Kreditförsäkring

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

KREDITFÖRSÄKRING

aktuella problem

Några

$©M

Betä de av utredningen om editförsäkring

UÖODC.

Ef

Statens offentliga utredningar

ww 1992:30

@ Finansdepartementet

Kreditförsäkring

Några aktuella problem

Betänkande av iLtredningen om kreditförsäkring

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08739 96 30 Telefax: 08739 95 48

Publikationema kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

NORSTEDTS TRYCKERI ISBN 9133-13°19X AB Stockholm 1992 ISSN 0375-250x

Till statsrådet Bo Lundgren

Genom beslut den 5 september 1991 bemyndigade regeringen det statsråd som föredrar lagstiftningsärenden som gäller det affärsmässiga försäkringsväsendet att tillkalla särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor en om kreditförsäkring och återförsäkring av kreditförsäkring och lämna erforderliga förslag.

statsrådet Erik Åsbrink Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande den ll september 1991 f.d. ambassadören Kurt Malmgren. Samtidigt förordnades kammarrättsrådet Magnus Ekman att vara sekreterare i numera utredningen.

Utredningen har antagit namnet utredningen om kreditförsäkring.

Härmed överlämnas betänkandet Kreditförsäkring Några aktuella problem. - Utredningsuppdraget är därmed avslutat.

Stockholm i april 1992

Kurt Malmgren

Magnus Ekman

r v mi.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning 7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.1 Uppdraget 7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Disposition m.m. 8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Försäkringsverksamhetslagstiftningen 11 . . . . . . . . . . . . . 2.1 Soliditetsprincipen 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Skälighetsprincipen 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Sundhetsprincipen 16 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.4 Återförsäkringsinstitutet 18

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5 Tillsynen över försäkringsbolagen 24 . . . . . . . . . . . . . . . . Finansinspektionens tillsyn 24 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . De bolagsstämmovalda revisorernas kontroll m.m. 27 . . . . . .

Särskilt om kreditförsäkring 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Olika typer av kreditförsäkring 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Risker i kreditförsäkringsverksamheten 34 . . . . . . . . . . . . . 3.3 Koncession för direkt kreditförsäkring 37 . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Den svenska kreditförsäkringsmarknaden 39 . . . . . . . . . . . . 3.5 En jämförelse mellan kreditförsäkring och bankgaranti 43 . . . 3.6 Kreditinstitutens kapitaltäckningsregler 46 . . . . . . . . . . . . . 3.7 Kreditförsäkring och EG 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Försäkringsaktiebolaget Njord 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Koncessionsbesluten 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.2 Ägarstrukturen 57

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Organisationen 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Verksamhetsinriktningen 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Riskbegränsningsregler i bolagsordningen 65 . . . . . . . . . . .

4.6 Konkursen 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7 Finansinspektionens undersökning och bedömning 69 . . . . . .

Synpunkter och förslag till åtgärder 71 . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Den finansiella krisen och kreditförsäkringsverksamheten 71 . . 5.2 Skyddet för försäkringstagama 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Försäkringsbolagens soliditet 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Premiesättningen 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ãterförsäkring 91

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Försäkringsbolagens ägare 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inrättandet garantifond 100 av en . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Närmare om Finansinspektionens tillsyn och revisorernas

kontroll 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Bolagsstyrelsens och den verkställande ledningens ansvar 114

1 INLEDNING

1.1 Uppdraget

Vid regeringssammanträde den 5 september 1991 utfärdades direktiv för utredningen om kreditförsäkring Dir. 1991:82. I direktiven anförs i huvudsak följande.

I september 1991 försattes försäkringsaktiebolaget Njord i konkurs. Konkursen, vilken är anmärkningsvärd med hänsyn bl.a. till att en konkurs i ett försäkringsbolag inte har inträffat i Sverige sedan 1910-talet, var en följd av att Njord saknade tillräckligt återförsäkringsskydd för vissa stora kreditförsäkringsengagemang. Konkursen innebär att Njord inte kan infria sina åtaganden enligt meddelade kreditförsäkringar.

En grundtanke bakom regelsystemet på försäkringsområdet är att försäkringsbolagen alltid skall kunna uppfylla sina förpliktelser mot försäkringstagama. Med hänsyn härtill samt med hänsyn till försäkringsbolagens stora betydelse för samhällsekonomin är det av stor vikt att man vidtar åtgärder som syftar till att situationer liknande dem i Njord om möjligt kan undvikas i framtiden. Finansinspektionen har påbörjat särskild undersökning med en inriktning främst på vad som inträffat i Njord. Man bör emellertid också se över det regelsystem som styr försäkringsbolagens kreditförsäkringsverksamhet och återförsäkring av kreditförsäkring i syfte att klarlägga om situationen påkallar några ändringar. En sådan utredning är särskilt viktig i dagens allmänekonomiska situation. Den senaste tidens utveckling med bl.a. fallande fastighetspriser har visat betydelsen att kreditav försäkringsbolagens åtaganden är säkrade på ett betryggande sätt.

Utredningen skall analysera vad som har hänt, orsakerna till det inträffade befogat lämna erforderliga förslag och om så bedöms till ändringar i gällande regelsystem. Härmed avses inte endast bestämmelserna i försäkringsrörelselagen och annan lagstiftning utan också de krav som uppställs vid meddelande av koncession för försäkringsbolag som är verksamma på kreditförsäkringsområdet. Det kan således bli aktuellt att överväga om kravet på finansiell styrka är väl awägt, om den praxis som utegen vecklats beträffande skyldigheten att teckna återförsäkring bör skärpas och särskilda krav bör ställas på företagsledningarom Det kan vidare finnas skäl att analysera formerna för na. Finansinspektionens tillsyn vad gäller kreditförsäkring och återförsäkring av kreditförsäkring samt att överväga om ett system med fortlöpande kontroll av verksamheten bör en mera införas för att minimera risken för likartade situationer som den inträffat i Njord. Frågan om Finansinspektionen bör som utökade befogenheter i sin tillsyn bör särskilt prövas. Utredningen bör oförhindrad att ta upp också andra, angränsande vara frågor.

Det är naturligt utredningen i sitt arbete särskilt beaktar vad om har inträffati Njord. Utredningen bör därvid kunna utnyttja som de uppgifter kommer fram genom Finansinspektionens som undersökning eller på annat sätt. Utredningen bör vidare beakta de förslag försäkringsutredningen kommer att lägga fram som i delbetänkande under hösten 1991. Om utredningen anser att gällande regler bör ändras eller kompletteras i något avseende, bör samråd ske med försäkringsutredningen i dessa frågor. För utredningen gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning Dir. 1984:05 och angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten Dir. 1988:43.

1.2 Disposition m.m.

Detta betänkande innehåller beskrivning och en analys av några aktuella en problem på kreditförsäkringsområdet. Dessa problem är inte begränsade till

något enstaka försäkringsbolag utan omfattar i stort sett samtliga bolag som

är eller under tid har varit verksamma på kreditförsäkringsomsom senare rådet. Beskrivningen och analysen tar därför inte direkt sikte för-

hållandena i försäkringsbolaget Njord. Även förhållanden i Njord har om

för utredningsarbetet, har detta arbete bedrivits ur utgångspunkt tjänat som

generell synvinkel. en mera

kreditförsäkring omfattar rad olika försäkringsprodukter. Vad Begreppet en

med detta begrepp är produkterna kundsom i allmänhet närmast avses

protectoring, entreprenad- och leveransgarantier samt kreditförsåkringar

nuvarande problemen kreditförsäkringsområdet är kreditgarantier. De

begränsade till bolagens verksamhet med emellertid i allt väsentligt

Utredningsarbetet har därför koncentrerats till den typen av kreditgarantier.

kreditförsäkring.

innehåller fem kapitel denna inledning är det första. I Betänkandet varav

beskrivning de principer ligger till grund kapitel 2 ges en översiktlig av som

försäkringsrörelselagstiftningen, liksom återförsälqingsinstitutet samt

för av

över försäkringsbolagen. Kapitel 3 den tillsyn och kontroll som utövas av

förhållanden är specifika för kreditförsäkringsområdet. tar upp sådana som

bestämmelser på området gäller inom EG. Här återges också de som

kapitel beskriver förhållandena i Njord. I det avslutande Betänkandets fjärde

på orsakerna till krisen kreditförsäkringsområdet, kapitlet ges synpunkter

skydd försäkringstagarna har rätt att kräva, på på omfattningen av det som

tillsyn och revisorernas kontroll samt omfattningen Finansinspektionens

försälringsbolags styrelse och ledning. Kapitlet av det ansvar som åvilar ett

förslag till åtgärder ägnade att stärka försäkringstainnehåller också några

samhällets tillsyn över försäkrings- och andra garskyddet och effektivisera

bolag på den finansiella sektorn.

några eller sakkunniga. Med I utredningen har inte förordnats experter

stått till buds och för tids vinnande har hänsyn till den knappa tid som

i stället inhämtats rad kontakter med erforderligt arbetsunderlag genom en

försäkringsbolag och banker, givit värdefulla företrädare för bl.a. som

omfattas uppdraget. Diskussioner har vidare synpunkter de frågor som av

Kommerskollegium, Försäkringsförbundet och förts med ñnansinspektionen,

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR alla har bidragit med som muntligt och skriftligt material. Samråd har skett med försäkringsutredningen.

Den undersökning av händelserna i Njord enligt direktiven skulle tjäna som som utgångspunkt i utredningsarbetet presenterades Finansinspektionen av i slutet av år 1991. Samtidigt därmed beslutade inspektionen att överlämna ärendet till allmän åklagare för prövning frågan överträdelser har av om skett mot straffbestämmelserna i brottsbalken eller författning, till annan Justitiekanslern för prövning av frågan det finns grund för kritik om mot den verksamhet som tillsynsmyndigheten och den myndigheten förav ordnade revisorn har bedrivit i avseende på Njord samt till Kommerskollegium för prövning av frågan kritik bör riktas de Njords om mot av bolagsstämma utsedda revisorerna. Vidare överlämnade förvaltaren i Njords konkurs i slutet av mars 1992 sin förvaltningsberättelse till Stockholms tingsrätt. Samtidigt underrättade förvaltaren enligt 7 kap. 16 § konkurslagen 1987:672 åklagarmyndigheten att han funnit att styrelseledamöter i om Njord kunde misstänkas för brott i ll kap. brottsbalken. Med som avses

hänsyn till att de här nämnda frågorna kommer att utredas i

annat sammanhang har de lämnats åsido i utredningsarbetet i stället kommit som att inriktas på förutom orsakerna till problemen på kreditförsäkringsområdet - möjliga förbättringar av det kontrollsystem styr kreditförsäkringsverksom samheten.

FÖRSÄKRINGSVERKSAMHETS-

2 LAGSTIFTNINGEN

Försäkringsrörelselagen 1982:713, FRL, kan sägas vara uppbyggd med ledning huvudprinciper: soliditetsprincipen, skälighetsprincipen och av tre sundhetsprincipen. Soliditetsprincipens syfte är att försäkringsbolagen alltid skall kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagama. Av skälighetsprincipen följer att försäkringspremier och försäkringsvillkor skall skäligt avvägda. Sundhetsprincipen är avsedd att trygga en sund utvara veckling försäkringsväsendet. I det följande lämnas en översiktlig av beskrivning de principerna. Beskrivningen tar därvid närmast sikte på av tre förhållanden gäller för skadeförsäkring. Därefter följer en bede som skrivning återförsäkringsinstitutet och den tillsyn och kontroll som av av utövas över försäkringsbolagen.

2.1 Soliditetsprincipen

skadeförsäkring till skillnad mot vad gäller för livförsäkring För som - det i FRL inte någon allmän bestämmelse soliditet. Solidifinns om tetsprincipen kommer i stället till uttryck dels den s.k. normalplan genom Finansinspektionen utfärdar och dels ett antal detaljbestämmelsom genom ser i FRL.

Syftet med normalplanen få fram enhetliga ar att och högkvalitativa uppgifter, vilka skall ligga till grund för den bedömning som Finansin-

spektionen gör bolagens Soliditet. Normalplanen

av innehåller anvisningar

om hur försäkringsbolagen skall beräkna de s.k. försäkringstekniska

skulderna. Den innehåller också bestämmelser om vilka avsättningar som får göras till säkerhetsreserven. Nu gällande normalplan har tillämpats sedan år 1983 BFFS 1983:4.

Med begreppet försäkringstekniska skulder avses skulder som är förknippade med själva försäkringsrörelsen. Begreppet är en sammanfattande benämning på ett försäkringsbolags beräknade kostnader för reglering av såväl inträffade som framtida skadefall. De försäkringstekniska skulderna är således hänförliga till kostnader för försäkringsfall som antingen redan har inträffat eller väntas inträffa på redan tecknade som försäkringar för

vilka försäkringsbolaget har ansvarighet den direkta

genom försäkringsrörelsen eller genom att bolaget meddelat återförsäkñng mottagen återförsäkring. Det är alltså fråga dels medel, om som reserveras för kommande utbetalningar av ersättningar för redan inträffade inte men ännu slutreglerade skador ersättningsreserven och dels medel, för täcka som reserveras att kostnaderna för skador bolaget har anledning som befara skall komma att inträffa på de försäkringar är tecknade löptid som men vars ännu inte är avslutad premiereserven. De försäkringstekniska skulderna indelas i normalplanen i fyra olika premiereserv för direkt försäkring, reserver: ersättningsreserv för direkt försäkring, premie- och ersättningsreserv för mottagen återförsäkring samt skadebehandlingsreserv. Normalplanens anvisningar om de olika är eller mindre detaljerade reservema mer beroende på vilken det är fråga För närmare beskrivning reserv om. en av innebörden av anvisningarna i denna del hänvisas till försäkringsverksamhetskommitténs betänkande Soliditet och skälighet i försäkringsrörelsen SOU 1986:8.

Normalplanen innehåller också bestämmelser den säkerhetsreserven. om s. Säkerhetsreserven utgör ett komplement till de försäkringstekniska

skulderna. Reserven är frivillig och den omnämns inte i FRL. Bestämmelser säkerhetsreserven finns dock i skattelagstiftningen. I 2 § 6 mom. lagen om 1947:576 statlig inkomstskatt att ett skadeförsäkringsbolag vid om anges beräkningen överskottet försäkringsrörelsen får göra avdrag för bl.a. av av ökning säkerhetsreserv. Med säkerhetsreserv förstås därvid den reserv av skadeförsäkringsbolag får redovisa enligt en av regeringen eller som ett efter regeringens bemyndigande Finansinspektionen fastställd normalplan. av Nuvarande bestämmelser i normalplanen denna reserv gäller från och om med räkenskapsåret 1991 BFFS 1990:28. Säkerhetsreservens syfte är att buffert för att täcka sådana kostnader kan drabba försäkringsvara en som rörelsen och inte har kunnat beaktas när premierna fastställdes. som säkerhetsreserven är obeskattad och avsättningama till denna en reserv får inte överstiga ett visst belopp, vilket bestäms med ledning av det reserv enskilda försäkringsbolagets premieinkomster och hur stora riskerna för av skadeutfall bedöms i bolaget. Maximala avsättningar till ett ogynnsamt vara säkerhetsreserven beräknas i huvudsak genom att premieinkomsten för egen räkning respektive den gällande utgående ersättningsreserven inom de olika verksamhetsgrenarna multipliceras med vissa fastställda procentsatser. Storleken den högsta tillåtna säkerhetsreserven bolagsmaximerad av säkerhetsreserv fastställs således med hänsyn till individuella förhållanden i försäkringsbolagen. Om särskilda omständigheter föreligger kan Finansinspektionen i ett enskilt fall medge avsteg från normalplanens bestämmelser säkerhetsreserv. Uttag från säkerhetsreserven fâr i princip endast ske för om täcka förluster uppkommiti försäkringsrörelsen i dess helhet, dvs. att som förlust enligt Försäkringsrörelsens resultat i försäkringsbolagens resultaträkningar.

FRL innehåller vissa detaljbestämmelser med anknytning till soliditetsprincipen. De viktigaste av dessa bestämmelser är följande.

Försäkringsbolag får enligt FRL inte driva annan rörelse än försäkringsdet inte finns särskilda skäl för det. Som ett utflöde denna rörelse om av

bestämmelse gäller vidare att ett försäkringsbolag inte utan Finansinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i andra aktiebolag än försäkringsbolag eller juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till ändamål att äga aktier i försäkringsbolag, än mot 5 % som svarar av röstetalet i bolaget. Bestämmelsen tar således endast sikte på röstetalet och inte på själva aktieinnehavet. Dock gäller att ett försäkringsbolag efter tillstånd av regeringen eller Finansinspektionen får äga organisationsaktier i banker och andra finansiella företag. Det sammanlagda innehavet av sådana aktier får emellertid inte överstiga i FRL angiven en ram.

I syfte att förhindra att försäkringsbolagen behåller alltför stora affärer för egen räkning, dvs. tar alltför stora risker, föreskrivs vidare i FRL att den för varje bolag av regeringen stadfästa bolagsordningen skall i vilken ange utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring. Finansinspektionen har utfärdat råd angående utformningen bestämmelser denna av om

skyldighet maximalbestämmelser. Återförsäkringsinstitutet beskrivs

närmare i avsnitt 2.4.

Klassiñcerings- och värderingsbestämmelsema i FRL delar in försäkringsbolagens tillgångar i anläggnings- respektive omsättningstillgångar samt ger ledning för hur anläggningstillgångama skall värderas i årsredovisningen.

Vinstutdelning till aktieägare eller garanter får enligt FRL inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till försäkringsbolagets konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed.

I FRL anges slutligen att skadeförsäkringsbolag skall inrätta en reservfond för avsättning av belopp som uppkommer i vissa i lagen särskilt angivna situationer. FRL innehåller inte några minimikrav reservfonden. Bestämmelser om minimikrav finns i stället i bolagsordningama. Däremot reglerar FRL i vilken mån och i vilka situationer reservfonden får sättas

ned. Sådan nedsättning fär ske i första hand för förlusttäckning och för fondemission.

2.2 Skälighetsprincipen

Skälighetsprincipen kommer för skadeförsäkringsbolagens del till uttryck i 19 kap 5 och 6 §§ FRL. Det förstnämnda lagrummet behandlar premieskäligheten. Där att premiesättningen, med undantag för vissa verksamanges hetsområden, skall skäligt avvägd med hänsyn till den risk som vara försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader för försäkringen omständigheterna i övrigt. Det sistnämnda lagrummet tar samt sikte andra försäkringsvillkor än premien. I detta lagrum, som ger uttryck för den s.k. villkorsskäligheten, att villkoren skall vara skäliga anges till det skydd försäkringen är avsedd att och omständigmed hänsyn ge heterna i övrigt.

Skälighetsprincipen har också ansetts inrymma krav på att tillämpningen av försäkringsvillkoren i samband med skadereglering sker på ett korrekt sätt skaderegleringen onödigt dröjsmål samt att hänsyn tas till och att sker utan försäkringstagarens självklara krav rättvis behandling. Denna s.k. en skaderegleringsskälighet har dock inte kommit till klart uttryck i FRL.

Skälighetsprincipen skadeförsäkringsområdet motiveras bl.a. med att den starka koncentrationen inom försäkringsbranschen kan verka hämmande på priskonkurrensen och med att allmänheten har svårt att bedöma rimligheten i de premier försäkringsbolagen begär. Den lagstadgade skyldighet som som försäkringsbolagens styrelser och verkställande ledningar har att övervaka skäligheten garanti för att premierna inte skall vara omotiverat ses som en höga och för försäkringsvillkoren i övrigt skall vara rimliga. att

Det har riktats kritik mot tillämpningen skälighetsprincipen av inom skadeförsäkring. Kritikerna att skadomas antal och ersättningsbemenar loppens storlek varierar starkt över tiden och att det därför i regel krävs en mycket läng tidsperiod för att kunna göra rättvisande en skälighetsbedömning vad gäller premiemas storlek. Finansinspektionens tillsyn av att skälighetsprincipen efterlevs har kritikerna därför förenad av ansetts vara med betydande svårigheter. Det har dessutom påpekats alltför att en långtgående kontroll premier och andra försäkringsvillkor kan av leda till att utvecklingen skadeförsäkringsområdet hämmas och till kostnadsett krävande merarbete för de enskilda försäkringsbolagen.

Skälighetsprincipen har av många ansetts svär att tillämpa, bl.a. på grund av att lagstiftningen inte innehåller några detaljerade bestämmelser mera om de omständigheter skall ligga till grund för

som skälighetsbedömningen.

Försäkiingsverksamhetskommittén föreslog i sitt betänkande Soliditet och skälighet i försäkringsväsendet SOU 1986:8 att FRL skulle förtydligas i det avseendet. Kommittén menade bl.a. att det lagstiftningen skulle klart av framgå att kravet på skälighet innebär att försåkringstagamas kostnader för försäkringsskyddet skall vara sakligt motiverade och väl avvägda med hänsyn till den risk försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader, konsolideringsbehov, kapitalavkastning samt omständigheterna i övrigt. Kommitténs förslag har dock inte genomförts.

Sundhetsprincipen

I 2 kap. 3 § FRL att regeringen beviljar försäkringsbolag anges ett koncession om inte den planerade verksamheten bedöms oförenlig vara med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Lagrummet uttryck för den ger s.k. sundhetsprincipen. Denna princip kommer till uttryck också i 19 kap l § FRL, där det stadgas att Finansinspektionen i sin tillsyn skall verka för en sund utveckling på försäkringsområdet.

Innebörden av begreppet sund utveckling av försäkringsväsendet har inte närmare preciserats i lagstiftningen eller i dess förarbeten. En sådan närmare precisering har också ansetts svår att göra. I förarbetena prop. 198485 277 framhålls dock bl.a. följande.

Koncessionsprövningen bör vara inriktad dels på en bedömning av om den planerade verksamheten i det enskilda fallet är sund i den mening som avses i FRL och dels på en mer allsidig bedömning av om verksamheten kan antas vara förenlig med en lång sikt sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet. Vid den sistnämnda bedömningen bör hänsyn tas både till de blivande försäkringstagama i sökandebolaget och till utvecklingen av försäkringsväsendet i allmänhet. Om den planerade verksamheten kan antas strida mot väsentliga allmänna intressen på t.ex. konsument-, kredit-, skatte- eller handelspolitikens områden, bör den inte anses vara förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Koncessionsprövningen skall dock till skillnad mot vad som gällde före år 1985 inte - innefatta en kvantitativ bedömning av antalet försäkringsbolag och bolagens möjligheter att täcka försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd behovsprincipen. Vid den materiella koncessionsprövningen bör bl.a. beaktas att den svenska försäkringsmarknaden inte blir alltför upp- splittrad, vilket skulle kunna leda till att den erforderliga riskspridningen inte kan uppnås inom mindre försäkringsbolag, att en utveckling mot specialbolag som enbart eller i huvudsak vänder sig till extremt goda risker inom ett försäkringstagarkollektiv kan leda till att de mindre goda riskerna inom kollektivet får svårt att till en rimlig kostnad ordna sitt försäkringsskydd, att en alltför långtgående differentiering av premierna motver- kar solidaritetstanken, dvs. tanken att försäkringstagama inom ett större kollektiv gemensamt delar riskerna för skada samt att de nya försäkringsbolagens etableringskostnader kan leda till att den allmänna driftskostnadsnivån inom hela försäkringsområdet eller inom den aktuella verksamhetsgrenen ökar i väsentlig grad.

Försäkringsutredningen har i ett nyligen avgivet delbetänkande Försäkringsrörelse i förändring 1 SOU 1991:89 tagit upp frågan om hänvisningen till sundhetsprincipen i samband med koncessionsprövning är förenlig med EG:s krav på att en koncessionsgivning inte något sätt får

grundas en behovsprövning. Utredningen menar därvid att, även om den

tidigare uttryckligt gällande behovsprincipen inte längre skall tillämpas, de omständigheter som enligt vad som anförs i prop. 1984 85:77 skall beaktas vid koncessionsprövningen ger utrymme för en prövning av det sökande bolagets effekt den samlade försäkringsmarknaden. I ett läge där koncessionsgivaren anser att marknaden är mättad kan därför sundhetskravet, enligt utredningen, i praktiken leda till ungefär samma resultat som den tidigare behovsprincipen. Försäkringsutredningen föreslår därför att varje hänvisning till en sundhetsprincip i samband med koncessionsprövningen skall slopas. I stället bör, enligt utredningens mening, det nuvarande sundhetskravet ersättas med ett krav på förenlighet med FRL, van självfallet skall ligga ett krav sundhet i det enskilda bolagets verksamhet. I bedömningen av om det koncessionssökande bolagets verksamhet kan antas bli utövad på ett sätt som står i överensstämmelse med FRL skall, enligt försäkringsutredningens förslag, ingå en bedömning av bolagets verkställande ledning och ägare. Den verkställande ledningen och ägarna skall antas komma att uppfylla de krav som måste ställas för att de ett långsiktigt och stabilt sätt skall kunna driva en sund försäkringsverksamhet.

2.4 Återförsäkringsinstitutet

Återförsäkringsinstitutet har i huvudsak tre syften. Det skall skydda det

enskilda försäkringsbolaget mot katastrofskador, vare sig katastrofen avser enda risk eller det sammanlagda resultatet av en katastrofhändelse. en

Återförsäkringsinstitutet skall vidare jämna ut försäkringsbolagens

affársresultat möjligt mellan olika år och slutligen skall det så mycket som det enskilda bolaget teckningskapacitet, dvs. möjlighet att meddela ge försäkringar som medför risker som i sig är mycket större än vad bolaget självt kan bära.

FRL innehåller få bestämmelser som direkt tar sikte på återförsäkring. Den för skadeförsäkringsverksamheten viktigaste bestämmelsen återfinns i 2 kap.

5 § 10 FRL där det bolagsordningen, vilken stadfists p anges att av regeringen, skall ange i vilken utsträckning försäkringsbolaget är skyldigt att teckna återförsäkring. Bestämmelsen avser att säkerställa att ett försäkringsbolag inte behåller för stora risker för egen räkning.

Det är självklart att ett försäkringsbolag inte ensamt kan bära hur stora risker som helst. Förmågan att bära risk är beroende av den egna finansiella styrkan. Det högsta belopp ett försäkringsbolag får behålla för egen räkning på en risk, varmed avses den sammanlagda skadeersättning som bolaget kan komma att få betala i anledning av en och samma skadehändelse, står därför alltid i relation till bolagets kapitalstyrka och kallas självbehåll eller skademaximal. Är risken större än detta självbehåll eller denna skademaximal måste bolaget reducera sitt åtagande. Det kan ske genom återförsäkring men också på annat sätt, t.ex. genom coassurans som innebär samförsäkring mellan flera olika försäkringsbolag.

En enkel metod att ange skademaximalen för ett försäkringsbolag är att i bolagsordningen definiera maximalen som en procentsats av bolagets kapital och fria reserver. Detta är den metod som allmänt används men det kan också förekomma att man tar den s.k. riskteorin till hjälp för att formulera krav på skademaximalen i förhållande till konsolideringskapitalets storlek. En bestämmelse i bolagsordningen av det slag som nu beskrivits kallas maximalbestämmelse. Dåvarande Försäkringsinspektionen har om sådana bestämmelser meddelat följande.

Syftet med maximalbestämmelser bör vara att söka förhindra eller åtminstone till ett visst minimum reducera risken för insolvens. Mot den bakgrunden synes det inspektionen mest ändamålsenligt, att bolag med tillgänglig expertis söker bedöma sitt återförsäkringsbehov på riskteoretisk grundval. Det är givetvis av vikt, att man därvid använder sig av lämpliga teoretiska modeller. Med hänsyn till vad som nu sagts förordar inspektionen följande alternativ l till maximalbestämmelse för riksbolag.

Alternativ 1 Bolaget får icke ikläda sig större ansvarighet än att vid varje räkenskapsårs början den året belöpande skadekostnaden för egen räkning beräknas med en sannolikhet av högst 1 000 överstiga summan av dels 70 % av den under året förväntade premieinkomsten för egen räkning och dels eget kapital minskat med aktiekapital garantikapital och reservfond. Med eget kapital förstås här summan av redovisat eget kapital och de delar av säkerhetstilläggen i försäkringsfonden som överstiger de enligt försäkringsinspektionens normalplan föreskrivna minimiavsättningarna.

Bolag, som för närvarande icke anser sig ha möjlighet att närmare bedöma sitt återförsäkringsbehov på grundval av riskteoretiska överväganden, må tillämpa maximalbestämmelserna rubricerade som alternativ 2 nedan. Inspektionen förutsätter emellertid, att en sådan tillämpning icke sker reservationslöst, utan att överväganden görs i det enskilda fallet, huruvida större återförsäkringsbehov föreligger än som svarar mot de tillåtna maximalema enligt denna schablon.

