följa särskilda placeringsregler, medan andra återbâringsmedel kan placeras förhållandevis fritt. Vad gäller fördelningen av återbâringsmedel mellan olika försäkringstagare har återbâringstekniken betydelse bl.a. för hur överskott fördelas mellan olika generationer. Det har t.ex. framhållits bl.a. i våra direktiv att bolagen - ibland marknadsför återbäringsrântor på grundval av väl optimistiska prognoser, vilket lett till att de kan tvingas att fördela kapital som byggts upp av tidigare generationer bland nytillkomna försäkringstagare. En översyn av återbäringsreglerna i dessa båda avseenden är under alla förhållanden nödvändig i ett senare skede av vårt arbete. Som framgått

i det föregående avsnitt 6.3.3 påkallar emellertid anslutningen till EGs

regler att vi redan i denna etapp ser över dqinitionen av återbâringsmedlen. EG-direktiven föreskriver att placeringsrestriktioner bara får läggas på medel motsvarande försäkringstekniska skulder, inte på andra medel. Som framgått har vi funnit det motiverat att följa EGs riktlinjer beträffande placering av s.k. fria medel, och därmed avskaffa femprocentsregeln, något som alltså medfört att vi redan i denna etapp kommit in på frågan rörande återbäringsmedlens definition. Ett bibehållande av den nuvarande definitionen av försäkringstekniska skulderna skulle vid ett avskaffande av femprocentsregeln innebära att en stor del av medel avsedda för återbäring blev fria från placeringsrestriktioner. Som förut framhållits kan det knappast ens under en övergångstid anses acceptabelt att försäkringsbolagen i så stor utsträckning fritt skulle få förfoga över återbâringsmedlen. En sådan ordning skulle innebära betydande risker för försåkringstagarnas vidkommande. Vi har därför ansett, att de redan nu bör få vissa garantier för sin rätt till dessa medel innan mera genomgripande förändringar sker i systemet. De nyss berörda förhållandena sammanhänger med att medlen i återbäringsfonden för närvarande fungerar både som återbâringsmedel och konsolideringsmedel samt att det inte finns några andra möjligheter att bygga upp ett konsolideringskapital. Som redan påpekats 6.1.4 är det enligt vår mening rimligt att redovisningen av återbäringsmedlen anpassas till utvecklingen i andra europeiska länder. Där är det vanligt att åtskillnad görs mellan återbäringsmedel och andra reserveringar,

182 överväganden och förslag

SOU 199189

varvid enbart de sistnämnda tillåts fungera som konsolideringskapital. Vi har funnit det lämpligt att ansluta till denna ordning och föreslår därför att möjligheter införs för livförsäkringsbolagen att göra avsättningar av vinster till en särskild konsolideringsfond. Den konsolideringsnya reserven skall i första hand disponeras för förlusttäckning, men skall naturligtvis även kunna användas för återbäring. Den nuvarande återbäringsfonden bibehålls skall i fortsättningen i princip endast kunna men tas i anspråk för återbäring till försäkringstagama. Vidare skall den redovisas som en försäkringsteknisk skuld och kommer därmed omfattas att bl.a. av de placeringsrestriktioner gäller för medel motsvarande som sådana skulder. De vinstmedel som i framtiden kommer att uppstå i livförsäkringsbolagen skall således kunna sättas av antingen till återbäringsfonden, och då endast kunna användas för återbäring till försäkringstagarna, eller till den nya konsolideringsfonden. När det gäller själva fördelningen av vinstmedel mellan de två fonderna måste ställning till dels efter vilka tas kriterier fördelningen framtida vinster av skall ske, dels hur det skall förfaras med de medel redan finns i den nuvarande återbäringsfonsom den. Härvid är utgångspunkten att äterbäringsfondens storlek, liksom framtida avsättningar till denna, skall den återbäring motsvara som förespeglats försäkringstagama via âterbäringsräntor eller på sätt. annat I fråga om redan gjorda avsättningar till återbäringsfonden måste det finnas möjlighet för bolagen övergångsvis föra över del en att en av de avsatta medlen till konsolideringsfonden så att bolagens konsolideringsbehov kan tillgodoses. Att definiera hela den nuvarande återbäringsfonden som en försäkringsteknisk skuld är flera skäl inte lämplig lösning. av en Även om man beaktar de övervärden som byggts upp i försäkringsbolagen skulle en sådan definition innebära att del bolag inte skulle kunna en uppfylla de soliditetskrav blir följden vårt förslag. Det skall som av därvid noteras att för livförsäkring hälften garantifonden skall av motsvaras av eget kapital och fria reserver, dvs. övervärden kan inte utnyttjas i denna del. En konsekvens skulle bli att förlustannan täckningsreglema skulle behöva över. I princip skulle samtliga ses bolagets tillgångar ligga särskild säkerhet för förpliktelser som gentemot försäkringstagama. Å andra sidan får självfallet inte samtliga medel i återbäringsfonden

lämna denna och därmed plötsligt bli helt utan placeringsregler. Utgångspunkten är som nämnt att medlen i återbäringsfonden skall motsvara sådan återbäring som visserligen ännu inte tilldelats enskilda försäkringar, ändå på olika sätt förespeglats försäkringsmen som tagarna. I arbetsmarknadsbolagen utlovas t.ex. tillägg till utgående pension som kompensation för penningvärdesförändringar. En särskild fråga i detta sammanhang gäller de medel som avsatts till värderegleringsreserverna i livförsäkringsbolagen. Avsättningar till sådana reserver kunde t.o.m. 1991 års taxering göras till ett belopp upp motsvarande skillnaden mellan placeringstillgångamas värde enligt lägsta värdets princip och värdet enligt skattelagstiftningen. I och med den nya skattereformen avskaffades emellertid dessa avsättningsmöjligheter och

SOU 199189 Överväganden och förslag

krav ställdes på att reservema skulle lösas upp och skattas av under en fyraårsperiod. För livförsäkringsbolagen gällde dessa krav dock endast den del reserven som belöper på k-försäkring. En upplösning av den av del som belöper p-försäkringar får inte några skattemässiga konsekvenser för livförsäkringsbolagen, vilket sannolikt var en anledning till att inga krav på upplösning ställdes i denna del. Avsättningar och uttag ur vårderegleringsreserven, vilken ingår i bolagens konsolideringskapital, utgör en bokslutsdisposition som påverkar försäkringsbolagens resultat. De avsättningar som hittills gjorts har således minskat den redovisade vinsten och därigenom avsättningarna till återbäringsfonden. Härigenom kan de medel som i dag finns i vänderegleringsreservema också sågas utgöra återbäringsmedel. I en övergångsregel som syftar till att åstadkomma en rimlig relation mellan återbäringsmedel och konsolideringsmedel bör därför även värderegleringsreserven beaktas. Med hänsyn till att reserven beträffande p-försäkring inte har någon betydelse från skattesynpunkt och då de medel som behövs för bolagens konsolidering i framtiden skall uppsamlas i en särskild konsolideringsreserv anser vi inte att det längre finns anledning att ha kvar värderegleringsreserven. Enligt vår mening bör denna reserv därför lösas upp även såvitt den avser p-försäkringar. Vi föreslår således att reserven till den del den belöper på sådana försäkringar helt löses upp och att

detta sker vid ett och samma tillfälle. Övergângsvis får medlen föras till

konsolideringsreserven till dess denna uppgår till ett visst belopp se

nedan. Vad som därefter återstår i värderegleringsreserven skall föras till återbäringsfonden.

Överföring av medel till konsolideringsfonden skall således över-

gångsvis kunna ske från både den nuvarande återbäringsfonden och värderegleringsreserven. Fastställandet av den övre gränsen för tillåten överföring till konsolideringsfonden kan ske efter olika kriterier. En möjlighet som vi därvid övervägt är att anknyta till den bestämmelse som alla livförsäkringsbolag har i sina återbäringsgrunder, att återbäring inte får ske i vidare mån än att återbäringsfonden vid varje tidpunkt uppgår till fem procent premiereserven för egen räkning. Detta skulle av innebära att ett belopp motsvarande fem procent av premiereserven skulle föras till konsolideringsfonden och återstoden skulle utgöra åter-bäringsmedel och föras till den nya återbäringsfonden och därmed till de försäkringstekniska skulderna. Att knyta en konsolideringsreserv till premiereserven är emellertid mindre lämplig lösning, bl.a. eftersom en premiereserven endast delvis återspeglar konsolideringskraven enligt de soliditetsregler som vi föreslår. Med premiereserven som grund för beräkningarna går det exempelvis inte att ta hänsyn till konsolideringskraven för sådana försäkringar där risksumman är positiv. Vi har stannat för en lösning som innebär att det belopp försäkringsbolagen högst skall kunna föra från återbåringsfond och värderegleringsneserv till konsolideringsfonden i första hand skall knyta an till storleken på bolagets s.k. kollektiva konsolideringskapital, i andra hand till reglerna lägsta solvensmarginal. Det kollektiva konsolideringsom

184 Överväganden och förslag SOU 199189

kapitalet är den del av konsolideringskapitalet som inte destinerats till försäkringstagama via återbäringsräntorna, dvs. i viss mening det verkliga konsolideringskapitalet, och framgår närmare försäkringsav företagens s.k. tekniska bokslut. Att avsättningen skall ha sin utgångspunkt i det kollektiva konsolideringskapitalet kan sägas innebära att det till konsolideringsfonden endast får föras sådana medel som återstår efter att tillräckliga medel reserverats för återbäringsfonden mot bakgrund den återbäring av som förespeglats försäkringstagama. En fördel med lösning detta slag en av är att man direkt knyter an till de löften om återbåring som getts försäkringstagama via återbäringsräntor eller på annat sätt, t.ex. beslutade pensionstillägg. Bolag, som har återbäringssystem stadfästa i grunder, bör i återbäringsfonden behålla medel kan motsvara som anses värdet av den áterbäring som ifrågavarande system att garantera. avser Återstående del av medel i återbäringsfond och värderegleringsreserv för

p-försäkring bör kunna överföras till konsolideringsfond. Därvid utgår en vi från att finansinspektionen i sin tillsyn uppmärksammar frågan det om tekniska bokslutet är riktigt med hänsyn bl.a. till värderingen av dolda reserver. Enligt vår mening skall denna metod ett huvudses som alternativ. Den praktiska tillämpningen metoden har utgångspunkt av som uppgifterna i det tekniska bokslutet vid utgången år 1992, och av som belyser relationen mellan tillgångar, vilka inkluderar övervärden, och skulder, som inbegriper värdet allokerad återbäring. Därvid det av synes lämpligt att av de medel som vid lagens ikraftträdande finns avsatta till återbäringsfonden och värderegleringsreserven för p-försäkring förs belopp till återbäringsfonden konsolideringsfonden i relation resp. samma som förhållandet i det tekniska bokslutet mellan allokerad återbäring och kollektiv konsolidering. Förenklat kan det tekniska bokslutet och det officiella bokslutet sammanfattas enligt skissen i figur 6.3, vilken också är utgångspunkten för ett numeriskt exempel. Av speciellt intresse i sammanhanget är dels återbäringsfondens storlek 60, dels storleken av de dolda tillgångarna 60 och hur dessa fördelas i allokerad återbäring utöver återbäringsfond 20 och i kollektiv konsolidering 40. Den totalt allokerade återbäringen utgör summan av återbäringsfonden och därutöver allokerad återbäring 20, dvs. totalt 80. I exemplet antas värderegleringsreserven för p-försäkring inkluderad vara i återbäringsfonden. En tillämpning av metoden att samma relation skall gälla mellan återbäringsfond och konsolideringsreserv i det officiella bokslutet som mellan allokerad återbäring och kollektiv konsolidering i det tekniska bokslutet skulle med vårt exempel i figur 6.3 innebära att det officiella bokslutet vid lagens ikraftträdande skulle få ett utseende som balansräk-

ningen i figur 6.4. Återbäringsfonden vid lagens ikraftträdande 60,

inklusive värderegleringsreserven för p-försäkring, har fördelats mellan återbäringsfond 40 och konsolideringsfond 20 i samma relation som gäller mellan allokerad återbäring och kollektiv konsolidering i det tekniska bokslutet.

SOU 199189 Överväganden och förslag 185

lfigur 6.3 Tekniskt och officiellt bokslut före överföring av medel till konsolideringsfond

TEKNISKT BOKSLUT

Kollektiv

Dolda Konsolidering

tillgångar 40 60

Allokerad ölerbörlng utöver ålerböringsfond 20 OFFICIELLT ÅRSBOKSLUT

Älerbörings- Efitoaknerad

fond - - -

so E§%rbcrIng

Tillgångar

Övriga

skulder

Denna övergångsregel innebär att bolag som inte har återbäringssystem stadfästa i återbäringsgrunder, något huvudsakligen gäller som grupplivförsåkringskontrakt, från nuvarande återbâringsfond fir denna Verksamhetsgren utan särskilda begränsningar bör kunna föra medel till konsolideringsfonden. Det kan emellertid vara så att försâkringbolag allokerat återbâring i sådan utsträckning att de med denna metod inte kan uppfylla de nya soliditetsreglema. Som komplement har vi därför valt lösning en som innebär att den övergångsvisa överföringen i stället får knytas till de föreslagna soliditetsreglerna. Konsolideringsfonden måste tillåtas vara så stor att bolagen klarar kravet på att halva garantifonden fir livförsäkring skall motsvaras av andra tillgångar än övervârden. Vi anser dock att den övre gränsen för vad som övergångsvis får föras över bör kunna uppgå till ett belopp som motsvarar två gånger bolagets solvensmarginal, beräknad enligt 7 kap. 23 § FRL. Detta skulle innebära att försäkringsbolagen vid lagens ikraftträdande med marginal kan uppfylla soliditetskraven enbart med hjälp av konsolideringsfonden.

186 Överväganden och förslag SOU 199189

Figur 6.4 Officiellt bokslut efter överföring medel till konsolideringsfond av

OFFICIELLT ÅRSBOKSLUT

Konsoliderings-

fond 20

Ålerbörin

s-

fond M0

Tillgangar

Övñga

skulder

Hur stor konsolideringsfonden minst måste vara följer av reglerna om solvensmarginalen och kan variera från bolag till bolag, bl.a beroende på storleken av bolagets aktie- och garantikapital. Det finns således inte någon skyldighet för bolagen att avsätta medel till konsolideringsreserven. Av konkurrensskäl kan ett bolag i princip välja att låta hela återhäringsfonden och värderegleringsreserven föras över till de försäkringstekniska skulderna under förutsättning att bolaget ändå klarar soliditetskraven, vilket är möjligt om de har ett tillräckligt stort aktieeller garantikapital. Bolagen bör åläggas en skyldighet att offentliggöra vilken metod man avser att använda och det får därvid ankomma på tillsynsmyndigheten att tillse att överföringen till konsolideringsfonden sker i enlighet med den valda metoden. Den del av nuvarande återbäringsfond och värderegleringsreserv för pförsäkring som inte ryms i konsolideringsfonden skall således i fortsättningen benämnas återbäringsfond men till skillnad från den nuvarande fonden upptas som en försäkringsteknisk skuld. Konsolideringsfonden får användas för återbäring och förlusttäckning medan den nya återbäringsfonden endast får användas för återbäring. Den nya synen på âterbäringsmedlen har föranlett en särskild övergångsbestämmelse samt justeringar i 7 kap. 1 § och i 11 och 12 kap. FRL samt i lagen 1947576 om statlig inkomstskatt.

I fråga om framtida avsättningar till de olika fonderna ankommer det

på varje enskilt försäkringsbolag att med ledning av de löften om återbäring som bolaget gjort, t.ex. via återbäringsántoma, självt bestämma fördelningen mellan fonderna. Föxsäkringsbolagen skall kunna använda fördelningen av vinstmedel mellan fonderna som ett led i sin marknadsföring, t.ex. genom att utfästa hur stor del av kommande årsvinst skall sättas av till återbäringsfonden och därmed med som

SOU 199189 överväganden och förslag 187

säkerhet komma försäkringstagarna tillgodo. Ett sådant löfte, som inte avser något bestämt belopp, torde inte strida mot syftet med den nuvarande regeln i 7 kap. 8 § tredje stycket FRL, att utfästelse om återbäring inte får göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning av återbäring jfr SOU 194633 s. 332. Med hänsyn till det sagda bör bolagen åläggas en skyldighet att offentliggöra den beslutade fördelningen. Det bör därvid ankomma på tillsynsmyndigheten att bevaka att så sker. En komplikation i sammanhanget är emellertid att de annonserade återbäringsräntorna baseras på tillgångamas marknadsvården, medan den officiella redovisningen tills vidare sker enligt andra principer. Vår avsikt är att i kommande betänkande ta upp frågan om ett införande av en officiell redovisning i marknadsvärden. Tills vidare bör emellertid man kunna gå efter samma princip som vid övergångsregelns huvudaltemativ, dvs. hur mycket av årets vinst som skall föras till återbåringsfonden resp. konsolideringsreserven bestäms av relationen mellan det kollektiva konsolideringskapitalet och de allokerade återbäringsmedlen eller motsvarande beträffande arbetsmarknadsförsäkringar. De bolag som därvid måste fylla på sina återbäringsfonder får således mindre utrymme för överföring av vinst till konsolideringsreserven eller inget alls. I den mån försäkringsbolaget utlovat återbäring i vidare mån än vad som sedan följer av den faktiska fördelningen av vinstmedlen bör tillsynsmyndigheten kunna ingripa för att tillse att avsättningarna fördelas på ett rimligt sätt. Sålunda bör myndigheten kunna vidta åtgärder med stöd av 19 kap. 11 § andra stycket 5 FRL om det t.ex. visar sig att ett bolags avsättningar till den nya återbäringsfonden inte motsvarar vad försäkringsbolaget utlovat i âterbäring. Denna ingripandemöjlighet bör föranleda försäkringsbolagen att visa återhållsamhet i återbäringsräntepolitiken, om bolagen har behov av att bygga upp ett konsolideringskapital. Genom att låta fördelningen mellan fonderna utgöra ett konkurrensmedel bör man kunna förhindra att bolagen helt koncentrerar avsåttningama till konsolideringsfonden och därigenom, i syfte att undkomma placeringsrestriktionema, helt avstår från avsättning till återbäringsfonden. Av sådana skäl har vi ansett oss i vart fall i denna etapp inte behöva slå fast ett maximibelopp för konsolideringsfonden vid de fortsatta avsättningama. Det bör i sammanhanget anmärkas att vi i vårt fortsatta arbete får anledning att återkomma till denna fråga, bl.a. vid en närmare översyn av vinstutdelningsförbudet och systemet med grunder. Mot bakgrund av det förut sagda avsnitt 6.1 finns anledning att här framhålla följande. Så länge ömsesidighetsprincipen är gällande och premiesättningen sådan, att överskott automatiskt uppstår i livförsâkringsrörelsen, är det naturligt att huvuddelen av uppkomna överskott sätts av till áterbäringsfonden. Innebörden av ömsesidighetsprincipen är ju att allt överskott skall återgå till försäkringstagarna i form av återbäring. Behovet av konsolidering innebär emellertid att överskottet i sin helhet inte omedelbart kan tillgodoskrivas försâkringstagarna. Det finns dock ingen anledning att av konsolideringsskäl låta konsolideringsfonden i proportion till de försäk- -

188 överväganden och förslag SOU 199189

ringstekniska skulderna växa till en sådan omfattning som kännetecknat återbäringsfondemas storlek under senare tid. Att dessa fonder fått den storlek de har i dag beror i stor utsträckning på de nu gällande placeringsreglema, vilka av försäkringsföretagen ansetts vara alltför restriktiva. Med den öppning som våra förslag innebär i denna del torde incitamenten för försäkringsbolagen att av placeringsskäl öka storleken på konsolideringskapitalet ha minskat. Som nämnt får vi i vårt fortsatta arbete också anledning att komma in på frågan om en officiell redovisning i marknadsvärden, vilken har nära

beröringspunkter med ovan berörda problematik. Övergångsregeln

beträffande överföringen av medel till konsolideringsreserven visar tydligt problemen med att ha ett återbäringssystem baserat på marknadsvärden samtidigt som den officiella redovisningen sker enligt andra principer. En fullständig genomlysning av ñrsäkringsbolagens ställning, bl.a. beträffande deras förmåga att också uppfylla åtagandena enligt stadfasta återbäringssystem, torde förutsätta en redovisning i marknadsvärden. Vi har inom kommittén diskuterat frågan att införa sådana redovisningsregler. Detta förutsätter emellertid en grundläggande översyn av både värderingsregler och nuvarande redovisningsregler. En sådan översyn kan emellertid inte slutgiltigt ske förrän EGs förslag till redovisningsdirektiv antagits. En förändring av redovisningsreglema skulle på kort sikt också ge upphov till skattemässiga och bokföringstekniska frågor, som vi av tidsskäl inte hinner utreda i denna etapp. Det kan också uppstå besvärliga frågeställningar om det visar sig att det sammanlagda värdet av allokerade återbäringsmedel och bindande utfistelser gentemot försäkringstagarna överstiger marknadsvärdet på ett bolags totala tillgångar. Inte heller för denna problemställning har funnits tidsmässigt utrymme i denna utredningsetapp. Detta är för övrigt en anledning till att vi, såsom framgått ovan, föreslår två alternativa modeller för övergångsvis överföring av medel till den nya konsolideringsfonden.

6.3.7 Särskilt angående skadeförsäkringsbolagens

säkerhetsreserv

Förslag I avvaktan på en harmonisering med EGs redovisningsregler föreslås inte någon förändring i fråga om skadeñrsäkringsbolagens säkerhetsreserv.

En annan fråga som har ett nära samband med ñrsäkringsbolagens soliditet är skadeförsäkringsbolagens möjligheter att göra avsättningar till säkerhetsreserv och det sätt på vilket redovisning av säkerhetsreserv sker. Säkerhetsreserven är en frivillig reserv som avser utbetalningar på grund av mera svårförutsebara framtida försäkringsfall. Reserven är inte reglerad eller överhuvud taget omnämnd i FRL. Den betraktas som en obeskattad reserv. Hur stora avsättningar som får göras till säkerhetsreserven regleras genom anvisningar av försäkringsinspektionen, numera

i

SOU 199189 överväganden och förslag 189

finansinspektionen, i den s.k. normalplanen. Dessa anvisningar är utfor-

made som maximiregler se närmare avsnitt 4.2.2.

Säkerhetsneserven utgör en extra säkerhetsmarginal och ingår i tillsynsmyndighetens bedömning av försäkringsbolagens konsolidering. Det är emellertid tveksamt hur reserven egentligen bör behandlas. Den ingick fram till år 1983 i de försäkringstekniska skulderna under benämningen säkerhetstillägg och utgjorde en förstärkning av ersättnings- och premiereservema. Trlläggen hade då såväl minirni- som maximigränser, vilka varierade för olika försäkringsgrenar. Säkerhetstillägget korn att utgöra dold reserv i de försäkringstekniska skulderna. Den främsta en anledningen till att tillägget fr.o.m. år 1983 bröts ut ur de försäkringstekniska skulderna och fick bilda den fristående säkerhetsreserven, var att började tillämpa öppen redovisningsmodell, som bl.a. man en mera innebar krav på en öppen redovisning av obeskattade reserver. Trots att säkerhetsreserven är en frivillig reserv kan den alltså sägas ha en liknande funktion som de försäkringstekniska skulderna, eftersom syftar till att utjämna variationer i skadeutfall över tiden. I prop reserven 199091 154, bl.a. upptar frågan om branschglidning mellan försäksom ringsbolag och andra finansiella företag, har säkerhetsreserven också behandlats på samma sätt som försäkringsteknisk skuld i beräkningsregeln för skadeförsäkringsbolagens möjligheter till förvärv av finansiella företag. Å andra sidan står det klart att den har avvikande drag, som talar mot att i det nu aktuella sammanhanget skulle behandlas reserven på samma sätt som återbäringsmedel. Avsättning till säkerhetsreserven är som sagt inte obligatorisk enligt FRL, som överhuvud taget inte berör frågan. Det är därför knappast naturligt att reglera den efter mönster av återbäringsfonden. Det är också osäkert om bolaget alls i en framtid behöver betala ut sådana ersättningar från skadeförsäkringen som reserven avser, medan däremot återbäringsmedlen i princip tillkommer ñrsäkringstagarna. Det arbete pågår inom EG med harmonisering som av redovisningsregler kan leda till särskilda överväganden i fråga om den framtida behandlingen av säkerhetsreserven. Vi får därför anledning att i ett senare skede av vårt arbete återkomma till frågan om hur reserven skall klassificeras. Denna fråga måste då bedömas mot bakgrund av vilken nivå de försäkringstekniska skulderna bör ha. I avvaktan härpå anser vi oss inte böra ta upp någon bestämmelse om säkerhetsreserv i det lagförslag som vi nu lägger fram.

190 Överväganden och förslag SOU 199189

6.3.8 Försäkringsbolagens upplåning

Förslag Någon allmän upplåningsregel införs inte i FRL. Upplåning skall vara tillåten för att underlätta försäkringsrörelsen. Det ankommer liksom i dag på ñnansinspektionen att övervaka att försäkringsbolagen inte ägnar sig åt allmän upplåningsrörelse. De särskilda upplåningsreglema i 5 kap. FRL ändras inte nu men kommer att tas upp i samband med vår översyn av vinstutdelningsförbudet.

Enligt våra direktiv skall vi överväga om det bör införas begränsningar av försäkringsbolagens möjligheter att ta upp lån och därvid pröva under vilka förutsättningar och i vilken omfattning upptagande av lån kan anses förenligt med försäkringsbolagens verksamhet. Försäkringsrörelselagstiftningen innehåller inte några allmänna bestämmelser om försäkringsbolagen möjligheter att ta upp lån. Att försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter ändå är begränsade följer av den tolkning som gjorts av förbudet mot annan rörelse i l kap. 3 § första stycket FRL. Därutöver innehåller FRL särskilda bestämmelser om vissa penninglån 5 kap. FRL. Enligt dessa bestämmelser får upplåning inte ske mot konvertibla skuldebrev, mot skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller mot vinstandelsbevis i form av delägardebentures, dvs. lån som medför rätt till betalning ur bolagets tillgångar med belopp som motsvarar viss kvotdel av tillgångarna eller som beräknas med utgångspunkt i marknadskursen på bolagets aktier. Ett förbud mot delägardebentures gäller även för allmänna aktiebolag enligt aktiebolagslagen. Enligt 5 kap. FRL är det vidare förbjudet för andra försäkringsbolag än skadeförsäkringsaktiebolag att utge vinstandelsbevis i form av lånedebentures, dvs. lån som medför rätt till betalning med ett nominellt eller indexreglerat belopp. Tillsynsmyndigheten utfärdade år 1983 373 ett cirkulär angående begränsning av försäkringsbolagens rätt till upplåning. I cirkulâret konstaterades att något ianspråktagande av lånemarknaden från försäkringsbolagens sida normalt inte kommer i fråga. Upptagande av mera tillfälligt erforderliga marginella lån kunde dock accepteras. Som exempel på fall där gränsen mot främmande rörelse klart överskreds nämndes sådana fall där upplåningen sker i spekulativt syfte för att möjliggöra förvärv av s.k. fasta värden, som bedöms kunna leda till snabba vinster. I cirkulär 19874 anges att utgångspunkten vid bedömningen av försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter fortfarande skall vara att något ianspråktagande av lånemarknaden från försäkringsbolagens sida normalt inte kommer i fråga. Enligt cirkuläret kan det godtas att försäkringsbolag tillfälligt tar upp ett korttidslån inom ramen för den egna långsiktiga placeringsverksamheten eller för att möta tillfälliga likviditetsbehov i verksamheten. I cirkuläret framhålls vidare att uppförande av byggnader på placeringsfastigheter liksom förvärv av redan bebyggda sådana fastigheter med finansiering genom upplånade

SOU 199189 överväganden och förslag 191

medel faller utanför den tillåtna ramen om det inte finns särskilda skäl att tillåta annan rörelse enligt 1 kap. 3 § FRL. Om ett försäkringsbolag förvärvar en fastighet som redan är belånad har inspektionen emellertid inte krävt att sådana lån skall avvecklas snabbare än avtalad amorteringstakt och anser enligt cirkuläret inte heller att ett sådant generellt krav bör uppställas men konstaterar att det ibland kan ligga i bolagets eget intresse att avveckla sådana lån. Enligt cirkuläret gör inspektionen inte heller invändningar mot att försäkringsbolag för sina placeringsfastigheter utnyttjar särskilda lån som statsmakterna ställer till förfogande för reparationer, ombyggnader eller liknande ändamål. Inspektionen förutsatte dock i cirkuläret att FVK närmare skulle belysa frågorna. När det gäller förvärv av fastigheter i utlandet sägs i cirkuläret att särskilda bedömningar kan behöva göras. Så har exempelvis skett när det gäller fastigheter i Storbritannien. Där följer lånen inte fastigheten utan ägaren. Inspektionen har då tillåtit försäkringsbolaget att ta upp nya lån. Tanken är att storleken på lånen skall motsvara den belåning som fanns i fastigheten vid förvärvet. Problemet är emellertid att uppgifter härom oftast inte går att få fram, vilket fått till följd att inspektionen medgivit försäkringsbolagen att låna upp ett belopp som motsvarar 50 procent av köpeskillingen. De riktlinjer för bedömningen av försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter som anges i cirkulåret från år 1987 tillämpas alltjämt. I sitt betänkande SOU 198758 föreslog FVK att ett generellt upplåningsförbud skulle intas i FRL. Om det fanns särskilda skäl skulle tillsynsmyndigheten ha rätt att, efter prövning i varje särskilt fall eller i vissa fall genom generella föreskrifter, ge tillstånd till upplåning. Enligt FVK skulle sådana skäl föreligga närmast vid Övertagande av inteckningslån vid fastighetsförvärv och i viss utsträckning i fråga om utnyttjande av det statliga bostadsstödet när försäkringsbolag uppför bostadsfastigheter eller renoverar dem. Man ansåg dock att dispensprövningen borde ske med stor restriktivitet. För försåkringsbolagens verksamhet på den internationella marknaden kunde emellertid enligt FVK en något mindre rigorös tillämpning av upplåningsförbudet vara motiverad. Enligt vår uppfattning bör liksom nu försäkringsbolagen kunna låna upp medel för att underlätta rörelsen. Det är därför inte meningsfullt att i lagtext försöka slå fast för vilka specifika ändamål upplåning får ske. Som framgått innebär våra förslag att vi lättar på förbudet mot annan rörelse i den meningen att verksamheter i dotterbolag inte kommer att omfattas av ett sådant förbud, utöver vad som följer av de föreslagna riskspridningsreglema. I motsvarande mån skulle restriktionerna när det gäller försäkringsbolagens rätt till upplåning minska. Upplåning innebär emellertid i sig en risk. Denna risk är av mindre betydelse så länge de upplånade medlen investeras i tillgångar som garanterat ger en avkastning som minst uppgår till kostnaderna för lånet. Om däremot investeringen lämnar en sämre avkastning, kan försäkringsbolaget komma i den situationen att bolaget tvingas ta andra tillgångar i anspråk för att betala lånet. Därmed kan försäkringstagamas medel komma i fara. I livförsäkringsbolag har visserligen försäkringstagarna förmånsrätt i tillgångar

192 överväganden och förslag SOU 199189

motsvarande de försäkringstekniska skulderna. Motsvarande trygghet finns inte för skadeförsåkringsbolagens del. Risken för försåkringstagama uppstår emellertid redan om tillgångar motsvarande solvensmarginalen behöver tas i anspråk för betalning lån. En allmän utgångspunkt för av att upplåning skall få ske bör därför normalt att bolaget åtminstone vara inte tar upp lån så att tillgångar motsvarande solvensmarginalen riskeras. Det ankommer emellertid på tillsynsmyndigheten att i det enskilda fallet bedöma vad som är en acceptabel upplåning. I fråga om verksamheter i själva försäkringsbolaget bör också viss en uppmjukning kunna ske de principer i dag upprätthålls. Sålunda av som bör lån kunna upptas i situation där ett skadeförsåkringsbolag tvingas en att betala ut en osedvanligt stor skadeersättning, alternativet hade om varit att realisera tillgångar till underpriser. Bolaget bör i sådana fall kunna behålla lånet till dess att tillgångarna kan avyttras utan förlust. Vidare bör ett livförsälcringsbolag i syfte att utjämna effekterna att av premieinbetalningar ofta sker vid ett och tillfälle, t.ex. vid ett samma årsskifte, kunna uppta lån för att sprida placeringarna över hela året och därigenom undvika att på ett icke önskvärt sätt priserna på pressa marknaden. Ett annat fall då upplåning bör kunna tillåtas är då det framstår som motiverat för att minimera kostnaderna i försäkringsrörelsen. Det kan t.ex. fråga upplåning i samband med vara om fastighetsaffárer utomlands där onödig fördyring skulle ske på annars en grund av valuta- och skattekonsekvenser. Det måste emellertid hela tiden röra sig om upplåning för att underlätta rörelsen. Det får alltså aldrig bli fråga om att försäkringsbolaget närmar sig gränsen för vad kan som betecknas som allmän upplåningsrörelse. Det ankommer liksom i dag på tillsynsmyndigheten att övervaka att så inte sker.

Särskilt om de nuvarande upplåningsreglerna i 5 kap. FRL

Enligt bestämmelserna i 5 kap. FRL är det sagts förbjudet för som ovan försäkringsbolag att utge konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt vinstandelsbevis; dock att skadeförsäkringsaktiebolag får utge lånedebentures. Reglerna infördes genom FRL. Dessförinnan fanns det inte några regler om försäkringsbolagens möjligheter att utnyttja dessa finansieringsformer. Det ansågs då att konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning i avsaknad lagregler inte kunde av utfärdas av försäkringsbolag. Bolagens möjligheter att ta vinstanupp delslån var mera omstridd. Klart emellertid att bolagen inte fick ägna var sig åt låneverksamhet i sådan omfattning att bolagen måste driva rörelse i strid med förbudet mot annan rörelse än försåkringsrörelse. Försäkringsrörelseutredningens FRU betänkande Ds E 19806, som låg till grund för FRL, innehöll förslag att nämnda ñnanom ovan sieringsformer skulle vara tillåtna för skadeförsåkringsaktiebolag. Samtidigt föreslogs ett förbud mot delägardebentures. FRU menade att låneformerna är attraktiva och underlättar upptagande lån på av gynnsamma villkor. Med tanke på att dessa låneformer är tillgängliga för allmänna

W

SOU 199189 Överväganden och förslag 193

aktiebolag skulle försäkringsbolagens konkurrenssituation på lånemarknaden förbättras om också dessa bolag kunde utnyttja lâneformema. För internationellt verksammma företag ansågs tillgång till dessa låneformer vara av värde vid upptagande av lån utomlands. När det gällde livförsäkringsaktiebolag ansåg utredningen emellertid låneformema olämpliga dels med hänsyn till att livförsäkringsaktiebolagens aktiekapital är av marginell betydelse i förhållande till omslutningen, dels med hänsyn till att ett livförsäkringsaktiebolag vars vinst endast tillfaller försäkrings- tagarkollektivet inte kan räkna med att öka sitt aktiekapital de - genom nu ifrågavarande låneformema. I prop. 198182 180 uttalade föredragande statsrådet att det fanns skål att tillåta skadeförsäkringsbolagen att utge konvertibla skuldebrev och skuldebrev Förenade med optionsrätt, eftersom ifrågavarande låneformer var ägnade att öka dessa bolags egna kapital. I likhet med flera remissinstanser ansåg han emellertid att FVKs ställning till frågan om utlännings rätt att förvärva aktier i svenskt försäkringsaktiebolag bonde avvaktas innan det infördes regler som väsentligt kunde vidga den personkrets, bl.a. utanför Sveriges gränser, för vilka sådana aktier skulle bli tillgängliga. I fråga om vinstandelslån delade föredragande statsrådet FRUs mening, att det skulle vara tillåtet för skadeförsäkringsbolagen att utge lånedebentures under förutsättning att ñnansieringsformen inte användes på ett sätt som skulle strida mot förbudet mot annan rörelse. I sitt betänkande SOU 198758 lämnade FVK förslag till begränsningar av såväl svenska som utländska rättssubjekts rätt att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag. Detta förslag genomfördes emellertid inte. I nämnda betänkande behandlade FVK också frågan om försäkringsbolagens möjligheter att utnyttja finansieringsformema konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. FVKs förslag beträffande ifrågavarande finansieringsformer var i stort sett identiska med FRUs förslag. Förslagen har ännu inte lett till en proposition i ämnet. Enligt våra direktiv skall vi som ett led i översynen av försäkringsbolagens placeringsregler överväga om det bör införas begränsningar av bolagens möjligheter lån. Däremot nämns inte något de att ta upp om speciella lånereglema i 5 kap. FRL. Vi anser emellertid att det, på de grunder som angivits i samband med FRUs och FVKs behandling av frågan, kan finnas goda skäl att tillåta försäkringsbolagen att ägna sig åt ifrågavarande ñnansieringsforrner. Att FRUs och FVKs förslag inte redan genomförts synes främst ha berott på en tveksamhet i fråga om den effekt förslagen skulle få beträffande utländskt ägande i svenska försäkringsbolag. Med den pågående internationaliseringen har dock denna problemställning förlorat i betydelse. I fråga om livförsäkringsbolagen hänger emellertid frågan också nära samman med vilket resultat våra överväganden beträffande vinstutdelningsförbudet i dessa bolag leder till. Vi anser därför att frågan om tillåtande av finansieringsforrnema i sin helhet bör anstå till nästa etapp av vårt utredningsarbete.

194 överväganden och förslag SOU 199189

6.4 Övriga frågor

6.4.1 Vissa frågor med anknytning till

koncessionsprövningen

Förslag Hänvisningen till sundhetsprincipen i samband med kon— cessionsprövningen ersätts med ett krav på förenlighet med FRL.

I vårt uppdrag ingår inte frågor rörande koncessionsgivningen. Till följd av våra förslag till nya soliditetsregler har vi emellertid haft anledning att vidta justeringar också i den paragraf i FRL som behandlar koncessiongivningen 2 kap. 3 § FRL. Därvid har vi osökt kommit in på det s.k. sundhetskravet vid koncessionsprövningen och frågan huruvida detta krav är förenligt med EGs regler på området. 3

i Enligt den nuvarande lydelsen 2 kap. 3 § FRL skall vid kon-

av cessionsprövningen göras en bedömning om den planerade verksamheten är förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Bestämmelsen 3 E trädde i kraft den 1 januari 1985, samtidigt som den sedan âr 1948 gällande behovsprincipen upphåvdes. Denna princip hade införts för att

E komma till rätta med den överetablering försäkringsbolag då

av som fanns. Avsikten med att ta bort behovsprincipen var att göra koncessions-

l prövningen mindre restriktiv. Trots att försäkringsbolagens antal kraftigt

reducerats var prövningen fortfarande lika restriktiv som då principen infördes. Det kan emellertid ifrågasättas om skillnaden i innebörd är särkilt stor. I prop. 19848577, som lâg till grund för lagändringen, anförde departementschefen följande sedan han först angivit skälen för behovsprincipens avskaffande sid 47 ff

Med hänsyn till försäkringsverksamhetens särart och särskilt till de starka krav på skydd för försäkringstagama som måste ställas och den därav motiverade offentliga tillsynen finner jag det uteslutet att helt avstå från tillståndsprövning. Frågan är dock om denna prövning kan inskränkas till en kontroll av att de i försäkringslagama och i annan ordning föreskrivna formella och kvalitativa villkoren för den tilltänkta verksamheten är uppfyllda. Detta skulle bl.a. innebära att koncessionsprövningen fick grundas på de för dagen rådande förhållandena på den svenska försäkringsmarknaden. Enligt min mening är det nödvändigt att koncessionsreglema utformas så att de ger möjligheter också att styra utvecklingen inom försäkringsområdet på lång sikt. Vidare måste man kunna beakta frågeställningar som hänger samman med den internationella utvecklingen inom försäkringsområdet. Jag menar alltså att en materiell koncessionsprövning behövs även i fortsättningen. Den prövningen bör vara inriktad på en allsidig bedömning huruvida den planerade verksamheten kan antas vara förenlig med en på lång sikt sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet. Hänsyn bör därvid tas både till de blivande försäkringstagarna i sökandebolaget och till utvecklingen av försäkringsvâsendet i allmänhet. Vidare kan det inte gärna förutsättas bli en sund utveckling av försäkringsväsendet om verksamheten skulle tendera att få en inriktning stick i stäv mot

SOU 199189 överväganden och förslag 195

väsentliga allmänna intressen. Det blir därför ett naturligt led i koncessionsprövningen att ta hänsyn till om den planerade verksamheten kan antas komma att allvarligt motverka strävandena på andra väsentliga samhällsområden. Som exempel kan nämnas konsument-, kredit-, valuta-, skatte- och handelspolitikens områden. Den ändring av koncessionsprövningen som här har skisserats bör leda till att det, allmänt sett, blir lättare att erhålla koncession att driva försäkringsrörelse. Enligt min mening kommer detta inte att leda till någon mera omfattande nyetablering och inte heller på kort sikt resultera i några mer omfattande strukturförändringar inom det svenska försäkringsväsendet. En friare koncessionsprövning leder emellertid till ökade konkurrensmöjligheter, vilket kan öka förutsättningarna för kreativ utveckling på försälcringsomrâdet, stimulera produktutvecklingen och rent allmänt verka rationaliseringsbefrämjande. Den materiella koncessionsprövningen syftar till att en beviljad koncession inte skall innebära risker för att en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet äventyras. En sida av prövningen är om den planerade verksamheten i det enskilda fallet är sund i den mening som avses i FRL. Prövningen måste emellertid också avse huruvida den sökta koncessionen är förenlig med det långsiktiga kravet på en sund utveckling av försäkringsväsendet. Däremot skall prövningen, till skillnad mot vad som hittills gällt, inte innefatta en kvantitativ bedömning rörande antalet försäkringsbolag och bolagens möjligheter att täcka försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd. Av naturliga skäl är det främst försäkringstagarna som har intresse av att försäkringsväsendet utvecklas i en sund riktning men koncessionsbedömningen måste också ske mot bakgrund av försäkringsväsendets allmänna betydelse i dagens samhälle. Förutsatt att de formella och kvalitativa kraven är uppfyllda skall alltså koncession beviljas om inte den tilltänkta verksamheten bedöms vara oförenlig med en från försäkringstagarnas och samhällets synpunkt sund utveckling av försäkringsväsendet. Detta innebär att sökanden inte skall behöva visa att ny verksamhet behövs eller främjar en allmänt en sett sund utveckling av försäkringsväsendet. Vid prövningen bör hänsyn tas inte endast till den rådande situationen utan även till de utvecklingstendenser som kan överblickas. Vad gäller den senare bedömningen bör det, för att ansökan skall avslås, anses föreligga en påtagliga tecken på att det skulle vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet att bevilja ansökan. Begreppet sund utveckling av försäkringsväsendet återfinns redan i gällande försäkringslagstiftning som kriterium, vid sidan av behovsprincipen, i den materiella koncessionsprövningen. Innebörden har emellertid inte närmare preciserats. En sådan precisering låter sig knappast heller göras i praktiken, eftersom innebörden kan växla med utvecklingen inom försäkringsomrâdet. Syftet är också att prövningen skall kunna anpassas till de förhållanden som kan skönjas i ett mera långsiktigt perspektiv. Det är vidare nödvändigt att en viss differentiering kan ske vid bedömningen olika försäkringsområden och försäkringsforav Slutligen måste möjligheter finnas för den myndighet som prövar mer. ansökan att ta hänsyn till reciprocitetssynpunkter. Aven om been greppet sund utveckling försäkringsvâsendet sålunda knappast kan av entydigt definieras vill jag i det följande ange vissa faktorer som bör beaktas vid den materiella koncessionsprövningen.

