Den centrala polisorganisationen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Den centrala

polisorgaxüsationen

Betänkande av KFS-utredningen SOU 1993:92

h

Statens offentliga utredningar 199999 Justitiedepartementet

Den centrala

polisorganisationen

Betänkande av ;QS-utredningen Stockholm 1993

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget som ingår i C E Fritzes AB. .Allmänna Förlaget ombesörjer också, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor. remissutsändningarav SOU och Ds.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 2l Telefon: 08-690 90 90

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-13450-O oFFsErcENTnAL Stockholm1993 ISSN 0375-25OX

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 6 maj 1993 uppdrog regeringen till hovrättspresidenten Håkan Winberg att utreda vissa frågor rörande den centrala polisorganisationen. Chefen för Justitiedepartementet förordnade den 13 maj 1993 ärnnessakkunnige i Justitiedepartementet Mats Öhrström sekatt vara reterare i utredningen. Utredningen har antagit namnet RPS-utredningen. Betänkandet Den centrala polisorganisationen överlämnas härmed. Uppdraget är slutfört.

Stockholm i oktober 1993

Håkan Winberg

Mats Öhrström

Innehållsförteckning

Sammanfattning 7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bakgrund 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . RPS översynsrapport 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Regeringens uppdrag 12 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Avgränsning av utredningsuppdraget 12 . . . . . . . . . . . . Utredningsarbetets bedrivande 13 . . . . . . . . . . . . . . . .

Nuvarande förhållanden 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . RPS organisation och uppgifter 15 . . . . . . . . . . . . . . . . .2 Länsstyrelsemas utökade ansvar på polisområdet 16 . . . . .

3 Mål och resultatstyming i en decentraliserad organisation 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Ett nytt styrsystem för statsförvaltningen 19 . . . . . . . . . . 3.2 Konsekvenser inom polisen 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 EG-perspektivet och det internationella perspektivet

i övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Bakgrund 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 statsförvaltningen och EG 26 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Konsekvenser inom polisen 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Utredningens intervjuer 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Slutsatser beträffande behovet av förändring 37 . . . . . . . . 6.1 RPS dubbelroll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 2 Framtida uppgifter pá central nivå inom polisen . . . . . 6.2.1 Verksfunktioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Rikskriminalpolisen

6.2.3 SÄPO . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Diskussion möjliga strukturer för den centrala om polisorganisationen 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 En eller flera myndigheter 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Nuvarande organisation för RPS modell A 49 - . . . . . . . . 7.3 Nuvarande organisation för RPS med undantag för att

SÄPO självständig myndighet modell B 50 utgör en - . . . .

7.4 Tre självständiga myndigheter modell C 50 - . . . . . . . . . 7.5 En självständig myndighet med verksfunktioner och en

självständig myndighet med operativa funktioner modell D 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6 En enda myndighet med verksfunktioner och med

Rikskriminalpolisen och SÄPO självständiga som operativa enheter inom myndigheten modell E 52 - . . . . .

8 Lekmannainflytandet inom den centrala polisorganisa-

tionen 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 Förslag till ny struktur för den centrala polis-

organisationen 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Genomförandefrágor 59 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Direktiven 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2. Den centrala polisorganisationens roller i ett

EG-perspektiv internationella frågor. PM ut- arbetad RPS 65 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanställning över personer utanför regerings-

kansliet intervjuats RPS-utredningen 77 som av . . . . . . . .

Utkast till förordning med instruktion för Polisverket 79 . .

Förordning 1989:773 med instruktion för rikspolis-

styrelsen 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Regeringen uppdrog i juni 1992 till Rikspolisstyrelsen RPS att genomföra en översyn av den egna organisationen. RPS redovisade sitt uppdrag till regeringen i mars 1993. RPS skulle enligt direktiven bl.a. belysa behovet av förändringar av den centrala polisorganisationen. Det skulle ske mot bakgrund av den förändrade roll och det ökade ansvar som landets länsstyrelser fått på polisområdet och som blivit följden av införandet av ett nytt budgetsystem med ramanslag och ett ökat inslag av mál- och resultatstyrning också på polisens omrâde. I maj 1993 uppdrog regeringen till hovrättspresidenten Håkan Winberg att komplettera RPS egen utredning. Kompletteringen skulle avse den centrala polisorganisationen dels i ett statsmaktsperspektiv, dels i ett EG-perspektiv. Utredningen har antagit namnet RPSutredningen. RPS-utredningen har som bakgrund för sina bedömningar bl.a. haft RPS översynsrapport och ett särskilt underlag från RPS rörande EGperspektivet. Härutöver har utredningen genomfört ett drygt trettiotal intervjuer med personer inom och utom polisen. I stark sammanfattning kan resultatet av utredningens intervjuer uttryckas i följande tre punkter: Det behövs en stark central förvaltningsmyndighet inom polisen. - RPS har inte kunnat leva upp till rollen som central förvaltningsmyndighet. Man har inte koncentrerat uppgiften de funktioner av stöd- och servicekaraktär som en central förvaltningsmyndighet har att utföra inom ramen för en mål- och resultatstyming av modernt snitt. Genom den nuvarande konstruktionen av myndigheten RPS har - Rikskriminalpolisen inte stått under löpande tillsyn från någon annan

myndighet vilket i praktiken innebär att det inte utövats någon egentlig tillsyn över Rikskriminalpolisen. Det behövs en stark Rikskriminalpolis med hög kompetens som i första hand inriktar sin verksamhet på kriminalunderrättelsetjänst och internationellt polissamarbete. I andra hand bör den vara en stödjande funktion gentemot polisen regionalt och lokalt. Rikskriminalpolisen har delvis konkurrerat med dessa organ och har bl.a. därför inte kunnat utgöra det stöd som behövs.

Samtliga dessa tre svagheter i den nuvarande organisationen har samband med att den centrala förvaltningsmyndighetens roller i ett statsmaktsperspektiv inte varit tillräckligt tydliga. Mot bakgrund av de bl.a. genom intervjuerna konstaterade svagheterna i RPS organisation valdes fem kriterier för en välfungerande central polisorganisation ut. Kriterierna ehuru inte heltäckande är - valda så att de tydligt skall belysa skillnaden mellan de olika organisa-

tionsmodeller som diskuteras. Kriterierna är följande:

l Koncentrerar uppgiften pâ verksfunktionerna, dvs. ger de bästa möjligheterna att det stöd som erfordras till regeringen och till den ge regionala och lokala polisorganisationen. stark Rikskriminalpolis med hög kompetens med huvudin- Ger en riktning internationellt polissamarbete och kriminalunderrättelsetjänst och inte konkurrerar med den lokala och regionala polisen. som III Skiljer på polisoperativ verksamhet och tillsyn. IV Medger en enda central polisorganisation. V Är organisationsmodell är lättbegriplig för allmänheten. en som

Utifrån dessa kriterier värderades sedan fem olika organisationsmodeller. RPS-utredningen föreslår mot denna bakgrund att den centrala polisorganisationen liksom hittills skall bestå av en enda förvaltnings-

i sig innehåller såväl Rikskriminalpolisen SÄPO. myndighet som som Rikskriminalpolisen och SÄPO skall dock helt självständiga i vara polisoperativa frågor. Genom att Rikskriminalpolisen och SÄPO är självständiga på detta sätt kan förvaltningsdelen av myndigheten koncentrera sig på verksfunktionerna ekonomi- och personaladministration, tillsyn, upp- följning och utvärdering, teknisk utveckling m.m. på ett helt annat sätt än hittills. För att markera betydelsen dessa uppgifter, och för av att stryka under att de utgör en mycket väsentlig del av den centrala polisorganisationen bör myndigheten benämnas Polisverket. Det visar också att myndighetens uppgift inte är att styra polisen i riket. Som en följd av detta bör chefen för Polisverket ha tjänstetiteln generaldirektör. Polisverket bör ha en lekmannastyrelse med generaldirektörordförande. Därigenom får också Rikskriminalpolisen och en som SÄPO det erforderliga lekmannaintlytandet. Sammanfattningsvis innebär den föreslagna organisationsmodellen att den operativa polisverksamhetens självständiga ställning säkras också inom den centrala polisorganisationen. Detta sker samtidigt som den centrala polisorganisationen genom förslaget får de förutsättningar man behöver för att kunna fungera i både stabs- och servicerollema i enlighet med moderna ledningsprinciper. Den nya organisationen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

1 Bakgrund

1.1 RPS översynsrapport

Regeringen uppdrog den 25 juni 1992 till Rikspolisstyrelsen RPS att genomföra översyn den egna organisationen. I december 1992 en av kompletterades uppdraget att avse också vissa delar av kriminalpolisverksamheten i landet. Den 31 mars 1993 redovisade RPS sin översynsrapport till regeringen. Enligt direktiven skulle rapporten bl.a. belysa behovet av förändringar av den centrala polisorganisationen. Uppdraget skulle genomföras mot bakgrund av den förändrade roll och det ökade ansvar som landets länsstyrelser fått polisomrádet och som blivit följden av införandet av ett nytt budgetsystem med ramanslag och ett ökat inslag av mäl- och resultatstyming också pâ polisens område. På kriminalpolisomrádet skulle RPS lämna förslag till en förbättrad organisation, i första hand pá den regionala nivån. I direktiven sades bl.a. följande: En ledstjäma vid översynen bör att i högre grad koncentrera Rikspolisstyrelsens uppgifter till vara områden där en effektiv verksledning behövs för att säkerställa att polisverksamheten i landet operativt, administrativt och ekonomiskt bedrivs och utvecklas i enlighet med riksdagens och regeringens intentioner och beslut. Vidare skall belysas möjligheten att ge enheter inom den centrala polisorganisationen med operativa eller servicebeto-

nade uppgifter självständigare ställning enligt moderna lednings-

en principer. RPS översynsrapport innehåller fyra delar som behandlar RPS uppgifter och organisation, register- och dataverksamheten vid RPS, verksamheten vid Förvaltningskontoret Kronoberg och -

den regionala kriminalpolisverksamheten samt Rikskriminalpolisens uppgifter och organisation.

1.2 Regeringens uppdrag

Regeringen uppdrog den 6 maj 1993 till mig att utreda vissa frågor rörande den centrala polisorganisationen bilaga I. Utredningen skulle utgöra en komplettering till den organisationsöversyn som RPS genomfört. Kompletteringarna skulle avse den centrala polisorganisationen dels i ett statsmaktsperspektiv, dels i ett EG-perspektiv.

1.3 Avgränsning av utredningsuppdraget

Jag har uppfattat regeringens uppdrag sá att det gäller att analysera och lämna förslag beträffande den centrala polisorganisationens roll och uppgifter mot den här skisserade bakgrunden. Det innebär att jag inte tar upp de delar av översynsrapporten som avhandlar register- och dataverksamheten respektive verksamheten vid Förvaltningskontoret Kronoberg. Beträffande kriminalpolisverksamheten och Säkerhetspolisens verksamhet tar jag upp dem endast i de delar de har betydelse för hur polisverksamheten centralt organiseras. Enligt uppdraget skall utredningen som nämnts i första hand avse statsmaktsperspektivet och EG-perspektivet. Innebörden av detta skulle kunna uppfattas som att det endast är relationerna mellan regeringen och den centrala förvaltningsmyndigheten som skall belysas. Det är dock nödvändigt att också i någon mån ta upp och belysa relationerna mellan den centrala nivån regeringen och den centrala förvaltningsmyndigheten, å ena sidan, och länsstyrelserna och polismyndighetema, â andra sidan, med tanke att det är dessa myndigheter som i samspel med den centrala nivån svarar för genomförandet av huvuddelen av de konkreta arbetsuppgifterna inom polisen. Förändringar på den centrala nivån får följdverkningar lokalt och regionalt och vice versa. Den rapport som RPS har lämnat har naturligen haft sina utgångs-

sou 1993:92 13

punkter i hur RPS själv ser sin nuvarande och kommande position inom polisen mot bakgrund av den nyss beskrivna utvecklingen. RPS uppfattningar och värderingar har självfallet betydelse för statsmakternas slutliga ställningstagande till de aktuella frågorna. Min uppgift har inte varit att ta ställning till RPS översynsrapport utan att från ett statsmaktsperspektiv komplettera översynsrapporten. Som framgår i det följande har jag i vissa frågor kommit till andra resultat och dragit andra slutsatser är vad RPS själv har gjort. Jag har, med utgångspunkt i mitt utredningsuppdrag, kunnat se på och värdera omständigheter och förhållanden på ett något annat sätt än RPS. Till dessa frågor hör utvecklingen av den offentliga förvaltningen på ett generellt plan samt myndigheternas ställning och uppgifter i ett internationellt perspektiv. Jag kommer i det följande att närmare redovisa hur jag har resonerat i dessa översiktligt angivna frågor. Enligt direktiven för RPS-utredningen faller SÄPO:s uppgifter och organisation utanför utredningsuppdraget. Uppdraget innebär emellertid samtidigt att RPS organisation bör belysas från principiella utgångspunkter och innehålla en analys av RPS framtida roll i första hand i förhållande till statsmakterna. Jag har tolkat detta som att utredningen är fri att lämna förslag när det gäller frågan om hur SÄPO organisatoriskt skall förhålla sig till övriga delar av RPS.

1.4 Utredningsarbetets bedrivande

Utredningen har genomförts under en begränsad tid. RPS översynsrapport, som vissa punkter är mycket omfattande, har varit ett betydelsefullt underlag för arbetet. När det gäller EGperspektivet har RPS medverkat med särskilt underlag för utredningen bilaga 2. Tillsammans med författningstexter och förarbeten samt det omfattande material som finns när det gäller de centrala förvaltningsmyndigheternas uppgifter i ett system med mål- och resultatstyrning har detta utgjort det skriftliga underlaget för utredningen. Härutöver har utredningen genomfört ett antal intervjuer, se kapitel 5 och bilaga

i å

2 Nuvarande förhållanden

2.1 RPS organisation och uppgifter

Rikspolisstyrelsens RPS uppgifter faller inom ett mycket brett verksamhetsfält. Detta är utförligt beskrivet i RPS översynsrapport. I grova drag kan verksamheten indelas i operativa uppgifter, i traditionella förvaltningsuppgifter och i serviceuppgifter i vid mening. Den operativa verksamheten bedrivs dels av Rikskriminalpolisen, dels av Säkerhetspolisen SÄPO. Förvaltningsuppgiftema bedrivs inom vad som RPS i sin översynsrapport benämner egentliga RPS och innefattar sådana funktioner som ingår i en central förvaltningsmyndighet i traditionell mening. Serviceuppgifterna är många och av varierande slag. De omfattar i huvudsak den verksamhet som bedrivs vid Polishögskolan PHS, Registerbyrån, Databyrån och Förvaltningskontoret Kronoberg. Verksamheten vid Statens kriminaltekniska laboratorium SKL såsom central funktion inom polisväsendet kan också karakteriseras som en servicefunktion, men ingår inte organisatoriskt i RPS. De överväganden och förslag jag redovisar i det följande avser i första hand förvaltningsuppgiftema och de operativa uppgifterna. Dessa uppgifter är de mest väsentliga när det gäller att analysera den centrala polisorganisationens roller i det statsmaktsperspektiv och det EG-perspektiv som jag enligt utredningens direktiv skall anlägga. Serviceuppgifterna berör jag inte mer än i vissa särskilda fall. En annan viktig förutsättning för mina överväganden och förslag är, som tidigare nämnts, den vidgade roll och det utökade ansvar som länsstyrelserna numera har när det gäller polisen. För att i någon mån belysa RPS breda verksamhetsfált redovisas här nâgra av RPS nuvarande uppgifter:

Förvaltnings- och serviceuppgifter

personaladministration för 26 000 anställda ekonomiadministration för 117 polismyndigheter i det nya bud- getsystemet metodutveckling

teknikutveckling

central utbildning utvecklandet av den svenska polisens internationella arbete tillsyn, uppföljning och utvärdering för polisväsendet drift av centrala polisregister och ett flertal andra ADB-rutiner ADB-utveckling

Operativa uppgifter

kriminalunderrättelsejänst den mest kvalificerade kriminalpolisverksamheten säkerhetsunderrättelsetjänst och säkerhetsskydd internationella kontakter fjällräddning och annan polisverksamhet med flyg polisflyget förstärkningsfrâgor FN-poliser

RPS personal uppgår till omkring 1 100 exkl. SÄPO. personer RPS är alltså personalmässigt stor central förvaltningsmyndighet en har ett mycket brett verksamhetsfält. Detta ställer särskilda krav som pâ myndighetens ledning, inte minst därför att myndigheten härutöver har flera olika roller när det gäller polisverksamheten iriket roller som delvis är svåra att förena.

2.2 Länsstyrelsernas utökade ansvar pâ polisomrâdet

Under år har det skett betydande förändringar rär det gäller senare styrningen polisen i Sverige. I korthet innebär föräxrlringarna att av länsstyrelserna fått ett utökat ansvar för polisen i länet sorn innebär att länsstyrelserna beslutar om

fördelningen av medel för polisen inom länet, inriktningen av polisens verksamhet i länet och indelningen av länet i polisdistrikt. -

Härtill har samtliga länsstyrelser regeringens uppdrag att utarbeta en plan för rationaliseringar inom länets polis under tiden t.o.m. budgetåret 199596. Länsstyrelserna har också ansvaret för genomförandet av rationaliseringsplanerna. Se polisförordningen 1984:730, omtryckt 1993:993; regleringsbrev för budgetåret 199394 avseende anslag för polisväsendet. Detta kan också uttryckas så att länsstyrelserna direkt under regeringen har fått ett odelat ansvar för såväl verksamheten som resursanvändningen inom polisen. Samtidigt som detta skett har systemet med mål- och resultatstyming av statsmyndighetema vuxit fram och börjat tillämpas också på polisens område. Systemet innebär bl.a. att detaljstyrningen av myndigheterna på alla nivåer minskar och att ansvaret för att uppnå de av riksdagen och regeringen uppsatta målen för verksamheten förs ut till de verksamhetsansvariga myndigheterna. Vad nu i korthet har redovisats har självfallet stor betydelse för vilka uppgifter och vilket ansvar som i fortsättningen skall falla på den centrala nivån inom polisen.