Alternativ 2 Bolaget får icke för egen räkning ikläda sig ansvarighet, som bedöms kunna leda till att bolagets skadekostnad överstiger något av följande belopp, nämligen för en och samma händelse

20 % och för ett och samma försäkringsfall en och samma risk

10 % av det egna kapitalet. Med eget kapital förstås här summan av redovisat eget kapital och de delar av säkerhetstilläggen i försäkringsfonden som överstiger de enligt försäkringsinspektionens normalplan föreskrivna minimiavsättningama. - - -

Oavsett i vilken form maximalbestämmelsema anges i bolagsordningen förutsätter inspektionen att bolagen fortlöpande håller inspektionen underrättad om de överväganden som ligger till grund för det enskilda bolagets återförsäkringspolitik.

Försäkringsbolagen tillämpar i allmänhet den metod som i anvisningarna beskrivs under rubriken Alternativ 2. Det bör anmärkas att säkerhetstilläggen numera har brutits ut ur vad man i anvisningarna kallar försäkringsfonden och bildar en särskild reserv, den s.k. säkerhetsreserven. Säkerhetsreserven, som är en obeskattad reserv räknas fortfarande till det egna

kapitalet.

Inom skadeförsäkringsbranschen gäller generellt sett att en inträffad skada mera sällan leder till en utbetalning av hela försäkringsbeloppet. Det övervägande antalet skador förbrukar bara en mindre del av det totala försäkringsbeloppet. Det är t.ex. rätt osannolikt att en större betonganläggning som omfattas av en brandförsäkring med ett försäkringsbelopp som

hela värdet anläggningen blir totalförstörd i anledning

svarar mot av av en inträffad brand. Den maximala risk som försäkringsgivaren står är i detta fall således mindre än det sammanlagda försäkringsvärdet. I syfte att begränsa äterförsäkringen till vad som är riskmässigt motiverat gör försäkringsbolagen därför ofta beräkningar av hur stor del av försäkringsbeloppet som utgör den egentliga risken. Tanken bakom dessa beräkningar är att en och samma skadehändelse inte kan förbruka mer än en del av försäkringsbeloppet. Detta kallas att göra bedömningar av den beräknade

maximala skadan Estimated Maximum Loss, s.k. EML-beräkningar.

EML-beräkningama grundar sig en i många fall mycket komplicerad teknisk bedömning av försäkringsrisken. Det finns därför en inte obetydlig risk för felbedömningar. En sådan felbedömning kan leda till en utbetalning på avsevärt högre belopp än vad man räknat med som maximum för såväl primärförsäkraren som för återförsäkraren.

Ofta kan flera försäkringar beröras av en och samma skadehändelse. Försäkringarna utgör i de fallen en risk och försäkringarna sägs kumulera. Sådana kumuler kan vara mer eller mindre möjliga att beräkna. Som exempel på en kumul som är omöjlig att beräkna kan nämnas det fallet att en mängd försäkringar av olika slag drabbas av en och samma storm. Lättare att beräkna är t.ex. det fallet att såväl en brandförsäkring som en brandavbrottsförsälring drabbas av en och samma brand. En tillförlitlig beräkning av kumulrisken kan endast ske under förutsättning att försäkringsgivaren för ett noggrannt register över sitt försäkringsbestånd. Men även om detta görs kan det inträffa fall av okända kumuler, dvs. kumulen upptäcks inte förrän skadan redan skett. Även detta kan leda till utbetalningar som avsevärt överstiger skademaximalen.

Ofta utnyttjar ett försäkringsbolag inte hela den högsta tillåtna skademaximalen. Orsakerna till det kan vara flera, men avgörande är i hög grad bolagsledningens policy och vilja att ta risker.

Återförsäkring finns i två huvudformer, nämligen proportionell

och nonproportionell återförsäkring. Vid proportionell återtörsäkring får återförsäkraren en andel av originalpremien och står sedan för motsvarande andel av samtliga de skador som drabbar den återförsäkrade risken. Vid nonproportionell återförsäkring är återförsäkrarens ansvar inte proportionell till den andel han erhållit av premien.

De återförsäkringsmetoder som bygger på den proportionella grundprincipen är fakultativ, obligatorisk, kvot- samt excedentåterförsäkring. De olika metoderna kan i vissa fall kombineras med varandra.

Fakultativ återförsäkring innebär att varje risk eller försäkring återförsäkras individuellt. Det står i detta fall den primäre försäkringsgivaren cedenten fritt att välja en lämplig återförsäkringspartner och att avgöra hur stort belopp han vill erbjuda i återförsäkring respektive behålla för egen räkning. Återförsäkraren har naturligtvis motsvarande möjlighet att i varje enskilt fall bedöma vad han vill acceptera eller awisa. Fakultativ återförsäkring används t.ex. när extra kapacitet behövs för en enskild risk eller då risken inte täcks av redan befintliga återförsäkringsavtal.

Den fakultativa återförsäkringsmetoden innebär som nämnts att varje enskild risk återförsäkras för sig. Metoden är därför mycket resurskrävande. Det är mot den bakgrunden naturligt att ett affársutbyte mellan ett försäkringsbolag och dess återförsäkrare så småningom fördjupas. Detta kan leda till att man träffar ett avtal som i förväg binder cedenten och återförsäkraren att avge respektive acceptera återförsäkring. En sådan obligatorisk återförsäkring skiljer sig således från den fakultativa återförsäkringen genom att riskerna inte prövas individuellt. Avtal om obligatorisk återförsäkring löper

i allmänhet på obestämd tid och i avtalet regleras i detalj de villkor avseende t.ex. premievolym och försäkringsrisker som man kommit överens om.

Kvotåterförsäkring är en form av obligatorisk återförsäkring och innebär att alla försäkringar återförsäkras med procentuella andel. Återförsamma såkraren erhåller alltså en viss kvotandel alla originalpremier och bär av motsvarande kvotandel av alla skadekostnader. Detta medför att cedenten reducerar sitt ansvar på alla försäkringar oavsett storlek. Cedenten återförsäkrar således även sådana risker som man i och för sig hade kunnat behålla för egen räkning.

Excedentåterförsäkringen är också en form av obligatorisk återförsäkring. Den skiljer sig från kvotåterförsäkringen på så sätt att Cedenten endast återförsäkrar den del av varje risk som överstiger ett visst belopp. Den del av risken som understiger detta belopp behåller cedenten för egen räkning. Procentuellt sett kommer självbehållet härmed att variera från någon enstaka procent på de största riskerna till 100 % på de minsta.

Det finns två vanliga återförsäkringsmetoder som bygger på den nonproportionella grundprincipen. Dessa metoder kallas Excess of Loss respektive Stop Loss.

Excess of Loss innebär återförsäkrarens inte inträder förrän att ansvar en inträffad skada överstiger ett visst belopp. Alla skador som stannar under detta belopp bärs i sin helhet av cedenten, medan de skador som överstiger beloppet helt bärs av återförsäkraren. Vanligen är återförsâkrarens ansvar dock begränsat till ett visst högsta belopp. Skador som överstiger detta högsta belopp bärs då av cedenten.

Stop Loss tar, till skillnad från Excess of Loss, inte sikte på den enskilda skadehändelsen utan i stället det sammanlagda skadeutfallet under en viss

period, i allmänhet ett är. Stop Loss syftar till att ge skydd för det fall att det sammanlagda skadeutfallet under året blir exceptionellt dåligt. Stop Loss

omfattar vanligen ett helt försäkringsbestând. Återförsäkringsmetoden tar

alla skador i beaktande, återförsäkrarens ansvar inträder inte förrän men dessa skador överstiger ett visst bestämt belopp. summan av

2.5 Tillsynen över försäkringsbolagen

Kontrollen över försäkringsbolagens och för övrigt också över bankernas, ñnansbolagens och andra liknande instituts verksamhet kan typiskt sett sägas ske i två former. Den form därvid närmast tänker på är den man offentliga tillsyn utövas Finansinspektionen. Den andra formen av som av kontroll är den revision genomförs yrkesrevisorer i enlighet med som av aktiebolagslagens 1975:1385, ABL, och speciallagstiftningens regler och i enlighet med de principer är vedertagna i näringslivet. De båda som formerna kontroll sammanfaller delvis i och med att Finansinspektionen, av led i sin tillsyn, regelmässigt förordnar revisorer att vid sidan av de som ett bolagsstämmovalda revisorerna delta i revisionen av de bolag och institut är föremål för inspektionens tillsyn. som

Finansinspektionens tillsyn

Den offentliga tillsynen över det enskilda försäkxingsväsendet utövades den 30 juni 1991 Försäkringsinspektionen. Den 1 juli 1991 t.o.m. av övertogs ansvaret för tillsynen Finansinspektionen som bildades genom av Försäkringsinspektionen och Bankinspektionen slogs samman till en att myndighet. Finansinspektionen har således övertagit också de uppgifter som tidigare åvilade Bankinspektionen. Detta innebär att Finansinspektionen tillsyn inte bara över det enskilda försäkringsväsendet, utan också utövar

över banker, kreditaktiebolag, ñnansbolag, hypoteksinstitutionema, fond-

kommissionsbolag, fondbolag och Stockholms fondbörs eller med andra ord hela den finansiella sektorn.

Finansinspektionen, liksom den tidigare Försäkringsinspektionen, är en central förvaltningsmyndighet. Inspektionen är direkt underställd regeringen. Förvaltningslagen 1986:223 och verksförordningen 1987:1100 är tillämpliga på inspektionen. Verksamheten vid inspektionen regleras i första förordningen 1991:937 med instruktion för ñnansinspektiohand genom denna instruktion, har i princip samma innehåll som de tidigare nen. I som förordningarna med instruktion för bank- respektive försäkringsmgällande Finansinspektionen bl.a. skall fullgöra de uppgifter spektionen, anges att ankommer på myndigheten enligt FRL, följa utvecklingen av och som kännedom viktiga förhållanden inom försäkringsväsendet främja allmän om i Övrigt verka för sund utveckling försäkringsväsendet. samt även en av

Av de bestämmelser i FRL reglerar Finansinspektionens tillsynsansvar som försäkringsområdet framgår i huvudsak följ ande. Finansinspektionen skall på sund utveckling försäkringsväsendet. Styrelsen, VDn och verka för en av befattningshavare i ansvarig ställning i försäkringsbolag är skyldiga andra Finansinspektionen de upplysningar verksamheten som inatt lämna om spektionen behövliga. Styrelsen och VDn är skyldiga att tid som anser inspektionen bestämmer hålla försäkringsbolagets tillgångar, räkenskapsmaandra handlingar tillgängliga för granskning. Finansinspektionen terial och får meddela de erinringar i fråga ett försäkringsbolags verksamhet som om behövliga. Finansinspektionen skall förelägga ett inspektionen anser försäkringsbolag eller dess styrelse vidta erforderliga åtgärder om

att

inspektionen finner awikelse skett från lag eller bolagsordning, att att inte längre är tillfredsställande med hänsyn till ombolagsordningen och beskaffenheten bolagets rörelse, att försäkringsbeståndet fattningen av tillräckligt för erforderlig riskutjämning eller att det i övrigt finns inte är anmärkningar försäkringsbolagets verksamhet. Om sådant allvarliga mot eller det förhållande mot vilket Finansinspektioföreläggande inte följs om

nen har anmärkt inte på annat sätt undanröjs, skall inspektionen göra en anmälan till regeringen. Regeringen kan missförhållandena är - om svårartade förklara försäkringsbolagets koncession förverkad. -

Finansinspektionen skall, enligt FRL, förordna eller flera revisorer i en varje försäkringsbolag såvida inte inspektionen med hänsyn till rörelsens ringa omfattning eller av andra skäl finner det obehövligt. För revisorer som Finansinspektionen förordnar skall det finnas inspektionen utfärdad en av instruktion. Den gällande instruktionen för de inspektionen förordnade nu av revisorerna är från oktober 1988. I instruktionen revisorn skall anges att bedöma försäkringsbolagets interna kontroll, varvid särskilt skall uppmärksammas anvisningar, som utfärdats bolagets styrelse eller i övrigt, av angående ledningen och kontrollen bolagets verksamhet. Enligt inav struktionen åligger det revisorn att till att fortlöpande granskning se av verksamheten och redovisningen sker. Revisorn skall vidare kontrollera att eventuell förekommande intemrevision utförs efter styrelsen för en av ändamålet fastställd instruktion. Vid revisionen skall, enligt instruktionen, särskild uppmärksamhet ägnas större krediter, andra större placeringar av törsäkringsbolagets medel samt i övrigt har betydelse från engagemang som riskexponeringssynpunkt. Vid kreditgranskningen skall uppmärksammas om kredit lämnats i sådan omfattning till låntagare eller till låntagare samma som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap att fara för bolagets soliditet kan följa. Instruktionen stadgar vidare att revisorn skall kontrollera försäkringsbolagen rutiner för beviljning av krediter samt kontrollera att fortlöpande och fungerande kreditövervakning är anordnad. Om en revisor uppmärksammar förhållanden, menligt kan som inverka på försäkringsbolagets säkerhet eller förhållanden är sådan som av art att de föranleder erinringar från revisorerna till styrelsen, skall han enligt instruktionen snarast avlägga rapport till Finansinspektionen.

Finansinspektionens tillsynsarbete bedrivs undersökningar, begenom arbetning av de uppgifter som försäkringsbolagen regelbundet rapporterar

till inspektionen, uppföljning av rapporter från den av inspektionen förordnade revisorn samt kontakter med de bolagsstämmovalda revisorerna och företagsledningama. Till tillsynsarbetet kan också hänföras handläggningen av klagomål från allmänheten.

De bolagsstämmovalda revisorernas kontroll m.m.

I FRL finns bestämmelser som särskilt tar sikte revisionen av försäkringsbolag. Av dessa bestämmelser framgår i huvudsak följande. Ett försäkringsbolags bolagsstämma skall välja minst två revisorer. Härutöver skall, som tidigare nämnts, Finansinspektionen förordna en eller flera revisorer. I större bolag skall minst en av de bolagsstämmovalda revisorerna auktoriserad eller godkänd. Revisorerna skall i den omfattning som vara följer av god revisionssed granska försäkringsbolagets årsredovisning jämte räkenskapema samt styrelsens och VD:s förvaltning. Revisorerna skall följa de särskilda föreskrifter som meddelas av bolagsstämman, såvida de inte strider mot lag, bolagsordning eller god revisionssed. Styrelsen och VD skall revisoma tillfälle att verkställa granskningen i den omfattning som ge revisorerna finner behövlig samt lämna de upplysningar som de begär. Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge revisionsberättelse till bolagsstämman. Berättelsen skall innehålla ett uttalande om årsredovisningen gjorts på det sätt som anges i lag. Har revisorerna funnit att någon upp åtgärd eller försummelse som kan föranleda ersättningsskyldighet, ligger en styrelseledamot eller VD till last eller att en ledamot eller VD annat sätt handlat i strid mot lag eller bolagsordning, skall det anmärkas i berättelsen. Revisorerna kan även i övrigt i berättelsen redogöra för förhållanden som de att aktieägarna respektive delägarna bör få del av. Revisorerna får anser inte till utomstående lämna upplysningar om sådana försäkringsbolagets angelägenheter som de fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag, det kan vara till förfång för bolaget. om

Revisorerna har således i huvudsak tre uppgifter. De skall utföra löpande en granskning av bolagets räkenskaper, de skall granska bokslut och årsredovisningar och de skall granska styrelsens och VD:s förvaltning. Lagstiftningen emellertid inte något entydigt vad revisionen skall ger svar omfatta. En detaljerad uppräkning i lagstiftningen i detta avseende har ansetts kunna få en negativ verkan, eftersom sådan uppräkning skulle en kunna uppfattas som fullständig, vilket skulle olyckligt med hänsyn till vara de skilda förhållanden som råder mellan olika bolag och med hänsyn till den snabba utvecklingen på redovisningsområdet. I lagstiftningen därför anges i stället att granskningen skall ske i den omfattning följer god som av revisionssed. Begreppet god revisionssed låter sig inte helt lätt definieras. Innebörden av detta begrepp växlar beroende det reviderade bolagets storlek och Verksamhetsinriktning och också beroende på den fortlöpande utvecklingen på redovisningsområdet. Revisorerna har att inom för ramen god revisionssed göra en bedömning omfattningen och inriktningen av av på det arbete som erfordras för fullgörandet varje enskilt uppdrag. Som av vägledning för denna bedömning finns rekommendationer i revisionsfrågor. Rekommendationema utfärdades tidigare främst Föreningen Auktoriseraav de Revisorer FAR. Efter Redovisningsrådets ett råd bildats - som av staten, FAR och Industriförbundet tillkomst år 1989 upphörde emellertid - FAR att utfärda sådana rekommendationer. Denna uppgift skall i fortsättningen utföras av Redovisningsrådet.

När det gäller förvaltningsrevisionen FAR i huvudsak följande. En anger systematisk och planmässig granskning styrelsens och VD:s förvaltning av

innebär bl.a. att revisorn under året tar del Styrelseprotokoll, budgetar

av och delårsrapporter. I fråga om bolag i obestånds- eller andra krissituationer ökar angelägenheten av att revisorn följer rörelsens utveckling. Granskningen av förvaltningen syftar främst till att klarlägga åtgärd eller om försummelse som kan föranleda skadeståndsskyldighet ligger styrelseledamot eller VD till last eller om styrelseledamot eller VD på

annat sätthandlat i

strid mot ABL eller bolagsordningen. För att kunna bedöma styrelseleom

damot eller VD, på grund av att de uppsåtligen eller till följd av oaktsamhet har vållat bolaget skada, är ersättningsskyldig gentemot bolaget skall revisorn granska väsentliga beslut, avtal, åtgärder och förhållanden i bolaget. För att kunna klarlägga om styrelsen och VD uppfyllt sina plikter enligt ABL avseende bokföring och medelsförvaltning skall revisorn bedöma organisation och rutiner. Revisorn skall vidare vid sin granskning bedöma

bolagets för planering och kontroll förser styrelse och med

om system VD tillfredsställande underlag för beslut samt om styrelsen och VD har tillräcklig överblick över bolagets risksituation. I fråga om efterlevnaden av bolagsordningen bör revisorn särskilt beakta bestämmelserna om föremålet för bolagets verksamhet.

Lagstiftningen ställer ofta krav på att en revisor skall vara auktoriserad eller godkänd. Kravet på auktorisation eller godkännande innebär ett krav på att revisorn bl.a. skall ha viss utbildning och erfarenhet. Kraven är högre för auktorisation än för godkännande. Uppgiften att auktorisera och godkänna revisorer åvilar Kommerskollegium. Kommerskollegium utövar också tillsynen över de revisorer som man auktoriserat eller godkänt. Kollegiet kan upphäva auktorisationen eller godkännandet för en revisor som uppsåtligen gör orätt i sin verksamhet, som eljest förfar oredligt eller som på annat sätt åsidosätter de förpliktelser som åvilar honom. Kollegiet kan vidare om skäl för att upphäva auktorisationen eller godkännandet inte anses föreligga meddela den försumlige revisorn en varning. Till - Kommerskollegiet finns knuten en rådgivande nämnd för revisorsfrågor. I den rådgivande nämnden finns företrädare för bl.a. revisorsorganisationema och annan expertis på revisionsområdet. Kollegiet, vars egen kompetens i revisionsfrågor är relativt begränsad, har möjlighet att i auktorisations-, godkännande- och tillsynsärenden inhämta erforderliga råd och upplysningar från denna nämnd.

áåáwsfáåw

â-m.7%å§â§ál*ä . N 15mm;

m då Eâáê m0 :risbiv

3 SÄRSKILT OM KREDITFÖRSÄK-

RING

3.1 Olika typer kreditförsäkring

av

När kreditvolymema i samhället Ökade till följd av industrialiseringen uppstod ett ökat behov av möjligheter att säkerställa dessa krediter. Det blev inte längre på samma sätt som tidigare möjligt att förlita sig på enskilda privatpersoners och företags vilja att ställa borgen och lämna säkerheter i tillgångar. Utvecklingen innebar att subjekt, med motiv att medverka nya till säkerställandet av krediter, dök upp på marknaden. Banker och försäkringsbolag utvecklade instrument kunde möta de kraven från som nya bl.a. långivama. För försäkringsbolagens del blev det fråga att mot om premie skydda en kreditgivare mot de förluster som kunde tänkas inträffa till följd av kredittagarens insolvens. De försäkringslösningar utsom vecklades för detta ändamål kom att gå under beteckningen kreditförsäkringar.

Kreditförsäkringsområdet består av två huvuddelar, nämligen kundkreditförsäkring och garantier. Dessutom finns en försäkringsform exportkredit- garantierna som ligger mellan dessa båda huvuddelar. Garantiema kan i sin tur delas upp i två olika delar, vilka kan kallas pensionsgarantier respektive allmänna kommersiella garantier. I det följande ges en översiktlig beskrivning av de olika typerna av kreditförsäkring.

tals

Kundkreditförsäkring, som ibland också kallas protectoring, innebär att försäkringsgivaren skyddar försäkringstagaren, t.ex. en leverantör, mot kundförluster i samband med kreditförsäljning. Det är i detta fall således försäkringstagaren själv som är förmånstagare. Till en kundkreditförsäkring knyts i allmänhet flera kunder, vilket innebär att denna form av kreditförsäkring i högre grad än övriga har en riskutjämnande effekt. Försäkringsersättning lämnas om en kund går i konkurs, begär ackord och ibland också om kunden dröjer alltför länge med betalningen. I en kundkreditförsäkring kan ingå att försäkringsgivaren bistår försäkringstagaren med kreditbedömningar och kontinuerlig kundbevakning. Försäkringen kan också vara utformad så att försäkringstagaren själv kreditbedömer sina kunder och tar en större självrisk. I sistnämnda fall skyddar försäkringen främst mot större och oväntade kundförluster.

Pensionsgarantierna kreditförsäkring för tryggande av pensionsutfästelser är en försäkringsform som har vuxit fram på arbetsmarknaden. Pensionsgarantierna saknar i princip den affärsmässighet som kännetecknar övriga former av kreditförsäkring. Pensionsgarantierna har utvecklats i syfte att befrämja pensionering och social trygghet samtidigt som pensionsmedlen skall kunna användas som rörelsekapital i de bolag där de har intjänats. Detta sker genom att pensionsmedlen kreditförsäkras, varigenom det säkerställs att företagen i framtiden kan betala ut intjänade pensioner. Pensionsgarantier tecknas i Sverige uteslutande av specialbolag i huvudsak - Arbetsmarknadsförsäkringar AMFK och Försäkringsbolaget Pensionsgaranti FPG med en koncession som är begränsad till detta område. -

De allmänna kommersiella garantiema är av två slag. De kallades tidigare i allmänhet för borgensförsäkring respektive hypoteksförsäkring. Med tiden har andra beteckningar på de två typerna av kommersiella garantier kommit till användning. Idag används vanligen begreppet entreprenad- och leveransgaranti för den ena typen och kreditgaranti för den andra. I denna framställning används därför dessa begrepp.

Entreprenad- och leveransgarantin är en garanti som ett företag kan ställa för ett åtagande. Försäkringen tecknas i allmänhet av en entreprenör eller leverantör och utgör säkerhet för de förpliktelser som entreprenören eller en leverantören har åtagit sig. Dessa förpliktelser avser oftast det rätta fullgörandet entreprenad eller en leverans, ansvaret för utfärdade av en garantier samt återbetalningsskyldigheten för uppbuma förskott. Det är således den till vilken åtagandet är riktat som är förmånstagare enligt försäkringsavtalet. Även betalningsförpliktelser annat slag, t.ex. av resegarantier, kan säkerställas genom denna typ av kreditförsäkring. Entreprenad- och leveransgarantin utfärdas som proprieborgen. I samband med att försäkringsgivaren meddelar en försäkring av nu ifrågavarande slag får försäkringstagaren teckna en motförbindelse som garanterar försäkringsgivarens regressrätt, dvs. rätten att av försäkringstagaren återkräva hela eller viss del av det belopp som har utbetalats i anledning av ett eventuellt försäkringsfall.

Kreditgarantin är en garanti för ett lån. Låntagaren tecknar försäkringen för att skydda långivaren. Försäkringsgivaren garanterar gentemot långivaren låntagaren uppfyller sina skyldigheter enligt lånehandlingen. Även att kreditgarantin utfärdas som proprieborgen, vilket i detta fall innebär att

långivaren vid försäkringsfall direkt kan vända sig till försäkringsgivaren

utan att först behöva konstatera låntagarens insolvens. Försäkringsgivaren har därvid att betala hela lånet försäkringsbeloppet och således inte bara skillnaden mellan lånet och det belopp som låntagaren själv kan betala. Också i kreditgarantifallen har försäkringstagaren att teckna en motförbindelse. Dessutom kräver försäkringsgivaren vid denna typ av försäkring i allmänhet någon form av säkerhet av försäkringstagaren. Kreditgarantin innebär att försäkringsgivaren övertar kreditrisken och hanteringen av eventuella säkerheter från långivaren. Den innebär också att låntagaren kan låna försäkringsgivarens namn och därmed kan låntagaren ofta minska sina lånekostnader.

2 12-0408

Exportkreditgarantin är, trots sitt namn, till sin utformning mest lik en kundkreditförsäkring. Denna kreditförsäkringsform är en statlig angelägenhet som i Sverige bedrivs av Exportkreditnämnden EKN. EKN:s verksamhet är i första hand inriktad på att genom kreditgivning och garantier underlätta handelsutbytet med och investeringar i länder med dåligt utvecklad marknadsekonomi. Exportkreditgarantin täcker politiska risker och den är ofta en förutsättning för att ett svenskt företag skall engagera sig i handeln med de ifrågavarande länderna.

3.2 Risker i kreditförsäkringsverksamheten

Kreditförsäkringen skiljer sig från de flesta andra typer av försäkringar på så sätt att försäkringsfallen vanligen är men att storriskema, dvs. riskerna för att med ekonomiska mått mätt stora försäkringsfall skall inträffa, är betydande. Detta innebär att en kreditförsäkringsrörelse kan med betydande förlust under år då ett större antal storskador inträffar. Sådana förlustår inträffar typiskt sett oftast under perioder av lågkonjunktur. För att en kreditförsäkringsrörelse på sikt skall kunna bära sig krävs att skadeutfallet under en följd av år är gynnsamt, så att tillräckliga reserver kan byggas upp för att möta enskilda förlustår.

Kreditförsäkringsverksamhet skiljer sig från andra typer av försäkringsverksamhet också så sätt att likviditetsrisken är betydande. Detta gäller i synnerhet kreditgarantiverksamheten. Kreditgarantiemas utformning innebär att försäkringsgivaren, vid ett skadefall, ställs inför situationen att omedelbart behöva betala ut hela försäkringsbeloppet vilket belopp ofta är av betydande storlek till förmånstagaren. Även försäkringsgivaren kan - om räkna med att i ett senare skede via sin återförsäkring eller via realiserandet av eventuella säkerheter tillbaka en stor del av vad man har betalat, innebär förhållandet en många gånger enorm likviditetspåfrestning. En liknande påfrestning inträffar sällan i andra försäkringsverksamhet, typer av

eftersom utbetalningen av skadeersättning i de fallen oftast sker i den takt som skadan repareras, exempelvis under hela den tid det tar att bygga upp en ersättningsfastighet efter en brand. I syfte att mildra likviditetspåfrestningen kan dock ett försäkringsbolag sluta avtal med sina återförsäkrare av innebörd att återförsäkrama genast ställer medel till förfogande och om när ett större försäkringsfall inträffar.

specifikt för försäkringsbolag som meddelar kreditgarantier är att dessa bolag löper en risk för prisfall på tillgångsmarknadema. Detta sammanhänger med att försäkringsgivama vid den typen av försäkring ofta kräver säkerheter i fastigheter eller aktier. En vikande tillgångsmarknad innebär att försäkringsgivarens möjligheter att hålla sig skadeslös att relisera genom säkerheterna minskar. Förhållandet är särskilt betänkligt mot bakgrund av att fastighets- och aktiemarknadema har tendens att vika i perioder en av lågkonjunktur, dvs. i perioder då flera stora konkurser inträffar och försäkringsfallen också för övriga kreditförsäkringar ökar i antal.

Av vad som nu nämnts framgår att kreditförsäkringsverksamheten i allmänhet och kreditgarantiverksamheten i synnerhet innebär risker som är såväl större som av delvis karaktär än de risker utsätter sig för annan man inom mera traditionell försäkringsverksamhet. Detta förhållande innebär att de kreditförsäkrande bolagen måste kunna bygga upp ett särskilt starkt skydd mot ogynnsamma händelser.