196 överväganden och förslag SOU 199189

Enligt departementschefen skulle en ansökan koncession kunna om avslås om det finns en fara att den svenska försäkringsmarknaden i allt för hög grad uppsplittras och därigenom minskar förutsättningarna till god riskspridning av försäkringsbolagens försäkringsportföljer, om det finns en fara att tillgången på försäkringar äventyras för vissa utsatta riskgrupper på grund av att bolagen i en hårdare konkurrenssituation specialiserar sig enbart på mycket goda risker, om det finns en fara att försäkringarna kraftigt fördyras för vissa utsatta riskgrupper på grund av att bolagen i en hårdare konkurrenssituation differentierar sina premier, om det finns en fara att den allmänna driftskostnadsnivån för hela försäkringsområdet stiger till följd av de nya försäkringsbolagens, i etableringsskedet, höga investeringskostnader. Dessa exempel på möjligheter att vägra koncession visar att koncessionsgivningen anses bero bl.a. den allmänna soliditetssituationen av bland bolagen på marknaden samt att den är underordnad principen om solidaritet mellan försäkringstagarna och skälighetsprincipen. Det är inte svårt att dra slutsatsen att det är det koncessionssökande bolagets effekt på den samlade försäkringsmarknaden som är vägledande vid ett eventuellt avslag på en koncessionsansökan. I ett läge där koncessionsgivaren anser att marknaden âr mättad kan därför sundhetskravet i praktiken leda till ungefär samma resultat som den tidigare behovsprincipen. I sammanhanget kan noteras att tillsynsmyndigheten i remissvar över det betänkande varpå propositionen grundades SOU 19835 Koncession för försäkringsrörelse uttalade även med sundatt man hetskravet skulle kunna undvika en överetablering under åberopande av att ytterligare etablering skulle vara oförenlig med sund utveckling en av försäkringsväsendet. Varje utrymme för behovsprövning vid koncessionsgivningen är oförenligt med EGs regler. Även mot bakgrund önskemålet av om en effektiv konkurrens kan sådana etableringshinder ifrågasättas. Vi har därför övervägt en annan utformning av sundhetskravet som till skillnad mot det nuvarande skulle inriktas enbart på det enskilda bolagets verksamhet sätt nu gäller för bankerna prop 1989902116. Båda formuleringarna är emellertid så allmänt hållna att de inte kan anses utesluta att det kan ske någon form av behovsprövning eller bedömen ning efter andra grunder som är svårförenliga med EGs regler. EGs bankdirektiv är utformade som minimiregler rörande vilka krav som skall uppställas för oktroj, medan däremot försäkringsdirektivens regler är absoluta i den meningen att ett enskilt medlemsland inte får uppställa ytterligare krav. Vi anser därför att en samordning med dessa regler för försäkringsbolagens del förutsätter att vi slopar varje hänvisning till en sundhetsprincip i samband med koncessionsprövningen. I stället bör enligt vår mening det nuvarande sundhetskravet ersättas med ett krav på förenlighet med FRL, vari självfallet ligger ett krav på sundhet i det enskilda bolagets verksamhet. Det skall understrykas att vi med omformuleringen inte avser att förändra FRLs regler i något annat avseende

SOU 199189 Överväganden och förslag 197

än i fråga om prövningen huruvida koncession skall beviljas eller förlängas. Den allmänna regeln att sundhetsprincipen skall vara vägledande för tillsynen 19 kap. 1 § FRL skall således behållas. Den materiella koncessionsprövningen skall således gälla frågan om den planerade verksamheten kan antas bli utövad på ett sätt som står i överensstämmelse med FRL. Däri skall ingå bedömning bolagets en av verkställande ledning och ägare. Dessa skall antas komma att uppfylla de krav som måste ställas för att de på ett långsiktigt och stabilt sätt skall kunna driva en sund försäkringsverksamhet. Sedan koncession beviljats åligger det tillsynsmyndigheten att kontinuerligt övervaka att bolaget driver sund försäkringsverksamhet och en att den verkställande ledningen verkar i enlighet härmed. Finner tillsynsmyndigheten att det finns allvarliga brister i detta eller något annat hänseende kan myndigheten med stöd av 19 kap. 11 § FRL meddela de erinringar i fråga om verksamheten behövliga och i sista hand som anses hos regeringen aktualisera frågan om koncessionens förverkande. Tillsynsmyndigheten har däremot enligt gällande lag inte någon möjlighet att ingripa mot en ägare som utövar ett otillbörligt inflytande över bolaget så att allvarliga missförhållanden uppstår. Sedan den l augusti 1990 åläggs visserligen förvärvare av större aktieposter i försäkringsbolag att anmäla förvärvet till tillsynsmyndigheten 3 kap. 2 § FRL. Sådan anmälningsskyldighet inträder vid förvärv som medför att förvärvarens totala innehav kommer att överstiga något av gränsvärdena 10, 20, 40 eller 50 aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga procent av aktier. Syftet med bestämmelsen är att utgöra ett komplement till de upplysningar om bolagets verksamhet som tillsynsmyndigheten tar del av i övrigt och underlätta tillsynen över bolagen. Myndigheten skall kontrollera att en förändring i ägarbilden inte leder till missförhållanden av något slag. Om sådant missförhållande skulle uppstå kan emellertid sanktioner endast riktas mot försäkringsbolaget som företag och inte direkt mot ägarna. Detta utgör onekligen en svaghet i systemet. Av intresse är här utvecklingen för bankverksamhetens del, där liknande problem kan bli aktuella. Inom finansdepartementet har nyligen utarbetats en promemoria med förslag till låmplighetsprövning av ägare i banker Ds 199139. De förslagna reglerna utgör en anpassning till EGs regler och innebär att en förvärvare av en större aktiepost i ett bankaktiebolag skall kunna granskas med avseende på allmän lämplighet att utöva inflytande över bankens verksamhet. Bestämmelserna är i allt väsentligt hämtade från EGs andra banksamordningsdirektiv. Det övergripande syftet med förslagen är att det allmänna skall kunna ingripa mot en större aktieägare på ett allvarligt sätt åsidosätter sitt som ägaransvar. De kompletterar den gällande ordningen med en särskild tillsynsfunktion som möjliggör ingripanden riktade direkt mot olämpliga ägare utan att åtgärderna samtidigt behöver drabba banken som företag. Sålunda föreslås i promemorian att varje fysisk eller juridisk person som avser att förvärva en mer betydande aktiepost i ett bankaktiebolag i förväg skall anmäla förvärvet till Finansinspektionen. Det är därvid fråga om förvärv som uppgår till lägst tio procent av aktiekapitalet eller

198 överväganden och förslag SOU 199189

röstetalet, s.k. kvalificerade innehav. Vidare skall den som har ett kvalificerat innehav i förväg anmäla större ökningar av sina aktieinnehav. Finansinspektionen har tre månader på sig att avgöra om det finns skäl att motsätta sig förvärvet. Vidare åläggs aktieinnehavarna att anmäla när de avser att avveckla eller minska sina innehav. Bankerna föreslås bli skyldiga att underrätta finansinspektionen om vilka som är större aktieägare och när ökning eller minskning sker av dessas innehav i banken. Om en förvärvare inte iakttar sin anmälningsskyldighet eller om en aktieägare utövat sitt inflytande över bankens ledning på ett otillbörligt sätt får enligt promemorieförslaget Finansinspektionen upphäva aktiernas rösträtt. Vid allvarligare överträdelser, t.ex. då ett förvärv genomförts trots inspektionens förbud, kan inspektionen som en yttersta åtgärd förelägga vederbörande att avyttra sitt innehav. Förslagen gäller endast bankaktiebolag, men i promemorian förordas att de föreslagna reglerna skall införas även för andra kreditinstitut och försäkringsbolag. Det uttalas att de i promemorian föreslagna principerna för lämplighetsbedömningen också torde kunna tjäna underlag för som lagförslag beträffande bl.a. försäkringsbolag. Förslagen till ett tredje liv- skadeförsäkringsdirektiv innehåller resp. regler om lämplighetsprövning ägare i försäkringsbolag motsvarande av dem som nu föreslås för bankaktiebolag. Vi har i remissyttrande över promemorieförslagen tillstyrkt dem i allt väsentligt och instämmer i att de riktlinjer för ägarprövningens innehåll angivits i promemorian bör som kunna vara vägledande även för prövning försäkringsbolagens en av ägare. Enligt vår uppfattning är det därvid av största vikt att det utvecklas en samordnad praxis så att låmplighetskriterierna bedöms likartat vid regeringens koncessionsprövning och ñnansinspektionens fortlöpande kontroll. Som framhålls i promemorian skulle förfarandet förenklas om ñnansinspektionen var prövningsmyndighet även i tillståndsärenden. Enligt promemorian synes avsikten vara att reglerna för prövning av försäkringsbolags ägare skall utarbetas inom departementet i samband utformandet av en proposition på grundval promemorian. av Vi har därför inte ansett att det ingår i vårt uppdrag att lämna förslag till sådana regler. En annan fråga som sammanhänger med koncessionbestämmelsema är att europakonventionen och EG-direktiven förutsätter att såväl beslut om vägrad koncession som beslut om koncessionens upphörande skall kunna prövas i domstol. Om man alltjämt låter regeringen avgöra dessa frågor, blir det i dag endast fråga om den begränsade domstolsprövning som föreskrivs i lagen 1988205 om råttsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Frågan om denna lagstiftning uppfyller konventionens och EGreglemas krav har i olika sammanhang uppmärksammats inom regeringskansliet. I prop. l98990l16 berördes motsvarande problem i fråga om oktrojprövningen för bank. Det uttalades att genom möjligheten till råttsprövning europakonventionens krav på rätt till domstolsprövning är uppfyllt. Lagrådet hade inte någon erinran. Även det knappast går att om ge något generellt omdöme i frågan, synes den rättsprövning som här i praktiken kommer i fråga vara godtagbar också enligt EGs system. För

i

SOU 199189 Överväganden och förslag 199

FRLs del kan nämnas, att regeringsrätten efter sådan prövning upphävt ett regeringsbeslut om erinran mot Försäkringsaktiebolaget Skandia, vilket meddelats med tillämpning av 19 kap. 11 § denna lag. Avgörandet tyder på att skillnaden mot en vanlig besvärsprövning inte är stor. Såvitt gäller beslut i anledning av koncessionsansökan och beslut om upphörande av koncession bör enligt vår mening denna möjlighet till rättsprövning i varje fall tills vidare kunna anses tillräcklig. Vårt lagförslag är utformat i enlighet härmed jfr 2 kap. 3 § och 19 kap. ll § FRL. Om utvecklingen skulle visa att EGs krav år strängare än nu har antagits, får emellertid en annan reglering övervägas. En möjlighet är att behålla prövningen i regeringen men ge en bestämmelse om besvär i regeringsrätten, varvid det inte bör gälla något krav på prövningstillstånd i denna domstol jfr 35 § förvaltningsprocesslagen, 1971295. Ett annat alternativ är att låta såväl koncessionsprövning som prövning om förverkande av koncession ske i tillsynsmyndigheten jfr ovan beträffande ägarprövningen; man kan räkna med att i framtiden bedömningen sker utan någon egentlig prövning av koncessionens lämplighet från samhällsekonomisk eller annars från politisk synpunkt, och att avgörandet därför utan större betänkligheter kan anförtros åt den expertis som finns i denna myndighet. I så fall kan man låta beslut av det nu aktuella slaget överklagas i kammarrätten, i den mån de omfattas av EGs direktiv om rätt till domstolsprövning. I fråga om den ägarprövning som enligt det föregående föreslås bli utförd av finansinspektionen har överprövning ansetts böra ske i kammarrätten, bl.a. av det skälet att frågeställningar som gäller ren bevisvärdering sannolikt kommer att aktualiseras. En särskild fråga, som närmast blir aktuell vid koncessionsansökan, är hur domstolsprövning skall ordnas beträffande onödigt uppehållande av ett tillståndsärende. Enligt artikel 12 i första liv- resp. skadeförsåkringsdirektivet skall rätt till domstolsprövning finnas även i de fall där ansökan inte behandlats inom sex månader från den dag ansökan inkom. Denna bestämmelse synes emellertid utgå från att det är tillsynsmyndigheten eller annan behörig myndighet som skall pröva ansökan och förefaller inte direkt avpassad efter det förhållandet att prövningen sker hos regeringen. Vidare verkar det oklart om EG-regeln kräver att ärendet skall vara avgjort inom den stipulerade sexmånadersfristen eller om det år tillräckligt att ärendet inom denna frist upptagits till behandling som på något sätt blivit dokumenterad, t.ex. genom beslut om komplettering av ansökan. Oavsett hur det förhåller sig härmed kommer det att bli nödvändigt att på något sätt möjliggöra att ett onödigt uppehållande av en koncessionsansökan kan föras till domstol. Motsvarande problem föreligger bl.a. i fråga om oktrojprövning för bank. Enligt vår uppfattning bör lösningen på problemet därför övervägas i ett vidare sammanhang. Det torde därvid inte vara tillräckligt att föra över auktorisationsprövningen på tillsynsmyndigheten. Såvitt vi kan förstå måste i stället helt nya möjligheter övervägas, kanske en rätt att påkalla beslut i handläggningsfrâgan, vilket sedan kan överklagas jfr 49 kap. 8 § rättegångsbalken. Vi anser emellertid att det inte ingår i vårt uppdrag att lösa detta allmänna problem, i vart fall inte i denna etapp av utredningsarbetet.

200 överväganden och förslag

SOU 199189

6.4.2 Registerföringsskyldighet även för skadeförsäkringsbolag

Förslag Skadeförsäkringsbolag blir i fortsättningen skyldiga att liksom livförsäkringsbolag föra register över de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna.

Vårt förslag till nya placeringsregler i FRL innebär bl.a. även att skadeförsälcringsbolagen, enligt gällande lagstiftning inte har några som placeringsregler utöver den nuvarande femprocentsregeln, i framtiden kommer att omfattas restriktioner i placeringshänseende av samma som föreslås för livförsäkringsbolagen. Som framgått innebär detta bl.a. att detaljerade regler uppställs för vilka slag av tillgångar som får användas för placering bundna medel, dvs. medel motsvarande försäkringstekniav ska skulder, samt för hur stora placeringar maximalt som får göras i ett enskilt tillgångsslag samt hur stora enhandsengagemang bolagen får som ha. Till skillnad från nuvarande reglering innehåller de nya placeringsbestämmelsema således uttryckliga riskspridningskrav. I vårt förslag har dessa riskspridningskrav uttryckts i procent de sammanlagda tillgångar av som i det enskilda bolaget motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Det ankommer på finansinspektionen att tillse placeringsreglema att efterlevs. Inspektionen behöver därför kontinuerligt ha tillgång till information om hur försäkringsbolagens placeringsbilder För ser ut. att tillsynen i detta avseende skall fungera bör därför finnas skyldighet för en försäkringsbolagen att fortlöpande till inspektionen förändrinrapportera gar i bolagets placeringsbild. För livförsäkringsbolagen finns indirekt redan enligt gällande lag en sådan skyldighet genom att dessa bolag skall föra särskilt register över ett samtliga tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna 7 kap. 10 a § FRL. Denna registerföringsskyldighet infördes den 1 januari 1990 i samband med att försäkringstagamas panträtt i de värdehandlingar som tidigare skulle motsvara försäkringstekniska skulder ersattes med särskild förmånsrätt enligt förmånsrättslagen 1970979, jfr 7 kap. 11 § FRL. Registret ersatte därvid det tidigare systemet med särskild förvaring värde-handlingarna. av För att underlätta tillsynen bör enligt vår mening registerföringsskylen dighet motsvarande den gäller för livförsäkringsbolagen kunna som införas även för skadeförsälcringsbolagen, även om försäkringstagarna i dessa bolag inte har förmånsrätt i de tillgångar finns i som upptagna registret. Ett sådant register skulle då också kunna utgöra utgångspunkten för beräkningarna riskspridningskraven på så sätt enskilt av att ett tillgångsslag ställs i relation till de totala tillgångar som finns upptagna i registret. En skyldighet även för skadeförsâkringsbolagen att föra ett register över de tillgångar motsvarar de försäkringstekniska som skulderna bör i allmänhet inte föranleda några större praktiska problem för bolagen eftersom dessa redan i dag för egna förteckningar över sina

SOU 199189 överväganden och förslag 201

placeringar, även om åtskillnad nu inte görs mellan tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder och övriga tillgångar. Det kan i sammanhanget nämnas att förslaget till EGs likvidationsdirektiv COM 89 394 som skall gälla för såväl liv- som skadeförsäkring, - uppställer krav på att samtliga försäkringsbolag skall föra ett register över tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder artikel 2. Enligt förslaget utgör tillgångarna i registret säkerhet för förpliktelser gentemot försäkringstagama, alltså även i fråga om skadeförsäkring.

6.4.3 Utländska försäkringsföretags verksamhet i Sverige

Förslag Bestämmelserna i LUF om utländska försäkringsföretags verksamhet i Sverige ändras så att de överensstämmer med EGs regler och med ändringarna i FRL.

Utländska försäkringsföretag kan driva försäkringsrönelse i Sverige genom dotterbolag eller genom generalagent. Generalagenten kan vara fysisk person, svenskt aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag och svenskt handelsbolag. Om verksamheten drivs genom dotterbolag blir detta ett svenskt försäkringsbolag och reglerna i FRL blir således tillämpliga på verksamheten. I dotterbolagsfallet behövs alltså inte några särskilda bestämmelser. Drivs verksamheten genom generalagent regleras den av lagen 1950272 om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige LUF. lagstiftningen gäller inte återförsäkringsrörelse. Sådan rörelse kan således ett utländskt försäkringsbolag driva i Sverige utan koncession. För närvarande oktober 1991 har 13 utländska försäkringsbolag koncession enligt LUF att genom generalagent driva försäkringsrörelse i Sverige. Ingen av koncessionerna avser livförsäkring. Lagstiftningen rörande utländska försäkringsföretag är i väsentliga hänseenden uppbyggd med 1948 års försäkringsrörelselag som förebild. Även LUF har ändrats vid flertal tillfällen har någon samlad om ett översyn av lagen aldrig gjorts. Den framstår därför som ålderdomlig till såväl uppbyggnaden som språket. Möjligen kommer de grundläggande frågor som vi skall utreda i nästa etapp att kräva en fullständig översyn av såväl LUF som FRL. Med en ny uppbyggnad av FRL skulle det därvid vara ünkbart att inlemma reglerna för de utländska företagen i denna lag. Redan våra nu framlagda förslag beträffande de svenska försäkringsbolagen kräver emellertid vissa ändringar också för de utländska bolagens verksamhet i Sverige. Utgångspunkten för LUF har varit att konkurrenslikhet mellan utländska och svenska bolag skall gälla i den mån det är möjligt. Därtill kommer att harmoniseringen med EGs regler kräver ändringar i verksamhetsförutsättningarna även för de utländska bolagen. Inför EES-avtalet måste dessutom i vissa fall åtskillnad göras

202 Överväganden och förslag SOU 199189

mellan utländska försäkringsföretag med hemland inom EES och andra utländska försäkringsföretag. För de företag har hemland inom EES som får i princip uppställas strängare regler än för de svenska försäkringsbolagen. Med hänsyn till den översyn av LUF som enligt vad ovan sagts kan bli aktuell i ett senare skede av vårt arbete, avser vi endast att vidta de nu förändringar i lagen som är nödvändiga med hänsyn till EGs regler och de föreslagna ändringarna i FRL. Anpassningen till EGs regelsystem har bl.a. inneburit att vissa LUFs bestämmelser inte kan tillämpas på av EES-företagen däribland reglerna om skyldighet att deponera värde- handlingar i svenskt bankinstitut och att i vissa avseenden särskilda be- stämmelser blir nödvändiga för dessa företag. Våra nu framlagda förslag till förändringar i LUF innebär i sina huvuddrag följande. För alla utländska företag önskar driva som försäkringsrörelse i Sverige krävs regeringens koncession. EES-företag kan därvid driva rörelsen agentur, filial eller ständig genom annan representation i Sverige. Andra utländska företag skall, liksom hittills, driva rörelsen genom generalagent. Vi har alltså inte funnit skäl att föreslå någon förändring i detta avseende. Av skål angivits samma som i fråga om de svenska försäkringsbolagen föreslås att sundhetskravet i samband med koncessionsprövningen slopas jfr avsnitt 6.4. 1. Detsamma bör gälla den tillståndsprövning sker då svenskt försäkringsbolag som önskar förmedla försäkringar från utländska försäkringsfönetag utan koncession i Sverige. I fråga om placeringsreglerna föreslås i allt väsentligt förändrinsamma gar som för de svenska försäkringsbolagen. De utländska företagen får sålunda motsvarande regler såvitt gäller de tillgångsslag som skall vara tillåtna för placering av medel motsvarande försäkringstekniska skulder samt i fråga om fördelningen placeringama mellan olika tillgångsslag. av I syfte att underlätta tillsynen föreslås också att även de utländska skadeförsäkringsföretagen skall omfattas av skyldigheten att föra register över de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. För utländska företag med hemland utanför EES föreslås uttryckliga soliditetsregler för den i Sverige bedrivna verksamheten, i allt väsentligt motsvarande dem som vi föreslår för svenska försäkringsbolag. Detta har också, på liknande sätt som i FRL, föranlett uttryckliga bestämmelser om vad företagets verksamhetsplan skall ange. I fråga företag med hemom land inom EES gäller hemlandets solvensregler och det är också hemlandets tillsynsmyndighet som har ansvaret för tillsynen i detta avseende. Företaget blir skyldigt att vid ansökan om koncession förete bevis, utfärdat av hemlandsmyndigheten, att solvenskraven är uppfyllda. För EES-företagen föreslås också vissa särskilda bestämmelser rörande tillsynen av dessa företag. I fråga om dessa bestämmelser hänvisas till specialmotiveringen.

i

SOU 199189 överväganden och förslag 203

Övergångsfrågor

Förslag övergångsregler införs i fråga om separation av livför-

säkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse, riskspridning i försäkringsbolagens placeringar samt överföring av medel till den nya konsolideringsfonden.

Vårt uppdrag innebär i första hand att lägga fram ett lagförslag som skall kunna träda i kraft samtidigt som EES-avtalet den l januari 1993. En harmonisering med EG-reglema kommer emellertid att medföra en betydande omställning av verksamheten inom många försäkringsbolag och dessutom kräva vissa rättsliga åtgärder för att verksamheten formellt skall bli förenlig med EGs försäkringsdirektiv. För att bolagen skall få något rådrum för detta före lagens ikraftträdande är det önskvärt att riksdagen antar ett lagförslag redan tidigt under hösten 1992. Vi räknar med att detta skall möjligt. Även då kan emellertid behövas vissa vara speciella bestämmelser som underlättar övergången till den nya ordnin-

I gen.

Till en början är att märka, att den nya lagstiftningen medför en annan

i definition av begreppen livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag

jfr 1 kap. 4 § FRL och kräver vissa ändringar i grunderna för livförsäkringsbolag och i bolagsordningen för skadeförsäkringsbolag jfr 2 kap. 3 § andra stycket resp. 2 kap. 5 § 3 FRL. Beträffande ändring av bolagsordning kan det bli nödvändigt att sammankalla en extra bolagsstämma efter riksdagens beslut att anta lagen, om inte den ordinarie bolagsstämman kunnat besluta om ändringen under villkor att en

framlagd proposition i ämnet antas av riksdagen. Ändring av både

grunder och bolagsordning skall enligt 2 kap. 4 § FRL stadfästas av regeringen men stadfástelsen kan delegeras till finansinspektionen i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt. Man kan räkna med att beslutet kan genomföras snabbare och enklare om prövningen sker av inspektionen, och det kunde därför övervägas om inte övergångsvis inspektionen skulle kunna få generellt stadfästa ändringar föranledda av den nya lagstiftningen. Det torde emellertid vara förenligt med den nämnda paragrafen att låta inspektionen pröva sådana ändringar som enbart sammanhänger med anpassningen till EGs system, och vi har därför ansett en särskild regel härom vara överflödig. Den ändrade gränsdragningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag och den därav följande ändringen i 1 kap. 3 § FRL i fråga om separationsprincipen kommer att få till följd att vissa livföisäkringsbolag, som i dag meddelar även annan personförsäkring än kompletterande sjuk- och olycksfallsförsäkring, måste flytta ut verksamhetsgrenar som avser sådan annan personförsäkring till ett skadeförsäkringsbolag. Det kan emellertid bli aktuellt att se över separationsprincipen om förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet antas. Enligt detta upphävs separationsprincipen

204 överväganden och förslag SOU 199189

i det första livförsäkringsdirektivet såtillvida att det blir tillåtet att blanda liv- soch skadeförsäkringsrörelse i samma bolag under förutsättning att verksamheterna redovisas var för sig och har separata verkställande ledningar. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda råder i fråga om den framtida tillåtligheten av blandade verksamheter skulle det vara olyckligt att nu tvinga försäkringsbolagen till organisatoriska förändringar. Vi har därför ansett att den föreslagna utformningen av separationsprincipen endast skall gälla för nya försäkringsbolag medan för de redan etablerade övergångsvis bör kunna tillämpas den hittillsvarande lydelsen av paragrafen. Vi föreslår en övergångsbestämmelse med denna innebörd punkten 2. Som framgått av det föregående avsnitt 6.3.5 föreslår vi att placeringsbestämmelsema ändras, varvid vissa maximiregler föreslås för

placering i olika tillgångsslag se 7 kap. 9 § tredje stycket i lagförslaget.

På en del håll torde innehavet av vissa värdehandlingar betydligt överstiga vad förslaget tillåter, bl.a. lär detta gälla bostadsinstitutens obligationer. Det är rimligt att ge ett anstånd för att bolagen utan större svårigheter skall kunna uppfylla den nya lagstiftningens krav. En sådan övergångsregel föreslås punkten 3. De nya soliditetsreglema innebär bl.a. att en exakt bestämd solvensmarginal föreskrivs för alla försäkringsbolag. Enligt vår bedömning bör bolagen i allmänhet inte ha några svårigheter att uppfylla de krav lagstiftningen ställer på denna punkt. Emellertid sammanhänger dessa regler nära med uppdelningen av den nuvarande återbäringsfonden och värderegleringsreserven för p-försäkring på en konsolideringsfond och en âterbäringsfond, och som nämnt har denna nyhet i lagstiftningen motiverat en särskild övergångsregel, som relaterar storleken av konsolideringsfonden till bolagets s.k. kollektiva konsolideringskapital, alternativt bolagets solvensmarginal avsnitt 6.3.6 ovan. Vad angår utländska försäkringsföretag innebär vårt förslag åtskilliga ändringar i LUF. Här uppkommer liknande problem rörande stadfästelser av ändrade grunder jfr 6 § fjärde stycket 3 och 6 LUF enligt vårt förslag. Dessa problem bör emellertid kunna lösas på samma sätt som då det gäller svenska bolag jfr 9 § LUF. Beträffande placering i olika

tillgångsslag se 13 § LUF i vårt lagförslag krävs emellertid en

motsvarande övergångsregel som för FRLs del. Något problem med återbäringsfond uppkommer inte när det gäller utländska försäkringsföretag.

SOU 199189 205

7 Författningsförslag med specialmotivering

7.1 till i

Förslaget lag om ändring försäkringsrörelselagen 1982713

Som tidigare framhållits har vi funnit det nödvändigt att i lagtexten nära följa EGs direktiv, trots att detta ofta kan leda till utförliga och ganska invecklade bestämmelser. Efter alla ändringar de senaste åren utgör FRL inte heller i dag någon särskilt klar och tillgänglig lagstiftning, och de nya reglerna avviker därför inte på något mera markant sätt från lagen i övrigt. När det gäller vissa mycket detaljerade direktivregler, framför allt angående mera speciella försäkringstyper, har vi emellertid ansett det låmpligare att bestämmelserna tas in i förordning än att de skall en belasta den redan vidlyftiga lagtexten. Några sådana fall nämns i det följande.

lkap.3§ Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det. Med direkt livförsäkringsrörelse får inte förenas försäkringsrörelse som avser annat än sådan försäkring som omtalas i 1 kap. 4

Ändringen i paragrafens andra stycke, upptar den s.k. separations-

som principen, innebär att fortsättningsvis livförsäkringsrörelse endast kan förenas med sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring som meddelas i samband med livförsäkring. Detta har skett för att uppnå överensstämmelse med den nya definition av livförsäkringsbolag som föreslås i 1 kap. 4 Enligt vårt förslag används således inte längre begreppet personförsäkring i dessa paragrafer. Ordet förekommer nu i lagen första gången i 1 kap. 5 § första stycket, där vi också anger vad som avses med personförsäkring i FRLs mening. Den ändrade gränsdragningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag i 1 kap. 4 § och den därav följande ändringen i förevarande paragraf i fråga om separationsprincipen skulle få till följd att vissa livförsäkringsbolag, som i dag meddelar även annan personförsäkring än kompletterande sjuk- och olycksfallsförsäkring, måste flytta ut verksamhetsgrenar som avser sådan annan personförsäkring till ett skadeförsäkringsbolag. Sâ skulle bli fallet t.ex. för AFA. Av skäl som angetts i avsnitt 6.5 har vi emellertid ansett att den föreslagna utfominingen av separationsprincipen endast skall gälla för nya försäkringsbolag medan för redan etablerade bolag övergångsvis skall kunna tillämpas den hittills-

206 Författningsfärslag med specialmotivering SOU 199189

varande utformningen av paragrafen. Vi har föreslagit övergångsen bestämmelse med denna innebörd punkten 2.

1kap.4§

Med livförsäkringsbolag förstås i denna lag bolag vilkas försäkringsrörelse avser endast lirförsäkring eller lirförsäkring och i samband därmed meddelad sjuk- eller olyck.sfall.sf6rsa‘kring. Andra bolag är skadeförsäkringsbolag.

Paragrafen har ändrats för att överensstämma med den gränsdragning

som gäller enligt EGs regler se bl.a. första livförsäkringsdirektivet,

artikel 1. Den medför att annan personförsäkring än livförsäkring i allmänhet får meddelas endast skadeförsäkringsbolag. Detta innebär av i sin tur att vissa försäkringsbolag, vilka nu är att hänföra till livförsäkringsbolag, kommer att definieras skadeförsäkringsbolag. Detta som gäller t.ex. AMF-sjuk och Salus. Den ändrade gränsdragningen har också medfört följdändringar i 2 § 6 lagen 1947576 statlig mom. om inkomstskatt.

1kap.5§

Bestämmelserna om livförsäkring, utom såvitt bestämmelserna avser om Soliditet i 7 kap. 23-24 och 27 §§, gäller också i fråga om personförsäkringar av annat slag sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidmgsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. De behöver dock inte tillämpas för sådana personförsäkringar har meddelats som antingen för en tid av längst fem år eller mot premie är beräken som nad och bestämd för längst fem år i sänder. Ersättning, som utges i form livränta eller sjukränta, tillhör endera av livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket dessa slag av av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta som tillhör försäkring än annan livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna livförsäkring i 2 om kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 11 8 kap. 18 14 kap. 21, 24 och 26- 28 §§ samt 19 kap. 3 och 4 §§.

I paragrafens första stycke har inom parentes angivits vad med som avses personförsäkring av annat slag. Tidigare i l kap. 4 § vad angavs som avses med personförsäkring i FRL. Som en följd av den nya gränsdragningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag förekommer inte längre begreppet personförsäkring i det lagrummet utan nämns i lagen första

gången i förevarande paragraf. Ändringen är endast redaktionell art

av och innebär således inte någon förändring av begreppet personförsäkring i FRL. Innebörden av uttrycket avviker emellertid från vad som gäller enligt FAL, där personförsäkring endast innefattar livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring, och från tillämpningsområdet för försäkringsrättskommitténs förslag till personförsäkringslag SOU 198656. I olika sammanhang, bl.a. i förarbetena till 1982 års FRL, har ifrågasatts om inte språkbruket borde samordnas i de berörda lagarna. I och för sig kunde det vara naturligt att undersöka förutsättningarna för en sådan samordning när nu gränsdragningen mellan livförsäkringsbolag

SOU 199189 Författningsförslag med specialmotivering 207

och skadeförsäkringsbolag ändras. Det skulle emellertid innebära ett större ingrepp i FRLs system än vad vi har möjlighet att göra i denna etapp. Frågan bör därför anstå och i stället tas upp i samband med den övergripande översyn av FRL som vi får anledning att göra senare. Det kan ifrågasättas om den nuvarande bestämmelsen i första stycket första meningen, enligt vilken livförsäkringsreglema skall tillämpas i fråga om all personförsäkring, bör behållas med den nya gränsdragning som föreslås mellan liv- och skadeförsäkringsbolag. De särskilda bestämmelser om livförsäkring som avses i lagrummet är bl.a. regler om grunder och förmånsrätt. Med undantag för bestämmelserna om soliditet strider det emellertid inte mot EGs regler att tillämpa livförsäkringsreglerna, efter föreslagna förändringar, på alla personförsäkringar. Det finns därför inte anledning att i denna etapp ändra den i paragrafen föreliggande principen. Vid beräkning av solvensmarginal och garantifond skall dock skadeförsäkringsreglerna gälla i fråga om personförsäkring som är att hänföra till skadeförsäkring. Detta har kommit till uttryck i paragrafen. I paragrafens sista stycke har hänvisningen till placeringsreglema i 7 kap. 9 a och 10 a §§ tagits bort eftersom enligt vårt förslag dessa regler kommer att gälla såväl liv- som skadeförsäkring.

lkap. 10§ I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får undantag medges från bestämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 § och vinstutdelning i 12 kap. 2 § samt bestämmelserna om Soliditet i 7 kap. 22-24, 27 och 29 §§ får dock undantag inte medges. Avvikelser från denna lag får medges i fråga mottagna återförom säkringar, i den mån det prövas skäligt. Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, fâr sådana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning. Undantag från denna lag får medges i fråga om

ömsesidiga skadqförsäkringsbolag vilkas verksamhet inte omfattar

kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som bolaget enligt 2 kap. 3 § nionde stycket får driva utan att det särskilt anges i koncessionsbeslutet samt där den årliga premieinkomsten från de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ECU, ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som med annat sådant bolag har ingått avtal om fill] återförsäkring av ingångna försäkringsavtal eller ingått avtal som innebär att det Övertagande bolaget inträder i det överlåtande bolagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen, lokala skaddörsäkringsbolag som meddelar endast turistsassistansförsäkring avseende naturafömtåner och för vilkas verksamhet den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ECU, ömsesidiga liiförsäkringsbolag för vilkas verksamhet den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande 500 000 ECU

208 F6rfattning.sf¢7rslag med specialmotivering SOU 199189

under tre på varandra följande år. Överskrids denna gräns under treårsperioden skall bestämmelser från vilka undantag medgivits gälla från och med det fjärde året. Medgivanden enligt första-fjärde styckena lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av fmansinspektionen.

Ändringama i paragrafen är följd anpassningen till EGs regel-

en av system. I första stycket har angivits att de där upptagna möjligheterna till undantag från bestämmelserna om livförsäkring inte gäller de nya soliditetsreglema. Enligt EGs direktiv är dessa regler absoluta och

medger inte någon avvikelse. Övriga särskilda bestämmelser

om livförsäkring är inte erforderliga enligt EGs livförsäkringsdirektiv. Från dessa bestämmelser kan därför undantag medges i utsträckning samma som tidigare. Den hittillsvarande möjligheten i andra stycket att medge avvikelse från FRL i fråga om tjänstepensionsförsäkringar strider mot EGs regler. Bestämmelsen tillkom genom 1948 års lag. En redogörelse för bakgrunden till dispensregelns införande i FRL återfinns i SOU 19868, s 172 ff, vartill hänvisas. Enligt uppgift har dispensmöjligheten inte utnyttjats. l vart fall finns för närvarande inte några medgivna dispenser. Vi har därför ansett att bestämmelsen kan utgå. Fjärde stycket reglerar möjligheten att medge undantag från lagen i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag samt bolag meddelar endast som turistassistansförsäkring. I fråga om vissa ömsesidiga bolag kan redan enligt den hittills gällande lydelsen av lagrummet undantag från lagens

bestämmelser medges. Ändringen innebär att det klart i lagtexten

anges vilka dessa bolag är, nämligen sådana som överhuvudtaget inte omfattas av EG-direktiven. En sådan precisering är nödvändig, eftersom undantag från vissa regler, t.ex. soliditetsreglema, generellt inte får medges för andra bolag än dem som nu angivits. För dessa kan däremot varje land bestämma vilka regler som skall gälla. Med stöd av den hittillsvarande utformningen av fjärde stycket har i BFFS 19904 undantag medgivits för lokala ömsesidiga mindre bolag bl.a. från bestämmelserna resulom tatanalys och redovisningsmässig uppdelning på verksamhetsgrenar. Vidare har genom ett cirkulär 1983370 medgivits undantag från flertalet av lagens bestämmelser i fråga om sockenbolag för husdjursförsäkring. De föreslagna placerings- och soliditetsreglema kan anledning till ge ytterligare undantag, t.ex. i fråga de kraven på solvensmarginal om nya och garantifond. Utöver sådana ömsesidiga bolag som har en viss i lagtexten angiven begränsad verksamhet punkterna 1 och 4, undantas från EG-direktivens tillämpning även sådana ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som har full återförsäkring för sina åtaganden i ett annat ömsesidigt bolag. Detta senare bolag omfattas då i stället av skadeförsäkringsdirektiven. Förfarandet är närmast att jämställa med s.k. fronting. Även detta för om närvarande knappast förekommer i Sverige kan förfarandet få ett utökat tillämpningsområde framöver, särskilt i samband med att bolag nyetableras. Vi har därför medtagit möjligheten att medge undantag för sådana bolag punkten 2.

SOU 199189 Författningsförslag med specialmotivering 209

I direktivet avseende turistassistans 8464lEEG undantas ytterligare en kategori försäkringsbolag från skadeförsäkringsdirektivens område, nämligen sådana lokala försäkringsbolag meddelar endast turistsom assistansförsäkring avseende naturaförmåner och har årlig som en premieinkomst inte överstiger 200 000 ECU. Även sådana bolag som om ännu så länge är en okänd företeelse i Sverige har vi funnit för gott att möjliggöra undantag även för dessa. Denna möjlighet har upptagits i punkten 3.

1kap.1I§ Vid tillämpning av reglerna om skadeförsäkring i denna lag gäller följande klassificering av verksamhetsgrenar olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, landkaskoförsäkring, järnvägsförsäkring, 5. lufgfartjérsdkring, sjökaskøförsäkring, transporçförsäkring, brand- och naturskadqförsäkring, 9. annan skadq0rsa‘kring, 10. f0rdonsansvar.sf6rsakring, 11. lufianmurjörsäkring, 12. .g0fartsansvar.sj6rsdkring, 13. annan ansvar.sf0rsdkring, 14. krediçförsäkring, 15. borgensförsäkring, 16. annan förmögenheasskaddörsäkring, 17. rättsskyddjörsäkring, 18. turistassistan.sf0rsdkring. Regeringen eller, efier regeringens bemyndigande, finansinspektionen ger närmare föreskrifter om de risker varje Verksamhetsgren onfattar. I paragrafen, är helt har tagits sådan katalog över som ny, upp en verksamhetsgrenar som förekommer i bilaga till EGs första skadeförsäkringsdirektiv med det tillägg gjorts artikel 14 i direktivet som genom avseende turistassistans. De verksamhetsgrenar svenska försäksom ringsbolag enligt nuvarande regler skall använda i redovisningssammanhang framgår av BFFS 19901. Klassiñceringen i förevarande paragraf innebär att det nuvarande svenska systemet med kombinerade verksamhetsgrenar inte kan användas i detta sammanhang. Exempelvis kommer den nuvarande verksamhetsgrenen hem- och villaförsäkring att hänföras till flera punkter i paragrafens första stycke, bl.a. 17 och 18 Även indelningen sålunda i vissa avseenden inte stämmer med . om den som brukar användas i Sverige, har vi ansett det nödvändigt att följa EGs regler också på denna punkt. Eftersom lagen i vissa avseenden

skiljer mellan olika verksamhetsgrenar se bl.a. 2 kap. 3 §, har dessa

angetts i själva lagen. I bilagan till det första skadeförsâkringsdirektivet har under A närmare beskrivits vilka risker omfattas de olika som av verksamhetsgnenarna. För att undgå att belasta lagens text med sådan en beskrivning, vilken dessutom kan behöva ändras med utvecklingen på

210 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

försäkringsområdet, har vi valt att låta föreskrifter om riskerna tas in i en av regeringen utfärdad förordning eller, efter regeringens bemyndigande, utfärdas av finansinspektionen. Därvid bör också anges de termer som används vid kombinationer av olika verksamhetsgrenar, något som finns intaget under B i bilagan till direktivet. Vissa föreskrifter under C i bilagan, vilka rör räckvidden koncession för viss Verksamhetsgren, av motsvaras av 2 kap. 3 § nionde stycket i vårt förslag. Den nya indelningen i verksamhetsgrenar får konsekvenser för bolagens redovisning. I ll kap. FRL att resultatanalysen skall anges utvisa rörelseresultat för varje Verksamhetsgren 1 § och att intäkter och kostnader, försäkringstekniska skulder och återförsäkrares andel i dessa samt den nya konsolideringsfonden skall redovisas särskilt beträffande varje Verksamhetsgren 8 § samt 10 § första och andra styckena. Att i dessa avseenden strikt följa den nya indelningen i verksamhetsgrenar skulle medföra praktiska problem för såväl bolagen som fmansinspektionen. Vi föreslår därför att inspektionens möjlighet enligt 11 kap. 1 § att meddela föreskrifter som innebär avvikelser från bokföringslagen även

skall gälla i fråga om de nu nämnda reglerna se närmare kommentaren

till 11 kap. 1 §. För livförsäkring finns en motsvarande klassificering av verksamhetsgrenar upptagen i bilaga till det första livförsâkringsdirektivet. Denna klassificering har inte upptagits i vårt förslag, eftersom detta till skillnad från vad som är fallet beträffande skadeförsâkring inte är nödvändigt med hänsyn till våra nu framlagda förslag om soliditets- och

placeringsregler. Åtskilliga av de försäkringstyper som räknas upp i

direktivet finns dessutom inte i Sverige. Vi kan emellertid få anledning att återkomma till frågan i skede vårt utredningsuppdrag. ett senare av Det skall dock påpekas att det redan inför EES-avtalet torde blir nödvändigt att uppta EGs klassificering även beträffande livförsälcringsgrenar, eftersom också koncession för livförsäkring kommer att kräva att koncessionen hänför sig till någon eller några av de verksamhetsgrenar som anges i det första livförsäkringsdirektivet. En möjlighet är att åtminstone tills vidare ta in denna klassificering i en av regeringen utfärdad förordning. Frågan bör i vart fall beaktas vid departementsbehandlingen av vårt förslag. Det bör här anmärkas att vi terminologiskt valt att använda enbart beteckningen Verksamhetsgren för indelningen av de verksamheter som bolagen skall bedriva. Enligt nuvarande regler förekommer därutöver beteckningen försäkringsgren.