3 Mål- och

resultatstyrning i en

decentraliserad organisation

3.1 Ett för

nytt styrsystem statsförvaltningen

Under senare år har det i den svenska offentliga förvaltningen skett en decentralisering av många uppgifter. Det handlar dels decentraom en lisering från staten till kommunerna, dels om en decentralisering från centrala statliga förvaltningsmyndigheter till regionala statliga sådana. Det handlar också om att regeringen överlåter uppgifter till regionala statliga myndigheter, exempelvis länsstyrelserna. Det är sannolikt att en fortsatt utveckling i denna riktning kommer att ske, bl.a. därför att en decentralisering innebär fördelar både effektivitetsmässigt och när det gäller medborgarnas inflytande på verksamheten. Denna utveckling torde inte komma att brytas Sverige blir medlem i EG om utan snarare att förstärkas, eftersom den ligger i linje med den inom EG gällande subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut inte skall fattas på högre nivå än vad som är nödvändigt. Inom svensk statsförvaltning pågår sedan några âr införandet av vad som benämns en mål- och resultatstyrning. Det innebär i korthet att den traditionella detaljreglering centrala, regionala och lokala av myndigheters verksamhet tidigare tillämpats successivt begränsas som för att delvis ersättas av en styrning innebär att regeringen, som grundval av riksdagens beslut, sätter upp mål för verksamheten hos myndigheterna. Myndigheterna har sedan ansvaret för att de uppställda målen för verksamheten uppfylls inom ramen för det re- gelverk som givetvis gäller och som anger de formella inom ramarna vilka målen skall uppnås. Regeringen har sedan ett ansvar för att det sker en uppföljning av att målen uppfylls. De mål som på detta sätt sätts upp är av en övergripande karaktär och måste pâ olika sätt pre-

ciseras. Det måste göras på ett sådant sätt att målen blir uppföljningsbara. En viktig del i systemet är också att myndigheterna får treåriga budgetramar och att de vart tredje år lämnar en s.k. fördjupad anslagsframställning och de mellanliggande två åren endast lämnar vad benämns enkel anslagsframställning. I traditionella styrsystem som en har kunnat begränsa uppföljningen av verksamheten till att avse man frågan huruvida gällande lagar, förordningar och andra ofta om mycket detaljerade regler och bestämmelser har följts. Man har långtifrån alltid följt att det underliggande syftet med eller målet upp för reglerna har uppnåtts. Ett system med mål- och resultatstyrning och i princip treåriga anslagsperioder innebär att styrningen huvudsakligen begränsas till att avse just målet och att den myndighet som skall verka för att målet uppnås själv får välja vägar för att uppnå målet. Detta måste självfallet ske inom för gällande lagar och ramen andra bestämmelser, dessa kan alltså i ett system med mål- och men resultatstyrning begränsas i förhållande till vad har varit som nödvändigt i traditionella styrsystem. Det sättet att styra ställer emellertid också nya krav på de nya centrala förvaltningsmyndigheterna. Från att ha utfärdat egna författningar och många gånger alltså mycket detaljerade tillämpningsföreskrifter och andra regler får övergå till att på skilda sätt stödja man myndigheterna i deras arbete för att uppnå målen. Samtidigt förutsätter systemet med mål- och resultatstyrning också en uppföljning av annat slag än den traditionella. Uppföljningen är många gånger komplicerad process som kan en behöva innefatta såväl bearbetning och analys statistiskt material av resultaten från inspektioner och tillsyn av skilda slag. Den måste som i de flesta fall innefatta ett stort mått av kvalitativa bedömningar. För uppföljningen behöver regeringen medverkan från de centrala förvaltningsmyndighetema. Dels är det naturligt att regeringen begränsar sig till att sina beslut ange den politiska inriktningen, genom dels är det naturligt att regeringen i uppföljningen använder sig av de

centrala förvaltningsmyndigheterna exempelvis för att utarbeta lämpliga resultatmått. Detta krävs för att göra det möjligt att ge de regionala och lokala myndigheterna de styrsignaler som behövs för att de skall kunna bedriva sin verksamhet i linje med riksdagens och regeringens intentioner. Detta arbetssätt förutsätter naturligtvis att regeringen och de centrala förvaltningsmyndigheterna arbetar i en nära samverkan som innebär att den centrala förvaltningsmyndigheten i förhållande till regeringen har en slags stabsroll och därmed tänker och arbetar i ledningens anda Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner; SOU 1991:40. Arbetssättet inkräktar inte på myndigheternas självständighet i fråga om myndighetsutövning mot enskilda m.m. enligt ll kap. 7 § regeringsformen. Den centrala förvaltningsmyndigheten måste alltså förändra sin styrning från att formellt reglera verksamheten i detalj till att stödja regeringen i mål- och resultatstyrningsprocessen. Det kan gälla att medverka när det gäller att utarbeta preciserade mål för verksamheten och att biträda regeringen med att följa upp att de uppsatta målen nås. Dessutom bör de centrala myndigheterna på olika sätt stödja de regionala och lokala myndigheterna i deras arbete och i större utsträckning i en dialog med dem. De centrala myndigheterna har också ett ansvar för att uppmärksamma regeringen på erforderliga regelförändringar. Detta hindrar naturligtvis inte att de centrala förvaltningsmyndighetema även fortsättningsvis har föreskriftsrätt, men då i begränsad omfattning.

3.2 Konsekvenser inom polisen

De förändringar som under senare år skett när det gäller styrningen av polisens verksamhet ligger väl i linje med de allmänna decentraliseringssträvandena för vilka nyss har redogjorts. Länsstyrelserna har fått uppgifter som innebär att de när det gäller polisen har ansvaret för att fördela medel, besluta om verksamhetsinriktningen och inom delningen i polisdistrikt i länet. Samtidigt har länsstyrelserna fått ett

utökat ansvar när det gäller ekonomiadministrationen för polisen i länen. Härtill kommer att den s.k. länspolismästarmodellen har genomförts i hela landet den l juli 1992. Det innebär att polischefen i det största distriktet i länet också är regional polischef och i den egenskapen föredragande eller beslutande i länsstyrelsen i polisfrågor. Regeringen har, som nämnts, också i juni 1992 uppdragit länsstyrelserna att utarbeta och genomföra rationaliseringsprogram för polisen i länen. Sammantaget betyder detta att länsstyrelsernalänspolismästama i de 24 länen har resurser, kompetens och styrmöjligheter på ett helt annat sätt än vad flertalet av de f.n. 117 polisdistrikten vart för sig kunnat ha. Situationen är alltså radikalt annorlunda än vid polisväsendets förstatligande âr 1965 dä RPS inrättades som central förvaltningsmyndighet för polisen. Den redovisade utvecklingen måste få konsekvenser för RPS verksamhet. I viss utsträckning har så också skett och under 1980-talet har RPS befogenheter att styra polisens verksamhet successivt minskats. RPS kvarvarande uppgifter i detta hänseende avser i huvudsak endast administrativ styrning. Genom bl.a. budgetreformen och införandet av länspolismästarmodellen har förutsättningar skapats för att ta ytterligare steg i denna riktning. De nämnda reformema har emellertid ännu endast i begränsad utsträckning påverkat RPS Verksamhetsinriktning och storlek. Inte heller i RPS översynsrapport har de fått genomslag det sätt som rimligen bort ske. När det gäller polisens verksamhetsområde innebär mâl- och resultatstymingen följande. Riksdagens och regeringens uppgift i systemet är att formulera mål pâ ett sådant sätt att det är möjligt att följa upp dem. Med en minskad detaljstyrning av myndigheterna får dessa ett relativt stort utrymme att välja vägarna för att nå målet. Den centrala förvaltningsmyndighetens uppgift blir att ge underlag för statsmaktemas beslut, att medverka i precisering målen, att föra dialog med regeringen och en av en länsstyrelserna bl.a. i det syftet, samt att, på regeringens vägnar,

.

svara för uppföljningen av att målen näs. Den centrala förvaltningsmyndigheten måste också för att de svara ekonomiadministrativa och andra administrativa erfordras system som för att möjliggöra en meningsfull uppföljning och utvärdering byggs upp. Detta kan ibland ske genom att redan existerande system anpassas efter de nya behoven men ibland kan det också krävas helt nya system för uppföljning och utvärdering. Det centrala är att systemen måste vara stödjande för den regionala och lokala organisationen och därför utarbetade för den och i samråd med den. Uppföljningen och utvärderingen ställer också krav på att andra än rent kvantitativa metoder för uppföljning och utvärdering på motsvarande sätt utvecklas.

Den centrala förvaltningsmyndigheten bör härutöver ha till uppgift

att stödja länsstyrelserna genom att utveckla arbetsmetoder och svara för tekniskt utvecklingsarbete. Även detta arbete bör ske i nära samverkan med länsstyrelserna och metoder och system får därefter ställas till deras förfogande. Valet av arbetsmetoder och tekniska metoder kan därefter med vissa undantag överlåtas till länsstyrel- - serna. Sammantaget kan sägas att det centrala verkets uppgift förändras i riktning från att styra med paragrafer till att styra med argument. Samtidigt måste det ske en utveckling så att det centrala verkets tjänster kommer att efterfrågas från myndigheterna på grund den av erkända kompetens verket besitter. Genom att genomförandet av politiken på detta sätt delegeras till länsstyrelserna är det självfallet nödvändigt att det på olika sätt sker en kontroll av att länsstyrelserna arbetar i enlighet med statsmaktemas intentioner och i riktning mot uppsatta mål. Tillsyn, uppföljning och utvärdering blir alltså mycket centrala uppgifter för den centrala förvaltningsmyndigheten. Som framgår av kapitel 5 finns det kritik mot RPS för att ännu man inte inriktat sin verksamhet efter de nya förutsättningar som systemet med mål- och resultatstyming anger. Jag vill också redan här peka på

det problem det innebär att man inom en och samma myndighet bedriver operativ verksamhet och samtidigt har tillsynen över den. en

4 EG-perspektivet och det internationella perspektivet i övrigt

4. l Bakgrund

Den internationella utvecklingen har stor betydelse för polisens verksamhet i framtiden. Jag kan dock konstatera att internationellt samarbete polisomrâdet har funnits under en lång följd av år och inom många av polisens uppgiftsområden. Det som nu kan bedömas komma att medföra en väsentlig ökning av det internationella samarbetet varav EG-samarbetet är en del är som jag ser det i - första hand tre faktorer. De gäller den ökande internationella brottsligheten, förhandlingarna inför ett medlemskap i EG samt de nya förutsättningar vid ett medlemskap som innebär att gränskontrollen i dess nuvarande form upphör. De nämnda faktorerna innebär att nya och varierande krav ställs på den centrala polisorganisationens internationella arbete. Det handlar om samverkan i kriminalunderrättelsetjänstfrâgor, samverkan i polisoperativ verksamhet, samt om medverkan i det pågående förhandlingsarbetet. Härtill kommer att samverkan kan komma att behöva utvecklas inom alla de olika fackområden på polisområdet där man sedan länge samarbetar med kolleger ofta specialister i andra - länder. RPS är s.k. nationell byrå inom den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol. Interpolsamarbetet beskrivs ibland som ett samarbete av brevlådekaraktär, varmed avses att det inte är direkt operativt. Som jag ser det bör emellertid Interpolverksamheten i detta sammanhang betraktas som operativ verksamhet eftersom den i många fall syftar till eller har nära samband med operativa insatser. Förhandlingsarbetet liksom kunskaps- och erfarenhetsutbyte på metodom-

26 sou 1993:92

rådet och när det gäller exempelvis teknisk utveckling har emellertid mera karaktären av samverkan mellan traditionella centrala förvaltningsmyndigheter. I den diskussion som förts inför EG-förhandlingarna har ifrågasätts om den svenska modellen med förhållandevis små regeringsdepartement och med centrala förvaltningsmyndigheter kan fungera även vid ett EG-medlemskap. Denna fråga har nyligen utretts inom ramen för kommittéväsendet och redovisats i betänkandet statsförvaltningen och EG SOU 1993:80. Frågan behandlas i följande avsnitt. RPS har på begäran från RPS-utredningen utarbetat en PM Den centrala polisorganisationens roller i ett EG-perspektiv internationella frågor bilaga 2. I denna PM behandlas RPS nuvarande kontakter med internationella organ och med andra länder, en bedömning av utvecklingen kort och lång sikt, olika handlingslinjer vid ett svenskt medlemskap i EG, samt uppgiftsfördelningen mellan regeringskansliet och polisorganisationen.

4.2 statsförvaltningen och EG

I det nyss nämnda betänkandet statsförvaltningen och EG diskuteras bl.a. rollfördelningen mellan regeringen och dess förvaltningsmyndigheter i EG-arbetet. Följande citat är hämtat ur utredningen s. 16 f.: En fråga för utredningen har varit huruvida det inom ramen för nu gällande grundlagsbestämmelser och med bibehållande av den svenska förvaltningsmodellen är möjligt att utforma effektiva och korrekta samverkansformer mellan regeringen och dess förvaltningsmyndigheter i EG-arbetet. Systemet med fristående myndigheter innebär, enligt vår uppfattning, konstitutionell synvinkel inte några problem när det gäller ur regeringens ansvar gentemot EG. Förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen och skall förverkliga de intentioner som kommer till utryck genom riksdagens och regeringens beslut. I regeringens styrande funktion ingår en skyldighet att leda förvaltningsmyndigheternas verksamhet. De svenska förvaltningsmyndigheterna har, förutom

i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller lagtillämpning, en motsvarande lydnadsplikt gentemot regeringen. Inom ramen för regeringsformen och riksdagens beslut är det regeringen som på egen hand har att bedöma i vilken utsträckning den önskar styra sin förvaltning. Förvaltningsmyndighetema har inte någon befogenhet att egen meddela föreskrifter. De föreskrifter som myndigheterna beslutar har sin grund i bemyndiganden från riksdagen eller regeringen. Regeringen kommer att i EG-arbetet behöva medverkan av personal från förvaltningsmyndigheterna. Detta kan komma att medföra vissa påfrestningar på dagens organisationsmodell och ställa delvis andra krav på verksledningama. Regeringens styrning av verksamheten inom dessa områden kommer enligt vår bedömning att bli tydligare än tidigare. En viktig fråga för oss har varit hur regeringen, med beaktande av konstitutionella aspekter, bör hantera arbetet med att forma och driva regeringens politik i de olika EG-organen och hur berörda myndigheter sinsemellan skall samordna sin verksamhet. Vi bedömer att regeringen i dag har de möjligheter att styra förvaltningsmyndighetema som behövs i EG-arbetet. Här liksom inom andra områden krävs det dock att regeringen, för att säkerställa att förvaltningsmyndigheterna driver sin verksamhet i enlighet med regeringens intentioner och inte låter aktiviteterna präglas av sektorielsärintressen, genom normgivning, tydliga myndighetsdirektiv och riktlinjer klart anger kraven på förvaltningsmyndighetemas verksamhet. Vidare måste man från regeringskansliets sida tydliggöra ansvarsfördelningen mellan departement och myndighet. En viktig del av regeringens styrning också inom detta område är formerna för uppföljning, granskning och bedömning den offentliga av verksamheten. Denna styrning bör huvudsakligen kunna ske inom ramen för budgetprocessen med krav på en ständig dialog, fullständiga redovisningar, fortlöpande rapporter inom särskilda områden etc.

4.3 Konsekvenser inom polisen

Ovanstående citat anger väl de förutsättningar som gäller beträffande

samverkan mellan regeringen, RPS och polisväsendet i Övrigt. Jag noterar särskilt att utredningen markerar vikten av att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan departement och myndighet. Sammantaget innebär länsstyrelsemas ökade ansvar pâ polisens omrâde, systemet med mål- och resultatstyrning och det internationella perspektivet att de roller som regeringen, länsstyrelserna och den centrala förvaltningsmyndigheten spelar förändras. Vikten av att tydliggöra ansvaret för de skilda aktörerna kan inte nog understrykas. I korthet kan rollerna beskrivas enligt följande. Regeringen skall, på grundval av riksdagens beslut, sätta upp målen för länsstyrelsemas verksamhet såsom högsta polisorgan i länen och för polisverksamheten i länen. Länsstyrelserna har ansvaret för att målen uppnås och ansvarar för den operativa verksamheten och resursanvändningen. Den centrala förvaltningsmyndigheten har uppgiften att stödja regeringen i dess arbete med att utarbeta målen och förmedla dem till länsstyrelserna samt att medverka vid den uppföljning och utvärdering som erfordras för att man skall kunna kontrollera att målen uppnås. Den centrala förvaltningsmyndigheten bör också medverka med kompetensförsörjning och med att utveckla olika administrativa gemensamma system, metoder och teknik för polisens verksamhet i länen samt svara mot behovet central arbetsgivarroll inom polisens omrâde. I den av en centrala förvaltningsmyndighetens uppgift ligger också att bedriva traditionell tillsyn. Det kan diskuteras om den beskrivna rollen är förenlig med att den centrala förvaltningsmyndigheten också bedriver operativ polisverksamhet. Jag återkommer till den frågan i kapitel

SOU 1993 :92 29

5 Utredningens intervjuer

Ett viktigt underlag för utredningens överväganden och förslag har varit de intervjuer som utredningen genomfört. Som framgår av förteckningen i bilaga 3 har intervjuer genomförts med ett antal landshövdingar, länspolismästare och polismästare. Vidare har generaldirektörerna för Riksrevisionsverket, Statskontoret och Statistiska centralbyrån intervjuats liksom professorn i Statskunskap Nils Stjernquist. Bland de övriga som intervjuats kan nämnas Riksåklagaren samt andra företrädare för åklagarväsendet. Intervjuer med Rikspolischefen har skett vid två tillfällen. Utredningen har besökt Justitsministeriet och Rigspolitichefen i Danmark samt Justisog politidepartementet i Norge, samt skriftligen inhämtat upplysningar om polisens organisation i Finland. Intervjuerna har haft karaktären av samtal med de intervjuade och har därför inte varit hårt strukturerade. Utgångspunkten för intervjuerna har varit de i utredningsdirektiven angivna statsmakts- och EG-perspektiven. I det följande redovisas i sammanfattning resultatet intervjuerna. av En allmän reflektion är att många de intervjuade har av en gemensam uppfattning i flera av de frågor utredningen haft att behandla. Det gäller exempelvis frågan om lämpligheten att i RPS i av - som nu samma myndighet ha såväl polisoperativa uppgifter tillsynen över som sådana uppgifter. Praktiskt taget alla de intervjuade menade att en sådan blandning av roller inte är lämplig. Det gäller också frågan om benämningen av den centrala förvaltningsmyndigheten inom polisen, där det råder nästan total samstämmighet att namnet Rikspolisstyom relsen är mindre lämpligt eftersom det lätt kan leda tanken fel. Namnet kan nämligen uppfattas som om RPS skulle leda den svenska polisen, när det i stället förhåller sig på det sättet att polisverksam-

heten i landet under regeringen till följd av decentraliseringen leds av länsstyrelserna i deras roll som högsta polisorgan i länen.

I det följande är intervjusvaren systcmatiserade under åtta rubriker A t.o.m. H.

A Allmänt Intervjuerna ger vid handen att RPS inte fullt ut har accepterat att dess roll måste förändras när ansvaret för många viktiga uppgifter decentraliserats till landets länsstyrelser. Man har inte heller tagit konsekvenserna av decentraliseringen genom att föreslå någon reducering av RPS egen verksamhet När det gäller RPS roll att förmedla riksdagens och regeringens beslut till polismyndigheterna anser flera att RPS, exempelvis i sina s.k. manifest, dragit alltför långtgående slutsatser och därmed skapat en osäkerhet om vad som är riksdagens och regeringens politik området och vad som är RPS egna intentioner. Det finns också de som anser att manifesten fyller en viktig funktion, under förutsättning att de uppfattas rätt sätt. Flera av de intervjuade anser att den roll som RPS gavs genom riksdagsbeslutet med anledning av propositionen 1989902155 Förnyelse inom polisen är väl avvägd men att RPS inte fullt ut har förändrat sin verksamhet i enlighet ned intentionerna i rikdagsbeslutet.