Kreditförsäkringsrörelsens speciella karaktär har, som tidigare nämnts se

avsnitt l medfört att de bolag som har koncession för direkt kreditförsäkring har tillerkänts möjlighet att, för denna försäkringsgren, göra betydligt större obeskattade avsättningar till den s.k. säkerhetsreserven än vad som är möjligt för flertalet övriga försäkringsgrenar. Avsättning till säkerhetsreserven får i kreditförsäkringsverksamhet göras med ett belopp som högst motsvarar sex gånger den för under året gällande grenen

premieinkomsten för egen räkning se BFFS 1990:28. Som jämförelse kan

nämnas att för hem- och villaförsäkring får avsättning göras med ett belopp som högst motsvarar 65 % av premieinkomsten för egen räkning samt 15 % av den för försäkringsgrenen gällande utgående ersättningsreserven för egen räkning. Bestämmelsen om avsättning till säkerhetsreserven gäller i kreditförsäkringsverksamhet såväl direktförsäkring som mottagen återförsäkring.

Kreditförsäkringsrörelsens speciella karaktär, dvs. att försäkringsersättningarna under ett enstaka år vida kan överstiga premieintäktema, innebär att behovet av återförsäkring allmänt sett är större inom denna försäkringsgren än andra. Detta gäller framför allt beträffande entreprenad- och leveransgarantierna samt beträffande kreditgarantiema som, förutom att de i högre grad än kundkreditförsäkringen innehåller en stor andel storrisker, kännetecknas av att försäkringsavtalen i allmänhet har karaktär av proprieborgen. Den del av en enskild försäkringsrisk som det försäkringsbolag som meddelat försäkringen väljer att behålla för egen räkning kan variera från fall till fall. Av försäkringsbolagens bolagsordningar framgår dock den maximala risk företagen får behålla för del. Återförsom egen säkringsavtal kan tecknas med såväl svenska som utländska försäkringsbolag. Det finns ett omfattande internationellt samarbete mellan försäkringsbolagen vad gäller äterförsäkring.

Utmärkande för kreditförsäkringsrörelsen är också att den ekonomiska risk som en kreditförsäkring täcker i allmänhet inte kan beräknas med de metoder som används i fråga om andra typer av försäkringar. Kreditförsäkringsbolagen måste göra en individuell prövning av varje enskild risk och kan således inte, vilket annars är den gängse metoden, låta uppgifter om tidigare inträffade försäkringsfall bilda underlag för en mera schablonartad beräkning av risken. Vid den individuella prövningen görs en bedömning av kundens eller kundernas ekonomiska situation vid avtalstillfállet samt av om denna situation kan komma att påverkas under den tidsrymd inom vilken avtalet är avsett att gälla. Denna bedömning sker på grundval av en analys

av årsredovisningar m.m. När det gäller kreditgarantier görs också en värdering av eventuella säkerheter. Den individuella riskprövning som måste göras av kreditförsäkringsbolagen ställer naturligtvis höga och speciella krav kompetens inom den egna organisationen.

3.3 Koncession för direkt kreditförsäkring

Direkt kreditförsâkring är en särskild skadeförsäkringsgren i den s.k. branschkatalogen. Det innebär att skadeförsäkringsbolag som uttryckligen fått koncession för kreditförsäkring har rätt att meddela sådan direkt försäkring.

Under större delen av 1900-talet har möjligheterna att få obegränsad koncession för att meddela direkt kreditförsälcring varit små. Myndigheterna har nämligen under lång tid varit mycket restriktiva på den punkten. Denna restriktiva hållning orsakades av att ett flertal svenska försäkringsbolag, som vid sidan av annan försäkringsverksamhet också meddelade kreditförsälaing, drabbades av stora förluster vid 1920-talets slut. Det framkom därvid att vissa bolag hade erbjudit kreditförsäkring huvudsakligen i avsikt att befrämja ackvisitionen i andra försäkringsgrenar och att bolagen i flera fall gjort eftergifter i samband med kreditbedömningen. Förlustema, som var hänförliga till kreditförsäkringsverksamheten och som fick täckas med överskottsmedel från den övriga verksamheten, berodde i huvudsak på felaktig premiesättning och brister i samband med riskbedömningen. Missförhållandena ansågs som mycket allvarliga och bedömdes av Försäkringsinspektionen kunna hota de berörda försäkringsbolagens soliditet. Inspektionen verkade därför för en överenskommelse med de försäkringsbolag som hade koncession för kreditförsäkring, en överenskommelse som innebar att direkt kreditförsäkring i fortsättningen endast skulle meddelas av specialbolag. Det blev således fråga om att tillämpa separationsprincipen på kreditförsäkring. Överenskommelsen omfattade dock inte indirekt kredit-

försäkring, vilket innebar att ett skadeförsäkringsbolag med koncession för försäkringsgrenen indirekt försäkring även fortsättningsvis kunde meddela indirekt kreditförsäkring, dvs. att som återförsäkrare ikläda sig samma risk som det bolag som meddelar direkt kreditförsäkring.

Försäkringsverksamhetskommittén, som tillkallades år 1979, hade till uppgift bl.a. att överväga om det i FRL borde införas en bestämmelse som förhindrar att kreditförsäkringsrörelse förenas med försäkringsrörelse av annat slag i ett och samma bolag, dvs. om separationsprincipen skulle göras tillämplig på kreditförsälcringsområdet genom ett uttryckligt stadgande i lagstiftningen. I kommitténs slutbetänkande Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58 anförs i denna fråga bl.a. följande.

Den centrala frågan vid en bedömning av om separationsprincipen skall gälla för kreditförsäkring är huruvida den för denna typ av försäkring utmärkande konjunkturkänsligheten i sig motiverar en sådan lagreglering. Om så är fallet bör separationsprincipen omfatta såväl den direkta som den indirekta affären. I den mån principen endast skulle omfatta den direkta affären och således inte den indirekta, uppnås inte principens syfte att skydda andra försäkringstagare i bolaget än kreditförsäkringstagarna eftersom ogynnsamma skadeutfall inom den direkta kreditförsäkringsrörelsen också kan ge upphov till förluster hos de försäkringsbolag son1 i återförsäkring mottar delar av en förlustbringande direkt affär. Om kreditförsäkringsverksamheten bedöms vara så riskfylld att en särskild reglering av verksamheten behövs är det vidare inte tillräckligt att endast införa en separationsbestämmelse. Man skulle i sådant fall också behöva förbjuda de allmänna skadeförsäkringsbolagen att äga kreditförsäkringsbolag och vice versa. Andra försäkringstagare än kreditförsäkringstagama skulle annars kunna komma att utsättas för kreditförsäkringsverksamhetens speciella risker. Ett införande av separationsprincipen för kreditförsäkring skulle således komma att kräva en omfattande reglering, vilken i sin tur inrymmer många praktiska problem som t.ex. svårigheterna att på ett lämpligt sätt avgränsa kreditförsäkringen från andra närbesläktade typer av försäkringar samt svårigheterna att i en indirekt affär avskilja sådana risker som härrör från kreditförsäkringsrörelse. Det bör också uppmärksammas att det vid sidan av kreditförsälcring finns en rad andra skadeförsäkringsformer

olika typer av ansvarighetsförsäkringar, försäkringar mot

naturkatastrofer m.m. som är minst lika riskfyllda utan att krav rests på en tillämpning av separationsprincipen för dessa försäkringar. Ytterligare en omständighet som bör beaktas är att EG-ländema i princip är negativa till en tillämpning av separationsprincipen för kreditförsälcring eftersom den anses som ett hinder mot förverkligandet av den fria etableringsrätten. Det bör också erinras om att det finns en rad åtgärder som ett bolag som bedriver kreditförsäkringsrörelse kan vidta för att minska faran för stora förluster. Detta kan ske t.ex. genom noggranna kreditbedömningar, genom selektion av försäkringsriskema samt genom val av solida återförsäkrare.

Mot bakgrund av vad man anfört fann försäkringsverksamhetskommittén inte sådana särskilda skäl föreligga som motiverade fortsatt tillämpning en av separationsprincipen för direkt kreditförsäkring och kommittén awisade således tanken att införa några särskilda lagregler för den försäkringsgrenen.

Försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning har under år kommit senare till uttryck också i meddelade koncessionsbeslut. Den separationsprincip som med stöd av nämnda överenskommelse har gällt för kreditförsäkring alltsedan 1920-talet har således övergetts. Detta innebär att koncession numera kan meddelas för ett skadeförsälcringsbolag att bedriva direkt kreditförsäkringsverksamhet.

3.4 Den svenska

kreditförsäkringsmarknaden

Separationsprincipens tillämpning under större delen av 1900-talet innebar att den svenska kreditförsäkringsmarknaden med bortseende från marknaden för pensionsgarantier och och sådana exportkreditgarantier som meddelas av EKN har kommit att domineras av det 1920-talet bildade - Svenska Kreditförsäkringsaktiebolaget Svenska Kredit. Det är först i och med separationsprincipens övergivande som Svenska Kredits monopol på marknaden har naggats i kanten. Det är dock främst inom affärsområdena

kreditgarantier samt entreprenad- och leveransgarantier som konkurrensen mellan försäkringsbolagen har blivit större. Svenska Kredit är alltjämt helt dominerande på kundkreditförsäkringsomrädet.

De svenska försäkringsbolag under år 1990 meddelade direkt kreditförsom Sak mb, SPP konc, Kredit-

säkring i Sverige var Folksam Trygg-Hansa

garanti, Länsförsäkringsbolagen, Njord, Sirius, Svenska Kredit samt Wasa Sak konc. Av de angivna bolagen är det endast Svenska Kredit och det marginella Kreditgaranti som funnits på kreditförsäkringsmarknaden under någon längre tid.

På kreditförsäkringsmarknaden finns också ett antal bolag med koncession omfattande direkt kreditförsäkring enbart i utlandet. Dessa bolag är Ansvar International, Folksam International, Hansa International, Skandia International samt International Credit.

Flertalet de försäkringsbolag bedriver direkt kreditförsäkringsverkav som samhet har koncession också för mottagen kreditäterförsälcring.

Det bör också nämnas att den svenska kreditförsäkringsmarknaden i viss omfattning bearbetas utländska försäkringsbolag. Detta sker i även av allmänhet försäkringsmäklarna, vilka i allt större utsträckning har genom blivit ett inslag på marknaden. Det förekommer också att de utländska kreditförsäkringsbolagen har representationskontor i Sverige eller att egna de indirekt den svenska marknaden genom kontakter med opererar svenska bolag i hemlandet. De viktigaste utländska kreditförsäkringsbolagen den svenska marknaden är det engelska Trade Indemnity, det finska Industriförsäkringar och det amerikanska Pan Financial.

En uppfattning utvecklingen och omfattningen av den svenska marknaom den för direkt kreditförsäkring exkl. pensionsgarantier och exportkreditgarantier fär uppgifterna i följande tabell miljoner kr. man av

1987 1988 1989 1990

återförsäkring

räkning Källa: Svensk Försäknngsårsbok

Av uppgifterna i tabellen framgår att premievolymen för kreditförsäkringsområdet har Ökat relativt kraftigt under 1980-talets sista år och än mer under år 1990. Det finns inga tillfredsställande statistiska uppgifter på premievolymens fördelning mellan de tre olika, här ifrågavarande, kreditförsäkringstypema. Av de upplysningar har inhämtats framgår som dock att det framför allt är kreditgarantiema, i viss mån också men entreprenad- och leveransgarantiema, som har expanderat. Kundkreditförsäkringen har stått för måttfull ökning. en mera

Resultatutvecklingen för bolagen på kreditförsäkringsområdet har varit stabil under hela 1980-talet. Premievolymen har under hela detta årtionde vida överstigit försäkringsutbetalningarna. De mycket stora skadeutfallen 602 miljoner kr brutto och 279 miljoner kr och den därav följande netto resultatförsämringen för primärförsäkrama under år 1990 år mot den bakgrunden mycket dramatisk. Ett överskott på drygt 35 miljoner kr för år 1989 förbyttes i ett underskott på ca 144 miljoner kr. Skadorna är i princip helt hänförligt till kreditgarantiema. Entreprenad- och leveransgarantiema var under 1990 i stort sett skadefria och gav ett gott försäkringsresultat. Kundkreditförsäkringen hade också en relativt låg skadeprocent och ett positivt försäkringsresultat.

Försäkringsbolagen har ännu inte presenterat sina bokslut för år 1991. Det står emellertid klart att den negativa utveckling som inleddes under år 1990 för bolagen kreditförsäkringsmarknaden har accentuerats. Skadeutfallet

i kreditförsäkringsverksamheten har än tiodubblats, medan premieintäkmer terna i den verksamheten inte har ökat med mer än 100-150 %. Liksom tidigare är bolagens förluster i allt väsentligt att hänföra till kreditgarantier- Preliminära uppgifter uppgifter som till stor del bygger på uppna. skattningar vid handen att skadorna i kreditgarantiengagemangen - ger uppgick till ett belopp ca 5 miljarder kr brutto. Detta belopp kan om jämföras med de sammanlagda försäkringsersättningama på hela kreditförsäkringsomrädet under år 1990 ersättningar som dock till allt övervägande del är hänförliga till kreditgarantiema dvs. med beloppet 602 miljoner kr. -

De preliminära uppgifterna för år 1991 visar att törsâkringsbolagens totala bruttoexponering i anledning ställda kreditgarantier uppgick till ca 28 av miljarder kr. Av detta belopp 3 miljarder återförsälcrat. Försäkringsvar ca

ersättningarna brutto uppgick således till ca 17 % av det garanterade

bruttobeloppet. Detta kan jämföras med motsvarande förhållanden i banksektorn under period. Bankernas lcreditförluster, som under år samma 1991 uppgick till drygt 35 miljarder kr, motsvarade 2,9 % av deras totala utlåning.

ökningen skadeutfallet i kreditgarantiengagemangen under år Den stora av 1991 bör mot bakgrund att Finansinspektionen nyligen har utfärdat ses av allmänna råd vad gäller försäkringsbolagens redovisning av de ifrågavarande skadorna FFFS 1992:5. Dessa allmänna råd, vilka försäkringsbolagen förutsätts följa redan i årsbokslut och årsredovisningar för år 1991, syftar till att kostnader avseende lcreditgarantier inte skall redovisas med lägre belopp hos försäkringsbolagen än vad som skulle ha redovisats hos lángivama förmånstagama om kreditgarantin inte hade funnits.

3.5 En jämförelse mellan

kreditförsäkring och

bankgaranti

En bankgaranti är en förbindelse som har utfärdats av bank på uppdrag av en kund. Bankgarantins uppgift är att verka som säkerhet för prestation en som kunden har att fullgöra gentemot tredje man. Det är således tredje man som är förmånstagare enligt garantin. Av denna beskrivning bankgarantin av följer att garantin har i huvudsak samma karaktäristika som försäkringsbolagens entreprenad- och leveransgarantier och som deras kreditgarantier. Avtalstyperna är i huvudsak identiska. Däremot skiljer sig garantin från kundkreditförsäkringen protectoring såtillvida att det i det senare fallet är försäkringstagaren själv som är förmånstagare. En bankgaranti har aldrig den utformningen och det finns heller ingen direkt motsvarighet till kundkreditförsäkringen bland bankgarantiema.

Bankgarantierna behandlas i banklagstiftningen på samma sätt som de krediter banken ger. Det innebär bl.a. att bankrörelselagens 1987:617, BRL, bestämmelser om säkerhet, enhandsengagemang och kapitaltäckning också gäller för garantigivningen. Bestämmelserna begränsar bankernas handlingsutrymme vad gäller garantigivning på motsvarande sätt som de begränsar utrymmet vad gäller kreditgivning. Försäkringsbolagens verksamhet på kreditförsäkringsområdet är inte reglerad på sätt. samma Verksamheten regleras i stället genom bestämmelser om avsättning till reserver och om återförsäkring, men någon yttre för hur stort totalt ram engagemang ett försäkringsbolag kan åta sig finns inte.

Genom åren har det från framför allt bankhåll riktats kritik mot att försäkringsbolagen tillåts att bedriva en verksamhet enligt kritikerna, som, direkt konkurrerar med traditionell bankverksamhet. Kritiken har i första hand riktat sig att bankerna och försäkringsbolagen inte konkurrerar på samma villkor det ifrågavarande området. Kritikerna att menar

bankerna, till följd av de nyssnämnda bestämmelserna i BRL, har en

konkurrensnackdel i förhållande till försäkringsbolagen.

Försäkringsverksamhetskommittén har i sitt slutbetänkande Försäkringsvä-

sendet i framtiden SOU 1987:58 i denna fråga anfört bl.a. följande.

Å Från bankhåll har den synpunkten framförts att svenska industrier och företag i stor utsträckning kan få sitt behov av kreditförsäkringsskydd tillgodosett genom de garantier som främst bankerna meddelar. Något större behov av kreditförsäkring skulle därmed inte finnas. Kommittén anser emellertid att kreditförsäkringen fyller ett klart behov. Kreditförsäkringsbolagens existens är i sig ett bevis för detta. Bolagens produkter efterfrågas på marknaden. Kreditförsäkringen har dock hittills haft betydligt mindre omfattning än bankernas kreditgivning, en vilket talar mot uppfattningen att försäkringsbolagen skulle vara gynnade i konkurrensen med bankerna. Enligt kommitténs bedömning är det andra faktorer än ett eventuellt lägre snarare pris på produkten som styr efterfrågan kreditförsäkring. Den troligaste förklaringen anser kommittén vara, att kreditförsäkringsverksamheten snarare kompletterar bankernas garantigivningsverksamhet än konkurrerar med densamma. Det är därför också svårt att göra prisjämförelser mellan kreditförrena säkringar och garantier. Försäkringsbolagens kreditgarantier och deras entreprenad- och leveransgarantier fyller i många fall ett stort behov komplement till bankernas kredit- och garantisom givning. Detta sammanhänger med de bestämmelser i banklagstiftningen innebär att bankerna tvingas ställa större krav på som säkerhet än vad försäkringsbolagen behöver göra samt att de kapitalkrav ställts på banker i allmänhet har varit högre än som de ställts skadeförsäkringsbolag. När t.ex. en bank som bedömer kunds kreditvärdighet räknas en kreditförsäkring en fullgod säkerhet, vilket innebär att en kund, som har en som kreditgarantiförsäkring, har betydligt större möjligheter att tillgodose bankens krav på säkerhet och därmed erhålla den sökta krediten. En banks möjligheter att lämna kredit till en och kund är dessutom begränsade. Innehavet av en kreditförsamma säkring kan innebära att bankens engagemang i en enskild kund kan hållas begränsad nivå utan att kunden behöver lida en brist på likvida medel. Ytterligare en situation där försäkringsbolagens garantier fyller en viktig funktion är när gällande kapitaltäckningsregler på bankområdet förhindrar att banken själv tar hela kreditrisken. En del av risken kan då tas av ett försäkringsbolag genom att bolaget meddelar en försäkring med banken förmånstagare. Det bör också nämnas att banksom

garantin ibland över huvud taget inte är en framkomlig väg. Utomlands förekommer det att sådana garantier inte accepteras, utan att svenska subjekt ställs inför kravet att lämna säkerhet i kreditförsäkringens form.

Av det redovisade framgår att kreditförsäkring kan meddelas i fall där bankgarantier inte kan komma ifråga. Detta beror på att

de två verksamhetsformema skiljer sig till sin natur samt på

att de delvis bygger på olika förutsättningar. Av stor betydelse är här att försäkringsbolagen, genom återförsäkringssystemet, kan avhända sig ansvaret för en stor del av de risker som är kopplade till direktförsäkringsrörelsen.

Det vore enligt kommitténs bedömning olyckligt om försäkringsbolagens kapacitet på kreditförsäkringsområdet inte skulle få utvecklas fritt och även i fortsättningen komplettera den verksamhet som bedrivs av bankerna. Kreditförsäkring förekommer i alla länder med ett utvecklat försäkringssystem och dess styrka och egenart beror väsentligen på de i systemet inneboende möjligheterna till riskspridning som återförsäkringsinstitutet ger. Att bankverksamhet och försäkringsverksamhet har olika inriktningar bör tillåtas slå igenom dels vid bedömningen av vilka kapitalkrav som bör ställas på banker resp. på försäkringsbolag, dels vid bedömningen av vilka säkerhetskrav som dessa inrättningar bör ställa på de egna kunderna. Kommittén avvisar av flera skäl tanken att ett försäkringsbolag som driver kreditförsäkringsverksamhet skall omfattas av samma kapital- och säkerhetskrav som bankerna.

Sedan försäkringsverksamhetskommittén lämnade sitt slutbetänkande har olikheterna mellan kreditförsäkring och bankgaranti minskat i ett mycket väsentligt avseende. Som närmare framgår av avsnitt 3.6 gäller från och med år 1992 att kreditmarknadslagstiftningens kapitaltäckningskrav för fordringar på och garantier utställda av försäkringsbolag uppgår till 8 %. Det ställs således numera samma kapitaltäckningskrav på sådana placeringar för vilka försäkringsbolag svarar som det ställs vilka högriskplaceringar som helst. Det är från kapitaltäckningsynpunkt därför inte som tidigare, då det inte ställdes några krav på kapitaltäckning för fordringar på och garantier utställda av försäkringsbolag, någon fördel för kredittagaren eller banken om den förstnämnde har en kreditförsäkring med banken som förmånstagare.

När det gäller försäkringsverksamhetskommitténs påstående att kreditförsäkringsbolagens möjligheter till riskspridning genom återförsäkring är egenartad kan erinras om bankernas motsvarande möjligheter till riskspridning i form av s.k. syndikerade lån. Med syndikerade lån avses det förhållandet att ett antal banker sinsemellan delar upp ett kreditengagemang såväl när det gäller lånebelopp som säkerheter.

3.6 Kreditinstitutens kapitaltäckningsregler

BRL, liksom annan lagstiftning som reglerar kreditinstitutens verksamhet, innehåller kapitaltäckningsregler som syftar till att garantera en tillfredsställande soliditet. Nu gällande kapitaltäckningsregler infördes den l februari 1990 prop. 198990243 och innebär en anpassning till internationella förhållanden. Reglerna grundas de förslag som lades fram av kreditmarknadskommittén KMK i betänkandet Förnyelse av kreditmarknaden SOU 1988:29 och det förslag till kapitaltäckningsregler för intemationellt verksamma banker den tiogruppens länder bildade Baselkomsom av mittén för tillsyn över banker, även kallad Cooke-kommittén, presenterade i juli 1988. Dessa förslag har sedan varit föremål för en teknisk och saklig

överarbetning den inomdepartementala s.k. kapitaltäckningsgruppen,

av vilken presenterade sitt arbete i december 1988 Ds 1988:70.

Kapitaltäckningsreglema reglerar minimistorleken på kapitalbasen med hänsyn till den verksamhet bl.a. bankerna bedriver. Reglerna definierar som dels vad är eget kapital och vad som får likställas därmed och dels de som placeringar för vilka krav på kapital ställs.

Kapitalkravet uppgår till 8 % värdet bankens tillgångar och placeringav av Placeringama delas in i fyra med ledning av den kreditrisk de ar. grupper innebär för banken. Till placeringar med lägsta kreditrisk räknas bl.a. värdehandlingar för vilka stat och kommun svarar. Till nästa grupp hör

värdehandlingar och fordringar för vilka bl.a. AP-fonden, bank eller auktoriserat ñnansbolag svarar. Till den tredje gruppen hör fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka säkerheten utgörs av panträtt i bostadsfastighet. Till den fjärde gruppen slutligen, dvs. den grupp av fordringar m.m. som anses medföra den största kreditrisken, hör övriga tillgångar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden. Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas placeringar hänförliga till den grupp som anses medföra minst kreditrisk för banken kapitaltäckning 0 %. I övrigt skall placeringama tas upp till 20 % kapitaltäckning 1,6 %, 50 % kapitaltäckning 4 % resp. 100 % kapitaltäckning 8 % av sitt värde. I koncernförhållanden skall reglerna om kapitalkrav tillämpas på hela koncernen, s.k. konsoliderat kapitalkrav. Det konsoliderade kapitalkravet omfattar dock inte försäkringsbolag och sådana dotterföretag till försäkringsbolag som inte driver någon form av finansiell verksamhet.

Den nya lagstiftningen innehåller vissa övergångsregler. En i detta sammanhang intressant övergångsregel stadgar att utan hinder vad av som i övrigt föreskrivs får värdehandlingar och andra fordringar för vilka försäkringsbolag svarar, intill utgången år 1991, hänföras till den av grupp av handlingar som kräver en kapitaltäckning 1,6 %. Denna övergångsom regel kommenteras i det följande.

Den riskklassificering som gäller sedan februari 1990 innebär ökade kapitalkrav jämfört med tidigare. Ett exempel på att kapitalkraven skärpts är att fordringar och garantier utställda av försäkringsbolag numera hänförs till gruppen övriga tillgångar, vilket med bortseende från den nyssnämnda Övergångsregeln innebär krav kapitaltäckning 8 %. - om Enligt tidigare gällande bankrörelselagstiftning jämställdes fordringar för vilka försäkringsbolag med svensk koncession svarade med fordringar på bl.a. stat, kommun och banker. För den typen av fordringar ställde den dåvarande lagstiftningen inte några kapitalkrav. För fordringar för vilka

försäkringsbolag utan svensk koncession svarade gällde ett kapitalkrav om l %. 4

Det förslag till skärpning av kapitalkraven vad avser fordringar och garantier utställda av försäkringsbolag som lades fram av kapitaltäckningsgruppen detta förslag innehöll inte någon övergångsregel avseende den typen av fordringar möttes av kritik från flera remissinstanser. Det hävdades att det, utifrån de likartade skydds- och tillsynsregler som gäller för bank- respektive försäkringsområdet, är naturligt och sakligt befogat att

i kapitaltäckningshänseende jämställa fordringar på försäkringsbolag med

fordringar banker. Det sades vidare att det för framförallt kreditförsäkringsverksamheten, vilken omfattar skydd för kreditrisker och därigenom är ett viktigt alternativ till bankernas garantigivning, skulle få allvarliga konsekvenser försäkringsbolagen inte längre åtnjöt lagstiftarens om förtroende i här berört avseende. Det affärs- och riskutbyte som för närvarande finns mellan å ena sidan bankerna och å andra sidan kreditförsäkringsbolagen skulle, enligt kritikerna, i framtiden komma att avsevärt försvåras och sikt helt omöjliggöras. Detta minskar konkurrensen på svensk finans- och kapitalmarknad och leder till en inskränkning av alternativen och därmed fördyring för näringslivet att finansiera sin - en verksamhet.

Föredragande departementschefen tog fasta remissinstansemas kritik och anförde bl.a. följande prop. l989l90z43.

Det finns försäkringsbolag i Sverige och utomlands som i förevarande hänseende väl låter sig jämföras med bank eller annat kreditinstitut. Kreditförsäkringsverksamheten är i motsvarande delar mycket lik den verksamhet som bedrivs i bank. Kreditförsäkringsbolagen står under motsvarande tillsyn som bankerna och har en god soliditet. Emellertid har ett sådant synsätt inte vunnit insteg i Cooke-kommittén och inte heller i EG. Det är inte möjligt för Sverige att på sikt ha regler som i viktiga avseenden awiker från vad som gäller internationellt. EG:s slutliga ställningstagande i den här aktuella frågan är

emellertid ännu inte helt klarlagd. Med tanke den stora skillnad i kapitaltäckning som enligt förslaget föreligger mellan fordringar mot bank respektive försäkringsbolag bör förslaget i den delen inte sättas i kraft innan EGzs slutliga ställningstagande i frågan blir klarlagd. I ett övergångsskede, intill utgången av år 1990, bör därför gälla att fordringar för vilka försäkringsbolag svarar hänförs till samma riskgrupp som beträffande bank.

De nya kapitaltäckningsreglema i bl.a. BRL, vilka trädde i kraft den l februari 1990, kom således att innehålla en övergångsregel med giltighet till 1990 års slut avseende fordringar m.m. för vilka ett försäkringsbolag

svarar.

Kapitaltäckningskravet för placeringar för vilka försäkringsbolag kom svarar åter på dagordningen i samband med att ändringar gjordes kapitaltäckav ningsreglerna i anledning av skattereformen. Föredragande statsrådet anförde i det sammanhanget bl.a. följande prop. 199091:40 bil. 1.

Företrädare för svenska myndigheter har med företrädare för EG och inom Cooke-kommittén tagit upp frågan om hur placeringar för vilka försäkringsföretag svarar skall behandlas i kapitaltäckningshänseende. Det har därvid emellertid inte varit möjligt att vinna någon internationell anslutning för uppfattningen att sådana placeringar skall jämställas med placeringar för vilka bank svarar. Eftersom det är angeläget att de svenska reglerna på detta område överensstämmer med vad som gäller andra håll förordas att någon ändring inte görs i de svenska bestämmelserna och att den nu löpande övergångstiden inte förlängs.