2kap.3§ Stiftama skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för stadfåstelse. Till ansökan om koncession skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. lêrksanthetsplanen skall ange de slag av risker bolaget avser att försäkra, de försäkringsvillkor bolaget avser att använda, de premietargffer eller de grunder bolaget avser att använda,

SOU 199189 ;ögattningjörslag med specialmotivering 211

de principer för återförsäkring bolaget avser att tillämpa, de tillgångar skall ingå i sådan garantifond som omtalas i 7 som kap. 27 eller 28 uppskattning kostnaderna för att etablera bolagets verksamen av het med uppgift de medel är avsedda att täcka dem och, om om som bolaget att meddela sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 § avser första stycket 18, uppgift de medel är avsedda att täcka om som bolagets åtaganden i den verksamhetsgrenen, samt uppställning utvisande bolagets sannolika ekonomiska ställning en under de första räkenskapsåren med uppskattning av inkomster och tre utgifter bolagets möjligheter fullgöra sina förpliktelser och samt av att uppfylla kraven på solvensmarginal under samma tid. Föreskrifterna i andra stycket 2 och i andra stycket såvitt avser

premietarijfer, gäller dock inte för de verksamhetsgrenar anges i 1 kap. 11 § första stycket 4-7, 11 som eller 12, de verksamhetsgrenar i 1 kap. 11 § första stycket 14 eller som anges 15, försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken om avser dennes näringsverksamhet, eller de verksamhetsgrenar i 1 kap. 11 § första stycket som anges 10, 13 eller 16 försäkringstagaren är näringsidkare och minst om två följande tre förutsättningar är uppfyllda av försäkringstagaren har balansomslutning som uppgår till minst a. en ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU, försäkringstagaren har omsättning uppgår till minst ett en som belopp motsvarande 12 800 000 EC

försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i

genomsnitt minst 250 personer anställda. Om försäkringstagaren ingår i koncern avger koncemredovisen som ning skall förutsättningarna i tredje stycket 3 gälla koncernen. Vid verksamhetsplanen skall fogas handlingar som styrker att kravet på garantifond enligt 7kap. 27 eller 28 § är uppfyllt samt uppgifter om bolagets ledning och dess aktieägare i enlighet med vad regeringen om föreskriver. De grunder omtalas i andra stycket 3 skall underställas som regeringen för stadfistelse. Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna överensstämmer med denna lag och med andra författningar. Regeringen stadfister bolagsordningen och grunderna samt beviljar koncession, den planerade verksamheten kan antas komma att bli om utövad i enlighet med denna lag. Koncession beviljas tills vidare eller, särskilda omsfindighetcr föranleder detta, för bestämd tid, högst tio om år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Koncession för skadeförsäkringsbolag kan endast för de verksamges hetsgrenar i 1 kap. 11 § första stycket. I koncessionen skall som anges den verksamhetsgren eller de verksamhetsgrenar som bolaget anges skall bedriva. Även det särskilt får bolaget försäkra utan att anges risker också verksamhetsgren, dock kredit- eller bori annan gensförsäkring, riskerna i den andra verksamhetsgrenen har om samband med den huvudsakliga risken och angår egendom som denna

eller, efter regeringens bemyndigande, finans-

risk avser. Regeringen inspektionen föreskrifter förutsättningar för att ger närmare om meddela rättsskyddsförsäkring. Vid förlängning koncession har beviljats ett försäkringsav en som bolag för bestämd tid gäller första-nionde styckena i tillämpliga delar.

212 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

Den uppställning omtalas i andra stycket 7 skall dock som avse bolagets ekonomiska ställning vid tidpunkren för ansökan förlängom mng.

Paragrafen har omarbetats i första hand för att stämma med de krav som EG-reglema uppställer i fråga försäkringsbolagens soliditet. om Av betydelse är då särskilt bolagets verksamhetsplan, vilken är nödvändig för soliditetsbedömningen innan man kan konstatera rörelsens resultat under en rad räkenskapsår jfr 7 kap. 29 §. I artikel 9 i första livresp. skadeförsäkringsdirektivet samt i artikel 7 i turistassistansdirektivet har angetts de uppgifter som planen skall innehålla. I andra skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 5 och 9 och i direktivet rörande motorfor-

donsansvarsförsäkring 90618EEG har dock undantag gjorts från viss

uppgiftsskyldighet när fråga är s.k. stora risker, varmed i om avses huvudsak transport- och sjöföisälcring, kreditförsäkring tecknas som av näringsidkare, samt egendoms- och ansvarsförsäkring tecknas som av större företag. Dessa undantag har upptagits i paragrafens tredje stycke. Med försäkringsvillkor i andra stycket 2 såväl allmänna avses som särskilda villkor. Verksamhetsplanen behöver dock inte innehålla sådana individuella villkor avtalas på grund som av speciella omständigheter för

den risk som skall täckas se andra skadeförsäkringsdirektivet, artikel 4.

De grunder som nämns i andra stycket 3 är sådana skall upprättas som enligt vad som framgår av 2 kap. 6 EG-direktiven medger krav på att godkännande uppställs beträffande villkor och tariffer vid skadeföisäkring

se första skadeföisäkringsdirektivet artikel 10.3. Också från denna

möjlighet har undantag gjorts i andra skadeförsäkringsdirektivet i fråga

om stora risker. Vi har emellertid överhuvud taget inte funnit det

nödvändigt att uppställa krav på godkännande beträffande villkor och

tariffer. Det kan nämnas att förslaget till det tredje liv- skadeförresp. säkringsdirektivet inte tillåter medlemsländerna ställa att krav på godkännande eller uppgiftsskyldighet avseende avtalsvillkor eller tekniska grunder för beräkning av premier och premiereserv. I det fortsatta arbetet med att anpassa svensk lagstiftning till EGs regelsystem kan således paragrafen komma att behöva ändras i detta avseende. I vårt uppdrag ingår att göra översyn systemet med grunder. I samband en av med detta arbete får vi också anledning att återkomma till bestämmelserna i denna paragraf. Av naturliga skäl blir prövningen och kraven på underlag för denna något annorlunda när det gäller förlängning av koncession. Bl.a. kan då verksamhetsplanen anknyta till resultatet bolagets dittillsvarande av verksamhet.

Sundhetskravet i sjätte stycket har i vårt förslag uttryckts genom ett krav på förenlighet med FRL. Det nuvarande kravet på att den planerade

verksamheten skall vara förenlig med sund utveckling försäkringsen av väsendet är avsett att endast innebära kvalitativ prövning är en men inriktat på sundheten i det totala försäkringsväsendet och kan ge ett utrymme för behovsprövning eller bedömning efter andra grunder en som är svårförenliga med EGs regler på området. Vi har därför ansett att en samordning med dessa regler förutsätter ett slopande sundhetsav

SOU 199189 Författningsförslag med specialmotivering 213

principen i samband med koncessionsprövningen jfr avsnitt 6.4.1. Som framhållits i den allmänna motiveringen vi inte med omforavser muleringen att förändra FRLs regler i något annat hänseende än i fråga om prövningen huruvida koncession skall beviljas eller förlängas. I den materiella koncessionsprövningen skall ingå en bedömning av om bolagets verkställande ledning och ägare kan antas komma att uppfylla de krav som måste ställas för att de på ett långsiktigt och stabilt sätt skall kunna driva en sund försäkringsverksamhet. Detta ligger i kravet på att verksamheten skall antas komma att bli utövad i enlighet med FRL. Det kan nämnas att förslaget till ett tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv uppställer krav på sådan lämplighetsprövning. I övrigt ingår i prövningen den bedömning även enligt nuvarande utformning som av bestämmelsen sker kvaliteten i själva rörelsen. Däremot skall inte av någon prövning ske av rörelsens inverkan på försäkringsväsendet i stort. Enligt tidigare regler skulle regeringen som ett led i koncessionsprövningen pröva att bolagsordning och grunder överensstämmer med FRL och andra författningar och i vad mån särskilda besamt om stämnzelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet. Med stöd av det sista ledet i bestämmelsen har regeringen i vissa fall förenat koncessionsbeslutet med olika villkor. I den mån villkoren endast avser att säkerställa att lagen efterlevs, behövs emellertid inte någon uttrycklig bestämmelse om denna möjlighet. Bestämmelser med större räckvidd än så tycks i praktiken mycket ovanliga. vara Möjligen kan emellertid bestämmelsen anses ge ett obestämt utrymme för att föreskriva ytterligare villkor, och det är då tveksamt den år om förenlig med EGs regler för koncession. Vi har därför ansett att bestämmelsen bör utgå. Kravet domstolsprövning av ett beslut att bevilja eller återkalla en koncession har berörts i den allmänna motiveringen avsnitt 6.4.1. Där framgår att vi funnit att den prövning kan ske enligt lagen som 1988205 om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut får anses uppfylla konventionens och EG-direktivens krav.

2kap.4§ Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen stadfistas. Regeringen kan uppdra ñnansinspektionen att i vegeringens ställe meddela stadfástelse i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller som i övrigt inte är synnerlig vikt. av Avser ändringen en utvidgning bolagets rörelse till verksamav en ny hetsgren eller ett nytt verksamhetsområde eller ändringen avser en väsentlig omläggning av rörelsen, gäller i övrigt 3 § första-nionde styckena i tillämpliga delar.

Ändringama är redaktionella.

214 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

2 kap. 5 § Bolagsordningen skall ange

för samtliga försäkringsbolag bolagets firma, 2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte, 3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring samt, om verksamheten gäller skadqfirsiikring, den verksamhetsgren eller de verksamhetsgrenar som bolaget ämnar bedriva, 4. området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sverige, 5. i förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrönelse i utlandet, 6. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses bolagsav stämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag, 7. sättet att sammankalla bolagsstämman, 8. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman, 9. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst, 10. i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring, om det gäller annan försäkring än livförsäkring,

för försäkringsaktiebolag 11. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får mindre än vara en fjärdedel av maximikapitalet, 12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag 13. garantikapitalet, 14. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall och i vilken utsträckning anges om delägamas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken rösträtt skall tillkomma garantema, 15. intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, inte uteslutande bolagets om tillgångar svarar för bolagets förpliktelser, 16. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat, 17. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande till den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring, 18. i vilken ordning garantema skall betala in de tecknade garantibeloppen samt 19. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut till garantema och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.

I första stycket 3 har tillagts att verksamhetsgrenar skall anges i

bolagsordningen när det gäller skadeförsäkring. Ändringen innebär att

samtliga skadeförsäkringsbolagens bolagsordningar måste ändras för att överensstämma med den klassificering som anges i 1 kap. 11 För livförsäkringens del har vi som nämnt inte tagit in någon klassificering i lagtexten.

SOU 199189 7i7f3ttning.sj6rslag me specuz motivering

7kap.1§

I ett försäkringsbolags balansräkning skall som skulder, under benämningen försäkringstekniska skulder, tas värdet på balansdagen av upp bolagets ansvarighet för löpande försäkringar premiereserv, 2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall ersättningsn-

serv, 3. utgifterna för reglering inträffade försäkringsfall skadebehandav lingsreserv och 4. sådan tilldelad återbäring inte har förfallit till betalning. som

Som färsäkringstelatisk skuld skall också tas upp vad som finns avsatt

till áterbäringsfond enligt 12 kap. 5 Sådan tilldelad återbäring har förfallit till betalning men inte som kunnat betalas ut skall föras till ersättningsreserven. Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall i det enskilda bolagets redovisning försäkringstekniska skulder av endast beaktas den del försäkringen som enligt avtal mellan bolagen av belöper på bolaget.

Paragrafen uttryck för den ändrade syn på återbäringsfondens ger redovisning framgår den allmänna motiveringen avsnitt 6.3.6. som av

Den innebär att avsättning till fonden, kommer att bestå av sådana

som vinstmedel inte avsätts till den nya s.k. konsolideringsfonden för att som täcka försäkringsbolagens konsolideringsbehov jfr 12 kap. 5 §, skall försäkringsteknisk skuld, och avsättningarna omfattas därmed upptas som de placeringsrestriktioner som vi föreslår. av Begreppet försäkringsteknisk skuld har således genom den föreslagna förändringen erhållit vidgad innebörd. Som framhållits i den allmänna en motiveringen utgör den definitionen endast provisorisk lösning i nya en avvaktan på den genomgripande översyn av begreppet som vi får mera anledning att göra i samband med översyn av återbäringssystemet. en Det skall understrykas att de avsättningar till återbäringsfond som avses i det andra stycket, är kollektiv post och omfattar endast återhänya en ringsmedel ännu inte blivit tilldelade. Medlen kan emellertid i som princip endast användas för återbäring jfr 12 kap. 6 § och svarar i den

meningen förpliktelse gentemot försäkringstagama. Iilldelade mot en återbäringsmedel hänförs redan enligt gällande lag till de försäkringstekniska skulderna. Tilldelad återbäring inte kunnat betalas ut som

ingår därvid i ersättningsreserven. Övrig tilldelad återbäring upptas nu

under punkterna 4 och 5. Vi har redaktionella skäl fört samman dessa av punkter till en.

7kap.9§

belopp motsvarande försäkringstekniska skulder skall placeras med Ett hänsyn till det slag färsäkringsverksamhet som försäkringsbolaget av bedriver tillgångarnas an och löptid, varvid risken färfrumtida samt växlingar i deras avkastning och värde skall beaktas.

Om inte finansinspektionen särskilda skäl medger annat för visst av fall, får försäkringstekrziska skulder motsvaras endast av följande slag

av tillgångar

tivering SOU 199189

obligationer, penningmarknadsinstrument och andra skuldförbindelser för vilka en stat, kommun eller därmed jänförlig sanjällighet

svarar, obligationer, penningmarknadsinstrument och andra skuldförbindelser för vilka ett företag svarar, penninglån till fysiska mot säkerhet än sådan personer annan som anges i överlåtbara aktier och andra överlåtbara andelar, andelar i värdepappersfonder och likartade fonder, optioner, terminer och likartade finansiella instrument, fastigheter, tomträtter och byggnader,

Övriga penninglån mot säkerhet panträtt på grund inteckning av av i fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfartyg,

kontanter och tillgodohavanden i banker och andra kreditinstitut, 10. värdet av återförsäkringsgivares andel i försäkringstelmiska skulder, 11. fordringar hos återförsäkringstagare, 12. fordringar hos försäkringstagare och försäkringsmäklare på grund av direkt försäkring eller återförsäkring, till trettio upp procent av premieinkomsten under räkenskapsåret, 13. upplupna räntor och hyror upplupen inkomst, samt annan 14. fordringar på grund regressrätt, av 15. fordringar på skatteåterbäring, 16. andra anläggningstillgångar än sådana omfattas 5 eller som av och 17. fordringar med säkerhet i lixförsäkring, meddelad bolaget av livlån. Om inte finansinspektionen särskilda skäl medger för visst av annat fall, får de sammanlagda tillgångar finns av som upptagna i det register som anges i 10 § redovisas högst a. femtio procent i tillgångar i som avses

sammanlagt femtio procent i tillgångar i 7 och

som avses c. sammanlagt åttio procent i tillgångar i 4 och som avses fem procent i tillgångar i som avses

e. fem procent i en enskild fastighet, tomträtt eller byggnad eller i

andelar därav, f fem procent i ett penninglån med säkerhet panträtt på grund av av inteckning i enskild fastighet, tomträtt, byggnad, skepp eller luftfar-

08. två och en halv procent i börsnoterade överlåtbara aktier hänförliga till ett enskilt företag eller till företag ingående i koncern, samma en procent i icke börsnoterade aktier hänförliga till enskilt ett företag eller till företag ingående i koncern, samma en fjärdedels procent i penninglån till enskild fysisk en person mot annan säkerhet än panträtt på grund inteckning i fastighet, av tomträtt, byggnad, skepp eller luftfartyg, samt sammanlagt fem procent i överlåtbara aktier eller andra överlåtbara andelar, obligationer eller penninglån hänförliga till enskilt företag ett eller till företag ingående i samma koncern. Tillgångar motsvarande försäkringstelmiska skulder får till högst tjugo procent av bolagets förpliktelser redovisas i valuta än den annan vari förpliktelsen skall fullgöras. Denna begränsning gäller dock inte för tillgångar uttryckta i EC U Vid bedömning om kraven enligt tredje stycket är uppfyllda, skall

tillgångarna beräknas efter marknadsvärden.

sou 199189 i Fö

Paragrafen upptar vårt förslag till placeringsbestämmelser. Dessa nya omfattar endast de försäkringstekniska skulderna med den definition nya dessa skulder har enligt förslaget jfr 7 kap. 1 §. Med ett upphävande

av begränsningsreglema i 7 kap. 17 och 17 §§ uppställs inte längre a några placeringsrestriktioner i fråga försäkringsbolagens fria om tillgångar. Förbudet mot rörelse gäller enligt förslaget endast annan verksamhet i själva bolaget jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 6.3.3.

Första stycket upptar allmän bestämmelse med krav på en ett att placeringar skall ske med beaktande av de förpliktelser försäkringsbolaget har gentemot försäkringstagarna. De tillgångar och skulder paragrafen avser skall alltså ställas mot varandra. Bestämmelsen är övergripande och innebär att bolagen skall ha sammansättning tillgångar en av som är lämplig med hänsyn till försäkringsavtalens utformning. Ett försäkringsbolag vars utfistelser enligt avtalen kan förväntas utgå långt fram i tiden

kan exempelvis vara mer lämpat att bära vissa placeringsrisker än om uttästelsema skulle infrias redan året därpå. Bestämmelserna i andra och tredje styckena är sålunda endast att betrakta som komplement till den

övergripande riskspridningsregeln i första stycket. Listan i andra stycket över de tillgångar skall acceptabla för som anses att täcka de försäkringstekniska skulderna gäller för både liv- och skadeförsäkringsbolag med undantag för punkten 17, endast blir som aktuell för livförsäkringsbolagen. Uppräkningen tillgângsslag stämmer av i huvudsak med EGs lista enligt artikel 18 i förslaget till det tredje liv-

resp. skadeförsäkringsdirektivet. På ett punkter har vi emellertid valt par att avvika från förslaget, eftersom tillgångsslaget i fråga har uppgetts för

närvarande sakna aktualitet för svenska försäkringsbolag eller inte är av den karaktären att det överhuvud taget bör komma i fråga för täckande av försäkringstekniska skulder. Detta gäller EGs bestämmelser om förskottsbetalningar other prepayments, uppskjutna anskaffningskostnader deferred acquisition costs, fordringar på grund bärgning av amounts receivable as a result of salvage, fordringar på garantifonder claims against guarantee funds samt värdet leasingavtal reversioav nary interests. Däremot har vi tagit med panträtt på grund inteckning av i byggnad. Även om detta inte kan förekomma enligt svensk rätt, kan svenska bolag utnyttja sådan möjlighet till placering utomlands. För tillgångarna i punkten 1 skall stat eller kommun, vilken svara en som helst, eller annan samfällighet. Med företag i punkten 2 avses näringsidkare med den innebörd uttrycket har i civilrättslig lagstiftning,

se t.ex. avtalsvillkorslagen 1971112 och bokföringslagen 1976125. Det skall således vara fråga om en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet ekonomisk natur. Under punkten 2 av

faller bl.a. likvidansvar för PenningmarknadsCentralen PmC AB. I

punkten 3 avses t.ex. penninglån mot handpanträtt och företagshypotek.

Punkten 4 innefattar alla slag överlåtbara aktier och andelar. De av tillgångar nämns i punkten 6 optioner, terminer och andra likartade som finansiella instrument, s.k. derivatinstrument, finns definierade i lagen - 1991980 om handel med finansiella instrument. Med fordringar i andra

2 1 8 F 0rfattning.sf6rslag med specialmotivering SOU 199189

stycket 11, 12, 14, 15 och 17 menas fordringar som är ostridiga eller armars klara jfr 2 kap. 9 § 1 konkurslagen. De tillgångar som åsyftas i punkten 16 är sådana anläggningstillgångar som beskrivs i ll kap. 4 såvitt dessa inte omfattas av punkterna eller 7. Till punkten 16 hänförliga anläggningstillgångar är sålunda bl.a. maskiner och inventarier. Enligt artikel 15.3 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 17.3 i första livförsäkringsdirektivet skall, om tekniska reserver täcks av fordran på återförsäkringsgivare, fastställas det procenttal som tillåts. Reglerna har föreslagits bli ändrade enligt resp. tredje direktiv, men om så inte sker bör procentsatsen anges i förordning eller meddelas av fmansinspektionen. Det allmänna riskspridningskravet i första stycket kompletteras av begränsningsregeln i tredje stycket som uppställer maximiregler för hur stor del som ett försäkringsbolag får placera i ett enskilt tillgångsslag och hur enhandsengagemang bolaget får ha. Även dessa begränsningsstora regler gäller för både liv- och skadeförsäkringsbolag. Bestämmelserna om enhandsengagemang gäller även engagemang i andra försäkringsbolag. Den bas som varje tillgångsslag skall ställas i relation till utgörs enligt förslaget av de totala tillgångar som krävs för täckande av försäkringstekniska skulder och som alltså skall finnas upptagna i det register som försäkringsbolagen är skyldiga att föra enligt 10 En sådan registerföringsskyldighet införs enligt vårt förslag även för skadeförsäkringsbolagen. Beträffande den maximalt tillåtna investeringen i ett enskilt tillgângsslag har vi, med undantag för derivatinstrument, följt EGs direktivförslag, medan vi i fråga om maximalt tillåtna enhandsengagemang har föreslagit uppstramning i förhållande till EGs motsvarande regler. Motiven en härför har angetts i avsnitt 6.3.5. Direktiven tillåter att ett enskilt medlemsland uppställer lägre procentgränser för tillåtet innehav än vad som följer av direktiven. I detta får anses ligga att begränsningar kan ställas upp även när inga sådana angetts i direktiven. Det bör än en gång framhållas att EG-reglema i detta avseende än så länge endast är direktivförslag som kan komma att ändras. Mot bakgrund härav har vi inte heller ansett oss tvungna att uppställa någon särskild begränsning i fråga derivatinstrument andra stycket 6. En begränsningsregel för sådana om instrument skulle, med hänsyn till svårigheterna i fråga om värdering av dessa, vara näst intill omöjlig att tillämpa. Vi får emellertid anledning att återkomma till frågan i samband med vår översyn av värderingsreglema. Det bör dock framhållas att syftet med att använda derivatinstrument skall att effektivisera förvaltningen av försäkringsbolagets tillgångar vara och att skydda dessa mot valutakursförluster eller andra risker. Instrumenten får således inte användas för att väsentligt öka risknivån i försäkringsbolagens portföljer för att därigenom uppnå en högre avkastning eller kringgå placeringsneglerna. I så fall kan ñnansinspektionen ingripa med stöd av den allmnna regeln i första stycket. Det bör understrykas att begränsningsreglema i andra och tredje styckena är maximiregler och inte absoluta regler och att det allmänna

i

SOU 199189 författningsförslag med specialmotivering 219

riskspridningskravet i paragrafens första stycke är avgörande för begränsningsreglemas tillämpning. Finansinspektionen kan sålunda med stöd av första stycket uppställa krav på att ett visst tillgångsslag med hänsyn till bolagets förpliktelser i det särskilda fallet inte får medräknas eller att ett visst tillgångsslag skall utgöra en mindre andel av tillgångsmassan än vad maximiregeln medger. Därvid bör inspektionen i fråga om enhandsengagemang också bevaka att koncentrationen till en viss bransch inte blir alltför stor. Inspektionen kan givetvis även ingripa när en tillgång i visst fall framstår som så osäker att den inte duger för täckning av försäkringstekniska skulder. Begränsningsreglema kommer sannolikt att medföra att flera försäkringsbolag behöver omdisponera sina placeringar. Detta torde bli aktuellt särskilt såvitt avser bolagens innehav av bostadsobligationer. Som framgått av den allmänna motiveringen har vi inte funnit skäl att generellt särbehandla dessa obligationer. Det kan emellertid inte krävas att omdisponeringar skall ske omedelbart vid lagens ikraftträdande. Vi har därför föreslagit en särskild övergångsregel för avveckling av sådana innehav som inte ryms inom ramen för riskspridningsreglema jfr avsnitt 6.5. Som framgår av inledningen till paragrafens andra resp. tredje stycke kan Finansinspektionen också medge dels att andra slag av tillgångar än de uppräknade får användas för täckande av försäkringstekniska skulder, dels att innehaven får vara större än vad som anges i den kompletterande riskspridningsregeln i tredje stycket. Sådant medgivande kan dock endast ges i det enskilda fallet under förutsättning att det finns särskilda skäl för det. Fjärde stycket upptar regler om valutamatchning. Bestämmelsen innebär att minst 80 procent av ett försäkringsbolags förpliktelser i en enskild valuta måste motsvaras av tillgångar i samma valuta eller i ECU. Bestämmelsen motsvarar artikel 21 i förslaget till det tredje skadeförsäkringsdirektivet. Denna artikel ersätter delar av den bilaga till det andra skadeförsäkringsdirektivet som upptar valutamatchningsregler. Motsvarande regler finns för livförsäkringsbolagens del i bilaga till förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet. Om det inte angivits i vilken valuta en förpliktelse skall fullgöras skall enligt EG-direktiven det anses vara i den valuta där risken finns eller i den valuta premien är betald. Som regel torde det vara fråga om den valuta som gäller där försäkringstagaren är bosatt eller, beträffande juridiska personer, där styrelsen har sitt säte. Av sista stycket framgår att tillgångarna skall upptas till marknadsvärden vid bedömningen om kraven enligt tredje stycket är uppfyllda. Marknadsvärdet av en enskild tillgång skall alltså ställas i relation till marknadsvärdet av samtliga tillgångar som ñnns upptagna i registret enligt 10 Det skall understrykas att det endast är vid denna bedömning som värdering i marknadsvärden skall ske i detta sammanhang. Tillgångama skall således även fortsättningsvis upptas i registret enligt nuvarande principer.

220 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

7kap.9a§

Om inte finansinspekBtionen av särskilda skäl medger annat fär visst

fall, skall av de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder lägst åttio procent finnas i Sverige, dock med undantag för utländska återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av försäkringar som övertagits i form av âterförsäkring samt fordringar hos återfärsäkringstagare. Tillgångarna i det register som omtalas i 10 § skall värderas enligt 11 kap. med de undantag som nämns i tredje och fjärde styckena. Jordbruks-, bostads-, kontors- eller afärsfastighet och tomträtt till vilken här en byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller afärsändamål samt skuldfärbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom får upptas till högst sjuttio procent av uppskattat värde eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande bostadsbyggandet, av

inom sjuttiofem procent av pantvärdet och i båda fallen endast i den

utsträckning egendomen inte utnyttjats för pantsättning. Fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet och tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet samt skuldförbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom får dock upptas till högst sextio procent av uppskattat värde. För ovan angivna tomträtter och för skuldfärbindelse med säkerhet på grund av panträtt i sådana tomträtter får dock finansinspektionen föreskriva ytterligare begränsningar med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet. För andra fastigheter och tomträtter samt för skuldförbindelser med säkerhet på grund av panträtt i sådan egendom fastställer finansinspektionen i varje

särskilt fall det värde som får redovisas.

Aktier i dotterbolag som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter fastighetsbolag skall upptas till det lägsta av det uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fastställts enligt tredje stycket om fastigheterna eller tomträttema skulle ha ägts direkt av försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i fastighetsbolaget, beaktas endast så stor del av fastighetemas värde som svarar mot aktieinnehavet. Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering. Som villkor för att tillgångar enligt 9 § andra stycket 7 eller aktier i fastighetsbolag skall få användas till täckande av försäkringstekniska skulder gäller att byggnader som ingår i tillgångarna är brandförsäkrade i ett försäkringsbolag som avses i denna lag eller i ett utländskt försäkringsföretag med rätt att driva försäkringsrörelse i ett land som

onfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samar-

betsområde.

Paragrafens första stycke reglerar lokaliseringen av de tillgångar som enligt 9 § motsvarar försäkringstekniska skulder. Enligt EGs första livresp. skadeförsälcringsdirektiv skall dessa tillgångar vara lokaliserade , inom det land där verksamheten bedrivs. Därvid skall tillgångar j som utgörs av fordringar anses belägna i den stat där de skall betalas. Från lokaliseringskravet kan det enskilda landet medge undantag. I förslagen I till det tredje liv- resp. skadeförsäkringsdixektivet fâr dock endast uppställas krav på att tillgångarna skall finnas i ett EG-land. Vi har valt att följa de första direktiven eftersom vi ogärna har velat helt släppa

SOU 199189 Färfattningsförslag med specialmotivering 221

kravet på lokalisering i Sverige med hänsyn till att någon harmonisering

ännu inte kommit till stånd i fråga konkursreglema. För att förom månsrätten enligt 11 § skall ha något säkert värde krävs ännu så länge att försäkringsbolaget har tillgångar i Sverige. Inte heller har vi ansett oss kunna släppa på lokaliseringskravet i förhållande till övriga nordiska länder jfr prop. 19899034 s. 76. Med hänsyn till bolagens tillgångar i aktier och fastigheter har vi emellertid mjukat upp lokaliseringskravet till att endast omfatta 80 procent tillgångarna vilket innebär av att 20 procent av tillgångarna får finnas i ett annat land utan begränsning till EG-området. Vidare har införts möjlighet för fmansinspektionen en att i det enskilda fallet medge undantag från lokaliseringskravet om det finns

särskilda skäl för det. Sådana skäl kan föreligga t.ex. när valutaregler tvingar bolagen att ha värdehandlingar i depå utomlands. Även i andra fall kan försäkringsbolag ha stora innehav utomlands år svåra att som snabbt aweckla. Den nya utformningen tredje stycket är avsedd täcka även av att bestämmelserna om värdering enligt den hittillsvarande lydelsen 9 § av första stycket 6. Någon ändring i sak är inte avsedd.

I sista stycket har angivits att de byggnader som där skall avses vara brandförsäkrade i ett försäkringsbolag driver rörelse i land som ett som omfattas av EES-avtalet. Vi har ansett det naturligt brandförsäkring att kan ske i det land där fastigheten finns.

De ändringar som i övrigt vidtagits i paragrafen har skett väsentligen

som en följd av ändringarna i 9

7kap. 10§

Ett försäkringsbolag skall föra ett register vid varje tidpunkt som utvisar de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder enligt 9 Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning försäkrings av tekniska skulder enligt 9 skall detta antecknas i registret. Styrelsen och verkställande direktören skall till att det till se Finansinspektionen sänds in dels beräkningar försäkringstekniska av skulder, dels kopior registret. av

Paragrafen, upptar bestämmelser registerföring de tillgångar som om av som motsvarar försäkringstekniska skulder, motsvarar tidigare 10 § och a innebär med vårt förslag en utvidgning registerföringsskyldigheten till av att avse även skadeförsäkringsbolag jfr avsnitt 6.4.2. De särskilda bestämmelserna om skadeförsäkring bör därför utgå.

7kap. 11§

Försäkringstagamas förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen a 1970979 omfattar de tillgångar i enlighet med föreskrifterna i som 9 och 9 a §§ motsvarar försäkringstelaziska skulder för liiförsäkring eller för sådan annan försäkring än personförsäkring meddelats för som längre tid än tio år samt finns upptagna i det register i som anges 10 när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum. Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om livförsåkring,

222 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

2. försäkring som inte är personförsâkring, om den meddelas för längre

tid än tio år, eller 3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2. Fordran enligt 1 och 2 har företräde framför fordran enligt 3.

Ändringama år väsentligen redaktionella. Även registerföringsskyl-

om digheten även skall omfatta all skadeförsäkring, skall någon förmånsnu rätt inte följa med fordran grundas på avtal om skadeförsâkring som som meddelats för kortare tid än tio år jfr avsnitt 6.4.2. Detta har klargjorts

i lagtexten.

7kap. 22 §

Ett försäkringsbolags verksamhet skall bedrivas så att bolaget vid varje

tidpunkt har en betryggande soliditet. Kravet på betryggande Soliditet skall anses uppfyllt om försäkringsbolagets tillgångar överstiger dess försäkringstelcniska skulder med minst det belopp solvensmarginal som anges i 23 och 24 §§ för liiförsäkringsbolag samt i 25 och 26 §§ för skaddörsäkringsbolag.

Bestämmelserna i 22-29 §§ är helt och formulerade med ledning av nya de utförliga bestämmelser försäkringsbolagens soliditet som föreom kommer i EGs första liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv. Som framgått

det föregående direktiven i denna del inte något utrymme för av ger avvikelser i någon riktning, varför det för vår del endast är fråga om att

ett riktigt uttryck för EGs reglering utifrån svensk lagstiftningsteknik. ge Förevarande paragraf upptar i första stycket ett allmänt formulerat

soliditetskrav. Detta gäller för samtliga försäkringsbolag. Det grund-

läggande kravet på solvensmarginal framgår av andra stycket. Att detta

krav är uppfyllt är förutsättning för att det allmänna soliditetskravet en Enligt kap. 10 § kan emellertid regeringen eller skall anses uppfyllt. 1 finansinspektionen medge undantag för de skade- och livförsäkringsbolag

inte omfattas direktiven jfr artikel 3 i det första liv- resp. som av skadeförsäkringsdirektivet och artikel 3 i turistassistansdirektivet.

7kap. 23 §

Solvensmarginalen för ett liiförsâkringsbolag utgör summan av följande

belopp fyra premiereserven för direkt försäkring och mottagen procent av

áterförsäkring, med avdrag för högst femton procent av premierserven

avgiven återförsäkring, och som avser tiondels procent positiva risksummor, med avdrag för högst tre av

femtio positiva risksummor för avgiven återförsäkring.

procent av I stället för tiondels procent skall vid tillämpning av första stycket tre 2 gälla tiondels procent för försäkringar för dödsfall med en försäken

ringstid högst tre år och med femton hundradels procent för andra

av

försäkringar för dödsfall med färsäkringstid av högst fem år.

en För liiförsäkringar i lagen 19891079 om litförsäkringar som avses med anknytning till värdepappersfonder utgör solvensmarginalen

summan av fyra procent den del de försäkringstekniska skulderna som av av investeringsrisk för försäkringsbolaget, avser en de försäkringstekniska skulderna i övrigt, förutsatt att en procent av

försäkringsavtalet skall gälla längre tid än fem år och det belopp som

SOU 199189 Färfattningsjförslag med specialmotivering

skall täcka driftskostnaderna är bestämt för längre tid än fem år, och

det belopp som anges i första stycket beräknat på positiva risksummor. Till den del bolaget meddelar annan personförsäkring än livförsäkring, skall för bolaget gälla också en solvensmarginal beräknad på grundval av premieindex enligt vad som föreskrivs i 25 Paragrafen motsvarar EGs första livförsäkringsdirektiv, artikel 19. Beträffande innebörden av begreppet positiva risksummor i första stycket 2 och tredje stycket 3 hänvisas till avsnitt 6.2.2. Sådan investeringsrisk som avses i tredje stycket 1 kan uppkomma t.ex. om gjorda berâkningsantaganden visar sig vara otillräckliga och bolaget därför måste skjuta till medel. Vidare kan värdet av utbetalning från ersättningsreserven ha nedgått vid det faktiska utbetalningstillfállet, varvid bolaget får stå risken för mellanskillnaden. Den särskilda regeln i andra stycket för dödsfallsförsåkringar med en försäkringstid av högst tre år gäller även om försäkringen innehåller rätt till förlängning utan särskild prövning, som ofta är fallet vid gruppförsäkring.

7kap. 24 § Solvensmarginalen för ett litförsäkringsbolag beräknad enligt 23 § skall motsvaras av bolagets tillgångar qfter avdrag för alla förpliktelser och utan att immateriella värden medtas. Tillgångarna skall täcka inbetalat aktiekapital eller, för ömsesidigt försäkringsbolag, inbetalat garantikapital, hälften av icke inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugo-

fem procent av kapitalet inbetalats,

sådana reservmedel som inte motsvarar förpliktelser för bolaget gentemot försäkringstagarna, balanserad vinst, sådana vinstmedel som inte utgör försäkringsteknisk skuld,

femtio procent av framtida vinst, bestämt som genomsnittet av de senaste fem räkenskapsårens vinst multiplicerat med det antal år som

i genomsnitt återstår av försäkringsavtalens löptid, dock högst tio år, samt för sådana försäkringar där zillmering inte tillämpas eller, när zillmering tillämpas denna inte uppgår till det tillägg för anskajfningskostnader som ingår i premien skillnaden mellan en zillmerad eller delvis zillmerad premiereserv och en premiereserv

zillmerad med en faktor som motsvarar det tillägg för an-

skafimngskostnader som ingår i premien. Detta belopp får emellertid inte överstiga tre och en halv procent av summan av skillnaden mellan kapitalbeloppen för lirförsäkringar och premiereserven för samtliga försäkringsavtal där zillmering är möjlig. Denna skillnad skall minskas med beloppet för avskriven anskaflhingskostnad som redovisas som tillgång. Belopp avses i första stycket 6 och 7 får dock medräknas endast som om finansinspektionen medger det. Utöver vad som anges i första stycket får, om finansinspektionen medger det, medräknas belopp som motsvarar undervärdering av tillgångar eller övervärdering av förpliktelser i senaste balansräkning, dock där undervärderingen eller övervänderingen fiumstdr som ett undantagsfall. Även denna paragraf, vilka slag kapital får medråknas som anger av som

224 författningsförslag med .specialmotivering SOU 199189

vid bedömningen kravet på solvensmarginal är uppfyllt, följer EGs om regler jfr artikel l8 i första livförsäkringsdirektivet. I första stycket

punkterna l och 2 nämns inbetalat och icke inbetalat aktiekapital. För svenska försäkringsbolags vidkommande kan icke inbetalat aktiekapital

finnas endast i samband med nyemission under en tid av sex månader från registreringen emissionen. Med reservmedel i punkten 3 av avses medel ingående i konsolideringsfond och, såvitt unit-linkedbolagen, avser reservfond. Punkterna 4-5 blir aktuella endast för unit-linkedbolagen. I fråga om punkten 5 innebär vår på återbäringsmedlens redovisning syn såvitt avser traditionella livförsäkringsbolag att de enda vinstmedel som inte utgör försäkringsteknisk skuld är medel enligt 12 kap. 5 § som avsatts till konsolideringsfond. Medel ingående i denna fond faller som nyss sagts under punkten 3. All annan vinst skall i princip avsättas till den nya återbäringsfonden och denna skall i sin helhet kollektiv - som en post upptas som försäkringsteknisk skuld. Förhållandena i dessa - avseenden kan emellertid komma att förändras följd vår som en av kommande översyn av återbäringssystemet och vinstutdelningsförbudet.

Vidare kan beträffande första stycket 7 anmärkas följande. Zillmerings-

metoden utgör en vanlig metod för beräkning premiereserv för av en livförsäkring och innebär, den tillämpas i Sverige, som att reserven omedelbart vid försäkringsavtalet belastas med endast del en av anskaffningskostnadema medan återstoden dessa kostnader slås på av ut reserven under försäkringstiden. Detta innebär att premiereserven vid början av försäkringstiden blir lägre än zillmeringsmetoden inte om tillämpas. Skillnaden avtar successivt under försäkringstiden. Premiere-

serven redovisas som en skuldpost i bokslutet. Om zillmeringsmetoden inte tillämpas blir således skuldposten förhållandevis större. Regeln i

punkten 7 ger en motsvarande kompenserande tillgångspost. Be-

stämmelsen är en teknisk beräkningsregel. Vi har vid utformningen av lagtexten valt att i huvuddrag följa den formulering återfinns i det som första livförsäkringsdirektivetivet.

Det skall här anmärkas att enligt det föreliggande förslaget till det nu tredje livförsäkringsdirektivet och det tredje skadeförsäkringsdirektivet

även förlagslån skall kunna användas för att täcka solvensmarginalen

intill ett belopp motsvarande 25 procent marginalen. Enligt uppgift av godkänns också i flera EG-länder förlagslån tillgång för att täcka som en solvensmarginalen. Vi har emellertid böra avvakta den slutliga ansett oss utformningen av de tredje direktiven, inte minst mot bakgrund av att soliditetsreglema i de första direktiven är absoluta och således inte

medger avvikelse i någon riktning. Frågan bör uppmärksammas vid departementsbehandlingen vårt förslag och i vart fall vid vårt fortsatta av arbete.

7kap. 25 §

Sol vensmarginalen för ett skadqförsäkringsbolag skall bestämmas enligt vad som sägs i tredje stycket på grundval det högsta följande tva av av belopp

arton procent av ett belopp bestående av sammanlagda premieinkomsten för direkt försäkring och mottagen återförsäkring under närmast

föregående räkenskapsår, med avdrag för dels däri ingående skatter och avgifter, dels annulerade premier under tid, till den del samma beloppet motsvarar högst tio miljoner ECU, samt sexton procent av återstoden premieindex, eller

tjugosex procent av ett sammanlagt belopp bestående av a. genomsnittet av utbetalade ersättningar i direkt försäkring och

SOU 199189 Författningsförslag med specialmotivering 225

återförsäkring eller, såvitt avser turistassistanjörsäkring, uppkomna kostnader för assistansen för vart och ett av de tre närmast föregående räkenskapsåren, med avdrag för inbetalade regressbelopp under samma tid, genomsnittet av den ersättningsreserv i direkt försäkring och återförsäkring som belöper på vart och ett av de senaste tre räkenskapsåren, till den del sammanlagda beloppet motsvarar högst sju miljoner ECU, samt tjugotre procent av återstoden skadeindex. Om bolaget huvudsakligen meddelar kreditförsäkring eller försäkring som onyfattar risker till följd av storm, hagel eller frost, skall dock genomsnittet enligt första stycket 2 beräknas på grundval av de sju närmast föregående räkenskapsåren. Solvensmarginalen utgör premieindex eller skadeindex, multiplicerat med direlctförsäkringens andel av ersättningarna för samtliga skadeförsäkringar belöpande på det senaste räkenskapsåret, dock med minst femtio procent. Regeringen eller, q‘i‘er regeringens bemyndigande, finansinspektionen får meddela föreskrifter om annan beräkning av premieindevc eller skadeindex vid .quljörsäkring med grunder.

Paragrafen motsvarar EGs regler i frågan jfr artikel 16, punkterna 2 och 3 i första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 1.4 i kreditförsäkringsdirektivet samt artikel 9 i turistassistansdirektivet. Med premieinkomst i första stycket 1 avses den summa premier och andra motsvarande bidrag som influtit eller upptagits som fordran vid årets slut, dvs. bruttobeloppet av årets försäkringspremier och bidrag. Uttrycket regressbelopp i första stycket 2 avser de ersâttningsbelopp som influtit på grund av regresskrav mot tredje man. För att inte paragrafen skall tyngas med de utförliga specialregler som första skadeförsâkringsdirektivet innehåller i fråga om viss grundbunden sjukförsäkring se närmare artikel 16.4 har vi ansett lämpligt att dessa - regler tas upp i en av regeringen utfärdad förordning eller meddelas av fmansinspektionen.

7kap. 26§ Solvensmarginalen för ett skadeförsäkringsbolag beräknad enligt 25 §

skall motsvaras av bolagets tillgångar efter avdrag för alla förpliktelser

och utan att immateriella värden medtas. Tillgångarna skall därvid täcka I inbetalat aktiekapital eller, för ömsesidigt försäkringsbolag, inbetalat . garantikapital, hälften av icke inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet inbetalats,

resenfond och andra reservmedel som inte motsvarar förpliktelser

för bolaget gentemot försäkringstagama; såvitt avser utjämningsfond för kreditförsäkring dock endast till den del tillgångarna överstiger det lägsta belopp föreskrivits med stöd 12 kap. 9 a § tredje stycket, som av balanserad vinst, och 5. uttaxering som ömsesidiga försäkringsbolag kan kräva enligt 13 kap. 1 dock högst hälften av uppburen uttaxering och till högst hälften av solvensrnarginalen. Utöver vad i första stycket får, om finansinspektionen som anges medger det, medräknas belopp som motsvarar undervärdering av

226 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

tillgångar eller övervärdering förpliktelser i senaste balansräkning, av dock när undervårderingen eller övervänderingen framstår ett som undantagsfall.