B RPS uppgifter som central förvaltnngsmyndighet

Det finns en bestämd allmän uppfattnng om att det behövs en stark central förvaltningsmyndighet inom polisen. Den skall i första hand stödja länsstyrelserna och polisdistriktm i deras âfbêtê. Den skall göra det genom att svara för gemensamna behov när det gäller t.ex. ekonomiadministration, annan administration, personalpolitik, metodutveckling, teknisk utveckling och förande av centrala register men också genom att driva och medverka i :n uppföljning och utvärdering av verksamheten och som en del häri bedriva traditionell tillsyn av

sou 1993:92 31

polismyndighetema. Den skall ha ett särskilt ansvar för att inspektera

länspolismästarmyndigheterna och fullgöra centrala arbets givarfunktio-

ner för polisorganisationen. Den centrala förvaltningsmyndigheten skall alltså ha centrala uppgifter i det nya budgetsystemet och huvuddelen av de intervjuade anser också att den skall ha uppgiften att fördela medel till länsstyrelserna. Någon anser att regeringen bör fördela medlen på förslag av RPS. Det har riktats kritik mot RPS för att RPS inte i tillräcklig utsträckning ägnat kraft dessa för polisorganisationen mycket centrala stödfunktioner. Målfrågor, redovisningsmetoder och rådgivning i ekonomiadministrativa frågor har angivits vara väsentliga frågor för den centrala förvaltningsmyndigheten under flera år framåt och dessa frågor bör i hög grad vara frågor för förvaltningsmyndighetens chef. Inte minst det nya budgetsystemet förutsätter detta. Det framgår också av intervjuerna att RPS inte har utarbetat de instrument länspolismästarna skulle behöva för att effektivt kunna driva sin verksamhet i länen och att RPS inte tillräckligt har stött länsstyrelserna i det pågående rationaliseringsarbetet. Av intervjuerna framgår uppfattningen att det har varit svårt för RPS att fullt ut leva upp till kraven på central förvaltningsmyndigen het på grund av att man i RPS även har operativa funktioner i som betydande utsträckning kräver ledningens uppmärksamhet. Man menar också att de operativa frågorna prioriterar sig själva och att detta är ett generellt problem som det är svårt att komma till rätta med. I några av intervjuerna har det framkommit att uppdelning RPS en av i tre självständiga myndigheter förvaltningsmyndighet, Riks- - en

kriminalpolisen 66h Säkéfhétspolisen skulle kunna väg att

- vara en göra det möjligt för förvaltningsmyndigheten att koncentrera sig på de betydelsefulla utvecklings- och stödfunktionerna som nu är eftersatta. Betydelsen av dessa frågor skulle också markeras genom att chefen för

förvaltningsmyndigheten skulle ha tjänstetiteln generaldirektör och inte

rikspolischef. Man också att en sådan uppdelning skulle göra menar

det möjligt att från regeringen delegera ytterligare uppgifter till förvaltningsmyndigheten. Detta skulle vara av värde, då det anses att regeringen styr polisorganisationen alltför mycket i detalj och i högre grad än man styr verksamheten inom andra områden. Andra intervjuade hävdar att det är viktigt att det finns endast en central myndighet inom polisen i Sverige. Åter andra organiserar menar att om man den centrala polisorganisationen i tre självständiga mynd:gheter så bör förvaltningsmyndigheten ha till uppgift att förmedla anslagsframställningarna från Rikskriminalpolisen och SÄPO till regeringen på motsvarande sätt som sker beträffande anslagsframställningama avseende polisen från länsstyrelserna.

C RPS uppgifter som central polismyndighet Rikskriminalpolisen - Det finns en bestämd allmän uppfattning om att det behövs en stark Rikskriminalpolis med hög kompetens som har vissa begränsade operativa uppgifter. Det finns en i stort sett gemensam uppfattning hos de intervjuade att den nuvarande ordningen, som innebär att Rikskriminalpolisen egentligen inte står under löpande tillsyn av någon annan myndighet, är olycklig eftersom den leder till att det i praktiken inte utövas någon tillsyn över Rikskriminalpolisen. Många drar av detta slutsatsen att Rikskriminalpolisen bör föras ut ur RPS och i framtiden utgöra en egen myndighet. Detta hindrar inte att det i framtiden bör finnas någon länk mellan Rikskriminalpolisen och förvaltningsmyndigheten. Flera av de intervjuade anser att Rikskriminalpolisen har alltför omfattande arbetsuppgifter och att dessa i stor utsträckning borde kunna decentraliseras från Rikskriminalpolisen till länsstyrelserna. Andra anser att uppgifterna mer eller mindre fullständigt skulle kunna decentraliseras till länsstyrelserna i de tre storstadslänen :ch ytterligare några län. På det sättet skulle Rikskriminalpolisen: verksamhet kunna renodlas till sådana uppgifter som oundgängligen måste skötas på central nivå, såsom hanteringen av riksomfattande brottslighet och det snabbt växande internationella samarbetet. Flera av de intervjuade

pekar också behovet av att Rikskriminalpolisen breddar sin kompetens och rekryterar exempelvis ekonomer, sociologer, kriminologer och jurister i högre utsträckning än för närvarande.

D Förhållandet mellan Rikskriminalpolisen och SÄPO

Flera de intervjuade SÄPO borde brytas nuvarande av anser att ut ur RPS och bli en helt självständig myndighet. Andra att gränsen menar mellan Rikskriminalpolisens och SÄPO:s verksamhet håller på bli att mindre markerad. Man motiverar detta med att viss brottslighet kan komma att utvecklas så att den också blir ett hot mot rikets säkerhet i vid bemärkelse. Det kan gälla omfattande ekonomisk brottslighet och gängbrottslighet av olika slag. Också terrorism och brottslighet som har samband med politisk extremism kan i praktiken falla inom både SÄPO:s och den polisens öppna verksamhet. En sådan utveckling skulle, hävdar i stället tala för att Rikskriminalpolisen och SÄPO man, läggs samman. Vikten av en nära samverkan mellan Rikskriminalpolioch SÄPO markeras bl.a. denna bakgrund flera sen mot av av de intervjuade, liksom betydelsen att även fortsättningsvis har av man polispersonal i SÄPO.

E Internationella frågor inom polisen

Det råder en stor samstämmighet bland de intervjuade att det om internationella samarbetet på polisornrådet kommer att expandera som en följd av den pågående intemationaliseringen. Det råder också en samstämmighet om att så kommer att bli fallet oavsett Sverige blir om medlem i EG eller inte. Utvecklingen den internationella brottsligav heten kommer att leda till ett behov utökat operativt samarbete. av Även det icke-operativa samarbetet bedöms öka. Inför ett svenskt EG-

medlemskap krävs det därtill särskilda insatser under förhandlingsskedet. Flera av de intervjuade markerar att många de internatioav nella frågorna är av politisk karaktär och måste skötas regeringen av eller på direkt uppdrag från regeringen. Man markerar också att det är viktigt att det i regeringskansliet finns kapacitet och kompetens för

dessa uppgifter. En av de intervjuade personerna uttrycker det följande sätt: Detta är djupt politiska frågor som regeringen måste sköta. Flera av de intervjuade markerar vikten av att det i internationella sammanhang finns en högste företrädare för svensk polis samt att det finns en enda adress för svensk polis. Interpol-funktionen anses av flera som en brevlådefunktion men man har också uppfattningen att , den i huvudsak syftar till polisoperativa åtgärder och därför bör betraktas som operativ verksamhet. Mot den bakgrunden anser man att Interpol-funktionen också i fortsättningen bör finnas inom Rikskriminalpolisen oavsett om denna blir egen myndighet eller inte. - Det finns också en allmän uppfattning om att även en renodlad förvaltningsmyndighet behöver ha en funktion för internationellt samarbete inom sitt verksamhetsfält.

F Lekmannainflytande inom den centrala polisorganisationen Vid intervjuerna har vikten av lekmannainflytande också för den centrala polisorganisationen markerats. Det gäller särskilt för SÄPO:s verksamhet. Också för förvaltningsmyndigheten och Rikskriminalpolisen anser man att det är angeläget med lekmannainflytande med hänsyn till att polisens verksamhet ställer särskilda krav på insyn och inflytande. Detta helt oavsett de förslag som nu finns i betänkandet Effektivare ledning i statliga myndigheter SOU 1993:58 om att i större utsträckning övergå till s.k. enrådighetsmyndigheter.

G Övriga synpunkter

I det följande redovisas några synpunkter, som inte faller under rubrikerna ovan, som framförts av någon eller några av den intervjuade, men som är av betydelse för utredningens förslag. En sådan synpunkt är att den centrala polisorganisationen måste vara organiserad på ett sådant sätt att det för allmänheten är tydligt vem har ansvaret för hela och delar av den centrala polisverksamsom heten.

sou 1993:92 35

En annan synpunkt är att den svenska modellen med relativt sett små departement i regeringskansliet och med centrala förvaltningsmyndigheter kommer att stå sig även vid ett svenskt EG-medlemskap. Ytterligare en sådan synpunkt är att det är angeläget att åklagarna ges bättre möjligheter att prioritera när polisresurser skall ställas till åklagarnas förfogande för utredningar och även vilken kompetens poliserna skall ha.

H Sammanfattning I stark sammanfattning kan resultatet av utredningens intervjuer uttryckas i följande tre punkter: Det behövs en stark central förvaltningsmyndighet inom polisen. - RPS har inte kunnat leva upp till rollen som central förvaltningsmyndighet. Man har inte koncentrerat uppgiften på de funktioner av stöd- och servicekaraktär som en central förvaltningsmyndighet har att utföra. Genom den nuvarande konstruktionen av myndigheten RPS har - Rikskriminalpolisen inte stått under löpande tillsyn från någon annan myndighet vilket i praktiken innebär att det inte utövats någon egentlig tillsyn över Rikskriminalpolisen. Det behövs en stark Rikskriminalpolis med hög kompetens i - som första hand inriktar sin verksamhet på kriminalunderrättelsetjänst och internationellt polissamarbete. I andra hand bör den stödjande vara en funktion gentemot polisen regionalt och lokalt. Rikskriminalpolisen har delvis konkurrerat med dessa organ och har bl.a. därför inte kunnat utgöra det stöd som behövs.

Samtliga dessa tre svagheter i den nuvarande organisationen har samband med att den centrala förvaltningsmyndighetens roller i ett statsmaktsperspektiv inte varit tillräckligt tydliga.

sou 1993:92 37

6 Slutsatser beträffande behovet

av

förändring

6. l RPS dubbelroll

Det är uppenbart att det inom polisen behövs centrala funktioner både för polisväsendets förvaltning i vid mening och för viss kvalificerad polisoperativ verksamhet. Mot bakgrund av redovisningen i tidigare kapitel kan emellertid konstateras att förändringar behöver ske i den centrala polisorganisationen. Behovet av förändringar kan bl.a. motiveras med den förändrade roll som centrala förvaltningsmyndigheter i allmänhet får när ansvar och befogenheter decentraliseras och mål- och resultaten styrning införs i statsförvaltningen. Till detta kommer att det inom RPS förutom traditionella förvaltningsuppgifter också bedrivs - operativ polisverksamhet. Detta innebär att i dag ingen utanförstående förvaltningsmyndighet bortsett från JO och JK har tillsyn över den - operativa polisverksamhet som RPS bedriver. Detta är allvarlig en olägenhet med nuvarande organisation med hänsyn inte minst till att den polisoperativa verksamheten vid RPS är av särskilt kvalificerat slag och inte sällan kräver känsliga avvägningar i juridiska och integritetsmässiga frågor. Problemet med RPS dubbelroll förvaltningsmyndighet och som operativ polismyndighet accentueras att den mål- och genom nya resultatstyrningen inom polisen ställer krav på att den centrala förvaltningsmyndigheten intar en stabsliknande roll i förhållande till regeringen när det gäller exempelvis mälformulerings- och uppföljningsfrågor. Operativ polisverksamhet är däremot verksamhet en vilken regeringen i princip inte tar befattning med eller där regeringen i vissa fall nämligen beträffande myndighetsutövning mot enskild -

eller mot kommun eller lagtillämpning rentav är förbjuden att in- gripa enligt regeringsformen. Också när det gäller det europeiska integrationsarbetet och andra frågor rörande förhållandet till främmande makt har centrala förvaltningsmyndigheter en stabsLiknande roll i förhållande till regeringen, en uppgift som kommer att få ökad betydelse under de närmaste åren. Dessa förhållanden gör det helt nödvändigt att på något sätt separera den centrala myndighetens roll som förvaltningsrryndighet och tillsynsorgan från rollen som operativ polismyndighet. Jag skall närmast analysera vilka uppgifter som lämpligen bör hanteras på central nivå inom polisen. Därefter behanclas i kapitel 7 frågan om lämplig organisation för den centrala polisorganisationen. En utgångspunkt för diskussionen om vilka uppgifter den centrala polisorganisationen skall utföra måste basera sig på bl.a. det behov av stöd och service som dels regeringen, dels den regionala och lokala polisorganisationen har. Det är i detta sammanhang naurligt att göra en indelning med utgångspunkt från de tre huvuduppgifter som nuvarande RPS har, nämligen att vara central förvaltningsmyndighet för

polisen i det följande också benämnt verksfunktioner, att bedriva

kvalificerad kriminalpolisverksamhet på central nivå mm. Rikskriminalpolisen samt att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet SÄPO. När det gäller SÄPO begränsar jag mig, i enlighet med vad jag tidigare redovisat, till frågor SÄPO:s relation till att ta upp om polisverksamheten i övrigt.

6.2 Framtida uppgifter på central nivå inom polisen

6.2.1 Verksfunktioner Den centrala förvaltningsmyndigheten har uppgifter del; för regeringen, dels för den regionala och lokala polisorganisatonen. Det är naturligt att dessa uppgifter i viss mån går in i varandra. I det nya budgetsystemet och med mâl- och resultatsyrningen som

sou 1993:92 39

instrument förutsätts att den centrala förvaltningsmyndigheten medverkar i arbetet med att följa upp och utvärdera att de riksdag av och regering fastställda målen uppnås. Häri ingår att utveckla och driva de administrativa och andra system som krävs för att effektiv en uppföljning och utvärdering skall kunna komma till stånd. Uppföljningen och utvärderingen måste såväl verksamhet ekonomi avse som inom polisen. Den centrala förvaltningsmyndigheten måste också bedriva tillsyn av traditionellt slag. Tillsynen kan från systematisk utgångspunkt delvis ses som en del av uppföljningen och kan bl.a. underlag för ge arbetet med att följa upp hur målen nås. Den blir särskilt viktig mot bakgrund av länsstyrelsernas utökade och befogenheter, något ansvar som också understrukits i Riksdagens revisorers rapport Polisen i samhällets tjänst 199293: l. Tillsynen av polismyndigheterna i länet bör i första hand ske genom länspolismästarens försorg. Tillsynen av länspolismästarmyndigheten bör i huvudsak ske den centrala genom förvaltningsmyndighetens försorg. Detta gäller redan i dag enligt föreskrifter i polisförordningen. Den centrala förvaltningsmyndigheten bör också ha ansvaret för tillsynen av den centralt bedrivna polisverksamheten. I dag saknas som nämnts i stort sett tillsyn över den centrapolisverksamheten. Den centrala förvaltningsmyndigheten bör vidare ha uppgiften att, med utgångspunkt från riksdagens och regeringens beslut, fördela medlen avseende polisen till länsstyrelserna. Uppföljning, utvärdering och tillsyn är nödvändigt som ett led i riksdagens och regeringens kontroll över hur verksamheten inom polisen bedrivs och över att de uppställda målen nås. Länsstyrelsernas utökade ansvar och befogenheter innebär också att länsstyrelserna och de lokala polisdistrikten behöver stöd i olika - avseenden. Det gäller bl.a. inom områdena ekonomi- och personaladministration. Där krävs det ett löpande utvecklingsarbete som medger att så små resurser som möjligt behöver tas i anspråk för uppgifterna samtidigt som länsstyrelserna och polisdistrikten får det uppföljnings-

och planeringsstöd som de behöver. Det kan också gälla såväl kortsiktiga som långsiktiga personalutvecklings- och kompetensutvecklingsfrågor för polisorganisationen som helhet, liksom frågor om personalförsörjningen över huvud taget inom polisen. Den centrala förvaltningsmyndigheten bör också svara för de gemensamma arbetsgivarfunktionerna inom polisen. Härutöver behöver länsstyrelserna och polisdistrikten stöd med vad som kan benämnas operativ service. Det gäller bl.a. gemensamma datasystem, register, arbetsmetoder, teknik och utbildning. Inom dessa områden krävs det dels att den löpande produktionen fungerar väl och störningsfritt, men också att det sker ett ständigt utvecklingsarbete. Detta måste ske i nära samspel med avnämarna och med stor lyhördhet för deras behov. Utvecklingsarbetet inom dessa områden måste dessutom ske i samverkan dels med företrädare för Polishögskolan, dels med expertis utanför polisen. Det är också viktigt att utvecklingsarbetet sker integrerat och att inte varje sektor bedriver sitt utvecklingsarbete oberoende av de andra sektorerna. Som ett exempel på hur de olika delarna går in i varandra kan nämnas metodutvecklingsområdet där den tillsyn som bedrivs fältet kan ge impulser till utveckling av nya arbetsmetoder. Denna utveckling kan i sig innebära krav på teknisk utveckling av mätinstrument, krav på förändring av anmälningsrutiner, register och datasystem och, inte minst, krav på samverkan med forsknings- och utvecklingsfunktioner på Polishögskolan eller andra högskolor. Utöver dessa stödfunktioner bör den centrala förvaltningsmyndigheten även ha till uppgift att utföra utredningar och utvecklingsarbete inom sitt kompetensområde t.ex. på uppdrag av regeringen. Inom den centrala förvaltningsmyndigheten bör också finnas en funktion för internationellt samarbete avseende icke-polisoperativa frågor, liksom en informationsfunktion.