Näringsutskottet 199091:NU 16 föreslog vid sin behandling av den

nyssnämnda propositionen att övergångsbestämmelsen skulle få fortsatt giltighet intill utgången av år 1991. Utskottet anslöt sig till uppfattningen att de svenska kapitaltäclcningsreglema bör överensstämma med de principer som Cooke-kommittén har rekommenderat, varför man ställde sig avvisande till tanken på en mera varaktig särbestämmelse i fråga kapitaltäckningsom kravet för sådana placeringar för vilka försäkringsbolag svarar. Utskottet,

sökt utröna i vilken takt Cooke-kommitténs regelsystem vann insom ternationell anslutning och förutsättningarna för att dessa i aktuellt avseende skulle kunna komma att omprövas, menade dock att flera av de berörda länderna sannolikt inte torde komma att införa Cooke-kommitténs system fullt ut till årsskiftet 199091. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att övergångsbestämmelsen borde få fortsatt giltighet under ytterligare ett år. Riksdagen antog näringsutskottets förslag.

Övergångsbestämmelsen avseende placeringar för vilka försäkringsbolag

har därefter inte fått fortsatt giltighet. Fr.0.m. år 1992 gäller således svarar att dessa placeringar omfattas av ett kapitaltäckningskrav 8 %.

3.7 Kreditförsäkring och EG

Kreditförsäkring är en form av skadeförsäkring och omfattas därför av bestämmelserna i första rådsdirektivet för direkt skadeförsäkring från den

24 juli 1973 73239EEC jämte de ändringar som senare gjorts av detta

direktiv. En ändring första direktivet är av särskilt intresse i detta av som sammanhang är den dokumenterats i rådets direktiv av den 22 juni som

1987 87343EEC och som tar sikte på kreditförsäkring.

Första direktivet för direkt skadeförsälcring fastställer villkoren för att ett försäkringsbolag skall få koncession för direkt skadeförsäkringsverksamhet i något EG:s medlemsländer. Med direkt skadeförsälcring avses därvid av de försäkringsklasser anges i en bilaga till direktivet. Bilagan upptar som bl.a. försäkringsklassema credit insurance och suretyship insurance. Med credit insurance sådana försäkringar som ger skydd mot avses ekonomiska risker och täcker risker avseende insolvens allmän, som exportkredit, avbetalningskredit, hypotekskredit och lantbrukskredit. Suretyship insurance är sagt separat försäkringsgren i bilagan och som en begreppet motsvaras närmast den svenska termen fullgörandegaranti. av

Ett försäkringsföretag kan dock få koncession för verksamhet inom den sammansatta försäkringsgrenen credit and suretyship insurance. Med det svenska begreppet kreditförsäkring i detta avsnitt endast credit avses insurance och således inte suretyship insurance.

För att ett medlemsland skall kunna medge ett bolag koncession för direkt skadeförsäkringsverksamhet krävs att bolaget begränsar sin verksamhet till försäkringsrörelse och därtill direkt anknuten verksamhet. Bolaget får således i princip inte, vid sidan av försäkringsverksamheten, driva annan näringsverksamhet. För koncession krävs vidare att försäkringsbolaget presenterar en verksamhetsplan som upptar bl.a. allmänna och speciella försäkringsvillkor, premietariffer, principerna för återförsäkring samt sammansättningen av den s.k. garantifonden. Denna fond beskrivs närmare i den fortsatta framställningen.

Varje medlemsland skall föreskriva att försäkringsbolagen avsätter tillräckliga tekniska reserver. Det ankommer tills vidare det enskilda landet att avgöra hur stora dessa skall Avsikten är dock att reserver vara. även harmonisera beräkningarna av de försäkringstekniska skulderna. De tekniska reservema skall, med visst utrymme för medgivande undantag, av täckas av tillgångar i det land där verksamheten bedrivs.

Direktiven innehåller bestämmelser innebär att medlemsländerna skall som föreskriva att försäkringsbolagen skall upprätthålla tillräcklig solvensen marginal kapitalstyrka i förhållande till den verksamhet bedriver. man Solvensmarginalen skall motsvaras av tillgångar som är fria från alla förutsebara förpliktelser. De tillgångar som avses härmed är främst det

inbetalda aktiekapitalet detta motsvaras det faktiska garantikapitalet i

av ömsesidiga försäkringsföretag, hälften ännu inte inbetalt aktiekapital av såvida minst 25 % av aktiekapitalet är inbetalt, inte motsvaras reserver som av ingångna försäkringsåtaganden, balanserad vinst samt, efter medgivande

tillsynsmyndigheten, dolda reserver som uppkommit genom underav värdering tillgångar eller övervärdering av skulder. av

Solvensmarginalen skall bestämmas i förhållande till det högsta av två olika belopp. relaterat till det enskilda försäkringsbolagets Det ena beloppet är årliga premievolym medan det andra är relaterat till bolagets genomsnittliga skadevolym under de senaste åren. För bolag som bedriver kreditförsäkringsverksamhet skall beräkningen i sistnämnda fall ske med de sju senaste räkenskapsåren referensperiod. För bolag som inte bedriver som sådan verksamhet skall beräkningen i princip grundas på förhållandena under de tre senaste räkenskapsåren. Skillnaden vad avser referensperiodens längd är betingad den för bl.a. kreditförsäkringsverksamhet specifika av risken för att ekonomiskt stora försäkringsfall inträffar under perioder av lågkonjunktur.

Det premierelaterade beloppet beräknas i huvudsak enligt följande. De premier hänför sig till all direkt försäkringsverksamhet under det som närmast föregående räkenskapsåret slås med premierna för samman mottagen återförsäkring under perioden. Från detta belopp görs avdrag för anullerade premier under samma period. Det sålunda framräknade beloppet delas i tvâ delar, vilka skall uppgå till 10 miljoner ECU och den av en andra utgör ett restbelopp. 18 % respektive 16 % av dessa beloppsandelar räknas fram och läggs Summan multipliceras med ett tal som samman. mot relationen under närmast föregående räkenskapsår mellan det svarar skadebelopp det ifrågavarande bolaget för efter återförsäkring som svarar och det totala skadebeloppet. Relationstalet får inte vara mindre än 0,5.

Det skaderelaterade beloppet beräknas i princip följande sätt. De skadeersättningar utbetalats inom ramen för direkt försäkringsverksamsom het utan avdrag för skadeersättningar som faller på återförsäkrare under viss period för kreditförsäkringsbolag sju år räknas samman. Till detta en läggs de skadeersättningar som utbetalats för åtaganden som summan av

övertagits genom återförsäkring samt summan av de avsättningar som gjorts för oreglerade skador. Därefter dras ett belopp av som svarar mot utbetalda skadeersättningar under den nämnda tidsperioden. En viss del för kreditförsäkringsbolag en sjundedel av det sålunda framräknade beloppet delas i två delar, varav den ena skall uppgå till 7 miljoner ECU och den andra utgör ett restbelopp. 26 % respektive 23 % av dessa beloppsandelar räknas fram och läggs samman. Summan multipliceras med samma relationstal som gäller beträffande det premierelaterade beloppet.

Den lägsta tillåtna solvensmarginalen motsvaras av det högsta av det premierelaterade och det skaderelaterade beloppet. Härutöver gäller dock att en tredjedel av solvensmarginalen skall utgöras av en garantifond och att denna fond inte får understiga vissa i direktiven angivna belopp. För försäkringsbolag som i mer än ringa omfattning bedriver kreditförsäkringsverksamhet skall garantifonden uppgå till minst 1,4 miljoner ECU, vilket kan jämföras med det minimibelopp om 0,2-O,4 miljoner ECU som gäller för försäkringsbolag som inte alls eller blott i ringa omfattning bedriver kreditförsäkringsverksamhet. Kreditförsäkringsbolagen har dock möjlighet att under en uppbyggnadsperiod ha en mindre garantifond än föreskrivna 1,4 miljoner ECU.

Med hänsyn till de risker som följer med kreditförsäkringsverksamhet skall försäkringsbolag som i mer än ringa omfattning bedriver sådan verksamhet upprätta en utjämningsreserv. Undantag från skyldigheten att upprätthålla en utjämningsreserv får medges för bolag i vilka premierna i kreditförsäkringsverksamheten inte uppgår till 4 % av bolagets totala premier och samtidigt inte heller uppgår till 2,5 miljoner ECU. Utjämningsreservens ändamål är att täcka tekniska underskott eller en skadekvot som överstiger genomsnittet och som uppstår i kreditförsäkringsverksamheten under ett räkenskapsår. Utjämningsreserven, som inte får ingå i solvensmarginalen, skall beräknas enligt regler som fastställs av det enskilda medlemslandet. Beräkningsgrunderna måste dock överensstämma med någon av de fyra

alternativa i direktiven. De fyra alternativa beräkningsmetoder som anges metoderna, vilka likvärdiga, uttryck för den lägsta tillåtna anses vara ger utjämningsreserven. Det står således medlemsländerna fritt att införa strängare regler. De olika beräkningsmetodema är delvis mycket svåröverskådliga och metoderna skall därför inte beskrivas här. En beskrivning den metod tillämpas enligt dansk lagstiftning kan dock vara av av som intresse. I Danmark har valt metod i EG-direktivets tappning man en som innebär att utjämningsreserven skall uppgå till ett belopp som motsvarar minst 134 % genomsnittet premierna eller bidragen under de fem av av närmast föregående räkenskapsåren efter avdrag för avgiven och tillägg för mottagen återförsäkring. Intill dess att reserven uppgår till det angivna beloppet skall för varje efterföljande räkenskapsår överföras 75 % av det tekniska överskottet i kreditförsäkringsverksamheten. I dansk lagstifning har emellertid kravet utjämningsreservens storlek skärpts. Reserven skall enligt den lagstiftningen i stället uppgå till ett belopp som motsvarar minst 400 % av de genomsnittliga premierna eller bidragen.

Försäkringsbolag bedriver kreditförsäkringsverksamhet tillsammans som försäkringsverksamhet är enligt direktivet skyldiga att särredovimed annan sa kreditförsäkringsverksamheten.

4 FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAGET

NJ ORD

4.1 Koncessionsbesluten

Njords stiftare ansökte i maj 1985 full koncession inom följande slag om av direkt försäkring, nämligen med begränsning till företag: allmän egendomsförsälcring, allmän försäkring mot förlust och kostnad, ansvarighetsförsäkring, land- och lufttransportförsäkring samt sjöförsälcringar och enbart i coassurans med annat ledande försäkringsbolag och med begränsning till anställda i företag är försäkringstagare i bolaget: som allmän egendomsförsäkring, allmän försäkring mot förlust och kostnad, ansvarighetsförsäkring, luftfartsförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring. Stiftama hemställde vidare att Njord bl.a. skulle tillåtas att meddela alla slag av indirekt försäkring; i fråga om liv- och - annan personförsäkring meddelad i Sverige med grunder dock endast till svenskt återförsäkringsbolag, att driva direkt försäkringsrörelse i hela Sverige samt att driva försäkringsrörelse i utlandet. -

Av den till koncessionsansökan fogade bolagsordningen framgår bl.a.

att aktiekapitalet skall utgöra lägst 50 miljoner kr och högst 200 miljoner kr samt att bolaget skall återförsäkring enligt ett program, som under inga - avge omständigheter kan bolaget skadekostnad för egen räkning, som för ge en och händelse överstiger 15 % och som för ett och samma en samma

försäkringsfall en och risk överstiger 5 % av summan redovisat

samma eget kapital plus obeskattade reserver.

I samband med ansökan upplyste stiftama att målgruppen för Njords om verksamhet avsägs de små och medelstora företagen, att ägarna till vara bolaget skulle solida i fråga om anseende och kapitalstyrka samt att vara stiftama själva skulle delägare i bolaget och ingå i dess ledning. vara

I yttrande över Njords koncessionsansökan hänvisade Försäkringsinspektiotill departementschefens uttalande i samband med införandet av den nu nen

gällande koncessionsbestämmelsen i FRL se avsnitt 2.2. Försäkringsin-

spektionen anförde bl.a. att de formella kraven enligt FRL var uppfyllda, att stiftama ñck ha förutsättningar att bedriva den planerade anses verksamheten inte kunde betraktas som oseriös, att storleken på som bolagets aktiekapital fick anses betryggande med hänsyn till verksamhetens omfattning och inriktning samt att den planerade verksamheten inom främst företagsförsäkringsområdet inte kunde anses oförenlig med en sund utveckling försäkringsväsendet. Försäkringsinspektionen tillstyrkte därför av stiftamas ansökan om koncession.

I regeringsbeslut i augusti 1985 beviljades stiftama koncession för Njord i enlighet med ansökan. Samtidigt stadfastes bolagsordningen. Regeringens skäl för beslutet överensstämde i huvudsak med vad Försäkringsinspektionen anfört i sitt yttrande.

december 1987 ansökte Njord stadfästelse ändring av bolagsord- I om av

ningen. Ändringen innebar att bolagets verksamhet skulle utvidgas till att

omfatta även direkt kreditförsäkring.

Försäkringsinspektionen tillstyrkte Njords ansökan om utvidgning av koncessionen. Inspektionen hänvisade till vad försäkringsverksamhetskommittén anfört i betänkandet Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58 avsnitt 3.3 och sade sig dela kommitténs uppfattning att kreditför-

se

säkringen har sin plats i det ekonomiska livet och att tiden var mogen att överge separationsprincipen på detta område. Försäkringsinspektionen ansåg dock att kreditförsälqingsverksamhet ställer krav på speciell kompetens hos berörda försäkringsbolag, uttalade samtidigt att Njord, såvitt inmen spektionen kunde bedöma, hade sådan kompetens.

Regeringen beviljade i september 1988 Njord koncession för direkt kreditförsäkring. I beslutet anförde regeringen bl.a. att i allt väsentligt anslöt man sig till försäkringsverksamhetskommitténs bedömning avseende möjligheten driva kreditförsäkringsrörelse i bolag också meddelar andra typer att som

skadeförsäkring. Regeringen underströk dock vikten av att erforderlig

av kompetens upprätthålls i s.k. blandade försäkringsbolag och förutsatte att Försäkringsinspektionen ägnade den frågan, liksom utvecklingen inom kreditförsäkringsområdet i övrigt, särskild uppmärksamhet.

4.2 Ägarstrukturen

stiftare betonade redan i koncessionsansökan vikten att ägarna till Njords av bolaget skulle solida i fråga anseende och kapitalstyrka. Njords vara om utveckling ansågs till stor del beroende av det stöd ägarna kunde ge vara företagsledningen vad avsåg marknadskontakter och finansiell rådgivning. Bolagsledningen har i årsberättelsema regelmässigt gett uttryck för en vilja börsintroducera Njord. Ledningen såg fördelar i ett spritt ägande av att

likvida Njordaktier, även huvuddel ägandet skulle ligga om en av långsiktiga ägare. En börsintroduktion kom emellertid aldrig till stånd.

Under Njords första verksamhetsår utgjordes bolagets huvudägare Civic av Holding AB, MG-Industrier AS och Arab Insurance Group ARIG. Denna ägargrupp representerade ca 56 % av aktiekapitalet. Under år 1987 inträdde Inñna AB som den dominerande ägaren med kapitalandel på 25 %. en Samtidigt försvann Civic Holding och MG-Industrier ägarbilden. Under ur år 1988 förändrades ägarbilden i Njord i det löntagarfondema, att en av Trefond Invest, förvärvade aktier motsvarande kapitalandel 21 % i en om bolaget. sammansättningen av huvudägare i princip oförändrad under var år 1989, men under det därpå följande året steg det engelska försäkringsbolaget Commercial Union Assurance Co som den dominerande ägaren. Vid utgången av år 1990 såg ägarbilden i Njord ut på sätt framgår av följande tabell.

Njords ägare den 31 december 1990

Samtliga A-aktier i Njord, vilka utgjorde knappt 4 % det totala antalet av aktier i bolaget och som representerade tio röster vardera, innehades vid årsskiftet 199091 av bolagsstiftama och några ytterligare i av personer bolagets ledning. Under november 1990 ingicks avtal försäljning Aom av aktiema till ARIG. Försäljningen genomfördes i januari 1991 och ARIG ökade härigenom sin representation i Njord till 18,0 % kapitalet och av 38,9 % av röstetalet.

4.3 Organisationen

Njords organisation var uppbyggd kring ett antal rörelsedrivande verksamhetsgrenar. Under bolagets första verksamhetsår, dvs. innan man fick koncession för direkt kreditförsäkring, betecknades de rörelsedrivande grenarna svensk direktförsäkring, internationell försäkring, kreditåterförsäkring samt fmansförvaltning. Sedan Njord fått koncession för direkt kreditförsäkring skedde en omorganisation. De rörelsedrivande grenarna under Njords sista hela verksamhetsår svensk direktförsäkring, var internationell försäkring, borgens- och kreditförsäkring samt fmansförvaltning. I april 1991 startade Njord verksamheten i det danska dotterbola- Njord AS. Även den danska verksamheten hänfördes till de rörelsedriget organisation Förutom de rörelsedrivande grenarna i moderbolagets vande verksamhetsgrenarna fanns en stabsfunktion. Staben bestod bl.a. av funktionerna aktuarie och juridik.

Njords ledning har i årsberättelsema flera gånger påpekat att bolagets policy innebar att de rörelsedrivande verksamhetsgrenarna hade ett uttalat lönsamhetsansvar, vilket bl.a. innebar att beslutsfattandet i stor omfattning delegerades ut i organisationen. Kortare beslutsvägar ansågs av bolagsledningen snabb behandling av förekommande ärenden, vilket skulle ge en medföra fördelar för kunderna. Bolaget strävade efter att koncentrera de personella till de rörelsedrivande grenarna, medan stabsfunktioresurserna skulle hållas minimal nivå. Det låg i bolagets policy att undvika nen en uppbyggnaden tunga administrativa rutiner och stora fasta kostnader. av

I Njord fanns s.k. exekutivkommitté. Såvitt framkommit var kommittén en i första hand avsedd att utgöra ett forum för diskussioner mellan VD och vissa styrelseledamöter, bl.a. styrelseordföranden och vVD, i frågor om den löpande förvaltningen. Det förekom dock att kommittén fattade beslut.

Bolaget hade en ledningsgrupp bestående VD, vVD och avdelningsav cheferna. Dessutom fanns det en underwriting-grupp för varje rörelsedrivande verksamhetsgren. I underwriting-gruppema diskuterades bl.a. aktuella ärenden. I dessa diskussioner deltog ibland VD och vVD.

Njords styrelse hade utfärdat instruktioner för VD och dennes ställföreträdare. Instruktionema var av sedvanlig natur.

I Njord saknades detaljerade delegeringsföreskrifter. Ansvaret för så gott som samtliga frågor rörande det enskilda affärsområdet tycks dock, enligt beslut av bolagets VD och således inte av styrelsen, ha legat hos respektive avdelningschef. Chefen för kreditförsäkringsenheten hade således ansvaret för bl.a. risk- och kreditbedömningar, värderingar säkerheter och av återförsäkring. Såvitt framkommit saknade bolaget fastlagda administrativa rutiner för hur dessa bedömningar och värderingar skulle ske.

4.4 Verksamhetsinriktningen

Njords försäkringsverksamhet var uppdelad de tre försäkringsgrenama svensk direktförsäkring, internationell försäkring samt kreditförsäkring. Inom svensk direktförsäkring meddelades företagsförsäkringar mot brand, transportskador och ansvar m.m. Inom området internationell försäkring meddelades återförsäkringskontrakt avseende annat än kreditförsäkring. Försäkringsgrenen kreditförsäkring omfattade under Njords första två verksamhetsår endast återförsäkring av sådan försäkring. Denna gren kom senare att även omfatta direkt kreditförsäkring.

Under Njords första verksamhetsår, år 1986, uppgick premieinkomsten till 19,9 miljoner kr, varav den allt övervägande delen, 73 %, föll på mottagen kreditåterförsälcring. Kreditåterförsäkringsportföljen bestod huvudsakligen av fakultativ affär och endast till mindre del kontraktsaffär. av

Under år 1987 skedde en kraftig expansion av försäkringsverksamheten. Premieinkomsten växte till 68,6 miljoner kr. Samtidigt uppnåddes en bättre balans mellan kreditåterförsäkring och övriga verksamhetsgrenar. Mottagen kreditåterförsäkring svarade under det andra verksamhetsåret för 40,1 % av premieinkomsten. Verksamhetsgrenen svensk direktförsäkring växte i betydelse, vilket av bolagsledningen tillskrevs främst det förhållandet att bolaget hade valt en strategi där man renodlade sin roll som risktagare och lade ut övriga funktioner på externa tjänsteföretag. Strategin innebar bl.a.

att man i stor utsträckning gick ut på den svenska direktförsäkringsmarkna-

den via mäklare.

Under år 1988 ökade Njord sin premieinkomst till 84,6 miljoner kr. En ytterligare utjämning skedde mellan de olika försäkringsverksamhetsområdena. Kreditförsäkringsverksamhetens andel av premieinkomsten uppgick till 34,3 %. Under senare delen av året erhöll Njord koncession för direkt kreditförsäkring. Bolaget kunde presentera sina produkter inom denna gren och hann också med att teckna en mindre volym.

Njords produkter inom området direkt kreditförsäkring kallades protektförsäkring, fullgörandegaranti respektive lånegaranti. Protekt-försâlcringen avsåg att ersätta sådana kundförluster som uppkommer vid utebliven betalning grund av kundens obestånd. Protekt-försäkringen var således en kundkreditförsäkring. Fullgörandegarantin avsåg att garantera att en entreprenör eller leverantör fullgör sina kontraktsenliga åtaganden eller att säkerställa betalningsförpliktelser av olika slag, t.ex. återbetalningsskyldighet av erhållet förskott. Njords fullgörandegaranti motsvarade således vad som i denna framställning kallas entreprenad- och leveransgaranti. Lånegarantin, vilken produkt i denna framställning kallas kreditgaranti, innebar att den långivare som stod som förmånstagare till försäkringen var garanterad att få betalt av Njord om inte låntagaren fullgjorde sin återbetalningsskyldighet. I Njords prospekt angavs att en lånegaranti innebar att man som låntagare hade större frihet att välja långivare och följaktligen

bättre möjligheter att erhålla de mest fördelaktiga villkoren. Vidare angavs att garantin inte belastar försäkringstagarens engagemang i banken. För långivaren angavs lånegarantin innebära dels att fordran blir förstklassig i och med att Njord går i borgen såsom för egen skuld och dels att de egna kreditengagemangen avlastas, vilket medför att långivaren kan öka utlåningskapaciteten utan att binda mer kapital. Njord påpekade att länegaranti kunde ställas för alla typer av krediter. Avgörande i varje enskilt fall var bolagets bedömning av risken. Försäkringspremien fastställdes efter analys av kreditvärdighet, säkerhet och aktuell garantivolym. Njords ledning var naturligtvis medveten om att bankerna erbjöd sina kunder produkter som var mer eller mindre identiska med bolagets garantiförsäkringar. Enligt de uttalanden som gjordes av bolagsledningen var avsikten att med garantierna som instrument operera som ett komplement till bankerna. Det uttalades bl.a. att Njord kunde utöka bankernas kapitaltäckningsramar genom att erbjuda garantier till bankkunderna.

Under år 1988 genomförde Njord en nyemission. Nyemissionen ansågs av bolagsledningen nödvändig för den internationella marknadens fortsatta tilltro till Njord som äterförsäkringspartner. Nyemissionen hade således inte något direkt samband med att Njord under samma är fick koncession för direkt kreditförsäkring. Emissionen innebar att bolagets aktiekapital ökade från 50 miljoner kr till 85 miljoner kr.

Premieinkomsten för år 1989 uppgick till sammanlagt 122,3 miljoner kr. Kreditförsäkringsverksamheten svarade för 27,6 % av detta belopp, dvs. knappt 34 miljoner kr. Av det sistnämnda beloppet svarade direkt kreditförsäkring för drygt 19 % eller 6,5 miljoner kr. För resterande del svarade kreditåterförsäkring. Området direkt kreditförsäkring drabbades under året några enskilda större skador affärer tecknade under år 1988. av Skadekvoten, dvs. försäkringsersättningarnas förhållande till premieintâkten, kom härigenom att överstiga 100 %, vilket medförde att resultatet för rörclseenheten blev negativt. Under år 1989 gjordes därför en genomgång

av verksamheten och åtgärder sattes in för att förbättra resultatet. Åtgärderna innebar att försäkringsavtalen generellt sett skulle ettåriga vara eller kortare och att de skulle vara säkerställda genom olika panter. Denna nya affársinriktning ansågs medföra större rörlighet i försäkringsen portföljen och större svängningar i tecknad premie, men också större möjligheter att bedöma och kontrollera riskexponeringen. Bolagsledningen framhöll att det för att kunna motverka den ökade kreditrisk uppstår - som när konjunkturen viker var viktigt att strama upp kreditprövningen och begränsa löptidema på försäkringarna.

Under år 1989 genomförde Njord en till personalen riktad mindre emission av preferensaktier. Genom denna emission ökade bolagets aktiekapital från 85 miljoner kr till 89,5 miljoner kr.

Under år 1990, dvs. Njords sista hela verksamhetsår, uppgick den sammanlagda premieinkomsten till 193,7 miljoner kr. Av detta belopp belöpte 28,7 % eller drygt 55 miljoner kr kreditförsäkringsrörelsen. Sistnämnda belopp var fördelat på direkt kreditförsäkring med 34 ca miljoner kr och på kreditåterförsäkring med 21 miljoner kr. Det kan ca således konstateras att premieinkomstema från direkt kreditförsäkring under år 1990 uppgick till 17,5 %, vilket kan jämföras med situtionen under det närmast föregående året då direkt kreditförsäkring svarade för 5,3 % den av totala premieinkomsten. Området för direkt kreditförsäkring således var en snabbt växande sektor inom Njord. Bolagets kreditförsäkringsportfölj dominerades vid utgången av år 1990 av lånegarantier givna mot säkerheter. Den direkta kreditförsäkringsverksamheten visade ett resultat för upp egen räkning om 7,3 miljoner kr.

Njordledningens prognos för år 1991 avseende den direkta kreditförsäkringsverksamheten var försiktig. Man räknade med betydligt minskad en premievolym. Detta motiverades med att den negativa utvecklingen av finansmarknaden som inletts fmansbolagskrisen i september 1990 genom

kunde leda till att även bolag som Njord drabbades hårt i slutledet. Förhållandena ha medfört en selektiv inställning från Njords sida när det angavs gällde tecknandet av nya risker. I syfte att kompensera den Ökade risk som

förorsakats avfinansbolagskris, bankernas kreditåtstramning och det för-

sämrade konjunkturläget avsåg Njord att höja premierna för sina kreditförsäkringar.

Njords utveckling kan åskådliggöras genom de nyckeltal som anges i tabellen nedan. Nyckeltalen är hämtade ur Njords årsredovisningar. Tal affärsområdet direkt kreditförsäkring. inom parantes avser

MSEK 1990 1989 1988 1987 1986 RESULTATBASERADE BRUTTO

FÖR EGEN RÄKNING

BALANSERADE ALLMÄNT

BRUTTO Premiereserv 78,9 58,0 41,0 35,3 13,6 Ersättningsreserv 133,9 83,1 39,8 15,0 1,2

FÖR EGEN RÄKNING Premiereserv 41,3 28,8 18,5 18,2 5,3 Ersättningsreserv 29,3 29,7 23 9,1 0,9

ÖVRIGA NYCKELTAL Medeltal anställda 32 st 24 st 17 st 15 st 9 st 7,6 7,0 ..1,8 6,9 0,1 0,1 .. 2,2 Resultat för egen räkning 8,1 Summan öppet redovisat eget kapital, obeskattade reserver och överv irden l tillgångar av 2 Förhållandet mellan konsolideringskapital och premieinkomst för egen räkning uttryckt i procent

4.5 Riskbegränsningsregler i bolagsordningen

I 2 kap. 5 § 10 p FRL anges att ett försäkringsbolags bolagsordning, vilken stadfásts av regeringen, skall ange i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring. Bestämmelsen i FRL syftar till att säkerställa att ett försäkringsbolag inte tar alltför stora risker för räkning. Dåvarande egen Försäkringsinspektionen har utfärdat anvisningar angående utformningen av

sådana riskbegränsande s.k. maximalbestämmelser i bolagsordningen se

avsnitt 2.4.

I Njords bolagsordning fanns följande maximalbestämmelse intagen.

Bolaget skall avge återförsäkiing enligt ett program, som under inga omständigheter kan ge bolaget en skadekostnad för räkning, för egen som en och samma händelse överstiger femton 15 procent och för ett och som

samma försäkringsfall en och samma risk överstiger fem 5 procent

av summan redovisat eget kapital plus obeskattade reserver.