Paragrafen motsvarar EGs regler i frågan jfr första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 16 punkten 1 samt, i fråga utjiimningsfond för om kreditförsâkring, kreditförsäkringsdirektivet artikel l punkten 3. Som framgått i kommentaren till 24 § vi att bör avvakta den anser man slutliga utformningen av det tredje skadeförsâkringsdirektivet i frågan huruvida förlagslån skall få användas för att täcka solvensmaxginalen.

7kap. 27§

En tredjedel av solvensmarginalen för ett lixförsäkringsbolag utgör bolagets garantifond.

Garantifonden för ett lixförsäkringsbolag skall uppgå till minst ett

belopp motsvarande 800 000 ECU

Garantifonden skall till minst femtio procent och till hela det belopp

som anges i andra stycket bestå av tillgångar i 24 § första som anges stycket 1-5.

Paragrafen motsvarar artikel 20 i EGs första livfiirsiikringsdirektiv. Enligt artikel 20. 2b får medlemsstaterna i fråga ömsesidiga bolag föreom skriva att minimistorleken pâ garantifonden får sättas ned till 600 000 ECU. Vi har emellertid inte funnit skäl att utnyttja denna möjlighet.

7kap. 28 §

En tredjedel av solvensrnarginalen för ett skadqförsäkringsbolag utgör bolagets garantifond.

Gamntifonden för ett skadeförsâkringsbolag skall uppgå till minst ett

belopp motsvarande 1 400 000 ECU, om bolaget meddelar kreditförsäkring med en sammanlagd premieinkomst som för vart och ett de senaste tre av räkenskapsåren överstiger ett belopp motsvarande 2 500 000 ECU eller fyra procent av bolagets totala premieinkomst, 400 000 EC om bolaget meddelar annan kreditfärsäkring än sagts nu eller försäkring i 1 kap. 11 § första stycket 10-13 eller 15, som avses 300 000 ECU, om bolaget meddelar sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 § första stycket 1-8, 16 eller 18, och 200 000 ECU, om bolaget meddelar sådan försäkring i 1 som avses kap. 11 § första stycket 9 eller 17.

Om bolagets verksamhet onyfattar flera verksamhetsgrenar, skall

endast den verksamhetsgren bealaas som kräver det högsta beloppet. När ett försäkringsbolag enligt andra stycket blir skyldigt att höja garantifonden till ett belopp motsvarande 1 400 000 ECU, skall det ske upp till minst I 000 000 ECU inom tre år, minst 1 200 000 ECU

inom fem år och minst 1 400 000 ECU inom sju år.

Paragrafen motsvarar artikel 17 i EGs första skadeförsäkringsdirektiv, såsom det ändrats genom artikel 1.5 och 1.6 i kreditförsâkringsdirektivet och artikel 10 i turistassistansdirektivet. Enligt artikel i skadeförsäk- 17 c ringsdirektivet får varje medlemsstat föreskriva reduktion med en en fjärdedel av minimibeloppet för en garantifond hos ömsesidiga bolag. Vi har emellertid inte funnit skäl att utnyttja denna möjlighet.

SOU 199189 Författningsförslag med specialmotivering 227

7 kap. 29 § Om försäkringsbolagen verksamhet ännu inte pågått under så lång tid att solvensmarginalen eller garantifonden kan bestämmas enligt 23- 28 sker beräkningen även med ledning av den verksamhetsplan som omtalas i 2 kap. 3

Eftersom solvensmarginalen och garantifonden bestäms med ledning av verksamheten under vissa förflutna räkenskapsår måste beräkningen när ett bolag börjar sin verksamhet ske med ledning av den verksamhetsplan som bolaget skall inge jfr artikel 9 i EGs första liv- skadeförsäkresp. ringsdirektiv. Har bolagets verksamhet påbörjats inte pågått under men så lång tid att reglerna i 23-28 §§ kan tillämpas, skall naturligtvis resultatet under den tid verksamheten pågått beaktas.

llkap.1§ Kalenderår utgör räkenskapsår, om inte annat följer av 12 § andra stycket bokföringslagen 1976125. För varje räkenskapsår skall årsredovisning avges. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvaltningsberättelse. I resultaträkning skall ingå resultatanalys. I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel. Resultatanalysen skall närmare utvisa rörelseresultat för varje Verksamhetsgren. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, ñnansinspektionen får utfärda närmare föreskrifter försâkringsbolagens löpande om bokföring, årsbokslut och årsredovisning, samt därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter som avviker från tredje stycket samt 8 10 § första stycket andra meningen och andra stycket samt från bokföringslagen. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagets resultat och sallning.

Paragrafens sista stycke har ändrats så att regeringens finansinspektionens möjlighet att meddela föreskrifter även innefattar sådana föreskrifter som innebär en avvikelse från paragrafens tredje stycke samt 8 § och 10 § första och andra styckena. Denna utvidgning av föreskriftsrâtten år av provisorisk natur och har skett för att den nya indelningen i verksamhetsgrenar enligt 1 kap. 11 § första stycket inte skall medföra praktiska svårigheter för försäkringsbolagen och ñnansinspektionen i redovisningshänseende. I vårt uppdrag ingår att i ett senare skede av arbetet göra en översyn av skälighetsprincipen, är det huvudsakliga motivet som bakom reglerna om en redovisningsmässig uppdelning mellan olika verksamhetsgrenar. Vi kommer således att få anledning att återkomma till dessa bestämmelser.

l1kap.5§ En anläggningstillgång har ett bestående värde som väsentligt som överstiger det belopp som den är uppförd till i närmast föregående balansräkning, får till högst detta värde. Fastighet får dock inte tas upp skrivas upp över taxeringsvärdet. Aktier och andelar får inte skrivas

tivering SOU 199189

upp till högre värde än vad som medges av finansinspektionen. Det belopp varmed uppskrivning sker kan användas till erforderlig nedskrivning värdet på andra anläggningstillgångar, av om det finns särskilda skäl för sådan utjämning, en 2. fondemission, om bolaget är ett skadeförsälcringsaktiebolag, 3. avsättning till uppskrivningsfond, om bolaget är ett skadeförsäkringsbolag, 4. ökning av de ñrsäkringstekniska skulderna eller ökning konsoliav deringsfonden, om bolaget är ett livförsäkringsbolag. Uppskrivningsfonden får tas i anspråk endast för de i andra stycket 1 och 2 angivna ändamålen. För tillämpning av andra stycket 4 krävs medgivande av ñnansinspektionen. Medgivande skall lämnas särskilda skäl om föreligger för en sådan tillämpning.

Som en följd av att den nuvarande återbäringsfonden enligt vårt förslag delats upp i en konsolideringsfond och återbäringsfond har i andra en stycket 4 ordet återbäringsfonden utbytts mot konsolideringsfonden. Eftersom den nya återbäringsfonden skall ingå bland de försäkringstekniska skulderna behöver möjligheten enligt den nuvarande punkten 4 att

använda uppskrivning av anläggningstillgång fir ökning sådan fond av inte särskilt anges.

llkap.7§

Andra tillgångar än anläggningstillgångar omsättningstillanses som gångar. Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 § andra stycket 2 och får till högre värde än vad tas upp som följer av bestämmelserna i bokföringslagen. De får dock högst tas upp till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, om värdehandlingen anskaffats under räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller endast värdehandlingama kan avyttras till ett värde, om som motsvarar detta högre värde, vid tidpunkter får som anses tillfredsställande med hänsyn till de försäkringsutfästelser som värdehandlingarna säkerställer. Andra vändehandlingar än de i andra stycket och som avses som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas till upp betalning av försäkringsbolaget först efter längre tid än ett år, får, om det finns särskilda skäl till det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet.

Ändringama i andra stycket är följd de placeringsreglema i 7

en av nya kap. 9 § FRL. Den särskilda redovisningsregeln infördes genom 1948 års försäkringsrörelselag i samband med att bestämmelserna årsredoom visning omarbetades och motiverades med att försäkringsbolagens

kapitalplaceringar för säkerstållande av utñstelser gentemot försäkringstagarna som regel sker på lång sikt och att det uteslutande är fråga om värdehandlingar som normalt infrias till sitt nominella belopp. I samband med att pantsättningsreglema ändrades och bestämmelserna särskilt om förvar upphävdes ifrågasatte dåvarande försäkringsinspektionen inte om bestämmelsen borde upphävas. Försäkringsförbundet ansåg emellertid att det fanns en del försäkringsbolag har ett relativt stort innehav som av värdehandlingar för vilka regeln gäller och att konsekvenserna ett av

SOU 199189 Fdrfattningsfdrslag med specialmotivering 229

upphävande borde belysas bättre. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen att frågan borde anstå och i stället tas upp i ett annat sammanhang; jfr prop 19899034 s 81. Vi har för avsikt att i samband med vår mer genomgripande översyn av FRLzs redovisningsregler återkomma till frågan. Vi har således inte avsett att nu i sak ändra bestämmelsen utan avsikten är att den även i fortsättningen huvudsakligen skall omfatta obligationer och andra skuldförbindelser. Inskränkningarna i andra stycket, andra och tredje meningarna, bör kunna förhindra att regeln får en räckvidd som inte är avsedd.

l1hp10§ I balansräkningen skall som särskilda poster tas upp försäkringstekniska skulder och återförsäkrares andelar i dessa. Omfattar bolagets rörelse olika verksamhetsgrenar, skall sådana poster beträffande varje verksamhetsgren redovisas särskilt. Livförsäkringsbolag som redovisar en återbäringsfond eller en konsolideringsfond skall ta upp denna som särskild post bland skulderna, särskilt redovisad för varje verksamhetsgren. I livförsäkringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp som bundet eget kapital. Skadeförsäkringsbolags egna kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.

Ändringen i andra stycket är en följd av den nya definitionen av

återbâringsmedel. Den del av den nuvarande återbäringsfonden som skall utgöra försäkringsteknisk skuld jfr 12 kap. 5 § och 7 kap. 1 § omfattas

förevarande paragrafs första stycke. Återstoden, den kon-

av nya solideringsfonden, skall redovisas enligt andra stycket på motsvarande sätt som hittills gällt för återbäringsfonden. För tydlighetens skull omtalas även återbäringsfonden i detta stycke.

Återbäringsfonden, konsolideringsfonden och förlusttäckning i

livförsäkringsbolag

umm5§ Livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörelsen till en återbäringsfond eller en konsolideringqfond i den mån inte vinsten tas i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av denna lag. Livförsäkringsbolag får avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse till en återbäringsfond eller konsolideringsfond för sådan annan rörelse. Den ändrade synen på återbäringsmedlens redovisning, som kommit till uttryck i 7 kap. 1 har föranlett ändringar i 5-8 §§. Den nuvarande återbäringsfonden för livförsäkringsrörelsen har delats upp i två fonder,

230 Författningsfärslag med specialmotivering SOU 199189

en konsolideringsfond och en ny återbäringsfond. Uppdelningen den av nuvarande återbäringsfonden har närmare behandlats i avsnitt 6.3.6. Konsolideringsfonden skall bestå av medel behövs för försäksom ringsbolagens konsolidering medan återbäringsfonden endast skall bestå av medel som skall återgå till försäkringstagama i form av återbäring. Någon uttrycklig regel för fördelningen mellan fonderna har inte uppställts. Det minsta belopp som måste finnas i konsolideringsfonden följer emellertid av soliditetsreglema i 7 kap. 22-29 §§. Vidare hänvisas till punkten 4 i övergângsbestämmelserna. Den nuvarande möjligheten för livförsälcringsbolag årsvinsten på att av annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse göra avsättning till en särskild âterbäringsfond avser nu också särskild konsolideringsfond. en Till följd av den nya definitionen av livförsâkringsbolag kommer annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse endast att innefatta sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring som meddelas i samband med livförsäkring. Konsolideringsfond kan användas på motsvarande den hittillssätt som varande återbäringsfonden, dvs. för återbäring och förlusttâckning. Den nya återbäringsfonden Far däremot i princip endast tas i anspråk för âterbäring och skall redovisas som försäkringsteknisk skuld enligt 7 kap. l Bara i de särskilda fall som anges i 8 § kan återbäringsfonden användas för förlusttäckning.

12kap.6§ Konsolideringsfond i livförsäkringsbolag får användas endast för återhäring och förlusttäckning enligt 7 Finansinspektionen kan medge att

sådan fond minskas i andra fall när det finns särskilda skäl till det.

Aterb¢1ring.sfond får användas endast för återbäring och färlusttäckning enligt 8

Av paragrafen framgår för vilka ändamål fonderna kan tas i anspråk jfr kommentaren till 5 §.

l2kap. 7§ Om det uppkommer förlust på livförsäkringsrörelsen inom ett en livförsäkringsbolag, skall förlusten täckas att konsolideringsgenom

fonden för denna rörelse minskas.

Om livförsäkringsbolaget meddelar även försäkring än annan livförsäkring och förlusten på livförsäkringsrörelsen inte kan täckas på detta sätt, skall den täckas att medel avsatts till framtida genom som förfogande fir sådan annan försäkring används. Har konsolideringsfond för den andra försäkringsrörelsen bildats, skall medel ur denna fond därvid tas i anspråk sist. Om det uppkommer förlust på den andra försäkringsrörelsen och om denna inte kan täckas av medel som avsatts till framtida förfogande för sådan annan försäkring, skall förlusten täckas genom att konsoliderings-

fonden för livförsäkringsrörelsen minskas.

Paragrafen upptar bestämmelser om förlusttäckning. Tekniskt har paragrafen ändrats endast genom att âterbäringsfond ersatts med

i SOU 199189 Författningjörslag med specialmotivering

konsolideringsfond. Denna fond kommer således att kunna användas för förlusttäckning på motsvarande sätt som hittills gällt i fråga om återhäringsfond.

12 kap. 8 § Om en förlust på livförsäkringsrörelsen i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag inte kan täckas på det sätt som anges i 7 skall förlusten, i den mån den överstiger garantikapitalet, utjämnas genom att i första hand återbäringsfonden och i andra hand bolagets ansvarighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring sätts ned. N edsättningen skall verkställas på ett sätt som är skäligt med hänsyn till förlustens orsak och andra omsfindigheter. För nedsättningen skall grunder nedsättningsgrunder upprättas. Om stadfästelse av nedsättningsgrunderna gäller bestämmelserna i 2 kap. 3 Av ändringen i paragrafen framgår att, för det fall förlusttäckning inte kan ske enligt 7 återbäringsfonden skall tas i anspråk innan bolagets ansvarighet för löpande försäkringar och tilldelad återbäring sätts ned. Liksom gäller vid sådan nedsättning skall för ett ianspråktagande av äterbäringsfonden särskilda nedsiittningsgrunder upprättas och stadfästas enligt bestämmelserna i 2 kap 3

12kap.9a§ Skadqförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring skall inrätta en utjc1mning.sfond för kreditförsäkring som får användas endast för förlusttäclazing av sådan Verksamhetsgren. Första stycket gäller dock inte bolag vars årliga premieinkomst för kreditförsäkring understiger ett belopp motsvarande dels 2 500 000 ECU, dels fyra procent av bolagets totala premieinkomst. Regeringen eller, qter regeringens bemyndigande, finansinspektionen ger närmare föreskrifter om beräkning av ugjdmningsfond för kreditförsäkring. I paragrafen, som är helt ny, uppställs krav på skadeförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring att upprätta en utjämningsfond. Bestämmelsen motsvarar artikel l punkten 3 ikreditförsäkringsdirektivet. Från kravet på inrättande av utjämningsfond för kreditförsäkring kan enligt direktivet undantag göras om kreditförsäkringsverksamheten är av viss angiven mindre omfattning. Denna möjlighet till undantag har utnyttjats i paragrafens andra stycke. I direktivet anges fyra alternativa metoder för beräkning av fondens storlek. För att undgå att belasta lagen med dessa detaljerade beräkningsmetoder har vi valt att låta regeringen finansinspektionen ge närmare föreskrifter om fonden. Denna kan också komma att påverka utformningen av finansinspektionens föreskrifter rörande säkerhetsreserv i den s.k. normalplanen. Utjämningsfonden för kreditförsäkring utgör en säkerhet utöver solvensmarginalen och får användas för att täcka denna endast till den del fondens storlek överstiger det minsta belopp som fonden skall uppgå till

enligt vad som föreskrivits med stöd av tredje stycket se 7 kap. 26 §

första stycket 3.

232 Färfattningsfärslag med specialmotivering SOU 199189

19 kap. 11 §

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga försäkringsom bolagets verksamhet som inspektionen anser behövliga. Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, inspektionen finner att om avvikelse skett från denna lag, trañkskadelagen 19751410 eller lagen 1976357 om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter har som meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grunderna, om sådana finns, 2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, 3. de tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder inte är tillräckliga, 4.försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning eller det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagets verksamhet. Om ett försäkringsbolags solvensmarginal understiger vad föresom skrivs i 7 kap. 23-26 §§, skall finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Understiger solvensmarginalen värdet den gartmtifond av som omtalas i 7kap. 27 eller 28 skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att upprätta och fär godkännande överlämna plan en som avser korfristig finansiering. Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall finansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen. Innebär missfärhállandet att försäkringsbolaget inte följer gällande bestämmelser om redovisning och täckning försäkringsteløiiska av skulder eller uppfyller bolaget inte gällande krav på garuntifond, får

regeringen inskränka bolagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar

i Sverige eller förbjuda bolaget att förfoga över dem. En koncession kan förklaras regeringen bolaget av om inte längre uppfyller kraven för etablering, inte inom angiven tid vidtagit de åtgärder som upptagits i den plan som omtalas i tredje stycket,

i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för

verksamheten.

Ändringar-na innebär att finansinspektionen, i enlighet med EGs regler,

nu kan ingripa och i sista hand hos regeringen väcka frågan om förverkande av koncessionen, enbart på den grund att soliditetskraven inte har uppfyllts. Med tanke på vikten att tillgodose dessa krav till av skydd för försäkringstagama bör paragrafen tillämpas strängt i sådana fall. Finansinspektionen bör inte tveka att ingripa, även om missförhållandena är obetydliga. Är dessa större betydelse bör det kunna mera av medföra att regeringen i enlighet med EGs regler beslutar förbud - - om för försäkringsbolaget att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige eller, i mycket allvarliga fall, att bolaget mister koncessionen. Förbudet bör självfallet inte gå längre än vad som är nödvändigt för att trygga Soliditeten, och det bör hävas så snart detta syfte kan uppfyllt. anses

SOU 199189 Förfatmingsförslag med specialmotivering 233

Frågan om dornstolsprövning av förverkandebeslut har berörts i den allmänna motiveringen avsnitt 6.4.1.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den l januari 1993. 2. För försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande förenar direkt livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än sådan som omtalas i 1 kap. 4 § tillämpas l kap. 3 § andra stycket och 4 § i deras lydelse före den 1 januari 1993, dock längst t.o.m. den 31 december 1993.

Överstiger ett försäkringsbolags innehav av sådana tillgångar

som skall motsvara försâkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 § andra stycket de belopp som anges i paragrafens tredje stycke, skall den överskjutande delen ha avyttrats senast den 1 januari 1996. 4. Av de medel som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande finns avsatta till återbäringsfond och värderegleringsneserv för pensionsförsäkring skall till återbäringsfonden föras minst a. så stor kvotdel av medlen som motsvarar förhållandet mellan å ena sidan vad bolaget i enlighet med sina grunder avsatt för återbåring allokerad återbäring, å andra sidan summan av återbâringsfonden och försäkringsbolagets dolda reserver, eller vad som återstår efter avdrag av ett belopp motsvarande två gånger försäkringsbolagets solvensmarginal, beräknad enligt 7 kap. 23 § första och andra stycket.

Övergångsbestämmelserna har motiverats i det föregående. Punkten 2

innebär att de bolag som i dag meddelar livförsäkring tillsammans med annan personförsäkring än kompletterande sjuk- eller olycksfallsförsâlcring övergångsvis får fortsätta härmed. Den innebär vidare att reglerna om livförsäkring skall gälla för sådana bolag under övergångstiden. Om tredje generationens direktiv antas, bör utformningen av separationsprincipen i l kap. 3 § andra stycket ändras så att det under vissa förutsättningar blir tillåtet att blanda liv- och skadeförsäkringsverksamhet. Skulle detta bli aktuellt under departementsbehandlingen av vårt förslag blir punkten 2 i övergångsbestämmelserna således inaktuell. Vad gäller punkten 4 ges två alternativ för bolagen. Som framgått av den allmänna motiveringen avsnitt 6.3.6 utgör regeln i 4 a huvudalternativet. Detta alternativ innebär att det minsta belopp som skall föras till återbäringsfonden beräknas på följande sätt.

återbäringsfond + värderegleringsreserv för P-försäkring allokerad X återbäring återbåringsfond + dolda reserver

Som framgår av hänvisningen till grunderna behöver man vid regelns tillämpning inte beakta de i allmänhet obetydliga medel som kan ha allokerats för återbâring vid försäkring utan grunder, t.ex. grupplivförsäkring.

234 F örfattningsförslag med specialmotivering SOU 199189

7.2 Förslaget till lag ändring i 1950272 om lagen

för utländska

om rätt försäkringsföretag att driva

försäkringsrörelse i Sverige

1§ Utländskt försäkringsföretag får här i riket driva försäkringsrörelse i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag, om företaget har fått tillstånd koncession till detta. Rörelsen i Sverige skall drivas genom generalagent som syssloman

eller, om företaget omfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekono-

miskt samarbetsomráde EES-företag, genom agentur, filial eller annan ständig representation. Härvid anses det land där företagets huvudkontor är beläget som dess hemland. [fråga om EES-företag tillämpas inte 9 a §§ eller 10 § andra stycket, 13 § tredje stycket, 15 a, 16, 16a eller 25 För

sådana företag finns särskilda bestämmelser i 37-37 h §§.

Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet. Ett förhandsbesked enligt fjärde stycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även finansinspektionen bunden av detta besked. Om det finns särskilda skäl och företagets reglemente tillåter det, får ett utländskt försäkringsföretag som har erhållit koncession medges att driva annan rörelse här i riket än försäkringsrönelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen. Om det finns skäl, får ett medgivande enligt sjätte stycket återkallas av den som får lämna sådant medgivande.

Vårt förslag innebär att utländska försäkringsföretag skall kunna driva försäkringsrörelse i Sverige, dels som i dag genom generalagent som syssloman, dels om företaget är ett EES-företag genom agentur eller - filial eller genom någon annan ständig representation. Med annan ständig representation avses i enlighet med artikel 3 i det andra liv- resp. skadeförsäkringsdirektivet ett kontor som sköts av företagets egen personal eller en oberoende person med permanent bemyndigande att handla för försäkringsföretaget på samma sätt som en agentur. Avsikten är att åstadkomma harmonisering med EGs regler i fråga om verksamhetsförutsättningama för agenturerfilialer från ett land som omfattas av EES-avtalet resp. från ett tredje land jfr första liv- och skadedirektivet art. 6 samt andra direktiven art. 3. Det skall emellertid understrykas att de förändringar vi föreslår inte är tillräckliga inför EESavtalet. Justeringar kommer t.ex. att behöva ske med anledning av den fria tjänstehandeln. Bestämmelserna i lagen, med den utformning vi föreslår, kan då endast gälla för utländska försäkringsföretag som etablerat sig i Sverige. I fråga om den fria tjänstehandeln måste göras flera andra ställningstaganden, bl.a. om och i vilka fall auktorisation skall krävas. Detta faller emellertid utanför vårt uppdrag och vi har förutsatt att det fortsatta anpassningsarbetet i denna del sker inom finansdepartementet.

W

SOU 199189 Flörfattiningsförslag med specialmotivering

De olika sätt på vilka utländska företag kan driva verksamhet enligt lagen anges i paragrafens andra stycke. Därtill kommer möjligheten för svenskt försäkringsbolag att förmedla försäkring från ett utländskt, i Sverige icke koncessionerat försäkringsföretag 1 a §. l detta avseende görs inte någon skillnad i verksamhetsförutsättningama mellan EESföretag och andra utländska företag. I förtydligande syfte har i andra stycket angetts att med hemland avses det land där företaget har sitt huvudkontor. Harmoniseringen med EGs regler medför således att olika regler i vissa avseenden kommer att gälla för EES-företag och andra utländska företag. I fråga EES-företag får i princip gälla strängare regler än för om svenska försäkringsbolag. I tredje stycket har angivits att vissa av lagens paragrafer inte skall tillämpas på EES-företagen. Det är bl.a. fråga om bestämmelser rörande skyldighet att deponera värdehandlingar i svenskt bankinstitut och bestämmelser som reglerar tillsynen av företagen. För EES-företagen gäller i stället de nya bestämmelserna i 37-37 h §§.

Ändringama i övrigt är väsentligen redaktionella.

1a§ Utöver vad följer av 1 § första stycket får ett utländskt försäksom ringsföretag, under förutsättning att Finansinspektionen lämnat tillstånd därtill, i Sverige marknadsföra försäkringar avseende risker i detta land, det sker förmedling av ett försäkringsbolag som har om genom koncession i Sverige och de båda företagen tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal med varandra. Tillstånd enligt första stycket skall lämnas om verksamheten kan antas komma att bli utövad i enlighet med denna lag. Om förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger, får Finansinspektionen förklara tillståndet förverkat. Paragrafen reglerar svenska försäkringsbolags möjlighet att förmedla försäkringar från utländska icke koncessionerade företag. I andra stycket har sundhetskravet ersatts med ett krav på förenlighet med lagen vari också ligger ett krav på sundhet i verksamheten. De närmare motiven för avskaffande av sundhetskravet i samband med koncessionsprövning har redovisats i den allmänna motiveringen avsnitt 6.4.1. Vi har ansett att dessa motiv äger giltighet även för den tillståndsprövning är fråga i förevarande paragraf. varom

2§ Utländskt försäkringsföxetag får här i riket driva livförsäkringsrörelse, endast företaget i sitt hemland har rätt att driva sådan rörelse, samt om försäkringsrörelse, endast företaget i hemlandet har rätt att annan om driva rörelse avseende något slag försäkring, annan än livförsäkring. av Utländskt försäkringsföretag här i riket får inte med direkt livförsäkringsrörelse förena försäkringsrörelse som avser annat än i samband med lirförsäkring meddelad sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Bestämmelserna i denna lag livförsäkring, utom såvitt avser om bestämmelserna Soliditet i 16 gäller också i fråga om personom a försäkringar annat slag sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbiav dragsfärsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. De behöver dock inte tillämpas för sådana personförsäkringar har meddelats antingen för som

236 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket dessa slag av av försäkringar som har meddelats. Har sådan ränta inköpts i ett en livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta som tillhör försäkring än annan livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna livförsäkring i 6 § om åttonde stycket, 7 § tredje stycket, 9 § första stycket, 10-12 §§, 15 § tredje och fjärde styckena, 17, 24 och 28 §§, 37 b § femte stycket, 37 c § andra stycket samt 37 d § första och tredje styckena.

Paragrafens andra stycke har ändrats som en följd av den föreslagna gränsdragningen mellan liv- och skadeförsäkringsbolag, vilken överensstämmer med EGs regler. Beträffande ändringen i tredje stycket hänvisas

till kommentaren till 1 kap. 5 § FRL. Ändringarna i paragrafens sista

stycke är en följd dels av att placeringsreglema enligt vårt förslag gäller såväl liv- som skadeförsäkringsbolag, dels att vissa lagens av av bestämmelser inte skall tillämpas på EES-företag utan har ersatts med särskilda bestämmelser för dessa företag.

6§ Ansökan om koncession görs hos regeringen. I ansökningen skall anges den verksamhetsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen skall inlämnas till fmansinspektionen och åtföljd vara av handlingar som styrker generalagentens behörighet enligt 4 2. det för företaget gällande reglementet; 3. bevis att företaget i sitt hemland driver försäkringsröxelse enligt 2 § första stycket jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de senaste tre åren kan ha framställts mot företagets verksamhet, och dessutom företagets årsredovisningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i verksamhet, dock längst för de tio senaste åren; 4. behörig fullmakt för generalagenten att på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen samt att ta emot stämning och själv eller genom annan tala och svara i alla rättsförhâllanden som har samband med försäkringsrörelsen; 5. bevis att företaget på det sätt och under de villkor, som finansinspektionen godkänner, i bankinstitut har deponerat värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen 1962381 om allmän försäkring som gällde då ansökningen lämnades m; 6. en plan för den tilltänkta verksamheten. Deponering enligt första stycket 5 skall ske särskilt för livförsäkring och särskilt för annan försäkring. Deponeringen skall ske i värdehandlingar, som Finansinspektionen godtagit. Inspektionen får bestämma att deponeringen får ske med det lägre belopp som inspektionen med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet anser skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkalla om det finns skäl till det. Finansinspektionen får, qter ansökan därom, bqria företag, som har beviljats auktorisation i ett land omfattas avtalet ett utökat som av om europeiskt ekonomiskt samarbetsomrâde, från skyldigheten att göra deponering enligt första stycket 5.

i

SOU 199189 Fiogatmingsförslag med specialmotivering 237

Den i första stycket 6 omtalade verksamhetsplanen skall ange de slag av risker företaget avser att försäkra i Sverige, de försäkringsvillkor företaget avser att använda för verksamheten i Sveri e,

de gremietargfler eller de grunder företaget avser att använda för

verksamheten i Sverige, de principer för återförsäkring företaget avser att tillämpa för verksamheten i Sverige, företagets solvensmarginal enligt vad som sägs i 7 kap. 23-26 och 29 försäkringsrörelselagen 1982713, en uppskattning av kostnaderna för att etablera företagets verksamhet i Sverige med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om företaget avser att meddela sådan försäkring som avses i 1 kap. 11 § första stycket 18 försäkringsrörelselagen, uppgift om de medel som är avsedda att täcka företagets åtaganden i den verksamhetsgrenen, samt en uppställning utvisande sannolika inkomster och utgifter för den verksamhet som skall drivas i Sverige under de tre närmaste räkenskapsåren, med en prognos rörande balansräkningarrta under samma tid för denna verksamhet.

Föreskrifterna i femte stycket 2 och i femte stycket såvitt avser

premietariffer, gäller dock inte för de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 4-7, 11 eller 12 försäkringsrörelselagen, de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 14 eller 15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser dennes näringsverksamhet, eller 3. de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 10, 13 eller 16 försäkringsrörelselagen om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU, försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU, c. försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret hafl i genomsnitt minst 250 personer anställda. Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovisning skall förutsättningarna i sjätte stycket 3 gälla koncernen.

De grunder som omtalas i femte stycket 3 skall underställas rege-

ringen för stadfástelse.

Bestämmelsen i första stycket 5 om storleken på det belopp som skall deponeras synes oförenlig med EGs regler som ett minimikrav uppgående till en fjärdedel av den minsta garantifond som företaget skall ha jfr 16 a §. Vi har därför inte ansett det nödvändigt att nu föreslå någon ändring i detta avseende. Bestämmelsen bör emellertid ses över inför den fortsatta anpassningen till EES-avtalet. I det nya fjärde stycket föreskrivs i enlighet med EGs regler att Finansinspektionen kan medge undantag från deponeringskravet i fråga om företag som har auktorisation i annat EES-land. Det nya femte stycket anger vad planen i första stycket 6 skall innehålla jfr det första livförsäkringsdirektivet art. 27.2 g och det första skadeförsäkringsdirektivet art. 23.2 g. Enligt EG-direktiven skall till planen fogas balans- och resultaträkningen avseende de tre senaste

238 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

räkenskapsåren, eller om företaget drivit verksamhet under kortare tid, för de avslutade räkenskapsåren. Detta har inte angivits särskilt eftersom det redan i första stycket 3 uppställs regler som täcker EGs krav. Sjätte stycket upptar undantagen i fråga om stora risker jfr kommentaren till 2 kap. 3 § FRL.

Ändringama i paragrafen i övrigt är väsentligen redaktionell art.

av

7§ Regeringen beviljar koncession den planerade verksamheten kan om antas komma att bli utävad i enlighet med denna lag. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten. Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Innan koncession meddelas för rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna för verksamheten överensstämmer med denna lag och andra författningar. I samband med beviljande av koncession stadfäster regeringen grunderna för verksamheten. Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession till ny verksamhetsgren eller utbyte av koncession för viss Verksamhetsgren mot koncession för annan gren, får ñnansinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

I första stycket har sundhetskravet ersatts med ett krav på förenlighet med denna lag och i tredje stycket har bestämmelsen att regeringen skall pröva om särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den tilltänkta rörelsen utgått. Motiven härför har angetts i avsnitt 6.4.1 och 6.4.3 samt i kommentaren till 2 kap. 3 § FRL.

8§ Sedan koncession beviljats, skall de i 37a och 37 b §§ Omnämnda, vid ansökningen fogade handlingarna förvaras hos Finansinspektionen. Om beviljande av koncession och godkännande av generalagent skall fmansinspektionen låta införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Paragrafen hänvisar nu också till 37 a och 37 b §§ där det för EESföretagen anges vilka handlingar skall fogas till koncessionsansökan. som

10§ Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår enligt formulär, som fastställs av ñnansinspektionen, upprätta redogörelse för företagets verksamhet inom riket. För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligt första stycket innehålla bevis om att värdet den företaget gjorda depositionen av av enligt 6 § första stycket 5 motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen 1962381 om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. För den ytterligare deposition, utöver vad som föreskrivs i 6 § första stycket som denna bestämmelse kan ge upphov till gäller bestämmelserna i 6 § tredje stycket. I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder,

SOU 199189 Författningsförslag med specialmotivering 239

som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet föreav tagets ansvarighet på grund av löpande försäkringar premiereserv, 2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall ersättningsreserv, 3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall skadebehandlingsreserv och 4. sådan tilldelad återbäring som inte har förfallit till betalning.

Ändringarna är redaktionell art. I sista stycket har punkterna 4 och 5

av sammanförts till en punkt 4. Det kan anmärkas att vår på redovissyn ningen av icke tilldelade återbäringsmedel, föranlett ändringar i som motsvarande bestämmelse i FRL 7 kap. 1 §, inte medför någon följdändring för de utländska företagen, vilka inte omfattas av bestämmelser om återbäringsfond eller återbäringsgrunder.

13§ Tillgångar motsvarande värdet av försäkringstekniska skulder skall placeras i enlighet med bestämmelserna i 7kap. 9 § försäkringsrörelselagen 1982713. I de tillgångar som skall motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna får räknas in 90 procent av deponeringen enligt 6 och 10 §§ under förutsättning att deponeringen till den delen består av vändehandlingar som anges i 7 kap. 9 § andra stycket färsäkringsrörelselagen

Om inte finansinspektionen av särskilda skäl medger annat visst

fall, skall de tillgångar som motsvarar värdet försäkringstelotiska av skulder finnas i Sverige, dock med undantag för utländska áterförsäkringsgivares ansvarighet på grund av försäkringar som övertagits i

form av áterförsäkring samt fordringar hos áterförsäkringstagare. I

övrigt gäller vid tillämpningen av denna paragraf bestämmelserna i 7 kap. 9 a § andra sjätte styckena försäkringsrärelselagen. - Paragrafen, som reglerar de utländska försäkringsföretagens placeringar, har ändrats för att överensstämma med de nya placeringsreglerna i FRL 7 kap. 9 och 9 a §§ och EGs krav enligt det första liv- skadeförresp. säkringsdirektivet artikel 28 24. Detta innebär bl.a. att även resp. skadeförsäkring omfattas av de nya placeringsreglerna. Beträffande innebörden av dessa hänvisas till avsnitt 6.3 och kommentaren till 7 kap. 9 § FRL. Någon särreglering för utländska försäkringsföretag beträffande de tillgångsslag som enligt FRL blir tillåtna för försäkringsbolagens placeringar, torde inte vara erforderlig. Den nuvarande särskilda bestämmelsen för utländska företag i fråga tillgångsslag om som anges i punkten 9 i den hittillsvarande lydelsen av 7 kap. 9 § första stycket FRL, har med de nya placeringsreglerna förlorat sin aktualitet. Det skall här påpekas att förslagen till ett tredje liv- resp. skadeförsäkringsdirektiv i sin nuvarande utformning inte medger att placeringsreglerna såvitt avser acceptabla tillgångsslag och riskspridningskrav skärps i förhållande till EG-reglema i fråga om agenturer och filialer med huvudkontor inom annat EG-land. Vi har inte följt direktivförslagen i detta avseende med hänsyn till den osäkerhet som råder om dessas slutliga utformning.

240 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

I fråga om krav på lokalisering av tillgångarna bör för utländska försäkringsföretag krävas att samtliga tillgångar som motsvarar ñrsäkringstekniska skulder med de undantag som anges i tredje stycket skall finnas i Sverige jfr det första liv- resp. skadeförsäkringsdirektivet, art 28 resp. 24. För EES-företag får emellertid inte uppställas strängare krav än för svenska bolag. EES-företagen omfattas därför inte av förevarande lagrum utan regleras i detta avseende särskilt i 37 f Däremot har EES-företagen inte undantagits från tillämpningen av andra stycket, även om krav på deponering inte uppställs för dessa företag. Den deponering som redan kan ha skett bör emellertid få medräknas för täckande av försäkringstekniska skulder.

15§ Generalagenten skall föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna enligt 13 Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rått att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkringstekniska skulder enligt 13 skall detta antecknas i registret. Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen 1970979 omfattar de tillgångar som motsvarar försäkringstekrtiska skulder för liiförsäkring och som i enlighet med föreskrifterna i 13 § finns upptagna i registret, när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller särskild administration träder in. Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal livförsäkom ring eller på avtal om återförsäkring avseende livförsäkring. En fordran på grund av ett avtal om livförsäkring har företräde framför återförsäkringstagares fordran. Generalagenten skall se till att det till finansinspektionen sänds in dels beräkningar av de försäkringstekniska skulderna, dels kopior av registret.

Paragrafen innehåller bestämmelser om registerföringsskyldighet och förmånsrätt. Den innebär med vårt förslag att även skadeförsäkringsbolagen blir skyldiga att föra register över de tillgångar motsvarar som de försäkringstekniska skulderna jfr avsnitt 6.4.2. Förmånsrätt skall emellertid följa endast med fordran som grundas på livförsäkring. Detta

har klargjorts i lagtexten. Ändringarna i övrigt är redaktionella.

16a§

Ett utländskt försäkringsföretag skall bedriva verksamheten så att företaget vid varje tidpunkt har en betryggande soliditet. Kravet på betryggande Soliditet skall anses uppfyllt om företagets verksamhet i Sverige uppfyller de krav som anges i 7 kap. 22- 29 §§ försäkrings-

rörelselagen 1982713. Garantifonden för verksamheten i Sverige

skall dock för litférsakring uppgå till minst ett belopp som motsvarar 400 000 EC U och för skndeförsäkring till minst halva det minimibelopp som anges i 7 kap. 28 § andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen. Därvid får den deposition som skall göras enligt 6 § första stycket 5 inräknas i garantifonden. Tillgångar motsvarande solvensrnarginalen för företagets verksamhet i Sverige, beräknad enligt 7 kap. 23 eller 25 § försäkringsrörelselagen,

skall finnas i Sverige.

Finansinspektionen får, äter ansökan därom, medge att företag som

SOU 199189 F örfattningsförslag med specialmotivering

beviljats auktorisation i ett land som orrgfattas av avtalet om ett utökat europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, vid berälming av solvensmarginalen får ta hänsyn till företagets verksamhet också i det landet och

att tillgångar motsvarande gamntifonden fär finnas där.

Paragrafen är helt ny och reglerar utländska försâkringsföretags soliditetskrav med avseende på rörelsen i Sverige. Vid tillämpningen av 7 kap. 22-29 §§ försäkringsrörelselagen är det således endast verksamheten i Sverige som skall beaktas och inte företagets hela verksamhet jfr det första livförsäkringsdirektivet art. 29 och det första skadeförsäkringsdirektivet art. 25. Ett företag som erhållit auktorisation i ett annat EGland kan emellertid ansöka om vissa förmåner, bl.a. att solvenskraven

beräknas med hänsyn tagen till verksamheten i det andra landet se

artikel 30 i första livförsâkringsdirektivet och artikel 26 i det första skadeförsäkringsdirektivet såsom det ändras genom artikel 12 i turistassistansdirektivet. Som framgår av l § tredje stycket skall paragrafen inte tillämpas för EES-företag. Dessa skall vid sin koncessionsansökan foga bevis från hemlandets tillsynsmyndighet om att solvenskraven är uppfyllda jfr 37 a §. Solvenskraven skall då vara uppfyllda med avseende på bolagets totala verksamhet och således inte endast den som skall drivas i Sverige. Under sin verksamhet skall bolaget hela tiden uppfylla hemlandets solvenskrav, vilka förutsätts vara desamma som de föreslagna svenska reglerna. Om inte kraven är uppfyllda ankommer det på hemlandets tillsynsmyndighet att vidta åtgärder.

2s§ Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om utländska föxsäkringsñretags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga. Finansinspektionen skall förelägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana ñnns, grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, 3. i bankinstitut enligt 10 eller 15 § deponerat belopp minskats a genom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning, de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska skulderna inte är tillräckliga eller kraven på solvensrnarginal och gamntifond enligt 7 kap. 22-29 §§försäkringsrörelselagen 1982713 inte uppfyllts enligt vad som anges i 16 a eller det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets verksamhet. Om ett utländskt försäkringsföretags solvensmarginal understiger vad föreskrivs i 7 kap. 23-26 §§ försäkringsrörelselagen skall som finansinspektionen förelägga företaget att upprätta en plan för att

återställa sund finansiell ställning och överlämna planen till

en inspektionen för godkännande. Understiger solvensmarginalen värdet den garuntifond omtalas i 7kap. 27 eller 28 §§ försäkringsröav som relselagen, skall inspektionen förelägga företaget att upprätta och för godkännande överlämna en plan som avser kortfristig finansiering.

242 Författningsförslag med specialmotivering SOU 199189

Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall Finansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen. Innebär missförhállandet att försäkringsföretaget inte följer gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstelatiska skulder eller uppfyller företaget inte gällande krav på garantifond, fär

regeringen inskränka företagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar

i Sverige eller förbjuda företaget att förfoga över dem. Om regeringen finner så svåra missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad. Beslut varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av finansinspektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Jfr kommentaren till 1911 FRL.

Särskilda bestämmelser för EES-företag

37§ Koncession för ett EESföretag att driva försäkringsrörelse här i riket enligt 1 § första stycket ges av regeringen. Företaget skall vid rörelsens bedrivandeföreträdas av ett ombud med stadigvarande hemvist i riket. För sådant ombud gäller i tillämpliga delar vad som i lagen sägs om generalagent. Køncession för skadeförsäkringsbolag skall avse bestämda verksamhetsgrenar enligt vad som anges i 1 kap. 11 § samt 2 kap. 3 § nionde stycket försäkringsrörelselagen 1982713.