6.2.2 Rikskriminalpolisen

Den lokala och regionala polisorganisationen är, på ett helt annat sätt

än vid polisens förstatligande år 1965 självbärande i operativt hänseende. Utvecklingen har gått i riktning mot att också mycket kvalificerade polisuppgifter kan lösas inom ramen för länens polisorganisation. Samtidigt har brottsutvecklingen lett till att nya behov av operativt stöd på central nivå har vuxit fram. Det gäller framför allt utvecklingen inom den internationella brottsligheten, som gör det nödvändigt att utveckla former för internationellt polissamarbete på central nivå. Den grova brottsligheten som ofta är internationell gör det också nödvändigt att på central nivå utveckla en kriminalunderrättelsetjänst med syfte att ge underlag för brottsbekämpningen både på central och lägre nivå inom polisen. Sådan kriminalunderrättelsetjänst håller på att växa fram på central nivå inom de flesta jämförbara länder och anses allmänt utgöra en nödvändig förutsättning för att i framtiden effektivt kunna förebygga och avslöja brottslighet av särskilt kvalificerat slag, t.ex. internationell narkotikahandel och ekonomisk brottslighet. Genom att samla in och analysera uppgifter brottslighet och om om samhällsförhållanden i allmänhet kan kriminalunderrättelsetjänsten också ge ett underlag både för statsmakterna och för polisorganisationen när det gäller att bedöma brottslighetens framtida utveckling och när det gäller inriktningen av den framtida polisverksamheten. De nu nämnda uppgifterna, kriminalunderrättelsetjänst och internationellt polissamarbete på central nivå bör enligt min mening vara huvuduppgifter för Rikskriminalpolisen i framtiden. Det är därför naturligt att Interpol-funktionen lokaliseras hit. Härutöver är det oundvikligt att Rikskriminalpolisen också i fortsättningen svarar för visst stöd den regionala och lokala polisen i form av bl.a. kriminalpolisförstärkning, exempelvis när det gäller spaning mot och utredning av mycket omfattande narkotikabrottslighet. Kriminalpolisförstärkning innebär i detta fall att polisledningen utövas av den lokala eller regionala polischefen och att Rikskriminalpolisen endast ställer personal, utrustning och kompetens till denna chefs förfogande. Utvecklingen bör dock fortsätta i riktning mot att

länen blir mer självbärande och oberoende av sådan förstärkning från central nivå. Därmed skapas ett utrymme för en önskvärd renodling av den centrala polisverksamheten. För närvarande diskuteras på många håll att organisera länsvisa kriminalavdelningar för särskilt kvalificerad kriminalpolisverksamhet. En sådan utveckling ligger i linje med den utveckling i fråga om den centrala polisorganisationen som jag nyss har förordat. En länskriminalavdelning bör kunna ha förutsättningar att klara de flesta spanings- och utredningsuppgifter som inte löses lokalt, samtidigt som samarbetet underlättas med Rikskriminalpolisen i de fall förstärkning trots allt måste begäras från central nivå eller då samverkan annars behövs med exempelvis den centrala funktionen för kriminalunderrättelsetjänst. För att ytterligare underlätta samarbetet bör man överväga att genom en rådgivande nämnd eller på annat sätt knyta ett antal länspolismästare till Rikskriminalpolisen. I viss utsträckning är det nödvändigt att Rikskriminalpolisen också i fortsättningen leder kriminalpolisverksamhet, dvs. svarar för spaning eller utredning i egen regi, i förekommande fall under ledning av åklagare såsom förundersökningsledare. Jag har inte anledning att föreslå någon exakt avgränsning av Rikskriminalpolisens uppgifter härvidlag. Uppenbarligen bör dock huvuddelen av Rikskriminalens kriminalpolisledning falla inom området för internationell eller annars särskilt kvalificerad brottslighet, såsom narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet. Det är viktigt att länspolismästaren i berört län är informerad när Rikskriminalpolisen leder kriminalpolisverksamhet i länet. Den nu förordade inriktningen av Rikskriminalpolisen innebär att denna i än högre grad än i dag kommer att vara ett operativt specialistorgan inom polisen. Detta ställer delvis nya personalpolitiska krav. Det kommer bl.a. att vara nödvändigt att knyta samhällsvetare och anicke-polisiär expertis till Rikskriminalpolisen för att medverka i nan det övergripande analysarbetet, t.ex. i fråga om den framtida internationella brottsutvecklingen. En sådan utveckling beträffande icke-

polisiär specialistkompetens pågår för övrigt sedan några âr inom SÄPO med lyckat resultat. Också när det gäller bekämpandet av ekonomisk brottslighet är det nödvändigt att utveckla kompetens utöver den rent polisiära. Jag vill i detta sammanhang endast peka på möjligheten att knyta kvalificerade personer med lång erfarenhet som revisorer till myndigheten. Utan en sådan kraftfull satsning på att skaffa polisen kompetens ligger på som hög nivå lär Rikskriminalpolisen inte kunna leva upp till statsmakternas krav i fråga om att bekämpa den ekonomiska brottsligheten på ett effektivt sätt. I detta sammanhang vill jag kort ta upp en fråga som endast delvis berör området för min utredning, nämligen samarbetet med åklagarna i deras roll som förundersökningsledare. All spaning och utredning syftar ytterst till att få fram ett underlag för lagföring i domstol. Det innebär att samverkan mellan åklagare och polis är mycket viktig, såväl när det gäller metodutveckling och allmän utveckling av polisverksamheten som när det gäller att driva konkreta brottsutredningar. Vid utredning av sådan kvalificerad brottslighet som är aktuell pá central nivå inom polisen leds förundersökningen regelmässigt av åklagare jfr 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Att förundersökningen leds effektivt har stor betydelse för att resultatet skall bli framgångsrikt. Det gäller att skapa så bra förutsättningar som möjligt för detta. Detta kan ske bl.a. genom att åklagare och polis får utbildning och träning när det gäller förunder- sökningsledarskap och samverkan, åklagarorganisationen och kriminalpolisorganisationen till - anpassas varandra så att en viss kriminalpolisenhet så långt möjligt arbetar under ledning av en viss åklagarmyndighet och att åklagare vid olika åklagarmyndigheter alltså inte behöver konkurrera om samma utredningsresurser, åklagarmyndighet och motsvarande kriminalpolisenhet sarnlokalise- ras.

På central nivå är dessa frågor särskilt aktuella när det gäller utredning av ekonomisk brottslighet. Här sker redan i dag ett nära samarbete mellan Statsåklagarmyndigheten för speciella mål och Rikskriminalpolisens eko-rotel. Det finns enligt min mening goda skäl att närmare överväga hur detta samarbete kan fördjupas i linje med vad jag nyss anfört. Det kan därvid också finnas skäl att överväga om och hur ett sådant närmare samarbete i fråga om bekämpning av ekonomisk brottslighet kan innefatta också expertis från exempelvis Riksskatteverket. Jag har inte anledning att gå djupare in dessa samverkansfrågor

på central nivå, vilka f.ö. ligger i linje med vad Åklagarutredningen

-

90 SOU 1992:61 redan har förespråkat. I likhet med Åklagarutred-

ningen anser jag inte att det bör organiseras någon särskild ekobrottsmyndighet på central nivå med både åklagare och polis. En sådan organisation innebär risk för att åklagar- och polisrollerna sammanblandas och de bör hållas åtskilda. Erforderlig samordning av verksamheten vid berörda myndigheter bör, som jag nyss varit inne på, kunna åstadkommas utan att man förändrar den grundläggande myndighetsstrukturen. Det bör exempelvis vara möjligt att låta Rikskriminalpolisen, i likhet med vad är fallet beträffande SÄPO, som ledas av en person med bredare erfarenheter av rättsväsendet än enbart polisbakgrund för att på så sätt underlätta samarbetet. Inom Rikskriminalpolisen finns, utöver vad som diskuterats här, en del operativa funktioner som inte avser kriminalpolisverksamhet. Bland annat hör polisflyget till Rikskriminalpolisen. Detta är en praktisk och i övrigt lämplig ordning. Principen bör vara att alla polisoperativa uppgifter på central nivå inte faller inom SÄPO:s som område skall hänföras till Rikskriminalpolisen och ledas av Rikskriminalchefen.

6.2.3 SÄPO SÄPO:s uppgifter och organisation faller utanför mitt utredningsuppdrag. Under utredningsarbetet har dock vissa frågor kommit upp

kan ha betydelse för hur SÄPO organisatoriskt hänger som samman med den centrala polisorganisationen i övrigt. Det pågår i dag en utveckling av viss brottslighet som på olika sätt har samband med sådan brottslighet faller inom SÄPO:s område. som Det gäller bl.a. narkotikabrottslighet, som i vissa fall bedrivs i former som liknar terroristgruppers arbetssätt eller som rent av tjänar till att finansiera terroristverksamhet. Detta har i flera länder lett till att gränserna mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen luckras upp och att säkerhetstjänsten i viss utsträckning arbetar också med brottslighet som traditionellt faller inom den öppna polisens verksamhetsområde. En konsekvens härav är att underrättelser som är av betydelse för bekämpande av kvalificerad brottslighet inom den öppna polisens verksamhet i viss utsträckning på det internationella planet

hanteras inom ramen för informationsutbytet mellan olika länders

säkerhetspolis. Utan att gå närmare in på sakfrågan vill jag understryka vikten av ett väl fungerande samarbete mellan den öppna polisverksamheten och SÄPO i dessa frågor. Det är också betydelse av att den centrala polisorganisationen är så organiserad att den underlättar en sådan samverkan. Ett sådant samarbete förutsätter också att man även fortsättningsvis har polisutbildad personal inom SÄPO. Det förutsätter också ett lokalmässigt samband som underlättar samverkan.

7 Diskussion

om möjliga strukturer för

den centrala polisorganisationen

7.1 En eller flera myndigheter

I detta avsnitt diskuteras ett antal alternativ i fråga den centrala om polisorganisationens framtida organisation. Diskussionen förs mot bakgrund av tidigare redovisade överväganden dels framtida om uppgifter för den centrala polisorganisationen, dels olägenheterna om med nuvarande organisation central nivå inom polisen. Mot denna bakgrund blir det nödvändigt att diskutera frågan det om bör finnas flera självständiga myndigheter i den centrala polisorganisationen. I det sammanhanget diskuteras också olika möjliga grupperingar av de uppgifter som enligt redovisningen i avsnitt 6.2 bör finnas inom den centrala polisorganisationen, dvs. verksfunktioner, Rikskriminalpolisen och SÄPO. För att värdera de olika organisationsmodellerna har jag valt ut ett antal kriterier för en väl fungerande central polisorganisation. Kriterierna har valts såväl utifrån vad framkommit vid utsom redningens intervjuer, som utifrån de principiella resonemang som redovisats i tidigare kapitel. De är valda så att de tydligt skall belysa skillnaderna mellan de olika organisationsmodeller diskuteras. som Därmed faller i och för sig viktiga kriterier bort eftersom de kan uppfyllas i samtliga de diskuterade modellerna. Det gäller t.ex. det för polisens verksamhet så betydelsefulla lekmannainflytandet. Det kriterium som innefattar frågan om huruvida organisationsmodell en är lättbegriplig för allmänheten eller inte år valt med utgångspunkt från att det enligt min mening skulle svårt att för allmänheten vara motivera varför vi i Sverige skulle behöva ha tre olika centrala förvaltningsmyndigheter inom polisens område, och med var en

ansvar för sin del av polisens verksamhet. Kriterierna, som redovisas nedan, gör inte anspråk pä att fullständigt belysa alla de krav som kan ställas. De utgör emellertid enligt min mening ett tillräckligt underlag för de bedömningar som måste göras när det gäller att finna en modell för en väl fungerande central polisorganisation. I det följande redovisas alltså de använda kriterierna. Därefter redovisas de organisationsmodeller utredningen övervägt. För var och en av dessa organisationsmodeller prövas därefter systematiskt i vad män de uppställda kriterierna uppfylls. Pá detta sätt är det möjligt att pä punkt efter punkt jämföra fördelarna och nackdelarna hos de övervägda organisationsmodellerna.

De använda kriterierna är följande: I Koncentrerar uppgiften på verksfunktionema, dvs. ger de bästa möjligheterna att det stöd som erfordras till regeringen och till den ge

regionala och lokala polisorganisationen. Se i övrigt avsnitt 6.2.1.

Ger stark Rikskriminalpolis med hög kompetens med en huvudinriktning på internationellt polissamarbete och kriminalunderrättelsetjänst och inte konkurrerar med den lokala och som

regionala polisen. Se i övrigt avsnitt 6.2.2.

III Skiljer på polisoperativ verksamhet och tillsyn. IV Medger en enda central polisorganisation. V Är organisationsmodell är lättbegriplig för allmänheten. en som

Utifrån dessa kriterier värderas i avsnitten 7.2 7.6 följande organi- sationsmodeller: A Nuvarande organisation för RPS. B Nuvarande organisation för RPS med undantag för SÄPO utgör att en helt självständig myndighet.

C Tre helt självständiga myndigheter: en myndighet med verksfunktioner, Rikskriminalpolis och SÄPO. en D En helt självständig myndighet med verksfunktionema och en helt självständig myndighet som innefattar nuvarande Rikskriminalpolisen och SÄPO.

E En enda myndighet med verksfunktioner och med Rikskriminalpolioch SÄPO självständiga operativa enheter inom myndigheten. sen som

7.2 Nuvarande organisation för RPS modell A

l Modell A ger dåliga möjligheter till koncentration pâ verksfunktionerna eftersom myndigheten är mycket stor och de operativa uppgifterna konkurrerar med verksfunktionema om ledningens uppmärksamhet. Modell A innebär att Rikskriminalpolisen har svårt att bli tillräckligt stark i fråga om framtidsfrågor som internationellt polissamarbete och kriminalunderrättelsetjänst. Den innebär inte heller en decentralisering av uppgifter till den regionala polisorganisationen utan en fortsatt konkurrens med den. Detta finns det visserligen möjligheter att förändra, men möjligheterna till det är sämre än i övriga modeller, bl.a. beroende på konkurrensen med verksfunktionema. III Modell A skiljer inte på polisoperativ verksamhet och tillsyn. IV Modell A innebär en enda central polisorganisation. V Modell A är en för allmänheten lättbegriplig modell.

Sammanfattningsvis är modell A behäftad med stora svagheter.

7.3 organisation för RPS med undantag

Nuvarande

för att SAPO utgör en självständig myndighet -

modell B

I Som modell A. Som modell A. III Som modell A. IV Modell B innebär två helt självständiga centrala myndigheter. Modell neutral i detta avseende eftersom SÄPO redan i dag V B är många uppfattas som en självständig myndighet. av

Sammanfattningsvis innebär modell B alltså att de allvarligaste svaghetema hos modell A kvarstår.

7.4 Tre självständiga myndigheter modell C

- I Modell C goda möjligheter att koncentrera uppgiften verksger funktionerna. Modell C en stark Rikskriminalpolis. ger III Modell C skiljer på polisoperativ verksamhet och tillsyn. IV Modell C innebär tre helt självständiga centrala myndigheter. V Modell C med tre helt självständiga centrala myndigheter på polisens område för allmänheten mindre begriplig organisaär en tionsmodell.

Sammanfattningsvis innebär modell C alltså betydande fördelar, men också nackdelar, nämligen att får tre självständiga centrala man myndigheter på polisens omrâde och att den organisationen bl.a. från allmänhetens synpunkt kan svår att förstå och motivera. En vara nackdel med modellen med tre självständiga myndigheter är att för den samordning erfordras skulle komm: att behöva ansvaret som

ligga hos regeringskansliet. Modell C innebär också att man måste åstadkomma en konstruktion som innebär att en självständig central myndighet har tillsynen över tvâ andra självständiga centrala myndigheter något som här får anses som mindre lämpligt. -

7.5 En självständig myndighet med verksfunktioner och en självständig myndighet med operativa

funktioner modell D

l Modell D ger goda möjligheter att koncentrera uppgiften på verksfunktionerna. Modell D ger en stark Rikskriminalpolis. III Modell D skiljer på polisoperativ verksamhet och tillsyn. IV Modell D innebär tvâ helt självständiga centrala myndigheter. V Modell D innebär en för allmänheten mindre begriplig organisationsmodell.

Sammanfattningsvis innebär modell D alltså betydande fördelar, men också nackdelar, nämligen att man får tvâ självständiga centrala myndigheter polisens omrâde. Den organisationen kan sannolikt lättare förstås och accepteras allmänheten än modell C, eftersom av den innebär att man har en polisoperativ myndighet och en central myndighet för verksfrågoma. Modell D medför, liksom modell C, att ansvaret för den samordning som erfordras skulle komma att behöva ligga hos regeringskansliet. Modell D innebär liksom modell C att man måste åstadkomma en konstruktion som innebär att en självständig central myndighet har tillsynen över en annan central myndighet något som här får anses som mindre lämpligt. - Modell D har också den fördelen att sammanslagningen mellan Rikskriminalpolisen och SÄPO underlättar det samarbete dem emellan som behövs och som kan komma att accentueras om brottsutvecklingen går i den riktning som redovisats i avsnitt 6.2. Samtidigt måste

vara medveten om att en sammanslagning skulle kunna uppfattas man så att all central polisoperativ verksamhet skulle komma att bli

SÄPO-verksamhet, något som från flera utgångspunkter knappast

skulle komma att accepteras.

7.6 En enda myndighet med och med

verksfunktioner

Rikskriminalpolisen och SAPO som sälvständiga operativa enheter inom myndigheten modell E

- I Modell E goda möjligheter att koncentrera uppgiften pá ger verksfunktionema. Modell E ger en stark Rikskriminalpolis. III Modell E skiljer pá polisoperativ verksamhet och tillsyn. IV Modell E innebär en enda central myndighet. V Modell E för allmänheten lättbegriplig modell. är en

Sammanfattningsvis innebär modell E betydande fördelar. Den uppfyller samtliga kriterier, även om den på vissa punkter är något sämre än modellerna C och D. Modell E har inte några direkta nackdelar. Ett genomförande modell E förutsätter att nan i myndigav hetens instruktion inför sådana bestämmelser att myndighetens ledning inte för ledning den polisoperativa verksamheten utan står svarar av fri att utöva tillsyn över den motsvarande sätt ;om över den regionala polisorganisationen.