Maximalbestämmelsen i Njords bolagsordning var utformad på ett sätt som överensstämde med inspektionens anvisningar. Bestämmelsen innebar att bolagets maximal, dvs. den högsta risk man fick behålla för egen räkning, under år 1990 uppgick till ca 5 miljoner kr.

Njords âterförsäkringsprogram var i fråga lånegarantier inom direkt om kreditförsälcring uppbyggt sådant sätt att risker som översteg 4,2 ca

miljoner kr detta belopp avser år 1991, under år 1990 var självbehållet

något högre men det översteg inte 5 miljoner kr 60 miljoner kr men var under förutsättning att de fanns antecknade i den redovisning som Njord vid varje kvartalsslut lämnade till återförsäkiama automatiskt återför- säkrade, medan risker som översteg 60 miljoner kr skulle återförsäkias fakultativt, dvs. efter en individuell prövning av varje enskild risk.

3 12-0408

4.6 Konkursen

juni 1991 anmälde Njords ledning till dåvarande Bankinspektio- I slutet av Bankinspektionen skulle några dagar därefter slås ihop med Förnen säkringsinspektionen till den nuvarande Finansinspektionen att bolaget befann sig i sådan situation att dess fortbestånd var äventyrad. Njords en problem att vissa bolagets lånegarantiåtaganden inte var återförvar av såkrade på ett tillfredsställande sätt. Bristerna gällde flera åtaganden om ett sammanlagt belopp vida översteg bolagets riskbärande kapital, men det som framför allt ett åtagande har kommit att stå i blickpunkten. var som senare Detta åtagande får därför tjäna exempel i beskrivningen av det hänsom delseförlopp som så småningom ledde till Njords konkurs.

Åtagandet avsåg en garanti för en av SOJ Holding AB ett bolag ägt av

finansmannen Sven-Olof Johansson och vars huvudsakliga tillgångar utgjordes aktier i fastighetsbolaget Barkman Co upptagen kredit om av sammanlagt 425 miljoner kr. Njords säkerhet för åtagandet utgjordes i huvudsak samtliga aktier i Barkman, vilka den övervägande delen av av ägdes SOJ Holding och resterande del Sven-Olof Johansson personliav av samt borgen utfärdad av Sven-Olof Johansson. gen, av en

Krediten till SOJ Holding AB låg under hösten 1990 i sin helhet i Sparbanken Kronans portfölj. I samband med att krediten skulle rullas vidare ansåg Kronan att engagemanget alltför stort för deras del. Efter att ha var sammanträffat med företrädare för Njord och därvid diskuterat bl.a. Njords återförsäkringspolicy diskussion vid vilken ingen information som - en kunde tyda missförhållanden beslöt Kronan att försöka skära ned gavs engagemanget. Detta skedde att Posten Finans, utan förmedling av genom Kronan, övertog 255 miljoner kr Kronans kredit till SOJ Holding. av Kronans kredit till SOJ Holding uppgick härefter till 170 miljoner kr, ett garanterat Njord. Njord garanterade också Posten engagemang som var av Finans kredit till SOJ Holding.

Posten Finans fick in den av Njord garanterade krediten om 255 miljoner kr i sin portfölj i januari 1991. Krediten uppdelad två var engagemang varav det ena ursprungligen löpte på 30 dagar och det andra på 60 dagar. Engagemangen var förenliga med de övergripande regler för Postverkets förvaltning av likvida medel som har meddelats regeringsbeslut och genom som särskilt anger att medel utan begränsning får placeras i skuldebrev som är garanterade av svenskt försäkringsbolag.

Under februari 1991 fick Posten Finans indikationer som tydde att SOJ Holding hade betalningssvårigheter. Löptidema på krediten förkortades då till 14 dagar. Våren 1991 gick utan att Posten Finans fick betalt för sin fordran. Man tvingades rulla krediten. I maj uppsökte företrädare för Posten Finans försäkringsbolaget Njord för att diskutera engagemanget. Man fick då inte någon information som tydde på problem i Njord. I början av juni 1991 begärde Posten Finans utlösning av Njords garanti och möttes då av beskedet att denna garanti, liksom ytterligare en som avsåg en kredit om 227 miljoner kr för vilken Posten Finans också begärt utlösning, inte var y tillfredsställande återförsäkrad. Det framkom att garantiema endast var återförsäkrade inom ramen för Njords automatiska återförsäkringsprogram,

dvs. upp till ett belopp om 60 miljoner kr se avsnitt 4.5. Det inträffade

ledde sannolikt efter påtryckningar från Posten Finans sida till att Njords - ledning i slutet av juni vände sig till Finansinspektionen.

Under sommaren 1991 ägde, under Finansinspektionens ledning, förhandlingar rum i syfte att säkra Njords fortbestånd. Inspektionens motiv för sitt agerande var att man tidigare bidragit till lösningar av likartade problem i ett flertal ñnansinstitut, att en eventuell konkurs bedömdes skada allmänhetens förtroende för försäkringssystemet, att en konkurs skulle medföra försämrade förutsättningar för att bilda nya försäkringsbolag samt att en konkurs skulle leda till åtskilliga fall av s.k. försäkringsnöd. Olika idéer prövades. Lösningar där Posten Finans och Sparbanken Kronan skulle avstå från stora delar av sina anspråk och i stället eventuellt kompenseras annat

sätt diskuterades. Njords ägare tillfrågades om de var intresserade av att tillskjuta ytterligare kapital. Vissa större svenska försäkringsbolag tillfrågades om de var villiga att överta Njords verksamhet. Trots att Posten och Kronan kunde tänkas avstå från delar av sina anspråk visade det sig emellertid att såväl Njords ägare som de större svenska försäkringsbolagen saknade intresse att delta i en lösning. Slutligen diskuterades om andra av intressenter kunde tänkas vara villiga att ta över N jord i syfte att få till stånd en lugn och långsiktig avveckling av bolaget. I detta skede av förhandlingama offentliggjorde Tidningarnas Telegrambyrå att Njord inte kunde infria sina åtaganden gentemot Posten, att Posten godkänner ett utarbetat förslag till ackord samt att Postens medverkan i rekonstruktionen bygger på regeringens löfte ett statligt täckande av alla eventuella förluster i om rekonstruktionsarbetet. Offentliggörandet ledde till att två svenska banker omedelbart sade upp sina rörelsekrediter om sammanlagt några tiotal miljoner kr till Njord. Njords situation blev därmed akut. De förhandlingar förts under Finansinspektionens ledning avbröts och Njord tvingades som att lämna sin konkursansökan. I beslut den 4 september 1991 försatte Stockholms tingsrätt Försäkringsaktiebolaget Njord i konkurs.

Det beskrivna händelseförloppet bör ses mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen i Njord under verksamhetsåret 1991. Det har ännu inte gjorts någon mera ingående utredning av denna utveckling, men det saknas inte anledning att anta att Njords resultat för första halvåret även utan hänsynstagande till eventuella förluster i anledning av de garantiåtaganden saknade tillfredsställande återförsäkring kommer att visa betydande som underskott.

Njords konkurs innebar i sig inte att bolaget upplöstes eller att bolagets upphörde att existera. Försäkringsrörelsen är dock för närvarande organ under avveckling, vilket bl.a. innebär att bolaget inte får meddela några nya försäkringar. Avvecklingen sker under särskild förvaltning enligt de konkursrättsliga reglerna.

4.7 Finansinspektionens undersökning och be-

dömning

Under hösten 1991 gjorde Finansinspektionen, som ett led i sin tillsyn, en undersökning av förhållandena i Njord. Undersökningen utmynnade i en promemoria daterad den 13 december 1991. I promemorian b1.a. anges att Njord saknade av styrelsen fastlagda regler eller riktlinjer för under- writing, att riskbedömningen i kreditförsäkringen i många fall bristfällig, b1.a. - var accepterade bolagsledningen utomordentligt stora risker utan att göra ordentliga riskprövningar, att riskkumul uppstod i flera fall där samma personer eller företag varit involverade i flera av bolagets engagemang, att bolaget underlät att teckna fakultativ återförsäkring för flera mycket stora risker, vilket innebar att tillfredsställande återförsäkringsskydd saknades, att bolaget i åtminstone ett fall lämnade vilseledande information till långivare om återförsäkringsskyddet, att vissa av bolagets styrelseledamöter under flera månader underlät att -

informera styrelsen i dess helhet kände till brister i återför-

trots att man säkringsskyddet, att bolagsledningen underlät att i 1990 års bokslut göra reserveringar för eventuella skador i anledning av bristerna i återförsäkringsskyddet trots att dessa brister var kända då bokslutet upprättades, att bolagsledningen underlät att informera revisorerna om bristerna i återförsäkringsskyddet, att bolagsledningen under flera månader underlät att informera till- synsmyndigheten om problemen i bolaget, att vissa styrelseledamöter och ledande befattningshavare i Njord i betydande omfattning var engagerade i företag med vilka bolaget hade affársförbindelser,

att Njords revisorer inte genomförde någon substansgranskning av återför- säkringsskyddet i kreditförsäkring samt att tillsynsmyndigheten inte hade genomfört någon inspektion av Njord sedan år 1986.

Promemorian låg till grund för ett av Finansinspektionen den 19 december 1991 meddelat beslut. I beslutet konstaterade inspektionen att mycket allvarliga missförhållanden förelegat inom Njord i flera för driften av ett försäkringsbolag väsentliga avseenden. Dessa missförhållanden ansågs av inspektionen vara av så allvarlig art att det i och för sig var motiverat med ett ingripande från inspektionens sida genom ett föreläggande att vidta åtgärder eller genom en anmälan till regeringen för prövning av om Njords koncession skulle förklaras förverkad. Eftersom Njord var försatt i konkurs fann emellertid Finansinspektionen inte ett sådant ingripande vara ändamålsenligt. Inspektionen meddelade därför Njord och dess styrelse en allvarlig erinran enligt 19 kap. 11 § FRL.

Finansinspektionen ansåg att det, med hänsyn till vad som framkommit vid undersökningen av verksamheten i Njord, borde prövas om överträdelser har skett mot straffbestämmelsema i brottsbalken eller annan författning. Inspektionen överlämnade därför ärendet till allmän åklagare för eventuell åtgärd. Vidare överlämnade inspektionen ärendet till Justitiekanslern för prövning av frågan om det finns grund för kritik mot den verksamhet som tillsynsmyndigheten och den av tillsynsmyndigheten förordnade revisorn har bedrivit i avseende Njord. Slutligen har handlingarna i ärendet överlämnats till Kommerskollegium, som har att pröva frågan om kritik bör riktas mot de av Njords bolagsstämma utsedda revisorerna.

5 SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG

TILL ÅTGÄRDER

5.1 Den finansiella krisen och kreditförsäkrings-

i

området l

Utvecklingen för de försäkringsbolag som är verksamma inom området

direkt kreditförsäkring har varit mycket negativ under senare tid se avsnitt

3.4. Problemen är inte begränsade till något eller några bolag. De omfattar hela branschen. Storleken på den utbetalda försäkringsersättningen i branschen har kraftigt stigit i höjden. Försäkringsersättningen betingas av förluster som är av samma slag som bankernas, ñnansbolagens och andra låneinstituts kreditförluster. De totala förlusterna hos de bolag som bedriver kreditförsäkringsverksamhet härvid bortses från eventuella förluster i anledning lämnade pensions- eller exportkreditgarantier har ökat från av - 46 miljoner kr år 1989 till drygt 602 miljoner kr år 1990. Det var således fråga om en dramatisk ökning av förlustemas storlek mellan åren 1989 och 1990, men en måttfull sådan i jämförelse med den lavinartade ökningen av förlustemas storlek mellan åren 1990 och 1991. Försäkringsbolagens förluster enbart i anledning av ställda kreditgarantier uppgick enligt preliminära bedömningar till ca 5 miljarder kr för år 1991. Här bortses från förluster i anledning meddelade kreditförsäkringar av annat slag än av kreditgarantier, förluster som dock inte är av samma storlek. Förluster i storleksordningen 5 miljarder kr visar att den finansiella krisen numera

också förutom fastighetsbolags-, fmansbolags- och banksektorema - omfattar kreditförsäkringsbranschen. Hur förlusterna kommer att utvecklas framöver är beroende av utvecklingen den finansiella marknaden i övrigt. Man kan dock inte bortse från risken för stora förlustsiffror också kommande år.

De mycket stora förlusterna under de senaste åren är som tidigare framgått till allt övervägande del att hänföra till de av försäkringsbolagen utfärdade kreditgarantiema. Visserligen har även verksamheten med entreprenad- och leveransgarantier utvecklats negativt men situationen tycks i dessa fall inte vara sämre än att bolagen i allmänhet har kontroll över den. Den fortsatta framställningen i detta avsnitt berör därför i första hand försäkringsbolagens kreditgarantiverksamhet.

Krisen på kreditförsäkringsområdet har i allt väsentligt orsaker samma som den allmänna finansiella kris som alltsedan senare delen av år 1990 upplevs i bl.a. banker, ñnansbolag och andra kreditinstitut. Orsakerna till denna kris har beskrivits i promemorian Finansbolagskrisen En förstudie Ds - 1991:47. Promemorian används därför som bakgrund i analysen av orsakerna till krisen i kreditförsäkringsbranschen. I promemorian bl.a. anges följande.

Bakgrunden till krisen står att finna i den kraftiga kredit- och låneexplosion som kännetecknade kreditmarknaden under senare delen av 1980-talet. Denna explosion möjliggjordes av ett antal makroekonomiska faktorer i samspel. Bland dessa faktorer kan nämnas likviditetsuppladdningen i samhället till följd av devalveringen år 1982, avregleringen av kreditmarknaden, en uppdämd efterfrågan på krediter, det gamla skattesystemets brister, inflationstakten, prisutvecklingen på aktie- och fastighetsmarknadema samt tillgången på outnyttjade säkerheter.

I kredit- och låneexplosionens spår följde en växande konkurrens mellan kreditinstituten. Kampen om marknadsandelar präglades av ett volymtänkande son1 tidigare varit okänt, men som nu infördes av framför allt de från banker och försäkringsbolag fristående ñnansbolagen. Många banker och bank- och för-

säkringsbolagsägda fmansbolag tog emellertid snart efter detta tänkande. Volymtänkandet ledde till att kreditinstituten generellt blev mera säljinriktade än tidigare. Risktagandet blev medvetet allt större och institutens riskexponering kom, till följd av bl.a. toppbelåning, i vissa fall att öka till en osund nivå.

Under är 1990 inträffade en rad händelser som alla var negativa för kreditinstituten, särskilt för de institut som hade säkerheter i det övre segmentet av belåningsvärdet i aktier och fastigheter. 1980-talets högkonjunktur, som var den längsta någonsin under efterkrigstiden, gick mot sitt slut. Räntenivån steg, börsvärdet sjönk och priserna på fastighetsmarknaden föll drastiskt. Detta innebar att kreditinstitutens kunder fick allt svårare att betala räntor och amorteringar, samtidigt som institutens säkerheter blev otillräcldiga. Finansbolagens och bankernas kreditportföljer blev allt sämre och kreditförlustema allt större.

Den finansiella krisens mest iögonenfallande konsekvenser är de rekordstora kreditförluster som har drabbat kreditinstituten. Förlustema har i vissa fall varit av sådan omfattning att de lett till fallissemang. Det är framförallt ñnansbolag som inte är bank- eller försäkringsbolagsägda eller som inte har andra starka ägare som har drabbats hårt.

Att krisen på kreditförsäkringsområdet i huvudsak har samma orsaker som den allmänna finansiella krisen är inte ägnat att förvåna med hänsyn till de likheter som föreligger mellan i vart fall vissa delar av kreditförsäkringsverksamheten, i första hand försäkringsbolagens kreditgarantier, och den verksamhet som bedrivs av kreditinstituten. Betecknande är också att de stora förluster som under senare tid har drabbat försäkringsbolagens kreditförsäkringsverksamhet i stort sett helt är hänförliga till kreditgarantierna. Försäkringsbolagens verksamhet med dessa garantier har påfallande likheter med bankernas kreditgivning. Kreditgarantin innebär att försäkrings-

bolaget övertar kreditrisken från längivaren. Försäkringsbolagets bedömning

av om en kreditgaranti skall lämnas eller är därför i huvudsak av samma karaktär som den en kreditgivare, t.ex. en bank, gör i ett kreditärende. Försäkringsbolaget har, precis som ett kreditinstitut, bl.a. att göra en bedömning av ändamålet med krediten och en värdering av eventuella

4 12-0408

säkerheter. Kreditgarantiverksamheten kan således i stora stycken jämställas med ren kreditgivningsverksamhet.

Tidigare har nämnts att försäkringsbolagens premievolym avseende kreditgarantier har expanderat starkt under de sista åren 1980-talet och de första åren på 1990-talet. Denna tillväxt torde ha flera förklaringar. Några av de viktigaste anges i det följande.

En väsentlig förutsättning för försäkringsgarantiemas volymökning var naturligtvis att myndigheterna vid mitten av 1980-talet frångick den tidigare restriktiva hållningen vad gäller koncession för direkt kreditförsäkring. Koncessionsgivningen liberaliserades, vilket gjorde det möjligt för fler bolag att agera på marknaden. Motivet för en liberalisering var också bl.a. att skapa betingelser för ökad konkurrens med, som man hoppades, positiva en effekter på såväl pris- produktutveckling inom svensk kreditförsäkring. som Den liberaliserade koncessionsgivningen skapade också konkurrens, inte bara mellan allt fler försäkringsbolag utan också såvitt gäller garantigiv- ning mellan försäkringsbolag och banker. Denna sistnämnda konkurrens skedde emellertid inte på helt lika villkor.

Som närmare framgår avsnitt 3.6 gällde före den l februari 1990 att av värdehandlingar och andra fordringar för vilka ett försäkringsbolag med svensk koncession svarar inte omfattades av något kapitaltäckningskrav enligt kreditmarknadslagstiftningen. Vid nämnda tidpunkt skärptes kapitaltäckningskraven, vilket bl.a. innebar att fordringar för vilka ett försäkringsbolag svarar kom att hänföras till den grupp av fordringar som omfattas högsta krav på kapitaltäckning, dvs. 8 %. I en Övergångsbeav stämmelse till den lagstiftningen en övergångsbestämmelse som kom nya att gälla till utgången år 1991 stadgades emellertid att fordringar för av vilka försäkringsbolag svarar skulle jämställas med sådana fordringar för vilka bank vilket innebar ett väsentligt lägre kapitaltäckningskrav. en svarar, Utformningen de kapitaltäckningsregler som gällde före ingången av år av

1992 medförde således att det kunde vara till fördel för t.ex. bank en om en kredit var garanterad av ett försäkringsbolag. Under delen senare av 1980-talet, då banker och andra kreditinstitut kraftigt ökade sina volymer, i kom försäkringsbolagens garantier också spela att en allt större roll för instituten. Försäkringsbolagen uppvaktades i allt större utsträckning av instituten och deras kredittagare i syfte att krediter försäkrade. Förutom de fördelar ett sådant medförde i kapitaltäckningshänseende, arrangemang innebar det också att instituten kunde dela kreditriskema med en annan part.

Försäkringsbolagens och bankernas konkurrensvillkor skilde sig inte bara

genom de kapitaltäckningsbestämmelser gällde för banker och andra som

kreditinstitut utan också att försäkringsrörelselagstiftningen saknade

genom och alltjämt saknar motsvarighet till bl.a. BRL:s bestämmelser - om betryggande säkerheter och enhandsengagemang. Försäkringsbolagen om har således, i en helt annan utsträckning än bankerna, möjligheter lämna att garantier utan några säkerheter alls eller mot säkerheter får betraktas som som mindre tillfredsställande. Försäkringsbolagen har vidare större möjlig-

heter än bankerna att lämna garantier avseende förhållandevis belopp stora till en och samma kredittagare eller till kredittagare är förbundna med som varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Härtill kommer att försäkringsbolagen kan bedriva ackvisitionsverksamhet begränsen utan ningar av kapitaltäckningsregler den typ gäller för kreditinstituten. av som Denna frihet från reglering har utnyttjats konkurrensmedel vissa som av bolag. De förhållanden angetts ledde för kredittagamas del ofta till som att det var fördelaktigare att först vända sig till försäkringsbolag än ett att direkt vända sig till bank eller till andra långivare. I vissa fall saknade en kredittagaren kanske helt möjlighet att utan garantier från försäkringsett bolag ta lån. I andra fall kunde kredittagaren, låna på upp genom att försäkringsgivarens namn, reducera sina uppläningskostnader. I ytterligare

andra fall kunde kredittagaren undvika eller reducera de problem som ställande av fullgod säkerhet kan innebära. Om valet mellan försäkringsen

garanti och direkt bankkredit styrts av faktorer som här exemplifierats ligger det i öppen dag att det varit fråga om särskilt riskabla engagemang.

Under 1980-talets senare hälft tillkom ett stort antal nya företag inom ñnansbolagssektom. De sedan tidigare befintliga finansbolagen ökade sina volymer. Finansbolagens behov av finansiering var stort. Denna finansiering skedde genom direkt upplåning hos banker, försäkringsbolag, andra företag och kommuner, men också via penningmarknaden genom olika upplåningsprogram. Finansbolagen var naturligtvis intresserade av att deras finansieringsbehov kunde tillfredsställas så snabbt och så billigt som möjligt. I detta syfte kom försäkringsbolagens kreditgarantier att spela en roll. Det förekom således inte sällan att försäkringsbolagen garanterade finansbolagens upplåning. Under 1980-talet såg inte bara allt fler finansbolag dagens ljus. Detsamma gällde inte minst fastighetsbolagen. Även dessa bolag hade ett stort behov finansiering och det förekom också här att av försäkringsbolagen medverkade i finansieringen genom att garantera upplåningen. Mot bakgrund av vad som numera är allmänt känt om finans- och fastighetsbolagens agerande i slutet av 1980-talet måste denna typ av garantier betecknas som ytterst riskabla.

Försäkringsbolagens ökande andelar av marknaden för finansiella garantier, framförallt kreditgarantier, under 1980-talets slut och 1990-talets början kan således sammanfattningsvis till stor del förklaras av att den stora kredittillgången och den ökande kreditefterfrågan från bl.a. finansbolagens och fastighetsbolagens sida skapade utrymme för ytterligare aktörer marknaden, att principerna för koncessionsgivning avseende direkt kreditförsåkring hade liberaliserats vilket gjorde det möjligt för flera försäkringsbolag att delta i konkurrensen samt att det förelåg olikheter mellan det regelverk som styr försäkringsrörelse och det som styr bankrörelse såvitt avser kapitaltäckning, säkerheter och enhandsengagemang.

Det kan vidare inte uteslutas att försäkringsbolagens bedömningar av riskerna i olika i många fall rent allmänt var mer optimistiska engagemang än de bedömningar gjordes i t.ex. bankerna och att detta kom till som uttryck i alltför lågt satta försäkringspremier. Det kan inte bortses från att orsakerna till sådana optimistiska bedömningar i viss utsträckning har varit

försäkringsbolagens bristande kunskaper på ett område som kräver en

kompetens den typ som finns i traditionell bankverksamhet. För att av försäkringsbolagens kompetens detta speciella område är begränsat talar bl.a. de Finansinspektionen under tid påtalade bristerna i flera av senare bolags kreditförsäkringsverksamhet avseende delegering, intemkontroll och

beslutsdokumentation Den generösa garantigivningen kan emellertid

m.m. också ha sin grund i jakt på volymökning utan särskild hänsyn till de en risker sådan inriktning av verksamheten kunde innebära. en

Det kan alltså antas att vissa de förhållanden nämligen försäkringsav rörelselagstiftningens avsaknad rörelseregler av den typ som finns i bl.a. av BRL bidrog till försäkringsgarantiemas expansion också bidrog till att - som i vart fall vissa försäkringsbolag kom att garantera engagemang av förhållandevis låg kvalitet. Det förefaller sannolikt att banker och andra kreditgivare angelägna att få försäkringsbolagens garantier för i första var hand de mindre goda kreditema i portföljen. Det har vidare varit så att försäkringsgarantierna till mycket stor del kommit att avse finansbolagens och fastighetsbolagens upplåning. Efterfrågan krediter var ju, som tidigare nämnts, särskilt stor från den typen bolag. Hos några förav säkringsbolag har garantiema i påfallande stor utsträckning koncentrerats till fastighetsbolag inom och intressegemenskap. För att de av fören samma säkringsbolagen garanterade engagemangen var av låg kvalitet talar också det förhållandet att bolagens förluster uttryckt i procent av de garanterade kreditema väsentligt större än bankernas motsvarande förluster. var

Det inslaget i många fall av sämre kvalitet med stora av engagemang - anknytning till fmansbolag och fastighetsbolag medförde att de garantigivan-

de försäkringsbolagen kom att bli mycket känsliga för störningar de marknader där ñnans- och fastighetsbolagen verkar. Under år 1990 inträffade sådana stömingar. Hyresnivån i kommersiella fastigheter sjönk kraftigt liksom fastighetsprisema. Finansbolagskrisen blev ett faktum. Finans- och fastighetsbolag fick allt svårare att betala räntor och amorteringar och fallissemang blev följden i många fall. Detta medförde i sin tur att kreditgivama, i en omfattning som tidigare inte hade kunnat förutses av försäkringsbolagen, begärde utlösning av tecknade försäkringsgarantier. Försäkringsbolagen fick nu möta i huvudsak samma problem som mötte de ñnansbolag och andra kreditinstitut som under slutet av 1980-talet satte volymtänkandet i förgrunden och som genom alltför generös kreditgivning fått en kreditportfölj av dålig kvalitet. Försäkringsbolagen drabbades av utbetalningar av ersättningar som inte täcktes av återförsäkringar och av erhållna säkerheter. Säkerhetemas värde i den mån några säkerheter alls fanns hade urholkats genom prisfallet på tillgångsmarknadema, ett prisfall som var särskilt besvärligt för de garantigivare som hade accepterat säkerheter i det övre segmentet av tillgångarnas belåningsvärde. Problemen var än större om, vilket faktiskt har hänt, säkerhetema utgjordes av aktier i det fastighetsbolag som var försäkringstagarelåntagare. En sådan säkerhet är givetvis relativt värdelös i en situation då intäkterna från fastighetsbolaget inte längre förslår till att räntera och amortera det underliggande lånet. Säkerheten har exakt samma riskinnehåll som det kreditåtagande som försäkringsbolaget har garanterat. Försäkringsbolaget kan, i det fall som här avses, därför sägas ha tagit samma risk två gånger.

För vissa försäkringsbolag har förlusterna i kreditförsäkringsverksamheten vuxit till sådan nivå att fara föreligger för bolagens fortsatta existens. De rena kreditförsäkringsbolagen har i några fall varit beroende av stora ägartillskott för att upprätthålla en tillfredsställande konsolideringsnivå. För närvarande råder teckningsstopp för nya kreditgarantier i hela branschen och i några bolag är verksamheten under avveckling.

Framtiden för försäkringsbolagens kreditförsäkringsverksamhet är oviss. Mycket tyder på att denna verksamhet framdeles kommer att vara begränsad till i första hand kundkreditförsäkringar. Entreprenad- och leveransgarantierna kan också ha en plats i den framtida verksamheten. Det förefaller dock mindre troligt att försäkringsbolagen också i fortsättningen kan eller vill driva någon omfattande verksamhet med kreditgarantier. mera För att försäkringsbolagen kommer att avveckla den typen av verksamhet talar dels de dåliga erfarenheter bolagen har fått av kreditgarantiema under tid, dels återförsäkramas förmodade ovilja att fortsättningsvis senare acceptera den typen affärer och dels bortfallet av det incitament som de av tidigare gällande kapitaltäckningsreglema i bl.a. BRL innebar.

5.2 Skyddet för försäkringstagarna

Den särskilda lagregleringen på försäJringsområdet är i första hand betingad intresset att skydda konsumenten. Försäkringstagama måste kunna lita av av på att försäkringsbolagen kan uppfylla de förpliktelser som bolagen har åtagit sig. Vikten att försäkringstagarna har sådana garantier framträder av särskilt tydligt mot bakgrund att försäkringsbolagens åtaganden ofta av representerar mycket stora belopp i förhållande till den försäkrades egen ekonomi. Detta gäller i synnerhet sådana försäkringsåtaganden som riktar mindre företag. Det gäller emellertid i vissa fall också sig mot hushåll och åtaganden riktar sig mot stora och finansiellt starka företag. De stora som ekonomiska åtaganden kreditförsäkring och då i synnerhet en som en kreditgaranti ofta innebär kan därvid nämnas som ett exempel. Det är mot den angivna bakgrunden viktigt att försäkringsbolagen har en god soliditet. Endast att ha god soliditet kan försäkringsbolagen fullgöra sina genom förpliktelser för det fall bolagen drabbas t.ex. oväntat stora skadefall. av Denna soliditet måste ställas i relation till inriktningen och omfattningen av det enskilda försäkringsbolagets verksamhet. Ett bolag som av en eller anledning löper större risker i sin verksamhet än andra, behöver annan

också ha en bättre soliditet. Detta är mycket viktigt att ha i åtanke i tid en då ökande konkurrens på de finansiella marknaderna till vilka för- säkringsmarknaden kan hänföras kan locka försäkringsbolagen till ökat risktagande, till en alltför låg premiesättning och till att i allt snabbare takt lansera nya, hittills okända och oprövade, produkter.