Av första stycket framgår att det är regeringen som beviljar koncession enligt lagens första paragraf. Där framgår att rörelsen skall drivas genom agentur, filial eller annan ständig representation. I sin rörelse skall företaget därvid företrädas av ett ombud med stadigvarande hemvist i Sverige jfr det första liv-resp. skadeförsäkringsdirektivet artikel l0.1d. Ombudet kan vara såväl fysisk som juridisk person. I det senare fallet skall huvudkontoret finnas i Sverige och den juridiska personen skall i sin tur utse en fysisk person med stadigvarande hemvist i Sverige. För ombudet gäller i tillämpliga delar vad som i lagen sägs om generalagent för andra utländska företag. Liksom för svenska försäkringsbolag skall koncession för skadeförsäkringsbolag avse bestämda verksamhetsgrenar enligt 1 kap. ll § FRL. Av samma skäl som angivits i kommentaren till den paragrafen har vi inte ansett det nödvändigt att införa en klassificering av verksamhetsgrenar för livförsälcringsbolagen.

37a§ Ansökan om koncession skall inges till finansinspektionen. Till ansökan skall fogas företagets bolagsordning jämte en förteckning över styrelseledamöter och personer ingående i den verkställande ledningen, bevis utfärdat av behörig myndighet i företagets hemland om de

verksamhetsgrenar som får onfattas av företagets verksamhet, om de

i

SOU 199189 Författningsförslag med specialmotivering 243

verksamhetsgrenar som faktiskt omfattas företagets verksamhet,

av om i

i storleken av företagets solvensmarginal och garantifond enligt reglerna

i i 7 kap. 23-29 §§ försäkringsrörelselagen 1982713 de samt om tillgångar i 37 b § första stycket som avses en plan över den tilltänkta verksamheten i Sverige enligt vad som närmare anges i 37 b och

fullmakt för ett sådant ombud som avses i 37 § att företräda före-

taget gentemot tredje man, vid domstolar och vid andra myndigheter.

Paragrafen, som anger vad skall bifogas koncessionsansökan, har som utformats i enlighet med EGs första liv- skadeförsâkringsdirektiv resp. art. 10.1.

37b§

Den verksamhetsplan omtalas i 37 § 3 skall som a ange de slag av risker företaget att försäkra i Sverige, avser de försäkringsvillkor företaget avser att använda i Sverige, de premietargfier eller de grunder företaget att använda i avser Sverige, de principer för återförsäkring företaget avser att tillämpa i Sverige, företagets solvensmarginal enligt vad sägs i 7 kap. 23-26 och som 29 försäkringsrörelselagen 1982713, en uppskattning av kostnaderna för att etablera företagets verksamhet i Sverige med uppgift om de medel som är avsedda att täcka dem och, om företaget avser att meddela sådan försäkring i 1 som anges kap. 11 § första stycket 18 försäkringsrörelselagen, uppgift om de medel som är avsedda att täcka företagets åtaganden i denna verksamhetsgren, samt en uppställning utvisande sannolika inkomster och utgifter för den verksamhet som skall drivas i Sverige under de tre närmaste räkenskapsåren, med en prognos rörande balansrälmingama under samma tid för denna verksamhet. Föreskrifterna i första stycket 2 och i första stycket såvitt avser premietariffer, gäller dock inte för de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 4-7, 11 eller 12 försäkringsrörelselagen, de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 14 eller 15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser dennes näringsverksamhet, eller de verksamhetsgrenar som anges i 1 kap. 11 § första stycket 10, 13 eller 16 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsättningar är uppfyllda a. försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ECU, försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ECU,

c. försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i

genomsnitt minst 250 personer anställda. Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncemredovisning skall förutsättningarna i andra stycket 3 gälla koncernen. Vd verksamhetsplanen skall fogas balansräkningar och resultaträkningar för företagets rörelse avseende vart och ett av de tre senaste räkenskapsåren eller, om företaget drivit verksamhet under kortare tid, för de avslutade räkenskapsåren.

244 Författningsförslag med specialrnotivering SOU 199189

De grunder som omtalas i första stycket 3 skall underställas regeringen för stadfästelse. Planen skall, jämte uppgifter om iakttagelser vid dess granskning, överlämnas till behöriga myndigheter i företagets hemland för yttrande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den verksamhetsplan som skall bifogas koncessionsansökan jfr första liv- resp. skadeföisâlcringsdirektivet art.11. Av sjätte stycket framgår att hemlandets tillsynsmyndighet skall yttra sig över planen. Om sådant yttrande inte inkommit inom viss tid skall det anses som om ett yttrande avgetts till företagets förmån. Detta framgår av 37 c

37c§ Regeringen beviljar koncession, om ansökan har skett enligt 37 a och 37 b §§ och den planerade verksamheten kan antas komma att bli utövad i enlighet med denna lag. Härvid skall det ombud företaget utsett godtas, om det skulle ha uppfyllt de krav pä ombudets allmänna

anseende och yrkesmässiga kvalifikationer som gäller vid en kon-

cessionsprövning enligt 2 kap. 3 § försäkringsrörelselagen 1982713.

I samband med beviljandet av koncession stadfister regeringen grun-

derna för verksamheten.

En koncession skall gälla tills vidare eller, om det finns särskilda

omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Om yttrande som avses i 37 b § fjärde stycket inte avgetts inom tre månader qter det att de överlämnade handlingarna mottagits av behöriga myndigheter i företagets hemland, skall det anses som om ett yttrande avgetts till företagets förmån.

Paragrafen upptar bestämmelser om beviljande av koncession. Liksom för andra utländska företag och för svenska försäkringsbolag uppställs krav på förenlighet med lagen vari också ligger ett krav pâ sundhet i verksamheten även om detta inte uttryckligen anges jfr avsnitt 6.4.1 och 6.4.3. Koncessionsprövningen avses ske motsvarande sätt som för svenska bolag.

37d§ Om grunderna ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra át finansinspekzionen att i regeringens ställe meddela stad-

fästelse i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller som i

övrigt inte är av synnerlig vila. Vid ansökan om förlängning av en koncession eller utvidgning av en koncession till nya verksamhetsgrenar tillämpas 37 a § 2 och 3 samt 37 b och 37 c §§. Den uppställning som omtalas i 37b § första stycket 7 skall vid förlängning av en koncession avse företagets ekonomiska ställning vid tidpunkten för ansökan om förlängning. Har ändring av grunder stadfästs eller har förlängning eller utvidgning av koncession beviljats eller nytt ombud godtagits skall finansinspektionen låta införa kungörelse därom i Post- och Inrikes Tidningar

SOU 199189 Författningsförslag med specialmotivering 245

37e§ Ansökan medgivande för ett EES-företag att driva annan rörelse här om i riket än försäkringsrörelse skall inges till finansinspektionen och vara

åtföljd av fullmakt som anges i 37 a § gällande den med ansökan

avsedda rörelsen. Innehållet i 37 d och 37 e §§ motsvarar vad som sägs i 9 resp. 9 a men har av redaktionella skäl brutits ut till särskilda bestämmelser för EES-företagen.

37f§ I fråga om sådana tillgångar hos EES-företag som motsvarar försäkringstelmiska skulder gäller bestämmelserna i 7 kap. 9 a § försäkringsrörelselagen 1982713. För EES-företag finns enligt de första direktiven art. 17.2 resp. 15.2 möjligheter för det enskilda landet att medge lättnader i fråga om lokaliseringskravet. För svenska bolag har detta skett genom förslaget till ändring i 7 kap. 9 a § första stycket FRL, innebärande att 20 procent av tillgångarna får finnas utanför Sveriges gränser. Denna uppmjukning av lokaliseringskravet har gjorts med hänsyn till de svenska försäkringsbolagens tillgångar i aktier och fastigheter. EES-ñretag får inte behandlas strängare än svenska bolag. Vi har därför föreslagit motsvarande uppmjukning av lokaliseringskravet för EES-företagen.

37g§ Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om ett EELS‘företags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga. Finansinspektionen skall förelägga företaget att inom viss tid vidta

erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns, grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskafienheten av företagets rörelse, de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringsteloiiska skulderna inte är tillräckliga eller det i övrigt allvarliga anmärkningar mot företagets verksamhet. Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt undanrojts, skall finansinspektionen göra anmälan om detta till regeringen. Följer ett EES-företag inte gällande bestämmelser om redovisning

och täckning av försäkringstelaiiska skulder får regeringen, efter att ha

underrättar tillsynsmyndigheten i företagets hemland förbjuda företaget ,

att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige.

Om tillsynsmyndigheten i ett EES-företags hemland inskränker företagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar eller förbjuder det att förfoga över tillgångarna, skall på begäran av myndigheten finansinspektionen vidta samma åtgärder beträfande företagets tillgångar i Sverige. I första och andra styckena regleras Finansinspektionens möjligheter att meddela erinringar och förelägganden i fråga om EES-företagens

ering SOU 199189

verksamhet. Bestämmelserna härom motsvarar i allt väsentligt vad som gäller enligt FRL och i fråga om andra utländska företags verksamhet. En skillnad år att inspektionen inte kan förelägga ett EES-företag att vidta åtgärder i fråga om soliditetskraven. Eftersom kraven företagets avser totala verksamhet skall hemlandets tillsynsmyndighet utfärda bevis om storleken av solvensmarginal och garantifond att bifogas koncessionsansökan. Det ankommer också på denna tillsynsmyndighet att övervaka att solvensmarginal och garantifond inte nedgår under minimikraven.

37h§

En koncession som getts enligt 37 eller 37 d § kan förklaras förverc kad av regeringen, om företaget inte längre uppfirller kraven för etablering i Sverige, eller

i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksam-

heten i Sverige, särskilt reglerna redovisning och täckning om av försäkringstelaziska skulder Före regeringens beslut skall samråd ske med tillsynsmyndigheten i företagets hemland, inte beslutet särskilda skäl bör meddelas om av omedelbart. Om företagets koncession förklarats förverkad i företagets hemland, skall även koncession som gäller enligt 37 eller 37 d § förklaras c förverkad. Om beslut om färverkande meddelas omedelbart skall tillsynsmyndigheten i företagets hemland genast underrättas härom. Beslut, varigenom koncessionen förklarats färverkad, skall av finansinspektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Paragrafen, som upptar bestämmelser förverkande koncession, om av motsvarar art. 26 i det första livförsâkringsdirektivet och art 22 i det första skadeförsäkringsdirektivet.

Om undantag från lagens tillämplighet m.m.

38§

Denna lag tillämpas inte i fråga om återförsâkringsrönelse. Angående trañkförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser i tmfiIg6rsdkring.sf6roniningen 1976359. I fråga om livförsâkring endast för dödsfall, vilken meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie är beräknad och bestämd som för längst fem år i sänder, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, ñnansinspektionen medge undantag från de särskilda bestämmelserna angående livförsäkring samt, i mån av behov, föreskriva att bestämmelser, särskilt gäller försäkring än som annan livförsâkring, skall tillämpas i stället. Från bestämmelserna soliditet om i 16 a § får dock undantag inte medges.

Tilliigget i andra stycket har skett följd anpassningen till EGs som en av

regler jfr kommentaren till 1 kap. 10 § FRL.

Andringarna är i övrigt redaktionella.

SOU 199189 i72;fattnir{g.j¢'rslag med specialmotivering 247

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. För utländskt försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande förenar direkt livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än sådan som omtalas i 1 kap. 4 § försäkringsrörelselagen 1982713, tillämpas 2 § andra stycket i dess lydelse före den 1 januari 1993, dock längst t.o.m. den 31 december 1993. 3. Overstiger ett utländskt försäkringsföretags innehav av sådana tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder enligt vad som sägs i 13 § samt 7 kap. 9 § andra stycket försäkringsrörelselagen de belopp som anges i sistnämnda paragrafs tredje stycke, skall den överskjutande delen ha avyttrats senast den 1 januari 1996.

Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.5. Beträffande punkten 2 hänvisas också till kommentaren till FRLs Övergångsbestämmelser punkten 2.

7.3 Förslaget till lag ändring i lagen

om

19891079 om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

7§ Om det ñnns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen medge undantag från bestämmelserna i försäkringsrörelselagen 1982713 utöver vad som föreskrivs i 1 kap. 10 § den lagen. Från bestämmelserna om verksamhetsplan i 2 kap. 3 och 4 §§ och om soliditet i 7kap. 22-24, 27 och 29 §§ försäkringsrörelselagen får dock undantag inte medges.

Ändringen har skett för att bestämmelsen inte skall stå i strid med EGs

regler. Jfr kommentaren till 1 kap. 5 och 10 §§ FRL.

8§ Ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag får redovisa belopp motsvarande den del av de färsäkringstelatiska skulderna som avser en investeringsrisk för försäkringsbolaget utan de begränsningar i 7 kap. 9 § tredje stycketförsäkringsrörelselagen som anges 1982713. Med hänsyn till de placeringsregler föreslås för traditionella nya som försäkringsbolag undantaget från placeringsreglema i FRL nu avser endast försäkringsbolagets fondandelar. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 6.3.5

ring sou 199189

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen

1947576 om statlig inkomstskatt

2 § 6 mom.

Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag försäkringsvars rörelse endast avser livförsäkring eller liiförsäkring och i samband därmed meddelad sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än livförsäkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, drivit försäkringsrörelse här i riket, som bedöms med hänsyn endast till den rörelse som företaget drivit här. Understödsförening, vilken enligt sina stadgar får meddela annan kapitalförsäkring än sådan omfattar kapitalunderstöd på högst som 1000 kr för medlem, i denna lag livförsäkringsföretag i anses som fråga om verksamhet är hânförlig till livförsäkring. som Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, drivits inländskt som av livförsäkringsföretag, nettointäkten företagets kapital- och anses av fastighetsförvaltning med undantag för den del intäkten belöper av som på pensionsförsâkringar, vilka företaget meddelat direkt eller meddelat i återförsäkring åt inländskt försäkringsföretag. N ettointâkt som inte undantagits från beskattning enligt tredje stycket skall beräknas enligt reglerna för näringsverksamhet enligt denna lag. För den del nettoinükten undantagits från beskattning enligt av som nämnda stycke och som avser pensionsförsâlcringar gäller särskilda regler i lagen 1990661 om avkastningsskatt på pensionsmedel. Såsom nettointäkt försäkringsrörelse, drivits inländskt av som av skadeförsäkringsföretag, överskottet försåkringsrörelsen med anses av undantag för den del av intäkten som belöper pá avgángsbidragsförsäkringar, meddelade enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisatiøner. Vid beräkning överskottet försäkringsrörelse, drivits av av som av inländskt skadeñrsälcringsföretag, får från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslutning och som att understödja verksamhet med syfte att avser förebygga skador, vilka fäller inom ramen för den företaget bedrivav na rörelsen, för ökning försäkringstekniska skulder för räkav egen ning, för ökning säkerhetsreserv samt för utbetald återbâring och av verkställd premieåterbetalning. Med försäkringstekniska skulder för räkning förstås sådana egen skulder enligt 7 kap. l § första stycket försäkringsrörelselagen 1982713 premiereserv, ersättningsreserv, skadebehandlingsreserv,

tilldelad återbäring och medel finns avsatta till dterbdringsfond

som minskade med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet. Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av finansinspektionen fastställd normalplan. Minskning av försäkringstekniska skulder för räkning, säkeregen av hetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av av utjämningsfonderna av säkerhetsreserv skall intäkt. anses som Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare. Bestämmelserna i detta inländskt livförsäkringsföretag moment om

SOU 199189 F0‘r7attning.sf6rslag med specialmotivering 249

har motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäkringsföretag drivit här i riket. Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeförsäkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp motsvarande tvâ procent av företagets premieinkomst av här bedriven försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier. Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försâkringsföretags verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt sätt.

Ändringarna har skett följd den nya lydelsen av 1 kap. 4 §

som en av och 7 kap. 1 § FRL.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. 2. För försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande förenar livförsäkringsrörelse med annan personförsäkring än kompletterande sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillämpas första och tredje styckena i deras lydelse före den l januari 1993.

Jfr kommentaren till punkten 2 i FRLs Övergångsbestämmelser.

SOU 199189 251

Bilaga l

Kommittédirektiv

Översyn av försäkringsbolagens verksamhet m.m

Dir. 199056 Beslut vid regeringssammanträde 1990-09-20 Statsrådet Äsbrink anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas med uppgift att utreda vissa förhållanden på försäkringsomrâdet samt föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen. Syftet med utredningen är att skapa rationella mera rörelseregler för försäkringsbolagen och att åstadkomma ett regelsystem som är förenligt med det inom EG. En omarbetning av försäkringsbolagen rörelsenegler är angelägen av flera skäl. Den snabba utvecklingen mot internationellt integrerade fmansmarknader och anpassningen till EG innebär att lagstiftningen måste moderniseras. Därtill har vissa regler i försäkringsrörelselagstiftningen egenskaper som till en del hämmar effektiviteten i branschen; bl.a. är placeringsregler, återbäringssystem och systemet med grunder inom livförsäkring i behov av översyn. Kommitténs arbete skall bedrivas skyndsamt.

Bolagsstruktur och reglering

Vid sidan av de allmänna trygghetssystemen genom socialförsäkringar m.m. drivs försäkringsverksamheten i Sverige enskilda försäkringsav bolag samt understödsföreningar. De enskilda försäkringsbolagen kan vara antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Fösäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare, medan de ömsesidiga bolagen ägs sina av försäkringstagare. Efter verksamhetens geografiska omfattning brukar bolagen delas upp i riksbolag, större lokala bolag och mindre lokala bolag. Försäkringsbolagens verksamhet omfattar ett stort antal försäkringsgrenar och kan delas upp i personförsäkring och skadeförsäkring. Till personförsâkring hänförs enligt försäkringsrörelselagen 1982713 livförsâkring, sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetslöshetsförsäk-

252 Bilaga 1 SOU 199189

ring och avgångsbidragsförsäkring. Annan försäkring är skadeförsäkring. På motsvarande sätt delas bolagen in i liv- och skadeförsäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen får i princip bara meddela personförsäkring, medan skadeförsäkringsbolagen får meddela skadeförsäkring samt sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. Vid utgången av år 1989 var sammanlagt 528 försäkringsbolag verksamma i Sverige, därav 13 utländska. Försäkringsbranschen år emellertid starkt koncentrerad och domineras ett begränsat antal stora av koncerner som driver både liv- och skadeförsâkringsrörelse. De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras huvudsakligen av försäkringsrörelselagen 1982713. Lagen innehåller dels näringsrättsliga bestämmelser om bl.a. rätten att driva försâkringsrörelse, tekniska fonder, grunder för försâkringsverksamheten och offentlig tillsyn, dels associationsrättsliga regler för försâkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. De utländska försäkringsbolagens verksamhet regleras i lagen 1950272 om rått för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige; omtryckt 1989 1082. Denna lag innehåller rörelseregler som till stor del överensstämmer med vad som gäller för de svenska försäkringsbolagen verksamhet. Sedan den l februari 1990 finns möjlighet att starta livförsäkringsbolag som meddelar livförsäkring med aktiefondsanknytning. Specialbestämmelser för denna försâkringsform finns i lagen 19891079 om livförsäkringar med aktiefondsanknytning. Civilrättsliga bestämmelser om avtalsförhållandet mellan försäkringsbolaget och dess kunder ñnns i lagen 1927277 om försäkringsavtal och i konsumentförsâkringslagen 1980238. Försäkringsrättskommittén har föreslagit att dessa lagar skall ersättas av en personförsäkringslag och en

skadeförsäkringslag se SOU 198656 och 198988. Förslagen övervägs

för närvarande inom justitiedepartementet. En speciell typ av försäkringsverksamhet bedrivs underav stödsföreningama. En under-stödsförening är sådan förening för en inbördes bistånd har till ändamål att, utan affärsmässigt drivande som av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring. Föreningarna skall som huvudregel slutna vara i den bemärkelsen att de huvudsakligen är avsedda för anställda i visst eller vissa företag, personer tillhörande viss yrkesgrupp eller liknande. Deras verksamhet regleras av lagen 1972262 underom stödsfcireningar. För försäkringsförhållandet mellan föreningen och medlemmarna gäller försâkringsavtalslagens bestämmelser om personförsäkring. Lagen om understödsföreningar för närvarande ses över av understödsföreningsutredningen Fi 198801, som skall lägga fram förslag till ny lagstiftning under år 1990. I den följande redogörelsen behandlas inte föreningarnas förhållanden. Den enskilda försäkringsverksamheten står under tillsyn försäkringsav inspektionen. Inspektionens huvuduppgifter är att utöva tillsyn över försäkringsbolagen samt verka för en sund utveckling försäkringsväav sendet. Inspektionen skall också följa utvecklingen och informera om av pris- och konlcurrensförhållanden inom försäkringsväsendet samt föra kartellregister.

SOU 199189 Bilaga 1 253

Försäkringsbolagens verksamhet kan också i vissa avseenden granskas Konsumentombudsmannen KO med stöd av marknadsföringslagen av 19751418 och av näringsfrihetsombudsmannen NO med stöd av konkurrenslagen 1982729. Gällande lagstiftning ger uttryck för en rad principer som under läng tid varit centrala för de svenska försäkringsbolagens verksamhet. Soliditetsprincipen innebär att försäkringsbolagens soliditet skall vara sådan att de alltid kan fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna enligt ingångna försäkringsavtal. Soliditetsprincipen är en grundläggande princip och kommer i lagstiftningen till uttryck bl.a. genom särskilda regler för grunder, fondbildning och placering av tillgångar. Grunder är särskilda regler som skall upprättas om ett försäkringsbolag meddelar livförsäkring, sjuk- eller olycksfallsförsäkring för längre tid än fem år eller annat slag av försäkring för en längre avtalstid än tio år. Grunder är att anse som komplement till både avtalsvillkor och bolagsordning och innehåller bestämmelser om beräkning bl.a. premier, premiereserv, återköpsvärden och återbäring. av Skälighetsprincipen innebär främst att kostnaderna för försäkringen eller premierna skall vara skäligt avvägda, för livförsäkring med hänsyn till försäkringens art och för skadeförsäkring med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Principen om försäkringstagamas inflytande innebär att försäkringstagama i lagstadgade former skall kunna göra sig gällande i företagen. Separationsprincipen innebär att samma företag inte får driva både livförsäkringsrörelse och annat slag av försäkringsrörelse. För livförsäkringsbolag gäller också en ömsesidighetsprincip som innebär att vinst inte får delas ut till aktieägare eller garanter och att ärsvinsten på livförsäkxingsrörelsen skall sättas av till en återbäringsfond. Denna princip gäller dock bara svenska konventionella livförsäkringsbolag, inte försäkringsbolag som meddelar livförsäkring med aktiefondsanknytning, och inte heller utländska bolag som är verksamma här i landet med stöd av 1950 års lag; några utländska livförsäkringsbolag har dock inte etablerat sig i Sverige. Det finns också bestämmelse som innebär att försäkringsbolag inte får driva annan en rörelse än försäkringsrörelse. Tidigare gjordes även en kvantitativ marknadsbedömning vid koncessionsansökningar, men år 1985 upphävdes denna s.k. behovsprincip. Förutom formell och kvalitativ en prövning görs vid koncessionsansökningar numera istället en bedömning verksamheten innebär att koncession skall beviljas om den av som planerade verksamheten inte oförenlig med en sund utveckling av anses försäkringsväsendet.

Försäkringsbolagen som kapitalförvaltare

Liksom i många andra länder har det i Sverige under 1900-talet kanaliserats allt större mängder kapital till försäkringsföretagen, som i sin tur placerat influtna medel i olika typer av tillgångar. Försäkringsföretagen har därigenom kommit att bli mycket stora aktörer på penning-,

254 Bilaga 1 SOU 199189

obligations-, aktie- och fastighetsmarknadema. Vid utgången år 1989 av var värdet av försäkringsbolagens kapitalplaceringar 520 miljarder ca kronor. Genom sina stora tillgångar och den förrnögenhetsförvaltning som försäkringsbolagen utövar har de en betydelsefull roll på den svenska kapitalmarknaden. Livförsäkringsbolagen svarar för den största delen samtliga av försäkringsföretags placeringar. De fem största livförsäkringsbolagen hanterar ca 80 % av försâkringsbolagens samtliga placeringar. Omfattningen av det kapital livförsäkringsbolagen förvaltar har ökat

väsentligt under det senaste decenniet. Ökningen beror på att tidigare

års kapital avkastat medel lagts till det totala kapitalet även på som men att hushållens försåkringssparande visat en stark tillväxt. En stor del av totalavkastningen utgörs av värdeökningar på vissa de förvaltade av tillgångarna, främst aktier och fastigheter. Expansionen hushållens av försäkringssparande kan, åtminstone delvis, förklaras de av skatteförmåner som varit förknippade med sparande i pensionsförsäkring.

Utredningar m.m.

Under 1970- och 1980-talen har försåkringsrörelselagstiftningen varit föremål för en omfattande översyn, främst i försåkringsverksamhetskommittén FVK, men även i kreditmarknadskommittén KMK. Utredningsuppdragen för FVK och KMK formulerades i ett skede när Sverige utifrån ett ekonomiskt perspektiv kunde ett land med - - ses som relativt slutna gränser. Detta förhållande har sedan dess väsentligt förändrats genom den pågående internationaliseringen där valutaregleringens avskaffande och intentionen om en anpassning till EGs regelsystem år centrala delar. Genom utvecklingen kom vissa av direktivens riktlinjer att bli otidsenliga redan innan utredningsuppdragen slutfördes. En konsekvens har blivit att flera av de förslag utredningarna som presenterat kommit att passa mindre väl med den pågående utvecklingen på de finansiella marknaderna. FVKs huvuduppgift var att undersöka huruvida det fanns skäl att ändra de principiella krav som gäller för försäkringsrörvelse i Sverige. En annan viktig uppgift var att behandla frågor angående den offentliga tillsynen över försäkringsverksamhet, där särskild hänsyn skulle tas till utvecklingen det konsumentpolitiska området. FVK slutförde sitt uppdrag år 1987 efter att sju betänkanden avgetts. Utredningen resulterade i bl.a. en lagstiftning om försäkringsmäklare och ändring koncessionssysen av temet. Den senare innebar bl.a. att behovsprincipen togs bort. FVK föreslog i betänkandet SOU 19868 Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten att regeringen skulle uppdra åt försäkringsinspektionen att i samråd med branschen utreda det nuvarande om systemet med grunder bör behållas oförändrat eller förenklas och göras mindre detaljerat samt hur det skall förfaras med sådana slag av personförsäkringar för vilka grunder för närvarande inte erfordras. FVK föreslog också att den tilltänkta utredningsgruppen skulle få i uppdrag att undersöka om det inom ramen för soliditets- och skäliglrets-

SOU 199189 Bilaga I 255

principerna går att åstadkomma ett återbäringssystem inom livförsäkring som bättre än det nuvarande beaktar försäkringstagamas intressen och tillgodoser deras önskemål. I betänkandet SOU 198758 Försäkringsväsendet i framtiden föreslog kommittén bl.a. nya placeringsregler för försäkringsbolagen samt behandlades förbudet mot att driva annan rörelse. KMKs uppgift i fråga om försäkringsbolagen var främst att granska utvecklingen av försäkringsbolagens finansförvaltning och vid behov föreslå regler i fråga om försäkringsbolagens placeringar, i första hand sådana som sker på penningmarknaden. Kommittén avslutade sitt uppdrag år 1988 i och med avlämnandet av betänkandet SOU 198829 Förnyelse av kreditmarknaden. Enligt KMKs uppfattning finns ingen anledning att föreslå särskilda bestämmelser som reglerar försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden. Kommittén föreslår emellertid att en samlad översyn görs av försäkringsrörelselagstiftningen, bl.a. för att överväga alternativa former för försäkringsbolagens aktieplaceringar. För att hejda den alltmer tilltagande sammanblandningen av ägande och kreditgivning i försäkringsbolagens verksamhet fann kommittén det nödvändigt att i avvaktan pâ det föreslagna utredningsarbetet föreslå vissa provisoriska begränsningar av bolagens möjligheter att inneha placeringsaktier. Som komplement till nuvarande femprocentsbegränsning, som innebär att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som motsvarar fem procent av röstetalet, föreslog kommittén en gräns om tio procent av aktiekapitalet i ett enskilt aktiebolag. Vidare föreslog kommittén ett generellt tak för enskilda försäkringsbolags möjligheter att inneha aktier överhuvud taget. I en skrivelse till finansdepartementet den 3 juni 1988 har försäkringsinspektionen aktualiserat vissa frågor beträffande livförsäkringsbolagens verksamhet som enligt inspektionens mening bör bli föremål för en prövning. De frågor som behandlas är bl.a. omfattning m.m. av de försäkringstekniska grunderna, försäkringsbolagens samarbete vad gäller gemensamma regler för premiesättningen, ränteantagandet i grunderna och internationellt förekommande försäkringsprodukter. Näringsfrihetsombudsmannen NO har i en skrivelse till finansdepartementet den 3 oktober 1988 påpekat att det från konkurrenssynpunkt är angeläget med vissa ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen, i synnerhet vad gäller livförsäkring. NO kritiserar särskilt det ränteantagande som bolagen tillämpar, tillämpningen av ett för samtliga bolag gemensamt antagande om driftskostnademas storlek samt ömsesidighetsprincipen. Mot denna bakgrund förordar NO att systemet med grunder för livförsäkring utreds och att frågan om ett slopande av vinstutdelningsförbudet tas under övervägande.

256 Bilaga 1 SOU 199189

Betydelsefulla strukturförändringar

Ökad internationell konkurrens

Inom den europeiska gemenskapen EG pågår ett omfattande lagstiftningsarbete som syftar till att integrera medlemsländernas finansiella marknader. Målet är att alla institutioner inom EG skall komma att konkurrera på lika villkor. Liknande integrationssträvanden förekommer även inom andra internationella organisationer, t.ex. OECD. Sveriges intresse av att delta i västeuropeisk integration medför att denna en utveckling i hög grad kommer att påverka de svenska försäkringsbolagen, främst i form av ökad konkurrens i Sverige, men också genom ökade avsättningsmöj ligheter på utländska marknader. Även skattereformen kan komma att påverka de svenska försäkringsbolagens konkurrenssituation gentemot utländska försäkringsgivare, eftersom skatteuttaget på pensionssparande kommer att bli högre i

Sverige än i flera andra länder se prop. l98990zll0, SkU30, rskr.

356. Detta medför risk för att en del det långsiktiga sparandet flyttar av utomlands. Det finns emellertid inga större erfarenheter hur känsliga av försäkringstagare är för skatteolikheter detta slag. Att teckna av försäkring utomlands innebär även risker och praktiska olägenheter jämfört med att inom landet. För att motverka kraftiga kapitalutflöspara den som kan bli konsekvensen högre inhemsk beskattning har - av en samtidigt införts en särskild skatt på premier för utländska livförsäkrin-

gar. Hur framgångsrik den utländska konkurrensen kan bli på den svenska marknaden är emellertid beroende av tillgången till försäljningskanaler, eftersom försäkring av tradition är hemmamarknadsorienterad. I vad mån utländska bolag kan sälja försäkringar utan etablering dotter- - genom bolag eller generalagent får sannolikt stor betydelse. Sedan den 1 januari 1990 får sådan försäljning ske försäkringsmäklare. Sedan genom den 1 augusti 1990 kan sådan försäljning även ske genom ett försäkringsbolag med svensk koncession, de båda företagen tillhör om samma koncern eller har samarbetsavtal med varandra. Med ett avtal mellan EFTA och EG kommer sannolikt utländska bolag att få större möjligheter att sälja försäkringar i Sverige etablerade här. utan att vara

Minskat samarbete inom branschen

Försäkringsbolagen har tidigare tradition haft ett nära samarbete av beträffande premienivåer och produktutveckling. Samarbetet angående tariffer inom skadeförsäkring upphörde emellertid redan i slutet 1960av talet. De senaste årens utveckling innebär att samarbetet minskat även på livförsäkringsområdet; bl.a. har tidigarekartellöverenskommelse om gemensam premiesättning upphört och bolagen har börjat anlita mäklare som ñrsäljningskanal. I praktiken medförde det tidigare samarbetet en för livförsäkringsbolagen premienivå samtidigt produktutgemensam som vecklingen skedde under samförstånd och produktutbudet därigenom kom att bli mycket likartat mellan de olika bolagen.

SOU 199189 Bilaga 1 257

Finansiell bmnschglidning

Under senare år har det funnits tendens till s.k. branschglidning en mellan olika finansiella verksamheter. Försäkringsbolag, banker och andra ñnansiella företag vill kunna erbjuda sina kunder ett brett utbud finansiella tjänster och har därför utvidgat sina verksamheter på det finansiella området. Genom tillhandahållande ett brett utbud finansiella av tjänster erbjuds kunderna samlad rådgivning och lösning på sina en finansiella problem. Det är även vanligt att bankerna olika genom samarbetsformer säljer livförsäkringar via sina kontorsnät. En långtgående form av branschglidning är när olika finansiella företag går ihop i samma koncern. Den svenska lagstiftningen medger emellertid inte starka organisatoriska samband mellan försäkringsbolag och banker. Frågan om sådana samband skall tillåtas övervägs för närvarande inom finansdepartementet och ett förslag som gör sådan integration möjlig väntas inom kort. I de flesta länderna inom EG är det möjligt för försäkringsbolag och andra finansiella företag att ingå i samma koncern.

Utvidgade placeringsmájligheter

Genom valutaliberaliseringen har försäkringsbolagen fått större möjligheter att placera i tillgångar i utländsk valuta. Detta är betydelsefullt för en rationell kapitalförvaltning. Redan under åren 1989 och 1990 har hel en del förvärv av utländska aktier och fastigheter skett ett led i denna som anpassning, en utveckling som sannolikt kommer att fortsätta under de närmaste åren.

Nya försäkringsfonner

Som tidigare nämnts öppnades den 1 februari 1990 möjligheter för en ny typ av livförsäkring i Sverige, livförsäkring med aktiefondsanknytning. Försäkringsformen, som meddelas av särskilda livförsäkringsbolag, skiljer sig från den konventionella livförsäkringen på flera punkter. En väsentlig skillnad är att det är försäkringtagaren själv bestämmer som placeringsinriktning genom att välja i vilken eller vilka fonder försäkringssparandet skall placeras. Därigenom väljer han också den finansiella risk som är förknippad med sparande i försäkringen. Försäkringsformen är vidare unik för att den renodlar riskrörelse och kapitalförvaltning på ett sätt som inte sker i konventionell livförsäkring. Försäkringsriskerna hanteras av försäkringsbolagen medan förvaltningen sparandet sköts av av självsándiga fondbolag. En viktig skillnad är att aktiebolag annan som meddelar denna försäkringsform kan dela ut vinst till aktieägarna, vilket inte är möjligt för konventionella livförsâlcringsbolag. Den nya försäkringsformen har stora likheter med internationellt förekommande försäkringar. Konstruktionen innebär emellertid att två parallella livförsäkringssystem kommer att existera i Sverige.

258 Bilaga 1 SOU 199189

Behovet av översyn

Det senaste decenniets snabba utveckling av de finansiella marknaderna med starka inslag av liberalisering och internationalisering har i olika avseenden väsentligt påverkat försäkringsbranschen. Från att ha varit en sektor med relativt låg förändringsgrad där produktutveckling och premiesättning under lång tid styrts av ett omfattande branschsamarbete samtidigt som försäkringsrörelselagstiftning och valutaneglering motverkat konkurrens har branschen under senare år kommit att möta en allt hårdare konkurrenssituation med krav på ökad flexibilitet och anpassningsförmåga. Dessa förändringar ställer nu stora krav på det regelverk som omgärdar försäkringsbolagen. Som jag återkommer till i det följande har gällande regelsystem också egenskaper inte i alla som avseenden är tillfredsställande med hänsyn till försäkringstagamas intressen. Mot denna bakgrund anser jag att vissa förhållanden på försäkringsområdet måste utredas i syfte att skapa mera rationella rörelseregler för försäkringsbolagen. En väsentlig utgångspunkt är därvid att den svenska lagstiftningen skall harmoniseras med motsvarande regelsystem inom EG. Regeringen har i propositionen Sverige och den västeuropeiska om integrationen prop. 19878866 uttalat att det ligger i Sveriges intresse att delta i en långtgående västeuropeisk integration. För närvarande pågår förhandlingar mellan EFTA-statema och EG ett avtal ett om om europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. EFTA-statema och EG har förklarat sig vara överens om att EGs nuvarande regelverk lacquis communautaire skall utgöra grunden för förhandlingarna. På vissa delar av försäkringsområdet, särskilt i fråga om livförsäkring, har det emellertid inte ännu klarats ut vad som skall gälla inom EG. En viktig uppgift i utredningsarbetet är att utforma regler som garanterar att försäkringsbolagen har en tillräcklig soliditet. Lagstiftningen skall vidare utformas så att den främjar effektiv konkurrens en mellan försäkringsbolagen, vilket bl.a. förutsätter att föreliggande konkurrenshinder undanröjs. De svenska försäkringsbolagen skall också så långt möjligt ges samma konkurrensförutsättningar som utländska försäkringsgivare. Jag föreslår att en särskild kommitté tillsätts för att över försäkringsse rörelselagstiftningen. Kommitténs uppdrag bör begränsas till att avse försäkringsbolagens verksamhet, dvs. understödsföneningarna skall lämnas utanför den nu aktuella översynen. För den avgränsningen talar dels den omständigheten att det under år 1990 kommer att läggas fram ett förslag till ny lagstiftning föreningarnas verksamhet, dels det om förhållandet att understödsföreningarnas verksamhet är sådan art av en och omfattning att bara ett litet fåtal kan väntas komma att bli omfattade av ett avtal mellan EFTA-statema och EG. Det får i ett senare sammanhang övervägas hur föreningarnas verksamhet skall anpassas till det regelsystem som i framtiden kommer att gälla för försäkringsbolagen. Även frågor tillsyn över försäkringsverksamhet i allmänhet bör om lämnas utanför uppdraget. Endast för de fall kommitténs förslag innebär

SOU 199189 Bilaga 1 259

uppenbara förändringar vad gäller tillsyn bör särskild uppmärksamhet ägnas åt dessa frågor. Bankinspektionens och försäkringsinspektionens verksamhet är föremål för särskild utredning i annat sammanhang dir. 199012.

Riktlinjer för kommitténs arbete

Som nämnts ovan är en väsentlig utgångspunkt för utredningsarbetet att de regler som i framtiden skall gälla i Sverige inte strider mot motsvarande regler inom EG. De förslag till förändringar kommittén föreslår som skall därför inte sta i strid med EGs regelsystem. Till närmare ledning för arbetet i övrigt vill jag anföra ñljande.

Behovet av regleringsinsatser

Utgångspunkten för att över huvud taget särreglera och utöva särskild kontroll över en viss verksamhet är att det finns särskilda skäl som motiverar detta, t.ex. någon form skyddsintresse. av Försäkring innebär att risk överförs från en part till en annan via ett avtal. Ett specifikt drag hos försäkringsavtalet är att försäkringstagaren i förväg betalar för ett skydd som han inte vet i vilken mån han kommer att utnyttja. Försäkringen utnyttjas endast då försäkringsfall verkligen inträffar och utbetalning sker. Inom livförsälcring kombineras ofta försäkringen med ett sparande där försäkringstagaren under lång tid inbetalar betydande premiebelopp. Försäkringstagaren vill därför givetvis kunna lita på att sparandet så småningom kommer att utbetalas i enlighet med avtalet. Försäkringsverksamhetens speciella karaktär och ekonomiska betydelse har traditionellt ansetts motivera särskild reglering skydd för en som försäkringstagama. En reglering av verksamheten ligger emellertid även i försäkringsgivarnas intresse, eftersom verksamheten är beroende att av försäkringstagarna bedömer bolagen som trovärdiga och kapabla att uppfylla ingångna avtal. Som en konsekvens av att livförsäkringsavtal ofta sträcker sig över en lång tidsperiod och dessutom oftast kombineras med ett långsiktigt sparande, är regleringen livförsäkringsverksamhet av mer omfattande än den som gäller skadeförsäkringsverksamhet. Alltför detaljrik och omfattande reglering kan emellertid medföra samhällsekonomiska kostnader i form av hämmad konkurrens och produktutveckling samt ökad byråkrati. Det är inte alltid lätt att avgöra var gränsen gär mellan nödvändiga regleringsinsatser resp. regler som beskär handlingsfriheten i större utsträckning än vad som är samhällsekonomiskt motiverat. En konsekvens av den pågående internationaliseringsprocessen är att det i framtiden kommer att ställas nya krav på de svenska försäkringsbolagen. Väl avvägda regleringsinsatser blir då särskilt betydelsefulla för att lagstiftningen inte skall medföra negativa konsekvenser för sig försäkringstagare eller försäkringsgivare vare. Kommittén bör göra en samhällsekonomisk analys av skyddsintressena

260 Bilaga I SOU 199189

inom försäkringsverksamheten och mot bakgrund av denna göra en övergripande bedömning av erforderliga regleringsinsatser. Kommittén är därvid fri att bedöma om hittillsvarande principer skall tillmätas samma vikt i framtiden som idag. I sammanhanget är det väsentligt att kommittén klargör de skillnader som föreligger mellan skade- och livförsäkringsverksamhet och som motiverar olika grad av reglering. Skillnader i tidshorisont och förekomst av sparande är egenskaper som särskilt påverkar skyddsintressenas karaktär inom skade- resp. livförsäkringsverksamhet.

Omprövning av principen om premie- och kostnadsskälighet

I försäkringsrörelselagen finns flera regler som syftar till att hålla kostnaderna för försäkringar pâ en skälig nivå. För andra livförsäkringsbolag än sådana som meddelar aktiefondsanknuten livförsäkring gäller bl.a. skyldighet att avsätta den årsvinst som belöper på livrörelsen till en återbäringsfond samt förbud mot vinstutdelning till aktieägare eller garanter. För livförsäkringsbolag gäller vidare att grunder skall upprättas för beräkning av premier. Sammantaget har vinstutdelningsförbudet och återbäringsskyldigheten ansetts innebära att den slutliga kostnaden för en livförsäkring blir skälig, även om det i efterhand visar sig att inbetalda premier som en följd av väl tilltagna säkerhetsmarginaler legat i - överkant. För skadeförsäkring finns en bestämmelse som innebär att premiesättningen skall vara skälig bl.a. med hänsyn till den risk försäkringen är avsedd att täcka. En liknande bestämmelse för trafikförsäkringspremier finns i trafrktörsäkringsförordningen. Kommittén skall göra en bedömning av om principen om premie- och kostnadsskälighet även i fortsättningen bör komma till uttryck i försäkringsrörelselagen och trafrkförsäkringsförordningen. I ett internationellt perspektiv är det möjligt att regler som med stöd av skälighetsprincipen styr premiesättningen anses strida mot en fri prissättning och fri konkurrens.

Omprövning av förbudet för liférsdkringsbolag att lämna vinstutdelning

Kommittén bör pröva om det med hänsyn till försäkringstagamas intressen är möjligt att upphäva det vinstutdelningsförbud och den skyldighet att avsätta hela vinsten på livrörelsen till en återbäringsfond som nu gäller för konventionella livförsäkringsbolag. Utdelningsförbudet förefaller vara tämligen unikt för Sverige och kan vara en hämsko på konkurrensen inom försäkringsbranschen. För det fall kommittén finner det lämpligt att avskaffa utdelningsförbudet bör man särskilt överväga om och i så fall på vilket sätt de befintliga bolagen skall kunna fogas in i ett system där vinstutdelning är tillåten. Kommittén bör även undersöka förutsättningarna för att konventionell livförsäkring och livförsäkring med aktiefondsanknytning skall kunna meddelas av samma försäkringsbolag. Därvid skall kommittén överväga att i försäkringsrörelselagen införliva de special-

SOU 199189 Bilaga 1 261

bestämmelser som gäller för livförsäkring med aktiefondsanknytning och som för närvarande finns i den särskilda lagen om sådana försäkringar. Kommittén får bedöma om bolag väljer att dela ut vinst till som aktieägare skall regleras på annat sätt än andra bolag. En komplicerande faktor i sammanhanget är att ändringar i ett hänseende ofta föranleder ändringar även i andra avseenden. Som en följd av de starka samband som föreligger mellan olika regler i försäkringsrörelselagen får ett upphävande av vinstutdelningsförbudet konsekvenser bl.a. för hur placeringsregler, återbäringssystem samt grunder för beräkning av premier resp. återbäring till försäkringstagare lämpligen utformas för att regelsystemet sammantaget skall tillgodose försäkringstagarnas intressen.