8 Lekmannainflytandet inom den centrala polisorganisationen

RPS har enligt sin instruktion en lekmannastyrelse. På regional nivå inom polisen är länsstyrelsen, med dess lekmannastyrelse, högsta polisorgan. I varje polisdistrikt finns dessutom polisstyrelse. en Härutöver finns möjligheten att under polisstyrelserna inrätta polisnämnder med lekmän. Lekmannainflytandet är alltså väl utvecklat inom polisen. Detta motiveras inte minst av det särskilda behov inav syn som finns för den organisation som har våldsmonopolet i samhället. Som nämnts tidigare har Kommittén förvaltningsmyndigom heternas ledningsformer redovisat sitt betänkande Effektivare ledning i statliga myndigheter SOU 1993:58. Där föreslår man att s.k. enrádighetsverk bör vara huvudmodell för ledningen av de centrala förvaltningsmyndigheterna. Det innebär att myndighetens chef enrádigt svarar för myndighetens ledning. Utredningen anger dock att det för vissa myndigheter kan finnas speciella skäl för att ha en styrelse. Utredningen pekar också särskilt på RPS som en sådan myndighet och motiverar det bl.a. med att RPS verksamhet i hög grad berör enskilda människors integritet. Enligt min mening är det nödvändigt med ett lekmannainflytande inom den centrala polisorganisationen bl.a. för att det skall finnas insyn i verksamheten och för att man på central nivå inom polisen fördelar medel till länsstyrelserna för polisverksamheten i landet medel som uppgår till omkring tio miljarder kronor per år. Av de olika modeller för den centrala polisorganisationen som diskuterats i det föregående är modellen med tre självständiga myndigheter den mest långtgående. Ett genomförandet av en sådan modell förutsätter att lekmanninflytandet kan tillgodoses på ett lämpligt sätt. Mot den bakgrunden finns det anledning att diskutera

lekmannaintlytandet inom såväl den centrala myndigheten som svarar Rikskriminalpolisen och SÄPO. för verksfunktionerna som När det gäller SÄPO är behovet insyn och lekmanminflytande av särskilt tydligt. Oavsett vilken organisationsmodell som väljs är det uppenbart att det krävs såväl lekmannainsyn i verksamheten i en allmänhet ett lekmannainflytande i personalkontrollärendena som som SÄPO har ansvar för. För Rikskriminalpolisen finns inte fullt ut motsvarande behov som för SÄPO. Det är dock enligt min mening svårt att tänka sig att Rikskriminalpolisen såsom nationell polisoperativ myndighet och som en enda polismyndighet i landet inte skulle ha den insyn en lekmannastyrelse innebär. Detta inte minst mot bakgrund av att polisorganisationen på regional och lokal nivå alltså har lekmannastyrelsen Vad sedan beträffar den förvaltningsmyndighet skall svara för som verksfunktionerna har den, nämnts, bl.a. till uppgift att fördela som medlen till länsstyrelserna för polisverksamheten i länen. Dessutom beslutar mandat regeringen, vissa föreskrifter för man, av om polisen i landet, föreskrifter till skillnad från många andra som centrala förvaltningsmyndigheters föreskrifter kan ha mycket inför enskilda individer. Även det i och för sig gripande betydelse om inte är lekmannastyrelsen fattar de enskilda besluten i dessa som sammanhang har den viktig roll när den enligt 11 och 12 §§ en verksförordningen 1987:1100 skall pröva om myndighetens verksamhet bedrivs effektivt och i överensstämmelse med syftet med verksamheten respektive ... biträda myndighetens chef och föreslå honom de åtgärder styrelsen finner motiverade. Enligt min som mening talar detta för att det även i denna myndighet behövs ett lekmannainflytande. Jag återkommer till frågan lekmannainflytandet i mitt förslag till om

hur den centrala polisorganisationen bör anordnas.

9 till

Förslag ny struktur för den centrala polisorganisationen

I de föregående kapitlen har jag gjort en analys av hur den nuvarande centrala polisorganisationen RPS fungerar, i första hand ur ett - statsmaktsperspektiv och ur ett EG-perspektiv. Vidare har jag diskuterat vilka krav som bör ställas på den centrala polisorganisationen i framtiden. Också detta har skett med de angivna perspektiven som utgångspunkt. Jag har därefter övervägt ett antal organisationsmodeller och värderat dem mot bakgrund av de uppställda kraven. Vid en jämförelse mellan de fem organisationsmodellema framstår modell E såsom överlägsen de andra. Modellen har inte någon av de nackdelar som samtliga de övriga prövade modellerna inklusive nu- varande organisation är behäftade med. - Jag föreslår därför att den centrala polisorganisationen byggs upp enligt modell E. Det innebär att den centrala polisorganisationen består av en enda förvaltningsmyndighet som i sig innehåller såväl Rikskriminalpolisen SÄPO. Genom instruktionen för myndigsom heten säkerställs att Rikskriminalpolisen och SÄPO är helt självständiga i polisoperativa frågor. Ett första utkast till instruktion för myndigheten redovisas i bilaga 4. I utkastet är sådana förändringar gjorda som direkt föranleds av mina förslag. För att göra jämförelser möjliga redovisas gällande instruktion för RPS i bilaga 5. Härtill bör i regleringsbrevet för polisen Rikskriminalpolisen och SÄPO anges att disponerar anslagsposten för respektive Rikskriminalpolisen och SÄPO och har fullt ansvar för medlens användning. Genom att Rikskriminalpolisen och SÄPO är självständiga på detta sätt kan förvaltningsdelen av myndigheten koncentrera sig på verksfunktionerna ekonomi- och personaladministration, tillsyn, upp- följning och utvärdering, teknisk utveckling m.m. på ett helt annat -

sätt än hittills. För att markera betydelsen av dessa uppgifter, och för att stryka under att de utgör mycket väsentlig del av den centrala en polisorganisationen bör myndigheten benämnas Polisverket. Det visar också att myndighetens uppgift inte är att styra polisen i riket. Som en följd detta bör chefen för Polisverket ha tjänstetiteln generalav direktör. Polisverket bör skäl som redovisats i kapitel 8 ha en lekav marmastyrelse med generaldirektören ordförande. Därigenom får som också Rikskriminalpolisen och SÄPO det erforderliga lekmannainflytandet. Cheferna för Rikskriminalpolisen och SÄPO alltså enligt mitt ges förslag mycket självständig ställning. Detta är en förutsättning för en att Polisverkets chef skall kunna utöva den nödvändiga tillsynen över Rikskriminalpolisen och SÄPO på motsvarande sätt över den - som regionala och lokala polisorganisationen. Den självständiga ställning Rikskriminalchefen och SÄPO-chefen bör ha innebär att stora som krav ställs också pâ innehavarna av dessa tjänster. Det motiverar att tjänsteställning. De SÄPOde har en motsvarande resonemang som kommittén förde i sitt betänkande Säkerhetspolisens inriktning och organisation SOU 1988:16 äger fortfarande giltighet när det gäller chefen för SÄPO. Denne bör alltjämt ha verksledningskompetens, dvs. bör rekryteras bland kan kommai fråga för verkspersoner som chefsbefattningar. I flera avseenden kan vad nu sagts också tillämpas på Rikskriminalchefen. Arbetsuppgifterna för Rikskriminalchefen och SÄPO-chefen blir enligt min mening sådana att också andra personer med polisiär utbildning bör kunna komma ifråga för dem. än personer När det gäller Polisverkets organisation i övrigt anser jag att regeringen bör bestämma organisationen på avdelningsnivå. Visserlihar i betänkandet Effektivare ledning i statliga myndigheter SOU gen 1993:58 föreslagits att de centrala förvaltningsmyndighetema själva bör få bestämma sin inre organisation. Polisverksamhetens särskilda beskaffenhet motiverar dock något längre gående kontroll från en regeringens sida när det gäller de organisatoriska formerna för arbetet inom den centrala myndigheten. Jag föreslår att Polisverket vid sidan

Rikskriminalpolisen och SÄPO indelas i av en avdelning för administrativa frågor, en avdelning för tillsynsfrågor samt Polishögskolan. Den organisationsmodell jag här föreslår ger alltså goda möjligheter att koncentrera verksledningen på verksfunktionerna, förutger sättningar för en stark Rikskriminalpolis samt skiljer på polisoperativ verksamhet och tillsyn. Lösningen innebär behåller ordningen att man med en enda myndighet inom polisen på central nivå, organisation en som är lätt förståelig och har förutsättningar att få allmänhetens acceptans. Modellen har även andra fördelar än de tidigare nämnda. Sålunda medger organisationsmodellen enkel samverkan mellan en Rikskriminalpolisen och SÄPO, liksom en enkel samverkan mellan de internationella funktioner jag föreslagit skall finnas dels inom som Rikskriminalpolisen, dels inom verksdelen Polisverket. Organiav sationsmodellen med ett sammanhållet Polisverk medger också enkelt cirkulationstjänstgöring mellan de olika delarna Polisverket. av Sammanfattningsvis innebär den föreslagna organisationsmodellen att den operativa polisverksamhetens självständiga ställning säkras också inom den centrala polisorganisationen. Detta sker samtidigt som den centrala polisorganisationen genom förslaget får de förutsättningar man behöver för att kunna fungera i både stabs- och servicerollcrna i enlighet med moderna ledningsprinciper.

10 Genomförandefrågor m.m.

Det ingår inte i mitt uppdrag att behandla genomförandet av de förslag jag lämnar. Avslutningsvis vill jag dock peka på några viktiga genomförandefrågor. Som framgår av kapitel 9 har jag redovisat ett utkast till instruktion för det föreslagna Polisverket. Härutöver behöver inför ett genomförande ändringar ske i polislagens 7 § och i ett antal andra författningar. Genomförandet av reformen med Polisverket bör ske vid första möjliga lämpliga tidpunkt förslagsvis den l juli 1994. Den - nya organisationen och de nya arbetsuppgifterna innebär att nuvarande

RPS står inför en förändringsprocess. Det ankommer på statsmakterna

att närmare dra upp riktlinjerna för detta arbete. En viktig utgångspunkt är att det den 1 juli 1994 inte bildas några myndigheter utan nya att förändringarna kan ske inom den nuvarande myndigheten. Så snart statsmakterna fattat beslut om den nya ordningen kan arbetet påbörjas med anpassning till den nya organisationen och de uppgifter som avser verksfunktionerna i Polisverket fr.o.m. den 1 juli 1994. För SÄPO:s del torde mina förslag inte föranleda behov av några särskilda anpassningsåtgärder. För Rikskriminalpolisens sida är situationen emellertid annorlunda. Rikskriminalpolisen kommer att få förändrade uppgifter och arbetsformer. Bland annat kommer samverkan med åklagare och andra myndigheter att förstärkas och formaliseras på ett nytt sätt. För att åstadkomma en så smidig övergång som möjligt till den organisanya tionen och de nya arbetsuppgifterna bör regeringen tillsätta en organisationskommitté med uppgift att förbereda genomförandet såvitt avser Rikskriminalpolisen och att fatta sådana beslut som avser genomförandet som behöver fattas före den 1 juli 1994. På detta sätt säkerställs också att det blivande Polisverket möjligheter att ges

koncentrera sig på sin framtida verksamhet, nämligen verksegen funktionerna. Organisationskommittén bör arbeta så att den nya organisationen kan fungera fullt ut redan den 1 juli 1994. Som angivits i kapitel 2 har utredningen inte närmare behandlat frågorna Statens kriminaltekniska laboratorium SKL, Polisom högskolan, Förvaltningskontoret Kronoberg, Databyrån och Registerbyrån. Om beslut inte hinner fattas om deras organisatoriska ställning före den 1 juli 1994 bör de tills vidare höra till förvaltningsdelen av Polisverket. Förslagen bedöms inte medföra nâgra ökade kostnader eller några regionalpolitiska effekter.

Bilagor

Kop a 1 Bilaga . 1 ere JUSTITIE- REGERINGSBESLUT iE II DEPARTEMENTET I E s 1993-05-06 93-1895

Hovrättspresidenten HåkanWinberg Hovrättenför Nedre Norrland Box 170 851 03 SUNDSVALL

Uppdrag att utreda vissa frågor rörande den centrala polisorganisationen

Regeringenuppdrog den 25 juni 1992 Rikspolisstyrelsen att se över den centrala polisorganisationen mot bakgrundbl.a. den fortgående av decentraliseringeninom polisväsendet.Inom ramen för utredningenföll bl.a. frågor om en koncentration av Rikspolisstyrelsensuppgifter samt om att ge enheterinom dencentrala polisorganisationenmed operativa eller servicebetonadeuppgifter en självständigareställning.

Rikspolisstyrelsenredovisadeuppdrageti en rapport den 31 mars 1993. l rapporten behandlasRikspolisstyrelsens uppgifter och organisation, register- och dataverksarnheten vid Rikspolisstyrelsen,verksamhetenvid Förvaltningskontoret Kronoberg samt Rikskriminalpolisensuppgifter och organisation m.m.

Rikspolisstyrelsens rapport innehåller en utförlig genomlysning av den centrala polisorganisationen.En grund finns därför för att fatta ert antal beslut. Frågan om Rikspolisstyrelsensuppgifter och organisation inrymmer dock därutöveraspekter som inte kunnat beaktasfullt ut vid översynen, bl.a. dencentralapolisorganisationensroller i ett statsmaktsperspektiv och ett EG-perspektiv.Dessafrågor är av sådan art att de bör bli föremål för utredning inom kommittéväsendetsram.

Regeringenuppdrar hovrättspresidentenHåkan Winberg att. i nära samverkanmed Rikspolisstyrelsen, som en kompletteringtill Rikspolisstyrelsens rapport utredade frågor rörande Rikspolisstyrelsens verksamhetoch organisation som nyss berörts. Utredningen skall imehålla en analys av Rikspolisstyrelsensframtida roll i första hand i förhållande till statsmakterna.Rikspolisstyrelsensorganisation bör belysas från principiella utgångspunkter utan att sådana organisationsfrågor som det är myndighetens sak att själv besluta om.

Säkerhetspolisens uppgifter och organisation faller utanför uppdraget.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt och redovisas senast den 15 september 1993.

Regeringen bemyndigar chefenför Justitiedepartementet att besluta om sekreterare, experter och annat biträde åt Håkan Winberg.

Uppdraget omfattas av kommittéförordningenoch skall belastaandra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

På regeringensvägnar

Gun Hellsvik

Claes Kring

Kopia till

Rikspolisstyrelsen alla länsstyrelser länspolismästarna Centralorganisationen SACO Statsanställdas Förbund TCO-OF JUSEK Svenska Polistörbundet RegJu

Bilaga 2

1993-09-13 DIR 187-3848 93

RPS-utredningen Justitiedepartementet 103 33 STOCKHOLM

DEN CENTRALA POLISORGANISATIONENS ROLLER

I ETI EG-PERSPEKTIV INTERNATIONELLA FRAGOR -

RPS-utredningen har i en skrivelse 1993-08-24 dnr 6 till Riks-

polisstyrelsen begärt visst material underlag för utredningens som bedömningar. Rikspolisstyrelsens yttrande följer i stort den nyssnämnda skrivelsens disposition av frågeställningarna.

Rikspolisstyrelsens nuvarande kontakter med internationella organ och med andra länder.

Inom Rikspolisstyrelsen bedrivs de mest omfattande internationella kontakterna huvudsakligen vid två enheter, nämligen vid Interpolsektionen inom rikskriminalpolisen samt vid internationella sekretariatet.

Interpolsektionen handlägger såsom serviceorgan rikskriminalpolisen och polisväsendets kriminalutredande enheter polisoperativa

frågor. Rikspolisstyrelsen är k nationell byrå National Central

s Bureau NCB för Interpol. - Rikspolischefen Björn Eriksson är sedan november 1992 vice

president i Interpol med ansvar för den europeiska kontinenten. Mer än 80 % Interpols samlade ärendemängd är europarelaterad. av Arbetsuppgifterna för Interpolsektionen framgår av bilaga Polispersonalen vid Interpolsektionen 16 anställda har genom- - gående erfarenhet internationella polisfrâgor både i Sverige och av från tjänstgöring som sambandsmän utomlands.

Internationella sekretariatet har sitt ursprung i att Rikspolisstyrelsen efter Regeringens proposition till Riksdagen 19871988 Sverige och den västeuropeiska integrationen beslutade följa integrationsarbetet och dess påverkan polisverksamheten. Internationella sekretariatet ingick 1 oktober 1991 som en organisatorisk enhet i verko m skansliet med rapporteringsskyldighet till direktionen. Arbetsuppgifterna för sekretariatet har efterhand utökats till att avse även andra internationella frågor. Arbetsordningen framgår av bilaga 2. Personalen vid internationella sekretariatet har genomgående erfareninternationella polisfrâgor och utrikespolitiska frågor het av både arbete i Sverige och utomlands. vunnen genom

För tjänsten vid båda enheterna är kunskaper i flera språk nödvändiga.

Inom rikskriminalpolisen handläggs FN-polisverksamheten vid enheten Bevakningeni Förutom bl frågor om rekrytering av FN-poliser har a Bevakningen indirekta kontakter med FN:s högkvarter och biträder med inspektioner av svensk FN-polis utomlands.

I olika omfattning finns även internationella kontakter, främst av ad hoc-karaktär, vid polisbyrån, registerbyrån och databyrân. Registerbyrån och databyrån, som hittills företrätts i en viss omfattning i EG-anknutna arbetsgrupper, kan förväntas öka sina internationella kontakter högst avsevärt under de närmaste åren. Internationella sekretariatet stöd i form av kontakttagande, ger korrespondens, besöksorganisation o s v till styrelsens byråermotsv. Polishögskolan har internationella kontakter inom sitt särskilda internationella nätverk forskning, utveckling, utbildning, stipendier och utbytestjänstgöring men även såsom ad hoc-kontakter. Finanspolisen, startade sin verksamhet den 1 mars 1993, skapar som

f n ett eget internationellt nätverk.

I detta sammanhanget finns det anledning att nämna vikten av den centrala polisledningens internationella kontakter enligt internationell praxis. I de flesta länder är de centrala polisledningarna aktivt engagerade i de utrikes förbindelserna. Den svenske rikspolischefen ägnar normalt ungefär 20 % av sin tid att odla internationella kontakter vare sig det gäller i internationella församlingar engagemang hemma eller utomlands eller som internationell dörröppnarei

Mot den nyssnämnda bakgrunden framstår det som mycket väsentligt, att enhetlighet råder i fråga om den centrala polisledningens samlade och övergripande struktur och syn på det internationella polissamarbetet i alla dess aspekter.

Det förtjänar också nämnas, att EG-perspektivet också innefattar ett globalt perspektiv, eftersom EG-länderna strävar efter globala internationella poliskontakter till för polisverksamheten i Europa. gagn

Kontakter med internationella organ

Rikspolisstyrelsen har bl a följande kontakter med internationella organ. FN för rekrytering och genomförande av polisiära FN-missio- - ner; UNDCP United Nations Drug Control Programme för- - - genom medling av Justitie- och Utrikesdepartementen; Dublingruppen ett västligt samrådsorgan för biståndsfrâgor - rörande narkotika genom förmedling av Utrikesdepartementet; - TREVI arbetsgrupperna 2 och 3 EG:s polissamarbete i vilket - Sverige som likasinnad nation hålls informerat och deltar i viss seminarie- och utbildningsverksamhet förmedling - genom av internationella sekretariatet; Europol den europeiska polisbyrån genom förmedling av in- - - ternationella sekretariatet;

Schengensekretariatet i Bryssel genom förmedling av intematio- - nella sekretariatet;

InterpolICPO främst operativa kontakter genom förmedling av

- - Interpol-sektionen vid rikskriminalpolisen.

FATF Financial Action Task Force genom finanspolisen.

-

Sambandsmännen

Allt internationellt polissamarbete vilar på en grund av förtroende och kunskaper andra länders rättssystem och kultur. Det personliga om kontaktskapandet och den personliga dialogen underlättar det professionella samarbetet. Mot den bakgrunden har många länder ett system med sambandsmän eller polisattachéer utstationerade i andra länder. Inom EG byggs f n ett sådant system inom ramen för det s k Dublin Action Programupp enligt vilket medlemsstaternas inrikesministrarmotsv 1990 me, beslutat inrätta olika former av internationellt polissamarbete. Svenska polissambandsmän är utstationerade enligt två principer, nämligen antingen såsom nordiska sambandsmän eller som bilaterala sambandsmän.