Försäkringsbolagens soliditet är således ett mycket viktigt inslag i det skydd som lagstiftningen på försäkringsområdet är avsedd att ge försäkringstagarna. Det finns emellertid också andra viktiga inslag i försäkringstagarskyddet, inslag som har samband med soliditeten. Vad här är att som avses försäkringsbolagens premiesättning inom varje försäkringsgren på riktigt ett sätt måste spegla riskinnehåll m.m. och att bolagen återförsäkringsgenom arrangemang begränsar sitt risktagande till nivå mot en som svarar möjligheterna att uppfylla sina förpliktelser. I det följande skall de nu nämnda frågorna samt betydelsen av att försäkringsbolagens ägare håller hög kvalitet belysas. Vidare behandlas behovet att förstärka försäkringav stagamas skydd genom inrättandet av någon form av garantifond.

Försäkringsbolagens Soliditet

Som anges tidigare nämnts finns i den svenska försäkringsrörelselagstiftningen inte några uttryckliga regler om soliditet. Den svenska lagstiftningen skiljer sig i detta avseende från vad gäller enligt EGs direktiv. Som som framgår av avsnitt 3.7 innehåller EG-direktiven uttryckliga bestämmelser som reglerar storleken på ett försäkringsbolags konsolideringskapital eller, för att använda EG-terminologin, på den s.k. solvensmarginalen. Den svenska försäkringsrörelselagstiftningen innehåller inte något krav på viss en minimikonsolidering, dvs. på hur stort kapital som krävs utöver de försäkringstekniska skulderna. Med minimikonsolidering således avses en viss minsta kapitalbas, vilken utgörs av summan av aktie- eller garantikapital, obeskattade reserver samt övervärden i tillgångar.

innehåller inga andra bestämmelser aktie- eller garantikapitalet än FRL om med hänsyn till den planerade rörelsens omfattning att det skall bestämmas beskaffenhet. Bedömningen aktie- eller garantikapitalets storlek och av om tillfredsställande sker i samband med koncessionsgivningen. Lagstiftär saknar emellertid bestämmelser innebär att detta kapital ningen som fortlöpande skall till rörelsens omfattning. anpassas

främsta särdraget i försäkringsverksamhet ligger i svårigheten att Det framtida skadeutfall och kostnaderna för dessa, vilket kan leda till förutsäga oförutsedda variationer i årsresultatet. Mot bakgrund av dessa särdrag stora har försäkringsbolagen fått särskilda resultatreglerande möjligheter. En reserveringsmöjlighet utgörs säkerhetsreserven. Som tidigare sådan av säkerhetsreserven komplement till de försäkringstekniska nämnts utgör ett skulderna och syftar också till att utjämna ett skadeförsäkringsbolags stora resultatvariationer från år till år. Maximal avsättning till säkerhetsreserven försäkringsbolag skall kunna ha två svåra förlustår i följd syftar till att ett och ändå kunna fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagarna.

gäller det konsolideringsutrymme möjliggörs genom skatte- När det som reserveringar hänvisas till den analys finns i prop. 199091:54 mässiga som s. 261f.

viktigt inslag i bedömningen försäkringsbolagens soliditet är hur Ett av de försäkringstekniska skulderna har gjorts. Dessa skulder beräkningen av förknippade med själva försäkringsrörelsen och utgör en värdering av är försäkringsbolagens framtida utgifter för redan tecknade försäkringar. beräkningen de försäkringstekniska skulderna anges i den Normerna för av Finansinspektionen utfärdade normalplanen. Normerna inrymmer av hänsynstaganden till de enskilda försäkringsbolagens specifika förhållanden framtida utveckling avseende t.ex. skadefrekvenser och samt till en antagen kostnadsstegringar. Beräkningarna de försäkringstekniska skulderna av flertal svåra avvägningsfrågor och bedömningarna görs innehåller således ett

i stor utsträckning av de enskilda försäkringsbolagen själva. Detta innebär att beräkningen av de försäkringstekniska skulderna kan leda till skiftande resultat i olika försäkringsbolag trots bolagens förhållanden i att alla avseenden är jämförbara. Ett försäkringsbolag tillämpar strängare som principer för beräkningen de försäkringstekniska skulderna än av ett annat, i alla andra avseenden likartat, bolag och därför regelmässigt avsätter som förhållandevis större för detta ändamål, kan således reserver under -

förutsättning att kraven på erforderligt minimikonsolideringskapital i båda

fallen är identiska sägas ha bättre soliditet. - en

Det förhållandet att den svenska försäkringsrörelselagstiftningen inte

innehåller några uttryckliga soliditetsregler innebär krav ställs på att stora Finansinspektionens soliditetsövervakande uppgift. Inspektionen genomför regelbundna soliditetsbedömningar de enskilda försäkringsbolagen. av Bedömningarna grundas på försäkringsbolagens bokslut och, när det gäller bolag som driver verksamhet än ringa omfattning, på bolaget av mer av gjorda prognoser över sin ekonomiska framtid. Inspektionen gör en beräkning av konsolideringskapitalets storlek vid balansdagen för det senast redovisade räkenskapsåret. Detta belopp ställs sedan i relation till ett av inspektionen, med hänsyn till individuella förhållanden i det enskilda bolaget, beräknat minsta konsolideringskapital. Detta minsta konsoliderings-

kapital minimikonsolideringskapitalet är ett mått på hur konsolide-

stort ringskapitalet i det enskilda försäkringsbolaget minst bör för bolaget vara att skall kunna anses ha en tillfredsställande soliditet. Av betydelse för bedömningen av försäkringsbolaget även i framtiden skall kunna om uppfylla sina förpliktelser är dock inte bara bolagets ställning på balansdagen, utan också de eventuella åtgärder bolaget har vidtagit eller som planerar att vidta i syfte att öka sin soliditet. Ett exempel sådana soliditetshöjande åtgärder är att bolaget har höjt eller höja sina avser att premier.

Fram till och med räkenskapsåret 1982 använde den svenska tillsynsmyndigheten metod för beräkning ett forsäkringsbolags minimikonsolideringsen av kapital i huvudsak överensstämde med den metod för beräkning av som solvensmarginalen användes inom EG och som finns dokumenterad i som EG:s första skadeförsäkringsdirektiv från år 1973. En i detta sammanhang väsentlig skillnad mellan tillsynsmyndigheten beräkningar och dem som tillämpades inom EG dock att man från svensk sida inte tog hänsyn till var de särskilda förhållanden präglar sådana försäkringsbolag som i mer än som ringa omfattning meddelar kreditförsäkring. Den inom EG tillämpade metoden innebar nämligen bl.a. att kravet på ett minsta konsolideringskapital i bolag meddelade kreditförsäkring var extra högt genom att den som s.k. garantifonden i bl.a. de kreditförsäkrande bolagens fall skulle uppgå till minst 0,4 miljoner ECU, vilket kan jämföras med de 0,2-0,3 miljoner ECU gällde i flertalet övriga fall. Den svenska inställning i detta avseende som torde kunna förklaras att det under större delen av 1980-talet i princip av endast fanns ett bolag meddelade kreditförsäkringar och av att detta som bolag hade god soliditet till följd bl.a. flera års goda rörelseresultat. en av

Från och med räkenskapsåret 1983 tillämpas i Sverige en metod för beräkning ett försäkringsbolags minimikonsolideringskapital som generellt sett av innebär att högre krav än tidigare ställs storleken av detta kapital. De höjda kraven är emellertid föranledda av ändrade regler för beräkning av de försäkringstekniska skulderna, regeländring innebar att de tidigare en som s.k. säkerhetstilläggen bröts de försäkringstekniska skulderna och fick ut ur bilda fristående säkerhetsreserven. De ändrade reglerna för en reserv beräkningen de försäkringstekniska skulderna innebär således i princip av kapital tidigare hänfördes till dessa skulder i stället hänförs att som numera till konswlideringskapitalet. Kravet på för försäkringstekniska reserver skulder har sänkts i omfattning kravet minimikonsolisamma som deringskapitalet har höjts. Den tillämpade metoden för beräkning av nu minimikonsolideringskapitalets storlek kan därför inte sägas innebära att högre krav än tidigare ställs på ett försäkringsbolags samlade förmåga att

uppfylla sina förpliktelser. Den och tillämpade metoden innebär nya numera heller inte att att det ställs högre krav på kreditförsäkrande bolags ett konsolideringskapital än vad ställs på försäkringsbolag i allmänhet. som

Inom EG gäller numera, i enlighet med det kreditförsäkringsdirektiv år av 1987 som tillämpas i EG:s medlemsstater från och med den 1 juli 1990, att betydligt högre krav än tidigare ställs på solvensmarginalen hos försäkringsbolag som i mer än ringa omfattning bedriver kreditförsäkringsverksamhet

se avsnitt 3.7. För sådana bolag skall nämligen garantifonden inte som

tidigare uppgå till 0,4 miljoner ECU, utan i stället till 1,4 miljoner ECU. Utöver de högre kraven på solvensmarginalen ställs enligt 1987 års direktiv också krav på att de ifrågavarande bolagen skall upprätta utjämningsen reserv, vilken inte får tas med vid beräkningen solvensmarginalen, med av ändamål att täcka tekniska underskott eller skadekvot överstiger en som genomsnittet och som uppstår i kreditförsäkringsverksamheten under ett räkenskapsår. Enligt uppgift har Finansinspektionen i sin soliditetsövervakning inte ställt motsvarande höga krav på de kreditförsäkrande bolagen i Sverige. Den uppfattningen att kreditförsäkringsverksamhet till följd sitt av riskinnehåll kräver extra god soliditet uppfattning kommer till klart - en som uttryck i EG:s kreditförsäkringsdirektiv har således ännu inte helt slagit igenom i Sverige. Också detta kan måhända ha sin förklaring i den att svenska kreditförsäkringsmarknaden, vid den tid kreditförsäkringsdirektivet antogs av EG:s medlemsstater, helt dominerades ett enda bolag av som dessutom uppvisade goda resultat. De bolag under 1980-talets som senare del började ägna sig kreditförsäkringsverksamhet hade ännu inte byggt upp någon betydande volym. Det har sålunda ställts betydligt lägre krav vad gäller konsolideringskapitalets storlek på svenska bolag verkar på som kreditförsäkringsområdet än vad gällt för bolag verksamma på som samma område i EG-statema.

Försäkringsutredningen har i sitt delbetänkande Försäkringsrörelse i förändring 1 SOU 1991:89 föreslagit att det i FRL skall införas regler

i enlighet med vad gäller inom EG, preciserar hur stort konsolisom, som deringskapital behövs för att kravet på betryggande Soliditet skall anses som uppfyllt. Förslaget innebär fullständig anpassning till soliditetsvara en

i EG:s försäkringsdirektiv se avsnitt 3.7. Detta innebär bl.a. att

reglerna gäller för bolag i än ringa omfattning driver de särregler som som mer kreditförsäkringsverksamhet också skall gälla i Sverige. Förslaget innebär inte bara även i svensk lagstiftning skall kräva att solvenssåledes att man marginalen hos de kreditförsäkrande bolagen är väsentligt mycket större än övriga försäkringsbolag, utan också att EG:s regler om en obligatorisk hos utjämningsreserv för sådana bolag skall tas in i FRL. Försäkringsutreddet gäller utjämningsreserven, föreslagit att det skall ningen har, när

på regeringenFinansinspektionen att ta ställning till vilken av de

ankomma tillåtna metoderna för beräkning storlek som skall fyra olika av reservens tillämpas svenska försäkringsbolag. av

Försäkringsutredningen har anfört att nivån EG:s soliditetsbestämmelser, utformade absoluta krav och inte minimiregler, innebär ett som är som som lägre krav på minimikonsolidering än de krav som Finansinspektionen något uppställer. Försäkringsutredningen emellertid att det av nu i praktiken anser tillämpade kravet på konsolideringskapitalets storlek innebär en EG acceptabel skyddsnivå, i vart fall upprätthåller krav ett väl om man fungerande tillsynssystem. Försäkringsutredningen anser vidare att harmoniseringssträvandena under alla förhållanden motiverar ett närmande till EG:s soliditetsregler.

har nämnts utvecklingen mot ökande konkurrens de Tidigare att en marknaderna kan leda till ökat risktagande från försäkringsfinansiella sida. Härvid kan den under sent l980-ta1 och tidigt 1990-tal snabbt bolagens kreditförsåkringsverksamheten tjäna exempel. I takt med expanderande som de finansiella marknaderna har många försäkringsbolag avregleringen av konkurrensen med bl.a. bankerna detta speciella område. Dessa tagit upp därvid sig för mycket stora försäkringsrisker, dvs. risker i bolag har utsatt

själva försäkringsrörelsen. Det har under den senaste tiden i några fall visat sig att de enskilda bolagens kapitalbas varit otillräcklig för dessa att möta risker. Det är mot den bakgrunden inte svårt motivera kravet att att en tillfredsställande konsolidering i vart fall i de försäkringsbolag som meddelar särskilt riskfyllda försäkringar t.ex. kreditgarantier skall som skärpas. Det är heller inte svårt att motivera att bestämmelser ett visst om

minsta konsolideringskapital skall tas försäkringsrörelselagstiftningen och

därmed komma till klarare uttryck än vad som för närvarande är fallet.

Försäkringsutredningens förslag innebär, enligt dess uppfattning, egen generellt sett att det kommer att ställas något lägre krav än tidigare på Soliditeten i de svenska försäkringsbolagen. Men när det gäller de bolag som i någon större omfattning meddelar kreditförsäkring är förhållandet det motsatta. En svensk anpassning till EG:s regelsystem kommer i stället att innebära att soliditetskravet höjs för de bolag meddelar kreditförsom säkring. De kreditförsäkrande bolagen kommer härigenom i fortsättningen att vara bättre rustade att möta de särskilt stora risker obestridligen man utsätter sig för i den verksamheten.

Försäkringsutredningens uppfattning att harmoniseringssträvandena

motiverar en anpassning den svenska försäkringsrörelselagstiftningen till

av vad som gäller inom EG måste riktig. Det framstår inte ändamålsvara som enligt att överväga nationella bestämmelser inte stämmer överens med som EG-direktivens regler. De regler solvensmarginal om som gäller inom EG bör därför införas även i svensk lagstiftning. EG:s regler solvensmargiom nal är utformade som absoluta krav och inte minimibestämmelser. som Detta innebär, med det synsätt beskrivits, det på den punkten som nu att inte bör övervägas att generellt eller för visst slag försäkringsverksam- - av het införa högre krav i det svenska regelsystemet. Ett sådant ställnings- tagande underlättas av att EG:s regler solvensmarginal, kravet om genom på en extra stor garantifond, tar särskild hänsyn till de speciella risker som är förenade med kreditförsäkringsverksamhet.

En svensk anslutning till EG:s regelsystem innebär krav på att de svenska bolag som meddelar kreditförsäkring skall upprätta en utjämningsreserv. EG:s bestämmelser om storleken på denna reserv är, till skillnad mot bestämmelserna om solvensmarginal, inte utformade som absoluta krav utan minimibestämmelser. Utjämningsreserven skall visserligen beräknas som efter någon fyra olika i kreditförsäkringsdirektivet angivna metoder, men av dessa metoder endast uttryck för den lägsta tillåtna storleken på ger Under förutsättning att man håller sig till någon av de i direktivet reserven. föreskrivna beräkningsmetodema, står det således de enskilda länderna fritt att införa regler som innebär högre krav på utjämningsreservens storlek. Danmark har liknande erfarenheter av riskerna med lceditför- - som säkringsverksamhet som Sverige numera har har tagit till vara på denna möjlighet. I dansk lagstiftning har införts en metod för beräkning av utjämningsreservens storlek som i direktivets version innebär att reserven skall uppgå till ett belopp som motsvarar minst 134 % av genomsnittet av premierna under de fem närmast föregående räkenskapsåren efter avdrag för avgiven och tillägg för mottagen återförsäkring. Den danska lagstiftningen skiljer sig dock från direktivet på så sätt att den ställer krav på att utjämningsreserven skall uppgå till ett belopp som motsvarar minst 400 % det nyssnämnda genomsnittet. Mot bakgrund av den senaste tidens av händelser kreditförsäkringsområdet finns det anledning att överväga att även i Sverige ställa högre krav utjämningsreservens storlek än det krav som kommer till uttryck i EG-direktivets som minimikrav utformade bestämmelser. Intresset att harmonisera det nordiska regelverket på av området kan därvid motivera att Sverige ansluter sig till de regler som gäller i Danmark.

Motiven resultatutjämning mellan åren för EG:s utjämningsreserv och - den svenska säkerhetsreserven är delvis sammanfallande, men reserveringarskiljer sig från varandra såtillvida att avsättningar till utjämningsreserven na är obligatoriska medan säkerhetsreservens uppbyggnad är frivillig. Hur samordningen av tekniska reserver, utjämningsreserv och säkerhetsreserv

i FRL slutligen skall utformas är beroende bl.a. av det direktivarbete som för närvarande pågår inom EG ifråga om harmonisering av redovisningsreglerna på försäkringsområdet. För svensk del kommer frågor av detta slag att behandlas av försäkringsutredningen.

Försäkringsutredningen har, som tidigare nämnts, föreslagit att det skall ankomma på regeringenFinansinspektionen att ta ställning till vilken av de fyra olika tillåtna metoderna för beräkning av utjämningsreservens storlek som skall tillämpas av svenska försäkringsbolag. Förslaget kan således komma att innebära att såväl beräkningsmetod som reservens storlek regleras i av Finansinspektionen utfärdade anvisningar. En sådan lösning kan ifrågasättas. Utjämningsreserven utgör ett väsentligt skydd mot onormalt stora skadeutfall i kreditförsäkringsverksamheten under ett räkenskapsår. Mot bakgrund av av vad som har inträffat på kreditförsäkringsområdet under senare tid kan det med fog hävdas att betydelsen av detta skydd är lika stort som betydelsen av det skydd som en viss minsta solvensmarginal erbjuder. De bestämmelser som reglerar metoderna för beräkningen och storleken av utjämningsreserven bör därför, i likhet med de bestämmelser som reglerar storleken av solvensmarginalen, klart framgå av lagstiftningen. Detta är också den väg man valt i Danmark.

Premiesättningen

Försäkringsbolagens förmåga att uppfylla sina förpliktelser är i hög grad beroende av att bolagens premiesättning återspeglar försäkringsåtagandenas innehåll. De av försäkringstagama förskottsvis inbetalda premierna måste vara beräknade på sådant sätt att de kan förväntas täcka på bolaget ställda skadeersättningskrav och driftskostnader. Detta kan sägas ligga i den s.k. skälighetsprincipen, även om denna princip närmast har motiverats av att

försäkringspremiema inte skall vara för högt satta se avsnitt 2.2. I

skälighetsprincipen ligger också att varje försäkringsgren skall vara självbärande. Detta innebär att premiesåttningen inom en försåkringsgren

inte får vara sådan att grenen subventioneras av en annan. l takt med samhällets och försäkringsrörelsens utveckling har den premiedifferentiering som skälighetsprincipen ger uttryck för också kommit att drivas allt längre. Försäkringsobjekten har i allt större utsträckning delats i olika riskklasser med skilda premienivåer.

Försäkringspremiemas storlek måste beräknas med hänsyn tagen till flera olika faktorer. För en riktig beräkning krävs att man på ett tillfredsställande sätt kan bedöma antalet skadefall i framtiden, storleken av ersättningsbeloppen i anledning dessa skadefall samt driftskostnademas utveckling. av Den många gånger mycket svåra beräkningen av skadefall och ersättningsbelopp sker i allmänhet med hjälp av statistiskt underlag och statistiska metoder. Storleken av bolagets kapitalavkastning påverkar också beräkningen av premierna. Dessutom bör det enskilda bolagets konsolideringsbehov beaktas vid premiesättningen.

Ett bolags sammanlagda ersättningsbelopp för inträffade försäkringsfall inom en försäkringsgren varierar mellan olika år. Variationema beror i huvudsak på försäkringsbeståndets storlek och sammansättning. Variationema är större inom försäkringsgrenar med litet bestånd än i försäkringsgrenar med stort bestånd. Variationema är också större inom en gren där försäkringarna till övervägande del täcker stora risker än i en gren där försäkringarna i huvudsak täcker mindre risker. Förekomsten av dessa variationer medför att försäkringsbolagen bör ha en viss säkerhetsmarginal i sin premiesättning. Därvid bör den erforderliga säkerhetsmarginalens storlek vara avhängig bl.a. eventuella särskilt stora svårigheter att för den ifrågavarande försäkringsgrenen göra riktiga bedömningar av framtida skadeutfall och ersättningsbelopp.

I avsnitt 5.1 nämns att det inte kan uteslutas att de försäkringsbolag som meddelar de under senare tid snabbt framväxande kreditgarantiema har tillämpat alltför låg premiesättning vad gäller den typen av försäkringar. en

5 12-0408

Premiemas storlek har uppenbarligen inte återspeglat det riskinnehåll som ingångna förpliktelser senare har visat sig innebära. Premieintäktema har inte på långt när räckt till för att täcka de kostnader som bolagen haft att vidkännas i anledning av de många skadefallen under de senaste två åren. En stor del av dessa kostnader kommer därför att få bäras av försäkringstagare utan anknytning till den drabbade försäkringsgrenen. Detta är särskilt tydligt i bolag som vid sidan av kreditförsäkringsverksamhet också driver mera traditionell försäkringsverksamhet. I sådana bolag kommer försäkringstagare inom samtliga försäkringsgrenar, i strid med den princip som säger att varje försäkringsgren skall vara självbärande, att på sikt få bära delar av de förluster som kreditförsäkringsverksamheten givit upphov till. Situationen är något annorlunda i bolag som enbart driver kreditförsäkringsverksamhet. Förlustema i dessa bolag har emellertid medfört att betydande insatser från ägarkretsen, vilken ofta utgörs av försäkringsbolag, varit och kommer att bli nödvändiga. Detta innebär att förlusterna även - i dessa fall kommer att påverka situationen för försäkringstagare inom andra försälqingsgrenar än kreditförsäkring.

Det kan visserligen hävdas att försäkringsriskema i kreditförsäkringsverksamheten, dvs. omfattningen av framtida skadeutfall och storleken av de ersättningsbelopp som följer härav, är svåra att bedöma. Detta torde dock i stor utsträckning bero på att bolagen, speciellt när det gäller kreditgarantier, inte kan lita till gängse försäkringsteoretiska modeller utan är hänvisade till att använda samma metoder för kredit- och riskbedömning som i traditionell bankverksamhet. I avsaknad av sådan kompetens har premiesättningen ofta skett med beaktande av konkurrensen från övriga aktörer i den finansiella sektorn. Den senare utvecklingen har visat att det i stället fanns all anledning att ha en stor säkerhetsmarginal i premiesättningen. Om premierna hade satts högre skulle de kreditförsäkrande bolagen sannolikt ha undvikit en del av de engagemang som nu visat sig förlustbringande.

9 l

Äterförsäkring

För att försäkringstagama skall kunna sägas ha ett tillfredsställande skydd krävs att försäkringsgivaren inte själv bär alltför stora risker. Detta garanteras genom återförsäkringsinstitutet, vilket mera utförligt beskrivs i avsnitt 2.4. Ett försäkringsbolag får endast behålla ett visst högsta belopp av varje risk för egen räkning självbehåll eller skademaximal. Om den totala risken i ett försäkringsengagemang är större än självbehållet måste det bolag som meddelat den ifrågavarande försäkringen återförsäkra sig hos ett annat bolag. Självbehället står i relation till bolagets kapitalstyrka. Tillsynsmyndigheten har utfärdat föreskrifter för de relationer som därvid skall gälla. Inspektionen har därvid angivit två alternativa metoder. Den av försäkringsbolagen allmänt tillämpade metoden innebär att självbehället inte får överstiga något av följande belopp, nämligen för en och samma händelse

20 % och för ett och samma försäkringsfall en och samma risk lO % av

det egna kapitalet. Skillnaden mellan en händelse och ett försäkringsfall en

risk kan åskådliggöras med följande exempel. Ett bolag har meddelat brandförsäkringar avseende tre olika fastigheter. Fastigheterna är var för sig försäkrade för 1 miljon kr. En brand inträffar som totalförstör alla tre fastigheterna. Det är då fråga om en händelse men tre försäkringsfall. Om bolaget i exemplet har ett eget kapital om 10 miljoner kr och om det på förhand kan antas att samtliga tre fastigheter kan totalförstöras av den enda händelsen, får bolaget för egen del behålla 2 miljoner kr 20 % av det egna kapitalet medan resten bolagets engagemang, 1 miljon kr, måste återförav säkras. Om det å andra sidan förhand inte kan antas att de tre fastigheterna kan förstöras av den enda händelsen, får bolaget för egen del behålla 3 miljoner kr 3 gånger 10 % av det egna kapitalet och behöver därför inte återförsäkra någon del av engagemanget.

Bestämmelserna om självbehåll har utformats med ledning av de förhållanden råder inom traditionell försäkring. Det är inom traditionell som försäkring relativt lätt att definiera begrepp som t.ex. händelse och

försäkringsfall. Annorlunda förhåller det sig när det gäller de nya produkter som under senare tid har introducerats på försäkringsmarknaden. De av försäkringsbolagen lanserade kreditgarantiema är ett typexempel på detta.

Det innebär inga problem att i lueditgarantifallen definiera vad ett försäkringsfall Det är däremot betydligt svårare att ange vad en händelse De kreditförsäkrande bolagens garantier är i stor utsträckning koncentrerade till vissa marknader som t.ex. ñnansbolags- eller fastighetsbolagsmarlmadema. Detta innebär att försäkringsgivaren är starkt exponerad när det gäller händelser negativt påverkar dessa marknader. Inträffar som sådan händelse kommer en stor del av garantierna att utlösas, dvs. leda en till ett stort antal försäkringsfall. Att definiera en sådan händelse som en händelse i maximalbestämmelsens mening skulle dock föra för långt. Ett sådant synsätt skulle även om det på ett verksamt sätt skulle förhindra otillräcklig riskspridning medföra att bolagen var tvungna att återförsäkra den allt övervägande delen av sina förpliktelser. Det förekommer också att bolagens kreditgarantier i viss mån är koncentrerade till försäkringstagare inom en och samma intressegemenskap. En händelse som negativt påverkar försäkringstagarna inom denna intressegemenskap kan få återen av verkningar även på närstående försälaingstagare. Även i detta fall kan således händelse leda till flera försäkringsfall och här ligger det måhända en närmare till hands att definiera händelsen som en händelse i maximalbestämmelsens mening. Bedömningen av vad som i kreditgarantifallen skall händelse i maximalbestämmelsens mening är under alla anses som en förhållanden mycket svår att göra. Detta beror främst på att maximalbestämmelsen inte är utformad för och därmed heller inte avsedd att tillämpas på den typen försäkringsverksamhet. Bestämmelsen torde av - av bolagen i allmänhet heller inte ha tillämpats annat sätt än att man beräknat självbehållet med ledning av vad som gäller för varje försäkringsfall. Man har således i kreditgarantifallen sällan eller aldrig beräknat självbehållet med ledning av vad som gäller för varje händelse.

Vad som nu nämnts illustrerar behovet bestämmelser syftar till av som att begränsa enhandsengagemangen i denna typ försäkringsverksamhet. Förav säkringsrörelselagstiftningen saknar sådana regler. Det finns visserligen vissa placeringsbestämmelser i FRL, dessa bestämmelser endast men tar sikte på försäkringsbolagens placeringar sina tillgångar. Det saknas av

således bestämmelser som syftar till att sprida de risker bolagen löper

som genom att t.ex. koncentrera meddelade försäkringar till viss typ av verksamhet eller till vissa kategorier försäkringstagare. Finansinav spektionen har heller inte i anvisningar eller på annat sätt fäst uppmärksamheten på denna fråga.