Uttryckliga regler om Soliditet

I försäkringsrörelselagen finns ett flertal regler syftar till att uppnå som de allmänna mål som soliditetsprincipen kan sägas innebära. Dessa regler avser både tillgångar och skulder i försäkringsbolagens balansräkningar. Reglerna innebär emellertid ingen närmare precisering av hur stort kapital som erfordras, utöver de medel som motsvarar de försåkringstekniska skulderna, för att ñrsäkringsbolagen vid behov skall kunna utjämna variationer i ersättningsbelopp samt täcka de förluster som kan uppkomma i verksamheten. I fråga om livförsäkring lämnar de allmänt hållna reglerna stort utrymme för försäkringsbolagen att själva definiera och bestämma storleken på konsolideringskapitalet, dels möjligheterna att genom betämma erforderligt kollektivt konsolideringskapital, dels den genom tilldelningsteknik som tillämpas. Kommittén skall lämna förslag till soliditetsregler som närmare än de nuvarande preciserar hur stort konsolideringskapital som erfordras för att kravet på betryggande soliditet skall anses vara uppfyllt. Strävandena att harmonisera det svenska regelsystemet med det inom EG innebär att de soliditetsregler som i framtiden skall gälla för svenska försäkringsbolag inte får strida mot reglerna inom EG. Inom EG har enats att man om tillämpa en kritisk gräns, s.k. solvensmarginal, för hur långt ned värdet av en försäkringsgivares s.k. fria tillgångar får sjunka innan särskilda åtgärder vidtas av tillsynsmyndigheten i syfte att få försäkringsgivaren att återvinna erforderlig soliditet. I sammanhanget bör kommittén överväga om ändringar av de svenska redovisningsreglerna är nödvändiga för att det svenska systemet skall kunna till det internationella. anpassas Kommittén skall även göra en bedömning av om återbäringsgrundemas allmänt hållna bestämmelser beträffande det kollektiva konsolideringskapitalet bör bibehållas. Av grunderna framgår inte klart hur detta kapital skall utnyttjas. Vidare gör systemet med kollektivt konsolideringskapital det möjligt för försäkringsbolag att tillfälligt marknadsföra återbäringsräntor inte motsvarar den aktuella, verkliga som avkastningsnivån.

262 Bilaga 1 SOU 199189

Fletxiblare system för grunder inom lixförsäkring

Kommittén bör pröva om det är möjligt att skapa ett enklare och flexiblare system för grunder inom livförsäkring avkall på utan att ge de väsentliga syften som grunderna tillgodoser. I vilken utsträckning grunder behövs och hur dessa närmare skall utformas får kommittén bedöma bl.a. med hänsyn till övriga soliditetsregler finner man nödvändiga. Detaljbeskrivningar av den art som förekommer i de nuvarande grunderna skall i möjligaste man elimineras eller begränsas. Systemet bör på ett flexibelt sätt möjliggöra introduktion av nya försäkringslösningar och vara utformat så att det kan tillämpas utan de specialbestämmelser som finns i lagen om livföisäkringar med aktiefondsanknytning. Kommittén bör vidare undersöka ett nytt om grundsystem även bör kunna gälla för redan ingångna avtal. Nuvarande system för stadfästelse grunder innebär att det är av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen som stadfäster grunderna och i vissa avseenden godkänner de produkter som finns angivna i verksmhetsplanen. Förfarandet kan därigenom sägas innebära att det ytterst är regeringen eller försäkringsinspektionen som fastställer ramarna för föisäkringsbolagens vinstnivå och konkurrensen dem emellan. För att skapa förutsättningar för effektivare konkurrens en mellan försäkringsbolagen bör kommittén söka finna inte ett system som får dessa effekter. NO har vid flera tillfällen påpekat att det från konkurrenssynpunkt är angeläget med förändringar systemet med premieav gemensamma grunder. NO har särskilt kritiserat det ränteantagande tillämpas i som grunderna, men även tillämpningen av ett för samtliga bolag gemensamt antagande om driftskostnademas storlek, eftersom detta lett till att livförsäkringsbolag, med något undantag, kommit att tillämpa samma premier. NO menar att skillnader i bolagens effektivitet skall kunna återspeglas i form av olika stora driftskostnader och att ett för bolagen gemensamt antagande därför verkar konkurienshämmande. Det anses inte tillräckligt att skillnader i driftskostnader så småningom återspeglas i skillnader i återbäringen. Enligt NOs mening är systemet med grunder även orsak till att produktutvecklingen, vid en internationell jämförelse, varit eftersatt inom svensk livförsäkring. Som jag berört i tidigare avsnitt har förändringar i produktsortiment och premiesättning tidigare föregåtts diskussioner av mellan bolagen och förutsatt samförstånd. I en skrivelse till finansdepartementet den 25 april 1990 har jämställdhetsombudsmannen JÄMO hemställt det i samband med översyn att av regleringen på försäkringsomrâdet utreds om det även i fortsättningen bör vara tillåtet låta skillnader i medellivslängd mellan män och kvinnor påverka beräkningen livförsäkringspremier. Även Tjänstemännens av Centralorganisation TCO har i en skrivelse till finansdepartementet den 4 april 1990 hemställt att det utreds om det skall vara tillåtet att göra åtskillnad mellan män och kvinnor i försäkringssammanhang. Denna fråga bereds för närvarande inom regeringskansliet.

SOU 199189 Bilaga 1 263

Kommittén är emellertid oförhindrad att allmänt behandla frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett försâkringkollektiv vid beräkning av premier och försäkringstekniska skulder samt fördelning av återbäring. Den teknik som under lång tid tillämpats vid fördelning av driftskostnader på enskilda livförsâkringar, den s.k. zillmeringen, syftar till att försäkringstagaren själv skall bära den kostnad som bolaget åsamkats vid försäljningen av hans försäkring. Vanligen utbetalas till försäljaren en provision redan vid försäljningen. Provisionen är beräknad under antagandet att premiebetalningarna fullföljs enligt ingånget avtal. Detta innebär vidare att försäkringstagarnas behållning redan vid tecknandet belastas med hela försäljningskostnaden och andra initiala kostnader. I praktiken medför detta ofta att en stor del av de första årens premiebetalningar går till att täcka driftskostnader. Denna teknik medför att en försäkringstagare, som i förtid avbryter premiebetalningarna, i alla fall belastas med omkostnader som om premierna betalats enligt avtalet. Tekniken kan därigenom sägas strida mot tankarna bakom försäkringstagarens fria uppsägningsrätt. Som en konsekvens av de för kunden höga kostnaderna för att avbryta avtalet och byta bolag bidrar zillmeringstekniken vidare till att försäkringsbolag i praktiken inte riskerar att förlora kunder som redan ingått försäkringsavtal. Inom branschen har påbörjats en utredning med nya principer för fördelning av driftskostnader och för provisionssystemet. I samband med översynen av grunderna bör kommittén uppmärksamma nu berörda frågor i syfte att se till att provisionssystemen inte ger orimliga konsekvenser för försäkringstagarna.

Översyn áterbäringssystemet

av

Flera faktorer talar för att nuvarande återbäringssystem inom livförsåkring inte i alla avseenden beaktar försäkringstagamas intressen; bl.a. är den teknik varmed återbäringen fördelas på de individuella försäkringarna för kunden tekniskt komplicerad och därigenom svår att ñrstå. I konsekvens härmed har försäkringstagaren i regel bristfälliga kunskaper om vad de av försäkringsbolagen annonserade återbäringsräntorna i praktiken innebär. Huvudprincipen i det nuvarande systemet är att allt överskott i verksamheten skall återgå till försåkringstagarna eller förmånstagarna i form av återbäring och fördelas i proportion till de enskilda försäkringarnas bidrag till överskottet. Samtidigt skall emellertid överskottet tjäna som konsolideringskapital för livförsäkringsverksamheten, vilket medför att uppkommet överskott inte omedelbart kan tilldelas de enskilda försäkringarna utan åtminstone delvis måste kvarhållas av bolagen i konsolideringssyfte. Om man bortser från en del produkter som introducerats på marknaden under senare tid så har den materiella konkurrensen mellan försäkringsbolagen begränsats till tillämpade återbäringssystem. Dessa följer emellertid en gemensam struktur. Huvuddelen av uppkommet överskott

264 Bilaga 1 SOU 199189

allokeras till de enskilda försäkringarna med hänsyn till deras bidrag till överskottet. Återstående del uppkommet överskott utgör s.k. av kollektiv konsolidering. Allokeringen av överskott till de enskilda försäkringsama är en förberedelse för en kommande tilldelning av återbäring. När tilldelningen sker övergår överskottet till försäkringen, men dessförinnan är det bolagets tillgång och tjänar då som en kompletterande konsolidering utöver det kollektiva konsolideringskapitalet. En allokering av överskott utgör således ingen garanti för en senare tilldelning av áterbäring i motsvarande mån. Om ett bolags ekonomiska utveckling kräver att konsolideringsmedel tas i anspråk kan detta innebära att allokerade överskottsmedel endast delvis tilldelas återbäring. som Under senare decennier har emellertid inte ett sådant förfaringssätt aktualiserats. Tilldelning av återbäringsmedel kan ske på olika sätt. Den helt dominerande formen för tilldelning av återbäring är knuten till försäkringsfallet, dvs. då utbetalning av avtalade försäkringsbelopp blir aktuell, och mera sällan tilldelas âterbäiing under den löpande försäkringstiden. Detta bidrar till att höja nivån ackumulerade överskottsmedel för av vilka placeringsföreskrifterna är mindre rigorösa än för de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Detta förhållande kan ha stimulerat livförsäkringsbolagen att senarelägga tilldelningen återhäav ringsmedel. Med något enstaka undantag fastställer bolagen sina återbäringsräntor inte bara på grundval av redovisade överskottsmedel utan även med hänsyn till prognosticerade övervärden bland tillgångarna. De senaste årens höga återbäringsräntor har i stor utsträckning sin förklaring i optimistiska prognoser som bolagen gjort, och marknadsföringen de av höga återbäringsräntoma har uppenbarligen syftat till att locka nya försäkringstagare. När försäkringsbolag marknadsför återbäringsräntor som bygger på prognoser vilka inte infrias, tvingas de att ta i anspråk kapital som byggts upp av tidigare generationer och fördela detta bland såväl tidigare som nytillkomna försäkringstagare. Under år 1989 ingrep försäkringsinspektionen mot engångsbetalda korta kapitalförsäkringar i syfte att undvika sådana snedfördelningar. Det är emellertid önskvärt att fördelningen av återbäringsmedlen sker på ett acceptabelt sätt utan att sådana ingripanden behöver göras. En helt rättvis fördelning torde visserligen vara svår att åstadkomma, åtminstone till en rimlig kostnad, men nuvarande förfarande borde kunna förbättras. Kommittén bör undersöka förutsättningarna för att åstadkomma ett eller flera áterbäringssystem som bättre än det nuvarande tillgodoser försäkringstagarnas intressen och samtidigt möter kravet på den konsolidering som erfordras för det enskilda försäkringsbolaget. Det är angeläget att framtida återbäringssystem utformas så att en sund konkurrens mellan livförsäkringsbolagen främjas och så att förutsättningar skapas för den enskilde försäkringstagaren att jämföra effektiviteten hos olika försäkringsbolag. Kommittén bör undersöka på vilket sätt dessa syften kan uppnås, exempelvis genom att nya återbäringssystem helt eller delvis

SOU 199189 Bilaga 1 265

regleras i grunderna. I sammanhanget bör kommittén särskilt uppmärksamma den betydelse ett eventuellt avskaffande av vinstutdelningsförbudet får för den framtida utformningen av återbäringssystemet; bl.a. måste över vägas om och i så fall i vilka former det skall vara möjligt för försäkringsbolag att meddela livförsäkringar som inte ger rätt till återbäring.

Nya placeringsregler

Som skydd för försäkringstagama har lagstiftaren velat förhindra att försäkringsbolag placerar de förvaltade tillgångarna i alltför riskfyllda och äventyrliga objekt. Ju kraftigare avkastningen på en placer ing varierar, desto mera riskfylld anses den. För de flesta typer av skadeförsäkring kan bolagen relativt fritt bestämma vilka tillgångar de önskar placera För livförsäkring och annan försäkring där avtalstiden är längre än tio år är placeringsreglema konstruerade så att en stor del av de försäkringstekniska skulderna måste placeras i obligationer eller andra tillgångar som betraktas som särskilt säkra, bl.a. fast egendom och fordringar med säkerhet i form av pantrâtt i sådan egendom. Eftersom de åtaganden som traditionella livförsäkringsbolag gör uttrycks i nominella belopp, innebär placeringar i obligationer eller andra tillgångar som ger nominell förräntning att bolagen har goda möjligheter att uppfylla ingångna avtal. Att placeringsbestämmelserna främst innefattar obligationer och fastigheter innebär emellertid inte att kapitalförvaltningen nödvändigtvis sker på ett från ekonomisk synpunkt effektivt sätt. Placeringar i exempelvis aktier har historiskt visserligen visat sig innebära ett större finansiellt risktagande på kort och medellång sikt än placeringar i obligationer, men i gengäld har i sället getts en kompensation i form av högre avkastning. Med den placeringshorisont som livförsäkringsbolagen har behöver placeringar i tillgångar med större finansiellt risktagande än obligationer inte nödvändigtvis äventyra det grundläggande skyddet för försäkringstagarna, förutsatt att tillgångarna fördelas på ett stort antal tillgångsslag. En placeringsrestriktion som gäller både liv- och skadeförsäkringsbolag och som tillkommit som en konsekvens av förbudet för försäkrings- bolag att driva annan rörelse är den s.k. femprocentsregeln, som innebär att försäkringsbolag inte får förvärva en större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som motsvarar fem procent av det totala röstvärdet i bolaget. Det huvudsakliga motivet för förbudet mot annan rörelse har varit det allmänna kravet på försäkringsbolagen att ha en betryggande soliditet. Undantag från förbudet kan medges om det finns särskilda skäl. För dispens krävs i allmänhet att verksamheten har naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen. Inom EG-ländema gäller också ett principiellt förbud mot annan verksamhet. Bedömningen av vilken verksamhet som har en naturlig anknytning till försäkringsrörelsen varierar dock från land till land. Som regel omfattar förbudet inte verksamheter bedrivna av dotterbolag.

266 Bilaga 1 SOU 199189

Enligt FVKs mening innebär förbudet mot rörelse att försäkannan ringsbolag bör ha större ägarengagemang i finansiella koncerner, banker och andra företag som driver finansiell rörelse. Inte heller anses det att försäkringsbolag skall kunna medverka i s.k. finanshus och finansiella supermarkets avsedda för allmän placeringsservice eller skatteplanering. En drivkraft bakom den allt intensivare branschglidning skett som under senare år mellan försäkringsbolag och andra finansiella före tag är de effektivitetsvinster som kan erhållas då olika verksamheter integreras eller samordnas. På det finansiella området är stordriftsfördelama särskilt påtagliga i försäljningsledet och beträffande datahanteringen. Mycket talar för att utvidgade integrationsmöjligheter innebär strukturomvandling en som är önskvärd från samhällsekonomisk synpunkt. Mot denna bakgrund framstår FVKs tolkning av förbudet mot rörelse relativt snäv. annan som Även när det gäller verksamheter utanför det finansiella området intog kommittén en förhållandevis restriktiv hållning. Ur riskspridningssynpunkt är det önskvärt inte bara att försäkringsbolagen fördelar sina kapitalinnehav på olika slags tillgångar som obligationer, fastigheter och aktier utan också att de fördelar sina aktieinnehav på flera olika aktiebolag. Att försäkringsbolag inte kan förvärva aktier för mer än fem procent av röstvärdet i ett enskilt bolag är ingen garanti för en tillfredsställande rislaspridning. För ett litet försäkringsbolag kan det vara ett betydande risktagande att förvärva aktier motsvarande fem procent röstvärdet i ett stort aktiebolag. av Som framgått är dock femprocentsregeln främst ett utflöde förbudet av mot annan rörelse och inte tillkommen av riskspridningsskäl. Vad gäller förbudet mot annan rörelse torde inte råda någon tveksamhet att om försäkringsbolag bör vara förhindrade att direkt i regi bedriva egen annan verksamhet. Det är emellertid inte självklart att försäkringstagarnas intressen åsidosätts försäkringsbolag tillåts sig i andra om engagera verksamheter via dotterbolag. En förutsättning är dock att försäkringsbolagets insatser i dotterbolaget inte utgör en alltför stor andel de totala av tillgångarna i försäkringsbolaget. Kommittén skall göra en utvärdering nuvarande placeringsregler. I av syfte att skapa ekonomiskt effektiva placeringsregler skall kommittén pröva i vad mån det är möjligt att i placeringsreglerna även innefatta andra slag av tillgångar än de är tillåtna i dag. I fråga försäksom om ringsbolags möjligheter att vid kapitalförvaltningen sig i andra engagera verksamheter bör kommittén utgå från det arbete pågår inom som finansdepartementet med anledning branschglidningen mellan olika av finansiella verksamheter. Kommittén bör vidare beakta utformningen av försäkringsbolags placeringsregler i andra länder. Kommittén bör även överväga om det bör införas begränsningar av försäkringsbolagens möjligheter lån. För närvarande finns inte att ta upp några generella regler som förbjuder försäkringsbolag att ta upp lån. Förbudet mot annan rörelse har emellertid tolkats så att försäkringsbolagens möjligheter att ta upp lån är begränsade. För en kapitalförvaltare ingår lån ofta naturlig del i kapitalförsom en

SOU 199189 Bilaga 1 267

valtningen. Upptagande av lån kan emellertid väsentligt öka riskerna i en portfölj. Vid översynen av placeringsreglema skall kommittén pröva under vilka förutsättningar och i vilken omfattning upptagande av lån kan anses förenligt med försäkringsbolagens verksamhet. Kommittén bör även göra en bedömning av om utvidgade placeringsmöjligheter innebär risk för att försäkringsbolagen blir en alltför dominerande maktfaktor i den svenska ekonomin. Den senaste tidens utveckling mot internationellt integrerade finansmarknader innebär emellertid att maktaspekten fått en ny dimension och den bör därför ses i ljuset av den tilltagande intemationaliseringen.

Regler för byte av litförsäkringsbolag

Försåkringstagare i konventionella livförsäkringsbolag har endast begränsade möjligheter att flytta sina försäkringar från ett bolag till ett annat sedan avtal väl slutits. I de fall byte ändå är möjligt ter sig, som framgått, ett sådant alternativ oftast inte realistiskt mot bakgrund av de kostnader som detta medför. Vid livförsäkringar med aktiefondsanknytning har försäkringstagare emellertid möjligheter dels att vid tecknandet välja vilket fondbolag som skall förvalta sparandedelen i försäkringen, dels att under avtalstiden byta förvaltare av försäkringens sparandedel. Liksom vid konventionella livförsäkringar är dock möjligheterna begränsade vad gäller byte av försäkringsbolag och därigenom också möjligheterna att fritt välja vilket bolag som skall hantera försäkringsriskema. Det kan antas att konkurrensen mellan försäkringsbolag skulle förbättras ytterligare om möjlighet gavs att fullt ut flytta livförsâkringar mellan olika försäkringsbolag. Frågan om sådana utvidgade överflyttningsmöjligheter har tidigare berörts bl.a. i prop. 19899 034 om ändringar i försäkringsrörelselagen, m.m. 44 Som anfördes i propositionen föranleder sådana överflyttningar emellertid vissa problem som måste klarläggas närmare innan vidare steg i denna riktning kan tas. I syfte att öka konkurrensen mellan livförsäkringsbolagen bör kommittén överväga att föreslå regler som ger försäkringstagare rätt att flytta en försäkring från ett bolag till ett annat. Därvid är det väsentligt att kommittén belyser de problem bl.a. med hälsoprövning som kan uppstå när en försäkringstagare vill flytta sin försäkring från ett bolag till ett annat. Exempelvis kan en försäkringstagares hälsa ha försämrats under försäkringstiden så att det mottagande bolaget inte vill överta försäkringen på tidigare villkor. Kommittén bör vidare utreda om sådana överflyttningar kan få negativa effekter på försäkringsbeståndens sammansättningar, t.ex. genom att ett visst urval försäkringstagare koncentreras i ett enda bolag. Vidare måste de skattemässiga förutsättningarna för sådana överflyttningar klarläggas. Kommittén bör i detta sammanhang uppmärksamma de civilrättsliga aspekterna och beakta det arbete som pågår i justitiedepartementet med anledning av betänkandet SOU 198656 Personförsäkringslag.

268 Bilaga 1 SOU 199189

Redovisning av utredningsuppdraget

Det område som skall utredas kännetecknas stor komplexitet, inte av minst beroende på den invecklade teknik och prissättning försäksom ringsverksamheten bygger på. Även kommittén i sitt arbete till del om en kan utgå från det material som FVK sammanställt bör utredningsmaterialet kompletteras bl.a. med relevanta internationella jämförelser. Kommittén bör arbeta utifrån ett samhällsekonomiskt synsätt och beakta de strukturförändringar som sker både inom och utanför landets gränser och som kan väntas få stor betydelse för försäkringsbranschen i framtiden. Detta är väsentligt för att en framtida lagstiftning skall en rimlig varaktighet. Vidare bör kommittén löpande hålla sig informerad om det arbete som pågår inom regeringskansliet med anledning det av europeiska integrationsarbetet. Kommitténs uppdrag är mycket omfattande. Uppdraget är också av brådskande natur. Utredningsarbetet bör därför bedrivas i etapper där kommittén med förtur behandlar de frågor påverkas den som av västeuropeiska integrationen. Detta torde främst gälla försäkringsbolagens soliditets- och placeringsregler samt, i den mån det är nödvändigt med hänsyn till utformningen av placeringsreglema, även frågor som berör âterbäringssystemets utformning. Kommittén bör arbeta skyndsamt och slutföra den första etappen före utgången av oktober 1991. Kommittén skall beakta de direktiv dir. 19845 och 198843 som utfärdats till samtliga kommittéer och särskilda utredare.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd föredrar lagstiftningsärenden gäller som som det affärsmässiga försäkringsväsendet att tillkalla en kommitté omfattad av kommittéförordningen - 1976119 med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda vissa frågor på försäkringsområdet samt föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemstållan.

sou 199189 i i

2 Bilaga

Placeringsregler i några enskilda EG-länder

Sammanfattning

I bilagan ges en kortfattad beskrivning placeringsreglerna i Danmark, av Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Sammanställningen baseras på uppgifter i författningstexter samt på annat material erhållits bl.a. som vid besök i dessa länder. I samtliga länder gäller, åtminstone vad beträffar livförsäkring, särskilda placeringsregler för den bundna förmögenheten. Denna motsvaras närmast av de nuvarande försäkringstekniska skulderna i Sverige plus icke tilldelade återbäringsmedel. De bundna medlen får som regel endast placeras i vissa särskilt angivna slag av tillgångar. Till skillnad från i Sverige får de emellertid även placeras bl.a. i aktier. Ofta gäller också särskilda begränsningar för hur mycket ett försäkringsbolag får placera i ett och tillgångsslag samma eller i ett enskilt företag eller enskild fastighet. Dessa riskspriden ningskrav uttrycks antingen i generella tenner eller relateras till den bundna förmögenheten alternativt balansomslutningen, eller är en kombination av dessa båda varianter. Med undantag för eventuella riskspridningskrav kan s.k. fria medel i princip placeras fritt. Någon direkt motsvarighet till den s.k. femprocentsregeln finns inte i något av de här berörda länderna, och inte heller i något annat av EGs medlemsländer. En förklaring till detta är att förbudet mot annan rörelse som regel inte tolkas lika snävt som i Sverige. Det är inte ovanligt att försäkringsbolag tillåts engagera sig i andra verksamheter via dotterbolag.

Danmark

Placeringsreglema för försäkringsbolagen återfinns i den danska lov om forsikringsvirksomhed . För livförsäkring gäller att huvuddelen, minst 60 %, av medel motsvarande de forsikfingsmzessige hensaettelsema skall placeras i vissa särskilt angivna slag av tillgångar, främst sådana räntebärande tillgångar som betraktas särskilt säkra För den resterande delen den som av

l De forsikringsmaassige hensaattelernai livförsâkxing innefattar till skillnad från de försäkringstekniska skulderna i Sverige även icke tilldelade återbäringsmedel och utgör ca 90 % av de danska livförsäkringsbolagens balansomslutningar.

270 Bilaga 2 SOU 199189

bundna sektorn finns inga begränsningar beträffande valet av tillgångsslag. Upp till 40 % av den bundna sektorn kan således placeras fritt, t.ex. i aktier. Några motsvarande placeringsbegränsningar gäller inte beträffande skadeförsäkringsverksamhet. För livförsäkringsbolag gäller vidare ett riskspridningskrav innebär som att ett livbolag inte får placera i aktier i och lämna kredit till ett enskilt företag till ett högre belopp än vad som svarar mot 2 % av försäkringsbolagets samlade balansomslutning. Regeln, som således även omfattar fria medel, är dock inte tillämplig vid koncernförhållanden. Liksom i Sverige gäller även i Danmark ett förbud mot annan rörelse. Förbudet hindrar dock inte försäkringsbolag att bedriva försäkringsnära verksamheter; ett försäkringsbolag kan t.ex. som en stadigvarande placering uppföra, äga och förvalta fast egendom. Förbudet hindrar inte heller att försäkringsbolag via dotterföretag ägnar sig åt sådana verksamheter som står under Finanstilsynets tillsyn. I övrigt kan försäkringsbolag inte ha bestämmande inflytande i enskilda företag. Vid en bedömning av vad som är bestämmande inflytande beaktas bl.a. det förvärvade företagets ägarstruktur. Försäkringsföretagen kan dock indirekt skaffa sig betydande ägarintressen i näringslivet genom att tvâ eller flera försäkringsföretag tillsammans kan äga ett kapitalformidlingsaktieselskab, dvs. ett aktiebolag som har till uppgift att förvärva ägarandelar eller i övrigt placera medel i en eller flera näringsverksamheter. För kapitalformidlingsaktieselskab gäller inte några begränsningar beträffande placeringsmöjlighetema. Dessa bolag kan alltså i sin moderföretag till tur vara andra näringslivsföretag. För ett livbolags insatser i ett kapitalformidlingsaktieselskab gäller den nämnda tváprocentsbegränsningen ovan enbart de bundna medlen och inte hela balansomslutningen.

Frankrike

För de franska försäkringsbolagen gäller att den bundna förmögenheten enbart får placeras i vissa särskilt angivna slag av tillgångar. Minst 34 % av dessa medel måste motsvaras av investeringar i statsobligationer eller obligationer med statlig garanti. För andra kategorier av tillgångar gäller enbart maxgränser beträffande hur stor andel av den bundna förmögenheten som får placeras i ett enskilt tillgångsslag resp. hur mycket av den bundna förmögenheten som får placeras i ett enskilt företag eller en enskild fastighet etc. För börsnoterade aktier och obligationer gäller en maxgräns på vardera 66 % av den bundna förmögenheten, för fast egendom 40 % och för kassa- och banktillgodohavanden 15 %. Fordringar på âterförsäkringsgivare accepteras i allmnhet inte alls för att täcka de tekniska reserverna. Investeringar i ett enskilt företag kan göras upp till ett belopp som svarar mot 5 % av den bundna förmögenheten, vilket kan utgöra hela aktiekapitalet i det förvärvade företaget. Vid aktieplaceringar som omfattar mer än 10 % av aktiekapitalet i det förvärvade företaget skall dock tillsynsmyndigheten informeras. Upp till 10 % av den bundna

SOU 199189 Bilaga 2 271

förmögenheten kan placeras i en enskild egendom eller värdepappersfond s.k. UCIT. För de fria medlen gäller inga placeringsbegränsningar alls. Placeringsreglerna medger att försäkringsbolag via dotterbolag kan bedriva annan rörelse än försäkringsverksamhet. Inom för den ramen egna rörelsen får försäkringsbolag endast ägna sig sådana verksamheter som särskilt anges i tillsynslagen och därmed jämställd verksamhet.

Storbritannien

I Storbritannien är systemet för placeringsbegränsningar uppbyggt enligt andra principer än i Danmark, Frankrike, Tyskland och Sverige, vilket sammanhänger med att regelsystemet i stort är utformat på ett annat sätt. Inom vissa ramar kan ett försäkringsbolag populärt uttryckt driva - verksamheten efter eget gottñnnande, förutsatt att det till att ser presentera information som gör det möjligt för allmänheten att bilda sig en uppfattning om bolagets utveckling och soliditet. För att möjliggöra kontroll av om bolagen är solventa samt för att underlätta den löpande kontrollen av bolagens verksamhet är bolagen ålagda att förse tillsynsorganet med detaljerad statistik. Med undantag av nystartade bolag, för vilka särskild tillsyn krävs, finns inga restriktioner för vilka slags tillgångar som ett försäkringsbolag får eller måste placera De faktiska placeringar-na styrs dock av de särskilda värderings- och begränsningsregler tillämpas vid tillsynen som av försäkringsbolagen. Dessa regler är detaljerade och anger bl.a. hur olika slags tillgångar skall värderas samt i vilken omfattning de accepteras för täckande av den bundna förmögenheten. Den bundna förmögenheten utgörs av försäkringstekniska skulder och del av en solvensmarginalen. Sammantagna fungerar bestämmelserna i praktiken som riskspridningsregler. Värderingsreglerna innebär att tillgångarna i princip skall tas upp till sina resp. marknadsvärden. Om marknadsvärdering är svår att göra, en som är fallet t.ex. beträffande fastigheter, gäller dock andra regler. Vissa tillgångar kan i detta avseende t.o.m. betraktas värdelösa, vilket som särskilt gäller om en värdering inte kan göras på ett objektivt sätt. Begränsningsreglema anger i vilken utsträckning som värdet av en enskild tillgång eller ett enskilt tillgångsslag beräknat enligt de särskilda värderingsreglerna tillåts matcha den bundna förmögenheten. För vissa tillgångsslag, bl.a. statsobligationer, kontanter och inlåning i bank gäller inga begränsningar alls. Begränsningsreglerna är till övervägande delen inriktade på att sätta ramar för enhandsengagemang och maxgränserna varierar mellan 110 % till 7 12 % av den bundna förmögenheten. Sådana maxgränser gäller bl.a. för aktier, fastigheter, derivatinstrument samt krediter och andra skuldförbindelser. Exempelvis får max 5 % av den bundna förrnögenheten motsvaras av aktier och obligationer hänförliga till ett enskilt företag och upp till 1 % vissa slags krediter av till en enskild privatperson. När det gäller aktieinnehav i ett enskilt företag gäller gränserna l % resp. 2 12 % beroende på om aktien i

272 Bilaga 2 SOU 199189

fråga är börsnoterad eller inte. Det bör poängteras att försäkringsbolagen får ha större innehav bl.a. av enskilda aktier än vad begränsningsreglerna anger, men det överskjutande värdet godkänns då inte för matchning av de bundna medlen. Inte heller i Storbritannien finns någon motsvarighet till den svenska

femprocentsregeln. Äger ett försäkringsbolag aktier för minst 13

av röstvärdet i ett enskilt företag gäller dock särskilda värvderingsregler för dessa aktier. De särskilda begränsningsreglema omfattar ca 95 % av de brittiska livförsâkringsbolagens balansomslutningar. Som redan påpekats omfattar bestämmelserna även en del av solvensmarginalen. För övriga fria medel gäller dock inte några begränsningar. Av betydelse i sammanhanget är också aktuariemas ställning i de brittiska försäkringsbolagen. Aktuariema, måste ingå i bolagens som styrelser, är huvudansvariga för att tillgångar och skulder matchas på ett lämpligt sätt, liksom för den information i detta avseende skall som lämnas till tillsynsmyndigheten. Aktuariema måste också godkännas av tillsynsmyndigheten.

Tyskland

Placeringsbegränsningarna för de tyska försäkringsbolagen uttrycks både i generella termer och i form detaljerade bestämmelser. Enligt av en generell regel skall ett försäkringsbolags hela förmögenhet, dvs. såväl fria som bundna tillgångar, lämplig blandning och spridning genom en placeras så att största möjliga säkerhet och räntabilitet uppnås och så att bolagen alltid har en erforderlig likviditet. Den tillsynspraxis därvid som tillämpas är att investeringar i aktier i ett enskilt företag maximalt får göras upp till ett värde motsvarande 2 % försäkringsbolagets av balansomslutning. Beaktas även obligationer och lån kan m.m. sammantagna investeringar i ett enskilt företag dock uppgå till 10 % av försäkringsbolagen balansomslutning. Några ytterligare regler för placering fria medel finns inte. av Försäkringsbolagen är dock skyldiga att till tillsynsmyndigheten anmäla förvärv av fastigheter och förvärv aktier i främmande företag, av om förvärvet överstiger 10 % av det förvärvade företagets aktiekapital, samt förvärv i företag till vilka försäkringsbolagen står i beroendeställning. För belopp motsvarande den bundna förmögenheten gäller detaljerade placeringsregler för både liv- och skadeförsäkringsbolag. Den bundna förmögenheten får endast placeras i vissa särskilt angivna tillgångsslag, däribland fast egendom och fordringar med säkerhet i form panträtt av i sådan egendom, obligationer och börsnoterade aktier. För varje tillgångskategori gäller en maxgräns, liksom för investeringar i enskilda företag och fastigheter m.m. Upp till 25 % av den bundna förmögenheten får t.ex. placeras i aktier, 50 % i inhemska obligationer, 50 % i kassaoch banktillgodohavanden och 50 % i lån med säkerhet i form av panträtt i fast egendom. 5 % av de bundna medlen får placeras helt fritt. Förvärv av dotterbolag kan inte ske inom ramen för den bundna

SOU 199189 Bilaga 2 273

förmögenheten; maximalt 10 % aktiekapitalet i ett enskilt företag får av förvärvas för dessa medel. Då de bundna medlen utgör ca 90 % av livbolagens resp. ca 67 % av skadcbolagens balansomslutningar omfattar de särskilda placeringsreglerna en stor del av föxsâkringsbolagens placeringar.

SOU 199189

3 Bilaga

Utdrag ur EGs direktiv

Nedan presenteras regler om placering och Soliditet från EGs direktiv på försäkringsområdet. I de fall det föreligger godkända svenska versioner av direktiven återges bestämmelserna på svenska. I övriga fall redovisas reglerna på engelska.

Rådets första direktiv av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att starta och driva direkt försäkringsrörelse avseende annan försäkring än livförsäkring

73239EEG Första skadeförsälcringsdirektivet

Avdelning l

Allmärma bestämmelser Artikel 1 Detta direktiv rör rätten att starta och driva självständig direkt försäkringsverksamhet, utövad av försäkringsföretag etablerade i en medlemsstat eller som önskar etablera sig där, avseende de försäkringsklasser som anges i bilaga till detta direktiv.

Avdelning n

Regler avseende företag med huvudkontor inom gemenskapen

Avsnitt B Villkor för utövande av försäkringsverksamhet

Artikel 15 Varje medlemsstat inom vars territorium ett försäkringsföretag utövar verksamhet skall föreskriva att företaget avsätter tillräckliga tekniska reserver. Storleken av dessa reserver skall bestämmas enligt de i staten gällande reglerna eller, om sådana regler saknas, enligt i medlemsstaten gällande praxis.

276 Bilaga 3 SOU 199189

2. De tekniska reservema skall täckas av likvärdiga och kungruenta tillgångar belägna i det land där verksamheten bedrivs. Medlemsstaterna kan emellertid medge lättnader beträffande tillgångarnas kongruens och lokalisering.

Reglerna i det land där verksamheten utövas skall bestämma tillgångarnas art, och där så är befogat, i vilken utsträckning de får användas till täckning av de tekniska reservema, samt hur sådana tillgångar skall värderas.

3. Om en medlemsstat medger att tekniska reserver täcks av fordringar på återförsäkrare, skall den fastställa det procenttal som tillåts. Medlemsstaten får i sådant fall, trots bestämmelserna under punkt inte kräva att de tillgångar som motsvarar sådana fordringar skall vara belägna inom dess territorium.

4. Tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där företagets huvudkontor ligger skall kontrollera att företagets balansräkning utvisar att tillgångar finns som motsvarar de tekniska reservema för de åtaganden företaget ingått i alla de länder där det bedriver verksamhet.

Artikel 16 Varje medlemsstat skall föreskriva att alla företag som har sitt huvudkontor inom dess territorium skall upprätthålla en tillräcklig solvensmarginal i förhållande till sin totala verksamhet.

Solvensmarginalen skall motsvaras av tillgångar i företaget som är fria från alla förutsebara förpliktelser, med avdrag för immateriella värden. . Här skall främst ingå det inbetalda aktiekapitalet eller, när det gäller ett ömsesidigt försäkringsföretag, det faktiska garantikapitalet, hälften av ännu inte inbetalt aktiekapital eller garantikapital, så snart den inbetalda delen av nämnda kapital uppgår till 25 %,

reserver lagstadgade och fria reserver som inte motsvarar ingångna

försäkringsâtaganden, balanserad vinst, fordran som ett ömsesidigt eller liknande försäkringsföretag med variabla bidrag kan ha på sina medlemmar i form av begärda extra bidrag inom ett visst verksamhetsår, med ett belopp uppgående till hälften av skillnaden mellan maximalt bidrag och faktiskt infordrade bidrag, varvid sådana extra bidrag inte får täcka mer än 50 % av marginalen, på begäran och efter uppvisande av dokumentation från företaget samt efter medgivande av tillsynsmyndighetema i varje medlemsstat där företaget bedriver verksamhet, de dolda reserver som uppkommer genom undervärdering av tillgångarna eller

SOU 199189 Bilaga 3 277

övervârdering av skulderna i balansräkningen, i den utsträckning sådana dolda reserver inte betecknas som exceptionella.

Graden av övervärdering av tekniska reserver bestäms i förhållande till deras storlek, beräknad av företaget i enlighet med nationella bestämmelser; i avvaktan på senare samordning de tekniska av reservema kan emellertid ett belopp motsvarande 75 % av skillnaden mellan reserven för utestående risker beräknad av försâkringsföretaget som ett fast belopp med en minimiprocentsats av premierna, och det belopp som skulle ha erhållits vid beräkning av reserven avtal för avtal ñrutsatt att den lag som gäller i landet medger valfrihet mellan dessa två metoder används till täckning av upp till 20 % av solvensmarginalen. -

2. Solvensmarginalen skall bestämmas i förhållande till antingen det årliga premie- eller bidragsbeloppet eller till genomsnittet av skadebeloppen för de tre senaste räkenskapsåren. Dock skall, då det gäller försâkringsföretag som huvudsakligen meddelar försäkring avseende endast en eller flera av storm-, hagel- eller frostrisker, de senaste sju räkenskapsåren utgöra referensperiod för beräkningen av den genomsnittliga skadebelastningen.

3. Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 17 skall solvensmarginalens storlek vara lika med det högsta av följande två beräkningsresultat

Första resultatet premiebaserat

de premier eller bidrag som hänför sig till all direkt försäkringsverk- samhet, inklusive underordnade risker, under det närmast föregående räkenskapsåret läggs ihop; till detta läggs premierna för mottagen återförsâkring under närmast föregående räkenskapsår; från detta belopp dras det totala beloppet för under det senaste räkenskapsåret annullerade premier eller bidrag, liksom det sammanlagda beloppet för skatter och avgifter på premier eller bidrag som ingår i totalbeloppet.

Detta belopp delas i två delar, av vilka den första skall uppgå till 10 miljoner monetära enheter medan den andra utgör restbeloppet; 18 % resp. 16 % av dessa beloppsandelar räknas sedan fram och läggs ihop.

Det första resultatet fås genom multiplicering av den sålunda framrâknade summan med relationstalet för närmast föregående räkenskapsår mellan det skadebelopp som företaget svarar för efter återförsäkring och det totala skadebeloppet, vilket relationstal inte får vara mindre än 50 %.

278 Bilaga 3 SOU 199189

Andra resultatet baserat på skadeersättningar

de skadeersättningsbelopp utbetalats inom för direkt - som ramen försäkringsverksamhet utan avdrag för skador åvilar återförsäkrare som och retrocessionärer under de i punkt 2 angivna perioderna, skall räknas ihop,

till detta läggs summan av de skadeersättningar utbetalats under - som samma perioder för åtaganden som övertagits återförsäkring eller genom retrocession,

- till detta läggs beloppet för de avsättningar som gjorts för skador som inte är reglerade och som fastställts vid utgången närmast föregående av räkenskapsår både med avseende på direkt försäkringsverksamhet och återförsälcring,

från detta belopp dras summan av de skadeersättningar utbetalats - som under de i punkt 2 angivna tidsperiodema,

- från återstående belopp dras beloppet för avsättning som gjorts för täckning av skador inte är reglerade och fastställts vid början som som av det räkenskapsår som föregått sist avslutade räkenskapsår at the commencement of the second financial year preceding the last financial year för vilka räkenskaper ñreligger, både med avseende på direkt försäkring och áterförsäkring.

En tredjedel eller sjundedel det erhållna beloppet, beroende på en av vilken referensperiod skall användas enligt punkt skall delas i två som delar, varav den första skall uppgå till sju miljoner monetära enheter, medan den andra utgör resterande belopp; 26 % respektive 23 % av dessa andelar skall därefter räknas fram och läggas ihop.

Det andra resultatet erhålls genom multiplicering av det sålunda erhållna beloppet med relationstalet för närmast föregående räkenskapsår mellan det skadebelopp företaget ansvarar för efter återförsâkring och det totala skadebeloppet, vilket relationstal inte får mindre än 50 %. vara

4. De procenttal som skall tillämpas på beloppsandelarna enligt punkt 3 skall nedsättas till en tredjedel för sjukförsäkring som meddelats på liknande tekniska grunder gäller för livförsäkring, förutsatt att som

inbetalda premier är beräknade med hjälp av sjukdomsfallstabeller och enligt matematiska metoder som används för försäkring, en reserv upprättas för ökad livslängd, ett premietillågg utdebiteras i syfte att skapa en säkerhetsmarginal - av tillräcklig storlek, försäkringstagaren kan säga försäkringsavtalet senast före utgången - upp av det tredje försäkringsåret,

SOU 199189 Bilaga 3 279

försäkringsavtalet innehåller reservation för höjning premierna eller

- av nedsättning av ersättningama också när det gäller löpande avtal.

Artikel 17 En tredjedel av solvensmarginalen skall utgöra garantifonden.