Den k PTN-gruppen Polis Tull Narkotika Norden ger förslag till

s de nordiska rikspolischefemamotsv. som beslutar om stationering av , nordiska polissambandsmän. Följden härav är att en svensk polissambandsman arbetar med ärenden som även berör övriga nordiska länder på stationeringsorten.

Svenska polissambandsmän, inom för det nordiska samarbetet ramen finns f i Grekland med sidoackreditering i Bulgarien l, Nedn erländerna med sidoackreditering i Belgien 2, Portugal 1 o m januari 1994 och Thailand med sidoackreditering i Vietnam 2. Nordiska polissambandsmannakontor finns dessutom i Cypern SF, ItalienDK, Pakistan N, Spanien N, Storbritannien N, Turkiet DK, Tyskland DK och Österrike DK.

Svenska bilaterala sambandsmän finns f i Budapest, Moskva, Tallinn n och Warszawa samt från oktober 1993 i Bangkok för beprov

kämpning av svenska medborgares sexualbrott mot barn i Sydostasien.

Sambandsmännen administreras av rikskriminalpolisen och Interpolsektionen. Rapportering av verksamheten på stationeringsorten sker till rikskriminalpolisen. Sambandsmännen har en instruktion för verksamheten och deras samarbete sker främst med stationeringsländernas kriminalpolisorganisationer inom de ramar, som anges av värdlandet.

Andra internationella kontakter

Internationella kontakter i övrigt sker både rikskriminalpolisen genom och genom internationella sekretariatet. I förra fallet är kontakterna huvudsakligen av polisoperativ karaktär och bilaterala. I fallet senare är kontakterna av icke operativ karaktär. I båda fallen gäller att kontaktnäten byggts upp under läng tid och ofta genom tjänstemässigt förtroendefullt samarbete. En kontakt ärvs inte hur som helst. Snarare måste den påbörjar internationella konsom takter inom polisomrâdet ha stort tålamod. Information av värde byts enbart mellan polismän. Det finns exempel på hur civilt anställda personer inom polisorganisationer eller ministerier, försökt inleda som kontakter om informationsutbyte, enbart blivit vänligt mottagna men inte fått träffa rätt personer eller ens erhållit information.

Inom både rikskriminalpolisen och inom internationella sekretariatet finns omfattande bilaterala internationella kontakter inte bara med samtliga stater i Europa utan även med stora delar övriga världen. av Kontakter finns med olika polisorganisationer och även med andra rättsvårdande organ i de flesta av de länder där det finns flera slags polisorgan.

En bedömning av utvecklingen kort, medellång och lång sikt.

Det huvudsakliga skälet för det internationella polissamarbetet är att det strävar efter att stödja den dagliga nationella polisverksamheten.

I alla de tre rubricerade aspekterna kan man utan överdrift konstatera, att utvecklingen av de internationella poliskontakterna kommer att öka. Internationaliseringen handel, ekonomi, kultur, kommunikatioav och andra samhällsföreteelser har i sitt släptåg en internationalisener brottsligheten. Polisen och rättsväsendena måste därför vidga ring av sina nätverk.

Pâ kort sikt, uppskattningsvis fram till 1996 kommer de svenska poliskontakterna att fördjupas främst med EG-länderna. Detta är nödvändigt, eftersom Rikspolisstyrelsen fram till ett eventuellt medlemsskap i EG måste kartlägga hela det samlade system av samarbete som nu tar skepnad. I det korta perspektivet framstår också biståndsinsatserna i och samarbetsuppbyggnaden med de baltiska staterna som ett viktigt moment för att förebygga den brottslighet, som kan komma från det postsovjetiska väldet.

På medellång sikt, tiden 1993 2003, kan det förutses att kontakter ett omfattande sambandsmannasystem, då integrerat över hela genom Europa, finns till hands. Rikspolisstyrelsen förutser redan i årets anslagsframställning omfattande nät sambandsmän i Östett mera av och Centraleuropa.

På lång sikt, tiden efter 2003, kan det förutses en ökad betydelse av kontakterna med andra Världsdelar, t ex med Afrika och Asien, inte enbart på grund traditionell brottsutvcckling utan även på grund av av migrationsrörelser från syd till nord resp från öst till väst.

EGs struktur är sådan att det inom ramen för bl a Unionsfördraget förutses deltagande i ett stort antal arbetsgrupper och EG-organ. Detta ställer krav rekryteringsåtgärder och kompetensutveckling på alla nivåer inom svensk polis.

För att möta kraven pá ökad kompetens i det internationella övergripande polissamarbetet och för att hålla hög beredskap har Riksen polisstyrelsen rekryterat och under 1993 låtit utbilda nitton yngre

polischefen s k EG-korrespondenter. Utbildningen har omfattat EG-

rätt, protokollära frågor, kulturskillnadsfrågor, multilateral förhandlingsteknik m m. Utbildningen har i stor utsträckning skett på engelska.

Kvantitativt kommer med säkerhet den internationella bördan att öka. Förutom EG-anpassningen kan även svensk polis komma att engageras i FN- och ESK-missioner. Under senare tid har det svenska biståndsorganet SIDA börjat föra dialog med Rikspolisstyrelsen bien om stånd till vissa utvecklingsländer betr både utbildning i respekten för mänskliga rättigheter och effektiviseringen brottsbekämpning av m m. Det är inte osannolikt att antalet internationellt engagerade polismän och i viss mån även administrativ personal kan uppgå till åtskilliga hundra inom överskådlig framtid.

Det är en svensk tradition att inte sluta mellanstatliga avtal om polissamarbete. Praktiskt polissamarbete skall normalt kunna ske utan bilaterala avtal. Efter de politiska omvälvningarna i Öst- och Centraleuropa har emellertid en viss ändring av uppfattningarna härom skett. Det kan förutses att staterna i de nyssnämnda delarna Europa önskar sluta av bilaterala avtal om polissamarbete eller i vart fall ett slags letter of intenVmotsv. I dessa fall spelar regeringkansliet viktig roll. en

Olika handlingslinjer vid ett svenskt medlemsskap i EG.

Handlingslinjen vid ett svenskt EG-medlemsskap kan förutses bli den

inriktning som berörts under p Det kan för Rikspolisstyrelsen bli

svårt att förutse vilken balans skall råda mellan nödvändighet som en att fullt ut delta i det omfattande polissamarbete framskymtar som nu i Unionstrakatens art K och mellan tillämpningen subsidiaritetsprinav cipen, som kan komma att gälla även på polisomrâdet. Den principiella avvägningen måste göras politiska överväganden. genom

Vid ett svenskt medlemsskap i EG kan det i praktiken förutses en mycket omfattande arbetsbelastning på de delar av den centrala myndigheten, Rikspolisstyrelsen, hanterar de internationella som frågorna.

Om Sverige inte blir medlem i EG, bedömer Rikspolisstyrelsen att det blir ännu viktigare med både bilateralt och multilateralt internationella polissamarbete. Eftersom brottsligheten inte känner några gränser, blir Rikspolisstyrelsen och svensk polis ännu mer beroende av att kunna utbyta tankar och informationer med EG-länderna. I det fallet kan det också antas, att Sverige måste sluta ett antal bilaterala samarbetsavtal med EG-länderna och kanske också med ett antal andra länder utanför EG.

Uppgiftsfördelningen mellan regeringskansliet och polisorganisationen.

Det finns naturlig interaktion mellan regeringskansliet och en Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen har under år haft senare informella kontakter betr internationella frågor bl a med företrädare för regeringskansliet, såsom JuD, UD och KuD och SoD. Rikspolisstyrelsen det som väsentligt att sådana kontakter fortsättser ningvis kommer att ske i organiserade former allteftersom den europeiska integrationsprocessen och den internationella utvecklingen fortskrider. Från Rikspolisstyrelsens sida är det likaså av stor vikt att regeringskansliet, och då främst Justitiedepartementet även betr in- - men ternationella frågor Utrikesdepartementet, i övergripande och principiella frågor de politiska och policymässiga riktlinjerna för ger den internationella polisverksamheten.

Det ligger i sakens natur att regeringskansliet företräder svenska intressen i olika internationella fora där polisiära övergripande frågor behandlas. Rikspolisstyrelsen ställer hittills i sådana fall sin som expertis till förfogande.

I olika internationella sammanhang, tex i internationella konventioner inom EG-området, stadgas att de fördragsslutande parterna skall ha en enda adress såsom mottagare av information nämligen central m m, en

polismyndighet.

I polisoperativa utomnordiska frågor är bl rikskriminalpolisenllntera polsektionen den part som inleder ett internationellt ärende med bäring på en lokal myndighet enligt de föreskrifter finns på området. I som vissa fall fortsätter och slutför den centrala myndigheten inett ternationellt ärende. I andra fall kan den centrala myndigheten medge att en regional eller lokal polismyndighet praktiska skäl av upprätthåller den internationella kontakten i ett enskilt ärende. I andra övergripande icke-operativa internationella polisfrågor har internationella sekretariatet liknande funktion den en som nyss angivna.

Det internationella polissamarbetet är ofta känslig natur och kräver av en viss förfarenhet. Den centrala myndigheten måste ha överblick en över den internationella verksamheten hela polisorganisationen. genom En sådan överblick har Rikspolisstyrelsen genom att dels i budgetföreskrifterna dels instruktioner till polismyndighetema peka på genom vikten att den centrala myndigheten och regeringskansliet har kännedom om vad som sker i det internationella umgänget. Rikspolisstyrelsen har också i olika interna sammanhang understrukit betydelsen av Regeringsformen 10 kap 8 Styrelsen håller par.

kontinuerligt Utrikesdepartementet underrättat polisväsendets

om väsentliga utrikes förbindelser.

Det är således av stor betydelse att den dagliga hanteringen av internationella frågor ligger hos Rikspolisstyrelsen och i viss utsträckning, enligt vad nämnts på regional och lokal nivå. som ovan,

Detta yttrande har beretts inom Rikspolisstyrelsen efter samråd med direktionen och andra delar av myndigheten.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Christer Ekberg

Bilaga 2:1

Interpol

Nationell central byrå för den internationella kriminalpolisorganisationen ICPO Interpol. Samverkan med medlemsländerna i inter- polorganisationen

2. Efterlysnings- och avlysningsansvar beträffande framställningar från utlandet eftersökning av personer och gods samt efterom lysnings- och avlysningsansvaret beträffande framställningar från svenska myndigheter eftersökning av personer och gods i utlandet om

Interpolkommunikation och backup-ansvar för Interpols general-

sekretariat

4. Polissamarbete med andra länder förhörs- och andra polisåtgärder

Samverkan med utrikesdepartementet och svenska beskickningar

rättshjälpsärenden, bevisupptagning m m

Samverkan med andra internationella organ, ex tullens CCC och FN

7. Rådgivning till polis- och åklagarmyndigheten i frågor om rättshjälp och andra åtgärder i utlandet

Uppföljning utvecklingen den internationella grövre av brottslighetens område - 9.. Biträde i verkställighet av avlägsnande- och utlämningsbeslut

10. Information och utbildning

11. Administration sambandsmännens verksamhet av

Bilaga 2:2 Konkretisering av arbetsordning Uppföljning av polisiära EG-integrationsfrágor och andra övergripande internationella frågor Planering, uppföljning m m av polisiärt bistånd till de baltiska staterna, öst- och Centraleuropa Planering m m av verksledningens internationella kontakter Rådgivning och uppföljning beträffande internationella kontakter i övrigt Biträde med stöd UD:s gränskontrollutredning

Bilaga 3

Sammanställning över personer utanför regeringskansliet som intervjuats av RPS-utredningen

Landshövdingen Ulf Adelsohn Länspolismästaren Carl Magnus Adner Generalsekreteraren i Sveriges Advokatsamfund, advokaten Lars Bentelius, Generaldirektören Mats Börjesson

Generaldirektören Jan Carling Byråchefen Christer Ekberg Länspolismästaren Lars Engström Rikspolischefen Björn Eriksson

Polismästaren Olof Ersgård Biträdande rikspolischefen Bengt Frih Landshövdingen Gösta Gunnarsson Förbundsordföranden Gunno Gunnmo Landshövdingen Sven Heurgren Länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth Landshövdingen Bengt K. Johansson Riksåklagaren Torsten Jonsson Länspolismästaren Hakan Kyhle Byråchefen Gunnel Lindberg Biträdande riksåklagaren Axel Morath Justitierâdet Johan Munck Generaldirektören Ingemar Mundebo Länspolismästaren Per-Göran Näss Polisintendenten Thord Pettersson Polismästaren Holger Radner Generaldirektören Anitra Steen Professom Nils Stjemquist

Chefsåklagaren K-G Svensson

Generaldirektören Peder Törnvall Biträdande länspolismästaren Gösta Welander Länspolismästaren Hans Wranghult Direktören Nils E. Åhmansson

Danmark Rigspolitichef Ivar Boye, Rigspolitiet Afdelingschef Henning Fode, Justitsministeriet Vicerigspolitichef Erik Justesen, Rigspolitiet Fuldmaegtig Lars Bay Larsen, Justitsministeriet

Norge Ekspedisjonssjef Ingelin Killengreen, Justis- og politidepartementet Sjefinspektör Kaare Singsaas, Justis- og politidepartementet

Bilaga 4

UTKAST till

Förordning med instruktion för Polisverket

Regeringen föreskriver följande.

Uppgifter

Allmänna uppgifter l § Polisverket är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Grundläggande bestämmelser Polisverkets uppgifter finns i 7 § om första stycket polislagen 1984:387. Till Polisverket hör Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen. Polisverket är chefsmyndighet för Statens kriminaltekniska laboratorium.

2 § Utöver vad som följer av polislagen 1984:387, polisförordningen 1984:730, förordningen 1985:751 utbildning och forskning om inom polisväsendet eller andra föreskrifter skall Polisverket särskilt av verka för ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten, utarbeta planer för polisväsendets beredskapsplanläggning, föra centrala polisregister och vara nationell byrå för internationella kriminalpolisorganisationen Interpol och upprätthålla de förbindelser behövs med utländska som polismyndigheter.

Nllsynsuppgüter

3 § Av 7 § polislagen 1984:387 följer att Polisverket har tillsyn över polisväsendet. Polisverket skall i sin tillsynsverksamhet särskilt beakta att de prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och regeringen har lagt fast för polisverksamheten får genomslag i polisarbetet,

2. att polisverksamheten bedrivs effektivt och med iakttagande av rättssäkerhetens krav, att förvaltningen inom polisväsendet fungerar väl. Om de mål för verksamheten som anges i andra stycket inte uppnås eller om det annars kommer fram omständigheter som visar att verksamheten inom polisen inte bedrivs på ett tillfredsställande sätt, skall Polisverket genom påpekanden och anmaningar eller pä annat sätt söka åstadkomma rättelse. Vid behov skall Polisverket anmäla förhållandet till regeringen.

4 § Tillsyn gäller förhållanden vid en viss polismyndighet bör i som första hand inriktas på de polismyndigheter till vilka de regionala chefsfunktionema är lokaliserade. Ärenden gäller andra polissom myndigheter får överlämnas till länsstyrelsen.

Samordningsuppgüter

5 § Polisverket svarar för samordningen av den polisiära planläggningen hos civilbefälhavama, polisens åtgärder mot brottslighet i samband med otillåten inresa eller vistelse i landet, polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande och 4. de statliga myndigheternas medverkan i ambulans- och räddningsflygtjänsten samt fjällräddningstjänsten.

Säkerhetspolisens uppgifter 6 § Polisverket leder polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Polisverket leder ocksâ, även om verksamheten inte avser att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet, polisverksamhet i fråga om terrorismbekämpning, bevaknings- och säkerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller har samband med statsbesök och liknande som händelser samt annat personskydd i den utsträckning verket bestämmer.

Inom Polisverket bedrivs den polisverksamhet sagts vid som nu Säkerhetspolisen.

7 § Säkerhetspolisen skall också fullgöra de uppgifter som Polisverket har att utföra enligt personalkontrollkungörelsen 1969:446, förordningen 1981 :42 l om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter och upphandlingsförordningen 1986:366, svara för den beredskapsplanering Polisverket har att utföra som och lämna tekniskt biträde polisväsendet i den utsträckning det som är lämpligt med hänsyn till verksamhetens art.

Annan polisledning

8 § Polisverket får utöver vad följer 6 och 7 leda polisverksom av samhet i fråga om polisverksamhet som bedrivs med hjälp av flyg, spaning mot och, om det finns särskilda skäl för det, utredning av narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet och brottsligannan het, om brottsligheten är särskilt beskaffenhet och har riksomav grov fattande karaktär eller internationell anknytning, spaning mot och utredning av brottslighet som riktar sig mot postverket, om spaningen eller utredningen kräver särskilt kännedom om postverkets rutiner vid postbefordran,

bearbetning i spanings- och utredningssyfte av sådan information

om brottslighet som finns tillgänglig hos verket, polisverksamhet som föranleds av transporter kärnämne eller av kämavfall och spaning efter intagna i kriminalvårdsanstalt avvikit från som verkställigheten av straff för sådan brottslighet i det som avses om finns särskilda skäl för verket att utöva polisledningen. Inom Polisverket bedrivs den polisverksamhet som nu sagts vid Rilcskriminalpolisen.

9 § Rikskriminalpolisen svarar för krimninalunderrättelseyänst på central nivå med syfte i första hand att ge underlag för

inriktningen av polisverksamheten i landet och förebyggande och avslöjande av brottslighet som har internationell anknytning eller som annars är av grov beskajenhet.

10 § Rikskriminalpolisen skall nära samarbeta med Riksáklagaren. När det gäller spaning mot och utredning av ekonomisk brottslighet skall Rikskriminalpolisen nära samarbeta med Statsâklagarmyndig-

heten för speciella mål. Inom Rikskriminalpolisen skall finnas en

särskild enhet för sådana förundersökningar som leds från nämnda âklagarmyndighet.

Samarbete med andra polismyndigheter 11 § När Polisverket leder polisverksamhet skall verket, i den utsträckning som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas effektivt, samarbeta med de regionala och lokala polismyndigheter som berörs. Polisverket skall därvid fortlöpande lämna upplysningar till de regionala och lokala polismyndigheterna om förhållanden som har betydelse för dessa myndigheters verksamhet.

Polisförstärkning m. m. 12 § Polisverket får tillkalla polisförstärkning från de lokala polismyndigheterna i den utsträckning som behövs för att leda polisverksamhet i fråga bevaknings och säkerhetsarbete i samband med statsbesök om och liknande händelser. För annan sådan polisverksamhet som anges i 6-9 §§ får Polisverket tillkalla polisförstärkning från de lokala polismyndigheterna i den utsträckning som regeringen beslutar.