Anledningen till att bestämmelser eller riktlinjer avseende riskspridning i den mening som här saknas torde att försäkringsbolagens verkavses vara samhet tidigare inte trängt in på sådana områden att behov denna av typ av riskspridningsregler har funnits. I fråga traditionell försäkring, om som t.ex. brandförsäkring, saknas detta behov. Även i detta avseende skiljer sig kreditförsäkringsverksamheten och då i synnerhet kreditgarantiema från - vad som kan betecknas som mera traditionell försäkringsverksamhet. Ett försäkringsbolag som lämnar kreditgaranti utsätter sig för risker en samma som en bank eller annat kreditinstitut lämnar motsvarande garanti eller som som ger en kredit. I bankernas fall har i första hand insättama omsorgen om motiverat begränsningar vad enhandsengagemang. Detta kommer till avser uttryck i BRL genom en bestämmelse innebär att bank skall ägna som en särskild uppmärksamhet att banken inte i sådan omfattning, fara kan att uppkomma för dess säkerhet, har fordringar låntagare eller på samma låntagare som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Med fordran jämställs därvid även garantiförbindelser. Finansinspektionen ägnar också stor uppmärksamhet åt bankernas enhandsengagemang och har utfärdat ett flertal anvisningar på området.

Omsorgen om försäkringstagama motiverar att försäkringsbolagen i sin kreditförsäkringsverksamhet, motsvarande sätt bankerna i sin som

kreditgivningsverksamhet, har bestämmelser begränsar enhandssom erfarenheter vunnits under senare tid engagemangens omfattning. De som bestämmelser är betydelse för att kreditförsäkringsvisar att sådana av stor i allmänhet och kreditgarantigivningen i synnerhet skall verksamheten - bedrivas under former är betryggande för försäkringstagama. kunna som lämpligen bör införas i FRL, kan utformas med Bestämmelserna, som bankrörelselagstiftningens motsvarande bestämmelser som förebild.

försäkringsbolagen i återförsäkringssammanhang ofta I avsnitt 2.4 anges att s.k. EML-bedömningar. Syftet med sådan bedömning använder sig av en återförsäkringen ett engagemang till vad som är är att begränsa av bakomliggande tanken är att en skada inte riskmässigt motiverat. Den nödvändigtvis hela försäkringsbeloppet i anspråk. Beräkningen avser att tar maximala skadeersättning primärförsäkraren har att utge fastställa den som

skadan. Återförsäkringsbehovet bedöms därefter med ledning

i anledning av belopp och således inte med ledning av hela fördetta framräknade av säkringsbeloppet.

framkommit vissa försäkringsbolag i sin kreditgarantiverksamhet

Det har att förfarande kan jämföras med EML-bedömningar. Förtillämpat ett som inneburit från det garanterade beloppet farandet har i princip att man räknat det beräknade värdet de eventuella försäkringsbeloppet av av för sina åtaganden. Risken i bolagens åtaganden säkerheter som bolagen har till lägre belopp än det garanterade beloppet. Detta har därefter beräknats ett återförsäkringspolicy. Man har således endast har i sin tur påverkat bolagens risken legat mellan självbehället och det återförsäkrat den del av som garanterade beloppet efter avdrag för säkerhetemas värde.

innebär kreditgaranti att försäkringsgivaren Som nämnts i avsnitt 3.1 en försäkringstagarens låntagarens förpliktelser gentemot garanterar långivaren. Kreditgarantin utfärdas som proprieborgen. förmånstagaren säkrar samtidigt sin regressrätt gentemot försäkringsta- Försäkringsgivaren

garen genom en motförbindelse, dvs. genom ett avtal som löper parallellt med försäkringsavtalet. Försäkringstagaren har i samband med motförbindelsen i allmänhet att ställa säkerhet.

Kännetecknande för kreditgarantiema är utlösning garantin innebär att en av att försäkringsgivaren har att utge hela det garanterade beloppet försäkringsbeloppet. Den risk som försäkringsgivaren står i anledning av själva försäkringsåtagandet uppgår alltid till detta belopp. Det förhållandet att försäkringstagaren tecknar en motförbindelse och därvid ställer säkerhet innebär således inte att denna risk reduceras. Motförbindelsen och säkerheten innebär inte annat än att försäkringsgivaren i ett senare skede eventuellt helt eller delvis kan kompensera sig för den skadeersättning man haft att erlägga till förmånstagaren. Av det faktum att en skada i kreditgarantisammanhang alltid förbrukar hela försäkringsbeloppet följer att det är en felsyn att göra garantiåtagandena till föremål för EML-bedömningar. Detta framgår inte minst av den likviditetspåfrestning som ett försäkringsbolag, som nödgats utbetala stora skadeersättningar i anledning utlösta av garantier, riskerar att drabbas av om bolaget inte omedelbart kan omvandla säkerhetema till likvida medel. Det garanterade beloppet måste därför undantagslöst i sin helhet ligga till grund för bedömningen av återförsäkringsbehovet. Däremot finns det inget som hindrar att motförbindelsen och innehavet av säkerheter inverkar på exempelvis storleken av återförsäkringspremien.

Det finns i återförsäkringssammanhang anledning att erinra om betydelsen av att primärförsäkraren har goda återförsäkringsförbindelser security. En förutsättning för att primärförsäkraren skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt försäkringsavtalet är i den mån primärförsäkraren inte själv bär hela risken i engagemanget att återförsäkraren bl.a. har tillräcklig - en . soliditet. Det bör därvid uppmärksammas att även återförsäkraren i många fall är beroende av sina återförsäkrare retrocessionärer. De bedömningar som måste göras i detta avseende är förenade med avsevärda svårigheter.

För försäkringstagaren eller förmånstagaren är återförsäkrarna ofta inte kända och för primärförsäkraren gäller på motsvarande sätt att retrocessionårema ofta inte är kända. Det saknas därför ofta praktiska möjligheter för försäkringstagarenförmånstagaren och för primärförsäkraren att själva tillfredsställande sätt kontrollera att återförsäkrarna respektive retrocesett sionärema uppfyller de krav har rätt att ställa i olika avseenden. man svårigheterna blir inte mindre att återförsäkringssystemet är utpräglat av internationellt uppbyggt. Systemets internationella uppbyggnad är visserligen förutsättning för att kunna tillgodose det angelägna behovet av att sprida en risker inte bara mellan olika försäkringsbolag utan också mellan olika länder. Den internationella uppbyggnaden medför emellertid samtidigt att det kan svårt att inhämta adekvat information om försäkringsbolag som vara är belägna i länder och kulturer fjärran från den egna miljön. Detta är problem måste beaktas primärförsäkrama i samband med valet av som av återförsäkrare och av tillsynsmyndighetema.

Vikten att primärförsäkraren följer de överenskommelser som har gjorts av med återförsäkrarna bör också understrykas. Primärförsäkraren får inte vilket har förekommit hamna i situation där âterförsäkrarna, på grund - en primärförsäkrarens avsiktliga eller oavsiktliga försummelser, finner av anledning att ifrågasätta de är bundna av återförsäkringsavtalet. om

Det kan i samband med diskussion olika frågor med anknytning till en av återförsäkringsinstitutet finnas skål att beröra vissa förhållanden som aktualiserats försäkringsbolaget Njords konkurs. Vad som därvid genom är frågan konkursboet eller förmånstagaren till en utlöst avses om vem kreditgaranti har rätt till medel har influtit till konkursboet från - som som återförsäkrama i anledning det utlösta åtagandet samt till fört.ex. av säkringsbolagets eventuella säkerheter eller garantier för samma åtagande. Denna fråga har också ett intimt samband med frågan om återförsäkrarnas skyldighet ersättning enligt återförsäkringsavtalet är beroende av om att utge primärförsäkraren utbetalat ersättning till förmånstagaren. Förmånstagarens

möjligheter hålla sig skadeslös i fall försäkringsgivarens konkurs är att av naturligtvis betydligt han har separationsrätt i konkursen till de större om medel och säkerheter nämnts än han är hänvisad till att på ett som nu om sedvanligt sätt bevaka sina intressen i konkursboet. Under förutmera sättning återförsäkraren trots att primärförsäkraren inte har betalat att någon ersättning är skyldig att utge ersättning enligt återförsäkringsavtalet separationsrätt nämligen innebära att förmånstagaren har rätt att torde en med förbigående konkursboet kräva återförsäkrarna på betalning för den av kreditgarantiåtagandet har återförsäkrats. Om återförsäkrama i del av som stället betalar till konkursboet innebär separationsrätten att förmânstagaren fordran pä boet med bästa rätt. Till konkursboet influten betalning har en från återförsäkrama torde i det fallet få behandlas redovisningsmedel som enligt konkurslagens bestämmelser.

återförsäkramas skyldighet att utge ersättning enligt återför- Frågan om säkringsavtalet liksom frågan separationsrätt föreligger i fall som liknar om nämnda har behandlats i den juridiska litteraturen. De uppfattningar det nu framförts beträffande separationsrätten är emellertid långt ifrån som enhetliga. Skäl har anförts talar såväl för mot separationsrätt. Det som som kända rättsfall belyser den situationen. Rättsläget är således saknas som oklart denna punkt. I fråga återförsäkrarnas skyldigheter i de om avseenden här nämnts är rättsläget måhända klarare. Händelsema i som medfört frågorna kan komma under rättslig

Njord har emellertid att

prövning. Detta är tillfredsställande eftersom det måste vara angeläget för försäkringsverksamheten det klarläggs vad gäller i

den framtida att som

dessa hänseenden.

sammanhang nämnas ett kreditgarantiavtal kan förses med Det bör i detta att s.k. cut-throughclause. En sådan klausul innebär att förmånstagaren en till de medel försäkringsgivarens återförsäkrare kan garanteras rätten som betala i anledning garantin. Avtalsklausuler av denna typ komma att av

tycks emellertid inte i någon större utsträckning ha kommit till användning i Sverige.

Försäkringsbolagens ägare

Den nuvarande krisen på lcreditförsäkringsområdet har visat att ägarkretsen har stor betydelse för ett försäkringsbolags stabilitet och därmed också för försäkringstagamas skydd. För försäkringstagarna, och också för marknaden i stort, har det på ett handfast sätt visat sig väsentligt att bolagen har vara starka ägare med vilja och förmåga att ta det måste åligga ansvar som anses ägare av särskilt samhällsviktiga institutioner.

Som nämnts tidigare har ett flertal försäkringsbolag drabbats stora av problem till följd av förluster i kreditförsäkringsverksamheten. Förlustema

har i flera fall varit så stora att bolagens fortbestånd varit beroende

av insatser från ägarnas sida. Sådana insatser har i allmänhet också gjorts. Det är endast i fallet Njord som problemen inte har kunnat lösas insatser genom från ägarna.

Gemensamt för de fall där insatser för att trygga förlusttyngda bolags fortbestånd har gjorts är att bolagen har helägts större svenska förav säkringsbolag eller att sådana större bolag har varit dominerande i ägarkretsen. N jord hade inte den ägare. I Njord bestod ägarkretsen typen av vid tidpunkten för bolagets fallissemang i stället huvudsakligen utländska av försäkringsbolag och av institutionella placerare. Fram till strax före den angivna tidpunkten hade även stiftama ett stort ägarinflytande i bolaget. Njords ägare var i den situation uppstod inte beredda att ta sitt som ägaransvar. En konkurs kunde därmed inte undvikas, vilket ñck förödande konsekvenser för bl.a. många av Njords försäkringstagare. Skadedrabbade försäkringstagare inom Njords olika verksamhetsgrenar kunde inte längre räkna med att få den ersättning de berättigade till. var

En prövning ägarna har de kvaliteter krävs sker i samband med av att som försäkringsbolag söker koncession. Det bör övervägas om det i denna att ett prövning också skall ingå bedömning ägarnas förmåga och vilja till en av erforderliga insatser för den händelse bolaget skulle drabbas av problem. När det gäller utländska ägare bör bedömningen kunna ske genom ett internationellt samråd mellan tillsynsmyndighetema. Det är emellertid inte tillräckligt sådan prövning sker i samband med koncessionsansökatt en ningen. Prövningen bör den alls skall äga ske också som ett led - om rum i löpande tillsynen. Tillsynsmyndigheten bör kunna ingripa om ett förden säkringsbolags för syften utövar ett otillbörligt inflytande ägare t.ex. egna

över bolaget så att allvarliga missförhållanden uppstår. Ägarna kan vid

sådant förhållande också antas sakna förutsättningar att ta ett ägaransvar med det innehåll här Tillsynsmyndigheten bör vidare kunna motsom avses. sätta sig någon kan antas sakna sådana förutsättningar förvärvar att som ägarandelar i så omfattning att det medför ett bestämmande inflytande stor över bolaget.

Finansinspektionen saknar enligt gällande lagstiftning möjligheter att nu ingripa olämpliga ägare. I inspektionens uppgifter ingår visserligen att mot kontrollera förändring ett försäkringsbolags ägarkrets inte leder till att en av missförhållanden uppstår. Inspektionens sanktioner kan emellertid inte att riktas direkt mot ägarna utan endast mot bolaget. En ändring av detta förhållande kan dock snart förväntas ske. Inom finansdepartementet har promemorian Lämplighetsprövning ägare i banker Ds 1991:39 utarav betats. Förslagen i promemorian, vilken för närvarande bereds inom departementet, bygger i allt väsentligt EG:s regler. Förslagen innebär att tilltänkt förvärvare större aktiepost i ett bankaktiebolag skall kunna en av en granskas med avseende allmän lämplighet att utöva inflytande över bankens verksamhet samt att befintlig större aktieägare skall kunna bli en föremål för ingripande han visar på olämplighet. Ansvaret för om prov granskningen och eventuella ingripanden föreslås ligga hos Finansinspektionen. Sanktionema föreslås bestå i att inspektionen skall kunna

förbjuda ett aktieförvärv, besluta att de förvärvade aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman eller att röster avgivna för aktierna skall vara ogiltiga eller, om särskilda skäl föreligger, förelägga aktieägaren att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte möjliggör ett bestämmande inflytande över ledningen banken. av

Förslagen i promemorian gäller endast bankaktiebolag. I promemorian förordas emellertid att motsvarande bestämmelser införs också för bl.a. försäkringsbolag. Denna uppfattning är lätt att dela. Med sådan ordning en skulle tillsynsmyndighetens möjligheter att ingripa mot från olika synpunkter olämpliga ägare öka väsentligt. Det bör i sammanhanget också erinras om att de inom EG utarbetade förslagen till ett tredje liv- respektive skadeförsäkringsdirektiv innehåller regler lämplighetsprövning ägare i om av försäkringsbolag som väsentligen överensstämmer med förslagen i promemorian.

inrättandet av en garantifond

Som tidigare nämnts motiveras den särskilda lagregleringen och tillsynen försäkringsområdet i första hand av konsumentintresset. De särskilda bestämmelserna om försäkringsbolagens soliditet är avsedda att säkra att försäkringstagarna alltid skall få ut de försäkringsersättningar de är som berättigade till. Trots att lagstiftarens ambition är stor när det gäller försäkringstagarskyddet, torde soliditetsbestämmelsema dock aldrig kunna bli så vattentäta att de i alla lägen kan garantera varje enskilt försäkringsbolags förmåga att infria sina förpliktelser. Visserligen har vi i Sverige

under lång tid varit förskonade från fallissemang bland försäkringsbolagen.

I många andra länder har emellertid sådana fallissemang inträffat mera regelbundet, vilket till en del kan förklaras att dessa länder har i av en förhållande till bl.a. Sverige mera negativ på regleringar kan verka syn som konkurrenshämmande. Konkurrens och därav följande konkurser i anses dessa länder som ett naturligt inslag på en väl fungerande marknad. I några

kan nämnas exempel har man därför länder Storbritanienoch USA som - -

bör ha fungerande skydd även i en situation ansett att försäkringstagarna ett

självt inte kan infria sina förpliktelser. Man har där ett försäkringsbolag

medel används för att hålla försäkringinfört s.k. garantifond. Fondens en

försäkringsbolag går i konkurs. Kostnaderna för stagama skadeslösa när ett

garantifonden delas försäkringsbolagen. av

nämndes det mycket länge sedan som Sverige fick uppleva att Som nyss är

i konkurs. Detta beror bl.a. på att den svenska ett försäkringsbolag gick

har ställt krav försäkringsbolagen, vilket lagstiftningen och tillsynen stora

bolag marknaden under lång tid inte minst visas av att antalet helt nya

visar emellertid att sådan för bl.a. mycket litet. Njords konkurs en var

olycklig händelse kan inträffa också i vårt land. försäkringstagarna

bolaget inte längre kan utbetala någon Konkursen i Njord innebär bl.a. att

har drabbats sådana skador som

ersättning till de försäkringstagare som av

ingångna försäkringsavtal. Dessa försäkringstagare liksom omfattades av -

förskott betalt premier för försäkringsperioder de försäkringstagare som i

konkurstillfállet är i stället hänvisade till att bevaka inte löpt ut vid som -

Försäkringstagarna kan därmed inte räkna med sin fordran i konkursboet.

ersättning under den närmaste tiden. Det förefaller inte att få ut någon

år kan förflyta innan försäkringsersättningen kan osannolikt att flera

den då utbetalade ersättningen långt ifrån utbetalas. Härtill kommer att

belopp mot den inträffade skadan. kommer att uppgå till ett som svarar

medfört betydande problem för ett flertal av Njords Dessa förhållanden har

uteblivna försäkringsersättningama har inneburit att försäkringstagare. De

betalningssvårigheter. I något eller några fall är dessa försäkringstagama fått

så allvarliga försäkringstagaren ett företag en mindre ort svårigheter att -

hamna obestånd med en eventuell ett flertal anställda riskerar att men -

inte isolerade enbart till kreditförkonkurs som följd. Problemen är

förmånstagarna i kreditförsäkringsavtalen. Njord säkringstagama eller till

bedrev verksamhet inom såväl ett s.k. blandat bolag, dvs. man var

kreditförsälcring som försäkring. Problemen annan omfattar därför också

försäkringstagama inom andra försäkringsgrenar än kreditförsäkring.

Händelsema i Njord aktualiserar frågan om en garantifond bör inrättas även

i Sverige. Frågan aktualiseras också

av att försäkringsbolagen verkar på

en

alltmer intemationaliserad och konkurrensutsatt marknad. Riskerna i

verksamheten blir därmed allt större. Till detta bidrar inte minst att bolagen

i ökande utsträckning lanserar oprövade och riskfyllda produkter. nya,

Enligt uppgift försäkringsutredningen

avser att närmare behandla frågan om

en garantifond. Försäkringsutredningens arbete, som omfattar försäkrings-

området i sin helhet och inte bara kreditförsäkringsområdet, skall inte

föregås. Här skall endast några synpunkter ges på vad som bör beaktas i

samband med att inrättandet garantifond övervägs. av en Dessa över-

väganden liknar för övrigt i väsentliga delar dem som görs när det gäller

införandet insättarförsäkring i syfte

av en att skydda insättarna vid fall av

bankfallissemang.

Det som i först hand motiverar inrättandet garantifond av en är konsuments-

kyddsintresset. En fråga därför bör ställa sig vilka man är försäkringstagare

som omfattas av detta intresse. Ett huvudskälen till konsumentskyddet av att

är så viktigt på försäkringsområdet är informationen att och kunskaperna om

försäkringsbolagen och försäkringstjänstema i många fall är ojämnt fördelad

mellan försäkringsgivare och försäkringstagare.

Försäkringsfrågor är ofta

så komplicerade att det för flertalet försäkringstagare är omöjligt att göra en

bedömning av försäkringsbolagens ekonomiska styrka m.m. och därmed

också av bolagens förmåga att i framtiden uppfylla sina förpliktelser. Detta

gäller framför allt de försäkringstagare som inte verkar mera professionellt

på de finansiella marknaderna, dvs. hushållen samt de små och medelstora

företagen. Konsumentskyddsintresset är inte lika markant när det gäller

större företag som i informations- och kunskapshänseende står på en med

försäkringsbolagen jämställd nivå, dvs. företag själva har eller borde

som

ha kapacitet att bedöma risker av olika slag. Det finns således skäl som talar för att det skydd som en garantifond erbjuder inte bör omfatta alla försäkringstagare utan endast dem som kan hänföras till begreppet konsument i den mening som här avses, dvs. hushåll och mindre företag.

Det är sannolikt svårt att för varje försäkringsgren skilja ut de försäkringstagare som kan hänföras till gruppen hushåll och mindre företag. Det finns därför anledning att överväga att i stället begränsa garantifondskyddet till de försäkringsgrenar där den gruppen av försäkringstagare är starkt representerad. Exempel på sådana försäkringsgrenar är hem- och villaförsäkring samt företags- och fastighetsförsäkring. När det gäller vissa andra försäkringsgrenar kreditförsäkring kan nämnas som ett exempel förhåller det sig så - att försäkringstagaren eller förmånstagaren typiskt sätt är ett företag har som eller borde ha insikter i riskbedömningar av olika slag. Försäkringstagama förmånstagama i en försäkringsgren av det slaget kan därför falla anses utanför den krets som bör skyddas garantifonden. genom

En garantifond är i första hand avsedd att skydda försäkringstagare har som drabbats av skador strax innan det att försäkringsgivaren kommer på obestånd och därmed inte kan betala ut någon ersättning. När fallissemanget blivit känt bör försäkringstagaren omedelbart hos ett annat bolag teckna en försäkring av samma slag som den han har i obeståndsbolaget. Försäkringstagaren bör dock ges ett visst rådrum. Garantifonden bör därför också skydda försäkringstagare som drabbas skador under någon eller av några månader efter det att fallissemanget har skett.

Kostnaderna för en garantifond bör i första hand bäras av försäkringsbolagen. Det kan emellertid ifrågasättas samtliga bolag skall med om vara och dela på dessa kostnader. Försäkringsbolag som bedriver särskild riskfylld verksamhet kreditförsäkring kan återigen tjäna som ett exempel - löper också större risk att göra förluster av en omfattning som kan äventyra bolagets fortbestånd än försäkringsbolag verksamhet är begränsad till vars

där beräkningen framtida förpliktelser låter sig göras med ett grenar av relativt mått säkerhet. Detta kan tala för att kostnaderna för stort av anses garantifonden helt eller i vart fall till större del bör bäras av försäkringsbolag bedriver särskilt riskfylld verksamhet. Ett försäkringsbolags som oförmåga att uppfylla sina förpliktelser kan dock också bero på stora förluster på placeringssidan, något som kan inträffa i alla typer av bolag. Detta förhållande kan tala för att samtliga försäkringsbolag skall bidra anses med medel till garantifonden.

Under förutsättning att antalet försäkringstagare som skall skyddas genom garantifonden begränsas, kommer fonden sannolikt inte att behöva innehålla medel motsvarande några miljardbelopp. Inrättandet av garantifonden innebär emellertid ändå att det tillkommer ytterligare en institutionell placerare på den svenska marknaden. Detta kan uppfattas som mindre önskvärt. Det finns mot den bakgrunden anledning att överväga en ordning där försäkringsbolagens insatser till fonden görs i form av en förbindelse att vid behov dvs. vid fallissemang leder till att de försäkringstagare som - som skyddet går förlustig sin rätt till försäkringsersättning tillskjuta omfattas av medel.

5.3 Närmare Finansinspektionens tillsyn och

om

revisorernas kontroll

vad i avsnitt 2.5 framgår att Finansinspektionens till- Av som angetts synsarbete på försäkringsområdet i allt väsentligt bygger dels på uppgifterna försäkringsbolagen själva upprättar och regelbundet i de rapporter som tillställer inspektionen, dels på de insatser som görs av de av inspektionen förordnade revisorerna och dels direkta tillsynsåtgärder av inspektionens tjänstemän eller t.ex. revisorer eller andra experter som inegna av spektionen anlitar särskilt för det ändamålet. En effektiv tillsyn förutsätter därför bl.a. att kvaliteten på försäkringsbolagens rapporter till ñnansin-

spektionen är hög, att de av inspektionen förordnade revisorerna är särskilt kompetenta i frågor som rör försäkringsverksamhet samt att inspektionen av dessa revisorer blir uppmärksammad sådana förhållanden som är av betydelse för tillsynsverksamheten. Det är härutöver rent allmänt av stor vikt att försäkringsbolagens årsredovisningar och delårsrapporter innehåller uppgifter som dels på ett riktigt sätt återspeglar centrala förhållanden i verksamheten och dels är enhetliga så att de kan tjäna som underlag för en jämförelse mellan olika bolag.

Försäkringsbolagens rapporter till Finansinspektionen måste innehålla sådana uppgifter att de kan bilda ett tillfredsställande underlag för en bedömning av ett bolags soliditet och riskexponering m.m. Inspektionen har utfärdat anvisningar avseende vilka uppgifter bolagen skall rapportera. De av Finansinspektionen insamlade uppgifterna omfattar i alltför stor utsträckning statistisk information som är av begränsad betydelse för själva tillsynsverksamheten. Det kan ifrågasättas om den typen av statistisk information alls bör inhämtas av Finansinspektionen. Det synes mera ändamålsenligt att sådan information detta är för övrigt till viss del redan fallet vilket medför ett inte obetydligt dubbelarbete inhämtas av t.ex. riksbanken, Statistiska - Centralbyrån och Försäkringsförbundet. Inspektionens resurser på detta område bör i stället koncentreras till att samla uppgifter som på ett adekvat sätt belyser bolagens konsolideringssituation och riskexponering. Hit hör uppgifter om b1.a. särskilt stora engagemang, riskspridning och återförsäkringsskydd. Sådana regelbundet rapporterade uppgifter bör vidare vara av sådan karaktär att de kan ligga till grund för en fortlöpande bedömning av försäkringsbolagens förmåga att möta den närmaste framtiden. Detta är inte minst viktigt när det gäller särskilt riskfyllda verksamhetsgrenar som t.ex. kreditförsäkringsverksamhet. När det gäller sådan verksamhet kan i detta sammanhang anvisningarna avseende bankernas rapportering av uppgifter till Finansinspektionen tjäna som förebild.

Finansinspektionens målsättning är att förbättra kvaliteten de egen uppgifter inspektionen regelbundet inhämtar från de tillsedda instituten. som Utredningen har därvid särskilt uppmärksammat att det inom inspektionen projekt benämnt Early-Waming, syftar till att närmare pågår ett som analysera olika problem vad avser solvensfrågor skadeförsäkringsområdet. De uppgifter kommer att inhämtas från försäkringsbolag och som andra institut kan således i framtiden förväntas bli mera ägnade att tjäna grund för inspektionens tillsyn än vad fallet är för närvarande. som

Det skiljer Finansinspektionen förordnad revisor från de av som en av bolagsstämman valda revisorerna i ett försäkringsbolag är att den förre får ha ett än större För granskningen av sådana förhållanden som anses ansvar är särskild stor betydelse för de skyddsintressen inspektionen har att av övervaka. Detta kommer till uttryck bl.a. i den inspektionen utfärdade av revisorsinstruktionen. En förutsättning för att revisorn skall kunna ta detta är att han löpande granskning en granskning med särskild ansvar genom inriktning mot sådana förhållanden som nu nämnts skaffar sig god insikt i det enskilda försäkringsbolagets förvaltning. Den av Finansinspektionen förordnade revisorn kan således inte uteslutande lägga det av de bolagsstämmovalda revisorerna framtagna materialet till grund för sin granskning. Det torde därutöver krävas icke obetydlig självständig insats från den en förordnade revisorns sida. Det finns dock anledning att ifrågasätta om de av Finansinspektionen förordnade revisorerna fyller sin uppgift det sätt som beskrivits. Den tidsåtgång för uppdraget som dessa revisorer redovisar nu är i allmänhet relativt blygsam och det utförda arbetet synes emellanåt begränsat till genomgång de promemorior m.m. som de bolagsen av stämmovalda revisorerna har upprättat. En förordnad revisor skall naturligtvis inte hand genomföra granskningsåtgärder som egen genomförs också de bolagsståmmovalda revisorerna. Detta skulle av medföra såväl ett onödigt dubbelarbete högre kostnader. Inriktningen som och omfattningen de stämmovalda revisorernas arbete är ibland också av påverkade den förordnade revisom. Det finns emellertid anledning att av

erinra om behovet av att de förordnade revisorerna på eget initiativ genomför en substansgranskning eller att de påkallar att sådan granskning skall ske.