2. a Garantifonden får inte underskrida 400 000 monetära enheter i de

fall där verksamheten omfattar samtliga eller vissa av de risker ingår i någon av försäkringsklassema i punkt A i bilagan som under nr 10, 11, 12, 13, 14 och 15; 300 000 monetära enheter i de fall där verksamheten omfattar samtliga eller vissa av de risker som ingår i någon av. försäkringsklassema i punkt A i bilagan under nr 8 och 16;

200 000 monetära enheter i de fall där verksamheten omfattar samtliga

eller vissa av de risker som ingår i någon av ñrsâkringsklassema i punkt A i bilagan under nr 9 och 17.

bOm företagets verksamhet omfattar flera klasser eller flera risker,

skall endast den klass eller risk beaktas som kräver det högsta beloppet.

cVa.1je enskild medlemsstat kan föreskriva nedsättning med

en en fjärdedel av minsta garantifonden, när det gäller ömsesidiga organisationer eller organisationer av motsvarande karaktär.

Avdelning III

Regler för inom gemenskapen etablerade agenturer eller ñlialer till företag med huvudkontor utanför gemenskapen

Artikel 23 2.En medlemsstat kan bevilja auktorisation företaget uppfyller minst om följande villkor

e det innehar i det land där verksamheten bedrivs tillgångar av en storlek

motsvarar minst hälften det i artikel 17.2 föreskrivna minisom av mivändet för garantifonden och deponerar en fjärdedel av detta minimibelopp som säkerhet;

Artikel 24 Medlemsstaterna skall ålägga företagen att avsätta tillräckliga tekniska reserver till täckning av försäkringsåtaganden inom respektive lands territorium. Medlemsstaterna skall försäkra sig om att agenturen eller ñlialen har täckning för sådana tekniska reserver i form av likvärdiga och, i den utsträckning medlemsstaten så kräver, kongruenta tillgångar.

280 Bilaga 3 SOU 199189

Den lag som gäller i respektive medlemsstat skall tillämpas vid beräkningen av de tekniska fastställandet investeringsslag samt reservema, av vid värderingen av tillgångarna.

Medlemsstaten skall föreskriva att de tillgångar representerar de som tekniska skall finnas inom dess territorium. Dock skall reserverna bestämmelserna i artikel 15.3 gälla.

Artikel 25

Varje medlemsstat skall ålägga inom sitt territorium etablerade agenturer eller filialer att hålla en solvensmarginal i form av tillgångar fria från alla förutsebara åtaganden med avdrag för immateriella värden. Solvensmarginalen skall beräknas i enlighet med bestämmelserna i artikel 16.3. Vid beräkningen av marginalen skall dock hänsyn tas endast till premier eller bidrag samt skadekostnader hänför sig till den som av agenturen eller filialen bedrivna verksamheten.

2. En tredjedel av solvensmarginalen skall utgöra garantifonden. Denna garantifond får dock inte mindre än hälften det minimibelopp vara av som föreskrivs i artikel 17.2. Den initialdeposition som skall göras enligt artikel 23.2 e skall inräknas i garantifonden.

3. De tillgångar som motsvarar solvensmarginalen skall till minst ett belopp motsvarande garantifonden finnas i den stat där verksamheten bedrivs och utöver detta inom gemenskapen.

SOU 199189 Bilaga 3 281

Bilaga

A. Klassificering av risker i försäkringsklasser 1 Olycksfall inklusive arbetsskador och yrkessjukdomar fästa försäkringsbelopp skadeersättningar kombinationer av båda ovanstående passagerarskada

Sjukdom fasta försäkringsbelopp skadeersättningar kombinationer av båda ovanstående

Landfordon andra än spårbundna

All skada på eller förlust av motordrivna landfordon andra landfordon

Spárbundna fordon All skada eller förlust av spårbundna fordon

Lufêfartyg All skada på eller förlust av luftfartyg

Fartyg högsjöfartyg, fartyg för insjö-, flod- och kanaltrañk All skada på eller förlust av flod- och kanalfartyg insjéfanyg högsjöfartyg

Godstmnsport vanor, bagage och allt annat gods All skada på eller förlust av gods under transport eller bagage, oavsett transportmedel

Brand och naturkrafter All skada på eller förlust av egendom annan än egendom

som omfattas av klasserna 6 och 7 orsakas som av brand explosion storm annan naturkraft än storm atomenergi jordskred

282 Bilaga 3 SOU 199189

Annan skada på egendom

All skada på eller förlust av egendom annan än egendom som

omfattas av klasserna 6 och 7 som orsakas av hagel eller frost eller av någon annan händelse, som t.ex. stöld, med undantag för dem som nämnts under 8

10. Motorfonionsansvar

All ansvarighet som uppkommer genom användning av motor-

drivna landfordon inklusive frakförarens ansvar

ll. Lufgfartygsansvar All ansvarighet som uppkommer genom användning av luftfartyg

inklusive fmktföraxens ansvar

12. Fartygsansvar högsjö-, insjö-, flod- och kanalfartyg All ansvarighet som uppkommer genom användning av fartyg, skepp eller båtar i högsjöfart, på insjöar, floder eller kanaler

inklusive fraktförarens ansvar

13. Allmän ansvarighet All ansvarighet annan än sådan som anges under 10, 11 och 12

Kredit . insolvens allmän exportkredit avbetalningskredit hypoteksknedit lantbrukskredit

Borgen .

borgen direkt borgen indirekt

Ekonomiska förluster av olika slag . arbetslöshetsrisker inkomstförlust allmän dåligt väder förlust av förmån fortlöpande allmänna omkostnader oförutsedda handelsomkostnader förlust till följd av nedgång i marknadsvärde hyres- eller intäktsförlust indirekt handelsförlust annan än vad som nämnts ovan ekonomisk förlust förenad med handel annan ekonomisk förlust

17. Rättsskydd Rättegångskostnader och andra kostnader i rättsliga angelägenheter

SOU 199189 Bilaga 3 283

Rådets direktiv av den 10 december 1984 med ändring, särskilt vad gäller turistassistans, av första skadeförsäkringsdirektivet

84641EEG

Article 9 Article 16 3 of the First Directive hereby supplemented by the following subparagraph

‘In case of the risks listed under No 18 in point A of the Annex, the

amount of claims paid used to calculate the second result claims basis

shall be the costs borne the undertaking in respect of assistance given. Such costs shall be calculated in accordance with the national provisions of the Member State in whose territory the head office of the undertaking situed.

Article I 0

In article 17 of the First Directive, the second indent of paragraph 2 a

hereby replaced by the following

- 300 000 ECU in the case where all or some of the risks included in one of the classes listed in point A of the Annex under Nos 16 and 18 are covered‘

Article 12 Article 26 of the First Directive hereby replaced by the following

Article 26

Any undertaking which has requested or obtained authorization from more than one Member State may apply for the following advantages which may be granted only jointly

a the solvency margin referred to in Article 25 shall be calculated in

relation to the entire business which carries on within the Community; in such case, account shall be taken only of the operations effected all the agencies or branches established within the Community for the purposes of this calculation;

b the deposit required under Article 23 2 e shall be lodged in only

one of those Member States;

c the assets representing the guarantee fund shall be localized in any

one of the Member States in which carries on its activities.

Application to benefit from the advantages provided for in paragraph 1 shall be made to the competent authorities of the Member States

284 Bilaga 3 SOU 199189

concerned. The application must state the authority of the Member State which in future to supervise the solvency of the entire business of the agencies or branches established within the Community. Reasons must be given for the choice of authority made by the undertaking. The deposit shall be lodged with that Member State.

3. The advantages provided for in paragraph l may only be granted the competent authorities of all Member States in which application an has been made agree to them. They shall take effect from the time when the selected supervisory authority informs the other supervisory

authorities that will supervise the state of solvencyof the entire

business of the agencies or branches within the Community.

The supervisory authority selected shall obtain from the other Member

States the information necessary for the supervision of the overall solvency of the agencies and branches established in their territory.

4. At the request of one or more of the Member States concerned, the advantages granted under this Article shall be withdrawn simultaneously by all Member States concerned.

Article 14 In point A of the Annex to the First Directive the following class hereby added before the last sentence

18.Assistance Assistance for persons who get into difficulties while travelling, while away from home or while away from their permanent residence.‘

SOU 199189 Bilaga 3 285

Rådets direktiv av den 22 juni 1987 med ändring, vad gäller kreditoch borgensförsäkring, av första skadeförsäkringsdirektivet 87343EEG

Article I The following Article shall be inserted

‘Article 15a Each Member State shall require undertakings established on its territory and underwriting risks included under class 14 in point A of the Annex hereinafter referred to as credit insurance to set up an equalization reserve for the purpose offsetting any technical deficit or above—average claims ratio arising in that class for a financial year.

2. The equalization reserve must be calculated, under the rules laid down each Member State, in accordance with one of the four methods set out in point D of the Annex which shall be regarded as being equivalent.

3. Up to the amount calculated in accordance with the methods set out in point D of the Annex, the equalization reserve shall be disregarded for purposes of calculating the solvency margin.

4. Member States may exempt establishments from the obligation to set up an equalization reserve for credit insurance business where the premiums or contributions receivable in respect of credit insurance are less than 4 % of the total premiums or contributions receivable by them and less than 2 500 000 ECU.

4. In Article 16 2, the second sentence shall be replaced the following text

‘In the case, however, of undertakings which essentially underwrite only one or more of the risks of credit, storm, hail or frost, the last seven financial years shall be taken as the reference period for the average burden of claims’

The first indent of Article 17 2 a shall be replaced the

following indents - 1 400 000 ECU in the case where all or some of the risks included in the class listed in point A of the Annex under No 14 are covered. This provision shall apply to every undertaking for which the annual amount of premiums or contributions due in this class for each of the last three financial years exceeded 2 500 000 ECU or 4 % of the total amount of premiums or contributions receivable the undertaking concerned;

286 Bilaga 3 SOU 199189

400 000 ECU in the case where all or some of the risks included in one of the classes listed in point A of the Annex under Nos 10, 11, 12, 13 and 15 and, insofar as the first indent does not apply, No 14.

The following subparagraph shall be added to Article 17 2

dWhere an undertaking carrying credit insurance required on to increase the fund nefened to in subparagraph a, first indent, to 1 400 000 ECU, the Member State concerned shall allow such undertaking

a period of three years which to bring the fund to 1 000 000 - up ECU,

a period of ñve years to bring the fund up to 1 200 000 ECU, -

a period of seven years to bring the fund to l 400 000 ECU. - up

These periods shall run from the date from which the conditions

referred to in the first indent of subparagraph a fulfilled.‘

are

Point D in the Annex to this Directive shall be added to the Annex.

sou 199189 Bilaga 3 287

Annex

D. Methods of calculating the equalization reserve for the credit insurance class

Method No I

1.In respect of the risks included in the class of insurance in point A No 14 hereinafter referred to as credit insurance‘ the undertaking shall set up an equalization reserve to which shall be charged any technical deficit arising in that class for a financial year.

2.Such reserve shall in each financial year receive 75 % of any technical surplus arising on credit insurance business, subject to a limit of 12 % of the net premiums or contributions until the reserve has reached 150 % of the highest annual amount of net premiums or contributions received during the previous five financial years.

Method No 2

1.In respect of the risks included the class of insurance listed in point A No 14 hereinafter referred to as credit insurance the undertaking shall set up an equalization reserve to which shall be charged any technical deficit arising in that class for a financial year.

2.The minimum amount of the equilization reserve shall be 134 % of the average of the premiums or contributions received annually during the previous five financial years after subtraction of the cessions and addition of the reinsurance acceptances.

3.Such reserve shall in each of the successive financial years receive 75 % of any technical surplus arising in that class until the reserve at least equal to the minimum calculated in accordance with paragraph 2.

4.Member States may lay down special rules for the calculation of the amount of the reserve andor the amount of the annual levy in excess of the minimum amounts laid down this Directive.

Method No 3

1.An equalization reserve shall be formed for class 14 in point A hereinafter referred to as credit insurance’ for the purpose of offsetting any above-average claims ratio for a financial year in that class of insurance.

288 Bilaga 3 SOU 199189

2.Ihe equalization reserve shall be calculated the basis of the method on set out below.

All calculations shall relate to income and expenditure for the insurers own account.

An amount in respect of any claims shortfall for each financial year shall be placed to the equalization reserve until has reached, or restored to, the required amount.

There shall be deemed to be a claims shortfall the claims ratio for a financial year lower than the claims ratio for the average reference period. The amount in respect ot the claims shortfall shall be arrived at by multiplying the difference between the two ratios by the earned premiums for the financial year.

The required amount shall be equal to six times the standard devition of the claims ratios in the reference period from the average claims ratio, multiplied by the earned premiums for the financial year.

Where claims for any financial in amount in year are excess, an respect thereof shall be taken from the equalization reserve. Claims shall be deemed to be in excess the claims ratio for the financial year higher than the average claims ratio. The amountvin respect of the excess claims shall be arrived at multiplying the difference between the two ratios by the earned premiums for the financial year.

Irrespective of claims experience, 3,5 % of the required amount of the equalization reserve shall be first placed to that each reserve financial year until its required amount has been reached restored. or

The lenght of the reference period shall be not less than 15 yearsand

not more than 30 years. No equalization reserve need be formed no underwriting loss has been noted during the reference period.

The required amount of the equalization reserve and theamount to be taken from may be reduced the average claims ratio for the reference period in conjunction with the expenses ratio show that the premiums include a safety margin.

Method No 4

1.An equalization reserve shall be formed for class 14 in point A

hereinafter referred to as credit insurance‘ for the. purpose of offsetting any above-average claims ratio for a financial year in that class of insurance.

sou T i T Bilaga 3 239 199189

2.The equalization reserve shall be calculated on the basis of the method set out below. .

All calculations shall relate to income and expenditure for the insurers own account.

An amount in respect of any claims shortfall for each financial year shall be placed to the equalization reserve until has reached the maximum required amount.

There shall be deemed to be a claims shortfall the claims ratio for a financial year lower than the average claims ratio for the reference period. The amount in respect of the claims shortfall shall be arrived at by multiplying the difference between the two ratios by the earned premiums for the financial year.

The maximum required amount shall be equal to six times the standard deviation of the claims ratio in the reference period from the average claims ratio, multiplied by the earned premiums for the financial year.

Where claims for any financial year are in excess, an amount in respect thereof shall be taken from the equalization reserve until has reached the minimum required amount. Claims shall be deemed to be in the claims ratio for the financial year higher than excess the average claims ratio. The amount in respect of the excess claims shall be arrived at multiplying the difference between the two ratios by the earned premiums for the financial year.

The minimum required amount shall be equal to three times the standard deviation of the claims ratio in the reference from the average claims ratio multiplied by the earned premiums for the financial year.

The length of the reference period shall be not less than 15 years and not more than 30 years. No equalization reserve need be formed underwriting loss has been noted during the reference period. no

Both required amounts of the equalization reserve and the amount to be placed to the amount to be taken from may be reduced or period in conjunction with the average claims ratio for the reference the ratio show that the premiums include safety margin expenses a and that safety margin than one-and—a-half times the standard more deviation of the claims ratio in the reference period. In such a case the amounts in question shall be multiplied by the quotient or oneand-a—half times the standard deviation and the safety margin.

290 Bilaga 3 SOU 199189

Rådets andra direktiv av den 22 juni 1988 om samordning av lagar

och andra författningar angående annan direkt försäkring än livförsäkring 88357EEG Andra skadeförsälcringsdirektivet

Article 6 For the purposes of applying the first subparagraph of Article 15 2 and Articel 24 of the first Directive, the Member States shall comply whith Annex l to this Directive as regards the matching rules.

Annex 1

Matching rules

8.The Member States may authorize undertakings whether head offices or branches not to hold matching assets to cover an amount not exceeding 20 % of their commitments in a particular currency.

However, total assets in all currencies combined must be at least equal to total commitments in all currencies combined.

9.Each Member State may provide that, whenever under the preceding procedures a commitment has to be covered by assets expressed in the currency of a Member State, this requirement shall also be considered to be satisfied when up to 50 % of the assets in expressed in ECU.

SOU 199189 Bilaga 3 291

Kommissionens förslag till rådets tredje direktiv om samordning av lagar och andra författningar angående annan direkt försäkring än livförsäkring COM90348

Article 15 Article 15 of the First Directive replaced the following

Article 15

l.The home Member State shall require every insurance undertaking to establish sufficient technical provisions in respect of its entire business.

2.The home Member State shall require every insurance undertaking to cover the technical provisions in respect of its entire business by matching assets in accordance with Article 6 of the Second Directive. In rmpect of business written in the European Community, these assets must be localised in a Member State of the European Community. The home Member State may, however, permit relaxations in the rules on the localization of assets.

Article 17 Assets representing the technical provisions shall be invested having regard to the kind of business transacted, and the nature and duration of the assets, including possible future variations in their yield and value.

Article 18 1.The home Member State shall allow every insurance undertaking to cover the technical provisions from amongst the following categories of assets.

a debt securities, bonds and other money market instruments issued

a State or local authority; loans to or guaranteed by a State or local authority;

b debt securities, bonds and other money market instruments issued undertakings; guaranteed by undertakings; secured loans to or

c secured loans to natural other than those listed under h;

persons

d transferable shares and other transferable variable yield participations;

e units in undertakings for collective investments in transferable

securities and other investment pools;

it 199189 292 Bilaga 3 SOU f hedging instruments, such as options, futures, swaps; g land and buildings; h loans guaranteed mortgage on land, buildings, ships or aircraft; i cash at bank and in hand, deposits with credit institutions;

i reinsurance amounts of technical provisions, determined in

accordance with the stipulations of the underlying reinsurance contracts; k deposits with and debts owed by ceding undertakings; l debts owed by policy-holders and intermediaries arising out of direct and reinsurance operations, up to 30 % of premiums earned in the financial year;

m accrued interest and rent and other prepayments and accrued

income;

n deferred acquisition costs;

o amounts receivable as a result of salvage and subrogation;

p recognized tax recoveries; q claims against guarantee funds;

r tangible fixed assets, other than land and buildings;

s reversionary interests.

2.Notwithstanding paragraph in particular circumstances and at the insurance under-takings request, the home Member State may, on the basis of a duly motivated decision, allow other categories of assets for the purpose of covering technical provisions, subject to Article 17. Article 19 1.The home Member State shall require every insurance undertaking to invest no more than

a 50 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance,

in the category of assets listed in Article 18 1b;

SOU 199189 Bilaga 3 293

b 50 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, in the categories of assets listed in Article 18 1g and h, taken together;

c 80 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance,

in the categories of assets listed in Article 18 ld,(e) and t, taken together, of which no more than 10 % shall comprise the category of assets listed in Article 18 1f or unlisted transferable shares and other transferable variable yield participations taken together;

d 5 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, in the category of assets listed in Article 18 1c;

e 10 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance,

in any one piece of land or buildings, or a numer of pieces of such buildings;

f 10 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, in any one loan guaranteed by a mortgage on land, buildings, ships or aircraft;

g 10 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, taken together in transferable shares, other transferable variable yield participations, debentures and other bonds of any one undertaking and loans to any one undertaking;

2.Member States shall not require insurance undertakings to invest in particular categories of assets or to localize their assets in a particular Member State.

3.Notwithstanding paragraph in particular circumstances and at the insurance underta.kings request, the home Member State may, on the basis of a duly motivated decision, allow exceptions to the rules laid

down in points a to g of paragraph 1 of this Article, subject to

Article 17.

Article 20 At the request of, and upon proof being shown by, the insurance undertaking, the home Member State may allow any hidden reserves resulting from the undervaluation of assets as cover for technical provisions in so far as those hidden reserves are not of an exceptional nature.

If hidden reserves are recognized as cover for technical provisions, an adequate amount of latent taxes and selling expenses shall be deducted.

294 Bilaga 3 SOU 199189

Article 21

Numbers 8 and 9 of Annex 1 to the Second Directive replaced the are following

8. Insurance undertakings hold non-matching assets to may cover an amount not exceeding 20 % of their commitments in particular a currency.

9. Each Member State provide that, when under the preceding may procedures a commitment has to be covered by assets expressed in the currency of a Member State, this requirement shall also be considered to be satisfied when the expressed in ECU. assets are

Rådets första direktiv av den 5 mars 1979 samordning lagar om av och andra författningar angående rätten att starta och driva direkt

livförsäkringsrörelse 79267EEG Första livförsäkringsdirektivet

Avdelning 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Detta direktiv rör rätten att starta och driva självständig direkt försäkringsverksamhet, utövad försäkringsföretag etablerade i medav en lemsstat eller som önskar etablera sig där, avseende de former av verksamhet som anges nedan.

1.Följande försäkringsformer, när dessa grundar sig på avtal

alivförsälcring, dvs. försäkring omfattar särskilt kapitalförsäksom ring för livsläll ocheller dödsfall, livförsäkring med återbetalning av erlagda premier, tontiner, försäkring som utfaller vid äktenskaps ingående och försäkring som utfaller vid födelsen,

blivmntor,

cti11§.ggsf6rsikringar som meddelas livförsäkringsföretag, dvs. av försäkring mot personskada inklusive arbetsoförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av olyckshändelse och försäkring mot invaliditet förorsakad av olyckshändelse eller sjukdom, i de fall dessa försäkringar tecknas som tillägg till livförsâkring.

SOU 199189 Bilaga 3 295

Avdelning II

Regler avseende företag med huvudkontor inom gemenskapen

Avsnitt B Villkor för utövande av försäkringsverksamhet Artikel 17 1.Varje medlemsstat inom vars territorium ett försäkringsföretag utövar verksamhet skall föreskriva att företaget avsätter tillräckliga tekniska reserver, inklusive premiereserv.

Storleken av de tekniska reserverna, inklusive premiereserven, skall bestämmas enligt de i staten gällande reglerna eller, om sådana regler saknas, enligt i medlemsstaten gällande praxis.

2.De tekniska reservema, inklusive premiereserven, skall täckas av likvärdiga och kongruenta tillgångar belägna i det land där verksamheten bedrivs. Medlemsstaterna kan emellertid medge lättnader beträffande tillgângarnas kongruens och lokalisering. lättnader vid tillämpningen av regeln om likvärdiga tillgångar skall medges med hänsyn till sådan livförsäkring som i första hand utgörs av långfristig kapitalförsäkring.

Reglerna i det land där verksamheten utövas skall vara bestämmande för tillgångar-nas art, och där så är befogat, i vilken utsträckning de får användas till täckning av de tekniska reserverna, inklusive premiereserv, samt hur sådana tillgångar skall värderas.

3.0m en medlemsstat medger att tekniska reserver, inklusive premiereserv, täcks av fordringar på återförsäkmre, skall den fastställa det procenttal som tillåts. Medlemsstaten får i sådant fall, trots bestämmelserna under punkt inte kräva att de tillgångar som motsvarar sådana fordringar skall vara belägna inom dess område.

4.Tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där företagets huvudkontor ligger skall kontrollera att företagets balansräkning utvisar att tillgångar finns som motsvarar de tekniska reserverna, inklusive premiereserven, för de åtaganden företaget ingått i alla de länder där det bedriver verksamhet.

Artikel 18 Varje medlemsstat skall föreskriva att alla företag som har sitt huvudkontor inom dess territorium skall upprätthålla en tillräcklig solvensmarginal i förhållande till sin totala verksamhet.

s0U 199189

Solvensmarginalen skall utgöras

1.av tillgångar i företaget som är fria från alla förutsebara förpliktelser, 1 med avdrag för immateriella vården; här skall främst ingå i

det inbetalda aktiekapitalet eller, när det gäller ett ömsesidigt försäkringsföretag, det inbetalda garantibeloppet,

hälften av ännu inte inbetalt aktiekapital eller garantikapital, så snart den inbetalda delen av nämnda kapital uppgår till 25 %,

-lagstadgade och fria reserver inte motsvarar ingångna som försäkringsåtaganden,

balanserad vinst; -

2. i den utsträckning som detta medges i nationell lag de vinstreserav ver som redovisas i balansräkningen, dessa kan användas till om täckning av förluster och inte har avsatts för utdelning till försäkringstagama;

3. efter ansökan med bifogade intyg ingiven företaget till tillsynsav myndigheten i den medlemsstat där företagets huvudkontor är beläget och med denna myndighets medgivande, a

a av ett belopp motsvarande 50 % av företagets framtida vinst;

vinstens storlek erhålls multiplicering den uppskattade genom av årsvinsten med faktor motsvarar försåkringsavtalens en som genomsnittliga återstående giltighetstid; denna faktor får inte överstiga 10; den uppskattade årsvinsten skall utgöra det aritmetiska genomsnittet av de vinster som gjorts under de senaste fem åren i de verksamhetsgrenar som anges i artikel

Grunderna för beräkning den faktor med vilken den uppskattade f av årsvinsten skall multipliceras, och de vilken vinsten l poster av består, skall fastställas genom överenskommelse mellan de

behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i samråd med kom-

missionen. I avvaktan på en sådan överenskommelse skall dessa frågor bestämmas enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars

territorium företaget huvudkontor, agentur eller filial bedriver sin

verksamhet.

När de behöriga myndigheterna definierat begreppet uppnådd vinst, skall kommissionen framlägga ett förslag för harmonisering av detta begrepp genom ett direktiv om harmonisering av försäkringsföretagens årsredovisningar och om genomförande av sådan samordning som anges i artikel 1.2 i direktiv 78660EEG,

mig

SOU 199189 Bilaga 3 297

bom zillmering inte tillämpas eller, när zillmering tillämpas denna inte uppgår till de tillägg för försäljningskostnader som ingår i premien, av skillnaden mellan en zillmerad eller delvis zillmerad premiereserv och en premiereserv zillmerad med en faktor som motsvara det tillägg för försäljningskostnader som ingår i premien; detta belopp får emellertid inte överstiga 3,5 % av summan av skillnaderna mellan kapitalbeloppen för livförsälcringar och premiereserven för samtliga försäkringsavtal där zillmering är möjlig; denna skillnad skall minskas med beloppet för avskriven försäljningskostnad som redovisas som tillgång;

com tillstånd beviljas av tillsynsmyndigheterna i berörda med-

lemsstater där företaget bedriver sin verksamhet, av dolda reserver som uppkommit genom undervärdering av tillgångar och övervärdering av skulder, bortsett från premiereserven, i den utsträckning sådana dolda reserver inte betecknas som exceptionella.

Artikel 19

Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 20 skall minsta solvensmarginalen bestämmas på följande sätt, beroende på vilken försäkringsklass som avses

a För sådan försäkringsverksamhet i artikel 1.1 och

som avses a med undantag för försäkring knuten till investeringsfonder skall minsta solvensmarginalen utgöras av summan av följande två resultat

första resultatet -

Ett värde som motsvarar 4 % av premiereserven avseende direkt försäkringsverksamhet utan avdrag för avgiven återförsäkring och mottagen återförsâkring, skall multipliceras med relationstalet för närmast föregående räkenskapsår mellan den totala premiereserven med avdrag för avgiven återförsäkring och premiereservemas bruttobelopp enligt ovan; dock får detta relationstal inte vara lägre än 85 %;

andra resultatet -

För försäkringsavtal, där risksumman inte är negativ, multipliceras ett värde motsvarande 0,3 % av den risksumma som företaget påtagit sig ansvaret för, med relationstalet för närmast föregående räkenskapsår mellan den totala risksumman som företaget förblir ansvarigt för efter avgiven återförsâkring och retrocession och den totala risksumman utan avdrag för avgiven återförsäkring; dock får detta relationstal inte vara lägre än 50 %.

298 Bilaga 3 SOU 199189

När det gäller temporär dödsfallsförsåkring med en längsta löptid av tre år skall ovannämnda multiplikationsfaktor 0,1 %; för sådana vara försäkringar med en löptid på mer än tre år, men högst fem år skall denna faktor vara 0,15 %.

b När det gäller sådan tilläggsförsâkring som avses i artikel 1.1 c skall

minsta solvensmarginalen motsvara resultatet av följande beräkning;

de premier eller bidrag, inklusive underordnade risker, hänför - som sig till direkt försäkringsverksamhet, under det närmast föregående räkenskapsåret läggs ihop;

till detta läggs premierna för mottagen återförsäkring under närmast föregående räkenskapsår;

från detta belbpp dras det totala beloppet för under det senaste räkenskapsåret annulerade premier eller bidrag, liksom det sammanlagda beloppet för skatter och avgifter på premier eller bidrag som ingår i totalbeloppet.

Det sålunda erhållna beloppet delas i två delar, av vilka den första skall uppgå till högst 10 miljoner monetära enheter, medan den andra utgör restbeloppet; 18 % respektive 16 % av dessa beloppsandelar räknas sedan fram och läggs ihop.

Resultatet erhålls genom multiplicering av den sålunda framräknade summan med relationstalet för närmast föregående räkenskapsår mellan det skadebelopp som företaget för efter återförsäkring svarar och det totala skadebeloppet, vilket relationstal inte får vara mindre än 50 %.

e För försäkring som avses i artikel 1.1 och b och är knuten till

a som investeringsfonder, skall minsta solvensmarginalen motsvara

4 % av premiereserven beräknad på det sätt som anges för det första resultatet i punkt a i denna artikel, i den utsträckning försäkringsföretaget påtar sig investeringsrisk, samt 1 % den en av sålunda beräknade reserven i den utsträckning företaget inte påtar sig någon investeringsrisk, och förutsatt att försäkringsavtalets löptid överstiger fem år och det belopp som avsätts till täckning av förvaltningskostnadema enligt försäkringsavtalet fastställts för en period som överstiger fem år

plus

0,3 % av risksumman beräknad enligt vad som anges under andra resultatet, första stycket i punkt a, denna artikel, i den utsträckning företaget täcker en dödsfallsrisk.

4 a l ,ii

SOU 199189 Bilaga 3 299

Artikel 20 1.En tredjedel av minsta solvensmarginalen, fastställd enligt artikel 19, skall utgöra garantifonden. Med förbehåll för punkt 2 skall minst 50 % av fonden utgöras av poster enligt artiklarna 18.1 och 18.2.

a Garantifonden skall emellertid uppgå till minst 800 000 monetära

enheter.

b Varje enskild medlemsstat får föreskriva att minimistorleken för garantifonden får nedsättas till 600 000 monetära enheter, när det gäller ömsesidiga och motsvarande organisationer samt tontiner.

d Den minsta garantifond som avses i a, b och c skall utgöras av de poster som anges i artiklarna 18.1 och 18.2.

Avdelning III

Regler för inom gemenskapen etablerade agenturer eller filialer till företag med huvudkontor utanför gemenskapen

Artikel 27 2.En medlemsstat får bevilja auktorisation om företaget uppfyller minst följande villkor

e det innehar tillgångar i den stat där verksamheten bedrivs av en

storlek som motsvarar minst hälften av det i artikel 20.2 a föreskrivna minimibeloppet för garantifonden och deponerar en fjärdedel av detta minimibelopp som säkerhet;

Artikel 28 Medlemsstaterna skall ålägga företagen att avsätta tillräckliga sådana reserver som avses i artikel 17 till täckning av försäkringsâtaganden inom respektive lands territorium. Medlemsstaterna skall försäkra sig om att agenturen eller filialen har täckning för sådana reserver i form av likvärdiga och, i den utsträckning medlemsstaten så kräver, kongruenta tillgångar.

Den lag som gäller i respektive medlemsstat skall tillämpas vid beräkningen av sådana reserver, vid fastställandet av investeringsslag och vid värderingen av tillgångarna, samt där så erfordras, vid fastställande av i vilken utsträckning tillgångarna får användas för täckning av dessa reserver.

Medlemsstaten skall föreskriva att de tillgångar som täcker dessa reserver skall finnas inom dess territorium. Dock skall här bestämmelserna i artikel 17.3 gälla.

300 Bilaga 3 SOU 199189

Artikel 29 1.Varje medlemsstat skall ålägga inom sitt territorium etablerade agenturer eller filialer att hålla en solvensmarginal i form av sådana tillgångar som anges i artikel 18. Minsta solvensmarginalen skall beräknas i enlighet med artikel 19. Vid beräkningen av marginalen skall dock hänsyn tas endast till den av agenturen eller ñlialen bedrivna verksamheten.

2.En tredjedel av solvensmarginalen skall utgöra garantifonden.

Denna garantifond får dock inte vara mindre än hälften av det minimibelopp som föreskrivs i artikel 20.2 a. Den initialdeposition som skall göras enligt artikel 27.2 e skall inräknas i garantifonden.

Garantifonden och denna fonds minsta värde skall vara sammansatt enligt bestämmelserna i artikel 20.

3.De tillgångar som motsvarar minsta solvensmarginalen skall till minst ett belopp motsvarande garantifonden finnas i den medlemsstat där verksamheten bedrivs och utöver detta inom gemenskapen.

Artikel 30 LFöretag som har ansökt om eller beviljats auktorisation i mer än en medlemsstat kan ansöka om följande ñrmáner, som får medges endast gemensamt,

aden solvensmarginal som anges i artikel 29 skall beräknas på grundval av hela den verksamhet som företaget bedriver inom gemenskapen, varvid hänsyn skall tas endast till den verksamhet som utövas av samtliga agenturer eller filialer etablerade inom gemenskapen,

bden deposition som fordras enligt artikel 27.2 e skall göras endast

i en av de berörda medlemsstaterna,

cde tillgångar motsvarar garantifonden får lokaliseras till vilken

som som helst av de medlemsstater där företaget bedriver verksamhet.

2.En ansökan att åtnjuta förmåner enligt punkt 1 skall göras hos de

behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna. I ansökningen skall den myndighet anges som i framtiden skall utöva tillsyn av de inom gemenskapen etablerade frlialemas eller agenturernas soliditet med avseende på deras samlade verksamhet. Företagets val av myndighet skall motiveras. Depositionen skall göras i den medlemsstaten. i

sou 199189 Bilaga 3 301

3.Förmånerna enligt punkt l får beviljas endast om de behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater som tillstållts en ansökan medger detta. Förmånerna skall börja gälla från och med det datum då den utvalda tillsynsmyndigheten meddelar de övriga tillsynsmyndighetema att den åtar sig att övervaka de inom gemenskapen etablerade agenturernas eller ñlialernas Soliditet med avseende på deras samlade verksamhet.

Den utvalda tillsynsmyndigheten skall från de övriga medlemsstaterna erhålla den information som behövs för tillsynen av den samlade Soliditeten för de agenturer och filialer som etableras inom deras territorium.

4.På begäran av en eller flera av de berörda medlemsstaterna skall de enligt denna artikel beviljade förmånerna återkallas samtidigt av alla berörda medlemsstater.

302 Bilaga 3 SOU 199189

Kommissionens förslag till rådets tredje direktiv om samordning av lagar och andra författningar angáende direkt livförsäkring COM9157

Article 15 Article 17 of the First Directive replaced by the following

Article 17

1.Ihe home Member State shall require every assurance undertaking to establish sufficient technical provisions, including mathematical provisions, in respect of its entire business.

The amount of such provisions shall be determined according to the following principles

A

i The amount of the mathematical provisions shall be calculated a sufficiently prudent actuarial valuation of all future liabilities for all existing policies, including

all guaranteed benefits, including guaranteed surrender values, - - bonuses which have already been guaranteed, whether described as vested, declared or allotted, options available to the policy-holder under the terms of the contracts, expenses, including commissions, -

taking credit for future premiums due.

3.The home Member State shall require every assurance undertaking to cover the technical provisions in respect of its entire business by matching assets. In respect of business written in the European Community, these assets must be localized in a Member State of the European Community. The home Member State may, however, permit relaxations in the rules on the localization of assets.

Article I 7

Assets representing the technical provisions shall be invested having regard to the kind of business transacted, and the nature and duration of the assets, including possible future variations in their yield and value.

sou 199189 Bilaga 3 303 Article 18 1.The home Member State shall allow every assurance undertaking to cover the technical provisions only from amongst the following categories of assets adebt securities, bonds and other market instruments issued money a State or local authority; loans to or guaranteed by a State or local authority; bdebt securities, bonds and other market instruments issued money undertakings; secured loans to or guaranteed undertakings; csecured loans to natural persons other than those listed under h; dtransferable shares and other transferable variable yield participations; eunits in undertakings for collective investments in transferable securities and other investment pools; fhedging instruments, such options, futures, as swaps; gland and buildings; hloans guaranteed by land, buildings, ships aircraft; mortgage on or icash at bank and in hand, deposits with credit institutions; jreinsurance amounts of technical provisions determined in accordance with the stipulations of the underlying reinsurance contracts; kdeposits with and debts owed ceding undertakings ldebts owed by policy-holders and intermediaries arising out of direct and reinsurance operations, up to 30 % of premiums earned in the financial year; maccrued interest and rent and other prepayments and accrued income; ndeferred acquisition costs; oamounts receivable as a result of salvage and subrogation; precognized tax recoveries;

W 304 Bilaga 3 sou 199189

qclaims against guarantee funds;

rtangible fixed assets, other than land and buildings;

sreversionary interests;

tloans on policies.

2. Notwithstanding paragraph in particular circumstances and at the undertakings request, the home Member State may, on the assurance basis of a duly motivated decision, allow other categories of assets for the purpose of covering technical provisions, subject to Article 17.

Article I9 l.The home Member State shall require every assurance undertaking to invest no more than

a50 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, in the category of assets listed Article 18 1b;

b50 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, in the categories of assets listed in Article 18 1g and h, taken together;

c80 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance,

in the categories of assets listed in Article 18 1d, e and f,

taken together, of which no more than 10 % shall comprise the category of assets listed in Article 18 1f or unlisted transferable shares and other transferable variable yield participations taken together;

The home Member State may waive the 80 % limit, on condition that the 10 % limit laid down in point g reduced to 5 %;

d5 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, in the category of assets listed Article 18 1c;

e10 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, in piece of land buildings, or a number of pieces of such any one or buildings;

D10 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, in loan guaranteed by a mortgage on land, buildings, ships any one or aircraft;

gl0 % of the total of the technical provisions, net of reinsurance, taken together in transferable shares, other transferable variable yield

SOU 199189 Bilaga 3 305

participations, debentures other bonds of undertaking and as any one loans to any one undertaking.

2.Member States shall not require undertakings to invest in assurance particular categories of assets to localize their assets in particular or a Member State.

3.Notwithstanding paragraph in particular circumstances and at the assurance undertakings request, the home Member State the may, on basis of a duly motivated decision, allow exceptions to the rules laid

down in points a to g of paragraph 1 of this Article, subject to

Article 17.

Article 20

At the request of, and proof being shown by, the upon assurance undertaking, the home Member State allow hidden may any reserves resulting from the undervaluation of for technical assets as cover provisions in so far as those hidden not of exceptional reserves are an nature.

If hidden reserves are recognized for technical provisions, as cover an adequate amount of latent taxes and selling shall be expenses deducted.

Article 21

For the purposes of the first subparagraph of Article 17 3 and Article 28 of the First Directive, Member States shall comply with Annex 1 to this Directive regards the matching rules. as

Annex 1

Matching rules

The currency in which the assurers commitments payable shall be are determined in accordance with the following rules

5.Undertakings are authorized not to hold matching assets to cover an amount not exceeding 20 % of their commitments in a particular currency.

However, total assets in all currencies combined must be at least equal to total commitments in all currencies combined.

6.Each Member State may provide that, whenever under the preceding procedures a commitment has to be covered by assets expressed in the currency of a Member State, this requirement shall also be considered to be satisfied when the expressed in assets are ecus.