13 § Om länsstyrelse begär det, skall Polisverket i mån av tillgång en till resurser lämna förstärkning vid spaning eller utredning som leds av en lokal eller en regional polismyndighet.

14 § Behövs polisförstärkning från ett län till ett annat och kan de länsstyrelser berörs inte i frågan, får Polisverket besluta i som enas saken. Vid särskilda händelser får Polisverket på begäran av en länsstyrelse

besluta om polisförstärkning från ett eller flera län till ett annat län. Polisverket får beordra poliser är elever vid Polishögskolan att som tjänstgöra som polisförstärkning, om det finns särskilda skäl för det.

15 § För tjänstgöring vid sådan utbildning som bedrivs Polisverket av får verket tillkalla poliser från de lokala polismyndigheterna i den utsträckning som regeringen beslutar. Polisverket får tillkalla poliser från de lokala polismyndigheterna för att biträda verket vid beredning sådana frågor prövas av som av personalansvarsnämnden vid verket och för att tjänstgöra hos verket under högst ett år för arbete med visst projekt.

Föreskrijtsrätt m.m.

16 § Polisverket skall utfärda allmänna råd om polisverksamheten i den utsträckning som detta behövs för att uppnå plamnässighet, samordning och rationalisering polisens arbete. av

17 § Polisverket får meddela föreskrifter om ekonomiadministrativa och personaladministrativa rutiner inom polisväsendet, förbindelsetjänsten och larmrutinema inom polisväsendet, beväpning och Övrig personlig utrustning för poliser och annan personal inom polisväsendet, 4. sådan utrustning som används i polisverksamheten, säkerheten i samband med automatisk databehandling inom polisväsendet, ADB-baserade eller andra gemensamma informationssystem för polisväsendet, polisväsendets beredskapsplanläggning och försvarsutbildning, polismyndigheternas samarbete med utländska polismyndigheter, rekryteringsverksamheten inom polisväsendet och 10. polisverksamhet som hör till Säkerhetspolisens omrâde. Föreskrifter får meddelas endast för att tillgodose behovet enhetav lighet inom polisen. Om enhetlighet kan uppnås allmänna råd genom eller på något annat, mindre ingripande sätt, skall den vägen väljas.

84 sou 1993:92

Uppdragsverksamhet 18 § Polisverket får efter medgivande av regeringen för särskilt fall bedriva uppdragsverksamhet i fråga om säkerhetsskydd och annat säkerhetsarbete.

Verksförordningens tillämpning 19 § Verksförordningen 1987:1100 skall tillämpas pá Polisverket, med undantag av 18 § såvitt avser Säkerhetspolisen.

Polisverkets ledning

20 § Polisverkets chef är en generaldirektör.

21 §För Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen finns särskilda chefer, rikskriminalchefen och säkerhetspolischefen, som leder

verksamheten där och som svarar för de uppgifter i övrigt som en

myndighets chef har att utföra enligt verksförordningen 1987:1100. De skall informera generaldirektören om verksamheten.

22 § Generaldirektörens ställföreträdare förordnas av regeringen efter anmälan generaldirektören. Förordnandet meddelas för viss tid. av

Rikskriminalchefen och säkerhetspolischefen bestämmer vilka som är

deras ställföreträdare.

Styrelsen 23 § Polisverkets styrelse består av högst åtta personer, generaldirektören medräknad. Vid handläggning ärenden Rikskriminalpoliav

eller Säkerhetpolisens omrâde ingår också rikskriminalchefen

sens respektive säkerhetspolischefen i styrelsen. Generaldirektören är styrelsens ordförande. En av de andra ledamöterna är vice ordförande, om något annat inte följer av tredje stycket. Om generaldirektören har förhinder när styrelsen skall handlägga ett ärende pá Rikskriminalpolisens eller Säkerhetspolisens omrâde, in-

träder rikskriminalchefen respektive säkerhetspolischefen som ord-

förande.

24 § Styrelsen är beslutför när ordföranden och minst fyra de av andra ledamöterna är närvarande. I personalkontrollkungörelsen 1969:446 finns särskilda bestämmelser om styrelsens beslutförhet i vissa ärenden.

25 § Chefen eller, då denne har förhinder, biträdande chefen för Utrikesdepartementets politiska avdelning är styrelsens sakkunnige i utrikespolitiska frågor. Den sakkunnige får för visst tillfälle ett sätta någon amian i sitt ställe. Den sakkunnige får närvarande och sig vid styrelsens vara yttra sammanträden i frågor gäller polisverksamhet hör till som som Säkerhetspolisens omrâde. Den sakkunnige bör närvarande vara när styrelsen handlägger frågor med internationell anknytning.

Styrelsens ansvar och uppgifter

26 § Utöver vad som anges i 11-13 §§ verksförordningen 1987: 1 100 skall styrelsen nära följa verksamheten vid Säkerhetspolisen, särskilt med avseende tillämpningen de riktlinjer för verksamheten av som regeringen meddelar. Styrelsen skall gång året och därutöver en om när det behövs lämna regeringen de synpunkter och förslag som granskningen föranleder.

I personalkontrollkungörelsen 1969:446 finns särskilda bestämmel-

ser om styrelsens uppgifter.

Organisation

27§ Vid Polisverket finns förutom Rikskriminaløolisen och Säker-

hetspolisen under generaldirektören avdelning för administrativa - en

frågor, en avdelning för tillsynsfrágor Polishögskolan. Varje

samt avdelning leds av en avdelningschef och Polishögskolan leds av en

rektor. Vidare finns under generaldirektören chefsjurist.

en

Vid Polisverket finns en tjänsteförslagsnämnd för polisväsendet.

Ärenden

som innefattar polisledning handläggs vid Rikskriminalzøoli-

sen eller Säkerhetspolisen.

Vid Rikskriminalpolisen finns rådgivande nämnd i ledningsfrágor

en

med rikskriminalchefen och med högst tio andra ledamöter

som

företräder áklagarväsendet samt den regionala och lokala polisorgani-

sationen. Andra ledamöter än rikskriminalchefen utses av regeringen.

28 § Rikskriminalpolisen är indelad i xhuvudenheter. Säkerhetspolisen är indelad i fyra huvudenheter. Varje enhet förestås av en chef.

Personalföreträdare 29 § Personalföreträdarförordningen 1987:1101 skall tillämpas på Polisverket. Personalföreträdare får även den vara som är anställd i

den lokala polisorganisationen eller vid Statens kriminaltekniska

laboratorium. Den har personalföreträdare får medverka i den som utsetts att vara personalansvarsnämnd som anges i 30 § också när nämnden behandlar frågor rör anställda vid Statens kriminaltekniska laboratorium som eller vid den lokala polisorganisationen.

Personalansvarsnämnden 30 § Personalansvarsnämden vid Polisverket prövar frågor som anges i 19 § verksförordningen 1987:1100 för anställda vid Polisverket, Statens kriminaltekniska laboratorium och den lokala polisorganisationen. Nämnden består förutom generaldirektören och personalföreträ- - av dama chefsjuristen, den avdelningschef eller byråchef som - av generaldirektören bestämmer och tre särskilt utsedda ledamöter. Vid handläggning ärenden gäller anställda vid Rikskriminaipølisen av som

eller Säkerhetspolisen ingår också rikskriminalchefen respektive

Säkerhetspolischefen i nämnden. Generaldirektören är ordförande och en av de övriga ledamöterna är vice ordförande. Nämnden är beslutför när ordföranden och minst fyra andra ledamöter är närvarande.

31 § I ärenden gäller disciplinansvar, avstängning, avsked eller som uppsägning bestämmer ordföranden ett förfarande inför nämnden om skall inledas. Ordföranden fâr avskriva ett ärende, om det är uppenbart att ärendet inte skall leda till någon åtgärd från nämndens sida.

Har nämnden beslutat att avstänga någon från arbetet och är det på grund av ändrade förhållanden uppenbart att beslutet inte längre bör gälla, får ordföranden besluta i frågan. ensam Beslut som har fattats enligt denna paragraf skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Ijänsteförslagsnämnden

32 § Tjänsteförslagsnämnden vid Polisverket handlägger sådana ärenden i vilka Polisvcrket skall förslag eller yttrande enligt 7 avge kap. 4 eller 10 polisförordningen 1984:730. a Nämnden består generaldirektören, också är ordförande i av som nämnden, och högst nio särskilt utsedda ledamöter. Nämnden är beslutför när ordföranden och minst fyra andra ledamöter är närvarande. När ärenden principiell eller av natur annars av större vikt handläggs bör om möjligt samtliga ledamöter vara närvarande.

Ärendenas handläggning

33 § Beslut som innebär ledning polisverksamhet får fattas av utan

föredragning.

34 § Generaldirektören, rikskriminalchefen och säkerhetspolischefen

förordnas av regeringen för bestämd tid. en Tjänster som avdelningschef, chefsjurist och rektor tillsätts av regeringen efter anmälan generaldirektören. Tjänster chef för av som huvudenhet vid Rikskriminalpolisen och vid Säkerhetspolisen tillsätts

av regeringen efter anmälan rikskriminalchefen respektive säker-

av hetspolischefen. Andra tjänster tillsätts Polisverket. av

35 § Tjänster som polisassistent, inspektör och kommissarie vid Polisvcrket inrättas verket. Andra polistjänster vid Polisverket av inrättas av regeringen.

36 § Andra styrelseledamöter än generaldirektören, rikskriminalchefen

och säkerhetspolischefen utses regeringen för en bestämd tid. av Regeringen utser vice ordförande i styrelsen och i personalansvarsnämnden. Regeringen förordnar de ledamöter av personalansvarsnämnden och tjänsteförslagsnämnden som utses särskilt.

37 § Besked bisyssla enligt 37 § andra stycket anställningsförom ordningen 1965:601 lämnas av Polisverket även i fråga om avdelningscheferna, chefsjuristen, rektorn, och cheferna för huvudenheterna vid Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen.

Denna förordning träder i kraft den l juli 1994, då förordningen 1989:773 med instruktion för Rikspolisstyrelsen skall upphöra att gälla.

Bilaga 5

Förordning 1989:773 med instruktion för rikspolis-

styrelsen

Uppgifter

Allmänna uppgifter

l § Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsen-

det. Grundläggande bestämmelser styrelsens uppgifter om finns i 7 § första stycket polislagen 1984:387.

Till rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen.

.

Rikspolisstyrelsen är chefsmyndighet för kriminaltekniska

statens laboratorium.

2 § Utöver vad följer polislagen 1984:387, polisförordningen som av

1984:730, förordningen 1985:751 utbildning och forskning

om inom polisväsendet eller andra föreskrifter skall rikspolisstyrelsen av särskilt verka för ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten, svara för att de prioriteringar och riktlinjer riksdagen och som regeringen lägger fast för polisverksamheten förmedlas till polisorganisationen,

utarbeta planer för polisväsendets beredskapsplanläggning,

föra centrala polisregister och vara nationell byrå för internationella kriminalpolisorganisationen Interpol och upprätthålla de förbindelser som behövs med utländska polismyndigheter. Förordning 1991 :607.

Tillsynsuppgzjfier

2 a § Av 7 § polislagen 1984:387 följer rikspolisstyrelsen har att tillsyn över polisväsendet. Rikspolisstyrelsen skall i sin tillsynsverksamhet särskilt beakta

att de prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och regeringen har lagt fast för polisverksamheten får genomslag i polisarbetet, att polisverksamheten bedrivs effektivt och med iakttagande av rättssäkerhetens krav, att förvaltningen inom polisväsendet fungerar väl. Om de mål för verksamheten som anges i andra stycket inte uppnås eller det kommer fram omständigheter som visar att om annars verksamheten inom polisen inte bedrivs på ett tillfredsställande sätt, skall rikspolisstyrelsen påpekanden och anmaningar eller på genom annat sätt söka åstadkomma rättelse. Vid behov skall rikspolisstyrelsen anmäla förhållandet till regeringen. Förordning 1991:607.

2 b § Tillsyn gäller förhållanden vid en viss polismyndighet bör som i första hand inriktas de polismyndigheter till vilka de regionala chefsfunktionerna är lokaliserade. Ärenden gäller andra polissom myndigheter får överlämnas till länsstyrelsen. Förordning 1992:772.

Samordningsuppgifier 3 § Rikspolisstyrelsen svarar för samordningen av den polisiära planläggningen hos civilbefälhavarna, polisens åtgärder mot brottslighet i samband med otillåten inresa eller vistelse i landet, polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande och 4. de statliga myndigheternas medverkan i ambulans- och räddningsflygtjänsten samt fjällräddningstjänsten.

Säkerhetspolisens uppgifter 4 § Rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Rikspolisstyrelsen leder också, även om verksamheten inte avser att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet, polisverksamhet i fråga om terrorismbekämpning, säkerhetsarbete den centrala statsbevaknings- och som avser ledningen eller har samband med statsbesök och liknande som

händelser samt

annat personskydd i den utsträckning styrelsen bestämmer. Inom rikspolisstyrelsen bedrivs den polisverksamhet som nu sagts vid säkerhetspolisen.

5 § Säkerhetspolisen skall också fullgöra de uppgifter som rikspolisstyrelsen har utföra enligt att personalkontrollkungörelsen 1969:446, förordningen l 98 1:42 l om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter och upphandlingsförordningen 1986:366,

2. svara för den beredskapsplanering rikspolisstyrelsen har

som att utföra och lämna tekniskt biträde polisväsendet i den utsträckning det som är lämpligt med hänsyn till verksamhetens art.

Annan polisledning

6 § Rikspolisstyrelsen får utöver vad som följer 4 och 5 §§ leda av polisverksamhet i fråga om polisverksamhet som bedrivs med hjälp flyg, av 2. spaning mot och, det finns särskilda skäl för det, utredning om

av narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet och brottslig-

annan het, om brottsligheten är särskilt beskaffenhet och har av grov riksomfattande karaktär eller internationell anknytning, spaning mot och utredning brottslighet riktar sig av som mot postverket, om spaningen eller utredningen kräver särskild kännedom

om postverkets rutiner vid postbefordran,

4. bearbetning i spanings- och utredningssyfte sådan information

av om brottslighet som finns tillgänglig hos styrelsen, polisverksamhet föranleds transporter kämämne eller som av av kärnavfall och spaning efter intagna i kriminalvårdsanstalt avvikit från som verkställigheten av straff för sådan brottslighet i det som avses om finns särskilda skäl för styrelsen att utöva polisledningen.

Samarbete med andra polismyndigheter

7 § När rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet skall styrelsen, iden

utsträckning behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas som effektivt, samarbeta med de regionala och lokala polismyndigheter berörs. Styrelsen skall därvid fortlöpande lämna upplysningar till som de regionala och lokala polismyndigheterna om förhållanden som har betydelse för dessa myndigheters verksamhet.

Polisförstärkning m.m.

8 § Rikspolisstyrelsen får tillkalla polisförstärkning från de lokala polismyndigheterna i den utsträckning som behövs för att leda polisverksamhet i fråga bevaknings- och säkerhetsarbete i samband om med statsbesök och liknande händelser. För sådan polisverksamhet som anges i 4-6 §§ får rikspolisannan styrelsen tillkalla polisförstärkning från de lokala polismyndigheterna i den utsträckning som regeringen beslutar.

9 § Om länsstyrelse begär det, skall rikspolisstyrelsen i mån av en tillgång till lämna förstärkning vid spaning eller utredning resurser leds lokal eller en regional polismyndighet. som av en

10 § Behövs polisförstärkning från ett län till ett annat och kan de länsstyrelser berörs inte enas i frågan, får rikspolisstyrelsen som besluta i saken. Vid särskilda händelser får rikspolisstyrelsen på begäran av en länsstyrelse besluta polisförstärkning från ett eller flera län till ett om annat län. Rikspolisstyrelsen fâr beordra poliser är elever vid polishögsom skolan att tjänstgöra polisförstärkning, om det finns särskilda skäl som för det. Förordning 1990:522.

11 § För tjänstgöring vid sådan utbildning som bedrivs av rikspolisstyrelsen får styrelsen tillkalla poliser från de lokala polismyndigheterna i den utsträckning som regeringen beslutar. Rikspolisstyrelsen får tillkalla poliser från de lokala polismyndigheterna för att biträda styrelsen vid beredning av sådana frågor som prövas personalansvarsnämnden vid rikspolisstyrelsen och för att av tjänstgöra hos styrelsen under högst ett år för arbete med visst projekt.

Föreskriftsrätt m.m.

12 § Rikspolisstyrelsen skall utfärda allmänna råd polisverksamom heten iden utsträckning som detta behövs för att uppnå plamnässighet, samordning och rationalisering av polisens arbete.

13 § Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om ekonomiadministrativa och personaladministrativa rutiner inom polisväsendet, 2. förbindelsetjänsten och larmrutinerna inom polisväsendet, beväpning och övrig personlig utrustning för poliser och annan personal inom polisväsendet, 4. sådan utrustning som används i polisverksamheten, 5. säkerheten i samband med automatisk databehandling inom polisväsendet, 6. ADB-baserade eller andra gemensamma informationssystem för polisväsendet, polisväsendets beredskapsplanläggning och försvarsutbildning, polismyndighetemas samarbete med utländska polismyndigheter, 9. rekryteringsverksamheten inom polisväsendet och 10. polisverksamhet som hör till säkerhetspolisens område. Föreskrifter får meddelas endast för att tillgodose behovet av enhetlighet inom polisen. Om enhetlighet kan uppnås allmänna genom råd eller på något annat, mindre ingripande sätt, skall den vägen väljas. Förordning 1992:772.

Uppdragsverksamhet 14 § Rikspolisstyrelsen får efter medgivande av regeringen för särskilt fall bedriva uppdragsverksamhet i fråga säkerhetsskydd och annat om säkerhetsarbete.

Verksförordningens tillämpning

15 § Verksförordningen 1987: 1 100 skall tillämpas på rikspolisstyrelsen, med undantag av 18 § såvitt avser säkerhetspolisen.

Rikspolisstyrelsens ledning 16 § Rikspolischefen är chef för rikspolisstyrelsen.

17 § Säkerhetspolisen leds av säkerhetspolischefen. Säkerhetspolischefen ansvarar med de inskränkningar som följer av andra stycket för den löpande verksamheten vid Säkerhetspolisen och för de uppgifter där i övrigt myndighets chef har att utföra enligt verksförsom en ordningen 1987: l 100. Säkerhetspolischefen skall hålla rikspolischefen informerad om verksamheten. Säkerhetspolischefen bestämmer vem som är hans ställföreträdare. Av rikspolischefen avgörs sådana frågor på säkerhetspolisens område är särskild vikt och sådana säkerhetsfrâgor som också som av berör andra polismyndigheter. Rikspolischefen fâr också i ett särskilt fall avgöra en fråga.

18 § Rikspolischefens ställföreträdare förordnas av regeringen efter anmälan av rikspolischefen. Förordnandet meddelas för viss tid. I frågor pá säkerhetspolisens område är dock säkerhetspolischefen rikspolischefens ställföreträdare. Förordning 1991:607.