En förutsättning för att Finansinspektionen skall kunna bedriva en effektiv tillsyn är att inspektionen får kännedom om sådana förhållanden i ett enskilt försäkringsbolag som kan äventyra de intressen inspektionen har att bevaka. Det är därvid inte bara fråga om förhållanden som är av sådan karaktär att de blir föremål för anmärkningar eller upplysningar i revisionsberättelsen. Också andra förhållanden har betydelse för inspektionen. Inspektionens möjligheter att få kännedom om sådana förhållanden är flera. Det effektivaste sättet borde vara genom rapporter från den av inspektionen förordnade revisorn som måste anses ha bättre förutsättningar än inspektionens egna tjänstemän att löpande följa ett enskilt bolags verksamhet. Under åren 1990 och 1991 försökte den dåvarande Bankinspektionen därför att mera effektivt utnyttja de förordnade revisorerna, genom att i större omfattning än tidigare låta dessa revisorer utföra riktade undersökningar. Det har emellertid i olika sammanhang diskuterats i vilken omfattning bestämmelserna om inskränkningar i revisorernas upplysningsskyldighet tillåter att en förordnad revisor rapporterar sina iakttagelser till inspektionen. Sådana bestämmelser finns i ABL och FRL där det stadgas att en revisor inte till enskild aktieägare eller utomstående får lämna upplysningar om sådana bolagets angelägenheter som han fått kännedom om vid fullgörande av sitt uppdrag, om det kan leda till förfång för bolaget. En bestämmelse av liknande innebörd finns också i förordningen 1973:221 om auktorisation och godkännande av revisorer där det anges att en auktoriserad eller godkänd revisor inte obehörigen får yppa vad som i yrkesutövningen kommit till hans kännedom. Från enskilda revisorers sida har det hävdats att dessa inskränkningar i upplysningsskyldigheten, enligt gällande bestämmelser, skulle omfatta också av Finansinspektionen förordnade revisorer i förhållande till inspektionen. Denna ståndpunkt kan dock inte vara riktig mot bakgrund av att en av Finansinspektionen enligt FRL förordnad revisor inte kan sägas handla till

förfång för bolaget eller obehörigen yppa något när han i enlighet med sitt uppdrag lämnar information till inspektionen. Härtill kommer att de intressen som revisorer i allmänhet i ett vidare perspektiv har att bevaka till stora delar sammanfaller med de intressen Finansinspektionen bevakar. För övrigt kan nämnas att det i den av inspektionen utfärdade instruktionen för förordnade revisorer utfärdad med stöd av FRL anges att revisorerna - skall avlägga rapport till inspektionen om man under löpande räkenskapsår uppmärksammar förhållanden som kan menligt inverka på ett bolags säkerhet. Det föreligger heller inte något hinder för inspektionen att genom direkta tillsynsåtgärder, dvs. åtgärder riktade mot bolagens styrelser eller verkställande ledningar, inhämta upplysningar om sådana förhållanden som här är ifråga. Det förefaller vidare inte rimligt att inspektionen skall tvingas vidta resurskrävande direkta tillsynsåtgärder riktade mot ett bolag ivilket man har förordnat en revisor. Sådana direkta tillsynsåtgärder bör inte minst med hänsyn till Finansinspektionens begränsade i stället resurser reserveras för situationer där det är särskilt motiverat att de sätts in. En sådan situation kan vara att inspektionen fått rapporter från sin revisor som tyder på att brister föreligger i ett bolags verksamhet.

Det har hittills endast i undantagsfall förekommit att de av Finansinspektionen förordnade revisorerna uppmärksammat inspektionen fel och brister i försäkringsbolagens förvaltning. Orsakerna till detta är säkert flera. Den senaste tidens utveckling på kreditförsäkringsområdet visar emellertid att det inte beror på att det saknats anledning därtill. En orsak kan vara att dessa revisorer i första hand väljer att påverka försäkringsbolagens ledningar till att själva anmäla fel och brister i verksamheten framför att på egen hand göra sådan anmälan. Orsakerna kan sannolikt till stor del också sökas i en de förhållanden som ovan angetts, nämligen att de förordnade revisorerna inte alltid gör en tillräckligt omfattande självständig kontroll av bolagen eller att revisorerna på grund av inskränkningarna i upplysningsskyldigheten ser sig förhindrade att rapportera gjorda iakttagelser till inspektionen. Detta gäller för övrigt inte bara av inspektionen förordnade revisorer i för-

säkringsbolag. Det gäller i lika hög grad revisorer som förordnats i övriga institut i den finansiella sektorn.

Under de förhållanden som nu nämnts kan det ifrågasättas om systemet med inspektionsförordnade revisorer på något mera avgörande sätt bidrar till att stärka tillsynen över försäkringsbolagen. Den löpande tillsyn som Finansinspektionen nu utövar genom den förordnade revisorn skulle i stället, med större effektivitet, kunna utövas av de bolagsstämmovalda revisorerna. En sådan ordning skulle te sig mera naturlig om Finansinspektionen samtidigt utövar tillsyn över den verksamhet som bedrivs av auktoriserade och godkända revisorer, en uppgift som för närvarande åvilar Kommerskollegiet. Inspektionen skulle då få möjligheter att genom att utfärda in- struktioner och anvisningar eller på annat sätt rikta de bolagsstämmovalda revisorernas uppmärksamhet på sådana omständigheter som särskilt bör beaktas vid granskningen av institut som står under myndighetens tillsyn.

En överflyttning av tillsynen över revisorerna från Kommerskollegiet till Finansinspektionen kan vara motiverad också av andra skäl. Finansinspektionens tillsyn omfattar särskilt samhällsviktiga institut som banker och andra kreditinstitut samt försäkringsbolag. Tillsynen omfattar också Stockholms fondbörs, vilket innebär att inspektionen har en indirekt insyn i förhållanden som rör börsnoterade bolag i allmänhet. Finansinspektionens tillsyn omfattar således direkt eller indirekt sådana institut och bolag i - vilka också betydelsen av en tillfredsställande revision från samhällelig synpunkt är särskilt stor. Det kan mot den bakgrunden vara lämpligt att förlägga ansvaret för tillsynen över revisorerna till Finansinspektionen. Rent allmänt kan det vara en fördel att samordna den statliga verksamheten på revisions- och redovisningsområdet. Utvecklingen mot en sådan ordning kan sägas ha inletts genom att Bokföringsnämndens kanslifunktion nyligen inordnades i Finansinspektionen. Kostnaderna för de av inspektionen förordnade revisorerna bör också beaktas i detta sammanhang. Dessa

kostnader, vilka bärs de tillsedda instituten, bortfaller om systemet med av förordnade revisorer upphävs.

Tillsynen över revisorerna kan sägas innefatta tre olika uppgifter, nämligen auktorisation och godkännande, något kan kallas den löpande som tillsynen samt disciplinär verksamhet. Enligt nu gällande ordning skall Kammarkollegiet utföra samtliga dessa uppgifter. Det är emellertid ingen självklarhet att de tre uppgifterna skall ligga på en och samma myndighet. Det finns skäl talar för att uppgifterna skall delas upp på två eller tre som olika myndigheter eller organ. En överflyttning av ansvaret för vad som här kallas den löpande tillsynen över revisorernas verksamhet till Finansinspektionen väcker frågan också övriga i tillsynen ingående uppgifter om skall läggas på inspektionen.

Det kan göras gällande att auktorisationen eller godkännandet av revisorer har ett så nära samband med den löpande tillsynen av revisorernas verksamhet att dessa båda uppgifter bör ligga på en och samma myndighet. Det kan emellertid också hävdas att myndigheternas behov av att utöva auktorisations- eller godkännandeverksamheten påverkas av den löpande tillsynens och den disciplinära verksamhetens kvalitet. Om de båda sistnämnda uppgifterna sköts på ett effektivt sätt minskar myndigheternas behov att själva auktorisera eller godkänna revisorer. Detta förutsätter av naturligtvis att auktorisationen och godkännandet kan utövas på ett tillfredsställande sätt i någon annan ordning. Med detta synsätt behöver auktorisations- eller godkännandeförfarandet inte ske i en myndighet utan det kan i stället ske i det myndighet eller organisation som har bäst organ - förutsättningar för detta, dvs. i där kompetensen och erfarenett organ förhållandena revisorsområdet är och där den ifrågavaranheterna av stor de prövningen kan ske utan betydande resurstillskott. Det kan mot den bakgrunden inte auktorisations- och godkännandeförfarandet övervägas om skall läggas på revisorerna själva. Inom intresseorganisationema FAR och SRS finns erforderlig kompetens och erfarenhet för denna uppgift. Dessa

lll organisationer gör redan nu en prövning av de revisorer som ansöker om medlemsskap i respektive organisation som starkt påminner om den prövning som Kommerskollegiet nu gör i ett auktorisations- eller godkännandeärende. Auktorisationsförfarandet skulle därför med fördel kunna läggas FAR medan godkännandeförfarandet skulle kunna läggas SRS. En revisor som av någon anledning inte medges auktorisation eller godkännande skall givetvis kunna sin sak överprövad. Det godkännandeförfarande som tillämpas inom Advokatsamfundet kan möjligen tjäna som vägledning vid den närmare organisatoriska uppbyggnaden av ett auktorisations- eller godkännandeförfarande i FAR:s och SRS:s regi. Det skisserade auktorisations- och godkännandeförfarandet kan möjligen kräva att FAR och SRS tillerkänns en offentligrättslig ställning liknande den som Advokatsamfundet har. Det kan emellertid inte uteslutas att det går att finna lösningar som innebär att auktorisationen eller godkännandet inte automatiskt medför medlemsskap i någon av organisationerna eller att medlemsskap skall vara en förutsättning för att få utöva verksamhet som auktoriserad eller godkänd revisor.

Den disciplinära verksamheten revisorsomrädet utövas enligt nu gällande bestämmelser av Kommerskollegium. Kollegiet har därvid tilldelats såväl den utredande som den beslutande rollen. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning är acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt. Tungt vägande skäl talar för att ett disciplinärende i stället skall beredas och prövas enligt domstolsliknande principer, dvs. att den utredande och den beslutande funktionen skall ligga på skilda händer. Det faller sig därvid naturligt att tillsynsmyndigheten efter anmälan eller eget initiativ utreder ärendet och, om det anses - befogat, väcker frågan om eventuell disciplinär åtgärd i ett från tillsynsmyndigheten fristående Härvid kan dansk lagstiftning ge viss organ. vägledning.

I Danmark utövas den disciplinära verksamheten såvitt avser auktoriserade revisorer av den s.k. revisomämnden. Ledamöterna i denna nämnd utses av

Erhvervs- och Selskabsstyrelsen som också har till uppgift att auktorisera och utöva tillsyn över revisorer. Ordföranden i revisomämnden skall vara lagfaren domare. Härutöver skall det finnas sju ledamöter varav två skall vara auktoriserade revisorer, skall vara registrerad revisor, en skall ha nationalekonomisk utbildning, en skall ha juridisk utbildning, en skall ha särskild insikt i kreditinstitutens förhållanden och en skall ha motsvarande insikt i investeramas förhållanden. Ärenden i revisomämnden kan anhängiggöras av Erhvervs- och Selskabsstyrelsen, av skatteministeriet eller av FSR, dvs. den danska motsvarigheten till FAR.

Tidigare har nämnts att den utredande och den beslutande funktionen i disciplinärenden bör ligga skilda händer. Det kan mot den bakgrunden framstå som mindre lämpligt att, som i Danmark, låta tillsynsmyndigheten utse ledamöterna i den fristående, beslutande nämnden. Ett alternativ är att ledamöterna regeringen. Ledamöterna bör dock representera olika utses av typer av nödvändig kompetens. Ordföranden bör således vara lagfaren och

ha erfarenhet från domstol. Övriga ledamöter bör ha gedigna kunskaper på

något eller några av de områden som kan vara av betydelse i ett disciplinärende. Dessa ledamöter kan lämpligen utses efter förslag av t.ex. revisorsorganisationema, Riksskatteverket, Bokföringsnämnden och fondbörsen. Nämndens beslut bör naturligtvis kunna överklagas.

Vid sidan den offentliga disciplinära verksamheten på revisorsområdet, av vilken alltså för närvarande bedrivs av Kommerskollegiet, äger sådan verksamhet också inom revisorsorganisationema. Inom FAR hanteras rum de disciplinära frågorna FAR:s Disciplinnämnd. Ärenden i Disciplinav nämnden anhängiggörs anmälningar från allmänheten eller på genom nämndens eget initiativ. Nämnden har möjlighet att, om omständigheterna är synnerligen försvårande, utesluta en försumlig revisor ur FAR. I mindre

allvarliga fall kan nämnden meddela revisorn varning eller erinran. Den

disciplinära verksamhet bedrivs i FAR:s Disciplinnämnd skiljer sig från som den motsvarande verksamhet bedrivs i Kommerskollegiet i flera som

Disciplinnämndens prövning omfattar naturliga skäl endast avseenden. av medlemmar i FAR. Försumligheter ligger de visserrevisorer som är som auktoriserade revisorer till last inte är medlemmar i ligen fåtaliga som nämnden. Disciplinnämndens sanktioner har FAR kan således inte prövas av kraft Kommerskollegiets i det att en revisor som heller inte samma som ändå kan fortsätta att verka auktoriserad revisor. uteslutits ur FAR som Disciplinnämndens beslut inte offentliga. Detta förhållande Vidare är förmåga vägleda revisorskåren i väsentliga frågor. begränsar beslutens att

rörande revisor kan således bli föremål för prövning Ett disciplinärende en kan medföra auktoriteten i och respekten för i två olika instanser. Detta att sådant ärende undergrävs. Det innebär dessutom ett inte besluten i ett dubbelarbete. Det finns därför anledning att överväga om inte obetydligt revisorsorganisationema bör upphöra med disciplinverksamheten i den

bedrivs. Ett ställningstagande med den inriktningen från ordning som den nu sida torde underlättas den offentliga disciplinära organisationemas om framtiden bedrevs fristående i vilket organisaverksamheten i av ett organ

tionerna har rätt att föreslå ledamöter.

regeringen att inom kort tillkalla en särskild Enligt uppgift överväger med uppgift mot bakgrund den pågående europeiska utredare att av överväga dels vilken författningsreglering som i fortsättningen integrationen det gäller sådana revisorer utför lagstadgad revision och behövs när som och lämplighetsprövning samt tillsyn av sådana dels om kompetensdelvis kan administreras någon än en statlig revisorer helt eller av annan frågor skall behandlas utredaren sammanfaller myndighet. De som av utsträckning med de frågor diskuteras i detta avsnitt. således i stor som

möjligheter bedriva effektiv tillsyn är naturligtvis Finansinspektionens att en de ställs till inspektionens förfogande. i hög grad beroende av resurser som Försäkringsinspektionema fick visserligen vissa Dåvarande Bank- och följd år i slutet 1980- och början av 1990resurstillskott under en av av

talet, men för budgetåret 199293 har föreslagits Finansinspektionen att skall bedriva sin verksamhet med i reala termer oförändrad resurstilldelning en i förhållande till innevarande budgetår. Inspektionens nuvarande personalresurser är emellertid av allt att döma så begränsade har tvingats till att man eftergifter i tillsynen. Viktiga inslag i tillsynsarbetet, ofta som t.ex. återkommande inspektionsbesök i varje enskilt institut, har fått stå tillbaka. Detta är i högsta grad otillfredsställande eftersom det måste betraktas som mycket angeläget att inspektionen kan uppfylla de krav ställs på som myndigheten och som framgår de övergripande målen för verksamheten, av nämligen att se till att laglighet, säkerhet och sundhet råder inom tillsynsområdet och att förtroendet upprätthålls för marknademas stabilitet och funktionsförmåga. Det förhållandet att Finansinspektionens resurser är otillräckliga är särskilt olyckligt med hänsyn till att kraven på tillsynens kvalitet under tid har ökat i takt med den alltmer tilltagande senare intemationaliseringen det finansiella området. Kostnaderna för av en välmotiverad förstärkning av inspektionens bör dessutom vägas resurser mot de kostnader för aktörerna i den finansiella sektorn och för samhället i stort som följer om stabiliteten och funktionsförmågan på de finansiella marknaderna inte kan uppråtthållas.

5.4 Bolagsstyrelsens och den verkställande led-

ningens ansvar

Ett försäkringsbolag skall ha styrelse med minst tre ledamöter. I en

försäkringsaktiebolag som inte uteslutande driver återförsäkring skall minst

en av styrelseledamötema utses med uppgift att företräda försäkringstagarnas intressen. Sådan styrelseledamot skall utses försäkringstagarna eller av förordnas regeringen eller Finansinspektionen. I de allra flesta av av försäkringsaktiebolagen finns eller flera styrelseledamöter är en som förordnade av regeringen eller inspektionen. Styrelsen VD. Denne utser en får utses inom eller utom styrelsen.

Ledningen för ett försäkringsbolag har de funktioner och det ansvar m.m. framgår FRL. Lagens bestämmelser överensstämmer härvidlag i sak som av helt med motsvarande bestämmelser i ABL. Av bestämmelserna framgår följande. Styrelsen för bolagets organisation och för förvaltningen av svarar bolagets angelägenheter. VD skall sköta den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar styrelsen meddelar. VD får dessutom utan som styrelsens bemyndigande vidta åtgärder med hänsyn till omfattningen som och inriktningen bolagets verksamhet är osedvanliga eller av stor av betydelse, styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet om för bolagets verksamhet. I sådant fall skall dock styrelsen underrättas om åtgärden så det kan ske. Styrelsen skall se till att organisationen i snart fråga bokföringen och medelsförvaltningen också innefattar en om tillfredsställande kontroll. VD skall till att bolagets bokföring fullgörs i se överensstämmelse med lagstiftningen och att medelsförvaltningen sker på ett betryggande sätt.

få fyllig bild ansvarsfördelningen mellan styrelse och VD För att en mera av än vad i lagstiftningen får söka sig till dess förarbeten. Det är som ges man därvid i första hand förarbetena till ABL är av intresse. I dessa som understryks styrelsen skall till att VD fullgör sina förarbeten att se åligganden och styrelsen för att kunna utföra denna uppgift skall se till att får erforderlig information bolagets förhållanden. I den tidigare att man om gällande aktiebolagslagstiftningen fanns bestämmelse som direkt slog fast en styrelsens åliggande hålla sig tillräckligt informerade. Nuvarande att lagstiftning området innehåller inte sådan uttrycklig bestämmelse, men en styrelsen har således ändå skyldighet i detta avseende. Styrelsen har rätt en vända sig till VD för att få den nödvändiga informationen. Detta gäller att enskilda styrelseledamöter. En ledamot inte anser sig ha fått även som tillräcklig information för att kunna fullgöra sin uppgifter i styrelsen är olika sätt försöka åstadkomma rättelse. Detta bör i första hand skyldig att ske ledamoten på ett aktivt sätt begär upplysningar och annat genom att underlag VD och andra befattningshavare i den verkställande ledningen. av

Om ledamoten ändå inte anser sig ha fått den information han vill ha, som har han möjlighet att foga en reservation till styrelseprotokollet eller till förvaltningsberättelsen. Om rättelse inte heller kunnat vinnas sådana genom

åtgärder bör ledamoten sista åtgärd avgå styrelsen.

som en ur

Trots styrelseledamötemas skyldighet att hålla sig informerade bolagets om angelägenheter, synes just bristen på information avgörande orsak vara en

till styrelsernas inte bara styrelserna i försäkringsbolag utan också i många

andra institut och bolag många gånger handfallna agerande i olika frågor under senare år. VD och andra ledande befattningshavare har ofta ett

mycket stort informationsövertag, vilket gör det svårt för styrelsen

att ifrågasätta beslut och beslutsunderlag. Det finns den bakgrunden skål mot att utveckla kanaler som garanterar att ledamöterna i bolagsstyrelse en löpande får tillgång till erforderlig information bolagets förhållanden. om En möjlighet är därvid att bättre än vad för närvarande är fallet till som ta vara på den kunskap som finns hos bolagets interna och revisorer. externa Styrelseledamötemas skyldighet att hålla sig tillräckligt informerade skulle underlättas väsentligt om revisorerna vore närvarande vid vissa styrelsesammanträden och därvid redogjorde för viktiga iakttagelser gjorts i som samband med revisionsarbetet samt svarade på de frågor avseende bolaget och dess förhållanden ledamöterna finner anledning ställa. som att En bestämmelse med denna innebörd kan tas i bolagsordningen. Vikten av att styrelseledamötema får erforderlig information kan emellertid också anses motivera att en sådan bestämmelse tas in i lag.

I styrelsens ansvar för bolagets organisation och förvaltning får ligga anses att styrelsen inte till annan överlåter beslutanderätten i frågor är som av principiell beskaffenhet eller på annat sätt större vikt för bolaget, något av

son1 för övrigt uttryckligt anges i bankaktiebolagslagen. Detta innebär bl.a.

att det inte bör ankomma på än styrelsen att fatta beslut annan om engagemang som kan medföra att bolaget exponeras för betydande risker.

Tillämpat på ett försäkringsbolag innebär detta bl.a. styrelsen inte till

att

bör överlåta rätten att fatta beslut i frågor som rör försäkringsåtaganannan den omfattande stora belopp i förhållande till bolagets verksamhet. I kreditförsäkringssammanhang är detta särskilt angeläget, eftersom besluten där i en helt annan utsträckning än vad som är fallet när det gäller mera traditionell försäkring bör föregås av en individuell bedömning av riskinnehållet i varje affär. När det gäller kreditgarantier talar starka skäl för att det garanterade bruttobeloppet skall vara avgörande vid bedömningen av vilka försäkringsåtaganden som skall beslutas av styrelsen. Vid denna bedömning bör hänsyn således inte tas till eventuell äterförsäkring. Härigenom tillförsäkras styrelsen insyn och inflytande i alla större engagemang.

En förutsättning för att styrelsen skall kunna förbehålla sig rätten att själv besluta i särskilt viktiga frågor utfärdar detaljerade delegeringsär att man föreskrifter. Detta är dock inte tillräckligt. Styrelsen måste också se till att det finns en tillfredsställande kontroll av att delegeringsföreskriftema iakttas. Det innebär givetvis inte att styrelsen, utan att särskild anledning till detta föreligger, skall kontrollera att varje enskild affär har tecknats av någon enligt delegeringsföreskriftema är behörig därtill. Styrelsen bör som dock genom olika åtgärder se till att avsiktliga eller oavsiktliga överträdelser delegeringsföreskriftema i görligaste mån förhindras. Detta bör ske t.ex. av återrapportering till styrelsen av beslut i affärer av viss storlek som genom fattats med stöd av delegeringsföreskriftema.

Flertalet försäkringsbolag har naturligtvis en organisation och delegeringsföreskrifter av sådan karaktär att de säkerställer styrelsens möjligheter att besluta i särskilt viktiga ärenden. Det har emellertid framkommit att i vart fall vissa av de bolag som är verksamma på kreditförsäkringsomrädet har brustit i detta avseende. I några fall har av styrelsen utfärdade delegeringsföreskrifter helt saknats. I andra fall har föreskrifterna inneburit att rätten att besluta i ärenden som avsett också mycket stora engagemang har legat på lägre nivå än styrelsenivån. I åter andra fall har det saknats tillen

fredsställande kontroll av att delegerings- och andra föreskrifter följs. Styrelsema kan i dessa fall inte anses ha tagit det ansvar som åvilar dem. De brister som här påtalats aktualiserar frågan om det finns behov av att i försäkringsrörelselagstiftningen införa en bestämmelse i likhet med som vad som gäller enligt bankaktiebolagslagen uttryckligt anger att styrelsen skall fatta beslut i frågor av större vikt. En sådan bestämmelse bör övervägas.

Orsakerna till att styrelserna i de kreditförsäkrande bolagen i vissa fall inte på ett tillfredsställande sätt har deltagit i förvaltningen är sannolikt flera. En väsentlig orsak kan emellertid vara att de enskilda styrelseledamötema saknat tillräcklig kompetens i frågor som ligger verksamheten i ett sådant försäkringsbolag nära. Som tidigare nämnts är kreditförsäkringsverksamheten och då i synnerhet utfärdandet av kreditgarantier i allt väsentligt - att jämföra med den verksamhet som bedrivs av banker och andra kreditinstitut. Styrelsema i bolag som bedriver kreditförsäkringsverksamhet bör därför också ha särskild sakkunskap i kreditvärderings- och därmed sammanhängande frågor. Det finns anledning anta att så inte alltid varit fallet. Styrelseledamötema i dessa bolag har i stället haft en många gånger lång och gedigen erfarenhet av och kunskaper i försäkringsfrågor. Dessa kunskaper har emellertid inte alltid varit tillräcklig för att möta de problem som är specifika för kreditgivning. Detta förhållande kan ha lett till att styrelseledamötema varit benägna att i stor utsträckning delegera beslutanderätten även i väsentliga frågor. De bristande kunskaperna i kreditgivningsfrågor behöver inte ha varit isolerad till styrelseledamötema utan motsvarande brister kan, vilket inte är mindre allvarligt, också ha förelegat hos den verkställande ledningen. Det är således av stor vikt att åtminstone någon eller några styrelseledamöter och andra befattningshavare i ansvarig ställning har erfarenhet av och kompetens i frågor som särskilt berör bolagets verksamhet. Detta skall beaktas av regeringen och tillsynsmyndigheten i samband med att ett försäkringsbolag söker koncession och det bör även beaktas i den löpande tillsynen.

1992 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

l.Frihet kompetens. Grundutbildningens - ansvarvillkor i högskolan.U. Regler för risker.Ett seminarium om varförvi tillåter mer föroreningarinne änute. M. Psykiskt stördas situationi kommunerna -en probleminventering socialtjänstens ur perspektiv. 4. Psykiatrini Norden -ett jämförande perspektiv. Koncessionför försäkringssammanslutningar. Fi. Ny mervärdesskattelag. Motiv. Del - Författningstext och bilagor.Del Fi. - 7. Kompetensutveckling en nationell strategi. A. - Fastighetstaxering Bostadsrätter. Fi. m.m.- 9. Ekonomioch ratt i kyrkan. C. 10. Ett nytt bolagför nindradiosändningar. Ku. l LFastighetsskatt. Fi. 12. Konstnärlig högskoleutbildning. U. 13.Bundna aktier. Ju. 14.Mindre kadmium i handelsgödsel. Jo. 15.Ledningoch ledarskapihögskolan några perspektivoch möjligheter. U. 16. Kroppen efter döden. 17.Den sista undersökningenobduktioneni ett psykologisktperspektiv. 18.Tvángsvárd i socialtjänsten ansvar och innehåll. - 19. Långtidsuüedningen 1992.Fi. 20.Statenshundskola. ombildningfrånmyndighet till aktiebolag.S. 21.Bostadsstöd till pensionärer. 22.EES-anpassning av kreditupplysningslagen. Ju. 23. Kontrollfrâgori tulldatoriseringen m.m. Fi. 24.Avreglerad bostadsmarknad. Fi. 25. Utvärdering försöksverksamheten av med3-årig yrkesinriktad utbildningi gymnasieskolan. U. 26.Rätten till folkpension kvalifikationsregler i internationella förhållanden. 27. Årsarbetstid. A. 28.Kartläggning kasinospel av enligtinternationella regler. Fi. 29.Smittskyddsinstitutetny - organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. 30.Kreditförsäkring Någraaktuellaproblem. Fi. -

1992 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Arbetsmarknadsdepartementet Kompetensutvecklingen nationell strategi.[7] Bundna aktier. [13] - EES-anpassning lueditupplysningslagen. [22] Årsarbetstid.[27] av Socialdepartementet Civildepartementet

stördas situation i kommunerna Ekonomiochrätt i kyrkan. [9] Psykiskt probleminventering socialtjänstens perspektiv. [3] -en ur Miljö- och naturresursdepartementet Psykiatrin i Norden ett jämförande perspektiv. [4] - tillåter efter döden. [16] Regler för risker. Ett seminarium om varför Kroppen sista undersökningen obduktionenett i mer föroreningar inne än ute. [2] Den psykologiskt perspektiv. [17] Tvångsvârd i socialtjänsten ansvar och innehåll. [18] - Statens hundskola. Ombildning fran myndighet till aktiebolag. [20] Bostadsstöd till pensionärer. [21] Rätten till folkpension kvalifikationsregler i internationella förhållanden. [26] Smittskyddsinstitutetny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. [29]

Finansdepartementet Koncession för försäkringssammanslutningar. [5] Ny mervärdesskattelag. Motiv. Del - Författningstext och bilagor. Del [6] - Fastighetstaxering Bostadsrätter. [8] m.m.- Fastighetsskatt. Lângtidsutredningen 1992. [19] Kontrollfrágor i tulldatoriseringen m.m. [23] Avreglerad bostadsmarknad. [24] kasinospel enligt internationella Kartläggningav regler. [28] Några aktuella problem. [30] Kreditförsäkring-

Utbildningsdepartementet kompetens. Grundutbildningens villkor Frihet ansvar- i högskolan. [1] Konstnärlig högskoleutbildning. [12] Ledning och ledarskap i högskolan nâgra perspektiv och möjligheter. [15] Utvärderingav försöksverksamheten med 25-årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. [25]

Jordbruksdepartementet

Mindre kadmiumi handelsgödsel. [14]

Kulturdepartementet En nytt bolag för rundradiosändningar. [10]

ALLMÄNNA FÖRLAGET

BESTÄLLNINGAR: ALLMÄNNA FORLAGET, KUNDTJANST, 10647 STOCKHOLM, IE1.:08-7;q 96 go, FAX: 08-739 48. 95 INFORMATIONSHOKHANDELN, HALMTORGScATAN 5 VID BkuxxzasncsTonc. STOCKHOLM.