SOU 199189 307

Bilaga

4 Några använda begrepp

Vid utarbetandet nedanstående ordförklaringar har i första hand av använts Försäkringstermer, utgiven av Svenska Försäkringsföreningen. I den mån förklaringarna innehåller begrepp finns upptagna och som förklarade i denna ordlista har dessa markerats med kursivstil. Förklaringarna skall inte uppfattas normerande, utan endast som som hjälpmedel vid läsningen av detta betänkande. aktuarie, försäkringsmatematiker tjänsteman med viss, av finansinspektionen föreskriven matematiskstatistisk utbildning, som enligt försäkringsrörelselagen skall finnas i bolag som meddelar liiförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring för längre tid än fem år och skall ha överinseende över bolagets som försäkringstekniska utredningar och beräkningar

aktuariell risk risk i själva försäkringsrörelsen som kan avse t.ex. en enskild försäkring, en viss försäkringsgren eller en försäkringstyp allokerad åter-bäring överskottsmedel som ett försäkringsbolag sätter för att tillföra av senare försäkringstagarna till skillnad från tilldelad áterbäring inte är men som en bindande förmån enligt nuvarande lagstiftning annuitet inom livförsäkring periodiskt utgående förmån av liiförsäkring där utbetalningen är bestämd att pågå under viss tid oberoende av någon försäkrad persons liv arvsvinst en liv.sfall.sf6rsdkrings andel i premiereserver frigörs på grund som av dödsfall bland de livsfallsförsäkrade i ett och samma försäkringskollektiv och som därvid fördelas på de kvarlevande i förhållande till deras risksummor

branschglidning att inom ramen för ett och samma företag eller grupp av företag marknadsföra olika slags finansiella tjänster

308 Bilaga 4 SOU 199189

captive, captivebolag försäkringsbolag som inom en koncern, vars moderbolag inte är ett försäkringsbolag, har till uteslutande uppgift att försäkra eller återförsäkra valda delar av moderbolagets och övriga koncembolags risker cedent direktförsäkringsbolag cederar en större eller mindre del av som avger sin direkta affär i återförsäkring till andra försäkringsbolag

de stora talens lag på erfarenheten grundad regel innebär att fler observationer av en som slumpmässig företeelse som görs, desto säkrare blir därpå grundade slutsatser delägardebentures slag vinstandelsbevis medför rätt till betalning ur ett bolags av som tillgångar med belopp som motsvarar viss kvotdel av tillgångarna eller som beräknas med utgångspunkt i marknadskursen på bolagets aktier direkt försäkring försäkring som till skillnad från áterfärsäkring utgör ett avtal direkt mellan en ñrsäkringsgivare och en försäkringstagare dödsfallsförsäkring litförsäkring som innebär att försäkringsbeloppet utbetalas endast vid den försäkrades död ersättningsreserv skuldpost i ett försâkringsbolags balansräkning som utgör det beräknade värdet av bolagets samlade ansvarighet på grund av inträffade försäkringsfall, vartill ifråga om litförsäkring kommer tilldelad áterbäring - som förfallit till betalning men ännu inte betalats ut finansiell risk en sammanfattande benämning en rad olika risker förekommande i kapitalförvaltningen, bl a ränte-, valuta-, likviditets- och kreditrisker fondförsäkring Se unit linked-insurance. fondpapper aktie och obligation samt sådana andra delägarrâtter eller fordringsrätter är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och som aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag depåbevis fribrev premiefri litförsäkring som gäller med nedsatt försäkringsbelopp när pnemiebetalningen avbrutits före premiebetalningstidens slut

SOU 199189 Bilaga 4 309

fribrevsvärde belopp vartill försäkringsbeloppet för lirfärsäkring nedsätts en om premiebetalningen upphör tidigare än avtalats som förlagsbevis skuldförbindelse utfärdad av kreditinstitut eller industriföretag som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare försäkringsfall händelse som täcks av villkoren i ett gällande ñrsäkringsavtal och som därför normalt utlöser försäkringsgivarens ersättningsskyldighet försäkringsgren underindelning av verksamhetsgren försäkringsmatematiker Se akruarie försäkringstekniska skulder sammanfattande benämning på värdet ett försäkringsbolags förpliktelav ser gentemot sina försäkringstagare och förmånstagare och enligt som nuvarande lagstiftning omfattar följande poster i försäkringsbolagen balansräkning premiereserv, ersättningsreserv, skadebehandlingsreserv och tilldelad áterbäring garantikapital kapital, tillskjutet i pengar av fysisk eller juridisk och avsett att person utgöra start- och rörelsekapital för ett ömsesidigt försäkringsbolag

grunder särskilda regler som enligt försäkringsrörelselagen skall upprättas ett om försäkringsbolags rörelse lixférsdkring, sjuk— eller olycksfallsföravser säkring för längre tid än fem år eller annat slag av försäkring för längre tid än tio år. Grunderna är komplement till bolagsordning att anse som och avtalsvillkor och innehåller bestämmelser beräkning bl.a. om av premier, premiereserv, áterköpsvärde och áterbäring. gruppf6rsikring kollektiv försäkring som enligt ett gruppavtal meddelas åt ett flertal fysiska eller juridiska personer och som gäller för de försäkrade för var sig så länge de tillhör gruppen indirekt försäkring, mottagen återförsäkring affär som ett försäkringsbolag i form áterfärsâkring mottar från andra av försäkringsbolag informationsasymmetri förhållande som innebär att parterna i ett avtal har olika kunskap om omständigheter av betydelse för avtalet kapitalförsäkring lixférsdkring i vilken försäkringsgivarens betalningsskyldighet vid f0rsdkring.sfall är bestämd till ett i avtalet angivet belopp

310 Bilaga 4 SOU 199189

k-försäkring kapitalförsäkring i kommunalskattelagens mening. För sådan försäkring är premien inte avdragsgill medan däremot utfallande belopp är fritt från inkomstskatt. kollektivt konsolideringskapital i livförsälcringsbolag i flertalet livförsâkringsbolags återbäringsgrunder förekommande beteckning för den del av konsolideringskapitalet som till skillnad från återbäringsmedlen inte är allokerad till de befintliga livförsäkringstagarna utan i stället kvarhålls som ett kollektivt kapital för att trygga bolagets långsiktiga konsolidering koncessionssystem system som innebär tillståndstvång för försäkringsbolag, dvs det krävs tillstånd koncession av regeringen för att det skall få börja driva försäkringsrörelse eller få utvidga redan bedriven rörelse till nya grenar konsolideringskapital skillnaden mellan marknadsvärdet av tillgångar och skulder i ett försäkringsbolag; jfr kollektivt konsolideringskapital kontributionsmetod metod vars syfte är att i största möjliga utsträckning basera fördelningen av återbäringen i lixförsäkring på de enskilda försäkringarnas individuella bidrag till bolagets samlade överskott konvertibelt skuldebrev skuldebrev som kan utges av annat aktiebolag än bank- och försäkringsaktiebolag och som skall innehålla en utfästelse från bolaget att borgenären har rätt att helt eller delvis utbyta sin fordran enligt skuldebrevet mot aktier i bolaget livförsäkring persoryförsäkring där utbetalning av försäkringsersättningar är beroende av viss eller vissa personers liv livränta periodisk utbetalning fortgår så länge någon eller några i försäksom ringsavtalet angivna personer lever livsfallsförsäkring försäkring enligt vilken utbetalning skall ske om den försäkrade upplever viss ålder lånedebentures slag av vinstandelsbevis som medför rätt till återbetalning av lån med ett nominellt eller eventuellt indexberäknat belopp moralisk risk den del av riskmomentet i en försäkring som betingas av den försäkrades moraliska egenskaper

SOU 199189 Bilaga 4 311

mottagen återförsäkring Se indirekt försäkring. moturval snedvridning eller ogynnsam utformning premiesâttningen innebär av som att dåliga risker gynnas på bättre riskers bekostnad normalplan för skadeförsâkringsbolag av försäkringsinspektionen utfärdad plan för beräkning och redovisning av färsäkringstekrziska skulder samt för redovisning av säkerhetsreserv oktrojsystem system som innebär tillståndstvång för banker, dvs det krävs tillstånd oktroj av regeringen för att ett företag skall få driva bankrörelse option en rätt att till ett bestämt pris i framtiden få köpa eller sälja tillgångar eller en rätt att vid en framtida tidpunkt få ett belopp räknas ut på som grundval av ändringar i ett kursindex eller liknande pensionsförsäkring försäkring avsedd att trygga försäkringstagarens eller de efterlevandes försörjning genom regelbundet återkommande utbetalningar personförsäkring försäkring där f‘rs£1kring.sfallets inträffande är beroende eller flera av en personers liv, hälsa, ålder eller arbetsförmåga p-försälcring pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening För sådan försäkring är premien avdragsgill inom vissa gränser medan däremot utfallande belopp inkomstbeskattas.

premie förutberäknad, i regel förskottsvis erlagd avgift för försäkringsskydd under viss tid premiereserv skuldpost i ett försäkringsbolags balansräkning utgör värdet som av bolagets samlade ansvarighet för löpande försäkringar

reassurans Se áterförsäkring.

reservfond i skadeförsäkringsbolag

i försäkringsrörelselagen reglerad fond i den mån den förekommer som utgör en del av bolagets bundna egna kapital och till vilken, när det gäller försäkringsaktiebolag, vissa obligatoriska avsättningar skall göras

retrocession återförsäkring av återförsákring

312 Bilaga 4 SOU 199189

risk Termen risk används på försälcringsområdet i flera betydelser, varav nedanstående är de vanligaste fara som kan hota en enskild person, en familj eller ett företag 2. objekt eller intresse som skyddas genom försäkring 3. enskild person som skyddas genom försäkring Jfr akruariell risk, finansiell risk och självrisk. riskpoolning förfarande varigenom individuella risker minskas eller elimineras genom att de samlas i en större pott riskpremie i livförsäkring den del av premien som bedöms vara erforderlig för att täcka själva försäkringsrisken 2. i skadeförsäkring den del av premien bedöms erforderlig för att täcka ersättningsom vara ama för uppkomna skador risksumma inom livförsäkring det belopp med avseende på viss försäkrad eller medförsäkrad varmed premieneserven förändras vid vederbörandes död separationsprincipen i försäkringsrörelselagen fastslagen princip enligt vilken och en samma juridiska inte får driva försäkringsverksamhet visst slag person av tillsammans med annan försäkringsverksamhet självbeháll det högsta försâkrings- eller skadebelopp på en och samma risk som en försåkringsgivare håller för räkning, dvs utan dterjörsäkring egen

självrisk skadebelopp som försäkringstagaren enligt försäkringsvillkoren själv får svara för och som alltså alltid dras från försákringsersättningen av skadebehandlingsreserv skuldpost i ett försäkringsbolags balansräkning utgör avsättning för som förväntade driftskostnader för regleringen inträffade férsdkringsfall av som inte blivit slutreglerade före årsskiftet skadeförsäkring annan försäkring än persorgférsakring skälighetsprincipen en grundläggande princip i försäkringsrörelselagen som innebär att premiesättningen inom direkt svensk bruttoaffär skall sakligt vara motiverad och väl avvägd med hänsyn till den risk försäkringen är som avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader, konsolideringsbehov, kapitalavkastning samt omsândighetema i övrigt. Principen innehåller också ett lagfäst krav på att även andra villkor än premien skall vara

SOU 199189 Bilaga 4 313

skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen Även är avsedd att ge. skaderegleringen skall vara skälig.

soliditetsprincipen en grundläggande princip i försäkringsrörelselagen, syfte är att vars skydda de svenska försäkringsgivarnas långsiktiga förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal

solvensmarginal det belopp varmed ett försäkringsbolags tillgångar minst måste överstiga dess försäkringstekniska skulder enligt de soliditetsregler vi föreslår nya

sundhetsprincipen en princip i försäkringsrörelselagen innebär att bl.a. konsom cessionsprövningen och tillsynen skall grundas på en allsidig bedömning av om verksamheten kan anses vara förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet

säkerhetsprincipen en grundläggande princip i lagen rätt för utländska försäkringsföretag om att driva försäkringsrörelse i Sverige, som i huvudsak motsvarar soliditetsprincipen i försäkringsrörelselagen

säkerhetsreserv frivillig reserv i skadeförsäkringsbolags balansräkning utgör som en kollektiv förstärkning av premie- och ersdttningsreservema

tariff regelverk för premiesättning bl.a. innehåller uppställningar över de som premiesatser som för olika försäkringsformer och riskslag tillämpas inom skadeförsäkring

termin avtal om köp av tillgångar som mot ett i avtalet bestämt pris skall levereras vid en framtida tidpunkt eller avtal att betalning mellan om parterna i framtiden skall ske på grundval ändringar i ett kursindex av eller liknande

tilldelad återbäring överskottsmedel som tilldelats enskild försäkringstagare för en omedelbar eller senare utbetalning, nedsättning premien eller av utvidgning av försäkringsförmánema och därmed är att betrakta som som en utfäst och bestämd förmån 2. skuldpost i ett försäkringsbolags balansräkning omfattar som summan av de återbäringsbelopp som tilldelats bolagets försäkringstagare men ännu inte förfallit till betalning

understödsförening förening för inbördes bistånd utan affärsmässigt drivande som - av försäkringsrörelse har till ändamål att meddela persorfdrsdkring - annan

314 Bilaga 4 SOU 199189

än arbetslöshetsförsäkring. Föreningen skall vidare med undantag för vissa äldre föreningar vara sluten. unit linked-insurance, fonmrsfikring livförsäkringsform som kännetecknas av att försäkringstagaren vid försäkringens tecknande kan välja mellan ett antal av försäkringsgivaren erbjudna placeringsalternativ för de premier som skall inbetalas uljämningsfond frivillig fond i skadeförsäkringsbolag vars syfte är att utjämna kastningar i riskförloppet uttaxering i ömsesidigt skadeförsâkringsbolag förfarande med vissa undantag kan tillgripas mot delägarna i ett som - ömsesidigt försäkringsbolag bolaget saknar möjlighet att täcka om uppkommen förlust valutamatchning metod som innebär att internationellt verksamma företag för att minimera sina valutarisker i görligaste mån balanserar sina skulder i olika utländska valutor med tillgångar i samma valutor Verksamhetsgren del av ett försäkringsbolags verksamhet som enligt gällande föreskrifter skall sârredovisas i årsredovisningen vinstandelsbevis av aktiebolag utfärdade skuldebrev vilkas avkastning är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller av bolagets vinst; jfr deläganiebentunes och ldnedebentures zillmering metod för beräkning av premiereserv för en lixfdrsdkring, som innebär att reserven omedelbart vid försäkringens tecknande belastas med en del av anskaffningskostnadema medan den resterande delen av dessa kostnader fördelas successivt under försäkringstiden áterbäring överskottsmedel som ett försäkringsbolag tilldelat eller sätter av för att senare tillföra försäkringstagama; jfr allokemd återbäring och tilldelad återbäring återbäringsfond skuldpost i ett livförsâkringsbolags balansräkning till vilken bolaget enligt gällande lagstiftning är skyldigt med vissa undantag avsätta att - årsvinsten på livförsäkringsrörelsen återförsåkring, reassurans riskfördelningsmetod som innebär att ett försäkringsbolag hos andra försäkringsbolag försäkrar en större eller mindre del av sitt ansvar på grund av ingångna försäkrings- eller återförsäkringsavtal

SOU 199189 Bilaga 4 315

återköp av livförsäkring

livförsäkringsbolags utbetalning till försäkringstagare eller panthavare av det aktuella återköpsvärdet på en förtidsannulerad lhfdrsdkring jämte áterbäring återköpsvärde inom livförsäkring enligt gällande återköpsgrunder prospektivt värde av lixförsäkring vid viss tidpunkt; ett belopp som motsvarar försälcringstagarens då aktuella fordran försäkringsbolaget ömsesidigt försäkringsbolag försäkringsbolag som till skillnad från föxsâkringsaktiebolag ägs av sina försäkringstagare, vilka när det gäller direkt sakförsäkring har ett - begränsat, subsidiärt ansvar för bolagets förpliktelser ömsesidighetsprincipen en princip i försäkringsrörelselagen som innebär att livföisälcringsbolag inte får dela ut vinst till aktieägare eller garanter och att årsvinsten på livförsâkringsrörelsen skall sättas av till en dterbdringsfond

SOU 1991. 89 317

Bilaga

5 Referenser

Böcker, utredningar

Axelsson Udén K, Pettersson Y 1991, Unit linked eller fondförsâluing i Sverige och Storbritannien, IFU utbildnings AB, Stockholm. Ds 198935 Livförsäkring med fondanknytning, Allmänna Förlaget, Stockholm. Ds 199057 Branschglidning i den finansiella sektorn, Allmänna Förlaget, Stockholm. Ds 199139 Ijmplighetsprövning ägare i banker, Allmänna Förlaget, av Stockholm. F6rsa‘kringstermer 1987, Svenska Försäkringsföreningen, Stockholm. Greiser H-P, Gärss P 1991, Frontiers to insurance activity, report of the working party set the conference insurance supervisory up on services of the EEC countries, Berlin. Hörngren L, Vtotti Myhrman Eliasson G 1987, Kreditmarknadens spelregler, SNS Förlag, Stockholm. Lloyds of London Press Ltd 1988, International Insurance Industry Guide, 4e upplagan, Coopers Lybrand, London. SOU 194634 Förslag till lag törsâkringsrörelse Kungliga om m.m., Boktryckeriet, Stockholm. SOU 19835 Koncession för försäkringsrörelse, Allmänna Förlaget, Stockholm. SOU 19868 Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten, Allmänna Förlaget, Stockholm. SOU 198656 Personförsäkringslag, Allwnna Förlaget, Stockholm. SOU 198758 Försåkringsväsendet i framtiden, Allmänna Förlaget, Stockholm. SOU 198988 Skadeförsäkringslag, Allmänna Förlaget, Stockholm. SOU 19912 Finansiell tillsyn, Allmänna Förlaget, Stockholm.

3 18 Bilaga 5 SOU 199189

Utrikesdepartementets Handelsawielning Maj 1991, Konsekvenser av ett svenskt EG-medlemskap, Allmänna Förlaget, Stockholm.

Författningar, propositioner

Allmänna råd avseende vissa frågor beträffande försäkringsbolagens kapitalplaceringar, försäkringsinspektionens cirkulär 19874. Allmänna råd rörande styrelsens och verkställande direktörens för ansvar medelsförvaltningen, bl.a. vad gäller termins- och optionsaffirer, forsdkringsinspektionens cirkulär 19877. Financial Services Act 1986, Chapter 60, Her Majestys Stationery Office, London. Föreskrifter till periodisk rapport PIA Kapitalplaceringar, PIB Skulder, PIC Kapitalavkastnjng och PID Off-balance-åtaganden, bankinspektionens och försäkringsinspektionens fdrfattningssamling BFFS 198920 F4- Féxsikringsinspektionens allmänna råd om register som avses i 7 kap. 10 a § försäkringsrörelselagen 1982713 m.m;, bankinspektionens och forsdkringsinspeldionens författningssamling BFFS 19903. Föisäkringsinspektionens föreskrifter för försäkringsbolagens kapitalplaceringar KAP, bankinspektionens och försäkringsinspekrionens författningssamling BFFS 199026. Insurance Companies Act 1982, Chapter 50, Her Majestys Stationery Office, London. Lov om forsikringsvirksamhed. Policyholders Protection Act 1975, Chapter 75, Her Majestys Stationery Office, London. Kungl. Majts proposition 194850 med förslag till lag försäkringsröom relse, m.m. Regeringens proposition 1981 823180 Försäkringsrörelselag m.m. Regeringens proposition 19899034 om ändringar i försäkringsrörelselagen, m.m. Regeringens proposition 198990116 Om ägande i banker och andra kreditinstitut m.m. Regeringens proposition 199091 154 Rörelseregler för bank m.m. The Insurance Companies Regulations 1981, Her Majestys Stationery Office, London.

Vi SOU 199189 Bilaga 5 319

Tidskrifter

Frennberg Hansson B, Bör pensionssparande ske i aktier Avkastning på olika tillgångar 1919-1990, Ekonomisk Debatt 31991, Nationalekonomiska Föreningen, Stockholm. Ramlau-Hansen H, Krav til egenkapitalen i skadeforsikring, Nordisk Försäkringstidskrift 1 1987. Schlude H, The EEC Solvency Rules for Non-Life Insurance Companies, Nordisk Försäkringstidskrift 1 1979.

4. Övrigt

Association of British Insurers, broschyr, Insurance statistics 1985-1990,

London, 1990. Bergelv L 1990, Livförsäkringsteknik, IFU, 3e upplagan, Stockholm. Department of Trade and Industry, United Kingdom rules of the valuation of assets of insurance companies which cover the technical provisions and required solvency margin stencil, London 1991. Grip G 1990, Soliditet, skälighet och legitimitet, tre uppsatser om avgörande principer för tillsyn av försäkring.

Grip G, Roos C-M 1991, Ömsesidigheten i svensk försäkring

- en sammanfattning, promemoria till försäkringsutredningen. Hedman Lewander S 1989, Livförsäkringsformer, IFU, Stockholm.

Heialenfors G, Återförsäkring, IFU, 4e upplagan, Stockholm 1989.

IF U utbildnings AB 1988, Försäkring för företag, studiehäfte G6, IFU, Stockholm. Insurance supervisory legislation as applies to companies carrying on insurance business in the United Kingdom, stencil, Association of British Insurers, London.

Report of the commission to the council concerning the operations referred to in Directive 79267EEC of the 5th march 1979 and undertaken composite and specialised companies, COM91 55 final, Brussels, 22 February 1991. Sveriges officiella statistik 1990, Enskilda försäkringsjföretag 1988, Norstedts, Stockholm.

SOU 199189 321

Reservationer och särskilda yttranden

Reservation av ledamoten Mats Persson

7 kap. 9 § försäkringsrörelselagen

Utredningen föreslår i 7 kap. 9 § tredje stycket FRL placeringsregler som innebär, att av de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna får högst

a. 50 % placeras i företagsobligationer 50 % placeras i fastigheter c. 80 % placeras i aktier

Jag förordar i stället maximigrêinserna

a.40 % b.40 % c.40 %

Motivering

Den risk placeringsreglema syftar till att begränsa det reala som avser

värdet efter hänsyn till inflationen av tillgångarna. Det torde dock vara

omöjligt att på ett objektivt sätt avgöra huruvida företagsobligationer är mer eller mindre riskabla än fastigheter och huruvida fastigheter är mer eller mindre riskabla än aktier. På sin höjd kan man studera hur dessa tillgångsslag har utvecklats historiskt detta högst ofullkomlig men ger en information om hur de kommer att utvecklas i framtiden. Detta erkänner också utredningen, och den accepterar därför att procentsatsema till sist måste väljas mer eller mindre på känn, än efter några snarare vetenskapliga kriterier. När man valt procentsiffroma har då helt passivt kopierat de man siffror som finns i EG-kommissionens förslag till tredje liv- och skadeförsäkringsdirektiv. Dessa är emellertid inte utformade som rekommendationer, utan endast som minimikrav på riskspridning. De utgör en minsta gemensam nämnare som EG-länderna kunde enas om, och de valdes i princip ut på så sätt att inget EG-land skulle ha mer liberala placeringsregler än dessa, för något enskilt tillgångsslag. När Sverige nu ska välja placeringsregler står det fritt att välja oss

322 Reservationer och särskilda yttranden SOU 199189

vilka procentsatser vi vill, så länge de åtminstone uppfyller EGkommissionens minimikrav på riskspridning. Huvudprincipen borde därför att vi väljer de procentsatser vi bedömer som mest lämpliga vara för att tillgodose försäkringstagarnas skyddsintresse; det finns ingen anledning att tro, att detta skulle sammanfalla med EGs minimikrav. Vilka siffror bör då välja En utgångspunkt är att vi inte kan man avgöra huruvida något de tre tillgångsslagen är mer eller mindre av riskabelt än de andra. Procentsatsema bör därför vara desamma för alla tre, och att sätta taket så högt 80 % för just aktier ter sig omotivesom rat. En utgångspunkt är att balanserad portfölj inte bör bestå av annan en endast två dessa tillgångsslag. Med EGs minimiregler skulle man av t.ex. kunna placera 80 % i aktier och 20 % i företagsobligationer; om sedan de fria medlen i konsolideringsfonden helt och hållet placeras i aktier får vi en mycket skev och riskabel portfölj. Således bör taket för vart och de tillgångsslagen ligga under ett av tre 50 %. På detta sätt förhindrar man att något försäkringsbolag bygger upp portfölj endast omfattar två av dessa tillgångar. Jag förordar en som därför att taket sätts till 40 % för alla tre. Man bör observera att ett tak på 40 % innebär en mycket kraftig liberalisering jämfört med nuvarande förhållanden. De livbolag som har satsat allra mest på aktier har i dag aktieandel på omkring 30 % i sina en portföljer. Slutligen bör framhållas, att det mycket väl kan finnas mer sofistikerade försäkringstagare kan tänkas vilja öka sin riskexponering som att placera sitt sparande i ensidigt sammansatta portföljer t.ex. genom 100 % aktier. För sådana medvetna och vålinformerade risktagare finns alltid möjligheten att teckna unit linked-försäkringar, där en stor mängd olika portföljer kan väljas. En begränsning av försäkringsbolagen placeringsmöjligheter innebär därför inte i praktiken någon begränsning av försäkringsmgarens placeringsmöj ligheter.

12 kap. försäkringsrörelselagen

Den konsolideringsfond föreslås är enbart avsedd för konsolidesom ringsändamål. Syftet med fonden år inte att skapa en möjlighet för försäkringsbolagen att kringgå placeringsbestâmmelsema. Idag fungerar återbåringsfonden i praktiken som ett sätt att kringgå placeringsbestämmelsema. Bolagen har sålunda valt att föra så stora möjligt till denna fond, vilken därför i de flesta fall har vuxit belopp som till storlek närmar sig storleken på de försäkringstekniska en som skulderna. Utredningen föreslår nu att återbäringsfonden i framtiden ska räknas in i de försäkringstekniska skulderna, d.v.s omfattas av de nya placeringsreglema. Vid lagens kraftträdande får dock en mindre del av återbäringsfonden föras över till den konsolideringsfonden vilken nya enligt EG-kommissionens förslag till tredje livförsåkringsdirektiv inte får omfattas några placeringsregler, detta för att solvenskravet ska kunna av uppfyllas. Enligt min mening uppstår härmed betydande incitament för bolagen

SOU 199189 Reservationer och särskilda yttranden 323

att i framtiden avsätta stora deler uppkomna överskott till konav solideringsfonden i stället för till de försäkringstekniska skulderna. Härigenom undgår dessa medel placeringsreglema, vilka visserligen föreslås bli avsevärt mer liberala än tidigare vilka ändå utgör viss men en inskränkning i bolagens handlingsfrihet. Risken blir då att den nya konsolideringsfonden kommer att fungera på sätt den gamla samma som återbäringsfonden; den kommer att bestå ständigt växande av en ñrmögenhetsmassa enligt någon form implicit löfte tillhör som av försäkringstagama men som i praktiken är så gott ägarlös och som som inte omfattas av några placeringsregler. Jag förordar därför att man, för att undvika sådan utveckling, en maximerar konsolideringsfondens storlek till högst tre gånger bolagets solvensmarginal. Behovet av ett sådant maximitak framgår tydligt av utredningens förslag till Övergångsbestämmelser. Där stipuleras ett maximibelopp för de medel som vid lagens ikraftträdande får föras över från den gamla återbåringsfonden till den konsolideringsfonden för att solvenskravet nya ska kunna uppfyllas. Om det inte funnes någon risk för att bolagen skulle försöka undgå placeringsbestämmelsema genom att föra över betydande medel till konsolideringsfonden, skulle ett sådant maximitak i övergångsreglerna vara obehövligt. Om däremot risken är verklig, är det inkonsekvent att sätta ett maximitak enbart på det belopp får tillföras konsom solideringsfonden vid lagens ikraftträdande och inte på de belopp får som

tillföras fonden från framtida överskott.

Det kan synas motsägelsefullt att sätta maximigråns för ett bolags en konsolideringskapital; i normala fall borde ett stort sådant kapital främja försäkringstagarnas skyddsintresse. Problemet uppstår emellertid på grund av att EG-kommissionens förslag till tredje livförsäkringsdirektiv stipulerar att endast de försäkringstekniska skulderna får omfattas av placeringsbestämmelser. Maximigánsen på konsolideringsfonden ska därför inte ses som en begränsning bolagens möjligheter att konav solidera sig, utan enbart som begränsning av deras möjligheter att låta en allt större del av förmögenhetsmassan undgå placeringsbeståmmelserna. Om något bolag skulle önska ytterligare konsolidering, utöver konsolideringsfondens maximibelopp tre gånger solvensmarginalen, kan detta lämpligen ske med hjälp den återbäringsfonden. Den av nya innehåller icke tilldelade medel och kan således i likhet med den gamla återbäringsfonden användas som en buffert mot tillfälliga svängningar i avkastningen.

324 Reservationer och särskilda yttranden SOU 199189

Särskilt yttrande experten Olov Hertzman

av

Förslaget till nya placeringsregler i 7 kap. 9 § FRL bygger i väsentliga delar på EG-kommissionens förslag till de tredje direktiven för skadeförsäkring resp. livförsäkring. Vad som kommer ut av dessa förslag är ännu osäkert. I synnerhet är just placeringsreglema under debatt. Ett slutligt beslut beträffande skadeförsäkringsdirektivet kan möjligen väntas i december 1991. Beträffande det tredje livförsäkringsdirektivet är det inte säkert att det blir ett slutligt besked ens under år 1992. Mot denna bakgrund anser jag att utredningen helst bör vänta med att lägga fram de ifrågavarande reglerna. Jag kan emellertid ställa mig bakom den allmänna riskspridningsregeln i 7 kap. 9 § första stycket och har i princip inte några invändningar mot förslaget till övriga riskspridningsregler i de delar dessa utformats i överensstämmelse med direktivförslagen i deras senaste lydelse. Utredningen har emellertid föreslagit begränsningar i fråga om enhandsengagemangen utan motsvarighet i de aktuella förslagen till EGdirektiv. Utredningen bygger i denna del på ett allmänt resonemang om vikten att undvika för stora enhandsengagemang men utvecklar inte varför man föreslår de mycket detaljerade reglerna i 7 kap. 9 § tredje stycket punkt g - Detaljerade regler om enhandsengagemang blir av ingripande betydelse för bolagen. Det är därför viktigt att sådana regler inte läggs fram förrän man har en säker och välövervägd grund att stå på. Enligt min mening bör frågan om lagreglerade begränsningar av enhandsengagemang därför avgöras först när de tredje direktiven är antagna och utredningen för egen del hunnit överväga frågan närmare. Samtidigt som utredningen vill införa de nämnda reglerna är man beredd att medge en övergångstid till år 1996 då EG-direktiven för

övrigt måste vara både antagna och i kraft. Övergångsregeln är till för

att försäkringsbolagen vid anpassningen till de föreslagna reglerna inte skall behöva slumpa bort sina tillgångar. Det är enligt min mening självklart att bolagen måste göra eventuella avyttringar under gynnsamma förhållanden. En övergångstid på tre år är därför alldeles för kort. Det gäller i synnerhet för bolagens stora innehav av bostadsobligationer, med ursprung i placeringsplikten från tiden före år 1987. En anpassning till de av utredningen föreslagna reglerna innebär utförsäljningar på många tiotals miljarder kronor, något som knappast kan ske på så kort tid som tre år utan skadliga effekter för hela marknaden. Enligt min mening bör övergångstiden vara längre. I fråga om de föreslagna reglerna om valutamatchning och lokalisering av tillgångar år konsekvenserna av dessa inte tillräckligt belysta och övervägde. Såvitt jag förstår innebörden av reglerna skulle de medföra betydande svårigheter för många försäkringsbolag som redan hunnit internationalisera sin placeringsverksamhet. Så länge man inte av hänsyn till EG-anpassningen är direkt tvingad att ta dessa regler bör man därför avvakta.

SOU 199189 Reservationer och särskilda yttranden

Särskilt yttrande Jarl av experten Symreng

Jag instämmer i vad Olov Hertzman anfört om placeringsbestämmelsema i bl.a. 7 kap. 9 § FRL och vill därutöver anföra följande. Förslagen till tredje skadeförsäkrings- och tredje livförsäkringdirektiv innehåller bl.a. nya regler beräkning solvensmarginalen. Enligt om av förslagen skall som tillgång i marginalen räknas bl.a. subordinated loan capital, förlagslån, dock högst intill ett belopp motsvarande 25 procent av marginalen. Utredningen har med hänvisning till att direktivförslagen ännu inte antagits av ministerrådet inte velat föreslå motsvarande regler för svenska försäkringsbolag. Jag finner denna bedömning märklig, bl.a. med hänsyn till att utredningen valt att beakta andra delar av tredje skade- och livförsäkringsdirektiven. Utredningen har inte heller velat beakta vad faktiskt som gäller inom EG. Där godkänns sedan länge i varierande omfattning förlagslån som en tillgång i solvensmarginalen, i vissa länder väsentligt mer än 25 procent. Det bör upplysas att ministerrådet remitterat kommissionens förslag till tredje skadedirektiv till the Economic and Social Committee, som i yttrande den 28 februari 1991 föreslagit att den angivna gränsen 25 procent bör höjas till 50 procent. Kommittén betonade därvid den växande betydelse som förlagslån har för ñnansiering av verksamheter i ömsesidiga bolag. Enligt uppgift från bl.a. kommissionen har endast Spanien, Portugal och Grekland framfört invändningar mot att förlagslån får tillgodoräknas i solvensmarginalen. Andra länder, däribland Storbritannien, Frankrike och Nederländerna, önskar en kraftig höjning av den föreslagna gränsen. Ministerrådet kommer troligen att anta direktivet någon gång kring årsskiftet 199192, och med hänsyn till att det för antagande av direktiv på försäkringsomrâdet räcker med kvalificerad majoritet, kan det konstateras att direktivet med mycket stor sannolikhet kommer att erkänna förlagslån som en tillgång i solvensmarginalen. Mot denna bakgrund är det förvånande att utredningen i sitt förslag valt att utesluta möjligheterna att ta med förlagslån vid beräkningen av solvensmarginalen. Kommissionens förslag i fråga om förlagslånen utgör, förutom en anpassning till vad som redan gäller bland medlemsländerna, delvis också en anpassning till vad som inom EG gäller för banksektorn. Det kan därvid erinras att i Sverige fick bankerna börja likställa förlagslån med eget kapital som skydd för insättama redan 1955 års banklag. Att genom låta försäkringsbolag räkna med förlagslânen bland tillgångarna i solvensmarginalen skulle vidare vara naturligt, inte minst mot bakgrund av att garantikapital, som ömsesidiga bolag får tillgodoräkna, inte är något annat än ett slags förlagslån.

Statens

offentliga utredningar 1991

Kronologisk förteckning

Flykting- och immigrationspolitiken.A. 33.BrandenpåSally Albatross.Den9-12januari 1990.

Finansielltillsyn. Fi. Fö.

Statensroll vid främjande av export. UD. 34.HIV-smittade ersättningför ideell skada.Ju. - Miljölagstiftningen i framtiden.M. 35.Någrafrågor i anslutningtill en arbetsgivarperiod

Miljölagstiftningen i framtiden.Bilagedel. inom sjukpenningförsäkringen.

Sekretariatetskartläggningochanalys.M. 36.Ny kunskapoch förnyelse.C.

Utvärdering av SBU. StatensBeredningför Ut- 37. Räknamedmiljön Förslagtill och naturvärdering av medicinskmetodik.S. miljöräkenskapcr. Fi.

Sportsligochekonomiskutvecklinginom trav- 38.Räknamedmiljön Förslagtill natur- och

och galoppsporten.Fi. miljöräkenskaper.Bilagedel.Fi.

Beskattning av kraftföretag.Fi 39.Säkrareförare. K.

Lokala sjukförsäkringsregister. 40.Marknadsanpassade service-och stabsfunktioner ny - 10.Affarstidema.C. organisation stödettill myndigheteroch av regell.Affärstidema. Bilagedel.C. ringskansli.C.

l2.Ungdom och makt.C. 41.Marknadsanpassade service-och stabsfunktioner ny - 13.Spelreglemapå arbetsmarknaden.A. organisation av stödettill myndigheteroch rege- 14.Den regionalabil- och körkortsadministrationen.K. ringskansli.Bilagedel.C.

15.Inf0nnationensroll som handlingsunderlag 42.Aborteradefoster, S. - m.m. styrningochekonomi. S. 43. Den framtida länsbostadsnämnden. Bo.

16.Gemensammaregler lagstiftning,klassifikationer - 44.Examination som kvalitetskontroll i högskolan.U.

och informationsteknologi.S. 45.Påföljdsfrågor.Frigivning från anstalt. Ju. m.m. 17.Forskningoch utveckling epidemiologi,kvalitets- - 46.Handikapp,Välfärd. Rättvisa.

säkring och Spris utvecklingsprojekt 47.Pa väg exempelpå förändringsarbeten inom l8.lnformationsstrukturför hälso-ochsjukvården en verksamheterför psykiskt störda utvecklingsprocess. 48.Bistånd internationellaorganisationer.UD. genom 19. Storstadenstrafiksystem. Överenskommelser 49.Bistånd internationellaorganisationer. om genom trafik och miljö i Stockholms-Göteborgs-och Annex Det multilateralabiståndetsorganisationer.

Malmöregionema.K. UD.

20.Kapitalkostnaderinom försvaret.Nya formerför 50.Bistånd genom internationellaorganisationer.

finansiellstyrning. Fö. Annex Sverigeoch u-ländernai FN återblick. - en 2l.Personrcgistreringinom arbetslivs-,forsknings-och UD.

massmedieområdena. m.m. Ju. 51.Bistånd internationella organisationer. genom 22. Översyn lagstiftningen träñberråvara. Annex Särstudier. av om UD. 23.Et1 nytt BFR Byggforskningen 90-talet.Bo. 52.Alkoholbeskattrtingen.Fi. - 24.Visst gardet an Del 2 och C. 53.Forskningoch teknik för flyget. Fö.

25.Frikommunf6rs6keLErfarenheter försökenmed av 54.Skola skolbarnsomsorg en helhet.U. - en friare nämndorganisation.C. 55.Sveriges nationalrapporttill FNs konferens miljö om 26.Kommunalaentreprenader.Vad är möjligt En och utveckling UNCED 1992.M. analys av rättslägetoch det statligaregelverkets 56.Kompetensutveckling - en utmaning.A. roll. C. 57.Arbetslöshetsförsäkringen finansierings- - 27.Kapitalavkastningeni bytesbalansen.Tre systemet. A.

expertrapporter. Fi. 58.Ett nytt turistråd.

28.Konkurrenseni Sverige - en kartläggning av konkur- 59.Konkurrensför ökadvälfärd. Del

rensförhållandenai61 branscher.Del l och2. C. Konkurrensför ökadvälfärd. Del

29.Periodiskahälsoundersökningarivissastatliga, Konkurrensför ökadvälfärd. Bilagor. C.

kommunalaoch landstingskommunalaanställningar. 60.Olika men ändålika. Om invandrarungdomari det

C. mångkulturellaSverige.C.

30.Särskolan -en prirnärkommunalskola.U. 61 Statensbostadskreditrtämndorganisation och . - 31.Statensarkivdepåcr.En utvecklingsplantill ar 2000. dimensionering.Bo.

U. 62.Vissasärskildafrågorbeträffandeintegritets-

32.Naturvårdsverketsuppgifter ochorganisation.M. skyddetpå ADB-området.Ju.

Statens offentliga 1991 utredningar

Kronologisk förteckning

63.Tillsynen över hälso- och sjukvården. 64. Att förvalta kulturmiljöer. U. 65.En samordnatvuxenstudiestöd.U. 66.Hemslöjdi samverkan. 67.Samhalligär, idag, i morgon. A. 68.Frikommunförsöket.Erfarenheter försöksverk- av samheten med avsteg från statligreglering m.m. C. 69.Frikommunförsöket.Erfarenheter försöksverk- av samhetenmed avsteg från statligreglering m.m. Särskild bilaga.C. 70.Ombudsman för barnochungdom. 71.Teatemskostnadsutveckling1975-1990 medsärskildastudier av Operan.Dramaten och Riksteatern.U. 72.En kreativ studiemiljö högskolebiblioteketsom pedagogisk resurs. U. 73. Vänersjöfarten. K. 74. Krediter för utveckling.UD. 75. Organiserad rasism.A. 76.Miljön och förpackningarna M. 77. Miljön och förpackningarna.Livscykelanalyser för förpackningsmaterial beräkning av miljöbelastning.Bilaga. M. 78.Krav på förändring synpunkterfrån psykiskt stördaoch anhöriga. 79. Det framtida trañksäkerhetsarbetet. K. 80.Kommunaltpartistöd.C. 81.Fastighetsleasing. Ju. 82.Drivkrafter för produktivitet ochvälstånd. 83.FoU för industriellutveckling.Svenskkollektivforskning 1991. 84.Smugglingoch tullbedrägeri.Fi. 85.Historiskaarrenden förslag till friköpslag. Ju. - 86.Ny hyreslag.Bo. 87.Yrkesofñoeramaspensionsålder och äldersstniktur. Fö. 88.Stödoch samordningkring psykisktstörda ett kunskapsunderlag. S. - 89.Försäkringsrörelsei förändring Fi.

Statens

offentliga utredningar

1991 Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Ombudsmanför barnoch ungdom. [70]

Krav påförändring synpunkterfrån psykiskt Personregistreringinom arbetslivs-.forsknings-och massmedieområdena. [21] stördaochanhöriga.[78] m.m. Stödochsamordningkring psykisktstörda HIV-smittade ersättningför ideell skada.[34] - Páföljdsfrågor.Frigivning från anstalt, ett kunskapsunderlag. [88] m.m. [45] -

Vissa särskildafrågor beträffandeintegritetsskyddet

på ADB-området.[62] Kommunikationsdepartementet

Fastighetsleasing.[81] Den regionalabil- ochkörkortsadministrationen.[14]

Historiska arrenden förslag till friköpslag. [85] Storstadenstrañksystem. överenskommelser - om trafik och miljö i Stockholms-Göteborgs-och Malmö-

Utrikesdepartementet regionerna.[19]

Säkrareförare[39] Statensroll vid främjande av export. [3] Vänersjöfarten[73] Bistånd genom internationellaorganisationer.[48] Det framtidatraftksäkerhetsarbetet. [79] Bistånd genom internationellaorganisationer.Annex

Det multilateralabiståndetsorganisationer.[49] Finansdepartementet

Bistånd genom internationellaorganisationer.Annex Sverigeoch u-ländemai FN Finansielltillsyn. [2] en återblick. [50] - Bistånd Sportsligochekonomiskutvecklinginom trav- och genom internationellaorganisationer.Annex Särstudier.[51] galoppsporten.[7]

Beskattning kraftföretag.[8] Krediter för utveckling.[74] av Kapitalavkastningeni bytesbalansen.

Tre expertrapporter. [27]

Försvarsdepartementet

Räknamedmiljön Förslagtill natur- och miljö-

Kapitalkostnaderinom försvaret. Nya former för räkenskaper.[37]

finansiell styrning. [20] Räknamedmiljön Förslagtill natur- och miljö-

Brandenpå Sally Albatross. Den 9-12 januari 1990.[33] räkenskaper.Bilagedel.[38]

Forskningochteknik för flyget. [53] Alkoholbeskattningen.[52]

Yrkesofñceramaspensionsålderochälderssu-ttktur.[87] Smugglingoch tullbedrägeri.[84]

Försäkringsrörelseiförändring [89]

Socialdepartementet Utbildningsdepartementet

Utvärdering av SBU. StatensBeredningför Ut-värde- Särskolan -en primärkommunal skola. [30] ring av medicinskmetodik.[6] Statensarkivdepåer.En utvecklingsplantill år 2000. Lokala sjukförsäkringsregister[9] [31] Informationensroll som handlingsunderlag styrning - Examination som kvalitetskontrolli högskolan.[44] och ekonomi.[15]. Skola skolbarnsomsorg - en helhet.[54] Gemensammaregler lagstiftning,klassiñkationeroch - - Att förvalta kulturmiljöer. [64] informationsteknologi.[16]. Ett samordnatvuxenstudiestöd.[65] Forskningochutveckling epidemiologi,kvalitetssä- - Teaternskosmadsutveckling1975-1990 kring ochSprisutvecklingsprojekt.[l7]. medsärskildastudier av Operan,Dramaten Inforrnationsstrukturför hälso-och sjukvården en - och Riksteatern.[71]

utvecklingsprocess.[l8]. En kreativ studiemiljö högskolebiblioteketsom - Någrafrågori anslutningtill en arbetsgivarperiodinom pedagogisk resurs. [72] sjukpenningförsäkringen. [35]

Aborteradefoster, m.m. [42]

Arbetsmarknadsdepartementet

Handikapp.Välfärd, Rättvisa.[46]

Pä väg exempel förändringsarbeten inom Flykting- och immigrationspolitiken.[l] verksamheterför psykisktstörda.[47] Spelreglemapåarbetsmarknaden. [13]

Tillsynen över hälso-ochsjukvården. [63]

iga utredningar 1991

Systematisk förteckning

Kompetensutveckling en utmaning.[56] Frikommunförsöket. Erfarenheter försöksverk- - av Arbetslöshetsförsåkringen tinansieringssystemet. [57] samhetenmed avsteg från statlig reglering — m.m. Samhalli går, i dag,i morgon. [67] Särskildbilaga. [69] Organiseradrasism.[75] Kommunaltpartistöd.[80]

Bostadsdepartemntet Miljödepartementet Ett nytt BFR Byggforskningenpå90-talet. [23] Miljölagstiftningen i framtiden. [4] - Den framtidalänsbostadsnämnden. [43] Miljölagstiftningen i framtiden. Bilagedel. Statensbostadskreditnämnd organisationoch - Sekretariatetskartläggningoch analys.[5] dimensionering. Naturvårdsverketsuppgifteroch organisation.[32] Ny hyrcslag. [86] Sverigesnationalrapporttill FNs konferens miljö om och utveckling UNCED 1992.[55] - Ind ustridepartementet Miljön och förpackningarna. [76] Miljön och förpackningarna. Livscykelanalyser Översyn lagstiftningen träñberråvara.[22] av om för förpackningsmatetial beräkningav - Ett nytt turistråd.[58] miljöbelastning.Bilaga.[77] Hemslöjdi samverkan[66] Drivkrafter för produktivitet och välstånd.[82] FoU för industriell utveckling. Svenskkollektivforskning 1991.[83]

Civildepartementet Affärstidema.[10] Affärstidema.Bilagedel. [11] Ungdomoch makt.[12] Visst går detan Del 2 och [24] Frikommunförsöket.Erfarenheter av försökenmed en friare nämndorganisation.[25] Kommunalaentreprenader.Vad är möjligt En analys av rättslägetochdet statliga regelverketsroll. [26] Konkurrenseni Sverige en kartläggning av konkur- rensförhållandena 61 i branscher.Del l och [28] Periodiskahälsoundersökningarivissastatliga, kommunalaoch landstingskommunalaanställningar.[29] Ny kunskap och förnyelse. [36] Marknadsanpassade service-och stabsfunktioner ny organisation av stödet till myndigheteroch regeringskansli.[40] Marknadsanpassade service-och stabsfunktioner ny organisation av stödettill myndigheteroch regeringskansli.Bilagedel.[41] Konkurrensför ökad välfärd. Del Konkurrensför ökad välfärd. Del Konkurrensför ökad välfärd. Bilagor. [59] Olika men ändålika. Om invandrarungdomari det mångkulturellaSverige.[60] Frikommunförsöket.Erfarenheter av försöksverksamhetenmed avsteg från statlig reglering m.m. [68]

ALLMÄNNA FÖRLAGET

BESTÄLLNINGARZ ALLMÄNNA FÖRLAGET, KUNDTJÄNST, 10647 STOCKHOLM. TEL 08-7399630. FAX 08-739 95 48. INFORMATIONSBOKHANDELN. MALMTORGSGATAN 5 vu BRUNKEBERGSTORG, STOCKHOLM.