Styrelsen 19 § Rikspolisstyrelsens styrelse består av högst åtta personer, rikspolischefen medräknad. Vid handläggning av ärenden på säkerhetspolisens område ingår också säkerhetspolischefen i styrelsen. Rikspolischefen är styrelsens ordförande. En av de andra ledamöterär vice ordförande, något annat inte följer av tredje stycket. na om Om rikspolischefen har förhinder när styrelsen skall handlägga ett ärende på säkerhetspolisens omrâde, inträder säkerhetspolischefen som ordförande.

20 § Styrelsen är beslutför när ordföranden och minst fyra av de andra ledamöterna är närvarande. I personalkontrollkungörelsen 1969:446 finns särskilda bestämmelser om styrelsens beslutförhet i vissa ärenden.

21 § Chefen eller, då denne har förhinder, biträdande chefen för

utrikesdepartementets politiska avdelning är styrelsens sakkunnige i utrikespolitiska frågor. Den sakkunnige får för ett visst tillfälle sätta någon annan i sitt ställe. Den sakkunnige får vara närvarande och yttra sig vid styrelsens sammanträden i frågor som gäller polisverksamhet hör till som

säkerhetspolisens område. Den sakkunnige bör vara närvarande när

styrelsen handlägger frågor med internationell anknytning.

Styrelsens ansvar och uppgifter 22 § Utöver vad som anges i 11-13 verksförordningen 1987: 1 100 skall styrelsen nära följa verksamheten vid Säkerhetspolisen, särskilt med avseende på tillämpningen av de riktlinjer för verksamheten som regeringen meddelar. Styrelsen skall en gång året och därutöver om när det behövs lämna regeringen de synpunkter och förslag som granskningen föranleder.

I personalkontrollkungörelsen 1969:446 finns särskilda bestämmel-

ser om styrelsens uppgifter.

Organisation 23 § Vid rikspolisstyrelsen finns förutom rikspolischefen och säkerhetspolischefen tre avdelningschefer, för administrativa - en frågor, en för polisfrágor och för utvecklingsfrágor. en

Under avdelningschefen för administrativa frågor finns polishögsko-

lan, som förestås av en rektor. Under avdelningschefen för polisfrågor finns en enhet för ledning polisverksamhet rikskriminalpolisen. av Hos rikspolisstyrelsen finns också en chefsjurist och professor för en polisforskning. Förordning 1991:607.

24 § Säkerhetspolisen är indelad i fyra huvudenheter. Varje enhet förestås av en chef.

Personalföreträdare

25 § Personalföreträdarförordningen 1987:1101 skall tillämpas på rikspolisstyrelsen. Personalföreträdare får även den vara som är

anställd i den lokala polisorganisationen eller vid statens kriminaltek-

96 sou 1993:92

niska laboratorium. Den som har utsetts att vara personalföreträdare får medverka i den personalansvarsnämnd som anges i 26 § också när nämnden behandlar frågor som rör anställda vid statens kriminaltekniska laboratorium eller vid den lokala polisorganisationen.

Personalansvarsnämnden 26 § Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen prövar frågor som anges i 19 § verksförordningen 1987:1100 för anställda vid Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium och den lokala polisorganisationen. Nämnden består förutom av rikspolischefen och personalföreträ- darna av chefsjuristen, den avdelningschef eller byrächef som rikspolischefen bestämmer och tre särskilt utsedda ledamöter. Vid handläggning av ärenden som gäller anställda vid Säkerhetspolisen ingår också säkerhetspolischefen i nämnden. Rikspolischefen är ordförande och en av de övriga ledamöterna är vice ordförande. Nämnden är beslutför när ordföranden och minst fyra andra ledamöter är närvarande. Förordning 1992:772.

27 § I ärenden som gäller disciplinansvar, avstängning, avsked eller uppsägning bestämmer ordföranden om ett förfarande inför nämnden skall inledas. Ordföranden får avskriva ett ärende, om det är uppenbart att ärendet inte skall leda till någon åtgärd från nämndens sida. Har nämnden beslutat att avstänga någon från arbetet och är det grund ändrade förhållanden uppenbart att beslutet inte längre bör av gälla, får ordföranden ensam besluta i frågan. Beslut som har fattats enligt denna paragraf skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Förordning 1992:772.

Uänsteförslagsnämnden 27 § Tjänsteförslagsnämnden vid Rikspolisstyrelsen handlägger a sådana ärenden i vilka Rikspolisstyrelsen skall avge förslag eller yttrande enligt 7 kap. 4 eller 10 § polisförordningen 1984:730. a Nämnden består rikspolischefen, som också är ordförande i av

nämnden, och högst nio särskilt utsedda ledamöter. Nämnden är beslutför när ordföranden och minst fyra andra ledamöter är närvarande. När ärenden principiell natur eller av annars av större vikt handläggs bör om möjligt samtliga ledamöter vara närvarande. Förordning 1992 : 772.

Ärendenas handläggning

28 § Beslut som innebär ledning av polisverksamhet får fattas utan föredragning.

Tjänstetillsättning m.m.

29 § Rikspolischefen och säkerhetspolischefen förordnas regeringen av för en bestämd tid. Tjänster som avdelningschef, chefsjurist, rektor, professor och chef för enheten för ledning av polisverksamhet tillsätts av regeringen efter anmälan av rikspolischefen. Tjänster chef för huvudenhet vid som Säkerhetspolisen tillsätts av regeringen efter anmälan rikspolisav chefen och säkerhetspolischefen. Andra tjänster tillsätts av rikspolisstyrelsen. Förordning 1991:607.

30 § Tjänster som polisassistent, inspektör och kommissarie vid Rikspolisstyrelsen inrättas Rikspolisstyrelsen. Andra polistjänster av vid Rikspolisstyrelsen inrättas regeringen. Förordning 1992:772. av

31 § Andra styrelseledamöter än rikspolischefen och säkerhetspolischefen utses av regeringen för en bestämd tid. Regeringen utser vice ordförande i Rikspolisstyrelsens styrelse och i personalansvarsnämnden. Regeringen förordnar de ledamöter personalansvarsnämnden och av tjänsteförslagsnämnden som utses särskilt. Förordning 1992:772.

Bisysslor 32 § Besked bisyssla-eenligt 37 § .andra stycket om anställningsförordningen 1965:601 lämnas av rikspolisstyrelsen även i fråga om avdelningscheferna, chefsjuristen, rektorn, professorn, chefen för

enheten för ledning av polisverksamhet och cheferna för huvudenheterna vid Säkerhetspolisen. Förordning 1991:607.

Övergångsbestämmelser

1992:772 Denna förordning träder i kraft, i fråga om föreskrifterna om tjänsteförslagsnämnd den l oktober 1992, och i övrigt den 1 juli 1992.

KUNGL. BiBL.

1993 -11-12

STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1993

Kronologisk förteckning

Styrnings- och samarbetsformer i biståndet. UD 34.Förarprövare. K. Kursplanerlör grundskolan. U. 35.Reaktion ungdomsbrott. mot DclA ochB. Ju. Ersättningfor kvalitetocheffektivitet. 36.Lag om totalförsvarsplikt. Fö. Utformning av ettnytt resurstilldelningssystcm för 37.Juslitiekanslern. En översyn av JKzsarbetsuppgifter grundläggande högskoleutbildning. U. m.m. Ju. A .Statligt stödtill rehabilitering tortyrskadade av 38.Hälso-ochsjukvården i framtiden tre modeller.S. flyktingar m. fl. S. 39.En gräns för ftlmcensurcn. Ku. .Bensodiazepinerberoendeframkallande psykofar- 40.Fri-ochrättighetsfrågor. Del ochB. A Ju. maka.S. 4l.Folk- ochbostadsräkning år 1990ochi framtiden. O Livsmedelshygien småskalig och livsmedelsproduk- Fi. . tion.Jo. 42.Försvarets högskolor. Fö. f Löneskillnader ochlönediskriminering. 43.Politik mot arbetslöshet. A. Omkvinnoroch män arbetsmarknaden. Ku. 44.Översyn tjänsteinkomstbeskattningen. Fi. av 8.böneskillnader lönediskriminering. och Omkvinnor 45.Trosabrytersigloss.Bytânkande ellerdemokratins och män päarbetsmarknaden. Bilagedel. Ku. räddning. C. 9 Postlag.K. 46.Vissakyrkofrâgor.C. l0 En ny datalag.Ju. 47. Konsekvenser av valmöjligheter inomskola. .Socialförsäkringsregisten S. barnomsorg. äldreomsorg ochprimärvård. C. l2 Vårdhögskolor 48.Kommunala verksamheter i egen Förvaltning ochi - kvalitet utveckling huvudmannaskap. - U. kommunala aktiebilag. Enjämförande studie.C. l3.Ökadkonkurrens jâmvägen.K. 49.Ettâr medbetalningsansvar. I4. EGochvära grundlagar. Ju. 50.Serveringsbestämmelser. S. IS.Svenska reglerför internationell omfördelning av 5l.Naturupplevelser buller utan kvalitet våma. att - en oljavid en oljekris.N. M. 16.Nyavillkor Förekonomi och politik - ekonomi- 52.Ersättning vid arbetslöshet. A. kommissionens förslag.Fi. Slliostnadsutjâmning mellankommuner. Fi. 16.Nyavillkor för ekonomiochpolitik ekonomi- - 54.Utvisning grund brott.Ku. av kommissionens förslag.Bilagor.Fi. 55.Detallmännas skadeståndsansvar. Ju. l7. Ägandet av radioochtelevisioniallmänhetens 56.Kontrollen över strategiskt känsliga exportav varor. tjänst.Ku. UD. 18. Acceptans Tolerans Delaktighet. M. 57.Bcskattning fastigheter, av dell l9.Kommunerna ochmiljöarbetet. M. Schablonintäkt ellerfastighetsskatt Fi. - 20.Riksbanken ochprisstabiliteten. Fi. 58.Effektivareledningi statligamyndigheter. Fi. 2l Ökat personval. Ju. 59.Nymarknadsföringslag. C. . 22.Vadär ett statsråds arbetevärt Fi. 60.Polisens rättsligabefogenheter. Ju. 23.Kunskapens krona. U. éhöverföring av HIV-smitta läkemedlet genom 24.Utlänningslagen partiellöversyn.Ku. en Preconativ. S. - 25.Socialaåtgärderförjordbrukare.Jo. 62.Ränssäkerheten vidbeskattningen. Fi. 26.Handlâggningenvissasäkerhetsfrågor. av Ju. 63.Personochparti Studierianslutning till - 27.Miljöbalk.Del och2. M. l Personvalskommitténs betänkande 28.Bankstödsnämnden. Fi. Ökat personval SOU 1993:21.Ju. 29.Fortsattreformering företagsbeskattningen. 64.Frågorför folkbildningen. av U. Del Fi. 65.Handlingsplan buller. mot 30.Rättentill biståndinomsocialtjänsten. S. Handlingsplan buller.Bilagedel. mot M. 31.Kommunernas roll alkoholomrädet ochino 66.Lag om införande miljöbalken. av M. missbrukarvården. S. l 67.Slutförvaring använt kärnbränsleKASAMs av - 32.Ny anställningsskyddslag. A. yttrande över SKBs FUB-program 92.M. 33. Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk 68.Elkonkurrens mednätmonopol. N. oc livsmedelsindustri för EG.Jo. i

Statens offentliga utredningar 1993

Kronologisk förteckning

69. Revisorerna ochEG.N. 70.Strategiforsmáföretagsutveckling. N. 7 Organisationernas bidrag.C. l . 72.Att inhämtasynpunkter frånmedborgarnaDet kommunala omröstningsinstitutet i tillämpning.C. 73.Radikala organisationsförändringar i kommuner och landsting. C. 74.Kvalitetsmätning i kommunal verksamhet. C. 75.Vissa mervärdeskattcfrágor offentlig ll. verksamhet m.m. Fi. 76.VcrkstäIlighet av fängelsestraff. Ju. 77.Kommunal tjänstcexport och internationellt bistand.C. 78.Miljöskadctorsäkringen i framtiden. M. 79.Handelochmiljö moten hållbarspelplan.M. - 80.Statsförvaltningen och EG.Ju. 8l.Översyn arbetsmiljölag A. av . 82. Frivilligtsocialtarbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. S. 83.Statistikoch integritet.del Skyddför uppgifter l till denstatliga statistiken m.m. Fi. 84.Innovationer förSverige.N. 85.Ursprung ochutbildning socialsnedrekrytering till högrestudier.U. 86.Amningsvånliga sjukhus för - att skydda.stödjaoch främjaamning.S. 87.Beredskapslagringolja.N. av 88.Produktsäkerhetslagen ochEG.C. 89.Massflykttill Sverige asyl- av ochhjälpsökande. Fö. 90.Lokaldemokrati i utveckling.C. 9l Socialtjänstens roll i samhällsplanering och . samhällsarbete. En kunskapsöversikt och ett diskussionsunderlag. S. 92.Dencentrala polisorganisationen. Ju.

Statens offentliga utredningar 1993

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kommunikationsdepartementet

En ny datalag.[10] Postlag. [9] EG ochvaragrundlagar.[14] Ökad konkurrens järnvägen. [13] Ökatpersonval.[21] Fürarprövare. [34]

Handläggningenvissasäkcrhetsfrågor. av [26] Reaktion mot ungdomsbrott. DelA ochB. [35] Finansdepartementet

Justitiekanslem. En översyn av JK:sarbetsuppgifter Nyavillkorförekonomiochpolitik ekonomi; [37] m.m. kommisionens förslag.[16] Fri- ochrättighetsfrågor. Del ochB. [40] A Nyavillkorför ekonomiochpolitik ekonomi- Detallmännas skadeståndsansvar. [55] kommisionens förslag.Bilagor.[16] Polisens rättsligabefogenheter. [60] Riksbanken ochprisstabilitetcn. [20] Personochparti Studierianslutning - till Vadär statsråds arbetevart [22] ett Personvalskomrnitténs betänkande Bankstödsnämndcn. [28] Ökat personval sou 1993:21.[63] Fortsattreformering företagsbcskattningen. av Verkställighet fängelsestraff. av [76] Del [29] statsförvaltningen ochEG.[80] Folk-ochbostadsräkning år 1990 och framtiden.[41] i Dencentralapolisorganisationen. [92] Översyn tjänsteinkonistbeskattningen. av [44] Kostnadsuijâmning mellankommuner. [53] Utrikesdepartementet Beskattning fastigheter, av dell Stymings-ochsamarbetsfonner i biståndet. [l] Schablonintâkt ellerfastighetsskatt [57] - Kontrollenöver exportav strategiskt känsliga varor. [56] Effektivare ledningi statligamyndigheter. [58]

Rättssäkerheten vid beskattningen. [62] Försvarsdepartementet Vissamcrvârdeskattefrágor ll, offentligverksamhet - Lag om totalförsvarsplikt. [36] [75] m.m. Försvarets högskolor.[42] Statistik och integritet del 1 Skyddför uppgiftertill hiasstlykttill Sverige asyl- av och hjälpsökande. [89] denstatligastatistiken m.m. [83]

Socialdepartementet Utbildningsdepartementet

Statligtstödtill rehabilitering tortyrskadade av Kursplaner för grundskolan. [2]

flyktingar m. ll. [4] Ersättning för kvalitetocheffektivitet.

Bensodiazepincr beroendeframkallande psykofarmaka. Utformning ettnytt resurstilldelningssystem för - - av [51 grundläggande högskoleutbildning. [3] Socialförsäkringsregister. Vårdhögskolor

Rättentill biståndinomsocialtjänsten. [30] kvalitet utveckling huvudmannaskap. [12] - - - Kommunernas roll alltoholområdet inom och Kunskapens krona.[23]

missbrukarvården. [31] Frågorför folkbildningen. [64]

Hälso-ochsjukvården i framtiden tre modeller.[38] Ursprung ochutbildning socialsnedrekrytering till - - Ettår medbetalningsansvar. [49] högrestudier.[85]

Serveringsbeståmntelser. [50] Överföring H|V-smitta läkemedlet Jordbruksdepartementet av genom Preconativ.[61] Livsmedelshygien ochsmåskalig livsmedelsproduktion. Frivilligtsocialtarbete.Kartläggning ochkunskaps- [61

översikt.[82] i Sociala åtgärderförjordbrukare. [25] Amningsvänliga sjukhus för att skydda.stödjaoch Atgärderför - att förbereda Sveriges jordbrukoch främjaamning.[86] livsmedelsindustri för EG.[33] Socialtjänstens roll i samhällsplanering ochsamhälls-

arbete. Enkunskapsöversikt - och ett diskussions-

underlag.[91]

1993 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet Radikala organisationsförändringar i kommuner och

landsting. [73] Ny anställningsskyddslag. [32] Kvalitetsmâtning i kommunal verksamhet. [74] Politikmot arbetslöshet. [43] bistånd.]77] Kommunal tjånsteexpuut och internationellt Ersättning vid arbetslöshet. [53] Produktsäkerhetslagen och EG.[88] Översyn av arbetsmiljölagen. [Bl] Lokal demokratiiutveckling. [90]

Kulturdepartementet naturresursdepartementet Miljö- och böncskillnader och lönediskrimincring. Acceptans Tolerans Delaktighet. [l8] Om kvinnor och män arbetsmarknaden. [7] Kommunerna och miljöarbetet. [19] Löneskillnader och Iönediskriminering. Om kvinnor Miljöbalk. Dell och [27] ochmän arbetsmarknaden. Bilagedel.[8] Naturupplevelser man buller en kvalitet värna. att Ägandet radiooch television i allmänhetens tjänst. av l5ll 171 Handlingsplan buller. mot Utlänningslagen en partiellöversyn. [24] - Handlingsplan mot buller.Bilagedel. [65] Engräns för ñltncensuren. [39] Lag om införande av miljöbalken. [66] Utvisning grund brott. av [54] KASAMs Slutlörvaring använt av kâmbrânsle yttrandeöver SKBsFUB-program 92. [67] Näringsdepartementet Miljöskadetörsåkxingen i framtiden. [78] Svenska regler för internationell omfördelning av olja spelplan. [79] V Handeloch miljö - moten hållbar vid en oljekris.[l5] Elkonkurrens med nâtmonopol. [68]

Revisorerna och EG.[69] Strategiför smálöretagsutveckling. [70]

Innovationer För Sverige. [84] Beredskapslagring av olja. [87]

Civildepartementet

Trosabryter sig loss. Bytänkande eller demokratins

räddning. [45] Vissa kyrkofragor. [46]

Konsekvenser av valmöjligheter inom skola. barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. [47]

Kommunala verksamheter i egen förvaltning ochi

kommunala aktiebilag. Enjämiörande studie.[48]

Ny marknadsforingslag. [59]

Organisationemas bidrag.[71]

Att inhämta synpunkter frånmedborgarna - Det kommunala omröstningsinstitutet i tillämpning. [72]